1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 23 (Riksdagens protokoll 1954:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 23

25—26 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 maj. Sid.

Svar på fråga av herr Norling ang. kollektivavtalslagens utnyttjande

i visst hänseende.......................................... 3

Svar på interpellationer:

av herr Svärd om förbättrad säkerhet och ordning i de större

städerna .............................................. 4

av fröken Andersson ang. missförhållandena på reumatikervår dens

område............................................ 11

av herr Huss ang. behovet av läkare vid rättsläkarstationerna

in. in................................................... 15

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m........... 18

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 32

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m....... 52

Utvidgning av ensamdomares behörighet m. m................. 83

Onsdagen den 26 maj.

Lantbruksnämndernas utrustningsanslag........................ 103

Anslag till jordbrukets rationalisering ........................ 105

Om anslag till utbildningskurs för hemkonsulenter .............. 109

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m................... 111

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken ...................... 113

Fortsatt giltighet av valutalagen .............................. 140

Återupptagande av utredningen rörande småföretagens lokalfrågor 152

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 25 maj.

Särskilda utskottets memorial nr 9, ang. gemensam votering i fråga
om visst anslag till nykterhetsvården ...................... 18

1 Första kammarens protokoll 195b. Nr 23.

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, ang. kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel m. m....................................... 18

— nr 38, ang. lagstiftning beträffande tillstånd för utövande av

fastighetsmäklaryrket ...................................... 32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. fortsatt tillståndstvång för
byggnadsarbete .......................................... 32

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, rörande grundlagsändringsförslag
ang. allmän folkomröstning m. m................... 52

Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i rättegångsbalken
in. in................................................. 83

Onsdagen den 26 maj.

Gemensam votering i fråga om visst anslag till nykterhetsvården . . 102

Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. uppskov med behandlingen
av vissa motioner .................................. 103

Statsutskottets utlåtande nr 151, om anslag för en rådgivande folkomröstning
ang. beslutande folkomröstning ................ 103

— nr 152, ang. anställande vid de rättspsykiatriska undersöknings stationerna

av socialassistenter m. m....................... 103

— nr 153, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 103

— memorial nr 154, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 103

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag till Lantbruksnämnderna
m. m......................................... 103

— nr 134, ang. anslag till hushållningssällskapen samt till bidrag

till särskilda utbildningskurser ............................ 109

— nr 35, ang. anslag till understöd åt kontrollföreningsverksamhet 111

— nr 36, ang. anslag till Jordbrukarungdomens förbund in. m. . . 111

— nr 37, ang. ersättning för viss kursförlust i samband med avvecklingen
av internationella lantbruksinstitutet ............ 113

— memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 113

Bankoutskottets utlåtande nr 27, om fortsatt giltighet av lagen ang.
rätt för Konungen att meddela bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m..................................... 113

— nr 28, ang. fortsatt giltighet av valutalagen m. m............. 140

— nr 30, ang. återupptagande av utredningen rörande småföretagens
lokalfrågor .......................................... 152

— nr 32, ang. godkännande av avtal om försäljning av vissa fastigheter
.................................................... 154

Bevillningsutskottets memorial nr 59, ang. uppskjutande av behandlingen
av vissa motioner .................................. 154

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. vissa ändringar i bankoreglementet
.................................................. 154

— nr 34, ang. vissa ändringar i reglementet för riksgäldskontoret 154

— memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 154

Första lagutskottets memorial nr 30, ang. uppskov med behandlingen
av viss motion ........................................ 154

Andra lagutskottets memorial nr 39, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ...................................... 154

— utlåtande nr 40, ang. debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter
m. m....................................... 154

— nr 41, ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring ........ 154

Tisdagen den 25 mai 1954 fm.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 302, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Ang. kollektivavtalslagens utnyttjande i
visst hänseende.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Norlings fråga
angående kollektivavtalslagens utnyttjande
i visst hänseende, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Anton Norling har
frågat, om regeringen uppmärksammat
den starkt tilltagande tendensen från
arbetsgivarehåll att utnyttja lagen om
kollektivavtal och arbetsdomstol för att
avpressa arbetare som protesterat mot
arbetsförhållandena skadestånd, och i så
fall, överväger regeringen några åtgärder
till förhindrande av repressalier
mot sådana arbetare, exempelvis genom
förslag till kommande riksdag om upphävande
av eller ändring av kollektivavtalslagen
och lagen om arbetsdomstol?

Som svar härpå får jag anföra:

Några planer på att upphäva eller göra
ändringar i kollektivavtalslagen och
lagen om arbetsdomstol föreligger icke
från regeringens sida.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
och chefen för socialdepartementet för

att jag fått svar på min fråga. Det är
visserligen ett mycket knappt svar på
två och en halv rader, men det är i alla
fall ett svar, som säger tydligt ifrån att
regeringen inte tänker vidtaga någon
ändring i lagen. Det må tillåtas mig att
i samband med statsrådets svar göra en
påminnelse om denna lags tillkomst.

Det är i dag precis på dagen 26 år
sedan denna lag antogs. Lagen är en
typisk klasslag, vilket även erkändes av
lagens tillskyndare, den borgerliga liberala
regering, som framlade förslaget.
Innan lagen antogs hade arbetarklassen
här i Sverige mönstrat upp till en massprotest
och krävt att lagförslaget skulle
avslås. Inte mindre än 365 000 arbetare,
därav 70 000 i Stockholm, hade demonstrerat
mot lagen. Långa tal hölls i riksdagens
bägge kamrar, där både dåvarande
landsorganisationens ordförande
Thorberg och LO:s sekreterare Edvard
Johanson framdrog lagens klasskaraktär.
Vad som då sades, visar hur rätt de
bedömde lagens verkningar för arbetarna.
Sedan lagens tillkomst har många
arbetare släpats inför arbetsdomstolen
för att dömas därför att de reagerat inför
orättvisor och trakasseri. Lagen om
kollektivavtal är så konstruerad, att enskild
arbetare ej kan sluta kollektivavtal
men enligt lagen straffas för brott
mot densamma. Om exempelvis ett 20-tal arbetare slutar vid ett företag under
tid, som tvist råder vid företaget, betraktas
detta såsom en strejkåtgärd från
dessa arbetares sida, och de kan dömas
av arbetsdomstolen enligt kollektivavtalslagen
för denna sin åtgärd. Däremot
kan en arbetsgivare, utan ingripande
från domstolen, avskeda samma antal
arbetare under exempelvis motivering
att det uppstått arbetsbrist.

Det för dagen aktuella fallet är hamnarbetarna,
som nu dragits inför arbetsdomstolen
såsom ansvariga för att de
protesterat mot ett enligt deras mening
träffat dåligt avtal. I Göteborg hade 96

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

procent av hamnarbetarna vid omröstning
förkastat avtalet, och när medlingskommissionens
kommuniké blev
känd, vilken innebar att avtalet godkänts,
utlöste sig all den förbittring,
som man länge hyst mot arbetsförhållandena.
Det tog sig uttryck i att arbetet
spontant nedlades inte bara av hamnarbetarna
i Göteborg utan av arbetarna
vid så gott som varje hamn i hela landet.

I anledning av dessa spontana arbetsnedläggelser
ber jag, herr talman, att få
citera vad som sades om spontan arbetsnedläggelse
i denna kammare för 26 år
sedan av dåvarande landsorganisationens
ordförande Thorberg. Han sade:
»Det är ingen, som kan påstå, att något
av de avtalsbrott, som blivit begångna,
tillkommit av ond vilja och ont uppsåt,
utan det har oftast varit hastiga överilningar,
som den allmänna opinionen,
den inneboende allmänna rättskänslan,
har korrigerat. Denna moraliska grund
skattar jag för min del så högt, att jag
måste kämpa mot varje åtgärd, som kan
vara ägnad att på något sätt förringa
denna inneboende livskraft i vår fackföreningsrörelse.
»

Denna förklaring till varför de s. k.
vilda strejkerna utbryter håller även i
dag, och arbetarna bevisar det bäst genom
den solidaritet som alla grupper av
arbetare visar dem som uttagits såsom
offer för klasslagarna. Så var det när
textilarbetarna i Skene och metallarbetarna
från Pentaverken i Skövde dömdes
för att arbetarna vid de berörda företagen
givit uttryck för sin inneboende
rättskänsla och kolliderat med klasslagen.
Detsamma gäller dem som nu åtalats
inför klassdomstolen.

Varför har arbetarna vid Göteborgs
hamn åtalats? Av vad som varit synligt
i pressen att döma, har styrelsemedlemmar
och kontaktombud för arbetarna
anklagats för att de inte kunnat avstyra
de realistiska uttrycken för arbetarnas
missnöje med sina arbetsförhållanden;
detta till trots av att styrelsen
delgivit arbetarna sin uppfattning att
arbetsnedläggelsen var avtalsbrott, som
kunde åtalas inför arbetsdomstolen. Ar -

betsgivaren kräver nu dessa arbetare på
maximalt skadestånd av 200 kronor för
varje anklagad samt dessutom 20 000
kronor i »ideellt» skadestånd. Tio arbetare
hade utsetts som ansvariga, men
det visade sig att en varit sjukskriven,
varför åtalet mot honom återkallats. Här
var således tio man godtyckligt uttagna
av arbetsgivaren för att stånda till ansvar
för hela kåren av hamnarbetare.

Arbetsgivarna tänker nu tydligen utnyttja
dessa klasslagar i större utsträckning
för att trakassera arbetare för de
s. k. vilda strejkerna, som de själva bär
ansvaret för och har framskapat genom
sin orensonlighet och ovilja att rätta till
olidliga förhållanden på arbetsplatserna.
Skall alla arbetare åtalas i de olika
hamnar, där missnöjet ledde till spontan
arbetsnedläggelse, kommer tydligen
åtalen att dugga tätt. Redan bär ytterligare
en hamnarbetaravdelning instämts
till den 4 juni. Men inte bara hamnarbetare
har instämts till arbetsdomstolen,
utan också metallarbetarna vid Fläktfabriken
i Jönköping, där 130 man blivit
åtalade för att de försvarade sina utgående
förtjänster mot företagets lönesänkningsförsök.
Här var det arbetsgivaren
som bröt avtal, men arbetarna instämdes
till arbetsdomstolen för arbetsgivarens
brott. Senare bär dock denna
stämning återkallats.

Det har klart styrkts att såväl kollektivavtalslagen
som lagen om arbetsdomstol
har karaktären av klasslagar, som
nu efter 26 år borde vara mogna för att
avskaffas.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de
större städerna.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Svärds interpellation om förbättrad
säkerhet och ordning i de större städerna,
och nu yttrade:

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

Herr talman! I en till mig ställd interpellation
har ledamoten av denna kammare,
herr Svärd, tagit upp frågan om
ordningstillståndet och polisbevakningen
i de större städerna. Interpellanten
yttrar att ordningstillståndet allvarligt
försämrats under senare år och att det
finns ett visst samband mellan detta och
de bristande möjligheterna att göra den
nödvändiga polisbevakningen effektiv,
smidig och tillräckligt omfattande för
att avskräcka ordningsstörarna. Han frågar
mig hur jag bedömer möjligheterna
att i de större städerna, främst Stockholm
och Göteborg, förbättra förutsättningarna
för medborgerlig säkerhet och
god ordning, vilka åtgärder jag anser
lämpliga i detta syfte och när dessa kan
beräknas bli genomförda.

Ordningstillståndet i en ort beror ju
av en mångfald faktorer. Interpellantens
fråga torde emellertid avse polisbevakningen.
Jag skall därför i huvudsak
hålla mig till detta spörsmål.

Jag vill då börja med att säga några
ord om utvecklingen under de senare
åren i fråga om ordningen och dess
upprätthållande i våra största städer.

Hela antalet polismän i Stockholm
(statspolisen frånräknad) var den 1 januari
1945 1 416 och den 1 januari 1954
1 589. I förhållande till folkmängden
fanns 1945 2,16 polismän på 1 000 invånare
och i början av detta år 2,06 på
1 000 invånare. En viss eftersläpning i
polisstyrkornas tillväxt i förhållande till
befolkningsökningen hade alltså ägt
rum. Delvis förklaras detta emellertid
av att i början av 1954 sammanlagt 68
polismanstjänster var vakanta. I Göteborg
fanns i slutet av 1945 2,09 och i
september 1952 vid den nu pågående poliskonfliktens
början 2,04 polismän per
1 000 invånare. De absoluta talen var i
Göteborg 660 år 1945 och 739 i september
1952. Där hade man alltså dittills
något bättre följt med befolkningsutvecklingen.
Antalet vakanser var i september
1952 endast 9. Under konflikten
har läget emellerid försämrats. Den 1
januari 1954 fanns således i Göteborg
endast 653 polismän, motsvarande ett
antal av 1,78 per 1 000 invånare. I Mal -

mö fanns den 1 januari 1945 1,82 och
den 1 januari 1954 1,91 polismän per
1 000 invånare, detta trots att man vid
sistnämnda tidpunkt hade 12 vakanser.
Där hade alltså polisstyrkans ökning
mycket väl följt folkökningen. Det kan
anmärkas att vakanserna i Malmö nu är
tillsatta, och att ställningen där ifråga
om polismännens antal är den bästa som
förekommit under de senaste tio åren.

De siffror jag nyss nämnt synes bl. a.
ge vid handen att rekryteringsmöjligheterna
beträffande polisen i de två största
städerna under de senare åren icke
varit fullt tillfredsställande. Men utvecklingen
har icke varit sådan att man
enbart på grund av den begränsning i
polisstyrkorna som därigenom uppkommit
kan tala om en kris i fråga om möjligheterna
att upprätthålla ordningen.
En skärpning i läget har emellertid uppkommit
genom de stridsåtgärder som
vidtagits från vissa polisorganisationers
sida.

Antalet anmälda brott per 1 000 invånare
har i alla tre städerna ökat något
men ganska obetydligt under den period
jag talar om. 1945 var antalet i Stockholm
43, i Göteborg 48 och i Malmö 33.
1951 var ett toppår med 54 i Stockholm,
61 i Göteborg och 52 i Malmö. Sedan har
antalet gått ned något till 46 i Stockholm,
50 i Göteborg och 49 i Malmö under
1953. Det är möjligt att vid upprättandet
av denna brottsstatistik ej exakt
samma normer tillämpats i de olika städerna,
men för en och samma stad torde
beräkningssättet hela tiden ha varit
detsamma.

Antalet våldsbrott och tillgreppsbrott
har från 1951 till 1953 i Stockholm gått
ned med över 3 500 eller med över 10
procent, i Göteborg ökat med omkring
600, d. v. s. 4 procent och i Malmö gått
ned med omkring 200 eller med 2,5 procent.

Ett mått på polisens effektivitet kan
man få genom att jämföra antalet uppklarade
brott med hela antalet anmälda
brott. Uppklaringsprocenten var i Stockholm
1951 24,2 och 1953 27,2, i Göteborg
1951 29,1 och 1953 31 samt i Malmö
1951 28,5 och 1953 30 procent.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

Uppgiften att hålla polisstyrka är ju
i de större städerna en kommunal angelägenhet.
Det är därför i första hand
på städerna själva det ankommer att bota
de brister, som kan finnas. De kommunala
myndigheterna i Stockholm och
Göteborg, som anser att läget inte är
tillfredsställande, har också gått i författning
om vissa åtgärder för att åstadkomma
en förbättring.

I Stockholm har rekryteringssvårigheter
i viss utsträckning lagt hinder i vägen
för en utökning av poliskåren, som
de kommunala myndigheterna beslutat.
Vidare har framför allt kriminalpolisens
arbete försvårats genom otillräckliga lokaler.
Lokalfrågan anses emellertid nu
kunna lösas inom en snar framtid. För
att söka motverka personalbristen har
vissa rationaliseringsåtgärder vidtagits.
Sålunda har genom ändringar i trafikövervakningen
vunnits en förbättring i
tillgången på patruller under kvällar och
nätter. Sedan några år tillbaka ut föres
även kvälls- och nattpatrultering på lördagar
och söndagar med den s. k. polispiketbilen.
Genom att personal ställt sig
till förfogande för övertidstjänstgöring
har det också varit möjligt att sedan
sommaren 1953 skärpa ordningshållningen
på kvällar och nätter på vissa
platser inom Klara, Östermalms och Katarina
vaktdistrikt.

I Göteborg har stadsfullmäktige i början
av 1953 tillsatt en beredning för utredning
av frågan om effektivisering och
utökning av polisorganisationen med anledning
av den ökade brottsligheten. På
grund av poliskonflikten och den försämrade
rekryteringen har polisbevakningen
i stadens försämrats under de
senaste åren. På initiativ av länsstyrelsen
har emellertid nu vissa rationaliseringsåtgärder
vidtagits. Dessa består i
bl. a. utsträckning av tjänstgöringstiden
till effektiva 48 timmar i veckan, utspridning
av semestrarna och tillgripande
av övertidstjänstgöring mot kontant
ersättning i större utsträckning. Vidare
pågår sedan flera år rationalisering genom
att arbetsuppgifter överförts från
polispersonal till skrivbiträden och annan
civil personal. Erfarenheten visar

att ganska goda resultat kan vinnas på
den vägen. Även andra organisatoriska
omläggningar har skett. Denna rationalisering
fortgår nu i ökad omfattning.
Länsstyrelsen bär vidare tagit initiativ
till en undersökning av möjligheterna
att, bortsett från lönefrågorna, åstadkomma
en bättre rekrytering av göteborgspolisen.

Jag har nu nämnt olika kommunala
åtgärder för att stärka polisbevakningen
i Stockholm och Göteborg. Åtskilligt har
alltså redan gjorts och arbetet pågår alltjämt.
Självfallet skulle läget i hög grad
förbättras om de vidtagna stridsåtgärderna
hävcfes. Alla hoppas vi att poliskonflikten
inte skall bli långvarig.

Beträffande av staten vidtagna åtgärder,
som kan ha en omedelbar inverkan
på tillståndet i storstäderna, vill jag
nämna den för rekryteringsfrågan viktiga
utökningen av polisskolans kapacitet,
varom förslag förelagts årets riksdag.
Inom inrikesdepartementet förberedes
också en upplysningskampanj för
att stimulera rekryteringen till polisyrket.
Jag vill också omnämna, att Kungl.
Maj:t på begäran av länsstyrelsen i Göteborg
befriat staden från skyldigheten
att för statspolisens räkning tillhandahålla
ordningspolis och att framställning
i samma ämne från överståthållarämbetet
i Stockholm behandlas inom kort.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det finns all anledning
för mig att hjärtligt tacka herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för ett skickligt formulerat och, om
man tar hänsyn till tiden för dess färdigställande,
säkerligen väl övervägt
svar på min interpellation.

Det kanske mest karakteristiska för
detta svar är att det omsorgsfullt undviker
att ta upp de verkligt avgörande
problemen. Det är att säga ett broderi
något vid sidan av frågan. Trots den
personliga älskvärdhet, som inrikesministern
alltid manifesterar, skulle det
måhända räcka med detta konstateran -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

de. Svaret som sådant ger inte anledning
till några ytterligare reflexioner.
Det märkliga med det är inte vad där
säges, utan vad där inte säges. Emellertid
är det problem, som interpellationen
har tangerat och svaret i betydande
utsträckning undvikit, ett verkligt centralt
och väsentligt problem, och därför
är måhända några korta synpunkter
berättigade.

Inrikesministern redovisar antalet anmälda
brott och utvecklingen under de
senaste åren i det avseendet. Men denna
statistik har ju bra litet att säga i den
kanske allra väsentligaste frågan — när
det gäller ordningstillståndet. Man får
ju inte ett mått på försöken att lära olika
individer att veta vanlig hut genom
att anföra data ur kriminalstatistiken,
som uteslutande avhandlar sådana brott,
som kallas strafflagsbrott, och brott,
som utan att vara strafflagsbrott kan
medföra urbota straff. I denna statistik
ingår ju inte de tyvärr vanligaste ordningsstörande
åtgärderna. Den ger alltså
inte en bild av ordningstillståndet.

Herr talman! En aktad ledamot av
denna kammare, vars enda fel är hennes
kön, har under hand meddelat mig,
att hon inte efter ett nattplenum kan
med rimlig grad av säkerhet till fots
transportera sig från riksdagshuset till
sitt hem. En dam i min bekantskapskrets,
som är nybliven farmor, attackerades
härom kvällen tre gånger på promenad
från sitt till sin dotters hem i
det centrala Stockholm. Familjer som
bor på vissa gator i centrum av staden
får ha ett särskilt bilkonto — som jag
hoppas är avdragsgillt — för att hustrurna
och de något så när fullvuxna
döttrarna skall oantastade kunna komma
hem efter mörkrets inbrott.

Naturligtvis kan man säga, att det ankommer
på kvinnliga ledamöter av denna
kammare och damer i övrigt att lära
sig jiu jitsu — kroppslig eller andlig
sådan — och att utöva självförsvarets
nobla konst. Men för min del måste jag
nog ändå hysa den uppfattningen, att
det är en samhällelig skyldighet att tillse
att kvinnor kan passera på gatorna
även sedan mörkret fallit utan att de

nödvändigtvis skall behöva bli utsatta
för måhända smickrande, men inte särskilt
tilltalande anbud från personer i
förbipasserande bilar eller i övrigt från
den säregna art av gatuflanörer, som vi
håller oss med här i landet.

Stockholms centralstation är på kvällarna
och särskilt på lördagskvällarna
en veritabel bushåla, en plantskola för
ungdomsvårdsskolorna och andra institutioner
av det slaget. Jag är övertygad
om att såväl järnvägstjänstemännen som
den fåtaliga polispersonalen gör vad den
kan för att hålla rent, men deras ansträngningar
räcker inte till.

I Göteborgs stad har en och samma butiksinnehavare
under en månad tre gånger
fått sitt stora skyltfönster inslaget. En
annan butiksinnehavare bär varit utsatt
för fyra inbrott sedan årsskiftet. Det
förefaller mig, trots den statistik som
anförts, vara på det sättet, att ordningstillståndet
minst sagt lämnar mycket övrigt
att önska.

När det gäller detta ordningstillstånd
kan man säkerligen hävda, att det föreligger
ett mera direkt samband mellan
möjligheterna att övervaka och avskräcka
ordningsstörare och antalet begångna
förseelser än i fråga om grövre brott.
Det förhåller sig helt enkelt på det sättet,
att det klientel det här rör sig om,
så fort det tror sig ha möjligheter att
utan risk bära sig illa åt, också bär sig
illa åt.

Jag förstår mycket väl att inrikesministern
varken vill eller kan ge sig in
på den konflikt, som råder mellan arbetsgivarna
och de anställda i polisyrket
i rikets största städer. Jag har heller
inte för min del någon anledning att på
den punkten säga annat än att det är
ganska märkvärdigt, att så snart en offentlig
institution är arbetsgivare, tycks
riskerna för konflikter och irritationer
vara särskilt framträdande. Jag har också,
tror jag, skäl att uttala den förhoppningen,
att man på denna för ordningstillståndet
avgörande punkt inom rimlig
tid skall kunna träffa en kompromiss
och nå en uppgörelse så att den nuvarande
underbemanningen inom polisen
kan rättas till.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

Låt mig ta exemplet från Göteborg!
Av 856 tjänster står f. n. 145 vakanta,
och därtill kommer att 40 ordningspoliser
är provisoriskt överförda till kriminalpolisen,
vilket ger en total ledighetssiffra
av 185. Det är ju alldeles uppenbart
att det under sådana förhållanden
helt enkelt är omöjligt att sköta
vad polisen skall sköta. Det förekommer
också, att hela Göteborgs stad under
lördagsnätter avpatrulleras av en enda
radiobil och att det över huvud taget
inte finns patrullerande konstaplar ute
i verksamhet.

Inrikesministern hävdar den uppfattningen,
att uppgiften att hålla polisstyrka
är en kommunal angelägenhet i de
större städerna. Han säger, att det därför
i första hand ankommer på städerna
själva att bota de brister, som nu kan
finnas. Ja, denna uppfattning är formellt
riktig — därom kan ingen tvekan råda
— men det nya polislönereglementet
lägger ju avgörande hinder i vägen för
kommunerna när det gäller att lösa den
centrala kommunala angelägenhet det
här är fråga om. Det förhåller sig faktiskt
på det sättet, att det inte går att
rekrytera polisen. Jag har ingen möjlighet
att bedöma, varpå detta beror, men
jag kan inte komma ifrån, att förhållandet
mellan lönesättningen för detta slag
av tjänstemän och för andra slags kommunala
tjänstemän är en av orsakerna.
Och på den punkten, herr inrikesminister,
rör det sig inte om en kommunal
angelägenhet, utan i allt väsentligt en
statlig angelägenhet.

Över huvud taget måste jag säga, att
man naturligtvis inte kan pretendera på
att ha presterat en lösning på den frågeställning
det här gäller genom att anföra
siffror om antalet poliser, antingen
i klump eller per tusen invånare. Det
har ju hänt åtskilligt under den tid som
siffrorna gäller. Bland annat har ju det
inträffat, att trafiken kräver en så mycket
mera intensiv övervakning och en
så mycket mera betydande insats från
polisens sida än förr. En flicka, som välte
med sin cykel, på en av Stockholms broar
häromdagen, åstadkom ett timslångt

trafikstopp från söder och in till staden.

Det är enligt min uppfattning alldeles
uppenbart att någonting måste göras.
Det måste göras snabbt, ty som det nu är
kan det inte fortsätta. Jag är, herr talman,
ledsen övei att behöva säga, att vad
inrikesministern haft att anföra på de
8 rader i sitt svar på min interpellation,
som gäller de statliga åtgärderna, enligt
min uppfattning inte är tillräckligt och
tillfredsställande. Vad inrikesministern
där uppehåller sig vid är ju frågan om
utökningen av polisskolans kapacitet och
löftet om en upplysningskampanj för att
stimulera rekryteringen till polisyrket.

Jag påstår att detta är otillräckligt.
Jag gör det särskilt mot bakgrunden av
det sätt, på vilket det måhända besvärligaste
klientel som storstadspolisen har
att handskas med, lösdrivarklientelet, enligt
order från högsta ort skall behandlas.
Enligt en promemoria från inrikesdepartementet,
lämnad innan herr Hedlund
blev dess chef, skall en lösdrivare,
som kan överbevisas om brott, i stället
för att behandlas som lösdrivare lagforas,
varvid möjligheterna till villkorlig
dom med åtföljande omvårdnad bör tillvaratagas.
Professor Kinberg har framhållit
i en artikel, att detta är att föra
tillbaka praxis till 1890-talet. Den reella
innebörden av en lagtillämpning av detta
slag blir helt enkelt, att en lösdrivare,
som råkar bli fast i polisens garn, slår
polisen på skallen och tar det straff för
polismisshandel, som detta medför, för
att på det sättet undvika den »samhälleliga
omvårdnad» som han eljest skulle
beredas under åberopande av lösdrivarlagen.

Tillåt mig undra om man inte genom
en reform — jag använder medvetet uttrycket
reform — på denna punkt i någon
mån skulle kunna lätta arbetsbördan
för storstadspolisen och också förbättra
ordningstillståndet i de stora städerna?

Avsikten är ju, herr talman, att kammaren
skall högtidlighålla finansministerns
födelsedag med en stor ekonomisk
debatt i dag. Av den orsaken nöjer jag
mig med vad jag nu har sagt.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag skall inte knyta
många ord till denna diskussion, men då
den partiellt rör ordningsförliållandena i
Stockholm, anser jag mig böra säga ett
par ord. Det ligger ju inte närmast inom
min rotel att svara för detta problem, men
både som finansborgarråd och som intresserad
kommunalman i övrigt har jag
haft anledning att följa dem.

Jag skall självfallet inte alls beröra
den pågående arbetskonflikten, då den
inte lämpar sig för diskussion i detta
sammanhang, utan jag inskränker mig i
det avseendet till det enkla konstaterandet,
att det givetvis är olägligt ur kommunal-
och ordningssynpunkt när rekryteringssvårigheterna
på grund av en
pågående arbetskonflikt blir så betydande,
att ett väsentligt antal vakanser uppstår.
Kan den saken bringas ur världen
är det fördelaktigt, men den ligger
enligt min mening inte inom den ram,
där man kan ha någon fördel av en diskussion
i detta sammanhang.

Jag skall sedan villigt erkänna, att det
visst i många fall i Stockholm förekommer
både ohyfsade slynglar och andra
individer, som är fallna för ett uppträdande,
som inte ens kan betecknas så
milt som slyngelaktigt. Dessa individer
åstadkommer otrevnad på gatorna. Men
jag tror ändå att herr Svärd gjorde sig
skyldig till en ganska markerad svartmålning.
Jag har inte fördelen av att
vara infödd stockholmare, men jag har
bott i denna stad i nära 40 år, och jag
tror mig, både genom egen erfarenhet
och genom de berättelser jag fått höra
av de människor i olika åldrar, som jag
själv eller genom mina barn eller på
annat sätt kommit i beröring med, eller
genom de diskussioner som förekommit
i kommunalt sammanhang, ha fått en
ganska god uppfattning om situationen.
Jag vill erinra om att diskussioner av
denna art inte är nya för dagen; de
har förts med jämna mellanrum under
hela den tidsperiod jag har åsyftat. Den
omständigheten, att man kritiserat missförhållanden
tidigare, innebär naturligtvis
ingen som helst befrielse från skyldigheten
att försöka avhjälpa de miss -

förhållanden som alltjämt består, men en
erinran av den nu antydda arten kan
vara lämplig, om vi skall få en riktig
bakgrund till problemet.

Jag tror sålunda att vi väl kan säga, att
vi behöver åtskilliga åtgärder för att få
det tillstånd på våra gator, som för oss
framstår som önskvärt och naturligt.
Men jag tror inte att vi tjänar något på
att framställa förhållandena i en så svart
dager, att framställningen för flertalet
av de stockholmare som känner sin stad
framstår som felaktig.

Jag vill sluta med att säga, att de kommunala
myndigheterna i Stockholm ständigt
har varit intresserade av dessa problem
och säkert kommer att vara det
även i fortsättningen. Vi är villiga att
ställa de pengar som behövs till disposition.
Vi inriktar oss emellertid inte
bara på en ökning av antalet poliser utan
också på en serie andra åtgärder, som
t. o. m. med en liten överansträngning
av begreppet kan rubriceras som rationaliseringsåtgärder,
för att få den effektivitet
i polisbevakning som behövs.

Frågan är självfallet av betydelse, ty
ordningens upprätthållande är ju en
central samhällsfråga som de kommunala
myndigheterna — i den mån den är
dem anförtrodd — måste vårda sig om.
Men jag tror att man skall se kyligt på
dessa problem liksom på alla andra
problem. Man skall göra det bästa möjliga,
men inte svartmåla.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Svärds frågor rörde
ju närmast polisstyrkornas effektivitet
o. s. v. Emellertid är det uppenbart
att det inte bara är den saken som ordningstillståndet
är beroende av, utan
straffbestämmelserna har också sin betydelse.
Jag vill erinra om att en kungl.
kommitté för rätt kort tid sedan framlagt
ett förslag till vissa straffbestämmelser
för ofredande av människor på
allmän plats.

Till denna upplysning vill jag knyta
en rent personlig reflexion. Jag har nog
alltid hyst den meningen att relationen
mellan påföljd vid egendomsbrott och

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Om förbättrad säkerhet och ordning i de större städerna.

påföljd vid brott mot person, har varit
föga tillfredsställande. Har någon överbevisats
om att ha stulit ens klocka, så
har ju vederbörande drabbats av straffarbete
i flera månader. En misshandel,
även om den inte varit ringa, har i regel
fört med sig bara böter till ett belopp
av högst ett eller annat hundratal
kronor. Jag tror visserligen att det har
skett någon ändring i det hänseendet på
senare tid, men jag har likväl den uppfattningen
att våldsmentaliteten bör utlösa
en kraftigare reaktion från statsmakternas
sida än vad hittills varit fallet.

Jag beklagar att statistiken inte innehåller
någonting om antalet personer
som blivit antastade på gatan. Underlag
för en sådan statistik är av naturliga
skäl inte lätt att få, eftersom det är rätt
sällan polisanmälan sker. Jag kan därför
inte bedöma huruvida det har inträffat
en förbättring eller försämring i det
hänseendet. Men jag har svårt att tro att
tillståndet nämnvärt har försämrats under
de senare åren.

Såsom jag har påpekat i interpellationssvaret
är visserligen ordningens
upprätthållande i de större städerna
en helt kommunal angelägenhet. Men det
är klart att statsmakterna har skyldighet
att se till att ordningen verkligen upprätthålles,
och inrikesdepartementet har
naturligtvis täta kontakter med dem som
svarar för ordning och säkerhet i bl. a.
de större städerna. Eftersom detta är en
kommunal angelägenhet, är det naturligtvis
i första hand kommunerna själva
som skall vidtaga åtgärder för att förbättra
tillståndet, och de gör också det.
Inom den ram där förbättringar i dag
är möjliga att åstadkomma.

Man har, som jag i korthet nämnde, gått
in för en hel del reformer. Man har ändrat
turlistorna så att man effektivt kan
ta ut 48 timmars arbetstid. Man lämnar
numera som regel inte ledighet som
kompensation för övertidsarbete, utan
ger kontant ersättning. Man sprider ut
semestrarna så att man kan hålla en så
jämn polisstyrka som möjligt. Och slutligen
och inte minst: man har gått in
för en ganska omfattande rationalise -

ring av polisarbetet. I stället för poliskonstaplar
använder man i görligaste
mån civil personal för sådana uppgifter
där det inte krävs polisutbildning. Från
Göteborg meddelas t. ex. att till bil- och
radioverkstäder kommenderad polispersonal
ersatts med kommunalanställda
arbetare, skrivbiträden och ordonnanser
och inom centralpolisen har vissa
arbetsuppgifter, som tidigare åvilat
polismän, överförts på kvinnlig personal
o. s. v. Man räknar upp en hel del sysslor
i vilka man nu har satt in civil personal
men som tidigare utförts av polismän.

Sedan vill jag säga att vi från statens
sida dock har gjort en del utöver förbättrandet
av utbildningen och främjandet
av rekryteringen. Vi har sålunda under
de senaste två månaderna tillfört
Göteborg ett 30-tal ordningspoliskonstaplar
genom att inhibera kommenderingen
till statspolisen från Göteborg för
ordningspolisens vidkommande. Detta
tillskott är inte så stort, men det är inte
heller föraktligt, och det bör ge ett andrum
i avvaktan på åtgärder för att möjliggöra
rekryteringen i de städer där
det föreligger en konflikt.

Vad konflikten beträffar hoppas vi
väl alla att stridsåtgärderna skall hävas
så snart som möjligt. Hur det blir med
den saken vet vi ju inte. Men vi är naturligtvis
inom regeringen på det klara
med att vi är skyldiga att se till, att polisbevakningen
kommer att upprätthållas
på ett någorlunda tillfredsställande
sätt, och det kommer vi också att se till.

Till sist skule jag vilja säga att herr
Svärds svartmålning av förhållandena —
jag använder alltså samma ord som herr
Bergvall — dock inte får belägg av den
statistik som jag här har varit i tillfälle
att åberopa.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Lika litet som herr Bergvall
är jag infödd stockholmare, men i
motsats till herr Bergvall har jag bara
haft »förmånen» att vistas i denna stad
i knappt fem år. Jag vågar inte lita på
mitt eget omdöme när det gäller nattliga

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23

Ang. missförhållandena på reumatikervårdens område.

ordningsstörningar, eftersom jag vid
den tidpunkten på dygnet är upptagen
av annat. Men de uppgifter, som herr
Bergvall med instämmande av herr Hedlund
betecknade som en svartmålning,
är inte uttryck för något slags kvinnligt
hysteri, vare sig hos mig eller hos mina
uppgiftslämnare. Sakuppgifterna kommer
nämligen från tränade och erfarna
polismän, vilka måhända känner tillståndet
på Stockholms gator nattetid något
bättre än till och med inrikesministern
och herr Bergvall.

Jag har intet statistiskt belägg för mina
påståenden, ty beklagligtvis har ju •—
såsom inrikesministern framhöll — statistiska
kontoret ännu inte gjort ens någon
representativ undersökning av antastningsfrekvensen
på gatorna i Stockholm.
Allt tyder emellertid på att tillståndet
har försämrats, och under de senaste
åren kraftigt försämrats. Jag tror
att utvecklingen tyvärr är likadan när
det gäller en lång rad andra förseelser,
som man inte kan betrakta såsom brott
i egentlig bemärkelse, men som trots
detta inte är uthärdliga i ett civiliserat
samhälle.

Därför hävdar jag med mycken bestämdhet
att det problem som jag har
berört existerar, och det i större omfattning
än man kanske inom detta hus lugna
murar i regel föreställer sig.

De åtgärder som har vidtagits, särskilt
av Stockholms stad, är utomordentligt
välkomna och säkerligen planerade
i bästa avsikt. Det har jag inte ett ögonblick
betvivlat. Emellertid är både
Stockholm och Göteborg förhindrade att
på den verkligt avgörande punkten företaga
någonting radikalt för närvarande.
Stadskollegiet i Göteborg har ju i en
enhällig skrivelse gett uttryck åt de bekymmer
som detta förhållande väckt.

Jag vill bara tillägga, att vad man gör
och inte gör på detta område naturligtvis
också måste ses ur psykologisk synpunkt.
Poliskåren är en utomordentligt
lojal kår, som har ett svårt och påfrestande
och många gånger otacksamt arbete.
Det är då väsentligt, att de åtgärder
som man vidtar för att reda upp en
kris — om jag får använda det uttryc -

ket — läggs upp på ett sådant sätt, att
man får polisen med sig, och inte på ett
sådant sätt att man skapar irritation
och vantrevnad i tjänsten. En av orsakerna
till de minskade rekryteringsmöjligheterna
är säkerligen tjänsteförhållanden
av allmän trivselkaraktär, som
delvis är ofrånkomliga när det gäller
polistjänst, men där man trots detta
skulle kunna göra åtskilligt.

Jag är inte övertygad om att de s. k.
rationaliseringar, som nu har föreslagits
och delvis genomförts, är ägnade
att stärka trivseln i polisarbetet eller
att öka viljan hos polismännen att även
under de mest vidriga förhållanden göra
sin insats.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Svärd ifrågasatte,
såvitt jag förstår, lämpligheten av de organisatoriska
förändringar som har vidtagits.
Men de har enligt min mening
visat sig nödvändiga. Har herr Svärd
något alternativ att komma med?

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är inte herr Svärd,
som bär ansvaret för ordningstillståndet
i det här landet, utan helt andra
personer.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det vet vi att det är! Men
om man kritiserar vad som verkligen
göres, bör man ha möjlighet att peka
på något att sätta i stället.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. missförhållandena på reumatikervårdens
område.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara jämväl fröken
Anderssons interpellation angående
missförhållandena på reumatikervårdens
område. Svaret, vilket omedelbart före

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. missförhållandena på reumatikervårdens område.

sammanträdet i sten.cilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes
såsom bilaga fogat vid detta protokoll.
Herr statsrådet HEDLUND erhöll nu
ånyo ordet och lämnade en kort sammanfattning
av svaret.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Hedlund för det utförliga och i
kanske allt väsentligt också tillfredsställande
svaret. Det har tidigare här i dag
konstaterats råda brådska, men eftersom
herrarna sedan fortsatte debatten
en bra stund, skall kanske jag också be
att få ta tiden i anspråk en smula i
samband med detta utomordentligt viktiga
ärende.

Jag nämnde, att svaret i allt väsentligt
är tillfredsställande. Herr statsrådet säger
på s. 2 i det stencilerade exemplar,
som jag har fått, att det sedan länge har
stått klart att behov föreligger av en utbyggnad
av vårdmöjligheterna. Sedan
fortsätter herr statsrådet: »Stora svårigheter
har emellertid förelegat att för
reumatikervårdens del finna en lösning,
som kunnat vinna allmän anslutning hos
den medicinska sakkunskapen och samtidigt
godtagas i administrativt-ekonomiskt
hänseende.»

Jag tyckte inte att det där låter så
värst uppmuntrande. Jag vet inte i detalj,
var svårigheterna ligger. Jag kan
bara som lekman uttrycka den förhoppningen,
att de sakkunniga skall kunna
enas, eller att man om de inte kan enas
— motsättningar ligger ju i forskningens
natur, tills man nått det absoluta;
om man nu gör det någon gång — kan få
arbeta efter parallella linjer och se vilka
vägar som är de riktigaste.

Beträffande de administrativt-ekononomiska
problemen vill jag säga — och
det framgår ju av de siffror jag har angivit
i min interpellation — att det är
utomordentligt stora värden som står på
spel, ekonomiska och kanske framför
allt humanitära. 1946 års riksdagsbeslut
innebär, såsom nämndes i svaret, bland
annat en begränsad förbättring av vårdmöjligheterna
för de kategorier reumatiskt
sjuka, vilkas vårdbehov är mest

trängande. Det innebär också — och det
är en viktig sak i sammanhanget — inrättandet
av självständiga specialavdelningar
vid undervisningssjukhusen i
Stockholm och Uppsala samt självständiga
avdelningar även vid vissa andra
sjukhus.

Herr statsrådet nämnde här, att jag
har påstått att inte en enda brukbar
vårdplats har kommit till. Jag medger
utan vidare, herr talman, att jag kanske
har uttryckt mig en aning summariskt,
eller rättare sagt på ett sätt som kan
göra det hela dubbeltydigt. Men det
framgår ju av resonemanget för övrigt,
att jag inte kan inbilla mig att allt bär
stått alldeles stilla på detta område. Vad
jag har velat få fram är, att ingen enda
av de år 1946 av riksdagen beslutade
vårdplatserna har kommit till — förutom
de 58 som tillkommit just i dagarna,
således efter det att min interpellation
skrevs. Det var detta jag syftade på. Jag
är angelägen att betona det, tv min principiella
uppfattning i detta som i andra
sammanhang är att man inte vinner någonting
med vare sig felaktiga eller överdrivna
påståenden.

Jag kan citera vad som står i en skrift
som heter Reumatism: »Offentliga utredningar
har visat, att det behövs c:a
2 000 nya vårdplatser för att täcka det
mest angelägna behovet. 1946 beslöt
riksdagen, att 320 nya platser skulle byggas.
Ännu i dag har ingen av dessa tagits
i bruk för reumatikervård.»

Det är detta uttalande jag har stött
mig på. Skriften är tryckt 1954, men i
dagarna har, som sagt, tillkommit en
del platser, vilket jag med glädje och
tacksamhet noterar.

Vidare betonas, att Spenshults sanatorium
tagits i bruk i viss utsträckning.
Det är där mest fråga om eftervård. Den
utveckligen känner jag väl till. Jag motionerade
själv 1951 om att ledigblivna
sanatorieplatser skulle få apteras för
reumatiker. Jag kan dock tillägga, att
om riksdagens beslut av 1946 effektuerats,
hade redan nu funnits ännu flera
vårdplatser. Att de behövs är ju herr
statsrådet också fullt på det klara med,
vilket är glad över.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. missförhållandena på reumatikervårdens område.

Det är bra med eftervård, men jag anser
att det väsentliga — och därvid är
all sakkunskap på min sida — är sjukhusvård,
i god tid och under tillräcklig
lång tid. Det är här problemet ligger.
Det behövs, har jag fått upplysning om,
mellan tre och fyra månaders vård för
de akuta fallen och cirka två år för de
kroniska fallen; genomsnittet, enligt vad
som också framgår av denna skrift Reumatism
— och det är ju sakkunnigt folk
som skrivit den — är nitton vårddagar.
Då förstår var och en hur allvarligt läget
är.

De siffror, som jag angivit, härrörde
från en fältundersökning av begränsad
omfattning, säger herr statsrådet, och
det är alldeles riktigt. Jag var själv, eftersom
jag har arbetat litet med statistik
i min dar, tveksam på den punkten.
Jag tog då kontakt med överläkare
Edström rörande dessa siffror, och av
honom har jag fått en promemoria rörande
den saken, i vilken han meddelar,
att fältundersökningen över de reumatiska
sjukdomarnas frekvens i Sverige
utfördes under åren 1943—1945 av
honom med tillhjälp av ett tiotal medarbetare,
även statistiker. Enligt denna
undersökning skulle vid den tidpunkten
ha funnits cirka 245 000 reumatiskt
sjuka i landet, där sjukdomen inverkade
på deras arbetsförmåga, samt cirka
42 000 invalider, om alla åldrar medräknas.
Någon senare fältundersökning på
detta område är ej gjord. De siffror,
som 1941 års reumatikervårdssakkunniga
kom till, stämmer ur statistisk synpunkt
mycket väl med fältundersökningen
om man blott tar hänsyn till vad
de olika siffrorna innebär. De sakkunnigas
siffror är minimisiffror, icke sannolika
medelvärdessiffror.

Jag har velat nämna detta, men jag
är samtidigt klar över, och har därvid
samma uppfattning som herr statsrådet,
att det inte har någon större relevans
för själva resonemanget om det rör sig
om 200 000 eller 250 000.

Nu sägs emellertid i svaret — och
det tycker jag är en ganska väsentlig
punkt — att utvecklingen »befordras
sannolikt bäst genom att reumatikervår -

den i första hand baseras på invärtesmedicinska
avdelningar». Jag har efter
samtal och eljest med personer, som är
mera inne i dessa problem än vad jag
kan vara, kommit fram till att detta inte
är alldeles oemotsägligt. Med anledning
därav tog jag i dag på morgonen kontakt
med docent Edström och fick därvid
den upplysningen, att enligt World
Health Organization’s expertkommitté
och dess utlåtande är det nödvändigt
med specialavdelningar. Nobelpristagaren
Hench har i ett skriftligt uttalande
förklarat att specialavdelningar är nödvändigare
än någonsin och att vi nu
har att göra med svårare och mera komplicerade
fall än tidigare.

Jag tycker att detta — som ligger i
linje med vad riksdagen beslöt år 1946
— i viss mån motsäger vad som här
framföres i interpellationssvaret. Jag noterar
emellertid att herr statsrådet konstaterar,
att det är angeläget att 1946 års
beslut genomföres, och jag vill bara här
starkt understryka detta.

Jag tror att människor i allmänhet inte
helt fattar allvaret i detta problem
förrän de börjar studera det litet närmare.
Vi har här att göra med en folksjukdom
i detta ords verkliga mening,
och det behövs många flera vårdplatser
än de som tillkommit eller är beslutade.
Det behövs stöd åt forskning i än
högre grad. Det behövs också att de enskilda
krafterna i landet engageras. Detta
har för övrigt delvis redan skett genom
den 1945 bildade Riksföreningen
mot reumatism.

Det är ganska allvarligt att vi i vårt
land skall behöva försumma en verksamhet
så att flera tusen svenska medborgare
årligen i onödan går till invaliditet
— inte därför att våra läkare
och vår sjukvård på sin nuvarande nivå
ej skulle kunna hjälpa dem, utan på
grund av att de inte får komma in och
få en tillfredsställande sjukvård. Jag vill
framhålla att det brister i organisationen.
Jag nämnde att jag har haft kontakt
med docenten Edström, och jag har
här ett brev från honom, i vilket han
betonar just vikten av att också organisationsfrågan
undersökes. Han skri -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. missförhållandena på reumatikervårdens område.

ver: »I maj 1951 ingåvo 8 av pensionsstyrelsens
egna överläkare en skrivelse
till Konungen (ref. in extenso i Svenska
Läkartidningen 1951 s. 1 745) däri
med hänsyn till de brister som vidlåda
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
inom reumatikervården och det
förhållande att denna verksamhet i viss
mån har kommit att motverka sitt eget
syfte, hemställa om att denna verksamhet
snarast måtte överföras till de ordinarie
sjukvårdande organen, i främsta
rummet landstingen och städerna utanför
landsting. Denna skrivelse ligger ännu
under beredning och ligger f. n. i
socialdepartementet. Pensionsstyrelsen,
som tidigare i princip tillstyrkt denna
avveckling i remissvar till 1941 års reumatikervårdssakkqnnigas
betänkande,
avstyrker emellertid nu.»

Jag är medveten om, herr statsråd, att
denna speciella fråga inte hör till inrikesdepartementet
utan till socialdepartementet.
Jag har velat nämna den som
ett exempel på att det kanske inte bara
är fråga om att bygga vårdplatser, utan
också att se till att organisationen blir
sådan att den kan fungera effektivt.

Det är av vikt —• det är delvis därför
som jag framställt denna interpellation
— att en bredare allmänhet får
kännedom om den i grund och botten
positiva inställning, som trots allt framgår
av det lämnade svaret. När man i
detta sammanhang tar kontakt med människor,
hör man ofta sägas: »Här blir
årligen många tusental människor invalider.
Vad gör statsmakterna?» Det är
då, menar jag, hoppfullt för människorna
att veta att det finns krafter som
strävar i positiv riktning. Men jag tror
också att det är av vikt att på allvar
ta i tu med att lösa de praktiska svårigheter
som kanske — jag kan inte frigöra
mig från den känslan när jag läser
svaret — hittills i allt för hög grad
fått komma hindrande emellan. Det är
nog bra med goda föresatser och god
vilja, men jag tror att en snar handling
är bättre, ju förr dess hellre.

Jag tackar än en gång herr statsrådet
för besväret att svara på min interpellation.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Då interpellanten rätt
utförligt har uppehållit sig vid 1946 års
riksdagsbeslut om reumatikervårdens
utbyggande, kan det vara anledning för
mig att något stryka under vad som har
gjorts och vad som planerats för att effektuera
detta riksdagsbeslut.

För beslutets realiserande bör det inrättas
ett reumatikersjukhus i Stockholm,
ett i Göteborg, ett i Uppsala, ett i Umeå
och ett i Lund.

Sjukhuset i Stockholm är färdigt och
håller nu på att undan för undan tas i
bruk allteftersom man får tillgång på
personal. Sjukhuset i Göteborg är också
färdigt, men tyvärr har det måst tas i
anspråk för en annan uppgift, som temporärt
ansetts vara ännu viktigare än
den som sjukhuset är avsett för. Det har
som bekant upprättats en ny läkarhögskola
i Göteborg, och då det tills vidare
är brist på lokaliteter för denna högskola
bär det uppförda reumatikersjukhuset
fått lov att användas för ändamål
som sammanhänger härmed. Emellertid
räknar man med att år 1957 kunna ta
detta sjukhus i anspråk för sitt avsedda
ändamål. Vad beträffar sjukhuset i Uppsala
har det ansetts nödvändigt att först
bygga panncentral och en hel del andra
dylika hjälputrymmen, som är nödvändiga
för att över huvud taget kunna använda
en nyuppförd avdelning. Det är
emellertid hopp om att även här kunna
sätta i gång rätt snart. I Umeå pågår ett
sjukhusbygge, som är avsett att inrymma
även lokaliteter för reumatikervården,
och kvot kommer att ställas till
förfogande. Beträffande sjukhuset i Lund
skulle jag tro att byggnadskvot kan lämnas
1955.

Vi har ju varit tvungna att starkt hushålla
med våra resurser, eller rättare
sagt fördela våra resurser på byggnadsområdet
till olika i och för sig mycket
behjärtansvärda ändamål. Men jag vill
konstatera, att för sjukvårdens del har
vi kunnat få en icke oväsentlig ökning
av byggnadskvoten under senare år. Under
år 1951 hade vi en kvot på 46 miljoner,
under 1952 på 70 och under 1953
och 1954 på 90 miljoner kronor varje år.

Tisdagen den 25 mai 1954 fm.

Nr 23.

Ang. behovet av läkare vid rättsläkarstationerna m. m.

Det är alltså väsentliga ökningar, även
om man tar hänsyn till den förändring
i penningvärdet som inträffat under tiden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. behovet av läkare vid rättsläkarstationerna
m. m.

Ordet lämnades härefter ännu en gång
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Huss’ interpellation
angående behovet av läkare vid rättsläkarstationerna
m. m., och nu anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Huss frågat mig, huruvida åtgärder
planeras för att dels tillgodose det
omedelbara behovet av läkare vid statens
rättsläkarstationer i Stockholm och
Lund och dels inom en nära framtid
möjliggöra den mycket angelägna utbyggnaden
av den i princip beslutade
rättsläkarorganisationen i riket.

I anledning av interpellantens första
fråga får jag anföra följande.

Såsom herr Huss påpekat i sin interpellation
grundar sig 1944 års riksdagsbeslut
om rättsläkarorganisationen på de
förslag, som år 1943 avgavs av medicinalstyrelsens
rättsmedicinska nämnd.
Enligt dessa förslag skulle läkarpersonalen
vid stockholmsstationen utgöras
av en föreståndare, som därjämte skulle
vara professor i rättsmedicin vid karolinska
institutet, två biträdande rättsläkare
på ordinarie stat samt en assistent
och en amanuens, båda med arvode.
Med hänsyn till bristen på utbildade
rättsläkare förordade nämnden emellertid,
att man provisoriskt skulle inrätta
två assistenttjänster i stället för de
biträdande rättsläkartjänsterna. För olika
rättsmedicinska åtgärder m. m. skulle
läkarna härutöver äga uppbära ersättning
enligt en särskild taxa. Riksdagen
beslöt i enlighet med dessa förslag med
viss jämkning i fråga om taxan. Sedermera
har medicinalstyrelsen i sina petita
för budgetåren 1946/47 och 1947/48

föreslagit, att de båda biträdande rättsläkartjänsterna
skulle inrättas och att
arvodena till assistenterna och amanuensen
skulle höjas. Av olika anledningar
förordades emellertid endast ökningen
av arvodena, vilka bestämdes till 9 000
kronor för assistent och 4 800 kronor för
amanuens. I samband med uppbyggandet
av rättsläkarstationen i Lund inrättades
fr. o. m. budgetåret 1949/50 en
rättsläkartjänst i Ce 29 och en assistenttjänst,
allt i enlighet med förslag av medicinalstyrelsen.
Vid den allmänna lönerevisionen
uppflyttades under 1953
rättsläkartjänsten i Lund till 31 :a lönegraden
och höjdes samtliga assistentarvoden
till 15 420 kronor, varjämte en ny
rättsläkartaxa fastställdes, enligt vilken
ersättningarna uppräknats med i genomsnitt
35 c/o. Slutligen har innevarande
års riksdag beslutat, att en av assistenttjänsterna
vid stockholmsstationen
fr. o. m. nästa budgetåret utbytes mot
en tjänst som rättsläkare i Ce 29.

Under hela den tid, som den nya rättsläkarorganisationen
varit i tillämpning,
har svårigheter förelegat att erhålla
kompetenta rättsläkare. Långa tider har
till organisationen måst knytas utländska
läkare. Det har trots detta ej varit
möjligt att uppehålla alla assistenttjänsterna.
Dessa svårigheter måste i första
hand ses mot bakgrunden av den brist
på läkare i allmänhet, som vi sedan
länge måst dragas med. Bristen på rättsläkare
sammanhänger emellertid även
med särskilda omständigheter.

Specialutbildningen av rättsläkare omfattar
6 år, varav 3 år vid patologisk institution
eller liknande inrättning och
3 år vid karolinska institutets rättsmedicinska
institution eller någon av rättsläkarstationerna.
Under den tid, då det
fanns endast ett fåtal universitctslärartjänster
i patologisk anatomi och lasarettsläkartjänster
vid patologiska avdelningar
på sjukhus, var utbildningsplatserna
i patologisk anatomi fullt tillräckliga
för en tillfredsställande rekrytering.
Det har emellertid under de senaste tio
åren tillkommit ett flertal universitetslärartjänster
i patologisk anatomi och
lasarettsläkartjänster vid patologiska

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. behovet av läkare vid rättsläkarstationerna m. m.

sjukhusavdelningar samt — som jag
nyss nämnt — ett mindre antal läkartjänster
inom rättsmedicinalväsendet
utan en häremot svarande ökning av utbildningsplatserna
i patologisk anatomi.
De ogynnsamma följderna härav har
drabbat framför allt rättsmedicinalväsendet.
För lasarettsläkartjänst vid patologisk
avdelning fordras nämligen endast
tre års tjänstgöring vid patologisk
inrättning. Befordringsmöjligheterna på
patologbanan är vidare större, förtjänstmöjligheterna
i regel bättre och arbetet
betydligt mindre påfrestande än vad fallet
är på den rättsmedicinska banan. Del
är därför förklarligt, att de läkare, som
fullgjort patologtjänstgöringen, fortsätter
på patologbanan och icke är villiga
att övergå till den rättsmedicinska banan.

Till i slutet av år 1953 uppehölls —
förutom föreståndartjänsten i Stockholm
och rättsläkartjänsten i Lund — två av
assistenttjänsterna i Stockholm med
svenska läkare. På den tredje tjänstgjorde
såsom extra befattningshavare en
österrikisk läkare, som tillika var assistent
vid rättsmedicinska institutionen
vid karolinska sjukhuset. Amanuenstjänsten
bestreds av en tysk läkare. Assistentjänsten
i Lund var ej besatt. Med
denna arbetskraft kunde uppgifterna
inom de båda rättsläkardistrikten fullgöras,
om än med vissa svårigheter. Åtskilliga
framställningar om biträde av
stationen i Stockholm från områden
utanför distriktet måste dock avvisas.
Det fanns sålunda ej någon reserv av arbetskraft.
Till följd av därefter inträffade
omständigheter, vilka ej kunnat förutses
— den österrikiske läkarens frånfälle
och en av assistenternas svåra sjukdom
— har en kritisk situation uppkommit
för stockholmsstationen. Omedelbara
åtgärder måste därför vidtagas
för att verksamheten skall kunna upprätthållas
i oförändrad omfattning. Man
bör sålunda undersöka möjligheterna
att förvärva någon eller några patologer
att snarast utbilda sig till rättsläkare.
Även möjligheterna att för ändamålet
förvärva lämpliga utländska läkare måste
undersökas. Vissa åtgärder i sistnämnda
avseende har redan vidtagits;

sålunda har nyligen efter framställning
från svenskt håll av högre hälsovårdsmyndighet
i tyska förbundsrepubliken
under hand givits anvisning på tre kvalificerade
tyska läkare, som kunde antagas
vara villiga att åtaga sig tjänstgöring
som rättsläkare i Sverige. Det är givetvis
angeläget att också på längre sikt trygga
rekryteringen till banan. Denna fråga
bör göras till föremål för särskilda överväganden.

Vad härefter angår interpellantens
andra fråga, så uppdrogs senast den 26
maj 1950 åt medicinalstyrelsen att utreda
spörsmålet om lokaler för rättsläkarstationen
och rättsmedicinska institutionen
i Göteborg och därmed sammanhängande
organisationsfrågor. Fullgörandet
av detta uppdrag bär emellertid
fördröjts bl. a. av att dels läkarutbildningen
var under utredning, dels vissa
andra hithörande byggnadsfrågor i Göteborg
ännu var olösta. Sedan ställning
numera tagits till frågan om läkarutbildningen
och organisationen av den rättsmedicinska
institutionen i Göteborg, har
Utredningsarbetet upptagits. Enligt vad
jag under hand erfarit, beräknas förslag
i ämnet kunna framläggas tidigast under
hösten 1954.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat herr Huss’ frågor.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet för det svar
som jag har fått rörande frågan om rättsläkarna
i vårt land, en grupp av läkare
som ju har hand om rättsmedicinska
obduktioner och som spelar en stor roll
för rättssäkerheten i landet. Jag har av
svaret fått en bestämd känsla av att
herr statsrådet är lika bekymrad som
jag över det läge, vari denna fråga nu
har råkat, och att herr statsrådet ingalunda
menar, att jag på något sätt har
svartmålat i min framställning av det
tragiska läge, som vi nu har på detta
område.

Den nuvarande situationen är i ett
nötskal den, att vi vid de tre rätts -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23

Ang. behovet av läkare vid rättsläkarstationerna m. m.

läkarstationerna i vårt land med sammanlagt
sju—åtta mer kvalificerade befattningshavare
har inalles tre tjänster
besatta. Av dessa befattningshavare ingår
emellertid redan nästa år en i pensionsåldern.
Det är också svårt att se,
hur man skall kunna bereda de nuvarande
rättsläkarna någon semester under
innevarande sommar.

Vad man enligt min uppfattning måste
särskilt beklaga, är att de åtgärder,
som under rättsläkarorganisationens nu
tioåriga bestånd vidtagits för att förbättra
rekryteringsförhållandena på denna
bana, har varit så litet ägnade att
neutralisera den hårda konkurrensen
från patologbanan. Herr statsrådet konstaterade
ju själv, att rekryteringssvårigheter
har förelegat hela tiden. Det
borde nog redan från början ha förefallit
ganska naturligt, att man inte kan få
läkare att specialutbilda sig i sex år
för att söka sig in på en bana, där befordringsmöjligheterna
utgöres av en enda
professur och tre tjänster i Ce 31 eller
Ce 29. Om man vidare betänker att
rättsläkarna skall ägna sig åt både praktiskt
arbete, lärarverksamhet och vetenskapliga
uppgifter, så vore det en naturlig
åtgärd att man inrättade professurer
i rättsmedicin i Lund, Göteborg och
Uppsala utöver den som vi nu har i
Stockholm och som är den enda i landet.

Nu framhåller statsrådet, att den förtvivlade
situation som uppstått delvis
beror på — vilket jag gärna erkänner
— oförutsedda händelser, bland annat
flera sjukdomsfall, och att statsrådet tänker
söka få in till landet tre kvalificerade
tyska läkare. Det är måhända nödvändigt
i det svåra läge, som vi kommit
i. Men det är å andra sidan knappast
lyckligt att de rättsmedicinska uppgifterna,
som kräver en god insikt i ett
lands lagar och traditioner, kommer att
överlämnas till utländska läkare i så
stor utsträckning, att halva kåren inom
kort kommer att bestå av utländska befattningshavare.

Statsrådet har emellertid liksom jag
av allt att döma en känsla av att man
inte bör fortsätta på denna väg. Därför

2 Första kammarens protokoll 19ÖL Nr 23.

anser statsrådet att rekryteringen på
längre sikt bör göras till föremål för särskilda
överväganden. Det hade varit av
värde, om detta halva löfte med hänsyn
till situationens allvar hade utbytts mot
ett mera fullständigt löfte om en snar
och snabb utredning.

På min fråga rörande eventuella åtgärder
för att utbygga rättsläkarorganisationen
i landet i övrigt svarar statsrådet
i viss mån undvikande genom att
uteslutande beröra frågans läge i Göteborg,
vars rättsläkarstation beslöts år
1944 men ännu inte kommit till stånd.
Det är att märka, att redan utredningen
år 1943 visade behovet av ytterligare en
rättsläkarstation i Uppsala och troligen
också en i Norrland. De nuvarande tre
stationerna i Stockholm, Göteborg och
Lund och deras distrikt täcker inte hela
landet. I Norrland får man klara sig
bäst man kan genom att förordna patologer
utan full kompetens att utföra rättsmedicinska
obduktioner.

Herr talman! Jag vill sluta med att
vädja till statsrådet att snarast låta ytterligare
utreda både rekryteringsproblemet
och distrikts- respektive stationsfrågan.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Huss förklarade att
det skulle ha varit önskvärt, om det något
vaga uttalandet om nödvändigheten
av att vidta åtgärder för att på detta område
skapa bättre förhållanden på längre
sikt kunde ha utbytts mot ett mera
bestämt löfte om en snar och snabb utredning.
Herr talman, jag gör det utbytet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 17,
statsutskottets utlåtanden nr 151—153
och memorial nr 154, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57 och 58 samt memorial
nr 59, bankoutskottets utlåtanden
nr 33 och 34 samt memorial nr 35,
första lagutskottets memorial nr 30, andra
lagutskottets memorial nr 39 och ut -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

låtanden nr 40—42, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 28—30 och memorial
nr 31 ävensom jordbruksutskottets utlåtanden
nr 33—37 och memorial nr 38.

Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 9, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om visst anslag till
nykterhetsvården förbudgetåret 1954/55.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemiställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam
omröstning i ämnet komme att
anställas vid kamrarnas sammanträden
under morgondagen.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria
läkemedel m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner

Genom en den 12 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 163, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel;

dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen,
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av
34 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring.

Enligt förslaget skulle vissa läkemedel,
varå recept utfärdats av läkare, på
apotek utlämnas kostnadsfritt eller till
nedsatt pris. Sålunda skulle den, som
vore försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, vid särskilt angivna långvariga
och allvarliga sjukdomar erhålla
vissa läkemedel utan kostnad. I andra
fall skulle vid sjukdom den sjukförsäkrade
vid inköp av läkemedel, som vore
att hänföra till apoteksvara eller innehölle
gift av första klassen, åtnjuta nedsättning
av läkemedelspriset med hälften
av det belopp, varmed priset överstege
3 kronor. Sådan prisnedsättning
skulle även den erhålla, som utan att
omfattas av den allmänna sjukförsäkringen
vore i allmän eller enskild tjänst
bär i riket. För vad allmänheten ej erlagt
av priset för ifrågavarande läkemedel
skulle apotekarna erhålla ersättning
från tillsynsmyndigheten för den allmänna
sjukförsäkringen, d. v. s. riksförsäkringsanstalten.
Av utgifterna för läkemedelsreformen
— vilka beräknats till ca
34 miljoner kronor om året — skulle
staten svara för ett belopp per år motsvarande
1 krona 15 öre för varje sjukkassemedlem
eller i runt tal 6 miljoner
kronor, medan återstående kostnader
skulle fördelas på de sjukförsäkrade och
arbetsgivarna i enlighet med 1953 års
beslut i frågan.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat elva i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 483 av herrar Mossberger och Persson,
Ragnar,

nr 484 av herrar Huss och Lundgren,
nr 506 av herrar Huss och Kronstrand
samt

nr 507 av herr Huss ävensom
inom andra kammaren:
nr 603 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.,

nr 604 av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.,

nr 630 av herr von Friesen m. fl.,
nr 631 av herr Persson i Appuna,
nr 632 av herrar Bengtsson i Halmstad
och Bengtsson i Varberg,

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

nr 646 av herrar Johansson i Västervik
och Almgren samt

nr 647 av fröken Höjer m. fl.

1 motionen II: 603 hade hemställts,
att riksdagen, med godkännande i övrigt
av Kungl. Maj:ts proposition nr 163,
måtte besluta om vissa i motionen närmare
angivna ändringar i förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel — innebärande bland annat,
att läkemedel, varå recept utfärdats
av läkare, skulle å apotek tillhandahållas
kostnadsfritt och att kostnaden för
tillhandahållande av läkemedel enligt
förordningen skulle bestridas av statsmedel
— samt att riksdagen måtte besluta
avslå förslaget till ändrat lydelse
av 34 § i lagen om allmän sjukförsäkring.

Utökningar i rätten att kostnadsfritt
erhålla läkemedel vid vissa sjukdomar
hade föreslagits i motionen 1:507 samt
i de likalydande motionerna I: 506 och
II: 647.

I de likalydande motionerna 1:484
och II: 630 hade hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av proposition
nr 163 måtte uttala, att de tekniska och
administrativa frågorna rörande recepten
borde lösas med beaktande av dels
behovet att patienten alltid finge behålla
originalrecept eller receptkopia, dels
angelägenheten av att läkarna icke i
onödan betungades med skrivarbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna II: 603, II: 604, II: 631 och
II: 646 — bifalla förevarande proposition; B.

att motionerna

1) I: 483 och II: 632,

2) I: 506 och II: 647 samt

3) 1:507

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 484 och II: 630
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundgren och Nils Theodor Larsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att 3 § i förslaget till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel måtte erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits.

Den av reservanterna föreslagna ändringen
innebar, att nedsättningen av läkemedelspriset
skulle utgöra tre fjärdedelar
av det belopp, varmed priset överstege
5 kronor.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Det nu föreliggande förslaget
om kostnadsfria och rabatterade
läkemedel kommer att framkalla missräkningar
hos många ekonomiskt svaga
bland folket och särskilt hos folkpensionärerna.
Vissa läkemedel har därtill
undantagits även från rabatteringen, bl.
a. hälsostärkande preparat, vilket i huvudsak
drabbar äldre personer och folkpensionärer.
Även vacciner och liknande
bakteriologiska preparat har undantagits,
och här kommer, enligt vad jag kan
förstå, i synnerhet de astmasjuka, att
drabbas av denna undantagsbestämmelse.

I motionen nr 603 i andra kammaren
har föreslagits, att alla läkemedel, utskrivna
av läkare på recept, kostnadsfritt
skall erhållas på apotek samt att
kostnaderna härför skall betalas av staten.
Beträffande detta förslag säger utskottet,
att det av statsfinansiella skäl
inte kan ifrågakomma. Utskottet motiverar
detta med farhågorna för en omotiverad
ökning av läkemedelskonsumtionen.
Beträffande den senare motiveringen
vill jag säga, att man kan väl utgå
från att läkare inte skriver ut läkemedel
som är obehövliga, och beträffande den
statsfinansiella motiveringen vill jag erinra
om att vi tidigare i motioner föreslagit
ett höjt arbetsgivarbidrag, som
bl. a. skulle kunna användas för finansieringen
av fria läkemedel.

Den föreslagna rabatteringen på 50
procent, om läkemedlet kostar över 3

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

kronor, kommer särskilt för de yrkesskadade
att innebära en tydlig försämring,
då dessa förut fått fria läkemedel
vid olycksfall och yrkesskada. Med redan
beslutade försämringar i yrkesskadelagen,
vartill nu kommer försämringen
beträffande ersättning för medicin,
får man väl betrakta denna grupp som
särskilt missgynnad, när det gäller sjukdom.

Utskottets avstyrkande härvidlag grundar
sig på ett åberopande av återgång
till vissa gränsdragningssvårigheter. Ett
bifall till yrkandet om fria läkemedel på
recept i motionen nr 603 hade avvärjt
dessa svårigheter beträffande gränsdragningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag med
de ändringar, som föranleds av bifall till
motionen nr 603 i andra kammaren.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Den läkemedelsreform,
som riksdagen nu står i begrepp att genomföra,
innefattar dels kostnadsfria läkemedel
i vissa begränsade fall och dels
rabatterade läkemedel i övriga fall. De
kostnadsfria läkemedlen är förbehållna
för sådana sjukdomar, som är mycket
långvariga och vid vilka varaktigt
bruk av specifikt verksamma läkemedel
är nödvändiga.

