1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1954:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 22

21—22 maj.

Debatter in. m.

Fredagen den 21 maj. Sid.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m......... 3

Anslag till en upplysningskampanj i nykterhetsfrågan........... 119

Inrättande av en professur i alkoholforskning m. m............. 120

Anslag till främjande av ungdomens fritidsverksamhet m. m.....122

Vissa anslag till nykterhetsvården m. m....................... 127

Lördagen den 22 maj.

Omorganisation av försvarets centrala förvaltning .............. 131

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Begränsning av repetitionsövningskontingenten vid armén .... 137

Utredning ang. begränsning av försvarskostnaderna ........ 139

Avlöningar m. in. till värnpliktiga vid armén .............. 145

Arméns tygmaterielanslag m. m............................. 145

Underhåll av arméns tygmateriel m. m..................... 146

Marinens övningar m. m................................... 149

Fartygsbyggnader ........................................ 149

Anskaffning av vapenmateriel m. m. vid marinen ............ 150

Anskaffning av flygmateriel m. m......................... 150

Anslag till försvarets forskningsanstalt ........................ 151

Folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m........... 155

Tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m. 174

Anslag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare ............ 183

Anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt försvar m. m..... 185

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten .................. 188

Samiliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 21 maj.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m............................. 3

1 Första kammarens protokoll i95i. Nr 22.

Nr 22.

Innehåll.

Sid.

Särskilda utskottets utlåtande nr 2, ang. anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag för rusdrycker . . 119

— nr 3, ang. anslag till en upplysningskampanj i samband med

övergången till en friare försäljning av rusdrycker .......... 119

— nr 4, om ändringar i förordningen ang. tillverkning och beskattning
av maltdrycker m. in................................. 120

— nr 5, ang. alkoholforskning samt undervisning och upplysning

i alkoholfrågan m. m..................................... 120

— nr 6, ang. anslag till främjande av ungdomens föreningsliv och

fritidsverksamhet m. m................................... 122

— nr 7, ang. förslag till lag om nykterhetsvård m. m........... 127

— nr 8, ang. visisa anslag till nykterhetsvården m. m............. 127

Lördagen den 22 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. organisationen av försvarets
centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. in.......131

— nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln (försvarsdepartementet)
.................................................. 137

— nr 134, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln
in. m............................................... 151

— nr 135, ang. löne- och pensionsförmåner för personal å försvarets
reservstater .......................................... 154

— nr 136, ang. anslag till driftkostnader för mät- och avmagne tiseringsstationer

........................................ 154

— nr 137, ang. vissa anslag till universitetet i Göteborg och

Stockholms högskola m. m................................. 154

— nr 138, ang. vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna . . 155

— nr 139, ang. vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring

på högre skolstadier m. m................................. 155

— nr 140, ang. folk- och småskollärares avlöningsförhållanden

m. m..................................................... 174

— nr 141, ang. inrättande av ordinarie lärartjänster på försöksskolans
högstadium m. m................................. 174

— nr 142, ang. anslag till främjande av praktisk lärlingsutbildning

hos hantverksmästare .................................... 183

— nr 143, ang. vissa anslag under femte huvudtiteln ............185

—- nr 144, ang. anslag till inrikesdepartementet samt ang. psykologiskt
försvar m. m................................... 185

— nr 145, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregle mente

m. m............................................. 188

— nr 146, ang. ändringar i allmänna tjänste- och familjepensions reglementena

m. m....................................... 188

— nr 147, ang. avräkning av vissa belopp mot automobilskatte medlen

m. m............................................. 188

— nr 148, ang. vissa anslag avseende det statliga pensionsväsendet 188

— nr 149, ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten .... 188

— memorial nr 150, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54 .............................................. 201

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, om vissa ändringar i förordningen
ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m............... 202

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 14 och
•len 15 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad anhåller med hänvisning
till bifogade intyg om ledighet från
riksdagsarbetet under återstående delen
av maj månad.

Stockholm den 18 maj 1954.

Axel Andersson.

Riksdagsmannen Axel Andersson intogs
den 17 maj på Karolinska sjukhuset,
där han skall undergå näsoperation,
och blir därefter förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet under återstoden av
maj månad.

Bengt Johansson,
med. dr.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 133—149
samt memorial nr 150, bankoutskottets
utlåtande nr 32 ävensom första lagutskottets
utlåtande nr 25.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 151, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, enligt
samma protokoll förordade riktlinjer
för den framtida nykterhetspolitiken;

dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) rusdrycksförsäljningsförordning;

2) ölförsäljningsförordning;

3) förordning om ändring i förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker; samt

4) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att motbokssystemet
skulle avskaffas. Tyngdpunkten i
nykterhetspolitiken skulle i fortsättningen
läggas på de positiva åtgärderna.
Forskning, undervisning och upplysning
i nykterhetsfrågan skulle intensifieras.
Nykterhetsvården skulle upprustas,
främst genom ökade resurser för länsnykterhetsnämnder
och kommunala nykterhetsnämnder.
Särskild vikt skulle läggas
vid nykterhetstillståndet bland ungdomen.
Strävandena att skapa goda möjligheter
för ungdomens fritidssysselsättning
skulle stödjas. Betydande statsanslag
skulle sålunda utgå till ungdomsvårdande
organisationer, till ungdomsidrott
och till annan organiserad fritidsverksamhet
bland ungdomen. I nu nämnda
hänseenden hade i propositionen uppdragits
allmänna riktlinjer. De detaljerade
förslagen hade framlagts i särskilda
propositioner.

I propositionen hade föreslagits, att
starköl med en alkoholhalt av högst 4,5

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

viktprocent åter skulle få tillhandahållas.
Försäljningen skulle följa samma bestämmelser
som gällde för spritdrycker.
Det vanliga ölet skulle bibehålla den nuvarande
alkoholhalten, högst 2,8 viktprocent.

I princip skulle rätten att inköpa rusdrycker
— spritdrycker, vin och starköl
— vara fri för dem som kommit till
myndig ålder. Spritdrycker skulle få
köpas utan särskild begränsning, och köpen
skulle icke registreras. Handeln med
rusdrycker skulle även i fortsättningen
handhavas av företag utan enskilt vinstintresse.
Systembolagen skulle emellertid
avvecklas och ersättas av ett för hela
riket gemensamt detaljhandelsbolag med
erforderlig distriktsorganisation.

I fråga om utskänkningen hade en
skärpning skett genom att spritdrycker
icke skulle få serveras före kl. 16 på
vanliga arbetsdagar (kl. 14 på sön- och
helgdagar samt dag före sådan dag). Utskänkning
av vin skulle liksom nu få
börja kl. 12. Samtidigt hade emellertid
förenklingar föreslagits. Alla kvantitetsrestriktioner
skulle försvinna. Måltidstvånget
skulle borttagas för starkvinerna.
Det skulle visserligen i princip upprätthållas
beträffande alla spritdrycker men
bli uppmjukat. En försöksverksamhet
med spritservering utan måltidstvång
skulle igångsättas på vissa platser.

I fråga om försäljningen av Öl hade
kommunernas vetorätt borttagits beträffande
avhämtningsförsäljningen men
bibehållits beträffande utskänkning.

De nya bestämmelserna om försäljning
av rusdrycker och Öl hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 oktober
1955. Med hänsyn till vissa väntade svårigheter
i samband med övergången hade
förordats särskilda åtgärder. Utbyggnaden
av de positiva åtgärderna skulle
sålunda börja redan under budgetåret
1954/55. Nykterhetsnämnderna skulle
— vid sidan av utbyggnaden av nykterhetsvårdens
permanenta organisation —
erhålla tillfällig hjälp genom frivilliga
övervakare. De ökade anslagen till nykterhetsupplysning
skulle utgå med hög -

re belopp det första året. Dessutom hade
förordats en särskild upplysningskampanj
under övergångstiden. De särskilda
åtgärderna hade beräknats medföra engångskostnader
om sammanlagt ca 3
miljoner kronor. Dessa anslagsfrågor
hade närmare redovisats i särskilda propositioner.

I syfte att mildra övergången hade
slutligen vissa uppmjukningar föreslagits
i motboksransoneringen redan från och
med den 1 juli 1954. Den högsta motbokstilldelningen
skulle åter bli fyra liter i
månaden, och efterhandsinköp skulle få
ske under sex månader eller dubbelt så
lång tid som nu.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett flertal
i anledning av densamma väckta motioner
ävensom de före propositionens
avlämnande väckta motionerna nr 111 i
första kammaren av herr Lundqvist
m. fl. och nr 142 i andra kammaren av
herr Nilsson i Bästekille m. fl. angående
rätt att tillverka och försälja ciderdrycker.

I motionen II: 535 av herrar Fast och
Pettersson i Norregård hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 151 jämte av densamma betingade
följdpropositioner samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om ny utredning
av ärendet, syftande till ett
fortsatt tillbakaträngande av spritbruket
i vårt land.

Motionen 11:546 av herrar Lindberg
och Spångberg utmynnade i förslag att
riksdagen ville avslå propositionen nr
151 eller, därest detta yrkande icke vunne
bifall, att ikraftträdandet av de nya
förordningarna måtte uppskjutas till
den 1 juli 1960.

De likalydande motionerna I: 426 av
herr Carlsson, Georg, och II: 570 av herrar
Svensson i Vä och Jansson i Benestad
innehöllo en hemställan, att riksdagen
för sin del måtte besluta, att det i propositionen
framlagda förslaget angående
riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
skulle bli föremål för
folkomröstning, innan riksdagen toge
ställning till detsamma.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Ett snarlikt yrkande hade framställts
i de likalydande motionerna 1:427 av
herrar Huss och O hlon och 11:565 av
herrar Dahlén och Königson, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kung]. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte till pågående vårsession framlägga
förslag till lag jämlikt regeringsformen
§ 49 andra momentet om anordnande
av konsultativ folkomröstning rörande
alternativen bibehållande av motboken
eller fri rätt att inköpa rusdrycker
samt att riksdagen, om nu nämnda yrkande
bifölles, måtte besluta uppskjuta
sitt ställningstagande till propositionen
till höstsessionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under hänvisning till det däri
anförda hemställt,

A) att riksdagen måtte, med de avvikelser
som föranleddes av utskottets i
utlåtandet gjorda uttalanden, godkänna
de av föredragande departementschefen
enligt förevarande proposition, nr 151,

förordade riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken;

B) att riksdagen måtte — med förklarande,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom propositionen
framlagda förslagen till rusdrycksförsäljningsförordning
och ölförsäljningsförordning
— för sin del antaga
fyra under punkten införda, med
1—4 betecknade förslag till förordningar
i de i propositionen angivna ämnena;

C) att motionerna I: 111, 416, 418,
422, 423, 426—442, II: 142, 534, 535,
542, 546—573 och 575 samt 1:445 och
11:574 — de båda sistnämnda såvitt
de hänförde sig till propositionen nr
151 — i den mån de icke bifallits eller
besvarats genom vad utskottet hemställt
under A) och B), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Av de under punkten B upptagna förordningsförslagen
voro de med 1, 2 och
4 betecknade i nedan angivna delar så
lydande:

1) Förslaget till rusdrg eks försäljning sförord ning.

(Kungl. Maj:ts förslag:) ( Utskottets förslag:)

1 §.

Till rusdrycker hänföras i denna förordning spritdrycker, vin och starköl.

Med spritdryck förstås varje vätska som håller mer än två och en fjärdedels
volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra till vin eller maltdryck.

Med vin förstås varje dryck, som är framställd genom alkoholisk jäsning av
saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar och som håller mer än två och
en fjärdedels men ej mer än tjugutvå volymprocent etylalkohol.

Vad som är att hänföra till starköl angives i förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

All försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas så att därav uppkommer
så ringa skada som möjligt.

14 §.

Detaljhandelsbolaget äger efter hörande av den rådgivande nämnden besluta
angående utminuteringsställenas antal och förläggning.

Utminuteringsställe må dock ej finnas annorstädes än i stad, köping eller municipalsamhälle
med minst femtusen invånare.

Konungen eller, efter Konungens förordnande, kontrollstyrelsen äger medgiva
undantag från bestämmelsen i andra stycket, när särskilda skäl därtill äro.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid utminutering må rusdrycker icke
utlämnas till köpare på utminuteringsställe
eller försändas till utlämningsställe
eller till köpare, förrän betalning för varan
erlagts och, där ovisshet råder om
hinder enligt 18 § föreligger, köparens
födelsetid och födelsenummer blivit
styrkta medelst skattekort eller annan av
myndighet utfärdad handling eller ock
handling som enligt föreskrift av kontrollstyrelsen
må godtagas såsom bevis
härom. Utlänning, som ej har födelsenummer,
skall styrka nationalitet och födelsetid
medelst pass eller annan av
myndighet utfärdad handling.

Rusdrycker må ej utminuteras till den
som icke fyllt tjuguett år och ej heller
till person, beträffande vilken förordnats
att rusdrycker ej må utminuteras till honom.

(Utskottets förslag:)

§.

Vid utminutering må rusdrycker icke
utlämnas till köpare på utminuteringsställe
eller försändas till utlämningsställe
eller till köpare, förrän betalning för
varan erlagts.

§•

Rusdrycker må ej utminuteras till den
som kan antagas ej hava fyllt tjuguett
år.

Utminutering må vägras den som, enligt
underrättelse som kommit utminuteringsstället
till handa, av nykterhetsnämnd
förbjudits att inköpa rusdrycker
hos detaljhandelsbolaget.

19 §.

Rusdrycker må ej utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel. Utlämning av rusdrycker må vägras när
särskild anledning till misstanke föreligger, att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas
någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom
ombud som ej fyllt aderton år. Den som
på grund av förordnande som i 18 § sägs
ej själv må inköpa rusdrycker må ej
heller vara ombud.

Rusdrycker må ej inköpas genom
ombud som kan antagas ej hava fyllt
aderton år.

Föreligger beträffande ombud förhållande
som i 18 § andra stycket sägs, må
utlämning av rusdrycker vägras.

21 §.

Önskar någon inköpa visst slag av rusdrycker som ej hålles i lager av detaljhandelsbolaget
eller partihandelsbolaget, och ställer han erforderlig säkerhet för
betalningens fullgörande, skall varan anskaffas, om så lämpligen kan ske och
hinder icke möter till följd av bestämmelsen i 69 §.

31 §.

Till utskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må länsstyrelsen ej
meddela tillstånd.

Finna fullmäktige med hänsyn till särskilda förhållanden inskränkningar erforderliga
i fråga om utskänkningens bedrivande, är länsstyrelsen skyldig att vid
tillstånds meddelande fastställa vad fullmäktige i sådant hänseende föreslagit, i
den mån inskränkningarna icke

Fredagen den 21 mai 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) strida mot det i 7 § angivna syftet eller eljest mot bestämmelserna i denna
förordning eller annan allmän författning,

2) röra måltidstvång, kvantitetsbegränsning eller tiden för utskänkningens början
eller

3) innebära förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av personer.

Hava fullmäktige föreslagit visst högsta antal utskänkningsställen eller förbud
mot utskänkningsställes förläggning till viss del av kommunen, må länsstyrelsen
ej överskrida nämnda antal eller förlägga utskänkningsställe inom kommundelen
i fråga.

38 §.

När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen vid tillstånds
meddelande, jämte det länsstyrelsen fastställer av kommunen föreslagna
inskränkningar enligt 31 §, lämna föreskrifter rörande utskänkningen, dock ej
av sådan art som angives under 1)—3) i andra stycket av nämnda paragraf.

40 § 3 mom.

I fråga om restaurang eller avdelning därav, som med hänsyn till beskaffenhet,
varupris eller kundkrets är att anse som folkrestaurang, må rätt till utskänkning
som omfattar alla slag av rusdrycker endast överlåtas på ett för ändamålet bildat
aktiebolag, som godkänts av Konungen (restaurangbolag). Närmare bestämmelser
om detta bolag meddelas i 6 kap.

Rätt till utskänkning skall även eljest överlåtas på restaurangbolaget, när så
finnes påkallat till främjande av nykterhet eller ordning.

46 §.

1 mom. Vid utskänkning skall lagad mat vara att tillgå. Vad nu sagts gäller dock
ej utskänkning av vin som äger rum i samband med servering av konditorivaror.

2 mom. Spritdrycker och starköl må utskänkas endast i samband med måltid.
Föreskrifter angående lägsta pris å sådan måltid utfärdas av kontrollstyrelsen.

Styrelsen må vidare i mån av behov utfärda anvisningar till vägledning vid till -

lämpningen av bestämmelsen i första st
Konungen må beträffande visst utskänkningsställe
medgiva undantag från
stadgandet i första stycket. I fråga om
ansökan om sådant medgivande skola
bestämmelserna i 27 och 28 §§ äga motsvarande
tillämpning. Medgivande må
ej lämnas, om fullmäktige i kommunen
förklarat att utskänkning av spritdrycker
och starköl utan samband med måltid
icke bör äga rum i kommunen. Lämnas
medgivande, utfärdar Konungen de
särskilda föreskrifter i avseende å utskänkningen
som prövas erforderliga.
Medgivandet må när som helst återkallas.

Konungen må beträffande utskänkningsställen
på viss ort eller inom visst
område för rättighetsinnehavare som
göra ansökan därom medgiva undantag
från stadgandet i första stycket. I fråga
om sådan ansökan skola bestämmelserna
i 27 och 28 §§ äga motsvarande
tillämpning. Medgivande må ej lämnas
om fullmäktige i kommunen förklarat
att utskänkning av spritdrycker och
starköl utan samband med måltid icke
bör äga rum i kommunen. Lämnas medgivande,
utfärdar Konungen de särskilda
föreskrifter i avseende å utskänkningen
som prövas erforderliga. Medgivandet
må när som helt återkallas.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fin.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

47 § 1 mom.

Spritdrycker och starköl må ej ut- Rusdrycker må ej utskänkas före klocskänkas
före klockan 16. Å sön- och kan 12 å söckendagar samt ej före klochelgdagar
samt dag före sön- eller helg- kan 13 å sön- och helgdagar,
dag må dock utskänkningen börja klockan
li.

Vin må ej utskänkas före klockan 12.

Bolaget vare skyldigt att vid avtal med
leverantör föreskriva denne sådana inskränkningar
rörande reklam för rusdrycker
och därmed jämförlig verksamhet
som finnas erforderliga för att tillgodose
det i 7 § angivna syftet.

Låter någon för honom utfärdad handling
som i 17 % avses användas för inköp
av rusdrycker åt den som ej fyllt
21 år eller åt den beträffande vilken förordnats
att rusdrycker ej må utminuteras
till honom,

eller bryter någon mot föreskriften i
20 § första stycket,

dömes, där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen, till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

§.

Bolaget vare skyldigt att vid avtal med
leverantör verka för att reklam för rusdrycker
och därmed jämförlig verksamhet
icke bedrives på sätt som finnes stå
i strid med det i 7 § angivna syftet.

§.

1 mom. Köper någon rusdrycker hos
detaljhandelsbolaget i strid mot förbud,
som avses i 80 % i mom., straffes med
böter, högst trehundra kronor.

2 mom. Bryter någon mot föreskriften
i 20 § första stycket, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

Övergångsbestämmelserna.

4. Utan hinder av bestämmelsen i 14 § andra stycket må utminuteringsställe
bibehållas å ort, där sådant ställe var inrättat vid förordningens ikraftträdande.

9. Bestämmelsen i 69 § skall äga tillämpning även före den 1 oktober 1955,
såvitt avser reklam och därmed jämförlig verksamhet under tiden efter den 1
september 1955.

2) Förslaget till ölförsäljningsförordning.

5 §•

All försäljning av Öl skall ordnas och handhavas så att ordning och nykterhet
icke äventyras.

30 §.

Till årsutskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må tillstånd ej
meddelas.

Hava fullmäktige föreslagit visst antal utskänkningsställen för årsutskänkning,
må länsstyrelsen ej överskrida nämnda antal.

32 §.

Finnes det vara ur allmän synpunkt påkallat att å någon för turistväsendet i
riket betydelsefull ort årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat, må länsstyrelsen,
utan hinder av vad i 30 § sägs, meddela sökanden tillstånd till utskänkningen
(turistutskänkning).

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

34 §.

När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen i samband
med utskänkningstillståndet meddela föreskrifter rörande utskänkningen,
i den mån de icke

a) strida mot det i 5 § angivna syftet eller eljest mot bestämmelserna i denna
förordning eller annan allmän författning;

b) röra måltidstvång eller kvantitetsbegränsning;

c) innebära senare tidpunkt för utskänkningens början än i 41 § 1 mom. sägs;
eller

d) innefatta förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av personer.

53 §.

Fullmäktige må uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer
att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden enligt denna förordning. I Stockholm äger
nykterhetsnämnden motsvarande befogenhet.

)) Förslaget till förordning om ändring i förordningen den 15 december 1939
(nr SS7) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

3 §•

Maltdrycker indelas i tre klasser.

Första klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholbalt icke överstiger en och
åtta tiondels viktprocent.

Andra klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger en och åtta
tiondels men icke tre och två tiondels
viktprocent.

Tredje klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger tre och två
tiondels viktprocent.

7 §.

Utan Kungl. Maj:ts tillstånd må tillverkning
av maltdrycker av andra eller
tredje klassen icke bedrivas i annat
bryggeri än sådant, i vilket dylik tillverkning
enligt tillståndsbevis bedrivits
efter ingången av oktober månad 1938.

Har, av annan anledning än för vidtagande
av reparation, under ett tillverkningsår
i skattepliktigt bryggeri icke
företagits brygd för framställning
därstädes av maltdrycker av andra eller
tredje klassen, må tillverkningen av
sådana maltdrycker icke utan Kungl.
Maj:ts tillstånd ånyo upptagas i bryggeriet.

3 §.

Maltdrycker indelas i tre klasser.

Första klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt icke överstiger en och
åtta tiondels viktprocent (lättöl).

Andra klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger en och åtta
tiondels men icke två och åtta tiondels
viktprocent (Öl).

Tredje klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger två och åtta
tiondels viktprocent (starköl).

7 §.

Utan Kungl. Maj:ts tillstånd må Öl
icke tillverkas i annat bryggeri än sådant,
i vilket dylik tillverkning enligt
tillståndsbevis bedrivits efter ingången
av oktober månad 1938.

För rätt att tillverka starköl erfordras
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Därvid
äger Kungl. Maj:t föreskriva de villkor
som prövas erforderliga.

Rätt att tillverka Öl eller starköl må
av Kungl. Maj:t indragas om den icke
längre utövas. Innan beslut om indragning
meddelas, skall tillverkaren beredas
tillfälle att yttra sig.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.
Vid utlåtandet hade reservationer av -

givits

I) beträffande de genom propositionen
framlagda förslagen i deras helhet,
av herr Elowsson, Nils, som på anförda
skäl föreslagit, att riksdagen måtte besluta
att

A) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
151;

B) hemställa hus Kungl. Maj:t att företaga
en ny utredning rörande nykterhetspolitiken,
avseende ett fortsatt tillbakaträngande
av spritbruket i landet;
samt

Förordning om ändrad lydelse av 4 kap. 4
436) angående försäljning av rusdrycker.

C) anse de i anledning av propositionen
väckta motionerna besvarade genom
vad sålunda hemställts;

II) beträffande utskottets hemställan
under A, såvitt avsåg övergången till den
nya försäljningslagstiftningen, av herrar
Wahlund, Lundqvist, Englund, Franzén,
Huss och Sundström, fru Ewerlöj
samt herrar Stenberg, Onsjö odh Braconier,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
i denna del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt under
åberopande av vad sålunda anförts hemställt,
att riksdagen, utöver de vid utskottets
hemställan under B fogade författningsförslagen,
måtte för sin de! antaga
följande förslag till

förordningen den 18 juni 1937 (nr

Härigenom förordnas att 4 kap. 4 § förordningen den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

I fråga om spritdrycker iskall hemortsbolaget,
med hänsyn till köpares ålder
och levnadsförhållanden, fastställa den
högsta myckenhet, som må av honom inköpas.
Denna myckenhet må ej överstiga
fyra liter för varje kalendermånad. Den
må uttagas jämväl efter månadens utgång,
dock ej senare än sex månader
därefter.

Om särskilda skäl därtill äro, må tillstånd
lämnas att vid vissa tillfällen inköpa
större myckenhet än vad sålunda
fastställts.

(Föreslagen lydelse:)

I fråga om spritdrycker skall hemortsbolaget,
med hänsyn till köpares ålder
och levnadsförhållanden, fastställa den
högsta myckenhet som må av honom inköpas.
Denna myckenhet må ej överstiga
tre liter för varje kalendermånad.
Den må uttagas jämväl efter månadens
utgång, dock ej isenare än tre månader
därefter.

Hemortsbolaget må lämna köpare tillstånd
att tills vidare inköpa spritdrycker
utan hinder av vad sålunda fastställts.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.

III) beträffande utskottets hemställan
under A, såvitt angick spritbeskattningens
roll i nykterhetspolitiken, av herr
Lundqvist, fru Ewerlöf och herr Braconier,
vilka ansett, att viss del av utskottets
motivering bort utgå;

IV) beträffande förslaget att återinföra
starkölet, av fröken Öberg, som dock
ej.antytt sin mening;

V) beträffande starkölet och alkoholhalten
i vanligt Öl av herr Sundström,
som likväl ej antytt sin åsikt;

VI) beträffande alkoholhalten i vanligt
Öl, av herrar Lundqvist och Huss,
fru Ewerlöf samt herr Braconier, vilka
på åberopade grunder föreslagit, att alkoholhalten
i vanligt Öl skulle maximeras
till 3,2 viktprocent samt att starköl

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

med en alkoholhalt av högst 4,5 viktprocent
skulle få tillhandahållas;

VII) beträffande 14 § av det vid utskottets
hemställan under B 1 fogade
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herrar Wahlund, Lundqvist,
Franzén, Huss, Onsjö och Braconier,
som ansett, att frågan om utminuteringsställenas
förläggning helt borde läggas
i det blivande riksbolagets hand, samt
under åberopande härav hemställt, att
riksdagen måtte för sin de! antaga följande
lydelse av 14 § förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning: Detaljhandelsbolaget

äger efter hörande
av den rådgivande nämnden besluta
angående utminuteringsställenas antal
och förläggning.

VIII) beträffande 17—19 §§ av det vid
utskottets hemställan under B 1 fogade
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herrar Sundelin, Englund
och Svensson ii Ljungskile, vilka ansett,
att utskottets yttrande i fråga om avstängning
från rusdrycksinköp och legitimation
vid sådant köp bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt under åberopande av vad sålunda
anförts hemställt, att riksdagen måtte för
sin del antaga dels 17 och 19 §§ förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning
i den av Rungl. Maj:t föreslagna lydelsen,
dels ock följande lydelse av 18 §:

Rusdrycker må ej utminuteras till den
som icke fyllt tjuguett år och ej heller
till person, beträffande vilken veterligen
förordnats att rusdrycker ej må utminuteras
till honom.

IX) beträffande 21 § av det vid utskottets
hemställan under B 1 fogade förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herr Huss, fru Ewerlöf och herr Braconier,
vilka under åberopande av motiveringen
för av dem avgiven reservation
vid 69 och 75 §§ samma förslag,
hemställt att riksdagen måtte för sin
del antaga följande lydelse av 21 § förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning: -

Önskar någon inköpa visst slag av rusdrycker
som ej hålles i lager av detaljhandelsbolaget
eller partihandelsbolaget,
och ställer han erforderlig säkerhet för
betalningens fullgörande, skall varan
anskaffas, om så lämpligen kan ske.

X) beträffande 38 § av det vid utskottets
hemställan under B 1 fogade förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herr Lundqvist, fru Ewerlöf och herr
Braconier, vilka ansett, att utskottets
motivering bort i vissa angivna delar hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt under åberopande av vad
sålunda anförts hemställt, att riksdagen
för sin del måtte antaga följande lydelse
av 38 § förslaget till rusdrycksförsäljningsf
örordning:

När det---nämnda paragraf.

Länsstyrelsen skall, när tillstånd till
årsutskänkning meddelas detaljhandelsbolaget,
lämna föreskrifter om det företräde,
som vid utskänkningsrättighetens
överlåtelse till restauratör skall gälla
mellan dem som enligt 27 § gjort anmälan
om sådan utskänkning.

XI) beträffande 40 § 3 mom. av det
vid utskottets hemställan under B 1 fogade
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herr Lundqvist, fru
Ewerlöf och herr Braconier, vilka ansett,
att utskottets motivering, i vad den
avsåge rätten att driva folkrestaurang
med utskänkning av rusdrycker, bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt under åberopande
av vad sålunda anförts hemställt, att
riksdagen måtte för sin del antaga följande
lydelse av 40 § 3 mom. förslaget
till rusdryoksförsäljningsförordning:

I fråga om restaurang eller avdelning
därav, som med hänsyn till beskaffenhet,
varupris eller kundkrets är att anse som
folkrestaurang, må rätt till utskänkning
som omfattar alla slag av rusdrycker,
där ej särskilda förhållanden till annat
föranleda, endast överlåtas på ett för
ändamålet bildat aktiebolag, som godkänts
av Konungen (restaurangbolag).
Närmare bestämmelser om detta bolag
meddelas i 6 kap.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

XII) beträffande 46 § 2 mom. av det
vid utskottets hemställan under B 1 fogade
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herrar Franzon, Lundqvist
och Huss, fru Ewerlöf samt herrar
Helén och Braconier, vilka ansett,
att utskottets yttrande i fråga om måltidstvång
vid utskänkning av starköl
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt under åberopande härav hemställt,
att riksdagen måtte för sin del
antaga följande lydelse av 46 § 2 mom.
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning: Spritdrycker

må utskänkas endast i
samband med måltid.

Föreskrifter angående lägsta pris å sådan
måltid utfärdas av kontrollstyrelsen.
Styrelsen må vidare i mån av behov utfärda
anvisningar till vägledning vid tilllämpningen
av bestämmelsen i första
stycket.

Konungen må beträffande utskänkningsställen
på viss ort eller inom visst
område för rättighetsinnehavare som göra
ansökan därom medgiva undantag
från stadgandet i första stycket. I fråga
om sådan ansökan skola bestämmelserna
i 27 och 28 §§ äga motsvarande tillämpning.
Medgivande må ej lämnas om fullmäktige
i kommunen förklarat att utskänkning
av spritdrycker utan samband
med måltid icke bör äga rum i kommunen.
Lämnas medgivande, utfärdar Konungen
de särskilda föreskrifter i avseende
å utskänkningen som prövas erforderliga.
Medgivandet må när som
helst återkallas.

XIII) beträffande 47 § 1 inom. av det
vid utskottets hemställan under B 1 fogade
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herrar Sundelin, Englund
och Svensson i Ljungskile, vilka ansett,
att utskottets yttrande om tidpunkten för
utskänkningens början bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt under åberopande av vad sålunda
anförts hemställt, att riksdagen måtte för
sin del antaga följande lydelse av 47 § 1
mom. förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning: -

Spritdrycker må ej utskänkas före
klockan 16. Å sön- och helgdagar samt
dag före sön- eller helgdag må dock utskänkningen
börja klockan 14.

Vin och starköl må ej utskänkas före
klockan 12.

XIV) beträffande 69 och 75 §§ av det
vid utskottets hemställan under B 1 fogade
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
såvitt angick alkoholreklamen,

1) av herr Helén, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herr Huss, fru Ewerlöf och herr
Braconier, vilka ansett, att utskottets
motivering i denna del bort hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt under åberopande av vad sålunda
anförts hemställt, att 69 § förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning måtte
utgå samt att 75 § samma förslag
måtte erhålla viss i reservationen angiven
lydelse;

XV) beträffande 80, 81 och 89 §§ av
det vid utskottets hemställan under B 1
fogade förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herrar Sundelin,
Englund och Svensson i Ljungskile, vilka,
under åberopande av de i reservation
vid 17—19 §§ samma förslag anförda
skälen, hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga 80, 81 och 89 §§ förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning''
i den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen; XVI)

beträffande 4 och 5 mom. övergångsbestämmelserna
till det vid utskottets
hemställan under B 1 fogade förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning,
av herrar Wahlund, Lundqvist, Franzén,
Huss, Onsjö och Braconier, vilka, under
åberopande av de i reservation vid 14 §
samma förslag anförda skälen, hemställt,
att riksdagen måtte för sin del antaga
i reservationen angiven lydelse av 4 och
5 mom. övergångsbestämmelserna till
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning; XVII)

beträffande 9 inom. övergångsbestämmelserna
till det vid utskottets hem -

Fredagen den 21 mai 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ställan under B 1 fogade förslaget till
rusdrycksförsäljningsförordning, av herr
Huss, fru Ewerlöf och herr Braconier,
vilka, under åberopande av de i reservation
vid 69 och 75 §§ nämnda förslag
anförda skälen, hemställt, att nämnda
moment måtte utgå;

XVIII) beträffande 15 § av det vid utskottets
hemställan under B 2 fogade förslaget
till ölförsäljningsförordning, av
herrar Sundelin, Englund och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande i fråga om försäljningsformerna
vid utminutering av Öl bort hava den
ändrade lydelse som i reservationen angivits,
samt under åberopande av vad
sålunda anförts hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga i reservationen
föreslagen lydelse av 15 § förslaget till
ölförsäljningsförordning, innebärande
bland annat kommunal vetorätt i fråga
om tillstånd till avhämtningsförsäljning; XIX)

beträffande 32 § av det vid utskottets
hemställan under B 2 fogade förslaget
till ölförsäljningsförordning, av
herrar Lundqvist och Braconier, vilka
likväl ej antytt sin åsikt;

XX) beträffande 34 § av det vid utskottets
hemställan under B 2 fogade
förslaget till ölförsäljningsförordning, av
herrar Sundelin, Englund och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande i fråga om den kommunala
medbestämmanderätten m. m.
bort hava den avfattning, reservationen
visade, samt under åberopande av vad
sålunda anförts hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga följande lydelse
av 34 § förslaget till ölförsäljningsförordning: När

det finnes påkallat, äger länsstyrelsen
i samband med utskänkningstillståndet
meddela föreskrifter rörande utskänkningen.

XXI) beträffande 53 § av det vid utskottets
hemställan under B 2 fogade förslaget
till ölförsäljningsförordning, av
herr Lundqvist och fru Ewerlöf, vilka
ansett, att viss del av utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse, som

i reservationen angivits, samt under åberopande
av vad sålunda anförts hemställt,
att riksdagen måtte för sin del
antaga följande lydelse av 53 § förslaget
till ölförsäljningsförordning:

Skyldighet för stadsfullmäktige att i
fall som i denna förordning sägs höra
kommunens nykterhetsnämnd skall, såvitt
angår Stockholm, icke föreligga
därest yttrande i ärendet inhämtats från
stadsfullmäktiges kommitté för utskänknings-
och utminuteringsärenden.

XXII) beträffande 3 § av det vid utskottets
hemställan under B 4 fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, av herrar Lundqvist
och Huss, fru Ewerlöf samt herr
Braconier, vilka, under åberopande av
vad de i den med VI betecknade reservationen
anfört i fråga om alkoholhalien
i vanligt Öl, hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga följande lydelse
av 3 § förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker:

Maltdrycker indelas i tre klasser.

Första klassen —- — — viktprocent
(lättöl).

Andra klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger en och åtta
tiondels men icke tre och två tiondels
viktprocent (Öl).

Tredje klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger tre och två
tiondels viktprocent (starköl).

XXIII) beträffande 7 § av det vid utskottets
hemställan under B 4 fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, såvitt angick stadgandet
om särskild koncession för tillverkning
av starköl, av herr Lundqvist,
fru Ewerlöf och herr Braconier, vilka
dock ej antytt sin mening;

XXIV) beträffande 32 § 2 inom. av
det vid utskottets hemställan under B 4
fogade förslaget till förordning om änd -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ång. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ring i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker, av herrar
Lundqvist och Huss, fru Ewerlöf samt
herr Braconier, vilka, under åberopande
av vad de i den med VI betecknade
reservationen anfört i fråga om alkoholhalten
i vanligt Öl, hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga i reser*
vationen angiven lydelse av nämnda moment; XXV)

beträffande frågan om en utredning
rörande bryggeriernas företagsform,
av herr Lundqvist, fru Ewerlöf
och herr Braconier, vilka ansett, att utskottets
motivering i denna del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen
visade;

XXVI) beträffande ciderfrågan av
herrar Wahlund och Lundqvist, fru
Ewerlöf samt herrar Onsjö och Braconier,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
i denna del bort hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt under
åberopande av vad sålunda anförts hemställt,
att riksdagen måtte, med anledning
av motionerna I: 111, I: 437, I: 442,
II: 142, II: 555 och II: 556, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville förelägga 1954 års höstriksdag proposition
med förslag till ändrade bestämmelser
om tillverkning, beskattning
och försäljning av ciderdrycker, framställda
av svensk frukt.

Därjämte hade vid utlåtandet fogats
särskilda yttranden

1) beträffande frågan om folkomröstning
rörande motbokssystemet, av herrar
Sundelin, Lundqvist, Huss och
Svensson i Ljungskile, fru Ewerlöf samt
herrar Stenberg, Helén ocli Braconier;

2) beträffande starkölet och alkoholhalten
i vanligt Öl av herr Stenberg.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr SANDLER (s):

Herr talman! I avseende på föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande
nr 1 får jag hemställa följande:

1. Utlåtandet föredrages punktvis under
iakttagande, att punkten B behandlas
före punkten A.

2. Punkten B företages till avgörande
på det sätt, att de däri tillstyrkta förordningsförslagen
föredrages vart för sig,
de med 1, 2 och 4 betecknade, i den
mån så erfordras, paragrafvis och momentvis
med övergångsbestämmelser,
kapitelrubriker, ingresser och förordningsrubriker
sist —• övergångsbestämmelserna
i den mån av behov punktvis
— varefter och sedan alla förordningsförslagen
blivit genomgångna, utskottets
hemställan i punkten B föredrages.

3. Vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, må
denna omfatta utskottets samtliga utlåtanden
i deras helhet.

4. Författningstext må ej behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

5. För den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del återremitteras,
lämnas utskottet öppen rätt att,
vid ärendets förnyade behandling, i avseende
å de delar, som blivit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kan föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar.

6. Utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer samt
i formellt hänseende i övrigt vidtaga sådana
ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten B.

Det av utskottet under B 1 tillstyrkta
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

1 §.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det ärende som kammaren
nu går att behandla har under en
lång tid, praktiskt taget under hela den
tid vi har haft restriktionssystemet, stått
i centrum för den allmänna debatten.
Denna debatt har gått i många vågor.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Den har inneburit klander, men i viss
män kanhända också ett försvar för
restriktionssystemet. När det nu är fråga
om att avskaffa detta restriktionssystein,
vet vi allesammans att det inte
bara i riksdagen utan också ute i landet
råder en mycket stor tvekan om det
riktiga eller oriktiga i ett sådant steg.
Denna tvekan har färgat av sig på de
utredande instanserna men också på
Kungl. Maj:t vid framläggandet av den
proposition, som vi nu här skall behandla.

Denna tvekan hör, skulle jag tro — i
detta fall som i så många andra — samman
därmed att vi vet vad vi har, men
inte vad vi kan få. Jag har emellertid
en mycket stark känsla av att om vi nu
beslutar ett upphävande av restriktionssystemet,
så kommer det att dröja mycket
länge innan vi kan vidtaga åtgärder
av liknande slag för att, om så skulle bli
nödvändigt, reglera spritkonsumtionen
i vårt land. Om vi betänker, vilka erfarenheter
vi tidigare har gjort i vårt land
beträffande spritkonsumtionen, och vi
vet vilka erfarenheter som andra länder
har gjort, är det ganska naturligt
att man inte är så övertygad om att den
väg, som riksdagen nu föreslås slå in
på, är den enda riktiga.

Vad som har föranlett detta förslags
framläggande är som bekant den uppfattningen,
att motbokssystemet har
misslyckats. Innan något sådant påstås
som att motbokssystemet har misslyckats,
bör man emellertid göra klart för
sig avsikten med motbokssystemet. Om
den saken råder många delade meningar.
Jag skulle tro att den ursprungliga
avsikten var att dels hyfsa alkoholvanorna,
åtminstone för den närmaste tiden,
och dels försöka få ett grepp om hela
spritkonsumtionen. Men man ville inte
undgå att legalisera den som en företeelse
i samhällslivet, som man alltså i
fortsättningen kunde ha, trots de skadeverkningar
den åstadkom.

Detta gjorde att restriktionssystemet i
sig bar fröet till sin egen undergång.
Den uppbyggnad som systemet fick måste
ju leda till att fler och fler fick
motbok, eftersom det inte längre fanns

samma återhållande krafter som tidigare.
Den omständigheten, att det blev fler
och fler motboksägare, gjorde trycket
allt hårdare i riktning mot en alltmer
ökad sprittilldelning. Detta har i sin tur
lett till ett ökat superi i landet, och det
är detta ökade superi som ligger till
grund för kravet på motbokssystemets
avskaffande.

Det görs nu gällande, att om vi inte
haft restriktionssystemet med dess suggererande
verkan till ökat spritinköp, så
skulle spritkonsumtionen inte ha fått
den uppgång som har skett under senare
år. Vi skulle ha haft ett nyktrare Sverige,
säges det, om spritförsäljningen
varit fri än vad vi för närvarande har
på grund av motbokssystemet. Det görs
med andra ord gällande, att nykterhetstillståndet
i vårt land skulle vara sämre
än det hade varit under andra förhållanden.
Men man måste fråga sig: År
nykterhetstillståndet i vårt land för närvarande
så dåligt, att det endast kan
bättras därigenom att man ger människorna
tillfälle att dricka mera sprit?
Ett sådant påstående förefaller, skulle
jag tro, alla — utom möjligen statistikerna
— som ganska obegripligt, ofattbart
och någonting man har mycket
svårt att acceptera. All erfarenhet har
dock sagt oss att spriten har den egenskapen
— det har vi tillfälle att konstatera
gång efter annan ■— att som man
brukar säga, »mer vill mer ha». Den som
fått den första supen vill gärna ha den
andra och den tredje, och när han fått
den tredje har redan omdömet trubbats
av så pass att det gärna blir än fler.
Detta gäller för en mycket stor del av
svenska folket.

När man alltså vet, vilken inställning
som svensken i allmänhet har till spritbruket,
har man ytterligt svårt att tro,
att ett slopande av kontrollsystemet
skulle leda till en ökad nykterhet. Jag
kan i varje fall inte tro det.

Men nykterhetskommittén kan det!
Nykterhetskommittén har arbetat i åtta
år. När man ser dess resultat får man
det bestämda intrycket, att kommittén
redan från början var inställd på att
orsaken till det försämrade nykterhets -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tillståndet i vårt land var restriktionssystemet.
Restriktionssystemet borde
följaktligen bort, och det gällde att
skaffa tillräckligt mycket material för
att kunna rycka undan grunden för
detta restriktionssystem. Hela den verksamhet,
som nykterhetskommittén har
utövat under dessa åtta år, har tagit
sikte på detta.

Jag skall inte tvista med nykterhetskommitténs
ledamöter om huruvida detta
var den egentliga avsikten med deras
uppdrag, men jag liar för min del trott
att det gällde att åstadkomma en annan
nylcterhetspolitik i vårt land, en nykterhetspolitik
som tog sikte på att få en
ökad folknykterhet i landet. Jag föreställer
mig följaktligen, att om nykterhetskommittén
riktigt hade fullgjort sitt
uppdrag skulle den inte ha stirrat sig
blind på att ta bort motboken, utan den
skulle sökt efter eventuella andra utvägar
att komma till det resultat, som man
väl ändå måste säga har varit nykterhetskommitténs
uppgift, d. v. s. att skapa
en nykterhetspolitik som kunde vara
till gagn för land och folk.

Men det är inte bara nykterhetskommittén,
som i detta fall har svikit åtminstone
mångas förväntningar, utan
även nykterhetsfolket. Det är alldeles
klart att om de, som vill ha mer sprit
och av den anledningen vill avskaffa restriktionssystemet,
får understöd från
nykterhetsfolkets sida, och dessa bägge
krafter förenar sig om att motboken bör
bort — ja, då är det inte lätt för en
regering att stå emot det tryck som på
detta sätt plötsligt uppstår. Det är en
mycket underlig koalition som i detta
sammanhang ingåtts! Den är mycket underlig
emedan i nykterhetskommittén ju
insattes personer, som inte alla var absolutister,
medan vi i nykterhetsrörelsen
uteslutande har folk som är absolutister.
Man tycker att de åtminstone borde
ha tagit sikte på något annat mål än
att ge folk frihet att supa hur mycket
de vill — både att köpa hem och supa
på restaurang så mycket de vill. Men
det har nykterhetsfolket inte gjort. De
vill i stället släppa spritfloden praktiskt
taget fri över hela vårt land.

Så gör inte holländarna, när Nordsjön
ligger på. När havet hotar att rasera
deras vallar, skyndar holländarna
till med något att fylla igen hålen med.
De skyndar dit med redskap och arbetar
för brinnande livet. Men nykterhetsfolket
i vårt land kastar skyfflarna
i sjön och springer sin väg!

Man tycker kanhända att detta är
hårda ord om nykterhetsfolket. Men om
vi skall få någon nytta av nykterhetsrörelsen
i detta land för att motverka
det olyckliga beslut, som riksdagen sannolikt
kommer att fatta i dag, är det
nödvändigt att tala svenska inte bara
med dem som super, utan också med
dem som i många fall har tagit till sin
livsuppgift att försöka åstadkomma folknykterhet
i vårt land. Om vi skall kunna
tänka oss en motvikt mot den lössläppta
spriten i samhället, kan vi inte
ha någon säkrare motvikt •— alla de
propositioner som regeringen framlägger
till trots — än en nykterhetsrörelse,
som i varenda socken verkar genom
medlemmarnas personliga exempel och
genom den påverkan som medlemmarna
kan utöva i olika sammanhang. Det är
den säkraste motvikt som man över huvud
taget kan skapa mot spritmissbruk
i vilket land som helst.

Man kan fråga sig efter anledningen
till denna allians mellan dem, som vill
ha bort motboken på grund av att de
vill supa mer, och nykterhetsvännerna,
som vill ha bort motboken därför att
folk därigenom skall supa mindre. Anledningen
får man väl delvis söka däri,
att när doktor Bratt lyckades genomföra
sitt restriktionssystem, gav han för litet
åt »de våta», medan »de torra» tyckte
att han gav dem för mycket. Detta skapade
redan från början en situation, som
kommit att bli olycklig för Brattsystemet
under hela dess tillvaro. Nykterhetsfolket
på den tiden betraktade nämligen
Brattsystemet som en olycka därigenom
att det legaliserade spritbruket i detta
land, vilket det också bär gjort. Många
anser det vara en medborgerlig rättighet
att få motbok. De unga pojkarna betraktar
det som ett manbarhetsbevis att
ha fått motbok. Det är precis som det

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

var förr i tiden, då de unga grabbarna
skulle ta sitt första rus och menade, att
de sedan var karlar.

Men att Brattsystemet erhöll en sådan
utformning, som det fick, hade ju inte
behövt innebära, att detta system skulle
få vara i fred oförändrat under alla dessa
trettio år. Man kunde åtminstone
från nykterhetsfolkets sida ha resonerat
som så, att man genom Brattsystemet
hade fått en gräns för spritkonsumtionen,
en barriär som dämde upp spritfloden.
Vi skall, borde man ha sagt sig,
försöka hålla den barriären till en början,
men inte nöja oss bara med den,
utan försöka att bygga upp en eller kanske
flera nya barriärer för att därigenom
utnyttja detta restriktionssystem på
sådant sätt att det verkligen kom att
tjäna folknykterheten. I stället har utvecklingen
blivit den motsatta. Det som
har hänt och som motiverar att man
även från nykterhetsfolkets sida ställer
sig avvisande till ett fortsatt restriktionssystem
är ju, att det har gått precis
så som nykterhetsfolket sade för trettio
år sedan. Man gick ut ifrån att det måste
gå på det sättet, om man inte vidtog
åtgärder för att förhindra det — och
det har också gått på det sättet.

Man kan fråga sig, vad nylcterhe Isfolket,
och framför allt ledningen inom de
olika nykterhetsorganisationerna, hai
gjort under alla dessa år. De har inte
gjort något annat utöver det dagliga rutinarbetet
än att de har suttit och grämt
sig över att nykterhetsrörelsen förlorade
slaget om förbudet år 1922. De har fyllt
ut hela denna tid med veklagan över att
man inte lyckades genomföra förbudet
den gången. Under hela tiden från 1880-talet fram till 1922, när förbudsomröstningen
gav nykterhetsrörelsen ett bakslag,
hade kravet på förbud varit nykterhetsrörelsens
program och framtidsmål.
När man förlorade det slaget, förlorade
man samtidigt också sitt framtidsmål.
Man förlorade det egentliga
samlande programmet. Det har medfört
att under den tid, som har gått därefter,
har det skett en ständig nivellering av
nykterhetsrörelsen i olika avseenden,
kanske framför allt markerad därav att

2 Första kammarens protokoll 195b. Nr 22.

nykterhetsrörelsen har förlorat i runt
tal en tredjedel av sitt medlemsantal.

Det borde ha varit tydligt för länge
sedan, att nykterhetsrörelsen inte skulle
handlat på det sättet, utan nykterhetsrörelsen
skulle naturligtvis ha angripit
problemet från flera andra sidor för att
i alla fall försöka komma fram till ett
bättre resultat än det som man förutsåg
skulle komma fram ur Brattsystemet.
Det har den emellertid inte gjort.

Man kan nu fråga sig: Vad finns det
för anledning att stå här och tala om
dessa ting i detta sammanhang? Det är
ju dock ting som har varit. Jo, det har
skäl för sig att göra det, därför att vi
inte, såsom jag sade tidigare, kan åstadkomma
en ökad folknykterhet med
mindre än att vi har en stark nykterhetsrörelse,
som arbetar ute i kommun
efter kommun över hela landet. Om vi
skall kunna hoppas på att nykterhetsrörelsen
skall återvinna sin idealitet, få
ett framtidsmål och kunna fylla den
uppgift, som man nu från regeringens,
från nykterhetskommitténs och även
från andra håll väntar att nykterhetsrörelsen
skall fylla, måste nykterhetsrörelsen
ovillkorligen skaffa sig ett framtidsmål,
som kan i verklig mening stimulera
till arbete i folknykterhetens tjänst. Kan
inte nykterhetsrörelsen det, kommer inte
bara nykterhetsrörelsen att ebba ut
och förlora sin betydelse, utan vi kommer
att gå mot en mycket snabbare alkoholisering
av det svenska folket, än vi
under andra förhållanden skulle göra.
Man kan nämligen inte komma ifrån,
att om det kontrollsystem avskaffas,
som vi har för närvarande, så kommer
en mycket stor del av de 60 procent,
som nu köper ut hela sin ranson om tre
liter att köpa mer. De som nu har bara
två liter i månaden, och av vilka nu
över 80 procent tar ut hela sin ranson,
kommer också att köpa mer. De som
bara har en liter i månaden, och av vilka
också ungefär 80 procent tar ut sin
ranson, kommer likaledes att köpa mer.
En del av de ungdomar, som nu inte har
någon motbok och som alltså, i den mån
de vill skaffa sig sprit, är hänvisade till
langare, kommer också att köpa mer.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Vi kommer här under dagens lopp att
få höra talas mycket om statistik, och så
många vackra siffror, som man över huvud
taget kan begära, kommer att radas
upp. De kommer emellertid inte för ett
ögonblick att rubba det faktum, som vi
kan läsa av siffrorna för spritkonsumtionen
i vårt land, att om vi slopar
systemet, så får vi en ökad konsumtion.
Vi vet ingenting om dess storlek, men
den kommer sannolikt att stiga. Det kan
hända att den inte stiger så mycket, att
det blir någon särskilt kraftig topp vid
övergången. Jag hör till dem — om det
nu har något intresse — som inte tror
på att det blir någon markerad topp.
Men det är inte däri faran ligger, ty vi
kan väl stå ut med ett års glädjesupning
i detta land, även om den skulle föra
med sig en del skadeverkningar, bara
vi kan räkna med att kurvan sedan kommer
att gå ned. Men det är inte så det
kommer att gå! Utan det blir naturligtvis
på samma sätt i vårt land som det
varit i andra länder, att det kommer att
bli en i jämn takt stegrad alkobolisering
— all statistik och allt vad man säger
för att gendriva ett sådant resonemang
till trots.

Det är detta som jag menar att man
borde ha ägnat större uppmärksamhet i
det här sammanhanget. Man borde ha
tagit sikte på att en stor del av det
svenska folket nu en gång är så funtat,
att det inte kan handha sprit med förstånd,
utan folk kommer att supa så
mycket man vill i det ena fallet och så
mycket man har råd till i det andra fallet.
Spritkonsumtionen kommer inte att
följa några andra lagar än dessa båda:
sprittörsten och välståndsutvecklingen.
Det blir dessa båda faktorer, som kommer
att bestämma konsumtionen under
den närmaste framtiden och förmodligen
för all framtid, så länge spritbruket
finns kvar. Det är detta som jag alltså
menar att man borde ha ägnat betydligt
större uppmärksamhet.

En annan svaghet i det restriktionssystem,
som vi har för närvarande, är
att man inte har kunnat kontrollera i
vilken strupe spriten har runnit. Det
har kommit langarsprit i farten i alltför

stor utsträckning. Efterhållningen av
dem, som brutit mot systemet, har inte
varit tillräckligt effektiv.

Men därtill har också kommit en annan
omständighet, som jag anser vara
något av det mest beklämmande i detta
sammanhang. Det är, att samtidigt som
man mycket allvarligt har försökt att
åstadkomma en hyfsning av alkoholvanorna
i vårt land och även sökt förebygga
alkoholskadorna i landet, har
detta arbete under alla dessa trettio år
varit utsatt för ett ständigt förlöjligande
inte bara man och man emellan utan
också i tidningspressen. Det är nedsättande
för tidningspressen, som bedrivit
denna trafik och gjort sig löjlig över
nykterhetsrörelsen och restriktionssystemet,
som försökt inrikta svenska folkets
tankeverksamhet i detta avseende på att
det över huvud taget inte finns något angelägnare
än att man får supa så mycket
man vill och så stark sprit som möjligt.

Det är ett beklagligt faktum att man
ännu i våra dagar bedriver denna trafik
och detta förlöjligande. Trots att alla
vet vilka skador spritbruket i olika
avseenden vållar, kan man också nu
finna exempel på sådana skriverier i
tidningarna. Även om jag riskerar att
trötta kammarens ledamöter, skall jag
be att få läsa upp ett färskt exempel ur
en sydsvensk tidning: »Med anledning
av den hotande sänkningen av alkoholstyrkan
på inhemska varor — de utländska
originalen vågar man ännu inte
nedskära eller förskära — kan det vara
skäl att erinra om hur Sundbybergs
spritbolag i april 1910 visade att
försäljningsåret 1909 uppstått en vinst
på 82 000 kr. Orsaken till denna stegring
berodde på att Göteborgssystemet, som
då benådade landet, sänkte alkoholprocenten
till 40,6 medan Sundbyberg höll
43-procenthaltigt brännvin. Därför vallfärdade
stockholmarna dit och köpte
hem. Svenskarna tyckte inte om det svaga
brännvinet, och Reymersholm fann
sig också föranlåtet offentligt förklara
att det inte var deras gamla 46 %-iga
''Absolut renat’, som tillhandahölls på
Göteborgssystemet. Detta på grund av
många klagomål.»

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Så tillägger skribenten av egen fatabur:
»Där ser man nyttan av en fri och
öppen konkurrens mellan brännerier
och bryggerier, som borde tillåtas av
rnsdryckssakkunniga, innan de blir helt
senila. Nu kan de inte tänka i andra banor
än förskärning och centiliter. Ett
dylikt beslut skulle verka uppfriskande
och vittna om en föryngringsprocess i
hjärncellerna.»

De som önskar åtgärder för att rädda
människor från en folkolycka är alltså
senila! Ho vet om man inte egentligen
betraktar dem som mer eller mindre imbecilla;
de är över huvud taget ingenting
att räkna med, tv vill de inte ha
stark sprit så har de inte förstått livets
innersta mening.

Detta för över tanken på någonting
som enligt min mening är rätt viktigt i
detta sammanhang och som det finns anledning
för oss att tänka på. När det gäller
folksjukdomarna — kräftan, tuberkulosen,
barnförlamningen, reumatismen,
de epidemiska sjukdomarna och
många andra — gör vi på olika sätt och
i skilda sammanhang mycket stora insatser
och ansträngningar för att söka
förebygga de skadeverkningar som dessa
sjukdomar vållar. Vi ordnar insamlingar,
och när Hans Majestät Konungen sätter
sig i spetsen för en sådan insamling,
då följer inte bara nykterhetsfolket utan
de allra flesta parollen och ger villigt
sin skärv, stor eller liten. Men när Konungen
ger ett lika efterföljansvärt exempel
i fråga om umgänget med alkoholen,
då följer man honom inte längre.
Och ändå går de alkoholskador, som vi
dras med i detta land, säkert upp mot
många av de skador som vållas av de
nyss nämnda folksjukdomarna.

Man frågar sig, vad det egentligen
finns för anledning att behandla alkoholskadorna
på annat sätt än skadorna
av olika folksjukdomar. Det finns ingen
som helst förnuftig mening i den dubbla
inställningen, det är bara så att vi allmänt
har förlikt oss med det onda, som
alkoholskadorna utgör för ett land och
ett folk. Man tycks mena att dessa skador
är något som vi över huvud taget
inte kan frigöra oss från utan som vi

måste dras med och finna oss i. Jag för
min del anser, att man inte bör göra det.

De alkoholskador jag tänker på är
först och främst familjetragedierna. Vi
har ingen statistik — och inte heller
nykterhetskommittén har det, trots att
den presenterar statistik i en mängd
olika avseenden — på hur många hem
och familjer som årligen splittras genom
att alkoholen kommer in som ett förstörande
moment. Vi vet ingenting om
de lidanden, som framför allt alkoholisternas
hustrur måste genomgå, men
vi vet att dessa kvinnor har fått ett kors
att bära. Det är någonting som man sällan
talar om i denna församling. Jag
tror att desa olyckliga hustrur är, om
inte en helt och hållet bortglömd grupp
så i varje fall en grupp människor som
man inte nämnvärt syselsätter sig med,
en grupp som i allmänhet tiger och lider.

Men försök att sätta er in i hur en
sådan människas liv måste bestalta sig,
när hon ser sina barn växa upp, när
hon ser sin pojke leka på golvet och frågar
sig, om han skall bli likadan som
fadern, eller när hon ser sin lilla flicka
göra detsamma och frågar sig, om hennes
öde skall bli detsamma som moderns.
Man kan säga att detta är sentimentalitet,
men det är det inte. Det är
en högst allvarlig realitet. Ändå utgör
familjetragedierna ju bara en mycket liten
del av alla de alkoholskador, som vi
på olika sätt försöker bota men som vi
— det vet vi allesammans — är oförmögna
att bota.

Vi har en annan sak, nämligen skilsmässorna.
Hur många hem har inte
splittrats på det sättet? Det går väl an
när det inte finns några barn i familjen.
Men hur gestaltar sig förhållandena
för skilsmässobarnen i allmänhet? Hur
gestaltar de sig i en familj, där fadern
är alkoholist och i allmänhet inte kan
lämna något underhåll till barnen? Jag
är säker på att om man mera allvarligt
tänkte igenom, vilket öde som kan drabba
ett sådant litet skilsmässobarn, skulle
man se på hela alkoholproblemet på ett
annat sätt. Ty människorna är i allmänhet
inte hjärtlösa — det finns naturligtvis
sådana också, det vet vi ju — men

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

de är så oerhört tanklösa. De tänker så
sällan på följderna av sitt handlande,
och därför begår de den ena lättsinniga
handlingen efter den andra utan att
tänka på att de inte alltid själva behöver
bära den tyngsta bördan utan att
det ofta blir andra som får göra det.
Till dessa andra hör i mycket stor utsträckning
skilsmässobarnen, inte minst
barnen från de alkoholiserade hemmen.

En annan grupp av alkoholskador är
de skador, som hör samman med olycksfallen
i arbete. Dem tänker man väl inte
heller så mycket på. Det händer så
många olyckor av annan orsak, tycker
man, att det inte är så konstigt att det
också händer olyckor av den anledningen.
Och så förliker man sig också med
dem.

En annan omständighet är den försämrade
ekonomien i alkoholisternas
hem och över huvud taget i deras hem,
som missbrukar sprit i större eller mindre
utsträckning. Hur stor uppmärksamhet
ägnar vi åt den saken? Jag tror inte
vi gör det så mycket. Tänker vi någon
gång på hur produktionen minskas på
grund av spritbruk och spritmissbruk?
Det gör vi i regel inte heller.

Någon större uppmärksamhet fäster vi
vid den brottslighet, som så ofta blir
resultatet av alkoholmissbruk. Vi straffar
dem som har gjort sig skyldiga till
brott i detta sammanhang, även om vi
straffar milt. Men tänker vi egentligen på
det öde, som en sådan människa går
till mötes? I allmänhet är hans liv helt
och hållet förspillt. Det är inte så mycket
att göra åt en sådan människa. Han
blir en sådan person, som samhället får
en mängd kostnader för, men vi tar
dessa kostnader. Varför gör vi det? Varför
finner vi oss i allt detta?

Vi har till slut alkoholisterna själva.
Man kan ju tycka att den som är nykterhetsman
inte skulle fästa så stort avseende
vid dem utan resonera som så,
att om de nu har ställt det så för sig,
som de har gjort, får de väl själva lida
för det. Vi får emellertid inte glömma
att i många fall, kanske de allra flesta,
är alkoholisterna olyckliga människor.
För någon tid sedan var det en tidning,

som intervjuade några medlemmar av
föreningen Länkarna. Det är som vi vet
en sammanslutning av alkoholister, som
iagit sig själva i kragen och som blivit
absolutister och nu gör sitt bästa för
att rädda dem som befinner sig i samma
fördömelse som de själva har varit i.
Några av dem har uttalat sig för tidningen.
Jag skall inte redogöra för alla, men
jag skall ta två av dem för att därmed
visa hur de ser på sitt öde.

En säger: »Man var ju inte människa
förrän man fick sej några supar på morron.
Det gällde för tanten att spara undan
ett par så att man kom i gång på
morron annars satt man bara på sängkanten
med en strumpa på ena foten
eller gick omkring därhemma i kalsingarna
och väntade på att tanten skulle
komma hem, så att man kunde skicka ner
henne i magasinet och köpa några pilsner.
Eller också till systemet efter en
flaska bludder, ifall det var slut på boken.
Men vin räckte ju inte så länge
utan när man hade stått på jobbet ett
tag, så var man med och skramlade till
en halvpåse, och sen blev det ett par
krogar på eftermiddan innan man gick
hem. Och hade man inte en halvpåse
varje lördagsmiddag, så var man sur som
ättika. Halv två kom man hem och fem
över två var halva urdrucken. Sen gick
man som på nålar till klockan slog tre
så att man fick full ranson, och då var
det två, tre krogbesök och sen hem till
resten i flaskan vid sju—halvåtta-tiden.
Och så nätterna ... det var det värsta,
när man frös och svettades och inte
kunde sova, bara satt på sängkanten och
rökte och rökte.»

»Det är ett dyrt pris man får betala»,
säger en annan. »Många år efteråt kan det
suga till i en ibland. Det är svårast på
jobbet där alla snackar sprit. ’Nu ska
kröken blir dyrare’ . .. ’Jocke fyller på
fredag, vi tar väl med oss en halvpåse
och uppvaktar’ ... ''Ska vi skramla så
vi får några getingar till frukost’. De regelbundna
spritvanorna får man ofta
på arbetsplatsen. Och när man söker
sig till Länkarna? Ibland kan det vara
yttre omständigheter som ger en stöten.
Som när frugan tar ungarna och går.

Fredagen den 21 mai 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Men också inre skräckupplevelser som
han som började bli rädd för broar och
måste åka taxi över S:t Eriksbron därför
att han led av tvångsföreställningen
att han skulle hoppa över räcket, ifall
han gick till fots.»

När man ser detta — och de flesta
människor har väl sett någon yttring av
dessa alkoholskador — frågar man sig
onekligen, om vi kan stå likgiltiga inför
det. Är det riktigt att ens försöka att
förebygga dessa olyckor och skadeverkningar
genom att ge spriten fri till människorna?
Vem kan på allvar påstå, att
det är en realistisk syn på saken? Ja, vi
får snart höra dem som tror det! Men
det är väl ändå rätt tydligt, att när vi
skall lösa det här problemet, måste vi
göra det efter andra riktlinjer än att ge
spriten helt och hållet fri och bara lita
till åtgärder, vidtagna i efterhand i form
av en förbättrad nykterhetsvård och ett
litet stöd till en nykterhetsrörelse, som
enligt vad jag tidigare har framhållit befinner
sig i ett sådant tillstånd, att den
inte kan bli i verklig mening slagkraftig Vi

måste naturligtvis inrikta oss på
någonting annat. Vi vet med bestämdhet,
att detta andra inte kan bli ett förbud.
Den saken tror jag att vi alla är på
det klara med. Men man måste väl ändå
fråga sig, om det inte finns någon som
helst annan utväg än att ge spriten helt
och hållet fri.

Jag föreställer mig att det finns en annan
väg. Man kan ställa in sig på att
låta dem, som nu är försjunkna i spritbruket
— både de som är alkoholister
och de som sköter spriten förståndigt,
vilka senare dessbättre är den största
delen — behålla sina spritvanor livet
ut, men strama åt beträffande de övriga
— man kan alltid diskutera om man
skall börja med dem som är 50 år eller
40 år eller om man skall gå längre ned
i åldersgrupperna — genom att låta dem
få en mindre tilldelning. Samtidigt kan
man minska alkoholstyrkan i de olika
spritsorterna, varigenom man åstadkommer
en minskad alkoholvolym ute bland
folket. Då måste alkoholskadorna efter
hand bli mindre och mindre.

Man säger: Allt det där är så världsfrämmande!
Det står så litet i samklang
med den allmänna meningen! Kan man
över huvud taget ens tänka sig att gå
den vägen?

Men är det så alldeles säkert? Är det
inte i stället på det sättet — det kan vi
väl ändå lära av historien — att varje
stor och riktig tanke, och i detta fall
syftar jag på tanken att vi skall göra
mänskligheten fri från alkoholbruket, i
allmänhet har fått bryta ett motstånd,
som varit mer eller mindre starkt, för
att kunna förverkligas? Det kommer naturligtvis
att bli på samma sätt med
denna sak.

Om vi gick den av mig skisserade vägen,
skulle vi inte bara alltjämt ha ett
grepp om alkoholbruket i landet utan
även kunna successivt tränga tillbaka
det, om vi koordinerade denna politik
med en verksamhet från nykterhetsrörelsens
sida, som tog sikte på stödjande
åtgärder i samma riktning. Man skulle
alldeles säkert kunna göra detta med
framgång, om man ställde in sig på att
inte kunna göra det plötsligt, utan lät
åtgärderna verka under kanske en generation,
innan vi vore framme vid målet.
Vi kan inte tänka oss snabba resultat på
detta område, vad vi än gör. Men om vi
gör på detta sätt, skulle vi kunna inte
bara tränga tillbaka sprjtbruket utan
också anpassa samhällets ekonomi, jordbrukets
ekonomi och våra utlandsförbindelser,
i den mån de påverkas av
import av alkoholdrycker, till ett läge
där vi övervunnit beroendet av spritbruket.
Även mycket annat skulle vi få
ta på oss för att anpassa samhället till
ett sådant läge. Därigenom skulle vi slippa
en stor del av det motstånd, som nu
ligger latent däri att statens ekonomi är
ytterligt nära knuten till spritkonsumtionen,
liksom även motståndet från jordbrukets
sida av den anledningen att man,
vilket inte minst är förhållandet i mitt
hemlän, bränner så mycket brännvin
och vill fortsätta därmed för att inte gå
miste om den inkomst, som brännvinstillverkningen
tillför jordbruket. Detsamma
är det med bryggerinäringen.

Skulle vi följa linjen att successivt an -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

passa sedvänjorna till ett minskat spritbruk,
skulle det inte behöva bli en sådan
fruktansvärd chock, som exempelvis
ett förbud skulle medföra. Man skulle
kunna låta dem, som nu vant sig vid
att bruka sprit, att så att säga supa ut.
Men de som kommer efter skulle inte
få samma supvanor. Det skulle på det
sättet bli en avvänjningsperiod, som
skulle leda till en avalkoholisering av
vårt folk i stället för en tid av förnyad
alkoholisering, som man nu står beredd
att åstadkomma.

Det är klart att med en sådan politik
skulle förenas en hel del andra åtgärder.
Man skulle till att börja med få inrikta
folkets vanor på svagare spritsorter, och
man skulle försöka åsitadkomma alkoholfria
drycker för festligare tillfällen, så
att man över huvud taget kom bort från
råsupandet. På detta sätt skulle supsederna
mildras. Man skulle över huvud
taget arbeta realistiskt med detta mål
för ögonen, nämligen att till en början
försöka åstadkomma mildare alkoholvanor
och så småningom i varje fall i huvudsak
göra slut på seden att förtära
spritdrycker.

Man kan fråga sig, varför man kan
vara så absolut säker på att det kommer
att bli en ny alkoholiseringsperiod i vårt
land. Utom de erfarenheter, som kan göras
och som gjorts under årens lopp,
hade vi under slutet av 1700-talet och
fram till mitten av 1800-talet i vårt land
en period, som i detta avseende var i
verklig mening avskräckande. Vi vet att
Gustaf III gjorde slut på husbehovsbränningen
och i stället skapade kronobrännerier
för att få pengar till sina krig och
sina teatrar. Detta brännvin blev för
dyrt, och det blev kan hända inte alla
gånger lika starkt som det bönderna själva
brände. Och detta ledde till att man
slutligen gick så långt, att regeringen
uppmanade biskoparna att i sin tur uppmana
prästerna att uppmana befolkningen
att supa bara av kronans brännvin.

Det är klart att det på detta sätt inte
skapades någon folknykterhet. Den alkoholisering,
som då grep omkring sig i
vårt land, skall jag inte exemplifiera ge -

nom någon statistik, men jag skall tala
om ett par händelser, som inträffade i
detta sammanhang. När den prins, som
sedermera blev Gustaf IV Adolf, skulle
komina till världen, samlades en hel del
hovdignitärer på slottet i väntan på händelsen,
och bland dem befann sig också
sedermera greven Runge och hovpredikanten
Flodin. Det hela drog ut på tiden,
som det ofta gör, och för att tiden inte
skulle bli för lång, skickade konungen
upp en bål med diverse drycker, som de
väntande skulle fördriva tiden med. Det
gjorde de också, och bålen fylldes på
gång efter annan, så att när sällskapet
slutligen i procession gick från slottet
upp till slottskyrkan för att förrätta den
tacksägelsegudstjänst, som skulle äga
rum, var sällskapet ganska beskänkt. När
de kom tillbaka från tacksägelsegudstjänsten
till konungen, frågade Gustaf III
om det hade varit mycket folk i kyrkan.
»Ja, det var det nog,» svarade Runge,
men han drog på målet. Gustaf III, som
var mån om sin popularitet, frågade ännu
en gång: »Var kyrkan full?» »Ja, del
var den,» blev svaret, »men prästen var
fullare!»

Vid 1810 års riksdag i Örebro valdes
som bekant Bernadotte till svensk tronföljare.
När ständerna förrättat valet
skulle de hålla en middag, och det var
en middag som inte bara bestod av torrskaffning
utan som blev tämligen våt.
När man skildes därifrån var de flesta
ganska darriga i benen, och då gick
Svea rikets ärkebiskop, Lindblom, som
var prästeståndets talman, tillsammans
med tio andra prästmän arm i arm på
gatans hela bredd i Örebro hem till respektive
login.

Jag har inte tagit med dessa bägge
historier för att roa kammaren. Jag har
tagit med dem därför att de visar, hur
det kan gå till att spritbruket inte bara
griper omkring sig bland de grupper
som ibland kallas för plebsen, nämligen
de obildade grupperna, utan griper omkring
sig också bland folk som står hur
högt som helst i samhället. I detta fall
får väl sägas, att prästeståndet var det
stånd, som skulle ha gått främst i spetsen
för att visa gott exempel. När sådant

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

kan hända inom en grupp som prästerna,
då förstår vi att det i spritbruket ligger
en fara, som vi inte tillräckligt observerat
men som gör det angeläget att
man tar mycket allvarligare på denna
sak än vad man i allmänhet hittills bär
gjort.

Men nu skall vi veta, att vad jag här
berättade inte kännetecknade det värsta
tillståndet. I samband med 1809 års revolution
lyckades bondeståndet också
genomdriva att bönderna fick tillbaka
husbehovsbränningen — det var i själva
verket den för bondeståndet allra viktigaste
frågan i samband med de omvälvningar,
som ägde rum 1809 och
1810. Vad resulterade detta i? Jo, det
resulterade i att vi 20 år senare hade
en konsumtion av 46 liter sprit per invånare
i vårt land per år. Hade 1800-talets
kvinnor supit lika mycket som 1800-talets män, så skulle vi i detta land sannolikt
ha varit mycket mer olyckligt lottade
till följd av det ohejdade supandet
under denna period än vi har varit. Det
blev dock som vi vet så allvarligt att de,
som stöd i ledningen för svenskt näringsliv
på den tiden, nödgades ta ett
initiativ för att få ett slut bland annat
på de många frimåndagarna, som ju ofta
blev både fritisdagar och frionsdagar
och stundom utsträcktes över hela veckan,
på verkstäder och arbetsplatser
över huvud taget. Man lyckades naturligtvis
inte helt och hållet, men man kom
ändå så långt att husbehovsbränningen
år 1855 kunde avskaffas.

Med sådana exempel för ögonen är det
inte så underligt om man säger sig att
resultatet kommer att bli likartat, om vi
nu gör ett nytt experiment att ge spriten
fri. Det föreligger nämligen nu en
faktor, som man inte behövde räkna med
på samma sätt förr i tiden, nämligen att
kvinnorna i mycket större utsträckning
än då har lagt sig till med alkoholvanor

— många har redan skaffat sig motbok

— och det finns ett mycket större antal
kvinnor nu än förr som har egen inkomst
och som kommer att lägga sig till
med alkoholvanor. Resultatet kommer
alltså att bli inte bara ett alkoholiserat
manligt Sverige, som vi hade under

1800-talet, utan också ett alkoholiserat
kvinnligt Sverige. Och, ser ni, det är
kanhända ännu mycket allvarligare!

Nu säger man att motbokssystemet,
varigenom motboksinnehavaren inte kan
få köpa hur mycket sprit som helst, verkar
på samma sätt som ransoneringar av
andra varor: folk köper ut mer än de
annars skulle köpa. Motboken suggererar
till köp, säger bl. a. nykterhetskommittén,
den åstadkommer en pressning
uppåt av förbrukningen. Men det resonemanget
kan naturligtvis inte hålla.
Ransonering av andra varor förekommer
ju endast i samband med en bristsituation,
då människorna är ängsliga
för att de inte skall kunna komma över
de varorna alls, eftersom de kan ta slut.
Men det finns väl ingen motboksinnehavare,
som hyser någon oro för att
spriten skall ta slut på systemet? Och
därför faller naturligtvis resonemanget
om att motboken på det sättet skulle ha
en suggererande verkan platt till marken.
Den som skulle låta suggerera sig
i den riktningen av motboken är inte någon
normal människa. Den som har motbok
vet ju att han vilken dag och vilken
timme som helst får köpa så mycket
han har rätt till, bara han visar upp sin
motbok. Vem kan då ängslas för att han
inte skulle få ut sin ranson? Detta är
naturligtvis prat och ingenting annat.

Ett annat ganska märkligt förhållande
när det gäller nykterhetskommitténs utredning
är att kommittén huvudsakligen
bara har gjort jämförelser med nordeuropeiska
förhållanden, då den sökt visa
att stegringen av spritkonsumtionen
i vårt land har varit större än i andra
nordeuropeiska länder. Kommittén har
märkvärdigt nog inte ägnat nämnvärd
uppmärksamhet åt hur det ser ut i andra
länder där spritförsäljningen är fri.
Enligt min mening vore det minst lika
stor anledning att göra det, då man nu
föreslår att försäljningen även hos oss
skall bli fri.

Hur ser det då ut i dessa länder? Ja,
om vi ser på Frankrike, finner vi att
där konsumeras 30,5 liter sprit per invånare
och år mot mellan 5 å 6 liter
hos oss. Som vi vet håller det franska

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

folket för närvarande på att alkoholiseras
i en sådan grad att det utgör ett
allvarligt bekymmer. Det råder nog intet
tvivel om att en av anledningarna
till att Frankrike befinner sig i en så
besvärlig ekonomisk situation, som det
gör, inte bara är att det har varit i
krig och att det för krig i Indokina,
utan det sammanhänger utan minsta
tvivel också med den alkoholisering som
det franska folket har undergått och
alltjämt undergår.

Man påstår ibland i Frankrike att
en av orsakerna till att siffran på spritkonsumtionen
per invånare i Frankrike
är så hög, är den att det reser så mycket
turister dit, bland annat kommer det
så mycket svenskar till Paris och andra
platser i Frankrike och super så mycket
att de driver upp siffrorna. Detta
håller emellertid inte streck. Det finns
läkare i Frankrike som har konstaterat
— det gäller departementet Cötes-duNord
— att 50 procent av deras patienter
fullkomligt är impregnerade av alkohol
— det kan inte turisterna vara
skuld till. I departementet Calvados lär
detta vara förhållandet med två tredjedelar
av patienterna. I vissa inskrivningsområden
i samma departement har
man somliga år konstaterat att inga
värnpliktiga kunnat anses vapenföra på
grund av ärftliga sviter av alkoholmissbruk.
Det förtjänar i detta sammanhang
också nämnas att det till Förenta Nationernas
ekonomiska råd bär avlämnats
en offentlig rapport från franska staten,
där det heter att 30 procent av dödligheten
mellan 35 och 50 år i Frankrike
är direkt eller indirekt att föra på alkoholens
konto. Detsamma gäller för 30—
40 procent av trafikolyckorna, 20—30
procent av olycksfallen i arbete och 30
procent av brotten.

Alkoholismen kostade Frankrike år
1952 enligt samma rapport 2,5 miljarder
svenska kronor, medan man på
spritskatten tog in en knapp miljard
svenska kronor. Detta är ett land, där
man praktiskt taget alltid haft fri spritkonsumtion.

Låt oss så se på ett land som Amerika.
Där ökades under åren 1940—1948

spritkonsumenternas antal från 40 miljoner
till 60 miljoner. I detta land fanns
icke någon som helst kontrollapparat,
som drev upp siffrorna. Det var alltså
inte fråga om någon suggererande verkan,
utan det var kort och gott så, att
välståndsutvecklingen i Amerika kom
att ligga till grund för den ökade spritkonsumtionen;
folk ville ha mera sprit
och följaktligen skaffade de sig också det.

Vi har här i Stockholm precis samma
exempel. Det visar sig nämligen, att uttagningen
på motböckerna alltid är
störst i början av månaden, under det
att utskänkningen är störst i slutet av
månaden; när man supit upp sin ranson,
skaffar man sig så mycket sprit
man kan få på restaurangerna. Trots det
finns det de som tror, att de människor,
som super upp sin sprit under
första hälften av månaden och sedan
går på restaurangerna, i fortsättningen
skall nöja sig med att gå på restaurang.
Nog är det tämligen klart, att man kommer
att köpa ut mer sprit på bolaget i
stället för att köpa den dyrare restaurangspriten
och i samband därmed även
betala för maten.

Nej, man kommer inte att köpa mindre
sprit när motboken upphör. Man
kommer att köpa mer. Men då kan det
naturligtvis, som ofta sker, frågas: När
nu låt oss säga 70 eller 80 procent av
det svenska folket sköter spriten på »ett
vettigt sätt», som det heter — varför
kan man då inte låta dem vara i fred
och låta dem supa så mycket de vill?

Ja, här står vi inför den mycket gamla
frågan, den fråga som redan den
hade ställt som sammanställde legenden
om Kain och Abel: »Skall jag taga vara
på min broder?» Frågan är kort och
gott, om de som har karaktär nog att
sköta spriten på ett vettigt sätt vill göra
en uppoffring för att hjälpa dem som
inte kan det. Vill de avstå från sin konsumtion
för att till en början minska
och för framtiden eventuellt helt och
hållet eliminera alkoholskadorna? Det
är en fråga, som en mycket, mycket stor
del av svenska folket ställs inför i dag
och kommer att ställas inför också i
fortsättningen, om spriten ges fri.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspoiitiken m. m.

Vi skall veta, att när regeringen lagt
fram denna proposition, har det skett
utifrån den förutsättningen, att ansvaret
skall läggas på svenska folket. Det
är ett oerhört ansvar, och det skall bli
mycket intressant att se hur stor del
av svenska folket som är i stånd att
bära det. Vi skall komma ihåg, att vi
skall bära ansvaret inte bara på så sätt
att vi använder spriten på ett vettigt
sätt, utan även på det sättet, att vi hjälper
dem som inte kan handskas med
spriten på ett ordentligt sätt. Det är en
sak, vilken alla, som använder sprit i
större eller mindre omfattning, nödgas
ta ställning till. Det finns, skulle jag tro,
grundad anledning att tänka över den
saken mycket noga, när vi vet, att inte
mindre än 175 000 barn i detta land
växer upp i hem, där antingen far eller
mor missbrukar sprit, och att över
200 000 personer årligen blir omhändertagna
av de samhälleliga myndigheterna
på grund av alkoholmissbruk av
mer eller mindre svårt slag, vi vet, att
om vi avskaffar motboken, så får vi ett
ökat rattfylleri på samma gång som ett
ökat fylleri över huvud taget, vi får
flera förstörda familjer, fler skilsmässor
och fler skilsmässobarn, vi får en
ökad brottslighet, vi får flera olycksfall.
Vi får över huvud taget en stor olycka
över detta land.

Men regeringen har, när den lagt fram
denna proposition, inte bara lagt över
ett stort ansvar på svenska folket. Den
har också gjort enligt min mening mycket
lovvärda ansträngningar för att försöka
motverka det ökade spritmissbruk,
som skulle bli följden. Detta har skett genom
ökat ekonomiskt stöd till nykterhetsrörelsen
och genom att bispringa idrottsrörelsen
och en hel mängd andra liknande
sammanslutningar, som kan intressera
människorna för en verksamhet,
som gör att de inte tänker lika
mycket på sprit som de eljest skulle
göra. Man har framför allt inriktat sig
på att ge en starkare organisation -—
enligt min mening också en mera effektiv
organisation — åt de samhälleliga
nykterhetsvårdande organen. Men vad
det gäller dem blir det ju i allmänhet

först i efterhand, när nedsupningen har
ägt rum, som en åtgärd kan vidtas. Det
är klart, att om man inte skall vidta förebyggande
åtgärder, blir det motstånd
som man genom de nykterhetsvårdande
organen kan resa gentemot spritbruket
dess värre mycket ringa. Jag säger inte
detta därför att jag skulle på något
sätt undervärdera dessa organ eller ett
ögonblick tänka på att vi inte skulle
företa denna utökning. Jag vill bara göra
klart, så långt det nu går, att vi inte
bör sätta så stor lit till detta som regeringen
och särskilda utskottet har gjort
och som många andra också gör. Jag
tror att man överskattar betydelsen därav.
Likaså överskattar man de möjligheter
som nykterhetsrörelsen har, att
utgöra en broms i den händelse vi slopar
restriktionssystemet.

Med detta har jag, herr talman, sagt
det jag tänkte säga. Men innan jag slutar,
skulle jag vilja rikta en fråga till
kammarens ledamöter. Anta att vi i denna
stund hade ett helt och hållet spritfritt
Sverige. Kan det då tänkas att någon
enda medlem av denna kammare,
med alkoholens alla skadeverkningar
för ögonen, skulle här i dag vilja rösta
för spritbrukets införande i vårt land?
Svarar man nej på den frågan, då är det
väl den allra enklaste konsekvens att
man säger sig, att om vi inte vill ha
spritbruket, bör vi göra allt vi kan för
att slippa det när vi nu har det. Det är
den principen som jag menar att nykterhetspoiitiken
i vårt land skall följa,
inte de linjer som förordas i det förslag
som särskilda utskottet nu råder kammaren
att anta.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har sagt ber jag att få yrka bifall
till reservation nr I.

Häri instämde herr Werner (bf).

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Då jag sattes till arbete
i det särskilda utskottet, fick jag börja
som en novis och nära nog gå i kloster.
Åtskilligt har jag naturligtvis lärt
mig under denna tid, men jag har visst
inte inhämtat det försprång som andra

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

innehar, som sysslat i åratal med detta
ämne. Nu har det nog även varit andra
än jag inom utskottet som har behövt
en viss lärotid i detta ämne, men jag
skulle tro, att det har varit till en viss
fördel för utskottsarbetet att så många
med mig varit helt obundna av ståndpunkter,
som de tidigare har intagit.

Jag vill också redovisa beträffande utskottsarbetets
karaktär, att vi knappt har
haft någon känning alls av den sedvanliga
partiuppställningen. Om det någon
enstaka gång har fallit ett ord om en
ståndpunkt, betecknad som »högerns»,
så har det inte upprepats. Jag har heller
inte för egen del förmärkt, att överläggningar
i de olika partigrupperna inom
eller utom utskottet har föregått och
bestämt ställningstagandet inom utskottet.
Detta såvitt jag vet — av naturliga
skäl är ju mitt vetande i det avseendet
begränsat. Om någon motion har kunnat
verka partifärgad, har också det
varit ett rent undantag. Allt detta tror
jag har varit till gagn för utskottets arbete.
Situationen har t. o. m. uppfattats
som innebärande vissa element av tjusning
för utskottets ledamöter. Det har
å andra sidan lämnat ett brett spelrum
för individuella meningar, och den möjligheten
har ju också, såsom kammaren
finner, blivit utnyttjad med stor marginal.
Om man nu i alla fall kan tycka,
att en del reservationer framträder med
en viss karaktär av partigrupperingar,
får det väl anses vara antingen en sällsam
tillfällighet eller gamla vanan.

En annan sak, som varit av stor betydelse
för att utskottet har kunnat
fungera som en verklig arbetsgrupp, har
varit den omständigheten, att inom utskottet
har förekommit ett friktionsfritt
samarbete i dessa allvarliga ting emellan
absolutister och icke absolutister.
Jag skall återkomma till den saken senare.

Det har ju visats stort intresse för
utskottets arbete från pressens sida. Åtskilliga
mer eller mindre riktiga informationer
har varit synliga — i synnerhet
mindre riktiga, t. o. m. efter det att
fullständiga och korrekta upplysningar
har blivit lämnade om utskottets arbets -

resultat. Till frågande har jag endast
kunnat säga: Man skall inte tro allt som
står i tidningar, i synnerhet inte då det
gäller sprit. Men det kan vara skäl att
meddela till protokollet, att i överensstämmelse
med utskottets beslut har från
utskottet endast två meddelanden lämnats
till pressen: för det första den kommuniké,
som utgick efter avslutad principdebatt
med tillkännagivande, att utskottet
hade beslutat lägga regeringsförslaget
till grund för sin behandling, och
för det andra, efter det att alla definitiva
beslut hade fattats, utsändandet genom
TT av utskottets egen justerade sammanfattning
av arbetets resultat.

Nu är det ju bruk här i kammaren,
särskilt mot slutet av riksdagen, att då
man får nya utlåtanden i sin hand, tittar
man allra först efter vad det är för reservationer.
Det torde väl också kammarledamöterna
ha gjort i detta fall, och
då har de kunnat konstatera, att därav
finns nog och övernog. Vill man besvära
sig med litet statistik, skulle man kunna
konstatera, att de som i alla yrkanden
står bakom utskottets förslag är fyra
i första kammaren och fyra i andra kammaren.
Om man räknar reservationerna,
finner man att det förekommer nära
nog två meningar per utskottsledamot.
Det vore ju mycket beklagligt, om därav
det intrycket framkallades utåt, att utskottet
inte har förmått att uppnå den
samling som denna stora och allvarlig
fråga förtjänar. Jag vill då från
början här starkt understryka följande.

Det föreligger kompakt enighet kring
huvudfrågan, motbokssystemets avskaffande,
reservationsfritt bifall till lagen
om nykterhetsvård samt reservationsfrihet
beträffande två andra utlåtanden —
om detaljhandelsbolaget och maltdrycksbeskattningen
— väsentlig enighet kring
anslagen till nykterhetsvård, likaså kring
de nya betydande anslagen till forskning
och upplysning, mycket betryggande
flertal, ehuru inte full enighet, för de
helt nya positiva insatserna beträffande
ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
och likaså i fråga om medel för
en upplysningskampanj. Förekomsten av
reservationer i stort antal — vissa av -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

seende i och för sig betydelsefulla detaljer
— får inte bortskymma detta huvudresultat
av utskottsarbetet. Att sålunda
i den grundläggande frågan •— utbytet
av hittillsvarande restriktionssystem
emot en ordning, baserad på större frihet
och större ansvar, med positiva insatser
avlösande de negativa — en nära
nog total enighet föreligger, det kommer
säkerligen talare ur olika politiska grupper
efter mig att bestyrka.

Men här föreligger ju, som vi alldeles
nyss har hört, ett rent avslagsyrkande
på hela huvudpropositionen. Detta är
blott naturligt. Kammaren har säkerligen
med mycken respekt lyssnat till vad den
ensamme utskottsreservanten har haft att
säga. Visst är, att många här i landet,
som inte har haft tillfälle att genomgå
det omfattande material som nykterhetskommittén
har framlagt, har känt tvekan
inför den förestående omläggningen. Man
vet vad man har etc., som reservanten
nyss sade. Men min ärade utskottskamrat
herr Elowsson föreställer sig väl ändå
inte att han är ensam i denna kammare
om insikten rörande den allvarliga
karaktären av de alkoholskador, vid
vilka han så utförligt uppehöll sig. Anekdoter
från 1700-talet kan bereda oss en
tillfällig munterhet. Men ger de oss någon
vägledning om vad vi nu bör företa
oss? Om man säger nej nu med än så
respektabla motiv, vad sedan? Det som
reservanten ställer i utsikt är en ny utredning
ovanpå nykterhetskommitténs
åttaåriga arbete, och det perspektiv som
han har framlagt för oss är att vi någon
gång i en avlägsen framtid efter några
generationer skall komma fram till att
verkligen på allvar kunna bekämpa de
alkoholskador, som man tycker att vi
borde ta itu med nu med all den kraft
som vi kan förfoga över.

Och den utredningen skall ske efter
direktiv om vilka utskottet stillsamt har
fått konstatera att erfarenheten visar,
hur dåligt det gått med tidigare gjorda
försök av just den art som reservanten
nu förordar.

Herr Elowsson har själv här talat om
att motbokssystemet bar fröet i sig till
sin undergång. Det kanske vore rikti -

gare att säga, att motbokssystemet var
betingat av tidsomständigheter, som inte
längre föreligger. Men om det nu var så
med det där fröet, och vi sedan har sett
det växa upp till en planta som har frodats,
tror jag att de allra flesta av oss
i denna kammare menar, att den plantan
nu är mogen för lien.

