1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1954:28)

RIKSDAGENS

''i -IfzXk

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28

5—10 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 november. Sid.

Interpellation av herr Lundgren ang. legitimation för utländska
läkare i Sverige ............................................ 4

Onsdagen den 10 november.

Svar på interpellation av herr Lundqvist angående vissa äldre statstjänstemäns
pensionsförhållanden ............................ 5

Startande av vissa förädlingsindustrier i Norrland .............. 11

Ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m........... 14

Ändringar i semesterlagen .................................... 25

Uppdelning av semester ...................................... 28

Permitteringstid såsom kvalifikationstid för semester .......... 33

Interpellationer:

av herr Persson, Karl, om effektivare utnyttjande av försvarsan slagen

................................................... 34

av herr Osvald om nordiskt samarbete beträffande varubeskatt ningen

.................................................. 36

av herr Karlsson, Göran, angående inkorporering med Huskvarna

stad av visst område ...................................... 37

av fröken Andersson om översyn av pastoratsindelningen m. m. 37

1 Första kammarens protokoll 195b. Nr 2$.

Nr 28.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den lO november. Sid.

Statutskottets utlåtande nr 158, rörande förslag till reglemente ang.
förvaltning av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond
...................................................... 11

— nr 159, ang. startande av vissa förädlingsindustrier i Norrland. . 11

— nr 160, ang. utredning av frågan om ledarhundar till de blinda 14

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. restitutionen av regleringsavgift
under fettvaruregleringen m. m................. 14

— nr 61, ang. vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen
m. m............................................. 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. ändrad lydelse av 7 och
12 §§ lagen om semester .................................. 25

— nr 44, ang. viss ändring i 12 § lagen om semester ............ 28

— nr 45. ang. viss ändring i lagen om semester ................ 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. stöd för fiskerinäringen
inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län 34

Fredagen den 5 november 1954.

Nr 28.

Fredagen den 5 november.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 158—160.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om restitution
av regleringsavgift och regleringsbidrag
under fettvaruregleringen;
samt

nr 61, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 12 § lagen om semester;
samt

nr 45, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i lagen om semester;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 39,
med anledning av väckta motioner om
åtgärder till stöd för fiskerinäringen in -

om Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den 3
november 1954.

På därom gjord ansökan beviljade
herrar deputerade kanslisten, tillika registratorn
hos kammaren, T. Vide tjänstledighet
på grund av styrkt sjukdom,
räknat från och med den 1 innevarande
månad, tills vidare, så länge han vore
av sådan sjukdom förhindrad att uppehålla
sin befattning hos kammaren. Till
vikarie för Vide under ifrågavarande tid
antogs kanslisten hos kammaren fru Gemert.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.03.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 28.

Tisdagen den 9 november 1954.

Tisdagen den 9 november.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 60
och 61, andra lagutskottets utlåtanden
nr 43—45 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 39.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

gjorda anmälningar, att till utskottet
från delegerade för riksdagens verk inkommit
framställningar

1) angående tillämpning vid riksdagens
verk av statens grundlöneförordning
m. m.; och

2) angående bestämmelserna om förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens
verk.

der men också från andra stater. Dessa
läkare har nu i regel vistats i vårt land
så länge att de borde vara berättigade
att erhålla full behörighet att inom landet
utöva läkaryrket. Det synes emellertid
föreligga åtskilliga svårigheter för
dessa läkare att få legitimation såsom
svenska läkare. Ur sjukvårdens synpunkt
är det önskvärt att dessa svårigheter i
görligaste mån undanröjes.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga: Vill

statsrådet medverka till att de utländska
läkare, som nu arbetar inom
sjukvården i vårt land, i den mån de
därför är lämpade erhåller full behörighet
att inom landet utöva läkaryrket?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. legitimation för
utländska läkare i Sverige.

Herr LUNDGREN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Bristen på läkare i vårt
land, som för närvarande råder och som
vi måste räkna med kommer att fortbestå
i vart fall under de närmaste åren,
har vållat stora svårigheter för hälsooch
sjukvården. Att dessa svårigheter
kunnat nödtorftigt bemästras beror på
den hjälp som vi fått av utländska läkare,
främst från våra nordiska grannlän -

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 222,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 42 § 1 mom. lagen den 15
juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Ang. vissa äldre statstjänstemäns pensionsförhållanden
m. m.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundqvists
interpellation angående vissa äldre statstjänstemäns
pensionsförhållanden m. in.,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundqvist har frågat
om jag är i tillfälle att upplysa kammaren
om hur det för närvarande ligger
till med en del spörsmål angående
vissa äldre statstjänstemäns pensionsförhållanden
och när något resultat av de
pågående utredningarna i dessa ämnen
kan förväntas.

Samtliga av interpellanten berörda
frågor sammanhänger med grunderna
för den statliga personalpensioneringen.
I skilda sammanhang framförda önskemål
om en reformering av denna har ju
som bekant lett till att en särskild utredning,
1951 års pensionsutredning, tillsatts
med uppgift att i ett sammanhang
pröva pensionsfrågorna. Olika omständigheter
har nödvändiggjort att låta denna
utredning först och främst avse en
förutsättningslös analys av de principiella
grunderna för pensioneringen. Det
har befunnits så mycket mera angeläget
att en sådan analys nu genomföres som
någon utredning av personalpensioneringens
komplicerade grundfrågor inte
tidigare verkställts och diskussionen i
pensionsfrågorna därför blivit rätt förvirrad.
Jag vill peka på några omständigheter,
som enligt min uppfattning i
särskild grad påkallar att man inte fortsätter
med partiella reformer utan alt
kunna bygga på ett allmänt principiellt
ståndpunktstagande.

I diskussionen om den statliga personalpensioneringens
utformning har man

kunnat skönja en mycket tydlig tendens
att påyrka förbättringar på olika punkter
utan att beakta vare sig pensionsfrågornas
samband med lönefrågorna eller alternativet
att tillgodose önskemålen genom
en omfördelning av förmånerna
inom oförändrad kostnadsram. Man bar
till stor del utgått från de för de statsanställda
mest gynnsamma pensionssituationerna
såsom något självfallet och
påyrkat förbättringar i övrigt, varvid
man bl. a. analogivis åberopat den relativa
avvägning mellan förmånerna för
olika fall, som till följd av premiereservsystemet
är karakteristisk för den privata
pensioneringen. Då man bedömer de
olika yrkanden om förbättrade pensionsvillkor,
som framställts från vissa personal-
och pensionärsgrupper, bör man
emellertid inte glömma det naturliga
sambandet mellan pensions- och lönefrågorna
vid en av arbetsgivaren ordnad
pensionering. Detta måste givetvis
gälla också frågan om särskilda förbättringar
av pensionerna för dem, som redan
lämnat statstjänsten och vilkas löner
inte kunnat avvägas med beaktande
av kostnaderna för sådana förbättringar.

Enligt vad jag under hand inhämtat,
beräknar 1951 års pensionsutredning att
kunna avge ett principbetänkande under
nästa år. Vad angår spörsmålet om pensionerade
statstjänstemäns förhandlingsrätt
vill jag erinra om att denna fråga
är beroende bl. a. av den pågående överarbetningen
av 1948 års förhandlingsrättskommittés
förslag och dessutom
sammanhänger med den allmänna frågan
om pensionärers förhandlingsrätt
inom den privata sektorn.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
civilministern för vänligheten att besvara
min interpellation och att göra detta
så snabbt som har skett. .lag behöver väl
knappast tillägga, att min tacksamhet

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ang. vissa äldre statstjänstemäns pensionsförhållanden m. m.

sknlle ha varit ännu större, om inte innehållet,
åtminstone för mig, tett sig så
föga hoppingivande, ja, rent av nedslående.

Jag behöver säkerligen inte inför herr
statsrådet närmare utveckla, vilken väsentlig
vikt det stora flertalet statspensionärer
fäster vid en snar och tillfredsställande
lösning av åtminstone flertalet
av de spörsmål som alltjämt ligger
under beredning hos 1951 års pensionsutredning.
Stämningen bland statens
gamla trotjänare är säkerligen vid detta
laget alltför väl bekant även för herr
statsrådet.

Jag skall inte heller trötta med att här
närmare redogöra för alla de olika spörsmål
som jag i min interpellation räknat
upp. De är säkerligen på grund av alla
tidigare diskussioner här i riksdagen redan
ganska väl kända också av kammarens
ärade ledamöter.

Herr statsrådets svar har emellertid
överraskat mig särskilt på vissa punkter.

Civilministern framhåller, att samtliga
de frågor, som berörts i interpellationen
sammanhänger med grunderna för den
statliga personalpensioneringen och att
olika omständigheter har nödvändiggjort
att låta den igångsatta utredningen först
och främst avse en förutsättninglös
analys av de principiella grunderna för
pensioneringen. Det låter, herr statsråd,
väldigt märkvärdigt detta. Det har, fortsätter
herr statsrådet, befunnits så mycket
mera angeläget, att en sådan analys
nu genomföres, som någon utredning av
personalpensioneringens komplicerade
grundfrågor inte tidigare verkställts. Jag
hoppas, att herr statsrådet inte tar illa
upp, om jag säger, att åtminstone för
mig ter sig detta resonemang mycket
svårförståeligt. Eller menar verkligen
herr statsrådet på allvar, att inga tidigare
pensionsförfattningar o. d. eller inga
pensionsregleringar under de gångna
åren skulle ha föregåtts av vederbörliga
utredningar? Det låter ju otroligt. Jag gör
detta uttalande, även om jag självfallet
inte nu på stående fot kan i detalj närmare
belysa förhållandena, eftersom jag
inte haft tid att ingå härpå.

Jag kan inte heller se, att samtliga av
mig i interpellationen berörda frågor är
av den art och omfattning, att de alla
kan sägas sammanhänga med själva
grunderna för den statliga personalpensioneringen.
Att vissa frågor gör det
skall jag gärna och oreserverat medge —
jag tänker främst på förhållandet mellan
tjänste- och folkpension.

Den för de äldre pensionärerna ur
såväl rättvise- som ekonomisk synpunkt
så väsentliga frågan om förhöjning av
äldre tjänste- och familjepensioner i anledning
av de omfattande lönegradsuppflyttningarna
åren 1961, 1952 och
1953, kan jag emellertid inte finna är
av den karaktär, att den i och för sig
kan kräva en »förutsättningslös analys
av de principiella grunderna för pensioneringen».
Vad som här är eller i
varje fall synes mig vara av grundläggande
betydelse är statsmakternas beslut
och vederbörande statsrådsuttalanden
i pensioneringsfrågan år 1947, då
statsmakterna ju drog ett streck över alla
äldre pensioner och gav alla pensionärer,
äldre såväl som nvtillträdande,
samma pensionsbelopp.

Jag vet väl, att herr statsrådet tidigare
gjort gällande, att förutsättningarna
icke är desamma nu som år 1947.
Formellt är detta måhända riktigt men
icke reellt. Det går inte att — som tidigare
gjorts — utan vidare förneka, att
de lönegradsuppflyttningar, som skedde
1951, 1952 och 1953, till alldeles övervägande
del hade ren löneregleringskaraktiir.
När, som skedde t. ex. vid försvaret,
100 procent av de anställda — utan
någon prövning och utan någon skärpning
av kvalifikationskraven — erhöll
lönegradsuppflyttning, då synes det i
varje fall mig omöjligt att göra gällande,
såsom inrikesministern, statsrådet Hedlund,
gjorde i årets valdebatt i radion,
att den löneuppflyttning, som dessa år
hade skett, hade berott på inrättandet av
högre tjänster och att alltså, om även
de äldre pensionärerna skulle få del och
glädje av dessa ändringar, skulle de då
få pension för en högre tjänst än vad de
innehade vid avgången från respektive
befattningar.

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Ang. vissa äldre statstjänstemäns pensionsförhallanden m. m.

Även i de fall då inte, såsom vid försvaret,
varenda befattningshavare utan
vidare uppflyttades, är det säkerligen
statsrådet väl bekant, att nära nog som
regel det alldeles övervägande antalet
hela grupper — utan varje som helst
ansökningsförfarande, prövning eller ledigförklarande
av tjänsten — uppflyttades.
Vid statens järnvägar, för att nu
endast ta ett enda exempel, uppflyttades
ju på detta sätt —■ jag skulle tro —
mellan 90 och 100 procent av hela SJpersonalen.

Jag har tidigare här i kammaren sagt,
och jag vill upprepa det, att ingen lär
kunna övertyga någon, som är det allra
minsta insatt i de praktiska förhållandena,
om att den verkliga innebörden
av dessa omfattande tjänsteförteckningsförflyttningar
av hela grupper
skulle vara av sådan väsentligt annan
art än om det hade skett en lönereglering,
att det därför skulle saknas anledning
att nu justera några äldre pensioner.
Jag upprepar också vad jag sade
här i kammaren i pensionsdebatten den
2 december 1953, att när det gäller hela
gruppuppflyttningar är det min bestämda
uppfattning, att de moraliska skälen
nu är minst lika uppenbara och starka
som de var år 1947. Jag betonar nu som
tidigare de moraliska — rent juridiskt
föreligger det väl, såvitt jag förstår,
inga förpliktelser för statsmakterna, nu
lika litet som 1947.

Det är klart att frågan kan sägas ligga
något annorlunda till i de fall, då
icke hela grupperna uppflyttades i lön.
Såvitt jag förstår, kan det emellertid inte
behöva möta alltför stora svårigheter
att komma till rätta även med dessa
fall — bara den goda viljan finns.

Jag har inte kunnat undvika att även
i dag alldeles särskilt uppehålla mig
just vid denna fråga om de äldre pensionerna,
därför att de gamla pensionärerna
över lag anser just detta avsteg
från statsmakternas handlingssätt 1947
som upprörande orättvist. Jag är medveten,
herr statsråd, om att detta är ett
hårt omdöme, men min intima kontakt
de senare åren med dessa pensionärsgrupper
har övertygat mig om att det -

ta omdöme motsvarar den allmänna
uppfattningen inom de mest skilda
grupper av gamla pensionärer.

Jag hade hoppats att i svaret från herr
statsrådet få något besked — om än så
vagt — som dock kunde tolkas som uttryck
för en god vilja från regeringens
sida. Jag är ledsen att denna min förhoppning
svikits. Uppenbart måste vara
— om utredningsarbetet skall fortgå
i samma snigelartade takt som hittills
— att i varje fall det stora flertalet av
just dessa statens gamla trotjänare, som
redan länge gått och väntat och hoppats
på att en gång, om också sent, få röna
något av samma välvilliga behandling
från staten-arbetsgivarens sida, som
skedde 1947, aldrig får uppleva den dagen.

Sedan vill jag endast säga några ord
om pensionärernas förhandlingsrätt.
Redan år 1945 hemställde ju riksdagen
om utredning i syfte att bereda förhandlingsrätt
åt arbetstagarförening
med avseende å till denna anknutna
pensionärer. Då emellertid ingen utredning
hade igångsatts till år 1952, interpellerades
socialministern i ärendet. I
interpellationssvaret meddelades att remissbehandlingen
av förhandlingsrättskommitténs
betänkande befann sig i sitt
slutskede och att det därför kunde
starkt ifrågasättas, om det vore tillrådligt
att i det sammanhanget igångsätta
en särskild utredning.

Vid 1953 års riksdag väcktes då i anslutning
till denna interpellation en motion
med begäran om utredning och förslag
rörande sådan ändring i olika vederbörande
lagar och författningar, att
någon tvekan inte behövde råda därom
att vederbörande förening ägde förhandlingsrätt
jämväl för till föreningen
anslutna medlemmar, vilka avgått ur
tjänst med pension. I motionen begärdes
vidare utredning och förslag rörande
de villkor, enligt vilka förhandlingsrätt
kunde tillkomma förening av pensionerade
arbetstagare i förhållande till
den eller de arbetsgivare som utger pension.

