1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1954:6)

RIKSDAGENS

Utt

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 6

13—17 februari.

Debatter m. m.

Onsdagen den 17 februari. Sid.

Långivningen från lånefonden för bostadsbyggande ............ 7

Begränsning av rätten till fri avskrivning m. m................... 13

Interpellationer:

av herr Persson, Karl, om skärpt deklarationskontroll beträffande
handel med livdjur m. m............................. 36

av herr Hermansson, Herbert, om anläggande av en förbifartsled
vid Kungälv ............................................. 37

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 februari.

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
.................................................... 6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändrade bestämmelser
om tillsättning av kyrkobetjäning ............................ 7

Statsutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
....................................... 7

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet 7

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet.....12

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet .... 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. begränsning av rätten
till fri avskrivning m. m................................... 13

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning .............................. 35

1 Första kammarens protokoll 195t. Nr 6.

Nr 6.

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen
om statlig krigsförsäkring m. m......................... 35

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 6 § lagen
om allmänna barnbidrag m. m........................... . . 35

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tillägsstat II:
jordbruksärenden ............................................ 35

Lördagen den 13 februari 1954.

Nr 6.

Lördagen den 13 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till oförutsedda utgifter; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1954/55.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 21 mars
1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål;
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472).

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsmannen herr Emil E. Näsström,
Bjästa, som sedan den 30/1 1954
vårdas intagen å Länslasarettets i Härnösand
kirurgiska avdelning på grund
av fract. costar. dx. + commotio cerebri,
är på grund härav oförmögen att
uppehålla sin tjänst fr. o. m. den 30/1
1954 och minst en månad framåt från
nedanstående datum räknat.

Länslasarettet i Härnösand den 1/2
1954.

O. Kerstell,
t. f. lasarettsläkare.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 65, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 14
juni 1928 (nr 289) angående handel
med utsädesvaror;

nr 71, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting m. in.; och

nr 74, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Särskilt bidrag till Sveriges
utsädesförening för kvalitetsundersökning
av lin m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion angående
ändrade bestämmelser om tillsättning
av kyrkobetjäning;

Nr 6.

Lördagen den 13 februari 1954.

statsutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 11,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955
års inkomsttaxering, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939
(nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 6 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag,
m. in.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1953/54, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 16 februari 1954.

Nr 6.

Tisdagen den 16 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 9, 10
och 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 68, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 6 juni 1952 (nr 434)
om särskild skolstyrelse i vissa fall.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. lagen den
14 juni 1928 (nr 289) angående handel
med utsädesvaror.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Särskilt bidrag till Sveriges
utsädesförening för kvalitetsundersökning
av lin m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 15, 16, 18 och
20, bevillningsutskottets betänkande nr
11, bankoutskottets utlåtande nr 4, första
lagutskottets utlåtande nr 6, andra
lagutskottets utlåtande nr 1 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 2.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 70, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta ar -

beten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. m.; samt

nr 72, angående överenskommelse om
leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 396, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1954/55 till folkoch
småskoleseminarierna;

nr 397, av herr Björnberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisutjämningsavgift m. in.;

nr 398, av herrar Svärd och Bergh,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 64, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.;

nr 399, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
64, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 400, av herr Andersson, Lars, och
herr Pålsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 64, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

nr 401, av herr Andersson, Lars, och
herr Näsgård, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.; samt

nr 402, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Onsdagen den 17 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bifogade läkarintyg
anhåller jag härmed om ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.

Stockholm den 16 februari 1954.

Ernst Wehtje.

Att direktör Ernst Wethje på grund av
tarmsjukdom tills vidare ej kan deltaga
i riksdagsarbetet intygar

Stockholm den 15 februari 1954.

J. P. Strömbeck,
professor, överläkare.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren, Sundström
och Wistrand samt till suppleanter
för dem respektive herr Fahlander,
fröken Olsson och herr Dickson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om det förrättade valet.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För detta val ber jag att
få avlämna en gemensam lista med förslag
till ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte suppleanter för dessa.
Listan är godkänd av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med partibeteckningen »Den gemensamma
listan»:

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 70,
angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, angående överenskommelse om
leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Berghs motion, nr 396, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1954/
55 till folk- och småskoleseminarierna.

Elmgren, B. F.,

ledamot av första kammaren

Fahlander, G. R.,

ledamot av första kammaren

Sundström, W.,

ledamot av andra kammaren

Olsson, Gunnel,

ledamot av andra kammaren

Wistrand, K. K:son,
f. d. direktör

Dickson, J. I. A.,

ledamot av andra kammaren

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 397, av herr Björnberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift m. m.;
ävensom

nr 398, av herrar Svärd och Bergh,
nr 399, av herr Spetz m. fl., samt
nr 400, av herr Andersson, Lars, och
herr Pålsson, de tre sistnämnda i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
64, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 401, av herr Andersson, Lars, och
herr Näsgård, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering, m.
m.; samt

nr 402, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion angående ändrade
bestämmelser om tillsättning av kvrkobetjäning,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/54,
i vad propositionen avser socialdeparte -

mentets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Ang. långivningen från lånefonden för
bostadsbyggande.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
medgiva, att under budgetåret 1953/54
preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 510 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ohlon och Sundelin (I: 286) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:385), i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle
medgiva att under budgetåret 1953/54
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 525 milj. kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr William Ohlsson m. fl. (I: 288)
och den andra inom andra kammaren
av herr Adamsson m. fl. (II: 382), i vilka
motioner, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 2 framlagda förslag om ramen för
preliminära beslut om lån för bostadsproduktionen
bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidga denna ram med de belopp, som
kunde befinnas erforderliga för att säkerställa
jämn sysselsättning inom bostadsbyggandet
och en så stor produktion
av nya bostäder som tillgängliga resurser
medgåve.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 286 och II: 385 samt I: 288 och II:
382, sistnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att under budget -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande.

året 1953/54 preliminära beslut om lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 510 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Bergh, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Under en följd av år
har riksdagen bemyndigat Kungl. Maj:t
att genom bostadsstyrelsen medge preliminära
lån för bostadsbyggande. Eftersom
detta bemyndigande till sin natur
är en finansfullmakt har beloppet
varit maximerat; man har på det sättet
angivit en ram, inom vilken Kungl.
Maj:t haft att hålla sig. Sålunda bemyndigades
Kungl. Maj:t att för budgetåret
1952/53 meddela preliminära lån intill
380 miljoner, då det gällde lånefonden
för bostadsbyggande, och intill ett belopp
av 210 miljoner, då det gällde investeringsanslaget
för tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet. För budgetåret
1953/54 finns en motsvarande
fullmakt. Ramen har där vidgats något,
så att maximibeloppen är 480 respektive
190 miljoner. Uet är alldeles självklart
att bemyndigandena innebär, att
Kungl. Maj:t och bostadsstyrelsen haft
att hålla sig inom den angivna ramen
och att maximibeloppen inte får överskridas
utan riksdagens bemyndigande.

Jag har velat nämna dessa tämligen
självklara ting i början för att mot bakgrunden
av dem lämna en liten redogörelse
för hur man i själva verket förfarit
i fråga om dessa bemyndiganden, innan
jag kommer till dagens utskottsutlåtande.

Socialministern säger i kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, att bostadsstyrelsen
någon gång i maj 1953 anmält,
att del bemyndigande, som lämnades
för budgetåret 1952/53, överskridits med
såvitt gäller lånen från bostadsbyggande
75 miljoner kronor och såvitt gäller
investeringsanslaget för tilläggslån med
96 miljoner kronor. Bostadsstyrelsen har
begärt, att Kungl. Maj:t skulle godkänna
vad som sålunda förekommit, och ett sådant
godkännande har enligt uppgift i

propositionen också lämnats i juni 1953.
Bostadsstyrelsen har emellertid den 28
augusti 1953 anmält ytterligare ett överskridande
med respektive 56 och 9 miljoner
kronor och begärt, att Kungl.
Maj :t skulle låta med vad även i detta
fall förevarit bero. Beträffande denna
framställning sägs i propositionen, att
Kungl. Maj:t ännu inte har meddelat
något beslut.

Vad bostadsstyrelsens förfarande beträffar,
utgår jag ifrån att det kommer
att prövas i sitt naturliga sammanhang,
och huruvida Kungl. Maj:t haft rätt eller
icke rätt att godkänna vad som förevarit
lär väl också, hoppas jag, komma
att prövas i vederbörlig ordning. Jag
skall därför inte mera uppehålla mig vid
den saken. Jag har endast velat lämna
dessa uppgifter såsom en bakgrund till
vad den proposition handlar om, som
av statsutskottet behandlas i dess utlåtande
nr 16.

I nämnda proposition har framhålllits,
att den ram, som Kungl. Maj:t och
bostadsstyrelsen har att hålla sig inom,
för innevarande budgetår sannolikt inte
är tillräcklig. Det sägs vidare, att arbetsmarknadspolitiska
skäl kan göra det påkallat,
att man sätter i gång byggen och
ger preliminära lån utöver vad fullmakten
för innevarande budgetår berättigar
till. För det ändamålet begär Kungl.
Maj:t att taket skall höjas beträffande
det förra slaget av lån från 480 till högst
510 miljoner kronor och beträffande
fonden för tilläggslån från 190 till 205
miljoner kronor.

Jag kanske här också bör säga, att det
överskridande, som bostadsstyrelsen har
gjort, föranlett åtskillig oro i landet, på
den grund nämligen, att när man skulle
försöka ta igen vad man förut expanderat
med blev det en minskning i antalet
preliminära lån. Det är därför helt
naturligt, att man på sätt som föreslagits
i propositionen vill vidga ramen.

Vad jag däremot inte förstår är statsutskottets
sätt att behandla denna fråga.

Statsutskottet har icke nöjt sig med att
bifalla Kungl. Maj :ts förslag om en höjning
av taket i ena fallet från 480 till
510 miljoner kronor utan bär dessutom

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande.

framhållit, att det kan visa sig angeläget
att gå därutöver. Utskottet har följaktligen
i motiveringen skrivit, att Kungl.
Maj:t bör ha rätt att ytterligare utvidga
ramen för dessa preliminära lån, dock
högst intill den gräns, som svarar mot
vad Kungl. Maj :t för nästa år föreslagit
beträffande preliminära beslut om dylika
lån, ävensom besluta om en däremot
svarande utvidgning av ramen för preliminära
beslut i fråga om tilläggslån.

Man har alltså även här ett tak. Detta
ligger beträffande lån från lånefonden
40 miljoner över vad Kungl. Maj:t begärt:
taket föreslås i statsverkspropositionen
lyft till 550 miljoner kronor. Men
sedan kommer det egendomliga. När man
kommer med en kläm, så föreslås i denna
att fullmakten skall begränsas till
510 miljoner kronor. Om det liade varit
fråga om ett förslagsanslag hade jag förstått
det. Men det är ju fråga om en finansfullmakt,
vars maximum är angivet
genom ett högsta belopp. Det högsta beloppet
är i motiveringen angivet till 550
miljoner kronor men i klämmen till 510
miljoner. Nu kan man fråga: Menar man
550 eller 510 miljoner kronor? Är det
blivande beslutet att finna i motiveringen
eller är det klämmen som man menar
skall bli beslutet? Det senare förefaller
ju naturligt. Men eftersom denna fullmakt
har karaktären av att det är ett
högsta belopp, som anger taket, kan man
ju omöjligen ange både 510 och 550 miljoner
kronor. En klarhet på den punkten
är väl ändå ganska nödvändig.

Detta var det ena. Det andra är att
denna med 40 miljoner kronor vidgade
ram ju kommer att eventuellt i sinom
tid leda till en väsentlig höjning av anslag,
som det här är fråga om, och att
det följaktligen med hänsyn till det ansvar,
som inte minst finansministern bör
känna i sådana här ting, varit angeläget
om man något närmare hade anslutit sig
till vad som föreslagits från Kungl.
Maj:ts sida. Kungl. Maj:t har föreslagit
en höjning med högst 30 miljoner kronor.
Det kan hända att detta är en felbedömning,
det kan hända att det kommer
att behövas mera. Men eftersom det
här är fråga om ett bemyndigande från

riksdagens sida, som Kungl. Maj:t har
att hålla sig inom, så är det ändå naturligt
att om denna utvidgning med 30
miljoner inte räcker till, bör Kungl.
Maj :t ta initiativ och komma tillbaka
och begära mera. Att på detta sätt vidga
ramen med 40 miljoner kronor i motiveringen
utan att det har begärts förefaller
mig rätt lättsinnigt med hänsyn
till vad som kan komma senare.

Jag uttalar som sagt icke om det materiella
behovet, men däremot anser jag,
att det väl ändå är ganska nödvändigt
att riksdagens finansmakt användes på
det sättet, att det för det första inte kan
råda någon tvekan om var ramen egentligen
slutar och för det andra att, med
hänsyn till det speciella ansvar som regeringen
har, den bör ha initiativet i
detta fall.

När jag alltså utgår ifrån att det är
Kungl. Maj:t obetaget att komma tillbaka,
om icke den av Kungl. Maj:t föreslagna
utvidgningen skulle räcka till, så
vill jag hemställa att kammaren måtte
med avslag på de motioner som finns
väckta i detta ämne och med strykande
av utskottets motivering bifalla vad
Kungl. Maj :t har föreslagit i ämnet.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s):

Herr talman! Det är då väl att herr
Bergh så småningom kommit till klarhet
om vad han egentligen vill på denna
punkt. Min gamle vän herr Bergh
har ju suttit med inom statsutskottets
tredje avdelning och avlyssnat resonemangen
i denna fråga, och han var ju
— såsom framgår av utskottets närvaroförteckning
över ledamöterna — också
med och avgav en blank reservation
som han motiverade med två ord, nämligen
genom att bara tala om att han
reserverat sig blankt. Någon frågeställning
gjorde han alltså inte i statsutskottet
och inte heller i avdelningen, utan
han uppehåller i stället nu kammarens
tid med att utveckla sitt resonemang.
Det må vara hans sak. Om han velat
ha besked om vad utskottet menar, hade
han kunnat få det på ett långt tidigare
stadium än detta.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande.

Sedan frågade herr Bergh: Vad menar
utskottet med den finansfullmakt
som utskottet ger Kungl. Maj:t? Till detta
måste jag först säga, att det ju här
inte gäller någon finansfullmakt i vanlig
mening. Det är väl inte någon av
kammarens ledamöter som tror att statsutskottet
skulle vara så lättsinnigt, att
det utan vidare skulle föreslå en höjning
av utgifterna med 40 miljoner kronor,
något som finansministern skulle
klara för den 30 juni i år.

Det är inte på det sättet. Det är en
investeringsram det är fråga om. För
att kunna hålla det hela en smula i styr,
bär riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag
beslutat om en yttre ram, inom vilken
bostadsstyrelsen skall röra sig i fråga
om dessa lån. Det är inte fråga om att
bestrida dessa utgifter i pengar förrän
om ett och ett halvt år eller två år. Det
gäller ramen för preliminära beslut. De
som varit med och ordnat med dessa
förhållanden i sina hemkommuner vet
ju att det dröjer relativt lång tid, innan
huset blir färdigt och slutgiltigt beslut
skall fattas, och det är då som pengarna
skall ut. Men det är för att ha en
viss kontroll över investeringarna, så
att dessa inte sväller ut alltför mycket
med hänsyn till materialåtgång och arbetskraft,
som man vill ha en sådan yttre
ram för den preliminära långivningen.
Prövningen ligger således numera
inte så mycket på byggnadstillståndsgivningen
utan mera på den preliminära
långivningen.

