1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1954:11)

RIKSDAGENS

iii

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11

20—24 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 20 mars. Sid.

Interpellation av herr Åman ang. extra tjänsters omvandling till
tjänster med pensionsrätt m. m............................. 6

Tisdagen den 23 mars.

Interpellation av herr Svärd om förbättrad säkerhet och ordning

i de större städerna ...................................... 11

Onsdagen den 24 mars.

Ang. riksdagsarbetet vid påsktiden ............................ 12

Svar på interpellation av herr Ollén ang. nödläget inom fångvården

m. m................................................... 12

Riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna .............. 53

Statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor .................. 61

Anslag under femte huvudtiteln:

Förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå ........ 66

Ferieresor för barn ...................................... 74

Sjömansutbildning vid statens ungdomsvårdsskolor .......... 76

Övervakararvodena inom ungdomsvårdsskoleorganisationen

m. m................................................. 81

Arbetslöshetens bekämpande m. m......................... 82

Kuratorstjänst för svensk ungdom i England ................ 88

Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet ............ 94

Social upplysningsfilm .................................. 99

Beskattningen av vissa skogsinkomster ........................ 100

Förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt ................ 101

Uttagande av prisutjämningsavgift m. m....................... 110

Revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse m. m.....124

Ökat skydd för mönster och modeller .......................... 128

Upphävande av strandlagen m. m............................. 129

Avskaffande av censorsinstitutionen vid studentexamen ........ 137

1 Första kammarens protokoll 1954. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. kommuns utdebitering
av skatt för år 1956 m. m. .................................. 53

— nr 8, ang. visst förtydligande av vallagen .................... 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i lagen om folkpensionering
m. m. .................................... 61

— nr 14, ang. ändring i förordningen om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor ...................................... 61

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) .............................. 66

— nr 47, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet .............. 99

— nr 48, ang. förslag till stat för försvarets fastighetsfond ...... 99

— nr 49, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag

under fjärde huvudtiteln m. m............................. 99

— nr 50, rörande förslag till förordning ang. markegångstaxor . . 99

— nr 51, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag, avseende

ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde ............. 99

— nr 52, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag 100

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, ang. beskattningen av vissa

skogsinkomster 100

— nr 24, ang. förlängning av inbetalningstiden för kvarstående

skatt ................................................. 101

— nr 29, ang. prisutjämningsavgift m. m....................... 110

— nr 30, ang. revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse
m. m. 124

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. ändrad lydelse av § 6 lagen
om rikets mynt .................................... 128

— nr 9, ang. Tumba pappersbruks drivande i bolagsform ........ 128

— nr 10, ang. firandet av representationsreformens etthundraårs jubileum

128

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. ändring av bestämmelserna
om förvaltningsarvode åt förmyndare.................. 128

— nr 12, ang. ökat skydd för mönster och modeller ............ 128

— nr 13, ang. införsel i arbetsinkomst för beredande av ersättning

åt målsägande i brottmål .................................. 128

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. rätten till beställningstrafik
för godsbefodran inom stads område .................... 128

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. upphävande av strandlagen
m. m. ................................................. 129

— nr 12, ang. kronoarrendatorernas jakträtt .................. 137

— nr 13, ang. översyn av bestämmelserna om fridlysning och jakttider
m. m. . . 137

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige ...................... 137

— nr 8, ang. bidrag till Sveriges utsädesförening för kvalitetsun dersökning

av lin m. m. ................................. 137

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, ang. avskaffande av
censorsinstitutionen ...................................... 137

— nr 12, ang. inrättande av en rådgivande språknämnd m. m. . . 138

Lördagen den 20 mars 1954.

Nr 11.

ILördagen den 20 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 123, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om rätt för kommun att
uppdraga beslutanderätten i vissa frågor
till sammanslutning av kommuner (kommunal
delegationslag) m. m. ävensom i
ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlösning av
malmfältspolisorganisationen;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1954/55 av underskottet för
luftfartsfonden; och

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 155, angående alkoholforskning samt
undervisning och upplysning i alkoholfrågan
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 162,
angående psykologiskt försvar m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 167,
angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
pensionsförbättring för f. d. kammarrättsrådet
S. Norrman.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 447, av herr Hesselbom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till vägväsendet för
budgetåret 1954/55;

nr 448, av herr Sjödahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1954/
55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. m.;

nr 449, av herr Wahlund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55 till avlöningar
vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 450, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55 till
avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

Nr 11.

Lördagen den 20 mars 1954.

nr 451, av herrar Arrlién och Lundgren,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in.;

nr 452, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna; samt

nr 453, av herr Snygg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Ohlon
m. fl. väckta motionen, nr 454, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303).

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 455, av herr Grym m. fl.;
nr 456, av herrar Eskilsson och Björnberg;
samt

nr 457, av herr Ohlon m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1954/55 in. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 109, angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendentur- och
civilförvaltning in. m.;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1954/55 m. m.;

nr 145, angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid de
statliga krisorganen, m. m.;

nr 148, angående förstärkning av statens
lånefond för den mindre skeppsfarten; -

nr 164, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
in. m.;

nr 165, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 166, angående utbildning av viss
sinnessjukvårdspersonal;

nr 168, angående anslag till det svenska
sjukhuset i Korea;

nr 169, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning;

nr 170, angående anslag till utbyggnad
av fångvårdsanstalten på Hall m. m.;

nr 171, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 172, angående försäljning av vissa
f. d. skolhemman.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan
kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, in. m. ävensom
i ämnet väckt motion; samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av vallagen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1954/55;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposi -

Lördagen den 20 mars 1954.

Nr 11.

tion av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående markegångstaxor jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för beskattning av
skogsinkomster i samband med vissa
markupplåtelser;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om förlängning av inbetalningstiden för
kvarstående skatt;

nr 29, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 30, i anledning av väckta motioner
om revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens
intresse, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30
maj 1873 (nr 31) om rikets mynt;

nr 9, i anledning av väckt motion angående
utredning om förutsättningarna
för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform;
samt

nr 10, i anledning av väckt motion
om förberedelser till firande av representationsreformens
etthundraårsjubileum; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna om
förvaltningsarvode åt förmyndare;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande lagen om skydd
för vissa mönster och modeller samt rörande
lagens tillämpningsområde; samt
nr 13, i anledning av väckta motio -

ner angående införsel i arbetsinkomst
för beredande av ersättning åt målsägande
i brottmål;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
samt

nr 15, i anledning av väckta motioner
om upphävande av gällande inskränkning
i rätten till beställningstrafik för
godsbefordran inom stads område;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) m. m.;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående kronoarrendatorernas jakträtt;
samt

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående dels en allmän översyn av gällande
bestämmelser om fridlysning och
jakttider, dels ock vissa ändringar av gällande
fridlysningsbestämmelser;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige; samt

nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Särskilt bidrag till Sveriges
utsädesförening för kvalitetsundersökning
av lin m. in.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, över motion om utredning av
formerna för bedömningen av studentexamensproven
med sikte på censorsinstitutionens
avskaffande; samt

nr 12, över motioner dels om inrättande
av en rådgivande språknämnd, dels
ock om inrättande av ett språkvårdsråd.

Nr 11.

Lördagen den 20 mars 1954.

Interpellation ang. extra tjänsters om vandling

till tjänster med pensionsrätt

m. m.

Herr ÅMAN (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Enligt föreskrift i Statens
allmänna avlöningsreglemente
(Saar) skall extra tjänst (lönegradsbeteckningen
Cg) åsättas högst det lönegradsnummer,
som gäller för ordinarie
eller extra ordinarie tjänst med motsvarande
arbetsuppgifter. Lägre placering
är avsedd att tillämpas endast i fall, då
vederbörande icke har full kompetens,
är partiellt arbetsför, över- eller underårig
eller av annan särskild anledning.
Normalt kan alltså en extra tjänsteman
för det arbete han utför erhålla samma
kontanta lön, som om han hade en fastare
anställningsform. Andra med anställningen
förenade villkor, exempelvis
semester, storleken av löneavdrag vid
sjukdom o. s. v., regleras med hänsyn
till anställningstid, lönegradsplacering
och levnadsålder m. m. och påverkas
alltså icke av att vederbörande endast
innehar extra anställning. Ett synnerligen
viktigt undantag finnes dock. De för
statstjänstemännen gällande tjänste- och
familjepensionsreglementena äger nämligen
icke tillämpning på extra tjänstemän.
Då kontantlönen av praktiskt-administrativa
skäl efter den senaste allmänna
löneregleringen utgår efter en
nettolöneplan, d. v. s. lönebeloppen är
avvägda med hänsyn till att de tidigare
förekommande pensionsavdragen avskaffats,
gör den extra tjänstemannen, som
ju icke har pensionsrätt, en viss förlust.
Värdet av pensionsförmånen är givetvis
betydligt större än vad som svarar mot
det »tänkta» pensionsavdraget, och dessa
tjänstemän har alltså avsevärt sämre
samlade anställningsförmåner än extra
ordinarie eller ordinarie befattningshavare.
Visserligen brukar en extra tjänsteman
senare vid vinnandet av anställning
förenad med pensionsrätt, på därom
gjord framställning, få såsom pensionsgrundande
tjänstår regelmässigt
tillgodoräkna 2/3 av extratiden, men en
avsevärd del av denna går under alla
förhållanden förlorad i pensionshänse -

ende. Än viktigare är, att vederbörande
under sin extraanställning helt saknar
pensionsskydd, vilket särskilt ur familjeförsörjarens
synpunkt är en allvarlig
nackdel.

I de fall extraanställningen är av kort
varaktighet, beroende på att denna anställningsform
valts just med hänsyn till
att behovet av arbetskraft endast är tillfälligt,
kan det vara naturligt att anställningen
icke medför pensionsrätt. Inom
vissa områden av statsförvaltningen tilllämpas
emellertid den extra anställningsformen
även för befattningshavare,
som under mycket lång tid sysselsatts
med arbetsuppgifter, vilka därtill enligt
såväl personalens som vederbörande
myndigheters uppfattning med största
sannolikhet kommer att bli bestående
för framtiden. Detta gäller i särskilt hög
grad på försvarets område, från vilket
här vissa exempel må anföras. En av
Försvarets civila tjänstemannaförbund
verkställd undersökning avseende förhållandena
vid årsskiftet 1953/54 utvisar,
att inom förbundets organisationsområde
fanns icke mindre än 1 591
tjänstemän med extra anställning och
med avlöning från sakanslag. Av dessa
hade 655 kortare anställningstid än 2 år.
För de övriga uppgick anställningstiden
för

936 till 2 år eller mera

618 » 3 » » »

401 » 4 » » »

279 » 5 » » »

187 » 6 » » »

158 » 7 » » »

Härtill kommer, att vid nämnda tidpunkt
fanns 474 extra tjänstemän med
varierande anställningstid, vilka likväl
har pensionsrätt antingen därför att de
innehar en pensionsgrundande tjänst
men uppehåller högre extra tjänst eller
därför att de tidigare grundlagt pensionsrätt
i arbetaranställning, vilken enligt
gällande bestämmelser bibehålies
vid övergång till icke pensionsgrundande
tjänstemannaanställning. Här föreligger
alltså ett visst pensionsskydd, vilket
dock regelmässigt är grundat på anställning
i lägre befattning än den vederbörande
bestrider. Även i dessa fall kan

Lördagen den 20 mars 1954.

Nr 11.

Interpellation ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsratt m. m.

behovet av arbetskraft i den extra tjänsten
av allt att döma vara bestående.

I fråga om de från avlöningsanslag
avlönade civila försvarstjänstemännen
är antalet extra befattningshavare icke
lika stort men uppgår dock till ungefär
450. Också här förekommer i många
fall långvarig anställningstid. En närmare
prövning av frågorna om anställningsform
och löneställning för denna
kategori lär vara under övervägande.

Här berörda förhållanden har även
viss motsvarighet inom andra områden
av den statliga verksamheten. För allmänna
civilförvaltningens del förekommer
exempelvis inom byggnadsstyrelsens
område, inom flygtekniska försöksanstalten
in. fl. institutioner att tjänstemannauppgifter
under mycket lång tid
bestrides av extra tjänstemän eller av
arvodesanställd personal, vilka icke
bär möjlighet att grundlägga pensionsrätt.
Tillämpandet av arvodesanstälining
i här avsedda fall är i och för sig anmärkningsvärt,
eftersom den av 1945 års
lönekommitté uttalade uppfattningen att
arvodesanstälining i största möjliga utsträckning
bör undvikas och avvecklas
för heltidsanställd personal vunnit statsmakternas
gillande. Kungl. Maj:t har
också i cirkulär till statsmyndigheterna
(SFS 1947: 542) anbefallt detta och andra
lönekommitténs uttalanden till efterföljd.
Vad gäller de affärsdrivande verken
kan särskilt pekas på att extra anställning
i betydande omfattning och
under långvarig tjänstgöring tillämpas
för telefonister. I detta fall åberopas såsom
särskilt skäl för en försiktig tilllämpning
av fastare anställningsform
automatisering av trafiken med därav
föranlett minskat personalbehov. Detta
är i och för sig förståeligt, men resultatet
blir i många fall, att tjänstemän
med mycket lång anställningstid undandrages
en så viktig och för statstjänst
normal anställningsförmån som pensionsrätten.

I det föregående har omnämnts, att i
arbetaranställning grundlagd pensionsrätt
kan bibehållas vid övergång till annan
statlig anställning, som icke är förenad
med pensionsrätt. Beträffande ar -

betarpensionsreglementena förtjänar i
detta sammanhang framhållas, att pensionsrätt
enligt dessa grundlägges efter
förhållandevis kort sammanlagd anställningstid.
Denna skall nämligen uppgå
till antingen 21 månader i följd eller 7
månader under vart och ett av tre på
varandra följande kalenderår eller ock
tillhopa 30 månader under högst fem
på varandra följande kalenderår. Detta
gäller för arbetaranställning på områden,
inom vilka föreligger ett fortlöpande,
om ock endast för viss del av året
förefintligt behov av arbetskraft. Men
det är att märka, att Kungl. Maj:t tilllagts
befogenhet att besluta om arbetarpensionsreglementenas
tillämpning även
för arbetare inom områden, där ett fortlöpande
behov av arbetskraft ej föreligger
men behovet skäligen kan antagas
fortfara under en längre följd av år. Så
har också skett i ett flertal fall.

Inom de företag på den enskilda arbetsmarknaden,
som ordnat tjänstemännens
pensionering genom anslutning till
SPP, tillämpas icke fullt enhetliga principer
beträffande tidpunkt för de nyanställdas
pensionsförsäkring. I regel sker
denna vid en uppnådd levnadsålder av
23 —25 år, under förutsättning att vederbörande
varit anställd en viss, förhållandevis
kort tid, oftast 2 år, med möjlighet
till avkortning av denna karenstid för
den som anställs vid högre levnadsålder.
För kvinnliga tjänstemän tillämpas
på vissa områden en något högre
levnadsåldersgräns.

Det är sålunda klart att ett betydande
antal extra tjänstemän på statens område
i här berört avseende är sämre ställda
än såväl andra arbetstagare i statstjänst
som tjänstemän i enskild tjänst
vid företag, som ordnat pensionsförhållandena
för sina anställda. Man torde
kunna utgå ifrån att denna undantagsställning
icke uppkommit därför att den
ansetts vara skälig. Snarare är den en
följd av det förhållandet, att pensionsrätt
för närvarande icke kan tillkomma
dessa tjänstemän med mindre än att de
anställs som extra ordinarie eller ordinarie
och att statsmakterna hittills
iakttagit en stark restriktivitet i sådant

Nr 11.

Lördagen den 20 mars 1954.

Interpellation ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsrätt m. m.

hänseende. Det må vara naturligt att en
viss försiktighet iakttages vid inrättande
av ordinarie tjänster med avseende på
bedömningen av frågan om arbetsuppgifterna
blir för framtiden bestående. En
tendens att bedöma även frågor om inrättande
av extra ordinarie tjänster med
samma återhållsamhet synes ha gjort sig
märkbar, vilket icke överensstämmer
med de principer för tillämpandet av
olika anställningsformer, vilka uppdrogs
av 1945 års lönekommitté och lämnades
utan erinran av statsmakterna. Lönekommittén
uttalade till och med i sitt
betänkande del II (SOU 1947:23 s. 14)
att »vad särskilt angår den extra ordinarie
anställningsformen vill lönekommittén
framhålla, att det förefaller sannolikt
av de uppgifter, som stått till
kommitténs förfogande, att vissa befattningshavargrupper
eller befattningshavare,
som nu avlönas såsom extra tjänstemän
eller medelst arvode, rätteligen
borde beredas extra ordinarie anställning».
Kommittén ansåg, att de olika
verken närmare borde undersöka förhållandena
i detta hänseende. Någon påtagbar
ändring synes dock ej ha kommit
till stånd. Snarare har utvecklingen
på vissa områden, exempelvis inom de
i det föregående närmare berörda, gått
i motsatt riktning mot den av lönekommittén
förordade.

Om man endast tar återverkan i pensionshänseende
i betraktande kan givetvis
de påtalade olägenheterna för tjänstemännen
avhjälpas genom en ändring
av pensioneringsbestämmelserna därhän,
att även extra anställning eller arvodesanställning,
där sådan alltjämt tilllämpas
för på heltid sysselsatt personal,
enligt vissa regler bleve pensionsgrundande.
Om sådan ändring skulle befinnas
lämplig, torde den emellertid ha sådant
samband med den översyn av pensioneringsbestämmelserna,
som uppdragits
åt 1951 års pensionsutredning, att
den sannolikt icke anses böra genomföras
fristående. Utredningens arbete
kan vidare av olika skäl förväntas bli
långvarigt. Under sådana förhållanden
synes det angeläget, att andra vägar för
frågans lösning upptages till övervägan -

de. Närmast till hands synes ligga, att
omvandlingen av de icke pensionsgrundande
tjänsterna till extra ordinarie eller
ordinarie tjänster regelmässigt sker
senast efter en viss anställningstid. En
naturlig jämförelsepunkt kan härvid vara
den maximitid för aspirantanställning,
som allmänt tillämpas inom statsförvaltningen,
d. v. s. 3 år. I de reguljära
tjänstemannakarriärerna sker befordran
till extra ordinarie befattning
senast efter denna tid —- den vanligast
förekommande aspiranttiden utgör 12—
18 månader. Det synes då vara rimligt,
att den till extra tjänster rekryterade
personalen — som i många fall har sådana
kvalifikationer för arbetsuppgifterna,
att aspirantanställning vid mera reguljär
rekrytering icke skulle vara påkallad
-— under alla förhållanden erhåller
extra ordinarie anställning senast
vid den tidpunkt, då aspiranter enligt
vanligen tillämpade befordringsgrunder
är tillförsäkrade sådan anställningsform
och därmed grundlägger pensionsrätt.

Med hänvisning till det anförda får jag
härmed hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet det rimligt,
att extra tjänstemän och i heltidstjänst
anställd arvodespersonal på grund av
nu tillämpade principer för överförande
till pensionsgrundande anställningsform
är i pensionshänseende sämre
ställd än såväl annan i statens tjänst
anställd personal som närmast jämförbar
personal i enskild tjänst?

2. Om detta enligt statsrådets mening
icke är rimligt, ämnar statsrådet till
övervägande upptaga frågan om åtgärder
för att snarast råda bot på dessa
otillfredsställande förhållanden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

Tisdagen den 23 mars 1954.

Nr 11.

nr 458, av fru Gärde Widemar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;
samt

nr 459, av fru Gärde Widemar och herr
Englund, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fort -

satt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 23 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 16 och
17 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 132, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande över förslag
till kungörelse om ändring i kungörelsen
den 4 juni 1937 (nr 292) angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 109, angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendentur- och
civilförvaltning m. m.;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1954/55 m. m.;

nr 145, angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid de
statliga krisorganen m. m.; och

nr 148, angående förstärkning av statens
lånefond för den mindre skeppsfarten.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr

164, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 3 juni 1949 (mj
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 165, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 166, angående utbildning av viss
sinnessjukvårdspersonal;

nr 168, angående anslag till det svenska
sjukhuset i Korea;

nr 169, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning; och
nr 170, angående anslag till utbyggnad
av fångvårdsanstalten på Hall m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1954.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, angående försäljning av vissa
f. d. skolhemman.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
fru Gärde Widemars motion, nr
458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till vattendomstolarna.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fru Gärde Widemar
och herr Englund väckta motionen,
nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7 och
8, statsutskottets utlåtanden nr 5 och
47—52, bevillningsutskottets betänkanden
nr 23, 24, 29 och 30, bankoutskottets
utlåtanden nr 8—10, första lagutskottets
utlåtanden nr 11—13, andra lagutskottets
utlåtanden nr 13—15, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 8, 12 och 13, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 7 och 8
ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 11 och 12.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtanden
nr 13 och 14 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 5.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 156, angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.;

nr 157, angående anslag till avsättning
till fonden för idrottens främjande;

nr 175, angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55 m. m.;
och

nr 176, angående anslag till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåret 1954/
55.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 460, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till landstingslag m. m.;

nr 461, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Anderberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till landstingslag
m. m.;

nr 462, av herr Sjödahl m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1954/
55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. m.;

nr 463, av herr Lundgren m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk genom bibliotek; nr

464, av herr Andersson, Karl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till vägväsendet för
budgetåret 1954/55;

nr 465, av herr Thun, Edvin, och herr
Eriksson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.;

nr 466, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Johansson, Theodor, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt m. m.;

nr 467, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i militärersättningsförordningen den 2
juni 1950 (nr 261);

nr 468, av herr Mogård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om moderskapshjälp m. m.;

nr 469, av fru Carlqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m.; och

Tisdagen den 23 mars 1954.

Nr 11.

Interpellation om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

nr 470, av herr Sundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.

Interpellation om förbättrad säkerhet och
ordning i de större städerna.

Herr SVÄRD (h) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Ordningstillståndet har
uppenbarligen — framför allt i städer
och tätorter — allvarligt försämrats under
senare år. Från olika håll vittnas
om att respekten för de föreskrifter, som
avser att skydda medborgarna till person
och egendom, påtagligt försvagats.

Det torde icke kunna förnekas att ett
visst samband råder mellan det försämrade
läget med avseende på den allmänna
ordningen och de bristande möjligheterna
att göra den nödvändiga polisbevakningen
effektiv, smidig och tillräckligt
omfattande för att avskräcka
ordningsstörare.

Särskilt påfallande förefaller detta
samband vara i de största städerna, alldeles
speciellt i Stockholm och Göteborg.
I synnerhet från dessa båda städer inrapporteras
undan för undan omständigheter
som tyder på att man måste
räkna med risk för en krisartad utveckling.
Polisstyrkorna är otillräckliga. Antalet
inbrott ökar, icke minst butiksinbrotten.
Våld mot person blir en allt van -

ligare företeelse. Medborgarnas rätt att
oantastade röra sig även efter mörkrets
inbrott kan synbarligen inte längre skyddas.
Ligistmentaliteten breder ut sig.

Det är också symptomatiskt att den
främsta kommunala förvaltningsinstansen
i rikets andra stad sett sig nödsakad
framföra sin oro i en enhälligt beslutad
skrivelse till riksdagens statsutskott.
I skrivelsen heter det: »Brottsligheten
stiger, procenten uppklarade brott
ar mycket låg, ordningen på gatorna
lämnar mycket övrigt att önska ...»

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
få till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställa följande frågor: Hur

bedömer statsrådet möjligheterna
att i de större städerna, då främst Stockholm
och Göteborg, förbättra förutsättningarna
för medborgerlig säkerhet och
god ordning?

Vilka åtgärder anser statsrådet lämpliga
i detta syfte och när kan dessa beräknas
bli genomförda?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Onsdagen den 24 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Efter

samråd med talmannen i andra
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum onsdagen den 14 instundande
april, då emellertid kvällsplena icke
kommer att anordnas. Kamrarna sammanträder
åter torsdagen den 22 april
klockan 14.00 för anställande av gemensamma
omröstningar, såvida voteringspropositioner
för sådant ändamål blivit
dessförinnan godkända. I motsatt fall
avses, att utskottsarbetet återupptages
sagda torsdag den 22 april, varefter kamrarnas
sammanträden kommer att hållas
i sedvanlig ordning. Allt detta gäller under
förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan ordning.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr 01-léns interpellation angående nödläget inom
fångvården m. m., erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Ollén frågat, vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att häva det nödläge,
vari fångvården synes befinna sig. I anslutning
till detta allmänna spörsmål
bär herr Ollén framställt två mera speciella
frågor. Han undrar sålunda, om
jag anser det möjligt att nu lämna kammaren
närmare och mer detaljerade
uppgifter beträffande tidpunkten, då

Långholmen kan rivas och ersättas av
mer människovärdiga anstalter i enlighet
med utarbetade projekt. Och vidare
frågar herr Ollén, om jag är beredd att,
med hänsyn till de utomordentliga kostnader
som anstaltsvården slukar, liksom
av humana skäl och mänskliga hänsyn,
på ett helt annat sätt än nu är fallet
effektivisera den statliga hjälpen åt dem
som lämnar fängelsets portar såsom närmast
utblottade och därför ofta återfallande
i brott.

Herr Ollén har anknutit sin interpellation
till ett anförande av herr Göransson
i denna kammare den 24 februari. Jag är
interpellanten tacksam för att han har
givit mig tillfälle att i denna form framlägga
min syn på fångvårdens situation
och problem. Då jag som departementschef
ytterst har ansvaret för fångvården,
ansåg jag mig böra helst avstå från att
bär i riksdagen ingå i en direkt polemik
mot fångvårdscliefen. Detta har på sina
håll uppfattats så, att dennes framställning
av förhållandena skulle vara riktig
och att det inte finns något att säga däremot.
Så är emellertid alls inte fallet.

Innan jag går närmare in på herr
Olléns frågor, skall jag därför såsom en
bakgrund till svaret lämna kammaren
en redogörelse för fångvårdens nuvarande
tillstånd och för de omfattande nybyggnads-
och reformarbeten som på
detta område pågår sedan flera år tillbaka
och som enligt de av riksdagen
godkända planerna skall fortsätta under
avsevärd tid framåt.

För fångvårdens verksamhet finns det
för närvarande 56 anstalter av olika slag
med tillsammans omkring 3 300 platser.
Flertalet av dessa anstalter användes för
det ordinära fångklientelet, medan vissa
har speciella uppgifter, såsom ungdomsanstalter
eller säkerhetsanstalter. Man
brukar också skilja mellan slutna anstalter,
där en omfattande bevakning är ordnad
och rymningshindrande åtgärder är
vidtagna, samt öppna anstalter, där så -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

dant saknas. Endast de öppna anstalterna
är nytillkomna. De består i regel
av mindre anläggningar på landet, s. k.
kolonier eller förläggningar. Däremot är
så gott som alla de slutna anstalterna
mycket föråldrade och i hög grad olämpliga
för modern fångvård. Äldst är huvudbyggnaden
på Norrköpingsfängelset,
som är uppförd i slutet på 1700-talet.
Flertalet andra fängelser daterar sig från
mitten av 1800-talet. Vi känner alla till
dessa höga och solida stenbyggnader,
som ofta ligger på en central och dominerande
plats i våra städer. Till dessa
äldre anstalter hör också Långholmen,
som är uppförd på 1870-talet. Något
yngre är de relativt stora anstalterna i
Göteborg och Malmö, tillkomna för bortåt
50 år sedan. Moderna större anläggningar
finns endast tre, nämligen säkerhetsanstalten
Hall, sjukhuset Håga och
den öppna ungdomsanstalten Skenas.

Byggandet av alla dessa cellfängelser
vid mitten av 1800-talet var för sin tid
en imponerande insats. De kom till för
att möjliggöra cellstraffet, som vid den
tiden ansågs som den bästa behandlingsmetoden.
Det var alltså ett ideellt och
humanitärt program som låg bakom den
fängelsereformen. Man ville skapa anordningar,
som skulle förbättra de intagna.
Erfarenheten av dessa fängelser
och en av nutida vetenskap fördjupad
människokunskap har dock lärt oss att
man var inne på felaktiga vägar, då man
trodde sig kunna förbättra människor
genom att isolera dem i celler under
långa tider. Men när det nu gäller att
lägga om fångvården enligt modernare
behandlingsmetoder, har man hela detta
bestånd av gamla olämpliga och oekonomiska
fängelsebyggnader som utgångsläge.
Under decennier har fångvårdens
anstaltsbehov försummats. Och det är
därför uppenbart, att när det nu skall
göras en fullständig omdaning av hela
fångvården, så måste det ta lång tid och
kräva mycket stora kostnader.

Under de senaste åren har detta nödvändiga
reformarbete dessutom i mycket
hög grad försvårats genom en annan omständighet,
nämligen den stora och hastiga
ökningen av fångantalet. Denna ök -

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

ning beror på en stegring av brottsligheten,
som skett här i landet liksom i de
flesta andra länder inom vår kulturkrets.
Brottslighetskurvan och därmed också
antalet fångar har på senare år undergått
mycket starka förändringar. Under
de sista krigsåren utvisade antalet intagna
på våra straffanstalter en kraftig
stegring. Efter fredens inträde sjönk antalet
hastigt, men under de allra senaste
åren har åter en mycket betydande ökning
inträtt. Det årliga medeltalet intagna
har sålunda stigit från ett bottenläge
på omkring 2 000 år 1948 till över 3 000
år 1953. Alltså en ökning på mer än
50 %, varav drygt hälften faller på de
senaste åren. Det är självklart, att en så
våldsam och hastig ökning av platsbehovet
måste innebära en väldig komplikation
i reformarbetet, som ju startat med
ett högeligen föråldrat och förfallet bestånd
av vårdplatser. Enbart fångantalets
ökning ställer mycket stora krav på
nya platser.

När jag nu skall beskriva reformarbetet
inom fångvården, vill jag först erinra
om att livet och arbetet på fängelserna
är reglerat genom 1945 års lag om
verkställighet av frihetsstraff. Denna lag
var utarbetad av strafflagberedningen
och antogs på mitt förslag av riksdagen
på hösten 1945. Syftet med den nya lagen
var att bryta med de gamla, stela
formerna och att komma bort från
den isolering och overksamhet, som
hade en nedbrytande och förslöande effekt
på de intagna. Man ville utbygga
och förbättra arbetsdriften på anstalterna
och bättre tillvarata fritiden, kontakten
mellan de intagna och yttervärlden
skulle förbättras genom möjligheter
till besök och genom regelbundna permissioner
för dem som bade långa
strafftider. En huvudtanke i reformen
var också, att den öppna vården skulle
byggas ut genom kolonier och andra
öppna anstalter.

Det är självfallet att denna genomgripande
omläggning av verkställighetsformerna
ytterligare framhävde bristerna i
det gamla anstaltsbeståndet. Därför hade
också strafflagberedningen upprättat
cn plan som gick ut på att vissa av de

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

gamla fängelserna skulle läggas ned och
att i stället skulle byggas nya anstalter för
tillhopa omkring 500 intagna. Dessutom
skulle man skaffa nya kolonier samt modernisera
de äldre, slutna anstalter som
man ville ha kvar. Allt som allt skulle man
enligt strafflagberedningens beräkningar
behöva 2 300 platser. Nu har vi, som jag
nyss sade, 1 000 fångar ytterligare. Det
bar i olika sammanhang brukat sägas av
dem, som ställer sig avoga till modern
fångvård, att man skulle ha skaffat de
nya anstalterna först och därefter ha
ändrat verkställighetsformerna. Jag vill
här bestämt säga ifrån, att detta betraktelsesätt
är alldeles verklighetsfrämmande.
Redan genomförandet av den
nya lagen skapade betydelsefulla möjligheter
att förbättra fångbehandlingen.
Visserligen kan det självfallet aldrig drivas
en fullt rationell fångvård i de gamla
anstalterna, men åtskilligt har dock
kunnat göras på grundval av den nya lagen,
som i princip bygger på gemenskap
och arbetsträning i stället för cellvistelse
och isolering. Det skulle ha varit riktigt
att sätta den nya lagen i kraft, även
om man inte kunnat skaffa en enda ny
anstalt. Så mycket mera var detta riktigt,
som det genast beviljades anslag
till förvärv av kolonier och modernisering
av äldre fängelser.

Under de närmast följande åren genomfördes
också i dessa hänseenden eu
förbättring av anstaltsbeståndet. Däremot
blev planerna på nybyggnad av
slutna anstalter inte satta i verket omedelbart.
Fångvårdsstyrelsen, som hade
fått i uppdrag att lämna en plan för anstaltsförnyelsen,
lämnade en sådan redan
på sommaren 1946. Den underkastades
granskning av statens sakrevision,
som i vissa hänseenden hade en annan
mening och som lämnade ett eget förslag.
Därefter fanns det alltså tre något
olika planer, strafflagberedningens,
fångvårdsstyrelsens och sakrevisionens.
Alla var detaljerat utarbetade, men de
hade inte tagit något djupare grepp på
uppgiften.

Det gjordes emellertid vissa försök att
få till stånd en anstalt av ny typ med
både slutna och öppna platser, som

strafflagberedningen hade föreslagit och
som fångvårdsstyrelsen ville förlägga
utanför Gävle. Detta förslag ansågs emellertid
olämpligt och genomfördes inte.
Sedan tänkte styrelsen komma med ett
annat förslag, och i väntan på detta togs
det upp ett anslag på en miljon kronor i
1947 års statsverksproposition. I maj
samma år meddelade dock fångvårdsstyrelsen
att styrelsen inte kunde hinna
med att lägga fram något förslag till nybyggnad.
Och då blev jag tvungen att,
med beklagande av dröjsmålet, hos riksdagen
återkalla det begärda anslaget.
Även under budgetarbetet för 1948 års
statsverksproposition hade jag ursprungligen
avsett, att detta anslag skulle tagas
upp. Men nu hade förhållandena
ändrats. Byggnadssvårigheterna satte in,
och dessutom förelåg det en omfattande
plan för upprustning av sinnessjukvården.
Med hänsyn till de trängande
behov som fanns på detta område att
bereda sjuka människor vård och att ersätta
de mycket förfallna och föråldrade
sjukhusen, ansåg regeringen att sinnessjukvården
borde komma först bland de
begränsade investeringar som då kunde
göras och att anslaget till fångvårdsanstalt
därför fick strykas. Till denna utgång
bidrog naturligtvis att fångvårdsstyrelsen
alltjämt inte hade fått färdigt
något förslag till nybygge. Även de följande
åren var läget detsamma.
De stränga investeringsbegränsningarna
gjorde det omöjligt alt förverkliga några
nybyggnadsplaner annat än i mycket
obetydlig skala.

Vad man däremot kunde göra i väntan
på att byggnadssvårigheterna skulle
lätta, var att planera den kommande
omdaningen av fångvårdsanstalterna.
Som jag redan framhållit var nämligen
det planeringsarbete, som tidigare utförts,
inte tillräckligt djupgående. Det
saknades en klar bild av det klientel, som
skulle behandlas på anstalterna, och man
hade inte ordentligt tänkt igenom anstalternas
olikartade uppgifter och den
därav betingade skillnaden i deras uppbyggnad
och utrustning. Jag ansåg mig
inte kunna ta ansvaret för att med det
underlag som här förelåg under kom -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

mande år framlägga förslag till betydande
investeringar. Det var till att börja
med nödvändigt att få till stånd en ordentlig
överblick över hela problemkomplexet
för att på grundval därav successivt
kunna tillsätta sakkunnigutredningar
för närmare behandling av de olika
frågorna.

Det första som gjordes var därför en
planläggning av nydaningsarbetet inom
fångvården under en längre tid framåt.
Detta arbete verkställdes på justitiedepartementets
statssekreteraravdelning
med anlitande av framstående expertis
och med utnyttjande av utländska erfarenheter,
bl. a. från moderna anläggningar
i Förenta staterna. Resultatet av
departementets planläggningsarbete redovisades
i proposition till 1950 års riksdag.
Där framhöll jag, att det krävdes
en mera genomgripande omdaning av
fångvården än strafflagberedningen tänkt
sig, en omläggning av samma omfång
som förekom för 100 år sedan då cellfängelserna
byggdes. En så genomgripande
omdaning måste uppenbarligen ta
lång tid, den borde ske i etapper och
man borde i viss mån pröva sig fram
på denna delvis obanade mark. Omorganisationen
borde enligt mitt förslag i
stort sett uppdelas i tre etapper. I främsta
rummet borde behandlingen av unga
lagöverträdare bringas till en lösning.
Därnäst borde man ta upp anstaltsfrågorna
beträffande abnorma och svårskötta
förbrytare, alltså närmast de förvarade
och internerade. Den tredje etappen
slutligen avsåg frågorna om anstalter
för det ordinära fångklientelet.

De framlagda riktlinjerna väckte inga
erinringar i riksdagen. Ingen röst höjdes
för att man i stället skulle fullfölja
de tidigare planerna och i första hand
skaffa utrymmen för vanligt fångförvar.
Utskottet betonade endast, att man borde
framgå med stor försiktighet och att
inte bara organisationen utan även utredningsarbetet
borde ske i etapper. Jag
för min del vill här starkt understryka
vikten av den sålunda av riksdagen antagna
planen. Jag har även senare vid
flera olika tillfällen i propositioner eller
eljest här i riksdagen återkommit till

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
planen. Inte vid något tillfälle har det
riktats kritik mot denna. När nu alltså
herr Göransson i sitt anförande den 24
februari säger, att det var ett missgrepp
att man gick ifrån strafflagberedningens
plan att i första hand få till stånd nya
anstalter för vanligt fångförvar, så strider
det mot ett enhälligt beslut av riksdagen,
vari även herr Göransson själv
har deltagit utan någon gensaga. Sådana
improviserade yttranden som han
nu har fällt utan samband med motioner
eller genomtänkta yrkanden kan naturligtvis
inte tillmätas någon betydelse.
Den plan för fångvårdens omdaning,
som regeringen och riksdagen varit överens
om sedan år 1950, bör stå fast.

I överensstämmelse med denna plan
började också det egentliga utredningsarbetet
med ungdomsvården. Jag tillsatte
en utredning med herr Göransson som
ordförande, och den blev färdig med sitt
förslag redan i slutet av år 1950. Eftersom
kostnaderna däri blev mycket
höga, gjordes det en särskild översyn
av förslaget för att tillvarataga de besparingar
som kunde göras utan att riskera
vårdmöjligheterna, och därefter
godkände riksdagen 1952 enhälligt det
slutgiltiga förslaget. Den nya anläggningen,
som har fått namnet Roxtuna, håller
som bäst på att byggas och väntas
bli färdig i höst. Det är tillräckligt att
påminna om att den är avsedd att inta
en nyckelställning i fångvårdsorganisationen.
De ungdomar, som det här gäller,
har i de allra flesta fall haft mycket
svåra uppväxtförhållanden och tidigt
dragits in i kriminalitet. Det är det mest
svårbehandlade ungdomsklientelet i Sverige,
och det är av största vikt att samhället
sätter in effektiva åtgärder för att
hejda deras utveckling till fortsatt brottslighet.
Det behöver väl knappast understrykas,
hur angeläget det är att försöka
rädda de unga åt samhället. Ju
längre jag under min ämbetstid har sysslat
med dessa spörsmål, dess mer övertygad
har jag blivit om att det just är
mot ungdomsbrottsligheten som vi skall
göra våra stora insatser, om vi syftar
att vinna någon varaktig förbättring.
Från de unga brottslingarnas led rekry -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

teras återfallsbrottslingarna, de som
kommer igen den ena gången efter den
andra, kanske livet ut, och därigenom
kostar samhället väldiga summor. Å andra
sidan är det ju så, att unga människor
är mycket mera påverkbara än
äldre, inte bara i dålig utan också i god
riktning. All sakkunskap är enig om riktigheten
av de principer, varpå Roxtuna
är haserad, med uppdelning av de intagna
i små från varandra skilda enheter
och med erforderlig utrustning för
yrkesutbildning under ledning av medicinsk
och psykologisk sakkunskap. Det
är alltså såsom ett instrument att hejda
och bota ungdomsbrottslighet som man
har att bedöma Roxtunaanläggningen. Att
värdesätta Roxtuna enbart efter antalet
platser och beräkna hastigheten i den
pågående anstaltsförnyelsen med ledning
därav är ett alldeles oriktigt och osakkunnigt
resonemang.

Genom byggandet av Roxtunaanstalten
fullbordas till en väsentlig del den första
etappen i ombyggnadsplanen. Även i
andra hänseenden har denna etapp —
ungdomsvården -— redan föranlett åtgärder,
bl. a. en nybyggnad på Skenäs
för gymnastik och fritidsändamål och en
ombyggnad av fängelset i Västerås såsom
en säranstalt för det yngsta fängelseklientelet.
Vad som därefter återstår inom
den första etappen har jag funnit böra
anstå i väntan på vissa förslag från
strafflagberedningen rörande behandlingen
av unga lagöverträdare.

Utredningsarbetet fördes därför över
till den andra etappen, som i främsta
rummet avser abnorma, förvarade och
internerade återfallsförbrytare. I maj
1952 tillsatte jag en utredning under
landshövding Bergquists ordförandeskap.
Kommittén avlämnade redan i oktober
1953 ett förslag till vårdorganisation
för förvarade och internerade. Förslaget
innebär i huvudsak en utbyggnad
av anstalten på Hall, som nu rymmer
114 intagna och som enligt förslaget
skulle kunna bereda plats åt 470. Härigenom
skulle hela förvaringsklientelet samlas
på denna anstalt, och en rad andra
fängelser, som nu användes för förvarade
och internerade, skulle frigöras för

andra ändamål. Förslaget har efter remissbehandling
nyligen föranlett proposition
till årets riksdag. Jag har däri uttalat
en viss tvekan om lämpligheten av att
koncentrera ett så stort antal svårt belastade
interner till en enda plats trots
de stora ekonomiska och praktiska fördelar
man skulle vinna därav. Jag har
därför förordat, att man i en första omgång
skulle göra en mera begränsad utbyggnad
av Hall, vilken skulle ge 72 nya
platser i slutet förvar. Om detta förslag
vinner riksdagens bifall, kan byggnadsarbetena
sättas i gång omedelbart, eftersom
de redan är detaljplanerade. Det är
min avsikt att nu ytterligare undersöka
frågan om att komplettera Hall med vissa
öppna avdelningar m. m. Även andra
åtgärder, som återstår inom den andra
etappen, torde få behandlas vid en sådan
utredning.

Då alltså en väsentlig planläggning av
den andra etappen redan är gjord och
man är beredd att sätta i gång byggnadsarbeten
inom denna etapp, så kan vi nu
ta itu med utredningar om den tredje
etappen, som avser anstalter för vanligt
fångförvar. Det råder ett samband mellan
de båda första etapperna och den
tredje på det sättet, att allteftersom nybyggnader
blir färdiga, så frigöres äldre
anstaltsutryinmen. Fn uppgift för utredningsarbetet
inom den tredje etappen är
alltså att bestämma, i vilken ordning
man bör vara beredd att nedlägga fångvårdsanstalter
eller avstå från dem för
andra ändamål. Även om det kan dröja,
innan detta i varje särskilt fall blir aktuellt,
måste man ha en förteckning över
anstalterna med en sådan turordning.
Byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen
skall därför i samråd gå igenom anstalterna
och bedöma både om de nu
är användbara för fångvården och om
det föreligger andra angelägna intressen,
t. ex. från vederbörande kommuns sida,
att disponera över platsen. Efter övervägande
av alla sådana omständigheter,
fångvårdens behov, byggnadernas beskaffenhet
och kostnadssynpunkter, bör
det prövas, hur angeläget det är att behålla
dessa äldre anstalter inom fångvården.
|Härigenom bör man få en ordentlig

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

grundval för att bedöma i vad mån det
lönar sig att lägga ned nya kostnader på
anstalterna och vilka anstalter som i
främsta rummet bör moderniseras.

Ett speciellt problem i detta sammanhang
är frågan om ersättningsbygge för
Långholmen. Betydelsen av denna anstalt
ligger framför allt däri att det är den
ojämförligt största fångvårdsanstalten.
Den mottar bortåt en femtedel av hela
fängelseklientelet och har större kapacitet
än ett halvt dussin vanliga fängelser.
Och därmed sammanhänger svårigheten
att säkert ange en bestämd tidpunkt, då
Långholmen skall kunna nedläggas. Som
kammaren väl vet finns det ett avtal härom
mellan kronan och Stockholms stad,
och i detta avtal har det angivits att
tomten skall avträdas till staden senast
den 1 januari 1955. Men denna överenskommelse
är försedd med en reservation
om uppskov med tillträdet, för den händelse
att kronan till följd av rådande
förhållanden på byggnadsmarknaden eller
av andra orsaker, som icke kunde
förutses, ej kunnat färdigställa erforderliga
nybyggnader. Den situation som
sålunda angavs har därefter förelegat.
Byggnadsrestriktionerna har uppskjutit
den nödvändiga ersättningsbyggnaden
under flera år. När avtalet slöts år 1948
kunde man inte förutse, att fångantalet
i landet på fem år skulle öka så mycket,
att enbart det nya tillskottet nästan motsvarar
två anstalter av Långholmens
storlek och att alltså de ersättningsbyggnader
som behövs för Långholmens friställande
skulle bli så mycket mera omfattande.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
påpeka, att de nybyggnader
som nu göres inom den första och andra
etappen — alltså på Roxtuna och Hall
— får en omedelbar verkan också på
möjligheterna att friställa Långholmen.
Tv när man får nya anstaltsutrymmen
på ett håll inom fångvården, lättar överbeläggningen
på de gamla anstalterna,
och med hänsyn till Långholmens roll
som den största platsreserven, gör sig
detta förhållande särskilt gällande där.
Ännu större avlastning av överbeläggningen
på Långholmen torde man få ge 2

Första kammarens protokoll 195''t. .Yr 11.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

nom den utbyggnad av de öppna vårdformerna,
som jag strax skall beröra.

Men det erfordras naturligtvis också
ett direkt ersättningsbygge för Långholmen.
Jag vill här upprepa vad jag förut
har sagt, nämligen att jag är angelägen
att så snart som möjligt få bort Långholmen
och i stället ta nya moderna anstalter
i bruk. När vi nu har hunnit till
den tredje etappen i reformprogrammet,
är tidpunkten kommen för att behandla
denna fråga. Jag har hållit förberedande
överläggningar med Stockholms stads
myndigheter härom, och jag ämnar nu
fullfölja dem genom en särskild utredning,
där både fångvårdssynpunkter och
stadens intressen bör bli representerade.
Jag ämnar också tillse, att den utredning,
som sålunda kommer att tillsättas,
skall kunna bedrivas i skyndsam takt,
och att de ytterligare åtgärder, som blir
erforderliga för att få till stånd ersättningsbyggnader,
vidtages utan onödigt
uppskov.

De svårigheter att genomföra nybyggnader
för fångvården, vilka jag i det
föregående har berört, har i huvudsak
endast avsett nybyggnad av slutna anstalter.
öppna anstalter på landet, s. k.
kolonier, vilka inte kräver så höga kostnader
och så grundlig planering, har
fortlöpande kunnat anskaffas.

Antalet kolonier har ständigt ökat.
För närvarande finns det tillhopa ungefär
780 platser på dem, vilket är nära
fyra gånger så mycket som år 1946, och
med de nya anslag, som riksdagen beviljat
eller som ligger under riksdagens
prövning för detta ändamål, tillkommer
snart ytterligare omkring 170 sådana
platser. Om riksdagen därjämte bifaller
mitt nyligen framlagda förslag om provisoriska
förläggningar, får fångvården
därtill 210 öppna platser av något annorlunda
typ. Detta är det sätt på vilket
den sorgliga överbeläggningen på de
slutna anstalterna snabbast kan motverkas.

Med denna allmänna översikt över utbyggnadsprogrammet
torde jag ha besvarat
de centrala delarna av herr Olléns
interpellation. Jag skall nu upptaga ett

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

par mera speciella problem som han har
angivit.

Herr Ollén har i sin interpellation påpekat,
att Roxtuna kostat ungefär 110 000
kronor per plats, och frågat, om reformarbetet
inom fångvården kan genomföras
i tillräckligt snabb takt, då kostnaderna
blir så höga. Härtill vill jag framhålla,
att det är riktigt att kostnaderna
för Roxtuna blir höga, t. o. in. något
högre än vad herr Ollén angivit, men
man bör beakta, att häri ingår hela anläggningen
med all utrustning och bostäder
för personalen. Man skall vidare akta
sig för att göra denna anstalt till en
mätare på vad det i andra hänseenden
kostar att rusta upp fångvården. Meningen
är just, att man skall skaffa sig olika
väl utrustade anstalter för skilda ändamål
alltefter de olikartade behoven. Till
jämförelse kan nämnas att en utbyggnad
av Hall enligt säkerhetsanstaltsutredningens
förslag kostnadsberäknats till
50 000 kronor per plats. Den mera begränsade
utbyggnad av denna anstalt,
som jag föreslagit och som kan byggas
billigt, kostar med utrustning 18 300 kronor
per plats. Vidare kan nämnas att
man för den koloni som senast har anskaffats
räknat med ungefär 13 000 kronor
per plats. Och de provisoriska förläggningar
som jag nyss berört beräknas
kosta med baracker och utrustning ungefär
4 800 kronor per plats.

Vad så beträffar herr Ollens fråga om
ekonomisk hjälp åt dem som lämnar
fängelset vill jag framhålla att man i
budgeten skiljer mellan olika sidor av
denna hjälp. Kostnaderna för nödig utrustning
samt bidrag till uppehälle och
hemresa för permitterade, frigivna och
utskrivna utgår, om dessa inte har egna
medel, från fångvårdsanstalternas omkostnadsanslag.
För detta finnes en förslagsvis
betecknad post som alltså medger
utrustning av alla som frigives. Av
stor betydelse är emellertid ofta att frigivna
får den hjälp som behövs för att
de skall komma i gång med ett arbete.
Det gäller att skaffa arbetskläder och
verktyg, betala hyra och uppehälle till
dess de får någon arbetslön. För dessa
och liknande ändamål finns ett särskilt

anslag till understöd åt verksamhet för
frigivna fångar m. fl. Anslaget var tidigare
under en följd av år 140 000 kronor.
Det har sedan i flera omgångar höjts
och har för nästa budgetår upptagits till
300 000 kronor. Det kan visst sägas, att
detta är knappt tillmätt med tanke på de
stora behov som här kan uppkomma och
betydelsen av att de frigivna får stöd
under den första tiden. Men man måste
göra klart för sig, att det inte är möjligt
att fångvården lämnar hjälp annat
än under den första tiden. Fn fortsatt
hjälp får ankomma på socialvården.

Slutligen vill jag redovisa vad som
har gjorts för att få till stånd en så rationell
fångvård som över huvud taget
är möjligt på de gamla anstalterna under
den långa tidsperiod som ännu måste
återstå, innan en fullständig nybyggnad
av hela vårt anstaltsbestånd har
kunnat ske. Vad jag förut har talat om
har ju i huvudsak rört sig om utbyggnaden
av fångvårdsanstalterna på längre
sikt. Till vad som har hänt under
senare år hör emellertid också de inre
reformerna eller med andra ord genomförandet
av 1945 års verkställiglietsreform.
Det visade sig efter några år att
förhållandena på fångvårdsanstalterna
icke var tillfredsställande, vilket också
påtalades här i riksdagen. Personalen
hade stora svårigheter, och det förekom
oroligheter inom anstalterna som väckte
uppmärksamhet. JO gjorde år 1950 en
undersökning av förhållandena på slutna
fångvårdsanstalter. Därav framgick
det att de nya bestämmelserna i flera
hänseenden icke tillämpades på det sätt
som hade blivit bestämt. Personalens
tjänstgöring var ordnad på ett otillfredsställande
sätt. Den viktiga differentieringen
sköttes inte ordentligt. Redan i
februari 1950 hade fångvårdsmannaförbundet
vänt sig till departementet och
begärt att få isoleringsavdelningar för
de besvärligaste fångarna, som var våldsamma
och uppviglare. Det gjordes då
en rundfråga till anstalternas styresmän,
och det visade sig att det kunde röra
sig om ett tämligen ringa antal bland
de intagna. Fångvårdsstyrelsen fick därför
i uppdrag att anordna en isolerings -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

avdelning på Långholmen, men ingenting
åtgjordes på hela året. Det blev då under
julen 1950 svåra oroligheter i flera
fängelser, bl. a. i Härnösand, som visade
hur nödvändigt det var med dessa
avdelningar. Först i början av 1951 sattes
arbetet i gång med en isoleringsavdelning
på Långholmen, och sedermera
inrättades sådana även i Härnösand och
Malmö.

Det var uppenbart att den av statsmakterna
beslutade fångvårdsreformen
ir.te blev ordentligt genomförd, och av
JO:s redogörelse framgick att det rådde
missförhållanden på fångvårdsanstalterna.
I mars 1951 fann jag det därför nödvändigt
att tillsätta en utredning rörande
de åtgärder som var behövliga för att
få till stånd en omedelbar förbättring av
förhållandena inom fångvården. Utredningen
bestod av landshövding Bergquist
som ordförande samt en representant
för fångvårdsstyrelsen, en för statens
organisationsnämnd och departementets
fångvårdsexpert. Utredningen
levererade i snabb takt redan under
samma år en råd förslag, som redde upp
förhållandena inom fångvården och som
helt enkelt innebar att fångvårdsreformen
genomfördes enligt vad som tidigare
beslutats. Bland förslagen kan här
nämnas införande av normaldagsschema,
vilket innebär fast utformade regler för
det dagliga livet på anstalterna. Därmed
sammanhänger också en utvidgad och
bättre ordnad fritidsverksamhet. Vidare
föreslog utredningen att man genom
fängelsebesökare skulle förbättra de intagnas
kontakt med yttervärlden. Det
gjordes också en ordentlig genomgång av
personalbehovet. Enligt utredningens
förslag beslöt riksdagen en plan för personalutbildning
som — ehuru rätt begränsad
till uppläggningen — obestridligen
var ett steg framåt. För att förbättra
rekryteringen beslöt riksdagen också
att det skulle upprättas en aspirantkår.

I sitt slutbetänkande föreslog fångvårdsutredningen
att anstalterna för
vanligt fångförvar skulle indelas i grupper
enligt en räjongplan, och även detta
förslag har godtagits av riksdagen förra
året. Genom denna omläggning vinnes

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

betydande förenklingar och en decentralisering
av många arbetsuppgifter, som
nu vållar en mängd skriverier. Fångvårdsarbetet
inom anstaltsgrupperna
ställs under ledning av kvalificerade
fångvårdsmän, fångvårdstransporterna
begränsas, det kamerala arbetet blir
bättre skött. Samtidigt blir också arbetsdriften
upprustad bl. a. genom tillsättande
av särskilda ingenjörer, som bär
att sörja för att de intagna får sysselsättning
och att arbetet bedrivs tillfredsställande.
Det är uppenbart att man kan
vänta sig att denna administrativa förbättring
inom fångvården skall leda till
en bättre och effektivare behandling av
de intagna.

Till denna rationalisering hör också
den förbättring och upprustning som
gjorts på de gamla fängelserna. Strafflagberedningen
hade beräknat, att man
skulle modernisera redan befintliga anstalter
för en kostnad av 750 000 kronor,
och dessutom ville beredningen bygga
gymnastikhus för 840 000 kronor. Gymnastikhus
har byggts på ungdomsanstalterna
Skenäs och Roxtuna, och i övrigt
har beredningens förslag långt övreskridits.
Till moderniseringar har hittills i
runt tal anvisats 3 1/2 miljoner kronor.

Av stor betydelse för de intagnas behandling
är särskilt upprustningen av
fångvårdens arbetsdrift. Man har eftersträvat,
att arbetet skall bedrivas under
huvudsakligen samma former som inom
näringslivet. Verkstäder med modern
maskin- och verktygsutrustning har inlättats
vid en lång rad anstalter, och
denna utbyggnad av arbetsdriften pågår
alltjämt. Enbart för innevarande budgetår
finns sålunda anvisat för arbetslokaler
samt maskin- och verkstadsutrustning
tillsammans över 1 miljon kronor,
och för nästa budgetår har för sådana
ändamål beviljats 1 600 000 kronor.

Som jag påpekade i början av mitt
svar, har den stora fångvårdsreformen
startat under mycket svåra betingelser.
Nästan hela beståndet av fängelser är
alldeles föråldrat, förnyelsebehovet har
— utom i ett par fall — blivit försummat
under nära ett balvt sekel. Och när
reformen börjat föras ut i livet, har det

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

inträtt en hastig och våldsam ökning av
fångantalet, som medfört starkt stegrade
krav på nya anstaltsutrymmen och en
mycket olycklig överbeläggning på våra
gamla dåliga anstalter.

Men reformarbetet har fått en fast
grundval genom den av statsmakterna
antagna planen, och det har redan börjat
ge resultat. Om inte stegringen i
fångantalet fortskrider alltför hastigt,
kan vi hoppas att inom ganska kort tid
kunna avveckla de allvarliga svårigheter,
som för närvarande vållas av överbeläggningen.
På anstalterna råder det nu
lugn och ordning. Den produktiva arbetsdriften
har i väsentlig grad blivit
utbyggd. Till hösten kan vi ta i bruk en
av världens bäst utrustade anstalter för
att motverka ungdomsbrottsligheten, och
inom ganska kort tid kan vi få en utbyggnad
av vårdmöjligheterna för abnorma
brottslingar och återfallsförbrytare.
Platserna för öppen anstaltsvård
har flerdubblats.

Även om alltså reformen redan givit
påtagliga resultat, så är det mycket mera
som återstår. Men om arbetet kan fullföljas
så som det har börjat, kommer det
att ge oss en ny och rationell arsenal i
kampen mot brottsligheten.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för det utförliga
svaret. Fångvården hör till de frågor
som berör oss alla på ett särskilt sätt,
och det är speciellt för en kulturstat som
vår en ytterst angelägen sak, att de
största ansträngningar göres för att
återföra det klientel det här gäller till
samhället och samhällsarbetet. Framför
allt gäller givetvis att lagen om fångvård
och fångar följes av en praktisk
tillämpning såsom handsken handen.
Det får naturligtvis icke ske, att lagen
utlovar hänsyn till människovärdet, men
att dylik hänsyn i praktiken icke kan
tas därför att de yttre förhållandena icke
möjliggör något dylikt.

Jag kan inte underlåta att säga, herr
talman, att enligt min mening befinner

vi oss i ett dylikt läge i dag. Vi har en
av de förnämsta och mest humana och
framsynta lagstiftningar på detta område
som finns i världen, men vi har samtidigt
ett anstaltsbestånd av ganska förskräckande
karaktär vad beträffar den
slutna vården. Jag kan anföra flera citat
av justitieministern som stöd härför,
och jag skall senare i mitt anförande
nämna några.

Att fångvårdens teori och praktik
måste höra ihop och passa in i varandra
beror icke minst därpå, att det vore i
högsta grad fatalt och försmädligt, om
detta klientel med någon som helst rätt
skulle kunna stiga fram och säga: Så här
är lagen, så här är tillämpningen av lagen;
det hela stämmer illa överens. Att
överbeläggningen på sina håll tagit det
formatet att dylika påståenden med visst
fog kan mumlas fram från våra fängelser
vill åtminstone jag icke bestrida.
Långholmens sovboxar liksom mycket
annat kan svårligen förenas med människovärde
och människorätt. Jag kommer
närmare in på denna fråga längre
fram.

När statsrådet i sitt interpellationssvar
nu talar om den snabba ökning av
fångantalet, som ägt rum under de allra
senaste åren, kan detta möjligen föranleda
en och annan till det misstaget, att
det nuvarande fångantalet betecknar någonting
enastående, utgör en toppsiffra,
som kommit plötsligt och överraskande.
Så är dock knappast fallet. Om man tar
reda på medelantalet intagna sedan år
1943, erhåller man följande siffror, nämligen
för år 1943 3 091, för år 1944 3 001,
för år 1945 2 502, för år 1946 2 062, för
år 1947 2 044, för år 1948 2 036, för år
1949 2 273, för år 1950 2 394, för år 1951

2 607, för år 1952 2 843 och för år 1953

3 051. Det kan tilläggas att år 1938 utgjorde
medelantalet 3 091, alltså samma
siffra som år 1943 och ungefär samma
antal som år 1953.

Med dessa siffror för ögonen kan man
med större fog göra gällande, att de
närmaste efterkrigsåren utgjorde en avvikelse,
som ingenting var att bygga på
eller räkna med för framtiden. När
statsrådet i sitt svar till herr Göransson

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

gjorde gällande, att »fångantalet plötsligt
ökat med 50 procent», är ju detta
ännu mera missvisande. Under de senaste
fem åren liar nämligen stegringen
varit tämligen konstant.