I den skrivelse, som riksdagen med
anledning av denna motion beslöt av -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ang. vissa äldre statstjänstemäns pensionsförhållanden m. m.

giva till Kungl. Maj :t, underströk utskott
och riksdag betydelsen av att frågan
måtte få en för pensionärerna tillfredsställande
lösning. Utskottet förutsatte
att problemet skulle beaktas vid
de fortsatta undersökningarna rörande
förhandlingsfrågorna, och riksdagen
godtog även detta uttalande.

Sedan dess har mig veterligt, herr
statsråd, intet avhörts i frågan, bortsett
från ett uttalande mera i förbigående av
herr statsrådet inför konserthusmötet
med pensionärerna hösten 1953. I det
närmaste tio år har alltså hunnit förflyta,
sedan riksdagens initiativ i denna
fråga togs. Man får ju säga, att statens
kvarnar mal förskräckligt långsamt
ibland — men inte alltid, som känt.

Jag nöjer mig med vad jag nu har uttalat,
men jag kan inte sluta utan att
säga herr statsrådet, att interpellationssvaret
för mig har varit en verklig besvikelse.
Jag vill emellertid tillägga att
jag omöjligen kan tänka mig, med den
kännedom om statsrådet Lingman som
jag fått under många tidigare år på vårt
gemensamma arbetsfält, att han i själ
och hjärta kan vara så litet intresserad
av en snar och tillfredsställande lösning
av dessa olika, viktiga frågor, som interpellationssvaret
tyvärr måste anses
ge vid handen. Därför tillåter jag mig
än en gång — och det är den sista — att
vädja till herr statsrådet att, i den mån
han också i fortsättningen kan komma
att ta befattning med dessa för pensionärerna
så väsentliga frågor, göra en
yttersta kraftansträngning för att äntligen
få till stånd en snar och hygglig
lösning av de olika frågorna.

Med dessa ord ber jag än en gång att
få understryka tacksamheten för att interpellationen
har blivit besvarad.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Herr Lundqvist har i sitt
anförande gett uttryck för mycket stort
missnöje över innehållet i svaret. Han
uppehöll sig särskilt vid en punkt, där
det säges att inga tidigare utredningar
har sysslat speciellt med grunderna för
pensioneringen, och han hänvisade till

att pensionsförbättringar vid olika tillfällen
genomförts.

Jag skall inte vara så insinuant som
herr Lundqvist tillåtit sig vara både
sitt anförande nu och i olika sammanhang
tidigare —- jag förstår egentligen
inte vad det skall tjäna till, då han avslutar
sitt yttrande i dag med ett synnerligen
vänligt uttalande — men om
det kan ligga någon mening i anmärkningar
av det slaget, skulle man möjligen
kunna säga att herr Lundqvist själv
i sitt anförande på ett utomordentligt
sätt visade, att det behövs en närmare
granskning av grunderna för pensioneringen.
Man har tidigare i pensionsdebatten
alltid talat om pensionen som en
intjänt förmån, men det har visat sig
att innebörden i detta är ganska dunkel,
när man kommer närmare in på problemen
och försöker att från olika håll bena
upp dem. Vad som skall menas med
oantastbarhet sammanhänger med den
betydelse man ger begreppet intjänt förmån;
den frågan är lika dunkel, och jag
tror inte att den har klarlagts genom
att herr Lundqvist åberopar nya skäl,
nämligen moraliska. Risken är att man
glider ut i allmänna talesätt, så att man
inte får något att hålla i.

Tyvärr har det varit så, att man under
årens lopp aldrig gett sig tid att
gå till botten med frågorna om hur pensionen
och pensionsrätten skall byggas
upp; man har varit alltför angelägen att
i stället åstadkomma önskade förändringar
i pensionerna. Jag tror att vi inte
kan fortsätta i det oändliga på detta
sätt, utan att vi måste skapa en grundval
som håller både när det gäller den
anställde, som i framtiden skall bli pensionär,
och de nuvarande pensionärerna
då det är fråga om förändringar i deras
villkor.

Jag vet inte, om det hjälper, men jag
är mycket angelägen att framhålla alt
jag inte alls är ointresserad för pensionärerna
—• de som hört herr Lundqvists
anföranden både här och i andra sammanhang
måste ju få den uppfattningen.
Med tanke på allt det arbete vi inom civildepartementet
får lägga ner på pensionsfrågorna,
måste jag säga att man

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Ang. vissa äldre
får lära känna förhållandena så väl, att
man dels kommer underfund med att
det inte är lika lätt att lösa problemen i
departementet som i en talarstol, och
dels att det finns anledning att reda upp
vad man menar med de olika talesätten.

För inte så länge sedan gjorde riksdagens
revisorer ett påpekande rörande
krånglet i det statliga lönesystemet, och
vi skall inte förneka att det finns fog
för dessa anmärkningar. Men om man
börjar på att fundera över hur krånglet
har uppkommit, tror jag att var och en
av riksdagens ledamöter erinrar sig vilka
krafter som ligger bakom varje gång
det skall ske förändringar för tjänstemännen.
Under den tid tjänsteförteckningskommittén
arbetade —- den hade
ett mycket stort arbetsfält —• framställdes
det upprepade interpellationer, där
den långsamma takten påtalades. Detta
verkade pådrivande på utredningen: den
skulle gå fortare, fortare! Härtill kom
naturligtvis också trycket från organisationerna.
För en utredning, som arbetar
under en sådan hets, är det mycket
svårt att hinna med de överblickar,
som skulle vara nödvändiga, och det är
på samma sätt när det gäller pensionsfrågan.

Om lönebestämmelserna för närvarande
är besvärliga, så är det i ännu högre
grad fallet beträffande pensionsbestämmelserna.
Finns det då inte anledning
att se till, att man inte lappar på ytterligare
och skapar ett ännu svårare förhållande?
Är det inte anledning att man
då rättar till det hela från grunden, så
att man kan bygga på förmånerna mera
logiskt, och inte bara lägger på litet då
och litet då utan att veta, hur det hela
kommer att fungera.

Då det gäller de äldre pensionärerna,
skall jag inte gå in på något meningsutbyte
med herr Lundqvist om det angelägna
i att vad som skall göras skall
göras så fort som möjligt. Jag tycker att
vi kan utrensa det talet ur diskussionen,
att den ene är mycket intresserad och
den andre inte alls intresserad. Jag iir
lika intresserad som någon annan av att
ojämnheter skall rättas till och att justeringar
skall ske, där behov av sådana

statstjänstemäns pensionsförhållanden m. mföreligger.
Jag har också vid personliga
samtal med ledamöterna i pensionsutredningen
framhållit det angelägna i
att utredningen så snart som möjligt
kommer med sina förslag, så att de kan
tagas upp till behandling och bli föremål
för beslut. Jag har vid flera tillfällen
framhållit detta, men jag har intehelt
kunnat bortse från alla de svåra
problem, som utredningen har fått r
uppdrag att försöka lösa. Att de har
blivit så svåra beror till mycket stor
del på att man tidigare inte har gått
till grunden med dem utan har byggt på
litet efter hand. Jag tror att de blir mera
lätthanterliga i fortsättningen, om man.
kan få en bättre grund att bygga på. Det
är det frågan gäller — det framgår ju
tydligt av direktiven till utredningen —
och utredningen har nu förklarat, att
den anser det vara möjligt att under
nästkommande år lägga fram förslagen.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag vet inte vilka allvarliga
insinuationer det var som herr statsrådet
reagerade inför. Jag har endast
konstaterat, att behandlingen av frågorna
dragit ut på tiden, och jag har beträffande
arbetet inom 1951 års pensionsutredning
talat om snigelfart. Jag skulle
vilja fråga herr statsrådet, om statsrådet
anser att det är överdrivet.

Jag kan ju till kännedom för de kammarledamöter,
som inte haft tillfälle att
kontrollera den saken, meddela, att dessa
frågor nu i nära fyra år — kommittén
tillsattes ju i februari 1951 — legat
för behandling i pcnsionsutredningen.
Jag säger »legat» för behandling. Av
riksdagsberättelsen framgår, att kommittén
under år 1951, alltså under dess första
år, höll fem sammanträden. Under år
1952 hade man orkat med fyra sammanträden
och först under år 1953 — jag
skulle tro närmast efter konserthusmötet
i Stockholm — vart det litet bättre fart,
då man kom upp i fjorton sammanträden.
Hur det är i år vet jag inte.

Jag tror för min del, att även herr
statsrådet — det framgick ju också i viss
mån av det sista som herr statsrådet

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ang. vissa äldre statstjänstemäns pensionsförhållanden m. m.

sade — delar min uppfattning, att här
har förekommit en tidsutdräkt, som måste
anses vara mycket beklaglig, för att
nu inte använda något alltför starkt uttryck
som jag skulle kunna riskera att
få anmärkning för från herr statsrådets
sida.

Herr statsrådet sade också, att mitt anförande
tydligt visade, att det behövs en
översyn från grunden, därför att jag nu
tillåtit mig att föra in också moraliska
synpunkter på den här frågan. Det kan
ju låta hemskt. Jag tycker emellertid
inte, att det är någonting att skämmas
för om man vågar gentemot staten som
arbetsgivare hävda, att den också skall
ta moraliska hänsyn. Men det är ju annars
inte jag som här har infört de moraliska
synpunkterna, utan det gjorde
väl de som satt i regeringen år 1947 och
som då beslöt, utan att ha någon juridisk
skyldighet till det, att de pensionärer,
som hade en pension av äldre slag,
skulle få samma förmåner som nya pensionärer.
Jag har låtit påskina att när
man förhalat en fråga på detta sätt, ger
det ett intryck av att man inte är särskilt
starkt intresserad av att den skall
klaras upp. Jag vidhåller den meningen.

Jag håller sedan gärna med herr statsrådet
om att mycket naturligtvis skulle
vara vunnet, ifall man finge bryta upp
det hela från grunden och lägga upp ett
raklinjigt, saklinjigt system, som inte
skulle vara så svårt att tillämpa. Allt
detta är jag med på utom när det gäller
de äldre statstjänstemännens pensionsförhållanden.
De har, herr statsråd —-mänskligt att döma — inte tillräckligt
lång tid kvar att leva för att kunna avvakta
ytterligare en period på fyra, fem
år till dess att även denna fråga skulle
bli löst. Det stora flertalet liar väl redan
lagt sig till ro, skulle jag tro, och skall
det behöva dröja många år till, behövde
ju denna utredning inte fullföljas, tv det
skulle då inte finnas många kvar, som
kunde få någon glädje av en eventuell
förbättring i detta avseende. Av den anledningen
menar jag att det finns all anledning
att verkligen försöka forcera
fram någonting som bygger på samma
humana inställning från statens sida till

sina pensionärer, som kom till uttryck
år 1947. Jag medger, att det i vissa sådana
fall, då det inte rör sig om hela
grupper, kan möta svårigheter att genomföra
förbättringar hundraprocentigt,
men man kan säkerligen komma ganska
långt i de fall det här gäller.

Jag tar fasta på att herr statsrådet här
sagt, att herr statsrådet är lika intresserad
som någon annan för att få en snar
lösning till stånd. Jag är tacksam för
detta uttalande, och jag är också tacksam
för alt herr statsrådet till 1951 års
pensionsutredning riktat en — som jag
hoppas -— allvarlig uppmaning att här
verkligen försöka få fram en lösning av
frågorna så snart som möjligt. Jag vill
också erinra om att det i de direktiv,
som herr statsrådet på sin tid lämnade
1951 års pensionsutredning, också angavs
som en möjlighet, om så skulle behövas,
att lägga fram förslagen i olika
etapper. Om man noggrant undersökt saken,
hade man kanske utan någon allvarlig
olägenhet kunnat tillämpa just
detta alternativ, som i direktiven anvisats.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Det tycks inte råda så
stor skillnad mellan herr Lundqvists
och mina synpunkter i denna fråga, ty
herr Lundqvist erkänner ju i sitt senaste
anförande, att det föreligger behov av
en renodling på det område det här rör
sig om. Det innebär ju att vi kommer
betydligt närmare varandra.

När det gäller att bedöma utredningsarbetet
är det väl vanskligt att bara räkna
antalet sammanträden, då en utredning
ju kan bedriva mycket omfattande
och långtgående undersökningar såsom
förberedelser till sammanträdena. Det är
ju vad som har varit nödvändigt i detta
fall.

Herr Lundqvist förstår nog vid litet
närmare eftertanke vad jag avsåg med
mina »insinuationer». Han använde nu
liksom tidigare uttrycket »att saken borde
kunna ordnas, bara den goda viljan
fanns». Jag menar att detta måste tyda
på att herr Lundqvist anser att det inte

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Om startande av vissa

finns någon god vilja. Det är detta jag
protesterar mot, ty min vilja är lika god
som herr Lundqvists.

Herr LUNDQV1ST (h):

Herr talman! Jag vidhåller nog, herr
statsråd, min uppfattning om den goda
viljan. Jag tror, att den finns hos herr
statsrådet, men den kanske inte finns
hos alla som är delaktiga i avgörandet.
Om den goda viljan hade funnits, borde
det ha varit möjligt att nu ge dessa äldre
tjänstemän en pensionsförhöjning likaväl
som år 1947; det kan inte ha behövt
ta alla dessa år för att klara ut den frågan.
Detta är min uppfattning, och den
vidhåller jag, även om herr statsrådet
anser, att det är ett orättvist omdöme
om honom och hans kolleger inom regeringen.

Herr statsrådet konstaterade sedan
med glädje att vi närmat oss varandra
genom att jag här erkänt, att det vore
fördelaktigt att få en sådan här grundlig
utredning till stånd. Det är i och för
sig riktigt, men vi skulle kunna komma
varandra ännu mycket närmare, herr
statsråd, ifall herr statsrådet å sin sida
ville ansluta sig till min ståndpunkt när
det gäller de äldre pensionärerna och
deras trängande behov av den förbättring,
som jag hela tiden talat för.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 222, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen
den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar, att till utskottet
från delegerade för riksdagens
verk inkommit framställningar

1) angående tillämpning vid riksdagens
verk av statens grundlöneförordning
in. in.; ocli

förädlingsindustrier i Norrland.

2) angående bestämmelserna om förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens
verk.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 158, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till reglemente angående förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om startande av vissa förädlingsindustrier
i Norrland.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 159, i anledning av väckta
motioner om bildande av ett statligt
aktiebolag med uppgift att i Norrland
starta vissa förädlingsindustrier.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson (1:69)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg i Stockholm
(11:95), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till bildandet av ett
statligt aktiebolag med uppgift att i
Norrland starta förädlingsindustrier i
större skala med malmerna som råvarubas
samt att planerna för denna nya
företagsamhet måtte utformas under
hänsynstagande till arbetskrafts- och sysselsättningsproblem,
som förefunnes i de
olika norrlandslänen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
motionerna I: 69 och II: 95 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är många och visa
statsmannaord, som fällts om Norrland,
dess många och skiftande problem. På
sin tid förklarade Gustav Vasa i ett brev
till norrlänningarna bland annat: »Alla
sådana ägor, som obvggda ligga, höra
Gud, Konungen och Sveriges krona till
och ingen annan.»

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Om startande av vissa förädlingsindustrier i Norrland.