Det är här därför inte, herr Bergh,
fråga om någon finansfullmakt i vanlig
mening.

Herr Bergh frågar vidare: Vad menar
utskottet? Menar utskottet att 510
miljoner kronor skall gälla såsom ram

— vilket departementschefen har begärt

— eller skall man lägga på ytterligare
40 miljoner kronor, varom utskottet har
skrivit? Om kammarens ledamöter noga
läser utskottets kläm, så står där, att
riksdagen må »i anledning av» Kungl.
Maj:ts förslag och inte »med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag» — varefter åberopas
en del motioner —■ medgiva att
lån må meddelas intill ett visst belopp.

Med den teknik som i detta avseende
förekommer — som jag uppriktigt sagt
i alla detaljer inte behärskar men beträffande
vilken man i mycket hög grad
får lita på expertisen — innebär detta,
att man också bör ta hänsyn till vad
som står i motiveringen. I motiveringen
har utskottet sagt, att ovissheten om arbetsmarknadens
utveckling och angelägenheten
av en smidig anpassning av
byggnadsverksamheten till de aktuella
resurserna synes motivera, att Kungl.
Maj:t icke gentemot riksdagen skall vara
ovillkorligen bunden av den sålunda
föreslagna ökade ramen för den preliminära
långivningen under innevarande
budgetår. Utskottet framhåller, att
Kungl. Maj:t därför bör, om det för ett
effektivt utnyttjande av arbetskraftsresurserna
på orter där bostadsbrist råder
eller det av andra omständigheter av
synnerlig vikt skulle visa sig nödvändigt,
äga att besluta om ytterligare utvidgning
av ramen för preliminära beslut
om lån, dock högst intill den gräns,
som svarar mot vad Kungl. Maj:t för
nästa år föreslagit. Men Kungl. Maj:t
får under inga förhållanden gå utöver
vad som här föreslagits för innevarande
budgetår, och det betyder ju en ökning
på 40 miljoner kronor.

Vi hade nog inom avdelningen kanske
tänkt oss en fullmakt utan något sådant
tak, som angivits, men slutligen ansåg
utskottet det ändå säkrast att stanna för
ett tak, som man inte fick bryta igenom.
Vi bär förvissat oss om att denna fullmakt
kommer att handhas med försiktighet,
och vi har också under hand erfarit,
att finansministern — och det är
helt naturligt på grund av konstruktionen
— inte fasar för den fullmakt, som
utskottet här föreslår att riksdagen skall
lämna.

Eftersom herr Bergh har begärt ordet
och kommer att hålla ett anförande till,
skulle jag vilja ställa frågan: Hur skulle
det se ut, om vi hade följt rekommendationen
att lämna bostadsbyggandet
alldeles fritt? Nu har man ändå en ram
att hålla sig inom. Den har överskridits,
och utskottet har för sin del sagt att det
är anmärkningsvärt, alt bostadsstyrelsen

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande.

inte anmält detta tidigare än som skett.
Någon olycka har ju dock inte inträffat,
tv många har ju ofta rekommenderat att
vi inte bör ha några som helst restriktioner,
utan att vi bör kunna bygga alldeles
fritt. Nu har vi som sagt en ram att
hålla oss inom, och den utvidgning utskottet
förordar kan inte leda till några
farliga konsekvenser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Det är väl inte meningen
att i detta sammanhang ta upp någon
allmän bostadspolitisk debatt,
ehuru min vän herr Karlssons fråga i
slutet av hans anförande innebär en inbjudan
därtill.

Jag kan kort och gott svara på hans
fråga om hur det skulle se ut, om bostadsbyggandet
vore fritt — såsom
många önskar — på följande sätt: Då
behöver vi över huvud taget inte diskutera
några sådana här kostnadsramar
inom riksdagen och inte heller i andra
sammanhang diskutera, huruvida de
myndigheter som begagnat erhållna
fullmakter förfarit som de bort.

Jag återkommer sedan till det som
jag anser vara relevant i detta sammanhang.
Jag frågade: Vad menas med den
fullmakt, som utskottet föreslår? Är det
en fullmakt på 550 miljoner kronor —
såsom anges i motiveringen — eller är
det en fullmakt på 510 miljoner kronor
— såsom anges i klämmen? I båda fallen
är det fråga om en yttersta gräns,
som inte får överstigas. Det är inte här
fråga om något anslag, utan denna fullmakt
är närmast att jämställa med de
beställningsbemyndiganden, som vi
haft inom försvaret. Ett maximum har
angivits. Jag frågar, om detta maximum
är 550 miljoner kronor — såsom det
står i motiveringen —- eller 510 miljoner
kronor — som det står i klämmen.

På den frågan har min vän herr
Karlsson närmast svarat: Jaså! Han har
läst upp vad som står i utskottets kläm
och sagt att utskottet hemställt, att riksdagen
»i anledning av» Kungl. Maj:ts

förslag och »i anledning av» vissa motioner
måtte lämna ett bemyndigande
intill 510 miljoner kronor. I detta uttryck
»i anledning av» skulle så ligga,
alt dessa 510 miljoner icke vore det
absoluta taket, utan att taket skulle påverkas
av den skrivning som återfinnes
i motiveringen. Det innebär ju, att frågan
inte är besvarad. Ty ett sådant här
bemyndigande måste i varje läge anges
begränsat med ett högsta belopp, och
då kvarstår frågan: Är det 550 miljoner
eller 510 miljoner kronor? Det är väl
ändå meningen att riksdagen, när den
lämnar fullmakter, skall lämna dem i
sådant skick, att de är fullständigt entydiga.

Nu klandrade herr Karlsson mig inledningsvis
för att jag inte framfört dessa
synpunkter tidigare. Det är riktigt,
som han säger, att jag deltog i realbehandlingen,
men jag var inte närvarande
vid justeringen av utlåtandet. Hade
jag varit det, skulle jag givetvis redan
då ha slagit larm. En konstruktion med
en motivering, som går ut på att 550
miljoner skall utgöra taket, och en kläm
om att 510 miljoner skall vara det kan
väl inte godkännas av kammaren.

Herr BERLITZ (h):

Herr talman! Det är kanske inte mycket
att tillägga i denna diskussion. Herr
Gustaf Karlsson förnekar för sin del
att det är fråga om en finansfullmakt. Jag
skall inte ta upp den frågan, ty jag vet
inte riktigt vad det ordet betyder. Men
vad det här gäller är utomordentligt
klart, det är fråga om att ge Kungl. Maj:t
ett bemyndigande att sätta staten i skuld,
ett bemyndigande att ingå förbindelser
för staten att betala ut pengar, förbindelser
som sedan skall infrias. Herr
Karlsson lade en viss vikt vid att betona,
att det dröjer flera år, innan vi
behöver infria dem. Ja visst, men det
är i alla fall fråga om att ikläda staten
skuld. Så till vida är saken mycket
enkel. Vid sidan därom ligger sedan
anvisandet av anslag för det löpande
året.

Nu intresserar mig denna sak något,

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande.

eftersom jag, vilket kammarens ledamöter
torde erinra sig, vid förra riksdagen
rent principiellt tog upp frågan om angelägenheten
av att få klarlagt under
vilka förutsättningar Kungl. Maj:t skall
få ingå sådana här förbindelser av olika
slag på olika områden, som belasta kommande
anslag. Då blev det fastslaget under
skön enighet, att det är en tråkig väg
att gå, men att man ibland får lov att
gå den. Men då är det också angeläget
att det blir ordentligt fastslaget när riksdagen
ger sådana bemyndiganden och
när den inte gör det.

Nu är saken klar i detta fall — statsutskottets
majoritet har velat ge Kungl.
Maj:t ett bemyndigande att förbinda staten
till 550 miljoner kronor. Den saken
är klar, det är det som är meningen.
Då är det bara fråga om -—
den saken vill jag trycka på här •— att
göra denna enkla tanke begriplig för
kammarens ledamöter, som skall besluta
i saken.

I det hänseendet har herr Karlsson
rådfrågat expertis. Jag vill säga att expertisen
har ingenting att säga i den saken,
och jag har heller inga andra lärdomar
att ge beträffande hur det skall
skrivas än den enkla lärdomen, att de
som skall besluta i saken skall veta vad
de beslutar. Herr Karlsson hänvisar
kammarens ledamöter att uppmärksamt
läsa utskottets kläm, där det visserligen
talas om 510 miljoner kronor, men
kammarens ledamöter måste väl för allt
i världen, säger herr Karlsson, när de
ser en hänvisning till motionerna gå och
slå upp i motionshäftena för att se vad
de går ut på.

Mina damer och herrar, så kan vi inte
riktigt arbeta här i riksdagen. Vi, som
inte tillhör statsutskottet och inte känner
till de verkligt fina metoderna,
måste från statsutskottet utbe oss klara
besked om vad vi inbjuds att besluta
om.

Detta är i förbigående sagt, herr talman,
en intressant belysning av den diskussion
om statsutgifternas automatik
som finansministern mycket tacknämligt
dragit upp i år. Jag diskuterade också
den frågan i remissdebatten och fram -

höll hur omärkligt det går till då vi
binder oss för framtida utgifter. Ja, det
går ibland till på det här sättet!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Bergh, att
riksdagen skulle med bifall till Kungl.
Maj :ts proposition under förevarande
punkt, med strykande av utskottets motivering
och med avslag å motionerna
I: 286 och II: 385 samt I: 288 och II: 382,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore i
fråga, medgiva, att under budgetåret
1953/54 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 510 miljoner kronor.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Bergh
under överläggningen gjorda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

stat II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 17, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid
1955 års inkomsttaxering, m. m.

I berörda förordningsförslag var 2 §
så lydande:

Under beskattningsåret 1954 må avdrag
för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren
1952—1954, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas
anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade
under beskattningsåren 1952
och 1953, sådant fall, att avdrag enligt
2 § förordningen den 6 juni 1952, nr
380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3
—5 §§ samma förordning beräknas på
annat belopp än anskaffningsvärdet,
skall samma belopp anses såsom anskaffningsvärde
enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla
oavsett när under beskattningsåret inventarierna
anskaffats.

Har skattskyldig under beskattnings -

året 1952 eller 1953 icke tillgodofört sig
eller icke helt tillgodofört sig avdrag
som i 2 § nyssnämnda förordning den
6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag
åtnjutas under beskattningsåret 1954.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:110
av herr Lindblom m. fl. och II: 139 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 17 med förslag till förordning
om begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. in.; samt

2) de likalydande motionerna I: 322
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:441 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 17, eller, därest detta yrkande
icke skulle bifallas, att riksdagen
vid behandling av nämnda proposition
för sin del måtte besluta, att 2 §, 3 §
och 6 § förordningen om begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
in. m. skulle erhålla den
ändrade lydelse, som i motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 17 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 110 av herr Lindblom
m. fl. och II: 139 av herr Ohlin m. fl.
ävensom de likalydande motionerna
I: 322 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 441
av herr Hjalmarson m. fl., sistnämnda
motioner i vad avsåge yrkandet om avslag
å propositionen, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om begränsning av rätten till fri
avskrivning å maskiner och andra inventarier
vid 1955 års inkomsttaxering,
m. in.; samt

2) att de likalydande motionerna I:
322 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:441

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

av herr Hjalmarson m. fl., i vad avsåge
yrkandet om vissa ändringar i det med
propositionen framlagda författningsförslaget,
måtte av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer, Söderquist, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Sjölin,
Strandh och Nilsson i Svalöv, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 110 av herr Lindblom
m. fl. och II: 139 av herr Ohlin
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:322 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:441
av herr Hjalmarson m. fl., avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 17;

II) av herrar Velander, Söderquist,
Anders Johansson, Kristensson i Osby,
Sjölin, Strandh och Nilsson i Svalöv, vilka,
därest förevarande proposition icke
skulle av riksdagen avslås, ansett, att
utskottet hort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 17 icke kunnat
av riksdagen oförändrad antagas
samt med bifall till de likalydande motionerna
1:322 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:441 av herr Hjalmarson m. fl.,
i vad avsåge yrkandet om vissa ändringar
i det föreliggande författningsförslaget,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m. med de ändringar,
att 2, 3 och 6 §§ erhölle den ändrade
lydelse, reservationen visade.

Enligt reservanternas förslag skulle 2
§ i förordningsförslaget avfattas sålunda: Under

beskattningsåret 1954 må avdrag
för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren
1953 eller 1954, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas
anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade
under beskattningsåret 1953,

sådant fall, att avdrag ---— enligt

denna förordning.

Vad i första---anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret
1953 icke tillgodofört sig --.—

beskattningsåret 1954.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 11 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredrages Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förordningsförslag,
i den mån så erfordras, paragrafvis
med slutbestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta
förordnings förslag.

1 §■

Herr VELANDER (h):

Herr talman! När riksdagen år 1952
diskuterade förslaget rörande begränsning
av den fria avskrivningsrätten, hade
vi i propositionen därom fått det beskedet,
att det rörde sig om »tillfälliga
bestämmelser, avsedda att gälla under
samma tid som bestämmelserna om investeringsavgift
och varulagervärdering»,
och bevillningsutskottet underströk
i anslutning härtill, att det var
fråga om åtgärder av »rent tillfällig karaktär»,
ett uttalande som av riksdagen
lämnades utan någon som helst erinran.

Vi fick också i sammanhanget veta,
att begränsningen av den fria avskrivningsrätten
å maskiner och inventarier
utgjorde ett nödvändigt komplement till
investeringsavgiften samt begränsningen
av den fria lagervärderingen. Av dessa

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

åtgärder är ju den förra icke längre gällande,
och den senare har över huvud
taget icke någonsin trätt i tillämpning.
Med ett bifall till den föreliggande propositionen
blir således vad som från
början betraktades som ett komplement,
ett bihang av tillfällig karaktär till de
angivna investeringsbegränsande åtgärderna,
en huvudsak i dessas ställe, ett
substitut för dem. Denna utveckling är
så mycket mera anmärkningsvärd som i
samband med riksdagens beslut hösten
1951 om sistnämnda åtgärders genomförande
någon tanke på dessas komplettering
med en redan ur principiell synpunkt
högst betänklig begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner och
inventarier icke förelåg eller yppades.

I sin iver att prestera motiveringar för
vad som här skett och håller på att ske
ställer man gärna vägande synpunkter
och fakta i bakgrunden. Vid genomtrumfandet
av 1947 års s. k. skattereform var
man på olika håll ense om att den innebar
en utomordentligt hård belastning
för de juridiska personernas vidkommande.
Reformens tillskyndare, den dåvarande
finansminstern icke undantagen,
ansåg denna belastning försvarlig
på grund av de konsolideringsmöjligheter,
som den fria avskrivningsrätten innebar,
och denna inställning har därefter
i olika sammanhang kommit till uttryck,
i det att man förklarat, att någon
begränsning eller beskärning av den fria
avskrivningsrätten icke kunde ifrågakomma
annorledes än i samband med
ett fastställande av nya grunder för eller
med andra ord ett mildrande av företagsbeskattningen
över huvud taget.