Justitieministern karakteriserar den
ökade brottsligheten som »en märklig
utvecklingskurva, som har sin motsvarighet
i hela den västerländska kulturkretsen».
Jag känner för egen del icke
närmare till de internationella förhållandena,
men när det gäller den inhemska
brottsligheten överraskar mig
ingalunda stegringen. Den beror i första
hand på tre olika faktorer, nämligen den
kraftigt ökade folkmängden, den starka
inflyttningen från landsbygden till städer
och tätorter och slutligen och icke
minst det starkt ökade fylleriet, speciellt
ungdomsfylleriet.

Att brottsligheten ökar i relation till
folkmängdens ökning överraskar icke.
Att brottsligheten är starkare i städerna
än på landsbygden har ju strafflagberedningen
på sin tid lämnat klara bevis
för. Att fylleriet befunnit sig i en stadig
kurva uppåt utgör ej heller för de
flesta någon överraskning. Ungdomsfylleriet
har ju tredubblats på tjugo år. En
tiondel av alla svenska män missbrukar
alkohol, och denna tiondel svarar för
hela 55 procent av alla brott, som begås
i landet.

Under sådana förhållanden måste man
vara ganska verklighetsfrämmande, om
man skall kunna tro på en näraliggande
minskning av fångklientelet. Man måste
enligt mitt förmenande räkna med ett
fångklientel på 3 000 fångar och därutöver
och icke 2 000, som utgjorde beräkningsgrunden
för såväl strafflagberedningen
som 1945 års regeringsförslag.
Ju förr man lär om på denna punkt,
desto bättre är det för fångvården. Det
är denna magiska siffra, 2 000, som hela
tiden kommit fångvården att tryckas
ned av en överbelastning, som gått ut
över fångklientelet och fångvårdens personal
och som gör att fångvården i dag
befinner sig i en verklig och djupgående
kris.

Det är givet, att vad justitieministern
nu föreslår, nämligen utbyggnad av en

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
sluten avdelning på Hall för 72 intagna
samt provisoriska åtgärder för 200, utgör
en viss lättnad, som dock ingalunda
svarar mot det utomordentligt starka behovet.
Båda åtgärderna är absolut nödvändiga
och hälsas ur dessa synpunkter
med största tillfredsställelse men löser
ingalunda fångvårdens kris.

Jag vill belysa den nuvarande överbeläggningen
med ytterligare några siffror.
Vid sin organisationsundersökning
av fångvårdsanstalterna 1948 räknade
statens organisationsnämnd med en normal
beläggning å Långholmen av 325 intagna.
Antalet var emellertid den 1 februari
i år ej mindre än 566. Motsvarande
siffror för anstalterna i Malmö och för
Härianda i Göteborg var i Malmö enligt
organisationsnämndens beräkningar 115
och den 1 februari 1954 207 samt på
Härianda enligt organisationsnämndens
beräkningar 100 och den 1 februari 1954
231. Jag förstår inte, herr talman, var
alla dessa övertaliga fångar kan stoppas
in.

Vid bedömande av överbeläggningen å
fångvårdsanstalterna är att beakta, att
väntetiden för dem, som på fångvårdens
sinnessjukavdelningar skall undergå
sinnesundersökningar, är mycket
lång, till stor del beroende på att det
finns för få läkare för denna uppgift.
Vidare bör påpekas att i fångvårdsanstalternas
beläggningssiffra ingår strafffriförklarade
som skall överföras till sinnessjukhus
men som måste bli kvar på
fångvårdsanstalt därför att det ej finns
plats på sinnessjukhusen. Det sagda gällde
den 1 mars i år 58 män och 5 kvinnor.

Det är givet att nu angivna omständigheter
får allvarliga konsekvenser. I en
cell, avsedd för blott en man, måste i
många fall två intagna inkvarteras. Detta
har enligt en i pressen synlig uppgift
på senaste tiden förekommit beträffande
åtminstone ett par hundra celler. Delta
medför givetvis svåra olägenheter i
många avseenden. Vanliga rannsakningsfångar,
d. v. s. sådana som ej skall sinnesundersökas,
får inte sällan tillbringa
lång tid i cell i avvaktan på domstolens
dom. När det gäller rannsakningsfångar,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

som skall sinnesundersökas och som
överförts till en sinnessjukavdelning
inom fångvården, blir differentieringsmöjligheterna
otillfredsställande — yngre
kommer tillsammans med äldre. Likaså
blir sysselsättningsmöjligheterna ofta
otillräckliga för dem som intas på sinnessjukavdelningarna.
Ej heller för dem,
som dömts att intagas på säkerhetsanstalt
men som ej kan överföras till sådan
anstalt på grund av platsbrist, blir vården
den avsedda, vilket föranleder klagomål.

Situationen har på senaste tiden tillspetsats,
särskilt vid anstalten på Långholmen.
Vid det besök, som första lagutskottet
för någon tid sedan avlade vid
nämnda anstalt, kunde man konstatera,
att man trots den höga beläggningssiffran
lyckats ganska väl bemästra sysselsättningsproblemet.
Arbetslokalerna är
visserligen inrymda i gamla byggnader,
men lokalerna är rymliga och försedda
med moderna maskiner. Verkstäder av
olika slag finns. Likaså är kroppssjukhuset
och psykiatriska avdelningen i gott
stånd, ehuru man särskilt inom den sistnämnda
är mycket trångbodd. På centralavdelningen,
där »långtidarna» i allmänhet
sitter, är de vanliga fönsterförsedda
cellerna något så när acceptabla,
medan man måste på det starkaste beklaga,
att fångvården på denna avdelning
av anstalten måste i viss utsträckning
använda sig av de mångomtalade
sovboxarna. I en sådan avdelning med
sovboxar kan intagna få tillbringa ett
par månader innan de kan överföras till
en bättre avdelning.

På Långholmsanstaltens s. k. kronohäktesavdelning,
där huvudsakligen
rannsakningsfångar är intagna, är trängseln
för närvarande mycket stor. Härtill
bidrar att Stockholms stad jämlikt avtal
med kronan får förvara sina rannsakningsfångar
å Långholmsanstalten. År
1946 gjorde nämligen staden framställning
om att få disponera utrymme på
Långholmsanstalten för detta ändamål,
enär staden önskade omändra stadens
rannsakningsfängelse till ungkarlshotell.
I genomsnitt ett 70-tal av Stockholms
stads rannsakningsfångar finns på grund

av detta avtal intagna på Långholmsanstalten.

Jag har, herr talman, bemödat mig att
ge en mycket lågmäld framställning av
läget på Långholmen. Skulle mitt hjärta
fritt få tala, skulle jag säga: Detta är
otillbörligt, detta är ovärdigt ett civiliserat
land som Sverige, detta står i bestämd
strid med grundsatserna i 1945
års lag, som talar om aktningen för fångens
människovärde. .lag fruktar också
att vid en epidemi av någon mer svårartad
karaktär det ej skulle finnas minsta
chans att stoppa upp en sådan epidemi
med den trångboddhet och de primitiva
sanitära förhållanden, som nu är
där rådande trois alla storartade försök
från personalens sida att bemästra situationen.

Förslaget om Långholmens nedläggande,
aktuellt sedan början av 1920-talet,
framfördes, som jag redan betonat, av
1944 års strafflagberedning, som föreslog
uppförande av en ny anstalt, närmast
för 325 fångar. Förslaget upptogs
i fångvårdsstyrelsens anstaltsutredning
1946. Under en övergångstid, tills ny anstalt
hade färdigställts, skulle Långholmen
behållas men med starkt reducerad
beläggning. Sakrevisionen föreslog en beläggning
av 265 och organisationsnämnden
en beläggning av 325 fångar. År 1948
ingicks sedan avtal med Stockholms
stad, enligt vilket Långholmen skulle slopas
som anstalt. Avtalstiden går ut om
nio månader, men Långholmen står där
det står, överbefolkat till bristningsgränsen.

Det säger sig självt, att jag i detta läge
med största tillfredsställelse hälsar statsrådets
försäkran, att utredningar om
Långholmens försvinnande nu skall
komma i gång på nytt. Jag hade dock
väntat att statsrådet kunnat lämna kammaren
mer bestämda besked, när denna
anstalt kan jämnas med jorden. Vad som
hittills inträffat på långholmsfronten
gör att man ställer sig skeptisk till det
allmänna talet om nya avtal och nya utredningar.

Jag går nu över till den andra stora
faktorn vid bedömandet av vår fångvård.
Den första faktorn är överbelägg -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

ningen, den andra är ansialtsvården. Vi
har tvvärr mer än ett Långholmen i vårt
avlånga land, herr talman!

När de stora riktlinjerna för fångvården
drogs upp i regeringens förslag år
1945, hette det i § 24: »Intagen skall behandlas
med fasthet och allvar och med
aktning för hans människovärde. Han
skall sysselsättas med lämpligt arbete
och i övrigt erhålla sådan behandling,
att hans anpassning i samhället främjas.
Skadliga verkningar av frihetsförlusten
skola såvitt möjligt förebyggas.» I § 26
tillädes det: »Vid de intagnas fördelning
och behandling skall hänsyn tagas till
deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet,
karaktärsegenskaper, tidigare
vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning.
Menlig inverkan de intagna emellan
skall så långt möjligt förhindras.»

Om denna stolta programförklaring
skulle kunna praktiskt genomföras, krävde
detta i första hand en radikal förnyelse
av fängelsebeståndet. Detta insåg
såväl strafflagberedningen, som förberett
reformen, som justitieministern,
som utformat propositionen. I sin motivering
för nya fängelser av ny typ yttrade
statsrådet: »Med denna principiella
ståndpunkt» — alltså för den öppna
anstaltsvården — »finner jag starka skäl
tala för att den hävdvunna fängelsetypen
i viss utsträckning ersättes av andra anstalter.
Flertalet av våra nuvarande fängelsebyggnader
härstammar från mitten
av förra århundradet eller årtiondena
närmast därefter och äro inrättade med
tanke på en straffverkställighet helt i
cellsystemets anda. Redan med de modifikationer,
som genomförts i fråga om
cellstraffets användning, torde anstalterna
till stor del få anses mindre väl
lämpade för sitt ändamål, och än mera
gäller detta för en friare fångbehandling.
En del av dem torde, såsom strafflagberedningen
anfört, knappast ens genom
moderniseringsarbeten kunna sättas
i sådant skick, att de intagna kunna
erhålla luft och ljus i önskad utsträckning
samt kunna sysselsättas med
rationellt arbete i hygieniska former
med möjlighet till friluftsvistelse och
lämplig fritidssysselsättning.» Statsrådet

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
tilläde i detta sammanhang, att reformarbetet
skulle påbörjas och bedrivas med
all erforderlig skyndsamhet.

Sådant var alltså reformprogrammet,
såsom det av statsrådet framlades och
av riksdagen antogs för snart tio år sedan.
Den öppna vården skulle nyorganiseras
och de gamla anstalterna sedan
1800-talet ersättas av nya, allt i syfte att
på ett förnuftigare och effektivare sätt
än tidigare återföra brottslingen till ett
gagnande samhällsliv och därmed också
återskänka honom hans människovärde.

Av det avsedda nybyggnadsprogrammet
har, såsom statsrådet i dag betonade,
ett avsevärt antal nya öppna anstalter
— cirka femton kolonier — anlagts
i skilda delar av landet, där de dömda
kan sysselsättas med nyttigt och produktivt
arbete, vägarbeten, skogsavverkning
m. in., ett resultat, som måste hälsas med
den största tillfredsställelse. Men när
det gäller de slutna anstalterna blir bilden
så mycket dystrare. Skulle man vilja
i några korta drag teckna justitieministerns
lidandes historia beträffande
dessa slutna anstalter, skulle bilden te
sig ungefär på följande sätt: 11 gamla
anstalter skulle enligt strafflagberedningens
år 1944 framlagda plan nedläggas,

8 anstalter av ny typ skulle uppföras,
beläggningen på de större anstalterna
skulle nedbringas, och slutligen skulle
äldre anstalter, som bibehölles, moderniseras.
De anstalter som skulle nedläggas
var Långholmen samt anstalterna i
Linköping, Jönköping, Västervik, Karlskrona,
Örebro, Falun, Gävle, Hudiksvall,
Sundsvall och Luleå. För dessa anstalter
beräknades ett tomtvärde av 6 miljoner
kronor. För nybyggnadsprogrammet
med moderna fångvårdsanstalter i stället
för Långholmen och anstalterna i
Jönköping, Karlskrona, Örebro, Falun,
Gävle och Luleå samt en ny kvinnoanstalt
i växjötrakten kalkylerades med

9 930 000 kronor. Hela detta betydande
nvbyggnadsprogram skulle alltså ha erhållits
för 3 930 000 kronor i nya pengar,
alltså för något mer än hälften av vad
Roxtuna nu kostar. År 1946 avgav fångvårdsstyrelsen
plan för fångvårdens anstaltsorganisation,
som bl. a. innebar

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
att åtta nya anstalter skulle uppföras.
Detta projekt strandade emellertid, då
det ansågs kosta för mycket. I propositionen
av år 1948 meddelade justitieministern
att ett omfattande nybyggnadsprogram,
som vore erforderligt för
fångvården, nästan helt måste ställas på
framtiden. I propositionen till 1950 års
riksdag beskrevs läget beträffande fångvårdsanstalterna
genom följande konstateranden:
efter verkställighetslagens

ikraftträdande hade ingen ny större anstalt
tillkommit, ingen genomgripande
ändring av någon större anstalt ägt rum,
samtliga fångvårdsanstalter, med undantag
av anstalterna å Hall, Håga och Skenäs
samt vissa kolonier, vore mer eller
mindre otidsenliga och i många fall klart
olämpliga såsom instrument för modern
fångvård.

Läget är också detta. Tillskottet blir
nu till hösten Roxtuna, där man skall
pröva vad »den lilla gruppens princip»
kan åstadkomma. lag har ingen annan
invändning att göra mot detta projekt
än att det trots de 7,5 miljonerna för de
65 internerna inte på något sätt ändrar
läget för fångarna i stort. Därtill kommer
nybyggnaden på Hall för 72 interner
och de provisoriska barackerna för
200 interner.

Jag är övertygad om att justitieministern
själv djupt beklagar att reformprogrammet
inte kunnat fullföljas efter de
1944 och 1945 skisserade linjerna. Jag
erinrar mig i detta sammanhang en bok,
som kom ut för några år sedan under
rubriken »Sex år i Skölds skugga». Sköld
är en, men skuggorna är många, herr
talman!

Första lagutskottet har denna riksdag
liksom tidigare besökt vissa fångvårdsanstalter,
nämligen Hall och Håga,
Norrköping och Sjöboda samt Långholmen.
Min personliga uppfattning har vid
dessa besök blivit, att de i fångvården
anställda av högre och lägre grad varit
besjälade av en varm önskan att lägga
sitt arbete efter de humana och mänskliga
linjer som skisserats upp av statsmakterna.
Där själva anstalterna möjliggjort
det, har intrycket av effektivitet
och ändamålsenlighet dominerat. Det -

ta gäller t. ex. den nuvarande Hallanstalten,
som ju är relativt ny, uppförd år
1940. Synbarligen har man också från
fångvårdsstyrelsens sida gjort stora ansträngningar
för att modernisera våra
äldsta fångvårdsanstalter i sådant syfte,
att fången skall erhålla yrkesutbildning
under anstaltstiden och därmed få möjlighet
till arbete och försörjning, när
han lämnar fängelset bakom sig.

Men det går givetvis bara att i viss
starkt begränsad grad ändra om dessa
gamla fängelser efter moderna krav. De
är uppförda under förra seklet och återspeglar
den tidens i mycket ganska råa
och hänsynslösa syn på fångar och fångvård.
Aktningen för fångens människovärde,
varom lagen nu talar, fanns inte
under den tiden på samma sätt, och därför
står dessa fängelser såsom ganska
avskräckande monument från en förgången
tid. Däråt kan inte mycket göras,
statsrådet har i sin proposition av
år 1945 själv i starka ordalag naglat fast
detta. Reformen kunde därför inte heller
genomföras med mindre än att dessa
äldsta anstalter utdömdes och jämnades
med marken. Alla trodde väl också,
att detta var meningen när reformen beslutades
1945. Man väntade sig ett fångvårdens
upprustningsprogram under en
period av tio år eller något mera. Men
var står vi i dag, herr talman? Reformen
ligger alltjämt för största delen av klientelet
lika avlägsen som 1945.

Statsrådet berör i sitt svar de svårigheter,
som uppkommit och stäckat planerna.
Upprustningsprogrammet för sinnessjukvården
kom emellan, byggnadssvårigheterna
satte in. De stränga investeringsbegränsningarna
gjorde det omöjligt
att förverkliga några nybyggnadsplaner.
Ingen bestrider eller förnekar dessa
svårigheter, men varför skall senare beslutade
reformprojekt få skjuta åt sidan
tidigare beslutade och lika viktiga reformer,
där statsmakterna redan bundit
sig och gjort bestämda utfästelser? Här
bär regeringen sitt ansvar.

Statsrådet betonar också, att ingen kritik
riktades från riksdagens sida mot
hans uppdelning i tre etapper. Kritiken
ligger väl ej heller i själva ordnings -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

följden under den bestämda förutsättningen,
att de olika etapperna följer
snabbt på varandra. Drar det ut på tiden
mellan varje etapp, uppstår bristsituationer
liksom också orätt kan begås mot
skilda interner. Somliga kan ha det relativt
bra eller mycket bra, andra däremot
får avtjäna sina straff under mycket
svåra förhållanden, som kanske märker
dem för hela livet.

»Planen av 1950 bör stå fast», säger
statsrådet i dag. Ja, men vad viktigare
är, den måste snabbt fullföljas och slutföras.

När justitieministern försvarar byggandet
av Roxtuna, är detta ur mina
synpunkter överflödigt, då jag icke kritiserat
detta projekt, trots dess stora
kostnader. Vad jag med skärpa velat betona
är blott, att det mindre svåra, det
mindre skadade klientelet, skall i våra
anstalter beredas en motsvarande vård,
så att de inte lämnar fängelserna mer
förstörda än när de forslades dit. Skall
den nuvarande takten i reformarbetet
behållas, fruktar jag emellertid för framtiden.

Beträffande min tredje och sista fråga,
yttrade sig justitieministern mycket
summariskt. Statsrådet erkänner, att anslagen
är låga men går ej närmare in på
de problem jag berört. När det gäller
bättre och effektivare hjälp åt dem, som
lämnar fängelsets portar, bygger jag
emellertid på en ganska lång personlig
erfarenhet från Stockholms rådhusrätts
elfte avdelning, som ju har haft hand
om ungdomsbrottsligheten. Man har mer
än en gång känt sig djupt upprörd över
pojkarnas egna berättelser, när de på
nytt stått inför rätta för nya brott. Med
kanske några tior på fickan lämnade de
fängelsets portar och lyckades kanske
också skaffa sig nytt jobb, men efter
en tid började ryktena komma i gång
— både arbetsgivaren och kamraterna
hade fått reda på att pojkarna suttit
inne. Det kunde kända, att arbetsgivaren
direkt sade ifrån, att pojken inte
var lämplig. Det kunde hända, att kamraterna
kom med stickord och skilde
sig ifrån honom med resultat, att han

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

tyckte att det hela verkade hopplöst och
stack i väg och förenade sig med sitt
gamla gäng — och så var det färdigt
igen med nya brott. Alla som sysslat
med dessa ting vet, att detta händelseförlopp
inte hör till de ovanliga.

Jag såg häromdagen i en tidning en
upprörande skildring av ett dylikt fall.
Det gällde en pojke, som praktiskt taget
levt på anstalt från sitt sjunde år;
han har varit fri fyra månader under
14 år. Sista gången han var fri var den
2 januari i år. Då han stod på trappan
utanför fängelset, hade han kostym,
skjorta, underkläder och en tågbiljett,
men detta var också allt. Han for till
sin hemstad och fick ett jobb, på vilket
han tjänade 54 kronor i veckan. Pengarna
ville ganska naturligt inte räcka till
för honom. Han tog någon hundralapp
av sin arbetsgivare — och så var det
färdigt igen. Nu sitter han inne på nytt
men väntar på att komma ut igen den 9
augusti. Sedan åklagaren sin plikt likmätigt
fått pojken dömd för den sista
förseelsen, yttrade han emellertid inför
rätten: »Det här är en skandal. . . Det är
vårt fel att den här pojken sitter åtalad
igen. Det är samhällets fel, ty samhället
bär så små möjligheter att hjälpa dem
som har tjänat av ett frihetsstraff, just
när han behöver hjälpen bäst — när han
stiger ut genom fängelseportarna. Vad
tjänar det till att lägga ut en massa
pengar på anstalter och fängelser, när
det inte finns något att fortsätta med,
när de kommer ut därifrån?»

När man tänker på de oerhörda kostnader,
som staten ikläder sig för anstaltsvården,
tycker man bara ur denna
synpunkt att det vore naturligt, om staten
ordnade för dessa pojkar på ett helt
annat sätt än nu sker. Skulle det vara
alldeles otänkbart, att staten hade ökad
kontakt med de stora organisationerna på
arbetsmarknaden, både arbetsgivare och
arbetare, dessa organisationer där det
finns så mycket av förmåga och erfarenhet
att leda pojkar, hjälpa dem till rätta,
föra dem in i klubbverksamhet och
studiecirklar och ge dem eu lön, så att
de kan existera. Det är ingen falsk sen -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

timentalitet dessa pojkar vill ha, utan
en verklig chans att börja på nytt, men
de har det alltför sällan.

Hur är det med dessa, som fått en
villkorlig dom på sig? Vilka chanser
har de? I detta fall utgör bl. a. strafflöshetsintyget
ett svårt hinder och stänger
dem ute. Många privatföretag, många
hel- och halvkommunala företag och de
flesta statliga anställer inte någon med
mindre vederbörande kan förete strafflöshetsintyg.
Men ett sådant kan även
dessa, som blott har en villkorlig dom
på sig, aldrig visa upp, fastän de aldrig
avtjänat något straff och kanske blivit
goda medborgare. Staten ger här med
den ena handen och tar tillbaka med
den andra.

Jag såg häromdagen, att en ledamot av
Stockholms stadsfullmäktige starkt reagerade
just mot dessa strafflöshetsintyg
när det gällde de villkorligt
dömda. Han menade att om de hade
skött sig oklanderligt under prövotiden,
borde straffet för deras del vara
utplånat. Han ansåg att det aldrig kunde
vara förenligt med en human strafflagstiftning,
att ett kanske relativt obetydligt
ungdomsbrott skulle medföra ett
livslångt straff. Den villkorligt dömde
blir märkt för hela sitt återstående liv.
Chansen att få ett bra jobb blir starkt
beskuren.

Såvitt jag kan förstå är klara och målmedvetna
åtgärder, syftande till att smidigt
återföra den unge brottslingen till
ett nyttigt samhällsliv, lika viktiga utanför
fängelsets portar som innanför, ja,
långt viktigare. Men som det nu är har
en vinddriven flykting, som når våra kuster,
mycket lättare att nå detta mål än
en svensk pojke, som lämnar fängelsets
portar bakom sig utan — i många fall —
en verklig chans att börja på nytt. Jag
tror, herr talman, att fångvårdens kris
skulle lätta, om man även här gick in
för en reformering.

Strafflagberedningen hänvisar i detta
sammanhang till en undersökning, som
är talande nog och enligt vilken den statistiska
sannolikheten för att den, som
redan har straffats med fängelse eller
straffarbete, ånyo skall begå brott och

intagas på fångvårdsanstalt är ungefär
40 gånger så stor som den är för genomsnittsbefolkningen.
För den som varit
straffad flera gånger stiger risken mångfaldigt.
Hur angeläget ur samhällets synpunkt
synes det då inte vara, att man
efter strafftidens slut ägnar detta klientel
all uppmärksamhet och effektivt söker
återvinna det till samhället.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Ollén har i sitt anförande
nästan genomgående uppehållit
sig vid och tagit som utgångspunkt och
grundval de beräkningar och planer,
som man hade omkring år 1945. Förhållandena
har, som jag redovisade i mitt
interpellationssvar, ändrat sig mycket
sedan dess. Det gäller både de faktiska
förhållandena, såsom fångantalets utveckling,
och allt det som sammanhänger
med att fångvårdsreformen har lagts
upp efter fullständigt nya linjer. Detta
gör att de slutsatser, som herr Ollén nu
gång på gång drar, faktiskt är på något
sött alldeles verklighetsfrämmande. Men

1 ett avseende vill han inte gå tillbaka
till beräkningarna 1945, nämligen när
det gäller antalet fångar, som man borde
ha platser för. Då kräver han att man
skulle haft en profetisk förmåga, och det
stöder han huvudsakligen på att vi en
gång tidigare har haft ett så högt fångantal
som nu, nämligen i slutet av kriget.
Ja, det är riktigt. Då var det också
ett lika abnormt stort fångantal som nu
— omkring 3 300 — men det var och
betraktades av alla som en typisk krigsocli
krisföreteelse.

Om man ser på den tidigare statistiken
— jag har här uppgifter från 1920-,
30- och 40-talen — finner man att fångantalet
under fredsförhållandena höll
sig omkring 2 000. Statistiken avser den
största beläggningen vid månadsskiftena.
De högsta siffror som redovisas,
bortsett från krigsåren, är omkring

2 400, vilket gäller ett par år i början av
30-talet. Sedan sjönk siffrorna igen, och

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

i slutet på 30-talet var antalet fångar
flera år nere i 1 900.

Det var på grundval av detta material
som strafflagberedningen och departementschefen
gjorde sina — enligt vad
vi nu vet felaktiga — antaganden, att
man skulle kunna nöja sig med ett mycket
mindre anstaltsbestånd än det nuvarande.
Det visade sig visserligen att
det höga fångantalet under kriget, som
man antog var en tillfällighet, mycket
hastigt sjönk. Men man kunde inte räkna
med det som sedan inträffade, nämligen
att det efter kriget kom en ny våg
av brottslighet, varigenom fångantalet
ånyo steg kraftigt. Som jag framhöll i
mitt interpellationssvar är detta för övrigt
en internationell företeelse.

Bortsett från denna punkt höll herr
Ollén emellertid envist fast vid de tankegångar
och förutsättningar, som man
hade omkring 1945. .lag undrar, var vi
nu hade stått, om vi hade gått vidare på
de vägarna. Det förefaller mig som om
herr Ollén menar, att vi borde ha genomfört
det program som strafflagberedningen
då hade. .lag har redovisat
orsakerna till att detta inte kunde ske.
Det var en serie samverkande omständigheter,
som jag omnämnde i mitt svar.
Men om vi gjorde det tankeexperimentet,
att vi genomfört programmet, hur
hade det då gått? Vad föreslogs i den
plan, som herr Ollén tycks vilja stödja
sig på?

Jo, där föreslogs att man skulle lägga
ned Långholmen och i stället uppföra en
ny anstalt med, vill jag minnas, omkring
200 fångplatser. Långholmen har ju för
närvarande en förfärlig överbeläggning
med ett fångantal på 500—600. Hur skulle
det ha sett ut nu på de andra anstalterna
om detta förslag hade genomförts?

Vidare säger herr Ollén, att det var
ett betydande utbyggnadsprogram som
strafflagberedningen hade tänkt sig, och
han beklagar att det inte genomfördes.
Ja, det var åtta nya anstalter som skulle
ha kommit till. Åtta anstalter låter mycket,
men de var väsentligen tänkta som
mycket små anläggningar; sammanlagt
skulle det på dem finnas plats för bara
500 intagna. Detta var alltså det stora

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

utbyggnadsprogram, som strafflagberedningen
tänkt sig skulle genomföras under
en följd av år. Samtidigt skulle elva
stycken gamla fängelser, däribland
Långholmen, ha nedlagts.

Hur skulle det ha gått, om vi — som
herr Ollén tycks mena — skulle ha genomfört
det programmet? Det är svårt
och eländigt med överbeläggningen på
fängelserna nu, men det är ingenting
emot den sannskyldiga katastrofsituation,
i vilken vi skulle ha stått, ifall detta
förslag hade genomförts.

Att det är sorgligt med den nuvarande
överbeläggningen är jag den förste
att erkänna. Det har jag sagt i mitt svar
och vill gärna upprepa det igen. Emellertid
har jag förhoppningar om att det
inte skall dröja så länge, innan situationen
blir tillfredsställande. Man skall naturligtvis
aldrig vara för säker! Jag kan
inte blicka in i framtiden och vet inte,
om det kan bli en ytterligare stark ökning
av fångantalet. Men om något sådant
inte inträffar, bör vi med de redan
föreliggande eller genomförda förslagen
få ett mycket ordentligt tillskott av platser.
Det är inte bara — som jag tror
herr Ollén menade — Roxtuna, som blir
färdigt till hösten, jämte de 210 platserna
på provisoriska förläggningar. Vi kan
också räkna med att få ett antal nya kolonier,
till vilka anslag redan anvisats
eller har begärts i år. Den nya anläggningen
på Hall kan, om riksdagen antar
förslaget härom, byggas på kort tid, eftersom
ritningar redan finns uppgjorda.
Sammanlagt kommer dessa tillskott till
fångvården att ge mer än 500 nya platser,
av vilka mer än hälften skall kunna
vara tillgängliga redan i höst och sedan
återstoden inom ungefär ett år. Om
inte en ytterligare katastrofal ökning av
fångantalet sker, hoppas jag att man
med dessa anläggningar skall kunna råda
bot på den mycket bedrövliga överbeläggningen
på anstalterna.

Om jag alltså anser att herr Ollén har
missuppfattat situationen och baserat sin
kritik på oriktiga grunder, vill jag å
andra sidan uttala min glädje över den
allmänna inställning han har visat till
dessa problem. Jag tror att vi här har

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

fullständigt samma mening. Det framgick
av åtskilligt av vad han sade —
om jag uppfattade honom rätt — att vi
har alldeles samma uppfattning om de
grundprinciper efter vilka man bör arbeta
för att komma till rätta med de svåra
problem, som vi nu behandlar.

Herr Ollén anslöt sig också till den
uppfattningen, att 1950 års plan för en
fullständig reformering av fångvården
är riktig, och jag vill ytterligare understryka
nyttan och värdet av att ha en
sådan fast utgångspunkt för det pågående
reformarbetet. Han sade till slut, att
det också hänger på att takten i reformarbetet
blir ordentlig. Det är riktigt —
jag instämmer naturligtvis även häri.
Förra året gav riksdagen enligt detta
program ett nybyggnadsanslag på fem
miljoner kronor, och ungefär samma belopp
har jag begärt i år. Jag hoppas, att
riksdagen inte heller i fortsättningen
skall tveka när det gäller att fullfölja
detta stora program. Det kommer att ta
tid och det kommer att kräva stora kostnader.
Det är så, som jag framhöll i mitt
svar, att fångvården varit bedrövligt eftersatt
under nära ett halvt sekel, och nu
gäller det att röja upp i detta.

Man får i detta arbete ofta höra motsatta
tankegångar. Somliga menar, att
det offras alldeles för mycket på brottslingar,
särskilt på unga förbrytare, i
jämförelse med vad som kostas på de
skötsamma ungdomarna. Jag är glad att
här nu från herr Ollén ha fått höra en
annan tankegång. Han har givit uttryck
åt förståelse för nödvändigheten att offra
mycket pengar på att tillrättaföra de
olyckliga människor, som kommit på sidan
om rättvisan.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
mitt anförande, som jag skall försöka begränsa
så mycket som möjligt, med att
ta upp ett par synpunkter, som justitieministern
slutade sitt anförande med.
Man får det intrycket, när man hör justitieministern
tala om den inhiberade
byggnadsverksamheten inom fångvår -

den, att byggnadsstoppet egentligen varit
vår stora lycka och att vi, om stoppet
inte hade kommit, skulle ha kunnat råka
i de förfärligaste kalamiteter — detta
därför att den byggnadsplan, som uppgjordes
av strafflagberedningen och
som sedermera bearbetades av fångvårdsstyrelsen,
gick ut ifrån ett lägre
fångantal än det vi sedan fått. Till det
vilt jag emellertid säga, att den omständigheten
att fångantalet stiger väl inte
behöver innebära att de nybyggnader,
som man gör färdiga, därigenom blir
odugliga för sitt ändamål eller obehövliga.

Den mest intensiva byggnadsperiod,
som vi bär haft på fångvårdens område
under detta århundrade, inföll åren 1936
t. o. m. 1941. Då byggde vi färdiga Skenäs,
anstalten på Hall och anstalten på
Håga. Allt detta gjordes under en tid
då fångbeläggningen var ovanligt låg.
Den var tidvis nere i 1 700 å 1 800
fångar. Men inte har någon enda av
dessa anstalter visat sig vara mindre
funktionsduglig därför att de kom till
i en tid av lågt fångantal. Frågan om
utökning av platsantalet vid Hall har sedermera
blivit aktuell, såsom justitieministern
har framhållit här i dag, men
med dessa anstalter lade man dock en
grund på vilken man sedan kan bygga
vidare.

När det talas om att Långholmen har
behövts som en reservoar för det starkt
ökade fångantalet och att det alltså var
en lycka att man hade tillgång till den
gamla fästningen i dessa påfrestande tider,
så vill jag säga följande. Om vi
tänker oss att vi hade fått till stånd en
anstalt med 220 eller 325 platser någonstans
i Stockholms närhet, hade den
ändå inte kunnat bli färdig förrän någon
gång år 1952 eller 1953. Den anstalten
hade haft en kapacitet som vi
nu betraktar som den största tillåtna,
och den hade ju genom sin befintlighet
kunnat ge en avlastning av Långholmen,
där fångantalet som redan sagts nu
bär stigit till den oanständigt höga siffran
580.

I det sammanhanget skulle jag vilja
framhålla en sak, som enligt min me -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

ning hör till de mest uppseendeväckande
inslagen i reformarbetet. Det är att
man år 1951 eller 1952 utan vidare skrev
upp rumsantalet på fängelserna genom
att till passabelt förläggningsutrymme
hänföra varje om än så undermålig lokal
som kunde användas till fångförvaring.
Organisationsnämnden räknade på
den tid, då den undersökte förhållandena
på Långholmen, med 325 platser
där ute. Men nu är det officiellt fastställda
talet för Långholmens vårdkapacitet
609 platser. Första lagutskottets ledamöter
och suppleanter besökte för en
tid sedan Långholmen och konstaterade
då att förhållandena var bedrövliga och
att där, såsom förste pastorn på Långholmen
nyligen förklarade i sin årsberättelse,
existerar ett ansjovisburkssystem.
Men då vill jag säga ledamöterna
av första lagutskottet att när ni var där
ute hade man bara 580 fångar intagna.
Där fanns alltså 29 lediga platser! Med
sådana räkneoperationer förstörs alla
möjligheter att planlägga och förbättra.
Den omständigheten att man räknat upp
platsantalet på Långholmen till 609 har
nämligen visat sig medföra ytterst svåra
konsekvenser i olika avseenden. När vi
på fångvårdshåll vill utvidga den öppna
vården, har vi sålunda fått det svaret:
»Den öppna vården får icke utvidgas
förrän det kan visas att den slutna vården
är tagen i anspråk i sin fulla utsträckning.
» Om det då finns bara 580
fångar i stället för 609 på Långholmen,
kan vi ju inte komma ifrån att vi har 29
lediga platser där, och därmed kan ett
förslag om utvidgning av den öppna
vården anses obefogat.

Jag återkommer till dessa saker senare.
Jag ber nu att få övergå till att
bemöta några påståenden i interpellationssvaret.

Interpellationssvaret kännetecknas
över huvud taget av stor belåtenhet från
departementschefens sida med de utmärkta
och snabba resultat som nås i
det inomdepartementala arbetet, men en
stark missbelåtenhet med vad som uträttas
av det ordinarie ämbetsverket. Och
det är inte bara det ordinarie ämbetsverket
som är utsatt för kritik. De som

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

över huvud taget har sysslat med planerna
för fångvårdens anstaltsväsen
drabbas, i den mån de icke tillhör departementet,
i lika mån av kritiken, och
denna har nu fått en formulering som
tidigare varit okänd. Det säges om såväl
strafflagberedningen som fångvårdsstyrelsen
och sakrevisionen att de aldrig
haft något djupare grepp på uppgiften.
Och därmed liar alltså tre organ skjutits
åt sidan därför att de har lagt i dagen
liknöjdhet eller i varje fall ytlighet i sitt
arbete.

När det nu säges att fångvårdsstyrelsen
har stått i vägen för en utbyggnad
av det slutna anstaltsväsendet pekar man
på det faktum att fångvårdsstyrelsen år
1946 lade fram förslag till en ny fångvårdsanstalt
i Gävle. Den skulle uppföras
i periferien av staden på en egendom
som heter Brynäs. Förslaget ingavs
till Kungl. Maj:t den 6 februari 1946, och
i fångvårdspropositionen, som det året
framlades så sent som någon gång i
mars, förklarade statsrådet att han skulle
ta frågan under övervägande och hade
för avsikt att lägga fram en särproposition
i ämnet. Någon proposition kom
emellertid inte.

Följande år, 1947, meddelade justitieministern
att han inte lagt fram någon
särskild proposition. I interpellationssvaret
anges anledningen därtill med
följande ord: »Detta förslag ansågs emellertid
olämpligt och genomfördes inte.»

Men på vilket sätt var det olämpligt?
Därom har vi aldrig fått besked. Gävle
stad som var ytterligt intresserad för
frågan skickade på nyåret 1947 en deputation
till justitiedepartementet vilken
hörde efter huruvida det var alldeles
uteslutet att tänka sig att Brynäsegendomen
skulle kunna användas som fångvårdsanstalt.
Deputationen fick, efter
vad jag förstår, det svaret, att detta kunde
man visst överväga. Att departementschefen
inte tog upp det förslag som vi
lade fram kan väl i alla fall inte fångvårdsstyrelsen
göras ansvarig för.

Vidare säges det mycket summariskt:
»Sedan tänkte styrelsen komma med ett
annat förslag, och i väntan på detta togs
det upp ett anslag i budgeten på eu mil -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

jon kronor.» Detta skrevs i 1947 års
statsverksproposition.

Härmed förhåller det sig på det sättet,
att vi tog upp underhandlingar med
tre eller fyra olika städer angående uppförande
av nya fångvårdsanstalter och
hade på hösten 1946 kommit fram till
eu viss gynnsam förhandlingsposition
när det gällde möjligheten att skaffa ny
anstalt i Halmstad. Vi prövade olika alternativ
och fick slutligen tag på en
egendom som låg utanför Halmstad. Vi
anmälde till Kungl. Maj:t att vi trodde
att vi under 1947 skulle kunna lämna in
ett förslag till ny anstalt där; vår arkitekt
gjorde vissa förberedande skisser
till den nya anstalten. Emellertid var
det fråga om priistlönejord, och att förvärva
sådan är en mycket omständlig
historia. Synen kunde inte hållas på
vintern när marken var snötäckt, den
ägde rum i mitten av mars. Sedan måste
vi komma i förbindelse med boställsnämnd
och stiftsnämnd. Detta gjorde
att vi i april 1947 anmälde till statsrådet
att det inte var möjligt att lägga fram
förslag i detta avseende.

På annat ställe i interpellationssvaret
säger statsrådet att han år 1948 inte
kunde lägga fram några förslag till nybyggnad
därför att sinnessjukhusens behov
skulle tillgodoses i första hand; fångvårdsstyrelsen
hade för övrigt inte kommit
med några nya förslag. När statsrådet
samtidigt påstår att han under förarbetena
till budgeten 1948 ännu hoppades
att man skulle få pengar till nya
fångvårdsanstalter, så måste jag erinra
statsrådet darom, att jag redan någon
gång i juli eller augusti månad 1947 fick
besked från departementet att vi icke
kunde påräkna ett öre i fortsättningen
till nybyggnader. Detta motiverades den
gången med att man inte gärna kunde
stå till svars med att uppföra nya fängelser
när bostäder för enskilda medborgare
saknades i sådan oerhörd grad. Det
nämndes också att sinnessjukhusen och
sjukhusen över huvud taget hade behov
av en större andel av byggnadskvoten.

Detta var läget sommaren 1947, och
fångvårdstyrelsen förklarade i sina petita
i augusti 1947 att den med hänsyn

till läget på byggnadsmarknaden avstod
från att göra några framställningar om
nya anstalter. Vi påpekade samtidigt att
om detta byggnadsstopp för fångvårdens
del skulle räcka länge var det nödvändigt
att man i varje fall vidtog åtgärder
för att upprusta de anstalter som
fanns, men även på den punkten mötte
vi ett oresonligt motstånd; då hänvisades
det till det svåra ekonomiska läget.

.lag erinrar mig dessa saker rätt väl
därför att det i bildens form uttrycktes
hur framtiden skulle komma att te sig.
Vi befann oss, sades det, i ett utomordentligt
kärvt klimat, men det skulle
inte dröja många år förrän vi kom runt
om hörnet, men när vi gjort det skulle
det bli solsken igen.

Från sommaren 1947 var vi alltså
stängda. När sedan bvggnadsprogrammet
kom upp igen 1950 var det under
andra förhållanden än strafflagberedningen
och fångvårdsstyrelsen hade
tänkt sig. I fångvårdspropositionen 1950
var en etappordning fastställd som innebar
att man sköt undan frågan om nybyggnad
av slutna anstalter för vanligt
fångvårdsklientel och koncentrerade sig
på vad som senare skulle bli Roxtuna
samt på en anstalt för förvarande av internerade.

Nu framhåller herr statsrådet, att denna
plan godkändes enhälligt av riksdagen,
och under hänvisning till att jag har varit
med om detta enhälliga beslut, får
jag förbråelser av statsrådet för att jag
inte sade ifrån den gången; statsrådet
menar, att det verkade improviserat och
onödigt att jag nu har dragit upp dessa
frågor. Så värst improviserat är det i
varje fall inte, ty 1952 protesterade fångvårdsstyrelsen
emot etappordningen, och
likaledes i januari 1954 i sitt utlåtande
beträffande säkerhetsanstaltsutredningens
förslag om storanstalt på Hall. Vad
jag sagt i riksdagen är alltså rätt väl genomtänkt.
Att jag inte opponerade 1950
berodde på att jag ansåg att en ny ungdomsanstalt
var nödvändig och att man
kunde gå med på den. Men sedan trodde
jag att det var fråga om parallellbygge,
att man alltså tillika skulle bygga för
vanligt fångförvar i viss utsträckning;

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

staten hade ju 1948 genom ett avtal med
Stockholms stad förbundit sig att år
1955 tillhandahålla markområdena på
Långholmen åt staden. Det var detta som
gjorde att fångvårdsstyrelsen fortsatte
underhandlingarna med Stockholms
stad. När de avbröts i april 1950 efter ett
underhandsdirektiv från justitiedepartementet
sades det inte, att departementet
tänkte nedlägga alla utredningar om
Långholmens ersättningsbygge, utan det
sades att frågan skulle behandlas vidare
i justitiedepartementet.

Detta är osaken till att jag den gången
inte protesterade. Sedermera fick jag bestyrkt
att mitt antagande att man verkligen
tänkte skaffa en ersättningsbyggnad
för Långholmen var riktigt. Jag fick det
bestyrkt av en underhandspromemoria
från justitiedepartementet, daterad den
8 september 1950. Denna promemoria
innehåller en sammanfattning av överläggningar
mellan departementet och något
icke namngivet statsråd, som uppenbarligen
hade med byggnadstillståndsgivning
att göra. I denna promemoria
står det att man 1951, 1952 och 1953
skulle bygga Roxtuna — eller det som
skulle bli Roxtuna — att man 1954 och
1955 skulle bygga ersättningsanstalter för
Långholmen, beräknade till sammanlagt
12 miljoner kronor, att man 1956 skulle
bygga en klinik för abnormklientelet —
sedan skall jag inte fortsätta mera. Hela
denna plan, som alltså framlades i byggnadstillståndsgivningspromemorian,
strider
mot den några månader tidigare
framlagda byggnadsplanen, ty promemorian
ger uttryckligen utrymme åt tanken
att man skulle kunna bygga både det
ena och det andra.

Jag kan inte förklara detta, det hör
till de många dunkelheter som kanske i
viss mån är ett resultat av det — jag
höll på att säga —- »dubbelkommando»
som här finns. Det är så många som arbetar
på det här fältet och vi har faktiskt
inte riktigt reda på var gränslinjen
går.

Det säges på ett annat ställe i interpellationssvaret
att anmärkningar mot
differentieringen vid fångvårdsanstalterna
gjordes i justitieombudsmannens

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

berättelse till 1951 års riksdag. Detta är4
liksom en hel del annat som står i svaret,
ytterligt opreciserat. Justitieombudsmannen
har nämligen själv aldrig uttalat
något omdöme om förhållandena på
fångvårdsanstalterna utan har bara låtit
publicera en del protokoll, som han
har upprättat vid besök på vissa anstalter.
Mot differentieringen har det egentligen
inte kunnat framföras så stora anmärkningar.
men den har försvårats och
har i viss mån förfelat sin uppgift därigenom
att de differentieringsåtgärder,
som vi hade tänkt oss att få vidta, bland
annat efter förslag av strafflagberedredningen,
gick i stöpet. Meningen var
nämligen att man i de gamla anstalterna
skulle lägga in mellangolv och därigenom
dela en trevåningsanstalt i tre
från varandra skilda avdelningar, och
inom varje avdelning skulle man eventuellt
ytterligare uppföra skiljeväggar,
så att man fick två avdelningar i varje
våning. Detta gjorde vi till en tid. Sedan
blev det stopp, därför att det visade
sig att det krävde mer personal och någon
personal fick man under inga förhållanden
nyanställa. Så var den illusionen
borta.

Justitieministern säger vidare att
fångvårdsstyrelsen förhalat frågan om
den fasta paviljongen på Långholmen,
som fångvårdsstyrelsen fick i uppdrag
att anordna. Ja, det där uttrycket »fick
i uppdrag» är väl knappast adekvat. I
varje fall föreligger det inget som helst
beslut av Kung). Maj:t i frågan. Att det
har förekommit konversationer i ärendet
är däremot riktigt.

Jag skall dra hela historiken och visa
hur det gick till. 1950 fick vi besked
om att vi kunde vänta friska pengar till
fångvården för att anordna tre isoleringsanstalter
för särskilt besvärliga
fångar, en i Norrland, en på Långholmen
och en i södra Sverige. Det skulle gå
med fart, pengar skulle inte fattas, vi
skulle få personal och allt vad därtill
hörde. Vi svarade rätt snart att anstalten
i Norrland reflekterade vi inte på,
men vi skulle tänka på den fasta avdelningen
på Långholmen och på den i
södra Sverige. Vi började räkna på för -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

slaget och fann att den fasta avdelningen
i södra Sverige skulle kosta 130 000
kronor, medan avdelningen på Långholmen
skulle kosta 60 000 kronor. Samtidigt
fick vi besked om att det var ett
misstag att vi skulle kunna få några
friska pengar. Dessa utgifter skulle täckas
inom ramen av befintliga anslag. Nu
har vi 125 000 kronor om året för modernisering
av fångvårdsanstalterna.
Skulle vi bygga två sådana fasta paviljonger
skulle det kosta 190 000 kronor
och nästan helt förbruka två års anslag.
Det hade vi inte råd till. Vi avstod från
anstalten i södra Sverige och nöjde oss
med avdelningen på Långholmen.

Avdelningen skulle, som jag nämnde,
kosta ungefär 60 000 kronor. Från departementet
kom emellertid besked att
kostnaderna icke under några förhållanden
fick överstiga 50 000 kronor. Då
fick vi ändra om avdelningen. Nästa
stötesten var frågan om personalen.
Först skulle det undersökas om personal
kunde anskaffas utan nyanställning,
och, om detta inte gick, vilket minimum
av befattningshavare som behövdes. Det
förekom åtskilliga konversationer, organisationsnämnden
var inkopplad. Äntligen
kom vi fram till en lösning, men
det var ingalunda så, att fångvårdsstyrelsen
på något sätt hade förhalat saken.
Det har funnits en räddning ur
många av de nödsituationer jag nu berört.
Det hade varit att man utvidgat
den öppna vården. Men denna räddningsplanka
har begagnats med den
största tveksamhet, ända till nu, då det
brinner i knutarna. Den har ideligen
mött motstånd, och de medel som anvisats
har varit ofantligt små. Vi fick till
en början 75 000 kronor, när vi skulle
köpa en koloni för 30 personer. 75 000
kronor för att köpa en lantgård för detta
ändamål! Våra framställningar om
pengar till kolonier hade ideligen skurits
ned. I fjol skars våra äskanden ned
med 500 000 kronor, i år med 180 000
kronor. Och nu plötsligt ställs pengar
till ett belopp av omkring en miljon kronor
till förfogande för att upprätta sju
provisoriska kolonier.

Självfallet måste man vara glad över

detta, men tidtabellen för detta ärendes
handläggning visar att det inte beretts
på ett sådant sätt som man vill tänka
sig att ärenden skall beredas inom statsförvaltningen.
Såvitt jag kunnat finna
fick en tjänsteman i arbetsmarknadsstyrelsen
den 28 februari i år order om
att snabbt göra i ordning en plan att
förlägga ungefär 200 fångar i skogsarbetarkolonier.
Fångvårdsstyrelsen hölls
utanför till en början man fick den 5
mars från departementet på remiss en
promemoria om dessa förläggningar, på
vilken man begärde skyndsammaste besked,
helst samma dag. Vi svarade att
detta var omöjligt och lämnade vårt yttrande
dagen efter.

Vad skall sådant tjäna till? Hade det
inte varit ur sakens synpunkt mera motiverat
att fångvårdsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
hade fått andrum för
att överlägga om dessa viktiga frågor?
Man kan inte utan vidare jämföra en
vanlig skogsarbetarkoloni med en koloni
för människor som är berövade friheten.
Där finns vissa saker som skiljer de
båda kategorierna från varandra. I ena
fallet gäller det människor som frivilligt
väljer sin uppehållsort, i andra fallet är
det människor som kommenderas dit
och till arbete. Man kan inte begära att
arbetsmarknadsstyrelsen skall beakta
fångvårdssynpunkter. Hade vi kopplats
in tidigare, skulle vi ha kunnat framföra
våra särskilda aspekter på problemet.

Jag sade i mitt anförande för någon
tid sedan, att räddningen ur den nuvarande
situationen är att man verkligen
kostar pengar på den öppna anstaltsvården
och kriminalvården i frihet. I fråga
om den öppna anstaltsvården blir vi nu
bönhörda, även om hjälpen inte kommer
förrän vid ingången till nästa budgetår.
Av allt att döma rör det sig också
när det gäller kriminalvård i frihet, ett
område som försummats oerhört, trots år
efter år från fångvårdsstyrelsen avlämnade
framställningar om förstärkning.
När skyddskonsulentorganisationen startade
räknade man med att ha 1 500 förundersökningar
per år, medan antalet nu
är uppe i nära 7 000. Man räknade med
4 000 övervakningar per år, men antalet

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

nu är uppe i 11 000. Organisationen har
förstärkts så till vida, att vi nu har 34
personer inom organisationen mot ursprungligen
16, men vad är 34 personer
när man tänker på de väldiga uppgifter
som här föreligger. Skyddskonsulenterna
kan inte fullgöra sina i lag stadgade
skyldigheter, om de inte får personalförstärkning.

Den öppna vården är ett av de värdefullaste
inslag som vi har i hela kriminalvården.
Om vi eftersätter denna form
av kriminalvård betyder det att man betager
domstolarna möjligheten att i full
utsträckning utnyttja de möjligheter,
som den villkorliga domen ger till vård
i frihet. Vi tror att ett större antal människor
kommer in på anstalt bara därför
att skvddskonsulentorganisationen är
för liten. När justitieministern i sitt anförande
mycket kortfattat avfärdar herr
Olléns fråga angående eftervården för de
frigivna, vill jag påpeka, att också denna
fråga intimt sammanhänger med frågan
om en utvidgning av skyddskonsulentorganisationen.

Vissa tecken tyder emellertid, som jag
sagt, på att det nu skulle förestå en utvidgning.
Resultatet av den aktion som
gjordes här i kammaren för en månad
sedan har uppenbarligen inte blivit så
dåligt, om den leder till att vi får både
fler kolonier och mer personal inom
skyddskonsulentorganisationen.

Vad den slutna anstaltsvården beträffar
är det stagnation. Roxtuna är byggt,
men åtta år efter verkställighetslagens
ikraftträdande är situationen i övrigt
på det hela taget oförändrad. Nu skall
fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
om igen börja att göra utredningar
av samma art som fångvårdsstyrelsen
gjorde under våren 1946, och sedan skall
det ta sin tid med remisserna. Jag misströstar
rätt mycket angående framtiden.

När det gäller de förvarade talas det
om den upprustning som sker genom att
man bygger en ny paviljong på Hall.
Men den föreslog fångvårdsstyrelsen redan
1939. Dåvarande justitieministern,
K. G. Westman, ansåg emellertid att man
skulle vänta litet. Den paviljongen är

3 Första kammarens protokoll 195b. Nr 11.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

alltså ingen nyhet i annan mån än att
man nu beräknat den för ytterligare sex
intagna, alltså med 72 platser.

Vad som har gjorts i fråga om fritidsverksamheten
och en del annat är utmärkt.
Det är i alla fall förunderligt, att
det går att ha människor levande under
så ovärdiga förhållanden som på en anstalt
som Långholmen. Det var någon
på besök där som frågade en av de människor,
som är sysselsatta i fritidsverksamheten,
om det över huvud taget fanns
någonting på Långholmen som var bra,
och fick till svar: »Ja, det finns en sak
som är bra, och det är andan!»

Det ligger naturligtvis någonting i detta.
Människor kan leva även under mycket
odrägliga förhållanden om de möter
vänlighet och får tillfälle till kontakter;
därvidlag har fritidsverksamheten
betytt åtskilligt.

Vi skall nu återigen ta emot studiedelegationer
från utlandet nästa sommar.
Det är människor, som kommer för att
se Sverige och studera den svenska fångvården,
som har blivit så omtalad ute i
världen. Vad skall vi egentligen säga
dem, när vi visar dem Långholmen? Jag
får väl säga till dem: Långholmen är
inte någonting att se, det är rena eländet
— men vill ni se det skall ni få se!
Och vad skall jag svara dem när de frågar
varför fångvårdsreformen kom bort?
Jag får svara, att vi har haft så ont om
pengar. Då ler de, tv de kan inte begripa
att ett land som har varit så sällsynt
skonat som vårt inte har haft råd
att kosta på de pengar som skulle behövas
för att rusta upp ett anstaltssystem,
som är hundra år gammalt och som
redan för 30 å 40 år sedan var färdigt
att utdömas.

Vi får väl i stället visa dem de öppna
anstalterna och säga, att här har vi det
som verkligen är hoppfullt.

Jag vågar däremot inte gå så långt som
justitieministern gjorde i sitt interpellationssvar
här i dag och säga: Det ser
trist ut på Långholmen och Härianda,
det ser rysligt trist ut, mina damer och
herrar, men jag skall tala om för er, att
här arbetas det oavlåtligt. Om ni kom -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

mer tillbaka senare skall ni få se att vi
skall ha skaffat oss en ovanligt god arsenal
till brottslighetens bekämpande!

Jag skulle aldrig våga påstå någonting
sådant för dem. Det är ju vettigt och
förståndigt folk som gör sina reflexioner.
Och de måste se, att här existerar
en gapande klyfta mellan det man en
gång tänkte utföra och det som faktiskt
hlev gjort.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Göransson anmärkte
på att jag om de olika planer
till nybyggnader av anstaltsbeståndet,
som förelåg omkring år 1945 från tre
olika instanser, hade sagt att de visserligen
var noggrant och detaljerat utarbetade,
men att de inte tagit något djupare
grepp på uppgifterna. Ja, jag måste
vidhålla att det förhåller sig på det
viset. Det behöver man kanske inte
tycka är så märkvärdigt, ty förslagen var
gjorde i tämligen traditionell stil. De
instanser, som hade arbetat med dem,
hade liksom inte tänkt sig möjligheten
att lägga om systemet på ett helt annat
sätt, efter helt andra differentieringsmetoder
och med ett helt annat underlag
av undersökningar av klientelet o. s. v.
Nu, när sådana planer och undersökningar
är igång, kan man väl få ha rätt
att — utan att kritisera de i och för sig
noggrant och väl utarbetade förslagen
— kunna säga som sanningen är, att de
gick i traditionell stil och inte innebar
något djupare grepp på ämnet, såsom
de nya planerna och de delvis genomförda
förslagen innebär.

För att anknyta till ett av dessa förslag,
som herr Göransson talade om,
nämligen strafflagberedningens planer
på att bygga åtta stycken i regel helt
små anstalter med tillhopa 500 intagna,
så är det klart att det hade varit
bra om vi hade haft dessa nya anstalter,
men strafflagberedningen åsyftade, att
därvid i stället nedlägga inte mindre än
elva gamla fängelser med mycket större
platsantal. Jag har bara påpekat, att hela
detta program är fullständigt irrationellt

om man ser det i belysning av den utveckling,
som vi nu vet bar ägt rum.

För att ytterligare ta en detalj så var
det huvudsakligen fråga om mycket små
anstalter. Det är för all del bra med
små anstalter, men det blir mycktc dyrt.
Man hade beräknat en miljon kronor i
dåvarande penningvärde per anstalt för
femtio intagna. Nu har vi kommit fram
mycket billigare med kolonier ■— fast
de avser ju helt öppen vård och är därför
inte alldeles jämförbara.

Naturligtvis är det beklagligt, att vi
inte under åren närmast efter 1945 fick
fram någon större anstalt. Jag har i mitt
interpellationssvar förklarat, huru fångvårdsstyrelsen
inte kom fram med något
acceptabelt förslag fastän det var
anvisat ett miljonanslag i budgeten. Platsen
för anstalten hade i det enda förslag,
som kom fram, en olämplig belägenhet,
och under ett par års tid kunde
tydligen fångvårdsstyrelsen inte ens
ge något lämpligt förslag om placeringen.
Ännu mindre lyckades fångvårdsstyrelsen
utarbeta något detaljförslag.

Därefter satte, som nämnts, de oerhörda
byggnadssvårigheterna och de
därmed följande restriktionerna in. Man
kunde nu inte ens bygga så att folk hade
tak över huvudet. Statens investeringar
ströps åt oerhört kraftigt. Och som jag
sade i mitt interpellationssvar menade
regeringen, att i den mån några statliga
anstalter kunde byggas, borde den fruktansvärt
eftersatta sinnessjukvården
komma i första rummet. Jag gick med
på detta —• visserligen med svidande
hjärta, ty naturligtvis håller varje departementschef
mest på sitt. Men lite objektiv
får man lov att vara, och i det läge
vi befann oss måste man ändå först
tänka på sinnessjukvården. Det hade ju
kommit fram nya metoder på detta område.
Man kan numera bota sinnessjuka
under förutsättning att de snabbt kommer
under behandling. Det fanns massor
av sjuka människor, som kunde hli friska
om man byggde ut sinnessjukvården.
I det beträngda läge, vari staten då befann
sig, när det gällde investeringarna,
fick alltså utbyggnaden av sinnessjukvården
gå före.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

I fali nu detta beslut att stoppa byggnationen
kom till stånd under budgetarbetet,
d. v. s. på hösten 1947, som jag
nämnde, eller om det var på sommaren
samma år, som herr Göransson nu säger,
det kommer jag faktiskt inte ihåg. Och
jag har svårt att tro att det skulle spela
någon roll.

Herr Göransson talade sedan om någonting
mycket mystiskt, som jag inte
riktigt förstår vad det gäller, nämligen
om dunkelheter och underhandspromemorior,
innebärande att man skulle bygga
anstalter under en följd av år framåt.
Jag måste uppriktigt erkänna, att jag
inte vet vad det gäller. Jag har frågat
ett par av mina medhjälpare, som är
med här i kammaren, men de kan inte
heller minnas vad det skulle vara. Sannolikt
har det varit så, att man gjort upp
ett preliminärt förslag i kanslihuset om
eventuella framtida investeringar under
några år framåt, bara för att ha en allmän
bakgrund till hur man kunde tänka
sig att investeringarna skulle bli under
ett antal år framåt i tiden. Det har i
varje fall alls icke varit fråga om något
utarbetat förslag utan om en mycket allmän
plan för investeringarna inom alla
departement, där vart och ett skulle få
sin andel. Kanske har i samband med
detta gjorts upp några siffror om att
man skulle kunna bygga fängelser för så
och så stora belopp, därest man fick
pengar, tiderna blev bättre o. s. v. Allt
detta är med all säkerhet inte på något
annat sätt dunkelt än genom de mystiska
antydningar, som herr Göransson här
har gjort.

