1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1954:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMM AREN Nr 16

28 april.

Debatter in. m.

Onsdagen den 28 april. Sid.

Förslag till landstingslag ...................................... 3

Anslag under elfte huvudtiteln:

Statens sinnessjukhus ...................................... 8

Länsstyrelserna .......................................... 18

Kostnaderna för polisbevakning vid idrottsevenemang ........ 25

Anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet:

Statens bosättningslånefond ................................ 26

Anordnande av allmänna samlingslokaler...................... 28

Vissa lån till Stockholms stadsmission ...................... 34

Återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m............. 36

Tionde huvudtitelns kommittéanslag ............................ 71

Förstärkning av lånefonden för den mindre skeppsfarten ........ 71

Ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m........... 73

Upprättande av en upplysningscentral i riksdagen m. m........... 80

Installering av en högtalaranläggning i första kammarens plenisal. 80

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen ........................ 83

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m....................... 97

Avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter ...................... 123

Olycksfallsersättning åt tvångsarbetare m. m................... 137

Ersättning för kroppsskada under tjänstgöring i civilförsvaret .... 138

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen in. m................. 139

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering .......... 140

Byggande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge .............. 143

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 april.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. förslag till landstingslag
m. m................................................... 3

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 2,
ang. rätten till ersättning vid ingrepp i enskilds äganderätt och

frihet .................................................... 7

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) .............................. 7

1 Första kammarens protokoll 1954. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet
........................................ 26

— nr 79, ang. återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m. 36

— nr 80, ang. utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet,...... 71

— nr 81, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet .... 71

— nr 82, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet .... 71

— nr 83, ang. förstärkning av statens lånefond för den mindre

skeppsfarten .............................................. 71

— nr 84, ang. gäldande av viss livränta ........................ 73

— nr 85, ang. anslag till avlöningar till personal vid 1951 års jord bruksräkning

.............................................. 73

—• nr 86, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet..... 73

— nr 87, ang. förbättrade förmåner för i statens tjänst återanställda

pensionärer .............................................. 73

— nr 88, ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid

in. m....................................................... 73

— nr 89, ang. bidrag till driften av anstalter för psykopatiska och

nervösa barn m. m......................................... 80

— nr 90, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ................................................ 80

— nr 91, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet...... 80

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang. upprättande av en upplys ningscentral

i riksdagen m. m............................... 80

— nr 21, ang. installering av en högtalaranläggning i första kammarens
plenisal ............................................ 80

— nr 22, ang. pension åt riksdagsstenografen E. G. T. Torbiörns

änka och barn ............................................ 83

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen
............................................ 83

—• nr 22, ang. förslag till lag om yrkesskadeförsäkring m. m..... 97

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 123

•— nr 32, ang. avdragsrätt för läkar- och sjukvårdskostnader...... 137

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, ang. ändrad lydelse av 5 §
lagen om socialregister .................................... 137

— nr 24, ang. förslag till lag om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

m. m....................................................... 137

—• nr 25, ang. ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under vistelse å anstalt m. m............................... 137

—■ nr 26, ang. ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under tjänstgöring i civilförsvaret .......................... 138

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. inrättande av en stiftsadjunktur
för sjömansvård i Stockholms stift................ 139

— nr 23, ang. upphävande av lagen om inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet m. m........................... 139

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. anslag till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering.............................. 140

— nr 19, ang. byggande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge . . 143

— nr 20, ang. förvaltningen av vissa stödlån.................... 145

—- nr 21, ang. avveckling av kommunskogslånefonden .......... 145

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring i stadgan
angående hotell- och pensionatsrörelse .................. 145

—■ nr 19, ang. statliga arbets- och tjänsteuppgifter för partiellt arbetsföra
personer .......................................... 145

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 22 och
den 24 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 542, av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 543, av herr Lundgren m. fl., samt
nr 544, av herrar Ollén och Huss,
alla i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående reformering av läkarutbildningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 545, av Iherr Arrhén, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
inrättande av en första lärarhögskola;
och

nr 546, av herr Arrhén, i samma ämne.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 547, av herr Persson, Ola, m. fl.,
nr 548, av herr Persson, Karl,
nr 549, av herr Eskilsson m. fl., och
nr 550, av herr Ohlon m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. m.

Förslag till landstingslag m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till landstingslag
m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t

till riksdagen avlåten proposition, nr
119, däri Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 19 februari 1954

A) föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till landstingslag
och till lag om införande av
landstingslagen;

B) anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av
13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr
394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps
organisation.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till landstingslag var i nedan angivna
delar så lydande:

20 § 1 mom. första—tredje styckena.

Rättighet att vid lagtima möte väcka
förslag tillkommer länsstyrelsen, landstingskommunens
förvaltningsutskott och
annan dess nämnd samt ledamot av
landstinget. Förslag skall avfattas skriftligen.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet
skall ingivas till utskottet
före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes
av utskottet.

I övrigt skall förslag avlämnas till
landstingskommunens kansli senast den
15 augusti; dock må förvaltningsutskottet
väcka förslag jämväl efter nämnda
tid men ej senare än fjorton dagar före
början av landstingets möte.

39 % 1 mom. första stycket.

Landstingsman åtnjuter under landstingsmöte
samt, om han ej bor å den ort
där mötet hålles, under resan fram och
åter dagtraktamente av landstingskommunens
medel efter de grunder, som
landstinget bestämmer.

H | första stycket.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet
väljas för fyra år, räknade

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Förslag till landstingslag m. m.
från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skett. Valet skall förrättas
vid det lagtima landstingsmöte,
som hålles året näst efter det, då allmänna
val av landstingsmän ägt rum.

53 § 3 mom.

Till sammanträde med styrelse skall
förste provinsialläkaren kallas med rätt
för honom att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att få sin mening
antecknad till protokollet.

I samband med förevarande kungl.
proposition hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga i ämnet väckta
motioner.

I de likalydande motionerna I: 461, av
herr Larsson, Sigfrid, och herr Anderberg,
samt II: 596, av herr Hansson i
Önnarp m. fl., hade föreslagits, utom annat,
att 20 § 1 mom. andra och tredje
styckena landstingslagen skulle erhålla
följande lydelse:

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet
skall ingivas till utskottet
före den 1 juni, där ej annan tid bestämmes
av utskottet.

I övrigt skall förslag avlämnas till
landstingskommunens kansli senast den
15 juli; dock må förvaltningsutskottet
väcka förslag jämväl efter nämnda tid
men ej senare än 14 dagar före början
av landstingets möte.

I motionen I: 460, av herr Lundgren,
hade för nedan angivna delar av förslaget
till landstingslag föreslagits följande
avfattning:

39 % 1 mom. första stycket.

Landstingsman, som ej bor å den ort,
där landstinget sammanträder, åtnjuter
under landstingsmöte samt under resan
fram och åter av landstingets medel
dagtraktamente med 32 kronor, och
landstingsman, som bor å den ort, där
landstinget sammanträder, åtnjuter under
landstingsmöte av landstingets medel
dagtraktamente med 20 kronor.

