1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1954:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 7

20—24 februari.

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 februari. Sid.

Indexnämndens befogenheter .................................. 7

Anslag under andra huvudtiteln:

Domsområdet för Svea hovrätt m. m......................... 12

Tornedalens rättshjälpsanstalt .............................. 20

Fångvårdsstyrelsen ......................................... 22

Omsättnings- och utskänkningsskatten å rusdrycker m. m......... 35

Lika lön för män och kvinnor .................................. 81

Lön under extra helgdagar .................................... 82

Anslag till Svenska spannmålsaktiebolaget ...................... 84

Tillämpningen av lotteriförordningen........................... 88

Interpellation av herr Bengtson ang. riktlinjer för rundradioverksamheten
.................................................. 95

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 februari.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om kvinnans politiska rättigheter .......... 7

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. utgifterna å driftbudgeten: För

flera huvudtitlar gemensamma frågor ........................ 7

— nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
................................................... 12

1 Första kammarens protokoll 195i. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln
(civildepartementet) ................................. 34

— nr 24, ang. anslagen under statens allmänna fastighetsfond: utrikesdepartementet
......................................... 34

•— nr 25, ang. anslagen under försvarets fonder m. m............. 34

— nr 26, ang. anslagen under statens allmänna fastighetsfond m. in.:

handelsdepartementet....................................... 34

•— nr 27, ang. anslag till Lotsverket: Säkerhetsanstalter för sjöfarten 34

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, ang. omsättnings- och utskänkningsskatten
å rusdrycker m. m......................... 35

•— nr 13, ang. utövandet av statens tobaksmonopol................ 81

■— nr 14, ang. ändring av 28 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
...................................................... 81

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. lika lön för män och kvinnor 81

— nr 3, ang. lön under extra helgdagar.......................... 82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i vattenlagen...... 83

— nr 3, ang. upphävande av lagen om emeritilöner för vissa prästmän
i missionens och diakoniens tjänst m. m................. 83

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifter å tilläggsstat II:
lanthushållning i allmänhet................................. 84

— nr 4, ang. dispositionen av viss kronoegendom ................ 88

— nr 5, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m........... 88

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. tillämpningen av
lotteriförordningen ......................................... 88

— nr 2, ang. rätt för vissa studerande att åtnjuta rabatt å statens

järnvägars busslinjer m. m................................. 94

Lördagen den 20 februari 1954.

Nr 7.

Lördagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Andersson, Elon, anmälde, att
han den 18 i denna månad åter infunnit
sig vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 70, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om
statlig krigsförsäkring m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 75, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
73, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av § 6 lagen den 30 maj 1873
(nr 31) om rikets mynt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 78, angående inrättande av en veterinärklinik
i Hälsingborg.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bergvall och fru
Gärde Widemar väckta motionen, nr
403, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag,
in. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

404 av herrar Aastrup och Spetz, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. in.; samt

nr 405, av herr Norling in. fl., i samma
ämne.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 75, angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. m.;

nr 76, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar, in. m.;

nr 77, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.;

nr 80, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1954/
55;

nr 81, angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.;

nr 82, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Utbildningskurser för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter;

nr 83, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering

Nr 7.

Lördagen den 20 februari 1954.

m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.;

nr 84, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 §
1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken;

nr 85, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 86, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 87, angående fastställande av allmän
plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn
m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om kvinnans politiska
rättigheter;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropsitionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; ur

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
I statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar angående anslag för budgetåret
1954/55 under försvarets fonder
m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1954/55 till
Lotsverket: Säkerhetsanstalter för sjöfarten; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol; samt

nr 14, i anledning av väckt motion
om ändring av 28 § förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckt motion angående
lika lön för män och kvinnor;
samt

nr 3, i anledning av väckt motion om
lön under extra helgdagar;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 28 juni
1935 (nr 455) om emeritilöner för vissa
prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 3, med anledning av vissa utav
Kungl. Maj:t i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54 gjorda framställ -

Tisdagen den 23 februari 1954.

Nr 7.

ningar beträffande lanthushållning i
allmänhet jämte i ämnet väckta motioner; nr

4, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
viss kronoegendom; samt

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, över motioner angående tillämpningen
av lotteriförordningen; samt
nr 2, över dels motion om rätt för
vissa studerande att åtnjuta rabatt å
statens järnvägars busslinjer och dels
motioner om rätt för värnpliktiga och
vissa studerande att utnyttja veckoslutsbiljetter
på statens järnvägars busslinjer.

Anmäldes och bordlädes följande av
herr Svärd under sammanträdet till herr
talmannen avlämnade, av honom och
herr Ewerlöf undertecknade motioner:

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, m. in.; och

nr 407, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 16, 17
och 20 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg
får undertecknad härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 22 februari till och med den
15 mars 1954.

Höjen, Sunne den 21 februari 1954.

Osc. Werner.

Att riksdagsman Werner, Höjen, på
grund av sjukdom är sedan den 22/2
1954 intagen på kirurgiska kliniken å
Karlstads Centrallasarett samt att han
till följd av sin sjukdom beräknas vara

oförmögen till arbete minst till och med
den 15/3 1954, intygas härmed.

Karlstad den 22/2 1954.

Ture Bgttner.
Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition, nr 75,
angående polispersonalens avlöningsförmåner
in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 76, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 77, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

Nr 7.

Tisdagen den 23 februari 1954.

nr 80, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1954/
55;

nr 81, angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.; samt
nr 82, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Utbildningskurser för sysselsättnings-
och arbetsterapeuter.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
84, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1
mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 85, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 86, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 87, angående fastställande av allmän
plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Svärd och Ewc-rlöf
väckta motionen, nr 406, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till ytterligare aktieteckning i
Norrbottens järnverk aktiebolag, m. m.

och Ewerlöf väckta motionen, nr 407, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 2, 12, 13 och 24—27,
bevillningsutskottets betänkanden nr 12
—14, andra lagutskottets utlåtanden nr
2 och 3, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 2 och 3, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 3—5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
13 skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde upptagas närmast
före samma utskotts utlåtande nr 2.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 88, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 22
april 1938 (nr 121) om hittegods; och
nr 90, med förslag till lag om krigsförsäkring
för sjömän m. fl., m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit framställning
om överföring å indragningsstat
av förste kammarskrivaren vid riksbankens
avdelningskontor i Norrköping
Eric Wigart.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Svärd

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

88, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april
1938 (nr 121) om hittegods; och
nr 90, med förslag till lag om krigsförsäkring
för sjömän m. fl., m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan gjorda anmälan, att till
utskottet inkommit framställning från
fullmäktige i riksbanken om överföring
å indragningsstat av förste kammarskrivaren
vid riksbankens avdelningskontor
i Norrköping Eric Wigart.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av Förenta Nationernas konvantion
om kvinnans politiska rättigheter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. indexnämndens befogenheter.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, utom annat,
i anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt motionerna I:
200 och II: 197 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna, vad utskottet anfört
beträffande konsumentprisindex.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet delar departementschfens
uppfattning att tilltron till indexberäkningarna
sannolikt skulle ökas om indexnämnden
i sin egenskap av expertnämnd
erhåller beslutanderätt i principfrågor
av i propositionen angiven innebörd.
Förslaget synes på denna punkt
kunna medföra en önskvärd förstärkning
av nämndens auktoritet vid dess
betydelsefulla arbete med att fortlöpande
följa indexberäkningarna. Utskottet
har för sin del intet att erinra mot vad
i propositionen anförts i nämnda hänseende.
»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Sundelin, Boman, Svensson i Ljungskile
och Birke samt fröken Ager ansett,
att det nyss återgivna stycket av utskottets
yttrande bort hava följande lydelse: »Beträffande

förslaget att indexnämnden
skulle erhålla beslutanderätt har utskottet
icke kunnat undgå att hysa betänkligheter.
Utskottet finner icke tillräckliga
skäl föreligga att öka antalet
beslutande instanser. Vidare synes —
såsom ock framhålles i propositionen
— tveksamhet kunna uppstå om vilka
frågor som är av beskaffenhet att böra
underställas nämnden. En viss dualism
vid behandlingen av hithörande frågor
synes utskottet kunna befaras. Enligt
utskottets mening talar övervägande
skäl för att indexnämnden erhåller allenast
en rådgivande och kontrollerande
funktion. I den mån erfarenheterna motiverar
en omprövning av nämndens
ställning i beslutshänseende kan denna
fråga upptas till förnyat övervägande
framdeles.»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Under den punkt som
berör konsumentprisindex finns det ju

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. indexnämndens befogenheter.

ingen kläm, varför riksdagen endast har
att yttra sig över de resonemang som
departementschefen för. Förändringarna
beträffande indexnämnden — det rör ju
för övrigt hela indexarbetet — gäller
bl. a. metoderna för indexberäkningarna.
Indexnämnden skulle få en delvis
ändrad sammansättning och uppgift.
Bland annat skulle beslutanderätten i
principfrågor överföras från socialstyrelsen
till nämnden. Det är mot denna
sista propå — att nämnden skulle ges
beslutande kompetens — som reservanterna
opponerar sig.

Motiveringen för ändringen säges vara
den, att tilltron till indexberäkningarna
skulle ökas, om nämnden inte bara hade
rådgivande och kontrollerande uppgift,
som den nu har, utan även fick beslutanderätt.
Nämnden skulle också samråda
med socialstyrelsen och till Kungl.
Maj :t anmäla, när de allmänna riktlinjerna
för indexberäkningarna bör ändras.
Ändringen att ge nämnden beslutanderätt
i vissa frågor är, såvitt reservanterna
kan se, inte bara onödig utan direkt
olämplig. Detta har också framhållits
av en rad myndigheter och organisationer
som har yttrat sig över indexkommitténs
förslag. Dit hör bland
annat socialstyrelsen, Statstjänstemännens
riksförbund och SACO. Sveriges
köpmannaförbund uttalar sin stora betänksamhet,
statskontoret ställer sig
tveksamt, jordbruksnämnden har pekat
på att nämnden kan komma att påverkas
av intressesynpunkter. Departementschefen
går emellertid på indexkommitténs
förslag, som refereras med
bland annat följande ord: »Utifrån synpunkten
att i största möjliga utsträckning
begränsa utrymmet för skönsmässiga
avgöranden och med hänsyn till
den betydelse, som i olika sammanhang
tillmätes indexberäkningarna, har kommittén
ansett det mest tillfredsställande
att beslutanderätten i principfrågor
överföres från socialstyrelsen till indexnämnden.
På nämnden skall vidare ankomma
att utöva kontroll över alt indexberäkningarna
verkställes i enlighet
med riktlinjerna.» Särskilt den sista me -

ningen visar ett ganska förvånansvärt
misstroende mot ett ämbetsverk.

Låt mig titta litet närmare på motiveringen
och först ta upp skönsmässiglieten!
Det är självklart, att denna kommer
att minskas, när de föreslagna förbättringarna
kommer till stånd, och genom
fortsatta förbättringar kommer väl
skönsmässigheten att minskas ytterligare.
Men någon sådan minskning kan näppeligen
ske genom att man lar bort beslutanderätten
från socialstyrelsen och
lägger den hos en nämnd. Socialstyrelsen
framhåller för resten i sitt remisssvar,
att det hittills inte har varit några
väsentliga meningsskiljaktigheter i det
här hänseendet mellan nämnden och
styrelsen. Därvidlag skulle alltså ingen
praktisk förändring ske. En viss skönsmässighet
beträffande förändringar i
själva definitionen av index är naturligtvis
omöjlig att undvika.

Vidare — det har också styrelsen
framhållit — kan överförandet av beslutanderätten
medföra svårigheter i
fråga om ansvarsfördelningen mellan
nämnden och socialstyrelsen, bland annat
därför att gränsen mellan principfrågor
och tillämpningsfrågor ofta är
flytande. Styrelsen är emellertid positiv
till förbättringar av vettigt slag som över
huvud taget kan göras i detta sammanhang
och kommer med en del positiva
förslag i den riktningen. Jag skall dock
inte här ta upp tiden med att gå in på
dem.

Vad beträffar nämndens sammansättning
blir den ju en blandning av expertnämnd
och partsnämnd, vilket också
har framhållits till exempel av Statstjänstemännens
riksförbund. Stockholms
handelskammare anser — under hänvisning
just till den föreslagna ändringen
av nämndens befogenheter -— att det är
mindre lämpligt att arbetsmarknadens
parter får ett direkt inflytande över de
för indexberäkningarna avgörande frågor,
varom nämnden har att fatta beslut,
och mot denna bakgrund anser
handelskammaren att partsrepresentanterna
inte borde ha rätt att deltaga i besluten.
Frågan hur därmed skall förhål -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

la sig tas dock, såvitt jag har kunnat
finna, inte upp i propositionen. Som jag
förut nämnde har också jordbruksnämnden
pekat på risken för att indexniimnden
kan komma att influeras av intressesynpunkter.

Över huvud taget tycker jag att hela
organisationen när det gäller indexberäkningarna
är tämligen rörig, om jag
får använda det uttrycket. Statistiska
centralbyrån skall insamla materialet,
socialstyrelsen skall göra vissa undersökningar
och kompletteringar och bearbeta
materialet, indexnämnden skall
ha beslutanderätt i vissa hänseenden och
skall i övrigt vara kontrollerande och
rådgivande, och slutligen skall Kungl.
Maj:t fastställa indextalen. Reservanterna
anser inte, att dessa frågor är av den
särpräglade art, att det finns någon anledning
att inskjuta ett beslutande organ
mellan socialstyrelsen och Kungl. Maj:t.
Vidare är det, såvitt jag förstår, en ur
administrativ synpunkt ganska egendomlig
anordning att en nämnd, som hittills
har varit rådgivande och kontrollerande,
nu under ordförandeskap av
chefen för socialstyrelsen skall få beslutande
befogenheter.

Man frågar sig hela tiden, när man
läser igenom handlingarna, vad det
egentligen är som ligger bakom. Finnes
inte tilltro till socialstyrelsen, kan man
flytta över arbetet med dessa frågor från
socialstyrelsen till annat håll, t. ex. till
statistiska centralbyrån. För övrigt säger
statistiska centralbyrån i sitt utlåtande,
att även om de administrativa
problem, som sammanhänger med att ett
organ insamlar statistikuppgifterna och
ett annat organ bearbetar dem, kan lösas
i samarbete mellan organen —-centralbyrån och socialstyrelsen — vill
centralbyrån erinra om dels att kommittén
har fäst uppmärksamheten på frågan
om att till byrån överflytta hela
indexarbetet, dels att 1948 års statistikutredning
i en promemoria den 17 december
1951 bland annat har framlagt
förslag om en sådan överflyttning. Såvitt
jag har kunnat finna, har inte heller
den frågan diskuterats i propositionen.
Reservanterna har inte velat fram -

Ang. indexnämndens befogenheter.

lägga direkt förslag om överflyttning.
Vi föreställer oss, att frågan kanske behöver
övervägas ytterligare. När jag nu
ser att det statsråd som handlagt denna
fråga är här, kanske man kan få preciserat,
varför en sådan överflyttning
inte har diskuterats i propositionen.

Summa summarum anser vi, att det är
fördelaktigt med den förstärkning av
nämndens sammansättning som har föreslagits,
men vi anser inte tillräckliga
skäl föreligga för att åt indexnämnden
ge beslutanderätt. Vi menar inte, att tilltron
till indexnämnden ökas på den vägen
—• man får säkert söka finna andra
vägar att öka denna. Vidare är det, som
jag nämnde, en ur administrativ synpunkt
ganska egendomlig anordning, och
eftersom vi anser det vara lämpligare
att det slutliga ansvaret ligger hos ett
ämbetsverk, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Fröken Andersson undrade,
huruvida det föreliggande förslaget
skulle utgöra ett underkännande av socialstyrelsens
kompetens att handha dessa
ärenden. Det behöver naturligtvis inte
vara så, men ingen av oss är väl främmande
för den misstänksamhet och det
missnöje med socialstyrelsens handhavande
av levnadskostnadsberäkningarna
och dyrortsgrupperingen som under
årens lopp framförts i mer eller mindre
vederhäftig kritik.

Kritikernas uppfattning, att dessa socialstyrelsens
levnadskostnadsmätningar
varit både skönsmässiga och schablonartade,
har väl inte heller varit helt
grundlös. Reliovet av en bättre anpassning
till förändrade förhållanden och en
omläggning av metoderna för levnadskostnadsberäkningar
har gjort sig allt
starkare känt och erkänt.

I samband med att departementschefen
tillkallade sakkunniga till 1952 års
indexkommitté anförde han, att den enligt
Kungl. Maj:t i slutet av 1943 anvisade
indexmetoden och den utformning
denna metod erhållit av socialstyrelsen
inte på tillfredsställande sätt kun -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. indexnämndens befogenheter.

nät tillgodose såväl kraven på rimliga
kortsiktiga prisjämförelser som kraven på
att återge prisutvecklingen under längre
perioder.

1952 års indexkommitté framlade i
juli 1953 ett förslag, vilket utgjorde ett
försök att med 1949 som basår med nya
metoder ge en korrektare bild av levnadskostnaderna
än som tidigare varit
möjligt. Man föreslog också en mera expertbetonad
nämnd, som i fortsättningen
skulle handha dessa frågor. För närvarande
består nämnden av sex ledamöter,
enligt förslaget skulle den utökas till tio.
Även om man kan säga, såsom fröken
Andersson nyss, att dessa föreslagna ledamöter
kan anses representera vissa
gruppintressen, får man i alla fall utgå
ifrån att expertisen enligt förslaget skulle
bli övervägande och betydligt bättre
än för närvarande. Samtliga de stora arbetsmarknadsorganisationerna
skulle vara
representerade i denna indexnämnd,
men den skulle också innehålla representanter
för såväl husmödrarna som
Kooperativa förbundet och Köpmannaförbundet.
Socialstyrelsens chef skulle
bli självskriven ordförande i denna nya
nämnd. Kontakten med socialstyrelsen
skulle således även i fortsättningen komma
att bibehållas.

Det är väl i syfte att begränsa utrymmet
för skönsmässiga avgöranden som
kommittén föreslår, att beslutanderätten
i principfrågor överföres från socialstyrelsen
till denna utökade, av experter
sammansatta indexnämnd, och det är
egentligen just om detta överförande av
beslutandebefogenheten som striden står.
I övriga punkter torde vi vara tämligen
ense om utformandet av programmet för
verksamheten.

Om kommitténs förslag att ge nämnden
beslutandebefogenhet har meningarna
varit delade, både inom remissinstanser
och, som det synes av den till utlåtandet
fogade reservationen, inom utskottet.
Av de hörda remissinstanserna
bär bland annat Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation tillstyrkt
utan några invändningar. Som
fröken Andersson nyss relaterade, har

både statskontoret och jordbruksnämnden
tillstyrkt — även om man inte varmt
tillstyrkt, har man i varje fall inte ansett
sig kunna avstyrka. Avstyrkande
föreligger vad organisationerna beträffar
från Statstjänstemännens riksförbund
och Sveriges akademikers centralorganisation.
Socialstyrelsen vill inte heller vara
med om att överflytta beslutanderätten.

Departementschefen tillstyrker indexkommitténs
förslag, och jag skall be att
få här återge vad han säger i fråga om
sin inställning till detsamma: »Vad angår
indexnämndens ställning, vill jag
förorda det av kommittén uppgjorda förslaget.
Tilltron till indexberäkningarna
skulle sannolikt ökas om en expertnämnd,
huvudsakligen utsedd efter förslag
från olika organisationer, förutom
kontrollerande befogenheter ges beslutanderätt
i principfrågor beträffande tilllämpningcn
av för indexberäkningarna
meddelade anvisningar. Det bör även
ankomma på denna nämnd att samråda
med socialstyrelsen och till Kungl. Maj:t
anmäla i vilka fall de allmänna riktlinjerna
för indexberäkningarna bör
ändras.»

Utskottets majoritet delar denna kommitténs
och departementschefens uppfattning,
och vi har den uppfattningen
att tilltron till indexberäkningarna sannolikt
skulle öka, om indexnämnden i
sin egenskap av expertnämnd erhåller
beslutanderätt i principfrågor av i propositionen
angivet innehåll. Förslaget
synes på denna punkt, säger utskottet,
kunna medföra en önskvärd förstärkning
av nämndens auktoritet vid dess
betydelsefulla arbete med att fortlöpande
följa indexberäkningarna.

Som huvudmotiv för sin avvikande
mening anför nu reservanterna att de
icke finner tillräckliga skäl föreligga att
öka antalet beslutande instanser. Ja,
det är klart att utskottets förslag medför
en ökning av antalet beslutande instanser,
men det är ju inte fråga om tillskapandet
av något nytt ämbetsverk. Ett
riksdagens bifall till reservationen skulle
i hög grad minska den åsyftade förstärkningen
av nämndens auktoritet, och
medborgarnas förtroende skulle inte hel -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

ler nämnvärt ökas, då risken för skönsuppskattningar
vid besluten i stort sett
skulle bli densamma som tidigare. Socialstyrelsen
är icke expert på detta område
på samma sätt som indexnämnden
kan beräknas bli. Socialstyrelsen har ju
så mycket annat att syssla med. Man kan
inte begära att experter på barnavård
och social hjälpverksamhet, nykterhetsväsendet
och skolfrågor skall vara experter
även i fråga om indexberäkningar
och dyrortsproblem.

Levnadskostnadsindex har i våra dagar
en dominerande betydelse inte bara
för löntagarna, utan för samtliga medborgare.
När nu chefen för just den avdelning
inom socialstyrelsen som hittills
har handlagt dessa ärenden, socialstyrelsens
statistiska byrå, inom kommittén
har biträtt förslaget om överförandet
av beslutandebefogenheten till den
nya nämnden, synes mig detta väga ganska
tungt som ett utslag av sakkunskap.
Man talar ju ofta om olika verks och
myndigheters obenägenhet att avskaffa
sig själva eller att avstå från några av
sina befogenheter. Jag vill inte påstå att
det är sådana synpunkter som ligger
bakom socialstyrelsens inställning här,
men det är ju klart att om vederbörande
skulle anse förslaget vara föranlett av
misstroende — fröken Andersson synes
i detta fall vilja göra gällande något sådant
— så är det givet att den spjärnar
emot. Det klagas ofta och inte minst från
det läger, som reservanterna tillhör, över
byråkrati och bristande effektivitet inom
statsförvaltningen. Mig synes att det i ett
fall som detta skulle vara både byråkratiskt
och mindre effektivt att samla sakkunskapen
i en instans, men förlägga
beslutanderätten till en annan, mindre
sakkunnig. Indexnämnden blir ju heller
inte suverän — fastställandet av indextalet
skall ju som hittills ankomma på
Kungl. Maj:t. Och följaktligen har väl
både socialstyrelsen och Kungl. Maj:t
möjlighet att bedöma, huruvida de av
nämnden framlagda beräkningarna och
förslagen kan godkännas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. indexnämndens befogenheter.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag förstår att kammarens
ledamöter längtar efter att få diskutera
den kära spriten, och jag skall därför
fatta mig ganska kort.

Herr Leander slår egentligen in öppna
dörrar i sitt anförande. Han säger t. ex.
att ingen är främmande för att misstänksamhet
mot indexberäkningarna har
rått. Men det återstår att bevisa att den
misstänksamheten beror på att det är
socialstyrelsen som har skött om dessa
saker och haft beslutanderätten. Misstänksamheten
beror väl i själva verket
väsentligen på att metoderna inte har
varit så lämpliga som de borde ha varit.
Man säger att det förekommit skönsmässighet.
Självfallet kommer sådan skönsmässighet
alltid att förekomma i all statistik,
möjligen med undantag av födelse-
och dödsfallsstatistiken, där det
ju är klara linjer. Kritiken hänför sig
alltså i detta fall till metoderna, och på
den punkten är man ju fullt ense: det
behövs bättre expertis än för närvarande.
Ja, gärna det. Men det var ju därför
jag ställde frågan, varför man inte har
tagit steget fullt ut och stannat för statistiska
centralbyrån, som väl är vår
främsta expert på detta område. Ty ju
flera kockar desto sämre soppa — detta
sagt utan tanke på överdirektören i statistiska
centralbyrån.

Enligt min mening bör sådana här
undersökningar vara fullständigt sakliga
och icke inmängas med intresse- och
partsrepresentanter av olika slag. Om
man nu syftar till att öka tilltron till beräkningarna,
måste jag verkligen fråga,
om denna tilltro skulle bli mindre, om
arbetet lades under statistiska centralbyrån
än hos en nämnd vid sidan av.

Sedan säger man, vilket också anföres
i handlingarna, att nämndens auktoritet
skulle ökas. Jag bryr mig för min del
inte alls om nämndens auktoritet, utan
vad det gäller är att öka tilltron till beräkningarna.

Vidare påstår man nu plötsligt att socialstyrelsen
inte alls är expert på detta
område. Där sitter, säger man, barnavårdssakkunniga
o. s. v. Men, mina damer
och herrar, kan man inte föra unge -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m,

fär samma resonemang beträffande den
verksamhet som bedrives inom en hel
rad verk? Alltid kan man väl utanför
ett verk få fram experter som går utanpå
de experter som gemenligen finnes
inom verket. Skulle vi följa den linjen,
riskerar vi att få en vacker flora av beslutande
nämnder.

Man gör också ett mycket stort nummer
av att socialstyrelsens representant
i kommittén har förordat den föreslagna
anordningen. Det är ganska egendomligt
att denne representant nu plötsligt
blivit så tillförlitlig. Det är ju han som
har hållit i skaftet hittills när det gällt
att få fram dessa indexberäkningar som
man har så stor misstro mot. Varför har
han nu plötsligt blivit så omdömesgill,
att man inte kan finna hans make?

Herr Leander anförde slutligen att vi
reservanter brukar klaga över byråkratien.
Ja, det gör vi och vi kommer att
fortsätta därmed. Men inte minskar man
byråkratien genom att tillskapa den ena
beslutande nämnden efter den andra.
Man får väl inte ta en sådan där allmän
kritik mot det irrationella i en hel del
anordningar i samhället till intäkt för
att föreslå precis vilka tokiga ändringar
som helst.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Tillåt mig att säga bara
ett par ord!

Det har alltid framstått såsom ett önskemål
att levnadskostnadsindex skall få
det förtroende som är nödvändigt med
den allt större betydelse som detta index
numera har på samhällslivets olika
områden.

Det är alldeles riktigt som fröken Andersson
säger, att socialstyrelsen i sitt
yttrande har avstyrkt att indexnämnden
med den föreslagna nya sammansättningen
skulle tillerkännas beslutanderätt
i vissa avseenden. Jag påpekar dock att
det här är fråga om en mycket begränsad
beslutanderätt. Man bör vid frågans
bedömande också beakta att arbetet med
levnadskostnadsindex tidigare har utförts
inom en avdelning av socialstyrelsen.
Chefen för denna avdelning har suttit
med i utredningen och varit över -

ens med utredningens övriga ledamöter
om att indexnämnden bör få den nu
föreslagna beslutanderätten. Jag utgår
ifrån att socialstyrelsens representant
har ansett goda skäl föreligga för en sådan
åtgärd, innan han anslöt sig till utredningens
förslag. Socialstyrelsens egen
sakkunnige representant har alltså varit
med om att förorda denna anordning.
Man kan då enligt min mening
inte betrakta det nu framlagda förslaget
såsom ett tecken på misstroende mot socialstyrelsen.
Det har i varje fall icke
varit min mening att uttala något sådant
misstroende. Min avsikt har uteslutande
varit att finna en form för att
indexarbetet skall kunna utföras så att
det kan leda fram till det mest tillförlitliga
resultat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
nu förevarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring
i motiveringen, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Ang-, domsområdet för Svea hovrätt m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

hovrätternas personalförteckning öka
antalet kontorsbiträden i Svea hovrätt
från 14 till 17, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
hovrätterna, att tillämpas under budgetåret
1954/55, dels ock till Hovrätterna:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 6 104 200 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att till domsområdet för hovrätten
för Nedre Norrland skulle överföras
hälsinglandsdelen av Gävleborgs län.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sten m. fl. (I: 138) och den andra inom
andra kammaren av herr Persson i
Norrby m. fl. (11:207), hade hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av andra
huvudtiteln i statsverkspropositionen
måtte uttala sig emot omreglering av
Svea hovrätts och hovrättens för Nedre
Norrland domkretsar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i hovrätternas
personalförteckning öka antalet
kontorsbiträden i Svea hovrätt från
14 till 17;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1954/55;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 6 104 200 kronor;

II. att motionerna 1:138 och 11:207
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Xäsgård, Erik Svedberg och Lindholm,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ANDERSSON, ELON (fp):

Herr talman! Statsrådet och chefen
för justitiedepartementet föreslår här
bl. a. en sådan omändring av hovrätternas
domkretsar, att hälsinglandsområdet
av Gävleborgs län skulle överföras
till hovrätten för Nedre Norrland, medan
Gästrikland alltjämt skulle bibehål -

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m.

las inom Svea hovrätts domkretsområde.
I en av några riksdagsledamöter från
Gävleborgs län avgiven motion hemställes,
att riksdagen måtte uttala sig emot
en sådan omreglering av distrikten. Jag
ber, herr talman, att få motivera denna
hemställan.

Departementschefens förslag grundar
sig på en utredning, däri utredningsmannen
förordat en dylik omreglering,
främst med hänsyn till den bättre arbetsfördelning
mellan hovrätterna som
därigenom skulle erhållas.

Enligt utredningsmannens mening
skulle också Sundsvall ligga lämpligare
till för de rättssökande än Stockholm, dit
avståndet från domsagornas kansliorter
är längre än till Sundsvall. Statsrådet
har för sin del vänt på argumenteringen.
Han åberopar i första hand den bättre
belägenheten, vartill skulle komma
den bättre arbetsfördelningen mellan
hovrätterna.

I fråga om belägenheten är väl ostridigt
avstånden från hälsingdomsagornas
kansliorter i mil räknat kortare till
Sundsvall än till Stockholm. Men, herr
talman, detta är inte den enda mätningsregel,
som bör iakttagas. Av vikt är också
kommunikationernas utformning och
lättillgänglighet. En kortare resa kan ofta
tarva en längre restid, om den på
grund av kommunikationernas utformning
tvingar till en övernattning, som
vid den längre resan skulle vara onödig.
Så är fallet beträffande de två inlandsdomsagorna
i Hälsingland. Vidare bör
man inte helt bortse från den omständigheten,
att en längre bort belägen ort
kan vara huvudort även i andra hänseenden
än i fråga om rättsvården. I det
här föreliggande fallet kan exempelvis
en hovrättsresa till Stockholm ofta förenas
med andra ärenden och angelägenheter,
vilka icke kan uträttas i
Sundsvall. Man bör inte förbise att Gävleborgs
län i huvudsak har sina kommersiella
och administrativa förbindelser
söderut, helt naturligt, eftersom residensstaden
ligger i södra delen av länet.

I fråga om lämpligheten ur belägenhetssvnpunkt
borde ju befolkningens
egen uppfattning kunna ges vitsord. Det

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m,

är märkligt, att med ett par undantag
från norra Hälsinglands domsagor och
Hudiksvall har samtliga i häradsrätter
och tingshusbyggnadsskyldiga ingående
representanter för befolkningen uttalat
sig mot en överflyttning. Samtliga häradshövdingar
har också ställt sig avvisande.
Det finns ett enda undantag. Det
gäller rådhusrätten i Söderhamn. Den
ökade bekvämlighet, som av statsrådet
framhålles såsom det främsta motivet
för en överflyttning, skattas således icke
särskilt högt av dem, som i första hand
skulle beröras därav.

Vad sedan angår den bättre arbetsfördelningen
bör uppmärksammas den ändring
av förhållandena, som har inträtt,
sedan utredningsmannens promemoria
framlades. Medan medeltalet mål per
hovrättsledamot under perioden 1949—
1951, varifrån utredningsmannens siffror
härrör sig, var för Svea hovrätt 51,5
och för hovrätten för Nedre Norrland
38,8, så uppgår de enligt av utskottet redovisade
uppgifter för år 1953 till 65,9
respektive 52,8. Hovrätten för Nedre
Norrland har därmed nått en arbetskapacitet
fullt jämförlig med de andra
hovrätternas med undantag för den
starkt arbetstyngda Svea hovrätt. Men
dess arbetsbörda skulle enligt hovrättens
eget bedömande endast obetydligt minska
genom Hälsinglands utflyttning ur
domkretsen. I propositionen räknar man
med att antalet mål per hovrättsledamot
i Svea hovrätt därmed skulle sjunka till
60,3, medan för Nedre Norrland beräknats
en ökning till 57,9.

Statsrådet avvisar för tillfället kravet
på en av överflyttningen föranledd arbetskraftsförstärkning
inom hovrätten
för Nedre Norrland. Det är emellertid
alldeles uppenbart, att denna fråga mycket
snabbt kommer att bli aktuell igen.
Däremot kommer ingalunda nedgången
i antalet mål vid Svea hovrätt att bli
så stor, att den kan tänkas medföra någon
minskning av arbetskrafterna där.
Jag tillåter mig uttala min förvåning
över att man från statsutskottets sida
har låtit denna aspekt alldeles obeaktad
gå förbi, att en överflyttning av detta
slag ovillkorligen medför behov av ar -

betskraftsförstärkning vid den hovrätt,
som får ett större antal mål, medan man
ingalunda kan vänta sig en motsvarande
arbetskraftsminskning vid den hovrätt
som skulle befrias från ett relativt litet
antal mål. Även det andra av de utav
statsrådet framförda motiven för en
överflyttning finner jag alltså för min
del mycket svagt grundat.

Sammanlagt är de andra skälen för
en omreglering icke så starka, att de
kan motivera en förändring, som endast
en av de berörda parterna, Nedre Norrlands
hovrätt, anser önskvärd. Svea hovrätt
önskar den inte och ej heller befolkningen
i de berörda domsagorna. De
administrativa länsmyndigheterna i de
båda län, som det här närmast gäller,
anser den också onödig.

Vilka skäl är det som talar mot en
förändring? Ja, herr talman, jag kan
åberopa de yttranden som avgivits av de
båda länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhåller olägenheten
av att i judiciellt hänseende dela ett län.
I vårt land är det en av ålder antagen
princip, att största möjliga anpassning
bör eftersträvas mellan rikets judiciella
och administrativa indelning. I enlighet
härmed undviker man också vid regleringen
av domsagor att genombryta administrativa
gränslinjer. Denna princip
bör respekteras också vid reglering av
hovrättsområdena. Vid ett tidigare tillfälle,
då denna fråga diskuterats, har
Svea hovrätt med mycket stor bestämdhet
hävdat denna av ålder antagna princip
såsom den riktiga. För länsstyrelsen
i Gävleborgs län framstår det dessutom
såsom i hög grad olämpligt att i ett så
viktigt avseende som rättsvården skilja
länets olika delar från varandra, där detta
inte är absolut nödvändigt. För oss
är det i stället ett starkt önskemål, att
man så mycket som möjligt skall sammanhålla
länet i en enhet.

Det är således, herr talman, här fråga
om en åtgärd som länder till föga praktisk
nytta, en åtgärd som av såväl befolkningen
som de rättsvårdande och
administrativa myndigheterna i de berörda
orterna bedömes såsom olämplig,
en åtgärd som bryter en gammal och så -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

som betydelsefull ansedd tradition. Jag
finner för min del, att starka skäl talar
för att en dylik åtgärd under sådana förhållanden
inte bör genomföras och att
motionärernas hemställan, att riksdagen
bör uttala sig mot den föreslagna omregleringen,
därför har starkt fog för sig.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar
Sten (s), Jon Jonsson (s), Sandler (s)
och Xäsgård (bf).

Herr SVEDBERG, ERIK (s):

Herr talman! På denna punkt i andra
huvudtiteln av årets statsverksproposition
anmäles, såsom herr Elon Andersson
redogjort för, en indelningsändring
beträffande hovrätternas domsområden,
innebärande att från Svea hovrätt»
domsområde skulle till hovrätten föi
Nedre Norrland i Sundsvall överföra»
hälsinglandsdelen av Gävleborgs län
Den föreliggande motionen syftar till
att riksdagen skulle yttra sig mot denna
anmälda indelningsändring.

Då denna fråga var före i statsutskottets
tredje avdelning, sökte jag för min
ringa del intressera avdelningen för en
skrivning, som skulle ha rekommenderat
en indelningsändring innebärande att
till hovrätten för Nedre Norrland skulle
överföras blott en del av Hälsingland, då
närmast kommunerna i norra Hälsingland
och Hudiksvalls stad, alltså det område
som är lagt under Norra Hälsinglands
domsaga. Jag anser att en hel del
skäl talar för just en sådan lösning.

Herr Elon Andersson har redogjort för
de motiv, som åberopas för att hela Hälsingland
skall föras till hovrätten för
Nedre Norrland, och framhållit att dessa
motiv inte är särskilt hållbara. När det
gäller omfördelning av arbetsuppgifterna
grundar sig utredningsmannens statistik
på antalet mål vid hovrätterna under
åren 1949—1951, men under åren
1952 och 1953 har dock en hel del hänt.
Flera mål har kommit före vid hovrätterna,
så att hovrätten för Nedre Norrland
nu har ungefär samma anta! mål
per ledamot som övriga hovrätter i ri -

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m.

ket, med undantag för Svea hovrätt. Svea
hovrätt hör å andra sidan till de instanser,
som funnit denna indelningsändring
onödig, och det visar att arbetsbördan
inte tycks vara något särskilt stort
problem ur denna hovrätts synpunkt.

Som ett andra motiv åberopas, att det
skulle vara fördelaktigare för hälsingarna
att komma upp till Sundsvall än ner
till Stockholm. Inom tredje avdelningen
granskades den frågan mycket noga, och
det visade sig för stora delar av Hälsingland
vara bättre kommunikationer till
Stockholm än till Sundsvall; detta gällde
i första hand det stora bollnäsområdet.

Utskottet har i sin skrivelse framhållit,
att man inte bör övervärdera just
den synpunkten att hovrätten skal! ligga
tjänligt till. Däremot har departementschefen
sagt, att det är nödvändigt
att allmänheten har goda förbindelser
till hovrättens förläggningsort. Jag kan
inte förstå annat än att utskottet med
sin skrivning har underminerat en av de
mest bärande motiveringarna för den
anmälda indelningsändringen.

Herr Elon Andersson nämnde den omröstning,
som företagits bland nämndemännen
och tingshusbyggnadsskyldige i
domsagorna, och det är väl att märka
att endast inom Hälsinglands norra domsaga
kunde förmärkas något intresse för
den i propositionen anmälda indelningsändringen.
När nu rättsexpertisen och
de övriga instanser, som yttrat sig, gett
uttryck åt skilda meningar, kunde det
ha varit allt skäl att ta hänsyn till uppfattningen
bland de folkvalda representanterna
inom domsagorna.

Detta är ju inte någon politisk fråga,
knappast heller någon stor fråga, men
den har ändå en viss betydelse för befolkningen
i den provins det här gäller.
Det är klart att man från Stockholm
kanske inte alla gånger anser sig böra
ta hänsyn till dylika synpunkter, men
hos de ärade ledamöterna av statsutskottets
tredje avdelning hade man möjligen
kunnat vänta sig en annan inställning,
eftersom dessa ärade ledamöter dock är
stockholmare bara en halv vecka i taget.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag har ändå, eftersom jag
reserverat mig mot utskottets utlåtande,
velat redovisa min syn på denna fråga.
När jag ser att justitieministern är närvarande,
kanske det inte heller är förmätet
att jag ber att få framställa en
fråga.

Jag skulle vilja fråga justitieministern,
om över liuvud taget vid detta ärendes
beredning inom departementet eller i
övrigt det spörsmålet har diskuterats, huruvida
det inte kunde vara lämpligt att
till sundsvallshovrätten överföra endast
en mindre del av landskapet Hälsingland
och om justitieministern för sin
del anser en dylik lösning vara både
teoretiskt och praktiskt möjlig.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s):

Herr talman! Arbetsbelastningen vid
Svea hovrätt har föranlett hovrätten att
begära en väsentlig förstärkning med 5
extra ledamöter, 2 extra viceordförandearvoden
och 1 kansliskrivare till en sammanlagd
kostnad per år av 131 000 kronor.
Departementschefen har gått med
på en arbetskraftsförstärkning på de allmänna
avdelningarna i Svea hovrätt för
en kostnad av omkring 60 000 kronor
per år.

I samband med redovisningen av dessa
krav har departementschefen tagit upp
frågan, hur man skall kunna klara denna
arbetsbelastning. Han har därvid anmält
denna möjlighet att ändra domkretsarna
för hovrätterna, så att av Gävleborgs
län Hälsingland skulle överföras
till hovrätten för Nedre Norrland. Jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet på
att departementschefen inte har begärt
riksdagens yttrande i denna fråga utan
endast gjort en anmälan. Detta är alltså
endast en redovisningssak, ty enligt författningarna
ankommer det på Kungl.
Maj :t att bestämma domkretsindelningen.

Nu vet jag inte, hur pass lyhörd vår
justitieminister är för vad riksdagen vill.
Om riksdagen — såsom också motionärerna
förordat — råder Kungl. Maj:t
att icke ändra domkretsarna, kan det i
vart fall vara tänkbart att Kungl. Maj:t

tar frågan under omprövning. Inom utskottet
har vi emellertid frågat oss, om
det kan vara rimligt att ge ett sådant
råd.

De fördelar ur statens synpunkt, som
ligger i en ändring av domkretsindelningen,
är för statsutskottet ekonomiskt
sett uppenbara. Det blir möjligt att genom
denna omreglering av domkretsarna
lätta arbetsbördan i Svea hovrätt utan
att öka arbetsbördan för hovrätten för
Nedre Norrland på ett sådant sätt att
man åstadkommer en snedvridning.

Herr Elon Andersson har åberopat att
under senare år en utjämning ägt rum,
så att arbetsbördan för hovrätten i Nedre
Norrland är praktiskt taget lika stor som
för de andra hovrätterna. Jag vill dock
påpeka att arbetsbördan i hovrätten för
Nedre Norrland är väsentligt mindre än
arbetsbördan i Svea hovrätt. Förra året
var det 13 mål per ledamot mindre vid
hovrätten för Nedre Norrland, och denna
hovrätt kan säkerligen tåla en arbetsbelastning
utan en alltför stor förstärkning
av arbetskrafterna.