Denna grundläggande utgångspunkt
för företagsbeskattningens anordnande
kan icke utan vidare viftas bort. Varje
avvikelse därifrån måste kunna motiveras
av utomordentliga förhållanden. Men
till sådana förhållanden kan minst av
allt hänföras allmänna talesätt om behovet
av än den ena och än den andra
frihetsbegränsande åtgärden. Detta gäller
i synnerhet i dagens läge, då vi enligt
regeringens egna ofta upprepade
deklarationer nått fram till samhällsekonomisk
balans.

Åtstramningen på den allmänna kreditmarknaden
förlorar, säger man, sin
effekt, i vad angår självfinansierande företag,
därest icke avskrivningsrätten begränsas.
Det gäller alltså att söka begränsa
likviditeten hos företagen. Hur
ser emellertid dessa självfinansierande
företag ut? Vilka åsyftas, och hur många
kan det vara fråga om? Jag har ställt
dessa frågor även i tidigare sammanhang.
Ge oss exempel på sådana företag,
och låt oss utifrån dessa exempel söka
bedöma den fara för regeringens kreditåtstramande
och investeringsbegränsande
politik, som deras eventuella existens
innebär. Jag misstänker emellertid, att
ett försök i den antydda riktningen skulle
komma att ådagalägga, hur lösligt hela
det förda resonemanget egentligen är.
Det skulle visa sig, att den där faran för
överinvesteringar näppeligen hotar från
dessa företags sida. Men måste det inte
då framstå såsom i högsta grad betänkligt,
att denna fara får utgöra anledning
till eller motiv för än den ena och än
den andra begränsningen av självbestämningsrätten
och rörelsefriheten för företagsamheten
i detta land? Och märk väl,
att dessa begränsningar eller ingrepp
drabbar alla företag, således icke blott
dem som kan falla tillbaka på en betydande
konsolidering och en tillfredsställande
likviditet, utan främst och hårdast
företag med framträdande konsolideringsbehov
och svag likviditet.

Inom utskottet har man också mött
denna tes: Så länge vi bär en kreditbegränsning
måste vi beskära företagens
möjligheter till självfinansiering. År nu
detta ett följdriktigt resonemang? Verifieras
det av den faktiska utvecklingen?
Har den förmenta investeringsbenägenheten
inom företagen inneburit något
verkligt hot mot den samhällsekonomiska
balansen? Det räcker icke med allmänna
talesätt, när det gäller att klarlägga
sådana frågeställningar. Det fordras
något mera; det krävs en analys av
orsaker och verkningar. Detta gäller alldeles
särskilt i nuvarande läge, då man
från alla håll ropar på kostnadsbesparande
och kostnadsnedpressande rationaliseringar
för att vi med framgång

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

skall kunna hävda oss i konkurrensen
på såväl export- som hemmamarknaden.
Och låtom oss icke glömma, att framgången
härvidlag är avgörande för våra
möjligheter att upprätthålla den av oss
alla åtrådda höga och jämna sysselsättningen.
Det är alltså på sitt sätt kampen
om arbetstillfällena det gäller, och en
lycklig utgång av denna får icke förutsättas
möjlig utan betydande investeringar.
Vi tror icke, åtminstone icke på
högerhåll, att industriens konkurrenskraft
befordras genom sådana åtgärder,
som vi här diskuterar. De utgör kanske
till sist inte heller någonting annat än
ett led i de höga skatternas metodik, och
denna har knappast något att skaffa med
de stimulerande och uppbyggande krafterna
i vårt samhälle.

Alltför ofta möter man talet om företagens
vinstreglerande åtgärder och den
konsolidering som därigenom åvägabragts.
Det talet ges understundom
t. o. in. en bitter eller kritisk betoning.
Man bör dock hålla i minnet, att den
grundläggande tanken med den fria eller
friare avskrivningsrätten respektive varulagervärderingen
just var att genom
vinstreglering med hänsyn till det skiftande
rörelseresultatet olika år möjliggöra
en icke minst ur samhällets synpunkt
nödvändig konsolidering inom företagen,
samtidigt som man åtminstone
under mera normala tider skulle kunna
förebygga alltför starka kastningar i
skatteunderlaget. Att denna ordning i
hög grad befordrat den ekonomiska utvecklingen
kan på sakliga grunder av
ingen bestridas. Att den skulle ha varit
till skada för vår beredskap eller ha
menligt inverkat på våra strävanden till
samhällsekonomisk balans återstår att
uppvisa. Med mitt sätt att se framstår
det närmast såsom fantastiskt att antyda
eller hävda något sådant.

Att läget inom företagen nu skulle vara
sådant, att konsolideringssynpunkten
icke framträder med någon särskild styrka,
bör göras gällande med iakttagande
av mycket stor försiktighet. Att märka
är nämligen, att avskrivningarna ytterst
begränsas av inventariernas anskaffningsvärden,
och om dessa, såsom un -

der det senaste utvecklingsskedet, åtminstone
i många fall fördubblats och
måhända i vissa fall stegrats åtskilligt
därutöver, betyder nedslitningen av ett
företags inventariebestånd, att realkapitalet
i rörelsen förflyktigas. Detta medför
i sin ordning, att basen för avskrivningsmöjligheterna
bör vidgas och anpassas
till prisutvecklingen, alltså till
återanskaffningsvärdena. Möjligheterna
till reinvesteringar och erforderliga nyinvesteringar
bör icke begränsas eller
beskäras. Allmänna och enskilda intressen
befordras icke därigenom. Särskilt
de inom företagen arbetande eller eljest
verksamma bör med uppmärksamhet
följa diskussionen på detta område. Det
är icke minst deras utkomstmöjligheter
frågan gäller.

Inskränkningen i avdragsrätten för
avsättning till pensionsstiftelser och investeringsfonder
skall jag inte här gå
närmare in på. Jag hänvisar till vad som
därutinnan anföres i de föreliggande högermotionerna.
I det förra hänseendet
heter det bland annat: »Den omständigheten,
att frågan om pensionsstiftelserna
— — — omprövas av företagsbeskattningskommittén,
synes med större skäl
kunna åberopas för bibehållande tills vidare
av de permanenta beskattningsbestämmelserna
än för en förlängning av
en ''tillfällig’ lagstiftning. Det finnes under
nuvarande förhållanden, då pensionstanken
alltmer tränger igenom, alls
ingen anledning förhindra företagen att,
i den mån rörelsens lönsamhet det medgiver,
säkerställa infriandet av pensionsutfästelser
i sådan utsträckning, att kostnaderna
för detta ändamål under inträffande
lågkonjunktur skulle kunna nedbringas.
» I senare hänseendet, alltså beträffande
frågan om avsättning till investeringsfond,
må det vara av intresse
att erinra exempelvis om arbetsmarknadsstyrelsens
understrykande av att det
utan tvivel är önskvärt att den investeringsreserv
inom näringslivets privata
sektor, som investeringsfonderna utgör,
bibehålies och förstärkes.

I högermotionerna påtalas slutligen,
att den föreliggande propositionen innefattar
förslag icke blott om en förläng -

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang-, begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ning av de våren 1952 införda begränsningarna
i den fria avskrivningsrätten
utan även om en icke oväsentlig skärpning
därav, i det att dessa begränsningar
i fortsättningen skulle komma att gälla
icke såsom förut två utan tre år. Detta
synes motionärerna föga rimligt, och de
anser därför, att den avsedda begränsningen
av avdragsrätten under alla förhållanden
icke bör gälla för andra inventarier
än sådana, som anskaffats under
de två senaste beskattningsåren, alltså
1953 och 1954. Reservanterna delar
denna motionärernas inställning, vilket
också kommit till särskilt uttryck i den
under punkt II till utskottets betänkande
fogade reservationen.

I detta sammanhang skall jag på den
förevarande punkten, herr talman, hemställa
om bifall till den vid utskottsbetänkandet
fogade, med I betecknade reservationen.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I likhet med herr Velander
yrkar jag bifall till den av honom
och mig m. fl. avgivna reservationen,
som avser avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. Motiveringen för mitt vidkommande
för reservationen och för yrkandet
framgår av motionerna 110 i
denna kammare och 139 i andra kammaren.
Herr Velander har dessutom alldeles
nyss i sitt anförande ytterligare
utvecklat skälen för att den tidigare ordningen
på detta område bör återinföras.

För min del kan jag alltså, herr talman,
inskränka mig till att hänvisa till
motionernas innehåll och till att i det
väsentliga instämma i vad herr Velander
nyss sade. Jag vill endast liksom han
understryka, att de bestämmelser, som
propositionen avser att ge förlängd giltighet
åt, vid införandet angavs vara av
tillfällig art, alltså avsedda att gälla under
samma tid som bestämmelserna om
investeringsavgift och varulagervärdering.
Även jag vill vidare framhålla, att
konjunkturläget inte för närvarande är
sådant, att det kan anses tala för en förlängning
av den lagstiftning det här gäller.
Förhållandet synes väl snarare vara

2 Första kammarens protokoll 195t. Nr 6.

det motsatta. Fn sådan mening stödes
av vissa remissinstanser, bland annat av
Kooperativa förbundet.

Herr talman! Jag behöver med hänvisning
till vad jag nyss har sagt om
motionernas innehåll och herr Velanders
yttrande inte ytterligare förlänga
debatten. Jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som betecknas med I.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Velander har i dag
som så ofta förut fällt det omdömet om
1947 års skattereform, att den var en
»så kallad» reform. Jag vill blott erinra
om att den ändå betydde att — enligt
beräkningarna då — 300 eller 400 miljoner
plockades bort i skatt från de
smärre inkomsttagarna och dem med
måttliga inkomster. Ur deras synpunkt
kunde man inte rimligen tala om en »så
kallad» skattereform. Den lade också litet
mera tyngd på förmögenhetsinkomsterna
och på de högre inkomsttagarna
än förut samt på förmögenheterna såsom
sådana. Detta är en reform som herr Velander
hur mycket han vill må beteckna
som en »så kallad» reform; ur vanlig
demokratisk synpunkt är en överflyttning
av skatt i större utsträckning från
arbetsinkomster till förmögenhetsinkomster
en demokratisk reform, och en
överflyttning av skatt på de stora förmögenheterna
— kom ihåg att den träffar
inte de små — är också en demokratisk
reform. Att inte bara högern har
en annan mening utan att även folkpartiet
i detta avseende vill avsvära sig
sitt ideella föregående må vara deras
sak.

Jag vill desslikes i detta sammanhang
erinra om en sak, eftersom herr Velander
talade om antagandet av 1947 års
reform, då bolagsbeskattningen höjdes
från 32 till 40, d. v. s. med 25 procent.
Vid det tillfället uttalades ingalunda, att
varje ändring av den fria avskrivningsrätten
skulle föranleda en sänkning av
skattesatserna, utan det sades att den
skulle föranleda en prövning av dem.

Jag vill understryka att den begränsning
av den fria avskrivningsrätten, som
genomfördes år 1952, i alla fall för fö -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

retagen lämnade kvar större möjligheter
att göra avskrivningar än vad man kanske
har i några andra med Sverige jämförbara
länder. Sannolikt har företagen
inte i något annat land i världen lika
stora avskrivningsmöjligheter som man
trots allt har här i Sverige.

När vi för något år sedan stod inför
nödvändigheten att begränsa investeringarna
genomfördes, såsom herrarna
och damerna vet, eu åtstramning av
krediterna från bankerna genom att man
införde strängare kreditregler. En stor
del av de investeringar som görs här i
landet särskilt av de stora företagen sker
emellertid genom att företagen använder
sparade vinstmedel. Det är alltså fråga
om självfinansiering. Vill man över huvud
taget begränsa investeringarna räcker
det då icke med att endast införa
strängare regler för bankkrediter, utan
man måste också begränsa företagens
självfinansiering. Jag betonar att det
icke är fråga om att avskaffa denna möjlighet
men om att begränsa den.

I den situationen blev det alltså nödvändigt
för oss att begränsa den fria avskrivningsrätten.
Samtidigt infördes den
s. k. investeringsavgiften och en bestämmelse,
som visserligen stannade på papperet,
nämligen om begränsning av den
fria nedskrivningen av varulager. Både
investeringsavgiften och begränsningen
av den fria nedskrivningsrätten på varulager
var tänkta såsom ett led i ansträngningarna
att begränsa investeringsmöjligheterna
i syfte att hejda de
ansatser till en inflatorisk utveckling
som gjorde sig märkbar i vårt land. Investeringsavgiften
och begränsningen av
rätten till lagernedskrivning betraktades
därvid båda såsom hjälpmedel vid sidan
av de andra åtgärderna. Det centrala var
kreditbegränsningen och inskränkningen
av den fria avskrivningsrätten och
därmed även av självfinansieringen.

Nu är investeringsavgiften avskaffad,
och även begränsningen av rätten till
nedskrivning av lagervärdet är borta
från papperet liksom den varit hela tiden
i praktiken. I detta läge och då vi
redan förut har en hög sysselsättning
och visserligen ekonomisk balans, men

där alla ekonomiska resurser är fullt
utnyttjade och där det praktiskt taget
icke finns någon arbetslöshet, är det
klokt att alltjämt vidmakthålla vissa åtgärder
för att hindra att inflatoriska
tendenser gör sig gällande.

Det är inte bara inom industrien och
det enskilda företagslivet som dessa begränsningar
gäller, utan de drabbar också
den offentliga verksamheten. Jag läste
häromdagen i en borgerlig tidning
— jag minns inte vilken färg den hade
—• att anslagen för skolbyggen hade begränsats
i en utsträckning som tidningen
i fråga betraktade som katastrofal.
Detta vittnar väl om något om att även
de offentliga investeringarna i vårt land
nedskurits ytterst hårt. Det skulle vara
orimligt att i en sådan situation ha kvar
rätten till fri avskrivning för näringslivets
egna investeringar. Det skulle medföra
en snedvridning av det ekonomiska
livet som knappast vore tillrådlig.

Jag vill i korthet erinra om vad ett
återinförande av den fria avskrivningsrätten
skulle innebära. För alla investeringar
gjorda under år 1952 skulle man
då få avskriva ytterligare CO procent utöver
redan avdragna 40 procent. På investeringar,
gjorda under år 1953, skulle
SO procent få avskrivas, och för 1954
års investeringar skulle företagen få avskriva
100 procent. Allt detta skulle
medges i ett läge då vi redan avskaffat
investeringsavgiften och därmed avlägsnat
den återhållande effekt på investeringsbenägenheten
som den tidigare investeringsavgiften
säkerligen utövat. Åtgärden
skulle vidare genomföras vid en
tidpunkt då man på sina håll väntar —
med rätt eller orätt därom kan jag ingenting
säga — att det i en nära framtid
kommer att genomföras en permanent
lagstiftning med mer begränsade avskrivningsmöjligheter
än vad som inrymdes
i den gamla lagen om fri avskrivningsrätt.
Resultatet skulle säkerligen bli att
investeringsbenägenheten i vårt land
bleve så stor, att den kunde få inflatoriska
verkningar. Man må le åt detta resonemang,
men denna risk iir ett faktum.