44 § första stycket.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskott
väljas för fyra år, räknade

från dagen för avslutande av lagtima
landsting året efter det, då valet skett,
till avslutande av lagtima landsting fyra
år därefter. Valet skall förrättas vid lagtima
landstingsmöte, som hålles året efter
det, då allmänna val av landstingsmän
ägt rum.

53 § 3 mom.

Till sammanträde med hälsovårdsstyrelse
och till sammanträde med hälsooch
sjukvårdsstyrelse, när ärenden rörande
hälsovården behandlas, skall
förste provinsialläkaren kallas. Till sammanträde
med sjukvårdsstyrelse och till
sammanträde med hälso- och sjukvårdsstyrelse,
när ärenden rörande den slutna
sjukvården behandlas, skall kallas av
landstinget eller efter landstingets bemyndigande
av förvaltningsutskottet utsedd
lasarettsläkare, som är verksam
inom kommunen. Förste provinsialläkaren
och den sålunda utsedde lasarettsläkaren
äga att deltaga i styrelsens överläggningar
men ej i besluten samt att få
sin mening antecknad till protokollet.

Utskottet — som i förevarande sammanhang
till behandling förehaft jämväl
ett av Kungl. Maj:t i proposition nr 93
framlagt förslag till lag angående ändrad
lydelse av 45 § 2 mom. och 47 § lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting
— hade i det nu föreliggande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte

1) med avslag å motionerna I: 460,
11:587, 1:461 och 11:596, 1:471 och II:
611 samt I: 472 och II: 612 antaga det i
propositionen nr 119 framlagda förslaget
till landstingslag;

2) antaga det i samma proposition
framlagda förslaget till lag om införande
av landstingslagen;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen ej
funnit anledning till erinran mot det i
propositionen nr 119 framlagda förslaget
till kungörelse om ändrad lydelse av
13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr
394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps
organisation, vilket förslag
för yttrande underställts riksdagen;

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

0) att riksdagen, under förutsättning
att riksdagen bifölle vad utskottet under
A) hemställt, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anmäla, att riksdagen genom sitt
sålunda fattade beslut besvarat propositionen
nr 93 i vad den avsåge förslag till
lag angående ändrad lydelse av 45 § 2
inom. och 47 g lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herr Sigfrid Larsson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! I behandlingen av detta
mycket viktiga ärende har beklagligtvis
från första kammaren ingen representant
för det parti jag tillhör deltagit,
och jag har känt ett behov att med några
ord förklara hur därmed förhåller
sig. Det är jag som är ordinarie ledamot
i konstitutionsutskottet från vårt
parti, men vid varje sammanträde som
konstitutionsutskottet har ägnat åt detta
ärende har jag varit förhindrad av samtidigt
försiggående sammanträden i ett
sammansatt konstitutions- och första lagutskott.
Det har sålunda icke gjorts någonting
för att undvika en kollision mellan
sammanträdestiderna för det ständiga
utskottet och det sammansatta utskott
vari detta utskott har tagit del. Min
suppleant, den enda suppleant som kan
inträda på min plats, har å sin sida varit
engagerad i tre andra utskott.

Jag skulle inte ha tagit upp denna sak
inför kammaren om den inte hade en
viss principiell betydelse. Det avgörande
är nämligen att konstitutionsutskottet
under denna tid har eftersträvat och
fullt uppnått det ideal som numera uppställts
för utskottsarbetet, nämligen att
detta skall fullgöras allenast på tisdagar
och torsdagar. Konstitutionsutskottet har
ännu icke hållit något sammanträde på
en fredag. Under sådana förhållanden
blir det naturligtvis omöjligt att bedriva
riksdagsarbetet så som det skall bedrivas.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag har i anledning av
den nu föreliggande propositionen med

Förslag till landstingslag m. m.
förslag till landstingslag tillåtit mig väcka
en motion, i vilken jag föreslår ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag på tre
punkter. Den första punkten gäller
landstingsmans rätt till dagtraktamente,
den andra gäller mandattiden för förvaltningsutskott,
och den tredje punkten
gäller sammansättning av förvaltningsutskott
när detta tjänstgör som hälsovårds-
och sjukvårdsstyrelse.

Vad först landstingsmännens rätt till
dagtraktamente beträffar, vill jag erinra
om de nuvarande bestämmelserna. Enligt
landstingslagen skall landstingsman,
som ej bor på den ort där landsting hålles,
åtnjuta ett arvode under landstingsmöte
och under resan fram och åter
med 32 kronor ävensom resekostnadsersättning.
Den landstingsman, som bor
på sammanträdesorten, har under landstingets
möte ett dagtraktamente på 20
kronor.

Kommunallagskommittén föreslog för
sin del, att bestämmelserna om arvodets
storlek inte skulle intagas i landstingslagen.
Motiveringen härför var att dagtraktamentet
på grund av de stora förändringarna
i penningvärdet måst höjas
tre gånger under det senaste decenniet
och att detta förhållande syntes ge anledning
att överväga om det är lämpligt
att i fortsättningen beloppet fixeras i lag.
Det fordras en omständlig lagstiftningsprocedur
varje gång ändringar i penningvärdet
påkallar en justering av ersättningsbeloppets
storlek. Av dessa skäl
föreslår alltså kommunallagskommittén
att landstingen själva skall få bestämma
storleken av utgående traktamenten;
men kommittén, liksom departementschefen,
förutsätter att det genom landstingsförbundet
skall ske ett sådant samråd
mellan landstingen, att man får ungefär
likformiga bestämmelser för samtliga
landsting.

Kommitténs förslag har utsatts för kritik
av olika remissinstanser. Göteborgs
och Bohus läns landsting anser sig av
principiella skäl böra avstyrka förslaget
i denna del, även om förvaltningsutskottet
är fullt medvetet om att någon risk
för missbruk icke föreligger. Det är en
mycket grannlaga uppgift att deltaga i

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Förslag till landstingslag m. m.

beslut om egna förmåner, och förvaltningsutskottet
ifrågasätter huruvida bestämmelsen
om jäv i 28 § landstingslagen
icke är tillämplig när det gäller att
fastställa arvodets storlek. I 28 § heter
det: »Landstingsman må ej deltaga i behandling
av ärende, som personligen rör
honom eller någon honom närstående,
som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare.» Det torde
vara ostridigt, att arvodets storlek rör
landstingsmannen personligen.

Det är emellertid, herr talman, ett
kanske ännu viktigare skäl som talar för
att bestämmelserna om arvodets storlek
bör angivas i landstingslagen. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att
denna bestämmelse är normerande för
ersättning till vissa andra förtroendemän.
Sålunda skall jurymän i tryckfrihetsmål
åtnjuta dagtraktamenten enligt
samma grund som gäller för landstingsman.
Vidare skall stadsfullmäktige och
landstingsman vid riksdagsmannaval äga
åtnjuta traktamente enligt samma grunder
som landstingsmän. Liknande bestämmelser
återfinns i lag om allmän
sjukförsäkring rörande ersättning för
ombud till centralsjukkassas ombudsmöte.
För att undgå de svårigheter, som
uppkommer därigenom att bestämmelserna
om arvodets storlek icke finns i
landstingslagen, har man föreslagit den
lagtekniskt ganska underliga åtgärden
att bibehålla paragrafen om arvodets
storlek i lagen som en övergångsbestämmelse,
vilket ju inte kan anses som tillfredsställande.