Jag förstår att herr Göransson vill
bagatellisera JO:s berättelse till riksdagen
år 1951. Den heter »Iakttagelser rörande
vissa missförhållanden vid verkställighet
av straffarbete och fängelse i
sluten anstalt». Jag skall inte ta upp
kammarens tid med att referera den;
det gäller ju ett aktstycke som varit under
behandling här. .lag vill bara säga att
jag själv blev mycket bekymrad över
vad JO redovisade, och detta var ett av
skälen till att jag icke ansåg mig kunna
stå till svars med annat än att låta en
särskild utredning se efter vad man

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

kunde göra för att få ordning och reda
i de gamla fångvårdsanstalterna och få
verkställighetsreformen genomförd på
sätt som var avsett.

Hit hör också det mycket tråkiga ärendet
om isoleringscellerna. Man hade tidigare
icke någon möjlighet att ta hand
om verkligt besvärliga och uppviglande
fångar, som hotade ordningen och ställde
till med revoltungar nästan varje år, såsom
ni kanske kommer ihåg från tidningarna.
Först genom att vi fått dessa
isoleringsavdelningar har vi fått möjlighet
att behandla dessa uppviglare och
våldsmän med den fasthet, som är nödvändig
för att få ordning på anstalterna.

Jag har i mitt interpellationssvar redovisat
de svårigheter, som jag hade att få
fångvårdsstyrelsen med på denna nödvändiga
anordning. Nu är den i alla fall
genomförd. Tillsammans med de övriga
åtgärder som vi företagit bär detta nu
åstadkommit ordning och lugn.

Herr Göransson kunde inte redovisa,
om jag förstod honom rätt, något annat
botemedel mot svårigheterna i de gamla
anstalterna än att bygga om dessa föråldrade
fängelser och anskaffa ett stort
antal nya tjänstemän. Den kommitté,
som jag tillsatt, har emellertid på kort
tid klarat upp problemet utan några sådana
åtgärder.

Herr Göransson säger vidare, att den
öppna vården är bra — vilket jag gärna
instämmer i — men att den har mött
motstånd från departementet. Därmed
menar herr Göransson att fångvårdsstyrelsen
icke alltid har fått de anslag, som
den har begärt till kolonier. Men detta
har också haft sina randiga skäl. Det
förhåller sig så, att varje år har fångvårdsstyrelsen
lämnat ett stort belopp
outnyttjat av det anslag, som funnits till
kolonier. Det har väl, kan jag tro, inte
varit så lätt att anskaffa lämpliga sådana.
Jag har en förteckning över de belopp
som kvarstått outnyttjade från alla budgetår
från och med 1945/1946 till och
med 1952/1953 avseende anslaget till kolonier.
Under den tiden har fångvårdsstyrelsen
vid respektive budgetårs utgång
visat sig icke kunna av anslaget till förvärv
av kolonier taga i anspråk 450 000,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

194 000, 409 000, 362 000, 362 000, 362 000,
237 000 och 237 000 kronor.

Eftersom det tycks ha varit så stora
svårigheter att få fram kolonier och då
det var nödvändigt att göra någonting,
när överbeläggningen blivit så svår och
icke ser ut att släppa, så har departementet
sökt sig fram på en annan väg,
nämligen att skaffa provisoriska förläggningar
i stil med dem som användes vid
bekämpandet av eu krissituation av arbetslöshet.
Därom har vi nyligen lagt
fram förslag till riksdagen. Men nu tycks
fångvårdschefen beklaga sig över att
detta har gjorts alltför hastigt.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Då jag såsom nykomling
i denna kammare redan bär tagit kammarens
tid så länge i anspråk, vill jag
begränsa mig till en replik på endast en
minut.

När justitieministern i sin replik till
mig var närmast optimistisk och ansåg
utvecklingen under 1940-talet glädjande
beträffande den slutna vården — trots
att vi måste konstatera att det egentligen
bara varit utredning efter utredning
— måste jag säga, att denna förnöjelse i
alla fall är ganska sent påkommen. I
1950 års statsverksproposition anförde
nämligen statsrådet, att den omständigheten
att så pass lång tid efter verkställighetsreformens
ikraftträdande situationen
icke är bättre, beror givetvis framför
allt på den stränga ekonomiska återhållsamheten
och de stora byggnadssvårigheter,
som präglat de senaste åren. År
1950 sköt alltså statsrådet de ekonomiska
svårigheterna i förgrunden.

Beträffande siffrorna för klientelet vill
jag åter nämna den siffra, som jag hade
i mitt föregående anförande, nämligen
att år 1938 utgjorde medelantalet fångar
3 091, alltså samma siffra som år 1943
och ungefär samma antal som år 1953.

Herr GÖRANSSON (fp) kort genmäle:
Bara ett par ord, herr talman, beträffande
kolonierna.

Vi begär pengar för att i regel skaffa

30-mannakolonier. Men utan att vi egentligen
har blivit tillfrågade i ärendet har
man inom departementet övergått till att
i stället för två 30-mannakolonier föreslå
riksdagen att t. ex. inköpa en 50-mannakoloni.
Det stöter på otroliga svårigheter
att finna lämpliga hus för dessa större
kolonier. Så länge man är ute och söker
efter hus för 30-mannakolonier, kan man
tända sig att finna sådana inom typen
större lantgård, men om man skall försöka
finna en lämplig koloni för 50 man,
måste man söka sig till slott som står
tomma eller andra större byggnader. Det
hela blir då mycket dyrt, och det behöver
ofta vidtas omfattande reparationsarbeten.

Vad sedan beträffar motståndet från
departementet när det gäller kolonierna,
vill jag bara erinra om att när vi för två
år sedan genom en lycklig tillfällighet
blev erbjudna att få disponera över en
gammal herrgårdsbyggnad i sten — den
kallas ibland för slott — utanför Stockholm,
så måste vi först presentera mycket
vidlyftiga undersökningar för Kungl.
Maj:t, innan vi kunde få det begärda tillståndet,
allt under det att Långholmen
var överbelagt och man dessutom vid
den tidpunkten besvärades av mycket
stora sysselsättningssvårigheter där. Vi
fick den gången en topp i beläggningen
i slutet av januari. Vi kunde då inte vänta
till dess att Kungl. Maj :ts beslut kom
den 5 mars, utan vi måste helt enkelt ta
risken och sätta i gång kolonien i februari
utan att något beslut från Kungl.
Maj:ts sida ännu förelåg.

Detta är ett exempel på hur man från
departementets sida kan försvåra den
vård, som man borde göra allt för att
befrämja i så vidsträckt omfattning som
möjligt.

Herr HERMANSSON, ALBERT (s):

Herr talman! När jag dristar mig att
ta till orda i denna interpellationsdebatt,
riskerar jag kanske att komma i
samma belägenhet som delsboynglingen
som nekades att vara med att slåss, därför
att slagskämparna tillhörde ett slutet
sällskap. Men även om kombattanterna

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

i den strid, som har blossat upp omkring
vår fångvård, skulle misstycka att jag
blandar mig i leken, kan jag likväl inte
låta bli att ge uttryck för mina erfarenheter
angående förhållandena på detta
område.

Jag vill då först inledningsvis säga,
att om en sak tycks i varje fall de flesta
vara eniga, nämligen därom, att allting
icke är väl beställt inom fångvården.
Det torde inte heller råda några delade
meningar om att den nödvändiga upprustningen
av vår fångvård kommer att
kosta oss massor med pengar. Dock är jag
för min del inte helt övertygad om att
fångvårdens kris endast har sin rot i
bristen på tillgängliga medel, utan det
kan också finnas andra och kanske lika
viktiga orsaker.

Ett statligt ämbetsverk, som inte är
affärsdrivande, måste naturligtvis matas
med anslag ifrån statsmakternas sida för
att över huvud taget kunna fungera. Men
det är också av största vikt att de beviljade
anslagen används på ett riktigt sätt.
Ett ämbetsverks effektivitet hänger vidare
intimt samman med verksledningens
vilja och förmåga att organisera och
leda verkets arbetskrafter på ett förnuftigt
och verksamt sätt. Ledningen för ett
ämbetsverk har stora möjligheter att sabotera
statsmakternas beslut, om den så
finner lämpligt. Den kan underlåta att
ta nödvändiga initiativ, den kan låta beviljade
anslag ligga obrukade under
längre eller kortare tid, den kan förhala
och undanskjuta verkställigheten av
överordnade myndigheters beslut.

De intryck, som jag har fått av svensk
fångvård, grundar sig på ett mångårigt
ledamotskap av ungdomsfängelsenämnden.
Det är således förklarligt att min
kännedom om fångvårdens förhållanden
främst knyter sig till den del av verksamheten
som har att göra med ungdomsanstalterna
och deras klientel.

Vad jag då först vill framhålla är, att
den svåraste krisen, åtminstone för ungdomsanstalternas
del, inträffade redan
för fyra, fem år sedan. Då hade det t. o.
m. gått så långt med disciplinupplösningen
i de slutna ungdomsanstalterna,
att anstaltsledningarna vid åtminstone

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

ett par tillfällen rekvirerade polis och
militär för att återställa den s. k. ordningen
inom fängelsemurarna. Den alltid
vakande tidningspressen hade även
då mycket beska saker att säga om det
rådande skandalösa tillståndet. Vad var
det som förorsakade de oefterrättliga
förhållanden, som då rådde? Alla initierade
utanför fångvårdsstyrelsen, rättspsykiatrikerna,
och andra var fullt ense
om var felet låg. Det var nämligen deras
enstämmiga uppfattning, att det var den
opsykologiska behandlingen av de intagna,
som vållade orosstämningarna, och
att den socialvårdande och mera personliga
behandlingen av klientelet var höggradigt
försummat. Det påpekades att de
slutna ungdomsanstalterna 10 år efter
ungdomsfängelseinstitutionens införande
saknade nästan alla anordningar för att
ge de intagna den sysselsättning och den
speciella utbildning, som lagen stadgar.
En stor del av dessa ungdomar fick gå
sysslolösa under ganska lång tid, därför
att det inte gjordes någonting för att
skaffa dem en lämplig sysselsättning.

Nu hör det till saken, att det är fångvårdsstyrelsen
ensam, som har ansvaret
för placeringen och behandlingen av de
unga lagbrytare, som har dömts till ungdomsfängelse,
så länge de befinner sig
inom anstalterna. Vad gjorde fångvårdsstyrelsen
för att avhjälpa bristerna? Den
trista sanningen är att styrelsen gjorde
ingenting eller så gott som ingenting
för att åstadkomma bättre förhållanden.
Jag kan i varje fall inte påminna mig,
att styrelsen någonsin tagit några egna
initiativ till förstärkning av den socialvårdande
behandlingen av de intagna
eller till en förbättring av deras undervisning
och yrkesutbildning. Ungdomsfängelsenämnden,
som rent formellt inte
hade med saken att skaffa, ansåg sig
tvingad att göra den ena påstötningen
efter den andra för att förmå fångvårdsstyrelsen
att begära anslag för att kunna
tillsätta specialutbildade kvinnliga kuratorer
vid de fyra största ungdomsanstalterna.
Styrelsen gjorde i detta fall liksom
Orsa kompani: den lovande ingenting
bestämt. Den gjorde heller ingenting
åt saken, i varje fall inte förrän

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

ungdomsfängelsenämnden i en ganska
pepprad skrivelse till styrelsen anhöll
om att styrelsen i sina petita skulle begära
anslag till fyra kuratorstjänster.
Styrelsen beslutade då i nåder att anhålla
om två sådana tjänster, vilka skulle
placeras vid anstalterna i Ystad och Nyköping.

I detta läge fann sig ungdomsfängelsenämnden
föranlåten att i skrivelse direkt
till justitieministern framhålla sina
synpunkter och föreslå att en socialvårdsutbildad
kurator finge tillsättas
vid var och en av de fyra nämnda anstalterna.
När fångvårdsstyrelsen därefter
avgav sitt remissyttrande på detta
ungdomsfängelsenämndens förslag, hade
den utvecklat sig så pass långt i modernistisk
riktning, att den befanns villig
att ta ytterligare ett tuppfjät på eftergifternas
väg och tillstyrkte nu att tre av
de föreslagna kuratorstjänsterna skulle
tillsättas. Dragkampen slutade med att
justitieministern för sin del fann det
oförsvarligt, att dylika anstalter skulle
drivas utan socialvårdsutbildad personal
och godtog därför ungdomsfängelsenämndens
förslag. De fyra kvinnliga kuratorerna
fick sålunda tillsättas, och det
bär senare visat sig att denna åtgärd var
synnerligen välbetänkt. Nu fanns det ju
någon, som kunde sysselsätta sig med
och intressera sig för de intagnas personliga
angelägenheter, att ordna deras
kontakt med de anhöriga o. s. v. Själva
atmosfären inom anstalterna har därefter
också blivit betydligt lugnare, och
ordningen har blivit bättre.

Sedan dess har det också i andra avseenden
vidtagits vissa förbättringar
inom ungdomsanstalterna. Två av de
slutna anstalterna har exempelvis fått
sin verkstadsutrustning betydligt utökad.
Därigenom har sysselsättningssvåriglieterna
minskat och en förbättrad yrkesutbildning
möjliggjorts. Men det är ingen
som kan påstå, att fångvårdsstyrelsen
gjort sig några större besvär att få dessa
förbättringar genomförda. Det var i
stället organisationsnämnden, som efter
samråd med ungdomsfängelsenämndens
ordförande framlade förslag om vcrkstadsdriftens
utökande.

På den tiden visste de fångvårdsintresserade
tidningarna också, var ansvaret
skulle läggas för fångvårdens förfall.
Då var det fångvårdsstyrelsen och ingen
annan som ställdes i gluggen såsom ansvarig
för det rådande tillståndet, och
mest aggressiva i det fallet var flera av
de tidningar, som företräder fångvårdschefens
eget parti. Då fick man ofta läsa
tidningsrubriker med sådan formulering
som exempelvis: »Fångvårdsstyrelsen

avslog förslag om bättring vid myterianstalten»,
»Salva mot fångvården — ansvariga
gör inget», »Fångvårdsstyrets
åsikt kontrast till lagens krav på humaniscring»,
»Hopplös oreda på ämbetsverk»,
o. s. v.

Ja, det var med sådana små, små ord
av kärlek som de tongivande liberala
tidningarna på den tiden tilltalade fångvårdsstyrelsen
och dess chef; jag undantar
herr Ollens egen tidning — jag tror
inte att någon av de här nämnda rubrikerna
är klippt ur hans tidning. Men på
den tiden hade ju inte heller någon ännu
kommit på den fiffiga idén att göra
justitieministern ansvarig även för fångvårdsstyrelsens
försummelser.

Också efter år 1950 har åtskilliga händelser
inträffat, som på sitt sätt belyser
fångvårdsstyrelsens arbete och intresse
för sina uppgifter. Jag skall i korthet
relatera ett fåtal sådana händelser eller
om man så vill brist på händelser. Enligt
ett kungl. brev den 30 juni 1953 fick
fångvårdsstyrelsen dels ett anslag på
3 000 kronor för inköp av en central
radioanläggning vid ungdomsanstalten i
Uppsala, dels ett anslag på 3 000 kronor
för inköp av en projektionsapparat till
samma anstalt samt vidare ett anslag på
2 500 kronor för inköp av musikinstrument
till anstalten i Yrstad. Medlen var
avsedda för omedelbart inköp av de uppräknade
sakerna, i syfte att underlätta
de intagnas fritidssysselsättning. Ungdomsfängelsenämnden
besökte anstalten
i Uppsala den 5 december, således fem
månader senare, och fann då att ingenting
blivit åtgjort i saken. Efter den påstötning
från nämndens ordförande, som
följde på denna upptäckt, kom radioanläggningen
till uppsalaanstalten alldeles

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

lagom till julhelgen, och samtidigt fick
också anstalten i Ystad sina instrument.
Det tog således cirka sex månader för
fångvårdsstyrelsen att fullgöra dessa
ganska enkla uppdrag. Men projektionsapparaten
saknas alltjämt, fastän nu
snart nio månader gått, sedan pengarna
för köpet ställdes till fångvårdsstyrelsens
förfogande.

Likaså har ett anslag på 14 000 kronor
sedan den 13 mars 1953, således
drygt ett år, stått till fångvårdsstyrelsens
förfogande för uppmontering av
tre stycken kronan tillhöriga baracker,
av vilka två skulle uppställas vid ungdomsanstalten
i Uppsala och den tredje
på något annat ställe i landet. Barackerna
i Uppsala skulle tjäna som samlingsplats
för eleverna under deras fritid;
där kunde de höra på föreläsningar,
gymnastisera och öva inomhusidrott av
olika slag med mera sådant. Både ungdomsfängelsenämnden,
anstaltsledningen
och fängelseläkaren hade ansett att dessa
provisoriska fritidslokaler skulle fylla
ett länge känt behov och att de därför
borde uppföras så snart som möjligt.
Hur det gått med den tredje baracken
vet jag inte, men däremot vet jag att de
två baracker, som skulle ställas upp vid
anstalten i Uppsala, ännu inte har kommit
dit.

Alla som närmare känner, vilken betydelse
för de unga fångarnas behandling
det har att kunna ordna deras fritidssysselsättning
på ett ur psykologisk
synpunkt riktigt sätt, måste livligt beklaga
den försenade behandlingen av de
ärenden jag här nämnt. Herr Göransson
tycker måhända annorlunda och menar
kanske, att dessa ärenden har så begränsad
betydelse att de inte är något att tala
om i det större sammanhang dagens debatt
gäller. I så fall skulle jag, trots att
herr Göransson är mera hemma i de
bibliska skrifterna än jag någonsin kommer
att bli, vilja påminna honom om
det bibelord som säger, att den som trogen
är i det lilla, han är ock trogen i
det mer är. Om fångvårdsstyrelsen så
nonchalant, som jag här relaterat, behandlar
de ärenden som rör ungdomsfängelserna,
hur skall man då kunna tro

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
att glömskan eller ovilligheten att efterfölja
statsmakternas beslut skall vara
mindre på de verksamhetsområden, som
är bättre fredade för utomståendes insyn? Det

är väl riktigt som här sagts — alla
tycks vara ense därom — att fångvården
i vårt land befinner sig i en kritisk situation.
Och det finns ju också belägg
för att inte heller allt varit så synnerligen
väl beställt inom andra områden av
fångvårdsstyrelsens verksamhet än just
det som rör ungdomsfängelserna. Tidningarna
har haft åtskilligt att berätta
om svåra missförhållanden även på vissa
fångkolonier, missförhållanden som
fått fortgå i åratal utan att styrelsen ansett
sig behöva ingripa.

Jag måste för min del också betrakta
herr Olléns kritik av förhållandena inom
fångvården som i mycket hög grad riktad
även mot fångvårdsstyrelsen och
dess sätt att arbeta.

Att vi befinner oss i en kritisk situation,
beror väl till största eller till stor
del på den stegrade brottsligheten och
den ökade beläggningen av fångvårdsanstalterna.
Men det finns också andra
orsaker. Jag gör mig inte skyldig till någon
överdrift, om jag säger att det också
har brustit i förutseende från den
närmast ansvariga myndighetens sida
och att gammal slentrian och bristande
intresse för det väsentliga lagt hinder i
vägen för en smidig anpassning till de
ändrade förhållandena. Och om herr Göranssons
många sysslor någon gång skulle
ge honom en timmes tid för stilla meditation,
skulle jag vilja ge honom det ärligt
menade rådet att då stänga in sig på
sin kammare och försöka göra klart för
sig, hur stort hans eget ansvar för det
rådande tillståndet i dag kan vara. Om
han före den 24 februari i år hade företagit
en sådan självrannsakan, tror jag
att det tal, han då höll i kammaren och
på vilket debatten i dag endast är en
fortsättning, troligen aldrig skulle ha
hållits.

Fångvårdens kris löses inte genom demagogiska
försök att göra den till ett
partipolitiskt stridsämne, den löses inte
heller med salvelsefulla tal om moral

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. in.

och humanitet, som till intet förpliktar,
och den löses framför allt inte genom
fiffel och dubbelspel bakom kulisserna;
den kan knappast lösas på annat och
bättre sätt än att riksdagen lugnt och
målmedvetet fullföljer den plan för
fångvårdens successiva reformering, som
riksdagen själv för fyra år sedan godkände.
Men om riksdagen såsom anslagsbeviljande
myndighet utan knot skall gå
med på att betala kostnaderna för de
planerade fångvårdsreformerna, måste
den också kunna hysa ett orubbat förtroende
för det ämbetsverk, som närmast
skall svara för reformplanernas genomförande.

Riksdagen måste under alla förhållanden
kunna lita på att dess beslut blir
korrekt och lojalt fullföljda, och jag vill
i detta sammanhang säga, att det också
är ett billigt krav ur riksdagens synpunkt,
att chefen för ett statligt ämbetsverk
ger sig tid att ägna åtminstone hälften
av sin arbetstid åt det som skall vara
hans egentliga arbetsuppgift.

.Tåg skulle med hänsyn till vad som
förekommit vilja rekommendera, att det
snart nog vidtages en grundlig och sakkunnig
utredning inte bara i fråga om
behovet av fångvårdsanstalter utan även
i syfte att utröna, huruvida fångvårdsstyrelsen
med sin nuvarande organisation
och sammansättning kan anses fullt
kapabel att fullgöra de uppgifter, som
den på grund av den planerade och påbörjade
nyordningen inom fångvården
kommer att få sig förelagda.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är med beklämning
som vi alla inser riktigheten av justitieministerns
uttalande, att fångvården blivit
bedrövligt eftersatt under minst ett
halvt sekel. Jag inser väl, att man inte
kan lägga ansvaret härför på en eller på
några personer, utan att detta är ett ansvar,
som vi alla får dela. Men jag kan
inte underlåta att framhålla, att en liten
del av ansvaret för den nuvarande prekära
situationen bäres av justitieministern,
som under de första åren av sin
regeringstid inte var nämnvärt oroad

av detta förhållande. Det kan ju sägas,
vilket justitieministern nyss försökte
trösta oss med, att det var bra att man
inte satte i gång med att genomföra planerna
från 1945 om utbyggnad av fångvården,
eftersom de planer vi sedan fått
är så mycket modernare. Det må nu vara
hänt, men jag tror i alla fall, att vi,
om man redan då börjat bygga efter de
planer, som uppgjordes 1945, i dag hade
haft betydligt större möjligheter att la
hand om fångvårdsklicntelet än vi nu
bar.

När jag begärde ordet, var min avsikt
egentligen inte att gå in på den tvist —
om jag så får säga — som råder mellan
justitieministern och fångvårdsstyrelsen
och som har föranlett den interpellation
det bär gäller, utan den var att peka
på ett alldeles speciellt problem inom
fångvården, nämligen det delproblem
som den kvinnliga fångvården utgör.

Vi har i detta land förmånen av att
ha mycket få kvinnliga fångar och även
mycket få kvinnliga brottslingar. För
närvarande utgör hela detta vårdklientel
omkring 60 kvinnor. Samtliga dessa
är intagna i Växjö kvinnofängelse, som
förutom fängelsefångarna också inrymmer
de kvinnliga alkoholisterna och de
lösdriverskor, som är dömda till tvångsarbete
enligt lösdrivarlagen. Någon möjlighet
att bereda dessa kvinnor en differentierad
fångvård i den mening, som
man har när det gäller manliga fångar,
föreligger inte. De manliga fångarna kan
man nämligen skicka till olika anstalter.
I många fall löses spänningsproblem
inom en anstalt genom att överföra vederbörande
fånge till annan anstalt. I
Växjö finns det inte någon annan möjlighet
än att isolera vederbörande inom
anstalten och att på det sättet försöka
få avledning för spänningen.

Man gör givetvis allt man kan inom
Växjö kvinnofängelse, och min mening
är inte att rikta någon kritik mot ledningen
för detta. Jag vill bara påvisa,
att de kvinnliga fångarna saknar den
möjlighet till differentierad fångvård,
som är tillerkänd våra fångar enligt lagen.

Man kan förstå hur svårt det är att in -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

om samma anstalt bereda sysselsättning
och vård åt ett så omfattande klientel,
som finns i Växjö. Förutom fängelsefångar,
alkoholister och tvångsarbeterskor
har man även ungdomsfängelsefångar,
alltså de flickor som dömts till ungdomsfängelse
enligt ungdomsfängelselagen.

Av debatten här i dag har framgått,
att de nya linjerna för i varje fall de
manliga fångarnas vård är att försöka
placera fångarna på kolonier och i möjligaste
mån få dem att upprätthålla en
kontakt med yttervärlden, så att deras
återanpassning till samhället skall underlättas.
Enligt den regionplan, som
är antagen, skall anstalterna indelas i
grupper, bland annat för att man skall
undvika onödiga fångtransporter. Ingenting
av det som planeras gäller för den
kvinnliga fångvården. Tvärtom har utvecklingen
under de senare åren gått
efter en motsatt linje.

Så sent som för tre år sedan fanns
det tre möjligheter till fångvård för
kvinnor. Förutom kvinnofängelset i Växjö
fanns det en öppen anstalt, Sjöliden,
som delvis drevs som en koloni men
nedlades 1951 av skäl, vilka åtminstone
jag aldrig har lyckats genomskåda, och
dessutom hade man förvaringsavdelningen
för kvinnliga fångar på Långholmen,
vilken helt nyligen nedlades enligt riksdagens
beslut 1952. Förlusten av dessa
båda vårdmöjligheter har inneburit ett
stort avbräck i möjligheten till behandling
av kvinnliga fångar.

Enligt min uppfattning finns det lika
stort skäl att bereda kvinnliga fångar
en differentierad fångvård som de manliga
fångarna. Dessutom kanske det för
de kvinnliga fångarnas del är av ännu
större betydelse för återanpassningen,
att de beredes möjligheter att under förvaringstiden
hålla kontakt med sina familjer
och yttervärlden. En mycket stor
procent av det kvinnliga fångklientelet
kommer från Stockholm och mellersta
och nordliga Sverige, men alla dessa
skickas nu till Växjö. Man kan förstå hur
liter möjlighet de kvinnliga fångarna
har att från Växjö hålla kontakten med

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

familjerna, när de bor på så stort avstånd
från fängelset.

Dessutom skulle jag vilja påpeka den
bristande möjligheten i Växjö att ta hand
om ungdomsfängelsefångar. Enligt lagen
skall flickor, som dömts till ungdomsfängelse,
beredas en viss yrkesutbildning.
Möjligheterna därtill är mycket
små i Växjö. Detta har gjort, att de domstolar
i landet, som har kommit underfund
med hur meningslöst det är att döma
flickorna till ungdomsfängelse, i flertalet
fall har slutat att göra det och i
stället dömer till korta förvaringsstraff
eller villkorlig dom. Risken är då den,
att den villkorliga domen kommer att
tillämpas i betydligt större utsträckning
än som är avsett och lämpligt, och
det kan medföra, att syftet med den villkorliga
domen kan förfelas.

Jag skulle vilja hemställa till justitieministern
att i samband med de övriga
fångvårdsproblemen ta upp även de
kvinnliga fångarnas problem. Det finns
starka humanitära skäl, som talar för att
även kvinnorna skall få möjlighet till
eu differentierad fångvård och att avtjäna
sina fängelsestraff i sådan närhet
till sina familjer, att de kan hålla kontakt
med dessa under fängelsetiden. För
min del skulle jag vilja precisera mina
önskemål så, att det vore önskvärt, om
man kunde få en öppen anstalt, gärna i
Stockholms närhet, där man kunde placera
den del av det kvinnliga fångklientelet,
som lämpar sig för öppen vård,
och där man dessutom kanske kunde
placera ungdomsfängelsefångar. Jag tror
att man på det viset skulle få större möjligheter
än nu att få till stånd en verklig
återanpassning till normalt samhällsliv,
och det är ju syftet med all fångvård.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Fångvården här i landet
har ju turen eller förmånen -— vilket
man vill kalla det — att ha sin chef som
ledamot av riksdagen. Det sätter honom
i tillfälle att hålla rättarting här med sin
närmaste chef inom regeringen. Det är

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

en förmån som ingen annan verkschef
har, varken chefen för statens järnvägar,
medicinalstyrelsen, telestyrelsen och
socialstyrelsen eller överbefälhavaren för
rikets försvarsmakt. De får nöja sig med
att inlämna sina petita till vederbörande
departement, och därefter får de finna
sig i den behandling, som de blir utsatta
för.

En sådan behandling har inte herr Göransson
velat nöja sig med. Han har i
stället använt sin rätt som riksdagsman
att här i olika sammanhang anklaga justitieministern
för de underlåtenlietssynder,
som justitieministern enligt herr
Göranssons uppfattning skulle ha begått.
Jag bestrider inte på något sätt denna
herr Göranssons rätt att använda sitt
riksdagsmannaskap på det sättet — jag
vill starkt understryka det för att det
inte skall bli någon missuppfattning på
den punkten. Men jag måste å andra sidan
säga, att eftersom det alltid råder
er. viss konkurrens mellan de olika anslagskraven
vid utarbetandet av budgeten,
är det ju inte så alldeles orimligt att
begära att en verkschef, som befinner sig
i den ställning herr Göransson har tack
vare sitt ledamotskap av riksdagen, skall
ålägga sig en viss återhållsamhet.

Det där fäster jag mig nu inte så mycket
vid, och jag räknar det inte heller
som någon dödssynd, om herr Göransson
fortsätter att begagna sig av denna
förmånsrätt. Men det finns andra ting
som herr Göransson i detta sammanhang
borde ha i minnet. Om vi tänker oss att
herr Göransson och herr Zetterberg bytte
plats, så att herr Göransson blev justitieminister
— det visserligen alla
goda makter förbjude — skulle alltså
herr Zetterberg kunna stå i första kammarens
talarstol och klandra herr Göransson
i hans egenskap av justitieminister.
I vilken ställning skulle herr
Göransson då befinna sig? Jo, innan han
svarade på de anklagelser, som herr Zetterberg
riktade mot honom, hade han
fått genomgå den pers som varje departementschef
får genomgå, innan budgeten
blivit färdig, nämligen att de olika
anslagskraven gnuggats mot varandra

ecb en någorlunda rättvis fördelning
mellan olika ändamål skett.

När, som man vet, en mängd offentliga
uppgifter inte minst på grund av den
folkpartistiska regim, som vi hade under
lång tid här i landet, blivit försummade,
är det alldeles klart att det inte
är möjligt att på en enda gång eller under
en viss, kort tidrymd rusta upp allt
detta. Eftersom herr Göransson tillhör
folkpartiet, borde han enligt min mening
också ägna den saken en liten smula eftertanke.
Han borde göra det så mycket
mer som han ju lika väl som vi alla
andra vet, att vi under hela den tid som
klandret nu gäller haft en oerhörd
mängd svårigheter att bemästra i ekonomiskt
avseende, framför allt när det gällt
att rädda kronans värde. Här har rests
krav på att vi skall bygga mer bostäder
åt fler. Det har uttalats en oerhörd
mängd anklagelser för att vi inte har
gjort det och inte har gjort det. Varenda
människa i detta land, som är någorlunda
insatt i de förhållanden som rått, vet
att vi inte har kunnat göra mer än vi
har gjort, framför allt inte när det gällt
att bygga, eftersom vi har använt all arbetskraft
som funnits tillgänglig. Att under
sådana förhållanden ställa sig upp
här som herr Göransson gjort och rikta
anklagelser mot en enda departementschef
för att inte han har kunnat genomföra
just det herr Göransson önskade,
utan att ta hänsyn till att precis lika berättigade
anspråk kunnat resas från vilken
verkschef som helst inom den statliga
förvaltningen, är, menar jag, att totalt
se bort från realiteterna, och därmed
är det lilla berättigande, som eventuellt
kan ligga i herr Göranssons kritik
i någon enstaka detalj, borta med vinden.
Vill man att någonting skall uträttas
på detta område, räcker det inte att bara
kräva, utan man får också ställa sig välvillig
till att något görs även på andra
områden.

Särskilt när det gäller folkpartiet finns
det ytterligare en sak att tillägga, som
jag har framhållit förut vid flera tillfällen
både i fråga om högerns och folkpartiets
krav i än den ena och än den

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

andra riktningen, nämligen att det måste
skaffas pengar till det man skall genomföra.
Men folkpartiet vill ju inte skaffa
några pengar. Folkpartiet vill sänka
skatterna, och med den metoden bygger
man inte några fångvårdsanstalter.

Herr GÖRANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Nils Elowsson
nyss sade vill jag bemöta med ett påpekande
att det nog finns få statliga
vårdområden som befunnit sig i ett så
permanent nödläge som fångvården har
gjort och gör. Justitieministern har själv
påpekat att detta område varit fruktansvärt
försummat under decennier, och
jag erinrade för min del om att vi un
(ter detta århundrade har byggt två anstalter
år 1911 och tre anstalter 1939 och
1940. Alla andra slutna anstalter är arv
från mitten av 1800-talet.

I detta sammanhang vill jag också peka
på en annan sak, när jag nu har fått
ordet. Naturligtvis kan man karikera ett
händelseförlopp på det sätt som herr
Hermansson här har gjort. Fångvårdsstyrelsens
inställning till kuratorerna
bar ådagalagts vid flerfaldiga tillfällen
— det är ju på vår begäran som hela det
befintliga antalet kuratorer har kommit
till. Jag förebrår inte ungdomsfängelsenämnden
att den med särskild energi
drev tanken att få kuratorer vid de anstalter,
där denna nämnd av naturliga
skäl har sina intressen förankrade. Men
fångvårdsstyrelsen har ju också måst
tillgodose andra grenar av verksamheten.
I detta sammanhang vill jag t. ex.
peka på Långholmen, som ända till nu
haft en kurator på 500 intagna. Vi begärde
i fjol tre kuratorer och fick två.
Det är fortfarande en oerhörd arbetsbörda
som åvilar kuratorerna.

De motsättningar, som herr Hermansson
målade ut, är ingalunda så stora som
det tycktes framgå av hans anförande.
Vi har exempelvis varit alldeles överens
med ungdomsfängelsenämnden både när
det gällt att få en ny sluten anstalt för
ungdomsfängelseinterner vid Roxtuna
och när det gäller att förstärka den öppna
vårdorganisationen, liksom vi varit

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
alldeles överens om att eftervården borde
få ökade resurser genom att skyddskonsulentorganisationen
skulle omfatta
även de från ungdomsfängelseanstalt utskrivna.
Om det föreligger någon försummelse
beträffande viss utrustning
till ungdomsanstalterna beror den på att
fångvårdsstyrelsens personal, såsom jag
sade i februari, är till den grad överhopad
med arbete att den inte hinner med
sina uppgifter.

Vad sedan beträffar de två barackerna
i Uppsala har det blivit »tjall på linjen»,
som man säger i vårt fack. Det beror på
att byggnadsmyndigheterna i Uppsala
inte utan vidare går med på att dessa
baracker placeras där, och därför pågår
nu underhandlingar mellan vår arkitekt
och byggnadsmyndigheterna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av den replik som
lierr Göransson riktade till mig.

Jag behöver bara peka på sinnessjukvården
och kronikervården för att vara
övertygad om att herr Göransson ger
mig rätt i att det finns andra områden,
som är fullt ut lika försummade som
fångvården kanhända någonsin varit. Regeringen
har naturligtvis handlat alldeles
riktigt, när den i någon mån låtit sinnessjukvården
gå före fångvården. Jag
skulle för min del inte vilja rikta någon
som helst anmärkning däremot.

Herr HERMANSSON, ALBERT, (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Göransson menade,
att jag hade karikerat förhållandena
inom fångvården. Man kan ha vilken
uppfattning man vill om detta när det
gäller fångvården i allmänhet, men när
det gäller de konkreta försummelser som
jag här talat om, kan det inte vara fråga
om någon karikering, utan där är det ju
fakta man har att ta på.

Herr Göransson urskuldade sig med
att försummelserna berodde på att personalen
hos styrelsen varit överhopad

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
med arbete. Ja, jag tror för min del att
det är riktigt, åtminstone när det gäller
en del av fångvårdsstyrelsens personal.
Jag tänker då alldeles särskilt på en person,
som säkert bär fått mera arbete än
hans krafter egentligen tål vid. Men jag
vill framhålla att detta inte gäller alla,
som är anställda vid fångvårdsstyrelsen.
Om herr Göransson själv blir överansträngd,
så är det nog endast delvis på
grund av det arbete han utför inom fångvårdsstyrelsen
— han har ju så mycket
annat att bestyra i detta samhälle.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! I den här sista delen av
diskussionen angående vad fångvårdsstyrelsen
har fått och vad den till äventyrs
begärt vill jag bara i förbigående erinra
om att fångvårdsstyrelsen har begärt att
få 75 platser på koloni — den har fått
05. Den har begärt att få 50 platser på
Hall — den har fått 72. Dessutom har
den erhållit 210 platser på arbetsförläggningarna.
Medan fångvårdsstyrelsen sålunda
själv begärt 125 nya anstaltsplatser,
har den fått 347!

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet, utan det
var i anledning av herr Olléns varmhjärtade
besked till det svar han fick av
justitieministern. Han uttalade där tankar,
som jag förmodar många hyser
inte bara i denna kammare utan i hela
landet inför det problem, som heter
fångvården. Detta problem har ju fått
en skarp belysning inte minst i den
broschyr, som Skattebetalarnas förening
offentliggjort och som är synnerligen intresseväckande
och jag tror man också
får säga oroväckande.

Jag måste dock i någon mån korrigera
herr Olléns uttalande. Han utgick, förefaller
det mig, från en alldeles felaktig
utgångspunkt, då han menade, att man
vid fångvårdens utbyggnad skulle räkna
med ett normaltal av 3 000 fångar i våra
fångvårdsanstalter av olika slag. Detta
är en generalisering, som jag tror är
olycklig och som redan vållat alla de
missräkningar och missberäkningar, som
under årens lopp förekommit beträf -

fande fångvården och som statsmakterna
liksom statsutskottet haft skyldighet
att korrigera och föra ned till lämplig
nivå. Om det sitter 3 000 fångar på våra
fängelser, så är ju dessa 3 000 fångar av
högeligen olikartad beskaffenhet. Det är
snälla fångar och det är stygga. Det är
åter fallsförbrytare och det är förstagångsförbrytare,
det är bötessittare och
det är rannsakningsfångar.

För närvarande sitter ju 500 fångar på
Långholmen. Vad nu beträffar sammansättningen
av detta klientel, har jag inga
siffror för dagen, men jag har i alla fall
uppgifter för i lördags, och de visar att
klientelet på Långholmen verkligen inte
är av den så att säga kvalitativa beskaffenheten,
att man generellt kan kräva en
anstaltsutbyggnad av det slag som många
föreställer sig, inte minst herr Ollén. I
lördags satt nämligen på Långholmen
inte mindre än 26 bötessittare, och för
rannsakning och undersökning var där
110 fångar. Det fanns alltså 136 fångar,
som ingen annan vård behövde än vården
av en nyckelknippa. Jag tror, att
man måste beakta detta, när det gäller
en så vidlyftig och dyrbar utbyggnad,
som herr Ollén här påfordrar eller i
varje fall uttalar önskemål om.

Det är alltid, tycker jag, fallet i dessa
diskussioner, att man inte går igenom
klientelet och så att säga värderar vad
det verkligen kan behöva i fråga om en
aktiv och positiv fångvård — om det nu
kan existera någon dylik och inte bara
en förvaring eller avsittning av ett bötesstraff
eller en väntan på rannsakning
och slutdom. Det är alltså det första som
jag för min del måste säga är nödvändigt,
om man över huvud taget skall
komma till en ekonomiskt vettig — och
jag tror också en socialt och psykologiskt
riktig — fångvård. Titta på vad klientelet
behöver, och man skall snart finna,
att det procenttal, som behöver just
denna omfattande och genomträngande
och utomordentligt kostbara fångvård
inte är så stort, att det egentligen motiverar
dylika pretentioner!

Sedan vill jag säga några ord om överbeläggningen.
Ja, sådan förekommer alltid
vid vissa tider. Englands fångvård

Onsdagen den 24 mars 1954 fm

Nr 11

disponerar över 12 000 fängelseplatser,
och det sitter för närvarande 23 000
fångar i de engelska fängelserna. Cellerna
får ibland hysa 3 fångar. Det är naturligtvis
intet ideal, som man skall se
fram emot, och det har föranlett de
engelska fångvårdsmyndigheterna att
överväga, huruvida man skall kunna få
en straffkorrigering, som inte kräver så
långa fängelsevistelser, men som ändå
kan fylla sitt ändamål. Jag skall be att
få komma tillbaka härtill sedan.

Vad jag tror är själva misären i fråga
om fångvårdsproblemet är vad herr 01-lén talade om, nämligen att fångvårdens
teori och praktik inte går ihop. Om de
nu någonsin kan gå ihop, vet jag inte,
men här återfinns alltjämt efter femtio
års fångvårdsdiskussion den gamla motsättningen
mellan den juridiska synpunkten
om vedergällning och allmän prevention
och hämnd, och den sociala och
humanitära synpunkten, att man av
fängelsevistelsen skall söka göra en tid
av rehabilitering och korrektion, under
vilken den enskilde fången så att säga
får nytta av sin fängelsevistelse.

Jag tror för min del, att fångvården
i slutna fängelser är en mycket förlegad
form av hjälp åt dem som nu har råkat
ut för samhällets rättsvårdande myndigheter.
Jag har varit med i arbetet på
olika sätt under snart en livstid, och
jag måste till min sorg säga, att jag knappast
vet någon som har suttit i fängelse
och som därigenom har blivit en bättre
människa. För tjugo år sedan var jag
med i en fångvårdskommitté, och jag
minns en gammal fängelsetjänsteman, en
mycket vederhäftig och klok man, som
på förfrågan förklarade, att han för sin
del inte trodde, att en människa, som
suttit ett år i fängelse, sedan var tillräknelig.
Hon hade brutits ned på ett eller
annat sätt, och det måste vi ju förstå,
om vi ser på det nyktert. Att sitta i det
gråa, dystra fängelset och veta med sig,
att man har begått ett brott, att man
kanske har svikit sina försörjningsförpliktelser,
att man över huvud taget
har förverkat sitt medborgerliga förtroende,
och så ha alla dessa typer omkring
sig. som man skall jämföra sig med —

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

jag begriper inte hur en människa skall
kunna bli bättre under sådana förhållanden!
Och i och med att fångvården
luimaniseras förlorar ju också fängelset,
åtminstone för hårdkokta element, varje
avskräckande betydelse. Många, som har
suttit där förr, tycker att det inte är
någonting att komma in på Långholmen
nu: där får man ju se bio två kvällar
i veckan och får till och med ha balett
ibland i hörsalen — det får inte heta
kyrksal längre. Man har riktigt trevligt
och vankar omkring i korridorerna och
utbyter tankar och historier av olika
slag. Det är alltså intet avskräckande
för en gammal återfallsförbrytare att
komma tillbaka till Långholmen.

På detta sätt har fängelsestraffet förlorat
just det allmänpreventiva moment
som förr gjorde att fängelserna verkligen
var fruktade. Däremot har fängelsestraffet
bevarat sin avskräckande verkan
på hyggligt folk, som har begått en
förbrytelse. En sådan person vet, att
om han kommer in där, har han stämplats
för livstiden, och han blir kallad
»långliolmare» för livet. Där har skräcken
för fängelset kvar sin verkan, och
det är för mig nästan det enda skälet,
varför jag ändå anser, att fängelserna
bör bibehållas. Om jag alltså inte tror
på att de har någon uppfostrande betydelse,
tror jag att det i alla fall har så
att säga en viss utom fängelset ouinionsbildande
betydelse.

Just denna strid mellan den juridiska
synpunkten och den sociala och humana
synpunkten är själva kärnfrågan. Därför
förstår jag att en framstående jurist som
justitieministern, som samtidigt är en
snäll och god människa, tycker att det
är förfärligt, då han ser att fängelsesystemet
och fängelseförvaltningen
åstadkommer så liten effekt, medan ännu
vägarna utanför fängelset är relativt
oprövade.

Beträffande själva fångvårdens organisation
tycker jag nog, att man är litet
för hård emot vår fångvårdschef. Jag
anser för min del, att fångvården är i
högre grad än någon annan del av vår
allmänna förvaltning en stockkonservativ
apparat. Detta beror på att den har

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
att syssla med så i grund och botten obetydliga
ting. Där sitter 31 herrar i fångvårdsstyrelsen
— byråchefer, byrådirektörer,
m. fl., de flesta juris kandidater
— och håller på med de här gråa
gubbarna i våra fångvårdsanstalter. Det
kan inte verka förmånligt på det sociala
medvetandet, förefaller det mig, att ha
en sådan uppgift. Den är för nedslående,
och därför har jag funnit det vara
bra, att man så att säga har upprättat en
konkurrerande myndighet inom departementet.
Jag menar innerst inne atl
fångvårdsstyrelsen egentligen borde avskaffas
och dess arbete förläggas till socialstyrelsen,
och därför kan jag inte
bli förargad över att man inom departementet
organiserar en liten stötgrupp av
tjänstemän, som söker förverkliga Kungl.
Maj:ts nya intentioner på detta område.
Det tror jag vara till gagn för mänskovården
inom fängelsesystemet.

Ser man sedan på själva anstaltsförvaltningen,
finner man, att den är oerhört
stor. Jag tror att antalet tjänstemän
i våra fängelser håller sig omkring 1 200.
Dessa personer skall alltså låsa upp och
låsa in, i den mån så sker, och pyssla
med fångarna, goda eller onda. De skall
bytas av och vara föremål för arbetstidsregleringar
och obekväm arbetstid
o. d. Snart räcker inte personaluppsättningen,
om man inte tillskiftar varje
intagen åtminstone en fångvårdstjänstemän
plus en som byter av denne vid
hans behövliga ledighet.

Där sitter nu dessa fångar. Så här går
det till: fången sättes i cell fjorton dagar
i början. Då får han vara för sig
själv. Det tycker han nog om, ifall det
är en förstagångsförbrytare. Det kan
vara en kamrer som tullat kassan, det
är kanske någon slarver som har pantsatt
en radioapparat som han köpt på
avbetalning. Det är naturligtvis mycket
klandervärda ting de har gjort, men de
är relativt sett icke svårartade. När fången
suttit för sig själv fjorton dagar, måste
dörren öppnas. Då strömmar in till
honom många erfarna, som bekantar sig
med honom, och det blir en kommunitet
— olyckan har ju alltid förmåga att

svetsa ihop folk. Fångarna går ut och in
och blir goda vänner, de spelar kort och
går på bio, och det blir ett kamratligt
umgänge, vare sig de vill det eller inte.
När sedan denne hygglige prick har avtjänat
sitt straff och kommit ut, är han
fortfarande för livet upptagen i denna
orden som heter »fångarnas sällskap».
Går han när han blivit fri ut med sin
familj, kan han alltid riskera att det är
någon som stiger fram och vill låna en
tia eller en krona eller 25 öre och säger
till honom, om han tvekar: »Du skall
inte vara mallig, vi känner igen varandra,
sedan du satt på Långholmen!» Så
blir det ett ständigt osäkerhetstillstånd
för vederbörande.

Förstagångsstraffångens behandling är
ett ytterst sorgligt exempel på fångvård,
och det finner jag är det andra felet
med vår fångvård, att man inte genomför
en drakonisk uppdelning mellan dem,
som första gången kommer i fängelse för
att avtjäna ett straff, och de andra. Om
det på något område behövs ett verkligt
fängelse eller en avdelning som är stängd
för de andra, så är det för dem som sitter
av sitt straff första gången. De bör
inte blandas ihop med de andra, utan få
sitta i sin cell. Om de vill ha dörren
stängd, skall de få ha det. Mången tänker
så här: »Jag sitter visserligen här ett
år och kan gå ut ur cellen då och då,
men jag vill helst vara för mig själv.
Kan jag få ett arbete, även om det är så
enkelt och okonstlat som att klistra postens
påsar, skall jag be att få göra det i
cellen för mig själv.» Jag tror alltså att
det är en mycket viktig sak i vår fångvård
att vi låter första gångens lagöverträdare
vara för sig själva och låter dem
så att säga på egen hand söka komma till
ratta med sin olyckliga situation.

När det sedan gäller det unga klientelet,
har vi där den verkligt stora frågan,
som vi förstår ligger justitieministern
särskilt om hjärtat. Yi har våra
ungdomsfängelser och våra vårdanstalter
för ungdom av olika slag. Ungdomsanstalterna
är ofta inrymda i gamla
fängelser, men de tjocka murarna tror
jag inte betyder så mycket som det för -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

hållandet, att man verkligen inom dessa
murar vill bedriva en individualiserad
och aktiv behandling.

I England har det, såsom jag nämnde
förut, upprättats en typ av ungdomsfängelser,
som jag tycker i princip är
mycket bra. Det är den nya anstalten
Campsfield House utanför Oxford, som
engelsmännen, just därför att de har haft
en sådan överbeläggning på sina allmänna
fängelser, ansett nödvändigt att anlägga.
Det är en ungdomsvårdsanstalt
inom fångvården för cirka 60 pojkar i
14—17-årsåldern — också en för pojkar
i åldern 17—21 år har upprättats. — Till
båda döms vederbörande av domstol i
likhet med vad som sker när det gäller
ungdomsfängelse i Sverige. Man räknar
emellertid i England med mycket kort
vistelse på anstalten. Dit kan dömas till
förvaring på upp till G månader, men
behandlingstiden blir i genomsnitt endast
10 veckor. Som behandlingsprincip
har man, som det sägs, »a short sharp
shock». Som en skarp chock skall vistelsen
på denna ungdomsanstalt vara.
Internerna får inte stryk, efter vad jag
kan utläsa, men de blir föremål för mycket
sträng disciplin. De får gå upp klockan
6 på morgonen, de får lära sig personlig
hygien, de får gymnastisera och
får gå i skola både för intellektuell övning
och för yrkesutbildning. Disciplinen
är sålunda mycket sträng. Efter vad
jag har förnummit, har man under de två
år, som denna anstalt har funnits till,
nått mycket lyckliga resultat. Och jag
må säga, att vinner man på tio veckor
vad man i vårt land inte vinner på tio
månader eller ett ä två år, varför då inte
probera en sådan art av fängelsebehandling? Jag

hör inte till dem som vill klaga
över det s. k. daltet, men jag tror att en
disciplinär skärpning av fångbehandlingen,
inte minst när det gäller de unga
typerna, ligisttyperna, är någonting som
inte bara allmänheten kan be om utan
som de unga fångarna och fångarna över
huvud taget själva mår väl av och som
de många gånger också ber om.

De intagna måste veta, att de har kommit
på anstalten, därför att de har gjort

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

något brottsligt, så de måste foga sig efter
fasta regler — annars får de ta konsekvenserna.
Men det är just den fasta
disciplinen, inte slentrian eller håglös
tjänsteutövning, som här hjälper. Det är
den på den enskilde inriktade målmedvetna
uppfostringsdisciplinen, som erfordras
för att det skall bli något resultat
av fångbehandlingen. Alt fångvårdens
teori och praktik så skall gå ihop,
herr Ollén, måste man tänka på när det
gäller att få till stånd en ordentlig fångvårds
verksamhet.

Herr Göransson nämnde, att det är
många som arbetar på detta fält och att
man inte vet var gränserna går. Det kan
han ha rätt i, ty det är ju något som
ofta följer med byråkratien. Den har
som binnikemasken en förmåga att föröka
sig genom att ideligen avsöndra nya
delar, organisationer och tjänster. Det
är inte säkert att man därmed når vad
man vill: den aktiva tjänsteinsats, som är
det viktiga.

Eör övrigt vill jag till slut ha sagt det,
att så länge den allmänna uppfattningen
håller sig kvar vid den gamla vedergällningsprincipen,
är det inte lätt att
snabbt komma till rätta med fångvårdsproblemet.
Jag tror att det är mycket
viktigt att lära sig att inse att fångvården
inte är en juridisk specialitet utan
en social angelägenhet.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag är inte någon specialist
på detta område. Jag kom därför
inte hit i dag med någon bestämd föresats
att deltaga i denna debatt. Det är
närmast ett par anföranden under debattens
senare del som har givit mig anledning
att ta till orda.

Innan jag kommer till det som sålunda
är den egentliga anledningen till mitt
korta anförande, vill jag säga att det väl
knappast lär vara möjligt för någon som
åhört denna debatt att få annat än ett
intryck, nämligen att det för närvarande
råder en djup disproportion mellan
andan i våra lagar och möjligheten att
förverkliga denna anda i praktisk fångvård.
Det bestående intrycket blir där -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

för att vi på detta område har lagar, till
vilka, med rätt eller orätt — man kan
vara skeptisk som den siste ärade talaren,
lierr Mogård, och jag skall inte ge
mig in på diskussion därom — har knutits
starka förhoppningar. Men när man
går att stifta sådana lagar, borde man
också ha startat i tid för att skapa åtminstone
några förutsättningar för att
verkligen kunna tillämpa dem.

Något har gjorts, men det är skrämmande
litet. Jag måste säga för att återknyta
till ett ärende som är ett speciellt
stockholmsintresse, att det för oss i
Stockholms stad är, vilket stadsfullmäktiges
ordförande föregående gång underströk,
omöjligt att förstå att det verkligen
har funnits skäl att på det sätt som
skett förhala beslutet om bortflyttning
av Långholmen. Jag skall emellertid inte
ge mig in på denna detaljfråga.

Vad som skrämmer mig mera är de
fruktansvärda siffror, som här angivits
rörande överbeläggningen på fängelserna.
Herr Mogård är skeptisk mot fängelsesystemet
över huvud taget — om han
har rätt eller orätt, skall jag inte ge mig
in på här. En sak är dock hundraprocentigt
säker: skall vi ha fängelser, som
arbetar under de förutsättningar under
vilka fängelserna nu arbetar, då måste
herr Mogård i mycket betydande utsträckning
få rätt, vare sig han behövde
få rätt eller inte under andra förutsättningar.
Därför får man ett ganska nedslående
inlryck — även jag som inte
har lätt för att känna mig upprörd, känner
mig djupt upprörd — av den mentalitet
som kom till uttryck i herr Hermanssons
yttrande, då han om ett av de
föregående anförandena — jag förmodar
det närmast var herr Olléns hans syftade
på — använde orden salvelsefullt tal
om moral och humanitet, vilket inte till
någonting förpliktigar. Herr Hermansson,
när man diskuterar ett område som
är centralt för svenskt samhällsvård, då
skall man inte använda uttryck av den
arten för att karakterisera människor
som riktar en enligt deras mening berättigad
kritik mot existerande missförhållanden.
Sådant har säkert inte varit
sed i den svenska riksdag som funnits

till under sekler. Hade den svenska riksdagen
haft den mentaliteten, herr Hermansson,
då hade vi stått långt fjärran
från den punkt där vi står i svenska
samhället i dag. Det har inte fattats hårda
ord från olika håll under debatten i
den svenska riksdagen, och det har kanske
fällts många överord under årens
lopp, men man avfärdar inte ett ärligt
kiint anförande på det sättet. Det visar
enligt min uppfattning prov på en
skrämmande mentalitet, om jag ser problemet
ur social synpunkt.

Flera talare har skjutit fram sinnessjukvården
som den stora konkurrenten
till åtgärderna på fångvårdens område.
Alla veta vi att de uppgifterna konkurrerar
med varandra. Det råder trängsel
i fråga om personal och andra möjligheter
att göra någonting, det är riktigt,
men det gör ändå ett underligt intryck
på mig när man nämner sinnessjukvården,
tv krafttagen på sinnessjukvårdens
område har vi inte sett så mycket
av. Det området verkar på mig också
tillhöra de eftersatta områdena inom den
svenska statsförvaltningen.

Sedan vill jag säga till herr Hermansson,
att enligt min uppfattning skulle
det innebära någonting för svensk demokrati
ganska allvarligt, om den åskådning
som han gav uttryck åt delades av
något större antal ledamöter i denna
kammare. Jag tror emellertid inte att
så är fallet. Jag är till och med fullt
övertygad om att mycket få delar den
åskådning som hävdades av herr Hermansson,
när han i detta sammanhang
försökte trolla bort justitieministern ur
bilden och riktade ett angrepp på herr
Göransson. Jag skall inte lägga mig i
herr Hermanssons diskussioner om herr
Göranssons förehavanden — diskussioner
av svenska ämbetsmäns handlingar
hör knappast till det slag som vi brukar
töra i riksdagens kamrar, fastän det inte
generar mig att de förs här. Men det
som jag tycker skulle betyda svensk parlamentarisms
verkliga dekadans vore,
om denna kammare skulle bekänna sig
till den ståndpunkten, att när vi diskuterar
ett problem som rör ett visst statsråds
förvaltningsområde, kritiken icke

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

skall riktas mot statsrådet, och att det
ansvar, som till äventyrs finns att utkräva,
icke skall utkrävas av honom.
Skall vi hålla svensk regeringsmakt uppe,
skall vi hålla svensk parlamentarisms
anseende uppe, då är det och måste
vara departementschefernas sätt att förvalta
sina ämbetsområden, som vi diskuterar
i svensk riksdag, och icke mer eller
mindre underordnade tjänstemäns.

Jag har icke velat i detta avseende
rikta någon som helst polemik mot herr
Zetterberg, och jag kommer säkerligen
inte att få anledning att rikta någon
sådan polemik mot hans excellens herr
statsministern, som nu begärt ordet. Jag
är övertygad om att flertalet i denna
kammare icke delar herr Hermanssons
uppfattning och vill trolla bort det ansvariga
statsrådet ur diskussionen, utan
vi är medvetna om att i den mån ansvar
finns att utkräva och skall utkrävas, då
skall ansvaret i denna församling utkrävas
av den politiskt ansvarige.

Det sades från ett håll, att herr Göransson
borde visa mera återhållsamhet
i sina krav om åtgärder på fångvårdens
område än han har gjort. Låt mig säga,
herr talman, att skulle jag rikta någon
kritik mot herr Göransson, vore det icke
kritik av den art som herr Elowsson
riktat mot honom, d. v. s. för att han
visat för litet återhållsamhet, utan jag
skulle i så fall kritisera honom för att
han inte tidigare begagnat sin riksdagsmannaställning
för att komma med hårda
och bestämda krav till regeringen.
Herr Göransson bör ju ha — vilket också
herr Elowsson betonade — samma
rätt som varje annan svensk riksdagsman.

Jag hoppas att resultatet av denna debatt
blir ett uppbyggande arbete på
fångvårdens område. Det är ett centralt
samhällsproblem. Det blir, som de flesta
andra problem, aldrig löst, men vi bör
i rimlighetens namn göra vad som kan
göras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Liksom herr Bergvall
4 Första kammarens protokoll 1954. Nr 11.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

hade jag inte tänkt lägga mig i denna
debatt, men det var verkligen omöjligt
för statsministern att vara närvarande
under herr Bergvalls anförande och inte
ta till orda med anledning av vad herr
Bergvall nyss har sagt.

Det är väl ingen människa, som ett
ögonblick ifrågasätter att inte det parlamentariska
ansvaret för hur regeringen
och regeringens ledamöter handlägger
sina arbetsuppgifter skall utkrävas
av riksdagen. Finns det en
riksdagsmajoritet, som har den uppfattningen
att allvarliga misstag är begångna,
skall det parlamentariska ansvaret
utkrävas här. Jag förstår inte, varför
herr Bergvall fann det opportunt och
lämpligt att lägga upp sitt anförande såsom
om det skulle finnas någon flykt
hos regeringen från viljan att ta detta
ansvar. Jag föreställer mig att det inte
kommer att lyckas för herr Bergvall att
få någon att tro på det.

Men herr Bergvall kanske bör komma
ihåg vad som var utgångspunkten för
denna debatt. Det var det i och för sig
uppseendeväckande, att en av kammarens
ledamöter, som är verkschef, riktade
ett angrepp mot chefen för justitiedepartementet.
Det är upprinnelsen
till debatten. Då bör man inte, när andra
kammarledamöter begagnar sin rätt att
fästa uppmärksamheten vid verkschefens
sätt att sköta sin befattning, bli så upprörd
som herr Bergvall blivit. Det är
kammarledamöterna i sin fulla rätt att
göra. Det kanske också borde tilläggas,
att en opartisk undersökning kanske
skulle komma att visa, att justitieministerns
svårigheter i viss utsträckning kan
ligga i valet av verkschef. Detta skall sägas
ut efter den tillspetsning som herr
Bergvall ansåg det lämpligt att ge denna
debatt.