Vi har bakom det som nu skall ske
en mångårig, grundlig utredning, ingående
granskning från remissinstanserna,
en ytterligare genomlysning under den
grundliga regeringsberedningen och en
mycket bestämd förnimmelse om den
allmänna opinionens mognande för den
förändring som nu skall ske. Allt detta
ligger bakom utskottets förord till riksdagen
att biträda propositionens grunduppfattning.

Fråga har väckts, både i motioner och
i utskottet, om ett uppskov för att få
anordna en folkomröstning. Sådana yrkanden
ställdes under utskottets principdebatt,
men avböjdes med mycket
betydande majoritet. Jag vill nu understryka
att utskottets motivering för att
icke biträda sådana förslag inte innehåller
någon polemik vare sig mot folkomröstningen
i princip eller mot en
folkomröstning i detta särskilda fall,
och det finns därför ingen anledning
att i dag föra någon folkomröstningsdebatt
— den tiden kommer ju mycket
snart. Utskottets motivering är helt lagd
på den bogen, att utskottet finner att
anledning till ett uppskov icke föreligger
då nu, såsom utskottet säger på s. 32,
»efter den grundliga beredning ärendet
erhållit ett hela problemet omspännande
och i alla väsentliga delar godtagbart
program för den framtida nykterhetspolitiken
föreligger». Med den motiveringen
vill utskottet förorda att riksdagen
utan ytterligare dröjsmål fattar
beslut på grundval av propositionen.

Det samlade program, som har framlagts
i denna proposition och därmed
sammanhängande propositioner, har sålunda
i väsentliga stycken biträtts av
utskottet.

Jag bör emellertid säga några ord om
viktigare avvikelser från huvudpropositionen.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

Den främsta avvikelsen är väl den
som gäller klockslaget för utskänkningens
början, där utskottets majoritet icke
funnit skäl för den skärpning i förhållande
till nuvarande bestämmelser som
regeringsförslaget innehåller. Utskottet
gör en högaktningsfull bugning för den
spritfria arbetsdagen men kan icke förbise
den realiteten, att utminuteringsspriten
är tillgänglig från klockan nio
varje morgon, och inte heller från att
hela detta problem inte existerar för den
landsbygd som inte har tillgång till några
som helst utskänkningsställen. Visst
kan man tycka — jag instämmer däri —
alt det är ett oskick med snapsandet till
en lunch som skall efterföljas av arbete,
men den nykterhetseffekt man tror sig
vinna av regeringsförslagets bestämmelse
är tvivelaktig, och den saknar det
stöd i allmän uppfattning som behövdes
för upprätthållandet.

Beträffande den i regeringsförslaget
förekommande spärrlistan har utskottet
gått längre än regeringsförslaget i förenkling
och därmed också kunnat spara
ungefär en halv miljon kronor på borttagandet
av spärrlista och legitimation
genom födelsenummer. Det enda angivna
skälet i propositionen var, att det
skulle vara stötande om ett utminuteringsställe
vore skyldigt att utlämna
sprit åt en avstängd eller en langare. Utskottet
har nu företagit en omkonstruktion
av ansvarsfördelningen och lagt ansvaret
inte på säljaren, den som utminuterar,
utan på köparen. Därmed har
också anständighetssynpunkten kunnat
tillgodoses genom straffsanktion riktad
emot köparen respektive langaren.

Det var en intressant sak att i propositionens
formulering finna uttrycket
»skyldighet att sälja». Det visar hur segt
motbokstänkandet i själva verket är, ty
det är ett litet rudiment av motbokstänkandet,
som har kommit med rent av i
själva regeringsförslaget. Vi vet alla, att
folk har börjat vänja sig vid att betrakta
motboken som ett slags bankbok som
innehåller ett tillgodohavande som man
har rätt att ta ut. Tänk er, ärade kammarledamöter,
att nykterhetskommittén,
som ju har arbetat så kraftigt emot

detta motbokstänkande, inte kunnat
hindra att det har trängt in i dess egen
sammanfattning! Jag blev chockerad då
jag läste den första och viktigaste punkten
i nykterhetskommitténs sammanfattning
så lydande: »Rätt till inköp av rusdrycker
tillkommer varje man och kvinna,
som fyllt 21 år och inte har avstängts
från inköpsrätt.»

På skämt har jag en gång i utskottet
ifrågasatt, om man skulle förbättra förordningens
lagtext genom att sätta in
en allra första inledande paragraf, där
det säges: »Rätt att köpa rusdrycker tillkommer
envar enligt vad nedan säges.»
Men det är naturligtvis så att denna författning,
lika litet som den tidigare, grundar
något slags medborgerlig rusdrycksrätt.
Med utskottets förslag i detta avseende
har utskottet kunnat utrensa den
sista biten av motbokssystemet. Må då
också motbokstänkandet följa med i graven! Jag

kommer så till den fjärde litern.
Regeringsförslaget i detta avseende har
utskottet icke kunnat biträda; det avböjdes
på ett tidigt stadium med kvalificerad
majoritet. Detta förslag har faktiskt
olyckligt påverkat utskottsbehandlingen
och framlockat mycken uppfinningsrikedom
i fråga om s. k. successiv
övergång. Utskottet har avböjt den fjärde
litern, med den motiveringen att
ett införande av denna vore en föga tillfredsställande
förberedelse för de måttfulla
konsumtionsvanor, som den nya
förordningen i frihet under ansvar avser
att grundlägga.

I detta sammanhang kan jag ej underlåta
att redovisa att det föreligger en reservation
av tio utskottsledamöter, syftande
till att ransonfri utminutering
skall inträda tidigare än vid författningens
ikraftträdande. Nu har jag
ingen önskan att från början leda in
huvuddebatten på detta sidospår och på
det viset bidra till att huvudfrågan kommer
i bakgrunden, utan jag vill för närvarande,
utöver att redovisa utskottets
avböjande av reservanternas förslag, endast
ställa den frågan: Vilket är det viktiga
samhällsintresse, som kräver ransonfri
sprit före den 1 oktober 1955?

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Jag anser visst att det är av vikt vad
riksdagen kommer att besluta i detta
hänseende, men utöver vad jag nu har
sagt förbehåller jag mig endast att få
göra en mera ingående granskning av
denna fråga senare under debatten.

Vad beträffar övriga delar av det stora
programmet har utskotisarbetet från
början varit inriktat på att behandla
alla förslag som ett sammanhängande
program. Jag har redan angett i vilken
utsträckning de i andra propositioner
framlagda beståndsdelarna har vunnit
utskottets bifall. Här förekommer ju
disposition av medel av en mycket betydande
storleksordning, som blivit frigjorda
genom motbokssystemets försvinnande.
Regeringen har förfogat
över ett sannskyldigt ymnighetshorn,
och den har förfogat över dess håvor
med ovanlig generositet.

Mot ändamålen för pengarnas användning
har icke förelegat några befogade
invändningar. De positiva åtgärder,
som anslagen avser att tjäna, har
tvärtom av utskottet ansetts vara väl behövliga
och klokt avpassade. Då nu ett
sådant sällsynt tillfälle att förfoga över
pengar erbjudit sig, har den allmänna
reaktionen inom utskottet varit den:
varför inte tacka ja då det gäller ett bra
ändamål? Men nog har det undrats —
utskottets utlåtande bär tydliga spår
därav — huruvida alla dessa stora anslag,
särskilt under närmaste kommande
budgetår, kan komma till en förnuftig
användning. Utskottet har därför understrukit
vikten av att sörja för denna
sak. Det har också inom utskottet på tal
om det stora antal instruktörer, som det
är meningen att skaffa fram, framhållits,
att pengar framlockar inte automatiskt
de människor som passar för ändamålet.
I både det ena och det andra hänseendet
menar nog utskottet, att en ändamålsenlig
planering har att inte bara
svälja alla anslag som det nu finns möjlighet
till utan också se till, att dessa anslag
ger verklig effekt. Särskild tveksamhet
har rått beträffande upplysningskampanjen
och de kostnader på över två
miljoner kronor som den enligt regeringsförslaget
skulle dra, tveksamhet bå -

de om behovet och effekten. Men som
kammaren nu finner genom att titta på
reservationerna är det i alla fall bara
en enda reservant som har velat ta risken
att ingenting åtgöra. Utskottsmajoriteten
har visserligen trott sig kunna
peka på vissa utvägar till kostnadsbesparingar
men har inte förfogat över
möjligheter att utarbeta någon helt ny
plan och har därför icke fixerat något
totalbelopp men förväntar en avsevärd
kostnadsbesparing och tillstyrker anslagsäskanden
för det närmaste budgetåret.
Men utskottet har funnit det vara
en meningslös gest, om man bara planlöst
ställer en mindre del av det begärda
anslaget till förfogande. Utskottet
understryker för övrigt, att tanken ingalunda
är att här få någon i braskande
offentliga former sig utspelande reklamkampanj.
I det avseendet befinner sig
utskottet i god överensstämmelse med
intentionerna inom den kommitté som
har utarbetat planen. Jag fäster kammarens
uppmärksamhet på att det i denna
plan heter: »Kommittén har funnit att
kampanjen bör få en alltigenom positiv
och konstruktiv inriktning. Den bör i
möjligaste mån vara fri från skrämsel,
förmynderskap eller moraliserande. Den
bör påverka den enskilde medborgaren
att själv reflektera över sina reaktioner
inför det nya spritsystemet.»

Den följande debatten kommer säkerligen
att syssla också med åtskilliga andra
frågor än dem som jag nu har berört.
Det är ju ett problemkomplex av mycket
stor omfattning som kammaren har
att behandla. Utskottet har understrukit,
att detta är första gången de olika aspekterna!
av nykterhetspolitiken blir behandlade
alla i ett sammanhang.

Bakom utskottets tillstyrkan av detta
program ligger tilltron till att de svenska
medborgarnas stora flertal — låt
mig säga mer än 90 procent — efter en
relativt kort övergångstid skall ha stabiliserat
sina konsumtionsvanor så att
dessa vanor icke innebär någon sänkning
men väl innesluter förutsättningar
för en höjning av folkets allmänna nykterhetsstandard.
Därjämte även övertygelsen
att för mindretalet missbrukare

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

nykterhetsvården skall bli både mer
human och mer effektiv och att de av
utskottet förordade positiva åtgärderna
skall undan för undan kunna begränsa
missbruket inom en minimal sektor.

Motboken har gjort sin tjänst. Den
tjänsten bör erkännas. Men tiden är nu
mogen för restriktionssystemets avlösning.

Till de olika bedömningarna, om motboken
är till skada eller numera till
ingen nytta, har utskottet icke haft anledning
att ta ställning som något slags
skiljedomare. Det senare argumentet
räcker och kan bara förstärkas i den
mån det förra äger giltighet.

Jag har tidigare påpekat betydelsen
av att i särskilda utskottet, liksom för
övrigt också i nykterhetskommittén, arbetet
har varit byggt på samverkan
mellan personer med olika inställning
till helnykterheten som levnadsprincip
men med ett gemensamt intresse att indämma
missbruk och avvärja personliga
och sociala alkoholskador. Det tycker
jag är ett gott omen för framtiden. Det
nya nykterhetspolitiska programmet får
sin säkraste ankargrund i ett sådant
samfällt arbete.

En samling nu inom riksdagen, motsvarande
den som skett inom utskottet,
har nu att konfirmera de riktlinjer för
framtida nykterhetspolitik, som av nykterhetskommittén
förberetts, av regeringen
framlagts och av utskottet förordats.

I övertygelsen att så kommer att ske
yrkar jag, herr talman, bifall till 1 §.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Utskottets ordförande
herr Sandler riktade en direkt maning
till oss efterföljande talare att betyga
den enighet som funnits inom utskottet.
Jag vill för min del oreserverat göra
detta. Vad som innehålles i reservationerna
är i stort sett detaljer, och i
fråga om de stora principerna är 23 av
utskottets 24 ledamöter överens.

Jag vill också liksom utskottets ordförande
uttrycka min tillfredsställelse
över att partipolitiken hållits borta från
dessa frågor, åtminstone i stort sett.

Inom utskottet har vi inte heller räknat
med grupperingen nykterister—icke
nykterister. Jag vet faktiskt inte i dag
beträffande den övervägande delen av
utskottets ledamöter, om de är absolutister
eller inte, och den frågan har för
övrigt oerhört liten betydelse. Jag skulle
också — nu vänder jag mig till herr
Elowsson — vara tacksam om vi i fortsättningen
sluppe denna distinktion här
i kammaren.

Vad sedan gäller de reservationer, som
jag står för, vill jag öppet säga ifrån,
att jag inte skulle ta det med så stor
ledsnad, om de skulle avslås. Jag undantar
dock reservationen II, som jag anser
har större betydelse.

Det är klart, herr talman, att jag under
sådana förhållanden i mitt anförande
kan uppehålla mig vid de allmänna
principerna i frågan. Jag skall spara detaljerna
till ett senare anförande, som
kanske rent av inte ens blir behövligt.

Herr Elowsson uppehöll sig rätt utförligt
med historiken bakom denna fråga.
Jag anser att han gjorde det med
viss rätt. Man förstår åtskilligt av vad
som förekommer i den nuvarande situationen
genom att se tillbaka på vad som
hänt.

Jag skall börja med några citat ur en
skrift, som jag har med mig. Här står
först: »Det är icke den kvantitet alkohol
som en viss individ förtär som bör läggas
till grund för en samhällelig reaktionsåtgärd,
men det skadliga sociala
följdtillstånd som därav inträder.» Det
står vidare: »Vad man vinner med dessa
bestämmelser är i stort sett endast inskränkning
i de måttligas konsumtion
och — ovilja mot restriktivbestämmelser.
» Slutligen heter det: »Lagstiftningsåtgärder
mot alkoholmissbruk ha en
mycket begränsad betydelse, därest de
icke vid sidan om sin direkta uppgift
verksamt bidraga att omskapa den allmänna
opinionen gentemot missbruket.
Ty i denna allmänna opinion ligger
dock en av de verksammast bidragande
orsakerna till själva missbruket.»

Dessa citat är hämtade ur en skrift
av Ivan Bratt, däri han först lade fram
de grundtankar, vilka utgör basen för

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

(ien moderna svenska nykterhetslagstiftningen.
Dessa Bratts uttalanden är giltiga
ännu i dag och skulle kunna tagas
som utgångspunkt för den inställning,
som intagits såväl av regeringen som av
särskilda utskottets ledamöter med undantag
av herr Elowsson.

Det är många som tror att riksdagen
just nu är i färd med att avskaffa Brattsystemet.
Men vad vi i dag håller på
att göra, herr talman, är snarare att för
första gången införa Brattssystem, Ty
vad Bratt främst ivrade för var en utminutering
med fri inköpsrätt för skötsamma
och avstängning för alkoholmissbrukare,
en utskänkning med måttliga restriktioner,
en effektiv nykterhetsvård
och en folkupplysning med sikte på att
åstadkomma en opinion mot alkoholmissbruket.
Det är också detta vi vill. Det
vill Kungl. Maj:t och det vill särskilda
utskottets ledamöter. Det är bara herr
Elowsson som är av avvikande mening
beträffande utminuteringen och utskänkningen.

Men Bratts idéer förfuskades redan
från början. 1917 års lagstiftning med
dess motbok och en liter i veckan infördes.
Och så utvecklades successivt genom
lagar och framför allt genom administrativa
åtgärder ett restriktions- och
kontrollsystem som i sin byråkratiska detaljrikedom
torde sakna motstycke i Sveriges
historia. Litertänkandet kommer
till ett säreget uttryck i exempelvis systembolagens
förtroendenämnds cirkulär
till systembolagsdirektörerna anno Boinini
1947. Jag har det i min hand i
avskrift. Cirkuläret innehöll allmänna
regler och specialregler för motbokstilldelningen,
vilka var lindrigt sagt anmärkningsvärda.
Det föreskrevs rent
lagstridigt att 21—25-åringar, som är
gifta eller ensamstående, ej skulle ha någon
motbokstilldelning. Sedan följer i
detta cirkulär bestämmelser hur mycket
var och en skall ha efter kön, ålder
och civilstånd. Därefter följer detaljrika
regler hur man skall förfara med dem,
som saknar taxeringsbar inkomst, sådana
som resterar för skatt, sådana som
har tilläggspension, sådana som har eller
har haft varaktigt eller tillfälligt under -

stöd från fattigvården, sådana som icke
fullgjort försörjningsplikt, o. s. v., o.

S. V.

En annan anmärkningsvärd sak är att
detta odiösa cirkulär, som på en punkt
går emot lagen och i övrigt innehåller
viktiga tillämpningsregler, har betecknats
som konfidentiellt. Det har inte
kungjorts utan undanhållits den stora
allmänheten. Jag är väl medveten om att
systembolagens förtroendenämnd, som
formellt står för cirkuläret, är att betrakta
som en privat institution eller i
varje fall en institution, som icke faller
under bestämmelserna om handlingars
offentlighet. Jag vill ändå framhålla som
högst anmärkningsvärt att kontrollstyrelsen
låtit viktiga ämbetsåtgärder ta sådana
här märkliga former. För att inget
missförstånd skall uppstå vill jag understryka,
att jag här talar om kontrollstyrelsen
av år 1947, och ej om kontrollstyrelsen
av år 1954.

Jag har nämnt detta som ett exempel,
och jag vill konstatera att det är orimligt
med sådana här och andra skrivbordskonstruktioner
då det gäller levande
människor. I alkoholhänseende är väl
90 procent av svenskarna hyggligt folk,
och 95 procent tror sig vara det. Bland
vanliga, hyggliga människor har det uppstått
en utbredd reaktion mot restriktionerna.
Bestriktionsreglerna ter sig för
medborgarna såsom ologiska eller åtminstone
meningslösa och irriterande.
Skall hyggligt folk vara tvungna att finna
sig i systemets ingrepp i deras livsföring,
då samtidigt missbrukare av alkohol
ingalunda genom restriktionerna
förhindras att tillfredsställa sitt spritbegär? Vi

vet ju vilka som köper sprit hos
systembolagen, men vi vet inte vilka
som dricker denna sprit. Spritmissbrukaren
kan, som vi alla vet, skaffa sig
motbokssprit på svarta börsen, i regel
till de kvantiteter han önskar — och
han kan för den delen också komma
över sprit på restaurangerna.

Jag tror att snart sagt varje svensk
— det vill jag säga med direkt adress
till herr Elowsson — inser nykterhetsfrågans
allvar och farorna av det växan -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

de ungdomsfylleriet. Vi inser hur alkoholen
ödelägger tiotusentals hem, förråar
umgänget människorna emellan och
minskar deras arbetsförmåga. Men hos
alltför många har reaktionen mot alkoholens
skadeverkningar avtrubbats genom
irritation över alkohollagstiftningens
och spritbyråkratiens ingripande i
vad de anser vara sitt privatliv. Herr
Elowsson nämnde i detta sammanhang
ordet fögderi. Ja, det är så att svenska
folket älskar frihet, herr Elowsson, men
tycker illa om fogdar. Svensken värdesätter
kanske ingenting högre än just
friheten i sin vardagstillvaro. Ser han
den minskad, då vill han ha verkligt
fullgoda skäl, om han skall finna sig i
påbuden.

Det värsta är, såsom också framhålles
i propositionen, att irritationen över restriktionssystemet
skapat en uppluckring
i rättsmedvetandet. En hygglig
svensk brukar inte bryta mot lagar och
förordningar, men då det gäller alkoholen
gör han det tyvärr ofta. Restriktionssystemet
odlar lagbrytare. En
hygglig svensk köper visserligen inte
sprit av langare, men han tycker inte
det är så farligt att köpa sprit av en
kamrat till systembolagspris eller att,
som det heter, »låna» en motbok. Sådant
är ju klart olagligt, men det blir
mycket sällan beivrat! Och om vi tänker
på restaurangerna, vet ju alla att
eljest fullständigt laglydiga människor
ofta försöker lista sig till en extra grogg.

Vi bör inte underskatta betydelsen av
sådana företeelser. En lagstiftning, som
inte har fast förankring i det allmänna
rättsmedvetandet och som inte kan effektivt
beivra förseelser, skapar lagöverträdare
och uppluckrar rättskänslan
inte bara på det ifrågavarande området
utan också på andra; överträdelserna
»smittar av sig».

Finansministern har gjort en syntes
av alla dessa fakta och på ett välgörande
sätt frigjort sig från kontrolltänkandet.
Han föreslår att motboken skall avskaffas
och restaurangrestriktionerna lindras.
Den frihet, som sålunda har skapats,
skall bli en frihet under individuellt
ansvar, ansvar mot sig själv och sin

familj, men också ansvar gentemot de
alkoholskadade och deras anhöriga.
Minskningen av spritbyråkratien frigör
pengar, som skall användas till positiva
nykterhetspolitiska åtgärder.

Inom särskilda utskottet har ingen
uppträtt till försvar för det nuvarande
motbokssystemet, inte ens herr Elowsson.
Han vill med det nuvarande systemet
som grundval söka sig fram till någonting
annat, som åtminstone för mig
ter sig ganska diffust, men som väl närmast
kan karakteriseras såsom en nedvänjning
av svenskarnas alkoholkonsumtion.

Nu bör det i rättvisans namn konstateras,
att det nuvarande motbokssystemet
till en början säkert hade en positiv
nykterhetspolitisk betydelse. Men
frågan gäller, om det har någon betydelse
i dag.

Låt mig först konstatera, att vårt verkligen
unika svenska system väckt stort
intresse, eller snarare nyfikenhet, hos
utländska nykterhetspolitici. Men jag
tycker att det säger åtminstone något,
att ingen har fallit på idén att ta efter
oss och importera vårt motbokssystem
till sitt eget land.

Vi vet att nykterhetskommittén gick
så långt att den ansåg att systemet, och
enkannerligen motbokssystemet, varit
till direkt skada. Ransoneringen hade,
menade man inom kommittén, åstadkommit
en sugning uppåt mot tilldelningsmaximum
och en insugning i kundkretsen
av sådana som eljest skulle ha stannat
utanför. Man behöver inte vara mycket
iakttagare av den värld, som man
lever i, för att konstatera, att det ligger
mycket i vad nykterhetskommittén
sålunda framhållit. Motboken har, såsom
herr Sandler nyss sade, blivit något
av en bankbok, där man tar ut vad
man har rätt till. Och en restaurangbesökare
suggereras ofta att ta ut sina 15
centiliter, och kanske desutom en lättgrogg.

Men låt oss övergå till mera påtagliga
fakta — och det kan inte hjälpas, herr
Elowsson, att det blir statistik. Herr
Elowsson underkände mer eller mindre
nykterhetskommitténs undersökningar i

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

det avseendet. Jag har ingående studerat
dem, och herr Elowsson vet mycket
väl att jag inom särskilda utskottet sagt
att man får vara mycket försiktig och
återhållsam, när man försöker analysera
statistik på detta område. I varje fall
måste man vara betydligt mera återhållsam
än herr Elowsson själv var, när han
i senare delen av sitt anförande presenterade
egna siffror. Jag har inte sett de
siffror från Frankrike, som herr Elowsson
åberopade. Han drog oförskräckt
slutsatser i fråga om spritkonsumtionens
utveckling i Amerika. Däremot underkände
han i första delen av sitt anförande
de omsorgsfullt bearbetade uppgifter
från England, som nykterhetskommittén
har sammanställt och som återfinnes
i mitten på de planscher som är
uppsatta bakom talarstolen här i kammaren.
Vi måste vara försiktiga med statistik,
det har jag alltid sagt, och jag
tror att det kan vara anledning att påpeka
för herr Elowsson att det är på
samma sätt med statistik som med de
starka dryckerna: man kan bruka dem,
men man kan också missbruka dem.

Nej, nykterhetskommitténs statistik
står på ett mycket vederhäftigt plan, och
kommittén har gjort vad den kunnat i
fråga om dessa siffror för att resonera
sig fram till kausalitetssammanhang.

Jag ser att herr Englund står bär
framför mig. Jag tänker inte alls diskutera
siffrorna på den plansch, som han
låtit hänga upp här i kammaren. Jag vill
bara säga — och det ger mig säkert
herr Englund rätt i — att jämförelsen
mellan spritkonsumtionens utveckling i
England och Sverige inte ger något slutgiltigt
besked eller har något avgörande
bevisvärde. Det visar bara att Sveriges
utveckling är ogynnsam i jämförelse med
andra länders. Man har så gott man
kunnat försökt att skala ur de viktigare
faktorer, som har varit i spel, och man
kan ju säga att den oförmånliga utvecklingen
för Sveriges del möjligheten beror
på vår speciella spritlagstiftning,
men den kan naturligtvis också sammanhänga
med andra saker. Då är jag mera
övertygad av den statistik, som i övrigt
är redovisad på kammarens vägg, näm 3

Första kammarens protokoll 195b. Nr 22.

ligen jämförelserna mellan uttagningarna
på motboken i Sverige och motsvarande
konsumtion i Finland. Den saken
kommer väl emellertid herr Englund senare
att ta upp, och då kanske jag eventuellt
får återkomma till frågan i mitt
andra anförande.

Man kan utan tvekan dra den slutsatsen
av nykterhetskommitténs tabeller,
en slutsats som är värdefull nog, att
systemet allmänt sett inte längre har någon
påvisbar nykterhetsbefrämjande effekt.
Systemet är inte till nämnvärd
hjälp för dem som behöver det. Det är,
såsom också finansministern menar,
motivering nog. Vi kan inte effektivisera
systemet och se till att dess bestämmelser
hålles i helgd. Det skulle göra vårt land
till något av en polisstat. Alltså bör systemet,
åtminstone i huvudsak, avskaffas.

Jag övergår till frågan, när systemet
skall avskaffas. Vi är ju överens om att
det nuvarande systemet är ett avslutat
experiment. Vi kan inte behålla det på
längre sikt. Någon gång måste vi våga
steget att avskaffa det, och då är det enligt
min bestämda mening bäst att vi
gör det så snart som möjligt. Vi måste
äntligen försöka komma ifrån diskussionerna
kring detta ämne, ty de skapar
ett onormalt intresse för spriten. Vi bör
få bort spriten från den plats den har i
människornas tankar. Just detta anser
också finansministern. I propositionen
sägs nämligen: »Då det kring nykterhetskommitténs
förslag framkomna särskilda
intresset för alkoholen snarast bör försvinna,
är det av vikt att ikraftträdandet
sker snarast möjligt.» Jag instämmer
oreserverat häri.

I detta sammanhang kommer övergången
till den nya ordningen in. Jag vill
inte ge mig in på att så här i början av
debatten diskutera detaljfrågor. Det skulle
nämligen förrycka diskussionen. Jag
vågar emellertid av herr Sandlers anförande
dra den slutsatsen, att han inte
skulle anse det vara en sådan förfärlig
olyckshändelse, om reservationen nr 2
skulle vinna majoritet här i dag. Jag hade
tänkt tala en del om reservationen, men
jag skall avstå från det med den motivering,
som herr Sandler lämnade.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Jag vill bara som svar på herr Sandlers
direkta fråga säga, att vår reservation
i möjligaste mån vill liberalisera
tilldelningen inom det nuvarande systemets
ram, där vi ju har ett tak för motbokstilldelningen
av tre liter. Vi vill låta
systembolagen medge fri inköpsrätt
för skötsamma motboksinnehavare. Vi
vill låta denna ordning träda i kraft så
snart som möjligt, nämligen den 1 juli
detta år. En motivering för att göra detta
så snabbt som möjligt är att det på så
sätt inte blir något extra ståhej kring
spritfrågan och att övergången kommer
att ske under en tid, då vi har kvar den
återhållande verkan på spritinköpen,
som de nyss höjda spritpriserna medför.

Jag vill på denna punkt varna för utskottsmajoritetens
förslag, vilket innebär
att frisläppningen av spriten sker
tämligen abrupt den 1 oktober 1955. Jag
är rädd för den publicitet, som återigen
kommer tillbaka, då spriten »släpps lös».
Det är ju något som vi väl ändå vill
försöka undvika. Det tror jag också representanterna
för utskottsmajoriteten
vill undvika. I vart fall vill vi det, som
svarar för reservation nr II.

Kanske jag också i likhet med herr
Sandler skall säga något om den s. k.
spritfria arbetsdagen. Efter vad herr
Sandler här anförde har jag inte så mycket
att tillägga. Vi vet att nykterhetskommittén
hade förordat ett förbud mot
utskänkning av spritdrycker före kl. 15.
I remissvaren godkände somliga detta
klockslag. Andra ville ha spritservering,
såsom nu är fallet, från kl. 12. Så var
det några, som sade att det förelåg risk
för att en del människor skulle komma
att ta så sen lunch som efter kl. 15 för
åt få sprit. Nu ingrep finansministern i
detta sammanhang på ett »hurtfriskt»
sätt — om man får använda ett sådant
ord i detta sammanhang — och satte
tiden till kl. 16.

Det är ju klart att vi, som här representerar
majoriteten ■— och detta har
herr Sandler redan framhållit — anser
att det bör vara en spritfri arbetsdag,
men vi menar att arbetsdagen i huvudsak
redan i dag är spritfri. Vi påminner
oss mycket väl, hur förhållandena ge -

staltade sig i äldre tider, då det ofta
förekom sprit på arbetsplatserna. Men
fackföreningarna intresserade sig för att
motverka saken, och numera förekommer
praktiskt taget inte förtäring av
sprit under arbetet. De personer, som
dricker sprit vid lunchdags, är som regel
sådana, som kan råda över sin egen
arbetstid. Det kan vara fråga om representanter
för handeln, inländska och utländska
turister etc. Naturligtvis finns
det också en del missbrukare bland
dem, som dricker sprit till lunch, men
vi kan nog vara tämligen övertygade om
att oavsett det klockslag, när utskänkningen
av sprit släppes lös, kommer
dessa personer ändå alltid att förse sig
med den sprit de önskar.

Jag kan avstå från att gå vidare bland
floran av reservationer, och jag vill sluta
med några allmänna reflexioner. Jag
vill anknyta till vad jag i början sade,
att vad vi är i färd med att göra, i propositionen
och i utskottsutlåtandet, är
faktiskt att realisera Bratts grundläggande
idéer. Vi vill förena frihet för den
skötsamme förbrukaren med effektiviserade
samhälleliga åtgärder i syfte att
komma till rätta med alkoholens skadeverkningar.
Vi avskaffar i stort sett
krånglet inom hithörande lagstiftning
och övertar och förstärker det bästa i
vad som med orätt har kallats Bratts
system, nämligen samhällets nykterhetsvård.
Vi stöder verksamhet, som kan ge
ungdomen sunda intressen, och vi tror
oss på så sätt kunna motverka alkoholvanorna
inom den generation, som
växer fram.

Detta är huvudsaken. Detta är regeringens
inställning och det är det särskilda
utskottets inställning, och kring
detta som är det väsentliga i de propositioner,
som föreligger, tycks i dag
riksdagens medlemmar oberoende av
partitillhörighet kunna samla sig.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Att särskilda utskottet
har haft ett styvt arbete och att pressen
också varit hård, är väl i dag allmänt

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

känt, redan därför att det så många
gånger har framhållits i tidningspressen.
Mot den beskrivningen tror jag nog
inte heller att någon berättigad erinran
kan göras. Det är inte bara materialets
synnerligen stora omfattning, som har
vållat mycket arbete och mycken möda,
utan man kan säkerligen våga det påståendet,
att det spörsmål, som det här
gäller att komma till rätta med, hör till
våra viktigaste och samtidigt mest känsliga
och svårlösta samhällsproblem, där
det sannerligen inte varit så lätt att finna
rätta vägen genom den djungel av detaljer
och paragrafer, som de många propositionerna
och motsvarande gällande
lagar och förordningar innehåller.

Det vare mig fjärran att här vilja göra
något som helst uttalande om hur utskottet
lyckats att lösa sin svåra uppgift
— detta tillkommer väl inte oss, som
deltagit i arbetet. Men så mycket kan
väl ändå böra och få sägas, att viljan
nog har varit den bästa hos alla utskottets
ledamöter och att de många och
besvärliga frågorna därför ägnats ett ingående
och starkt positivt intresse. Att
det sedan för utskottet och dess ledamöter
också varit särskilt värdefullt och
därför en av alla högt skattad förmån
att ordförandeskapet legat i Rickard
Sandlers i olika avseenden sällsynt
skickliga händer, behöver jag knappast
inom denna kammare understryka, men
ärligheten och tacksamheten synes mig
emellertid kräva detta erkännande från
en av männen i ledet inom utskottet.

Självfallet har ett arbete av den omfattning
och av den komplicerade art,
varom det här är fråga, vid behandlingen
av olika detaljspörsmål ibland bjudit
på mycken glädje, men ibland också på
ganska stor besvikelse — underligt vore
ju annat. För egen del vill jag emellertid
gärna ha sagt ifrån, att även om
många reservationer under de olika utlåtandena
också bär mitt namn och alltså
i och för sig måste anses vittna om
i viss mån svikna egna förhoppningar
på åtskilliga punkter, har dock denna
besvikelse ingalunda kunnat hindra, att
mitt starkaste och bäst bestående intryck
av vårt långvariga och intensiva men

samtidigt mycket intressanta utskottsarbete
ändå är och förblir den ogrumlade
glädje, som jag personligen känt över
den nära nog 100-procentiga enighet,
som har uppnåtts inom utskottet i själva
huvudfrågan och även beträffande flertalet
av de väsentligaste detaljspörsmålen.

Jag vill gärna erkänna, att den samling,
som sålunda har skett här, infe
minst med tanke på den i skilda avseenden
starkt olikartade personsammansättningen
inom utskottet, varit en stor
överraskning för mig och helt naturligt
en mycket glädjande sådan. Att den stora
enighet i det väsentliga, som bär uppnåtts
inom utskottet, för fortsättningen
måste rent sakligt sett vara utomordentligt
värdefull, behöver väl knappast sägas.
En sådan enighetens manifestation
kan inte gärna undgå att gynnsamt påverka
såväl den fortsatta behandlingen
av dessa problem på olika håll som också
den allmänna opinionens inställning
till den nu förestående reformen. Detta
är naturligtvis, herr talman, sagt under
den givna förutsättningen att riksdagen
kommer att i det väsentliga godtaga utskottets
olika förslag. Att så skall ske
viil jag därför livligt hoppas. Jag vill
även gärna tro, att riksdagens majoritet
i sitt handlande i denna fråga vill
följa samma ledstjärna, som särskilda
utskottet har haft, nämligen »frihet under
ansvar». Sker detta, måste det för
utfallet av den genomgripande reformen
vara av oerhört stor betydelse, att beslutet
i alla viktigare avseenden bäres
upp av en mycket bred majoritet inom
samtliga riksdagens partier.

Vinner utskottets förslag i vad det gäller
själva huvudfrågorna riksdagens bifall,
skulle alltså motbokens saga nu
snart vara all. För mången är det väl
så, att en sådan reform måhända ännu
ter sig som något hart när otänkbart.
Så starkt grepp har förvisso motboksoch
ransoneringstänlcandet under årens
lopp fått om våra dagars generation i
detta land, och vi är sannerligen inte
heller bortskämda i Sverige med reformer
under senare tid, som syftat till
större personlig handlingsfrihet över

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

huvud taget. Lagarnas och förordningarnas
snårskogar av paragrafer har tvärtom
— det kan väl inte gärna på allvar
bestridas — mer och mer gripit omkring
sig.

Frestande vore att här inför motbokens
fall gå närmare in på vad motboken
och därmed sammanhängande ransoneringssystem
kan ha betytt på gott
och ont under den följd av år, som motboken
spelat sin framträdande roll i vårt
svenska samhällsliv. Jag skall emellertid
inte ta upp någon längre tid därmed.
Säkert är det många som kan dessa saker
långt bättre än jag. Alla vet vi nog
å andra sidan säkerligen, att synpunkterna
på den frågan har divergerat och
alltjämt divergerar i mycket hög grad,
och på den punkten går också de personliga
uppfattningarna isär ganska
mycket även bland utskottets egna ledamöter.
Att det inte desto mindre lyckats
att uppnå så stark majoritet i utskottet
för motbokens snara avskaffande, beror,
såvitt jag har kunnat finna, väsentligen
därpå, att alla i varje fall har kunnat
vara överens så långt, att även om motboken
inte kan sägas direkt ha befordrat
spritmissbruket, som många också
inom utskottet velat göra gällande, är
det dock obestridligt, att motboken i
varje fall inte har förmått att mera märkbart
motarbeta eller minska spritmissbruket.

Personligen skulle jag i detta avseende
endast vilja tillägga, att det inte
gärna kan bestridas, att Brattsystcmet,
när det på sin tid infördes, gjorde sin
nytta ur nykterhetssynpunkt. Man gick
emellertid här, herr talman, liksom i så
många andra fall snart nog för långt i
fråga om detaljbestämmelser och regleringar
av alla de slag. Och den vanliga
och ofrånkomliga följden uteblev därför
inte heller. Restriktionerna förlorade
allt mera resonans i det allmänna rättsmedvetandet,
och respekten för alla de
nya lagarna och förordningarna på detta
område avtog mer och mer. Alla vet
vi nog därför att vi i dag redan kommit
så långt, att det allmänna rättsmedvetandet
över huvud taget ofta inte alls
eller i varje fall i mycket ringa grad rea -

gerar till och med när gällande föreskrifter
medvetet kringgås.

Herr Wahlund var alldeles nyss inne
på de direkta lagöverskridanden, som
bär, enligt vad som nu har kommit till
offentlig kännedom, har förekommit under
en lång följd av år från kontrollstyrelsens
sida. Jag tänker särskilt på behandlingen
av alla ogifta personer i åldern
mellan 21 och 25 år, vilka i direkt
strid mot riksdagens principbeslut över
lag har vägrats motbokstilldelning. Detta
endast nämnt som ett exempel på vad
som har förekommit i skydd av detta
system vid sidan av lagen. Jag nämner
det också som ett exempel på den mentalitet,
som här har gjort sig bred. Reflexionerna
gör sig, som det brukar heta,
själva här som eljest.

I det läge, som vi nu har kommit
fram till, är det enligt min bestämda
uppfattning trängande angeläget, att ett
radikalt systemskifte kommer till stånd
och att det sker med minsta dröjsmål.

Jag tycker det i och för sig är beklagligt
redan det, att övergången inte
ser ut att kunna bli fullt klar, vilket
alternativ vi än väljer, förrän den 1 oktober
1955. När jag kommit fram till
min uppfattning om angelägenheten av
en snar förändring, har det varit av
mycket stort värde att kunna konstatera,
att de utpräglade nykterhetsrepresentanterna
inom utskottet ingalunda
har hör till de mera betänksamma på
denna punkt utan snarare varit de mest
pådrivande. Jag medger, att även denna
inställning på det hållet för mig varit
en överraskning. Jag har emellertid ansett
mig kunna utgå ifrån att den hållning,
som dessa utskottsrepresentanter
sålunda intagit, måste delas av de stora
nykterhetsorganisationerna i vårt land
liksom också av det övervägande flertalet
av dess medlemmar. Jag har alltså
vågat ta för givet, att det inte bara inom
särskilda utskottet och inom riksdagen
utan också bland vårt folk i dag finns
en överväldigande majoritet för den
principiella reform, som vi nu skall gå
att besluta, en reform som skall befria
medborgarna, i varje fall alla någorlunda
skötsamma, från det hittillsvarande

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

förmynderskapet på detta område och i
stället vädja till den enskildes ansvar
för sig själv och för andra.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
gärna också vilja uttala min
glädje över det meddelande, som lämnades
bara för några dagar sedan av pressen,
om det initiativ till en aktion i
samverkans tecken som vid något möte
i Sigtuna har tagits. Där hade mött upp
inte bara absolutister utan också andra
ansvarskännande medborgare för att
hand i hand söka göra en insats i nykterhetsfrämjande
riktning. Jag är personligen
övertygad om att den direkta
samverkan, som på det sättet här har
skapats, bör kunna bli till mycket stort
värde just för nykterhetens främjande.

Med anledning av det anförande som
herr Elowsson höll skulle jag sedan här
bara vilja göra ett litet inpass. Jag tror
inte, att jag var den ende som fick det
intrycket, att herr Elowsson lätt och lekande
delade in utskottets ledamöter,
och oss vanliga människor över huvud
taget i två kategorier, en som håller på
att motboken fortfarande skall finnas i
någon form — det är den som vill förbättra
nykterhetstillståndet — och en
annan, däribland alltså utskottsmajoriteten,
som vill medverka till en ökad
spritförtäring här i landet. Denna uppdelning
har, herr talman, såvitt jag känner
till efter det ingående studiet av
frågorna och den långa tid, som vi suttit
tillsammans och arbetat i särskilda
utskottet, inte tillstymmelse till överensstämmelse
med verkliga förhållandet.
Det är väl ändå skäligen onödigt att
man skall behöva påpeka, att det inte
finns någon, oavsett vilket förslag man
kommit med, som inte haft en bättre
nykterhetsvård och ett bättre nykterhetstillstånd
i sikte. I varje fall vågar jag
bestämt bedyra, att detta varit framtidsmålet
för utskottets 23 ledamöter.

Det steg, som riksdagen nu går att
taga, är förvisso av synnerlig vikt. Vi
hoppas naturligtvis alla livligt, att framtiden
skall visa, att den genomgripande
förändring, som nu, enligt vad jag hoppas,
med stora steg närmar sig förverkligandet,
i det långa loppet skall visa

sig vara ett lyckligt grepp och därför
också bli till verkligt bestående gagn för
hela det svenska folket. Personligen är
jag övertygad om att de huvudlinjer,
som Kungl. Maj:t uppdragit i de propositioner
vi nu har att ta ställning till, i
stora drag anvisar en väg som långt
bättre än det nuvarande systemet har
utsikter att länka utvecklingen in på
önskvärda sundare banor.

Jag tror också att man vågar säga, att
utskottet i sin tur ärligt bemödat sig
om att ta fasta på allt som i olika propositioner
och motioner vid den ingående
prövningen kunnat anses vara värdefullt,
medan utskottet å andra sidan
velat utmönstra och undvika allt sådant,
som för vanligt hyggligt folk måste te
sig som en styggelse, utan att ens erbjuda
någon som helst påvisbar vinst
ur nykterhetssynpunkt. De ändringar av
Kungl. Maj:ts förslag som sålunda av
utskottet vidtagits har därför helt naturligt
skett i den övertygelsen, att därigenom
skulle skapas en bättre folkpsykologisk
grund för en aktiviserad nykterhetsvård
i egentlig mening. Att denna
principiella inställning från utskottets
sida har mycket som talar för sig, synes
i varje fall mig uppenbart. Jag kan endast
beklaga, att utskottsmajoriteten inte
har vågat eller velat gå ännu längre än
som skett. De många olika reservationer,
som återfinns i utlåtandena, håller
ju ännu så länge en dörr öppen för ytterligare
åtgärder i samma förnuftiga
riktning. Jag återkommer något till dessa
reservationer senare. Låt mig redan nu,
herr talman, endast få understryka, hur
angeläget det enligt min bestämda uppfattning
är, att vi på alla legala vägar
söker göra vad vi kan för att äntligen i
vårt gamla land avromantisera spriten.
Den har förvisso i det allmänna medvetandet
■— och detta ej minst genom det
hittillsvarande motbokssystemet med
alla dess millimeterrestriktioner och
även övriga för de flesta obegripliga
och många gånger stötande olika klassbestämmelser
— kommit att få en olyckligt
dominerande plats i centrum i många
människors hela tankevärld. Vi kan säkerligen
inte i någon annan vrå av värl -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

den finna någon motsvarighet. Vi måste
börja om igen och på helt andra vägar
än de nu senast trampade söka påverka
vår folkmentalitet i sundare riktning —
mot mer hyfsade vanor. Det är min bestämda
övertygelse.

Innan jag sedan går något närmare
in på en del av de frågor där meningarna
inom utskottet gått isär eller där utskottet
mera väsentligt har avvikit från
Kungl. Maj:ts proposition, får jag kanske
här åtminstone i förbigående uttala
ett beklagande av att det med den uppläggning,
som detta reformkomplex fått
från Kungl. Maj:ts sida, inte gärna låtit
sig göra att genom en folkomröstning
få mera klart besked om vad folket
självt tänker och önskar i denna mycket
personliga fråga. Skulle en sådan omröstning
nu ha skett, måste detta nämligen,
såvitt jag kunnat finna, ha medfört
att en reform på detta område hade måst
skjutas ännu längre fram i tiden än som
tyvärr redan enligt Kungl. Maj:s proposition
kommer att bli fallet. EU sådant
uppskov anser jag för min del vara
olyckligt. Ingen lärer eljest kunna bestrida,
att det hade funnits goda skäl för
att låta folket självt få yttra sig före avgörandet
just i en fråga som den nu föreliggande.

övergår jag sedan till några av de
många detaljbestämmelser där meningarna
gått isär, så vill jag beträffande utminuteringsbestämmelserna
helt ansluta
mig till majoritetens ståndpunkt utom i
vad gäller den bestämmelse i 14 § som
säger, att utminuteringsställe ej må finnas
annorstädes än i stad, köping eller
municipalsamhälle med en befolkning på
minst 5 000 invånare.

Jag skyndar mig att tillägga, att jag är
medveten om att enligt samma bestämmelse
dispens skall kunna lämnas av
Konungen »när särskilda skäl därtill
äro». I motiveringen uttalar emellertid
departementschefen, att dispensregeln
skall tillämpas tämligen restriktivt. Jag
kan, herr talman, svårligen förstå, vad
det kan finnas för skillnad mellan en
vanlig landskommun och en köping eller
en stad, som ansetts kunna motivera
denna olika behandling. Alla vet vi väl,

att det särskilt nu efter storkommunreformen
finns många stora vanliga landskommuner
med åtminstone någon tätort
av sådan storlek och med sådan belägenhet
inom kommunen, att det för lojala
innevånare där skulle vara en stor
lättnad och innebära mycket mindre besvär
för deras inköp av här ifrågavarande
slag, om ett utminuteringsställe bleve
förlagt dit. Jag har mycket svårt att
förstå, att det kan finnas tillräckliga sakskäl
för den principiella åtskillnad som
nu i detta avseende har gjorts mellan
olika slag av kommuner. Jag kommer
därför sedermera att yrka ändring av
14 § rusdrycksförsäljningsförordningen
i enlighet med reservation nr VII.

Jag kommer därefter till frågan om utskänkningstidens
början. Flera talare
har ju redan redogjort för hurusom utskottet
i enlighet med en högermotion
har förordat, att utskänkningen skulle få
börja kl. 12 på vardagar och kl. 13 på
sön- och helgdagar. Jag vill endast ge
uttryck åt min fulla anslutning till detta
ändringsförslag. Jag vill också understryka
vad som redan tidigare har framhållits,
nämligen att det för många människor
måste te sig ganska orimligt att
flytta fram utskänkningstidens början
till kl. 16 och därmed t. ex. hindra en
hygglig medborgare från att vid en
lunch på restaurang, om han så önskar,
få ta en snaps, medan vem som helst
kan gå in på vilket utminuteringsställe
som helst när som helst efter kl. 9 på
morgonen och skaffa sig så mycket sprit
han vill och även förtära den var han
vill, bara han inte går in på en vanlig
hygglig restaurang.

Vad sedan angår den så mycket omdebatterade
ölfrågan i stort, har ju meningarna
i flera avseenden gått mycket
kraftigt isär därom i utskottet.

Vad allra först det vanliga ölet, klass
II, beträffar har utskottets majoritet godtagit
Kungl. Maj:ts förslag, att alkoholhalten
liksom nu inte skulle få överstiga
2,8 viktprocent i stället för tidigare normalt
medgivna 3,2 viktprocent. Jag kan,
herr talman, till nöds förstå att nykterhetskommittén
på sin tid stannade för
den lägre alkoholhalten. Till stöd för

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

denna talade ju vid den tidpunkten resultatet
av de mycket omfattande undersökningar
rörande ölet, som hade
verkställts av docenten Goldberg och där
han enligt vad det uppgivits hade påvisat
betydligt större risker ur nykterhetssynpunkt,
om ölet fick den styrka
som det hade för ett tiotal år sedan, då
de normala 3,2-procentsbestämmelserna
gällde. Emellertid är det ju ett faktum,
att samme vetenskapsman på allra sista
tiden avgivit ett nytt utlåtande som —
visserligen sedan det preliminära ställningstagandet
inom utskottet hade skett
— dock kommit även utskottet till handa.
I detta senare utlåtande har påvisats,
att tidigare undersökningar varit
missvisande. Det starkare ölet av klass 13
skulle enligt docent Goldbergs nuvarande
uppfattning icke få några ogynnsammare
verkningar än 2,8-procentsölet.
Hans förklaring rörande orsakerna till
det tidigare missvisande resultatet
skall jag inte gå närmare in på här för
att inte i onödan tynga debatten. Jag kan
emellertid inte efter vad som sålunda nu
bringats till utskottets kännedom se, att
det längre finns bärande skäl att icke
nu förorda det bättre klass Il-ölet. Jag
skulle, herr talman, för min del gärna
velat gå så långt att jag, om ett sådant
val hade kunnat ske inom utskottet,
skulle ha föredragit det bättre klass
Il-ölet framför det nuvarande klass II
plus starköl. Under alla förhållanden
finner jag det ganska förvånande, att utskottets
majoritet helt synes ha gått förbi
de färskaste uppgifter rörande de
båda öltypernas verkningar som docent
Goldberg låtit bringa till utskottets kännedom.

För att beröra de flesta av de reservationer
som jag är ansvarig för skall jag
ta upp ytterligare ett par punkter. Jag
behandlar då först måltidstvånget vid
förtäring av starköl. Jag erinrar om att
särskilda utskottet har föreslagit åtskilliga
lättnader i Kungl. Maj ds förslag,
och jag är för min del övertygad om att
de kommer att visa sig bli till verklig
fördel ur nylrterhetssynpunkt. Enligt
min och mångas uppfattning skulle det
ha varit lyckligt om utskottets »upp -

snyggningskampanj» — om jag får använda
ett sådant ord — hade sträckt sig
åtskilligt längre än nu skett. Särskilt vill
jag i detta avseende erinra om det försök
som gjorts inom utskottet för att på
sätt i olika motioner föreslagits befria
starkölet från det av Kungl Majd föreslagna
måltidstvånget. Det är väl inte
längre någon hemlighet, att när det preliminära
beslutet inom utskottet fattades,
nåddes majoritet för måltidstvångets
avskaffande just i vad gäller starkölet.
Utan tvivel skulle det vara mycket välbetänkt,
inte minst ur nykterhetssynpunkt,
om riksdagen nu ville följa reservanterna
och stryka detta tvång. Sker
inte det, blir näppeligen starkölet det
önskvärda alternativet till spriten. Att
en ändring här bör ske, synes mig för
övrigt så mycket mer motiverad som
t. ex. starkvinet, vilket har betydligt högre
alkoholhalt, får utskänkas utan varje
annan förtäring. Vanlig logik borde väl
här kräva en ändring.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle vidare
utskänkning av starköl över huvud
få förekomma endast på spritrestauranger.
Här har utskottet uppmjukat denna
bestämmelse, så att rätt till starkölsutskänkning
jämväl skulle kunna kombineras
med rätt att utskänka, visserligen
inte sprit men vin. Jag ansluter mig helt
även till detta förslag.

Vid närmare studium av utskottets
motivering har jag blivit litet osäker på
om den möjligen kan tolkas så att detta
endast skulle gälla vissa utpräglade allmänna
vinstugor eller vinrestauranger.
Jag vill i anledning därav begagna tillfället
att här erinra om vikten av att
jämväl de turisthotell ute i landsorten
som har vinrättigheter erhåller också
denna rätt att servera starköl, allt givetvis
under den förutsättningen att rörelsen
över huvud taget skötes utan erinran.
Annars hade dessa hotell ju inte
heller fått vinrättigheter.

Frågan om inspektörerna och distriktcheferna
har ju kommit att uppta mycken
tid av diskussionen i utskottet. Detta
har också i viss mån tillmötesgått de
önskemål som framförts i motioner från
högerhåll om något mindre maktbefo -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

genhet för dessa inspektörer, vilka skulle
komma att finnas inom varje detaljhandelsdistrikt.
Kvar står emellertid att dessa
tjänstemän alltjämt synes ha fått behålla
alltför stor makt, vilken lätt kan
komma att missbrukas till allvarligt förfång
för de näringsidkare som här kan
bli berörda. I reservation nr X har därför
utöver de ändringar som utskottet
självt har vidtagit i Kungl. Maj:ts förslag
förordats, att avgörandet vid beviljande
av utskänkningsrättigheter skulle överflyttas
direkt till länsstyrelserna. En sådan
ändring vittnar enligt min mening
om klok försiktighet och innebär önskvärda
garantier mot mannamån. Därför
ansluter jag mig till den reservationen.

Beträffande upplysningskampanjen i
samband med övergången vill jag, såsom
utskottets ordförande redan har gjort,
erinra om att i proposition nr 153 har
föreslagits en särskild upplysningskampanj,
som skulle dra en kostnad av ca
2,3 miljoner kronor, varav på budgetåret
1954/55 skulle falla 700 000 kronor.

Det framgick redan av herr ordförandens
redogörelse, att man inom utskottet
har varit mycket tveksam över huvud
taget inför detta förslag, både i fråga
om den allmänna uppläggningen och
beträffande omfattningen och kostnadssumman.
Utskottsmajoriteten har givit
klart uttryck åt denna tvekan, då utskottet
säger sig förutsätta, att under
alla förhållanden »väsentliga besparingar
kan ske i fråga om kostnaderna». Utskottets
tvekan inför detta uppslag förefaller
mig mycket lätt att förstå, särskilt
om man kommer ihåg att utskottet
självt i annat sammanhang uttalat sin
uppfattning om hur betydelselöst ur nykterhetssynpunkt
det nuvarande restriktionssystemet
i verkligheten har varit.
Den olika inställning till behovet av denna
kampanj som dock obestridligen finns
inom skilda läger torde närmast bottna
i olika uppfattningar om hur just själva
övergångstiden kan komma att te sig
ur nykterhetssynpunkt. Det kan då vara
av värde att här konstatera att nykterhetskommittén,
där ju även åtskilliga av
nykterhetsrörelsens främsta krafter hade
säte, på sin tid efter ingående övervä -

ganden kom fram till den övertygelsen,
att övergångsåret inte skulle behöva medföra
allvarligare problem.

Med stöd av den argumentering som
även utskottsmajoriteten fört i denna
fråga och under åberopande av de övriga
skäl som jag här har anfört och
som vidare har framhållits i vår reservation
har därför jag jämte två övriga
högerrepresentanter i utskottet ansett oss
kunna och böra föreslå en sänkning av
reservationsanslaget i vad rör budgetåret
1954/55 till 200 000 kronor. Det är
vår bestämda övertygelse, att här ifrågavarande
kampanj bör avsevärt nedtonas
och läggas på den »inre linjen». En sådan
ändring i planeringen kan endast
vara till fördel. Sker denna omläggning,
skall säkerligen detta mindre anslag visa
sig vara fullt tillräckligt. Jag återkommer
alltså senare med yrkande om bifall till
reservation nr 2 vid utskottets utlåtande
nr 3.

Beträffande frågorna om de allmänt
ungdomsvårdande åtgärderna, som behandlas
i utskottets utlåtande nr 6, skall
jag, herr talman, be att få återkomma i
mitt andra anförande senare under debatten.

Vad sedan till sist angår övergången
till den nya reformen delar jag i allt
väsentligt de synpunkter som herr Wahlund
här nyss har framfört i frågan. En
snabbare och smidigare successiv övergång
till den nya ordningen från det
nuvarande av utskottet underkända ransoneringssystemet
har ju redan på ett
mycket tidigt stadium av utskottsarbetet
varit föremål för de mest ingående
överväganden inom utskottet eller olika
grupper av detta. Det ena alternativet
efter det andra har varit uppe, och jag
undrar om jag tar fel, när jag säger att
jag har en mycket stark känsla av att
det i dag är ytterst få av utskottets 24
ledamöter, som med handen på hjärtat
kan säga att de är riktigt glada åt den
övergångsform som Kungl. Maj:t har föreslagit
och som nu också förordats av
utskottets majoritet. Det måste ju för de
allra flesta framstå som ganska ologiskt
och orimligt att under så lång tid som
nära ett och ett halvt år behålla ett av

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

riksdagen redan utdömt system. Ingen
vågar väl ens tro, att efter det riksdagsbeslut
som jag hoppas kommer att fattas
i dag den gamla lagstiftningen skall
i någon nämnvärd grad bli respekterad
av allmänheten. Yill man undgå alltmera
förekommande lagöverträdelser på detta
område och vill man undslippa befarade
olycksverkningar av ett plötsligt
frigivande på en enda gång av alla spritköp,
måste väl den bästa och effektivaste
metoden vara att successivt, med början
så snart som möjligt, lätta på de
restriktioner som ju under alla förhållanden
skall försvinna.

Jag tror, att herr ordföranden frågade,
vad det kunde finnas för verkligt bärande
skäl ur samhällssynpunkt för att
redan före den 1 oktober 1955 stryka
de olika ransoneringsgränserna. För mig
är detta klart med hänsyn till vad jag
nyss har sagt, och jag tillägger, att om
en sådan successiv övergång skulle införas,
skulle det medföra att motboken
kom att avvecklas under åtskilligt mindre
uppseendeväckande former och utan det
ståhej, som herr Wahlund talade om här
nyss och som eljest oundvikligen komme
att uppstå omkring den minnesvärda
dagen den 1 oktober 1955. Det gäller
enligt min uppfattning, ärade utskottsordförande,
att beröva denna dag det
olyckliga drag av sensation som den eljest
säkerligen kommer att få inom
många kretsar. Personligen är jag övertygad
om att en övergångsform med fri
inköpsrätt skulle få en ur nykterhetssynpunkt
långt mer tilltalande effekt än
den form, kring vilken utskottsmajoriteten
har samlats. Man bör i detta sammanhang
inte alldeles bortse från att, om
inköpsbegränsningarna nu lättas, de så
nyligen vidtagna starka höjningarna av
spritpriserna säkerligen mycket snart
skulle visa sig vara en ganska effektiv
spärr mot den befarade köpruschen.

Jag ansluter mig alltså till och förordar
på det varmaste och utan minsta
tvekan den reservation nr II för vilken
herr Wahlund främst står.

Herr talman! Jag har med det nu anförda
velat något utveckla min principiella
syn på det betydelsefulla problem -

komplex som vi i dag har att ta ställning
till.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Såsom redan tidigare
här i debatten har anförts, har ju uppfattningarna
om det restriktionssystem
som vi har och om verkningarna av
detta varit divergerande. Nykterhetskommittén
hävdade ju, att motbokssystemet
suggererar till ökad spritförtäring,
medan man från andra håll har
givit uttryck för den uppfattningen, att
motbokssystemet utgör en värdefull
spärr för konsumtionen. Departementschefen
har i propositionen vid sin bedömning
kommit fram till en ståndpunkt,
som man skulle kunna säga ligger
emellan de båda här antydda uppfattningarna.
Han anser sig kunna konstatera,
att systemet totalt sett icke längre
har någon märkbar nykterhetsfrämjande
effekt. Det finns därför ur denna
synpunkt icke någon anledning att
längre behålla motbokssystemet. Men
departementschefen säger också, att det
finns andra argument för att avskaffa
systemet, bland annat det, att motbokssystemet
innebär ett tämligen starkt ingrepp
i den enskildes livsföring. »Ett
sådant ingrepp bör icke ske utan goda
skäl. Det bärande motivet för detta ingrepp»,
säger departementschefen vidare,
»har varit att det skulle utgöra ett
verksamt skydd för framför allt missbrukare
och ungdomar.» Detta skydd
anser emellertid departementschefen
vara i stor utsträckning illusoriskt.

Ett annat och allvarligare argument
för motbokssystemets avskaffande anser
departementschefen vara, att systemet
icke vunnit önskvärd förankring i
det allmänna rättsmedvetandet. Olaga
överlåtelser av sprit i annan form än
langning anses i vida kretsar inte vara
förkastliga.

Utskottet har, såsom här tidigare anförts,
funnit sig kunna i stort instämma
i de synpunkter som anförts av departementschefen.
Huruvida fog kan finnas
för nykterhetskommitténs uppfattning,
att motbokssystemet huvudsakligen sug -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

gererar till ökad förbrukning, har utskottet
inte ansetl sig böra pröva i detta
sammanhang. Tillräckliga skäl har
ändock ansetts föreligga för motbokssystemets
avskaffande. Utskottets majoritet
har därför, såsom också tidigare
påpekats, anslutit sig till departementschefens
uppfattning, att motbokssystemet
bör avvecklas.

Mot utskottets majoritet står i huvudfrågan
en reservant, herr Nils Elowsson,
som i sitt inledande anförande här i dag
utvecklat sina synpunkter på frågan.
För egen del får jag säga, att jag förstår
herr Elowssons betänkligheter. Jag har
själv inte varit främmande för dem.
Herr Elowsson säger i sin reservation,
att en fri spritförsäljning och en fri
spritutskänkning kan väntas leda till
ökad spritkonsumtion. Han har också
sagt det i sitt anförande här. Jag måste
ärligt bekänna, att jag inte helt är fri
från farhågor i det avseendet. Men jag
hoppas att dessa svårigheter huvudsakligen
skall komma att hänföra sig till ett
övergångsskede av jämförelsevis kort
varaktighet. Jag fäster i det fallet också
stort avseende vid de positiva åtgärder,
som här är föreslagna från Kungl. Maj :ts
sida. Vad jag inte tror är praktiskt genomförbart,
är reservantens förslag att
miiiska alkoholkonsumtionen genom en
långsam avvänjning på så sätt, att alkoholhalten
i spritvarorna steg för steg
sänkes och tilldelningen efter hand
minskas. Herr Elowsson får ursäkta
mig, men jag har verkligen den bestämda
uppfattningen, att detta förslag saknar
förutsättningar för att kunna genomföras
i praktiken.

Vad beträffar övergångstiden räknade
nykterhetskommittén med vissa svårigheter
men ansåg inte några särskilda
åtgärder i anledning därav vara påkallade.
Departementschefen anser däremot
att samhället bör vidtaga åtgärder för
att möta och motverka de väntade övergångssvårigheterna.
Utbyggnaden av
nykterhetsvården bör påbörjas snarast.
Nykterhetsnämnderna bör få ökade ekonomiska
möjligheter att anlita frivilliga
medhjälpare. Nykterhetsupplysning och
ungdomssocial verksamhet bör intensi -

fieras, och en särskild upplysningskampanj
bör sättas in under själva övergångstiden.
Utskottet bär i stort sett anslutit
sig till propositionernas förslag i
dessa avseenden.

Bland de anordningar som skulle tjäna
som övergång till det nya och friare
system, som enligt Kungl. Maj :ts förslag
skall träda i tillämpning den 1 oktober
1955, har, såsom redan anförts av herrar
Wahlund och Lundqvist, ett antal
reservanter inom utskottet föreslagit en
ändring, som skulle innebära att systembolagen
från och med den 1 juli i år
skulle erhålla befogenhet att medge
skötsamma motboksägare fri inköpsrätt.
Till detta kan sägas, att utskottet haft
att ta ställning till motioner om att någon
tid före den 1 oktober 1955 slopa
kvantitetsbegränsningarna i fråga om
spritinköp men med bibehållande av
motboken. Dessa motioner har utskottet
inte ansett sig kunna biträda, framför
allt därför att man då inte skulle hinna
vidtaga de planerade åtgärderna för att
möta övergångstidens svårigheter. Reservanterna
har också anslutit sig till
den synpunkten. På s. 250 i utskottets
utlåtande nr 1 säger reservanterna:
»Den i vissa motioner anvisade vägen
att i förtid, vid viss angiven tidpunkt
slopa ransoneringen för motboksägarna,
d. v. s. sätta ur kraft 4 kap. 4 § i nuvarande
försäljningsförordning, anser sig
utskottet, efter prövning av förslagets
olika konsekvenser, icke kunna förorda.
Åtgärden skulle nämligen innebära att
till viss i förväg fastställd tidigare tidpunkt
koncentrera en väsentlig del av
den övergång som enligt Kungl. Maj:ts
förslag helt skulle ske den 1 oktober
1955, alltså en övergång med koncentration
till två fastlagda tidpunkter.» Men
leder då inte reservanternas förslag ändå
fram till att ransoneringen i praktiken
slopas den 1 juli 1954? Förslaget
angives av reservanterna själva innebära,
att systembolagen erhåller befogenhet
att medge skötsamma motboksägare
fri inköpsrätt och därmed för dessa
kunders vidkommande åstadkomma en
successiv anpassning till förhållandena
efter den 1 oktober 1955. Då man emel -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m, m.

lertid kan vara alldeles säker på att
övervägande antalet motboksägare är
skötsamma, bör väl alla dessa enligt reservanternas
förslag kunna få fri inköpsrätt
fr. o. m. den 1 juli i år. Men
detta har reservanterna, som jag förut
påpekat, i sin motivering tagit avstånd
från.

Nu kan givetvis reservanterna invända,
och jag tror att den invändningen
kommer att göras, att det inte är meningen
att alla anmärkningsfria motboksägare
skall släppas fram till fri inköpsrätt
på en gång, utan att det skall
ske i etapper. Jag tror emellertid inte
att detta kommer att bli så lätt för systembolagen,
och det skulle säkert också
komma att vålla en hel del irritation
bland motboksägarna.

Jag måste emellertid uppriktigt säga, att
jag inte tycker att detta med övergången
är någon så särdeles stor fråga. Vi
har haft ett ransoneringssystem i ungefär
40 år. Nu föreligger förslag om att
detta ransoneringssystem skall slopas
och efterträdas av ett system med större
frihet för medborgarna. Vi har varit
i det allra närmaste eniga i utskottet om
att förorda detta friare system. Skall vi
då behöva föra några längre diskussioner
om huruvida möjlighet till fria inköp
bör tillkomma vissa medborgare
något tidigare än vad Kungl. Maj:t föreslagit?
Hela ransoneringssystemet skall
ju ändå slopas om något mer än ett år
enligt förslaget, och det har väl ändå
förebragts rätt goda skäl för detta dröjsmål
med förslagets genomförande.

Herr Lundvist förmodade — jag förstår
att det endast var en förmodan, och
några verkliga belägg för den finns väl
inte — att bland annat den organiserade
nykterhetsrörelsen skulle stå bakom strävandena
att få en övergång till ett friare
system snarast möjligt. Jag har ingen
fullmakt att här tala för den organiserade
nykterhetsrörelsen, men jag är
mycket tveksam om huruvida man här
kan åberopa den organiserade nykterhetsrörelsen
såsom stående bakom ett
sådant förslag.

Tillsammans med herrar Englund och
Svensson i Ljungskile står jag för någ -

ra reservationer beträffande detaljer i
det nu föreliggande utskottsförslaget.
Det rör, vad utskottets utlåtande nr 1
beträffar, frågan om avstängning från
rusdrycksinköp och legitimation vid sådant
inköp, frågan om tidpunkten för
utskänkningens början samt frågan om
den kommunala medbestämmanderätten.
Jag skall inte gå in på att motivera dessa
reservationer, då jag tror att en annan
av reservanterna, herr Englund,
kommer att göra det. Till några reservationer
under utskottets utlåtande nr 8
angående vissa anslag till nykterhetsvården
skall jag be att återkomma senare.

Herr Lundqvist förde på tal frågan
om måltidstvång för starköl. Det ger
mig anledning att med några få ord beröra
den frågan.

Enligt Kungl. Maj :ts proposition skulle
ju starkölet i allt följa bestämmelserna
för spritdrycker. Inom utskottet
framhölls det såsom önskvärt, att starkölet
också skulle kunna få serveras på
vissa välskötta vinrestauranger. Utskottet
var däremot inte med på att starkölet
skulle få därutöver serveras på
exempelvis de s. k. vinkonditorierna.
Kravet på att starköl skulle få serveras
på vinrestaurangerna motiverades med
att det ju ändå var rätt orimligt, att
dessa restauranger, som har tillstånd att
servera drycker med en högre alkoholhalt
än starkölet, inte också skulle kunna
få tillhandahålla ett glas starköl till
maten. För egen del var jag i början
rätt tveksam beträffande ett frikopplande
i detta fall av starkölet från spritdryckerna.
Jag måste dock säga, att de
skäl som anfördes för en dylik frikoppling
var rätt starka. Att man skulle gå så
långt, att starköl fick serveras utan
måltidstvång, har inte utskottet velat
vara med om. Beträffande måltidstvångets
upphävande har ju föreslagits vissa
försöksanordningar, och utskottet har i
det fallet gått t. o. m. längre än vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Jag tror därför
att man bör se tiden an och avvakta resultatet
av dessa undersökningar, innan
man här företar någon ändring.

Till slut skulle jag, herr talman, vil -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ja säga några ord i anledning av vissa
uttalanden, som inför nykterhetsfrågans
behandling i riksdagen har gjorts under
de sista dagarna. Jag syftar närmast
på vad herr Lundqvist också nämnde
om i sitt anförande, nämligen önskvärdheten
av ett vidgat samarbete mellan
den absolutistiska nykterhetsrörelsen
och andra riktningar inom vårt
samhälle, vilka önskar stödja strävandena
att motverka alkoholmissbruket.
Jag vill gärna för egen del uttrycka min
glädje över dessa initiativ till ett vidgat
samarbete på detta område. Jag tror att
det skulle vara möjligt att nå resultat i
nykterhetsfrämjande riktning, om de
olika meningsriktningarna inom en dylik
samarbetsrörelse är villiga att respektera
varandras olika grundinställning
till nykterhetsspörsmålen och trots
denna olika grundinställning kan finna
en gemensam plattform för ett samarbete
av här antydd art.

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag kommer att tillstyrka utskottets
förslag med förbehåll för de reservationer,
som jag tillsammans med andra
ledamöter av utskottet har antecknat
men vilka rör endast detaljer i förslaget.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Anledningen till att så
många riksdagsledamöter och många
medborgare i övrigt står tveksamma
inför den otvivelaktigt radikala reform,
som nu föreslås, ligger i öppen dag.
Man har mer och mer på känn, att
den nykterhetspolitiska farkosten är en
bräcklig farkost, som kommer att ha
svårt att hålla sig uppe i de häftiga kastvindar,
som den nu blir utsatt för. I motionsfloden
kan man särskilja två huvudgrupper
av förslag, vilkas genomförande
hade kunnat i hög grad bidraga
till att möjliggöra en bättre bedömning
av reformens lämplighet och verkningar
än vad det omfångsrika utredningsmaterialet
förmått göra. De föreslagna åtgärderna
skulle också ha kunnat ge icke
minst de tveksamma riksdagsledamöterna
en säkrare grund för deras ställningstagande.

Ett av dessa båda väsentliga förslag
gick ut på att riksdagen inte borde ta
ställning till reformen utan att först inhämta
besked om medborgarnas inställning
genom en konsultativ folkomröstning.
Det är svårt att tänka sig en fråga,
som bättre än denna skulle ha lämpat
sig för en pejling av folkmeningen. Icke
minst skulle det ha varit av vikt att veta
vad kvinnorna, speciellt hustrur och
mödrar, tänker om vad som här föreslås.
Det har visserligen höjts röster inom
utskottet, som menat att denna fråga
är för invecklad för att kunna göras till
föremål för en folkomröstning. Om detta,
vilket framskymtade, skulle bero på
att ett ställningstagande till reformen
förutsätter noggrann kännedom om utredningsmaterialet,
torde även riksdagen
kunna betecknas såsom inkompetent
att fatta beslut, eftersom ytterst få
utanför kommittéledamöternas krets torde
ha tillägnat sig någon mer ingående
kännedom om detta material. För de
flesta av utskottsledamöterna har det
emellertid säkerligen tett sig omöjligt
att tillmötesgå folkomröstningsförslaget
av den enkla anledningen, att detta skulle
ha inneburit att riksdagsbeslutet måst
uppskjufas åtminstone till höstriksdagen.

Till frågan om nackdelarna av att
frampressa ett brådstörtat avgörande nu
i en så stor och viktig reformfråga återkommer
jag strax.

Förslaget om folkomröstning har emellertid
också en konstitutionell sida. Som
bekant hade förra årets riksdag till behandling
en motion med samma syfte.
Bevillningsutskottet framhöll dä, och
dess utlåtande godkändes av kamrarna,
att efter remissbehandlingen av nyklerhetskommitténs
förslag skulle det finnas
tid att pröva frågan, huruvida det fanns
anledning verkställa folkomröstning i
rusdrycksfrågan. Utskottet förutsatte
härvid, att Kungl. Maj:t prövade de åtgärder
som måtte anses erforderliga i
detta avseende. Tydligen menade utskottet,
att om en omröstning beslutades,
skulle denna äga rum före framläggandet
av en proposition.

Det finns ingenting som talar för att

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

regeringen verkställt en realprövning
rörande denna fråga, och i varje fall har
den inte redovisats i huvudpropositionen.
Regeringen har alltså helt nonchalerat
riksdagens beslut förra året i folkomröstningsfrågan,
vilket jag härmed
vill slå fast.

Beträffande utskottets utlåtande tilllåter
jag mig att konstatera, att det måste
betecknas som argumentfattigt. Utskottets
ordförande har menat, att utskottets
uttalanden icke innehåller någon
polemik, och kanske är detta orsaken
till att argumenten är bräckliga. Men
när herr Sandler samtidigt anser, att
denna omständighet gör en folkomröstningsdebatt
i dag överflödig, kan jag
icke dela hans uppfattning, med all veneration
i övrigt för herr Sandlers slora
förtjänster som utskottsordförande.

Utskottsmajoriteten börjar med att
konstatera, att remissbehandlingen av
nykterhetskommitténs förslag inte lämnar
belägg för någon mer allmänt utbredd
opinion för motbokssystemets bibehållande,
och gör sig därvid uppenbaligen
skyldig till misstaget att tro, att
remissmyndigheternas uppfattning är en
tillförlitlig mätare på den allmänna
folkopinionen, däri inbegripet kvinnoopinionen.
Därpå heter det att ärendet
nu efter den grundliga beredningen erhållit
ett i alla väsentliga delar godtagbart
program för den framtida nykterhetspolitiken.
Detta är ju något som utskottet
haft till uppgift att bevisa och
som utskottet därför enligt logikens lagar
inte får använda som argument, i
varje fall inte i början av utlåtandet, såsom
har skett redan på s. 32.

En folkomröstning i detta ärende
kunde med all säkerhet ha fått stor betydelse
för svenska folket och för riksdagen.
Svenska folket skulle, om dess
majoritet, vilket kanske är sannolikt,
hade förordat motbokssystemets avskaffande,
kommit att känna större ansvar
för konsekvenserna än vad som nu kommer
att bli fallet, när det inte har blivit
tillfrågat. För riksdagsledamöterna eller
åtminstone många riksdagsledamöter hade
en folkomröstning otvivelaktigt betytt,
att de med större lugn och mindre

tvekan kunnat ta ställning till det ansvarsfulla
beslut, som de nu står i begrepp
att fatta.

Herr talman! Med hänsyn till den behandling,
som frågan om folkomröstning
i detta ärende erhållit framför allt från
regeringens sida, en behandling som enligt
mitt sätt att se är konstitutionellt
felaktig, odemokratisk och oklok, kommer
jag att nedlägga min röst i huvudvoteringen
om motbokssystemets avskaffande.
De, som anser sig kunna underlåta
att inhämta folkets mening i frågan,
må ta ansvaret!

Den andra gruppen av motionsförslag,
som ville göra övergången till det nya
systemet mindre brysk och bättre förberedd,
utgjordes av sådana som anvisade
olika metoder för att mildra övergången.
Herr Wahlund och herr Lundqvist
har redan behandlat denna fråga.
Jag vill endast tillägga några reflexioner.

I den manstarka reservation II) föreslås
en enkel och av allt att döma smidig
övergång genom att ge systembolagen
fria händer att bevilja extra tilldelning
av spritdrycker, utan att det behöver
lämnas särskilda skäl härför.
Herr Sundelin har nyss mot detta förslag
anfört, att det skulle komma att
betyda praktiskt taget obegränsad tilldelning
redan från och med den 1 juli 1954,
alltså i sommar. Emellertid vill jag fästa
kammarens uppmärksamhet på att reservanternas
förslag utmynnar i ett yrkande
om ändring i vederbörande bestämmelse
i rusdrycksförsäljningsförordningen,
där det skulle komma att heta,
att hemortsbolaget må lämna köpare tillstånd
att tills vidare inköpa spritdrycker
utan hinder av vad sålunda fastställts,
d. v. s. den vanliga bestämmelson
om en övre gräns av tre liter per
kalendermånad. Reservanterna har alltså
förutsatt, att systembolagen skulle
pröva denna fråga individuellt. Även om
jag medger att vi därmed lägger en
ganska tung börda på systembolagen, är
det ju ingalunda meningen, att tilldelningen
skulle bli helt fri från och med
den 1 juli, om nu reservanternas förslag
accepterades. Jag vill tillägga, att reser -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

vationen endast berör utminuteringen,
inte utskänkningen.

Utskottsmajoriteten vill behålla de nuvarande
bestämmelserna intill övergångsdagen.
Riskerna för en dramatisk
övergång måste därmed enligt vår mening
ofelbart ökas. Mot övergångsanordningarna
har invänts, att de dock
inte kan ge sådana erfarenheter före
den 1 oktober 1955 som kan bilda underlag
för något ingripande från riksdagens
sida förrän reformen redan trätt
i kraft. Detta är sant, och många av
reservanterna — däribland undertecknad
•—■ hade från början den uppfattningen,
att reformen inte borde genomföras
så snabbt utan under en övergångstid
som skulle börja förslagsvis den
1 oktober 1955 och sträcka sig ett eller
ett par år framåt, varunder kvantitetsbegränsningarna
skulle upphävas men
motbokssystemet och systembolagsorganisationen
bibehållas oförändrade. Man
skulle på det sättet, menade vi, få en
bild av reformens verkningar i praktiken,
och riksdagen skulle med stöd av
de vunna erfarenheterna kunna besluta
de ändringar, som eventuellt kunde visa
sig behövliga, innan de sista resterna
av motbokssystemet slopades. Men vi
fann snart att utskottsmajoriteten hade
samma inställning som departementschefen,
nämligen att motbokssystemet
icke finge behållas ett ögonblick längre
än till den 1 oktober 1955. Det var då
inte längre praktisk politik att i utskottet
resonera om ett övergångsskede efter
detta datum, utan vi tvingades övergå
till ett förslag, som kunde möjliggöra insamlande
av praktiska erfarenheter före
övergångsdagen. Enligt vår uppfattning
kan man också på den vägen nå fram
till vissa, om också begränsade slutsatser
av stort värde, alldeles frånsett betydelsen
av att man därigenom skulle
neutralisera dramatiseringen av själva
övergången.

Vilka skäl är det då som anförts mot
ens ett obetydligt uppskjutande av reformen?
Jag har nämnt ett av de skäl
herr Sundelin anförde; ett annat av hans
skäl var, att man inte skulle hinna genomföra
de praktiska nykterhetspolitiska

åtgärderna förrän till den 1 oktober 1955
och därför inte heller kunna släppa loss
spritfloden tidigare. .lag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att en hel
del av de praktiskt nykterhetspolitiska
åtgärderna ingalunda är fullt utvecklade
den 1 oktober 1955; några av dem kommer
då alltjämt att befinna sig på det
embryonala stadiet. Jag tänker bl. a. på
den speciella klinik för alkoholsjukdomar
som föreslås av departementschefen
och som utskottet har accepterat. Den
kommer med all säkerhet icke att kunna
stå färdig förrän tidigast om fem år.

Man har vidare menat, att under en
övergångsperiod skulle kunna uppkomma
frestelser för illojala restauratörer
att undandraga sig utskänkningsskatten.
Bortsett från att det är tveksamt, om en
insinuation av det slaget är på sin plats
i ett utskottsutlåtande, har vi ju ändå
möjlighet att kontrollera restaurangernas
utskänkning genom att ta del av deras
bokföring.

Man har också resonerat på följande
sätt: restriktionssystemet kostar cirka 10
miljoner kronor per år, och det kan icke
bli tal om att bibehålla den utgiften
längre än som är nödvändigt. Det ligger
med andra ord så till, att finansministern
inför utsikten att tjäna några miljoner
kronor per år, som för övrigt genast
förbrukas för andra ändamål, slänger
alla sina eventuella nykterhetspolitiska
betänkligheter över bord och inte
tvekar att släppa spritfloden lös plötsligt
och utan återvändo, åtminstone utan
möjlighet att återgå till restriktionssystemet.

Nykterhetskommittén arbetade under
åtta år, och ingen sade något om det,
men när nu reformen skall beslutas, får
den inte uppskjutas en enda månad, även
om ett uppskov skulle vara till det allmännas
bästa. Det gör också ett egendomligt
intryck, att man föreslår en försöksverksamhet
i detaljfrågan om måltidstvånget,
men inte i huvudfrågan. Yi
har dock haft det nuvarande systemet
i närmare 40 år, varför ett år mer eller
mindre inte borde spela någon större
roll, åtminstone inte inför risken att
riksdagen nu fattar ett förhastat beslut.

Fredagen den 21 mai 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Det är inte osannolikt, tvärtom sannolikt,
att finansministern fullt och fast
tror, att man inte löper någon som helst
risk genom att göra spriten lättillgänglig
för praktiskt taget alla vuxna människor
här i landet. Men det är ändå bara en
hypotes, och osäkerheten i mänskliga
beräkningar borde knappast vara mera
uppenbar än för finansministrar.

Nu vill jag visst inte förneka, att
finansministern liksom nykterhetskommittén
på ett högst lovvärt sätt söker
möta de väntade övergångssvårigheterna,
så långt det nu kan lyckas, med positiva
nykterhetspolitiska åtgärder. Men
det behövs något mer än dessa åtgärder
för att nå ett gott resultat. Herrar
Lundqvist och Sundelin har redan varit
inne på det spörsmålet. Yad man då
främst måste sikta på är att försöka få
fram en opinion för en mer värdig inställning
till alkoholvanorna här i landet.
Av största vikt är givetvis att reformen
kan räkna på nykterhetsrörelsens
fulla stöd. Kring denna betydelsefulla
kärna av nykterhetsfolk bör man, ungefär
i överensstämmelse med vad de föregående
talarna framhållit, söka bygga
upp en organisation med anslutning från
den betydligt större del av vårt folk, som
använder vin eller sprit men som har
intresse av att utbreda insikten om att
vårt folks vanor i detta avseende inom
alla samhällsklasser behöver reformeras
i riktning mot större varsamhet bland
annat med starkspriten. Tecken tyder på
att det redan satts krafter i gång för
att stifta en riksförening med detta syfte,
vilket man måste hälsa med den
största tillfredsställelse.

I fråga om den föreslagna speciella
kliniken för alkoholsjukdomar, vilken
i och för sig är synnerligen behövlig,
råder oklarhet och oenighet både beträffande
förläggningen och beläggningsprinciperna.
Av största vikt är att vårdbehövande
inte avskräcks från att frivilligt
söka sig till kliniken. För att nå
detta syfte är det nödvändigt dels att
kliniken ansluts till ett annat, större
sjukhuskomplex, så att dess särart i möjligaste
mån utplånas, och dels att kliniken
helt reserveras för frivillig vård.

Beträffande placeringen framhåller statsrådet,
att det vore lämpligt att förlägga
kliniken till karolinska sjukhusets område
men erkänner samtidigt, att det
sannolikt inte blir möjligt, varför det
kanske finge övervägas att inrätta kliniken
på annan universitetsort. Inte
desto mindre förordar såväl statsrådet
som utskottet, att riksdagen måtte besluta
att uppföra kliniken i Stockholm
eller dess omedelbara närhet.

Vi är några reservanter, som inte har
funnit det riktigt att besluta om placeringen
av kliniken på så lösa boliner,
varför vi föreslår att riksdagen skall
besluta om kliniken, utan att ange lokalisationen,
och att Kungl. Maj :t efter utredning
får bestämma, var kliniken skall

ligga.

Av samma skäl har vi reserverat oss i
utlåtandet nr 5, där utskottet instämmer
i Kungl. Maj:ts förslag, att professuren
i alkoholforskning, som skall få sin
institution samordnad med kliniken,
skall inrättas vid karolinska institutet.
Vi menar, med rätta synes det, att professuren
inte skall beslutas höra till karolinska
institutet förrän det är klart, på
vilken universitetsort kliniken skall uppföras.

Herr Braconier och jag har dessutom
reserverat oss för att attributet »teoretisk»
till »alkoholforskning» vid definitionen
av professurens ämnesområde bör
utgå. Vi anser nämligen, att man bör
ha rätt fria händer när det gäller att
utse en professor i alkoholforskning och
att man inte har någon anledning att
utesluta forskare, som angripit alkoholproblemet
från exempelvis invärtesmedicinska
och neurologiska synpunkter.

Beträffande beläggningen av kliniken
för alkoholsjukdomar har de verkligt
sakkunniga remissmyndigheterna, såsom
styrelsen för statens alkoholistanstalt å
Svartsjö, de erkända alkoholistanstalternas
centralorganisation m. fl., enhälligt
intygat att kliniken bör reserveras för
dem som frivilligt söker vård. Det är
också uppenbart, att i samma ögonblick
som man till kliniken överför tvångsintagna
klienter från alkoholistanstalterna,
kommer kliniken att i allmänhetens ögon

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

få karaktären av alkoholistanstalt och
överges av patienter, som frivilligt söker
vård. Vi har en exakt analogi härtill
när det gäller de psykiatriska avdelningarna
vid centrallasaretten. Där intages
inga sinnessjuka, som tvångsvis hänvisats
till vård genom utfärdande av s. 1c.
vårdattest. Det anses också allmänt bland
dessa avdelningars överläkare, att man
måste upprätthålla denna distinktion.
Släpper man den, kommer den nervklene
att överge de psykiatiska avdelningarna
och i stället söka sig in på invärtesmedicinska
eller neurologiska avdelningar.

Departementschefen har i denna fråga
gjort två uttalanden, som går så långt
i smidighet åt båda hållen, att de, såvitt
jag förstår, delvis motsäger varandra.
Först säger statsrådet, att en frivillig
sjukhusvård i största möjliga utsträckning
bör eftersträvas. Men något
senare heter det, att det nu sagda givetvis
icke innebär, att sjukhuset endast
eller ens till övervägande del skulle äga
mottaga sådana patienter, som av egen
drift söker sig dit. Jag vädjar till herr
statsrådet att på nytt överväga denna
fråga. En lösning enligt den av statsrådet
i proposition nr 158 angivna linjen
kommer endast att leda till att kliniken
inom kort degraderas till alkoholistanstalt.

Det är på flera andra punkter som
jag återfinnes såsom reservant i sällskap
med andra medlemmar av utskottet. Sålunda
har jag den uppfattningen, att
§ 69 i förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning
angående alkoholreklamen
inte står i överensstämmelse med
tryckfrihetsförordningens anda och har
därför yrkat att denna paragraf bör utgå.
Härav följer yrkande om ändringar
även av §§ 21 och 75.

Gentemot utskottets förslag om anvisande
av 700 000 kronor till utgifter för
nästa budgetår för en upplysningslcampanj
har anförts reservationer, som dels
går ut på avslagsyrkande, dels på yrkande
om en väsentlig kostnadsminskning.
I detta fall har jag stött utskottsmajoriteten
och i debatten särskilt anfört,
att vi har ett fullt godtagbart jämförelsematerial
i de upplysningskam -

panjer, som anordnas för bekämpande
av de veneriska sjukdomarna och som
givit ett åtminstone på många håll uppmuntrande
resultat. Behovet av kampanjen
reduceras visserligen något i händelse
av att vi får en övergångsperiod,
men skulle ingalunda helt bortfalla.

Beträffande ersättningen till den systembolagspersonal,
som inte kan beredas
ny anställning, vill jag framhålla
vikten av att denna ersättning utmätes
av det nya riksbolaget efter relativt generösa
grunder. Utskottet har också
skrivit ganska vällvilligt på denna
punkt. Vi måste betänka att det bär är
fråga om en personalgrupp, som på
grund av sin hittillsvarande mycket
starkt specialiserade verksamhet är svårplacerad,
inte bara vid avskedandet utan
även framdeles. Framför allt gäller detta
givetvis om personer i åldern över 30
år. Jag förutsätter att det samråd med
personalorganisationerna, som departementschefen
talar om, får formen av
verkliga förhandlingar.

Slutligen vill jag önska denna reform
all möjlig framgång, trots de brister som
jag menar förefinnes i fråga om sättet
för dess iscensättande.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Den omständigheten, att
jag under en rätt lång följd av år sysslat
inom ett systembolag med frågor av
den art, som vi här i dag diskuterar,
kanske motiverar att jag också drar mitt
strå till stacken och söker tillföra diskussionen
några synpunkter ■—• jag har
ingen förhoppning om att de skall vara
nya eller på något sätt revolutionerande,
ty detta ämne är ju sedan lång tid tillbaka
så stött och blött att det i viss mån
måste bli en upprepning av argument
som kommit fram tidigare.

Jag vill först ta fasta på ett yttrande,
som det särskilda utskottets ordförande,
herr Sandler, fällde. Han talade om den
stora enigheten inom utskottet, och jag
tror att han förväntade att denna enighet
på den avgörande punkten —- jag
lämnar åt sitt öde de många detaljreservationer,
som karakteriserat utskotts -

Fredagen den 21 mai 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

behandlingen — skulle avspegla sig även
när riksdagens kamrar går till votering.

Jag tror att herr Sandler får rätt, när
han räknar röstsiffrorna. Men jag undrar,
ärade kammarledamöter, om ni, när
ni drar er till minnes de diskussioner,
som under denna vårs förlopp och tidigare
förts både inom denna kammare
och utom kammarens väggar, ändå inte
får en känsla av att den betydande
enighet, som röstsiffrorna kommer att
demonstrera, inte är en enighet i de glada
förväntningarnas, förhoppningarnas
och entusiasmens tecken, utan på många,
många håll en enighet visserligen, men
en enighet i den inre osäkerhetens, farhågornas
och resignationens tecken. Jag
tror att osäkerheten här i kammaren är
betydligt större än den som kommer att
ta sig uttryck i röstsiffrorna.

Jag skall inte på något sätt ta upp den
folkomröstningdebatt, som särskilda utskottets
ordförande ansåg att det var
tillfäiie till längre fram, men eftersom
jag ändå en gång, när det ännu fanns
tid att anordna folkomröstning i denna
fråga, motionerade om detta, må det
vara mig tillåtet att säga, att i en fråga
av denna art, som så pass djupt griper
in i den enskilde medborgarens liv och
som rör för honom påtagliga förhållanden,
där de flesta medborgare har bildat
sig en uppfattning, mer eller mindre
grundad — ty alla profeterar vi i en sådan
här fråga endels — förefaller det
mig, som om det hade varit utomordentligt
naturligt och klokt att fråga
det svenska folket om vad det tycker i
detta avseende. Jag anser att man begått
en oklokhet, när man inte till folket
framställt denna fråga, som kunnat
formuleras enkelt, och jag tror att man
begått en oförsiktighet som man kanske
—• på den punkten hoppas jag att mina
farhågor inte skall besannas — en dag
kommer att ångra.

För att ge ett litet begrepp om min
inställning och för att kanske ställa i
belysning det som man i dag är beredd
att göra skall jag ge en — låt vara mycket
kortfattad —• historisk bakgrund till
det vi nu diskuterar.