I fråga om mandattiden för förvaltningsutskottet
gäller för närvarande att
förvaltningsutskottet utses från lagtima
landstings slut till och med det lagtima
landsting som börjar ett år senare. Nu
föreslås en fyraårig mandattid — jag
har ingenting emot den saken — men
mandattiden skulle enligt förslaget inte
börja förrän den 1 januari följande år.
Norrbottens läns landsting har med instämmande
av länsstyrelsen i Norrbottens
län skrivit följande: »Strax efter
landstingens möte i oktober månad bruka
förvaltningsutskotten sammanträda
för att bl. a. fatta beslut om de åtgärder
och utredningar, som i olika frågor sko -

la verkställas och äro föranledda av
landstingens beslut. Därest landstinget i
oktober skulle ha valt ett helt nytt förvaltningsutskott
eller verkställt kompletteringsval
av en eller flera ledamöter,
så bli de nya ledamöterna icke från början
införsatta i föreliggande frågor och
därjämte bundna av de beslut som fattats
av det gamla förvaltningsutskottet.»

Landstingens verksamhet löper i stor
utsträckning från ett landsting till ett
annat. Det vore under sådana omständigheter
enligt min uppfattning naturligt,
om landstingens förvaltningsutskott tillträdde
sitt mandat omedelbart efter lagtima
landstings möte och behölle mandatet
till det landsting som inträffar fyra
år senare.

Vad slutligen sammansättningen av
hälso- och sjukvårdsstyrelsen beträffar
skall enligt nu gällande bestämmelser
förste provinsialläkaren kallas till sammanträde,
där det förekommer frågor
rörande hälso- och sjukvård. Han har då
rätt att yttra sig och anmäla avvikande
mening. Nu är emellertid förste provinsialläkaren
av naturliga skäl representant
för hälsovården. Det är, såsom medicinalstyrelsen
framhållit i sitt yttrande,
önskvärt att få en representant även
för den slutna kroppssjukvården därför
att en mycket stor del av landstingens
utgifter som bekant går till den slulna
kroppssjukvården. Departementschefen
säger för sin del att detta är ett problem
som bör tas upp i samband med
den översyn av sjukhuslagstiftningen
som för närvarande pågår. Såvitt jag
förstår, herr talman, har detta intet samband
med sjukhuslagstiftningen utan bör
regleras genom landstingslagen. Jag har
i denna motion därför föreslagit, att vid
behandling av ärenden som rör den slutna
kroppssjukvården skall en av landstinget
eller landstingets förvaltningsutskott
utsedd lasarettsläkare deltaga.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till motionen
I: 460, som jag väckt i ärendet.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12 har jag fogat en

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

blank reservation. Det är närmast fråga
om en detalj — den kan synas liten, men
jag tycker dock att den är ganska betydelsefull
— beträffande vilken jag
inte är övertygad om att det förslag,
som utskottet har framlagt, är det mest
ändamålsenliga. Det gäller tiden för avgivande
av förslag till landstinget, dels
förslag från specialnämnder och dels
förslag från annan än specialnämnd.
Från ett ganska stort antal remissinstanser
har föreslagits en förkortning
av denna tid. I en motion, som jag varit
med om att avge, föreslås att för specialnämnd
skall tiden för avgivande av förslag
förkortas till den 1 juni mot av
utskottet föreslagna den 1 juli och för
annan nämnd till den 15 juli i stället
för av utskottet föreslagna 15 augusti.
Genom denna förkortning av tiden för
förslags ingivande skulle de förberedande
organen liksom landstingens kanslier
få bättre tid på sig för ärendenas handläggning.
Det har även visat sig svårt
att få handlingarna tryckta i så god tid
före landstingens öppnande att ledamöterna
hinner sätta sig in i frågorna. Om
jag inte minns fel inträffade det för ett
par år sedan i mitt landsting, att handlingarna
inte kom landstingsledamöterna
till handa förrän två dagar före
landstingets öppnande, vilket givetvis inte
är en önskvärd ordning.

Till försvar för den föreslagna senare
tidpunkten för förslags inlämnande har
anförts att det i alla fall inte blir så
mycket gjort under juli, semestermånaden.
Med de erfarenheter som jag har
från vårt landsting får jag säga att detta
knappast är riktigt, ty där kan semestrarna
helt enkelt inte förläggas till denna
tid. Även om så vore, så måste ju
detta gälla även specialnämnderna. De
kan väl då inte heller arbeta så mycket
under juni månad, varför de lika gärna
skulle kunna komma in med sina förslag
till den 1 juni.

.Tåg har, herr talman, inget yrkande.
Jag är dock ganska övertygad om att
med den undan för undan fortgående
ökningen av landstingens arbetsuppgifter
så kommer det inom en inte alltför
avlägsen tidrymd att bli nödvändigt med

Förslag till landstingslag m. m.
eu ändring av bestämmelerna om tiden
för avgivande av förslag.

Häri instämde herr Anderberg (s).

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Sedan jag hållit mitt
förra anförande slog det mig att jag hade
gjort mig skyldig till ett litet fel. Det
är verkligen så att förra veckan höll
konstitutionsutskottet ett sammanträde
på en fredag. Men detta har ingen betydelse
för mitt resonemang, ty under hela
den tid då det sammansatta utskottet
arbetade och ända fram till den 23 april
hade det som jag sade giltighet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Lundgren, att
utskottets hemställan skulle bifallas med
de ändringar i förslaget till landstingslag,
som föranleddes av bifall till motionen
I: 460.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om utredning angående åtgärder
för en likformig reglering av rätten
till ersättning vid ingrepp i enskilds
äganderätt och frihet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner in. in.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus.
Punkterna 1—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Anslag till statens sinnessjukhus.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som föreslagits
av departementschefen, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55, dels ock till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
86 150 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Lundgren (I: 23) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (11:39), i vilka föreslagits,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning angående
anordnande av dagsjukhus i anslutning
till statligt sinnessjukhus,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Snygg och fru Sjöström-Bengtsson (I:
192) och den andra inom andra kammaren
av herr Blidfors in. fl. (II: 393), i
vilka föreslagits bifall till ett antal av
medicinalstyrelsen framställda, närmare
angivna yrkanden och hemställts, att
riksdagen måtte besluta att vid behandlingen
av elfte huvudtiteln, punkten statens
sinnessjukhus, beakta dessa förslag,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Giltström (I: 193) och den andra inom
andra kammaren av herr Anderson i
Sundsvall in. fl. (II: 196), i vilka hemställts,
att riksdagen ville besluta om inrättande
vid Sidsjöns sjukhus av följande
nya tjänster, nämligen 1 läkartjänst i
Ce 29, 1 första skötersketjänst i Ce 12
(laboratoriebiträde) och 1 första skö -