Men det är också vissa praktiska skäl,

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

som talar för att vi bibehåller dessa
begränsningsåtgärder. Det är att räkna
med att ett lagförslag skall vara framlagt
vid mitten av detta år. Under förutsättning
att remissbehandlingen blir
gynnsam skulle lagförslaget kunna läggas
på riksdagens bord vid början av
nästa riksdag. Förslaget skulle alltså
kunna träda i kraft för beskattningsåret
1955 och nästföljande taxeringsår. Då
man inte vet vad det förslaget kommer
att inrymma, är det väl tämligen orimligt
att nu slopa den begränsning av
den fria avskrivningsrätten, som gällt
under de två senaste åren, och medge
en fullständigt fri avskrivningsrätt, för
att sedermera efter något år eventuellt
återigen införa ett system — den eventualiteten
är inte utesluten — som skulle
innebära en begränsning av avskrivningsmöjligheterna.
Det är väl lämpligast
— även om den ställning som nästa
års riksdag intager till lagförslaget skulle
avvika från nu existerande regler —
bättre med ett avbrott i reglerna än
med tvenne avbrott.

Många är oroliga för att de nu existerande
begränsningsreglerna sätter på
näringslivet en verklig tvångströja. Den
tvångströjan existerar emellertid bara i
polemiken och icke i verkligheten. I
fråga om äldre inventarier, anskaffade
före år 1952, är det fortfarande fri avskrivningsrätt.
Jag vill också nämna —
och det är det viktigaste — att docent
Yästhagens undersökningar, som har
mycket intressanta ting att förmäla på
detta område, visar att i varje fall industrierna
inte har utnyttjat de nuvarande
avskrivningsmöjligheterna i den
utsträckning, som man räknat med på en
del håll. Detta gäller närmast de större
industriföretagen. Docent Västhagens
undersökningar berör också rederierna,
och jag känner det väsentligaste av
undersökningarnas resultat även därvidlag,
men då de inte är publicerade ännu
kan jag inte säga någonting närmare.
Undersökningarna visar alltså, att det
i fråga om industrien säkerligen i denna
dag fortfarande finns icke obetydliga
avskrivningsmöjligheter på äldre inventarier.

Begränsningsreglerna rymmer vidare
avskrivningsmöjligheter med 20 procent.
När docent Västhagen gjorde sina undersökningar
för att få en jämförelse
hur en fullt fri avskrivningsrätt skulle
verka, räknade han med 10 procent såsom
en normal avskrivning i en bunden
avskrivningsplan, alltså icke med
20 procent. Därvid kommer han fram till
de resultat, som redovisas i hans undersökning,
nämligen att det förelåg en betydande
skillnad. Men hur stor den skillnaden
i praktiken skulle ha blivit vid
20 procent är svårare att bedöma. Det
är emellertid sannolikt att färre företag
skulle ha gått över dessa 20 procent,
om avskrivningsrätten varit fri. Man kan
ju tänka sig en del extrema fall, men generellt
skulle företagen nog inte ha utnyttjat
den fria avskrivningsrätten till
högre belopp än motsvarande 20 procent.

Den 20-procentiga avskrivningsrätten
är vidare förskjutbar mellan olika år.
Har ett företag inte helt utnyttjat sina
avskrivningsmöjligheter under 1952—
1953, kan företaget utnyttja dem 1954.
Därtill kommer att alla inventarier med
tre års livslängd får fritt avskrivas till
hela värdet. Övriga inventarier kan avskrivas
på fem år, med en femtedel varje
år. Om inventarierna fallit mycket i värde
eller anskaffats till överpris, kan
också ytterligare avdrag medgivas av
vederbörande nämnd. Det viktigaste i
detta sammanhang är nog, att vid försäljning
av äldre inventarier, anskaffade
före 1952, får ett företag under år 1954
helt avskriva vad som influtit vid försäljningen
i samband med inköp av nya
inventarier.

Allt detta gör, att så som bestämmelserna
är utformade finns det mycket stora
möjligheter för näringslivet att göra
erforderliga avskrivningar. Avskrivningsrätten
är således så rymligt tilltagen,
att förslaget innebär bara att den
fria avskrivningsrätten begränsas.

Sedan vill jag säga ett ord till herr
Velander, som talade om pensionsstiftelserna.
Han utvecklade i det sammanhanget
vissa sociala synpunkter. Jag hoppas
att herr Velanders sociala intresse

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

är stort och att hans hjärta varmt klappar
för den saken. Jag vill emellertid
lugna hans sociala oro med att säga, att
när det gäller de anställda får företagen
även med den begränsning, som nu föreslås,
dra av hela pensionsskulden för
sina anställda för tiden fram till innevarande
års slut.

Hur många företag har avsatt så mycket
till pensionsstiftelsen att den når
upp till det s. k. investeringsskattetaket?
Jag skulle vilja veta hur många det är.
Men, säger man nu, den föreslagna begränsningen
kan förta lusten att gå vidare
på den här vägen. Anlag att ett
företag —- det gäller ju här närmast arbetarna
— vill pensionera hundra eller
tusen arbetare. Hur får de då omedelbart
beräkna den stiftelsens avdragsgilla
förmögenhet? Jo, för det första får den
beräknas som om alla arbetare vore anställda
vid 25 års ålder. För det andra
får man alldeles bortse ifrån att ett mycket
stort antal av dessa arbetare säkert
kommer att avgå innan de når pensionsåldern,
vilken den nu är — 65 eller 67
år eller vad man vill bestämma — tv det
kan ju inte vara tal om att binda arbetarna
vid företaget för all framtid. För
det tredje får denna pensionsskuld beräknas
som om pensionerna vore oantastbara,
vilket de inte är. Inte ens för
tjänstemännen är de i tillbörlig utsträckning
oantastbara, och när det gäller arbetarna
är de det i allmänhet inte alls
eller i mycket ringa utsträckning. Det
betyder att när en arbetare slutar, har
han inget pensionsbrev att flytta med
sig, inget fribrev på pension, utan allt
stannar inom företaget.

Dessa villkor måste väl således anses
vara mycket fördelaktiga för industrien.
Jag skulle vilja be herr Velander att han,
med all den kraft som han besitter, attackerar
sina kolleger och medintressenter
inom de industrier som han är engagerad
i, för att med dessa liberala bestämmelser
som grund genomföra pensionering
av tusentals av träindustriens
arbetare. Det finns inga hinder för uppbyggandet
av det investeringsskattetak,
som erfordras för sådana pensionsstiftelser,
ty ett sådant hinner man inte ska -

pa på ett eller tre eller ens fem år, utan
det tar mycket längre tid.

Vad investeringsfonderna beträffar
får man fortfarande inte avsätta skattefritt
till sådana utom vissa speciella fonder,
bl. a. »eldsvådefonderna» som de
stundom brukar kallas. Avsättningar till
dessa är tydligen mycket litet lockande.
Det vore utomordentligt värdefullt, om
företagen avsatte pengar därtill som
kunde användas i en lågkonjunktur. Men
hur mycket har företagen hittills samlat
i dessa fonder? 240 miljoner kronor
eller något sådant har man lyckats samla
ihop under de cirka 15 år som bestämmelserna
härom har gällt, och det
mesta av avsättningarna gäller byggnader
och inte inventarier. Dessa fonder
lockar alltså inte för närvarande. Det är
en kommitténs uppgift att försöka förena
det gagnande syftet med dessa investeringsfonder
med att göra dem mera
lockande för näringslivet, så att de kommer
att tillföras medel i större utsträckning.
Det är lockande att avsätta medel
för att investera nu, men det lockar fasligt
litet att avsätta för eu obestämd
framtid, varvid arbetsmarknadskommissionen
skall ge tillstånd att använda fonderna
under en verklig lågkonjunktur
som vi lyckligtvis är fjärran ifrån.

Jag skulle bara vilja understryka att
när investeringsavgiften är borta, när
varulagren fritt får nedskrivas och när
den begränsade fria avskrivningsrätten
för inventarier ändå inrymmer så stora
möjligheter som den gör — det är fråga
om en verkligt liberal, inte folkpartistisk,
men liberal reglering av den fria
avskrivningen —■ så finns det ingen anledning
att inte i ett läge, då alla våra
resurser är tillvaratagna, bibehålla begränsningarna
ännu ett år såsom ett
skydd mot det hot som en överinvestering
kan innebära för vårt näringsliv.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren ansåg, att jag hade uppträtt nå -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

got vanvördigt gent emot 1947 års s. k.
skattereform. Den vilade enligt herr
Sjödahls mening på »vanliga demokratiska
tankegångar», och lian fann det
rätt underligt, att man nu ville avsvära
sig ansvaret för tillkomsten av denna
reform. Det ligger väl ändå så till, herr
Sjödahl, att det inte finns så mycket
kvar av 1947 års skattereform, som inte
redan har ändrats eller varit resp. är föremål
för förnyade utredningar. Det är
väl knappast någonting annat än kvarlåtenskapsskatten
som man inte velat inlåta
sig på en revision av. När det gäller
denna, vägrar man ju envist att låta
tala med sig. Annars har man nog kommit
på det klara med att man gick för
långt år 1947 och att det är önskvärt
att komma ett stycke på vägen tillbaka.
Vid försöken därutinnan har man dock
inte kommit längre än till förslag, som
kompenserade den skatteskärpning i
förhållande till 1947 års reform, som
inträtt på grund av penningvärdeförsämringen
sedan dess. Vid fullföljande
av dessa förslag stannade man emellertid
på halva vägen genom fastställandet
av uttagningsproccnten till 110.

Jag tycker alltså, att man inte behöver
ha någon så utomordentlig respekt för
1947 års skattereform, och jag beklagar,
att de demokratiska principer, den enligt
herr Sjödahl vilade på, har visat
sig vara så pass obeständiga, att man i
många hänseenden nödgats ta densamma
under förnyade överväganden.

Sedan vill jag säga, att det för högerns
vidkommande inte är fråga om
att avsvära sig något sitt föregående i
detta sammanhang. Vi ansåg nämligen,
att 1947 års skattereform inte vilade på
någon verklig utredning. Vi ville därför
på högerhåll ha en utredning till stånd
om reformens samhällsekonomiska verkningar,
dess verkningar — som det så
ofta heter — på företagsamheten, på
sparandet på arbetsviljan, på människornas
lust att hävda sig över huvud taget.
Därför föreslog vi en skattesänkning för
de sämst ställda inkomstskikten, som
sträckte sig minst lika långt som den
med 1947 års skattereform avsedda, men
såsom en provisorisk åtgärd i avvaktan

på den utredning, som vi ansåg påkallad.

Herr Sjödahl var något inne på den
fria avskrivningsrätten, men jag beklagar,
att jag inte riktigt uppfattade vad
han då yttrade. Det föreföll mig som
om han menade, att innebörden därav
skulle ha ventilerats icke i samband med
1947 års beslut utan i något senare sammanhang.
Alldeles oavsett om jag uppfattade
honom rätt, vill jag i klarhetens
intresse och för att även göra full rättvisa
åt herr Sjödahl anföra vad herr
Sjödahl i skattedebatten 1947 — jag tror
det var någon av de första julidagarna
— yttrade i antytt hänseende. Jag hade
nämligen efterlyst vilken ståndpunkt reformens
tillskyndare intog till fortvaron
av den fria avskrivningsrätten och
även ställt en del andra frågor. Herr Sjödahl
anförde då bl. a.: »Jag skall tillåta
mig att beträffande den första frågan,
om den fria avskrivningsrätten kunde
tänkas bestå, blott säga, att den högre bolagsskatten
är av beredningen, regeringen
och utskottet motiverad med ett ständigt
påvisande av att den fria avskrivningsrätten
existerar. Under sådana omständigheter
kan jag icke tänka mig något
annat än att, om den, vilket jag inte
tror och ingenting vet om, vid någon
tidpunkt skulle avlägsnas, man måste ta
upp hela frågan om bolagsbeskattningen
i det sammanhanget.»

Herr Sjödahl och jag behöver inte
tala om för varandra vad den fria avskrivningsrätten
då ansågs eller nu anses
innebära. Jag utgår emellertid ifrån
att herr Sjödahl i verkligheten har samma
inställning till densamma nu som
han hade 1947.

Herr Sjödahl sökte göra gällande, att
begränsningen av den fria avskrivningsrätten
hade genomförts samtidigt med
besluten om investeringsavgiften och begränsningen
av den fria varulagervärderingen.
Det ligger emellertid så till,
att investeringsavgiften och begränsningen
av den fria lagervärderingen
var en av den nu sittande koalitionsregeringens
allra första åtgärder, och de
genomfördes under hösten 1951. Beslutet
angående begränsningen av den fria

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. in.

avskrivningsrätten beträffande maskiner
och inventarier fattades av riksdagen
i maj 1952. Det är då inte alldeles
riktigt att säga att besluten fattades
samtidigt, och med utgångspunkt från
vad jag nu anfört är det också litet
svårt att acceptera herr Sjödahls ståndpunkt
att investeringsavgiften och begränsningen
av varulagervärderingen i
själva verket var hjälpmedel vid sidan
av begränsningen av den fria avskrivningsrätten.
Det behövs säkerligen en
förmåga till mycket fria tolkningar och
ett visst mod för att man skall söka hävda
sådana meningar med anspråk på att
bli trodd.

Herr Sjödahl talade om vilka slussar
i avskrivningsväg man skulle öppna, om
man nu inte gick in för en prolongering
av begränsningen av den fria avskrivningsrätten.
Efter vad jag kunde
förstå, fanns det enligt herr Sjödahls
uppfattning mycket stora ackumulerade
avskrivningsbeliov, som företagen då
skulle tillgodose. Men, herr Sjödahl, när
det gäller att utnyttja denna fria avskrivningsrätt,
anmäler sig den begränsning,
som ligger däri, att det måste finnas
rörelsevinster som förslår till att
täcka avskrivningarna. Herr Sjödahls uttalande
på denna punkt är väl därför
närmast ett försök att spå om vilken utveckling
vi går till mötes i fråga om
företagens vinstmöjligheter för det nu
löpande året.

Sedan skulle jag emellertid vilja fråga,
om inte utgångspunkten för herr Sjödahl
i denna diskussion är den, att konsolideringen
inom företagen har nått så
långt, att det inte sker någon olycka,
om man låter begränsningen av den fria
avskrivningsrätten fortbestå.