Detta Gustav Vasas testamente har
man sedan länge upphävt. När kapitalismen
gjorde sitt inträde på den norrländska
arenan, gjorde den på en gång
Gud egendomslös. Skogsbolagen och staten
blev rörande eniga om att genomföra
denna gudlösa expropriation. Kapitalismens
devis kom att lyda: »Ni skall inga
andra gudar hava jämte mig.» Statsutskottets
utlåtande i anledning av vår motion
om ett statligt aktiebolag med uppgift
att i Norrland starta förädlingsindustrier
i större skala med malmerna
som råvarubas gör förvisso också anspråk
på att vara mycket visa statsmannaord.
Så särdeles mycket har inte utskottet
behövt bryta sig, för att komma
fram till ett avslagsyrkande på vår motion.
Allting är ju nu för tiden så enkelt
och bekvämt — man hänvisar bara till
pågående utredningar och saken är klar.
Nog har det skojats åtskilligt med Norrland
och norrlänningarna. Frågan är väl
bara, hur länge detta kommer att tolereras
av den norrländska befolkningen.
När man nu hänvisar till utredningar
som motivering för avslag på vår motion
så finns det all anledning från vår
sida att bland annat påvisa följande. I
oktober månad var det precis 50 år sedan
den första norrlandsutredningen redovisade
sitt arbete. Den andra stora
norrlandsutredningen lämnade sitt sista
betänkande så sent som år 1948. Vid sidan
av dessa stora utredningar har länsutredningar
arbetat och också redovisat
sina synpunkter. Kan man säga att den
för Norrland primära frågan blivit löst
genom dessa utredningar? Nej, det kan
man inte säga. Detta är givetvis inte utredningarnas
fel, utan detta har vi att
söka i olika regeringars och riksdagsmajoritetens
ovilja att beträda de vägar,
som verkligen skulle ge det åsyftade resultatet.

Den primära frågan för Norrland är
att få fram ett mångsidigt näringsliv,
som kan ge sysselsättning och försörjning
åt dess snabbt växande befolkning.
Denna fråga har icke blivit löst. Ja, man
kan skärpa det ytterligare genom att
säga: den har knappast avancerat någonting
alls.

Här kommer förmodligen någon att
säga: Detta påstående är fullt av överdrifter.
Men fakta talar ju sitt tydliga
språk. Under perioden 1940—1952 har
Norrland i den inrikes omflyttningen
gjort en nettoförlust på ca 70 000 personer
i de mest arbetsföra åldrarna. Man
beräknar att 70 000 15-åringar representerar
en kostnad av över en miljard kronor.
Och i denna summa är då inte medräknade
avsevärda statliga utgifter. Detta
sparkapital har norrlänningarna fått
skänka bort till storindustrierna i mellersta
och södra Sverige. Aldrig någonsin
har utflyttningen från norrlandslänen
varit så stor som under den senaste
tioårsperioden. De nya industrier som
tillkommit har inte alls varit mäktiga att
absorbera de väldiga arbetskraftsreserver
som uppstått. Sysselsättningsproblemet
för den raskt växande befolkningen
har ytterligare skärpts. Det har tillfälligt
kunnat lösas genom massutflyttning till
andra delar av landet, där industrien expanderat
i avsevärt raskare takt än befolkningstillväxten.
Men denna lösning
har varit till nackdel för den norrländska
befolkningen. Ja, man kan också säga
att den varit till nackdel för de arbetande
i andra delar av landet.

Varför utbygges industrien i andra delar
av landet så, att nära 100 000 människor
måste importeras under en 15-årsperiod
från norrlandslänen? Varför bygger
man inte industrierna, där folket
och även råvaran finnes? Av den enkla
anledningen att storkapitalet finner det
förenligt med sina ekonomiska intressen
att handla som det gör. Detta är ingenting
nytt. Denna sanning är precis lika
gammal som kapitalismen själv. Men
likväl tycks man vilja fortsätta med illusionsmakeriet
och göra gällande att någonting
mystiskt kommer att inträffa,
som skall medföra att det svenska storkapitalet
kommer att sätta in kapital för
att bygga upp ett mångsidigare näringsliv
i Norrland. Ingenting av detta kommer
att inträffa. Ju förr man befriar sig
från den illusionen, desto bättre för de
norrländska länens framtid.

Nu säger utskottet att regeringen tillkallat
en särskild utredningsman med

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Om startande av vissa

uppgift att inventera kvarstående olösta
norrlandsfrågor. Men de frågorna är väl
redan inventerade. Den avgörande norrlandsfrågan
handlar om att få fram ett
näringsliv som ger folk sysselsättning.
Av utskottets formuleringar får man den
uppfattningen att nu återstår det bara
att lösa några kvarstående sekundära
norrlandsfrågor. Men är det inte meningen
att först lösa de mest brännande
problemen för Norrland, nämligen att ge
folket full sysselsättning? Är det inte
meningen att vidtaga åtgärder för att
hindra att ytterligare 70 000 ungdomar
under den kommande tioårsperioden
skall tvingas lämna norrlandslänen?

Svarar man ja på dessa frågor, så återstår
bara att få fram ett handlingsprogram
för Norrland. Vem vill här stiga
upp och förklara, att det privata kapitalet
kommer att fixa de primära norrlandsfrågorna?
Ingen kan på allvar göra
detta. Vi har i vår motion pekat på den
enda utväg som finns för att på ett
grundläggande sätt gripa sig verket an
med att bygga ut näringslivet i Norrland.
Vårt förslag har inte tillkommit
genom en handrörelse i tomma luften.
Det grundar sig på de historiska lärdomar
vi har dragit av kapitalismens framfart
i Norrland; det har tillkommit med
utgångspunkt från den praktiska verksamhet
som bl. a. Statens skogsindustrier
bedrivit i Norrbotten liksom Norrbottens
järnverk jämte andra statliga företag. Vi
har en rad positiva erfarenheter att
bygga på, men uppslagen måste utvecklas
vidare. Staten har hittills i regel
endast ingripit i katastrofsituationer. Så
kan det inte få bli i fortsättningen. För
länge sedan borde egentligen statsmakterna
ha ingripit på ett storstilat sätt
och i statlig regi byggt upp ett mångsidigt
näringsliv i de norrländska länen.
Försummelserna på detta område måste
snabbt repareras. Som ett led däri har
vi föreslagit att riksdagen skall vända
sig med en hemställan till regeringen
att bilda ett statligt bolag för näringslivets
allsidiga utveckling i Norrland. Att
ta positiv ställning till detta förslag står
på intet sätt i motsättning till de redan
beslutade utredningarna. Behoven för

förädlingsindustrier i Norrland.
Norrland är redovisade. Vägarna att
komma till rätta med de avgörande norrlandsproblemen
är utstakade. Det återstår
bara att handla i enlighet med folkviljans
krav.

Storkapitalet i vårt land har egentligen
inte gjort någon hemlighet av sin
fientlighet gentemot näringslivets utbyggnad
i Norrland i statlig regi. Det
har dokumenterats många gånger. Är det
nu av rädsla för storkapitalet man väjer
undan för storstilade statliga initiativ i
Norrland? Under alla förhållanden kommer
snart den tidpunkt, när man måste
välja mellan vänskap med storfinansen
och vänskap med folket. Skall riksdagsmajoriteten
handla efter storkapitalets
önskemål, så löses inte de norrländska
länens försörjningsfrågor. Vill däremot
riksdagsmajoriteten tillmötesgå folkets
önskemål så kommer den förr eller senare
att tvingas acceptera den linje som
dragits upp i vår motion om åtgärder att
utveckla det norrländska näringslivet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna nr 69 i
första kammaren och nr 95 i andra kammaren.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Så till vida har ju utskottet
behandlat den föreliggande frågan
knapphändigare än den siste ärade
talaren som utskottet inte börjat med
utvecklingen från Gustav Vasas tid och
följt den fram till nu. Utskottet har haft
att gå ut ifrån de motioner som har
väckts, som är likalydande i båda kamrarna
och som består av fem trycksidor.
Vi har sett på motionens innehåll,
och vi har sett efter vad riksdagen tidigare
har begärt att Kungl. Maj :t skulle
göra i frågan och vad Kungl. Maj:t har
gjort i anledning av dessa framställningar
från riksdagens sida.

Utskottet har då funnit att åtgärder
har vidtagits som syftar till att leda
fram till positiva förslag på vissa avgränsade
områden. Den enmansutredning,
som skall se på de kvarstående
norrlandsfrågorna, kan komma att sträc -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Om vissa andringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

ka sig över vida fält, och man vet inte
vilka förslag utrednignsmannen kan
komma att framlägga. Vi har då i enlighet
med vanlig riksdagspraxis sagt oss, att
så länge den utredningen inte är färdig,
kan vi inte rimligen begära, att Kungl.
Maj :t skall börja vidtaga åtgärder för
nya utredningar. Riksdagen har ju också
i år i anledning av bankoutskottets
förslag i dess utlåtande nr 17 begärt
en översyn av näringslivets förhållanden
och förslag att förbättra dessa förhållanden
i Tornedalen, och vi anser att
rent praktiska skäl talar för att det är
bättre att vi får se resultatet av denna
begränsade utredning, innan vi ger oss
in på någonting nytt.

Herr talman! Detta är det huvudsakligaste
av våra skäl, som vi har redovisat
i det föreliggande utlåtandet och
som gör att vi inte kan komma fram
till något annat förslag än ett avstyrkande
av de väckta motionerna. Jag finner
dessa skäl vara så starka och bärande,
att jag nödgas vidhålla dem, och
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 160, i anledning av
väckt motion angående utredning av frågan
om ledarhundar till de blinda, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i
anledning av väckt motion angående
ändrade bestämmelser om restitution av
regleringsavgift och regleringsbidrag under
fettvaruregleringen, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
förmögenhetsbeskattningen m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 331 av herr Björnberg och
II: 430 av herr Edström hade hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt.

I motionerna hade, i syfte att ernå
lättnad i beskattningen av förmögenhet,
yrkats dels att skattepliktsgränsen för
äkta makar skulle höjas till 75 000 kronor
och dels att vid taxering till statlig
inkomstskatt skattskyldig skulle få åtnjuta
avdrag för fömögenhetsskatten. I
anslutning till sistnämnda yrkande hade
tillika föreslagits en viss skärpning av
förmögenhetsskatteskalan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 331 av
herr Björnberg och 11:430 av herr Edström
om vissa ändringar beträffande
förmögenhetsbeskattningen m.. m. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Kollberg och Strandh,
vilka ansett, att utskottets motivering
bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade;

II) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, som under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 331
av herr Björnberg och II: 430 av herr
Edström ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till sagda motioner, antaga i reservatio -

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Om vissa ändringar
nen införda förslag till förordningar
nyss angivna ämnen.

I den i herr Spctz m. fl. reservation
förordade motiveringen hade anförts
hland annat:

»I principiellt hänseende anser utskottet
— —■ —■ de i motionerna framlagda
förslagen välmotiverade. Det statsfinansiella
utrymmet för skattesänkningar är
emellertid begränsat. Med hänsyn härtill
anser utskottet att de föreslagna lättnaderna
i förmögenhetsbeskattningen
bör tills vidare anstå. En lättnad i den
statliga inkomstbeskattningen bör komma
i första rummet.»

Herr VELANDER (h):

Herr talman! I det föreliggande utskottsbetänkandet
möter vi en del
spörsmål, som vi dryftat även i tidigare
sammanhang. Det rör sig om en höjning
av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
för äkta makar, en
höjning som motionsledes föreslagits
till 50 procent i förhållande till den nu
gällande. Det rör sig också om en avdragsrätt
vid inkomstbeskattningen
för förmögenhetsskatten samt, såsom
kompensation för det inkomstbortfall
som härigenom kan uppkomma, en
skärpning av förmögenhetsskatteskalan.

Anledningen till dessa motionsledes
framställda förslag sammanhänger väsentligen
med att vi i vårt land nått
fram till en förmögenhetsskatt, som genom
sin hårda progression utgör en
hämsko på allt enskilt sparande av något
större omfattning, samt att den statliga
inkomstskatten och förmögenhetsskatten,
staplade ovanpå varandra, ofta
leder till det föga rimliga resultatet, att
den senare slukar icke blott hela förmögenhetsavkastningen
utan åtskilligt
därutöver.

Utskottet anstränger sig dock, nu såsom
tidigare, att slå vakt om denna ordning
och låtsas därvid inte om att förhandenvaron
av två eller flera av varandra
helt oberoende, starkt progressiva
skatter omöjliggör ett beaktande eller
i varje fall ett tillbörligt beaktande
av skatteförmågan i de olika fallen.

beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.
i Denna min mening bygger självfallet
på den utgångspunkten, att beskattningen
regelmässigt bör täckas av den skattskyldiges
inkomst. Motsatsen betyder
ingenting annat än konfiskation. Den
omständigheten, att vi till förebyggande
av alltför orimliga beskattningsresultat
sett oss nödda och tvungna att i vår skattelagstiftning
acceptera den s. k. 80-procentspärren,
inkluderande i viss utsträckning
även förmögenhetsskatten,
markerar också, om något, att det fiskaliska
intresset drivits alltför långt.

Utskottet har —- självfallet höll jag på
att säga — inte så mycket nytt att komma
med. Fältet har ju i stort sett avbetats
i tidigare sammanhang. Även hänvisningen
till att skattepliktsgränsen vid
förmögenhetsbeskattningen reglerades
så sent som 1952 och därför icke nu bör
rubbas, känner vi också igen sedan i
fjol. Dess värde såsom argument måste
emellertid framstå såsom tvivelaktigt.
Att märka är nämligen, att vi vid den
senaste omläggningen av den statliga
beskattningen i väsentlig utsträckning
accepterade den s. k. tudelningsprincipen
för äkta makar — den Ebon Anderssonska
linjen alltså — för inkomster
upp till 15 000 å 16 000 kronor och
att denna princip väl också måste leda
till konsekvenser även vid förmögenhetsbeskattningen.
Från sådan utgångspunkt
kan till och med ifrågasättas,
huruvida icke motionärerna hade
kunnat gå ett steg längre, kanske till en
skattepliktsgräns för äkta makar, dubbelt
så hög som för ensamstående. För
min del finner jag dock motionärernas
förslag i denna del, åtminstone i nuvarande
läge, väl avvägt.

När utskottet siiker hävda, att, då den
direkta statsskatten utgöres i förhållande
till såväl inkomst som förmögenhet,
det icke lärer stå i överensstämmelse
med skattelagstiftningens principer att
vid skattens utmätande avdrag medges
för någon del därav, är detta icke så lätt
att begripa. Den av motionärerna åberopade
parallellen med den kommunala
skatten, som utskottet här riktat sig
emot, bottnar ju, såvitt jag förstått, i
det förhållandet, att belastningen av

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

den särskilda förmögenhetsskatten växlar
i utomordentligt hög grad med hänsyn
till den starkt skiftande förmögenhetsavkastningen.
Resultatet blir då, att
i det ena fallet avkastningen icke förslår
till förmögenhetsskattens gäldande, under
det att i det andra en viss behållen
inkomst kvarstår.

Om motionärerna inte har så lätt, som
utskottet måhända finner önskvärt, att
ställa principen om jämlikhet i beskattningen
i bakgrunden, bör de icke lastas
därför. Det måste också förlåtas
dem, att de icke finner det rimligt att
belasta en inkomst, som tagits i anspråk
för gäldande av förmögenhetsskatten
-och som sålunda ur skatteförmågesynpunkt
är att anse som obefintlig, med
ytterligare en starkt progressiv inkomstskatt.

Det bör slutligen i sammanhanget
hållas i minnet, att den maximala marginalskatten
med nu gällande ordning
överstiger 100 procent, så länge icke
förmögenhetsavkastningen nått upp till
5,74 procent. Till jämförelse kan hänvisas
till att enligt den utredning, som
förebragts i det av vissa reservanter till
1949 års skatteutrednings betänkande
avgivna särskilda yttrandet, den sammanlagda
marginalskatten vid införande
av avdragsrätt för förmögenhetsskatten
i kombination med den av motionärerna
föreslagna förmögenhetsskatteskalan
i det maximala fallet skulle
understiga 100 procent, så länge avkastningen
ligger högre än 2,47 procent.
Förmögenhetsskatten skulle dock alltjämt
förbli av en så betydande storlek,
att den borde tillfredsställa även
mycket avancerade fiskaliska anspråk.