tersketjänst i Ca 12 (behandlingsavdelning),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (1:194) och den
andra inom andra kammaren av fru Sjöstrand
in. fl. (II: 195), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t föreslå utredning angående dels behovet
av kompetens för dem, som hade
för avsikt att sätta upp hem för sinnessjuka,
dels tillsättande av en sjuksköterskeinspektris
för varje distrikt för positiv
rådgivning och stöd för såväl hemmen
som patienterna samt dels anordnande
av kompletteringskurs för dem
som redan dreve privata hem för sinnessjuka,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon in. fl. (1:311) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:406), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus,
som påkallades av i motionerna
framförda förslag, dels godkänna en med
220 000 kronor förhöjd, närmare angiven
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1954/55, dels ock till Statens
sinnessjukhus: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
86 370 000 kronor ävensom att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning och förslag om inrättande
av sekundärplatser för det äldre
kroniska klientelet, eventuellt — om
så befunnes ändamålsenligt — i form av
senilavdelningar vid redan förefintliga
sjukhus,

dels en inom andra kammaren av herr
Blidfors väckt motion (11:239), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inrättande fr. o. in. budgetåret 1954/
55 vid Vipeholms sjukhus av en ny tjänst
som förste läkare i Ca 31 i stället för
såsom i Kungl. Maj :ts förslag förordats
en tjänst som läkare i Ca 29,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Kilsmo väckt motion (II: 394), vari

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

hemställts, att en läkartjänst i Ca 31 måtte
inrättas vid S:ta Annas sjukhus i Nyköping
på sätt i motionen angivits och
att medel måtte beviljas härför.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 23 och II: 39 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

II. att motionerna 1:194 och II: 195
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:311 och 11:406,
i vad de avsåge utredning och förslag
rörande inrättande av sekundärplatser
för det äldre kroniska klientelet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IV.

att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 192 och II: 393, I: 193
och 11:196, 1:311 och 11:406 samt II:
239 och II: 394, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte för 1955 års riksdag framlägga
förslag om största möjliga personalförstärkning
vid sinnessjukhusen;

V. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:192 och II: 393 ävensom med avslag
å motionerna I: 193 och II: 196, I: 311
och 11:406 samt 11:239 och 11:394,
samtliga motioner såvitt de avsåge personalförstärkningar
för nästa budgetår,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1954 samt utskottet
förut under punkten förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 86 150 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Sunne och Malmborg i Skövde,
fröken Elmén, herr Gustafsson i Skel -

Anslag till statens sinnessjukhus,
lefteå samt fröken Ager, vilka ansett, att
riksdagen bort tillstyrka yrkandena om
personalförstärkningar i motionerna I:
311 och 11:406. I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under Y hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 192 och II: 393
samt I: 193 och II: 196 samt med bifall
till motionerna I: 311 och II: 406 ävensom
med avslag å motionerna 11:239
och II: 394, samtliga motioner såvitt de
avsåge personalförstärkningar för nästa
budgetår,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 4 januari 1954 samt reservanterna i
det föregående förordat;

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för statens sinnessjukhus att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 86 370 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en avvikande mening, för övrigt
den enda avvikande mening som finns
i detta statsutskottets digra utlåtande.
Det gäller punkten Statens sinnessjukhus:
Avlöningar.

Det torde vara överflödigt att i denna
kammare tala om det nödläge, vari sinnessjukvården
befinner sig i vårt land.
När vi nyligen hade en debatt om fångvårdens
problem, yttrade flera av de talare
som då uppträdde, att det visserligen
fanns mycket att göra på fångvårdens
område men att det var ingenting
jämfört med de brister som existerar
inom sinnessjukvården. Nyligen har i
Stockholm hållits en konferens i sjukvårdsfrågor,
där också sinnessjukvårdens
problem kom upp till behandling. Där
omvittnades hur illa ställt vi har det

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus,
med vården av de psykiskt sjuka. I en
tidning i Stockholm förekom nyligen en
serie artiklar av våra förnämsta fackmän
på sinnessjukvårdens område som
i detalj omvittnade hur illa hela denna
fråga ligger till. En av de överläkare
som yttrade sig i tidningen förklarade
bland annat, att på grund av försenad
vård av psykiskt sjuka inträffar det i
vårt land för närvarande att flera hundra
personer blir obotligt sinnessjuka,
d. v. s. blir invalider, och om dessa hade
kunnat få vård i tid, hade de med säkerhet
kunnat återställas till hälsa. Jag
behöver bara nämna det exemplet eller
omnämna det faktum, att över 2 000 människor
står i ko för att få vård på våra
sinnessjukhus.

Nu kan visserligen invändas, att vi
kan inte skaka fram personal i tillräcklig
utsträckning för att tillgodose behovet.
Det är alldeles riktigt. Men om icke
tjänster inrättas, som lockar unga människor
att ge sig in på denna bana, blir
det inga förändringar. Det kan ju hända,
att om riksdagen i dag skulle anslå
medel till ett visst antal tjänster, alla
dessa icke kunde besättas. Tjänsternas
existens i lönestaten utgör emellertid en
lockelse för folk att ägna sig åt sinnessjukvården.

Vad som begäres i reservationen är
ett minimum. Det omvittnades vid den
sjukvårdskonferens som hölls i Stockholm
— och det har omvittnats också i
andra sammanhang — att kvalificerade
läkare får i stor utsträckning begagna sin
tid till sådant arbete som bättre eller i
varje fall lika bra kunde utföras av skrivbiträden.
Därför yrkas att åtta nya biträdestjänster
i lönegraderna Cf 4—Ce 8
måtte inrättas till förstärkning av kontorspersonalen
för att avlasta läkarna
från mera oväsentligt arbete. Därutöver
begäres 100 000 kronor för inrättande av
nya tjänster för sjukvårdspersonal. I frågan
om läkarna bar reservanterna, utöver
vad utskottsmajoriteten begärt, nöjt
sig med att hemställa om endast tre nya
tjänster på de ställen, som är mest i behov
därav. Vi bar nämligen föreslagit
en läkartjänst i lönegrad Ca 29 vid Restads
sjukhus i Vänersborg och en tjänst

i Ce 29 vid vartdera av Ulleråkers och
Sidsjöns sjukhus. Efter vad man sagt
mig lär det finnas möjligheter att få
dessa tjänster besatta med fullt kvalificerad
personal.

När man läser utskottets utlåtande i
detta ärende kan man konstatera, att
även utskottets majoritet har klart för sig
ärendets allvarliga belägenhet. För egen
del kan jag icke annat än uttrycka min
förvåning över att utskottet efter den
skrivning som här förebragts icke har
gått på samma linje som reservanterna.
Det finns icke något sammanhang mellan
utskottets skrivning och dess kläm,
men det finns sammanhang mellan utskottets
skrivning och reservanternas
kläm.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen under
nu förevarande punkt.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Såsom herr Ohlon redan
bär framhållit måste departementschefens
förslag på denna punkt betecknas
som mycket nedslående. Om kammarens
ledamöter behagade slå upp s. 24 i utskottsutlåtandet,
kommer de att finna,
att i stället för av medicinalstyrelsen begärda
308 nya tjänster har departementschefen
föreslagit 107 sådana, d. v.
s. obetydligt mer än en tredjedel av det
som medicinalstyrelsen har föreslagit.
Nedskärningen har visserligen bara i
mindre grad drabbat personal vid nytillkommande
vårdplatser. I det fallet
tillstyrker departementschefen 92 av de
97 begärda tjänsterna. Men desto hårdare
har den s. k Geddesyxan gått fram över
önskemålen om förstärkning av personalen
vid redan befintliga vårdplatser.
Här har endast 15 tjänster av begärda
211 funnit nåd inför departementschefens
ögon.