4 Första kammarens protokoll 1954. Nr 22.

När man nu säger, att man är i färd
med att avskaffa restriktionssystemet,
kan man gärna för mig använda det uttrycket.
Terminologien spelar i och för
sig ingen roll. Men det som man en gång
i världen, när det nuvarande motbokssystemet
kom till, ville bygga upp var
inte allenast ett motbokssystem, vilket
den som var med på den tiden och
följde diskussionen mycket väl vet. Det
var jämte motbokssystemet restriktionerna
på utskänkningsområdet, som
skulle komplettera motbokssystemet, och
en nykterhetsvård, som man ville mycket
nära samordna med försäljningsrestriktionerna
för att få en koncentrisk
omvårdnad om och jag skulle vilja säga
ett koncentriskt tryck på dem, som inte
kunde handha alkoholhaltiga drycker
på ett hyggligt sätt. Allt detta ansåg man
var en förutsättning för att man skulle
kunna nå ett resultat, som skulle bli av
bestående värde för det svenska samhället.

Nu är det klart, att vad motbokssystemet
beträffar startade det under en
ovanligt olycklig tid. Ty dess startår inföll
under första världskriget, och från
att ha varit tänkt såsom ett system med
individuell kontroll, som skulle i första
hand träffa allenast dem som inte på ett
hyggligt sätt kunde sköta sig i fråga om
alkoholhaltiga drycker, blev det ett stelt
ransoneringssystem med nedpressning
av konsumtionen till tidvis två liter i
kvartalet; ett system som med hänsyn
till vaneförhållandena och opinionsläget
inom det svenska folket måste föda
missnöje och olaga rusdryckshantering
på många håll, som det tog många år
att bekämpa och som naturligtvis gav
systemet en mycket sämre start än det
eljest skulle ha fått. Därjämte försummade
man i mycket betydande utsträckning
att bygga upp nykterhetsvården,
sådan den speglade sig i nykterhetsnämndernas
verksamhet och på andra
håll. Jag tillhörde dem som strax före
1920 och under 1920-talets första år deltog
i arbetet på att försöka bygga upp
nykterhetsnämnderna, och jag vet väl
med hur liten förståelse och litet stöd
man vid den tiden kunde räkna.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Det fanns då emellertid en helhetssyn,
låt vara att man försummade att
realisera den. Det fanns verkligen en
helhetssyn på alkoholfrågan, som innebar
att man förstod, att man inte klarade
det här problemet bara med nykterhetsvård,
forskning, uppfostran eller
upplysning o. s. v., utan man hade klart
för sig att dessa saker, som i och för
sig är oumbärliga, goda och nyttiga,
måste kompletteras med någonting, som
gör den åtrådda varan i form av spritdrycker
svåråtkomligare för det svenska
folket.

Det är denna helhetssyn, som man i
dag på nytt är i färd med att släppa. Då
det särskilda utskottets ärade ordförande
nyss talade om det stora nykterhetsprogram,
som man i dag går att realisera,
så vare det mig mycket fjärran att
säga några förklenande eller onda ord
om detta, ty det innehåller på en serie
punkter så mycket, som jag anser vara
värdefullt och gott, att jag av fullaste
övertygelse och varmaste hjärta tillstyrker
saken. Men det är inte något nytt
program på något sätt. Det är ett försök
i större skala att realisera vad som ingick
som det ena ledet i en stort upplagd
aktion redan för 40 år sedan. Felet
är bara att man i dag tror sig kunna
klara sig med hälften av vad man behöver
för att nå det avsedda resultatet.

När vi så kommer till motbokssystemet,
är ju buden väldigt många. Yi har
en kategori, karakteriserad av nykterhetskommitténs
utlåtande. Jag känner
mig inte hundraprocentigt övertygad om
att hela majoriteten i nykterhetskommittén
är beredd att skriva under sitt eget
utlåtande i det avseende som jag nyss
har berört. I varje fall har olika uttalanden
till mig varit av den arten, att
de berättigar mig till ett mycket starkt
tvivel på den punkten. Men det, som i
varje fall är den officiella ståndpunkten
inom nykterhetskommittén, det är att
motbokssystemet är ett ont. Bara man
avskaffar det, får man automatiskt en
förbättring av nykterhetstillståndet, som
gör mycket annat överflödigt. Jag skall
komma tillbaka till den uppfattningen
om ett ögonblick.

Så har vi finansministerns betydligt
mera nyanserade och försiktiga uppfattning,
som icke bekänner sig till denna
tro eller övertro, eller vad man nu skall
kalla det, som man hade inom nykterhetskommittén,
utan som säger, att såvitt
man kan bedöma har motbokssystemet
visserligen inte så tråkiga effekter,
som kommittén målat ut, men inte heller
någon särdeles gynnsam effekt, och
när det är fråga om ett likgiltigt ting
skall man avskaffa det.

Ytterligare har vi den tredje ståndpunkten,
som kommit till uttryck i vissa
remissyttranden och som jag för min
personliga del bekänner mig till. Den
ståndpunkten innebär, att vi ingalunda
tror att motbokssystemet är det allena
saliggörande, som åstadkommer några
märkvärdiga resultat av revolutionerande
natur, men vi tror att det systemet
i sin mån är nyttigt och användbart för
att hjälpa till att åstadkomma de förbättrade
nykterhetsförhållanden, som vi
alla strävar efter.

Det är ungefär dessa tre ståndpunkter
som förekommer.

Det finns naturligtvis ingen möjlighet
att — även om vi har rätt många
planscher uppsatta på väggen här bakom
mig — ge sig in på en siffermässig analys
av de undersökningar som nykterhetskommittén
gjort och som anses bestyrka
riktigheten av den uppfattning
kommittén företräder. Jag tror att nykterhetskommittén
har samlat ett i vissa
avseenden mycket värdefullt material,
till vilket vi kanske inte kan finna så
många motsvarigheter när vi blickar ut
över världen. Men jag tror att nykterhetskommittén
har varit mycket vårdslös
när den dragit sina slutsatser.

Jag skall som sagt inte ge mig in på
en sifferanalys, men jag vill peka på de
kurvor som utmärker inköpsfördelningen
i Finland och Sverige. Kurvan
för Finland är en jämn linje. Nu säger
man att den omständigheten att den
kurva, som markerar inköpsfördelningen
i Sverige, har en topp vid 12 liter
och en topp vid 24 liter utgör ett tecken
på att motbokssystemet har en suggererande
effekt på köparna att gå upp mot

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken ro. m.

maximigränsen. Jag skall inte fördjupa
mig i någon analys, men det är väl,
mina damer och herrar, uppenbart, att
vi inom vida gränser kunde godtyckligt
ändra systembolagens tilldelningsbestämmelser,
så att vi flyttade den där
toppen vart som helst. Ty det är ju den
lagliga försäljningen som registreras
och som utmärks genom kurvan. Det
finns ingen möjlighet att dra några slutsatser
av den art, som man här har
gjort, av dessa kurvor. Man kan precis
lika gärna vända på resonemanget och
säga, att kurvan visar att motbokssystemet
utövar en press nedåt, ty om det
inte hade funnits, skulle kurvan ha stigit
ännu mycket högre. Man kan för övrigt
se på den finska kurvan att den på
slutet stiger mycket kraftigt. På samma
sätt förhåller det sig med åtskilliga andra
slutsatser som nykterhetskommittén
har dragit.

Jag kan inte förneka att motbokssystemet
i enstaka fall kan ha en suggererande
effekt. Dock måste jag i anslutning
till vad någon föregående talare
sagt framhålla, att min personliga uppfattning
är den att ransoneringar — och
jag vill inte gärna beteckna motbokssystemet
som en ransonering — har sin
verkligt suggererande effekt när folk
väntar en bristsituation, en kommande
knapphet på en vara, mot vilken man
vill rusta sig, eller väntar en prisstegring
vars verkningar man vill söka undvika.

Jag tror inte på att man gör några
vinster genom motbokssystemets avskaffande.
Jag tror i stället att man riskerar
att få åter oarter i en svårare
form, oarter som vi hade innan motbokssystemet
såg dagens ljus. Nu är det
självklart att jag liksom alla andra ytterligt
gärna vill tro att den utveckling,
som har ägt rum under decennier och
som karakteriseras av ökade kunskaper
om alkoholmissbrukets natur, ökar folkbildning,
höjd levnadsstandard, starkare
utbredning av olika rörelser, såsom
folkbildningsrörehen och andra ideella
rörelser, fackföreningsrörelsens starka
disciplin över sina medlemmar, idrottsrörelsens
stora utbredning o. s. v.,

har medfört att riskerna för ett spritmissbruk
av den art, som förekom för
en femtio år sedan, är vida mindre i
dag än för femtio år sedan. Jag vill gärna
tro det, och jag tror det. Men jag vill
inrymma en reservation. Studerar man
utvecklingen världen över när det gäller
narkotiska och andra sådana varor, får
man en skrämmande känsla av att allt
det goda, som jag nyss nämnde, dock
i många fall utgör ett utomordentligt
bräckligt värn mot att folk brukar sådana
varor, även till övermått, som
skänker dem en tillfällig trevnad, en
tillfällig stimulans genom att de besitter
vissa kemiska egenskaper.

Jag tror, som jag nyss sade, inte alls
på motbokssystemets suggererande effekt
i allmänhet, och när det nu talas
om att diskussionen om spriten i våra
dagar står i förgrunden för det allmänna
intresset, drar jag mig till minnes
hur det i min ungdom såg ut i skämttidningarna,
exempelvis dåtidens Strix, där
man fick se alla dessa bilder av Kolingen
o. s. v. Brännvinet i centrum för det
allmänna medvetandet var en mycket
klarare realitet för femtio år sedan än
det är i dag. Människorna har bara så
oändligt lätt att glömma — även de som
har kommit till sådan ålder att de har
förutsättningar att själva minnas hur
det var förut. Det är naturligtvis på det
sättet — vilket man hade anledning att
förutse även på den tid då jag började
syssla med dessa frågor — att den stora
faran för det svenska restriktionssystemets
bestånd måste komma den dag då
den generation, som hade upplevat och
sett tillståndet i nykterhetsavseende i
landet före motbokssystemets införande,
började försvinna och en ny generation,
som inte hade ett eget erfarenhetsmaterial
att jämföra med, hade växt upp.

Ja, mina damer och herrar, jag har
för min personliga del den uppfattningen,
att vad vi i dag borde göra, det
vore att försöka beröva det svenska motbokssystemet
en del av de svagheter,
som det alldeles otvivelaktigt har. Skulle
jag karakterisera den svaghet, som är
den största och som aldrig helt kan undanröjas,
så är det, att över den indivi -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

duella kontrollen finns ett patriarkaliskt
drag, ett prövande från fall till fall, som
det är mycket svårt — det erkänner jag
villigt — att införliva i tänkandet och
vanorna i ett modernt samhälle. Jag tror
emellertid, att det man borde göra i dag
vore att åstadkomma sådana reformer i
det svenska motbokssystemet, att det
bleve bättre och ändamålsenligare än
det nu är, och sedan komplettera det
med de åtgärder, som bär rekommenderas
på alkoholforskningens, nyluerhetsvårdens
och andra områden, för att se
vad man kan få för resultat av denna
syntes i stället för att försöka komma
fram med tillhjälp av ett hen, sedan man
amputerat det andra.

Jag vet inte, om övergångssvårigheterna
blir de mest betydande, eller om de
tråkigaste effekterna kommer först på
längre sikt. Jag befarar emellertid, att utvecklingen
ingalunda blir den man hoppas.
Hela tvisten om det datum vi skall
avskaffa restriktionerna är i och för sig
en obetydlig fråga. Varför man skall
vänta till den 1 oktober 1955 är för mig
fullkomligt omöjligt att begripa. Det är
ingenting som händer före den 1 oktober
1955 annat än att vissa organisatoriska
åtgärder vidtagas. Ingen människa
tror väl, att vi på den tiden hinner rusta
upp någon fullständig nykterhetsvård,
att anslagen till alkohoiforskningen har
givit några större resultat, eller att vi
fått någon alkoholklinik o. s v. Det enda
vi med säkerhet får är den även av utskottet
misstrodda — eller i varje fall
icke så högt skattade — upplysningskampanjen.
Personligen tror jag alltså,
att om vi i dag beslutar oss för att avskaffa
motbokssystemet, så finns det
inget skäl att låta restriktionerna existera
på det sättet att man har kvar några
kvantitativa begränsningar. Jag tror inte
att det går i realiteten. Men detta tycker
jag, som sagt, är en underordnad fråga;
om vi får olägenheterna litet mer eller
mindre markerade vid den ena eller andra
tidpunkten spelar för mig personligen
inte någon större roll.

Jag kan bara, innan jag slutar, tilllägga
en enda sak. Det är, att jag livligt
hoppas, att de farhågor som jag hyser

för en ogynnsam utveckling i nykterhetsavseende
som en följd av det beslut,
som den svenska riksdagen med all
sannolikhet går att fatta i dag eller i
morgon, icke måtte bli besannade. Ingen
skulle bli gladare än jag, om mina farhågor
komme att visa sig överdrivna
eller helt obefogade. Jag vågar emellertid
inte vara optimistisk nog att tro på
det sättet. Mina farhågor är djupt grundade.
Jag vill icke bära något medansvar
för det beslut som fattas. Jag hemställer
därför om avslag på Kungl. Maj ds
proposition, vilket yrkande sammanfaller
med hemställan under punkten A) i
herr Elowssons reservation.

I detta anförande instämde herrar Albert
Hermansson (s) och Eskils son (h).

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det anförande, som herr
Elowsson börjande denna debatt med,
innehöll en del överblickar över den tidigare
utvecklingen, avsedda att karakterisera
den vinst i nykterhetshänseende,
som vi har nått under den tidsperiod
som vi haft det svenska restriktionssystemet.
Anförandet var i andra
hänseenden rätt typiskt för den kritik,
som har drabbat nykterhetskommitténs
utredningar. Man presenterar alkoholskadorna
vid olika tidpunkter och förutsätter
att ens egen föreställning om orsaksbakgrunden
till alkoholskadorna är
riktig, och mot den bakgrunden ifrågasätter
man rent av den etiska halten hos
de människor som företräder en annan
åskådning.

Herr Elowsson fann skäl att erinra
dem, som nu föreslår motbokssystemets
avskaffande, om den gamla plikten att
»taga vara på sin broder». Herr Elowsson,
den plikten har nykterhetskommitténs
majoritet varit lika medveten om
som herr Elowsson! Men skillnaden mellan
herr Elowsson och nykterhetskommittémajoriteten
är den, att kommitténs
uppfattning om vilka faktorer som bestämmer
tillkomsten av alkoholskadorna
har varit en helt annan än den föga
genomtänkta uppfattning, som herr
Elowsson på denna punkt företräder.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspoiitiken m. m.

Vad har nykterhetskommittén gjort?
Nykterhetskommittén har presenterat
ett undersökningsmaterial av två typer.
Kommittén har så litet försummat att
belysa alkoholskadorna i det svenska
samhället, att den har ägnat en hel volym
åt att studera exempelvis de skilsmässor,
om vilkas sammanhang med alkoholmissbruket
herr Elowsson var övertygad.
Denna undersökning är på det
sättet originell, att den i motsats till de
tidigare undersökningar som har gjorts
om alkoholskadorna har kunnat, tack
vare motbokssystemet, göra en jämförelse
inte bara mellan å ena sidan helnyktra
och måttliga alkoholförbrukare samt
å andra sidan missbrukare. Den har
kunnat dela upp det svenska folket i
olika alkoholvanegrupper, nämligen absolutister,
nästan absolutister, moderatister
och missbrukare av olika grovlelcsgrader.

Detta undersökningsmaterial bär gett
ett resultat, som är av avgörande vikt
när man skall bedöma möjligheten att
med den metod som restriktionssystemet
representerar nå ett resultat i kampen
för en begränsning av alkoholskadorna.
Det har nämligen där visat sig,
att gränsen mellan alkoholskadorna och
frånvaron av sådana icke går mellan
nyktra — i den mening jag nyss definierade
detta ord — och missbrukare,
utan den går mellan absolutister och
nästan absolutister.

När doktor Ivan Bratt och hans medarbetare
på sin tid skapade ett system
som ville eliminera alkoholskadorna genom
att dra en gräns mellan de måttliga
och de omåttliga, är detta således en
konstruktion som inte har någon motsvarighet
i alkoholskadornas faktiska
struktur. Tar vi exempelvis kriminaliteten
så visar det sig att av den straffregisterkriminalitet,
som vi har i landet,
skulle 80 procent falla bort om kriminaliteten
hos folket i gemen vore lika liten
som bland de helnyktra. Av den
överrisk som representeras av alkoholbrukarna,
alltså av de återstående 80
procenten av kriminaliteten, faller 30
procent på nästan absolutister och moderatister.
Vill man en effektiv elimina -

tion av kriminaliteten duger således en
sådan paroll som den grundläggande parollen
för den individuella kontrollen
icke.

Nykterhetskommittén har i samma volym
underminerat en av de andra förutsättningarna
för den individuella kontrollen,
nämligen att det över huvud taget
skulle vara möjligt att genom någon
åtgärd plocka bort missbruksyttringarna
utan att samtidigt begränsa totalkonsumtionen
i proportionell omfattning.
Det visar sig nämligen vid denna
analys att när den individuella kontrollen
i Stockholm i början, år 1914
och åren närmast därefter, verkligen
lyckades begränsa yttringarna av missbruk
— fylleri —• så följdes detta icke
av en olikformig tillbakagång av det övriga
bruket, utan det blev tvärtom en
fullkomligt proportionell sänkning av
totalkonsumtionen. Det har vid nykterhetskommitténs
undersökningar visat
sig, att sambandet mellan den lagliga
förbrukningen i form av utminutering
och utskänkning samt fylleriförseelserna
är lika utpräglad i restriktionssystemets
Sverige, som i andra länder. Hypotesen
att det skulle vara möjligt att utmönstra
missbruket med bevarande av bruket är
således icke hållbar.

Denna del av nykterhetskommitténs
undersökningar är emellertid av underordnad
vikt i bredd med den — jag vågar
säga det — omsorgsfulla orsaksundersökning
som kommittén har utfört.
En sådan orsaksundersökning på detta
område innebär ju mycket vanskliga metodiska
problem. Det antal faktorer, som
bestämmer om herr Andersson eller herr
Pettersson i detta ögonblick dricker
brännvin eller icke, är mycket betydande.
Över huvud tag gäller ju detta om
alla orsakssammanhang, där ett biologiskt
fenomen, en handling över huvud
taget skall förklaras. När man skall skilja
de orsaksfaktorer, som i det sammanhanget
är relevanta, från de irrelevanta
i en utveckling, har man ju inget annat
instrument att tillgå än en statistisk metod
som arbetar med den förutsättningen
att några faktorer i en utveckling är
mindre relevanta och att några kommer

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

med i sammanhanget på ett relevant sätt.
När man skall begränsa utredningens
vanskligheter gäller det att försöka få ett
jämförelsematerial med den egenskapen,
att några omständigheter i de jämförda
grupperna kan tänkas vara likartade i
sin utveckling under det förlopp, där
det gäller att försöka få tag i de omständigheter
som bestämmer skillnaden i utvecklingen.

Från dessa utgångspunkter har nykterhetskommittén
studerat ett antal länder,
som befinner sig på samma kulturella
och ekonomiska nivå som Sverige
och som därför kan tänkas erbjuda begränsning
i antalet av de faktorer som
kunna tänkas variera från det ena landet
till det andra. Det är därvid inte
så, herr Elowsson, att vi har undersökt
bara de nordiska länderna, utan vi bär
— i motsats till vad herr Elowsson
sade —- också studerat exempelvis
Frankrike. Yi har studerat Frankrike
med mycket stort intresse. Där har vi
på sätt och vis fått ett nollmaterial i
vår undersökning angående lagstiftningens
inflytande. I Frankrike är nämligen
alkoholintressena så dominanta •—
10—15 procent av den franska nationalproduktionen
är ju alkohol — att det
icke är tänkbart att i det franska samhället
få igenom åtgärder som begränsar
alkoholkonsumtionen. Detta gäller normala
förhållanden — under första
världskriget vidtogs inskränkningar också
i Frankrike. Försäljningen i Frankrike
är praktiskt taget fri, och någon
prisstegring, som har kunnat påverka
konsumtionens höjd, förekom icke under
mellankrigsåren. Det intressanta inslaget
i det diagram, som är uppsatt på väggen
här, är att den franska konsumtionskurvan
har sjunkit med ungefär en tredjedel
under tiden efter första världskriget
i jämförelse med tiden före. Den
har sjunkit lika mycket som motsvarande
kurva i Sverige under samma tid. I
Frankrike, som icke har gjort någonting
för att få ned spritförbrukningen — man
har suttit med armarna i kors —• har
denna förbrukning således minskat lika
mycket som i Sverige, där man har gjort
starkare ansträngningar än i något an -

nat land för att begränsa spritkonsumtionen.

Vad är anledningen till att konsumtionen
i Frankrike har gått ned? Jag markerar
här, att den har gått ned •— jag
talar således icke om den absoluta höjden.
över huvud taget är det i sådana
undersökningar som dessa nödvändigt att
strängt hålla isär den absoluta höjden
och förändringen. Orsaksfaktorerna måste
studeras mot bakgrunden av förändringen
och icke mot bakgrunden av den
absoluta höjden.

Det är två orsaker till att spritförbrukningen
i Frankrike har sjunkit så mycket
efter första världskriget. Lyckligtvis
— det är en tillfällighet — har en
offentlig undersökning av dessa faktorer
verkställts av det franska arbetsdepartementet.
Den första faktorn är arbetslöshet
och rationalisering inom industrien
— arbetsgivarens möjlighet att
välja arbetskraft ledde till att alkoholisterna,
som tidigare hade varit säkra
på anställning, hamnade utanför arbetsmarknaden
och fick leva på knappa arbetslöshetsunderstöd.
Den andra faktorn
är den nya strukturen i nöjeslivet och
fritidslivet över huvud taget — framför
allt biografernas frammarsch.

Alla andra länder med vilka vi har
gjort jämförelse — det är fyra länder —
visar en gynnsammare utveckling än Sverige,
och den avgörande orsaken till förbättringen
i dessa länder ligger i stegringen
av priset. I Sverige har vi, till
skillnad från dessa andra länder, inte
bara infört motbok, inte bara kvantitetsbegränsningar
och måltidstvång på
restaurangerna och inte bara en alkoholistlag
— som hur bristfällig den än är
dock är bättre än i något annat land —
utan vi har också, i motsats till Frankrike,
infört starka prisstegringar. I själva
verket är den svenska prisstegringen
sedan 1913 ungefär lika stark som den
engelska, men den engelska prisstegringen
har lyckats få ned konsumtionen
till 30 procent av dess ursprungliga
nivå medan vår stannar på 75 å 80
procent.

Ett sådant material tvingar till en mera
ingående analys. När den förra nykter -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m,

hetskommittén arbetade, 1928 års rusdrycksrevision,
observerade den redan
då denna ogynnsamma konsumtionsutveckling
i Sverige. Och man förklarade
då saken ungefär så här: Det är visserligen
sant att vi har en ogynnsammare
utveckling än i England och Danmark,
men det beror på att vårt ekonomiska
läge är så mycket gynnsammare. Vid
den tidpunkten stod tro mot tro, och det
fanns inte någon möjlighet att knäcka
den motsättningen.

Emellertid har det, tack vare statistikens
utveckling efter den tidpunkten,
blivit möjligt att spalta upp konsumtionsutvecklingen
i olika faktorer. Det
är en engelsman, som i det hänseendet
bar lämnat de nya möjligheterna. Det
resultat man här kommit till har blivit
ett avgörande argument för nykterhetskommittén.
Man har kunnat göra en
uppspaltning, som lar hänsyn till spritpriserna
och inkomsterna och som sedan
visar vad som blir kvar i fråga om
summan av alla återstående omständigheter,
och man har sedan undersökt
hur utvecklingen i fråga om sistnämnda
restsumma har varit i England, Danmark,
Holland å den ena sidan och Sverige
å den andra. Då visar det sig att vi
vid den tidpunkt det gäller har en stigande
resttrend, en stigande spritförbrukning,
medan de andra länderna —■
England finns också med på detta diagram
— har en fallande trend.

Den engelske forskare, som har gjort
denna undersökning om utvecklingen i
England, har även studerat en rad andra
varor, bl. a. tobaken. I fråga om tobaken
finner han, att konsumtionen företer ett
annat utvecklingsförlopp. Det kan han
föra tillbaka på att de engelska damerna
i slutet av perioden presenterar fler
konsumenter än i utgångsläget. När han
så kommer till den motsatta tendensen
i fråga om spriten säger han, att han
inte kan förklara denna på annat sätt än
att engelsmännen är på flykt undan sitt
tidigare alkoholbruk. Det är inte längre
»modernt» i England på samma sätt som
tidigare att dricka sprit.

Utvecklingskurvan beträffande Danmark
och Holland är till och med på

siffran densamma och nära den i England.
Här är således en företeelse som
är gemensam för tre länder. De presenterar
naturligtvis i och för sig olikheter
inbördes av samma slag som föreligger
mellan dessa tre länder å ena sidan och
Sverige å den andra, men de har en
fulkomligt enhetlig utveckling på denna
punkt.

Varje analys på detta område har alltså
att förklara, vad det beror på att
Sverige i fråga om själva grundsedvänjan
—• sedvänjan sådan den föreligger
när man spaltar bort inflytandet av pris
och inkomster —• är annorlunda än de
andra länderna.

Ja, då gäller det naturligtvis att pröva
en rad olika tänkbara faktorer som
skulle kunna medverka till denna ogynnsamma
utveckling i Sverige. I regeringens
förslag finns en rad åtgärder föreslagna,
som avser att komplettera den
avveckling av motbokssystemet som föreslås
i huvudpropositionen. Det är förbättring
av alkoholistlagen, gynnsammare
livsbetingelser för nykterhetsrörelsen,
förbättrad vetenskaplig forskning och
förbättrad undervisning både i skolan
och utom skolan i alkoholfrågan. På
dessa punkter befinner vi oss redan i
utgångsläget i en bättre ställning än något
av de andra länder, som varit föremål
för jämförelsen. Vi önskar vår alkoholistvård
förbättrad, men den har
förbättrats mer under restriktionstiden
än vad något annat land kan uppvisa
en motsvarighet till. Det är således icke
frånvaron av en lika god alkoholistvård
eller av en lika gynnsam inriktning
fram mot ändrad alkoholistvård under
denna tid, som kan ge förklaringen till
den olikhet som föreligger mellan Sverige
och de andra nämnda länderna.

Vår nykterhetsrörelse har gått tillbaka
under denna tid, men den medlemsförlust,
som den svenska nykterhetsrörelsen
har lidit, är dock mindre än i de
andra länderna. Den danska nykterhetsrörelsen
har drabbats av en katastrofartad
nedgång, och även den engelska
nykterhetsrörelsen arbetar under mycket
ogynnsamma betingelser. Vår nykterhetsundervisning
har under perioden

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

varit bättre än i något av dessa andra
länder och har förbättrats mer än i något
av dem. Prövar man således faktor
efter faktor av denna typ, finner man
att det icke är möjligt att genom en hänvisning
till någon sådan faktor förklara
den ogynnsamma utvecklingen i den
svenska sedvänjans förskjutning.

Om det nu är på det sättet, är det då
inte rimligt att nykterhetskommittén har
frågat sig, huruvida inte den folkliga föreställningen,
som säger att den individuella
kontrollens verkan här är det avgörande,
är riktig och att denna kontroll
representerar den avgörande faktorn
bakom denna utveckling?

Det är flera moment i denna individuella
kontroll, som här spelar in. Man
sållar för det första ut sådana som får
motbok och sådana som inte får motbok.
Tidvis har denna procedur om
förvärv av motbok varit förbunden med
en mycket komplicerad mekanism, som
måste skjuta den in i medvetandets förgrund.
Denna gränsdragning är naturligtvis
särskilt markant när det gäller
förhållandet mellan missbrukare, bl. a.
alkoholister, och dem som får samhällets
godkännande.

Läkarnas nykterhetsförening har i ett
yttrande, som är citerat av nykterhetskommittén,
påpekat att den individuella
kontrollen har utgjort ett försvårande
moment i den svenska alkoholistvården.
Enligt en terapeutisk regel, om vilken
alla läkare är ense oavsett egen hållning
till alkoholbruket, bör alkoholisterna,
om de över huvud taget inte skall ramla
tillbaka i sitt missbruk, helt och hållet
avstå till och med från att dricka
pilsner. Men den sociala ambitionen »att
vara som andra» inriktar sig hos dessa
alkoholister inte på att vara nykterister,
utan på att ha motbok som andra. En
lång tid, när jag satt i Stockholms stads
nykterhetsnämnd, hade vi att sammanträde
efter sammanträde pröva framställningar
från systembolaget i Stockholm,
huruvida den ena eller den andra
alkoholisten kunde anförtros en motbok
igen. Det var ofta mycket allvarliga fall.
I ett land som inte har ett motbokssystem
är det naturligtvis på ett lieit an -

nat sätt möjligt att på detta område tilllämpa
terapiens grundläggande regler.

Ett av de mest tragikomiska inslagen
i denna bild om restriktionssystemets
inverkan på alkoholistvården har vi i
alkoholisthustrurna. Gång på gång har
jag varit med tjänstemän i nämnden till
sådana hem, där hustrurna vill ha motbok
så att de kan »bjuda precis som
andra». Allt deras lidande är inte tillräckligt
motiv för att motverka denna
sociala ambition!

Jag kan inte låta bli att berätta en
mycket betecknande upplevelse härom.
Då jag en gång i världen hade att handlägga
besvärsmål i kontrollstyrelsen,
uppsöktes jag av en kvinna med lidande
präglat i sitt ansikte. Hon berättade sin
livshistoria. Hon hade varit gift med en
alkoholist, som regelrätt hade pryglat
henne. Så småningom hade han emellertid
dött. Med en säker destruktiv instinkt
gifte hon om sig med en alkoholist.
Det äktenskapet representerade
emellertid så till vida ett framsteg, att
hon inte längre fick prygel. Men mannen
kom på sjukhus och där konstaterade
överläkaren att det var fråga om en
alkoholsjukdom, och i enlighet med i
rusdrycksförsäljningsförordningen givna
direktiv avstängdes han från motbok.

När kvinnan kommit så långt, frågade
jag mig, om hon skulle fortsätta och
berätta, hur hopplös hon fann avstängningen
vara, eftersom mannen i den
olaga marknaden kunde köpa så mycket
sprit han ville. Men nej, detta var
inte syftet hos kvinnan med det härjade
ansiktet. Denna kvinna, hustru till två
alkoholister, kom till mig för att begära,
att jag skulle inrikta min energi på
att hjälpa henne att få tillbaka en motbok
till familjen, ty det var, ansåg hon,
nödvändigt för familjens sociala position
!

År det verkligen rimligt att behålla
en ordning, som ger så förvridna värdeföreställningar? Jag

går vidare till det andra momentet
i detta sammanhang. Man får en
ranson, som inte är enhetlig utan graderad.
Graderingsreglerna genom åren
har vid sidan av bristfällig nykterhet

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22,

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

varit inkomst eller social position. Systemets
livsduglighet har i hög grad varit
betingad av den anpassning till den
sociala positionen, som varit möjlig. Om
en arbetare har blivit invald i en fullmälitigförsamling,
får han, utöver den
glädje, som han kan ha av detta inval,
ofta ett nytt belägg på att han verkligen
har förvärvat en ny social position därigenom,
att han då åker upp i en ny
tilldelningsklass.

Systembolagen har systematiskt försökt
att gardera sin position genom att
på det sättet ge favörer åt dem som kan
tänkas utöva inflytande på oktrojerna.
Det roade mig en gång, då jag i nykterhetskommitténs
regi studerade registraturen
i Stockholmssystemet att se efter
vad systemet hade för anteckningar om
mig. Jag har aldrig sökt motbok och
aldrig varit tagen av polisen för fylleri.
Jag hittade verkligen mitt kort i registret.
Där fanns en röd stämpel, följd
av ett utropstecken: »Obs! Stadsfull mäktig!»

Det var år 1946 eller 1947 och
var nu en ovederhäftig upplysning, ty
jas hade fallit ur stadsfullmäktige redan
1935.

Man har sålunda på detta sätt gjort
tilldelningen beroende av den sociala
positionen, vilket medfört, att i de breda
folklagren möjligheten att avancera i
tilldelning har haft en likartad betydelse
— alla aspirationer är ju beroende
på vilket utgångsläge man befinner sig
i — som när det gäller att avancera
från Stora korset av Nordstjärneorden
till serafimerriddarnas grad.

Herr Bergvall sade i sitt anförande,
att om man såg tillbaka, var spritintresset
lika starkt vid seklets början som
det är nu. Han anförde Strix och gjorde
gällande, att det i det hänseendet inte
har inträtt någon ändring. Jag skulle då
vilja fråga herr Bergvall, om den läroverksungdom,
som han och jag tillhörde
strax före det första världskriget,
inte på ett mycket markant sätt skilde
sig från läroverksungdomen av i dag.
Den tidens läroverksungdom fångades i
mycket hög grad av de studerandes nykterhetsorganisation.
Vid Uppsala universitet
var vid den tidpunkten av dåva -

rande lilla studentkår inte mindre än
400 medlemmar i studenternas helnykterhetssällskap.
Nu finns det i den mycket
större studentkåren kanske 50 stycken
aktiva medlemmar. Vid den tidpunkten
fanns det icke i svenskt samhällsliv
någon motsvarighet till vad som
är en specifik svensk ungdomsföreteelse
av i dag, nämligen röjargängen, som går
från familj till familj och dricker ur familjernas
sprittiligångar. Det fanns vid
den tidpunkten inte heller en sådan systematisk
inriktning i breda ungdomslager
på förvärvet av »halvpannan» till
lördagen, som är en punkt omkring vilken
festen grupperas. Så nog har det
skett förändringar i ogynnsam riktning
på flera punkter, främst beträffande
ungdomen, som ju är den rörligaste
gruppen.

Detta är sålunda iakttagelser, som den
medborgare, vilken observerar sina grannar,
kan göra. Nykterhetskommittén har
nu varit inriktad på att pröva huruvida
dessa iakttagelser kan bekräftas genom
det statistiska material, som kommittén
bearbetat. Den mest intressanta delen av
detta material är den jämförelse mellan
Sverige och Finland, som herr Bergvall
ett ögonblick var inne på. I mitt diagram
här har den finska kurvan ett mycket
jämnt förlopp. Den är avbruten vid 36
liter — diagrammet redovisar inte högre
litertal för att kurvan inte skall bli
för lång. Men eljest har kurvan samma
form i slutet som i den redovisade förra
delen. Det framgår av den att de vanligaste
inköpsmängderna ligger i Finland
mellan 5 och 18 liter per år.

Den röda kurvan på diagrammet redovisar
förhållandena i Sverige. Där ser
vi bestämda anhopningar omkring 12
liter, 24 liter och 36 liter per år. Köp
av andra kvantiteter per år är relativt
sällsynta. Det är alltså endast ett relativt
fåtal av kunderna, som väljer något annat
litertal.

Det har nu varit en av de stora tvisterna
mellan nykterhetskommittén och
systembolagen, hur man skall tolka dessa
anhopningar på kurvan. Rent teoretiskt
är två tolkningar lika möjliga. Man kan
säga att det beror på motbokens utom -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ordentliga förtjänst; den hindrar större
inköp. Men det är också möjligt att ge
den förklaringen, som den allmänna iakttagelsen
gör: att när nu folk har en viss
ranson, så anser de att de inte bör låta
den frysa inne eller, som man säger i
andra landsändar, brinna inne.

Vilkendera tolkningen är nu den riktiga?
Nykterhetskommittén har härvidlag
använt ett matematiskt resonemang,
som jag inte här skall gå närmare in
på, men som är tämligen bindande. Det
resonemanget säger, att det är otänkbart
på grund av frekvenskurvans naturliga
form, att denna anhopning exempelvis
vid 36 liter om året skulle kunna bero
på att de nuvarande bestämmelserna
bromsar upp inköpen och hindrar dem
att nå upp till vad de eljest skulle bli.
Ett annat resonemang skulle nämligen
förutsätta inköp av så enorma kvantiteter,
att det är otänkbart att några kunder
verkligen skulle vilja göra sådana
inköp. Man kommer nämligen fram till
att det skulle vara genomsnittligt normalt
för treliterskuuderna att köpa 100
liter om året, vilket naturligtvis är en
alldeles orimlig kvantitet.

Bland de statistiker, som sysslat med
nykterhetskommitténs betänkande, tror
jag att anslutningen har varit starkast
till denna del av nykterhetskommitténs
bevisning. Det finns ett ytterligare skäl
på den punkten. Det är den socialpsykologiska
forskningen i Amerika. Den
har har faktiskt inriktat sig på att undersöka
hur folk beter sig, när de handlar
under föreställningen att något är
tillbörligt, att det är en norm. Den amerikanska
undersökningen visar — det är
en av Förenta staternas främste psykologer,
Allport, som gjort undersökningen
— att när folk handlar under intrycket
av en sådan norm, hopar de sig regelbundet
omkring normen. På precis samma
sätt hopar sig de svenska systembolagskunderna
kring var och en sin tilldelningskvantitet.
Denna samstämmighet
mellan vissa allmänna psykologiska
iakttagelser i Amerika och den företeelse,
som vi kunnat konstatera här i Sverige,
är ju ett ytterligare belägg för riktigheten
av den folkliga iakttagelsen, att

det i själva verket finns en föreställning
om att den kvantitet, som man fått sig
tilldelad, den skall man också ta ut.

Jag har, herr talman, ansett det riktigt
att denna debatt inte genomföres
utan att nykterhetskommitténs analys av
utvecklingen i Sverige, jämförd med utvecklingen
i andra länder, och den kausalitetsuppfattning
om motbokens verkningar,
som framkommer ur denna analys
i samklang med en bred folklig föreställning,
också kan visas vara hållbar,
inom de gränser en sådan statistisk analys
nu kan vara det. Man kan faktiskt
inte kräva mer av den vetenskapliga
forskningen, vare sig på detta eller något
annat område, än att den förebringar
en hypotes med egenskapen att förklara
så många fakta som möjligt. Och jag tror
att den rad av fakta, som jag här har
presenterat, får en enhetlig förklaring
genom antagandet att motbokssystemet
har i stort sett sådana verkningar som
den folkliga iakttagelsen i enskilda detaljer
och under samtal man och man
mellan har fixerat. Hypotesen visar sig
ge en entydig förklaring till hela serien
av säregna statistiska fakta på området.
Jag tror att detta resultat är ganska vackert,
och oavsett hur man ställer sig till
det, anser jag att det är en förtjänst hos
nykterhetskommittén att på detta sätt ha
lyckats gå över från de allmänna resonemangen
till den statistiska mätningens
plan.

Självfallet kan dessa mätningar ytterligare
kompletteras; jag är för min de!
liksom exempelvis herr Wahlund mycket
intresserad av att en fortsatt forskning
och analys på detta område äger
rum. Naturligtvis har mätningarna blivit
föremål för kritik, men utan att åtminstone
för ögonblicket vilja trötta
kammaren med en analys av den kritiken,
skulle jag vilja säga att den icke
har sådan bärkraft att den kan anses
föra forskningen på området vidare.

Herr talman! Jag tror således att nykterhetskommittén
gett goda grunder för
sin bestämda uppfattning, att restriktionssystemet
varit en faktor som stegrat
alkoholkonsumtionen. Vi har till och
med räknat ut hur stor stegringen varit,

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna
på grundval av den differens som föreligger
mellan Sverige å ena sidan och
Storbritannien å andra sidan i fråga om
själva den grundsedvänja som blir kvar
när man spaltar bort inflytandet av pris
och inkomst. På det sättet har vi kommit
till det resultatet, naturligtvis med
stora statistiska felmarginaler, att alkoholkonsumtionen
i vårt land sannolikt
i detta nu inte skulle ha varit fem liter
per år och invånare, utan två liter, om
vi under den period då restriktionssystemet
tillämpats i landet hade underlåtit
att införa den individuella kontrollen
men vidtagit alla de övriga åtgärderna.

Uppenbart är att den, som nått övertygelsen
att psykologiska faktorer medfört
en stor stegring av konsumtionen,
som ger de olika statistiska utslag jag
här belyst, måste betrakta eliminerandet
av den individuella kontrollen såsom eu
kvantitativt betydelsefullt åtgärd i syfte
att skapa ökad folknykterhet i vårt land,
detta i all synnerhet mot bakgrunden av
den samväxling mellan bruk och missbruk
som jag tidigare har berört.

Men detta innebär naturligtvis icke,
att den svenska alkoholkonsumtionen
plötsligt kan väntas sjunka från fem till
två liter per invånare och år i samma
ögonblick som den individuella kontrollen
slopas. Nykterhetskommittén har
ingalunda hängett sig åt någon sådan
illusion. Inom fysiken gäller till exempel
beträffande gravitationen, att utgångsläget
plötsligt och utan besvär återinträder,
om man undanröjer en kraft
som man tillsatt, men i det sociala orsakssammanget
är förhållandena mycket
mera komplicerade. Nykterhetskommittén
har varit fullkomligt medveten om
att det bör kräva en avsevärd tid att
komma tillbaka till utgångsläget, när
stegringen av konsumtionen fått uppbyggas
under 40 år. Vi väntar oss alltså inte
något omedelbart paradisiskt tillstånd,
men vi räknar med att den ständiga uppskruvning
av konsumtionen, som försiggått
under 40 år, skall avbrytas och
att vi skall få ett intervall med en konsumtionsnivå
i horisontellt läge samt att
en sänkning av konsumtionen så små -

för den framtida nykterhetspolitiken m. m.
ningom skall inträda, när de äldre generationerna
efterträdes av yngre generationer,
som inte lever under suggestionen
om alkoholen såsom något märkvärdigt
utan som inriktar sin strävan
mot andra föremål än lördagarnas halvpanna.

Det är ett blygsamt resultat, mina damer
och herrar, men man skall icke inbilla
sig att vi över huvud taget kan på
detta område konstruera någon maskin,
som ger några revolutionerande resultat.
Om nykterhetsrörelsen och sociala nydanare
har fått lära sig någonting under
allt reformarbete, är det att vara
nöjda med blygsamma resultat och små
successiva förbättringar. Och det är ingenting
annat nykterhetskommittén hoppats,
när den har föreslagit en avveckling
av motbokssystemet.

Det alternativa perspektivet, nämligen
att vi bibehåller motboken, att vi steg
för steg pressar tillbaka den del av det
svenska folket som icke har motbok, att
vi får ett ökat antal kvinnor i motbokskretsen,
är så skrämmande, att redan
möjligheten att göra ett avbrott i den
nuvarande utvecklingen borde vara eu
tillräcklig anledning för det svenska folket
och riksdagen att överväga den nu
föreslagna förändringen.

Låt mig sedan, herr talman, säga några
ord om den omedelbara effekten av
det ifrågasatta frisläppandet av spriten.
När vi i nykterhetskommittén till en
början diskuterade övergångssvårigheterna,
rådde stor betänksamhet inom
kommittén. Det var särskilt en av mina
politiska meningsfränder, som sammanträde
efter sammanträde övervägde olika
anordningar, som man skulle kunna
tänka sig för att mildra denna övergång.
Men då sade vi oss: Om vi skulle se
efter, hur det gått vid andra tillfällen,
då ett samhälle har övergått från att ha
stränga regler eller förbud mot alkoholförtäring
till ett system med fri försäljning!
Vi studerade ur denna synpunkt
tre förbud och den hårda ransonering
som Norge hade, när Quislingregimen
föll. Vad blev resultatet? Jo, det visade
sig att man exempelvis i Amerika över
huvud taget icke, när förbudet upphäv -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

des, kunde avläsa någon som helst övergångsvåg.
Förbudet hade tydligen haft
en fördelaktig inverkan. Det hade mycket
avsevärt pressat ned de statistiskt
pålitligaste yttringarna av alkoholskadorna.
När förbudet föll, började dessa
stiga igen. Men det blev ingen plötslig
första stegring utan en successiv sådan
år för år. Denna nya möjlighet att dricka
skapade med andra ord tydligen inte ett
plötsligt hopp över till nya alkoholvanor
hos sådana, som inte tidigare haft
några sådana. Hela det knippe av vanor,
som man hade på detta område, lämnades
med andra ord relativt oberört av
övergången.

Ännu mera karakteristiskt var det när
man släppte förbudet i Finland. Eftersom
man där hade en olaga hantering,
som man ansåg del önskvärt att fort
komma till rätta med, började man, samtidigt
som förbudet släpptes, att sälja
ett starkt och billigt brännvin »björnbrännvin».
Hur verkade den åtgärden?
Ja, den inverkade inte mera på fylleriet
än att fylleriförseelserna i Finland följde
konjunkturvågen nedåt år 1932. Det
kan hända att den påverkade fylleriet,
men i så liten utsträckning, att det statistiskt
inte kan särhållas från andra
faktorer, som påverkar fylleriet.

Hur gick det i Norge, när man den 1
februari 1946 gick direkt över från en
ransonering, som innebar att man på
ett år fick köpa mellan 5 och 6 liter
sprit och vin på sitt kort, till fullkomligt
fri försäljning med någon prisstegring,
vilken dock knappast kompenserade den
varubrist, som fanns på andra håll i det
norska samhället vid den tidpunkten?
Ja, man fick i Oslo under januari 1946
dubbla antalet fyllerifall mot vad som
var normalt för Oslo före kriget. Man
hade under det första året ytterligare en
del besvär, men i januari 1947 var man
nere i det normala igen även i Oslo.
För Norge i dess helhet betydde denna
övergång inte mera än att totalfylleriet
under året gick upp med 7 procent i
förhållande till förkrigsnivån. Även där
var det således en förändring, som icke
är större än att den höll sig inom en
normal konjunktursvängnings nivå.

När den här mannen, som var så angelägen
att få särskilda övergångsanordningar,
fick se dessa resultat, släppte han
tanken på några sådana. Det gjorde också
nykterhetskommittén i sin helhet. Den
har på denna punlct inte sagt annat än
att det är skäl att nykterhetsnämnderna
upprustas så, att de förete en viss beredskap
med hänsyn till denna övergång.

Jag tror att dessa iakttagelser kommer
att kunna verifieras också i Sverige. Vi
har ju redan den största brännvinsförbrukningen
per invånare i världen. Hur
mycket skall vi egentligen kunna dricka
mera? Jag tror att för den övervägande
delen av det svenska folket gäller den
psykologiska lagen om att man inte hoppar
ur sitt vanemönster, även om en
lag vid en viss tidpunkt blir ändrad,
utan man håller sig i allmänhet inom
detta vanemönster. Samhället kan med
säkerhet bygga på denna grundläggande
psykologiska lag, när det slopar motbokssystemet.
Restriktionssystemet är ju
ändå inte något slags korsett omkring
den svenska samhällskroppen av den
grundläggande innebörd för dess konstitution,
att den, om vi slänger bort korsetten,
faller ihop i en formlös hög. Vi
kommer att vara ungefär som förut.

Jag tror således att särskilda övergångsanordningar
på denna punkt icke
är starkare motiverade med hänsyn till
den erfarenhet man har från andra länder
och till allmänna psykologiska lagar,
och jag tror att det blir ännu mindre
skäl att tveka inför denna övergång,
om riksdagen följer den linje, som reservanterna
här har föreslagit.

Kungl. Maj :t har i sitt förslag i fråga
om denna övergång förutsatt, att den
skall ske i ett slag den 1 oktober 1955.
Men när man har ett ur denna synpunkt
så ändamålsenligt instrument som det
svenska restriktionssystemet med dess
möjlighet att successivt överföra delar
av kundkretsen, varför skulle vi då inte
använda den möjligheten och låta systemet
göra oss den sista tjänsten att beröva
det svenska folket den stora dagen
F?

Såsom en anmärkning mot vad herr

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Sundelin här sade, vill jag nämna, att
i utskottets debatter var vi helt och hållet
inriktade på, inte att få en extra
övergång vid sidan av övergången den
1 oktober 1955 utan att för de kunder,
som redan är inordnade i systembolagens
kundkrets och som är skötsamma,
göra en successiv övergång, Qch det betonas
ytterligare i de formuleringar,
som är valda i den avgivna reservationen.

Jag tror att den frihetspsykos, som
finansministern fäster en viss vikt vid,
inte kommer att uthärda denna spridning
av övergången för den hittillsvarande
kundkretsen under en längre tidrymd,
utan spritmissbruket kommer då
att begränsas och bli av mycket mindre
format den 1 oktober 1955, då det tillkommer
en del nya unga kunder och till
äventyrs en del av de misskötsamma
element inom systembolagens kundkrets,
som man inte före den tidpunkten
vågat anförtro fria inköp.

Jag kan således inte hjälpa att jag tycker,
att det är i linje med tankegången
att dra bort uppmärksamheten från en
bestämd tidpunkt att på det här sättet
successiv överföra den nuvarande kundkretsen
under en längre tidrymd. Det
är den enda form, i vilken man före den
1 oktober 1955 kan skapa anpassning
till den ordning som därefter kommer
att råda. Det gäller däremot inte alternativet
att återinföra 4-literstilIdelningen.
Det är uppenbart, herr talman, att
den, som under ett långvarigt kommittéarbete
med statistikens hjälp försökt belysa
de föreställningar, som härskat hos
det svenska folket beträffande motbokens
verkningar, och med ledning av
denna statistik lyckats visa att restriktionssystemet
icke har de förtjänster
som man på vissa håll tillskriver det,
utan tvärtom med mycket stor sannolikhet
har medverkat till att stegra konsumtionen
— något som en majoritet på
tio kommittéledamöter av elva ansett —
inte kan dela den pessimism, som herr
Bergvall här givit uttryck åt. Han karakteriserade
visserligen en grupp av
människor riktigt, när han sade att de
fattar sitt beslut i resignationens tecken,

men kommitténs majoritet har inte format
sitt betänkande under denna känsla.
Denna tankegång har inte heller kommit
till uttryck hos den svenska nykterhetsrörelsen.
Inom denna rörelse har
man efter ingående debatter i dess ledande
instanser och på dess särskilda
riksdag med trehundra medlemmar
för sin del beslutat att ge sin anslutning
till kravet på den individuella kontrollens
avskaffande. Efter att lia resonerat
med många i dessa församlingar kan jag
bekräfta att en mycket bred krets av
dessa nykterhetsvänner motser riksdagens
kommande beslut med lugn förtröstan.
De ser däri bl. a. en ökad möjlighet
att uppnå det syfte, som för både
nykterhetskommittén och propositionen
varit ett av målen, nämligen att få en så
stor mängd personliga absolutister i det
svenska samhället som möjligt.

Såsom en sista iakttagelse vill jag säga,
att det inte finns någon tillförlitligare
mätare av nykterhetstillståndet i sin
helhet i ett land än totalkonsumtionen
av spritdrycker. Antalet absolutister stiger
ju, då konsumtionen sjunker, och på
samma sätt ökar antalet missbrukare av
olika grovhetsgrad, när konsumtionen
stiger. Det behövs således inte något
annat mått på nykterhetslägets förändringar
än siffrorna beträffande spritkonsumtionen.
När det gäller att bekämpa
själva alkoholskadorna bör man alltså se
till, inte att missbruket försvinner — det
är en paroll, som inte kan ges något
konkret innehåll, eftersom det inte finns
någon separat metod att bekämpa missbruket
— utan man måste se till, att
samhället med de hjälpmedel, som står
till dess förfogande, direkt inriktar sig
på åtgärder i syfte att minska den totala
spritkonsumtionen. Detta är ett resultat
av nykterhetskommitténs undersökningar,
och jag skulle tro att kommitténs
majoritet — oavsett sin personliga
ställning till alkoholförbrukningen — är
ense på den punkten.

Med dessa utgångspunkter, herr talman,
är det med lugn förtröstan som jag
här tillstyrker bifall till särskilda utskottets
förslag att avskaffa den individuella
kontrollen.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! När det problemkomplex,
som i dag föreligger till avgörande i
riksdagen, kom hit till kammaren, hade
ett ofantligt förberedelsearbete genomförts.
Under många år hade nykterhetskommittén
genom omfattande utredningar
försökt belysa nylderhetstillståndets
utveckling och nykterhetstillståndets läge
här i vårt land. Alla vet ju att det var
ett mycket ingående utredningsarbete
och att problemen blev så grundligt genomlysta
som aldrig förr här i landet
när det gäller denna fråga och knappast
i något annat land heller. Det har rått
mycket delade meningar om det resultat,
vartill kommittén kom, men det finns väl
egentligen bara en åsikt om att utredningsarbetet
var föredömligt och mycket
genomlysande.

Det fanns enligt mitt sätt att se
emellertid vissa luckor i de förslag, som
hade kommit från kommittén, och jag
fick Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla
några särskilda kompletterande
sakkunnigutredningar för att ge ytterligare
belysning åt problemen. Jag kan
bara med tillfredsställelse konstatera,
hurusom folk från skilda håll beredvilligt
ställde sig till förfogande och försummade
för dem väsentliga uppgifter
för att under en kort tid försöka nå fram
till resultat inom sina områden. Och så
kom hela materialet till finansdepartementet,
där det bearbetades och gjordes
till propositioner. Nu har särskilda utskottet
gjort en granskning av hela detta
material, och i dag ligger resultatet på
kammarens bord.

Det har varit ett hängivet och skickligt
arbete på alla de händer, som jag här
har omnämnt, och jag måste med talmannens
tillstånd uttala mitt tack till alla
dem som gjort det möjligt att få fram
detta material till ett avgörande här i
riksdagen. Det har för mig varit en stor
tillfredsställelse, att arbetet har kunnat
fortgå på detta tillfredsställande sätt, när
d.et nu genom tillfälligheternas spel blev

jag som fick ta det parlamentariska ansvaret
för denna fråga.

Den åsikten har kommit fram under
diskussionen även i denna kammare, att
frågan ligger på kammarens bord för
tidigt; den borde även ha underkastats
en folkomröstning. Den saken har, som
alla känner till, övervägts i det förberedande
arbetet, och för min del förklarade
jag, att vi borde avvakta vad remissmyndigheterna
hade att säga om de
framlagda förslagen, innan vi tog ståndpunkt
till frågan om folkomröstning. Det
är väl ändå på det sättet, att om det skall
anordnas en folkomröstning, så skall
det gälla en fråga, om vilken det råder
verkligt delade meningar inom nationen.
Det bör dessutom finnas organisatoriska
uttryck för de olika ståndpunkterna, så
att det är möjligt att genomföra den
kampanj, som måste föregå en folkomröstning,
om den över huvud taget skall
ge något resultat. Men remissvaren gav
ju till känna, att det icke föreligger
någon sådan djupgående meningsskiljaktighet
och att det inte fanns några organisationer,
som ville ställa sig på det
gamla systemets sida — det kan vi väl
slå fast. Jag menade därför, att det i
grund och botten saknades förutsättningar
för att göra frågan till föremål
för en folkomröstning.

Det har blivit nödvändigt, att nu skapa
nya uttryck för det svenska samhällets
nykterhetspolitik. Man kan säga, att
vi nu står inför en milstolpe, att vi intar
en ändrad ståndpunkt till dessa spörsmål.
Man kan fråga varför. Ja, ett negativt
svar ger sig väl självt på den frågan:
Det är inte därför att det har inträffat
någon märkbar förändring i nykterhetstillståndet
i vårt land. Det har
varken inträffat en hastig försämring eller
en hastig förbättring. Nej, orsaken
är val, att vi har kommit underfund med
att förändringarna har blivit alldeles för
små. Det är klart, att om man ser tillbaka
på det sista halvseklet — och det
finns väl en och annan som kan göra
det — så måste man, liksom herr Bergvall,
konstatera att det har blivit en viss
förbättring i nykterhelstillståndet. Alkoholbruket
har blivit mera hyfsat, och de

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

yttre uttrycken för missbruket är kanske
inte lika iögonenfallande som tidigare.
Men samtidigt vet vi, att nykterhetstillståndet
hos vårt svenska folk
ingalunda är gott. Det är inte min mening
att här försöka ge en skildring av
detta, ty det känner vi alla så väl till.
Vi vet, att alkoholbruket ligger bakom
som orsak till de flesta brott, till de
flesta skilsmässor och till de svårigheter
barnavården har med skilsmässobarnen.
Vi vet, hurusom alkoholbruket nedsätter
vår produktionsförmåga och försämrar
effekten av vårt arbete, och vi
vet vilken effekt alkoholbruket har på
trafiksäkerheten. Man skulle lätt kunna
fortsätta denna uppräkning. Vi måste
slå fast, att bakom största delen av den
sociala misären i vårt land skymtar alkoholbruket.
Det är ju ett faktum, som
vi inte kommer förbi och som måste
göra alkoholfrågan till en av våra viktigaste
sociala frågor, en fråga som vi
måste ägna ingående uppmärksamhet
och på vars lösande vi måste vara beredda
att offra krafter, även om vi naturligtvis
har klart för oss, att frågan
inte kan lösas annat än genom en långsamt
fortskridande förbättring.

Vi har haft ett intensivt nykterhetsarbete
under det sista halvseklet. Vi har
gjort stora samhälleliga insatser för att
få en förbättring till stånd, och vi måste
konstatera att resultatet har varit
mycket litet. Vi kan fråga: Varför har
det inte blivit bättre? Ja, det kan ges
många svar på den frågan. Man kan naturligtvis
filosofera hit och dit, men den
mening man har kan man ju inte på
något sätt vetenskapligt styrka. Men för
mig har det med åren blivit på det sättet
att jag icke har kunnat komma förbi
att det i den mänskliga naturen finns
ett djupt rotat behov att komma bort
från den trista vardagen och den hårda
verkligheten, och för de allra flesta
människor är alkoholbruket ett medel att
undfly det gråa och det hårda. Därför
värdesättes alkoholbruket högt av majoriteten
av alla dem som är tongivande
för åsiktsbildningen inom det svenska
folket. Ett par gånger har man här i
dag ställt den gamla frågan: »Skall jag

taga vara på min broder?» Här är verkligen
ett område där de flesta människor
ständigt ställs inför den frågan. Men
man vill icke avstå från den förgyllning
av verkligheten, som alkoholbruket innebär,
för att därigenom rädda medmänniskor,
och man tänker inte alltid
på att faran lurar på oss alla. Jag minns
att jag i nykterhetsvårdskommitténs betänkande
för några år sedan såg en uppgift
att t. ex. här i Stockholm var åttonde
manlig medborgare riskerar att få
nykterhetsanmärkning. Sådant kan drabba
oss litet till mans.

Jag skulle tro att vi här har den djupast
liggande orsaken till att våra ansträngningar
att komma till rätta med
alkoholfrågan har givit så litet resultat.

Om man tänker som jag, så måste man
finna det ganska verklighetsfrämmande
när herr Elowsson, som inte nu vill ta
bort motbokssystemet, tänker sig en
ny form av nykterhetsarbete som skulle
bestå i en långsam avvänjning av det
svenska folket genom sänkning av alkoholhalten
i rusdryckerna och genom
minskning av tilldelningen. Och så tilllägger
han: »Härigenom skulle såväl sed
som personliga vanor förhållandevis lätt
anpassa sig till den ändrade tilldelningen.
» Nej, herr Elowsson, den anpassningen
av sed och personliga vanor vinner
man icke på det sättet. Tvärtom har erfarenheten
under det senaste halvseklet
visat oss att det icke går att lagstifta bort
vare sig alkoholbruk eller alkoholmissbruk.
Totalförbud har försökts i många
länder, och det har misslyckats. I vårt
land har vi haft ett unikt ransoneringssystem
för spritdrycker. Jag kan icke säga
annat än att det har misslyckats. Jag
tillhör visserligen inte dem som påstår
att detta system har försämrat nykterhetstillståndet.
Jag är inte alldeles säker
på att inte detta system i början av
sin tilivaro kanske tvärtom medförde en
förbättring, men även på den punkten
finns det skepsis i mitt sinne. Vad man
emellertid inte kan komma ifrån, herr
Bergvall, när man har sett alla dessa utredningar
och fördomsfritt har granskat
dem såsom jag har gjort, eftersom jag
inte haft några förutfattade meningar i

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

denna sak, är att numera fördelarna av
det nuvarande mothokssystemet är så små
och även nackdelarna är så små, att systemet
betyder så litet på både gott och ont
för hela nykterhetsfrågan, att man nästan
utan tvekan kan se bort ifrån det.
jag vill inte bestrida att det finns fall,
kanske många fall, där detta system har
varit och kanske ännu är till nytta för
enskilda människor. J ag tror också att det
förekommer många fall där det är till
skada för enskilda människor. Men jag
kan inte komma ifrån den uppfattningen
att systemet i det stora hela nu gör varken
från eller till. Och om jag kommer till
det resultatet, då ter det sig väl som något
av en meningslöshet att upprätthålla
denna stora administrativa apparat och
allt det krångel som ändå är förenat
med detta system.

Jag menar därför att alla förnuftsskäl
talar för att vi avskaffar systemet. Men
jag vill med all styrka understryka att
jag icke har den meningen att man genom
borttagandet av systemet skapar en
förbättring av nykterhetstillståndet. Inte
ens på längre sikt tror jag att detta blir
fallet. Om en förbättring skall kunna
skapas, måste man tillgripa andra medel,
inte bara ta bort systemet. Men
eftersom systemet inte har några märkbara
verkningar bör man inte bibehålla
— jag säger det ännu en gång — en
sådan administrativ apparat, ty det måste
i alla fall finnas skäl för att ha kvar
någonting sådant..

Nej, behovet att skapa ett bättre nvkterhetstillstånd
kvarstår, och det anmäler
sig med större styrka i samma mån
som man river bort dessa illusionernas
slöjor, vilka man hittills har dolt sig
bakom, när man kanske ändå trott att
detta system haft någon betydelse för
ett förbättrat nykterhetstillstånd. Det är
klart att man då står inför frågan: Vad
skall vi göra, var går vägen framåt? .Tåg
svarar: Tyvärr får vi göra klart för oss,
att det inte finns några genvägar eller
några möjligheter att snabbt komma
fram till ett förbättrat läge. Vad som nu
återstår, sedan man fått klart för sig
att man inte lagstiftar bort seder och
bruk, som omfattas av den överväldi -

gande majoriteten av folket, det är den
gamla linjen, den urgamla kulturkampen:
ett ihärdigt uppfostringsarbete, ett
oförtrutet påverkande av människorna
för att ändra deras åsikter och deras vanor.
Det måste genom uppfostran skapas
möjligheter för människorna att
värdigare uthärda den grå vardagen och
den hårda verkligheten. Det viktigaste
i det beslut, som vi nu här går att fatta,
är att vi är på det klara med att vi måste
inrikta samhällets krafter på att få
till stånd en förstärkt upplysningsverksamhet
i alkoholfrågan. Men det är inte
någon lätt sak, och det är inte heller någon
sak, i vilken man kan nå resultat
i brådrasket. Det kan ta sekler, innan
det blir ett tillstånd som vi i våra dagar
skulle vilja betrakta såsom tillfredsställande.

När man griper sig an med uppfostringsuppgifter
i samhället och då, såsom
naturligt är, främst riktar sig till
ungdomen, som är lättast att påverka,
brukar man säga: Här måste hem och
skola gå hand i hand för att gemensamt
nå ett resultat. Tyvärr är den parollen
inte så självklar i detta sammanhang.
Det är väl tvärtom så att de flesta hem
inte är ägnade — det är ett hårt ord —
att ta någon verksam del i detta uppfostringsarbete.
Det finns ju i detta land
en oerhörd massa hem, i vilka det är
fullständigt naturligt att barnen skall
bruka sprit, när de kommer till vuxen
ålder. Detta är någonting så självklart,
någonting så socialt naturligt, att där
icke kan finnas någon jordmån för en
nykterhetsuppfostran. Men även i sådana
hem, där man har en annan känsla
för barnens verkliga välfärd, blir ju ofta
skillnaden mellan liv och lära så iögonenfallande
för de unga, att hemmets
inverkan inte blir effektiv. Därför måste
vi här försöka att supplera det arbete,
som vi ålägger samhällets uppfostringsapparat,
med någonting annat. Det räcker
inte med att vi nu, såsom vi tänker
göra här, inriktar hela vårt undervisningsväsen
från högskola ned till folkskola
och över till det frivilliga folkbildningsarbetet
med uppgifter att handha
en alkoholupplysning. Det måste kom -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspoiitiken m. m.

ma ett stöd, och det stödet kan vi icke
få på något annat ställe än hos nykterhetsrörelsen
och andra ideella rörelser,
som vill arbeta för ett förbättrat nykterhetstillstånd,
samt också hos alla de
många hundratusen, som kanske i alla
fall skulle vilja vara med och göra en
insats. Det viktigaste blir därför att vi
ropar in alla frivilliga krafter i arbetet
på att skapa ökad förståelse för faran
av alkoholbruk och alkoholmissbruk, ropar
in dem i arbetet på att skapa nykterhctsbefrämjande
miljöer, vilket icke
är det minst viktiga.

Men man bör inte se bort ifrån att
samhället kan utöva en uppfostrargarning
i detta avseende även på annat sätt,
nämligen genom den uppfostrande och
vanebildande verkan som en alkohollagstiftning
kan ha. Man bör naturligtvis
inte överdriva verkan härav, men
man bör inte heller försmå detta medel.
Det är ju i främsta rummet beträffande
den offentliga spritserveringen som vi
bär en ingående lagstiftning, och det är
i restaurangerna som en icke så ringa
vanebildning sker beträffande alkoholbruket.
Därför är det viktigt att man
här anlitar lagstiftningen för den inriktning
av vanorna till det bättre som är
möjlig att nå. Man får inte vika undan
därför att det finns olika små skikt, som
uttalar sitt missnöje över de ingrepp
som man gör här. Huvudsaken är att
man kan stödja sig på principer, som
allmänt godtas, och att man kan göra
reglerna tillräckligt enkla att tillämpa
och tillräckligt svåra att kringgå.

I det föreliggande lagstiftningsförslaget
innefattas många regler med denna
innebörd. Jag skall inte redogöra för
dem. Många har kommit från den gamla
lagstiftningen, och åtskilliga nya har
kommit till. Jag skall bara tillåta mig
att kommentera ett par, beträffande vilka
det råder delade meningar.

De! har gått ut en paroll att arbetsdagen
skall göras spritfri. Det är klart atl
den parollen är för pretentiös, ty det
har ju aldrig varit tal om detta, utan det
har varit tal om att man skall göra restaurangerna
spritfria under arbetsdagen.
Men det är viktigt det också. Denna pa 5

Första, kammarens protokoll 1954. Nr 22.

roll har vunnit allmän anslutning, och
även utskottet har uttalat sig sympatiskt
därom, men så finner man genast så
många argument för att visa att det hela
är varken nyttigt eller möjligt. Jag hörde
utskottets ärade ordförande ange ett skäl
här i förmiddags. Han sade: »Man kan
ju köpa sprit i systembutikerna klockan
9 — varför skall man då inte få sprit
på restaurangerna förrän klockan 16?»
Herr Sandler är ju en stor analytisk begåvning
med starkt sinne för logik. Jag
tror inte han själv kan finna någon logik
i att man skulle låta spritserveringen
börja på restaurangerna klockan 12 i
stället för klockan 16, därför att systembolagsbutikerna
öppnar klockan 9.

Det har också från utskottets sida
sagts att denna paroll saknar stöd i den
allmänna uppfattningen. År detta nu så
alldeles säkert? Jag tror inte det. Jag
tror att utskottet nog i viss mån har förväxlat
sin egen uppfattning med den allmänna
uppfattningen, och det är ju en
mänsklig svaghet. Jag respekterar i mycket
hög grad den synpunkt, som jag har
hört framföras, att man inte skall genomföra
en lagstiftning, om det finns
en stark allmän opinion emot den. Jag
betvivlar att det finns en stark allmän
opinion emot denna lagstiftning. Jag har
visserligen sett oerhörda uttryck för opinionsbildningen
både i pressen och på
möten, men jag tycker liksom inte att
det går ihop. Man säger: \rad nyttar
det till att människor inte skall få sprit
på restauranger», de kan ju dricka på
kontoren, innan de går att äta, de kan
dricka i portarna, de kan gå in på toaletterna.
» Kom ihåg att detta gäller icke
mannen på gatan, det gäller icke arbetare
och lägre tjänstemän eller den
stora massan av det svenska foiket! Det
gäller folk i affärsvärlden, folk som kanske
har offentlig representation, som det
kalias. Det gäller kanske också en och
annan lantbo som kommer till staden.
Men det är i stort sett mycket begränsade
kretsar det gäller. Herr Wahlund sade
dessutom att det är ytterst få människor
som förtär sprit till lunch. År det
inte förskräckligt att pådyvla dessa begränsade
kretsar ett sådant rått levnads -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

sätt som man här gör, då man påstår att
de till varje pris måste försöka skaffa sig
sprit innan de går att äta lunch?

Vi måste ha helt andra regler för utskänkning
av sprit än för utminutering.
Jag upprepar: Här gäller detta faktum
att restaurangvanorna lätt smittar av sig
på folks vanor i allmänhet. Jag kan inte
för min del inse att man inte skulle kunna
genomföra denna mycket förnuftiga
åtgärd enligt parollen att man inte skall
dricka sprit under arbetsdagen. Då skulle
man bibehålla sin arbetsförmåga opårverkad
av alkoholets dövande gift. Detta
kan kringgås på restauranger, säger
man. Ja, det kan det kanske, men det där
systemet tillämpas ju i andra länder
med framgång. Jag förstår inte, varför
inte vi skulle kunna få samma disciplin
på våra restauranger som man kan
ha i både England och Norge. Jag kan
för min del inte finna de skäl övertygande
som från utskottets sida har anförts
på denna punkt.

Det finns i de framlagda förslagen en
tendens som har samma principiella innebörd.
Man skall med olika slag av
regler försöka att vrida över konsumtionen
från alkoholstarkare till alkoholsvagare
drycker. Detta har godtagits av
alla. Då har man anmärkt på ett av förslagen
i propositionen, i det man sagt
att reglerna om starköl är ologiska. Det
föreslås att vid utskänkningen skall
starkölet följa spriten. Då säger man:
På det sättet motverkas ju den nyttiga
övergång från sprit till Öl som vi väl ändå
skulle önska.

Det verkar, som om det var en viss
brist i logiken här, men låt oss komma
ihåg en sak! Det är mer än 30 år sedan
riksdagen beslöt att det icke skulle
få finnas starköl i vårt land. Under hela
denna tid saknade svenska folket i stort
sett erfarenhet av starköl •—- jag ser då
bort ifrån ett par hundratusen liter, som
säljes genom apoteken, ty det är ju en
förhållandevis ringa kvantitet.

Vad vet vi om det svenska folkets attityd
gentemot starkölet, när man nu på
nytt vill sätta det i folkets händer? Den
risken kan uppstå att folk övergår från
pilsner till starköl, alltså från en sva -

gare till en starkare dryck. Därom vet
vi inte mycket, och därför har också
den kungl. propositionen på denna punkt
velat inta en försiktig hållning, som
naturligtvis i det långa loppet inte skall
vara det sista ordet.

Jag är mycket tacksam att utskottet
här i allt väsentligt har följt propositionen.
Det är bara en avvikelse, som
jag inte kan underlåta att göra anmärkning
emot, och det är att starköl skall
få serveras inte bara på spritrestauranger
utan även på »välskötta vinrestauranger».
Jag har i och för sig ingenting
emot detta i sak men däremot i form.
Kammarens ledamöter märker väl att
här kommer in en värdesättning, då det
talas om »välskötta» vinrestauranger.
Är inte alla vinrestauranger välskötta?
De som inte är välskötta får ju inte finnas
till. De får sina rättigheter indragna.
Så menar inte utskottet. Det menar att
vinrestaurangerna skall graderas. Myndigheterna
skall alltså avgöra vilka av
de välskötta vinrestaurangerna som är
så välskötta, att de får servera starköl.
Det kommer att finnas rum för godtycke
och ge anledning till mycket missnöje.
Jag anser att det inte är nödvändigt
att under en övergångstid sätta
myndigheterna i dessa svårigheter.

Det har ändå i det gångna halvseklets
nykterhetspolitik funnits en linje, som
kan sägas ha varit bärkraftig, nämligen
principen om det privata vinstintressets
avkoppling från alkoholhanteringen. Nu
står vi här inför ett beslut som, om utskottets
förslag bifalles, kommer att leda
till att systembolagsorganisationen i
stor utsträckning krympes. Ett tusental
anställda får lämna sina befattningar.
Det framgår av förslagen att det skall
göras vad som göras kan för att ge dem
nytt arbete, och där det inte är möjligt
skall man se till att de får kompensation
på annat sätt.

Låt mig fråga: Hur skulle det ha gått
för oss i dag'', vilken opinionsstorm skulle
vi på detta område inte ha fått möta,
om utminuteringen av sprit hade skötts
av privata företag, där företagare och
anställda hade förenat sig om att skapa
ett hårt motstånd mot varje inskränk -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ning av rörelsen? Det hade säkert blivit
oerhört svårt att genomföra en sådan.
Detta förstår vi om vi ser på restaurangsidans
inställning — när det gäller systembolagen
har det icke varit något
knorr. Både ifrån företagens och personalens
sida har där visats förståelse inför
vad som här föreslås skall ske. På
restaurangsidan däremot ser vi hurusom
både restauratörerna och deras anställda,
var för sig och ibland förenade,
reser våldsamt motstånd emot olika
ting som här föreslås. Eftersom jag nyss
var inne på frågan om den ändrade tiden
för spritutskänkningens början, kl.
16, kan jag inte underlåta att ta upp
även denna sak. Därvid har det hårdaste
motståndet kommit just från dem,
som för sin vinst eller utkomst på ett
eller annat sätt är beroende av restaurangnäringen.
Det måste ju sägas vara
något oroväckande, när, som här har
skett, den fackliga organisationen på
området säger: »Genom denna åtgärd
kommer 9 000 personer att bli arbetslösa
i restaurangfacket, och på grund
därav bör inte denna nykterhetsfrämjande
åtgärd vidtas. Människorna skall
bibehållas vid sitt arbete.»

Nu är det väl ingen som tror på att
detta förslag om sprit först kl. 16 skulle
få sådana stora konsekvenser ur sysselsättningssynpunkt.
Men låt oss ponera
att det var sant. Det skulle ju betyda att
en förfärlig massa människor, vilka
brukar ta en snaps till lunch, nu, när de
inte längre får snapsen, helt enkelt skulle
låta bli att äta lunch. Vi lever ju i
kalorijaktens dagar, och människor äter
inte i onödan. Men man måste äta för
att få dricka, som alla känner till. Kanske
en stor mängd människor lät bli
att äta lunch ute och i stället åt den
hemma och tog snapsen hemma.

Oavsett detta får man väl säga, att
om det blev så mycket mindre supet
på restaurangerna, att 9 000 servitörer
och servitriser icke längre var erforderliga,
då blev det en kraftig förbättring
av nykterhetstillståndet; ty vi skall inte
glömma att det är utskänkningen på restaurangerna
som ger det stora materialet
till fylleristatistiken. Oordningen ge -

nom sprit har ju till alldeles övervägande
del sin orsak i restaurangsupandet.
Men en sådan åtgärd som den nyss
nämnda skulle man alltså inte kunna vidtaga,
därför att det är ett intrång i näringsidkarnas
och personalens rättigheter
att behålla sitt arbete. Det skulle
väl vara en tröstlös utveckling samhället
skulle befinna sig i, om vi undan för undan
av hänsyn till sysselsättningen i alkoholhanteringen
skulle förhindras att
vidtaga nykterhetsbefrämjande åtgärder.
Det som här förekommit måste ju med
mycket stor styrka understryka behovet
av att vi fortsätter på den inslagna vägen
och låter allt större delar av alkoholhanteringen
befrias från enskilt vinstintresse,
ty det är, såvitt jag förstår, den
enda möjlighet som finns för samhället
att bevara fria händer för att föra den
politik som behövs för nykterhetens befrämjande
och göra nykterhetslagstiftningen
som en uppfostrande kraft så
effektiv som möjligt.

Riksdagen står nu utan tvivel inför ett
beslut som i olika avseenden har stor
räckvidd. För min egen del är jag faktiskt
inte så ängslig för verkan på längre
sikt av motbokssystemets avskaffande.
Jag tror att efter en övergångstid kommer
allt att ungefär återgå till det vanliga;
det kommer inte att bli bättre, det
kommer inte heller att bli särskilt mycket
sämre, det kommer i varje fall att
bli behövligt för samhället och för alla
intresserade krafter att arbeta för en
förbättring.

Däremot är det faktiskt så, herr Englund,
att jag är litet orolig för frihetspsykosen.
Herr Englund är ju på detta
område en synnerligen lärd man, och
han menar att individerna inte så lätt
hoppar ifrån sina vanemönster. Men min
erfarenhet säger tvärtom, att människor
har lätt att hoppa ifrån sina vanemönster.
Jag har faktiskt sett hurusom i sin
vanliga miljö mycket skötsamma och
nyktra människor, om de helt oförhappandes
befinner sig utanför den miljön,
t. ex. långt ute i skogen i ett jaktsällskap,
kan umgås med sprit på ett sätt som det
inte skulle falla dem in att göra därhemma.
Och vi läser ganska ofta om folk

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykferhetspohtiken in. m.

från landsbygden, som med späckad
plånbok kommer till staden Stockholm.
De har gott om pengar och är ofta rangerade
personer med stort socialt anseende
i sin hemtrakt. Men en vacker
dag läser vi i tidningarna hor de dukat
under för storstadens frestelser på det
mest uppseendeväckande sätt. Det finns
en frihetspsykos, herr Englund. När
människorna känner sig tillfälligt eller
mera permanent befriade från de fjättrar
som den vanliga miljön pålägger
dem, firar de friheten, och jag har blivit
alldeles övertygad om att när vi släpper
motbokssystemet, kommer många
svenskar att fira friheten.

Herr Englund har här ingående talat
om de undersökningar och överväganden
som i detta avseende skett i nykterhetskommittén,
och han sade, att man
inte hade kunnat finna några sådana
verkningar på andra ställen. Det har
emellertid arbetat en annan kommitté,
vars sakkunskap på detta område jag
inte vill underkänna och som i fråga om
vetenskaplig kapacitet gott kan mäta
sig med nykterhetskommittén. Den här
andra kommittén kom till andra resultat
än nykterhetskommittén, och särskilt
beträffande både Norge och Finland konstaterade
man klart att det där vid övergången
blev en våg av ökad spritkonsumtion.
Jag tror därför att vi får vara
beredda på att det kommer att bli så
här också.

Det är klart, att om man har den uppfattningen,
kretsar gärna ens tankar
kring frågan, om det skulle vara möjligt
att göra denna övergång mindre
hård, att minska vågen av firande. I regeringen
kom vi överens om att föreslå
riksdagen att ta bort kristidsbegränsningen
i fråga om motbokstilldelningen,
d. v. s. att man skulle återinföra den
fjärde litern. Det innebär alltså att man
skulle bibehålla systemet oförändrat,
bara med den skillnaden att tilldelningen
i någon män förändrades.

Vad menade vi skulle vara att vinna
med det? Kanhända vår tankegång var
felaktig, men vi resonerade på följande
sätt: Det har nu nyligen genomförts en
kraftig skärpning av spritbeskattningen.

Många människor säges vara så förargade
över de höga spritpriserna, att de bestämt
sig för att under en tid framåt
inte köpa ut lika mycket sprit som tidigare.
Vi menade, att det då inte skulle
vara så stor risk att låta dem få fyra
liter, ty många människor skulle vara
så förargade över de höga spritpriserna,
att de inte köpte ut hela den kvantiteten.
Då skulle man, resonerade vi,
vänja dem vid att ha sprit på motboken,
som de inte behövde ta ut.

Nu säger man från utskottets sida, att
det kunde verka tvärtom, nämligen på
det sättet att många människor skulle
begagna denna möjlighet att få köpa fyra
liter, och då skulle vi vänja dem vid en
högre konsumtion. Jag vill för min del
inte förneka, att även sådana exempel
kan anföras. Jag kan uppriktigt sagt inte
säga, vilken grupp som är störst. Jag
förstår mycket väl, att det kan vara delade
meningar om denna sak, och därför
skall jag heller inte uppta någon polemik
mot utskottet på denna punkt.

Däremot måste jag säga, att jag är ganska
förskräckt beträffande den reservation
om övergången, som herr Englund
så varmt talade för. Den reservationen
innebär ju, att det skulle skrivas in i lagen
en bestämmelse, att från den 1 juli
i år skulle systembolagen ha rätt att åt
skötsamma motboksinnehavare ge obegränsad
inköpsrätt. Hur skulle nu systembolagen
använda den rätten? Skall
de böja sig för en opinion, som säkerligen
kommer att få uttryck i tidningspressen,
att nu skall de skötsamma ha
obegränsad tilldelning? Vilka är för övrigt
att anse som de skötsamma? Det
måste väl vara de som inte har någon
prick på sig i nykterhetshänseende,
d. v. s. 90 procent av motboksinnehavarna.
Vad innebär det, om bestämmelsen
skulle få denna verkan? Jo, då skulle
vi nu till sommaren få en våg av frihetspsykos,
som omfattade de 90 procenten
motboksinnehavare. Innan den
vågen hade hunnit domna av, skulle vi
den 1 oktober 1955 få en ny våg för ungdomar,
kvinnor och sådana som tidigare
prickats i nykterhetshänseende.
Det kan väl inte bestridas, att detta skul -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

le komma att förlänga övergångssvårigheterna.
Jag kan inte förstå, att detta
skulle vara en klok åtgärd, även om det
vore så, vilket vi inte vet, som herr Englund
här antytt, att man på det sättet
skulle kunna göra vågkammen lägre. I
varje fall betyder det att svårigheterna
skulle utsträckas under en mycket lång
tidpunkt.

Men, säger kanske någon, det skall väl
bara vara de verkligt skötsamma, som
skall få denna ökade tilldelning. Vilka
är då att anse såsom verkligt skötsamma?
Det skulle systembolagens styrelser
avgöra. Så får den ene motboksinnehavaren
ökad tilldelning och den andre icke.
Denne andre skriver då en insändare i
en tidning. Så får den tredje och icke
den fjärde, och den fjärde skriver också
en insändare i en tidning. Tidningen i
sin tur frågar: Vilka principer tillämpar
man ege,ntligen i systembolagen?
Och så är diskussionen i gång, och den
diskussionen kommer att pågå ända till
den 1 oktober 1955. Man eldar på så sätt
upp under ångpannan och skapar ett
intresse utan gräns för dessa frågor, vilket
väl inte kan vara en lycklig utveckling
det heller. Jag skulle därför för min
del vilja säga, att jag hoppas verkligen
att första kammaren inte faller för frestelsen
att införa en dylik övergångsbestämmelse.

Men även om man följer utskottet och
alltså försöker undvika denna påspädning,
måste jag för min del säga, att naturligtvis
blir det svårigheter. Frågan är
då, om vi skall göra något för att mildra
övergångssvårigheterna. I Kungl.
Maj:ts förslag ingår, att vi skall ha en
upplysningsverksamhet, som kostar mycket
pengar, för att försöka få folk att ta
sitt ansvar, i avsikt att vi på den vägen
skall söka dämpa svårigheterna. Det är
uppenbart att detta är en fråga, som har
mer än en sida. Den har mycket grundligt
övervägts, innan förslaget lades
fram, ty det kan — det medger jag —
vara en sak på ont likaväl som på gott.
Den kommitté som har utrett frågan
kom till det resultatet, att det nog ändå
var klokast att göra något. Regeringen
vill inte ta på sitt ansvar att inte göra

något. Det är väl också väldigt svårt att
säga, att vi vet inte hur det kan gå, men
vi tar på vårt ansvar att man inte gör
det som kan göras.

Det finns en reservation om avslag
på al! upplysningsverksamhet, vilket jag
tycker skulle vara onaturligt. Det finns
också förslag om att kostnaderna skulle
begränsas till i stort sett en tredjedel av
vad regeringen föreslagit. Jag skulle för
min del vilja vädja till kammaren att
inte låta sparsamheten här överväga —
det är så sällan som jag riktar en sådan
maning till kammaren.

Det är väl ändå bättre att man nu får
göra allvarliga försök att få förståndiga
och kloka människor som planlägger
denna verksamhet och söker komma
fram till det som är klokast och bäst.
Kan man komma fram till att detta kan
ske med mindre medel än vad den av
Kungl. Maj :t föreslagna ramen medger,
är det bara bra. Inte skall vi från regeringens
sida propsa på att alla pengar
som ställes till förfogande skall användas
i onödan. Men det är väl ändå bäst
att det finns litet fria händer för att man
skall kunna göra det som efter moget
övervägande befinnes vara det bästa.

När Sveriges riksdag i dag står inför
ett beslut i denna fråga, kan detta helt
naturligt icke träffas i någon känsla av
triumf över att vi nu har tagit ett långt
steg framåt. Vi får nog fatta vårt beslut
i en känsla av besvikelse, att vi har
nått så svaga resultat under den tid som
gått. Men låt oss göra det i den fasta föresatsen,
att vi nu skall ta nya tåg och inte
släppa greppet utan försöka arbeta oss
fram till ett bättre nykterhetstillstånd.
Jag tror att även om den grund, som vi
nu, sedan illusionernas dimma i viss
mån har skingrats, tvingas att stå på, är
kargare, kommer den ändå att vara fastare,
därför att den ligger verkligheten
närmare. Det kanske ger en viss förhoppning
om att vi skall kunna göra
framsteg, även om dessa inte kommer
på en gång utan först långsamt och steg
för steg.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Herr talman! Jag har ett starkt behov
av att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta ett tack, då han
i långa stycken underströk de synpunkter
som jag hade i det anförande, vilket
jag höll här i förmiddags.

Jag fick också den mycket bestämda
känslan, att finansministern har lagt
fram denna proposition, därför att han
varit nödd och tvungen till det. De remissutlåtanden
som kom över nykterhetskommitténs
betänkande var sådana,
att det inte var så lätt att avstå från att
göra någonting. Därom är jag väl medveten.
Men jag är också medveten om
att finansministerns påstående, att man
inte kan lagstifta sig fram i nykterhetsfrågan,
inte håller streck.

Det framgår bland annat av att medan
propositionen tar sikte på att släppa utminuteringen
av spriten så gott som
helt och hållet fri — de begränsningar
som finns kvar gäller ju i huvudsak
ungdomen — tillämpar man inte samma
princip när det gäller utskänkningen.
Den söker man i stället kringgärda på
olika sätt. Där anser man alltså att det
går för sig att lagstifta.

Nu ligger det naturligtvis så till, att
svårigheten att lagstifta på detta område
hör samman med den reaktion, som
människorna ute i landet visar gentemot
de lagstiftningsåtgärder som vidtages.
För egen del menar jag, att man skall
inte bara här använda sig av upplysningsverksamhet,
utan man skall också
lagstifta. Men man skall låta denna lagstiftning
åtföljas av en annan sorts upplysningsverksamhet
än finansministern
föreslagit, nämligen att göra klart för
den stora allmänheten ute i landet varför
man lagstiftar i denna fråga. Man
bör försöka ge hela nykterhetspolitiken
och hela tänkandet på detta område en
helt annan inriktning, som tar sikte på
de förändrade förhållandena i det moderna
samhället, vilka utan varje tvivel
tvingar oss — hur än utvecklingen kommer
att bli under den närmaste framtiden
— att ta upp nykterlietsspörsmålen
till dryftande under de nya förutsättningar
som föreligger.

De nya förutsättningar som förelig -

ger är ju framför allt att vi lever i ett
samhälle, där folk har mera gott om
pengar, samt att vi lever i ett mekaniserat
samhälle. Båda dessa omständigheter
är tillräckligt starka för att man skall
få ta upp detta spörsmål till helt ny
behandling. Nykterhetskommittén har ju
egentligen bara följt de gamla linjerna,
i den mån den följt några linjer alls,
och man har gått efter dessa linjer endast
i den riktningen, att man velat avskaffa
motboken, men inte dragit upp
några linjer i avsikt att försöka öka
folknykterheten. På den punkten har
man kapitulerat.

Jag vill inte påstå att finansministern
också har kapitulerat — även om det
ser ut som om han har gjort det — men
man kanske kan säga att han har böjt
sig inför den bittra nödvändigheten. Han
hänvisar till remissinstanserna och har
naturligtvis full rätt därtill. Men det förekommer
ju ibland att man inte fäster
sig så mycket vid remissinstanserna. Jag
vill för övrigt i detta sammanhang fråga:
Vilka är det som har formulerat uttalandena
ute hos de olika myndigheterna?
Ja, det är inte motboksvänner. Det
är i allmänhet inte heller sådana som
gjort personliga insatser för att skapa
folknykterhet, utan det är personer som
haft en tämligen flack mening om hela
detta spörsmål. De har tagit intryck av
de allmänna resonemangen, av den allmänna
stämningen i landet etc., och så
bär det blivit på detta sätt. Jag vill hävda,
att detta inte är ett tillräckligt underlag
för Sveriges riksdag, när den i
dag skall fatta ett så viktigt beslut som
det föreliggande. Vi kan inte ta hänsyn
till den mening, som kommit till uttryck
i de remissyttranden, vilka inriktat
sig på att vi skall få spriten fri.
Det ansvaret är för tungt att bära, och
det bör vi om möjligt komma ihåg.

Det sägs att restriktionssystemet inte
gör någon skada — det säger förstås inte
herr Englund. Nu säger finansministern,
att det inte heller göra någon nytta och
att det inte är någon mening med att
betala 10 miljoner kronor för nöjet att
ha det kvar. Ja, om saken låg till på det
sättet, skulle jag självfallet inte ett ögon -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

blick tänka mig att vi skulle ha kvar
systemet under någon längre tid.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern åberopade
en av sina egna kommittéer, som
enligt hans mening besatt lika stor sakkunskap
som nykterhetskommittén. Nu
förhåller det sig emellertid så, att ordföranden
i denna kommitté vid upprepade
tillfällen avböjt att besitta någon
sakkunskap i statistiska frågor. Denna
kommittés argumentering lider också
bitvis av metodiska fel, som jag inte
tror att att nykterhetskommittén skulle
ha gjort sig skyldig till. Trots det har
man kommit till ungefär samma resultat
som nykterhetskommittén i fråga om
övergångstidens längd.

Sedan vill jag säga, att finansministern
slår in öppna dörrar, när han ger
belägg på att det finns folk, som har en
frihetspsykos av något slag, livligt företrädd
även under restriktionssystemet.
Men herr finansminister: åstadkommer
dessa nya omständigheter vid motbokens
avskaffande sådana ändringar på
den punkten, att det blir någon väsentlig
skillnad? I det fallet kan man inte
ge något svar annat än genom en statistisk
analys, hur det förhållit sig i andra
länder, och det är med stöd av en sådan
statistisk analys som nykterhetskommittén
funnit, att det icke är antagligt, att
det kommer att bli så besvärligt i det
här landet heller.

Slutligen vill jag beträffande övergången
säga, att reservanterna ju förutsatt,
att det skulle bli en övergång av
en grupp, som systembolagen har skyldighet
att känna —• den saken är reglerad
genom en paragraf i försäljningsförordningen
— och att övergången
skulle ske successivt genom en objektiv
regel, som herr finansministern och
kontrollstyrelsen med säkerhet äro
skickliga nog att utforma.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det sista herr Englund
sade var ytterligt intressant. Han me -

nade att man med reservationsförslaget
skulle ordna en övergång gruppvis enligt
objektiva regler. Jag har ju från utskottet
hört sägas, att man där gjort förtvivlade
försök att finna objektiva regler
för en sådan övergång. Men det har
inte lyckats, och där fanns ju ändå en
oerhörd sakkunskap representerad. Hur
skall då vi stackars människor i regeringen
och kontrollstyrelsen rå med
detta?