Det är statsutskottets bestämda mening
att riksdagen i detta fall inte bör
göra sig till tolk för någon opinionsyttring,
ty någonting annat är det inte.
Det är en opinionsyttring som motionärerna
här begär och som herr
Elon Andersson också förordar. Jag
vill dessutom fästa uppmärksamheten
på att gävleborgarna i statsutskottet
inte vågat sig på annat än att reservera
sig blankt, som det heter på
riksdagsspråket. De har inte gått fram
med några särskilda yrkanden. De har
tydligen såsom ledamöter av statsutskottet
inte ansett sig kunna helt frångå de
ekonomiska konsekvenserna för staten,
och det har väl också varit dessa ledamöter
i tankarna, att de förändringar,
som det blir fråga om i Gävleborgs län
på grund av den ändrade domkretsindelningen,
inte kommer att medföra några
alltför stora svårigheter.

Hovrätten kommer ju att hålla sammanträden
utom sin stationsort såsom tidigare
skett. Man kommer att hålla sammanträden
exempelvis i Bollnäs och
även i andra domsagor, där det kan vara

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

behövligt. Och det är väl dess bättre ändå
på det sättet att det är ett mycket litet
antal människor, som är direkt berörda
av förhandlingarna i hovrätterna. Dessa
sker ju mestadels, trots den muntliga
proceduren, genom advokater.

Utskottet har således kommit till den
uppfattningen, att dessa olägenheter inte
är av den art, att de bör föranleda
en sådan opinionsyttring som motionärerna
bär yrkat på. Utskottet har även
funnit sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts
förslag också på anslagspunkten.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSON, IWAR (s):

Herr talman! Eftersom motionärerna
även åberopar traditionella skäl, skall
jag be att få göra några korta reflexioner.

Låt mig fråga: Hur har man förfarit
när det gäller häradsrätterna? Jo, utredningsmännen
har flyttat städer och
kommunala enheter som pjäser på ett
schackbräde. Det finns t. o. m. exempel
på hur befolkningen i en stad med över
10 000 invånare har tvingats att fara
till en annan stad för att få rätt enkla
rättsproblem lösta. Jag vill även erinra
om att en hel del städer — självfallet
småstäder — tvingas att betala inlösen
i tingshus, trots det att de har mycket
förnämliga rådhus, där rättvisa har skipats
under flera århundraden. Stryk
därför, herrar motionärer, ett tjockt och
brett streck över denna del i er motivering,
där ni åberopar traditionella
skäl! Så har riksdagen, för övrigt med
herrar motionärers benägna medverkan,
gjort i många, många fall tidigare.

Jag ber vidare, herr talman, att få
understryka vad utskottet säger i sin motivering,
nämligen att det är ett ringa
antal mål från Hälsingland som går till
hovrätten — och detta är ju glädjande
i och för sig. Jag kan därav dra den slutsatsen,
att hälsingeblodet inte skall svalla
alltför mycket, om vi följer utskottets
förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

2 Första kammarens protokoll 1954. Nr 7.

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Utöver vad utskottets
representanter här anfört till stöd för
utskottets förslag skall jag be att få framföra
några synpunkter.

Först och främst vill jag svara på den
direkta fråga, som riktats till mig, nämligen
om vi under departementets arbete
med denna organisationsfråga också har
övervägt att till hovrätten i Sundsvall
flytta över en mindre del av Gävleborgs
län än som nu föreslagits, d. v. s. hälsinglandsdelen.
Härpå vill jag svara, att
det nog närmast tvärtom förhåller sig
så, att vi haft att välja mellan de två
förslag som utredningsmannen har framlagt,
nämligen det som nu föreslagits i
propositionen och som utskottet har tillstyrkt,
och alternativet att till hovrätten
för Nedre Norrland överföra hela länet.
Jag är inte säker på att länets talesmän
med dess hövding i spetsen skulle ha
tyckt bättre om det sista förslaget.

I själva saken har särskilt herr Elon
Andersson fäst stort avseende vid den
folkopinion, som kommit till uttryck genom
att man frågat nämndemännen i
domsagorna och tingshusbyggnadsskyldiges
styrelser. Jag vill i denna del erinra
om att dessa ju inte i den egenskap
det här gäller är riktigt representativa;
de skall ju sitta kvar i sina domsagor
på platsen och döma som förut. Vilka
är det då, som har ett omedelbart praktiskt
intresse av var hovrätten är belägen?
Det kan ju först och främst vara
allmänheten, men det är mycket sällan
i en människas liv — för de flesta aldrig
— som det händer att vederbörande i
någon egenskap har att inställa sig inför
en hovrätt. Och då vidare både den ena
och andra hovrätten i stor utsträckning
håller ting ute på olika platser, tror jag
att det för allmänheten spelar en synnerligen
liten roll, var hovrätten i detta
fall är belägen. Men det har verkligt
praktisk betydelse för åklagarna och advokaterna,
som har till sitt yrke att ständigt
inställa sig inför hovrätten, och företrädarna
för dessa båda yrkesgrupper
har tillstyrkt det i propositionen framlagda
förslaget.

Till grund för den ståndpunkt Kungl.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m,
Maj:t och utskottet tagit ligger framför
allt praktiska och organisatoriska överväganden.
Utöver vad som tidigare sagts
härvidlag vill jag framhålla, att Svea
hovrätt är en alltför stor organisation,
medan landsortshovrätterna, framför allt
de båda norrländska, är synnerligen små
enheter. Svea hovrätt är lika stor som tre
landsortshovrätter tillhopa, och finns det
möjligheter att genom praktiska åtgärder
förminska denna organisation, bör
de utnyttjas ur administrativ synpunkt.
De båda norrländska hovrätterna är de
minsta. De arbetar bara på två avdelningar,
vilket inga andra hovrätter gör,
och allt som kan göras — om det i övrigt
är lämpligt — för att förstärka dessa
organisationer, är praktiskt ur administrativ
och organisatorisk synpunkt.

Härtill kommer, att just hovrätten i
Sundsvall, som det nu är fråga om, ständigt
har legat i botten på statistiken i
det avseendet, att ledamöterna där nästan
alltid haft mindre att göra än i de
andra hovrätterna.

Herr Elon Andersson har framhållit,
att antalet mål, alltså arbetsbördan per
ledamot, på det sista året har stigit. Det
är riktigt, men antalet har stigit i alla
hovrätter — över huvud taget har alla
domstolar under de sista åren fått en
ökad arbetsbörda. Fortfarande har de
båda norrländska hovrätterna det minsta
antalet mål per ledamot, och om man
jämför dem inbördes, har hovrätten för
Övre Norrland så oerhörda avstånd vid
sina tingsresor, att ledamöterna inte hinner
med samma antal mål som de andra.
Den hovrätt, som det alltså i första hand
gäller att förse med mera arbete ur rent
organisatoriska synpunkter, är just hovrätten
i Sundsvall. Jag tror på dessa
skäl och på dem, som utskottet i övrigt
anfört, att det förslag, som här föreligger,
innebär en rationell och praktisk
organisationsförändring.

Herr ANDERSSON, ELON (fp):

Herr talman!

Jag är inte övertygad om att riksdagen
helt uppskattar den blygsamhet från

statsutskottets sida som dess talesman
har givit uttryck åt och som skulle innebära
att statsutskottet inte anser det
nödvändigt eller ens lämpligt att i ett
fall, där en riksdagens opinionsyttring
inte var alldeles nödvändig, också avstå
från att ge en sådan, även om Kungl.
Maj:t genom sin proposition givit riksdagen
tillfälle därtill. Det är möjligt att
denna blygsamhet uppskattas av Kungl.
Maj:t, men jag tror inte att den uppskattas
av riksdagen, och eftersom man här
talat om traditioner, tror jag att jag vågar
säga att den inte är traditionell i
fråga om riksdagens statsutskott. Det
egendomliga är emellertid att statsutskottet,
trots denna blygsamhet, verkligen
avgivit en opinionsyttring, när det
säger att utskottet funnit sig böra godtaga
vad departementschefen härutinnan
anfört. Det är, såvitt jag förstår,
också en opinionsyttring, som utskottets
talesman innerst inne kunde finna vara
ganska opåkallad.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna
är herr Gustaf Karlsson i
Munkedal och jag fortfarande något oense.
I propositionen har man utfört en
beräkning av det antal mål, som under
1953 skulle kunna ankomma på varje
ledamot i de olika hovrätterna. Utskottets
siffror i utlåtandet är färskare och
bestämdare. Beräkningen i propositionen
grundar sig på vad som förekommit
under de första tio månaderna av 1953
och därav dragna slutledningar. Jag håller
mig till den eftersom någon motsvarande
exakt uppgift icke förefinnes, och
jag konstaterar då, herr talman — det
finns återgivet i propositionen — att
under nuvarande domkretsindelning antalet
mål per hovrättsledamot för 1953 i
Svea hovrätt beräknas till 62,3 men i
hovrätten för Nedre Norrland till 49. Om
indelningsändringen skulle ha vidtagits,
skulle antalet mål per hovrättsledamot
i Svea hovrätt ha sjunkit från 62,3 till
60,3, sålunda med 2 %, men för hovrätten
för Nedre Norrland skulle antalet
ha ökat från 49 till 57,9. ökningen per
ledamot för hovrätten för Nedre Norrland
är sålunda avsevärt mycket större
än minskningen per ledamot i Svea hov -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

rätt, och jag dristar mig fortfarande,
herr talman, påstå, att minskningen i arbetsbelastningen
för Svea hovrätt med
ungefär 2 % icke är så stor, att den kan
föranleda någon arbetskraftsminskning,
medan däremot ökningen av antalet mål
per ledamot i hovrätten för Nedre Norrland,
som belöper sig till nära 9 procent,
förr eller senare -— antagligen förr -—
nödvändiggör en arbetskraftsförstärkning
i hovrätten. Det är en ekonomisk
synpunkt som det faktiskt förvånar mig
att statsutskottet ägnat så liten uppmärksamhet.

Herr Iwar Anderson varnade för att
fästa alltför stort avseende vid traditionen.
Om den saken skall han och jag
inte diskutera. Han påpekade vidare att
antalet hovrättsfall från Hälsingland är
så ringa, att det praktiskt taget inte betyder
någonting vart Hälsingland hör,
och det kan ju vara riktigt. I varje fall
utgör detta ringa antal hovrättsmål från
Hälsingland ett ytterligare stöd för min
argumentation, att Hälsinglands överflyttning
från Svea hovrätt, med hänsyn
till det ytterst ringa procenttal av hovrättens
arbetsbörda det gäller, inte kommer
att medföra någon egentlig lättnad
för Svea hovrätt.

Herr Iwar Anderson trodde inte att
hälsingeblodet skulle svalla alltför mycket,
om riksdagen följer Kungl. Maj:t.
Herr Iwar Anderson skall inte vara så
säker. Att det fortfarande är ett så ringa
antal hovrättsmål från Hälsingland kan
betyda, att hälsingarna alltjämt tar rätten
i egna händer, och då skall herr
Iwar Anderson inte vara för säker i fråga
om hälsingeblodets svallning.

Statsrådets argumentation har inte givit
mig något starkare intryck — förlåt
mig herr statsråd! Jag anser den fortfarande
mycket svagt grundad, och den
omständigheten, att statsrådet fäst så
ringa vikt vid den mening som den meniga
allmogen i Hälsingland har i denna
sak, kan inte förmå mig att ändra den
uppfattningen, att den meningen är mera
värd än den som ett fåtal advokater
och åklagare givit uttryck åt. Det är ju
till sist inte de utan den hjälpsökande
allmänheten som betalar kostnaderna.

Ang. domsområdet för Svea hovrätt m. m.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill bara som replik
till herr Elon Andersson säga, att jag
å min sida inte heller blivit övertygad
av hans argumentation, och om hälsingeblodet
skulle svalla över, så tycker jag
det vore lämpligt, i fall resultatet komme
att bedömas av en norrländsk hovrätt.

Herr ANDERSON, IWAR (s):

Herr talman! När herr Elon Andersson
nämnde det ringa antalet mål från Hälsingland
till hovrätten, tog han det som
ett argument för att frågan inte har så
stor räckvidd för arbetsfördelningen
mellan hovrätterna. Detta ger mig anledning
att instämma med gävleborgaren
herr Svedberg, när han betonade att
detta inte var någon särskilt stor fråga.

Beträffande jämförelserna i övrigt
nämnde jag bara traditionen. Men, herrar
motionärer, jag försökte leda in tanken
på hur man förfar vid underrätterna
inom landsorten i övrigt. Nu medger
jag gärna att det finns en skillnad, och
den skillnaden består däri, att vid häradsrätterna
rör det sig om tusentals fall,
men här rör det sig på sin höjd om
åttio eller möjligen inemot hundra fall,
som går till hovrätten.

Beträffande hälsingeblodet så hoppas
jag i varje fall, att det inte kommer att
svalla så att vi får besvär med följderna
-—• vare sig vid Svea hovrätt eller vid
hovrätten för Nedre Norrland.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 16—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Punkten 26.

Anslag till Tornedalens rättshjälpsanstalt.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Tornedalens rättshjälpsanstalt för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 47 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Grym och Åman (1:57) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Kalix m. fl. (11:94), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att de vid
Tornedalens rättshjälpsanstalt arvodesanställda
befattningshavarna — en föreståndare
med arvode enligt 33 löneklassen
och ett biträde med arvode enligt
17 löneklassen —- skulle uppföras å ordinarie
stat med föreståndaren i 37 lönegraden
och kanslisten i 19 lönegraden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Utskottet är icke berett att taga ställning
till yrkandet i motionerna I: 57
och II: 94 utan tillgång till utredning rörande
frågan, om icke tiden nu är inne
att giva den hittills provisoriskt organiserade
Tornedalens rättshjälpsanstalt en
mera bestående karaktär. Då det synes
böra ankomma på Kungl. Maj:t att föranstalta
om en dylik utredning och att
i första hand överväga, vilka åtgärder
i avseende å personalens anställningsvillkor
som kan finnas påkallade av utredningens
resultat, anser sig utskottet
icke böra förorda bifall till motionerna.

Under åberopande härav och då utskottet
icke funnit anledning till erinran
mot Kungl. Maj :ts anslagsberäkning
hemställer utskottet, att riksdagen må
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 57 och II:
94 till Tornedalens rättshjälpsanstalt för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 47 500 kronor.»

Herr GRYM (s):

Herr talman! jag skall fatta mig kort —
jag förstår ganska väl, att kammarens ledamöter
och läktarpubliken helst vill

börja lyssna på spritdebatlen. Men då
vi bär väckt motioner på denna punkt beträffande
anställningsförhållandena för
de arvodesanställda vid rättshjälpsanstalten,
ber jag att få säga ett par ord.

Våra motioner går i stort sett ut på
att dessa befattningshavare skulle bii lönegradsplacerade.
Det gäller två personer:
föreståndaren och kanslisten. Statsutskottet
har i sin skrivning framhållit,
att det inte är berett att taga ställning
till frågan nu, innan en närmare utredning
kommit till stånd, och så förutsätter
statsutskottet att denna utredning
bör föranstaltas av Kungl. Maj :t. Utskottet
avstyrker alltså bifall till våra motioner.

Frågan om den berörda personalens
anställningsförhållanden är inte alls ny.
Den har återkommit under flera års tid,
och även i årets anslagsäskanden har
styrelsen för rättshjälpsanstalten hemställt
om att dessa två befattningshavare
skulle bli lönegradsplacerade. Anstalten
är för närvarande en provisorisk organisation,
men meningen är väl att den
skall få en fastare form. Verksamheten
har pågått i flera års tid, och åtminstone
såvitt en lekman kan bedöma bör man
nu ha fått så pass stor erfarenhet av
verksamheten, att denna utan vidare kan
anses fylla ett verkligt behov. Jag kan
aldrig tänka mig att herr justitieministern,
som är en stor vän av Tornedalsbygden,
skulle ha för avsikt att avlägsna
denna anstalt eller ändra den till något
annan än den är för närvarande.

Denna rättshjälpsanstalt har en mycket
viktig uppgift att fylla. Det gäller
en bygd som är tvåspråkig; en stor del
av befolkningen talar ju finska språket;
det är i stor omfattning deras modersmål.
Verksamhetsområdet omiattar hela
Torneå domsaga och Kalix domsaga
utom Råneå socken. Jag känner inte precis
antalet invånare, men jag skulle tro
att det finns mellan 50 000 och 60 000
människor inom detta område.

Det viktiga är att föreståndaren och
kanslisten behärskar även finska språket.
Kan de inte det, så kan inte anstalten
fylla sin uppgift, och statsrådet Zetterberg
har själv i propositionen nr 268
av år 1947 starkt understrukit vikten av

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

att anstaltens personal är hemmastadd i
finska språket. Det är inte alls omöjligt,
att den nuvarande föreståndaren, som är
född i Haparanda och kan det finska
språket såväl i tal som skrift, övergår till
privat tjänst, precis som den förutvarande
innehavaren gjorde. Om jag inte
missminner mig var förutvarande innehavaren
i tjänst vid rättshjälpsanstalten
ett par tre år, men just på grund av
hans kunnighet i finska språket ville
Munksundsbolaget anställa honom, varför
han övergick till privat tjänst. Givetvis
fick han fullt tillfredsställande löneförmåner.
Det är fara värt att det kan
gå på samma sätt med den nuvarande
anstaltsföreståndaren.

En annan sak som också måste tas i
beaktande i detta fall är att anstaltsföreståndaren
i många fall förordnas till
rättegångsombud. Föreståndaren får inte
själv tillgodogöra sig arvodet härför,
utan detta går till statsverket.

Herr talman, jag känner till denna
verksamhet utomordentligt väl. Den uppskattas,
som jag har sagt, av den stora
allmänheten. Såvitt jag vet är det en
duktig personal, som för närvarande sköter
om denna anstalt. Jag har åtminstone
inte hört något klagomål. Och vi människor
är ju så beskaffade, att finns det
anledning till klagan, så nog klagar man!

Jag tycker för min del och andra med
mig, att det är på tiden att denna personal
får en mera tryggad anställning
än vad den har för närvarande. Jag vill
inte pressa herr statsrådets tålamod, men
jag skulle vilja framställa en fråga till
herr statsrådet: »När anser statsrådet
att tiden är mogen för att denna personal
skulle få en mera tryggad ställning
än vad den har för närvarande?»

Jag skall, herr talman, vänta tills herr
statsrådet har svarat — om han nu gör
det — och därefter kommer jag möjligen
att ställa ett yrkande. Tills vidare har jag
intet yrkande.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Grym sade, att jag har anledning att
sätta stort värde på den verksamhet som

Anslag till Tornedalens rättshjälpsanstalt.

bedrives vid Tornedalens rättshjälpsanstalt.
Det beredde mig en särskild glädje
att kunna medverka vid dess tillkomst
just därför att förhållandena uppe i Tornedalen
är sådana som den ärade representanten
för denna bygd berättade,
nämligen att många av våra medborgare
där har finskan till modersmål. Det är
enligt min tanke ett självklart krav från
deras sida att de skall kunna få hjälp
i sina rättsliga angelägenheter av en utbildad
personal som de kan tala med
på sitt eget språk. Det är för den skull
denna anstalt har kommit till. Den skiljer
sig också från alla andra rättshjälpsanstalter
i riket därigenom att det är
staten som driver den. Detta undantag
är betingat just av de förhållanden, som
herr Grym har berört. De andra rättshjälpsanstalterna
drives som bekant av
landstingen.

Just nu pågår det, enligt vad jag har
hört, förhandlingar mellan landstingen
och företrädare för rättshjälpsanstalternas
personal om löneförhållanden och
anställningsvillkor. Det är därför jag
har väntat med att ta ställning till den
fråga som här föreligger. Jag har trott
att det var riktigt att avvakta och se
vad resultatet blir för de anställda vid
alla andra rättshjälpsanstalter i riket
och därefter undersöka om man där kunde
få några jämförelser. När detta, som
jag tror, snart skall bli klart hoppas jag
att kunna återkomma till denna särpräglade
och betydelsefulla utpost för svensk
rättsvård i Tornedalen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag kan i allo instämma
med herr Grym i det anförande han
nyss höll, men jag tillåter mig att framhålla
ytterligare några synpunkter. Herr
Grym betonade de svårigheter, som föreligger
för befolkningen på grund av tvåspråkigheten.
Finskan är ju modersmål
för huvuddelen av befolkningen i Tornedalen,
och detta gör att denna befolkning
bör ha tillgång till advokathjälp,
som behärskar finska språket. Nu finns
det ju mycket få advokater där uppe,
som gör detta, och därför spelar denna

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

rättshjälpsanstalt en mycket stor roll
för befolkningen i dessa trakter.

Enligt vad jag har erfarit från domare
som tjänstgör där uppe, både i häradsrätterna
och hovrätten, ser man
med en viss oro på utvecklingen. Man är
rädd, som herr Grym nämnde, att bli
av med den tjänsteman som för närvarande
är anställd som föreståndare för
anstalten och som har fullgjort sina uppgifter
på ett utomordentligt sätt. Man är
rädd att bli av med honom, därför att
han inte är anställd på ordinarie stat,
alltså inte har rätt till pension och andra
sociala förmåner. Under sådana omständigheter
är det så vitt jag förstår utomordentligt
viktigt, att anstaltens personal
så snart som möjligt beredes den tryggare
anställning som är förenad med
ordinarieskapet.

Herr statsrådet var inne på en sak
som jag också vill erinra om. Detta är
den enda anstalten i sitt slag, och därför
kan ett beslut knappast bli prejudicerande
i fråga om lönesättningen för
andra befattningshavare. För övrigt är
det ju, herr talman, som jag har framhållit
många gånger, nödvändigt att för
kvalificerade befattningshavare ha något
högre lön vid placering i denna avlägset
liggande landsdel, där förhållandena
gör det betydligt dyrare och besvärligare
ur många synpunkter att leva.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den motion som är väckt av herr
Grym.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag är i stort sett nöjd
med det svar som herr statsrådet har
lämnat på min fråga. Jag skulle tro att
det verkar lugnande för personalen att
herr statsrådet avgav denna deklaration,
och jag hoppas också att personalen
— föreståndaren och kanslisten, framför
allt föreståndaren — inte övergår
till någon annan tjänst och lämnar den
bygd där de så väl behövs utan stannar
på sina poster och väntar till dess denna
lönefråga blir ordnad. Vi hoppas att den
blir det inom en snar framtid.

Nu ställde herr Lundgren ett yrkande
om bifall till den motion som jag har
väckt. Jag hade faktiskt inte tänkt göra
det efter herr statsrådets svar på min
fråga, men det är uppenbart att jag nu
ansluter mig till det yrkande som herr
Lundgren här har framställt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten
endast yrkats, av herr Lundgren, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt herr
Lundgrens yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28.

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

I denna punkt hade utskottet, med
förmälan, att utskottet icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag eller mot de
av departementschefen gjorda anslagsberäkningarna,
hemställt, att riksdagen
måtte

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fångvårdsstyrelsen, att
tillämpas under budgetåret 1954/55;

b) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 962 600 kronor.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! När riksdagen nu skall
behandla statsutskottets utlåtande angående
anslag till fångvården vill jag begagna
tillfället att belysa några frågor,
som enligt min mening är av väsentlig
betydelse för fångvårdsstyrelsens och
fångvårdens arbetsförhållanden. Jag vil!
alltså tala om personalens situation och
andra frågor, som naturligen rullas upp
i samband därmed.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Jag begynner med en arbetsuppgift
som fångvårdsstyrelsen fick sig ålagd
1946, nämligen att verkställa strafftidsberäkningar,
vilka förut hade utförts av
länsstyrelserna. Det tillskapades en särskild
sektion, ledd av en förste byråsekreterare
som med hjälp av en amanuens
och ett par skrivbiträden skulle
besluta, på grundval av inkomna domar,
nöjdförklaringar och andra akter, när
ett straff skulle börja och sluta. Utvecklingen
när det gäller strafftidsberäkrdngen
har liksom utvecklingen över
huvud taget av fångvårdens arbete gått
i den riktningen att arbetsbördan har
ökats enormt. Jag kommer tillbaka till
detta sedan, men vill bär redan nu poängtera,
att antalet ärenden som behandlas
på sektionen för strafftidsberäkning
ökat från 1950 till 1953 med 79 procent.
Den saken lämnar jag dock för
ögonblicket åsido för att i stället uppehålla
mig vid en annan företeelse, nämligen
ökningen av antalet komplicerade
ärenden.

Ärendena har under de sista åren blivit
alltmera svårlösta, beroende på att
vi har fått ny lagstiftning på åtskilliga
områden av straffsystemet. Vi har fått
en ny verkställighetslag 1946 och därför
fick vi en ny lag om villkorlig frigivning.
Allt detta komplicerar situationen.
Ett stort antal ärenden rör en så invecklad
sak som att domstol har att på en
gång dels döma till straff för ett återfallsbrott,
dels förklara en straffåterstod
från ett tidigare straff förverkad och
dels döma till ett gemensamt straff för
ett brott som har nyupptäckts.

Att gå in i detaljer i denna svåra materia
skulle vara en oartighet mot kammaren.
Jag måste följaktligen försöka att
mera summariskt ange vad det gäller.
I början var den stora frågan den, huruvida
en dömd fick från det gemensamma
straffet avdraga den verkställighetstid
som avsåg ett reststraff från ett
föregående straff. Fångvårdsstyrelsen
tolkade bestämmelserna så, att avdrag
icke fick ske. Efter några år blev denna
situation prövad av regeringsrätten till
följd av besvär som anförts av en intagen.
Regeringsrättens flesta ledamöter

Anslag till fångvårdsstyrelsen,
förklarade i maj 1951 att de inte fann
skäl att göra ändring i fångvårdsstyrelsens
resolution, d. v. s. i fångvårdsstyrelsens
beräkningssätt, men två regeringsråd
var av skiljaktig mening.

Efter fyra månader kom ett liknande
fall under regeringsrättens prövning. Det
avgjordes av regeringsrätten i plenum,
d. v. s. med alla regeringsråd närvarande,
såsom fallet plägar vara när regeringsrätten
avser att ändra en tidigare
intagen ståndpunkt. Denna gång, i september
1951, förklarade regeringsrätten,
att från det gemensamma straffet fick
avdragas den tid som belöpte sig på
straffåterstoden. Denna nya ståndpunkt
innebar att fångvårdsstyrelsen fick frångå
sin förutvarande praxis och i stället
övergå till den praxis som hade fastställts
genom regeringsrättens senaste utslag.

Att vid dessa två prövningar av regeringsrätten
olika meningar yppats inom
rätten kan till en början anföras som
bevis för mitt påstående att vi här rör
oss med ett mycket svårtolkat material.
Detta vållar vederbörande tjänsteman,
alltså förste byråsekreteraren, ett enormt
arbete. Den nya rättspraxis som har inletts
genom regeringsrättens senaste utslag
kan vidare ge överraskande resultat.
Strafftiden för en mera belastad lagöverträdare
kan i vissa fall bli kortare
än för en mindre belastad sådan. Jag
skall här anföra ett exempel — jag måste
göra det för att kammarens ledamöter
skall få en uppfattning om vad det rör
sig om.

Om en person har dömts till ett straff
på tre år så blir han obligatoriskt frigiven
efter två år och sex månader. Han
bär då kvar ett reststraff på sex månader.
Om han efter frigivningen återfaller
i brott och för detta dömes till t. ex. sex
månaders straffarbete, förklarar domstolen
i regel att reststraffet också skall
vara förverkat; han får då ett straff på
sex månader plus sex månader, alltså
ett år. Nu inträffar det inte sällan att
medan han avtjänar straff nr 2, d. v. s.
straffet på ett år, upptäcks det, att han
innan han dömdes till straff nr 1 hade
begått ett brott, som emellertid inte var

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

känt vid den första lagföringen och för
vilket han alltså inte blev dömd den
gången. Om han nu blir åtalad för detta
brott och befunnen skyldig, skall domstolen
undanröja den tidigare domen på
tre år och döma till gemensamt straff.
Om vi nu tänker oss att det äldre, nyupptäckta
brottet är tämligen ringa, exempelvis
ett snatteri, tycker kanske
domstolen att det räcker med ett tillägg
av tre månader, och han får alltså ett
gemensamt straff på tre år och tre månader.
Detta straff skall verkställas i anslutning
till straffet nr 2. Jag skall inte
trötta kammaren med flera detaljer. Jag
skall bara tala om att resultatet blir följande:
straffet nr 2 kan bli kortare när
man kommer på vederbörande med ett
äldre, förut oupptäckt, tämligen ringa
brott. Han slipper nämligen då i det nu
beskrivna fallet ut efter sju och en halv
månader. Om han förut icke är belastad
med ett sådant, icke upptäckt ringa brott
får han sitta två och en halv månader
längre.

Lagen kan också verka i rakt motsatt
riktning. I rättspraxis finns fastslagen en
förmån för den dömde att från ett gemensamt
straff avräkna en förut förverkad
straffåterstod. Detta kan under vissa
omständigheter bli en nackdel. Om skillnaden
mellan det nya straffet och det
som skall avräknas är mindre än sex månader,
får han sitta längre än om han
inte fått avräkna straffåterstoden.

Jag kan på detta stadium säga kammaren,
att det är förenat med nästan
oövervinneliga svårigheter att klargöra
dessa förhållanden för de människor
som närmast är intresserade av dem,
nämligen de som drabbas av frihetsberövande!.

Frågan om tillämpningen av lagbestämmelserna
om strafftidsberäkning har
varit föremål för prövning också inför
domstol. På föranstaltande av justitieombudsmannen
väcktes för några år sedan
åtal mot tre tjänstemän i fångvårdsstyrelsen,
vilka efter varandra hade handlagt
ärenden om strafftidsberäkning och
därvid enligt JO:s mening förfarit felaktigt.
Det började med att en av tjänstemännen
åtalades inför Svea hovrätt.

Vad som lades honom till last var att
han vid en strafftidsberäkning år 1948
tillämpat 4 kap. 6 g strafflagen i dess
äldre lydelse och icke i den nya lydelse
detta lagrum fick från den 1 juli 1946.
Svea hovrätt yttrade i dom den 17 maj
1951, att tjänstemannen hade handlat i
strid med gällande bestämmelser. Av
vissa skäl fann hovrätten emellertid omständigheterna
vara synnerligen mildrande,
och tjänstemannen dömdes för
den skull för tjänstefel till endast fem
dagsböter å 10 kronor, d. v. s. 50 kronor.
Men skadeståndet blev betydligt
kännbarare. Fången hade enligt hovrättens
utslag i stället för att frigivas den
15 juni 1949 blivit kvarhållen å fångvårdsanstalt
till den 28 juni 1949, alltså
13 dagar för länge. Han yrkade ersättning
för psykiskt lidande och förlorad
arbetsinkomst, och han blev av domstolen
tillerkänd vad han yrkat; tjänstemannen
ålades att i skadestånd till fången
utge 700 kronor.

Nu fullföljde tjänstemannen talan mot
hovrättens dom. Fångvårdsstyrelsen avgav
yttrande till Högsta domstolen i målet,
ett yttrande som helt och hållet författats
av den förste byråsekreterare
som är chef för strafftidsberäkningen;
han torde vara en av de få specialisterna
på dessa ärenden.

När ärendet behandlades i Högsta
domstolen hemställde den revisionssekreterare,
som föredrog målet, att Högsta
domstolen måtte fastställa hovrättens
dom. Men genom utslag i januari 1952
lämnade Högsta domstolen med ändring
av hovrättens dom, den mot den åtalade
tjänstemannen förda talan om ansvar och
skadestånd utan bifall. Fn ledamot var
skiljaktig och ville fastställa hovrättens
domslut. Jag kan nämna att enbart själva
domen omfattar i Nytt juridiskt arkiv
fyra fintryckta sidor.

Efter denna dom inhiberades åtalen
mot de två andra tjänstemännen.

Det lärer icke vara svårt att förstå
att en tjänst, vars utövande kan medföra
risk för innehavaren att, även om han
iakttar den största samvetsgrannhet, bli
utsatt för stora skadeståndsanspråk, inte
ter sig särskilt lockande. Tjänsten är

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

uppförd i 29 :e lönegraden. Fångvårdsstyrelsen
har föreslagit att tjänsten skulle
placeras i byrådirektörs tjänstegrad
med hänsyn till det ansvar som åvilar
innehavaren, ett yrkande som liksom
alla andra sådana yrkanden under de
senaste åren inte har vunnit gehör.

Jag skall ytterligare anföra några
exempel; denna gång gäller det nådebesluten.

En person som avtjänar 1 års straffarbete
begär hos Kungl. Maj:t att av nåd
få straffet avkortat. Ansökan kanske beviljas
i den formen att Kungl. Maj:t av
nåd förordnar att han skall frigivas, när
han avtjänat 5 månader, med anstånd —
enligt lagen om villkorlig dom — med
verkställandet av det ådömda straffet till
den del det icke avtjänats. Efter frigivningen
blir han dömd för nytt brott till
låt oss säga 6 månaders straffarbete;
samtidigt förklarar domstolen anståndet
enligt lagen om villkorlig dom förverkat,
då uppkommer frågan: Hur mycket är
förverkat? Har man bara med de 5 återstående
månaderna att göra, eller medför
förverkandeförklaringen att hela det
ådömda straffet —■ 1 år — förekommer
till verkställighet med avräkning av de
5 månader som avtjänats? Hur underligt
det låter är det den senare tolkningen
som är den gynnsammare. Den intagne
blir med denna tolkning fri 25
dagar tidigare än om man tolkar lagen
på det andra sättet.

Ännu krångligare blir bedömningen
när nådebeslutet, såsom under de två
senaste åren ofta skett, innebär att en
man som dömts till exempelvis 1 års
straffarbete men ännu icke börjat avtjänandet
— han är alltså på fri rot —
av nåd får straffet bestämt till dels 8
månaders straffarbete, som han har att
undergå, dels 4 månader, varmed verkställigheten
skall anstå enligt lagen om
villkorlig dom. I det läge som bär uppstår
gäller det först att avgöra, huruvida
beslutet skall tolkas så, att han skall
ha obligatorisk villkorlig frigivning efter
avtjänandet av 5/6 av straffet. Fångvårdsstyrelsen
har kommit fram till den
tolkningen att nådebeslutet innebär, att

Anslag till fångvårdsstyrelsen,
han skall ha obligatorisk villkorlig frigivning.

När denne man kommer ut efter 6
månader och 20 dagar har han tvä anstånd
över sig, ett anstånd på 1 månad
10 dagar enligt lagen om villkorlig frigivning
och ett anstånd enligt lagen om
villkorlig dom. Vad det sistnämnda anståndet
avser kan emellertid vara föremål
för olika meningar. Vi har i analogi med
vad som gäller beträffande sådana villkorliga
domar, som domstol har rätt att
meddela, valt den för den dömde gynnsammaste
tolkningen. Detta innebär att
fångvårdsstyrelsen, oberoende av hur
nådebeslutet i denna del är formulerat,
betraktar anståndet enligt lagen om villkorlig
dom såsom avseende hela det
ådömda straffet till den del det icke
avtjänats.

Något prejudikat finns inte, eftersom
ännu ingen har överklagat.

Innan jag lämnar detta fall, tillåter jag
mig göra några reflexioner beträffande
den typ av strafflindring eller straffefterskänkande
som börjat praktiseras nådevägen
under de två senaste åren och
som jag har berört i det sista exemplet.

För att förtydliga vad det här gäller
kan jag anföra ett ganska färskt fall.
Stockholms rådhusrätt dömde i oktober
i fjol en person — jag kan kalla honom
X — till straffarbete i 1 år och 4 månader.
X som inte var häktad anhöll att
Kungl. Maj:t måtte av nåd förordna om
villkorlig dom. Ärendet föredrogs i konselj
i december 1953, och Kungl. Maj:ts
beslut var av följande lydelses: »Kungl.
Maj:t vill av nåd bestämma det X ådömda
straffet till dels straffarbete 8 månader,
vilket straff X har att undergå, dels
ock straffarbete 8 månader, beträffande
vilket sistnämnda straff verkställigheten
skall anstå i enlighet med lagen om villkorlig
dom med en prövotid av tre år.»

Det finns skäl att ställa sig kritisk
mot nådebeslut av denna typ. Man kan
fråga vad villkorlig dom i själva verket
innebär. Första lagutskottet förklarade
år 1939 i sitt utlåtande om det nya förslaget
till villkorlig dom, att villkorlig
dom är en skyddsåtgärd utan frihetsbe -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

rövande. Med den villkorliga domen avser
man att skona den villkorligt dömde
från fängelse och de skadeverkningar
som följer av en fängelsevistelse: bekantskapen
med andra lagöverträdare,
förlusten av anställning, skilsmässa från
familjen, skandalen att ha suttit inne o.

s. v. Bland annat av denna anledning
finns i 2 § lagen om villkorlig dom inskrivet
ett förbud att meddela villkorlig
dom, om den tilltalade samtidigt dömes
ovillkorligt till straffarbete eller fängelse.

Jag måste rikta bestämda erinringar
mot att man nu nådevägen inför en kombination
av två straffreaktioner, som under
förarbetena till den nuvarande lagen
om villkorlig dom ansågs så olämplig
att man införde förbud mot dess användande.

Jag återgår härefter till strafftidsberäkningen.
Självfallet måste det i ett
straffsystem som arbetar med kombinationer,
t. ex. kombinationer av gemensamma
straff, förverkandebeslut och avräkningar,
inträffa att strafftidsberäkningen
emellanåt bjuder på fall av synnerligen
invecklad beskaffenhet. Därifrån
är steget dock långt till det nuvarande
tillståndet, kännetecknat av att
lagen med nuvarande rättspraxis leder
till resultat, som ter sig slumpartade
och som ibland är mycket svåra eller
omöjliga att förklara för de intagna.

I fångvårdsstyrelsens handläggning av
dessa ärenden har i åtskilliga fall iakttagits
att personer, som dömts till tidsbestämt
frihetsstraff, i samband med
domen fått en oriktig uppfattning om
vad domen egentligen innebär. De har

t. ex. räknat med villkorlig frigivning,
ehuru det sedan visat sig att begränsningsreglerna
i lagen lägger hinder i
vägen. 1 åtskilliga fall har den dömde
när han kommit till anstalten uppgivit,
att han grundat sitt missförstånd om
domens innebörd på upplysningar som
han erhållit vid domstolen efter domens
meddelande. Detta har i enstaka
fall styrkts genom intyg, fogade till nådeansökningar.
I dessa nådeansökningar
har alltså de dömda hänvisat till sina
missuppfattningar av nämnda slag.

Sådana missförstånd måste med alla
medel hållas borta, liksom det inte får
förekomma, vilket emellertid nu sker
ibland, att en häktad förklarar sig nöjd
med straffet utan att han fattar vad domen
innebär. Han förklarar sig villig
att undergå det straff, vilket angivits i
en dom, som han inte begriper, som
fängelseledningen i många fall inte begriper
och som hans juridiska biträde
väl faktiskt inte heller har tid att sätta
sig in i.

Så länge tidsbestämda straff bildar
stommen i det straffrättsliga reaktionssystemet
måste det krävas, att när domen
faller största möjliga klarhet råder
om vad domen innebär, d. v. s. hur långt
ett ådömt frihetsstraff verkligen kommer
att bli. Den dömde bör kunna få
besked därom av den domstol som har
dömt honom. Ett straffsystem, i vilket
de ordinära frihetsstraffen är tidsbestämda
men — som nu — på ett obestämt
och oberäkneligt sätt, kan icke
accepteras. En revision av de regler som
här gäller är trängande nödvändig. Efter
vilka linjer en lösning skall sökas
är en svårbedömd fråga, men troligen
kan man i vissa delar få vägledning från
t. ex. Danmark.

Väsentligt är dock, att revisionsarbetet
sättes i gång. Fångvårdsstyrelsen framhöll
detta i sina petita i fjol, men ännu
har ingenting åtgjorts. Med anledning
härav tillåter jag mig i denna församling
framhålla, att förarbetena på en revision
av dessa bestämmelser ter sig betydligt
angelägnare än åtskilligt av det
utredningsarbete som bedrives på andra
områden av fångvården, ty här gäller
det i eminent grad frågan om rättssäkerheten.

Om man kan ge de nuvarande svårtolkade
bestämmelserna en utformning,
som klarare än förut anger hur strafftidsberäkningen
skall utföras, kommer
därigenom en hel del improduktivt arbete
att inbesparas. Men eu revision av
de straffrättsliga reglerna är ett arbete
på lång sikt, och intill dess detta revisionsarbete
är i hamn, måste vi ha tillräckligt
med personal för den år från år
växande arbetsbördan.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Jag övergår nu till styrelsens personalfrågor
i allmänhet. Jag har nämnt att vi
på strafftidsberäkningen, för att börja
med den, har fått en ständigt ökad arbetsbörda,
dels genom att totala antalet resolutioner
ökat, och dels genom att ärendena
blivit av mer och mer komplicerad
beskaffenhet, ökningen av antalet resolutioner
sammanhänger med den ökning
av fångantalet, som pågått från 1948/49
fram till nu och som alltjämt pågår. Inom
avdelningen för strafftidsberäkning
har totala antalet resolutioner ökat med
79 procent, antalet komplicerade med
66 procent. Vi har vid upprepade tillfällen
begärt en förstärkning på den avdelningen
men fått nej. En enda byråsekreterare,
biträdd av en amanuens, skall
alltså klara upp den arbetsbörda som
fyller hans rum med hekatomber av papper.
Han skall dessutom stå redo att
svara domstolar som ringer och frågar
hur man skall tolka vissa straffåterstoder
och vissa utslag. Han skall stå redo
att svara, när de intagna skriver och säger
att de tycker deras strafftidsberäkning
är på tok. Och med den humana inställning,
som han har mot människor
som är berövade sin frihet, har han i
mångfaldiga fall skickat koncept eller
anvisningar för den intagne, om denne
vill anföra besvär eller söka nåd.

För att därefter gå till straffregistret
har arbetsbördan där ökat med 50 procent.
Framställningar om förstärkning
av personalen har föranlett idel avslag.

Förhållandet är detsamma över hela
linjen, ökningen av styrelsens arbetsbörda
kan i sin helhet uppskattas till 40
eller 50 procent av vad vi hade 1948/49,
alltså vid den tid när den nuvarande
personalorganisationen utformades. Den
är utformad för 2 000 fångar och vi har
nu 3100. De ökade medel till personalförstärkning
som vi fått under dessa år
är allt som allt 6 000 kronor!

När medborgarskapsärendena ökar i
justitiedepartementet, så att man har en
balans på 2 800 fall, så hemställer man
om anslag på tilläggsstat för innevarande
budgetår och anslag för nästa budgetår,
motsvarande tre lieltidsföredragande
och fyra skrivbiträden.