Såvitt jag förstått, är nämligen utgångspunkten
för herr Sjödahl, för utskottets
majoritet och för majoriteten
inom företagsbeskattningskommittén den
att en konsolidering av sådan omfattning
har skett, att man kan klara sig mycket
bra, om avskrivningsrätten begränsas ytterligare
någon tid. Men uppfattningen
på den punkten står dock inte oemotsagd.
Det är inte blott jag som står mycket
tvivlande inför herr Sjödahls tan -

kegångar. Det finns bl. a. vägande remissyttranden
i samma riktning, yttranden
som även redovisas i propositionen.
På s. 22 och 23 återges sålunda ett yttrande
av Kooperativa förbundet, som är
så belysande för den fråga det här gäller,
att det egentligen borde i sin helhet
inflyta i kammarens protokoll. Jag skall
dock inte besvära med att återge hela
yttrandet. En passus däri, som innefattar
en viss konklusion av vad förbundet
i övrigt anfört, vill jag inte undanhålla
de ärade kammarledamöterna. Den
lyder: »Den avskrivning, som belöper å
senaste år, utöver värdeminskning å
detta års anskaffning, skulle med andra
ord i regel redan ha uttagits i förskott
tidigare år, och en ''överavskrivning’ å
det senaste årets anskaffningskostnad
skulle därför innebära konsolideringsavskrivning.
Man förbiser därvid, att dold
reserv i inventarier, bildad ett år genom
överavskrivning, successivt förbrukas
under efterföljande år genom inventariernas
fortgående värdenedgång, om icke
under vart och ett av dessa år en avskrivning
göres, motsvarande den årliga
värdeminskningen å hela inventariebeståndet.
En avskrivning motsvarande
hela kostnaden för sista årets anskaffning
eller kanske ännu högre belopp kan
vara nödvändig, icke för att ytterligare
konsolidera företaget utan för att undvika
förtäring av tidigare bildade reserver.
Det råder icke någon tvekan om att
Kooperativa förbundet, och förmodligen
flertalet större företag, för närvarande
befinner sig i denna situation. Inventarier
anskaffade före år 1952 är numera
helt avskrivna. En avskrivning år 1954
motsvarande, låt vara väl tilltagen, värdeminskning
å de senaste tre årens anskaffning
kommer förmodligen icke att
täcka den årliga värdenedgången av hela
inventariebeståndet.»

Detta uttalande behöver inga kommentarer.

Jag vill i sammanhanget även rikta
uppmärksamheten på Lantbruksförbundets
remissyttrande, som finns återgivet
på s. 24 i propositionen. Det bör ha ett
betydande intresse att studera innehållet
i detta remissyttrande, särskilt för den

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr G.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

del av regeringsunderlaget som ännu
existerar under beteckningen bondeförbundet.

Herr Sjödahl åberopade ett alldeles
speciellt skäl, som företagsbeskattningskommittén
varit inne på. Han anför sålunda,
att det skulle vara rätt underligt
att nu, då företagsbeskattningskommittén
sysslar med dessa ting, gå in för en
ändrad ordning med avseende å den fria
avskrivningsrätten. Herr Sjödahls synpunkt
i det hänseendet återfinnes också
i utskottets betänkande, där det heter,
att er. återgång till de friare avskrivningsreglerna
»skulle medföra ett mindre
önskvärt alternerande mellan helt
olikartade avskrivningsmetoder under
en ganska begränsad tidsperiod för den
händelse de blivande permanenta avskrivningsreglerna
skulle ges en mera
restriktiv utformning än kommunalskattelagens
nuvarande bestämmelser». Resonemanget
innebär, att eftersom vi ingenting
vet om innehållet i de förslag, den
sittande företagsbeskattningskommittén
kan komma att framlägga, eftersom vi
inte vet, huruvida dessa förslag kommer
att föreläggas riksdagen eller ej och eftersom
vi inte heller kan veta, huruvida
riksdagen kommer att antaga eller förkasta
dessa densamma eventuellt förelagda
förslag, bör vi underlåta att sätta
i funktion kommunalskattelagens gällande
bestämmelser i hithörande avseenden.
Det »permanenta» är dock, väl att märka,
kommunalskattelagens regler på detta
område och tidigare har man aldrig
skattat åt sådana synpunkter, som funnit
uttryck i det citerade uttalandet. Jag tycker,
att herr Sjödahl begär väl mycket,
när han menar, att man bör falla till
föga inför sådana synpunkter. Om dylika
motiveringar räcker för regeringsmajoriteten
för dess ståndpunktstaganden,
må det vara dess ensak, men man måste
förlåta oppositionen, om den för att kunna
följa med i galoppen finner sig böra
kräva motiveringar, som väger något
tyngre.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Jag tycker att herr Velander varit
med så pass länge i det politiska livet

och i bevillningsutskottet, att han bör
ha klart för sig att skatteregler sannerligen
inte är av evighetsnatur, utan växlar
utomordentligt snabbt. Förra året
fastställdes vissa regler beträffande skatt
på villor och mindre fastigheter, och redan
i år vill herr Velander och hans meningsfränder
ha dessa regler ändrade;
det vittnar ju tydligt om hur rörlig riksdagen
och även herr Velander är. 1947
års reform får bedömas efter läget just
då och de verkningar den då fick; inträder
sedermera förändringar i vårt ekonomiska
läge eller i penningvärdet,
finns det all anledning att ta upp reglerna
till förnyad prövning.

Vad uttalades år 1947? Jo, det sades
att om den fria avskrivningen skulle avvecklas,
bör man ta upp skattereglerna
till prövning. Den fria avskrivningsrätten
har inte avvecklats, utan vad har
man gjort? Jo, i ett läge, då vi har varit
hårdare trängda av inflatoriska krafter
än på mycket lång tid, har vi måst
vidtaga statliga försvarsåtgärder mot inflationen.
I ett dylikt tillfälligt hårt läge
har vissa regler måst sättas ur spel.
Det är det som har skett.

Herr Velander menade att man inte
fick betrakta denna begränsning av den
fria avskrivningen såsom en komplettering
till kreditbegränsande och investeringsbegränsande
åtgärder. Jag har 1952
års proposition framför mig. Under rubriken
»Propositionens huvudsakliga innehåll»
heter det där: »För att vinna en
önskvärd och betydelsefull komplettering
till de av statsmakterna tidigare
vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande
syfte föreslås i propositionen
. . .» Hur kan man förneka
det?

Utskottsmajoriteten anser att det med
de regler, som är provisoriskt gällande,
måste finnas stora möjligheter för en
fortsatt konsolidering.

Talaren avbröts här av herr talmannen
som påpekade, att den i § 12 mom. 2 av
kammarens ordningsstadga bestämda tiden
för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl kopplade
i sammanhanget in någonting, som väl
inte hör dit. Det kan dock inte vara
stridande mot någon allmän princip eller
uttryck för »hur rörlig riksdagen och
även herr Velander är» om från liögerhåll
en motion nu lagts på riksdagens
hord, som åsyftar, att den i fjol genomförda
schablontaxeringen av en- och tvåfamiljsfastigheter
respektive villafastigheter
skall upphävas? Jag har nämligen
aldrig förut hört, att man — om man
trätt i bestämd opposition mot ett förslag,
som dock av riksdagen anammats
— skulle vara på något sätt förhindrad
att motionera om dess upphävande.

När herr Sjödahl nu säger, att den fria
avskrivningsrätten får betraktas såsom
en komplettering till investeringsavgiften
och begränsningen av den fria lagervärderingen,
är det just vad jag hävdar.
Herr Sjödahl gick emellertid i sitt
första anförande ut ifrån att det motsatta
förhållandet var det riktiga.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det förefaller, som om
herr Sjödahl i sitt anförande har fört
fram en något annan motivering för en
förlängning av denna bestämmelse än
den som förelåg vid det tillfälle, då den
infördes.

Herr Sjödahl säger nu att eftersom investeringsskatten
är borttagen och begränsning
av lagervärderingen icke
längre förekommer — den har inte heller
förekommit förut — är det skäl att
ha denna inskränkning kvar. Jag vill
emellertid citera propositionen, när dessa
inskränkande bestämmelser först infördes,
där det sägs, att dessa bestämmelser
är »tillfälliga bestämmelser avsedda
att gälla under samma tid som bestämmelserna
om investeringsavgift och
varulagervärdering». Jag får inte detta
att riktigt stämma med vartannat. Om
man sedan tar bort förutsättningarna,
under vilka dessa bestämmelser skulle
äga bestånd, används det som motivering
för att man fortfarande skall ha
bestämmelserna kvar.

Vidare har företagsbeskattningsutredningen
åberopats. Jag vill då erinra om
att inskränkningen i avskrivningsrätten
väl ursprungligen icke var tillkommen
av fiskaliska intressen. Det var inte fiskaliska
synpunkter som låg till grund
för att den infördes, utan syftemålet var
val, såvitt man kan utläsa av sammanhanget,
konjunkturpolitiska synpunkter.
Man ville begränsa avskrivningarna för
att icke få inflatoriska verkningar. Läget
har ju dock blivit ett helt annat,
och även finansministern har vid ett
tillfälle själv vitsordat att läget numera
karakteriserats av ökad stabilitet. Då
frågar man sig, hur långt man behöver
gå i fråga om denna stabilitet, innan
man anser sig kunna avskaffa denna begränsning
som man i början betecknade
såsom tillfällig.

Vidare förefaller det som om herr
Sjödahl går längre i sin optimistiska beskrivning
av denna sak än det utskott
som han företräder. Där säges det bl. a.,
att »utskottet är väl medvetet om att ett
utsträckande i tiden av ifrågavarande
inskränkande bestämmelser får mera
kännbara verkningar allteftersom företagen
tar sitt fria avskrivningsunderlag
i anspråk». Jag får säga, att detta inte
riktigt stämmer med den optimistiska
syn som herr Sjödahl givit uttryck för
under diskussionen. Om man ändrar
motiven för en tillfällig lagstiftning av
vad slag det vara må allt under det att
tiden framskrider, kan man ju komma
till hart när vilka resultat som helst. Enligt
min mening är det att ytterligare
förlänga dessa inskränkande bestämmelser
i nuvarande läge att använda större
våld än nöden kräver och jag instämmer
i det yrkande som framfördes om
bifall till den med 1) betecknade reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig att göra
några reflexioner kring den förda debatten.

Jag kan naturligtvis inte undgå att
fästa mig vid de något irriterade tonfall

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

som herr Velander här använt och som
avspeglats i högermotionen, tonfall som
gäller vissa utfästelser som från regeringens
och riksdagens sida skulle ha gjorts
i fråga om den fria avskrivningsrätten.
År 1947 — jag deltog icke då i den
diskussionen — förklarades det, att om
det blir tal om att frångå den fria avskrivningsrätten,
borde bolagsbeskattningen
tas upp till förnyad prövning.
Det är klart att denna utfästelse — om
man så vill säga — kunde ha föranlett
att vi på våren 1952 hade tagit upp
hela bolagsskatten till prövning, men
det är väl ganska uppenbart — det är
väl ingen som tänkt något annat — att
om vi hade gjort detta, hade det inte
blivit någon ändring i skattesatsen i det
läge som då var. Vi kunde naturligtvis
också ha tagit upp den till prövning nu.
Det hade heller inte blivit någon ändring
i skattesatsen — det är jag övertygad
om.

Men varför har vi över huvud taget
inte tagit upp frågan i hela dess vidd?
Jo, helt enkelt därför att företagsbeskattningen
är under utredning — vi förväntar
att nästa riksdag skall få sysselsätta
sig med denna fråga — och då blir
det tillfälle att pröva avskrivningsrätt
och skattesatser och alla regler för företagsbeskattning.
Då kommer den utfästelse,
om man vill kalla den så, som
gjordes 1947, att bli verklighet. Det kan
inte finnas någon anledning att man går
till en sådan prövning i ett övergångsskede,
då vi rör oss med tillfälliga bestämmelser,
och detta är trots allt tillfälliga
bestämmelser.

Sedan har man konstruerat upp en
historia kring 1952 års beslut, då man
ur propositionen citerar en sats här och
en sats där och vill komma fram till
att enligt den propositionen — herr
Lindblom var utsatt för samma villfarelse
nyss, men det är inte så konstigt,
tv det står i hans partimotion, och han
tror vad som står där — begränsningen
i den fria avskrivningsrätten skulle
ha kommit till såsom komplement till
investeringsavgiften och begränsningen
av den fria lagervärderingen och att
den skulle vara tidsbegränsad på sam -

ma sätt som dessa, d. v. s. att när de
upphörde, skulle den också ta slut. Herr
Velander har ju spunnit på den tråden,
och det är märkvärdigt att han själv
inte fattar sina egna motsägelser. Han
yttrade ju nämligen, att när beslut år
1951 fattades om investeringsavgiften,
fanns inte en tanke på en begränsning
av den fria avskrivningen. Borde inte
detta säga herr Velander någonting? Vad
var begränsningen i den fria avskrivningsrätten
en komplettering till? Jo, till
den kreditbegränsning som genomfördes
i överenskommelsen på våren 1952,
och det var ju ganska uppenbart att
man, även om det var huvudsyftet, inte
kunde undgå att tala om att den samtidigt
kom att komplettera investeringsavgiften
och begränsningen i den fria
lagervärderingen. Det var väl inte heller
så märkvärdigt att vi bestämde oss
för att en tillfällig lagstiftning då i sin
första omgång skulle göras likvärdig i
fråga om giltighetstiden med de andra
tillfälliga lagstiftningar som här föreligger.
Men i detta kunde väl över huvud
taget inte ligga någon utfästelse om att
en förlängning icke skulle kunne ske av
begränsningen i den fria avskrivningsrätten,
även om man lät investeringsavgiften
upphöra, eftersom, herr Velander,
dessa frågor inte var hopkopplade.

Jag vill säga, att detta försök från
oppositionens sida för mig ter sig som
advokatyr, och jag vill säga, herr Velander,
att det inte är någon god sådan.
Orsakerna till att denna begränsning av
den fria avskrivningsrätten nu föreslås
till förlängning är två, den ena är
att det måste sägas vara konjunkturpolitiskt
erforderligt. Det är erforderligt
med hänsyn till det allmänna konjunkturläget.
Vi har fortfarande kvar en begränsning
i kreditgivningen, och den
sak vi talar om är en komplettering av
denna för att få någon hållhake på de
likvida företagens möjligheter att investera.
Herr Velander säger, att vi här
inte kan nöja oss med allmänna talesätt.
Ja, herr Velander, vi är nödsakade, både
herr Velander och jag, att röra oss med
allmänna talesätt. Herr Velander kan inte
tala om för oss hur de bolag har det

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ställt, som har sina affärer i Sundsvalls
Enskilda Bank.

Jag kan inte heller tala om vad jag vet
om företagens bankställningar. Sekretessen
förbjuder oss att göra detta, och därför
är det lätt att säga att man rör sig
med allmänna talesätt. Men låt oss ändå
komma ihåg, att riksbanksfullmäktige i
sin berättelse till riksdagen detta år sagt,
att döt förefaller sannolikt att åtskilliga
företag, som har fått tillgång till likvida
medel genom lageravvecklingar, har underlåtit
att betala tillbaka sina lån. När
jag använder uttrycket »underlåtit», är
det inte en moralisk bedömning; företagen
har låtit bli att betala tillbaka sina
lån och behållit medlen på bankräkningar.
Detta är väl mer än allmänna talesätt,
och det förefaller väl därav något
så när styrkt, att det finns icke så få
företag i detta land, som har tillgång till
likvida medel i detta avseende.