Sedan vill jag beträffande herr Englunds
resonemang om frihetspsykosens
framträdande i olika fall säga, att vi inte
bör fördjupa oss så mycket i detta. Här
står vi inför ett konkret läge, och det
gäller att bedöma detta. Jag tror inte
att jag bedömt det fel. Om nu ordföranden
i den av mig åberopade kommittén
har avböjt att besitta statistisk sakkunskap
i sina resonemang med herr Englund,
kanske det kan bero på att olika
människor framträder med olika blygsamhet.

Så ett par ord till herr Elowsson i
Kristianstad. Nej, herr Elowsson, jag har
inte här uppträtt som biskop Brask. Jag
har inte varit nödd och tvungen. Det
har inte förekommit någon Gustav Vasa.
Om jag icke hade varit övertygad om
det riktiga i detta förslag, hade jag inte
lagt fram det.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! När nykterhetskommittén
framlade sitt stora betänkande och
man kunde börja ta del av det, var nog
många med mig litet betänksamma inför
tanken på motbokens avskaffande.
Efter att ha tagit del av utredningen och
under arbetet i särskilda utskottet har
jag dock blivit mer och mer övertygad
om att motboken spelat ut sin roll som
nykterhetsbefrämjare.

Huvudpunkten i propositionen är ju
att motboken skall avskaffas. Det kan
tyckas att jag såsom kvinna kanske borde
intaga en mera återhållsam ståndpunkt,
i synnerhet som jag under 20 års
tid deltagit i arbetet att ta vård om de
olyckliga människor som har svårt att
handskas med spriten; främst tänker

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

jag då på alla de hem där hustrun och
barnen får lida oerhört. Men jag måste
för min del säga, att man ofta glömmer,
att motboken inte varit någon fullgod
spärr mot missbruket utan långt därifrån.
Den som velat skaffa sig sprit har
många gånger kunnat göra det utan att
själv inneha motbok, och jag tror att
statistiken över fylleriförseelser knappast
ger belägg för att motboken varit
ett hinder för spritmissbrukarna. Under
dessa omständigheter förefaller det mig
sundare och riktigare att nykterhetspolitiskt
söka nya vägar: det positiva, upplysande
och förebyggande arbetet. Sjukdomsyttringar
i förhållande till alkoholen
lär man aldrig kunna komma ifrån,
men ingenting säger att man når bättre
resultat med ett bristfälligt ransoneringssystem
än med uppbyggande, positiva
åtgärder.

Den 1 oktober 1955 skall ransoneringen
av spriten vara borta, men man får
inte förbise att många svårigheter kan
uppstå vid övergången. Då är det viktigt
att de nykterhetspolitiska strävandena
har fått en ny och positiv inriktning.
Särskilt är man i detta sammanhang
bekymrad för ungdomens allt mer
tilltagande spritvanor.

Nu föreslås stora summor utgå till intensifierad
undervisning och upplysning
i alkoholfrågorna. Jag tror att man kan
påverka ungdomens vanor i fråga om
alkoholbruket genom att sprida kunskaper
och upplysning. Jag har fäst mig vid
ett uttalande av nykterhetskommittén,
där det heter: »Särskilt i fråga om ungdomen
synes en intensifierad upplysningsverksamhet
vara nödvändig. I skolan
och under värnpliktsutbildningen
bör kunskaper i alkoholfrågan meddelas
och även på andra sätt bör upplysning
spridas.

Upplysningen skulle bli mera effektiv,
om den — utom genom skolan — kunde
nå medborgarna genom de stora organisationerna
i samhället. Den insats, som
nu göres genom samarbetskommittéer
med nykterhetsrörelsen, är i och för sig
aktningsvärd men inte tillräcklig. Om
man kunde få en aktiv medverkan från
de stora organisationerna själva, skulle

upplysningsverksamheten otvivelaktigt
få en ökad slagkraft.

När det gäller ungdomen intar idrottsrörelsen
en särställning genom den livliga
anslutningen till denna. Dess ansvar
blir därigenom stort. Då alkoholförtäring
är så uppenbart oförenlig med
idrottens stil, borde det vara en naturlig
uppgift för idrottsrörelsens ledning
att här göra en insats. En sådan åtgärd
skulle med säkerhet ha ett stort propagandavärde.
»

Jag instämmer till fullo i detta uttalande,
då jag anser att propagandan bör
sättas in mest intensivt på ungdomen,
om det skall lyckas att göra svenska folket
till ett nyktrare folk.

För alla de olyckliga människor, som
inte till något pris kan avstå från missbruket
och som därför blir till skada
både för sig själva och för andra, kommer
vårdmöjligheter av helt annat slag
än hittills att finnas. Stora summor kommer
också att anvisas till nykterhetsvården,
och de kommunala nykterhetsnämnderna
får en stor och svår uppgift.
Det är såvitt jag förstår mycket viktigt,
att den nödvändiga upprustningen i fråga
om upplysning och vård av alkoholskadade
människor är klar, när spriten
släppes fri.

Jag skulle kunna anföra ytterligare
synpunkter, herr talman, men hela denna
stora fråga har redan blivit belyst i
en rad skickliga anföranden. Jag ber för
min del att få instämma i utskottsordförandens
yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Till sist vill jag bara ha sagt, att jag
är övertygad om att vår ungdom -—■ som
till den alldeles övervägande delen ändå
är en stilig ungdom — skall genom
undervisning och upplysning bringas att
förstå, att umgänget med spriten är något
som man båda kan och bör avstå
från.

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Det jag har på hjärtat
anknyter till de tankegångar, som låg
bakom fru Carlqvists anförande, men
innan jag går in därpå vill jag göra några
allmänna reflexioner.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

I allt vårt sysslande med framtiden är
vi människor dömda till begränsningen
att veta endels och profetera endels.
Den 9 maj 1917 skrev dåvarande ledamoten
av riksdagen Erik Palmstierna i
sin dagbok: »Nykterhetsreformen är till
all lycka klarad. Det blir intressentgrupperna,
vilka förlora därpå — jag
menar såväl yrkesnykteristerna som rusdryckskapifalet
— men tusentals familjer,
vilka lida av alkoholförbannelsen,
erfara lättnad, och de skola helt visst
hälsa beslutet med glädje.»

Det är möjligt att det nu, 37 år senare,
sitter andra dagboksskrivare i detta hus
och lika säkert, för att inte säga tvärsäkert,
bedömer vad som nu skall ske.
För min del har jag svårt att dela vare
sig de djupa farhågor, som min aktade
partivän herr Elowsson i Kristianstad
gjort sig till tolk för, eller den trosvissa
entusiasm, som min lärde granne på
andra sidan, herr Englund, hade så svårt
att hålla tillbaka.

Brattsystemet skapade inte nya himlar
och en ny jord, och jag har en känsla
av att både yrkesnykterister och rusdryckskapital
— för att nu använda herr
Palmstiernas en smula lättvindiga vokabulär
— klarat sig tämligen väl; rusdryckskapitalet
har uppenbarligen klarat
sig rent av glänsande, fastän det numera
i främsta rummet representeras av
samhället och ölintressenterna. De tusentals
familjerna, som lider under alkoholförbannelsen,
har vi däremot kvar, och
medan måttliga och lojala alkoholförbrukare
begär Brattsystemets avskaffande
som en gärd åt friheten, är det, om jag
har förstått herr Englund rätt, hans mening
att systemet skall bort under precis
samma slags motivering som herr
Palmstierna 1917 ville införa det med.
Jag hör till dem som vill skicka med en
brasklapp: systemet har tjänat ut och
måste försvinna. Det nya som kommer
i stället innebär en chans men inte mer,
och det beror på oss alla vad som följer
— ökad folknykterhet, eller kanske man
försiktigtvis skall säga icke försämrad
folknykterhet, eller någonting som liknar
de olycksprofetior vi hört tidigare
i dag.

Med denna utgångspunkt — ett erkännande
av nödvändigheten att röja upp
med det söndermurknande systemet och
riktigheten att i dess ställe sätta fri inköpsrätt
— faller det sig naturligt att
fullt ut acceptera huvudprincipen i
Kungl. Maj:ts förslag, som finansministern
har tolkat ungefär så, att den gamla
kontrollen måste ersättas av en rad olika
medel i syfte att neutralisera och minska
skadeverkningarna i samhället av alkoholmissbruket.
Jag tror att man i
trygg förlitan på att ha stöd i verkligheten
i stället för »alkoholmissbruket»
kan säga »alkoholbruket».

Som särskilda utskottets ordförande
tidigare i dag har framhållit, utgör de
nio propositionerna ett sammanhängande
helt. Detta komplex är visserligen
icke odelbart, och dess innehåll är inte
på något vis sakrosankt. Utskottet har
också för sin del företagit åtskilliga ändringar
i förslagen, men man kan inte
utan våda plocka bort väsentliga ting
utan att sätta någonting annat i stället.
Till de väsentliga tingen räknar jag
då inte övergångsbestämmelser eller
propagandakampanjer i samband med
själva systemskiftet, hur viktiga de än
kan vara. Det vore inom parentes sagt
orimligt, om vi gjorde sådana efemära
frågor till huvudsak i debatten och läte
dem skymma undan de stora sammanhangen.

Däremot är det i hög grad väsentligt,
att propositionerna vid sidan av en upprustad
nykterhetsvård och ett icke ringa
handtag åt vår spirande alkoholforskning
ställer åtgärder för att utveckla
upplysning och undervisning i alkoholfrågan
och strävanden att göra ungdomsorganisationerna
bättre i stånd att utkämpa
sin ojämna kamp med det industrialiserade
nöjeslivet, som i så hög
grad är inpyrt med alkohol och som nu,
när spriten släpps loss, säkerligen blir
det i ännu högre grad än förut.

De förslag, som göres i propositionen
nr 156 om sådant stöd har inte sin uteslutande
motivering i motbokens avskaffande.
Snarare kunde man säga, att den
huvudsakliga motiveringen finns där,
vilket beslutet i motboksfrågan än skul -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

le bli. Här ligger lång erfarenhet och ett
stort utredningsarbete bakom, och jag
tror för min del, att det är nödvändigt,
att riksdagen kommer fram till ett resultat,
som utan alltför lång tidsutdräkt
kan sätta dessa organisationer i stånd att
utföra sitt arbete på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills. Det är ju nämligen
så att vid sidan av hem och skola
är föreningslivet —■ och detta nog i stigande
utsträckning —• en av de viktigaste
replipunkter, som samhället kan
stödja sig på i kampen om ungdomen
och i strävandet att inrikta ungdomen
åt ett håll, som leder fram till verkligt
medborgarskap och verklig medlevelse i
samhällsarbetet. Ungdomsorganisationerna
har det betydligt svårare nu än förr
att göra sig gällande helt enkelt därför
att de inte längre representerar den enda
formen av fritidsverksamhet, inte som
förr det stora, lockande inslaget i fritiden.
De har att möta en konkurrens,
som i neonskyltarnas tidevarv lätt blir
övermäktig. Det händer ibland, att pionjärer
säger, att det är skräp till ungdomsföreningar,
som behöver samhällsstöd.
Annat var det i vår ungdom o. s. v.
Ja, så kan man säga. Men man får komma
ihåg, att tiderna ser helt annorlunda
ut även i detta avseende. Konkurrensen
från dansbanor och dansliak, från restauranger
och biografer är en annan
än förr. Vi vill att föreningarna skall
kunna leva och kunna verka, men då
måste vi också hjälpa dem. Det fanns
ett utredningsarbete, i första omgången
redovisat i ungdomsvårdskommitténs betänkanden,
som innefattade ett program,
som inte kunde realiseras, därför att innan
man blev färdig, hade den samhällsekonomiska
situationen förändrats så
att detta blev motivering för ett uppskov.

Å ena sidan kommer genom förändringen
i lagstiftningen att uppstå ett
ökat behov av nya krafter, och å andra
sidan kan pengar frigöras, när väsentliga
delar av den gamla byråkratiska
spritapparaten avvecklas. Dessa medel
kan knappast nyttiggöras på bättre sätt
än genom att på detta frontavsnitt företaga
en upprustning.

Det är en under många år konstaterad
erfarenhet, att vi genom motbokssystemet
har fått en droppning av sprit
ned i allt lägre årsklasser, djupt under
den nedre åldersgränsen för innehav
av motbok och även djupt under åldersgränsen
för servering av sprit på
utskänkningsställen. Om detta utgjort en
fara tidigare —- jag kan i detta avseende
endast hänvisa till det material, som
ungdomsvårdskommittén på sin tid redovisade
—■ hur mycket större blir inte
den risken nu, både i övergångsskedet
och därefter! Detta är bakgrunden till
de positiva åtgärder, som finansminstern
velat sätta in och som han har
vidrört i sitt utomordentligt skickliga
anförande tidigare i dag.

Det nya förslag, som i propositionen
tagits upp från den utredning, vilken
i fjol under undervisningsrådet Lunds
ledning bearbetade ungdomsvårdskommitténs
betänkande, innefattar -—- såsom
kammarens ledamöter bär observerat —
bidrag till utbildning av ungdomsledare,
bidrag till fritidsverksamhet bland ungdom,
bidrag till ungdomsidrotten och
bidrag till ungdomsorganisationerna för
anställande av instruktörer i ungdomsarbetet
och utrustning av vissa föreningslokaler.
Det är ganska sorgligt att
behöva konstatera, att allmän enighet
inte har uppnåtts om sådana som det
kan tyckas självklara åtgärder. Det finns
på olika punkter reservationer, som jag
med några ord skulle vilja beröra i syfte
att vädja till kammaren att vid beslutet
gå på utskottsmajoritetens linje.

För att ta reservationerna i den ordning
de förekommer i betänkandet skulle
jag först vilja säga ett par ord om de ändringsförslag
till allmänt principuttalande,
som herr Lundqvist, fru Ewerlöf och
herr Braconier har lagt fram. Det gäller
en detalj, som måhända kan synas vara
av mindre intresse men som det likväl
kan vara tänkbart att åtskilliga av kammarens
ledamöter har stannat inför. Vad
reservanterna här i huvudsak begär är
att riksdagen utan föregående utredning
skall intaga en negativ ståndpunkt till
tanken på att de politiska ungdomsorganisationerna
när det gäller deras all -

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

männa arbeten — givetvis inte deras politiska
verksamhet — skulle jämställas
med andra ungdomsorganisationer. Departementschefen
— det är som bekant
ecklesiastikministern som svarar för denna
proposition — säger att han ämnar
företaga en utredning på denna punkt.
1953 års utredning hade inte anledning
att ta upp ärendet, men det säges i propositionen,
att det är departementschefens
avsikt att göra det.

Reservanterna har alltså avgivit sin
''reservation för att avstyra denna utredning.
Jag vill gärna påpeka att det inte
gäller något ärende som skall avgöras i
detta sammanhang. Det gäller ett ärende
som det blir dags att titta på när en
eventuell utredning kan vara färdig. Det
finns naturligtvis skäl att anföra på båda
sidor. För min del är jag positivt inställd
till de synpunkter, som upprepade
gånger förts fram av de politiska ungdomsorganisationerna,
att de i sin allmänna
ungdomsuppfostrande verksamhet
inte borde diskrimineras i jämförelse
med andra ungdomsorganisationer.
Men det finnes å andra sidan inte någon
anledning att i dag yrka vare sig bifall
till eller avslag på tanken om ett sådant
stöd. Att motsätta sig en utredning skulle
väl däremot vara alldeles orimligt.

Samma reservanter vill också minska
anslaget till utbildning av ungdomsledare
med hälften av det belopp som föreslås
i propositionen. Det är angeläget
att här lägga märke till att man rör sig
inom ett område, där behovet av ungdomsledare
är som störst. Redan nu ropar
ungdomsorganisationerna efter stöd
för denna utbildning och säger, att de
inte kan med egna medel åstadkomma
den. Detta betyder ett handikap i konkurrensen
om ungdomen. Om det nu i
det nya läget ställes ökade krav på ungdomsorganisationerna
och de uppmanas
att ta hand om tonåringarna för att försöka
ge dem en positiv inriktning, som
inte leder dem in i alkoholbruk — i varje
fall inte i de yngre åren — måste vi
respektera det krav som organisationerna
uppställer i orden: »Ce oss hjälp till
en sådan upprustning av vår verksamhet,
att vi verkligen förmår att ta hand

om dessa stora ungdomsskaror!» Jag vill
i detta sammanhang erinra om att vi befinner
oss i ett utvecklingsskede, där de
unga årgångarna blir större och större.
Inom ett tiotal år kommer dessa årgångar
att ha vuxit oerhört i antal i de åldersgrupper,
som det här är fråga om.

Reservanterna pekar då på att statskontoret
inte har kunnat vara med om
de summor som utredning och departement
har kommit fram till. Det är sant,
men statskontoret hade en representant
med i utredningen. Denne har alltså haft
tillfälle att noga sätta sig in i vad det
här gäller, och han stödjer utredningens
förslag, som är enhälligt. Däremot har
hans överordnade i statskontoret, som
inte deltog i utredningens arbete, sedermera
intagit en för detta ämbetsverk
traditionellt negativ ståndpunkt, väl
känd i denna kammare.

Samma reservanter jämte herr Stenberg
vill bryta ut det belopp, som kan
tillfalla idrottsrörelsen när det gäller ledarutbildningen,
och ställa det direkt
till idrottsrörelsens disposition via fonden
för idrottens främjande. Med all
högaktning för idrottsrörelsens verksamhet
och med understrykande av den
stora insats, idrottsrörelsen kan göra på
detta område, får man väl ändå säga att
det inte finns någon anledning att splittra
anslaget och att undandraga dess användning
en gemensam planläggning och
kontroll. Även om den ifrågavarande
summan inte är så stor i jämförelse med
de belopp det här över huvud taget gäller,
skulle väl ändå en uppdelning innebära
en åtgärd, som vore så irrationell
att den knappast kan godkännas.

Den för ifrågavarande ändamål allvarligaste
reservationen gäller emellertid
den summa på en miljon kronor som
föreslås till fritidsverksamhet. De tre högerledamöterna
yrkar helt avslag på detta
förslag.

Vad det här rör sig om torde vara välbekant.
Det är fråga om att stödja sådan
fritidsgruppverksamhet, som redan förekommer
inom många organisationer
eller drivs i kommunal regi eller som
liar startats av enskilda personer. Tanken
är att vidareutveckla verksamheten på

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

detta område genom att göra det möjligt
för speciellt organisationerna att
vända sig till den organisationslösa ungdomen
och att söka samla den under
former, som hjälper dem att få ett grepp
om denna ungdom. Det räcker ju inte
att gå ut på gatan och bjuda in ungdomarna
till de organisationer som finns,
helt enkelt därför att så många av dessa
ungdomar åtminstone i begynnelsen inte
bär sinne för organisationen och dess
arbete. Men om man kan inbjuda dem
till en verksamhet, som ger praktiskt
utlopp för deras verksamhetsbegär, om
man på så sätt skapar en positiv miljö
och knyter an den till organisationen,
kan det längre fram vara möjligt att göra
aktiva organisationsmedlemmar av dessa
tidigare passiva ungdomar, sådana som
har kallats för byxficks- eller gathörnsungdomar.

De ursprungliga motiven för ett avslag
på anslaget till denna verksamhet
finner man i motionen nr 519 i denna
kammare. Detsamma gäller om motiven
för avslag på anslaget till instruktörer,
som inte heller har funnit nåd inför reservanterna.

Vad beträffar instruktörerna, alltså de
funktionärer, som inom de olika riksorganisationerna
skulle arbeta med att
sätta framför allt lokalföreningarna i
stånd att ta emot de ökade ungdomsskarorna
och påverka dem på det sätt
som man här önskar, yrkas i motionen
avslag med den motiveringen, att det
skulle vara mycket olämpligt att beskära
organisationernas frihet genom att, som
man säger, t. ex. anslå medel till länsinstruktörer,
som skulle syssla med dessa
organisationer. I själva verket förelåg
ett sådant förslag om länsinstruktörer
endast på utredningsstadiet, där det för
resten tillstyrktes både av Högerns bildningsförbund
och av Högerns ungdomsförbund,
men det finns inte med i propositionen,
som endast avhandlar frågan
om anslag till riksinstruktörer. I
fråga om dem är ju principen sedan
länge prövad genom anslag till vissa
folkrörelser, som med allmänna medel
under åratal har byggt upp en verksamhet
mot vilken ingen anmärkning kan

göras utan som tvärtom har varit mycket
gagnande.

Det hör också till pjäsen, att man i
denna motion avstyrker anslaget till dessa
organisationer med ett allmänt tal om
att det vore bättre att bygga bostäder åt
ungdomen och vidta andra sådana åtgärder,
som kunde vara nödvändiga. Det
ligger visserligen någonting i det, men
här gäller det ju att det ena göra och
det andra icke låta. Vad vi nu sysslar
med är åtgärder, som direkt kan knyta
an till den nya lagstiftning som här skall
genomföras. Det är alldeles självklart,
att man inte med ett allmänt tal om andra,
i och för sig berömvärda åtgärder
bör strypa möjligheten att bygga upp en
fritidsverksamhet som avser att samla
den föreningslösa ungdomen, som ju är
den största gruppen av den svenska ungdomen,
och att bygga upp en miljö, där
det blir möjligt för den att undgå några
av de inflytelser som kan bli följden av
den nya lagstiftningen.

Det finns en synpunkt som i detta
sammanhang möjligen kan förefalla förledande,
nämligen att det skulle kunna
uppstå svårigheter att finna en användning
för de relativt stora penningsummor
det här gäller. Även inom utskottet
har dessa farhågor förts fram, och utskottets
ordförande berörde dem i sitt
inlägg i morse. Utskottet har emellertid
allmänt sett i sin skrivning mycket
starkt tryckt på nödvändigheten av sparsamhet
och kontroll över anslagens användning,
och utskottet har också i något
fall genom en omläggning från förslagsanslag
till reservationsanslag sökt
gardera sig på den punkten. Jag skulle
vilja säga att svårigheter att rätt utnyttja
speciellt anslaget till fritidsverksamhet
inte gärna kan föranledas av någon brist
på arbetsfält, utan de skulle snarast uppkomma
därigenom att försiktigheten vid
utformandet av bidragsgrunderna kan
leda till att många organisationer kanske
får svårt att ta dessa pengar i anspråk.
Det anslag som föreslås räcker till knappt
6 kronor per deltagare i den ungdomsverksamhet
som här åsyftas, och för att
få den miljon kronor, som anslaget omfattar,
måste ungdomarna själva satsa

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

720 000 kronor. Detta är en ganska stram
anslagspolitik, jämfört med vad vissa
kommuner ger ut för detta ändamål. Siffrorna
i de exempel jag fått varierar från
16 kronor till — det är visserligen ett
extremt fall — 210 kronor per deltagare
och arbetsår. Här förutsätter vi, att staten
skall lämna knappt 6 kronor per deltagare
och att ungdomsorganisationerna
skulle bidraga med inalles tre kvarts
miljon. Jag tror att vad jag sagt bör
verka tillräckligt klarläggande för att
man skall våga säga, att det här inte rör
sig om något slöseri med allmänna medel.
Även på den punkten har högerns
studieförbund och ungdomsförbund, liksom
naturligtvis hela raden av ungdomsoch
bildningsorganisationer, tillstyrkt.
Detsamma gäller om punkten beträffande
upprustning av de föreningslokaler
som det här är fråga om. Det gäller en
i och för sig relativt liten summa för
uppsnyggning av lokaler, som ungdomsorganisationerna
kan ha denna fritidsverksamhet
i, för att på det sättet kunna
konkurrera med de lokaler, där ungdomen
eljest tillbringar sin fritid.

Jag hade begärt ordet för att uttrycka
den förhoppningen, att högermännen i
denna kammare skall följa sitt studieförbund
och sitt ungdomsförbund, som
ingående sysslat med dessa problem och
som kan antagas ha en mera fullständig
kännedom om dem än de krafter som
står bakom reservationen. I det sammanhanget
finns det anledning att peka på
att vad som här avses är ett verkligt stöd
till ungdomsorganisationerna, både när
det gäller utbildningskurser, fritidsverksamhet,
bidrag till instruktörer och lokalfrågan.
Att man i några punkter har
lagt huvudmannaskapet för detta stöd på
studieförbunden innebär inte något underkännande
av ungdomsorganisationernas
självstyrelse, som man tvärtom önskar
utveckla, utan det är en praktisk åtgärd,
som dessutom ytterligare bidrar till
att skapa kontroll över medlens användning.

De åtgärder som föreslås är bara en
del av det som man kunde önska från
allmänna ungdomsvårdande synpunkter,
men detta är väl inte, som reservan -

terna säger, något skäl för att yrka avslag
på dessa punkter. Det är väl tvärtom
ett skäl att säga, att låt oss nu göra detta
och sedan gå vidare, när tillfälle erbjudes!
När det nu frigöres ett antal miljoner
kronor, genom att stora delar av
den byråkrati som växt upp kring Brattsystemet
skärs bort, då är det ju mycket
lämpligt att använda dem för att lösa
några av de mest brännande frågorna på
ungdomsvårdens område. Det skulle
säkerligen vara mycket oklokt, ja, jag
skulle vilja ta ett så starkt ord som cyniskt
i min mun, att säga nej.

För egen del hoppas jag dessutom att
regeringen i annat sammanhang anser
sig kunna föreslå andra delar av ungdomsvårdsutredningarnas
resultat till
förverkligande. Jag är övertygad om att
verkningarna även i fråga om kampen
mot ungdomsfylleri och ungdomens alkoholbruk
över huvud taget skulle bli positiva.

Som en sammanfattning av min syn
på dessa frågor skulle jag viija säga, att
föreningslivet är samhällets bästa bundsförvant
vid sidan av hem och skola, då
det gäller att värna den unga generationen
mot inflytelser, som lätt kan få
icke önskvärda verkningar. Jalmar Furuskog
— eu av Folkrörelse-Sveriges
största gestalter, han var ledamot av
nykterhetskommittén men fick tyvärr
icke ieva länge nog att se verket fullbordat
— brukade citera ett gammalt
ord, som hade gjort ett djupt intryck på
honom: »Lång är vägen genom föreskrifter,
kort och verksam är exemplets väg.»
Att föreskrifter inte alltid blir vad de
varit avsedda att bli har nära fyra decennier
av spritransonering i det häl
landet gett oss besked om. Men skänk
de positiva krafterna bland de unga ett
handtag, hjälp föreningarna att ta upp
konkurrensen, ge positiv idealbildning
och praktisk sysselsättning en chans —
ingen tror väl att allt blir bra därmed,
men det kanske blir en liten aning bättre
än det eljest skulle vara. Nog vore det
underligt, om folkrörelsernas land inte
skulle ha generositet nog att ge folkrörelsernas
ungdom möjlighet att bli
en verkligt betydelsefull faktor i det

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

fostringsarbete som vi alla anser nödvändigt.

Ett positivt beslut på denna punkt
utgör en icke obetydlig förutsättning för
en lyckosam utgång av det dådkraftiga
experiment, som riksdagen nu synes vara
beredd att besluta om, nämligen en
kombination av största möjliga frihet
under ansvar och starkt verkande positiva
åtgärder.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 279, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter;

nr 284, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
och

nr 289, angående val av en suppleant
i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 280, för herr Mats Herman Lemne
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 281, för herr Ragnar Valdemar
Persson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

282, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 283, för herr Gösta Teodor Skoglund
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 285, för herr Axel Strand att vara
fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 286, för herr Sigurd Lindholm att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 287, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

288, för herr Gösta Andersson i
Mölndal att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 290, för herr Axel Henrik Munktell
att vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

Justerades ett protokollsutdrag för
detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 17.16.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj eftermiddag-en.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. in. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående 1 §
i det av särskilda utskottet i utlåtande
nr 1 punkten B 1 tillstyrkta förslaget till
rusdrycksförsäljningsförordning.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Under en följd av år
har det inte förekommit någon nämnvärd
debatt om nykterhetslagstiftningen,
beroende på att 1944 års nykterhetskommitté
har arbetat. De förslag som
eventuellt har framförts har avfärdats
med hänvisning till att kommittén har
hållit på att utreda frågan och att man
måste avvakta utredningens resultat. Vi
har därför inte märkt mycket av den
upprörda stämning, som tyvärr ofta
brukar förekomma när det diskuteras
lagstiftning som rör alkohol och nykterhet.

Nu, när hela detta problem tas upp
till behandling, får man hoppas att de
förändringar som kommer att företas
skall tas emot av svenska folket på ett
förnuftigt sätt. Målsättningen är i stort
sett densamma för de olika meningsriktningar,
som här har framkommit. Den
går ut på att förhindra de förfärliga
verkningar, som vi vet alkoholen har.
Det är framför allt missbruket man vill
komma åt; i övrigt vill man inte ha
mera restriktioner än nödvändigt.

Nykteristerna skulle kunna invända,
att även om de får en absolut garanti
mot missbruk, skulle de ändå kunna påstå
att spritförtäring ur medicinska och
andra synpunkter är olämplig. Jag tror
dock att i varje fall de som har tagit
steget ut, de organiserade nykteristerna,
för sin del har ansett och sett många
bevis därpå, att det är omöjligt att gå

någon annan väg än helnykterhetens. Ur
denna synpunkt är det kanske egendomligt
att den del av vårt folk, d. v. s. nykterhetsrörelsens
medlemmar, som inte
direkt berörs av lagstiftningen, ändå är
de som mest har studerat den och mest
satt sig in i de samhällsproblem som vi
nu har att besluta om.

Det är onekligen en svår uppgift som
nu skall lösas, och alla är vi medvetna
om de verkningar alkoholen har. Vi har
blivit upplysta därom av de siffror, som
presterats inte minst av 1944 års nykterhetskommitté.
Å ena sidan skulle man
med tanke på dessa siffror kunna hävda,
att det enda riktiga vore att förbjuda
användning av alkohol, men å andra sidan
innebär restriktioner och regleringar
i olika avseenden ingrepp i friheten.

Eftersom friheten så ofta kommer på
tal när det gäller att införa vissa lagstiftningsbestämmelser,
tycker jag att
det är anledning att erinra om att det
omöjligen kan få förekomma någon
ohämmad frihet på detta område. Jag
skulle vilja erinra om vad den engelske
filosofen Spencer sade vid något tillfälle
om friheten. Han säger, att friheten
är varje människas rätt att göra vad
hon vill under förutsättning att detta
inte inkräktar på andra människors enahanda
rätt. Det är riktigt att vi måste
ta hänsyn, då vi lever tillsammans med
andra människor i ett samhälle. Man
kan inte gärna göra gällande, att en
person skulle ha rätt att gå in på en
restaurang och dricka sprit och sedan
sätta sig vid en bilratt och köra. Den
friheten har han absolut inte, och glädjande
nog har alla denna uppfattning.
Jag vill starkt understryka vad utskottets
ärade ordförande sade om att »envars
rätt att köpa sprit» inte kan tas
på annat sätt än att man måste ta de
hänsyn, som jag här ha antytt.

Man kan inte likställa alkoholen med
narkotika av andra slag. Men det finns
dock en viss släktskap, och därför är

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

det anledning att betrakta båda misstänksamt
och också utfärda sådana restriktioner,
som kan förhindra de obehagliga
verkningar som vi har sett under
lång tid.

1944 års nykterhetskommitté har sedan
sin tillkomst utfört ett utomordentligt
gott arbete. Jag kan inte dela herr
Elowssons uppfattning, då han på ett
antal punkter ställde sig kritisk till kommitténs
siffermaterial. Jag vill påpeka
att kommittén inte utgick ifrån den förutfattade
meningen, att motboken skulle
avskaffas, något som herr Elowsson ville
göra gällande. Utredningen var förutsättningslös,
och kommittén har gjort mycket
grundliga och utförliga undersökningar.

Man skulle kanske kunna beklaga den
stora uppmärksamhet, som riktats speciellt
emot motbokens avskaffande, i den
del den stora nykterhetslagstiftning som
vi nu diskuterar. Tidningspressen har
ägat denna del en stor uppmärksamhet,
något som också har exemplifierats här
i kväll. Till min förvåning har jag också
erfarit att radion kommer att ägna
frågan större uppmärksamhet än jag
anser vara riktigt. Yi har här i riksdagen
fattat beslut om stora och omfattande
sociala reformåtgärder, vi har diskuterat
författningsfrågor och en hel
mängd andra viktiga problem, och dessa
debatter har refererats i radio utan
några speciella arrangemang. Jag vill
ifrågasätta om motbokens avskaffande
kan vara en så betydelsefull fråga, att
radioprogrammet skall behöva avbrytas
och sändningar göras, som mera liknar
referat om valresultaten. Jag anser att
det inte finns anledning att väcka sådan
uppmärksamhet kring motboken.

Det har framförts många argument
emot motboken i denna debatt. Det finns
knappast någonting som längre talar för
ett bibehållande av motboken utom möjligen
det skäl, som användes av herr
Elowsson, nämligen »att vi vet vad vi
har men inte vad vi får». Jag tycker
dock, att inte heller det skälet längre
är bärande. Skall vi döma motbokens
fördelar bara av det som vi vet att vi
har, så måste jag säga att det inte finns

någonting som uppmuntrar oss att behålla
den.

När jag inte gärna önskade denna
stora uppmärksamhet kring saken var
det därför, att det väsentliga i denna lagstiftning
inte är att vi avskaffar motboken
■— vilket också anförts i propositionen
•— utan de positiva åtgärder
som föreslagits. I fråga om det andra
har vi bara konstatei''at, att motboken
inte gör någon nytta och kanske aldrig
har gjort någon nytta och att vi därför
bör avskaffa den. Men det är de positiva
åtgärderna vi skall förlita oss på.

Herr Elowsson hade vissa anmärkningar
mot att nykterhetsrörelsen inte
åstadkommit så mycket utan i stället
grämt sig över det förbud som inte kunde
genomföras. Till det vill jag säga, att
om det verkligen funnes en patentmedicin,
så att man kunde säga, att exakt
så bör vi göra och därmed har vi löst
detta stora problem, då skulle vi nog
allesamman vara villiga att göra så. Men
nu är det inte på det sättet. Man kan inte
finna på något, som utan vidare löser de
väldiga och svåra problem, som alkoholen
har skapat för oss.

Herr Elowsson gjorde alltså den bedömningen,
att nykterhetsrörelsen inte
hade uträttat något stort arbete. Men jag
måste ju säga, att hans egen rekommendation
väl knappast är någonting som
man allvarligt kan tro skulle kunna leda
till resultat. Herr Elowsson talade om
nykterhetsrörelsen med en bild från Zuidersee,
då havet strömmar in, och han
sade att nykterhetsrörelsen kastat skyfflarna
i sjön och inte bryr sig om att
dämma upp floden. Men det arbete herr
Elowsson här ville utföra tycktes vara
ganska ensidigt. För honom fanns det
tydligen bara den möjligheten att ha någon
sorts sten i vägen, men sedan låta
det strömma vid sidorna hur mycket
som helst. Det är inte det enda medlet
att tänka sig ha motboken kvar och eventuellt
fortsätta arbetet i samma riktning
som förut, då vi dock är mycket skeptiska
mot att det alls kan leda till några
resultat.

Vad beträffar talet om att få sprit av
lägre alkoholstyrka visar det sig, att

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

folket antagligen inte skulle reagera på
rätt sätt. Vi har i Sverige starkare spritsorter
än t. ex. det vanliga brännvinet,
men det visar sig att folk har benägenhet
att ändå till 60 å 70 procent av sin
konsumtion köpa just det 40-procentiga
brännvinet.

Jag skulle också vilja vända mig emot
ett yttrande av herr Huss, som tyckte
det var högst anmärkningsvärt och inte
bara orättvist, utan också odemokratiskt,
att vi inte ställt till med en folkomröstning
om motbokens avskaffande. Kan
man verkligen påstå att det är odemokratiskt,
när en i fullt demokratisk ordning
vald riksdag beslutar i enlighet
med de författningar, som nu är gällande,
hur vi skall ha det med nykterhetslagstiftningen?
Jag tycker det är anmärkningsvärt
att man kan ta till sådana uttryck
och påstå att det är så odemokratiskt,
att man för sin del föredrar att
lägga ned sin röst när det gäller att fatta
beslut i frågan. Då kunde man ju lika
gärna välja ut vilken fråga som helst
som man är särskilt intresserad av och
säga, att går inte den frågan till folkomröstning,
då anser man beslutet odemokratiskt.

Jag är i stort sett beredd att acceptera
de olika avsnitten av den nu föreslagna
lagstiftningen. Jag skulle dock vilja
säga, att jag knappast anser de ändringsförslag
som utskottet har tillagt innebära
några förbättringar. I de flesta
fallen skulle man hellre ha önskat, att
propositionens förslag gått igenom.

I fråga om utminuteringen har jag inte
någonting att anmärka mer än på en
punkt, och det är i fråga om ölförsäljningen.
Där föreslår man att ta bort det
kommunala vetot, och det anser jag inte
vara någon klok åtgärd. Utskottet har
inte särskilt mycket tagit upp den sidan
av saken, men här är naturligtvis den
väsentligaste synpunkten att man får
bort det privata vinstintresset från hela
ölhanteringen. Man kan inte på något
sätt säga att ölet är så ofarligt som somliga
ibland vill ge sken av när de betecknar
det som en »måltidsdryck som
också är bröd», som det ibland heter i

6 Första kammarens protokoll 195i. Nr 22.

reklamen. Men det är inte så enkelt. Ölet
har inte bara obehagliga verkningar genom
det direkta pilsnerfylleriet och som
»medhjälpare» till andra spritsorter,
utan det har också en benägenhet att
sprida otrevnad omkring sig på ett sätt
som man märker inte minst här i Stockholm
på vissa platser, som vi alla har
sett. Därför anser jag att kommunerna
bör ha rätt att själva bestämma, om och
i vilken utsträckning pilsner skall få säljas.
Pilsnerindustrien bör inte ha möjligheter
att locka ett försäljningsställe att
börja sälja pilsner med den följden att
konkurrensen gör att de andra också
måste börja försäljning av pilsner, varvid
tillverkaren till slut kommer in på
hela marknaden. Det böra vara kommunens
rätt att bestämma om den vill att
pilsner skall få säljas eller inte.

Utskänkningen har förenklats på
många punkter, och det kan man hälsa
med tillfredsställelse. Det är dock även
här på en punkt, som jag inte anser att
utskottet har förbättrat propositionen,
nämligen i fråga om tiden för serveringens
början. Med största tillfredsställelse
såg man att propositionen skulle söka
genomföra den goda tanken att arbetsdagen
skulle bli spritfri, men utskottet
har nu tyvärr ändrat det så, att allt skall
förbli vid det gamla och utskänkningen
skall få börja redan kl. 12. De argument
som framförts mot propositionens förslag
har redan bemötts av finansministern.
Man har invänt mot klockslaget 16, att
det ju går att köpa sprit redan kl. 9 i
butikerna. Men skulle man då vara konsekvent
borde man väl också påyrka
spritservering redan kl. 9 också på restaurangerna.

Skulle det verkligen vara så, att spritbegäret
är så stort att människor, om
utskänkningen började först kl. 16, skulle
dricka sprit på arbetsplatsen innan
de går till lunch? Jag får säga att jag
knappast tror att det är så dåligt med
nykterhetstillståndet i vårt land — även
om det inte är gott. Vi får ändå hoppas
att vi inte skall komma fram till så
grova supseder. Och om det nu verkligen
skulle bli så, att regeringsförslaget

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

leder till sådana konsekvenser, ja då
talar detta ju ännu mera för att det är
i högsta grad behövligt att vi icke tilllåter
spritservering före klockan 16 för
att kunna få en spritfri arbetsdag.

Jag skall, herr talman, efter det sagda
inte ingå på några ytterligare detaljer i
lagförslaget, men vill säga några ord om
stödet till ungdomsvårdsorganisationerna.

Oroväckande tendenser har gjort sig
gällande i fråga om ungdomsfylleriet.
Det har påvisats att ungdomen över huvud
taget numera dricker mer sprit än
förr. Alla torde ha observerat denna utveckling,
och alla torde också vara eniga
om att det är en ytterst angelägen uppgift
att söka få ungdomen att avstå från
bruket av alkohol. Av nykterhetskommilténs
undersökningar har framgått, att
föreningsungdom i det avseendet klarar
sig betydligt bättre än annan ungdom.
Det är därför ett önskemål att stödja
den verksamhet som bedrivs av ungdomsorganisationerna.

Herr Elfving har redan talat om denna
sak, och jag kan i stort sett instämma
i vad han sade — utom beträffande
idrotten. Jag anser nämligen att idrotten
bör ha sin egen administration och att
allt inte bör sammanslås. Idrottsorganisationerna
har visat sig fullt vuxna sin
uppgift tidigare, och de bör därför alltjämt
få fortsätta med denna del av sin
verksamhet och även få anslag härför
direkt.

Jag beklagar liksom herr Elfving att
det framställts rena avslagsyrkanden på
denna punkt. Jag har inte hört, vilken
motivering reservanterna i det fallet anför
för sin ståndpunkt. Herr Elfving
hade dock vissa spekulationer om vad
som skulle kunna ligga bakom. För egen
del bär jag inte kunnat undgå att se på
högerns motion II: 703. Där redovisas
vilka besparingar man anser möjliga,
och i denna motion upptages även en besparing
just på dessa punkter på sammanlagt
1 812 150 kronor. Jag vet inte i
vilken utsträckning den uppfattning, som
kommer fram i denna motion, också har
spelat in när man nu yrkat avslag på
de enligt min mening så viktiga punk -

terna i hela nykterhetslagstiftningen
som just dessa angående stödet åt ungdomsvårdsorganisationerna.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag är mycket glad över att motboken
— jag skulle nästan kunna säga
denna guldkalv — kommer att försvinna.
Men jag vill framför allt understryka,
att det är de andra åtgärderna som
här är de mest betydelsefulla. Motboken
skall bort, men det är de positiva föreslagna
åtgärderna som är det väsentligaste
och som kan ge oss något för framtiden
och skapa vad vi väl alla anser vara
det viktigaste: ett nyktrare folk.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det har ordats så mycket
i denna debatt, att det torde vara
svårt att komma med några nya synpunkter.
Men om man som jag under en
halv mansålder sysslat med socialvård
har man fått en viss erfarenhet, som gör
att man anser sig böra ta till orda i en
sådan diskussion som denna.

Alla torde väl erkänna, att det just nu
råder en anti-motbokspsykos. Hur har
den uppstått? Den torde väl bero på
flera olika orsaker, men som jag ser på
problemet, har den delvis framkommit
på grund av en rad insändare i våra tidningar,
vari vederbörande skribent klagat
över att han, enligt vad han själv
anser, inte fått tillräckligt med sprit vid
besök på våra restauranger. Det har
dessutom förekommit insändare från turister
och andra, som tycker att de på
detta område inte fått sin vilja fram. Det
torde också finnas andra skäl till den rådande
inställningen mot motboken.

Det skulle inte förvåna mig, herr talman,
om i dag hundratusentals hem har
sina blickar riktade på Sveriges riksdag
och vad den nu kommer att besluta.
Jag är övertygad om att det är oerhört
många som med stor bävan kommer att
motse den dag då riksdagens beslut
kommer att föras ut i praktiken. Jag utgår,
herr talman, ifrån att det kommer
att bli ett beslut här i dag, och de som
röstar för motbokens avskaffande skall
naturligtvis bära sitt ansvar. Jag förut -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

sätter att varje riksdagsman är beredd
att ta sitt ansvar, och det är vi väl alla
i denna församling.

När nykterhetsfolket, eller rättare sagt
vissa ledare för nykterhetsfolket, har anslutit
sig till denna nya giv, blir man
litet betänksam. Vad kan deras inställning
egentligen ha berott på? Vad förväntar
man sig av denna nya lagstiftning?
Väntar sig nykterhetsfolket att det
skall bli bättre förhållanden på detta område
sedan man har släppt spritfioden
lös? Jag tror inte att det är den inställningen
som ligger bakom, utan det torde
tyvärr vara så, att en del av nykterhetsfolket
hyllar en katastrofteori. Man
säger: Låt oss släppa loss spritfloden
och se verkningarna därav; då kommer
kanske folk att ia större förståelse för
våra idéer. Jag tillhör nykterhetsfolket,
men jag viil inte inräkna mig i den
grupp, som eventuellt ansluter sig till en
dylik katastrofteori. Det är alltför stora
värden som här står på spel. Även om
man har den uppfattningen, att svårigheterna
bara kommer att göra sig gällande
under en övergångstid, är det tillräckligt
många hem, som kommer att
skövlas, för att man skall känna sitt ansvar,
inför vad som kommer att ske på
detta område.

Dessutom tror jag att en mycket stor
grupp av det s. k. nykterhetsfolket inte
har satt sig in i vad den nya ordningen
kommer att innebära. Ofta får man höra
sådana som säger: Ja, men våra ledare
har gått in för att motboken skall avskaffas,
och då torde det väl vara riktigt.
Under dessa senaste dagar har jag
försökt att tala med en hel del folk för
att efterhöra, vad de tror att utgången
skulle ha blivit, om det hade anordnats
en folkomröstning i denna fråga. De
flesta som jag har talat med har svarat,
att de anser att motboken troligen skulle
ha blivit kvar. Varför det? Jo, de som
då direkt hade ställts inför problemet
att vara med och avgöra, huruvida man
skulle ta detta steg eller inte, hade i så
fall känt sitt ansvar på ett helt annat sätt.

Finansministern sade före middagen,
att man haft så många remisser ute och
fått svar på dem, så att han ansåg att

det inte behövdes någon folkomröstning.
Till det vill jag fråga: Är det samma
klientel som svarar på remisser och som
skulle ha deltagit i en eventuell folkomröstning? Jag

måste, när jag ändå är inne på
detta område, också fråga mig var vi
har företrädarna för den svenska kyrkan
av i dag och var vi har företrädarna
för frikyrkorörelsen. I ett tidigare
skede, när det gällde att rädda gamla
Sverige, som då praktiskt taget var ett
försupet folk, fick vi god hjälp från dessa
organisationer. Jag måste erkänna,
att när det gäller dagens debatt har jag
ingenting hört från de hållen och ingenting
läst. Det kanske beror på att det
har undgått mig. Det skulle dock vara
mycket intressant att höra: Är dessa rörelsers
företrädare beredda att på sina
organisationers vägnar ta sin del av ansvaret
för vad som här kommer att ske?

Här har sagts att motbokssystemet inte
har gjort någon nytta. Men det var
detta, herr talman, som skulle bevisas!
Men vad har vi haft att jämföra med i
det egna landet? Jo, ingenting annat än
med hur förhållandena var före motbokssystemet.
Det är väl med den tiden, som
man får göra jämförelserna. Det har vidare
sagts att under de sista åren en
mycket stark ökning skett i förbrukningen
av spritdrycker. Och det är riktigt.
Man har dock inte försökt att på något
sätt analysera varför detta har skett. Jag
för min del skulle tro att utvecklingen
i allra högsta grad beror på att vi har
haft en högkonjunktur som aldrig tillförne.
Jag vill dock fråga: Hur skulle
spritförbrukningen ha varit om vi inte
hade haft motbokssystemet? Om vi hade
haft möjligt att göra en dylik jämförelse,
tror jag'' att den skulle utfalla till
motbokssystemets fördel. Och det är väl
ur dessa synpunkter vi skall föra diskussionen
och inte bara utgå ifrån att motbokssystemet
har medverkat till att öka
förbrukningen under de sista åren, vilket
inte kan vara riktigt.

Jag förstår att kammaren i dag kommer
att besluta om att motboken skall
avskaffas. Jag skulle tro att i den rösträkning,
som kommer att anställas, blir

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

vi inte så många, som inte vill vara med
om den saken. Men det hindrar ju inte
att vi har vår mening i alla fall.

De som vill avskaffa motboken säger:
Vi kommer här med en ny giv, som innebär
att motboken skall bort, men samtidigt
skall vi se till att sådana anordningar
genomföres, att olägenheterna av
det nya systemet inte kommer att bli
så allvarliga. Vad är det då för anordningar
som skall sättas in? Jo, man talar
så vackert om ökad upplysning. Hur
skall den ske? De som sysslat med upplysningsarbete
på detta område under
årens lopp vet, att detta inte är någon
lätt sak. Vem besöker egentligen de möten
och de konferenser, som hålles i nykterhetsfrämjande
syfte? Jo, en rad trogna
helnykterister. De människor, som vi
egentligen vill nå, kommer aldrig dit.

Sedan talas det om att man i skolorna
och i hemmen skall söka få en ny propaganda
för en nykter livssyn. Det vore
mycket bra om det kunde komma til!
stånd. Men skolan har redan sin nykterhetsundervisning.
Är det någon i denna
församling, som vill stiga upp och
intyga att den haft någon större betydelse?
Det tror jag inte. Det har flera
olika orsaker. Det var några talare här
som nämnde — jag vill minnas att det
var finansministern — att det gäller inte
bara att prata på detta område, det gäller
också att gå före med goda exempel.
Om en lärare talar om nykterheten i sin
skola, men barnen vet att läraren inte
är nykter själv —■ hur mycket blir då
kvar av den vinning som man tänkt sig
av undervisningen? Jag tror mycket litet
av värde. Detsamma kan gälla i hemmen:
om fadern eller modern försöker
ge barnen en nykterhetsundervisning av
den art som man förväntar, men barnen
i hemmen har möjlighet att själva se
exempel på motsatsen till en nykter livsföring
— vad blir det då för värde med
en dylik nykterhetsundervisning? För
min del tror jag att det i mycket hög
grad är det personliga exemplets makt,
som man här har att förlita sig på. Jag
syftar då på helnykterhet. Jag vet inte,
herr talman, om jag gör något brott mot
etiketten, därest jag i detta sammanhang

riktar ett varmt tack till Hans Majestät
Konungen för att han gått före med gott
exempel på detta område.

Det har här talats så mycket om vad
som skall ske sedan motboken försvunnit.
Kan vi inte vara överens om en sak,
nämligen att vi vet så oerhört litet om
hur utvecklingen kommer att bli?

Herr Bergvall yttrade på förmiddagen
att ingen skulle vara gladare än han, om
det visade sig att våra farhågor är överdrivna
eller till och med felaktiga. Jag
vill helt instämma däri. Jag skulle också
vara mycket glad, om det skulle bli
på det sättet. Men, herr talman, jag tror
inte på det. Den här något blåögda uppfattningen
om att vi skall kunna slå tillhaka
stormfloden med någon sorts ny
giv i form av en speciell upplysning
tror jag inte på. Vilka injektioner skall
vi då kunna göra? Betyder det att våra
nykterhetsorganisationer hittills har
fört en upplysningsverksamhet, som har
varit undermålig? Det måste man väl i
så fall mena. Jag tror det emellertid inte.
Alla som haft med denna sak att
skaffa tror jag har gjort en god personlig
insats. Förhållandena har emellertid
så till den grad ändrats, att vad man i
början av seklet menade med nykterhetsagitation
och vad man i dag menar inte
är samma sak. Nykterhetsorganisationerna
har i dag begränsade möjligheter att
påverka människorna. Det hade de inte
tidigare. På rätt många platser var på
den tiden nykterhetslogen kanske den
enda föreningen och det enda samlingsstället.
Den nådde stora grupper av landets
innevånare med sin förkunnelse.
Det gör den inte i dag. Det är alltför
många olika föreningar och alltför
många olika intressen, som nu tävlar om
människornas gunst, och det i sin tur
gör att man inte har samma möjligheter
som tidigare att sprida denna upplysnings-
och agitationsverksamhet.

Det har här sagts att situationen kommer
att bli bättre sedan vi öppnat slussarna.
När jag hör det talet, tycker jag
det är ungefär som om en lantbrukare,
som har ogräs på sin åker och som frågar
grannen hur han skall bära sig åt
för att bli av med det, skulle få till svar:

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

»Det behövs ingenting. Det är bara att
låta det växa. Blir det för mycket, kan
du plocka bort en eller annan planta.»
Jag tror att den liknelsen håller i detta
sammanhang.

Herr Elowsson sade, att vi vet vad vi
har, men vi vet inte vad vi får. Det är
så sant som det är sagt. Allesammans
hoppas vi att det skall gå bra. Vi som
röstar för reservationen om avslag på
det nu framlagda förslaget blir glada,
om det visar sig att vi har fel. Men om
de, som nu vill genomföra detta förslag,
kommer att få se någonting helt annat
än vad de förväntat sig, vad händer då?
Man har sagt att vi nu har ökat priset
på spriten så mycket, att vi inte kan
öka det mera. Om det nu går illa, vad
skall då hända? Vi kan inte höja priset
ytterligare och på det sättet försöka
motverka en ökad spritkonsumtion.
Skall vi då gå tillbaka till motbokssystemet?
Eller är det någon som sitter inne
med de vises sten på detta område? Man
tycks inte ha tänkt på den saken. Man
tycks vara säker på att allt kommer att
gå bra och att man inte behöver ha
några reservåtgärder, om det skulle hända
någonting helt annat än vad man
har förmodat.

När jag läst dessa olika utskottsutlåtanden
har jag sagt mig: Ack, om det
vore så enkelt, som man här skriver!
Det talas om att man skall företa förberedande
åtgärder för att rädda dem
som håller på att bli alkoholister. Hur
skall det gå till? Vid vilken tidpunkt får
en nykterhetsnämnd ingripa? Vid vilken
tidpunkt kan den gå ut till en människa
och säga: Du får se upp med din spritförtäring.
De som försökt detta vet att det
är en mycket svår sak.

Dessutom befarar jag att det här i
allra högsta grad kommer att bil fråga
om en klasslag. Nykterhetsnämndernas
ombud kanske mycket väl går till hamnarbetaren
och säger: Nu skall du ta igen
dig och avstå från spriten! Men kommer
de att gå till de högre skikten med samma
anmodan? Jag är inte säker på att
de kommer att göra det. Någon kanske
säger, att spritmissbruket yttrar sig på
olika sätt. Ja, det är mycket möjligt att

den ene offentligt visar sig berusad, men
det kan också hända att den andre inom
fyra väggar förtär väsentligt mycket mera
sprit. Till honom anser man sig emellertid
inte kunna gå. Och det var väl
ändå inte en klasslag, som vi hade förväntat
oss på detta område?

Jag kan inte tänka mig annat än att
de, som nu gått in för detta förslag, gör
det i god tro. Jag kan inte tänka mig
att de påtar sig detta stora ansvar av
andra skäl. Men om vi nu misslyckas,
blir det intressant att se vad som kommer
att hända. Jag skulle gärna vilja ha
en upplysning på den punkten.

Det har sagts att Bra elsystemet, motbokssystemet,
har gjort större skada än
nytta. Det var detta som skulle bevisas.
Jag har ännu inte fått något bevis på
den saken. Man har gjort jämförelser
med andra länder. Vi har kanske på
många områden säregna förhållanden
här i landet, och jag tror inte att vi så
där utan vidare kan göra jämförelser
mellan olika länder. Man har olika traditioner
och det finns även mycket annat,
som påverkar dessa förhållanden.

Herr Elowsson talade om förhållandena
under 1800-talet. Dess bättre har
en väsentlig förbättring ägt rum sedan
den tiden. Jag kan inte säga hur stor del
motbokssystemet har i denna glädjande
förbättring, och det kan väl inte heller
någon annan göra, men afl motbokssystemet
bidragit till de bättre förhållandena
torde man utan vidare kunna fastslå.

Då vi nu skall ta ställning till denna
verkligt besvärliga fråga, tror jag att vi
också bör tänka på att inte kasta bort
de möjligheter att utjämna svårigheterna
och ta bort de värsta topparna, som
vi under årens lopp har haft. När jag
läser dessa betänkanden får jag en känsla
av att man har sett frågan framför
allt ur storstadssypunkt. Hur mycket resonerar
man inte om klockslaget på restaurangerna,
kl. 16 eller kl. 12. Jag
skulle för min del önska att finansministerns
förslag på den punkten går igenom.

Här har talats om en spritfri arbetsdag.
Utskottet har gjort den invänd -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ningen, att när utminuteringen börjar
redan kl. 9 på morgonen är det kanske
meningslöst att bestämma klockslaget
till kl. 16, och därför har man i stället
föreslagit kl. 12. Finansministern har redan
svarat på den punkten, och jag behöver
därför inte orda mera om saken.

Men om den spritfria arbetsdagen borde
vi väl ändå kunna vara överens. Folk
i allmänhet är nog, som finansministern
sade, inte särskilt intresserade för denna
fråga om klockslagen, utan det är en
viss kategori som vill slå vakt om sina
spritintressen, men den är kanske den
mest högljudda av alla. Det är detta jag
finner verkligt beklämmande.

Jag hoppas och tror att alla, när vi nu
går att fatta beslut i denna stora fråga,
har bildat sig en bestämd uppfattning
och är beredda att ta sitt ansvar för vad
som kan komma att hända. Det viktiga
är att vi alla ser frågan från de synpunkter
Sveriges riksdag är skyldig att
anlägga. Vi har att ta ansvar inte bara
rent personligt utan också med tanke på
verkningarna för framtiden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till herr Elowssons reservation.

Häri instämde herr Carlsson, Georg,

(hi).

Herr FRANZON (s):

Herr talman! Man bör kanske inte förvåna
sig över att det råder en viss •—
jag skulle vilja säga ganska stor — tveksamhet
inför den fråga vi nu går att
besluta om. Den senaste talaren har ju
velat ge uttryck för den tveksamhet, som
enligt hans mening finns inom de djupa
leden. Det är kanske litet svårt att få
någon säker uppfattning om vad menige
man tänker och känner i denna fråga,
men jag vill gärna inför kammarens
ledamöter säga, att jag själv såsom ledamot
av särskilda utskottet i det längsta
varit mycket tveksam om motbokens avskaffande,
så mycket mera som jag tidigare
i offentliga debatter försvarat motboken
och menat att den inte bör avskaffas.
Men inför de utredningar som
förebragts och den ytterligare bearbet -

ningen av frågan i Kungl. Maj:ts proposition,
liksom efter de — jag vill gärna
säga det här —• ypperliga föredragningarna
inom särskilda utskottet, har också
jag anslutit mig till utskottsmajoriteten,
som förordar att motboken nu skall avskaffas
och ransoneringarna därmed
upphöra.

Jag motiverar detta ställningstagande
på följande sätt.

För mig liksom för utskottets allra flesta
ledamöter har det stått alldeles klart,
att motbokssystemet inte längre är något
verksamt nykterhetspolitiskt medel.
Vill man ett bättre sakernas tillstånd,
då måste man nog pröva nya vägar. Det
är väl just om de vägarna man nu är
tveksam, och med tanke på den debatt
i tidningspressen, som försiggått i anslutning
till frågans riksdagsbehandling,
är det kanske rätt överraskande att majoriteten
för utskottets förslag blivit så
stor att den omfattar inte mindre än 23
av utskottets 24 ledamöter. Man får naturligtvis
säga vad man vill om statistik
och siffror som många gånger kan betyda
både det ena och det andra, men om
man vill se denna fråga realistiskt, tyc
ker jag att man måste ta någon hänsyn
till röstsiffrorna från utskottet.

Det framgick mycket tydligt av herr
Näsströms anförande att han betraktar
helnykterheten såsom det allra bästa,
och jag tror att vi alla erkänner det berättigade
i en sådan uppfattning. Men
då frågar man sig omedelbart: Tillgodoser
vi önskemålet om helnykterhet bättre
genom att bibehålla det nuvarande
systemet än genom att pröva något nytt?
Ja, det är därom striden står.

Genom nykterhetskommitténs utredningar
och uppgifter, som också återfinnes
i propositionen, har man fått
klart för sig att 10 procent av dem, som
nu köper sprit på motbok eller på annät
sätt, har missbrukat den. Man anser
kanske med visst fog, att de 90 procenten
av motboksägarna har varit skötsamma.

Då är naturligtvis frågan den, herr
talman, hur mycket man kan vänta sig
i framtiden av dessa 90 procent för att
resultatet skall bli sådant, som man nu

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

från utskottets och jag hoppas även riksdagsmajoritetens
sida väntar sig. Dessa
90 procent måste väl känna sitt ansvar
och bidra till att vi inte blir besvikna
på den nya rusdryckslagstiftningen. Av
det organiserade nykterhetsfolket •— förlåt
mig, herrar Englund, Elowsson och
Näsström — som nu är goda föredömmen
kanske man inte väntar sig så förfärligt
mycket mer, än vad de redan gör,
utan vi får hoppas på de 90 procenten,
som har haft sin motbok, tagit ut sin
tilldelning och ofta förtärt fulla ransonen
på restaurangerna. Jag vill tillägga,
att jag själv tillhör dessa 90 procent. Det
organiserade nykterhetsfolket och dessa
90 procent skulle säkerligen, om de senare
känner sitt ansvar på allvar, kunna
i samarbete genomföra en nykterhetspropaganda,
en upplysningskampanj,
som jag tror till slut ändå skulle kunna
ge ett visst resultat. Utan en sådan propaganda
och upplysningskampanj tror
jag nog att vi skulle stå oss ganska slätt.
Jag anser att det skulle vara förfelat att
släppa spriten fri utan att samtidigt göra
något i form av propaganda. Eljest
skulle de nykterlietsfrämjande uppgifterna
bli i hög grad försvårade.

När jag är inne på frågan om propagandan,
vill jag omedelbart — utan att
beröra den alltför mycket — säga ett
par ord till dem som föreslår, att vi
skall få en vad de kallar »mjukare övergångsbestämmelse».
Jag vill gärna säga,
herr talman, att när jag lyssnade på
reservanterna, tyckte jag ett tag att det
låg något i deras förslag. Men när man
vill avvakta resultatet av propagandan,
som jag anser vara så viktig, innan man
släpper spriten fri, bör man inte ge
en friare tilldelning under en övergångstid,
utan först avvakta verkningarna av
denna propoganda.

Det är svårt att säga, hur man skall
göra med dem som missköter sig. Ingen
vågar påstå, att det problemet skall bli
lättare i framtiden än nu. Men det ligger
väl ändå en viss portion sanning i det
av utskottet citerade uttalandet i propositionen,
att man gör reglerna för inköp
och förtäring av spritdrycker enklare,
men samtidigt efterlevnaden lät -

tare att kontrollera. Det finns också två
grundläggande principer, som bibehålies,
nämligen friheten från enskilt vinstintresse
både inom utminuteringen och
i övrigt samt en noggrannare kontroll
över själva utskänkningen.

Det har rått och råder fortfarande
mycket delade meningar i frågan om
normalöl och starköl. Jag måste säga, att
jag är mycket varm anhängare av ett
normalöl, som är godare än det normalöl,
som vi nu har och som innehåller
2,6 eller 2,8 alkoholprocent. Anledningen
till denna min uppfattning är, såsom
det uttalats av utredningen och i
propositionen och även understrykes av
utskottet, att man skulle kunna hoppas,
att de som använder spritdrycker skulle
kunna övergå från starkare till svagare
drycker. Jag tycker att kontrollstyrelsen
har framburit mycket starka skäl för att
alkoholprocenten i ett gott normalöl
borde vara 3,2 eller 3,4.

När jag förfäktade den ståndpunkten
i utskottet, ansåg jag att man skulle kunna
nöja sig med det och skrinlägga tanken
på ett starköl som innehåller 4,5
procent. Det blev ingen större anslutning
till det förslaget. Det finns en riktning
som företräder den meningen, att
det bör finnas ett normalöl med 3,2 procent
alkohol, men de föreslår samtidigt,
att det skall tillverkas ett starköl. Jag
böjde mig för de upplysningar, som lämnades
inom utskottet, och frånträdde
mitt förslag. Jag tillhör således utskotismajoriteten
i fråga om normalölet, och
jag tillhör även den majoritet som föreslår
starkölets införande.

Men på en punkt har jag inte biträtt
utskottsmajoritetens förslag, och det gäller
måltidstvånget för den som vill ha
starköl. Finansministern har i dag utvecklat
den ståndpunkten, att han hänför
starkölet under samma rubrik som
spritdrycker. De senare dryckerna får
inte serveras annat än i samband med
måltider, och finansministern anser, att
även det starköl, som nu efter så många
års förlopp åter införes, bör förenas
med måltidstvång för att man skall kunna
söka sig fram till den bästa lösningen.
Nykterhetskommittén och även den

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

andra kommittén, som behandlade denna
fråga, har sett den ur litet liberalare
synpunkt och ansett, att starkölet skulle
kunna få serveras under något friare
former än finansministern nu föreslår.

Jag hoppas att kammarens ledamöter
har märkt, att vin enligt det föreliggande
förslaget kommer att få serveras utan
mattvång. Starkvin innehåller ju ändå
en alkoholhalt på omkring 20 procent
och lättvin mellan 10 och 12 procent,
under det att starköl innehåller 4,5 procent.
För vin skulle alltså inte behövas
något mattvång, under det att så är fallet
beträffande starköl. Jag kanske får
stryka under, att bestämmelsen om att
maten skall vara lagad föreslås utgå. Det
är bra att få bort den bestämmelsen, då
restauratörerna har den uppfattningen,
att rätterna härigenom kan varieras mycket
mera, något som folk tycker bättre
om än att ha en stående varmrätt. Det
är sådan ej lagad mat, som då även skall
serveras till starköl.

Finansministern har, som kammarens
ledamöter torde veta, ansett att utminutering
av starköl skall ske endast av
detaljhandelsbolag och att servering av
starköl endast skall ske på spritrestauranger.
Utskottet har gjort en uppmjukning
härvidlag och föreslår, att även vinrestaurangerna
efter noggrann prövning
skall få rätt att servera starköl. Jag vill
i detta sammanhang omedelbart vända
mig mot finansministerns ståndpunkt i
fråga om denna uppmjukning. Det finns
ju förstklassiga vinrestauranger, som är
ypperliga matställen och som har stor
besöksfrekvens. Utskottet har frågat sig,
varför inte dessa välskötta vinrestauranger
skulle få servera Öl, när de får
servera vin, och varför deras kunder,
om de vill ha Öl, måste överge restaurangen
och i stället besöka en spritrestaurang
för att få sitt starköl. Man bör
naturligtvis pröva sig fram, men jag tror
att det efter ett så noggrant övervägande
som dessa frågor underkastats inte är
någon risk att genomföra det förslag
det här gäller.

Jag återkommer till frågan, varför
måltidstvång skulle finnas vid utminutering
av starköl. Utskottets ordförande

har här i dag talat om de justeringar vi
gjort inom utskottet, bland annat när det
gäller förslaget att spritdrycker ej skulle
få utskänkas före klockan 16. Utskottet
har ju på denna punkt stannat för klockan
12. Jag anser att förslaget att behålla
måltidstvånget vid utskänkning av starköl
är så att säga en ytterligare skönhetsfläck,
som jag och fem andra utskottsledamöter
vill ha bort. Nu är det ju så
enligt förslaget, att det endast är spritrestauranger
som skall få servera starköl.
Man befarar nämligen då att om
starköl får serveras utan mattvång, kommer
dessa restauranger att besökas av
en icke önskvärd publik, därför att
starköl inte skulle få serveras på kaféer.
Jag vill i detta sammanhang stryka
under vad som sagts i propositionen
och i utredningen, att det efter det nya
systemets ikraftträdande kommer att
ställas mycket högre krav på restauratörerna
än tidigare, därför att friheten
blir så mycket större. Om de i fortsättningen
vill behålla sina utskänkningsrättigheter,
måste de också se till att verksamheten
skötes på rätt sätt. Jag tror då
inte att man behöver hysa farhågor för
att slopa måltidstvånget i samband med
servering av starköl och att restaurangpubliken
inte skulle bli den önskvärda.
Av den anledningen har jag i min reservation
ansett, att 46 § 2 mom. bör ändras
så, att måltidstvång endast skall ifrågakomma
i samband med utskänkning
av spritdrycker.

Ett par ord till, herr talman, om förslaget
om spritservering efter klockan 12
i stället för efter klockan 16. Bakom
detta ändringsförslag står ju en stor utskottsmajoritet.
Till förmån för Kungl.
Maj :ts förslag har tre ledamöter reserverat
sig, men även de har när det gäller
starkölet förordat en viss uppmjukning
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag.
Även om de anser att sprit inte bör få
serveras före klockan 16, förordar de
att vin och starköl skulle få serveras från
klockan 12, naturligtvis i samband med
måltid. Och genom den skrivning, som
utskottet har givit innehållit i 46 § med
dess mera fria tillämpning, har det kanske
också gått ifrån den princip, som

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterlietspolitiken m. m.

finansministern haft, i det att det inte
helt jämställer starköl med spritdrycker,
ty detta hade varit Väl restriktivt i ett
visst hänseende.

Vad sedan gäller förslaget om utskänkning
av sprit kl. 12 vill jag säga,
att jag liksom alla andra tycker att det
ligger en viss tjusning i uttrycket »spritfri
arbetsdag». Alla önskar säkerligen
att detta kan genomföras. Men det är en
stor skillnad på en önskan och vad som
verkligen kan realiseras. Finansministern
nämnde om vilket klientel det var
som besökte spritrestaurangerna, men
jag tycker att han glömde bort folkrestaurangerna.
Det är ju huvudsakligen
arbetarpubliken, som besöker dem. Därmed
har jag inte sagt att det är nödvändigt
att arbetarna skall ha sprit i
samband med lunchen. Kan man komma
dithän, att man får en spritfri arbetsdag,
är detta naturligtvis önskvärt. Men
frågan är om man vinner detta genom
förbudet mot utskänkning före kl. 16.
Jag tycker att det är konstigt att säga
till människorna, att de får så mycket
sprit de vill efter kl. 16, under det att
man inte låter dem få någon sprit på
restaurangerna tidigare på dagen, fastän
de vet att de redan kl. 9 får köpa ut
så mycket de vill på systembolagen.

Det är klart, att representationsluncher
och affärsuppgörelser vid en lunch
förekommer. Dessa former av representation
kan kanske aldrig undvikas. Man
kan ju diskutera, om sådan representation
hellre bör ske vid en middag än
vid en lunch. Här vill jag bara upplysa
om att tiden till kl. 5 — och alltså även
lunchtid — ju är affärsmännens arbetstid.
Vill de använda arbetstiden till att
göra en affär eller träffa sina affärsvänner,
tycker jag inte man skall förmena
dem det. Det gör man ju visserligen
inte genom att göra arbetsdagen
spritfri, men varför skall man ovillkorligen
tvinga dem att fullgöra sin representation
vid en middag vid en senare
tidpunkt på dagen, då de i stället skulle
kunna —• jag skall inte bli sentimental
— ägna sig åt hemmet.

Om jag visste att det skulle bli ett
bättre nykterhetstillstånd genom den

ifrågavarande åtgärden, skulle jag kanske
inte säga någonting. Man jag tycker
ärligt sagt, herr talman, att det är meningslöst
att införa friare bestämmelser
på ett område, medan man skärper dem
på ett annat. Det är väl ändå inte i stil
med hela det förslag som här föreligger.

Jag kommer senare att yrka bifall
till min reservation, vilken är betecknad
med nr 12.

I detta anförande instämde herr Anderson,
Iwar, (s).

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Sedan det nu hållits så
många och långa tal i den här frågan
och fältet i stort sett är avbetat, kan jag
fatta mig mycket kort. Och jag hoppas
att det skall bli ett efterföljansvärt exempel
i den fortsatta debatten.

Jag har emellertid, herr talman, känt
behov av att i ett par avseenden avge
en personlig deklaration. Jag vill då
först säga, att jag inte i alla avseenden
kan följa utskottsmajoriteten ■—• kanske
inte ens på alla de punkter, där man har
sökt kompromissa sig fram — och inte
heller på de punkter i reservationerna,
som har nykterhetsfolkets etikett över
sig. Jag skall inte besvära kammaren
med att exemplifiera detta — det tror
jag inte bär någon större betydelse. Jag
vill bara deklarera, att jag vid röstningen
kommer att ta ställning på det sätt
jag nu angivit.

När jag begärde ordet var det speciellt
för att säga några ord i den fråga,
som herr Franzon var inne på nu senast,
nämligen frågan om den spritfria
arbetsdagen. På den punkten har nu finansministern
tidigare i dag motiverat
propositionens linje på ett så utmärkt
sätt, att jag helt och fullt kan instämma
med honom. Låt mig bara få tillägga
ett par saker. För det första tycker jag,
att man borde kunna förvänta något av
det ansvar, som herr Näsström talade så
varmt om, även från restauratörernas sida.
Här slogs larm mycket häftigt, när
förslaget på denna punkt kom fram, och
det förekom olika slag av skrämseltak -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tik från de fackorganisationer, som berörs
av restaurangverksamheten. Har
man inte rätt att begära, när det gäller
åtgärder som kan gagna vårt folks bästa,
att de enskilda människorna skall
eftersätta något av sina egna intressen?
Jag tycker att det är beklämmande, att
man, så snart ens eget intresse är i fara,
har en absolut negativ inställning och
inte vill ta hänsyn till att den föreslagna
åtgärden kan vara till gagn i den kamp
för bättre alkoholvanor, som vi nu diskuterar.

Jag har i min verksamhet många
gånger — i synnerhet sedan denna proposition
kom fram — haft tillfälle att
samtala med personer, som ofta äter affärsluncher
och tar in sprit, och jag bär
då frågat dem, hur de ställer sig till
propositionens förslag. Visserligen har
en och annan tyckt att det var en onödig
restriktion, men jag vill säga att det
stora flertalet av dem, som jag har talat
med, har sagt: »Det vore en välsignelse,
om vi kunde komma ifrån detta system
som mer eller mindre fördärvar arbetseffektiviteten
hos de personer som måste
deltaga i sådana måltider.» Måste?
frågar kanske någon. Ja, det är just det
som är det betänkliga att detta är en
umgängessed som de flesta har mycket
svårt att bryta mot, i all synnerhet de
som skall bjuda på lunchen.

För det andra vill jag starkt understryka
att vad som nu bär förekommit
i detta sammanhang ger oss ännu större
anledning än vi hade tillförene att vidtaga
sådana åtgärder som leder till att
vinstintresset i sprithanteringen vid restaurangerna
försvinner.

Jag vil! slutligen icke fördölja att jag
i principfrågan nog tidigare har varit
en smula tveksam. Men ju mer jag har
försökt sätta mig in i problemet, desto
mer tycker jag det har klarnat att det
ändå förr eller senare måste bli en ändring
på det motbokssystem som vi har.
Vi får ju komma ihåg att när detta system
infördes, var det en kompromiss.
Förbudsfrågan var aktuell då, och motbokssystemet
var en kompromiss mellan
förbudsanhängare och icke förbudsanhängare.
Vi skall också komma ihåg att

det har rått delade meningar om systemet
under hela den tid det har existerat.
Jag skall inte gå in på frågan om dess
fördelar och nackdelar. Jag erkänner att
det är mycket svårt att avge några bestämda
deklarationer därvidlag. Men nog
har jag väldigt svårt att upptäcka så stora
fördelar med detta system att de uppväger
de kostnader som är förenade med
det och det krångel och obehag i många
avseenden som det medför. Jag har därför
kommit till den slusatsen att när vi
nu har haft systemet på prov i snart 40
år, så är det inte för tidigt att vi nu
lämnar det. Det tjänar ingenting till att
prova det i ytterligare 40 år.

Jag vill tillägga att jag mycket har
undrat över om det verkligen kan förhålla
sig så, att det svenska folket ensamt
bland alla andra folk i världen är
så funtat att det ovillkorligen behöver
en reglering på detta område av det
slag som vi nu har. Jag tror inte att det
kan vara nödvändigt. Jag är fullkomligt
överens med de talare som tidigare har
sagt att slopandet av motbokssystemet
kommer att medföra vissa svårigheter
under en tid — hur lång är svårt att
säga — men jag är också ganska övertygad
om att dess avskaffande i det
långa loppet icke kommer att försämra
nykterhetstillståndet utan tvärtom. Visserligen
kan det väl hända att åtskilliga
kommer att utnyttja den nya ordningen
till sitt fördärv i högre grad än det nuvarande
systemet, men å andra sidan
kommer säkerligen tusen och åter tusen
människor, som nu liksom känt sig
tvungna att skaffa sig det myndighetsbevis,
som motboken har ansetts utgöra,
i framtiden inte att köpa någon sprit och
över huvud taget inte lägga sig til! med
alkoholvanor.

När systemet kostar så mycket och uträttar
så litet som det gör, tror jag det
är bättre att, såsom nu är föreslaget lägga
ned pengarna på den förebyggande
verksamhet varom talas i de betänkanden
som föreligger i dag. Jag har haft
anledning att i något över 40 år ta verksam
del i nykterhetsarbetet. Med sorg
måste jag bekänna att nykterhetsarbetet
många gånger har fått bedrivas under

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna

rätt primitiva förhållanden och med rätt
stora uppoffringar, i synnerhet av folk
i de breda lagren. Det är inte för tidigt
att man verkligen sätter in en ordentlig
kraftåtgärd från det allmännas sida
även ekonomiskt för att om möjligt rädda
vårt folk undan alkoholvanorna. Härvidlag
synes det mig att man bör låta
den upplysningsverksamhet, den propaganda
och allt det organisatoriska arbete
som hör hit få så stark utbredning
och så djup förankring i olika skikt och
olika organisationer som det är möjligt.
Det skall inte längre vara bara nykterhetsfolket,
frikyrkofolket och möjligen
i någon mån de kyrkliga som känner
ansvar för nykterhetstillståndet. Låt oss
försöka få även andra organisationer av
olika slag — fackliga organisationer och
andra sammanslutningar — att dela ansvaret
för detta vitala problem och att
hjälpa till i arbetet därmed. Lyckas man
med det och ger samhället nykterhetsarbetet
ett kraftigt stöd, anser jag att man
kan hysa förhoppningar om att det beslut,
som vi nu går att fatta, om tio år
skall visa sig ha haft goda verkningar.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Man kan få fram nära
nog hur många exempel som helst på
den förbannelse som alkoholbruket utgör.
Man möter varje dag något brottsligt
som har med alkohol att göra. Jag
vill bara erinra om den stora insamling
som IOGT gjorde för några år sedan
av pressklipp. Organisationen fick, om
jag inte minns fel, ihop inte mindre än
20 stycken folioband med ruskiga skildringar
av fall som helt måste skrivas på
alkoholens konto. Inför sådant måste
man säga sig att det är naturligt att det
finns en allmän önskan att försöka åstadkomma
ett förbättrat nykterhetstiilständ
i detta land. Jag förmodar att samma
önskan rådde vid den tidpunkt då man
beslutade sig för den individuella kontrollen
och ransoneringen av rusdrycker.
Det är möjligt att man till en början
med denna kontroll och denna ransonering
vann vissa resultat, men allt
eftersom åren gått har man kommit i

för den framtida nykterhetspolitiken m. m.
den situationen att denna s. k. kontroll
inte längre är vad man från början hade
avsett. Den verkar inte mer konsumtionshämmande.

Jag vill här också ta upp något av
vad herr Näsström yttrade. Han ansåg
att ransoneringssystemet verkade hämmande
och försvårande framför allt för
dem som icke borde använda alkohol.
Jag har i det stycket en annan erfarenhet
från den tid, då jag själv fungerade
som tjänsteman i en nykterhetsnämnd i
detta land. Man försökte att avstänga
vederbörande från alkohol. Man försökte
med alla möjliga åtgärder som skulle
verka hindrande, men det hjälpte inte.
Vederbörande fick ändå tag på berusningsmedel.
Det visar sig också att vår
ungdom, som är utestängd från möjligheten
att få alkohol, icke synes ha några
större svårigheter att få tag på rätt avsevärda
mängder. Man kan sålunda säga
att denna kontroll, detta ransoneringssystem
inte längre fyller sitt syfte. Den
individuella kontrollen av medborgarna,
som omfattar även de skötsamma, vilka
ju utgör 90 procent av den del av befolkningen
som är i motboksåldern, kostar
tio miljoner kronor om året. Finns
det då anledning att lägga ned så stora
summor på ett system som inte längre
fyller något ändamål, i varje fall inte
på det sätt som man avsett? Är det inte
bättre att försöka att slå in på vägar,
där man så att säga siktar på att den
enskilda människan skall bära ett personligt
ansvar? Jag tror att det vore förnuftigare
att använda dessa pengar till
att stärka de krafter som verkar för alt
öka det personliga ansvaret.

Det väsentliga som nu kommer att ske
ligger inte däri att vi, som jag förmodar,
går att fatta beslut om ransoneringssystemets
avskaffande, utan det väsentliga
ligger däri att vi här, som jag också
förmodar, även kommer att fatta beslut
om rätt vittgående åtgärder för att åstadkomma
ett minskat alkoholbruk. Man
kommer ju att redan för det budgetår
som börjar den 1 juli anslå sju miljoner
kronor till olika åtgärder för att
stärka det personliga ansvaret och de
krafter vilka medvetet och enträget ar -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

betar för att minska alkoholkonsumtionen
i detta land. Dessa medel sopi anslås
skall ju användas för alkoholforskning
—• det är en nyhet — och de kommer
att användas för en utökad undervisning
och upplysning i alkoholfrågan.
Det ligger rätt mycken sanning i uitalandet
att skolöverstyrelsens cirkulär om
undervisning i alkoholfrågan kanske inte
är det allra hästa, men det sista ordet
är inte sagt, och det har ju också
uttalats av Kungl. Maj:t att man skall
söka få in detta som ett ämne bland övriga
ämnen. Jag tror i varje fall att de
anslag som gives för undervisning och
upplysning inte ges förgäves utan skall
komma att lämna goda resultat.

Vi skall också erinra oss att våra nykterhetsorganisationer
kommer att få ett
väsentligt ökat direkt stöd för sitt arbete.
De kommer att få ökade möjligheter
att heltidsanställa tjänstemän och
medarbetare för sin verksamhet, och erfarenheten
säger oss att sådant arbete
ändå inte är förgäves utan ger resultat,
i varje fall på längre sikt. Vi har väl
också anledning förmoda att det stöd
som nu kommer att lämnas till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
— som inte bara kommer
att vara ett stöd för de direkt nykterhetsfrämjande
åtgärderna utan också
ett stöd för att skapa en sundare och
friskare ungdom — kommer att avsätta
vissa resultat och lämna vissa spår efter
sig.

I kommunerna har vi ju gjort den
erfarenheten, att svårigheten att samla
ungdomen kring vissa sysselsättningar

— det är framför allt detta som behövs

— många gånger ligger på det ekonomiska
planet. Ungdomen har inte råd att
skaffa sig de lokaler som erfordras för
fritidssyselsättningar. Den har inte heller
råd att skaffa sig den ledare, som kan
behövas. Nu kommer här att lämnas ett
anslag som uppgår till 6 kronor och 50
öre per deltagare i sådan fritidsverksamhet.

Jag tror att man på lång sikt har anledning
förmoda, att dessa förebyggande
åtgärder skall komma att visa sig
vara mycket beydelsefulla i det gemen -

samma arbetet för att förbättra nvkterhetstillståndet.

Vi skall kanske härvid också erinra
oss det som sker beträffande de kommunala
nykterhetsnämnderna. Vi kommer
att få en ny lagstiftning om dessa,
och förändringen framgår redan av
namnskiftet. För närvarande har vi ju
alkoholistlagen, och vi kommer nu att få
en lag om nykterhetsvård. Alkoholistlagen,
sådan den nu är, ger mycket begränsade
möjligheter för nykterhetsnämnderna
att arbeta, framför allt i förebyggande
syfte. Genom den nya lagen får
ju nykterhetsnämnderna väsentligt rikare
möjligheter att vidta förebyggande åtgärder.
Man kan därför förvänta en aktivisering
av de kommunala nykterhetsnämnderna.
Även denna aktivisering,
som har sitt stöd i den nya lagen, kommer
att få ett helt annat ekonomiskt stöd
från statens sida än hittills.

Jag skall säga ett par ord just om statsbidragen
till nykterhetsnämnderna, detta
framför allt därför att till ett av utskottsutlåtandena
finns på den punkten fogad
en reservation, där det föreslås, att nykterhetsnämnderna
skall erhålla 80 procent
i statsbidrag i stället för 60 procent
såsom föreslås av departementschefen
och utskottet. Vi skall härvid erinra oss
att i fortsättningen kommer den slutna
nykterhetsvården att helt betalas av statsmedel.
Ersättningen för övervakning eller,
som det heter, ersättningen till frivilliga
medarbetare kommer också att
lämnas helt av statsmedel.

Vid beräkningen av kostnadsunderlaget
får man ta med sådana saker som
sammanträdesarvoden, i den mån dylika
utbetalas i kommunerna, ersättning
till ordföranden för hans arbete, kontorskostnader
och lön till eventuell tjänsteman
•— ja, man kan säga att praktiskt
taget allt som nykterhetsnämnderna företar
sig i nykterhetsvårdande syfte
kommer att godkännas som grund för
erhållande av statsbidrag.

Jag har tagit reda på vad statsbidragsbestämmelserna
skulle betyda för
den stad, från vilken jag själv är. Där
har vi under de senaste åren haft ett
bidrag av 1 000 kronor. Om de föreslag -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhet,spolitiken m. m.

na bestämmelserna hade gällt, låt oss
säga år 1951, skulle vi i stället har erhållit
10 453 kronor i statsbidrag. Det
innebär alltså, att vårt statsbidrag hade
mer än tiodubblats. För år 1954 •— jag
tar då den stat för nykterhetsnämnderna
som vi bestämde i oktober 1953 —
har vi räknat med ett statsbidrag på likaledes
1 000 kronor. Om det nu skulle
gå ungefär så som vi beräknat i vårt statförslag,
skulle vi för år 1954 få ett statsbidrag
på 10 023 kronor. Nu får vi inte
så mycket för år 1954, men det är att
märka, att vi från den 1 juli 1954 kommer
att erhålla ett annat statsbidrag än
vi räknade med, när vi i oktober 1953
gjorde upp staten. Kommunerna bör i
detta arbete känna ett ansvar, och det
tror iag att de kommer att göra. Med
det statsbidrag som utskottet här har
tillstyrkt kan man säga, att nykterhetsnämnderna
får en mycket god ersättning
för sitt arbete.

Jag har också tagit reda på hur det
skulle bli för år 1953 i en annan stad,
en stad på västkusten. Staden har fått
1 015 kronor i statsbidrag, men skulle ha
fått 6 366 kronor, om de nya bestämmelserna
hade gällt.

Sedan har vi också en annan reservation
— det gäller ersättningen till de
frivilliga medhjälparna. Där har utskottet
tillstyrkt regeringens förslag, att dessa
skall erhålla 10 kronor för den första
månaden och 5 kronor för varje följande
månad. Reservanterna föreslår, att de
frivilliga medhjälparna skall erhålla 10
kronor för varje månad. Härtill vill jag
ha sagt, att det arbete, som de frivilliga
medhjälparna påtager sig, säkerligen är
ett mycket påkostande och uppoffrande
arbete och att det många gånger kan vara
nog så besvärligt att fungera som
medhjälpare då det gäller att söka tillrättaföra
en alkoholmissbrukare. Det kan
kräva åtskilligt av tid för vederbörande,
och det kan vara svårt att i förväg
säga hur stor ersättningen bör vara.
Man har emellertid utgått ifrån, att beloppen
inte skall utgöra ersättning för
utfört arbete, utan man har räknat med
att människor av humanitära och liknande
skäl skall ställa sina krafter till

förfogande för att söka åstadkomma ett
förbättrat nykterhetstillstånd och för att
söka hjälpa vederbörande över de svårigheter
som han har att brottas med.
När det då gäller ersättningen måste vi
hålla i minnet, att vi har bestämt om ersättning
åt sådana som är övervakare
av villkorligt dömda och villkorligt frigivna.
Man vågar kanske säga, att det
många gånger är lika påkostande och
lika svårt och kräver lika mycken uppoffring
av fritid som att vara medhjälpare
åt nykterhetsnämnden i dess nykterhetsvård.
Det är ofta så, att villkorligt
frigivna faktiskt har kommit in på brottets
bana av den anledningen att de använt
alkohol, och därför kan det hända
att övervakaren framför allt på den
punkten får sätta in all kraft för att alltså
söka förmå vederbörande att avstå
ifrån att ta sig ett glas. För sådana övervakare
är ersättningen, vilken bestämdes
av riksdagen för bara ett par år sedan,
10 kronor för första och 5 kronor för
följande månader, och det skulle väl
vara rätt egendomligt om riksdagen nu
fattade ett beslut beträffande ersättningen
inom nykterhetsvården som inte
överensstämmer med den ersättning som
utgår inom kriminalvården.

Herr Bengtson tog upp frågan om
kommunalt veto, när det gäller utminuteringen
av Öl. Därvidlag måste man också
komma ihåg, att den väsentliga riktlinjen
i dessa frågor är att man bör,
så långt det är möjligt, söka avkoppla
det enskilda vinstintresset när det gäller
rusdrycker och Öl. I den föreslagna
§ 15 i ölförordningen finns en bestämmelse
som aktiviserar kommunerna att
vidtaga åtgärder för att söka få bort det
enskilda vinstintresset när det gäller ölförsäljning,
och därvidlag kan man alltså
tala om ett kommunalt veto. Kommunen
har att yttra sig, och om kommunen
i sitt yttrande föreslår sådana inskränkningar
i fråga om rörelsens bedrivande
»att tillståndsinnehavares eller föreståndares
ekonomiska fördel göres oberoende
av myckenheten sålt Öl, och finnas
därvid föreslagna grunder för försäljningens
ordnande i övrigt lämpliga,
skall detta villkor fastställas av länssty -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

relsen». Det innebär alltså, att kommunerna
kan vidtaga sådana åtgärder att
man inom kommunen avkopplar det enskilda
vinstintresset. Jag tror att man
med denna bestämmelse faktiskt har fått
ett kommunalt veto som sträcker sig rätt
långt. Man går inte in på det individuella
fallet, utan man får fram en ny
form när det gäller detta veto, och bestämmelsen
innebär också en aktivisering
av kommunernas verksamhet i detta
stycke för att försöka få bort det enskilda
vinstintresset.

Herr talman, det vi nu går att besluta
innebär, som det också säges i propositionen,
nya riktlinjer för vår nykterhetspolitik;
men det sista ordet är ingalunda
sagt i denna fråga, utan vi kommer
att få behandla dessa spörsmål på
nytt. Vi kommer säkerligen att finna att
en del inte har slagit ut på det sätt som
man har tänkt sig, och vi kommer väl
också att finna att man behöver öka de
åtgärder som har vidtagits, att man behöver
slå in på nya vägar och öppna nya
möjligheter. Det är väl därför att förmoda,
att nykterhetsfrågan även i fortsättningen
kommer att samla ett mycket
stort intresse, och att de krafter som
strävar efter att söka åstadkomma ett förbättrat
nykterhetstillstånd inte kommer
att förtröttas. Med det beslut som vi fattar,
har de fått ökade möjligheter i sitt
arbete, och jag har all anledning antaga,
att de också kommer att utnyttja
dessa och, om så behövs, att kräva ytterligare
stöd.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag i alla
dess delar.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Innan jag upptar det
ämne, som jag förbehöll mig att återkomma
till i mitt första anförande, nämligen
en granskning av den reservation
som föreligger i fråga om övergången,
har jag ett litet ord att säga om det som
förehaves i denna kväll i Radiotjänst,
om nu uppgifterna är riktiga, i anslutning
till vad herr Bengtson redan här
har berört. Enligt odementerade tid -

ningsuppgifter skulle Radiotjänst ha för
avsikt att denna natt vaka ut motboken.
Om det är meningen att på detta vis
koncentrera lyssnarnas uppmärksamhet
till det befrielsens ögonblick, då talmannens
klubba kommer att besegla motbokens
dödsdom, är detta, menar jag, ett
förehavande ifrån Radiotjänsts sida som
är ungefär motsatsen till det som vi väntar
av Radiotjänst i den planerade upplysningskampanjen.