Departementschefen medger, att den
av 1950 års riksdag fastställda generalplanen
för sinnessjukvårdens upprustning
förutsätter, att en effektiv vård kan
bedrivas och detta särskilt med hänsyn
till den stora överbeläggningen. Han tilllägger,
att för att möjliggöra detta fordras
bland annat anställande av läkare

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

och annan personal i tillräckligt antal.
En sådan åtgärd försvåras emellertid,
anser departementschefen — och här
kommer jag till motiveringen för departementschefens
starkt restriktiva hållning
— av bristen på psykiatriskt utbildade
läkare och annan utbildad personal.
Ett förslag till förbättrad och omlagd
utbildning av vårdpersonalen ställdes
i utsikt och har sedermera framlagts
för riksdagen i proposition nr 116.

I detta sammanhang vill jag endast
erinra om att denna motivering i vart
fall inte kan förklara, varför den begärda
förstärkningen av kontorspersonal
med 12 anställda helt bär strukits och
varför förslaget om 16 nya tjänster
bland ekonomipersonalen inte bara avslagits
utan ersatts med en minskning,
i det att tre redan förefintliga tjänster
föreslås komma att indragas.

När man så kommer till vad utskottet
uttalar, måste det rättvisligen sägas, att
utskottet förefaller generat över departementschefens
ytterligt hårdhänta behandling
av medicinalstyrelsens förslag.
Utskottet återfaller visserligen på departementschefens
argument, att vårdpersonalens
utbildning måste förbättras, innan
en väsentlig nyrekrytering kan beslutas
och understryker för egen del
vikten av förbättrade sjukvårds- och arbetslokaler
samt ökat antal personalbostäder.
Men på samma gång säger sig
utskottet ha intagit en allmänt positiv
ståndpunkt till flertalet av de i motionerna
gjorda yrkandena om personalförstärkning.
Och denna positiva inställning
markeras genom att utskottet förordar,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t
för 1955 års riksdag framlägger förslag
om största möjliga personalförstärkning
vid befintliga vårdplatser vid sinnessjukhusen.
Vidare vill utskottet bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga vissa ändringar
i personalförteckningen, så att det bland
annat skall bli möjligt att utnyttja hela
den nya tuberkulospaviljongen vid Ulleråkers
sjukhus, vilket inte är möjligt
med den personalbesättning, som Kungl.
Maj:t föreslår.

Så vitt man kan se har utskottet så -

Anslag till statens sinnessjukhus,
lunda i rätt hög grad givit Kungl. Maj:t
bakläxa i fråga om personalstaten vid
sinnessjukhusen.

Det är uppenbarligen i känslan av att
utskottet sålunda gått motionärerna rätt
långt till mötes, som reservanterna varit
blygsamma i sina önskemål. Vad reservanterna
begär utöver utskottets yrkanden
är, såsom herr Ohlon nyss framhöll,
inrättande av tre nya läkartjänster,
en vid vartdera av Restads, Ulleråkers
och Sidsjöns sjukhus, anställande av åtta
nya kontorsbiträden och uppräkning av
vårdpersonalsanslaget med 100 000 kronor
för att göra det möjligt för Kungl.
Maj:t att inrätta vårdpersonalstjänster,
där de bäst behövs. Vad man här äskar
är cirka 200 000 kronor utöver vad
Kungl. Maj:t och utskottet velat tillstyrka.
När det rör sig om en budget på
över 86 miljoner kronor och om ett så
trängande personalbehov som det här är
fråga om, tycker reservanterna med rätta,
att riksdagen skulle kunna gå med på
denna relativt anspråkslösa utökning.

I en motion, nr 23 i första kammaren
och nr 39 i andra kammaren, där jag
själv är motionär i denna kammare, yrkas
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning angående
anordnande av dagsjukhus i anslutning
till statligt sinnessjukhus. Utskottet
säger om denna motion, att då förslaget
är relativt nytt och då utskottet
förutsätter, att vederbörande myndigheter
ägnar frågan om en sådan vårdforms
lämplighet för svenska förhållanden
erforderlig uppmärksamhet, finner
utskottet ingen åtgärd från riksdagens
sida i fråga om detta förslag vara påkallad.
Mot detta uttalande kan invändas,
att utskottet självfallet inte kan vara
blint för att detta spörsmål bland annat
döljer en viktig kärna rörande eventuellt
statsbidrag och att vederbörande huvudmän
knappast kan tänkas ägna uppslaget
någon uppmärksamhet, innan denna
fråga blivit klarlagd. Bland annat av
denna anledning är en utredning nödvändig,
som borde ha tillstyrkts av utskottet,
om utskottet även i detta fall hade
haft en verkligt positiv inställning,
vilket inte tycks ha varit fallet.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus.

Det förtjänar för övrigt att i detta
sammanhang erinras om att propositionen
om vården av psykiskt efterblivna,
som just slutbehandlats av andra lagutskottet
och som inom kort kommer att
behandlas av kamrarna, till stor del bygger
på användning av externat, som ju
inte är någonting annat än dagsjukhus.
Med anledning härav hade det funnits
fullgod anledning för utskottet att ställa
sig mera positivt till denna fråga än som
skett, bland annat därför att ett realiserande
av förslaget skulle komma att
minska behovet av sluten vård och följaktligen
medföra sannolikt betydande utgiftsbesparingar
för staten.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
anfört ber jag att i likhet med herr
Ohlon få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Innan jag går in på några
reflexioner med anledning av de två
föregående talarnas anföranden tillåter
jag mig att med några ord beröra omfattningen
av den vårdverksamhet som
det här är fråga om. Våra sinnessjukhus
är 21 till antalet med i runt tal
19 000 vårdplatser. Där finns cirka 150
läkarbefattningar. Vårdpersonalen uppgår
till omkring 6 000 personer, varav
förvaltningspersonal 200 och ekonomipersonal
1 700. Omkostnaderna för verksamheten
utgör, såsom herr Huss nämnde,
i runt tal 86 miljoner kronor. Jag vill
bara antyda dessa siffror för att kammarens
ledamöter skall få en uppfattning om
hur svårt det är för ett riksdagsutskott att
i detalj penetrera de spörsmål som kommer
upp, där olika motionärer påyrkar
ändringar i ena eller andra avseendet,
och att inom den tid som står ett riksdagsutskott
till buds kunna genomtränga
frågorna och föreslå de ändringar som
måhända kan vara motiverade. Statsutskottets
tredje avdelning har emellertid
efter bästa förmåga sökt penetrera dessa
frågor, och jag är tacksam för att både
herr Ohlon och herr Huss har erkänt
utskottets intresse för saken. Jag tror att
statsutskottet och dess tredje avdelning

inte har mindre intresse för den än riksdagens
övriga ledamöter och snart varje
medborgare i detta land. Vi inser alla,
hur angeläget det är att vår sinnessjukvård
föres upp på en nivå, som någorlunda
motsvarar standarden i vårt land
på andra områden. Därom råder alltså
inga delade meningar.