Men det är naturligtvis en fråga om
konjunkturen. Alla vet, att vi har en
högkonjunktur, och alla vet att den är
stabil och balanserad — del är riktigt
— vilket delvis beror på den politik,
som föres, men läget tillåter oss inte vilka
friheter som helst. Vi kan komma ur
balansen, och jag vill fästa oppositionens
uppmärksamhet på att läget i dag
är ett annat än vad det var, när ni skrev
er motion. Företagsamhetens förtroende
för konjunkturutvecklingen har stigit
ganska mycket på denna månad, och det
är väl talande, att ansökningarna om
byggnadstillstånd från industriens sida
har vuxit så, att redan 85 procent av
1954 års kvot är intecknad. Här är en
stigande investeringsbenägenliet. Det är
inte något talesätt, herr Velander, utan
det är rena klara fakta, och därför finns
det ur konjunkturpolitisk synpunkt fullgoda
skäl för att vi behåller detta konjunkturpolitiska
medel ytterligare en tid.
Detta var det ena skälet.

Det andra skälet för att icke nu upphäva
begränsningen av den fria avskrivningsrätten
är sekundärt och skulle icke
i och för sig ha varit vägande. När nu
läget är det, att det finnes anledning att
bibehålla denna anordning på grund av
konjunkturpolitiska förhållanden, bör vi

också ta hänsyn till att här pågår en utredning,
som syftar till att lägga fram
förslag till omläggning av företagsbeskattningen.
Denna utredning måste ju
omfatta frågan om de fria avskrivningarna.
Det är väl inte i och för sig osannolikt
— något som i viss man skymtar
fram — att det kan komma förslag, som
i fortsättningen innebär en begränsning
av den fria avskrivningsrätten, en anordning
som skulle vara mera smidig
än den vi nu har, ty ingen kan förneka
att den fria avskrivningsrätten har medfört
svårigheter för oss under de hektiska
högkonjunktursåren.

Herr Velander klagar över att beskattningen
vid ett bifall till regeringens förslag
i år blir hårdare än vad den var
förra året, ty nu kommer begränsningen
att gälla tre år i stället för såsom tidigare
två år. Observera detta! Vad är
det då som händer? Jo, det händer att
tjuguprocentbegränsningen håller på att
bli verklighet. Förut har det bara varit
en början, där denna begränsning tilllämpats
för vissa års investeringar. Nu
griper den in i flera års investeringar,
och vad visar detta? Jo, detta visar, att
anordningen ännu icke fått sin verkan.
Om man nu skulle följa reservanternas
förslag att helt eller delvis släppa avskrivningarna
fria, med resultat att det
för många företag blev synnerligen stora
avskrivningar och vi sedan kommer
fram till en anordning med bättre konjunkturpolitiskt
bestämda avskrivningar,
skulle ett sådant mellanspel leda till
att det därefter kom att dröja en ganska
lång tid, innan de företag, som hade haft
tillfälle att göra de stora avskrivningarna,
kom att få känning av den nya ordningen.
Ingen kan väl bestrida, att det
förhåller sig på det sättet, och därför
finns det enligt mitt sätt att se fullgoda
skäl även ur den synpunkten att behålla
anordningen, intill dess vi får prövat
företagsbeskattningssakkunnigas förslag,
som kan förväntas bli framlagt vid mitten
av detta år.

Jag ger de motionärer, som har sagt
att denna anordning inte är fiskaliskt
betingad, rätt. Och jag har den uppfattningen,
att jag, om denna begränsning

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning

nu borde upphöra, skulle ha tagit konsekvensen
därav, oavsett vilken inverkan
detta kunde få på budgeten. Det är
nämligen klart, att jag, om jag slopar
denna begränsning, skapar en lucka i
budgeten, som på ett eller annnat sätt
måste fyllas. Jag skulle ta risken och då
försöka finna en utväg för att fylla denna
lucka, ilen jag menar att det inte
finns anledning härtill, och då fyller
denna anordning även en viss budgetuppgift.
Jag undrar, om folkpartiet, som
slåss så troget vid högerns sida i denna
fråga, samtidigt tror på sin egen uppgift
i skattemotionen, nämligen att ett
genomförande av deras förslag inte medför
något större skattebortfall än 10, 15
miljoner kronor. Om det vore så, då
vore det verkligen inte någonting att
slåss om. Men förslaget få väl en större
inverkan, och hur det då skall gå med
oppositionspartiernas försök att sänka
skatten för de fysiska personerna vill
jag lämna osagt. Detta är emellertid
kanske en av herr Ohlons långrevar. Vi
kommer väl ihåg, att jag i första kammaren
häromåret gjorde en sammanställning
av alla folkpartiets förslag till
skattesänkningar och utgiftshöjningar —-och detta såg mycket ruskigt ut ur budgetsynpunkt.
Herr Ohlon sade då mig,
att man från oppositionens sida kastade
ut en långrev här och en långrev där i
den förhoppningen, att majoritetspartierna
skulle nappa på någon av dem. Detta
kanske bara är en sådan där långrev,
och om vi inte nappar på den, har herr
Ohlon tillfälle att kasta ut en ny långrev
och försöka få oss att nappa på den.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Finansministern underströk
mycket starkt, att inskränkningen
i den fria lagervärderingen inte så mycket
fick fattas som ett komplement till
inskränkningen i den fria lagervärderingen
och investeringsavgiften, utan
fastmer som ett komplement till kreditrestriktionerna,
och det är nog alldeles
riktigt. Det resonemang, som fördes
för två år sedan, var ju det, att man genom
kreditrestriktionerna skulle kunna

av rätten till fri avskrivning m. m.

dämma upp krediterna för de företag
som behövde låna och att man genom
de andra inskränkningarna dämde upp
för de företag som hade egna medel att
röra sig med. Men det resonemang, som
var riktigt 1952, har inte giltighet i
dag; konjunkturläget är ju ett helt annat
i dag än för två år sedan.

Finansministern säger, att läget nu är
helt annorlunda än när vi skrev våra
motioner för något över en månad sedan.
Detta är väl ändå en överdrift. Den
större optimismen beträffande konjunkturläget,
som har skymtat fram, har i
varje fall inte ännu tagit sig några uttryck
på kreditmarknaden.

Vidare säger finansministern, att om
vi nu återinför den fria avskrivningsrätten,
så kan vi befara en vild avskrivning
från företagens sida inför den
stundande förändringen i företagsbeskattningen.
Det kan hända, att en del
företag kommer att göra extra avskrivningar
inför detta framtidsperspektiv,
men, herr finansminister, företagen måste
väl också tänka på sina utdelningar,
de kan inte avskriva hur mycket som
helst.

Jag begärde ordet, när herr Sjödahl
för en gångs skull sade en lustighet.
Herr Sjödahl frågade, varför vi skulle
släppa loss de privata investeringarna,
när vi dämmer upp de offentliga. Jag
föreställer mig, att herr Sjödahl inte
bär läst den sista redogörelsen från nationalbudgetdelegationen
eller inkomstbilagan
till årets statsverksproposition,
tv i dessa aktstycken kunde man inhämta,
att de offentliga investeringarna
under förra året hade ökats med
1 300 miljoner, medan samtidigt industriens
investeringar hade minskat
med 200 miljoner. Med andra ord, privata
investeringar hade minskat med
200 miljoner kronor samtidigt som de
offentliga investeringarna ökat med nära
1,5 miljard. Investeringsökningen ligger
för närvarande väsentligen på den
offentliga sektorn.

Vidare kunde man ur nationalbudgetdelagationens
rapport utläsa, att minskningen
av industriens investeringar föregående
år fördelade sig med lika be -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

lopp på byggnader och anläggningar å
ena sidan samt maskiner och kommunikationsmedel
å den andra, vilket kan
vara av intresse att anföra i detta sammanhang.

Nu säger emellertid herr Sjödahl, att
om vi ginge tillbaka till 1947 års fria
avskrivningar, så kunde man befara att
företagen komme att avskriva 60 procent
av sina investeringar för 1952, 80
procent av 1953 och 100 procent av
1954. Detta är fullkomligt ogörligt —-så väl ställda är tyvärr inte våra företag.

För övrigt vill jag konstatera, att herr
Sjödahl motsade sig själv, när han i
fortsättningen refererade någon utredning,
som gjorts av docent Västhagen
och som visade att företagen trots de
fria avskrivningarna inte bär avskrivit
så stora belopp som man skulle kunna
tänka sig. Då kan ju herr Sjödahl och
finansministern fråga, varför vi bråkar,
och jag får säga, att den här frågan naturligtvis
betyder mindre än vad investeringsavgiften
gjorde, när det gäller
inskränkningen av investeringarna. Men
företagen är ju ingen enhetlig massa.
Det ena företaget är för sin framtida
konsolidering i behov av större avskrivningar
än det andra. Genom att utfärda
snäva regler, vilket nu föreslås, binder
man utvecklingen för våra företags
vidkommande. Jag vill konstatera, att i
och med vad som här föreslås kommer
vi i vårt land i motsättning till den
mening, som har tagit sig uttryck i den
sista årsberättelsen från den västeuropeiska
samarbetsorganisationen, OEEC.
I denna årsberättelse understrykes kraftigt
vikten att de västeuropeiska ländernas
företag konsoliderar sig genom en
kraftig rationaliseringsverksainhet. Och
en rationaliseringsverksamhet, som skall
sätta spår efter sig, kräver en höggradig
investering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:
Herr Ohlon ansåg sig kunna och böra
påpeka, att jag inte hade studerat vissa

skrifter och därför hade kommit med
något oriktiga uppgifter. Jag vet inte vilka
skrifter herr Ohlon läser, men jag
vill erinra om att under föregående år
gick visserligen den enskilda industriens
investeringar tillbaka, men i stället ökade
handelns och det privata transportväsendets
investeringar så mycket, att de
balanserade den enskilda industriens tillbakagående
investeringar. Totalt gick det
enskilda investeringsbeloppet upp.

Herr Ohlon hade inte riktigt uppmärksammat
nyanseringen i mitt uttalande
om docent Västhagens bok. Jag sade, att
visserligen hade investeringarna inte
ökat så mycket, som man kunde tro, utöver
vad som motsvarade tio procents
avskrivning men att det individuellt var
mycket, mycket stora ökningar och att
man genom en starkare begränsning av
avskrivningarna skär bort dessa toppar
i investeringsbenägenheten på vissa håll
och tvingar fram ett strängare ekonomiskt
övervägande, medan man däremot
inte alls påverkar de företag som visar
en mera jämn investeringslust.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet tillät sig en
karakteristik av oppositionens sätt att argumentera
i förevarande sammanhang.
Han yttrade nämligen, att det var advokatyr
och att det inte var någon god sådan.
Till det vill jag här inte säga någonting
annat än att jag anhåller, att de
ärade kammarledamöterna genom protokollet
ville ta närmare del av bl. a.
mina anföranden för att konstatera, om
det däri finns någonting av sådan art,
som kan förtjäna den karakteristik, herr
statsrådet fann lämplig.

I detta sammanhang vill jag gärna erinra
om att det fanns en tid, då man här
i riksdagen under de ständiga diskussionerna
omkring olika skattefrågor mycket
ofta fick höra, att oppositionens företrädare
hade missuppfattat uttalanden
från statsrådsbänken, som citerats eller
åberopats. De, som följde dessa debatter,
var säkerligen på det klara med att, om
någon hade missuppfattat sådana uttalanden,
så berodde det på deras utform -

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ning. Jag beklagar, att vi genom det sista
uttalandet från statsrådsbänken har fått
en erinran om den tiden, som ingen av
kammarens ledamöter torde önska sig
tillbaka till.

Herr statsrådet anför en del underliga
ting. Han säger bl. a. att begränsningen
av den fria avskrivningsrätten ännu inte
har nått avsedd verkan och att den därför
bör fortbestå i avvaktan på att företagsbeskattningskommittén
hinner slutföra
sitt utredningsuppdrag. Jag tillåter
mig ställa den frågan: Varför skulle vi
då införa denna begränsning i företagens
självbedömnings- och självbestämningsrätt?
Om med begränsningen, som
herr statsrådet säger, ännu inte har uppnåtts
därmed avsedda verkningar, innebär
väl det, att den icke hade bort införas.
Det är en slutsats, som föranledes av
herr statsrådets eget uttalande.

Sedan talade herr statsrådet om skattebortfallet.
Jag har inte för min del inlåtit
mig på den saken. Jag tror nämligen,
att det är ganska svårt att komma
till några mera bestämda resultat i det
hänseendet och att man vid en diskussion
därom i stor utsträckning måste
röra sig på gissningarnas område. Det
är väl exempelvis ingen av oss som ännu
vet eller kan bedöma, vilka vinster företagen
i stort sett kommer att uppvisa vid
detta års utgång.

Sedan gjorde herr statsrådet ett stort
nummer av en föga betydelsefull distinktion,
som han själv framförde. Statsrådet
säger sålunda att begränsningen av
den fria avskrivningsrätten inte utgjort
komplement till investeringsavgiften och
begränsningen av den fria lagervärderingen
utan till kreditbegränsningen.
Jag undrar vilka realiteter som ligger
häri!

När regeringen hade accepterat engångsinflationen
för att, såsom den själv
deklarerat, icke äventyra den fulla sysselsättningen,
men dock så småningom
började inse, att det inte gick för sig att
stanna vid en passiv hållning, fick vi
ju vara med om sådana ting som investeringsskatt,
investeringsavgift, bilaccis,
byggnadsreglering, kreditransonering,
begränsning av den fria avskrivnings -

rätten etc. Jag trodde nog att herr statsrådet
själv satte dessa åtgärder vid sidan
av varandra. Att jag tillät mig att
säga, att begränsningen av den fria avskrivningsrätten
var ett komplement till
investeringsavgiften och till begränsningen
av den fria lagervärderingen berodde
närmast därpå att, när man diskuterade
behovet av en begränsning av
den fria avskrivningsrätten, föll man
tillbaka på investeringsavgiften och de
synpunkter som under senhösten 1951
åberopades i propositionen därom.

När herr statsrådet betraktar såsom en
konsekvens av den sittande företagsbeskattningskommitténs
arbete att den provisoriska
begränsningen av den fria avskrivningsrätten
skall bestå, förstår jag
ingenting av logiken däri. Det primära
i detta sammanhang är begränsningen av
den fria avskrivningsrätten, och jag vågar,
herr statsråd, bestämt hävda, att skälen
för en prolongering av denna begränsning
är så avlägset liggande, att det
skulle vara fullständigt uteslutet t. o. m.
för herr statsrådet själv — om inte denna
begränsning redan hade införts —att
i dagens läge förelägga riksdagen en proposition
om införandet av en sådan begränsning.