Herr talman! Det föreligger, som alla
vet, en åtminstone till antalet utskottsledamöter
stark reservation rörande
övergången till den nya ordningen. Jag
är den förste att beklaga den splittring
i utskottet, som illustreras av detta förhållande,
ty jag har för egen del medverkat
till ett försök att här åstadkomma
en enande kompromiss, hållen inom
ramen av gällande lagstiftningsbestiimmelser
och sålunda avseende en anpassningsprocedur
under den trelitersram,
som för närvarande existerar. Kompromissen
föll emellertid under bordet. Den
hade sina svagheter, som jag är medveten
om, men den hade åtminstone varit
genomförbar. Därom är intet nu mer
att säga.

Då jag nu granskar reservanternas
förslag, kritiserar jag inte deras avsikt,
men jag kritiserar resultatet. Jag nämnde
att kompromissen föll under bordet,
men det var något som plockades upp
från golvet, nämligen motiveringen till
denna fallna kompromiss, som nu återfinnes
i reservationen såsom motivering
för ett helt annat förslag.

Mina damer och herrar! Det kan lätt
hända olyckor, då man på det sättet tar
och placerar en motivering för ett förslag
såsom motivering till en helt annan
kläm. Jag räknar till olyckorna att man
alltjämt finner i reservanternas motivering
att vad de avser är en »moderat»
anpassning till det framtida läget, vilket
ju mycket väl lät säga sig inom trelitersramen,
men som ju är litet svårare att
använda för en — förlåt uttrycket —
gränslös tilldelning. På samma sätt har
det halkat in i reservanternas motivering
för deras förslag att vad de förehar
skall ske »inom ramen för gällande

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

lagstiftning». Om kammarens ärade ledamöter
ser efter i reservationen, skall
de finna att vad reservanterna föreslår
är en ändring av gällande lagstiftning
på en av gammalt såsom särskilt viktig
ansedd paragraf.

Reservanternas förslag är för övrigt
ett annat än vad som förelåg, då utskottet
gick att fatta sina definitiva beslut.
Jag bestrider ingalunda reservanternas
rättighet att ändra mening. Den rätten
kvarstår även under denna kammardebatt,
om reservanterna vill begagna sig
därav. Faktum är att här föreligger ett
förslag, som icke var för utskottet känt,
då vi fattade våra definitiva beslut. Man
kan ju fråga sig vilket förtroende som
kan sättas till förslag, som efter att i
växlande former ha varit föremål för
långvarigt dryftande inom utskottet, ännu
efter de definitiva beslutens fattande
dyker upp i ändrad gestalt både i fråga
om lagtext och skrivning. Den lagtext
jag har sett på bordet byggde på ansökningsförfarande.
Det har nu kommit
bort. Den motivering, som jag haft för
ögonen tidigare, innehöll icke ett ord
om successiviteten i förfarandet, som vi
hört herr Englund särskilt poängtera
såsom en viktig beståndsdel i reservanternas
förslag.

Om kammarens ledamöter ville göra
sig besväret att slå upp reservationen,
s. 250 och 251, skall jag först ge en
föreställning om vad innebörden i förslaget
är rent formellt. Reservanterna
företar en operation i fyra moment.

För det första: den existerande fjärdelitersförordningen
bör icke upphävas.
Läs de två första styckena på s. 250,
där reservanterna kopierar utskottets
egen skrivning med avböjande av regeringsförslaget
i denna del! Andra momentet:
se slutet av reservanternas egen
skrivning: fjärdelitersförfattningen skall
upphävas.

Tredje momentet: samtidigt som man
alltså upphäver fjärdeliterförfattningen
och återgår till att det kan finnas fyra
liter, inför man i det tredje momentet
i den ordinarie, permanenta författningen
den tredjeliterbestämmelse, som i
realiteten finns i den administrativa

förordningen, om vilken reservanterna
först har sagt att den inte bör upphävas
och sedan har sagt att den måste upphävas.

Men det räcker inte därmed. Det fjärde
momentet av operationen är att man
låter de tre litrarna stå där liksom för
syns skull, ty genom slutstadgandet upphäves
fakultativt trelitersbestämmelsen
till förmån för en tilldelning utan kvantitetsgräns.

Herr talman! Sällan har man väl sett
en sådan cirkuskonst i författningsväg
utföras för att få någon lagteknisk fason
på oklara och sinsemellan motstridiga
idéer.

Hur är det sedan — och här kommer
de stora frågetecknen — med den reella
innebörden av reservationen? Vad skall
kontrollstyrelsen och systembolagen
— märk val att det gäller 41 systembolag
— nu ta sig till? Det tillerkännes
dem rätt att från den 1 juli i år häva
varje maximigräns för, såsom det heter,
»vissa» motboksägare. Det måste syfta
på, så läser jag det, den nuvarande
kundkretsen. Jag vill då först fråga: Hur
skall man förfara med nya motboksägare?
Skall man handla formellt efter vad
som står i författningen, skall man först
fastställa en kvantitet, ej överstigande
tre liter, och sedan med begagnande av
slutstadgandet befria vederbörande motboksägare
från den maximigränsen?
Den andra frågan, som är mycket viktigare,
gäller vad som ligger i ordet »vissa».
På min fråga i utskottet fick jag
svaret, att därmed avsågs att man skulle
skilja mellan anmärkningsfria motboksägare
och anmärkningsfall. Av vad
som redan bär sagts under denna debatt
och av vad som står i skrivningen om
»skötsamma motboksägare», förstår jag
att detta måste ha varit meningen.

Det låter åtminstone i förstone rimligt.
Förutsatt att den tolkningen är
riktig, betyder detta alltså att systembolagen
skall verkställa en sållning mellan
de kunder, som har behandlats enligt
3 § och dem som behandlats enligt
4 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Nu förhåller det sig emellertid så, att
i systembolagens beslut beträffande till -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

delning förekommer ingen hänvisning
till vare sig den ena eller den andra
paragrafen.

Man har sagt oss i utskottet att det
går att gissa sig till vilken paragraf
som avses. Ja, måhända, men inte utan
särskilt arbete och därmed förenade extra
kostnader. Det är alltså detta »måhända»,
som vi har att liålla oss till
när det gäller att avskilja får från getter
på detta område, d. v. s. å ena sidan
dem som enligt 3 § får tilldelning
under tre liter, eventuellt noll, å andra
sidan dem som kan köpa vilken kvantitet
de behagar med stöd av slutstadgan,
även om de enligt den gamla 4 §
har fått mindre än tre liter. Jag vill
erinra att i det fallna kompromissprojektet
var det bara fråga om anpassning
genom en förenklad procedur och
hänsynstagande till kundernas egen bedömning,
men alltsammans inom trelitersgränsen.

Nu finns inom anmärkningsgruppen
— det vill jag kammaren särskilt skall
beakta — ett stort antal, ja det stora
flertalet, som enligt den nya ordning,
vilken riksdagen nu kommer att besluta,
icke alls kommer att vara bundna
av någon kvantitetsgräns från och med
den 1 oktober 1955. Det blir bara langare
och de som drabbats av nykterhetsnämndernas
avstängningsbeslut, vilka
blir vägrade att köpa.

Detta flertals förvåning blir nog betydande
över att den nya ordningen för
många andra skall bli tillämplig den 1
juli, men för dem själva, som enligt den
nya författningen kommer att bli berättigade
att få tilldelning utan kvantitetsgräns,
skall den nya författningen gälla
först från och med den 1 oktober 1955.
Deras reaktion tror jag icke kommer att
begränsas till förvåning. Här införes ett
verkligt suggestionsmoment —- det är
ju numera ett ofta använt ord -— att
förvärva sprit från alla dem, vilka nu
skulle få en obegränsad tilldelning. Att
finna några villiga hjälpare bland »vissa
motboksägare» tror jag inte kommer
att möta några svårigheter.

Härtill kan läggas alla ungdomar i
åldern 21—25 år, som jag förmodar en -

ligt reservanternas plan fortfarande
skall tillhöra tilldelningsklassen noll,
dit de hänförs i systembolagens här förut
berörda cirkulär av år 1947. Det sägs
visserligen ingenting därom i skrivningen,
men jag bar utgått från såsom tämligen
självklart att reservanterna har menat
detta. Om min förmodan är felaktig,
kan den ju rättas. Men under förutsättning
att mitt antagande är riktigt,
frågar jag: Har reservanterna tagit med
i övervägandet effekten i fråga om dessa
från spritinköp alltjämt legalt förhindrade
ungdomar, då kanske, vad vet
jag, det stora flertalet av våra två miljoner
motboksägare kan göra obegränsade
motboksinköp. Det är verkligen en
ringa tröst, att langarnas nuvarande
marknad med de höga illegala priserna
skulle komma att bli ganska grundligt
förstörd.

Man kan också fråga sig, vad man
skall ta sig till med kvinnorna, som har
kvartalstilldelning. Yad skall systembolagen
tänka sig att riksdagen har menat
i detta avseende?

Sedan kommer frågan, vad som här
egentligen menas med successivitet.
Det vore obarmhärtigt att läsa efter ordalagen
i reservationen och säga, att
meningen är att »vissa motboksägare»
skall ha en successiv övergång till ransonfrihet,
men jag beklagar att det faktiskt
står så. Först talas om »vissa motboksägare»,
och sedan står det, att för
dessa kunders vidkommande skall man
åstadkomma en successiv anpassning till
förhållandena efter den 1 oktober 1955.

Mina damer och herrar! Om jag nu
någon dag efter den 1 juli får besked
om att jag bär en gränslös motbokstilldelning,
hur skall jag sedan bli successivt
anpassad till den nya ordningen?
Jag sade nyss, att det är obarmhärtigt
att läsa detta precis som det står. Meningen
måste väl vara att somliga motboksägare
skall få fri tilldelning först
och andra senare. Men efter vilka grunder
skall denna uppdelning ske? Vi har
hört herr Englund säga, att det är en
lätt sak — man hittar bara på en objektiv
regel. Men varför bär inte reservanterna
presenterat denna objektiva

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

regel? Det borde ju ha varit ett intresse
för kammaren att, innan den går att
fatta beslut, veta vad det egentligen är
man beslutar.

Vi har inom utskottet nog haft kännedom
om att man har övervägt många
olika kriterier. Det kriterium, som har
fästs på papperet en gång i ett formligt
förslag, var gruppering efter åldersklasser.
Det är den idé som populärt kallas
att börja med 100-åringarna. Men därom
finns ju ingenting alls i den föreliggande
reservationen. Vad som skall förstås
med successivitet är lämnat helt
och hållet öppet, och detsamma gäller
beträffande takten i proceduren.

Jag tycker, herr talman, att bättre än
denna anvisning »vissa motboksägare»
vore väl ändå för systembolagen att vara
vissa om meningen med det beslut som
reservanterna inbjuder riksdagen att
fatta.

Jag befarar att vilken grupperingsmetod,
som man än väljer, kommer det
hela tiden från den 1 juli 1954 fram till
den 1 oktober 1955 att gå vågor av irritation
genom allmänheten med ackompanjemang
i pressen och en intensifierad
uppmärksamhet fäst vid hela detta
överföringsprojekt. Och det är detta som
kallas att avdramatisera övergången!

Det återstår ytterligare en fråga om
konsekvenserna i fråga om utskänkningen.
I utskottets yttrande har uppmärksamheten
fästs vid det förhållandet att
regeringen har ansett det nödigt föranstalta
om en särskild utredning för att
vid nästa riksdag kunna framlägga förslag
om sådana bestämmelser rörande
uppbörden av utskänkningsskatt att man
kan stoppa möjligheterna till fiffel med
utminuteringsspriten. Men, ärade kammarledamöter,
vad ni inbjuds till i dag
av reservanterna är att öppna den slussen,
innan det finns någon möjlighet att
stoppa det eventuella fifflet. Jag har hört
detta bagatelliseras, men det kan väl ändå
inte vara någon bagatell som har föranlett
finansdepartementet att sätta i
gång en utredning på detta område och
tala om att vi har att vänta förslag till
nästa riksdag. Även om det handlar om
rena undantagsfall, vilket jag förutsätter,

7 Första kammarens protokoll 1954. AV 22.

tycker jag att det är lättsinnigt att tillskapa
en sådan möjlighet som inte finns
nu och som med all säkerhet icke heller
kommer att vara till finnandes efter den
1 oktober 1955.

Nu har jag också hört sägas, att hela
systemet rasar i alla fall som ett korthus
efter riksdagens beslut och att inga
kvantitetsgränser går att upprätthålla
längre. Ja, jag är nog fullt medveten om
att beslutet kommer att sätta sin prägel
i flera avseenden på tillämpningen av
gällande bestämmelser. Jag tror visst att
hela proceduren från bolagens sida kommer
att bli enklare inom ramen för gällande
lagbestämmelser. Men jag ställer
mot detta lättsinniga sätt att betrakta
hela den nuvarande lagstiftningen som
obefintlig den övertygelsen, att systembolagen
kommer att rätta sig efter gällande
lag, så länge den är i kraft, och
att kontrollstyrelsen kommer att utöva
sin styrelsen ålagda tillsyn härutinnan.

Kammaren kanske också slutligen skall
besinna, att reservationen i ett viktigt
avseende skjuter ett grundskott i det
sammanhängande programmet från regeringens
sida, nämligen därutinnan, att
nykterhetsvårdens upprustning och insättandet
av hela raden positiva åtgärder
har förutsatts skola föregå den ransonfria
utminuteringens inträde. Efter
allt detta tillåter jag mig ånyo att fråga:
Vilket är det viktiga samhällsintresse,
som ändå påkallar denna omkostymering
av rusdrycksförsäljningsförordningen under
dess korta återstående livstid? Är
det i alla fall inte, kammarledamöter,
rimligare och klokare att låta den förordningen
do i frid i sin gamla luggslitna
kostym, då dess tid är ute?

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
belysa denna fråga icke ur nykterhetspolitiska
utan ur ekonomiska och handelspolitiska
synpunkter, visserligen endast
en begränsad sektor av densamma,
nämligen de spörsmål som sammanhänger
med vår produktion och konsumtion
av maltdrycker. De synpunkter jag kommer
att göra gällande återfinnes i mo -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tionen nr 428 i denna kammare och
även i en reservation av herrar Lundqvist
och Huss m. fl.

Vi ifrågasätter, om inte maltdryckerna
borde ha en mera framskjuten plats i
den svenska produktionen än de nu har.
Låt oss se på Danmark: hur oerhört
mycket större är inte produktionen av
maltdrycker där! Vad kan orsaken vara
till att vi är så långt efter? Ja inte ligger
den i vårt maltkorns kvalitet; kornets
kvalitet torde vara densamma väster som
öster om Öresund och även i Östergötland.
Jag tror att våra lantbrukare i Skåne
är beredda att verifiera, att det svenska
maltkornet är fullt ut lika bra som det
danska. Inte heller tror jag att orsaken
kan ligga i bryggeriernas behandling av
kornet eller i lagringen eller distributionen.
Nej, orsaken ligger nog på det område
vi nu behandlar. Vår maltdrycksproduktion
har hittills inte haft tillräcklig
rörelsefrihet, inte haft den breda
grund att bygga på som maltdrycksproduktionen
i Danmark.

Visserligen är det sant, att vi nu får
starköl och att grunden därigenom kommer
att breddas, men den övervägande
delen av konsumtionen kommer allt fortfarande
att vara inriktad på det svagare
ölet med enligt förslaget 2,8 procent alkohol.
Detta Öl blir väsentligt bättre och
fylligare, om det får en något högre alkoholhalt,
nämligen den i motionen och
reservationen föreslagna halten 3,2 procent.

Vi har visserligen sedan länge tillverkat
exportöl, och »Three Towns» är ju
ett välkänt märke på världsmarknaden,
men det kan dock på intet sätt jämföras
med det danska eller det holländska
ölet, som intar en rangplats. Grunden
därtill är, såsom jag tidigare påpekat, att
själva den plattform, på vilken vår ölproduktion
byggt, bar varit för trång;
produktionen har icke haft tillräcklig
rörelsefrihet. Genom att vi nu får tillverka
starköl i större utsträckning kommer
rörelsefriheten att ökas, men det
skulle ha ännu större betydelse, om vi
kunde förbättra det Öl som svarar för
den överväldigande delen av konsumtionen.

När det gäller de ekonomiska återverkningarna
kan man ställa sig frågan
: Hur kommer tillgången till ett bättre
och fylligare Öl att inverka på svenska
folkets dryckesvanor? Den saken
har berörts tidigare i dag, men jag vill
säga att det inte gärna kan råda någon
tvekan om att konsumtionen av lätta
viner och framför allt av vermut härigenom
kommer att minskas; konsumtionen
av vermut har under de senare
åren visat en starkt uppåtgående kurva.
Ur handelssynpunkt tror jag att det är
fördelaktigt om vi kan minska importen
av viner, vermut och andra alkoholhaltiga
drycker. Någon säger kanske, att
om vi köper mindre vermut från Italien,
kan vi inte exportera så mycket papper
eller pappersmassa som nu. I och för sig
är detta riktigt, men vi kan ju köpa
mycket annat än vermut från Italien, och
en omskiktning av importen vore nog
önskvärd, så att den inriktades på mera
nödvändiga och bestående varor än viner
och vermut.

Kanske man också vågar uttrycka den
förhoppningen, att ett bättre Öl kommer
att minska konsumtionen av kaffe.
Säkert är det ju inte, men vissa förutsättningar
finnes, och en ökad ölkonsumtion
skulle då kanske vara önskvärd
också ur hälsosynpunkt. I det avseendet
kan jag åberopa en stor vetenskaplig
auktoritet, nämligen nykterhetskämpen
professor Santesson, som på sin tid i ett
offentligt föredrag uttalade att en måttlig
konsumtion av gott Öl, även sådant Öl
som vi här talar om, är att föredraga
framför en stor kaffekonsumtion.

Till sist vill jag, herr talman, beröra
de jordbruksekonomiska aspekterna i
samband med en eventuellt ökad produktion
och konsumtion av Öl. Just nu kämpar
vi som bekant med mycket stora
svårigheter när det gäller att vinna avsättning
för vår spannmål; vi lider under
trycket av ett nästan kroniskt överskott.
Kan vi öka produktionen av maltkorn
till proportionsvis samma omfattning
som den danska och holländska
produktionen, skulle trycket på vår exportmarknad
för spannmål lättas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,

Fredagen den 21 mai 1954 em.

Nr 22.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

att få yrka bifall till reservation nr XXII
av herrar Lundqvist och Huss m fl.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Det har redan sagts så mycket
i denna fråga, och då jag har begärt ordet,
har jag inte gjort det för att yttra
mig över all den sakkunskap, som kommit
fram i detta ärende om bruk och
missbruk av alkohol, utan endast för att
framföra några synpunkter i anledning
av den stora huvudfrågan, nämligen avskaffandet
av motbokssystemet samt de
spörsmål, som framställts i den kommunistiska
motionen nr 549 i andra kammaren.

Jag får först uttala min tillfredsställelse
över förslaget om motbokens avskaffande,
ett förslag som, såvitt jag förstår,
har hela nykterhetsrörelsens stöd.
Enligt motbokssystemet har det medborgerliga
förtroendet utmätts och värderats
till så eller så stor kvantitet alkohol,
vilket varit en förnedrande måttstock
på medborgarrätten. Genom det
nu föreliggande förslaget blir det den
enskilda individen — människan — som
i fråga om alkoholbruket får ökat ansvar
för sin familj, sin omgivning och
samhället.

Man får väl förutsätta att upplysningsverksamheten
för att påverka konsumtionsvanorna
och för att reducera alkoholbruket
till bättre proportioner samt
för att inrikta bruket på konsumtion av
svagare alkoholdrycker skall ge bättre
resultat än hittills.

I motionen nr 549 i andra kammaren
har bland annat föreslagits den ändringen,
att starkölet skulle borttagas
från beteckningen rusdrycker. Enligt utskottets
förslag skall starkölet jämställas
med brännvin och starkviner och endast
få försäljas av detaljhandelsbolaget
respektive spritrestaurangerna. Vi har
den uppfattningen, att ett friare försäljningssätt
när det gäller starkölet skulle
medverka till att konsumtionsvanorna
skulle inriktas på den svagare alkoholen
genom ett sådant förfaringssätt.

Beträffande utskänkningsbestämmel -

serna företräder vi den uppfattningen,
att måltidstvånget skall upphävas. Det
bör få bli kunden själv som får avgöra,
om han önskar mat eller inte. Beträffande
detta restriktionssystem är väl
Sverige det enda land, som infört ett
dylikt system, vilket ur nykterhetssynpunkt
inte har någon betydelse. Redan
inom nykterhetskommittén anmälde den
kommunistiske ledamoten en avvikande
mening, som framfördes i en reservation.

Jag ber därför, herr talman, att i denna
fråga få ställa yrkande vid behandlingen
av 46 §.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag hade inte tillfälle att
åhöra mer än de sista orden av den ärade
utskottsordförandens anförande. Han
upprepade där den fråga, som han hade
ställt i sitt anförande tidigare i dag, då
lian efterlyste vilka samhällsviktiga intressen
det kunde vara som gjorde det
angeläget att gå händelserna i förväg i
fråga om frisläppningen av spriten.

Jag vill i anledning av denna fråga
endast upprepa vad jag sade redan i förmiddags,
nämligen att det för oss alla,
som har ställt oss bakom denna mening,
är en fråga om utomordentligt stor
vikt att i största möjliga utsträckning söka
nedtona hela den propaganda kring
denna fråga, som vi redan i så hög grad
har fått bevittna. Vår strävan har varit
att göra slut på den romantisering av
spriten, som så länge har gjort sig bred
här i landet. Om all frisläppning nu
skall koncentreras till ett enda bestämt
datum, mot vilket man alltså skulle se
fram under en tid av hela ett och ett
halvt år, är det ju otänkbart att övergången
skall kunna ske under de mindre
uppmärksammade former, som vi hade
önskat.

Jag hörde att herr Sandler också i
början av sitt anförande av ungefär samma
anledning hade protesterat mot att
enligt uppgift Radiotjänst i kväll skulle
frångå tidigare praxis och •—
med tiominutersintervaller -—- hålla
allmänheten underkunnig om vad som

100 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

bär skulle komma att beslutas. Jag
instämmer uppriktigt i vad herr Sandler
därvidlag liar anfört. När man
försökt att såsom jag tala för den tanken,
att vi borde komma ifrån den stora
propagandaverksamheten kring denna
fråga, blir man ju inte heller särskilt
glad, när man ser hur t. ex. nu i dag en
av eftermiddagstidningarna här i Stockholm
pryder sin första sida med fyra
literbuteljer av olika slag och med den
stora rubriken: »Här är de viktigaste
punkterna.» Man kan ju inte säga, att vi
här har fått något nämnvärt stöd i vår
strävan. Jag liar bara velat påpeka detta
och vill endast uttala ett beklagande av
att vi därutinnan misslyckats.

Jag skall inte gå in på vad utskottets
ordförande lär ha sagt om övergångsalternativet
i reservationen, eftersom
jag inte var inne i kammaren
och alltså icke hade tillfälle att åhöra
anförandet. Jag förmodar att det kommer
genmäle från annat håll.

Jag signalerade i mitt anförande under
förmiddagen, att jag hade för avsikt
att återkomma vid ett senare tillfälle
under debatten för att beröra det
särskilda utskottets utlåtande nr 6, som
rör åtgärder för ungdomens fritidsverksamhet
o. s. v. I sitt anförande före
middagspausen uppehöll sig öven herr
Elfving mycket ingående vid de olika
reservationer, där jag är medansvarig
och som återfinnes i det utlåtandet. Jag
har därför, herr talman, nu dubbel anledning
att gå litet närmare in även på
den frågan.

Vad oss högerreservanter angår är
jag angelägen att stryka under, att när
det gäller den principiella uppläggningen
av den framtida nykterhetspolitikens
innehåll har vi inte haft något
att erinra. Som ett led i denna nykterhetspolitik
ingår helt naturligt även
åtgärder, som skall syfta till att stimulera
ungdomens sunda verksamhetslust.

När det gäller utformningen av de
allmänt ungdomsvårdande åtgärderna
liar vi emellertid velat gå en annan väg
än vad departementschefen och utskottets
majoritet gjort. Departementschefen

har genom ett sinnrikt uppbyggt bidragssystem
i första hand velat aktivera
ungdomens gruppverksamhet. Vi
har ställt oss mycket tveksamma inför
denna nya statliga bidragsform. Det är
visserligen sant, att varje stöd till ungdomen
befrämjar dennas möjligheter till
en smidig samhällsanpassning, men innan
detta nya bidrag beslutas, måste
enligt vår uppfattning också ske en noggrann
avvägning gentemot andra angelägna
ungdomsfrågor, som fordrar samhälleliga
ingripanden för att kunna lösas.
Vid denna avvägning har vi reservanter
för vår del kommit fram till att
samhällets stöd till ungdomen i första
hand bör koncentreras på sådan verksamhet,
där frivilliga insatser från ungdomen
själv icke förmår lösa problemen.
Detta gäller — därom borde alla
kunna vara ense — i första hand ungdomens
bostadsfråga. Genom att ett tillräckligt
antal rymliga familj eJäjgenheter
bygges — och icke såsom nu kvoten
för mindre lägenheter utvidgas på bekostnad
av de större bostäderna —
skulle ungdomen hjälpas dels genom att
trångboddheten inom familjerna lättades
och dels även genom alt små lägenheter
kunde ställas till de ungdomars
disposition som är självförsörjande. Yrkesutbildning
och yrkesvägledning är
vidare områden, där det faller sig naturligt
att staten medverkar.

Nu är det visserligen så, att några
förslag i dessa delar inte föreligger för
närvarande, men det hade ju ändå varit
lättare att få ett riktigt perspektiv på
ungdomsfrågorna, om ungdomsvårdskommittén
hade behandlat dessa frågor
samtidigt med de nu aktuella frågorna
om bidrag till ungdomens fritidsverksamhet.

Det andra kravet, som måste ställas,
om en ny bidragsform skall införas, bör
väl vara att bidragssystemet verkligen
utformas på ett sådant sätt, att det verkligen
kommer att tjäna avsett syfte, nämligen
att stimulera ungdomens sunda
fritidssysselsättning. Redan utskottets
majoritet har uttryckt allvarliga farhågor
för att departementschefen i denna
del icke lyckats så väl. Utskottet säger

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 101

Ang. riktlinjerna lör den framtida nykterhetspolitiken m. m.

bl. a.: »Å andra sidan får icke förbises,
att verksamheten kan urarta på ett
sådant sätt, att statsbidrag icke är motiverat,
och att rent av för vissa förgreningar
åt det rena nöjeslivets håll statligt
bidrag kan verka stötande.»

Jag tror inte att någon kan missförstå
allvaret i det uttalande, som utskottet
här har gjort, och jag kan därför nöja
mig med vad jag nu sagt. På grund härav
och särskilt med tanke på den stränga
återhållsamhet på andra viktiga områden,
som år efter år har visats, har vi
reservanter inte funnit oss kunna förorda
det av departementschefen nu föreslagna
bidragssystemet. Förslaget bör
enligt vår mening undergå en ny prövning.
Avgränsningssvårigheterna mellan
hobbyverksamhet enligt förslaget och
egentlig studieverksamhet blir också betydande.
Åtskilliga av de objekt för fritidssysselsättning,
som departementschefen
nämner, är i stor omfattning sedan
länge redan erkända grenar av studieverksamhet,
där således bidrag i olika
former redan lämnas. Begreppet fritidsgrupp
är det vidare svårt att bestämma
innebörden av. Den av 1953 års utredning
lämnade definitionen, att fritidsgruppen
skall vara fri och frivilligt organiserad
kamratkrets som samlas för
att utöva planlagd fritidsverksamhet i
överensstämmelse med de anvisningar,
som tillsynsmyndigheten meddelar, synes
mig också stå i viss motsättning till
önskemålet, att ungdomens föreningsliv
skall vara helt fristående från samhälleliga
direktiv. Vi har emellertid inta,
såsom mången kanske trodde, när
vederbörande tidigare lyssnade till herr
Elfvings anförande, ställt oss helt avvisande
till förslaget om ökat ekonomiskt
stöd till ungdomens fritidsverksamhet —
det vill jag starkt betona. Vi har ju tillstyrkt
ett med 500 000 kronor förhöjt
extra anslag till fonden för idrottens
främjande. Detta om något måste väl
vara ett stöd åt ungdomen. Dessa medel
skulle komma många ungdomar till del
utan att man fördenskull behövde besluta
om nya oprövade verksamhetsformer.
Sveriges riksidrottsförbund skulle
genom en dylik anslagshöjning få möjlig -

het att genom vidgad utbildning av ledare,
ökad tävlingsverksamhet, större bidrag
till byggande av idrottsanläggningar
o. s. v. ytterligare öka antalet aktiva
idrottsutövare och mycket verksamt
stimulera ungdomsidrotten. Härigenom
kommer anslaget ungdomar till godo på
ett praktiskt och påtagligt sätt på samma
gång som en erkänt samhällsnyttig
verksamhet stimuleras.

En annan större anslagspost, som reservanterna
ansett sig böra avstyrka,
gäller 250 000 kronor till utrustning av
vissa föreningslokaler. Vi är visserligen
fullt medvetna om att en ökad tillgång
till sådana lokaler är en förutsättning
för ett framgångsrikt ungdomsarbete.
En förstärkning av det nuvarande stödet
till samlingslokaler bör emellertid
i första hand, såsom jag ser det, överlämnas
till kommunerna att besluta om.
Dessa har i alla fall de bästa möjligheterna
att överblicka så väl behoven som
de lämpligaste sätten att tillgodose dessa
behov.

Under punkten VI har vi slutligen yrkat
avslag på ett anslag till skolöverstyrelsen,
och detta är bara eu konsekvens
av de nedprutningar som vi har gjort
på andra anslag. Vi prutade ju bl. a. också
på anslaget till utbildning av ungdomsledare.
Jag fäste mig särskilt vid,
herr talman, att herr Elfving i detta avseende
starkt reagerade emot att vi reservanter
hade åberopat statskontorets
uppfattning till stöd för vårt yrkande.
Herr Elfving hade tydligen den uppfattningen
att man kunde fullständigt bortse
från statskontorets mening. Enligt
herr Elfvings åsikt var det mycket viktigare
att ta hänsyn till att statskontoret
haft en representant med i den kommitté,
som sysslat med denna fråga, och
att denne anslutit sig till majoritetens
uppfattning. Därmed skulle alltså saken
vara klar. Att sedan statskontorets ledning
desavuerade denne sin representant,
anser herr Elfving tydligen inte
spela någon roll. Denna uppfattning förvånar.
Om jag skulle dra någon egen
slutsats av detta i och för sig anmärkningsvärda
förhållande, måste det i stället
vara, att när statskontoret således

102 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

haft en egen representant med i denna
utredning och denne tillstyrkt majoritetens
förslag, det inte lyckats honom att
anföra sådana skäl att statskontorets ledning
kunnat godtaga majoritetens förslag.
I så fall måste det väl vara mycket
starka skäl för oss här i riksdagen att
lyssna till den ansvariga verksledningens
uppfattning. Det är min syn på denna
fråga.

Jag tror, herr talman, att jag vid denna
tidpunkt inte skall uppta tiden längre
utan åtnöjer mig med vad jag här
har sagt.

Herr ELFVING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jäg ber att få erinra om
att såväl Högerns bildningsförbund som
Högerns ungdomsförbund hade tillstyrkt
det förslag, som de tre reservanterna inom
utskottet nu vill gå emot. Jag vill
också erinra om vad jag i mitt första
anförande berörde, nämligen de lösa
grunder, på vilka den motion är skriven,
som reservanterna har hängt upp
sin motivering på. Man har i motionen
yrkat avslag på ett förslag, som aldrig
är framställt i propositionen. Reservanterna
tar upp motiveringen för detta avslagsyrkande,
fastän de visligen har aktat
sig för att applicera detta på det icke
befintliga förslaget.

I motionen yrkar man också avslag
på anslaget till studiehem — ett anslag
som funnits åtminstone något tiotal år
men som nu höjts på grund av de nya
förhållandena. Motiveringen i reservationen
med yrkande på nedsättning av
anslagsbeloppet till fritidsverksamheten
är också mycket motsägelsefull. På ett
ställe talas det om att den löslighet,
som i flera avseenden vidlåder det i
propositionen framlagda förslaget, måste
anses innefatta allvarliga risker för
att ändamålet med bidraget kan komma
att förfelas. På denna punkt begär reservanterna
alltså starkare styrning och
hårdare kontroll. Några rader längre
ner säger de, att den av 1953 års utredning
lämnade definitionen att fritidsgruppen
skall vara en fri och frivilligt
organiserad kamratkrets, som samlas för

att utöva en planlagd fritidsverksamhet
i överensstämmelse med av tillsynsmyndigheten
meddelade anvisningar, synes
stå i viss motsättning till önskemålet att
ungdomens föreningsliv skall vara helt
fristående från samhälleliga direktiv.
Här vill reservanterna alltså ha mindre
styrning och inte så hård kontroll. Jag
föreställer mig att det förhåller sig
ungefär på samma sätt med bedömningen
av det tillstyrkande, som statskontorets
representant inom utredningen var
med på. Det kan inte rimligen verka till
fördel för reservanterna, att statskontorets
ledning, som icke suttit med under
utredningsarbetet, sviker sin representant,
som deltagit i det enhälliga förslaget.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påminna
herr Elfving'' om att yrkandet i motionen
om avslag på anslaget till studiehemmen
endast förekom i motionen, som inte var
undertecknad av mig. I vår reservation
återkommer inte detta yrkande, och jag
har alltså ingen skyldighet att närmare
gå in på den punkten.

Sedan erinrar jag mig, att herr Elfving
i sitt förra anförande också anmärkte
på att vi från högerhåll inte
ville vara med om utredningen om statsbidrag
till de politiska ungdomsorganisationerna,
och då kanske jag nu också
kan få säga ett par ord om det.

Herr talman! Förklaringen till detta
är helt enkelt följande. Sedan jag här
vid olika tillfällen har försökt få till
stånd en uppdelning på det sättet att
man skulle stödja verksamhet, som utövas
av de demokratiska partiernas ungdomsföreningar,
men däremot icke lämna
något sådant statligt stöd åt kommunistorganisationerna
och detta förslag
har avvisats, så vill jag för min del inte
vara med om någon fortsatt anslagstilldelning
alls på detta område, då man
väl tyvärr kan förutse, att resultatet
skulle komma att bli att det även nu komme
att lämnas bidrag också till det kommunistiska
partiets verksamhet, vars karaktär
vi ju alla väl känner till. Då

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

103

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

är det ärligare och renligare att samtliga
partier avstår från statsbidrag till
denna verksamhet.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Då debatten nu rätt
mycket har kommit att röra sig om den
proposition om främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet
som jag har handhaft föredragningen
av, skall också jag be att få säga några
ord.

Regeringen har betraktat denna proposition
som ett naturligt led i den positiva
nykterhetspolitik som vi anser
oss böra gå in för därest motboken, såsom
ju utskottet nu har föreslagit, slopas
och det således skall bli en radikal
omläggning av denna politik. Det är därför
inte så märkvärdigt att när faktiskt
motbokens slopande kommer att bespara
statskassan en hel del utgifter, det har
kunnat visas en viss generositet, såsom
utskottets ärade ordförande påpekade i
sitt första anförande, då dessa frågor
har behandlats. Det är också alldeles
klart att skall denna verksamhet kunna
göra någon nytta i nykterhetsfrämjande
riktning, vilket är synnerligen önskvärt,
så bör den inte starta med alltför obetydliga
medel.

Jag tycker det är ganska egendomligt
att här har väckts en avslagsmotion när
det gäller anslag under åttonde huvudtiteln
som vi har kunnat räkna upp rätt
väsentligt och som det tidigare har stått
mycket stark strid om i riksdagen. Jag
syftar på anslagen till såväl hemgårdar
som studiehem. När jag tidigare föreslagit
relativt små höjningar av dessa anslag,
har nästan halva riksdagen anmält
sig som intressenter för större anslag.
Det var därför med ganska stor förvåning
jag observerade denna motion.
Låt vara att reservanterna nu inte tar
något ansvar för den, men vi vet ju i
alla fall att det är reservanterna närstående
som har väckt motionen.

Det är mot anslagen till ungdomsledarutbildning,
fritidsverksamhet, instruktörer
och lokaler som reservanterna har
riktat sig, och senast vände sig ju herr
Lundqvist mycket starkt mot dessa för -

slag i propositionen. Detta är dock egendomligt,
då, som herr Elfving mycket
riktigt påpekade, högerns ungdomsförbund
såväl som det reservanterna väl
ganska närstående Studieförbundet Medborgarskolan
i princip har tillstyrkt dessa
åtgärder.

Det har både här i kammaren och på
andra håll ironiserats över att man kanske
inte har fått de rätta verksamhetsgrenarna
i denna fritidsverksamhet. I
propositionen har jag i stort sett anslutit
mig till utredningen och sålunda
ansett att i första hand litterära studier,
musik och sång, amatörteaterverksamhet
samt teckning och målning och därmed
jämförlig sysselsättning skall komma i
fråga, men också annan ideell och intellektuell
fritidssysselsättning liksom även
praktisk verksamhet. I det senare avseendet
nämns åtskilliga saker, såsom
bokbinderi, fotografering, matlagning,
metall- och träslöjd, modellbygge, motorkunskap,
sjömanskap, sömnad, trädgårdsskötsel
och vävning. Slutligen tilllä
gges att här även skall kunna stödjas
sådant som vandrargrupper för friluftsliv
med natur- och fornminnesstudier.
Detta har kritiserats bl. a. i högerföredrag,
där det enligt referat, som jag har
sett, gjorts gällande att en stor del av
denna verksamhet, som skulle få understöd,
förmodligen komme att utgöras av
spel av skilda slag med tvivelaktigt eller
kanske intet värde. Jag menar att det
inte kan vara riktigt att på ett sådant
sätt bryta ut en viss del av verksamheten
och att för övrigt försöka tyda allt
till det sämsta.

Man har å andra sidan sagt, att det
kan bli svårt att göra en riktig gränsdragning
till sådant som studiecirklar
får statsbidrag för. Det är naturligtvis
alldeles riktigt; det kan bli vissa svårigheter.
Men märk väl, herr talman, att om
dessa ungdomsgrupper väljer sådana ämnen,
som — om de behandlades på ett
litet mera utförligt och kvalificerat sätt
— kunde bli statsberättigade studiecirklar,
får vi väl säga, att det måste vara
en ganska värdefull verksamhet. Ingenting
hindrar naturligtvis, att en sådan
grupp ett år på försök har en cirkel, som

104 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

inte är berättigad till statsbidrag, men
som sedan kan utvecklas till en verklig
studiecirkel. Det vore väl ur alla synpunkter
värdefullt, om vi på så sätt kunde
utvidga vår fria folkbildningsverksamhet.

För övrigt vill jag erinra om att bestämmelserna
beträffande statsbidrag för
dessa fritidsgrupper inte är sådana, att
dessa får lika stora bidrag som studiecirklarna.
Om herr Lundqvist i alla fall
menar, att det utgår för höga statsbidrag,
kan jag inte dela den uppfattningen. Det
utgår 6 kronor per medlem i dessa grupper,
och det är väl inte ett så stort bidrag,
att man behöver tala med djupa
brösttoner om felanvända statsanslag.

När det gäller frågan om vad dessa
fridtidsgrupper skall syssla med, vill jag
erinra om att det är föreslaget, att skolöverstyrelsen
skall utfärda tillämpningsföreskrifter,
och det kommer skolöverstyrelsen
också att göra. Skolöverstyrelsen
kommer också — det är jag övertygad
om — att inleda ett sådant samarbete
med de ifrågakommande ideella
organisationerna, vilket har efterlysts i
varje fall i medkammaren. Jag är sålunda
övertygad om att vad som göras kan för
att inrikta denna verksamhet på så värfulla
områden som möjligt också kommer
att bli gjort, utan att man därför
lägger någon tvångströja på organisationerna.

Det föreslås vidare, att studieorganisationerna
inför skolöverstyrelsen skall ha
en viss redovisningsskyldighet och utöva
viss lokal tillsyn över denna verksamhet.
Denna medverkan, som studieorganisationerna
förklarat sig villiga att
utföra, kommer att vara värdefull när
det gäller att ge verksamheten en lämplig
inriktning och utformning. Jag vill
påpeka, om nu någon skulle vara tveksam
på den punkten — jag fattade inte
riktigt herr Lundqvists yttrande i det
avseendet — att det är meningen, att de
organisationer, som går in för att upprätta
fritidsgrupper, skall fullt självständigt
ordna och leda dessa. Det är bara
för att få en lättare redovisning till centralmyndigheten,
som man har tänkt sig
att studieförbunden skulle kopplas in.

Den, som känner till skolöverstyrelsens
sätt att leda studieverksamheten och den
stora frihet som de enskilda organisationerna
härvidlag har, behöver inte befara
att någon tvångsdirigering skall förekomma
när det gäller den här ifrågavarande
verksamheten. Sedan är det ju
ganska märkvärdigt, att — det har också
herr Elfving pekat på — man i den
motion, som väl ändå skall vara urkunden
till reservationen, har vänt sig speciellt
emot de länsinstruktörer, som utredningen
föreslagit men som vi inte tagit
upp i propositionen. Att reservanterna
anser att lokalernas ute i bygderna
upprustning inte till någon del skall få
ske genom dessa nya anslag kan vid första
påseende tyckas vara ganska förståeligt.
Vi känner dock till de svårigheter
många lokalägande organisationer brottas
med och hur nödvändigt det är att
göra samlingslokaler, som kanske är den
enda möjlighet i lokalhänseende som
står till ungdomens förfogande på vissa
orter, trivsammare och mer lämpade för
sitt ändamål. Man måste väl då hålla
med om att det lilla anslag, som här begärs
till inventarier och material för reparationer,
vilka förutsattes att organisationernas
medlemmar själva delvis
skall kunna klara, är mycket väl motiverat.

Jag vill också erinra om att jag på
ett ställe i propositionen har skrivit, att
jag tänker föreslå att Kungl. Maj:t skickar
ut ett cirkulär och fäster huvudmännens
för olika skolor uppmärksamhet
på att deras lokaler i största möjliga utsträckning
bör hållas öppna för det frivilliga
bildnings- och ungdomsarbetet
och för annat ideellt föreningsarbete —
jag åsyftar givetvis här också det arbete
som skall kunna sättas i gång med
hjälp av dessa anslag. Då menar jag, att
det är i sin ordning att man på detta
sätt söker få både kommunala myndigheter
och andra som disponerar dessa
lokaler — vilka ju i regel inte används
på kvällarna — att dra sitt strå till stacken
för att få denna verksamhet utbyggd
på ett riktigt sätt. Jag har tillagt,
att i det nämnda cirkuläret torde böra
framhållas betydelsen av att politiska

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

105

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

organisationer beredes samma förutsättningar
som andra organisationer. Det är
med stor tillfredsställelse jag har sett
att utskottet instämmer jämväl i detta senare
liksom i tanken på den utredning
som jag har signalerat angående de politiska
organisationerna.

Det är inte så märkvärdigt, att det på
denna punkt råder tveksamhet på vissa
håll. Det har här i kammaren erinrats
om att många inför de ökade bidrag som
här sätts i fråga anser, att det väl ändå
är skräp, att inte organisationerna kan
klara sig lika bra bara med stöd av frivilliga
insatser, nu som förut. Men om vi
tänker på hur praktiskt taget allting har
fördyrats, som dessa organisationer, såväl
ideella som politiska, behöver för
sitt arbete, är det kanske inte så konstigt,
om man nu — när det ändå föreligger
ett förslag från ungdomsvårdskommittén
att vissa delar av de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet jämväl
borde bli berättigade till statsbidrag,
men detta inte har gått att genomföra
— frågar sig: Hur kommer det att verka
för de politiska organisationerna, om
praktiskt taget all annan ungdomsverksamhet
här i landet skall åtnjuta bidrag
av staten? Kommer de då att få samma
möjligheter som tidigare? Det är väl
inte omöjligt att företrädare för dessa
organisationer säger sig, att på grund av
att deras organisationer skulle komma
att starta så att säga bakom startplatsen
när det gäller att konkurrera om ungdomarnas
intressen, får de svårare att hävda
att politiken inte är det smutsiga
hantverk som många människor tycker
att det är — kanske också reservanterna
i själ och hjärta tycker det, även om
de inte har sagt det. Rent demokratiskt
sett har vi behov av dessa politiska organisationer
också, anser jag, och då är
det väl inte för mycket, att man, när nu
förutsättningarna för dem att driva sin
verksamhet uppenbarligen försämrats
relativt sett, vill utreda frågan, om de
ändå inte skulle vara värda statsbidrag
till vissa av sina verksamhetsgrenar. .Tåg
vill erinra om att jag inte har sagt i
propositionen, att de bör ha statsbidrag,
utan jag har bara sagt att en utredning

torde böra komma till stånd, och jag
har tillagt, att utredningen skall vara
förutsättningslös. Jag kan inte tycka, att
någon här i kammaren skulle ha alltför
mycket att invända emot den utredning
som jag här har signalerat, och det är
som sagt med tillfredsställelse jag konstaterar
att utskottet har instämt med
mig.

När herr Lundqvist skulle visa, att han
i alla fall inte står på den rent negativa
sidan, sköt han fram idrotten och
studieverksamheten. Jag har ingenting
emot någon av dessa. Idrotten får ju genom
propositioner, som här behandlas,
ett gott handtag till sin ungdomsverksamhet.
Studieverksamheten — det har
jag själv pekat på här i anförandet •—
kommer att profitera av vad som nu
göres. Och när herr Lundqvist sköt fram
bostadsfrågan får jag säga, att det väl i
alla fall är en sak som vi inte gärna i
detta sammanhang kan sätta upp såsom
konkurrent till vad som här föreslagits
från regeringshåll.

Sedan kom han med en annan för
mig mycket intressant sak. Han sköt
fram yrkesutbildningen. Ja, herr Lundqvist
jag är minst lika intresserad av
yrkesutbildningen som herr Lundqvist,
men jag har inte kunnat framlägga något
förslag för denna riksdag av den
enkla anledningen att den kommitté,
som sedan flera år inom skolkommissionens
ram har sysslat med en utbyggnad
av yrkesutbildningen och som sedan
skolkommissionen upphört blivit en
självständig kommitté, hade signalerat
att den skulle komma att framlägga ett
förslag i år. Jag har för någon vecka sedan
fått ytterligare bestyrkt att denna
kommitté blir färdig om en ganska kort
tid. Då, herr Lundqvist, får vi med det
utlåtandet som utgångspunkt ta upp
denna fråga. Det skulle glädja mig mycket
om jag då kunde finna herr Lundqvist
och hans medreservanter såsom ivriga
förespråkare för det ökade statsbidrag
som kan komma att framläggas.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket ledsen att
jag tyvärr inte kan tillfredsställa herr

106 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

statsrådets önskan att få se mig nästa år
stödja hans eventuella förslag. Min mandattid
utgår med detta år. Därför skulle
det för mig ha varit oändligt mycket roligare,
ifall en del av dessa pengar redan
i år hade anvisats av herr statsrådet
för ett ändamål, som jag tror att vi
bägge två är överens om är utomordentligt
viktigt.

En sak har jag inte kunnat undgå att
lägga särskilt märke till i herr statsrådets
anförande. När här föreslås, att
detta bidrag skall utgå med en miljon
kronor, talar statsrådet återkommande
om »det lilla bidraget», »de små bidragen»
o. s. v. År inte detta ändå underligt,
herr statsråd? Vi har under den
gångna riksdagsperioden diskuterat timvis
om en höjning av utomordentligt
viktiga anslag med ett eller annat tiotusental
kronor, och ändå har den avslagits,
men nu rullar miljoner här utan
någon som helst betänksamhet. Nu talar
man om »små bidrag» och »det lilla
anslaget» o. s. v.

Jag ber herr statsrådet om ursäkt, om
han har uppfattat mitt sätt att uttrycka
mig som om jag hade använt »djupa
brösttoner». Jag har tyvärr en benägenhet
att alltid »tala ur skägget», men jag
kan inte tänka mig att någon uppfattat
det så att jag därvid skulle ha lagt in
någon särskild bimening just när jag
uttalade mig på den här punkten.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Bara ett par ord! När
jag talade om det »lilla bidraget», bagatelliserade
jag inte miljonen, utan jag
framhöll att var och en som deltar i
denna verksamhet får ett mycket litet
bidrag. Under sådana förhållanden kan
det bli ganska många ungdomar, som genom
att deltaga i denna verksamhet kan
komma att få vidare intressen, så att
de inte tänker så mycket på spriten,
som vi har pratat synnerligen mycket
om i kväll och som ju är grundtemat
här. Men jag vill också erinra om att
hur livligt föreningsarbete vi än har
här i vårt land, utgör den föreningslösa
ungdomen dock en mycket stor kate -

gori. Skall vi, som vi önskar, kunna ta
hand om en väsentlig del av den, blir
även ett litet bidrag till var och en eller
till varje grupp en icke obetydlig summa.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Sandler. Han sade att vi
som står för reservation II hade cirkuskonster
för oss. Det är en vokabulär som
jag för min del inte vill använda. Jag
har inte alls funderat ut något lämpligt
epitet för att karakterisera herr Sandlers
sätt att anmärka på ord i vår motivering
under reservation II. Då det gäller
den del därav som har varit under
herr Sandlers ögon och som jag tror
språkligt godkänts av honom, har herr
Sandler den metoden att säga, att vad
vi reservanter där har skrivit inte går
att anpassa till vårt senare yrkande. Jag
har fört anteckningar under herr Sandlers
anförande här nyss, och jag hoppas
de skall vara fullständiga.

Herr Sandler anmärkte på första stycket
på s. 250, där det står: »Utskottet
har icke ansett sig kunna tillstyrka den
av departementschefen förordade anordningen,
att den administrativa förordningen
om de s. k. krisrestriktionerna
upphäves och därmed en nära nog
automatisk höjning av inaximitilldelningen
å motböckerna i de olika tilldelningsklasserna
genomföres.» Jag kan inte
finna annat än att detta är riktigt,
det är »anordningen» som vi inte har
velat tillstyrka. Anordningen omfattar
alltså ett upphävande av krisrestriktionerna
i kombination med höjning av
maximi tilldelningen. Jag tycker för resten
inte att detta ord »upphäves» är mycket
att fästa sig vid. Vi har ju infört krisrestriktionernas
bestämmelser i den ordinarie
författningen.

Vi talar längre fram om en »moderat
tillvänjning» och en »modifiering» av
lagstiftningen. Dessa ord anmärkte herr
Sandler på. Som kammarledamöterna behagade
finna, är det bara fråga om vilken
nyans man lägger i orden. Modifiering
betyder ju bokstavligen just för -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 107

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ändring. Man kan ha olika språkbruk,
herr Sandler, och ingen kan missförstå
vad som här står.

Så kommer vi in på vår egen del av
skrivningen. .lag kan inte se vad det är
för fel i att det står, att för dessa kunders
vidkommande åstadkommes en successiv
anpassning till de förhållanden,
som kommer att råda efter den 1 oktober
1955. Det är ju alldeles klart, att
det gäller en successiv anpassning inte
för individen utan individ efter individ
och grupp efter grupp.

Jag tycker, herr talman, att vi inte
borde behöva diskutera sådana saker,
när vi behandlar ett så allvarligt ämne
som detta. Varför använda sådana ordlekar
som att kalla en fri tilldelning, som
alltså inte har någon gräns, för gränslös?
Man kan få kammarledamöterna att
skratta, men jag tycker som sagt denna
sak är så allvarlig, att man inte borde
tillgripa sådana metoder.

Herr Sandler har rätt när han säger,
alt den lagtext vi anfört har förändrats
efter utskottsbehandlingen — men på endast
en punkt. I den lagtext som låg inför
utskottet stod i § 4, att det tillstånd
till fri inköpsrätt som det här gäller
skulle lämnas efter ansökan. Nu strök vi
dessa ord och överlämnade i bolagens
händer att bestämma på den punkten,
men vi hade kunnat låta orden stå kvar.
Skulle det från utskottets sida mot förmodan
finnas någon anmärkning på
denna punkt, hade det varit möjligt för
herr Sandler att komma med den anmärkningen
tidigare.

Jag tycker att vi kan lämna dessa ting.
Jag har naturligtvis måst ingå i svaromål
på herr Sandlers kritik, men jag
tycker att vi nu bör övergå till den sakliga
innebörden av reservationen och till
dess sakliga motivering.

Herr Sandler talade i början av sitt
anförande om radion. Jag vill påminna
också om tidningarna, särskilt kvällstidningarna,
som redan har hunnit göra en
mycket stor affär av denna debatt. Jag
skulle vilja instämma med herr Sandler
i att det är just sådant som vi verkligen
vill undvika. Jag delar alltså herr
Sandlers åsikt på denna punkt, men bl. a.

detta utgör just en motivering för utskottsreservanternas
ställningstagande.
De vill, i likhet med herr Sandler, göra
övergången till det nya systemet så mjuk
som möjligt — för att använda finansministerns
uttryckssätt — och när jag
säger detta, har jag också angivit det
huvudmotiv som ligger till grund för reservation
II.

Då det gäller de mål som vi har satt
upp, kan det inte föreligga någon oenighet
mellan oss reservanter och herr
Sandler — herr Sandler sade ju själv
också någonting i den vägen. Jag vill här
slå fast, att vad vi diskuterar är de medel
som skall användas för att åstadkomma
vad vi alla vill. Utskottsmajoriteten har
lämnat mycket små bidrag i det hänseendet,
men vi har gjort vårt försök. Vi
beklagar att det utdömes av utskottets
ordförande.

Vårt förslag i reservationen består av
två delar. Den ena delen gäller en liberaliserad
tilldelning för motboksinnehavarna
under det maximala trelitersstrecket.
Om jag håller mig till den punkten
först — jag hoppas att jag inte i hastigheten
använder några ordalag som kan
misstolkas av herr Sandler — låt mig då
för säkerhets skull säga, att vårt förslag
i denna punkt exakt överensstämmer
med det förslag som herr Sandler talade
om och som utskottsmajoriteten först
företrädde och sedan tog tillbaka. Det
kan inte härvidlag i fråga om medlen
råda någon åsiktsskillnad mellan utskottets
majoritet och minoritet. Vad vi
diskuterar är fullmakten för systembolagen
att kunna ge en obegränsad tilldelning
till skötsamma kunder. Här ligger
alltså åsiktsskillnaden. Vad är orsaken
till att majoriteten nu inte vill gå
med på detta förslag? Efter vad jag har
hört av debatten från både herr Sandlers
och finansministerns sida är anledningen
den, att det skulle uppstå så stor uppståndelse
kring en sådan ordning. Folk
skulle klaga, folk skulle skriva insändare
i tidningarna, och kanske skulle tidningarna
också göra annan publicitet härom.
.lag tror emellertid inte mycket på det.
Jag tilltror systembolagen att kunna
åstadkomma denna bedömning så smi -

108 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

digt, att vi får den övergång som vi här
önskar.

Herr Sandler talade också om den
möjligheten, att resfanratörerna skulle
kunna köpa upp motbokssprit, sälja den
på sina restauranger och på så sätt klara
sig undan utskänkningsskatten. Teoretiskt
finns naturligtvis en sådan möjlighet.
Men jag tror inte heller på den.
Jag tror att våra restauratörer är hederliga
och om inte annat så förståndiga,
att de inte ger sig in på en dylik trafik.
Den skulle absolut inte kunna hållas
hemlig för de anställda på restaurangen.
Risken finns för restauratörerna att förlora
rättigheterna.

Jag skall stanna här. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr It.

Herr SANDLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt tidigare
anförande, att då jag granskade denna
reservation, kritiserade jag inte avsikten
utan resultatet. Kammaren kan ju själv
bilda sig en uppfattning om detta resultat
efter att ha jämfört det anförande
som jag hållit och det som vi nyss har
hört. Jag nödgas konstatera, att kammaren
fortfarande svävar i fullständig
okunnighet om den objektiva regeln för
den successiva anpassning, varom det
har varit tal.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det som kan sägas i
denna debatt är ju sagt för flera timmar
sedan, och en klok ledamot av kammaren
skulle naturligtvis stryka sig från
talarlistan. Det var dock en förfrågan
från herr Näsströms sida, som gör att
jag vidhållit min avsikt att här säga
några ord i denna mycket betydelsefulla
fråga.

Herr Näsström frågade, var den kyrkliga
opinionen befann sig i detta viktiga
hänseende. Han talade om hurusom det
för hundra år sedan var prästerna som
gick i spetsen för nykterhetssträvandena,
men han hade inte förnummit någon röst
från detta håll inför det avgörande, som

riksdagen i dag skall träffa. Jag är ingalunda
någon exponent för någon kyrklig
opinion — i den mån en sådan nu
verkligen existerar — men eftersom jag
nu en gång är kammarens enda prästerliga
ledamot, får jag säga, att så långt
jag avlyssnat opinionens röst förefaller
det, som om den funnit egendomligt att
de krafter, som för trettio år sedan ur
religiös synpunkt så livligt talade för
ett rusdrycksförbud och som intill allra
sista tiden i de olika länen och kommunerna
rest ett mycket ivrigt motstånd
mot vin- och pilsnerrättigheter för turisthotell
o. d., numera är så ivriga att
låta restriktionerna totalt falla. Det är
onekligen anmärkningsvärt. Just därför
har jag för min del måst ställa mig frågan,
vad det är som verkligen har inträffat
och som betingar att man nu vänder
helt om när det gäller nykterhetspolitiken
i vårt land.

Vi har nu haft restriktionssystemet sedan
1914, och de nuvarande generationerna
är invanda vid en spritransonering
genom försäljningsbestämmelser av
olika slag. Jag tror för min del, att det
myckna pratet och skrivandet om spriten
i samband med ransoneringssystemet
är mycket vidlyftigare än spritbruket i
sig självt, om också även detta är alltför
stort. Det ligger alltid en svaghet för
ett restriktionssystem i att det blir föremål
för en oändlighet av diskussioner
och kåserier och annat prat, som upptar
människors intresse.

Motbokssystemet har naturligtvis också
haft andra svagheter. Herr Bergvall,
som har en mångårig erfarenhet av dess
handhavande, förklarar, att han för sin
del funnit, att det varit för mycket patriarkalism
rådande inom detsamma. Jag
skulle vilja sträcka mig ännu längre och
säga, att systemet liksom stagnerat. Man
har underlåtit att påfordra vidtagandet
av åtgärder, som man ansett både önskvärda
och nödvändiga. Systemet har
stelnat i formerna. En sådan sak exempelvis
som att man har skilt på män
och kvinnor när det gällt tilldelningen,
måste ju med hänsyn till den samhällsutveckling
som har skett förefalla synnerligen
egendomlig. De högeligen önsk -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 109

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

värda åtgärder, som nu föreslås enligt
utskottets utlåtanden nr 5, 6 och 7 beträffande
forskning, ungdomsvård och
nykterhetsvård, hade ju mycket väl kunnat
och bort vidtagas, även om man
hade bibehållit restriktionssystemet.
Men det bär inte skett. Detta har kanske
inte varit själva organisationens fel.

Ser man på den utredning, som föregått
propositionen, måste man säga, att
den varit mycket ensidig i sin syn på
restriktionssystemet. Man har liksom sett
på systemet med sotade glasögon. Det
finns praktiskt taget ingenting gott, som
man velat urskilja i detta system, vilket
jag anser vara en svaghet i utredningen.
De som känner systemet närmare borde
härvidlag på ett tydligare och kraftigare
sätt ha talat om dess förtjänster. Att det
finns vissa förtjänster, är väl dock självklart.
Vi skulle inte ha härdat ut med
systemet under alla dessa år, om vi inte
ansett att det hade ägt sina fördelar.

Ransoneringssystemet har kostat 10
miljoner kronor har det sagts i diskussionen.
Det är stor pengar, men vad betyder
det beloppet i jämförelse med kostnaderna
för de skadeverkningar som
uppstår i samband med rusdrycltsmissbruket! Jag

tror för min del att man alltför
lättvindigt går förbi hela detta problem,
om man inte erkänner de fördelar som
ett ransoneringssystem i fråga om rusdryckerna
verkligen har. Det äger väl
ingen betydelse för kanske 70 procent
av landets befolkning. De helnyktra, de
moderata och de skötsamma människorna
behöver ingalunda ett ransoneringssystem,
och kanske har inte heller 5
procent av alkoholisterna någon nytta
av det. Men det finns dock en grupp där
emellan, som kanske uppgår till 20 eller
måhända bara 15 procent — vad vet jag?
Det är en grupp av människor, som
verkligen har behov av att inte få köpa
ut mer sprit än vad en ransonering anser
tillrådligt. Fn person som har mycket
med människor att göra, såsom en präst
eller en socialvårdare, möter ofta typer
av detta slag, människor som av ren
anständighet och för att det är lagligt
nöjer sig med den spritranson, som de

har. De säger sig själva, att det inte är
riktigt eller honnett att gå därutöver. »Vi
vill inte köpa på olaga marknad», säger
de. Deras hustrur kanske säger detsamma:
»Du har rätt till två» — eller
om det nu gäller tre — »liter i månaden
och då skall Du låta dig nöja med det!»
Och männen låter sig nöja med det, som
de icke gör då spriten är fri.

Det är i detta hänseende som ransoneringssystemet
har sin betydelse. Även
om de nytillkomna spritmissbrukarna
bara kommer alt omfatta tio eller femton
procent av vårt lands invånare, kan,
om de faller ned i alkoholismen, deras
fall icke bara bringa olycka över dem
själva och deras anhöriga utan även bli
så dyrbara och kostsamma för samhället,
att detta förvisso motsvarar mycket mer
än dessa tio miljoner kronor, som man
menar att ransoneringssystemet kostar.
Bara ur den synpunkten tror jag att det
är av vikt att man tänker sig för mer
än en gång, innan man nu slopar detta
beprövade system för kontroll av alkoholkonsumtionen
i vårt land.

.Tåg har många gånger diskuterat med
människor, som förstår sig på dessa
saker, om det inte är en brist i vår alkoholbeskattning,
att man inte har en
första liter av ransonen, som är billigare
än de övriga och som i viss utsträckning
fritages från den beskattning som lägges
på de ovanför inköpta litrarna. Jag vet
ju inte vad som vid en sådan avvägning
kan vara lämpligt. Jag vet inte heller,
hur en dylik ordning skulle kunna genomföras.
Men jag tror att genom att
införa en accisfri liter i ransoneringssystemet
får man liksom ett självreglerande
medel i restriktionssystemet, som
gör att man inte skulle behöva anlita
dessa grövre medel för att få systemet
att fungera. Detta har man icke tillräckligt
noga observerat eller undersökt vid
handläggningen av denna fråga. Nykterhetskommittén
har arbetat i åtta år för
att finna några verkliga skäl för att upphäva
systemet. Nu har man snabbt på
åtta veckor hunnit att komma till klarhet
om att det nu skall upphävas på en
gång och omedelbart. Jag kan för min
del inte anse detta vara en klok och för -

Ilo Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

siktig politik, när det gäller detta stora
och viktiga problem.

Det är med hänsyn till detta som jag
delar mångas ovisshet och oro inför det
avgörande som nu skall träffas. Denna
ovisshet är hos mig så stor, att jag inte
anser mig kunna rösta för utskottets
hemställan, utan finner många och starka
skäl tala för att man dröjer med det
definitiva beslutet i denna fråga. Då det
inte finns någon annan möjlighet att
bringa till uttryck vad jag menar än att
rösta för avslagsyrkandet i herr Elowssons
reservation, nödgas jag biträda detta
avslagsyrkande.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! I anslutning till den motion,
som herr Werner och jag har väckt
i denna kammare, vill jag säga några
ord om motbokens avskaffande och övergångstidens
problem.

Att motboksransoneringen åtminstone
i början av sin tillvaro medverkade till
att hyfsa supsederna och begränsa alkoholens
skadeverkningar, lär väl inte kunna
bestridas. Meningarna är mera delade
när det gäller att bedöma motbokssystemets
verkningar i nuläget. Nykterhetskommittén
har ju ansett, att systemet
huvudsakligen suggererar till ökad
alkoholkonsumtion, och har därvid velat
stödja sig på de mycket omfattande
undersökningar som den verkställt. På
vissa håll tycks man tro, att bara ransoneringssystemet
avskaffas, får vi ett
bättre nykterhetstillstånd i landet. Denna
optimism delar i varje fall inte jag.
Kommittén har lagt fram ett omfattande
och värdefullt material för nykterhetsfrågans
bedömande, men kommitténs
slutsatser av detta material ter sig minst
sagt diskutabla. Kommittén har så ingående
sysslat med motbokssystemets suggererande
inverkan, att det förefaller
som om kommittén själv fallit offer för
en suggestion.

Man måste dock erkänna, att motbokssystemet
inte längre spelar den centrala
roll för nykterhetstillståndet som det
tidigare gjort. En utbredning av alkoholvanorna
har tyvärr ägt rum huvudsak -

ligen på grundval av faktorer, som ligger
utanför restriktionssystemets verkningsfält.

Trots allt har motbokssystemet en
konsumtionshämmande effekt beträffande
i varje fall vissa grupper. Om motboken
avskaffas, måste detta medföra risker
för ökad spritförtäring, t. ex. bland
ungdomen. Detta är det allvarligaste problemet,
eftersom alkoholvanorna i regel
grundlägges i ungdomsåren.

En annan grupp, som också kommer
att frestas till ökad alkoholkonsumtion,
är de många som nu står nära gränsen
till missbruk. Det är sannerligen inte
förvånande, om tusentals husmödrar,
som i dag har all möda i världen att hålla
ihop hemmen och att klara utgifterna
med de knappa medel, som blir över
efter familjefaderns spritinköp, med stor
oro ser på förslaget om motbokssystemets
definitiva avskaffande. Dessa husmödrar
hyser säkerligen ingen tro på att
allt blir bra bara restriktionssystemel
försvinner

Det allmänna nykterhetstillståndet i
landet är ganska avskräckande. Cirka
200 000 personer hade åtminstone någon
nykterhetsanmärkning antecknad under
åren 1936—1945. Omkring 15 000 personer
av dessa kunde rubriceras såsom alkoholister
i alkoholistlagens mening och
cirka 35 000 såsom andra grova missbrukare.
Antalet barn, som lever under inflytande
av en miljö, i vilken far eller
mor tillhör missbrukargruppen, har beräknats
till 175 000 eller 10 procent av
samtliga barn. Hur mycken nöd och tragik
döljer sig icke bakom dessa nakna
siffror! Sambandet mellan spritmissbruk
och brott är också påtagligt, då 8,8 procent
av de män, som prickats för nykterhetsanmärkning,
svarade för över 55
procent av alla straffregisterbrott som
begåtts av vuxna män.

Det sägs nu att vi skall möta påfrestningarna
med positiva åtgärder på olika
områden, t. ex. en upprustning av
nykterhetsnämnderna, ökat stöd åt ungdomens
föreningsliv, forskning, undervisning
in. m. Ja, detta är bra och nödvändiga
saker. Men man bör nog akta
sig för att övervärdera de resultat, som

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 111

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

vi kan vänta inom t. ex. den kommunala
nykterhetsvården och av en statlig propagandakampanj.
Det är ytterligare ett
skäl, varför vi motionärer önskat en viss
övergångstid innan motboken definitivt
avskaffas.

Jag måste i detta sammanhang beklaga,
att frågan om motbokssystemets avskaffande
inte blir föremål för en folkomröstning.
Man har på senare tid fått
ett nyvaknat intresse för att en rådgivande
folkomröstning bör ske i vissa
frågor. Låt mig fråga: Finns det egentligen
någon fråga, som så lämpar sig för
en folkomröstning som just det spörsmål
vi nu diskuterar? Här gäller det ett
problem, där meningarna bryter sig
inom alla partier, ett problem där varje
medborgare kan bilda sig en uppfattning,
ett problem där det vore ytterst
värdefullt att de enskilda medborgarna
fick uttala sin mening.

Med hänsyn till de påfrestningar, som
övergången till ett friare försäljningssystem
otvivelaktigt medför, borde det
vara angeläget att övergången sker successivt
samtidigt som effektiva åtgärder
sättes in för en upprustning av nykterhetsvården.
Det är från detta betraktelsesätt
vi motionärer föreslagit, att motboken
under en övergångstid skulle bibehållas
med fri inköpsrätt utom för motboksinnehavare
som blivit föremål för
anmärkning i nykterhetshänseende. En
sådan fri inköpsrätt för flertalet motboksägare
borde enligt vår mening införas
lämpligen från den 1 februari nästa
år. Härigenom skulle tiden mellan den
nu genomförda spritskattehöjningen och
en reform av försäljningssystemet bli
väsentligt avkortad, vilket enligt vår mening
är av vikt, om skattehöjningen
skall få avsedd nykterhetspolitisk effekt.
Dessutom skulle vid en tidigare tidpunkt
väsentliga kostnadsbesparingar kunna
nås i fråga om systembolagens dyrbara
administration. Jag vill också framhålla,
att förslaget icke innefattar någon
sänkning av den nuvarande motboksåldern,
vilket i någon mån skulle vara
ägnat att motverka ökat ungdomsfylleri.

Enligt vårt förslag skulle motbokssystemet
avvecklas först från och med

den 1 oktober 1957. På det sättet skulle
man få en övergångstid på två år och
åtta månader. En så lång övergångstid
är enligt vår mening motiverad av kravet
på försiktighet. Man vet vad man har
men inte vad man får, har det tidigare
sagts, och det bör understrykas. Skulle
det visa sig, att redan införandet av en
fri inköpsrätt för de motboksägare, som
inte blivit föremål för nykterhetsanmärkning,
leder till en allvarlig försämring
av nykterhetstillståndet inom vårt
folk, borde vi ha en möjlighet att ompröva
riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken,
innan steget till ett fritt
försäljningssystem definitivt tages. Försiktigheten
borde bjuda, att man inte avstode
från möjligheten till en sådan
omprövning.

Utskottet har inte velat gå oss motionärer
till mötes. Inte heller den av herr
Wahlund m. fl. avgivna reservationen
ger en sådan övergångsperiod som vi
önskat. Eftersom det av formella skäl
är omöjligt att här ställa ett yrkande om
bifall till motionen, nödgas jag avstå
vid voteringen på denna punkt.

På längre sikt tror jag, herr talman,
att olika faktorer kommer att göra det
omotiverat att upprätthålla ett ransoneringssystem
av den typ vi för närvarande
har. Men jag betvivlar att tidpunkten
nu är inne att övergå till ett
friare försäljningssystem, och det är av
den anledningen jag önskat en övergångsperiod,
som givit oss möjlighet att
pröva oss fram. Framtiden får besvara
frågan, om inte en sådan försiktighet
varit på sin plats.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Då riksdagen om några
minuter avskaffar den säregna lagstiftning
som det svenska motbokssystemet
innebär, torde det efter allt som yttrats
om systemets ineffektivitet och suggererande
inverkan dock vara motiverat att
lägga en blomma på denna lagstiftnings
grav. Det sociala intresse och patos som
besjälade de män — främst Ivan Bratt
— vilka för 40 år sedan trots förtal och
smälek genomförde denna lagstiftning,
är värt att minnas.

112 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

Svenska läkarsällskapet tillsatte år
1908 en kommitté för utredning av alkoholfrågan,
i vilken ingick bland andra
Ivan Bratt, Knut Kjellberg och Alfred
Petrén. I den skrift med titeln »Alkoholen
och samhället», som blev resultatet
av denna utredning, skisserades först
grunderna för motbokssystemet. Mera
detaljerat återgavs tankarna i Bratts
skrift »Nykterhetspolitiska utvecklingslinjer».
Den skildring av de dåtida sociala
förhållandena i Stockholm och det
elände, som utgjorde spritmissbrukets
bakgrund, var åtminstone för mig utomordentligt
gripande.

Nu blev inte ransoneringssystemet vad
dess upphovsmän hade tänkt sig; herr
Bergvall har tidigare varit inne på den
saken. Delvis berodde detta på alldeles
speciella omständigheter under första
världskriget. Men det torde vara obestridligt,
herr talman, att detta ransoneringssystem
haft en viss betydelse för
hyfsning av alkoholsederna och i vart
fall 1922 torde ha räddat oss från förbudet.

Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag inte gå in på några
detaljer, herr talman, men har inte velat
underlåta att anföra dessa synpunkter.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! En rad av anföranden
under debatten utmanar naturligtvis till
repliker, men jag skall begränsa mig till
att yttra några ord om ett spörsmål, som
jag alldeles underlät att beröra i mitt
tidigare inlägg, nämligen lagstiftningen
om ölet.

Nykterhetskommittén har ju valt linjen
med ett vanligt Öl på 2,8 procent alkohol
och ett starköl med en alkoholhalt,
som kan ligga någonstans mellan 2,9 och
4,5 procent; var bryggarna kommer att
placera starkölet på denna skala vet man
ju inte förrän senare.

Invändningar häremot har rests i en
rad motioner och reservationer, och ett
argument har man på den sidan ansett
sig ha funnit i ett meddelande från docenten
Goldberg, vilket kommit från
Amerika under de sista dagarna. Jag har

studerat det Goldbergska materialet tämligen
ingående, och jag får säga, att det
är mycket säregna jämförelser som där
görs. Ett Öl på 3,2 procent jämföres
med det experimentöl på 2,6 procent av
icke normal sammansättning, som docent
Goldberg använde. Men det görs också
en jämförelse mellan två normala ölsorter,
nämligen det Öl på 2,8 procent,
som vi för närvarande dricker — om
vi inte är nykterister — och det Öl på
3,2 procent, som tidigare har tillverkats.
Docent Goldberg gör den inte överraskande
iakttagelsen, att om man konsumerar
100 gram alkohol med 2,8-procentigt
Öl och 100 gram alkohol med 3,2-procentigt Öl, blir effekten densamma.
Däremot konstaterar docent Goldberg
samtidigt, att om man dricker en flaska
av det ena ölet och en flaska av det andra
ölet, blir påverkan starkare av 3,2-procentölet. Läget är således ungefär detsamma
som det var vid den förra undersökningen.
Denna undersökning har för
nykterhetskommittén huvudsakligen spelat
rollen av att ge en anvisning. En ledamot
av kommittén, som nu är död,
nämligen rektor Furuskog, var mycket
angelägen att få till stånd en undersökning,
huruvida ett Öl på 2,6 procent var
av den lätta natur, att man skulle kunna
flytta nykterhetsrörelsens övre gräns
därhän, att den friktion, som beträffande
de svagare ölsorterna för närvarande föreligger
mellan nykterhetsrörelsen och
andra, skulle kunna undanröjas. Undersökningen
visade till rektor Furuskogs
ledsnad, att påverkningar förelåg av sådan
art, att detta inte ansågs vara möjligt.
Det var den centrala synpunkten
vid dessa undersökningar. Ätt nykterhetsrörelsen
och nykterhetskommittén
inte har ansett sig kunna jämställa ett
Öl på 2,8 och ett Öl på 3,2 procent beror
mindre på dessa rena laboratorieundersökningar
än på iakttagelserna från
svenskt samhällsliv sedan tiden före första
världskriget. Vi hade då ett allmänt
drucket Öl, som låg mellan 4 och 5 volymprocent.
Det betyder i viktprocent
mellan 3,2 och 4. Det visade sig då, att
man hade mycket besvär av det ölet.
År 1919 sänktes genom pilsnerdrickslag -

Fredagen den 21 ma] 1954 em.

Nr 22. 113

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

stiftningen volymprocenten till 3,6, d. v.
s. ungefär 2,9 viktprocent. Därmed inträdde
en markant förbättring av läget i
landet. Nästa experiment gjordes år
1923, då rätten att tillverka starköl avskaffades
men samtidigt ölets viktprocent
liöjdes till 3,2. Denna förändring
medförde, med de försäljningsregler som
då rådde, så starka försämringar av nykterhetstillståndet
i stora delar av landet,
att polismyndigheterna — icke nykterhetsrörelsen
— vände sig till statsmyndigheterna
med begäran om åtgärder
för att häva denna försämring. I en
ny lagstiftning — den dröjde ända till
år 1928 — genomfördes en skärpning genom
införande av det dåvarande rekvisitions-
och kontrollsystemet. När man
sedan under kriget återgick till en lägre
alkoholgräns, blev det eu markant förbättring.
Det tog sig bland annat uttryck
i att ölets separata andel i fylleriförseelserna
i ett antal städer gick ned från
10 till 3 och till och med till 2 procent.
Så har det varit sedan dess. Relationen
har icke förskjutits.

När nykterhetskommittén föreslår, att
man skall bibehålla denna gräns, är det
således mindre mot bakgrunden av docent
Goldbergs teoretiska undersökningar
än på grund av detta faktiska material,
samlat under tiden från år 1914
och fram till nu.

Jag tror således, herr talman, att nykterhetskommittén
och herr statsrådet,
som har följt nykterhetskommitténs förslag,
haft mycket goda grunder för den
lösning, som valts och som går ut på att
bibehålla det vanliga ölet vid en alkoholhalt
av 2,8 viktsprocent och låta det
försäljas under relativt fria villkor.

Jag vill bara tillägga, herr talman,
utan närmare motivering, att en av de
viktigaste anledningarna till den förbättring
i nykterhetstillståndet på den
svenska landsbygden, som vi har vunnit
från år 1855 ända fram till nu — liksom
en anledning till de betydande förbättringar,
som ägt rum i en rad andra
länder, som tillämpat likartade regler
— är den omständigheten, att befolkningen
på landsbygden har haft möjlighet
att med sitt votum bestämma, huru 8

Första kammarens protokoll 195b. Nr 22.

vida det skall finnas försäljningsställen
för spritdrycker på vederbörande ort.
Detta gällde först beträffande spriten,
och när ölet blev en stor marknadsvara
gjordes sådana erfarenheter, att denna
rätt utsträcktes till att gälla även ölet.
Jag skulle tro, att på få punkter har de
svenska kommunernas rätt att bestämma
över förhållandena inom sitt eget
område haft så gynnsamma återverkningar
på välståndet inom dessa områden
som när det gäller rätten att bestämma
över försäljningsställenas tillkomst.

Mot bakgrunden av denna erfarenhet,
herr talman, har jag tillåtit mig att yrka
bifall till de reservationer, som syftar
till åtgärder i denna riktning gentemot
Kungl. Maj:ts förslag. Dessa reservationer
finns upptagna i den långa reservationslistan
i slutet av utskottets betänkande.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! .Tåg vill bara meddela,
att jag sedermera kommer att ställa yrkanden
om bifall till de vid särskilda
utskottets utlåtande nr 8 fogade, med 1)
och 2) betecknade reservationerna.

Den med 1) betecknade reservationen
gäller statsbidraget till de kommunala
nykterlietsnämnderna. Nykterhetskommittén
bär på denna punkt förordat ett
statsbidrag på 80 procent, men i propositionen
föreslås ett statsbidrag på 60
procent. Herr Georg Pettersson nämnde
här några siffror, som visade att statsbidraget
enligt de nya beräkningsmetoderna
— han hänvisade bl. a. till exempel
från sin egen hemstad — totalt sett
skulle bli mycket högre än det för närvarande
är. Jag vill inte på något sätt
förneka detta, men jag vill däremot fästa
uppmärksamheten på att 80 procent
bidrag är mera än 60 procent bidrag
och att man i detta avseende har sagt
sig vilja gå in för att stimulera kommunerna
att bedriva en effektiv nykterhetsvård.
I ena fallet blir kommunernas
andel i kostnaden 20 procent — alltså
enligt reservationen — och i det andra
fallet —• enligt utskottsmajoritetens och

114 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Kungl. Maj:ts förslag — blir andelen 40
procent.

Vad sedan beträffar reservationen nr
2 rör den ersättningen till de frivilliga
medhjälparna. Vi har ansett, att den ersättning
vi där föreslår kan vara skälig.
Det är ändå inte någon ersättning, som
kan anses motsvara arbetet och ansvaret.
Ersättningen bör utgå med tio kronor
per månad inte bara för den första
månaden, utan med tio kronor per månad
även i fortsättningen.

Jag har, herr talman, endast velat meddela
detta och kommer sedermera att
framställa yrkande på ifrågavarande
punkter.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Sundelins anförande vill jag bara meddela,
att när nykterhetskommittén föreslog
80 procent i statsbidrag räknade
den med att däri även skulle ingå den
slutna vården och övriga nykterhetsvårdande
åtgärder. Det har ändrats därhän,
att man nu får den slutna vården
helt betald av staten, liksom ersättningen
till de frivilliga medhjälparna. Det
måste därför vara riktigt att bestämma
statsbidraget till 60 procent, när det gäller
de övriga kostnaderna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner
först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå
att nämnda paragraf skulle avslås;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 27.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

2—J3 §§.

Godkändes.

n §.

Efter det herr Wahlund yrkat bifall
till den av honom m. fl. avgivna vid utlåtandet
fogade reservationen VII och
herr Sandler yrkat godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt överläggningen
förklarats slutad, gjorde herr
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 14 § i det av
särskilda utskottet i utlåtande nr 1 tillstyrkta
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
fogade reservationen VII, av herr
Wahlund m. fl.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 115

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

15 och 16 §§.

Godkändes.

17—19 §§.

Sedan herr Sundelin yrkat bifall till
den av honom m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen VIII och
herr Sandler yrkat godkännande av de
nu förevarande paragraferna samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes propositioner
enligt berörda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafernas
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

20 §.

Godkändes.

21 §.

Efter det herr Huss yrkat bifall till
den av honom m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen IX och herr
Sandler yrkat godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes propositioner
enligt dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

22—37 §§.

Godkändes.

38 §.

Sedan herr Lundqvist yrkat bifall till
den av honom m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen X och herr
Sandler yrkat godkännande av den nu
ifrågavarande paragrafen samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes propositioner
enligt berörda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

39 § samt 40 § 1 och 2 mom.

Godkändes.

40 § 3 mom.

Efter det herr Lundqvist yrkat bifall
till den av honom m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen XI och
herr Sandler yrkat godkännande av det
nu förevarande momentet samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes propositioner
enligt dessa båda yrkanden;
och förklarades propositionen på momentets
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

41—45 §§ och 46 % 1 mom.

Godkändes.

46 § 2 mom.

Herr FRANZON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen XII.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag skall be att få yrka,
att 2 mom. av förevarande paragraf utgår.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande momentet yrkats
l:o) att detsamma skulle godkännas;
2:o), av herr Franzon, att kammaren
skulle bifalla den av honom m. fl.
avgivna vid utlåtandet fogade reservationen
XII; samt 3:o) att momentet skulle
utgå.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
momentets godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Franzon begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

116 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

Den, som godkänner 46 § 2 mom. i
det av särskilda utskottet i utlåtande nr
1 tillstyrkta förslaget till riisdrycksförsäljningsförordning,
röstar
Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
fogade reservationen XII, av herr
Franzon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Franzon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 45.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

47 § 1 mom.

Sedan herr Sundelin yrkat bifall till
den av honom in. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen XIII och
herr Sandler yrkat godkännande av det
nu föredragna momentet samt överläggningen
förklarats slutad, gjorde herr
talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på momentets godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 47 § 1 mom. i det
av särskilda utskottet i utlåtande nr 1
tillstyrkta förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
fogade reservationen XIII, av herr
Sundelin m. fl.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

47 § 2—7 mom. samt 48—90 §§.

Godkändes.

övergångsbestämmelserna.

Herr WAIILUND (bf):

Herr talman! Beträffande 4 och 5 mom.
i övergångsbestämmelserna har jag och
några andra ledamöter en reservation,
nr XVI. Det är en följdreservation till
reservation nr VII, som avsåg 14 §. I
fråga om denna paragraf har utskottets
förslag redan bifallits, och i den situationen
har jag inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, godkändes de nu föredragna
övergångsbestämmelserna.

Återstående delar av förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

Godkändes.

Det av utskottet under B 2 tillstyrkta
förslaget till ölförsäljningsförordning.

1—U §§.

Godkändes.

15 §.

Efter det herr Sundelin yrkat bifall
till den av honom m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen XVIII och

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 117

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

lierr Sandler yrkat godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes
propositioner enligt berörda yrkanden;
och förklarades propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

16—33 §§.

Godkändes.

34 §.

Sedan herr Sundelin yrkat bifall till
den av honom m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen XX och herr
Sandler yrkat godkännande av den nu
förevarande paragrafen samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes propositioner
enligt dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

35—52 §§.

Godkändes.

53 §.

Efter det herr Lundqvist yrkat bifall
till den av honom och fru Ewerlöf avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen
XXI och herr Sandler yrkat godkännande
av den nu föredragna paragrafen
samt överläggningen förklarats
slutad, gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden; och förklarades propositionen
på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av förslaget till ölförsåljningsförordning.

Godkändes.

Det av utskottet under B 3 tillstyrkta
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker.

Godkändes.

Det av utskottet under B 4 tillstyrkta
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 15 december 1939 (nr

887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

1 och 2 §§.

Godkändes.

3 §.

Sedan herr Lundqvist yrkat bifall till
den av honom m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen XXII och
herr Sandler yrkat godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt överläggningen
förklarats slutad, gjorde herr
talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 3 § i det av särskilda
utskottet i utlåtande nr 1 under
B 4 tillstyrkta förordningsförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
fogade reservationen XXII, av herr
Lundqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande
förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å förordningsförslagen.

Nu föredrogs

Punkten A.

118 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Herr WAHLUND (bf): Därjämte hade 22 ledamöter tillkän Herr

talman! Jag ber att få yrka bi- nagivit, att de avstode från att rösta,
fall till reservation nr II.

Punkten C.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med de ändringar,
som föranleddes av ett godkännande av
den vid utlåtandet fogade reservationen
II, av herr Wahlund m. fl.; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som föranledas
av ett godkännande av den vid utlåtandet
fogade reservationen II, av herr
Wahlund in. fl.

Då emellertid iherr Wahlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 31.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr XXVI.

Herr LUNBQVIST (h):

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr XXV.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, om anledning därtill
gåves, hade i avseende på den nu föredragna
punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes
av ett godkännande av den vid utlåtandet
fogade reservationen XXVI, av
herr Wahlund m. fl.; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

.som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
ett godkännande av den vid utlåtandet
fogade reservationen XXVI, av herr
Wahlund in. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Fredagen den 21 mai 1954 em.

Nr 22. 119

Anslag till en upplysningskampanj i nykterhetsfrågan.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wahluncl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 37.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Angående motiveringen, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets uttalanden beträffande frågan
om en utredning rörande bryggeriernas
företagsform skulle godkännas,
dels ock att nämnda uttalanden skulle
godkännas med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen
XXV, av herr Lundqvist m. fl.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
uttalanden i nu förevarande del
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av särskilda
utskottets utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till aktieteckning i ett för riket gemensamt
detaljhandelsbolag för rusdrycker
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till en upplysningskampanj i nykterhetsfrågan.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
en upplysningskampanj i samband med
övergången till en friare försäljning av
rusdrycker jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 153, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit
riksdagen att till Upplysningskampanj i
samband med övergången till en friare
försäljning av rusdrycker för budgetåret
1954/55 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 700 000
kronor.

De totala kostnaderna för den föreslagna
kampanjen hade av departementschefen
beräknats till 2,3 miljoner kronor,
vilket belopp uppdelats på budgetåren
1954/55 och 1955/56. Departementschefen
hade emellertid framhållit,
att flertalet av de propagandainslag, för
vilka betalning skulle erläggas först under
budgetåret 1955/56, måste förberedas
genom beställningar redan dessförinnan.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft de likalydande
motionerna nr 444 i första kammaren
av herr Bergh samt nr 576 i andra
kammaren av herrar Nilsson i Svalöv
och Nilsson i Bästekille, i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Upplysningskampanj i samband med
övergången till en friare försäljning av
rusdrycker för budgetåret 1954/55 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till förevarande proposition,
nr 153, till Upplysningskampanj
i samband med övergången till en friare
försäljning av rusdrycker för budgetåret
1954/55 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 700 000
kronor; samt

b) anse motionerna I: 444 och II: 576
besvarade genom vad utskottet i utlåtandet
anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet har i det föregående förutsatt
att väsentliga besparingar kan ske
i fråga om kostnaderna. Beloppet av des -

120 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. inrättande av en professur i alkoholforskning m. m.

sa besparingar torde emellertid icke
kunna förutses nu. Delvis kommer möjligheterna
härför att visa sig först sedan
kampanjen igångsatts. Att nu fixera den
totala kostnadsramen kan givetvis icke
ske. Beträffande anslagsäskandet för
budgetåret 1954/55 bär utskottet icke
någon erinran. Utskottet förutsätter, att
om möjligheter till besparingar på utgiftskonton,
som icke är bundna genom
själva planläggningen, framkommer redan
under förberedelsearbetet för kampanjen,
detta anmäles för riksdagen i
samband med anslagsäskandet för budgetåret
1955/56. Att de ytterligare av utskottet
antydda besparingsmöjligheter,
vilka kan yppa sig under kampanjens
fortgång, i all utsträckning skall tillvaratagas
— även om de inte kunnat förutberäknas
i budgetförslaget för 1955/
56 — anser sig utskottet självfallet kunna
påräkna.»

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herr Lundqvist, fru Ewerlöf och
herr Braconier, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte

a) i anledning av förevarande proposition,
nr 153, till Upplysningskampanj
i samband med övergången till en friare
försäljning av rusdrycker för budgetåret
1954/55 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kronor;
samt

b) anse motionerna 1:444 och 11:576
besvarade genom vad i reservationen anförts.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen
hade förordats en begränsning
av de totala kostnaderna för ifrågavarande
upplysningskampanj till 800 000
kronor.

Herr LUNDQVIST (b):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 till detta utlåtande.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Lundqvist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundqvist m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av särskilda
utskottets utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 15 december 1939
(nr 887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. inrättande av en professur i alkoholforskning
m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande
nr 5, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning
i alkoholfrågan m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 121

Ang. inrättande av en professur i alkoholforskning'' m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

I) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 155,

a) besluta, att en professur i teoretisk
alkoholforskning skulle inrättas vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet
vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t bestämde,
dock tidigast från och med den 1
juli 1955;

b) till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning för budgetåret
1954/55 under riksstatens åttonde
huvudtitel anvisa ett reservationsanslag
av 7G0 000 kronor;

c) till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1954/55 under
riksstatens åttonde huvudtitel anvisa
ett reservationsanslag av 1 434 200
kronor;

II) att motionerna I: 486 och II: 625
— såvitt de hänförde sig till propositionen
nr 155 och i den mån de i angivna
del ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet hemställt under I —
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna nr 486 i
första kammaren av herr Weiland m. fl.
och nr 625 i andra kammaren av herr
Carlsson i Tibro m. fl. hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att höja det i proposition
nr 155 föreslagna reservationsanslaget
till »Bidrag till vissa nykterhetsfrämjande
åtgärder» med 75 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wahlund, Franzén, Onsjö
och Helén, vilka ansett dels att något
utalande om förläggningsorten för
forskningsinstitutionen icke borde göras,
enär den skulle kombineras med en
föreslagen specialklinik och dennas placering
icke med visshet kunnat bestämmas,
dels ock att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
155 icke kunnat oförändrad bifallas,

a) besluta, att en professur i teoretisk
alkoholforskning inrättas vid tidpunkt,
som Kungl. Maj:t bestämde, dock
tidigast från och med den 1 juli 1955;

b) till Bidrag---(lika med utskottet)
---- 760 000 kronor;

c) till Bidrag---(lika med ut skottet)

— — — 1 434 200 kronor;

II) att motionerna---(lika med

utskottet) — — — riksdagens åtgärd;

2) av herrar Huss och Braconier, vilka
ansett, att utskottets yttrande i fråga
om alkoholforskningen bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,

I) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
155 icke kunnat oförändrat bifallas,

a) besluta, att en professur i alkoholforskning
skulle inrättas vid tidpunkt,
som Kungl. Maj :t bestämde, dock tidigast
från och med den 1 juli 1955;

b) till Bidrag -— ■— —- (lika med utskottet)
--- 760 000 kronor;

c) till Bidrag -—• --(lika med ut skottet)

—- •—• — 1 434 200 kronor;

II) att motionerna —• •—■ ■— (lika med
utskottet) -—• •—• —- riksdagens åtgärd.