Det har inom utskottet, såvitt jag vet,
inte varit några principiella skiljaktigheter
i fråga om förslaget rörande dessa
kostnadsfria läkemedel. Däremot har
det rått delade meningar beträffande
frågan, för vilka sjukdomar dessa kostnadsfria
läkemedel skall beviljas. Till
propositionen är fogad en förteckning
över sjukdomar, vid vilka läkemedel
skall utlämnas kostnadsfritt. Denna förteckning
kan ändras av Kungl. Maj:t i
administrativ ordning, och detta är till
fördel, eftersom det inte alltid är givet
att just de sjukdomar, som där upptages,
är de enda, vid vilka kostnadsfria läkemedel
bör tillhandahållas. Man kan ju
tänka sig att läkemedelstekniken i framtiden
utvecklas och att vi kan få andra
läkemedel, som det kan vara motiverat
att de sjuka erhåller kostnadsfritt.

Jag vill för övrigt, herr talman, erinra
om att kostnadsfria läkemedel principiellt
inte är någonting nytt; landstingen
har ju sedan många år beviljat exempelvis
fritt insulin och en del andra motsvarande
läkemedel till alla som lider
av sockersjuka eller andra sjukdomar,
för vilka dylika läkemedel kan vara fastställda.

Inte heller beträffande de rabatterade
läkemedlen föreligger några principiella
skiljaktigheter. Olika meningar
har gjort sig gällande bara om karensbeloppens
storlek. Utredningsmannen
hade föreslagit ett karensbelopp av 2
kronor, departementschefen och utskottet
föreslår 3 kronor, och i en till utskottsutlåtandet
fogad reservation har
herr Larsson och jag föreslagit 5 kronor;
jag återkommer strax till den saken.

Remissinstanserna har i viss mån haft
olika uppfattning om karensbeloppets
storlek; de hade att yttra sig om det av
utredningsmannen föreslagna beloppet
2 kronor, inte det av departementschefen
sedermera föreslagna heloppet.
Landsorganisationen finner t. ex. en rabattering
av 50 procent vara alltför
knappt tilltagen och ifrågasätter en höjning
till 66 2/3 procent; därest så vore
erforderligt för att hålla kostnaderna nere,
horde enligt Landsorganisationens
mening en höjning av karensbeloppet
övervägas. 1953 års läkemedelsutredning,
bestående av professor Woxén,
överdirektör Älmeby och kanslisekreterare
Eketorp, anför, att starka skäl talar
för en höjning av karensbeloppet till 5
kronor. Därvid gjord besparing kunde
förslagsvis tillföras de sjuka i form av
höjd grundsjukpenning, en högre rabattsats,
exempelvis 75 procent, eller ökat
stöd med helt fria läkemedel till kroniskt
sjuka, som på grund av platsbrist
inte kan erhålla vård på kronikersjukhus,
ehuru behov därav föreligger.

Enligt propositionens och utskottets
förslag är alltså karensbeloppet 3 kronor
och rabattsatsen 50 procent, enligt reservationen
är karensbeloppet 5 kronor
och rabattsatsen 75 procent. I praktiken
innebär detta, att reservationen är ofördelaktigare
än propositionen när det

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

gäller de låga kostnaderna, medan förhållandet
är motsatt i fråga om de höga
läkemedelskostnaderna. Vid ett läkemedelspris
av 5 kronor förlorar den försäkrade
enligt reservationen i det ogynnsammaste
fallet 1 krona. Här på väggen
finns ett diagram, som visar kostnaderna
dels enligt utredningens förslag, det
är den svarta linjen, och dels enligt reservationen.
vars kostnader markeras
med den röda linjen. På baslinjen är
läkemedlets pris utsatt, och i det vertikala
planet anges, vad den försäkrade
har att betala. Såsom damerna och herrarna
ser, blir enligt reservationen den
försäkrades kostnad procentuellt lägre,
ju högre kostnaden för läkemedlet blir.
Detta innebär att de nya och därför
många gånger mycket dyra men effektiva
läkemedel, som man får räkna med,
kommer att bli billigare för den försäkrade
enligt reservationen än enligt utskottets
förslag. De relativt måttliga
kostnaderna för läkemedel med ett pris
nnder 9 kronor bör ju relativt lätt kunna
bäras av den försäkrade.

Fördelen med det högre karensbeloppet
är därjämte att det möjliggör administrativa
förenklingar. Man räknar
med att apoteken skall behöva redovisa
ungefär 12,5 miljoner recept, för vilka
rabatt skall utgå. Om man höjer karensbeloppet
från 3 till 5 kronor, slipper
man att redovisa 6 miljoner recept. Antalet
recept, som skulle komma att redovisas,
minskas då från 12,5 miljoner till
0,5 miljoner. Detta innebär alltså en
administrativ förenkling.

Det är ju ur många synpunkter önskvärt
att hindra onödig läkemedelskonsumtion,
men det är viktigt att sjuka för
relativt måttlig kostnad erhåller moderna
och därför i vart fall till en början
dyra läkemedel. Kostnaderna vid ett genomförande
av reservanternas förslag
blir något lägre än enligt utskottets förslag.
Nu vill jag dock erkänna, att kostnadsberäkningarna
av naturliga skäl är
ganska osäkra. I propositionen räknas
med att kostnaderna skall uppgå till 34
miljoner kronor. Huruvida detta belopp
räcker, är det ingen människa som vet;
det beror naturligtvis på om allmänhe -

ten ökar läkemedelskonsumtionen. Man
får hoppas, att detta inte blir fallet, men
det är naturligtvis mycket osäkert. Man
skulle åstadkomma åtskilligt med besparingar
genom att följa reservationen, och
detta skulle bli till fördel för sjukkassorna.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag är på det klara med
att vi måste ta denna förordning såsom
ett första trevande försök att lösa den
faktiskt mycket svåra frågan om det allmännas
bidrag till de sjukas läkemedelskostnader.
Men samtidigt är jag också
medveten om de brister, som vidlåder
förordningen, och jag vill inte underlåta
att för kammaren redovisa några av
dessa.

Till en början drar man ju upp en
gräns mellan några få långvariga och
allvarliga sjukdomar å ena sidan — som
berättigar till att läkemedel erhålles kostnadsfritt
—• och övriga sjukdomar å andra
sidan, som endast medger viss rabatt
på läkemedel. För förbandsartiklar, vacciner
och en del andra saker får den
sjuke inte någon som helst prisnedsättning.
Jag kan tillägga, att det ju också
blir så, att alla sjuka, som är intagna
på sjukhus, får läkemedel kostnadsfritt,
eller, om man så vill, läkemedlen och
förbandsartiklarna inräknade i vårdavgiften.
Att detta förhållande kan komma
att ge anledning till att den sjuke söker
in på sjukhus för att få minskade läkemedelskostnader
i fall, då det vore möjligt
att sköta den sjuke i hemmet, är jag
tämligen övertygad om, och detta är ju
inte någon gynnsam effekt av förordningen.

Var och en inser, att varje försök att
göra upp en förteckning över några få
och allvarliga sjukdomar med särskild
förmånsställning måste ge ett i hög grad
godtyckligt resultat. Det förhåller sig ju
på det sättet, att alla långvariga sjukdomar
är allvarliga, åtminstone ur pa -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

tientens synpunkt, och i många fall, när
sjukdomen inte är upptagen på förmånslistan,
också ur läkarens synpunkt. Härtill
kommer att vid åtminstone ett par
av de sjukdomar, som berättigar till erhållande
av läkemedel kostnadsfritt, inträder
förmånen först på ett sent stadium.
I fråga om hjärtfel erhålles denna
rätt först på det stadiet, när den kroniska
hjärtmuskelsvagheten har börjat,
alltså vid en tidpunkt, då hjärtfelet kan
ha gjort vederbörande mer eller mindre
till invalid, långt tidigare, kanske under
årtionden. Vid astma erhålles läkemedlen
gratis först när sjukdomen blir kronisk.

Jag vill nu med några exempel illustrera
de i vissa fall rätt egenartade
verkningar, som reformen kommer att
få. En patient går till en läkare och får
recept på låt oss säga 6 stycken enkla,
d. v. s. icke med varandra blandade läkemedel,
som kostar t. ex. 2 kronor 50
öre per styck, alltså sammanlagt 15 kronor.
På denna summa får patienten inte
ett öres rabatt, därför att vid varje expedition
ett karensbelopp på 3 kronor
skall gälla, vilket den sjuke får betala
själv. Vid ett annat tillfälle skriver läkaren
måhända ut ett recept för samma
patient, i vilket dessa 6 läkemedel blandas
samman till en mixtur eller pulverblandning.
Vi antar att denna blandning
också kostar 15 kronor. På detta belopp
utgår nu en rabatt på hela 6 kronor.
En patient nummer två ordineras t. ex.
100 gram av ett läkemedel, som i denna
kvantitet kostar 3 kronor. Härpå får han
ingen rabatt. Nästa gång får han ett
recept på tre gånger så stor kvantitet,
300 gram. Kostnaden blir nu 9 kronor,
men på detta belopp får han en rabatt
av 3 kronor. Jag medger att statsrådet
har uppmärksammat denna olägenhet
och därför ställt i utsikt att, om läkarna
visar tendens att skriva ut recept på alltför
stora kvantiteter för att göra det hela
billigare för patienterna, föreskriva vissa
maximidoser.

Jag antar vidare, att två hjärtsjuka patienter
uppsöker samma läkare och får
samma recept på ett läkemedel som kostar
10 kronor. Den ene har vissa sym -

tom som tecken på kronisk hjärtsvaghet,
kanske i ett begynnande stadium. Det
har inte den andre, trots att hans hjärtfel
till sin karaktär är lika svårt som
den förstes. På apoteket träffas de båda
patienterna och upptäcker då, att den
förste får sitt läkemedel gratis, medan
den andre får betala 6 kronor 50 öre.

Ytterligare ett exempel. Två sjuka blir
ordinerade cortison, och vi antar att de
hör hemma i två familjer, som är grannar
till varandra. Den ene sjuke har
symptom av bristfällig binjurefunktion
och får därför läkemedlet gratis. Den
andre har en sekundärkronisk ledgångsreumatism
och är också svårt sjuk, men
han får endast rabatt. Nu hör cortison
till de dyraste läkemedlen, och den ofta
förekommande dosen av fyra tabletter
om dagen medför trots rabatten en läkemedelskostnad
för patienten med reumatism
av över 2 kronor per dag. För att
åtminstone på den punkten försöka få
till stånd någon rättvisa hade jag motionsvis
föreslagit, att cortison och AGTH
skulle upptas på den kostnadsfria förteckningen,
när de ordineras på grund
av sekundärkronisk ledgångsreumatism,
men motionen har blivit avstyrkt.

Hur skall man kunna tänka sig att
komma från de svårigheter, som jag här
har illustrerat med några exempel? Problemet
är mycket svårt. Jag antar att
man har varit inne på tanken med en
läkemedelspenning vid vård utom sjukhus,
men eftersom en sjuk persons läkemedelskostnad
varierar mellan ingen
alls och kanske 3 kronor per dag, är den
vägen föga framkomlig.

Folkpartiet hade i fjol en motion, som
jag tror skulle ha kunnat vara ägnad
att bilda grundval för ett rättvisare system
än det som här är föreslaget. Den
motionen blev emellertid avslagen, och
det har inte ansetts vara praktisk politik
att återkomma med det förslaget i
år, allra helst som dess närmare utformning
förutsätter en specialutredning.
Förslaget gick ut på att man skulle försöka
bestämma en viss maximal läkemedelskostnad
per dag och att det allmänna
skulle betala överskjutande kostnad.
Vi hade länkt oss att denna högsta

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

kostnad skulle ligga någonstans mellan
25 och 50 öre per dag, men någon exakt
siffra kan endast anges efter en utredning.

Hur skulle man då kunna beräkna läkemedelskostnaden
per dag? Jo, det
skulle gå till på det sättet att, eftersom
läkaren dels skriver ut en viss kvantitet
av läkemedlet och dels anger hur
stor kvantitet som skall intas per dag,
apoteket räknar ut, hur mycket denna
medicin kostar per dygn. Om flera läkemedel
skrives ut samtidigt, får man på
samma sätt den sammanlagda kostnaden.

Jag är fortfarande av den uppfattningen,
att, intill dess man kan framlägga
något annat alternativ, som kan ge en
lika rättvis beräkningsgrund, är den av
folkpartiet angivna linjen den som man
hade bort följa.

Jag slutar med att säga vad jag sade
i början av mitt anförande, att vi får ta
den föreslagna förordningen på försök.
Vi blir snart underkunniga om dess
brister, och vi får sedan försöka att om
möjligt få fram en rättvisare tingens
ordning.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! I den mån vi som deltar
i debatten inte har samma mening
som Kungl. Maj:t och utskottet, blir det
väl närmast ett slags deklarationer, som
man anser sig böra avge. Inte heller jag
kommer att yrka bifall till någon motion.
Jag sympatiserar i hög grad med
den motion, i vilken föreslås att man
skall fasthålla vid 1946 års beslut på
den här punkten. Jag tror inte att det
tjänar mycket till att söka åstadkomma
en ändring i vad Kungl. Maj:t och lagutskottet
här har föreslagit, men jag vill
ändå inte underlåta att yttra mig.

Jag måste säga att förslaget vittnar om
en försiktighet i överkant. Det finns åtminstone
inte någon djärvhet i detta förslag
med ett karensbelopp av 3 kronor
för att, som jag förmodar, man inbillar
sig att det skall bli ett allvarligt missbruk
av läkemedel och vill undvika det
genom detta karensbelopp.

Jag understryker vad herr Huss har
sagt beträffande den slutna och den
öppna sjukvården. Det är väl knappast
tvivel underkastat, att patienter på sjukhus
kommer att försöka hålla sig kvar
där så länge som möjligt, om deras tillfrisknande
är beroende på dyrbara läkemedel
och de först skall betala 3 kronor
för dessa och sedan bara får hälften av
det övriga i rabatt. 1946 års beslut innebar
som bekant, att man skulle ha 50
procent rabatt men utan någon sådan
begränsning, som dessa karenspengar
nu skall komma att utgöra.

När jag ser på utskottets utlåtande
för att ta reda på den motivering, som
man där kan prestera för det här karensbeloppet
av 3 kronor, finner jag att
det egentligen är ett enda argument,
nämligen att man vid 1953 års riksdag
räknade med att statens utgifter för läkemedlen
skulle begränsas till 34 miljoner
kronor. Nu har jag under många,
många år sett hönans kritstreck dras upp
i alla möjliga sammanhang. Man har gjort
sina prognoser och sina beräkningar, och
både utskottet och Kungl. Maj:t måste
väl ändå erkänna att de där beräkningarna
i varje fall är mycket osäkra. Att
då göra dem till heliga tal, som man förklarar
icke får överskridas, är en sak
som åtminstone aldrig har tilltalat mig.
Ingen kan veta, om utgifterna här blir
30 miljoner kronor eller 36 miljoner kronor
— det beror på en hel rad omständigheter
som ingen människa på jorden kan
förutse, framför allt naturligtvis på frågan
om hur många läkemedel som blir
receptbelagda och därmed rabattberättigande.

När jag sade att jag tycker att här
visats en försiktighet i överkant, tänkte
jag på två ting. Då Labour i England
kom till makten, var en av dess första
åtgärder att genomföra en s. k. hälsoreform.
Den var djärv — så långt skulle
jag inte vilja förorda att man ginge
här i landet, åtminstone på åtskilliga år

— ty den innebar ju absolut fri sjukvård

— öppen eller sluten, det var likgiltigt

— fria läkemedel av vad stort det vara
må, fria tandproteser, fria glasögon. Till
och med en utlänning, som bara tillfäl -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

ligtvis vistades i England men fick ett läkarintyg
på att han behövde glasögon,
kunde på den engelska statens bekostnad
gå och skaffa sig dessa glasögon.
Han kunde också på statens bekostnad
laga sina tänder och skaffa sig en tandprotes,
om han hade tid att stanna i
landet så länge att protesen hann göras
i ordning. I England gjorde man alltså
frågan om hälsans bevarande, i den mån
läkarna och sjukhusen kan inlägga någon
förtjänst därom, till ett slags medborgerlig
rättighet precis som den allmänna
rösträtten och annat sådant. Det
drog naturligtvis kolossala kostnader.
Jag vet att när jag var över i England
år 1949, då sjukvårdsreformen hade varit
i kraft knappast mer än ett och ett
halvt år, diskuterade man även inom Labour
att vidta eu ändring, nämligen att
uttaga en avgift av en shilling per läkarrecept,
men det skulle också vara hela
den kostnad som allmänheten behövde
svara för, om det förslaget hade förverkligats.
Men Labour avstod från att
över huvud taget föreslå några ändringar.
Sedan kom den konservativa Churchillska
regeringen till makten, och den
har nu tagit bort förmånen av kostnadsfria
tandproteser och glasögon och måhända
också några andra förmåner —
jag har inte kunnat så noga följa med
att jag vet vad den Churchillska reformen
innebär i alla detaljer. Men om
jag inte misstar mig gick den i fråga
om de egentliga läkemedlen icke längre
än att ta ut en shilling per läkarrecept.
Enligt det förslag som nu ligger på riksdagens
bord blir det ju fråga om att ta
ut belopp av en helt anan storlek av
allmänheten.

Utskottet säger att vi bör avvakta erfarenheterna,
och jag är den förste att
erkänna att detta är ett mycket klokt
resonemang. Men, herre gud, ibland
händer det väl att vi kan låta andra
folk göra erfarenheterna åt oss. Danskarna
har fria läkemedel, jag vet inte sedan
hur länge, men jag skulle tro att
de haft det åtminstone under de senaste
20 åren. Där bör man ha en
ganska betydande erfarenhet av huruvida
en sådan ordning föranleder en

massa missbruk eller andra olägenheter
som kunde anföras som avskräckande
exempel. Jag har ju träffat danskar både
här i Stockholm och nere i Danmark
och frågat dem, huruvida de observerat
några missbruk av de fria läkemedlen,
och det har de, jag talat med i varje
fall, bestämt förnekat. Nu är ju inte
läkemedlen kostnadsfria på det sättet
att man inte behöver betala dem, men
de betalas liksom sjukvårdskostnaderna
genom sjukkassan, och naturligtvis kan
detta i rätt hög grad påverka avgifternas
storlek.

Jag har tidigare ansett mig ha anledning
att kritisera vissa delar av den
sjukkassereform som vi genomfört, men
jag hade inte väntat mig att vi på den
här punkten skulle ta ett så stort steg
tilbaka i jämförelse med 1946 års beslut
som det beslut, kammaren nu med säkerhet
kommer att fatta, i verkligheten
innebär. Någon liten respekt borde man
väl ändå ha haft för det beslut som fattades
för så pass många år sedan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag vill villigt erkänna,
att utskottet varit försiktigt vid sitt bedömande
av detta spörsmål. Huruvida
det varit en försiktighet i överkant eller
inte, kan man ju diskutera.

Nu har det varit rätt olika meningar
om hur denna reform skall utformas. Jag
vill minnas, att riksdagen år 1946 inte
gjorde något annat än ett principuttalande.
Socialvårdskommittén hade föreslagit
en rabattering med hälften utan
något karensbelopp, men riksdagen tog,
om jag inte minns fel, ingen ståndpunkt
i den frågan. Det är att märka, att de
rabatterade läkemedlen enligt socialvårdskommitténs
förslag skulle bestämmas
enligt en förteckning. Denna förteckning
är nu borta. I vad mån det kan
ha den inverkan, att reformen fått en
utvidgning, som i viss mån kan kompensera
karensbeloppet, är jag inte skickad
att bedöma. Men det låter sig säga och
tänka, att just det förhållandet, att den
speciella förteckningen över vilka läkemedel
som skall vara rabatterade nu inte

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

finns, utan att det i lagen är sagt ifrån
att samtliga läkemedel enligt apoteksvarustadgan
skall rabatteras i den mån de
är receptordinerade, innebär en utvidgning.
Jag fäller inget bestämt omdöme,
men jag tror att problemet bör övervägas
ur den synpunkten, då man nu gör
jämförelser mellan vad som var tänkt
från början och vad som nu framkommit
beträffande karensbelopp eller icke.

Jag kan säga, att utskottet har varit
mycket sympatiskt inställt till flera av
de motioner, som velat utvidga förslaget
i ett eller annat avseende. Försiktigheten
har bjudit oss att inte säga någonting
bestämt. Det är klart, att vi har tagit
hänsyn till vad riksdagen uttalade i fjol.
Riksdagen sade då ingenting om rabattens
storlek, men riksdagen anslöt sig till
det principuttalande som Kungl. Maj :t
föreslagit, nämligen att reformen till att
börja med skulle beräknas hållas inom
en kostnadsram av ca 34 miljoner kronor.
Därutav skulle en tämligen liten del,
något över en femtedel, komma på staten,
och i övrigt skulle kostnaderna täckas
av de sjukförsäkrade och av arbetsgivarbidrag.
Det uttalande, som riksdagen
gjorde beträffande kostnaderna, har utskottet
givetvis i rätt stor utsträckning
känt sig bundet av. Hade vi nu, som vi
verkligen velat, föreslagit en ändring av
karensbeloppet eller dess borttagande
helt och hållet eller en ändring av rabattens
storlek, hade vi förmodligen varit
nödsakade att förorda, att merkostnaden
härför skulle läggas på de försäkrade
och på arbetsgivarbidragen. Andra
lagutskottet är ju inte rätta forum att
bedöma den statsfinansiella situationen,
men jag föreställer mig, att vi skulle ha
känt oss bundna av det uttalande, som
riksdagen gjorde i fjol, att de egentliga
statsutgifterna för detta ändamål skulle
hålla sig omkring 6 miljoner kronor. Nu
räknar vi nog med att denna reform så
småningom skall bli litet bättre än vad
förslaget innebär.

Vi har kanske framför allt varit litet
bekymrade för hur reformen skall komma
att verka beträffande de reumatiskt
sjuka. Vad som sagts i interpellationsdebattcn
om reumatikervården i dag har

ytterligare stärkt mig i min uppfattning,
att det är synnerligen önskvärt, att den
kroniska ledgångsreumatismen kommer
in i den förteckning över de sjukdomar,
mot vilka läkemedel skall vara helt
kostnadsfria för patienterna. Av interpellationsdebatten
fick man ett starkt
intryck av att en hel del svårt plågade
människor, som behöver sjukhusvård för
reumatism, inte kan få denna vård på
grund av platsbrist. Det vore då så mycket
mer behövligt, att patienterna utan
betungande kostnader kunde få de läkemedel,
som skall hjälpa dem från deras
plågor. Jag vill hänvisa till vad utskottet
säger om detta spörsmål och rikta
en vädjan till socialministern att allvarligt
överväga, om det inte snart nog
skall kunna finnas möjlighet att flytta in
denna sjukdom och de mest verksamma
läkemedlen mot densamma i katalogen
över de fria läkemedlen.

Att utskottet inte har vågat säga något
bestämt sammanhänger ju med att den
medicinska vetenskapen har uttryckt en
viss tveksamhet när det gäller att bedöma
hur framför allt cortison och ACTH
verkar i det långa loppet. Vi förutsätter
att spörsmålet blir föremål för ett noggrant
övervägande, och hoppas att denna
på rent vetenskapliga grunder grundade
medicinska tveksamhet skall kunna
undanröjas ganska snart.

Vad vi här kommer att ha olika meningar
om vid omröstningen är väl närmast
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
beträffande karensbeloppets storlek
och den reservation som här liar förordats
av herr Lundgren. Det ligger naturligtvis
åtskilligt i dessa kurvor som
har satts upp på väggen här, vilket gör
att man kan tycka att reservationsförslaget
har sina bestämda fördelar. Saken
beror ju på i vilken omfattning de dyrare
läkemedlen blir använda av människorna.
Herr Lundgren förutsatte själv
att hans förslag skulle medföra en kostnadsminskning.
Detta skulle tyda på att
de allra flesta läkemedel som folk använder
håller sig inom en sådan prisnivå,
att höjningen av rabatten till två
tredjedelar inte betyder så mycket för
det stora flertalet av de sjukförsäkrade.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

Jag tror att de flesta har större glädje
av ett karensbelopp på tre kronor och
en rabattering till hälften. Finansieringen
av dessa kostnader är ju så konstruerad,
att det blir de sjukförsäkrade själva
som får betala en större del därav.
Då finner jag det vara riktigt, att så
många som möjligt får största möjliga
utbyte av sina försäkringsavgifter. .lag
tror att det är av betydelse, att en hel
del personer med begränsade inkomster
får ett skäligt utbyte av sina försäkringar.
Jag tror att om man skulle följa herr
Lundgrens förslag, skulle resultatet för
många av dessa människor med begränsade
inkomster bli att de fick hjälpa till
att betala för personer, som kanske har
bättre möjligheter än de att bära en
större kostnad för de dyrare läkemedlen.
Det är väl framför allt de läkemedel
som i viss utsträckning skall bli helt
fria, som är så där dyra. Om vi snart
nog kan utvidga katalogen över sådana
läkemedel som skall bli helt fria, så tror
jag all vi ger den bästa hjälpen åt de
sjuklingar som behöver använda de dyrare
läkemedlen. Jag tror att det är mot
det målet man skall inrikta sina närmaste
reformsträvanden i detta fall för
att hjälpa just dem som framför allt är
betungade av läkemedlens dyrhet.

De yrkanden som herr Norling har
framställt är kanske inte så aktuella, att
man kan räkna med att det i detta läge
blir något avgörande för eller emot. Det
alternativa förslaget i herr Norlings
m. fl. motion om helt fria läkemedel för
de yrkesskadade, vilket han erinrade
om, är i och för sig riktigt. Man ville
emellertid försöka komma i från alla
tveksamma bedömningar om vad som är
yrkesskada och vad som inte är det genom
det samordningsbeslut som fattades
vid förra årets riksdag. Skulle man
nu följa herr Norlings förslag i detta
fall, skulle man ju åter vara i det läget,
att man i varje särskilt fall fick ta upp
detta spörsmål och göra de noggranna
utredningar som kan vara behövliga.
Jag tror inte att den lättnad som de yrkesskadade
skulle få genom det förslaget
kan väga så starkt, att man för den
skull bör gå tillbaka till de besvärlig -

heter som man har velat undvika genom
samordningsbeslutet i fjol.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
med dessa randanmärkningar yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig bara göra några
korta erinringar i anledning av debatten.
Det var närmast min företrädares
i ämbetet, herr Gustav Möllers, inlägg
som gav mig anledning att begära
ordet för att replikera. Tyvärr har han
försvunnit ur kammaren, men jag vill
ändå inte låta hans inlägg stå oemotsagt.

Herr Gustav Möller presenterade denna
reform såsom dikterad av försiktighet
i överkant, och han nämnde att det
saknas all tillstymmelse till djärvhet i
den. Det förbluffar mig att herr Gustav
Möller, som ändå är så initierad i dessa
frågor, presenterar denna reform såsom
eu isolerad företeelse och inte ser den
i dess sammanhang. Vi beslutade i princip
i fjol i samband med avgörandet om
den allmänna sjukförsäkringen, att vi
även skulle införa en läkemedelsrabattering,
som kostnadsmässigt skulle röra
sig om ca 35 miljoner kronor. Man
tänkte sig i fjol eventuellt en tredjedels
rabatt av priserna på alla läkemedel, enligt
de principer i övrigt som föreligger
här i dag. Vid närmare övervägande har
denna tredjedelsrabattering ändrats så,
att man inför ett karensbelopp och en
50-procentig rabattering. Ekonomiskt väger
dessa två saker lika. Regeringen har
stannat för det sista alternativet.

Vad som är avgörande, när man ger
sig in på internationella jämförelser, är
att man skall se sjukförsäkringsreformen
sådan den ter sig i sitt stora sammanhang.
Det är till en början inte riktigt
att på tal om förhållandena i Danmark
som herr Gustav Möller säga att läkemedlen
är 100-procentigt rabatterade, ty
de är 75-procentigt rabatterade, men
därtill kommer att man i Danmark ju
har en ytterst låg sjukpenning. Om jag
gör en jämförelse med England, finner
jag att förhållandena är likartade där.
Aneurin Bevan gick vid framläggandet
av sin proposition ut från den premis -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Forordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel ni. in.

sen, att man skulle ha en försiktig sjukpenning
och vara generös i fråga om
sjukhusvården och läkemedelsreformen.
1946 års sjukförsäkringsbeslut i den
svenska riksdagen var delvis influerat
av den engelska sjukförsäkringsreformen
och kännetecknades av en låg sjukpenning
samt generositet i fråga om sjukhusvård
och läkemedel. När vi omprövade
detta 1952, hade vi erfarenheter
av hur denna form hade verkat i andra
länder. Herr Gustav Möller hade erfarenheter
från 1949 av den engelska reformen.
Jag bär faktiskt senare erfarenheter
än 1949. Så mycket är ju klart,
att i England har man tvingats till en
reformering baklänges. Jag är inte heller
säker på att man är färdig där med
denna kräftgång. Jag vet inte om kammarens
ledamöter läste några artiklar i
dagspressen för någon månad sedan om
de framtida ekonomiska konsekvenserna
av den engelska socialpolitiken. Om dessa
artiklar gav ett riktigt uttryck åt ett
faktiskt förhållande får man kanske tyvärr
säga, att den engelska nationen
blir tvingad att fortsätta denna vandring.

Vad som emellertid skiljer vår försäkring
från både den engelska och den
danska, som här har tagits som jämförelseobjekt,
är ju att vi har bestämt oss
för att satsa hårdast på en ordentlig
sjukpenning. Enligt det i fjol fattade beslutet
ligger sjukpenningen för en svensk
arbetare med medelinkomst vid ungefär
12—14 kronor per dag. Det råder, ärade
kammarledamöter, ingen tvekan om
att här har den svenska riksdagen visat
en djärvhet, som hittills ingen annan nation
vågat. Vi genomför en sjukförsäkring,
som har de utan konkurrens högsta
obligatoriska sjukpenningar som något
land har vågat sig på. Vi tror oss om
att kunna göra detta utan tråkiga konsekvenser
för framtiden. Erfarenheterna
i England, i Danmark och i Frankrike
— som jag också haft tillfälle att studera
på platsen — visar att en alltför
stor generositet i fråga om läkemedlen
hämnar sig. Det är en olycklig utveckling
att efter några år konstatera att
man har gjort misstag och behöver reformera
baklänges.

Man kan diskutera, om en karensavgift
av 3 kronor är den riktiga eller inte. Utredningen
hade föreslagit 2 kronor men
hade icke räknat med någon som helst
konsumtionsökning av läkemedlen. Vi
får komma ihåg att i runt tal 400 000 ä
500 000 folkpensionärer blir berättigade
till läkemedelsrabatt och med hänsyn
till sin ålder och de sjukdomar som är
karakteristiska för gamla människor också
i stor utsträckning blir berättigade
till helt fria läkemedel. Där har man
alltså en okänd faktor, som man har all
anledning att vara försiktig med. Vi har
således inom regeringen sagt oss: Låt
oss räkna med att läkemedelskonsumtionen
kan stiga med 20 procent, även med
denna försiktiga rabattering. Om man
då vill att de ekonomiska kalkylerna
skall hålla — och det har man ju ändå
i ärlighetens intresse skäl och anledning
alt försöka — och inte medvetet spekulerar
i att det får kosta vad det kostar, då
är det, som regeringen sagt, klokt att
skaffa sig denna 20-procentiga marginal
för en konsumtionsökning genom att gå
upp till en karensavgift av 3 kronor. Det
råder delade meningar om hur stort karensbeloppet
bör vara. Jag finner i remissyttrandena,
att statens farmacevtiska
laboratorium och Svenska landskommunernas
förbund sagt, att 3 kronor skulle
vara det lämpliga. Tjänstemännens centralorganisation
har även varit inne på
den linjen. Läkarförbundet, som väl ändå
har en viss sakkunskap på området
— det skall ingen förneka, även om dess
allmänna synpunkter icke kan delas av
regeringen och, föreställer jag mig, av
kammarens ledamöter i allmänhet — vill
över huvud taget inte ha någon rabattering
alls, därför att man tror att det blir
en stark konsumtionsökning så fort man
går in för rabattering av läkemedelspriserna.
1953 års läkemedelskommitté —
liksom reservanterna i utskottet — har
stannat för 5 kronor, vilket väl också
är ett uttryck för att man är rädd för
den konsumtionsökning ,som ett för lågt
karensbelopp kan innebära. Vissa remissinstanser
vill ha ett ännu lägre belopp.
Några t. o. m. inte något karensbelopp
alls. Hela denna provskala av oli -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

ka utredningar verifierar ganska klart,
hur osäkra områden man här rör sig på.
Regeringen liar liaft den utgångspunkten,
att vi bör gå in för att försöka hålla
de kalkyler som har uppgjorts. Visserligen
kan man som Gustav Möller säga,
att ingen människa vet, om kalkylerna
stämmer eller inte. Ingen har påstått att
det här är fråga om ett slags exakt vetenskap,
men kalkylerna tjänar ändå som
ledning för ett bedömande. Om de ger
vid handen, att man kan gå på en 2-kronors karens under förutsättning av
en oförändrad läkemedelsförbrukning,
tror jag att det vore en klok linje att
höja karensen med 1 krona för att därmed
få täckning för en tjugoprocentig
ökning av konsumtionen.

Jag vill vidare endast säga, att när
kammaren går att behandla dessa frågor
gäller det att inte se läkemedelsreformen
som något slags specialproblem,
frikopplat från sjukreformen. Att den
kommer ett år efter, är betingat av vissa
särskilda förhållanden, såsom att arbetet
icke medhanns under fjolåret och
att man behövde ett principbeslut innan
man satte sig ned att utforma detaljerna.
Riksdagen tog i fjol ställning till
vad läkemedelsreformen skulle kosta.
Den detaljutformning, som sedan har
skett, redovisas i utlåtandet på kammarens
bord i dag. Reformen skall ses som
en del av den stora sjukreformen, som
vi tog i fjol. Under dessa omständigheter
är det fullständigt obefogat från Gustav
Möllers sida att tala om bristande djärvhet
och om försiktighet i överkant. Vi föreslår
tvärtom en sjukreform, som, om
jag ser den i dess helhet, är bland det
djärvaste och längsts gående som något
annat land har vågat sig på.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Som socialministern påpekade,
vill nog inte gärna någon i kammaren
bestrida, att det är skäl att här
framgå med en viss försiktighet, så att
vi inte kommer i en sådan situation som
man gjort i England, där man nu nödgas

reformera baklänges. Det är också
i känslan av nödvändigheten att vara
försiktig, som de båda reservanterna,
herr Lundgren och jag, har reserverat
oss för det högre karensbeloppet på 5
kronor. Detta förslag innebär att vi
skulle få bort en mängd småköp, där
ingen rabattering sker. I gengäld föreslår
vi att rabattens procentsats höjs från 50
till 75 procent. Vi har för vår del ansett
— och det har ju från början också 1953
års läkemedelsutredning ansett — att det
är väsentligare att få en större rabattering
på de större läkemedelsköpen än
att småköpen rabatteras, det vill säga de
som ligger inom karensbeloppets ram.

Beträffande karensbeloppets storlek
vid läkemedelsrabatteringen finns det
vissa synpunkter, som talar för det högre
beloppet, kronor 5. Det är först vissa
administrativa fördelar, som givetvis ger
sig själva. Genom en höjning av karensbeloppet
från 3 till 5 kronor bortfaller
hanteringskostnaderna för icke mindre än
(i miljoner recipen, d. v. s. hälften av det
totala antalet rabattberättigade recipen
enligt Kungl. Maj:ts förslag. Hanteringskostnaderna
för 0 miljoner recipen kan
enligt förslaget uppskattas till 3 miljoner
kronor enligt läkemedelskommitténs
beräkningar. Kostnaderna för detta ur
samhällsekonomisk synpunkt helt improduktiva
arbete skulle komma de sjuka
till del i form av ökade rabatter på läkemedel
över 5 kronor, om man följer
reservationen. Det inbesparade rabattbeloppet
kan beräknas utgöra totalt 3,5 miljoner
kronor, varav 3 miljoner faller på
de recept, som kostar mellan 3 och 5
kronor.

Som också framgått tidigare i debatten
här, är vidare att vänta, att läkemedelsrabatteringen
kommer att medföra en
ökad press på läkarna. Jämfört med
nuvarande förhållanden kommer reformen
med rabattering av läkemedel att
medföra en sådan ökad press på våra
läkare. Detta sker av två skäl, dels en
ökad konsumtion av läkemedel totalt
sett, därför att rabatten verkar på samma
sätt som en prissänkning, och dels
en tendens till övergång från handköp

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Forordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

till receptköp för att tillgodogöra sig rabatten.

Antalet tjänsteläkare plus privatpraktiserande
är ca 3 000 stycken. En ökning
av konsultationer för utfående av recept
med 1 procent motsvarar trettio läkares
arbete. Eftersom i varje fall tjänsteläkarna
för närvarande är hårt ansträngda,
kan läkemedelsreformen komma att medföra,
att dessa mer än nu nödgas syssla
med mer banala åkommor och därför får
mindre tid över för de allvarligare fallen.
En höjning av karensbeloppet skulle
minska denna risk.

För apotekens del är det av vikt, att
antalet receptexpeditioner i relation till
antalet handköpsexpeditioner hålles på
lägsta möjliga nivå. Enligt medicinaltaxekommitténs
nyligen framlagda beräkningar
uppgår särkostnaderna för receptexpediering,
d. v. s. de kostnader
som tillkommer för att en vara köpes
mot recept i stället för utan, till ca 1
krona per recipe, vilket motsvarar ungefär
tio minuters extra behandlingstid. En
övergång från handköp till receptköp
kan för apotekens ekonomi — och därmed
på längre sikt läkemedelsprisnivån
— få allvarliga konsekvenser i form av
personalökningar. Ett par faktorer gör,
att en utveckling mot personalökning ter
sig mera trolig än om en motsvarande
förändring skulle ha inträffat inom en
annan detaljhandelsbransch. Dels är
nämligen målsättningen hos medicinaltaxan
bl. a. att apotekskollektivet skall
få sina kostnader täckta, dels betalas en
stor del av apotekspersonalens löner,
nämligen beträffande tekniska apoteksbiträden
vilka i första hand sköter expedieringen,
alltså ungefär 50 procent,
ut centralt, varigenom den enskilde apoteksinnehavaren
lätt tenderar att anställa
ytterligare personal för att möta belastningstopparna.

Allmänheten får i större utsträckning
behålla recepten, om man följer reservanternas
förslag. Från läkare och andra
har påpekats nackdelarna med att allmänheten
måste lämna ifrån sig recepten
och därför vid besök hos läkare ej
enkelt kan redovisa vilka läkemedel som
tidigare använts. Vid ett högre karens -

belopp får allmänheten i större utsträckning
behålla recepten.

Här har tidigare berörts osäkerheten
i beräkningarnas underlag. Det är inte
bara avsaknaden av kännedom om allmänhetens
reaktioner efter reformens
genomförande, som gör att kostnaderna
för reformen kan bli helt annorlunda än
man tänkt sig. De i Natt och Dags utredning
gjorda beräkningarna grundar
sig på 1952 års förhållanden, och dessa
kan lätt komma att ändras. Detta kommer
att i någon mån ske, om medicinaltaxekommitténs
nyligen framlagda betänkande
blir antaget. Enligt detta förslag
skall priserna på receptbelagda läkemedel
totalt sett höjas.

Vidare har ännu ej märkts, att något
mättnadsläge beträffande läkemedelskonsumtionen
uppnåtts, utan den trendökning
i läkemedelsomsättningen, som
ägt rum under de senaste femton åren
kan förmodas fortsätta. Härför talar
bland annat den fortgående stegringen
i levnadsstandarden och den förskjutning
mot högre ålder i befolkningsstrukturen
och den ökning i medellivslängden
som för närvarande pågår.

Reformens verkningar är svåra att förutsäga.
Viktigt är att iakttaga viss försiktighet,
innan man får se hur reformen
verkar. Även om man nöjer sig
med 50 procents rabatt, innebär detta
ett visst förbilligande av läkemedlen.
Omsättningen av rabattberättigade läkemedel
kan i anledning av reformen tänkas
öka i sådan grad, att de totala kostnaderna
för läkemedelsreformen kan bli
avsevärt högre än väntat. Ett höjt karensbelopp
kan bromsa en sådan utveckling.

Den linje, som reservationen anvisar,
ger knappast mindre till de sjuka än vad
utskottet och Kungl. Maj :t föreslår, men
den sorterar undan en mängd småköp
och ger i stället en bättre rabatt till dem
som verkligen har behov därav, nämligen
sådana som får köpa läkemedel för
större pengar.

Jag tror att det vore klokt att följa
den linjen, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservanternas förslag.

Nr 23.

Tisdagen den 25 mai 1954 fm.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Ersättning för läkemedel
ingår inte såsom obligatorisk prestation
inom den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen. Anledningen till delta
är, att det är en synnerligen svår fråga
att lösa, svår såväl ur administrativ som
ur principiell synpunkt. Det rör sig om
ett så ofantligt stort antal ersättningar,
ofta med mycket små belopp. Det är
många miljoner recept som skall ersättas,
och detta medför en mycket omfattande
administration.

Men det är också nödvändigt att en
ersättning för läkemedel är så utformad
att den inte stimulerar till läkemedelsmissbruk.
Ett sådant får man nauturligtvis
vara på sin vakt emot, och det är
nog nödvändigt att man här iakttager
rätt betydande försiktighet. Jag tror att
man bör hålla detta i minnet.

Läkemedlen utgör emellertid en så
stor kostnad vid ett sjukdomsfall, att
det är nödvändigt, om man skall ha en
obligatorisk sjukförsäkring, att ersättning
på något sätt utgår för läkemedel,
och framför allt är detta nödvändigt om
man skall ha en samordning med yrkesskadeförsäkringen,
vilket vi ju också
skall ha, ty det skulle bli en alltför
stor försämring om man skulle lämna
denna fråga olöst. Den måste alltså på
något sätt lösas. De frivilliga sjukkassorna
har med hänsyn till de stora kostnader
som läkemedlen drar icke kunnat
förbigå detta problem, utan har i stor
utsträckning frivilligt infört en läkemedelsersättning
i sina stadgar. De ersätter
i allmänhet 50 procent av kostnaderna
för läkemedel, som skrivits ut av
legitimerade läkare.

Jag vill inte påstå att den ersättningsgrunden
är så väl avvägad, utan den
har sina brister. Det har visat sig under
de år man tillämpat bestämmelsen
inom de erkända sjukkassorna, att den
medfört vissa svårigheter. Det är angeläget
att man ger akt härpå, när man
nu skall införa en motsvarande bestämmelse
i den obligatoriska sjukförsäkringen.

Jag tror att det är rätt klokt att man
stadgar ett karensbelopp, som ligger i

botten på ersättningen. Man kan tvista
om hur stort det skall vara. Några har
ansett två kronor vara ett lämpligt belopp,
och jag lutar nog också åt att man
bort stanna vid det beloppet. Jag bär
dock inte några allvarliga invändningar
att göra mot att karensbeloppet i stället
bestämmes till tre kronor. Även det beloppet
kan försvaras. Men det är kanske
klokt att man inte tar till ett så pass
högt belopp, då nu hela denna verksamhet
skall börja. Det är lätt att senare
höja det, om det skulle visa sig lämpligt.

Förefintligheten av ett karensbelopp
är ju bra ur den synpunkten, att man
därigenom rensar bort alla småbelopp,
vilket gör hela administrationen enklare.
Det är ju mycket fördelaktigt att få
bort alla dessa ofta bagatellartade ersättningar.
Att däremot sträcka sig så
långt som reservanterna här tänkt sig,
då de förordat ett karensbelopp av fem
kronor, tror jag vore att gå alldeles för
långt. Det skulle leda till alltför stora
försämringar jämfört med vad som f. n.
gäller för alla, som tillhör de erkända
sjukkassorna. Jag tror därför inte att
man bör gå högre än till tre kronor.

Såväl herr Lundgren som herr Larsson
har framhållit, att man genom reservanternas
förslag skulle ta bort ytterligare
tre miljoner recept, för vilka ersättning
inte skulle behöva utgå. Ja, det
är riktigt. Men man måste också komma
ihåg att i alla dessa sex miljoner
fall får patienterna ingen som helst ersättning,
för den händelse man skulle
gå så högt upp som fem kronor. Det är
ju med reciper som man här räknat,
och det kan ju bli sammanlagt ganska
höga belopp. Jag tror alltså inte att vi
bör gå upp till det av reservanterna föreslagna
beloppet, fem kronor, utan nöja
oss med vad Kungl. Maj:t och utskottet
har föreslagit, nämligen tre kronor.

Det är alldeles riktigt som socialministern
har anfört alldeles nyss, att man
bör se denna fråga i sammanhang med
sjukförsäkringen. Sjukpenningen och ersättningen
för läkemedel måste nämligen
organisatoriskt betraktas som en

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Förordningsförslag ang. kostnadsfria läkemedel m. m.

enhet. Man kan inte, såsom herr Möller
gjorde, behandla läkemedelsersättningen
för sig, utan man gör nog klokt i att se
frågan på samma sätt som socialministern
gjorde.

Det skulle givetvis vara onödigt att
utge särskilda ersättningar för läkemedel
och för läkarvård inom sjukförsäkringens
ram, därest sjukpenningen bestämdes
till ett så högt belopp, att den
täckte även dessa kostnader. Nu har
man inte gjort det, och därvidlag har
väl försiktighetsskäl medverkat. Då måste
vi också ha dessa särskilda ersättningar
men bör naturligtvis vid bestämmandet
av storleken iaktta den försiktighet
som kan krävas.

Den nu föreslagna förordningen lider
givetvis av brister, likaväl som sjukförsäkringen
gör det. Men vi får, allteftersom
erfarenheter vinnes, försöka
bättra på den. Jag tror att det är lyckligast
om vi går den vägen. Vi har i
andra sammanhang sett avskräckande
exempel på att man gått för hastigt
fram och fått bakslag.

Herr Larsson var angelägen att framhålla,
att man här bör iaktta en viss
försiktighet, varför man bör bestämma
ett karensbelopp av 5 kronor. Jag tror
nog, herr Larsson, att det är lika viktigt
att vara försiktig när det gäller rabattsatserna,
som reservanterna inte
dragit sig för att höja till 75 procent.
Jag vill erinra om att det alltid är mycket
lätt att ändra något till det bättre,
således här att sänka karensbeloppet,
om det skulle visa sig att man inte behöver
iaktta så stor försiktighet som
man nu tror vara nödvändigt. Däremot
skulle det säkerligen vara mycket svårt
att i framtiden sänka rabatten från 75
procent, om det skulle visa sig att den
nu angivna procentsatsen inte vore
lämplig.

Jag delar, herr talman, den uppfattning,
som herr Huss gav uttryck åt, då
han sade att vi nu får ta det framlagda
förslaget och sedan försöka att förbättra
det i den mån så blir möjligt och erfarenheterna
gör anledning därtill.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Av herr Anderssons yttrande
skulle man möjligen få det intrycket,
att ett bifall till reservationen med
dess högre karensbelopp skulle innebära
en avsevärd ökning av läkemedelskostnaderna
för den enskilde. Så är dock
icke fallet. Jag vill erinra om att denna
ökning är utomordentligt måttlig. Vid ett
läkemedelspris av 4 kronor blir den ökade
kostnaden 50 öre, vid ett läkemedelspris
av 5 kronor blir ökningen 1 krona,
vid ett läkemedelspris av 6 kronor blir
ökningen 75 öre, vid ett läkemedelspris
av 7 kronor blir ökningen 50 öre, och
vid ett läkemedelspris av 8 kronor blir
ökningen 25 öre.

Man har, herr talman, här huvudsakligen
uppehållit sig vid karensbeloppet,
men man bör också observera det andra
ledet, nämligen höjningen av återbäringen
från 50 till 75 procent. Av kurvan på
det diagram, som är uppsatt här bakom
talarstolen, framgår, att när det gäller
de verkligt dyra läkemedlen blir skillnaden
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
förslag ganska avsevärd.
Det gäller just dessa läkemedel som herr
Huss talade om, cortison och AGTH
o. s. v. som används bl. a. vid reumatiska
sjukdomar. Vid ett läkemedelspris av
t. ex. 20 kronor blir vinsten för den försäkrade
kronor 2: 75, och vid ett läkemedelspris
av 40 kronor blir vinsten kronor
7: 75. Det tycker jag är en rätt avsevärd
vinst när det gäller dessa dyra läkemedel.

Herr Andersson sade, att man bör vara
försiktig, ty det är lättare att öka en förmån
än att minska den. Ja, det är nog
alldeles riktigt, men just denna försiktighet
bjuder att man stödjer den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.
Då har man nämligen möjlighet att
sedermera öka förmånerna, om det skulle
visa sig önskvärt och möjligt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med avseende på det nu föredragna
utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med de

32 Nr 23. Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ändringar, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen II: 603;
samt 3ro) att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckta motioner om lagstiftning beträffande
tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 181, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag
till

Lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om lillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 22 maj
1953 (nr 229) gäller till och med den
30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1955.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft dels sex
före propositionens avlämnande väckta
motioner, nämligen motionerna i första
kammaren nr 82 av herr Weiland m. fl.,
nr 150 av herr Bergh in. fl. och nr 345

av herr Ohlon m. fl. samt motionerna i
andra kammaren nr 118 av herr Gustafsson
i Borås m. fl., nr 237 av herr
förste vice talmannen Skoglund m. fl.
och nr 376 av herr Ohlin in. fl., dels ock
två i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen motionerna nr
525 i första kammaren av herir Ewerlöf
in. fl. och n.r 670 i andra kammaren av
herr Hjalmarson in. fl.

I motionerna 1:82 och 11:118, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte förorda, att kvoten för
byggnadstillstånd för uppförande av lokaler
för religiösa ändamål för år 1954
höjdes från föreslagna 10 miljoner kronor
till 15 miljoner kronor.

I de likalydande motionerna I: 150
och 11:237 hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att åtgärder måtte
vidtagas för ett skyndsamt avskaffande
av byggnadsregleringen eller, om detta
icke vunne riksdagens bifall, i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin meninggiva
till känna, att byggnadsregleringen
borde så tillämpas, att den kyrkliga nybyggnadsverksamheten
finge ett väsentligt
större utrymme än för närvarande
vore fallet.

De likalydande motionerna I: 345 och
II: 376 utmynnade i en hemställan, att
riksdagen måtte

1) besluta om fullständig avveckling
av byggnadsregleringens tillståndstvång
med bibehållande under en övergångsperiod
av icke kvantitetsbiegränsande,
lokalt meddelade igångsättningsmedgivanden; 2)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av spörsmålet att
genom ekonomiska stimulanser, byggnadsteknikens
utveckling eller arbetsmarknadspolitiska
överenskommelser ernå
en tillfredsställande lösning av säsongutjämningsproblemet.

I de likalydande motionerna 1:525
och II: 670 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr
181 med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
ville anhålla hos Kungl.
Maj:t, att skyndsamma åtgärder måtte
vidtagas för slopande av byggnadsregleringen,
så att regleringen i sin helhet
vore avvecklad senast den 31 december
1954.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 345 och II: 376 bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:150 och 11:237, i
vad avsåge yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om åtgärder
för avskaffande av byggnadsregleringen,
samt motionerna 1:525 och 11:670 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C.

att varken motionerna I: 82 och II:
118 eller motionerna I: 150 och II: 237,
såvitt dessa avsåge höjning av tillståndsRvoten
för kyrklig nybyggnadsverksamhet,
måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1), rörande utskottets hemställan under
A och B, av herrar Osvald, Nyberg
och Carlsson i Stockholm, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort i nämnda punkter hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition och i samband därmed
i anledning av motionerna I: 345
och 11:376 hos Kungl. Maj:t anhålla
dels att åtgärder måtte vidtagas, så att
tillståndstvånget för byggnadsarbete
helt avskaffats senast den 31 december
1954 och därefter under en övergångstid
endast kvarstode befogenheter för
vederbörande myndigheter att bestämma
tidpunkten för byggnadsarbetes påbörjande
och antalet byggnadsarbetare,
som finge sysselsättas däri, dels ock att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om ut 3

Första kammarens protokoll 1954. Nr 23.

redning rörande de lämpligaste åtgärderna
för att utan detaljreglering ernå
en tillfredsställande lösning av säsongutj
ämningsproblemet;

B. att motionerna 1:150 och 11:237,
såvitt avsåge avskaffande av byggnadsregleringen,
samt 1:525 och 11:670 —
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut anfört
och hemställt ■—- icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) , rörande utskottets hemställan under
A och B, av herr Ebbe Ohlsson och
fru Boman, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort i berörda punkter hemställa,

A. att riksdagen med avslag å förevarande
proposition måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete
vilken enligt lag den 22 maj
1953 (nr 229) gäller till och med den 30
juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 31 december 1954;

B. att motionerna 1:150 och 11:237,
såvitt avsåge avskaffande av byggnadsregleringen,
ävensom I: 345 och II: 376
samt 1:525 och 11:670 -— i den män
de icke blivit besvarade genom vad reservanterna
förut anfört och hemställt
— icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) , rörande utskottets hemställan under
C, av herrar Ebbe Ohlsson och Nyberg
samt fru Boman och herr Carlsson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort i nämnda punkt hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 82 och II: 118 samt 1:150 och II: 237
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t an -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

hålla om en väsentlig höjning av tillståndskvoten
för religiösa ändamål.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att punkterna
A och B skulle behandlas i ett sammanhang.

Punkterna .4 och B.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! På nytt har utskottsmajoriteten
i tredje lagutskottet yrkat bifall
till Kungl. Maj:ts proposition, som avser
fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete under ytterligare
ett år. Reservanterna å sin sida har
föreslagit, att tillståndstvånget skall upphöra
den 31 december 1954, varigenom
den enligt vår mening onödiga rest av
byggnadsreglering, som alltjämt gäller
beträffande de större bostadshusen och
vissa andra byggnader skulle försvinna.
Visserligen har en del lättnader genomförts
från och med årets ingång, men de
bär blivit illusoriska därigenom, att man
behållit igångsättningstillstånden.

Utskottets motivering för tillstyrkandet
av Kungl. Maj :ts proposition är
framför allt en vällovlig förhoppning, att
man därmed skall bereda byggnadsarbetarna
en jämnare sysselsättning under
hela året. Samtidigt ansluter man sig till
den uppfattningen att en restriktiv ekonomisk
politik fortfarande är nödvändig
för att förhindra att den totala efterfrågan
överstiger tillgängliga resurser, och
man hävdar att risk föreligger beträffande
investeringarna.

Vad nu sysselsättningen beträffar är
det ur såväl samhällets som den enskildes
synpunkt mycket angeläget att denna
kan någorlunda jämt fördelas över
hela året, och det är naturligtvis ingen
människa som ifrågasätter någonting annat.
Från vårt håll tror vi emellertid inte
att vi, även om man släpper denna sista
rest av byggnadsreglering som tillståndstvånget
utgör, därmed skulle befara en
större ojämnhet i sysselsättningen t. ex.
under mera besvärliga förhållanden under
vinterhalvåret. Ett upphävande in -

nebär ju inte alls att det allmänna kommer
att förlora allt inflytande. Studerar
vi kapital- och investeringsbudgeten, ser
vi vilken betydande byggherre samhället
i själva verket är via stat och kommun.
Samhället har här genom sina berörda
myndigheter både makt och möjlighet
att i hög grad befordra en säsongutjämning,
och det är väl otvivelaktigt att man
här kan åstadkomma minst lika goda resultat
utan några sådana särskilda reglerande
bestämmelser som byggnadstillstånden
utgör. Därtill kommer att man
både tekniskt och praktiskt då det gäller
byggnadsverksamheten har hunnit
mycket långt under de sista tio åren. Det
är ju en utveckling, som pågår i rask
takt, och man kan säga att den förbättrade
byggnadstekniken eliminerat de
olägenheter, som ett mindre gynnsamt
klimat tidigare åstadkom.

Beträffande utskottets farhågor, att
den totala efterfrågan skall överstiga
våra resurser och att man alltså även ur
denna synpunkt bör bibehålla en detaljreglering
av byggnadsverksamheten, vill
jag framhålla att detta är en uppfattning,
som strider mot vad som framhölls i
1954 års nationalbudget, där det betonades
att en markant omsvängning i industriens
investeringsvilja hade inträffat.

Med de höga byggnadskostnader, som
vi för närvarande har, tänker man väl
sig för mer än en gång innan man sätter
igång att bygga. Ingen bygger alltså
bara för sitt höga nöjes skull, och otvivelaktigt
är själva kostnaden en tillräckligt
reglerande faktor.

Reservanterna hyser vidare den uppfattningen,
att en avveckling av igångsättningstillstånden
skulle befrämja
byggnadsindustriens möjligheter att på
längre sikt planera sin produktion. Det
skulle även medföra att den dyrbara administrativa
apparat, som vi har centralt
i arbetsmarknadsstyrelsen och lokalt i
våra länsarbetsnämnder, kunde inskränkas
och förbilligas, och här vore ju åtskilligt
att vinna.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till reservationen
nr 2 avseende utskottets hemställan
under A och B.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Förslaget om förlängning
av tillståndstvånget för byggnadsarbete
bygger på vissa förutsättningar,
som jag med några ord vill belysa.

Den första förutsättningen för denna
reglering, liksom för en del andra
ännu kvarlevande regleringar från
krigstiden, är att vårt land skulle befinna
sig i krig, krigsfara eller eljest i
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Detta förbigår man nu helt
vid redovisningen både i propositionen
och i utskottsutlåtandet. Att man helt
underlåter att omnämna dessa ursprungliga
motiv är förklarligt, eftersom
skälen ej kan och ej heller kunnat
åberopas sedan flera år. När byggnadsregleringen
infördes år 1943, var det i
ett av kriget framkallat knapphetsläge.
Det var ont om förnödenheter av varjehanda
slag, och arbetskraften räckte dåligt
till för den militära beredskapen,
för rustningsindustrien och samtidigt
för civila ändamål.

Nu är förhållandena helt annorlunda,
och man får väl säga, att vid en jämförelse
med krigstiden har vi nu tider,
som närmast får betecknas som normala.
Kan vi inte klara oss nu utan direkta
regleringar, är det väl fara värt, att
vi oundvikligt blir fastlåsta i ett samhälle,
där vårt handlande bestämmes
av statlig dirigering och statliga regleringar
i mycket stor omfattning. Det
skulle betyda, att man ger upp tilltron
till att enskilda och företag skulle kunna
bedöma vad som är förnuftigt och
riktigt och helt går in för att detta endast
kan göras av staten. För den, som
inte helt fångats i detta regleringstänkande,
ter sig utvecklingen oroväckande.
Den kan inte annat än leda till ett
mindre tillfredsställande resultat av vårt
arbete.

Man må betänka, att de enskilda själva
har ansvaret, ensamma står riskerna
och själva skall svara för finansieringen.
Staten tar ju inga risker och
har därför inte alls något ansvar. Staten
har inte heller samma möjligheter
att bedöma de föreliggande frågorna

och på dem inverkande faktorer som de
enskilda byggnadsföretagarna har.

Förutsättningen för byggnadsregleringens
förlängning anges av departementschefen
vara det rådande ovissa
konjunkturläget. Denna motivering godtages
också av utskottet. Man hänvisar
till statsverkspropositionen och uttalandena
däri, att vi nu befinner oss i en
balanserad högkonjunktur med möjligheter
för en utveckling såväl i riktning
mot en överkonjunktur och inflation
som mot en konjunkturavmattning och
arbetslöshet. Socialministern synes mig
emellertid trots detta uttalande vara
bestämt inställd, inte på alternativet balanserad
högkonjunktur, utan på överkonjunkturalternativet,
eftersom han nu
anser sig böra omedelbart taga sig an
uppgiften att bromsa konjunkturutvecklingen,
så att efterfrågan inte överstiger
de tillgängliga resurserna, i detta fall på
byggnadsområdet. Vi får väl anledning
att mycket snart i annat sammanhang
här i kammaren diskutera dessa frågor
rörande den ekonomiska politikens utformning,
och jag skall inte föregripa
den diskussionen.

Jag kan emellertid inte underlåta att
uppehålla mig något vid departementschefens
uttalande, att ramen för resurserna
hota att sprängas framför allt av
investeringarna. Den frågan synes mig
angelägen att få besvarad: Är detta riktigt,
och är det hela sanningen? F''ör mig
blir svaret nej. Först och främst tas våra
resurser i anspråk i mycket stor utsträckning
av den ökade konsumtionen.
I det avseendet skall jag be att få hänvisa
till vad konjunkturinstitutet skriver
i rapporten om konjunkturläget våren
1954:

»Man får icke heller utesluta möjligheten,
att den privata konsumtionens
förändringar kan spela en betydelsefull
roll i utvecklingen under innevarande
År. Även om den privata konsumtionen
i allmänhet icke företer lika stora variationer
procentuellt sett som de privata
investeringarna eller lagerutvecklingen,
spelar den genom sin storlek en.
betydelsefull roll. Redan små föränd -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ringar slår ganska hårt på den inhemska
försörjningsbalansen.»

Konsumtionsiitvecklingen under innevarande
år beror, säges det vidare i
rapporten, främst på inkomstutvecklingen.
Löneinkomsterna beräknas under
1954 stiga med 4 procent över 1953
års nivå. Detta skulle vid oförändrad
sparbenägenhet medföra några procents
konsumtionsökning. I samma stycke säges:
»Det förefaller emellertid icke

osannolikt, att inköpen av varaktiga varor
sådana som sportstugor, egnahem
och bilar kommer att öka icke oväsentligt
under året.» En betydande importökning
för bilar under året i jämförelse
med 1953 förutses.

Därefter heter det: »Sammanfatt ningsvis

kan sägas, att ovanstående resonemang
pekar på möjligheten att en
ökad privat investeringsaktivitet vid
växande offentlig investeringsverksamhet
kommer att stegra den ekonomiska
aktiviteten inom landet. Såvitt man nu
kan se, är det inte fråga om någon ur
den samhällsekonomiska balansens synpunkt
allvarligare stegring av efterfrågan.
»

Så långt konjunkturinstitutets rapport.
Jag ber om överseende, herr talman,
för att jag tröttat med att återge
så mycket ur denna rapport, men jag
är inte alldeles övertygad om att rapporten,
som kommit oss till handa mycket
sent, studerats så, att man är fullt på
det klara med vad prognosen går ut på.

Om jag sedan börjar räkna, så skulle
ett par procents ökning av den privata
konsumtionen, som uppgår till ett belopp
av 24 miljarder kronor, utgöra nära
500 miljoner kronor. Men vad är det
man vill begränsa med byggnadsregleringen?
Jo, i huvudsak den enskilda investeringsverksamheten,
närmast den enskilda
industriens byggnationer. De senaste
åren har denna byggnadsverksamhet
krävt ungefär 200 miljoner kronor,
och i år är det fråga om någon ökning
Det kan ju hända att den ökningen måste
göras större än man till en början
förutsåg, men om vi tänker oss att ökningen
kommer att röra sig om mellan
100 och 200 miljoner kronor, fram -

står det alldeles klart att den väsentliga
risken inte kan ligga här, eftersom konsumtionen
beräknas öka med 500 miljoner
kronor. De andra investeringarna,
för allmänt ändamål, har under de föregående
åren ökats med omkring 500 miljoner.
Också härav framgår tydligt, att
man främst vill hålla byggnadsregleringcn
vid liv för att begränsa den enskilda
industriens investeringar. Det kan inte
gärna vara rimligt att bibehålla byggnadsregleringen,
när man konstaterar att
den privata konsumtionen samtidigt
kommer att ställa ökade anspråk på våra
samlade resurser med kanske 500 miljoner
kronor, ökningen av de allmänna
investeringarna rör sig om ett lika stort
belopp. Det verkar som om man är på
god väg att fortsätta att sila mygg och
svälja kameler, när man vill bibehålla
denna detaljreglering, genom vilken man
syftar till en besparing av ett väsentligt
mindre belopp.

Vi får också komma ihåg, varför industrien
nu ställer ökade krav på investeringar.
Under de senaste åren har
den enskilda industrien pressats hårt tillbaka
dels av konjunkturen och dels av
särskilda statliga åtgärder i begränsande
syfte; främst har det varit investeringsavgiften
som direkt verkat i återhållande
riktning. Kraven på ökade investeringsmöjligheter
bygger i första
hand på önskemålet att inhämta den
uppbromsning av utvecklingstakten, som
blivit ofrånkomlig. Man får göra klart
för sig — det har också omvittnats från
de mest skilda håll — att industriens
behov av utveckling och rationalisering
måste tillgodoses, ty eljest försämras vår
konkurrenskraft, och utvecklingen blir
som nämnts uppbromsad.

När det nu är fråga om en förlängning
av byggnadsregleringen, har man anledning
att fråga hurdant resultatet har
blivit under de gångna åren. Har investeringarna
kunnat hållas inom den avsedda
ramen? Har inte ramen för våra
resurser trots regleringen ändå i verkligheten
klart överskridits? Byggnadstiderna
har ju haft en tendens att förlängas.
Vi hade i fjol och är väl på väg
att även i år få en överrörlighet på ar -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

betsmarknaden. Vi kan väl också som
följd av detta konstatera eu löneglidning
som givetvis inte heller är önskvärd i
dagens läge.

Resurserna är ju redan nu utnyttjade
till det yttersta. Det finns inga marginaler
och inga reserver för snabbt uppkommande
opåräknade angelägna behov.
Statsrådet vet ju från förda diskussioner,
hur utomordentligt svårt det har
varit att tillgodose angelägna krav för
att snabbt förbättra industriens produktionsvillkor.
Jag skall gärna erkänna, att
statsrådet med all möjlig vilja att göra
det bästa av regleringen skött den med
skicklighet. Vad jag emellertid vill framhålla
är att hela systemet har sådana
brister, att det måste framstå som klart
efter alla dessa års erfarenheter, att en
central dirigering av byggnadsverksamheten
inte i längden kommer att kunna
bedrivas ostraffad, utan risk för en snedvridning
eller en uppbromsning i utvecklingstakten.

Herr talman! Vid redovisningen av de
skäl, som kan anföras för en fortsatt
byggnadsreglering har nämnts, att man
vill försöka främja näringslivets lokalisering.
Jag skulle därför vilja fråga
statsrådet: Har man verkligen kunnat
åstadkomma någon förbättring härutinnan?
Skulle man inte precis lika gärna
kunna nå samma effekt, som man nu
möjligen fått, genom rådgivning och upplysning
av organ, som arbetar på detta
område? Det kan väl inte bli tal om att
bibehålla en byggnadsreglering i fortsättningen
i huvudsak för att påverka
lokaliseringen.

Den föregående ärade talaren nämnde
ytterligare det skälet för byggnadsregleringens
bibehållande, att åstadkomma en
säsongutjämning. De resultat, som kan
redovisas i detta avseende, tror jag också
är relativt begränsade. I vinter, när
vädrets makter inte var så gynnsamt inställda
som under föregående år, var det
stora besvärligheter att upprätthålla full
sysselsättning, trots att tekniken också
medverkat till att byggnadsverksamheten
i större utsträckning kan bedrivas
vintertid. Men det borde väl vara möjligt
att genom eu ordentlig förhandspla -

nering av stora statliga och kommunala
investeringar i byggnader och genom att
man redan från första början inställer
sig på att bedriva sådana arbeten i långsammare
takt under sommaren och i något
ökad omfattning under vintern åstadkomma
en säsongutjämning, som är lika
god som den som kan uppnås genom en
total reglering av all byggnation.

Det har sagts, att man i mycket stor
utsträckning har släppt på byggnadsregleringen.
Detta är nog en sanning med
modifikation. Det pekas särskilt på att
det nu är möjligt att bygga flerfamiljshus
utan byggnadstillstånd. Det fordras
dock alltjämt igångsättningstillstånd, och
det innebär väl endast att man flyttar
över prövningen till andra organ.

Jag skulle till sist endast vilja understryka
att, såsom framhållits både i reservationen
till utskottets utlåtande och
av den nyligen arbetande investeringskommittén
i dess i fjol redovisade arbetsresultat,
det icke är en realistisk bedömning
att tro, att man genom direkta
regleringar kan få till stånd den bästa
avvägningen på byggnadsinvesteringens
område. Man bör i stället tillgripa allmänt
verkande medel på finans- och
penningpolitikens område. Jag beklagar,
att kommitténs betänkande har kommit
bort i detta sammanhang. Jag tror
att man med de medel, som av den
anvisades, skulle ha kunnat få en tillfredsställande
avvägning av investeringarna.

Jag vänder mig nu inte endast mot
byggnadsregleringen såsom sådan — en
reglering mer eller mindre spelar inte så
stor roll — utan jag vänder mig mot hela
det system, enligt vilket man tror att
man genom en centraldirigering skall
få den bästa utvecklingen på det ena
området efter det andra, i detta fall med
avseende på investeringarna.

Herr talman! Med detta ber jag att
få instämma i det yrkande, som här
framställts av herr Ebbe Ohlsson.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Då tredje lagutskottets
ordförande av ämbetsgöromål har bli -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

vit förhindrad att infinna sig här i dag,
her jag att få säga några ord med anledning
av den med 1) betecknade reservationen.

Förra året genomfördes en liberalisering
i bostadsbyggandet på det sättet,
att praktiskt taget all byggnadsverksamhet
från och med den 1 januari 1954
befriades från reglering. Det är ju bara
för byggande av flerfamiljshus som
igångsättningstillstånd fortfarande kräves.
Det var med tillfredsställelse vi hälsade
detta socialministerns initiativ förra
året, och jag tror inte att jag är felaktigt
underrättad när jag säger att allesammans
i denna kammare, oberoende
av partitillhörighet, hade hoppats att
socialministern nu i år skulle kunna
släppa fältet fritt. Så har emellertid inte
helt och hållet skett.

Med anledning av de motioner, som
har väckts i frågan, har utskottets majoritet
skrivit mycket välvilligt, för vilket
jag ber att få uttala vår tacksamhet.
Emellertid håller vi fortfarande före att
man skulle kunna gå längre på liberaliseringens
väg än utskottet och Kungl.
Maj:t förmenar. Kammaren kan kanske
erinra sig, att i nationalbudgeten för
1954 framhölls att här hade ägt rum
en betydlig omsvängning i industriens
investeringsvilja — den kom till markant
uttryck 1952, och den har fortsatt
att verka på det sättet, att inte ens de
beviljade byggnadstillstånden i full utsträckning
utnyttjats. Det är väl närmast
för industriens del som byggnadsregleringen
står kvar, och man kan då
ställa sig den frågan, vad den fortsatta
byggnadsregleringen skall tjäna för ändamål,
när den inte längre har någon
verkan. I nationalbudgeten kunde man
också läsa, att byggnadsinvesteringarna
inom industrien under förra året hade
ytterligare minskat, och i nationalbudgeten
ställdes den prognosen, att någon
förändring inte skulle ske under 1954.