Jag tror emellertid att vi skall vara
tacksamma för att denna diskussion
kommit till stånd. Jag har tyvärr av
andra officiella uppgifter varit förhindrad
följa debatten annat än styckevis.
Jag hörde delar av herr Ollens anförande,
och de delar som jag hörde tycktes
mig tala för att det var kloka och riktiga
synpunkter, som av en klok och

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

skicklig karl fördes fram till begrundan,
icke bara av denna kammare utan av hela
vårt folk, som säkerligen behöver få sin
uppmärksamhet riktad på dessa ting. De
delar av herr Ollens anförande, som jag
hörde, föranleder från min sida ingen
erinran. Men det var tyvärr av skäl som
jag nyss nämnde endast glimtar.

Det värdefulla har emellertid varit
den redogörelse, som lämnats av justitieministern.
Den har jag läst i förväg,
och jag tror att det skall fordras mycken
illvilja för att inte av denna redogörelse
få en uppfattning om att justitieministern
i en svår situation har hävdat
fångvårdens intresse på ett i stort sett
tillfredsställande sätt. Varför är situationen
svår? Jo, för det första därför att
vi alla lever under knapphetens stjärna.
Det är inte lätt att få pengar till investeringar
av vare sig det ena eller andra
slaget. Vi är väl litet var i behov av en
upplysningsverksamhet om hur trängande
de olika behoven är. Ur den synpunkten
tror jag att dagens debatt varit nyttig
och kommer att utgöra ett stöd för
justitieministern i hans fortsatta arbete.

Vi har alltså i första hand en situation,
i vilken vi måste ta hänsyn till de
sparsamhetskrav, som ej minst från de
borgerligas sida föres fram, och iaktta
den största njugghet. Det är lätt att peka
på brister, som är framkallade av denna
naturliga sparsamhet.

Detta inträffar i en situation, då fångantalet
hastigt springer i höjden. De
siffror som justitieministern har redovisat
visar väl att det hade fordrats nästan
en siareförmåga för att kunna förutse
den snabba utvecklingen på detta
område. Det är det andra skälet, som
gör att det är besvärligt.

Ett tredje skäl är att vi har ett läge,
då man kräver från regeringshåll, icke
minst från justitieministerns och hans
medhjälpares, att fångvården skall reformeras.
Det skall ske i den sax, som den
nödtvungna sparsamheten och det
växande fångantalet framkallar. Det torde
inte vara svårt för kammarens ledamöter
att förstå de besvärligheter, som
en aldrig så energisk och en aldrig så

ansvarskiinnande departementschef kan
råka ut för.

Han kan likväl uppvisa högst aktningsvärda
resultat. Jag skall inte trötta
med många siffror. Jag vill bara hänvisa
till att exempelvis dessa från alla
håll så prisade kolonier var elva till antalet
med 200 platser 1946. Det blir nu
23 kolonier med 782 platser. Det är en
ganska betydande expansion. Jag vill
också erinra om hur personalstyrkan
växer, trots den sparsamhet som är növändig.
Personalen har utökats från 984
personer år 1946 till 1 390, vilket innebär
en ansvällning med 407 personer.
Jag ville dessutom understryka den uppgift
som herr Mogård nyss lämnade men
som kanske kammarens ledamöter inte
observerade, nämligen att fångvårdsstyrelsen
i år har begärt en ökning av platsantalet
med 125, medan departementschefen
föreslår 347 nya platser.

Jag tycker att bara dessa tre uppgifter,
som jag här har lämnat, borde stämma
till någon grad av moderation, när
man går att utkräva det parlamentariska
ansvar som vi, herr Bergvall, icke är
rädda för att ta.

Herr BERGVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår så väl en del
av statsministerns yttrande med tanke
på att han inte hörde herr Hermanssons
anförande, men jag har svårare att förstå
statsministerns replik till mig på ett
par punkter, ty mitt anförande har han
ju hört.

Jag konstaterade i mitt anförande,
att jag inte misstänkte att herr statsministern
hade en annan uppfattning
än jag i fråga om att det parlamentariska
ansvaret låg hos vederbörande statsråd.
Det konstaterade jag redan i mitt första
anförande. Jag fick rätt. Men varför då
denna polemiska ton på den punkten?

Jag kan tillägga att jag ingalunda är
upprörd över den diskussion som förts
om herr Göransson. Det enda jag sade
på den punkten var att det är naturligt
med en diskussion i denna kammare om
de politiskt ansvarigas ställning, i den
män det finns ett ansvar att utkräva,

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

medan det inte är lika vanligt att vi
diskuterar ämbetsmäns åtgärder. Jag tror
nog också, att herr statsministern, om
han hade hört efter vad jag sade, skulle
ha bekräftat detta. Jag har varit ytterligt
angelägen att fastslå denna sak, därför
att herr Hermanssons yttrande i detta
avseende på mig gjorde ett beklämmande
intryck.

Jag skall inte mera utförligt delta i
själva sakdebatten, vilket jag inte heller
gjorde i mitt föregående anförande. När
herr statsministern emellertid säger, att
det skall fordras mycken illvilja, om
man skall öva en stark kritik efter
justitieministerns svar — jag fattade åtminstone
hans anförande på det sättet
— vill jag bara konstatera, att vi måtte
läsa det svaret ganska olika. Det starkaste
intryck, som jag har fått av justitieministerns
svar, är en känsla av hur
oerhört mycket som är ogjort.

Herr GÖRANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara kommentera
ett par av de siffror, som här lämnats
angående koloniväsendets utveckling.

Det har sagts, att vi år 1946 hade 11
kolonier mot 23 nu och att platsantalet
ökat från 200 till 782. Men 782 — eller
rättare sagt 800 — koloniplatser var det
mål som man satte upp för sig, när man
hade att räkna med ett fångantal av
2 000. Nu är medelbeläggningen på
fångvårdsanstalterna 3 200. Därför fordras
det nu betydligt kraftigare tag för
att återställa den ursprungliga proportionen
mellan antalet fångar och antalet
koloniplatser.

När det vidare säges, att antalet platser
inom koloniverksamhet nu ökat högst
väsentligt genom att 210 platser kan ställas
till förfogande efter överläggningar
med arbetsmarknadsstyrelsen, vill jag
på det svara, vad jag redan tidigare antytt,
nämligen att denna utökning av
den öppna vården ännu i januari och
februari icke var förutsedd. Det är något
som tillkommit under de senaste tre
veckorna. Det skall naturligtvis hälsas
med tillfredsställelse, men den åtgär -

Ang. nödläget inom fångvården m. m.
den kunde ha vidtagits betydligt tidigare.
Jag erinrade redan förut om att
man kapat ned fångvårdsstyrelsens
framställningar förra året om anslag till
kolonier med 500 000 kronor och i år
med 180 000 kronor.

Herr HERMANSSON, ALBERT (s):

Herr talman! När herr Bergvall menar,
att jag skulle ha tänkt på herr Ollén,
när jag använde uttrycket salvelsefullt
tal, är han ute på vilsne vägar. Då jag
sade, att fångvårdens kris inte löses genom
salvelsefullt tal, hade jag absolut
inte herr Ollén i tankarna, utan mina
tankar var riktade åt ett helt annat håll.
Jag tyckte att herr Olléns tal här i dag
var både lugnt, sansat och sakligt och
alls inte salvelsefullt. Om jag skall säga
min ärliga mening, anser jag att herr
Bergvall här uppträtt mer salvelsefullt
än herr Ollén, även om han kanske rörde
sig på något andra områden.

Herr Bergvall var vidare upprörd över
att jag, som han ansåg, ville trolla bort
justitieministerns ansvar genom att i stället
tala om andra, som möjligen också
kan ha ett visst ansvar för förhållandena
inom fångvården. Jag har för min
del rätt att vara upprörd över den partipolitiska
manöver som gjorts i tydligt
syfte att »trolla bort» fångvårdsstyrelsens
ansvar för förhållandena inom
fångvården. Justitieministern skall naturligtvis
bära sitt parlamentariska ansvar
för sina eventuella försummelser,
men vad jag har opponerat mig mot
det är att en ledamot av kammaren, som
samtidigt bör veta att han bär en dryg
del av ansvaret för förhållandena inom
fångvården, här försöker manipulera
på det sätt han har gjort, för att skjuta
över hela skulden på justitiedepartementet.

Det är möjligt att jag i debatten har
använt något starka ord. Men jag har
ingen anledning att ta tillbaka något av
vad jag sagt. De ord som jag använt är
dock som milda västanfläktar jämfört
med den kritik mot fångvårdsstyrelsen
som tidigare stått att läsa i vissa folkpartitidningar.
Jag skall inte ta kam -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. nödläget inom fångvården m. m.

marens tid i anspråk med att citera något
av vad dessa tidningar skrivit, ty det
kanske herr Bergvall har läst själv. Det
förekommer åtskilligt i dessa artiklar
som visar, att jag långt ifrån är ensam
om den uppfattning som jag här har
gett uttryck åt angående ansvaret för
förhållandena inom fångvården och som
är grundad på mycket lång erfarenhet.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Först vill jag framföra
ett varmt tack till herr Hermansson, då
han kallade mig salvelsefull. Det är alltid
roligt då ens väsen blir i någon mån
berikat med något nytt. Salvelsefullhet
är en egenskap som jag inte förut visste
om att jag hade.

Sedan talade herr Hermansson om att
det här skulle vara fråga om en politisk
manöver. Jag hade inte en aning om
herr Olléns interpellation, när den framställdes.
Jag har nyss också fått veta,
att inte heller herr Ohlon hade den blekaste
aning om att herr Ollén skulle
framställa sin interpellation. Det enda
jag kan säga om våra politiska manövrer
är att vi måste planlägga dem mycket
illa. Vi talar inte ens inbördes om
dem innan de kommer.

Herr Hermansson är glad över att den
liberala pressen utövar så stark kritik mot
herr Göransson. Det föranleder mig till ett
par reflexioner. Blir inte, herr Hermansson,
talet om politiska manövrer då ännu
mera meningslöst, och skulle måhända
inte denna kritik kunna leda herr Hermansson
till en stilla stund av självrannsakan?
I den liberala pressen kritiserar
man folk oberoende av vilket politiskt
parti de tillhör. Herr Hermanssons
anförande var fullt av kritik mot
herr Göransson, men justitieministern
var borttappad.

Herr HERMANSSON, ALBERT (s):

Herr talman! Det kanske inte var riktigt
att säga, att herr Bergvall var salvelsefull.
Det kan hända att ett annat
uttryck, som jag nu inte vill ta i min
mun, skulle ha passat bättre. Men i frå -

ga om hans replik beträffande vad folkpartitidningarna
sagt och vad jag bär
sagt tycker jag ju, att han har svårt
att dölja den partipolitiska bockfoten,
när han nu vill döma mig för min kritik
mot fångvårdsstyrelsen fastän hans
egna partitidningar före herr Göranssons
attack mot justitieministern gått
mycket hårdare fram i sin kritik än jag
har gjort.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
156, angående anslag till främjande av
ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 157, angående anslag till avsättning
till fonden för idrottens främjande;

nr 175, angående anslag till statens polisskola
för budgetåret 1954/55 m. m.;
och

nr 176, angående anslag till vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåret 1954/
55.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner: nr

460, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till landstingslag m. m.; samt

nr 461, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Anderberg, i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 462, av herr Sjödahl m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1954/
55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. m.;

nr 463, av herr Lundgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition an -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

gående anslag till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk genom
bibliotek;

nr 464, av herr Andersson, Karl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till vägväsendet för
budgetåret 1954/55; samt

nr 465, av herr Thun, Edvin, och herr
Eriksson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Elofsson, Gustaf,
och herr Johansson, Theodor, väckta
motionen, nr 466, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 467, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni
1950 (nr 261);

nr 468, av herr Mogård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om moderskapshjälp m. in.;
och

nr 469, av fru Carlqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om moderskapshjälp m. m.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet herr Sundbergs motion, nr
470, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan kommunal
samfällighets utdebitering av skatt

för år 1956, m. m. ävensom i ämnet väckt
motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. riksdagsmandatens fördelning
mellan valkretsarna.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av vallagen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 80 i
första kammaren av herr Larsson, Sigfrid,
samt nr 106 i andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie m. fl. hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte
uttala, att i den folkmängd som låge till
grund för mandatfördelningen på olika
valkretsar, endast skulle medräknas
svenska medborgare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 80 och II: 106
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Pettersson i Norregård och herr Larsson,
Sigfrid, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 80 och II: 106
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga
förslag om sådana författningsändringar,
att i riket kyrkobokförda utlänningar
icke skulle inräknas i de befolkningstal,
som vore avgörande för fördelningen
av riksdagsmandaten mellan valkretsarna.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf):

Herr talman! De skäl som utskottet anför
för avslag på motionerna verkar föga
övertygande. Den fråga det här gäller
kan kort sammanfattas på följande sätt:
Skall utländska medborgare, som är
kyrkoskrivna här, räknas med eller inte
i de folkmängdstal, som ligger till grund

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

för mandatfördelningen vid val till riksdagen? Reservanterna

anser, att det inte finns
några bärande skäl att ta med utlänningar,
som vistas i Sverige, i de folkmängssiffror,
efter vilka fördelningen av riksdagsmandaten
på olika landsdelar sker.
Till den dag utlänning, som bor i Sverige,
upptages som svensk medborgare
får hans vistelse här i landet betecknas
såsom mer eller mindre tillfällig. Han
bör därför inte heller inräknas i vad som
i detta sammanhang betecknas som officiell
folkmängd.

Detta är ingen ny fråga för riksdagen.
Den behandlades där såväl år 1948
som år 1949. När man läser konstitutionsutskottets
utlåtanden från dessa år,
kan man konstatera att utskottet helt förbigått
den principiella sidan av saken,
nämligen hur begreppet folkmängd i
riksdagsordningens G och 15 §§ bör tolkas.
I stället har utskottet bemödat sig
om att visa, att det i praktiken inte spelar
någon roll, om man som nu inräknar
kyrkobokförda utlänningar i folkmängden
eller endast räknar med kyrkobokförda
svenska medborgare. Utskottet redovisar
åren 1948 och 1949 i tre avsnitt,
att det är likgiltigt ur mandatfördelningssynpunkt,
om utlänningarna räknas med
eller inte. Sedan påpekar utskottet, att
en uppdelning av folkmängden på svenska
och utländska medborgare skulle
medföra betydligt ökat arbete för de
folkbokförande organen. Det var av dessa
skäl som riksdagen avslog motionerna.

Konstitutionsutskottet har emellertid
haft otur med sina prognoser av år 1948
och år 1949. Antalet kyrkobokförda utlänningar
har inte, såsom utskottet förespådde,
minskats utan i stället ökats.
Vidare fann konstitutionsutskottet det
osannolikt, att mandatfördelningen skulle
komma att påverkas av om utlänningarna
räknades med eller ej. Nu utförda
beräkningar visar med största signifikans,
att mandatfördelningen i två valkretsar
vid 1952 års riksdagsmannaval
hade blivit en annan, om inte utlänningarna
tagits med i folkmängdstalet. Det
framhölls för övrigt vid utskottsbehand -

lingen i år, att arbetet med befolkningsstatistiken
inte nämnvärt ökas genom
att de kyrkobokförda delas upp i svenska
och utländska medborgare. Dessutom
meddelades, att statistiska centralbyrån
ur andra synpunkter än det här gäller
önskar få redovisat, hur många kyrkobokförda
utlänningar vi har i landet.

Intet av de skäl, på vilka riksdagen
år 1948 och 1949 fotade sina beslut, är
således bärande i dag. Därför är det
mycket förvånande, att utskottet nu hänvisar
till dessa beslut såsom motiv för
avslag på motionerna. Detta tyder på
verklig argumentnöd. Även i år har utskottet
undvikit att yttra sig i själva
huvudfrågan, nämligen om uttrycket
folkmängd i riksdagsordningens 6 och
15 § § avser andra än svenska medborgare.
Man kan säga, att denna utskottets
tystnad på sätt och vis är vältalig. När
riksdagsordningens § 1 stadgar att

»svenska folket representeras av riksdagen»
och när det längre fram talas om
folkmängd såsom grundval för riksdagsmandatens
fördelning, synes det mig vara
svårt att bestrida följdriktigheten av
slutsatsen, att med folkmängd i detta fall
måste avses enbart svenska medborgare.

Vad har nu utskottet i stället gjort,
när man inte gått in på själva kärnfrågan?
Jo, man gör sig mödan att uppdela
de över 100 000 utlänningarna i
landet på olika nationaliteter. Och sedan
ger sig utskottet faktiskt, skulle jag våga
säga, in på en viss värdering av de olika
nationaliteterna. När det gäller danskar,
islänningar, finnar och norrmän finner
man större skäl att inräkna dem än övriga
i utlänningar i det befolkningstal,
som här är i fråga. Kanske är detta att
dra något för vittgående slutsatser av
vad utskottet skrivit, men det verkar faktiskt
som om utskottet skulle kunnat
överväga att bifalla motionen, om dessa
något mer än 100 000 utlänningar alla
varit av annan nationalitet än nordisk.
Men med hänsyn till att denna senare
kategori utlänningar är relativt fåtalig
kommer utskottet till slutsatsen, att det
kanske vore olämpligt att placera den i
något slags särställning. Det är klart att
vi känner oss mer befryndade med våra

Onsdagen den 24 mars 1954 fin.

Nr 11.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

nordiska grannar än med övriga utlänningar,
men man måste väl ändå starkt
ifrågasätta, om det är lämpligt att i
detta sammanhang göra någon skillnad
mellan inflyttade från de nordiska länderna
och övriga immigranter.

Det kan för övrigt erinras om vad
utskottet säger beträffande naturalisation
av utlänning, nämligen att det går
fortare för danskar, islänningar, finnar
och norrmän än för andra att bli svenska
medborgare. Det understryker vad
jag tidigare sagt, att utlänningar som
bor i vårt land måste betraktas såsom
tillfälliga delar av befolkningen, och
framför allt gäller det de nordiska nationaliteterna.
Har nämligen personer
från de nordiska länderna för avsikt
att stanna, blir de relativt snabbt svenska
medborgare.

Många av de utlänningar, som under
och efter kriget kommit till vårt land,
har gjort en värdefull insats i svenskt
näringsliv. De som är skötsamma och
vill stanna här kan efter viss tid och
efter prövning bli svenska medborgare.
Men till dess så sker får vi väl betrakta
dem som tillfälliga gäster i landet -—• och
till dess har de säkerligen inte den
minsta tanke på att i något avseende
inverka på utseendet av ledamöter i Sveriges
riksdag. Av de exempel ur utskottets
motivering som jag nu anfört framgår
att utskottsmajoriteten måst söka sina
argument långt från huvudfrågan.

Till sist vill jag, herr talman, bara
peka på en liten nyansskillnad mellan
utskottets motivering 1948 och 1949 å
ena sidan och motiveringen i år å den
andra. I de förra motiveringarna säges,
att det inte kan fastslås att mandatfördelningen
påverkas av att man medräknar
de kyrkobokförda utlänningarna i
det folkmängdstal som ligger till grund
för denna fördelning. I år heter det däremot,
att inverkan av att utlänningarna
medräknas är synnerligen obetydlig. Såsom
jag redan påpekat har det dock
kunnat konstateras, att det skulle ha blivit
en ändring i två valkretsar vid riksdagsmannavalet
1952, om så inte skett.
Xu frågar jag: I hur många valkretsar
skall man konstatera en dylik inverkan

för att utskottet skall ta upp denna fråga
till realbehandling?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Sigfrid Larsson
riktade mot konstitutionsutskottet den
anmärkningen, att utskottet hade förbigått
den principiella sidan av saken och
i stället framfört argument mera i periferien.
Jag vill säga att det 1948 och
1949 knappast var nödvändigt att gå in
i någon principdiskussion, då den argumentering
som framfördes var så stark,
att den övertygade riksdagens båda kamrar
om det riktiga i att avslå motionerna.
Utskottet har emellertid alls inte någon
rädsla för att gå in i någon principdiskussion
med herr Sigfrid Larsson, om
en sådan skulle visa sig nödvändig.

Herr Sigfrid Larsson talade nu mest
om förhållandena 1948 och 1949 men
inte så mycket om det utskottsutlåtande
som nu föreligger. Det är ju riktigt,
som han säger, att utskottet har haft fel
i ett avseende, och det var när utskottet
1948 ställde den prognosen, att antalet
utlänningar skulle minskas. Detta var
kanske ett alltför tvärsäkert uttalande
från utskottets sida — något som utskottet
också erkänner. Men skulle detta inte
ge herr Sigfrid Larsson anledning till
att å sin sida inte heller vara allt för
tvärsäker, vilket han är, då han på en
punkt i sin reservation säger, att utvecklingen
har visat att den stora mängd utlänningar
vi har här i landet är en varaktig
företeelse. I nuvarande stund vet
varken herr Sigfrid Larsson eller jag
någonting om det. Beträffande den stora
gruppen halter kan man säga, att den
antingen måste assimileras som svenska
medborgare eller flytta till ett annat
land, och beträffande medborgare från
de nordiska grannländerna är det väl
omöjligt att i dag säga, hur utvecklingen
kommer att te sig.

Jag vidhåller emellertid, att det som
utskottet här sagt om den obetydliga
verkan av förhållandet, att utlänningar
medräknas i den folkmängd, som ligger

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

till grund för mandatfördelningen, är
alltfort gällande. Såsom kammarens ärade
ledamöter vet var det vid senaste
valet förändringar i fråga om mandaten
i 6 kretsar, och i två av dessa kretsar
berodde det på att utlänningarna medräknades.
Men jag vill påpeka att det
mandat, som då flyttades över till fyrstadskretsen
från Västerbotten, hade i
alla fall på grund av befolkningsutvecklingen
flyttats över förr eller senare.
Vad som bär skedde var endast en förskjutning
i tiden. Man kan därför alltjämt
göra gällande, att medräknandet av
utlänningarna kommer att medföra ytterst
obetydliga förändringar i fråga om
mandatfördelningen, och, herr Sigfrid
Larsson, när det gäller Stockholm, där
man har de flesta utlänningarna, för att
ta ett av de mest markerade exemplen,
har detta inte alls påverkat mandatfördelningen.

Om vi nu skall gå in på en principdiskussion,
kanske det kan ifrågasättas,
om till grund för mandatfördelningen
skall läggas befolkningsantalet eller antalet
röstberättigade. Det vore i så fall
en riktigare princip att gå på antalet
röstberättigade i stället för alt diskriminera
en del befolkningsgrupper. Herr
Sigfrid Larsson kanske kan göra till
föremål för en stilla begrundan, bur motionärerna
skulle ställa sig, i fall den åtgärden
vidtoges, att man helt radikalt
gick in för att allenast använda antalet
röstberättigade såsom grund för mandatfördelningen.

När lierr Sigfrid Larsson säger, att utskottet
har försökt att värdera olika nationaliteter
och dra upp en gräns mellan
dem som tillhör de nordiska folken
och andra utlänningar, är det väl inte
så egendomligt, att utskottet gör detta
med hänsyn till de olika förhållanden,
som råder för dem som tillhör de nordiska
folken och bor i Sverige och andra
utlänningar. De har en helt annan ställning
än andra utlänningar, varför det
väl är riktigt att göra såsom utskottet,
då det framhåller, att av de cirka 114 000
utlänningar, som den 1 januari 1954 var
arbetsanmälda i Sverige, var över 78 000
medborgare i de nordiska länderna och

balter. Jag vill för kammarens ledamöter
understryka att det här gäller ett antal
utlänningar, av vilka en mycket betydande
del tillhör de nordiska folken
eller är balter. Och då måste man säga,
att det här inte gäller någon moralisk
värdering av de olika nationaliteterna
— det har det aldrig varit fråga om —
utan att det här gäller ett bedömande
av det faktum, att de människor som
tillhör de nordiska grannfolken har eii
annan ställning här än andra utlänningar.

Vidare har utskottet sagt, att då vi i
dessa dagar har ett så starkt samarbete
med de nordiska grannfolken och då vi
försöker att vidta åtgärder, som skall
främja denna samhörighet, vore det
märkvärdigt, om vi här skulle ta ett steg
i rakt motsatt riktning. Jag ber herr Sigfrid
Larsson studera rekommendation
nr 7 från Nordiska rådet, i vilken man
uppmanar regeringarna att vidta åtgärder
för att utjämna olikheter mellan
statsmedborgare i de olika nordiska länderna.

Det är klart att herr Sigfrid Larsson
kan säga att motionärernas förslag inte
skulle medföra någon materiell skada
för t. ex. en dansk eller en norrman, men
det är olyckligt ur psykologisk synpunkt
att genomföra deras förslag, när svenskar,
som befinner sig i Danmark eller
Norge, medräknas i det folkmängdstal
som ligger till grund för respektive mandatfördelning.

Med den motivering jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det var svårt att förstå
herr Elmgren, när han sade, att det
kanske inte skulle tagas så väl upp av
danskar och norrmän, om de inte skulle
räknas in i befolkningstalet vid mandatfördelningen
mellan valkretsarna. Vad
skulle de ha för nöje av att bli inräknade
i väljarunderlaget, när det gäller
det svenska riksdagsmannavalet? Om
man vill vara vänlig mot dem, skall man
väl gå så långt att man ger dem röst -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

rätt, men det bär inte herr Elmgren yrkat
på.

Jag måste, herr talman, säga, att utskottets
utlåtande nu rimmar dåligt med
de utlåtanden, som avgavs 1948 och 1949.
Bägge åren förelåg motioner av liknande
slag som i år. Jag väckte själv en motion
1949, och då svarade utskottet, att det
inte hade konstaterats, att inräknandet
av utlänningar i folkmängdstalen hade
fått några verkningar vid fördelningen
av mandaten mellan valkretsarna. Nu
har det konstaterats att det har fått
verkningar, men då säger utskottets talesman,
att verkningarna är ytterst obetydliga.
Kan det räknas som en ytterst
obetydlig verkan, att ett mandat överflyttas
från en valkrets till en annan
på grund av att personer som icke är
svenska medborgare medräknas?

Jag skulle vilja ställa en fråga till
vår kammares grundlagsvårdare, herr
Herlitz, om det kan rimma med den likhet
i fråga om värderingen av rösterna,
som herr Herlitz t. ex. 1952 mycket kraftigt
underströk, när det gällde förslaget
att ge de mindre valkretsarna den förmånen,
att de inte skulle få mindre
än fem mandat, även om befolkningstalet
skulle bli så lågt, att de enligt
detta endast skulle få fyra mandat. Det
vore mycket intressant att få höra, om
herr Herlitz i den här frågan anser det
riktigt, att personer som icke är svenska
medborgare på grund av sin vistelse
här i landet skall kunna föranleda, att
mandat överflyttas från den ena valkretsen
till den andra.

När utskottet i sitt resonemang för in
danskar och norrmän, tycker jag att det
är ganska oberättigat. Övriga utlänningar
är naturligtvis inte så många, men
vi skall över huvud taget här inte räkna
med annat än svenskar. Det är svenska
medborgare som har rösträtt i Sverige,
och det bör också vara svenska medborgare
som räknas in i det befolkningstal,
som bestämmer representationen i
de olika valkretsarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Werner (bf).

Herr LARSSON, SIGFRID (bf):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Elmgren, att det gladde mig, då
han sade att utskottet inte har någonting
emot att gå in på den principiella
sidan av saken. Men jag frågar mig då:
Varför har inte utskottet gjort det? Utskottet
har vid tre tillfällen gått förbi
själva kärnpunkten, om det kan anses
vara en riktig tolkning av grundlagen,
när vi i befolkningsunderlaget inräknar
icke svenska medborgare. Man frågar
sig, varför utskottet inte har vågat sig
på eu sådan tolkning. Jag kan i likhet
med herr Näsgård inte tänka mig, att
de som en gång skrev denna riksdagsordning
utgått från annat än att det
skulle vara svenska medborgare som
skulle inräknas. Det var ju rätt länge
sedan lagen tillkom, och då var det givetvis
inte något problem, eftersom utlänningarna
var så få.

Drar man ut konsekvenserna mycket
långt — jag erkänner att det är så långt,
att det inte har någon praktisk realitet
— skulle det kunna vara så, att vi hade
en valkrets, där endast utlänningar var
kyrkobokförda. Där skulle utses riksdagsmän,
men det skulle inte finnas någon
som kunde välja dem, eftersom det
inte skulle finnas några röstberättigade.

Herr Elmgren sade, att det skulle vara
diskriminerande för våra vänner från
de nordiska grannländerna, som slagit
sig ned här och blivit kyrkobokförda,
om de inte finge räknas med i befolkningsunderlaget
vid mandatfördelningen.
Jag är ganska övertygad om att ingen
av dessa utlänningar någon gång har
tänkt på denna sak. Vad de däremot
kanske skulle kunna känna sig illa berörda
av är att de blir upptagna i röstlängden.
Om jag inte minns fel — jag
var en gång i tiden ordförande i en valnämnd
— sätter man en stämpel i marginalen,
som anger att vederbörande är
utlänning och därför inte får rösta.

Egentligen innebär utskottsmajoritetens
uttalande, att utlänningarna borde
ha rösträtt, men det är ju en helt annan
sida av saken. När de nu inte har det,
tycker jag inte heller att de bör räknas
med i underlaget. Det kan inte vara nå -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

gon konsekvens i det nuvarande förfarandet.

Herr Elmgren berörde förhållandena
i Stockholm och sade, att där betyder
detta ingenting, ehuru det finns rätt
många utlänningar där. De inverkar inte
i dag på antalet riksdagsmän, som skall
utses från Stockholm. Det är riktigt, och
vi känner igen resonemanget från 1948
och 1949. Då var det samma sak beträffande
hela landet enligt de undersökningar
som konstitutionsutskottet hade
gjort. Jag kan till nöds gå med på att
om konstitutionsutskottet kan visa riksdagen,
att denna fråga saknar praktisk
betydelse, vi inte behöver röra i saken.
Nu har det visat sig, att detta år 1952
hade inverkat på mandatfördelningen
inom de olika valkretsarna.

Sedan säger herr Elmgren, att man
hade gjort felaktiga prognoser men att
även jag kunde göra det. Men jag vill
inte ställa några prognoser för framtiden.
Det är möjligt att det blir som utskottet
säger, att antalet balter kommer
att minskas — de blir naturaliserade och
får svensk medborgarrätt. Ja, det kan
hända, men också motsatsen kan inträffa.
Vore det då inte bra i alla fall, att
vi nu fick klara upp själva kärnproblemet,
nämligen om det skall vara riktigt
att utlänningar räknas med i befolkningsunderlaget?
Jag har hittills inte
hört något bärande skäl för att man
skulle räkna med dem.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag förstår inte herr
Sigfrid Larssons avslutande reflexion,
när han säger, att han av herr Elmgrens
anförande inte fått ut något motiv för
det förslag, för vilket utskottet stannat.
Det är väl i alla fall så, åtminstone enligt
mitt sätt att se på denna sak, att den
starkaste motiveringen för utskottets
ståndpunktstagande ligger i vad utskottet
anfört i slutet av sin argumentering,
där man konstaterar, att av de 92 000
utlänningar, som icke har rösträtt här i
landet, är inte mindre än omkring 80 000
av nordisk eller baltisk nationalitet. Det
betydelsefulla är, vilket även herr Elm -

gren framhöll i sitt anförande men som
tydligen gick herr Sigfrid Larsson förbi,
att vi försökt trycka på att vi även
i detta sammanhang bör göra en åtskillnad
mellan nordiska medborgare och
vad vi kallar utlänningar i allmän mening.
Det finns i utlåtandet exemplifierat,
att de nordiska medborgarna genom
konventioner redan blivit delaktiga av
vissa sociala förmåner i samma utsträckning
som svenska medborgare. De är vidare
på grund av liknande konventioner
berättigade till en särskild ställning i
vissa familjerättsliga avseenden och i
fråga om möjligheterna att förvärva
svenskt medborgarskap. Utskottet har
dessutom gjort sig underkunnigt om att
i de nordiska länderna, Danmark, Finland
och Norge, görs vid fördelningen
av mandaten i parlamenten inget undantag
för utlänningar -— alltså räknas här
svenska medborgare med —■ när mandatantalen
fastställs. Under sådana förhållanden
skulle en åtgärd av det slag,
som inneslutes i reservationens yrkande,
te sig rätt märklig, desto märkligare
kanske som vi just i dag har besök av
statschefen i ett av våra nordiska grannländer.
En sådan åtgärd kunde, om den
genomfördes utan att vi toge kontakt
med Danmark, Island, Norge och Finland,
te sig som halvt ovänlig eller ge
intryck av att vi ställer oss vid sidan
av de uppfattningar, som i dessa avseenden
i de övriga nordiska länderna
gjort sig gällande.

Jag skall till sist, herr talman, beröra
frågan ur en annan aspekt. Om jag sitter
som riksdagsman i denna kammare,
vilka är det då, som jag egentligen representerar,
vilkas intressen har jag att
i denna kammare bevaka? Jag vill förneka,
att det enbart är exempelvis högerns
väljare i landskapet Bohuslän, som
jag har den äran att företräda. Jag anser,
att jag företräder Bohusläns samlade
befolkning. Jag har vid åtskilliga tillfällen
fått bevis för att detta också är allmänhetens
uppfattning. Man går utan
åtskillnad till länets riksdagsmän, oavsett
om vederbörande tillhör det parti,
på vilket de röstat vid valet, eller inte.
Detta är ett uttryck för uppfattningen,

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

att riksdagsmännen inte bara företräder
sitt parti utan hela landskapet. Vi bör
känna våra skyldigheter mot befolkningen
i landskapet, mot allt i landskapet
levande mänskligt liv, om jag får precisera
mig så. Det är samma inställning
som prästen har gentemot sin församling,
där han inte gör några uppdelningar
på får och getter, utan där han betraktar
alla lika. Denna sista synpunkt
har också bidragit till, herr talman, att
jag har biträtt utskottets förslag, till vilket
jag nu yrkar bifall.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Ja, nu gör herr Arrhén
samma skillnad som jag påtalade nyss i
mitt anförande mellan dem som kommer
från de nordiska länderna och dem som
kommer från andra stater. Jag vill principiellt
inte vara med om att man gör en
sådan åtskillnad. Herr Arrhén säger, att
vi har vissa konventioner, som gör att
de som kommer från dessa länder har
vissa förmåner, som inte andra utlänningar
har. Ja, men så vitt jag vet står
det ingenting i dessa överenskommelser
om att de skall ha rätt att räknas in i
befolkningsunderlaget för valkretsindelningen.

Vidare sade herr Arrhén, att de som
sitter i riksdagen representerar alla människor
inom valkretsen. Ja, det gör de,
men i det avseendet finns redan vissa
begränsningar. Nu räknar man med dem
som är kyrkobokförda i området. Alla
de som tillfälligtvis vistas där räknas
inte med. Det är inte den verkliga folkmängden
man räknar med utan den kyrkobokförda.
Den verkliga folkmängden
är ju för övrigt omöjlig att fastställa,
tv den skiftar från dag till dag, och jag
anser att så länge en utlänning inte är
svensk medborgare, får vi anse hans närvaro
här som tillfällig. Men numera dröjer
det ju inte länge innan utlänningarna,
särskilt sådana som kommer från de
nordiska grannländerna, får svenskt medborgarskap.

Vi talade häromdagen om rösträtt för
utlandssvenskar, och då framgick det att

en del svenskar — studerande, missionärer
m. fl. — hade kvar sin rösträtt
fastän de vistades utomlands i åratal. De
räknas också in i befolkningsunderlaget.
Detsamma kan ju gälla de utlänningar
som är bosatta här i landet, och de skulle
då räknas med på två håll.

Slutligen vill jag säga till herr Arrhén,
att man inte kan jämföra systemet för
valkretsindelningen i Danmark med det
svenska systemet. I Danmark spelar befolkningstalet
inte samma roll som det
gör här. Där inverkar sådana omständigheter
som hur många röstande det
fanns vid föregående val och arealens
storlek. Här i Sverige däremot tar vi
uteslutande hänsyn till folkmängden.
Men när man talar om folkmängd i detta
sammanhang, måste det naturligtvis röra
sig om svenska medborgare.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! Jag har litet svårt att
följa de tankegångar som utskottsmajoriteten
ger uttryck åt. Det är ju klart
ådagalagt, att utlänningar, som vistats i
vårt land, i minst två fall har påverkat
mandatfördelningen, så att en valkrets
berövats ett mandat som tillfallit en annan
valkrets tack vare de utlänningar
som varit bosatta i denna senare valkrets.
Detta innebär att röstberättigade
medborgares röster i en överkompenserad
valkrets väger tyngre än de samhällsmedborgares
röster, som avges i
den valkrets som berövas mandatet.

Utskottet synes inse detta men förklarar
att utlänningarna till stor del består
av folk från våra nordiska grannländer
och hänvisar till att dessa är berättigade
till vissa sociala förmåner som
i viss mån jämställer dem med svenska
medborgare. Efter en sådan motivering
skulle man givetvis, såsom herr Näsgård
tidigare har antytt, ha trott att utskottet
skulle begära en utredning om att dessa
värdefulla utländska medborgare skulle
få rösträtt, men det gör utskottet inte,
utan i stället tar det de åberopade förhållandena
som motivering för ett avslag
på motionen. Menar utskottsmajoriteten
sålunda att detta, att ett antal ut -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. riksdagsmandatens fördelning mellan valkretsarna.

länningar, som inte har rösträtt, bosätter
sig inom en valkrets, motiverar att
svenska medborgare i detta område skall
ha ett större inflytande än andra svenska
medborgare, att de skall utöva rösträtt
även för utlänningarna? Riksdagen brukar
ju vara känslig då det gäller att slå
vakt om medborgarnas likställighet, särskilt
i fråga om rösträtten. Jag har svårt
att föreställa mig alt riksdagen, sedan
den fått uppmärksamheten riktad på detta
förhållande genom motionen, verkligen
skulle vilja gå på avslagslinjen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag vet faktiskt inte vad
som hör till god ton, när en ledamot av
kammaren ställer en direkt fråga till en
annan ledamot av kammaren, som inte
har deltagit i utskottets behandling av
det föreliggande ärendet, men möjligen
anses det, att man i ett sådant fall är
skyldig att svara, och därför skall jag
gärna säga några få ord om saken.

Då man skall väga de olika valkretsarna
vid mandatfördelningen dem emellan,
är det klart, att man har två olika
vägar att gå. Man kan ju antingen gå efter
de röstberättigades antal —• herr
Elmgren har erinrat om den möjligheten
— eller också kan man gå den väg
som vi av ålder alltid har följt här i
landet såsom den självklara, nämligen
att ta hänsyn till valkretsens hela befolkning.
Detta förde ju förr i världen med
sig, att man tog i betraktande många
ganska omfattande grupper av rösträttslösa
svenska medborgare, och i våra dagar
för det praktiskt taget med sig dels
att ungdomen räknas in, så att en valkrets
där barnrikedomen är större blir
gynnad, dels att utlänningar räknas in.

Till grund för den beräkningsmetod,
som vi av ålder har tillämpat, ligger väl
ungefär det resonemanget, att befolkningstalet
är en sorts mätare på vilken
roll valkretsen rimligtvis bör spela i rikspolitiken.
Människornas antal ger ett
låt vara summariskt uttryck för vad som
behövs av statsanstalter av olika slag.

Man har väl också tagit hänsyn till att
alla invånarna, även om de inte är röstberättigade,
är skattskyldiga o. s. v. Man
har som sagt över huvud taget haft den
synpunkten för ögonen, att det är befolkningen
i dess helhet, som det gäller.
Nu får jag säga att det ju kan vara en
omdömesfråga, vilken av dessa två vägar
man vill gå. Man kan vilja överge den
gamla principen och följa den linje som
herr Elmgren talade om, nämligen att
mäta ut mandatantalet efter de röstberättigades
antal. För mig ter sig detta
som en praktisk fråga, till vilken jag inte
är beredd att i detta ögonblick ta någon
ståndpunkt, men det kan finnas goda
skäl för att gå den vägen.

Däremot tycker jag utifrån de utgångspunkter
jag här har antytt, att det
inte finns något skäl som talar för att
göra den distinktion som här har åsyftats
från herr Sigfrid Larssons sida. Jag vill
här anföra en synpunkt, som för mig
var av stor betydelse, då jag för några
år sedan var med om behandlingen av
en sådan här fråga. Det framhölls då,
att det är en kinkig sak att ordentligt
räkna ut utlänningarnas antal. Det erfordras
en myckenhet av registrering,
skriverier, rapporter och förande i längder
för att vi i det hänseendet skall komma
till ett resultat.

Jag resumerar: dels på grund av den
principiella syn vi alltid haft på valkretsindelningen,
dels med hänsyn till
dessa praktiska svårigheter tycker jag
att det är rimligt att hålla fast vid den
gamla ordningen, om man inte vill ha
mandatantalet bestämt efter de röstberättigade.
Jag kommer därför, herr talman,
att rösta för utskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det var inte märkvärdigt
att jag ställde denna fråga till herr
Herlitz, eftersom han inte deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende och
vi alltså inte visste vilken mening han
hade. Däremot har han ju tidigare uttryckt
mycket bestämda åsikter. Jag vill
erinra om vad herr Herlitz sade i debatten
den 17 maj 1952, när det gällde att

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor.

de mindre folkrika valkretsarna inte
skulle få sitt mandatantal nedsatt under
fem. Då sade herr Herlitz bland annat
att förslaget innebar att »privilegiera de
smärre valkretsarna därhän, att varje
valkrets under alla omständigheter skall
vara garanterad ett mantatantal av fem».
Och herr Herlitz fortsatte: »Det är inte
fråga om att ge någon viss medborgarklass
några särskilda rättigheter; det är
bara det att blekingebor, jämtlänningar
och några andra skall privilegieras framför
andra svenska medborgare.» Jag
kommer nu till vad jag egentligen vill
framhålla av herr Herlitz’ yttrande: »Det
gäller här upprätthållandet av den principen,
att alla medborgare skall vara likställda
i fråga om politiska rättigheter.»

Jag anser inte att alla medborgare —•
märk ordet medborgare! — blir likställda
i politiska rättigheter, om medborgarna
i ett län skall förlora möjligheten
att rösta på det antal riksdagsmän de
borde ha bara därför att utlänningar
räknas in i befolkningstalet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förpdragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 36.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
240 i första kammaren av herr Arrhén
samt nr 420 i andra kammaren av herr
Håstad m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte dels
uttala, att 2 § förordningen den 15 juni
1934 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
borde erhålla den ändrade
lydelse, som i motionerna angivits, dels
ock uttala, att den som bilaga till förordningen
den 15 juni 1934 om statsbi -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor.

drag till erkända arbetslöshetskassor fogade
tabellen borde ändras på i motionerna
närmare angivet sätt.

Det av motionärerna framlagda förslaget
avsåg en nedsättning av det s. k.
grundstatsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna
och en höjning av
det procentuella daghjälpsbidraget till
nämnda kassor. I motionerna hade innebörden
av den föreslagna ändringen angivits
vara, att bidraget vid jämförelse
med det enligt gällande bestämmelser utgående
bidraget skulle bli något högre
vid en mer omfattande och något lägre
vid en ringa arbetslöshet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:240 och II:
420, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lundgren och Hagård, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort med hänvisning till vad
sålunda anförts och till motionerna
1:240 och 11:420 hemställa, att riksdagen
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 205) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag föreställer mig att
herr talmannen och kammarens ledamöter
sätter värde på om jag fattar mig
kort, när jag nu skall motivera den reservation
som är fogad till detta utskottsutlåtande.
Jag kan göra det så mycket
hellre som kammaren så sent som
förra året behandlat det problem som
beröres i den motion, till vilken reservationen
ansluter sig.

Jag vill, herr talman, först erinra om
att statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna
enligt nu gällande bestämmelser
utgår i form av grundstatsbidrag,
daghjälpsbidrag, familjetilläggsbidrag
och förvaltningsbidrag. Grundsiatsbidraget
utgår för varje dag, för

vilken daglijälp utgivits, dels med ett
grundbelopp av 2 kronor 25 öre vid en
daghjälp av 5 kronor 50 öre, dels med
ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel
krona, varmed daghjälpen överstiger 5
kronor 50 öre. Det sammanlagda grundstatsbidraget
begränsas till högst 5 kronor
för varje understödsdag, vilket belopp
nås vid en daghjälp av 16 kronor
50 öre.

Daghjälpsbidraget — som står i en viss
relation till belastningen på arbetslöshetskassorna
— börjar utgå när antalet
understödsdagar per årsmedlem i en kassa
eller klass inom en kassa överstiger 3.
Det utgår för kalenderår med en viss
procentuell andel av kassans sammanlagda
kostnader för daghjälp, dock efter
avdrag av vad som svarar mot grundstatsbidraget.
Familjetilläggsbidraget och
förvaltningsbidraget har intet intresse i
detta sammanhang, ty i fråga om dem
har i den nu föreliggande motionen inte
yrkats någon ändring.

I en promemoria den 14 november
1950 framhöll 1950 års besparingsutredning,
att det syntes böra utredas, om
inte .statens bidrag kunde utformas så,
att det under perioder av full sysselsättning
utginge med förhållandevis ringa
belopp för att stiga, därest en verklig
arbetslöshet skulle inträda. Detta besparingsutredningens
uttalande föranledde
emellertid inte något beslut från statsmakternas
sida. Ärendet överlämnades
till 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkring.
Denna utredning ansåg sig
inte kunna dela besparingsutredningens
uppfattning. Den hänvisade till att arbetslöshetsförsäkringen
hade betydelse
även i tider med hög sysselsättning. Ett
förslag från 1951 års utredning låg till
grund för det beslut som fattades av
förra årets riksdag. Ärendet behandlades
av sammansatt stats- och lagutskott,
och det förelåg då från det parti jag
tillhör en motion, där man yrkade samma
ändring som nu begäres i motion vid
årets riksdag.

Jag vill erinra om att kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen har stigit från
20 miljoner kronor för nu löpande budgetår
till 40 miljoner kronor. Detta sam -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor.

manhänger dels med de ändrade grunderna
för statsbidraget — alltså att
grundstatsbidraget har stigit — dels med
att departementschefen har räknat med
en större belastning av anslaget, beroende
på ökad arbetslöshet.

Nu menar vi, som anslutit oss till yrkandet
om ändrade grunder, att det kan
vara rimligt att arbetslöshetskassorna
under tider med ringa arbetslöshet får
betala en större del av arbetslöshetshjälpen,
medan statsbidraget stiger under
tider med stor arbetslöshet. Därför
innebär det yrkande som återfinnes i
reservationen en nedsättning av grundstatsbidraget
från 2 kronor 25 öre till
1 krona 50 öre när det gäller grundbeloppet,
och beträffande tilläggsbeloppet
från 25 öre till 15 öre för varje hel krona,
varmed daghjälpen överstiger 5 kronor,
dock må grundstatsbidraget ej i
något fall uppgå till högre belopp än
3 kronor 30 öre för varje understödsdag.
Men i gengäld är den tabell, enligt
vilken daghjälpsbidrag utgår, något generösare.
Vid mycket stor arbetslöshet
kommer man sålunda upp till åttiofem
procent i stället för sjuttiofem procent
enligt nu gällande bestämmelser.

Herr talman! Med hänvisning till önskvärdheten
av att åstadkomma besparingar
och med hänvisning till att arbetslöshetskassorna
normalt under tider med
full sysselsättning bör kunna betala en
större del av arbetslöshetshjälpen ber
jag få yrka bifall till föreliggande reservation.

I detta anförande instämde herr Arrhén
(h).

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Bestämmelserna om
statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna
är uttryck för en strävan som
vi har varit ganska eniga om här i riksdagen,
nämligen att ge hjälp till självhjälp.
När den frivilliga försäkringsformen
infördes, var det ganska motigt till
att börja med. Den vann ingen större
anslutning, utan statsmakterna fick vid
flera tillfällen besluta om åtgärder som

förbättrade bidragsformerna från det
allmännas sida för att stimulera intresset
för denna frivilliga självhjälpsverksamhet.
På den punkten har vi varit
eniga. De regler som gäller för bidragen
är byggda på den princip som herr
Lundgren särskilt har understrukit och i
sin reservation vill få ett större uttryck
för, nämligen att det allmännas bidrag
skall växa inte bara proportionellt utan
progressivt i samma mån som svårigheterna
ökar för de medborgare, som söker
skydda sig mot det inkomstbortfall som
arbetslösheten medför.

Principen är vi således eniga om, och
diskussionen gäller endast hur den skall
avvägas. Det låter ju både rimligt och
kanske i viss mån bestickande, att så
länge det inte är så stora svårigheter
för de försäkrade, så länge kan de klara
av försäkringen själva, och att det är
först när en mera omfattande arbetslöshet
inträffar som det blir av särskilt värde
att det allmänna träder emellan och
ger större hjälp än när det råder en
mindre omfattande arbetslöshet.

Jag tror dock, att reservanternas förslag
i realiteten inte skulle komma att
innebära att det, som nu enligt deras
önskan skulle dragas in i fråga om statsbidragets
storlek, skulle ges igen i tider
av mera omfattande arbetslöshet. Jag
tror inte att ett sådant tillfälle kommer,
så som vår verksamhet är inriktad på
detta område. Vi skall ju inte tillåta någon
mera omfattande arbetslöshet, utan
all vår strävan går ut på att upprätthålla
den fulla sysselsättningen. Det stöd som
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
skall ge är ämnat att framför allt vara
en buffert till dess man på olika sätt har
kunnat organisera en verksamhet, som
ger full sysselsättning åt medborgarna.

Skulle man följa reservanternas förslag
tror jag därför att resultatet i realiteten
blir, att man låter de organisationer,
som har arbetslöshetskassor, bära
en större del av kostnaderna än vad de
nu gör, utan att de blir i tillfälle att få
någon kompensation i framtiden i form
av större bidrag på grund av de regler
enligt vilka statsbidraget skall utgå.

Jag sade att det i början var rätt mo -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor.

tigt att få verklig fart på denna frivilliga
verksamhet och att statsmakterna har
fått vidtaga förbättringar i bestämmelserna
vid flera tillfällen för att få till
stånd ett livligare intresse bland lönearbetarna
och en utökad prestation ifrån
kassornas sida. Särskilt minns jag att vi
hade detta problem uppe till behandling
år 1941. En kungl. proposition föreslog
åtskilliga förbättringar i bidragsgrunderna,
men när ärendet förbereddes inom
andra lagutskottet var vi tämligen eniga
om att det allmänna borde påtaga sig
större omkostnader och göra försäkringen
bättre än vad Kungl. Maj :t hade föreslagit.
Vi hade förmånen att då i andra
lagutskottet ha tillgång till två verkliga
experter på detta område, nämligen byråchefen
Hagman, som kunde allt om
arbetslöshetsförsäkring, och ledamoten
av andra kammaren herr Hagård, som
kunde nästan allting. Så tog vi upp ett
samarbete med doktor Jerneman i socialstyrelsen,
och med stöd av representanter
från samtliga partier kunde utskottet
då enhälligt förorda en avsevärd
förbättring av Kungl. Maj :ts proposition,
vilken socialministern var mycket glad
åt och tackade för när ärendet kom upp
i kammaren.

De åtgärder som då vidtogs hade den
åsyftade verkan, att omslutningen ökade
och antalet kassor växte. I början på
1950-talet hade läget blivit likartat det
i början av 1940-talet. Det hade blivit
en ojämn avvägning mellan den hjälp,
som det allmänna gav i form av kontantunderstöd,
som utgick efter behovsprövning
men utan att vederbörande själva
måste göra några som helst prestationer,
och de förmåner som utgick genom
tillhörighet till arbetslöshetskassa. Så
kom det förslag som vi behandlade i
fjol, då åtskilliga förbättringar i statsbidragsvillkoren
beslutades, vilka också
har visat sig betydelsefulla för kassornas
möjlighet att ge sina medlemmar bättre
förmåner bl. a. i fråga om dagbidragshjälpens
storlek. Då vi i fjol diskuterade
en omläggning av statsbidragsgrunderna
var vi — med bortseende från liögerrepresentanterna
— i det sammansatta
utskottet överens om att det var

lämpligast att förorda Kungl. Maj:ts förslag.

Man kunde ha väntat sig, att frågan
därmed skulle vara ur världen för en
tid framåt. Man blev därför litet förvånad
när alldeles samma yrkanden,
som riksdagen tog ståndpunkt till i fjol
och då avvisade, kommer igen i år i
form av en motion.

Det är uppenbart att det bar sin stora
betydelse, att kassorna i fortsättningen
får utöva sin verksamhet efter de grunder
som beslutades i fjol. Det är ändå
inte små prestationer som kassornas
medlemmar själva ikläder sig. Jag har
här en redogörelse från 1952 beträffande
omslutningen av denna verksamhet.
Det fanns det året inte mindre än 38
erkända arbetslöshetskassor, som omslöt
betydligt över miljonen medlemmar.
Dessa hade erlagt i runt tal 31,5 miljoner
kronor i medlemsavgifter. I form av
arbetslöshetsunderstöd utdelades cirka
22,5 miljoner kronor, därav närmare 8,5
miljoner i statsbidrag. Resten svarade
alltså kassorna själva för. Kassorna har
därutöver av statsmedel fått vissa bidrag
till förvaltningskostnader o. d., uppgående
till nära 3 miljoner kronor.

Kassorna har samlat rätt avsevärda
fonder, vilket ju har varit av stor betydelse
såsom ett led i medborgarnas allmänna
sparverksamhet. Fonderna uppgick
vid slutet av år 1952 till bortåt 200
miljoner kronor. De har nog ökat under
1953, jag har fått en uppgift att de vid
årsskiftet 1953—54 uppgick till omkring
220 miljoner kronor. Dessa fonder förtärs
emellertid ganska snabbt när arbetslöshet
inträffar. Redan nu lär en
del av kassorna ha förbrukat alla sina
fonder, fastän det ännu inte har gått
någon längre tid av året.

För att denna verksamhet skall kunna
fortsätta och vara den verkliga hjälp till
självhjälp, som den är avsedd att vara,
är det kanske rent av nödvändigt att
under ett rätt avsevärt antal år framåt
hålla sig till de statsbidragsregler som
beslutades förra året. Jag tror nog inte
att motionärerna och reservanterna har
räknat med någonting annat. Jag vill i
detta fall ge ett, som jag känner det, per -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor.

sonligt erkännande åt högerrepresentanternas
medverkan i strävandena att ge
hjälp till självhjälp i olika former. Jag
erinrar mig hur aktivt exempelvis herr
von Sydow deltog i arbetet, när vi genomförde
den stora sjukkassereformen.
Jag kan ytterligare understryka vad jag
nyss nämnde, nämligen den förbättring
av en kungl. proposition, som vi enhälligt
kunde genomföra i andra lagutskottet
år 1941 och där just högerrepresentanterna,
och bland dem herr Hagård,
var icke minst aktiva för att komma
fram till ett gott positivt resultat.

Xu verkar det som om högern skulle
ha kommit till den uppfattningen, att
man varit för generös i det här fallet.
Jag tror nog att det sammanhänger med
högerpartiets allmänna inriktning och
dess strävan att följa en bestämd linje.
Man strävar bland annat på det hållet
att möjliggöra en i och för sig mycket
önskvärd ordning, som innebär att medborgarna
själva skall få bestämma över
så stor del som möjligt av sina inkomster
och att alltså skatten skall bli så begränsad
som möjligt. I det avseendet har
ju högern strävat efter att få igenom
förslag, däri man visar att det genom
att spara på än det ena området och än
det andra finns utrymme för en skattesänkning.
Den nu föreliggande motionen
är väl närmast ett led i denna allmänna
politik.

Jag har nu för min del den uppfattningen,
att det är en felaktig utgångspunkt
att säga, att skatten inte skall vara
mer än så och så hög, och sedan bortse
från önskvärdheten — för att inte säga
nödvändigheten — att den ena eller
andra reformen blir genomförd. Jag vill
uttala en förhoppning om att denna motion
icke är något uttryck för en ändrad
inställning från högerns sida till
våra strävanden att ge hjälp till självhjälp.
Högerns ståndpunkt till dylika reformer
har vi haft så mycken glädje av
i vårt samarbete, kanske framför allt
inom andra lagutskottet, när det i lagstiftningsärenden
gällt att utforma regler,
som varit uttryck för denna strävan.
Vi hoppas alltså att vi även i fortsättningen
skall kunna räkna med högerre 5

Första kammarens protokoll 195i. Nr 11.

presentanternas hjälp i vår gemensamma
strävan att på detta område komma
till bästa möjliga resultat.

Att följa de linjer, som uppdragits i
föreliggande motion, vore att ta ett steg,
som avvek från en inställning, som vi
förut haft gemensam. Enligt min uppfattning
skulle det alltså vara att beklaga,
om högerns ståndpunkt i det föreliggande
ärendet skulle vara uttryck för
en allmän tendens hos högerpartiet att
göra avsteg från den positiva inställning,
som så ofta visats från partiets sida
när det gäller det allmännas hjälpverksamhet
i liknande former.

Herr talman, jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDGREN (h):

Herr förste vice talman! Jag vill endast
säga några ord med anledning av
det anförande, som utskottets ärade ordförande
herr Norman här hållit.

Herr Norman menade, att ett bifall till
reservationen skulle medföra att kassorna
under normala tider fick lägre bidrag
än tidigare. Det är ju alldeles riktigt.
Men herr Norman hade den uppfattningen,
att när vi föreslog ökade bidrag
i tider av svår arbetslöshet, så skulle
en dylik förmån inte komma att spela
någon roll, därför att — jag fattade herr
Norman så — det inte mera kommer att
bli några tider med svår arbetslöshet.
Det är möjligt — ingen människa vet
vad framtiden kommer att bära i sitt
sköte. Men i goda tider, om jag får
använda det uttrycket, skulle väl ändå
kassamedlemmarna ha möjligheter att
betala en något större del till arbetslöshetskassorna
än vad de gör just för
ögonblicket.

Sedan vill jag säga herr Norman —
jag har visserligen ingen rätt att tala på
högerpartiets vägnar — att det alltid
varit högerns linje, så vitt jag vet, att
bidra med hjälp till självhjälp. Dessa
bidrag måste emellertid, liksom alla
andra omkostnader, ses mot bakgrunden
av de ekonomiska resurser som staten
för ögonblicket har. Därför kan man
också ha olika meningar i denna fråga,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

beroende på att vi ser på statens ekonomiska
möjligheter på något olika sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! För att inget missförstånd
skall kvarstå vill jag förtydliga
vad jag sade om vad vi väntar oss av
framtiden. Jag är inte så förhoppningsfull,
att jag tror att vi utan vidare skall
slippa uppleva tider med en omfattande
arbetslöshet. Jag menar bara, att det i ett
sådant läge inte blir försäkringen som
skall klara de stora svårigheterna, utan
den saken måste ordnas på annat sätt.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
januari 1954 förordat, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1954/55, dels
ock till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 634 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits en
förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå
med en förste byråsekreterare
i lönegraden Ce 27, två amanuenser,
ett kanslibiträde i lönegraden Ce 11
och ett biträde i reglerad befordringsgång.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av herr
Königson väckt motion (II: 391), i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att förlikningsmannaexpeditionen
skulle från den 1 juli 1954 ombildas till
en byrå inom socialstyrelsen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Englund m. fl. (I: 142) och den
andra inom andra kammaren av herr
Engkvist m. fl. (11:265), i vilka motio -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

ner hemställts, att riksdagen ville besluta,
att inom socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå
skulle, på sätt i motionerna
angivits, inrättas tvenne avdelningar,
en avseende sluten och en öppen
nykterhetsvård, vardera under ledning
av en byrådirektör i 31 lönegraden.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
II: 391 samt I: 142 och II: 265

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1954 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 634 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Boman, Sunne,
Bengtsson, Malmborg i Skövde och Ståhl,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 142 och II: 265 samt
med avslag å motionen II: 391

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
januari 1954 samt utskottet i det av reservanterna
föreslagna yttrandet förordat; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet

för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 630 000 kronor;

b) av herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna II: 391
samt 1:142 och 11:265

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
januari 1954 samt utskottet i det av reservanterna
föreslagna yttrandet förordat; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 2 574 000 kronor.

Det i herr Ohlons m. fl. reservation
framlagda förslaget innebar, att de av
departementschefen förordade tjänsterna
som förste byråsekreterare och kontorsbiträde
skulle utbytas mot en byrådirektörsbefattning,
vilken tills vidare
skulle upptagas som extra i lönegraden
Cg 31.