I den av sistnämnda reservanter förordade
motiveringen hade bland annat
uttalats, att vid tillsättande av den föreslagna
professuren avseende borde fästas
vid meriter, icke blott i teoretisk alkoholforskning,
utan även i sådan alkoholforskning
som bedreves från invärtesmedicinska
eller neurologiska utgångspunkter.
Något uttalande om förläggningsorten
för forskningsinstitutionen
borde icke göras, enär den skulle
kombineras med den föreslagna specialkliniken
och dennas placering icke med
visshet kunnat bestämmas.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

122 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Anslag till främjande av ungdomens fritidsverksamhet m. m.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande
utlåtandet yrkats 1 :o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Wahlund m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herrar Huss’ och Braconiers
vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till främjande av ungdomens
fritidsverksamhet m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr G, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
främjande av ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 156, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden, framlagt
vissa i propositionen närmare angivna
förslag rörande anslag till främjande av
ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.

I propositionen hade behandlats ett
betänkande med förslag rörande bidrag
till ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet,
som avgivits av 1953 års utredning
angående stöd åt nykterhetsorganisationer
och ungdomsvårdande sammanslutningar.
Förslag hade framlagts
i fråga om statlig hjälp till utbildningen
av ungdomsledare och till instruktörsverksamheten
i ungdomsarbetet samt om
vissa andra statliga stödåtgärder för ung -

domens fritidsverksamhet. Förslagen inneburo
för budgetåret 1954/55 anslagshöjningar
och nya riksstatsanslag om
tillhopa ungefär 2 600 000 kronor.

Den kungl. propositionen var indelad
i 13 särskilda, med I—XIII betecknade
avdelningar, nämligen

I. Inledning.

II. Allmänna synpunkter på ungdomsfrågan.

III. Utbildning av ungdomsledare.

IV. Ungdomens fritidsverksamhet.

V. Ungdomsidrotten.

VI. Instruktörer i ungdomsarbetet.

VII. Vissa frågor om meritvärdering
m. m.

VIII. Upplåtande av skollokaler för fritidsverksamhet
in. m.

IX. Utrustning av vissa föreningslokaler.

X. Bidrag till verksamheten vid hemgårdar.

XI. Bidrag till verksamheten vid studiehem.

XII. Vissa spörsmål rörande den kommunala
handläggningen av ungdomsfrågor.

XIII. Vissa administrativa frågor.

I samband med propositionen nr 156
hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 486 av herr Wciland
m. fl., nr 520 av herrar Velander
och Svärd ävensom nr 522 av herr Bengtson
m. fl., samt motionerna i andra kammaren
nr 625 av herr Carlsson i Tibro
m. fl., nr 650 och nr 651 av herr Nilsson
i Östersund, nr 663 av herr Allard
m. fl. och nr 664 av herrar Helén och
Dahlén.

I motionen 1:520 hade motionärerna,
under åberopande av innehållet i
motionen nr 519, som väckts i första
kammaren i anledning av propositionen
nr 157 angående anslag till avsättning
till fonden för idrottens främjande, hem -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

123

Anslag till främjande av ungdomens fritidsverksamhet m. m.

ställt, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 156 måtte dels avslå
vad Kungl. Maj:t hemställt under avdelningarna
III, IV, VI, VII, IX, XI och
XIII, dels uttala, att statligt stöd till de
politiska sammanslutningarnas verksamhet
icke borde komma i fråga.

Utskottets nu föreliggande utlåtande
var i anslutning till den kungl. propositionen
indelat i 13 med I—XIII betecknade
avdelningar.

I avd. II hade utskottet anfört bland
annat:

»Departementschefen utalar i propositionen,
att en förutsättningslös utredning
av frågan om statligt stöd till de
politiska sammanslutningarnas ungdomsvårdande
verksamhet bör komma till
stånd. Departementschefen avser därför
att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga
för en sådan utredning. I motionen
I: 519 framhåller motionärerna,
att de av principiella skäl bestämt motsätter
sig ett sådant stöd. I sin hemställan,
vilken återfinnes i motionen I: 520,
anför motionärerna, att riksdagen måtte
uttala, att statligt stöd till de politiska
sammanslutningarnas verksamhet icke
bör komma i fråga. Med instämmande i
den motivering, som departementschefen
anfört till stöd för sin uppfattning,
avstyrker utskottet bifall till motionen
i denna del.

Utskottet ansluter sig i övrigt till vad
departementschefen anfört under punkten
II.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet därför, att motionen
I: 520, såvitt den hänför sig till frågan
om stöd till de politiska sammanslutningarnas
verksamhet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

I avd. III hade hemställts, att riksdagen
måtte

I a) besluta om medverkan från statens
sida till utbildning av ungdomsledare
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i det föregående förordat; -

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
föreskrifter i anledning av statens
medverkan i ungdomsledarutbildningen; c)

till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 381 500 kronor;

II) lämna motionen I: 520, i vad den
yrkade avslag å propositionen nr 156
i nu berörda del, utan bifall;

III) anse motionen II: 664, såvitt den
rörde dels ungdomsledarkurser i skolöverstyrelsens
regi, dels hemställan om
ytterligare utredning av frågan om anordnandet
av mera omfattande ungdomsledarutbildning,
dels ock omdisponering
av reservationsanslaget till Utbildning
av ungdomsledare, besvarad genom
vad utskottet förut anfört;

IV) anse motionerna I: 522 och II: 663,
såvitt de rörde reservationsanslaget till
Utbildning av ungdomsledare, besvarade
genom vad utskottet förut anfört;

V) anse motionen II: 651 besvarad genom
vad utskottet hemställt under I a.

I avd. IV hade utskottet hemställt, att
riksdagen måtte

I a) medgiva, att bidrag av statsmedel
finge från och med budgetåret 1954/
55 utgå till ungdomens fritidsverksamhet,
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen förordats;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
föreskrifter om statens bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet;

c) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
på riksstaten för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor; II)

lämna motionen 1:520, i vad den
yrkade avslag å propositionen nr 156
i nu berörda del, utan bifall; samt

III) anse motionerna I: 522 och II:
663, såvitt de rörde förslagsanslaget till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet,
besvarade genom vad utskottet förut
anfört.

124 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Anslag till främjande av ungdomens fritidsverksamhet m. m.

I avd. V hade utskottet yttrat:

»De i propositionen uppdragna riktlinjerna
för ett särskilt stöd till ungdomsidrotten
finner utskottet i alla avseenden
godtagbara. Förslaget bygger
väsentligen på tanken att stimulera sport
och friluftsliv i vidaste bemärkelse och
på insikten att ungdomens starka idrottsintresse
måste tillvaratagas i strävandena
att finna nya vägar i ungdomsarbetet.
De föreslagna formerna för det
statliga stödet — vilket i huvudsak avses
komma de lokalt arbetande föreningarna
till godo — finner utskottet också
väl valda. Hemställan om medelsanvisning
för nu ifrågavarande ändamål har
äskats i propositionen nr 157, vilken
hänvisats till statsutskottet.

Utskottet har i övrigt intet att erinra
i anledning av vad departementschefen
anfört i denna del av propositionen.»

I avd. VI hade hemställts, att riksdagen
måtte med bifall till propositionen

I a) besluta om statsbidrag till avlönande
av instruktörer inom ungdomsarbetet
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet förut under denna
avdelning förordat;

b) bemyndiga Rungl. Maj:t att utfärda
statsbidragsbestämmelser och erforderliga
föreskrifter om ifrågavarande instruktörsbefattningar; c)

till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer på
riksstaten för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av
302 400 kronor;

II) lämna motionen 1: 520, i vad däri
yrkats avslag å propositionen i nu berörda
del, utan bifall; samt

III) anse motionen II: 664, såvitt nu
vore i fråga, besvarad genom vad utskottet
förut anfört.

I avd. VII hade utskottet hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag å motionen
1: 520 såvitt nu vore i fråga, godkänna
de grunder för värdering i merithänseende
av tjänstgöring inom folkbildningsarbetet
m. m., som departementschefen
förordat i propositionen.

I avd. IX hade hemställts, att riksdagen
måtte

I) till Bidrag till utrustning m. in. av
vissa föreningslokaler på riksstaten för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor;

II) lämna motionen I: 520, i vad däri
yrkats avslag å propositionen nr 156 i
nu berörda del, utan bifall;

III) anse motionerna 1:486 och II:
625, såvitt de rörde föreliggande proposition,
besvarade genom vad utskottet
förut anfört; samt

IV) lämna motionen II: 650 utan bifall.

I avd. X hade utskottet hemställt, att
riksdagen måtte till Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar på riksstaten
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 150 000
kronor.

I avd. XI hade hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag å motionen I:
520 i det i avdelningen berörda avseendet
och med bifall till propositionen nr
156 i förevarande del, till Bidrag till
verksamheten vid studiehem på riksstaten
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
75 000 kronor.

I avd. XIII hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

I) till Ersättning åt viss extra personal
i skolöverstyrelsen in. m. på riksstaten
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 39 500 kronor;

II) lämna motionen I: 520, i vad den
yrkade avslag å propositionen nr 156 i
nu berörda del, utan bifall;

III) anse motionen II: 664, såvitt den
rörde frågan om en rådgivande nämnd,
besvarad genom vad utskottet förut anfört.

Vid utlåtandet hade reservationer anförts I)

vid II. Allmänna synpunkter på
ungdomsfrågan, av herr Lundqvist, fru

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nv 22.

125

Anslag till främjande av ungdomens fritidsverksamhet m. m.

Ewerlöf och herr Braconier, vilka ansett,
att utskottets utlåtande i denna del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen 1: 520, såvitt den hänförde sig
till frågan om stöd till de politiska sammanslutningarnas
verksamhet, måtte uttala,
att statligt stöd till de politiska
sammanslutningarnas verksamhet icke
borde komma i fråga;

II) vid III. Utbildning av ungdomsledare,

1) av herr Landquist, fru Ewerlöf
och herr Braconier, vilka ansett, att utskottets
utlåtande i denna del bort hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen måtte

I. a) besluta —--föregående för ordat; b)

bemyndiga----i ungdomsle darutbildningen; c)

till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 161 250 kronor;

II. lämna-----nr 156 i nu berör da

del utan bifall;

III. anse---anfört;

IV. anse-----anfört;

V. anse----under I a;

2) av herr Stenberg, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under I c hemställa,
att riksdagen måtte till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
261 500 kronor;

III) vid IV. Ungdomens fritidsverksamhet,

1) av herr Landquist, fru Eu>erlöf och
herr Braconier, vilka ansett, att utskottets
utlåtande i denna del bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
slutande med en hemställan, att riksdagen
måtte

I., med bifall till det i motionen I: 520
framställda avslagsyrkande!, avslå det i

propositionen under punkt IV Ungdomens
fritidsverksamhet framlagda förslaget
om ett förslagsanslag om 1 000 000
kronor till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
;

II. anse motionerna I: 522 och II: 663,
såvitt de rörde förslagsanslaget till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet,
besvarade genom vad i reservationen anförts; 2)

av herr Stenberg, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I c
hemställa, att riksdagen måtte till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet
på riksstaten för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 790 000 kronor;

IV) vid VI. Instruktörer i ungdomsarbetet,
av herr Landquist, fru Ewerlöf
och herr Braconier, vilka ansett, att utskottets
utlåtande i denna del bort hava
den avfattning, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte

a) med bifall till motionen I: 520, i
vad den avsåge avslag å vad Kungl. Maj :t
under punkt VI hemställt om ett anslag
om 302 400 kronor till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer,
besluta avslå Kungl. Maj:ts
proposition i denna del;

b) anse motionen II: 664, såvitt nu
vore i fråga, besvarad genom vad i reservationen
hemställts;

V) vid IX. Utrustning av vissa föreningslokaler,
av herr Landquist, fru
Ewerlöf och herr Braconier, vilka ansett,
att utskottets utlåtande i denna del
bort lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

I. med bifall till motionen I: 520, i vad
däri yrkats avslag å propositionen i nu
berörda del, avslå departementschefens
hemställan under punkt IX om ett reservationsanslag
av 250 000 kronor för
budgetåret 1954/55 till Bidrag till utrustning
m. in. av vissa föreningslokaler; -

126 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Anslag till främjande av ungdomens fritidsverksamhet m. m.

II. lämna motionerna I: 486 och II:
625 samt II: 650 utan bifall;

VI) vid XIII. Vissa administrativa frågor,
av herr Landquist, fru Ewerlöf och
herr Braconier, vilka ansett, att utskottets
utlåtande i denna del bort hava den
lydelse, reservationen visade, slutande
med en hemställan, att riksdagen måtte

I) , med bifall till motionen 1:520, i
vad den yrkade avslag å propositionen
nr 156 i nu berörda del, avslå departementschefens
hemställan om att riksdagen
skulle till Ersättning åt viss extra
personal i skolöverstyrelsen in. m. på
riksstaten för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 39500 kronor;

II) anse motionen 1:664, såvitt den
rörde frågan om en rådgivande nämnd,
besvarad genom vad i reservationen anförts.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande på det sätt, att varje avdelning,
vari utskottet gjort en hemställan,
d. v. s. avd. II—IV, VI, VII, IX—XI och
XIII, föredroges särskilt för sig.

Avd II. Allmänna synpunkter på ungdomsfrågan.

Herr LUNDQVIST (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
fru Ewerlöf, herr Braconier och mig.

Herr SANDLER (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna avdelningen
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Lundqvist in. fl. vid nämnda
avdelning anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Avd. III. Utbildning av ungdomsledare.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 under denna
avdelning.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
avdelningen hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lundqvist
m. fl. vid nämnda avdelning anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Avd. IV. Ungdomens fritidsverksamhet.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag ber jämväl här att
få yrka bifall till den reservation, som
avgivits av mig m. fl.

Herr SANDLER (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande avdelningen hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lundqvist
m. fl. vid nämnda avdelning anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Avd. VI. Instruktörer i ungdomsarbetet.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna avdelning fogade
reservationen.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 127

Ang. vissa anslag till nykterhetsvården m. m.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna avdelningen
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Lundqvist m. fl. vid nämnda
avdelning anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Avd. VII.

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. IX. Utrustning av vissa föreningslokaler.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
avdelningen hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Lundqvist m. fl.
vid nämnda avdelning anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Avd. X, XI och XIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av särskilda
utskottets utlåtande nr 7, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om nykterhetsvård m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa anslag till nykterhetsvården
m. m.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets
utlåtande nr 8, i anledning av dels

Kungl. Maj :ts proposition angående vissa
anslag till nykterhetsvården för budgetåret
1954/55 m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 158, vilken hänvisats till särskilda utskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
5 mars 1954, framlagt förslag angående
vissa anslag till nykterhetsvården för
budgetåret 1954/55 m. m.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts tolv motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 446 av herr Pettersson, Georg,
nr 470 av herr Sundberg,
nr 487 av herr Bengtson m. fl.,
nr 488 av herrar Lindblom och Sundelin
samt

nr 489 av herr Bengtson m. fl. ävensom inom

andra kammaren:
nr 578 av herrar Svensson i Stenkyrka
och Arweson,
nr 591 av herr Hallén m. fl.,
nr 605 av herr Gavelin,
nr 626 av herr Thapper m. fl.,
nr 627 av herr Ohlin m. fl.,
nr 628 av herrar Hagård och Ilreggblom
samt

nr 629 av herr Rimmerfors.

Utskottets nu föredragna utlåtande var
i anslutning till den kungl. propositionen
indelat i särskilda avsnitt med följande
rubriker, nämligen

Inledning.

Allmänt om upprustning av organen
för den öppna nykterhetsvården.

I. De kommunala nykterhetsnämnderna.

II. Länsnykterhetsnämnderna.

III. Vissa ytterligare åtgärder till
främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m.

IV. Ökade statsbidrag till den s. k.
länkrörelsen.

128 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. vissa anslag till nykterhetsvården m. m.

V. Specialsjukhus och polikliniker för
alkoholmissbrukare.

I avsnittet »Allmänt om upprustning
av organen för den öppna nykterhetsvården»
hade utskottet på anförda skäl
hemställt, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:488 och II: 627 samt I:
489 och 11:628, såvitt dessa avsåge socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om översyn av byråns organisation.

I avsnittet I hade hemställts, att riksdagen
måtte

A) — med avslag å vad i motionerna
1:487 och 11:626 samt 1:488 och II:
627 härutinnan hemställts — godkänna
av utskottet under detta avsnitt förordat
förslag, att statsbidraget till kommunerna
för deras allmänt nykterhetsvårdande
verksamhet skulle bestämmas
till 60 °/o av nykterhetsnämndernas kostnader; B)

— med avslag å vad i motionerna
11:591 samt 1:489 och 11:628 härutinnan
hemställts — godkänna i propositionen
framlagt förslag, att statsbidraget
till kommunernas kostnader för frivilliga
medhjälpare skulle bestämmas
för varje vårdfall till 10 kronor för
första och 5 kronor för varje följande
månad;

C) i övrigt godkänna av utskottet förordade
grunder för understöd åt kommunerna
för deras nykterhetsvårdande
verksamhet;

D) till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1954/55
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 750 000 kronor; samt

E) avslå motionerna I: 488 och II:
627, såvitt rörde frågan om översyn av
gällande föreskrifter om arvoden till
övervakare inom skilda vårdområden.

I avsnittet II hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

A) godkänna de grunder för länsnykterhetsnämndernas
utbyggnad, som
innefattades i vad departementschefen
under motsvarande avsnitt anfört;

B) godkänna under förevarande avsnitt
införd avlöningsstat för länsnykterhetsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1954/55;

C) under elfte huvudtiteln för budgetåret
1954/55 anvisa:

1) till Länsnykterhetsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 750 000
kronor;

2) till Länsnykterhetsnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
319 000 kronor;

D) anse motionerna 1:446 och II:
578, 1:470 och 11:605, 1:488 och II:
627, såvitt nu vore i fråga, I: 489 och
II: 628, såvitt nu vore i fråga, samt motionen
11:629 besvarade genom vad utskottet
förut anfört.

I avsnittet III hade hemställts, att riksdagen
måtte till Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. för
budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 82 500 kronor.

I avsnittet IV hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte till Bidrag till
länkrörelsen för budgetåret 1954/55 under
elfte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 15 000 kronor.

I avsnittet V slutligen hade hemställts,
att riksdagen måtte

A) besluta att i Stockholm eller dess
omedelbara närhet skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
förordat förslag uppföras
en klinik för alkoholsjukdomar med ca
80 vårdplatser;

B) till Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar
för budgetåret 1954/55
under statens allmänna fastighetsfond,
inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 kronor;

C) anse motionerna I: 489 och II: 628,
såvitt rörde frågan om alkoholistpolikliniker,
besvarade genom vad utskottet
förut anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundelin, Englund, Huss,
Stenberg, Nihlfors och Rimmerfors, vil -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 129

Ang. vissa anslag till nykterhetsvården m. m.

ka ansett, att utskottets utlåtande beträffande
frågan om statsbidrag till kommunerna
för deras allmänt nyktenhetsvårdande
verksamhet bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort i avsnittet I under A
och D hemställa, att riksdagen måtte

A) — med bifall till vad i motionerna
1:487 och 11:626 samt 1:488 och II:

627 härutinnan hemställts — godkänna
av reservanterna förordat förslag, att
statsbidraget till kommunerna för deras
allmänt nykterhetsvårdande verksamhet
skulle bestämmas till 80 % av
nykterhetsnämndernas kostnader;

D) till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1954/55
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 200 000 kronor;

2) av herrar Sundelin, Englund, Huss
och Stenberg, fröken Öberg samt herrar
Rimmerfors, Hagård, Andersson i Brämhult
och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
utlåtande beträffande frågan om
ersättning till frivilliga medhjälpare bort
erhålla den ändrade avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort i avsnittet I under B hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av vad i
motionerna II: 591 samt I: 489 och II:

628 härutinnan hemställts godkänna i
reservationen förordat förslag, att ersättningen
till frivilliga medhjälpare skulle
bestämmas till 10 kronor per vårdfall
och månad samt att kommunerna härför
skulle bli berättigade till statsbidrag med
samma procentsats som för övriga ersättningsberättigande
kostnader;

3) av herrar Wahlund, Franzon, Huss,
Braconier och Andersson i Brämhult,
vilka ansett, att utskottets utlåtande under
avsnitt V bort hava den ändrade ly^
delse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte

A) besluta att en klinik för alkoholsjukdomar
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i reservationen förordats
skulle snarast uppföras;

B) till Uppförande —- —• —- (lika med

utskottet) —--anfört.

9 Första kammarens protokoll 195t. Nr 22.

Den av sistnämnda reservanter förordade
motiveringen innehöll bland annat
följande uttalande rörande förläggningen
av den föreslagna kliniken för alkoholsjukdomar: »Beträffande

klinikens förläggning är
utskottet ej övertygat om lämpligheten
av att förläggningsorten nu fixeras till
Stookholm eller dess omedelbara närhet.
Frågan om förläggningsorten torde få
bli beroende av resultatet av de fortsatta
närmare överväganden, som i ämnet
avses skola följa på riksdagens principiella
ställningstagande. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t i ett senare sammanhang
kommer att utvälja den förläggningsplats,
som ur alla förekommande
synpunkter är den lämpligaste. Härvid
torde Kungl. Maj:t ej kunna underlåta
att fästa avgörande vikt vid den inställning,
som medicinska auktoriteter i
frågan omfattar.»

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande på det sätt, att varje avsnitt,
vari utskottet gjort en hemställan, föredroges
särskilt för sig, med iakttagande
att avsnittet I behandlades momentvis.

Avsnittet »Allmänt om upprustning av
organen för den öppna nykterhetsvården».

Utskottets hemställan bifölls.

Avsnittet /. De kommunala nykterhetsnämnderna.

Mom. A.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att här få yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet

130 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Ang. vissa anslag till nykterhetsvården m. m.

hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den vid utlåtandet avgivna
reservationen 1), av herr Sundelin m. fl.;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller särskilda utskottets
hemställan i mom. A under avsnittet »I.
De kommunala nykterhetsnämnderna.» i
utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;

Det, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den vid
utlåtandet avgivna reservationen 1), av
herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 36.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. B.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
2), av herr Sundelin m. fl.;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Mom. C—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avsnitten II—IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avsnittet V. Specialsjukhus och polikliniker
för alkoholmissbrukare.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag har till denna avdelning
i utlåtandet fogat den reservation,
som är betecknad med nr 3. Den
sammanhänger emellertid med vad tidigare
beslutats, och jag har därför nu
intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
avsnittet hemställt.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
133, 4 och 134—149 samt memorial nr
150 skulle i angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 0.15.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 22 mai 1954.

Nr 22. 131

Lördagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. omorganisation av försvarets centrala
förvaltning.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående organisationen av försvarets
centrala tyg-, intendentur- och
civilförvaltning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten i.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 109, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 5
mars 1954, föreslagit riksdagen att dels
besluta, att den centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltningstjänsten inom
försvaret skulle med genomförande från
och med den 1 juli 1954 organiseras enligt
de riktlinjer, som i nämnda statsrådsprotokoll
angivits, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att i de olika hänseenden,
som berörts i sagda statsrådsprotokoll,
vidtaga de åtgärder, som betingades
av övergången till den nya organisationen.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels tre i anledning av förevarande
proposition inom andra kammaren
väckta motioner, nämligen

motionen II: 607 av herr Lindberg
in. fl.;

motionen II: 666 av herrar Fvöding
och B oi ja, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att i propositionen föreslagna
befattningar för major eller kommendörkapten
av 2. graden skulle vara
alternativa och alltså kunna besättas alternativt
med major eller överstelöjtnant
respektive kommendörkapten av 2. eller
1. graden, samt

motionen II: 667 av herrar Löfgren
och Boi ja, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att i propositionen i lönegrad
Cs 10 föreslagna byråchefstjänster
skulle placeras i lönegrad 37 samt de i
lönegrad Cp 10 föreslagna i lönegrad
Cp 13;

dels ock två likalydande motioner,
väckta inom den ordinarie motionstiden
vid riksdagens början, den ena inom
första kammaren av herr Lundqvist
m. fl. (1:280) och den andra inom andra
kammaren av herr Braconier (II:
232).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten avfattat sin hemställan i sex
särskilda, med I—VI betecknade moment.
I mom. I och II hade hemställts,
att riksdagen måtte

I. beträffande lönesättningen för ifrågavarande
ämbetsverks chefstjänstemän,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med avslag å motionen II: 667, godkänna
vad utskottet anfört;

II. i fråga om inrättande av tjänster i
alternativa lönegrader och därmed sammanhängande
spörsmål, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen II: 666, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 5 mars 1954 anförts.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet delar departementschefens
mening att en översyn erfordras rörande
ställning och uppgifter för personalkårerna
inom tyg- och intendenturförvaltningstjänsten.
Vid en sådan översyn,
vilken utskottet förutsätter skola bedrivas
med all skyndsamhet, torde jämväl
böra beaktas frågan om chefskapets utövande
över de kårer, vilka kommer att
beröras av det förhållandet att souscheferna
för armétyg- och arméintendenturförvaltningarna
— enligt vad som föreslås
i propositionen — skall kunna vara

132 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. omorganisation av försvarets centrala förvaltning.

alternativt militärer, civilmilitärer eller
civila — ett förslag som utskottet för sin
del, med beaktande av att motsvarande
förhållande redan råder beträffande
souscheferna för marin- och flygförvaltningarna,
finner sig kunna tillstyrka.
Oaktat denna översyn är det av vikt att,
redan innan den kommit till stånd, vid
rekrytering och befordran hänsyn tages
allenast till meriter och duglighet hos
vederbörande befattningshavare, oavsett
vilken kår vederbörande tillhör.

Förslaget om inrättande av ett större
antal tekniska tjänster för alternativt
militär/civilmilitär eller civilmilitär/
civil personal finner utskottet vara ett
steg i rätt riktning mot åstadkommande
av bättre urvalsmöjligheter vid tjänsternas
besättande. Enligt utskottets mening
bör största uppmärksamhet ägnas åt förutsättningarna
att framdeles fortsätta på
den inslagna vägen och därvid utsträcka
systemet med alternativa personalkategorier
till även andra områden, exempelvis
intendenturförvaltningens, där
särskilt inköpsverksamheten synes utskottet
utgöra en funktion, inom vilken
civil sakkunskap har särskilda förutsättningar
att göra sig gällande.

Beträffande lönesättningen för ifrågavarande
förvaltningars chefstjänstemän
får utskottet erinra, att Kungl. Maj :t numera
uppdragit åt utredningen om löneställningen
för vissa tjänstemän i ledande
ställning vid de affärsdrivande kommunikationsverken
att verkställa översyn
jämväl av löneställningen för vissa
sådana tjänstemän vid de centrala försvarsförvaltningarna.
Vid sådant förhållande
och i avvaktan på resultatet av
nämnda översyn anser sig utskottet såsom
ett provisorium kunna godtaga den
i propositionen föreslagna inplaceringen
av vissa, i propositionen såsom byråchefstjänster
betecknade befattningar i
de från den normala lönesättningen för
sådana tjänster avvikande lönegraderna
Cp 10 och Cs 10. Utskottet kan alltså icke
tillstyrka det i motionen 11:607 framställda
yrkandet om uppflyttande —
utan föregående ytterligare prövning —
av ifrågavarande tjänster till lönegrader -

na Cp 13 resp. Ma eller Ca 37. Den slutliga
benämningen på dessa tjänster torde
få bli beroende av resultatet av ifrågavarande
översyn.

Utskottet delar den av departementschefen
uttalade uppfattningen, att befogenhet
för myndigheterna att på vissa
villkor å viss befattning placera tjänsteman
i en lägre eller en högre lönegrad
inom vederbörlig lönegradsserie än den
för befattningen normala skulle innebära
ett avsteg från gällande principer för det
nuvarande lönegradssystemets uppbyggnad.
Någon anledning att på förevarande
område avvika från den inom förvaltningsverksamheten
i allmänhet tillämpade
regeln om inplacering av tjänst i
viss fixerad lönegrad, som bestämts med
hänsyn till arbetsuppgifternas art och
omfattning, anser utskottet icke föreligga.
Utskottet kan därför icke heller tillstyrka
inrättandet av tjänster i alternativa
lönegrader på sätt yrkats i motionen
II: 666. Såvitt utskottet kunnat finna kan
olägenheterna med att en tjänst på grund
av befordran måste få ny innehavare
icke anses större för försvarsförvaltningarna
än för andra ämbetsverk.»

Reservationer bade avgivits

a) av herr Lnndc/ren, som ansett, att
utskottet bort förorda, att souschefstjänsterna
i armétyg- och arméintendenturförvaltningarna
skulle vara rent militära
och att därför det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden »Utskottet
delar» och slutade med orden
»vederbörande tillhör», bort ha följande
lydelse:

»Utskottet delar departementschefens
mening att en översyn erfordras rörande
ställning och uppgifter för personalkårerna
inom tyg- och intendenturförvaltningstjänsten.
Utskottet förutsätter,
att en sådan översyn bedrives med all
skyndsamhet. Chefskapet över de militära
personalkårerna bör givetvis utövas
av en militär beställningshavare, därvid
såsom chefer för fälttvgkåren och intendenturkåren
eller dessas eventuella
motsvarigheter generalfälttygmästaren
respektive generalintendenten — liksom
för närvarande är fallet —• torde få an -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 133

Ang. omorganisation av försvarets centrala förvaltning.

ses självskrivna. Då nämnda båda befattningshavare
även avses skola vara
souschefer för armétygförvaltningen
respektive arméintendenturförvaltningen
och då det måste anses vara av största
vikt att dessa båda souschefer besitter
ingående militära insikter, anser utskottet
att deras tjänster bör i vederbörlig
personalförteckning upptagas såsom rent
militära, alltså i lönegrad Mp 19.»

b) av herr Lundgren, som ansett, att
den mening i det andra av de nyss
återgivna styckena i utskottets yttrande,
som började med orden »Enligt utskottets»
och slutar med orden »sig gällande»,
bort utgå;

c) av herrar Ohlon, Lundgren och
Ståhl samt fröken Elmén, vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande, som
började med orden »Beträffande lönesättningen»
och slutade med orden
»ifrågavarande översyn», bort ha följande
lydelse:

»Beträffande lönesättningen för ifrågavarande
förvaltningars chefstjänstemän
kan utskottet ansluta sig till Kungl.
Maj :ts förslag utom vad angår de i motionen
II: 667 avsedda byråchefstjänsterna.
På i motionen anförda skäl och då
det måste anses vara av alldeles särskild
betydelse att redan från och med omorganisationens
genomförande erhålla
högt kvalificerade innehavare av ifrågavarande,
för utvecklingen på krigsmaterielområdet
betydelsefulla tjänster, får
utskottet tillstyrka bifall till sistnämnda
motion.»

samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande
lönesättningen för ifrågavarande ämbetsverks
chefstjänstemän, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionen II: 667, godkänna vad reservanterna
anfört;

d) av herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng beträffande löneställningen
för i motionen II: 667 avsedda chefstjänster; e)

av herrar Ohlon, Boman, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Ståhl och Staxäng samt fröken

Elmén, vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden
»Utskottet delar» och slutade med
orden »andra ämbetsverk», bort ha följande
lydelse:

»Även om utskottet delar den av departementschefen
uttalade uppfattningen,
att befogenhet för myndigheterna att
på vissa villkor å viss befattning placera
tjänsteman i en lägre eller en högre
lönegrad inom vederbörlig lönegradsserie
än den för befattningen normala
skulle innebära ett avsteg från gällande
principer för det nuvarande lönegradssystemets
uppbyggnad och alltså icke
kan förorda att så får ske, finner utskottet
det däremot icke strida mot eljest
tillämpade grundsatser att å verkens personalförteckningar
upptaga tjänst i två
eller flera alternativa lönegrader. Tvärtom
finner utskottet att en sådan anordning
— som för övrigt redan i icke
ringa utsträckning tillämpas —- ofta är
ändamålsenlig och ägnad att underlätta
kontinuiteten i arbetet. Utskottet får
därför tillstyrka bifall till motionen II:
666, vari hemställts, att de i propositionen
föreslagna befattningarna för major
eller kommendörkapten av 2. graden
skola göras alternativa för major eller
överstelöjtnant respektive kommendörkapten
av 2. eller 1. graden.»

samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, i fråga om
inrättande av tjänster i alternativa lönegrader
och därmed sammanhängande
spörsmål, i anledning av Kungl. Mai ds
förslag och med bifall till motionen II:
666, godkänna vad reservanterna anfört;

f) av herr Hesselbom, som dock ej antytt
sin mening.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det förslag till omorganisation
av den centrala förvaltningen
inom det militära området, som nu ligger
på kammarens bord, kommer enligt

134 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. omorganisation av försvarets centrala förvaltning.

min mening att leda till en avsevärd rationalisering.
Det är snart fyra år sedan
den militära förvaltningsutredningen
framlade sitt förslag, och det hade
givetvis varit önskvärt att det tidigare
kommit under riksdagens behandling.
Men när frågan nu äntligen ligger på
riksdagens bord vill jag uttala min tillfredsställelse
därmed.

Krigsmaterielverket kommer enligt
förslaget att avskaffas. Mycken diskussion
bär rått om detta verk. Det är inte
tu tal om att verket då det en gång tillskapades
hade en stor uppgift att fylla,
men förhållandena har ändrats. I längden
har det visat sig inte vara rationellt
med en uppdelning av ansvaret på olika
förvaltningar, och det nu framlagda förslaget
är ägnat att hindra dubbelarbete
och möjliggöra en riktig ansvarsfördelning.
Förslaget innebär också avsevärda
personal- och kostnadsbesparingar, men
detta är inte det väsentliga, utan i stället
den effektivare organisation som
kommer att skapas och som möjliggör
en mera rationell och ekonomisk handläggning
av dessa stora ärenden, där
det ju ofta rör sig om miljonbelopp.

Då propositionen i sina allmänna
principer följer Utredningens förslag,
bär jag för min del inga större invändningar
att göra; det är endast på en
punkt jag skule vilja säga några ord,
nämligen i fråga om intendenturförvaltningen.
Militära förvaltningsutredningen
ansåg det sakligt riktigast, att en
för hela försvaret gemensam intendenturförvaltning
skapas. De ting intendenturförvaltningen
skall anskaffa och förvalta
är ju tämligen ensartade för de
olika försvarsgrenarna. Enligt departementschefen
har det emellertid visat sig
svårt att på ett rationellt sätt ordna en
för hela försvaret gemensam intendenturkår,
och det har ansetts opraktiskt
att ha tre intendenturkårer men endast
en intendenturförvaltning. I princip har
departementschefen gett sin anslutning
till tanken på såväl en gemensam intendenturförvaltning
som en gemensam intendenturkår,
fastän han ansett sig nödsakad
att ställa frågans lösning på framtiden.

Jag vill uttala förhoppningen att erfarenheterna
av den nya förvaltningsorganisationen
kommer att ge vägledning för
hur man i framtiden skall kunna lösa
problemet på ett rationellt sätt och därigenom
åstadkomma ytterligare besparingar.
Då jag hoppas att det inte skall
dröja alltför länge, innan riksdagen
ånyo får tillfälle att ta ställning till frågan
skall jag inte nu ställa något yrkande.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Såsom herr Hesselbom
nyss nämnde, ligger 1946 års militära
förvaltningsutrednings förslag till grund
för den proposition statsutskottet behandlat
och det utlåtande som nu är
föredraget. Även om lång tid förflutit
från det förvaltningsutredningen avlämnade
sitt betänkande till dess riksdagen
nu kan fatta ett positivt beslut, måste
jag uttala min beundran för försvarsministern
över den prestation det innebär
att ha åstadkommit en positiv lösning
av detta mycket svåra problem.
Ärendet är ju mycket omfattande och
detaljrikt, och meningarna bär på många
håll varit delade, åtminstone såvitt angår
detaljer.

Till utskottets utlåtande är åtskilliga
reservationer fogade, men de gäller endast
detaljer; vissa av dem är huvudsakligen
konsekvensreservationer till reservationen
1 e). Jag tillåter mig, herr talman,
att motivera de reservationer som
hänför sig till den nu föredragna punkten
1 mom. I.

Enligt propositionen och utskottets
förslag kan generalintendenten och generalfälttygmästaren
vara antingen civil,
civilmilitär eller militär befattningshavare.
Nu är emellertid dessa båda befattningshavare
samtidigt chefer för intendenturkåren
respektive tygkåren. Om
man skall bibehålla chefskapet för dessa
kårer, är det ju nödvändigt att man
har militära befattningshavare på dessa
poster. I praktiken torde det måhända
inte spela så stor roll att avlöningsstaten
upptager alternativa tjänster, där -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 135

Ang. omorganisation av försvarets centrala förvaltning.

för att jag är övertygad om att Kungl.
Maj:t, av de skäl som jag nytt antydde,
nämligen att befattningarna skall vara
förenade med chefskapet för respektive
personalkårer, kommer att utnämna militärer
på dessa tjänster. Under sådana
omständigheter är det ju emellertid onödigt
att placera dessa tjänster i alternativt
civil, civilmilitär eller militär ställning.

Med den motivering, som jag nu anfört,
hemställer jag om bifall till reservationen
1 a).

I fråga om intendenturförvaltningen
har det varit delade meningar. Utskottet
har ansett, att man när det gäller vissa
inköpsavdelningar skulle utsträcka möjligheterna
att anställa civil personal,
och har i motiveringen på sid. 98 i utlåtandet
uttalat en rekommendation i
den riktningen. Enligt min uppfattning
är intendenturofficerarna speciellt utbildade
för dessa uppgifter, och under
sådana förhållanden finns det ju ingen
anledning att ersätta dem med civila befattningshavare.

Av denna anledning har jag i min
reservation 1 b) yrkat att den rekommendation,
som utskottet på denna
punkt anfört i sin motivering, skall ut gå:.

Även i fråga om lönesättningen för
vissa byråchefer bär det rått delade mening
inom utskottet. Den normala lönegraden
för byråchefer är 37. Nu är emellertid
vissa här angivna byråchefstjänster
placerade i 33 lönegraden. Enligt reservanternas
uppfattning finns det inte
någon anledning att inom dessa förvaltningar
skapa en lägre byråchefsgrad än
den, som är vanlig inom statsförvaltningen.
Det har en särskild betydelse
nu, när man skall söka få välkvalificerat
folk inom dessa förvaltningar, att lönesättningen
är sådan, att man kan konkurrera
med den civila arbetsmarknaden.
Det rör sig ju här nämligen om ci
vila befattningshavare.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den under
den nu föredragna punkten med 1 c)
betecknade reservationen av herr Ohlon
m. fl.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Beträffande frågan om
lönesättningen för de befattningshavare,
som det här är fråga om, ber jag att få
hänvisa till vad utskottet härom har anfört
på s. 98 i utlåtandet. Det heter där:
»Beträffande lönesättningen för ifrågavarande
förvaltningars chefstjänstemän
får utskottet erinra, att Kungl. Maj:t numera
uppdragit åt utredningen om löneställningen
för vissa tjänstemän i ledande
ställning vid de affärsdrivande kommunikationsverken
att verkställa översyn
jämväl av löneställningen för vissa
sådana tjänstemän vid de centrala försvarsförvaltningarna.
Vid sådant förhållande
och i avvaktan på resultatet av
nämnda översyn anser sig utskottet såsom
ett provisorium kunna godtaga den i
propositionen föreslagna inplaceringen
av vissa, i propositionen såsom byråchefstjänster
betecknade befattningar
...»

Jag tycker att utskottets skäl för att
här inte företa någon ändring är mycket
starkt. En utredning pågår ju, där
man försöker att såvitt möjligt få en
överblick över hela fältet och en jämförelse
mellan dessa befattningshavare och
tjänstemän i motsvarande ställning inom
de affärsdrivande verken. Då är det väl
knappast klokt av riksdagen att nu genom
ett beslut beträffande vissa av dessa
befattningshavare föregripa den utredning,
som här pågår.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag erkänner gärna, att
jag inte besitter den sakkunskap och
erfarenhet rörande lönefrågor, som herr
Sundelin har. Men när vi inom statsutskottet
diskuterade detta ärende, kom
det fram, att den utredning, som herr
Sundelin talade om, i första hand avsåg
kommunikationsverken och endast
mera perifert berörde försvarets centrala
förvaltningar. Ur denna synpunkt
borde det därför icke medföra alltför
allvarliga konsekvenser att bifalla reservationen.

136 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. omorganisation av försvarets centrala förvaltning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att, utom
beträffande motiveringen, till vilken han
ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende på det
nu ifrågavarande momentet yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. vid punkten avgivna, med
1 c betecknade reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
uttalanden skulle godkännas,
dels ock att nämnda uttalanden skulle
godkännas med de ändringar, som förordats
i de av herr Lundgren vid punkten
anförda, med a och b betecknade
reservationerna.

På sedermera i enlighet med dessa båda
yrkanden gjorda propositioner godkändes
utskottets uttalanden.

Mom. II.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Enligt nu gällande bestämmelser
skall inom försvarsstaben
och vissa förvaltningar — för övrigt också
inom arméstaben —• finnas vissa tjänster,
uppförda i alternativa lönegrader,
alltså alternativt major eller överstelöjtnant
och kommendörkapten av andra
graden eller av första graden. Anledningen
till denna för statsförvaltningen
för övrigt kanske något främmande princip
är, att man önskar kunna bibehålla
en beställningshavare i en sådan specialtjänst
längre än som skulle bli fallet, om
han, så snart han står i tur till befordran
i högre grad, måste förflyttas
till annan befattning. Det bör ju uppenbarligen
ur statens synpunkt vara till
fördel att kunna utnyttja en befattningshavare,
som har en viss specialutbildning,
inte alltför kort tid i en sådan befattning
som det nu är fråga om. Det

medför också ökade kostnader för statsverket,
om en befattningshavare, som
står i tur att bli befordrad till överstelöjtnant,
måste transporteras till landsorten
i stället för att stanna kvar såsom
byråchef eller i motsvarande befattning
— vad det nu kan vara.

Gentemot detta resonemang anföres,
att en sådan princip inte tillämpas inom
statsförvaltningen i övrigt, och med hänsyn
till den likformighet, som alltid skall
finnas överallt, kan man inte göra något
undantag för den militära förvaltningen.
Men det är dock en avsevärd skillnad
mellan den militära organisationen och
den civila förvaltningen därutinnan, att
militärer, som kommer upp i regementsofficersgrad,
normalt räknar med befordran
efter relativt kort tid när det är
fråga om duktigt folk. Detta gör det önskvärt
att det nuvarande systemet bibehålies.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna, med 1 e) betecknade reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Man kan givetvis ha olika
uppfattningar om huruvida man i
detta avseende skall göra skillnad i fråga
om principerna mellan å ena sidan
militära befattningshavare och å andra
sidan befattningshavare inom förvaltningen
i övrigt.

Utskottet har ansett, att det inte finns
någon anledning att på detta område
avvika från i allmänhet inom förvaltningsverlcsamheten
tillämpade regler om
inplacering av tjänst i viss lönegrad.
Jag tycker nog att det finns rätt starka
skäl för den uppfattningen.

Jag ber, herr talman, med detta få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad herr Sundelin nyss
yttrade, då han gjorde en jämförelse
mellan den militära förvaltningen å ena
och den civila förvaltningen å den and -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 137

Ang. begränsning av repetitionsövningskontingenten vid armén.

ra sidan och sade, att inom den senare
är tjänsterna placerade i viss lönegrad.
Ja visst är de det, ty de civila befattningshavarna
stannar kvar på sina tjänster,
och de alternativa tjänster, som det
här är fråga om, är ofta sluttjänster för
de civila tjänstemännen. Däremot är de
ju trappstegstjänster för militärerna, dit
dessa blir kommenderade för en viss
tid. Om den ordning, som utskottet här
föreslår, skulle bli gällande, kommer det
att medföra, att så snart officeren blir
befordrad till högre lönegrad, ger han
sig i väg. Om t. ex. en major blir placerad
i en viss chefstjänst och sedan blir
befordrad till överstelöjtnant, lämnar
han befattningen, och det blir ett ideligt
ombyte å tjänsten till men för förvaltningen.

Vad reservanterna åsyftar är att när
en militär i en befattning, som det här
gäller, blir befordrad, skall han stå kvar
i sin tjänst, och det kan endast ske genom
att man har alternativa lönegrader
—- major eller överstelöjtnant respektive
kommendörkapten av andra eller första
graden.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det torde förhålla sig
så, att när dessa militärer kommenderas
till en dylik befattning, är det inte meningen
att de skall kvarstå där mer än
en begränsad tid, ty annars kan de inte
fortsätta i karriären på sitt område. Jag
tror att utskottets förslag är det riktiga.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Näsgårds anförande
belyste just det olämpliga i nuvarande
system, att på viktiga chefsbefattningar
placeras personer, som efter kortare
tids tjänstgöring lämnar befattningen.
Det kan inte bli någon kontinuitet
inom förvaltningen på så sätt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna momentet
hemställt samt vidare på antagande av

det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna,
med 1 e betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 133 punkten
1 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna med 1 e betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Mom. III—VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Ang. begränsning av repetitionsövningskontingenten
vid armén.

Under punkten 1 av fjärde huvudtiteln
i innevarande års statsverkspropo -

138 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. begränsning av repetitionsövningskontingenten vid armén.

sition hade föreslagits, att arméns repetionsövningskontingent
skulle för nästa
budgetår minskas med 25 000 man.
Det sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar
för värnpliktiga vid armén skulle
till följd härav komma att nedgå från
det av myndigheterna ursprungligen beräknade
antalet 14 765 000 dagar till
13 900 000 dagar.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten anfört:

»Utskottet hyser vissa betänkligheter
mot det föreliggande förslaget, vilket utgör
ett avsteg från gällande ordning.
Framhållas må, att ändamålet med repetionsövningarna
är att bibehålla och
komplettera de värnpliktigas färdigheter.
Genom dessa övningar sker vidare
en omskolning på nya vapen m. m., varjämte
de värnpliktiga undergå utbildning
till helt nya befattningar inom
krigsorganisationen antingen från vissa
truppslag till andra eller från eu vapengren
till en annan. Nämnda övningar ha
även en stor uppgift att fylla för samövning
av förbanden. Ett realiserande
av förslaget kan alltså komma att i viss
mån rubba systemet för värnpliktstillgångens
ändamålsenliga utnyttjande. Då
utskottet emellertid förutsätter, att den
ifrågasatta anordningen endast är att
betrakta som en engångsåtgärd, vill utskottet
icke framställa någon erinran
mot förslaget. Utskottet kommer alltså i
det följande att vid beräkningen av ifrågakommande
anslag räkna med den av
departementschefen angivna minskningen
i antalet tjänstgöringsdagar.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.»

Reservation hade anmälts av herrar
Hesselbom, Edvin Thun och Åkerström,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr THUN, EDVIN, (s):

Herr talman! Utan tvivel har försvarsministern
haft en svår och mycket
grannlaga uppgift att lösa, då det gällt
att finna en med hänsyn till den snabba
tekniska utvecklingen på försvarets om -

råde acceptabel skiljelinje mellan de olika
försvarsgrenarna, i vad det gäller
kostnadsavvägningen. Först men icke
minst har han haft att möta de ökade
kraven på nya betydande utgifter för
de samlade försvarsgrenarna samt att
försöka dela upp medlen på ett rättvist
sätt mellan de olika grenarna. I sina
strävanden bär statsrådet under fjärde
huvudtiteln, punkt 1, förslagit att
arméns repetitionsövningsverksamhet
minskas med 25 000 man. Detta ställningstagande
hade träffats först sedan
chefen för armén efter erhållet uppdrag
undersökt konsekvenserna av en minskning
av repetitionsövningsverksamheten.
Den sålunda verkställda utredningen hade
givit vid handen, att repetitionsövningskontingenten
kunde minskas med
angivet antal man under nästa budgetår,
utan att det nuvarande systemet med repetitionsövningar
inom armén äventyrades.

Ett bifall till försvarsministerns förslag
skulle komma att medföra en sammanlagd
kostnadsminskning på 20 miljoner
kronor. I sin skrivning under ifrågavarande
punkt säger sig statsutskottet
hysa vissa betänkligheter mot det föreliggande
förslaget, vilket enligt utskottets
mening utgör ett avsteg från gällande
ordning. Utskottet framhåller bl. a.,
att ändamålet med repetitionsövningarna
är att bibehålla och komplettera de
värnpliktigas färdigheter. Genom dessa
övningar sker vidare, framhålles det, en
omskolning på nya vapen m. m., varjämte
de värnpliktiga undergår utbildning
till helt nya befattningar inom
krigsorganisationen, antingen från vissa
truppslag till andra eller från en vapengren
till en annan. Ett realiserande av
förslaget kunde alltså komma att i viss
mån rubba systemet med de värnpliktigas
ändamålsenliga utnyttjande. Då utskottet
emellertid förutsätter att ifrågavarande
anordning endast är att betrakta
som en engångsåtgärd, vill utskottet
icke framställa någon erinran mot förslaget.

Enligt min i första avdelningen framförda
uppfattning borde i skrivningen
viss hänsyn ha tagits till försvarsminis -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 139

Om utredning ang. begränsning av försvarskostnaderna.

terns lovvärda strävanden att under förevarande
punkt pressa ned utgifterna
så långt som möjligt, i synnerhet som
han gjort detta efter att först ha överlämnat
åt sakkunskapen att pröva möjlikheten
av en dylik åtgärd. Nu höjer
man i stället pekpinnen med framhållande
av att den ifrågasatta anordningen
endast är att betrakta som en engångsåtgärd
och att utskottet därför icke
vill framställa någon erinran mot förslaget.
Då försvarsministern enligt allmän
uppfattning lägger ned ett mycket
gott arbete på att effektivisera vårt försvar
samtidigt som han vinnlägger sig
om att pressa ned de betydande försvarskostnaderna
inom det möjligas ram,
tror jag knappast att det är lämpligt att
nu visa upp pekpinnen som en varning
mot att vidtaga kostnadsbesparande åtgärder,
som sakkunskapen, enligt vad
jag kunnat finna, icke i nuvarande politiska
läge avvisat.

Då man vid skrivningen under denna
punkt icke ansett sig kunna ta hänsyn
till av mig anförda synpunkter, har jag
avgivit en blank reservation, vilket jag
för kammaren på detta sätt velat meddela.

Häri instämde herr Hesselbom (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 2.

Om utredning ang. begränsning av
försvarskostnaderna.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Lage
Svedberg m. fl. (1:51) och den andra
inom andra kammaren av herr Spångberg
m. fl. (11:57), hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag enligt de riktlinjer,
som i motionerna angivits rörande
begränsning av försvarskostnaderna
under fredstid.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Helmer
Persson m. fl. (1:140) och den and -

ra inom andra kammaren av herr Holmberg
m. fl. (II: 191), hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning och förslag i syfte att
åstadkomma en betydande nedskärning
av försvarsutgifterna.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Lindblom
m. fl. (I: 279) och den andra inom
andra kammaren av herr Boi ja m. fl.
(11:367), hade hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av fjärde
huvudtiteln måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att, när en under överbefälhavarens
ledning igångsatt utredning
angående försvarskostnaderna
verkställts, Kungl. Maj:t ville tillsätta en
kommitté enligt vad i motionerna anförts
med uppgift att pröva föreliggande
förslag och undersöka möjligheterna för
en begränsning av försvarskostnaderna.

I en inom andra kammaren av herrar
Åkerström och Karlsson i Olofström
väckt motion (II: 63) hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att i motionen anförda
synpunkter måtte beaktas vid de av
överbefälhavaren igångsatta utredningarna
angående avvägningen mellan olika
försvarsgrenar.

I en inom andra kammaren av herr
Ekdahl väckt motion (II: 217) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta hemställa,
att Kungl. Maj:t ville taga under
övervägande möjligheterna för ett betryggande
inslag av civil ekonomisk sakkunskap
inom de militära förbanden.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna I: 51 och II: 57 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; b)

att motionerna 1:140 och II: 191,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionerna I: 279 och II: 367 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

d) att motionen II: 63 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

140 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Om utredning ang. begränsning av försvarskostnaderna.

e) att motionen 11:217 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Statsutskottet redovisar
i sitt utlåtande på denna punkt en motion
av undertecknad och några andra
ledamöter av denna kammare. I motionen
har hemställts, att rikdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om
en utredning beträffande möjligheterna
att göra en väsentlig besparing av försvarskostnaderna.
Vår förhoppning bär
inte sträckt sig så långt, att vi räknat
med att få en hundraprocentig uppslutning,
men efter de diskussioner som
här i riksdagen förts beträffande skattepolitiken,
är förväntningarna hos motionärerna
att vi i dag skall få en stark
uppslutning. Vi anser nämligen, att det
just beträffande försvarskostnaderna
finns utrymme för sådana besparingar,
som skulle möjliggöra den lindring av
skattetrycket, som högern och folkpartiet
vid flera tillfällen såväl vid denna
riksdag som tidigare ansett böra med
det snaraste vidtagas.

När vi väckte denna motion, räknade
vi inte med någon större förståelse från
statsutskottets sida, ty om man gör en
återblick på den senaste lo-årsperioden,
finner man, att riksdagen årligen serverats
förslag om ständigt ökade försvarskostnder.
Men när kriget i Europa slutade,
tror jag nog att den övervägande
delen av vårt folk åtminstone hoppades,
att den del av skattebördan som berodde
på försvarskostnaderna skulle lättas
genom en årlig sänkning av dessa utgifter.
Men så har ingalunda blivit förhållandet,
utan varje år har försvarsdepartementet
serverat riksdagen förslag
om ökade försvarsutgifter.

Omedelbart efter krigets slut avsåg
man enligt de framställningar, som då
gjordes till riksdagen, att hålla våra försvarskostnader
inom en årlig ram av
700 å 800 miljoner kronor. I den kungl.
proposition, som ligger till grund för
statsutskottets utlåtande i dag, rör sig
kostnaderna kring en summa av drygt 2
miljarder kronor, och om man därtill
lägger kostnaderna för gjorda förhands -

beställningar och räknar in de automatiska
kostnadsstegringar som i det sammanhanget
kan väntas, kommer man
upp till årliga försvarsutgifter på drygt
2,5 miljarder kronor.

Det är naturligtvis riktigt att så länge
vi skall ha ett försvar, vars syfte är att
värna vår frihet och neutralitet, bör
man om möjligt sätta sådan materiel i
händerna på våra soldater, som skall
försvara denna vår frihet, att det svenska
försvaret blir likvärdigt i kvalitet
med den eller de nationers militära
maktmedel som möjligen skulle angripa
oss. Vårt flyg, i synnerhet vårt jaktflyg,
bör naturligtvis vara likvärdigt med
andra nationers. Men även om detta resonemang
är riktigt, torde man vid en
översyn av våra försvarskostnader möjligen
kunna krympa ramen för dem.
Den tekniska utvecklingen nödvändiggör
ju en snabb förnyelse inte bara inom
marinen och armén utan även och
framför allt inom flygvapnet. Riksdagen
har tidigare tagit ställning till frågan om
en kostnadsram för flygets modernisering,
som emellertid tydligen inte kan
förverkligas, eftersom de automatiska
kostnadsstegringar, som redovisas av
flygförvaltningen och som återges i den
kungl. propositionen, för sjuårsperioden
1954—1961 uppgår till inte mindre än
drygt 900 miljoner kronor.

Vi motionärer bär den uppfattningen,
att om man i takt med den tekniska utvecklingen
skall tillföra de olika vapenslagen
erforderlig ny utrustning och man
börjar t. ex. med marinen, fortsätter med
armén och till sist tar itu med flyget,
så är den utrustning, som tillförts det
ena vapenslaget, redan föråldrad när
man kommer till de andra, och resultatet
blir en rundgång mellan de tre vapenslagen
med årliga förnyelser.

Det är givetvis riktigt, att man inom
den kostnadsram, som bör upprätthållas
under en fredsperiod, förnyar våra försvarsmedel
med materiel som är likvärdig
med andra länders; därom tror jag
inte det råder någon meningsskiljaktighet
mellan motionärerna och dem som
förfäktar att här finns utrymme för ytterligare
kostnader utöver den fastställ -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

141

Om utredning ang. begränsning av försvarskostnaderna.

da ramen. Vi motionärer anser emellertid
att tidpunkten nu är inne för att
göra en snabb översyn i syfte att genomföra
väsentliga besparingar. Det råder
fred i Europa, kriget i Korea har
avstannat. Visserligen föreligger för närvarande
ett utrikespolitiskt osäkerhetstillstånd,
men jag tror inte att detta kan
motivera att vi verkställer en nyanskaffning
av materiel till försvaret i sådan
omfattning, att vi på grund därav måste
avstå från viktiga åtgärder på andra
områden inom vårt gemensamma folkhushåll.
Det är ännu icke genomfört en
social omvårdnad på det sätt som i varje
fall vi socialdemokrater tror att det
finns förutsättningar för att ytterligare
förbättra. Jag tror också att det är nödvändigt,
att man avväger vad vi har råd
att lägga ned på försvaret mot vad som
är nödvändigt att investera inom vårt
övriga näringsliv. För närvarande åtgår
hälften av de statliga skatteinkomsterna
till försvaret, vilket motsvarar drygt en
fjärdedel av hela landets sammanlagda
inkomster. Nu kommer tydligen representanterna
för statsutskottets första avdelning
att påpeka, att Sverige ingalunda
är så pressat under försvarsbördan, tv
man kan hänvisa till andra stater, som
har väsentligt högre försvarskostnader
i proportion till nationalinkomsten. Man
kommer att peka på Belgien och Holland
och säga att kostnaden där är 7 procent,
medan man i Sverige redovisar en kostnad
på 5 procent. Man kommer att tala
om Frankrike med It procent och England
med 12 procent, Amerika med 14
procent och Ryssland med så mycket
som 18 procent. Men det är att märka
att dessa länder har varit med om ett
krig, vilket naturligtvis har orsakat härjningar
som måste beaktas vid beräkningen
av kostnaderna.

Många framhåller, att de försvarskostnader
som vi har lagt ned före och under
det senaste världskriget har gett oss
den oskattbara förmånen, att vi har befunnit
oss i en fredlig oas, medan våra
grannländer samtidigt fått lida av både
krig och ockupation. Om våra rustningar
under de kritiska perioderna har förebyggt
angrepp av det slag som riktats

mot våra grannländer, är det naturligt,
att offret kan anses vara ringa. Men man
kan förvisso också framhålla andra omständigheter,
när man gör profetior och
ger en återblick.

Trots de vällovliga och med glädje
emotsedda försök, som försvarsministern
har presterat i den kungl. proposition
som här redovisas av statsutskottet,
bär en ökning i de sammanlagda utgifterna
inträtt. Jag ställer den frågan till
departementschefen och till den avdelning
inom statsutskottet som har sysslat
med denna proposition: Är det inte riktigt
att man nu, då fred, låt vara väpnad,
råder i Europa, överväger förutsättningarna
för en minskad försvarsram
och därvid dels ger försvaret ekonomiska
förutsättningar att följa med den tekniska
utvecklingen, så att armén, marinen
och flyget är i nivå med dessa försvarsgrenar
i andra stater, och dels väger
försvarskostnaderna mot andra samhällsutgifter.

På grund av såväl samhällsekonomiska
som utrikespolitiska förhållanden deklarerar
försvarsministern i propositionen,
att man inte kan fortsätta med att
på detta sätt öka försvarsutgifterna. Det
är nog en del ledamöter i denna kammare
som anser, att den grupp, som vågar
efterlysa besparingar i försvaret,
inte har känsla för nationens frihet. Så
är ingalunda förhållandet, men vi anser,
att hur viktigt det än är att man har tillgång
av försvar som förhindrar kränkningar
av neutraliteten, bör det ändå finnas
utrymme för besparingar. En parlamentarisk
översyn av försvaret är befogad.
En sådan utredning har icke tillsatts
efter det senaste världskrigets utbrott.
Av riksdagstrycket finner man,
att det under tidigare år tillsatts parlamentariska
utredningar, där den civila
ekonomiens främsta expertis granskade
kostnaderna, samtidigt som försvarets
bästa experter försåg utredningarna med
erforderligt material. Man kommer säkerligen
här från statsutskottets första
avdelning — som närmast svarar för
detta utlåtande — att erinra om att försvarsministern
redan har satt i gång
utredningar. Det bär anförtrotts åt över -

142 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Om utredning ang. begränsning av försvarskostnaderna.

befälhavaren att göra en snabb översyn,
möjligen även med olika alternativ angående
försvaret, och det är därför lämpligt
att avvakta resultatet av denna. Jag
tycker att denna motivering ingalunda
eliminerar kravet på en parlamentarisk
utredning. Jag utgår nämligen från att
överbefälhavaren liksom alla andra militärer
i vårt land besjälas av önskan att
få ett försvar, som är så bra både kvantitativt
och kvalitativt, att det inte finns
möjligheter att förverkliga andra statliga
investeringar till gagn för samhället.
Militärerna resonerar som den
idrottsman, som t. ex. vill göra sig gällande
i brottning eller boxning. Han menar
att det är nödvändigt att få så stor
slagkraft som möjligt och tränar för att
prestera det bästa. Det är ju naturligt, att
en sådan känsla måste råda också hos
vår militära ledning, inte minst därför
att yrkesmilitären ju aldrig kan säga,
att den kvantitativa eller kvalitativa utrustningen
är tillräcklig, utan anspråken
kommer ständigt att stegras och vidarebefordras
genom försvarsdepartementet
till riksdagen.

Vi kan här också peka på de automatiska
prisstegringar som har förekommit
överallt. Det är ju helt naturligt att dessa
inverkar inte minst då det gäller att
fullfölja riksdagens beslut om flyget.
Kungl. Maj:t har, efter vad jag kan förstå,
redan reducerat utgifterna i det förslag
som accepterats av riksdagen när
det gällde flygflottiljerna. När man inom
flyget på grund av den tekniska utvecklingen
behöver förnya materielen under
en sjuårsperiod, torde enbart flyget
drabbas av en mängd prissstegringar.

Jag skall inte fortsätta längre, utan
hemställer om bifall till motionerna I: 51
och II: 57.

I detta anförande instämde herr Damström
(s).

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I anslutning till försvarets
huvudtitel har vi väckt tre motioner,
där det bl. a. yrkas en beskärning
av rustningsanslaget med drygt 300 mil -

joner kronor. Jag skall därför säga några
ord till motivering för våra yrkanden.

Inom de breda folklagren växer det
fram ett allt starkare missnöje med de
ständigt ökade militärutgifterna. Detta
missnöje har också återspeglats med en
rad motioner med yrkanden om åtgärder
för att nedbringa nämnda utgifter.

Från militärt håll hade man äskat
2 205 miljoner kronor för kommande
budgetår. Dylika äskanden plägar alltid
vara ställda med tanke på att eventuella
prutningar kan företagas av regeringen
och riksdagen. Nu visar det sig emellertid
att generalernas och amiralernas krav
i allt väsentligt blivit uppfyllda. Den
samlade försvarsbudgeten för kommande
år blir 2 180 miljoner kronor. Räknar
man med vad som därtill kommer på tillläggsstaterna
och de kompletterande
förslagen, bland annat till flyget, så blir
egentligen de genomsnittliga försvarsutgifterna
nästa år cirka 2,4 miljarder kronor.

Detta är svindlande belopp för vårt
lilla land. Allt detta rimmar illa med regeringens
deklaration om avspänning i
det internationella läget. Det stämmer
föga med försvarsministerns uttalande
till statsverkspropositionen att »ur samhällsekonomisk
och statsfinansiell synpunkt
måste allvarliga betänkligheter resas
mot en dylik stegring av våra försvarskostnader».

När utskottet uttalar sig om den utvidgade
kostnadsramen för flyget under
sjuårsperioden 1953—1960, anges även
från detta håll starka betänkligheter. En
utredning lär enligt försvarsministern
vara i arbete, nämligen ■— som herr
Svedberg nyligen nämnde — överbefälhavarens
utredning, angående försvarskostnadernas
storlek på längre sikt och
den ur strategisk synpunkt lämpligaste
avvägningen mellan försvarsgrenarna.
Denna utredning har kommit till stånd
efter det att riksdagen engagerats för bestämda
flerårsplaner när det gäller materielanskaffningen
åt de tre försvarsgrenarna.
Man måste i anledning härav
säga, att planlöshet och anarki verkligen
tycks vara påtagliga.

Man behöver inte vara mångordig för

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 143

Om utredning ang. begränsning av försvarskostnaderna.

att motivera åtgärder för nedskärning av
försvarsutgifterna. Kravet på att så sker
växer sig starkare för varje dag som går.
Inte minst inom socialdemokratiens egna
led är detta påtagligt. Våra förslag i anslutning
till försvarets huvudtitel är därför
utformade dels för att få till stånd en
skyndsam utredning och förslag i syfte
att åstadkomma en beytdande nedskärning
av försvarsutgifterna, dels för att i
avvaktan på denna utredning pruta ned
anslagsgivningen med något över 300
miljoner kronor.

Beträffande punkten 2, som vi nu behandlar,
ber jag, herr talman, med dessa
korta motiveringar få yrka bifall till motionerna
1: 140 och II: 191 och återkomma
med yrkanden i övriga punkter allteftersom
de föredrages.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Då jag icke deltagit i
utkottsbeliandlingen av detta ärende, vill
jag passa på tillfället att med anledning
av vad utskottet har skrivit på denna
punkt i sin motivering få understryka
vikten av att den utredning, som utskottet
finner önskvärd, nämligen en parlamentarisk
utredning med representanter
för riksdagen, snarast kommer till stånd.
Det är i dagens läge nödvändigt att få
en utredning rörande försvarsanstalterna
och försvarsutgifterna på en bredare
bas än den nuvarande. Det räcker inte
att bara ha yrkesmilitärer, som sitter och
gör upp önskeprogram. Det är nödvändigt
att också riksdagens representanter
från olika partier får vara med och ta
ställning till de önskemål och nya förslag
som här kan komma fram.

Vi befinna oss på detta område i en
mycket stark utveckling. Tekniken går
fort framåt, och det gäller givetvis även
för försvaret att söka följa med i den
nya utvecklingen. Risk föreligger för att
samtidigt som man söker tillgodose teknikens
krav på nya försvarsmedel man
konserverar föråldrade försvarsmedel
och på detta sätt gör försvarskostnaderna
onödigt höga.

Jag vill med dessa få ord endast be
att få understryka vad utskottet har sagt

om en allsidig och parlamentarisk utredning
och uttalar den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t måtte se till att den begärda
utredningen skyndsammast tillsättes.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! På förevarande punkt
har jag jämte en del andra väckt motionerna
I: 279 och II: 367. Med hänsyn
till den välvilliga behandling, dessa motioner
har fått i utskottsutlåtandet på
s. 3 och 4, har jag inte någon anledning
att argumentera vidare därom. Jag
ber endast att få uttala den förhoppningen,
att de synpunkter, som har framförts
och till vilka utskottet har anslutit
sig, måtte leda fram till kostnadsbesparande
åtgärder och till ett nedbringande
av försvarsutgifterna, som både motionärerna
och utskottet har uttalat sig för.
Jag kan i övrigt instämma med vad herr
Karl Andersson nyss uttalade.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Med anledning av herr
Lindbloms anförande får jag säga, att
en nöjd motionär är en så pass sällsynt
företeelse, att jag inte skall beröra hans
anförande på något sätt som kan störa
det idylliska intryck det gjorde.

Vad herr Helmer Persson beträffar
har vi tidigare karakteriserat kommunisternas
besparingsförslag när det gäller
försvaret, och jag tror inte vi har
anledning att i dag ta upp någon ny diskussion.

Herr Lage Svedberg höll ett långt och
vidlyftigt anförande, riktat till statsutskottet
och dess första avdelning. Jag
vill ge honom det rådet att upprepa
detta anförande vid något tillfälle när
försvarsministern är närvarande, så att
försvarsministern får ta upp en diskussion
med honom. Hans anförande syftade
nämligen långt utöver de uppgifter,
som kan ha ålegat statsutskottet och dess
första avdelning vid behandlingen av
denna proposition.

Herr Svedberg var också liksom herr
Karl Andersson inne på att det under

144 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Om utredning ang. begränsning av försvarskostnaderna.

ledning av överbefälhavaren pågår en
utredning angående den lämpligaste avvägningen
mellan de olika försvarsgrenarna
samt försvarskostnadernas storlek
på längre sikt. Utskottet har inhämtat,
att den utredningen väntas bli slutförd
under innevarande höst. Utskottet har i
anledning av herr Lindbloms motion
uttalat, att utskottet finner det i princip
riktigt, att representanter för riksdagen
får överlägga om denna utredning, när
den blir färdig, men det blir ju Kungl.
Maj:ts sak att överväga den frågan. När
utredningen föreligger, kan det rätta
tillfället vara inne att fortsätta den diskussion
som herr Lage Svedberg här
har inlett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Om man läser Dagens
Nyheter i dag, återfinner man på första
sidan en redogörelse, som t. o. in. ger
antydningar om att radioaktivitet har
förmärkts här i Stockholm. Det är försvarsforskningens
expertis som ger detta
till känna. När tekniken nu utvecklas
så snabbt, att vi har kommit in i atomåldern
och har möjligheter att tillverka
sådana förstörelsemedel som vätebomben,
tror jag att frågan om en översyn
bör tas upp snabbt, ty dessa stridsmedel
— om de användes — eliminerar
alla de förutsättningar, andra stridskrafter
kan åstadkomma. Bara detta faktum
är tillräcklig motivering för en
skyndsam utredning med sikte på vad
värde det ligger i de rustningsdetaljer
som vi nu har, om vi går emot även i
fortsättningen en tid där meningsbrytningarna
på det internationella området
kommer att avgöras med den makt som
inrymmes i försvaret.

Herr THUN, EDVIN, (s):

Herr talman! När avdelningen behandlade
fjärde huvudtiteln och de i
samband med densamma inlämnade
besparings- och utredningsmotionerna,
gick man inte så saklöst förbi dessa som
herr Svedberg synes föreställa sig. Det

bär varit åtskilliga föredragningar och
ganska långa diskussioner om skilda
spörsmål, då det har gällt att klarlägga
de olika detaljer, som utan tvivel ryms
inom detta stora problemkomplex. Avdelningen
har därvid, såsom framgår av
den positiva skrivningen beträffande utredningsförslaget,
kommit fram till den
uppfattningen, att en utredning under
alla förhållanden är nödvändig och enligt
uppgifter, som vi har fått, är utredningen
faktiskt redan igångsatt. Då herr
Svedberg understryker angelägenheten
av att utredningen skyndsamt sättes i
gång, har han alltså redan fått sitt önskemål
uppfyllt. Det kan under alla förhållanden
inte vara lämpligt att inleda
en parlamentarisk diskussion om dessa
frågor, innan utredningens resultat föreligger
såsom grund för en dylik diskussion.
Med hänsyn till försvarsteknikens
snabba utveckling vore det otänkbart, att
en parlamentarisk diskussion skulle kunna
leda till något resultat, om den inte
baseras på materialet från en sakkunnig
utredning.

Utskottet förutsätter ju i utlåtandet,
att Kungl. Maj:t skall göra allt som är
möjligt för att få till stånd en parlamentarisk
prövning av de olika frågorna.
Jag tror att man därmed har öppnat
en väg som kan komma att ge vissa
resultat.

Vi har naturligtvis ingen anledning
från utskottets sida att uttala oss om vilka
resultat man kan förvänta av utredningen.
Vi noterar med tillfredsställelse
att försvarsministern förklarat, att utredningen
skall läggas på så bred bas,
att det säkerligen blir möjligt att pröva
olika framkomna alternativa förslag.
Det kanske t. o. m. kommer att bli tillfälle
att diskutera vissa justeringar nedåt
av försvarsanslagen. Men, som sagt,
det är nu för tidigt att ge sig in på dessa
problem.

Jag tror nog att herr Svedberg tills
vidare borde kunna känna sig belåten
med utskottets skrivning. Han får ju tillfälle
att gå in på hela frågan, när den
kommer upp till behandling efter det att
det då föreliggande utredningsmaterialet
överlämnats.

145

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats särskilda
propositioner komme att framställas
dels beträffande mom. a av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan,
dels rörande mom. b och dels angående
mom. c—e.

Därefter gjordes till en början enligt
de i fråga om mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 51 och II: 57; och förklarades den
förra propositionen, som uppprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i mom. b hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 140 och II: 191, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. c—e hemställt.

Punkterna 3—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga
vid armén.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva utbetalning av tilläggspremier
till vissa värnpliktiga i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 4 januari 1954 förordat, dels ock
till Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 47 600 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herrar Senander och Johansson i
Stockholm väckt motion (II: 35) hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
en utryckningspremie, beräknad efter

10 Första kammarens protokoll 195b. Nr 22.

Nr 22.

vid armén. — Ang. arméns tygmaterielanslag
m. in.

en krona per tjänstgöringsdag, skulle utbetalas
till de värnpliktiga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 35,

a) medgiva utbetalning av tilläggspremier
till vissa värnpliktiga i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
4 januari 1954 förordat;

b) till Armén: Avlöningar m. m. till
värnpliktiga för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 47 600 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
II: 35.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 21—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Ang. arméns tygmaterielanslag m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar inom en
kostnadsram av 400 000 000 kronor, dels
ock till Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. in. för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 280 000 000 kronor.

146 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till underhåll av arméns tygmateriel m. m.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Helmer Persson m. fl. (I:
141) och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 192)
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Armén: Anskaffning av
tygmateriel m. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
200 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:141 och II: 192, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar inom
en kostnadsram av 392 500 000 kronor;

b) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. in. för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 272 500 000
kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:141 och II: 192.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 141 och
II: 192 i nu förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 39.

Anslag till underhåll av arméns tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Underhåll av tygmateriel
in. m. för budgetåret 1954/55 an -

visa ett reservationsanslag av 70 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvalcl (I: 83) och den andra inom andra
kammaren av herrar Nyberg och Stenberg
(II: 133), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 09 000 000 kronor,

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 141 av herr Helmer Persson
m. fl. och II: 192 av herr Holmberg m. fl.,
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 70 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
83 och 11:133 samt 1:141 och 11:192,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1954/55 anvisa ett
reservationsanslag av 68 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Boman, Malmborg i
Skövde och Ståhl, fröken Elmén samt
herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 83 och 11:133 samt 1:141 och
II: 192, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 67 500 000
kronor.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Det nu ifrågavarande
anslaget, Underhåll av tygmateriel m. m.,
är för det nu löpande budgetåret upptaget
med 75 miljoner kronor. På grund
av den minskade omfattning av repetitionsövningsverksamheten,
som man räknar
med under nästkommande budgetår,
har de militära förvaltningarna räknat
med en nedsättning av anslaget till 71

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 147

Anslag till underhåll av arméns tygmateriel m. m.

miljoner kronor. Departementschefen
har ytterligare minskat anslaget till 70
miljoner kronor.

På grund av att vissa avlöningskostnader
som för närvarande bestrides från
sakanslag, i enlighet med vad som föreslagits
i särskild proposition angående
försvarets centrala förvaltningar skall
överföras till avlöningsanslag, har en ytterligare
minskning av anslaget till tygmateriel
till 68,5 miljoner kronor blivit
möjlig.

Under den punkt, som nu behandlas,
föreligger en reservation av herr Ohlon
in. fl., däri yrkas att anslaget skall minskas
med ytterligare en miljon kronor.
Motiveringen härför är att man skall
kunna öka anslagen till vissa frivilliga
organisationer. Under respektive anslag
har sålunda yrkats på höjning av hemvärnets
avlöningsanslag med 234 000
kronor, hemvärnets omkostnadsanslag
med 50 000 kronor, hemvärnets övningsanslag
med 65 000 kronor, anslagen
till frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. med 116 000 kronor, till frivilliga
skytteväsendets befrämjande med
100 000 kronor och till lottaorganisationen
med 100 000 kronor. Detta gör
665 000 kronor tillsammans.

Jag har när det gäller dessa ökade anslag
till de frivilliga organisationerna
anmält blanka reservationer. Det är uppenbart
att jag gärna skulle ha sett, att
det hade funnits möjligheter att öka anslagen
till dessa ur försvarssynpunkt
mycket viktiga frivilliga försvarsrörelser.
Men såvitt jag förstår finns ingen
möjlighet att inom budgetens ram utan
att öka det totala anslaget under fjärde
huvudtiteln bevilja dessa ökade anslag.
Vi har inom avdelningen undersökt möjligheterna
huruvida man skulle kunna
göra några nedsättningar av anslagen på
någon punkt, men resultatet har tyvärr
blivit negativt. Under dessa omständigheter
anser jag mig inte kunna biträda
de ökningar av anslagen som motionsvägen
har begärts. Det är därför som
jag anmält blanka reservationer.

Jag anser inte att det finns någon
möjlighet att minska anslaget till underhåll
av tygmateriel. Den omständigheten

att departementschefen gått ned 1 miljon
kronor under vad förvaltningarna
har äskat kan rimligtvis icke — såsom
man faktiskt gjort — tagas till motiv för
att man skulle kunna minska detta anslag
med ytterligare 1 miljon kronor.

Herr talman! Jag har velat lämna denna
deklaration och har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Eftersom herr Lundgren
nämnde mitt namn och talade om i vilket
sammanhang det förekommer här,
nämligen i samband med ett förslag att
inom den givna kostnadsramen överflytta
en miljon kronor från anslaget för
tygmateriel till anslagen för de frivilliga
försvarsorganisationerna, vill jag säga,
att då det tydligen är ganska lönlöst att
i dag ställa något yrkande om bifall till
vårt förslag, avstår jag från att göra
det.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Eftersom herr Lundgren
under denna punkt också log upp frågan
om anslaget till det frivilliga skyttet,
skall jag redan nu be att få säga ett
par ord rörande detta anslag. En förutsättning
för bifall till den motion, som
jag har väckt rörande det frivilliga skyttet,
får väl anses vara en viss sänkning
av anslaget till tygmaterielen. Jag skall
inte gå in på de skäl för ett bibehållet
anslag till det frivilliga skyttet, som är
redovisade i motionen och i viss mån i
reservationen, men jag skall tillåta mig
att något komplettera de i motionen anförda
synpunkterna.

För mig har det i första hand varit
en fråga om att uppmuntra alla frivilliga
insatser på försvarets område. Jag
vill inte på något sätt uppträda såsom
militär expert, men jag har den bestämda
känslan att skyttet, särskilt priekskyttet,
har ett oerhört stort värde för
vår försvarsberedskap även i atomåldern.
Kanske må det tillåtas mig att
åberopa en sakkunnig på detta område,

148 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till underhåll av arméns tygmateriel m. m.

eftersom jag säkerligen inte själv blir
betraktad såsom någon auktoritet. Jag
har nyligen fått kännedom om ett uttalande
av skyttepresidenten i Schweiz,
vilket jag skall be att få citera. Ilan säger
bl. a.: »Erfarenheter från Korea visar
med all tydlighet att det inte går
att bygga infanteriets uppträdande på
enbart automatvapen och tunga vapen,
och hur skall vi små länder — Schweiz,
Sverige, Norge m. fl. — orka med att
skaffa fram all den ammunition, som
automatvapnen slukar. Vid en nyligen
utförd stridsskjutning i Schweiz uppnådde
prickskyttarna avsevärt fler träffar
än de med automatvapen och detta
med ett avsevärt mycket mindre antal
lossade skott. Om en vanlig gevärsskytt
med två skott når bättre träffresultat
på samma tid som det tar för en automatvapenskytt
alt tömma hela sitt magasin,
varför inte då satsa på prickskytten?» Jag

stöder mig på detta uttalande, när
jag förordar en ökad uppmuntran av
det frivilliga skyttet. Det skulle, såvitt
jag förstår, innebära en besparing. Över
huvud taget betyder i vårt land skjutskickligheten
givetvis oerhört mycket.
Därutöver är det emellertid några synpunkter,
som jag gärna skulle vilja lägga
fram för kammaren och som jag tror
blir aktuella i framtiden.

Att vi upprätthåller vårt frivilliga
skytteväsende och har våra skjutbanor
i gott stånd, anser jag vara av stort värde
också ur jaktvårdens synpunkt. Jag
ber er tänka på att vi varje höst skickar
ut hundratusentals skyttar i skogarna.
Vi fäller årligen för närvarande ungefär
25 000 älgar i vårt land. Jag vill betrakta
det såsom en absolut förutsättning
för att vi skall få hyfs på vårt skytte i
skogarna, inte bara älgskyttet utan kulskytt
et över huvud taget, att dessa
hundratusentals skyttar får vana att
handskas med gevären och får tillfälle
att öva upp sin skjutskicklighet. Vi lar
risker, om vi inte ger dem möjlighet att
upprätthålla sin skjutfärdighet. Jag
skulle för övrigt tro att det bara är en
tidsfråga, när vi måste kräva bevis på
skjutskicklighet av dem, som får licens

att jaga älg. Ett stöd från det allmännas
sida åt det frivilliga skyttet har även ur
den synpunkten sin betydelse.

Slutligen vill jag framhålla, att ett
nedskärande av anslaget till det frivilliga
skyttet enligt min mening i viss mån
strider mot de beslut, som vi fattade
sent i går kväll, om stöd åt fritidsverksamhet
och föreningsliv. Jag tror att
skytteföreningarna har en stor mission
att fylla även såsom kamratliga sammanslutningar,
vilka under trevliga och uppfriskande
former lockar ut folk inte bara
till skjutbanorna utan även på fältskytte
till fots och på skidor, som är av stort
värde ur rekreationssynpunkt.

Jag vågar på detta stadium inte ställa
något yrkande, men jag vill understryka,
herr talman, att en förutsättning för
bifall till reservationen 8 a) vid punkten
49 är att även reservationen vid
punkten 39 blir bifallen; annars kan vi
inte hålla oss inom den ekonomiska ramen.
Jag ber, herr talman, att eventuellt
få återkomma då punkten 49 föredrages.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! För att ingen skall få
den föreställningen att ett bifall till motionerna
skulle innebära en förstärkning,
ber jag att få upprepa vad herr
Lundgren nyss sagt, att man godtyckligt
föreslagit minskning av anslaget till
underhåll av tygmateriel med 1 000 000
kronor och därefter fördelat 665 000
kronor av denna miljon på olika smärre
anslag. Så har man fått en besparing av
335 000 kronor som man inte disponerat
av det man velat ta från anslaget till
tygmateriel. Jag vill understryka, att
denna omfördelning är helt och hållet
godtycklig.

Slutligen vill jag säga till herr Hansson,
att det torde vara första gången
här i riksdagen som man tar älgjakten
till motivering för skytteanslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 149

Anslag till marinens övningar m. m. — Anslag till fartygsbyggnader.

Punkten 40.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

Anslag till marinens övningar m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:141
och 11:192, såvitt nu vore i fråga, till
Marinen: Övningar m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
24 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 141
av herr Helmer Persson m. fl. och II:
192 av herr Holmberg m. fl. hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att förevarande
anslag måtte uppföras med
14 000 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad som rörande denna punkt föreslås
i motionerna nr 1:141 och 11:192.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på bifall
till motionerna 1:141 och II: 192 i
nu ifrågavarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 68—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Anslag till fartygsbyggnader.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna de utökningar

m. m. av planerna för verksamheten under
fartygsbyggnadsanslaget, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 4 januari 1954 angivits, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med i
samma statsrådsprotokoll angivna grunder
medgiva utläggande av beställningar
inom en kostnadsram av 75 500 000 kronor,
dels ock till Marinen: Fartygsbyggnader
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
reservationsanslag av 110 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 141 av herr Helmer
Persson m. fl. och II: 192 av herr Holmberg
m. fl. hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 70 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:141 och 11:192, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna de utökningar m. m. av
planerna för verksamheten under förevarande
anslag, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1954 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll och
av utskottet angivna grunder medgiva utläggande
av beställningar inom en kostnadsram
av 73 800 000 kronor;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 108 300 000 kronor.

Sedan herr Persson, Helmer, yrkat bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 141 och II: 192, såvitt nu
vore i fråga, och herr Näsgård yrkat bifall
till utskottets hemställan samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes propositioner
enligt berörda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

150 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag- till anskaffning av vapenmateriel

ning av flygmateriel m. m.

Punkten 73.

Anslag till anskaffning av vapenmateriel
m. m. vid marinen.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
141 och II: 192, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 92 500 000 kronor;

b) till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
in. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
92 500 000 kronor.

Efter det herr Persson, Helmer, yrkat
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:141 och II: 192 i nu ifrågavarande
del, och herr Näsgård yrkat
bifall till utskottets hemställan samt
överläggningen förklarats slutad, gjordes
propositioner enligt dessa båda yrkanden;
och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 74 och 75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkterna 77—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92.

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att

m. m. vid marinen. — Anslag till anskaff i

enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1954 angivits medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 535 000 000 kronor,
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning

av flygmateriel m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
450 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 140 av herr Helmer Persson
m. fl. och II: 191 av herr Holmberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen i avvaktan på utredning
och förslag rörande nedskärning
av försvarsutgifterna måtte avslå
av Kungl. Maj:t framlagt förslag om ökning
av utgifterna till flygvapnet under
budgetåren 1954/55—1960/61 från 2 105
miljoner kronor till 3 150 miljoner kronor,

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 141 av herr Helmer Persson
m. fl. och II: 192 av herr Holmberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att förevarande anslag måtte för
nästa budgetår uppföras med 300 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

140 och II: 191, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1954 och
av utskottet angivits medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel m. m.
inom en kostnadsram av 528 700 000 kronor; b)

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

141 och II: 192, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 443 700 000
kronor;

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 151

II. att motionerna I: 140 och II: 191,
såvitt nu vore i fråga, i vad de icke behandlats
under I, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Sedan herr Persson, Helmer, yrkat bifall
till utskottets hemställan med de
ändringar, som föranleddes av bifall till
de i ämnet väckta motionerna i nu ifrågavarande
delar, och herr Näsgård yrkat
bifall till utskottets hemställan samt
överläggningen förklarats slutad, gjordes
propositioner enligt berörda yrkanden;
och förklarades propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 93—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96.

Lades till handlingarna.

Punkterna 97—144.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146—150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 151.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1954/55 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 110, hade Kungl. Maj:t föreslagit riks -

Anslag till försvarets forskningsanstalt,
dagen att dels besluta, att försvarets
forskningsanstalt skulle fr. o. m. budgetåret
1954/55 omorganiseras efter i huvudsak
de riktlinjer som angivits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 5 mars 1954, dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i
personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55, dels ock till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
2 967 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundgren (1:510), och
den andra inom andra kammaren av
herr Ståhl (11:649), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att försvarets
forskningsanstalts styrelse skulle
sammansättas på sätt i motionerna angivits,
innebärande att antalet militära
ledamöter skulle utökas med en representant,
att under anslaget Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar skulle utöver
Kungl. Maj:ts förslag uppföras följande
tjänster, nämligen 1 förste byråsekreterare
i Ce 29 och 4 laboratoriechefer
i högst Cp 8, att arvode skulle
utgå till styrelsens ordförande med 2 000
kronor samt att anslaget Försvarets
forskningsanstalt: Yiss forskningsverksamhet
skulle minskas med motsvarande
belopp.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:510 och 11:049, såvitt
de avsåge sammansättningen av försvarets
forskningsanstalts styrelse, besluta,
att försvarets forskningsanstalt skulle
fr. o. m. budgetåret 1954/55 omorganiseras
efter i huvudsak de riktlinjer, som
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 5
mars 1954 angivits, med den avvikelse
utskottet härutinnan föreslagit;

152 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 510 och
II: 649, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
försvarets forskningsanstalt, som föranleddes
av vad departementschefen i förberörda
statsrådsprotokoll föreslagit;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 2 967 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin, Boman,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Staxcuig,
fröken Elmén samt herr Nihlfors ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna I:
510 och 11:649, såvitt de avsåge arvodestillägg
åt överdirektören samt inrättande
av en befattning för förste byråsekreterare
i Ce 29 och fyra befattningar för laboratoriechef
i högst Cp 8. I enlighet härmed
hade reservanterna ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort i mom. II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 510 och 11:649, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 mars 1954 och reservanterna
föreslagit;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 3 088 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Beträffande försvarets
forskningsanstalt föreligger en motion
om viss personal- och löneförstärkning.
Det gäller dels en förste byråsekreterare,
som skulle tjänstgöra hos chefen för anstalten,
och fyra laboratoriechefer i
högst lönegrad Cp 8 och ett arvode till
forskningsanstaltens ordförande, som
tillika är dess överdirektör, på 2 000
kronor.

I den utredning, som har gjorts angående
anstalten, hade föreslagits, att chefen
för forskningsanstalten skulle få
placering som generaldirektör, men
Kungl. Maj:t har ansett, att han bör
stå kvar i överdirektörsställning. Det är
en mycket viktig befattning, och den
blir viktigare för varje år som går.

Man behöver ju inte ha sysslat mycket
med dessa ting för att man skall inse, att
det framför allt är på forskningen och
den tekniska utvecklingen som vårt försvar
beror. Nu har det visat sig svårt
för forskningsanstalten att behålla kvalificerade
forskare. De har haft en tendens
att övergå till annan statsverksamhet
eller till industrien. Det är därför
angeläget, att vi för centrala uppgifter
för forskningen inom radioteknik och
beträffande teletekniska motmedel, kärnfysik
och kärnkemi får kvalificerat
folk, som stannar kvar i anstalten och
där fullföljer sina arbetsuppgifter.

Vad som föreslås i motionen föranleder
totaliter ingen utvidgning av kostnadsramen,
eftersom den merutgift, som
förslaget medför på 121 000 kronor, enligt
reservanterna skulle tagas från anslaget
till viss forskningsverksamhet,
som minskas med motsvarande 121 000
kronor. Vad det gäller, herr talman, är
med ett ord att försöka bidraga till forskningsanstaltens
konsolidering och att få
personalen där att stanna kvar.

Både statsministern och — jag vill
minnas — även försvarsministern och
försvarets ledande män har vid uppre -

Lördagen den 22 mai 1954.