Sedan detta skrevs, har en påtaglig
benägenhet för ökad investering gjort
sig gällande —• det vill jag erkänna ■—
men väl inte i så stor utsträckning, att
de förutsättningar, som rådde vid nationalbudgetens
fastställande, har avse -

värt rubbats. Vi håller fortfarande före,
att man skulle nå lika bra •— kanske
bättre — resultat genom mera allmänt
verkande åtgärder, genom kreditrestriktioner
och andra penningpolitiska föranstaltanden.
Beträffande den statliga inveteringsverksamheten
ligger ju kontrollen
helt och hållet i Kungl. Maj:ts hand,
och detsamma kan sägas vara fallet beträffande
de kommunala investeringarna,
eftersom kommunerna inte får lån
utan Kungl. Maj:ts medgivande.

Vi menar alltså att några starkare skäl
inte längre föreligger för att bibehålla
tillståndstvånget för byggnadsarbeten.
Men det är klart att övergångstiden har
sina påfrestningar, och därför har vi åtnöjt
oss med att hemställa, att giltighetstiden
för lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete måtte upphävas först
från och med nästa årsskifte.

Då invändes det: Hur går det med utjämningen
av säsongvariationerna? Såsom
framgår av 1949 års investeringskommittés
betänkande, finns det andra
möjligheter än de nu använda att
råda bot på säsongvariationerna, men
en fullständig utjämning härvidlag torde
vara omöjlig. Erfarenheten från de sista
åren har också visat att tillståndstvånget
inte haft den säsongutjämnande
effekt, som man hade hoppats på. Vidare
bör vi komma ihåg, att allteftersom den
tekniska utvecklingen fortgår även inom
byggnadsindustrien, ligger det i denna
industris eget intresse att hålla sin verksamhet
i gång såvitt möjligt året om.
Dessa naturligen verkande krafter torde
i längden vara starkare än den effekt,
som kan ernås genom en reglering.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den med 1) betecknade
reservationen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Jag skall inte utnyttja
kammarens dessa dagar knappa tid till
att göra en ingående granskning av den
avveckling som har skett i fråga om
byggnadsregleringen. Jag förutsätter
också, att kammarens ledamöter väl
känner till huvuddragen i vad som har

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

skett på det här området. Jag nöjer mig
alltså med, för att korta av mitt anförande,
att inledningsvis bara konstatera
beträffande denna viktiga del av utskottets
motivering, att byggnadsregleringen
har följt med och anpassats till konjunkturförändringen.

Bostadsbyggandet, som varit det mest
omstridda området i detta sammanhang,
har ju nu ingen annan begränsning än
den som bestämts av tillgången på arbetskraft
och material. En- och tvåfamiljshusen
är ju helt fria. Det finns
ingen kvotbegränsning över huvud taget
när det gäller byggandet av bostadshus.
Det fordras endast igångsättningstillstånd
för de större husen; detta för
att man skall kunna trygga en kontinuerlig
sysselsättning året runt.

Jag skall i stället motivera utskottets
ställningstagande med att i korthet på
de viktigaste punkterna bemöta de argument,
som motionärer och reservanter
har anfört för sina förslag om att
byggnadsregleringen och även igångsättningstillståndsapparaten
snarast möjligt
skall avvecklas.

I motiveringen till de båda till utlåtandet
fogade reservationerna anföres
inledningsvis, att förhållandena nu skulle
vara sådana, att byggnadsregleringen
inte längre skulle erfordras för att upprätthålla
ett fast penningvärde. Läget,
säger man, karakteriseras för närvarande
av en balanserad högkonjunktur. Jag
vill häremot bara göra den väsentliga
invändningen, att för denna balans har
ju byggnadsregleringen varit en viktig
faktor. Den är ett av de medel som ger
möjlighet till denna balans på en så hög
nivå som nu är fallet.

De föregående talarna har varit inne
på frågan om den nuvarande ekonomiska
utvecklingen och om det med hänsyn
till den fanns möjligheter till att
omedelbart avskaffa byggnadsregleringen.
Ett intressant dokument i det avseendet
är ett annat utlåtande på dagens
föredragningslista, nämligen bankoutskottets
utlåtande nr 27, som kommer
under debatt senare i dag. Utskottet
ger där en översikt över den senaste
utvecklingen på det ekonomiska om -

rådet och säger bl. a.: »Det ekonomiska
läget tyder på samhällsekonomisk balans
under 1954. En eventuell rubbning
av denna balans torde med hänsyn till
föreliggande tendenser, bl. a. symtomen
på ökad aktivitet inom näringslivet, på
kort sikt snarare kunna utlösas av expansiva
än av depressiva faktorer.» Om
man nu i detta läge kräver att byggnadsregleringen
snarast skall avskaffas, måste
man sätta ett annat korrektiv i den
utveckling, som vi upplever, och alternativet
är ju räntevapnet.

Reservanterna har vidare hänvisat till
nationalbudgeten för 1954, i vilken det
sägs, att industriens investeringsvilja har
minskat under 1952 och 1953 och att
den antas bli oförändrad under 1954.
Herr Ohlon var inne på detta spörsmål
och undrade vad byggnadsregleringen
skall tjäna till, om — som han anförde
— industrien inte utnyttjar sina tillstånd.
Men herr Ohlon, det skedet är väl redan
i viss mån passerat. Industrien har
redan kommit över i ett annat läge. Beträffande
den senaste utvecklingen härvidlag
säger bankoutskottet: »En ökning
av investeringsviljan synes ha inträtt
att döma efter industriens ansökningar
om byggnadstillstånd, vilka under
december 1953—februari 1954 uppgick
till 122 miljoner kronor mot 37
miljoner samma månader ett år tidigare.
Likaså tyder ökningen i verkstadsindustriens
produktion och av maskinimporten
på en stegrad investeringsaktivitet.
»

Jag vill påminna om socialministerns
anförande för en kort tid sedan i denna
kammare när vi diskuterade bostadsbyggandet,
där han sade, att när det gäller
industriens investeringsönskemål är
läget det, att den kvot, som industrien
fått sig tilldelad för detta år, redan är
utnyttjad. Det finns alltså växande anspråk
på utrymme för detta ändamål.

I diskussiooierna om byggnadsregleringens
vara eller inte vara har ju under de
senaste åren ett av de viktigaste skälen
för dess bibehållande varit att man inte
bör släppa regleringen helt och hållet,
förrän man fått andra möjligheter att
trygga byggnadsarbetarkårens sysselsätt -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ning. I reservationerna till det föreliggande
utlåtandet ansluter sig oppositionen
i princip till säsongutjämningen
inom byggnadsbranschen. Men reservanterna
förklarar i samma andedrag att
det problemet kan lösas, även om byggnadsregleringen
och igångsättningstillståndet
slopas. De rekommenderar då
den lösningen att det allmänna med sitt
stora byggande skulle svara för att en
tillräckligt omfattande byggnadsverksamhet
hölls i gång under vinterhalvåret,
under det att däremot de enskilda
skulle ha full frihet att säsongbygga så
som det passade dem, d. v. s. att förlägga
tyngdpunkten av sin byggnadsverksamhet
till sommarhalvåret.

Om man ser på detta spörsmål ur litet
andra synpunkter än den som har att
göra med byggnadsregleringen, kan man
väl bland annat slå fast, att om samhället,
såsom oppositionen nu vill, förläde
tyngdpunkten av sin byggnadsverksamhet
till vinterhalvåret, skulle det få en
kostnadsökning för detta byggande. Ty
det är otvivelaktigt fortfarande dyrare
att bygga på vintern än på sommaren.
Reservanterna vill alltså att man medvetet
skall låta samhället bygga till högre
kostnader för att man skall kunna
slippa ifrån byggnadsregleringen men
ändå sörja för byggnadsarbetarnas vintersysselsättning.
Jag gör bara den reflexionen
att detta knappast stämmer
med de skattesänkningskrav som framförs
från samma håll, där man nu påyrkar
ett sådant tillvägagångssätt.

Man kan också anlägga en annan synpunkt
på förslaget att staten skulle svara
för byggnadsverksamheten under vintersäsongen.
När vi för bara några dagar
sedan i denna kammare diskuterade
frågan om schablontaxering för vissa
fastigheter, kom herr Wehtje i sitt anförande
in på frågan, hur det då skulle
gå med konkurrensen på lika villkor
mellan enskilda och samhälleliga byggnadsföretag.
Samma fråga kan väl ställas
när det gäller det nu diskuterade
förslaget. Om samhället, som genom de
allmännyttiga byggnadsföretagen uppför
större bostadsfastigheter, skulle tvingas
bygga dessa huvudsakligen på vintern,

medan de enskilda företagen skulle få
bygga sina bostadsfastigheter på sommaren,
kan man väl inte säga att detta
skulle innebära att man möjliggjorde en
konkurrens på lika villkor.

Ett argument som förs fram i detta
sammanhang är att teknikens utveckling
på byggnadsområdet har lett till att det
nu är rationellt att bygga hela året runt.
Vi är tyvärr inte där ännu. Även om
utvecklingen har tagit ett stort steg i
den riktningen, är det väl fortfarande
fördelaktigast att bygga under sommarmånaderna.
Det förhållandet belyses också
i diskussionerna om ett annat problem,
som har dykt upp under den senaste
tiden, nämligen frågan om byggnadsarbetarnas
krav på fria lördagar under
sommarhalvåret. Ett av de skäl, som
har anförts emot att man skulle medge
det framsteget för byggnadsarbetarna, är
just att sommarhalvåret är den tid då det
är gynnsammast att bygga. Direktören i
Svenska arbetsgivareföreningen Erik
Brodén gjorde ett offentligt uttalande när
den frågan var mest aktuell för bara en
kort tid sedan, och han yttrade då:
»Somrarna är alltjämt trots fortskridande
säsongutjämning den bästa byggnadstiden.
» Ett tidningsorgan i landsorten,
vilket klart företräder högerlinjen, förklarade
i en ledare: »Man önskar givetvis
all framgång åt strävandena att sprida
byggnadsarbetet över hela året, men
det torde vara oundvikligt i vårt land
att sommaren förblir byggnadsverksamhetens
högsäsong.»

Om man får sätta tro till de vittnen,
som jag här har åberopat, står det väl
alltså klart även på detta håll — ehuru
med en annan utgångspunkt — att
det är fördelaktigast att bygga på sommaren,
fastän vederbörande i argumenteringen
för att slopa byggnadsregleringen
helst inte vill höra talas om det.

I den borgerliga propagandan pekas
det ofta på den väldiga administrativa
apparat som erfordras för byggnadsregleringens
handhavande. Påståendet
återkommer i högermotionen, och herr
Ebbe Ohlsson var också inne på samma
tema i sitt anförande här i dag. Det
är därför intressant att se på utveck -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

lingen i detta sammanhang. Jag har här
siffror för antalet anställda som inom
arbetsmarknadsverket sysslar med byggnadsregleringen.
Den ena siffran avser
den 1 april i år och den andra siffran
ligger fem år tillbaka i tiden. Vid sistnämnda
tidpunkt var 25 tjänstemän
inom arbetsmarknadsstyrelsen sysselsatta
med denna reglering. Motsvarande
siffra den 1 april i år var 13. För länsarbetsnämnderna
var siffran 125 år 1949
och 69 i april i år. Det innebär att utvecklingen
där i stort sett bar följt med
i samma takt som man bar lättat på
byggnadsrestriktionerna. Det är ju
knappt mer än hälften kvar av de tjänstemän
som tidigare sysslat med dessa
arbetsuppgifter. Jag har sagt detta bara
för att vederlägga det tal som så ofta
föres i detta avseende.

Jag vill avslutningsvis slå fast, att det
inte går att helt släppa byggnadsregleringen
i dagens läge — vi har nu en
Konjunktur, som för all del är balanserad,
men om vilken vi inte vet hur
den utvecklas den närmaste tiden och
där tendenserna snarare pekar uppåt
än nedåt. Frisläppandet skulle innebära
att vi kan överanstränga våra resurser.
Då får vi ett kaos på byggnadsmarknaden,
som skulle hämma det bostadsbyggande
som vi är överens om och som
vi vid alla tillfällen slår vakt om och vill
ha fram i större utsträckning. Ty det
är otvivelaktigt så att om man här tar
bort alla skrankor, alla inskränkningar
i byggandet, kommer resurserna inte att
räcka till. Herr Ohlon kan studera utskottsutlåtandet.
Ser man där på de önskemål
som redovisas från industrien -—
och som sedan dess bar vuxit — och
som redovisas från handeln och summerar
ihop allt detta, står det klart, att
resurserna inte räcker till för ett ohämmat
byggande.

I övrigt är det väl på det sättet att
byggnadsregleringen som sådan ingår
som ett led i en ekonomisk politik. Det
går knappast att diskutera dess avveckling
som ett fristående problem. Man
får väl ta in den i de stora övervägandena
om vilken ekonomisk politik som
skall föras. Det går alltså lika litet att

bryta ut denna detalj ur systemet som
det går att till exempel bryta ut och
diskutera en fristående del av 1949 års
investeringskommittés förslag. Båda sakerna
är faktiskt lika omöjliga.

Med vad jag här har anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag i vad det avser punkterna
A och B.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Några ord i anledning
av herr Boos anförande.

Det var först på slutet som herr Boo
kom in på frågan om totalavvägningen
av investeringarna och de möjligheter
han räknade med att det skulle finnas
för investeringar inom ramen för våra
sammanlagda resurser. Vi kan väl ändå
vara överens om, herr Boo, att om vi
slopar byggnadsregleringen, blir det inte
mindre byggt totalt än vad som har
byggts hittills under de senaste åren.
Det blir kanske en viss omfördelning. I
mitt förra anförande pekade jag på att
de allmänna investeringarna under de
sista två åren har ökats i storleksordningen
500 miljoner kronor. Det som det
kan bli tal om att medge en ökning för
skulle vara den enskilda industrien, och
där rör det sig om 100 å 200 miljoner
kronor. Det är alltså bara en liten del
av det belopp, som de allmänna investeringarna
har ökat med.

Sedan nämnde jag också, att vad som
utgör den stora risken för att ramen för
våra resurser kommer att sprängas är
konsumtionsökningen. Herr Boo har inte
sagt någonting om hur han anser det
ligger till på det området. Där påverkar
ju inte byggnadsregleringen på något
sätt utvecklingen i ena eller andra riktningen.
Vi får väl ändå därvidlag lita till
det som nu fördömes i andra sammanhang
— en restriktiv penning- och kreditpolitik.
Man får ju också tänka på att
det erfordras inte bara byggnadstillstånd,
byggnadsmateriel och arbetskraft,
utan det behövs ju även pengar. Det ligger
väl ändå nära till hands, att man beaktar
också de krafter som verka på
detta område. Även om det nu anmäls

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

stora önskemål för industriens eller handelns
del är det ju därför inte alls säkert
att de kommer till utförande, för
den händelse kreditpolitiken verkligen
skötes restriktivt.

Herr talman! Jag tycker vidare, att det
framgick av vad herr Boo anförde att
man inte heller är på det klara med vilka
skadeverkningar som uppstår om den
enskilda investeringsverksamheten inom
industrien, inom handeln och inom näringslivet
över huvud taget hålles tillbaka.
Jag kan nämna några fall som jag
har haft uppe till diskussion med socialministern.
Det har varit angelägna behov
som har kommit fram på ett seut
stadium. Tillgodoses inte dessa, trots att
industriens kvot redan är helt iansprålstagen,
kommer ofelbart byggnationen att
sakta av. Den kommer inte att nästa år
kunna bedrivas i den takt som är önskvärd.
Rationaliseringen inom byggnadsindustrien
kommer att hållas tillbaka.

Det gäller här utomordentligt angelägna
uppgifter, och socialministern och
jag har kommit överens om att man skulle
försöka lösa dem. Regeringen visar ju
inte någon bristande förståelse eller bristande
vilja när det gäller att försöka lägga
saker och ting till rätta, men del
framkommer så utomordentligt tydligt
att med byggnadsregleringen, såsom den
hittills kunnat manövreras och trots alla
de föregående årens erfarenheter, hoppar
man över skaklarna redan tämligen
tidigt på året, och man kan inte hålla
anspråken på resurserna inom den uppdragna
ramen. Man vill ju nämligen ha
en 100-procentig eller helst 110-procentig
sysselsättning, men det är just på
grund härav som skadeverkningarna
kommer fram.

Detta fann jag inte att herr Boo hade
någon som helst förståelse för. Större
delen av herr Boos inlägg här i debatten
upptog frågan om säsongutjämningen.
Han drog där fram flera olika argument.
De har inte på något vis övertygat
mig. Jag vill endast understryka, att
den enskilda byggnadsverksamheten och
de enskilda företagen alls inte siktar till
att försöka skaffa sig några fördelar genom
att man inte skulle ha kvar bygg -

nadsregleringen eller tillståndstvånget
för att utjämna sysselsättningen över säsongerna,
utan de vill ha bort regleringen
uteslutande för att få byggnadsärendena
lättare och smidigare handlagda.
Jag vill påpeka, att de större enskilda
byggnadsföretagen likaväl som de statliga
och kommunala går in för att bygga
året runt. Man försöker inte dra några
fördelar av att det är billigare och går
lättare att bygga på sommaren Större
fabriksanläggningar och andra industriella
byggnader, byggs ju året runt. Den
ökade investeringsverksamhet som bedrivs
under sommaren och som möjligtvis
skulle kunna ha någon fördel av
byggnadsregleringens slopande är ju den
som omfattar mindre objekt, men jag
tror inte att den är någonting att räkna
med i detta sammanhang.

Det talas också om att man genom att
slopa ingripandena för att åstadkomma
säsongutjämning skulle snedvrida vad
jag i andra sammanhang har ansett vara
så önskvärt, nämligen konkurrens på
lika villkor. Det är ju så sökta argument,
att det inte är värt att i denna riksdagens
bråda tid öda några ord på dem.

Herr Boo var till sist inne på att byggnadsregleringen
ändå krävde en ganska
liten administrativ apparat, och han angav
hur mycket folk som sysselsattes
därmed. Men jag fann inte att herr Boo
kom med någon enda uppgift om hur
många människor inom byggnadsindustrien,
som får syssla med extra redovisningar,
beräkningar, uppgörande av planer
och annat för att få byggnadstillstånd.
Deras antal är ju många gånger
större än antalet personer som sysslar
med den direkta regleringen.

Herr talman! Jag kan inte finna att det
bär anförts några bärande argument i
diskussionen hittills emot de förslag,
som reservationsvis är framförda att slopa
byggnadsregleringen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är överraskad över
att denna debatt ändå är så pass utförlig.
Efter vad jag erinrar mig var ju
debatten under fjolåret i båda kamrar -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

na rätt lång och omfattande, och från
oppositionens sida krävde man då en
omedelbar avveckling av byggnadsregleringen
— i varje fall från det håll
som herr Wehtjef representerar. I år
är man försiktigare. Man säger: Låt oss
uttala oss för att byggnadsregleringen
hör avskaffas vid årsskiftet 1954/55.
Bakom detta ligger väl den icke utsagda
bekännelsen, att läget i år faktiskt är
annorlunda än i fjol. I fjol hade vi klart
nedgående tendenser i investeringslusten,
och då kunde man kanske med starkare
skäl från oppositionens sida säga:
Låt oss göra oss definitivt fria från
byggnadsregleringen! I år är ju bilden
den rakt motsatta. Det föreligger ovedersägligen
en investeringslust som
överstiger våra möjligheter.

Herr Wehtje vet mycket väl att man
inte kan presentera ärendet så enkelt
att man frågar: Vad gör några hundra
miljoner mera på industrisidan, när det
är så många andra väsentliga investeringsavsnitt,
som är avsevärt mycket
mer omfattande och dyrbara? Industriinvesteringarna
drar inte bara med sig
kostnaderna för byggnationerna, utan
man får tre- och fyrdubbla summorna
med hänsyn till maskiner, material och
annat, som en nybyggnation inom industrisektorn
för med sig. Det blir således
andra summor som representerar
saldot av investeringarna än bara de
som avläses i själva kostnaden för industribyggnaderna.

Det är klart att man i detta sammanhang
kan tala om industrien med en
viss effekt, ty det är ett område, där
herr Wehtje vet, att hans och mina
uppfattningar i långa stycken sammanfaller;
även om jag i bostadsdebatterna
är tvingad att föra industriens synpunkter
gentemot herr Wehtje, så är vi i
denna debatt på samma linje. Vi står i
dag i det läget, att vi kommer att få
ge industrien extra tilldelningar på bekostnad
av ett bostadsbyggande, som
alla också anser vara ytterst önskvärt
och nödvändigt. Det speciella fall som
herr Wehtje här omnämnde är vi väl
överens om, och därför behöver vi inte
uppehålla oss vid det. Men det är klart,

att när det på grund av att en viss industri
skall anses ha prioritet, skall
pressas fram industribyggen i Malmö,
där varje man förut är upptagen, sker
detta under den förutsättningen, att det
blir ett färre antal lägenheter igångsatta
inom bostadsbyggandet.

Hade man emellertid bara industrien
att ta hänsyn till skulle man kanske
kunna se problemet en smula djärvare
och enklare. Men nu finns stor investeringslusta
även på många andra områden.
Tillåt mig att erinra om det område
som vi kvotmässigt brukar kalla
för kontorslokaler och administrationslokaler.
Där har vi ett ackumulerat tryck
som pekar på upp emot 100 miljoner och
vi tillgodoser dem med endast 10 ä 12
miljoner. Tillåt mig också att erinra om
en sådan sektor som bilreparations- och
serviceverksamhet för vår väldiga bilpark,
där siffrorna är ungefär likartade.
Om man släpper byggnadsregleringen
får man ta den konsekvensen, att inte
bara den av oss alla omhuldade industriella
sektorn får vissa chanser, utan
att även andra sektorer, som väl ändå
inte kan jämställas i vikt och betydelse
med industri och bostäder, kommer att
blomma upp och konkurrera om den
arbetskraft som är begränsad i dagsläget.
Och man måste se hela problemet
från dagens synpunkt.

Jag tror mig ändå kunna säga, att vi
inom regeringen försökt liberalisera
byggnadsregleringen i takt med utvecklingen.
Utskottet har understrukit detta,
och det är min förvissning att vi skall
kunna fortsätta på den vägen.

Vi bär gjort vissa försök att via utredningar
få förslag till någonting som
skulle kunna kallas generella metoder
av investeringsbegränsande syfte i stället
för de direkta regleringarna. Det var
ett förslag som tyvärr blev illa utsatt i
remisskvarnarna och som led skeppsbrott
i de hårda kastbyarna, och det
har följaktligen inte kunnat föranleda
till någon Kungl. Maj :ts proposition.
Men fördenskull har vi inte slutat upp
att tänka på dessa frågor. Personligen
har jag funderat åtskilligt över dem, och
det är möjligt att vi skall kunna komma

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

fram till vissa lösningar på så vis att
vi vågar oss på en annan teknik för att
sköta det hela, så att den direkta regleringsmetoden
kan sjunka mera i bakgrunden.

Härtill kommer bl. a. också frågan
om lokaliseringarna upp. Vi har inget
instrument för att bevaka lokaliseringssynpunkterna.
Jag skall villigt erkänna
att byggnadsregleringen har varit ett
bristfälligt instrument, som inte varit
till för att sköta lokaliseringen, men den
har ändå kunnat användas för att förhindra
alldeles uppenbart olämpliga lokaliseringar.
Gör vi oss fria från byggnadsregleringen,
förlorar vi även det instrumentet
utan att ha något annat.
Även på den punkten får verkligen herr
Wehtje ge sig till tåls tills vi hinner
fundera ut några andra metoder, som
kan ersätta det instrument vi har.

Det avgörande är emellertid att läget
just nu, vilket riksdagen bör kunna bedöma,
inte är sådant att man med större
styrka kan säga, att vi är färdiga för
beslut om definitiv avveckling av byggnadsregleringen.
I höst, när vi tar upp
frågan om takten i uppmjukningarna
och liberaliseringen av byggnadsregleringen,
kanske läget är annorlunda, men
det får vi komma tillbaka till och fundera
på då. Herr Wehtje och jag bär ju
vissa tillfällen till kontinuerliga samtal
även när icke riksdagen är samlad, så
dessa diskussioner kan vi föra längre
fram.

Herr BOO (s):

Herr talman! Bara några korta repliker
i anledning av herr Wehtjes senaste
anförande.

Jag vill först slå fast — ty herr Wehtje
har väl följt denna fråga med ganska
stort intresse under de senaste åren —
att utskottet varje år på grund av de
motioner, som förekommit om eventuellt
avskaffande av byggnadsregleringen, har
understrukit att man med tillfredsställelse
hälsar alla möjligheter att nå allt längre
i fråga om uppmjukningar, fram mot
ett avskaffande av byggnadsregleringen.
Men utskottet har också vid varje till -

fälle sagt, att det får ske i den takt som
läget ger möjligheter till.

Herr Wehtje frågade, om vi inte i varje
fall skulle kunna vara överens om
att det inte blir mindre byggt om byggnadsregleringen
avskaffas. Nej, kanske
det inte blir det. Men jag har försökt
påvisa att det åtminstone under en övergångstid
skulle bli så mycket byggt, att
det bleve kaos på byggnadsmarknaden,
till förfång i första hand för bostadsbyggandet.

Herr Wehtje ville också, att jag något
skulle beröra hans tidigare resonemang
om att de allmänna investeringarna har
ökat med cirka 500 miljoner kronor, medan
de enskilda ökat med ett betydligt
mindre belopp. Bakom detta resonemang
låg väl från herr Wehtjes sida någon
tanke på att det skulle ha skett en orättvis
avvägning.

När det gäller dessa avviigningsspörsmål
kan man ju alltid diskutera vad som
är det rätta. Men vi är väl överens om
en sak, herr Wehtje, nämligen att det
gäller att bygga så mycket bostäder som
möjligt. Från det parti herr Wehtje re7
presenterar har man varit ganska angelägen
om även andra allmänna investeringar
— skolor, sjukhus och allt sådant.
Frågan är då bara hur man skall få in
allt inom ramen för våra möjligheter i
dag. Det är detta som är avgörande.

Jag förutsätter att herr Wehtje int<;
med denna framställning vill ha sagt,
att vi här skulle minska de allmänna investeringarna
för att ge ett avgjort ökat
inflytande åt industrien i dag. Jag är
fullt på det klara med att industriens investering
inte får hållas tillbaka hur
mycket som helst, men industriens krav
måste ju avvägas emot alla andra önskemål,
som trängs om plats i detta begränsade
utrymme.

Herr Wehtje var vidare missnöjd med
att jag inte hade berört något av vad han
tidigare sagt beträffande konsumtionsökningen.
Detta område kan man inte
komma åt med byggnadsregleringen. Jag
underströk i mitt anförande avslutningsvis,
att byggnadsregleringen ju bara är
en detalj i ett ekonomiskt system, och
därmed har jag också velat säga, herr

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Wehtje, att det är endast ett begränsat
avsnitt som denna reglering förmår
famna.

Vad beträffar säsongutjämningen för
byggnadsarbetarna och fördelen av att
bygga på sommaren sade herr Wehtje
någonting, som inte lät så behagligt. Han
talade om »sökta argument». Men ett av
de argument som jag anförde var ju ett
uttalande av direktör Brodén i Arbetsgivareföreningen.
Jag vet inte om herr
Wehtje vill påstå, att också det argumentet
på något sätt var sökt. Även om yttrandet
av direktör Brodén har utnyttjats
i ett annat syfte, har det väl en viss relevans
i dessa hänseenden, varför det
utan vidare kan användas även i detta
sammanhang. Ty frågan gäller ju även
här fördelarna och nackdelarna av att
bygga på vintern respektive sommaren.

Vad beträffar mitt resonemang om antalet
tjänstemän, som sysselsätts med
handhavandet av byggnadsregleringen,
gick jag inte in på det arbete som byggnadsregleringen
förorsakar det enskilda
näringslivet. Jag hade ingen anledning
att göra det, herr Wehtje, därför att utgångspunkten
för mitt resonemang var
de påståenden som gjorts i den allmänna
politiska debatten. Ur den högermotion
som förelåg vid behandlingen av detta
utskottsutlåtande skall jag citera ett par
rader: »Avvecklingen av igångsättningstillstånden
skulle öka möjligheterna för
byggnadsindustrien att mera långsiktigt
planera sin produktion. Den skulle även
medföra att den administrativa apparat
som centralt upprättats för byggnadsreglerignen
främst inom arbetsmarknadsstyrelsen
kunde undan för undan
inskränkas. Även lokalt — inom länsarbetsnämnderna
— skulle den för regleringen
erforderliga personalen kunna
minskas.»

Det var från dessa utgångspunkter,
herr Wehtje, som jag talade om de begränsade
möjligheterna att spara pengar
åt staten.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Socialministern har pekat
på att vi i våra reservationer är för -

siktigare i år än i fjol. Han räknade
med att denna försiktighet var påkallad
därav, att vi har en känsla av att
det med hänsyn till den ökade investeringsviljan
inte gick att omedelbart slopa
byggnadsregleringen, vilket vi uppsatte
som ett önskemål i fjol. Det kan
man ju säga. Men det kan också ses på
ett annat vis, och det är det vi närmast
har gjort. Vi har nämligen en mycket
stark känsla av att resurserna tagits i
anspråk för allmänna arbeten i så stor
utsträckning, att det är bäst att avvecklingen
sker med en viss försiktighet. Av
den anledningen har vi nu föreslagit,
att avvecklingen av byggnadsregleringen
skulle ske först vid årsskiftet.

Statsrådet Sträng nämnde vidare, att
vi fick vara på det klara med att om
byggnadsregleringen slopades var det
inte att vänta ökade krav på investeringar
enbart från industriens sida för fabriksbyggnader
och liknande, utan också
krav på byggande av kontors- och
andra administrativa lokaler samt av
bil- och andra serviceverkstäder i stor
utsträckning.

Ja, det är väl troligt att det också föreligger
mycket starka sådana önskemål.
Men jag har redan tidigare sagt, att det
inte bara är byggnadsregleringen, som
tjänstgör som en återhållande faktor,
utan även den restriktiva kreditpolitiken
och den stramare politik, som vi
helt allmänt skall föra. Jag tror inte alls
att det är någon risk för att alla dessa
genom framställningar om byggnadstillstånd
redovisade önskemål kommer att
omedelbart och på en gång realiseras,
även om byggnadsregleringen slopas.

Jag saknar i de uttalanden, som här
har gjorts från olika håll, förståelse för
de skadeverkningar, som en direkt reglering
och dirigering av investeringsverksamheten
medför. Jag har haft överläggningar
med socialministern om industriella
investeringar, som är mycket
angelägna. Det finnes många, som
nu måste ställas på framtiden i brist
på utrymme.

Yad kommer hela detta regleringssystem
att medföra? Jo, det kommer att
medföra, att de förhoppningar, som vi

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillstandstvång för byggnadsarbete.

hyser och som det finns grundad anledning
anta vara riktiga, inte kan infrias,
därför att vi begränsar främst investeringarna
för näringslivet. I stället
för att såsom ett exempel bygga 60 000
lägenheter om året — vilket jag tror är
möjligt — får vi nöja oss med 50 000
om året därför att vi inte tillfredsställer
de industriella behov, som måste tillgodoses
för att förbättra produktiviteten
på det område det gäller. Vore det
inte värt att skjuta på en del investeringar
av mer perifer angelägenbetsgrad
—• ett och annat vägbygge eller ett
och annat brobygge, som lika gärna kan
utföras under nästa år som i år — och
i stället genom att i första hand tillgodose
industriens och näringslivets behov
få fram den ökade produktion, som
är så angelägen?

Statsrådet nämnde vidare att till hösten
kommer man att ta under omprövning
ett slopande av byggnadsregleringen
till ett annat år. Med alla de framkonstruerade
argument, som alltjämt anförs
för ett bibehållande av densamma,
ser det inte ljust ut för framtiden. I vågskålen
synes mig emellertid regleringsmentaliteten
väga tyngst. Vilka skäl
kommer ej att krävas för att uppväga
allt detta!

Herr LANGE (s):

Herr talman! Jag är tveksam om jag
på detta sena stadium skall blanda mig
i debatten, men jag vill ändå inte låta
vad herr Welitje här sagt stå alldeles
oemotsagt.

Jag vill först erinra herr Wehtje om
att högern inte på någon punkt har
framfört förslag om begränsning av de
statliga investeringarna. De utgifter som
riksdagen beslutat t. ex. på vägbyggnadernas
område har ju högern inte
rest någon som helst invändning emot.
Högern kan således knappast åberopa
sina egna ställningstaganden i år, när
det gäller det statliga investeringsprogrammets
omfattning, såsom helägg för
att den nu verkligen kommer med underbyggda
krav på en ökning av de enskilda
investeringarna.

När man läser reservationen och lyssnar
till oppositionens talesmän, måste
man konstatera att det är rätt så litet
som kommit fram som alternativ till
byggnadsregleringen. Herr Ohlon pekade
på kreditrestriktionerna såsom ett
medel, som skulle kunna tillgripas, och
erinrade om att de statliga investeringarna
ju ligger i Kungl. Maj:ts hand. De
statliga investeringarna har jag redan
talat om. Beträffande kreditrestriktionerna
vill jag understryka vad utskottets
talesman här redan sagt, nämligen
att både högern och folkpartiet i realiteten
motsätter sig en skärpning av kassareservbestämmelserna.
Såvitt jag kunnat
finna när jag läst de uttalanden härom,
till vilka vi snart kommer — förmodligen
redan i dag — finns där ingenting
som ger vid handen, att högern
och folkpartiet velat föra en mera restriktiv
politik än regeringen begagnat sig
av. Något som kan ersätta byggnadsregleringen
har vi alltså inte heller på dessa
områden.

Jag vill också starkt understryka vad
herr Boo redan framhållit, att man naturligtvis
inte bör se byggnadsregleringen
som ett isolerat instrument utan
bedöma hela den ekonomiska politiken
såsom en enhet.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag har också sett byggnadsregleringen
som en faktor i hela den
ekonomiska politiken. Det är just mot
den bakgrunden som jag kommit till
slutsatsen, att byggnadsregleringen inte
behövs, därför att det finns andra medel
som kan tillgripas. Jag har redan
tidigare i denna debatt, pekat på att
kreditrestriktionerna kommer att utgöra
ett mycket verksamt medel för att begränsa
investeringarna. Herr Lange vet
mycket väl, att affärsbankernas möjligheter
att lämna krediter är mycket begränsade
redan med de nuvarande kassareservbeståmmelserna.
På den punkten
tror jag därför inte man behöver
hysa några som helst farhågor från regeringens
sida. Bankerna bär ju också
förklarat sig villiga vid de överläggning -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ar, som fortlöpande äger rum med riksbanken,
att iaktta önskad återhållsamhet.

Vad till sist angår frågan, vilka allmänna
investeringar som eventuellt kunde
uppskjutas under något år, har man
ju i departementen det bästa underlag
för att pröva frågan; vi skall väl inte
behöva i denna debatt peka ut vad man
eventuellt vill avstå från. Det är för
övrigt här inte heller fråga om att helt
stryka en investering, utan bara att
låta den anstå från ett år till ett annat.
Herr Lange måste väl ändå medge,
att det ibland alla de uppgifter, som det
allmänna tagit på sig, finns sådana som
kan uppskjutas något år.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
för herr Wehtje, att jag visst inte begärt
att herr ''Wehtje i denna debatt
skulle ha närmare konkretiserat vilka
allmänna investeringar skulle begränsas.
Men högern har ju haft talrika tillfällen
att göra det under tidigare debatter,
och det har icke skett.

Jag vill slutligen säga, att kreditrestriktionerna
kan fylla en uppgift när
det gäller att hålla investeringarna
inom ramen för våra materiella resurser.
Men då framstår ju också oppositionens
linje att försöka begränsa kassareservbestämmelserna
utöver vad regeringen
och riksbanken bär uttalat sig
för såsom ganska anmärkningsvärd. Den
enda andra möjlighet, som här skulle
föreligga, vore väl att kraftigt höja räntan.
Den är endast av teoretiskt intresse.
Men tanken har också närmare ventilerats
i den utredning, som har åberopats
i debatten. Det främsta skälet varför
man icke sett sig någon möjlighet
att på det sätt, som utredningen ansåg
lämpligt, avskaffa byggnadsregleringen,
har väl just varit, att man inte ville ta
de konsekvenser som detta skulle ha
medfört för räntepolitikens vidkommande.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Lange gjorde gällande,
att vi hade motsatt oss kredit -

restriktionerna. Det är icke sant. Vad
vi har motsatt oss är den onödiga utvidgning
av kreditrestriktionerna i blindo,
som har föreslagits från Kungl.
Maj :ts sida i år såsom en hämndeakt mot
en viss bank, men som ändå inte träffats
av de skärpta bestämmelserna.

Detta är en helt annan sak, herr
Lange!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i de
nu ifrågavarande punkterna hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Osvald m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i herr Ebbe Ohlssons och fru Bomans
vid utlåtandet avgivna reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Ebbe Ohlssons och
fru Bomans reservation.

Herr Ohlon äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkterna A
och B i tredje lagutskottets utlåtande nr
27 antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
och fru Boman vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Osvalds m. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 49;

Nej — 29.

Därjämte hade 43 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkterna
A och B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
och fru Boman vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 23.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten C.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det är bara en liten del
av byggnadsregleringen som jag med
några ord vill beröra. Det gäller statsverkspropositionens
plan för -tillståndsberoende
byggnads- och anläggningsverksamhet
år 1954 i vad den avser
kyrkor, församlingshem, krematorier
m. m.

Tillståndskvoten för detta ändamål
har upptagits till 10 miljoner kronor,
under det att vederbörande församlingar
och organisationer har begärt 89 miljoner
kronor. Organisationerna i fråga
lär dessutom ha haft på känn, att man
icke kunde komma med alltför stora
anspråk. Om man hade tagit med allt
man borde skulle man säkerligen ha
kommit upp till ett betydligt högre belopp
än 89 miljoner kronor.

Utskottet har ansett, att här ifrågavarande
område kanske borde tillgodoses
bättre än vad som nu har varit fallet.
Utskottet skriver därför också: »Det är
obestridligen riktigt — — ■— att det
föreligger ett stort behov av ytterligare
lokaler för religiösa ändamål.»

Efter detta uttalande av utskottet hade
man vänitat sig att utskottet skulle ha
fortsatt och sagt, att det kunde gå med
på vad som begärts i motionerna, alltså
15 miljoner kronor i stället för 10 miljoner.
Det har utskottet inte gjort utan
endast sagt, att utskottet finner behovet
i förevarande fall behjärtansvärt men
inte anser sig kunna förorda ett ökat
utrymme för denna byggnadsverksamhet
utöver vad som gällt under år 1953.

Jag vill vid detta tillfälle framhålla,
att kvoten för dessa ändamål under flera
år tillbaka bär varit mycket liten. Om
jag inte minns fel, var den år 1952 endast
7 miljoner kronor. Nu kanske en
del säger, att det är överflödigt att ge
så stort utrymme för denna verksamhet.
Man kanske rent av menar att de organisationer,
som bedriver verksamheten,
egentligen inte har någon uppgift att
fylla i samhället.

För min del har jag en helt annan
uppfattning. Jag anser att dessa orga -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

nisationer har en mycket stor uppgift
att fylla. Jag tror att deras arbete rent
av ur samhällsekonomisk synpunkt är
synnerligen tacknämligt. Jag har stått i
nära kontakt med en lokal organisation
på detta område, som har i det närmaste
800 medlemmar och som i sin ungdoms-
och barnverksamhet enrollerat
omkring 900 personer. Under de senaste
åren har det varit mycket svårt att
tillgodose de växande kraven och behoven
när det gällt särskilt ungdomsverksamheten.
Möjligheter har inte funnits
att bygga ut lokalerna såsom man skulle
önskat. Jag kan därför inte komma till
annat resultat än att det är ganska kortsynt,
när man inte ger åt dessa organisationer
vad de skulle behöva.

Under de mer än 40 år, som jag stått
i närmare kontakt med dessa organisationer,
har jag inte kunnat finna annat
än att särskilt den ungdomsverksamhet,
som där bedrives, är av utomordentligt
stor betydelse. Tusentals ungdomar
är med i verksamheten, men enligt
en undersökning, som har gjorts,
har mig veterligt inte mer än en enda
person intagits på någon av de anstalter,
där man tar in ungdomar, som gått
vilse. Det är ett ganska gott betyg åt
detta arbete, om man räknar med vad
det kostar att ta in ungdomar av detta
slag på de anstalter, som vi har för ändamålet.
Det finns för övrigt i min hembygd
en sådan anstalt, som damerna
och herrarna torde känna till, nämligen
Långanäsanstalten. Jag vet inte vad varje
intagen intern kostar samhället, men
det är säkerligen rätt mycket. Det är
emellertid inte nog med detta. Det händer
också att de gång efter annan rymmer
och åstadkommer stora skador i
samhället. För inte så länge sedan förstörde
dessa interner ett femtontal sommarstugor.
De slog sönder fönsterrutor
och annat sådant och gjorde åverkan
för tusentals kronor. Vid ett annat tillfälle
tog de bilar och förstörde på det
sättet stora värden. Det har också förekommit
att en chaufför i Eksjö stad blivit
mördad.

Jag tror därför att det behövs en ungdomsverksamhet
på detta område och

4 Första kammarens protokoll 195b. Sr 23.

eu sådan ungdomsverksamhet, som förmår
att påverka ungdomarna i rätt riktning
så att de inte blir en belastning
för samhället.

Jag anser alltså att utskottet med hänsyn
till dessa omständigheter bort kunna
tillmötesgå motionärernas krav, som
innebär en tillståndskvot på 15 miljoner
i stället för 10 miljoner kronor.

Jag skall emellertid inte yrka bifall
till motionen utan inskränker mig till
att yrka bifall till reservationen nr 3.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Efter herr Weilands anförande
kan jag fatta mig mycket kort.

Reservanterna syftar närmast till att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte förorda en höjning av tillståndskvoten
för kyrklig nybyggnadsverksamhet.
Behovet på detta område är, såsom
de flesta väl känner till, mycket stort.
För att endast ta ett exempel kan jag
nämna, att den nybildade Essingeförsamlingen,
trots upprepade framställningar
och trots att man sedan länge
har både tomt och medel, ännu inte har
fått byggnadstillstånd för sin församlingskyrka.

Jag vill inte bestrida att utskottet
åstadkommit en tämligen välvillig skrivning
beträffande denna fråga. Utskottet
säger att det är obestridligen riktigt, att
det föreligger ett behov av ytterligare
lokaler för religiöst ändamål, och finner
syftet med motionerna behjärtansvärt.
Men därmed är det också slut med välvilligheten.
Utskottet slår faktiskt igen
dörren. Man ställer detta behov mot det
behov, som föreligger inom sjukvården,
inom undervisningsväsendet och i fråga
om allmänna samlingslokaler.

För min del är jag den förste att erkänna
behovet av allmänna samlingslokaler,
men jag kan inte underlåta att
nämna, att medan stats- och frikyrkorna
i 1953 års tillståndsbudget fått en kvot
på 4,2 miljoner kronor, så har folketshusföreningarna
under samma tid tilldelats
en kvot på 6,5 miljoner kronor.

Reservanterna anser att den kyrkliga
nybyggnadsverksamheten bör beredas

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ett betydligt större utrymme än för närvarande
är fallet, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 3.

I detta anförande instämde herrar
Lundqvist (h), Björnberg (h) och Johan
Persson (fp).

Herr BOO (s):

Herr talman! Ingen vill väl bestrida
att motionärerna och deras talesman
herr Weiland kämpar för en god sak,
men jag tyckte nog att herr Weilands
motivering var litet långsökt — samma
motivering kan ju anföras när det
gäller andra byggnadsbehov, som tävlar
med dem herr Weiland gjorde sig
till förespråkare för.

Här föreligger alltså i motioner ett
direkt yrkande, att riksdagen skall ingripa
på detta område och säga ifrån
att just denna kvot skall få ökat utrymme
nästa år i konkurrens med andra.
Ett sådant förfarande har väl riksdagen
inte tidigare givit sig in på. Utskottet
har för sin del hållit den klara
linjen, att avvägningen mellan de olika
ändamålen måste göras av Kungl. Maj:t
i ett sammanhang. Vi kan inte inom riksdagen
få en sådan inblick och överblick
som ger möjlighet att säga vilken avvägning
som är den rätta.

I årets budget finns för kyrkliga ändamål
en kvot av 10 miljoner kronor;
på två år har kvoten nära nog fördubblats,
från 5,5 miljoner. Det är sant att
ansökningar om byggnadstillstånd för
89 miljoner finns inneliggande. I motionerna
göres en direkt jämförelse med
samlingslokalerna, som har en kvot på
15 miljoner, medan de inneliggande ansökningarna
bara gäller 74 miljoner. Jag
vill framhålla att den jämförelsen inte
är fullt relevant. När det gäller kyrkor
och de andra lokaler, som ryms inom
kvoten för kyrkliga byggnader, göres
väl ansökan om byggnadstillstånd så
snart vederbörande församlingar har beslutat
nybyggnad, men behovet av samlingslokaler
kommer inte alls på det sättet
hundraprocentigt till uttryck i före -

liggande ansökningar om byggnadstillstånd;
staten ställer ju endast i begränsad
utsträckning lån till förfogande för
samlingslokalerna, och man får alltså
räkna med ytterligare en barriär, som
verkar återhållande och gör att behovet
av samlingslokaler inte finns redovisat
på samma sätt som byggnadsbehovet för
kyrkliga ändamål. Jag vill endast framhålla,
att jämförelsen av den anledningen
inte kan stämma riktigt.

Avslutningsvis ber jag att få understryka,
herr talman, att utskottet ingalunda
har avvisat det önskemål motionärerna
framfört. Herr Weiland sökte
göra gällande att utskottet i och med
sitt ställningstagande velat antyda, att
sammanslutningarna på detta område
inte skulle ha någon uppgift att fylla i
samhället. Utskottets skrivning är tvärtom
välvillig. Sista meningen i detta avsnitt
av utskottets yttrande lyder: »Utskottet
utgår emellertid från att vid de
uppmjukningar i byggnadsregleringen
som kan ifrågakomma även möjligheterna
att öka tillståndsgivningen till
den kyrkliga nybyggnadsverksamheten
överväges.» Från utskottets sida anser
man sig därmed ha handlat på det sätt
som i detta avseende är riktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till punkten C i utskottets hemställan.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag kan i åtskilliga avseenden
instämma med herr Boo, men
det är nog så att vi på den här kanten
anser att särskilt de frikyrkliga församlingarna
blivit synnerligen snävt behandlade
då det gäller byggnadstillstånd.
Dessa organisationers verksamhet bekostas
ju inte med skattemedel utan med
frivilligt insamlade medel, och de bygger
sina lokaler själva utan att begära
någon hjälp av samhället; åtminstone
har det varit så hitintills.

När jag nu ser socialministern i kammaren,
ber jag att till honom få rikta
den vädjan, att han behandlar dessa
ansökningar om byggnadstillstånd litet

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

generösare än som föreslagits i propositionen.

Herr NILZON, IVAR, (bf):

Herr talman! Herr Weiland sade i
sitt första anförande något om att man
måhända ansåg, att de religiösa organisationerna
inte hade någon uppgift att
fylla i samhället. Men sedan citerade
herr Weiland vad utskottet skrivit, och
ur det citatet kan ju inte gärna utläsas
att i varje fall utskottet haft en sådan
uppfattning. Tvärtom har utskottet framhållit
dessa organisationers värde och
betonat, att även de bör få de möjligheter
att bygga som det över huvud taget
går att ge dem.

Såsom även herr Bo framhållit, har
utskottet emellertid inte kunnat bortse
ifrån de stora behov, som föreligger även
på andra områden, och vi kan väl knappast
komma ifrån att det givetvis måste
ske en avvägning. Reservanterna säger
bl. a. följande: »Under den tid byggnadsregleringen
kan komma att bestå
bör därför den kyrkliga nybyggnadsverksamheten
beredas väsentligt större
utrymme än vad som för närvarande är
fallet.» De hemställer vidare, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en väsentlig höjning av tillståndskvoten
för religiösa ändamål.

Nu skulle jag vilja fråga reservanterna,
om de tror, att om riksdagen bifaller
denna reservation och förordar denna
väsentliga höjning av tillståndskvoten
för angivna ändamål, detta kan ske
utan någon minskning på något annat
område. Om så inte är fallet, utan reservanterna
anser att minskning måste
ske på annat område, skulle det vara
värdefullt för Kungl. Maj:t att få veta
— i händelse att riksdagen följer reservationen
— på vilket område prutningar
skall ske. Jag tror att det vore
värdefullt, om reservanterna ville lämna
denna upplysning.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! För en stund sedan kom
i mina händer ett papper från arbetsmarknadsstyrelsen
rörande beviljade

byggnadstillstånd för samlingslokaler.
Uppgifterna avser femårsperioden 1949
—1953.

År 1949 var den totala kvoten för samlingslokaler
4 miljoner. Härav gick till
Folkets hus 2,953 miljoner. År 1950 var
kvoten för samlingslokaler 6 miljoner.
»Härav» gick till Folkets hus 6,239 miljoner,
d. v. s. 239 000 kronor mer än hela
kvoten. År 1951 var kvoten för nämnda
ändamål 6 miljoner. Härav gick
4,038 miljoner till Folkets hus, vartill
kom tillstånd utom kvoten för sistnämnda
ändamål på 0,5 miljoner kronor,
d. v. s. inalles 4,5 miljoner kronor —
motsvarande en kvot på 6 miljoner.

År 1952 var den totala kvoten 10 miljoner.
Därav gick till Folkets hus 6,851
miljoner, vartill kom en extra kvot på
2,644 miljoner, d. v. s. i runt tal 9,5
miljoner kronor. I fjol slutligen var kvoten
15 miljoner. Därav gick till Folkets
hus 8,791 miljoner och utom kvoten
603 000 kronor, d. v. s. tillsammans 9,4
miljoner kronor.

Jag har ingenting att invända mot de
beviljade tillstånden för Folkets hus,
men jag skulle vilja ställa den frågan,
var tillstånd till andra samlingslokaler
får utrymme på detta sätt. Vi vet att det
har byggts en hel del andra samlingslokaler
i landet, och jag skulle vilja fråga,
om medlen för det ändamålet tas från
anslagsposterna »diversekvot» och »reservkvot».

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av lierr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid lierr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän
folkomröstning m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2,
§ 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63
riksdagsordningen ävensom vissa motioner
angående allmän folkomröstning.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
193, däri Kungl. Maj:t till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning framlagt
vid propositionen fogat förslag till
ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom.
2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§58 och 63
riksdagsordningen.

Det av Kungl. Maj:t framlagda grundlagsändringsförslaget
var i nedan angivna
delar av följande lydelse:

§ 49 mom. 2 regeringsformen.

I ärende av särskild vikt må förordnas,
att folkets mening skall inhämtas
genom allmän folkomröstning. Sådan
omröstning skall anställas, därest minst
femtio ledamöter av första kammaren
och sjuttiosju ledamöter av andra kammaren
förena sig i beslut därom. Folkomröstning
må dock ej beslutas i frågor,
som icke kunna prövas av riksdagen,
eller i frågor, vilka beröra riksstatens
reglerande eller överenskommelse
med främmande makt eller på riksdagen
ankommande val. Ej heller må folkomröstning
äga rum i det fall, att riksdagens
båda kamrar med hänsyn till
ärendets beskaffenhet finna dess avgörande
icke kunna utan avsevärt men
uppskjutas i avbidan på dylik omröstning.

Rätt att deltaga i allmän folkomröstning
tillkommer envar, som är röstberättigad
vid val till riksdagens andra
kammare. Varje röstande äger lika röst.
Efter omröstningen behandlas ärendet i
grundlagsenlig ordning.

Om utsättande av tid för allmän folkomröstning
samt om verkställande av sådan
omröstning och vad därmed äger
samband stadgas i lag, stiftad av Konungen
och riksdagen gemensamt.

§ 1 mom. 2 riksdagsordningen.

Allmän folkomröstning i ärende av
särskild vikt må, enligt vad därom i regeringsformens
49 § 2 mom. är stadgat,
påkallas av minst femtio ledamöter av
första kammaren och sjuttiosju ledamöter
av andra kammaren.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft

dels följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de iikalydande motionerna I: 523 av
herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och
II: 674 av herr Pettersson i Norregård
m. fl., de Iikalydande motionerna 1:532
av herr Bergvall m. fl. och II: 682 av
herr Håstad m. fl. samt de Iikalydande

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

motionerna I: 533 av herr Boo och herr
Jansson, Axel, och II: 683 av herrar
Skölclin och Sehlstedt;

dels ock de inom den allmänna motionstiden
väckta likalydande motionerna
I: 382 av herr Bergvall m. fl. och II:
488 av herr Håstad m. fl. om en rådgivande
folkomröstning angående beslutande
folkomröstning.

Av de i anledning av propositionen
väckta motionerna innefattade de likalydande
motionerna I: 523 och II: 674
samt de likalydande motionerna 1:533
och II: 683 förslag, att den riksdagsminoritet,
som skulle kunna påkalla rådgivande
folkomröstning, skulle bestämmas
till två femtedelar av kamrarnas
ledamöter eller 60 ledamöter i första
och 92 ledamöter i andra kammaren.

I de likaledes i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna
1:532 och 11:682 hade föreslagits, att
sagda minoritet skulle bestämmas till i
princip en fjärdedel eller 40 respektive
60 ledamöter.

I de likalydande motionerna I: 382
och II: 488 hade föreslagits, att en rådgivande
folkomröstning skulle hållas angående
frågan, huruvida i grundlag och
allmän lag skulle införas bestämmelser
om beslutande folkomröstning. De bestämmelser,
som sålunda avsågos i motionerna,
skulle huvudsakligen bereda
möjlighet att underställa riksdagens beslut
rörande lagar samt nya eller förhöjda
statsanslag omröstning bland de
röstberättigade. Den rådgivande folkomröstningen
hade föreslagits skola hållas
vid sådan tidpunkt före den 1 juli 1955,
att riksdagen med ledning av dess utslag
kunde såsom vilande antaga vederbörliga
grundlagstillägg senast vid 1956
års vårsession, och borde enligt motionärerna
äga rum hösten 1954 eller våren
—försommaren 1955. Det i motionerna
framlagda förslaget var utformat i ett
förslag till lag om rådgivande folkomröstning
angående beslutande folkomröstning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget, i vad detsamma
avsåge ändrad lydelse av § 63
riksdagsordningen — måtte i anledning
av propositionen samt med avslag å motionerna
I: 523 och II: 674, I: 532 och
II: 682 samt I: 533 och II: 683 såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det i propositionen framlagda
grundlagsändringsförslaget med den
ändrade lydelse av § 63 riksdagsordningen,
som under punkten angivits;

B) att motionerna I: 382 och II: 488
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

I. mot utskottets motivering av herr
Wahlund;

II. mot utskottets hemställan

A) under avdelning A i utskottets utlåtande 1)

av herrar Herlitz, Hansson, Bergvall,
von Friesen, Håstad, Nordkvist i
Kalmar och Hamrin, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte i anledning
av propositionen och motionerna I: 532
och II: 682 samt med avslag å motionerna
1:523 och 11:674 samt 1:533 och
II: 683 såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det i propositionen
framlagda grundlagsändringsförslaget
med viss i reservationen
angiven ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2 och § 63
riksdagsordningen;

2) av herrar Pettersson i Norregård,
Fritiof Karlsson och Larsson i Julita,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte i anledning av propositionen och
motionerna 1:523 och II: 674 samt I:
533 och II: 683 ävensom med avslag å
motionerna I: 532 och II: 682 såsom vi -

Nr 23.

Tisdagen den 25 mai 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

lande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det i propositionen framlagda
grundlagsändringsförslaget med den
ändrade lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2 och § 63
riksdagsordningen, som i denna reservation
angivits;

3) av herr Sandberg, som på åberopade
grunder inom utskottet yrkat avslag
å propositionen och de i anledning
av densamma väckta motionerna;

B) under avdelning B i utskottets utlåtande
av herrar Herlitz, Hansson,
Bergvall, von Friesen, Hästad, Nordkvist
i Kalmar och Hammar, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa att riksdagen i
anledning av motionerna I: 382 och II:
488 måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om rådgivande
folkomröstning angående beslutande
folkomröstning.

Det i herr Herlitz in. fl. under punkten
A avgivna reservation förordade
grundlagsändringsförslaget skilde sig
från utskottets förslag därutinnan, att de
i § 49 mom. 2 regeringsformen och § 1
mom. 2 riksdagsordningen förekommande
orden »minst femtio ledamöter av
första kammaren och sjuttiosju ledamöter
av andra kammaren» utbytts mot
»minst fyrtio ledamöter av första kammaren
och sextio ledamöter av andra
kammaren».

I det i herr Petterssons i Norregård
m. fl. reservation förordade grundlagsändringsförslaget
hade på motsvarande
ställen införts orden »minst sextio ledamöter
av första kammaren och nittiotvå
ledamöter av andra kammaren».

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:

Herr talman! Rörande ordningen för
detta utlåtandes föredragning får jag
hemställa, att utlåtandet måtte företagas
till avgörande punktvis, att vid behandlingen
av punkten A överläggning må
äga ram beträffande utlåtandet i dess
helhet samt att, sedan överläggningen rö -

rande punkten A avslutats, propositioner
göres särskilt beträffande varje föreliggande,
till ett helt sammanfört förslag
om ändring av grundlagsparagrafer.

Vad herr andre vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Punkten A.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Vi har haft anledning
här i kammaren under senare år att några
gånger diskutera folkomröstningsinstitutet.
Vi återkommer till frågan i dag
i en — jag kan kanske säga det -— ur
deras synpunkt som är anhängare av
ett folkomröstningsinstitut något mera
glädjande situation än tidigare. Det föreligger
nu i anledning av en av Kungl.
Maj:t framlagd proposition från konstitutionsutskottet
ett utlåtande, i vilket införande
av en ändrad lagstiftning rörande
konsultativ folkomröstning föreslås.

Det råder i fråga om detta förslag
enighet inom utskottet med undantag av
i en — låt vara enligt min mening mycket
betydelsefull — fråga. Jag skall återkomma
till den senare, men vill först
litet beröra de allmänna synpunkterna
på detta problem, speciellt när det gäller
den beslutande folkomröstningen
med hänsyn till den i utskottsutlåtandet
behandlade motionen om rådgivande
folkomröstning rörande införande av beslutande
folkomröstning, till vilken motion
vi ju i dag har att ta ställning.

•lag vill för undvikande av varje missförstånd
betona, att därest det enligt min
mening förhölle sig på det sättet, att ett
väsentligt utvidgat rådgivande folkomröstningsinstitut
eller införande av eu
beslutande folkomröstning skulle innebära
åtgärder, som skulle försvåra ett
effektivt utövande av regeringsmakten i
de parlamentariska, demokratiska former,
som vi sedan decennier tillbaka tilllämpar
här i landet, skulle jag ställa
mig avvisande mot tanken. Ty vi har
anledning att i mycket väsentliga avseenden
vara belåtna med det regeringssystem
vi har.

Enligt min mening föreligger emellertid
inte i något avseende detta läge. Den

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

långa diskussion, som har förts om utvidgning
av folkomröstningsinstitutet
och speciellt om den rådgivande folkomröstningen,
har såvitt jag kan förstå inte
på någon punkt lämnat belägg för den
pessimistiska uppfattningen, att ett införande
av en beslutande folkomröstning
skulle innebära att man finge en mindre
effektiv regeringsmakt än den vi för
närvarande har.

När man inte har kunnat göra något
vägande inlägg, som skulle bekräfta riktigheten
av dessa farhågor, har enligt
min mening de väsentligaste skälen, som
har anförts av dem som är motståndare
till en beslutande folkomröstning, bortfallit.
Därtill kommer — och det är centralare
ur min synpunkt, eftersom inte
enbart den omständigheten, att den reform
man önskar sig inte medför några
olägenheter kan vara tillräckligt motiv
för införande av en ny ordning — att
jag tror att införande av ett utvidgat
folkomröstningsinstitut både i den form,
som nu är föreslagen — den rådgivande
formen — och i den beslutande formen
skulle innebära en på väsentliga punkter
värdefull utbyggnad och komplettering
av vårt parlamentariska system.

Om jag skall ta det för mig grundläggande
skälet först, så är det att vårt parlamentariska
system är uppbyggt på
existensen av väl sammanhållna, starka
politiska partier. Jag har personligen
svårt att tro, att det med hänsyn till våra
traditioner och vår historia på det här
området är möjligt att tänka sig ett folkstyre
här i landet under överskådlig tid
framåt, som inte vilar på ett partiväsen.
Jag konstaterar sålunda, att jag anser
partierna vara inte blott tillåtna instrument
i det politiska sammanhanget utan
såsom historien utvecklat sig även en
nödvändig förutsättning för att vi skall
klara oss fram på ett hyggligt sätt.

Om jag gör detta erkännande åt partiväsendet,
innebär det icke, hur starkt
jag sålunda än betonar nödvändigheten
och värdet av detta partiväsen, att jag i
devot undergivenhet för de former, i vilka
vi nu arbetar, kan säga mig, att jag
tycker att det sätt, på vilket de instrument
fungerar, som det parlamentariska

livet betjänar sig av, byggts upp på något
sätt invändningsfritt.

Även om man anser partierna som
nödvändiga och nyttiga instrument i det
politiska arbetet, kan man naturligtvis
samtidigt säga, att den stränga partidisciplinen
eller rättare sagt mycket
bundna partitillhörigheten, som tillsammans
med den alltmer utbyggda kollektiva
sammanhållningen i andra sammanhang
tenderar till att tränga tillbaka den
individuella rörelsefriheten och möjligheten
för den enskilde att göra sig gällande,
rymmer ett betänkligt drag.

Från den utgångspunkten förtjänar det
enligt min uppfattning självfallet att undersökas,
huruvida man inte kan komplettera
våra nuvarande författningsbestämmelser
med några bestämmelser
som, utan att göra våld på det värdefulla
som finns i det nuvarande systemet,
kan vara ägnade att avhjälpa ett
och annat som vi måste beteckna som
en brist eller som vi reagerar emot. Det
förefaller mig som om folkomröstningsinstitutet
— i viss mån det rådgivande
men i ännu högre grad det beslutande
folkomröstningsinstitutet — skulle vara
ett instrument, som man i det sammanhanget
med fördel kan betjäna sig av.

Yi röstar vid ett val med det parti,
med vilket vi känner den närmaste samhörigheten,
eller med det parti som vi
tycker är minst dåligt bland flera dåliga,
om jag går till den andra ytterligheten.
Men det betyder för flertalet av
oss inte att vi i varje enskild fråga
hundraprocentigt sluter upp kring partiet.
Det är därför självfallet, att det
under en riksdagsperiod kan komma upp
till behandling en serie av frågor, som,
om någon av dem helt dominerat ett
val, skulle ha föranlett medborgarna att
i det valet ta en helt annan ställning än
de nu tog, eftersom de på just den speciella
punkten inte omfattar den mening
som vunnit anslutning inom det parti
som de givit sin röst. Jag förnekar inte
ett ögonblick att partigränserna många
gånger sprängts här i riksdagen, och det
är väl tillfredsställande för oss alla att
så sker. Det är ett glädjande symtom
på den frihet som riksdagsmännen vill

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundiagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

ha. Men jag påstår att det ändå vore
önskvärt, om man gåve även väljarna en
möjlighet att reagera i en viss betydelsefull
fråga oberoende av partigränserna.

Jag vill också säga, att det många gånger
kan vara fråga om spörsmål som inte
varit aktuella under valrörelsen men aktualiserats
vid en senare tidpunkt. Det
kan också vara mycket praktiskt att
när det gäller en svår och omstridd fråga,
där man i hög grad är beroende av
folkets reaktion, underställa den frågan
folkmeningen genom en folkomröstning
för att därigenom förvissa sig om dess
stöd, som man i det sammanhanget kan
ha nytta av.

Till sist skall vi inte glömma bort, att
det ändå är väsentligt för en demokrati
i alla dess former, att det bland medborgarna
finns ett levande politiskt intresse,
en lust att studera och sätta sig
in i de olika spörsmålen. Det är självfallet
att en utveckling i den riktningen
befrämjas genom införande av folkomröstningar.

Jag har här givit några skäl, varför
det ur mina synpunkter hade varit väsentligt
mera glädjande, om dagens omröstning
gällt icke bara en rådgivande
folkomröstning utan även en beslutande
folkomröstning. Sådan är inte situationen
i dag. Vi har vid tidigare riksdagar
både från det partis sida, som jag
tillhör, och från högerns sida försökt
få riksdagen med på att införa beslutande
folkomröstningar, men riksdagen
har ställt sig kallsinnig och avvisande.
Vi hade inte stora förhoppningar att
riksdagen skulle ändra sin inställning
nu. Men vi fann att ett av de skäl, som
ständigt och jämt anfördes av dem som
ville slå tillbaka kravet på införande av
en beslutande folkomröstning, var att
det inte fanns någon resonans inom den
allmänna folkopinionen för en beslutande
folkomröstning; människorna var
tillfredsställda med vårt styrelsesätt, sådant
det i dag är utformat, de ville inte
ha några ändringar. Är man övertygad
om riktigheten av den positionen — och
jag förutsätter att man inte säger någonting,
om vars riktighet man inte är
övertygad — då borde man emellertid,

tycker vi, ha gått på bifall till de motioner
om en rådgivande folkomröstning
beträffande införande av beslutande
folkomröstning, som konstitutionsutskottet
i dag har avstyrkt. Är man övertygad
om att det svenska folket icke önskar
en beslutande folkomröstning —•
varför låter man då inte svenska folket
yttra sig i frågan? Om jag stått på utskottsmajoritetens
sida och min övertygelse
varit stark och livlig om att det
inte finns någon resonans hos det svenska
folket för en beslutande folkomröstning,
skulle jag väl ha resonerat så, att
nu gäller det att lära dessa personer,
som ständigt och jämt ropar på införande
av beslutande folkomröstning, att
de är ute i ogjort väder, ty när folket
självt får yttra sig i frågan, så avvisar
det den tanken. Detta skulle för mig ha
varit naturligt, om jag tillhört deras
sida, som ställt sig avvisande till införande
av en beslutande folkomröstning
och dessutom argumenterat mot förslaget,
såsom förekommit åtminstone på
vissa håll, genom att påstå att folket inte
känner något behov av en sådan folkomröstning.
Så bär man emellertid inte
reagerat. Man har avstyrkt, såvitt jag
kan finna, utan motivering — jag har
förgäves letat efter en sådan i utskottets
betänkande — även förslaget om eu rådgivande
folkomröstning om införande av
beslutande folkomröstning. Jag kan icke
tycka annat än att vi har rätt att beteckna
detta som en negativismens stora
triumf. Om man avslår kravet på en
beslutande folkomröstning, kan jag förstå
det — jag är beredd att respektera
människor som har en annan uppfattning
än jag; jag kan inte begära att alla
skall anse att min mening är den riktiga
— men att vi inte ens skall få fråga
svenska folket om det till äventyrs
tycker att det skall införas en beslutande
folkomröstning, det tycker jag personligen
är en negativismens, nejsägandets
triumf. Det erinrar om länge sedan
förflutna tider. Jag hoppas att dess historia
blir densamma som dessa länge sedan
förflutna tiders.

Sedan kommer jag till den andra
punkt, där det föreligger meningsskilj -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

aktighet mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna inom utskottet, till vilka
även jag hör. Den meningsskiljaktigheten
gäller frågan om storleken av den minoritet
inom riksdagen som skall kunna
påkalla en folkomröstning. I likhet med
med Kungl. Maj:t föreslår utskottsmajoriteten,
att det skall vara 50 ledamöter i
första och 77 ledamöter i andra kammaren
som skall påkalla en folkomröstning
för att en sådan skall anordnas, medan
vi reservanter i överensstämmelse med
en reservation inom folkomröstningsutredningen
yrkar på 40 ledamöter i första
och 60 ledamöter i andra kammaren. Jag
vet inte vad som föranlett den hårda
fordran på 50 respektive 77 ledamöter
som den minoritet som skall kunna påkalla
folkomröstning. Jag skall inte försöka
rannsaka hjärtan och njurar. Motiveringen
är ju varken från utredningens,
departementschefens eller konstitutionsutskottets
sida särskilt uttömmande. När
jag har försökt analysera motiveringen,
finner jag att den utomordentligt illa
överensstämmer med den erfarenhet av
den svenska riksdagens arbetsformer,
som jag förvärvat under ett numera inte
så ringa antal år. Det verkar, som om
man betraktar riksdagen som en samling
sprakfålar och tror att om en minoritet
inom riksdagen skulle få möjlighet
att begära folkomröstning, skulle dessa
40 respektive 60 ledamöter i första och
andra kammaren omedelbart gadda ihop
sig i ett hörn och säga: »Nu skall vi ha
litet roligt, nu skall vi ha en folkomröstning!»
Ni får ursäkta mig, men när
jag ser denna kammare framför mig och
när jag drar mig till minnes de blickar som
jag hade tillfälle att kasta över andra
kammaren de år jag tillhörde den, ter
sig varken första eller andra kammaren
för mig som någon samling sprakfålar,
som springer omkring och i onödan anställer
ohägn. Understundom kan riksdagen
även från min synpunkt, trots
att jag nu nått över 60 års ålder, te sig
som en samling alltför betänksamma och
ängsliga och för allsköns farhågor benägna
personer. Det är snarast den bilden
jag har av riksdagen.

Och ni tror väl inte, att om man sänkte

kravet på den minoritet som skall få begära
folkomröstning, detta skulle innebära
att vi finge ett otal folkomröstningar?
Jag vill fästa er uppmärksamhet på
att det dock, om man skall gå ut i en
folkomröstning med några förhoppningar
att vinna den, fordras både mycket
arbete och inte så litet pengar av dem
som arbetar för en viss ståndpunkt. Jag
tror, att dessa omständigheter kommer
att hålla kraven på anställandet av folkomröstningar
så tillbaka, att det inte blir
någon större mängd folkomröstningar
utan ett ganska begränsat antal, vare sig
dessa folkomröstningar är baserade på
att något eller några politiska partier
från en rent politisk utgångspunkt begär
en folkomröstning eller de är baserade
på att riksdagsledamöter, tillhörande olika
partier men med en gemensam stark
övertygelse i en viss bestämd fråga, slår
sig tillsammans för att begära folkomröstning.
Jag tror personligen, att båda
dessa typer av folkomröstning kan förekomma.
Vilken som blir den vanligaste
skall jag inte yttra mig om. Jag
måste säga, att med den uppfattning jag"
har om den svenska riksdagen, verkar
den ängslan, som tar sig uttryck i att
man går på förslaget om 50 respektive
77 ledamöter i kamrarna, mycket överdriven.
När man stannat vid allenast en
rådgivande folkomröstning, borde man
något bana väg för att åtminstone sådana
skulle kunna komma till stånd,
även om de inte begärts av en majoritet
eller praktiskt taget en majoritet i
båda kamrarna.