Vidare var herr statsrådet inne på någonting,
som jag måste finna vara mycket
överraskande, men det talet har
ju hörts förut. Statsrådet säger, att det
finns företag, som har pengar på bankräkningar
och som håller pengarna kvar
där i stället för att betala sina skulder.
Det är möjligt, att herr statsrådet kan
fota sin framställning på den punkten på
något slags undersökning. Statsrådets uttalande
är dock av den beskaffenheten,
att herr statsrådet borde ha anfört resultatet
därav, när lierr statsrådet finner
lämpligt att inlåta sig på uttalanden av
ifrågavarande art. Det är måhända till
sist fråga om fall av så blygsam omfattning
eller storleksordning att de på intet
sätt motiverar ett omnämnande i ett
sammanhang som detta.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall bara tillåta mig
några korta repliker till herr Velander.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

Herr Velander talade på nytt i allmänhet
och vitt och brett, samtidigt som
han beskyllde mig för allmänna talesätt.
Jag har ju dock angett en synpunkt,
därvid jag hänvisade till en, som vi får
hoppas, vederhäftig källa. Det har inte
herr Velander gjort. Han vill ha ett exempel
på ett företag av omtalad typ.
Han vet att jag inte kan ge det, men
varför ger inte herr Velander det själv,
så kan vi ju diskutera herr Velanders
exempel?

Frågan om hur propositionen nr 200
till 1952 års riksdag skall tolkas kan jag
också överlämna till kammarens ledamöter.
När herr Velander beklagar att här
hade förekommit ett bestridande från
min sida av herr Velanders tolkning,
måste jag säga att sådana bestridanden
alldeles säkert kommer att framföras, så
länge herr Velanders exeges fortsätter
här i kammaren. Det är ingenting att
göra åt det. Man får tåla att bli misstolkad,
och man får försöka att lägga
till rätta.

Vilka realiteter ligger bakom talet om
att begränsningen av de fria avskrivningarna
skulle vara en komplettering
till kreditpolitiken? Det vet ju herr Velander,
det har han själv varit inne på.
Kreditåtstramningen kunde ju endast
bereda svårigheter för investeringsverksamheten
när det gällde företag som behövde
låna pengar. Begränsningen av
den fria avskrivningsrätten kom till för
att skapa ett något så när motsvarande
hinder för företag som icke behövde
låna pengar. Den saken är väl alldeles
klar.

Jag har inte sagt att åtgärden inte
har haft några verkningar. Jag har bara
sagt, att den inte haft sina fulla verkningar,
och det är väl en annan sak.

Till herr Ohlon vill jag bara säga, att
om jag skulle ha uttalat, att läget är ett
helt annat nu än när motionerna skrevs,
så har jag nog tillspetsat saken. Jag menade
inte så. Min uppfattning om konjunkturförloppet
var densamma då som
nu. Vad jag ville säga var att företagsamheten
hade för en månad sedan en
mycket mindre optimistisk uppfattning
om konjunkturutvecklingen än vad den

har i dag. Det är detta som i viss mån
har undergrävt motiveringen i de motioner
som vi nu har att behandla tillsammans
med propositionen.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr statsrådet antyder,
att jag själv borde komma med
exempel på självfinansierande företag,
vilkas likviditetsställning utgör en fara
för den ekonomiska politik, som herr
statsrådet företräder, vill jag blott säga,
att jag inte har något sådant exempel
att tillgå. Jag känner inte till något fall,
som kan vara på något sätt belysande i
det hänseendet.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Jag begärde närmast ordet
i anslutning till det replikskifte som
ägde rum mellan herr Ohlon och herr
Sjödahl. Jag ville påpeka, att herr Ohlon
hade fel inte endast när han talade
om investeringarnas omfattning utan
också när han hänvisade till den senaste
årsberättelsen från EPU. I denna
årsberättelse framhålles som den väsentliga
rekommendationen till länderna att
sörja för att balans i den nationella
ekonomien skapas och på det sättet också
bättre betingelser för balans mellan
de västeuropeiska länderna i fråga om
betalningsförhållanden och utrikeshandel.
EPU-rapporten behandlar också investeringarna.
I det sammanhanget står
sig vårt land faktiskt väl i den internationella
jämförelsen med en total investeringsvolym
av ungefär 30 procent.
Det är inte många länder, herr Ohlon,
som kommer upp till denna siffra.

Medan jag ändå bär ordet skulle jag
trots allt vilja något blanda mig i den
diskussion som förts mellan herr Velander
och finansministern. Herr Velander
försökte ju i sina sista anföranden fortfarande
göra gällande, att den tillfälliga
begränsningen i rätten till fria avskrivningar
kunde ses i huvudsak som
ett komplement till investeringsavgiften,
och när den förra åtgärden infördes
första gången år 1952, skulle som mo -

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

tiv ha anförts, att den skulle utgöra ett
komplement till investeringsavgiften.
Det kan väl ändå inte vara ur vägen att
läsa upp vad statsrådet och chefen för
finansdepartementet vid detta tillfälle
uttryckligen sade: »Då såsom jag förut
framhållit en inskränkning i möjligheterna
till vinstreglerande dispositioner
är av väsentlig betydelse för uppnående
av en konsekvent genomförd kredit- och
investeringsbegränsning synes mig starka
skäl tala för ett genomförande av
departementspromemorians förslag. Denna
min uppfattning grundas även därå
att de ifrågasatta bestämmelserna framstår,
vilket jag tidigare även påpekat, såsom
ett önskvärt komplement till investeringsavgiften.
» Jag förstår inte,
herr talman, hur man vid genomläsning
av motiveringen till de ifrågavarande
åtgärderna kan komma till annan uppfattning
än att huvudskälet till att dessa
åtgärder vidtogs just var att de skulle
utgöra ett komplement till kreditbegränsningen.

Det är riktigt —• såsom det har påpekats
här i kammaren från flera håll,
både från utskottets sida och från finansministerns
—• att åtgärderna ju inte
har föranletts av fiskaliska skäl. Men
jag tror ändå, att man kan komma till
en viss uppfattning beträffande effekten,
om man ser på hur åtgärderna kan
komma att påverka skatteunderlaget och
skatteinkomsterna till statsverket. Visserligen
rör man sig där med rätt osäkra
beräkningar. Men en viss utgångspunkt
kan man erhålla om man undersöker
investeringsverksamhetens totala omfattning.
I statsverkspropositionen har
på dessa grunder angetts såsom troligt,
att den tillfälliga begränsningen av avskrivningarna
skulle komma att medföra
en inkomst till statsverket på 150 a 200
miljoner kronor. Det är ingen som säkert
kan säga hur hållbar en sådan beräkning
är. Men har man den uppfattningen,
som folkpartiet ger uttryck åt
i en annan motion — att begränsningen
betyder endast något tiotal miljoner
kronor — då har ju åtgärden också
ringa betydelse för företagen. Det måste
innebära att företagen antingen inte har

tillräckliga vinster för att kunna utnyttja
möjligheterna till avskrivningar eller
också att deras benägenhet att göra investeringar
är mycket ringa.

Det är intressant att se att folkpartiet
och högern, trots att dessa båda partier
har så olika inställning när det gäller
följderna av den här föreslagna åtgärden,
ändock har kunnat ena sig om en
gemensam reservation i utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i finansministerns och herr Velanders
blindbockslek angående de företag,
som eventuellt skulle missbruka ett återinförande
av den fria avskrivningsrätten.
Jag vill bara hänvisa till det faktum,
att trots att inlåningen i affärsbankerna
ökat med mycket stora belopp
förra året så har utlåningen icke
ökat nämnvärt. I fråga om industrien
och handeln har utlåningen faktiskt
minskat. Utlåningsökningen faller helt
och hållet på byggnadsverksamhetens
konto. Jag har velat anföra detta såsom
ett vittnesbörd om att investeringsbenägenheten
icke torde vara så stor som
det på regeringshåll göres gällande.

Herr Lange påpekade återigen, och
alldeles riktigt, att denna inskränkning
icke är förestavad av fiskaliska skäl. I
detta sammanhang vill jag rätta ett missförstånd.
I vår stora skattemotion har
vi i fråga om vad ett frigivande av avskrivningsrätten
skulle medföra icke
nämnt siffran 10—15 miljoner kronor,
utan vi har talat om några tiotal miljoner.
Herr Lange underströk också själv
svårigheterna att här göra en exakt uppskattning.

Men frågan har, herr talman, en fiskalisk
karaktär ifrån en annan synpunkt.
Den vidtagna begränsningen innebär
nämligen att vi under dessa år, i fjol,
i år och nästa år, skor oss på framtidens
bekostnad. Inskränkningen i den
fria avskrivningsrätten har till resultat
att man får fram ett större skatteunderlag
i fjol, i år och nästa år i utbyte mot

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ett lägre skatteunderlag i framtiden. De
avskrivna medlen kryper ju alltid förr
eller senare fram i boksluten. Frågan
har alltså ett visst framtidsperspektiv,
som man inte bör förbise i detta sammanhang.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att bankstatistiken i denna del är
ofullständig, men så vitt man kan bedöma
visar den att kreditgivningen inom
både handeln och transportväsendet
varit av större omfattning i fjol än året
dessförinnan. Bankstatistiken motsäger
således i varje fall icke den uppfattning,
som nationalbudgetsdelegationen
och konjunkturinstitutet kommit fram
till när de beräknade omfattningen av
det enskilda näringslivets investeringsvolym
under fjolåret och jämförde denna
med motsvarande volym under år
1952.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag uppkallades av finansministerns
inlägg och vill rikta en
fråga till honom med anledning av att
han förklarade att inskränkningen i avskrivningsrätten
under de två gångna
åren inte haft någon verkan alls. Jag
fattade det i varje fall så, att finansministern
ansåg att denna begränsning
inte haft några verkningar tidigare utan
att dessa först skulle börja att ge sig
till känna 1954. Då skulle väl inte heller
skatteinkomsterna hittills ha påverkats
av åtgärden och inte heller skatteberäkningarna
för nästa budgetår? I varje fall
torde siffran 150 miljoner kronor vara
för hög. Jag medger dock att det är
mycket svårt att bilda sig en säker uppfattning
om vilket belopp det kan röra
sig om.

Jag skall i övrigt inte blanda mig i
den debatt som förekommit här, då jag
i allt väsentligt kan instämma i vad herr
Velander anfört. Jag fäste mig emellertid
vid att finansministern använde uttrycket
»advokatyr» gentemot dem, som
åberopar vad som tidigare har yttrats

i fråga om sambandet mellan företagens
beskattning och den fria avskrivningsrätten,
t. ex. år 1947.

Jag tycker att detta är att fullständigt
ställa förhållandena på huvudet.
För mig är det svårt att se att det är
annat än advokatyr, när man försöker
resonera bort vad som uttryckligen
framhölls år 1947, nämligen det bestämda
sambandet mellan den fria avskrivningsrätten
och den skatt för juridiska
personer, som då bestämdes. Finansministern
erkände det ju också på sätt och
vis. Han sade nämligen, att när vi år
1951 första gången genomförde inskränkningen
i avskrivningsrätten, borde
vi egentligen även ha tagit upp skattesatserna
för juridiska personer till
övervägande. Men, fortsatte finansministern,
det hade naturligtvis inte blivit
någon ändring i skattesatserna, och därför
brydde man sig inte om att ta upp
saken. Samma förhållande borde ha
gällt även i år. Men, säger finansministern,
det skulle inte ha lett till annat
resultat än att man bibehållit samma
skattesatser.

Detta ter sig för mig såsom advokatyr.
Det är för gemene man, som skall läsa
vad som säges i dessa sammanhang, naturligt
att fatta vad som sades 1947 såsom
en bestämd utfästelse, att man inte
skulle upprätthålla den skattenivå för
juridiska personer, som man då bestämde,
under annan förutsättning än att
man bibehöll den fria avskrivningsrätten.
Jag tror att man har anledning att
vara litet mera aktsam om hur man infriar
uttalanden, som man gör i sådana
här sammanhang. Det må tyckas höra
till imponderabilia, men det är en mycket
väsentlig sak för allmänhetens förtroende
till statsmakternas handlande.
Jag har en känsla alt vi är på glid i det
hänseendet. Vi kommer inom kort tid
att möta ett ärende, där ett resonemang
har förts av sådan beskaffenhet, att jag
också skulle vilja beteckna det som advokatyr.

Att vi ser så olika på denna fråga beror
naturligtvis på att vi har olika uppfattningar
om vad som i det nuvarande
konjunkturläget ter sig såsom det vä -

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

sentliga. Den saken har vi ventilerat redan
i remissdebatten, och det finns inte
anledning att nu ta upp den på nytt. Vi
har för vår del velat bedöma saken så,
att den verkliga risken, i den mån man
kan tala om en risk, för inflationsutveckling
ligger, såsom finansministern säger
i statsverkspropositionen, närmast på investeringsområdet.
Men där hävdar vi
att det inte finns några risker, som är
betingade av förhållandena ute i världen,
utan det är i så fall risker, som vi själva
tillskapar genom att till det yttersta använda
våra resurser. Det har ju skett på
det sättet, att den offentliga sektorn undan
för undan har ökat på bekostnad av
den enskilda sektorn. Vi tycker att detta
är icke ett riktigt sätt att bedöma den
nuvarande konjunkturen, att just nu på
detta sätt vidhålla en överinvestering,
om jag så får uttrycka mig, i fråga om
den statliga sektorn på bekostnad av den
enskilda. Tv vi måste räkna med att det
konjunkturläge, som vi nu befinner oss
i, framför allt innebär allvarliga risker
med hänsyn till vår kostnadsnivå i förhållande
till utlandet. Det gäller för oss
att få ned vår höga kostnadsnivå. För
det ändamålet menar vi att det är i
folkhushållets intresse, att de privata investeringarna
får komma till sin rätt,
när det gäller att rationalisera, så att vi
får fram en verkligt konkurrenskraftig
prisnivå. Därför tycker vi att det är irrationellt
att begagna denna situation
för att bibehålla metoder, som är till för
att hålla tillbaka de enskilda investeringarna.
Om det skulle bli en tendens till
överinvestering, menar vi att man får
jämka på den offentliga sektorn så mycket
att man under alla omständigheter
kan släppa fram sådana enskilda investeringar,
som har verklig betydelse i rationaliseringssyfte.

I denna situation kan vi inte finna skäl
för ett återhållande element av den innebörd,
som denna begränsning av den
fria avskrivningsrätten har. Vi kunde
anse att den var berättigad år 1951, när
vi var mitt uppe i en blossande inflationsutveckling
som sammanhängde med
konjunkturläget i hela världen. Men nu

S Första kammarens protokoll 1954. Nr 6.

menar vi att vi helt och hållet har i vår
egen hand att se till att vi inte överinvesterar
och att fördelningen av investeringsutrymmet
inte sker på det sättet,
att man medvetet håller tillbaka de enskilda
investeringarna, när det framstår såsom
den kansle allra främsta angelägenheten
för oss att skapa en konkurrenskraftig
prisnivå. Det är sannolikt i detta
hänseende som meningsskiljaktigheterna
ytterst bottnar och som gör att vi kommer
till olika slutsatser om det kloka i att nu
besluta om ytterligare förlängning på ett
år av begränsningen i den fria avskrivningsrätten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det yrkande som här ställts om
avslag på utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag bestred ju redan i
en tidigare replik till herr Velander att
jag skulle ha sagt att den anordning, om
vilken vi nu strider, icke haft någon
verkan alls. Men jag får väl då exemplifiera
ordentligt, så att det går att få
klarhet i vad jag menade.