Nr 22. 153

pade tillfällen uttalat, hur viktig just
forskningen är på detta område, och det
synes mig därför, som om riksdagen
skulle böra låta samma uppfattning komma
till uttryck i handling. Det sker
lämpligast genom ett bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
med beteckningen nr 2.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ånyo gå in på forskningens betydelse
för vårt militära försvar. Den
frågan har debatterats här i denna kammare
vid en mängd tillfällen. Det räcker
att i detta avseende ytterligare hänvisa
till det svar som hans excellens herr
statsministern lämnade på en interpellation
den 18 maj. Han understryker där,
att forskningen är av grundläggande betydelse
för vårt försvar särskilt mot de
nyare stridsmedlen.

Frågan om forskningsanstaltens definitiva
organisation har länge hållits svävande.
Sedan något år har en utredning
slutförts rörande denna organisation,
och enligt utredningsmannen var den
avsedd att genomföras under en tidrymd
av tre år. Under sådana omständigheter
kunde man ju ha hoppats, att Kungl.
Maj:t skulle ha framlagt definitivt förslag
i denna fråga. Så har emellertid
icke skett.

I den reservation, som vid detta betänkande
är avgiven av herr Ohlon m.
fl., har yrkats på en viss relativt blygsam
förstärkning av den mest kvalificerade,
vetenskapligt utbildade personalen
eftersom det —■ såsom många gånger
framhållits i dessa debatter — är av
mycket stor betydelse, att dessa högt
kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer
får en fastare ställning än som
hittills kunnat beredas dem, då de avlönas
från sakanslag. Det är ju eljest
risk för att dessa män övergår till den
enskilda industrien, där de har stora
möjligheter att få helt andra löner än
vad staten kan bjuda.

Under hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få instäm -

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

ma i det yrkande, som framställts av
herr Ohlon.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det förhåller sig utan
tvekan på det sättet, såsom redan framhållits
av såväl herr Ohlon som herr
Lundgren, att forskningen har en mycket
stor betydelse för vårt försvar. Dess
styrka beror i stor utsträckning på hur
vi kan följa med i utvecklingen på olika
områden, och i detta avseende har forskningsanstalten
en mycket stor uppgift
att fylla. Det har därför under flera år
varit ett önskemål, att anstalten skulle
utbyggas och få en fastare organisation.
Utskottet har givit uttryck åt detta vid
flera tillfällen under de gångna åren,
och riksdagen har i detta avseende följt
utskottet. Det är därför med den största
tillfredsställelse man nu kan konstatera,
att Kungl. Maj:t har haft tillfälle att
framlägga förslag om en betydande förstärkning
av anstalten, vilket säkerligen
kommer att få en mycket stor betydelse
för dess verksamhet i framtiden.

Reservanterna har velat gå något längre
än Kungl. Maj:t i det att de föreslagit
ett arvodestillägg av 2 000 kronor till
anstaltens chef såsom ordförande i styrelsen.
Med hänsyn till att en sådan avlöningsform
strider mot de principer
som i övrigt tillämpas inom statsförvaltningen,
har utskottet bestämt avstyrkt
detta förslag. Det vore rätt egendomligt,
om man här införde en annan ordning
än den som annars gäller såsom god
praxis inom förvaltningen.

Reservanterna föreslår vidare inrättande
av ytterligare tjänster, därav en
som förste byråsekreterare på anstaltens
kansli och fyra forskartjänster. De stöder
sig därvid på utredningsmannens förslag,
vilket Kungl. Maj:t emellertid inte
ansett sig helt kunna följa. Utskottet delar
i detta avseende departementschefens
uppfattning att man då det gäller anstaltens
utbyggnad bör gå fram med varsamhet
och försiktighet. Anstaltens verksamhet
bör utvecklas successivt, och man
bör avvakta erfarenheterna av den utbyggnad
som nu föreslås. När denna har

154 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

förverkligats, får man gå vidare, om så
erfordras.

Det finns goda skäl för att nu stanna
vid vad utskottet föreslagit, och jag yrkar
därför, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Herr Andersson anser
att det finns goda skäl för att gå fram
med »varsamhet och försiktighet». Ja,
man kan väl säga att riksdagen allt sedan
år 1945 har gått fram med denna
varsamhet och försiktighet, men detta
ger ju intet skydd mot atombomber och
de andra krafter som förekommer inom
den moderna krigstekniken. Det är
nödvändigt att vi intensifierar den forskning
som pågår på detta område, och för
att man skall kunna göra det fordras
den utbyggnad av anstalten som här har
föreslagits.

Sedan förklarar herr Andersson att
det strider mot principerna i statsförvaltningen
att lämna särskilda arvodestillägg.
Detta är nog inte alldeles riktigt,
ty Kungl. Maj:t har möjlighet att i
vissa fall ge sådana arvoden, det vet vi
ju alla. Den tjänsteman som tidigare innehade
motsvarande post som ordförande
i styrelsen — han var visserligen
inte anställd i anstalten, utan på annat
håll — uppbar dock ett arvode av 5 000
kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134 punkten
13 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 93;

Nej — 36.

Punkterna 14-—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående löneoch
pensionsförmåner för personal å
försvarets reservstater; samt

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg
och Stockholms högskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

155

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 138, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1954/55 till folkoch
småskoleseminarierna jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre
skolstadier m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på högre
skolstadier m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda
skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 149 framlagda
förslag och med avslag å motionerna
11:539 av herr Helén m. fl. samt
1:419 av herr Lundqvist m. fl. och II:
540 av herr Håslad m. fl., sistnämnda
bägge motioner i de delar de icke blivit
tillgodosedda genom vad utskottet förut
i utlåtandet anfört,

1. besluta att från och med den 1 juli
1954 skulle, i överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 12
februari 1954 förordat, å enhetsskolans
(försöksskolornas) högstadium och å
realskolestadiet inrättas tjänster i 23 lönegraden
för folkskollärare, som efter
avlagd folkskollärarexamen tjänstgjort
minst tre år såsom folkskollärare och
som i tentamen eller tentamina för filosofisk
ämbetsexamen erhållit minst två
betygsenheter eller genomgått av skolöverstyrelsen
anordnad särskild befordringskurs
om ett läsår;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband
med tjänsteinrättandet den 1 juli
1954 och undantagsvis i framtiden medgiva
den lindring i behörighetsvillkoren
för tjänst i 23 lönegraden, som avsåges
i en övergångsbestämmelse till det av
departementschefen tillstyrkta departementsförslaget
eller eljest kunde befinnas
påkallad;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att för varje
läsår fastställa antalet folkskollärartjänster
i 23 lönegraden;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat meddela erforderliga
föreskrifter om de ifrågavarande
tjänsterna i 23 lönegraden och
om de avsedda befordringskurserna;

5. till Befordringskurser för folkskollärare
å riksstaten för budgetåret 1954/
55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 500 000 kronor;

II. att motionen 11:538 av herrar
Dahlén och Widén icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon och fröken Elmén, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna säga
som Martin Luther inte lär ha sagt på
riksdagen i Worms: »Här står jag och
kan icke annat.» Här har man tvingats
gå med på ett försök som, om det sköts
illa, kan få ganska allvarliga konsekvenser
för hela vårt högre undervisningsväsen.
»Tvingats?» säger någon.
»Ni kan ju försöka avslå Kungl. Maj:ts
proposition.» Ja, det är nu lättare sagt
än gjort.

Vad är det då som har skett? Den
år 1949 tillkallade läroverkens krisutredning
hade bland olika uppslag kommit
med ett förslag som innebar att folkskollärare
i rådande bristsituation beträffande
lärare på det högre skolstadiet
skulle stimuleras att förskaffa sig
begränsad akademisk utbildning för att
därefter övergå till att undervisa i de

156 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

högre skolorna. För att tillmötesgå detta
önskemål föreslogs inrättade av s. k.
1-betygskurser. Undervisningen skulle
vara likvärdig med vanlig universitetsutbildning.
Kurserna skulle begränsas
till naturvetenskapliga ämnen, där bristen
var störst. Krisutredningen, i vilken
bl. a. läroverkslärar- och folkskollärarförbunden
var representerade,
motsatte sig energiskt att kurserna skulle
bli någon sorts fristående befordringskurser
utöver folkskollärarexamen i
stil med de kurser som Kungl. Maj :t nu
föreslår; de borde inordnas i den akademiska
studiegången, vare sig de förlädes
till universitet och högskolor eller
till andra läroanstalter. Fn av anledningarna
till att man ville ge kurserna
denna karaktär torde ha varit att man
önskade få betryggande kontroll över
examinationen. Genom att ge kurserna
akademisk karaktär och vitsorda dem
enligt akademiska betygsnormer hoppades
man också att en del av kursdeltagarna
skulle komplettera utbildningen
till fullständig filosofisk ämbetsexamen
eller åtminstone till den begränsade filosofiska
ämbetsexamen med blott fyra
betyg men med adjunktskompetens efter
vederbörligen genomgången praktisk lärarkurs,
som numera möjliggjorts för
folkskollärare. Man ville med ett ord
koppla samman folkskollärarutbildningen
och den akademiska lärogången och
på så sätt befordra samgåendet mellan
de två lärargrupperna. Det var vida perspektiv
som här skymtade oberoende av
alla kårsynpunkter.

Krisutredningens förslag accepterades
av Kungl. Maj:t och av riksdagen under
dess vårsession 1952. Förra året har en
rad 1-betygskurser varit i gång inte
bara vid de akademiska lärosätena utan
också på andra håll. Om resultatet av
dessa torde det vara för tidigt att redan
nu uttala sig. Helt naturligt har initialsvårigheter
gjort sig gällande, men intresset
har varit stort, inte minst för
kurserna i litteraturhistoria, nordiska
språk och engelska — kurserna har nämligen
inte blott omfattat naturvetenskapliga
ämnen, såsom först ifrågasatts, utan
också nämnda humanistiska discipliner.

Jag återkommer till de akademiska 1-betygskurserna
litet senare.

Detta var första akten. Nu kommer
den andra akten i skådespelet. Förra
året fördes löneförhandlingar mellan
civildepartementet och folkskollärarorganisationerna.
Förhandlingarna gick i
stöpet. Då erbjöd, påstås det från väl
initierat håll, civildepartementet, att
folkskollärare som tjänstgjort minst tre
år och som i tentamen eller tentamina
för filosofisk ämbetsexamen erhållit
minst två betygsenheter vid universitet
eller universitetskurser skulle kunna erhålla
tjänst på det högre skolstadiet i
23 :e lönegraden. Erbjudandet förkastades
av lärarkårernas representanter. I
stället föreslog dessa att vid sidan av
universitetens 1-betygskurser skulle inrättas
befordringskurser vid folkskoleseminarierna
för intresserade lärare. En
dylik särskild befordringskurs om ett
läsår, i regel omfattande två ämnen på
vartdera en termin, skulle ge samma
kompetens för tjänst på det högre skolstadiet
i 23 :e lönegraden som universitetens
utbildning.

Man kan ställa sig frågan varför dessa
befordringskurser förts fram vid en tidpunkt,
då universitetskurserna inte hunnit
med mer än att börja sin verksamhet.
Det är visserligen sant att resultatet
av de första 1-betygskurserna i form
av avlagda godkända tentamina kanske
inte blivit så gott som vi hoppades, men
det visste man inte då. Av de 192 folkskdllärare
som genomgick dylik kurs.
vårterminen 1953 hade den 1 februari
i år bara 28 procent avlagt godkänd
tentamen, medan motsvarande siffra för
övriga 93 i kurserna deltagande studerande
var 38 procent. Under sommaren
och höstterminen 1953 hade 330 folkskollärare
och 96 övriga studerande deltagit
i liknande kurser. Antalet godkända
tentamina den 1 februari i år var
för folkskollärarna 70, d. v. s. 21 procent,
och för de övriga 35, d. v. s. 36,5''
procent.

Det finns emellertid vissa ting att lägga
märke till i detta sammanhang. Procentsiffran
godkända tentamina är större
för vårterminen i fjol än för höstter -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 157

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

minen, vilket ger oss en anvisning.
Många har ännu inte hunnit smälta sina
kunskaper, och jag föreställer mig att
när kunskaperna mognat skall åtskilliga
bland dem, som ännu inte fått godkänt
vitsord, förvärva det. Jag tror att flertalet
skall göra det. Också vid den vanliga
akademiska utbildningen tar det tid
innan kunskaperna hinner mogna, och
här har tidsramen varit i knappaste laget.
Vi får också komma ihåg att ett antal
lärare genomgått universitetskurserna
vid sidan av sin tjänst och därför
helt naturligt behöver längre tid att läsa
in kurser. Att de så gör är för övrigt en
direkt förtjänst för statsverket. I det
långa loppet blir säkerligen utfaliet av
detta experiment betydligt bättre än vad
de nu föreliggande siffrorna ger vid handen.
Det är för tidigt att i dag fälla något
definitivt omdöme om universitetskursernas
bärkraft. Jag tror fortfarande
på dem.

Varför har då lärarförbunden släppt
sin ståndpunkt från krisutredningens
tid, då befordringskurserna avvisades av
såväl dem som av skolöverstyrelsen, medan
de nu accepteras av lärarna? Ja, det
kan man fråga. Svaret är enkelt. Det
skedde för att ge de äldre lärarna en
chans till befordran. För deltagande i
universitetskurs krävs antingen avlagd
studentexamen eller behörighet för folkskollärare
att vinna tillträde till universitet,
enligt kungl. kungörelsen nr 626
år 1953. De äldre lärarna har inte studentexamen
eller dylik behörighet i
samma utsträckning som de yngre. Om
ingen särskild anordning skapades för
de äldre lärarna, skulle måhända flertalet
av dem bli ställda utanför denna
befordran.

Tankegången går igen i proposition
nr 149, där statsrådet Persson på s. 29
anför: »Av de två former för vidareutbildning,
som anges i departementsförslaget,
torde den akademiska utbildningen
för två betyg i filosofisk ämbetsexamen
böra vara den normala för sådana
folkskollärare, som antingen avlagt studentexamen
eller eljest, på grund av
särskilda bestämmelser, äger studera vid
universitet och högskolor. För denna

del av vidareutbildningen behöver inga
särregler införas.»

Utskottet säger sig med skärpa vilja
understryka vad departementschefen sålunda
anfört. Utskottet har så mycket
hellre velat understryka ecklesiastikministerns
uttalande som andra avdelningen
i statsutskottet inte stod främmande
för herr Heléns m. fl, motion om att
samtliga kurser borde ha akademisk karaktär.
Enligt propositionen har vi att
räkna med tre olika slag av kompetensfordringar
för 23-gradstjänsten: den

akademiska kompetensen, befordringskursernas
kompetens och dispens från
varje som helst slag av merutbildning
utöver folkskollärarexamen, med andra
ord kompetens förvärvad i Kungl. Maj:ts
kansli.

Utskottet har emellertid varit bundet.
Överenskommelsen mellan lärarförbunden
och civildepartementet inkluderar
inte bara att tjänster i 23 :e lönegraden
skulle inrättas till ett visst antal utan
också förutbildningen för dessa tjänster,
till vad för sorts läroanstalter denna
förutbildning skulle förläggas och i
vissa fall vilka förutsättningar som krävs
för deltagande i utbildningen. Utskottet
ville inte motsätta sig tjänsterna som sådana.
Å andra sidan hade ett avsteg från
propositionen på övriga punkter i syfte
att justera en del lett till att hela överenskommelsen
fallit, med en allvarlig
konflikt mellan statsmakten och lärarorganisationerna
såsom ödesdiger konsekvens.
Den konsekvensen har inte utskottet
velat ta. Då återstod ingenting
annat för utskottet än att skriva kritiskt
på ett sätt som jag inte tror mig förut ha
mött i ett utlåtande med tillstyrkande
av en kungl. proposition. Utskottet uttalar
att en sammankoppling i överenskommelses
form av så skilda frågor som
ett lönespörsmål och åtgärder av pedagogisk
och skolorganisatorisk art från
olika synpunkter icke kan anses vara
tillfredsställande.

Utskottet lägger i väsentlig mån ansvaret
på rektorerna och skolledarna
för att lärarna i 23 :e lönegraden kommer
att utnyttjas så att undervisningens bästa
tillgodoses. Utskottet understryker ock -

158 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

så vad departementschefen yttrade i ett
interpellationssvar i andra kammaren
den 8 december 1953, att därest tillgången
på filosofie magistrar skulle bli större
än beräknat får de s. k. 23:orna ta en
del av sin tjänstgöring på enhetsskolans
mellanstadium. Utskottet torde med detta
uttalande ha velat säga ifrån, att det
arrangemang, som här genomförs, inte
bör avskräcka studerande vid universiteten
från att skaffa sig föreskriven
akademisk utbildning för att undervisa
i högre skolformer. En sådan konsekvens
vore så mycket mera beklaglig som antalet
filosofie studerande den sista tiden
visat en tendens att öka.

Sedan utskottets betänkande justerats
har händelser inträffat, som ställt hela
denna fråga i en alldeles ny belysning.
Jag nämnde nyss att befordringskurserna
motiverats av önskan att ge äldre lärare
eller lärare utan behörighet att studera
vid universiteten möjlighet att förvärva
högre kompetens. Skolöverstyrelsen
har anteciperat riksdagens beslut
och redan för en eller annan månad sedan
utannonserat befordringskurserna
för hösten 1954. Anmälningssiffrorna till
dem är nu kända.

Antalet sökande folkskollärare som avlagt
sin lärarexamen senast år 1951 utgör
326. Årgången 1951 har 53 sökande,
årgången 1950 har 52, år 1949 har 40, år
1948 har 39 och år 1947 har 27 sökande.
För den sista femårsperioden är det
alltså i genomsnitt drygt 42 per årgång,
med större antal ju yngre årgången är.
För den äldsta kategorien, 20-årsperioden
1919—1938, är det bara sammanlagt
58 sökande eller mindre än tre per årgång,
och för den mellanliggande perioden,
1939—1946, är det ungefär sju per
årgång. Det vill med andra ord säga att
ju yngre lärarna är, desto större är anmälningsfrekvensen.
Det är således 15
gånger fler sökande av yngre årgångar
än av äldre. Det är tydligt att om den
planerade utbildningen motiveras av
önskan att ge de äldre lärarna en befordringschans,
har experimentet visat
sig vara förfelat. Det är de yngre lärarna
som tagit hem spelet i den träffade över -

enskommelsen, medan de äldre gått miste
om konfekten.

Men inte nog härmed. Ecklesiastikministern
liksom utskottet har ju betonat
att kurserna främst är avsedda för
lärare som inte har rätt att studera vid
universitet. Även på denna punkt har
projektet slagit slint. Bortåt hälften av
de till befordringskurserna anmälda har
studentexamen eller rätt alt studera vid
universitet respektive rätt att delta i decentraliserade
befordringskurser.

Det är väl sannolikt, att utskottets
skrivning skulle ha blivit litet annorlunda
för den händelse utskottet vid frågans
behandling känt till dessa data.
Men de kom ju fram först efteråt.

Den kungl. propositionen har föregåtts
av en utredning, verkställd av två
seminarierektorer efter det att ett förslag
i ärendet uppgjortå inom ecklesiastikdepartementet.
Att märka är emellertid,
att propositionen på väsentliga punkter,
framför allt i fråga om de nya
tjänsternas placering, avviker från de
sakkunnigas utredning. Olika remissinstanser
har hörts i ärendet, och jag tror
inte att jag överdriver när jag påstår att
jag sällan har mött en proposition, vars
innehåll varit föremål för så många och
kraftiga avstyrkanden. Av de offentliga
myndigheter som har yttrat sig är det
endast skolöverstyrelsen som har tillstyrkt
förslaget. Att märka är dock, att
inom skolöverstyrelsen står en majoritet
på åtta mot sju reservanter. Majoriteten
består till större delen av personer,
som antingen aldrig har setat i någon
kateder och inte har någon som
helst erfarenhet från undervisningsverksamhet
eller i varje fall saknar sådan
från undervisning på det stadium, varom
nu är fråga, under det att minoriteten
omfattar dem inom skolöverstyrelsen,
som har erfarenhet från det högre skolstadiet.

Sammanfattningsvis kan man sålunda
konstatera, att propositionen i sin utgestaltning
varken har utredningar eller
sakkunniga remissinstanser bakom sig.
Vi har inom andra avdelningen därför
kommit att betrakta arrangemanget som

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 159

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

en försöksverksamhet, och jag vill tilllägga,
att denna försöksverksamhet torde
vara ofrånkomlig, beroende på lärarbristen.

I detta sammanhang skulle jag vilja
citera vad som yttrats på s. 26 i propositionen,
särskilt därför att yttrandet på
sina håll och framför allt i pressen ansetts
ha en djup och vislig innebörd. Departementschefens
yttrande är följande:
»Lika väl som jag icke tvekar att anse
en filosofie magister regelmässigt ha
tillfredsställande kompetens för att undervisa
på gymnasiet, ehuru undervisning
där efter strängt formella grunder
borde ombesörjas av lektorer, lika väl
anser jag, att en folkskollärare med viss
tids fullgjord lärartjänstgöring och med
två betyg i ämbetsexamen eller intyg
om godkänd genomgång av ett års vidareutbildning
regelmässigt bör inneha
godtagbar kompetens för att undervisa
på enhetsskolans högstadium eller på
realskolestadiet.»

Vem har inbillat herr ecklesiastikministern
detta? En filosofisk ämbetsexamen
utgör i och för sig ingen garanti för
att vederbörande skall vara skicklig att
undervisa på gymnasiet. Flertalet filosofie
magistrar undervisar inte på gymnasiet,
men många gör det, dock först
efter ådagalagd praktisk duglighet och
lämplighet för undervisning på detta
stadium. Stora skaror filosofie magistrar
vill inte ha undervisning på gymnasiet,
därför att de inte anser sig ha tillräckliga
kunskaper härför.

Vad är det — för att övergå till
den andra frågan — för formella grunder
som stadgar att undervisningen på
gymnasiet skall bestridas av lektorer enbart?
Läroverken har bestått i detta
land i mer än 300 år, och alltifrån gymnasiernas
begynnelse har där funnits
adjunkter, tidigare kallade gymnasieadjunkter.
Förr ansågs det att omkring
hälften av gymnasieundervisningen borde
ombesörjas av adjunkter. För närvarande
är det på grund av lärarbristen
mer än hälften, kanske 60 procent.
Här har i propositionen anförts två felaktiga
argument för att bevisa vad man
vill. Jag vill fördenskull inte dra den

slutsatsen, att herr statsrådets slutsats
är felaktig. Det tror jag inte att den är.

I själva verket har jag, herr talman,
ganska liten respekt för formell kompetens.
Huvudsaken är att läraren har reella
meriter. I det avseendet tror jag att
ecklesiastikministern och jag har samma
mening. Men statsmakten måste fastställa
vissa bestämmelser för sina tjänster;
detta bör ske med så stor marginal,
att man kan vara något så när säker på
att tjänstinnehavaren går i land med sin
uppgift.

Vad läraryrket beträffar fordrar detta
att läraren har auktoritet gentemot sina
elever, och auktoritet förutsätter vissa
kunskaper. Detta gäller inte minst det
kritiska åldersstadium som det här är
fråga om. Fn matematiklärare bör ha
så stor auktoritet, att det inte gör någonting
om han spricker på att lösa ett
problem. En fysik- eller kemilärare bör
ha så stor auktoritet, att det inte betyder
någonting om han misslyckas en
eller annan gång med sina experiment.
För en biologilärare blir problemet genast
svårare. Han skall kunna svara på
allt möjligt mellan himmel och jord. Den
moderna skolan är ju inte inrättad efter
gammalt mönster, där läraren satt i katedern
och förberedde läxor, gav läxor
och förhörde läxor, där det gällde frågor
och svar och där läraren uteslutande
dikterade. Den moderna undervisningen
bör däremot vara inriktad på
så sätt, att även eleverna skall kunna
ställa frågor.

Utskottet har varit inne på denna
punkt i samband med utbildningen av
biologilärare, där utskottet anser att en
utbildning på en termin i de båda ämnena
botanik och zoologi är mindre än
i minsta laget. Vi får komma ihåg, att
biologiadjunkterna i regel har tre års
utbildning bakom sig i biologi och att
de som har gått igenom ettbetygskurserna
har ett års utbildning, medan den här
föreslagna utbildningen endast omfattar
en termin. Det blir svårt för dessa lärare
att göra sig gällande under exkursionerna
i skog och mark, där de blir ställda
inför elevernas många olika frågor. Jag
skulle vilja rekommendera ecklesiastik -

160 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anjr. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

ministern alt lian funderade en smula
mera på detta problem.

Kammaren har kanske fått det intrycket,
att vi gått med på denna proposition
uteslutande på grund av den överenskommelse
som ligger bakom förslaget.
Detta kan i viss mån vara sant, men å
andra sidan är lärarbristen vid de högre
skolorna så stor för närvarande, att det
är möjligt att vi hade varit tvungna att
acceptera denna utbildningsform oberoende
av den i fjol träffade överenskommelsen.
Vad vi har reagerat mot är, att
den utredning som legat bakom förslaget
inte har haft den allsidighet, som man
hade haft rätt att förvänta. Härvid har
väl tidsfaktorn spelat in. Nu hoppss jag
att dessa kurser skall få en lycklig start
och att resultatet av dem kommer att bli
gott till vår undervisnings bästa.

Ecklesiastikministern säger någonstans
i propositionen, att kurserna måste avslutas
med effektiva tentamina under betryggande
kontroll, och utskottet har understrukit
vad ecklesiastikministern på
den punkten andragit. Jag skulle vilja
tillägga, att när nu dessa kurser är så
starkt utsatta för kritikens korseld, vore
det klokt av ecklesiastikministern att anordna
kontrollen i form av någon sorts
medbedömarskap med kontrollanter från
de läroanstalter som skall ta emot dessa
lärare.

Med detta, herr talman, har jag velat
stryka under några av de synpunkter
som utskottet har haft i sitt utlåtande,
och därmed vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Då jag nu begärt ordet
vid behandlingen av denna proposition,
som närmast berör ecklesiastikministern,
är det inte för att jag på något sätt vill
ge mig in på en diskussion om den erforderliga
utbildningen av dessa lärare
och hur den skall ordnas. Jag begärde
ordet närmast därför att herr Ohlon i
början av sitt anförande — åtminstone
de första delarna som jag hörde av anförandet
— lämnade en beskrivning ifrån
förhandlingarna, som jag trodde att man

skulle ha kommit ifrån efter att ha fått
de uppgifter som har lämnats av såväl
ecklasistikministern som statssekreterare
Edenman vid olika tillfällen. Men
det är kanske mig tillåtet att ånyo gå tillbaka
till dessa förhandlingar och rekapitulera
vad som där skett.

Jag vet inte om jag missuppfattade
herr Ohlon, men herr Ohlon nämnde,
att sedan förhandlingarna med civildepartementet
hade strandat, kom civildepartementet
med ett bud som innebar
inrättande av vissa kurser som skulle
möjliggöra vidare utbildning. Fakta är
emellertid följande.

Förhandlingar hade förts emellan den
statliga tjänsteförteckningskommittén
och lärarnas organisationer om en förändrad
löneställning för lärarna, varvid
man även diskuterat möjligheten att inrätta
vissa befordringstjänster. Det hade
då inte varit möjligt att komma fram
till en uppgörelse, och när tjänsteförteckningskommittén
avlämnade sitt sista
betänkande, var detta en av de frågor
som stod kvar. Lärarorganisationerna
kom då upp till civildepartementet och
ville fortsätta överläggningarna för att
om möjligt finna någon lösning som de
kunde acceptera. Därvid framhölls bland
annat från lärarnas sida — jag talar
nu om folkskollärarna — den olust de
kände inför att de togs i anspråk för
undervisning inom framför allt realskolan
under den tid, då man hade lärarbrist,
men under sådana former att
de själva betraktade sig såsom »nödhjälpsarbetare».
De undrade om det inte
fanns möjligheter att få vissa fasta tjänster,
därest det visade sig föreligga behov
av dylika. Lärarna själva ansåg,
att om det visade sig att de på tillfredsställande
sätt kunde upprätthålla en viss
undervisning, så var det också skäligt
att de fick inneha häremot svarande
tjänster.

På den punkten kunde inte jag ge annat
svar än att frågan måste gå vidare
till dem, som hade att bedöma vilka krav
som skall ställas på lärarnas kompetens.
De nämnde själva, att de förstod att krav
skulle uppställas på viss vidareutbildning,
och förklarade sig beredda att un -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 161

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier in. m.

derkasta sig en dylik, omfattande ett akademiskt
betyg. Detta finnes för övrigt
angivet i en promemoria, som förbundet
gav in i detta sammanhang. Samtidigt
ifrågasatte de om det inte skulle vara
möjligt för folkskollärarna att efter en
vidareutbildning få inneha vissa tjänster
även på enhetsskolans högstadium.

Bakom låg alltså hela tiden en beredvillighet
från lärarnas sida att underkasta
sig vidareutbildning för att göra
sig mera kompetenta för undervisningen
på högre stadium.

Vårt svar var emellertid, som sagt, att
civildepartementet inte kunde diskutera
frågan om vilken utbildning som erfordrades
och huruvida det skulle vara lämpligt
att anställa lärare med den utbildning,
som hade ifrågasatts. Vi sade att
den frågan fick prövas av fackdepartementet
och av de myndigheter, som
fackdepartement har att rådgöra med.

Vi fick sedermera besked om att det
kunde finnas möjligheter att inrätta
tjänster för undervisning på vissa stadier
i realskolan och i vissa ämnen på
enhetsskolans högstadium, därest lärarna
underkastade sig vidareutbildning.
Då det gällde en vidareutbildning, som
inte ledde fram till samma kompetens,
som man kräver av läroverkslärarna, ansåg
vi det skäligt med en lönesättning
mellan folkskollärare och läroverkslärare.

Vi fick sedan besked om att det ansågs
erforderligt med en utbildning,
som inte bara ledde fram till ett akademiskt
betyg utan två akademiska betyg,
men därjämte skulle kunna anordnas
vissa fortbildningskurser.

Vad jag nu redogjort för var det underlag,
som vi hade för diskussionen med
lärarna, och mot bakgrunden därav träffades
överenskommelsen om tjänsternas
lönegradsplacering. Jag har velat nämna
detta, ty under den diskussion som
framför allt i tidningspressen har förekommit
sedan uppgörelsen träffades, har
man velat göra gällande att det är civildepartementet
som i samband med överenskommelsen
föreskrev vilken utbildning
lärarna skall ha. Det skulle vara
önskvärt om den felaktiga beskrivning 11

Första kammarens protokoll 195t. Nr 22.

en upphörde. Jag kan inte tänka mig att
det är någon, som varit initierad i förhållandena,
som kunnat lämna så missvisande
uppgifter som dem, vilka legat
till grund för den allmänna diskussionen
i frågan.

Herr talman! Jag har velat lämna dessa
upplysningar redan i början av debatten.
Jag skall inte deltaga i övrigt i
diskussionen om hur lärarna skall utbildas.
Vad jag bär har berört är den
del av frågan, som haft samband med
löneöverenskommelsen, och där vill jagbestämt
tillbakavisa påståendet att vi
skulle ha förhandlat med lärarna om
hur deras utbildning skall läggas. Sanningen
är den, att lärarna fick besked
om att det skulle vara möjligt för dem
att erhålla befordringstjänster endast
under förutsättning att vissa krav uppställdes
i utbildningshänseende. Vi diskuterade
inte huruvida de var skäliga
eller ej, utan fastslog bara att det var
dessa krav som kom att ställas. På grund
av dessa krav på utbildning diskuterades
sedan lönesättningen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag är kanske inte närmast
svarande, när det gäller det inlägg,
som civilministern här gjort. Det var av
mycket stort intresse att höra vad han
sade. Han hävdade, såsom vi alla hörde,
att initiativet icke tagits av civildepartementet,
när det gäller tjänsternas organisatoriska
placering. Så långt torde
saken vara riktig. Men det förefaller mig
ändå, som om det var diskussionerna i
civildepartementet, som gav initialtändningen
till inrättandet av tjänster i Ca
23, grundade på en befordringskurs. Jag
tycker, att en sådan tolkning förefaller
trolig med hänsyn till att åtminstone
under åren 1950—1953 ecklesiastikdepartementets
tankar icke har gått i den
riktningen.

Jag är emellertid villig att godta den
redogörelse, som statsrådet Lingman här
gav. Den får för framtiden utgöra en
fix punkt, när det gäller den fortsatta
diskussionen i denna fråga. Det skulle
nog i sammanhanget även vara av in -

162

Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

tresse att höra, hur statsrådet Persson
kommenterar frågan. Det är av vikt, förefaller
det mig, att det sker, ty i den
allmänna diskussionen har man varit
mycket intresserad för själva det tekniska
tillvägagångssättet, som ju också
har rätt vidsträckta konstitutionella perspektiv.

Då jag har begärt ordet på denna
punkt beror det, herr talman, inte bara
på att jag har mitt arbete på skolans
område och alltså i första hand bör vara
intresserad av dessa frågor, utan också
därpå, att jag deltagit i utskottets behandling
av detta ärende och därvid antecknat
en blank reservation. Av någon
anledning har det emellertid blivit en
felplacering beträffande namnen under
utlåtandet.

Ett centralt faktum, när man skall
diskutera de olika vägarna för utbildningen
av de s. k. 23:orna, är, som jag
nyss antydde, att riksdagen liksom även
ecklesiastikdepartementet tidigare varit
klart inställd på visserligen en utbildning
av denna art, men också en viss
utformning av densamma. När 1950 års
riksdag diskuterade dessa frågor, hade
man fullt klart för sig, att en utveckling
fram mot den nya skolorganisationen
skulle komma att kräva medverkan från
folkskollärare, som hade kompletterande
utbildning. Det framgår av särskilda
utskottets utlåtande nr 4 år 1950, där
man just hade dessa frågor uppe till behandling.
Utskottet förklarade den gången,
att de blivande mellanskolelärarna
borde bygga sin utbildning på en fullständig
gymnasiekurs, som det hette.
»Grundas mellanskolelärareutbildningen
på gymnasiets slutexamen eller på ett
kunskapsmått, som i huvudsak motsvarar
fullständig gymnasiekurs, bli vidare
de utexaminerade lärarna i stånd
att, om de så önska, fortsätta sina studier
vid universitet och högskolor utan
alltför stor tidsförlust», skrev utskottet
och fortsatte: »Särskilt torde de mindre
centralskolorna få största nytta av mellanskolelärare,
som förskaffa sig kompetens
att undervisa på realskolestadiet
i ett eller annat ämne.»

Utskottet skrev också: »1 likhet med

skolkommissionen anser utskottet, att en
mellanskolelärare bör kunna förvärva
adjunktsbehörighet, om han till sin roellanskolelärarexamen
lägger akademiska
studier av ungefär den omfattning skolkommissionen
angivit jämte viss praktisk
utbildning vid lärarhögskola och att
han bör kunna få behörighet för viss
tjänstgöring på realskolestadiet efter en
mera begränsad komplettering.»

Vad utskottet där var inne på var de
tankar, som sedermera ledde till den
adjunktskompetens, som fordrade folkskollärarexamen
och fyra betyg, och dels
också den kompetens för undervisning
som ämneslärare på realskolestadiet eller
enhetsskolans högstadium, som skulle
kräva folkskollärarexamen och två
akademiska betyg.

Det är också värt att komma ihåg i
detta sammanhang, att riksdagen så sent
som år 1952 godtog dessa tankar efter
förslag från läroverkens krisutredning.
Vid 1952 års riksdag förelåg en proposition
nr 153, som beredde vidgat tillträde
till universitet och högskolor för
vissa kategorier av studerande och förordade
anordnandet av s. k. ettbetygskurser
vid universitet och högskolor.
Kungörelsen, som baserades på 1952 års
riksdagsbeslut, kom i september i fjol.

Man hade tidigare levat i den föreställningen,
att riksdagen stod samlad
bakom den uppläggning, som jag här
har sökt erinra om och som alltså leder
sina rötter tillbaka till särskilda utskottets
utlåtande år 1950. Det var därför
överraskningen blev så stor, när man i
slutet av år 1953 i diskussionen fick att
göra med de s. k. befordringskurserna.

Det är klart alltså, att Kungl. Maj:t
och riksdagen tidigare har varit inställda
på att för viss tjänstgöring på realskolestadiet
efter en mer begränsad
komplettering borde utbildning vid universitet
och högskolor vara den normala
vägen. Det är nu med tacksamhet värt
att annotera, att i årets proposition nr
149 kvarstår departementschefen på
denna bas. Han säger, att den normala
vägen för folkskollärare, som avlagt studentexamen,
fortfarande bör vara att gå
till universitet och högskolor och att

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

163

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier nt. m

där ta sina två akademiska betyg. Utskottet
säger, att det för sin del »med
skärpa understryker vad departementschefen
sålunda anfört». Uttrycket »med
skärpa» får väl tolkas så, att utskottet
under sin skrivning varit fullt medvetet
om frågans förhistoria från år 1950 och
framåt.

Jag vill för min del också understryka
detta och har här endast velat betona, att
en dylik inställning står i samklang med
vad riksdagen härom sade år 1950 och
1952 och, om man så vill, även med vad
Kungl. Maj:t framhöll i kungörelsen i
september i fjol.

Utskottet säger också — och jag delar
den förhoppningen — att man hoppas
att de s. k. befordringskurserna i huvudsak
kommer att få karaktären av en
övergångsanordning. Det var en uppfattning,
som gjorde sig mycket markerat gällande
inom utskottet, och det finns, tycker
jag, all anledning att ansluta sig till
en dylik syn på denna nyhet i propositionen.

Herr Ohlon sade nyss, att han sällan
hade mött en proposition, som ifrån de
sakkunniga myndigheternas sida hade
bemötts med en så stor fränhet som den
nu förevarande propositionen. .lag måste
nog instämma i ett sådant omdöme. Universitetskanslern
har som talesman för
alla universitetens och högskolornas lärarkollegier
betecknat den kompetens,
som befordringskurserna skulle ge, som
»ytterst svag» och varnat för att över
huvud taget inrätta dessa kurser. Därvidlag
har departementschefen en annan
mening, som han har framfört i propositionen.
Jag tror, att man inte kommer
ifrån, vad de akademiska lärarna
har sagt.

Vad nu angår den s. k. kompletterande
utbildningen för folkskollärare via en
befordringskurs, vill jag utöver den kritiska
inställning, som även utskottet låter
komma till synes, framhålla, att den
risken synes uppstå — såsom också herr
Ohlon i sitt anförande var inne på —
att vi får tre olika slag av kompetens
för placering i Ca 23. Detta är ur saklig
synpunkt det mest oroväckande.

Först har vi de reguljära akademiska

kurserna för ett plus ett betyg; fordringarna
kommer där att ligga inte oväsentligt
högre än vid utbildningen i befordringskurserna.
Utskottet säger här
endast, att det är av vikt, att befordringskurserna
»utformas så, att ingen
större skillnad kunskapsmässigt sett
uppstår mellan de folkskollärare, som
genomgå befordringskurs, och dem som
välja den akademiska utbildningen för
två betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen».
Utskottet skrev detta, tror jag mig
kunna säga, med en suck, tv det är alldeles
klart att kompetensen inte kan bli
densamma genom befordringskurserna
och de akademiska kurserna.

Om vi t. ex. ser på ämnet matematik,
så har skolöverstyrelsen i de nyligen
utfärdade behörighetskraven för sökande
till befordringskurserna förklarat, att
studentkursen eller seminariekursen
skall vara väl repeterad samt att kunskaperna
i matematik skall motsvara fordringarna
på reallinjen, allmän kurs. Befordringskursen
pågår sedan en termin,
och det har framhållits, att deltagarna
därefter har en kompetens, som ungefär
motsvarar specialmatematik på reallinjen.
När det gäller den akademiska kursen
i matematik, är inträdeskravet, att
man har godkänt i specialmatematik på
reallinjen. Man fortsätter därefter läsningen
enligt den akademiska lärokursens
fordringar. Här uppkommer alltså
en påtaglig kompetensskillnad.

I ämnet fysik och kemi uppstår en
liknande brist på överensstämmelse mellan
fordringarna i olika kurstyperna. I
ämnet biologi får en studerande, som
anmäler sig till den akademiska kursen,
göra 631 undervisningstimmar, under
det att befordringskursen omfattar 325
timmar under en termin, alltså ungefär
hälften. Givetvis måste en nivåskillnad
i kunskaper uppkomma.

Detta förhållande är högst olyckligt.
Enligt alla mänskliga lagar måste det innebära
risk för alt en ström av studenter
ledes över till befordringskurserna,
något som icke avsetts vare sig av statsrådet,
av utskottet eller av någon annan.
Jag skall senare återkomma till den saken.
Jag tror man kan säga, att en dy -

164 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högr.
lik tendens gjort sig märkbar redan i
fråga om de sökande till den första
befordringskursen.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att utskottet antytt sin mening
i fråga om biologien och bär funnit läget
väl barockt. Därutöver talar utskottet
om »vissa ämnen» och har därmed
velat säga, att det finns anledning till
tvekan också i andra fall.

Kollisioner av denna art skulle enligt
mitt sätt att se ha kunnat undvikas, om
villkoren gjorts lika för påbörjande av
studier för ett akademiskt betyg och för
tillträde till en befordringskurs. Det
måste bli en fara för befordringskursernas
anseende i kollegierna landet över
och för den kompletterande utbildningen
över huvud taget, om det visar sig,
att studerande, av skäl som jag här
nämnt, väljer befordringskursen för att
enligt minsta motståndets lag på enklaste
sätt uppnå lönegraden Ca 23.

Den tredje av de bär ifrågavarande
kategorierna är, såsom herr Olilon sade,
de dispenserade. För dagen finns det
ingen anledning att säga något beträffande
dem.

Jag ber i stället att få fästa uppmärksamheten
vid ett par detaljer i propositionens
skrivning, som utskottet låtit
passera opåtalda. Departementschefen
hävdar bl. a., att befordringskurserna
inte skulle kräva docentkompetenta lärare.
Sådan kompetens behövs, menar
departementschefen, inte heller vid universitetens
och högskolornas kurser. Det
säges i propositionen, att denna undervisning
vid universitet och högskolor i
ganska stor utsträckning meddelas av
assistenter och amanuenser, som ofta
nog är filosofie licentiater eller filosofie
magistrar. Formellt verkar det ju
som om departementschefens påpekande
vore riktigt.

Men herr departementschefen har
glömt en utomordentligt viktig sak, som
gör den lilla skillnaden så stor mellan
departementschefens uppfattning och
min uppfattning. Vid de akademiska lärosätena
har professorn och docenten
ledningen och ansvaret för undervisningen.
De kontrollerar undervisningen ge -

: skolstadier m. in.

nom tentamina. Det är detta, som gör,
att departementschefens resonemang i
detta sammanhang är ohållbart. Jag har
inte kunnat underlåta att ta upp denna
detalj. Den bör enligt min mening inte
stå oemotsagd, när man diskuterar dessa
ting.

Av propositionen framgår det däremot
inte klart, vad departementschefen
avser med sina formuleringar om
»betryggande kunskapskontroll» och »effektiva
tentamina» vid befordringskurserna.
Vi visste inom utskottet inte riktigt,
vad som menades med detta uttryck,
men vi lät det passera. Jag skulle vara
tacksam, om departementschefen ville
förklara för oss, hur själva prövningen
vid dessa kurser skall ske. Man skulle
kunna tänka sig antingen en akademisk
kontroll, utövad av professor eller docent
i ämnet, eller att censorsinstitutionen
finge en ny uppgift.

Såsom befordringskurserna skisserats
i departementschefens uppläggning synes
elevernas kunskapsnivå vid examinationen
komma att ligga något över
studentexamens. Den förra utvägen, alltså
med professorer och docenter såsom
kontrollanter, förefaller mig vara användbar,
om man eftersträvar full likvärdighet
mellan ett akademiskt betyg
och en befordringskurs på en termin.
Den senare utvägen, alltså med inkopplande
av censorsinstitutionen, skulle man
kunna använda, om man godtoge en befordringskurs
med en lägre kunskapsstandard.
Det förefaller mig mest lämpligt,
att man, sedan erfarenheterna från
det första året inhämtats, i så hög grad
som möjligt gör befordringskursen likvärdig
med de akademiska ettbetygskurserna,
på det att icke befordringskursen
får sig påtryckt en stämpel av mindre
värde. Det är detta jag uppriktigt
fruktar, tv det skulle ur saklig synpunkt
inte vara på ringaste sätt önskvärt.

Herr Ohlon talade i sitt anförande
nyss om de siffror, som man har möjlighet
att studera i samband med de
ansökningar, som ingått till skolöverstyrelsen
till den första befordringskursen.
Ansökningarnas antal, vilket jag
tror att herr Ohlon också nämnde, är

Lördagen den 22 mai 1954.

Nr 22. 165

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

332. Av de sökande har inte mindre än
150 studentexamen. Den senare siffran
kan med hänsyn till både Kungl. Maj:ts
och utskottets uttalanden sägas vara betänklig.
Det förefaller mig möjligt, att
det i framtiden t. o. m. skall visa sig
nödvändigt att utfärda förbud för studenter
att söka till dessa kurser. Statsrådet
har själv sagt, att dessa kurser
icke avsetts för dem, som avlagt studentexamen
eller har däremot svarande
kompetens. Jag finner det visserligen,
som jag redan sagt, mänskligt, att studenterna
söker sig till befordringskurserna,
men jag finner det långt ifrån önskvärt.
De akademiska ettbetygskurserna ställer
större fordringar och kommer av de
studerande att bedömas såsom svårare
och kräva mer än befordringskurserna.
Det är ett fel, som man dock har möjlighet
att i tid rätta till. Att tendensen
redan nu kan sägas inge oro beror ■—
såsom herr Ohlon också antydde i sitt
anförande — på att 211, eller 63,6 procent,
av de 332 avlagt sina folkskollärarexamina
under den senaste femårsperioden,
från 1947 till 1951. Befordringskursen
var väl emellertid av departementschefen
närmast avsedd att uppfånga
de äldre folkskollärarna. Det visar
sig, att summa 20, eller 6 procent,
av de sökande avlagt folkskollärarexamen
under tioårsperioden 1919—1928.
Av de som examinerats under nästa tioårsperiod,
mellan 1929 och 1938, är motsvarande
siffra 38, eller något över 11
procent. När man kommer till dem som
examinerades mellan åren 1939 och 1946
ökade antalet, ty då möter vi ungdom
igen — antalet var 57, representerande
ungefär 17 procent. Det konstitutiva, när
man gått igenom siffrorna, är emellertid
att över 63 procent av de sökande avlagt
examen under de senaste fem åren
och bara 37 procent utgöres av äldre
folkskollärare, som alltså avlagt sina
examina från år 1946 tillbaka i tiden
till år 1919.

Detta är emellertid inga fläckar, som
i evighet behöver missprvda bilden. Jag
finner dock diskussionen om siffrorna
vara av intresse, och statsrådet, som har
i sin hand att verkställa de smärre kor -

rigeringar, som här är av nöden, bör
kanske ta sig en tankeställare på dessa
problem. Jag hoppas, att han därvid skall
komma till ungefär samma resultat, som
jag här försökt att antyda.

I övrigt är, herr talman, om propositionen
nr 149 endast att säga, att det är
med tillfredsställelse man i propositionen
och i utskottsutlåtandet finner den
skrivning, som går tillbaka på statsrådets
uttalande i andra kammaren den 8
december 1953 i interpellationssvaret till
herr Håstad. Jag finner det betydelsefullt,
att statsrådet fortfarande står för
denna skrivning. Tyvärr har det nu uppstått
en del missförstånd i den allmänna
diskussionen beträffande dessa ting. Jag
tycker, att herr statsrådet tidigare kunde
ha tagit till orda i denna fråga och
iinte överlämnat »tolkningen» till utskottet.
Men det är en sak för sig. Utskottet
har för sin del »velat understryka
vad departementschefen sålunda anfört»,
som det heter, och då får man
väl lugn i stugan genom ett sådant uttalande
för överskådlig tid och från de
håll, som känner sig närmast berörda
av dessa angelägenheter.

Av det sagda framgår, att det i dag
visserligen synes vara möjligt att godta
propositionen nr 149 med den kommentar,
som utskottet har formulerat i
sitt utlåtande, men också, att den fortsatta
utvecklingen på området bör följas
med uppmärksamhet. Jag vill för min
del inte ha in de folkskollärare, som har
rätt att vid universiteten bedriva fortsatta
studier, i befordringskursernas
återvändsgränd. Detta har inte varit
statsrådets avsikt, men tyvärr ser det
ut att gå den vägen. Vi har nämligen
varaktig användning för dessa folkskollärare
på försöksskolans och realskolans
högstadium under närmast framförligfande
år.

Det föreligger inga som helst delade
meningar om behovet av en ny lärarkategori
av ungefär den typ, som proposition
nr 149 redovisar och diskuterar.
Jag delar emellertid den kritik,
som utskottet framfört i en del avseenden,
och har här bara velat för min del
markera den ytterligare. När det gäller

166 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

förarbetet till denna proposition skulle
man i kanten vilja notera, att det finns
mycket, som där inte kommit fram. De
utredningar, som alltså föregripit beslutet,
förefaller inte vara uttömmande.
Bland annat har det inte undersökts,
vilka möjligheter som föreligger att genom
lämpliga åtgärder stimulera utbildningen
vid universitet och högskolor av
lärare på enhetsskolans högstadium och
i realskolor. De påpekanden, som gjorts
under den tid propositionen legat på
riksdagens bord, har givit en antydan
om att problemet kan tänkas ligga åtminstone
något annorlunda till än vad
departementschefen synes ta för givet.
Det förefaller, som om de utredningar,
vilka är utförda inom departementet och
som vi har haft möjlighet att ta del av,
skulle kunna tänkas vara i behov av en
komplettering.

Det har för mig varit angeläget att
knyta dessa reflexioner till utskottsutlåtandet,
enär de för mig ter sig som
centrala problem- och frågeställningar,
som vi alldeles säkert får tillfälle att
återkomma till, då vi samlat erfarenheter
från det första eller det andra verksamhetsåret,
särskilt när det gäller befordringskurserna.
Läget är sådant —
jag upprepar det — att vi behöver dessa
lärare i 23 lönegraden. Men inte vilka
sådana lärare som helst!

Herr talman! Jag ber med detta att få
tillstyrka bifall till utskottets föreliggande
utlåtande nr 139.

Häri instämde herr Herlilz (h).

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är givetvis med stor
tillfredsställelse jag har konstaterat, att
utskottet biträder propositionen till alla
delar. Jag kan vidare konstatera att de
invändningar, som nu här gjorts från
ledamöter inom utskottet, som har avgivit
en blank reservation, inte alls går
i samma stil som pressdiskussionen under
ett tidigare stadium. De verkligt kritiska
tongångar, som har kommit fram
på detta tidigare stadium, har alltså inte
kunnat vidhållas då man verkligen
bär stått inför nödvändigheten att vid -

ta de åtgärder, som är erforderliga för
att på detta område göra det bästa möjliga
av en inte alltför gynnsam situation.
Det är nämligen alldeles klart att
lärarbristen måste vi råda bot på så långt
det över huvud taget är oss möjligt. Mot
denna bakgrund har vi bedömt de olika
förslag, som har framlagts och trätt fram
i bilden när ecklesiastikdepartementet
hjälpt till att utforma den löneöverenskommelse,
som det hela formellt haft
till utgångspunkt.

Det har här sagts, att man skulle ha
kunnat göra grundligare undersökningar,
men att man förmodligen inte haft tid
därtill. Ja, nog skulle man väl ha kunnat
göra grundligare undersökningar. Men
å andra sidan har vi mycket länge haft
klart för oss, att vi måste utnyttja de
partiella adjunktskompetenser — om jag
så får uttrycka saken — som över huvud
taget är möjliga att få. Jag vill erinra
om att man redan i skolkommissionen
hade uppe till diskussion frågan om
en hel rad av sådana partiellkompetenslinjer
och bland dessa också en, som inte
så mycket skiljer sig från den nu
mest kritiserade, nämligen befordringskurserna
på ett år i skolöverstyrelsens
regi.

Det är också klart, att det för lång tid
framåt blir omöjligt att göra långsiktiga
prognoser av sådan exakthet, att prognoserna
skulle ha något större värde. Men
vi vet dock, att för en ganska lång tid
framåt kommer vi att ha behov av lärare
med partiell kompetens på vårt
realskolestadium. Det är klart att vi önskar
så hög partiell kompetens som möjligt
hos dessa lärare.

När vi därför i propositionen gått in
för tvenne utbildningslinjer, har det varit
av den anledningen att vi ansett behov
föreligga av båda dessa linjer. Att
ett sådant behov föreligger har de bägge
föregående talarna också vitsordat.

Den linje, som utgöres av akademiska
ettbetygskurser, är ju inte ny, men den
bär inte varit i gång så länge att vi ännu
riktigt kan bedöma, hur många lärare
vi kan få fram den vägen. Jag har också
i propositionen understrukit, att jag
anser att denna akademiska linje bör

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

167

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier in. m.

vara den normala för sådana folkskollärare,
som har rätt att studera vid universitet
och högskolor.

Den andra linjen — befordringskurser
i skolöverstyrelsens regi — är vi alla
överens om behöves vid sidan av de
akademiska kurserna. När man här
försöker göra gällande, att det blir en
stor skillnad på befordringskurserna och
de andra, så beror det väl delvis på underbyggnaden
hos dem, som går in på
denna linje. Jag har också någonstans i
propositionen pekat på att denna linje
inte får bli den återvändsgränd, som
många av kritikerna på ett tidigt stadium
trott att den skulle bli. Jag tror i
stället att de, som har genomgått befordringskurs
och vill fortsätta med akademiska
studier, har möjlighet att göra
det åtskilligt lättare efter en befordringskurs.

För övrigt kan det väl knappast vara
riktigt att säga, att det redan på grund
av tidsmomentet måste bli en stor skillnad.
Både herr Ohlon, herr Arrhén och
jag är väl överens om att den nya stadgan
för filosofiska examina bör möjliggöra
för den studerande att förvärva ett
akademiskt betyg per termin. Jag inser
väl, att det inte kommer att lyckas i
samtliga fall, men det innebär inte att
jag inte tror att rätt många kommer att
lyckas med det. Vid de akademiska ettbetygskurserna
skulle således eleverna
kunna få två akademiska betyg på ett år,
eller samma tid som befordringskurserna
skall omfatta.

I fråga om befordringskurserna har
jag pekat på att det gäller att göra dem
så goda som möjligt, och jag vet att skolöverstyrelsen
är mycket angelägen om
att särskilt i tre olika avseenden göra allt
som kan göras i den riktningen.

Man har till en början uppställt bestämda
inträdesfordringar. Det skall
vara väl inhämtade förberedande kurser
och i vissa fall repetitioner.

Vidare har man klart för sig — jag
har också understrukit det i propositionen
— att det skall vara en ordentlig
kontroll genom tentamina vid slutet av
dessa kurser. Även om jag inte här kan
tala om för herr Arrhén, hur det i de -

talj skall gå till vid dessa tentamina, är
jag fullt övertygad om att skolöverstyrelsen
kommer att se till att de fordringar,
som kommer att uppställas, också
upprätthålles. Sedan är det en annan
sak, att själva kursplanerna till en början
kommer att fastställas mera på försök
och först efter hand kan få sin slutliga
utformning. De båda föregående talarna
var ju också helt och hållet inne
på samma linje.

Den tredje omständigheten, som skolöverstyrelsen
kommer att fästa stort avseende
vid, är att det blir fullgoda lärare
vid befordringskurserna. Det är på
den punkten som kritiken kanske varit
allra starkast. Skolöverstyrelsen kommer
såvitt jag kan förstå att förlägga kurserna
endast till sådana seminarier, där
man har tillgång till goda lärare, i regel
docenter eller docentkompetenta lektorer,
i de ämnen som skall studeras i befordringskurserna
vid läroanstalten. Under
sådana förhållanden kan jag inte förstå
att det skulle vara så mycket att invända
härvidlag.

Man har tidigare i diskussionen —•
liksom i dag även herr Arrhén — gjort
en invändning mot ett uttalande på s. 30
i propositionen, där jag erinrar om att
kursundervisningen vid de akademiska
ettbetygskurser, som här är alternativet,
i flertalet fall kommer att omhänderhas
av biträdande lärare och assistenter. Det
borde kanske där ha tillagts några ord
— men det ansåg jag vara fullkomligt
självklart — om att kurserna i sin helhet
ju står under ledning av professorer,
vilka också förrättar tentamina — i några
fall förrättas visst tentamina även av
docenter. Hade jag inte avsett detta, utan
förbisett denna sak, som herrar kritiker
vill påstå, skulle jag inte ha skrivit
»kursundervisningen», utan då hade jag
skrivit »undervisningen» eller »kurserna»
eller något sådant.

Jag hoppas alltså, att det här inte skall
behöva kvarstå något missförstånd om
vad vi i departementet har menat. Vi är
tydligen i alla fall överens på den punkten.

När man nu säger, att dessa befordringskurser,
som kan antas bli i viss

168 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

mån lättare än den akademiska linjen,
helst bör vara ett provisorium, så vill jag
invända, att med de förutsättningar för
befordringskurserna, som jag här relaterat,
så räknar jag med, såsom jag skrivit
i propositionen, att kurserna skall ge
en godtagbar kompetens. Jag förutsätter
därvidlag, att det skall bli ett gott urval
ur folkskollärarkåren till dessa kurser,
d. v. s. att det blir pedagoger över medeltalet
som går igenom dem. Jag anser
därför, att en något lägre kunskapsnivå
inte skall behöva innebära någon allvarlig
sänkning av kompetensen.

Jag är för min del av den meningen,
att frågan om hur många som under
årens lopp skall gå i befordringskurserna
i förhållande till antalet deltagare på
den akademiska linjen, och frågan om
hur länge den förra linjen skall bestå,
får avgöras på grundval av det värde,
som deltagarna i dessa kurser visar sig
få som undervisare i de skolformer och
på de skolstadier, där de skall tjänstgöra.
I konsekvens härmed bör spekulationerna
om deras tjänstgöring i dagens
läge inte heller drivas för långt. Jag tror
för min del att vi på detta sätt kommer
att få fram så många goda lärare, att de
skall visa sig vara en värdefull tillgång
för de olika skolor, där de skall undervisa.

Det har i detta sammanhang spekulerats
en del över vad jag kunnat mena
med mitt yttrande i propositionen, att
jag räknar med att åstadkomma en jämn
fördelning av tjänsterna över hela landet.
Utskottet säger, att jag velat betona,
att 23-gradstjänster bör inrättas även på
sådana orter, där tillgången på akademiskt
utbildad lärarkraft är av den omfattningen
att 23-gradstjänster inte behövs
för att täcka lärarbehovet på orten.

Ja, det är just så jag har menat! Jag
anser, att vi utnyttjar landets lärarkrafter
bäst på det sättet och att vi därmed
i viss utsträckning — om också inte
helt — även ger bristorterna möjlighet
att få väl kompetenta lärare, .tåg viil erinra
om det förslag som finns i en annan
proposition, nämligen att 29-gradstjänster
i konsekvens härmed bör spridas ut
på de mindre realskolorna och försöks -

skolorna. Det gäller ju här också ett fördelningsproblem.

Skolöverstyrelsen har som bekant redan
ledigannonserat befordringskurserna
med förbehåll av riksdagens beslut, och
vi har nu fått fram en lista över anmälningarna
till dessa kurser. Man gör ett
visst nummer av dels att yngre lärare
har uppträtt som sökande i stor mängd,
dels att studenter har anmält sig i ganska
stor utsträckning — de är dock ingalunda
i majoritet, glädjande nog.

Jag tycker ju, att man inte efter bara
ett års anmälningar skall dra några för
långtgående slutsatser av denna lista. I
detta sammanhang vill jag peka på en
sak som jag tycker är glädjande, nämligen
att ett inte så obetydligt antal relativt
gamla lärare har anmält sig. Jag tycker
det är riktigt, att vi på det sättet får
med en del äldre, säkert pedagogiskt
mycket livaktiga lärare.

Vad beträffar fördelningen av de anmälda
lärarna på olika hemorter skulle
jag vilja peka på något som jag också
tycker är mycket glädjande, nämligen
att många har anmält sig från övre
Norrland. Av tabellen framgår att Norrrtingar,
därnäst följer Västerbottens län
bottens län ligger främst med 59 anmälmed
44 och Västernorrlands med 24. Sedan
kommer Värmlands län med 21 anmälningar
enligt en lista som jag har
fått. Jag tycker det är glädjande att övre
Norrlands lärare, i vilkas hemorter bristen
uppenbarligen är störst, är så beredvilliga
att deltaga i dessa kurser.

En annan sak som faller i ögonen i
detta sammanhang är att av de 59 norrbottenslärarna
inte mindre än 46 anmält
sig till den kurs som skall anordnas i
Luleå; av Västerbottens 44 har 25 anmält
sig till den kurs som anordnas i
Umeå, och av Värmlands 21 har 15 anmält
sig till den kurs som skall äga ram
i Karlstad. Visar inte detta att många
lärare anser det vara svårt att bege sig
långt ifrån hemorten för att deltaga i sådana
kurser? Jag skulle tro att orsaken
till att så många har anmält sig från
olika orter, är att vi kunnat sprida ut
kurserna på det sätt som vi gjort. Både
herr Ohlon och herr Arrhén får väl i alla

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 169

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

fall erkänna att det skulle kosta mera
för lärarna att bege sig till en långt från
deras hemort belägen universitets- eller
högskolestad än att resa till en stad relativt
nära hemmet. Jag har inga uppgifter
härom, men jag skulle tro att den
geografiska spridningen av kurserna
med den betydelse denna har när det
gäller kostnaderna för de enskilda lärarna,
är en av orsakerna till att så
många studenter har anmält sig till befordringskurserna.
Det kan, som jag tidigare
sade, också bero på att studenterna
nu till en början är litet osäkra
om sina möjligheter men likväl hoppas
kunna bygga på sina kunskaper så att
de senare kan få akademiska betyg.

Herr Ohlon sökte göra sig lustig över
en skrivning i propositionen, där det talas
om ett som jag trodde allmänt erkänt
faktum, nämligen att vi vill ha så mycket
lektorer som möjligt på gymnasiet
och att vi i varje fall har avsett att lektorerna
skulle undervisa på gymnasiet.
Vi har alltid utnyttjat en hel del adjunkter
på gymnasiet, men nog har man ursprungligen
räknat med att adjunktskompetensen
tar sikte på realskolan och
endast delvis på gymnasiet. När åtskilliga,
som kritiserar de förhållanden som
uppkommit genom lärarbristen, vill
framhålla att svårigheter existerar inte
bara vid realskolan utan även på gymnasiet
så brukar de ju, när de skall uttrycka
sig riktigt drastiskt, säga att de
inte på länge har sett till en lektor vid
sitt gymnasium. Nog måste väl ändå herr
Ohlon erkänna att det i stort sett förhåller
sig så som jag här har sagt, även
om det kanske inte är alldeles adekvat
uttryckt. Jag gläder mig emellertid åt
att herr Ohlon och jag i slutklämmen
av detta resonemang kommer till samma
resultat. Jag hade både lektorer och adjunkter
i gymnasiet när jag gick i skolan,
herr Ohlon. Det är visserligen länge
sedan nu, men jag tror inte att vare sig
den formella eller den reella kompetensen
har förskjutits så mycket sedan
dess, och den erfarenhet jag då gjorde
bekräftar helt och hållet den slutsats
som herr Ohlon kom fram till i sitt resonemang.

Jag skulle kanske till sist säga ett par
ord också om att herrar kritiker närmast
tycks vara besvikna över att propositionen
har avlägsnat sig något ifrån
skolöverstyrelsens sakkunniga när det
gällde att bestämma, i vilka ämnen man
skulle börja sådana här kurser och hur
man i övrigt skulle lägga upp det hela.
Jag tycker, att herrar Ohlon och Arrhén
borde ha varit till freds med att departementet
har gjort dessa ändringar, som
ni tydligen ändå anser vara förbättringar,
och jag skall å min sida lova att
noga överväga de förslag till ytterligare
ändringar som utskottet här har kommit
med.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr statsrådet bemötte
min anmärkning mot departementets
skrivning längst ned på s. 30 i proposition
149 rörande hur det enligt departementets
mening är ordnat vid universitet
och högskolor i samband med
undervisningen, sade han, att han borde
ha lagt till vad jag hade sagt om professorer
och docenter. Ja, om herr statsrådet
hade gjort det, hade mitt inlägg
härom aldrig kommit. Men förutsättningen
för att vi därvidlag skall stå på
samma linje är, att just denna formulering
hade fått ingå i departementets
skrivning. Denna fråga har dock mindre
betydelse i detta sammanhang.

Sedan gjorde departementschefen en
jämförelse mellan de akademiska ettbetygskurserna
och befordringskurserna
och konstaterade, att de i tiden var
överensstämmande. Men min jämförelse
gällde icke tiden utan kunskapsstandarden,
alltså kursernas kvalitet. Där ligger
skillnaden. Herr statsrådet erkände
också, att den genom befordringskurserna
vunna kompetensen kommer att bli
något lägre. I så fall uppträder eventuellt
de strömningar, som jag fruktar för
och som jag tycker, att vi alla borde
bemöda oss att undvika: på grund av
det minsta motståndets lag kommer studenterna
att söka sig till den mindre
krävande utbildningen vid befordringskurserna.
Då uppstår alltså en situation,

170 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring pa högre skolstadier m. m.

som herr statsrådet icke avsett. Mot bakgrunden
av vad utskottet skrivit tycker
jag, att vi borde vara eniga angående
denna sak. Den är ingalunda oviktig.

Sedan vill jag med största tillfredsställelse
hälsa, att herr statsrådet markerade,
att vi tills vidare får uppfatta
arbetet vid befordringskurserna såsom
en försöksverksamhet och göra de ruckningar
som kan befinnas nödiga. Det
tycker jag är en klok och förnuftig inställning,
och den hoppas jag att herr
statsrådet håller fast vid.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag sade nog inte, att befordringskurserna
ger något lägre kompetens,
men jag sade att de ger något
lägre kunskaper. Jag menar nog, att man
här skall få ett gott urval på det rent
pedagogiska området, och med vederbörarides
goda pedagogiska underbyggnad
skall man inte behöva tala om lägre kompetens.

På samma gång vill jag också säga, att
jag visserligen yttrade, att vi får bedöma
dessa lärares verkliga värde sedan de
tjänstgjort någon tid, men jag tilläde, att
jag för min del är övertygad om att kurserna
kommer att bli mycket värdefulla.
Jag har däremot inte sagt, att det bara
är fråga om försöksverksamhet.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig igen, men efter ecklesiastikministerns
senaste uttalande kan jag inte hålla
mig tyst längre. Ecklesiastikministern säger,
att de som går igenom befordringskurserna
inte kommer att ha lägre kompetens
men att de kommer att ha lägre
kunskaper. Det är väl ett något underligt
resonemang. Jag har en viss, ehuru begränsad
erfarenhet från lärarutbildning.
Jag har tillhört lärarutbildningsanstalter
som lärare i 35 år, härav som föreståndare
för lärarutbildning i 20 år. Jag
har åhört ett par tre tusen lektioner, och
jag kan säga, att om en lärare lyckas,
beror det ej minst på att han har tillräckliga
kunskaper, och om han miss -

lyckas, beror det framför allt på att hans
kunskaper är bristfälliga, herr ecklesiastikminister! -

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Men vi var, herr Ohlon,
för några minuter sedan överens om att
en lektor inte alltid har reell kompetens,
som överträffar en adjunkts, ehuru det
väl nästan alltid är så att en lektor har
högre examina än en adjunkt och därmed
väl också större kunskaper.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! I ecklesiastikministerns
senaste, mera nyanserade uttalande kan
jag till fullo instämma.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan nu såväl statsrådet
Lingman som statsrådet Persson lämnat
en rad detaljupplysningar här och reservanterna
inte har gjort annat än yrkat
bifall till utskottets förslag, kan jag
fatta mig mycket kort.

Herr Ohlon började med att citera, vad
den gamle reformatorn Luther vid något
tillfälle inte hade sagt. Jag väntade
att han också skulle anföra något av
vad den gamle Luther hade sagt, men det
kom inte. Trots detta vilade över hans
ord något av »Vad är det?». Nå, »vad är
det» i detta sammanhang? Det är behovet
av lärare på dessa områden. Vid
flera tillfällen har riksdagen skrivit till
Kungl. Maj:t och anhållit att Kungl.
Maj :t skulle vidtaga snabba åtgärder på
det här området. Nu har så skett, och
dessa förslag har framlagts. Då gäller det
att värdera dem och att, om man anser
att de inte är fullgoda, försöka att
komma med bättre förslag. Varken i
utskottsavdelningen eller här har jag
uppfattat att man har kommit med något
bättre förslag.

Herr Ohlon uppdelade detta drama i
flera akter. Han talade först om första
akten, det var universitetskurserna, och
sedan om andra akten, det var befordringskurserna.
Jag skulle kunna komma

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

171

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

med en tredje akt, som i så fall består
av den blanka reservationen. I ett politiskt
skådespel behövs det ju även sådana
saker.

På en punkt kunde jag inte gilla vad
vännen Ohlon anförde. Han berättade
att när denna fråga behandlades i skolöverstyrelsen,
avgavs där åtta röster mot
sju. Jag utgår från att detta är riktigt.
Sedan gav herr Ohlon sig in på en värdering
av de olika rösterna och menade
att de där sju vägde betydligt tyngre
än de åtta. Jag hoppas, herr talman, att
vi i riksdagen inte skall komma att i
regel gå in på sådana uppdelningar. Jag
förmodar att det skulle bli mycket svårt
att över huvud taget arbeta i fortsättningen,
om vi vid behandling av remissyttranden
först måste ta reda på hur många
som röstade på den ena och på den
andra sidan och sedan vilka som hörde
hit och vilka dit. Jag tror inte att man
bör göra på det sättet.

Det väsentliga här är behovet av lärare.
Vi har diskuterat om två olika utbildningsvägar.
Den senare, befordringskurserna,
innebär ju en nyhet. Den är
så ny, att när skolöverstyrelsen nu har
utannonserat dessa kurser, har den måst
ta med de där sedvanliga »under förutsättning
av riksdagens godkännande».
Trots detta har det kommit in 332 anmälningar,
och man kan ta emot ungefär
180. Detta visar ändå, att man här har
relativt stora möjligheter till urval bland
de anmälda. Jag tror för min del att
man skall kunna komma fram till så
goda resultat, att kanske till och med reservanterna
kan bli nöjda.

Att ett stort antal studenter har anmält
sig här är väl inte heller någonting
att säga om. Det visar att det finns
intresse för dessa befordringskurser
även på det hållet. Vi hade kanske trott
att de flesta av studenterna skulle gå på
universitetskurserna, men så visar sig ju
inte vara fallet.

När man nu skall avgöra vilka man skall
ta in, bör enligt utskottets mening behovet
vara det bestämmande. Likaså anser
vi vad gäller tjänsternas utplacering,
att det i allmänhet är rektorerna som
skall framhålla, vilka lärare de behöver

vid sin skola, och på det sättet få möjlighet
att avhjälpa den brist som vi nu
har haft under många år.

Vad gäller själva saken är jag glad
över att vi såväl i avdelningen som i utskottet
lyckats samla enighet om huvudfrågan.
Jag förstår mycket väl att man
beträffande vissa mindre detaljer kan ha
önskedrömmar, men det har ännu inte
kommit fram något annat förslag än det
som utskottet presenterar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Eftersom jag tillhör folkskollärarkåren
och därför kanske kan
anses vara part i målet, hade jag inte
tänkt uppträda i denna debatt. Den nedvärdering
av de s. k. befordringskurserna
som de båda ärade kollegerna här i
kammaren, bägge läroverkslärare, har
gjort — och som man den senaste tiden
också sett denna värdering i pressen —
förmår mig emellertid att ta tiden i anspråk
en liten stund.

Jag tycker att man borde göra klart
för sig vad det är för begrepp man diskuterar.
Vad menas med enhetsskolans
högstadium? Det förefaller ju ofta både
i pressen och vid samtal som om därmed
bara avsågs de teoretiskt inriktade
eleverna i enhetsskolan, men på högstadiet
kommer det ju att finnas en
heterogen samling av elever, där det
inte är så många som man kan jämföra
med dem som nu endast studerar i realskolan.
Både i pressen och vid samtal
blir det gärna bortglömt att enhetsskolan
på högstadiet omfattar såväl realskolan
som den nuvarande folkskolans
sjunde och högre klasser, fortsättningsskolan
och yrkesskolan. Det är ju bara
en liten del av detta elevmaterial som
skall komma fram till ett studiemål vilket
liknar den nuvarande realskolans.
Det måste väl därför också fordras lärare
med högst olikartad utbildning, vilket
också har framhållits i dagens debatt.

De folkskollärare som önskar förvärva
kompetens för tjänstgöring på högsta -

172 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. folkskollärares tjänstgöring på högre skolstadier m. m.

diet har som framhållits två vägar att
välja: antingen två akademiska betyg vid
universitet eller en ettårig specialutbildning
i högst två ämnen, d. v. s. en s. k.
befordringskurs. Av propositionen tycker
jag man får den uppfattningen, att
dessa befordringskurser läggs upp helt
med tanke på skolan. De kommer att ledas
av lärare som har praktisk erfarenhet
av såväl lärarutbildning som av undervisning
av elever i skolåldern. Jag
är inte riktigt säker på att de akademiska
kurserna kommer att läggas upp
på samma sätt med särskild hänsyn till
de krav, som jag här nyss nämnde.

Under en resa hade jag ett samtal med
en rektor vid ett folkskoleseminarium.
Jag vet inte om han kommer att vara
med bland dem som skall leda en befordringskurs;
men han var i alla fall
docentkompetent med mångårig erfarenhet
av undervisning vid universitet, och
vi kom att resonera om dessa kurser.
Han påpekade det egendomliga i att om
han vid seminariet ledde en dylik befordringskurs,
betraktades den som
mycket sämre än om undervisningen
förlädes till universitetet. Vid seminarierna
finns ju också lektorer som har
kompetens att undervisa vid universitet.

Herr Arrhén var mycket bekymrad för
hur dessa kurser skulle utfalla, och han
ville ha en ordentlig kontroll. Men om
nu flera av de ordinarie lektorerna vid
seminariet också är docenter vid universiteten,
tycker jag att de skulle vara
så pass kompetenta, att man inte behövde
ha något bekymmer för att deras
undervisning inte skulle vara fullvärdig.

Det är också egendomligt, att man nu
uppvärderar de akademiska kurserna på
det sätt som har skett. Jag såg i pressen
ett citat av vad Läroverkslärarnas riksförbund
i skrivelse till Konungen den
6 oktober 1944 anförde, där man karakteriserade
de akademiska studierna. Det
heter i skrivelsen, att läroverkslärarnas
»akademiska studier ägnas åt sådant som
endast i mycket ringa mån har samband
med läroverksundervisningen, ja, understundom
åt vetenskapliga specialiteter,
vilka måste anses vara självändamål.

Samtidigt finner läroverkslärarna att de
i vissa avseenden står ganska handfallna
inför de krav som läroverksundervisningen
ställer på dem».

Nu finner alltså plötsligt företrädarna
för läroverkslärarna, att dessa akademiska
studier utgör den enda fullgoda
utbildningsvägen för högstadiets samtliga
lärare, medan kurser, som göres upp
speciellt med tanke på undervisningskraven,
karakteriseras som undermåliga.

Herr Arrhén sade, att vi behöver
23-orna men att vi inte vill ha vilka
23-or som helst, och det tyder väl på att
herr Arrhén därmed vill underkänna de
s. k. befordringskurserna.

Jag tror, herr talman, att det på enhetsskolans
högstadium kommer att finnas
arbetsuppgifter för lärare både med
den traditionella universitetsutbildningen
och med folkskollärarexamen jämte ettårig
akademisk kurs eller befordringskurs.
Jag tror inte att någon lärarkategori
av ängsligt kårpolitiska eller kåregoistiska
intressen behöver ställa sig
avvisande till det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget om befordringskurser för
folkskollärare.

Jag vill till sist, herr talman, konstatera
att företrädarna för läroverkslärarna
visserligen inte här ställt sig avvisande
mot utskottsförslaget, men att det
inte kan hjälpas att de ändå har velat
nedvärdera befordringskurserna och ansett
att de akademiska studierna är de
enda som håller måttet när det gäller
utbildning till att undervisa på enhetsskolans
högstadium.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Sunne
med anledning av hans anförande säga,
att åtminstone min avsikt aldrig varit
att nedvärdera befordringskurserna. Jag
vill tvärtom uppvärdera dem för att få
dem i nivå med de akademiska kurserna,
så att inte de, som gått igenom befordringskurserna,
kommer att få en
prägel av mindre värde tryckt på sig.
Det är ett viktigt villkor, anser jag, att

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

173

Ang. folkskollärares tjänstgöring- på högre skolstadier m. m.

dessa olika kurser göres ur saklig synpunkt
lika, eftersom de skal! berättiga
till samma avlöning, till samma placering
i Ca 23. Vi har visserligen kritiserat
befordringskurserna, men endast i
syfte att få dem förstärkta. Vår kritik
ligger i linje med all den kritik, som
kommit fram på detta område under det
senaste halvåret och som, åtminstone
delvis, finns redovisad i Kungl. Maj :ts
proposition.

Man skulle bl. a. kunna åberopa universitetskanslerns
bistra omdöme. Han
säger nämligen, att som det här är tänkt
och upplagt i Kungl. Maj:ts förslag kommer
befordringskurserna att ge en »ytterst
svag kompetens». Därför menar vi
att det är av vikt att skärpa kunskapskravet.
Jag utvecklade detta i mitt första
anförande.

Det är verkligen sant som Esaias Tegnér
sade — jag vill inte påstå att mina
tankar leddes till honom just därför att
herr Sunne talade här, utan det berodde
på anknytningen till den trakt varifrån
herr Sunne kommer — att »det finns
många metoder att säga vad man rätt
vet, men ingen metodik i världen kan
uppväga vad man icke vet eller vet till
hälften». Denna biskopliga sanning har
vi anledning att begrunda i detta sammanhang.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottets skrivning är
en skrivning som jag är måttligt förtjust
i, herr talman, men av rakt motsatta
skäl än dem som herr Ohlon anförde.
Jag tycker nämligen att skrivningen
är för stram, för fjär, bär för
mycket av ett »ja» med armbågen och
av »härtill är vi nödda och tvungna»,
som herr Ohlon uttryckte det. Jag hade
för min del tyckt att skrivningen borde
vara mera positiv till det förslag, som
här framlagts, i syfte att göra folkskollärarna
kunskapsmässigt bättre skickade
att omhänderta undervisningen i de
klasser, varmed folkskolan förlänges vid
införandet av en nioårig enhetsskola.
Jag betonar medvetet ordet »kunskapsmässigt»
— pedagogiskt och metodiskt

menar jag nämligen att folkskollärarna
redan har ett försteg framom de läroverkslärare,
som blir deras kolleger på
samma klasstadier i enhetsskolan. Seminarieutbildningen
och klasslärarskapet
har båda givit folkskollärarna en pedagogisk
övning och kringsyn, som provårsutbildningen
och den specialiserade
ämnesundervisningen mera sällan ger
läroverkslärarna. Jag vet att herr Ohlon
har en annan mening, och han har uttryckt
den här i dag, men jag kan inte
acceptera herr Ohlons värderingar av
vad som gör en lärare till en bra pedagog
och till motsatsen. Han menar att de
många kunskaperna är A och O för en
lärare och att kunskapsmeddelandet mer
eller mindre kommer av sig självt som
en frukt efter vetandets blomning i den
akademiska örtagården. Jag har en annan
uppfattning. Förmågan att lära ut
är helt skild från förmågan att lära in.
Den akademiker, som har lärt sig allt
om Karl XII:s dödssätt eller det medeltida
kyrkodramat, blir därigenom inte
en bra historie- respektive modersmålslärare.
En bra lärare är den, som har
förmågan att berätta fängslande, att tända
intressets gnista hos sina elever och
inte minst lämna åtskilligt osagt, som
eleverna själva får ta reda på under
självständigt sökande i bredvidläsningslitteraturen.
Konsten att tråka ut är att
berätta allt, har någon sagt, och jag tror
att det är stor risk för en ambitiös facklärare
att söka berätta allt, att försöka
få eleverna att sätta hans ämne i centrum
och att minnas allt, både stort och
smått, i detta ämne.

Den nutida arbetsskolemetodiken har
hittills haft sin mesta och bästa tillämpning
inom folkskolan, och det är inte
minst erfarenheterna därifrån, som försöksundervisningen
i enhetsskolan skall
byggas på. Vad jag har reagerat emot
hos dem, som betraktar denna fortbildning
av folkskollärarna för enhetsskolans
högstadium som en nödfallsutväg,
ett surrogat för de adjunktskompetenta
lärarna, är den ofantliga övervärderingen
av det akademiska lärostoffet i lärarens
yrkesbagage. För min del tror jag,
att en rätt upplagd befordringskurs kan

174 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

vara väl så värdefull för lärarens gärning
som eif erövrat akademiskt tvåbetyg
eller till och med en filosofisk magisterexamen.

I befordringskursen kan urvalet av lärostoffet
anpassas till skolans behov, det
väsentliga i skolkurserna kan få fylligare
behandling och belysning, skolbibliotekens
resurser kan medvetet
kopplas in i denna preparandundervisning
o. s. v. Mot detta kan man sätta
filosofie licentiaten-läroverksläraren,
vars sista akademiska studier vanligen
har varit koncentrerade på forskning
kring en enskild litterär eller historisk
figur eller en djnpborrning i en liten detalj
i ett händelseförlopp. Ingenting säger
att dessa specialister och facklärare
är eller blir bättre lärare i en enhetsskoleklass
än folkskollärare, som genomgått
en förnuftigt upplagd befordringskurs.

Sammanfattningsvis skulle jag väl säga,
att den gamla lärdomsskolans syn på
undervisningens målsättning — den
300-åriga lärdomsskolan, som herr Ohlon
yttrade sig så vördnadsfullt om — har
alltför mycket färgat diskussionen om
23-gradstjänsterna. Den har gjort det på
ett sätt, som inte har något gemensamt
med den syn på enhetsskolans målsättning,
som genomsyrade skolkommissionen,
1950 års skolutskott och 1950 års
riksdagsbeslut om en reformering av skolan.
Den målsättning som vi då hade
menar jag att vi inte bör släppa ur sikte.

I detta anförande instämde fru Sjöslröm-Bengtsson
(s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 140, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående folkoch
småskollärares avlöningsförhållanden
in. in. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. tillsättningen av lärartjänster på
försöksskolans högstadium in. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående inrättande av
ordinarie lärartjänster på försöksskolans
högstadium in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Under punkten 172 av åttonde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1954, föreslagit riksdagen
att till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
in. m. för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i en till riksdagen
avlåten proposition, nr 137, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1954, jämte redogörelse
för den under skolöverstyrelsens ledning
pågående allmänna försöksverksamheten
framlagt förslag rörande inrättande
av ordinarie lärartjänster i kunskapsämnen
på försöksskolans högstadium
m. m.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom första kammaren av herrar
Bergvall och Carl Albert Anderson
väckt motion (I: 479),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Axel Andersson (I: 491) och den
andra inom andra kammaren av herr
Widén m. fl. (II: 618), i vilka hemställts,
att ordinarie lärartjänster i kunskapsämnen
på försöksskolans högstadium och
extra ordinarie dylika tjänster i Ce 29
för försöksdistrikt med särskilt utpräglad
lärarbrist skulle tillsättas av skolöverstyrelsen,
att övriga extra ordinarie
tjänster skulle tillsättas på samma sätt
som för närvarande vid de kommunala
realskolorna samt att vid ledigförklarande
yttranden och upprättande av förslag

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

175

Ang. tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m.

till berörda tjänster skulle förfaras på
sätt i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1954 förordade
grunder beträffande inrättande av ordinarie
tjänster i kunskapsämnen på försöksskolans
högstadium och av extra ordinarie
dylika tjänster för försöksdistrikt
med särskilt utpräglad lärarbrist;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 491 och
11:618 godkänna av departementschefen
i sagda statsrådsprotokoll förordade
grunder beträffande provisoriskt förfarande
vid tillsättning av lärartjänster i
kunskapsämnen på nämnda stadium;

c) godkänna av departementschefen i
sagda statsrådsprotokoll förordade grunder
beträffande förflyttningsskyldighet
för ordinarie lärare i kunskapsämnen på
samma stadium;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att jämväl för budgetåret
1954/55 provisoriskt reglera vissa av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 5 mars
1954 angivna, med verksamheten i försöksskolans
klass 9 y sammanhängande
frågor rörande statsbidrag m. m.;

III. att riksdagen måtte

a) medgiva, att ur det under åttonde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
Intagningsnämnder vid vissa allmänna
läroverk m. fl. läroanstalter finge i enlighet
med de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj:t meddelade, bestridas
statens andel för budgetåret 1954/55 i
kostnaderna för den gemensamma intagningsnämndens
i Stockholm verksamhet;

b) medgiva inrättande från och med
budgetåret 1955/56 av ordinarie tjänster
i läroämnen vid den teoretiska linjen
av 1947 års skolor i Stockholm och
vid övriga i folkskolan inbyggda realskollinjer; -

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 1:479
godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1954 förordade grunder
beträffande statsbidrag från och
med budgetåret 1954/55 till avlöning åt
lärare i läroämnen på nu angivna linjer; IV.

att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. m. för
budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet har ingen erinran mot att
ordinarie adjunktstjänster i Ca 29 på
försöksskolans högstadium under provisorietiden
tillsättes av skolöverstyrelsen
efter förslag av skolstyrelsen.

Vad gäller övriga ordinarie tjänster
på högstadiet delar utskottet för sin del
departementschefens uppfattning att
tillräckliga skäl ej föreligger att göra
något avsteg från den för de kommunala
skolformerna gällande principen, att dylika
tjänster skall tillsättas av skolstyrelsen.
Utskottet tillstyrker, att det provisoriska
förfarandet vid tillsättning av
ifrågavarande tjänster utformas på sätt
departementschefen förordat. Vad departementschefen
föreslagit beträffande
förordnande av icke-ordinarie lärare på
högstadiet föranleder ingen erinran från
utskottets sida. Utskottet har således icke
funnit sig böra tillstyrka bifall till det
i motionerna 1:491 och 11:618 framställda
yrkandet.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ohlon och Arrhén, fröken
Elmén, herr Nihlfors samt fröken
Vinge, vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden
»Vad gäller» och slutade med orden
»framställda yrkandet», bort ha följande
lydelse:

»Vad gäller utformningen av det provisoriska
förfarandet för tillsättning av
övriga ordinarie lärartjänster på högstadiet
har utskottet för sin del ansett

176 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. tillsättningen av lärartjänster pa försöksskolans högstadium m. m.

sig böra biträda det i motionerna framlagda
förslaget, att även dessa tjänster
skall tillsättas av skolöverstyrelsen. Såsom
motionärerna anfört torde överstyrelsen
därigenom få större möjligheter
att följa lärartillsättningen i försöksdistrikten
och medverka till att de skilda
försöksskolorna får sitt behov av olika
slags lärarkrafter tillgodosett. Jämväl
beträffande förordnande av icke-ordinarie
lärare på högstadiet har utskottet
funnit sig böra ansluta sig till motionärernas
förslag. Utskottet biträder således
det i motionerna 1:491 och 11:618
framställda yrkandet samt avstyrker förty
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
avseende.»

samt att utskottet bort under I b hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:491 och 11:618, godkänna
av utskottet förordade grunder
beträffande provisoriskt förfarande vid
tillsättning av lärartjänster i kunskapsämnen
på försöksskolans högstadium;

2) beträffande elevintagningen i de
högre skolorna i Stor-Stockholm av, utom
annan, herr Arrhén, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det är beklagligt med
hänsyn till arbetsförhållandena här i
riksdagen, att detta ämne, där jag måste
framföra en del synpunkter, nu kommer
upp i uppbrottsbrådskan. Det får
emellertid inte bli så, att talardramat
här i riksdagen urartar till en parodi,
där man går förbi ärendena bara därför,
att ledamöterna av förklarliga skäl
inte orkar höra på allt.

Propositionen nr 137, som behandlas
i statsutskottets föreliggande utlåtande
nr 141, innehåller både det ena och det
andra. Den börjar med en redovisning
för vad som hänt på försöksverksamhetens
område under den senaste tiden.
Denna verksamhet är vi väl alla intresserade
av. I fjol skrev utskottet i anledning
av motsvarande rapport bl. a. följande:
»Redan när det gäller den grundläggande
målsättningen är skiljelinjen uppen -

bar. Enhefsskolans syftar till ett kunskapsinnehåll,
som icke är identiskt med
den gamla skolans. Vid bedömandet av
försöksverksamhet med nioårig enhetsskola
måste därför hänsyn tas icke endast
till den formella kunskapsredovisningen
utan också till de andra värden
som är grundläggande för enhetsskolan.
»

Det är de synpunkterna, som konstituerar
skillnaden i diskussionen. Det anförande,
som fru Lindström nyss höll,
ligger också i linje med det resonemanget.
Vi, som befinner oss på andra sidan
kritstrecket, frågar oss emellertid, vad
man menar med detta talesätt. Vad händer
om kunskapsredovisningen icke blir
tillfredsställande? Begär man då — därför
att man samtidigt bibehåller fordringarna
i gymnasiet — att kunskaperna
skall kompletteras innan man får
fortsätta skolgången, eller, om man sänker
fordringarna på gymnasiet, begär
man då komplettering, när eleverna efter
gymnasiet skall in vid fackhögskolor
eller universitet? Det är frågor
som jag gör här år efter år. De
tillhör de centrala frågeställningarna i
mötet mellan den nya skolan, enhetsskolan,
och den gamla skolan. Det är en
fråga, som kräver ett svar. Föräldrarna
vill ha detta svar, ty de är ängsliga för
följderna av en skolpolitik, som alltför
mycket negligerar dylika synpunkter.

Det sades i fjol, att realskolans organisation
måste anpassas efter enhetsskolans.
Utskottet erinrade också om sin
skrivning 1952, att alltför intensiva försök
inte längre borde göras med den
femåriga realskolan, som i stället borde
sättas på avskrivning. Den skrivningen
låg i linje med vad utskottet också sagt
1951. Statsrådet Persson sade i fjol i debatten
— rätt irriterat efter vad jag kan
minnas — att man inte har anledning
att tro, att kunskapsresultatet blir så
mycket sämre i enhetsskolan än i den
nuvarande realskolan. Ja, man får ta
sådana uttalanden för vad de är värda
— och det gjorde jag den gången.

Nu har vi kommit fram till år 1954.
Rapporten angående försöksverksamheten
talar nu om, att av 19 överlärare vill

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

177

Ang. tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m.

16 ha differentiering från klass 7. Av
19 överlärare begär — och detta ber jag
att få understryka — 15 överlärare i
försöksdistrikten kvalificerade betyg av
dem, som valt till tyska i klass 7 med
inriktning på 9 a eller 9 g.

Sedan måste jag med några ord beröra
den uppmärksammade jämförelsen
mellan undervisningsresultatet i enhetsskolans
klass 8 och realskolans klass 45.
Man tog ut en grupp lärjungar, bestående
av 56 pojkar och 71 flickor från olika
skolor i landet. Av de 17 läroverk,
som omfattades av undersökningen, var
8 belägna i Norrland med de dåliga lärarresurser,
som man där har. Resultatet
blev likväl, att realskolegruppen genomgående
visade sig överlägsen. Skillnaden
var så gott som överallt så stor, att den
kunde statistiskt säkerställas. Störst var
skillnaden i engelska, tyska och matematik.