Jag skall inte fördjupa mig i detta,,
och jag skall naturligtvis ännu mindre
tala något om den reservation, som har
höjt budet 50 respektive 77 ytterligare
i den heliga försiktighetens namn. För
min del beklagar jag, att utskottsmajoriteten
inte kunnat gå ifrån Kungl.
Maj :ts proposition på det sättet, att den
i fråga om det antal ledamöter, som
skulle behövas för att en rådgivande folkomröstning
skulle komma till stånd,
kunnat ansluta sig till reservanternas förslag
på 40 respektive 60 ledamöter, d.
v. s. något mer än en fjärdedel av kamrarnas
ledamöter.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

Jag beklagar i ännu högre grad den
ståndpunkt man intagit, då man inte
velat acceptera ens en rådgivande folkomröstning
om möjligheterna att införa
en beslutande folkomröstning.

Med åberopande av vad jag sagt ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som betecknas med II. A) 1) och som
avgivits av herr Herlitz in. fl., ävensom
till reservationen II. B), även den avgiven
av herr Herlitz m. fl.

I anledning av den propositionsordning,
som herr Lodenius föredrog, vill
jag säga, att jag, eftersom proposition
kommer att framställas under punkten
A) beträffande vart och ett av de tre föreliggande
förslagen för sig, saknar
anledning att begära votering, förrän
proposition framställes på den reservation
under A), till vilken jag yrkat bifall.

Hem talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr EWERLÖF (li):

Herr talman! Jag kan till min egen bekvämlighet
i allt väsentligt instämma i
vad herr Bergvall här har sagt. Det är
inte min mening att i detta sammanhang
ta upp eu ny debatt om den beslutande
folkomröstningen. De olika ståndpunkterna
i det hänseendet har ju tidigare
klart redovisats, och det räcker i dag
med att konstatera, att vi för vår del vidhåller
att tiden nu är mogen för att utbygga
vår demokratiska författning med
bestämmelser även om en beslutande
folkomröstning.

Yad det i dag gäller är, som herr Bergvall
här preciserat, två olika frågor. Den
ena frågan avser vilket antal av kamrarnas
ledamöter som skall erfordras för
påkallande av rådgivande folkomröstning.
Där har majoriteten stannat för att
föreslå ett antal av respektive 50 och 77.

Jag vill som ett tillägg till det herr
Bergvall redan sagt särskilt erinra om
att ett av de främsta motiven för att på
detta sätt upprusta den rådgivande folkomröstningen
var att man skulle bereda
en minoritet eller låt mig säga en opposition
inom riksdagen möjlighet att på

det viset vädja till folkmeningen i en
viss bestämd fråga. Jag tycker att man
under sådana förhållanden kunde ha varit
litet mera generös än vad man har
varit när man föreslagit så pass höga
tal som skett. Det blir ju med sådana
tal risk för att bestämmelsen kommer
att stanna på papperet. Vi vet ju, att de
föreslagna siffrorna åtminstone för första
kammarens del innebär, att detta
institut, som skulle förstärka minoritetens
möjligheter att vädja till folkmeningen,
skulle ligga utom räckhåll för oppositionen
med dess nuvarande styrka.
Jag ber att alldeles särskilt få understryka
vad herr Bergvall framhöll om
onödigheten i de farhågor för ett missbruk
av detta stadgande, som man uppenbarligen
hyser för den händelse riksdagen
skulle sänka dessa siffor till de
föreslagna talen 40 respektive 60. Det
finns inte så vitt jag vet i alla de handlingar
som ligger bakom utlåtandet någon
som helst bevisning för att det skulle
vara förbundet med några risker att
fixera gränsen på det sätt som vi här har
föreslagit.

Jag kommer sedan till det motionsvis
framförda förslaget om en rådgivande
folkomröstning rörande en beslutande
folkomröstning. Jag kan även där i allt
väsentligt följa vad herr Bergvall här har
utvecklat. Han sade att han inte kunde
finna någon som helst motivering till att
man från utskottets sida föreslår avslag
på motionerna. Jo, där finns en motivering,
men den är sådan att jag omöjligen
kan godta den. Den består av att
man bara med några ord hänvisar till
vad utskottet sade 1953 angående beslutande
folkomröstning. Det innebär uppenbarligen
med andra ord, att utskottet
betraktar det såsom fullkomligt självklart,
att om utskottets majoritet 1953
har utvecklat skäl för att den icke vill
vara med om att införa bestämmelser i
vår författning om en beslutande folkomröstning,
så skulle därav rent logiskt
följa, att man inte heller kan vara med
om att biträda ett förslag om att anställa
en rådgivande folkomröstning i denna
sak. Där kan jag inte följa utskottets
tankegång. Det bör väl vara ett intresse

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

både från majoritetens och från minoritetens
sida att få en omstridd fråga underkastad
folkopinionen. Är man tveksam
om folkopinionen, är det ju värdefullt
att få den utrönt, vare sig man själv
har den ena eller den andra bestämda
uppfattningen i förväg, ty en omröstning
är ju i alla fall vägledande för frågans bedömande
i fortsättningen.

Nu undrar jag liksom herr Bergvall
om majoriteten, som ju så ofta gör anspråk
på monopol att företräda folkopinionen
i detta land, utgår från såsom
någonting absolut säkert, att den har
folkopinionens stöd för sin negativa inställning
till den beslutande folkomröstningen
och om den därför betraktar det
såsom absolut onödigt att sätta i gång
med denna apparat, eller om man till
äventyrs fruktar att en sådan folkomröstning
skulle utfalla på ett sätt som visade,
att i detta fall minoriteten eller oppositionen
står i närmare kontakt med folkopinionen
än vad majoriteten gör. Jag
tycker att det är lika anmärkningsvärt i
båda fallen, om man intar den ståndpunkten
att man icke ens kan medverka
till att det genom en rådgivande folkomröstning
blir konstaterat, hur folkopinionen
i själva verket reagerar på denna
punkt.

Jag ber därför, herr talman, att i likhet
med herr Bergvall få yrka bifall till
de reservationer som här är betecknade
med II A) 1) och II B). Om det är för
tidigt att yrka bifall till reservationen
under II B), stannar jag tills vidare vid
yrkandet beträffande reservationen under
II A) 1).

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Om vackra ord skulle
göra någonting, så skulle väl kammaren
bifalla de reservationer som här föreligger.
När jag nu skall säga några ord här
för utskottets vidkommande, får jag
emellertid erinra om att utskottet vid sin
prövning av denna fråga måste bortse
från de vackra orden och i stället sett
litet mera på vad saken egentligen gäller.

Efter utredningar föreligger här ett
förslag från Kungl. Maj :t om ändring i

vissa grundlagar, som möjliggör en rådgivande
folkomröstning. Vi har ju i någon
mån haft sådana bestämmelser förut.
I nu föreliggande förslag stadgas
bl. a.: »Folkomröstning må dock ej beslutas
i frågor, som icke kunna prövas
av riksdagen, eller i frågor, vilka beröra
riksstatens reglerande eller överenskommelse
med främmande makt eller på
riksdagen ankommande val. Ej heller må
folkomröstning äga rum i det fall, att
riksdagens båda kamrar med hänsyn til!
ärendets beskaffenhet finna dess avgörande
icke kunna utan avsevärt men
uppskjutas i avbidan på dylik omröstning.
» Herr Bergvall ansluter sig liksom
övriga reservanter i huvudsak till detta
slag av rådgivande folkomröstning.

Kungl. Maj :ts förslag i denna del innebär
också, att eu minoritet på ungefär
en tredjedel av kamrarnas ledamöter ■—
50 i första kammaren och 77 i andra
kammaren — kan påfordra verkställandet
av en sådan rådgivande folkomröst--ning. Det är beträffande denna senare
punkt som de föregående talarna har
haft en avvikande mening. I övrigt synes
deras mening inte avvika från Kungl.
Maj:ts, vilket ju är glädjande.

Vid utskottets behandling av propositionen
har många synpunkter framkommit.
Det har exempelvis framförts
den åsikten — i en deklaration till utskottsutlåtandet
av herr Sandberg -— att
man borde yrka avslag på Kungl. Maj:ts
förslag. I en reservation av herr Pettersson
i Norregård m. fl. yrkas, att rätten
att påkalla rådgivande folkomröstning
skall föreligga för 60 ledamöter i första
kammaren och 92 i andra kammaren,
d. v s. omkring två femtedelar av ledamöterna
i båda kamrarna. Vidare har i
de reservationer som jag först talade om
begärts att omkring en fjärdedel av riksdagsmännen
—• 40 i första kammaren
och 60 i andra kammaren — skall kunna
påfordra folkomröstning.

Som synes har meningarna varit delade
i denna sak. Utskottet har i allt väsentligt
följt Kungl. Maj:ts förslag —
det har endast gjort en formell ändring
av en paragraf.

Jag skall med några ord beröra de re -

Nr 23.

Tisdagen den 25 mai 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

servationer av herr Herlitz m. fl., för
vilka man har talat här. Reservanterna
har som sagt anslutit sig till den rådgivande
folkomröstningen under förutsättning
att ett mindre antal ledamöter av
kamrarna påfordrar sådan. Men de har
därmed också godtagit Kungl. Maj :ts och
utskottsmajoritetens formulering, att sådan
folkomröstning inte skall beröra exempelvis
frågor om riksstatens reglering.
Vidare har de godtagit, att folkomröstning
icke skall äga rum i det fall, att
riksdagens båda kamrar med hänsyn till
ärendets beskaffenhet finner dess avgörande
icke kunna utan avsevärt men
uppskjutas. Den rådgivande folkomröstningen
förutsätter ju, alt riksdagen har
att ta hänsyn till omröstningens utslag,
men det ligger i den rådgivande folkomröstningens
karaktär, att riksdagen icke
är ovillkorligen bunden att i detalj följa
utslaget, utan har kvar prövningsrätten.

I reservationerna har man föreslagit
någonting annat. Man har framlagt ett
förslag till »lag om rådgivande folkomröstning
angående beslutande folkomröstning».
Härom heter det i 1 § i den
föreslagna lagen: »Sådana bestämmelser
om beslutande folkomröstning som här
avses skola huvudsakligen bereda möjlighet
att underställa riksdagens beslut, avseende
lagar samt nya eller förhöjda
statsanslag, omröstning bland de röstberättigade.
Rätt att påkalla sådan omröstning
skall, därest tvångsläge ej föreligger,
tillkomma en viss, i grundlag bestämd
minoritet i riksdagens båda kamrar.
» Först har man således tillstyrkt en
rådgivande folkomröstning, som icke
skall beröra riksstatens reglering, men
sedan vill man ha till stånd en beslutande
folkomröstning — påfordrad av en
minoritet — varigenom riksdagens beslut
beträffande lagar och nya eller förhöjda
statsanslag skall kunna utan vidare
kullkastas. Jag tycker att detta är
ganska graverande. Utskottsmajoriteten
har i varje fall inte kunnat acceptera någonting
sådant.

Vårt parlamentariska system inom
samhällslivet är uppbyggt såsom ett representativt
system, grundat på den allmänna,
lika rösträtten. Vi bär nyligen

varit med om att avskaffa den allmänna
rådstugan och kommunalstämman, och
vi har gått in för fullmäktiginstitutionen
i kommunerna; vi har liknande system
både när det gäller landstinget och staten.
Vi har också genom denna parlamentariska
utveckling kommit dithän,
att man helst vill att konungens rådgivare,
d. v. s. regeringen, skall vara tillkommen
på så sätt, att den kan stödja
sig på en majoritet inom riksdagen. Men
här vill man införa något annat som
kullkastar det tidigare uppbyggda parlamentariska
systemet. Det har inte talats
om hur många som skall delta i en sådan
folkomröstning, inte om det fordras någon
viss majoritet eller ej, här vill man
helt enkelt över huvud taget få till stånd
eu beslutande omröstningsprocedur. En
folkomröstning skall kunna påfordras i
fråga om lagar och nya eller förhöjda
statsanslag, ehuru man förut har bekänt
att rådgivande folkomröstning icke skall
röra statsregleringen.

Vi har icke kunnat ansluta oss härtill.
Vi har gått med på Kungl. Maj.ds förslag
om den rådgivande folkomröstningen,
men vi har inte kunnat acceptera ett
lagförslag om omröstning rörande beslutande
folkomröstning och det av det
enkla skälet, att en sådan skulle strida
mot hela vårt parlamentariskt uppbyggda
system.

Herr talman! Jag skall be att med dessa
korta ord få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag i alla delar.

Herr BERGVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den siste ärade talaren
sade, att varken han eller hans meningsfränder
har kunnat ansluta sig till förslaget
om rådgivande folkomröstning om
beslutande folkomröstning, därför att
den beslutande folkomröstningen uppenbarligen
skulle strida mot hela vårt
nuvarande parlamentariska system. Något
tidigare i betänkandet föreslås emellertid
införande av rådgivande folkomröstning,
och mot detta har den ärade
talaren intet att erinra. Och observera,
det gäller inte beslutande folkomröstning
i dag utan det gäller rådgivande

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

folkomröstning om beslutande folkomröstning!
Det vore mycket intressant att
få höra, om denna för mig intressanta
inre motsättning i yttrandet kunde förklaras.

Herr HÄLLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, förlåt, men det senast
anförda måste väl vara en konstruktion,
alldenstund jag läste förslaget
till »lag om rådgivande folkomröstning
angående beslutande folkomröstning».
Det står ju också vad den beslutande
folkomröstningen skulle innebära,
och vad jag vände mig mot var just
den beslutande folkomröstningen, inte
den rådgivande.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Det tycks gå så med
folkomröstningsfrågan som med så
många andra riksdagsfrågor, att de återkommer
varje år, varvid gamla argument
tas fram till vädring. Jag skall inte
här i dag upprepa vad jag sade förra
året. Jag kan i likhet med herr Ewerlöf
ansluta mig till herr Bergvall vad beträffar
den principiella sidan av frågan.
Jag kanske inte trycker så hårt som herr
Bergvall på betydelsen av en stark regeringsmakt
och ett starkt partiväsen.
Det kan bli en för stark maktkoncentration
till regeringen och till kretsarna
däromkring. Jag menar inte att vi
härutinnan har någon anledning att hysa
någon större oro i dag. Men om vi
någon gång har en möjlighet att i någon
mån föra över beslutanderätt till folket,
vill åtminstone jag gärna medverka
därtill, även om jag vet, herr talman, att
möjligheterna härtill är i hög grad begränsade.

Det är ju alldeles klart att inte vilken
fråga som helst kan skickas ut till folkomröstning,
inte ens till rådgivande och
ännu mindre till decisiv folkomröstning.
Här måste man göra en gränsdragning,
som fixerar vilka frågor som skall
kunna gå ut till folket, och jag är gärna
beredd att diskutera reglerna för denna
gränsdragning. Jag är också beredd att
göra denna gränsdragning mycket snäv.

Det finns även rent tekniska ting, som
man i det här sammanhanget får
tänka på. Frågeställningen vid folkomröstningar
måste vara enkel, det måste
vara frågor som skall kunna besvaras
med ja eller nej. Ett exempel som illustrerar
just denna sak kan jag hämta från
den i ärendet framlagda motionen. Till
ett förslag om att decisiv folkomröstning
skulle kunna utlösas av minst 25
procent av ledamöterna i vardera kammaren
skulle jag som enskild medborgare
rösta nej. Men skulle denna procentsiffra
höjas till 33,3 skulle det vara
möjligt för mig att rösta ja. Jag vet mycket
väl, herr talman, att denna siffra inte
på något sätt är helig. Jag vill direkt
säga ifrån, att om vi kommer till hyggliga
erfarenheter med tredjedelen beträffande
rådgivande folkomröstning, så
är jag öppen för diskussion om möjligheten
att sätta ned procentsatsen till
25 procent. Jag är alltså i denna fråga
något mera konservativ än herr Bergvall
och herr Ewerlöf men inte alls så
konservativ som socialdemokraterna
och som en del av mina partivänner.
Jag vill gå försiktigt fram. Sådana här
folkomröstningar kommer att sätta en
stor apparat i rörelse och kosta stora
pengar, och det är en motivering för
mig att fordra ett högre antal i riksdagen
bakom ett folkomröstningskrav än vad
högern och folkpartiet gör. Om endast
25 procent av riksdagens ledamöter vill
ha folkomröstning i en viss fråga, anser
jag att utsikterna inte är så värst stora
att de skall få en majoritet bland folket.
Jag menar också att det med den
lägre procentsatsen kan föreligga risk
för en minoritet inom riksdagen att falla
i frestelse att i partitaktiskt syfte
framtvinga folkomröstningar.

Det är sådana resonemang som redan
på utredningsstadiet fört mig fram till
åsikten, att vi bör vara försiktiga, åtminstone
i början, och kräva en minoritet
av tredjedelen bakom kravet för
att en folkomröstning skall komma till
stånd.

Sammanfattningsvis kan jag säga, herr
talman, att jag kan biträda propositionen
vad beträffar den rådgivande folk -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

omröstningen. Den är utformad precis
på det sätt som jag för min del förordade
i utredningen. Men jag liar en helt
annan motivering för mitt ståndpunktstagande
än utskottsmajoriteten, och det
var detta, herr talman, som jag här ville
ge till känna.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag har suttit här och
gjort anteckningar under de anföranden
som hållits av herr Hällgren och herr
Wahlund för att få tillfälle att bemöta
dem. Men jag hoppas att ingen av de
båda ärade talarna misstycker om jag
säger att jag inte tyckte att de kom med
så mycket utöver vad som redan belysts
rätt utförligt i herr Bergvalls och herr
Ewerlöfs uttalanden. Jag har sålunda
inte så mycke att ta på.

Det kunde ju vara intressant att diskutera
med herr Wahlund den ståndpunkt
som han numera intar rörande
den decisiva folkomröstningen — till
skillnad från sin tidigare ståndpunkt,
före hösten 1951 —• men, såsom det ofta
har anmärkts, diskuterar vi egentligen
inte nu, huruvida vi skall ha decisiv
folkomröstning eller inte. Vad vi har
att diskutera är de särskilda frågorna
om procenttalet och om huruvida vi
skall tillfråga folket, hur det ser på tanken
att tilläggas beslutanderätt under
vissa förutsättningar.

Jag skall sålunda för min del inte ta
upp den allmänna principdebatten om
den beslutande folkomröstningens lämplighet
eller olämplighet. Jag finner inte
skäl att göra det så här sent på riksdagen.
Jag vill bara korteligen deklarera,
att jag vidhåller den ståndpunkt som
jag i det hänseendet intog vid debatten
här för två år sedan. Jag inser att det
är ett djärvt steg att nu föra in en ny
beslutande och avgörande faktor i statslivet.
Det är ett djärvt steg, lika djärvt
som då man år 1866 fördristade sig till
att ge folket rättigheter vid sidan av
stånden, som då man införde den allmänna
rösträtten år 1907 och som då
man slopade den graderade skalan år
1918. Men jag ser det så, att det i vissa
situationer är naturligt att man tar djär -

va steg. Med den maktkoncentration
som numera genom den fullbordade parlamentarismen
har åstadkommits hos
regeringen och riksdagsmajoriteten, finner
jag det vara ett önskvärt steg att
skapa någon ny form av balans. Detta
i all korthet om min allmänna ståndpunkt.

Vad de nu för handen varande frågorna
angår skall jag inte uppehålla
mig vid frågan om procenttalet. Vad beträffar
den föreslagna rådgivande folkomröstningen
får jag instämma i vad
som har sagts här förut: att det väl vore
ett gemensamt intresse för oss alla att
få denna fråga bedömd av de svenska
medborgarna. Det är väl också en fråga
som på ett ganska naturligt sätt lämpar
sig just för en rådgivande folkomröstning.
Jag betonar att det är bara en fråga
till folket. Om jag får tillfälle att
fortsätta att deltaga i arbetet här i riksdagen,
är jag beredd att helt obunden
bedöma resultatet av en sådan omröstning.
Skulle det exempelvis visa sig, att
det är en ytterst knapp majoritet för
den beslutande folkomröstningen och
kanske ett mycket lågt procenttal deltagande,
då bleve jag kanske tveksam om
sakens fullföljande. Men det gäller att
över huvud taget få klarlagt, hur folket
ser på denna länge diskuterade fråga.

Att jag har begärt ordet, herr talman,
bär emellertid inte bara föranletts av
vad jag nu sagt, vilket i själva verket
mest varit en upprepning av vad tidigare
anförts. Vad som framför allt föranlett
mig att begära ordet är att jag
faktiskt har en syndabekännelse att avlägga.
Det förhåller sig så — vilket inte
är något försvar men en förklaring —
att jag på grund av andra riksdagsuppdrag
icke har kunnat ordentligt deltaga
i utskottets behandling av förevarande
ärende utan har suttit med — jag tror
bara den sista kvarten innan betänkandet
klubbades. Följden därav är att jag
förbisett en avfattning av grundlagstexten,
inför vilken jag står mycket frågande
för att inte säga kritisk.

Vad frågan gäller är att det säges i
den grundlagsparagraf, som kammarens
ledamöter finner på första sidan i ut -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

låtandet, att folkomröstning icke får beslutas
i frågor, vilka »beröra riksstatens
reglerande». Nu frågar jag: Vad betyder
de orden? Låt mig betona att jag inte
vill diskutera det sakliga, d. v. s. huruvida
den rådgivande folkomröstningen
skall få användas inom ett vidsträcktare
eller ett trängre område. Det problemet
är inte så stort för mig, tv när vi nu
prövar det nya folkomröstningsinstilutet,
må området till en början avgränsas
på det ena eller det andra sättet.
Om det blir större eller mindre är alltså
inte någon stor fråga för mig. Men
jag skulle vilja ha klarhet i vad orden
»beröra rikssstatens reglerande» betyder.

Jag har alltid uppfattat det så att
statsregleringen eller riksstatens reglering
är en sak och att vi vid sidan därom
har någonting som kallas att antaga
eller åtaga sig bevillningar. Om denna
åtskillnad talas det några tiotal paragrafer
längre fram i regeringsformen,
där det står om frågor rörande »statens
reglerande». Det är nästan samma uttryck
som i paragraf 49 men det betyder
nästan inte något annat än anvisande av
anslag. Bevillningarna framstår i detta
sammanhang som något helt annat. Det
är nu det mystiska — vilket jag har förbisett
och nu har att bekänna •—- att i
Kungl. Maj:ts motivering ges en överraskande
utläggning av det i paragraf 49
använda uttrycket »frågor vilka beröra
riksdagens reglerande». Det säges nämligen
i departementschefsuttalandet, att
»enligt vedertagen budgeträttslig uppfattning»
hänföres under detta uttryck
»alla sådana, i den löpande eller närmast
följande budgeten ingående frågor
rörande statens inkomster och utgifter,
som kan bli föremål för gemensam votering».

Jag är sålunda inte på det klara med
hur det egentligen förhåller sig. Hur
skall vi uppfatta det beslut som vi nu
går att fatta? År det meningen att man
genom ordalydelsen i paragrafen velat
angiva såsom icke tillåtna föremål för
folkomröstning endast sådana bevillningsfrågor,
som på något särskilt sätt
påverkar riksstaten, eller har man kanske

velat gå så långt — det ser nästan ut så —
att man velat innesluta i detta uttryck bevillningsfrågor
över huvud taget, därför
att varje bevillningsfråga skulle antagas
»beröra riksstatens reglering». Har man
menat det, vill jag anmärka att det stämmer
inte överens med tillämpningen av
ett annat grundlagsstadgande, som torde
ha varit statsrådets förebild, nämligen
bestämmelsen om vilka ärenden som får
uppskjutas till höstriksdagen. Där talar
man om att »motion som berör riksstaten»
får icke uppskjutas till hösten. Det
har emellertid inte tolkats så att man
inte skulle få uppskjuta bevillningsfrågor.
Vi har just på vårt bord i dag ett
bevillningsutskottsmemorial om en viss
motion angående ändring i en bevillningsförfattning,
vilket ärende föreslagits
skola uppskjutas till hösten.

Har man nu emellertid i regeringsformen
§ 49 menat, att uttrycket »frågor,
vilka beröra riksstatens reglerande» skall
gälla bevillningsfrågor över huvud taget,
måste jag säga, att efter mina begrepp
om åtskillnad mellan statsreglering och
bevillning är det ett utomordentligt otydligt
uttryck. Då statsrådet säger att uttrycket
överensstämmer med vedertagen
budgeträttslig uppfattning, vill jag nämna
— även om det naturligtvis inte är
något motargument — att jag i min ringhet
alls icke delar den uppfattningen
utan står främmande för den. Men det
är beklagligt att jag under en 25-årig
verksamhet vid en juridisk fakultet har
docerat en uppfattning i denna fråga,
som står i strid med en »vedertagen»
uppfattning. Jag är utomordentligt nyfiken
att få dokumenterat, varpå denna
uppfattning grundar sig.

Jag ber om ursäkt för att jag har tagit
upp detta problem som ett personligt
bekymmer. Jag har naturligtvis inget
yrkande att göra. Det är jag som felat,
och då jag inte fäst utskottets uppmärksamhet
på denna sak tidigare, kan jag
inte nu komma med något yrkande. Skulle
det vid närmare eftersinnande befinnas
att denna sak lämpligen bör uttryckas
på ett klarare sätt, finns det ju möjlighet
för konstitutionsutskottet att rätta
till det under 1955 eller 1956.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning in. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna på samma sätt
som förut herrar Bergvall och Ewerlöf.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen att rätta
till ett påstående i herr Herlitz’ anförande.

Jag har icke ändrat ståndpunkt i dessa
frågor. Jag har i dag precis samma inställning
till dessa problem som jag hade
i folkomröstningsutredningen, vilket jag
här nyss klart deklarerade. Förslaget om
rådgivande folkomröstning har nu fått
just den utformning, som jag förordade
inom utredningen. Anledningen till att
jag inte kan biträda utskottets motivering
är just min positiva inställning till den decisiva
folkomröstningen.

Herr SANDBERG (s):

Herr talman! Jag kanhända i någon
mån representerar det glada lättsinnet
i denna debatt. Jag har tillåtit mig att
i en reservation till konstitutionsutskottets
utlåtande hävda den uppfattningen,
att det parlamentariska systemet i
dess nuvarande gestaltning är tillräckligt
för att realisera de behov som kan
växa fram inom samhället och därigenom
även tillräckligt för att tillfredsställa
demokratiens berättigade anspråk.
Jag känner mig faktiskt, som om jag
härigenom hade skapat mig liksom ett
litet reservat, där jag kunde ganska
nyckfullt och kanske en aning lättsinnigt
ströva omkring.

Jag tycker uppriktigt sagt, att den
hittills förda debatten i denna fråga inte
särskilt mycket sysslat med principiella
ting. Man har i stället förvandlat
den fina principdiskussionen till en
smula enkel matematik, där man framför
allt sysslat med de talkombinationer
som skall materialisera omsättningen av
principen i det levande politiska livet,
d. v. s. om det skall vara så eller så
många röster i kamrarna. Det har i och
för sig varit ganska intressant att bevittna
denna förskjutning av debatten.

Herr Bergvall har velat hävda, att

hans talkombination representerar en
mycket stor idealism på detta område,
helt fri från alla spekulationer som skulle
kunnat tänkas. Möjligen får man förutsätta,
att en liknande synpunkt dominerat
tänkesättet även hos dem, som
önskar ett annat antal såsom underlag
för att en folkomröstning skall komma
till stånd.

När frågan behandlades i utskottet,
tillät jag mig — kanhända en smula
gamängaktigt — i det hyggliga och allvarliga
konstitutionsutskottet ifrågasätta,
om man ändå inte skulle ha kunnat
på något sätt finna en elastisk formulering,
som kunde ha inneslutit olika
möjligheter. Det är ju i alla fall så, att
majoriteter och minoriteter skiftar. Det
som partierna i den nu rådande situationen
har funnit vara lämpligt att aktualisera
i detta sammanhang, är kanske
inte aktuellt alldeles på samma sätt vid
något kommande tillfälle. Någon kanske
svarar, att det i så fall inte är särskilt
svårt att justera vad som nu beslutas.
Men jag tycker för min del, att
det verkar en smula glidande och osäkert,
att detta inte är särskilt preciserat.

Vad jag här sagt, herr talman, betyder
emellertid inte att jag på något sätt
är likgiltig för det principiella i denna
fråga i och för sig.

Jag har tillåtit mig att hävda den uppfattningen
— jag förstår att det är
djärvt, då jag är ensam om den — att
riksdagen såsom den nu fungerar är ett
tillräckligt effektivt instrument när det
gäller att bedöma och avgöra olika politiska
spörsmål. Jag skulle kunna tänka
mig, att i en nations liv — sålunda även
i det lugna svenska folkets — kan inträffa
någon situation, då en alldeles
särskilt stor fråga bränner medborgarnas
hjärtan till den grad att det vore
önskvärt att ha ett sådant instrument
som folkomröstning. Men dessa spekulationer
med olika talkombinationer som
underlag tycker jag för min del drar
ned hela detta institut, som man på det
sättet har velat skapa.

Herr Bergvall talade om negativism.
Jag har anledning att tro, att han be -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

traktar mig såsom en alldeles särskilt
representativ personfikation av denna
negativism. Jag ber i alla fall att få
understryka —- det kanske inte spelar
särskilt stor roll, när en ensam man
säger det inom ett utskott eller kanske
t. o. m. i kammaren, och det får heller
inte tolkas som att jag inte skulle ha
tillräckligt intresse för demokratien såsom
princip, ty det har jag — att jag
har den bestämda uppfattningen, att det
svenska folket kan reda sig med vad
som redan nu existerar: en beslutande
riksdag. Dessutom vill jag framhålla, att
man, såsom folkomröstningsinstitutet nu
blir konstruerat, icke därmed tillför det
parlamentariska livet något nytt av särskilt
stort värde.

Med dessa ord, herr talman, tillåter
jag mig att yrka avslag på förslaget,
och jag antar att jag då av formella skäl
måste yrka avslag såväl på propositionen
som utskottets utlåtande och reservationerna.

Häri instämde herrar Tjällgren (bf)
och Karl August Johanson (s).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När man hör de skäl för
en beslutande folkomröstning som framföres
av reservanterna, kan man inte
komma ifrån att de som anslutit sig till
reservationen har kommit ut på hal is.
Och den omständigheten, att herr Herlitz
nu försökte sanda för att hjälpa dem i
land igen, lär inte underlätta återtåget
nämnvärt. På ett ställe säger man, att
folkomröstningsinstitutet inte får användas
på sådant sätt att statsregleringen
rubbas, och i en annan del säger
man att institutet skall kunna användas
för att hindra ökade statsanslag etc. Där
föreligger ju en inre motsägelse, som
det inte är möjligt att överbrygga, vilket
visar, att reservanterna på det hållet inte
gjort klart för sig vad de egentligen vill.

Detta är nog det bestående intryck vi
måste få av debatten hittills, men ändå
menar man att riksdagen skulle gå med
på reservationen, utan att veta vad det
är vi binder oss för. Jag tror att både
herr Bergvall, herr Ewerlöf och herr

5 Första kammarens protokoll 1954. Nr 23.

Herlitz förstår, att riksdagen nog aldrig
kommer att handla på det sättet. Man
kan inte gärna tänka sig, att riksdagen
till den grad skulle binda händerna på
sig själv.

När det sedan gäller den beslutande
folkomröstningens princip, skulle jag
vilja ställa en fråga till herrarna, som
väl är mer eller mindre intresserade av
bolagsverksamhet: Skulle det kunna tänkas,
att man i bolagen satte i gång ett
slags folkomröstning bland aktieägarna
om den ena eller andra utgiften eller åtgärden
i bolagets verksamhet? Någonting
sådant har aldrig varit på tal, utan
hela bolagsidén går ju ut från att styrelsen
skall sköta affärerna och därefter
stå ansvaret inför bolagsstämman, på
samma sätt som regering och riksdag
står ansvariga inför väljarna.

Jag finner det ganska naturligt, att vi
inte kan gå längre, och jag kan inte ett
ögonblick tro att man på allvar menar,
vare sig på högerhåll eller på folkpartihåll,
att vi skulle ha en beslutande folkomröstning,
som skulle sträcka sig så
långt att den direkta lagstiftande makten
lägges i händerna på folkopinionen;
den svänger ju mycket oberäkneligt och
hastigt, och det är inte rimligt att begära
att alla röstberättigade skall sätta
sig in i olika frågor och detaljer. Jag kan
inte heller tänka mig att bekymren och
ansvaret för rikets finanser skulle läggas
i händerna på samma folkopinion.
Om herrarna vill vara uppriktiga, förstår
ni naturligtvis att sådant inte går.

Det var egentligen herr Bergvall som
uppkallade mig till detta inlägg. Han
menade tydligen, att närmast vi socialdemokrater
skulle gå i någon sorts »byxångest»
så att vi inte vågade gå ut till
folket och genom en rådgivande folkomröstning
söka besked om huruvida
man önskar beslutande folkomröstning.
Det skulle vi vara ängsliga för, vi som
liksom ni får gå ut till folket vartanna:
år och redovisa vår uppfattning och in
ställning i olika frågor!

Vad som kanske allra bäst visar att vi
inte behöver vara ängsliga på den punkten
är, att hela utvecklingen under senare
tid direkt pekar på beslutande för -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

samlingar i stället för folkomröstningar
i ena eller andra formen. Den tendensen
tränger överallt igenom på grund av att
ärendenas art förändras, så att det blir
svårare och svårare för gemene man att
fatta ståndpunkt i dem. Det var därför
vi en gång fick riksdagen och hela vårt
styrelseskick. Och det är därför utvecklingen
på det kommunala området under
senare tid gått i den riktning herr Hällgren
nämnde. Av en ren slump har vi
fått ett alldeles färskt exempel på detta.
För någon vecka sedan hölls i Högdals
församling i Bohuslän en kyrkostämma
som besöktes av summa två personer,
nämligen komministern och kyrkvaktmästaren.
Dessa bägge skulle alltså hålla
kyrkostämma — det var folkomröstningsidén,
sådan vi haft den, driven till
sin yttersta konsekvens! Dessa bägge
män fattade ett beslut. Tror herrarna att
de beslöt skriva till Kungl. Maj:t och
begära folkomröstning i kommunerna?
Nej, det gjorde de inte, utan de beslöt
i stället föreslå församlingen att införa
kyrkofullmäktige.

Jag tycker, herr Bergvall, att detta säger
tillräckligt om den stämning som i
detta hänseende råder ute i landet, och
jag hyser inte den ringaste tvekan om
att resultatet skulle bli precis detsamma
vid en rådgivande folkomröstning om
beslutande folkomröstning. Men just därför
att den är så onödig och skulle dra
så stora kostnader finns det ju ingen
som helst anledning att sätta i gång med
den.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Då man hörde och såg herr
F.lowsson under hans anförande, önskade
man nästan att svenska folket kunde ha
sett hans blick, när han behandlar dessa
frågor. Herr Elowsson talade med
sin sedvanliga urbanitet och med ett
brett och glatt leende, som härflöt ur
hans absolut säkra övertygelse om att
hela tanken att någon gång hänskjuta
en lagfråga eller ännu mera en anslagsfråga
till folkomröstning var så till den
grad absurd, att den inte kunde annat
än bereda oss en glad stund.

Inför detta har jag endast att fråga:
Vad har herr Elowsson menat under de
35 gångna åren — eller hur länge det
kan vara —■ då han inför svenska folket
försäkrat att på hans program står bland
annat folkomröstning?

Sedan ansåg sig herr Elowsson kunna
konstatera, att vi i oppositionen inte
vet vad vi vill. Jag kan inte förstå vad
herr Elowsson menar med det. Hans påstående
hänför sig tydligen till av mig
anmärkta oklarheter, inte i den text
som vi föreslagit, utan i den av Kungl.
Maj:t föreslagna och av samtliga i utskottet
representerade partier accepterade
texten. Den frågan får därför herr
Elowsson ställa till hela utskottet och
till hela kammaren.

Sedan den andra frågan. Herr Elowsson
menade också att vi inte vet vad vi
vill, därför att vi har en annan avgränsr.
ing av den tilltänkta decisiva folkomröstningen.
Till det är bara att säga —
innan klubban faller — att jag för det
första inte betraktar detta såsom en definitiv
lagtext. Vi prövar svenska folket
på ett sådant här förslag om avgränsning
av den decisiva omröstningen och
har tid att tänka på enskildheter sedan.
För det andra finns det skäl för att
uppställa olika regler för konsultativ
och decisiv folkomröstning, men den saken
hinner jag inte utveckla på den nu
tillmätta tiden.

Herr BERGVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först säga en
sak, som jag inte hann med i min föregående
replik.

När de som talar för majoritetens förslag
säger att man inte talar om, hur
många röstande det skall vara i en
decisiv folkomröstning för att den skall
vara utslagsgivande — att man inte har
krav på en viss majoritet o. s. v. — föranleder
det icke mig till någon annan
reflexion än för det första vad herr Herlitz
sade, nämligen att det inte är en definitiv
lagtext om decisiv folkomröstnin,
som här framlagts. För det andra
ställer jag frågan: Om dessa herrar
skulle kunna reflektera på en decisiv

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. in.

folkomröstning, därest den kringgärdas
med några av dessa garantier, varför
har de då icke kommit med sådana förslag
under ärendets fleråriga behandling? Herr

Elowsson talade om att den representativa
idén över huvud taget går
fram, att man avskaffar kyrkostämmorna
o. s. v. Det vet jag, men jag vill lugna
de farhågor, som uppenbarligen låg på
djupet av herr Elowssons själ, då han
anförde denna parallell, genom att säga
att ingen av oss reservanter har tänkt
att avskaffa den svenska riksdagen. Vi
har tänkt att någon enstaka fråga skall
gå till folkomröstning. Den representativa
idén står nog därför orubbad, herr
Elowsson, den blir bara fördjupad och
förbättrad, om vårt förslag går igenom.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Herlitz vill jag
endast säga, att socialdemokratien haft
folkomröstningen på sitt program sedan
år 1917. Anledningen till att den kom
dit känner herr Herlitz till lika bra som
jag, om inte bättre. Anledningen var att
det rådde ett sådant motstånd mot den
allmänna rösträtten. Man ville tillgripa
folkomröstningen, om jag så får säga i
nödens stund, när man inte hade någonting
annat att tillgripa. Det blev ju
emellertid helt andra förhållanden, när
varje man och kvinna fick full rösträtt.
Det är det som gör skillnaden så stor. Att
folkomröstningen stått kvar på programmet
sammanhänger också med den omständigheten,
att vi på socialdemokratiskt
håll kan tänka oss en folkomröstning
i någon enstaka fråga, men endast
en rådgivande folkomröstning. Under
inga förhållanden skulle jag kunna gå
med på en beslutande folkomröstning,
ty det finns inga som helst möjligheter
för den stora allmänheten att följa en
fråga så in i detalj som en representativ
församling kan göra, vilken har hela
utredningsväsendet till sitt förfogande
och som har tid att sysselsätta sig med
frågan. Det är enligt min mening en så
självklar sak, att jag ler omigen, herr
Herlitz!

Man gör också gällande — och då
vänder jag mig till herr Bergvall — att
det endast kan bli fråga om en omröstning
i ett eller annat enstaka fall. Men
då kan vi väl åtminstone få reda på vad
för sorts frågor det kommer att gälla!
Tänker man sig en omröstning bara vid
mycket enstaka tillfällen, frågar jag mig,
vad det är som motiverar detta herrans
oväsen i den här frågan.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att få denna historiska förklaring
av herr Elowsson. Jag satt och väntade
på en förklaring, varför inte folkomröstningspunkten
togs bort, då den egentligen
hade blivit överflödig. Men så gavs
det en subsidiär motivering. Då skulle
den betyda någonting annat, om jag fattade
rätt. Den skulle betyda ett krav
på införande av konsultativ folkomröstning.
Jag får nog säga, att man kunde
ha uttryckt den saken tydligare för
det svenska folket, och detta av två
skäl. För det första: när man talar om
folkomröstning, tänker man i allmänhet
på en beslutande folkomröstning.
För det andra hade vi redan en konsultativ
folkomröstning. En sådan behövde
alltså inte socialdemokratien sätta
upp på sitt program. Det gläder mig
att se herr Elowsson nicka så vänligt
instämmande när jag säger detta.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Som en representant för
den mera konservativa falangen inom
bondeförbundets grupp — i denna fråga
— har jag undertecknat motionen nr 523
i denna kammare.

I denna motion har vi uttalat, att om
inte en minoritet på två femtedelar av
vardera kammarens ledamöter ställer sig
bakom kravet på en rådgivande folkomröstning,
då synes det oss inte motiverat
att tillgripa ett så omständligt och
kostnadskrävande förfarande, som folkomröstningen
alltså måste innebära. Vi
har vidare särskilt understrukit, att därest
folkomröstning skulle anordnas i en

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

fråga, ntan att det därför önskvärda intresset
skulle komma att förefinnas hos
folket, måste följden bli, att de enskilda
medborgarnas aktivitet inför de
samhälleliga angelägenheterna kommer
att minskas, varigenom folkomröstningens
syfte skulle förfelas.

I reservationen nr 2) under punkten
II A), avlämnad av herr Pettersson i
Norregård m. fl., har yrkats bifall till den
av mig omnämnda motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr BOO (s):

Herr talman! Liksom den föregående
ärade talaren har jag tillsammans med
några andra ledamöter väckt eu motion
med yrkande om att det antal ledamöter,
som skall erfordras för beslut om rådgivande
folkomröstning, skall fastställas
till två femtedelar av vardera kammarens
ledamöter. Nu har det yrkandet
inte vunnit anslutning hos utskottsmajoriteten
men återfinnes i den reservation
av herr Pettersson i Norregård m. fl. som
är fogad till utlåtandet. Jag vill med anledning
av denna motion i all korthet
säga några ord i denna fråga.

I motiveringen i motionen anför vi
bland annat helt kortfattat, att om det
antal röster i kamrarna, som erfordras
för beslut om folkomröstning, kommer
att sättas alltför lågt, kan man befara,
att institutet skulle kunna brukas för
demagogiska syften eller ingå som led
i partitaktiska spekulationer.

De partitaktiska spekulationerna skulle
mycket väl kunna innebära, att en
fjärdedel av vardera kammarens ledamöter
—- såsom oppositionen här har
förordat — beslutar folkomröstning i en
viss fråga. Fastän denna fråga kanske
nödvändigtvis måste genomföras, kan
den vara så föga tilltalande, att folkmajoriteten
vid denna omröstning säger
nei. I ett sådant fall kan man konstatera,
att en fjärdedel av riksdagens ledamöter
— i allmänna val utsedda representanter
för folket — genom denna manöver
avgjort frågan kanske på ett annat
sätt än som blivit fallet, om riks -

dagen själv beslutat. Det kan i ett sådant
fall mycket väl hända, att frågan fått en
mindre lycklig lösning på lång sikt sett.

Även med en rådgivande folkomröstning
kan förhållandet bli likartat. Även
då kommer resultatet av folkomröstningen
säkerligen att påverka riksdagens
ställningstagande i efterhand. Den opposition,
som har drivit en fråga till omröstning,
kommer säkerligen att utnyttja
en eventuell framgång i denna omröstning
till det yttersta. Den regering och
riksdagsmajoritet, som tvingats att gå
emot en rådgivande folkomröstnings resultat,
kommer säkerligen att möta samma
problem som en huvudfråga i nästa
valrörelse. Alla, som vid folkomröstningen
medverkat till majoritetsutslaget,
känner sig väl rent psykologisk sett som
motståndare till det fattade beslutet och
dess företrädare.

Ser man frågan på det här sättet
och det är det allvarliga och avgörande
i samband med folkomröstningen — får
man, om institutet brukas på detta sätt,
en mindre stabilitet i den politiska uppfattningen
hos ett större antal väljare än
vi har för närvarande. Men det är kanske
så, att det är just dit som oppositionen
strävar, när den vill ha rätt för en
relativt liten grupp riksdagsledamöter
att begära en rådgivande folkomröstning.
Stabilitet i det avseendet är enligt
min och mångas uppfattning en av
våra främsta politiska tillgångar, och
det förhållandet understrykes klart vid
en jämförelse med andra länder, där man
av olika anledningar inte har denna stabilitet.
Det är den som ger ett handlingskraftigt
underlag och möjlighet att föra
en politik med verkningar på lång sikt.
Detta konstaterande gäller oavsett hur
de politiska styrkeförhållandena för dagen
kan vara fördelade.

Nu klagar man från oppositionens sida
över att regeringspartierna i förslaget
skulle ha satt gränsen för antalet ledamöter
i vardera kammaren som erfordras
för beslut om folkomröstning
alltför högt. Oppositionen kan inte uppnå
det antal ledamöter, som i dag erfordras
i första kammaren, om man går
på regeringsförslaget. I andra kamma -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning in. m.

ren förfogar i dag oppositionen över
89 röster, så där är marginalen god,
men i första kammaren har man endast
42 röster, och där behövs det enligt denna
regel 50 röster.

Regeringspartierna skulle alltså med
beräkning ha stannat just vid denna
gräns för att stänga oppositionens möjlighet
att begära folkomröstning. Jag
måste då ställa den frågan, huruvida
man inte från oppositionspartiernas sida
tänkt sig att växa och bli större och
därigenom få flera mandat i kamrarna
och kunna uppnå den gräns som erfordras.
Det ser faktiskt inte ut som man
själv trodde på möjligheten att fylla ut
det antal mandat som fattas i första
kammaren. Förslaget om 25-procentlinjen
i det här avseendet bär väl något av
resignationens signatur.

Svarar man nej på frågeställningen, är
det alldeles klart, att man erkänner detta
faktum. Om man däremot hurtfriskt
säger — vilket skulle vara naturligt —
att »visst har vi från oppositionens sida
tänkt, alt vi skall kunna få ett större
antal mandat genom att få ett större väljarunderlag
så att vi skall kunna nå
40 procent och kanske ännu fler av antalet
mandat i kamrarna», då blir situationen
underlig, när det gäller att svara
på min frågeställning. Det skulle i så
fall närmast vara en ömmande omtanke
om de nuvarande majoritetspartierna
i oppositionsställning som skulle förestava
kravet på 25-procentlinjen. Den
blivande oppositionen skulle alltså få
det skönt och bekvämt. Men vi måste väl
fråga: Varför all denna välvilja, när den
vanartiga nuvarande majoriteten envisas
med att vilja arbeta efter 33- eller 40-procentlinjen ?

Som bekant föreligger delade meningar
om det antal ledamöter som skall utgöra
minimigräns för beslut om folkomröstning.
Det föreligger sålunda motioner
från representanter för båda regeringspartierna
om att denna gräns skall
sättas vid 40 procent. Jag vill bara här
påminna om att enligt förhistorien till
föreliggande förslag var ju i varje fali
högerpartiet 1946 inne på att man inte
skulle beträda dessa vägar eller åtmins -

tone betänka sig åtskilliga gånger, innan
man gick alltför långt på denna väg. I
en skrift vid namn »Frihet och framsteg,
kommentar till Högerns handlingsprogram»,
som låg till grund för högerns
valrörelse 1946, sades ju klart ifrån beträffande
folkomröstning, att felet med
ett sådant institut var att det kunde brukas
för demagogiska syften. Det är exakt
den ordalydelse, som återfinnes i motiveringen
till min motion.

Nu har högern svängt om under denna
tid. Hade högern från dessa utgångspunkter
varit »att lita på» och vidhållit
sin uppfattning från valet 1946, hade
man väl av flera onda ting valt det minst
onda och alltså stött förslaget om 40-procentgränsen.
Då kanske man rent av
skulle ha kunnat få en majoritet för ett
dylikt yrkande.

En aktad ledamot av andra kammaren,
som väl får betraktas som specialist på
dessa frågor, har vid flera tillfällen sagt
att folkomröstningsinstitutet enligt hans
mening inte bör få brukas för partipolitiska
spekulationer, utan omröstningar
bör i första hand kunna tänkas i frågor,
där partilinjerna brytes. Hur ser man
då på oppositionshåll på denna fråga?
När propositionen var lagd på riksdagens
bord och motionstiden i april månad
var utgången, skrev en stockholmstidning
med klar oppositionsfärg om propositionen
och motionerna någonting
som jag här ber att avslutningsvis få
citera. Uttalandet lyder: »Om det nu
är meningen att folkomröstningen äntligen
skall få någon politiskt avgörande
betydelse i vårt land, är det ju inte mer
än rimligt, att den alternativa politik,
som oppositionspartierna företräder,
också skall kunna föreläggas folket inte
bara vid allmänna val utan även i konkreta
frågor. Att då sätta upp partipolitiska
ispärrar vittnar om skuggrädsla
för folkets mening.»

Så kan man givetvis argumentera, men
då står man ju inte på samma grund som
den ärade ledamot av andra kammaren
som jag här tidigare citerade.

Anser man däremot, att det inte bör gå
partipolitiska spekulationer i denna fråga,
utan att folkomröstningsinstitutet

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

bör ingå som ett naturligt led i de demokratiska
arbetsformerna i stort, tycker
jag för min del att det är naturligt
att man drar denna gräns relativt högt.
Av denna anledning har vi stannat vid
ett förslag om 40-procentsgräns.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den med II betecknade,
vid utskottets utlåtande avgivna reservationen.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Boo hade fattat
vad jag sade om de nuvarande förhållandena
i denna kammare, som inte
skulle göra det möjligt för oppositionen
enligt majoritetens förslag att påkalla
rådgivande folkomröstning, drog
herr Boo därav den slutsatsen, att detta
konstaterande skulle innebära något slags
resignation från vår sida, i det att vi
skulle hålla för givet att vi aldrig skulle
kunna få så stort antal mandat, att den
föreslagna gränsen uppnåddes, och att vi
därför inte skulle kunna ha någon glädje
av denna bestämmelse.

Detta är nog att alldeles missuppfatta
vad jag menade. Jag konstaterade bara
ett för tillfället bestående faktiskt förhållande.
Men jag ber att få försäkra
herr Boo att vi inte kommer att underlåta
några ansträngningar för att fortast
möjligt komma i det läget, att vi
disponerar över den minoritet, som majoriteten
nu kräver av oss för att vi
skall kunna av egen kraft genomföra en
rådgivande folkomröstning om beslutande
folkomröstning. Och måhända kanske
vi kan få någon hjälp att påskynda en
sådan utveckling i det förhållandet, att
majoriteten med kalla handen avvinkar
folkopinionen såsom icke förtjänt av förtroendet
att få komma till uttryck i form
av beslutande folkomröstning.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! De synpunkter som herr
Ewerlöf här framförde, förutsatte också
jag att man omfattade på oppositionshåll,
men det styrker ju bara mig i min uppfattning
att det är lyckligast om gränsen
sättes så högt, att alltför små grupper
inte kan missbruka institutet.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag skulle endast vilja
säga till professor Herlitz att hans ursäkt
naturligtvis får tagas ad notam.
Men detta kan självfallet inte gälla de
övriga av de sju ledamöter som har satt
sina namn under de båda reservationerna.
Herr Bergvall har ju här talat mycket
varmt för Ivungl. Maj :ts proposition i
fråga om § 49 regeringsformen, som avser
den rådgivande folkomröstningen,
med den inskränkningen att han önskar
att sådan skall komma till stånd, om den
begärs av 40 ledamöter i första och 60 i
andra kammaren. Allt detta talar onekligen
för att kammaren bör följa den
kungl. propositionen och utskottet, om
den vill vara på den säkra sidan.

För övrigt har ju handlingarna i målet
varit kända ända sedan den 27 januari,
då motionerna rörande rådgivande
folkomröstning angående beslutande
folkomröstning väcktes, innehållande hela
den författningstext som införts i reservationen.
Det har alltså funnits tid att
överväga saken.

När här har talats om att det är märkvärdigt
att det socialdemokratiska partiet
inte vill tillämpa folkomröstning,
fastän det har denna på sitt program —
där finns ju en punkt om demokratiskt
representationsskick och folkomröstning
— vill jag säga att man väl inte på det
sättet kan plocka ut en enda detalj ur ett
politiskt program och bygga ett resonemang
på den. Jag tror nämligen att det
ligger mera bakom det socialdemokratiska
partiets anslutning till sitt program
än det ligger bakom högerns och folkpartiets
bekännelse i dag till att folkomröstningen
skulle vara någonting för
dem saliggörande i samhällslivet. Jag
skall inte här dra upp vad som förekommit
i den politiska debatten, men man
har ju läst tidningsledare, där det tydligt
och klart sägs ifrån, att folkomröstningsinstitutet
är någonting som oppositionen
bör försöka utnyttja för att
komma åt regeringen eller de partier
som för närvarande bildar regeringsunderlag.
Jag bär inte velat gå in på detta,
och jag vill inte heller dra fram en
mängd andra omständigheter som inte

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

har avseende på de svenska politiska förhållandena
men som ändå kan anföras i
fråga om den beslutande folkomröstningens
nackdelar. Jag vill emellertid bara
peka på en sådan sak som att man i
förbundsrepubliken nere i Mellaneuropa
under kriget måste suspendera folkomröstningsinstitutet
och helt enkelt tillgripa
en nödförordning, eftersom man
inte kunde tillämpa det i en aktuell situation.

■lag tror att kammaren gör klokt i att
gå försiktigt fram, och jag ber än en gång
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVÄRD (h):

Besöksfrekvensen på en kyrkostämma
i Brodalen har förvandlats till ett argument
mot den beslutande folkomröstningen.
Tillåt mig då bara att först och
främst erinra den ledamot av kammaren,
som anförde detta argument, att
besöksfrekvensen på kyrkostämman i
fråga möjligen i någon mån kunde påverkas
av att en av de röstberättigade
ledamöterna är ledamot av andra kammaren
och kanske av den orsaken förhindrad
att delta i kyrkostämman.

Låt mig också säga, att om herr
Elowsson anför besöksfrekvensen vid
kyrkostämmor i mellersta Bohuslän som
ett argument mot folkomröstningen så
hoppas jag att han inte är beredd att
anföra röstningsfrekvensen i fackföreningar,
som beslutar kollektivanslutning,
som ett argument mot den allmänna
rösträtten.

Över huvud taget genomandades hela
herr Elowssons anförande av en märklig
misstänksamhet mot medborgarnas
förmåga att förstå någonting -—- mot dessas
förmåga att begripa en lagfråga, att
förstå ett ekonomiskt eller finansiellt
spörsmål. De vanliga medborgarna är,
om man får tro herr Elowsson, praktiskt
taget hjälplösa, men riksdagsmännen
sitter inne med all kapacitet och
all teknik när det gäller begripandets
svåra konst. Detta måste ju, herr Elowsson,
innebära att valet till riksdagsman
liksom vissa rituella handlingar medför
att människan förvandlas till hela
sin själ och till hela sin person. Han

eller hon förvandlas från en vanlig,
skall vi säga idiot till en högtstående,
sakligt väl insatt, av naturen med gott
omdöme utrustad representant för samma
idiot. Detta sätt att lägga upp problemet
om de röstberättigade och dessas
direkta och indirekta inflytande är
inte nytt. Det har använts under många
år med till och med större vältalighet
och större pregnans än den ärade representanten
från Kristianstad här i dag
presterade. Det har använts av överhetsstatens
företrädare i generationer
och åter generationer. Att herr Elowsson
i Kristianstad även i detta avseende
skulle ha ärvt mentaliteten från den
gamla överhetsstaten är en aning förvånansvärt,
även om det inte är en sensation.

Folkmeningen är dessutom farlig,
mycket farlig, därför att den är så ombytlig.
Det innebär ju att en persons befordran
till riksdagsman icke endast
ger honom de kvaliteter jag tidigare har
talat om, utan också ger honom eller
henne en sinnets fasthet och en konsekvens
i handlandet och tänkandet som
vi så många gånger ser manifesterade
både i denna och i den andra kammaren.
Denna ombytlighet hos folket skulle
vara en fara inte endast för rikets
stabilitet, utan framför allt för regeringen.
Om det är på det viset, så förstår
jag att den som innehar regeringsmakten
— även om han har det med hjälp
av en lillebror —■ är motståndare till
den beslutande folkomröstningen. Herr
Elowssons ståndpunkt är alltså logisk,
den är ett utflöde av den politiska
grunduppfattning som tycks vara den
moderna bland dagens socialdemokrater.
Den representativa idén tränger fram
och tränger igenom överallt, säger herr
Elowsson. I detta ser han ett av skälen
till att avvisa tanken på en folkomröstning.

Nu kan det diskuteras, om det verkligen
är på det sättet, att den representativa
idéns segertåg är så alldeles obrutet.
I ett icke obetydligt antal västerländska
demokratier har man för närvarande
som ett aktuellt problem, hur
man skall bära sig åt för att aktivisera

72 Nr 23. Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

de enskilda medborgarna, hur man skall
bära sig åt för att rycka dem in i den
dagliga handläggningen av samhällets
angelägenheter. Detta är ett problem, åt
vilket amerikanarna har ägnat stor uppmärksamhet,
och det är ett problem,
som mycket diskuterats inom demokratier,
vilka ur demokratisk synpunkt
mycket väl låter sig jämföras med den
svenska. Man tycks i stor utsträckning
ha kommit fram till den slutsatsen, att
en kombination av representativ och direkt
demokrati med en klok avvägning
är till fördel för demokratiens vitalitet
och ett skydd för demokratiens bestånd,
som inte skall underskattas.

Herr Boo anförde ett citat, som hans
excellens herr statsministern gjorde i
1952 års valrörelse ur en högerbroschyr
från 1946, och fann det märkligt, att
högern sedan 1946 hade ändrat uppfattning.
Jag skulle bara vilja säga, att de
erfarenheter vi vunnit sedan 1946 är
sådana, att vi verkligen ändrat vår uppfattning.
För oss spelar en programpunkt
inte samma roll som den uppenbarligen
gör för socialdemokraterna.
Den mycket ofta citerade passus om
folkomröstning, som står i socialdemokraternas
program, står där tydligen,
därför att den sattes in 1917. Man kan
fråga, hur lång tjänstetid den skall ha,
om den inte har någon pensionsålder
och i så fall när denna pensionsålder
inträder.

Låt mig så bara säga till slut, herr
talman, att de farhågor för demagogiskt
missbruk av folkomröstningen, som från
olika sidor anförts, tror jag är utomordentligt
överdrivna. I någon mån kan
jag kanske karakterisera mig själv som
propagandaingenjör, men såvitt jag kan
förstå finns det ingenting som sämre
lämpar sig för propaganda i dess grövre
bemärkelse än det systemet att man
ställer människor inför en direkt, konkret
och avgränsad fråga. Där är propagandateknikens
möjligheter mycket
mera begränsade än de är, när man samlar
ihop alla frågor och underställer folket
dem vartannat år. Jag vet mycket
väl, att modern demagogi är mera vad
man inte säger än vad man säger.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Alla är nu överens om
att den svenska demokratien skall kompletteras
genom utbyggnad av det rådgivande
folkomröstningsinstitutet, och
diskussionen för tillfället har närmast
rört sig om hur stort antal ledamöter
inom riksdagens kamrar, som skall få
kräva sådan folkomröstning.

Det är väl inte så mycket att tillägga
på den punkten. Man brukar säga, att en
siffra inte är någon princip, och den
siffra propositionen och utskottet har
valt är den, som kommittén föreslagit
och den som ligger emellan de båda mera
ytterliggående siffror, som är framförda
motionsvis.

Vad som annars är av större principiellt
intresse men som kanske just nu
inte varit föremål för diskussion annat
än indirekt är frågan om en jämförelse
mellan den beslutande och den rådgivande
folkomröstningen. Eftersom denna
fråga emellertid har spelat så
stor roll i den allmänna diskussionen,
och då man nu i flera år har försökt
framställa saken så, att regeringen skulle
vara rädd för ett beslut av folket och
rädd för att fråga folket om dess mening,
kanske det kan vara tillåtet för
mig att hänvisa till det sätt, på vilket
regeringen i propositionen liar fört argumentationen.

Vi har utgått från som en självklar
sak, att problemet gäller, hur man i
praktiken bäst skall kunna utbygga demokratiens
arbetsformer. Det gäller att
försöka få medborgarna med i det politiska
arbetet och få dem att känna sig
delaktiga i statens skötsel. Så långt är
ju alla ense. Och detta är utgångspunkten
för propositionen.

Men när man sedan från oppositionens
sida påstår, att det bara är den beslutande
folkomröstningen som kan vara
till fyllest och att ju mera man delegerar
till de enskilda medborgarna att direkt
besluta om, desto bättre blir demokratien,
då gör man sig skyldig till
en klart demagogisk förenkling av förhållandena.
Det är ju mycket lätt att
med ett par kända exempel visa, att det
måste förhålla sig så. Inte kan man på -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

stå att de länder — t. ex. Schweiz —
som nu har den beslutande folkomröstningen,
skulle vara bättre demokratier
än t. ex. England, som inte har den formen.
I kommunerna har vi ju tidigare
haft en omedelbart beslutande folkförsamling
både i städerna och på landsbygden.
I städerna togs den formellt
bort först alldeles nyligen genom den
nya kommunallagen, som avskaffade
den allmänna rådstugan. Detta skedde
ju i full enighet här i riksdagen, men
inte kan man väl därför påstå, att riksdagen
allvarligt har medverkat till att
försämra demokratien i småstäder. Det
ligger ju inte till så, och det borde inte
få förekomma någon propaganda av detta
slag. Frågeställningen är i stället den:
Hur skall man bäst och mest praktiskt
nå det mål som vi alla vill eftersträva,
nämligen att förbättra och utbygga folkets
deltagande i det demokratiska arbetet? Det

är på detta sätt problemet är upplagt
i propositionen. Där ventileras de
olika synpunkter som man kan lägga
på denna fråga. Där tar man upp de
ofrånkomliga svårigheter som är förenade
med den beslutande folkomröstningen.
Det är ställt utom allt tvivel, att det
blir mycket besvärligt att förena en beslutande
folkomröstning med vårt parlamentariska
system. Och eftersom ju
väl alla ändå måste vara ense om att
det är riksdagen och det parlamentariska
systemet som skall vara grundvalen
för demokratien och det politiska
arbetet, är detta en allvarlig invändning
emot den beslutande folkomröstningen.

Sedan behandlas i propositionen de
fördelar, som man vill vinna genom referenduminstitutet.
Jag skall inte ta upp
tiden med att gå in på detaljer — alla
vet vad det rör sig om. Man vill gärna
kunna föra fram en viss fråga till avgörande
och prövning hos folket. Man
vill över huvud taget aktivisera medborgarna
till politiskt arbete. Men dessa
önskemål bör man kunna tillgodose i
praktiskt taget samma utsträckning med
den rådgivande som med den beslutande
folkomröstningen.

Det finns också eu annan praktiskt

omständighet som måste tillmätas stor
betydelse, när man väger de båda folkomröstningsformerna
emot varandra.
Om en stor och viktig fråga -— ett lagförslag
eller en annan reform — skall
underställas folket i en beslutande folkomröstning,
måste ju förslaget vara utarbetat
och i detalj färdigt. Det måste
t. ex. föreligga ett förslag till lag med
en mängd paragrafer. Skall man då begära,
att även de medborgare, som kanske
inte särskilt intresserar sig för politiskt
arbete, skall gå igenom detta ordentligt
och ta ställning till förslaget?
Uppenbarligen måste här uppkomma
väldigt stora praktiska svårigheter även
med en omfattande upplysningsverksamhet.
Och vidare kan man ju bara ge onyanserade
svar i en folkomröstning. Det
kan mycket väl hända, att de medborgare
som verkligen kan och orkar sätta sig
in i en sådant stort lagförslag skulle vilja
säga: »Vi kan ta det i en viss del, men
inte i en annan del» eller »Vi vill göra
vissa ändringar». Men något sådant går
ju inte att genomföra i form av folkomröstning.

Om man däremot använder det rådgivande
folkomröstningsinstitutet, tar
man upp frågan på ett tidigare stadium.
Då ställs det upp ett aktuellt politiskt
spörsmål och frågas, om den eller den
allmänna principen bör bli genomförd.
Det är frågor av en karaktär som varje
medborgare kan och bör ta ställning till.
Även därvidlag fordras naturligtvis en
upplysningsverksamhet, men frågan är
ju av en helt annan och mindre teknisk
karaktär. Vid en rådgivande folkomröstning
blir alltså frågorna bättre, och de
kan besvaras bättre.

Mot detta har man bara kunnat invända,
att det liksom inte är riktigt, att
folket, som ändå skall ha den yttersta
suveräniteten, endast skall ge råd, som
riksdagen och regeringen kan behandla
efter gottfinnande. Folket självt borde ju
få besluta. Detta är också en otillåten
förenkling av problemet. Det förhåller
sig ju inte så i praktiken. Det är klart
att svaret i en rådgivande folkomröstning
skall omprövas här i riksdagen,
och det är i vissa fall mycket önskvärt att

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Gruiidlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

så sker, ty även om det har blivit majoritet
för en ståndpunkt bland de röstande,
är det inte alls säkert att denna avspeglar
folkmajoritetens mening. Det
kan ju ha varit en mycket liten del av de
röstberättigade som deltagit i omröstningen
och sedan en knapp majoritet
bland dem som har uttalat sig för förslaget.
Detta kan man inte göra någonting
åt, om det är en beslutande folkomröstning,
men är det en rådgivande, kan
statsmakterna sedan beakta just sådana
omständigheter. Om man däremot verkligen
har fått ett representativt svar
från en betryggande del av folket, då
kan man vara övertygad om att riksdagen
och regeringen kommer att rätta sig
därefter.

På det sätt jag nu antytt har alltså
regeringen i propositionen försökt att
väga fördelar och nackdelar med de olika
instituten i syfte att få det instrument
som är mest användbart och mest praktiskt
för det önskade ändamålet — att
ge folket ökad delaktighet i det politiska
arbetet. När förslaget — såsom väl alla
tror — om en stund blir antaget i riksdagen,
är det också regeringens förhoppning
att institutet kommer att begagnas.
Jag har hört om kommittén, att den rentav
skulle haft svårt att hitta några frågor
som kunde lämpa sig för folkomröstning.
Det är ju i så fall beklagligt. Och
det bör finnas viktigare principfrågor
än spörsmålet om höger- eller vänstertrafik,
som kan bli föremål för folkomröstning.
Nog finns det frågor om samhällets
omdaning och utbyggnad, där
det gäller, om den ena eller andra maktbefogenheten
enligt folkets mening bör
läggas hos det allmänna — stat eller
kommun — eller hos enskilda personer.
Regeringen är inte ängslig för folkets
röst.

Herr BERGVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag hörde herr justitieministern
tala, beredde hans anförande
mig på en punkt mycket stor tillfredsställelse.
Det var ett varmt försvar
för den rådgivande folkomröstningen
som han presterade. Möjligen grumlas

tillfredsställelsen något av att värmen i
försvaret av den rådgivande folkomröstningen
till väsentlig del föreföll framkallad
av en betydande ovilja mot den beslutande
folkomröstningen. Man kan ju
för övrigt inte säga att regeringen har
raskat på när det gäller den rådgivande
folkomröstningen. Riksdagen begärde
i skrivelse till Kungl. Maj:t 1948, om
inte mitt minne sviker mig, utredning
om folkomröstning, och tillsättning av
sakkunniga skedde först i början av
1950.

För mig finns det inget skäl att sätta
rådgivande folkomröstning emot beslutande
folkomröstning. Jag tror att den
rådgivande folkomröstningen är ett utmärkt
instrument i vissa fall, men det
utesluter inte att i andra fall den beslutande
folkomröstningen är ett väsentligt
bättre instrument. Det blir fråga om ett
val från fall till fall. Jag betvivlar lika
litet som herr justitieministern att det är
någon svårighet att finna frågor till folkomröstningar.
Jag tror nämligen inte att
vi skall få en folkomröstning i månaden
eller dylikt, utan jag betraktar folkomröstningen
som en säkerhetsventil i viktiga
avgöranden. Jag ser icke dess nytta
bara i mångfalden folkomröstningar
utan i ett förnuftigt användande av folkomröstningsinstitutet.

När herr statsrådet säger att det är
ren demagogi från oppositionens sida,
då man hävdar att bara den beslutande
folkomröstningen skulle ha någon som
helst betydelse och samtidigt menar att
ju flera frågor som hänskjuts till folkets
direkta avgörande desto bättre är det, så
måste jag säga att det första argumentet
har jag måhända hört från något håll,
men det sista känner jag över huvud taget
inte till, ty det genomgående i alla debatter
har varit att vi har betonat, att
antalet frågor som kommer att underkastas
folkomröstning måste bli begränsat.
På den punkten tycker jag att det var
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
som var demagogisk.

Sedan bara två meningar till, herr talman!
När herr statsrådet gläder sig över
att han i ett avseende lyckats inta en
ståndpunkt i den kungl. propositionen,

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

vars förträfflighet han kan härleda av
att den ligger mitt emellan två andra
ståndpunkter — jag tänker på antalet
av dem som skall kunna begära en rådgivande
folkomröstning — så vill jag
gratulera herr statsrådet till att han där
har fått det stöd han hittills saknat. Förslaget
om högre antal än som begäres i
propositionen kom icke så särskilt väntat
fram i konstitutionsutskottet i en reservation
som byggde på en motion.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Bara några få ord! Herr
Svärd beredde mig inte något egentligt
nöje med sitt anförande, men det gav
dock en viss behållning genom att det
faktiskt visade upp, hur det går till när
han är ute och bedriver buskagitation.
Det är länge sedan jag hörde så mycken
demagogi koncentreras i ett så pass kort
anförande som det han höll här.

Herr Svärd ville nu göra gällande, att
när jag här hävdade att den allmänna
opinionen, folket ute i bygderna, inte
hade samma möjligheter som riksdagsmännen
att sätta sig in i en fråga och
träffa ett avgörande som kommer riktigheten
lika nära som när riksdagen
gör det, så skulle det innebära någon
sorts förakt för folket ute i bygderna.
Herr Svärd tror naturligtvis inte att detta
är min mening. Jag menar att den
svenska riksdagen utgör ett gott genomsnitt
av det svenska folket. Men vad som
utgör skillnaden mellan gemene man i
bygderna och riksdagsmännen är ju detta
enkla förhållande att vi sitter och arbetar
i utskott och bär till vårt förfogande
den expertis som vi behöver. Det är
möjligt att herr Svärd inte deltagit tillräckligt
mycket i utskottsarbete för att
ha kommit underfund med detta, men
om han får vara med i riksdagen ett
antal år och är en flitig riksdagsman,
kommer han till samma uppfattning som
jag bär gjort.