Vad här sagts betyder, att rimliga
marginalskattesatser i fråga om förmögenhet
respektive förmögenhetsavkastning
över huvud taget icke står att
vinna utan den av motionärerna åsyftade
avdragsrätten för förmögenhetsskatten,
såvida icke skattesatserna i förinögenhetsskatteskalan
sänks i mycket
avsevärd grad. Denna sistnämnda möjlighet
påpekas också av utskottet, men
spörsmålet härom utgör ju något som
utskottet i sammanhanget icke anser sig

ha att närmare ingå på. För utskottet
gäller det sålunda blott att kunna motivera
ett vidblivande eller fasthållande
av den tidigare intagna negativa ståndpunkten.

Hur angeläget utskottet är att söka utfinna
skäl och synpunkter till stöd för
sin inställning till hithörande spörsmål,
kommer till starkt uttryck i utskottets
betänkande. Utskottet hänvisar där till
det numera av 1950 års skattelagssalckunniga
framlagda förslaget om förenkling
eller rationalisering av taxeringsförfarandet
och det av de sakkunniga
antydda skattebortfallet i händelse av
förslagets genomförande. Då utskottet
enbart med hänsyn därtill, alltså förslags
framläggande, bortsett från alla
andra invändningar som enligt utskottet
kan riktas mot motionärernas förslag,
anser sig icke kunna tillstyrka bifall
till detta, må det ursäktas, om man
känner sig något förbryllad. Vad har
nämligen den åsyftade förenklingen av
deklarations- och taxeringsförfarandet
att göra med strävandena att för förmögenhetsbeskattningen
söka åvägabringa
en förnuftig ordning eller i varje
fall en förnuftigare ordning än den
nu gällande? Ingenting, må man väl våga
svara. Vi vet icke ens, om skattelagssakkunnigas
ifrågavarande förslag
kommer att föreläggas riksdagen eller
icke, än mindre vilken form detta till
slut kan komma att få.

Detta, det enda nya och för utskottet
alldeles avgörande skälet för dess
ställningstagande måste sålunda framstå
såsom synnerligen svagt.

Jag vågar alltså, herr talman, i anslutning
till det anförda, yrka bifall till
den vid utskottsbetänkande! fogade,
med II) betecknade reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Denna fråga diskuterades
rätt utförligt vid fjolårets riksdag.
Det finns därför måhända för mig ingen
anledning att ytterligare utveckla de synpunkter
som herr Velander här har varit
inne på och som vi i folkpartiet i stort
sett delar. Att vi inte vare sig i fjol eller

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

i år har velat vara med om en ändring
i förmögenhetsskatten sammanhänger
helt med vår åsikt om att en skattelättnad
i första hand bör ta sikte på inkomstskatten.
Först bör denna sänkas
för, som vi har uttryckt det, samtliga
skattedragare och i all synnerhet dem i
de lägre inkomstklasserna. I andra eller
tredje hand bör förmögenhetsskatten
ändras, när det statsfinansiella läget
medger en sådan skattesänkning.

Jag vill sålunda, herr talman, hemställa
att utskottets yrkande måtte bifallas,
men jag yrkar i fråga om motiveringen
bifall till reservation nr I.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det förslag, som högern
har yrkat bifall till och för vilket folkpartiets
talesman nyss uttalade sin verkliga
högaktning, även om han inte ville
göra yrkandet till sitt, innebär två saker.
Den ena är att man har velat höja det
skattefria förmögenhetsmaximum för gifta
från 50 000 kronor till 75 000.

Detta gör man först med den motiveringen,
att det finns olika ortsavdrag för
gifta och ogifta, då det gäller inkomstskatten,
och varför skulle det då inte
finnas olika gränser för skattefria förmögenheter
för gifta och ogifta? Att här
tala om ortsavdrag tycker jag vittnar om
en viss tankeoreda, om jag får använda
det ordet. Ett ortsavdrag avser ju att
fastslå en viss elementär levnadskostnad
som man inte på något sätt skall drabba
med skatt. Denna kostnad har man för
ogifta, när det gäller statsskatt, satt till
högst 2 000 kronor —• det är olika i olika
ortsgrupper — och för gifta till högst
4 000 kronor. 4 000 kronor är nog för
mycket i jämförelse med 2 000 kronor,
men att man satt det beloppet, beror på
vissa skattetekniska överväganden. Då
två inkomster sammanläggs, skall man
ha det dubbla avdraget. I varje fall är
detta till för att täcka de elementära levnadskostnaderna.

Vad skulle det då innebära att böja
förmögenhetsgränsen upp till 75 000 kronor?
Beloppet mellan 50 000 och 75 000
kronor skulle då bli skattefritt för de gifta
paren. Detta skulle betyda att man

2 Första kammarens protokoll 1954. Nr 28

gav 125 kronor åt de gifta par som har
minst 75 000 kronor i förmögenhet, och
denna gåva skulle förbli oförändrad, vilken
förmögenhet de än har däröver. Alltså
skulle denna gåva även tillfalla miljonären.
Med ett ortsavdrag i Stockholm
på 4 000 kronor såsom gift skulle han få
ett extra ortsavdrag för att kunna klara
sina elementära levnadskostnader, på
125 kronor i minskad skatt. Kan någon
säga att det avdraget är av samma klass
som de ortsavdrag vi har på inkomstskatten?
Knappast.

Vidare säger man: Här är det fråga om
sparsamhet. Man bör stimulera till sparsamhet.
Så kan man ju säga när det gäller
förmögenheter upp till 50 000 kronor.
Där är skattefriheten en stimulans
till sparsamhet. Det blir ingen extra skatt
på den förmögenheten eller -— om man
så vill — på den inkomst vederbörande
får av förmögenheten. Men nu skulle
detta verka sparfrämjande även upp till
75 000 kronor -— längre kan det ju inte
verka. Om ett par makar har 50 000 kronor
och sparar ihop ytterligare 10 000,
så att de får 60 000 kronor, skulle de
inte få någon förmögenhetsskatt utan
slippa ifrån de 50 kronor som nu utgår
i förmögenhetsskatt därpå. Jag tycker
att det är obegripligt att man kan tro
att människor som äger 50 000 kronor
och har sådana inkomstförhållanden att
de av sina inkomster kan avsätta så mycket
att de kommer upp i en förmögenhet
av 60 000 kronor, skulle extra stimuleras
därtill, om de fick 50 kronor
i minskad skatt. Det är helt andra omständigheter
som gör att människor sparar.
Oftast heror detta i de högre inkomstskikten
på att de får pengar över.
De har en viss levnadsstandard, och det
blir pengar över. Stimulansen av 125
kronor i minskad förmögenhetsskatt är
lika med noll.

Det är den ena saken. Den andra, och
den större, är att man skulle få dra av
förmögenhetsskatten från inkomsten.
Detta skulle emellertid vara ett steg tillbaka
ur skattelagstiftningens synpunkt.
Som de flesta av er säkert minns, hade
man förr eu förmögenhetsskatt, som var
sammanbakad med inkomstskatten —

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

utom när man tidvis hade en extra förmögenhetsskatt.
Den hette också inkomst-
och förmögenhetsskatt. Inkomstten
ökades till en början med Veo av
av förmögenheten, senare med 1/i0o av
förmögenheten. Senare skilde man emellertid
dessa skatter åt, så att vi nu har
en renodlad inkomstskatt och en renodlad
förmögenhetsskatt, vilket förenklar
deklarationer och taxeringar. Det blir
också enklare att se vad förmögenhetsskatten
ger, och man kan bättre avväga
vad som vid varje särskilt tillfälle skall
drabba inkomsterna och vad som skall
drabba förmögenheterna. Nu vill både
högern och folkpartiet återigen blanda
ihop korten, och det måste betyda ett
steg tillbaka ur lagstiftningens synpunkt.

Men, säger man, vi har ju avdragsrätt
för kommunalskatt. Den förste talaren
i debatten sökte utveckla, att detta
måste ha som obeveklig konsekvens
att vi också får avdrag för förmögengenhetsskatten.
Men skillnaden är ju
den, att i det förra fallet är det två inkomstskatter
man laborerar med, medan
i det senare fallet det gäller en inkomstskatt
och en förmögenhetsskatt. Inkomstskatten
komme då att bli mindre
och förmögenhetsskatten oförändrad,
men vad som egentligen är effektiv förmögenhetsskatt
skulle man inte komma
fram till.

Orsaken till att man får minska underlaget
för den statliga inkomstskatten
med beloppet för den kommunala inkomstskatten
och även andra kommunala
skatter är närmast — som visst
också sades — att den kommunala skattesatsen
ju är olika på olika ställen. Genom
detta avdrag ville man få en mera
likformig beskattning av samma inkomst,
om man sammanräknade både
stats- och kommunalskatt, på orter med
höga och orter med låga kommunala utdebiteringar.
Kommunalskatteavdraget
är alltså inte jämförligt i detta fall.

Den förste talaren påpekade att man
vid vissa kombinationer av inkomst och
förmögenhet får en mycket hög marginalskatt.
Ja, det är riktigt. Men den rakaste
vägen vore väl då att föreslå en
sänkning av förmögenhetsskatten. Då

kunde man se vad det innebar. I stället
kommer man med denna krumbukt —
ty det är en krumbukt — som leder till
de mest besynnerliga resultat.

Om två personer har samma förmögenhet
av uppemot 200 000 kronor, som
drabbas av en förmögenhetsskatt på
1 000 kronor, hur ställer det sig för dem
enligt detta förslag, om de har olika
marginalskatt? Har den ena 30 procents
marginalskatt kommer det att betyda
ett avdrag på 300 kronor, och har
den andre den dubbla marginalskatten,
60 procent, får han ett avdrag på 600
kronor. Det betyder alltså att den som
har inemot 200 000 kronor i förmögenhet
men endast en mindre inkomst, han
får en effektiv förmögenhetsskatt på
700 kronor, medan den som har samma
förmögenhet men en mycket större inkomst
i detta fall får en effektiv förmögenhetsskatt
på 400 kronor. Alltså får
den, som har en förmögenhet sammankopplad
med en mindre inkomst, ett
mindre avdrag än den som har samma
förmögenhet sammankopplad med en
större inkomst. Det är detta som herr
Velander tillät sig att beteckna som
»jämlikhet i beskattningen», vad han nu
kan mena med det.

Jag kan ta ett annat exempel. Låt oss
säga att två personer har 10 000 kronor

1 förmögenhetsskatt; för detta fordras
en förmögenhet på ungefär 800 000 kronor
— kanske vi litet var inte hade något
emot att ha 800 000 kronor även om
vi fick betala 10 000 kronor i förmögenhtesskatt!
Men låt oss återgå till
exemplet. Antag vidare att den ene har
30 procents marginalskatt, alltså en låg
avkastning på sina pengar, medan den
andre har 75 procents marginalskatt, vilket
betyder en inkomst av minst
200 000 kronor. Den förre får en effektiv
förmögenhetsskatt på 7 000 kronor
men den senare en effektiv förmögenhetsskatt
på 2 500 kronor. Alltså får den,
som har nära miljonen i förmögenhet
men relativt små inkomster, en effektiv
förmögenhetsskatt på 7 000 kronor, medan
200 000-kronorsmannen bara får

2 500 kronor i effektiv förmögenhetsskatt.

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Om vissa ändringar

Är det skatterättvisa? Är det jämlikhet
i beskattningen? Tydligtvis är det
så, mätt med högerns mått, och jag måste
tyvärr tillägga, att socialliberalerna mäter
med samma mått som högern i detta
fall.

Herr talman! Det förslag, som här har
framförts, skulle innebära 30 miljoner
i minskade skatteinkomster för staten.
Om vi tar hänsyn till att skattesatsen
höjts något kanske förlusten stannar vid
20 miljoner kronor. I en tid då vi överväger
hur vi skall kunna minska den
statliga inkomstkatten, framför allt för
de små inkomsttagarna, är högern här
i landet beredd att minska förmögenhetsskatten
för de stora förmögenhetsägarna
— ty det är dem det gäller —■
och minska skatten framför allt för de
stora förmögenhetsägare som samtidigt
har mycket stora inkomster, speciellt för
dem som har inkomster på 200 000 kronor
och mera.

Det är en besynnerlig skattepolitik,
men det är högerns skattepolitik. Till
saken hör också, att för denna skattepolitik
bugar sig folkpartiet sju resor
till marken fastän det inte vågar göra
något yrkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till både utskottets förslag och
utskottets motivering.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag vet inte, om herr
Sjödahls uttalande om folkpartiets »vördnad»
inför högerståndpunkten är så alldeles
adekvat. Det är nämligen inte blott
nu som folkpartiet har deklarerat en
principiell uppfattning överensstämmande
med vår i dessa spörsmål; det har
även skett i tidigare sammanhang.

Herr Sjödahls yttrande atl vad som
här kommit till uttryck är den verkliga
högeruppfattningen, som tar sikte
på att klara de stora inkomsttagarna
och de stora förmögenhetsägarna harmonierar
emellertid mycket dåligt med
herr Sjödahls uppläggning av sitt anförande.
Han började sålunda att tala
om att det här på sin höjd rörde sig
om ett skatteavdrag på 125 kronor; han

beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

nämnde också beloppet 50 kronor. Jag
måste därför säga, alt det inte bort föranleda
herr Sjödahls något drastiska
slutsatser. Om herr Sjödahl i alla fall
vore en smula generös, borde han väl
även från sina utgångspunkter kunna vara
med om den här föreslagna ordningen,
som dock är principiellt betingad,
fastän den måhända ger så litet i de
särskilda fallen, som herr Sjödahl sökte
klarlägga.

När herr Sjödahl deklarerar, att han
trots den höga beskattningen av förmögenhet
särskilt i de fall, då denna
beskattning överstiger förmögenhetsavkastningen,
var beredd att ta emot en
sådan förmögenhet, vill jag säga, att jag
visserligen tror på hans redobogenhet
därvidlag. Men om det villkoret vore
förenat med mottagandet av förmögenheten,
att den skulle omsorgsfullt förvaltas
och inte till någon del konsumeras
utan om möjligt undan för undan
ökas, skulle herr Sjödahl likväl inlåta
sig på en mycket tvivelaktig affär, om
han toge emot densamma. Men menar
han blott, att förmögenheten skapar möjligheter
för honom att ge ut en hel del
pengar, som han inte för närvarande
förfogar över — ja, då är det ju klart,
att han kan ta emot förmögenheten. Men
jag skulle tro, att vi numera har hunnit
så långt i vårt moderna samhälle att
ansvarskänslan är så starkt utbredd, att
människorna är på det klara med att de
inte skall äta upp sina förmögenheter
utan disponera dem för produktiv verksamhet
till samhällets gagn.

Detta är en synpunkt, som herr Sjödahl
inte bör underlåta att beakta. När
människorna hör sådana resonemang,
som herr Sjödahl här för till torgs, får
de lätt den uppfattningen, att det
finns stora inkomsttagare, som inte har
någon svårighet att skapa förmögenheter
och att de inte heller behöver vara
så försiktiga vid deras förvaltning. Motsatsen
är dock fallet, och jag skall tilllåta
mig ett exempel för att belysa vad
jag närmast syftar på.