Departementschefen har på ett hederligt
sätt redovisat undersökningens resultat
i propositionen. Han fann att
»jämförelseresultatet påkallar uppmärksamhet
och eftertanke». Departementschefen
frågar sig emellertid sedan, vad
anledningen kan vara till att undervisningsresultatet
blir till enhetsskolans
nackdel. Han gör då det påpekandet,
vilket väl måste vara i stort sett riktigt,
att lärarkapaciteten — vi kommer nu
tillbaka till lärarna — har varit så mycket
lägre inom enhetsskolan än inom
realskolan. Vid de av dessa prov berörda
skolorna har man haft 46,8 procent
lärare med filosofie magister- eller filosofie
kandidatexamen, 39,1 procent folkskollärare,
5,4 procent folkskollärare
med akademiskt betyg och 8,7 procent
med »annan utbildning».

Skolöverstyrelsen har för sin del ansett,
att denna omständighet har verkat
hämmande på enhetsskolans utveckling.
SÖ ansåg, att jämförelseresultatet talade
för en ökad differentiering på enhetsskolans
högstadium. Dessa differentieringsförsök,
sade man, måste för framtiden
bli försöksverksamhetens viktigaste uppgift.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att

12 Första kammarens protokoll 1954. Nr 22

accentuera denna uppfattning, som alltså
hyses av skolöverstyrelsen och dess
försöksavdelning samt av så där omkring
90 procent av överlärarna i försöksdistrikten.
De anser, att det bästa botemedlet
mot de svårigheter, som här påvisats,
måste vara en fortsatt differentiering.

Men här möter man till sin förvåning
departementschefen i en attityd, som
man inte alls hade väntat sig. Om man
är insatt också i den internationella
diskussionen på detta område, vet man
att även den går fram på differentieringslinjen.
Departementschefen gör
emellertid i propositionen en i mitt
tycke högst egendomlig reflexion. Den
differentiering, som skolöverstyrelsen
och överlärarna i försöksdistrikten rekommenderar,
står »naturligtvis i full
överensstämmelse med 1950 års riksdagsbeslut»,
säger statsrådet. Men så
fortsätter han: »Jag vill blott erinra om
att överstyrelsen ännu icke har lämnat
någon sammanfattande redogörelse för
de försök med undervisning utan egentlig
klassdifferentiering, som också torde
höra med i en allsidig försöksverksamhet
rörande enhetsskolans högstadium.»

Detta uttalande är chockerande mot
bakgrunden av den uppfattning, som
framförts från skolöverstyrelsen och
överlärarna i försöksdistrikten. När jag
läste statsrådets uttalande, trodde jag
till en början, att det måste vara en tillfällig
lapsus, ty även Homeros slumrar
ju ibland. Men av fortsättningen framgår,
att departementschefen envist återkommer
till samma tema. Han förklarar
sålunda längre fram i propositionen: »Så
länge skolöverstyrelsen icke närmare redogjort
för sina planer, kan jag inte uttala
någon bestämd mening om utsikterna
att förbättra resultaten av enhetsskolans
arbete genom ökad differentiering
på högstadiet. Jag är i varje fall icke
övertygad om att en jämförelse av det
slag överstyrelsen anställt skulle ha utfallit
mycket annorlunda, om enhetsskolans
högstadium i dag varit starkare differentierat.
»

Däremot har herr statsrådet av någon

178 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m.

anledning blivit alarmerad av lärarkårens
sammansättning, »då det», som
statsrådet uttrycker sig, »gäller en skolform,
där omfattande pedagogiska försök
skall bedrivas». Ja, där har vi faktiskt
en märklig punkt. Vi har alltid
uppmanats att med vördnadsfulla ögon
se upp mot den areopag, där försöksverksamheten
bedrives. Men i denna proposition
avslöjas nu, hur denna försöksverksamhet
ser ut inuti. Den har en läraruppsättning,
vars sammansättning
herr statsrådet själv finner högst oroväckande.
Det torde i framtiden bli svårare
att efter detta avslöjande ha kvar distansen
till försöksverksamheten och de
lärare, som där är verksamma.

Jag finner det för min del nödvändigt,
att departementschefen avger en förklaring
över sin syn på differentieringsfrågan.
Bakom skolöverstyrelsens reflexion
står, som jag nyss sade, försöksavdelningen
inom skolöverstyrelsen och försöksverksamhetens
män över huvud taget,
alltså de som nu är ute på fältet.
Det är åt det hållet som departementsfhefen
snäst genom sitt skrivsätt. Han
tror inte, att ökad differentiering kan
ge det bättre resultat, som skolöverstyrelsen
och försöksdistriktens överlärare
tror. Han vill ha försök med en odifferentierad
enhetsskola i stället!

Jag ifrågasätter lämpligheten av att
dylika råd eller ens riktlinjer av rent
skolorganisatorisk eller kanske rättare
sagt pedagogisk art utdelas från ecklesiastikdepartementet.
Impulser av denna
grad skall inte utgå från detta forum.
Det måste väl vara skolöverstyrelsen,
som därvidlag skall vara den riktningsgivande
parten, såvitt jag kan förstå. Med
sådana deklarationer och ståndpunktstaganden
under en pågående försöksverksamhet
åstadkommer man mera skada
än nytta. Inte vinner man föräldrarna
söder om Söder med dylika formuleringar!
De har för sin del redan upprört
krävt differentiering. Om jag inte
minns fel, har borgarrådet Tomson här
i Stockholm för att lugna en uppjagad
opinion ställt en dylik differentiering
i utsikt inte bara från klass 7 utan från
klass 5. Det vore, som sagt, nog skäl i

att statsrådet här gåve en kommentar,
som vore något mindre ensidig än den
som gives i propositionen.

Å ena sidan proklameras vidare i proposition
nr 137, att ingen skolreform
kan forceras fram snabbare än tillgånggen
på kvalificerade lärare medger. »En
genomgripande skolreform», står det,
»kan endast genomföras av lärare, som
väl behärskar sitt yrke och dess skiftande
metoder och som kan överblicka
de vägar, som leder till ett utstakat mål.»
Detta är mycket sanna ord. Å andra sidan
— men det står på samma sida i
propositionen nr 137 — hävdar departementschefen,
att försöken med enhetsskola
skall bedrivas i ökad omfattning. Departementschefen
hoppas, att försöken
med enhetsskola skall kunna bedrivas i
ökad utsträckning under de närmaste
åren. Vi har, som vi alla vet, lärarbrist,
och särskilt försöksskolan har, såsom departementschefen
själv konstaterat, låg
kompetens på sina lärare. Jag vill bara
fråga: Är det då inte riskabelt att ytterligare
vedervåga enhetsskolans prestige
genom att på ort efter ort ge den en
dålig start? Jag tycker, att man för enhetsskolans
egen skull härvidlag bör gå
fram med en viss försiktighet. Annars
riskerar man, att enhetsskolan på ett
kanske orättvist sätt kommer i gluggen
inför allmänheten. Den skall ha sin
chans, men man vill inte, att det skall
ske efter dylika mer eller mindre sinkadusmässiga
metoder.

Den föreliggande propositionen innehåller,
såsom jag sade, litet av varje.
Den föreslår bland annat också tillsättande
av ordinarie lärare på enhetsskolans
högstadium. Den tanken är givetvis
riktig. Ja, den är berömvärd. Det var
synd att statsrådet i fjol hade en motsatt
uppfattning, ty då skrevs det i propositionen,
att statsrådet tog avstånd
från denna tanke. Det är från min sida
inget klander, som jag därmed vill uttala.
Utredningarna var då ännu inte
färdiga.

I år är i samband med dessa tjänster
tillsättningsförfarandet aktuellt. Ett provisorium
föreslås, som under förhandenvarande
omständigheter i huvudsak

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 179

Ang. tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. ni.

kan accepteras från min sida. Jag vill
emellertid i detta sammanhang erinra
statsrådet om statsrådet Weijnes uttalande
år 1950 i proposition nr 133. Han
sade där: »Jag vill redan här framhålla,
att enhetsskolans kommunalisering icke
i och för sig med nödvändighet synes
behöva medföra en lärartillsättning i
kommunal regi.» Inom skolkommissionen
och dess expertråd gjordes ungefär
vid den tiden vägande liknande erinringar.
Man skrev därvid på följande
sätt: »Termen ''skolans behov’ har ibland
fått tjäna som täckmantel för ovidkommande
hänsyn, religiösa, politiska, nykterhetspolitiska,
privatbetonade.» Departementschefen
Weijne skrev vidare
1950: »Det kan här påpekas, att flera rent
kommunala befattningar för närvarande
tillsättas av statliga myndigheter. Det
kommunala inflytandet torde kunna få
tillräckligt utrymme även om inte själva
tillsättningsåtgärden förlägges till
kommunal myndighet, t. ex. genom att
kommunal myndighet får avge ett förslag
eller förord.» »Begreppet enhetsskola»,
underströk statsrådet Weijne,
»får givetvis inte drivas så hårt, att inte
olika tillsättningsförfaranden för dessa
lärarkategorier skulle kunna medgivas
därest starka skäl tala därför.»

Det var dessa modesta formuleringar
i proposition nr 133/1950, som föranledde
de skrivningar, som återfinns i särskilda
utskottets utlåtande nr 4 vid 1950
års riksdag. Där stod det, att utskottet
ville betona, att »det sätt varpå denna
fråga löses är av väsentlig betydelse för
att enhetsskolan skall komma att omfattas
med förtroende». Vidare sades det,
att krav på objektivitet därför är grundläggande,
vilket »inbegriper tillbörlig
hänsyn till förtjänst och skicklighet och
utesluter ovidkommande och godtyckliga
befordringsgrunder».

Jag har med dessa citat, som jag önskat
få antecknade till protokollet, velat
understryka, att man bör ha dessa
förnuftiga synpunkter i minnet. Statsrådet
Weijne var själv en skolans man,
och han hade kommit till denna slutsats,
när han gjort sina överväganden. Jag tyc -

ker det finns anledning att komma ihåg
(let för framtiden.

I övrigt vill jag endast säga, att jag i
stort sett accepterar utskottets lösning
av det föreslagna provisoriet, så när
som på möjligen någon detalj.

Sedan kommer vi till det sista russinet
i propositionen, nämligen frågan om
skolorganisationen här i Stockholm. Det
förefaller mig nödvändigt att någonting
sägs om den saken även från riksdagshåll
och inte bara från departementschefens
sida, eftersom opinionen av förklarliga
skäl reagerat på ett ganska kraftigt
sätt.

När denna debatt i tidningarna och
publicitet i övrigt förekom — jag deltog
inte själv i diskussionen — drog jag mig
till minnes § 23 i Förenta Nationernas
allmänna deklaration om de mänskliga
rättigheterna, där det står: »Rätten att
välja den undervisning, som skall ges åt
barnen, tillkommer i främsta rummet deras
föräldrar.» Från min verksamhet på
det internationellt politiska planet erinrade
jag mig också, att man både i Tyskland
och i Frankrike mött mycket livliga
uttryck för striden om vad tyskarna
kallar das Elternrecht — föräldrarätten.
Men där är naturligtvis bakgrunden en
helt annan.

Vi har här i landet tidigare inte haft
anledning att begrunda sådana problem,
men under de senaste åren har de på
sitt sätt blivit aktuella också hos oss genom
den lösning man sökt finna på skolproblemen
här i Stockholm. Man kan
beklaga, att utvecklingen i Stockholm
gått i den riktning, som vi nu kan
skönja. Departementschefen gör det, och
jag vill också göra det. Allt detta innebär,
säger departementschefen, »en begränsning
i den frihet föräldrarna såväl
i Stockholm som i dess grannkommuner
hittills haft att placera sina barn i önskad
skolform».

Jag skall inte gå in på motiven för den
linje, man valt att följa här i Stockholm,
utan vill kort och gott säga, att jag under
föreliggande förutsättningar finner
den ofrånkomlig, närmast beroende på
att man inte tidigare förberett någon an -

180 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m.

nan lösning. För att kunna undvika den
ordning, man nu kommer att tillämpa,
hade man under de närmaste två åren
behövt bygga sex å åtta nya läroverk,
som kunde ge barnen söder om Söder
samma utbildningsmöjligheter som övriga
barn i Stockholm. En sådan utbyggnad
av läroverksorganisationen är naturligtvis
otänkbar. I stället har man för
området söder om Söder valt en utbildning
via 1947 års skolor, respektive en
försöksverksamhet i 1949 års skolor.
Detta försök kan under vissa förutsättningar
slå väl ut, men ett stort ansvar
åvilar här vederbörande myndigheter,
inte bara för deras egen del och med
tanke på barnen söder om Söder, utan
också för enhetsskolan som sådan. Man
har här plötsligt bestämt sig för att utnyttja
enhetsskolan i ett stort och betydelsefullt
nytt sammanhang. Tanken innehåller
utan tvivel mycket av värde,
men om inte enhetsskolan skall förlora
i prestige, måste den vinna slaget. Jag
återkommer här till vad jag tidigare
framhållit: det kan vara farligt att engagera
enhetsskolan i situationer, där den
riskerar att göra prestigeförluster.

Departementschefen överdriver nog
härvidlag möjligheterna att, som han
skriver i propositionen, få bukt med »betygshetsen».
Jag erinrar återigen om att
överlärarna i försöksdistrikten kräver
kvalificerade betyg för inträde i klass 7
med två främmande språk. Här skymtar
på nytt denna sållning, som ter sig så
obehaglig — och den får här tas vid en
senare ålder, i pubertetsåren. — Men
jag skall inte fördjupa mig i dessa frågor.

Av vikt blir, att grannkommunerna i
detta sammanhang behandlas varsamt
och att uppskovsmöjligheterna för deras
del tillmätes frikostigt.

Man har också talat om »en bildningsgräns
vid Hammarbyleden». Departementschefen
säger för sin del: »Såsom
föredragande borgarrådet anfört, kan ett
dylikt påstående få något sakligt fog för
sig endast om förslagets genomförande
skulle för det södra området medföra
en sämre utbildning på realskolestadiet
än den som meddelas i det norra området.

Något dylikt är uppenbarligen icke avsett.
» Nej, vem har trott något sådant?
Men här måste man tänka på jämförelsen
mellan klass 45 och enhetsskolans klass
8, och risken är också påtaglig, om man
erinrar sig de dåliga undervisningsresultaten
i skolor av 1947 års modell här
i Stockholm. Detta stämmer till eftertanke
— ordet är departementschefens eget
— och alla klutar måste därför här sättas
till för att stärka de nya skolformer,
som man nu tänker sätta i funktion.

Till sist ber jag endast, herr talman,
att få göra det lilla sakliga påpekandet,
att i vissa delar av Stor-Stockliolm den
situationen ganska snart synes inträda i
samband med den planerade försöksverksamheten,
att elever, som arbetar
för samma studiemål, kommer i olika
ekonomisk ställning, på grund av bostadsorten,
kommunikationsförhållandena
och andra omständigheter av samma
art. En del av eleverna blir placerade
i läroverk med relativt höga terminsavgifter,
andra åter i inbyggda realskolor
eller enhetsskolor utan avgifter. Samtliga
dessa skolor avslutar sin utbildning med
realexamen. Jag anser därför, att det för
statsmakterna inte torde vara möjligt att
i längden låta dessa ekonomiska olikheter
kvarstå. En nära liggande följd av de
i Stockholm vidtagna åtgärderna måste
bli, att terminsavgifterna, i varje fall vid
realskolor eller skolor med liknande studiemål
över hela riket, så snart som möjligt
blir avskaffade.

Herr talman! Med dessa randanmärkningar
till statsutskottets utlåtande nr
141 ber jag att få avsluta mitt anförande.
Jag kan inte direkt yrka bifall till utskottets
hemställan, eftersom jag tillhör
dem, som avgivit en reservation vid detta
utlåtande, men i övrigt är jag beredd
att tillstyrka utskottets skrivning.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anledning av de frågor, som
herr Arrhén här tagit upp.

Om jag inte missuppfattade herr Arrhén,
var han liksom jag och skolöverstyrelsen
inte benägen att tillmäta den

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 181

Ang. tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m.

jämförelse, som i fråga om kunskapsnivån
beträffande vissa ämnen är gjord
mellan ett litet antal lärjungar i enhetsskolan
och i realskolan, någon särskilt
avgörande betydelse. Jag måste väl ändå
säga, att en så obetydlig grupp inte
kan få fälla utslag för någon längre tid
eller för några större områden. Vi måste
här, så som vi resonerade härom dagen
i andra kammaren i samband med
besvarandet av en interpellation, fortsätta
försöken och göra alla de jämförelser
som är möjliga utan att dra några
förhastade slutsatser. Jag antar, att herr
Arrhén, som i andra sammanhang är
benägen att tillmäta den formella lärarkompetensen
så stor vikt, inte har någon
annan mening än vi, när vi anser att en
av orsakerna till att jämförelserna har
utfallit till enhetsskoleelevernas nackdel,
måste vara den sämre utbildning
som lärarna i denna skola i stort sett
har.

Den viktigaste fråga som herr Arrhén
tog upp gäller differentieringen. Herr
Arrhén menade att jag i departementschefsanförandet
hade givit skolöverstyrelsen
direktiv, som inte var riktiga.
Herr Arrhén citerade åtskilligt av vad
jag och statsutskottet tidigare sagt. Jag
har tyvärr inte haft möjlighet att plocka
fram dessa uttalanden, varför jag inte
kan fullständiga några dylika citat, men
herr Arrhén kommer säkerligen i alla
fall ihåg, att statsutskottet ett par gånger
har framhållit angelägenheten av att skolan
enligt skolkommissionens ursprungliga
planritning skulle bli föremål för
mer omfattande försöksverksamhet än
utskottet tyckte hade varit fallet. Jag
har därvidlag erinrat om att man i redogörelsen
inte har kommit underfund
med hur pass omfattande differentieringen
inom klassens ram har varit och
vilka slusatser man har kunnat dra därav.
Att det skulle bli en del klassdifferentiering
från och med sjunde klassen
har jag inte på något sätt opponerat mig
emot, och jag har inte alls sagt att proportionen
i fråga om differentieringen
mellan dessa olika huvudlinjer bör vara
den eller den. Jag menar sålunda att
skolöverstyrelsen har lika stor frihet

som förut att på olika håll beträffande
de olika linjerna pröva, huruvida klassdifferentiering
eller differentiering inom
klassens ram bör förekomma, dock
att inte någondera av linjerna glömmes
bort.

Jag kan inte hjälpa att det, när man
talar om differentiering, råder en viss
oklarhet. Många anser att med differentiering
egentligen menas klassdifferentiering.
Jag har inte kunnat tillägna mig
denna mening, utan jag anser att ämnesdifferentiering
också är en form av
differentiering, och jag har full förståelse
för att det behövs många variationer
på enhetsskolans högstadium. Men
då är jag också på det klara med att
vi inte kan driva klassdifferentieringen
så långt som antalet varianter kräver. Av
den anledningen måste det i viss utsträckning
blir en differentiering inom
klassens ram.

.Tåg vet inte om herr Arrhén är till
freds med detta klargörande av min syn
på saken, som han efterlyste, men jag
ser i alla fall saken på detta sätt. Vi
måste pröva differentiering på alla tänkbara
sätt och bör gärna göra många varianter.
Jag har inte tänkt att därvidlag
uppställa något som helst hinder. Även
herr Arrhén får väl lov att hålla med
mig om att om vi skall kunna pröva
många olika ting, måste vi ha rätt många
försöksdistrikt, och jag tycker därför
att man inte borde kritisera oss för att
vi har låtit försöksverksamheten undan
för undan växa ut. Om jag erinrar mig
rätt, var just statsutskottet för något år
sedan också inne på den linjen, att försöksverksamheten
skulle utbyggas.

Om jag även skall säga ett par ord
om de ordinarie tjänsterna inom försöksverksamheten,
kan det väl inte finnas
någon anledning att påstå, att jag
eller regeringen har ändrat mening därför
att det i fjol inte rådde tillräcklig
klarhet om hur de ordinarie tjänsterna
i försöksdistrikten borde tillsättas och
sådan tillsättning därför inte kunde börja
redan då. När nu utredningsarbetet
har bedrivits så långt att riktlinjerna
för tillsättningen har klarnat, har vi —
märk väl -— med klart understrykande

182

Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. tillsättningen av lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m.

av att det måste bli ett provisorium
fastställt dessa riktlinjer och framlagt
vårt förslag. Det måste vara till båtnad
för försöksverksamheten att ju förr
dess hellre få ordinarie lärare. Det är
en sak som vi inte under flera år haft
delade meningar om.

En annan sak är att vi kan ha delade
meningar om huruvida de föreslagna
riktlinjerna för tillsättning av dessa ordinarie
tjänster är lämpliga. Därvidlag
intar herr Arrhén en annan ståndpunkt
än jag. Jag vill säga att utgångspunkten
för mig har varit att söka förena de olika
ståndpunkterna så långt det har varit
möjligt och att inte frånta kommunerna
deras inflytande mera än som varit
nödvändigt för ett beaktande av att
ämneslärarna-magistrarna alltid har varit
vana vid ett annat tillsättningsförfarande
än folkskollärare-klasslärare.
Jag för min del har ansett, att de riktlinjer,
inför vilka jag har stannat och
som nära ansluter sig till de för de kommunala
realskolorna tillämpade, skulle
vara acceptabla för alla, och det förefaller
mig som om det skulle råda en relativt
stor enighet om det.

Jag tror sålunda att det skall bli möjligt
att nu ge försöksverksamheten en
icke ringa uppsättning ordinarie lärare.
Att det kommer att bli till fördel för
denna skolform, är det som sagt ingen
tvekan om.

Herr Arrhéns kritik av vad som nu
föreslås beträffande skolformerna söder
om Söder i Stockholm föranleder mig
inte att ingå på några detaljer, ty min
mening i den frågan tycker jag är ganska
klart uttryckt i propositionen. Jag
vill bara erinra om att jag i det stora
hela har följt Stockholms vederbörande
myndigheter och skolöverstyrelsen. Jag
har därför ansett mig stå på rätt fast
mark. Det är ju här en våldsam ansvällning
av barnkullarna i de åldrar, som
just bär börjat eller skall börja i realskolan.
Här i Stockholm har denna ökning
varit ännu kraftigare än kanske på
något annat håll, och den har framtvingat
denna lösning. Som jag har klargjort
i propositionen anser jag inte att det är
en nödlösning, utan jag håller före att

det är en lösning som har möjligheter
att ge fullt acceptabla resultat.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då jag har på känn, att
statsutskottets andra avdelning har tråkat
ut kammaren mer än vanligt, tror
jag att det är nödvändigt att jag fattar
mig mycket kort.

Här har det bland annat talats om hur
den idealiske läraren skulle vara beskaffad.
Han skall ha goda kunskaper och
förmåga att meddela sig med eleverna.
Det är vi alla överens om. Men jag skulle
vilja tillägga en tredje egenskap, och
det är att han skall ha ett gott omdöme.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Får jag till herr Näsströms
karakteristik av en god ledamot
av denna kammare även tillfoga, att han
också bör vara hövlig.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Här föreligger en reservation
beträffande frågan om tillsättandet
av lärartjänster på enhetsskolans
högstadium. Den går ut på att dessa
tjänster skall tillsättas av skolöverstyrelsen.
Reservationen ansluter sig i alla
avseenden till skolöverstyrelsens förslag,
och såväl majoriteten inom statsutskottets
andra avdelning som herr statsrådet
torde alltså finna, att reservationen
har en vederhäftig bakgrund.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i den
av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 183

Anslag till lärlingsutbildning hos
hantverksmästare.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 142, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/55 till
främjande av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 310 000 kronor.

Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget skulle understöd för utbildning
av lärling utgå med 900 kronor och
utanordnas med 400 kronor efter första
utbildningsåret, 200 kronor efter andra
utbildningsåret och 300 kronor efter utbildningens
slut.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Magnusson m. fl. (I: 185) och den andra
inom andra kammaren av herr Nygren
m. fl. (II: 194), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att frågan om lärlingsbidragets
storlek måtte föreläggas 1955
års riksdag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
O hlon m. fl. (I: 308) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:486), i vilka, såvitt här var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte besluta
att vidta sådan ändring i bestämmelserna
om bidrag till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare, att understödsbeloppen
höjdes till 1 500 kronor
att utanordnas med 600 kronor efter
första utbildningsåret, 400 kronor efter
andra året och 500 kronor efter utbildningens
avslutande;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (I: 309) och den
andra inom andra kammaren av herr

Ohlin m. fl. (11:487), i vilka — med
hänvisning till motiveringen i motionerna
I: 308 och II: 486 — framställts samma
yrkande som, såvitt nu var i fråga,
i sistnämnda motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Främjande
av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 310 000 kronor;

b) att motionerna 1:308 och 11:486
samt 1:309 och 11:487, förstnämnda båda
motioner såvitt här vore i fråga, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; c)

att motionerna I: 185 och II: 194
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin,
Boman och Malmborg i Skövde, fröken
Elmén, herr Nihlfors samt fröken Vinge
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort i mom. b hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:308 och 11:486 samt 1:309
och II: 487, förstnämnda båda motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna av
reservanterna förordade ändrade grunder
för statsunderstöd till främjande av
praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Detta ärende gäller bidrag
till lärlingsutbildningen hos hantverksmästare.
Bidraget utgår numera
med ett belopp av 900 kronor per individ.
En utredning, som syftar till att
höja bidraget, är i gång. Enligt vad som
uppgivits för utskottet, kommer utred -

184 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

ningen snart att bli färdig med sitt utlåtande,
men när detta utlåtande blir
verklighet vet vi ingenting om. Därför
yrkar reservanterna, att riksdagen i förbidan
på en förbättring enligt utredningens
förslag måtte höja lärlingsbidraget
från 900 till 1 500 kronor per elev, att
utanordnas med 600 kronor efter första
utbildningsåret, 400 kronor efter andra
och 500 kronor efter utbildningens avslutande.

Jag vill i förbigående anmärka, att
denna form av yrkesutbildning är den
billigaste som samhället ger, och även
med de höjda bidragen kommer denna
utbildning att bli billigare än någon annan.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Det har ju alltid varit
tradition här i landet att framställa kvalitetsvaror.
Med tanke på denna väckte
jag och några kamrater vid detta års
riksdag en motion om att frågan beträffande
det aktuella lärlingsbidraget skulle
tas upp till övervägande här i riksdagen.
Vi yrkade, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära, att denna
fråga skulle utbrytas ur det arbete, som
för närvarande bedrives av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga.

Det är gott och väl med den reservation,
som här föreligger från folkpartihåll,
men jag tror inte att man genom
reservationen tjänar denna sak. Det säges
också i reservationen, att det är en
provisorisk lösning, som vi här ger oss in
på. Jag skulle därför tro, att vi lättare
kommer fram till ett resultat, om vi i
stället enligt motionens yrkande kunde
ena oss om en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att vid föredragningen
av moment c) få återkomma och
yrka bifall till min motion.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! De första dagarna i juni
kommer de sakkunniga att avlämna ett
förslag till Kungl. Maj:t beträffande bl. a.
den föreliggande frågan. Då utskottet

hade kännedom därom, ansåg utskottet
det vara lämpligt att man avvaktar detta
förslag, innan man företar några ändringar
i de nuvarande bestämmelserna.

Utskottet har inhämtat att de sakkunnig
kommer att föreslå rätt betydande
ändringar i detta avsnitt, och jag kan
försäkra kammaren att de sakkunniga
har ett mycket stort intresse just för denna
form av yrkesutbildning. Det är sant,
som herr Ohlon här har sagt att i regel
en god utbildning med denna metod kan
meddelas på ett för samhället billigt och
bekvämt sätt, och det är därför inte
märkvärdigt att det finns stort intresse
härför. Det enda man kan beklaga är att
utbildningen inte kan bedrivas i någon
större skala. Detta beror på flera omständigheter,
bland annat på att många
av hantverksmästarna inte kan bibringa
eleverna de nödvändiga teoretiska kunskaperna.
Men de sakkunniga kommer
även med ett förslag om hur den bristen
skall kunna avhjälpas. Om Kungl. Maj:t
framlägger ett förslag med anledning av
de sakkunnigas framställning, tror jag
att denna form av yrkesutbildning i
framtiden kommer att bli en mycket anlitad
utbildningsväg.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 142 mom. b,
röstar

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 185

Anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt försvar m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja •— 96;

Nej — 28.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. c.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande momentet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 142 mom. c,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 92;

Nej — 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1954/55 till inrikesdepartementets
avlöningar och omkostnader samt angående
psykologiskt försvar m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Under punkterna 1 och 2 av elfte huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
4 januari 1954, föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
inrikesdepartementet, vilka föreslagits
av departementschefen, dels godkänna av

186 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt försvar m. m.

departementschefen förordad avlöningsstat
för inrikesdepartementet, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1954/
55, dels ock till Inrikesdepartementet:
Avlöningar och Omkostnader för nämnda
budgetår såsom förslagsanslag anvisa
790 000 respektive 70 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
till riksdagen avlåten proposition, nr
162, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 5 mars 1954, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna de grunder för organisationen
av det psykologiska försvaret,
som departementschefen angivit;

dels ock — med ändring av vad därutinnan
föreslagits i årets statsverksproposition,
elfte huvudtiteln, punkterna 1
och 2 —

a) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för inrikesdepartementet,
att tillämpas tills vidare fr. o.
m. budgetåret 1954/55;

b) till Inrikesdepartementet: Avlöningar
under elfte huvudtiteln för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 875 000 kronor;

c) till Inrikesdepartementet: Omkostnader
under elfte huvudtiteln för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 125 000 kronor;

d) till Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 35 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

I: 493 av herr Ollén in. fl.;

II: 645 av herr Hastad m. fl.; samt

II: 644 av herrar Helén och Boi ja.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:493 och 11:645,
i vad de avsåge en fristående ställning
för beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen måtte

I. godkänna de grunder för organisationen
av det psykologiska försvaret, som
angivits av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 5 mars 1954, dock med rätt för
Kungl. Maj:t att däri vidtaga de jämkningar,
som Kungl. Maj:t efter prövning
av utskottets i utlåtandet framlagda förslag
kunde finna påkallade;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 644
ävensom motionerna 1:493 och 11:645,
sistnämnda bägge motioner till den del
de icke behandlats under A,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för inrikesdepartementet, vilka angivits
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 4 januari
1954;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för inrikesdepartementet, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Inrikesdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 875 000 kronor;

d) till Inrikesdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1954/55 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
125 000 kronor;

e) till Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar för budgetåret 1954/55
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 35 000 kronor.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Det ärende som kammaren
nu har att taga ställning till innefattar
ett utomordentligt betydelsefullt
problem, men tiden medger inte att jag
närmare går in på detta. Jag vill endast
framhålla några synpunkter.

På grundval av ett betänkande, avgivet
av kommittén för utredning om det
psykologiska försvaret, har Kungl. Maj:t
framlagt förslag om organisation och
verksamhet för ett svenskt psykologiskt

Lördagen den 22 maj 1954,

Nr 22.

187

Anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt försvar m. m.

försvar. Under krig avses att frågor angående
det psykologiska försvaret skall
handläggas av en statens upplysningsccntral.
För de förberedande åtgärder,
som bör vidtagas på detta område redan
i fred, föreslås att en särskild beredskapsnämnd
för det psykologiska försvaret
anknytes till inrikesdepartementet.

Kommittén har föreslagit, att i beredskapsnämndens
kansli skulle ingå följande
befattningshavare: en kanslichef i
lönegrad 14 i löneplan 2, två ledande
tjänstemän i lönegrad 33, två assistenter
i lönegrad 27 samt för rutingöromål en
kansliskrivare, ett kanslibiträde och två
kontorsbiträden. Kommittén framhöll i
betänkandet, att den föreslagna personalorganisationen
hade tillmätts mycket
knappt med hänsyn till att det gällde en
ny, i vårt land hittills oprövad verksamhet.
Kommittén ville hellre föreslå
en för liten ram, som vid behov kunde
vidgas, än en för stor, som kanske snart
finge skäras ned. I flera remissyttranden
från såväl ämbetsverk som enskilda
organisationer har det kommit till uttryck,
att den av kommittén föreslagna
organisationen vore alltför knappt tillmätt.
Överbefälhavaren uttalade, att den
av kommittén föreslagna fredsorganisationen
syntes utgöra ett absolut minimum,
och han underströk vikten av att
ge beredskapsnämnden tillräckliga personella
och ekonomiska resurser för dess
tidsödande, hittills i stor utsträckning
obearbetade uppgifter. Kommittén hade
vidare framhållit, att lönesättningen för
högre tjänstemän vid beredskapsnämnden
måste bli relativt hög med hänsyn
till att det här gäller speciella och krävande
arbetsuppgifter.

I propositionen upptas blott sammanlagda
belopp för avlöning till icke ordinarie
personal och rörligt tillägg. Det framgår
av propositionen, att dessa belopp är
avsedda dels för avlöning på extra stat
av tre kvalificerade tjänstemän samt av
ett kanslibiträde och ett biträde i reglerad
befordringsgång, dels med 5 000
kronor för avlöningar till tillfällig personal.
I motioner i denna kammare av
herr Ollén in. fl. och i andra kammaren
av herr Håstad m. fl. föreslås en viss

utökning av beredskapsnämndens personal
i enlighet med kommitténs förslag.

Beredskapsnämnden erhåller en i
svensk statsförvaltning ganska egenartad
ställning. Det är ju tradition, att våra
ämbetsverk intar en självständig ställning
gentemot Kungl. Maj:t. Nu föreslår
emellertid Kungl. Maj:t, att beredskapsnämnden
skall ingå i inrikesdepartementet.
Jag förstår mycket väl, att bakom
detta förslag kan ligga tanken att man
vill undvika att skapa ett nytt ämbetsverk.
Men det torde väl knappast vara
omöjligt att förena beredskapsnämnden
med exempelvis nämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. I de motioner som
jag nyss nämnde har också förordats,
att beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar gives en alltigenom fristående
ställning och att därför i nämndens avlöningsstat
upptas samtliga erforderliga
belopp dels för avlöning av befattningshavare,
dels — med 15 000 kronor —
för avlöning av extra personal.

Såsom ärendet nu ligger till vill jag
inte framställa något yrkande, men jag
vill uttala den förhoppningen, att statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
ett annat år, därest så skulle visa
sig erforderligt, tillser att nämnden erhåller
tillräcklig och kvalificerad personal.
Jag hoppas också, att departementschefen
tar nämndens ställning under
förnyat övervägande, så att nämnden
får en med svensk tradition inom
statsförvaltningen överensstämmande
ställning.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Lundgren framställde
ju inget yrkande, men jag föranledes
ändå att säga ett par ord, ty det
skulle annars möjligen kunna hända att
herr Lundgrens anförande till protokollet
kunde vålla en viss snedbelastning i
bedömningen av denna organisation som
herr Lundgren har i tankarna.

Såsom utskottet redovisar, är denna
fråga mycket svårbedömd. Vi rör oss här
på ett alldeles nytt område. Men på en
punkt har utskottet varit enigt, nämligen
om att det psykologiska försvaret mera
måste vara ett tillstånd eller ett förhål -

188

Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

lande som man med vissa mindre, organisatoriska
medel bör förstärka till både
djup och bredd, medan detta psykologiska
försvar icke bör vara en organiserad
fjärde försvarsgren med psykolog-generaler
och -korpraler och allt som finns
däremellan av titlar och lönegrader. Det
är detta som vi har i tankarna, då vi
manar till försiktighet i utbyggandet av
organisationen. Utskottet vill vara med
om att skapa en liten organisation, knuten
direkt till departementet.

Jag har bara velat stryka under dessa
utskottets synpunkter för att det liksom
skulle väga jämnt när inrikesministern
bedömer denna sak.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
in. m.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt in. m., i vad propositionen
avser avräkning av vissa belopp
mot automobilskattemedlen och
överskridande av viss anslagspost; samt
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa under tolfte huvudtiteln
uppförda anslag avseende det
statliga pensionsväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på
västkusten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av Kungl.

3VIaj:ts proposition angående anläggning
av ett ångkraftverk på västkusten jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 185, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 19 mars 1954, föreslagit
riksdagen besluta, att i enlighet med
ett av vattenfallsstyrelsen framlagt förslag
ett ångkraftverk skulle anläggas i
Stenungsund i Bohuslän.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald m. fl. (I: 524) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Gustafson i Göteborg och Netzén
(II: 673), i vilka hemställts, att riksdagen
med avslag på Kungl. Maj:ts förevarande
proposition i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam utredning beträffande möjligheterna
att förlägga ett ångkraftverk till
Bolsten i Bohuslän.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:524 och 11:673,
besluta att i enlighet med vattenfallsstyrelsens
förslag en ångkraftstation skulle
anläggas i Stenungsund i Bohuslän.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Ohlon, Ragnar Persson
och Bergman, fröken Elmén samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:524 och 11:673, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts.

I reservationen hade uttalats, bland
annat, att då flera för förläggningsfrågans
bedömning betydelsefulla omständigheter
ännu icke blivit tillräckligt
klarlagda, enligt utskottets mening en
närmare utredning av bolstensalternativet
i en av Göteborgs hamnstyrelse före -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 189

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

slagen utformning borde verkställas, innan
definitivt beslut i frågan fattades,
samt att det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att på grundval av det resultat,
vartill den fortsatta utredningen
kunde leda, avgöra frågan om den nya
ångkraftstationens förläggning.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till detta utlåtande koncentrerar
sig på lokaliseringen av det planerade
ångkraftverket. Jag skall inte trötta kammaren
med någon orientering om kraftbalansens
utveckling här i landet och
om vattenfallsstyrelsens andel i det årliga
tillskottet för att lösa kraftförsörjningsproblemen.
Inledningsvis vill jag
emellertid säga, att redan när kommunikationsministern
framlade sina äskanden
till årets kapitalbudget, visade han
en viss tveksamhet då han skulle avväga
vattenfallsstyrelsens investeringsbehov.
Denna tveksamhet har jag ansett välgrundad,
och jag har fattat det så att
med ledning av de riktlinjer som gavs i
finansplanen ville kommunikationsministern
medverka i finansministerns
strävan att åstadkomma jämvikt på investeringsområdet,
inte bara mellan den
statliga och den privata sektorn utan
också mellan de statliga verken inbördes,
när vattenfallsstyrelsen utan tvekan
haft en förmånsställning. Finansministern
sade bland annat i finansplanen:
»I fråga om de statliga investeringarna
har utvecklingen nu nått en punkt, då
ökad återhållsamhet bör iakttagas.» När
kommunikationsministern behandlade
vattenfallsstyrelsens äskanden om investeringar,
varvid bland annat styrelsen
framställer krav på påbörjande av en
kraftstation i Järkvissle och på ångkraftverket
i Stenungsund, sade han att han
med hänsyn till nödvändigheten alt iaktta
återhållsamhet menade att ett uppskov
i vad gällde Järkvissle och Stenungsund
skulle vara försvarbart. Det
är ingen tvekan om att det behov som
här föreligger är dokumenterat. Vi behöver
framöver reservkällor i någon
form, och det som är påtänkt i detta
fall är ett ångkraftverk.

När man tar del av vattenfallsstyrelsens
tidigare krav och ser efter, hur de
har tillgodosetts kan man utan att överdriva
påstå, att vattenfallsstyrelsen är
gullgossen i den statliga familjen, och
det kan inte undgå att märkas att detta
också sätter sin prägel på den attityd
som verket demonstrerar emot oliktänkande.
Förhållandet mellan producent
och konsument även på detta område
kan väl näppeligen skadas av att samarbets-
och förhandlingsvilja visas redan
på det förberedande stadiet. Jag säger
detta närmast med anledning av de kommentarer
som vattenfallsstyrelsen har
gjort till ett alternativ, som inte finns
redovisat i propositionen men som i
varje fall på sistone har fått allt större
aktualitet.

Jag vill föra Göteborg in i bilden såsom
den stora konsumenten i detta fall.
Göteborg har med sina olika instanser
fått detta ärende på remiss, och man
kan sålunda säga att Göteborgs ingrepp
här inte har kommit opåkallat. Man har
gjort en ganska utförlig utredning och
en granskning av vattenfallsstyrelsens
förslag. När jag ser de två förslagen vid
sidan om varandra och läser de promemorior
som kommit från vattenfallsstyrelsen
med anledning av detta göteborgsalternativ,
kan jag inte undgå att
finna vattenfallsstyrelsens förslag ensidigt.
Det är uppgjort inom verket, och
det har, såvitt jag kan förstå, inte rönt
någon påverkan av sakkunskap utifrån.
Det må vara att vattenfallsstyrelsen är
sakkunnig beträffande anläggningar av
kraftverk och dylikt, men när det gäller
hamnanläggningar och transportfrågor
— som i det här fallet gäller olja
och kol — borde man kunna tänka sig
att det finns sakkunskap även inom andra
områden.

Göteborgs stad har åstadkommit ett alternativ
som i något sammanhang bär
kallats för den fjärde varianten. Delta
förslag, som Göteborgs hamnstyrelse väl
egentligen är upphov till, innebär att
koltransporterna skall ske på Göta älv
till en hamn som tänkes anlagd vid EIlesbo.
Därifrån skulle leda en fem kilometer
lång linbana för koltransport till

190 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

Bolstenverket. Man tänker sig att oljan
skulle landas i Göteborgs oljehamn i
stället för i den tidigare påtänkta, fem
kilometer avlägsna Hästevikshamnen,
och meningen är i detta alternativ att
oljan skall pumpas från Göteborg till
verket med en pipe-line.

Kostnaden för detta nya arrangemang
enligt de beräkningar som Göteborgs
hamnstyrelse senast har gjort, stannar
vid en summa av 9,89 miljoner kronor.
Denna kostnad skall jämföras med vattenfallsstyrelsens
i propositionen angivna
beräkningar, som finns redovisade i
den fjärde kolumnen i propositionen
och som alltså rubriceras som kostnader
för hamnar inklusive farled, kranar och
transportanläggningar vid Bolsten och
Hästevik samt linbana och oljeledning
från uthamn. Enligt vattenfallsstyrelsens
beräkningar uppgår dessa kostnader till
18,6 miljoner kronor. Differensen uppgår
alltså till den respektabla summan
av 8,71 miljoner kronor. Det är denna
betydande kostnadsskillnad som har
föranlett reservanterna att begära en ytterligare
omprövning av verkets förläggning.

De anläggningskostnader, som här
kommer i förgrunden och som naturligtvis
spelar en avgörande roll, bör i
detta fall jämföras med vattenfallsstyrelsens
beräkningar av anläggningskostnaderna
vid Stenungsund, 226,9 miljoner.
Anläggningskostnaderna blir enligt
göteborgsalternativet vad det gäller
hamnar och transportanordningar 9,89
miljoner kronor, kraftverk och kraftledningar
214,51 miljoner kronor, d. v. s.
sammanlagt 224,4 miljoner och alltså ett
par miljoner billigare än stenungsundsalternativet.
Naturligtvis kan inte jag gå
i god för att dessa beräkningar av Göteborgs
hamnstyrelse är i alla delar hållbara.

Man har ju först i efterhand fått ta
del av vattenfallsstyrelsens kalkyl. Det
är klart att det kan finnas marginaler
som kunde behöva en viss grad av kritisk
granskning. Men till dessa kostnadsvarationer
kommer andra som inte är
framräknade i någon form vare sig i
vattenfallsstyrelsens petita eller i pro -

positionen, och där tillkommer ytterligare
synpunkter som måste tala till bolstensalternativets
fördel. Markkostnaderna
är, som vattenfallsstyrelsen själv säger,
inte kalkylerade. Man vet därför inte
vad de kan belöpa sig på. Eventuella
skadeståndskrav, som kan komma i fråga
vid Stenungsund, är inte heller kostnadsberäknade
— och de måste i det
här fallet bli ganska avsevärda. Man behöver
bara se på taxeringsvärdena inom
de jämförbara räjongerna i Bolsten och
Stenungsund för att komma underfund
med att det här måste bli en betydande
skillnad mellan stenungsunds- och bolstensalternativen.
Vattenfallsstyrelsen
anger vidare själv att bergets kvalitet är
bättre i Bolsten. I Stenungsund krävs en
successiv betongförstärkning under utsprängningen
av bergsrummet. Inte heller
denna skillnad är kostadsberäknad. I
Stenungsund måste saltvatten användas
som kylvatten. Det påstås att detta blir
dyrare. Men vad fördyringen uppgår till
anges inte. Vad beträffar kraftöverföringen
blir enligt vattenfallsstyrelsens
egna beräkningar de fasta kostnaderna
för kraftöverföringsförluster större i Stenungsund
än i Bolsten. De belöper sig i
detta fall till drygt en halv miljon kronor.

Det har i olika sammanhang hänvisats
till arbetsmarknadssynpunkter. I den
mån man kan fästa någon vikt vid sådana
är det givet att det i Stenungsund
förefinnes, som i så många andra delar
av vårt land, ett folkminskningsområde
som en följd av utflyttningen från landsbygden
till tätorterna. Jag har tidigare
under behandlingen av detta ärende
nämnt, att likartade förhållanden föreligger
i minst hundra kommuner i detta
land utan att därför några statliga
tillskott i form av investeringar och
förbättrade försörjningsmöjligheter kan
påräknas. Men även om detta argument
får gälla för vad det kan, visar den tillgängliga
officiella statistiken att antalet
arbetslösa är avgjort större i Kungälv
än i Stenungsund.

Beredskapssynpunkten har också
skymtat fram i detta sammahang, och
naturligtvis bör man fästa en avgörande

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

191

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

vikt vid hur bedömningen härvidlag utfaller.
Men man bör inte överdriva den
och göra den till det allena saliggörande
i detta fall, ty här rör det sig endast
om hypoteser. När utskottsmajoriteten
och även vattenfallsstyrelsen menar, att
man med Göteborgs oljehamn som den
verkliga importhamnen för kraftverkets
behov av olja inte kan räkna med samma
säkerhetsgrad som i fråga om hamnanläggningen
i Stenungsund med direkt
turnerande av olja till verkets cisterner,
är Göteborgs hamnstyrelse beredd att redovisa
vilka resurser som liamnstyrelsen
har. Dessa bör inte redovisas i en
offentlig debatt som denna, men uppgifter
härom kan ju under hand tillhandahållas
dem som är intresserade av vilka
möjligheter som här föreligger.

Min och reservanternas mening är att
om vid en förnyad beräkning av de olika,
såväl fasta som rörliga kostnaderna
skillnaden blir obetydlig, kanske rent av
till Bolstens förmån, bör en annan omständighet
vara av avgörande betydelse,
nämligen hänsynen till Stenungsund
som rekreationsort för ett betydande
samhälle. Om kraftverket förlägges till
Bolsten, kommer dessa värden att bevaras,
varför alla skäl även ur denna
synpunkt talar för att ångkraftverket
förlägges till Bolsten. Vi, som ju har varit
med om att som komplement till lagen
om treveckorssemester anta strandlagen
för att ge det arbetande folket
möjligheter att njuta av de korta sommardagar
som deras utökade semestermöjligheter
medger, bör tänka på att slå
vakt om de naturvärden som står på spel
i stenungsundsområdet. Även om inte
dessa synpunkter bör skjutas alltför
mycket i förgrunden, är de ändå så pass
välmotiverade, att de bör få komma in
i bilden och att man från statens sida
tar vederbörlig hänsyn till dessa berättigade
intressen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är enligt min mening
förvånande att Kungl. Maj:t kunnat

föreslå och att statsutskottet kunnat tillstyrka
en så stor investering, som det
här är fråga .om, efter en så ofullständig
och man kan säga ensidig utredning
som den vattenfallsstyrelsen har förebragt.

Även om man skulle utgå från de siffror,
som utredningen har framlagt, är
kostnadsskillnaden i procent räknat så
liten, att den inte bör tillmätas särskilt
stor betydelse. Jag vill erinra om att
kostnaderna för stenungsundsalternativet
har beräknats till 227 miljoner kronor
och för det ursprungliga bolstensalternativet
till 234 miljoner kronor.
Skillnaden mellan dessa två belopp är
blott något mer än 3 procent.

För att komma fram till ett förord
för stenungsundsalternativet har man i
utredningen nedvärderat alla de skäl
som talar för Bolsten. Man har sålunda,
såsom nyss framhölls av herr Persson,
inte medräknat kostnader för markförvärv,
skadestånd och administration.
Taxeringsvärdena i stenungsundstrakten
är, såsom reservanterna påpekat, betydligt
högre än i bolstenstrakten. Utskottet
medger också, att kostnaderna
för markförvärv kommer att ställa sig
betydligt högre för stenungsundsalternativet
än för bolstensalternativet.

t fråga om bolstensalternativet med
pipe-line från Göteborgs oljehamn vid
Skarvik gör vattenfallsstyrelsen gällande,
att de preliminära beräkningar, som
vattenfallsstyrelsen gjort, visar att detta
alternativ blir dyrare än stenungsundsalternativet,
fastän skillnaden reducerats
till 1,5 miljoner kronor, d. v. s. omkring
0,5 procent av den totala kostnaden.

Anmärkningsvärt är att man för detta
alternativ har räknat med att oljan skulle
behöva lagras i cisterner i Göteborgs
oljehamn, vilket, som utskottet framhåller,
helt naturligt skulle medföra större
risker vid ett eventuellt krig än vid lagring
i berg. Emellertid förhåller det sig
så, att det finns mycket stora möjligheter
att lagra i berg även vid Göteborgs
oljehamn. De möjligheterna är lika stora
som kanske på någon annan plats.
Arbetet med utbyggnaden av dessa lag -

192 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

ringsrum kommer också att igångsättas
redan i år. Därigenom öppnas, som
hamndirektören i Göteborg har framhållit,
möjligheten att transportera olja i
klen pipeline från Skarvik till Bolsten.
Den av vattenfallsstyrelsen förebragta
preliminära utredningen rörande detta
alternativ kan inte sägas vara tillfredsställande.
Den hade behövt ske med anlitande
av sakkunskap även på andra
områden än dem som vattenfallsstyrelsen
representerar.

Beträffande kostnaderna för oljefrakter
har det från många håll framhållits,
att frakterna skulle bli lägre till Göteborg
än till Stenungsund. Från annat
håll har detta bestritts. Ser man till de
motiv som anförts måste man komma
till den slutsatsen, att man har all anledning
inte bara att ej befara — som utskottet
säger — utan att med visshet
räkna med att frakterna blir högre till
Stenungsund än till Göteborg.

För att ytterligare stärka stenungsundsalternativet
söker man nedvärdera
Göteborg som hamnstad. Infartsförhållandena
till Göteborg, säger man, är inte
lika bra som vid Stenungsund. Men man
bortser då alldeles från de betydande
arbeten som för närvarande är i gång
för att göra inseglingsförhållandena till
Göteborgs hamn bättre än vad de redan
är.

Utskottet framhåller som en nackdel
för Göteborg, att där tillkommer hamnavgifter,
som icke har någon motsvarighet
i Stenungsund. Men man bortser då
från de många fördelar som en väl utrustad
hamn erbjuder, såsom tillgång
till varv, dockning, sjömanshus, skeppsfournerare,
bogserbåtar m. m. .lag tror
att det är riktigt att utgå från att många
fartyg som skulle gå till Stenungsund
också skulle bli nödsakade att anlöpa
Göteborg för det ena eller andra ändamålet.

Utskottet nedvärderar också, liksom
tidigare vattenfallsstyrelsen och Kungl.
Maj:t, olägenheterna av en ångkraftanläggning
vid Stenungsund, som ju är ett
viktigt rekreationsområde. Utskottet
skriver att man förutsätter, att tillbörlig
hänsyn tages till naturskydds- och

rekreationssynpunkterna. Tyvärr måste
man säga, att utskottet härvidlag hängiver
sig åt fromma önskningar. Man torde
inte kunna räkna med att Stenungsund
kommer att bevara sitt värde som
rekreationsplats, om ångkraftverket
skulle bli förlagt dit. Vi har nyligen stiftat
en strandlag för att skydda våra
stränder. Men så går man villigt med på
att beröva människorna möjligheterna
att utnyttja ett av de bästa strandområdena
vid hela västkusten.

Jag nämnde inledningsvis att den utredning,
som gjorts av vattenfallsstyrelsen,
är ofullständig. Då man ser, hur vattenfallsstyrelsens
hela utredningsarbete
går ut på att få fram resultat, som stöder
den uppfattning, som styrelsen en gång
fastnat för, måste man enligt min mening
kräva en betydligt allsidigare utredning
ur alla de synpunkter som måste
beaktas, såväl ekonomiska som andra.
Därvidlag måste även sakkunskap utanför
vattenfallsstyrelsen tas i anspråk. En
sådan utredning synes desto mera angelägen
som vattenfallsstyrelsen inte tycks
vara alldeles på det klara med vilka uppgifter
ångkraftverket vid västkusten
skulle få. För ett par dagar sedan höll
en av vattenfallsstyrelsens ingenjörer ett
föredrag i Göteborg om ångkraftverket.
Han meddelade då att omkring år 1960,
då kraftverket kan beräknas vara färdigt,
kommer utbyggnaden av vattenkraften i
de norrländska älvarna att ha framskridit
så långt, att ett energiöverskott kan
beräknas föreligga. Ångkraftverket vid
västkusten skulle då inte behöva vara i
gång mer än ungefär 700 timmar en gång
vart femte år — man räknar vart femte
år som ett torkår — och ångkraftverket
skulle då behöva tas i anspråk för att
fylla ut det underskott som uppstår i
fråga om vattenkraften.

Man kan då fråga sig, hur det går med
verkets betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt.
Departementschefen säger härom
i propositionen: »Vid mitt ställningstagande
har jag vidare räknat med de avgjorda
fördelar ur arbetsmarknadssynpunkt,
som en förläggning till Stenungsund
erbjuder framför bolstensalternativet.
» Men om det nu är såsom helt nv -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

193

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

ligen meddelats av en representant för
vattenfallsstyrelsen, att ångkraftverket
vid den tidpunkt, då det kan föreligga
färdigt, inte kommer att behöva vara i
gång mer än relativt korta tider, har
man all anledning att fråga sig vilken
betydelse dessa arbetsmarknadssynpunkter
kan tillmätas. Det förefaller mig därför,
som om departementschefen hade
all anledning att, efter de upplysningar
som nu lämnats, se till att denna fråga
blir ytterligare och grundligt utredd.

Utskottet säger bland annat att motionärernas
förslag »ter sig mindre framsynt».
För egen del anser jag att det
tvärtom är vattenfallsstyrelsens utredning
som är mindre framsynt. Då man
vet hur svårigheterna för kolproduktionen
ökar för varje år som går, kan det
verkligen inte sägas vara framsynt att
räkna med kol som energikälla för ett
kraftverk, vilket kan tas i bruk först år
1960.

Det förefaller mig också egendomligt
att man nu gör eu utredning utan att ta
hänsyn till den sjudande utveckling,
som för närvarande är i gång i fråga
om den civila användningen av atomenergi.
Det byggs redan nu stora ångkraftverk
för atomenergien i England,
Holland, Förenta staterna och Kanada.
Det hade helt visst inte varit omöjligt
att få upplysningar om de ekonomiska
förutsättningarna för en dylik användning
av atomenergi. Att under sådana
förhållanden inte ens utreda vilka möjligheter
vi har att använda atomenergi
som reservkraft för vattenkraften synes
mig i hög grad anmärkningsvärt. Det är
detta, menar jag, som bevisar, att den
utredning som gjorts icke är framsynt.
Visserligen är det sant att atomenergi
ännu så länge är dyrare än exempelvis
den kraft, som kan utvinnas med olja
som bränsle, men förhållandena kan i
det avseendet mycket snart komma att
ändras. Därtill kommer den inte minst
viktiga beredskapssynpunkten. Råvara
för atomenergi har vi inom landet i hart
när obegränsade mängder och kan därför
bli oberoende av importen av fossila
bränslen.

Denna fråga kan alltså ingalunda sä -

gas ha blivit utredd på ett sådant sätt,
som man har anledning att kräva da det
gäller en investering av så stora proportioner.
Det är viktigt, menar jag'', att
frågan blir grundligare utredd och att
vid en sådan överarbetning även sakkunskap
utanför vattenfallsstyrelsen anlitas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. vid
detta utlåtande fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Herr Osvald anmärkte
att vattenfallsstyrelsens utredning, som
föregått förslaget om anläggande av ett
ångkraftverk på västkusten, var ofullständig
och dåligt grundad. Inom statsutskottet
har vi nog fått den uppfattningen,
att förslaget har varit föremål
för en mycket grundlig utredning. Redan
år 1947 tillsattes en utredning, som
hade till uppgift att undersöka möjligheterna
att anlägga ett kraftverk i närheten
av Göteborg. Denna utredning
framlade ett förslag om att ett sådant
kraftverk borde förläggas i Göteborgs
omedelbara närhet, närmare bestämt vid
Arendal. Utredningen underlät emellertid
inte att undersöka, huruvida kraftverket
kunde förläggas även till annan
plats. Den undersökte mycket grundligt
möjligheterna längs kusten från Uddevalla
i norr och till Varberg i söder. Undersökningen
utfördes med utgångspunkt
från de synpunkter, som för vattenfallsstyrelsens
del kunde vara lämpliga. År
1949 tillsatte vattenfallsstyrelsen inom
verket en kommitté med uppdrag att
fullfölja den tidigare gjorda utredningen
och att därutöver undersöka möjligheterna
att förlägga ett sådant kraftverk
bergskyddat. Den första utredningen
hade ju endast haft att utreda frågan om
förläggning av verket ovan mark. Nu
skulle alltså även möjligheterna att få
ett bombsäkert kraftverk undersökas.

Denna kommitté, som också undersökte
en mängd berg längs kusten, framlade
två alternativa lösningar, båda med
utgångspunkt från att anläggningen skulle
vara bergskyddad. Det ena alternativet
var Stenungsund och det andra
Bolsten vid Kungälv. Några fler alterna -

13 Första kammarens protokoll 195i. Nr 22.

194 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

tiv finns inte att välja på, om man skall
utgå från att anläggningen skall vara
bergskyddad och man i övrigt skall ta
hänsyn till geografiska förhållanden
och läget med avseende på möjligheten
att erhålla drivmedel. Några andra förslag
har ur dessa synpunkter inte varit
att länka på. Här finns alltså endast två
alternativ.

Vid behandlingen av detta förslag prövade
vi i första hand, om vi skulle kunna
tillstyrka att kraftverket utfördes
bergskyddat. Inom fjärde avdelningen
stannade vi enhälligt för denna möjlighet,
oaktat att kostnaderna för en anläggning
i berg skulle ställa sig väsentligt
dyrare. Kostnadsskillnaden hade av vattenfallsstyrelsen
beräknats till omkring
32 miljoner kronor. Eu avgörande synpunkt
var härvidlag att våra kraftstationer,
även inne i landet, under senare år
allmänt har sprängts ned i berg. Det är
fallet med den nya kraftstationen i Trollhättan
och likaså den nya transformatorstationen
för liögspänningsledningen vid
Stenkullen. Då dessutom ett ångkraftverk
vid västkusten ju måste anses utgöra en
mycket ömtålig och sårbar punkt, ansåg
sig utskottet inte gärna kunna rekommendera
att förlägga ett så stort reservkraftverk
på öppen mark, alltså oskyddat,
när våra kraftverk i övrigt nära
nog hundraprocentigt sprängts in i berg.
Följaktligen gick utskottet in för att tillstyrka
bergalternativet. Därmed var en
del andra förslag avkopplade.

Vid en jämförelse mellan de båda alternativa
förslagen — alltså Stenungsund
och Bolsten — är att märka att transportförhållandena,
i första hand transporten
av drivmedel, spelar en oerhört
stor roll. För ett ångkraftverk betyder ju
drivmedlen, olja och kol, detsamma som
vattnet för ett vanligt vattenkraftverk.
Vilket värde skulle ett vattenkraftverk
ha utan tillgång till vatten? Ingen funderar
väl på det hela taget på att bygga
ett vattenkraftverk utan vatten. På samma
sätt förhåller det sig med ett ångkraftverk.
Om inte ett sådant verk kan få
drivmedel — och i detta fall är det ju att
observera, att det är fråga om importerade
drivmedel — är verket fullständigt

värdelöst. Om transportfrågorna i detta
fall skall lösas likvärdigt, måste man beakta,
att ett kraftverk i Bolsten måste få
sina drivmedel på samma sätt som ett
kraftverk i Stenungsund, nämligen direkt
med båt utifrån. För den sakens
skull fordras en uppmuddring av Nordre
älv upp till Bolsten. Om vi räknar med
samma tonnage, som utan uppmuddring
kan gå till Stenungsund, ställer sig bolstensalternativet
21 miljoner kronor dyrare
i fråga om anläggningskostnader än
stenungsundsalternativet.

Man har också framfört den tanken,
att Nordre älv skulle uppmuddras endast
till sex meters djup för att tillåta
trafik med fartyg på 2 500 ton. Det skulle
då bli omlastning i någon uthamn,
antingen i Göteborgs hamn eller omedelbart
utanför, men därmed blir bolstensalternativet
inte längre likvärdigt
med stenungsundsalternativet. I Stenungsund
kan man utan större svårigheer
få upp de största tankbåtar direkt till
kraftverket.

Även om Nordre älv muddras upp för
fartyg till 35 000 ton, alltså det alternativ
jag först nämnde, blir denna farled
aldrig jämförbar med farleden till Stenungsund.
Nordre älv blir trångare och
svårare att navigera i. Dessutom skiljer
sig inloppet till Nordre älv betydligt från
inloppet till stenungsundsleden.

Avståndet sjövägen till Stenungsund
från öppna havet är ungefär detsamma
som till Göteborgs hamn; fartygen går in
på Hakefjorden längre norrut vid kusten
och behöver således inte gå omvägen
förbi Vinga. På det sättet blir avstånden
ungefär desamma och följaktligen även
fraktkostnaderna. För övrigt betyder ett
tjugotal sjömil mer eller mindre ingenting
för fraktkostnaderna; det väsentliga
och avgörande är att lasten snabbt
kan lossas och fartyget fort kan komma
ut.

Herr Osvald anmärkte att många förhållanden
i Stenungsund ställer sig
ogynnsammare, även om vattenfallsstyrelsen
där inte behöver betala några
hamnavgifter. Bland annat pekade han
på att fartygen måste ha tillgång till
en viss service vid ett närbeläget varv

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

195

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

och att de därför kunde bli tvingade att
besöka Göteborgs hamn, även om de
lossat sin last i Stenungsund. Emellertid
ligger Stenungsund betydligt närmare
ett varv i Uddevalla; avståndet
från Stenungsund till Uddevalla är inte
mer än drygt tre mil, under det att
sträckan Stenungsund—Göteborg är cirka
sex mil. Ur den synpunkten är det
således närmast en fördel att ha hamnen
i Stenungsund. Och när det gäller bogserbåtar
torde möjligheterna att få hjälp
vara till och med större i Uddevalla än
i Göteborgs hamn.

Alla dessa herr Osvalds anmärkningar
faller således utan vidare till marken.

Frågan om var arbetskraften möjligen
finns kan inte bli avgörande för verkets
förläggning. Det avgörande är först och
främst, om det finns berg på platsen,
därest verket skall vara bergskyddat, och
vidare måste transportmöjligheterna vara
goda, så att verket kan förses med
drivmedel. Båda dessa förutsättningar
finns i Stenungsund. Vad beträffar berget
har i varje fall vattenfallsstyrelsen
ansett, att Stenungsund och Bolsten kan
anses likvärdiga. Hur berget är beskaffat
inuti, det kan nog ingen ännu säga
något om, och jag tror att inte heller herr
Osvald kan göra gällande att det ena alternativet
ur den synpunkten skulle vara
bättre eller sämre än det andra; det kan
avgöras först i sammanhang med utsprängningen.
I varje fall räknar vattenfallsstyrelsen
efter gjorda undersökningar
med att berggrunden på båda hållen
skall vara tillfredsställande.

Herr Persson anförde en del synpunkter,
som enligt hans och reservanternas
mening skulle motivera deras yrkande
om att man skall skjuta på saken. De förordar
ju en förnyad utredning och vill
överlämna åt Kungl. Maj:t att därefter ta
ställning. Nu är emellertid förhållandet
det, att vattenfallsstyrelsen har gjort en
utredning, att Kungl. Maj:t har prövat
denna och att Kungl. Maj: t har förelagt
riksdagen ett förslag och bett riksdagen
att ta ställning till det. Jag måste säga
att det skulle se ganska underligt ut, om
inte riksdagen nu på grundval av de utredningar
och förslag som föreligger

skulle ta ställning utan i stället bara
skjuta över saken på Kungl. Maj:t.

Enligt herr Perssons mening talade
för reservanternas förslag bland annat,
att Göteborgs hamnstyrelse genom sitt
yttrande skulle i någon mån ha förryckt
kostnadskalkylerna och att därför hamnstyrelsens
alternativ skulle ställa sig fördelaktigt.
Vattenfallsstyrelsen har i en
till utskottet överlämnad promemoria
förklarat, att vattenfallsstyrelsen inte kan
godta hamnstyrelsens yttrande. När
hamnstyrelsen i sitt yttrande gjort gällande,
att Göteborgs hamn skulle vara
fördelaktigare för importen av drivmedel
ur navigationssynpunkt, har vattenfallsstyrelsen
vänt sig till lotsstyrelsen,
som har betygat, att hamnstyrelsens
uppfattning är felaktig och att tvärtom
farleden till Stenungsund ur sjöfartssynpunkt
är avgjort överlägsen infarten till
Göteborgs hamn.

När det sedan gäller kostnaderna, får
vi komma ihåg, att Göteborgs hamn givetvis
vill ha litet inkomster på denna
affär. Man vill inte göra sina tjänster
alldeles gratis. Det är hamnavgifter, och
de belöper sig till mellan 5 000 och 6 000
kronor för ett fartyg på 20 000 ton. Vidare
är det väl ingen som tror, om Göteborgs
stad i hamnen skulle spränga ut
lagringsrum för den olja, som kraftverket
behöver, att staden skulle upplåta
lagringsutrymmet alldeles gratis. För övrigt
måste det vara en olägenhet, att den
olja eller det kol, som är så viktigt
för ett ångkraftverk, skall upplagras i
Göteborgs hamn för att sedan överföras
till kraftverket i luftledningar. Det kan
inte vara tillrådligt, när kraftverket kan
få dessa drivmedel direkt till egna förvaringsrum
på platsen.

Det bär sagts, att markkostnaderna
inte har medtagits. Det är riktigt, och
det beror på att de inte är klara. Det
har ju inte träffats några köpeavtal.
Ingen vet vad marken kommer att kosta
i det ena eller andra fallet, men vattenfallsstyrelsen
har räknat med att markkostnaderna
i Stenungsund ligger omkring
250 000 kronor högre än i Bolsten,
beroende på att marken är dyrare på
den förra platsen.

196 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

När det gäller naturskyddssynpunkterna
skall jag gärna medge, att de såsom
även utskottet framhållit har en stor betydelse
och att de talar emot stenungsundsalternafivet.
Den saken skall jag
inte bestrida. Ur naturskyddssynpunkt
vore det givetvis önskvärt, om stenungsundsområdet
kunde skyddas, varemot
bolstensområdet inte har något större
värde ur dessa synpunkter. Men även här
måste vi säga, att naturskyddssynpunkterna
inte iår vara avgörande. Det är i
huvudsak göteborgarna som trycker på
dessa synpunkter och vill ha Stenungsund
för sina sommarnöjen. Yi skall då
komma ihåg, att Göteborgs stad har tillgång
till mycket stora områden både söderut,
österut och norrut, och dessutom
har man hela den stora skärgården utanför
Göteborg. Med hänsyn härtill borde
väl Göteborgs stads befolkning kunna
låta sig nöja, även om det skulle bli en
industrianläggning i Stenungsund. Stenungsund
ligger så pass långt borta från
Göteborg, att man kan ifrågasätta om
staden verkligen kan ha rätt att göra
anspråk på så stora arealer för en så speciell
sak som att ha det till sommartillflykt.

Det är uppenbart att Stenungsunds
kommun och den bofasta befolkningen
där måste anlägga andra synpunkter. De
är ju glada för att göteborgarna kommer
om sommaren — även om de kanske
också är glada när de reser om hösten!
Det senare vet jag ju inte, men det
är möjligt. Men dessa människor är
aldrig skatteskrivna i kommunen, och
de lämnar inte kommunen några som
helst inkomster annat än i form av fastighetsskatt
för sina sommarstugor. En
kommun måste däremot alltid bygga på
ett ekonomiskt underlag. Då är det ju
ganska naturligt, om kommunen strävar
efter att få en industri och med denna
en bofast befolkning, så att kommunen
få ett inkomstunderlag som gör det möjligt
för den att leva — även vintertid.

Ungefär så ser människorna där nere
på saken. Dessutom har i varje fall från
vattenfallsstyrelsens sida bestämt hävdats,
att någon större åverkan på naturen
och några större skador på bad -

stränder och andra härligheter inte behöver
befaras. Det finns numera möjligheter
att avhjälpa dessa svårigheter,
och utskottet har starkt betonat att så
också bör ske.

Jag har ju ingen speciell anledning
att tala för en viss plats, och jag har
sagt tidigare att jag gärna kan diskutera
de olika alternativen — de båda platser
det här gäller ligger ju båda i länet,
och båda kommunerna vill ha kraftverket.
Jag har ingen anledning att företräda
det ena eller andra intresset i
detta fall. Men vad vi här måste ha i
tankarna är platsens lämplighet med
hänsyn till drifts- och anläggningskostnaderna
för kraftverket. Därför har
statsutskottet kommit till samma resultat
som Kungl. Maj:t och vattenfallsstyrelsen
tidigare gjort, nämligen att de
starkaste skälen talar för att Stenungsund
är den lämpligaste platsen för detta
kraftverk.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
framhöll med stor skärpa, att drivmedel
är nödvändiga för en kraftstation.
Jag kan ge honom alldeles rätt på den
punkten. Därom har heller aldrig rått
någon som helst meningsskiljaktighet.
Men så säger han, att eftersom det förhåller
sig på det sättet, måste dessa drivmedel
transporteras direkt med båt utifrån.
Härvidlag måste jag säga, att det
inte finns någon som helst anledning'' att
ställa detta krav. Det går precis lika bra
att göra på det sätt som föreslagits beträffande
bolstensalternativet, nämligen
att ta oljan i en pipeline de 19 kilometer
som det här är fråga om. Det
finns ingen anledning att ställa krav på
att hamnen skall ligga alldeles intill, utan
det går precis lika bra att pumpa oljan
— det kan förresten också vara betydligt
säkrare.

Det framhölls också att det är nödvändigt
att ha eu bergförläggning. Inte
heller på denna punkt råder någon som
helst meningsskiljaktighet. Både reser -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

197

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

vanterna och utskottets majoritet räknar
ju med alternativ, som kräver bergförläggning.
Detta gäller alltså både stenungsundsaiternativet
och bolstensalternativet,
och båda är i fråga om bergets
kvalitet enligt de undersökningar, som
enligt vad utskottet meddelar är gjorda,
jämbördiga. I dessa avseenden föreligger
det alltså inte någon meningsskiljaktighet
mellan den uppfattning, som
kominer till synes i propositionen, och
den, som kommit till uttryck i motionerna.

Däremot menar jag att det är viktigt
att hålla fast vid att det inte är nödvändigt
att fördyra bolstensalternativet med
en hamnanläggning. Det går precis lika
bra att ha hamnen för olja i Skarvik, alltså
Göteborgs oljehamn.

Vidare säges, att Stenungsund erbjuder
den fördelen, att man inte behöver
betala några hamnavgifter, och om man
skulle behöva anlita hamn — något som
enligt vad jag sade fartyg ibland måste
göra — ligger Uddevalla närmare till.
Det är alldeles riktigt. Men även i Uddevalla
måste hamnavgifter betalas. Dessutom
måste sägas, att Uddevalla inte har
att erbjuda samma möjligheter som Göteborg.
Även om Uddevalla för all del har
mycket på detta område som det kan
vara värt att ta fasta på, anser jag att
om man skall få samma service där som
i Göteborg, så kostar detta också pengar.

Om det nu säges att det inte blir några
skillnader i fråga om frakter — ett påstående,
som jag för min del inte tror
på — blir det i alla fall besvärligare för
fartygen, just därför att det inte finns
någon ordentlig utrustning i den blivande
hamnen Stenungsund.

Det säges vidare, att det är en grundlig
utredning som har gjorts. Den började
år 1947 och har hållit på mycket
länge, och utredningsmännen har besökt
en hel mängd platser. Jag har inte bestritt
att denna utredning hållit på länge
och undersökt en hel mängd olika alternativ.
Men när jag säger, att denna utredning
är ofullständig och ensidig, så
är det därför att det enbart är vattenfallsstyrelsens
synpunkter som lagts på
frågan, d. v. s. uteslutande synpunkter

rörande kraftproduktionen. Men allt det
andra: föriäggningsplatsen och dess inverkan
på fritidsområden och semesterplatser,
heia frågan om hamnen och
hamnanläggningar, frakter o. s. v. — allt
detta är vattenfallsstyrelsen icke kompetent
att bedöma. Det är därför jag menar,
att det skulle ha behövts en grundligare
utredning än den som gjorts.

Nu säger utskottet, att det inte är någon
tvekan om att det kommer att bli
skadeverkningar ur naturskyddssynpunkt
och att man därför får förutsätta,
att vattenfallsstyrelsen också vidtager sådana
anordningar att dessa skadeverkningar
icke blir alltför störande. Jag
tror att vi lugnt kan utgå ifrån att vattenfallsstyrelsen
i det avseendet inte kan
avge några som helst bindande försäkringar.
Det vet vi från andra håll, där
liknande försäkringar gjorts; man kan
helt enkelt inte skydda omgivningen
omkring ett så stort ångkraftverk, som
det här är fråga om, från mycket stora
skadeverkningar. Vi skall komma ihåg,
att det här inte endast bor privata sommargäster,
utan att många industrier har
sina semesterhem utanför Stenungsund,
och dessa kommer att bli lidande på ångkraftverkets
förläggning hit.

Då jag sade, att utredningen är ofullständig
och ensidig, tänkte jag också på
den omständighet, som jag framhöll sist,
nämligen att hela frågan om utvecklingen
beträffande kol och olja tydligt
går i riktning mot att olja kommer att
bli det dominerande bränslet under lång
tid framåt. Det råder dessutom inte någon
som helst tvekan om att atomenergien
kommer att bli av mycket stor betydelse,
och gör man i dessa dagar en utredning
utan att ta hänsyn till den fantastiska
utveckling som ägt rum i fråga
om atomkraftens användning för civilt
bruk, så blir den inte fullständig.

Det är med hänsyn till dessa omständigheter,
frågan om möjligheten att bygga
ut bolstensalternativet för transport
av olja med pipeline från Skarvik till
Bolsten och angelägenheten av att åtminstone
försöka få någon uppfattning
om hur det skulle ställa sig med användning
av atomenergi, som jag menar,

198 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

att det är ytterst angeläget, att denna
fråga blir grundligt utredd och att man
även får ta del av synpunkter från annan
sakkunskap än vattenfallsstyrelsen, som
inte är kompetent att bedöma dessa frågor.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med något långt anförande,
men det är naturligt att jag bemöter ett
par av de synpunkter, som herr Osvald
tagit upp.

Jag kan förstå, att man på västkusten
kan vara oenig om var ångkraftverket
skall ligga. Jag medger att jag, när jag
första gången fick förslaget från vattenfallsstyrelsen,
var mycket tveksam,
och jag bröt också ut frågan ur statsverkspropositionen.
Den framlades i en
särskild proposition först sedan vi inom
departementet hade gjort vissa undersökningar
och kontroller och dessutom
låtit en rad statliga myndigheter
pröva framför allt förläggningsfrågan.

För att säga några ord beträffande
förläggningen, har det ju framgått, att
kostnadsolikheterna inte är så stora att
man med hänsyn till dem behöver utdöma
bolstensalternativet. Jag har i varje
fall inte låtit kostnadssynpunkterna
vara avgörande. Vattenfallsstyrelsen säger,
att stenungsundsalternativet är något
billigare, framför allt när det gäller
driften. Det har ju sin betydelse, men
skillnaderna är, som framgått av diskussionen,
inte så stora.

Såväl byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
fiskeristyrelsen som länsstyrelsen
har ställt sig bakom vattenfallsstyrelsen
och rekommenderas stenungsundsalternativet.
Byggnadsstyrelsen,
som är vår högsta planmyndighet och
som har att ta hänsyn till var våra rekreationsorter
skall ligga, har sagt, att
ångkraftverket i Stenungsund inte kommer
att äventyra platsen såsom rekreations-
och badort.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller,
att Stenungsund är eu mycket lämplig
placeringsort ur arbetsmarknadssynpunkt.
I det avseendet vill jag till herr

Ragnar Persson säga, att det är möjligt,
att Kungälv har större arbetslöshet vintertid
än Stenungsund. Men när man talar
om Stenungsund skall man ta hänsyn
till att det också är en centralort
för de båda öarna utanför — Orust och
Tjörn — och kammaren vet, att båda
dessa öar, men framför allt Orust, har
det besvärligt med utflyttningen. Det
är den saken arbetsmarknadsstyrelsen
tänkt på när den rekommenderat stenungsundsalternativet.

Vidare ha vi en annan icke oväsentlig
synpunkt att ta hänsyn till; den har
i varje fall varit mycket väsentlig vid
min bedömning av frågan om detta ångkraftverks
förläggning. Vi lägger kraftverket
av beredskapsskäl i berg, och detta
medför en fördyring mellan 30 och 35
miljoner kronor. Vi gör detta för att
vara så säkra som möjligt i händelse
av ofred. Men om vi äro beredda att
lägga ur så mycket pengar för att få
denna säkerhet, måste vi tänka på att
vi även i fråga om transporterna av
drivmedel skaffar oss största möjliga säkerhet.
Det är jag rädd för att vi inte
gör, om vi låter dem gå via Göteborgs
hamn eller med öppen pipeline på en
sträcka av några mil. Beredskapssynpunkten
är för mig oerhört viktig. Till
Stenungsund kommer man fram direkt
på öppet vatten, något som mycket underlättar
transporterna. Det är lätt ätt
få in både kol och olja i berget. Detta är
för mig ganska avgörande.

Herr Osvald kräver nu att vi skal!
företa nya utredningar. För min del anser
jag att en utredning, som pågått i
olika etapper från år 1947 ända fram
till år 1953, varvid alla tänkbara kontroller
har gjorts och en rad statliga myndigheter
har fått yttra sig, måste vara
till fyllest. Jag tror inte att vi kan komma
längre.

Då drar herr Osvald fram frågan om
atomkraften och frågan, om vi bör använda
kol eller olja. Ja, herr Osvald,
vad frågan om kol eller olja beträffar
så kan man ju tveka i valet. Yi vet att
de kända koltillgångarna i världen räcker
i flera hundra år. När det gäller de
kända oljetillgångarna — det är möjligt

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

199

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

att det finns mycket mer olja än man
nu vet om — kan man bara räkna i decennier.
Jag tror det vore mycket oklokt
att i detta fall begränsa sig till bara den
ena energikällan. Ångkraftverket skall
ju drivas med kol och olja alternativt,
och vi lägger ju stor vikt vid att det
skall kunna drivas även med olja.

Vad sedan atomkraften beträffar kan
jag försäkra herr Osvald att vi också
bar övervägt den frågan tillsammans
med landets främsta atomexperter. Det
vore oförsvarligt av oss att underlåta att
trygga vår kraftförsörjning genom anläggande
av kraftverk av detta slag för
att vänta på att vi skulle kunna utnyttja
atomkraften för detta ändamål. Jag skall
inte här redovisa de resultat vi kommit
till vid dessa överväganden, men ett
faktum är att vi inte hunnit så långt när
det gäller våra möjligheter att utnyttja
atomkraften att vi nu kan uppskjuta
byggandet av ifrågavarande kraftverk.

Med anledning av att man har åberopat
ett uttalande av driftsdirektör Petri
i ett tal, som han höll i Göteborg för
några dagar sedan, vill jag tala om, att
han enligt vad han själv uppger har
blivit felaktigt refererad i tidningarna
genom att en liten bit ur ett långt tal
har ryckts ut, så att det givit en felaktig
bild av vad han i verkligheten sade.
Han har inte sagt att ångkraftverket
skall köras bara vart femte år, som det
stått i tidningarna. Vad han sagt är att,
såsom vattenfallsstyrelsen hela tiden har
hävdat, erfarenheten visar att vi ungefär
vart femte år får ett torrår, då vår
vattenkraft inte räcker till. Det är då
vi måste sätta i gång produktionen av
ångkraftsenergi med full kapacitet. Vi
räknar därför med att högst vart femte
år köra verket för fullt, d. v. s. maximalt
3 000 timmar om året. Men under
normalår beräknas verket komma att
drivas endast 700 ä 800 timmar per år.

Till saken hör också att det inte är
meningen att driva ångkraftverket på
sommaren. Det är framför allt vintertid
som det skall vara i gång, och detta gör
att jag för min del inte tror att rekreationslivet
i stenungsundstrakten på något
sätt kommer att störas av ångkraftver -

ket, ty under den tid vi göteborgare ligger
där och badar, är kraftverket inte
i gång. Vi får inget obehag av det.

Jag tror, herr talman, att jag kan inskränka
mig till dessa påpekanden.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Herr Osvald tog upp
frågan om atomkraften, och detta föranleder
mig att säga några ord.

Det är riktigt att man i England påbörjat
utbyggandet av ett atomkraftverk
för framställning av elektrisk energi.
Men där föreligger ju litet andra förhållanden
än i vårt land, eftersom England
inte är något vattenkraftland. Ett
atomkraftverk blir oerhört dyrt i anläggning
och i drift. De råvaror, som herr
Osvald talade om, kan nämligen inte utnyttjas
annat än efter mycket omständliga
och dyrbara processer. Vad en anläggning
för framställning av uran kommer
att kosta och vilka möjligheter vi har i
fråga om uranproduktion får ju framtiden
utvisa. Skulle vi i Sverige komma
dithän att vi kan bygga atomkraftverk
för framställning av elektrisk energi så
måste det på grund av de stora kostnaderna
i varje fall bli fråga om bottenkraftverk
som kan utnyttjas året runt.
Men vid sådana ställer sig vattenkraften
avsevärt billigare. Man beräknar i dag
att vi i vårt land har utbyggnadsvärd
vattenkraft motsvarande en årsproduktion
av upp till cirka 80 miljarder kilowattimmar.

När det utbyggnadsprogram man nu
har påbörjat eller planerat blir färdigt
i slutet av detta decennium, har man
ändå inte utnyttjat stort mer än tredjedelen
av den utbyggnadsbara vattenkraften.
Först då blir det aktuellt med
stora atomkraftverk i vårt land. Men
bär är det ju inte fråga om en bottenkraftanläggning
som skall vara i drift
året om under dygnets alla timmar, utan
om ett toppkraftverk som, såsom herr
statsrådet nyss påpekade, skall vara i
drift endast under kortare tider och
främst under torrår. Då blir ett ångkraftverk
för olja eller kol det mest ekonomiska.

200 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

Jag anser därför att herr Osvalds argument
för ett uppskov och ytterligare
utredning om atomkraftens utnyttjande
inte kan påverka denna fråga. Det är en
sak på lång sikt, men här är det ju aktuellt
att få till stånd en utbyggnad som är
klar omkring år 1960. Då räknar man
med att detta tillskott i toppkraft blir
oundgängligen nödvändigt.

I övrigt kan jag understryka vad herr
Karl Andersson anfört, och jag kan även
instämma i de synpunkter som herr
statsrådet anlagt på denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag i ärendet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ett par ord med anledning av vad herr
statsrådet yttrade.

Det finns en industri i Stenungsund
som för närvarande inte har kunnat få
enbart svensk arbetskraft, utan som har
måst anställa 20 procent utlänningar.

Jag vill vidare säga, att jämförelsen
mellan att forsla oljan direkt till verket
i Stenungsund och att transportera den
i pipeline till Bolsten inte kan sägas
utfalla till nackdel för bolstensalternativet.
I båda fallen föreligger ju samma
risker ur försvarssynpunkt. Därför har
ju också vederbörande myndigheter
framhållit, att båda alternativen är likvärdiga
ur denna synpunkt.

Jag vill också påpeka, att de av statsrådet
nämnda myndigheter, som har yttrat
sig i denna fråga, icke har yttrat sig
om det senast föreliggande alternativet,
som har utarbetats av hamnstyrelsen i
Göteborg.

I fråga om förråden av kol och olja
nämnde statsrådet, att oljan skulle ta
slut mycket tidigare än kolet. Emellertid
förhåller det sig precis tvärtom. Man
räknar med att kolet kommer att ta slut
före oljan. Vad slutligen beträffar atomkraften
vill jag säga till herr Hesselbom,
att det visserligen är sant, att atomenergi
blir dyrare än vattenkraftsenergi,
men att det ju här gäller att jämföra
atomenergi med energi som man genererar
från antingen olja eller kol. Jag har

här en skrift, utgiven av Ministry of
Supply i England. Den heter »Britain’s
Atomic Factories». Där uttalas bl. a., att
efter mycket ingående studier vid Harwell
och Bisley bör det vara möjligt att
genom atomkraften få ett icke oväsentligt
tillskott av elektrisk kraft för landet
till en kostnad, som är jämförbar
med den kostnad som av kol erhållen
kraft betingar. Det är alltså, efter de
resultat, som man redan har nått i England,
ingen tvekan om att även frågan
om atomenergiens användning här bör
tas upp till undersökning.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Min uppgift om kol- och
oljetillgångarna har jag från mina experter,
som säger att beträffande kända
tillgångar på kol och olja förhåller det
sig så, att de förra är mycket större än
de senare. Men jag tilläde, att det ju är
möjligt att det finns mer olja än kol,
fastän det inte är känt. Därför lever man
ändå här i en viss osäkerhet för framtiden.

Vidare måste jag säga, att om det förhåller
sig så som herr Osvald — men
inte de svenska experterna på atomkraft
—- säger så behöver vi inte bygga ångkraftverk
vare sig i Bolsten eller i Stenungsund.
Om vi skall bygga ett atomkraftverk
måste vi ju arbeta med svenska
resurser av uran. Vi känner väl dessa
våra tillgångar, de redovisades av statsministern
häromdagen. Men vi känner
också konstnaderna att få fram denna
energi ur skiffern, och därför är vi ännu
mera övertygade om att detta ångkraftverk,
och tyvärr kanske ännu flera,
får komma till stånd innan vi är färdiga
att också ta atomkraften i användning.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Jag blev uppkallad när
man här talade om att frågan om vilka
drivmedel som skall användas till detta
kraftverk spelar en avgörande roll. Jag
har ingen anledning att bestrida det resonemang
som förts härvidlag, men när
herr statsrådet Andersson sammanställer

Lördagen den 22 mai 1954.

Nr 22. 201

Ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

frågan om transporten av drivmedlen
och frågan om verkets förläggning ur
beredskapssynpunkt måste jag säga att
jag inte längre kan följa med. Vattenfallsstyrelsen
och väl även departementet
har hela tiden utgått från att transport
av olja skall ske med 45 000-tons
fartyg. Jag kan förstå det resonemanget
när det gäller fredliga förhållanden. Men
finns det någon som förutsätter att redare
och importörer skulle under ofred
äventyra en så pass stor last? Nej, då
är man vanligtvis hänvisad till betydligt
mindre tonnage för att smyga sig in där
det lämpligen kan passa. Jag kan inte
tänka mig att inte Göteborgs hamn skulle
ha lika stora resurser därvidlag som
Stenungsunds.

Beträffande herr statsrådets tvivel på
mina uppgifter om arbetslöshetsstatistiken
från de här jämförda områdena,
Stenungsund och Kungälv, vill jag säga
att min statistik baserar sig på dessa områden,
alltså inte bara de båda punktorterna
utan även den omgivande trakten.

Till slut vill jag säga, att även om
atomdiskussionen här kan ha ett visst
intresse och saken kunde bli föremål
för en utredning, så hade jag funnit det
ännu naturligare om man hade gjort en
utredning om vilka möjligheter vi har
att importera kraft från det land med
vilket vi dock för förhandlingar, nämligen
Norge.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill bara upplysa
om att de uppgifter jag har beträffande
tillgången på kol och olja är hämtade
från en publikation som utkommit i år.
Den av mig förut omtalade publikationen
från Ministry of Supply är också
utkommen i år. Det är i den man konstaterar,
att det går att producera elektrisk
kraft ur atomenergi till en kostnad
som är jämförbar med den för ett kolkraftverk.

Därför förefaller det mig vara all anledning
att undersöka den saken. Jag
tror inte alls att vi skall behöva vänta
så många år, innan det finns åtskilliga
atomkraftverk i världen.

14 Första kammarens protokoll 1954. Nr 22.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 149, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 15.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 150, angående tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

202 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition beträffande
vissa ändringar i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m. jämte i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bankoutskottets utlåtanden nr
27, 28, 30 och 32 skulle i nu angiven
ordning sättas sist på föredragningslistan
för nästa sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag til] riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svensk medverkan
i ett skandinaviskt undervisningssjukhus
i Korea;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till sinnesslövården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m., i vad propositionen
avser principerna för avräkning
av vissa anslag mot automobilskattemedlen; nr

307, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag till
vägväsendet för budgetåret 1954/55 jämte
i ämnet väckta motioner m. m.; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/

55 till bidrag till upprättande av byggnadsplaner
m. m.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets
förslag till riksdagens .skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i alkoholfrågan
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

151, i anledning av väckta motioner
om vissa anslag för en rådgivande
folkomröstning angående beslutande
folkomröstning;

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 203

nr 152, angående väckta motioner om
anställande vid de rättspsykiatriska undersökningsstationerna
av socialassistenter
m. m. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1954/
55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 154, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 57, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1954/55, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;
och

nr 59, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar
i bankoreglementet;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
till vissa ändringar i reglementet för
riksgäldskontoret; och

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden;

första lagutskottets memorial nr 30,
angående uppskov med behandlingen av
väckt motion om visst tillägg till 5 § lagen
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

andra lagutskottets memorial och utlåtanden: nr

39, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
in. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring; och

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för återregistrering
av bil i vissa fall;

tredje lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till fiskeristadga
m. m., dels ock motioner, som väckts
i anledning av propositionen;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt
till fiske;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i stadgan den 30 juni 1943
(nr 437) angående behandlingen av vissa
vägfrågor; och

nr 31, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 33, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Producentbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk, till Kostnader
för utbetalande av producentbidrag
samt till Bidrag till jordbrukets rationalisering
jämte i ämnena väckta motioner; nr

34, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Hushållningssällskapen
samt till Bidrag till särskilda utbildningskurser
jämte i ämnena väckta
motioner;

nr 35, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Nötboskapsavelns befrämjande:
Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 36, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1954/55 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 37, med anledning av väckt motion

204 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

om ersättning till filosofie licentiaten
H. Lindstedt för viss kursförlust i samband
med avvecklingen av internationella
lantbruksinstitutet; och

nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Näsgård för tiden från och
med den 24 innevarande månad till vårsessionens
slut för deltagande i Europarådets
rådgivande församlings sammanträde
i Strasbourg.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 17.01, att ajournera
sina förhandlingar till kl. 17.15.

Då förhandlingarna kl. 17.15 återupptogos,
anmäldes och bordlädes

särskilda utskottets memorial nr 9, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om visst anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 17.16.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

541517