Herr Svärd försökte också göra gällande
någonting som ofta framföres från
högerhåll, nämligen att vi socialdemokrater
är så maktfullkomliga nu att vi är
yverborna. Vi har suttit så länge vid

makten, menar han, att vi struntar i vad
folk tycker, vi bara beslutar och fäster
oss inte vid vad man anser ute i landet.
Detta var väl ändå, herr Svärd, en sådan
där konstruktion som kanhända kan
göra sig på ett enkelt valmöte men absolut
inte i första kammaren, det kan jag
försäkra.

Herr SVÄRD (h):

Herr Elowssons senaste anförande har
gett mig besked på en punkt. Det är
uppenbarligen möjligheten att så flitigt
som herr Elowsson gör deltaga i utskottsarbete
som medför den förvandling
av en individ från människa till
riksdagsman på vilken hela herr Elowssons
argumentation bygger. Jag skall
bara tillåta mig att till detta säga, att
om det är resultatet av utskottsarbetet,
så hoppas jag att hela det svenska folket
får tillfälle till detta arbete och därigenom
kan nå den höga standard som herr
Elowsson anser att riksdagsmän redan
besitter.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag menar ingenting annat
än det som jag tror att herr Svärd
förstår. Han titulerade sig själv för en
stund sedan som propagandaingenjör,
och jag föreställer mig att herr Svärd
inte varit det från början utan fått lära
sig det, på samma sätt som riksdagsmännen
får lära sig att behandla alla möjliga
saker och ting.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Replikskiftet mellan
herrar Svärd och Elowsson föranledde
mig att begära ordet.

Herr Svärd förutsatte att herr Elowsson
hyste misstänksamhet mot medborgarnas
förmåga att kunna förstå ett för
dem framlagt problem. Tveksamheten i
den nu föreliggande frågan behöver ju
inte uteslutande bero på sådana misstankar
utan kan också bero på att man
hyser den uppfattningen, att det kan
möta oerhörda svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt informera medbor -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

garna i de frågor man lägger fram för
dem till bedömande — man kan ju inte
för medborgarna redovisa alla skäl, som
skall ligga till grund för ett ställningstagande
i en fråga. Jag skall be att med
ett exempel få belysa vilka svårigheter
som kan torna upp sig på detta område.

Sistlidna fredag diskuterade vi både
i första och andra kammaren frågan om
riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken.
Jag har i andra kammarens
protokoll funnit någonting som i
allra största grad ger belägg för svårigheten
att på ett tillfredsställande sätt
informera medborgarna i vissa frågor.

I ett anförande i andra kammaren sade
fru Ewerlöf: »Jag vill dock i detta sammanhang
redovisa att jag hör till dem
inom utskottet, som sympatiserat med
tanken på en folkomröstning i denna
fråga.

Detta är väl nämligen en fråga som
på ett alldeles särskilt sätt bör kunna
bedömas av människor i allmänhet.
Varje människa bör kunna ha en personlig
uppfattning om huruvida man
vill ha ett restriktionssystem eller inte.»

Fru Ewerlöf fortsätter: »När vi emellertid
i utskottet inte kunnat få majoritet
för en folkomröstning i denna fråga,
har vi inte reserverat oss och kan
följaktligen inte i kammaren ställa ett
yrkande, men vi har förenat oss i ett
särskilt yttrande, undertecknat av ledamöter
från folkpartiet och högern.

Det bygger på ett par folkpartimotioner,
och vi uttrycker där samma tanke
som motionärerna, nämligen att folket
i betydelsefulla frågor bör, om dessa
frågor lämpar sig för en folkomröstning,
få säga sitt ord.»

Här konstaterar fru Ewerlöf att en
fråga, som framför alla andra borde
lämpa sig för folkomröstning, var frågan
om motbokens fortsatta existens.
Men vad sade fru Ewerlöf i början av
sitt anförande? Jo, hon yttrade där följande
ord: »Herr talman! Om jag inte
hade suttit med i särskilda utskottet och
där fått alla de redovisade skäl, som
kan anföras i samband med motbokssystemets
vara eller inte vara, tror jag
att jag skulle rösta med herr Fast i hans

avslagsyrkande beträffande proposition
nr 151.»

Fru Ewerlöf säger här tydligt ifrån,
att om hon inte hade setat i särskilda
utskottet och fått höra alla de skäl som
låg till grund för ett avskaffande av
motboken, hade hon röstat med herr
Fast för ett bibehållande av motboken.

Detta exempel visar vilka svårigheter
som möter att på ett tillfredsställande
sätt informera medborgarna ute i landet
om en viss fråga. Det behöver således
inte bero på misstro mot medborgarnas
förmåga att fatta, utan det kan
vara sådana skäl som dessa, som gör,
att man står mycket tveksam inför de
frågor, som föreligger till avgörande just
i dag.

Jag har velat, herr talman, anföra detta
med anledning av replikväxlingen
mellan herr Elowsson och herr Svärd.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag konstaterar efter
herr Heiimans anförande endast att det
representativa systemet bör göras än
mer representativt. Det är uppenbarligen
endast ledamöter av särskilda utskott
som bort ha rösträtt i de frågor
Kungl. Maj:t underställer riksdagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder förekommit följande yrkanden: l:o)

att vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt skulle bifallas; 2:o)

att såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling skulle antagas
det grundlagsändringsförslag, som förordats
i den av herr Herlitz m. fl. under
punkten A avgivna reservationen;

3:o) att kammaren skulle såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det grundlagsändringsförslag,
som innehölles i herr Petterssons i Norregård
m. fl. vid utlåtandet anförda reservation;
samt

4:o) att samtliga framställda grundlagsändringsförslag
skulle förkastas.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu komme att göras särskilt
beträffande vart och ett av de föreliggande
grundlagsändringsförslagen.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på förkastande
av det av utskottet framlagda grundlagsändringsförslaget;
ocli förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antagas det i herr Herlitz m. fl.
reservation förordade grundlagsändringsförslaget
samt vidare därpå att ifrågavarande
förslag skulle förkastas; och
förklarade herr talmannen sig anse den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som förkastar det grundlagsändringsförslag,
som förordats i den av herr
Herlitz m. fl. vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 under punkten A avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 34.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen propositioner,
först därpå att det i herr Petterssons
i Norregård in. fl. reservation
förordade grundlagsändringsförslaget
skulle antagas såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling samt vidare
därpå att nämnda förslag skulle förkastas;
och förklarade herr talmannen sig
finna den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boo begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som förkastar det grundlagsändringsförslag.
som förordats i den av herr
Pettersson i Norregård m. fl. vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boo begärde rösträkning
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 85;

Nej — 29.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag anhåller att få yrka
bifall till den av sju ledamöter i konstitutionsutskottet
under B avgivna reservationen.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Grundlagsändringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Herlitz
m. fl. vid utlåtandet under punkten B
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Herlitz m. fl.
vid utlåtandet under punkten B avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej - 34.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m. m.;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendentur- och
civilförvaltning m. m.;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1954/55
under fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående löneoch
pensionsförmåner för personal å
försvarets reservstater;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till driftkostnader för mät- och avmagnetiseringssta
tioner;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1954/55 till universitetet i
Göteborg och Stockholms högskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckt
motion;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på
högre skolstadier m. m.;

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Grundlagsandringsförslag ang. allmän folkomröstning m. m.

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folk- ocli småskollärares
avlöningsförhållanden m. m.;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående inrättande av
ordinarie lärartjänster på försöksskolans
högstadium m. m.;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1954/55 till främjande
av praktisk lärlingsutbildning hos
hantverksmästare; och

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till
företagareföreningar m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avsättning till fonden
för idrottens främjande jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 157, angående statsregleringen för
budgetåret 1954/55.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.16.

In fidem
G. H. Berggren.

Bilaga till Första kammarens protokoll den 25 maj (fm.) 1954 (s. 11).

Interpellationssvar.

Herr talman!

Med kammarens tillstånd har fröken
Ebon Andersson frågat mig, vilka åtgärder
jag har för avsikt att vidtaga för att
komma till rätta med de uppenbara missförhållandena
på reumatikervårdens
område.

Som svar vill jag anföra följande.

Reumatiskt sjuka vårdas f. n. i stor
utsträckning på lasarett och sjukstugor
samt på vanföreanstalterna. Vid sidan
härav har genom pensionsstyrelsens försorg
i anslutning till lasaretten i Lund,
Norrköping, Lidköping, Västerås och
Umeå samt garnisonssjukhuset i Boden
inrättats särskilda avdelningar för vård
av reumatiskt sjuka med sammanlagt
cirka 340 platser. I Malmö och Vänersborg
finns avdelningar av motsvarande
typ med 61 resp. 120 platser, ehuru dessa
avdelningar närmast tillkommit för

vård av neurospatienter. Pensionsstyrelsen
disponerar för sitt reumatikerklientel
även sammanlagt ett 30-tal vårdplatser
på den ortopediska avdelningen vid
Lunds lasarett samt på vanföreanstallen
i Göteborg. Ett relativt stort antal reumatiskt
sjuka mottages jämväl på pensionsstyrelsens
fristående sjukhus i Nynäshamn,
Åre och Tranås med omkring
570 vårdplatser. Vid Broströmska sjukhemmet
för barn i Göteborg beredes
vård för barn, vilka lider av hjärtaffektioner
efter reumatisk sjukdom. Slutligen
vårdas åtskilliga fall av reumatiskt
sjuka på hem för kroniskt sjuka och
enskilda sjukhem samt å vissa s. k. sommarkurorter,
där huvudsakligen fysikalisk
behandling meddelas. Av de omkring
1 160 vårdplatserna å pensionsstyrelsens
egna sjukhus eller sjukhusavdelningar
användes f. n. i regel 700—750
platser för vård av reumatikersjuka.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Det har sedan länge stått klart, att
behov föreligger av en utbyggnad av
vårdmöjligheterna för i synnerhet sådana
reumatiskt sjuka, som kräver kvalificerad
vård. Stora svårigheter har
emellertid förelegat att för reumatikervårdens
del finna en lösning, som kunnat
vinna allmän anslutning hos den
medicinska sakkunskapen och samtidigt
godtagas i administrativt-ekonomiskt
hänseende. Frågan om formerna för den
allmänna reumatikervårdens fortsatta
utbyggnad och i samband därmed spörsmålet
om organisationen och finansieringen
av pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet på reumatikervårdens
område har sålunda under de sista två
decennierna behandlats av icke mindre
än tre sakkunnigutredningar, nämligen
av 1934 års sjukvårdskommitté, 1936
års sakkunniga angående pensionsstyrelsens
invaliditetsförebyggande verksamhet
och 1941 års reumatikervårdssakkunniga,
utan att slutligt ställningstagande
till vårdens allmänna utbyggnad
kunnat uppnås. Såsom interpellanten
erinrat om framlades emellertid vid
1946 års riksdag förslag om en viss utbyggnad
av reumatikervården i syfte
att söka åstadkomma en begränsad förbättring
av vårdmöjligheterna för de
kategorier reumatiskt sjuka, vilkas vårdbehov
var mest trängande. Föredragande
departementschefen uttalade därvid,
att han anslöt sig till reumatikervårdssakkunnigas
uppfattning, att de akuta
fallen och vissa andra därför lämpade
fall borde i största möjliga utsträckning
mottagas för vård på vanliga invärtesmedicinska
lasarettsavdelningar. Däremot
fann departementschefen, i likhet
med åtskilliga remissinstanser,• att det
ur skilda synpunkter kunde starkt ifrågasättas,
huruvida man genom statsunderstöd
borde stimulera till att vissa delar
av de invärtesmedicinska avdelningarna
reserverades för reumatiker, däribland
vissa fall av kronisk ledgångsreumatism.
Frågan härom borde ställas
på framtiden. Härför talade även den
omständigheten, att formerna för reumatikervårdens
utbyggande, såvitt anginge
de kroniska fallen, nära sammanhängde
med frågan om ortopedvårdens

framtida organisation. Departementschefen
sade sig vidare i princip dela de
sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens
befattning med reumatikeravdelningarna
vid lasaretten borde avvecklas.
För att tillgodose det mest
trängande vårdbehovet för reumatiskt
sjuka föreslogs inrättande av självständiga
specialavdelningar vid undervisningssjukhusen
i Stockholm och Uppsala.
Jämsides därmed borde undersökas
möjligheterna att genom avtal mellan
staten och vederbörande lokala huvudmän
få till stånd ett mindre antal
självständiga reumatikeravdelningar,
förslagsvis 2 å 3 med ett sammanlagt
platsantal av högst 250. Propositionen
bifölls av riksdagen. Avtal om självständiga
reumatikeravdelningar har sedermera
träffats med Göteborgs stad,
Malmöhus läns landsting och Västerbottens
läns landsting.

I interpellationen har gjorts gällande,
att trots förenämnda riksdagsbeslut ännu
icke en enda ny brukbar vårdplats
för de reumatiskt sjuka kommit till stånd
i vårt land. Interpellanten synes härvid
bl. a. icke ha räknat med att ett
icke ringa antal vårdplatser kan antagas
ha kommit reumatikervården till
godo genom dels utvidgning av redan
befintliga och inrättande av nya medicinska
lasarettsavdelningar, dels ock genom
inrättande av hem för kroniskt
sjuka, ofta förlagda i omedelbar närhet
av lasarett. Från år 1946 till år 1952
har antalet vårdplatser på de medicinska
lasarettsavdelningarna ökat med cirka
2 000 platser innebärande en ökning
med 1/3 av det totala platsantalet. Möjligheterna
att bereda reumatiskt sjuka
vård å invärtesmedicinsk avdelning har
således väsentligt ökat. Att märka är att
härigenom de ur behandlingssynpunkt
viktigaste kategorierna, nämligen fall av
akut ledgångsreumatism och kronisk
ledgångsreumatism i initialstadiet, sannolikt
bäst tillgodoses genom dylika
vårdplatser.

I detta sammanhang bör även erinras
om att det staten tillhöriga Spenshults
sanatorium genom statsmakternas medverkan
upplåtits till Riksföreningen mot
reumatism för eftervård av reumatiker -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

sjuka. Härigenom har fr. o. m. hösten
1953 124 eftervårds- och konvalescentplatser
kunnat ställas till förfogande,
vilket innebär en icke oväsentlig avlastning
av redan befintliga A-platser. Beträffande
de kroniska reumatikerfallen
må hänvisas till de vårdmöjligheter,
som står till buds inom ortopedvården
med dess närmare 1 000 platser. Det är
emellertid uppenbart, att behov föreligger
av en väsentlig utbyggnad av ortopedvården
avseende bl. a. vård av ett
flertal reumatiska sjukdomstillstånd.
Som bekant pågår f. n. utredning angående
ortopedvårdens framtida organisation,
vilken utredning beräknas bli slutförd
inom sådan tid, att förslag i ämnet
skall kunna underställas 1955 års riksdag.

Inom reumatikervården har under
senare tid ansträngningarna alltmer kommit
att inriktas på att genom lämpliga
profylaktiska åtgärder söka förebygga
följ dsjukdomar efter akuta reumatiska
sjukdomstillstånd. Som exempel härpå
må nämnas en i Malmö f. n. bedriven
försöksverksamhet, som syftar till att
genom systematisk övervakning och relativt
långvarig konvalescentvård förhindra
uppkomsten av hjärtsjukdomar
hos personer, vilka drabbats av reumatisk
feber. Jag vill även erinra om den
dispensärverksamhet för vård av reumatiska
sjukdomar, som sedan år 1951
bedrivits vid lasarettet i Västerås och sedermera
påbörjats även vid en del andra
sjukvårdsanstalter, däribland pensionsstyrelsens
sjukhus i Nynäshamn. Redan
nu torde härigenom ett antal vårdplatser
för reumatiskt sjuka ha inbesparats,
och i den mån sådan dispensärverksamhet
kommer till stånd vid flera
sjukhus kommer givetvis behovet av
vårdplatser för de reumatikersjuka att
minskas. Beträffande de sjukas rehabilitering,
konvalescent- och eftervård underströk
redan 1941 års reumatikervårdssakkunniga,
att man vid lösandet
av denna fråga icke borde betrakta reumatikervården
som ett isolerat problem.
Då landstingen numera i växande utsträckning
ägnar sin uppmärksamhet åt
konvalescentvårdens utbyggnad, kan
förväntas att även de reumatiskt sjuka

(! Första kammarens protokoll 195i. Nr 23.

skall komma i åtnjutande av denna vård.
På samma sätt innebär utbyggnaden av
resurserna för social rehabilitering —
arbetsvärd — genom tillkomsten av bl. a.
statens arbetsklinik vid karolinska sjukhuset
och arbetsträningsinstituten inom
de lokala sjukvårdsområdena samt de
arbetsvårdande organens växande insats
för arbetsplacering av partiellt arbetsföra,
att ökade möjligheter till dylik
vård och till en produktiv arbetsinsats
även vid bestående invaliditet beretts de
reumatiskt sjuka.

Den av interpellanten omnämnda fältundersökningen
var av ganska begränsad
omfattning, varför en viss osäkerhet
torde vidlåda de på grundval av densamma
gjorda uppskattningarna av antalet
reumatiskt sjuka i riket i dess helhet.
Även om en större undersökning
skulle ge till resultat, att antalet sådana
sjuka skulle vara lägre än vad de anförda
siffrorna ger vid handen, är det
uppenbart, att behov föreligger av ett
ökat antal vårdplatser inom reumatikersjukvården.
För egen del anser jag, att
en fortsatt utbyggnad och nybyggnad av
medicinska lasarettsavdelningar, vilket
är en landstingens angelägenhet, i första
hand bör ifrågakomma för att tillgodose
behovet av vårdplatser för akuta och
tidiga kroniska fall av ledgångsreumatism.
De moderna behandlingsmetoder,
som på senare tid framkommit genom
tillkomsten av cortison och ACTH-preparaten,
anses tydligt markera reumatologiens
samhörighet med invärtesmedicinen
i stort. Den utveckling, som behandlingen
av den akuta och kroniska
ledgångsreumatismen under senare tid
undergått, bl. a. genom att förenämnda
nya behandlingsmetoder kommit i bruk,
befordras sannolikt bäst genom att reumatikervården
i första hand baseras på
invärtesmedicinska avdelningar. Den
under senare år följda linjen för reumatikervårdens
tillgodoseende genom en utbyggnad
av sådana avdelningar bör därför
fullföljas, och det förefaller välbetänkt
att avvakta resultatet av den erfarenhet,
som vinnes genom en dylik utbyggnad.

Vad jag nu sagt får givetvis icke undanskymma
angelägenheten av att den

Nr 23.

Tisdagen den 25 mai 1954 fm.

av 1946 års riksdag beslutade utbyggnaden
av vårdmöjligheterna för de reumatiskt
sjuka genomföres. Vad har då
åtgjorts för att fullfölja detta beslut, och
vad är anledningen till att detsamma endast
till vissa delar hittills kunnat genomföras? Vad

då först angår de båda undervisningssjukhusen
i Stockholm och Uppsala
har vid den reumatologiska kliniken
å karolinska sjukhuset, som fullt utbyggd
är avsedd att omfatta 73 vårdplatser, i
dagarna öppnats två avdelningar om tillhopa
58 vårdplatser. Återstående platser
kommer att tagas i bruk successivt
i den mån erforderlig vårdpersonal kan
anskaffas.

Tillkomsten av den reumatologiska kliniken
vid akademiska sjukhuset i Uppsala
har fördröjts med hänsyn till nödvändigheten
av att låta upprättandet av
en ny generalplan för sjukhusets framtida
utbyggnad föregå uppförandet av
nya kliniker. I den av 1951 års riksdag
antagna generalplanen har föreslagits inrättandet
av en reumatologisk klinik om
60 vårdplatser. Av i generalplanen upptagna
byggnadsföretag har ombyggnad
av den kirurgiska kliniken och uppförandet
av en panncentral bedömts såsom
de mest angelägna, över huvud taget
kan några nybyggnadsåtgärder icke vidtagas,
förrän en ny panncentral tillkommit.
Arbetena med den nya panncentralen
beräknas kunna påbörjas under år
1955. Enligt vad jag inhämtat är därnäst
uppförandet av en medicinsk klinik
med därtill anknuten reumatologisk klinik
aktuellt.

Den reumatologiska avdelning om 120
platser vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg,
som är avsedd att disponeras av
pensionsstyrelsen, har som interpellanten
framhållit numera färdigställts. Att
avdelningen ännu icke kunnat tas i bruk
för sitt egentliga ändamål sammanhänger
med den omfattande om- och tillbyggnad,
som pågår av Sahlgrenska sjukhuset
i samband med inrättandet av den
medicinska högskolan i Göteborg. Såvitt
nu kan överblickas torde avdelningen
kunna tagas i anspråk för reumatiker -

vård år 1957. För att i någon mån kompensera
de härigenom uteblivna vårdmöjligheterna
för de reumatiskt sjuka
har emellertid sedan någon tid en på
sjukhusets område belägen sjukpaviljong
tagits i anspråk för vård av ett icke
ringa antal fall av kronisk ledgångsreumatism.

Att den beslutade utvidgningen av den
reumatologiska avdelningen i Lund ännu
ej kommit till stånd beror framför allt
på att landstinget, som enligt ingånget
avtal har att verkställa densamma, inom
den begränsade byggnadstillståndskvot
för hälso- och sjukvård, som kunnat ställas
till landstingets förfogande, ansett företräde
böra lämnas andra såsom mera
angelägna bedömda byggnadsföretag vid
lasarettet och att medicinalstyrelsen anslutit
sig till denna uppfattning. Det torde
emellertid finnas möjligheter att inom
ramen för nästkommande års byggnadskvot
bevilja byggnadstillstånd för ifrågavarande
avdelning, därest landstinget
vill giva denna sådan prioritet.

Den planerade reumatologiska avdelningen
vid Umeå lasarett har försenats
på grund av upprättandet av helt ny
generalplan för sjukhusets utbyggande.
En medicinsk avdelning håller f. n. på
att uppföras vid sjukhuset. I samband
härmed bör lämpligen den reumatologiska
avdelningen komma till stånd. Jag
är beredd att ställa erforderlig kvot till
förfogande härför.

Att det av 1946 års riksdag fastställda
programmet för reumatikervårdens utbyggnad
icke kunnat genomföras i den
takt, som ursprungligen räknades med,
beror — som torde ha framgått av den
nu lämnade redogörelsen — till stor del
på omständigheter, som icke kunde förutses
vid tidpunkten för riksdagens beslut.
Liksom interpellanten finner jag
det emellertid högst angeläget, att den
beslutade utbyggnaden snarast kommer
till stånd. Jag är också beredd — vilket
torde ha framgått av vad jag tidigare
sagt — att medverka till att de åtgärder
vidtas, som kan erfordras härför.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 200, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 51 och
73 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen
m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den
20 december 1946 (nr 808) om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag)
;

5) lag angående ändrad lydelse av 6
och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; 6)

lag om ändrad lydelse av 15 kap.
4 § giftermålsbalken.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken
var i nedan angivna delar så lydande: -

1 kap. 5 § andra stycket.

(Gällande lydelse:)

1 nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff
än böter, och förekommer i målet ej anledning,
att målsägande finnes, eller hålles
syn å stället utom huvudförhandling,
vare dock häradsrätten domför med tre
i nämnden.

I köp. 11 §.

Rådhusrätt vare —--— — — —

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid huvud -

(Föreslagen lydelse:)

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff
än böter, eller utom ansvar för sådant
brott även enskilt anspråk i anledning
av brottet, vare dock häradsrätten domför
med tre i nämnden. Vad nu sagts
skall ock gälla för det fall att i straffsatsen
tillika ingår svårare straff än böter
men sådant straff med hänsyn till
vad som anförts vid åtalets väckande
icke ifrågakommer för gärningen och ei
heller sedermera finnes böra ådömas.
Hålles syn å stället utom huvudförhandling,
vare häradsrätten ock domför med
tre i nämnden.

nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller syn
ä stället, så ock i tvistemål vid huvud -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

förhandling, som hålles i omedelbart förhandling, som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen, vare rådhusrätt
dock domlör med en lagfaren
domare. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn ä stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff
än böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

samband med förberedelsen, vare rådhusrätt
dock domför med en lagfaren
domare. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff
än böter, eller utom ansvar för sådant
brott även enskilt anspråk i anledning
av brottet, vare jämväl vid huvudförhandling
och syn å stället rådhusrätt
domför med eu lagfaren domare. Vad
nu sagts skall ock gälla för det fall att i
straffsatsen tillika ingår svårare straff
än böter men sådant straff med hänsyn
till vad som anförts vid åtalets väckande
icke ifrågakommer för gärningen och ej
heller sedermera finnes böra ädörnas.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 534 av herr Larsson, Nils Theodor,
in. fl. och

nr 535 av fru Gärde Widemar m. fl.;
samt

inom andra kammaren:

nr 684 av herr Ericsson i Näs m. fl.
och

nr 685 av herr Fröding m. fl.

Motionerna 1:534 och 11:684, vilka
voro likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 200 måtte
besluta, att den föreslagna utvidgningen.
av behörigheten för tremansnämnd i
häradsrätt respektive ensamdomare i
rådhusrätt ej skulle gälla, då muntlig bevisning
upptoges.

I motionerna 1:535 och 11:685, vilka
ävenledes voro likalydande, hade föreslagits,
att till mål, som i rådhusrätt
finge handläggas såsom enmansbrottmål,
skulle hänföras förutom mål rörande
brott, å vilka svårare straff än böter icke
kunde följa, jämväl mål rörande brott, å
vilka kunde följa svårare straff än böter
men där böter inginge i straffsatsen, sist -

nämnda mål dock endast därest svårare
straff än böter varken ifrågakomme med
hänsyn till vad som anförts vid åtalets
väckande eller sedermera ansåges böra
ådömas samt därest bevisning genom hörande
av vittne eller sakkunnig icke
skulle äga rum. För att bibehålla överensstämmelsen
i behörighet mellan rådhusrätt
med ensamdomare och häradsrätt
med allenast tre i nämnden hade
vidare föreslagits, att motsvarande ändring
skulle göras beträffande häradsrätt.
Motionärerna hade därför hemställt, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte besluta, att utvidgningen av
behörigheten för häradsrätt med tre ledamöter
i nämnden och för rådhusrätt
med en lagfaren domare skulle bestämmas
på angivet sätt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas
i de genom propositionen framlagda
förslagen till lag om ändring i rättegångsbalken
och lag om ändrad lydelse
av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), ävensom
med avslag å motionerna 1:534
och 11:684 samt 1:535 och 11:685 —
måtte för sin del antaga

1. i utlåtandet infört förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken;

Tisdagen den 25 maj 1954.em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

2. i utlåtandet infört förslag till lag
om ändrad lydelse av 73 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

3. de av Kungl. Maj :t framlagda förslagen
till dels lag om ändrad lydelse av 3 §
lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen
m. fl., dels lag angående ändring i
lagen den 20 december 1946 (nr 808)
om lagsökning och betalningsförelägde
(lagsökningslag), dels lag angående
ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den
20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden, dels ock lag
om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Det av utskottet framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken
skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet bland annat däri, att 1 kap. 5 och
11 §§ utelämnats.

Reservation hade anförts av herrar
Ahlkvist, Lindgren och Andersson i
Björkäng, fru Löfqvist, fru Eriksson i
Stockholm samt herr Lundqvist, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort i
viss angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna 1:534 och
11:684 samt 1:535 och 11:685 bifalla
förevarande proposition, nr 200.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! I den proposition, som
kammaren nu går att behandla, föreslås
ändringar i rättegångsbalken i ett antal
avsnitt. Utskottet har enhälligt beslutat
tillstyrka bifall i samtliga avsnitt med
undantag av det som gäller handläggningen
av mindre brottmål i underrätt;
i detta avseende har delade meningar
uppkommit.

Enligt domförhetsregeln i gällande
rätt äger i rådhusrätt ensamdomare
handlägga brottmål, om i straffskalan
icke förekommer strängare straff än böter,
och i rådhusrätt gäller motsvarande
för ensamdomare och liten nämnd.
Om däremot i straffskalan förekommer
strängare straff än böter, alltså även

frihetsstraff, måste målet handläggas inför
mera kvalificerat domstolsorgan.

Denna gränsdragning mellan enklare
och mera svårbedömbara brott har från
ett flertal håll blivit föremål för anmärkning
såsom icke varande den mest
lämpliga. Jag kan sålunda erinra om att
riksdagens revisorer i sin berättelse till
1950 års riksdag framhåller önskvärdheten
av en översyn, huruvida icke de
s. k. tredomarebrottmålen i vissa fall
kunde omvandlas till endomarebrottmål.
Stockholms stadskollegium gjorde
år 1951 genom överståthållarämbetet
framställning till Kungl. Maj :t om en
utredning i samma hänseende, alltså en
utredning som bl. a. skulle ta sikte på
möjligheten att överföra vissa av de
enklare brottmålen, som nu handlägges
av mera kvalificerade domstolsorgan, till
handläggning av ensamdomare eller ensamdomare
med liten nämnd. 1951 års
rättegångskommitté har vid sin översyn
av rättegångsbalken givetvis även
behandlat detta avsnitt.

Samtliga de instanser, som behandlat
frågan eller yttrat sig över densamma,
har varit eniga i två viktiga hänseenden.
Sålunda har rättegångskommittén,
remissinstanserna, departementet, motionärerna
och utskottet, såväl majoriteten
som minoriteten, varit, eniga om att
de nuvarande domförhetsreglerna leder
till att den mera kvalificerade domstolen
nödgas handlägga en del brottmål
av enkel beskaffenhet. Man har därför
ansett det önskvärt att åstadkomma en
domförhetsregel, som möjliggjorde att
dessa enkla brottmål kunde få handläggas
av ensamdomare respektive domare
med liten nämnd. Vidare har man varit
ense om att en ändring i gällande domförhetsregler
inte får leda till att ensamdomare
erhåller rätt att ådöma frihetsstraff.

Meningsskiljaktigheterna har uppkommit
först när det gällt att finna en avgränsning
av de enklare och de mera
svårbedömliga målen från varandra.
Rättegångskommittén stannade vid att
föreslå en gräns, enligt vilken ensamdomare
respektive domare med liten
nämnd skulle äga handlägga även brott -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

mål, där frihetsstraff förekommer i
straffskalan, dock icke om strängare
straff förskylles än 60 dagsböter respektive
1 500 kronors böter. Denna gränsdragning
blev föremål för erinringar i
vissa remissinstanser. När man beslutar
en domförhetsregel, som skär igenom
straffskalorna, innebär det ju att en viss
förhandsbedömning av målen måste ske,
en förhandsbedömning som tar sikte på
huruvida brottet är av den svårighetsgraden
att det kan förskylla straff över
eller under den fastställda gränsen, och
vissa remissinstanser menade att prövningen
huruvida ett brott borde ådömas
böter över eller under en viss gräns
måste bli så ingående, att domaren därigenom
kunde bli bunden i sitt slutliga
ståndpunktstagande.

På grund härav har departementet i
propositionen valt en annan gräns. Där
föreslås, att ensamdomare respektive
domare med liten nämnd skall handlägga
brottmål, då frihetsstraff förekommer
i straffskalan, under förutsättning
att endast böter utdömes.

Nu är emellertid, såsom departementschefen
framhåller i propositionen, inte
enbart brottets svårighetsgrad avgörande
för målets svårbedömlighet. Departementschefen
säger på denna punkt, att
de skäl, som talar för att rådhusrätt
skall vara fullsutten, trots att rätten enligt
lagen är behörig med en domare,
torde framgå av yttre omständigheter,
såsom att förundersökningen varit mycket
omfattande, att vittnesbevisning eller
sakkunnigbevisning påkallas i mera
betydande utsträckning eller att målet
är invecklat. Han forsätter, att även den
omständigheten, att målet har varit föremål
för tidigare uppmärksamhet, kan
vara en motivering för att det handlagges
i fullsutten rätt.

Vad departementschefen här anfört
utgör endast några exempel, där ensamdomaren
icke bör handlägga målet trots
att han enligt lagtexten skulle vara berättigad
till detta. Dessa yttre omständigheter
är emellertid så varierande från
fall till fall, att departementschefen icke
har ansett det lämpligt att de får uttryck
i en lagtext. Han framhåller, alt

avsikten är att genom administrativ författning
fästa domstolarnas uppmärksamhet
på att man vid bedömningen av
huruvida målet kan handläggas i rätt
med enklare eller mera kvalificerad
sammansättning hänsyn bör tagas även
till sådana omständigheter, som gör att
målet kan vara svårbedömligt.

Beträffande detta avsnitt i propositionen
har väckts fyra olika motioner. I
motionerna nr 535 i denna kammare och
685 i medkammaren väljer man en annan
gränsdragning. Där föreslås, att ensamdomare
respektive domare med liten
nämnd skall äga handlägga brottmål endast
under förutsättning att bevisning
genom hörande av vittne och sakkunniga
icke förekommer. I två andra motioner
går man — eller tycks gå — något
längre i fråga om begränsningen. Där
sägs att ensamdomare icke skall äga
handlägga brottmålet om muntlig bevisning
förekommer, och det får väl tolkas
så att även hörande av målsägare skulle
kvalificera för att målet skall handläggas
i fullsutten rätt.

Av utskottsmajoritetens nio ledamöter
år inte mindre än sex motionärer. Utskottet
har ändå inte funnit motionärernas
förslag vara en framkomlig väg.
Utskottsmajoriteten motiverar sitt avstyrkande
av motionerna med att domförhetsregeln
enligt motionärernas förslag
i praktiken skulle komma att verka
alltför stel. Samtidigt anser väl utskottsmajoriteten
att den domförhetsregel,
som departementschefen har föreslagit,
skulle komma att bli alltför smidig.
Utskottsmajoriteten har därför stannat
för att yrka avslag på detta avsnitt
och vill alltså behålla den domförhetsregel,
som alla är ense om icke är lämpligt
avvägd.

Jag har nog en känsla av att utskottsmajoriteten
motiverar något i överkant
för sitt avslagsyrkande på förslaget i
propositionen. Det heter nämligen bland
annat i utskottsmajoritetens motivering,
att om propositionens förslag till domförhetsregel
antages, kommer detta att
i praktiken föra med sig att 90 procent
av de mål, som nu handläggs av juristkollegium,
skulle komma att överfö -

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

ras till ensamdomare. Jag vet inte vad
utskottsmajoriteten vill säga med denna
siffra. Den första reflexionen jag gjorde
när jag såg den var, att om det är så
många enkla mål, som handläggs av kvalificerad
domstol, är det ju en särskild
motivering för ändring av domförhetsregeln,
så att det blir möjligt att i varje
fall överföra de enklaste av dessa mål
till mindre kvalificerat domstolsorgan.

Utskottsmajoriteten har nog emellertid,
såsom jag nyss sade, motiverat
något i överkant, när den säger att 90
procent av målen skulle kunna överföras
till ensamdomare. När majoriteten
därav drar den slutsatsen, att flertalet
av dessa mål skulle bli svårbedömliga,
resonerar väl utskottsmajoriteten uteslutande
utifrån lagtextens formulering och
ser alldeles bort från den administrativa
författning, som departementschefen
i propositionen sagt skall komma att utfärdas
och som i sin tur kommer att *a
bort dessa svårbedömliga mål från handläggning
av ensamdomare respektive domare
med liten nämnd.

De anmärkningar, som har framförts
mot förslaget om ändrade domförhetsregler,
har väl huvudsakligen rört sig
om rådhusrätterna och enmansdomaren
där. Däremot har betänkligheterna varit
väsentligt mindre, när det har gällt
häradsrätterna med domare och liten
nämnd. Jag har inte kunnat finna annat
än att det endast är i de likalydande
motionerna nr 534 i denna kammare
och nr 684 i andra kammaren, som man
ar betänksam mot att överföra ytterligare
enkla brottmål till domare med liten
nämnd. Man säger i dessa motioner,
att om propositionens förslag bifalles
kommer det att föra med sig, att flertalet
brottmål överföres från den stora
nämnden till den lilla, och att det i sin
tur kommer att ha till följd, att den ortsoch
personkännedom, som nämnden representerar,
kommer att väsentligt minska
i värde.

Jag delar nu inte helt dessa motionärers
uppfattning. Jag vill först erinra
om att det alltjämt rör sig om enkla mål,
och det kan väl ifrågasättas, om det
fordras så mycket av orts- och person -

kännedom i dessa mål. Men även om så
är fallet, tror jag att jag vågar säga, att
orts- och personkännedomen har väsentligt
vidgats under de senaste decennierna,
inte minst tack vare ett utvidgat
kommunikationsväsen och en ökad rörlighet
hos människorna. Under det att
för några decennier sedan fordrades sju
till nio i häradsnämnden för att ortsoch
personkännedomen skulle vara tilli
äckligt representerad, är det uppenbart,
att med den utveckling, som sedan
dess bär ägt rum, är denna ortsoch
personkännedom representerad med
ett väsentligt lägre antal i nämnden.

Emellertid är en annan ganska viktig
synpunkt att beakta i detta sammanhang.
När vi talar om personkännedom är det
givetvis önskvärt, att häradsnämnden
kan rekryteras från ett så brett underlag
som möjligt. Det är för närvarande inte
så alldeles helt i det hänseendet. Det
finns väsentliga löntagargrupper, som
har svårigheter att åtaga sig uppdrag
som nämndemän, inte minst beroende
på de täta tingssammanträdena. Om det
nu skulle bli på det sätt, som motionärerna
förutsätter, nämligen att den stora
nämnden väsentligen kommer att avlastas,
skulle det i sin tur föra med sig
mindre täta tingssammanträden än för
närvarande, och det skulle i motsvarande
grad möjliggöra en breddning av
rekryteringsunderlaget vid val av nämndemän,
vilket jag för min del skulle betrakta
som ytterligare ett plus, eftersom
det skulle stärka nämndens inflytande.

Jag nämnde att det endast var de
nämnda motionärerna, som var betänksamma
när det gäller häradsrätterna.
Var utskottsmajoriteten i detta hänseende
befinner sig är kanske inte alldeles
klart. På s. 41 i utskottsutlåtandet
säger nämligen utskottsmajoriteten, att
»för häradsrätternas del synes hinder
ej behöva möta mot att anförtro sådan
egentlig bevisprövning åt domare med
tremansnämnd». Här har alltså majoriteten
samma uppfattning som jag. Men
vänder vi på bladet, står det på nästa
sida, att »detta kommer att medföra, att
det i stor utsträckning blir omöjligt att
i nämnden erhålla den person- och orts -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning'' av ensamdomares behörighet m. m.

kännedom, som alltid betraktats som ett
av liäradsnämndens värdefullaste bidrag
till rättsskipningen». Här ger man
alltså ett litet finger åt de nyss nämnda
motionärerna. Men om vi sedan ser på
s. 43 står det i samband med rådhusrätterna,
att »de spörsmål som här dryftats
skulle komma i ett annat läge, om
man även i de mindre brottmålen sätter
lekmän vid sidan av den ensamme juristdomaren».
Där tar man alltså bort
det där lilla fingret igen, som man nyss
räckte åt motionärerna, och man får väl
närmast den uppfattningen, att vad utskottet
sagt på s. 42 varit avsett som ett
litet finger åt motionärerna för att få
dem med på majoritetens avslagsyrkande.

Reservanterna ser detta som en praktisk
fråga. När tremansrätt respektive
domare med fullsutten nämnd nu måste
handlägga en mängd brottmål, som är av
enkel beskaffenhet, och det råder enighet
även om att det vore önskvärt att
dessa enkla mål borde kunna överföras
till ensamdomare respektive domare med
liten nämnd, har vi reservanter sagt oss,
att då måste det väl också finnas någon
framkomlig väg för att åstadkomma det
som alla här önskar. Och vi har funnit
att propositionens förslag innefattar
en acceptabel lösning av frågan.

Vi kan göra det så mycket mera som
det inte innebär någon ny princip. Jag
nämnde, att enligt gällande domförhetsregler
äger ensamdomare respektive domare
med liten nämnd handlägga brottmål,
om det i straffskalan endast förekommer
böter, och här finns ingen annan
begränsning. Domstolen äger alltså
i denna sammansättning att handlägga
dessa mål, hur omfattande bevisprövningen
än är.

Nu säger utskottsmajoriteten till detta,
att med den avgränsning enligt straffskalan,
som för närvarande gäller, blir
det endast enkla mål, som ensamdomaren
får handlägga, och det förekommer
inte i dessa mål någon väsentlig bevisprövning.

Det är nog inte alla som delar denna
utskottsmajoritetens uppfattning. Jag erinrar
om att när rättcgångskommittén

i sitt förslag föreslog en gränsdragning
vid 60 dagsböter respektive 1 500 kronor
i penningböter, sade de, att denna
begränsning måste gälla även i de mål,
där endast böter förekommer i straffskalan.
Eljest blir nämligen resultatet,
att enligt den gamla domförhetsregeln
får domaren handlägga väsentligt mera
svårbedömliga mål än han skulle få enligt
de nya reglerna.

Jag kan vidare nämna, att när det
gäller tvistemål äger ensamdomare i vissa
fall avgöra dessa, även om bevisning
förekommer. Den enda begränsningen
därvidlag är, att bevisningen inte får
vara mera vidlyftig. Det är alltså en
gränsdragning i ungefär samma stil som
här föreslås i propositionen.

Såsom ytterligare stöd för reservanternas
uppfattning tillåter jag mig till
sist, herr talman, att hänvisa till den föreslagna
lagtexten. När den har varit
föremål för granskning av lagrådet, har
lagrådet lämnat principen utan erinran.
Lagrådet hade en viss erinran i vad det
gällde lagtextens formulering. Detta har
emellertid iakttagits i propositionen.
Man kan alltså säga att det förslag till
lagtext, som föreligger i propositionen,
är lagrådets förslag till lagtext. Och med
all respekt för motionärernas och utskottsmajoritetens
kunnighet på detta
område må det vara mig förlåtet om jag
säger, att jag har minst lika stor tillit
till lagrådets kunnighet och omdöme
när det gäller frågor av denna art.

Med stöd av det anförda, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtande! fogade reservationen,
vilket innebär bifall till Kungl. Maj :ts
proposition.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) :

Herr talman! Herr Ahlkvist säger, att
så gott som alla är ense om att enkla
mål, d. v. s. sådana mål där fängelse ingår
i straffskalan men endast böter kommer
i fråga i det aktuella fallet, bör kunna
behandlas av ensamdomare. Det är
klart att man för de allra enklaste målen
inte vill ifrågasätta något annat. Men
problemställningen är inte så enkel. Svå -

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

righeten är om man på ett betryggande
sätt kan spalta upp målen och alltså skilja
ut de enkla målen från de övriga. Med
betryggande menar jag då att detta skall
ske med bibehållen rättssäkerhet för
domstolsförfarandet över huvud taget.

Enligt utskottets mening är det stora
risker förenade med ett förfarande, där
en ensamdomare på egen hand tvingas
att avgöra andra mål än sådana, där utgången
är på förhand given, eller som
det heter i rättegångsbalken: »där saken
är uppenbar». Alla sådana mål, där det
krävs upptagande av bevisning eller som
innefattar svårbedömliga rättsfrågor eller
avgöranden, bör liksom hittills avgöras
av fullsutten rätt.

Både reservanterna och departementschefen
har starkt framhållit att mål, vari
påkallas vittnesbevisning eller sakkunnighetsbevisning
i mera betydande utsträckning,
och mål, som är invecklade,
inte bör handläggas av ensamdomare.
Huruvida målet är av sådan beskaffenhet
vill reservanterna »med förtroende»
överlåta åt vederbörande domare att avgöra
från fall till fall. Då man inte anser
lämpligt att i lagen uppdra någon
gräns, får det ankomma på den enskilde
domaren att bedöma, om i målet föreligger
sådana särskilda förhållanden att
det kan anses påkallat med en mer kvalificerad
sammansättning av domstolen.
Domaren skall enligt reservationens
ord »tillse att de grundläggande principerna
att mera vidlyftig bevisning och
svårare rättsfrågor prövas av rätt i vilken
sitter mer än en domare följes».

Departementschefen har i propositionen
uttalat att han tänker sig möjligheten
av att i administrativ ordning utfärda
föreskrifter för domstolarna om
att beakta, huruvida mål är av sådan beskaffenhet
att det bör prövas av fullsutten
rätt, oaktat ensamdomare enligt lagens
lydelse skulle vara behörig att upptaga
målet. Det vore verkligen enligt min
mening att ge sig in på vanskliga avgöranden,
om i administrativ ordning
skulle utfärdas föreskrifter för domstolarna
om att allmän lag inte skall tilllämpas
enligt sin lydelse.

Den i reservationen gjorda jämförel -

sen med förfarandet i tvistemål är inte
hållbar. Men det kanske är förklarligt,
att man här gjort sig skyldig till en misstolkning,
eftersom ingen av reservanterna
är jurist.

I tvistemål gäller, att ensamdomare
under vissa förutsättningar kan hålla
huvudförhandling omedelbart i samband
med förberedelsen. Den väsentliga skillnaden
mellan förfarandet i tvistemål och
brottmål ligger redan däri, att förberedelsen
i tvistemål sker inför domaren.
Vid förberedelsens slut är han alltså väl
insatt i målet och har allt material för
att kunna bedöma, hur målet i fortsättningen
skall handläggas. I brottmål däremot
motsvaras förberedelsen av förundersökningen,
som skötes av åklagaren.
Då domaren har åt ta ställning till hur
målet skall handläggas, har han alltså
bara åklagarens uppgifter att gå efter.

I reservationen säges, att lagen inte
uttalar sig om under vilka betingelser
huvudförhandling i tvistemål skall få
förekomma i omedelbart samband med
förberedelsen, utan överlämnar detta åt
domarens avgörande. Man vill ta detta
till intäkt för att även i nu ifrågavarande
brottmål överlämna avgörandet till
domaren. Det stämmer inte heller. Jag
vill erinra om bestämmelsen i 43 kap.
2 § rättegångsbalken, där det bland annat
stadgas, att bevisningen måste finnas
tillgänglig och att parterna, om så
erfordras, skall personligen närvara för
att huvudförhandling skall äga rum. Lagrummet
anger mycket noga, vad som erfordras
för att huvudförhandling skall
kunna företas. Om förutsättningarna i
lagrummet är uppfyllda och parterna
dessutom medger, att huvudförhandling
får äga rum, då kan sådan ske i omedelbart
samband med förberedelsen,
d. v. s. i allmänhet inför en domare. Oavsett
om parterna medger det eller inte,
kan sådan huvudförhandling dessutom
äga rum, om saken är uppenbar, d. v. s.
om någon egentlig bevisprövning inte erfordras.
För att inte parterna genom
sitt medgivande skall bestämma rättens
sammansättning, har domaren enligt ett
uttalande i motiven till rättegångsbalken
dessutom rätt att pröva, huruvida med

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

hänsyn till rättens sammansättning omedelbar
huvudförhandling bär äga rum.

Jag vill i detta sammanhang fästa
kammarens uppmärksamhet på justitieombudsmannens
ämbetsberättelse 1949,
där han tar upp frågan, huruvida det
är riktigt att domstolarna har avgjort
vissa tvistemål, där det förekommit bevisning,
genom s. k. liten huvudförhandling.
JO säger där, att om någon
bevisfråga föreligger till avgörande, åligger
det domstolen att noga överväga, huruvida
denna icke är sådan att den bör
prövas av fullsutten rätt.

Det resonemang som förts av herr Ahlkvist
och övriga reservanter beträffande
tvistemål kan alltså enligt min åsikt inte
på något sätt åberopas som stöd för att
få till stånd en utvidgning av det enkla
förfarandet i brottmål. Reglerna för tvistemål
avser framför allt att begränsa domarens
rätt att utsätta mål till omedelbar
huvudförhandling. Det finns ett
rättsfall från Högsta domstolen, som visar,
att Högsta domstolen mycket strängt
håller på att huvudförhandling i samband
med förberedelsen inte får ske annat
än i de fall, där förutsättningarna
enligt 43 kap. 2 § rättegångsbalken är
uppfyllda.

Regeln för tvistemål om att parternas
medgivande erfordras för att ett mål
skall kunna företas till huvudförhandling
med ensamdomare, d. v. s. i omedelbart
samband med förberedelsen kan
inte få någon motsvarande tillämpning
när det gäller brottmål, där parts medgivande
till en huvudförhandling inför
ensamdomare av naturliga skäl saknar
betydelse. Möjligheten att i tvistemål anordna
huvudförhandling oavsett parts
medgivande i de s. k. uppenbara fallen
skulle väl däremot kunna länkas analogivis
tillämplig. De bötesmåh som nu döms
av ensamdomare och på landet av en
domare med tremansnämnd, är i regel
sådana uppenbara fall, d. v. s. någon
egentlig bevisprövning förekommer inte.
Skulle man utvidga bestämmelsen så, att
av övriga brottmål endast de uppenbara
fallen överfördes från tredomarhandläggning
till ensamdomare, skulle det
dock säkert få en mycket liten effekt i

fråga om arbetsbesparing, tidsvinst och
minskade kostnader. Sådana mål tar
nämligen nästan ingen tid i anspråk för
domstolen. Men propositionen avser inte
bara dessa enkla mål, utan den föreslår
överförande till ensamdomare av huvudparten
av de mål, som för närvarande
handläggs av tremannadomstol, alltså
även sådana mål, där kinkiga bevisfrågor
och andra svåra bedömanden kan
förekomma.

Utskottet har behandlat denna fråga
mycket utförligt, och jag skall be att få
redovisa några av de skäl, som gjort att
utskottsmajoriteten inte ansett sig kunna
acceptera propositionen på den här
punkten.

Som jag inledningsvis betonade, är det
stora svårigheter att finna en domförhetsregel,
efter vilken man kan sortera
upp de brottmål, där såväl frihetsstraff
som böter kan förekomma. Enligt propositionen
erfordras en förprövning
från domarens sida. Domaren måste
med andra ord ta ställning till vilket
straff som skall utdömas i det enskilda
fallet, och det utan att ha andra uppgifter
i målet än dem som lämnas av åklagaren.

Dessutom är det mycket svårt att enbart
med hänsyn till det straff ett brott
förskyller avgöra målets svårighetsgrad.
Ett mål, som i ett aktuellt fall endast förskyller
böter, kan vara lika svårbedömbart
som ett brott, som medför fängelsestraff,
och lika omfattande bevisning kan
förebringas i båda fallen. Det är alltså
inte riktigt, som herr Ahlkvist säger, att
det bara gäller de enkla målen, ty gränsen
går inte vid det straff, som kan förekomma
för ett visst brott. Om man ser
på sådana mål som trafikmålen, misshandelsbrotten
och tukt och sedlighet
sårande handlingar, finner man, att i
dessa mål vanligtvis förekommer en
mycket omfattande och svårbedömbar
bevisning. Det förekommer ganska ofta
att vittnen på vardera sidan lämnar rakt
motstridande uppgifter. Det gäller då för
domaren att pröva vad som är riktigt,
vilket kan vara ett mycket svårt avgörande,
särskilt om han inte har tillfälle
till samråd med någon.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

Det synes oss i hög grad betänkligt
att i sådana fall överlåta bevisprövningen
till en ensamdomare. Dessutom står
en sådan regel i direkt strid med en av
de viktigaste grundprinciperna i rättegångsbalken.
I den proposition, som
framlades år 1931 och där grunderna
antogs för vår rättegångsbalk, anförde
departementschefen om enmansdomstol:
»Redan tidigare har jag antytt, att en
sådan domstol måste betecknas som alltför
svag särskilt med hänsyn till de anspråk,
som den fria bevisprövningen ställer
å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem
ofta vanskliga och grannlaga sanningsprövningen
bör icke bero av en
mans omdöme utan dess resultat bör
framgå ur en överläggning mellan flera,
som självständigt och samtidigt göra sina
iakttagelser. Risken av ett förbiseende
eller ett misstag är eljest alltför stor.
Med den grundläggande betydelse jämväl
för överrätterna, som underrättens bevisningsresultat
äger, framstår i än högre
grad vikten av, att underrättens sammansättning
härutinnan erbjuder största möjliga
trygghet. Därest en sådan organisationsform
anses böra ifrågakomma, torde
i rättsäkerhetens intresse böra uppställas
krav å medverkan av nämnd i alla mål
liksom vid häradsrätten.»

Den nu framlagda propositionen innebär
ett direkt frångående av den princip
som fastslogs år 1931. Enligt uppgjorda
beräkningar kommer över 90 procent
av de brottmål, som för närvarande avgöres
av tremansrätt, att kunna avgöras
av ensamdomare, om propositionens förslag
genomfördes. Herr Ahlkvist drog
den slutsatsen härav att 90 procent av
alla dessa mål var lindriga mål, men jag
tror att även det är en feltolkning från
herr Alilkvists sida. Enligt utskottsmajoritetens
mening finns dock risk för att
om propositionen bifalles på denna
punkt, denna stora procent av mål kommer
att handläggas efter ett förfarande
som står i direkt strid med reglerna för
bevisprövning i rättegångsbalken. Det
finns enligt utskottets mening ingen anledning
att frångå dessa regler, och utskottet
vill stryka under vikten av att
alla sådana mål, där sanningsprövningen

kan sägas innefatta ett vägande mot varandra
av sinsemellan stridiga utsagor,
handlägges av fullsutten rätt.

Reservanternas förslag att överlåta
målsuppdelningen på vederbörande domare
kan komma att medföra en högst
olika tillämpning vid skilda domstolar.
Det leder till en löslighet i reglerna och
det kommer att bli svårigheter att fastslå
när en ensamdomare överskridit sin
kompetens. Det måste bli svårt att beivra
ett eventuellt fel, särskilt om det
skulle vara så, att det förutom lagen
skulle finnas administrativa föreskrifter
angående lagens tillämpning.

Utskottet tycker liksom departementschefen
att det knappast är möjligt att
i lag ge uttryck för en regel om målens
uppdelning mellan ensamdomare och
fullsutten rätt. Denna omöjlighet att få
till stånd en sådan regel har varit avgörande
för utskottets ståndpunkt.

Herr Ahlkvist citerade utskottets uttalande
angående motionerna. Det är
nog att förenkla det hela att säga, att
vi har funnit motionernas utväg alltför
stel och propositionens utväg alltför
smidig. Under utskottsbehandlingen
har framkommit att riskerna för återförvisning
av mål är mycket stora även
enligt motionens regler, och därför har
vi inte ansett oss kunna stanna för den
lösning som framföres i motionen utan
velat få fram en ren tillämpning av rättegångsbalkens
principer. Den utredning,
som vi har tagit del av, visar nämligen
att det finns risk för återförvisning
i de fall där i en överrätt skulle
framföras krav på viss bevisning som
inte har förebragts vid underrätten. Att
propositionens lösning skulle vara alltför
smidig tror jag inte jag vill skriva
under på. Icke på den grunden, men
av andra skäl, som jag tidigare här har
redovisat, har vi emellertid inte velat
anförtro åt den enskilde domaren att
avgöra i vilken omfattning mål bör hänskjutas
till ett enklare förfarande eller
till fullsutten rätt. Det skulle nämligen
innebära att man införde en skönsmässig
prövning inom rättsskipningen i en
omfattning som hittills varit fullständigt
främmande för vår rättsordning. Vi

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

vill inte ha skönsavgöranden i rättsfrågor.
Vi måste ha fasta regler för rättstillämpningen.
Rättssäkerhet är kanske
vid det här laget ett nött ord i riksdagen,
men det har dock fortfarande en
stor betydelse, och det finns all anledning
att värna om en riktig tillämpning
av våra rättsregler för framtiden.

Eftersom jag inte vill ifrågasätta annat
än att även justitieministern vill
värna om rättssäkerheten, har jag efterlyst
den verkliga anledningen till att
propositionen lagts fram. Det enda motiv
därtill, som anges i propositionen,
är att förslaget är nödvändigt för att få
bort en viss balans framför allt vid
Stockholms rådhusrätt.

Finns det då inte andra utvägar att
komma till rätta med Stockholms rådhusrätts
problem? Efter att närmare ha
studerat frågan har jag kommit fram
till att den är ett alldeles speciellt
stockholmsproblem, och det saknas väl
ändå anledning att fördenskull genomföra
en lagstiftning som innebär en försämring
för hela vårt rättsväsen. Jag
har roat mig med att plocka fram vissa
siffror rörande Stockholms rådhusrätt.
Den uppgift som mest har slagit mig
är att för 25 år sedan, alltså år 1929,
hade Stockholms rådhusrätt 125 jurister
anställda, och i dag har den 124,
trots att staden under de sista 25 åren
har vuxit med omkring 300 000 invånare.
Det förefaller som om orsaken till
att man fått en balans närmast vore en
personalfråga hos rådhusrätten.

Det har understundom framkommit klagomål
över att domarna hos Stockholms
rådhusrätt inte arbetade tillräckligt
mycket och att det skulle vara deras fel
att balansen har uppstått. Jag vill bestämt
tillbakavisa varje yttrande i den
vägen och stöder mig då på statistiken
på det antal mål som domarna vid
Stockholms rådhusrätt avverkar. Enligt
sist tillgängliga siffror avgör varje domare
i genomsnitt 169 mål per år i
Stockholm, medan i Malmö och i Göteborg
siffran håller sig vid 128. Det finns
ingen domstol i landet som har ett högre
genomsnittligt målantal per jurist än
vad Stockholms rådhusrätt bär.

Den lösning som föreslås i propositionen
måste leda till ett minskat förtroende
för rättsskipningen, och följden
därav kommer att bli ett ökat antal överklaganden.
Detta i sin tur kan leda till
att överrätternas arbete ökar, och då
finns det ju risk för att arbetsbalansen
flyttas dit i stället. På det viset blir vi
inte bättre hjälpta.

Slutligen vill jag framhålla att ett bifall
till propositionen i denna del skulle
leda till att skillnaden mellan rättsskipningen
i städerna och på landsbygden
komme att ytterligare markeras. På
landet handläggs enklare mål nu av domare
plus tremannanämnd, i städerna
av ensamdomare. Redan det är otillfredsställande,
ty man kan med skäl fråga
sig, varför domaren i staden är mera
betrodd än domaren på landet att avgöra
målen ensam. Att situationen är sådan
har sin orsak i att man vid rättegångsbalkens
ikraftträdande inte ville
rubba på den då befintliga domstolsorganisationen
utan behöll den uppdelning,
som sedan gammalt gällt för
stadsdomstolar och landsdomstolar. Men
meningen var att detta skulle vara ett
provisorium och att en omorganisation
skulle ske så snart man fått någon erfarenhet
av rättegångsbalkens verkningar.
Glädjande nog lär nu en utredning därom
förberedas och man kanske inom
rimlig tid kan förvänta ett förstatligande
av stadsdomstolarna och, efter vad
jag hoppas, därmed även ett enhetligt
förfarande för rättsskipningen i städerna
och på landet. Vad jag där siktar till är
att rättsskipningen i städerna skall få
ett ökat lekmannainflytande.

Då vi alltså inom kort kan motse en
sådan omorganisation kan jag ännu
mindre finna någon anledning att nu
rubba på domförhetsreglerna för domstolarna.
Det skulle ju se ganska egendomligt
ut om man ett år beslöt att ett
stort antal mål — 90 procent av samtliga
— som nu handläggs av tremannadomare
i stad skulle kunna handläggas
av ensamdomare, och det sedan om några
år kommer en utredning, som säger
att det skall vara tremannanämnd i dessa
mål också. Hur skall man kunna för -

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

klara att man helt plötsligt vill föra
dessa mål till tremannanämnd, då man
så nyligen överfört dem till behandling
av ensamdomare?

Herr talman! Jag har försökt visa att
propositionens förslag i denna del kommer
att leda till minskad rättssäkerhet
och att ett bifall till propositionen skulle
ge mycket minimal tidsvinst och spara
mycket ringa kostnader.

Jag vill sluta med att vädja till första
kammaren att fatta samma beslut som
andra kammaren i dag har gjort i denna
fråga och yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Herr AHLQVIST (s) kort genmäle:

När fru Gärde Widemar började sitt
anförande med att värdesätta reservationen
genom hänvisning till att »ingen
av reservanterna är jurist» vill jag endast
säga, att då jag blir föremål för en
artighet brukar jag kvittera med en annan.
Jag kan konstatera, att fru Gärde
Widemar tydligen hade skrivit sitt svarstal
innan hon hörde vad jag hade att
säga, ty det var ju ingenting i sak av vad
jag anfört som hon bemötte utom på ett
par punkter, och där hade hon gjort sig
skyldig till fellyssning. Hon sade exempelvis,
att jag hade påstått att 90 procent
av brottmålen skulle komma att
överföras från tremannadomare till
ensamdomare. Så sade jag visst inte!
Jag sade att utskottsmajoriteten hade
skrivit detta, men att utskottsmajoritetens
motivering var tilltagen i överkant.

Fru Gärde Widemar fortsatte med att
säga, att många av dessa mål krävde en
mycket omfattande och svårbedömbar
bevisning. Jag sade ju, fru Gärde Widemar,
att på grund härav och med anledning
av den förutsatta administrativa
författningen skulle sådana mål icke
handläggas av ensamdomare.

Fru Gärde Widemar sade vidare, att
det inte var riktigt att utskottsmajoriteten
hade betraktat motionärernas förslag
som stelt i tillämpningen. Jag har
inte gripit detta uttryck ur luften. Jag
läser innantill på s. 41 i utskottets utlåtande:
»Sålunda svnes en domförhets -

regel med det innehåll som föreslagits i
motionerna med nödvändighet bli invecklad
till sin konstruktion och alltför
stel i tillämpningen.»

När fru Gärde Widemar slutade med
att vädja till denna kammare att fatta
samma beslut som andra kammaren har
jag ingenting annat att säga än: Vad
skall vi då med ett tvåkammarsvstem
till?

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Jag har inte mer än delvis
deltagit i handläggningen av detta
ärende i första lagutskottet och har därför
inte mitt namn under utlåtandet. Eftersom
jag inte heller har mitt namn
bland motionärerna, kan det förefalla
opåkallat att jag har begärt ordet i detta
ärende. Att jag ändå har gjort det sammanhänger
med att det förefaller mig
som om den fråga, som här närmast är
berörd i debatten — domförhetsreglerna
vid våra underrätter — dock är en ganska
viktig fråga. Jag är i flera avseenden
förekommen av fru Gärde Widemar,
och jag skall därför fatta mig ganska
kort.

Jag måste bekänna, att jag liksom fru
Gärde Widemar undrade litet grand vilket
motivet för den föreslagna enligt mitt
sätt att se ganska genomgripande förändringen
egentligen var. I propositionen
säger departementschefen bland annat,
att det vid vissa domstolar uppkommit
en avsevärd arbetsbalans, som haft
till följd att en betydande försening uppstått
i fråga om målens handläggning
och avgörande. Främst gäller detta vissa
av de större rådhusrätterna. Vidare säger
departementschefen: »För att avhjälpa
detta mycket olyckliga förhållande
är olika utvägar tänkbara. En möjlighet
är att vidtaga sådana anordningar,
att domstolen med oförändrad personalorganisation
kan avgöra ett större
antal mål än för närvarande.»

Såvitt jag har kunnat finna har departementschefen
endast redovisat
nämnda utväg för avhjälpandet av dessa
olägenheter. Jag medger gärna, att

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

justitieministern är ute i ett vällovligt
syfte, när han försöker minska arbetsbalansen
och därmed den uppkomna förseningen.
Men departementschefens uttalande
tyder ju på att det finns olika
vägar att komma till rätta med dessa förhållanden.
Såvitt jag har kunnat upptäcka
har dock i propositionen endast
anvisats den utvägen, att man skall försöka
att med oförändrad personalorganisation
avgöra ett större antal mål än
för närvarande. Jag tror inte att den
metoden är den bästa. Det är väl trots
allt så, att ett mål blir säkrare bedömt
— särskilt när det gäller mera vidlyftiga
vittnesförhör — om flera än bara en domare
får vara med och bestämma.

Fru Gärde Widemar har varit inne på
att det framför allt är Stockholms stad
som har det besvärligt på detta område.
Om så är fallet har jag svårt att förstå,
varför inte Stockholms stad likaväl som
andra städer i landet skall kunna hålla
sig med en rådhusrätt av tillräcklig arbetskapacitet
för att avhjälpa den besvärande
arbetsbalansen. I varje fall
måste det ur rättsvårdens synpunkt vara
mera tilltalande att så sker.

Vad jag närmast skulle vilja fösta uppmärksamheten
på, herr talman, är hur
den föreslagna reformen kommer att påverka
domstolsförhållandena på landet.
Om propositionens förslag genomföres,
kommer häradsnämnden att krympas
ned från nio man till tre eller fyra. Det
kan ju visserligen sägas, att detta förslag
inte gäller alla mål. I svårare brottmål
och i tvistemål skall nämnden alltjämt
bestå oförändrad. Men det torde förhålla
sig så, att på de allra flesta häradsting
som hålles förekommer bara mål av den
typ, som enligt propositionen skall kunna
avgöras av tremannanämnd. I praktiken
kommer därför den föreslagna reformen
att medföra, att niomannanämnden
i många fall försvinner, och när man
får tremannanämnd i stället blir det,
såsom utskottet säger, i stor utsträckning
»omöjligt att i nämnden erhålla den
person- och ortskännedom, som alltid
betraktats som ett av häradsnämndens
värdefullaste bidrag till rättsskipningen».
Om man därför som jag håller styvt

på den gamla förnämliga häradsnämnden
med dess djupa rötter i svensk tradition
och tror på att nämnden alltjämt
har något verkligt värdefullt att ge rättsskipningen,
då har man svårt att gå med
på en sådan reform som föreslås i propositionen.

Jag vill ytterligare understryka, att
den föreslagna reformen kan bli ett ännu
allvarligare hot mot häradsnämnden än
som framgår av vad jag nu sagt. Det
är inte bara det, att nämnden krymps
från nio till tre eller fyra. Reformen innebär
också på visst sätt ett hot mot häradsnämndens
existens i ett stort antal
mål. För städernas del innebär ju nämligen
förfarandet, att det allra största
antalet brottmål skall kunna dömas av
en enda domare utan vare sig nämnd
eller andra jurister, och då ligger det ju
rent logiskt närmast till hands att även
domare på landet skall få samma möjlighet
att sitta ensam.

Detta fastslår också rättegångskommittén
i sitt betänkande. Och när kommittén
stannar för att i alla fall bibehålla en
liten tremannanämnd har kommittén endast
det skälet för nämndens bibehållande
i de mål varom här är fråga, att häradsnämnden
har sådana traditioner, att
man inte nu bör ifrågasätta att helt ta
bort den i dessa mål. Men det är enligt
min mening tydligt, att om man nu går
med på att en domare i en stad får sitta
ensam i det stora antalet brottmål, kan
man inte i längden försvara en större
organisation för landsbygdens del i samma
mål. Av kommitténs ordalag synes
också framgå att man syftar åt det hållet,
fast man inte anser det lämpligt att
komma fram med ett sådant förslag nu.

Jag tycker därför, att man redan nu
skall säga klart ifrån, att man inte vill
vara med om en sådan förenkling av
domstolsorganisationen, som så småningom
kan få de konsekvenser jag här dragit
upp.

Däremot tycker jag — i likhet med
utskottet — att vill man minska antalet
jurister i städerna, kan man mycket väl
göra det, bara man sätter dit en lekmannarepresentation
i stället. I städerna
finns det nu nämnd bara i de grova

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

brottmålen. Man skulle kunna låta nämnden
medverka även i mindre grova brottmål,
så vunne man i alla fall syftet att
spara lagfaren personal. Med all sannolikhet
kommer man att upptaga frågan
om ökat lekmannainflytande i stadsdomstolarna
vid den utredning om rådhusrätternas
förstatligande som sedan länge
är bebådad. Det är, tycker jag, ytterligare
ett skäl för att man inte nu skall
göra en så genomgripande förändring av
rådhusrätternas domstolsorganisation,
när vi i en snar framtid kan räkna med
att få en utredning som just skall syssla
med dessa frågor.

Att framhålla detta, herr talman, har
varit motivet för mitt lilla anförande.
Jag skall inte upptaga någon tvist med
min vän herr Ahlkvist — jag har inte
mitt namn under detta utlåtande och har
därför ingen anledning att speciellt försvara
det. Men jag fäste mig vid en detalj
som herr Ahlqvist var inne på. Det gällde
närmast när han åberopade lagrådet,
vilket han för all del med ganska stora
skäl kunde göra; jag vill inte alls bestrida
lagrådets kunnighet i denna fråga
eller i någon annan på det juridiska området.
Men jag måste bekänna att jag
särskilt starkt fäste mig vid att förslaget
avstyrkts förutom av Göta hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige och majoriteten
av Stockholms rådhusrätts ledamöter
(17 av 27) även av Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Föreningen Sveriges
stadsdomare. Såvitt jag förstår måste
Sveriges häradshövdingar och Sveriges
stadsdomare vara speciellt sakkunniga
på detta område och ha stor erfarenhet.
För mig har i varje fall det betytt ganska
mycket.

Det har sagts redan tidigare här i debatten,
att det inte alltid är strafflatituderna
för ett brott som avgör målets svårighetsgrad.
Även på det området säger
föreningen Sveriges stadsdomare att avgörande
för ett brottmåls svårighetsgrad
syntes vara tre moment, nämligen bevisprövningen,
lagtolkningen och straffmätningen.
Ett vart av dessa moment
kunde konstituera ett svårt mål, men erfarenheten
gåve vid handen att svårigheterna
oftast gällde bevisprövningen.

År detta riktigt, vilket jag för min del
tror att det är, befarar jag, herr talman,
att det kan vara ganska riskfyllt att gå
in för det förslag som finns i propositionen,
eftersom ju större delen av brottmålen
då kommer att avdömas av ensamdomare
i rådhusrätterna och domare
med liten nämnd i häradsrätterna.

Av vad jag här anfört, herr talman,
torde det framgå att jag oreserverat ansluter
mig till utskottets synpunkt.

I detta anförande instämde herrar
Nils Theodor Larsson (bf), Franzén
(bf), Werner (bf) och Eliasson (bf).