Herr Berghs m. fl. reservation innebar
ett avstyrkande av Kungl. Maj:ts
förslag om personalförstärkning å uykterhetsvårdsbyrån.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Socialstyrelsen har i sina
äskanden hemställt att nykterhetsbyrån
skall organiseras på två avdelningar, en
för sluten och en för öppen vård, vardera
under ledning av sin byrådirektör.
Man skulle därigenom vinna att de olika
slags ärenden, som det här är fråga om,
blir fullt sakkunnigt behandlade. Ett antal
reservanter i statsutskottet har föreslagit,
att man skulle gå socialstyrelsen
till mötes genom att sammanslå en före -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

slagen förste byråsekreterartjänst och en
tjänst som kontorsbiträde till en byrådirektörstjänst
i Cg 31. Man skulle sålunda
vinna den organisationsform som socialstyrelsen
har äskat och dessutom
spara 4 000 kronor för staten.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till det sagda få yrka bifall till reservanternas
under punkt a) gjorda
hemställan.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Under detta år kommer
riksdagen att i fråga om nykterhetslagstiftningen
och nykterhetsvården fatta
beslut, som är mer betydelsefulla än avgöranden
på detta område som träffats
under flera decennier.

Alla förslag i frågor som sammanhänger
med omläggningen av nykterhetslagstiftningen
och nykterhetsvården är därför
betydelsefulla, inte minst nu. Enighet
råder om att det skall bli en personalförstärkning
på nykterhetsvårdsbyrån
i socialstyrelsen. Uppfattningarna
skiljer sig dock om hur denna förstärkning
skall ordnas. Från utskottsmajoritetens
sida föreslås, att en förstärkning
skall ske, men att man i stort sett skall
bibehålla den nuvarande organisationen.
Reservanterna däremot föreslår att det
skall ske en uppdelning på två avdelningar,
en för den slutna och en för
den öppna vården. Flera instanser har.
som tidigare nämnts, tillstyrkt denna
form — såväl socialstyrelsen som alkoholistvårdsutredningen
har sålunda tillstyrkt
en sådan organisation.

Jag anser, att när vi nu står inför en
genomgripande förändring på många
områden i fråga om vår nykterhetsvård
borde man i den fråga, som det nu gäller,
ordna på det mest tillfredsställande sätt
med hänsyn till de arbetsuppgifter, som
kommer att åvila nykterhetsvårdsbyrån. I
en motion, som väckts i denna kammare
av ordföranden i riksdagens nykterhetsgrupp
och i andra kammaren av ordföranden
i den socialdemokratiska nykterhetsgruppen,
har också hemställts om
att en förändring i denna riktning måtte
ske.

I reservationen har vi inte gått riktigt
på samma linje som föreslås i motionerna,
men vi anser dock att i stort
sett en sådan uppdelning bör ske som
tidigare föreslagits. Förslag om ändringar
innebär rätt ofta merkostnader, men
i detta fall räknar man i stället med en
besparing på ungefär 4 000 kronor.

Härmed har jag endast velat framhålla
att ett organ, som i många avseenden
också har uppgiften att ta initiativ,
bör utrustas på ett sätt som enligt
min uppfattning kan göra det effektivare.
Därför ber jag att få ansluta mig
till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag ber först att få göra
några korta kommentarer till vad de
bägge föregående talarna yttrat.

Herr Bengtson nämnde såsom ett stöd
för reservationen 1 a), att han räknade
med att en besparing på cirka 4 000 kronor
skulle uppkomma. All erfarenhet visar
emellertid, att en sådan uppdelning
som reservanterna tänker sig är inledningen
till nya anslagsäskanden. Vad
som för ögonblicket kan te sig såsom en
besparing skulle med säkerhet, om reservationen
vinner bifall, komma att förbytas
i sin motsats.

Jag skulle också vilja kommentera
herrarnas anföranden med att socialstyrelsen
-— om en annan organisation av
nykterhetsvårdsbyrån anses påkallad eller
lämplig av personliga skäl eller för
att arbetskraften skall kunna bättre utnyttjas
— bör kunna lösa den frågan
utan någon sådan omorganisation som
här begäres.

I stället förefaller det mig som om
uppmärksamheten borde riktas på huruvida
den i propositionen föreslagna
personalförstärkningen i och för sig är
behövlig, eller i varje fall behövlig nu.
Enligt uppgifterna i propositionen finns
på nykterhetsvårdsbyrån 13 befattningshavare,
och propositionen föreslår ytterligare
fem befattningshavare; socialstyrelsen
nöjer sig ju inte ens med det anantalet.
Motiveringen är, att man tänker

Onsdagen den 24 mars 1954 fm. Nr 11. 69

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

detta anslag 625 000 kronor, och det

sig att motboken skall tas bort den 1 oktober
1955. Man menar alltså, att nykterhetsvårdsbyrån
skulle behöva förstärkas
med fem nya befattningshavare femton
månader innan motboken eventuellt slopas.
Kanske får jag härtill också knyta
den reflexionen, att det faktiskt ännu
inte är beslutat, att motboken skall avskaffas.
Det är möjligt, att riksdagen
kommer att fatta det beslutet, men i varje
fall har man här såsom ett argument
för den begärda personalförstärkningen
åberopat en händelse, som ännu icke inträffat,
och en åtgärd som icke blivit beslutad.
Även om man utgår från att riksdagen
kommer att besluta motbokens avskaffande,
förefaller det mig något tidigt
att åstadkomma den begärda personalförstärkningen
femton månader innan
motboken eventuellt skall tas bort.

Jag stärkes i denna uppfattning vid
läsningen av andra propositioner, som
har att göra med den mera aktiva nykterlietsvård
som anses behövlig i samband
med övergången till ett friare försäljningssvstem
då det gäller alkohol. I
proposition 153 begäres inte mindre än
2,3 miljoner kronor till upplysningsverksamhet
på området, därav 700 000 kronor
för nästa budgetår, och man tänker
sig i den propositionen, att verksamheten
skall ledas av ett kansli, som beräknas
kosta 125 000 kronor per år, under
en kanslichef med 30 000 kronor och en
assistent med 17 000 kronor i årslön. Det
nuvarande motbokssystemet innebär
som bekant, att alkoholister över huvud
taget inte får motbok, och de nämnda
planerna tyder på att den väsentliga
uppgiften kommer att ligga på upplysningssidan,
inte på alkoholistvårdssidan.
Den omständigheten att så pass förstklassiga
krafter skall administrera upplysningsverksamheten,
som i varje fall
lönebeloppen ger vid handen, gör en
ännu mera tveksam när man har att bedöma
behovet av en personalförstärkning
på nykterhetsvårdsbyrån. Meningen
är ju, att även den verksamheten skall
starta den 1 juli 1954.

I proposition 155 föreslås vidare, att
betydligt mera pengar än nu skall satsas
på nykterhetsundervisningen. I år är

föreslås höjt med 1 570 000 till 2 195 000
kronor. Även den omständigheten måste
enligt min mening beaktas, eftersom de
huvudsakliga åtgärderna givetvis bör
sättas in på upplysningssidan. Då kommer
jag till den slutsatsen, herr talman,
att vi hinner vid 1955 års riksdag pröva
frågan huruvida socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå
över huvud taget behöver
någon personalförstärkning eller inte.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
punkten 3 fogade reservationen 1 b).

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
med de synpunkter som anfördes
av herr Bengtson, men då jag i någon
mån är medskyldig till den föreliggande
motionen kanske jag ändå skall
tillägga ett par ord.

Det är väl ändå så att den samhälleliga
nykterhetsvården nu står inför en
kraftig upprustning. Såväl de lokala
nämnderna som länsnykterhetsnämnderna
skall ju få väsentligt ökade resurser.
Alkoholistanstalterna skall rustas upp,
och det är även fråga om att inrätta ett
särskilt alkoholistsjukhus. Detta bör såsom
en logisk följd också leda till att
även nykterhetsvårdsbyrån får en rationell
uppläggning. Denna byrå blir väl
det rådgivande och ledande organet, som
i stor utsträckning får ansvaret för vad
som kommer att göras ute i landet på
detta område.

De som i någon utsträckning deltagit
i den samhälliga nykterhetsvården vet
ju, att det är synnerligen angeläget att
det göres mera just på detta område.
Det är väl fråga om det finns så många
andra områden inom den sociala verksamheten,
där vi har en klientel, som
i så hög grad behöver samhällets omvårdnad.
Bland dessa, som hemfallit åt
alkoholmissbruk, möter man skrämmande
heminteriörer och olyckliga människoöden.
Jag kan därför inte förstå annat
än att denna uppläggning för en förstärkning
av den samhälleliga nykterhetsvården
måste vara riktig.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

Nu tycker jag kanske att reservanterna
har snålat litet för mycket. Det var
andra synpunkter som det resonerades
om på tredje avdelningen i statsutskottet,
när den här frågan behandlades.
Men såvitt jag kan förstå täcker ändå
reservationen det väsentliga, alltså nykterhetsvårdsbyråns
uppdelning på två
avdelningar, en för den öppna och en
för den slutna vården.

Vad gäller de synpunkter, som herr
Bergh talade för, är det väl ändå en rätt
krass inställning han här intar. Jag tycker
ju att det förstärkta organ, som skall
handha denna verksamhet, ändå måste ha
en viss tid på sig för att inrikta arbetet
på de vidgade arbetsuppgifter som förestår.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som föreligger
under denna punkt och som rubricerats
1. a).

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Då statsutskottets tredje
avdelning hade att behandla denna punkt
på huvudtiteln fanns det två förslag att
taga hänsyn till. Det var å ena sidan
Kungl. Maj:ts förslag, där det yrkades
en förstärkning av nykterhetsvårdsbyrån
med en förste byråsekreterare, två
amanuenser, ett kanslibiträde och ett
biträde i reglerad befordringsgång. Å
andra sidan var det motionärernas förslag,
som gick ut på en uppdelning av
byrån på två avdelningar med två byrådirektörer.

Efter ingående behandling fann avdelningen
att den förstärkning, som
Kungl. Maj :t hade föreslagit, var att föredra
framför motionärernas förslag. Avdelningen
var nog av den meningen att
vad som bör göras i fråga om nykterhetsvård
bör läggas så nära människorna
som möjligt. De nykterhetsvårdande
organ, som kommer i direkt kontakt med
människorna, nykterhetsnämnderna i
kommunerna och i länen, bör ha ett så
effektivt stöd som över huvud taget är
möjligt, under det att det finns rådrum
när det gäller den centrala ledningen.
Det var i vart fall utskottets mening, och

dessa argument tyckte vi talade så starkt
till förmån för Kungl. Maj:ts förslag, att
utskottet stannade för detta.

Vid behandlingen av ärendet på avdelningen
anmäldes den avvikande mening,
som sedermera fick anhängare då frågan
kom upp i utskottets plenum, och det är
alltså reservationen. Den har haft sin
förespråkare här i kammaren, och ledamöterna
vet ju vad den innehåller. Man
har prutat ned förslaget och i stället
för två byrådirektörer förordat inrättande
av endast en byrådirektörstjänst. Vidare
har man tagit bort en byråsekreterare
och ett kanslibiträde. Åtminstone
är det för mig omöjligt att förstå, att
detta skulle bli en arbetskraftsförstärkning,
som kan vara av något större
värde.

Jag har den uppfattningen, herr talman,
att kammaren kan följa Kungl.
Maj :ts förslag i avvaktan på de ytterligare
erfarenheter, som kan vinnas.

Å andra sidan vill jag gentemot herr
Bergh säga, att det behövs en förstärkning
redan nu, då byrån är hårt belastad
med arbete och ytterligare kommer att
belastas efter den 1 oktober 1955. Men
på den punkten har man ju ett visst
rådrum.

Sedan ber jag att få rätta herr Bergh
på en punkt. Han sade att det fanns 13
personer på nykterhetsbyrån i socialstyrelsen.
Det är nog inte fler än 11 ■— åtminstone
begär man inte pengar för mer
än 11. Vi betalar för 11 tjänstemän, och
hur många det sedan kan vara vågar
jag inte säga, och jag höll på att säga,
att det intresserade mig mindre ■— jag
intresserar mig för dem som vi betalar
för. År det någon vänlig själ som vill
arbeta där ändå, må det vara hänt!

Jag skall inte längre uppehålla tiden,
herr talman, utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Det spelar egentligen ganska liten roll,
herr talman, om man ökar personalen
på en avdelning inom ett så pass stort
verk från 11 till 13, men när herr Karls -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

son ifrågasätter, om jag lämnat exakt
uppgift, vill jag redovisa källan, och det
var socialstyrelsens petitaframställning.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Herr Bergh ställde sig
tveksam till spörsmålet, huruvida det
förslag, som framförts i den reservation,
som är betecknad med a), skulle medföra
några besparingar i framtiden. Han
befarade att det i stället skulle bli ökade
kostnader. Jag vill säga, att det kan väl
varken herr Bergh eller jag bedöma för
dagen. I varje fall från mina utgångspunkter
vore det önskvärt, om det kunde
bli mindre kostnader på det området.
Om det skulle behövas en ökning, kommer
riksdagen att få ta ställning till
det vid annan tidpunkt.

Herr Bergh framhöll vidare, att vi ännu
inte fattat beslut om motbokens avskaffande.
Därvidlag skulle jag vilja säga,
att jag gärna skulle ha sett, att det nu
föreliggande förslaget hade behandlats i
samband med övriga frågor på detta
område. Men mig veterligen har inte
herr Bergh någon gång givit uttryck för
någon sådan uppfattning, om han nu haft
den uppfattningen tidigare.

När herr Bergh säger, att vi fattar dagens
beslut ett år och tre månader innan
motboken skulle avskaffas och att
det är alldeles för lång tid i förväg, vill
jag göra det genmälet, att jag inte kan
säga, vad herr Bergh tänker göra till
nästa år. Om vi tänker oss att vårt beslut
i dag inte skulle träda i kraft förrän
den 1 juli 1955, skulle det bara återstå
tre månader för innehavarna av de nya
tjänsterna att arbeta innan motboken avskaffas.
Det är väl utan vidare klart, att
det är alldeles för kort tid för att man
över huvud taget skall kunna bygga upp
någonting i stil med vad vi här föreslår.

Utskottets talesman herr Karlsson i
Munkedal sade, att man bör lägga huvudvikten
på de nykterhetsvårdande orga -

nen ute i landet när det gäller detta arbete,
och han ansåg att vi har visst rådrum
i fråga om utformningen av den
centrala organisationen. Jag vill bara erinra
om vad jag nyss sade i det sammanhanget,
nämligen att man väntar sig,
att det centrala organet skall ta vissa
initiativ. Under sådana förhållanden har
det den största betydelse, att detta organ
redan från början får sin mest effektiva
utformning.

Slutligen vill jag säga, att det inte alltid
är så, att man får bättre arbetsformer
bara därför att man utökar antalet befattningshavare.
Därför har vi ansett
lämpligt att också göra en uppdelning av
befattningshavarna på två avdelningar,
en för öppen och en för sluten nykterhetsvård,
vilket också föreslagits i reservationen.

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag gjorde kanske fel,
när jag refererade till herr Bengtsons erfarenhet,
då jag sade att jag inte litade
på möjligheterna till att den besparing,
som han talade om, skall bli bestående.
Därom vittnar, tycker jag, herr Bengtsons
svar. Han hade nämligen inte gjort
den erfarenheten, att så fort man inrättar
nya avdelningar hos ett ämbetsverk,
drar det med sig ökade kostnader.
Och när det blir fråga om ytterligare
anslag hjälper det mycket litet, herr
Bengtson, att falla tillbaka på hans argument,
att riksdagen här har en prövningsrätt.
Vi har alltför länge sett, hur
följsamma även herr Bengtson och hans
vänner är, så fort det kommer framställningar
om nya tjänster.

Herr Bengtson förebrådde mig, att jag
hade ansett att man skulle dröja med
detta ärende till nästa vårriksdag, och
han gjorde gällande, att det skulle bli för
kort tid för befattningshavarna att arbeta,
innan motboken avskaffas. Det var
för att i förväg bemöta den invändningen,
som jag redovisade andra åtgärder,
som jag betraktade som väsentliga. De
hör hemma på upplysningssidan och
skall enligt propositionen sättas i gång
redan den 1 juli i år.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! De anföranden, som hållits
av herrar Bergh och Karlsson i Munkedal,
vittnar, såvitt jag förstår, om mycket
liten förtrogenhet med den samverkan,
som äger rum mellan det centrala
organet och de organ, som har hand om
lokalvården, och den tidsföljd som här
måste iakttas.

Herr Bergh tror, att allting är väl beställt,
om vi får en organisation av nykterhetsvården,
som i centrum startar den
1 juli nästa år. Det har ju varit tämligen
stor enighet om att man skall förbereda
övergången till den fria spritförsäljningen
den 1 oktober 1955 genom ett noggrant
förberedelsearbete, där en rad organ
skall vara verksamma för att hindra
ansvällning av bruk och missbruk vid
den tidpunkten.

Vill man hindra en sådan ansvällning
på denna väg, tror jag inte att man,
såsom herr Karlsson i Munkedal föreställer
sig, kan göra det genom att lita på att
de lokala organen självständigt skall
hitta på hur de skall gå till väga. Vi har
bär ett område, där arbetsfördelningen
inellan en central förvaltning och en
lokal förvaltning består i att man planerar
inom den centrala förvaltningen och
överväger möjliga åtgärder, med den
överblick man där har över förhållandena,
och sedermera förmedlar denna
insikt till lokalorganen. Skall det bli
effekt på detta område bör det nog ses
till, att det blir en omsorgsfull förberedelse
inom centralförvaltningen av de
arbetsuppgifter, som skall bedrivas av
de lokala organen.

Skall man upprusta på detta fält, bör
man därför börja i socialstyrelsen.

Jag har faktiskt en praktisk erfarenhet
på ett likartat område. Genomförandet
av det system som nu står i färd att
avvecklas — den första rusdrycksförsäljningsförordningen
av den Brattska
typen som vi hade trädde i kraft den 1
januari 1919 — föregicks av ett förberedelsearbete
inom kontrollstyrelsen som
började redaii 1914. Den ansvällning av
arbetsuppgifter, som ägde rum vid denna
tidpunkt, har aldrig senare uppnåtts
inom detta ämbetsverk. Under trycket av

denna ansvällning av arbetsuppgifterna
genomfördes personalförstärkningar
inom ämbetsverket, men sedan detta initiala
arbete slutförts, minskade arbetsbördan
betydligt. De tjänstemän som så
småningom hade anställts hade inte
längre så mycket att göra som vid den
tidpunkt, då de var sysselsatta med förberedelsearbetet.

Skulle något direktiv i föreliggande
fråga kunna ges mot bakgrunden av denna
erfarenhet, skulle jag vilja säga: Låt
oss se till, att vi har en ganska bred socialstyrelse
just nu! Sedan kan vi överväga,
om vi behöver bibehålla hela organisationen
när denna upprustning väl
är genomförd. Gentemot de synpunkter,
för vilka herr Bergh gjort sig till tolk,
skulle jag sålunda på grundval av mina
erfarenheter vilja hävda en rakt motsatt
mening om tidpunkten för de största
organisatoriska kraven.

Nu är reservationens förslag inte vidare
lyckligt utformat. Jag känner mig
såsom motionär på denna punkt inför
dess förslag ungefär såsom en man, som
i en trafikolycka fått båda benen avklippta,
men av vanföreanstalten fått
en protes endast för det ena benet. Jag
anser nog att det vore lämpligt att man
fick proteser för bägge benen samtidigt.
Ur den synpunkten tror jag att motionernas
förslag är väsentligt överlägset
det förslag som framlagts av reservanterna
inom utskottet.

Men något är kanske bättre än intet,
och jag ber därför, herr talman, att under
uttalande av mitt missnöje även
med detta förslags utformning få yrka
bifall till det förslag, som framlagts av
reservanterna inom utskottet.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Min kännedom om det
ämbetsverk det här gäller och dess arbetsmetoder
är bristfällig — det vill jag
gärna medge, ehuru jag i rätt många år
har försökt sätta mig in i dem; men det
är inte så lätt.

Jag är emellertid övertygad om att
vad en förste byråsekreterare inte förmår
ge anvisning om, det kan han inte

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Ang. förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

heller ge anvisning om sedan han blivit
befordrad till byrådirektör. Ty det är
detta som kommer att hända om kammaren
följer reservanternas linje —• den
förste byråsekreterare som finns i socialstyrelsen
kommer sannolikt att 1''å en
byrådirektörstjänst. Detta är de praktiska
verkningarna av kammarens beslut,
om den skulle följa reservanternas förslag.
Om detta ökar möjligheterna att
ge anvisningar till de lokala organen,
överlämnar jag till herr Englund och
kammarens övriga ledamöter att bedöma.

De anvisningar, som behövs under
denna förberedelsetid, tror jag kan lämnas
av den personal, som är upptagen
i den av Kungl. Maj :t föreslagna avlöningsstaten.
Och förmår den inte göra
detta, då vill jag tillråda herr Englund
att inom det särskilda utskottet verka
för att vi inte genomför den reform, som
föreslagits, tv då kommer det att gå illa
med gamla Sverige. Om vi inte kan tro
att de lokala organen kan göra någonting
utan pekfinger från Stockholm, då
är det bäst att skrinlägga hela projektet
—- det är jag alldeles övertygad om.

Jag gläder mig i mitt hjärta, att folkpartisten
herr Englund, som säkerligen
många gånger tagit ordet »centralbyråkrati»
i sin mun — jag ser att han gör
en avböjande gest, men ansvaret faller
i varje fall på partiet han tillhör, som
uppfann detta uttryck — nu står och
talar så varmt för denna centralbyråkrati
in absurdum, som han här gör.

Jag hoppas verkligen, att kammaren
följer utskottet och att den blivit förstärkt
i den uppfattningen av herr Englunds
inlägg.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Med anledning av herr Englunds anförande
vill jag konstatera, att det måste
brista åtskilligt i logiken i hans funderingar,
alldenstund han med ett visst
eftertryck begärde, att vi skulle få en
så bred socialstyrelse som möjligt, varpå
han anslöt sig till den reservation,
som innebar en inknappning i fråga om

personalen hos socialstyrelsen. Jag förstår
inte denna logik.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herr Berghs m. fl. vid
punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de liärå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades
i herr Ohlons m. fl. reservation.

Herr Bergh äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 5 punkten 3 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Berghs m. fl. vid punkten anförda reservation.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Anslag till ferieresor för barn.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 64.

Nej — 56.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej •—- 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Anslag till ferieresor för barn.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för barn för budget -

året 1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
2 800 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (1:65) och den andra
inom andra kammaren av fru Boman
in. fl. (II: 93), hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts dels att riksdagen till ferieresor
för barn för budgetåret 1954/55
måtte anvisa ett förslagsanslag av
2 300 000 kronor, dels ock att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte företaga en allmän
översyn av bestämmelserna för erhållande
av bidrag till fria resor för barn.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att motionerna 1:65 och 11:93, i
vad de avsåge bestämmelserna om bidrag
till fria resor för barn, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

b) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna I: 65 och II: 93, i vad de berörde
förevarande anslag, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
b hemställa att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
motionerna 1:65 och 11:93, i vad de
berörde förevarande anslag, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 2 700 000
kronor.

Herr BERGH (h):

Herr talman! I den reservation som
är fogad vid denna punkt förutsättes
icke för närvarande någon ändring av
de grunder för detta anslags tillgodonjutande
som är bestämda. Däremot driver
reservanterna den meningen att anslaget
nog icke behöver uppföras med så högt
belopp som skett i propositionen.

Man kommer till detta resultat, när
man försöker bedöma resfrekvensen näs -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

ta budgetår. Jämför man till en början
år 1951 med år 1952 i detta hänseende,
finner man att en icke oväsentlig sänkning
av frekvensen inträffade det senare
året, och inte ens socialstyrelsen,
vilken som bekant inte har större hämningar
när det gäller att begära pengar,
räknar med någon stegrad resfrekvens.
Om man utgår ifrån att antalet resor
under nästa budgetår blir detsamma
som under innevarande, kan man, såsom
statskontoret har påpekat, utan fara
för överskridande sänka anslaget icke
bara med 100 000 kronor, såsom Kungl.
Maj föreslagit, utan med 200 000. Reservationen
innebär alltså att man med
utgångspunkt från den beräknade belastningen
icke behöver uppföra anslaget
med mera än statskontoret föreslagit,
2 700 000 kronor.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Den här frågan har
diskuterats så sent som år 1952, och vi
har ju haft rätt ingående resonemang
om den. Utskottet har gjort sig förvissat
om att socialstyrelsen varje år strävar
efter att åstadkomma största möjliga
besparing när det gäller utgifterna
för vårdarna, bl. a. genom att ordna
med gruppresor, och försöker göra organisationen
så praktisk och enkel som
möjligt. Då vi som sagt i riksdagen har
diskuterat frågan så ingående förut vill
jag gärna bespara kammaren att ge mig
in i något längre resonemang i dag.

När herr Bergh nu föreslår en sänkning
av anslaget är det måhända att
betrakta som en demonstration. Anslaget
är ju av förslagsanslags natur — man
måste betala ut pengar till samtliga som
är berättigade därtill. Ur den synpunkten
har vi alltså inte heller något skäl att
biträda reservationen i detta stycke.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
driver den meningen, att eftersom

Anslag till ferieresor för barn.

det här är fråga om ett förslagsanslag,
så kan man mycket väl ta upp till det
belopp som Kungl. Maj :t föreslagit. Hans
resonemang förutsätter tydligen, ätt man
inte behöver anpassa förslagsanslagens
slutsumma efter ett bedömande av vad
kostnaderna kan komma att stiga till.

När man nu beträffande frekvensen
dels kan stödja sig på socialstyrelsens
bedömande, dels kan räkna själv och
dels kan åberopa statskontorets uttalande,
som uteslutande bygger på en bedömning
av vad som kan behövas, så
förefaller det mig som om vi som reserverat
oss är i gott sällskap. Man behöver
ju inte föra upp ett förslagsanslag till
mera än vad som beräknas komma att
gå åt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den av herr Bergh in. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Bergh m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Om sjömansutbildning vid statens ungdomsvårdsskolor.

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 31—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Om sjömansutbildning vid statens ungdomsvårdsskolor.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1954 förordat, dels godkänna avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1954/55,
dels ock till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 4 557 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en redogörelse
för förhållandena vid Lingatans
yrkesskola, som riksdagens år 1953 församlade
revisorer lämnat under § 11 i
sin berättelse.

I en inom första kammaren av herr
Hesselbom väckt motion (1:144) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att sjömansutbildning skulle anordnas å
Lingatan fr. o. m. budgetåret 1954/55 i
enlighet med ett av ungdomsvårdsskoleutredningen
framlagt förslag. Alternativt
hade hemställts, att riksdagen måtte i
princip fatta beslut om sådan sjömansutbildning
samt att riksdagen i anslutning
därtill måtte besluta, att fr. o. m. budgetåret
1954/55 Lingatans yrkesskola skulle
tillföras Forsane som sjömansskola, att
vid Forsane—Lingatan utbildning skulle
ordnas för däcksmanskap samt att av det
av Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln
äskade reservationsanslaget till Statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Byggnadsarbeten m. m. 50 000
kronor skulle anvisas för byggnadsarbeten
vid Lingatan.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen I: 144 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte i anledning av
riksdagens revisorers uttalande angående
Lingatans yrkesskola i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört;

III. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1954 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1954/55;

c) till Statens skolor tillhörande barna och

ungdomsvården: Avlöningar för

budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 4 557 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Hesselbom,
som dock ej antytt sin mening.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Under förevarande punkt
i det föreliggande utskottsutlåtandet har
utskottet tagit ställning till det av den
s. k. ungdomsvårdskoleutredningen
framlagda förslaget angående utveckling
och omläggning av yrkesutbildningen
vid ungdomsvårdsskolorna. Det av
Kungl. Maj :t framlagda och av utskottet
tillstyrkta förslaget följer i allt väsentligt
denna utrednings förslag. Detta
kommer att innebära en kraftig förstärkning
av skolornas möjligheter att klara
den verksamhet, som de är avsedda för,
och förslaget är därför att hälsa med
mycket stor tillfredsställelse.

Som jag ser på saken innebär en god
yrkesutbildning för denna ungdom liksom
för ungdomen i allmänhet större
möjligheter att klara sig i framtiden. Det
har vid diskussionen om vilka utbildningsgrenar
som bör väljas från en del
håll sagts, att det viktiga inte är ut -

Onsdagen den 24 mars 1954 fm,

Nr 11.

Om sjömansutbildning vid statens ungdomsvårdsskolor.

bildningen i och för sig utan att åstadkomma
något slags sysselsättningsterapi.
Detta kan möjligen gälla för de psykiskt
efterblivna, men beträffande normalklientelet
har jag den bestämda uppfattningen,
att man genom en verklig och
god yrkesutbildning kan vinna mycket
såväl ur samhällets som ur den enskildes
synpunkt. När det gäller att välja
lämpliga utbildningsgrenar bör man ta
hänsyn dels till vilka yrken som visat
sig vara lockande för den ungdom det
här gäller, och dels till de resultat, som
kan åstadkommas under den relativt
korta vårdtid som man på senare tid
strävat efter och också kommit ned till.

Man bör alltså välja det yrke, där en
kort utbildning kan ge resultat. Jag har
därför i min motion ställt mig litet tveksam
till Kungl. Maj:ts förslag att inrätta
yrkesutbildning för elektriker vid inte
mindre än två skolor. Det är nämligen
här fråga om ett av de yrken som har
den längsta utbildningstiden. Normalt
tar utbildningen sex år, och ett halvårs
vistelse vid en yrkesskola kan inte ge så
värst mycket, om eleverna inte har varit
verksamma i yrket tidigare. Jag har
därför som sagt ställt mig tveksam till
om man nu bör satsa så hårt på just
denna yrkesgren, att man skulle införa
denna yrkesutbildning vid två skolor
samtidigt. Det torde vara lämpligt att
man här nöjde sig med att göra ett försök
vid en skola för att se, hur det slår
ut. Statsutskottet har också rekommenderat
en ytterligare undersökning på
den punkten och sagt att därvid bör
kontakt tas med de lokala skolstyrelserna.
Detta statsutskottets ställningstagande
vill jag livligt understryka.

Om man alltså kan uttala sin tillfredsställelse
över det förslag som föreligger,
så finns det en punkt, där Kungl. Maj:t
inte ansett sig kunna följa utredningens
förslag, och det gäller skapandet av en
sjömansutbildning vid dessa skolor. I
detta avseende har utredningens förslag
blivit tillstyrkt av såväl redareföreningen
som sjöfolksförbundet, och socialstyrelsen
har för sin del också tillstyrkt
det. Enligt min uppfattning är detta en
mycket lämplig utbildningsgren, bland

annat därför att man där kan nå ett resultat
på relativt kort tid. Utredningen
har tänkt sig att vederbörande ungefär
i ett halvår skulle få viss utbildning på
skolan och sedan under lika lång tid få
tjänstgöra på något av handelsflottans
fartyg. Mot bakgrunden av det faktum,
att av år 1951 utskrivna manliga elever
från ungdomsvårdsskolorna inte mindre
än 16,2 procent gick till sjöss, kan man
ställa sig frågan, om det var lyckligt att
dessa ungdomar utan någon som helst
utbildning fick gå till sjöss. Flertalet av
de ungdomar, som gått i dessa skolor,
går inte till sjöss direkt från skolan utan
ofta först något år efter utskrivningen.

Det bär invänts att sjömansyrket skulle
vara synnerligen olämpligt för dessa
ungdomar, därför att de skulle råka ut
för alltför stora frestelser i de stora
hamnstäderna. Jag tror för egen del att
några dagars vistelse i en större hamnstad
innebär mindre frestelser för dessa
ungdomar än om de stadigvarande skall
vistas exempelvis i Stockholm. Man bör,
när man diskuterar dessa frågor, också
hålla i minnet att de, som kommer till
dessa ungdomsvårdsskolor, i huvudsak
kommer från de tre största städerna i
vårt land, och det är inte alltid så lyckligt
att de får återvända till sina hemstäder
där de återigen kommer i kontakt
med sådana element som kanske varit
den avgörande orsaken till att de över
huvud taget blivit omhändertagna av
samhället.

Man kan också ha anledning fråga sig,
hur det har gått för dessa f. d. yrkesskoleelever
som har gått till sjöss. Några
mera omfattande utredningar härom har
inte gjorts, men enligt en nyligen företagen
undersökning har det visat sig att
av elever, som under de sistförflutna tio
åren varit intagna på Forsane yrkesskola,
har ett 60-tal gått till sjöss. Av dessa 60
elever har bara ett fåtal gått direkt från
skolan. Flertalet har alltså först efter något
eller några år hamnat på en båt. Av
detta 60-tal elever har en, säger en, varit
föremål för åtgärd från den av redareföreningen
och sjöfolksförbundet gemensamt
tillsatta undersöknings- och
bestraffningsnämnden. Inom parentes

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Om sjömansutbildning vid statens ungdomsvårdsskolor.

sagt blev vederbörande straffad med avstängning
från påmönstring under viss
tid. Han liade för övrigt gått till sjöss
flera år efter det att han hade utskrivits
från skolan, och det skedde utan skolans
medverkan eller kännedom. Dessutom
har fem sådana elever anmälts för nämnden,
men dessa anmälningar har inte
föranlett någon åtgärd från nämndens
sida. Denna undersökning visar att dessa
ungdomar har klarat sig förvånansvärt
bra, och det skulle naturligtvis gå
mycket bättre för dem, om de, när de
gick till sjöss, hade en viss utbildning
för sjömansyrket, så att de hade möjlighet
att hävda sig på ett helt annat sätt.
Genom den gallring, som kunde ske vid
skolorna, skulle man kunna skapa ytterligare
garantier för att det skulle gå väl
för dessa pojkar.

Utskottet ställer sig inte avvisande
mot en sjömansutbildning men rekommenderar
att man skall undersöka möjligheterna
att ordna en sådan vid redan
befintliga kommunala sjömansskolor. Ja,
skulle man lyckas därmed, har jag för
min del ingenting att invända, men ett
sådant resonemang kan man ju föra beträffande
en hel del yrken, då vi har yrkesskolor
av olika slag i vårt land. Man
har emellertid inte lyckats lösa problemet
på den vägen, utan man har fått inrätta
dessa speciella internatskolor. Tyvärr
är det nog så, att man måste fortsätta
på den vägen även i framtiden.

Det är en omständighet till, som jag
har påtalat i min motion och som gör,
att denna fråga nu skulle kunna lösas
på ett rimligt sätt och utan alltför stora
kostnader för statsverket. Såsom framgår
av utskottets utlåtande, har riksdagens
revisorer framställt vissa erinringar
emot att en av dessa ungdomsvårdsskolor,
nämligen Lingatans yrkesskola i Bohuslän,
för närvarande inte användes för
sitt ändamål. Det är angeläget ur såväl
statsfinansiell synpunkt som ungdomsvårdens
synpunkt att denna skola så
snart som möjligt kommer till en vettig
användning. Enligt ungdomsvårdsskoleutredningens
och socialstyrelsens uppfattning
skulle denna skola med vissa
kompletteringar kunna lämpa sig väl

som en sjömansskola. Socialstyrelsen säger
i sitt yttrande över revisorernas berättelse,
att såväl utredningen som socialstyrelsen
har funnit, att det mest ändamålsenliga
och billiga alternativ som
framförts beträffande skolans framtida
användning är förslaget om att där inrätta
en sjömansskola. Enligt utredningens
mening kommer platsbehovet vid
ungdomsvårdsskolorna att öka under den
närmaste tiden, och det torde bli nödvändigt
att på ett eller annat sätt tillgodose
detta ökade platsbehov. När man
nu redan har en skola som inte användes,
bör man enligt min mening allvarligt
överväga, om man inte kan utnyttja
denna. Huvuddelen av kostnaderna för
att åstadkomma en hygglig skola vid Lingatan
faller på personalbostäder, och sådana
måste ändå byggas, oavsett var man
förlägger en eventuell ny skola.

Herr talman! Jag har därför kommit
till att mycket starka skäl talar för ett bifall
till den av mig väckta motionen.
Men jag skall, herr talman, inte nu ställa
något yrkande om ett sådant bifall, utan
jag skall sluta med en hemställan till
statsrådet och chefen för socialdepartementet,
att han utan tidsutdräkt måtte
på nytt ta upp frågan om att inrätta en
sjömansskola. Såsom jag tidigare har påpekat,
är det två viktiga ting som skulle
kunna vinnas genom ett snart beslut i
frågan, dels en förbättrad utbildning för
de elever från ungdomsvårdsskolorna
som går till sjöss, dels en vettig användning
av en statens fastighet, som nu inte
är till någon nytta.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Då herr Hesselbom inte
ställde något yrkande om bifall till sin
motion, har inte heller jag anledning att
närmare diskutera motionen. Det är
emellertid ganska påfallande att herr
Hesselbom, som är utbildad elektriker,
bär avstyrkt utbildning i elektrikerfacket
på Forsane ungdomsvårdsskola, medan
han däremot har motionerat om att starta
en sjömansskola vid Lingatan. Jag är
övertygad, att om herr Hesselbom haft
bara eu tiondel så mycket kunskap om

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Om sjömansutbildning vid statens ungdomsvårdsskolor.

sjömanslivet som han har om elektrikeryrket,
skulle han inte ha väckt denna
motion.

Jag har givetvis ingenting emot sjömansutbildning;
sådan är säkerligen
mycket befogad, och jag tror denna utbildning
är eftersatt i vårt land. Vad
jag däremot inte kan tro på är att man
skall kunna utbilda sjömän av den kategori
ungdom som här avses och utbilda
dem genom att samla dem i en liten
grupp, isolerade i en särskild skola, och
så skicka ut dem i handelsflottan. Den
lokala skolstyrelsen på Lingatan, som
har haft tillfälle att yttra sig över ungdomsvårdsskoleutredningens
förslag, har
också på det bestämdaste avstyrkt denna
skola, som den betraktar såsom synnerligen
verklighetsfrämmande.

Eftersom jag nu har ordet, herr talman,
skall jag också något litet beröra
revisorernas berättelse och utskottets
yrkande med anledning därav. Jag har
haft nöjet att tillhöra skolstyrelsen för
Lingatans ungdomsvårdsskola under
några år, och jag vill här bestyrka, att
vad riksdagens revisorer har yttrat står
fullt i överensstämmelse med de verkliga
förhållandena vid Lingatan, över
revisorernas yttrande har socialstyrelsen
avgivit en förklaring. Jag skall be
att få göra ett litet citat ur densamma.
Den finns återgiven i de tryckta handlingar
som har utdelats till kammarens
ledamöter. Som förklaring till revisorernas
anmärkningar rörande Lingatan
säger socialstyrelsen: »Vad särskilt beträffar
Lingatan ha givetvis de speciella
förhållandena vid skolan såsom de
täta personalbytena, den mindre kompetente
rektorsvikarien och redogöraren,
den nya och i hithörande arbetsuppgifter
till en början oerfarna styrelsen samt
problemen i samband med verksamhetens
upphörande, krävt en särskilt stor
aktivitet från socialstyrelsens sida, lokalstyrelsens
medverkan vid besluten
bär främst skett genom ordföranden.»

Socialstyrelsen söker sålunda övervältra
skulden och ansvaret dels på en
tillförordnad tjänsteman och dels på
den, som socialstyrelsen säger, oerfarna

lokalstyrelsen. Jag skall inte vittna i
egen sak, men jag vill passa på tillfället
här att tillbakavisa den anmärkning,
för att inte säga beskyllning, som
socialstyrelsen har riktat mot en tjänsteman,
så mycket mer som denna tjänsteman
icke i någon som helst riktning
har kunnat påverka förhållandena vid
skolan, alldenstund hon blev förordnad
efter det att socialstyrelsen beslutat
nedlägga skolan. Hon har endast tjänstgjort
två månader under skolans avveckling.

Till belysning av socialstyrelsens betygsättning
av styrelsens ledamöter vill
jag bara nämna, att en av dess ledamöter
var med om att stifta Lingatans ungdomsvårdsskola
redan år 1922. Hon var
skolans första rektor under ett antal år
och har sedan 1926 tillhört styrelsen.
En andra ledamot har tillhört styrelsen
i ett 20-tal år och har dessutom stor
erfarenhet från sin sociala verksamhet
i sin hemstad Göteborg. En tredje ledamot
är mångårig lärare vid en lantmannaskola
och torde i denna egenskap ha
någon erfarenhet om ungdomens fostran.
Själv har jag ingen tidigare erfarenhet
från denna verksamhet. För min
egen del kan således socialstyrelsens
betygsättning vara riktig, men jag vill
ändå för att belysa vederhäftigheten av
socialstyrelsens betygsättning ha framfört
detta vad det gäller styrelsens övriga
ledamöter.

Jag vill till sist endast understryka
vad revisorerna och utskottet säger på
denna punkt, nämligen att det är »önskvärt
att ungdomsvårdsskolornas lokala
styrelser beredes ökade möjligheter till
självständigt bedömande och handlande».
Jag känner ju inte till förhållandena
vid andra ungdomsvårdsskolor, men
inom den styrelse, som jag har tillhört,
har jag gjort den erfarenheten, att styrelsens
inflytande på såväl personalfrågorna
som elevfrågorna var i det närmaste
inget. Vi fick nöja oss med rapporter
om vad som hade åtgjorts från
iektor och socialstyrelsen och därmed
punkt. Här föreligger säkerligen ett mycket
stort behov av att verkligen utöka

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Om sjömansutbildning vid statens ungdomsvårdsskolor.

de lokala styrelsernas befogenheter inom
ungdomsvården.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag begärde ordel, då
herr Hcsselbom, som det föreföll, pressade
utskottets uttalande i det föreliggande
utlåtandet rörande intresset för
sjömansutbildningen. Personligen har
jag intresse av att undersökning göres
om en sådan utbildning. Utskottet har
anfört alt frågan om en sådan utbildning
är en uppgift, som i första hand
ankommer på Kungl. Maj:t att undersöka
vid den översyn av ungdomsvården,
som nu skall ske, för att se vad
som kan göras på den punkten. Utskottet
har inte uttalat någon som helst mening,
och jag fruktar, att om frågan
skulle ha ställts på sin spets, det vill
säga om riksdagen haft att ta ställning
till inrättandet av sjömansutbildning vid
Lingatan, hade väl detta gått motionären
emot. Jag fruktar att det hade blivit resultatet,
efter vad som framgick av de uttalanden
som gjorts vid behandlingen
i avdelningen. Men så kommer man fram
till att det ändå var klokast, att Kungl.
Maj:t, om Kungl. Maj:t finner det påkallat,
tar upp frågan till närmare prövning.
Då skall de element komma in, som tidigare
har nämnts beträffande möjligheterna
att utbilda pojkarna i fråga i de
kommunala sjömansskolor, som finns,
med hänsyn till de krav som man måste
ställa på fostran och utbildning för dessa
speciella elever. Även detta får man
väl ta hänsyn till, då herr Hcsselbom
säger att de tekniska kurser i elektroteknik,
som departementschefen hade föreslagit,
kanske inte kan anses lämpliga
med hänsyn till den långa utbildningstiden
på sex år. Jag tror att man får se
dessa förslag mot bakgrunden av att det
gäller att hitta på sådant som dessa pojkar
kan vara intresserade av att få
pyssla med.

Då kan självfallet en utbildning och
en fostran kombineras, och då kan väl
understundom, åtminstone under första

tiden, tyngdpunkten få läggas på det
fostrande momentet. Det är väl så man
måste se på varje utbildningsgren vid
ungdomsvårdsskolorna, och ser man på
detta sätt, tror jag, med hänsyn till att
dessa pojkar har ett sådant intresse för
mekaniska ting, att departementschefens
förslag är ganska väl motiverade.

Förklaringen till att vi ändå inte direkt
följt dem i utskottet är den, att det
stycke, som behandlar denna sak, är resultatet
av en kompromiss. Det fanns de
som ville anordna en sådan gren av yrkesutbildningen
vid en av skolorna —
det gällde åtta pojkar, ty det rör sig inte
om fler vid varje skola — och så se tiden
an när det gäller den andra gruppen,
vid Forsane, där herr Hesselbom är
styrelsens ordförande. Men då sade vi
oss, att detta ändå är en liten fråga. Vi
må lägga i Kungl. Maj :ts hand att göra
denna sak efter ytterligare kontakter
med de lokala styrelserna. Det är förklaringen
till att skrivningen har blivit
sådan den är.

Jag vill säga ytterligare endast ett par
ord, och jag kommer då tillbaka till sjömansutbildningen.
Jag kan i allt väsentligt
instämma med var herr Karl Andersson
sagt här i fråga om Lingatans
lämplighet som sjömansskola. Jag har
alldeles motsatt uppfattning mot herr
Hesselbom om lämpligheten av att denna
skola förlägges till Lingatan. Skall vi
ha en sjömansskola, måste den ligga på
en annan plats. Jag skulle tro att det
blir ganska svårt att hitta någon sådan,
men det må bli en Kungl. Maj :ts uppgift.

Eftersom det nu kommit ett så positivt
uttalande och en tolkning, söm om
vi skulle inom utskottet vara färdiga
med sjömansutbildningen på Lingatan,
ville jag bara ha sagt ifrån att så ingalunda
är fallet. Det får ske en omprövning
hos Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Till herr Karlsson i Munkedal
vill jag säga, att hade jag lagt in
den tolkning i utskottets utlåtande som
herr Karlsson gjorde gällande att jag

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

gjorde, hade jag inte behövt hålla mitt
anförande här. Det var med anledning
av att utskottet icke skrivit så som jag
helst sett, som jag riktade min vädjan
till departementschefen.

Gentemot herr Karl Andersson i Rixö
vill jag säga, att jag inte vänt mig emot
att man skulle försöka med utbildning
av elektriker vid ungdomsvårdsskolorna.
Jag har endast sagt att man väl ändå
borde kunna pröva sig fram, börja med
en skola och se hur försöket där slog ut.
Om man sedan börjar i Sundbo eller
Forsane är en ren lämplighetsfråga.

Herr Gustaf Karlsson, det är inte bara
fråga om åtta pojkar, utan även om
50 000 kronor till utrustning för denna
yrkesundervisning, och det kan väl åtminstone
ha någon betydelse för en så
ekonomiskt sinnad man som ordföranden
i statsutskottets tredje avdelning.

Sedan säger herr Karl Andersson att
han finner det belysande att jag som
elektriker går emot elektrikerutbildning
men talar varmt för sjömansutbildning
som jag inte har det minsta begrepp om.
Jag skall villigt erkänna att jag förmodligen
känner förhållandena till sjöss
sämre än t. o. m. herr Andersson. Visserligen
är jag uppväxt vid Sveriges
största insjö, men herr Andersson har
ju haft sin varelse vid det stora västerhavet,
varför han förmodligen har bättre
hum om dessa saker än vad jag har.
Men min ståndpunkt stöder jag på den
uppfattning som ordföranden i Svenska
sjöfolksförbundet, ledamoten av riksdagens
andra kammare Jerker Svensson
gjort sig till tolk för under dagens debatt
i andra kammaren. Han torde känna
sjömanslivet bättre än både herr Andersson
och jag tillsammans, och han
tror på värdet av denna utbildning, och
tror att det skulle bli möjligt att få in
dessa ungdomar i ett ordnat samhällsliv,
därest man ger dem en chans till utbildning,
innan de går till sjöss, då förr
eller senare en stor del av dem ändock
hamnar på våra båtar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

6 Första kammarens protokoll 1954. Nr 11.

Punkten 36.

Ang. övervakararvodena inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 281 och
11:374 till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Omkostnader
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 3 347 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 281, av
herr Lindblom m. fl., och II: 374, av
herr Ohlin m. fl., hade hemställts, att
riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts
förslag måtte till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Omkostnader
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 3 358 000 kronor.
Motionärernas förslag innebar, att
eu i propositionen förordad medelsanvisning
för upplysningsarbete i syfte att
få fram flera och frivilliga övervakare
skulle höjas från 5 000 till 10 000 kronor,
varjämte de nu utgående övervakararvodena
om högst sex kronor per månad
föreslagits skola höjas till tio kronor
per månad.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Utskottet har på den förevarande
punkten avstyrkt en motion
från folkpartihåll om en höjning av
arvodena till övervakare inom ungdomsvårdsskolorganisationen.
Det nu berörda
yrkandet i motionerna utgör ett
avsnitt ur ett större sammanhang som
gäller ungdomssociala frågor i allmänhet.
Under dagens interpellationsdebatt
har från olika håll betonats nödvändigheten
av att man får lämpliga övervakare.
Även utskottet delar den meningen.
Ett av de största problemen, då det
gäller att ta hand om detta klientel, är
väl just att få goda övervakare.

Nu liar det tagits ett betydelsefullt steg
i detta avseende, i det att man har intresserat
ungdomsorganisationerna, och
det har bildats ett samarbetsorgan för
frivillig övervakning, däri socialstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen medverkat.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande m. m.

Det är ej mindre än 24 organisationer^
som på det sättet gått i bräschen för att
få fram flera övervakare. Det är också
anledning att antaga, att man genom
den åtgärden nu skall kunna få fram flera
övervakare än tidigare.

För övervakningsuppdrag har emellertid
inte utgått någon större ersättning.
Det har nu gjorts en framställning om
ökat bidrag till dessa arvoden, övervakarna
har tidigare inte haft mer än
sex kronor per månad. Socialstyrelsen
anser att den siffran är för låg och önskat
få en ökning. T. o. m. statskontoret
har anmält att det inte har någonting
att erinra emot en höjning. Departementschefen
har emellertid inte gått med
på någon höjning.

Hur skall det vara möjligt att få goda
och för sin uppgift väl kvalificerade
övervakare, om de inte får en ersättning,
som något så när står i proportion
till det ansvarsfulla uppdraget? Vad
är det för mening att lägga ned stora
kostnader på anstaltsvård, om man inte
beflitar sig om att vederbörande intagen
kan få en god handledning, sedan
han har frigivits från anstalten. Det är
uppenbart att vi måste ägna denna sida
av vård större omsorg än vad som hittills
skett. Snålheten här kan bli ett ödesdigert
missgrepp, som kan komma att
kosta mångdubbelt mer än den lilla förhöjning
av ersättningen, varom nu är
fråga.

Utskottet har motiverat sitt avslag med
att bestämmelserna om arvoden åt övervakare
inom ungdomsvårdsorganisationen
i stort sett medger samma ersättningsmöjligheter
som vid övervakning
enligt lagarna om villkorlig dom och
villkorlig frigivning. Enligt utskottets
mening bör frågan om en höjning av
arvodena behandlas och prövas i ett
sammanhang.

Det ligger naturligtvis åtskilligt i att
dessa arvodesfrågor bör prövas gemensamt.
Vi har i motionen på den punkten
yttrat, att vi för vår del finner det
naturligt, att dessa belopp höjes i avvaktan
på en sådan allmän översyn av
övervakningsbestämmelserna inom olika
vårdområden, som kan befinnas erfor -

derlig. Vårt yrkande går ut på en höjning
till 10 kronor, eller samma belopp
som socialstyrelsen begär.

Det kan inte förefalla vara något högt
tilltaget ersättningsbelopp för den uppgift,
varom det här är fråga. Jag delar
utskottets mening att det givetvis vore
bäst, om dessa arvodesfrågor prövades
gemensamt, men jag är rädd för att man
därigenom skjuter hela frågan ifrån sig
på obestämd tid. Vad som bör göras i
det här avseendet bör göras snart. Vi
har inte råd att dröja med ett avgörande
på denna punkt.

Så som ärendet nu ligger till och då
föreliggande spörsmål kommer att tas
upp i annat sammanhang, när motionen
i dess helhet kommer att behandlas av
utskottet och föreläggas riksdagen för
avgörande, har jag, herr talman, för tillfället
inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 37—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kort Andersson m. fl. (1:145) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Bakeröd m. fl. (II: 178), hade
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att av anslaget till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. för statliga steninköp anvisa
de ytterligare medel, utöver
1 000 000 kronor, som kunde visa sig
erforderliga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört bland annat:

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande m. m.

»Sedan riksdagen förra året fattade
beslut om att de statliga stenbeställningarna,
under förutsättning att svårigheter
icke uppkom att sysselsätta den äldre
arbetskraften, skulle avvecklas, har avsättningsförhållandena
inom stenindustrien
utvecklats i ogynnsam riktning. I
anledning härav har Kungl. Maj:t hittills
under innevarande budgetår anvisat
4,8 miljoner kronor till statliga stenbeställningar.
Med hänsyn till ovissheten
om marknadsläget förordar utskottet
i likhet med departementschefen att
medel för ändamålet får stå till Kungl.
Maj:ts förfogande jämväl under nästa
budgetår. Utskottet har härvid i anslutning
till yrkandet i motionerna I: 145
och II: 178 förutsatt, att medel för statliga
beställningar skall kunna anvisas i
den utsträckning, som betingas av behovet
att säkerställa sysselsättningen för
ifrågavarande arbetskraft.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må

a) i anledning av motionerna I: 145
och II: 178 godkänna vad utskottet ovan
anfört;

b) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor.»

Herr BOO (s):

Herr talman! Under förevarande punkt,
som berör kostnader för arbetslöshetens
bekämpande, har upptagits ett par
spörsmål av principiell art, omkring vilka
jag skulle vilja rikta en del frågor
till i första hand herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet men
kanske även till utskottets företrädare.
Förhållandet är följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i skrivelse
under år 1953 föreslagit, att i
fortsättningen skall till beredskapsarbeten
få hänvisas icke endast sådana arbetslösa,
som är anmälda såsom hjälpsökande
hos arbetslöshetsnämnd, utan
även arbetslösa, som är anmälda hos arbetsförmedlingarna
i övrigt. Departementschefen
tillstyrker detta förslag med
motiveringen att beredskapsarbetena som

sådana är en smidigare form för arbetslöshetens
bekämpande och bör kunna
utnyttjas även för hos arbetsförmedlingarna
direkt anmälda arbetslösa. Det skall
här ankomma på Kungl. Maj:t att mjuka
upp hänvisningsreglerna i avsedd riktning.
Allt detta är enligt min mening bra
och en utveckling åt rätt håll. Också
utskottet har tillstyrkt denna omläggning.

I detta sammanhang har man också
tagit upp en annan principfråga, som
rör den övre åldersgränsen för erhållande
av arbetslöshetshjälp. För närvarande
gäller att som regel utbetalas inte kontantunderstöd
till person som har fyllt
67 år. Däremot kan dylika personer under
vissa förhållanden få vara med om
beredskapsarbete. De kan även få arkivarbete
och musikerhjälp. Det förbehåll,
som här görs, är behovsprövning, varjämte
man skall undersöka vederbörandes
fysiska förutsättningar, med hänsyn
till beredskapsarbetets art o. s. v. Nu
föreslås att gränsen för samtliga dessa
hjälpformer skall bli inträdet i pensionsåldern.
Fortfarande görs dock två direkta
undantag. Det ena gäller person
som fyllt 67 år men som fortfarande har
försörjningsplikt mot minderåriga. Det
andra undantaget gäller utlänningar som
inte har rätt till folkpension. Även här
skall Kungl. Maj :t meddela närmare bestämmelser
om tillämpningen.

Denna princip, att samhället vid sidan
av folkpensionen inte skall ge andra förmåner,
såsom arbetslöshetsunderstöd
från arbetslöshetsnämnderna, torde få
anses vara en riktig inställning. Men frågan
är mycket komplicerad, och den
blir än mer komplicerad i och med att
man får till stånd ett betydligt vidgat
hänvisningsförfarande därigenom att
även arbetsförmedlingarna direkt kan
hänvisa arbetslösa till beredskapsarbete.

Enligt min mening måste man här fortfarande
ha smidiga övergångsbestämmelser.
Om jag får använda ett slanguttryck
för att ange vad jag menar, skulle jag
vilja säga, att det icke får bli ett »idiotstopp»
på 67-årsdagen.

För att belysa vad jag åsyftar vill jag
ta ett exempel, visserligen konstruerat,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande m. m.

men säkerligen ett fall som uppkommer
även i praktiken. Vid en arbetslöshetskris
kan män, som fyllt 66 år, bli hänvisade
till beredskapsarbeten. De är
friska och arbetsföra. Under beredskapsarbetstiden
fyller dessa män så småningom
67 år, kanske vid en tidpunkt då
vederbörande står mitt uppe i ett lagackord.
Då frågar man sig: Hur skall man
förfara med dessa män? Skall de omgående
skickas bort?

Jag kan utbygga exemplet vidare. Om
männen i fråga är medlemmar i en erkänd
arbetslöshetskassa och skickas bort
från beredskapsarbete, kan de återvända
till arbetsförmedlingen, där anmäla sig
såsom arbetssökande och bli understödsberättigade.
Det kan också inträffa att
de går tillbaka ut i den öppna marknaden
och där lyckas få arbete i sitt gamla
eller i något annat yrke före de yngre
kamrater, som står kvar i beredskapsarbete.
Det finns heller inget som hindrar
att de kan få anställning i andra av statliga
verk bedrivna arbeten, som inte
är beredskapsarbete, men som tillkommit
i sysselsättningssyfte och som ur anslagssynpunkt
jämställs med beredskapsarbeten.

Man må också beakta, att dessa människor,
om de inte råkat ut för sin icke
självförvållade arbetslöshet, i allmänhet
skulle ha stannat kvar i sitt gamla arbete,
så länge hälsa och krafter stått
dem bi. De skulle då själva ha valt den
tidpunkt, då de velat lämna produktionslivet.

lag har, herr talman, ingenting i princip
att erinra mot vad som anförts från
arbetsmarknadsstyrelsen och departementet.
Jag har bara velat understryka
angelägenheten av att övergångsbestämmelserna
blir så mjuka som möjligt. Med
hänsyn till de människor, som det här
gäller att hjälpa, men kanske ännu mer
till alla de tjänstemän i landet, som snart
skall tillämpa det nya hänvisningsförfarandet,
vore det angeläget, om departementschefen
här kunde något närmare
utveckla, hur man skall förfara i det av
mig konstruerade fallet.

Inte heller utskottet, som skriver att
man »inte vill motsätta sig» Kungl. Maj :ts

förslag, torde ha varit i någon särskilt
lätt situation. Kanske skulle det vara av
värde att även få höra utskottets syn
på denna fråga, innan riksdagen tar
ställning.

Mitt anförande utmynnar inte, herr
talman, i något annat yrkande än utskottets.
Jag har närmast velat vädja om en
deklaration av departementschefen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Tillåt mig göra en kort
kommentar till herr Boos anförande!
Han tog upp ett par principiellt betonade
synpunkter rörande detta avsnitt i
statsverkspropositionen, och jag är medveten
om att han kanske har anledning
att efterlysa en närmare kommentar.

Här föreslås att man i fråga om beredskapsarbetena
skall tillämpa en rationellare
form för anvisningsförfarandet.
Motiveringen är helt enkelt, att regeringen
har sagt sig att arbetslinjen
måste vara den primära och understödslinjen
den sekundära när det gäller beredskapsarbetena.
Det tidigare systemet,
att vederbörande skulle vara anmäld hos
kommunal arbetslöshetsnämnd och endast
via den kunde anvisas beredskapsarbete,
gjorde det svårt att genomföra
själva grundprincipen, att arbetslinjen
skall vara den primära och understödslinjen
den sekundära. Många har, delvis
kanske på grund av en gammal inställning
till arbetslöshetsnämndernas verksamhet,
dragit sig för att göra anmälan
hos nämnden. I dag är situationen en
annan, i och med att beredskapsarbetena
till alla delar är jämställda med arbetena
i öppna marknaden och betalas
enligt gällande kollektivavtal. Det gamla
systemet drog kanske med sig något av
en aversion mot arbetslöshetsnämnderna,
och man har därför kunnat iakttaga
att folk i ung och kraftig ålder velat utnyttja
understödslinjen som den primära
och låtit arbetslinjen komma i andra
hand. Det är tanken, att den som är ung
och stark skall arbeta, som ligger bakom
den principiella ändringen härvidlag.

Den andra punkt, som gjort herr Boo
litet tveksam, är principdeklarationen

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande m. m.

att man inte skall tillämpa statsunderstödda
hjälpformer dubbelt, om jag så
får säga, då vederbörande uppnår 67-årsåldern. Från den utgångspunkten undersöker
nu kommittén för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringens utformning,
hur övergången lämpligen skall ordnas
för den, som har understöd från arbetslöshetsförsäkringen,
då han vid 67 års
ålder blir folkpensionär. Det är ännu
inte klart, hur frågan skall lösas, men jag
hoppas kunna framlägga förslag på den
punkten för årets riksdag. Naturligtvis
bör samordningen och övergången ordnas
vettigt, men mot bakgrunden av vad
som under det sista året skett på folkpensionernas
område är det dock en riktig
princip att den, som har folkpension,
står i en annan situation än den, som
inte är 67 år men råkar bli arbetslös och
följaktligen har att begära samhällets
stöd för att klara den uppkomna situationen.