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

När justitickanslersämbetet 1948 hade
fått sin nya organisation, befanns det
snart att organisationen var för trång
och att arbetsbördan hade blivit mycket
betungande. Som exempel anfördes,
att antalet obesvarade remisser uppgick
till 100. Vidare klagade man över betydande
dröjsmål med ärendenas avgörande,
vilket enligt ämbetet medförde
allvarliga olägenheter t. ex. i fråga om
åtal mot tjänstemän. Man var vidare
tvungen att eftersätta inspektionsverksamheten
och tillsynen å kronans rättegångar.
Departementschefen förklarade
i 1950 års statsverksproposition att personalen
var alltför snävt tilltagen, och
det blev också förstärkning. Beträffande
fångvården och fångvårdsstyrelsen
förhåller det sig helt annorlunda. Utom
de 6 000 kronor, som jag nyss talat om,
har alla våra förslag tillbakavisats.
Ibland står det: »Fångvårdsstyrelsens

förslag innebär en upprepning av förslaget
från i fjol och kan inte bifallas.»
I 1952 års statsverksproposition anfördes
som skäl för avslag att man förberedde
en uppdelning av fångvårdsanstalterna
på räjonger, vilket kunde komma
att minska styrelsens arbete. I 1953
års fångvårdsproposition meddelades att
det förelåg ett betänkande om indelning
av anstalterna i räjonger, varför man
måste avslå fångvårdsstyrelsens krav på
förstärkning av personalen. I årets statsverksproposition
anmäles att räjongindelningen
nu skall genomföras och i
detta läge anser sig departementschefen
icke kunna till någon del tillstyrka styrelsens
förslag om utökning av personalen,
utan man hoppas i stället kunna
göra viss reducering.

Jag skall be att efter föredöme från
justitickanslersämbetet få redovisa något
av fångvårdsstyrelsens försummelser
och eftersläpningar.

Den fortlöpande granskningen av anstalternas
tjänstgöringsplaner kan icke
ske i på långt när avsedd omfattning.

Ombudsmannaärendena, innefattande
disciplinärärenden beträffande personalen,
eftersläpar.

Ökningen på fem år av fångantalet
från omkring 2 000 till omkring 3 000

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till fångvårdsstyrelsen,
har vållat arbetsbrist på anstalterna. Den
bristen kan övervinnas med mer personal.
Vi begärde när krisen var som svårast
att få tre amanuenser för att kunna
träda i förbindelse med olika statsförvaltningar
som, om man får kontakt med
dem, skulle kunna förse oss med arbete.
Men det blev avslag.

Avdelningarna på sociala byrån bar
varit utsatta för en omänsklig press. Jag
har nämnt straffregistret och strafftidsberäkningen.
Jag vill också peka på hurusom
kriminalvården i frihet egentligen
lämnats åt sig själv, därför att förste byråsekreteraren
på strafftidsberäkningen,
som även har sig anförtrodd uppgiften
att centralt leda denna verksamhet, inte
får tid över. Strafftidsberäkningen tar
all must ur honom.

Antalet obesvarade remisser är 15, därav
en från Stockholms stad om Långholmen,
till vilken fråga jag senare skall
återkomma. En annan av remisserna är
från riksdagens beredningsutskott.

Jag kommer så till årsberättelsen. Den
har icke kunnat avgivas för de senaste
sex åren därför att vi inte har folk som
kan ägna sig åt uppgiften. En stor del
av årsberättelsen upprättas på centrala
fångregistret. Detta register har blivit
synnerligen ansträngt till följd av fångantalets
stegring, men vi har ändå kunnat
hålla det å jour. Av statsverkspropositionen,
inrikesdepartementet, framgår
att kriminaltekniska anstalten ligger med
25 000 personuppgifter som ännu inte
kunnat registreras. De uppgifter som vissa
myndigheter tidigare kunnat få från
kriminaltekniska anstalten söker man nu
i stor utsträckning få från oss. Vi får
förfrågningar från polisen, mantalsverket,
indrivningsverket och andra myndigheter.
Vi söker också besvara dem i
den mån vi enligt sekretesslagens bestämmelser
kan lämna ut uppgifter, men
arbetskraften räcker inte på långt när
till för att vi skulle kunna stå till tjänst
i den omfattning som behövs, när register
utanför fångvårdsstyrelsen blivit
funktionsodugliga.

Vidare vill jag nämna att styrelsens
verksläkare vid två olika tillfällen skrivit
till fångvårdsstyrelsen och sagt ifrån att

vi icke får köra på det sätt som vi gör
med vår personal. Det har förekommit
flera fall av hjärtattacker, magsår, neuroser
och allmän överansträngning. Även
detta har vi anmält till Kungl. Maj :t men
utan effekt.

Den statistik som vi skall uppgöra över
klientelet har nu krympt till ett minimum
och upptar endast tre å fyra sidor
i Statistisk årsbok.

Till jämförelse kan nämnas de möjligheter
att arbeta som beredes kommittéer
eller sakkunniga som tillkallats för
att syssla med fångvårdsfrågor. Det finns
en sakkunnig för fångvårdsfrågor i departementet
och en kommitté för organisatoriska
frågor. Det finns även flera
andra kommittéutredningar rörande
dessa ämnen. Att döma av det tryck som
publicerats har dessa sakkunniga och
kommittéer haft rätt obegränsade ekonomiska
resurser för undersökningar av
olika slag. Man har gjort klientelundersökningar.
I den män dessa undersökningar
har utförts av läkare och fackpsykologer,
har pengarna utan tvivel varit
väl använda. Men om vad som gjorts
av andra än fackutbildad personal kan
man icke fälla samma omdöme. Fångvårdsstyrelsens
situation är en helt annan.
Vi är så gott som helt urståndsatta
att göra statistiska sammanställningar
annat än i mycket beskuren omfattning, i
vissa fall har det varit nödvändigt att gå
utanför den trånga ramen, exempelvis
när det gällt att belysa vissa frågor om
återfall, där det i den offentliga diskussionen
lämnats uppgifter, som inte varit
rättvisande. Den statistik, som då bär
upprättats, har i stor omfattning tillkommit
genom personalens frivilliga och
obetalda insatser.

Frågan har emellertid vidare aspekter
än dessa. Jag har — och det är nog
flera som gjort det — under de senaste
åren ställt mig frågan om hur tendenserna
går i det svenska statsregementet.
Finns det en tendens att beskära de ordinarie
ämbetsverkens arbetskapacitet,
t. ex. genom att anslagen göres otillräcliga,
och i stället låta sakkunniga inom
departementen övertaga vissa uppgifter,
som naturligen borde åvila ämbetsver -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

ken? Jag vill inte nu i annan mån besvara
den frågan än att jag ger uttryck
åt den uppfattningen, att åtskilligt av
vad som tidigare var självklart, när det
gällde förhållandet mellan departement
och ämbetsverk, numera befinner sig i
någon sorts halvdager. Det kan bero på
att i departementsarbetet nu ryckt in
unga krafter utan tillräcklig kännedom
om våra förvaltningsmässiga principer
och våra förvaltningsmässiga traditioner.
Det finns nog bland dessa de som inbillar
sig att ämbetsverken är eller borde
vara skyldiga att följa anvisningar
från ett departement, även om dessa anvisningar
meddelas i annan form än som
konseljbeslut.

Mot antagandet att en utveckling skulle
vara i gång i denna riktning och skulle
eftersträvas av dem som har makten talar
den omständigheten, att statsministern
i ett yttrande i riksdagen i fjol förklarade,
att »vi» — därmed avsågs tydligen
regeringen — ansåg det värdefullt
att ämbetsvärlden och tjänstemannakåren
var självständig och att regeringen
sökte slå vakt om denna princip. Till
detta uttalande, vid vilket jag fäster stor
vikt, är bara att säga att en vakthållning
kring denna princip i dagens läge torde
kräva skärpt vaksamhet från departementscheferna
i vad angår det egna departementet
och från regeringschefen i
vad det gäller förhållandena i stort.

Det ökade fångantalet har ställt fångvårdsstyrelsen
och fångvården i en utomordentligt
pressande situation. Platstillgången
är otillräcklig. De intagna lider
under trångboddhetens press, och
trångboddhet skapar i regel, både inom
fängelserna och utanför, neuroser. Vi har
tillåtit oss säga i olika yttranden till
Kungl. Maj:t, att vissa av de reformer,
som förts fram och som håller på att
genomföras, hade kunnat anstå och att
man i stället bort ta upp till lösning den
mest angelägna av alla frågor, nämligen
hur man skall skaffa platser till det
ökande klientelet. Jag kan nämna att
denna fråga i en särskild utredning lösts
på ett rätt överraskande sätt. Vi räknade
med att vi hade 2 300 platser. Men
genom att inventera allt tillgängligt

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

rumsbestånd ute på fängelserna, även
undermåliga utrymmen, kom utredningen
fram till att på åtta anstalter, där vi
räknat med tillhopa 485 platser, egentligen
fanns 686 platser. På det sättet
har man ökat platsbeståndet med 41 procent.
Samma sak har skett beträffande
Långholmen. Vi ville hålla Långholmen
nere vid 325 ä 350 platser — vilket ändå
är för mycket. När antalet stegrades till
500 betecknade vi det som någonting
otillbörligt. Fångvårdsutredningen konstaterade
emellertid efter en inventering
att det fanns strängt taget 609 platser.
Då hade man tagit med 148 fönsterlösa
sovboxar, som redan år 1932 hade utdömts
av landshövding Hagströmer och
betecknats såsom en skamfläck för fångvården.

Vidare förklarade man i fångvårdsutredningens
betänkande att Långholmen
sannolikt skulle bestå för avsevärd tid
framåt, vilket gjorde att vi 1952 på
hösten påminde Kungl. Maj:t om att det
fanns ett avtal mellan Kungl. Maj:t och
Stockholms stad, som innebar att Långholmen
skulle av kronan frånträdas den
1 januari 1955, såvitt inte alldeles särskilda
omständigheter kunde dispensera
från avtalet. Det avtalet träffades år
1948. Det var överståthållare Nothin som
var ordförande; generaldirektör Leo i
byggnadsstyrelsen var ledamot. Dessa
båda herrar hade vänligheten att vid
flera tillfällen låta fångvårdsstyrelsen
överlägga med dem om denna angelägenhet,
och man kom fram till, att Stockholms
stad förklarade sig villig att medverka
till att tomt för ett nytt fängelse
anskaffades i Stockholms närhet. När avtalet
träffats år 1948 satte vi i gång förhandlingar
med Stockholms stad. Dessa
förhandlingar ledde så småningom och
efter många diskussioner till att finansborgarrådet
Z. Höglund — som aldrig
gjort någon hemlighet av sin önskan att
spränga Peter Pauls-fästningen på Långholmen
i luften — visade ett utomordentligt
tillmötesgående och gav oss ett
preliminärt erbjudande om två tomter
på Skrubba. Vi besiktigade dem och
trädde också preliminärt i kontakt med
Nacka kommun för att eventuellt höra

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till fångvårdsstyrelsen.
om vattenförsörjningen för den nya anstalten
kunde på något sätt ordnas genom
anslutning till kommunens vattenledning.
Men i april 1950 kom från departementet
till fångvårdsstyrelsen ett
meddelande, att vi skulle avbryta förhandlingarna
med Stockholms stad; de
skulle övertagas av departementet självt.

Efter vad jag förstår har ärendet sedan
sovit i justitiedepartementet från
april 1950 till december 1953, då Stockholms
stad frågade hur långt ärendet
avancerat. Enligt avtalet skall alltså
Stockholms stad tillträda Långholmen
om 10 månader. Men Långholmen är
kvar. Långholmen är överbelagt, och det
finns ingenting annat gjort än vad jag
nu nämnt.

För mig är det oförklarligt, varför inte
våra förhandlingar med Stockholms
stad, som började under gynnsamma
auspicier, kunde få fortsätta. Även om
man inte då omedelbart hade pengar för
att bygga en ny anstalt, hade man i alla
fall i lugn och ro kunnat utreda denna
svåra fråga, som kommer att dra massor
av pengar. Vi hade varit i ett betydligt
bättre läge i dag, om förhandlingarna
fått fortsätta.

Nu står vi där vi står, och nu dröjer
det antagligen rött länge, såvida inte det
hela skall gå i hastighetens och hafsets
tecken, innan man kan vänta sig att få
nya slutna anstalter. Under tiden sitter
vi alltså i detta land, som har det lägst
registrerade fångantalet i hela världen
i förhållande till befolkningens storlek,
med undermåliga fängelser och hela den
plan för straffverkställigheten, som noga
genomtänkt och grundligt diskuterad
framlades för riksdagen år 1945 och
trädde i kraft den 1 juli 1946, håller på
att vittra sönder. Beträffande denna
plans framtid misströstar jag av många
anledningar. Här har kommit in en hel
del främmande tankegångar och element,
som liksom går på tvären emot vad vi
den gången tänkte och trodde. Men vi
kan naturligtvis, och det vill jag deklarera
inför denna kammare, avhjälpa en
del av eländet, i fall regeringen är villig
att satsa pengar på kriminalvård i

frihet och på startandet av flera öppna
kolonier.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag kan inte gå in på
alla de frågor, som herr Göransson här
berört, ehuru det skulle vara ganska
mycket att säga i flera hänseenden. Jag
kan emellertid inte underlåta att göra
några anmärkningar på ett par punkter,
där jag finner det särskilt angeläget att
rätta till vad herr Göransson anförde.

Herr Göranssons första och långa avsnitt
av anförandet handlade om svårigheterna
i fråga om strafftidsberäkningen.
Han talade om hur komplicerade och
besvärliga bestämmelserna i det avseendet
är. Vad han därvidlag sade har väl
föranletts av ett speciellt fall, som är
under utredning hos justitiekanslern,
och jag anser mig därför inte nu böra
göra några kommentarer beträffande
detta fall.

Vad angår den teoretiska frågan om
strafftidsberäkningen är det riktigt, att
bestämmelserna vållar stora svårigheter
i de fall — vilka dock är ganska få —•
då det är fråga om sammanläggning av
flera olika straff. Redan när jag läste
juridik vid universitetet minns jag att
det var en av de besvärligaste sakerna
man kunde få fråga på, hur det skulle
gå, när olika straff lades tillhopa. Det
har sedan länge tillbaka varit en sådan
teoretisk svårighet därför att lagreglerna
varit mycket krångliga. För några år
sedan — jag tror det var år 1937 -— lade
en särskild sakkunnigutredning fram
förslag till nya regler om sammanläggning
av straff. Det är dessa regler som
nu gäller och som har vållat de svårigheter,
som herr Göransson talat så länge
om. Jag tror ju, att det skulle vara möjligt
att med ett radikalt grepp göra bestämmelserna
ännu enklare än de sakkunniga
på sin tid gjorde, och vi har
inom departementet gjort undersökningar
härom. Den saken är alltså ingen nyhet
för oss. Att en formlig sakkunnigutredning
ännu inte kommit till stånd har

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

berott på att den framstående vetenskaplige
expert, med vilken vi har samrått,
har förklarat sig inte ha tid förrän antagligen
till hösten att taga itu med den
här tillkrånglade materian.

Herr Göransson uttalade sig i kraftiga
ordalag också om olämpligheten av att
kombinera frihetsstraff och villkorlig
dom. Det har hänt i några fall, vilka
särskilt gällt unga människor som suttit
på straffanstalt eller som blivit dömda
till straff, att det i nådeväg på min föredragning
har medgivits inte en fullständig
befrielse från straff, utan skyldighet
att undergå en kortare strafftid med en
därpå följande lång övervakningstid. Vederbörande
har alltså fått en villkorlig
dom med övervakning under tre år, varvid
föreskrifter har meddelats om vad
han skall iakttaga i fråga om bostad, arbetsanställning,
eventuell alkoholistvård
och annat som behövts för att hjälpa
honom.

Det förvånar mig mycket att herr Göransson,
som själv är ledamot av strafflagberedningen,
tyckte att detta var en
olämplig form för samhällelig reaktion.
Jag har faktiskt fått uppslaget till detta
från strafflagberedningen, som just överväger
olika slags kombinationer för att
bättre komma till rätta med brottsligheten
och mera rationellt omhändertaga
de människor det gäller. Jag tror för
min del i motsats till herr Göransson,
att det är en framtidsmusik inom kriminalvården
att i olika hänseenden kombinera
flera skilda reaktioner, exempelvis
ett frihetsstraff i förening med noggrant
reglerade skyldigheter att göra avbetalningar
till den skadelidande.

Andra kombinationer kan också tänkas,
och en av dem är just den jag nyss
nämnde, som jag för min del tror kan
innebära en stor vinning. För en ung
människa är det naturligtvis i regel bäst,
om möjlighet finns att föra honom till
rätta utan att han kommer i fängelse
och därmed råkar i beröring med dåliga
element. Men det finns fall, där samhället
måste visa stränghet, visa att det ligger
allvar bakom. Är det emellertid nödvändigt
att man i sådana fall väljer antingen
det ena eller det andra och låter

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

vederbörande —• om en kraftig reaktion
är ofrånkomlig — sitta mycket lång tid
i fängelse och sedan endast obetydligt
tar hand om honom? För en ung människa
är fängelsevistelsen ofta någonting
rent destruktivt. Jag undrar om inte i
vissa fall det bästa både ur samhällsskyddets
synpunkt och med tanke på
önskvärdheten att förbättra en ung
brottsling skulle vara att först genom
ett kortare frihetsstraff inpränta allvaret
i samhällsreaktionen och sedan genom
en flerårig övervakning med noggranna
föreskrifter söka föra vederbörande
till rätta. Jag tror för min del att
denna och andra kombinationer av
straff hör till de mera lovande reformtankarna.
Det finns enligt min mening
all anledning att, om fallen passar, använda
de möjligheter nådeinstitutet ger
att försöksvis föra dessa nya tankar ut
i det praktiska livet.

Vad frågan om Långholmen beträffar,
är också ganska mycket att tillägga; jag
skall inte gå in på alla detaljer, men
får kanske ändå göra några anmärkningar.
Alla önskar väl — och inte minst
har jag anledning att göra det — att
man så snart som möjligt kunde få bort
Långholmen och i stället ta nya, moderna
anstalter i bruk; det måste röra sig
om flera olika anstalter, ty Långholmen
är ju den ojämförligt största av våra
fångvårdsanstalter med en mycket stor
kapacitet. När nu, såsom herr Göransson
nämnde, fångantalet plötsligt ökat
med 50 procent, från 2 000 till 3 000, är
det dock klart att det blivit ännu svårare
än tidigare att göra sig av med den
anstalt, som har den största kapaciteten.

Men härtill kommer en annan omständighet.
År 1950 antog riksdagen på
Kungl. Maj ds förslag en stor plan för
en fullständig omorganisation av hela
fångvårdsväsendet, och den planen är
nu på god väg att successivt förverkligas.
I enlighet med riksdagens beslut har
vi inriktat oss på att i första hand skaffa
nya och ändamålsenliga anstalter för
det yngsta fängelseklientelet, för ur.gdomsvårdsfångarna;
jag behöver inte
närmare utveckla skälen till att detta är
angelägnast. Men i och med att man får

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 19é4.

Anslag till fångvårdsstyrelsen.

en ny, stor anläggning för dem, såsom i
år kommer att ske, kan vanliga fängelser,
där ungdomarna sedan länge tyvärr
måst förvaras, friställas för att ta emot
vanligt fångklientel. Indirekt lättas därigenom
beläggningen både på Långholmen
och på andra anstalter. Men dessutom
måste naturligtvis direkta åtgärder
vidtagas för att så snart som möjligt ersätta
Långholmen med nya anstalter,
och underhandlingar härom pågår just
nu.

Herr Göransson nämnde också fångvårdsstyrelsens
krav på personalförstärkning.
Det framgår både av andra
huvudtiteln och av utskottets utlåtande,
att just nu sker en decentralisering av
ärenden från fångvårdsstyrelsen till lokala
instanser. Från fångvårdsstyrelsen
skall till centralanstalternas styresmän
decentraliseras beslutanderätten i frågor
om placering, förflyttning och i vissa
fall behandling. Vidare skall från styrelsen
till anstaltsgrupperna decentraliseras
det kamerala arbetet och vissa uppgifter
som tillhör fångvårdens arbetsdrift.

Med en sådan vittgående decentralisering
kan man kanske hoppas, att det
t. o. in. skulle kunna tänkas någon minskning
av fångvårdsstyrelsens personal —•
vilket jag ännu inte vet. I varje fall är
det uppenbart, att styrelsens nuvarande
personal måste få betydligt större möjligheter
än tidigare att fullgöra sina uppgifter.
En särskild organisationsavdelning,
som finns för fångvårdens omorganisation,
skall granska dessa frågor. Det
är väl ändå i detta läge uteslutet, att
man, innan det finns några erfarenheter
av denna vittgående decentralisering,
utökar fångvårdsstyrelsens personal.

Jag vill på denna punkt tillägga, att
denna decentralisering i viss mån kommer
att ske successivt, men den är så
nära förestående, att cheferna för de nya
centralanstalter, på vilka de decentraliserade
ärendena skall läggas, redan är
utsedda. Det är avsett att den nya organisationen
i allt väsentligt skall träda i
tillämpning redan omkring den 1 april.

Slutligen vill jag nämna några ord i
anledning av vad herr Göransson sade

— i väl allmänna och litet insinuanta
ordalag — om en tendens i statsförvaltningen
att övergå från handläggning i
ämbetsverk till behandling i departement.
Vad han syftar på är det förhållandet,
att vi nu —■ såsom framgår av
vad jag tidigare sagt — står inför en
fullständig reformering av hela fångvården,
en nybyggnad av anstaltsbeståndet
och en omläggning av hela verksamheten.
Detta arbete är redan sedan några
år i full gång och kommer att fortsätta
under lång tid framåt. För den stora reformens
successiva genomförande har
jag ansett det nödvändigt att tillkalla
särskilda organ — det är uppenbart att
fångvårdsstyrelsen inte gått i land med
dessa uppgifter. Flera kommittéer och en
särskild byrå inom departementet har
sålunda sysslat med denna stora omorganisation,
och jag får på det bestämdaste
bestrida, att detta skulle innebära något
avsteg från den princip, som även jag
håller styvt på, nämligen att de svenska
ämbetsverken i den vanliga löpande förvaltningen
bör handla självständigt.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet sade i slutet av sitt anförande
vill jag säga, att det bereder mig en
viss tillfredsställelse att denna deklaration
gjorts — men den tar inte bort
mina farhågor. Jag tror inte att det är
en synvilla, när jag spårar tendenser i
det nutida förvaltningsväsendet som förefaller
mig principiellt mycket äventyrliga.
Men jag är ändå tacksam för
deklarationen.

Påståendet att fångvården för närvarande
står inför en fullständig reformering
med nybyggnader och omläggning
av hela verksamheten är i varje fall för
mig rätt överraskande, ty det starkaste
intryck jag har av fångvården för närvarande
är stagnation. Att man vidtar
vissa tekniska åtgärder för att, som det
heter, genomföra en decentralisering till
anstalterna från fångvårdsstyrelsen och
därigenom minska fångvårdsstyrelsens
arbetsbörda är inte något så oerhört genomgripande.
Vi vet ännu inte vilka

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

återverkningar det får på fångvårdsstyrelsens
arbetsbörda. Vilka delegationer,
som skall komma i fråga, och vilka beslut,
som skall fattas av fångvårdsstyrelsen,
håller för närvarande på att utredas
av organisationskommittén, och
vi har ännu inte sett resultatet av kommitténs
arbete.

Vad Långholmen beträffar konstaterar
jag, att justitieministern är av den meningen
att Långholmen skall bort. Det
betyder väl att justitieministern icke delar
fångvårdsutredningens uppfattning
1952 att fängelset skulle bestå under avsevärd
tid; i denna utredning nämndes
inte ett ord om att Långholmen skulle
bort. Men jag kan inte förstå att den
omständigheten att man 1950 uppgjorde
en plan att bygga Roxtuna nödvändigtvis
skulle medföra att förhandlingarna
om ersättningsbyggen för Långholmen
skulle upphöra. Roxtuna är en sak och
Långholmen en annan; i fråga om Långholmen
kunde förhandlingarna ha pågått
i lugn och ro, vilket varit till gagn för
hela fångvården.

Vad sedan gäller den s. k. långtidsplanen,
som enligt justitieministern nu
skulle stå inför sitt förverkligande, har
endast Roxtunaanstalten blivit färdig efter
att ha varit under byggnad i tre år.
Roxtuna ger oss 65 nya platser. Om vi
skall gå på i samma takt, hinner de
flesta av oss bli pensionerade, innan vi
får ett nytt anstaltsbestånd. Jag har sagt
tidigare och jag säger det nu, att jag
tror att det varit ett missgrepp att man
gick ifrån den plan som framlades av
strafflagberedningen 1945 och övergav
den tankegång som var vägledande under
reformarbetet, nämligen att man
först skulle få till stånd nya anstalter för
vanligt fångförvar — för att se vilka
fångar som därigenom kunde föras tillbaka
till hyggligt liv — och sådan gripa
sig an med de speciella anstalterna för
förvarade och internerade. Nu har man
gått i precis motsatt riktning.

Det nådebeslut som jag läste upp här
avser en man som tidigare icke varit
dömd eller varit i fängelse. Om man tycker
att det är synd att han skall sitta i
fängelse så lång tid som ett år fyra må 3

Första kammarens protokoll 195i. .Yr 7.

Anslag till fångvårdsstyrelsen,
nader -—- i realiteten blir det med villkorlig
frigivning omkring ett år en månad
— men ändå menar att han skall
få känna på ett frihetsberövande under
någon tid — få en smisk av statens pisk
som norrmännen säger — så kan den
saken ordnas på olika sätt. Det får emellertid
enligt min mening under inga förhållanden
ske i den villkorliga domens
form, ty därigenom grumlar man ett av
de värdefullaste inslag som vi har i vårt
straffsystem. Justitieministern skakar på
huvudet, men jag frågar: Varför har det
under förarbetena till nuvarande lag om
villkorlig dom ansetts olämpligt med en
kombination av frihetsberövande och
villkorlig dom? Den omständigheten att
tanken kommer från strafflagberedningen
känner jag mig inte besvärad av.
Jag har haft en annan uppfattning än
strafflagberedningen i många frågor,
och på denna punkt deklarerar jag att
jag inte kommer att gå med på att man
förstör den villkorliga domen genom att
göra den till något annat än vad den är,
genom att göra den till frihetsberövande
i stället för till kriminalvård i frihet.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT (s):

Herr talman! Jag kände mig föranledd
av de inlägg, som gjordes i debatten såväl
av herr Göransson som av justitieministern
beträffande Långholmens evakuering,
att begära ordet.

Jag vill för kammaren nämna, att när
den Nothinska kommittén år 1948 kom
till ett avtalsresultat mellan Stockholms
stad och kronan, hade man från statens
sida framför allt det önskemålet att man
åt Stockholms stad och dess befolkning
skulle bevara ett av de vackraste områdena
i Stockholm såsom fritidsområde
för allmänt ändamål och bli av med den
föga vackra prydnad, som anstalten där
ute i dag utgör.

Vi har väntat på att någonting skulle
ske. Avtalet föreskriver nämligen att anstalten,
såvida icke särskilda skäl föreligger,
skall vara utrymd den 1 juni nästa
år.

Vi har under de sista månaderna tagit
upp denna fråga, då vi tyckt oss märka

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till fångvårdsstyrelsen,
att inga åtgärder vidtagits, och vi har
därför också från stadens sida uppvaktat
justitieministern för att förhöra oss
om hur läget är. Jag hälsar med tillfredsställelse
den förklaring, som herr
statsrådet i dag avgivit inför kammaren
och som tyder på en positiv inställning
till ett genomförande av avtalets bestämmelser
beträffande utrymningen av
Långholmen.

Jag vet att det kan sägas, att den bestämmelse
om uppskov, som är formulerad
på det sätt, jag nyss nämnde, möjligen
kan av någon tolkas såsom en forcemajeureklausul.
.lag vill emellertid tilllägga
att vi från Stockholms stads sida
icke kan såsom force majeure godkänna
det förhållandet, att ingenting har åtgjorts.
Jag är glad över den positiva
inställning som nu kommit till synes,
och jag hoppas att om evakueringen inte
kan bli klar till den 1 juni 1955, den ändå
kan ske inom de närmaste åren.

Det är herr statsrådets förklaring som
jag ville tacka för, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 29—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1954/55
under statens allmänna fastighetsfond, i
vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under försvarets fonder m. m.

Punkterna 1—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till Lotsverket: Säkerhetsanstalter
för sjöfarten, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 28, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å rusrycker;

2) förordning angående tillverkning
av brännvin;

3) förordning om ändrad lydelse av
1 § och 25 § 2 mom. förordningen den
1 juli 1918 (nr 508) angående handel
med skattefri sprit;

4) förordning om ändrad lydelse av
12 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m.; samt

5) lag om ändring i lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; dels

besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med
den 1 april 1954 i viss angiven del erhålla
ändrad lydelse på sätt propositionen
visade;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
— i huvudsaklig överensstämmelse med
i propositionen angivna grunder —
meddela föreskrifter rörande restitution
av tillverkningsskatt och däremot svarande
del av tull för det lager, som Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen innehade
den 1 april 1954.

I propositionen hade bland annat förordats
en genomsnittlig höjning av omsättningsskatten
å spritdrycker med ca

tre kronor per liter jämte en härav betingad
höjning av utskänkningsskatten
i syfte att i stort sett bibehålla den nuvarande
relationen mellan utminuterings-
och utskänkningspriserna. Vidare
hade i propositionen framlagts förslag
till annan utformning av beskattningen
av spritdrycker och vin i syfte att åstadkomma
en ur såväl nykterhetssynpunkt
som teknisk synpunkt lämpligare avvägning
av beskattningen. Skatteändringarna
hade föreslagits skola träda i
kraft den 1 april 1954.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker
var i nedan angivna delar så lydande: 1

§•

För rusdrycker, som försäljas här
i riket, skall, i den utsträckning och
i den ordning nedan sägs, till staten erläggas
dels omsättningsskatt och dels
utskänkningsskatt.

2 §•

1 mom. Omsättningsskatten upptages
vid detaljhandelsbolags inköp av rusdrycker
och utgår, där ej annat i 2, 3
eller 4 mom. stadgas,

a) för spritdrycker dels med en grundavgift
av 8 kronor för liter, om dryckens
alkoholhalt överstiger 40 volymprocent,
7 kronor för liter, om alkoholhalten
är lägst 35 volymprocent och
högst 40 volymprocent, samt 6 kronor
för liter, om alkoholhalten understiger
35 volymprocent, och dels med en procentavgift
motsvarande 47 procent av
utminuteringspriset; samt

b) för vin, vars alkoholhalt överstiger
14 volymprocent (starkvin), dels
med en grundavgift av 2 kronor för liter
och dels med en procentavgift motsvarande
25 procent av utminuteringspriset
samt för annat vin (lättvin) med en
procentavgift motsvarande 33 procent
av utminuteringspriset.

Utminuteringspriset utgöres av det belopp,
som, skatten inberäknad, betingas
vid varornas utminutering.

4 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna
i 1 mom. skall, oavsett alkohol -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

halten, för cognac och annan eau-devie
alltid utgå grundavgift med 8 kronor
för liter.

5 §•

För spritdrycker och starkvin, vilka
utskänkas, skall till staten erläggas utskänkningsskatt
med belopp, motsvarande
för spritdrycker 40 procent och
för starkvin 30 procent av varornas utminuteringspris.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:72 av
herr Gustaf Elof sson och II: 97 av herr
Carlsson i Bakeröd, vari hemställts, att
riksdagen måtte, under förklaring att
Kungi. Maj :ts proposition nr 28 icke
kunnat i oförändrat skick bifallas, besluta
att skattesatserna i fråga om omsättningsskatten
och utskänkningsskatten
på spritdrycker skulle fastställas så,
att utminuteringspriset på varje särskild
sort av spritdrycker kunde bli cirka 1
krona per liter lägre än vad som avsåges
i nämnda proposition och att den
nuvarande relationen mellan utminuterings-
och utskänkningspris kunde i stort
sett bibehållas samt att som kompensation
för det inkomstbortfall, som härigenom
komme att uppstå, maltdrycksskatten
skulle höjas med 8 öre per liter
till 50 öre per liter och läskedrycksskatten
med 4 öre per liter till 25 öre per
liter och att de nya skattesatserna för
omsättningsskatten och utskänkningsskatten
för spritdrycker, maltdrycker
och läskedrycksskatten samt att de i
förevarande proposition föreslagna skattehöjningarna
å tobaksvaror skulle träda
i kraft den 1 juli 1954;

II) de likalydande motionerna 1:210
av herr Bergh m. fl. och 11:277 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
dels att riksdagen måtte besluta, att nuvarande
omsättningsskatt å spritdrycker
skulle ändras på så sätt, att en fast
grundavgift å 6 kronor per liter vid en
alkoholhalt icke överstigande 35 procent,
å 7 kronor vid cn alkoholhalt av 35—40
procent och 8 kronor vid överstigande

alkoholhalt utginge samt därutöver uttoges
41 procent av utminuteringspriset,
varigenom prisökningen å t. ex. en liter
absolut renat brännvin skulle kunna begränsas
till 60 öre per liter mot 2 kronor
45 öre enligt regeringens förslag, dels
att utskänkningsskatt för spritdrycker
uttoges med belopp, motsvarande 44
procent av utminuteringspriset;

III) de likalydande motionerna I: 324
av herr Aastrup m. fl. och 11:428 av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen med antagande av de vid
propositionen nr 28 fogade lagförslagen
i övrigt måtte besluta dels att ändra
det i 2 § 1 mom. a) förslaget till
förordning angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å rusdrycker angivna
procenttalet för procentavgift från
47 till 44 procent, dels ock att det föreslagna
4 mom. i samma paragraf skulle
utgå;

IV) de likalydande motionerna 1:325
av herr Anderberg och II: 429 av herr
Braconier m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att 5 § förordningen
angående omsättningsskatt på
rusdrycker måtte erhålla en ändrad lydelse,
innebärande att utskänkningsskatten
för spritdrycker skulle utgå med 6
kronor för renat egentligt brännvin av
högst 40 % alkoholhalt, 8 kronor för
annat egentligt brännvin och 10 kronor
för övriga spritdrycker per liter;

V) motionen I: 71 av herr Huss, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition nr 28;

VI) motionen 11:25 av herr Senander
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 28 med förslag till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker, m. m.;

VII) motionen II: 30 av herr Dickson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
1) att nuvarande priser på t. ex.
eau de vie och svenskt renat brännvin
skulle sänkas med 2 kronor per liter,
gällande per person en kvantitet om
högst en liter för varje månad, 2) att

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

priset på nämnda kvantitet om högst en
liter per person och månad ej skulle
beröras av eventuellt beslut i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 28, 3)
att nuvarande priser på berörda spritsorter
i vad rörde kvantiteter utöver en
liter per person och månad (enl. 1)
skulle höjas med 5 kronor per liter, vartill
skulle komma den ökning som ett
eventuellt bifall i tillämplig del av Kungl.
Maj:ts proposition nr 28 kunde föranleda,
4) att hemställa hos Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t måtte utfärda de föreskrifter
och detaljbestämmelser, som erfordrades
för förslagets genomförande,
samt 5) att anordningen skulle träda i
kraft snarast möjligt;

VIII) motionen II: 96 av herr Larsson
i Stockholm, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 28 med förslag till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.;

IX) motionen II: 143 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att avslå den av Kungl. Maj :t
föreslagna skattehöjningen på spritdrycker;
samt

X) motionen 11:276 av herr Petterson
i Degerfors m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att omsättningsskatten
å spritdrycker skulle höjas förslagsvis
med 1 krona 50 öre, att omsättningsskatten
å starkvin skulle höjas från
i propositionen föreslagna 25 till 30 procent,
att skatten å läskedrycker skulle
höjas med 6 öre per liter samt att skatten
å cigarrer och cigarrcigarretter skulle
utgå med oförändrat belopp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 28 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 324 av herr
Aastrup m. fl. och 11:428 av herr Kollberg
m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående om -

sättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker
med de ändringar dels att 2 §
4 mom. utginge, dels ock att 2 § 1 mom.
och ikraftträdandebestämmelserna erhölle
den ändrade lydelse, som under punkten
angivits;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
tillverkning av brännvin;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 1 § och 25 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 508) angående
handel med skattefri sprit;

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 12 § 2 mom. förordningen den
1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga
preparat in. m.;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

6) besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade
tulltaxan skulle från och med den
1 april 1954 hava den i propositionen
föreslagna lydelsen; samt

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att — i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder — meddela
föreskrifter rörande restitution av tillverkningsskatt
och däremot svarande del
av tull för det lager, som aktiebolaget
Vin- & spritcentralen innehade den 1
april 1954; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 72 av
herr Gustaf Elofsson och 11:97 av herr
Carlsson i Bakeröd,

2) de likalydande motionerna I: 210 av
herr Bergh m. fl. och 11:277 av herr
Nilsson i Svalöv in. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:324
av herr Aastrup m. fl. och II: 428 av herr
Kollberg m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:325
av herr Anderberg och II: 429 av herr
Braconier m. fl.,

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och

5) motionen I: 71 av herr Huss,

6) motionen 11:25 av herr Senander
m. fl.,

7) motionen II: 30 av herr Dickson,

8) motionen 11:96 av herr Larsson i
Stockholm,

9) motionen II: 143 av herr Lundberg
samt

10) motionen II: 270 av herr Petterson
i Degerfors m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Utskottets förslag till lydelse av 2 §

1 mom. i förslaget till förordning angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker skilde sig från det av
Kungl. Maj it framlagda förslaget allenast
därutinnan, att de i första stycket förekommande
orden »2, 3 eller 4 mom.» utbytts
mot »2 eller 3 inom.».

Reservationer hade avgivits

I) av herr Gustaf Elof sson, som av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 28 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av de likalydande motionerna I: 72 av
herr Gustaf Elofsson och 11:97 av herr
Carlsson i Bakeröd samt de likalydande
motionerna I: 324 av herr Aastrup in. fl.
och II: 428 av herr Kollberg m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker
med de ändringar dels att 2 §

4 mom. utginge, dels ock att 2 § 1 inom.,

5 § och ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den ändrade lydelse, reservationen
visade;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående tillverkning
av brännvin, dock med den
ändring att tiden för ikraftträdandet bestämdes
till den 1 juli 1954;

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 1 § och 25 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 508) angående
handel med skattefri sprit, dock med
den ändring att tiden för ikraftträdandet
bestämdes till den 1 juli 1954;

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa
alkoholhaltiga preparat m. m., dock
med den ändring att tiden för ikraftträdandet
bestämdes till den 1 juli 1954;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror, dock med den ändring
att tiden för ikraftträdandet bestämdes
till den 1 juli 1954;

6) besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med den
1 juli 1954 hava den i propositionen
föreslagna lydelsen;

8) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker;

9) antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:210
av herr Bergh m. fl. och II: 277 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 324
av herr Aastrup m. fl. och II: 428 av
herr Kollberg m. fl.,

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings 3)

de likalydande motionerna 1:325
av herr Anderberg och 11:429 av herr
Braconier m. fl.,

4) motionen I: 71 av herr Huss,

5) motionen 11:25 av herr Senander
m. fl.,

6) motionen II: 30 av herr Dickson,

7) motionen 11:96 av herr Larsson i
Stockholm,

8) motionen II: 143 av herr Lundberg
samt

9) motionen II: 276 av herr Petterson
i Degerfors m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanten förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

II) av herrar Einar Eriksson, Brandt
och Kollberg, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under punkten A 1
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 28 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna I: 210
av herr Bergh m. fl. och II: 277 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., de likalydande
motionerna I: 324 av herr Aastrup m. fl.,
och II: 428 av herr Kollberg in. fl. samt
motionen 11:276 av herr Petterson i
Degerfors m. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker med de ändringar dels
att 2 § 4 mom. utginge, dels ock att 2 §''
1 mom. och ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits;

III) av herr Sundström, som ansett,
att utskänkningsskatten för spritdrycker
bort bestämmas skola utgå med belopp,
motsvarande 35 procent av varornas utminuteringspris,
samt att utskottet förty
bort under punkten A 1 hemställa, att

riksdagen--• •— (lika med utskottet)

---herr Kollberg m. fl., antaga det

vid propositionen fogade förslaget till
förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker med de
ändringar dels att 2 § 4 mom. utginge,

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
dels ock att 2 § 1 mom., 5 § och ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den lydelse,
reservationen visade;

IV) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under punkten A 1
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 28 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, med bifall i
tillämpliga delar till de likalydande motionerna
I: 210 av herr Bergh m. fl. och
11:277 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.
samt till de likalydande motionerna I:
325 av herr Anderberg och 11:429 av
herr Braconier m. fl., antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker med de
ändringar dels att 2 § 4 mom. utginge,
dels ock att 2 § 1 mom., 5 § och ikraftträdandebestämmelserna
avfattades på
sätt i denna reservation angivits.

1 den av herr Gustaf Elofsson avgivna
reservationen hade för 2 § 1 mom. och
5 § i förslaget till förordning angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
rusdrycker förordats följande lydelse:

2 § 1 mom.

Omsättningsskatten---(lika med

utskottet) — — — 3 mom. stadgas,

a) för spritdrycker d)els med en
grundavgift av 8 kronor för liter, om
dryckens alkoholhalt överstiger 40 volymprocent,
7 kronor för liter, om alkoholhalten
är lägst 35 volymprocent
och högst 40 volymprocent, samt 6
kronor för liter, om alkoholhalten understiger
35 volymprocent, och dels
med en procentavgift motsvarande 44
procent av utminuteringspriset; samt

b) för vin--- — (lika med utskottet)
— ---varornas utminutering.

5 §•

För spritdrycker och starkvin, vilka
utskänkas, skall till staten erläggas utskänkningsskatt
med belopp, motsvarande
för spritdrycker 38 procent och för
starkvin 30 procent av varornas utminuteringspris.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och

I herr Einar Erikssons m. fl. reservation
hade för 2 § 1 mom. i nyssnämnda
förordningsförslag föreslagits samma
avfattning, som förordats i den av herr
Elofsson, Gustaf, avgivna reservatiotionen.

1 herrar Vetanders och Nilssons i
Svalöv reservation hade för 2 § 1 mom.
och 5 § i förordningsförslaget förordats
följande lydelse:

2 § 1 mom.

Omsättningsskatten ---— (lika med

utskottet) — ---3 mom. stadgas,

a) för spritdrycker dels med en
grundavgift av 8 kronor för liter, om
dryckens alkoholhalt överstiger 40 volymprocent,
7 kronor för liter, om alkoholhalten
är lägst 35 volymprocent och
högst 40 volymprocent, samt 6 kronor
för liter, om alkoholhalten understiger
35 volymprocent, och dels med en procentavgift
motsvarande 41 procent av utminuteringspriset;
samt

b) för vin---(lika med utskottet)

---varornas utminutering.