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det kanske kunde anses
vara nog talat i denna fråga. Det är
ju inte så vanligt att betänkanden från
första lagutskottet blir föremål för någon
längre utläggning i kamrarna. Emellertid
är detta förslag av så pass allvarlig
beskaffenhet, att jag tror att det
kan vara skäl att ägna detsamma nödig
uppmärksamhet, och jag skall, herr talman,
be att för min del få understryka
en del grundsatser som har varit vägledande
tidigare då de spörsmål har varit
uppe till behandling, som nu är föremål
för kammarens uppmärksamhet.

De ändringar i det processuella förfarandet,
som det nu föreliggande förslaget
innebär, är som bekant föranlett
av en begäran från riksdagen 1950 om
en utredning av vissa detaljbestämmelser
i rättegångsbalken, varvid man skulle
beakta de gjorda erfarenheterna under
den tid det nya rättegångsförfarandet
ägt rum. Såsom framgår av utskottsutlåtandet
gjorde första lagutskottet vissa
erinringar vid sin behandling av frågan
1950. Därvid betonades starkt att
det icke kunde komma i fråga att rucka
på de grundläggande principerna för
den nya rättegångsordningen. Man framhöll
att stor försiktighet och återhållsamhet
måste iakttagas vid en revision,
då nämligen de olika stadgandena stode
i sådant sammanhang med varandra, att
även en till synes obetydlig ändring
kunde få vittgående, icke önskvärda
konsekvenser. Den alltjämt pågående ut -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

redningen har nu framlagt vissa ändringsförslag
på skilda områden av processrätten.

Vad först gäller en utvidgad användning
av institutet strafföreläggande har,
såsom här tidigare anförts av herr Ahlkvist,
18-årsgränsen borttagits, så att
även de unga personer, varom här är
fråga, kan undgå att ställas inför domstol.
Den nuvarande ordningen har inte
tett sig rimlig, då den kunde ge intryck
av att man ville åstadkomma ett mera
ingripande förfarande för minderåriga
än för vuxna. Vidare föreslås att straffföreläggande
i framtiden skall få avse
fall med högst 40 dagsböter i stället för
20. I denna del är utskottet enigt om att
tillstyrka propositionen.

När det sedan gäller förslaget om
ändrade grunder för behandling av
mindre brottmål i underrätt bär utskottets
majoritet icke ansett sig böra tillstyrka
detta. I det förut omnämnda utlåtandet
från första lagutskottet 1950
upptogs även frågan rörande omvandling
av vissa tremansmål till ensamdomarbrottmål.
Utskottet uttalade, att det
vore tveksamt om någon ändring borde
göras i reglerna om stadsdomstolarnas
sammansättning. I vart fall, förklarade
utskottet, borde ensamdomare ej äga
ådöma frihetsstraff. Därest man önskar
utvidga behörigheten för ensamdomare,
ställes man inför svårigheterna att finna
en domförhetsregel, efter vilken man
kan sortera målen om ansvar för sådana
brott, varå kan följa såväl böter som
frihetsstraff.

Då i propositionen anvisas den lösningen,
att ensamdomare skall äga handlägga
alla sådana mål, om i det särskilda
fallet svårare straff än böter ej
ifrågakommer, erfordras därför förprövning
från domarens sida, varigenom
denne gör klart för sig huruvida det
finns anledning att ifrågasätta svårare
straff än böter eller ej. Då det torde vara
lätt att skönja, om frihetsstraff kan
ifrågasättas, har utskottet ansett att de
betänkligheter, som i sådant hänseende
kunde anföras mot denna lagregel, bör
kunna skjutas åsido.

Med hänsyn till det starka ingrepp i

en persons liv, som göres genom en
dom med frihetsstraff, har det varit naturligt
att kräva att en sådan dom skall
framgå som ett resultat av flera personers
sinsemellan jämförda uppfattningar
och värderingar. Vad som är särskilt
betänkligt är att på ensamdomare överföra
bevisprövning. En i rättegångsbalken
antagen grundsats är nämligen att
bevisprövning bör åvila antingen ett juristkollegium
eller juristdomare jämte
nämnd. Denna grundsats kom klart till
uttryck vid rättegångsreformens genomförande.
Såsom fru Gärde Widemar tidigare
anfört uttalades vid det tillfället
från departementschefens sida, att man
måste betrakta en domstol med ensamdomare
såsom alltför svag med hänsyn
till de anspråk, som den fria bevisprövningen
ställer på domstolen och ävenså
vad gäller betydelsen för överrätterna
av underrätternas bevisresultat.

Departementschefen uttalar sig för att
i administrativ ordning erinra domstolarna
om att beakta, huruvida mål av
här ifrågavarande art med hänsyn till
sådana särskilda förhållanden icke bör
prövas av fullsutten rätt, oaktat ensaindomare
respektive domare med tremansnämnd
är behörig att upptaga målet.
Den bristande överensstämmelsen mellan
lagens ordalydelse och dess närmare
angivna innebörd kan leda till tveksamhet
om vad som faktiskt gäller, och
det är att befara att domförhetsreglerna
kommer att tillämpas olika i olika domstolar.
Utskottsmajoriteten har ansett
att starka betänkligheter föreligger att
tillskapa en domförhetsregel som den
här föreslagna och samtidigt genom allmänna
uttalanden förklara, att den ej
är avsedd att tillämpas i den utsträckning
den enligt sin avfattning äger.

Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att den överensstämmelse,
som f. n. upprätthålles mellan ensamdomare
och tremansnämnd, bör bibehållas,
men vill dock ge uttryck åt den
meningen, att genom det framlagda förslaget
de ojämförligt flesta brottmålen i
häradsrätt kommer att handläggas med
tre i stället för sju i nämnden. Även om
herr Ahlkvist på denna punkt anfört

Tisdagen den 25 mai 1954 em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

en avvikande mening, kan jag dock inte
underlåta att framhålla att detta kommer
att medföra en minskad personoch
ortskännedom vid häradsnämnderna,
vilken — som också tidigare har
sagts här — av ålder har betraktats såsom
varande ett av häradsnämndens
värdefullaste bidrag till rättsskipningen.

Som motiv för den föreslagna ändringen
har anförts behovet av att snabbare
kunna avarbeta den avsevärda arbetsbalans,
som uppstått i vissa större
rådhusrätter. Någon utredning om storleken
av denna arbetsbalans har icke
anförts. Men även om den förefinnes
har det synts utskottsmajoriteten, att
man icke får taga en sådan sak till intäkt
för en lagstiftning, som för hela
landet skulle medföra en försämring av
gällande ordning.

Herr Ahlkvist uppehöll sig i sitt anförande
mycket vid häradsrätterna och
tremansnämnderna. Jag vill för min del
säga, att betänkligheterna mot förslaget
inte så mycket gäller att det blir tremansnämnder
utan främst riktar sig
mot att det blir enmansdomstolar. Om
man hade haft tremansnämnder även i
rådhusrätterna, hade saken tett sig helt
annorlunda, och om man endast hade
tänkt på häradsnämnderna i detta sammanhang,
hade ingen ändring behövt
göras. Såvitt jag vet finns nämligen
ingen arbetsbalans att avarbeta vid häradsrätterna,
utan det är blott vid rådhusrätterna
som man har svårigheter
med en arbetsbalans. Jag vill instämma
i vad en tidigare talare — det var visst
herr Lodenius — här sade om att Stockholms
stad nog får försöka ordna sitt
problem på annat sätt än genom en
försvagning av rättsskipningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! När jag satt här och lyssnade
till herr Alilkvists utomordentligt
klarläggande, fullständiga och juridiskt
synnerligen välmotiverade redogörelse
för denna svåra lagstiftningsfråga och

7 Första kammarens protokoll 195b. Nr 23.

hans starka motivering för reservationen,
kom jag att tänka på hurusom det,
som kammarens ledamöter säkerligen
vet, någon gång tidigare har hänt, att
jurister, som på nära håll har fått ta
del av arbetet i ett lagutskott, i beundran
över den stora skicklighet i lagstiftningens
svåra konst, som någon lekman i utskottet
visat, gett honom — det har varit
mycket sällsynta fall — smeknamnet
»justitierådet». Det är tydligt att första
lagutskottet nu fått ett nytt jusitieråd
honoris causa.

Herr Ahlkvist har så fullständigt gått
igenom frågan och motiverat reservationen
och därmed propositionens ställningstagande,
att jag egentligen inte har
någonting i sak att tillägga. Jag har
bara begärt ordet för att göra några små
randanmärkningar i anslutning till vad
de följande talarna har anfört.

Jag skulle då bara vilja särskilt understryka
det förhållandet, att propositionen
i den del som det här är fråga om
— de flesta delarna av propositionen är
ju inte under debatt ■— icke innebär
någon principiell nyhet. Redan nu
finns det ju två slags sammansättning
av domstolarna i första instans: en större
sammansättning för rådhusrätternas
del med tre jurister och för häradsrätternas
med en domare och fullsutten
nämnd — detta gäller för svårare och
vidlyftigare mål — och en mindre sammansättning
av dessa domstolar med
bara en jurist i rådhusrätt och domare
med tremansnämnd i häradsrätt.

Det är här nu bara fråga om att ytterligare
föra över ett antal mål från att behandlas
av domstol med dess vidlyftigare
sammansättning till den enklare
proceduren. Därmed har man inte velat
göra någon principiell åtskillnad, så att
en ny grupp mål, som i fråga om arten
skiljer sig ifrån dem som nu handläggs
av domstol med enklare sammansättning,
skulle hänföras dit. Den nuvarande
gränsdragningen mellan de mål, som går
till domstol med den ena eller den andra
sammansättningen, är gjord efter straffskalorna,
men straffskalorna i sin tur är
icke gjorda med tanke på det processu -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

ella förfarandet. Därför liar det blivit
så, att bland de mål, som nu måste behandlas
av domstol i större sammansättning,
finns det en hel del mål, som otvivelaktigt
är lika enkla som de som nu
handläggs av domstol i dess enklare
form. Detta är fullt klart och vitsordas
inte bara av den kommitté som har gjort
utredningen utan av alla remissinstanser
som har yttrat sig.

Här finns alltså ingen principiell
skillnad i fråga om gränsdragningen.
Det är fel när någon av de föregående
talarna — jag tror att det var fru Gärde
Widemar — sade att propositionen strider
mot 1931 års principbeslut. Det gör
icke propositionen. Den försöker bara
att finna en väg att flytta över ett antal
mål till behandling av domstolar med
den enklare sammansättningen, alltså
mål där det inte finns någon meningsskiljaktighet
om att de kan handläggas
där. Svårigheten är av teknisk art och
sammanhänger, som vad jag förut sade,
med att gränsdragningen sker efter
strafflagreglernas innebörd, som ju åsyftar
något helt annat.

Här har funnits flera olika försök att
göra denna gränsdragning. Herr Ahlkvist
har också redogjort för dem. Kommittén
hade ett förslag, som mötte erinringar
i remissyttrandena. Motionärerna
hade ett annat förslag, men det har de
själva sprungit ifrån, ty de är nu reservanter
för en annan linje. Propositionen
slutligen hade ett tredje system. Jag tror
att propositionens system är det enda
som är praktiskt genomförbart utan att
medföra några vådor för rättssäkerheten.
Det går i korthet ut på att man gör en
formell utvidgning, och den måste man
då av lagtekniska skäl ta till ganska vidsträckt.
Sedan låter man domstolen inom
den räjongen bestämma vilka mål som
är av den beskaffenheten, att de bör behandlas
av domstolen i dess vidlyftigare
sammansättning. Det beror på så många
olikartade omständigheter, att det inte
går att fånga in dem alla i en lagregel.
Bevisföringens omfattning och svårighet
är en sak, rättsfrågorna en annan. Det
låter sig inte göra att precisera alla dessa
omständigheter i en lagtext. Men skall

man verkligen därför, såsom majoriteten
i utskottet har gjort, kasta yxan i
sjön och säga att med hänsyn till dessa
svårigheter kan vi inte åstadkomma det
resultat, som ändå alla är ense om är
praktiskt lämpligt? Det tycker jag inte
att man borde göra, och jag kan inte
förstå, varför man på vissa håll hyser
sådana farhågor som man gör. Det är
alldeles oriktigt att påstå, som jag tror
att också fru Gärde Widemar gjorde, att
systemet att låta domarna själva avgöra,
om ett mål är svårare eller lättare, skulle
vara främmande för vårt nuvarande system.
Så förhåller det sig visst inte. Herr
Ahlkvist själv påpekade, att vi i nya rättegångsbalken
har en liknande bestämmelse
i varje fall för civilmålens del. Jag
kan komplettera detta med att säga, att
i domsagostadgan finns den regeln, att
vissa mål av generellt enklare typ kan
handläggas av notarierna, men det står
samtidigt att häradshövdingen skall hålla
uppsikt över detta och att om ett mål,
som formellt faller under notariens behörighet,
i ett enskilt fall är av mera invecklad
beskaffenhet t. ex. med hänsyn
till bevisföringen, skall häradshövdingen
inte låta notarien handlägga målet
utan själv övertaga detsamma.

Vad som nu föreslås i propositionen
är alltså ett förfaringssätt, som har sin
motsvarighet i redan nu gällande bestämmelser,
och jag är för egen del övertygad
om att vi med fullt förtroende kan
överlämna denna fråga till våra domare.
För dem är det ju angeläget, om ett mål
anses besvärligt, att få den största möjliga
trygghet i avgörandet genom att ha
flera meddomare att rådföra sig med.
Det är alldeles naturligt och kan givetvis
understrykas i de tillämpningsföreskrifter
till lagen, vilka enligt propositionens
förslag skall utfärdas.

Att propositionens förslag skulle kunna
utgöra någon fara för rättssäkerheten
är alltså en oerhörd överdrift, och efter
vad jag redan anfört kanske jag inte
behöver säga mer om den saken än att
propositionens förslag om gränsdragningen
i denna svåra lagtekniska fråga
är det förslag, om vilket ett enhälligt
lagråd har samlat sig.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte taga upp de
juridiska synpunkter, som kan läggas på
denna fråga, ty jag är lika litet som reservanterna
jurist, Och om jag så sutte
i första lagutskottet hela min återstående
levnad, hade jag inte några förutsättningar
att bli kallad »justitieråd». Vad
jag vill giva uttryck för är endast några
funderingar, som kan uppstå i en lekmans
hjärna, när man söker sätta sig in
i dessa frågor.

För det första har jag svårt att förstå,
varför det skall vara en så väsentlig skillnad
mellan häradsrätt och rådhusrätt i
detta avseende. Jag frågar mig om det
kan anses, att en domare vid en rådhusrätt
är skickligare och mera omdömesgill
än en domare vid en häradsrätt, eftersom
den senare vid bedömande av
sådana mål, som det här är fråga om,
vid sin sida måste ha två nämndemän,
under det att en domare vid rådhusrätt
anses kunna bedöma dessa mål alldeles
själv.

Mina funderingar går sedan vidare.
Det ter sig då för mig, som om det borde
vara ett utomordentligt ansvar för en ensam
domare att utmäta straff, även om
detta, såsom justitieministern förutsätter,
skall utgå med endast böter. Att avgöra
vilka mål som lämpar sig för enmansdomstol
eller ej, torde inte heller vara
lätt för en ensam domare. Visserligen
skall enligt förslaget förfarandet med enmansdomare
gälla endast s. k. relativt
enkla mål, men det kanske inte alltid
är så lätt att på förhand avgöra, om ett
mål verkligen är enkelt eller ej. Inte så
sällan visar det sig att ett mål, som
kanske till en början ser enkelt ut, under
förhandlingens gång krånglar till sig rätt
avsevärt. Ett erkännande vid polisförhör
kan tagas tillbaka — jag vet att det förekommer
inte så sällan — och då kan
det vara vanskligt för en ensam domare
att avgöra var sanningen ligger, där
kanske påstående står mot påstående.
Nog tycker jag att det skulle vara en
fördel för domaren att ha någon att
rådgöra med om målet. Jag tror också
att domarna själva skulle sätta värde på
det.

Vid ärendets behandling i utskottet har
deltagit fyra jurister, därav två domare.
Den ene av dessa har sin erfarenhet från
en rådhusrätt och den andre från en
häradsrätt. Ingen av dem har velat gå
med på en utvidgning av den grupp mål,
som skall avgöras av tremansnämnd, respektive
enmansdomstol. Jag har fäst
mig mycket vid de erfarenheter de haft
att berätta i utskottet, och då mitt lekmannaförstånd
också säger mig, att vissa
faror för såväl målsägare, där sådan
finns, som åtalade kan vidlåda en sådan
anordning som här är föreslagen,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Reservanternas ärade
talesman nämnde, att reservanterna sett
denna fråga uteslutande såsom en praktisk
fråga. Jag skulle vilja deklarera, att
för mig som lekman har de praktiska
synpunkterna varit avgörande vid frågans
behandling i utskottet, men likväl
har jag följt majoriteten.

Det förefaller mig vara tämligen ovedersägligt
att bevisprövningen för en
ensamdomare i många fall måste vara
en mycket vansklig sak. Jag tänker därvid
inte bara på de allt talrikare trafikmålen,
som ofta är mycket komplicerade
och som blir allt mera komplicerade
och i vilka, såsom fru Sjöström-Bengtsson
sade, ofta påstående står mot påstående.
Jag tänker också på åtskilliga
andra mål, som är mycket svårbedömbara.
Nog förefaller det som om det
skulle vara mycket gagneligt för rättsskipningen,
om avgörandena i sådana
mål inte vilade på endast en persons
omdöme utan domaren vid sin sida hade
även andra erfarna och kunniga personer,
som han kunde rådgöra med. Jag
har talat med åtskilliga domare om den
saken, och de har uttalat samma mening.
Även i enkla mål, säger man, är
en sådan ordning önskvärd. De enkla
målen kan bli ganska komplicerade, och
de kan vara mycket betydelsefulla för
parterna. Jag skulle vilja understryka
— vilket även gjorts tidigare i dag —

100 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

önskvärdheten av att vi inte gör avkall
på den grundläggande regeln i rättegångsbalken,
att bevisprövningen skall
åvila ett juristkollegium eller också en
juristdomare med nämnd.

Det har också under diskussionen från
ett par håll sagts, att meningen vore, att
mål, som är av mera omfattande och
besvärlig art och där det krävs en mycket
omfattande bevisprövning, skulle
handläggas av fullsutten rätt i trots av
att ensamdomare respektive domare
med tremansnämnd skulle enligt propositionen
få behörighet att handlägga
dessa mål. Jag vill emellertid understryka,
att en så dunkel domförhetsregel naturligtvis
gärna leder till olika tolkningar
och olika tillämpningar. Det blir på
detta område lätt en förbistring inom
rättsväsendet, som inte kan vara till
gagn. Jag skulle också vilja tillägga, att
en lagstiftning, där lagtexten säger ett
men man förutsätter att tillämpningen
i många fall skall bli någonting helt annat,
inte kan betraktas som exemplarisk.

Herr Lindblom nämnde att vad som
enligt propositionens tillskyndare mest
talade för Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt är besparingssynpunkterna
och rationaliseringssträvandena. Man
menar alltså, att det nuvarande systemet
arbetar alltför långsamt och att det
blir alltför dyrbart. Man vill införa ett
enklare system, som arbetar snabbare,
så att man snart nog kan avverka den
arbetsbalans, som det här talats om.
Detta är ju ett vackert och lovvärt syfte,
och det är praktiska synpunkter, som
jag har mycket stor respekt för. Men jag
vill också understryka, att strävandena
att nå detta syfte inte får leda till en
försämrad rättsskipning. Det är dock ett
mycket kraftigt ingrepp, som här föreslås.
Förhållandena kommer på detta
område att ändras mycket väsentligt,
om förslaget bifalles. Det har sagts att
90 procent av tremansdomarmålen skulle
överflyttas till ensamdomare. Jag vet
inte om siffran är riktig —- det har ju
tvistats om den saken — men det har
ju också sagts att mer än hälften av
brottmålen vid häradsrätterna skulle
komma att handläggas av tremansnämnd

i stället för sjumansnämnd. Det är ju
ett mycket kraftigt ingripande. Det betyder
att den person- och ortskännedom,
som de stora nämnderna representerar,
kommer att minskas avsevärt,
och detta är naturligtvis ett minus.

Det är självfallet mycket önskvärt om
man kan förenkla och förbilliga rättsväsendet,
men jag tror att den mycket
omfattande reform som här föreslås nog
bör prövas i ett större sammanhang.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till vad utskottsmajoriteten sagt på denna
punkt. Den framhåller att det vore
önskvärt att i samband med rådhusrätternas
förstaligande uppta denna fråga
till prövning.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag beklagar att justitieministern
anser utskottsmajoritetens
farhågor för rättssäkerheten överdrivna.

Justitieministern gjorde samma jämförelse
som herr Ahlkvist och de övriga
reservanterna med förfarandet i civilmål.
Som jag redan tidigare påpekat,
haltar den jämförelsen betydligt, ty i de
civilmål som prövas av ensamdomare,
där alltså huvudförhandlingen sker i
omedelbart samband med förberedelsen,
får någon egentlig bevisprövning inte
förekomma.

Justitieministern frågar, varför inte
domarna skulle kunna bedöma, om målen
är av den beskaffenhet att de bör
avgöras av ensamdomare eller av tremansdomstol.
Till det skulle jag vilja
säga, att domarna naturligtvis är angelägna
att avverka så många mål som
möjligt. I en domstol med stor arbetsbalans
försöker man helst klara en sak
själv, utan att anlita sina kolleger, som
också är mycket strängt upptagna med
att minska arbetsbalansen. Den föreslagna
regeln innebär en uppmjukning, som
nästan skulle tvinga dem eller i varje
fall göra att de lättare faller undan för
den press de utsättes för att själva ta på
sig handläggningen av mål, som de
egentligen anser att tremansdomstöl borde
avgöra.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 101

Ang. utvidgning av ensamdomares behörighet m. m.

Man har för övrigt inom domstolsväsendet
ganska dålig erfarenhet av administrativa
föreskrifter. I domsagostadgan
finns den bestämmelsen, att tingsnotarie
ej bör handlägga vidlyftiga mål, men den
bestämmelsen tillämpas så gott som aldrig,
utan tingsnotarien får i själva verket
handlägga alla mål där han är formellt
behörig.

Jag vidhåller den uppfattning jag tidigare
gjort mig till tolk för, och jag
anser att farhågorna är mycket väl grundade
för att den i propositionen föreslagna
reformen skall leda till minskad
rättssäkerhet.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Måhända är det förmätet
att blanda sig i debatten mellan utskottsmajoritet
och reservanter i denna
fråga, men jag skall inte bli mångordig.

Jag förstår mycket väl justitieministerns
uppfattning i frågan; det är önskvärt
och angeläget att förenkla rättsprocedurerna.
Men jag är också starkt medveten
om att rättskänslan och rättsmedvetandet
hos vårt folk nog är så konstruerade,
att man i detta avseende bör
gå fram med ytterst stor försiktighet.
Om en dom avkunnas av ensamdomare,
ligger det ju närmare till hands för de
rättssökande parterna och för allmänheten
att befara godtycke än om ett kollegium
avkunnat domen. Inte heller en
domare är ju mer än människa.

Naturligtvis skall man eftersträva förenklingar
i rättsväsendet, men jag undrar
om man inte därvid bör söka sig
fram efter andra linjer. Jag tror att det
är alltför vanskligt att gå den vägen, att
man i större och större utsträckning
ökar befogenheten för enskild man i
rättskipningen; jag säger detta med all
respekt för vår högt aktade domarkår,
men jag betonar än en gång att även domarna
bara är människor.

Jag tar till orda för att göra dessa allmänna
reflexioner på den grund att jag
vid det bär laget har en snart 30-årig erfarenhet
från en häradsrätt; jag tycker
att det ger mig rätten att säga dessa få
ord.

Sedan jag läst igenom proposition

och utskottsutlåtande finner jag, även
om det kan hända att utskottsmajoriteten
i ett och annat avseende gått litet
väl långt i sin argumentering, mest förenligt
med mina synpunkter att yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 64;

Nej — 54.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till annat sammanträde.

102 Nr 23.

Onsdagen den 26 mai 1954.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 108) med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. m.; samt
nr 318, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition (nr 210) angående
statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustri samt i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående
småföretagens kreditfrågor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för

morgondagens sammanträde jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
33—38 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 27, 28, 30 och 32 skulle i angiven
ordning uppföras näst efter statsutskottets
memorial nr 154 ävensom andra lagutskottets
utlåtande nr 42 samt bevillningsutskottets
betänkande!! nr 57 och
58 i nu nämnd ordning sättas sist.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.17.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av särskilda
utskottet i dess memorial nr 9
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må — med avslag
å vad i motionerna 11:591 samt 1:489
och II: 628 härutinnan hemställts —
godkänna förslaget att statsbidraget till
kommunernas kostnader för frivilliga
medhjälpare bestämmes för varje vårdfall
till 10 kronor för första och 5 kronor
för varje följande månad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
vad i motionerna II: 591 samt 1:489
och II: 628 härutinnan hemställts, godkänt
förslaget att ersättningen till frivilliga
medhjälpare bestämmes till 10
kronor per vårdfall och månad samt att

kommunerna härför blir berättigade till
statsbidrag med samma procentsats som
för övriga ersättningsberättigande kostnader.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 50.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 505, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 79 ja och 117 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 158 ja och
167 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 103

Ang. lantbruksnämndernas utrustningsanslag.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 155 och 156
samt memorial nr 157.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 17, angående
uppskov med behandlingen av vissa
motioner, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 151, i anledning av väckta motioner
om vissa anslag för en rådgivande
folkomröstning angående beslutande
folkomröstning;

nr 152, angående väckta motioner om
anställande vid de rättspsykiatriska undersökningsstationerna
av socialassistenter
m. m. i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
in. m.;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1954/
55 till avskrivning av nya kaptalinvesteringar;
och

nr 154, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, med anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till
Lantbruksnämnderna, till Producentbidrag
till vissa innehavare av mindre
jordbruk, till Kostnader för utbetalande
av producentbidrag samt till Bidrag till
jordbrukets rationalisering jämte i ämnena
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat
sin hemställan, i särskilda med A 1—
A 6 och B betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkterna A 1—A 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 4.

Ang. lantbruksnämndernas utrustningsanslag.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lantbruksnämnderna: Utrustning
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

I motionen I: 124 av herr Svedberg,
Erik, hade hemställts, utom annat, att
ifrågavarande anslag måtte uppräknas
med 45 000 kronor till 95 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:251
av herr Eskilsson m. fl. och 11:336 av
herr Hseggblom m. fl. hade hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte till
Lantbruksnämnderna: Utrustning för

budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och motionen
1:124, såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag i förevarande del å motionerna
1:251 och 11:336, till Lantbruksnämnderna:
Utrustning å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
75 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Franzén och Mosslerger
ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna 1:124
samt 1:251 och 11:336, såvitt nu vore
i fråga, till Lantbruksnämnderna: Utrustning
å riksstaten för budgetåret 1954/
55 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Under denna punkt har
herr Mossberger och jag avgivit en reservation.

104 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. lantbruksnämndernas utrustningsanslag.

Det förhåller sig på det sättet att lantbruksstyrelsen
när det gäller de föregående
punkterna har begärt betydligt
högre anslag än departementschefen har
gått med på. Utskottet har i stort sett
inte velat öka de belopp som Kungl.
Maj:t föreslagit, men när det gäller anslaget
till lantbruksnämndernas utrustning,
vartill lantbruksstyrelsen begärt
ett avsevärt högre anslag än under innevarande
budgetår, har Kungl. Maj:t föreslagit
en ökning, nämligen från 30 000
till 50 000 kronor, tydligen därför att
det ansågs rätt angeläget att utrustningen
här kompletterades. Utskottsmajoriteten
har emellertid föreslagit en ytterligare
höjning av anslaget till 75 000
kronor.

Vi reservanter menar att det av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppet gott kan räcka
till, eftersom de förslag till ökning
av antalet tjänster och även av anslaget
till omkostnaderna, som lantbruksstyrelsen
har framställt, inte har biträtts av
Kungl. Maj:t och utskottet. Vi anser det
under sådana förhållanden vara felaktigt
att ytterligare öka det ifrågavarande
anslaget från 50 000 kronor till
75 000 kronor som utskottsmajoriteten
föreslår.

Jag har med dessa ord bara velat motivera,
varför vi har reserverat oss, och
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till dess hemställan.

Den fråga som här behandlas avser
höjning av anslaget till lantbruksnämndernas
utrustning. Hittills har denna varit
i knappaste laget, framför allt vad
det gäller den utrustning som tjänstemännen
måste ha för att kunna fullfölja
de arbetsuppgifter som förelagts
dem. Det har till och med gått så långt
i knappheten, att den ena lantbruksnämnden
har fått låna avvägningsinstrument
från den andra. Därför har utskottet
ansett att här har förebragts så starka
skäl för en höjning att denna varit
nödvändig.

Med hänvisning därtill ber jag som

sagt att få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Franzén säger att reservationen innebär
ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag om
ett anslag på 50 000 kronor under denna
punkt. Det är också riktigt att utskottets
majoritet har höjt beloppet med 25 000
kronor. Vi menar inte att vi vill vägra
lantbruksnämnderna dessa pengar om de
behövs, men vi menar att det inte för
dagen är klarlagt att så stort belopp erfordras.
Kungl. Maj:t har ju höjt fjolårets
anslag, som var 30 000 kronor, med
20 000 kronor, och så kommer utskottets
majoritet och ökar på det med ytterligare
25 000 kronor, utan att man har
förvissat sig om att detta absolut behövs.
I utskottet sades det visserligen efter någon
utredning att det förelåg vissa behov
av utrustning, men det blev väl inte
klarlagt absolut, hur stort belopp som
behövdes.

Jag tror för min del, att om vi nu
ökar anslaget med ytterligare 25 000 kronor
till 75 000 kronor, så kommer utskottet
kanske nästa år och säger, att nu
har man fått så mycket pengar och köpt
så mycket instrument, att nu måste vi
öka antalet tjänstemän för att kunna till
fullo utnyttja instrumenten. Detta skulle
inte alls förvåna mig. Jag förmodar att
Kungl. Maj :t har prövat denna fråga, och
lantbruksstyrelsen har absolut säkert inför
Kungl. Maj :t förebragt precis samma
motivering som inför utskottet. Har
Kungl. Maj:t prövat frågan så sent som
för några månader sedan, tror jag inte
att det finns någon anledning för utskottet
att nu höja anslaget med ytterligare
25 000 kronor.

Här skulle vara ett tillfälle för jordbruksministern
att hjälpa till att försvara
Kungl. Maj :ts förslag. Så skedde i fråga
om anslaget till Weibullsholm, och det
vore kanske på sin plats att hjälpa till
även bär.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Eriksson (s).

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 105

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Den anslagsökning som här ifrågasattes
avser ju ett engångsanslag, och orsaken
till att utskoitsmajoriteten har varit
med om denna höjning är, att vid
den föredragning, som förekom inom
jordbruksutskottet och där överdirektör
Wetterhall var närvarande, påpekades
just den brist på utrustning som var
rådande. Man måste väl ändå fråga, om
det kan vara nödvändigt med det stora
besparingsnit som reservanterna här visar,
vilket skulle kunna resultera i, att
de tjänstemän som är anställda i lantbruksnämnderna
inte kan fullfölja sina
arbetsuppgifter på grund av brist på
nödvändig utrustning.

Herr FRANZÉN (bf):

Anslaget här har tidigare varit 30 000
kronor, men med tiden har materielen
blivit bristfällig. Beloppet räckte ändå
till något, och här har ju departementschefen
höjt till 50 000 kronor utan att
det skett någon ökning av personalen.
Sedan höjer utskottsmajoriteten anslaget
med ytterligare 25 000 kronor, fortfarande
utan någon utökning av personalen.
Det är detta som reservanterna tycker
är orimligt.

Jag yrkar än en gång bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
.slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan antaga
det förslag, som innefattades i den
av herrar Franzén och Mossberger vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Franzén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Anslag till jordbrukets rationalisering.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
A 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den av herrar Franzén och Mossberger
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkten A 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A 6.

Anslag till jordbrukets rationalisering.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 13 600 000
kronor.

I motionen 1:124 av herr Svedberg,
Erik, hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att berörda anslag måtte uppräknas
med 4 492 685 kronor till 18 092 685
kronor.

I motionen II; 156 av herrar Widén
och Rimås hade framställts ett yrkande
av innebörd att ramen för bidrag från
ifrågavarande anslag skulle i enlighet
med av Kungl. Maj:t framlagt förslag
fastställas till 17 000 000 kronor samt
att för ändamålet — med hänsyn till förefintliga
reservationer å anslaget —
skulle anvisas ett formellt belopp av 100
kronor, dock att anslaget samtidigt skulle
ges karaktären av förslagsanslag.

I de likalydande motionerna I: 251 av
herr Eskitsson m. fl. och II: 336 av herr
Elseggblom m. fl. hade hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte till Bidrag
till jordbrukets rationalisering för bud -

106 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till jordbrukets rationalisering.

getåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna 1:124, såvitt nu vore
i fråga, II: 156 samt i förevarande del
1:251 och 11:336 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
13 600 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Näslund, Nord, Antby,
Svensson i Ljungskile och Mårtensson,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kunigl. Maj:ts framställning och
motionerna 1:251 och 11:336, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med bifall till motionen
11:156 och med avslag i förevarande
del å motionen I: 124, dels till Bidrag
till jordbrukets rationalisering å
riksstaten för budgetåret 1954/55 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 100 kronor, dels medgiva, att
under budgetåret 1954/55 finge beviljas
statsbidrag från nyssnämnda anslag å
tillhopa högst 17 000 000 kronor;

b) av herrar Eskilsson och Eliasson,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte med anledning av Kungl.
Maj ds framställning och motionen II:
156 samt med bifall till motionerna I:
251 och 11:336, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag i förevarande del
å motionen I: 124 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
11 000 000 kronor.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har jag
och några andra ledamöter av utskottet
avgivit en reservation, som avviker från

Kungl. Maj ds förslag i det avseendet, att
vi med hänsyn till de stora reservationer
som finns inte vill anvisa några
pengar för detta ändamål under nästa
budgetår men fastställa ramen för statsbidraget
till 17 miljoner kronor såsom
Kungl. Maj d har begärt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Eliasson fogat en reservation
till denna punkt, och jag ber att få motivera
den med några få ord.

Jag vill då först deklarera, att det inte
råder någon meningsskiljaktighet mellan
oss reservanter och utskottets majoritet
angående betydelsen av den rationaliseringsverksamhet
som ifrågavarande
anslag gäller. Men även om de åtgärder
av olika slag som vidtagits av statsmakterna
fyller en mycket stor uppgift
när det gäller att befrämja jordbrukets
rationalisering, kan man inte bortse från
det faktum, att de största framstegen
har vunnits genom jordbrukarnas egna
insatser. Ingen som har praktisk erfarenhet
av jordbruk vill för den skull
undervärdera de statliga insatserna på
detta område. De har ofta varit förutsättningen
för den mekanisering, varmed
jordbrukarna sedan kompletterat den
statliga rationaliseringsverksamheten.

Herr Näslund nämnde, att det har
uppkbmmit mycket stora reservationer
på detta anslag. De har uppstått på
grund av den anslagsteknik som råder
och den rytm som utmärker lantbruksnämndernas
arbete. Sålunda utgjorde reservationerna
vid innevarande budgetårs
början styvt 41 miljoner kronor, vilket
är ungefär 5 miljoner mera än motsvarande
reservationer ett år tidigare.
De stora reservationerna beror på att
de arbeten vartill anslagen har beviljats
— dikning, betesförbättring, stenröjning,
förbättring av ekonomibyggnader och
sådant — inte kommer till stånd lika
snabbt som anslagen beviljas. Det förflyter
i regel lång tid mellan den tidpunkt,
när anslaget beviljas, och den tid -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 107

punkt, när det beräknade arbetet kommer
till utförande. På grund härav har
nettoutgiften för ändamålet inte under
något förutvarande budgetår uppgått till
mer än 10,3 miljoner kronor. Dessutom
kommer anslagen inte att bli utnyttjade
till fullo beroende på att det kan uppstå
förhinder av olika slag. Kostnadsstegringen
under de sista åren har t. ex.
medfört, att många företag, som planlagts
när arbetet var betydligt billigare,
ännu inte kommit till utförande,
eftersom kostnaderna nu ter sig orimligt
höga. Vid en föredragning inför
jordbruksutskottet anfördes sålunda, att
en stor del av de projekterade arbetena,
särskilt beträffande avdikning och nyodling
i Norrland, inte kommit till utförande.
Kostnaderna har nämligen blivit
så mycket större än de ursprungligen
beräknade, att intressenterna dragit sig,
innan arbetet har satts i gång.

På grund av dessa omständigheter
uppstår det varje år en behållning på
de beviljade anslagen, vilken återgår till
statskassan och sedan kommer till användning
under ett kommande budgetår.
Man kan förmoda att ju större reservationerna
på anslaget blir — ökningen
var som sagt ungefär 5 miljoner kronor
från 1951/52 till 1952/53, och ju
längre tid som förflyter sedan anslagen
ursprungligen beviljades, desto större
kommer de återgående beloppen att bli.

Lantbruksstyrelsen hade beräknat den
odisponerade behållningen för nästa
budgetår till 2,7 miljoner kronor, men
jordbruksministern ökade denna summa
till 3,4 miljoner kronor. På grund av de
omständigheter, som jag nyss angav, anser
vi reservanter att även denna beräkning
är hållen i underkant. Till den yttre
rationaliseringen har Ivungl. Maj:t
sålunda beräknat 1,5 miljoner kronor under
nästa budgetår, men hittills har för
detta ändamål inte under något budgetår
anvisats högre belopp än ungefär
775 000 kronor. Nu väntar vi på nya
beslut om den yttre rationaliseringen,
och i avvaktan härpå är det väl knappast
troligt att medelsåtgången för detta
ändamål kommer att ökas så väsentligt.

Allt som allt har vi den uppfattningen,

Anslag till jordbrukets rationalisering,
att det borde vara möjligt att ytterligare
minska rationaliseringsanslaget, utan att
minskningen behöver inverka menligt
på verksamhetens omfattning under nästa
år. Vi har räknat med en större återströmning
av ej utnyttjade medel, och
dessutom kan ju, herr talman, en viss
knapphet på anslag kanske vara till fördel
för en noggrannare behovsprövning.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation av
herr Eliasson och mig som är fogad till
utskottets utlåtande på denna punkt.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Varje år, när denna fråga
kommer upp, diskuteras om anslaget
till jordbruksrationalisering och användning
av de reservationer som finns. Nu
vet var och en, i varje fali de som deltagit
i utskottsbehandlingen av denna
fråga, att dessa reservationer är bundna
och inte utan särskilt beslut av riksdagen
kan tas i anspråk. Enligt de uppgifter
vi har fått i en promemoria från
lantbruksstyrelsen var av de 17 miljoner
kronor, som anslogs för föregående
budgetår, den 1 juli i fjol 240 000 kronor
icke disponerade. Emellertid är det så,
att dessa 17 miljoner kronor visserligen
inte var helt utbetalade men ändå genom
olika beslut av lantbruksnämnderna
bundna och måste utbetalas, därest de
företag som de knutits till kommer till
utförande. Jag skulle tro, att om man fattade
ett beslut i övensstämmelse med de
av herr Eskilsson här framförda synpunkterna
och anslog 2,6 miljoner kronor
mindre än vad Kungl. Maj:t föreslår
och utskottsmajoriteten är beredd att anvisa,
kommer detta att betyda att lantbruksstyrelsen
får 2,6 miljoner mindre
att röra sig med, tv, som sagt, de reservationsanslag,
som man talar om, är
bundna genom olika beslut och därför
icke disponibla vare sig för lantbruksstyrelsen
eller lantbruksnämnderna.
Även om man genom särskilda
beslut i riksdagen senare skulle kunna
öka på dessa 2,6 miljoner kronor, kommer
det att ske en rubbning i planläggningen
av arbetet, ty lantbruksstyrelsen

108 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till jordbrukets rationalisering.

och lantbruksnämnderna måste planlägga
arbetet med hänsyn till de medel
som står till förfogande.

Jag har fått uppgifter från lantbruksstyrelsen
om hur det står till för närvarande.
Den räknar med att under innevarande
budgetår skall användas för
den yttre rationaliseringen ungefär 1,1
miljoner kronor samt för den inre rationaliseringen
i runt tal 15,9 miljoner kronor.
De förslag, som lantbruksnämnderna
bär kommit fram med och vill söka
genomföra, rör sig om 19,2 miljoner kronor.
På grund av att anslag inte stått till
förfogande måste sålunda lantbruksstyrelsen
til! ett annat år uppskjuta en del
projekt, som lantbruksnämnderna har
velat genomföra i år. Om man antar det
av herr Eskilsson förordade förslaget
kommer lantbruksnämnderna att få
mindre att röra sig med.

Sedan övergår jag, herr talman, till att
säga några ord om den av herr Näslund
in. fl. anförda reservationen. Den innebär
ett principiellt förslag, nämligen att
det skall bli förslagsanslag i stället för
reservationsanslag. Jag har ingenting
emot detta, vilket jag också uttryckte
när vi behandlade frågan i fjol, då det
förelåg en framställning om saken från
lantbruksstyrelsen. Eftersom emellertid
såväl statskontoret som riksräkenslcapsverket
kraftigt kritiserade förslaget, lade
Kungi. Maj:t inte fram det utan bibehöll
den nuvarande formen.

Men om man ser efter vad herr Näslunds
reservation går ut på, finner man
att däri föreslås att riksdagen skall anvisa
ett förslagsanslag av 100 kronor och
därtill säga, att lantbruksnämnderna
skall få använda tillhopa 17 miljoner
kronor. Det har talats om att den första
juli i år kommer att finnas en liten reserv
på några tusental kronor från föregående
år. Men, herr talman, om man
anvisar bara 100 kronor och därtill räknar
med några tusental i reservation
ifrån det nu löpande budgetåret, måste
väl de pengar som fattas — det gäller ju
nära 17 miljoner kronor — tagas någonstans.
Om de inte är anvisade i riksstaten,
och det blir de inte, om riksdagen
anslår endast 100 kronor, måste de skaf -

fas på annat sätt, t. ex. genom upplåning.
Det skulle vara intressant att höra, hur
reservanterna tänker sig att pengar skall
ställas till förfogande bara på grund av
att man här ändrar på rubriken, så att
man i stället för reservationsanslag beslutar
ett förslagsanslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Näslund,
att kammaren skulle med avslag å
utskottets hemställan antaga det förslag,
som innefattades i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Eskilsson, att kammaren
skulle med avslag å utskottets
hemställan godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom och herr
Eliasson vid utlåtandet anförda resertionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Näslunds yrkande.

Herr Eskilsson äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstninigsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 33 punkten A 6
antager bifall till herr Näslunds yrkande,
röstar

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 109

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Eskilssons yrkande.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
A 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinnes Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den av herrar Eskilsson och
Eliasson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Hushållningssällskapen
samt till Bidrag till särskilda
utbildningskurser jämte i ämnena
väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Om anslag till utbildningskurs för hemkonsulenter.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I:
367 och II: 477, i förevarande del, samt
å motionen II: 337 till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda
utbildningskurser å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
100 800 kronor.

I de likalydande motionerna I: 367, av
herr Näslund m. fl., och II: 477, av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., hade hemställts,
utom annat, att medelsanvisningen
till särskilda utbildningskurser måtte
uppräknas med 68 500 kronor.

I motionen II: 337, av herr Hseggblom
och fru Boman, hade hemställts, att riksdagen
måtte — under uttalande att en
utbildningskurs för hemkonsulenter borde
komma till stånd under budgetåret
1954/55 — till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser
anvisa ett reservationsanslag
av 128 800 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Eskilsson och
Hseggblom ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 367 och II: 477, såvitt nu vore
i fråga, ävensom med bifall till motionen
II: 337, till Lägre Iantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser
å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 128 800
kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner, har herr Hseggblom och
jag fogat en reservation till detta utskottsutlåtande,
i vilken vi förordar bi -

no Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Om anslag till utbildningskurs för hemkonsulenter.

fall till lantbruksstyrelscns förslag om
en särskild utbildningskurs för hemkonsulenter
under nästa budgetår.

När hemkonsulentbefattningarna mer
allmänt inrättades i vårt land genom
riksdagens beslut 1938, ansågs det nödvändigt
att innehavarna av de nya tjänsterna
fick en viss specialutbildning utöver
den grundläggande utbildning som
de fått för annan verksamhet. Fördenskull
anordnades särskilda utbildningskurser
genom lantbruksstyrelsens försorg
under 1938, och en liknande kurs
har sedan även hållits 1946. Kurserna
pågick under två respektive tre månader,
och eleverna undervisades i sådana
ämnen, som de behövde få ökade insikter
i för att kunna fullgöra sin upplysnings-
och undervisningsverksamhet
bland landsbygdens kvinnor. Nu är
emellertid avgången inom hemkonsulentkåren
ganska stor, och därför är det
f. n. ett stort antal hemkonsulenter, som
inte haft tillfälle att delta i någon av de
föregående kompletteringskurserna. Den
senaste hölls som sagt för åtta år sedan,
och lantbruksstyrelsen anmäler nu i sina
anslagsäskanden, att tio av de hos
hushållningssällskapen anställda hemkonsulenterna
icke har genomgått sådan
kurs, som egentligen fordras för
kompetensförklaring. Lantbruksstyrelsen
vill därför anordna en utbildningskurs
under nästa budgetår, till vilken
som elever skulle antas dels redan utnämnda
hemkonsulenter, dels också yngre
lanthushållslärarinnor, som ämnar
ägna sig åt konsulentverksamhet.

Det är uppenbart, att utbildningen av
lärarkrafter på det husliga området f. n.
kämpar med mycket stora svårigheter.
De vidtagna åtgärderna på detta område
svarar inte alls mot behovet. Det får vi
belägg för undan för undan, inte minst
ute på landsbygden. För bara några veckor
sedan diskuterade vi samma problem
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln.
Frågan om yrkesutbildningen på det husliga
området har varit föremål för flera
utredningar, men dessa har inte hittills
lett till några positiva resultat.

Lantbruksstyrelsens förslag om en
kompletteringskurs avvisas nu av både

jordbruksministern och jordbruksutskottet
utan egentligen någon annan motivering
än en hänvisning till det statsfinansiella
läget. Jordbruksutskottet har
hittills i allmänhet varit kallsinnigt gentemot
förslag om höjda anslag, och därför
har utskottet även på denna punkt
gått på avslagslinjen. När vi kommer litet
längre fram på dagens föredragningslista,
får vi dock tillfälle att bevittna en
annan inställning från jordbruksutskottets
sida till krav på högre anslag.

Jag anser emellertid, att vi här har ett
område, där man skulle kunna visa litet
större generositet. De 28 000 kronor, som
den föreslagna kompletteringskursen
skulle kosta, är enligt min mening väl
använda pengar.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen, som innebär
en höjning av det av Kungl. Maj:t föreslagna
och av utskottsmajoriteten tillstyrkta
anslaget med 28 000 kronor.

I detta anförande instämde fru Svenson
(bf) och herr Arrhén (h).

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Efter den skrivning, som
utskottet har presterat, hade vi trott, att
motionärerna skulle känna sig tillfredsställda
och nöjda, men så tycks inte vara
förhållandet.

Det anslag, som herr Eskilsson nu
pläderar för skall höjas utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit, gäller bidrag till
särskilda utbildningskurser för hemkonsulenter.
Utskottet är överens med motionärerna
om att det är mycket viktigt
att ett tillräcklig antal hemkonsulenter
finns att tillgå i landet, särskilt då för
hushållningssällskapen. Men på grund av
vad som har förekommit har utskottet
ansett, att det kunde vara tillräckligt
med att riksdagen nu fäster Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på denna fråga
och uttalar en förhoppning om att
Kungl. Maj:t »så snart förhållandet det
påkallar och medger framlägger förslag
i ämnet för riksdagen».

Efter den skrivningen hade vi, som
sagt, trott att motionärerna skulle vara

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 111

Anslag

belåtna, men då de inte är det, kan vi
ingenting mer göra däråt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar Eskilsson
och Haeggblom vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Eskilsson och
Haeggblom vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 35, med an -

till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

ledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag
till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd
åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 36, med anledning av Kungl.
Maj:s proposition angående anslag till
Jordbrukarungdomens förbund för budgetåret
1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts i proposition nr 97 gjorda
framställning ävensom motionerna I:
425 och 11:543, 1:455 och 11:580, I:
546 och 11:581 samt 1:457 och 11:579,

1) godkänna de förslag rörande organisationen
av den statsunderstödda
klubbverksamheten på jordbrukets och
skogsbrukets område m. m., vilka utskottet
förut i utlåtandet angivit;

2) å riksstaten för budgetåret 1954/
55 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund ett anslag av 225 000 kronom; b)

till Bidrag till viss lokal klubbverksamhet
ett anslag av 100 000 kronor;

c) till Bidrag till ungdomsverksamhet
på skogsbrukets område ett anslag av
85 000 kronor;

B. att motionerna I: 250 och II: 323
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herr Widén, vilken ansett, att i
utskottets utlåtande bort å angiven plats
tillfogas följande mening:

»Då den ovan nämnda i propositionen
1954: 156 utlovade utredningen gäller
eventuellt stöd åt ungdomsvårdande

112 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

verksamhet, bedriven av politiska ungdomsorganisationer,
anser utskottet att
i avvaktan på resultatet av densamma
klubbverksamhet, bedriven av sådan organisation,
ej bör erhålla bidrag ur sistnämnda
anslag.»

Herr NORD (fp):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
föreslås anslag till Jordbrukarungdomens
förbund på sammanlagt
310 000 kronor, vartill kommer 100 000
kronor till lokal klubbverksamhet. Detta
senare anslag motiveras med att JUF
inte har avdelningar i alla trakter i landet.
Då skall i stället hushållningssällskapen
i berörda län kunna lämna anslag
åt organisation som bedriver klubbverksamhet.

Vilka ungdomsorganisationer, som i
detta fall avses, utsäges icke. Tidigare
har det ju varit så, att politiska ungdomsorganisationer
inte kunnat få sådant
anslag. Då, som utskottet anfört,
chefen för ecklesiastikdepartementet har
för avsikt att verkställa en förutsättningslös
utredning angående anslag till
ungdomsvårdande verksamhet, varvid
även frågan om politiska ungdomsorganisationers
verksamhet skall tas upp, anser
reservanterna, att till det beslut, som
utskottsmajoriteten nu förordar, bör fogas
det uttalande som gjorts i reservationen.
Där står: »Då den ovan nämnda
i propositionen 1954: 156 utlovade
utredningen gäller eventuellt stöd åt ungdomsvårdande
verksamhet, bedriven av
politiska ungdomsorganisationer, anser
utskottet att i avvaktan på resultatet av
densamma klubbverksamhet, bedriven av
sådan organisation, ej bör erhålla bidrag
ur sistnämnda anslag.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Det ärende, som vi nu
går att fatta beslut om, torde vara så
pass välkänt för kammaren, att jag inte
behöver lämna någon ingående historik
över detsamma. Jag kan därför inskränka
mig till att yttra några ord beträf -

fande innehållet i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Det är nog ingen överdrift och heller
icke någon hemlighet att säga, att meningarna
om Kungl. Maj:ts förslag beträffande
anslaget till Jordbrukarungdomens
förbund under innevarande års
riksdag varit mycket delade. Yrkanden
om ändring av propositionen har framställts
i icke mindre än ett tiotal motioner.
Man kan emellertid säga att ärendets
behandling i utskottet har gått jämförelsevis
smärtfritt, och det har inte
varit så svårt för oss att komma till rätta
med frågan.

De i motionerna framställda yrkandena
är återgivna i utskottets utlåtande,
varför jag nu inte behöver närmare redogöra
för dem. Jag vill bara nämna
att i vissa motioner har det yrkats, att
Jordbrukarungdomens förbund även i
fortsättningen skall vara huvudman för
den i propositionen angivna verksamheten
samt att fördenskull det föreslagna
beloppet på tillhopa 310 000 kronor skall
anvisas till förbundet. I ett par andra
motioner har hemställts att verksamheten
skall anordnas i enlighet med det
förslag, som efter överläggningar inför
chefen för lantbruksstyrelsen uppgjorts
av representanter för styrelserna för
Hushållningssällskapens förbund och
Jordbrukarungdomens förbund. För förslaget,
som av sistnämnda organisation
godkänts vid ett förbundsmöte den 25
juli 1953, har närmare redogjorts i propositionen.

Enligt vad utskottet inhämtat har chefen
för ecklesiastikdepartementet för
avsikt att verkställa en förutsättningslös
utredning av frågan om statligt stöd
till den ungdomsvårdande verksamheten.
Direktiven för denna utredning har
dock ännu ej offentliggjorts, och därför
har vi oss inte bekant vad de kommer
alt innehålla. Enligt vad som upplysts
kommer de emellertid att beröra även
sådan verksamhet, som bedrives av
Jordbrukarungdomens förbund. »Vid sådant
förhållande», säger utskottet, »finner
utskottet det lämpligt, att den i propositionen
angivna verksamheten i avvaktan
på resultatet av utredningen be -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 113

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

drives under i huvudsak hittillsvarande
former.» Utskottet skriver vidare: »Såsom
framgår av det förut anförda, synes
emellertid förbundet såvitt angår vissa
delar av landet icke ha den utbredning,
som är nödvändig för att verksamheten
skall få önskvärd omfattning och tillräckligt
lokalt stöd.»

Jag vill vidare nämna vad utskottet
säger på s. 19. Det heter där: »Såsom
för närvarande bör statsbidraget till
Jordbrukarungdomens förbund utgå under
villkor att verksamheten underkastas
särskild inspektion från statens sida
samt att ombud för statens räkning äger
deltaga i revisionen av förbundets räkenskaper
och förvaltning. Motsvarande
villkor torde även böra gälla i fråga om
det statsbidrag, som enligt vad utskottet
nyss föreslagit skall utgå till Hushållningssällskapens
förbund.»

Utskottet säger vidare: »Utskottet förutsätter,
att erforderliga föreskrifter utarbetas
i nära samråd mellan tillsynsmyndigheterna
och nyssnämnda båda
förbund. Därvid bör särskilt beaktas, att
den lokala verksamheten samordnas så
att motsättningar undvikes och de olika
krafter, som är verksamma på området,
samlas till ett fruktbärande samarbete.»

På grund av vad utskottet här skrivit
vågar jag för min del ha den uppfattningen,
att kontrollen över denna verksamhet
blir tillräckligt effektiv. Jag tror
därför att de farhågor, som i det avseendet
har uttalats av herr Nord, inte har
någon grund för sig.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Utöver vad utskottets
ärade ordförande har sagt vill jag endast
stryka under att utskottsmajoriteten,
när den nöjt sig med den skrivning,
som här föreligger, utgått från det självklara
faktum, att politiska organisationer
inte bör tilldelas något särskilt bidrag,
detta så mycket hellre som de organisationer,
som bedriver klubbverksanihet
inom de lokala nämnderna, ju

8 Första kammarens protokoll 1954. Nr 23.

är underkastade precis samma kontroll
som JUF. Vad gäller lantbruket utövas
kontrollen av lantbruksstyrelsen och
vad gäller den skogliga verksamheten
av skogsstyrelsen. Det har synts oss vara
tillräcklig garanti för att det extra
anslag, som jordbruksutskottet nu tillstyrker,
skall användas på ett tillfredsställande
sätt.

Jag har, herr talman, velat stryka under
detta för att det skall bli klarlagt,
att det inte är meningen att vi skall låta
oss luras av att det här är fråga om något
anslag till någon politisk organisation.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
det tillägg till motiveringen, som förordats
i den av herr Widén vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtande och memorial:

nr 37, med anledning av väckt motion
om ersättning till filosofie licentiaten
H. Lindstedt för viss kursförlust i
samband med avvecklingen av internationella
lantbruksinstitutet; och

nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Mai :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags

114 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet

av samma lag, m. in., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner
angående liberalisering av den ekonomiska
politiken.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 164, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

I förstnämnda lagförslag var 1 § så
lydande:

I den män sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 §
2 mom. första punkten lagen den 22 juni
1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans
med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå till viss bestämd
kvotdel, högst femtio procent, av bolagets
förbindelser med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund
av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den

summa--— eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under
b) —■ — -—• tre månader.

Oavsett vad — — — bestämda beloppet.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft sex i an -

ledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 516 av fru Gärde Widemar m. fl., nr
517 av herrar Björnberg och Velander
och nr 518 likaledes av herrar Björnberg
och Velander samt motionerna i
andra kammaren nr 652 av herr Widén
m. fl., nr 653 av herrar Edström och
Hjalmarson samt nr 654 likaledes av
herrar Edström och Hjalmarson, ävensom
två likalydande motioner, nr 115 i
första kammaren av herr Lindblom
m. fl. och nr 146 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl., om utredning rörande
dels förutsättningarna för en liberalisering
av den ekonomiska politiken, dels
åtgärder för uppmuntran av det enskilda
sparandet.

I de likalydande motionerna 1:516
och II: 652 hade hemställts dels att relationstalet
mellan banks kassareserv och
förbindelser måtte med ändring av propositionens
förslag fastställas till 35, dels
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om förlängning av ränteregleringslagen.

I de likalydande motionerna 1:517
och II: 653 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

t de likalydande motionerna 1:518
och II: 654 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

dels att riksdagen måtte 1) med avslag
å motionerna 1:516 och 11:652,
I: 517 och II: 653 samt I: 518 och II: 654
bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 164; 2) i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

Onsdagen den 26 mai 1954.

Nr 23. 115

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

dels att de likalydande motionerna
1:115 och 11:148 icke måtte till någon
riksdagens åtgård föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Wehtje, Schmidt, Gustafson
i Göteborg och Nygren, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Mai :ts proposition
nr 164 måtte

1) med bifall till motionerna 1:517
och II: 653 samt med avslag å motionerna
I: 516 och II: 652 i berörda delar för
sin del antaga i reservationen infört förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

2) med bifall till motionerna 1:518
och II: 654 samt 1:516 och II: 652 i
berörda delar avslå förslaget till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;

3) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 5 juni 1953 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning;

4) i anledning av motionerna I: 115
och II: 146 samt I: 517 och II: 653 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen anförts i fråga
om riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Med hänsyn till det samband,
som består mellan bankoutskottets
utlåtande nr 27 och dess utlåtande nr 28,
vilket gäller valutapolitiken, har det
medgivits att diskussionen skulle få röra
sig om båda dessa ämnen samtidigt. Jag
vill förutskicka att jag för min del inte
kommer att begagna mig av denna möjlighet,
då vad jag nu har att anföra
helt och hållet är begränsat till utlåtandet
nr 27. När jag gör det är det därför
att jag vet, att herr Wehtje efter mig

kommer att uppehålla sig närmast vid
det ämne, som behandlas i utlåtandet
nr 28.

Av den till utlåtandet nr 27 fogade
reservationen framgår, att även reservanterna
ansluter sig till den del av utskottsutlåtandet,
som innefattar en redogörelse
för det ekonomiska läget. Denna
redogörelse grundar sig i allt väsentligt
på den värdefulla rapport om konjunkturläget
våren 1954 som konjunkturinstitutet
nyligen avgivit.

Med reservation för händelser, som
kan helt förändra det labila världspolitiska
läget, synes man på det föreliggande
materialet vara berättigad till slutsatsen,
att någon risk för en utveckling
på närmare sikt, som skulle kunna utifrån
på ett avgörande sätt påverka den
svenska konjunkturen, nu inte skymtar.

År detta riktigt, blir den svenska konjunkturen
väsentligen beroende av våra
egna åtgöranden. Hittills har den ekonomiska
utvecklingen i Sverige i stort sett
motsvarat de antaganden, som låg till
grund för den i årets statsverksproposition
redovisade nationalbudgetkalkylen.
Läget företer en förhållandevis stabil
bild utan markerade tendenser till
förskjutningar i pris- och lönenivån.

Med en ekonomisk politik av det märke
vi har, som tar sikte på att till det
yttersta utnyttja våra s. k. reala resurser,
ligger emellertid alltid en utveckling
i inflationistisk riktning på lur. Högkonjunkturen
kan lätt förvandlas till en
överkonjunktur. Yi saknar inte symtom
på en stegrad aktivitet i form av ökad
efterfrågan på arbetskraft, stegrad investeringslust
och stigande konsumtion, under
det att sparandet i bästa fall tycks
stanna vid oförändrad nivå.

Under dessa förhållanden har vi reservanter
velat kraftigare än utskottets majoritet
betona nödvändigheten av skärpt
vaksamhet och beredskap mot inflationstendenserna.
Det gäller att i hela folkhushållets
intresse förhindra uppkomsten av
ett ekonomiskt klimat, som ger drivhusluft
åt utvecklingen på pris- och lönefronten.
Vi har dyrt fått lära oss läxan,
att alla i längden blir lidande på en löneutveckling
som går utöver vad hänsy -

116 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

nen till penningvärdet och vårt lands
internationella konkurrensförmåga tillåter.
Konkurrensförmågan är i sin tur avgörande
för våra möjligheter att hålla
sysselsättningen uppe.

För att hindra en sådan utveckling
krävs, om förstärkta expansiva tendenser
skulle göra sig gällande, en i verklig
mening restriktiv ekonomisk politik.
En sådan politik förutsätter en kombination
av finanspolitiska och penningpolitiska
medel. Hur den bör närmare
utformas har vi sökt utveckla i vår reservation.

På det finanspolitiska området understryker
vi särskilt den avgörande vikt
vi tillmäter att den statliga upplåningen
i allt väsentligt förlägges till kapitalmarknaden
utanför affärsbanlcsväsendet.
Det skulle enligt vår uppfattning vara
förbundet med stora risker om man fortsatte
med samma metod som i fjol, då
en betydande kreditexpansion ägde rum
genom att den statliga upplåningen väsentligen
förlädes till affärsbankerna. Det
gäller att i större utsträckning än tidigare
utnyttja allmänhetens sparande för
de statliga kapitalutgifterna och att söka
på olika vägar öka intresset för statliga
lån hos privata placerare. Under allt
detta ligger den ständigt aktuella uppgiften
att söka finna ändamålsenliga former
till uppmuntran av enskilt sparande.

För att på det penningpolitiska området
kunna möta förstärkta expansiva tendenser
gäller det att förhindra en ansvällning
av utlåningen från kreditinstituten
och att neutralisera den överlikviditet,
som för närvarande karakteriserar
den svenska samhällsekonomien. I förra
hänseendet finns det all anledning lita
till en fortsatt frivillig samverkan med
kreditinstituten, i vilkas intresse det ligger
att lämna all erforderlig medverkan
till en politik, som syftar till penningvärdets
bevarande. I senare hänseendet
skulle det ankomma på riksbanken att
genom s. k. operationer i öppna marknaden
suga upp en del av marknadens
likviditet. En sådan likviditetsabsorberande
politik från riksbankens sida förutsätter
emellertid en rörlig räntepolitik,
som tillåter variationer i det allmän -

na ränteläget inte bara nedåt utan även
uppåt. Erfarenheterna från utlandet under
de senaste åren har bestyrkt, att en
väl underbyggd rörlig räntepolitik icke
skulle behöva kräva större svängningar
i ränteläget. Det torde inte innebära någon
överraskning, herr talman, att enligt
vår uppfattning en penningpolitik aldrig
kan bli verkligt effektiv utan att en
rörlig ränta ingår som ett led i densamma.

Kungl. Maj:t synes vilja tillmäta beredskapslagstiftningen
angående bankernas
kassareserver, en lagstiftning'' som icke
varit i tillämpning sedan februari 1952,
väsentlig betydelse för den fortsatta penningpolitiken.
Lagen härom, som upphör
att gälla den 1 juli 1954, föreslås erhålla
förlängd giltighet för ytterligare ett
år. Häremot har vi ingenting att invända.
Men samtidigt föreslås, att den högsta
likviditetskvoten för bankernas kassareserver
skall höjas från nu gällande 25
procent till 50 procent, vilket skulle ge
lagen en helt annan innebörd än den
ursprungligen haft. Lagen tillkom 1937
för att förstärka möjligheterna att med
vanliga penningpolitiska medel, främst
operationer på den öppna marknaden
från riksbankens sida, uppsuga den då
rådande alltför stora likviditeten på
marknaden. Någon självständig eller primär
roll har denna lagstiftning aldrig
tidigare tillmätts. Det förefaller emellertid
som om man med den nu föreslagna
skärpningen ville ge den en sådan betydelse.
Om man med lagstiftningens hjälp
skulle behöva framtvinga en likviditetskvot
i trakten av den nu föreslagna maximigränsen,
skulle det, enligt vårt sätt att
se, endast vara ett bevis för att man fört
en felaktig penningpolitik. Enbart med
detta medel går det inte att bromsa en
inflationsutveckling. Under förutsättning
av en penningpolitik med samordning av
olika medel, sådan som jag förut skisserat,
framstår en skärpning av den nuvarande
kassareservlagen som obehövlig.
Redan en likviditetskvot om 25 procent
representerar en efter de normala förhållandena
på den svenska kreditmarknaden
mycket hög nivå. En likviditetskvot
om 50 procent skulle innebära en

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 117

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

genomgripande förändring av det svenska
bankväsendets struktur. Om det är dit
man syftar, bör det sägas rent ut och
skälen härför angivas. Bankernas uppgift
är att förvalta insättarnas medel och
att stå allmänhet och näringsliv till tjänst
som kreditförmedlare och ekonomiska
serviceorgan. Den belastning och de begränsningar,
som drabbar bankerna, träffar
i sista hand den stora allmänheten.

Om skärpningen av likviditetskravet
tillkommit icke med tanke på att lagen
skulle behöva sättas i kraft utan endast
för att ge riksbanken ökade påtryckningsmedel
vid förhandlingar med bankerna,
är den icke bara obehövlig utan,
som jag bedömer det, ett psykologiskt
misstag. På det viset skapar man inte
en gynnsam atmosfär för den frivilliga
samverkan, som på detta komplicerade
område bättre leder till målet än varje
tvångsmässig lösning. Jag erinrar om att
bankerna redan nu åtagit sig att hålla
likviditetskvoter som överstiger den nuvarande
beredskapslagens maximigräns.
Mig veterligt har statsmakterna all anledning
att hysa förtroende till bankernas
och övriga kreditinstituts villighet att till
gemensamt gagn medverka i strävandena
att hålla penningvärdet vid makt.

Samma resonemang drabbar även den
ominösa räntelagen, för vilken ånyo begäres
förlängd giltighet, fastän det säkerligen
aldrig varit avsett att föra detta
monstrum ut i levande livet. Denna lag
betecknar för mig lågmärket av allt vad
krislagstiftning heter. Är det verkligen
någon som tror att tillkomsten av denna
lag haft någon som helst betydelse för
den frivilliga reglering på ränteområdet,
som kommit till stånd? Med stöd av
egen erfarenhet är det min övertygelse,
att atmosfären för frivillig samverkan,
som är den enda hållbara grunden för
en tillfredsställande lösning av här föreliggande
problem, skulle ha allt att vinna
på att man strök ett streck över både
räntelagen och den nu föreslagna skärpningen
av kassareservlagen.

Herr talman! Jag är livligt medveten
om det otacksamma i att så här i riksdagens
elfte timme behöva fresta kammarens
tålamod med ett så pass svår -

tillgängligt ämne som det jag nu behandlat.
Jag har därför, även om ämnets
vikt i och för sig skulle motiverat
en fylligare framställning, bemödat mig
om att iakttaga största möjliga koncentration
och ber nu att få yrka bifall till
den vid utlåtandet nr 27 fogade reservationen.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Vid en bedömning av
den ekonomiska politiken är det självfallet
framtidsperspektivet som intresserar
mest. Tillbakablickar gör man närmast
för att vinna erfarenhet och stöd
för prognoser.

Det är nu föga mer än två månader
sedan vi i denna kammare diskuterade
den ekonomiska politiken. Vid det tillfället
betonades från alla håll, att man
måste beteckna läget som mycket labilt.
Det fanns expansiva tendenser, men det
fanns även depressiva sådana. Liksom
i statsverkspropositionen lades nog då
tonvikten på att de expansiva tendenserna
var de mest kraftiga, och att det närmast
var dem som det gällde att företa
åtgärder emot.

Hur har nu läget utvecklat sig under
de två månader som gått sedan dess?
Man måste nog fastslå, att de expansiva
tendenserna tilltagit i styrka. Vi har
inom hela den viktiga skogsindustrien
en god konjunktur, för att inte säga en
högkonjunktur. Inom den privata investeringssektorn,
som ju är särskilt betydelsefull,
eftersom den återspeglar näringslivets
bedömning av läget, kan
skönjas en betydligt starkare investeringsvilja
än förut. Tendenser förefinnes
till översysselsättning, vilka när
byggnadsverksamheten slår ut i full
blom under sommaren kan bli nog så
allvarliga. Lägger man härtill, att skördeutsikterna,
även om vi ännu inte har
rott långt från land, hittills är mycket
gynnsamma, tack vare att den kritiska
perioden under våren, då en torktid kan
vara ödesdiger, har passerats för större
delen av vårt land.

Sammanfattningsvis får man alltså
säga, att de expansiva tendenserna do -

118 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

minerar. Detta är endast glädjande, för
den händelse det inte går så långt, att
de vedervågar den ekonomiska balansen
i samhället eller penningvärdet.

Å andra sidan måste man nog säga,
att det även finns underströmmar av
pessimism och depressiva tendenser. Jag
hänvisar härvid liksom förra gången till
läget i Förenta staterna, där stagnationen
breder ut sig och arbetslösheten
stiger men trots detta från officiellt håll
städse göres optimistiska deklarationer.
Det förefaller väsentligen vara på de
teser eller paroller, som kommer från
Eisenhower och hans hjärntrust eller
över huvud taget från det republikanska
partiet, som denna optimism bygger. För
det republikanska partiet måste en depression
vara utesluten eller nästan förbjuden,
ty då går det republikanska partiet
samma öde till mötes som Hoover
och det republikanska partiet gjorde i
början på 1930-talet. Det har sedan benämnts
depressionspartiet, och kan inte
det nuvarande republikanska partiet klara
en depression, kommer det att förlora
makten. Dessa paroller är emellertid
inte någon tillräckligt fast grund att
bygga en optimistisk bedömning på.

Nu göres gällande, att förhållandena i
Västeuropa är så goda, att en depression
i Amerika icke får så starka återverkningar
på vårt land som tidigare. Detta
kan vara möjligt, men man måste dock
betänka, att Amerika svarar för 50 procent
av världens industriella produktion
och att en depression därstädes förvisso
icke kan vara utan inverkan på vårt
land. Den kan komma snabbt och den
kan gå djupt, och detta bör vi vara beredda
på.