Man har sedan gammalt varit på det
klara med kollisionen mellan folkpensionerna
och arbetslöshetsförsäkringens
kontantunderstöd. Konsekvensen bjuder
att man tar upp frågan till bedömning
när det gäller de statsunderstödda beredskapsarbetena
och folkpensionerna. Mest
aktuell blir kanske frågan när det gäller
den typ av beredskapsarbeten, som i
väsentlig utsträckning förekommer vid
de statliga stenbeställningarna nere i
Bohuslän. Det blir vidare aktuellt för
den intellektuella arbetslöshetsarmé, som
vi har i form av arkivarbetare på olika
håll vid högskolor och universitet. Det
kan aktualiseras även på de egentliga
kroppsarbetarnas område, men jag tror
där i mindre utsträckning, ty om man
ser problemet mot bakgrunden av att
det här i allmänhet är fråga om schaktningsarbeten
och vägarbeten, alltså ganska
tunga och påfrestande arbeten, som
följer gällande marknadslöner och som
utföres på lagackord, måste det sägas,
att folkpensionärerna inte bland de fullgoda
arbetarna betraktas som särskilt
populära arbetskamrater i ackordslaget.
Det är nog en uppfattning som man måste
konstatera existerar, men på vissa spe -

ciella områden, som jag nyss nämnde —
stenbeställningarna och arkivarbetena —
möter kanske inte samma fysiska hinder
för att kunna fullgöra arbetet tillfredsställande
även efter 67 års ålder.

Nu föreligger i Kungl. Majrts proposition
ett uttalande av den lydelsen, att
om vissa speciella skäl föreligger — och
därvid har anförts att vederbörande 67-åring har minderåriga barn att försörja
— är det ett motiv för att man inte utan
vidare skall säga åt någon: »Nu har du
folkpension och får nöja dig med den.»
Det kan finnas andra sådana skäl, som
också aktualiseras, om man sätter sig
ned och tänker igenom hela fältet. Kungl.
Maj:t begär följaktligen — och utskottet
har varit mycket välvilligt på den punkten
— en fullmakt att få göra sådana undantag,
när särskilda skäl talar för det.

Herr Boo tog sedan upp den speciella
situationen, att man har en del arbetslösa
i ett beredskapsarbete — statligt,
statskommunalt eller kommunalt — ett
arbete, som utföres i form av ett lagackord,
och så konstaterar man en vacker
dag att eu av lagarbetarna, Andersson
eller Pettersson, råkar fylla 67 år.
Det är då givetvis alldeles orimligt att
han skall lyftas ur beredskapsarbetet
samma dag han råkar fylla 67 år. Det får
också enligt min mening bli en vettig
övergångsform, och man får handla med
det förnuft, som jag nog tror att myndigheterna
ute i landet är beredda att tilllämpa
i detta avseende. Om det härvidlag
skulle behövas närmare riktlinjer,
och jag är inte alls främmande för att
det kan vara välkommet och erforderligt
för dem som skall handlägga dessa frågor,
är Kungl. Maj :t benägen att tillsammans
med arbetsmarknadsstyrelsen rätt
snart utforma dessa riktlinjer, så att man
vid den lokala tillämpningen vet vad
man har att rätta sig efter. Men beträffande
grundtanken i det hela är herr
Boo och jag överens, nämligen att det
skall ske en vettig och rimlig tillämpning
vid övergången.

Under delta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, var -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande m

vid ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Just beträffande åldersgränsen
var utskottet litet tveksamt i
och för sig men ville dock inte motsätta
sig Kungl. Maj:ts förslag på den
punkten. Anledningen härtill var de
praktiska svårigheter, som kan komma
att uppstå framför allt vid beredskapsarbetena
och kanske också i andra avsnitt
av arbestlöshetshjälpen.

Efter de uttalanden, som statsrådet
här har gjort och som jag är tämligen
säker på sammanfaller med utskottets
mening, är vi emellertid ganska trygga.
Vi skall komma ihåg att dessa bestämmelser
skall tillämpas vid alla arbetsförmedlingar
och i alla arbetslöshetsorgan,
där det nu kan pågå arbeten. Det
kan nämligen finnas paragrafträlar, som
skulle kunna utnyttja en situation i rakt
motsatt riktning mot den som departementschefen
här har givit uttryck åt.

Jag vill endast instämma i de synpunkter,
som statsrådet här har deklarerat
och som sammanfaller med utskottets
mening i föreliggande fråga, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Herr andre vice talmannen hemställde
nu, att den fortsatta föredragningen av
det föreliggande utlåtandet ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 133, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående
handel med utsädesvaror.

. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
hordet:

nr 98, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54;

nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket; och

nr 178, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 471, av herrar Lindahl och Kriigel,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till landstingslag m. in.;

nr 472, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till landstingslag m. m.;

nr 473, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 474, av herr Mogård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1954/
55 till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. m.;

nr 475, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 476, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 477, av herr Olsén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 478, av herr Andersson, Karl, och
herr Karlsson, Gustaf, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av statens lånefond för den
mindre skeppsfarten;

nr 479, av herr Bergvall och herr Anderson,
Carl Albert, i anledning av

Onsdagen den 24 mars 1954 fm.

Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ordinarie lärartjänster på
försöksskolans högstadium, m. m.;

nr 480, av herr Magnusson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.;

nr 481, av herr Johansson, Anders,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m.;

nr 482, av fru Svenson och herr Andersson,
Alvar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om moderskapshjälp m. m.;

nr 483, av herr Mossberger och herr
Persson, Ragnar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel m. m.;

nr 484, av herrar Huss och Lundgren,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
m. m.;

nr 485, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Anskaffande av framdrivnings -

maskineri för undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak;

nr 486, av herr Weiland m. fl., i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående alkoholforskning samt undervisning
och upplysning i alkoholfrågan
m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m.;

nr 487, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.;

nr 488, av herrar Lindblom och Sundelin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55
m. m.; samt

nr 489, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.16.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Onsdagen den 24 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkten 50.

Om anslag till kuratorstjänst för svensk
ungdom i England.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för överflyttning av arbetskraft
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 100 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner m. fl. (I: 85) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafson i Göteborg m. fl. (II:
111), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte till Sveriges KFUK:s
riksförbund bevilja ett anslag av 20 000
kronor för kostnader i samband med inrättandet
av kuratorstjänst för svensk
ungdom i England.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Enligt utskottets mening bör det i
första hand ankomma på Kungl. Maj:t
att pröva frågan om statsbidrag för det
i motionerna I: 85 och II: 111 berörda
ändamålet. Utskottet avstyrker sålunda
ifrågavarande motionsyrkanden.

Då Kungl. Maj:ts förslag icke givit anledning
till erinran, hemställer utskottet,

a) att motionerna I: 85 och II: 111

icke må föranleda någon riksdagens åtgärd; b)

att riksdagen må till Kostnader för
överflyttning av arbetskraft för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.»

Reservation hade anförts av herrar
Sunne, Malmborg i Skövde och Ståhl,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett,

dels att första stycket av utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Som framgår av motionerna I: 85 och
II: 111 har KFUK:s riksförbund under
sju månader 1953 svarat för kostnaderna
för en kurator i London för svensk ungdom,
som i studiesyfte besöker England.
Under 1953 uppgick antalet sådana
studerande till ca 800. På grund
av medelsbrist har verksamheten nu måst
nedläggas trots att behovet därav alltjämt
är stort. I likhet med motionärerna
finner utskottet denna verksamhet tjäna
ett sådant ändamål att staten rimligen
bör bidraga till dess fortsatta upprätthållande.
Utskottet anser sig därför böra
tillstyrka att det begärda bidraget av
20 000 kronor ställes till förbundets förfogande.
Någon ökad medelsanvisning
under anslaget i anledning härav synes
icke erforderlig.»

dels ock att utskottet bort under a)
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 85 och II: 111 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i det av reservanterna förordade
yttrandet anfört.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet upptagit till behandling
två likalydande motioner, i vilka har
hemställts, att riksdagen till Sveriges
KFUK:s riksförbund måtte bevilja ett
anslag på 20 000 kronor för kostnader

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Om anslag till kuratorstjänst för svensk ungdom i England.

i samband med inrättandet av kuratorstjänst
för svensk ungdom i England.
Var och en vet ju ganska väl, att det är
många ungdomar som nu söker sig utomlands
för att studera språk. Man beräknar,
att det under år 1953 enbart i England
fanns inte mindre än cirka 800
svenska ungdomar just i dessa angelägenheter.
Av dessa vistades ungefär 600
i London. Rätt många av ungdomarna
var kvinnliga, vilket beror på att många
tar plats i hem eller på sjukhus för att
skaffa sig uppehälle under studietiden,
som i regel brukar vara mellan ett halvt
och ett år.

Under utlandsvistelsen är det många
gånger ganska svårt för dessa ungdomar
— ofta på grund av språksvårigheter
— att komma i kontakt med människor,
och eftersom kontakten sker på
måfå händer det att många av ungdomarna
råkar illa ut. De skulle därför behöva
råd och hjälp. För många är det ofta
svårt att vända sig till ambassaden i
sådana angelägenheter som det här
gäller.

Det kan nämnas, att både Schweiz och
Holland har kuratorer i verksamhet i
England. På initiativ av den svenske generalkonsuln
Hallenborg i London iklädde
sig KFUK:s riksförbund ansvaret för
anställande och avlönande av en kurator
under tiden 1 mars—1 oktober förra
året. Man anställde en svensk kvinnlig
kurator, som hade tjänstledighet från
sin befattning i Sverige. Det har berättats,
att hon utförde ett mycket energiskt
och uppskattat arbete i England. Genom
tidningsintervjuer, anföranden i BBC:s
svenska utsändning och genom en folder,
som skickades ut till arbetsförmedlingar,
ungdomsorganisationer, resebyråer,
rederibolag o. s. v., gjordes hennes
verksamhet ganska välkänd i vårt land.
Många föräldrar skrev för att få hjälp
beträffande förmedling av arbete, kontakt
med familjer för inackordering och
råd i studiefrågor o. s. v. Det berättas
också, att många ungdomar besökte kuratorn
på hennes expedition och fick
råd beträffande arbets- och uppehållstillstånd,
kontakter med engelska myndigheter
o. d. Ofta fick kuratorn söka

upp ungdomarna och hjälpa dem vid
sjukdom och anpassningssvårigheter.

KFUK:s riksförbunds styrelse tog av
sina fonder och skaffade privata bidrag
för att avlöna denna kurator, men mer
än sju månader orkade den inte hålla på.
Nu visar det sig emellertid, att behovet
av denna kurator är oförminskat, och
generalkonsuln har i skrivelse till
KFUK:s riksförbund hemställt att verksamheten
skulle fortsätta. Jag tror att
man vågar påstå, att det är ett svenskt
intresse att så blir förhållandet. Generalkonsuln
har också gjort upp en kalkyl
över de kostnader som verksamheten
skulle medföra. Han har därvid kommit
fram till siffran 22 500 kronor. Nu
har vi i de motioner som framförts —
motionerna är undertecknade av ledamöter
i alla demokratiska partier, och frågan
står alltså utanför den politiska striden
— begärt ett anslag på 20 000 kronor.
Detta belopp skulle inte räcka till,
men man hoppas att det resterande beloppet
skulle kunna skaffas på annat
sätt, t. ex. genom privata bidrag. Enligt
det brev som generalkonsuln har
skickat till ordföranden i styrelsen för
KFUK kan man också tänka sig att den
svenska kyrkan i London skulle kunna
ställa lokal till kuratorns förfogande på
mycket rimliga villkor, och det skulle i
så fall nedbringa kostnaden.

Generalkonsuln berättar i detta brev
— jag har en avskrift av det här — att
han har konfererat med ambassadör
Hägglöf, som säger att han gärna vill
understödja en verksamhet av detta slag,
som han anser vara behövlig.

Nu har utskottet avstyrkt motionen
och sagt att det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att pröva frågan om statsbidrag
för här berörda ändamål. Reservanterna
i utskottet, till vilka jag hör, anser däremot
att riksdagen borde kunna sträcka
sig så långt att den biföll reservationen
på denna punkt. Vi anser att ifrågavarande
verksamhet tjänar ett så gott ändamål,
att staten rimligen bör bidraga
till dess fortsatta upprätthållande, och
att utskottet därför bort tillstyrka det
begärda bidraget på 20 000 kronor. Det
är ju inte fråga om att inrätta någon ny

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om anslag till kuratorstjänst för svensk ungdom i England.

statlig tjänst, utan KFUK:s riksförbund
skulle ordna saken, om dessa medel ställdes
till dess förfogande. Reservanterna
har sålunda velat tillstyrka motionärernas
begäran om ett bidrag av 20 000 kronor
och hemställt att riksdagen i anledning
av motionerna skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
— enligt reservanternas skrivning — anfört.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation under denna punkt nr 5.

Herr WERNER (bf):

Herr talman: Såsom motionär har jag
velat ge mitt stöd åt framställningen om
statligt anslag till inrättandet av en kuratorstjänst
för svensk ungdom i England.
För varje år söker sig ett allt större antal
svenska ungdomar över till England,
särskilt flickor, som vistas där för att
förkovra sig i sina språkkunskaper. De
tvingas ofta arbeta under mycket oreglerade
och besvärliga förhållanden. Erfarenheten
har visat att stödet av en
svensk kurator skulle vara mycket värdefullt
för dessa ungdomar. Det får därför
anses vara en mycket viktig uppgift
i fråga om vården av svensk ungdom i
utlandet att en sådan tjänst inrättas.

Det är att beklaga att statsutskottet —
förmodligen av statsfinansiella skäl ■—-ansett sig nödsakat att avstyrka motionen.
Jag vill gärna påpeka, att för genomförande
av motionärernas förslag
inte erfordras någon ökning av anslaget.
Enligt vad som framgår av reservationen
skulle nämligen ett bidrag på
20 000 kronor för detta ändamål kunna
rymmas inom ramen för det anslag som
redan är beviljat här.

Jag förmodar att det är rätt hopplöst
att nu försöka komma fram till ett positivt
resultat här i kammaren, men jag
vill vädja till socialministern att han
följer ärendet med största uppmärksamhet
och även ser till att någonting göres.
Det är ju omvittnat av generalkonsul
Hallenborg i London att ett starkt
behov av en kurator föreligger, och jag
vill uttala den förhoppningen att de
svenska statsmakterna verkligen kom -

mer att göra denna lilla insats för att
bringa hjälp åt svenska ungdomar, som
ofta behöver det stöd, som det här är
fråga om under sin vistelse på engelsk
botten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Egentligen borde man ju
inte hysa några betänkligheter mot att
ansluta sig till reservationen, eftersom
den ju bara går ut på att riksdagen skall
ge till känna vad utskottet har anfört
och inte innefattar någon medelsanvisning.
Men gör man det, kommer man ju
ändå inte ifrån att detta måste kosta
pengar. Det begärs 20 000 kronor, och
det beloppet skulle tas av det anslag som
finns reserverat. Detta uppgår till något
över 1 V2 miljon kronor, och det kan
man ju tycka är någonting att ta utav,
men utskottet har trots detta inte kunnat
gå med att tillstyrka en sådan anordning.

Utskottet har intagit denna ståndpunkt
av flera skäl. Först och främst är det
här fråga om en enskild organisation,
som tagit ett initiativ, vilket i och för
sig må vara tacknämligt. Den har anställt
en person, som under en viss tid
vistats i London, och jag vill inte påstå
annat än att hon kan göra skäl för sig
där. Om detta kan jag emellertid inte
fälla några omdömen, ty därav har jag
ingen erfarenhet. Men utskottet har sagt
sig, att nog är det ändå riskabelt för
riksdagen att här bevilja medel till en
uppgift som en enskild organisation från
början har påtagit sig men efter en relativt
kort tid förklarat sig inte orka
fullfölja. För det första kommer det att,
jag höll på att säga med naturnödvändighet,
nvana till efterföljd — andra
organisationer kommer att göra likadant.
För det andra är det ju så att det
reser studerande ungdomar till flera
länder än England. De reser i betydande
skaror till exempelvis Frankrike och
Tyskland, och man måste fråga sig, om
det ändå inte är nödvändigt, att hjälpen
åt dem går genom Kungl. Maj:t, som kan

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Om anslag till kuratorstjänst för svensk ungdom i England.

få en tillräcklig överblick över dels behoven,
dels förhållandena i övrigt.

Det är i korthet, herr talman, skälen
till att utskottet inte ansett sig kunna
tillstyrka motionen eller gå den väg som
reservanterna rekommenderar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Karlsson i Munkedal
säger, att man inte kommer ifrån
kostnaderna. Det är alldeles självfallet,
men de ifrågavarande 20 000 kronorna
ryms ju inom den kostnadsram som här
är föreslagen. Jag skulle vilja tillägga,
att vi kanske inte lielier kommer ifrån
de kostnader som uppstår, om vi inte
har denna tjänsteman som tar hand om
ungdomarna. Jag återkommer strax till
det.

Sedan är lierr Karlsson om inte upprörd
så näst intill över att enskilda organisationer
har tagit initiativ till något
sådant. Jag tycker att man skall
vara mycket tacksam emot den organisation,
som har tagit initiativ till anställning
av denna kurator och bestridit
kostnaderna härför under sju månader.
Det är således en försöksverksamhet,
och när man satt i gång, visade
det sig, att kuratorn var i hög grad nödvändig.

Nu säger herr Karlsson också, att det
är riskabelt för riksdagen att bevilja
medel — han sade icke »på lösa boliner»,
men det låg väl bakom i alla fall.
Gör inte riksdagen något mera riskabelt,
tycker jag att vi kan känna oss
ganska lugna.

Vidare talade herr Karlsson om att
detta kan mana till efterföljd. Jag går
också på den punkten emot honom. Jag
hoppas att det skall mana till efterföljd,
på de håll där det behövs, nota bene,
sålunda även i fråga om de ungdomar
som reser till Frankrike eller Tyskland.
Men jag tror, att det för närvarande är
en större mängd ungdomar som reser
till England för språkstudier och dylikt.

Denna verksamhet är ju realiter icke

ny, utan den har skötts — såsom herr
Sunne förresten berörde — av svenska
konsulatet och svenska kyrkan i London.
Men både konsuln och kyrkans
representanter liar påpekat, att det här
rör sig om så omfattande, tidsödande
och delikata uppgifter, att de har ansett
det önskvärt med en särskild tjänsteman.
En sådan har på grund av ekonomiska
skäl inte funnits där sedan den
1 oktober 1953.

Det är självfallet — herr Sunne har
varit inne på det, och jag skall bara understryka
saken — att dessa ungdomar,
vilkas antal uppgår till cirka 600 i London
och 800 sammanlagt i England
möter svårigheter av olika slag. Det är
problem på arbetsplatserna, det är kontakten
med myndigheterna, det är —-inte minst viktigt — personliga svårigheter,
det är hjälp med inackorderingar,
hjälp med sjukvård o. s. v. Herr Sunne
nämnde, att Holland och Schweiz
har sådana tjänstemän. Jag kan tillägga,
att också Norge och Danmark har och
tidvis har även Finland haft personer
som fyllt motsvarande uppgifter i England.

Som förklaring till behovet kan jag
nämna, att flertalet av de hjälpta befinner
sig i åldern mellan 12 och 25
år. Jag har läst verksamhetsberättelsen
från kuratorn, och den säger ganska
mycket. Under de sju månader som kuratorn
har funnits har hon hjälpt 125
ungdomar i konkreta situationer. Hon
har erhållit 375 brev och avlåtit 394.
Ungdomarna vistas i England i medeltal
mellan 6 och 12 månader. Såsom
jag nämnde förut är det av vikt att
hjälpa dem att få lämpliga kontakter,
tv frånvaron av sådana kan — såsom
jag tror också herr Sunne sade — leda
till att våra ungdomar kommer i sällskap
med icke önskvärda element. Det
är signifikativt, att föräldrar och ungdomar
på förhand har begärt upplysningar
av kuratorn om till exempel familjer,
där vederbörande skall ta anställning,
eller övriga arbetsgivare. Jag
skall icke uppehålla tiden med att ge
exempel från redogörelsen på vad ungdomar
kan råka ut för, om de inte får

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om anslag till kuratorstjänst för svensk ungdom i England.

hjälp och anvisningar. Även arbetsgivarna
har vänt sig till kuratorn, sedan
ungdomarna har fått anställning — det
kan vara besvärligheter av olika slag.
Det finns som bekant intet samarbete
mellan arbetsförmedlingarna i Sverige
och i England, varför denna kurator utgör
en länk som saknats.

Verksamheten är som jag sade försöksbetonad,
och de 20 000 kronor som
det här är fråga om är väl använda
pengar. Jag kan bara påminna kammarens
ledamöter om att en ungdom, som
behöver tas om hand här, går på ungefär
denna summa per år — jag underlåter
då att gå in på den rent mänskliga
sidan av saken.

Nu säger utskottet att detta skall prövas
av Kungl. Maj:t, och det är möjligt
att det är den lämpligaste vägen, men då
har man ju bara att önska att detta skall
ske snart. Ty beviset för att verksamheten
behövs har vi bland annat däri att
både föräldrar och myndigheter har ett
starkt intresse av verksamheten. Detta
framgår, säger jag, därav att sedan tjänsten
upphörde den 1 oktober har den
f. d. kuratorn så gott som dagligen —
väl att märka! — fått brev från föräldrar
och ungdomar med begäran om
råd och hjälp.

Herr talman! Jag yrkar i första hand
bifall till reservationen. Om inte statsrådet
vore så långt härifrån, skulle jag
också vädja till honom att den här saken
måtte tas upp mycket snart, ty jag
tror att verksamheten är av den karaktären
att den behövs och behövs i
hög grad.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr MOGÅRD (s):

Herr andre vice talman! Jag tror inte
för min del att socialdepartementet har
så mycket emot att denna verksamhet,
som motionärerna här har önskat få bidrag
till, får det understöd som kan
lämnas den av riksdagen. Jag föreställer
mig dock att utskottet i viss mån har
argumenterat litet bristfälligt, då det
inte har anfört det som jag tycker vik -

tigaste skälet mot detta anslag, nämligen
att det egentligen borde åvila utrikesdepartementet
att besörja denna angelägenhet.
Om jag inte är fel underrättad
har vår beskickning i London inte mindre
än 15 tjänstemän. Vad de tar sig för
vet jag inte så noga. Jag vet ju att de
skall representera Sveriges diplomatiska
intressen, men det är ju också ett mycket
obestämt begrepp. Det ligger naturligtvis
något mera däri än att deltaga i
middagar och diplomatiska förhandlingar
av olika slag. Där finns försvarsattachéer,
handelsattaché, Iantbruksattaché
och pressattaché, men att hjälpa till rätta
vilsegångna svenska flickor tycks ligga
alldeles utanför uppgifterna för denna
15-mannauppsättning av svenska representanter.

Jag menar för min del att detta egentligen
skulle ha varit huvudargumentet
från statsutskottets sida, då det avböjde
denna framställning. Utskottet skulle ha
sagt: Det där skall de fina gossarna vid
beskickningen i London sköta om; det är
de inte för fina till. Det är också ett
svenskt intresse att ta hand om de 800
flickor som söker plats på kontor och i
familjer i London, därest de verkligen
påfordrar något bistånd. Men det lär
inte vara diplomatisk kutym att syssla
med så ringa ting som att råda och vägleda
enkla svenskar, om de kommer ut
i världsstadens vimmel, utan detta måste
andra organisationer besörja. När nu
KFUK verkligen har upptagit en sådan
verksamhet i London och skött den,
provårsvis så att säga, på ett tillfredsställande
sätt, så tycker jag för min del
att detta liksom är en fingervisning om
att här är det någonting som verkligen
behövs och som man — synes det mig
— också har god anledning att understödja.

Ty jag vill säga till statsutskottets talesman,
att förhållandena i London är
annorlunda än i andra städer, exempelvis
Paris. Dit reser ofta ungdomar på
turistbesök, de studerar kanske litet
franska eller någonting annat, men det
är egentligen rena turistintressen som
för dem till Paris liksom till Rom och
andra mera notoriska turistplatser. Men

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Om anslag till kuratorstjänst för svensk ungdom i England.

var och en som arbetat i London vet, att
de ungdomar som kommer dit oftast drivits
dit i förhoppning om att få plats.
De tar hushållsplats, eller plats på kontor.
De engelska myndigheterna utövar i
själva verket en mera drakonisk arbetsmarknadskontroll
än vi någonsin drömt
om i vårt land. Det gör att flickorna
ofta ställs inför synnerligen svåra problem
och kastas hit och dit samt behöver
hjälp och bistånd av någon vettig
och kunnig person. Man kan ju inte begära
att ambassadör Hägglöf skall ägna
sig åt detta, inte heller lantbruksattachén
och inte överstarna som är försvarsattachéer.
Jag tror för min del att det är
mycket lyckligt, om det finns en kvinnlig
befattningshavare som får sköta detta.
När nu KFUK, som enligt namnet är
en organisation av kvinnor och till på
köpet av unga kvinnor, erbjuder sig att
besörja en dylik verksamhet för en summa
av 20 000 kronor, förefaller det mig
vara ett fattigdomsbevis av oss här i
Sverige att säga nej till det. Jag vill
verkligen vidhålla den uppfattning som
min underskrift av motionen innebär,
nämligen att jag anser att det är ett gott
och lovligt företag som detta anslag
skall tjäna.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Sunne m. fl. avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag föranleddes att begära
ordet då fröken Andersson sade att
jag var upprörd. Jag måste meddela både
fröken Andersson och kammarens övriga
ledamöter att jag inte alls är upprörd,
jag bara är sådan. Jag är inte alls
upprörd, inte på något sätt, jag kan inte
hjälpa att hon fick det intrycket.

Hela fröken Anderssons argumentering
för anslaget och verksamheten var
ytterst den, att det är lämpligt att gå
till Kungl. Maj:t med detta. Det må vara
ett fattigdomsbevis, herr Mogård, att
säga nej till den framställning som nu
föreligger, men jag vågar tro att riksdagen
månger gånger har nödgats utställa
sådana fattigdomsbevis, ty det är

nödvändigt att se till att det finns någon
liten kontroll på konsekvenserna av
vad som beslutats.

Jag vet inte alls hur socialdepartementet
ser på saken. Statsutskottet bedömer
frågorna fullständigt självständigt.
Det är tydligen på andra kanter mera
spring till departementen än vad det
kan vara från utskottens sida. Jag vet
inte alls hur socialdepartementet skulle
uppfatta ett bifall till motionen. Faktum
är att det kostar 20 000 kronor nu; vad
det kan kosta om ett eller två år vet
ingen.

Herr Mogårds anförande var i ännu
högre grad en rekommendation för
KFUK och övriga, som är intresserade
av denna sak, att underställa denna fråga
Kungl. Maj:ts prövning. Det kan ju
hända att Kungl. Maj:t är så pass klyftig,
att Kungl. Maj:t rent av går och
undersöker om det är möjligt att lösa
problemet med hjälp av de tjänstemän
som redan finns på ambassaden — inte
beskickningen, herr Mogård —■ i London.
Jag har inte någon större erfarenhet
av vad som förekommer och göres
på dylika ambassader, men så pass mycket
vet jag, att de tjänstemän som finns
på ambassaderna många gånger får syssla
med mycket ringa ting. Att det inte
endast är middagsätande, så pass mycket
vet jag.

Herr talman! Jag bär inte lust att ytterligare
uppehålla kammarens tid, varför
jag inskränker mig till att upprepa
min hemställan om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den av herr Sunne
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats

1 den av herr Sunne m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 51 och 52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsverksamhet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna de utbildningsvillkor
för partiellt arbetsföra och arbetslösa,
som av departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1954 förordats, dels
ock till Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet
för budgetåret 1954
/55 anvisa ett reservationsanslag av

2 100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av herrar
Jonsson i Strömsund och Severin i
Gävle väckt motion (11:126);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Elfving m. fl. (I: 226) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Stockholm m. fl. (11:264);

dels ock två likalydande motioner,,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sigfrid Larsson och Ahlkvist
(I: 358) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Hansson i önnarp
och Gustafson i Göteborg (II: 400).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:226 och 11:264
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionen II: 126 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 358 och II: 400 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört;

IV. att riksdagen måtte

a) godkänna de utbildningsvillkor för
partiellt arbetsföra och arbetslösa, som
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1954 förordats;

b) till Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet
för budgetåret 1954
/55 anvisa ett reservationsanslag av
2 100 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Det föreliggande förslaget till enhetliga
utbildningsvillkor för partiellt
arbetsföra och arbetslösa syftar främst
till att undanröja icke sakligt motiverade
skiljaktigheter i fråga om nu utgående
förmåner under utbildning. Såsom departementschefen
framhållit torde införandet
av ett enhetligt system för utbildningsbidrag
till ifrågavarande grupper
därjämte få ses som ett naturligt led
i det pågående arbetet för att stärka beredskapen
mot arbetslöshet. Mot den föreslagna
kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun, innebärande en överflyttning
av kostnader såväl från staten
till kommunerna som från kommunerna
till staten, synes någon invändning icke
heller böra göras. Med hänsyn till det
anförda och då enskildheterna i förslaget
icke givit utskottet anledning till särskilt
uttalande tillstyrker utskottet att

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

de av departementschefen förordade utbildningsvillkoren
godkännes.

Härav följer att utskottet icke kan biträda
yrkandet i motionerna 1:358 och
11:400 om att landstingen skall åläggas
att i stället för primärkommunerna svara
för kommunandelen av kostnaderna
och administrationen för bidrag till partiellt
arbetsföra. Däremot finner utskottet
i anledning av vad i samma motioner
i övrigt yrkats sådan ändring böra
vidtagas i lagen om kommunala pensionstillskott
m. m., att kommunala bidrag
till partiellt arbetsföra under utbildning
skall i likhet med vad som gäller
för dylikt bidrag vid pensionsstyrelsens
yrkesutbildningsverksamhet kunna
lämnas med föreskrift att ifrågavarande
medel icke skall betraktas som fattigvård.
»

Reservation hade anmälts av herrar
Elfving och Gustafsson i Stockholm, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ELFVING (s):

Motionen nr 226, som jag har varit
med om att bära fram i denna kammare,
syftar till en utredning om de handikappades
ställning och möjligheten att
inlemma dem i arbetslivet. Utskottet har
inte stannat vid ett positivt yrkande,
men det kan måhända verka som om
statsutskottets motivering har varit så
positiv, att motionärerna likväl skulle
kunna förklara sig nöjda. Om jag ändå
ber att få ta några minuter i anspråk så
äi det därför att frågan om de handikappade
är ett mycket större problem
än vad utskottet i sin knapphändiga
motivering hinner antyda.

Utskottet säger sig dela motionärernas
uppfattning om betydelsen av ökade resurser
för rehabiliteringsverksamheten
och vikten av samordning mellan de medicinska
och arbetsvårdande åtgärderna
och hänvisar till att dessa frågor är föremål
för de närmast ansvariga myndigheternas
särskilda uppmärksamhet.
Bland annat åberopas att medicinalstyrelsen
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
för statens arbetsklinik och
andra instanser har uppdragit riktlinjer

för en planering och samordning av rehabiliteringsverksamheten
inom sjukvårdsområdena.

Den aktivitet från medicinalstyrelsen,
som har kommit till offentlighet efter
det att motionen hade avgivits, varför
den inte har kunnat tas i beaktande av
motionärerna, bör självklart hälsas med
tillfredsställelse. De handikappades problem
har emellertid också andra sidor
än dem, som man kan nå genom de medicinska
myndigheterna och arbetsmarknadsstyrelsen.
När det gäller arbetsmarknaden
får man t. ex. komma ihåg,
att det gäller att ha kontakt inte endast
med myndigheterna utan också med de
fackliga organisationerna. I söndags
hölls här i Stockholm en stor konferens
i samarbete mellan huvudstadens fackliga
centralorganisation och kooperationens
försäkringsrörelse om dessa frågor,
och där spelade givetvis kontakten
med fackföreningsrörelsen en framträdande
roll. Konferensen visade efter min
mening, att det här finns en god vilja
och också förmåga att göra en betydande
insats, men det uttrycktes önskemål
om att få en samordning i vidsträcktare
bemärkelse över hela problemfältet
så att riktlinjerna blev mera
ensartåde och man fick de många
skilda krafterna inkopplade på en gemensam
stöt framåt.

De många skilda initiativ, var för sig
mycket lovvärda, som har tagits under
senare år av myndigheter och enskilda,
skulle självklart ge ett mycket större
samlat resultat, om en sådan översyn
kunde komma till. Det var också detta
motionen åsyftade, och de uppgifter som
skisserades för en utredning i det syftet
återfinns i motionens sex punkter.

Det är klart att motionärerna i dagens
läge förstår, att det inte går att
komma längre än till det i och för sig
mycket positiva uttalande, som utskottets
motivering innehåller. Men jag skulle
ändå vilja tolka utskottets uttalande
i motiveringen — vari utskottet säger sig
dela motionärernas mening om behovet
av ökade resurser — så, att utskottet,
fastän det med hänsyn till det arbete
som pågår inte självt anser det lämp -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

ligt att nu kräva en speciell utredning
av Kungl. Maj:t, likväl anser att en sådan
utredning och översyn kan bli påkallad,
när Kungl. Maj:t hunnit verkställa
den av utskottet väntade prövningen
av framkommande förslag. Om denna
tolkning är riktig, skulle den innebära,
att utskottets betänksamhet mera gäller
tidpunkten än själva utredningsbehovet.

Därmed kunde alltså utskottets och
motionärernas linjer anses ha mött varandra.
Det skulle då råda enighet om
behovet av ytterligare resurser för att
hjälpa de handikappade och inordna
dem i arbetslivet. Det skulle också råda
enighet om att prisa de olika insatser
som sker i detta avseende, men man
borde också kunna nå enighet i denna
kammare om den kommande utvecklingen
på detta område. När materialet
ligger på bordet, skulle det med andra
ord kunna förväntas, att Kungl. Maj:t bedömer
_ när och hur det stora problemkomplexets
skilda beståndsdelar skulle
läggas under gemensam översyn och
samordning. Motionärerna hoppas för
sin del att den tidpunkten skall komma
så snart som möjligt. Frågan om de
handikappade är ett av dagens stora
samhällsproblem. Man kan vara förvissad,
att det problemet under de närmaste
decennierna kommer att bli ännu
större. Då gäller det att i tid vara rustad
för att möta påfrestningarna.

I detta anförande instämde herrar Anderberg
(s), Damslröm (s) och Edvin
Thun (s), fru Lindström (s), fru Sjöström-Bengtssori
(s) samt fru Wallentheim
(s).

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr andre vice talman! Under denna
punkt har också behandlats ett par andra
motioner, nämligen I: 358 och II: 400.
I dessa motioner beröres ett par problem
som rör omskolning av partiellt arbetsföra.
Utskottet har föreslagit bifall till
den ena av de framställningar som har
gjorts i motionerna, nämligen att den
kommunandel som skall utgå för omkostnader
i samband med omskolningen
inte skall betraktas som fattigvård,

och vi är givetvis tacksamma för denna
utskottets inställning, men vi skulle givetvis
varit ännu gladare, om utskottet
även hade gått med på det andra förslaget.

Dessa kostnader för omskolning betalas
till 75 procent av staten och till
25 procent av vederbörande kommun,
men det är primärkommunen som skall
betala dessa 25 procent. Tidigare har
denna omskolning av partiellt arbetsföra
i stor utsträckning liafts om hand
av pensionsstyrelsen. Det var på den
tiden litet besvärligt, ty det tog lång tid
innan besluten fattades. Nu har vi ju
fått denna nya ordning. Vi hade därmed
hoppats att ärendenas behandling skulle
gå lite snabbare, men genom att dessa
25 procent av kostnaderna skall erläggas
av kommunen och det först måste
vara klarlagt, om kommunen är villig
härtill, tar det för den tjänsteman i länsarbetsnämnden
som har hand om ärendena
mycket lång tid att få dem klara.
Dyrbar tid går förlorad, och ibland
missar man ett tillfälle, som man skulle
haft, att kunna få vederbörande omskolad
inom näringslivet, vilket man nere
hos oss i hög grad försökt att göra. I
stället för att skicka vederbörande till
vanföreanstalt eller yrkesskola har vi
försökt att få ut dem för omskolning direkt
i näringslivet. Därigenom sparas ju
betydande belopp. Man räknar att en
sådan omskolning i genomsnitt kostar
tusen kronor mindre än för dem som
skall gå igenom en skola.

Men nu har vi, som sagt, denna olägenhet,
att primärkommunen först skall
gå med på att betala 25 procent av kostnaderna.
Inom Malmöhus läns landsting,
som sedan många år givit bidrag till
hjälp för partiellt arbetsföra, liar utbildats
en organisation för att lösa härmed
sammanhängande problem, och den hatarbetat
tillfredsställande.

Nu anser motionärerna att en bestämmelse
bör införas, att landstinget i stället
för såsom nu primärkommunen skall
svara för dessa 25 procent. Det skulle
underlätta mycket för de tjänstemän som
handhar dessa frågor. Det är alltså detta
som vi anser vara det väsentliga i frå -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

gan, att denna betalning bör överflyttas
från primärkommunen till landstinget.
För städer utan landsting är det ju klart
att inget problem föreligger.

Nu har det till utskottets utlåtande avgivits
endast en blank reservation. Jag
har därför inget särskilt yrkande, men
jag har ändå velat bringa frågan på tal.
Jag skulle ta mycket fel, därest icke en
sådan anordning som motionärerna här
föreslagit så småningom kommer att genomföras.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! I anledning av herr
Elfvings anförande vill jag säga, att det
bär vid behandlingen i statsutskottet i
detta ärende icke varit någon svårighet
att ernå fullständig enighet, och det är
en väldig styrka. Detta är ett stort och
allvarligt problem. Alla inser hur nödvändigt
det är att man gör så mycket
som möjligt för att hjälpa dessa personer
att komma in i produktionen och
att få dem att känna sig som nyttiga människor.

Åtgärder på detta område bör emellertid
vara väl genomtänkta för att kunna
ge bästa möjliga resultat, särskilt för
dem som det här gäller. Utskottet har
därför ansett att denna fråga bör tänkas
igenom närmare, innan det sättes igång
med någon mera omfattande undersökning.
Man bör liksom ha de linjer klara,
efter vilka man skall gå fram. Insatserna
på detta område kommer att bli mycket
kostnadskrävande, därest man verkligen
skall få någonting gjort, som är
av betydelse. Därför har utskottet rekommenderat
denna bearbetning av de
erfarenheter som kan komma fram och
av de förslag som kan komma in till
Kungl. Maj,t, innan riksdagen biträder
motionärernas yrkande om någon stor
och omfattande undersökning och utredning.
Men jag är alldeles övertygad
om att när sådana genomtänkta förslag
till åtgärder kommer —- vilka då naturligtvis
bör underställas riksdagens prövning
— skall statsutskottet uppträda lika
enigt som det har gjort nu vid behandlingen
av denna allvarliga fråga.

7 Första kammarens protokoll 195i. Nr 11.

Med det nu anförda har jag, så långt
jag fattade herr Elfvings anförande, givit
honom de besked som han bad om.
På den av mig nu berörda punkten ser
jag ingenting som skiljer oss i dagens
läge, och jag har de bästa förhoppningar
om att samarbetet skall bli lika gott
i fortsättningen, när det gäller denna
angelägenhet. Det finns alltså inga delade
meningar mellan utskottet och motionärerna
om önskvärdheten att här
göra någonting —- vi är härvidlag på
samma våglängd.

Nu vill jag inom parentes säga, att det
finns ingenting vanskligare än att göra
försäkringar för ett riksdagsutskotts räkning.
Vad jag nu givit uttryck åt är således
min personliga uppfattning om hur
utskottet kommer att ställa sig under de
närmaste åren. Vad som förekommit nu
i år har vi ju bara att konstatera.

Jag ber också att få säga ett par ord
i anledning av herr Sigfrid Larssons anförande.

Att lyfta bort från kommunerna den
del som de nu skall betala och lägga den
på landstingen, är icke så lätt. Det är
icke någon liten enkel operation för ett
riksdagsutskott att genomföra i en hastig
vändning. Jag tror att man få ta
varligt på denna punkt. Frågan bör ju
så småningom kunna ordnas av dem
som är intresserade. Jag medger att det
kan ligga något i vad herr Larsson
säger, men denna fråga bör i första
hand ordnas genom förhandlingar mellan
landskommunernas förbund och
landstingsförbundet, till att börja med
så att vi får en ledtråd, någonting att
hålla i. Men att i anledning av en enkel
motion säga, att vi skall flytta över kommunernas
åligganden på landstingen,
det kan man inte utan vidare göra, och
jag är övertygad om att herr Larsson
så småningom förstår detta.

I övrigt vill jag instämma i de strävanden
som kommit till uttryck, när det
gäller att få de partiellt arbetsföra direkt
insatta i produktionen. Det är självfallet
det billigaste för det allmänna och
kanske för vederbörande själva också
det angenämaste. För många är det en
svår tid att gå i skolor på främmande

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet.

ort, men dessa människor har en underbar
livskraft; de vill leva och bli nyttiga
medborgare. Det är en otrolig energi
som de nedlägger, då de många gånger
under svåra förhållanden reser till främmande
orter för att genomgå denna omskolning,
men det är självfallet det allra
bästa, om omskolningen kan förläggas
till hembygdens näringsliv.

Utskottet har, som sagt, inte kunnat
göra mera än uttala, att vi anse att dessa
bidrag icke skall utgöra fattigvård.
Då det gäller fördelningen av kostnaderna
hoppas vi att intressenterna själva
tar upp frågan så att man kan komma
fram till en lösning. Riksdagen kan inte
göra det nu.

Häri instämde herr Anderson, livar
(s).

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag tror inte att man
från riksdagens sida kan komma längre
än vad utskottets talesman kommer fram
till i dag, även om man är aldrig så positivt
inställd och vill att åtgärder skall
vidtagas. Jag är själv motionär och mycket
intresserad av att komma fram till
en lösning av denna fråga. Jag anser i
likhet med den förste talaren, att man
från utskottets sida uppfattat frågan rätt
och att dessa så kallade handikappade
kommer i en mycket svår situation. Vi
bör från samhällets sida ge dem allt
stöd som är erforderligt. Såväl kommuner
som landsting och statsmakterna har
försökt komma till rätta med detta stora
och allvarliga problem. Det är inte sista
gången vi kommer att möta detta, och
vi kommer säkerligen att ta upp frågan
även vid ett senare tillfälle. Vi hoppas
att man skall kunna komma fram till en
utredning på det sätt som motionärerna
tänkt sig. Vi hade tänkt oss kunna få
fram en differentierad kartläggning av
vissa åtgärder som bör kunna vidtagas.
Utskottet har vid behandlingen av vår
motion visat stor välvilja, såsom även
framgår av vad utskottets talesman anförde,
och vi hoppas vid ett senare tillfälle
få åtnjuta samma välvilja.

Jag begärde egentligen ordet med anledning
av den sista delen av herr Gustaf
Karlssons anförande, vari han bemötte
herr Sigfrid Larsson. Det var fråga
om att kommunandelen inte skulle ha
karaktären av fattigvård. Den saken är
man enig om. Men sedan har vi det andra
yrkandet i motionen, nämligen att det
skall »uppdragas åt landstingen i stället
för primärkommuner inom landstingsområden
att handlägga ärenden rörande
civilskadades omskolning och svara för
kommunandelen av kostnaderna för denna
verksamhet». Det är klart att det kan
ordnas så, men det går inte att besluta
om detta bara på grundval av en motion.
Vi får försöka gå andra vägar. Jag
har deltagit i den centrala ledningen
både för kommuner och landsting, och
jag vet hur svårt det är att uppdraga
gränserna mellan den enas och den andras
andel i verksamheten och kostnaderna.
Det går inte att ordna detta så här
snabbt, men motionärerna har ju givit
ett uppslag, som vi får bygga vidare på.
Privat kan jag ju säga, att jag anser den
linje som de här uppdragit för att nå det
bästa möjliga resultatet vara den riktiga
vägen. Vi kommer nog förr eller senare
att överlämna detta till landstingen. För
dagen är jag emellertid inte beredd att
ställa något yrkande. Det går inte att genomföra
detta så som frågan ligger till
i dag.

Jag har bara liksom herr Gustaf Karlsson
velat konstatera svårigheterna. Vi
vill göra det bästa möjliga, men frågan
kan inte lösas vid ett tillfälle som detta.
Utskottet har ju också enhälligt gått med
på vad avdelningen föreslagit. Det föreligger
endast en blank reservation. Jag
tror att vi i dag inte kan komma längre
än utskottet, utan vi får med uppmärksamhet
följa frågan, så att vi kan komma
dessa människor till hjälp, vilka intar
en så bekymmersam ställning i samhället.

Herr talman! Jag bär inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

Punkterno 54—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9t.

Anslag till social upplysningsfilm.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad
och Slaxäng, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort
hava följande lydelse:

»Enligt utskottets mening utgör filmverksamheten
ett sådant ändamål, där
möjlighet till tillfällig begränsning av
statsutgifterna föreligger. Utskottet avstyrker
därför att medel för ändamålet
anvisas för nästa budgetår och hemställer
alltså, att riksdagen må med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag besluta att reservationsanslaget
till Social upplysningsfilm
icke skall uppföras å riksstaten för budgetåret
1954/55.»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Frågan om anslag till social
upplysningsfilm har ju här diskuterats
år efter år, och jag skall därför inte
nu gå djupare in på frågan. Detta anslag
har efter hand skurits ned från
125 000 till 30 000 kronor. Nu begär kommittén
för social upplysningsfilm 100 000
kronor, men Kungl. Maj :t har inte velat
gå med på mer än 30 000 kronor.

Reservanterna anser emellertid att
också sistnämnda belopp kan sparas in
och vrkar därför avslag på Kungl. Maj :ts
förslag. De anser alltså att något belopp
för ändamålet inte skall anvisas. Reservanterna
stöder sig därvidlag på statskontorets
yttrande, i vilket det heter:
»Statskontoret ifrågasätter starkt, under
hänvisning till rådande hårt ansträngda
budgetära läge, om tillräckliga skäl föreligger
för att bevilja anslag till förevarande
ändamål även för nästkommande
budgetår.» Jag tycker att denna reflexion

Anslag till social upplysningsfilm.

från statskontorets sida säger ungefär
vad man skulle vilja säga själv, och det
är, som sagt, på detta som reservanterna
stöder sig, när de yrkar avslag på det
hela.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen nr 8.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört under de närmast föregående
åren tillåter jag mig yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 95—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1954/55;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående markegångstaxor jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposi -

100 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. beskattningen av vissa skogsinkomster.

tion av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beskattningen av vissa skogsinkomster.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner om ändrade regler för beskattning
av skogsinkomster i samband med
vissa markupplåtelser.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:337 av herr Hansson och
II: 439 av herr Widén m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, i
första hand att lika med intäkt genom
avyttring av växande skog i samband
med avyttring av marken skulle anses ersättning
för och värdet vid markägarens
eget tillgodogörande av skog, som måst
avverkas till följd av markens ianspråktagande
för obegränsad tid för vattenuppdämning,
framdragande av ledning
eller anläggande av väg eller annat liknande
ändamål, att gälla från och med

1954 års taxering, samt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att de följdändringar
i bestämmelserna om avdrag för
värdeminskning av skog, som kunde finnas
vara erforderliga till följd härav,
måtte bli föremål för sådan snabb utredning,
att förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet kunde framläggas vid

1955 års riksdag att gälla från och med
1955 års taxering, i andra hand att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
angivna förhållanden måtte bli föremål
för sådan snabb utredning, att förslag
till ändrade bestämmelser i ämnet kunde
framläggas vid 1955 års riksdag att gälla
från och med 1955 års taxering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna

1:337 av herr Hansson och 11:439 av
herr Widén in. fl. om ändrade regler för
beskattning av skogsinkomster i samband
med vissa markupplåtelser måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Ilerr HANSSON (fp):

Herr talman! Tillåt mig att som motionär
säga ett par ord i anledning av utskottets
utlåtande. Jag skall givetvis inte
gå in på alla de beskattningsregler av
ofta mycket intrikat natur, som beröres
i motionen. Det skulle kanske uppfordra
herr Sjödahl att på utskottets vägnar ingå
i svaromål, och det är inte alls min
mening att här försöka åstadkomma någon
längre debatt. Jag hoppas tvärtom
att vi blir förskonade från det. Ja, herr
Sjödahl spetsar öronen, men jag hoppas
att han lugnt skall kunna bli sittande i
sin bänk, ty mina kommentarer här skall
bli mycket kortfattade.

Jag hade nog väntat, herr talman, att
i utskottsutlåtandet finna en liten antydan
om att vi motionärer är ute i ett angeläget
ärende. Det finner nämligen åtminstone
jag vara fallet. För det första
behandlas nämligen den skogsägare, som
på ena eller andra sättet tvingas att för
all framtid upplåta skogsmark och avverka
skog för vattenuppdämning, kraftledningsgator
och vägar, ur beskattningssynpunkt
enligt gällande regler hårdare
än den som frivilligt försäljer skog
i samband med marken, som skogen
växer på. För övrigt har detta förhållande
skärpts genom penningvärdeförsämringen.
Förutom det oftast irriterande
och besvärande intrång, som t. ex. en
kraftledningsgata eller vattenuppdämning
medför, lägges alltså ytterligare sten
på markägarens börda genom skärpt beskattning
av den tvångsavverkade skogen.
Härvidlag bör i all rimlighets namn
en ändring snarast möjligt komma till
stånd.

Ett andra skäl för vår motion är, att
tolkningen av nuvarande rätt svävande
bestämmelser synes vara mycket varierande
inom olika taxeringsdistrikt och
län. På detta område har dröjt kvar

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

101

Om förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt.

missförhållanden av samma art som
mångenstädes förekom långt in på 1930-talet på grund av obekantskapen med
rätten till avdrag för minskning i skogs
ingångsvärde. Klara, lätt tillämpliga regler
bör det inte vara svårt att åstadkomma,
och de är efterlängtade för att skapa
enhetlighet och rättvisa vid taxeringsförfarandet
på de i motionen berörda
områdena.

Nu uppges det i utlåtandet, att spörsmålet
redan kommit under Kungl. Maj:ts
prövning på grund av RLF:s och Skogsägareföreningarnas
riksförbunds skrivelse,
som genom ett märkligt sammanträffande
avlåtits vid ungefär samma tidpunkt
som motionen. Utskottet finner på
grund härav inte anledning att för sin
del förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i
ämnet. Jag vill godtaga utskottets skäl
för dess ståndpunkt och inskränker mig
till att uttala den förhoppningen, att
Kungl. Maj :ts prövning skall leda till det
av oss motionärer åsyftade resultatet,
nämligen att förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet blir framlagt vid 1955
års riksdag.

I den förhoppningen, herr talman, kan
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Hanssons yttrande instämde
herr Magnusson (h).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om förlängning av inbetalningstiden för
kvarskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner om förlängning av inbetalningstiden
för kvarstående skatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:113
av herr Söderquist m. fl. samt II: 145 av
herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa om utredning och
förslag om förlängning av inbetalningstiden
för kvarskatter; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:330
av herr Svärd och II: 427 av herr Cassel
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring av uppbördsförordningen,
att uppdelningen av
kvarskatten när det gällde belopp över
1 000 kronor skulle ske på de terminer,
som infölle i mars, maj, juli och september
månader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna
1:113 av herr Söderquist m. fl. samt II:
145 av herrar Sjölin och Strandh om förlängning
av inbetalningstiden för kvarstående
skatt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna
I: 330 av herr Svärd och II: 427 av herr
Cassel in. fl., om ändrad ordning för
uppbörd av kvarstående skatt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan, herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Christenson i Malmö och
Anderson i Sundsvall, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 113 av herr Söderquist
in. fl. samt II: 145 av herrar
Sjölin och Strandh måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
om förlängning av inbetalningstiden
för kvarstående skatt; ävensom

2) att de likalydande motionerna
I: 330 av herr Svärd och II: 427 av herr
Cassel m. fl. om ändrad ordning för uppbörd
av kvarstående skatt måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Avsikten med den av
mig och ytterligare några ledamöter

102

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt.

väckta motionen, som nu tillsammans
med ännu en motion i samma syfte föreligger
till behandling här i kammaren,
har varit att söka bereda de skattskyldiga,
som av en eller annan anledning
råkat få kvarskatt, större möjlighet att i
rätt tid betala denna och på så sätt undgå
att komma på restlängd.

Motionärerna har menat, att ett medel
härtill skulle vara, att uppbördstiden
förlängdes och att kvarskatten finge erläggas
under loppet av åtta månader i
stället för som nu inom fyra månader.
Jag tror, att detta skulle vara till gagn
inte blott för de skattskydiga, utan också
för uppbördsmyndigheterna-staten.

Motionärerna är väl medvetna om att
det finns tämligen goda möjligheter —
i varje fall teoretiska —■ att undgå kvarskatl,
om man bara är omtänksam och
förtänksam. Man kan, om man har Askatt,
se till, att källskatteavdraget blir
så stort, att det räcker även för de extra
inkomster man till äventyrs kan ha. Man
kan, om detta försummas, även betala
in ett fyllnadsskattebelopp. Och åtskilliga
har dess bättre handlat så. De, som
betalar B-skatt, kan för sin del lämna
preliminär deklaration för det löpande
året, få en ny skattsedel och hetala så
mycket, att det räcker. Men det är nu
trots allt så, att ett mycket stort antal
medborgare ännu sju år efter käilskattereformens
genomförande inte kommit
underfund med den saken eller inte förmått
eller förstått att utnyttja möjligheterna
i detta fall. I själva verket har vi
alltjämt så många kvarskattebetalare, att
deras antal måste betecknas såsom mycket
stort.

Nu är det klart att det kan resoneras
som så: »Envar må skylla sig själv. Det
må vara vars och ens ensak, om man
betalar så liten preliminärskatt, att det
blir efterräkningar. Och i varje fall bör
myndigheterna inte genom att förlänga
inbetalningstiden för kvarskatten hjälpa
de slarviga och mindre omtänksamma.
Det vore att lägga hyende under lasten.
Och det vore i högsta grad opedagogiskt.
Folk skall läras att sköta sig, och man
bör inte bidra till ett förfuskande av

källskatteprincipen, som ju de flesta gillar.
»

Ja, visst kan man säga så, och så säger
man också. Så ungefär torde väl för
övrigt bevillningsutskottet ha resonerat.
Och visst är detta ett tal, som många
gillar och som kanske är teoretiskt riktigt.
Det är nu bara det, herr talman, att
erfarenheten visar, att verkligheten är
och tydligen också kommer att bli sådan,
att detta måste framstå såsom ett
mycket hårt tal för utomordentligt
många människor.

Om en person nämligen råkar bli påförd
kvarskatt, kan verkligheten bli något
i den här stilen. Vederbörande skall
under en tid av fyra månader, januari—
april, betala dels den ordinarie preliminärskatten,
dels den redan påförda kvarskatten
och dels slutligen avsätta eller
helst inbetala ytterligare de belopp, som
krävs för att det inte skall bli kvarskatt
också nästa år. Det finns många, som
helt enkelt inte förmår klara den saken,
och så blir det restskatt, som kanske till
sist inte alls blir erlagd.

Man har tröstat sig med att sådana här
förhållanden tillhör de vanliga besvärligheterna,
när en nyhet på detta område
skall föras ut i livet — om några
år skall det hela ha klarat sig. Det är
bristande kunskaper om det nya systemet,
som är anledningen, har man sagt.
Nu efter sju år kan det emellertid konstateras,
att det knappast blivit, som man
hoppats. Det är heller ingalunda endast
folk, som saknat kännedom om källskattesystemet
och om möjligheten att undgå
kvarskatt, som blivit kvarskattebetalare.
Bland dem finns nämligen många,
beträffande vilka det inte ens kan bli
tal om okunnighet i detta sammanhang
eller vilka man skulle kunna misstänka
för ovilja eller ens motvilja mot att ordna
för sig. Det tycks faktiskt vara fråga
om skattebetalare ur alla samhällsklasser.
Bland dem finns säkerligen många,
för vilka det är minst sagt svårt att komma
ur den trampkvarn, som det nuvarande
skattebetalningssystemet åstadkommer.

I sitt utlåtande över motionerna fram -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

103

Om förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt.

håller nu utskottet bland annat, att frågan
om utsträckning av tiden för kvarskattens
erläggande vid ett par tillfällen
varit föremål för behandling av riksdagen
— en gång i samband med en
interpellation och vid ett annat tillfälle
i anledning av en motion. I båda fallen
framdrogs skäl för och emot inrättande
av flera uppbördsterminer. Skälen mot
var väl i stort sett de, som jag här har
berört, och dessutom, att budgetsvårigheter
skulle kunna uppstå. Budgeten
skulle komma att bli väsentligen underbalanserad,
åtminstone för ett övergångsår.

Yad det sistnämnda skälet angår, torde
detta inte få anses alltför starkt. Det
torde väsentligen vara en bokföringsfråga.
Säkerligen är det inte omöjligt att
bokföra de kvarskattebelopp, som skulle
inflyta i juli och september som en fordran.
Svårigheten skulle väl då reellt bestå
i besväret att anskaffa — för några
månader — det belopp, som kvarskatten
vid de föreslagna uppbörderna — i
juli och september — skulle uppgå till
samt möjligen räntan under ett kvartal
eller så. Och, herr talman, om nu kvarskatten
är ett besvär av så stor tyngd
för skattebetalarna, som förhållandet
uppenbarligen är, kan väl problemet anses
vara värt den i motionerna begärda
utredningen.

Utskottet säger vidare, att den förra
året beslutade uppbördsreformen, som
bland annat innehöll nu gällande bestämmelser
angående kvarskattens erläggande,
godtogs av riksdagen utan erinran
på denna punkt. Utskottet menar,
att man inte bör utan att avvakta erfarenhet
av den nya uppbördsförordningens
verkningar anhålla om utredning,
som avser förändring av en så ny förordnings
bestämmelser. Motionärerna
har emellertid den uppfattningen, att
det här är fråga om ett problem, som
inte bör uppskjutas utan undersökas
omedelbart för att snarligen bli löst. Vi
har den meningen, att den nya uppbördsförordningen
i detta fall sannolikt
inte kan ge annat resultat än den gamla.
En mängd skattskyldiga kommer även i
fortsättningen att "få kvarskatt. För dem

skulle en förlängd tid för kvarskatteuppbörden
innebära en tydlig lättnad,
och staten skulle genom att restskatten
minskades också vinna på den saken.
Reservanterna har pekat på detta och yrkat
bifall till motionen.

Jag, som är både motionär och utskottsreservant,
hyser vidare den uppfattningen,
att det inte kan anses som
okynne att, trots vad som sagts vid tidigare
behandling av dessa problem och
trots att den nya uppbördsförordningen
verkat relativt kort tid, hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag i den
här frågan.

Inte heller torde man ha anledning
att vänta, att kvarskatterna ens till sin
huvuddel skall upphöra, om den bebådade
schablonbeskattningen införes.
Många får ändå kvarskatt, och för dem
blir denna besvärlig och kommer att
medföra restskatt med vad det innebär.
Jag tror dessutom, herr talman, att en
lättnad i fråga om kvarskattebetalandet
är önskvärd även av det skälet, att man
härigenom möjligen skulle bidra till att
minska oviljan mot extraarbete med den
därav ofta följande kvarskatten. Detta
sista är säkert inte minst viktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen I och därmed bifall
till motionerna I: 113 och II: 145.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Källskattesystemet är visserligen
nu sju år gammalt, men det är
fortfarande förenat med vissa svårigheter.
Det vill jag visst inte förneka. Men
jag vill erinra om att enligt den undersökning,
som utskottet gjorde, har ändock
kvarskatten undan för undan gått
ned. Efter den beräkning, som redovisas
i utskottets betänkande, utgjorde ännu
taxeringsåret 1951 kvarskatten över 25
procent av den erlagda preliminärskatten.
Den gick följande år ned till 15,5
procent och beräknas under innevarande
år gå ned ytterligare till 13 procent eller
någonting sådant. Det sker således här
en ständig förbättring i kälskattesystemets
effektivitet, och man kan hoppas
och räkna med att den skall fortsätta.

104

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt.