5 §.

För spritdrycker, vilka utskänkas,
skall till staten erläggas utskånkningsskatt
med 6 kronor för liter renat egentligt
brännvin av högst 40 procent alkoholhalt,
S kronor för liter annat egentligt
brännvin och 10 kronor för liter
av andra spritdrycker.

För starkvin, som utskänkes, skall till
staten erläggas utskänkningsskatt med
belopp motsvarande 30 procent av varans
utminuteringspris.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 12 får jag
hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A 1 på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj:ts
i sagda punkt behandlade förordningsförslag,
sådant det av utskottet tillstyrkts,
paragrafvis med ikraftträdande -

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
bestämmelser, ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan i punkten
A 1 föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Kungl. Maj:ts i punkten behandlade
förordningsförslag, sådant det av utskottet
tillstyrkts.

i §•

Herr ERIKSSON, (s):

Herr talman! Den redan under hösten
förebådade prisförhöjningen på spritdrycker
framkallade som alla vet en
våldsam reaktion ute i den allmänna opinionen.
När sedan denna prisförhöjning
helt felaktigt kom att sammankopplas
med finansieringen av sjukförsäkringen,
blev opinionen av naturliga skäl ännu
mera irriterad. Sedan en mera vederhäftig
upplysning kring frågan om
spritpriserna nått fram till allmänheten
har, såvitt jag kan bedöma, någon dämpning
av irritationen kunnat förmärkas,
men fortfarande står intresset kring frågan
på högspänn, och dagens riksdagsbeslut
i ärendet tilldrar sig säkert lika
stort intresse som de nyss avslutade
världsmästerskapstävlingarna på skidor
i Falun, även om inte riksdagen i dag
är i färd med att slå något världsrekord
i fråga om priset på sprit utan vårt land,
dess bättre, ännu synes ligga bland de
mera moderata på detta område.

Som reservant i bevillningsutskottet
har jag tillsammans med herrar Brandt
och Kollberg i andra kammaren kunnat
gå med på en höjning av spritpriserna,
dock icke i samma utsträckning som föreslås
i den förevarande propositionen,
vilken rekommenderas av utskottsmajoriteten.

I propositionen framliålles, att den föreslagna
höjningen av priset på sprit -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt a rusdrycker m. m.

drycker närmast är betingad av statsfir.
ansiella skäl. Det är klart att detta motiv
väger tungt, allra helst för den som
i likhet med mig reservationslöst varit
med om att biträda förslagen på statens
utgiftssida. Därför har jag inte kunnat
biträda framförda förslag om avslag på
prisförhöjningen. Däremot företräder vi
nämnda reservanter en något modifierad
linje med en mindre höjning. Detta förslag
kan visserligen sägas lida av den
svagheten, att höjningen skulle vara otillräcklig
för att tillföra statskassan de behövliga
miljonerna, men därom kan man
ha delade meningar, och jag ber att senare
få återkomma till denna punkt.

Ett annat skäl för höjningen av spritpriserna
framhålles av finansministern
i propositionen, nämligen att det ur nykterhetspolitisk
synpunkt är betänkligt
med den reducering av priset på spritdrycker
som kommit till stånd genom
förändringar i penningvärdet. Även om
jag personligen inte tror att spritprisernas
höjd har något egentligt nykterhetspolitiskt
värde, tvingas man väl dock
medge, att finansministerns här citerade
uttalande har en stark motivering. Jag
skulle dessutom tro, att flertalet av alkoholkonsumenterna
också är beredda att
acceptera, att spritpriserna anpassas till
den allmänna prisutvecklingen. Men,
herr talman, samma flertal kommer att
reagera mycket kraftigt, om man överstiger
denna gräns och bara med en
hänvisning till statsfinansiella skäl höjer
priset på spritdrycker mera än den
prishöjning, som har ägt rum på andra
nyttighetsvaror.

Det är i huvudsak med denna motivering,
som vi reservanter nu föreslår en
begränsning av höjningen till genomsnittligen
2 kronor per liter i stället för
propositionens 3 kronor. Vi har i reservationen
sökt bevisa, att de 2 kronorna
bättre låter sig anpassas till den höjning
av den allmänna prisnivån, som ägt ram
sedan spritpriserna senast var föremål
för höjning. Om man skall ställa spritpriset
i relation till levnadskostnadsindex,
vilket också tycks vara finansministerns
uppfattning när han pekar på
vådan av den relativa sänkningen av

spritpriserna, gäller det självfallet alt
välja en tidpunkt för denna framräkning.
Om tidpunkten kan man måhända
ha delade meningar. De reservanter,
som jag representerar, har som tidpunkt
för denna framräkning valt första kvartalet
1951. Den senaste höjningen av
spritpriserna ägde rum den 1 december
1950, och i de priser som då fastställdes
synes man ha något diskonterat det genomslag
i prisindex, som man räknade
med skulle äga rum i början av 1951. Om
man accepterar den grunden för framräkningen,
så har man att följa levnadskostnadsindex
som från första kvartalet
1951 och till sista kvartalet 1953 har stigit
från 188 enheter till 212, alltså en
stegring med 12,8 procent. För dem, som
nu anser att spritpriserna bör följa den
allmänna kostnadsutvecklingen, bör alltså
procenttalet 12,8 enligt vår mening
representera den övre gräns, till vilken
höjningen nu bör ske. Nämnda procenttal
motsvarar nämligen en genomsnittlig
höjning av spritpriset med cirka 2
kronor per liter eller just den höjning,
som föreslås i den med II) betecknade
reservationen.

Jag nämnde tidigare att jag personligen
inte tillmätte spritpriserna något
egentligt värde ur nykterhetspolitisk
synpunkt. Det finns emellertid, herr talman,
bland de nykterhetspolitiska bedömarna
folk, som har den uppfattningen,
att alltför kraftiga höjningar av spritpriserna
kan få vådliga konsekvenser ur
nykterhetspolitisk synpunkt. Jag vill här
bara hänvisa till vad som anfördes av
kontrollstyrelsen när den i sina förberedelser
till den senaste höjningen av
spritpriserna 1950 utarbetade sina fyra
olika alternativ. Det tredje av dessa alternativ
skulle komma att tillföra statskassan
rent formellt de flesta miljonerna,
men styrelsen förordade dock sitt
fjärde alternativ med en mindre höjning
och färre miljoner till statskassan. Kontrollstyrelsen
befarade nämligen att höjningen
enligt deras tredje alternativ
med genomsnittligen 3 kronor per liter
skulle komma att medföra ytterst besvärande
olägenheter ur nykterhetspolitiska
synpunkter. Finansministern följde den

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och

gången kontrollstyrelsen och föreläde
riksdagen ett förslag efter den av kontrollstyrelsen
förordade modifierade linjen.
Jag tillåter mig nu, herr talman, att
göra den reflexionen: Om en höjning av
spritpriset 1950 med 3 kronor per liter
kunde anses vådlig ur nykterhetspolitiska
och andra synpunkter, kan man då
inte i dag på samma sakliga grunder befara
att en 3 kronors höjning i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag skulle
ha samma vådliga konsekvenser? Själv
nöjer jag mig med att ställa frågan. Besvarandet
av frågeställningen låter jag
gå vidare till utskottets värderade företrädare.

Jag återkommer så till frågan om den
formella brist i budgeten, som ett bifall
till en mindre höjning av spritpriserna
skulle föra med sig. Jag använder medvetet
uttrycket formell när det gäller
budgetbalanseringen. Det torde vara en
omöjlighet att i nuvarande tidpunkt kunna
räkna med ett reellt budgetutfall.
Rent principiellt står jag emellertid på
samma linje som utskottsmajoriteten,
när den säger att i det nuvarande ekonomiska
läget bör en underbalansering
av budgeten undvikas. Då kommer förmodligen
utskottsmajoritetens talesman
att säga: Hur kan man med övertygelse
tala om ett förslag som i realiteten skulle
innebära just vad man vill förhindra,
nämligen en underbalansering? Låt mig
först få understryka vad som på den
punkten framhålles i reservationen:

»Vi vill understryka angelägenheten
av att budgeten blir balanserad, men har
emellertid uppmärksammat, att riksräkenskapsverkets
beräkningar av inkomsterna
under ifrågakommande inkomsttitel
visar en annan siffra än som angivits
av kontrollstyrelsen vid dess uppskattning
av inkomsterna av rusdrycksförsäljningen.
Vi förmenar därför, att
den minskning av skatteintäkterna, som
skulle bli en följd av den av oss föreslagna
lägre skattehöjningen, rimligen
kan inrymmas i den felmarginal, med
vilken man städse har att räkna på detta
område. Av denna anledning förordar
vi att inkomsttitlarna, oavsett den av utskottet
föreslagna skattesänkningen,

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
upptages med av finansministern beräknade
belopp.»

Till detta kan ytterligare anföras den
uppenbara ovisshet man måste räkna
med i fråga om utfallet av en prishöjning
på sprit. Redan vid framräkningen
av den merinkomst, som skulle tillföras
statskassan med den i propositionen föreslagna
höjningen, har medräknats en
viss nedgång i spritköpen. Man har med
andra ord att alltid räkna med en viss
priselasticitet. Denna priselasticitet är
självfallet beroende av bur kraftig höjningen
av priset blir. Det kan ju också
tänkas att priselasticiteten kan komma
att påverkas i mycket hög grad, därest
priset skulle komma att överstiga en viss
psykologisk priströskel. Själv är jag
övertygad om att därest priset på flertalet
brännvissorter skulle i enlighet
med som föreslås i propositionen komma
att överstiga 20 kronor, kommer detta
att kullkasta alla tidigare beräkningar
av priselasticiteten. Det är därför,
herr talman, mycket som talar för att
den merinkomst, som genom prisförhöjningen
på sprit skall tillföras statskassan,
blir lika stor enligt reservanternas
förslag som enligt utskottsmajoritetens
förslag.

Jag vill så till sist framföra som min
åsikt, att hela frågan om den förestående
höjningen av spritpriserna fått en
alldeles för stor plats i (ten allmänna debatten.
Visserligen är det här en speciell
känslofråga, men det rimmar illa med
den nyktra balans det svenska folket
alltid lagt i dagen när det gällt större
och mera livsviktiga ting.

Jag tror emellertid att känslotänkandet
i denna fråga skall kunna övervinnas
med de sakliga motiv, som föreligger
för en måttlig höjning av spritpriserna.
Alkoholkonsumenterna kan säkert värdera
sin vara på ett rätt sätt, om man
inte bibringar dem den uppfattningen
att det är nykteristerna som skall bestämma
priset. Får de den uppfattningen,
accepterar de inte någon form av
höjning. Men jag är också fullt medveten
om de svårigheter som kan föreligga
när det gäller att föra över spritprisdebatten
på ett sakligt plan. När en le -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

damot av denna kammare i en radiodebatt
helt nyligen på fullt allvar hävdade,
att det »ur rättvisesynpunkt vore
fullt i sin ordning att statens kostnader
för sjukförsäkringen betalades av alkoholkonsumenterna»,
då förvånar det inte,
om den allmänna debatten får ett både
okritiskt och känslobetonat innehåll.
En så fanatisk och horribel motivering
för höjningen av spritpriserna måste ju
framkalla våldsamma reaktioner och bidraga
till att diskussionen blir allt annat
än saklig. Jag hoppas därför på att
alla, som nu accepterar en höjning av
spritpriserna, ändock bestämt vänder
sig emot det slags motivering för höjningen
som jag lämnat ett exempel på.

Därmed liar jag, herr talman, redogjort
för de synpunkter, som ligger till
grund för det förslag vilket redovisas i
den med II) betecknade reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Såsom framgick av den
siste ärade talarens anförande, har ingen
inom bevillningsutskottet velat gå emot
en höjning i och för sig av spritdrycksbeskattningen,
ehuru meningarna har
varit delade med avseende på avvägningen
av denna höjning. Regeringspartiernas
representanter inom utskottet har
med ett enda undantag — ett något originellt
undantag — som vanligt demonstrerat
sin utomordentliga respekt för
departementschefen och alltså i huvudsak
samt i princip accepterat propositionens
linje. Folkpartiet har endast en
oppositionell röst att uppvisa från utskottet,
medan högerrepresentanterna i
det hänseendet sträckt sig längst.

Herr Gustaf Elofsson blev väl något
förvånad inför min karakteristik, berörande
honom, såsom »ett något originellt
undantag». Jag hoppas emellertid, att
han inte tappade fattningen utan bibehöll
sin sedvanliga balans, när han anade
sig till att jag inte åsyftade hans person
utan hans inställning, sådan den
kommit till uttryck motionsledes och i
avgiven reservation till utskottsbetänkande!.
Det originella består egentligen

däri att herr Elofssons kärlek till pilsner
och läskedrycker är så intensiv och
uppskattningen av skattekraften hos
konsumtionen därav så stor att icke något
tillfälle till framhållande av angelägenheten
av en skärpt beskattning av
dessa drycker kan försittas. Av erfarenheten
att döma behöver dock herr Elofsson
inte vara orolig. Han behöver blott
bida sin tid. Finansministern kommer
nog, vad det lider, att beträda även den
av herr Elofsson anvisade vägen. Att
jag kan tänka mig något sådant sammanhänger
med det allmänna statsfinansiella
läge, i vilket vi nästan ständigt befunnit
och befinner oss. Detta har sålunda icke
uppkommit just nu — jag har anfört det
förut — det sammanhänger med utvecklingen
av statens utgifter sedan många
år tillbaka. Det faktum, som också framhållits
i propositionen, att behovet av
ökade statsinkomster icke kan täckas av
direkt beskattning, är sålunda en följd
av den hittills förda politiken, och detta
ehuru företagsamheten och därmed produktionen
givit ständigt stigande utbyte
och de tekniska framstegen skapat förutsättningar
för en fortsatt utveckling i
samma riktning. Nödvändigheten att nå
balans mellan statens löpande utgifter
och inkomster måste emellertid för oss
alla framstå såsom ofrånkomlig. Från
denna utgångspunkt ligger det nära till
hands att även i detta sammanhang understryka
angelägenheten av att åtgärder
icke bör föreslås eller genomföras utan
att de slutliga utgifterna därför och sättet
för finansieringen kan överblickas
redan vid beslutets fattande — en tes
som på senare tid åtminstone enligt läpparnas
bekännelse vunnit anslutning på
de flesta håll.

När jag inledde mitt anförande med
att säga, att inom utskottet ingen velat
gå emot en höjning i och för sig av
spritdrycksbeskattningen, ville jag därmed
inte förneka, att icke utrymme förelegat
för stor tveksamhet därvidlag. Man
kan sålunda fråga sig, varför ett ställningstagande
till beskattningen av sprit
och tobak icke kunnat anstå, tills den nu
pågående utredningen rörande den indirekta
beskattningen i dess helhet hunnit

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och
slutföras. Den diskussion om skattebördans
fördelning på direkta och indirekta
skatter, som ändock måste komma till
stånd i vårt land, bör lämpligen icke tagas
upp i detta sammanhang. Den Henrikssonska
kommittén, som jag nyss apostroferade
och som sysslar med frågan i
hela dess vidd, har ännu inte presterat
något material såsom underlag för en
sådan debatt. Vi får alltså skjuta på detta
problem, tills förutsättningarna föreligger
för en mera ingående diskussion
därom. För min del vill jag endast slå
fast, att vi åtminstone på högerhåll näppeligen
är benägna att medverka till
skärpningar i den indirekta beskattningen,
där huvudsyftet är att höja den totala
beskattningen. Vi vidhåller vår linje
om en sänkning av den totala skattebörda,
som pressar människorna.

Även andra synpunkter måste anses
starkt tala för att ett ställningstagande
till sådana förslag, som den föreliggande
propositionen innefattar, något undanskjutits.
Därvid tänker jag närmast
på departementschefens inkoppling av
nykterlietssynpunkten i motivkretsen.
Det framstår såsom uppenbart, att dess
beaktande har sin rätta plats i den proposition
rörande rusdryckslagstiftningen,
som vi inom den allra närmaste tiden
har att förvänta på riksdagens bord.
Jag utgår dock såsom självfallet från att
departementschefen är ute i syfte att
effektivt främja det svenska folkets »avalkoholisering»
och att det alltså icke
för honom blott gällt att vidga arsenalen
av skäl för försvaret av propositionen,
vars anammande på så många håll icke
ansetts så alldeles självklart. Men är vad
jag här tillät mig att med ett sammanfattande
uttryck beteckna såsom det svenska
folkets avalkoholisering ett väsentligt
syfte för departementschefen, uppstår
frågan, om infångandet av de många
miljonerna, som också utgör ett huvudsyfte
för departementschefen, verkligen
kommer att lyckas. Ju starkare avalkoholiseringen
kommer att framträda, desto
blygsammare blir antalet infångade miljoner.
När allt kommer till allt intar måhända
departementschefen en tolerant
hållning till utvecklingen i sistnämnda

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
hänseende, då han därigenom har utsikter
att avbalansera den rätt allmänna inställningen
att hans avsikt varit att konsumenterna
av sprit och tobak skulle
nödgas bära de ekonomiska konsekvenserna
av sjukförsäkringens genomförande.

Jag är på det klara med att det inte
alltid är så lätt för departementschefen
att välja ståndpunkt. I förevarande sammanhang
är detta dock måhända icke
alltför besvärligt. Ställer han det ekonomiska
utbytet av vad som här föreslås
i förgrunden, har han alltid att räkna
med ett tveklöst stöd från exempelvis
herr Englunds sida och från dem som
tänker som herr Englund, som hävdar
den meningen, att det icke kan vara annat
än rättvist att de, som bekajas av vissa
alkoholvanor, får betala statens kostnader
för sjukförsäkringsreformen, eftersom
de enligt herr Englund är mer och
oftare sjuka än andra medborgare!

Principer sådana som jämlikhet i beskattningen
och skatt efter förmåga träder
nämligen för herr Englund helt i
bakgrunden. Detta belyses på ett klarläggande
sätt av exemplet om stockholmaren
med en årsinkomst av 8 000 kronor,
som tar ut sina tre liter i månaden.
Han får, om denna proposition av
riksdagen anammas, på grund av sin
spritkonsumtion en indirekt skatt på omkring
000 kronor om året, och dessa 600
kronor motsvarar ungefär 45 procent
av hans totala skattebörda på grund av
den statliga inkomstskatten.

Om emellertid departementschefen
skulle ge företräde åt nykterhetssynpunkten,
behöver han inte fästa något
större avseende vid de varnande röster,
som oroas av att en alltför hög spritbeskattning
kan komma att föra med sig
en illegal sprithantering i form av hembränning
och smuggling etc. Herr Englund
förkunnar nämligen, att det inte
är någon fara för dylika följder; sådana
har nämligen erfarenhetsmässigt framträtt
med större styrka blott då spritskatterna
varit synnerligen låga, exempelvis
i början av 1930-talet.

Den mest intresseväckande principen,
som här skymtar, är dock skatteskärp -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

ningens anpassning till den allmänna
kostnadsutvecklingen, alltså till levnadskostnadsindex.
Departementschefen söker
sålunda hävda, att vad som har föreslås
icke utgör någonting annat än en
sådan anpassning, och att den därför
måste vara starkt motiverad. Att märka
är emellertid till en början, att vi icke
varit vana vid att anpassa våra avgöranden
i skattefrågor, vare sig det rört
sig om direkt eller indirekt beskattning,
till levnadskostnadsindex, samt att det
gärna inte heller kan tänkas, att vi är
beredda att utan vidare knäsätta en sådan
princip i detta sammanhang.

Hur skulle exempelvis för sådant fall
den direkta beskattningen i dagens läge
te sig? Departementschefen skulle säkerligen
vid en utsträckning av denna
princip till den direkta statsbeskattningens
område råka i en sådan situation,
att det största medlidande från oss alla
vore påkallat. Finansministern skulle
nämligen då ha att inom en snar framtid
åvägabringa en minskning av den statliga
inkomstskatten för fysiska personer
och därmed jämställda genom anpassning
till penningvärdeförsamringen, låt
oss säga sedan början av 1930-talet,
med det resultatet att avkastningen av
densamma skulle stanna vid kanske 10
procent av vad som nu i sådan form
indrages till staten. Jag har inte kontrollerat
siffran, men om jag inte minns
fel utgjorde avkastningen av den direkta
statsskatten för fysiska personer och
därmed jämställda i början av 1930-talet
omkring 140 miljoner kronor, och då
tänker jag mig, att man måhända kommer
till ett sådant resultat som det här
antydda.

En annan sak är att departementschefen
vid tillämpningen av ifrågavarande
princip synes skatta åt ett betydande
godtycke. Den saken har belysts av herr
Einar Eriksson. Finansministern låtsas
nämligen inte på något sätt om den förskjutning
av penningvärdet, som ägt
rum före den senaste skärpningen av
spritskatterna, som trädde i kraft med
ingången av december månad 1950. Och
denna skatteskärpning ansågs på intet
sätt innefatta en anpassning till pen -

ningvärdet. Om man nu verkligen skall
tala om en sådan anpassning blir frågan
också den: Varför skall man utgå
från läget årsskiftet 1950/51 och alltså
ta hänsyn endast till förskjutningen i
penningvärdet under tiden därefter?
Det gör finansministern, och det gör
herr Flinar Eriksson. Vore det inte rimligare
att som utgångspunkt ta exempelvis
spritpriset under det sista förkrigsåret,
alltså 1939, och låta det stiga
i takt med levnadskostnadsindex? När
departementschefen inte accepterat en
sådan utgångspunkt, är det väl endast
därför, att resultatet ur fiskalisk synpunkt
då skulle bli ett helt annat än det
vartill han nu kommit. Spritpriset från
december 1950 låg nämligen bortåt 60
procent högre än det pris, som skulle
ha erhållits, om det år 1939 gällande
anpassats till levnadskostnadsindex. Sedan
1950 har levnadskostnadsindex stigit
med 26 procent och spritpriset med
19 procent. Före den nu föreslagna höjningen
ligger alltså detta pris i varje
fall 50 procent högre än det bort göra,
om man utgått från 1939 såsom basår
och därefter följt levnadskostnadsindex.

För mig är avvägningen av skatterna
på sprit och tobak närmast en lämplighets-
och skälighetsfråga. Och jag kan
inte inse, att det föreliggande förslaget
i det hänseendet fyller rimliga anspråk.
Anses det nämligen att konsumtionen av
sprit och tobak utgör någonting, som
samhället bör tolerera, går det icke att
utmäta skatten på denna konsumtion hur
hög som helst.

Innan jag slutar detta mitt anförande,
skulle jag beträffande utskänkningsskatten
vilja säga, att propositionen på
den punkten innefattar en prisklyfta
mellan utminuterings- och utskänkningspriserna
som är så stor, att den näppelige
kan accepteras. Att låsa fast utskänkningsskatten
vid utminuteringspriset
medför jämväl bland annat den nackdelen,
att utskänkningsskatten kommer
att variera vid varje förändring i utminuteringspriset,
oberoende av om detta
förorsakas av förändringar i partipriset,
i omsättningsskatten eller i systembolagens
liandelsmarginal. Det framstår

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och

väl också närmast såsom orimligt att i
fråga om utskänkningen stegringen av
skatten på vissa spritdrycker skall treeller
fyrdubblas.

Vid övervägande av de skäl, som kan
anses tala för den ena eller andra linjen
vid lösandet av det spörsmål, som
i den föreliggande propositionen aktualiserats,
har jag och min medreservant
inom utskottet stannat för beträffande
utskänkningen ett bifall till de av herr
Anderberg här i kammaren och av herr
Braconier m. fl. i andra kammaren
väckta motionerna och beträffande utminuteringen
bar vi ansett oss böra falla
tillbaka på den av herr Hagberg i Mamö
inom den Henrikssonska kommittén avgivna
reservationen, som också redovisas
i propositionen.

Jag bör kanske till sist inte dölja, att
det enligt högerreservanternas inställning
måhända hade varit bättre med
inga höjningar alls än dem, vi nu är beredda
att godtaga, även om dessa för
den beskattade allmänheten innebär en
väsentligt mindre belastning än regeringsförslaget
kommer att medföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsbetänkandet fogade,
med IV) betecknade reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag har flera gånger varit
i tillfälle att delta i diskussioner här
i riksdagen om höjningar av spritpriserna
som föranletts av statsfinansiella
skäl. Även nu framlägger finansministern
en proposition där han åberopar såväl
nykterhetspolitiska som statsfinansiella
skäl.

Man kan ju fråga sig hur mycket staten
skall kunna beskatta spriten och därigenom
låta de människor, som begagnar
denna vara, betala betydande statsutgifter
som man beslutar innan man
vet var man skall ta pengarna ifrån.
Man har väl i det nu aktuella fallet liksom
tidigare förlitat sig på den tanken
att vi beslutar om utgifter, och får vi
sedan inte inkomsterna att räcka till,
höjer vi spritskatten för att få det hela
att gå ihop. Jag kan inte underlåta att

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
rikta kritik mot finansministern för att
han inte löser hela frågan om den nya
rusdryckslagstiftningen på en gång, utan
plockar sönder den på det sätt som här
sker. Det finns naturligtvis två skäl till
detta tillvägagångssätt. Först lägger finansministern
fram en proposition om
höjning av spritskatterna som beräknas
ge honom en inkomst till statskassan på
ytterligare cirka 100 miljoner kronor.
Därefter meddelas i pressen att förslag
inom en snar framtid skall framläggas
om en ny rusdryckslagstiftning varigenom
stora inbesparingar torde kunna göras.
Jag förstår mycket väl att finansministerns
tanke är att han nu skall ta
denna punktbeskattning och sedan tar
han även den andra inkomsten, när den
kommer. Det hade väl varit lämpligt
att vi hade fått bedöma det hela i ett
sammanhang. Det kan tänkas att man då
inte hade behövt tillgripa en så kraftig
höjning som den nu föreslagna. För att
stödja sitt förslag har finansministern
också lagt om beräkningsgrunderna på
det sättet att man skall övergå från att
som förut beskatta efter volymen till att
ta ut skatten i förhållande till spritstyrkan.

När man här talar om att spritpriserna
inte har förändrats i takt med övriga
prisstegringar, så vill jag erinra
om att, såsom herr Velander tidigare har
berört, spritpriserna steg inte mindre
än två gånger år 1939 och att de sedan
har stigit åren 1942, 1943, 1948 och
1950. Nu skall de också höjas i år. Jag
tror nog att man kan säga att de har
följt med i utvecklingen lika väl som
alla andra priser, och man kan inte
längre anföra det skälet i detta sammanhang.

När man studerar den kungl. propositionen
blir man litet tveksam om huruvida
man skall tro att det är statsfinansiella
eller nykterhetspolitiska skäl som
utgör motiveringen för dess förslag. Finansministern
förklarar nämligen att
först kommer spritkonsumtionen att gå
ned, men efter en tid, anser han, kommer
den på nytt att stiga, så att han får
in det skattebelopp som han behöver.
Är det detta resonemang som ligger till

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
grund för förslaget kan man ju inte tala
om att det föreligger nykterhetspolitiska

skäl för skattehöjningen. Därför att det
finns en viss grupp människor i vårt
land som missbrukar sprit bör man icke
tillgripa den drastiska åtgärd som nu
föreslås. Man skulle kunna använda ett
mjukare tillvägagångssätt och därigenom
inte lägga hela kostnaden för den fria
sjukvården på dem som använder alkohol.
I utskottet sades det visserligen att
det ju inte är säkert att de pengar, som
inflyter på den höjda spritskatten, kommer
att tas i anspråk för den fria sjukvården,
utan att de lika gärna kan sägas
gå till försvaret eller något annat ändamål.
Men ingen kan väl förneka, att
om vi inte hade beslutat införa den obligatoriska
sjukförsäkringen, så hade statens
budget gått ihop, och då hade man
inte behövt företa denna skattehöjning.
Den höjning av spritskatten som nu föreslås
innebär faktiskt att små inkomsttagare,
som regelbundet nyttjar sprit
utan att dock missbruka den, kommer
att få en extra skattebelastning på 500—
600 kronor mer än andra medborgare i
landet.

Finansministern har enligt min mening
inte heller tillräckligt beaktat de
svårigheter som kan uppkomma genom
att lönnbränningen och smugglingen
kanske kommer att tillta. Man säger att
det inte är någon risk för ökad lönnbränning
och att vakten vid våra kuster
är tillräcklig för att kunna hindra
smugglingen. Jag är inte så säker på
den saken. Resultatet kanske blir att
folk kommer att skaffa sig spritdrycker
av egen tillverkning, vilket kommer att
innebära att statskassan inte får in några
pengar alls på dessa drycker.

Jag föreslår i min motion, vilken herr
Velander betecknade som originell, att
staten även skall ta ut en högre skatt
på läskedrycker och pilsner. Jag förstår
mycket väl herr Velanders reaktion. Han
räknar naturligtvis med att han kommer
att få betala ett öre mer för den läskedrycksgrogg
som han dricker, men det
tror jag att han mycket väl orkar med
om man betänker att priset på en liter
brännvin ökas med 3 kronor.

Förbrukningen av läskedrycker i landet
uppgår till 180 miljoner liter per år,
vartill kommer 195 miljoner liter pilsner.
Om läskedrvcksskatten höjes med
4 öre per liter och skatten på pilsner
med 8 öre per liter, skulle statskassan
därigenom få in ytterligare 23 miljoner
kronor per år. Jag har framlagt min
motion icke för att vara originell, herr
Velander, utan för att herr Englund och
andra skall få delta i kostnader för den
fria sjukvården. Svenska folket i gemen
kommer säkerligen att känna sig generat
över att veta att sjukvårdskostnaderna
betalas med medel som influtit på
rusdrycksbeskattningen. Man önskar nog
över lag hellre själv betala den del av
kostnaderna för sjukförsäkringen som
nu skall täckas med den höjda spritskatten.
Man kan säkert också mycket väl
genomföra den av mig föreslagna lilla
höjningen av skatten på läskedrycker
och pilsner. Den skulle ju ha det goda
med sig att en större del av svenska folket
finge vara med om att bära utgifterna
för den fria sjukvården.

Det finns också anledning att vid detta
tillfälle erinra om vad det kostar att
framställa cn liter sprit. Vid leverans till
Spritcentralen får vi som framställer
denna vara 74,5 öre per liter, 50-procentig
sprit. Spritcentralen späder sedan ut
spriten till 40-procentigt brännvin. Omräknat
betyder detta att Spritcentralen
egentligen betalar 68 öre per liter brännvin.
Finns det något enda varuslag som
är hårdare beskattat än spriten? När
producenterna förhandlar med Spritcentralen
om priset på råvaran, är Spritcentralens
representanter alltid mycket
sparsamma. De förklarar att de måste
vara ytterst återhållsamma och räkna
med tiondels ören därför att man från
finansdepartementets sida kontrollerar
dem mycket noga. Det märkliga är emellertid
att enligt propositionen skall systembolagen
för sitt arbete ha en ersättning
av 6,5 procent av utförsiiljningspriset.
Den som framställer själva råvaran
får 68 öre per liter, medan den som säljer
den får 1 krona och 15 öre för själva
utminuteringen. Jag måste verkligen
fråga finansministern, om det inte finns

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

anledning att iaktta samma sparsamhet
då det gäller att ersätta systembolagen
för deras arbete vid försäljningen som
man tillämpar gentemot producenterna
av råvaran. Man skulle nämligen även
på den vägen kunna minska utgifterna
och tillföra statskassan ytterligare medel.
Jag är medveten om att det finns
en bestämmelse som stipulerar att systembolagens
överskott skall inlevereras
till statsverket. Ett känt faktum är dock
att om man bär gott om pengar i plånboken
eller i kassan, är man ofta inte
så sparsam med utgifterna som om man
bar ont om pengar och måste räkna med
vartenda öre. Finansministern måtte ha
ett stort förtroende för systembolagens
sparsamhetsvilja, ty i annat fall skulle
han inte ha handlat som han nu gjort.
Jag tror att om hela rusdryckslagstiftningen
hade lagts fram på en gång, så
hade det varit möjligt att konstatera vilka
inbesparingar som är att räkna med.
Vi vet att finansministern har sagt, att
enbart motboken kostar över 10 miljoner
kronor om året. När den avskaffas
kommer alltså 10 miljoner kronor att
tillföras statskassan. Vidare kommer systembolagen
i viss mån att avvecklas,
och därigenom kommer statskassan att
tillföras kanske 20 ä 30 miljoner kronor.
Allt detta hade tillsammans kunnat göra,
att vi inte behövt tillgripa denna kraftiga
höjning av spritpriserna som nu
föreslås.

Varför behöver för övrigt försäljningsprovisionen
vara så hög? Det är väl
ingen som tror, att det är någon risk
förenad med utminuteringen. Det går ju
inte bort någonting vid försäljningen.
Jag frågar er ännu en gång: har någon av
er varit med om att på ett systembolag
få köpa en liter brännvin på kredit? Nej,
var och en måste betala kontant. Riskerna
för förluster vid försäljningen är således
mycket små.

Jag skulle sedan vilja övergå till att
beröra förslaget ur nykterhetspolitiska
synpunkter. Jag vill då först framhålla,
att jag är beredd att stödja alla förslag
som framkommer för att hjälpa de människor
som inte kan behärska sig och
uppföra sig ordentligt, när de använder

sprit, utan i stället många gånger blir en
belastning för samhället. Det finns ungefär
200 000 människor i vårt land, som
står under uppsikt på grund av spritmissbruk.
Det är ungefär 0,7 procent av
Sveriges befolkning. Jag tror att även
om man höjer spritpriset till 50 kronor
per liter, så skulle man inte få dessa
människor att inta en annan ställning.
Spritmissbruket är hos dem en sjukdom,
och den måste botas på annat sätt än
genom böjda spritpriser. Man medverkar
i stället till att undergräva hemmens
ekonomi. Spritmissbrukarna skaffar sig
nämligen alltid i första hand sprit, och
sedan kommer hemmen i efterhand. Jag
tror alltså att när det gäller spritmissbrukarna
får man gå in för en annan
linje och se till att de blir omhändertagna
på ett eller annat sätt.

Här har åberopats omtanken om statskassan.
Det är självklart att man måste
se till att debet och kredit går ihop. Jag
tror emellertid inte att man behöver räkna
med den risk, som finansministern
har räknat med i sin proposition, där
han säger att den höjda spritbeskattningen
måste genomföras redan från och
med den 1 april 1954, för att ingen
hamstring skall äga rum. Var och en av
oss vet att motboken ännu inte är avskaffad.
Ingen kan alltså köpa mer än
vad som finns innestående på motboken.
Någon hamstring kan ju då inte ske. Finansministerns
motiv är bara ett svepskäl
för att han skall kunna gå ifrån
det förslag, som skattekommittén framlagt,
nämligen att höjningen skall träda
i kraft den 1 juli 1954.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre utan ber att med dessa ord
få yrka bifall till den av mig avlämnade,
med I) betecknade reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det väsentliga för såväl regeringen
i dess proposition som för utskottets
mycket stora majoritet vid dess
ställningstagande till denna fråga har
varit att i nu rådande statsfinansiella
läge skaffa de inkomster, som erfordras
för budgetens balansering. Finansministern
har i budgetförslaget räknat med att

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

utan dessa skatter, som skall ge sammanlagt
ungefär 96 miljoner kronor, skulle
man få en brist på ungefärligen motsvarande
belopp, och det gäller redan den
formella budgetbalansen. Dessutom är
att räkna med att vissa reservationsmedel
kommer att tas i anspråk, vilka
egentligen också borde ha täckts med direkta
inkomster.

Det skulle alltså bli en brist enligt den
ena beräkningen på 100 miljoner kronor
och enligt den andra beräkningen på
160 miljoner kronor. I varje fall måste
denna brist täckas till ett belopp av 100
miljoner kronor. Att i en tid med full
sysselsättning och med alla resurser tagna
i anspråk medvetet underbalansera
budgeten är ett brott mot vanliga samhällsekonomiska
regler. En regering bör
inte inbjuda riksdagen till att fatta beslut
om en dylik underbalansering, och
riksdagen bör icke självmant beträda en
sådan linje. Vi måste i ett läge som det
nuvarande få balans mellan utgifter och
inkomster i vår budget. Det erkännes
också av reservanterna mer eller mindre
helhjärtat. Alla reservanterna i utskottet
är med på att en viss del av denna
underbalans i budgeten skall täckas med
dessa skattemedel, men de olika reservanterna
är det mer eller mindre helhjärtat.
Den mest helhjärtade är min ärade
vän herr Elofsson. Visserligen vill
han inte gå med på regeringens förslag,
men han vill anvisa möjligheter att
få in motsvarande belopp; om hans beräkningar
är riktiga, skulle på det sättet
cirka 100 miljoner inflyta i budgeten.
Vad som gör att utskottet inte kunnat
reflektera på herr Elofssons linje är att
den stora nykterhetspropositionen inom
några veckor som bekant kommer på
riksdagens bord och i sammanhang därmed
en proposition rörande maltdryckerna
och deras beskattning. Det är tydligt
att man inte räknar med några
nämnvärt ökade inkomster på det området,
och utskottet har i den situationen
inte ansett sig kunna förorda höjning av
beskattningen på maltdrycker och läskedrycker
för att undvika höjd spritbeskattning.

Vissa uttalanden av herr Elofsson gjor 4

Första kammarens protokoll 195i. .Yr 7.

de att man undrade, om han -— och det
är ju mycket mänskligt —- i detta ögonblick
talade som bondeförbundets representant
eller såsom representant för de
i hans län mycket starka brännvinsbrännarintressena.
Den sidan av hans debattinläggning
är jag inte kompetent att gå
in på; han får väl klara den saken med
bränneriidkareföreningen i nordöstra
Skåne, där han är medlem.

Högern har delvis tillstyrkt propositionen,
men vill inte gå med på större
höjning än en krona per liter; vissa
andra reservanter är med på en höjning
med i allt fall 2 kronor. Högerns bud innebär
givetvis, att budgeten inte skulle
komma att balanseras, men detta går i
stil med hela högerns ställningstagande
i skattefrågorna; man menar att man
inte har något ansvar för utgifterna och
därför heller inte något ansvar för att
skaffa inkomsterna. Jag har litet svårt att
förstå, hur högern kan komma till denna
uppfattning, ty en liögerman har väl
samma intresse som en socialdemokrat
av att försöka balansera budgeten, om
han räknar med vissa utgifter som ofrånkomliga.
Man kan inte här, liksom vissa
ädla fåglar, sticka huvudet i busken.

Herr Velander sade bl. a. att högern
inte vill vara med om en höjning av de
indirekta skatterna, som i varje fall på
längre sikt skulle innebära en höjning
av den totala skattebördan. Man frågar
sig vad som underförstås. Det kan väl
inte rimligen vara något annat än att
högern skulle kunna överväga att vara
med om en höjning av de indirekta
skatterna, därest följden bleve en sänkning
av de direkta skatterna. Man vet
att högern livligt önskar sänka de direkta
skatterna, sänka förmögenhetsskatten
och avskaffa kvarlåtenskapsskatten, och
det förefaller nu som om högern skulle
vara beredd att gå med på högre indirekta
skatter för att bli kvitt eller få
en minskning av skatterna på de större
inkomsterna, förmögenheterna och arven.
Om min tolkning skulle vara felaktig,
vore jag för min personliga del, och
jag tror även allmänheten i detta land,
glad åt att från högerns sida få bekräftat
att tolkningen är felaktig.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Forordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Herr Velander talade också om att en
viss inkomsttagare -— jag uppfattade inte,
hur stor hans inkomst var •—• efter
genomförandet av detta förslag skulle
få en skatt på 600 kronor. Men eftersom
herr Velander vill sätta skatten 2 kronor
lägre än Kungl. Maj :t föreslår, är
han i allt fall beredd att uttaga en skatt
på ungefär 530 kronor av de 600 kronorna.
Det är för all del fråga om en viss
minskning, men största delen av beskattningen
vill han dock vara med om,
och den saken borde även omtalas.

Vid sidan av högerns partireservation
finns en annan reservation, som måste
betecknas såsom mera individuellt färgad,
framburen och försvarad i denna
kammare av herr Einar Eriksson; bland
undertecknarna från andra kammaren
står också herr Kollberg. Denna reservation
går ut på att skatten skulle höjas
med cirka 2 kronor per liter. Man vill
motivera detta i första rummet med en
jämförelse beträffande prisutvecklingen
och levnadskostnaderna i allmänhet; den
skulle motivera en höjning med enligt
en uppgift 2 kronor 10 öre. Reservanterna
menar tydligen, att eftersom detta
förhållande mellan priserna förelegat en
gång i tiden, låt oss säga år 1950, så
skall det bibehållas i all framtid. Man vill
helt enkelt beröva riksdagen dess fria
prövningsrätt att döma efter förhållandena
vid varje siirskilt tillfälle och i varje
speciell ekonomisk situation i vårt
land eller i vår budget. Detta är en orimlig
ståndpunkt.

Jag vill inte här gå in på det resonemang
som förts om vad det rätta talet
skulle bli, om man tar hänsyn till utvecklingen
av löner och levnadskostnader.
Jag vet att den s. k. indirekta skattekommittén
hade kommit fram till att
priset genomsnittligt skulle kunna höjas
med 4 kronor. Herr Kollberg, som väl
närmast står för motiveringen, har kommit
fram till något mer än 2 kronor. Jag
vill inte blanda mig i denna debatt. -—
Det må vara det ena eller det andra.