År 1930 fanns i detta land omkring
5 400 personer, som hade en inkomst på
minst 30 000 kronor. Vad betyder dessa

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

30 000 kronor i dagens penningvärde
och under beaktande även av beskattningen?
Jo, de motsvaras av i runt tal
100 000 kronor. Hur många är det då i
vårt land, som nu har en inkomst på
100 000 kronor och däröver? Jo, det är
inte 5 400 personer såsom år 1930, utan
det är cirka 1 400. Om herr Sjödahl eller
någon annan vill veta, hur mycket
de 5,400 personerna år 1930 fick kvar,
sedan de betalat sina skatter, kan nämnas,
att det — uttryckt i nuvarande penningvärde
—- hörde sig om 256 miljoner
kronor, under det att de 1 400 personerna
av i dag har ett överskott på
23 miljoner kronor, alltså inte fullt tiondelen
av motsvarande belopp år 1930.
Det anförda ger vid handen, att man
inte bör handskas hur vårdslöst som
helst med fakta, när det gäller att skapa
förutsättningar för ett verkligt och stort
sparande, vilket, det vill jag bestämt hävda,
är fullkomligt uteslutet, när det gäller
dem, som man gärna nästan föraktfullt
kallar de stora inkomsttagarna!

Herr Sjödahl nämnde för oss, att ortsavdragen
utgör för ensamstående 2 000
kronor och för gifta dubbla beloppet
eller 4 000 kronor. När det gäller inkomstbeskattningen
tillämpas ju tudelningsprincipen
för inkomster upp till
15 000 å 16 000 kronor. Är det då orimligt
eller ologiskt att hävda, att skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen
bör fastställas efter enahanda
grunder? När herr Sjödahl förklarar, att
det skulle innebära ett steg tillbaka, kan
jag inte heller förstå det. Anledningen
till att vi i vårt land över huvud taget
inlåtit oss på förmögenhetsbeskattning
är ju, att man ansett, att avkastningen
av förmögenhet har en större skattekraft
än annan inkomst. Det är möjligt,
att herr Sjödahl behöver frigöra sig från
den utgångspunkten för att han skall
kunna försvara sin hållning i förevarande
sammanhang. Men vi andra, som
måste utgå ifrån att beskattningen skall
stå i en viss relation till den faktiska
skatteförmågan, kan icke följa honom
därvidlag.

Herr Sjödahl fablar om att det skulle
vara så besvärligt eller svårt att räkna

ut vad förmögenhetsbeskattningen i enlighet
med motionärernas förslag skulle
betyda i olika fall. Jag tror för min del
inte därpå. Herr Sjödahl har väl minst
lika goda förutsättningar som vi andra
att verkställa en vanlig addition kanske
också något litet av de andra räknesätten.
Det torde räcka för det antydda ändamålet!
Jag tycker för resten, att detta
skäl, liksom ock många andra, som åberopas
i det föreliggande utskottsbetänkande!,
måste betecknas såsom rena
svepskäl. Något av verklig relevans finns
knappast i det lösliga resonemang, som
utskottet för.

Till sist skall jag rikta en fråga till
herr Spetz, om han nu är beredd att besvara
den. Herr Spetz säger — det framgår
för övrigt av den reservation som
folkpartirepresentanterna i utskottet avgivit
— att principiellt sett befinner sig
folkpartiet på samma linje som högern.
Jag noterar detta med tillfredsställelse.
Det inträffar för övrigt inte så sällan,
att situationen är just den i bevillningsutskottet,
att folkpartiets och högerns representanter
företräder i stort sett sammanfallande
ståndpunkter. Från folkpartiet
sida förklaras nu, att man i första
hand vill tillgodose önskemålen om en
säkning av inkomstskatten. Jag skall inte
polemisera mot den inställningen; man
kan ju resonera på olika sätt. Med mitt
sätt att se är det dock svårt att konkretisera,
vad folkpartiet egentligen menar
med denna sänkning av inkomstskatten.
Menar man ett fastställande av uttagningsprocenten
till 100 i stället för 110?
Eller menar man därtill en sänkning av
inkomstbeskattningen i enlighet med
önskemål i skilda hänseenden, som redan
framträtt eller som undan för undan
kan komma att anmäla sig? Menar
folkpartiet att allt detta skall genomföras,
innan man ens får tänka på t. ex.
kvarlåtenskapsskattens avlägsnande eller
införande av den avdragsrätt, som vi här
talat om.

Det är viktigt att få ett svar från folkpartiets
sida på dessa frågor, bl. a. därför
att, när det gäller en sänkning av inkomstbeskattningen,
rör det sig säkerligen
om åtskilliga hundratals miljoner

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

kronor, medan det i fråga om kvarlåtenskapsskatten
och avdragsrätten för
förmögenhetsskatten vid inkomstbeskattningen
blott rör sig om något tiotal miljoner
kronor. Jag anser för resten, att
ett upphävande exempelvis av kvarlåtenskapsskatten
icke skulle komma att medföra
någon intäktsminskning alls för
det allmänna utan motsatsen. Kvarlåtenskapsskatten
ter sig nämligen så
odiös för dem, som har sökt förstå, vad
den egentligen innebär för företagsamheten
i detta land, att dess avlägsnande
säkerligen icke skulle medföra någon intäktsminskning
för det allmänna.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med ett
visst intresse bl. a. på slutet av herr Velanders
anförande, då han kom in på
kvarlåtenskapsskatten. Men den hör ju
egentligen inte hemma på dagens program.
Det är dock alldeles uppenbart
att det inte finns någon skatt i detta
land, som irriterar herr Velander och
högerpartiet mer än den skatt på de
mycket stora förmögenheterna, som
kvarlåtenskapsskatten utgör. Därav hjärtat
är fullt, därom talar munnen, heter
det ju.

Herr Velander missförstod mig faktiskt
kapitalt i ett avseende. Jag har
aldrig påstått att en förändring här inte
skulle komma att undandra staten betydande
inkomstsummor, ty det gör det.
Jag fäster mig därvid inte så mycket vid
den föreslagna höjningen av gränsen
med 25 000 kronor för gifta personer när
det gäller förmögenhetsskatten och de
125 kronor som det kan innebära i minskad
skatt. Vad jag sade var närmast
att dessa 125 kronor icke kan, såsom
man gör gällande i högerns och folkpartiets
reservationer, betyda något för sparandet.
Den stora minskningen i statens
inkomster uppstår genom den avdragsinöjlighet,
som man vill medge för förmögenhetsskatten
vid inkomstskattens
erläggande. Vid oförändrad skattesats
skulle det betyda eu inkomstminskning
för staten av omkring JO miljoner kronor.

Jag har den allra största respekt för
de stora inkomsttagarna, men kanske i
motsats till många andra bär i kammaren
är respekten mindre för de stora
inkomsterna än för de män, som på ett
lämpligt sätt förvaltar sina stora inkomster
och därmed gör en nyttig insats
inom samhällslivet. Jag känner och är
god vän med åtskilliga mycket stora inkomsttagare
och är fylld av respekt för
deras gärning. Men någon vidare respekt
för dem enbart av den anledningen, att
de har så och så många hundratusen
kronor i inkomst, har jag inte. Herr Velander,
som antagligen har mycket
mindre, har jag också respekt för. Men
vad saken här gäller är ju att genomföra
i skattelagstiftningen en viss utjämning
av inkomsterna i samhället skattevägen.
Den vägen har vi nu gått under en följd
av år, och jag tror att även högern och
folkpartiet i långa stycken har varit med
därom. Jag hoppas också att vi skall
kunna fortsätta på den inslagna linjen.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det är
erforderligt att gå in på någon granskning
av de siffror, som herr Sjödahl
nämnde i sitt första anförande. Vi har
ju sagt ifrån att en eventuell avdragsrätt
måste kombineras genom en ändring av
skatteskalorna, vilket ju i och för sig
kommer att betyda att de beräkningar
som herr Sjödahl här gjorde inte kommer
att hålla streck.

Herr Velander ställde en direkt fråga
till mig, som jag skall be att få besvara.
Från folkpartihåll ställer vi nog kravet
på en återgång till ett skatteuttag av
100 procent och en rättvisare taxering
när det gäller de lägre inkomsttagarna
i allra första hand. Det iir vad som i dagens
läge är det mest angelägna. Jag vill
gärna säga, att därnäst sätter vi avskaffandet
av kvarlåtenskapsskatten. Den
hör ju inte alls till dagens debatt, men
jag har velat säga detta, för att tillfredsställa
herr Velanders nyfikenhet. I fråga
om förmögenhetsskatten är det alldeles
givet att den måste inpassas i sitt sammanhang,
när vi förmodligen relativt

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

snart kommer att få ta ställning till frågan
om en förändring av vårt skattesystem,
d. v. s. frågan om en rättvisare
taxering. Därför måste vi helt enkelt i
dagens läge sätta frågan om förmögenhetsbeskattningen
i sista rummet.

Det är, herr talman, vad vi velat ge
uttryck åt i vår reservation.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att helt instämma i vad herr
Velander här anfört. Jag skall dock tilllåta
mig säga några ord ytterligare.

Som sparbanksman får jag ofta i min
dagliga gärning tillfälle att resonera med
folk om deras ekonomiska angelägenheter.
När i sådana sammanhang sparandet
bringas på tal, händer det mycket
ofta att folk svarar: »Vad tjänar det till
att spara, när staten lägger beslag på
en stor del av de sparade pengarna!»

Även om sådana påståenden om statens
skatterov gentemot spararna oftast
är i hög grad överdrivna, ja rent av
fantastiska, får man nog inte vifta bort
sådana resonemang utan vidare. Kan
man därför göra någonting för att visa
en smula förståelse för spararna och
sparandet, tror jag att det kan vara till
verkligt gagn.

Man träffar rätt ofta på folk, som
med kraft gör gällande att kravet på avdragsgillhet
beträffande förmögenhetsskatten
är ett starkt motiverat rättvisekrav.
Man tycker att det är orimligt att
pengar som åtgår Jill att betala skatt på
förmögenhet skall ytterligare beskattas.
Det händer mycket ofta att folk framhåller
önskvärdheten av att beskattningsgränsen
beträffande förmögenhet för äkta
makar höjes. Man anser det rättvist
och riktigt att den gränsen sättes högre
för äkta makar än för ensamstående personer.

Utskottsmajoritetens motivering för
sitt avslagsyrkande, exempelvis att en
höjning skulle innebära ett avsteg från
förmögenhetsbeskattningens konstruktion
eller att det skulle vålla besvär att
använda olika tabeller vid förmögenhetsskattens
uträkning, är icke överty -

gande, synes det mig. Jag tycker inte
heller att det är särskilt övertygande när
man säger, att man i detta sammanhang
inte skall jämföra förmögenhetsskatten
med kommunalskatten, eftersom kommunalskatten
varierar så oerhört och -— om
man ser det i ett större sammanhang
— drabbar orättvist. Men drabbar inte
även förmögenhetsskatten högst orättvist?
Tänk på de fastighetsägare, som år
efter år får vidkännas förluster på sina
fastigheter. Det går som vi vet ibland
därhän, att folk ville skänka bort sin
fastighet för att slippa förluster, men likväl
får de betala inte bara fastighetsskatt
utan även i många fall förmögenhetsskatt.

Nu sägs det, att det egentligen är ytterst
få som har intresse av att skattepliktsgränsen
höjes. Det är egentligen bara
de stora förmögenhetsägarna, som har
intresse av att man åstadkommer en lindring
på detta område. De som drabbas
av förmögenhetsskatt är emellertid
många, och de blir allt flera i den mån
penningvärdet försämras. Det finns
många egnahemsägare, som för åtskilliga
år sedan kanske skaffat sig ett eneller
tvåfamiljshus och som genom sparsamhet
och arbetsamhet lyckats knapra
av på sin inteckningsskuld, och som därför
nu faktiskt befinner sig i farozonen
beträffande förmögenhetsskatten. Många
får för övrigt redan nu betala förmögenhetsskatt.
Då tycker man att det är
ganska hårt, att dessa människor, som
ingalunda är förmögna i detta ords egentliga
mening utan som blivit förmögna
endast på papperet, huvudsakligen genom
höjda taxeringsvärden, för sin arbetsamhet
och sin sparsamhet skall straffas
med en extra skatt på detta område.

Det är således enligt min mening
mycket motiverat — och jag har kommit
till den uppfattningen genom samtal
med många i de breda lagren — att
skattepliktsgriinsen skall höjas till
75 000 kronor för äkta makar, och likaså
att avdragsgillhet skall införas beträffande
förmögenhetsskatten. Låt oss
inte glömma att dessa åtgärder dock har
en sparsamhetsfrämjande betydelse. Det
söker herr Sjödahl vifta bort mycket lätt

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

och obekymrat. Ett så litet belopp som
125 kronor i skatteminskning har ingen
betydelse, säger han. Ja, därtill kommer
ju besparingen genom avdragsgillheten.
Ett par hundra kronor årligen är kanske
inte mycket för folk i allmänhet —
särskilt för en slösare är det inte mycket
— men det är mycket för verkliga
sparare.

Det talas så mycket om att vi skall göra
vårt bästa för att främja sparandet,
det personliga sparande, som har så stor
betydelse för ökningen av våra resurser,
för en höjning av vårt välstånd, och
som är ett mycket effektivt vapen i kampen
mot inflationen, kanske i läget just
nu det mest effektiva vapnet. Det talas
som sagt mycket om detta, men det göres
så ynkligt litet. Gång efter annan
läggs här i riksdagen fram förslag om
åtgärder för att främja sparandet, men
de avvisas alltid. Åtgärderna ringaktas
såsom mindre effektiva. Så är också fallet
när man säger att exempelvis en
halv procents ränteökning ingenting betyder
som stimulans för sparandet.

Jag misstänker att de föreslagna åtgärderna
även i dag kommer att avvisas.
Jag vågar likväl, herr talman, yrka
bifall till herr Velanders reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Bara några få ord.

Det är ju alldeles uppenbart att det
inte råder någon meningsskiljaktighet
här i kammaren om nyttan av sparandet,
dess betydelse för den enskilde och
—• vad man kanske nu i första hand tänker
på — dess betydelse för samhället
som sådant. Jag skulle också kunna erkänna,
att om man minskade de mycket
stora inkomsttagarnas skatt och kanske
även de mycket stora förmögenhetsägarnas
skatt — även om det bara gällde
tusen personer i toppen på samhällspyramiden
— skulle det i fråga om sparande
betyda oerhört mycket mer än
om man minskade skatten för tiotusentals
och kanske fler i andra inkomstskikt.
Men en sådan krass politik för
att främja sparandet — högern vill uppenbarligen
gå in för den —- undrar jag

om det är möjligt att genomföra i Sveriges
riksdag.

Den föregående talaren, herr Björnberg,
talade om att han i sin verksamhet
i sparbankerna hört folk säga, att
det inte lönar sig att spara därför att
»staten lägger beslag på det mesta».
Men, de personer, som har pengar i
sparbankerna, är sannerligen i allmänhet
inte personer, som har förmögenheter
på över 50 000 kronor och som alltså
drabbas av förmögenhetsskatt. Det
kan ju finnas sådana, men den stora
massan är det inte. Jag tror det skulle
vinnas oerhört mycket för alla småsparare,
om herr Björnberg kunde övervinna
sig själv — men det är väl för
mycket begärt — och säga: »Lita inte
på den propaganda, som mina partivänner
inom högern och mina motståndare
inom folkpartiet bedriver!» Ty det
är denna propaganda som gör att även
de små spararna tror, att staten tar
ifrån dem deras sparpengar.

Jag kan visserligen inte tro att herr
Björnberg är i stånd till denna självövervinnelse,
men jag tror att det skulle
vara mycket nyttigt om det skedde.

Herr Björnberg talade orkså om villaägarna,
som drabbades av förmögenhetsskatten.
Det kan inte vara många, eftersom
det skulle betyda att de i sin villa
eller på annat sätt förfogar över ett kapital
som överstiger 50 000 kronor. I Göteborg
finns mängder av arbetare och
lägre tjänstemän som har villor, men ytterst
få av dem äger faktiskt en så stor
personlig förmögenhet som 50 000 kronor,
även om deras villor är åsatta ett så
högt värde. Därför drabbas de inte av
någon förmögenhetsskatt, men väl av
den kommunala fastighetsskatten. Denna
senare skatt vill jag inte alls försvara,
och jag lovar mitt understöd, herr talman,
i det ögonblick kommunalmännen
inom Stadsförbundet, Landskommunernas
förbund och Landstingsförbundet
vill tillstyrka att vi avskaffar eller sänker
den kommunala fastighetsskatten!
Förmögenhetsskatten drabbar däremot i
allmänhet inte villaägarna. Den har som
bekant sin motivering i att en person,
som får så och så mycket i avkastning

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

av förmögenhet har större möjlighet att
betala skatt än den som arbetar sig till
samma inkomst.