Jag vill tillika erinra om att problemet
är besvärligast beträffande B-skattebetalarna,
vare sig det är fysiska personer
eller bolag och andra juridiska personer.
Enligt den gjorda beräkningen, som
avser taxeringsåret 1953, uppgick kvarskatten
för A-skattebetalarna till 10 procent
av hela det debiterade beloppet,
medan kvarskatten för B-skattebetalare,
vare sig det var fysiska eller juridiska
personer, uppgick till sammanlagt över
15 procent. Siffran är således rätt hygglig
för A-skattebetalarna, medan de som
betalar B-skatt har det svårare.

Nu har vi att räkna med att vi efter
det beslut, som riksdagen fattade förra
året, från och med i år får bättre källskattetabeller
än förut, och man bör då
kunna uttaga en riktigare avvägd källskatt
än man hittills har gjort. Vidare
har många B-skattebetalare hänvisats till
att i stället erlägga A-skatt, och det är
sannolikt att de härigenom i större utsträckning
än tidigare kommer att betala
sin preliminärskatt. När det gäller
juridiska personer, särskilt bolagen, har
det visat sig, att den räntepåföring, som
numera sker, föranleder dem att inbetala
fyllnadsbelopp, när de har gjort
bokslut. För bolagens del har dessa belopp
vissa år uppgått till sammanlagt en
halv miljard kronor, och det är uppenbart,
att den nya anordningen för de
juridiska personernas del medför mindre
kvarskatt än förut.

Utskottet har också ansett sig kunna
räkna med att den annonserade skattereformen,
som skulle gå ut på att man
införde enklare avdragsregler, skall medföra,
att källskatten i mycket stor utsträckning
också blir den slutliga skatten.
Vi räknar med att få en proposition
om den saken ett följande år, och härigenom
bör kvarskatten åtminstone för
fysiska personer minska.

Men trots allt det som har gjorts och
nu för första gången prövas och trots de
förenklade avdragsregler, som vi väntar
på, är det alldeles uppenbart att hela
källskattesystemet är i hög grad beroende
av medverkan från skattebetalarnas
sida. Det gäller alla skattebetalare, vare
sig de betalar A-skatt eller B-skatt. Och

denna medverkan kan ju ske på det sättet
att om en person, som har A-skatt
får en extra inkomst, begär han att hans
vanliga arbetsgivare gör ett större avdrag
än normalt på hans inkomst, eller
också gör han själv en fyllnadsinbetalning
eller avsätter lian ett motsvarande
belopp till följande år.

Nu kan man naturligtvis, såsom den
föregående ärade talaren gjorde, litet
medlidsamt dra på munnen vid tanken
på sådana åtgärder från skattebetalarnas
sida. Ja, det beror alldeles på vilket förtroende
man har till den svenske medborgaren.
Jag tror faktiskt att allteftersom
tiden går kommer ett större antal
att anpassa sig efter detta system bättre
än förr. Jag har själv råkat rätt illa ut
i år, men jag gör allvarliga ansträngningar
för att inte samma malör skall
inträffa nästa år. Och jag är väl en genomsnittssvensk
lika bra som många
andra, och jag förmodar att det är många
andra som resonerar på precis samma
sätt som jag.

Jag tror alltså att A-skattebetalarna
kan göra åtskilligt själva, och vad Bskattebetalarna
beträffar är det alldeles
uppenbart att de måste göra åtskilligt
själva, ty de är de enda som kan bedöma
vilka inkomster de får, nu när de
väsentligen utgörs av rörelseidkare, bolag
och dylika.

Att följa motionärerna och begära att
tiden för kvarskattens inbetalning skall
utsträckas från fyra månader till åtta,
vilket ju är deras närmaste önskemål,
betyder att man för kvarskattens vidkommande
skall anlita de skatteexekutorer
som vi har här i landet i alla
svenska arbetsgivare, inte fyra utan åtta
månader på året. Jag är glad över den
mycket redobogna medverkan som arbetsgivarna
här i landet lämnar för att
göra källskatten effektiv. Jag tycker inte
det är rimligt att utsträcka kravet på
deras medverkan ännu längre, såsom reservanterna
här har föreslagit. Och kom
ihåg: har man källskatt bör man ju betala
skatten när man har inkomsten eller
åtminstone så nära den tidpunkten som
möjligt. Enligt reservanternas förslag utsträcks
inbetalningen till ett och två

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 105

Om förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt»

tredjedels år efter inkomstårets utgång;
för närvarande är det ett och ett tredjedels
år. Själva källskattens idé förfuskas
ju längre tid man dröjer innan den
skatt, som förfaller under ett år, betalas.

Jag tror att man härvidlag bör lita
till den ökade erfarenhet, som de enskilda
skattebetalarna får, och till en undan
för undan ökad hjälp från myndigheternas
sida. När jag i mitt eget fall
satt och studerade skattsedlarna för att
se, hur jag skulle klara mig bättre nästa
år, så fann jag att det var en rätt invecklad
läsning. Jag är inte alldeles säker
på att genomsnittssvensken så lätt
tolkar de bestämmelser som återges på
skattsedlarna och som är avsedda att ge
dem råd och anvisningar. Jag önskar
livligt att dessa råd och anvisningar gavs
på ett enklare sätt, så att de lättare kunde
följas av de svenska skattebetalarna,
som därigenom bättre kunde tillvarataga
sina egna intressen.

Nu talade den ärade reservanten om
vilken avskräckande effekt tanken på
kvarskatten hade på dem som tog extraarbeten.
Min gode vän herr Söderquist
menar alltså att om man låt oss säga i
mars månad 1954 får tillfälle till ett extraarbete
skulle man inte våga ta det
av hänsyn till kvarskatten som betalas
någon gång år 1956. Jag tror inte att
den tanken kan verka avskräckande i
det ögonblicket. Men den skulle kanske
kunna föranleda att vederbörande satte
av ett belopp som motsvarar marginalskatten
— för den stora massan rör det
sig om 22 eller 23 procent eller någonting
sådant — och så kan han med gott
samvete åtaga sig extraarbetet. Är han,
jag vill inte säga en slarver ■— ty han
kan ha ett sådant ekonomiskt tryck på
sig att han inte för tillfället vågar göra
en avsättning — men är han ur stånd
att göra det då, kan han göra det när
som helst senare under året. Han kan
även i början av nästföljande år göra
en inbetalning. Det finns alltså möjligheter
att förebygga att den där lilla
»kyssen» som det kallas här i landet,
kommer två år senare.

Jag tror, att varje förlängning av tiden

för kvarskattens inbetalande betyder en
förfuskning av systemet. En sådan åtgärd
minskar inte bördorna — det kommer
surt efter. Det är bättre att vidtaga
åtgärder, varigenom skattebetalarna betalar
sina skatter då de får inkomsterna»
Vi bör hjälpa dem med råd och anvisningar,
så att de så fort som möjligt och
så lätt som möjligt kan klara av den
skatteskuld de kommer att få. Avsikten
med källskattesystgmet är ju att hjälpa
skattebetalarna att betala skatten, när
de får inkomsten eller i varje fall så fort
som möjligt efter inkomstens förvärvande.

Jag tror, herr talman, att utskottet har
rätt när det vill avvakta erfarenheterna
av den reform, som vi beslöt i fjol och
som först i år har genomförts i praktiken.
Vi skall samtidigt ha blicken öppen
för åtgärder att göra själva uttagandet av
skatterna så effektivt, att vi får så små
kvarskatter som möjligt. Vi är inne på
god väg, det går bättre och bättre. Och
alla vi, som har med dessa saker att
göra, bör bemöda oss om att göra systemen
så effektivt som möjligt och hjälpa
skattebetalarna, och det gör vi genom att
förmå dem att betala skatterna, när de
får inkomsten eller i varje fall så nära
denna tidpunkt som möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! När en vanlig enkel skattebetalare
framför sig ser herrar Sjödahl,
Velander och Elofsson i Va arm i
arm, så måste vederbörande inse, att han
från början haft fel, att han alltid kommer
att ha fel och att han är född att
ha fel! Med den utgångspunkten hade jag
ursprungligen tänkt att blygt avstå från
varje inlägg i debatten. Men när herr
Sjödahl upplyste en häpnande kammare
om att även han tillhörde de missanpassade
i samhället, att även han hade fått
en kvarskatt över sig, trots hela den expertis
som han förkroppsligar, fick också
jag nytt mod, mod att säga ett vördsamt
ord.

Jag måste tillstå, att jag behöver detta

106

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om förlängning av inbetalningstiden för

nya mod, ty sällan om ens någonsin har
jag varit med om att några motioner slagits
ihjäl så i varje skrymsle som de vilka
herr Söderquist och jag väckt i denna
kammare. Det tågar här fram en rad
absolut oangripliga sakskäl av budgetteknisk
natur, av skatteteknisk natur och
så naturligtvis hänvisningar till pågående
utredningar. Det är, såvitt jag kan
förstå, bara en enda liten detalj som saknas
— jag medger att den kanske inte
har någon betydelse i ett sammanhang
som detta — och det är den rent mänskliga
aspekten.

Det är klart att nästan alla •— inte alla
-— som har kvarskatt har slarvat — herr
Sjödahl, inte alla! Och nästan alla har
de syndat på nåden mer än en gång. Det
är klart att man kan väcka syndare med
en Oxford-predikan med vädjan till deras
samveten och deras sunda förnuft,
ungefär av den art som herr Sjödahl
här har presterat.

Men lika fullt kvarstår det förhållandet,
att åtskilliga tusen människor har
dragit på sig den här olyckan, att åtskilliga
tusen människor under dessa
kvarskattemånader tvingas att avstå så
betydande del av sina inkomster, att det
möter svårigheter för dem att bestrida
vanliga löpande utgifter. Detta är ett
faktum. Det är möjligt, att det är bara
10 procent av den debiterade A-skatten,
som kommer i form av kvarskatt. För en
enkel skattebetalare verkar det vara
ganska mycket. När man träffar på
chaufförer t. ex., som inte ser sig någon
levande råd hur de skall klara upp den
här saken, när man träffar på jordbrukare,
som är i samma predikament, och
löntagare av alla de slag, så undrar man
ändå, om vi också inte i detta sammanhang
skulle kunna ta mänsklig hänsyn,
om vi inte skulle kunna visa social medkänsla
även mot »kvarskatteförbrytare».
Vi visar ju social medkänsla i så många
andra sammanhang i det här huset, och
om skattebetalarna fick några droppar
med av brygden skulle kanske inte någon
större katastrof inträffa.

Herr talman! Jag vill säga att jag, trots
den övertygande bevisning för felaktigheten
i herr Söderquists och min stånd -

kvarskatt.

punkt som här presterats, kommer att
rösta med herr Söderquist. Jag kommer
att göra det, förmodar jag, för att på det
viset ge uttryck åt min dåliga karaktär.

Sedan vill jag bara tillägga, att herr
Sjödahl och jag kan vara överens om
det önskvärda i att man så snart som
möjligt kommer till ett tillstånd, där den
preliminära skatten också blir definitiv.
Jag är inte alldeles övertygad att en
längre inbetalningstid för nu föreliggande
kvarskatter hindrar en sådan utveckling.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag föranleddes av herr
Sjödahls meddelande att han själv har
kvarskatt, trots sina utomordentliga kunskaper
på detta område, att begära ordet
på nytt.

Jag vill än en gång understryka, att
det uppenbarligen är så, som jag sade
i mitt första anförande, att många —
herr Sjödahl är ett exempel därpå —
som är synnerligen kunniga om allting
i detta sammanhang och beträffande
vilka man inte kan misstänka ovilja eller
motvilja mot att ordna för sig, ändå
blir kvarskattare.

Som herr Svärd nyss antytt, är kvarskattebetalarna
inte få utan många. Han
talade om tusental. Jag tror, att man —•
utan att överdriva — vågar påstå, att det
är fråga om hundratusental.

Har man fått kvarskatt, herr Sjödahl,
blir det ofta på det sättet, som jag tidigare
framhållit och som herr Svärd också
sade, att under januari, februari, mars
och april månader måste man, för att
tillfredsställa herr Sjödahls fordran på
en ordentlig skattebetalare, erlägga preliminärskatt,
betala den redan påförda
kvarskatten och dessutom avsätta eller
inbetala så mycket utöver det tabellenliga
källskatteavdraget, som behövs, för
att man inte skall få kvarskatt nästa år.

Det är vidare så, herr Sjödahl, jag försäkrar
det, att folk resonerar om kvarskatten
på det sätt, som jag påstått. Man
är rädd att få kvarskatt, om man skaffar
sig extra inkomster. Och man är rädd
för att nödgas betala dessa kvarskatter

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

107

Om förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt.

tillsammans med preliminärskatten under
årets fyra första månader. Fick man
några månader till på sig, är det möjligt,
att man kunde komma på rätt bog,
få ordning i affärerna och slippa kvarskatten
för framtiden samt slippa komma
på restlängd.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderquists tal om
den som var rädd för att skaffa sig extra
inkomster, beroende på en eventuell
kvarskatt, kan jag inte alls förstå. När
han får den där extra inkomsten kan
han ju, om han så vill, samtidigt betala
in de pengar som erfordras för att slippa
kvarskatt.

Jag vill också säga några ord till herr
Svärd i detta sammanhang. Jag har inte
i denna fråga vädjat till människors samvete.
Det har inte med denna sak att
göra. Men jag har alltid gjort vad jag tycker
är en politikers främsta uppgift att
göra, nämligen att vädja till människors
förnuft.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i debatten rörande det föreliggande
utskottsbetänkande!. Det var nu
herr Svärd som föranledde mig att begära
ordet. Sedan jag hade gjort det,
tänkte jag dock, att det var fel av mig,
därför att herr Svärd började sitt anförande
med att säga, att han »var född
till att ha fel», och han förutsatte väl
då, att han hade haft fel även i detta
sammanhang. Följaktligen skulle det inte
behöva sägas någonting alls i anledning
av herr Svärds anförande. Men det kan
ju tänkas, att kammarens ledamöter inte
fått samma intryck som jag av den ståndpunkt,
herr Svärd här deklarerade, och
jag skall därför säga ett par ord.

Jag tycker nog, att herr Svärd skulle
ha talat om för oss vad den rätta innebörden
av hans motion är. Han intresserade
sig i stället för de tre mannarna,
som han här tyckte sig se vandra vid

sidan av varandra och som inte visade
mänsklig hänsyn och inte heller social
medkänsla. Herr Svärd borde dock ha
börjat med att klarlägga, vilken mänsklig
hänsyn och vilken social medkänsla
som hans motion egentligen andas. Den
inskränker sig till, såsom damerna och
herrarna förstått, att kvarskatten bör få
erläggas under fyra uppbördsterminer
mot nu två. Den skattskyldige skall alltså
få tillfälle att samla pengar under åtta
månader till täckande av vad som förfaller
under de olika uppbördsterminerna.

Herr Sjödahl var något inne på källskattens
idé, att uppbörden alltså skall
ansluta sig så nära som möjligt till tidpunkten
för inkomstens förvärvande.
Den kvarskatt exempelvis, som betalas i
år, har redan till hälften erlagts, och
den andra hälften skall gäldas under maj
månad. Det är då fråga om en skatt,
som vederbörande skulle ha betalt, inte i
fjol utan redan 1952. Om herr Svärd får
sin vilja igenom, skulle det bli ytterligare
fyra månaders anstånd med kvarskattens
betalning. Det betyder, att man
skulle avlägsna sig ytterligare ett lika antal
månader från den idé, som man har
velat tillgodose genom källskattens införande.
Det kan dessutom vålla en del
andra olägenheter. Den, som har kvarskatt
i år, kan nämligen råka få kvarskatt
nästa år också, och han kan hitta
på att få kvarskatt även året därpå. Blir
det då någon lättnad för denna stackars
människa —■ om man nu skall röra sig
med talesätt som korresponderar mot sådana
begrepp som mänsklig hänsyn och
social medkänsla — om hon utöver den
preliminärskatt, som skall erläggas under
de sex uppbördsterminerna, också
nästan ständigt skall pressas av tanken
på och omsorgen om att samla ihop även
till kvarskatten?

Vad innebär herr Svärds motion vidare?
Jo, den innebär, att man inte skall
medge någon lättnad, när det gäller kvarskatt
till mindre belopp än 1 000 kronor.
Jag misstänker, att herr Svärd därmed
deklarerar sin verkliga medkänsla
med sig själv och alla andra kvarskattcbetalare!
Jag vill nämligen fråga: Hur

108

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om förlängning av inbetalningstiden för

många löntagare är det som har en kvarskatt
överstigande 1 000 kronor? Har
herr Svärd sökt räkna ut det? Jag kan
inte ange antalet, men det måste vara
mycket blygsamt. Och i det fall en löntagare
har en kvarskatt, som överstiger
1 000 kronor, måste det bero på att han
vid sidan av den huvudsakliga inkomsten
— som bär legat till grund för löneavdragen
hos vederbörande arbetsgivare
— har haft andra inkomster, som han
inte har anmält, så att löneavdrag samtidigt
kunnat göras även för dem. Från
sådana utgångspunkter måste det kunna
sägas, att vederbörande som regel har
sig själv att skylla, när han får sin kvarskatt.
Det kan måhända ställa sig något
annorlunda för vissa B-skattebetalare.

Med de antydningar, som jag här tilllåtit
mig, har jag blott velat säga, att jag
inte känner mig övertygad om att det
blir lättare för den skattskyldige att klara
sina förpliktelser, om man följer herr
Svärds linje än om man tillämpar den
ordning, som nu gäller, och den skattskyldige
söker anpassa sig till denna.

Sedan är det ju så, att riksdagen har
accepterat den »omänsklighet», som
framträder i detta sammanhang, när den
under fjolåret utan att över huvud taget
tala om denna sak godtog den nya
uppbördsförordningen. Till grund för
denna låg en utredning, vid vilken även
frågan om hur kvarskatten lämpligen
borde betalas hade övervägts. Såväl utredningen
som departementschefen stannade
för den nuvarande ordningen, och
varken herr Svärd eller någon annan
hävdade då annan mening.

Man skall inte heller söka falla tillbaka
på det förhållandet, att man under
de två första åren, då källskattesystemet
tillämpades, medgav en förskjutning av
tiden för kvarskattens erläggande. Detta
motiverades nämligen uttryckligen med
att källskattesystemet var nytt och att
de skattskyldiga inte hade fått närmare
kännedom om dess innebörd. Då vi i
anslutning till utgången av denna övergångstid
diskuterade det problem, som
vi diskuterar i dag, var det ingen som
opponerade sig till förmån för en utsträckning
av denna övergångstid.

kvarskatt.

Herr Sjödahl framförde ett par synpunkter,
som jag vill understryka.

Vi vet ju alla, att en väsentlig del av
det svenska folket fungerar såsom uppbördsmän
med hänsyn till det sätt, varpå
skatteuppbörden är inkapslad i samhällsmaskineriet.
Det kan inte vara likgiltigt
för dessa uppbördsmän, om de
skall ha att laborera med kvarskatteavdrag
under fyra månader såsom nu eller
under åtta månader.

Man kan vidare säga, att enligt den
ordning, som motionärerna siktar till,
kommer kvarskatten att fördelas på två
budgetår. Det kan uppkomma besvärande
komplikationer av den anledningen,
och detta i varje fall vid övergången till
den nya ordningen.

Jag har med det anförda, herr talman,
avsett att hävda den meningen, att
även om man kan ha anledning att
»snegla något» åt motionärernas synpunkter,
den ordning, som utskottsmajoriteten
slår vakt om, måste anses vara
starkare motiverad än den som motionärerna
siktar till. Därför vill jag, herr
talman, stödja det yrkande, som redan
har ställts, om bifall till utskottets förslag.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! När diskussionen kommer
in på källskattens idé, särskilt när
det händer klockan halv tio på kvällen,
är det bäst att avstå från vidare meningsutbyte.
Jag vet inte vad »källskatt an
sich» är för någonting, men jag skall be
att få säga att någon »kurze Einleitung»
i detta uppenbarligen skattefilosofiska
problem vågar jag mig inte på.

Jag har bara begärt ordet för att säga,
att herr Velander naturligtvis har rätt
när han framhåller, att de som drabbats
av kvarskatt har sig själva att skylla.
De har haft många tillfällen att fullgöra
sina skyldigheter. Men, herr Velander,
det är ju inte den saken vi
diskuterar! Vi diskuterar hur man rimligtvis
skall ordna det för de människor,
som trots allt har syndat på nåden och
som av den orsaken har kommit i ett
besvärligt läge.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

109

Om förlängning av inbetalningstiden för kvarskatt.

I den frågan tillåter jag mig — trots
allt — fortfarande att hysa den uppfattningen,
att man skulle kunna vara något
mjukare i formerna än man är. Jag är
medveten om att detta innebär en opposition
även mot herr Velander, men det
kan ju inte hjälpas om en sådan kommer
till synes en gång även från mitt
håll.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Svärds senaste
uttalande har jag inte anledning säga
någonting annat än det, att när problemet
reduceras till att söka nå fram till
vad som kan vara det förmånligaste ur
kvarskattebetalarens synpunkt, känner
jag mig inte alls övertygad om att den
ordning, som motionärerna siktar till, är
på något sätt gynnsammare för kvarskattebetalaren
än den ordning, som nu
gäller och som utskottet har velat slå
vakt om.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Herr Svärd var vänlig
nog att blanda in mig i denna diskussion
och tala om att Sjödahl, Velander
och jag gick arm i arm och att det sedan
inte fanns någon möjlighet för honom
att få rätt. Jag förstår mycket väl,
att herr Svärd känner sig besvärad av
att han inte kunde komma med i kedjan.
Men när man hört honom säga att han
är »född till att ta fel», vill vi inte ha
honom med förrän han rättat till dessa
fel!

Sedan vill jag säga till herr Svärd:
Var nu inte alltför hård mot herr Velander!
Har vi fått honom med oss för
en gångs skull är det sannerligen inte
för snart. Och jag skall i detta fall gärna
stödja herr Velanders synpunkter
till fullo.

Jag kan inte riktigt dela herr Svärds
synpunkter när han säger, att det är
synd om dem som får restskatt eftersom
de har svårt att klara upp den. Det
är självklart att om man slarvar med
uppgifterna får man en restskatt, men
man kan ju rätta till en sådan sak under
årets lopp och inbetala mer och på

så sätt slippa undan restskatt. Jag har
själv slarvat, och då blev jag sannerligen
inte glad när jag fick betala fem
procents ränta. Men det är ju självklart,
att om jag hade betalt in beloppet i tid
hade jag varit fri från restskatt.

Jag tror inte, herr Svärd, att man skall
använda så grova ord som »skatteförbrytare».
Jag vet inte om herr Svärd
menar att alla de som får kvarskatt är
skatteförbrytare. Det är väl djärvt att
fälla sådana uttryck. Även med den rätt
kraftiga beskattning vi har i vårt land
menar jag, att om det skulle brista något
får man ändå inte använda ett så
starkt uttryck.

Om man skulle skjuta upp inbetalningen
av kvarskatten ytterligare fyra månader,
som herr Svärd föreslagit, kommer
vidare redovisningen in på ett annat
budgetår, och och det skulle kunna
medföra svårigheter att få fram pengar
till de utgifter som måste göras.

Jag skall inte förlänga debatten längre,
herr talman, utan jag har bara
med detta deklarerat min ståndpunkt
och yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
endast för att lämna ett meddelande,
eller göra ett tillrättaläggande, om man
så vill.

Här är fråga om två motioner. En
motion är min och en annan är herr
Svärds. Jag föranledes göra detta påpekande
med anledning av att herr Velander
nämnde, att det finns en liten
inskränkning i klämmen i herr Svärds
motion. Han yrkar kvarskattsuppbördens
förlängning med ytterligare två inbetalningsterminer
endast för dem, som
har 1 000 kronor eller däröver i kvarskatt.
Den inskränkningen finns inte i
min motion.

Jag är naturligtvis tacksam för att herr
Svärd i alla fall ämnar rösta på den reservation,
som har beteckningen nr I)
och som alltså gäller min motion.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först

Ilo Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 29 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 62, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj:t fortsatt
bemyndigande för tiden t. o. m. den
30 juni 1955 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift
samt att godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

I den kungl. propositionen hade bland
annat framlagts förslag om inrättande av
en särskild lånefond av 5 miljoner kronor
för utlämnande av lån till utbyggnad
och rationalisering av sågverk, vilket belopp
skulle anvisas av ännu icke disponerade
prisutjämningsmedel.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:397
av herr Björnberg in. fl. och II: 508 av
herr Magnusson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 62 i vad densamma avsåge
fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att för tiden t. o. in. den 30 juni
1955 uttaga prisutjämningsavgift samt i

vad densamma avsåge inrättande av en
lånefond av 5 miljoner kronor för utlämnande
av lån till utbyggnad och rationalisering
av sågverk i södra Sverige;

II) motionen 11:509 av fru Sandström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

1. avslå det av Kungl. Maj:t i propositionen
nr 62 begärda bemyndigandet att
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville —- i förekommande
fall efter förhandlingar med vederbörande
organisationer — vidtaga åtgärder
för

a) att återbetalning av pris- och konjunkturutjämningsmedel
skulle kunna
ske före år 1958 på de villkor som i motionen
angivits,

b) att av de till ca 7 miljoner kronor
uppgående icke bundna medlen av prisutjämningsävgifter
5 miljoner kronor
måtte överföras till fonden för skoglig
forskning,

c) att viss del av de ca 63 miljoner
kronor, som enligt avtal under åren 1958
—1962 skulle utbetalas till länsstiftelserna,
måtte tas i anspråk för central skoglig
forskning,

d) att styrelsen för skogsvårdsfonden
måtte snarast tillsättas;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att långivning ur den tillämnade lånefonden
för sågverksindustrien icke borde
begränsas till enbart ramsågverk utan
även borde få ske till cirkelsågverk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr
62 samt med avslag å de likalydande motionerna
1:397 av herr Björnberg m. fl.
och 11:508 av herr Magnusson in. fl.
samt motionen 11:509 av fru Sandström
m. fl.,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1955 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

111

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Velancler och Nilsson i
Svalöv, vilka under åberopande av de
likalydande motionerna 1:397 av herr
Björnberg m. fl. och II: 508 av herr Magnusson
m. fl. ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till sagda motioner,

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 62, såvitt densamma avsåge
fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj :t att för tiden till och med den 30
juni 1955 meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift; samt

2) med godkännande i övrigt av vad
departementschefen i propositionen föreslagit
beträffande dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter avslå förslaget
om inrättande av en särskild lånefond
av 5 miljoner kronor för utlämnande
av lån till utbyggnad och rationalisering
av sågverk;

II) av herrar Spetz, Söderquisl,
Strandh, Christenson i Malmö och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1) med åberopande av de likalydande
motionerna 1:397 av herr Björnberg
m. fl. och 11:508 av herr Magnusson
m. fl. samt motionen II: 509 av fru Sandström
m. fl. avslå det av Kungl. Maj :t i
propositionen nr 62 begärda bemyndigandet
att meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift;

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter; samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t snarast måtte vidtaga
åtgärder för tillsättande av styrelse
för skogsvårdsfonden.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! När riksdagen år 1945
första gången lämnade Kungl. Maj:t bemyndigande
att uttaga prisutjämnings -

avgift, uttalade bevillningsutskottet i
sitt utlåtande nr 41 med anledning av
motionsvis framfört krav på en närmare
precisering, helst i författningsform, av
det föreslagna bemyndigandet, att utskottet
fann dessa önskemål beaktansvärda.
Utskottet fann det dock svårt att
i förväg överblicka förhållandena och
förutsatte att bemyndigandet skulle vara
av tillfällig natur, en ren övergångsanordning
— underförstått en övergångsanordning
i skiftet mellan krigsoch
fredsförliållanden.

Det är nu snart tio år sedan dess. Jag
är, herr talman, av principiella skäl
motståndare till att riksdagen lämnar
ifrån sig beslutanderätt till Kungl. Maj:t
och i all synnerhet när det som här är
fråga om uttagande av avgifter i en
form, som åtminstone närmar sig formen
av en beskattning. Jag anser att
kammaren här bör vara särskilt restriktiv
när det förhåller sig på det sättet.
Något som helst behov av ett sådant bemyndigande
föreligger, såvitt jag kan
se, för närvarande icke. Riksdagen kan
ju, därest något exceptionellt skulle inträffa,
inkallas med mycket kort varsel.
Jag anser att riksdagen hellre bör
riskera besväret och obehaget av att
samlas till ett extra sammanträde än
att riksdagen utan särskilda skäl lämnar
Kungl. Maj:t en fullmakt av nu
ifrågavarande slag.

Jag yrkar sålunda, herr talman, avslag
på Kungl. Maj:ts proposition i denna
punkt och i stället bifall till punkt 1)
i den reservation som har avgivits av
mig m. fl. i sak, d. v. s. när det gäller
klämmen, överensstämmande med motsvarande
punkt i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Om jag får lov att fortsätta, herr talman,
har jag inte någon anledning att
motsätta mig Kungl. Maj:ts förslag beträffande
disponerandet av de tillgängliga
medlen. Man kan visserligen vara
tveksam om behovet av en lånefond för
träindustrien. Även om jag är medveten
om att jag inte har den erforderliga
sakkunskapen om hur det förhåller
sig med denna industri överallt i vårt

112 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

land, kan jag inte undgå att känna tvekan.
Med den skrivning som utskottet
liar använt vågar jag dock tro, att eventuella
lån ur den ifrågasatta fonden skall
komma till verklig nytta. Varje särskilt
fall skall ju prövas av Kungl. Maj:t. Jag
vill dock säga, att det kan synas inkonsekvent
att å ena sidan nu vilja upprätta
en sådan lånefond men å andra
sidan vägra ett företag att för samma
ändamål lyfta något av de spärrade medel,
som det kan ha innestående.

I vår motion har vi alltså i punkten
2) exakt samma kläm som utskottet, men
vi har i stället mjukat upp motiveringen
något. Det är en uppmjukning som
jag tror inte på något sätt skulle äventyra
vår samhällsekonomi, då vi ju har
förutsatt att prövning skall ske i varje
särskilt fall av Kungl. Maj:t.

I punkten 3) har vi till sist yrkat, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om tillsättande av styrelse
för skogsvårdsfonden. Utskottets majoritet
har inte velat vara med härom
utan utgår från att Kungl. Maj:t kommer
att utse styrelse när tiden är inne.

Jag har, herr talman, svårt att förstå
varför riksdagen skall vara så undfallande.
Skulle inte riksdagen kunna gaska
upp sig så mycket, att den ger till
känna, att den för sin del anser att tiden
nu är inne att tillsätta en styrelse
för denna fond?

Jag hemställer sålunda, herr talman,
om bifall till de tre olika punkterna i
den avlämnade reservationen nr II).

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! När den föregående ärade
talaren motiverade sitt ställningstagande
till punkt 1) i den av folkpartiets
representanter inom utskottet till utskottsbetänkandet
fogade reservationen,
har jag inte någon erinran att göra däremot,
eftersom denna reservation i angivna
hänseende sammanfaller med den
av herr Nilsson i Svalöv och mig avgivna
reservationen i motsvarande del.

Jag skall inte heller, när det gäller
det fortsatta bemyndigandet för Kungl.

Maj:t att förordna om uttagande av prisutjämningsavgift,
trötta kammaren med
något längre anförande. Det är ju bär
fråga om en prolongation på ytterligare
ett år av det bemyndigande, som på
grund av upprepade beslut från riksdagens
sida varit gällande sedan den 1 juli
1945. Det huvudsakliga syftet därmed
har i alla sammanhang angivits vara att
förhindra att höga utlandspriser verkade
prisstegrande inom landet.

Bemyndigandet har som känt kommit
att tillämpas endast beträffande våra
skogsprodukter, och det har, även med
denna begränsning, saknat aktualitet sedan
snart två år tillbaka.

I fjolårets proposition i ämnet förklarade
också departementschefen att i dåvarande
läge något omedelbart behov att
uttaga prisutjämningsavgift icke förelåge,
och departementschefen är av den
meningen, att så icke heller nu är fallet.
Från den utgångspunkten, och då bemyndigandet
vid sin tillkomst uttryckligen
avsågs skola tagas i anspråk endast
för att bemästra uppkommande svårigheter
för den inhemska prisstabiliseringen
under en övergångsperiod efter
kriget, synes någon ytterligare prolongation
därav icke böra ifrågakomma. Att
i beredskapssyfte inlåta sig på en fortsatt
lagstiftning därom av någon obestämd
fruktan för att tvära omkastningar
i prisutvecklingen kan komma att inträda
särskilt för sådana produkter, på
vilka den svenska exporten till mycket
stor del är uppbyggd, kan icke anses
påkallat. Detta gäller även för den händelse
sådana omkastningar verkligen
skulle vara att räkna med, vilket jag för
min del icke utgår ifrån. De kan väl näppeligen
inträda med ens, och då blir
det alltid tillfälle för riksdagen —• vid
dess vårsession eller höstsession — att
framlägga de förslag, vartill utvecklingen
må föranleda.

För knappt elva månader sedan — det
var den 29 april 1953 — fördes här i
kammaren en mycket livlig diskussion
i denna fråga främst mellan departementschefen
och mig. Det kan inte vara
någon anledning att här upprepa denna
debatt, i synnerhet som departements -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

113

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

chefen inte är i kammaren närvarande.
För min del inskränker jag mig alltså
till att i förevarande sammanhang hänvisa
till vad jag då hade att anföra, och
med åberopande därav, herr talman,
tillåter jag mig att hemställa om bifall
till punkt 1) i den av herr Nilsson i
Svalöv och mig avgivna reservationen.

Såsom av herr Spetz’ anförande framgick,
rör sig propositionen även om andra
ting, särskilt då dispositionen av förefintliga
ännu icke disponerade prisutjämningsavgifter.
I det hänseendet
upptar propositionen förslag om inrättande
av en särskild lånefond på 5 miljoner
kronor för utlämnande av lån till
rationalisering och utbyggnad av sågverksindustrien
i södra Sverige. Med
södra Sverige avses då hela Götaland
samt Svealand med undantag av Värmland
och Dalarna. Förslaget i denna del
innefattar ett effektuerande av en beställning
från Södra Sveriges skogsindustriutredning,
låt vara blott till ett med
fyra femtedelar reducerat belopp i förhållande
till det av utredningen föreslagna.
Utredningen föreslog nämligen
lånefondens belopp till 25 miljoner, och
man siktade då inte till, såvitt jag kan
erinra mig, att detta belopp skulle anvisas
av prisutjämningsavgifter utan av
andra statsintäkter.

De synpunkter, som skogsindustriutredningen
här fört till torgs, måste emellertid,
med mitt sätt att se, framstå såsom
överraskande. Råvaruproblemet för
Svealand och Götaland skildras såsom
utomordentligt gynnsamt. Man talar om
att sågtimmertillgången befinner sig i ett
mycket starkt stigande och att den möjliggör
en ökning av årsproduktionen av
sågade trävaror i förhållande till 1951
års toppnivå för det nu löpande decenniet
med 90 000 standards och för de
närmaste årtiondena därefter — framemot
år 1985 — med ytterligare 300 000
standards. Ett stort krux anmäler sig
emellertid, alltjämt enligt skogsindustriutredningen.
Sågverksindustriens produktionskapacitet
räcker icke till för
förädling av de ökande sågtimmerkvaniiteterna.
Det gäller därför att åstadkom S

Första kammarens protokoll 195b. Nr 11.

ma en betydande utbyggnad av sågverksindustrien
i södra Sverige. Men det klarar
inte denna, jag höll på att säga, fattiga
och hårt prövade landsända själv!
Och orsakerna till att rationaliseringen
av sågverksindustrien inte skett i det
tempo, som råvarutillgångarna har ansetts
öka, är, säger man, förutom bristande
ekonomiska resurser, ovetskap om
framstegen inom sågningstekniken, svårigheter
att erhålla sakkunnig hjälp vid
modernisering m. m. En intensifierad
upplysande och konsulterande verksamhet
är därför nödvändig. Denna verksamhet
bör ha till syfte inte endast att
åstadkomma en förbättring av de enskilda
företagens tekniska utrustning utan
även att göra företagarna uppmärksamma
på vilken driftform som i det enskilda
fallet kan vara den lämpligaste
etc.

Vad är nu detta? Det är, såvitt jag
kan finna, en demonstration av hjälplöshet
i en omfattning, som vi knappast
tidigare kunnat räkna med. Man anhåller
om inrättandet av en statlig lånefond
för att man via den skall kunna
anpassa sig till en vidgad eller utökad
exploatering av råvarutillgångar, vilka
vi vant oss vid att betrakta som de förnämsta
som över huvud taget finns att
tillgå. Man drar upp riktlinjer för organisationen
av den härför erforderliga
verksamheten, som till på köpet enligt
utredningens uttalande bör avse hela
landet, och inbjuder därmed till en på
sitt sätt statlig reglering inom denna näringsgren
av betydande mått. Det är inte
att undra på att det vattnas i munnen
på vissa socialiseringsivrare! Det får vi
ett otvetydigt vittnesbörd om i propositionen,
om vi uppmärksammar vissa
remissyttranden, relaterade på dess s. 11.

Hur skulle det emellertid nu vara, om
exempelvis vi något bortkomna norrlänningar
sökte bland oss mobilisera en
stödtrupp för att bringa någon reda i
förhållandena där nere i södra Sverige?
Vi skulle i stället kanske kunna påräkna
några pågar från Skåne och några ungdomar
från Småland för att hjälpa oss
till rätta med våra jordbruksproblem

114 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

och när det gäller att åstadkomma en
mera differentierad företagsamhet inom
vår vidsträckta landsdel.

I varje fall vill jag ha sagt, att den
hjälplöshet, den bristande företagaranda
och —• uttrycket må förlåtas mig — det
förlitande på staten, som i förevarande
hänseende kännetecknar skogsindustriutredningen,
har haft en stimulerande
effekt med avseende å självförtroendet
hos oss »lappar». Vi tror nog att vi
skulle kunna vara till en viss nytta,
när det gäller synpunkter på de skogliga
förhållandena i Svealand och Götaland.
De skulle dock icke resultera i
ansträngningar att med statliga medel
restaurera, utvidga och förbättra de
4 300 cirkelsågarna och andra småsågar
i Götaland. Det förefaller oförnuftigt att
låta tankarna löpa i sådana riktningar.
Man måste nog följa andra vägar. Det
erfordras inte heller, att man inrättar
någon konstellation, där industrien är
representerad, där regeringsmakten får
tillfälle att förordna ordförande och
andra ledamöter, såsom man här talar
om, och där fackföreningar skall vara
representerade etc. Jag anser att i stället
skogsägarintresset och företagarintresset
skall ha att bemästra hithörande
spörsmål.

Jag frågar mig förresten: Rån det vara
någon verkligt förnuftig tanke bakom
propositionens förslag, när där förordas
anvisande av 5 miljoner kronor för
denna stora uppgift? Och utskottet är
till och med så realistiskt, att det utvidgar
användningen av dessa 5 miljoner
kronor till att omfatta trävaruindustrien
i hela landet! Vad betyder 5
miljoner kronor i ett sådant sammanhang?
Om dessa pengar icke skulle gå
att uppbringa i öppna marknaden på
grund av föreliggande kreditrestriktioner,
skulle väl det vara ett otvetydigt bevis
för att regleringen av kapitalmarknaden
sträckt sig alltför långt! Det är
för övrigt här inte närmast fråga om det
aktuella läget, utan det gäller en anpassning
på lång sikt, säger man. Man skall
alltså disponera dessa 5 miljoner kronor
på lång sikt för rationalisering och
utvidgning av hela den svenska såg -

verksindustrien! Har de, som företräder
sådana meningar, verkligen tänkt på
innebörden härav?

Är det en självklar sak för resten, att
de stigande råvarutillgångarna skall användas
till förädling vid sågverk? När
skogsindustriutredningen talar om storleken
av dessa tillgångar, gäller det dimensioner
för furu 5 tum och däröver,
och för gran G tum och däröver. Vad
kan resultatet bli, om man kastar in
390 000 stds trävaror på marknaden?
Kanske skulle avsättningsmöjligheterna
för den svenska sågverksindustrien därigenom
försvåras i sådan grad, att man
med hänsyn därtill nödgades anpassa
sig i annan riktning. Och ligger det då
inte nära till hands att förädlingen får
ske inte vid sågverken utan i stället vid
massafabriker och på annat sätt? Men
det är en fråga som man får anpassa sig
till på lång sikt och med hänsyn till läget
och utvecklingen vid varje tidpunkt.
Men hur skall man då använda de 5
miljonerna? Enligt mitt sätt att se betyder
de ingenting, när det gäller frågeställningar
och synpunkter, som man här
rör sig med.

Det skulle vara så mycket att säga i
förevarande sammanhang, herr talman.
Jag har personligen det intrycket, att vi
här är inne på ett inte minst ur principiell
synpunkt utomordentligt viktigt
ämne. Jag skall dock inte fortsätta vidare;
jag vill sluta med ett beklagande av
att departementschefen inte intagit en
helt negativ ståndpunkt även till den
femtedel av det belopp, skogsindustriutredningen
föreslagit och alltså lämnat
lånefonden åt ett välmotiverat öde.

Jag yrkar även på den förevarande
punkten bifall till den av herr Nilsson i
Svalöv och mig avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
avstyrkes i en mycket väsentlig
punkt av bägge reservantgrupperna, alltså
både av högern och av folkpartiet.
Det gäller närmast frågan, om man över
huvud taget skall bevilja den av Kungl.
Maj:t begärda fullmakten.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

115

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

Man kan naturligtvis vara tveksam
mot att Kungl. Maj:t får vidsträckta fullmakter.
Jag är den förste att erkänna,
att man bör iakttaga en viss återhållsamhet.
Första gången fullmakten att
uttaga prisutjämningsavgifter gavs var
strax efter världskrigets slut. Man befarade
under övergångsperioden efter kriget,
att de utländska priserna skulle öva
starkt tryck på våra inre ekonomiska
förhållanden. Men nu, nio år därefter,
kännetecknas läget i vårt land av en
önskan att uppehålla full sysselsättning
och av företelser som kan befaras verka
i inflatorisk riktning. Detta gör att man
måste vara synnerligen försiktig i den
ekonomiska politiken och ständigt vara
beredd att kunna stoppa inflatoriska
tendenser så snabbt som möjligt. Den
fulla sysselsättningens politik ställer helt
andra krav på den svenska staten och
på vår ekonomiska politik än som eljest
skulle komma i fråga. Det är detta som
gör att utskottets majoritet ansett sig
böra tillstyrka, att Kungl. Maj:t får den
begärda fullmakten för att kunna motverka
eventuella prispåverkningar utifrån,
som måste på något sätt bemästras.

Reservanterna menar, att man i ett sådant
läge bör kunna snabbt inkalla riksdagen
för att få det nödvändiga bemyndigandet.
Men åtgärder måste vidtagas
mycket snabbt, och den av reservanterna
föreslagna ordningen kan lätt göra
att man kommer för sent. När vi ger en
sådan fullmakt, är det väl ytterst en fråga
om förtroende för dem, som skall få
fullmakten, och våra oppositionspartier
har ju visat att de vid varje tillfälle och
på varje punkt vill affischera sitt misstroende
mot den sittande regeringen. Vi
har ingen erfarenhet av att Kungl. Maj:t
missbrukat denna fullmakt. Under 1953
har den inte utnyttjats, och utskottets
majoritet räknar med att den inte heller
i år skall utnyttjas, därest inte sådana
företeelser uppträder som kan hota den
ekonomiska jämvikten inom landet. Skulle
ett sådant läge uppkomma, önskar vi
att Kungl. Maj:t har fullmakten och kan
även genom detta medel vidtaga motåtgärder.

Vissa reservanter har önskat att man
skulle antyda, att Kungl. Maj:t kunde tidigare
utbetala de i form av prisutjämningsavgifter
innestående medlen, under
villkor att de användes för rationalisering
inom skogsindustrien. Nu erinrar
sig kanske kammaren, att vi för inte så
många dagar sedan diskuterade, huruvida
bolagen, de juridiska personerna,
skulle få använda de för deras räkning
på investeringskonto för skog innestående
medlen för investeringar inom företagen.
Det yrkandet avslogs av riksdagen,
som inte ville ge denna möjlighet åt bolagen.
Det bör vara konsekvens i riksdagens
ställningstaganden, och beslutet
om investeringskonto för skog gör att vi
nu bör ställa oss på samma linje och
inte lämna ut prisutjämningsavgifterna
till företagen, med de ekonomiska konsekvenser
detta eventuellt skulle kunna
få i vårt nuvarande fullsysselsättningssamhälle.

Utskottet liar liksom Kungl. Maj:t velat
iaktta återhållsamhet på denna punkt
när det gäller investeringspolitiken och
råder riksdagen att intaga samma ståndpunkt
nu som den intog för några veckor
sedan.

Från reservanternas sida föreslås också,
att riksdagen skall begära hos Kungl.
Maj:t att det skall inrättas en styrelse för
skogsvårdsfonden. Man skall, såsom herr
Spetz sade, gaska upp sig. Ja, det är ju
en storm i ett vattenglas. Man skall gaska
upp sig och begära en styrelse för skogsvårdsfonden
för att denna styrelse sedan
skall fundera ut vad skogsvårdsfonden
skall användas till. Jag tycker det vore
rimligare att man först hade klart för sig
vad skogsvårdsfondens styrelse skulle
befatta sig med och sedermera, när pengarna
kommit in i tillräcklig utsträckning
och man från regeringens sida gjort
klart för sig vad de skall användas till,
tillsätter denna fonds styrelse.

Sedan har från högerreservanternas
sida desslikes anförts reservationer mot
ett förslag av regeringen, som både folkpartiet
— som eljest opponerar sig mot
en del ting — och utskottsmajoriteten
för övrigt varit fullt ense om, nämligen
att man skulle besluta om inrättande av

116

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

en fond på 5 miljoner kronor, varav
skulle lämnas ut bidrag till rationalisering
av skogsindustrien närmast i södra
Sverige. Herr Velander ansåg, att detta
var någonting, som inte erfordrades. Här
har emellertid suttit en skogsindustriutredning,
som påvisat att den sydsvenska
skogsindustrien i väsentliga avseenden
släpar efter och borde effektiviseras och
rationaliseras på olika sätt. Utredningen
begärde därför 25 miljoner kronor till
en fond för ändamålet. Regeringen har
prutat till 5 miljoner kronor men vill
göra ett försök. Det tycks nämligen vara
så, att skogsindustrien i södra Sverige
behöver rationaliseras och ges större effekt.
Om då denna lånefond på 5 miljoner
kronor skulle kunna göra någon
nytta i det avseendet, har utskottet funnit
att man bör gå regeringen till mötes
genom att bevilja medel till denna lånefond.

När herr Velander kläder sig i skepnaden
av en lapp och skämtar litet med
södra Sveriges efterblivenhet men å andra
sidan utlovar sin och norrlänningarnas
hjälp, får vi väl taga hans skämtan
med lugn men med tacksamhet taga
emot den hjälp han utlovat. Detta lilla
stöd för att åstadkomma en rationalisering
av södra Sveriges skogsindustri kan
vara värdefullt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl nämnde en
sak som uppkallade mig.

Han säger att Kungl. Maj:t inte missbrukat
den fullmakt, som Kungl. Maj:t
har haft tidigare. Ja, herr Sjödahl, det
är inte alldeles utan att det är delade
meningar på den punkten. Jag vet inte,
om herr Sjödahl möjligen kan ha läst
förre överståthållaren Torsten Nothins
lilla skrift med rubriken Regeringsmakt
och rättssäkerhet. Herr Notliin lämnar
där en redogörelse beträffande förhållanden
när det gäller just uttagandet av
prisutjämningsavgifter, en redogörelse
som jag för min del anser kan ge anled -

ning till åtminstone tveksamhet i fråga
om regeringens användande av denna
makt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! När det gäller Kungl.
Maj:ts ståndpunktstagande till de fem
miljonerna för rationalisering av de
svenska sågverken föll herr Sjödahl tillbaka
på, såsom han sade, den stora industriutredningen,
som liadc kommit
med förslag därom. Denna utredning bestod
av elva personer, men det var fem
ledamöter av utredningen, som gick emot
majoritetens ståndpunkt i fråga om önskvärdheten
av statligt stöd på detta område.
Det är nu några år sedan denna
utredning slutförde sitt arbete, och det
kan måhända vara av intresse för herr
Sjödahl liksom för mig och kammarens
ledamöter i övrigt att erinra sig något av
de ståndpunkter, som på annat håll har
intagits till skogsindustriutredningens
förslag.

Av de många remissinstanserna, som
utgöres av de stora organisationerna på
arbetsmarknaden, ett flertal statliga ämbetsverk
ni. fl., är det få, som har skattat
åt sådana tankegångar, som skogsindustriutredningen
framfört. De har hyst en
i förhållande till skogsindustriutredningens
förslag på denna punkt oförstående
och negativ inställning.

Herr Sjödahl talade vidare om för oss
att regeringen inte i något sammanhang
hade missbrukat fullmakten med avseende
å prisutjämningsavgifterna. Jag vill
inte ge mig in på det spörsmålet, närmast
av det skäl som jag antydde i mitt
första anförande, nämligen att handelsministern
inte är i kammaren närvarande.
Jag vill endast hänvisa till — utom
vad herr Spetz var inne på — vad som
förekom vid fjolårets debatt på den
punkten. Den debatten visar, att meningarna
är delade.

Herr Sjödahl yttrade vidare någonting
om att riksdagen borde vara konsekvent
i sina ställningstaganden. Det är även
min inställning. 1945 års bevillningsutskott
liksom det årets proposition betonade,
att prisutjämningsavgifterna var

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

117

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

avsedda såsom en ren övergångsanordning
och alltså komme att vara av tillfällig
karaktär. Det var bevillningsutskottets
inställning i koncentrerad form, sådan
den kom till uttryck i dess betänkande
nr 41. Liknande uttalanden har
förekommit varje år. I fjol yttrade bevillningsutskottet
i anledning av vad som
hade anförts i en del motioner, som gick
ut på avslag på den då föreliggande propositionen,
att dess ståndpunktstagande
inte gav uttryck åt annan uppfattning
än den som tidigare hävdats från riksdagens
sida, nämligen att uttagande av
prisutjämningsavgifter och därmed sammanhängande
åtgärder bör betraktas såsom
speciella anordningar, betingade av
exceptionella förhållanden. Även herr
Sjödahl har biträtt dessa deklarationer.

Vilka exceptionella förhållanden råder
i dag? Det är ju vanligt, att man från
regeringsbänken och på andra håll talar
om att vi nått fram till vad man plägar
kalla ekonomisk balans, och jag misstänker
alltså att det med utgångspunkt
från det nuvarande läget inte skulle vara
möjligt för departementschefen att begära
en ny sådan fullmakt, som bemyndigandet
av årgång 1945 innebär. Till
den omständigheten att detta bemyndigande
en gång lämnas anknyter sig därför
allmänna resonemang utan konkretisering
om att man inte nu bör abstrahera
därifrån.

En talare i fjolårets debatt, som tillhör
den parlamentariska majoriteten, betecknade
den framställning om fortsatt bemyndigande,
som då förelåg till behandling,
såsom ett uttryck för »regeringens
alltid något framträdande lust att
''hamstra’ fullmakter för att ha till
hands». Jag föll då tillbaka på det uttalandet.
Jag fann, att det på ett utmärkt
sätt illustrerade vad det egentligen var
fråga om, och jag vill falla tillbaka på
det uttalandet också nu av samma anledning
som i fjol.

Konsekvensen av vad jag här antytt
blir den, att det inte kan anses föreligga
några påtagliga motiv eller skäl för att
förnya den här begärda fullmakten. Vi
bör hålla i minnet utgångspunkten för
våra tidigare resonemang, när det har

gällt denna fullmakt, nämligen att endast
utomordentliga förhållanden och alldeles
speciella skäl skall kunna anföras för
att man skall gå in för en lagstiftning
därom.

När herr Sjödahl talar om att man
skall ha fullmakten till hands, emedan
det kan inträffa hastiga förskjutningar
i läget, avser han säkerligen förskjutningar
i prisnivån för skogsprodukterna.
Om man begränsar fullmakten till
att gälla dessa produkter, ligger det väl
så till, herr Sjödahl, att priserna för
lång tid framåt redan är bestämda. För
de skeppningar av trävaror, som kommer
att äga rum i år, har priserna i väsentlig
utsträckning fastställts genom avtal,
som träffades under förra hösten
och i början av detta år. Och om kastningar
i prisnivån inträder, dröjer det
i varje fall åtskillig tid, innan några påtagliga
verkningar därav framträder. Och
hur många månader förflyter mellan
riksdagens vårsession och höstsessionens
början? Jag utgår från att det inte kan
bli några kastningar i prisnivån resp.
framträdande verkningar därav under
den korta tid, då riksdagen inte är samlad.
Det kan därför inte uppkomma någon
olägenhet, om den här fullmakten
elimineras.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Reservanternas erinringar
mot utskottsmajoritetens förslag
har utförligt redovisats av herr
Spetz och herr Velander, och herr Velanders
kritik mot förslaget sammanfaller
i allt väsentligt med de synpunkter,
som framförts i motion nr 397 i första
kammaren. Jag kan alltså såsom motionär
fatta mig mycket kort.

Vad först beträffar förslaget om ett
förnyande av bemyndigandet för Kungl.
Maj:t att uttaga prisutjämningsavgift,
skall jag säga endast några få ord. Frågan
har ju mycket grundligt diskuterats
här vid fjolårets riksdag, såsom herr
Velander nämnde, och så vitt jag förstår,
bär ingenting sedan dess inträffat
som kan ge stöd för en förlängning av
bemyndigandet. Det är väl snarare så,
herr talman, att vikande tendenser fram -

118

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

trätt beträffande prisnivån för skogsprodukter.
I likhet med herr Velander tror
jag inte att det finns någon fara för att
så snabba omkastningar kan ske beträffande
prisutvecklingen, att denna fullmakt
nu skulle behöva förnyas. Riksdagen
är ju samlad i Stockholm med undantag
endast för 3, 4 månader på året,
och riksdagsbeslut kan därför snabbt inhämtas.
Från regeringshåll framhålles
också gång efter annan, att prisstabilisering
uppnåtts. Att under sådana förhållanden
ånyo frånhända riksdagen
dess konstitutionella rätt att besluta i
ärenden av detta slag som kan i hög
grad influera på en näringsgren, tycker
jag är principiellt oriktigt.

Motionen har också vänt sig emot förslaget
om inrättande av en särskild lånefond
för utbyggnad och rationalisering
av sågverken — den fond, som herr Velander
här nyss talat om. .lag delar fullkomligt
herr Velanders mening, då han
framhåller att det inte finns tillräckliga
skäl för att skapa en sådan fond nu. De
argument, som anförts av flertalet remissinstanser,
anser jag vara mycket
övertygande på denna punkt, och det erkännes
också i propositionen att det
överväldigande antalet remissvar går i
avstyrkande riktning. Jag skulle kunna
anföra eu hel del sådana remissvar,
men jag nöjer mig med att åberopa endast
ett par.

Enligt kommerskollegiets uppfattning
har utredningen icke styrkt, att en önskvärd
utbyggnad av sågverksindustrien
ej skulle kunna komma till stånd utan
statens lånemedverkan, heter det. Svenska
trävaruexportföreningen anför, att
om ett stadigvarande utbud av råvara
kommer att förefinnas i marknaden utöver
den nuvarande industriens behov
och om prisläget på denna råvara blir
sådant, att en nybyggd industri kan förräntas,
så kommer iiven en sådan industri
att växa fram utan statliga stödåtgärder,
och så vidare och så vidare.
Praktiskt taget alla, i varje fall de flesta
remissinstanser, går i avstyrkande riktning.

I utskottsbetänkande! säges emellertid,
att det är fara värt att företagen inte kan

i den öppna lånemarknaden anskaffa de
medel, som behövs för utbyggnad och
rationalisering av sågverken. I detta
sammanhang åberopas av någon remissinstans
kreditrestriktionerna. Jag vill
då erinra om att riksbanksfullmäktige
inte tycks hysa några betänkligheter
beträffande kreditmöjligheterna. Riksbanksfullmäktige
förutsätter nämligen,
»att när det gäller lånebehov av den
relativt begränsade storleksordning, varom
här är fråga, samt därtill avseende
en successiv utbyggnad under en följd
av år, kreditinstituten skall vara villiga
och äga möjlighet att tillgodose dylika
kreditanspråk». Inte heller statskontoret
och arbetsmarknadsstyrelsen kan tillstyrka
förslaget om denna lånefond.

Den ringa del av lånebehovet, som
denna lånefond är avsedd att täcka, det
vill säga den del som ligger mellan å
ena sidan den normala bankkrediten
och å andra sidan företagarens egen insats,
kan tvivelsutan erhållas ute i öppna
marknaden — något som ganska klart
framgår av riksbanksfullmäktiges uttalande
— och riksbanksfullmäktige bör
väl ändå ha ett visst inflytande på kreditrestriktionerna
och en klar blick för lånemöjligheterna.
Jag tror alltså inte att
denna lånefond är av behovet påkallad.

Jag vill också erinra därom, att skogsindustrien
och skogsbruket över huvud
taget liar fått sina ekonomiska resurser
avsevärt förbättrade under de senaste
årens gynnsamma konjunkturer för denna
näringsgren.

Vi är nog alla angelägna om att rusta
upp och förbättra vår industri och allt
vårt näringsliv. Låt mig emellertid i
detta sammanhang reagera mot herr Velanders
en smula skämtsamma antydan
om efterblivenhet och bristande företagsamhet
i Småland på detta område
— tvärtom, smålänningarnas kända
framåtanda och energi gör sig nog gällande
även härvidlag. Och jag menar,
att den åsyftade rationaliseringen och
utbyggnaden av sågverksrörelsen kan
ordnas även där utan statliga åtgärder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

119

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

Herr SJÖDAHL (s):

Blott några få ord, herr talman. När
det gäller att bevilja fullmakter är det
en sak, när det gäller att använda dem,
är det en annan sak. Ingen av oss kan
med bestämdhet säga någonting om hur
den ekonomiska utvecklingen kan bli.
Under sådana omständigheter och då vi
lever under det tryck, som råder i ett
samhälle, där man vill ha full sysselsättning,
bör Kungl. Maj:t såsom ansvarig
för den ekonomiska politiken ha fullmakter
i sin hand, så att Kungl. Maj:t
snabbt kan vidta åtgärder. Men när det
gäller att vidta åtgärder av denna art
menar utskottet i år liksom förra året,
att detta utnyttjande måste betraktas såsom
en speciell anordning, som skall vara
betingad av exceptionella förhållanden.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Velander som föranledde mig att
begära ordet.

Han var ju älskvärd nog att erbjuda
södra Sverige norrländsk hjälp med sågverksindustrien,
och sedan undrade han,
om vi inte i södra Sverige kunde inrikta
oss på att producera massaved eller
pappersmassa.

I anledning härav kanske jag kan få
komma med ett par upplysningar. Det är
ju så, att skogen i Götaland, inte minst
i Småland och landskapen söder därom,
har vuxit till under de senare decennierna,
så att vi har kommit i ett helt
nytt läge. Jag kan t. ex. nämna för kammaren,
att i mitt lilla län har på 17 år
— mellan två riksskogstaxeringar — det
dominerande trädslaget, alltså granen
över 25 cm i brösthöjd, ökat med 80 procent.
Vi har därför nu väsentligt mer
timmerdimensioner än hemmamarknaden
kräver, och vi får mera inrikta oss
på export. Eftersom vi på våra goda
marker producerar grova dimensioner,
måste vi då exportera sågade varor. Jag
vill vidare säga, att vi inte förbiser, att
klendimensionerna också måste förädlas;
det är projekterat en fabrik i Mönsterås
och en i Skåne för i första hand

massaproduktion. Detta gör, att vi nu
se på sågverksfrågan med andra ögon
än vi gjort tidigare, då vi i huvudsak
försåg hemmamarknaden med virke.

Jag tycker nog att handelsministern
på det hela taget har behandlat denna
sågverksutredning bra. Han har i herr
Velanders anda skurit ned den stora lånefonden
från 25 till 5 miljoner kronor.
Jag respekterar mycket de skäl, som
herr Velander här har anfört, för att slopa
den helt. Det ligger ganska mycket i
den tanken — jag skall inte gå närmare
in på det — men jag tror å andra sidan
att en sådan lånefond kan ha betydelse i
dagens läge, när det gäller att snabbt rationalisera
sågverksindustrien med hänsyn
till exporten. Jag hoppas, att jag tolkar
utlåtandet rätt, då jag förutsätter, att
det inte bara gäller ramsågverk, utan att
fondmedlen även skall kunna användas
till rationalisering av cirkelsågarna. På
det området görs mycket, och jag vill berömma
ägarna till sydsvenska cirkelsågar
för det rationaliseringsarbete de redan
utfört. Det återstår emellertid otvivelaktigt
mycket att göra.