För mig är det avgörande, och för regeringen
har det avgörande varit, att
det här giiller att skaffa den inkomst,
som erfordras för att få budgeten balan -

serad. Men det är alldeles uppenbart att
man inte kan göra det utan att taga
hänsyn till verkningarna ur nykterhetssynpunkt.
Dessa verkningar har från
herr Erikssons sida och även från herr
Elofssons sida, efter vad jag förstår,
mäkta överdrivits. Man talar om riskerna
för en ökad hembränning. Jag vet
inte, om det pågår någon egentlig hembränning
här i landet. I varje fall har
tidningarna, som brukar ta vara på allt
sådant, mycket litet att berätta från den
fronten. Innan man talar om risken för
en ökad hembränning, måste man väl
göra en jämförelse med den prisökning
som nu skulle ske beträffande spriten.
För en flaska renat — och man skall
väl jämföra med den enklaste och billigaste
spritsorten och inte med den dyrbara
utländska konjaken, whiskyn eller
ginen — blir det en höjning med 2 kronor
45 öre per liter eller, om man räknar
med att det är tjugo 5-centilitrar i
en flaska, 12 öre snapsen. Att denna ökning
skulle betyda att svenska folket
till stor del blev hembrännare, har jag
utomordentligt svårt att förstå eller tro.
Det svenska folkets allmänna levnadsstandard
är lyckligtvis nu så stor, att
man med denna ökning av priset inte
gör någon avsevärd del till hembrännare.
Men smugglingen, säger man, är en
mycket farlig sak. Ja, men här får man
först erinra sig att det inte finns någon
makt i detta land som har möjlighet att
hindra att riksdagen i år fattar ett beslut,
varigenom motboken avskaffas. Från och
med oktober nästa år blir således därigenom
spritinköpen fria. Jag skulle
knappast tro att någon hemfaller åt
smuggling, när man vet att den langade
spriten — efter vad jag från sakkunnigt
håll erfarit — betingar ett pris av
40 kronor per liter, i vissa fall lär man
vara uppe i 55 kronor per liter, d. v. s.
ungefär detsamma som i kommunisternas
hemland en liter vodka kostar i rubel.
Jag tror alltså inte att man behöver
riskera någon ökad smuggling på grund
av denna höjning av priset för renat
till ungefär 20 kronor litern. Jag tror
att man helt och hållet kan bortse från
dessa risker.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Från vissa reservanters sida —- jag
tänker då närmast på herr Eriksson —
har man varit angelägen att betona att
budgeten skall balanseras. Det har också
här understrukits med all styrka av herr
Eriksson, att budgeten skall balanseras.
Samtidigt föreslår man en sänkning av
inkomsterna. Hur skall detta konststycke
gå ihop? Jo, säger man i ett avsnitt
av reservationen — som herr Eriksson
läste upp och som jag skulle ha lust
att också läsa upp, därför att jag tycker
att det hör till de mera dyrbara delarna
i denna reservation — eftersom kontrollstyrelsen
haft en uppfattning beträffande
inkomsterna av den höjda
spritskatten och riksräkenskapsverket en
annan uppfattning, kan man egentligen
ha vilken uppfattning som helst.

Kontrollstyrelsen — den mest sakkunniga
av dessa institutioner när det gäller
spritskatter — har uppskattat inkomsterna
av rusdrycksförsaljningen till 650
miljoner kronor, under det att riksräkenskapsverket
— utan att jag kan hitta
någon egentlig motivering härför — beräknat
inkomstsiffran till 675 miljoner
kronor. Med anledning av att kontrollstyrelsen
och riksräkenskapsverket kommit
till olika resultat, säger reservanterna,
som saknar både den speciella sakkunskap,
som finnes företrädd hos kontrollstyrelsen,
och den allmänna sakkunskap
beträffande inkomster och utgifter,
som riksräkenskapsverket besitter, och
som alltså anser sig lugnt kunna sätta
ur spel både kontrollstyrelsens och riksräkenskapsverkets
beräkningar, att skatteinkomsterna
antagligen är mycket
högre och att man alltid kan hitta några
tiotal miljoner kronor till. Då man
inte riktigt litar på sina egna tankegångar,
säger reservanterna att den
minskning av skatteintäkten, som skulle
bil en följd av den av reservanterna
föreslagna skattehöjningen, skulle
kunna inrymmas inom den felmarginal,
som man alltid kan räkna med
på detta område. Det skulle vara ytterst
farligt, om riksdagen allmänt hade
den uppfattningen att alla ökade
krav på utgifter skulle kunna klaras av
inom felmarginalen. På detta sätt kan

man inte bara skapa möjligheter för täckande
av utgiftshöjningar utan även förminska
möjligheterna genom att låta felmarginalen
verka nedåt. Det kan bli en
tröst för en dålig logiker, om man så
vill.

I denna diskussion har närmast herr
Elofsson givit uttryck åt den synpunkten
—• som man så ofta hört i debatten
i pressen -— att denna skattehöjning
skulle genomföras för att betala sjukförsäkringen.
Jag tycker att ett sådant
resonemang är nonsens. Jag var med en
gång i Göteborgs stadsfullmäktige då det
gällde att bevilja anslag till ett par teatrar
i staden. Några ledamöter hade då,
närmast av religiösa skäl, inte velat ge
understöd åt de teatrar som nu uppbär
sådant understöd, men de sade, alt de
till nöds kunde gå med på att bevilja
teatrarna understöd, om bara medlen
härför togs av nöjesskattemedlen. Stadsfullmäktige,
som inte ville stöta sig med
dessa gamla hyggliga herrar, beslöt att
understödet skulle tas av nöjesskattemedlen.
Dessa ledamöter trodde alt det
på något sätt luktade nöje av de pengar,
som användes på detta sätt, därför att
de flöt in på nöjesindustrien. En känd tes
är ju att pengar luktar inte, och de pengar,
som samlas i statens kassakista ges
ut för olika ändamål. Sjukförsäkringen
kan lika väl betalas av förmögenhetsskattemedel
som av andra medel. De inkomster,
som beräknas flyta in genom
spritskattehöjningen, beräknas til! 70
miljoner kronor, under det att sjukförsäkringen
för statens vidkommande beräknas
kosta omkring 200 miljoner kronor.
Jag anser, att det ytterst billiga resonemanget,
att spritförbrukarna, till
vilka även jag hör, skall betala sjukförsäkringen,
är så ologiskt att det bör tas
bort i detta sammanhang, herr Elofsson.

ålen herr Elofsson undrade också, hur
länge staten skulle fortsätta med att på
detta sätt höja spritskatten. Jag har från
regeringshåll hört, att man hoppas att
man i fortsättningen inte skall behöva
höja skatterna, utan att de ökade inkomsterna
skulle användas för att minska
skatterna. Jag ger denna förhoppning
min välsignelse — om inte alltför önsk -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

värda ändamål därmed skulle trampas
under fotterna —- jag ber att få reservera
mig en smula på denna punkt. Vad har
då utskottet skrivit? Jo, utskottet har
sagt, att det i detta sammanhang bör beaktas,
att en avvägning av spritdrvcksskatterna
nu sker så, att krav inte framkommer,
som inom kort ånyo aktualiserar
höjningar i denna beskattning. De,
son; vet, hur ett utskott — och framför
allt ett så försiktigt utskott som bevillningsutskottet
— skriver, är medvetna
om att det inte bara är en förhoppning
ifrån utskottets sida utan även en mycket
starkt uttalad önskan. Bevillningsutskottet
menar alltså för sin del, att om
nya krav på skattehöjningar av denna
art framställes, skall utskottet —- såvida
into något alldeles oförutsett inträffar —
vara ytterst hårdflirtat när det gäller
att gå med på en ytterligare höjning.

Detta är emellertid inte bara fråga om
en höjning av skatterna. Det är också en
fråga, som för mig är mycket betydelsefull,
nämligen frågan om en omläggning
av rusdrycksbeskattningen, en omläggning,
varigenom man ger sig in på nya
vägar, som man förut egentligen inte
beträtt, åtminstone inte så målmedvetet.
Man försöker nämligen att avväga beskattningen
efter den risk ur nykterhetssynpunkt,
som finns vid användandet av
de olika rusdryckerna. Det är anledningen
till att man beskattar de alkoholslarkare
spritdryckerna mer än de
alkoholsvaga. Detta medför att renat
brännvin kommer att drabbas av eu lägre
beskattning än de starkare sorterna,
akvavit och konjak. Enligt min mening
är avsikten god; om det kan föra något
gott med sig, bör man i varje fall göra
ett försök.

Men det stannar inte vid det, utan
man vill också avväga beskattningen så,
att starkvin blir mindre beskattat än
spritdryckerna och lättvin mindre beskattat
än starkviner. För att ta ett exempel
skulle medelpriset på spritdrycker,
skatten inberäknad, bli 20 kronor
och 73 öre, på starkviner 11 kronor och
35 öre och på lättviner 8 kronor och 20
öre, allt räknat per liter. Det är alltså
en avvägning, varigenom man vill för -

söka att få folk, när det gäller spritdrycker,
över till de mindre starka sorterna
och om möjligt över till starkvin i stället
för spritdrycker, till lättare viner i
stället för starkvin. Det är på denna
punkt som vi väntar att den nya ölbeskattningen
alltså skall kunna sätta in.
Jag vill minnas att det från finansministerns
sida uttalats, att han ämnar genomföra
en reform i ungefär den riktning
som jag här skisserat. En spridning
av beskattningen efter denna princip
tror jag är synnerligen önskvärd, och
den får mitt stöd. Det är inte bara i fråga
om själva omsättningsskatten som detta
gäller, utan det förhåller sig på samma
sätt i fråga om utskänkningspriserna.
Man beräknar skatteprocenttalet till
40 procent när det gäller spritdryckerna,
till 30 procent när det gäller starkvinerna,
men i fråga om lättvinerna beräknas
ingen utskänkningsskatt alls.
Detta betyder ju, att det måste bli en
prissänkning på de lätta vinerna på restaurangerna,
och utskottet har understrukit
att man bör se till, att denna
prissänkning verkligen äger rum. Jag
skulle vilja tillägga att någon verklig reform
inte nås, förrän man också tar bort
restauratörernas rätt att när det gäller
lättvinerna lägga på de priser de önskar.

Herr talman! Med hänsyn till behovet
av att skaffa dessa pengar, med hänsyn
till den nykterhetsreform som skymtar
bakom det hela och med hänsyn till
avvägningen av beskattningen alltefter
spritens alkoholstyrka finner jag att utskottets
rekommendation i det stora hela
och i allt väsentligt för Kungl. Maj:ts
förslag bör följas av riksdagens första
kammare. Jag ber att få yrka bifall till
detta förslag.

Herr IIUSS (fp):

Herr talman! Utskottets talesman herr
Sjödahl har tydligen ansett det vara fullt
i sin ordning att denna skatteproposition
kommer före den egentliga propositionen
om nykterhetslagstiftningen. Jag
tror att det var herr Elofsson i Vä som
framhöll, att detta inte var riktigt, och

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

jag vill gå ännu ett steg längre och säga
att det är helt förkastligt att ta upp en
del av detta stora frågekomplex till lösning
utan anslutning till hela den stora
frågan om nykterhetslagstiftningen.

Nu menar herr Sjödahl att skatterna
är nödvändiga för att budgeten skall gå
ihop och att vi därför måste ta propositionen.
För egen del vill jag bara göra
den stilla reflexionen, att det väl hade
varit lämpligt att behandla denna proposition
i samband med de förslag till
besparingar som motionsledes kommit
fram på olika håll.

Ett av de andra huvudargumenten är
att spriten blivit billigare de senaste
åren — både herr Elofsson och herr Velander
har varit inne på detta. Jag vill
belysa saken även från en annan synpunkt
och nämna något om prisutvecklingen
då det gäller utminutering av en
liter renat brännvin. Jag tror att det är
åtskilliga av de närvarande som kommer
ihåg, att utminuteringspriset på en
liter renat brännvin under tiden 1929—
1932 var 2 kronor och 65 öre. Det kan
kanske finnas fall, då även en i övrigt
rättrogen socialdemokrat kan hålla med
om att uttrycket »den gamla goda tiden»
kan vara berättigat. Sedan dess har priset
så småningom ökats och föreslås nu
höjt till c:a 20 kronor. När man talar
om att rusdryckerna är »abnormt billiga»
eller inte följt med i prisutvecklingen,
så borde synes det mig, man ha
gått tillbaka till åren omkring 1930. Sedan
dess har priset på rusdrycker stigit
7- å 8-faldigt, medan levnadsomkostnaderna
i övrigt knappast torde ha
ökat mer än tredubbelt. Om man alltså
vill göra en sammanfattning av detta,
kan man säga, att spritvarorna på de senaste
20 åren blivit minst dubbelt dyrare
än andra varor. Vare därmed tillräckligt
talat om att spriten för närvarande
skulle vara alltför billig.

Nu har emellertid finansministern inte
nöjt sig med en höjning motsvarande
hela kostnadsfördyringen sedan 1950,
vilken uppgår till 12,8 procent. Han har
föreslagit ett pris, som är drygt en krona
mer än vad som motsvarar prisutvecklingen
sedan 1950. Under sådana

förhållanden måste jag anse att de argument,
som man i reservation nr II)
anfört mot att sätta siffran så högt som
finansministern gjort, i varje fall är berättigade.

Det har sagts i den allmänna diskussionen,
att konsumenterna av rusdrycker
och tobaksvaror får finna sig i att
betala lyxskatt för dessa varor på samma
sätt som konsumenterna av t. ex.
pälsar och parfym. Nu vill jag verkligen
ställa den frågan, om varor sådana som
sprit och tobak, som användes av mer
än hälften av vår befolkning, verkligen
kan betraktas som några lyxvaror. Frågar
man t. ex. några arbetare, får man
i regel det svaret, att det är visst inte
några lyxvaror.

Jag skall be att få komplettera den
utredning, som herr Velander gjorde rörande
de indirekta skatternas inverkan
på den totala beskattningen och i synnerhet
den verkan, som den nu föreslagna
skattehöjningen skulle få. En arbetare
eller tjänsteman med en beskattningsbar
inkomst i Stockholm av 8 000
kronor har en statlig inkomstskatt av
1 320 kronor. Dricker han tre liter sprit
i månaden, vilket får anses vara eu
ganska måttlig konsumtion — något vin
är inte inräknad — blir skatten härför
f. n. ungefär 470 kronor och med den
ökning, som nu föreslås c:a 600 kronor.
Man glömmer emellertid ofta skatten
för tobak. Jag tycker att tobaksskatten
över huvud taget har fått ett alltför
litet rum i denna debatt. Det är ju allmänt
bekant att ungefär tre fjärdedelar
av kostnaden för en cirgarrett utgöres
av skatt. När vi har rökt en cigarrett
till tre fjärdelalr och är beredda att
slänga bort stumpen, har vi rökt upp
vad som är skatt och bar kvar vad som
är varans egentliga värde. Nåväl, lägger
man nu ihop de indirekta skatterna på
tobak och sprit vid en genomsnittlig
daglig konsumtion av 20 cigarretter å
12 öre styck, vilket inte kan betraktas
som någon onormal konsumtion ■— får
den arbetare, som jag här tog som exempel,
i indirekt skatt till staten på sprit
och tobak erlägga närmare 1 300 kronor.
Med nu föreslagna tillägg skulle

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och
hans indirekta skatt alltså i det närmaste
uppgå till samma höjd som hans
direkta statliga skatt. Det är kanske inte
förmätet att tro att åtminstone den ekonomiskt
beräknande genomsnittssvensk,
som inte använder sprit eller tobak, tycker
att det är ganska skönt att på det
sättet kunna avlasta ungefär en tredjedel
av sin statliga skattebörda på en
tobaks- och spritkonsumerande kamrat.

Den skattehöjning, som man nu föreslår,
har ju dessutom, särskilt om den
kombineras med borttagandet av motboken,
den mycket osympatiska konsekvensen
att det blir en ransonering efter
plånboken. Även det motiv, som här har
framförts redan tidigare, att man skulle
finansiera sjukförsäkringen med dessa
pengar, är ju föga tilltalande. Det är
heller inte med någon högre grad av
säkerhet visat att de kalkyler, som man
här har gjort, verkligen kommer att
hålla. Att det uppkommer ett visst köpmotstånd,
kombinerat med ökad smuggling
och hembränning, den saken är
ganska klar. I den riktningen, åtminstone
vad beträffar hembränning och
.smuggling, har alla polismyndigheter,
som hittills blivit hörda, uttalat sig. Vi
behöver bara döma efter erfarenheterna
i Norge för att finna den utvecklingen
sannolik. Det är en utveckling som, såvitt
jag förstår, helt hade förbigått herr
Sjödahl.

Det hade varit av värde att höra någonting
från bevillningsutskottet om hur
det tänkt sig att saken skulle ordnas,
om man nu inte får in de beräknade 96
miljonerna. Det finns ett färskt exempel
från Norge, där statsinkomsterna är
i fallande. Otvivelaktigt hade det varit
motiverat att bevillningsutskottet tagit
upp även denna fråga, men det har utskottet
inte ansett sig behöva göra. Tydligen
anses det axiomatiskt att dessa
pengar skall komma in. Det är alltså fråga
om någonting liknande en barnatro
på spritens obegränsade värde och innehavarnas
av välfyllda plånböcker ständiga
och villiga beredskap.

Jag vill i detta sammanhang ännu en
gång understryka att tobaksbeskattningen
ingalunda är mindre hård än sprit -

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
beskattningen. Vi torde väl i Sverige för
närvarande lia en av de högsta tobaksbeskattningar
som finns i världen.

Vilken ståndpunkt man nu än intar
till dessa frågor, måste det väl förefalla
som en rätt underlig logisk kullerbytta
att samtidigt räkna med både ökade
spritinkomster och förbättrade nykterhetsförhållanden.
I detta syfte har man
lagt kostnadsfördyringen särskilt på de
starkare spritsorterna, men det underliga
är att man samtidigt räknar med en
oförändrad konsumtion. Det är en uppgift,
som jag tycker vore värd en framstående
illusionist, att visa, lnir en kanin
förblir en kanin på samma gång som
den krymper till en liten råtta. Situationen
måste ju uppenbarligen utveckla
sig på så sätt, att antingen får vi in de
pengar, som utskottet förutsätter, och då
har propositionen inte fyllt sin nykterhetspolitiska
uppgift, eller också får vi
inte in de pengar som man beräknar,
och i så fall har propositionen inte fyllt
den budgetära uppgiften.

Ser man alkoholfrågan från medicinsk
synpunkt, måste man säga att alkoholskadorna,
sedan det nuvarande restriktionssystemet
införts, spelat en relativt
liten roll vid sidan av de stora folksjukdomarna,
kräfta tuberkulos, reumatism,
polio, psykiska sjukdomar o. s. v. Häromdagen
påpekade en författare i Svensk
Läkartidning •— och det är kanske inte
första gången som det har sagts — att
den svåraste folksjukdomen vi har är
övergödning, fettsot. Den, som i 50-årsåldern
eller senare väger 10 kg över
normalvikten, har en överdödlighet av
minst 10 %, och med ökad vikt ökas
procentsiffran. En så stor överdödlighet
tror jag inte att de såsom måttliga betecknade
alkoholförbrukarna har, och
de utgör ju som bekant flertalet av alkoholkonsuinenterna.
Jag kom alt tänka på
den synpunkten, när jag hörde på radiodebatten
häromkvällen, då det gjordes
gällande att spritskatterna var berättigade
bl. a. därför att spritdryckerna
medförde så stora kostnader för det allmänna,
även om vederbörande inte var i
tillfälle att ange någon specificerad summa
vad dessa kostnader skulle uppgå

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

till. Jag kom då till den slutsatsen, att
om man skulle tillämpa dessa synpunkter
på andra liknande konsumtionsvaror,
så skulle en av de befängda konsekvenserna
bli, att vi skulle lägga en särskild
skatt på smör och andra fettämnen,
därför att feta personer uppvisar
en betydligt större dödlighet än sådana
som har normal vikt och därför att
dessa ämnen särskilt bidrar till att öka
fetman.

Herr talman! Jag skall be att få hemställa
om bifall i första hand till mitt
motionsledes framförda yrkande om avslag
på propositionen och i andra hand
till reservationen nr II av herr Eriksson
m. fl.

Herr VELÄNDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta mitt genmäle gäller
herr Sjödahls tidigare anförande. Det
är säkerligen en överraskning för kammarens
ärade ledamöter, att jag inlåter
mig på en polemik mot herr Sjödahl; det
brukar ju annars aldrig inträffa! Jag
kände mig dock manad därtill på grund
av hans uttalande beträffande högerns
inställning i visst hänseende. Han insinuerade
nämligen — jag tycker inte att
ordet är för starkt — att högern nog
kunde förutsättas vilja vara med om att
höja den indirekta beskattningen, ifall
att, vad som därigenom inflöte, finge användas
för att sänka den direkta beskattningen.

Jag får då hänvisa till innehållet av
mitt första anförande och vidare, eftersom
herr Sjödahl ansåg, att det var synnerligen
angeläget, att högern här bekände
kort, ber jag att få återge ingressen
i den motion från högerhåll, som
väl kan betraktas som huvudmotion i
sammanhanget. Den lyder som följer:

»Såsom vi i olika sammanhang tidigare
framhållit, betraktar vi det såsom
en av de väsentligaste uppgifterna i dagens
ekonomiska läge att statens utgifter
effektivt begränsas i syfte att kunna
minska statens krav på del i de enskildas
inkomster. Det bör därför icke utan
tvingande skäl komma i fråga att öka
skattebördan, vare sig fråga är om den

direkta eller den indirekta beskattningen.
Det framstår visserligen såsom mest
angeläget att åstadkomma en lättnad i
fråga om de direkta skatterna, men en
sådan lättnad får enligt vår mening icke
köpas på bekostnad av en motsvarande
höjning av de indirekta skatterna. I den
mån diskussionen kring denna fråga aktualiseras
kring speciella punktskatter,
ter sig förslag till höjningar särskilt
otillfredsställande. Dylika förslag bör i
allmänhet få anstå tills de kan inplaceras
i sitt rätta sammanhang, vilket endast
kan ske i samband med en översyn
av den indirekta beskattningen i
dess helhet. Då en särskild utredning nu
är i arbete för en sådan översyn, är det
principiellt icke önskvärt att till behandling
upptaga en delfråga.»

Med utgångspunkt från det faktum att
en särskild kommitté är sysselsatt med
att utreda frågan om den indirekta beskattningen
i hela dess vidd, hävdade
jag också den meningen, att det hade
varit riktigast, att den i dag här aktuella
frågan över huvud taget icke bort tagas
upp i detta sammanhang.

Beträffande högerns inställning till
frågan om indirekt och direkt beskattning
kan jag komplettera de nyss återgivna
motionsuttalandena med att säga,
att när högern talar om skattesänkning,
syftar man på den totala skattebörda,
som pressar det svenska folket.

Herr Sjödahl undrade, varför liögerreservantcrna
kunde acceptera den höjning
av spritbeskattningen, som kommit
till uttryck i reservationen nr IV till
utskottets utlåtande. Det undgick förmodligen
herr Sjödahl, att jag i mitt första
anförande yttrade, att enligt reservanternas
inställning det måhända hade varit
bättre med inga höjningar alls än
dem som vi nu är beredda godta, även
om dessa för den beskattade allmänheten
innebär en väsentligt lägre beskattning
än regeringsförslaget.

Jag vill vidare säga herr Sjödahl att,
när utredningen angående den indirekta
beskattningen slutförts, är säkerligen högern
beredd att pröva densamma och
att ta konsekvenserna därav.

När högerreservanterna i dagens läge

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

har godtagit någon höjning av spritbeskattningen
har det också skett för att
vi om möjligt skulle få glädjen att vandra
i sällskap med herr Sjödahl. I sitt anförande
den 15 november 1950 i denna
kammare, när vi sista gången var inne
på en höjning av beskattningen av spritdrycker,
hävdade nämligen herr Sjödahl,
att denna beskattning nog var för hög
men att man just då ändå var tvungen
att godtaga den höjningen, som han hade
varit med om att föreslå såsom kommittéledamot.
Med denna herr Sjödahls
inställning, som jag trodde, att han inte
lämnat bakom sig, kunde jag tänka mig,
att han skulle godta en mindre höjning
än som han nyss har talat för. Jag skall
tillåta mig att återge ett brottstycke av
vad herr Sjödahl yttrade vid det tillfället.
Han anförde: »Herr Elofssons beklagande
av att spritbeskattningen har
blivit så hög kan jag i mycket instämma
i; denna beskattning är hög och det är
inte enbart lyckligt. Det kan ju ha sina
lyckosamma biverkningar, det vill jag
inte förneka, men det är inte enbart
lyckligt att denna beskattning nått en
sådan höjd. När man emellertid nu har
haft att välja på, vilket område man
skall lägga den nödvändiga nya beskattningen,
så har jag för min del liksom
utskottet och regeringen — tv vi äro ju
eniga på den punkten, även herr Elofsson,
fastän med en liten smula gnäll —
trots allt ändå tagit en höjning av spritbeskattningen.
»

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! De reservanter, som jag
representerar, beredde herr Sjödahl en
verklig glädjestund genom det sätt på
vilket reservationen skrivits. .Tåg vill
inte förmena herr Sjödahl den glädje
som kan komma honom till del. Vi är
goda vänner, och jag känner mig tillfredsställd
med att han är glad. Tyvärr
kan jag inte motse samma glädje för
min del av herr Sjödahls yttrande. Herr
Sjödahl är alldeles övertygad om att utskottsmajoritetens
förslag är det bättre
när det gäller att åstadkomma balans i
budgeten. På den punkten synes herr

Sjödahl inte ens vilja ta upp till resonemang
de risker som även utskottsmajoritetens
förslag kan innebära. Som jag
tidigare framhöll har man väl på detta
område liksom på alla andra vissa psykologiska
priströsklar som gör det omöjligt
att på förhand beräkna utfallet av
en prissättning. Visserligen har man erfarenhet
av en viss priselasticitet på detta
område, men jag är alldeles övertygad
om att när man har kommit upp till
ett spritpris av denna höjd, kommer ytterligare
ökning att kullkasta tidigare erfarenheter
av priselasticiteten. Därför
tror jag att den reservation, som jag svarar
för, måhända kan ekonomiskt sett
komma att ge lika gott utfall som utskottsmajoritetens
förslag.

Herr Sjödahl accepterar inte heller reservanternas
ståndpunkt att spritpriset
skall anpassas efter den allmänna prisutvecklingen.
Herr Sjödahl gör gällande,
att om riksdagen här i dag intar en
sådan ståndpunkt, har den samtidigt avsvurit
sig sina framtida möjligheter att
rubba spritpriset från andra motiveringar.
Herr Sjödahl representerar den fiskaliska
linjen. Han anser att det är de
statsfinansiella skälen som är de tillräckliga
för att motivera denna höjning. Reservanterna
har funnit finansministerns
skäl för en höjning vara vida starkare.
Finansministern framhåller just vådan
av den relativa prissänkning som har
skett. Denna motivering har vi reservanter
ansett vara fullt berättigad och den,
herr Sjödahl, kommer att kunna accepteras
av alkoholkonsumenterna. De godtar
alldeles säkert ett pris som följer
den allmänna prisutvecklingen.

Vidare, herr talman, anklagade herr
Sjödahl mig för att ha sagt att de spritpriser,
som här föreslås av utskottsmajoriteten,
skulle leda till illegal sprithantering.
Nej, herr Sjödahl, det har jag
aldrig sagt, och jag kommer heller aldrig
att göra det. Jag tror inte på detta,
och jag har följaktligen varken i reservationen
eller i mitt anförande talat därom.
Jag bedömer över huvud taget, herr
talman, inte denna fråga ur nykterhetspolitiska
synpunkter, därför att det kan
jag inte göra. Jag bedömer den utifrån

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

andra synpunkter, skälighetssynpunkter
och synpunkten av vad som kan accepteras
av de människor som ändå skall
köpa denna vara.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Sjödahl sade att det inte fanns någon
risk för hembränning eller smuggling.
Det trodde inte heller den senaste
talaren på. Jag skulle då vilja ställa en
fråga till herr Sjödahl.

Jag sade i mitt anförande, att 200 000
människor i vårt land står under uppsikt
för spritmissbruk, och om den nykterhetslag,
som gäller, följs skall ingen av
dessa ha motbok. Jag vill då fråga herr
Sjödahl: Var får de spriten ifrån? Herr
Sjödahl säger att de betalar 40 kronor
per liter för renat brännvin. De, som
använder sprit och har tilldelning, använder
den ju själva. Då måste ju dessa
människor få spriten av andra.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Velander att när jag tolkade högerreservanternas
uttalande så som jag
gjorde, utgick jag bl. a. från ett yttrande
av högerns mycket framstående ledare
mot herr Hagberg i kommittén för
indirekta skatter. I fråga om behovet
av ökad beskattning uttalade herr Hagberg:
»Endast under den förutsättningen,
att man genom en höjning av den
indirekta beskattningen får möjlighet att
justera den direkta beskattningen i sådan
utsträckning att det totala skattetrycket
blir mindre, är jag i nuvarande läge beredd
att acceptera viss höjning av skattesatserna
för sprit och tobak.» Härmed
måste väl åsyftas en sänkning av den
direkta beskattningen, och med högerns
inställning till skattesänkning för större
inkomsttagare, förmögenhetsägare och
arvtagare vet man vad han åsyftade. Herr
Hagberg tilläde, att han tillstyrkte kommitténs
förslag »med det uttryckliga
förbehållet sålunda att de inkomster för
statsverket, vilka må erhållas genom en

böjning av sprit- och tobaksskatterna,
användes för att åvägabringa största
möjliga sänkning av de direkta skatterna».
Jag skulle kunna tänka mig den
situationen, att man försökte sänka den
direkta skatten för de små inkomsttagarna
mot en viss höjning av den indirekta
skatten. Men i den situationen
står vi inte för närvarande.

Herr Eriksson trodde, att jag bara
hade hänvisat till de fiskaliska synpunkterna.
Tvärtom, jag tyckte att jag underströk
efter bästa förmåga — men det
räckte tydligtvis inte för min vän herr
Eriksson — att jag ansåg för det första
att budgeten måste balanseras och för
det andra att man måste beakta prisutvecklingen.
Om denna sedan kan motivera
en höjning med 2 kronor eller
4 kronor, lade jag mig inte i. Men jag
citerade utskottets utlåtande, som jag
ställt mig bakom. .lag sade tillika att
man måste godta höjningen under beaktande
av den verkan den kan ha ur
nykterhetssynpunkt, och jag diskuterade
detta.

Herr Elofssons uttalande om varifrån
de, som nu missbrukar sprit, får denna
intresserar mig inte i detta fall. I fråga
om hur ökningen av spritbeskattningen
kommer att påverka dem, som lånar
motböckcr eller går till langare, kan jag
ingenting säga med bestämdhet, men
jag har den uppfattningen, att ökningen
av skatten inte alls har någon inverkan
därvidlag.

Herr VELÄNDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Sjödahl, huru han kan finna lämpligt
att i en polemik mot mig här i
kammaren falla tillbaka på ett uttalande,
som har gjorts av annan person i något
tidigare sammanhang och som jag
inte uppmärksammat. Jag kan därför inte
heller gå in på den närmare innebörden
av detta uttalande. I mitt anförande
har jag ju sökt angiva vad som
enligt min mening är högerns inställning.
Den går ut på att vi inte kan skatta
åt en sådan princip som att höja den
indirekta beskattningen för att med

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

r orordningsforslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

hjälp av den ökade avkastningen därav
sänka den direkta beskattningen. För
övrigt har herr Sjödahl framför sig och
har dessutom i bevillningsutskottet haft
tillgång till den motion från högerhåll,
varur jag tillät mig att göra ett citat till
kammarens protokoll.

Herr FRANZON (s):

Herr talman! De olika ståndpunkterna
i denna fråga har ju redovisats nu,
och det kanske inte återstår så mycket
som man kan berika debatten med. Men
studerar man vilka som står bakom utskottets
förslag och vilka som står bakom
reservationen, finner man att partilinjerna
inte följs.

Jag har här ett urklipp ur Dagens Nyheter
från i går. Där refereras en debatt
i Stockholms stadsfullmäktige om
parkeringsplatserna. Dagens Nyheter
konstaterar, att debatten skar igenom
partilinjerna, och skriver: »I övrigt fick
man uppleva att partigränserna bröts,
herrar Huss (fp) mot Yngve Larsson
(fp) och Hans Karlsson (s) mot Thörnlund
(s).» Tidningen tillägger: »Det var
sannerligen en ovanlig kväll.» Något liknande
gäller kanske också denna fråga
på det sättet, att under detta utskottsutlåtande,
som dock rör en skattefråga
och en fråga som alltid föranleder stor
debatt i kammaren, står socialdemokrater,
tre folkpartister och ett par bondeförbundare.
Under en reservation står
två socialdemokrater och en folkpartist.
Det är som sagt ganska ovanligt,
när det rör en skattefråga i riksdagen.
Men det kanske bekräftar, att frågan inte
är någon partifråga, även om varje
parti kanske vill utnyttja den i den kommande
valpolitiska debatten.

Nu tillhör jag utskottsmajoriteten. Innan
jag tagit ståndpunkt till frågan, har
jag noga övervägt de olika skälen. Jag
har varit med i riksdagen vid åtskilliga
tillfällen, då frågan om spritpriserna har
behandlats, och varje gång har man höjt
ett varningens ord. Man har talat om att
inköpen skulle komma att minska, därför
att priserna måste avskräcka, man
har befarat att folk skulle köpa sprit på
illegal väg och man har även varnat för

hembränning. Vi kan väl ändå konstatera
att det tidigare liksom nu har rått
missnöje varje gång spritpriserna ytterligare
höjts, och det tycker jag är förklarligt.
Men vi kan också konstatera att
ingen av dessa förutsägelser, som man
man har skrämt med, har gått i uppfyllelse.
Spritinköpen har minskat strax
efter en prishöjning, men så småningom
har det återgått till en mera normal omfattning.
Jag lämnar åsido frågan, om
detta är glädjande eller inte.

Det är, herr talman, min stora respekt
för en formellt balanserad budget som
gör att jag ansluter mig till propositionen.
Finansministern behövde 96 miljoner
kronor, och dem har han fått på
detta sätt. Somliga säger att inkomstbehovet
hänger ihop med vårt beslut om
sjukförsäkringen, och i någon mån gör
det det, eftersom den reformen belastar
budgeten med nya utgifter. Men vi tar
ju in en summa på 957 miljoner kronor
genom beskattningen av sprit och maltdrycker,
och ingen kan väl klara ut, hur
dessa miljoner fördelar sig på de olika
anslagen, militära, sociala o. s. v. Det
betyder således föga, vart dessa pengar
går. Det gäller att balansera budgeten.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att när utskottet behandlade de olika
motionerna, tog man -— med utgångspunkt
från att man borde vara anhängare
av en formellt balanserad budget,
som bevillningsutskottet alltid, åtminstone
under alla de 16 år jag har tillhört
utskottet, har beflitat sig om att
få till stånd — samtidigt upp frågan om
varifrån man skulle få den behövliga
inkomstökningen, om man inte godtog
de föreslagna spritskattehöjningarna. I
herr Einar Erikssons m. fl. reservation
sägs det att man alltid måste räkna med
en viss felmarginal och att man kanske
kan förlita sig på att budgeten ändå
skulle bli balanserad. Det är ett sätt att
resonera som jag måste säga förvånar
mig, när det framförs från det hållet.
Jag har tidigare hört det anföras från
politiska motståndare — man har ju
alltid diskuterat frågan om vad som skall
anses vara en formellt balanserad budget.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings Man

har också berättat mig inom utskottet
att långt före den tid då jag var
med där har det alltid varit en strängt
iakttagen princip inom bevillningsutskottet
att hålla på en formellt balanserad
budget. Man har också nämnt att det tidigare
hände att bevillningsutskottets
ordförande har fått vandra över till statsutskottet
och statsutskottets ordförande
till bevillningsutskottet, när budgeten
skulle balanseras, för att komma överens
om en ökning eller minskning av
budgeten med några miljoner kronor,
allt i avsikt att formellt balansera den.
Har man uppfattningen att detta är värdefullt
såsom en redovisning för riksdagen,
bör man inte medvetet underbalansera
budgeten i en tid då man inte ur
några andra synpunkter bör göra det.
Då anser jag att man bör hysa den respekten
för budgetens balansering att
man ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag.

En hel del talare har i dag sagt att
det hade varit lyckligare, om man fått
behandla denna fråga samtidigt med
propositionerna om ny nykterhetslagstiftning,
som inom kort kommer på riksdagens
bord. Jag har fattat en del talare
så att hade spritfrågan i sin helhet tagits
upp till debatt, skulle man kanske
lättare ha funnit sig i den föreslagna
skattehöjningen än man gör i dagens
läge, och detta kanske kan vara riktigt.
Jag och många med mig har ju alltid
trott att när frågan om att slopa motboken
och att tilllåta inköp av vilka
kvantiteter som helst kommer upp, kan
ett sådant förslag inte framläggas utan
att det åtföljes av förslag om höjda spritpriser.
Nu kan debatten om motbokens
slopande, som måste bli en lång och
stor debatt, komma att föras utan att
man behöver koppla in frågan om spritpriserna.
Men även om man framlagt
båda dessa frågor i ett sammanhang hade
det nog varit svårt att diskutera dem
samtidigt, ty det förslag som väntas
i fråga om motbokens avskaffande blir
enligt de upplysningar vi har fått ofantligt
stort. Det kommer att framläggas i
inte mindre än nio propositioner, ett utskott
behöver mvcket lång tid för att

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

behandla detta frågekomplex, och säkerligen
blir det i riksdagens sista minut
man får ta ståndpunkt till det. Den nu
behandlade propositionen hör ihop med
det statsfinansiella läget — finansministern
behöver pengarna i budgeten, och
budgeten måste man granska i god tid
innan riksdagen avslutas.

Detta har för mig varit den viktigaste
synpunkten när jag nu gått på utskottsmajoritetens
linje.

Vad sedan beträffar diskussionen om
indexberäkningarna och det berättigade
i att höja priserna så mycket som föreslagits,
skall jag inte gå in på dem, men
jag ansluter mig ändå till utredningsmännens
linje att man inte får betrakta
förslaget som någon realhöjning, detta
med tanke på att övriga varupriser har
höjts kraftigare sedan den senaste spritprishöjningen.
Då räknade kommittén
med en ökning med 25 % eller 4 kronor
per liter. I propositionen föreslås nu genomsnittligt
en höjning med 3 kronor,
och det betyder väl cirka 19 % i stället
för 25. Godtar man prishöjningar på
andra varor anser jag liksom finansministern
att det inte är rätt att den ömtåliga
vara, som spriten är, inte undergår
samma höjning som dessa andra,
när man nu tagit upp frågan ur rent
ekonomisk synpunkt.

Ingen av reservationerna talar om,
varifrån vi skall ta pengarna. 1 högermotionen
säger man ifrån, att det ger
en inkomst på endast 45 miljoner att
följa motionens linje, d. v. s. cirka 50
miljoner mindre än finansminstern behöver.
Herr Einar Eriksson m. fl. säger
däremot, att man bör kunna hålla sig
inom felmarginalen, men de nämner
inget belopp.

Den ende som anvisar en utväg, är
Elofsson i Vä som anser, att man bör
höja priserna på maltdrycker och även
på läskedrycker, vilka höjningar skulle
kompensera bortfallet, om man följer
hans linje. Den frågan kommer tillbaka.
Det har signalerats att i samband med
nykterhetslagstiftningen kommer maltdrycksskatterna
att diskuteras. Om skatten
på den nuvarande pilsnern kommer
att höjas eller om det blir en kraftig

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och
skattehöjning på eventuellt starköl, det
vet vi nu ingenting om.

Det föreliggande förslaget till spritbeskattning
innebär någonting lielt nytt,
någonting som jag anser alldeles riktigt,
nämligen att man beskattar alkohollialten
och inte det vatten som finns i
flaskan. Godtar man den principen, tror
jag knappast man kan höja maltdrycksskatten
så mycket mera när det gäller
pilsnern, och det är tvivelaktigt, om man
över huvud taget kan höja skatten på
läskedryckerna, såvitt detta inte framtvingas
av rent ekonomiska skäl, vilket
framtiden får utvisa.

Bara en sak till, herr talman! Herr
Elofsson kanske i någon mån vilseleder
allmänheten i denna fråga, då han hänvisar
till att finansministern sagt att
6 1/2 procent bör anslås till detaljhandelsmarginal
för omkostnaderna, och då
herr Elofsson på grundval av detta menar,
att finansministern kunde pruta
på denna marginal och kanske då också
något sänka priserna. Jag tror inte
att detta resonemang är medvetet vilseledande
från herr Elofssons sida, men
ser man på inkomsttiteln i budgeten,
finner man, att staten har en inkomst
från detaljhandelsbolagen på 35 miljoner
kronor för detta budgetår, d. v. s.
en höjning med 2 miljoner kronor, och
vad är detta? Det är den vinst som uppstår
genom den marginal på 6 1/2 procent
som nu blir större genom det nya
förslaget. Skall man minska denna marginal
till affärerna, kan man inte heller
redovisa så stort överskott som nu, och
då har man ytterligare en lucka i budgeten
att täcka. Var man skall få de
pengarna ifrån, har herr Elofsson inte
påvisat.

Herr Elofsson säger, att om man ger
systembolaget för mycket pengar, kanske
det slösar mera. Jag har haft tillfälle
att följa det största systembolagets
verksamhet under eu följd av år, och
med den kontroll som finns över verksamheten
när det gäller handhavande av
ekonomien, vågar jag försäkra kammaren
att det inte slösas med medel. Den
största kostnadsposten är motbokskontrollen.
Kostnaderna för denna ingår i

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

marginalen. För alla systembolagen går
motbokskontrollen på sammanlagt mellan
7 och 8 miljoner kronor. Det är en
utgift som kommer att försvinna, när vi
får den nya nykterhetslagstiftningen i
hamn, såvida man inte skall använda
dessa pengar på något annat sätt.

Därmed, herr talman, har jag redovisat
min ståndpunkt och även utskottsmajoritetens,
och med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Sedan nu de olika yrkanden,
som väl kan framkomma, har
blivit ställda och motiverade, kanske det
kan tillåtas mig att litet tala om regeringens
inställning till denna fråga.

Jag vill börja med att deklarera, att
frågan om en skattehöjning icke tagits
upp i regeringen från annan synpunkt
än den rent statsfinansiella. Budgeten
blir icke balanserad utan ett tillskott på
bortemot 100 miljoner kronor, och den
fråga som uppställdes var: Varifrån

skall de pengarna komma?

Man har ju gjort mycken affär av ett
påstående att denna skattehöjning skulle
vara direkt sammanknuten med sjukförsäkringen.
Därom är väl egentligen
ingenting annat att säga, än att beslute*
om sjukförsäkring var det sista beslut
som förra årets riksdag fattade, som
medförde stora automatiska utgiftsstegringar.
Det måste vara på det sättet att
alla statens inkomster skall användas
för att täcka alla statens utgifter. Vi har
bara ett undantag i vår budget; det är
bilbeskattning, vägunderhåll och vägbyggnad,
och vi skall inte ha flera sådana
specialbudgeter.

När det alltså gällde att finna en möjlighet
att få in bortemot 100 miljoner
kronor, fick man tillgripa en skattehöjning.
Det var också klart att den måste
ske genom någon av de traditionella
skatteformer vi har, eftersom det inte
förelåg något förslag om någon ny skattekälla.
Då gällde det att avgöra vid vilken
av de hittillsvarande skattekällorna
en höjning var möjlig, eller kanske rättare
sagt, var de svagaste skälen talade

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

mot en höjning, ty en skattehöjning är
inte något man gör för sitt nöjes skull.