Gentemot herr Velander skulle jag vilja
nämna, att det för ett 40-tal år sedan
fanns en konservativ finansminister som
framlade ett förslag, som sedermera ledde
till vår nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatt,
och som motiverade förmögenhetsskatten
med att den kan och
bör betalas även av dem, som har förmögenhet
med mycket ringa avkastning.
Skatten fick i värsta fall betalas av kapitalet.
Det menade till och med denne
konservative, framsynte finansminister
-—• som nu för länge sedan är död —
när han lade fram sitt förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag beklagar, att inte
herr Sjödahls konservative finansminister
kan återuppstå för att ta hand om
ledningen av vår skattepolitik. Herr Sjödahl
skulle, såvitt jag förstår, följa honom
i alla avseenden, och jag tror, att
jag vågar den deklarationen, att också
jag skulle göra det. På det sättet bleve
ju herr Sjödahl och jag för en gångs
skull rätt så överens!

Herr Sjödahl har emellertid utomordentligt
stora anspråk. Han menade, alt
herr Björnberg — som naturligtvis svarar
för sig själv — borde gå ut till de
små spararna i vårt samhälle och söka
övertyga dem om att staten inte naggar
på deras sparmöjligheter. Jag misstänker
dock, att varken herr Björnberg eller
någon annan, som delar hans inställning,
vill åtaga sig en sådan uppgift. Det
skulle vara att handla mot bättre vetande,
något som jag tycker är alldeles för
mycket begärt.

Herr Sjödahl deklarerade i mycket bestämda
ordalag, att hans parti sedan
lång tid tillbaka fullföljt en politik, som
tagit sikte på en utjämning skattevägen
av inkomster och förmögenheter och att
man hunnit långt i det hänseendet. Han
hoppades också, att den politiken skall
fortsättas eller fullföljas. Det är nu visserligen
ingen nyhet, att herr Sjödahls
parti i betydande utsträckning eftersträ -

vat och eftersträvar en socialisering via
beskattningen. Men jag tycker att det
borde vara litet besvärande för herr Sjödahl,
att han just nu ville fastslå detta
sakförhållande med hänsyn till det
exempel, jag gav beträffande de stora inkomsttagarnas
möjligheter att spara.
Exemplet innebar ju att våra inkomsttagare
i toppklass, de med en inkomst
av 100 000 kronor och däröver, efter erlagd
skatt tillsammans hade til! sitt förfogande
ungefär 23 miljoner kronor, ett
belopp som med hänsyn till penningvärdeförsämringen
och skattebelastningen
svarade mot en behållning av 256
miljoner kronor för inkomsttagarna i
samma toppklass år 1930. Fortsätter vi
på den vägen, tror jag, att det blir allt
fler och fler, som kommer att känna sig
mycket osäkra, om de skall följa herr
Sjödahls rekommendationer om det
svenska samhällets omvandling i socialistisk
riktning via beskattningen. I varje
fall tycker jag inte, att man i likhet
med herr Sjödahl bör söka framhäva,
hur starkt man är intresserad av och
övertygad om nyttan av ett stort sparande
för befordrande av företagsamheten
i detta land.

Jag saknar anledning att rikta någon
erinran mot vad herr Spetz nyss yttrade.
Att vi i dagens läge kommer till något
olika slutsatser sammanhänger måhända
med att högern i samband med
fastställandet under de sista majdagarna
av den nu löpande riksstaten försökte
sig på att presentera ett alternativ, där
utrymme också fanns för det skattebortfall,
som skulle bli följden av ett beslut
enligt de motioner, vi just nu behandlar.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! När herr Sjödahl ger sig
in på bedömanden av såväl insättarnas
som låntagarnas ekonomiska förhållanden
när det gäller sparbankerna, kommer
han in på områden, som jag råkar
behärska ganska väl. Jag skulle vilja
säga herr Sjödahl, att det finns många
såväl insättare som låntagare i sparbankerna,
som mycket skulle glädja sig åt

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

och är mycket angelägna om en reform
i den riktning, som föreslås i den motion
det här gäller. Min kännedom om
förhållandena gör att jag är övertygad
om att ett bifall till motionen skulle
verka i sparfrämjande riktning.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, om anledning därtill
gåves, hade i avseende på det nu
föredragna betänkandet yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
motivering, som förordats i herr Spetz
m. fl. vid betänkandet anförda reservation.

Vid härefter i enlighet med dessa båda
yrkanden gjorda propositioner godkändes
utskottets yttrande.

Ang. vissa ändringar i semesterlagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 7 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad
proposition, nr 46, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 och 12 §§ lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Ang. vissa ändringar i semesterlagen.

I propositionen hade — i anslutning
till den vid riksdagens vårsession beslutade
lagen om yrkesskadeförsäkring —
föreslagits rätt för arbetstagare att såsom
semesterkvalificerande tid räkna
tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom
varit oförmögen till arbetet; dock
skulle sjukdomsdag, som infölle efter det
att arbetstagaren till följd av sjukdom
varit frånvarande från arbetet under
sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret,
vara semesterkvalificerande endast
om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada.
Vidare hade föreslagits förbud
för arbetsgivaren att utan arbetstagarens
samtycke förlägga semestern till
tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom,
som inträffat innan semestern börjat,
vore oförmögen till arbetet; arbetstagarens
medgivande till semesterns förläggning
till s. k. privilegierad frånvarotid
skulle dock icke erfordras, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat ,
beredas arbetstagaren å sådan tid.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat den i anledning av
propositionen i andra kammaren väckta
motionen nr 500 av herrar Gustafson i
Göteborg och Königson. I denna motion
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte besluta, att förbudet mot förläggande
av semester utan arbetstagarens
medgivande till tid då den anställde
vore sjuk också skulle gälla tid, då
företaget, eller berörd avdelning inom
detsamma, vore stängt för gemensam semester.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
motionen 11:500, bifalla förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av fröken
Höjer och herr Königson, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med förklaring att riksdagen
i anledning av motionen 11:500
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda lagför -

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ang. vissa ändringar i semesterlagen.

slaget, måtte för sin del antaga förslå- följande såsom utskottets förslag beteckget
med den ändringen, att 12 § erhölle nade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern
icke förläggas till tid, då arbetstagaren
på grund av sjukdom, som
inträffat innan semestern börjat, är
oförmögen till arbetet, eller till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet, som
enligt 7 § andra stycket c) och d) skall
jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Dylikt medgivande erfordras dock
icke, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren å tid
som nu sagts.

Semestern skall —
Semester för ---

(Utskottets förslag:)

tolv dagar,
svensk hamn.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Enligt det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget medges arbetstagare
att såsom semesterkvalificerande
få räkna även den tid då han eller
hon varit oförmögen till arbete på
grund av sjukdom. Enligt gällande semesterlag
påverkas semesterns längd
icke av att arbetstagare varit frånvarande
från arbetet på grund av olycksfall
i arbetet eller yrkessjukdom.

Andra lagutskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts proposition, och man torde
på goda grunder kunna antaga, att
riksdagen följer utskottets hemställan.

Det finns emellertid i propositionen
ett undantag från regeln om förbud mot
att utan arbetstagarens medgivande förlägga
semestern till tid då denne är
sjuk, nämligen då företaget inställer
driften under semestern.

Då man nu tagit steget att inräkna
vanlig sjukdom som semesterprivilegierande,
har jag svårt att finna att det
anförda undantaget från den generella
regeln har sådan betydelse i detta sammanhang,
att det bör särskilt lagstiftas
därom. Departementspromemorian sä -

ger, att svårigheterna att i ett eller annat
avseende behöva något jämka en
fastställd semesterplan ej bör överskattas
och anför att några praktiska eller
organisatoriska olägenheter av större
betydelse ej synes behöva föreligga då
det gäller att under återstoden av året
placera den uppskjutna semestern. Har
man på den punkten sagt A — och det
är väl fråga om ej denna bestämmelse
kommer att vålla näringslivet åtminstone
handeln, större olägenheter —
bör man som jag ser saken i konsekvensens
namn även säga O, och alltså utsträcka
förläggningsförbudet även till
de fall då driften vid ett företag helt
inställes under viss tid.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen av fröken Höjer
och herr Königson.

Herr NORMAN (s) :

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
ansett, att den i detta fall borde förorda
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag tror inte att detta är någon stor

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

fråga. I och för sig kan det väl vara
riktigt, att den som är sjuk liar särskilt
behov av att få en rekreationstid efter
tillfrisknandet. Men den saken ordnar
sig väl av sig själv. Om någon är sjuk
under den tid, som företaget stänger
igen helt och hållet för semester, så
uppbär han ju under denna tid sin lön
och därutöver har han sitt sjukbidrag.
Det bör väl vara ganska lätt i de flesta
fall att praktiskt ordna det så, att han
inte tar semester vid ett annat tillfälle
utan permission vid en lämplig tidpunkt.
Han har då den hopsparade lönen
att utnyttja på samma sätt som vid
ett vanligt semestertillfälle. Det har ansetts,
att det just i sådana fall, då företaget
helt stänger igen, skulle förorsaka
ett ganska onödigt besvär om man
skulle behöva ta hänsyn till sådana här
ganska sällan inträffande fall. Tills vidare
anser utskottet, att man bör stanna
vid vad Kungl. Maj:t föreslagit. Man
vill alltså i semesterlagen ta in en undantagsbestämmelse
om att arbetsgivare
inte är skyldig att ta hänsyn till den
allmänna regeln, om situationen är sådan
att han vid sjukdomstillfället uppenbarligen
inte har kunnat bereda arbete
åt den person det gäller.

Under sådana förhållanden kan vi
nog gott vänta och se hur det hela utvecklar
sig. Något större problem är ju
inte detta, utan det är väl, som jag sade,
endast i undantagsfall som några komplikationer
kan uppstå. I praktiken bör
det kunna ordnas så, att vederbörande
får den behövliga rekreationen utan
att det på något sätt behöver kännas
extra betungande för honom.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Utskottets högt värderade
ordförande säger, att detta inte är
något större problem. Om så inte är fallet,
anser jag att det också bör föreligga
möjligheter att här göra lagstiftningen
enhetlig.

Jag ber att få erinra utskottets ord -

Ang. vissa ändringar i semesterlagen.
förande om 1948 års andra lagutskotts
uttalande i denna fråga: »Semesterns

huvudsyfte är ju att bereda arbetstagarna
vila och rekreation. Det är icke tillfredsställande,
att arbetsgivare kan förlägga
en arbetstagares semester till tid,
då arbetstagaren är sjuk, och därigenom
hindra arbetstagaren från att ta semester
efter tillfrisknandet. En arbetstagare,
som varit sjuk, har i allmänhet större
behov av vila och rekreation än en som
icke varit sjuk. Förbud för arbetsgivare
att förlägga arbetstagares semester till
tid, då arbetstagare är sjuk, torde i vissa
fall kunna medföra olägenheter för arbetsgivaren.
Detta gäller framför allt i
företag, som redan tidigt på året fastställa
semesterplan» — detta är alltså
vad utskottet nu har godkänt — »och
företag, som göra uppehåll i driften för
semester» — detta är vad jag nu talar
för. »Olägenheterna av ett dylikt förbud
torde dock även i sådana företag vara
av relativt begränsad omfattning.»

Om det förhåller sig på det sättet,
anser jag att man i detta fall borde kunna
genomföra en fullständigt enhetlig
lagstiftning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ang. uppdelning av semester.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. uppdelning av semester.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 12 § lagen om
semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i
första kammaren av herr Norling m. fl.

samt nr 16 i andra kammaren av herr
Lundberg.

De i motionerna framställda yrkandena
åsyftade ett upphävande av arbetsgivares
rätt att, om semestertiden överstege
tolv dagar, förlägga semestern till
två skilda perioder, av vilka den ena
utgjorde minst tolv dagar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 13 och II:
16, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lundberg och Axel E. Svensson, fru
Västberg samt herr Königson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 13
och 11:16, för sin del antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Härigenom förordnas, att 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om semester
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren.
Överstiger semestertiden tolv dagar,
må dock semestern förläggas till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör
minst tolv dagar.

(Föreslagen lydelse:)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I föreliggande motioner
har yrkats, att semester skall utgå i ett
sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren. Med denna formulering
har man avsett att skaffa en möjlighet
för parterna att genom förhandlingar

uppnå någonting annat än som är stipulerat
i texten i övrigt.

Såsom framgår av utskottets utlåtande
har utskottet emellertid inte ansett sig
kunna tillstyrka den föreslagna ändringen
i nu gällande lag. Utskottet anför
som motivering: »Huruvida den nuvarande
bestämmelsen därom bör ändras

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

kan enligt utskottets mening tillförlitligen
bedömas först efter något längre tids
erfarenhet av utvecklingen på området.»

Till detta vill jag endast tillägga, att
Landsorganisationen i sitt remissyttrande
år 1953 erinrade om de många uppgörelser
om sammanhängande semester,
som hade träffats i flertalet fack under
detta år, och vi har under 1954 kunnat
konstatera, hurusom alla de stora fackorganisationerna
ute på arbetsmarknaden
träffat överenskommelser om en
sammanhängande semester. Jag tror också
att det liksom landsorganisationen
har gjort i sitt remissyttrande kan sägas,
att svårigheterna för tillämpningen
av en sådan regel betydligt överdrivits
vid treveckorssemesterns genomförande.

Jag måste således, herr talman, säga
att jag att döma av de överenskommelser,
som träffats om en sammanhängande
semester sedan lagen om treveckorssemestern
tillkom, personligen har den
uppfattningen, att utvecklingen skenat
förbi den nu gällande lagstiftningen. Jag
anser, att man redan nu bör sörja för
att vi får en lagtext, som bättre harmonierar
med utvecklingen på detta område.
Detta sker, om man stipulerar, att
semester skall utgå i ett sammanhang,
såvida icke överenskommelse om annan
ordning träffas mellan parterna.

Jag ber således, herr talman, att med
denna korta motivering få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen, vilket innebär bifall till
föreliggande motioner.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Den formulering av semesterlagens
bestämmelser i 12 § som
antogs av riksdagen, var föremål för
mycket delade meningar redan innan
lagen antogs. Landsorganisationen hävdade,
som ju redan har påpekats, den
meningen, att semestern borde utgå i ett
sammanhang, och samma mening rådde
inom alla fackföreningar. Kommunisterna
föreslog också i en motion vid lagens
tillkomst, att semestern skulle utgå
i en följd eller vara sammanhängande.

Ang. uppdelning av semester.
Sedan lagen år 1951 antogs, har det
årligen framförts motioner om ändring
av denna paragraf, och när utskottsmajoriteten
som motiv för avslag på årets
motioner rekommenderar att på förhandlingarnas
väg lösa frågor, som nämnda
paragraf ger arbetsgivaren rätt att själv
bestämma i, så är det en rekommendation
som man har svårt att förstå.

Som motivering för denna linje anför
utskottet, att utvecklingen bekräftar att
överenskommelser om semesterns förläggning
till övervägande del träffats i
anslutning till en enhetlig semester. Jag
tvivlar inte på att utskottet har rätt i
denna sin förmodan, men detta talar ju
för att den ensidiga rätten för arbetsgivaren
att själv avgöra denna fråga utan
betänkligheter kan borttagas ur lagen.
Även om den övervägande delen av arbetsgivare
inte utnyttjar lagens bestämmelser
om att de själva får bestämma,
när och hur semestern skall förläggas,
så finns det andra som till fullo utnyttjar
denna rätt. Under förra årets debatt
om samma fråga påtalades av flera talare
i denna kammare, hur olika arbetsgivare
påtvingat arbetarna en alldeles olämplig
semester.