Jag kan alltså i mycket instämma i
vad statsrådet har föreslagit i propositionen.
Det är fördenskull som jag inte
motionerat i ämnet — jag har över huvud
taget inte lagt mig i denna fråga
på något sätt, inte minst därför att de
skogliga organisationerna på ett par
punkter inte är helt ense. Men även om
jag i viss mån berömmer vad handelsministern
har föreslagit, måste jag också
berömma reservationen nr 2 av herr
Spetz m. fl., ty reservanterna har, utan
att vi på något sätt konfererat •— om
det nu kan intressera kammaren —
tryckt just på de svagheter som finns i
propositionen. Jag håller med dem, herr
Sjödahl, som anser att vi bör avslå det
begärda bemyndigandet att meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift.
Jag skall icke heller nu uppfordra
herr Sjödahl till någon fortsatt
debatt, utan jag bara konstaterar detta.

Vad sedan beträffar frågan om styrelsen
för skogsvårdsfonden, så vet
kanske herr Sjödahl, att den ligger i alla
skogliga organisationers intresse. Det

120

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

gjordes en uppvaktning för handelsministern
av en enig skogsfront i höstas,
där det bl. a. just yrkades, att denna
styrelse skulle tillsättas omedelbart. Det
är det tredje yrkandet i reservationen
nr 2, och jag tycker, som sagt att reservationen
slår huvudet på spiken. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till nämnda reservation.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag vill med anledning
av den siste ärade talarens anförande
bekänna, att jag inte förstår hans uttalande,
att statsrådet bär intagit en
väl motiverad ståndpunkt, då han har
begränsat skogsindustriutredningens förslag
om anvisning av 25 miljoner kronor
till 5 miljoner kronor. Vad jag alldeles
särskilt inte kan förstå i detta sammanhang,
när det dock gäller en så stor
uppgift som en utvidgning, en rationalisering
av hela den svenska sågverksindustrien
— ty märk väl, att utskottet går
ett steg längre än Kungl. Maj:t, som endast
tagit sikte på Götaland och Svealand
•— är att de 5 miljoner kronorna kan
betyda någonting alls, vare sig till eller
ifrån, och detta så mycket mindre som
man förutsätter, att beloppet inte skall
användas omedelbart utan vid en anpassning
på längre sikt.

Sedan vill jag understryka även den
utgångspunkten för mitt ställningstagande
i denna fråga, att, om man skall anvisa
pengar via den statliga budgeten,
när det gäller tillgodogörandet av en
råvara, som är den förnämsta bland våra
realtillgångar, på vilket område måste
det då inte vara motiverat att sätta in
statligt stöd och .statliga regleringar?

Herr Sjödahl skilde i sitt sista anförande
på bemyndigandet såsom sådant
och bemyndigandets användning. Han
menade, att det mycket väl kunde förhålla
sig så, att man inte behövde använda
bemyndigandet men att det ändock
borde finnas, för den händelse en
utveckling helt oväntat skulle anmäla
sig, där man hade anledning att begagna
sig av det. Den tankegången har jag för
min del velat helt underkänna, i det jag

ansett och anser, att, om man inte kan
motivera fullmaktens meddelande med
utgångspunkt från det rådande faktiska
läget, bör fullmakten över huvud taget
inte lämnas. Jag gjorde vid fjolårets debatt
vissa uttalanden på den punkten,
som jag även nu kan falla tillbaka på.
Jag förklarade, att det måhända inte
vore uteslutet att rent formellt eller abstrakt
hävda, att en utveckling i viss
riktning kunde inträda, men jag tilläde,
att, om denna utveckling icke vore sannolik,
det dock inte vore fråga om ett
läge, som kunde åberopas till stöd för
det med den då föreliggande propositionen
avsedda bemyndigandet, och jag
fortsatte: »utan då är det fråga om en
motivering, som med samma styrka eller
rätteligen utan någon styrka eller bärighet
alls kan åberopas till stöd för vilket
bemyndigande som helst för Kungl.
Maj :t. Men är man beredd att argumentera
efter sådana linjer, då är vi på farliga
vägar. Det skulle betyda någonting sådant
som att vi är instiillda på ett statligt
reglerande för reglerandets egen skull,
att vi är beredda att beskära möjligheterna
för företagsamheten till en mera
fri anpassning efter förhållanden och
omständigheter, som i fråga om produktion
och varuutbyte undan för undan anmäler
sig, samt att vi i själva verket eftersträvar
ett kvarhållande eller försättande
av denna företagsamhet under ett
ständigt tryck av ovisshet.»

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
så mycket i diskussionen om fullmakten
till Kungl. Maj:t, tv vi är dock överens
om att en dylik fullmakt inte bör
utnyttjas annat än under särskilt exceptionella
förhållanden.

Nu befinner vi oss emellertid i ett läge,
där vi faktiskt inte ser vilken utvecklingstendens
som kommer att bli
förhärskande under den närmaste framtiden.
Förra veckan hade vi en ekonomisk
debatt här i kammaren, och då
förklarade även herr Ewerlöf att han
när det gällde att bedöma vår situation
gick på precis samma linje som finans -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 121

Ang.

ministern, d. v. s. han var oviss om vilken
väg den ekonomiska utvecklingen
skulle komma att ta. Herr Ewerlöf var
lika oviss som finansministern och som
vi alla säkerligen måste vara. Jag skulle
då vilja ställa den frågan: Är det så
absolut otänkbart att vi på nytt kan få
uppleva ett 1950? Får vi göra det, frågar
jag, om vi inte då kan komma i
den situationen, att det kan vara gott
att Kungl. Maj :t har den fullmakt som
nu föreslås. Det är inte så där enkelt som
herr Velander vill göra gällande, då han
talar om att riksdagen är samlad nästan
hela året, att vi är skilda bara fyra månader.
Tv skall man underhandla med
näringslivets representanter, skall man
göra utredningar, skriva propositioner,
så tar även detta litet tid, herr Velander.
Jag menar att den tiden kanske
kan vara bra att ha till godo, om vi
skulle råka i ett sådant läge, att det finns
användning för fullmakten.

Hem Velander tycktes i sitt senaste
anförande vilja göra gällande att den
ifrågavarande fonden inte kunde ha så
stor betydelse när det gällde att rationalisera
skogsindustrierna i södra Sverige
som det nu närmast är tal om, då fonden
inte uppgick till mer än 5 miljoner
kronor, sedan Kungl. Maj:t skurit ned
skogsindustriutredningens förslag om 25
miljoner kronor. Ja, det kommer ju an
på vad fonden är avsedd till, herr Velander.
Jag är inte alldeles säker på att
herr Velander har det klart för sig, fast
jag vet att han mycket noga läser de
propositioner som kommer till bevillningsutskottet;
men han kanske har
glömt vad som står där i detta avseende.
Jag ber därför att få citera ett stycke i
den kungl. propositionen. Departementschefen
säger på följande sätt:

»En väsentlig del av de medel, som
erfordras, torde i vanlig ordning kunna
erhållas genom banker och andra kreditinrättningar.
Jag förutsätter också, att
redan befintliga företag i icke obetydlig
utsträckning kan disponera egna medel
för ombyggnad, maskinanskaffning och
andra åtgärder, som syftar till förbättrad
kapacitet. Man måste emellertid räkna
med att i en del fall svårigheter kan

uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

uppstå att erhålla lån till nyinvesteringar
i den utsträckning som erfordras för
att projekten skall kunna realiseras.
Speciellt torde detta gälla den del av kapitalbehovet,
som ligger mellan vad som
täcks av banklån mot normala säkerheter
och den mest riskbärande delen,
som bör tillskjutas av företaget självt.»

Jag tycker att det av detta departementschefens
yttrande ganska tydligt
framgår vilket ändamål fonden är avsedd
att tjäna. Och en sådan fond, ur
vilken medel utlånas först efter mycket
noggrann prövning av vederbörande företag
och deras framtida möjligheter
etc., tror jag i alla fall kan ha eu viss
betydelse och ett visst berättigande.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Herr Heiiinan hänvisade
till att herr Ewerlöf nyligen skulle
ha uttalat sin anslutning till linjer, som
hade anvisats av finansministern — jag
kan tänka mig att det gällde den ekonomiska
politiken. Jag vill säga till herr
Heiiman, att jag i dag har precis samma
utgångspunkt som handelsministern, ty
handelsministern anför i sin proposition
i år liksom i fjol, att det inte nu finns
någon användning för denna fullmakt.
Men jag säger vidare, att man inte får
hamstra fullmakter för ovissa lägen,
utan man skall kunna motivera en fullmakt
med utgångspunkt från just det
faktiskt existerande läget. Man får inte
låta sig skrämmas av sådana tankar som
att någonting kan inträffa i en avlägsen
framtid; det är inte tillräckligt för att
motivera sådana allvarliga åtgärder som
lämnande av fullmakter åt Kungl. Maj:t
av den art, som det här är fråga om.

Sedan skall herr Heiiman inte resonera
som om jag beträffande lånefonden
företräder någon egenartad ståndpunkt.
Jag har tidigare hänvisat till remissuttalanden
av ämbetsverk och av
organisationer. De utgår som regel från
den uppfattningen, att det inte kan vara
svårt att i marknaden uppbringa de
pengar som behövs för här ifrågavarande
ändamål. Här gäller det bl. a. en rationalisering
av de 4 300 sågverken i Gö -

122

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

taland, av vilka det stora flertalet dockinte
bör benämnas sågverk. De utgöres
av cirkelsågar, och man får väl för närvarande
utmärkta sådana för något tusental
kronor. Nog borde en innehavare
av skogstillgångar i Götaland ensam eller
i förening med andra kunna skaffa
de pengar, som behövs för sådana sågar
och även större sådana.

Vad som tidigare något förvånade mig
var, att man över huvud taget kunde tala
om en rationalisering av cirkelsågarna.
Följaktligen förvånade det mig också,
när herr Hansson nyss bad för dessa
sågar och menade, att de borde komma
i åtnjutande av statliga lån.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Jag är fullständigt överens
med herr Velander om den ekonomiska
situation vi i dag befinner oss i,
och jag är även alldeles övertygad om
att handelsministern har rätt, när han
förklarar, att vi för dagen inte bär behov
av en dylik lagstiftning. Men den
skall inte utnyttjas i dag, utan vara till
hands, på grund av att det kan inträffa
exceptionella förhållanden som gör det
nödvändigt att ha en sådan lag. Jag sade
nyss att det inte är omöjligt, att vi på
nytt kan råka in i samma läge som år
1950. Det är dock inte så, herr Velander,
att vi lever under trygga och fredliga
förhållanden i världen. Sorgligt nog
brinner det i knutarna litet överallt, och
ingen vet väl, när krutdurken exploderar
— om det blir i morgon dag eller om
tio, femton eller tjugo år eller kanske
inte alls. Det behövs bara eu gnista som
tänder durken, så har vi kriget i gång,
och sedan kommer prisstegringarna kanske
i lika snabb takt som år 1950.

Vidare vill jag säga att jag inte tror
att vi kan lösa frågan om sågverksrationaliseringen
med dessa fem miljoner
kronor. Det har ju heller aldrig varit avsikten,
utan meningen är, efter vad jag
kan förstå, precis det som jag tidigare
här citerade ur finansministerns uttalande
i den kungl. propositionen. Denna
sak är ju dock inte ännu hunnen till slutskedet.
Frågan är väckt och kommer att

utredas. Man håller på att forska på olika
områden för att komma fram till en
lösning av dessa problem. Denna fond
kan väl inte tänkas vara den slutgiltiga
lösningen av problemet.

Herr Velander säger ytterligare att det
kapital, som behövs för rationalisering,
kan uppbringas i bankerna, och herr
Björnberg, som är bankman, säger precis
detsamma. Jag är visserligen inte
bankman, men jag är i alla fall på visst
sätt knuten till en bank, nämligen som
huvudman, och jag måste säga att som
sådan kräver jag att de, som har ansvar
för banken, ser till att det finns någorlunda
god säkerhet för de lån som de
beviljar på marknaden. Vi kan sålunda
komma i en situation, där bankmannen
sitt ansvar likmätigt säger: »Här kan jag
inte gå med på ett lån», fastän det kan
gälla ett ömmande fall. Han ser kanske
själv att han skulle kunna bringa hjälp
som ger resultat, men för att skydda sin
egen ställning beviljar han i alla fall
inte lånet. I sådana fall skulle denna
fond kunna ha en viss betydelse, om lånen
utlämnades ur den efter den noggranna
prövning som departementschefen
har sagt skall ske.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Hur oförenliga herr Heumans
och mina tankegångar är, framgår
av hans sista uttalande. Herr Heuman
säger, att i dag brinner det inte
men kanske om tjugu år; följaktligen
skall man väl inte •— menade herr Heiiman
— underlåta att brandförsäkra. Herr
Heiiman anser alltså, att det måhända
inte finns användning för den begärda
fullmakten nu, men den kan komma till
användning på grund av ett nu helt
ovisst läge om tjugu år! Ja, herr Heiiman,
jag har sökt göra gällande, att en
fullmaktslagstiftning måste kunna motiveras
med utgångspunkt från ett faktiskt
läge, som man har något grepp om, men
däremot inte fotas på ovissa omständigheter,
varom man saknar varje kännedom.
Om herr Heiiman fortsätter att resonera
efter någon annan linje, finns det

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

123

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

inte någon möjlighet för oss två att förstå
varandra.

Jag skulle i alla fall vilja rikta en
fråga till herr Heiiman: Menar herr Heiiman
med sitt sista resonemang, att det
här avsedda bemyndigandet för Kungl.
Maj:t aldrig skall upphöra? Om herr
Heiiman svarar, att det menar han inte,
då ber jag honom också antyda, under
vilka förutsättningar han vill vara med
om att eliminera detta bemyndigande!

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Det var just för att förklara
detta för herr Velander som jag
begärde ordet. Om man kommer in i ett
läge, där man har den allra minst utsikt
att kunna säga, att nu går vi mot en
fredlig utveckling, då är jag omedelbart
beredd att ställa mig på herr Velanders
sida, när det gäller att besluta om sådana
här fullmaktslagar. Men det är inte så,
herr Velander; vi har inte bara ett kallt
krig i världen i dag, vi har också ett
varmt krig som kanske inte är så kännbart
direkt för oss men kan vara ganska
kännbart för andra människor. Jag måste
säga herr Velander, att så länge jag
för min del anser att vi befinner oss i
ett sådant läge, att man när som helst
kan befara att krutdurken skall springa,
är jag beredd att ge Kungl. Maj:t denna
fullmakt.

Herr VELANDER (h);

Herr talman! Det är ledsamt att vi
skall behöva fortsätta denna diskussion,
men det tycks finnas vissa begrepp
som vi får lov att klara upp. Herr Heiiman
gav nu ett svar, som kommer att
hjälpa honom i alla situationer. Hur skall
nämligen de objektiva grunder te sig,
enligt vilka herr Heiiman skall kunna bedöma,
om den utveckling, som följer efter
någon viss tidpunkt, går i fredlig
riktning eller inte? Jag misstänker, att
det blir en fullständigt subjektiv prövning.
Och om herr Heiiman menar, att
vi har det så förfärligt oroligt just nu,
trots att vi talar om inträdd samhällsekonomisk
balans och sådant — varför reagerar
inte herr Heiiman mot att Kungl.
Maj:t ändå har funnit sig kunna vara

med om att eliminera åtskilliga av de
regleringsåtgärder, som vidtagits just
med hänsyn till det läge, vari vi tidigare
har befunnit oss?

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vardera
av de båda punkterna av utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
och därefter särskilt angående inledningen
till samma hemställan.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten 1, fortsatte herr andre vice talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan skulle avslås i denna del.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner i enlighet med berörda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 29
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 76;

Nej — 28.

124 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse m. m.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes enligt de i fråga om
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan i denna del samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i punkten 2 i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende på inledningen till utskottets
hemställan, yttrade nu vidare
herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas, i
vad den ej besvarats genom kammarens
redan fattade beslut, dels ock att inledningen
i berörda del skulle godkännas
med den ändring, som föranleddes av ett
godkännande av punkten 3 i den av herr
Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på inledningens godkännande
i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Om revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens
intresse m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av väckta
motioner om revision av GATT-avtalet
i trädgårdsodlingens intresse, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 31 av
herr Gustaf Elof sson m. fl., samt II: 47
av herrar Hansson i Skegrie och Hansson
i önnarp, vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att en revision av
GATT-avtalet borde komma till stånd,
som gåve vårt land möjlighet att åstadkomma
ett bättre och effektivare tullskydd
för trädgårdsodlingens produkter
i såväl färsk som konserverad eller på

annat sätt beredd form, samt att vid förhandlingar
om handelsavtal med främmande
makter trädgårdsodlingens intresse
i detta avseende borde så långt möjligt
tillgodoses; samt

2) de likalvdande motionerna 1:114
av herr Lundqvist och II: 141 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att det nu utgående
tullskyddet för frukt måtte utsträckas
att gälla även t. o. m. mars månad.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likaly dande motionerna I: 31
av herr Gustaf Elofsson in. fl. samt II: 47
av herrar Hansson i Skegrie och Hansson
i önnarp om revision av GATT-avtalet
i trädgårdsodlingens intresse icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att de likalydande motionerna I: 114
av herr Lundqvist och 11:141 av herr
Nilsson i Bästekille in. fl. om utsträckt
tullskydd för frukt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Jonsson
i Skedsbygd, vilka anfört bland annat
följande:

»Trots ett i vissa avseenden mindre
gynnsamt klimat och ett i jämförelse
med andra trädgårdsodlande länder relativt
högt löneläge har den svenska trädgårdsodlingen
uppnått resultat, som är
av största värde för folkhushållet och
som sysselsättningsobjekt i bygder, vilka
eljest kan komma att förlora sina utkomstmöjligheter
med åtföljande avfolkning
för de berörda bygderna och de
konsekvenser detta kommer att medföra.

Emellertid vill det synas som om importen
av utländska trädgårdsprodukter
alltjämt skulle öka och det är risk för att
konkurrensen utifrån kommer att bli
den svenska odlingen övermäktig om
icke åtgärder för att motverka denna
konkurrens vidtages.

Då dessa synpunkter enligt vårt förmenande
är synnerligen tungt vägande

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

125

Om revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse m. m.

anser vi att de bör beaktas vid de stundande
förhandlingarna om en revision
av GATT-avtalet och hemställer, att riksdagen
måtte uttala, att vid stundande
förhandlingar om revision av GATT-avtalet
de av oss framförda synpunkterna
måtte bli beaktade.»

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När GATT-avtalet skulle
antagas 1950, framfördes från bondeförbundets
sida vissa betänkligheter emot
den gjorda överenskommelsen, men när
förslaget framlades för bevillningsutskottet,
fick man det meddelandet, att det
antingen skulle antagas i föreliggande
skick eller helt förkastas.

Man har vid flera tillfällen, sedan
GATT-avtalet antagits, uttalat, att man
vid kommande revision av detta avtal
borde bättre tillgodose trädgårdsodlingens
intressen. Det har också gjorts åtskilliga
framstötar på det området, men
det har inte skett någon förändring av
GATT-avtalet förrän nu, när man skall
se över det på nytt. Man räknade emellertid
med att nu passa på att försöka få
den svenska trädgårdsodlingens intressen
bättre tillgodosedda än de har varit
förut.

Det är självklart att den stora import,
som ägt rum, har inverkat på den svenska
trädgårdsodlingen. Man var ju från
början på det klara med att den oerhörda
importen av apelsiner, bananer, päron
o. s. v., i rätt stor utsträckning skulle
komma att inverka på den inhemska
fruktodlingen. Det har också visat sig
vid flera tillfällen, att det varit mycket
svårt att vinna avsättning för den svenska
frukten.

I bevillningsutskottets utlåtande finns
en tabell över Sveriges införsel av färsk
frukt åren 1948—1953. Vi ser att 1948
rörde sig importen om 67 miljoner, 1949
om 86 mijoner, 1950 om 133 miljoner,
1951 om 149 miljoner, 1952 om 196 miljoner
och 1953 om 212 miljoner kronor.
Importen har alltså ständigt ökat sedan
GATT-avtalets tillkomst, och bara i december
1953 infördes icke mindre än
4 290 ton.

Det är självklart att länder, som har

en lägre arbetskostnad och även i övrigt
lägre omkostnader än vi har här i vårt
land, kan utbjuda sina varor billigare än
vi kan sälja det som produceras inom
landet.

Låt oss också se på importen av andra
trädgårdsprodukter än frukt. För tio
år sedan importerade man t. ex. blomsterlökar
till ett värde av 7 miljoner kronor,
medan man 1953 var uppe i 24 miljoner
kronor. Importen av lösa blommor
representerade för tio år sedan ett värde
av 1 miljon kronor men 1953 av 9
miljoner kronor, och precis samma sak
gäller för gurkor. Blomkålen är ett mycket
typiskt exempel. För tio år sedan infördes
cirka 645 000 kg och under 1953
4 374 000 kg.

Fn stor del av den frukt och av de
blommor som införes åtnjuter säkerligen
exportpremier från hemländerna för att
man skall kunna få dem exporterade. Om
vår svenska trädgårdsnäring skall kunna
motstå sådana påfrestningar, måste den
ändå få ett rimligt skydd som tillförsäkrar
den avsättning för sina varor. Holland,
exempelvis, översvämmade landet
med tulpaner, och detta inverkade så på
den svenska trädgårdsodlingen, att
många svenska odlare i de drivhus, där
de tänkt sig odla tulpaner för den inhemska
förbrukningen, måste nedlägga
odlingen på grund av den starka konkurrensen
från Hollands sida.

Det är givet att man inte kan säga
någonting om att det sker en viss import
av sådana varuslag, som vi inte producerar
i landet. Vid den nu pågående
revideringen av GATT-avtalet kan man
väl ändå begära att vederbörlig hänsyn
tas till den svenska trädgårdsodlingens
intressen, vilket ju är vad vi har begärt.

Vi har ett färskt exempel för ett par
år sedan på hurusom frukt skickades
från Italien i konsignation. Den ena
vagnslasten efter den andra kom. Något
pris var inte utsatt på frukten, utan de
svenska affärsmännen fick ta ut de priser
som de kunde få och redovisa beloppet.
Det är självklart att vår inhemska
odling inte kan konkurrera under
sådana förhållanden. Det kommer att leda
dithän, att den förr eller senaste mås -

126

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse m. m.

te nedlägga trädgårdsodlingen, vilket
skulle betyda en avsevärd nackdel för
vårt lands vidkommande. Jag tror att
det är angeläget att till alla delar i landets
eget intresse försöka upprätthålla
den svenska trädgårds- och fruktodlingen
i erforderlig utsträckning.

Jag skall inte nu, herr talman, i denna
sena timma uppehålla tiden med något
längre anförande, utan jag skall nöja
mig att med vad jag här har sagt få
yrka bifall till den av mig med flera avgivna
reservationen, som avser p. 1) i
utskottets betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Niklasson (bf), Werner (bf) och Eliasson
(bf).

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Jag skall endast med
några ord försöka motivera bevillningsutskottets
behandling av de motioner
som berörs i detta betänkande.

Såsom herr Elofsson erinrade oss om,
var det vid 1950 års riksdag som Sverige
beslöt sin anslutning till allmänna
tull- och handelsavtalet, det s. k. GATTavtalet.
Samtidigt fastställdes också tullskyddet
för den inhemska fruktodlingen.
Frågan om revision av GATT-avtalet
har på denna punkt sedan dess genom
motioner varit föremål för behandling
här i riksdagen såväl år 1951 som 1953,
dock utan att dessa vunnit riksdagens
bifall.

Redan 1950 års bevillningsutskott uttalade
farhågor för att vissa av de lämnade
koncessionerna, närmast de ovillkorliga
tullnedsältningarna och då
främst de som berörde trädgårdsodlingen,
skulle komma att förorsaka olägenheter
för berörda producenter. Utskottet
ansåg emellertid att dessa olägenheter
mer än väl torde uppvägas av de
fördelar, särskilt i form av ökade exportmöjligheter,
som avtalet skulle komma
att medföra. Att genom anslutning
till GATT-avtalet i handelspolitiskt avseende
alla länder behandlas lika är just
det väsentliga och av allra största betydelse
särskilt för de mindre staterna.

Nu har frågan om en revision av
GATT-avtalet ånyo förelagts riksdagen
genom de väckta motionerna, i vilka
hemställts att riksdagen skulle uttala sig
för ett ökat tullskydd och stöd för den
inhemska fruktodlingen. Man kan då
först erinra om att detta avtal, som skulle
ha gått ut redan i år, av regeringen
genom överenskommelse med andra stater
har förlängts till den 1 juli 1955.
I samband med denna förlängning har
de avtalsslutande parterna beslutat verkställa
en översyn av GATT-avtalet. I
samband därmed har regeringen i januari
månad tillkallat sakkunniga för att
utreda detta spörsmål. Enligt direktiven
skall utredningen i första hand ta sikte
på frågan, i vad mån förslag bör framföras
om ändring eller tillägg till nu gällande
avtalsbestämmelser, och i ett senare
skede omfatta granskning av de
synpunkter och förslag om ändring som
framkommer från andra medlemsländer.

I samband härmed arbetar även 1952
års tulltaxekommitté med revision av de
olika tullsatserna. Under sådana förhållanden
och då hela GATT-avtalet och de
enskilda tullsatserna i detta är föremål
för ingående behandling, kan det inte
synas lämpligt att utbryta en viss punkt,
i detta fall frukten, och skriva till Kungl.
Maj:t med framställning om ökat tullskydd
för denna. De synpunkter som
motionärerna anför kommer med säkerhet
ändå att bli föremål för prövning,
och trädgårdsodlarnas organisationer
saknar helt säkert inte möjligheter att
få sina önskemål framförda såväl till de
särskilda sakkunniga, som sysslar med
översynen av GATT-avtalet, som till 1952
års tulltaxekommitté.

Dessutom torde man kunna säga att
bevillningsutskottet i sitt betänkande
mycket positivt behandlat de föreliggande
motionerna. Utskottet säger, att det
»finner det var angeläget, att de krav
om stöd i form av ökat tullskydd, som i
olika sammanhang framkommit från de
inhemska trädgårdsodlarnas sida, så
snart som möjligt blir föremål för en ingående
och allsidig prövning. Detta synes
emellertid endast kunna ske i anslutning
till den omprövning av tull -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

127

Om revision av GATT-avtalet i trädgårdsodlingens intresse m. m.

skyddet för det svenska näringslivets
samtliga grenar, som för närvarande pågår».

Det synes mig alltså som om alla skäl
talar för att kammaren i denna fråga bör
följa utskottets förslag, då frågan om ett
stöd åt fruktodlingen icke kan bedömas
som en isolerad företeelse utan måste
behandlas i ett större och vidare sammanhang.
Det är just den behandling
som nu pågår, som vi önskar skall leda
till ett gynnsamt resultat även för fruktodlingen.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Då herr Snygg säger att
olägenheterna uppväges av fördelar som
man annars inte fått, vill jag säga att det
är mycket riktigt, att man offrar dessa
produkter för rena industrivaror, men
därmed kan man väl inte fortsätta i
längden.

Sedan säger herr Snygg, att man inte
kan bryta ut frågan om frukten och behandla
den särskilt. Det har vi inte heller
tänkt. Men om man inte vill diskutera
den frågan, när man behandlar tullskyddet
i dess helhet, är det väl ganska
svårt att någonsin få till stånd rättelse
på detta område. Vad vi vill, herr Snygg,
är bara att denna fråga skall tas upp,
när nu ändå en översyn av hela GATTavtalet
sker, för att se om den inte kan
komma i en något gynnsammare ställning,
än vad den är för närvarande. Det
är bara detta motionärerna önskar.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Elofsson säga, att man kan ju vända på
hans argumentering och säga att om fruktodlarna
skulle få det tullstöd, som de
utan någon som helst särskild utredning
yrkar på, måste ju den åtgärden betalas
av några. Det blir i så fall konsumenterna,
som får göra det genom att erlägga
ett högre pris på den frukt och de
grönsaker som det gäller. Konsumenter -

na får alltså genom ett ökat pris på dessa
varor betala för att trädgårdsodlarna
och fruktodlarna skall få bättre pris för
sina produkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med överväganda
ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, anlages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 25.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

128 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om ökat skydd för mönster och modeller.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj
1873 (nr 31) om rikets mynt;

nr 9, i anledning av väckt motion angående
utredning om förutsättningarna
för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform;
och

nr 10, i anledning av väckt motion om
förberedelser till firande av representationsreformens
etthundraårsjubileum.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion angående ändring
av bestämmelserna om förvaltningsarvode
åt förmyndare, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ökat skydd för mönster och modeller.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande lagen
om skydd för vissa mönster och modeller
samt rörande lagens tillämpningsområde.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 351 av herr
Aastrup och 11:461 av herrar Löfgren
och Carlsson i Stockholm måtte i skrivelsen
till Kungl. Maj:t anhålla om en
allmän utredning rörande skydd för
mönster och modeller samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda.

Reservation hade anmälts av fru Sjöström-Bengtsson
och herr Lundqvist,
vilka dock ej antytt sin mening.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):
Herr andre vice talman! Jag när en
fruktan för att ett sådant allmänt skydd

som motionärerna här föreslår, skulle
kunna verka konkurrenshämmande. Det
är därför jag nu tar till orda.

Att verkliga hemslöjdsalster och produkter
av konsthantverk liksom säregna
mönster skall ha ett sådant rättsskydd,
anser jag utan tvekan riktigt, men då
man nu under detta skydd drar in också
nyttighetsmodeller, börjar jag bli litet
tveksam. Jag tänker kanske i första
hand på hela denna flora av köksredskap,
mer eller mindre användbara, höll
jag på att säga, som överflödar marknaden.
Olika modeller läggs ofta upp i hela
serier, som får ett visst namn och för
vilka man sätter in en reklam efter stora
mått. Skulle det nu bli så, att endast en
enda industri skulle få tillverka en sådan
vara som jag här åsyftar, fruktar
jag att detta skulle bidraga till att hålla
priset uppe på en nivå, som icke betingas
av vare sig tillverknings- eller distributionskostnaderna.
Sådant kallar
jag konkurrenshämmande, och fri konkurens
skall vi ju ha, det har vi ju talat
om i så många olika sammanhang.

Det är för att ge uttryck åt denna farhåga,
som jag till detta utlåtande fogat
en blank reservation. Jag bär, herr talman,
icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner angående införsel i
arbetsinkomst för beredande av ersättning
åt målsägande i brottmål, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om upphävande av
gällande inskränkningar i rätten till beställningstrafik
för godsbefordran inom
stads område, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

129

Om upphävande av strandlagen m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen motionerna
inom första kammaren nr 242
av herrar Göransson och Hansson och
nr 349 av herr Lundqvist samt motionerna
inom andra kammaren nr 303 av herr
Nyberg m. fl. och nr 465 av herrar Birke
och Hjalmarson.

I motionerna 1:242 och 11:303, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta, att
det särskilda stadgandet i 8 § strandlagen
om fängelsestraff för överträdelse av
förbud enligt lagen måtte utgå ur lagen.

I motionerna 1:349 och 11:465, vilka
jämväl voro likalydande, hade föreslagits,

1) att riksdagen måtte besluta upphäva
strandlagen den 30 maj 1952 (SFS
382/1952),

2) om detta yrkande ej skulle vinna
riksdagens bifall, att denna måtte besluta
vissa i motionerna närmare angivna
ändringar i 1, 3 och 8 §§ i nu gällande
strandlag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att de i motionerna 1:349 och II:
465 framförda yrkandena om strandlagens
upphävande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att de i samma motioner framförda
yrkandena om ändring i 1 och 3 §§
strandlagen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att de i samma motioner ävensom
i motionerna I: 242 och II: 303 framförda
yrkandena om ändring i 8 § strandlagen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. i fråga om de i motionerna I: 349
och 11:465 framförda yrkandena om
strandlagens upphävande av herr Ebbe

Ohlsson och fru Boman, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av förevarande
motioner, 1:349 och 11:465, för
sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag om upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382);

B. i fråga om de i motionerna I: 349
och II: 465 i andra hand framförda yrkandena
om vissa ändringar i 1 och 3 §§
strandlagen av herr Ebbe Ohlsson och
fru Boman, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av förevarande motioner, I:
349 och II: 465, för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändring i strandlagen den 30 maj
1952 (nr 382);

G. i fråga om de i motionerna I: 349
och II: 465 — i andra hand — samt i
motionerna I: 242 och II: 303 framförda
yrkandena om ändring i 8 § strandlagen
av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson och Nyberg,
fru Boman samt herr Nestrup, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till förevarande motioner,
1:349 och 11:465 samt 1:242 och
II: 303, för sin del besluta, att andra
punkten i 8 § skulle utgå.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis, dock
att vid punkten A överläggningen finge
omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten .4.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Då jag tillsammans med
fru Boman reserverat mig till förmån för
en motion från vårt håll, där vi även i
år påyrkat strandlagens upphävande, får
inte detta tolkas såsom likgiltighet från
vår sida för de stora grupper, som saknar
lämpliga rekreationsplatser vid våra
sjöstränder. Tvärtom menar vi att de

9 Första kammarens protokoll 195b. Nr 11

130 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om upphävande av strandlagen m. m.

kommunala myndigheterna har nära nog
skyldighet att ordna lämpliga fritidsområden,
och sådana områden som kan
tänkas stå till förfogande finns också att
tillgå i betydande omfattning här i landet.
Det måste därför anses vara oriktigt
att de enskilda ägarna till strandområdena
skall lösa dessa problem åt det allmänna,
problem som måste betraktas såsom
en i hög grad kommunal och samhällelig
uppgift.

Man kan inte förneka att lagen utgör
ett allvarligt intrång i de enskildas äganderätt,
och den har mötts av ökad misstro
bland de människor som blivit utsatta
för den. Nu har det blivit så, att
landsbygdens strandägare fått lösa tätortsbefolkningens
rekreationsproblem,
och för att så skall kunna ske måste man
hindra strandägarna att fritt förfoga
över sin lagfarna egendom. Detta är ett
allvarligt ingrepp i den enskilda äganderätten,
så som vi fattar den.

Vad beträffar ersättningsbestämmelserna
enligt 3 §, uppstår ju inte någon
rätt till ersättning för markägaren i den
stund strandlagsförbud lägges på hans
mark, utan först då han sökt dispens
från byggnadsförbudet och fått denna
sin ansökan avslagen. Då först skulle
han få ersättning, alltså i praktiken kanske
fem, tio eller tjugo år senare. Men
vid den värdering, som kommer att ligga
till grund för ersättningen, utgår man
inte från det aktuella värdet marken kan
ha då vederbörande söker dispens från
byggnadsförbudet, låt oss säga tio år senare,
utan från det värde marken hade
då strandlagsförbudet kom till. Detta anser
vi orättvist, och det kan väl inte
betraktas som ovänligt mot kammaren,
om man ännu en gång erinrar om att av
de 40 remissinstanser, som yttrat sig i
frågan, inte mindre än 30 ansåg att utredningsmajoritetens
förslag i denna sak
var felaktigt. RLF förklarade t. ex. att
det framlagda förslaget framstår såsom
»helt orimligt», och Lantbruksförbundet
fann det »klart oriktigt», för att ta ett
par jordägarna närstående organisationer.
Ett antal högre rättsinstanser ställde
sig också helt avvisande, liksom läns -

styrelsen i Stockholm och överståthållarämbetet.

§ 8 i strandlagen har blivit så grundligt
debatterad här i kammaren under
årens lopp, att jag inte skall ta upp tiden
med den. Paragrafen har blivit
ökänd, kan man säga, därför att den
drabbar hårdare än nöden kräver. Invändningen
från utskottsmajoritetens sida,
att fängelsestraffet skall oförändrat
kvarstå i lagtexten, är precis densamma
i år som tidigare: det finns i byggnadslagen
och bör därför vara med även
här. Detta är inte något övertygande
skäl.

Det säges vidare, att man vill avvakta
för att få erfarenheter om hur lagen
verkar. Jag skall, herr talman, avstå från
att ironisera över sådana invändningar.

Enligt vår mening bör det räcka med
dagsböter, viten och handräckningsåtgärder.
Man bör inte klippa till med så
allvarliga åtgärder som frilietsberövanden,
därest man inte vet att det verkligen
behövs. Men enligt vår mening kräves
inte sådana åtgärder i detta fall, och
därför bör den straffbestämmelsen bort.

Herr talman! I första hand yrkar jag
bifall till den under A avgivna reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det finns inte anledning
att nu fördjupa sig i en stor debatt om
strandlagens vara eller icke vara; skälen
för och emot strandlagen har flera gånger
tidigare redovisats här i kammaren.
Då tredje lagutskottet avstyrkt motionerna
om upphävande av strandlagen, överensstämmer
detta med den mening som
vid flera tillfällen kommit till uttryck
här i riksdagen.

Jag skall endast uppehålla mig vid det
som här har anförts av herr Ebbe Ohlsson,
nämligen att detta intrång i den enskildes
rätt att förfoga över sin egendom
skulle ha förorsakat en tilltagande irritation
i de berörda områdena. Man kan
naturligtvis tvista om ifall en sådan uppfattning
är riktig eller icke. För min del
måste jag säga, att jag har en annan upp -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 131

fattning än herr Ohlsson. Jag har inte
kunnat finna att strandlagen har förorsakat
en ökad irritation. Jag tror snarare
tvärtom, att man funnit sig tämligen
väl till rätta med lagen och dess bestämmelser
i de punkter, där den hittills
kommit till användning. Jag tror också
att lagen i vissa fall har varit till nytta
och till stöd för strandägare. Det finns
ingen möjlighet att objektivt bevisa påståendet
om en tilltagande irritation, och
jag vill därför för min del yrka bifall
till utskottets hemställan under punkten
A.

Vad beträffar yrkandena, som också
framförts i motionen, om ersättningens
beräknande står ju lagens föreskrifter i
överensstämmelse med dem som förekommer
i exempelvis byggnadslagstiftningen,
där man ju tillämpar den grundsatsen,
att en värdestegring, som uppkommer
utan att markägaren själv har
medverkat till denna, inte bör räknas
honom till godo. Denna princip har man
också ansett böra tillämpas i fråga om
strandlagen. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att det ju i alla fall är fråga
om inte det värde som bär funnits kanske
någon gång långt tillbaka i tiden,
utan det är alltid realvärdet vid tiden
för förbudsläggningen som kommer att
bli avgörande. Jag vill också erinra om
att lagrådet på sin tid inte hade någonting
att erinra mot bestämmelserna härom
i propositionen rörande strandlagen.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan även under punkten B.

I fråga om punkten C vill jag däremot
ansluta mig till det av herr Ebbe Ohlsson
framställda yrkandet. Det sägs visserligen
i utskottets utlåtande, att fängelsestraffet
endast skulle tillgripas i rena
undantagsfall och då överträdelserna är
av särskilt svårartat slag. Denna bestämmelse
om fängelsestraff för brott mot
strandlagen har ju kommit till för att
bringa denna lag i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i byggnadslagen.
Även om man kan anse, att
det finns skäl för att ha en sådan bestämmelse
i byggnadslagen, är ju dock
skillnaden i fråga om de ekonomiska
värdena så pass betydande, att det inte

Om upphävande av strandlagen m. m.

kan finnas någon anledning att här söka
uppnå en paritet. I fråga om brott mot
strandlagen är ju ändå de byggnader,
som eventuellt kan komma att uppföras,
av sådan storleksordning, att man mycket
väl kan nöja sig med de åtgärder,
som har angivits i den under punkten G
avgivna reservationen och som tidigare
har påyrkats vid flera olika tillfällen.

Jag ämnar därför, herr talman, yrka
bifall till reservationen C till detta utlåtande,
och jag ber att sedermera få
framställa detta yrkande vid föredragningen
av denna punkt.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Den fråga, som vi nu behandlar,
är ju en gammal bekant för
kammaren. Den återkommer regelbundet
varje år, och vi har åtminstone tre år i
följd haft längre eller kortare debatter
om denna sak. Man kan säga att det ingår
i rekvisitan för riksdagen att alltid
få en debatt omkring strandlagen.
Lika regelbundet har ju riksdagen vid
varje tillfälle bifallit utskottets förslag i
anslutning till den strandlag vi nu har.
Riksdagens majoritet har således funnit,
att lagen bör bibehållas i det skick den
för närvarande är.

Jag skulle inte ha begärt ordet, om inte
vår värderade utskottsordförande anmält
sig såsom reservant under punkten C rörande
bestämmelserna om utmätandet av
straff i händelse av att förseelserna är av
svårartad beskaffenhet. Nu skall inte
kammaren tro, att utskottets majoritet
är angelägen om att bura in någon eller
att man över huvud taget vill utnyttja
de möjligheter som lagen ger att få folk
inom lås och bom. Utskottet har i stället
vid varje tillfälle sagt, att det anser att
byggnadslagen och strandlagen är så närbesläktade,
att det inte finns någon anledning
att ändra straffbestämmelsen i
strandlagen, när nu samma bestämmelse
återfinnes i byggnadslagen. Jag inbillar
mig nämligen — och det har väl utskottet
också gjort — att strandlagens straffbestämmelse
väl inte kan vara svårare
till sina verkningar på landsbygden än

132 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om upphävande av strandlagen m. m.

byggnadslagens motsvarande straffbestämmelse
kan bli i städerna.

Det är ju inte heller alldeles uteslutet,
även om vi inte tror så mycket på det,
att fängelsestraff kan behöva tillämpas
vid något tillfälle. Alla är ju naturligtvis
på det klara med att det endast kan
bli fallet, då förseelsen skett under synnerligen
försvårande omständigheter.
Men det är alldeles klart, att en strandägare
kan likaväl som en fastighetsägare
i ett samhälle, där byggnadslagen gäller,
ställa till en del ohägn, om han är inställd
på det. Det kan gå så långt att en
strandägare genom ett hastigt bygge berövar
människorna en verklig tillgång
genom att betaga dem möjligheten att
komma ned till stranden och att röra
sig där fria och obundna. Det kan tänkas
att den som bär byggt till och med
hinner sälja fastigheten, innan lagen hinner
tillämpas. Eftersom sådant kan inträffa
och det måste betraktas såsom synnerligen
försvårande omständigheter,
kan det väl inte vara farligt, att man har
lagen som den nu är. I varje fall har
ingen kunnat övertyga utskottet om att
det skulle råda mycket stark irritation
mot lagens straffbestämmelse, och någon
sådan opinion har inte uppenbarat
sig, att utskottet för sin del kunnat anse,
att en ändring av lagen skulle behövas
på den här punkten.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan i alla
delar.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag skall be att få uppta
kammarens tid bara några minuter.

Här har under de senaste åren både
inom och utom riksdagen talats många
tungt vägande ord om rättsvårdens betydelse
och om vikten av att rättssäkerheten
sitter i högsätet. Å andra sidan
har vi också fått höra hårda ord om rådande
rättsröta och om en upplösning
av det allmänna rättsmedvetandet, farligare
kanske än själva rättsrötan. Jag
skall inte själv använda några starka ord
i den här frågan. Jag nöjer mig med att
här endast hänvisa till och understryka

alla de skäl, som under de gångna åren
har anförts mot den gällande strandlagen.
Jag instämmer vidare i vad som i
reservationerna har uttalats liksom i vad
herr Ebbe Ohlsson här nyss framhållit.

Väsentligt och obestridligt i denna fråga
är enligt min övertygelse, att strandlagen
såsom vi har betonat i motionen
utgör ett onödigt intrång i den enskilda
äganderätten, som inte har gehör i det
allmänna rättsmedvetandet. Detta ter sig
i mina ögon i detta fall desto allvarligare
som den befolkningsgrupp, som
hårdast drabbas av denna lags bestämmelser,
i mycket stor utsträckning har
synnerligen svårt ändå att dra sig fram
och nödgas leva på en ekonomisk och
social standard, som i regel ligger långt
under den, som de kan glädja sig åt, för
vilkas ytterligare gynnande denna lag
har tillskapats. Detta är ett faktum, som
inte lär kunna bestridas. Mycket lättförståelig
ter sig då också den starka irritation,
som denna lag har framkallat
bland berörda jordbrukar- och fiskarbefolkning,
en irritation som ingalunda
avtagit under åren.

Vad jag här senast har yttrat grundar
sig på mina erfarenheter från mitt eget
hemlän, där jag ganska väl känner levnadsvillkor
och stämningar bland den
bofasta skärgårdsbefolkningen. För att
ingen missuppfattning skall kunna uppstå
är jag angelägen att här skjuta in,
att länsstyrelsen i Stockholms län ingalunda,
så vitt jag vet, gått särskilt hänsynslöst
fram vid tillämpningen av den
nya lagen. Men det är klart, att lagens
syfte och andemening inte utan vidare
har kunnat lämnas ur räkningen vid tilllämpningen.

Jag skall inte vidare fördjupa mig i
frågan. Jag förmodar, att mången menar
att både motionen och debatt i år i
den här frågan är skäligen omotiverade.
Majoriteten har ju redan en gång sagt
sin mening och kan naturligtvis inte
ändra sig.

Ja, herr talman, så kan det ju resoneras,
men om man som jag och andra
känner sig upprörd över det principiella
ingrepp, som här de facto har skett i
den enskilda äganderätten, utan att det -

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 133

ta kan anses nödvändigt, är det väl i
varje fall ganska naturligt och ursäktligt,
att man inte vill ge tappt utan i det
längsta anstränger sig för att ändå försöka
få majoriteten att ta skäl och ändra
sin tidigare intagna ståndpunkt. Såsom
den optimist jag ännu är, hoppas
jag att den dag verkligen skall randas,
då denna lag inte är någonting annat
än ett minne —• f. ö. ett mycket olustigt
sådant. Att det lönar sig att ej förtröttas
i sin strävan att här vinna en förnuftigare
ordning, framgår ju av det faktum,
att högerrepresentanterna inom utskottet,
även om de alltjämt står ensamma
bakom kravet på lagens upphörande,
dock i år har, såsom också herr Lindahl
nyss uppehöll sig vid, fått en betydande
förstärkning från annat håll när det gäller
fängelsestraffets avskaffande. Jag
hälsar, herr talman, denna utveckling
med glädje. Jag ser i denna förändring
en liten, visserligen mycket blygam början
till en ny rättvisare syn på hela den
fråga det här gäller.

Får jag sedan, herr talman, sluta med
en liten iakttagelse, som jag gjort i dag,
och med en liten reflexion i anslutning
därtill? När jag tidigt i morse åkte till
riksdagen, stannade spårvagnen framför
en vacker affisch, uppsatt av ett av våra
politiska partier. Jag kom att fästa mig
vid texten. Inskriptionen var följande:
»Staten skall värna din rätt, inte beröva
dig friheten.» Jag ber, herr talman, att
få uttala mitt livliga instämmande i den
deklarationen, och nu hoppas jag bara
att vi innan dagen är slut -— det är fyra
minuter kvar — också skall få se de
vackra orden omsatta i en lika vacker
handling från partiets sida här i den
rättsfråga, som vi nu sysslar med.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få ge min anslutning till reservationerna,
både under punkten A, punkten
B och punkten C.

Herr THUN, FRITJOF, (s):

Herr talman! Herr Lundqvist har ju
i sitt anförande åberopat sitt eget län,
alltså Stockholms län, och det är med
anledning därav som jag tänkte besvära

Om upphävande av strandlagen m. m.

kammaren, trots att tiden är så långt
framskriden, med ett litet enkelt bemötande.

Jag blev mycket glad, då jag hörde
utskottets ärade ordförande erinra om
att det nog inte förhöll sig på det sättet,
att det skulle finnas någon antagonism
mot lagen hos markägarna inom Stockholms
län. Jag tror nog snarare att just
herr Lundqvist, som nu särskilt specialiserat
sig på Stockholms skärgård, vid
några valtillfällen försökt att haussa upp
faran för denna lag i mycket väsentlig
grad. Jag tillåter mig att erinra om hur
det ser ut i vår vackra stockholmsskärgård.
Vart vi kommer, ser vi ju dessa
anslag om förbjuden landstigning, om
enskilt område och •— i värsta fall —
varning för hunden. Det är litet varstans
i skärgården vi kan möta sådana anslag.

Med anledning av att herr Lundqvist
talat om den enskilda äganderätten vill
jag säga, att även vi vill värna den,
men när det finns starkare motiv, som
väger över -— vilket ibland sker — får
man ta hänsyn även till detta förhållande.
Jag vill erinra om att vi här har en
miljonstad med sin väldiga befolkning,
som har skärgården till sitt rekreationsområde,
och detta måste vi väl ändå försöka
ta hänsyn till, varför vi anser detta
vara ännu mer väsentligt. Och med den
försiktighet, varmed länsstyrelsen i
Stockholms län gått fram, tror jag nog
att man även där försöker att ta all den
hänsyn som är möjlig.

Jag skulle snarare vilja säga, att denna
lag egentligen borde ha tillkommit för
30 år sedan. Jag kan ta ett exempel från
min egen kommun. Nu har visserligen
herr Ohlsson framhållit, att det är kommunernas
sak att lösa in mark så att det
finns friområden, men den regim, som
på den tiden hade majoritet inom kommunerna,
tänkte nog inte så mycket på
detta, och för övrigt var det inte aktuellt
på samma sätt som i dagens läge.
Om vi ser t. ex. på den vackra pärla i
Stockholms skärgård, som österskär enligt
alla möjliga annonser skulle vara,
finns där inte någon möjlighet att kommar
ner till stranden någonstans. Det
finns inte något fritt område, utan mar -

134 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om upphävande av strandlagen m. m.
ken är såld ända ner till sjön, och de
människor, som bor där, måste betala
särskilda avgifter för att komma in på
det område, där man gjort särskild badstrand.
Människor kan faktiskt inte gå
ner och bada om somrarna utan att göra
upp om det med vederbörande fastighetsägare.
Sker inte detta, kan de inte
åtnjuta sådana fördelar, som väl får
anses böra tillkomma skärgårdsbefolkningen.
Jag tror som sagt att det hade
varit lyckligt, om denna lag tillkommit
långt tidigare.

Med tanke på den raskhet med vilken
herr Lundqvist uppträder när det gäller
att ta vara på ett tillfälle att argumentera
och eftersom jag bestämt känner
till att han under den senaste valrörelsen
på allt sätt försökte framhålla
för fastighetsägare kring våra stränder,
vilken olycka det skulle vara för gamla
Sverige, om strandlagen genomfördes,
förmodar jag att herr Lundqvist får tillfälle
att argumentera i ännu en valrörelse.
Jag kanske är litet elak, men jag
skulle ändå vilja göra den meningen gällande,
att herr Lundqvist själv när allt
kommer omkring kanske skulle bli mycket
ledsen, om strandlagen upphävdes.

Jag har nu haft min varelse i den
stockholmska skärgården i hela mitt liv,
och jag tror mig därför ha lika stor
möjlighet som herr Lundqvist att uttala
mig om vilka uppfattningar som gör sig
gällande där ute. Jag måste dock framhålla,
att folk såvitt jag känner till i
allmänhet ser med mycket stor tillfredsställelse
att strandlagen äntligen kommit
till.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag vill inte alls förmena
herr Thun att ha en annan uppfattning
än jag om folkmeningen ute i skärgården.
Jag vidhåller min uppfattning, och
herr Thun vidhåller väl sin. Det skulle
emellertid roa mig mycket, om vi någon
gång kunde göra sällskap på en valturné
för att se, om våra uppfattningar också

efter de sammanträffanden med ortsborna,
som vi då hade, skulle vara delade
beträffande vilken den allmänna
opinionen där ute är. Jag skall inte uppehålla
mig vidare vid detta.

Herr Thun sade att också han vill
värna den enskilda äganderätten, men
han ansåg att när det kom starkare motiv
till, måste denna få träda tillbaka.
Jag har inte kunnat se att det bär tillkommit
några sådana starkare motiv,
som på något sätt kan motivera ifrågavarande
lagbestämmelser. Att Stockholms
stad måste ha tillgång till friluftsområden
för sin stora befolkning vet vi väl
alla, och det finns stora möjligheter att
tillgodose det behovet ute i skärgården.
Staden kan på både närmare och mera
avlägset håll mot normal ersättning skaffa
sig de områden den behöver, och det
kan också andra kommuner göra. Men
jag kan inte finna det vara naturligt
eller rimligt, att den enskilde fiskare eller
mindre jordbrukare, som äger ett
markområde där, ensam skall stå för
kostnaderna för tillgodoseende av de
önskemål som det här är fråga om. Herr
Thun må ha den motsatta uppfattningen,
men jag har den inte.

Nu skall jag inte vid denna sena timme
trötta med några särskilda exempel
— annars har jag sådana i min hand.
Men jag tror inte att det behövs. Jag
förstår ju att majoriteten alltjämt är så
fast och så hårt timrad, att ingenting
ännu tar på den. Då skall vi inte spilla
mera tid på den saken.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det har berättats för mig,
att invånarna på en större skärgårdsö
i Stockholms skärgård har beslutat sig
för att under åberopande av strandlagen
någon gång fram i vår avresa till Stockför
att där lägra sig i Kungsträdgården,
tälta och göra upp eld, för att på detta
sätt få fri tillgång till i Kungsträdgården
befintlig naturskönhet. Jag hoppas att
herr Thun kommer att merverka till att
dessa deras ansträngningar icke blir förhindrade
genom samhällets ingripande.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11.

135

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber endast att få
säga ett par ord i anslutning till de yttranden
som har hållits av herr Lundqvist
och herr Thun.

Herr Thun sade att det hade varit fördelaktigt,
om strandlagen varit gällande
redan för låt oss säga 20—30 år sedan.
Jag tror att det är alldeles riktigt. Om
jag nu håller mig till Stockholms skärgård
så tror jag att denna i så fall skulle
ha varit en mycket trivsammare tummelplats
för storstadens befolkning än
den nu är. Det hade säkerligen också
varit till mycket stor fromma för den
markägande befolkningen, om det hade
funnits en strandlag redan tidigare. Jag
skulle, herr talman, vilja bestyrka detta
med ett par exempel, som jag själv väl
känner till från Göteborgs skärgård.

Där finns en ö, som för flera årtionden
sedan började bebyggas. Ägaren
sålde strandtomter, och när dessa var
slutsålda, fanns det inte mer att sälja
på denna ö. En annan man, som ägde en
halvö, vilken sköt ut ett stycke därifrån,
sålde inga strandtomter, utan han höll
stranden fri och sålde tomter i den inre
delen av sitt område. Han fick i själva
verket sälja betydligt mera, och det har
blivit en mycket trivsammare plats än
det andra området, varav nu till stor del
det inre är föga utnyttjat. Det är ett mycket
bra promenadområde, men där finns
ingen bebyggelse att tala om.

Det är sådana fall som jag har tänkt
på, när jag har sagt, att strandlagen kan
vara till nytta även för fastighetsägarna.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle med anledning
av herr Lundqvists och herr Svärds
yttranden vilja instämma i vad herr
Thun sade, nämligen att det för herrarna
skulle bli ett stycke valfläsk mindre,
om riksdagen följde deras propåer och
alltså avskaffade strandlagen. Nu är väl
emellertid riksdagen litet förnuftigare än
herrar Lundqvist och Svärd kanske tror.

Såvitt jag kan förstå, vill herr Lundqvist
i stället för den vackra sentensen
om frihet åt folket lansera den om fri -

Om upphävande av strandlagen m. m.

het åt dem som äger fastigheter vid
stränderna. I stället för att den stora
massan av medborgare skall ha tillträde
till stränderna har han efter vad
jag kan förstå den uppfattningen, att det
skall finnas skyltar på så många ställen
som möjligt, som säger, att här får ingen
kliva på, och om Ni gör det, så har vi
hundar att släppa på er. Nu känner jag
herr Lundqvist och vet, att han är en
from och hygglig man. Jag kan inte tro,
att han innerst inne hyser den uppfattningen,
men både han och herr Svärd
försöker mobilisera dem som äger fastigheter
i skärgården för sina politiska syften.
Herr Svärd hotar till och med att
förlägga en demonstration till Kungsträdgården
i Stockholm. Vad har nu Kungsträdgården
med strandlagen att göra?
Så vitt jag kan förstå hör de inte alls
ihop. I Kungsträdgården har folk fått
gå så länge jag kan minnas, och det får
de väl göra även i fortsättningen, så inte
kan väl den platsen vara något lämpligt
mål för en demonstration av strändernas
fastighetsägare. Jag förstår helt enkelt
inte den saken, men jag förmodar att
det bakom detta ligger någon taktisk
hemlighet, som skall användas av herr
Svärd vid något lämpligt tillfälle, och
då får väl herr Lundqvist lära sig litet
av det. Det är möjligt, att det kan hjälpa
upp det hela, när valrörelsen kommer
i gång och man är ute och kämpar för
sina mandat.

Jag tror för min del, att så långt man
kan finna —• herr Thun har ju också
understrukit den uppfattningen — så
är människorna i regel nöjda med
strandlagen. Det har nu blivit cn ordning
på detta område, som betyder att
även icke strandägare har möjlighet ait
utnyttja fritiden på det riktiga sättet. Jag
kan inte förstå annat än att anstormningen
mot strandlagen måste betyda, att
man vill skapa svårigheter för folk att
komma ifrån tätorterna ut till sjön för
att rekreera sig. Strandlagen har ju detta
som sitt stora syftemål. För mig är
det ganska obegripligt, att något politiskt
parti över huvud taget vill engagera sig
för avskaffandet eller uttunningen av
strandlagen.

136 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om upphävande av strandlagen m. m.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag vill till herr Lindahl
endast säga, att jag skall ta fasta på hans
uttalande, och jag kan också lova honom,
att om jag till äventyrs kommer
ut till skärgården på någon ny valturné,
så skall jag inte glömma att ta med protokollet
och föredra det anförande, som
lian hållit här nu senast.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ebbe Ohlsson och fru Boman vid utlåtandet
avgivna, med A betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten B.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ebbe Ohlsson och fru Boman vid utlåtandet
avgivna, med B betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten C.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall be att få utforma
reservationsyrkandet under punkten
C på följande sätt. Jag yrkar att
riksdagen måtte i anledning av motio -

nerna 1:349 och 11:465 samt 1:242 och
11:303 för sin del antaga följande förslag
till lag angående ändring i 8 §
strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

»Härigenom förordnas att 8 § strandlagen
den 30 maj 1952 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.»

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr andre vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare enligt herr Osvalds yrkande;
och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Osvalds under
överläggningen gjorda yrkande.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 27.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Nr 11. 137

Om avskaffande av censorsinstitutionen vid studentexamen.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner angående kronoarrendatorernas
jakträtt, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Herr förste vice talmannen infann sig
och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner angående
dels en allmän översyn av gällande bestämmelser
om fridlysning och jakttider,
dels ock vissa ändringar av gällande
fridlysningsbestämmelser, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige; samt
nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Särskilt bidrag till Sveriges
utsädesförening för kvalitetsundersökning
av lin m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om avskaffande av censorsinstitutionen
vid studentexamen.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, över motion
om utredning av formerna för bedömningen
av studentexamensproven med
sikte på censorsinstitutionens avskaffande.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen i anledning av en

10 Första kammarens protokoll 195i. Nr 11.

av herrar Helén och Widén väckt motion,
II: 478, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en snar utredning av
formerna för bedömningen av studentexamensproven
med sikte på censorsinstitutionens
avskaffande.

Reservation hade anförts av herrar
Lars E. Andersson, Lundqvist och Axel
Andersson, fru Carlqvist samt herrar
Karl Persson och Nestrup, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och
avslutas med eu hemställan, att motionen
11:478 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Då andra kammaren redan
har behandlat detta ärende och därvid
avslagit utskottets hemställan och
bifallit reservationen, tillåter jag mig föreslå,
att överläggningen här inskränkes
till det yrkande om bifall till reservationen,
som jag härmed framställer.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

138 Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1954 em.

Om avskaffande av censorsinstitutionen vid studentexamen.

Vinner Nej, godkännes den vid utlå- na för Tumba pappersbruks drivande i
tandet avgivna reservationen. bolagsform.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 12,
över motioner dels om inrättande av en
rådgivande språknämnd, dels ock om inrättande
av ett språkvårdsråd, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30
maj 1873 (nr 31) om rikets mynt; och
nr 135, i anledning av väckt motion
angående utredning om förutsättningar -

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 136, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 490, av herr Aastrup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till sinnesslövården m. m.;
och

nr 491, av herr Andersson, Axel, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
inrättande av ordinarie lärartjänster
på försöksskolans högstadium,
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 0.31.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

54096S