Man har nu med mycken möda åstadkommit
en plan, efter vilken statsmakterna
skall arbeta. Dyrtiden har gjort,
att man släpat efter, men man är nu inställd
på att ta igen eftersläpningen med
en tredjedel för varje år med början
nästa budgetår. På det sättet skall man
komma i kapp också när det gäller kostnaderna
och få anslagen höjda, inte bara
anslagen för dessa tjänster och för den
egentliga vården utan kanske framför allt
byggnadsanslagen, som kammaren torde
få behandla om ett par veckor. När vi
har denna plan att gå efter, finner jag
det märkligt hur, jag höll nästan på att
säga, yrvaken man blir och med vilken
energi man söker få till stånd ändringar
och över huvud taget visa att man verkligen
är intresserad. Det hade varit värdefullt,
om det nuvarande intresset från
olika gruppers sida kommit till uttryck
exempelvis för 10 eller 15 år sedan. Det
angelägna är nu enligt min mening, herr
talman, att vi samlar oss omkring de
stora uppgifterna, att vi får tillräckligt
många vårdplatser, att vi får lokaler där
anställda och patienter kan trivas och att
vi får tillfredsställande bostäder åt de
anställda.

Här kommer jag omedelbart in på herr
Ohlons resonemang, då han talade för
reservanternas yrkande om anslag utöver
vad utskottet förordar. Utskottet har
nämligen genom besök på skilda sinnessjukhus
och genom kontakter i övrigt
med läkare och vårdpersonal fått fullt
klarlagt, att det för närvarande kvittar
om vi beslutar ett större eller mindre
antal nya tjänster, därför att det är svårt
att besätta de platser som redan finns.
Jag skall bara ta ett enda exempel för
att belysa detta. Vid våra sinnessjukhus
finns, som jag nämnde, i runt tal 150
läkartjänster. Av dessa var 53 vakanta
den 27 januari 1954. Det bör stå klart

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

för var och en, att en ökning av antalet
läkartjänster i det läget inte betyder någonting.
Vi bär talat om denna sak med
överläkarna på de sjukhus vi besökt.
Man har här direkt hänsyftat på Restad,
och överläkaren där säger ungefär så
här: »Det är inte stora utsikter att jag
skall få folk som hjälper mig, så länge
våra personalbostäder och vårdlokaler
ser ut som de gör. Därför är den angelägnaste
uppgiften att vi får till stånd
den upprustning som man nu planerar.»
Han var för sin del mycket tillfredsställd
med att statsmakterna på allvar går in
för denna upprustning.

Detta överensstämmer helt med utskottets
motivering och kläm, herr Ohlon,
ty som kammarens ledamöter sett av utlåtandet
har vi till nästa år hos Kungl.
Maj:t beställt ett större antal tjänster. Vi
vet att det då blir möjligt att erbjuda de
sökande en del både bättre vårdlokaler
och hyggliga bostäder, och det är först
då detta skett, som man har någon utsikt
att kunna få tjänsterna besatta.

Detta är motiveringen för utskottets
ståndpunktstagande, och jag har inte stor
anledning att gå längre i mitt resonemang,
men jag vill säga ytterligare ett
par ord i anledning av herr Huss’ slutsatser
av utskottets utlåtande. Han sade
att Kungl. Maj :t, väl närmast inrikesministern,
hade fått en bakläxa av utskottet.
Det är att dra sina slutstatser på ett
sätt, som jag för min del inte kan godkänna.
Vi har ju tillstyrkt Kungl. Majrts
förslag på alla punkter utom två, där det
rör sig om ett par detaljer.

Den ena punkten gäller Ulleråkers
sjukhus. Vi fann att om personalen inte
utökas med två skötare och sex sköterskor,
skulle man inte kunna utnyttjade
nya tuberkulospaviljonger, som tillkommer
där. Vid prövningen i Kungl. Maj:ts
kansli hade man med stöd av de beräkningar,
som i sådana fall i allmänhet
görs, kommit fram till att det inte skulle
behövas någon personalförstärkning.
Emellertid är dessa paviljonger något annorlunda
byggda, och det kräves därför
mer personal där än i andra paviljonger.
Det bär vi fått fullt klarlagt genom läkaren
och personalen. Därför har utskot -

Anslag till statens sinnessjukhus,
tet sagt, att inrikesministern får fullmakt
att inrätta två befattningar som
skötare och sex som sköterskor. Det är
alldeles uppenbart, att det inte skulle
vara vettigt att bygga nya lokaler och
inte samtidigt se till, att det finns personal
som kan sköta dem som skall vårdas
där. Detta kan man kanske uppfatta
som en bakläxa, men i så fall kan Kungl.
Maj:t ta den med knusende ro. Det är
ingen svår uppgift för Kungl. Maj:t att
läsa igen den läxan —- det kan jag försäkra.

Den andra detaljen rör Vipeholms
sjukhus. Vi förordar där, att i stället för
sex överskötersketjänster, som Kungl.
Maj:t föreslagit, inrättas tre befattningar
som överskötare och tre överskötersketjänster
i enlighet med vad som föreslås
i föreliggande motioner.

Det är bara dessa avvikelser, som föreligger
i utskottets förslag jämfört med
Kungl. Maj :ts, och de bakläxorna är, som
sagt var, ingenting att fästa sig vid. Om
riksdagen, såsom jag hoppas, följer statsutskottet
och beställer dessa tjänster med
den av statsutskottet anförda motiveringen,
är det i själva verket inte någon
bakläxa, utan det är bara att man ber
Kungl. Maj:t att i görligaste mån effektuera
den beställningen.

Jag skall inte längre uppehålla kammaren,
utan jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Anderson,
Iwar, (s) och herr Snygg (s).

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! I detta ärende finns ett
par motioner rörande kompetenskraven
för dem som har för avsikt att sätta upp
privata hem för sinnessjuka. Att dessa
privata hem medför en avlastning från
sinnessjukhusen, har utskottet klart sagt
ut, och det är ingen anledning att kommentera
den saken.