Det är väl ändå inte så många i denna
kammare, att det behövs en hand för att
räkna dem, som i dagens läge skulle vara
för en höjning av den direkta skatten.
Jag tänker inte motivera varför, ty jag
tror det är alldeles onödigt. Men om inte
man kan gå på den direkta skatten, vad
är då närmare till hands än att se över
de indirekta skatter, som är lagda på
umbärliga varor? Och när man ser över
dessa indirekta skatter, ja, då talar de
svagaste skälen mot och de starkaste
skälen för en höjning av skatten på
spritdrycker.

Nu har jag visserligen här i dag fått
höra av herr Huss — han sade det ju
inte direkt, men det måste vara hans
mening — att sprit och tobak inte är
några umbärliga varor, utan att tre liter
i månaden och 20 cigarretter om
dagen måste anses som en högst ordinär
förbrukning. Herr Huss, jag kan skaffa
bättre medicinsk sakkunskap som vederlägger
den uppgiften. Men om herr
Huss skulle ha rätt — vilket han icke
har —- är det klart att det finns anledning
att ompröva frågan om spritbeskattningen,
ty den höga beskattningen på
sprit har alltid haft som biuppgift att
verka nedtryckande på spritbruk och
spritmissbruk. Om man inte utgår från
detta är hela denna beskattning naturligtvis
alldeles för hög. Men utifrån den
utgångspunkten har vi hittills betraktat
denna sak.

Genom penningvärdets starka förändring
efter år 1950 har beskattningen
på spriten blivit relativt sett lindrigare.
Skattens nedtryckande verkan på spritbruk
och spritmissbruk har med naturnödvändighet
blivit svagare. Då uppställer
sig den frågan, om det är ett samhällsintresse
att låta detta tryck på
spritbruk och spritmissbruk minskas.
Vidhåller vi den gamla linjen finns det
väl starka skäl att vi söker upprätthålla
det tryck som denna skatt fick år 1950.

Men, som sagt, man kan naturligtvis
ha delade meningar om det här gäller
umbärliga varor eller ej. Man kan självfallet
också diskutera om de höga skat -

terna verkar nedtryckande på konsumtionen.
Det är mycket svårt för oss att
utifrån våra svenska erfarenheter avgöra
detta, därför att vi har haft relativt
höga spritpriser jämsides med ett ransoneringssystem
genom motboken. Det
är omöjligt att renodla och klargöra vad
den ena eller andra faktorn har för inverkan.
Om vi emellertid går till andra
länder, t. ex. Danmark, där man inte
haft några ransoneringsåtgärder men en
mycket hög spritskatt under 30 års tid,
är utslaget otvetydigt: såväl spritbruk
som spritmissbruk har minskat under inverkan
av denna faktor. Den saken kommer
vi inte ifrån.

Men det är väl lika uppenbart att det
inte går att lösa nykterhetsfrågan med
höga spritskatter. Det har ju inte heller
gått att lösa den med förbud eller med
motboken. Vi måste komma till den slutsatsen,
att för att motarbeta spritbruk
och spritmissbruk måste vi använda ett
otal medel, där varje medel i och för
sig har ganska liten verkan men där den
samlade effekten blir avgörande. Därför
är det inte möjligt att rasera den dammbyggnad
mot spritbruk och spritmissbruk
som vår nuvarande spritbeskattning
utgör. En sak är att vi kan finna
att den inte behöver bli högre, men en
annan sak är att avstå från den verkan
som den redan har.

När jag nu för detta resonemang går
jag ut ifrån som självklart att kammarens
ledamöter är väl underkunniga om
alkoholens inverkan på vårt samhälle
och om alkoholskadorna. Kanhända har
herr IIuss rätt däri, att de medicinska
alkoholskadorna inte är värre än skadorna
genom barnförlamning och andra
folksjukdomar. Men herr Huss kanske
har någon känsla för alkoholbrukets betydande
ekonomiska och sociala skadeverkningar?
Jag tror inte att det sammantaget
finns någon folksjukdom, som
vållar det svenska folket och det svenska
folkhushållet sådana skador som alkoholbruket,
men jag utgår som sagt
ifrån att alla här är införstådda härmed
och att jag för den skull inte behöver
diskutera den sidan av saken närmare.

Jag vill alltså ha sagt, att när man

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

från rent statsfinansiella utgångspunkter
bedömer vilken skattehöjning som lämpligen
bör tillgripas, kan man inte komma
ifrån att de starkaste skälen talar
för att vi i så fall bör välja spritbeskattningen.
Tobaksskatten har fått följa med
— med mindre styrka i argumenten men
också med mindre höjning. Det har heller
inte talats så mycket om den här i
dag, och jag skall inte heller gå in på
den saken.

Jag bestrider således att det finns ett
nykterhetspolitiskt moment i denna skattefråga,
såvida man nu inte anser att vi
skall ändra den ståndpunkt som vi tidigare
intagit.

Men sedan vi väl kommit till den uppfattningen,
att vi fick lita till en höjning
av spritskatterna, uppkom en annan fråga,
nämligen det väckta förslaget huruvida
man skulle lägga om spritbeskattningen
att gälla en beskattning efter alkoholhalt.
Det är klart att man kan säga,
att det egentligen är någonting som inte
behövde vara med här, ty det är en
klart nykterhetspolitisk fråga och borde
väl ha kommit i samband med den stora
nykterhetspropositionen. Det kan naturligtvis
diskuteras. Sedan förslaget hade
varit ute på remiss förelåg det emellertid
en sådan samstämmighet från alla
hörda myndigheter — alla tyckte att en
beskattning efter alkoholhalt var en riktig
princip — att jag inte räknade med
att den föreslagna omläggningen skulle
möta något motstånd. Då vi nu ändå
skulle röra vid spritbeskattningen ansåg
jag därför att vi kunde ta upp denna
fråga samtidigt, vilket ju innebär en
teknisk fördel. Det var skälet till att detta
moment kom med.

När man talar om spritbeskattningen
kan man väl inte heller se bort ifrån
att alla skatter på umbärliga varor har
ett drag av frivillighet. Här talas ju vitt
och brett om att svenska folkets stora
massa består av skötsamma människor,
som väl kan ta vara på sig själva och
som kan bruka sprit med omdöme och
måttlighet. Det är naturligtvis riktigt.
Men därav följer väl också att den stora
massan av Sveriges folk har tillräckligt
omdöme för att fråga sig själv: Har jag

råd att betala den skattehöjning, som här
är föreslagen, eller har jag det inte?
Den som inte har råd kan ju komma
ifrån skattehöjningen genom att minska
sin konsumtion. Även om herr Huss anser
att tre liter i månaden är en ganska
ordinär förbrukning, skulle jag inte tro
att någon tycker att det skulle ske någon
egentlig skada, om människor nöjde
sig med 2,5 liter. Minskar den, som har
den högsta tilldelningen på motboken,
sin konsumtion med sex liter per år, så
blir det ingen skattehöjning för lians
del. När nu herr Huss subsidiärt anslutit
sig till herr Eriksson blir enligt det
förslaget skillnaden två liter om året.
Det blir det hela. Om alltså folk, som
tycker att herr Erikssons linje är den
rätta, bestämmer sig för att bara använda
34 liter om året, så blir deras spritkonsumton
inte dyrare än enligt propositionen.

Nu vet vi av erfarenhet att våra spritskatter
inte kommer att bli så höga genom
omläggningen, att den medför eu
så stor minskning av förbrukningen, att
det blir mindre inkomster för staten än
vi räknar med. Men det är en sak för
sig. Man kan ändå inte komma ifrån att
när människorna, den stora majoriteten
av Sveriges befolkning, bestämmer sig
för att köpa ut lika mycket sprit som
förut till det högre priset, så har de ju
också gjort den bedömningen, att de
kan betala detta högre pris, vill betala
det och bär råd att betala det. Man kan
väl ändå inte komma ifrån att på det
sättet en skatt på en umbärlig vara i alla
fall har vissa förmildrande drag jämfört
med den direkta skatten, som är en
tvångsskatt, eller jämfört med tullar,
margarinaccis och liknande, vilka ligger
direkt på varor, som människorna måste
köpa för att leva.

Nu har i den reservation, som herr
Einar Eriksson m. fl. avgivit, inte gjorts
någon invändning mot den huvudtes,
som finns i den kungl. propositionen,
nämligen att man borde återställa spritens
realpris till vad det var år 1950.
Men i reservationen göres gällande att i
propositionen har räknats fel — det
har inte varit en sådan försämring av

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

penningvärdet, som Kungl. Maj:t har
räknat med, utan den har varit väsentligt
mindre, nämligen 12,8 procent.

Jag vill gentemot detta säga, att det
kom fram en proposition på hösten 1950
i ett indexläge av 171. Det beslutades en
höjning av spritskatten. Den trädde i
kraft den 1 december 1950. Den 15 januari
fick vi veta vad levnadskostnaderna
var för december 1950. De var 171.
Nu gör herr Eriksson — eller rättare
sagt herrar Kollberg och Aastrup -— på
det viset, att de går fram till mars 1951
och tar det indextal, som då förelåg.
Att de gör det motiverar de med att
skatten var avpassad för en tänkt höjning
av prisläget. Man har inte funnit
något annat belägg härför än vad kontrollstyrelsen
sade i sitt förslag, nämligen
att man inte behöver vara så förfärligt
rädd för hembränning och smuggling,
därför att vid avtalsförhandlingarna
vid nyår kommer lönerna sannolikt
att stiga. Men det är det enda som skulle
visa, att vi hade förtidsdiskonterat prisstegringen
från år 1950. Det är verkligen
ett gungfly man står på!

Nu tillåter man sig alltså från reservanternas
sida att säga, att skatten blir
högre med Kungl. Maj :ts förslag än vad
som svarar mot penningvärdesförsämringen.
Det gör den inte! Herr Sjödahl
bär framhållit, att penningvärdesförsämringen
var bortemot 25 procent, medan
skattehöjningen ju är 20 procent.
Det blir alltså snarast en minskning. Nej,
då var det någonting annat år 1950.

Det sägs nu från en del håll, att det
föreliggande förslaget leder till hembränning
och smuggling. Ja, det var vi rädda
för år 1950. Och varför? Såsom herr
Eriksson och hans medreservanter säger
fanns det då två alternativ att välja
på, det tredje och det fjärde. Det tredje
var högre, det fjärde lägre. Kontrollstyrelsen
rekommenderade och Kungl.
Maj:t tog det lägre av fruktan för hembränning
och smuggling. Det var inte
så underligt, tv det tredje alternativet innebar
en skattehöjning på 21,5 procent
och det fjärde alternativet en höjning
på 18 procent, och denna höjning skedde
vid ett tillfälle, när penningvärdet se -

dan förra gången skatten fixerades hade
stigit med 5 procent. Den gången, herr
Eriksson, var det fråga om en rejäl skattehöjning,
och då fanns det viss anledning
att befara smuggling och hembränning.
Men det är det inte nu, eftersom
det förslag, som här föreligger från utskottets
sida, inte innebär någonting
annat än att skattens realvärde fastställes
till vad det var den 1 december 1950.

Låt mig emellertid återgå till utgångspunkten
igen. Frågan i dag är alltså, om
här skall beslutas en inkomststegring,
som fyller gapet i budgeten, för att få
till stånd en balanserad budget. Det kan
man ju också ha delade meningar om.
De som roar sig med att rekommendera
en underbalanserad budget kan ju göra
det, men det har ännu ingen gjort. Det
fordras 90 miljoner kronor, av vilka 71
miljoner kommer på spritskatten.

Nu kanske någon säger, att skatten
efter detta blir så hög att det verkligen
blir en minskning i bruket av sprit. Ja,
tänk om det vore så lyckligt! Tänk om
vi med denna skattehöjning hade kommit
dithän att spritbruket verkligen gick
tillbaka! Då skulle jag faktiskt våga acceptera
en underbalansering av budgeten.
Jag skulle med andra ord då förtidsdiskontera
den ökning av nationalinkomsten,
som ett mindre spritbrukande
folk skulle komma att skapa. Jag skulle
faktiskt diskontera den ökning i skatteinkomst,
som en hög produktion då
skulle medföra. Så radikala medel vågar
vi emellertid inte tillgripa, och därför är
inte heller detta förslag så radikalt. Vi
får nog vara glada, om vi med dessa medel
kan hindra eu stegring av spritbruket.
Pengarna kommer nog in — tyvärr.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ta upp frågan, varför denna sak kommer
separat, varför den inte tagits upp
i samband med den stora nykterhetspropositionen.
Jag vill då erinra om att
det om några dagar kommer ett komplex
av propositioner, där huvudpropositionen
är på 637 sidor och har inte mindre
än åtta drabanter. Det är väl ingen som
tror att detta stora material hinner bli
färdigdiskuterat i riksdagen förrän i
denna riksdags sista timme. Det fanns

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

inga tekniska möjligheter för mig att
koppla samman frågan om hur nästa
års budget skall kunna balanseras med
ett förslag, där resultatet inte kommer
fram förrän efler den tidpunkt då jag
måste ha för riksdagen presenterat de
kompletterande beräkningarna rörande
budgeten. Det är inte möjligt att göra
på det sättet, och därför har denna fråga
kunnat tagas för sig själv, så mycket
mer som förslagen i nykterhetsfrågan ju
i allt väsentligt kommer att avse ett
ikraftträdande per den 1 oktober 1955.
Dessa förslag berör sålunda icke budgetåret
1954/55, i vars budget det nu är
fråga om att få balans.

Jag kommer tillbaka till frågan, om vi
skall få dessa 71 miljoner eller ej. Herr
Elofsson vill ju ge dem, men han vill
samtidigt vägra att godkänna principen
om att spritbeskattningen skall läggas
efter alkoholhalt. Jag tror att den principen
är så värdefull, att vi inte kan
släppa den. Jag tror inte vi kan lägga
skatt på läskedrycker och pilsner för att
slippa en beskattning av de starkare
spritdryckerna.

Högerns förslag skall jag inte tala mycket
om — herr Velander har haft det besvärligt
nog som han haft det här en
stund! Det är litet uppseendeväckande
att man inte står för sina gärningar. Nu
skall jag kanske inte tala om högern, därför
att jag vet ju inte om det är högern.
Det är ju här, såsom herr Franzon sade,
en del oreda i partilinjerna, och det är ju
ingen skada med det. Det är kanske
litet oreda i högerlinjen också, inte vet

jag.

Men bakom herr Velanders reservation
finns en motion, och där läser man
i alla händelse att en skattelättnad inte
får »köpas på bekostnad av en motsvarande
höjning av de indirekta skatterna».
Detta är en djärv deklaration, eliuruväl
jag nog lagt märke till ordet »motsvarande»,
herr Velander; det kan ju
hända att listigheten i det hela ligger
just i det ordet. Längre fram i motionen
får man läsa: »Vi har för avsikt att
i annat sammanhang föreslå en sänkning
av den statliga inkomstskatten. I samband
härmed synes det bli nödvändigt

att på annat område få fram en viss
inkomstökning.» Och så föreslår man
höjning med 1 krona per liter.

Det är visserligen sant, herr Velander,
att denna krona inte på något sätt motsvarar
en tioprocentig sänkning av den
direkta skatten. Men man kan väl ändå
inte komma ifrån att högern här har
att lägga sina bitar i ett pussel, där resultaten
skall avpassas pro et contra tills
man kommer fram till att det är möjligt
att sänka den direkta skatten med 10
procent. Och det lär inte kunna bestridas,
att en av dessa pusselbitar är den
ökade inkomst som spritskattens höjning
skulle medföra. Och behövs denna
spritskattehöjning, herr Velander, när
man nu har högerns starka tro på att
det skall vara möjligt att framlägga ett
hållfast förslag om 10 procents sänkning
av inkomstskatten? Tvingar man inte alkoholkonsumenterna,
såsom det sagts i
denna debatt, att ställa sig frågan: »Jaså,
är det vi som skall betala skattesänkningen
för nykteristerna?» Ty det är ju också
ett tema i detta sammanhang, att alkoholkonsumenterna
genom spritskattehöjningen
betalar skatt för nykteristerna.
Men jag skall inte fördjupa mig i den
diskussionen, ehuru jag inte alls är rädd
för att göra det; det skulle antagligen
vara intressant att diskutera frågan inte
minst med herr Huss vid något tillfälle,
då vi får mera gott om tid.

Herr Einar Eriksson vägrar mig 24
miljoner kronor; jag vet inte om herr
Eriksson kan beräkningarna bakom motionen,
men jag kan dem, och jag vet
hur det ligger till. Först och främst anses
det att jag har räknat för optimistiskt,
när jag utgått från en priselasticitet av
0,35; det skulle innebära att skatten ger
8 miljoner mindre än jag räknat med.
Och sedan föreslår reservanterna 1 krona
lägre skatt, vilket enligt deras egna
beräkningar gör 16 miljoner. Detta blir
24 miljoner, antingen jag räknat fel eller
ej, herr Eriksson. Nu har jag nog inte
räknat fel! Kommittén hade som bekant
två alternativ i fråga om priselasticiteten,
0,3 och 0,4. Det fanns skäl för bägge
alternativen, och vi valde 0,35, vilket
böra vara tämligen väl avvägt. Det är

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt a rusdrycker m. m.

24 miljoner herr Erikssson vägrar mig,
och man talar om att detta ligger inom
felmarginalen. Säg mig, herr Eriksson:
Hur många av anslagen i riksstaten och
av statens inkomstposter kommer väl
inte då att ligga inom felmarginalen?
Det blir en lustig dans med budgetpolitiken
i denna riksdag, om man mera
allmänt börjar resonera på det sättet,
att en inkomst eller utgift på 25 miljoner
ligger inom felmarginalen och inte är
något att bry sig om! Det får nog bli
nya toner i svensk finanspolitik, innan
man kan tillämpa sådana principer. Jag
tror att vi, som tillhör det gamla gardet,
inte precis är intresserade av att gå över
till en sådan lättfärdighet.

Eftersom det inte finns några starka
skäl mot skattehöjningen och eftersom
den erfordras för att vi skall kunna få
en hyggligt balanserad budget, hemställer
jag, herr talman, att denna kammare
ville besluta i enlighet med utskottets
förslag.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern framhöll
att min uppgift, att 20 cigarretter
per dag skulle vara ungefär en normal
konsumtion, lätt kunde gendrivas av annan
medicinsk expertis. Men, herr Sköld,
detta är inte någon medicinsk fråga,
utan en statistisk fråga. Den är i lika
hög grad en statistisk fråga som om herr
Sköld anser att genomsnittskonsumtionen
av ägg per dag och individ i Sverige
är 1 och jag uppskattar den till 0,75. Det
är en fråga som endast kan utredas genom
en gruppundersökning.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag var redan på förhand
inställd på att bli åtskilligt illa åtgången
av finansministern.

Jag har tidigare i mitt anförande sagt
att reservationen uppenbarligen lider av
den svagheten, att ett genomförande av
dess förslag inte skulle tillföra statskassan
de behövliga miljonerna. Jag vågar
emellertid, herr finansminister, inte nu
göra några påståenden — och bär inte

5 Första kammarens protokoll 1954. Nr 7.

heller gjort det tidigare —- om att finansministern
skulle ha räknat fel i sin proposition.
Utan vi har tagit oss friheten
att välja en utgångspunkt för framräkningen
av en höjning av spritpriserna
som vi ansett har kunnat motiveras och,
herr statsråd, accepteras av dem, som
skall betala priset. Jag har tidigare, herr
talman, sagt att alkoholkonsumenterna
alldeles säkert är villiga att acceptera en
höjning av spritpriserna, motiverad på
sakliga grunder. Men de får inte bibringas
den uppfattningen, att det är nykteristerna,
som skall bestämma priset, eller
att det enbart är av fiskaliska skäl som
höjningen genomföres.

Finansministern sade att spritköpen
är frivilliga. En sänkning av förbrukningen
skulle således för den enskilde
betyda, att han kan bibehålla sin nuvarande
beskattning. Den, som förbrukar
tre liter i månaden, sänker sin förbrukning
till två liter och får följaktligen behålla
sin nuvarande beskattning. Men,
herr finansminister, hur går det då att
få in de erforderliga miljonerna? Ty detta
skulle ju totalt sett innebära att man
fick räkna med samma statsinkomst efter
höjningen av spritpriserna som med den
nuvarande beskattningen.

När vi har talat om att man diskonterade
en viss stegring i levnadskostnaderna
genom fastställandet av bl. a. spritpriserna
1950, kanske det är svagt, herr
statsråd, att hänga upp vår motivering
på vad dåvarande finansministern framhöll
i proposition nr 255 vid 1950 års
riksdag, i vilken uttalades, att man med
hänsyn till den omedelbara prisstegringseffekten
på vissa områden av de
väntade lönehöjningarna finge räkna
med en icke oväsentlig förskjutning uppåt
av prisnivån under början på 1951.
Den gången tycks man, enligt vår mening,
ändock ha räknat med en viss diskontering
vid framräkningen av de priser,
som då fastställdes.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Eriksson ställde till
mig frågan, hur det skulle gå att få in
de behövliga miljonerna, om alkoholkon -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och

sumtionen skulle minska. På detta svarade
jag i mitt anförande. Frågan gällde
dén situation som uppkommer, om det
mot all förmodan skulle gå så lyckligt,
att dessa skattehöjningar ledde till en
konsumtionsminskning.

Jag ber i min tur att få ställa en fråga
till herr Eriksson. Herr Eriksson bär
mer än en gång sagt, att den höjning av
spritskatten, som herr Eriksson föreslår,
»accepteras av alkoholkonsumenterna».
Skulle inte herr Eriksson vilja visa mig
den fullmakten! Hur vet herr Eriksson
att de inte accepterar den höjning jag
har föreslagit?

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag får från början erkänna
att jag inte kommer att få känning
av den nya beskattning, som utskottet
i dag föreslår, då jag varken begagnar
sprit eller tobak. Jag har emellertid
begärt ordet, då jag anser att det
beskattningssystem, som sammanhänger
med den föreslagna beskattningen, är
orättfärdigt.

Den indirekta eller dolda skatten, som
lägges direkt på konsumenten, drabbar
främst de små inkomsttagarna med de
stora familjerna. Den träffar den inkomstgrupp,
som i stället behöver få
sin skattebörda lättad. Såsom framgår av
betänkandet är detta endast den första
etappen till förslag om skärpt indirekt
beskattning, som kommer att framläggas
av 1952 års kommitté för indirekt
beskattning. Att man inte längre kan gå
den direkta beskattningens väg är sant,
när det gäller de mindre inkomsttagarna.
Arbetarna känner skattetrycket betydligt
hårdare nu än förr. Den direkta
skatten har nästan fördubblats, och därtill
kommer att just denna grupp får
bära den tyngsta bördan av den indirekta
skatten.

När i dag debatten gäller att genom
böjda skatter skaffa inkomster till staten
är alla partiriktningar utom kommunisterna
ense om att genom den indirekta
skatten skaffa fram dessa pengar. Även
om några variationer på beloppen uppvisas,
är alla eniga om principen, me -

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

dan kommunisterna yrkat avslag. I dag
talas inte om nödvändigheten av skattesänkning
från vare sig högern eller folkpartiet,
men så drabbar ju icke heller
den i dag föresla.gna skattehöjningen
de stora kapitalintressena utan den stora
allmänheten som konsumenter. Även
om det kan sägas, att den föreslagna
skatten drabbar alla lika som konsumenter,
så tages den likväl ut av det stora
flertalet med de låga inkomsterna. Det
blir de 65 procent av inkomsttagarna,
vars årsinkomst understiger 8 000 kronor,
som kommer att få bära den största
bördan.

Den nya skatten kommer att betyda,
att den som köper sin lagliga rätt av
spritdrycker får en ytterligare skattebörda
av omkring 175 kronor enbart för
inköp av sprit. Röker han dessutom cigarretter
ökas skattebelastningen med
mellan 15 och 20 kronor. Tillsammans
får således spritkonsumenten och cigarrettrökaren
en extra skattebörda av omkring
200 kronor per år, om riksdagen
godkänner det framlagda förslaget till
nya sprit- och tobaksskatter.

Den brist i statsbudgeten som finansministern
skall täcka genom den föreslagna
spritskatten beräknas inbringa
omkring 96 miljoner kronor. För vår del
anser vi, att dessa pengar kunnat anskaffas
på annat sätt. Vi har i motioner till
riksdagen framlagt två alternativ, dels
en ökad bolagsbeskattning från 40 till
50 procent, som skulle inbringa dubbelt
det belopp som den nya spritskatten
kommer att ge, och dels en nedskärning
av de höga militära anslagen.

Det kan i detta sammanhang framhållas,
att det svenska folket enligt den
.statliga inkomstberäkningen för budgetåret
1954/55 i indirekt skatt får betala
3 000 miljoner kronor, vilket är 40 procent
av budgeten. Av denna indirekta beskattning
svarar sprit- och tobaksskatten
för halva beloppet eller 1 500 miljoner.
Som jämförelse kan nämnas, att under
år 1952 hela bolagsskatten inte uppgick
till mer än 981 miljoner kronor,
trots de stora vinster som bolagen tillgodogjort
sig under denna tid.

Beträffande motiveringen till att de

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

höga spritpriserna skulle verka nykterhetsfrämjande
måste jag säga, att jag
inte kan dela en sådan uppfattning. Erfarenheten
visar, att restriktioner och
höjda spritpriser inte medför ökad nykterhet
utan i stället leder till svåra sociala
skadeverkningar. Höga spritkostnader
leder till ökad nöd och ökat lidande
för familjer och anhöriga.

En hel del folk uppfattar också den
stora höjning som inträtt på de mera
folkliga sprit- och tobakssorterna som
ren klasspolitik, då finare viner och cigarrer
i allmänhet inte skattebeläggs så
hårt och i vissa fall erhåller skattelättnader.
Skulle de höga priserna vara nykterhetsbefrämjande
skulle utan tvivel det
svenska folket i dag vara helnyktert, men
då så inte är fallet, måste man utgå ifrån
att receptet om höga spritpriser inte
gör den verkan man tänkt sig.

Beträffande den motivering, som framlagts
om att spritpriserna inte skulle ha
höjts i samma takt som övriga priser
och att dess andel av samtliga statliga
inkomster minskat under senare år, får
jag säga, att det är ett cyniskt resonemang.
Redan nu utgör den statliga inkomsten
på sprit och tobak nära en
tredjedel av inkomst- och förmögenhetsskatten.
Borde man inte nu i stället för
att ånyo höja denna skatt införa ett sådant
taxeringssystem, att de miljarder
som nu årligen undandrages beskattning
genom olika transaktioner från bolag och
de stora inkomsttagarna i stället komme
att beskattas. Då skulle troligen ett mångdubbelt
skattebelopp komma staten till
godo.

För övrigt är resonemanget om att
spritpriserna inte stigit i takt med övriga
priser felaktigt. Om man tar år 1939
som utgångspunkt för en jämförelse och
använder socialstyrelsens levnadskostnadsindex
vid beräkningen, så uppgick
detta index för spritdrycker år 1939 till
112, och det hade stigit med 12 procent
från 1935. som då var basår. Men i september
1953 stod index i 337 enheter enligt
samma beräkningsgrunder. Stegringen
sedan 1939 hade alltså varit 200 procent.
Tobakspriset hade under samma
tid stigit med 153 procent. Ytterst få va -

ror har stigit i samma takt som sprit
och tobak. Vart skulle det bära hän, om
så snart en vara stiger i pris alla andra
varor omedelbart skulle höjas i samma
takt. Följden bleve en prisskruv, som
aldrig upphörde att verka.

När löneavtalet slöts i höstas och nu
i vår utlovades en stabilisering av priserna
samt prissänkningar. Sedan nu de
stora löneavtalen slutits och godkänts
med förlitande på detta löfte, föreslår
regeringen dessa höjda priser på spriten,
vilka kommer att medföra de stora
ökade konsumtionsutgifter som jag redan
nämnt.

Erfarenheterna visar också att höga
spritpriser medför en växande illegal
trafik av smuggelsprit och hembränning
med alla dess följder. Jag har svårt att
tro, att de nu föreslagna skattehöjningarna
skulle ge något annat resultat än
ett ökat antal lagbrott i form av smuggling
och hembränning.

De föreslagna skattehöjningarna har
också framkallat protester av en lång
rad både fackliga och politiska organisationer,
däribland även socialdemokratiska
partiorganisationer. Man kräver att
i stället för skattehöjning staten minskar
de enorma försvarsutgifterna och ökar
skatten för företagen och de stora inkomsttagarna.

Även om man nu frångått den första
motiveringen för den höjda sprit- och
tobaksskatten med att den tillkom för att
finansiera sjukförsäkringsreformen och
i stället nu förklarar, att den helt budgetmässigt
tillkommit för att täcka budgetbristen,
blir skattehöjningen inte mera
acceptabel, då den kommer att få bäras
av den minst bärkraftiga delen av
svenska folket.

Med vad jag således framhållit vill
jag, herr talman, yrka bifall till motionen
nr 25 i andra kammaren om avslag
på Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 28.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! För att ingen skall tro
att kommunisterna har en principiellt
avvisande hållning till indirekta skatter,

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Forordmngsforslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

även om herr Norling gör sken av det
här, vill jag erinra om att i hans mönsterland
Sovjet gick enligt officiella rapporter
av statsinkomster på 458 miljarder
rubel inte mindre än 300 miljarder
på indirekta skatter, d. v. s. två tredjedelar.
Jag vill också erinra om att på detaljhandelspriset
på bomullsvaror uttogs
77 procent i omsättningsskatt, på yllevaror
66 procent och på trikåvaror 59
procent etc.

Herr Norling säger, att vi i stället bör
ta ut högre skatter på bolagen. Vet herr
Norling, att om ett bolag har en vinst på
1 miljon kronor, så går 500 000 kronor
till skatt och 500 000 kronor till aktieägarna.
Hos aktieägarna beskattas denna
summa återigen. Det sannolika är, att av
miljonen går 750 000 kronor till skatter,
medan 250 000 stannar kvar hos de enskilda.

Herr Norling framhöll vidare, att man
borde minska på försvarsutgifterna. Ja,
gärna det! Men försök få storebror i öster
att göra början. Han använder 15
procent av nationalinkomsten för försvaret,
medan vi nöjer oss med tredjedelen
av denna procentsats.

Herr NORLING (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl försökte
komma ifrån frågan genom att hänvisa
till vad Sovjetunionen tar in i indirekt
beskattning. Nu känner jag inte till varifrån
herr Sjödahl har fått dessa uppgifter
— jag för min del känner inte till
dem.

Jag vill emellertid säga några ord i
anledning av herr Sjödahls yttrande angående
den indirekta beskattningen i
Sovjetunionen. Här i Sverige tar de som
äger produktionsmedlen ut ett merpris
på alla varor som tillverkas och dessa
merpriser utgår i stora vinster och profiter
till dem som äger produktionsmedlen.
I Sovjetunionen äger staten produktionsmedlen,
och just de vinster, som här
går till privatkapitalismen, motsvaras i
Sovjet av den indirekta beskattningen,
som herr Sjödahl påvisade att man där
tar ut. Dessutom tillkommer, att vi här i
Sverige har ganska höga direkta skatter,

vartill kommer de indirekta skatter, som
staten tar ut av skattebetalarna. Vidare
har vi alltsedan kriget haft stigande priser.
I Sovjetunionen är det mycket låga
skatter, och dessutom har man där företagit
mycket kraftiga prissänkningar på
nästan samtliga konsumvaror, vilket visar
att förhållandena i socialismens land
är de rakt motsatta mot förhållandena i
ett kapitalistiskt land.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar det som
herr Norling sade i slutet av sitt anförande
vill jag nämna, att en liter vodka
1951 kostade 52 rubel, medan priset på
motsvarande vara här kommer att bli
cirka 20 kronor per liter. Är det detta
herr Norling menar när han talar om
»raka motsatsen»?

Herr Norling frågade, varifrån jag
hämtat mina uppgifter. Jo, det är officiella
ryska uppgifter, som lämnats till
ECE, Ekonomiska kommissionen för Europa,
av vilken Sovjetunionen är medlem.

Kerr ENGLUND: (fp):

Herr talman! När man lyssnat till denna
debatt är det inte utan att man blir
pessimistisk beträffande genomslagskraften
hos offentliga utredningar. Frågan
om spritskattens verkningar har varit föremål
för ingående utredningar av två
nykterhetskommittéer, en som arbetade
1928—1934 och som gjorde ingående studier
vid resor till Danmark, och vidare
den senaste nykterhetskommittén, som
ägnat inte mindre än ett femtiotal sidor
åt att närmare fixera dessa verkningar.
Det har skett med de förnämliga matematiska
hjälpmedel, som numera finns
tillgängliga på detta område, och man
har kommit till det resultatet, när man
spaltat bort inflytandet från andra faktorer,
att spritskatten i alla sammanhang
och i alla de stater, som studerats,
varit ett verksamt medel att pressa ned
spritkonsumtionen.

Det anmärkningsvärda är, att denna
nedpressning av konsumtionen icke,

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

som man här i Sverige allmänt tror, är
begränsad till de skötsammaste folkelementen.
Om dessa därför, för att tala
med propositionens språk, har elasticiteten
1, d. v. s. inte ökar sina utgifter för
sprit därför att priset stiger, så gäller
detta också elementen på den motsatta
kanten av helt andra skäl, nämligen därför
att man där på sprit offrar allt som
blir över när de elementära livsbehoven
tillfredsställts och detta oavsett om spriten
är dyr eller billig. Det är detta som
ger en förklaring till den nedgång i missbruket
i samband med spritskattehöjningarna,
som har iakttagits i Danmark
såsom det mest typiska exemplet. Danmark
har, det är en intressant tillfällighet,
haft statistik på den grövsta av alla
alkoholskador som samhället kan registrera,
nämligen delirium tremens, från
1870 och fram till närvarande tid. Från
1870 till 1910 sjönk genomsnittskonsumtionen
i Danmark från 20 till 10 liter per
invånare. Deliriumfrekvensen höll sig
emellertid under denna tid, som hade ett
utomordentligt lågt brännvinspris, konstant.
I denna sänkning av genomsnittskonsumtionen
hade således missbrukarna
under denna period ingen andel.

Men redan när den första prishöjningen
genomfördes i Danmark 1912, vilken
ökade priset på en flaska brännvin från
55 öre till 72 öre, sjönk deliriumfrekvensen
till hälften. När den stora spritskattehöjningen
kom 1917 och 1918 och höjde
priset från 1 krona litern till 12:50, så
reducerades deliriumfrekvensen praktiskt
taget till obefintlighet. Den professor
i psykiatri, som hade att behandla
dessa fall på Köpenhamns hospital, talade
vid tiden före prishöjningen om att
man vadade i delirium tremens. När den
förra svenska nykterhetskommittén efter
prishöjningen intervjuade honom omförhållandena
då, sade han: »Mina herrar,
jag kan inte längre undervisa om delirium
tremens därför att jag inte längre
har något åskådningsmaterial!» Från 500
deliriumfall år 1916, året före skattehöjningen,
minskade deliriumfrekvensen
under 1920-talet till 20 fall, d. v. s. av
100 deliranter försvann de 96. Den föreställningen,
att en spritskattehöjning

skulle lämna missbruket oberört, är sålunda
felaktig. Apropå vårt »ordspråk»
att »brännvinet aldrig kan bli för dyrt»
sade danskarna vid det tillfället och smilade
med sina underfundiga leenden, att
även de hade haft ett sådant ordspråk
före skattehöjningen, men att de inte
längre hade det.

Dessa verkningar kan följas i England,
Holland, Schweiz och Tyskland. Det förvånar
mig att doktor Huss har så bristfälligt
sinne för de möjligheter, som matematiska
relationer bjuder, att han tror
att det är en logisk motsättning att få
både en sänkt spritkonsumtion och en
höjd skatteintäkt. Att elasticiteten ligger
någonstans emellan 0 och 1 och inte vid
1 eller därutöver innebär, att man i detta
fall har ett sällsynt exempel på kombination
av gynnsamma egenskaper,
nämligen den egenskapen hos spritskatten,
att sänkt spritkonsumtion ständigt
går i par med ökad skatteintäkt för finansministern.
Alla finansministrar har
inte varit på det klara med detta. En
holländsk finansminister gjorde en gång
en felspekulation. Men de engelska, som
har varit mera tränade, har aldrig gjort
detta misstag.

Doktor Huss’ anförande var även ur
andra synpunkter anmärkningsvärt. Att
en läkare kan säga, att 36 liter om året
är en rimlig konsumtion hos skötsamma
befolkningselement, måste jag sålunda
betrakta som anmärkningsvärt. Från sekelskiftet
finns en norsk undersökning
som genom stickprov i Oslo lyckades registrera
norrmännens alkoholvanor. Denna
visade att de skötsamma brukarna
genomsnittligt drack 12 liter om året. De
lindriga missbrukarna drack 30 och alkoholisterna
57 liter. Herr Huss’ definition
på ett måttligt bruk befinner sig således
någonstans i gränsområdet mellan
lindrigt missbruk och alkoholism.

Så väsentlig har förbättringen varit i
Danmark, att en parlamentarisk representant
för den danska nykterhetsrörelsen
helt nyligen i en internordisk debatt
— det är ju nykteristerna i ett land som
i allmänhet är missnöjda med förhållandena
— gav den förklaringen, att efter
den danska spritskattehöjningen, som

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

sänkte konsumtionen till något under 1
liter, är spriten icke längre något problem
i Danmark. De svårigheter som finnes
kvar är knutna till ölet. Uttalanden
av likartad innebörd har givits från England.

En detalj i debatten här i dag bar
gällt spritskatten och den olaga handeln.
Vi liar i detta land haft rika erfarenheter
av olaga handel. År 1920 hade vi ett
lågt brännvinspris. Då var det 2 146 förseelser
mot brännvinstillverkningsförordningen.
År 1950 — det sista år för
vilket uppgift föreligger — var siffran
257. Antalet spritbeslag är ungefär detsamma
nu som i början av 20-talet, men
hela spritsmugglingen har ändrat karaktär.
Från att ha varit en kommersiell
spritsmuggling med särskilda spritskonare
avser spritsmugglingen nu små
kvantiteter insmugglade från vanliga
fartyg. Den genomsnittliga beslagsmängden
var under första hälften av 1920-talet 55 liter, och år 1951 var den 2 liter.

Med andra ord, karaktären av denna
olaga hantering har undergått en mycket
gynnsam utveckling. Det kan sättas
i direkt sammanhang med förändringen

1 spritpriset. Hela 1920-talet kämpades
här i landet mot spritsmugglingen. Den
ansågs då så allvarlig, att en sådan kapacitet
som herr Bergvall —- som skall
tala efter mig här — måste avkopplas
från sitt normala arbete för att bli chef
för en särskilt organisation för att bekämpa
spritsmugglingen. Men det behövdes
inte mera, mina damer och herrar,
än att man åren 1932—1933 höjde
skatten så att spritpriset åkte upp från

2 kronor 65 öre till 4 kronor 35 öre för
att den olaga hanteringen skulle helt
och hållet ändra karaktär. Från att tidigare
ha varit en hantering, som byggde
på smuggling, blev det nu en handel
med överlåtelser.

Ett grundelement beträffande denna
olaga hantering är ju att den sker i en
marknad, som har ett väsentligt högre
pris än den laga handelns. Det har redan
herr Sjödahl påmint om. Priset har varit
flera gånger den laga varans pris.
När brännvinet kostade ungefär 3 kro -

nor, kostade smuggelvaran 15 kronor. I
dag kostar den olaga varan fortfarande
ungefär två å tre gånger så mycket som
den laga varan.

Att en så obetydlig prishöjning som
2 kronor 45 öre på renat brännvin skulle
omvandla hela strukturen av den olaga
hanteringen är så osannolikt att man
icke har anledning att räkna med det.
Jag medger visserligen, herr talman, att
det är svårt att följa kontrollstyrelsen
i dess nykterhetspolitiska modeväxlingar.
Men dagens kontrollstyrelse, som har
yttrat sig över herr Henrikssons förslag
och nykterhetskommitténs betänkande,
bar beträffande herr Henrikssons förslag
sagt ifrån att den inte tvekar inför
en prishöjning med 33 procent. Beträffande
nykterhetskommitténs förslag har
kontrollstyrelscn till och med varit en
så utpräglad anhängare av spritbeskattningens
höjning, att styrelsen, även om
motboken skall bibehållas, vill ha en sådan
skattehöjning, att realpriset minst
kommer upp till den högsta efterkrigsnivån
och därefter bibehålies vid denna
nivå. I motsats till reservanterna siktar
kontrollstyrelsen således på den högsta
prisnivån och vill ha ändringar i förhållande
till den.

Dessutom har denna instans, som har
den bästa kännedomen om den olaga
hanteringen, numera kommit till den
ståndpunkten att om man skall avskaffa
motboken, skall man göra en ytterligare
prishöjning av det danska formatet. I
det sammanhanget diskuterar styrelsen
effekten av en sådan prishöjning, som ju
är av en helt annan storleksordning än
den som det här är fråga om, och säger:
»För Sveriges del vill det dock synas,
som om utrymme för närvarande
skulle finnas för en stark höjning av
spritpriserna, utan att någon nämnvärd
ökning på den illegala hanteringen behöver
befaras. För de missbrukare, som
redan nu betala 30—40 kronor eller mera
för en liter brännvin, torde även en
mycket stark prishöjning icke verka avskräckande,
och dess direkta effekt på
det grova missbruket synes därför vara
tvivelaktig.»

Med dessa korta kommentarer har jag

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

berört grundelementen, ABC i fråga om
beskattningens verkan på konsumtion,
missbruk och olaga liandel. Det norska
exempel, som herr Huss var inne på,
skall jag inte trötta kammaren med att
ta upp, inte därför att det inte kan diskuteras
mycket ingående, utan därför
att det betänkande som avgivits av det
norska spritmonopolet fyller så små anspråk
i fråga om utredning. Det är vaga
uttalanden av några poliskommissarier.
En sådan utredning skulle i svensk förvaltning
aldrig ha lagts till grund för
ett bedömande av dessa spörsmål. Det
finns därför ingen anledning att ta upp
det norska betänkandet till mera ingående
övervägande.