Sedan vill jag påpeka två märkliga händelser
som inträffat på den ekonomiska
politikens område under senare tid,
nämligen diskontosänkningarna i England
och i Tyskland. Även om diskontoförändringarna
inte har samma betydelse
nu som förr, kan man i alla fall inte
beteckna dem såsom bromsar för en befarad
alltför expansiv politik. Det vore
intressant att få höra vilka synpunkter
finansministern anlägger på de nyligen
beslutade diskontosänkningarna i dessa

två länder, vilka utan varje jämförelse
är de ledande på det industriella och
finansiella området i Europa.

Slutsatsen av vad jag här anfört blir
att vi bör ha beredskapsåtgärder i båda
riktningarna. Vad gäller beredskapsåtgärder
mot en alltför kraftig expansion
har den föregående talaren här i detalj
redogjort för dessa, och jag vill instämma
med honom — vi har ju båda undertecknat
reservationen. Vad gäller beredskapsåtgärder
mot en depression kommer
de väl att bestå av de traditionella
åtgärderna på det penningpolitiska och
finanspolitiska planet samt planerande
av beredskapsarbeten och — såsom tidigare
betonats — skattelättnader.

Jag skall något närmare gå in på en
fråga, som även upptagits av herr Ewerlöf,
men jag skall beröra den mera i detalj.
Den har en ganska stor principiell
betydelse och gäller frågan om den nu
föreslagna lagstiftningen på något sätt
syftar mot en strukturell förändring av
vårt affärsbanksväsende. Jag vill inte
göra gällande att just denna lag syftar
till detta mål, men man har märkt tendenser
på flera andra områden såsom
att låta affärsbankerna i större utsträckning
än hittills finansiera statens utgifter,
och riksbankschefen bär vid flera
tillfällen yttrat, att industriens kapitalbehov
väsentligen skall täckas genom förlags-
och obligationslån och att affärsbankerna
bör helt befrias från den långfristiga
utlåningen.

Det kan här vara lämpligt att med
några ord beröra de två så att säga traditionella
typerna av affärsbanker, som
finns över hela världen, nämligen den
anglosaxiska typen och den tyska typen.
Den anglosaxiska affärsbankstypen
är kännetecknad av mycket stor likviditet.
Där förekommer praktiskt taget
aldrig någon utlåning på längre tid till
industrien, och företagarintressen är
obefintliga. Denna typ har utvecklats
under intryck av den städse under längre
tid rådande kapitalrikedomen i England
och Amerika och den längre utveckling
och konsolidering som industrien
har nått i dessa länder.

Den tyska banktypen har en helt an -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 119

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

nan karaktär. Den har byggts ut under
intryck av kapitalknapphet och ett behov
av intimt samarbete med industrien.

Bär förekommer långsiktig utlåning
till industrien i stor utsträckning, och
företagarintressen är vanliga. Där finnes
en stor fond av tekniskt och ekonomiskt
kunnande samlat hos bankerna,
vilket ofta kommer näringslivet till del.
Man skulle kunna säga, att det svenska
bankväsendet ligger emellan dessa båda
typer, ehuru betydligt närmare den tyska
typen. Vi har inte varit ett kapitalstarkt
land, så att vi bär kunnat ha den
engelska banktypen, och vår industris
uppbyggnad har infallit på ett senare
stadium och pågår ännu. Inom det svenska
bankväsendet har funnits mycket av
tekniskt och ekonomiskt kunnande, som
kunnat lämna näringslivet stöd. Jag vill
gärna säga, alt den beroendeställning,
som svenskt näringsliv under vissa perioder
intagit till bankerna, många
gånger varit olycklig. Men om man väger
de positiva och de negativa faktorerna
mot varandra, överväger de positiva
faktorerna.

Tiden är förvisso ännu inte mogen
för en förändring av det svenska bankväsendet
i riktning mot den anglosaxiska
typen. Jag tror knappast, att avsikten
har varit den med det lagförslag om
kassareserverna vi i dag behandlar, men
om vi sammanställer lagförslaget med
de yttranden som fällts vid flera tillfällen,
icke minst av riksbankschefen, har
man anledning att dra den slutsatsen,
att det befordrar en utveckling i den
riktningen, och mot detta vill jag uttala
en varning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ewerlöf
m. fl. avgivna reservationen.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Som tidigare framhållits,
torde 1953 för Sveriges del allmänt
sett kunna betecknas som ett år med relativt
väl balanserad högkonjunktur. Någon
större förändring i denna konjunkturbild
synes ej heller vara att förvänta
under innevarande år. Den avmattning

i konjunkturen i Förenta staterna, som
började omkring halvårsskiftet 1953, har
varit föremål för teckentydningar av
många. En del förmenar, att den nedgång
som skett i industriproduktionen,
särskilt inom järn- och stålproduktionen,
kommer att fortsätta att sprida sig
till övriga länder. Andra påvisar, att råvarupriserna,
trots nedgången av produktionen,
ej har sjunkit. Inte heller bär
aktiekurserna sjunkit. Den nedgång i aktiekurserna
som inträffade på våren
1943 har vänts i en uppgång under hösten
och har fortsatt att stiga 1954 för
att i mars uppnå rekordsiffror. Detta
förhållande tyder på att det finns tillförsikt
inom näringslivet i Förenta staterna
inför den fortsatta ekonomiska utvecklingen.

Konjunkturbilden i Sverige företer
vissa likheter med den amerikanska.
Mycket tyder på en ökning av den ekonomiska
aktiviteten i Sverige. Industrien
har begärt ökade byggnadstillstånd
jämfört med föregående år. Från december
1953 till februari 1954 har byggnadstillståndsgivningen
ökat från 37
miljoner kronor till 122 miljoner kronor.

Att 1953 var ett gott år för näringslivet,
bevisas av att många bolag höjde utdelningen
för detta år. Detta förhållande
har haft till följd att aktiekurserna
stigit och fortsätter att stiga. Någon brist
på riskvilligt kapital tycks det ej vara,
men pengarna söker sig alltjämt till sådana
placeringar, där den största avkastningen
ges. Detta konstaterar också
reservanterna i sitt utlåtande, när de
framhåller att låneemissionerna med
hög ränta har varit mer attraktiva än
statliga lån under den senaste tiden.

Utvecklingen på kreditmarknaden under
1953 medförde en betydande höjning
av affärsbankernas likviditet, och på ett
par undantag när uppnådde bankerna
de likviditetskvoter de utfäste sig att
fylla i överenskommelsen med riksbanken
år 1952. I mars 1954 uppgick likviditeten
i de flesta bankerna till betydligt
högre belopp än vad de utfäste 1952.

Inför detta läge föreslås nu en höjning
av kassareserverna från 25 till 50 pro -

120 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

cent. De nuvarande bestämmelserna är
inte tillräckliga, om det läget skulle uppstå,
att riksbanken för att strama åt läget
på penningmarknaden fick lov att kräva
att bankerna skulle uppfylla kassareservsbestämmelserna.

Det är ju inte meningen att talet 50
procent omedelbart skall användas till
sin yttersta gräns, utan avsikten är att
det skall finnas en marginal att röra sig
inom. Hänsyn måste också tagas till att
de olika bankerna uppvisar ganska olika
likviditetskvoter. Allt tyder på att man
i det läge vi nu befinner oss i måste ge
de penningvårdande myndigheterna medel
i sin hand, så att de kan bemästra
uppkommande situationer på grund av
riklig tillgång på betalningsmedel.

Utskottet framhåller också, att flera av
de problem som mött den ekonomiska
politiken under efterkrigstiden haft samband
med en alltför låg sparbenägenbet.
Detta gäller icke blott storleken av sparandet
utan även sparandets sammansättning.
Sålunda har jag sett, att bruttosparandet
uppskattats till 9 miljarder i företagssparande,
3 miljarder i enskilt sparande
och 2 miljarder i offentligt sparande.
Uppgifterna om det enskilda sparandet
torde dock vara behäftade med
stora bristfälligheter, enär det torde vara
omöjligt att få fram hur stora amorteringar
som görs på lån. Dessa amorteringar
representerar ju ett stort sparande.
Äldre egnahemslån och jordbrukslån
amorteras nu tydligen i rätt stor utsträckning
hastigare än vad som tidigare
avtalats.

Sparandets problem sammanhänger i
viss utsträckning med frågan om den
fulla sysselsättningen och ett stabilt penningvärde.
Detta är problem som är föremål
för en utredning, som efter vad det
förljudes väntas bli färdig i år.

Det ekonomiska läget under 1954 tyder,
som tidigare framhållits, på ekonomisk
balans. En rubbning av denna balans
torde med hänsyn till föreliggande
tendenser, bl. a. symtomen på ökad aktivitet
inom näringslivet och den ökade
byggnadsverksamheten, kunna utlösa expansiva
krafter. Med hänsyn till de risker,
som det ekonomiska läget alltjämt

inrymmer för ett uppflammande av inflatoriska
tendenser, finner utskottet det
icke vara tillrådligt att nu avveckla återstående
regleringar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Såsom redan har framhållits
här i debatten — på den punkten
tycks ju inte regeringspartierna och oppositionen
ha olika meningar — har utvecklingen
på det ekonomiska området
under de senaste månaderna i stort sett
varit sådan som förutsades i årets nationalbudget.
Sysselsättningen är god,
produktionen förefaller t. o. m. stiga
något över de 3,5 procent man räknade
med vid årsskiftet, och prisnivån präglas
av fortsatt stabilitet. Om inte några
oförutsedda och snabba kastningar inträffar
i den internationella utvecklingen,
kan vi tydligen räkna med att 1954
— liksom 1953 — blir ett relativt gott
år.

Det är ju emellertid alltid vanskligt
att spå om framtiden, och därför krävs
en beredskap både mot en konjunkturavmattning
och mot inflationistiska tendenser.
För dagen är det väl närmast
den ökade aktiviteten inom näringslivet
som träder i förgrunden. Det är
tydligt att man inom näringslivet inte
ser alltför dystert på den närmaste
framtiden. En ökning av investeringsviljan
avspeglar sig bl. a. i industriens
stegrade anspråk på byggnadstillstånd,
ökad maskinimport och större efterfrågan
på arbetskraft. Även om man under
innevarande år inte torde behöva frukta
några inflationsrisker, så förefaller
det klokt att inte avrusta beredskapen
mot en inflation. Bankoutskottet har
mot den bakgrunden också ansett sig
böra tillstyrka en skärpning av bestämmelserna
om bankaktiebolagens kassareserver
och en förlängning av lagen om
räntereglering. Båda dessa lagar är ju
beredskapslagar, som syftar till att trygga
en fortsättning av den kreditpolitik
som förts under de senaste två åren

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 121

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

och som varit ett viktigt medel i strävandena
att upprätthålla samhällsekonomisk
balans.

Det kan, herr talman, vara motiverat
att säga ytterligare några ord om den
ökade aktiviteten inom näringslivet, innan
jag närmare berör divergenserna
mellan utskottsmajoritetens och oppositionspartiernas
uppfattning i fråga om
kassareservbestämmelserna.

Vi har ju i olika sammanhang — och
även här i riksdagen — lått höra
mycket pessimistiska betraktelser om
industriens framtidsutsikter — det
gäller både exportindustrien och den
industri som har att konkurrera på
hemmamarknaden med importen utifrån.
Det är väl inte alla branscher
som i dag bedömer läget optimistiskt,
men nog är den ökade investeringsviljan
en dementi på att läget är
så mörkt som pessimisterna ofta gör
gällande. Man har sagt att kostnadsläget
här hemma är alltför högt och att
allt bör göras för att sänka det och därmed
öka vårt lands konkurrenskraft.
På vissa håll har man tydligen menat,
att jordbruket i det avseendet skall gå i
spetsen och ta den första stöten. Ser
man på de prisuppgörelser, som träffats
i år och i fjol, finner man att jordbrukarna
har fått vidkännas betydande
prissänkningar. Det rör sig här om
storleksordningen 280 miljoner kronor
på två år. Jag talar här om producentpriserna
■—• sänkningarna har ju inte
slagit igenom med motsvarande belopp
i konsumentledet, beroende på att vissa
subventioner avvecklats och att vissa
avgifter reserverats för eventuella exportförluster.
Att jordbrukets folk trots
detta har fått en viss inkomstförbättring,
hör samman med den snabba rationaliseringen.
I konjunkturinstitutets vårrapport
beräknas produktionen per arbetstimme
inom jordbruket ha stigit
med inte mindre än 50 procent sedan
1938/39 eller med 40 procent per arbetstimme
om avdrag göres för vissa
ökade kostnader som en följd av mekaniseringen,
ökad användning av konstgödsel
m. m. Det är ganska imponerande
siffror tycker jag.

Jag vill inte bestrida att prissänkningar
förekommit också inom industrien.
Men nog gjorde det åtminstone på
mig ett ganska egendomligt intryck, när
en tidning för ett par veckor sedan redovisade
att av de 80 börsnoterade aktiebolag,
som dittills lämnat vinst- och
utdelningsbesked, icke mindre än 54 hade
redovisat högre nettovinst för år
1953 än för år 1952. 39 av dessa 80 bolag
ökade sin utdelning, och för 40 noterades
oförändrad utdelning. Endast ett
av bolagen skulle sänka utdelningen.
Dessa siffror säger att år 1953 inte blev
så dåligt som man spådde. Jag måste i
det sammanhanget ställa den frågan, om
man i de kretsar, där det med så stor
energi har talats om behovet av en sänkt
kostnadsnivå, har gjort allt för att bidra
till att nå denna. Är man nu så angelägen
att sänka kostnadsnivån och stärka
vårt lands konkurrenskraft, så finns det
ju ett alternativ till ökad utdelning, och
det är lägre priser.

I fråga om kassareservbestämmelserna
har oppositionspartiernas representanter
i bankoutskottet motsatt sig att den högsta
likviditetskvoten skall kunna höjas
från 25 till 50 procent, vilket förordats
av riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
såsom en beredskapsåtgärd. Det är intressant
att se kontrasten mellan oppositionens
krav på en restriktiv kreditpolitik
i ett läge med mera expansiva tendenser
och dess motstånd mot en höjning
av likviditetskvoten för affärsbankerna.
Man säger att en sådan skärpning
av kassareservbestämmelserna skulle vara
relativt verkningslös, eftersom man
inte kan hindra företagen att ta ut innestående
medel om de så önskar, men
samtidigt påstår man i reservationen, att
denna skärpning skulle, om beredskapslagen
sattes i kraft, kunna försvaga näringslivets
möjligheter att få kredit. Å
ena sidan säger man att reformen inte
möjliggör en tillräckligt hård kreditåtstramning,
å andra sidan påstår man att
kreditåtstramningen kan bli alltför hård.

Det är klart att en skärpning av kassareservbestämmelserna
inte kan hindra
företagen att disponera inncstående
banktillgodohavanden. Detta säger ock -

122 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. liktlinjerna för den ekonomiska politiken.

så utskottsmajoriteten. Men den påpekar
därjämte, att vid en skärpning av konjunkturerna
är det inte bara de likvida
företagen som stimuleras till utgiftsökningar.
Även de företag som behöver låna
pengar frestas ju därtill, och därför
måste i en inflationssituation skärpta
kassareservbestämmelser bidraga till att
bromsa upp en icke önskvärd överinvestering
och en överfull sysselsättning.
För övrigt är ju — som utskottet också
framhåller — inte kassareservbestämmelserna
det enda medel man har möjlighet
att utnyttja, om inflationstendenserna
skulle dyka upp på nytt.

Det har i detta sammanhang sitt intresse
att konstatera, att medan högern i
motioner motsatt sig skärpningen av
kassareservbestämmelserna har ett antal
folkpartister med fru Gärde Widemar
och herr De Geers kollega på värmlandsbänken
i andra kammaren herr Widén
i spetsen föreslagit att relationstalet
skulle höjas från 25 till 35 procent.
På den linjen gick för övrigt herr Kristensson
i Osby och herr Kollberg inom
riksbanksfullmäktige, och när frågan behandlades
i riksgäldsfullmäktige företrädde
herr Waldemar Svensson samma
mening. Jag skulle gärna vilja fråga herr
De Geer, vart denna folkpartiuppfattning
tagit vägen, eftersom folkpartiets representanter
i bankoutskottet förenat sig
med högern om oförändrat relationstal.
Jag vill gärna framhålla, att min fråga
också i någon mån är motiverad av det
förhållandet, att folkpartiet ibland gör
anspråk på att vara det ledande oppositionspartiet.

Låt mig på denna punkt få säga än en
gång, att det är fråga om en beredskapslagstiftning
som är avsedd att tillämpas
då inflation hotar och då vi även enligt
oppositionens mening måste åstadkomma
en skärpt kreditåtstramning. Kassareservbestämmelserna
innehåller för närvarande
en högsta likviditetskvot för affärsbankerna
på 25 procent. I dag ligger
ju åtskilliga banker med en väsentligt
högre kassareserv enligt ett frivilligt åtagande.
Bank- och fondinspektionen har
i sitt yttrande nämnt, att samtliga affärsbanker
vid årsskiftet hade kassareserv -

tillgångar som motsvarade 33,5 procent
av de täckningspliktiga förbindelserna
enligt 1949 års lag. Detta är ju ett genomsnittstal,
vilket betyder att flera
banker ligger högre. Man kan på goda
grunder antaga att en av storbankerna
har en likviditetskvot som till och med
ligger över 50 procent. Man får komma
ihåg, att det inte är fråga om att tillämpa
lika höga likviditetskvoter för alla
banker, utan det måste bli en differentiering,
om lagen behöver sättas i kraft.
En sådan differentiering ingick ju också
i den frivilliga överenskommelsen rörande
likviditetskvoten mellan riksbanken
och affärsbankerna.

Reservanterna säger, att erfarenheterna
från de gångna åren visar att en restriktiv
ekonomisk politik måste bygga
på både penningpolitiska och finanspolitiska
medel, om den skall nå tillräcklig
effekt i ett läge av inflationstendenser.
Ja, herr talman, det är ju precis den
politiken som regeringspartierna har
fört för att få bukt med inflationen, men
inte mötte man på den tiden någon särskilt
stor förståelse från oppositionens
sida för de finanspolitiska medlen, t. ex.
budgetens överbalansering, investeringsavgiften
och begränsningen av företagens
fria avskrivningsrätt. Jag tycker att
det ändå är värdefullt att så här i efterhand
få ett erkännande av att regeringen
valde den principiellt riktiga linjen
i sin kamp mot inflationen. Det är
också värdefullt att få ett klart besked
från båda oppositionspartierna, att de
inte hyser någon tro på räntan som det
enda saliggörande. Låt mig tillägga att
till de finanspolitiska medlen hör naturligtvis
också att man inte i en högkonjunktur
underbalanserar budgeten.

Vi har numera ingen överbalansering
av driftbudgeten, som täcker anspråken
på kapitalbudgeten, och därför måste
staten låna. I och för sig tycker jag att
det måste vara ett framsteg, att staten
inte under de senaste åren lånat i riksbanken
utan att upplåningen kunnat ske
på marknaden. Alla är överens om önskvärdheten
av att den statliga upplåningen,
för att citera utskottets reservanter,
»så vitt möjligt» sker i form av långfris -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 123

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

tiga lån. Ingen drömmer väl — det tror
jag inte heller man gör inom oppositionen
— om att hela det statliga lånebehovet
skall kunna täckas på den långfristiga
lånemarknaden. En sådan politik
skulle för övrigt stå i strid med strävandena
att på denna marknad ge prioritet
åt bostadslån, kommunala lån,
kraftverkslån och industrilån.

Här har tagits upp frågan, huruvida
man med framläggandet av förslaget om
viss skärpning av kassareservbestämmelserna
avser att genomföra en strukturell
förändring. För min del vill jag bara
göra den reflexionen, att det förefaller
mig som om det ändå vore en fördel
att industriföretagen inte är alltför beroende
av affärsbankerna.

Genom att diskontot i höstas sänktes
och anknöts till marknaden för kortfristiga
lån har man nu fått en mera markerad
gräns mellan korta och långa lån
och förhindrat fortsatta spekulationer i
en räntestegring. Resultatet blev, inte
oväntat, att den fonderade statsskulden,
alltså lån med mer än fem års ursprunglig
löptid, ökats, och man har fått en
nedgång av den tillfälliga statsskulden,
trots att det blivit en total ökning av
statsskulden. Jämfört med årsskiftet har
fram till den 30 april den fonderade
statsskulden ökats med 700 miljoner
kronor och den tillfälliga statsskulden
minskats med 500 miljoner. Det är ett
gott resultat, vilket jag tror att även oppositionen
måste erkänna, och den utvecklingen
utgör inget argument för en
högre ränta.

Vi har ju diskuterat räntefrågan förut,
men jag skall till sist, herr talman,
upprepa något av vad jag framhöll i debatten
om valuta- och penningpolitiken
i mars månad. Så vitt jag förstår är oppositionens
ståndpunkter i vissa fall inbördes
oförenliga. Å ena sidan har man
önskemål om ett lägre kostnadsläge, å
andra sidan krav på en räntehöjning. Å
ena sidan har man önskemål om ökade
investeringar inom industrien och den
privata sektorn över huvud taget, å andra
sidan krav på en skärpt kreditåtstramning
med åtföljande räntehöjning,
vilket måiste betyda minskad investe -

ringsvilja just inom den privata sektorn.
Å ena sidan är det en tävlan mellan oppositionsparterna
i krav på att ännu
fler bostäder skall byggas — och det
måste betyda en ännu starkare press på
våra reella resurser; detta gäller framför
allt bostadsbyggandet i de större städerna,
varigenom man skulle få ökad
risk för översysselsättning, längre byggtider
och överbetalningar — och å andra
sidan varnar man för inflationsfaran.
Å ena sidan krav på effektiv beredskap,
om inflattionen skulle komma, och å
andra sidan motsätter man sig de förslag
till beredskapsåtgärder som här framläggs.
Å ena sidan har man krav på stabilitet
i löne- och prisnivån, å andra
sidan önskemål om förskjutningar i ränteläget,
vilket i vårt genomorganiserade
samhälle måste medföra krav på kompensation
för ökade hyror, livsmedel
m. m. Oppositionen är väl inte så glad
över att det var »fel regering» som trots
alla olycksprofetior lyckades återvinna
samhällsekonomisk balans, men oppositionen
har i alla händelser den trösten,
att den inte i dagens läge behöver ta ansvaret
för att försöka omsätta sina önskningar
i praktisk politik.

I riksdagens slutspurt, lierr talman,
tvingas man att inte bli alltför mångordig.
Av den anledningen förbigår jag
en del andra viktiga frågor i utskottets
utlåtande och nöjer mig nu med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Det blir väl anledning
att i den fortsatta debatten senare återkomma
till en del av de synpunkter som
herr Eliasson anfört. Jag skall därför
övergå till att säga några ord om valutapolitiken.
Denna är ju en del av den
allmänna ekonomiska politiken, och jag
ber att få säga något om den redan nu,
trots att vi i nästa ärende ju också får
tala om valutafrågor. Då kommer väl
närmast själva regleringen av valutarörelserna
med utlandet att beröras.

I första hand skall jag uppehålla mig
vid konvertibilitetsfrågan. Vad som därvid
förtjänar särskilt beaktande är dels

124 Nr 23.

Onsdagen den 26 mai 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

det läge, vari denna fråga befinner sig
på det internationella planet, dels vårt
eget lands beredskap för den situation
som obestridligen håller på att växa
fram i samband med övergången till fritt
växlingsbara valutor i de viktigaste europeiska
länderna. Vad vi för dagen kan
notera är att medlemsstaterna i den europeiska
betalningsunionen i princip
gått in för att hålla unionen vid liv under
ytterligare ett år. Vad som emellertid
ännu inte är klart är villkoren för
denna förlängning. Något slags kompromisslösning
mellan fordringsägarländerna
Tyskland, Holland, Belgien och
Schweiz å ena sidan och de övriga blir
det förmodligen. Vårt lands ställning är
i så måtto någorlunda tillfredsställande,
att Sverige inte är ett gäldenärsland utan
bär en nettobehållning på över 900 miljoner
kronor i unionen. Vi befinner oss
sålunda bland de mindre fordringsägarna
men har i det stora hela ställt oss på
gäldenärsstaternas sida, som yrkat på
förlängning av betalningsunionen utan
några ändringar. Inte desto mindre måste
vi med hänsyn till vår utrikeshandels
inriktning noga uppmärksamma resultatet
av överläggningarna i Paris. Vad där
fastslagits om att gå fram gemensamt vid
övergången till konvertibilitet visar
otvivelaktigt för det första att det inte
finns någon återvändo i fråga om konvertibiliteten
och för det andra att denna
blir verklighet när de ledande länderna
med de starkaste dollarreserverna
finner ögonblicket vara inne. Det
finns ingenting som i och för sig säger,
att detta datum kommer att sammanfalla
med den 30 juni 1955. Det kan komma
såväl förr som senare. Vad som därtill
måste observeras är att principiella
åtgärder av olika slag dessförinnan kan
komma att vidtas för att påskynda utvecklingen.
Detta gäller inte minst på
dollarhandelns område. Till den saken
återkommer jag strax.

Det som på internationella planet
hastigt aktualiserat konvertibilitetsfrågan
ävensom betalningsunionens fortvaro
— den tillkom ju som en temporär
anordning för att hjälpa Europas länder
att åter inta sin plats i världsekonomien

— är den starka förbättringen av många
europeiska länders, inklusive sterlingområdets,
guld- och dollarposition under
de senaste två åren. Under 1952
uppgick denna guld- och dollarökning
till 700 miljoner dollar och under 1953
till inte mindre än nära 2 500 miljoner
dollar. Huruvida de sammanlagda reserverna
av guld och dollar är tillräckliga
eller inte, skall jag inte gå in på.
Det enda som är visst är att det viktigaste
motivet för valutarestriktionernas bibehållande,
dollarbristen, kraftigt försvagats
av fjolårets utveckling. Världen
utanför Förenta staterna har nu mera
guld och dollar än Förenta staterna har
guld, och huvuddelen av de förra finns
i Västeuropa och sterlingblocket. Man
kan inte vänta att nya guld- och
dollarförtjänster till ett sä stort belopp
som konjunkturinstitutet anför, 4 miljarder
dollar i år, skall kunna överföras
till nyssnämnda länder utan att ge upphov
till starkt växande krav på konvertibilitet
från amerikansk sida. I annat
fall kommer amerikanarna att svara med
motåtgärder på administrativ väg för
att stoppa en okontrollerad avtappning
av sina guldreserver, respektive försvagning
av sin egen valutaposition. En sådan
utveckling skulle vara utomordentligt
beklaglig och med största sannolikhet
påtagligt öka riskerna för världshandelns
sammankrympning och allmän
depression. Jag vill dock inte tro, att
det skall behöva gå på det sättet.

Även om Västeuropa i sin helhet lyckats
kraftigt förbättra sitt dollarläge,
gäller detta dock inte varje land för sig.
I själva verket är fördelningen av guldoch
dollartillflödet ganska ojämn. Det
finns en grupp länder, som praktiskt taget
löst sitt dollarproblem. Dit hör främst
Västtyskland, Schweiz, Holland och Belgien.
Storbritannien intar en mellanställning.
Jag tror dock att vi bör göra
klart för oss vad detta betyder för deras
del. Intetdera landet — och Schweiz
har under många år kl-art visat innebörden
av sin valutas ställning — är
berett att göra sina pengar fritt växlingsbara
mot andra valutor än sådana
som själva är fritt konvertibla mot

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 125

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

dollar. Detta har klart utsagts t. ex. av
de holländska och schweiziska nationalbankscheferna
i deras senaste årsrapporter.
I praktiken betyder detta att länder,
som inte själva kan upprätthålla
balans i sina dollarbetalningar, inte kan
räkna med att fritt få växla till sig de
felande dollarna i nyssnämnda länder.
I själva verket har det stått klart sedan
länge, att sakförhållandet måste bli detta,
att varje land självt måste svara för
balansen i sina dollarbetalningar. Tillfälliga
avsteg från den linjen kan naturligtvis
komma i fråga med hjälp av krediter,
men det blir dock undantag från
regeln. De länder, som inte lyckats stärka
sin dollarposition tillräckligt, måste
därför se om sitt hus — och det gäller
också vårt land.

Detta får nu ses mot bakgrunden av
den senaste tidens utveckling. Den går
ju fort, och de uttalanden som görs talar
sitt tydliga språk. Schweiz har, som
jag nämnde, deklarerat sin beredskap
att övergå till full konvertibilitet, och
motsvarande åtgärder har helt nyligen
vidtagits på andra håll. Holländarna har
förklarat sig beredda att till 95 procent
frilista importen av dollarvaror, och i
Belgien säger man sig vilja gå samma
väg. Efter vad jag såg helt nyligen har
den västtyske förbundskanslern förklarat,
att han redan den 1 augusti är beredd
att ta upp frågan om Västtysklands
valutakonvertibilitet till slutlig
omprövning. I organisationerna i Paris
har man också klart för sig denna sannolika
utveckling. En del kommittéer
har tillsatts, med anmodan att till jag
tror det var den 1 november avge sina
yttranden om vilka åtgärder som kan
behöva vidtagas för att möjliggöra för
flertalet länder att gå över till full konvertibilitet
gentemot dollarn. Vad som
överenskoms i Paris angående betalningsunionen
är av stor betydelse därför
att konvertibiliteten nu bör gå hand
i hand med frigörandet av handeln. Enligt
min mening har man där med all
rätt hävdat, att konvertibilitet inte får
vara självändamål. Det inte minst viktiga
är i själva verket att varuutbytet
frigöres, så att expansionsmöjligheter

öppnas för den internationella handeln.
Inom betalningsunionen har det gällt
att få en ökad frilistning till stånd,
främst från Frankrikes sida. Därutöver
bär det emellertid också blivit aktuellt
att genomföra en frilistning mot dollarområdet.
Sedan någon tid tillbaka har
frilistor för dollarvaror införts i Tyskland,
Holland och Belgien samt i England
för vissa råvaror. Schweiz, vars
handelsbalans mot USA i fjol visade ett
överskott av 230 miljoner francs, har
sedan många år inga diskrimineringar
mot dollarimporten, utan denna är helt
fri. Det går inte att dölja, att en liberalisering
av dollarimporten är ett partiellt
steg mot valutakonvertibilitet, därigenom
att den möjliggör betalning i
dollar för personer, boende inom ifrågavarande
land. Varje ökning av frilistorna
för dollarvaror leder därför närmare
den fullständiga konvertibiliteten, och
på det området kan mycket komma att
hända före sista juni nästa år. I praktiken
kan därför konvertibiliteten vara
en verklighet innan detta formellt bekräftats,
åtminstone mellan hårdvalutaländerna
inbördes.

Jag har med detta velat teckna den internationella
bakgrunden — så som jag
ser den — till vårt eget läge på valutans
och konvertibilitetens område. Jag förutsätter
givetvis att vårt land inte kommer
att i sin politik radikalt avvika från
den allmänna europeiska utvecklingen.
Finansministern har ju vid flera tillfällen
oförtydbart givit till känna sin villighet
att deltaga i den allmänna övergången
till friare handel och fria valutor.
Men kan vi här i vårt land säga,
som det sagts i andra länder, att om
andra vågar ta språnget och frigöra sina
valutor, skall man finna oss beredda?

Hurudan har då vår valutautveckling i
sin helhet varit under innevarande år?
Det brukar ju vara så, att vi regelmässigt
har vår största anspänning på valutareserven
under denna del av året,
varför det under återstoden kan vända
sig till det bättre. Helt fria från oro kan
vi knappast vara, när vi till och med
april förlorat 266 miljoner kronor. Utan
de 59 miljoner kronor som lånet i

126 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Schweiz inbringade skulle förlusten t. o.
m. ha blivit 325 miljoner kronor på dessa
fyra månader. Det är trots allt ett
ganska betydande valutautflöde på så
kort tid — över 10 procent av reserven.
Låt oss därför allvarligt hoppas att utvecklingen
vänder till det bättre!

Förlusten av valutor träffar nästan
uteslutande tillgångarna i betalningsunionen
med omkring 400 miljoner kronor,
medan den fria guld- och dollarreserven
ökat med ett hundratal miljoner
kronor. Under fjolåret fick den reserven
glädjande nog ett tillskott av 350 miljoner
kronor, och den nya ökningen är en
fortsättning härpå. Detta skulle naturligtvis
hälsas med odelad tillfredsställelse,
om vi kunde vara säkra på att det
inte är ett resultat av de restriktioner,
som vilar på dollarimportcn. På den
punkten svävar vi emellertid tills vidare
i ovisshet. I den mån dollarhandeln
även i vårt land frilistas, kommer
det att visa sig, vilken roll restriktionera
spelar.

Hur som helst är vår nuvarande fria
guld- och dollarreserv av cirka 1 300
miljoner, eller 250 miljoner dollars, inte
stor att gå ut i en mera allmän konvertibilitet
med. Men beredskapen är inte
bara beroende av den befintliga valutareserven.
Den är framför allt beroende
av den allmänna konkurrenskraften. Lika
klart som det är, att det blott är en
tidsfråga, innan en aldrig så stor valutareserv
försvinner, om den yttre och inre
balansen är rubbad, lika klart är det,
att det ställs desto större krav på denna
balans, ju mindre valutareserven är.
Man måste beklaga, att våra guld- och
dollarreserver inte är större. Det skulle
ha känts tryggare inför övergången till
konvertibilitet.

Jag bar tidigare i fullt medvetande
om vår dollarposition begärt en översyn
av den fjortonåriga valutareglering, som
tillkommit under så helt andra förhållanden
än de nu rådande, och därvid
gett uttryck för den uppfattningen, att
vi måste göra något för att kunna liberalisera
dollarhandeln. Som jag redan
framhållit, har den s. k. ministerkommittén
vid sitt sammanträde i Paris ut -

talat sig för åtgärder i den riktningen
från betalningsunionens sida. Jag vet
inte om Sveriges representanter vid det
tillfället var befullmäktigade att ge sin
anslutning till det syftet, men regeringen
torde väl bli nödsakad att träffa ett avgörande.
Jag vill inte föregripa regeringens
beslut i den frågan, men jag vill
framhålla att sådana uppmjukningar i
den stränga regleringen av handel och
betalningar med dollarområdet, som förordats
i den från vårt håll väckta motionen
om valutaregleringen ävensom i
reservationen till bankoutskottets utlåtande
nr 28, inte behöver äventyra vår
dollarbalans. Flera europeiska länder
har före oss uppmjukat sina restriktioner
mot dollarområdet utan att det medfört
en försämring i deras dollarposition.
De har vid det tillfället inte haft
stora valutareserver att falla tillbaka på.
De har tagit risker och lyckats, därför
att de varit inställda på att i hård konkurrens
vinna framgång. Den viljan betyder
mycket. De har heller inte haft
annat val. Har vi det i den situation vi
nu befinner oss i?

Som jag sade tidigare, har vi alltjämt
trots förlusterna i år en nettobehållning
i våra betalningar mot betalningsunionens
länder av omkring 900 miljoner kronor.
Vad vi här måste vara särskilt uppmärksamma
på är det läge som inträder
vid en upplösning av betalningsunionen.
Bakom det fordringsnetto på denna, som
presenteras i riksbankens rapporter och
ger intryck av att allt är väl beställt,
döljer sig nämligen såväl stora fordringar,
som har sitt upphov i betalningsöverskott
mot vissa länder, som stora skulder,
vilka härrör från underskott mot
andra. Jag avslöjar ingen hemlighet om
jag säger, att det är mot just de europeiska
länder, som har en stark dollarposition,
som vi har stora underskott.
Det kommer knappast att hjälpa oss den
dag betalningsunionen upphör, att vi har
stora överskott på andra håll mot länder,
som själva har svårbemästrade valutaproblem.
Visserligen är vi inte ensamma
om just detta problem, och insikten
om att det existerar har föranlett
allvarliga ansträngningar inom det s. k.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 127

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

ministerrådet att förhindra återfall i
den rena bilateralismen, men vi gör nog
klokt i att inte satsa alltför mycket härpå.
Vi kommer inte ifrån att själva få
lämna det största bidraget till att ordna
upp frågan om hur dessa över- och
underskott skall regleras.

Jag håller heller inte före, att vi skall
alltför mycket hänge oss åt tron, att betalningsunionens
bibehållande kommer
att lösa våra problem. Den har obestridligen
gjort de europeiska länderna stora
tjänster, som vi får vara tacksamma för,
men motsättningarna mellan deltagarländerna
är nu så stora, att unionen knappast
kan fungera tillfredsställande någon
längre tid framöver. Helt får man heller
inte bortse från att den lätt kan
komma att utnyttjas för andra syften
än den egentligen varit avsedd för. Att
vi därför till varje pris skulle bygga på
betalningsunionen, kan jag för min del
knappast finna tillrådligt. Vi måste i
stället inrikta våra krafter på att skapa
verklig konvertibilitet för den svenska
kronan och anpassa vår valuta- och handelspolitik
med det målet i sikte. Jag
skall inte gå ytterligare in på denna sak,
men de framtidsperspektiv, som nu öppnar
sig i samband med konvertibilitet
och handelns liberalisering mellan Europas
länder inbördes och mot dollarområdet,
ställer särskilda krav av en ny
art på vår valuta- och handelspolitik.

Medan jag är inne på detta ämne vill
jag passa på att uttrycka min tillfredsställelse
över de nya band som knutits
mellan vårt land och England under den
senaste tiden i syfte att ytterligare fördjupa
handelsförbindelserna och öka
den svensk-brittiska handeln. Jag konstaterar
likaså med tillfredsställelse, att
steg tagits från ömse håll för att närma
ståndpunkterna mellan oss och Västtyskland
i de pågående svensk-tyska handelsförhandlingarna.
Jag vill hoppas, att
det snart skall bli möjligt att genom vidgad
ömsesidig förståelse nå fram till en
fastare grund för fortsatt, livligt handelsutbyte
mellan vårt land och Västtyskland
i syfte att även på detta fält
upprätthålla och vidga den internationella
handeln.

Emellertid är frågan alltid den att ta
och att ge, och jag har en bestämd känsla
av att med de stora överskott, Västtyskland
har i sin handel med oss, bör
det vara ganska lätt för Västtyskland att
i ökad utsträckning öppna sin marknad
för svenska varor. På längre sikt ger
alltid en politik av förståelse och god
vilja fördelar för bägge parter. Även vårt
land bör givetvis visa prov på tillmötesgående,
och vi bör göra vad vi kan för
att efter hand bringa ur världen eventuella
fastigheter mellan våra båda länder.

Herr talman, med dessa ord ber jag få
sluta och instämma i det yrkande, som
förut ställts av herr Ewerlöf.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det finns ett mycket magert
underlag i dag för en diskussion om
den ekonomiska politiken. Det har ju inte
inträffat några märkbara förändringar
i det ekonomiska läget sedan vi vid riksdagens
början diskuterade frågorna, ja,
man kan säga, att det inte har inträffat
någon avgörande förändring sedan förra
året. Det är därför ganska naturligt,
att vad som är att säga redan är sagt
många gånger och att det är besvärligt
att variera konfekten. Det tycker jag nog
att man har ett livligt intryck av, när
man ser oppositionens ansträngningar,
och det kan inte förnekas, att man vid
dessa observationer finner, att oppositionen
i sina ansträngningar lätt råkar
ut för diverse underligheter.

Reservationen försöker skapa det intrycket,
att Sverige är ett särskilt regleringsvänligt
land och att vi i vårt land
arbetar med regleringar på ett helt annat
sätt än vad man gör i andra länder.
Men det är ju en fullständigt felaktig
uppgift. I själva verket är det ju så, att
Sverige är, jag hade så när sagt, det land
som mest målmedvetet har arbetat på
att ta bort restriktioner och regleringar.
Det är visserligen sant, att dessa våra
ansträngningar i främsta rummet har varit
inriktade på handelns område, under
det att vi kanske har kvar regleringar
på vissa andra områden.

128 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Herr Welitje gav här alldeles nyss eu
beskrivning av hurusom länder ute i
Europa ökat sina valutatillgångar, sina
guld- och dollartillgodohavanden. Jag
skall inte förneka att det finns länder,
som därvidlag har varit mer framgångsrika
än Sverige, men jag skall inte gå in
på en diskussion om detta, ty vi har vid
denna riksdags början presenterat ett
material, som visar att Sverige är ett av
de länder som per capita räknat mest
har ökat sina guld- och dollartillgångar.
Det är bara några stycken länder som i
det avseendet intar en bättre ställning
än Sverige.

Herr Wehtje pekade nu på Tyskland.
Jag skall inte analysera det tyska valutaläget.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att orsaken till att Tyskland
ökat sina valutatillgångar, som alla vet,
icke är den ökade exporten utan den
genom fruktansvärda protektonistiska
regleringar och åtgärder tillbakahållna
importen. Det är klart, herr Wehtje, att
om vi hade fört samma handelspolitik i
Sverige som Tyskland fört, dvs. om vi
hade behållit vittgående handelsrestriktioner
och målmedvetet förhindrat import,
hade det också för oss funnits möjligheter
att ha en större valutareserv än
vi har. Men har oppositionen velat att
vi skulle öka våra valutareserver efter
det tyska receptet? Jag tror det icke. Då
är det egentligen inte vidare intressant
att möta sådana exempel som det herr
Wehtje pekade på.

Men låt mig ta ett exempel till. Det är
obestridligt att vår handelsbalans under
vårmånaderna i år har utvecklat sig
mindre gynnsamt än förra året. Men beror
inte det i viss mån på vår bilpolitik?
Vi har ju tagit bort bilaccisen. Ta som
jämförelse ett sådant land som Danmark,
där man väl fortfarande har en bilaccis
på 30—40 procent av bilens värde. Vi
har dessutom praktiskt taget frilistat bilimporten
och alltså avvecklat långtgående
regleringar på bilimportens område.
Följden har blivit en starkt växande bilimport,
som ju skall betalas, och den
medverkar till att försämra vår handelsbalans.
Men låt mig öppet ställa den frågan
till oppositionen: Ville ni ha kvar

bilaccisen och de allmänna handelsrestriktionerna
på bilområdet för att
därigenom förbättra vår handelsbalans?
Det är en intressant fråga att ställa, och
det är just på sådana punkter som oppositionen
så lätt råkar ut för tvetalan:
man vill ofta två ting som icke låter sig
förena.

Herr Wehtje ställde frågan, om vi
också skulle våga ta språnget, därest
andra länder i Europa bestämde sig för
att göra sina valutor konvertibla. Jag
svarar: Utan tvekan! Det kan väl hända
att vår valutareserv i förhållande till vår
liandelsomsättning är mindre än vissa
andra länders, men den är större än en
del andras. Och kom ihåg en sak: det
är inte bara storleken av valutareserven,
som är avgörande för möjligheterna att
genomföra en konvertibilitet, utan det är
också fråga om balansen i betalningarna.
Och därvidlag förhåller det sig på
det sättet, att Sverige i alla fall är ett
land, som har väl balanserade betalningsförhållanden
gentemot utlandet. Att det
skulle vara någon särskild svårighet för
oss att vara med om en sådan förändring
är därför bra mycket sagt. För min
del är jag ganska övertygad om att därest
det blir en allmän övergång till konvertibla
valutor, så är det ingen risk för
oss att vara med därom.

Vad jag har velat slå fast är alltså, att
man i alla andra europeiska länder har
mycket mer ekonomiska restriktioner än
vad vi har i Sverige. Det har man i alla
borgerligt styrda länder. Jag skall inte
trötta kammaren med att på nytt, såsom
jag gjorde för några månader sedan,
räkna upp hela raden av engelska restriktioner,
som ju är ofantligt mycket
längre gående än vad de är i Sverige.
Men den omständigheten att det finns så
mycket restriktioner kvar i Europa borde
väl ändå säga oppositionen, att det
är ganska långt drivna anspråk som de
har, när de säger att vi kan undvara restriktionerna.

Nu är vi tydligen överens om konjunkturläget
och om konjunkturutsikterna.
Det är ett stabilt läge i dag, men det
saknas inte expansiva tendenser. Det är
icke fel om vi säger, att det kan hända

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 129

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

att vi får vara snälla och strama åt den
ekonomiska politiken. Men jag frågar
oppositionen: Har oppositionen under
den gångna riksdagen arbetat med dessa
utsikter för ögonen? Det är väl i stället
så att oppositionen målmedvetet har
motverkat en åtstramning av den ekonomiska
politiken. Det har exempelvis varit
mycket gnissel över att vi inte har
kunnat ge industrien ett större utrymme
för investeringar än vad den har. Det
har på folkpartihåll varit åtskilligt tal
om att det borde ha kunnat byggas åtskilligt
mera bostäder. Yi hade senast i går
en strid om huruvida vi skall ha byggnadsregleringen
kvar. Vi kommer under
nästa punkt på föredragningslistan att
tala om valutaregleringen, som oppositionen
också vill uppmjuka. Samtidigt
som oppositionen kommer med alla dessa
krav, talar den i brösttoner om behovet
av att öka valutareserven. Det finns
icke något sammanhang i detta!

På den punkt där vi nu befinner oss
har vi två frågor av praktisk art, som
vi skall ta ståndpunkt till. Den ena av
dem gäller en förändring av kassareservbestämmelserna.
Jag hörde omnämnas,
att herr Ohlon i går skulle ha sagt, att
regeringen skulle ha föreslagit en höjning
av likviditetsgränsen till 50 procent
såsom hämnd mot en viss bank. Ett
sådant påstående är ju bra meningslöst,
eftersom herr Ohlon vet lika bra som
jag, att banken i fråga har, såsom herr
Eliasson påpekade, en likviditet som ligger
över 50 procent. Vi har ingen som
helst anledning från statens sida att göra
några ingripanden mot den banken, så
länge den för de likviditetspolitik den
hittills fört. Nej, vad frågan gäller är
huruvida vi i den närmaste framtiden
kan vara säkra på att bankerna vill samarbeta
frivilligt med riksbanken om den
likviditetsgrad för de olika bankerna
som är nödvändig för att kunna ha en
stramare penningpolitik. Om det hade
varit på det sättet, herr Ewerlöf, att jag
hade varit lika övertygad som herr
Ewerlöf om att en möjlighet till frivilligt
samarbete mellan affärsbankerna
och riksbanken alltid föreligger, hade vi

9 Första kammarens protokoll 195fr. Nr 23.

inte behövt föreslå någon förändring i
fråga om kassareservbestämmelserna.
Men det är med den saken som med det
där monstret till ränteregleringslag, som
herr Ewerlöf säger sig ha sina erfarenheter
av. Han påstår att den aldrig hade
någon betydelse för frågan om statsmaktens
möjlighet att samarbeta med kreditinstitutionerna,
men mina erfarenheter
är av ett helt annat slag. Jag har
upplevt dem på ett handgripligare sätt
än herr Ewerlöf, och vi representerar
också olika läger i denna fråga. Det kan
ju hända att herr Ewerlöf såsom representant
för kreditinstitutionerna har en
annan uppfattning, och det vore ju bra
om den uppfattningen vore den riktiga.
Jag har dock inte samma erfarenhet som
han och vågar därför inte lita på hans
skildring av läget. Jag för min del måste
därför säga, att det är nog tyvärr nödvändigt
att vi behåller ränteregleringslagen
och skärper likviditetskraven i
kassareservbestämmelserna.

Nu har från oppositionens sida dragits
upp riktlinjer för hur man i stället
skall göra. Man har lagt fram ett alternativ
för penningpolitiken. Det är ett
mycket enkelt alternativ. Om man kunde
tillämpa det, hade det ju varit en
mycket enkel sak. Detta alternativ innebär,
att riksbanken skall hålla den nödiga
stramheten på penningmarknaden genom
operationer i marknaden. Riksbanken
skall alltså köpa obligationer för att
suga upp likviditetsöverskottet. Men för
att riksbanken skall kunna göra det måste
riksbanken bjuda en ränta, som gör
att folk vill sälja sina obligationer och
teckna nya. Därför skall man ha en rörlig
ränta.

Vad menas nu med en rörlig ränta?
Ja, herr Ewerlöf sade att det var en ränta,
som kan både stiga och falla. Mem är
det fråga om detta från oppositionens
sida? Det är väl alldeles uppenbart att
i fall man skall suga upp likviditeten i
samhällslivet — eller hur det är man
brukar uttrycka det — med hjälp av
denna metod, betyder rörligheten en
höjd ränta. Det betyder att räntan skali
bringas att stiga.

130 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Det innebär naturligtvis att man på
den vägen får de s. k. »långa pengarna»
att vandra över till staten. Men det betyder
också, såsom herr Eliasson sade,
att det måste bli någon annan som blir
utan. Det blir kommunerna, det blir bostadsbyggandet
och det blir i viss mån
näringslivet. Det är konsekvensen av
detta — det skall man inte fördölja för
sig — och så får man ju fråga sig själv,
om man vill ha det på det sättet.

Det är klart att läget förändras i samma
mån som det personliga sparandet
kan ökas. Men jag tror inte det är någon
som på allvar vill driva den linjen
att den frågan är så enkel, att om man
bara höjer räntan blir det mera personligt
sparande. Det finns inga erfarenheter
som tyder på det. Frågan om ett ökat
sparande är mycket mera komplicerad
och framför allt en så långsiktig fråga,
att man icke kan ta hänsyn till den i ett
akut läge.

Jag tror inte ens att oppositionen, om
den hade haft möjlighet att tillämpa sitt
alternativ och i det läget velat göra det,
hade haft den minsta utsikt att kunna
klara frågorna på detta enkla sätt. Den
skulle bli nödsakad — precis på samma
sätt som regeringen är nödsakad — att
tillgripa även andra åtgärder, och däribland
en och annan reglering. Så får
man göra runt om i hela världen. Oppositionens
linje är doktrinär. Man är
avogt stämd mot vissa åtgärder, som
man inte vill ha. Man vill ha vissa ting,
och så försöker man framställa läget så
enkelt som att man skulle kunna genomföra
en politik, som uteslutande byggde
på oppositionens önskedrömmar. Så enkelt
är det emellertid icke, och därför
är detta alternativ inte något egentligt
alternativ.

Vill man, som regeringen vill, föra en
ekonomisk politik, där man stöder ett
program för full sysselsättning under
samhällsekonomisk balans och ett fast
penningvärde, får man sannerligen se
mera fördomsfritt på metoderna. Då blir
man nödsakad att tillgripa de medel,
som i varje läge är möjliga. Regeringen
avsäger sig inte möjligheten av en rörlig
ränta, men vi tillägger, att den skall

hålla sig inom lågräntepolitikens ram.
En rörlig ränta innebär rörlighet både
uppåt och nedåt. Vi saknar inte en sådan
rörlig ränta här i Sverige. Vi höjde
räntan år 1950 på hösten. Vi sänkte den
förra hösten. För närvarande är det, såsom
herr De Geer underströk, i de borgerligt
styrda länderna »på modet» att
sänka räntan.

Herr De Geer riktade till mig frågan:
Vad kan det bero på? Ja, inte vet jag!
Men så mycket är väl säkert att England
väl inte har sänkt sitt diskonto ur
konjunktursynpunkt, ty det strider ju
rakt mot edra lärosatser, att man i ett
läge med expansiva tendenser sänker
räntan.

Finns det då någon förnuftig förklaring?
Ja, det finns det nog. Kan inte en
av förklaringarna vara att den engelska
regeringen började med kraftiga räntehöjningar,
när den trädde till? Kan det
inte tänkas att den engelska regeringen
undan för undan har upptäckt, att räntevapnet
inte är så effektivt som man kanske
trodde så länge man satt i oppositionen
och att de fördelar, som man vinner
på penningmarknaden, motsvaras av vissa
nackdelar på andra områden, som
gör att man nu i England kanske håller
på att försöka anpassa sig nedåt till en
ur engelska synpunkter mera lämplig
nivå? Att man i Tyskland sänker diskontot
är sannerligen inte märkvärdigt, ty
där har det ju varit så högt, att det inte
kan finnas någon annan möjlighet än
att man undan för undan måste flytta
sig nedåt. I den svenska oppositionen
har man emellertid inte den tendensen,
att man vill anpassa sig nedåt, utan där
är som sagt universalreceptet att vi skall
pressa räntan uppåt.

Alla känner väl till att riksbanken
målmedvetet strävar efter att bredda kapitalmarknaden.
Den har kommit en bit
på väg — det visar de siffror herr Eliasson
nyss lade fram — och vi får väl
ändå medge att saken tar sin tid; Rom
byggdes ju inte på en dag. Jag kan för
min del inte tro, att oppositionen verkligen
tänker sig att det är möjligt att
på en enda gång arbeta sig fram till ett
läge, där staten skulle kunna på kapi -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 131

Ang.

talmarknaden täcka hela sitt lånebehov.
Jag tycker att vi bör vara nöjda med
att kunna konstatera, att utvecklingen
går åt rätt håll, och inte komma med
några verklighetsfrämmande spekulationer
om att en omvälvning i ett svep
skulle kunna ske.

Herr Ewerlöf ställde frågan, om de
åtgärder som vidtages syftar till en
strukturförändring. Jag vill bara säga en
sak till herr Ewerlöf: Man skapar nog
inte en strukturförändring med tillhjälp
av lagar eller riktlinjer. Det avgörande
är läget på den svenska penningmarknaden;
det bestämmer om en strukturförändring
kommer att ske. Det finns
nog tecken som visar i den riktningen,
och jag tror att det är riktigt att man
observerar och inrättar sig efter dem. I
den mån man kommer dithän, att kapitalmarknaden
i det väsentliga kan försträcka
stat och kommun de långa
pengar som fordras för de samhälleliga
investeringarna, så blir, alldeles oavsett
vem om tillskjuter pengarna på kapitalmarknaden,
både kassareservbestämmelser
och kanske även ränteregleringslag
av mindre betydelse. I ett sådant
läge är det också mycket möjligt, att
operationerna i öppna marknaden kommer
att få större betydelse än de har i
dag.

Yi vill alltså för vår del inte på något
sätt principiellt avvisa de peningpolifiska
medel, som man från oppositionens
sida pekar på. Vi menar att man bör
använda dem på rätt plats och i rätt
tid, i den utsträckning det är möjligt.
Men i dagens läge skall man inte ha
den uppfattningen att det är möjligt att
klara sig med dessa medel; allt är för
närvarande mycket mera komplicerat,
just beroende på att utvecklingen i Europa
kanske går fram mot konvertibilitet.
Det medför att vi jämt och ständigt
har problem att lösa, som vi bör
möta fördomsfritt och söka klara av
med de metoder som behövs. Vi skall
inte låsa oss fast vid doktrinära ståndpunkter,
som erfarenheten från hela
världen visar inte räcker till för att lösa
de problem vi i dagens läge ställes inför.

riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller som om
finansministern och jag är tämligen överens
i teorien när det gäller synen på
den ekonomiska politiken, men inte när
det gäller praktiken. När man kommer
fram till frågan, vad som är »rätt tid
och rätt plats» för olika åtgärder skiljer
vi oss åt. Finansministern kallar
den uppfattning doktrinär, som jag har
givit uttryck åt, och jag är lika envis
med att beskylla finansministern för
samma sak.

År det att vara doktrinär, när man förfäktar
att det sedan långa tider tillbaka
utbildade penningpolitiska systemet icke
bör berövas det viktiga vapen som en
rörlig ränta utgör? Från den andra sidan
har man ständigt svarat oss: »Vi har ingenting
emot en politik med rörlig ränta,
men i rådande läge är den av olika skäl
inte lämplig.» Jag frågar mig: När inträder
enligt finansministerns mening den
rätta tiden och rätta platsen för en obeskuren
penningpolitik? Under de senare
åren har vi ju haft alla möjliga olika
konjunkturlägen, men i varje läge har
det förklarats olämpligt att tillämpa »en
rörlig ränta».

Under hela efterkrigstiden har räntan
mer eller mindre varit tabu. Det är visserligen
sant att man hösten 1950 vågade
sig på att göra en liten avvikelse, men
man blev fort skrämd och förklarade,
att när effekten icke blev större skulle
vi inte vidare göra några försök. Räntan
blev ånyo »spikad» vid den nivå
man då nådde.

Detta är ur mina synpunkter att betrakta
som doktrinarism i fråga om räntan.
Jag vet ju hur tongångarna går när
vi diskuterar dessa förhållanden i politiskt
sammanhang. Räntan är tabu, och
det är mot detta som vi här under årens
lopp försökt att föra en kamp. Vi har
den uppfattningen, att penningpolitiken
varken nu eller tidigare kunnat ge full
effekt på grund av majoritetens doktrinära
inställning i räntespörsmålet.

Sedan kommer man ofta tillbaka till
att vi inte skulle ha varit med på att
använda finanspolitiska medel till skydd
för penningvärdet. Men detta är fel, ty

132 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

vi har varenda gång förklarat, att vi
inte anser, att penningpolitiken under
alla förhållanden är det enda medlet,
men att den måste vara med för den
händelse de finanspolitiska medlen skall
kunna ha någon effekt. Jag erinrar om
att vi ända fram till år 1952 försökte att
komma till rätta med inflationen enbart
genom finanspolitiska medel. Då lyckades
vi — och det har jag betraktat såsom
en framgång för oppositionen —
äntligen att få ett slags penningpolitik,
som under 1952 och jag skulle vilja säga
även första halvåret 1953 hade en åtstramande
effekt. Därefter har vi ånyo
riktat opposition mot att man under hösten
1953 genom sättet för den statliga
upplåningen så att säga förslösade verkningarna
av den åtstramningspolitik,
som man tidigare bedrivit, genom den
stora kreditexpansionen inom bankväsendet.
I ljuset av dessa erfarenheter har
vi ånyo velat precisera vår uppfattning
om hur en penningpolitik bör vara beskaffad
för att ge nödig effekt.

Jag skulle vilja säga några ord beträffande
kassareserverna och räntelagen.
Finansministern ger mig rätt i att om
man verkligen kunde lita på att det här
fanns möjligheter att komma omsams,
behövdes inte dessa lagar. Ja, det är min
bestämda uppfattning att så är fallet.
Jag vet inte vad det är för erfarenheter
finansministern åberopar, men i den mån
jag känner förhålladena inifrån, anser
jag att det finns utsikter till detta. Vill
man resonera, går det alltid att resonera.
Kreditinstituten bär allt intresse av att
medverka till penningvärdets bevarande.

Men är det så, att man vill regera,
skall man inte spilla tid på att försöka
ge sken av att vilja resonera. Det går
bättre att resonera, ifall man inte har
osäkrade revolvrar i bakfickan.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern inledde
sitt anförande med att framhålla, att
det kanske inte varit så mycket som
ändrat sig sedan sist. Jag skulle vilja
erinra däremot, att på det internationella
planet ändå skett ganska stora

förändringar, och det var detta som jag
tog till utgångspunkt för mitt anförande
nyss.

Vi måste väl här i Sverige beakta, hur
våra förhållanden gestaltar sig i jämförelse
med främmande länder, och då
särskilt hur utvecklingen är på valutaområdet.
Finansministern nämnde att
vi har varit ganska lyckosamma, och i
en tidigare debatt här i riksdagen var
herr Lange också inne på samma sak
och nämnde, att vårt valutaläge väl ändå
hade förbättrats ungefär i samma
takt som andra välbeställda utländska
staters.

Jag tror att herr Lange gjorde en
jämförelse mellan åren 1950 och 1953.
Jag skall belysa hur utvecklingen varit
under dessa år.

Sverige ökade sina tillgångar av guld
och dollar med 135 miljoner dollar, Belgien
ökade med 250 miljoner, Västtyskland
ökade med 1 miljard och Nederländerna
— ett land som vi mycket väl
skulle kunna jämföra oss med —• ökade
med 500 miljoner dollar. Schweiz ökade
visserligen bara med 110 miljoner, men
dess valutareserv i guld och dollar uppgick
till 2 333 miljoner vid årets slut
och den var som sagt nästan lika stor
1950. För ett land, som har nått en sådan
ställning som Schweiz, finns det
inte någon anledning att driva en politik,
som går ut på att ytterligare öka
denna reserv. Här i Sverige har vi 335
miljoner dollar. Det visar, att även om
vår ställning har förbättrats, så har den
inte förbättrats i den utsträckning som
hade varit önskvärd. Jag tror att vi
egentligen är ense härom, varför vi
knappast behöver tvista på denna punkt.

Finansministern frågade, hur vi skulle
ha kunnat förbättra vår ställning ytterligare.
Skulle det vara oppositionens
mening, att vi skulle ha minskat vår import?
Ja, för att kunna nå en förbättrad
ställning i detta avseende, måste vi antingen
exportera mer eller importera
mindre —■ det är ungefär som multiplikationstabellen!
Men vår mening är inte att
man —• såsom finansministern antydde
skulle införa importförbud. Men genom
att driva en mera återhållsam politik

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 133

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

här i landet hade vår förbrukning och
vår konsumtion av olika varor och förnödenheter
kunnat begränsas, och därigenom
hade vi också förbättrat vårt
valutaläge.

Då kan man fråga sig, om Sverige därigenom
hade kommit i en bättre position.
Vi menar, att vårt land hade gjort detta,
därför att det ligger en viss risk i att gå
med i en konvertibilitet, om landet inte
har dels en någorlunda stark valutaställning
och dels en stark ekonomisk balans
att falla tillbaka på. Skulle det vara
så, att vi inte kan vara med på att vår
valuta göres konvertibel, kommer vi att
komma i mycket sämre ställning än
andra länder och ytterligare försämra
vår konkurrenskraft.

Det gladde mig att höra den oreserverade
anslutningen till tanken, att vi
skulle vara med och ta risken att göra
vår valuta konvertibel, om de större
och mera betydelsefulla länderna gör
det inom den närmaste framtiden. Det
kommer att som nämnts stärka vår ställning,
och därigenom kommer helt naturligt
att ställas nya krav på att vi upprätthåller
såväl vår inre som vår yttre
balans, så att friheten i valutahänseende
blir möjlig att upprätthålla.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Wehtje här yttrat är det egentligen
bara en sak, som jag vill fästa uppmärksamheten
på.

Han var fullt på det klara med, att
för att vi skulle ha haft en större valutareserv
här i landet än vi har, hade
det fordrats att vi antingen exporterat
mera eller importerat mindre. Han övergick
därefter till att säga, att vi hade
kunnat begränsa importen genom en
allmänt åtstramande politik utan att anlita
importregleringar.

Vad menas då med det? Jo, därmed
menas, att vi skulle ha fört en sådan politik,
att våra arbetare, tjänstemän och
jordbrukare icke skulle ha fått den realinkomststegring,
som de har blivit delaktiga
av, och att således dessa stora
grupper av köpare av varor skulle haft

mindre att köpa för. Härigenom skulle
det ha blivit en mindre import, och den
av herr Wehtje beskrivna situationen
skulle sålunda ha inträtt.

Det är alldeles riktigt, att resultatet
skulle ha blivit det av herr Wehtje angivna,
om vi hade fört en åtstramande
politik, varigenom människorna haft
mindre att köpa för. Det är alltså ett
val, som man står inför, när man skall
ta ställning till hur man skall handla.
Jag kan mycket väl tänka mig, att herr
Wehtje i det avseendet har en mening,
som är rakt motsatt den jag har.

Härefter skulle jag vilja först säga ett
ord om herr Ewerlöfs »bestämda erfarenhet».
Det rör sådana ting, som jag
inte är så road av att gräva ned mig i,
ty jag har nog det sinnelaget, att jag
hellre vill ha en mager förlikning än en
fet process. Jag gjorde faktiskt allvarliga
försök på hösten 1951 att komma
fram till en mager förlikning, men jag
mötte icke någon förståelse, och först
efter de! att ränteregleringslagen antogs
inställde sig förhandlingsviljan. Man får
säga om detta vad man vill, med det har
jag upplevat och det har satt sin prägel
på min syn på dessa ting.

Så skulle jag vilja säga ett ord om herr
Ewerlöfs tal om att här har förts en
politik, som på våren 1953 gav ett utmärkt
resultat, men att vi på hösten
samma år förspillde en stor del därav
genom att det blev en likviditetsökning.
Nu är det ju på det sättet, som alla känner
till, att det första halvåret på grund
av den låga svenska exporten under den
tiden alltid är en period, då likviditeten
åtstramas. Hösten är däremot en
period, då tack vare den stora exporten
vid den tiden likviditeten växer. Det
är därför fullständigt omöjligt att tänka
sig, att vi skulle ha samma likviditet
både under vårsäsongen och under
höstsäsongen. Om vi inte hade större
likviditet på hösten än på våren, skulle
det otvivelaktigt ha blivit en snedvridning
av det svenska näringslivet. Detta
är mycket påtagligt, om vi ser på förhållandena
under första halvåret 1954. Det
är visserligen klart, att det inte uppvisar
samma likviditetsåtstramning som första

134 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

halvåret 1953, men skillnaden rör sig
endast om något hundratal miljoner, en
siffra som inte bär den storleken atl
man kan påstå att den är av någon större
betydelse.

Till sist några ord om herr Ewerlöfs
doktrinarism och min. Han anser att jag
är doktrinär, och jag anser att han är
det. När man konstaterar detta måste
man fundera över vad det är för terminologiska
hemligheter, som döljer sig
häri, och det är kanske svårt att komma
till rätta med det. För min del har
jag alltid sagt, att jag icke är principiell
motståndare till rörlig ränta. Är det
för mycket sagt om jag säger, att herr
Ewerlöf är principiell motståndare till
regleringar? Herr Ewerlöf får själv reda
ut i vilket fall doktrinarismen är
störst.

Kanske något ändå kan bli uppklarat
av ett litet yttrande, som herr Ewerlöf
fällde. Han sade, att vi nu har kommit
in i »normala förhållanden». Det är alltså
normala förhållanden, när liela Europa
har dollarregleringar och är genomkorsat
av importregleringar och importavgifter
och när vi måste ha en särskild
betalningsunion i stället för konvertibilitet
för att kunna flytta över betalningar
från ett land till ett annat! Är
detta ett sådant normalt läge som enligt
herr Ewerlöfs mening existerade på den
tiden när praktiskt taget alla valutor
var konvertibla mot varandra?

Nej, herr Ewerlöf, det är icke samma
läge nu. Och då är det väl bra mycket
sagt, om man påstår att vi i nuvarande
läge kan reda oss med åtgärder som
kunde räcka i ett helt annat läge.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern säger,
att vi inte skulle vara på det klara med
att vi genom en återhållsam politik skulle
åstadkomma en reell försämring för
arbetare och tjänstemän och inkomsttagare
över huvud taget i detta land. Jag
bestrider att detta skulle komma att bli
följden. Yi menar att vi hade kunnat nå
det önskvärda resultatet genom att konsumtionen
hållits på en lägre nivå, om

sparandet kunnat främjas. Då hade det
också blivit möjligt för oss att öka valutareserven.
Och jag hävdar att en sådan
utveckling skulle ha blivit fördelaktigare
för inkomsttagarna i allmänhet
i detta land, på litet längre sikt. Om
den bristande förstärkningen av valutareserven
leder till att vi inte kan
vara med vid en fri utbytbarhet av valutorna,
så blir vi otvivelaktigt sämre
ställda, och det kommer att försämra
vår konkurrenskraft och även försvåra
vårt deltagande i det fria internationella
varuutbytet.

Med detta har jag, herr talman, framfört
vad jag har på hjärtat med anledning
av finansministerns senaste inlägg
gentemot mig.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern kom in
på en i och för sig intressant fråga, när
han beskrev vad som skedde under hösten
1953 och förklarade, att den likviditet
som då uppkom hade sin naturliga
förklaring genom att vi på hösten säsongmässigt
har ett valutainflöde, som i sin
tur leder till att marknaden blir mera
likvid. När jag beskrev läget på hösten
1953 tänkte jag emellertid inte närmast
på denna faktor, utan på den del av den
ökade likviditeten som var föranledd av
den statliga upplåningen. Den representerar
ett belopp som väl torde röra sig
om närmare 1,5 miljard kronor.

Men jag vill gärna begagna tillfället att
ta upp denna tråd. Jag håller med om
att den ojämnhet, som utmärker den
svenska konjunkturen, är ett problem.
Det är ju inte bara på det sättet att våren
kommer med en åtstramning på valutaområdet
och hösten leder till ett utflöde
av pengar på den svenska marknaden,
utan det förhåller sig även så, att
de statliga inkomsternas fördelning på
vår och höst verkar i precis samma riktning.
Under våren uppbär staten större
delen av sina inkomster genom uppbörd
av skatter, däri ingår restskatter och fyllnadsskattebetalningar
under det att det
statliga utgiftsöverskottet kommer på
hösten. Dessa två faktorer tillsammans

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 135

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

är ägnade att göra marknaden ojämn under
olika perioder av året, och detta är
ett problem som man nog har anledning
att uppmärksamma i syfte att undersöka,
om någonting skulle kunna uträttas för
att åstadkomma en bättre samordning.

Vad sedan doktrinarismen beträffar ville
finansministern göra mig till doktrinär
i fråga om regleringarna, såsom han uttryckte
sig. Ja, jag vet inte vart han vill
komma med detta i den nu aktuella diskussionen.
De enda regleringar, som vi
talat om i denna debatt, har ju varit
kassareservlagen och räntelagen, och i
det avseendet har vi ju bägge två konstaterat
att det bästa vore, om vi kunde
slippa dem. Jag säger att jag är övertygad
om att man når ett bättre resultat
utan dessa lagar än med dem. Det är ju
inte i och för sig någon doktrinarism.
Men jag trodde att finansministern och
jag företrädde precis samma slags doktrinarism
när det gäller regleringarna,
den nämligen att regleringar i och för
sig är något ont som man inte bör taga
till med mindre än att de behövs för
ett visst syfte och som man inte bör
behålla längre än de tjänar detta syfte.
Vi har kunnat hysa delade meningar
just i fråga om den tidpunkt,
då den ena eller andra regleringen borde
avskaffas, men jag hoppas alltjämt att
vi båda är lika doktrinära i fråga om
att regleringar i och för sig inte är någonting
önskvärt, utan bör avlägsnas så
fort man kan göra det.

Några andra regleringar än de förut
nämnda har det ju inte varit tal om i
dagens debatt. Vi har ju visserligen
haft detalj diskussioner om byggnadsreglering
och dylikt, som vi kan ha delade
uppfattningar om, men det tillmäter jag
inte någon avgörande betydelse i detta
sammanhang.