Utskottet tycks också erkänna detta,
då det i utlåtandet heter: »En lösning
måste dock finnas i lagen för sådana fall,
där överenskommelse icke uppnås om
hur semestern skall uttagas.» Ja, den lösningen
är framförd bland annat i motionen
nr 13 i denna kammare och i
reservationen till det föreliggande utskottsbetänkande!.

Även om utskottet ej kan godtaga den
lösning som föreslagits i de framförda
motionerna, så får man väl säga att frågan
likväl fallit ett steg framåt. Den nu
föreliggande reservationen har undertecknats
av fyra utskottsmedlemmar mot
två vid förra årets riksdag, och om det
fortsätter så ännu ett par år, så hoppas
jag att riksdagen till slut kommer att
godkänna en sådan formulering som här
föreslagits.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till den föreliggande reservationen
i utskottsbetänkandet.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ang. uppdelning av semester.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det är nog mycket möjligt,
att det går som herr Norling här
hoppas. Det är i varje fall så, som utskottsmajoriteten
vill se saken, att vi
skall följa utvecklingen och avvakta vad
som här kan komma fram.

Nu är det märkliga, att utskottsmajoriteten
och reservanterna åberopar samma
grund för sina olika ståndpunkter.
Båda parterna pekar på hur utvecklingen
har gestaltat sig och hur vi tänker
oss att den kommer att gå i fortsättningen.
Och så säger utskottsmajoriteten, att
det ser ut att ordna sig rätt så bra genom
frivilliga överenskommelser, varför
det knappast är anledning att göra någon
lagändring, under det att reservanterna
säger, att det ser ut att ordna sig
rätt så bra genom frivilliga överenskommelser,
varför vi gärna kan göra en lagändring.

Nu är nog denna fråga faktiskt inte så
enkel som den kan förefalla, utan den
är nog ganska betydelsefull till sina konsekvenser.
Man vet inte vad det kan
medföra, om man skulle göra denna lagändring
nu. Ja, ett vet man: att lagändringen,
sådan den är föreslagen av reservanterna,
skulle medföra oberäkneliga
följder. Reservanterna syftar ju nämligen
till att de tre veckornas semester
skall vara sammanhängande, och vi är
väl allesamman eniga om att detta är
lämpligt för att semestern skall fylla sin
uppgift och ge den vila och rekreation
som man önskar. Men lagtexten, sådan
reservanterna har föreslagit den, kommer
att innebära någonting mera. Vi
har nämligen en paragraf i semesterlagen
som säger, att där man genom avtal
har kommit överens om större förmåner
än lagen medger, skall lagens övriga bestämmelser
i tillämpliga delar gälla. Skulle
vi nu godtaga den lagtext, som reservanterna
föreslår, skulle det innebära,
att en anställd med en månads eller sex
veckors eller två månaders semester
skulle kunna tilltvinga sig att få denna
långa ledighet i ett sammanhang. Jag tror
nog inte att det skulle bli så farliga
konsekvenser i det fallet heller, ty arbetstagarna
är resonliga, och de förstår

att det kanske skulle verka ganska besvärligt
för det företag där de är anställda,
om de skulle ta ut en sådan
lång semester i ett sammanhang, men
lagen skulle ge möjlighet att göra det.

Det kunde nog tänkas att en tvingande
bestämmelse om att arbetstagaren själv
har bestämmanderätt, skulle kunna medföra
olämpliga följder även för honom
själv. Hur skulle det till exempel ställa
sig för arbetarna inom jordbruket? De
*år väl nu i regel två veckors semester
på sommaren och en vecka förlagd till
annan del av året. Men om de nu skulle
få rätt att ta ut hela semestern i ett
sammanhang, är det väl ganska stor risk
att semestern för dessa arbetstagare skulle
bli förlagd till en för dem själva inte
så lämplig tidpunkt, då ju den bestämmelsen
kvarstår att arbetsgivaren har
rätt att bestämma om när semestern får
tas ut.

Det är nog klokast att dröja med en
lagändring någon tid. Om man lagfäster
att treveckorssemestern skall få uttagas
i en följd, är det i varje fall alldeles
nödvändigt att utforma lagtexten på ett
annat sätt än reservanterna föreslagit,
tv deras lagtext skulle medföra de konsekvenser
jag här har påpekat. Men jag
tror att vi gott kan avvakta, hur saken
kommer att utveckla sig i framtiden, och
se, om det inte visar sig — liksom det
gjorde i fjol och som det säkerligen kommer
att göra även i år — att parterna
i stort sett kommer överens och att det
således i de flesta fall blir sammanhängande
semester, den som ger den behövliga
rekreationen.

Men om parterna inte kan komma
överens, måste det ju vara någon som
bestämmer. Jag är för min del så pass
stor individualist att jag i själ och hjärta
tycker att den enskilde arbetstagaren
borde kunna få bestämma. Men det är
kanske inte så lämpligt att man bara tar
hänsyn till sin egen individualistiska inställning.
Detta spörsmål bör väl inpassas
i sitt sammanhang: Hur verkar en
reform på möjligheterna att utnyttja företagens
produktionsförmåga på bästa
sätt o. s. v.? Ur sådana synpunkter är
det kanske inte så riktigt — även om

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

man rent individuellt anser att den enskilde
bör få bestämma — att inte arbetsgivaren
eller åtminstone någon
överordnad myndighet skall få ha sitt
ord att säga. När denna bestämmelse infördes
om möjligheten att dela upp semestern
i två perioder, övervägdes ju
olika alternativ till stadgande för det
fall att parterna inte kunde enas, men
man kom slutligen till det resultatet att
det var lämpligast att ha det så ordnat
som riksdagen beslöt år 1951.

Jag tror, att det riktiga är att vi, i
förhoppning om att det i det stora flertalet
fall enligt överenskommelse blir
sammanhängande semester, avvaktar utvecklingen
ännu någon tid, just därför
att vi genom att nu vidtaga en lagändring
skulle besluta någonting vars konsekvenser
för produktionslivet över huvud
taget inte kan överblickas. I varje
fall varnar jag kammaren för att godtaga
den lagtext som reservanterna föreslagit,
ty den når längre än de själva
har syftat till med sin reservation.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr NORLING (k) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande säger
att om riksdagen beslöt i enlighet
med reservationen så skulle det medföra
mycket svårbedömliga följder. Jag kan
inte förstå vad herr ordföranden menar
med detta. Det är väl klart att även sådana
arbetstagare, som har en månads
eller sex veckors semester, i de flesta
fall vill ta ut denna semester i ett sammanhang,
och jag tror att detta till och
med är brukligt. Kan parterna inte komma
överens om att semestern skall tas ut
i ett sammanhang, anvisar ju den lagtext,
som framlagts i reservationen, förhandlingar.
Detta gäller också i fråga om
treveckorssemestern — man skall ha rätt
att förhandla med arbetsgivare, om denne
begär att man skall dela upp semestern.

Jag tror inte att vare sig tjänstemän
eller arbetare är så oförstående för arbetsplatsens
speciella förhållanden att de
inte, om det verkligen är nödvändigt att

Ang. uppdelning av semester.
de delar upp sin semester, skulle gå med
på det. Men däremot tror jag att om
riksdagen bifaller reservationen, kommer
man att stävja en del av de arbetsgivare
som nu endast för att visa sin
maktfullkomlighet bestämmer att semestern
skall delas upp.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(s):

Herr talman! Det är ju riktigt som utskottet
säger i sitt utlåtande att vi inte
har mer än ett års erfarenheter att bygga
på i fråga om verkningarna av den
nya semesterlagen med dess utsträckning
av semestern till tre veckor. Landsorganisationen
har i ett yttrande tidigare
sagt att den inte tror att olägenheterna
av en sammanhängande semester
är så stora som befarats. Det har redan
nu visat sig att man inom stora delar
av industrien, för att inte säga den
största delen, stänger sitt företag och låter
alla anställda få semester på en gång.
Det är väl ganska naturligt att ett sådant
företag inte stänger två gånger om
året.

Man stänger företaget under en treveckorsperiod,
och samtliga anställda
får semester på en gång. Detta har med
sig den olägenheten, som påtalas i nästa
ärende, att även de som inte är berättigade
till semester får ta ledigt och
detta utan betalning. Visst finns det irrationella
moment i en lagstiftning som
nödvändigtvis måste vara kollektiv till
sina verkningar. Vid alla företag, där
man med hänsyn till företagens art och
driftens natur måste fördela semestern
mellan de anställda på olika tider på
året och många gånger också dela upp
den i två perioder för varje arbetare,
tror jag att arbetarna hyser förståelse
för nödvändigheten av en sådan ordning.
Jag skulle inte tro annat än att
t. ex. lantarbetarna är medvetna om att
de inte gärna allesamman kan ta tre
veckors semester på sommaren då de
har både sådden och skörden och följaktligen
skall utföra det väsentliga av
sitt arbete, inte bara för egen räkning
utan också för folkhushållet. Det är klart

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Ang. uppdelning av semester,
att man kan anföra risken för att exempelvis
byggnadsindustrien skulle ta tre
veckors semester på sommaren i stället
för två veckor som nu arbetsgivaren är
skyldig att ge. Jag tror att även inom
byggnadsindustrien stänger man företagen
under tre veckor, och alla får semester
på en gång. Redan med de erfarenheter
vi har fått tror jag att det uttalande
som Landsorganisationen har
gjort håller streck, nämligen att det inte
är så svårt att ta semestern i ett sammanhang
som arbetsgivarna vill göra gällande
och som det sägs i motiveringen
till den här lagen. Där det råder verkliga
svårigheter eller är omöjligt att
ordna semestern på det sättet tror jag
arbetarna har förståelse för nödvändigheten
av en uppdelning.

Nu är det inte bara önskemålet att få
semestern i ett sammanhang, därför att
man då har bättre nytta av den, som
ligger bakom framställningen. Att utnyttja
semestern så som man avser med
semesterlagen, nämligen till rekreation,
helst i annan miljö än där man har sitt
dagliga liv, är även förenat med kostnader.
Vid sådant förhållande kan en
arbetare inte utnyttja mer än den semester
på tolv dagar som han kan få
på sommaren och då han kan ta familjen
med sig. Den tredje veckan kan han
inte tillgodogöra sig på samma sätt.

Detta gör, herr talman, att jag yrkar
bifall till reservationen, och jag kommer
också att rösta för den. Jag tror
inte på de svårigheter som anförts mot
en ordning med sammanhängande semester.
Det är av stort värde att den
blir sammanhängande, och detta är motiveringen
för att jag röstar för reservationen.

Herr NORMAN (s):

När nu Landsorganisationens yttrande
har blivit ytterligare belyst här kan
det kanske vara skäl att erinra om att
TCO framfört en helt annan uppfattning
i sitt yttrande. TCO förordade på sin
tid alldeles bestämt möjligheten till uppdelning
i två perioder såsom man då
hade föreslagit och såsom det sedermera

blev lag. Utskottet har under hand hört
sig för hos parterna på arbetsmarknaden
om deras ställning och kunnat konstatera
att det råder precis samma uppfattning
där som organisationerna framförde
i sina yttranden när vi förra gången
behandlade denna fråga. Det råder olika
meningar. Man övervägde då mycket
noga hur man skulle konstruera lagen
om treveckorssemestern. Arbetstidsutredningen
som hade frågan om hand
gjorde mycket ingående undersökningar
om hur det var i praktiken, hur man
tänkte sig utvecklingen o. s. v., och kom
fram till en alldeles bestämd uppfattning
om att det bör finnas en regel om
möjlighet för arbetsgivaren att uppdela
semestern i två perioder.

Jag tror i likhet med herr Strand att
det i praktiken ordnar sig ganska bra
genom överenskommelser. Utskottsmajoriteten
menar att eftersom det är så,
finns det inte något särskilt behov av
en lagändring här, under det att reservanterna
och de som ansluter sig till
deras ståndpunkt menar att eftersom det
går så bra med överenskommelser, kan
man gott genomföra denna lagändring.
Det är således, efter vad det förefaller,
inte någon stor fråga till sina verkningar.
Då menar vi att man kan dröja och
se hur det blir i fortsättningen, eftersom
vi har så kort tids erfarenhet att
grunda vårt omdöme på.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Ang. permitteringstid såsom kvalifikationstid för semester.

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svensson, Axel, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. permitteringstid såsom kvalifikationstid
för semester.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i lagen om
semester.

Andra lagutskottet hade behandlat eu
inom första kammaren väckt motion, nr
243, av herr Norling.

I motionen hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådan ändring av
lagen om semester, att all arhetsledigliet
i anledning av semester finge betraktas
som kvalifikation för semester.

Utskottet hade i del nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Utskottet finner den av motionären
väckta frågan vara värd att uppmärksammas.
En lagstiftning i ämnet skulle
emellertid medföra en från allmänna
synpunkter sett icke önskvärd detaljreglering
i semesterlagen och även inne !1

Första kammarens protokoll i954. Nr 28,

bära risker för ogynnsamma verkningar
för arbetstagarna. Utskottet anser därför
frågan vara bäst ägnad att lösas avtalsvägen.

På grund av det anförda hemställer
utskottet, att förevarande motion, I: 243,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Herr NORLING (k):

Herr talman! Även detta ärende berör
ett utlåtande till en motion som jag har
avlämnat, nämligen beträffande ändring
i lagtexten om kvalifikationsbestämmelserna
för semester. Jag har föreslagit,
att permittering som sker på grund av
semester skall räknas som kvalifikationstid.

Utskottet styrker sitt avslagsyrkande
på motionen med att hänvisa till 1936
års semestersakkunigas betänkande, där
permittering beröres. Den permittering
det där talas om gäller såvitt jag kan
förstå permittering på grund av arbetsbrist.
Vad jag har föreslagit i motionen
gäller icke permittering på grund av arbetsbrist,
utan endast en sådan permittering
som sker på grund av allmän semesterledighet
vid företaget i samband
med att företaget lägger ned driften
under denna tid. Jag skall nämna ett exempel.

Om en arbetare slutar, avskedas eller
på annat sätt skiljes från sin arbetsplats,
erhåller han all intjänad semester i ersättning
när han lämnar arbetsplatsen.
Börjar sedan denne arbetare vid ett nytt
företag, räknas hans kvalifikationstid för
ny semester fr. o. m. den första arbetsdagen,
och han erhåller en och en halv
dags semester för varje månad om han
fyller kvalifikationsbestämmelserna. Men
så kommer semestern vid företaget. Man
stänger portarna, och ingen erhåller arbete
under de tre veckor semestern varar.
Här är det inte fråga om arbetsbrist,
ty god arbetstillgång råder. Men
företaget anser, att all personal skall
vara ledig den tid semestern varar. På
grund av nuvarande bestämmelser om
kvalifikationstid för semester får den
under året anställde inte räkna denna
semestertid såsom kvalifikationstid för

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Interpellation om effektivare utnyttjande

nästa års semester, eftersom han inte
det året var semesterberättigad i företaget,
utan han får ta sin semesterledighet
i form av permittering. Följande år
mister han en och en halv dags semesterersättning.
Det är sådana fall av permittering
jag avser i min motion, inte
permittering på grund av driftsinskränkning.

Att semestersakkuniga år 1947 skulle
kunna bedöma den permittering jag här
påtalat är uteslutet, då sådana fall av
permittering visade sig först efter ikraftträdandet
av 1951 års lag om tre veckors
semester. Undantagsfall kan naturligtvis
ha funnits också dessförinnan, men de
har i så fall varit mycket sällsynta.