Det återstår, herr talman, bara ett enda
spörsmål, och det är det som har varit
poängen i den offentliga debatten. Herr
Eriksson gjorde i sitt första anförande
mycket av just den punkten. Jag är överraskad
över att man när det talas om
en försäkring — vi talar ju om en sjukförsäkring
— kan finna en tankegång
om den ökade risken och en höjd avgift
med hänsyn till denna ökade risk så
onaturlig. Här finns, herr Eriksson, en
rad försäkringsbolag som har en premiedifferentiering
från denna synpunkt.
I detta fall användes alkoholvanans olikhet
som ett indicium på olika risker.
Kunde man skilja riskerna genom fingerprovet
eller på vilket annat sätt som
helst, skulle man lika väl kunna använda
det. Man behöver inte gå och fråga efter
orsakssammanhangen bakom denna
differens i fråga om risken. Man tar
helt enkelt denna differens till utgångspunkt
för olika premiesättningar. Det
finns åtminstone fyra livförsäkringsbolag,
som har skapat speciella grupper
med förmåner vid betalning av premier
till livförsäkring. Det finns ett bilförsäkringsbolag,
numera ett av de allra största
i landet, som kan bjuda sina nyktra
försäkringstagare väsentligt bättre förmåner
därför att de har en skadefrekvens.
som med 35—40 procent understiger
den genomsnittliga.

En tanke, befryndad med herr Erikssons,
var verkligen uppe i försäkringsutredningen
när den skulle behandla des -

sa frågor. Herr Åman var ordförande i
den. Det gjordes några antydningar där
om att det här egentligen var en otillbörlig
förmån; de nyktra bilförarna
skulle egentligen pressas in i den allmänna
bilförsäkringen och bära sin del
av de större skador, som de övriga åstadkom.
Den synpunkten vann emellertid
inte gehör inom utredningen, och den
har icke hindrat Kungl. Maj:t att ge det
företag som har dessa lägre premier ny
koncession.

Jag skulle tro att vi på denna punkt
kommer in på en frågeställning som det
är mycket angeläget att riksdagen någon
gång tar upp till omprövning. Vi har fått
en väldig stegring av alkoholskadorna i
samhället och en stegring av de sociala
förmånerna, som gör att samhället i vidgad
omfattning får, över olika former
av sådana förmåner, betala dessa skador.
Vi har alla varit med om dessa nya socialförsäkringar,
men det är självklart
att vår syn på dem något beror på om
man — med en terminologi som en determinist
kan göra erinringar emot och
som jag, eftersom jag inte här håller en
filosofisk föreläsning, inte skall gå in på
att försöka analysera — bedömer socialvårdsbehovet
som oförvållat eller självförvållat.
Jag upprepar ännu en gång att
jag bara använder dessa termer utan att
för min del ge en definition av dem.

Om det nu är så att en mycket stor
andel av dessa skador — och det har
nykterhetskommittén visat — i någon
rimlig mening är självförvållade och står
i direkt relation till omfattningen av alkoholbruket
hos de drabbade — är det då
i strid med rättsmedvetandet att koppla
in en försäkringsavgift, eller vad man
nu vill kalla det, som gör att de i någon
mån får bestrida kostnaderna för dessa
skador och att inte ta ut det hela över
den direkta skatten?

Jag är mycket förbluffad över högerns
ståndpunkt i detta fall. Här har
högern under många år talat, skrivit och
arbetat för att de svenska spararna inte
skall plundras ut utan favoriseras av staten.
Här har vi en faktor, spritbrukets
omfattning, som har en mycket intim
korrelation till frånvaron av sparsam -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och
het. Är det inte rimligt att ni som tillhör
högern för en gång skull i praktisk
politik satsar på sparsamheten? Vill
ni inte ge de män, som är sparsamma,
några favörer i detta sammanhang? Nykterhetskommitténs
undersökning, som
har fått mycken reklam men som tydligen
inte har lästs av debattörerna här,
visar — och det är ju inte någon absolutistisk
majoritet som står bakom detta,
utan i denna kommitté har absolutisterna
varit i minoritet — att på de
studerade alkoholskadorna går gränsen
för den sociala belastningen icke mellan
s. k. måttliga brukare och missbrukare,
utan den går mellan absolutister och
nästan absolutister. Och för straffregisterkriminaliteten
exempelvis finner man,
om man utnyttjar kommitténs material,
att den till 80 procent är beroende på
överrisken hos alkoholbrukarna, och av
dessa 80 procent ligger 30 på de måttliga.

Jag tror således, att denna opposition
inte är särdeles välgrundad, och jag tror
också, att när den så starkt inriktar sig
mot denna skattehöjning detta delvis beror
på att den icke känner det nu nämnda
sammanhanget.

Man behöver inte på beskattningens
område studera mycket historia för att
finna, att de doktriner i fråga om beskattningen
som nu är för oss självklara,
i sitt initiala skede bedömts som mycket
förkastliga. Den store demokratiske lärofadern
John Stuart Mill t. ex. sade om
inkomstskatten, att den är en mild form
av rofferi från samhällets medlemmar.
Det var positionen då. Jag tror, herr talman,
att en fortsatt analys av orsakssakmanhanget
på dessa områden och en
prövning av rättsmedvetandets reaktion
mot bakgrunden av det faktiska materialet
skall — jag vill inte vara så optimistisk
att jag säger ge mig rätt — men
ändå medföra, att herr Erikssons och
andras påståenden om orättfärdigheten
i denna anordning inte kommer att te
sig så självklara, som de tett sig för
många här i dag och som de tett sig
för många som har protesterat emot finansministerns
och utskottets förslag.

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Englund bestrider
att det föreligger någon logisk motsättning
mellan det budgetära syftet och det
nykterhetspolitiska syftet i denna proposition.
Jag vill då fästa licrr Englunds
uppmärksamhet på att denna motsättning
erkännes även av finansministern.
Han sade, att han inte trodde att hans
spekulationer om ökade statsinkomster
skulle slå fel men att han i sådant fall
skulle finna en tröst i det förhållandet,
att man i stället vunne en ökad nationalinkomst
genom den minskade spritförbrukningen.

Sedan anmärkte herr Englund på att
jag såsom läkare betecknade 36 liter
som en rimlig konsumtion. Jag använde
inte uttrycket rimlig, jag använde uttrycket
ordinär och utgick då helt naturligt
ifrån den ranson som för närvarande
utgör den normala ransonen för
en man över 30 år. Jag vet inte i vilken
omfattning den tas ut, men i mycket stor
utsträckning tar väl män över 30 år ut
sina tre liter i månaden.

Till slut vill jag framhålla, att när herr
Englund säger att vi inte erkänner ett
orsakssammanhang mellan propositionen
och de åsyftade nykterhetspolitiska
verkningarna, måste man komma ihåg
att den nykterhetshistoria som herr Englund
skisserar har utvecklat sig på betydligt
olika sätt i Sverige och Danmark.
I Danmark slog man till med en mycket
stor ökning av skatten på en gång, och
den chockverkan man på det sättet fick
har haft en helt annan effekt än den ökning
med ett par kronor åt gången som
har karakteriserat vår svenska nykterhetspolitik.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Englund besitter
cn utomordentligt stor sakkunskap på
det nykterhetspolitiska området. Den är
imponerande, men den är samtidigt rätt
avskräckande, därför att om man, som
nu herr Englund gjorde, lägger sitt försvar
på den sats han själv präglat, att
det vore ur rättvisesynpunkt riktigt att

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings alkoholkonsumenterna

betalade kostnaderna
för sjukförsäkringen, skulle det
leda till verkligt orimliga konsekvenser.
Herr Englund kan ju med precis samma
skäl säga, att vi bör höja tobaksskatten
därför att det är cigarrettrökarna
som förorsakar de flesta eldsvådorna
här i landet och att de då bör betala
kostnaderna för det svenska brandväsendet.
Dit leder ju ett resonemang av
denna art.

Men det är intressant att lyssna, och
jag tror att om herr Englund tillhörde
den krets av människor som någon gång
tar en snaps, skulle hans statistik och
vetande bli både fylligare och mänskligare.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det är
någon som sagt att cigarrettrökningen
skulle betala brandskadorna. Jag råkade
i radiodebatten citera några finansteoretiker,
vilka som enda försvar för den
indirekta beskattningen anförde sådana
exempel för att visa att en indirekt
skatt kunde vara ett lämpligt bidrag till
täckande av vissa kostnader. Dessa män,
som på alla andra punkter underkände
argumenteringen för en indirekt skatt,
fann således de synpunkter rimliga som
har betingat min ståndpunkt här i dag.
Det betyder naturligtvis inte vare sig för
dessa teoretiker eller för mig att sådana
kategorier som de nämnda skall betala
hela kostnaden.

Beträffande herr Huss är det ju uppenbart,
att han använde det trick som
förordas av Schopenhauer: att använda
orden i två betydelser. Herr Huss talade
om en ordinär konsumtion, och när en
läkare talar om en ordinär konsumtion,
är det ju rimligt att man misstänker, att
han menar en konsumtion som håller
stånd för en läkares prövning och inte
en konsumtion som rent faktiskt är ordinär,
även om den sedan är ett mycket
avancerat missbruk.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag har haft anledning
att flera gånger förut tala här i riksdagen

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

i spritfrågor, och jag skall göra det även
denna gång när det gäller förslaget om
den höjda spritbeskattningen. Jag gör
det därför att jag tycker att det är ett
genomgående drag i svensk diskussion
på detta område, att man utomordentligt
lättsinnigt bagatelliserat frågan om en
höjd spritbeskattning genom att man
rör sig med tesen att på umbärliga varor
kan läggas hur höga skatter som
helst. Finansministern kom åter till detta
resonemang gång på gång.

Ja, mina damer och herrar, vad menas
med umbärliga varor? Det är väl alldeles
självfallet, att i den meningen är spriten
en fullständigt umbärlig vara att vi
inte behöver använda sprit för att tillgodose
något oundgängligt behov för att
leva och existera. Det är alldeles självklart.
Men låt mig ge mig ut på en vandring
från morgonen till kvällen med damer
och herrar ledamöter av första kammaren.
Även med dem som inte är några
specifika sprätthökar och lättsinniga
i fråga om kläder, mat och andra saker
utan mycket spartanska, skall jag från
morgonen och till kvällen konstatera, att
ni förbrukar massor av varor som är
umbärliga i den stränga meningen att
de icke är nödvändiga för människans
uppehälle och livets fortbestånd. Hela
begreppet umbärliga varor är enligt min
mening vida överansträngt i debatten.
Skall man resonera om skatteproblemen
här, tror jag att man bör ge sig in på
det vida mer realistiska resonemang
som företrädaren till den nuvarande finansministern,
hans partivän herr Wigforss,
använde en gång i en debatt i andra
kammaren — jag har inte kontrollerat
hans ord utan tar dem ur minnet efter
många år — då han utan vidare konstaterade,
att det inte tjänar mycket till att
här stiga upp och tala om att sprit är
en i högsta grad umbärlig vara. När man
skall konstatera vad som är umbärligt
eller oumbärligt, då frågar man inte efter
vad man själv anser vara umbärligt,
utan man går ut och tittar på de breda
samhällslagren i vårt land och ser efter
vad de är villiga att avstå ifrån. Ty det
är det som bör vara vägledande, då man
skall bedöma effekten och verkningarna

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förord ningsförslag ang. omsättnings

av en skatt, när man ser den ur denna
speciella synvinkel. Och ur den synpunkten,
sade han, finner jag det rimligt
och naturligt att man inte heller motiverar
liur höga spritskatter som helst ut
ifrån det resonemanget, att det är frågan
om umbärliga varor.

Det lär nog vara rimligt och riktigt
att öven på detta område göra en avvägning.
Man lär väl få konstatera, att
stora grupper av medborgare i vårt land,
som inte har alltför mycket av detta livets
goda men som är skötsamma, präktiga
och hyggliga människor, kommer att
fortsätta — och detta är ju ytterst alla
de fiskaliska intressenas stora förhoppning
— sin spritkonsumtion i inte alltför
förminskad form utan i tämligen
oförändrad omfattning, och det betyder
med andra ord, att de tar de pengar,
som de använder till sprit, från andra,
understundom nödvändigare behov.

Den synpunkten tycker jag man bör
hålla i minnet i detta sammanhang. Och
när finansministern säger att en skatt
å en umbärlig vara ju alltid har ett drag
av frivillighet över sig, så är det alldeles
riktigt. Det är bara det felet med
det resonemanget att vi i så fall har
förfärligt många frivilliga skatter här i
landet och att, om medborgarna kände
frivilligheten tillräckligt starkt, man
uppenbarligen måste koppla in ett särskilt
konsumtionstvång, om det inte skulle
gå ekonomiskt alldeles på tok. Det är
i icke ringa utsträckning en lek med ord
detta, mina damer och herrar, att tala
om skatt på umbärliga varor. Därmed
bär jag inte reagerat mot att man beskattar
spriten, ty jag tror att man bland
många utvägar måste välja även den att
lägga en skatt på en vara av den typen.

När vi nu diskuterat spritskatterna
här, har en grupp talare bemödat sig
mycket noga att framhålla att vi absolut
inte bör blanda in de nykterhetspolitiska
motiven, ty dem skall vi diskutera nästa
vecka, nästa månad eller om två månader.
Vi bör hålla oss utomordentligt
strängt till de statsfinansiella. Men knappast
någon av dessa talare — jag har
inte hört dem alla — som så mönstergillt
velat dela upp debatten i en nyk -

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
terhetspolitisk och en statsfinansiell debatt,
har hunnit över hälften av sitt anförande,
förrän han snubblat och börjat
röra ihop de nykterhetspolitiska och
de statsfinansiella problemen. Inte heller
den respekterade finansministern
undgick denna sammanblandning — vi
skall inte tala om min vän här bakom
mig, herr Englund. Han talade uteslutande
om nykterhetspolitik, och på sätt och
vis är detta utomordentligt resonligt
från hans utgångspunkter. Låt oss bara
inte påstå att vi renodlar denna debatt
från det nykterhetspolitiska motivet,
ehuru det är opportunt från vissa utgångspunkter
att göra gällande något sådant,
eftersom man i det förslag som
nykterhetskommittén har avlevererat
gjort ett rätt stort nummer av att man
skulle genomföra den stora reformeringen
av svensk nykterhetslagstiftning utan
några höjda spritskatter. Om jag får vara
ytterligt vanvördig, herr talman i första
kammaren, kan jag nämna att jag därvidlag
tillåtit mig använda de gamla kända
orden: Fan tro’t, sa Relling. Och jag
börjar bli bönhörd mycket tidigare än
jag beräknade att bli, ty nu är de nykterhetspolitiska
motiven redan inkopplade
i skattesammanhanget, och massor av
dem som i kommunala församlingar och
på andra håll varit entusiastiska för reformen,
därför att de trott att ingen höjning
av spritskatten skulle komma att
vidlåda den, befinner sig nu i en obehaglig
situation.

Sedan vill jag ge herr Sjödahl en
eloge — vilket jag inte kan ge herr Englund,
som företräder en helt annan uppfattning
i detta avseende — när herr Sjödahl
talar om denna ytterst billiga sammankoppling
av sjukförsäkringen och
spritskatten, som han fann orimlig och
oriktig. Herr Englund fann den helt logisk
och riktig. Men, herr Sjödahl, handen
på hjärtat, låt oss lyssna på den
offentliga debatten, sedan förslaget om
höjda spritskatter kom fram: Särskilt
från socialdemokratiskt håll har man,
det kan inte förnekas, herr Sjödahl, i
viss mån sökt minska impopulariteten
hos den höjda spritskatten genom att
knyta samman den med sjukförsäkring -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt a rusdrycker m. m.

en. Tiden är långt framskriden, och jag
skall inte uppta kammarens tid med att
anföra belägg härför, men om herr Sjödahl
så önskar, står jag gärna till tjänst,
ty jag har papperen här framför mig.
Men det är bara bra, om vi kan göra
slut på denna sammankoppling, tv jag
delar herr Sjödahls uppfattning, att den
är ytterst billig.

I fråga om det resonemang som herr
Englund förde vill jag rekommendera
till kammarens begrundan, vart det skulle
leda om herr Englunds principer vann
tillämpning i andra skattesammanhang
än i fråga om spritskattesystemets utformning.
Vi kan föreställa oss hur det
svenska skattesystemet komme att se ut,
därest herr Englund fick utföra sina resonemang
över hela fältet. Han har dragit
dessa kausalitetslinjer delvis litet
godtyckligt, delvis kanske motiverat.
Tänk er hur det svenska skattesystemet
skulle komma att se ut, om det formades
efter herr Englunds linjer! Min tanke
svindlar faktiskt inför den föreställningen.
Jag vill inte neka till att den
känsla som jag närmast känner är en
skräckblandad ångest för att se herr
Englund som målsman för svensk skattepolitik.
Det skulle nog föra ganska
långt, om vi skulle gå hans väg över
huvud taget.

Tillåt mig sedan, herr talman, att ett
ögonblick snudda vid den nvkterhetspolitiska
synpunkten — jag får väl som
många andra ledamöter här snubbla något.
Där har vi alla de värdefulla statistiska
undersökningar, som herr Englund
varit med om. Det är ett intelligent
genomarbetat material, som en gång
i världen gjorde honom till en trogen
anhängare av förbudet och som under
en tidigare period av hans liv, då Ivan
Bratt framträdde, kom honom att ta livligt
intryck av Ivan Bratts läror. Sedan
har herr Englund kanske i vissa fall blivit
litet mera skeptisk. I fråga om dessa
utredningar om de höjda spritskatterna
och deras nykterhetsfrämjande effekt är
det bara en sak, som för mig framstår
såsom självklar, om över huvud taget
något orsakssammanhang skall gälla,

nämligen att en höjning av priserna
måste under i övrigt lika förhållanden
verka svagast på den, som har det största
begäret till spriten, om jag får använda
det uttrycket, och starkast på den,
för vilken spriten är en umbärlig vara.
Det måste ligga i sakens natur, att under
i övrigt lika förhållanden måste effekten
bli starkare där motståndet är mindre
och svagare där motståndet är större.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten. Jag tror att vi får tillfälle att
diskutera denna fråga ytterligare om en
eller annan månad. Jag vill bara konstatera,
att jag inte är samma övertygade
anhängare som herr Englund till de höjda
spritskatternas system.

Vad de olika förslagen här beträffar
kan jag utan vidare konstatera, att det är
klart att man kan säga, att en penningvärdeförsämring
i och för sig kan motivera,
att man ser över olika skatter,
i detta fall spritskatterna, ty faktum är
ju att den gamla skatteskalan får en
mindre effekt per volymenhet om penningvärdet
sjunker. Jag tycker dock icke
att detta är ett fullgott skäl för att höja
skatterna, ty jag tycker att man understundom
skulle kunna bära med jämnmod,
om några skatter blev lägre tack
vare penningvärdets försämring. Vanligen
medför ju en dylik förändring av
penningvärdet en högre skatt. Jag erkänner
emellertid att den kan vara motiv
för en översyn. Men när man har en så
kraftig beskattning som den svenska
spritskatten utgör, anser jag det absolut
inte rimligt att man höjer den med mera
än som motsvarar penningvärdeförsämringen.
Detta har lett mig fram till den
reservation, som är avgiven av herrar
Einar Eriksson, Brandt och Kollberg.

Det är självklart att man på denna
punkt kan föra det resonemang, som
herr Sköld gjorde, nämligen att man
icke kan leda i bevis, att när man beslöt
sig för den nuvarande spritskatten
hösten 1950, man diskonterade den prisstegring,
som kom första kvartalet 1951.
Man kan naturligtvis inte leverera avgörande
bevis för en sådan diskontering,
men så stark var väl ändå då föreställ -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och
ningen om att en viss prisstegring
skulle komma till stånd, att man över
lag räknade med den, vilket också antytts
i den av herr Einar Eriksson m. fl.
avgivna reservationen.

Jag vill tillägga att till dags dato tillhör
jag de oförbätterliga optimister,
som inte definitivt har gett upp hoppet
om att vi skall kunna få i någon mån
sänkta priser, d. v. s. ett stegrat penningvärde,
vilket ju propagerats för från
många håll. Jag vill inte ge upp det hoppet.
Likaväl som man förra gången
diskonterade en kommande prisstegring
— vilket jag tror att man gjorde -— tycker
jag att den omständigheten, att man
måhända kan räkna med sjunkande priser
i dag, skulle mana till någon försiktighet
med prishöjningar. Från den utgångspunkten
kom jag fram till att det
maximum, som jag kan sträcka mig till,
är den skattehöjning, som föreslås i den
av mig åsyftade reservationen.

Herr Sköld talade mycket emfatiskt
om att det är nödvändigt att höja spritskatten
för att fylla ett hål i budgeten.
Finansministern polemiserade också
kraftigt mot ett uttryck i reservationen,
nämligen att det låg »inom felmarginalen».
Vi får väl fler budgetdebatter längre
fram under denna riksdag och kan
då utförligare diskutera om budgeten är
balanserad eller inte. Tills vidare inskränker
jag mig till att ställa den retoriska
frågan: Tror kammarens ledamöter
att herr Sköld skulle vara urståndsatt
att hålla ett mycket förträffligt
anförande för att motivera att det ur
budgettekniska synpunkter vore fullt försvarligt
att stanna vid reservationens
förslag, om han, när han framlade sin
proposition, hade beslutat sig för att
stanna vid den skattehöjning som föreslås
i den reservation som jag för min
del här förordar? Jag tror herr Sköld
om att ha den kapacitet som behövs för
att visa, att det förslaget fyller de statsfinansiella
anspråken.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herrar Einar Eriksson,
Brandt och Kollberg.

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är angeläget för mig
att framhålla, att den anslutning som jag
tidigare givit det brattska systemet och
som herr Bergvall anspelade på, hade
en helt annan karaktär än den anslutning
som jag för ögonblicket skänker
metoden med höga spritskatter. Emot en
aggressiv tendens i den svenska nykterhetsrörelsen
hävdade jag på sin tid, att
Bratts planer var så intressanta att de
borde få en chans att prövas. Jag var således
anhängare av ett experiment. Det
fanns då inget material, med ledning av
vilket man i förväg kunde bedöma effekten
av detta experiment. Men om jag i
dag är utpräglad anhängare till en hög
spritbeskattning såsom ett nykterhetspolitiskt
instrument, är jag det därför att
det nu är möjligt att på grundval av liknande
experiment i en hel del andra
länder fastställa, att verkningarna av en
hög spritbeskattning varit gynnsamma.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det torde knappast vara
möjligt att över huvud taget diskutera en
sänkning eller höjning av spritpriserna
utan att detta föranleder en ivrig debatt,
då ju meningarna på detta område är
mycket delade.

Det förslag till höjning av spritbeskattningen,
som vi nu har att ta ståndpunkt
till, motiveras med statsfinansiella skäl.
De statsfinansiella synpunkterna är naturligtvis
det viktigaste i detta sammanhang,
men jag hoppas att jag
inte gör herr Bergvall ledsen, om jag
påpekar att även nykterhetspolitiska
synpunkter kan anföras till stöd för en
höjning av spritpriserna. Om man studerar
effekten av de prishöjningar på
sprit som förekommit i andra länder
måste man konstatera, att de höjda priserna
obestridligen haft en nykterhetsfrämjande
effekt. Jag förvånar mig faktiskt
över att man här i Sverige så litet
tycks vilja beakta vad som förekommit
i andra länder på detta område. De som
är motståndare till höjning av spritpriserna
förklarar bara, att de inte tror på

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings de

höga prisernas
effekt. Om vi ser på förhållandena i Danmark,
kan man emellertid konstatera,
att de där tillämpade höga priserna otvivelaktigt
lett till att spritkonsumtionen i
Danmark är mycket mindre iin i vårt
land. Av nykterhetskommitténs betänkande,
del 5, framgår, att konsumtionen av
50-procentig alkohol år 1949 i Sverige
var 5,1 miljoner liter mot blott 1,1 miljon
i Danmark. Den låga siffran för Danmark
är utan tvekan ett resultat av den
prispolitik som där förts.

Jag konstaterar alltså, herr talman, att
den höjning av spritbeskattningen som
nu föreslås främst motiveras av statsfinansiella
skäl, men jag vill understryka
att vi här även kan anlägga nykterhetspolitiska
synpunkter. Härtill kommer
att rättviseskäl måste anses tala för att
den prishöjning som drabbar praktiskt
taget alla andra varor även skall få slå
igenom på spritdryckerna.

När man talar om de statsfinansiella
synpunkterna har den föreslagna höjningen
av spritskatten sammankopplats
med genomförandet av sjukvårdsreformen
på så sätt att man sagt, att man behöver
dessa pengar för att täcka kostnaderna
för den fria sjukvården. Jag vill
dock erinra om att denna sammankoppling
inte är riktig, då vi inte på detta
sätt delar upp inkomsterna i statskassan
på olika specialbudgeter. Även om det
i och för sig vore befogat att alkoholistanstalterna
bekostades med medel från
spritbeskattningen, kan vi inte räkna
på detta sätt. Man skulle ju då också
kunna säga, att kostnaderna för tandläkarhögskolan
och folktandvården borde
täckas av inkomster på chokladskatten.
Hela resonemanget är emellertid felaktigt,
då vi i budgeten inte gör någon
sådan uppdelning av inflytande medel,
Om någon till äventyrs tycker att det
är oriktigt att staten måste ha dessa
pengar för att täcka utgifterna för sjukvårdsreformen,
kan man ju lika bra säga
sig att pengarna från spritskatten skall
användas till att täcka kostnaderna för
vårt försvar eller vårt undervisningsväsen.

I fråga om spritpriserna gjorde herr

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
IIuss vissa jämförelser med början av
1930-talet och konstaterade att de starka
prisstegringarna sedan dess knappast
var befogade. Då frågar man sig, om utgångspunkten
för den jämförelse som
herr Huss gör med början av 1930-talet
är riktig. Men om han kommer fram till
det konstaterandet, tycker jag att resultatet
skulle bli, att han inte skulle acceptera
de nuvarande spritpriserna utan att
han i konsekvens därmed skulle yrka på
en sänkning. Över huvud taget anser jag
att man, när man på detta sätt jämför
olika år, ofta gör sig skyldig till det felet,
att man bara gör jämförelsen utan
att konstatera om man har en riktig utgångspunkt,
men detta är egentligen det
väsentliga, ty annars är det ingen mening
med att göra en dylik jämförelse.

Beträffande sedan denna felmarginal,
som man liksom herr Eriksson talar om,
när man inte riktigt kan få finanserna
att gå ihop, har ju finansministern redan
ställt frågan, vad resultatet skulle
bli, om vi under hela riksdagsperioden
räknade med diverse felmarginaler på
det ena eller det andra anslaget och sedan
mot slutet av maj månad summerade
ihop dem. Det kan självfallet uppstå felmarginaler,
men vi skall väl inte i en viss
fråga redan från början förutsätta att det
har blivit en felmarginal, utan vi måste
väl sträva efter att få balans. Sedan
blir det ju ändå vissa oundvikliga felmarginaler.

Jag skulle sedan också vilja beröra ett
par punkter i herr Huss’ anförande. Jag
tyckte liksom herr Englund att det var
rätt anmärkningsvärt, att herr Huss betecknar
3 liter i månaden som en normal
eller ordinär konsumtion. Herr Huss
svarade finansministern beträffande cigarretterna,
att det inte var någon medicinsk
bedömning utan en statistisk beräkning,
att det användes 20 cigarretter per
individ och dag. Under sådana förhållanden
får man väl tänka sig, att herr Huss
hade någon liknande beräkning beträffande
spriten, vilken också nämndes i
detta sammanhang. Vilken statistisk beräkning
stöder sig herr Huss på, när
han säger att 3 liter i månaden eller
36 liter om året är en normal eller ordi -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och
när konsumtion? Det är ju, herr Huss,
den högsta tilldelning vi har, och då
kan man väl inte säga att en konsumtion
av 3 liter är en normal konsumtion.
Jag kan inte exakt säga hur stor
grupp det är som får denna tilldelning på
3 liter, men om man skall belysa denna
fråga riktigt får man tänka på att detta
är den högsta tillåtna konsumtionen. Dessa
36 liter om året gör i alla fall, om
man räknar med en jämn förbrukning
under året, något mer än 2 snapsar om
dagen. Herr Huss har väl inte tänkt på
hur spriten skulle konsumeras, om det
skulle bli på lördagar och söndagar eller
om det skulle vara en jämn konsumtion.
Det har redan tidigare nämnts, att försäkringsbolagen
i ansökningsblanketterna
frågar: använder ni dagligen sprit?
Det är en så pass viktig sak ur medicinsk
synpunkt, att ett jakande svar på denna
fråga kan föranleda höjda premier. Det
finns också flera försäkringsbolag, vilket
också tidigare framhållits här i dag, som
sagt klart ifrån att deras undersökningar
visat, att de kan ge en lägre premie till
den som är nykterist.

Herr Huss talade om avlastningen av
skatter från nykteristerna till dem som
använder alkohol. Det blir väl tillfälle
att senare återkomma till denna fråga.
Till dess vi kommer fram till den debatten
kanske herr Huss kan beakta, att
det värsta i det fallet inte är utgifterna
för alkoholistanstalter och andra saker
som följer i alkoholens spår utan den
mycket stora sänkningen av produktionen
på grund av spritkonsumtionen. Det
blir en större frånvarofrekvens på måndagar,
en större olycksfallsprocent och
sämre resultat på grund av en större
kassationsprocent. Det är svårt att
beräkna hur stor produktionssänkningen
blir, men jag skulle tro att den
blir betydligt större än hela den utgift
som svenska folket nu lägger på spritoch
maltdryckerna. Det kan ju hända
att vi så småningom får fram siffror i
det fallet, men jag vill konstatera att här
faktiskt föreligger en övervältring av
skatt på nykteristerna från dem som använder
alkohol. Tv om produktionsresultatet
sänkes på det sätt som antag -

utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.
ligen sker, är det nykteristerna som får
vidkännas obehagen av att spritbruket
leder till sådan sänkt produktion.

Herr Huss nämnde att de medicinska
skadorna inte är så stora; jag förmodar
att han inte syftade på alkoholskadorna
över huvud taget, ty här har redan påvisats
att dessa skador är mycket stora.
Nykterhetskommittén har i det fallet
gjort visa konstateranden och säger efter
en sammanfattning, att man finner
de anförda siffrorna vittna om att alkoholmissbruket
har sådan storleksordning,
att det måste ge anledning till
stark uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Vi vet att kommittén inte var
sammansatt av enbart nykterister, och
därför kan det inte vara fråga om någon
subjektiv uppfattning. Yttrandet
bygger i stället på resultatet av de undersökningar
som gjorts.

På grund av det sagda vill jag konstatera,
herr talman, att propositionens
förslag synes välmotiverat ur statsfinansiella
och, jag drar mig inte för att också
säga nykterhetspolitiska synpunkter.
Det innebär en i förhållande till andra
priser rättvis avvägning. Jag kan således
helt och fullt ansluta mig till det tidigare
framförda yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Bengtson
har angripit några av mina synpunkter
och ståndpunkter, vill jag bara helt enkelt
konstatera, att vi båda måste röra oss
med vissa antaganden. Herr Bengtson
sade t. ex., att alkoholbruket leder till
sänkt produktion, men han kunde inte
precisera storleken av denna sänkning.
På samma sätt har det varit, när jag resonerat
om vad jag kallat den ordinära
konsumtionen av sprit och tobak; jag har
utgått från något som man på en höft
kan anse vara vanligt förekommande.
Man kan över huvud taget inte föra en
absolut exakt diskussion på detta område.

Herr Bengtson fann det anmärkningsvärt
att en läkare kallat högsta tilldelningen
rimlig eller normal; jag sade inte
»normal» utan »rimlig». Jag vill en -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

dast framhålla för herr Bengtson, att
denna siffra, tre liter sprit i månaden,
inte inbegriper någon vinkonsumtion
men att sådan förekommer i ganska stor
utsträckning vid sidan av den spritkonsumtion
jag talat om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle avslås; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av Kungl.
Maj :ts i bevillningsutskottets betänkande
nr 12 punkten A 1 behandlade förordningsförslag,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 11.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

2 §.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II) betecknade reservationen.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr IV) såvitt den avser
denna paragraf.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag;
2:o), av herr Elof sson, Gustaf, och herr
Eriksson, att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i
de vid betänkandet avgivna, med I och
II betecknade reservationerna; samt
3:o), av herr Veländer, att kammaren
skulle godkänna det förslag till paragrafens
lydelse, som förordats i den av
honom och herr Nilsson i Svalöv vid betänkandet
anförda, med IV betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestånde omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Eriksson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Förordningsförslag ang. omsättnings- och utskänkningsskatt & rusdrycker m. m.

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 2 § i förevarande
förordningsförslag antager bifall
till herr Velanders yrkande i ämnet, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herrar Gustaf Elofssons och Erikssons
yrkanden i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 72;

Nej — 52.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner bevillningsutskottets
förslag beträffande 2 § av Kungl.
Maj:ts i utskottets betänkande nr 12
punkten A 1 behandlade förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som förordats i den av
herrar Velander och Nilsson i Svalöv
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 94;

Nej — 25.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

3 och 4 §§.

Godkändes.

5 §.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med I) betecknade reservationen.

Herr VELANDER (h):

Jag får hemställa om bifall till den
med IV) betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder förekommit
följande yrkanden: l:o) att förevarande
paragraf skulle godkännas;
2:o), av herr Elof sson, Gustaf, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av honom vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Velander, att kammaren
skulle godkänna det förslag till paragrafens
lydelse, som förordats i den av honom
och herr Nilsson i Svalöv vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 5 § av Kungl.
Maj:ts i bevillningsutskottets betänkande
nr 12 punkten A 1 behandlade förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som förordats i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 25.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
förordnings förslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna .4 2—A 7 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol; samt

nr 14, i anledning av väckt motion
om ändring av 28 § förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om lika lön för män och kvinnor.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion
angående lika lön för män och kvinnor.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 75, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
fru Nilsson och herr Hagberg i Stockholm
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till lag på grundval
av art. 23 moment 2 i den av Förenta Nationerna
år 1948 antagna »Allmän förklaring
om de mänskliga rättigheterna»
samt att sådant förslag måtte framläggas
i så god tid, att lagen — vid bifall av
riksdagen — kunde träda i kraft under
år 1955.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet återgivit det åberopade momentet
i berörda förklaring, så lydande:
»Envar har utan åtskillnad rätt till lika
lön för lika arbete.»

För egen del hade utskottet anfört:

»Förenta Nationernas förklaring om
människans rättigheter har antagits såsom
en gemensam riktlinje för nationella
och internationella åtgärder. Den innehåller
bl. a. en deklaration om lika
lön för lika arbete.

Likalönskommittén har i sitt nyligen
avlämnade betänkande framhållit, att
principen om lika lön i samma befattning
numera genomförts i det statliga
lönesystemet men att dock vissa avvikelser
från likalönsprincipen alltjämt föreligger.
Kommittén bär sammanfattningsvis
uttalat, att den påbörjade utjämningen
av lönerna för män och kvinnor bör
fullföljas snarast möjligt genom successiva
åtgärder. Betänkandet är för närvarande
föremål för remissbehandling. På
den privata arbetsmarknaden har löneutvecklingen
gått i riktning mot större
likställighet mellan män och kvinnor.
Parterna på arbetsmarknaden har principiellt
anslutit sig till likalönsprincipen.
Däremot har de, då de i annat sammanhang
än det nu förevarande yttrat sig i
frågan, avstyrkt, att den reglerades genom
lagstiftning. Utskottet ansluter sig
till denna uppfattning och anser, att frå -

6 Första kammarens protokoll 1954. Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Om lön under extra helgdagar.

gan bör lösas genom fria förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motion,
II: 75, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Herr PERSSON, OLA (k):

Herr talman! Detta ärende hör till
dem, som återkommer år från år. Att
saken upptagits även i år, beror på rådande
missnöje med att likalönsprincipen
för män och kvinnor icke blivit av
riksdagen i lag godkänd och fastställd.

Utskottet har i sin standardskrivning
i anledning av dessa återkommande motioner
även i år sagt, att parterna på
arbetsmarknaden principiellt anslutit sig
till likalönsprincipen men att de avstyrkt
att den reglerades genom lagstiftning,
varför utskottet anslutit sig till
denna uppfattning och ansett, att frågan
borde lösas genom fria förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter. Men
frågan gäller ju att få principen i lag
fastställd. Hur mycket arbetet skall betalas
blir däremot en fråga som arbetsmarknadens
parter har att avgöra.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
nr 75 i andra kammaren.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Såsom herr Persson anfört,
är detta ingen ny fråga, och den
ligger till ungefär precis på samma sätt
som i fjol. En omständighet har emellertid
kommit till. Den kommitté, som
sysslat med frågan om det statliga lönesystemet,
har avgivit ett betänkande,
som är föremål för prövning av olika remissinstanser.
Bland annat detta förhållande
har motiverat utskottets ståndpunkt
utöver vad herr Persson här anfört
beträffande inställningen till lagstiftning
eller icke på detta område. Vi
har olika meningar i detta fall, och det
kommer väl vi att ha i fortsättningen
också.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen anisetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekom -

na yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om lön under extra helgdagar.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion
om lön under extra helgdagar.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 12, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Norling m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till lag angående
arbetsgivares skyldighet att utbetala
lön för extra helgdagar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motion, I: 12, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Utskottet har i år liksom
förra året yrkat avslag på motionen
nr 12 i denna kammare om att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till lag angående
arbetsgivares skyldighet att utbetala lön
för extra helgdagar. Utskottet har motiverat
sitt avslagsyrkande med att denna
fråga inte är en parlamentarisk fråga
utan en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens
parter, som således skulle
falla utom ramen för statsmakternas reglering.
Då i motionen framförts den meningen
att statsmakterna redan infört
principen att besluta om lön för arbetsfria
dagar, nämligen i semesterlagen om
semesterersättning, så anför utskottet att
semesterlagen har utformats med hänsyn
till de särskilda skäl som inverkar vid
bedömningen av denna fråga och att redan
i förarbetena till lagen om semester
av år 1938 framhållits, att lagstiftningen
om semester betraktas som en social
skyddslagstiftning och som ett ur rekrea -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

tionssynpunkt nödvändigt undantag från
den principiella avtalsfriheten.

När bestämmelserna om helgdagars
förläggning ändrades genom 1952 års kalenderreform,
så skedde detta i samband
med en jämnare fördelning av de extra
helgdagarna över hela året. Man ansåg
att ur rekreationssynpunkt det var lämpligt
att förlägga en helgdag mellan midsommar
och jul på så sätt att en ledighet
av två dagar uppstode. För min del betraktar
jag en reform om betalning för
extra helgdagar också som en social
skyddslagstiftning, nämligen skydd mot
inkomstbortfall. Det antal extra helgdagar
per år, under vilka de timavlönade
mister inkomst, uppgår till cirka tolv dagar,
och då detta inkomstbortfall sker
vid tider, då man enligt traditionen förbrukar
mera för uppehället än vanligt,
blir den ekonomiska förlusten så mycket
mera kännbar.

Att frågan om betalning för extra helgdagar
blir mer och mer aktuell på arbetsplatserna,
känner alla till som har
kontakt med arbetarna. Under de senaste
dagarna har Textils avdelning nr 1 i
Norrköping uttalat, att den kräver en
snar lösning av frågan om betalning för
helgdagar. Det skapar en bestående olust
bland kollektivavtalsanställda, när man
ser, att de som arbetar under andra avlöningsformer
inte får vidkännas inkomstminskning
för dessa extra helgdagar,
som enligt statsmakternas beslut
skall vara arbetsfria. Det tryck, som utövas
från arbetsplatserna för att få denna
fråga löst, framgår bl. a. av ett anförande
som Metalls förbundsordförande
Geijer nyligen hållit vid ett möte med
avdelning 1 i Stockholm. I anslutning
till frågan om tryggheten på arbetsplatsen
yttrade förbundsordföranden enligt
referat i pressen: »Ett annat krav som
alltmer tränger sig fram är betalning för
vissa helgdagar. Det är ingen orimlig
tanke och i flertalet europeiska länder
är detta verklighet i större och mindre
grad.» Sverige kommer således långt
ifrån i täten, även om riksdagen skulle
besluta en sådan reform att lön utgår
under helgdagar.

Om lön under extra helgdagar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Utskottet kan i ett avseende
vara överens med herr Norling,
nämligen att det alldeles säkert i många
fall skulle vara till fördel, om lönen utbetalades
på sätt som här är föreslaget.
Jag tror inte, att vederbörande skulle få
större årsinkomst än vad de har med
det nuvarande utbetalningssättet, men
de skulle kanske vinna den fördelen, att
de lättare kunde disponera över sina inkomster.
Enligt utskottets uppfattning är
detta emellertid en så utpräglad avtalsfråga,
att i den mån det finns intresse
bland arbetstagarna för en lösning i den
riktning som herr Norling anser vara
den bästa, så kommer alldeles säkert
krav härom att framföras på avtalsvägen,
och frågan får kanske på så sätt
sin lösning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen;
samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till Svenska spannmålsaktiebolaget.

upphävande av lagen den 28 juni 1935
(nr 455) om emeritilöner för vissa
prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 3, med anledning av vissa
utav Kungl. Maj:t i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54 gjorda
framställningar beträffande lanthushållning
i allmänhet jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Anslag till Svenska spannmålsaktiebolaget.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 68 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 328, av herrar Senander och
Hagberg i Stockholm, vari hemställts,
att riksdagen måtte — under uttalande
av att skäl i nuvarande läge ej förelåge
att täcka uppkomna exportförluster på
brödsäd med statsmedel — fastställa
det under förevarande punkt begärda
reservationsanslaget till 33 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionen II: 328, till Kostnader
i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
68 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Näslund och Widén, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig,
inte minst därför att behandlingen
av de andra frågorna på dagens föredragningslista
dragit långt ut på tiden
men också därför att det blir anledning
att senare i vår återkomma till denna
fråga. Då vi väckt en motion i detta
ärende, vill jag emellertid göra några
korta kommentarer.

I fjol vår beräknade man, att det för
Spannmålsbolagets verksamhet utöver reservationsmedlen
erfordrades en summa
av 33 miljoner kronor. Nu ser vi, att den
ökade skörden och nedgången i världsmarknadspriserna
gör det nödvändigt att
uppräkna anslaget med ytterligare 35
miljoner kronor, som avser att täcka förluster
vid export av 250 000 ton spannmål.
Jag är mycket väl medveten om att
riksdagen genom tidigare beslut i viss
mån är bunden av lämnade garantier.
Vår motion syftar i nuvarande läge till
att markera, att vi vill ha slut på den
politik som så demonstrativt strör ut subventioner
över godsägare och storbönder.
Verkningarna av denna politik belyses
bland annat av det förhållandet, att
priset på jord i de distrikt där man odlar
vete har stigit fantastiskt under senare
år: det talas om priser på upp till
7 000 kronor per har åkerjord.