Finansministern sade i sitt första anförande
att oppositionen har varit inkonsekvent,
oppositionen har talat om
att den önskar en restriktiv politik, men
den har inte velat medverka till en sådan.
Jag är inte beredd att ta åt mig
förebråelsen att det skulle ligga en så
ohållbar motsägelse i vad som har sagts.
Jag har allt ifrån årets remissdebatt sagt,

att jag önskade att regeringen såg annorlunda
på frågan om fördelningen av investeringarna
på det privata området och
på det statliga. Men jag har aldrig velat på
den vägen tvinga fram någon total ökning
utöver vad samhällsekonomien medger,
utan jag har givit uttryck för den uppfattningen
att man borde låta den offentliga
sektorn maka åt sig i den mån man
på industriens område kunde i rationaliseringssyfte
göra investeringar, som var
ägnade att förbättra vår konkurrensförmåga.

Nu kanske finansministern riktar en
förebråelse till mig för att partiet inte
har mäktat med uppgiften att under vårens
lopp vid sidan av den driftbudget,
som framgått av våra yrkanden, också
i detalj sammansätta en kapitalbudget
för staten, sådan att den motsvarar önskemålet
om att här kunna göra en inskränkning.
Det är helt enkelt en uppgift,
som överstiger våra krafter. Därmed
är inte sagt, att det inom detta stora
område inte skulle ha funnits möjligheter
att göra inskränkningar, men endast
regeringen kan vid urvalet ha den
överblick som erfordras för en rationell
avvägning. Att utifrån och utan tillgång
till statsapparaten ange var man skall
sätta in åtgärderna, det har vi inte mäktat
med.

Jag skulle vilja rikta den frågan ...

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
av herr talmannen medgivna tiden för
kort genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det var ju synd, att herr
Evverlöf inte förkortade sitt tal på andra
punkter, så att den sista frågan hade
kunnat komma fram till mig. Nu vet jag
faktiskt inte vad den gällde.

Jag skall för min del fatta mig kort.
Inkonsekvensen i oppositionens politik
har jag redan angett min uppfattning om
genom exempel. Det finns inte någon
anledning för mig att ytterligare gå in
på den saken, ty dessa exempel har herr

136 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Ewerlöf bemött med allmänna uttalanden
och icke gått in på de exempel som
jag'' gav.

Min uppfattning om oppositionens
ställning till regleringar har jag fått av
reservationen, sådan den är skriven, och
den talar egentligen för sig själv.

Slutligen skulle jag till herr Ewerlöf
vilja säga, att vad man än säger om
överlikviditeten så har vi ändå icke
överansträngt våra reella resurser ens
under hösten 1953, och följaktligen har
den samhällsekonomiska balansen inte
lidit någon skada av det läge som vi har.

Till herr Wehtje skulle jag vilja säga
ett par ord. Det finns två länder, som
under de senaste åren haft ett mycket
kraftigt tillskott av valutor. Det är
Holland och Tyskland. I Holland har
samtidigt det läget inträffat, att det har
blivit en sänkt reallönestandard för de
anställda. Det är också av alla känt, att
Tysklands förmåga att låta bli att importera
beror på den bristande köpkraften
hos de stora massorna.

Det är alltså på det sättet, att man
vinner en ökning av valutareserven på
bekostnad av levnadsstandarden. Det
kommer inte herr Wehtje ifrån. Även om
det är obehagligt att en ståndpunkt träder
fram i alltför stor nakenhet, så är
det ändå på det sättet. Och så har man
alltid en bekväm reservutgång, och det
är att tala om sparandet. När man inte
kommer längre, säger man: »Det behöver
ju inte vara på det sättet, om vi
bara kunde ordna så, att folk sparade
i stället för att köpa!» Ja, det är ett problem,
som lärda och olärda brottats med
i alla tider, men som ingen har funnit
nyckeln till.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag ställde en fråga till
finansministern, nämligen om hans synpunkter
på de nyligen företagna räntesänkningarna
i England och Tyskland.
Han svarade, att han inte känner till de
motiv som ligger bakom den engelska
penningpolitiken — det kan vara det ena
och det kan vara det andra. Men det var
inte det engelska motivet jag efterlyste,

utan finansministerns egen syn på saken.
Det är ofrånkomligt, att en så utomordentligt
viktig händelse som att England
och Tyskland sänker sitt diskonto
ger anledning för finansministern att
göra sina bedömanden dels med hänsyn
till konjunkturpolitiken, dels med hänsyn
till penningpolitiken, just de två saker
som vi diskuterar i dag. Jag fick alltså
inte något svar på min fråga. Vad den
engelska regeringen har för motiv intresserar
oss inte så mycket.

Herr Eliasson sade, att jordbruket bidragit
mycket effektivt till en stabilisering
av ekonomien genom att sänka sina
produktionskostnader i första stadiet
med 200 miljoner kronor på två år. Det
vill jag inte förneka. Men då kan jag
kanske samtidigt få säga, att järnhanteringen
har bidragit till att sänka priserna
med 150 miljoner kronor under samma
tid. Båda delarna är glädjande att
kunna konstatera, men jag har velat
framhålla, att jordbruket inte är ensamt
på det här området.

Sedan redogjorde herr Eliasson för de
höjda aktieutdelningarna. Jag hörde inte
riktigt, men jag tyckte att han sade, att
om man inte hade höjt utdelningen på
aktierna så hade man kunnat sänka kostnaderna
mera. Orsaken till att företagen
haft så goda vinster under 1953
är nog inte att förhållandena då var
bättre än under 1952 — snarare var de
nog sämre — utan vi får söka orsakerna
på andra områden. Den kraftiga lagerminskningen
har tagit fram dolda vinster,
och det förhållandet att investeringsavgiften
begränsat avskrivningarna har
ockå verkat i riktning mot högre vinster.

Sedan frågade mig herr Eliasson om
jag hade något att säga om folkpartiets
divergerande uppfattningar om likviditetskvoten
25 eller 35 procent. Det är ju
en teknisk fråga. Jag känner inte till de
motiv som ligger bakom fru Gärde Widemars
motion. Hon är inte här i dag,
och jag har inte talat med henne om
saken. Men så sträng är inte partidisciplinen
i folkparitet, att vi drar en gräns
vid 25 eller 35 procent i fråga om kassareserverna.
Om den frågan kan man ha
olika uppfattningar. Den stora massan

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 137

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

har nog svårt att bilda sig en uppfattning.
De som sitter i bankoutskottet har
ju bättre möjligheter. Folkpartiet har en
representant i riksbanken, nämligen herr
Kristensson, och jag antar att han har
sett något annorlunda på frågorna och
att fru Gärde Widemar haft honom som
kunskapskälla.

Därefter kommer herr Eliassons »å ena
sidan» och »å andra sidan», där han betonade
motsättningar mellan oppositionens
synpunkter. Det behöver inte vara
några motsättningar. Vi bara värderar
åtgärderna på olika sätt. Herr Eliassons
kategoriska deklarerande t. ex. att en
räntestegring leder till en kostnadsstegring
bestrider jag. En höjning av räntan
på lång sikt leder till kostnadsstegring,
men en tillfällig räntehöjning, vidtagen
av penningpolitiska skäl, leder icke till
någon kostnadsstegring. Det visar ju den
historiska erfarenheten. Korta räntehöjningar,
som vidtagits av penningpolitiska
skäl, har i stället lett till sänkning
av kostnader och priser. Jag vill betona,
såsom jag sagt förut en gång i kammaren,
att en räntehöjning drabbar inte
bara utlåningen, utan den berör också
den stora inlåningen. För att inte bli
missförstådd betonar jag än en gång,
att en räntehöjning på lång sikt verkar
kostnadsstegrande för bostadsbyggandet
o. s. v., men en räntehöjning på kort sikt
som vidtagits av penningpolitiska skäl
behöver inte verka kostnadshöjande.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av herr De Geers svar på
mina frågor.

Vad först angår de ökade utdelningarna
sade jag i mitt anförande, att jag
inte alls vill förneka, att det har skett
prissänkningar inom industrien. Jag vill
säga herr De Geer, att jag har också en
viss förståelse för att aktieägarna kan
vilja ha kompensation, när andra grupper
får det. Men jag vill framhålla att
man i en situation, då det från industriens
sida talas om att vårt kostnadsläge
är allvarligt och att vi på allt sätt
måste pressa ner kostnaderna, kan finna

det underligt att hälften av de 80 börsnoterade
företag som jag talade om har
ökat utdelningen på aktierna.

Jag skulle vilja fråga herr De Geer:
Tror herr De Geer, att en ökning av utdelningen
i så många företag skapar ett
lämpligt klimat för att man vid nästa
årsskifte med framgång skall kunna fortsätta
med återhållsamma lönerörelser
och få möjlighet till en fortsatt stabilitet
under år 1955? Att de ökade utdelningarna
utgör ett besvärande moment i en
tid då vi har expansiva tendenser, tycker
jag är svårt att bestrida.

Jag tror inte att vi tjänar på att ta
upp någon längre diskussion om räntans
roll, men jag skulle också på den punkten
vilja ställa en fråga till herr De
Geer. En framstående folkpartist — jag
skal! inte avslöja namnet, ty det är kanske
inte lämpligt i detta sammanhang
— har en gång citerat den gamla regeln,
som lär tillämpas av Bank of England:
man skall aldrig höja räntan med mindre
än en procent och aldrig sänka den
med mer än en halv procent. Om man
hyllar den principen, måste då inte kraven
på en rörlig ränta betyda, att det
blir mycket stora räntevariationer?

Vidare sade herr De Geer, att frågan
om likviditetskvoten skall vara 25 eller
35 procent endast är en teknisk fråga.
Men den förefaller väl också i någon
mån vara politisk? Herr De Geer säger,
att det är möjligt att fru Gärde Widemar
och övriga folkpartimotionärer inte besitter
tillräckliga insikter i detta svåra
ämne, när de har förordat en höjning
av likviditetskvoten för affärsbankerna
från 25 till 35 procent. Men om det skulle
vara riktigt, herr De Geer, måste ju
ändå herr Kristensson och herr Kollberg
i riksbanksfullmäktige och herr Waldemar
Svensson i riksgäldsfullmäktige
komma i en mycket egendomlig dager.
Jag tror inte vi skall göra gällande, att
all sakkunskap är samlad i bankoutskottet.
I riksgäldsfullmäktige och i riksbanksfullmäktige
har man ju också möjlighet
att blicka in i dessa svåra frågor.

Oppositionen har ofta frågat vårt parti:
Hur går det till att regera ihop när
man har olika uppfattningar? Jag tyc -

138 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

ker, att den frågan inte är så motiverad,
ty oppositionen borde åtminstone från
samlingsregeringens dagar ha vissa erfarenheter
av hur det går till. Men om
man från folkpartihåll är så intresserad
att ställa den frågan, borde det väl vara
bättre att intressera sig för hur det går
till i bankoutskottet när man vill sammanjämka
meningarna. Då böjer sig
»det ledande oppositionspartiet» för högern.
Det är precis vad som hänt här.

Jag kan inte neka mig, herr talman,
att säga ytterligare några ord om en sak
som visar hur man från oppositionens
sida driver agitationen. Jag skall som
ett exempel anföra, att herr Ohlon i ett
tal i Umeå den 25 april yttrade att våra
regeringstrogna helst bör välja andra
länder än Västtyskland som exempel när
de försvarar det svenska regleringssamhället.
■—- Nå, det är ingen som försvarar
det svenska regleringssamhället, det
är en felaktig problemställning, eftersom
vi ju har avvecklat en mängd regleringar
och pålagor och skurit ned priskontrollen
ganska långt. Men låt oss se
på de tullsatser och kvoteringar som
Tyskland har för sin import. Jag skall
bara nämna några exempel ur en artikel
i Tiden av doktor Cederwall. Tullen
på brödsäd är 20 procent, på råsocker
49 procent, på raffinerat socker 45, på
potatis 24, smör, ost, mjölk och grädde
25, kött 18—21, bacon 26, vin 36 och
på olika slags konserver mellan 25 och
35 procent. Beträffande smörkonsumtionen
konstateras, att på Görings tid var
ändå smörförbrukningen per invånare i
tyska riket nio kilo per år, och för närvarande
är man nere i omkring sju kilo
per invånare. Jag tycker att man skall
vara försiktig med att framställa Erhard
som den som driver en så ytterst liberal
politik, när man vet vilka svårigheter
Sverige har att fä ett handelsavtal
med hyggliga villkor med Västtyskland
på grund av dess oerhörda protektionism.

Låt mig, herr talman, också säga att
det sitter långt inne hos oppositionen
att erkänna något av de framsteg som
ändå sker i detta land. Jag kan inte
neka mig nöjet att läsa upp ett par ord

ur en artikel i Kristianstads Läns Tidning
— en högertidning. Jag tror att
den artikeln är en cirkulärartikel från
högerns presstjänst, jag misstänker det
i varje fall. Där stod bland annat följande:
»Churchills regering kan tillskriva
sig mycket betydelsefulla framgångar.
Inflationen har bromsats upp och prisnivån
stabiliserats. Detaljhandelspriserna
gick upp 1,5 % de senaste sexton
månaderna samtidigt som lönerna höjdes
avsevärt mera.»

Skulle man inte någon gång kunna få
läsa i en högertidning här hemma, att
samma politik har förts och samma goda
resultat uppnåtts här under den tid
som koalititionsregeringen suttit.

Jag skall ta ytterligare ett exempel
från samma tidning, herr talman! Det
citat jag då ger tycker jag är något mera
skämtsamt. I Kristianstads Läns Tidning
den 9 april står att läsa: »Finansministrarna
liknar kapplöpningshästar
däri att de inte alltid är i högsta form,
förklarade The Economist häromdagen
på tal om Englands nya budget.» Sedan
tidningen har skildrat hur den engelska
budgeten ser ut kommenterar den: »Helhetsbilden
är alltså ljusare än någon
gång efter kriget, men mr Butier
är en försiktig finansgeneral som inte
riskerar något i onödan. Det är därför
som Mr. Butier nu inte velat ge konsumenterna
mera utrymme för ''utsvävningar’»
— det står faktiskt utsvävningar
—■ »genom skattelindringar men inte
heller velat strypa konsumtionen genom
att dra skatteskruven hårdare. Han nöjer
sig med en ''uppehållande’ budget,
som innehöll en enda skattenyhet för
den stora allmänheten •— nämligen att
nöjesskatten för biografer, teatrar och
fotbollsmatcher blir lägre.»

Jag tycker, herr talman, att om man
hyser så väldigt stor beundran för den
engelska högerregeringens politik borde
väl någon gång också från oppostionens
bord falla en smula av erkännande åt
den politik, som har förts här i landet
och som har lett till inte bara fortsatt
stabilitet utan också till en standardhöjning.

Vi får väl i den kommande valrörel -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 139

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

sen höra ännu mera talas om »egendomsägande
demokrati», som i en radiodebatt
nyligen definierades så, att det
inte var fråga om äganderätt till produktionsmedel
o. d., utan om att folk
ägde bilar, villor, motorbåtar, mopeder
och mycket annat. Jag kan inte underlåta
att göra samma reflexion som eu av
diskussionsdeltagarna då gjorde: År det
inte märkligt att vi i detta land aldrig
har haft så mycket av egendomsägande
demokrati som nu? Men så har ju högern
saknat inflytande här i landet under
de senaste tjugu åren.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Jag vill bara framhålla gentemot herr
Eliasson, att jag visst icke gör gällande
att all sakkunskap på den ekonomiska
politikens område är samjad i bankoutskottet.
Förvisso icke! Den finns i kanske
ännu högre grad hos riksbanken.
Men jag tycker inte att man behöver
sätta i fråga de olika institutionernas
sakkunskap när det gäller att avväga
kassareservgränsen till 25, 35, 45 eller 50
procent.

Vidare åberopade herr Eliasson den
traditionella finanspolitiken i Bank of
England i fråga om räntan: en procents
höjning och en halv procents sänkning.
Ja, detta var sant i den gamla goda tiden,
före två världskrig. Men sedan dess har
det hänt mycket. Vi erkänner att räntepolitiken
är värdefull, men den är icke
ett sådant effektivt vapen nu som den
var då, och den skall föras med stor försiktighet.

Vad till slut beträffar aktieägarna håller
jag gärna med herr Eliasson om att
en höjning av aktieutdelningarna icke
skapar ett gynnsamt klimat för kommande
löneförhandlingar. Men å andra sidan
måste man ju erkänna, att aktieägarna
har bildat en strykklass i ekonomiskt
hänseende i vårt land, och att de nu i
en sen stund får litet kompensation kan
inte vara annat än rättvist. Jag noterar
med tillfredsställelse, att herr Eliasson
också betonade att det var en rättvis förskjutning.
Men liksom vi önskar stabilitet
i samhället tror jag att det är önsk -

värt att också hålla en viss stabilitet i
fråga om utdelningarna.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Finansministern visade
sig vara starkt kritiskt inställd till mina
uttalanden om möjligheten att förstärka
vår valutareserv. Det säges emellertid i
alla sammanhang, att man är ense om
att den svenska valutareserven alltjämt
måste anses vara otillräcklig. Och även
om den har fått en förstärkning under
de senaste åren är vi väl alla, också finansministern,
beredda att skriva under
vad som säges i bankoutskottets utlåtande
att en ytterligare ökning av valutareserven
framstår som ett angeläget mål
för den ekonomiska politiken.

Jag antar att så långt är vi ense. Men
om inte detta är avsett att vara bara ett
rent platoniskt uttalande, skulle det vara
mycket intressant att få höra, vilka vägar
finansministern anser att man bör
gå för att förstärka valutareserven. Blir
det månne inte i stort sett de som jag
här har angivit?

Sedan några ord, herr talman, med anledning
av herr Eliassons uttalande om
de bättre vinstresultat, som en del av
våra svenska företag redovisar i år, och
om användningen av dessa medel. Jag
vill först påpeka att relationen mellan
vinstökningarna och utdelningsökningarna
i förhållande till de löneökningar
som föreslagits är sådan, att utdelningsökningarna
endast utgör ungefär en
tiondel av det som kommer löntagarna
till godo. Det kan väl inte anses vara
orimligt, att en sådan utdelningsökning
vidtages. Företagen måste ju beakta, att
de för att kunna få mera kapital för en
ökad rörelse också måste kunna visa att
de kan ge en tillfredsställande räntabilitet.
Det som tillerkänts aktieägarna har
inte alls inneburit någon realförbättring
i förhållande till vad som kommit löntagarna
till godo och inte heller i förhållande
till vad som kommit konsumenterna
till godo.

Om herr Eliasson i stället t. ex. jämför
de ökade vinsterna och de därpå
grundade ökade utdelningarna med de

140 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
prissänkningar, som vidtagits, kommer
lian förmodligen också där att finna att
de vidtagna utdelningsökningarna endast
är en bråkdel av de vidtagna prissänkningarna.

Under dessa förhållanden tycker jag
inte att det finns skäl för påståendet, att
man med de vidtagna åtgärderna skulle
ha skapat sämre möjligheter för att nå
stabilitet på lönemarknaden och i andra
avseenden under fortsättningen av innevarande
år.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Koalitionsregeringens
alldeles speciella expert har nyss utbett
sig erkännande för sin regerings insatser
i det svenska folkhushållets tjänst.
Jag skall begränsa mig till att ge experten
erkännandet. Herr Eliasson läser,
utan att i nämnvärd grad stappla på målet,
innantill ur de tidningslägg han har
råkat få med sig och gör det på ett sätt,
som är synnerligen belysande för allt
utom för den fråga vi för ögonblicket
diskuterar.

Herr Eliasson har — det erkännandet
skall jag också ge — lämnat en förklaring
till att den svenska koalitionsregeringen
har kommit till och att dess verksamhet
har givit så goda resultat. Det
förefaller av hans senaste yttrande att
döma vara beroende på att denna regering
för Mr. Butler’s ekonomiska politik.

Ute i landet gör folkpartiet anspråk
på Mr. Churchill — han är, förmodar
jag befordrad till hedersledamot av folkpartiet.
Nu gör herr Eliasson anspråk på
Mr. Buller, som ju anses vara Churchills
efterträdare. Jag förmodar att häri ligger
en framtidsinriktning från herr
Eliassons sida, som i och för sig är
utomordentligt tilltalande och meriterande.

Låt mig sedan bara sluta, herr talman,
med att säga, att den analys av den
egendomsägande demokratiens innebörd
och betydelse, varmed herr Eliasson slutade
sitt inlägg i den ekonomiska debatten,
var lika djuplodande som elegant.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Svärd säga, att jag nog inte har räknat
med att vi skall kunna tillgodogöra oss
vare sig Mr. Butler eller herr Svärd, för
att nu nämna dem i fel ordning.

Om vi i stället skulle hålla oss till vad
diskussionen gäller, herr Svärd, kan jag
konstatera, att högerpressen inte vill erkänna
de resultat i fråga om höjd produktion,
bättre betalningsbalans, fortsatt
stabilitet och bättre standard för folket,
som man har uppnått här i Sverige lika
väl som i England. Man vill inte erkänna
detta, men samtidigt höjer man
den engelska högerregeringen till skyarna.

Herr Svärd ville göra gällande, att
min analys av vad egendomsägande demokrati
är för någonting skulle vara
felaktig. Jag vill ju gärna erkänna det.
Men jag vill också säga till herr Svärd,
att detta i så fall enbart beror på att
jag höll mig till den analys, som högerns
ungdomsförbunds ordförande herr
Lind gav i den radiodiskussion som jag
nämnde!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, gjordes
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350), dels ock väckta
motioner angående vissa lättnader i valutaregleringen,
ävensom ökad kontroll
över valutaregleringens handhavande.

I en den 29 januari 1954 dagtecknad
proposition, nr 63, som hänvisats till

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 141

bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350).

I sammanhang med förevarande ärende
hade utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under
nr 340 av herr Ewerlöf m. fl. och
den andra inom andra kammaren under
nr 288 av herr Hjalmarson m. fl. I dessa
motioner hade hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av riktlinjerna för
den ekonomiska politiken måtte understryka
fördelarna och behovet av sådana
lättnader i valutaregleringen, som
läte sig förena med vårt lands ekonomiska
läge och vilka f ramsto de som förutsättningar
för Sveriges medverkan i
strävandena efter en friare internationell
handel samt fritt växlingsbara valutor,
samt att riksdagen måtte besluta åtgärder
i syfte att öka kontrollen över
valutaregleringens handhavande, varvid
förutsatts att bankoutskottet skulle framlägga
förslag till sådana åtgärder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;

2) anse de likalydande motionerna I:
340 och II: 288 besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts av herrar
Ewerlöf, De Geer, Wehtje, Schmidt, Gustafson
i Göteborg och Nygren, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte

1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;

2) i anledning av de likalydande motionerna
I; 340 och II: 288 i skrivelse
till Kungl. Maj:t omförmäla vad i reservationen
anförts.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Valutapolitiken har redan
behandlats i det föregående ärendet.
Jag har emellertid några ord att
säga om valutaregleringen i anslutning
till bankoutskottets utlåtande nr 28. Genom
diskussionen om valutaregleringen
och motionen om lättnader i densamma
har vi vunnit, att dessa frågor blivit
mera belysta. Av den föregående diskussionen
har också framgått, vilken
stor betydelse valutapolitiken och handläggningen
av valutafrågorna har för
vårt land.

Jag hade hoppats att redan efter det
meningsutbyte, som kom till stånd genom
min interpellation vid höstriksdagen,
finansministern skulle ha tagit initiativet
till att söka få fram synpunkter
och önskemål från olika håll. Men det
blev tyvärr ej fallet. Den s. k. remissbehandlingen
kom såsom tidigare endast
att omfatta fullmäktige i riksgäldskontoret
samt bank- och fondinspektionen,
och svaren på två respektive en och en
halv rad har ej gett någonting för bedömningen
av möjligheterna att få några
förenklingar eller lättnader i valutaregleringen
till stånd.

Trots detta vill jag hoppas, att finansministerns
uttalande i slutet av svaret
på min interpellation, nämligen att alla
möjligheter till modifiering av valutaregleringen
i den mån förhållandena
det medger skall tas till vara, står kvar,
och att de också kommer att förverkligas
i vad det ankommer på finansministern.

För att även få riksdagens medverkan
i denna angelägna uppgift har mina meningsfränder
och jag fört fram våra
synpunkter och önskemål i en motion,
som nu föreligger till behandling samtidigt
med Kungl. Maj :ts proposition om
förlängning av valutaregleringslagen. Innan
motionen prövats i bankoutskottet
har den av utskottet sänts på remiss till
ett antal verk och näringsorganisationer.
I yttrandena har en hel del värdefulla
synpunkter framförts, och motionärernas
tankegångar har vunnit betydande
anslutning. Det har också i svaren
framförts en del förslag till lätt -

142 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
nader, såväl i sakligt avseende som i
den tekniska behandlingen av valutaärendena.
Jag skall inte nu gå in på de
många förslag till lättnader och förenklingar,
som framförts. De talar för sig
själva, och jag skulle tro att de i allt
väsentligt kan genomföras.

Utskottet har också, efter vad som
framkommit, gett till känna en klar insikt
om att en liberal valutapolitik är
lika betydelsefull som en stor frihet
med avseende å varuutbytet. För ett
land, som i så stor utsträckning är beroende
av utrikeshandeln som vårt, spelar
även friheten med avseende å betalningsrörelserna
med utlandet en mycket
stor roll.

Utskottet har velat stödja de tankegångar
som framkommit i motionen och
yttrandena, och skillnaden mellan utskottets
yttrande och reservationen är
kanske mera att hänföra till formen än
till själva saken. Man har varit klart
positiv för att inte binda valutaregleringen
uteslutande vid vårt valutaläge
sådant som det för dagen är, utan man
har också velat tänka sig att genom en
liberalare tillämpning av regleringen aktivt
kunna medverka till att förbättra
vår valutaställning. —• I själva verket
förhåller det sig så, att det som nu utgör
reservationen var den första linje,
som utskottet hade tänkt gå in för, och
de justeringar som sedan har kommit
till har införts utan att det angivits några
skäl därför i utskottets utlåtande.

Frågan om att skapa bättre möjligheter
till prövning av valutaregleringens
tillämpning har också tagits upp till
diskussion, och det får man givetvis
ej förtänka oss när det gäller så
viktiga angelägenheter som de ifrågavarande.

De garantier, som vi här anser önskvärda,
avser givetvis främst avvägningen
av valutapolitiken och regleringen i
stort men också handläggningen av de
enskilda valutaärendena och principerna
för den tekniska behandlingen. Den
första frågan räknar jag med att vi allt
framgent får överlägga om och ta ställning
till i samband med de ekonomiska
frågorna i stort och som en del av den

ekonomiska politiken. Den har ju redan
varit föremål för debatt i dag.

Den senare frågan — och det är ju
den som så många möter i sin dagliga
gärning •—• hade vi tänkt oss att få en
annan ordning för i syfte att kunna ingjuta
en större känsla av säkerhet för
de enskilda. Emellertid har vi ju funnit
att man ganska allmänt anser, att den
nuvarande anordningen med fyra representanter
för näringslivet såsom medlemmar
i valutakontorets styrelse erbjuder
en garanti, en garanti så god som
kan skapas för handläggningen av så
ömtåliga och svåra ärenden som det här
gäller och för vilka fasta regler tydligen
ej kan fastställas i större omfattning.
Valutakontorets styrelse pekar i sitt yttrande
på svårigheterna härmed och att
bedömningen måste ske med hänsyn till
läget vid varje tidpunkt samt också med
hänsyn till andra mera betydelsefulla
förhållanden i dessa sammanhang, t. ex.
betalningsförhållandena med olika länder.
Man hade tänkt sig att bankoutskottet
kanske skulle kunna utöva en
viss granskning, men denna synes ju
knappast kunna erbjuda någon fördel
med de mycket begränsade möjligheter
som står utskottet till buds.

Utöver en lösning genom medverkan
av representanter från näringslivet finns
också utvägen att få valutakontorets beslut
prövade av Kungl. Maj:t, och man
får väl gå vidare efter dessa två linjer.
Utskottet har i ett kort uttalande pekat
på de möjligheter, som den nuvarande
ordningen erbjuder, och mot detta har
jag Inte någon anledning att för närvarande
resa någon invändning.

För övrigt är det min förhoppning, att
vi snart nog skall komma ifrån de svårigheter
och hinder, vilka valutaregleringen
som sådan erbjuder. Den bästa
lösningen finner vi, om vi efter hand
verkligen kan gå in för en frihet, som
också omfattar valutahandeln.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, i vilken hemställes
att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts proposition om förlängning av
valutaregleringen, samt i anledning av

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 143

våra motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t
omförmäla vad utskottet, enligt den lydelse
som vi har föreslagit i reservationen,
har anfört.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! Herr Ewerlöf yttrade i
samband med behandlingen av det närmast
föregående ärendet på föredragningslistan,
att han inte trodde att det
nu i riksdagens elfte timme fanns så
stort intresse för att debattera dessa frågor.
Jag skall därför nu inskränka mig
till att endast hänvisa till vad finansministern
sade i valutaregleringsfrågan,
då han påpekade att Sverige är bland de
länder i Europa som har frilistat mest.
Därutöver vill jag bara konstatera, att
vi ju alla är överens om att vår valutareserv
bör vara så stor som möjligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Under en följd av år har
förslaget om en förlängning av valutaregleringen
antagits utan att några erinringar
rests häremot i bankoutskottet
eller riksdagen. Behandlingen har med
andra ord varit summarisk, man kan väl
nästan säga rutinmässig. Till skillnad
från andra regleringsåtgärder, som införts
i samband med senaste världskriget
och bibehållits till följd av krigets
verkningar, har valutaregleringens fortsatta
giltighet sällan ifrågasatts. För egen
del har jag trott att detta i första hand
berott på en allmän enighet i uppfattningen,
att förhållandena hos oss och
ute i världen fortfarande är sådana, att
vi inte kan undvara detta ingrepp i den
ekonomiska friheten. Våra valutatillgångar
är fortfarande knappa och dollarbristen
kännbar. Som ett led i strävandena
att öka vår valutareserv har därför
begränsning av valutatilldelning för
olika ändamål och hembudsskyldighet
för dem som intjänar valutor fått bibehållas.

Av den omständigheten att Kungl.
Maj:ts förslag om förlängning av valuta -

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
regleringen tidigare inte mött några gensagor
i riksdagen, har jag och kanske
flera med mig trott oss kunna utläsa, att
denna reglering fungerat förhållandevis
tillfredsställande. Att valutaregleringen
inte kunnat handhas utan friktioner och
svårigheter har vi naturligtvis alla varit
på det klara med. Men svårigheterna har
kunnat övervinnas. Och på detta liksom
på andra områden har företag och enskilda
personer funnit sig i en inskränkning
av handlingsfriheten i insikt om
att det varit oundvikligt.

Man kan ju inte heller göra gällande
att valutaregleringen inte handhafts med
smidighet. Det är klart att ingenting här
i världen är så bra, att det inte kan bli
bättre. Allteftersom läget förbättrats och
våra valutatillgångar ökat har emellertid
successiva lättnader kunnat genomföras.
Jag vill i det sammanhanget bara
peka på den ökade tilldelning, som numera
ges för turistresor liksom för studieresor
inom Västeuropa. Jag tror inte
att det är någon överdrift att säga, att
i praktiken numera knappast någon enskild
person har svårighet att för detta
ändamål erhålla en valutatilldelning som
tillgodoser hans önskemål och behov.
Några större svårigheter för välkända
och stabila affärsföretag att finansiera
investeringar i dotterbolag inom de länder,
som berörs av det västeuropeiska
samarbetet på det ekonomiska området,
föreligger knappast heller numera.

Det missnöje som då och då kommer
fram härleder sig, såvitt jag kunna finna,
ej från det växande antal människor,
som av olika skäl vill göra utlandsresor
av mera tillfällig eller kortvarig natur.
Inte heller torde de personer, som har
att bevaka och befordra svenska affärsintressen,
ha några svårigheter att få
tillräcklig valutatilldelning. Nej, missnöjet
och klagomålen härleder sig i huvudsak
från personer, som är bosatta stadigvarande
i utlandet och knutna till
utländsk verksamhet. De är missnöjda
över att de inte kan få sina svenska tillgodohavanden
överförda i den utsträckning
de önskar. Det finns också, herr
talman, en annan missnöjesanledning,
som vi är medvetna om, den nämligen

344

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
att möjligheterna till mera spekulativa
penningplaceringar i utlandet och ren
kapitalflykt är kraftigt begränsade. Missnöjet
häröver har väl sin upprinnelse
inom en mycket begränsad krets av affärsvärlden.
Det beror sålunda inte på
att några legitima intressen hos näringslivet
eller ännu mindre hos flertalet
svenska medborgare trätts för nära. Att
våra valutatillgångar i första hand använts
till att främja svensk handel och
industri och förbehålles svenska medborgare
är väl ändå en sund och riktig
princip.

Egentligen är väl alla överens om att
vår valutasituation alltjämt är i behov
av förbättring. Tillgången på utländsk
valuta inom landet behöver ytterligare
förstärkas. Varje realistisk bedömning
måste därför utmynna i att man erkänner
en fortsatt valutareglering som nödvändig.
Därför kan man också, herr talman,
känna tillfredsställelse över vad
bankoutskottets ledamöter varit eniga
om, nämligen att tillstyrka en förlängning
av valutaregleringen.

I förbigående vill jag erinra om att
de svårigheter, som föreligger på valutaområdet,
delar vi med alla andra länder
i Europa. När man lyssnade till herr
Wehtje, fick man nästan det intrycket,
att svårigheterna på detta område snart
skulle vara helt och hållet övervunna.
Det var en skönmålning, som herr
Wehtje därvid presterade och som har
mycket litet med verkligheten att göra.
Jag skall emellertid strax återkomma till
den saken.

Dollarbrist, ehuru något mindre kännbar
än tidigare, föreligger alltjämt. De
förbättringar, som inträtt i Västeuropas
dollartillgångar hittills, sammanhänger i
ganska liten utsträckning med stadigvarande
förändringar i betalningsläget i
förhållande till dollarområdet. De beror
huvudsakligen på amerikanska åtaganden
i samband med upprustningen och
Frankrikes engagemang i Indokina. Vi
vet inte, om dessa åtaganden blir av
mera långvarig natur eller ej. Vi kan
därför heller inte säga, att Europa är på
väg att finna en stadigvarande lösning
på sitt dollarproblem. Det är naturligt

under dessa omständigheter att myndigheterna
måste ha valutatransaktionerna
under kontroll. Det finns inte heller något
land i Europa, som ansett sig kunna
undvara en valutareglering.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på vissa av de överläggningar, som ägt
rum inom Parisorganisationen beträffande
de internationella betalningsförhållandena.
De som var närvarande där fick
faktiskt ett något annat intryck av läget
än det man fick när man lyssnade till
herr Wehtjes tal här i kammaren. Sedan
mer än ett år tillbaka har möjligheterna
att åstadkomma utväxlingsbarhet
mellan de europeiska valutorna å ena
sidan och dollarn å andra sidan diskuterats,
men framstegen på detta område
har hittills varit små. De undersökningar
som på Parisorganisationens föranstaltande
vidtagits har hittills givit ganska
nedslående resultat. Därom tror jag
alla, som sammanträdde i Paris nyligen
vid den där hållna ministerrådskonferensen,
var eniga.

Ingen har heller ansett, att en återgång
till mellankrigsårens fulla konvertibilitet
med frihet för kapitalrörelser
och frånvaro av kvantitativa betalningsrestriktioner
är ett sannolikt utvecklingsalternativ
inom en nära liggande
framtid. Vid ministerrådsmötet inom Parisorganisationen
underströk den engelske
finansministern Buller, att full utbytbarhet
mellan valutorna icke var trolig
ännu på många år. Även om det nuvarande
samarbetet på det internationella
betalningsområdet skulle komma
att vidgas till att omfatta dollarländerna,
räknar man därför med att valutarestriktioner
och kontroll över kapitalrörelserna
kommer att behållas åtskillig
tid framöver. Såvitt jag förstår, räknar
inte realistiska bedömare vare sig i England,
Tyskland eller andra länder, som
herr Wehtje anförde såsom föredömliga
beträffande valutaläget, med att dessa
restriktioner snart skall kunna slopas.

Om det sålunda är med viss tillfredsställelse
jag konstaterar, att bankoutskottets
ledamöter är så pass realistiska,
att samtliga insett behovet av en fortsatt

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 145

reglering på valutaområdet, vill jag inte
dölja, att utskottsutlåtandet också ger anledning
till viss förvåning och besvikelse.
Jag tänker då särskilt på den reservation
som avgivits av utskottets liögeroch
folkpartiledamöter.

I anslutning till en liögermotion, som
herr Wehtje bär talat om, uttalar sig
reservanterna för vissa uppmjukningar i
valutarcgleringen. Hembudsskyldigheten
även för dollarvaluta anser de sålunda
böra kunna begränsas. Det är att märka,
herr talman, att denna reservation görs
av samma personer som i andra sammanhang
särskilt starkt velat understryka,
hur otillfredsställande den svenska
valutasituationen i själva verket är. Eu
begränsning av hembudsskyldigheten
måste ju leda till att dollartillgångarna
och valutareserven minskar eller i varje
fall icke ökar i den takt som en bibehållen
hembudsskyldighet skulle innebära.

Här som ofta eljest — det påpekade
för övrigt finansministern i sitt anförande
nyss — finns det skäl att efterlysa
logik i oppositionens politik. Inte
ens en välvillig tolkning kan emellertid
i detta sammanhang finna något som
helst spår av konsekvens. Jag lämnar
emellertid det ämnet och skall också
förbigå den fråga som herr Wehtje uppehöll
sig vid, nämligen spörsmålet om
administrationen och organisationen av
valutakontoret och handläggningen av
valutaärendena. I det sammanhanget vill
jag bara med tillfredsställelse konstatera,
att det tydligen har skett en viss tillnyktring
på högerhåll. Man ifrågasätter
inte längre, att valutaärendena skall i
detalj granskas av bankoutskottet, något
som herr Wehtje gjorde sig till talesman
för, när han framställde en interpellation
i höstas, och en tanke som också
återkommer i högerns motion. Jag
förbigår som sagt detta och vill i stället
rikta kammarens uppmärksamhet på vissa
andra uttalanden i reservationen.

Det understrykes särskilt, att valutaregleringen
bör skötas efter i möjligaste
mån affärsmässiga grunder. Reservanterna
anser vidare, att de cirkulär och
föreskrifter, som utfärdas för bankerna

10 Första kammarens protokoll 195''t. Nr 2.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
i deras egenskap av ombud för riksbanken
på detta område, bör överses med
det snaraste för att förenklingar skall
kunna åstadkommas. Detta är ju strängt
taget bara allmänna talesätt, som man
kanske inte har särskild anledning att
fästa avseende vid. Men, herr talman,
eftersom oppositionen här i riksdagen
ej kunnat ansluta sig till majoritetens
yttrande utan velat ge uttryck åt en mer
kritisk inställning till det sätt, varpå
valutaregleringen handhafts, så måste det
väl ändå ligga någon mening däri. Det
kan ifrågasättas — jag skulle för resten
vilja fråga herr Wehtje direkt, eftersom
han här fört reservanternas talan •— om
inte innebörden är den, att reservanterna
anser, att valutaregleringen icke
omhänderhafts på ett sätt som är rimligt
och önskvärt. Betyder detta, herr
Wehtje, att reservanterna är kritiska mot
det sätt, varpå valutaregleringen skötts,
och saknar förtroende för valutakontorets
styrelse, som i första hand bär ansvaret
härför?

Jag råkar vara en av dem som av
Ivungl. Maj :t utsetts till ledamot av denna
styrelse. I densamma ingår dessutom,
förutom riksbankschefen och vice riksbankschefen,
en representant för fullmäktige
i riksbanken och fyra representanter
för näringslivet, Såsom herr
Wehtje nämnde i sitt anförande, företräder
de fyra representanterna för näringslivet
såväl bankintresset som export-
och importintressena. I det allt
övervägande antalet frågor, som valutakontorets
styrelse haft att handlägga, har
besluten varit enhälliga. Reservationer
hör till undantagen. Vi har samtliga besjälats
av känslan, att det är en svår och
ofta grannlaga uppgift, som anförtrotts
oss. Vi har sett som vår skyldighet att
efter bästa förmåga handha valutaregleringen
på sådant sätt, att vår valutareserv
stärkes och att de knappa valutatillgångarna
kommer till användning på
ett sätt som bäst överensstämmer med
näringslivets och landets intressen. Delade
meningar har förekommit, det vill jag
inte dölja. Men jag upprepar att det
torde vara få statliga nämnder av liknande
beskaffenhet, där enstämmigheten

146 Nr 23.

Onsdagen den 26 mai 1954.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
i besluten varit så stor som hos oss i
valutakontorets styrelse. .lag kan nämna
att det är 319 ärenden, som under de
två senaste åren handlagts av valutakontorets
styrelse. Av dessa har 190 avsett
framställningar om valutatilldelning.
Allt som allt föreligger endast fyra reservationer;
och i ett enda fall gäller det
en fråga om valutatilldelning. .lag tror
att dessa uppgifter talar sitt tydliga
språk om hur likartad synen på dessa
frågor varit, sedan styrelsens ledamöter
fått del av det material som legat till
grund för bedömningen.

Den kritik som kan utläsas ur reservationen
måste därför, såvitt jag förstår,
träffa hela valutakontorets styrelse.
Därför tror jag det är på sin plats
att herr Wehtje klargör vad reservationen
syftat till; annars kan det knappast
undvikas, att den måste tas som uttryck
för ett misstroendevotum mot kontorets
styrelse, och den drabbar i så fall inte
bara mig och riksbanksledningen, utan
även näringslivets egna representanter i
styrelsen.

Men det är ju möjligt att syftet varit
mera begränsat. Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att herr Wehtje i
höstas interpellerade finansministern i
valutafrågan. Han begärde att regleringen
skulle uppmjukas, och antydde att
handläggningen av ansökningar om valutatilldelning
borde ske efter generösare
och enligt hans åsikt mindre godtyckliga
grunder. När interpellationsdebatten
avslutats, var det inte så mycket
som återstod av herr Wehtjes argumentering,
men detta har inte hindrat högern
att väcka en motion i samma fråga.
Jag har svårt att se, att denna motion
innehåller något som inte berördes i
herr Wehtjes interpellation vid höstriksdagen,
då finansministern var i tillfälle
att lämna klara besked. Man brukar ju
ibland herr talman, använda epitetet
»okynne» som karakteristik av vissa interpellationer,
och jag undrar, om inte
en sådan beteckning med ganska stor
rätt kan användas också om högerns
nämnda motion. Reservationen till bankoutskottets
utlåtande i dag har kanske
därför det mycket begränsade syftet att

rädda ansiktet på några högermotionärer.
Om detta är fallet, så är det ju rätt
intressant att finna att utskottets folkpartistiska
ledamöter velat vara med
och hjälpa till med denna ansiktslyftning.
Här har vi återigen ett exempel på
att högern på den ekonomiska politikens
område nästan alltid kan räkna med
folkpartiet som en trogen följeslagare.

Jag vill sluta, herr talman, med att
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag skall be att få börja
där herr Lange slutade. Han sade att
högerns motion var onödig; i den beröres
ingenting annat än vad som redan
framkommit vid interpellationsdebatten
i höstas. Låt vara att kanske inte så
många nya synpunkter lagts fram i motionen,
men jag har ju redan i ett tidigare
anförande påpekat att löftena vid
debatten i höstas inte resulterade i något
annat än ett yttrande från riksgäldskontoret
och ett från bank- och fondinspektionen
om deras syn på valutaregleringen,
det ena på två och det andra på
en och en halv tryckrad. Detta var det
resultat jag nådde genom min interpellation,
och jag kan då inte se att det fanns
någon annan utväg än att ånyo föra fram
saken antingen genom en interpellation
eller genom en motion, vilket senare i
detta fall syntes oss lämpligast. Nu har
i alla händelser en hel del nya synpunkter
framkommit, och jag hoppas att de
skall kunna tas ad notam.

Vi är på det klara med att valutaregleringen
än så länge behövs, men den direkta
valutaregleringen förlorar väl ändå
i betydelse, herr Lange, i den mån större
frihet för valutarörelserna kan medges.
Regleringen kan väl inte helt och
hållet slopas ännu på en tid — jag inser
till fullo att man måste gå sakta fram
med hänsyn till kapitalrörelserna; där
kommer det att dröja. Men i den mån
valutarörelserna hänför sig till det mera
liandelsmässiga umgänget med utlandet,
anser jag att regleringen efter hand bör
kunna lättas; en mera utsträckt konvertibilitet
mellan valutorna kommer här att
föra oss ytterligare ett stort steg framåt.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 147

Debatten liar visat att det är ganska
svårt att diskutera dessa frågor, därför
att man av sekretesskäl inte kan ta upp
enstaka fall. I stort tycker jag att vi borde
kunna vara ense om att valutaregleringen
inte bör handhas endast med hänsyn
till de inom landet tillgängliga valutorna.
Den kan ju också syfta till att direkt
förbättra vårt läge. En verkligt affärsmässig
inställning vid behandlingen
av valutaangelägenheterna skulle redan
den enligt min mening ha kunnat förbättra
vår ställning.

Här har sagts att valutakontorets ställningstaganden
varit enhälliga. Det är ju
glädjande, men jag vill erinra om att
kontoret dock kunnat ändra inställning
och gå med på en mera tillfredsställande
lösning i olika fall, när förnyade framställningar
gjorts. Herr Lange kan naturligtvis
svara, att anledningen möjligen är
att en fullständigare argumentering lagts
fram, men det kan också tänkas att valutakontoret
kommit till insikt om det
rimliga i att anlägga just de mera affärsmässiga
synpunkterna, som enligt min
mening är mycket viktiga.

Det väsentliga som här lagts fram är
kanske den upplysningen att man kunnat
lätta på valutarestriktionerna och
vara mera liberal. Herr Lange nämnde
att större tilldelning av valutor för turistresor
kunnat lämnas, och det är naturligtvis
folk nöjda med, men fortfarande
är återhållsamheten på detta område
ganska markerad, och jag tror inte
att möjligheterna på det området ännu
helt och fullt motsvarar vad folk önskar
sig.

Sedan säger man, att det för investeringar
utomlands också lämnas valuta i
mycket stor utsträckning, och det har
jag inte någon anledning att yttra någon
annan mening om. Jag har själv tillhört
dem, som har gjort framställningar i
detta avseende, och har därvid mött förståelse
i rätt hög grad.

Det har också sagts att missnöjet och
kritiken i stor utsträckning kommer
från svenskar, som är bosatta utomlands.
Det kan man ju mycket väl förstå, ty de
blir ju mycket hårt behandlade. Jag hoppas
därför att man betraktar möjlighe -

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen
terna för dem att få föra ut vad som är
behövligt för att i varje fall kunna säkerställa
en rimlig livsföring.

Vi får väl ändå, herr talman, hoppas
att vi skall kunna komma över svårigheterna
beträffande valutaregleringen,
främst på det sättet att man åstadkommer
utbytbarhet mellan valutorna. På så
sätt kommer måhända alla dessa frågor,
som nu skiljer oss, att minska i betydelse
och kanske rent av att kunna avföras
från diskussionen. Här kommer ju
också in sådana frågor som exempelvis
hembudsskyldigheten. Om vi får en verklig
utbytbarhet mellan valutorna, spelar
det ju inte heller för valutaregleringens
skull någon roll att valutorna skall hembjudas.
Då kan nämligen valutorna fritt
få utnyttjas för medgivna transaktioner.
Om de inte till ett rimligt pris kan säljas
till riksbanken, kan de ju som sagt disponeras
av sådana som har användning
för dem för andra legitima ändamål.

Herr LANGE (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar önskemålet,
att vi så småningom skall komma i
ett läge då vi inte lika strikt behöver
upprätthålla regleringsåtgärderna på
detta område, överensstämmer min syn
helt och fullt med herr Wehtjes.

Jag vill emellertid, herr talman, konstatera
att herr Wehtje förbigick min
fråga, om inte den kritik, som kan utläsas
i reservationen, riktar sig mot valutakontorets
styrelse och i så fall också
näringslivets representanter där.

Såsom motivering för den i år väckta
motionen framhöll herr Wehtje att vid
interpellationsdebatten ändå vissa utredningar
om valutaärendenas fortsatta
handläggning ställts i utsikt men att
några sådana ännu inte kommit till
stånd. Men det är väl herr Wehtje inte
obekant, att fullmäktige i riksbanken
yttrat sig över herr Wehtjes motion och
därvid framhållit att fullmäktige avser
att igångsätta en sådan undersökning.
Det är ju inte rimligt att en sådan utredning
göres i Kungl. Maj :ts kansli
samtidigt som den bedrives i bankofullmäktige.

148 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen.

Jag vill slutligen bara siiga att vårt intresse
väl ändå måste vara, att de svenska
valutatillgångarna kommer till den
användning, som är bäst för näringslivet
och landet. Ibland kan man ställas
inför besvärliga avväganden mellan olika
intressen, och därvidlag måste väl
deras intressen, som inte bara är bosatta
i utlandet utan knutna till utländsk
verksamhet, få komma i andra rummet i
förhållande till svenska medborgares
och svenska affärsföretags intressen.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Herr Lange hävdade att
högern alltid har så lätt att få folkpartiet
med på sina reservationer när det
gäller ekonomiska frågor. Med anledning
av detta kanske jag får tillåta mig
en liten indiskretion, som jag antar att
mina vänner utskottsledamöterna inte
har någonting emot att jag gör.

Såsom ofta är fallet, när det gäller frågor
av icke alltför starkt partiskiljande
karaktär, försöker man ju kompromissa
ihop sig inom utskotten. Så var fallet
även i denna fråga. Det var mycket nära
att regeringspartierna och de båda oppositionspartierna
hade kunnat komma
fram till ett enigt utskottsutlåtande utan
reservation. Oppositionen fick förslaget
till utskottsutlåtande för granskning
och fann då att de med några små detaljändringar
skulle kunna acceptera
förslaget. När vi sedan dagen därpå
skulle granska ett något reviderat utskottsutlåtande,
fann vi att det var helt
annorlunda. Det påstås — om det är
sant vill jag inte svara för — att det
var herr Lange som skrivit om det, eller
riksbankschefen, i varje fall en av
de två. Den saken nämndes bara i korridorerna.

Men anledning av herr Langes anklagelse
— jag betraktar det dock inte såsom
en anklagelse — har jag endast velat
påpeka att de båda regeringspartierna
var snubblande nära att gå på samma
linje som högern eller den linje, som
nu ligger till grund för reservationen
och som är en kompromiss mellan folkpartiets
och högerns ståndpunkter.

Herr LANGE (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var intressanta avslöjanden,
som herr De Geer lämnade
beträffande bankoutskottets sätt att arbeta.
Det är bara att beklaga, att utskottets
ordförande inte har säte och stämma
i denna kammare, så att han skulle
kunna lämna en närmare redogörelse för
det arbetssätt som tillämpas i bankoutskottet.
Jag vill bara lämna det meddelandet
till herr De Geer, att vid den
tidpunkt, då detta utskottsutlåtande utformades,
befann jag mig i Paris, och
jag har därför inte kunnat ha något med
utlåtandets tillkomst och ännu mindre
med reservationen att göra.

Sedan vill jag säga, att när jag påstår,
att folkpartiet är en trogen följeslagare
till högern på den ekonomiska politikens
område, är det sannerligen ingen överdrift.
Det har skett i två frågor här i
dag, nämligen beträffande både penningpolitiken
och valutaregleringen. Det
har också skett tidigare under denna
riksdag, nämligen vid behandlingen av
priskontrollen, och det rådde full enighet
mellan folkpartiet och högern, när
det gällde att motsätta sig regeringens
förslag om en tillfällig begränsning av
den fria avskrivningsrätten. Jag tror
inte att jag behöver framleta några flera
exempel. Det skulle emellertid inte
vara svårt att utöka antalet, om så skulle
erfordras.

Jag vill slutligen bara säga, att jag
beklagar att herr De Geer inte tänkte en
gång till. I så fall skulle han nog ha funnit
det rätt överflödigt att i den här frågan
följa högern, då han ändå tydligen
— med tanke på den sista upplysningen
som han lämnade här — befann sig nära
regeringspartierna. Men det beror kanske
på att herr De Geer, som jag dock
betraktar som en självständig representant
för folkpartiet, inte helt kunnat
undvika att ta intryck av att vi i år har
ett valår.

Herr SUNDVIK (s) kort genmäle:
Herr talman! I anledning av herr De
Geers avslöjande, som han kallade det,
från bankoutskottet, skulle jag vilja säga,

Onsdagen den 26 mai 1954.

Nr 23. 149

att om presidiet resonerar om en skrivning,
är det inte därmed sagt, att ledamöterna
i utskottet i övrigt är eniga
med presidiet. Det var ledamöterna inte
i det här fallet, och av den anledningen
anser jag, att herr De Geers beskyllning
förfaller.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort och endast med tillfredsställelse
notera herr Langes löfte om att vi
snart nog har att emotse förslag till lättnader
och förbättringar i reglerna för
handhavande av valutaregleringen. Jag
tycker ju att litet mera positiva bevis
för detta borde ha kunnat komma fram
redan tidigare, men får vi nu detta löfte,
har jag nått mitt syfte.

Herr Lange känner mig så väl, att han
bör kunna hålla med mig om att jag inte
framställer kritik för dess egen skull.
Det jag nu sökt nå är ett verkligt positivt
resultat i en mycket angelägen fråga.

När mina uttalanden i detta sammanhang
har inneburit en viss kritik, har
denna givetvis riktats mot valutakontoret
i dess helhet, och de önskemål, som
jag har framfört, har också riktats till
valutakontoret och dess styrelse. Däremot
har min kritik inte riktats mot
några enskilda. I den mån jag har ansett,
att det skulle ha varit önskvärt
med en annan handläggning av ärendena,
får givetvis även de representanter
för näringslivet, som har deltagit i
handläggningen, del av min kritik. Jag
förstår väl att det inte ofta förekommer
reservationer. I vårt land kan det väl
hända ibland, att människor kan ha olika
uppfattningar, även om de tillhör
samma grupp eller arbetar inom samma
område.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den omständigheten att
bankoutskottets ordförande inte tillhör
första kammaren, har ju i det här fallet
inte någon betydelse med tanke på
det besked, som herr Sundvik har lämnat.
Jag vill emellertid på det allra be -

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
stämdaste bestrida herr Sundviks anmärkning,
att det var en beskyllning
från min sida, ty jag tycker tvärtom, att
bankoutskottet gått till väga på ett föredömligt
sätt, då det har försökt ena uppfattningarna.
Det är, som herr Sundvik
sade, riktigt, att presidiet framlägger vissa
förslag, som skall återspegla utskottets
uppfattning men naturligtvis inte
alltid gör det. Förslaget gjorde det tydligen
inte i detta fall, men oppositionen
kunde inte veta, att det var så starka
divergenser. Jag vidhåller alltså, att utskottet
har handlat föredömligt för att
försöka undvika en reservation.

Sedan ber jag herr Lange om ursäkt.
Jag beskyllde inte honom för att ha
skrivit utskottsutlåtandet, om det nu kan
kallas för en beskyllning. Men det sades,
att det var antingen herr Lemne eller
herr Lange, som gjort det, och det var,
efter vad vi nu fått höra, i varje fall inte
herr Lange.

Herr LANGE (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga, att om jag
ställt upp som sökande till sekretariatet
i bankoutskottet, hade jag med all sannolikhet
fallit igenom. Jag kommer inte
heller i fortsättningen att ha något att
göra med utskottsutlåtandenas avfattning.

Till herr Wehtje vill jag säga, att jag
har full förståelse för att han i allmänhet
inte kritiserar för kritikens egen
skull. Men herr Wehtje liksom vi alla är
inte alldeles felfri, och ibland kan framställningar
göras, som är en smula förhastade.
Jag kan inte komma ifrån, att
främst motionen men även interpellationen
i viss mån ger det intrycket.

Jag vill slutligen säga, att jag inte vill
att herr Wehtje ur mina uttalanden bär
i dag skall utläsa mera än jag har sagt.
Jag har inte sagt, att politiken inom valutakontorets
styrelse eller ärendenas
handläggning kommer att ändras. Jag
har i stället sagt, att man kommer att
följa samma princip och praxis, som
hittills, nämligen att tillvarata alla de
möjligheter, som det ekonomiska läget
ger, för att åstadkomma lättnader och

150 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
uppmjukningar. Däremot har jag inte
sagt, att jag delar herr Wethjes uppfattning,
att vad som hittills har gjorts
skulle ha gjorts annorlunda.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det lönar sig inte mycket
att orda om bankoutskottets inre
förhållanden. Beträffande enigheten i
allmänhet inom utskottet föreligger det
väl inte någon olikhet i jämförelse med
andra utskott. Men de, som ha läst utskottets
utlåtanden i dag och inte minst
de reservationer, som avgivits, och som
åhört debatten i samband med dessa reservationer,
måste ju säga sig själva att
det är litet som här skiljer majoriteten
inom utskottet och oppositionen. Även
på den föregående punkten måste man
fråga sig, om det verkligen var nödvändigt
att reservera sig och framställa särskilda
yrkanden, som inte ens ansågs
värda att bli föremål för votering.

I varje fall anser jag dock, att vi vid
våra diskussioner inom utskottet kommit
på det klara med så mycket som
att man inte skall inbilla sig, att en
valutareglering blir obehövlig den gång
den svenska kronan blir föremål för en
allmän konvertibilitet. Jag tror inte, att
världen i vår tid kan komma i det lugna
tillstånd, att inte varje land, och i
synnerhet Sverige, måste hålla noggrann
vakt över sin valuta. Detta kan ju inte
ske på annat sätt än genom något slag
av regleringar.

Vi har i dag talat mycket om valutareserv
och valutareglering. Det var riktigt
synd, att herr De Geer inte var mera
enständig i sitt krav på att få svar på
frågan, varför en diskontosänkning nyligen
genomfördes i England, ty de skäl,
som anfördes av Bank of England när
räntesänkningen skedde, skulle ge oss
en god uppfattning av hur valutaförhållandena
där nu är och hurudana de
också kommer att te sig under den närmaste
framtiden. Det var två skäl, som
åberopades till förmån för denna räntesänkning.
Det ena var att man var bekymrad
över den starka tillströmningen
av internationellt vandringskapital till

England, inte minst genom att det amerikanska
diskontot och den amerikanska
räntan hölls så låg. Man ville helt
enkelt inte ha det i England, därför att
lika fort som det kom in, lika fort väntade
man att det skulle försvinna, när
ränteutsikterna förändrades.

Det andra skälet var att man i England
ville ge sin egen exportindustri en
favör, som skulle uppväga de förmåner,
som den västtyska regeringen rikligen
lämnar sin industri och sin export i
form av alla sorters exportunderstöd.
Detta stöd erhöll alltså den engelska industrien
i form av en sänkning av räntan,
och på det sättet upphjälptes dess
konkurrensförmåga.

I själva verket är Västtysklands konkurrens
av avgörande betydelse även för
våra möjligheter att tjäna pengar och
därmed upprätthålla vår välfärdsslandard.
Detta stora land, som Västtyskland
i industriellt hänseende är, har
kallats för ett under. Jag vet inte, varför
det kallas ett under. Det har väl tvingats
att försvara sig självt, som alla välstyrda
länder måste göra, och där har,
som alla vet, tillämpats villkor för handeln,
som för oss är ytterst besvärande.
Det har skett för att kunna uppbygga
en valutastyrka, som nu till dags är så
stor, att den väcker både häpnad och
förvirring inom den europeiska betalningsunionen.
Det var skada, att herr
Lange inte var i tillfälle att lämna en
närmare redogörelse för sina erfarenheter
från den sista Pariskonferensen beträffande
det europeiska ekonomiska
samarbetet. Vad som kan läsas ut från
dessa förhandlingar, är främst Västtysklands
synnerligen bestämda avsikt att
hopa ett stort överskott i betalningsunionen,
vilket är anledningen till att det
uppstått stora svårigheter att över huvud
taget komma till varaktiga resultat i fortsättningen
för denna för världen, enligt
vad jag tror, mycket nyttiga och nödvändiga
institution för en friare handel.

Den västtyska ledningen under förbundskansler
Adenauer har gått med på
förslaget om en europaarmé. Den har
gått med på att delta i kol- och stålunionen.
När det gäller att underlätta

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 151

de internationella handelsförbindelserna,
visas däremot den starkaste motvilja
att över huvud taget bedriva en internationell
handel på jämbördig fot
med omvärlden. Man kan förstå detta,
ty Tyskland hade från början ytterst
små förutsättningar. Jag läste i en amerikansk
tidning, som kom i veckan, hurusom
förbundskansler Adenauer till
förklaring sagt, att Tyskland brottas
med enorma problem, som inget annat
land har — att det måste bygga fem
miljoner nya bostadshus, att där finns
600 000 barn, som omhändertagits på
barnhem, att där finns 2 miljoner flyktingar
från Östtyskland, att där råder
stor arbetslöshet och att landet därför
måste kämpa hårt för tillvaron. Och när
ett land kämpar för livet, blir det mte
lätt att få det att inse att det också i
valutahänseende bör leva på jämbördig
fot med andra. Den tyske industriarbetarens
lön är i medeltal för närvarande
1: 95 krona per timme. Den, motsvarande
svenska industriarbetarlönen per
timme är, enligt vad landsorganisationens
ordförande nyss upplyste mig om,
4: 05 kronor. Vi förstår att detta är ett
synerligen stort handikapp för den tyska
industrien. Konsumtionen i Tyskland
är därjämte nedtryckt till botten.
Smörkonsumtionen i Tyskland är för
närvarande inte mer än hälften så stor
som den var på den tid, då Göring utslungade
sin beryktade paroll: Hellre
kanoner än smör! Om man kunde komma
upp i bara 1935 års konsumtion av
smör, skulle Tyskland vara nödsakat att
ytterligare importera för 500 miljoner
kronor!

Det är sådana utsikter vi står inför
och som vi länge måste räkna med. Eftersom
varje valutareserv skapas genom
handeln med utlandet eller genom att
konsumtionen i landet pressas ned, måste
vi vara på det klara med att vår handel
och vår valutareserv beror i högsta
grad av de förhållanden som råder i utlandet
och då inte minst hos den stora
handelspartner vi äger i Västtyskland.

Det är det paradoxala med vår valutareserv,
att den är lättare att upprätthålla
i dåliga tider, då vi har arbetslös -

Ang. fortsatt giltighet av valutalagen,
het. Så snart det är hög produktion och
stor produktivitet, påfrestas av naturliga
skäl valutareserverna, och om de då
ej ersättes med vad exporten och exportindustrien
—■ även jordbruksexporten
kan där räknas in •—■ kan ge, kommer
till slut den dag, om det blir en
allmän konvertibilitet, då vi står där
med tomma händer och är illa rustade
i konkurrensen med de länder som kunnat
infoga sig i de fria valutornas krets.

Vi skall inte tro att vi, vilket beslut
vi i dag än fattar om lättnader i valutaregleringen
och förbättringar i arbetssättet
inom valutakontoret, därmed kommer
ifrån att även i framtiden noga behöva
övervaka vårt svenska penningvärde
i förhållande till utlandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr De Geer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

152 Nr 23.

Onsdagen den 26 mai 1954.

Om återupptagande av utredningen rörande småföretagens lokalfrågor.

Då emellertid herr De Geer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om återupptagande av utredningen
rörande småföretagens lokalfrågor.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta
motioner om återupptagande av utredningen
rörande småföretagens lokalfrågor.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen de likalydande motionerna
nr 275 i första kammaren av
herr Landquist m. fl. och nr 446 i andra
kammaren av herr Birke samt de likalydande
motionerna nr 386 i första
kammaren av herr Ohlon m. fl. och nr
492 i andra kammaren av herr Ohlin
m. fl.

I motionerna I: 275 och II: 446 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta om att utredningen
för småföretagens lokalfrågor måtte
återupptaga sitt arbete och snarast fullfölja
detsamma.

Motionerna I: 386 och II: 492 utmynnade
i en hemställan, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om återupptagande snarast möjligt
av utredningen beträffande småföretagens
lokalfrågor.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte besluta, att de likalydande
motionerna 1:275 och 11:446
samt de likalydande motionerna 1:386
och II: 492 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
De Geer, Wehtje, Svärd, Carlsson i Tibro,
Löfgren och Nordqvist i Karlskoga,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
275 och 11:446 samt 1:386 och 11:492
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om återupptagande snarast
möjligt av utredningen beträffande
småföretagens lokalfrågor.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
lyder ett uttalande: »Småindustriens
lokalfrågor är sålunda redan föremål
för uppmärksamhet i olika sammanhang,
och utskottet förutsätter, att
dessa frågor blir prövade i samband med
att åtgärder vidtages för att underlätta
småindustriens rationalisering och finansiering.
» Mot denna bakgrund föreslår
utskottet att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionerna har yrkats, att den utredning
för småföretagens lokalfrågor
som tillsattes i september 1948 skall
återuppta sitt arbete och snarast fullfölja
det. 1951 förordnande Kungl.
Maj:t att arbetet skulle vila tills vidare.
Handelsministern ansåg att dåvarande
konjunkturläge var sådant, att man inte
kunde räkna med att de förslag som
skulle framläggas, kunde bli förverkligade
i någon väsentlig utsträckning.
Handelsministern medgav emellertid,
att han fortfarande vore av den uppfattningen,
att det var nödvändigt att
överväga åtgärder för att förbättra småföretagens
lokalförhållanden. Spörsmålet
borde emellertid nu ses som ett led
i det större sammanhanget, d. v. s. samman
med frågorna om småföretagens rationalisering
och finansiering. Dessa
uppgifter har nu fått sin lösning genom
att riksdagen nyligen fattat beslut beträffande
kreditfrågan och medgivit
Kungl. Maj:t att teckna garantier.

Frågan om småföretagens rationalisering
skulle enligt handelsministerns uttalande
hänskjutas till behandling av de
av finansministern vid denna tidpunkt

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 153

Om återupptagande av utredningen rörande

— år 1951 — tillkallade sakkunniga för
utredning av frågan om främjande av
avsättning och produktion inom näringslivet.
Mig veterligt har dessa sakkunniga
nu slutfört sitt uppdrag, och i deras
betänkande finns inte någon redovisning
för småföretagens lokalfrågor. Utskottets
förhoppningar om att småföretagens
lokalfrågor ligger under utredning
och prövning blir alltså grusade,
innan bläcket hunnit torka på utskottets
utlåtande. Det är beklagligt, ty enighet
råder om behovet av att förbättra lokalförhållandena
för småföretagsamheten.

Jag skall inte nu gå närmare in på
frågan om det behov, som föreligger,
eller tala om hur bristfälliga lokaler som
ofta används av dessa smärre företag.
Jag vill endast uttrycka den förhoppningen
att vi snart får påtagliga praktiska
bevis på det uttalade intresset för
en bättre försörjning med lokaler åt
småföretagen.

En sak som vi i detta sammanhang
har anledning att särskilt beakta är att
frågan torde aktualiseras i och med att
saneringen av bebyggelsen i våra större
städer och andra samhällen nu sent omsider
har påbörjats. I den gamla bebyggelsen
har de smärre företagen ofta hållit
till i gårdslokaler och i utrymmen i
källare och på vindar. Saneringen ger
en alldeles särskild anledning att nu
sörja för en ersättning för de lokaler
som företagen sålunda går miste om när
saneringen av de centrala stadsdelarna
fortskrider. Åtgärder bör givetvis vidtagas
redan innan företagen blivit husvilla.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
vädja till kammarens ledamöter att beakta
den svåra ställning, som de smärre
företagen befinner sig i, och jag ber att
få yrka bifall till den reservation som
har fogats till utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Lundqvist (h).

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! Herr Wehtje har ju redan
anknutit till vad utskottet skrivit i
denna fråga, och han har därmed också

It Första kammarens protokoll 195b. Nr 23.

småföretagens lokalfrågor,
kommit in på det förhållandet att ärendet
till dels ligger under utredning.

Huvudmotivet för utskottets ståndpunktstagande
är emellertid närmast att
riksdagen helt nyligen har beslutat om
statlig kreditgaranti åt småföretagarna.
I den rationalisering av småindustriens
verksamhet, som man därigenom avser
att ytterligare stimulera, ingår givetvis
lokalproblemet som en integrerande del.
Det är sålunda också meningen att småföretagarna
genom kreditgarantien skall
få möjlighet att på ett bättre sätt än hittills
lösa sin lokalfråga.

Utskottet anser alltså att det är rimligt
och riktigt att de nya möjligheter, som
här har öppnats för småföretagen, prövas
innan man överväger att vidtaga ytterligare
åtgärder. Det är närmast detta,
herr talman, som föranlett utskottet att
avstyrka motionen om återupptagandet
av utredningen om småföretagens lokalfrågor.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr WETHJE (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.

I mitt förra anförande påvisade jag
just att dessa frågor icke längre är under
utredning. Förslaget angående kreditfrågorna
har ju behandlats, och dessa
är alltså avförda från dagordningen.
Den andra kommitté, som handelsministern
tänkt sig skulle utreda dessa frågor,
var den s. k. kommittén för främjande
av avsättning, produktion och sysselsättning,
men den har slutredovisat sitt
arbete. Att någon annan utredning nu
skulle pågå, saknar jag kännedom om,
men jag vore naturligtvis tacksam för
att få ett besked om jag skulle ha tagit
miste på den punkten.

Det är nog gott och väl att finansieringsfrågorna
har fått sin lösning, men
detta är inte allt. Det är många andra
problem än frågan om medelsanskaffningen
som blir aktuella när det gäller
att skaffa småföretagen nya lokaler.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden proposi -

154 Nr 23.

Onsdagen den 26 mai 1954.

Om återupptagande av utredningen rörande småföretagens lokalfrågor.

tioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 43.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken framställning
om godkännande av träffade avtal
om försäljning av vissa fastigheter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 59, angående
uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade motioner, bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar i
bankoreglementet;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 30, angående
uppskov med behandlingen av väckt motion
om visst tillägg till 5 § lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 39, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; samt

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 155

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
155 och 156, bevillningsutskottets betänkanden
nr 57 och 58 samt statsutskottets
memorial nr 157 skulle i angiven
ordning uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 331, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut m. m.; dels ock i
ämnet väckt motion;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.; samt
nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 334, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till nykterhetsvården för budgetåret
1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till inrikesdepartementets
avlöningar och omkostnader
samt angående psykologiskt försvar
m. m.;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt m. m., i vad propositionen
avser avräkning av vissa belopp
mot automobilskattemedlen och överskridande
av viss anslagspost;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa under tolfte
huvudtiteln uppförda anslag avseende
det statliga pensionsväsendet;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggning av ett
ångkraftverk på västkusten; och
nr 343, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.53.

In fidem
G. H. Berggren.