Det är klart att det är önskvärt med
så stor kompetens som möjligt hos dem
som skall i privata hem ha hand om sinnessjuka.
Vi är fullt på det klara med
att det finns bestämmelser därom, men

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus,
vi tror att de behöver kompletteras. Det
behövs t. ex. kanske i viss utsträckning
kompletteringskurser för dem som redan
bär uppsatt sådana hem. Utskottet har
ställt sig välvilligt och uttalat, att höjda
kompetenskrav för de i motionerna avsedda
personalgrupperna i och för sig
är önskvärda, men utskottet tillägger, att
man inte får bortse från att sådana kompetenskrav
skulle kunna föranleda kostnadsökningar.
Till detta sista vill jag
bara foga den lilla anmärkningen, att
en ökad kompetens också skulle kunna
föranleda större effektivitet i skötseln.
Jag noterar emellertid helt kort med
tacksamhet utskottets i sak positiva inställning,
och eftersom här inte finns
någon reservation, skall jag inte ställa
något yrkande utan vill endast uttrycka
en stilla förhoppning, att utskottet i
framtiden och i rätt sammanhang bibehåller
denna positiva inställning.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Gustaf Karlsson sade
i början av sitt anförande, att det
var omöjligt för ett utskott eller en utskottsavdelning
att penetrera alla de detaljer,
som förekom i ett ärende sådant
som detta. Det är alldeles riktigt, men
utskottet har ju inte bara Kungl. Maj:ts
förslag att gå efter. Utskottet bar också
medicinalstyrelsens ledning, och om utskottet
litet mera hade läst in medicinalstyrelsens
petita, skulle det säkerligen ha
kommit till ett annat resultat.

Herr Karlsson tillägger vidare, att vi
har en plan för sinnessjukvårdens utbyggnad
— varför då inte följa den av
de offentliga myndigheterna fastställda
planen? Ja, så har de maktägande i alla
tider resonerat, för att nu inte tala om
att när herr Karlsson fortsatte att utveckla
sitt tema, befanns det att det inte
var så mycket bevänt med planen, eftersom
den frångåtts på grund av diverse
omständigheter.

En av anledningarna till att det inte
finns tillräckligt med läkaraspiranter på

sinnessjukvårdens område är, att läkarna
där tvingas att syssla med en hel del
kontorsarbete, som inte ligger inom deras
intressefär. Det är egendomligt att
utskottet inte heller har kunnat gå med
på den ökning av antalet skrivbiträdestjänster,
som reservanterna har föreslagit.
Detta skulle vara ett av de bästa
medlen att stimulera läkarrekryteringen
på detta område. Det råder i varje fall
inte någon läkarbrist beträffande Ulleråkers
sjukhus och den tjänst i Ca 29,
som reservanterna har föreslagit vid detta
sjukhus.

Herr Karlsson blev upprörd över herr
Huss’ yttrande, att utskottets utlåtande
skulle ha inneburit en bakläxa för regeringen
— jag vill inte blanda mig i det
meningsutbytet. Herr Karlsson ville tydligen
i stället göra gällande, att utskottets
avsteg från den kungl. propositionen
skulle innebära eu sorts premium
för regeringen, och gärna för mig! Att
sinnessjukvården försummats under alla
efterkrigsåren är väl ändå inget skäl
för att vi skall fortsätta med försummelserna,
utan det borde i stället vara en
sporre för oss att försöka att bättra där
det brister.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Huruvida regeringen har
fått en bakläxa av utskottet eller inte,
är nog en ganska sekundär fråga. Jag
tillhör för min del dem, som anser att
regeringen då och då bör få bakläxor,
men det är som sagt i detta sammanhang
en underordnad detalj. Vad som
här är huvudproblemet är ju hur man så
snabbt och så effektivt som möjligt skall
kunna åstadkomma den upprustning
även i fråga om personal, som är så
starkt av nöden vid våra sinnessjukhus.

Jag skulle med hänsyn därtill vilja
säga, att den reservation, som finnes fogad
till detta utskottsutlåtande, måhända
inte är så lycklig som reservanterna tror.
En anmärkning har, såvitt jag kunde
uppfatta, herr Karlsson allaredan gjort,
nämligen att vi, när vi är eniga om att
så snart som möjligt råda bot på den
otvivelaktiga eftersläpning, som finns på

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

detta område, måste ta oss an denna
uppgift med realistiskt grepp. Och därtill
hör ju att skapa förutsättningar för
att de nya tjänster som bör inrättas också
blir besatta. När utskottet har skrivit
som det har gjort, är det framför allt
för att framhålla angelägenheten av att
dessa förutsättningar skapas i fråga om
utbildning och i fråga om bostäder för
den personal, som behövs vid sinnessjukhusen.
När dessa förutsättningar
föreligger, råder det inte någon tvekan
om att tredje avdelningen inom statsutskottet
med de intentioner den visat i
förevarande fall kommer att gå mycket
långt för att för sin del tillgodose detta
personalbehov. Men vi måste börja i rätt
ända, när vi skall åstadkomma en upprustning
— alltså först skapa förutsättningar
för att den personal vi vill ha
och som behövs också kommer till sinnessjukhusen.

När herr Ohlon i detta sammanhang
åberopar medicinalstyrelsen, hade det
kanske varit förtjänt av en liten extra
undersökning, huruvida medicinalstyrelsen
bara sett på personalbehovet eller om
medicinalstyrelsen också beaktat svårigheten
att få den personal till sinnessjukvården,
som den begärt.

Slutligen skulle jag vilja tillägga, att
det inte bara är så, att denna reservation
i vårt tycke är en smula orealistisk mot
bakgrunden av de skäl som jag anfört,
utan den kan också tänkas åstadkomma
skada ute i landet. Vi är alla medvetna
om att en eftersläpning finns, och vi är
alla på det klara med att den snarast
möjligt måste tas igen. Det skulle vara
ganska olyckligt, om någon skulle få den
föreställningen, att det på den punkten
råder någon tvekan. I varje fall vill jag
försäkra, att jag inte har fått något annat
intryck av behandlingen inom tredje
avdelningen än att det på denna punkt
inte råder någon tvekan. En sådan effekt
av reservationen som jag antytt skulle
vara ganska olycklig.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Sjukvården och i all synnerhet
sinnessjukvården har kommit

Anslag till statens sinnessjukhus,
att tilldra sig en alldeles speciell uppmärksamhet
under senare år, och detta
är enbart glädjande. Särskilt när det gäller
sinnessjukvården är ju alla på det
klara med att det föreligger betydande
brister. Vi bär för få platser och därför
en mycket betydande överbeläggning.
Man har räknat fram att överbeläggningen
är omkring 15 eller kanske närmare
20 procent. Vi vet också, att det finns
många personer, som är i behov av sinnessjukvård
men som inte kan beredas
sådan därför att vi har för få platser.

Tillgången på personal är inte heller
tillfredsställande. Man har beräknat, att
det skulle vara lämpligt med en läkare
på 100 å 125 patienter. I dag har vi vid
de egentliga sinnessjukhusen en läkare
på ungefär 145 patienter. När det gäller
vårdpersonalen i övrigt, räknar man i
genomsnitt med 2,8 vårdplatser per befattningshavare
som en lämplig anordning.
Vi är ingalunda i den lyckliga situationen,
att vi kan redovisa siffror
som ens närmar sig det talet, utan vi
har drygt 3,5 i stället för 2,8.