Det blir som sagt för oss tillfälle att
senare nagelfara detta slag av politik,
och jag nöjer mig därför med att med
denna korta motivering yrka bifall till
vår motion.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Jag har på denna punkt
antecknat en blank reservation till utskottets
utlåtande, och jag skall med
några få ord ange anledningen till denna
reservation. Den har tillkommit för
att markera, att jag och större delen av
den meningsgrupp jag företräder inte
varit med om att utställa den växel,
som riksdagen nu får vara beredd att in -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

lösa. Vi har gång efter annan i såväl reservationer
som motioner fäst uppmärksamheten
på det mindre kloka i att på
ett visst stadium binda spannmålspriserna
på sätt som skett. Nu presenteras
för oss en räkning på denna frikostighet
som slutar på inte mindre än 68 miljoner
kronor. Detta har föranlett mig
att fästa uppmärksamheten på att enigheten
inte varit hundraprocentig, att det
funnits en grupp betänksamma personer,
som inte underlåtit att påpeka detta
tidigare. Detta påpekande motiveras
än kraftigare av att man för några veckor
sedan i Jordbrukarnas Föreningsblad
kunde läsa en enträgen uppmaning
till jordbrukarna av en professor i växtodling,
att de så mycket som möjligt
skulle så vårvete, därför att spannmålspriserna
nu är bundna.

Herr talman! Eftersom vi har anledning
att senare återkomma till denna
sak skall jag nu inte längre uppta tiden.
Jag skall inte heller ställa något yrkande,
tv det är alldeles klart att riksdagsmajoriteten
är förpliktad att infria de
åtaganden den gjort, men jag har känt
mig föranlåten att påminna om dessa saker,
så att de inte helt och hållet skall
falla i glömska.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! I den proposition som
ligger till grund för förevarande utskottsutlåtande
äskas ett anslag på 68
miljoner kronor till täckande av kostnader
i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet, som det
heter i utskottsutlåtandet. I den motion,
till vilken herr Persson nu yrkat bifall,
begäres ett anslag på endast 33 miljoner
kronor. När jag säger bara 33 miljoner
är det i förhållande till vad som äskas
av Kungl. Maj:t. Skillnaden mellan motionens
och propositionens förslag är
alltså 35 miljoner kronor.

Jag skulle vilja fråga herr Persson:
Hur har motionärerna tänkt sig att denna
skillnad på 35 miljoner kronor skulle
täckas? Varifrån skall man ta dessa
pengar? Statsmakterna har ju på sätt
och vis utfäst sig att svara för de kost -

Anslag till Svenska spannmålsaktiebolaget.
nåder och brister, som kan komma att
uppstå för Spannmålsaktiebolaget. Skulle
man nu komma och säga ifrån att vi
inte betalar mer än 33 miljoner, vore
det för mig dunkelt, vad som komme
att inträffa. Kanske man kan få en förklaring
av herr Persson på den punkten?
Han står ju motionärerna nära.

Jag skall inte fortsätta längre utan
ber med dessa få ord, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! I den kommunistmotion
som behandlas i samband med detta utlåtande
från jordbruksutskottet sägs det:
»Vi betecknar det som fullkomligt orimligt,
att statsmakterna med tiotals miljoner
kronor skall premiera den ökning
av spannmålsodlingen utöver landets egna
behov, som godsägare och större
jordbrukare under senare år framdrivit
i rent spekulativt syfte.»

Denna motion har inte lämnat folkpartiet
någon ro, utan även det har måst
bidraga med sitt strå till stacken. Herr
Näslund säger, att folkpartisterna vill
hålla sig fria i denna fråga, ehuru han
inte kan neka till att pengarna måste
betalas.

Jag skall be att få anföra ett par siffror
och vill då nämna, att nettoimporten
av vete till Sverige under 1950—53
utgjorde något över 70 000 ton. Häri ingick
1951 års stora import på grund av
svartrostskadorna och 1952 års import
på grund av de svåra bärgningsförhållandena.
Bland importen må nämnas —
det kan ju kanske intressera herr Persson
— 109 000 ton ryskt vete år 1952,
som kostade omkring 70 kronor per deciton
eif. Det är i mycket stor utsträckning
sådana höga importpriser som har
gjort, att förlusterna har blivit så stora.
Dessutom kan nämnas, att den inhemska
prisnedsättningen i fjol på vete kostade
Spanmålsbolaget 13 miljoner kronor
för det vete som måste inlösas från
lagren.

Sedan kan vi också för exakthetens
skull nämna, att nettoimporten av råg
under samma tid, 1950—1953, uppgick

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Anslag till Svenska spannmålsaktiebolaget.

till cirka 40 000 ton. Detta är en siffra
som kan intressera herr De Geer från
Lesjöfors. Dessa 40 000 ton importerades
nämligen från Argentina och påtvingades
jordbruket på grund av Sveriges
stora fordringar i Argentina för
exporterade industriprodukter. Jag vill
erinra om att herr De Geer i årets remissdebatt
riktade en mycket kraftig anmärkning
mot att Spannmålsbolaget hade
försålt 52 000 ton vete till Brasilien
förra året till priser, som efter då rådande
förhållanden var ganska goda.
Men herr De Geer hade ingenting att anmärka
mot att industrien påtvingade
jordbruket en import år 1951 av 40 000
ton råg från Argentina till ett pris av
ungefär 70 kronor per deciton, vilket nu
innebär en förlust på mer än 40 kronor
per deciton. Vi vet alla, att priset på
brödsädesmarknaden uti i världen har
sjunkit mycket starkt på sista tiden. Från
början av år 1953 till januari 1954 sjönk
t. ex. priset på argentinskt vete från 61
till 40 kronor per deciton och priset på
argentinsk råg från 46 till 24 kronor per
deciton. På så sätt har också exportvärdet
av vårt brödsädesöverskott förra året
sjunkit med ett belopp av inte mindre
än ungefär 75 miljoner kronor. Nu hade
vi ända till år 1950 ett vetepris på endast
30 kronor till odlarna, medan importpriset
då var ungefär 70 kronor.

När man har sådana jämförselsepunkter,
tycker jag inte, att man skall säga
alltför mycket om att spannmålsodlarna,
som det står i kommunistmotionen,
har spekulerat.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag vill bara inlägga en
stilla gensaga mot den föregående talaren,
som sade, att industrien hade tvingat
fram en import av råg och vete från
Argentina. Det har säkert industrien inte
haft någonting med att göra.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Herr Tjällgren frågade
mig, hur det skulle bli, om vårt förslag

skulle vinna gehör. Jag har ju här tidigare
sagt, att vid med vår framstöt vill
bl. a. markera, hur nödvändigt det är
att man får en förändring till stånd när
det gäller politiken inom nämnda område
av jordbruket. Om jag inte är felunderrättad,
arbetar för närvarande en utredning
med prissättningen av jordbrukets
produkter. Senare i vår blir det ju
tillfälle att ytterligare ta ställning till
denna fråga, och jag är övertygad om
att såsom utvecklingen går, måste det bli
en förändring på detta område. Man må
dra fram siffror hur mycket som helst,
men det är dock kända fakta, att spannmålsodlingen
har utvecklats till att bli
oerhört exklusiv, och därför är det väl
skäl i att riksdagen någon gång sätter
stopp för dessa subventioner. Spannmålsodlingen
är ju så exklusiv, att odlarna
mycket väl kan bära de förluster
som uppstår vid export av det överskott
som det här är fråga om. Jag vill erinra
om vad 1947 års jordbruksuppgörelse
stipulerade. Det var en jordbruksuppgörelse
som ju i mycket stor utsträckning
har förvandlats till en kautschukuppgörelse.
Den saken måste förr eller
senare rättas till, och det är främst detta
vi har velat markera med vår framstöt.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Endast ett par ord till
herr Näsgård!

Jag är medveten om att beträffande de
förluster, som bär uppstått på denna import,
kan man diskutera, huruvida de
inte togs till i överkant, men det vänder
vi oss inte mot. Jag gör emellertid bestämt
gällande att de huvudsakligaste
förlusterna uppstått genom att 1952 års
skörd gav ett saluöverskott på över
100 000 ton mera än som beräknats. Där
har vi orsaken till förlusterna, och det
är däremot som vi reagerat. Jag tycker
att vi har så mycket större moralisk rätt
att göra det som man kan påminna sig,
hur det såg ut i hela övre Norrland. Där
var det total missväxt till och med på
vårsäd. Binder man priserna vid vissa
belopp, så medför det en kostnad när

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Anslag till Svenska spannmålsaktiebolaget.

det stora överskottet skall realiseras på
en världsmarknad där priserna är ojämna.
Det kostade 68 miljoner kronor på
ett enda bräde. Jag hoppas, herr talman,
att det är den sista räkningen som presenteras,
men jag är inte riktigt övertygad
om det.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Herr Näslund var mycket
missnöjd över att 1952 års skörd
lämnade ett överskott på 100 000 ton.
Det är att märka att detta överskott i
stor utsträckning tillkom på så sätt, att
kvalitetsbestämmelserna ändrades på
grund av de svåra bärgningsförhållandena.
En betydande del av överskottet
utgjordes av icke kvarnduglig vara. 1951
hade vi en stor brist därför att svartrosten
härjade. Hur skall spannmålsodlarna,
herr Näslund, kunna precis bestämma,
hur stor skörd de skall få, så
att det varken blir överskott eller brist?
Om det blir brist, kostar det mycket att
importera — det gjorde det 1951 —- och
blir det överskott, kostar detta också
mycket pengar.

Till herr Persson skulle jag bara med
anledning av hans anförande vilja säga,
att han alltså anser det vara riktigt att
förlusten på dessa 40 000 ton råg, som
vi nödgades importera från Argentina
för att åter få industriförsäljningarna dit
i gång, skall betalas av de svenska
spannmålsodlarna.

Till herr De Geer vill jag säga att
hans yttrande här ställer hans missnöjesyttring
under remissdebatten över
att vi hade exporterat vete till Brasilien
i en mera gynnsam dager. Jag förstår av
hans inlägg nu att hans yttrande fälldes,
därför att han inte hade kännedom
om de verkliga förhållandena.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Jag tycker inte att det
är så nödvändigt att herr Näsgård försöker
att vara demagogisk här. Jag har
inte alls sagt att de svenska jordbrukarna
skulle betala förlusten på importen
av råg från Argentina, utan jag talade

om hur förhållandena är nu. De inhemska
priserna på spannmål är numera så
exklusiva, att tidpunkten sannerligen är
inne för jordbrukarna att bära de förluster
som uppstår vid export av den
kvantitet det här är fråga om.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det finns inga skäl att
nu ge sig in i en jordbrukspolitisk debatt
efter det mönster som tycks bli vedertaget
för framtiden. Men jag vill bara
för min del säga att den, som uppträder
icke utan patos, skall sätta in sitt
patos i dess sakliga sammanhang och
låta sin ståndpunkt bli belyst av de reella
fakta om vilka det här rör sig. Om
man för ögonblicket från folkpartiets
och kommunisternas sida hävdar en
skyldighet för det svenska jordbruket
att ta på sig utslagen av en abnorm
världsmarknadssituation, då borde man
ha företrätt samma inställning i ett skede,
då världsmarknadssituationen var en
annan och ur konsumenternas synpunkt
långt ogynnsammare än den är i normala
lägen.

Herr SVEDBERG, LAGE (s):

När jag hör debatten och lyssnar till
herr Svärds anförande, måste jag säga
några ord. När debatten började i detta
ärende tänkte jag: »Högerns representanter
sitter väl i startgroparna för att
påminna kammaren om den ståndpunkt
som högern intog när riksdagen tog ställning
till dessa frågor.» Högern hade vid
det tillfället väckt en motion som gick
ut på att de förluster, som skulle uppstå,
skulle omslutas av jordbrukskalkylen.
Jag väntade att herr Svärd möjligen
skulle påmint om den ståndpunkten i
detta sammanhang.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen.

i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 4, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
viss kronoegendom; och

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, över motioner
angående tillämpningen av lotteriförordningen.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
103 av herr Lundqvist m. fl. och II: 358
av fröken Wetterström och herr Braconier
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att organisation, som kunde påvisas
ha drivit verksamhet eller propaganda
i samhällsfientlig riktning, icke
måtte beviljas lotteritillstånd på grundval
av 2 och 3 §§ i Kungl. Maj:ts lotteriförordning
av den 19 maj 1939.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört: »De av motionärerna
närmast åsyftade förhållandena torde
avse lotterier, som vissa politiska organisationer
beviljats för stöd till sin studieverksamhet.
Utskottet vill erinra om att
frågan om de av Kungl. Maj:t tillämpade
principerna för beviljande av sådana
lotteritillstånd nyligen behandlats i riksdagen.
Våren 1953 besvarade nämligen
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i första kammaren en enkel
fråga av herr Lundqvist och anförde
därvid hl. a. följande:

Alltsedan 1946 har tillstånd regelmässigt
lämnats åt sådana politiska organisationer,
som tillhör ett i riksdagen representerat
parti, att anordna lotterier
till förmån för organisationens studieverksamhet.
Denna praxis har följts
även då det gällt lotterier, som kommunistiska
ungdomsförbundet önskat anordna.
Kungl. Maj:t har sålunda under
året 1946—1952 vid fyra tillfällen beviljat
detta förbund lotteritillstånd. Tillstånd
har emellertid varje gång lämnats
med den inskränkningen, att lottförsäljning
endast får ske genom ungdomsförbundets
egna organisationer.

Utskottet finner sig kunna dela den
av departementschefen deklarerade uppfattningen
angående de principer, efter
vilka sådana lotteritillstånd, varom här
synes vara fråga, bör beviljas.

Utskottet får sålunda hemställa, att de
likalydande motionerna 1:103 och II:
358 ej må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

1) herr Axel Andersson beträffande
motiveringen;

2) herrar Lundqvist och Braconier
samt fru Ewerlöf, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:103 och II: 358,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att organisation, som kunde påvisas
ha drivit verksamhet eller propaganda
i samhällsfientlig riktning, icke
måtte beviljas lotteritillstånd på grundval
av 2 och 3 §§ i Kungl. Maj:ts lotteriförordning
av den 19 maj 1939.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! I lotteriförordningen är
som villkor för erhållande av lotteritillstånd
bl. a. stadgat, att lotteriet skall anordnas
till förmån för »välgörande, kulturellt
eller allmännyttigt ändamål». Mot
detta stadgande har jag givetvis ingenting
att erinra. Emellertid är det ju så

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen.

— vilket även utskottsmajoriteten framhållit
— att sedan år 1946 lotteritillstånd
regelmässigt plägat lämnas åt sådana politiska
organisationer som tillhör ett i
riksdagen representerat parti, varvid lotteriet
förutsatts skola anordnas till förmån
för organisationens studieverksamhet.
Denna praxis har följts även då det
gällt lotterier som kommunistiska ungdomsförbundet
önskat anordna.

Jag kan, herr talman, till nöds förstå
att man, när det senaste stora kriget äntligen
tog slut och liiet var hoppades på
verklig fred och ömsesidig internationell
lojalitet, jag kan till nöds förstå, säger
jag, att man då i nu förevarande avseende
kunde anse det lämpligt att jämställa
samtliga i riksdagen företrädda
partier.

Utvecklingen blev emellertid tyvärr
icke den vi då hoppades på. På område
efter område har vi ju smärtsamt fått
konstatera detta. På olika områden har
vi därför också redan för länge sedan
nödgats radikalt ändra våra planer och
dispositioner. Låt mig här som exempel
endast få peka på utvecklingen på försvarets
område, där vi ju tvingats gå in
för en upprustning som väl ingen kunde
tänka sig vid tiden för krigets slut.

Efter allt som på senare år har inträffat
både inom och utanför vårt land,
måste enligt min övertygelse en annan,
mera realistisk kvalifikationsprincip vara
starkt påkallad även när det gäller
den fråga som nu föreligger till behandling.
Att jämställa de demokratiska och
t. ex. de kommunistiska organisationerna
måste väl i dagens situation närmast
få betraktas som en förolämpning mot de
förra. Ingen kan eller vill väl på allvar
bestrida, att den s. k. studieverksamhet
som t. ex. det kommunistiska partiet och
dess ungdomsförbund bedriver är fullständigt
väsensskild från studiearbetet
inom de demokratiska partiernas organisationer.

Jag vill emellertid inte nöja mig med
detta konstaterande. I nära anslutning
till statsministerns uppmärksammade
deklaration i andrakammardebatten den
22 april 1952 vill jag därutöver kraftigt
understryka, att det kommunistiska par -

tiets hela fostringsverksamhet är riskabel
ur många synpunkter både för landet
säkerhet och för många av de ungdomar
som i god tro låtit locka sig till
detta parti. Uppenbart är, att det här gäller
en systematisk vilseledning främst av
yngre element, en vilseledning som lätt
kan ända i landsförrädisk gärning. Att
från det allmännas sida på något som
helst sätt stödja eller uppmuntra en verksamhet
av detta betänkliga slag bör väl
ändå inte komma i fråga. Det minsta
man kan fordra, innan något stöd lämnas
av det allmänna, är väl att organisationen
i fråga håller måttet ur samhällsbevarande
synpunkt.

Jag och mina medreservanter hemställer
därför, att organisation som kan
påvisas ha drivit verksamhet eller propaganda
i samhällsfientlig riktning icke
skall beviljas lotteritillstånd. Denna hemställan
synes mig, herr talman, så rimlig
och sakligt stark, att det vid ärendets
behandling i utskottet väckte min mycket
stora förvåning, att det endast var
högerns representanter som hade denna
uppfattning. Jag vill i det längsta hoppas
på bättre framgång här i kammaren,
även om bänkarna nu är ganska glest besatta.

Med vad jag nu har sagt ber jag, herr
talman, att få yrka avslag på utskottets
förslag och bifall till den reservation,
som avgivits av fru Ewerlöf, herr Braconier
och mig.

Herr ANDERSSON, AXEL (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga att jag
anslutit mig till utskottets majoritet, då
jag anser att det måste vara synnerligen
olämpligt att låta ett parti, som dock är
representerat i riksdagen, inta en säl
ställning. Min reservation avser egentligen
bara motiveringen.

Under utskottsbehandlingen fick vi
klart för oss att det praktiskt taget icke
förekommit någon som helst kontroll
över hur lotterimedlen används i detta
fall. Vederbörande begär att få anordna
ett lotteri till stöd för studieverksamhet,
sedan lämnar man in en skrivelse där
man påpekar att pengarna är förbruka -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen.
de och så händer ingenting mer. Jag anser
att utskottet borde ha hållit på att
när man söker ett lotteritillstånd till förmån
för studieverksamhet, bör man också
lägga fram en studieplan, och sedan
bör en ordentlig redogörelse lämnas för
hur studiearbetet har bedrivits, så att det
framgår att studieplanen har följts. Nu
menade många inom utskottet att vi visserligen
kan göra det, men att det skulle
vara mycket lätt att så att säga fuska i
detta fall. Man visar fram en studieplan,
men sedan begagnar man pengarna till
propaganda och så gör man en falsk redovisning.
Det är klart att det kan vara
lätt att fuska på det sättet, men jag tycker
nog att det är ett tecken på självuppgivelse,
om statsmakterna icke anser
sig ha resurser att utöva en ganska hygglig
kontroll även då det gäller sådana
här saker. Också i det kommunala beviljas
ju dylika anslag till studieverksamhet,
och där utövas en ganska sträng
kontroll över att pengarna verkligen går
till de ändamål som de är avsedda till.
Det tycker jag borde kunna ordnas även
i detta fall.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än det utskottet framställt, men
jag tycker att det går litet för lättvindigt
till när sådana här lotteritillstånd beviljas.

Herr ANDERSSON, LARS (bf):

Herr talman! Denna fråga är inte så
gammal. Den var uppe våren 1952, då
herr Lundqvist i en enkel fråga till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
var inne på samma ämne. Handelsministern
svarade då: »Alltsedan

1946 har tillstånd regelmässigt lämnats
åt sådana politiska organisationer, som
tillhör ett i riksdagen representerat parti,
att anordna lotterier till förmån för
organisationens studieverksamhet. Denna
praxis har följts även då det gällt lotterier,
som kommunistiska ungdomsförbundet
önskat anordna. Kungl. Maj:t har
sålunda under åren 1946—1952 vid fyra
tillfällen beviljat detta förbund lotteritillstånd.
Tillstånd har emellertid varje
gång lämnats med den inskränkningen,

att lottförsäljning endast får ske genom
ungdomsförbundets egna organisationer.
»

Utskottet har efter den diskussion, som
förekommit i utskottet, ansett sig fortfarande
böra kunna godtaga dessa riktlinjer
för tilldelning av lotteritillstånd
och följaktligen ansett sig böra hemställa
om att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Jag vill säga herr Lundqvist, att det
nog är många som delar herr Lundqvists
uppfattning att kommunisterna med sitt
förflutna måhända givit fog för en åtgärd
sådan som herr Lundqvist här har
tänkt sig. De krav, som herr Lundqvist
framför, är inte nya. De har framförts
mycket länge, och många flitiga röster
har höjts för att kommunistiska partiet
borde förbjudas. Det är på den punkten
man kan ha delade meningar. Tror herr
Lundqvist, att inkomsten för kommunistiska
partiet från lotterimedlen har någon
betydelse? Det förefaller, som om
kommunisterna hade obegränsade medelsresurser
när det gäller deras politiska
verksamhet, och de är alltså inte beroende
av lotteriinkomsterna.

Om Sveriges riksdag genom lagstiftning
sätter kommunisterna i en särställning,
exempelvis förbjuder dem att utöva
sin verksamhet i form av studieverksamhet
och härför tillåtes i likhet med
andra att anordna lotteri, då ligger det
mycket nära till hands för kommunistiska
partiet att säga: »Vi är martyrer.»
Jag undrar, herr Lundqvist, om det inte
är lättare för det svenska samhället att
kontrollera en verksamhet som får hållas
på samma sätt som vi själva får hållas.
Det är väl lättare att kontrollera den
då, än om den »går under jorden». Detta
har alltid anförts som motiv mot att
göra någon särlagstiftning beträffande
ett politiskt parti. Man har hellre låtit
det vara verksamt och bekämpat det med
de medel man har till förfogande.

Herr Axel Andersson efterlyser regler
för medlens användning, och det kan
kanske vara motiverat med sådana föreskrifter.
Men jag tror, vilket utskottets
majoritet även ansåg, att man har så
litet att vinna med föreskrifter i detta

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen.

syfte. Som herr Axel Andersson själv
sade, behöver det inte ha existerat några
kurser, men det redovisas kursverksamhet
ändå.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Till den siste ärade talaren
skulle jag bara vilja säga, när han
talar om att förbjuda kommunistpartiet,
så finns det ju icke varken i motionen
eller reservationen en tanke än mindre
ett ord om någonting sådant. Vad motionen
och reservationen går ut på är ju
endast, att vi inte ifrån det allmännas
sida skall särskilt uppmuntra en verksamhet,
som landets statsminister här i
riksdagen förklarat vara landsfarlig och
olvcklig för det klientel som berörs av
verksamheten. Det är ju en helt annan
sak.

Herr Lars Andersson talade också om
att man tvingade kommunisterna att gå
under jorden. Varför skulle de så göra?
Det är ju ingen som talat om att förbjuda
partiet? Och det är väl inte billigare att
bedriva verksamheten under jorden än
ovan jorden?

Jag menar, att det är ett renlighetskrav,
som man har rätt att ställa på
statsmakterna, att om de deklarerar sin
övertygelse om det riskabla med hela
denna verksamhet ur landets och folkets
synpunkt, så bör de också underlåta att
ge särskilt stöd till denna verksamhets
fortsatta bedrivande.

Sedan sade herr Axel Andersson, att
det var olämpligt, att man placerade det
kommunistiska partiet i särklass. Herr
talman! Låt mig säga att det är inte vi
som har placerat kommunisterna i särklass,
utan det har de gjort själva, såvitt
jag förstår.

Herr Axel Andersson talade vidare om
att kommunisterna skulle lämna redogörelser,
och att dessa skulle kontrolleras
o. s. v. Ja, det finns tydligen fortfarande
blåögda optimister! Jag tror inte att man
vinner mycket med sådana bestämmelser.

Slutligen vill jag be mina ärade kamrater,
för att jag inte skall behöva åter -

komma, att studera protokollet i andra
kammaren nr 14 den 22 april 1952, särskilt
sidorna 32 och 33, där statsministerns
förut berörda deklaration förekommer.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Herr Lundqvist försöker
alltid ge intryck av att vara en vederhäftig
man. Men här döljer han inte att
han en lång tid envetet försökt fullfölja
en mycket reaktionär linje. Jag måste
konstatera, att den grådaskiga färgen sitter
ännu mycket hårt fastsmetad på högerns
fanor, även om man efter kriget
har försökt att peta bort det allra mest
grådaskiga. Men det är tydligt att det har
misslyckats.

Herr Lundqvist säger, att den kommunistiska
studiecirkelverksamheten är
fullständigt väsensskild från de demokratiska
partiernas. Jag tror nog att det
är på det sättet att exempelvis det socialdemokratiska
partiet och även bondeförbundet
hävdar att deras undervisning
är väsensskild från undervisningen
inom högerpartiet. I varje fall torde man
hävda det inom det socialdemokratiska
partiet.

Sedan säger herr Lundqvist att det är
en riskabel och vilseledande undervisning,
som vi ger. Jag anser det anmärkningsvärt
att herr Lundqvist stannar vid
dessa floskler och inte går frågan inpå
livet. Herr Lundqvist borde ge exempel
ur levande livet och inte bara hålla sig
till dessa propagandafloskler.

Jag kan gentemot herr Lundqvist säga
att i kommunisternas studiearbete ingår
bland annat att verka för att sjukförsäkringen
genomföres i detta land så fort
som möjligt, ty det är en mycket bra reform
för det svenska samhället. Högern
däremot har i sin upplysningsverksamhet,
som drivs med statsanslag, inpräntat
hos sina medlemmar att vi måste i all
oändlighet uppskjuta att genomföra
bland annat sjukförsäkringen och de fria
skolmåltiderna. I högerns undervisning
ingår alltså att man vill försämra standarden
på bland annat dessa områden,
och i fråga om skolmåltiderna har ju

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen,
den uppfattningen också tagit sig uttryck
i en framstöt här i riksdagen. Det
är verkligen också riskabelt och vilseledande
att på det sätt som högern gör
skapa misstroende mot det stolta verk,
som vi har i Norrbotten, NJA. Denna
undervisning måste jag dock anse vara
mindre samhällsbevarande än vad vår
undervisning är. Det är naturligtvis opportunistiskt,
när man från högerns sida
anklagar oss för att vi pekar på storbolagens
stora vinster. Jag förstår att vår
undervisning kan vara riskabel för den
svenska storfinansen, men det betyder
inte att den är riskabel för flertalet av
det svenska folket.

Till herr Lundqvist, som är gammal
högerman, vill jag säga att han borde
stänga in sig i sin kammare och självrannsaka
sig. Då kommer han säkerligen
fram till den sanningen, att högerpartiet
i detta land har avlat av sig alla de nazistiska
formationer, som såg dagens ljus
före och under andra världskriget. Det
är de, som nu har gått under jorden.

Nåja, jag förlåter herr Lars E. Andersson
för att han hängiver sig åt dylika
opportunistiska utsvävningar. Han gör
det av rent opportunistiska skäl, ty han
vet att det är lögn, när han säger att det
ser ut, som om kommunisterna hade
obegränsade resurser. Då talar herr Lars
E. Andersson mot bättre vetande. Han vet
mycket väl att så icke är förhållandet.

Dessutom måste jag säga till herr Lars
E. Andersson, att vi kommunister inte
alls skäms för vårt förflutna eller för
våra handlingar i nuet. Vi är tvärtom
stolta över vårt förflutna utan att jag
därför här vill ingå på några historiska
betraktelser — meningen är ju inte att
vi nu skall ha en lång kommunistdebatt.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag uttalar min tillfredsställelse över att
utskottet så kraftigt har markerat en
annan åskådning än vissa ledamöter
inom högern har ådagalagt.

Herr PERSSON, KARL (bf):

Herr talman! Inom beredningsutskottet
har vi nog varit ganska eniga om

att detta inte är rätta metoden att bekämpa
kommunisterna. Det torde väl i
stället vara den allmänna ekonomiska
standardhöjningen och utvecklingen av
de sociala välfärdsanordningarna i landet
som medfört att jordmånen för kommunisterna
i Sverige är så kärv. Det riktigaste
sättet att bekämpa kommunisterna
är nog att fortsätta på den vägen.
Även den omständigheten, att den allmänna
folkupplysningen i Sverige är så
stor, torde i sin mån ha bidragit till att
kommunisterna här i landet inte haft någon
nämnvärd framgång.

Vi ansåg det därför i utskottet olämpligt
att tillgripa en sådan metod som
att kommunisterna inte skulle kunna få
tillstånd att anordna lotterier för, som
de i varje fall själva uppger, sin studieverksamhet.
Den studieverksamhet, som
kommunisterna bedriver, är kanske inte
alltid så objektiv, men trots detta kan
det kanske under densamma ibland sås
något frö som faller i god jord.

Jag vill vidare påpeka att det här inte
alls gäller att bevilja statsanslag utan
det är bara frågan om huruvida ett sådant
parti som det kommunistiska över
huvud taget skall kunna få anordna ett
lotteri och sälja lotter. Om kommunisterna
får ett dylikt tillstånd torde väl resultatet
bli att de själva får köpa de
allra flesta lotterna. Man kan nog också
utgå ifrån att om de inte får in pengar
på detta sätt, kommer de att skaffa sig
medel genom andra metoder, genom insamlingar
eller varifrån kommunisterna
nu får sina pengar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH (h):

Herr talman: Herr Perssons reaktion
måste kanske anses vara mer uppriktig
än klok.

När man läser klämmen i reservationen,
finner man nämligen alt där föreslås,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :ts anhålla, att organisation,
som kan påvisas ha drivit verksamhet
eller propaganda i samhällsfientlig riktning,
icke skall beviljas lotteritillstånd.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Herr Perssons reaktion innebär, om jag
sätter den i förbindelse med detta yrkande
av reservanterna, att han utan
vidare presumerar att det kommunistiska
partiet är en organisation som skall
falla under den beskrivning som återfinnes
i reservanternas kläm. Det är
uppenbarligen mera uppriktigt än från
hans utgångspunkter klokt.

Den andra reflexion, som jag vill göra
när jag lyssnat till debatten, är att man
helt visst kan ha olika meningar i denna
fråga. Meningarna är inte alltid så diametralt
motsatta som herrar Lundqvists
och Perssons yttranden gav vid handen.
Det kan finnas ståndpunkter däremellan,
nyanser, som kan vara av den beskaffenheten
att man kanske bör ta sig en funderare.
Men även om så är fallet, kan
jag inte finna att den argumentation,
som utskottet har presterat i sin motivering
eller som utskottets talesman anfört
här i debatten, är särskilt övertygande.

Man betraktar det som självklart att
ett parti, som är representerat i riksdagen,
därmed också skall ha legitimerat
sig för det bistånd från det allmännas
sida som beviljandet av lotteritillstånd
kan anses innebära. Den slutsatsen är
enligt min uppfattning inte riktig. Den
förutsätter nämligen att vi inte bara accepterar
att det finns kommunistiska representanter
här i riksdagen. Det gör
vi som goda demokrater. Men det är en
sak. Men en annan sak är att anse det
kommunistiska partiets verksamhet och
propaganda så värdefulla ur samhällelig
synpunkt, att samhället genom att ge lotteritillstånd
bör befrämja eller rent av
medverka till denna propaganda.

Jag vill alltså, herr talman, göra den
reflexionen att man icke från den omständigheten
att det kommunistiska partiet,
om man nu i likhet med herr Persson
får känna igen det på beskrivningen
i klämmen, är representerat i den svenska
riksdagen, kan dra den slutsatsen,
att det bör få stöd för sin propaganda.
Detta är en anmärkning mot utskottets
motivering, som jag har velat göra.

När det sedan gäller herr L. E. Anderssons
motivering kommer jag till

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen,
ungefär samma uppfatttning, att man
drar vidare slutsatser än man är berättigad
till. Herr Andersson framhåller att
kommunistiska partiet inte är förbjudet
och menar, att det följaktligen bör behandlas
på samma sätt som övriga partier.
Är den omständigheten, att partiet
inte blivit förbjudet, också ett skäl för
att man skall understödja det?

Min tredje reflexion har nära sammanhang
med den nu nämnda. Skulle
den omständigheten, att man avstår från
att hjälpa ett parti, som inte förbjudits
och som inte hindras i sin propaganda,
betyda att man gör det partiet till martyr?
En sådan uppfattning synes mig
innebära ett nytt exempel på hur man
efter vad jag förstår drar för vida slutsatser.

När jag sedan övergår till en positiv
kritik, skulle jag i likhet med herr
Lundqvist vilja anknyta till vad statsministern
sade i ett uppmärksammat anförande
i detta hus. Han menade att man
väl kanske inte kunde beskylla det kommunistiska
partiet som sådant för att ha
bedrivit samhällsfarlig verksamhet, spionage
eller liknande utan att det var enskilda
medlemmar inom partiet som var
förvunna därtill. Men så gjorde han den
i mina ögon mycket riktiga reflexionen,
att det kommunistiska partiets propaganda
genom sitt ständiga klander av vad
som är svenskt och sitt ständiga förhärligande
av vad som är ryskt bereder en
jordmån, som icke gagnar svenska intressen.
Om detta är det verkligt relevanta
i detta sammanhang, förefaller det
mig ganska självklart att detta parti icke
bör behandlas på samma sätt som andra
när det gäller samhälleliga favörer.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets
hemställan antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Lundqvist m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talman -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Ang. tillämpningen av lotteriförordningen.

nen, sedan han upprepat propositionen till lag angående ändring i lagen den
på bifall till utskottets hemställan, sig 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildanse
denna proposition vara med över- ning i stad m. m.
vägande ja besvarad. -

Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Lundqvist m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 13.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2, över
dels motion om rätt för vissa studerande
att åtnjuta rabatt å statens järnvägars
busslinjer och dels motioner om rätt för
värnpliktiga och vissa studerande att utnyttja
veckoslutsbiljetter på statens
järnvägars busslinjer, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker, m. m.; samt

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 79, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 § samt anvisningarna till
60 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.;

nr 91, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 92, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m.; samt

nr 93, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 408, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting
m. m.;

nr 409, av herr Holmquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. m.;

nr 410, av herr Lodenius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Interpellation ang. riktlinjer för rundradioverksamheten.

med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 september 1939 (nr 608)
om enskilda vägar, m. m.; och

nr 411, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts propsition
angående inrättandet av en veterinärklinik
i Hälsingborg.

Interpellation ang. riktlinjer för rundradio
verksamheten.

Herr BENGTSON (bf) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Sedan den svenska rundradion
på 1920-talet började sin verksamhet
har utvecklingen på radioteknikens
område gått mycket långt. Helt andra
tekniska möjligheter står nu till buds,
och som en konsekvens härav bör de bestämmelser,
som reglerar radioutsändningarna,
anpassas efter den ändrade situationen.
De bestämmelser, som utfärdades
i rundradions barndom, motsvarar
icke nutida krav.

Telestyrelsen har i sin skrivelse till
Kungl. Maj:t den 18 februari 1954 angående
ansökningar om tilldelning av våglängder
för radioutsändning m. m. från
flera olika företag framhållit, att de tekniska
resurserna under den svenska
rundradions första tid var så begränsade,
att inom långvågs-, mellanvågs- och
kortvågsbanden icke fanns tillräckligt
utrymme för ett tillfredsställande utsändande
av ens ett enda rundradioprogram
över hela vårt land. Under senare tid har
det våglängdsområde, som ligger inom
det s. k. ultrakortvågsbandet, tagits i anspråk
för rundradio, och härigenom har
tekniska förutsättningar skapats för utsändande
av rundradioprogram i stor
omfattning.

Genom en i Atlantic City år 1947 antagen
våglängdsplan fastslogs bl. a., vilka
våglängdsband inom ultrakortvågsområdet
som skulle användas för rundradio
(inklusive television) inom den europeiska
regionen. Vid en internationell
konferens i Stockholm 1952 har sedermera
utarbetats en detaljerad plan för
fördelning av våglängder mellan rundradio-
och televisionsstationer i Europa
inom vissa av dessa våglängdsband. Ut -

över denna nytillkomna möjlighet att
sända flera radioprogram bör även framhållas
de nät för högfrekvent överföring
på telefonledningar (trådradio), som
äro under anläggning på skilda håll i
landet, vilka för närvarande medge användning
av endast två våglängder men
för vilka tekniska hinder att bygga ut
näten för tre, eventuellt flera våglängder
icke föreligger.

Som en sammanfattning av sin redogörelse
för de tekniska resurser, som nu
föreligger, säger telestyrelsen att utvecklingen
resulterat i att tekniska förutsättningar
numera föreligger att ordna distribution
av flera än två riksrundradioprogram,
omfattande tal och musik. Vad
exempelvis Stockholm beträffar, finns
där — om man bortser från talfrekvent
överföring på telefonnätet — följande
möjligheter att ordna samtidig distribution
:

en våglängd inom mellanvågsområdet
(d. v. s. den som redan användes av
Stockholms rundradiostation),

två våglängder inom ultrakortvågsområdets
band II,

ett flertal våglängder inom ultrakortvågsområdets
band IV,

två eller flera högfrekventa, trådbundna
överföringar (trådradio).

Trots att det numera föreligger väsentligt
ökade tekniska resurser, som möjliggör
utsändande av flera rundradioprogram,
har dock alla ansökningar härom,
som ingivits till myndigheterna, avslagits.
Det är fullt förklarligt att sådana
ansökningar tidigare icke kunnat beviljas,
eftersom de tekniska förutsättningarna
endast medgav utsändning av ett riksprogram.
Nu har frågan i dess tekniska
aspekter kommit i ett helt annat läge,
varför avslag icke längre kan motiveras
med hänsyn till de bristande förutsättningarna
på detta område.

Tilldelning av våglängder för radiosändning
kan enligt gällande bestämmelser
beviljas av telestyrelsen. Vid handläggning
av sådana framställningar om
tilldelning av våglängder måste emellertid
hänsyn tas till den gällande överenskommelsen
mellan Kungl. Maj:t och Aktiebolaget
Radiotjänst angående rundra -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Interpellation ang. riktlinjer för rundradioverksamheten

dioverksamheten av den 14 juni 1947.
Enligt denna överenskommelse omfattar
rundradioverksamheten produktion av
program (programverksamhet), distribution
— trådlös eller per tråd — av programmen
samt inkassering av de avgifter,
som innehavare av mottagningsapparater
har att erlägga. Radiotjänst skall
handha programverksamheten på sätt
överenskommelsen mellan företaget och
Kungl. Maj :t bestämmer, överenskommelsen
preciserar icke vad som skall
förstås med rundradioverksamhet och
icke heller det snävare begreppet rundradions
programverksamhet. Telestyrelsen
framhåller emellertid att överenskommelsen
mellan Radiotjänst och
Kungl. Maj:t enligt dess mening icke
lägger hinder i vägen för anordnande av
överföring av tal, musik etc. över televerkets
ledningsnät till vissa bestämda
mottagningsplatser.

Eftersom de olika begreppen inte är
fullt klara och klara riktlinjer över huvud
taget rörande villkoren för radioutsändningar
icke föreligger, har telestyrelsen
ansett, att ansökningar om tilldelning
av våglängder bör avgöras av
Kungl. Maj:t tills vidare, och samtidigt
har styrelsen i sin ovannämnda skrivelse
hemställt, att Kungl. Maj :t måtte fastställa
riktlinjer för upplåtelse av sändningstid
på rundradionätet åt utomstående
samt villkor för meddelande av tillstånd
att inneha och nyttja radioanläggning
med utnyttjande av tillgängliga våglängder
inom rundradions våglängdsband.

I samband med denna fråga angående
riktlinjer för rundradioverksamheten
aktualiseras också problemet om det
rättsliga ansvar som bör åvila den, som
bestämmer över rundradioprogrammens
utformning. Det har länge känts som en
beklaglig brist att klara ansvarsbestämmelser
icke finns angående Radiotjänsts
programverksamhet, medan däremot tidningspressens
ansvarsbestämmelser är
mycket noggrant utformade i tryckfrihetsförordningen.
Om flera radioprogram
kommer att sändas i framtiden,
däribland televisionsprogram, kommer
bristen på ansvarsbestämmelser att fram -

träda ännu mer markant. Om innehållet
i ett radioprogram publiceras i en tidning,
kan dennas ansvariga utgivare åtalas,
ifall artiklarna kommer i konflikt
med tryckfrihetsförordningen, men de,
som utformat programmet i radio, går
fria från ansvar. En sådan ordning kan
ju inte anses tillfredsställande; det är
fördenskull nödvändigt att någon motsvarighet
till tryckfrihetsförordningen
på rundradioverksamhetens område kommer
till stånd. Under de livliga debatter
om rundradion, som förekom under förra
året, såväl i riksdagen som i tidningspressen,
har allmänt framhållits betydelsen
av att klara ansvarsbestämmelser
kommer till stånd.

Med anledning av vad som sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat den
oklarhet som för närvarande råder såväl
i fråga om handhavandet av administrativa
ärenden rörande rundradions verksamhet
som i fråga om det rättsliga ansvaret
för rundradio verksamheten?

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för
utformande av klara riktlinjer på båda
dessa här nämnda områden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit
utsedda att jämte dem tillsätta
befattningshavare hos kammaren,
den 23 februari 1954.

Sedan stenografen hos kammaren Gösta
Torbiörn den 31 nästlidne januari
avlidit, förordnades reservstenografen
hos riksdagen Bengt Gunnarson att tills
vidare uppehålla den sålunda ledigbliv -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

na stenografbefattningen hos kammaren.

På därom gjord ansökning beviljades
förste stenografen hos kammaren Albert
Lundman tjänstledighet på grund av
styrkt sjukdom från och med den 1 instundande
mars tills vidare, så länge han
vore förhindrad att uppehålla sin befattning.
Till vikarie för Lundman under
ifrågavarande tid förordnades stenografen
hos kammaren Erik Hedelius och
till vikarie för denne under samma tid
kanslisten hos kammaren Göte Sclienning.
Reservstenografen Rune Söderström
förordnades att från och med den

1 mars tills vidare under tiden för
Schennings vikarieförordnande uppehålla
den sistnämndes kanslistbefattning.

År och dag som ovan.

In fidein

G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.31.

In fidem

G. H. Berggren.

7 Första kammarens protokoll 4954. Nr 7.