Jag kan inte heller finna, att ett tilllägg
i lagen om permittering av det slag
som jag angivit i motionen skulle kunna
betraktas som något slags detaljreglering.

Herr talman! I anslutning till vad jag
sålunda framhållit yrkar jag bifall till
motionen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Utskottet anser att denna
fråga är värd att uppmärksamma.
Det är givetvis rätt obehagligt för en
arbetstagare att komma i den situationen,
att han på grund av omständigheterna
får minskad semester. Men det är
väl inte någon stor fråga, i varje fall
inte om arbetskraften ganska stadigt håller
sig till de gamla arbetsplatserna.
Herr Norling pekar ju på att det kan
bli en större fråga än det är nu, i den
mån det blir nödvändigt med större rörlighet
på arbetsmarknaden, och det är ju
tänkbart.

Vi funderade verkligen i utskottet, om
det inte kunde vara skäl att denna fråga
övervägdes — motionären har ju bara
begärt en utredning — men vi stannade
för att man bör se, om inte detta
ordnar sig genom överenskommelse utan
denna detaljreglering, som vi håller på
att det blir.

Det är som sagt inte någon stor fråga.
Vi har inte heller någonting att ta på. Vi
vet inte i huru stor utsträckning en ar -

av försvarsanslagen.

betstagare verkligen får minskad semester
på grund av den anförda omständigheten.
Jag tror inte att det blir så
många som drabbas av dessa olägenheter.
När företaget slår igen, kommer man
väl överens om att arbetstagaren •— om
han är kvar —■ nästa år får sin fulla
semesterledighet i likhet med de andra.
Vid ombyte av arbetsplats kan det ju
ställa sig annorlunda. Utskottet menar
som sagt, att man tills vidare får komma
överens avtalsvägen i denna fråga. Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, med anledning
av väckta motioner om åtgärder
till stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Interpellation om effektivare utnyttjande
av försvarsanslagen.

Herr PERSSON, KARL, (bf) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Försvarsfrågan och försvarsanslagen
har under de senaste
åren i stort sett lyfts över partierna och
den partipolitiska diskussionen. Detta
är givetvis i och för sig gott och väl och
ägnat att befrämja både vårt lands försvar
och försvarsviljan bland den svenska
befolkningen. Men å andra sidan är
det givetvis en nackdel, att försvarsfrågorna
inte blir föremål för en mera ingående
politisk diskussion vare sig i
valrörelserna, i riksdagen eller på annat
sätt. Ett exempel härpå synes den nyss
publicerade-utredningen av ÖB vara, i
vilken, såvitt jag vet, ingen utom yrkes -

Onsdagen den 10 november 1951.

Nr 28.

Interpellation om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

militärer har fått något ord med i laget.
Detta synes mig kunna leda dithän, att
olika förslag och olika förhållanden inom
vårt försvarsväsen inte blir tillräckligt
belysta i den offentliga diskussionen
och att en viss slentrian därigenom
kan göra sig gällande på det militära
området med resultat, att de synnerligen
stora militäranslagen inte blir så effektivt
utnyttjade som de bör och kan bli.
Det kan även leda till att försvarskostnaderna
blir ännu dyrare än de behövde
bli. Det bör inte heller skada, att befolkningen
i gemen blir bättre upplyst i
militära spörsmål och därmed mera intresserad
av vårt försvar, dess utveckling
och effektivitet. Jag skall anföra
några exempel.

Det har bland den jordbrukande befolkningen
undrats mycket, om det ur
militär synpunkt är alldeles nödvändigt,
att de stora inkallelserna av värnpliktiga
till den repetitionsövning, som sker några
år efter värnpliktstjänstgöringen, uteslutande
eller så gott som uteslutande
förlägges till vår- och höstmånaderna.
Många av dessa värnpliktiga har antingen
egna jordbruk eller är anställda vid
jordbruk. Ur lekmannasynpunkt synes
detta — och det säkerligen med visst
fog — helt enkelt vara slöseri med den
arbetskraft, som behövs vid jordbruket
under dess toppbelastning, då årets
skörd skall planeras eller bärgas.

För några år sedan övergick man i
ganska stor utsträckning till fast anställd
civilpersonal på service- och expeditionsområdet
i stället för att sotn tidi
gare kommendera värnpliktiga till sådana
uppgifter. Har denna stora extra
kostnad givit åsyftat resultat i större
effektivitet? Många torde betvivla detta.

Under de senaste årtiondena liar betydande
omflyttningar av olika regementens
förläggningar ägt rum. Man frågar
sig om dessa ändringar av förläggningarna
föregåtts av tillräckliga utredningar,
så att inga onödiga kostnader åsamkats
försvaret och därmed skattebetalarna.
Även enligt öB-utredningen planeras
indragningar, sammanslagningar
och omflyttningar av regementen.

Det för närvarande mest aktuella fallet
är väl skjulfältet vid Knäbäck. Borde
det inte ha varit klart redan 1913, då detta
ur naturskyddssynpunkt oerhört värdefulla
område togs i anspråk för militära
ändamål, att området i fråga var
för litet? Kan det med den nu aktuella
utvidgningen anses säkert, att det inte
återigen om några år blir för litet och
kanske t. o. m. måste överges? Är det
inte troligt, att skjutvidden på pansarvapnet
om några år utökas, så att ett
större område måste anskaffas? Det kan
då befaras, att de investeringar, som nu
planeras, blir till ingen nytta eller att
den värdefulla naturen i området spolieras
ytterligare. Är det lämpligt att förlägga
ett skjutfält för södra Sverige så
långt söderut? Bör inte sådana ändrade,
utökade eller nya förläggningar föregås
av grundligare utredningar än den som
företagits av ÖB? Sådana frågor gör allmänheten
sig gång på gång.

Jag vet mycket väl, att det är förenat
med stora svårigheter att effektivt utnyttja
hela den stora och komplicerade
apparat, som vårt försvarsväsen utgör.
Men just därför bör så mycket som möjligt
göras för att så långt ske kan utnyttja
befintliga resurser och anslagna medel
så effektivt som möjligt. Det är ju
ungefär var tredje skattekrona, som går
till försvarskostnaderna.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande interpellation: Har

statsrådet uppmärksammat dessa
förhållanden och vilka åtgärder ämnar
statsrådet i så fall vidtaga för att befintliga
resurser för försvaret skall kunna
utnyttjas så effektivt som möjligt utan
att stora värden i redan uppförda försvarsanläggningar
eller naturvärden
samtidigt förstöres?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Interpellation om nordiskt samarbete
beträffande varubeskattningen.

Ordet lämnades på begäran till herr
OSVALD (fp), som anförde:

Herr talman! Strävandena att få till
stånd eu gemensam nordisk marknad
är tvivelsutan värda allt beaktande. En
nödvändig förutsättning för att en gemensam
nordisk marknad på ett visst
varuområde skall kunna genomföras
måste emellertid anses vara att den statliga
beskattningen på detta område är
likartad i de olika länderna. Så är för
närvarande icke fallet på vissa varuområden.
Jag syftar härvid bl. a. på margarin
och de varuslag, som i Sverige är
underkastade särskild varuskatt. Det
svenska margarinet fördyras i hög grad
av den speciella regleringsavgift, som
utgår för importvarorna och vilken tillkommit
främst för att bereda ett avsättningsskydd
för smörproduktionen. I
Norge är margarinet däremot subventionerat,
d. v. s. det försäljes till lägre
pris än vad det kostar att tillverka, om
man utgår från världsmarknadspriserna
å fettråvaror. Följden är att det svenska
margarinet i handeln kostar två kronor
mer per kg än vad norskt margarin kostar
i Norge, omräknat i svenskt mynt.
Denna stora skillnad beror icke alls på
att den norska margarinindustrien skulle
arbeta mera rationellt än den svenska
utan på ovannämnda statliga ingripanden.
Förhållandena är likartade ehuru
kanske icke lika utpräglade i fråga om
åtminstone flertalet av de varuslag, som
i vårt land är belagda med varuskatt.
Även sådana livsmedel som socker och
mjöl är avsevärt dyrare i Sverige än i
grannländerna, ehuru i dessa fall någon
direkt motsvarighet till regleringsavgiften
för margarinråvaror icke föreligger.

I fråga om resandetrafiken har man
redan tagit ett stort steg på vägen till
en gemensam nordisk marknad. En bil
med en familj på fem personer får sålunda
tullfritt till Sverige taga in varor
för 1 375 kronor. Till följd av en bestämmelse
i margarinförordningen är
kvantiteten margarin begränsad till 5 kg
per person, d. v. s. 25 kg, men denna
kvantitet motsvarar vad en sådan familj

normalt förbrukar av margarin under
närmare ett halvt års tid. När det gäller
övriga varor torde det icke finnas någon
maximibegränsning bortsett från
det ovan nämnda beloppet för vad som
tullfritt får importeras, vilket torde vara
mycket svårt att kontrollera. Av dagspressen
har framgått vilken stor omfattning
denna resandetrafik har tagit.
Enbart för 25 kg margarin tjänar man
50 kronor, och lägger man därtill förtjänsterna
på övriga varor kommer man
upp till sådana belopp, att det står klart
för envar att dylika bilresor lämnar clt
betydande överskott.

När svenska staten själv praktiskt laget
ensam får stå för förlusterna, som
fallet är i fråga om sprit och tobak, då
har myndigheterna börjat reagera. EU
förslag är nu på remiss, vilket innebär
en avsevärd begränsning av resgodstrafiken
med nämnda varor. Men när det
gäller margarin och andra här avsedda
produkter, i fråga om vilka trafiken
medför betydande förluster icke endast
för staten utan även för industrien och
framför allt för handeln, då har man
icke hört talas om något initiativ från
myndigheternas sida. Jag anser också att
man bör söka undvika att gå fram efter
samma linjer som i fråga om tobak och
sprit. Man bör enligt min mening i stället
ändra på det förhållande, som är orsaken
till den onormala resgodstrafiken
med ifrågavarande produkter. Har man
ej möjlighet att åstadkomma likartade
bestämmelser i de nordiska länderna i
fråga om den statliga beskattningen, bör
man snarast säga ifrån att vi på dessa
områden aldrig kan tänkas få till stånd
en gemensam nordisk marknad.

Då herr statsrådet och chefen för
kungl. handelsdepartementet av regeringen
utsetts till att vara den som från
svensk sida närmast skall handhava de
fortsatta förhandlingarna rörande nordiskt
samarbete, anhåller jag om första
kammarens tillstånd att få till honom
rikta följande fråga:

Ingår det i de uppgjorda planerna för
det nordiska samarbetet att undersöka
möjligheterna att åstadkomma en likartad
beskattning i de nordiska länderna
av margarinråvaror samt sådana pro -

Onsdagen den 10 november 1954.

Nr 28.

Interpellation ang. inkorporering med Huskvarna stad av visst område. — Interpellation
om översyn av pastoratsindelningen m. m.
dukter, som i Sverige är underkastade På gjord proposition bifölls herr Gövaruskatt?
rån Karlssons berörda anhållan.

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. inkorporering med
Huskvarna stad av visst område.

Herr KARLSSON. GÖRAN, (s) fick
nu ordet och yttrade:

Herr talman! För över sju år sedan
begärde Huskvarna stad hos kungl. kammarkollegium
att få inkorporera ett område
från Jönköpings stad. Något avgörande
i ifrågan har ännu inte fallit;
ärendet har vandrat genom de olika remissinstanserna,
och fortfarande vet man
inte när det blir färdigt för avgörande.

I september månad 1949 tillsattes en
särskild utredningsman som i oktober
1951 avlämnade sitt yttrande. I mars
månad 1952 var länsstyrelsen i Jönköping
klar med sitt ställningstagande och
den 29 januari i år hade kungl. kammarkollegium
tagit sin ståndpunkt och
överlämnade ärendet till regeringen.

Men inte ens när ärendet nått dit synes
det vara färdigt för avgörande.
Tvärt emot vad som är brukligt i liknande
frågor har det på nytt gått ut
på remissfärd, denna gången till kungl.
byggnads- och bostadsstyrelserna. Då
över nio månader gått sedan kungl.
kammarkollegium avgav sitt yttrande
och ärendet nu lagts åt sidan i avvaktan
på de senast begärda remissvaren
kan man befara att frågan ännu en gång
skjutes på framtiden, vilket är till hinder
för den kommunala planeringen för
de båda berörda orterna.

Då det är på tiden att detta segslitna
indelningsärendc äntligen blir avgjort
får jag anhålla om första kammarens
tillstånd att till statsrådet herr Hjalmar
Nilson få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att genom
sin medverkan söka lösa frågan före
den 1 april 1956, så att en eventuell indelningsändring
kan träda i kraft vid
årsskiftet 1955—1956?

Interpellation om översyn av pastoratsindelningen
m. m.

Ordet gavs härefter till fröken ANDERSSON
(h), som anförde:

Herr talman! De nuvarande förhållandena
med vakanssättning av ett stort
antal ledigförklarade prästerliga tjänster
är ägnade att inge oro för framtiden,
allra helst som antalet vakanstjänster,
med den indelning av tjänsterna i s. k.
B- och C-grupper som för närvarande
tillämpas, torde komma att öka. Delta
medför ett osäkerhetstillstånd, som inverkar
menligt på tillströmningen av sökande
till den prästerliga banan. Mot
bakgrunden härav är det naturligt att
de uppgifter, som framkommit i tidningspressen
under sista tiden om indragning
av en del tjänster, skapat stor
oro ute i församlingarna.

1953 års allmänna kyrkomöte yttrade
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 2 ang. en reform av den territoriella
pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
tjänsteorganisationen i
riket, att en översyn av dessa frågor
vore befogad, dels därför att genomgripande
demografiska förändringar inträffat,
som medfört såväl en betydande omflyttning
av befolkningen som en betydande
folkökning, dels därför att samhället
undergått en markerad strukturförändring
genom industrialiseringen.
Kyrkomötet framhöll, att enbart en omflyttning
av redan befintlig prästerlig
arbetskraft icke skulle medföra den nödvändiga
anpassningen utan att det därtill
behövdes en förbättring av den kyrkliga
organisationen.

Det förslag som kyrkomötet samlades
kring innebar att man skulle eftersträva
inrättandet av enprästpastorat i så stor
utsträckning som möjligt, speciellt å
landsbygden. Även pastoratindelningssakkunniga
hade framhållit, att vissa
fördelar vore förknippade med eu sådan
ordning. Enligt min mening bör särskild
vikt i detta sammanhang läggas vid den

Nr 28.

Onsdagen den 10 november 1954.

Interpellation om översyn av pastoratsindelningen m. m.

personliga kontakt, som i ett enprästpastorat
kan åstadkommas mellan präster
och församlingsmedlemmarna. I en
hel del fall bör dock flerprästpastoraten
vara den naturliga lösningen, t. ex. då
folkmängden i ett pastorat är stor. De
förslag kyrkomötet framlagt skulle enligt
min mening medföra att den eftersträvade
förbättringen av den kyrkliga
organisationen ernåddes, speciellt kanske
för de stora norrlands- och stadsförsamlingarna.

När det gäller Stockholms ytterförsamlingar
har den stora folkmängden
medfört stora svårigheter för det kyrkliga
arbetet. Det förefaller därför vara
oundgängligen nödvändigt att en rationell
indelning kommer till stånd i överensstämmelse
med de grundsatser som
tillämpas för landet i övrigt.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande frågor: -

1. Ämnar herr statsrådet i huvudsaklig
anslutning till 1953 års allmänna kyrkomötes
yttrande framlägga proposition i
ärendet till 1955 års riksdag?

2. Har herr statsrådet för avsikt att i
så fall framlägga förslag till pastoratsreglering
även för Stockholm?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnats
framställning från Nordiska rådet
angående anslag för viss publikation.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.03.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

S4292i