När dessa bestämmelser infördes innebar
de en begränsning av avskrivningsrätten
på investeringar till 20 procent
för 1952 och 1953 men fri avskrivning
för 1951 och dessförinnan. Ett beslut nu
i år kommer att betyda en begränsning
till 20 procent för 1952, 1953 och 1954,
alltså ett år till. Om vi skulle fortsätta
— vilket jag hoppas att vi inte skall behöva
göra — blir det ett fjärde år 1955
och ett femte år 1956. Därefter är en
20-procentig avskrivningsrätt för investeringar
genomförd. Jag har emellertid,
herr Ewerlöf, aldrig bestridit verkan av
denna anordning på sådana investeringar,
som har utförts åren 1952 och 1953.
På den punkten finns det sålunda icke
några delade meningar.

När jag använde uttrycket advokatyr,
så var det inte min avsikt att hänföra
det till vad som skedde år 1947. Man
kan naturligtvis säga att det varje gång
borde ha gjorts ett övervägande rörande
hela bolagsbeskattningen, men alla har

34 Nr 6. Onsdagen den 17 februari 1954.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

ju väl betecknat denna begränsning av
den fria avskrivningsrätten som en tillfällig
åtgärd, där det icke i och för sig
var nödvändigt med ett dylikt övervägande.
Jag har ju förutskickat, att när
vi nästa år skall gå till en prövning av
företagsbeskattningen och vad därmed
sammanhänger, så skall denna prövning
ske i överensstämmelse med vad som utlovades
år 1947.

Men vad jag uttalade mig emot var
det försök som här göres att säga, att
begränsningen i den fria avskrivningsrätten
hängde samman med införandet
av investeringsavgiften och att det var
en förutsättning att dessa åtgärder skulle
avskaffas på en gång. Det betraktar jag
som advokatyr, och den åsikten viker jag
icke från.

Det är alldeles säkert så, herr Ewerlöf,
att skillnaden mellan herr Ewerlöf
och mig bottnar just i en olika uppfattning
om betydelsen av investeringarna
på den privata sektorn. Men, herr Ewerlöf,
jag tror inte att herr Ewerlöfs uppfattning
är en allmän uppfattning inom
hela oppositionen, kanske inte säkert ens
inom herr Ewerlöfs eget parti. Mellan
oss två är det emellertid alldeles säkert
en avgörande skiljelinje. Men varför
skall vi precis diskutera vad som bara
gäller oss två?

Herr LANGE (s):

Jag vill bara ställa en fråga till herr
Ewerlöf, när han nu erkänner att skillnaden
mellan oppositionen och riksdagsmajoriteten
rörande investeringsavvägning
är den, att man från oppositionens
sida anser, att de offentliga investeringarna
bör få maka åt sig till förmån för
de enskilda investeringarna. Jag hade
tänkt att i det sammanhanget ställa den
frågan till herr Ewerlöf: Vilka offentliga
investeringar är det som herr Ewerlöf
tänker på när han gör detta uttalande?

Jag har ställt frågan förut men inte
fått den besvarad. Det skulle vara mycket
vägledande för riksdagen och jag föreställer
mig också för utskottsarbetet,
om ståndpunkten från herr Ewerlöfs sida
preciserades.

Herr EWERLÖF (h):

Hur opraktisk den frågan är säger sig
självt. Av en investeringsbudget på en
och en halv miljard eller vad den kan
röra sig om kan inte jag nu räkna upp
vad som skulle få anstå. Någonting sådant
förutsätter självfallet, att man går
över hela detta fält och ser efter vad
det är som närmast skulle kunna få stryka
på foten.

Jag erinrar om att det finns en viss
elasticitet i dessa anslag — det anges ju
ett visst minimialternativ. Detta ger en
fingervisning om vad som enligt regeringens
uppfattning i första hand kan få
vika. Jag utgår ifrån att det inte kan
röra sig om mycket stora belopp som
skulle behöva föras över till den enskilda
sektorn. Jag har varit angelägen om
att betona att det skall gälla investeringar,
som kommer rationaliseringsarbetet
till godo inom en rimlig tid. Detta är ju
begränsningar som gör att förskjutningen
i detta hänseende inte blir av någon
större storleksordning. Men den är i alla
fall av den betydelsen att det icke är anledning
att vidhålla särskilda metoder
för att trycka tillbaka den vilja, som kan
finnas att åstadkomma sådana investeringar.

Herr LANGE (s):

Jag är herr Ewerlöf tacksam för upplysningen.
Den marginal han ger en antydan
om uppgår, om jag minns rätt, till
cirka 70 miljoner kronor, och hans tanke
skulle innebära en begränsning av investeringarna
hos statens järnvägar och
telegrafverket.

Huruvida de investeringarna bör betraktas
såsom lönsamma och ur rationaliseringssynpunkt
önskvärda investeringar
eller ej, därom tror jag uppfattningarna
kan gå isär. Men det är viktigt att
fastslå att det är på dessa områden de
begränsningar skulle åstadkommas, som
man således på högerhåll närmast har i
tankarna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Ang. begränsning av rätten till fri avskrivning m. m.

den nu ifrågavarande paragrafen samt
vidare därpå att nämnda paragraf skulle
avslås; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 1 § i Kungl.
Maj :ts av bevillningsutskottet i betänkande
nr 11 tillstyrkta förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

2 §.

Herr VELANDER (h):

Jag hemställer om bifall till den vid
utskottets betänkande fogade, med II)
betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, propositioner,
först på godkännande av den nu

föredragna paragrafen samt vidare därpå
att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 4, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939
(nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 6 § lagen den den 26 juli 1947 (nr
529) om allmänna barnbidrag, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 58, till styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 4 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 64, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1953/54,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 16 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 69, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier
vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren i avseende
å bevillningsutskottets betänkande
nr 11 fattade samma beslut som första
kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 73, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj
1873 (nr 31) om rikets mynt; och
nr 78, angående inrättandet av en
veterinärklinik i Hälsingborg.

Interpellation om skärpt deklarationskon troll

beträffande handel med livdjur
m. m.

Herr PERSSON, KARL, (bf) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Skattefusk och därav föranlett
krav på skärpt deklarationskontroll
är ett ständigt återkommande tema
i diskussionen såväl i tidningspressen
som på olika offentliga diskussionsmöten.
De s. k. fria yrkesutövarnas och
jordbrukarnas deklarationer är ständigt,
med eller utan rätt, föremål för misstanke
om ofullständigt redovisade inkomster.

Vad beträffar jordbrukarna, torde
misstankarna härom i stort sett vara obefogade.
De allra flesta leveranserna från
jordbruket sker numera till stora ekonomiska
föreningar med välskött bokföring.
Det är praxis, att de ekonomiska
föreningarna skickar ut sammandrag till
sina medlemmar med uppgift på den
sammanlagda leveransen under året till
ledning vid deklarationerna. Föreningarnas
konton för de olika medlemmarna är
ju också tillgängliga för skattemyndigheterna.

En lucka utgör emellertid härvidlag de
leveranser, som sker till privata uppköpare
och slaktare, antingen vid sidan av
föreningen eller från sådana jordbrukare,
som ej är anslutna till inköpsorganisationerna.
I den mån dessa uppköpare
är stora företag med bokföringsskyldighet
är även här skattefusk uteslutet. Så
är däremot inte fallet med alla de småföretagare,
som har så att säga kontoret
på fickan. Misstanken finns åtminstone,
att skattefusk här kan förekomma, och
den bör i största möjliga utsträckning
avlägsnas.

Då det gäller slaktdjuren och sådana
djur, som säljes som livdjur men av uppköparen
slaktas, är en effektiv kontroll
möjlig. Köttbesiktningstvång är väl genomfört
i de allra flesta kommuner numera
och torde väl bli hundraprocentigt
inom den närmaste tiden. Mig förefaller
det lätt att i lag föreskriva, att besiktningsveterinären
skall vara skyldig att
journalföra från vilken uppfödare de
besiktigade slaktade djuren levererats
samt vikten på desamma. Detta skulle

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Interpellation om anläggande av förbifartsled vid Kungälv.

för övrigt även ur hygienisk synpunkt
vara välbetänkt, då smittsamma djursjukdomar
på så sätt mycket fortare och
således effektivare kunde uppspåras och
bekämpas. Det går naturligtvis också
att i lag föreskriva, att alla som handlar
med livdjur skall vara skyldiga att
journalföra inte bara inköp och försäljning
utan även från vilka personer inköpen
skett och till vilka försäljning ägt
ram, vilka journaler skattemyndigheterna
skulle få befogenhet att granska. Även
härför torde hygieniska och allmänrättsliga
skäl kunna åberopas.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
spörsmål:

Ämnar statsrådet vid den bebådade
skärpningen av deklarationskontrollen
föreslå sådana bestämmelser, att veterinärerna
vid köttbesiktningsbyråer blir
skyldiga att journalföra från vilken jordbrukare
besiktigat kött levererats jämte
vikten på detsamma, samt bestämmelser
om journalföring över handel med livdjur? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om anläggande av en förbifartsled
vid Kungälv.

Ordet lämnades på begäran till herr
HERMANSSON, HERBERT (bf), som yttrade
:

Herr talman! Vi har i västra Sverige
ett trafikproblem av utomordentlig betydelse,
nämligen sträckningen av rikshuvudvägen
nr 2 genom Kungälv ett par
mil norr om Göteborg. Denna vägsträcka
är synnerligen betydelsefull för hela Bohuslän,
då den utgör huvudförbindelsen
mellan länet och Göteborg. Regionplanenämnden
för Göteborg med omgivningar,
som representerar 30 storkommuner
och städer med inalles 1/2 miljon människor,
har också i olika yttranden understrukit
vikten av att denna förbindelse
med länet snabbt sättes i gott skick

och får en kapacitet, som åtminstone
svarar mot den nuvarande trafiken.
Sträckan ingår också som en betydelsefull
del i Sveriges internationella vägnät
och är sommartid den enda utfartsvägen
från Göteborg mot Bohusläns för
hela Sverige så betydelsefulla fritidsområden.

De trafikundersökningar, som på senare
år gjorts, visar att sommartid genom
Kungälv framföres en motortrafik,
som till sin omfattning är på den absoluta
toppen för alla landets städer med
genomgångstrafik. Den är flera gånger
större än i t. ex. Södertälje, Gränna och
Lund. Trafikmängden är sådan att enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
normer en fyrfilig väg krävs för att man
skall kunna bemästra trafiken.

I dagens läge ser trafikproblemet ut
sålunda: från söder kommer man på en
tvåfilig bro först över till Fästningsholmen,
där 30 000—40 000 personer årligen
besöker Bohus fästning. Parkerande
och svängande fordon utgör här ständiga
riskmoment. En folkskola, lasarettet
och många bostadshus ligger invid vägen.
Mellan fästningsön och fastlandet
finns ytterligare en bro, något smalare
än den förra. Därefter passeras Stora
Torget med rådhus, kyrka och restaurant,
varefter trafiken i stipulerad 35
km hastighet föres fram genom den smala
Västra Gatan till Västra Tullen. Härifrån
går trafiken genom uddevallavägen
— en butiks- och bostadsgata med
bl. a. lokal busstation —• vidare till
stadsgränsen och norrut.

Just nu ligger i byggnadsstyrelsen ett
förslag till stadsplan, där man sökt tillfälligt
avhjälpa trafiksvårigheterna på
en del av denna passage genom Kungälv,
nämligen mittsträckan mellan Stora
Torget och Västra Tullen. Förslaget går
ut på att lägga en gata, Strandgatan,
ungefär halvvägs mellan älven och Västra
Gatan genom trädgårdarna. Staden,
liksom länsstyrelsen, har härvid tagit
fasta på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande, att inga medel skulle finnas
tillgängliga på mycket lång tid för
en rationell lösning. Man har talat om
att det skulle dröja 15—20 år, innan en
förbifartsled skulle kunna komma till

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Interpellation om anläggande av förbifartsled vid Kungälv.

stånd. Det är ju fullt naturligt, att stadens
fäder inför ett sådant uttalande förfäras
inför genomfartstrafikens tillväxt
och hoppas på att den föreslagna Strandgatan
skall kunna hålla tills förbifartsleden
kan byggas.

Även om just själva strandgatssträckan
skulle vara en förbättring för kungälvsborna,
vilket är tveksamt eftersom
man här nyskapar en farlig kombination
av bostadsgata och snabbled, har man
dock inte löst svårigheterna för den helt
dominerande genomgångstrafiken. Kvar
blir de befintliga småbroarna, den
svängande och korsande lokaltrafiken
vid Stora Torget och Västra Tullen, problemet
med cyklande och utspringande
skolbarn längs hela leden o. s. v. Man
avser sålunda att för 15—20 år acceptera
en mycket riskfylld kombination av
lokalgata med tomtutsläpp och en snabbled,
och förvisso kommer det att krävas
människoliv under dessa tjugo år. Trots
de stora summor som läggs ner här ökar
man ändå inte kapaciteten på hela kungälvsgenomfarten,
även om man tror sig
förbättra en viss del därav. Totalt blir det
ändå bara en tvåfilig led med fullt upp av
lokala hinder. Det troliga är att om man
anlägger Strandgatan nu, kommer trafikanterna
i alla fall att kräva förbifarten
redan om 5—10 år. Och den kommer att
behövas för att få en hygglig kapacitet
på hela kungälvsleden. Man kan därför
ifrågasätta riktigheten av att staten nu
satsar 1 å 2 miljoner i ett vägbygge med
så kort livslängd, sett ur rikstrafikens
synvinkel. Det är nödvändigt att förbifartsleden
i stället sätts bland de översta
projekten på listan över statliga investeringar
i städernas vägbyggen.

Förbifarten vid Kungälv med ny bro
över Nordre älv väster om staden kommer
troligen att kosta 10 miljoner, men
dess betydelse för framtiden motsvarar
väl kostnaderna. Jag anser det därvid
nödvändigt att staten tar på sig en större
del av kostnaderna för projektering
och utbyggnad av denna led än vad som
normalt är fallet, då Kungälv med sina
4 700 invånare inte orkar bära de dryga

utgifter för alla vägar och broar, som
kommer att belasta staden.

Om staten sätter i gång arbetena på
förbifartsleden omedelbart, kommer härigenom
att uppnås en framsynt lösning,
som klarar av problemet med flaskhalsen
på riksväg 2. Samtidigt görs en kulturell
insats av mycket stor betydelse
för att bevara den flerhundraåriga stadsmiljön.

Med anledning av vad jag här har anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Hjalmar
Nilson få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet möjlighet
förefinnas, att staten påtager sig hela
eller praktiskt taget hela såväl anläggnings-
som driftkostnaderna för förbifartsleden
väster om Kungälv?

2. Om så är fallet, ämnar statsrådet då
taga initiativ till att en snar projektering
av denna förbifartsled kommer till
stånd?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 403, av herr Bergvall och fru Gärde
Widetmar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
ytterligare aktieteckning i Norrbottens
Järnverk aktiebolag, m. m.;

nr 404, av herrar Aastrup och Spetz,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m.; samt

nr 405, av herr Norling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.08.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

540547