Detta är emellertid ingen ny upptäckt.
Statsmakterna har haft sin uppmärksamhet
fästad på saken i åtskilliga år.
1950 antog riksdagen en generalplan för
sinnessjukvårdens upprustning. I första
hand menade man, att en förbättring
och utökning av byggnadsbeståndet vore
nödvändig och att vi under loppet av
femton år borde försöka nå fram till
denna upprustning. För att ge en uppfattning
om det tal som man ansåg erforderligt
kan jag nämna, att man beräknade
att det för byggnadsbeståndets
upprustning borde anslås 23 å 24 miljoner
kronor om året. Jag antar att herr
Ohlon år 1950 var med om att antaga
denna generalplan för sinnessjukvårdens
upprustning. Nu har man visserligen under
de första åren inte kunnat följa denna
plan. Man har inte kunnat anslå medel
som i dagens penningvärde motsvarar
dessa 23 å 24 miljoner kronor, utan man
har fått nöja sig med mindre summor.
Det har varit belopp på 12 eller i dagens
penningvärde kanske 15 miljoner kronor.
Nu är man emellertid uppe i ett
belopp, som överstiger de 23 å 24 mil -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus,
joner kronorna. I år begärs nämligen 30
miljoner kronor, och dä.rmed har vi
möjlighet att något hämta in den eftersläpning
som har uppstått.

Emellertid synes det vara på det sättet,
att de förutsättningar på vilka denna
plan byggdes inte tycks hålla; den får
lov att revideras. Vi behöver faktiskt
flera vårdplatser än man räknade med
vid den tidpunkt då planen antogs. Jag
tror därför, att det är nödvändigt att till
revision ta upp den plan som riksdagen
godkände 1950, och jag förutsätter att
vederbörande kommitté för dessa sjukvårdsproblems
behandling kommer att
ägna sin uppmärksamhet även åt den
frågan.

I stort sett har arbetet på sjukvårdsbyggnadernas
förbättring hittills gått ut
på moderniseringar, upprättandet av
panncentraler och liknande byggnader,
som är nödvändiga för att man över huvud
taget skall kunna använda de egentliga
sinnessjukvårdslokalerna. Men i viss
mån har även själva sjukhusen förbättrats,
och just nu är vi i färd med att i
Gullberna i Blekinge uppföra ett sjukhus
för 650 patienter. På riksdagens bord ligger
i dag en proposition om ytterligare
ett sjukhus av ungefär samma storleksordning,
som är avsett att uppföras i
Västergötland. Enligt planen hade man
också tänkt sig ett tredje sjukhus någonstans
i Mellansverige. Det är klart, att
dessa byggnader medför värdefulla tillskott
i form av nya, moderna vårdplatser.

Detta var den ena sidan av saken, nämligen
den som gäller lokalerna. Den andra
sidan gäller personalen. Jag nämnde inledningsvis,
att personaltätheten icke är
den som man önskar utan att det är nödvändigt
med en successiv påspädning i
syfte att komma fram till de tal som har
ansetts lämpliga i fråga om förhållandet
mellan personal och patienter. I år har
Kungl. Maj:t begärt inte mindre än jag
vill minnas 107 nya befattningshavare
inom sinnessjukvården. Det är i och
för sig kanske inte ett så ringa antal,
men det är ingalunda vad man hade
önskat nå upp till. Medicinalstyrelsen
har begärt ungefär tre gånger så många

befattningshavare. Men när det är
knappt om personal, får man ju lov att
iaktta en viss återhållsamhet, det är inte
mycket annat att göra. Och det råder ju
faktiskt knapphet på personal inom detta
område bär i landet. Detta gäller inte
minst läkarna. Vi har alldeles för få läkare.
Det finns rätt betydande vakanser
vid sinnessjukhusen: jag tror att ungefär
en tredjedel av samtliga läkartjänster
inom sinnessjukvården i dag är vakanta.
Detta betyder inte att dessa tjänster
saknar befattningshavare; det är endast
ett relativt fåtal av platserna som
inte alls har kunnat besättas. I stort sett
har vi kunnat klara upp situationen delvis
tack vare de utländska läkarna. Antalet
läkare är emellertid statt i tillväxt.
År 1947 fanns cirka 4 000 yrkesverksamma
läkare här i landet. Fem år senare
hade antalet ökat med inte mindre än
25 procent, alltså till omkring 5 000. Efter
ytterligare en femårsperiod, således
omkring åren 1957 och 1958, lär man
kunna räkna med att antalet har stigit
med 1 000 till, d. v. s. att det finns 6 000
läkare i landet. Det är ju utomordentligt
viktigt att läkarkåren utvidgas, eftersom
det på många vårdområden råder en påtaglig
läkarbrist; detta gäller ju framför
allt det vårdområde som vi nu diskuterar.
Först någon gång fram emot åren 1960
—1965 räknar men med att antalet läkare
skall vara uppe i cirka 7 000, varmed
man på ansvarigt håll anser sig ha nått
en någorlunda tillfredsställande balans
mellan tillgång och efterfrågan.

Det är emellertid klart att vi måste
försöka påskynda denna utveckling. Vi
måste tillvarata alla möjligheter att utvidga
utbildningens omfattning så att
flera elever kan tas in vid våra universitet
och medicinska högskolor. Den proposition
om läkarutbildningen som riksdagen
inom kort får på sitt bord, tar
sikte just på en omedelbar ökning av antalet
nyintagna medicine studerande.

När det gäller vårdpersonalen i övrigt
har det rått en påfallande stor brist
på sakkunnig personal även på detta område.
Bristen sammanhänger också i detta
fall med utbildningsmöjligheterna. I
år har det framlagts en proposition om

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

förbättrad utbildning av ifrågavarande
personal, och det är därför att hoppas
att man ganska snart skall kunna komma
till rätta med personalproblemet även
i denna del.

Medicinalstyrelsen har, som jag sade,
hemställt om i runt tal 300 nya befattningshavare.
Kungl. Maj:t ansåg sig inte
kunna bifalla förslaget i vidare män än
beträffande 107 nya befattningshavare,
varav de flesta skulle placeras för att ta
hand om patienter på nytillkomna vårdplatser.
Inte mindre än 92 av dessa befattningshavare
skulle placeras på det
sättet, medan de övriga 15 skulle användas
för att öka personaltätheten på andra
håll.

Bortsett från svårigheterna att få fram
lämplig personal har Kungl. Maj:t naturligtvis
också varit nödsakad att ta
hänsyn till det ekonomiska läget. Vi har
inte helt kunnat se bort ifrån det. När budgetarbetet
påbörjades, visade det sig, att
inkomsterna ingalunda skulle komma att
täcka de utgifter man väntade med
mindre man iakttog en mycket sträng
återhållsamhet vid budgetbehandlingen.
Tack vare denna återhållsamhet kom utgifterna
och inkomsterna att gå någorlunda
jämnt upp. En allmän återhållsamhet
var alltså nödvändig. Jag är på det
klara med att om det hade funnits tillgång
på lämplig personal inom sinnessjukvården,
skulle man dock ha haft
skäl att när det gällde detta område
framställa sina krav på nya tillskott ur
statskassan med ganska stor kraft, men
det avgörande var faktiskt just bristen
på personal.

Jag vill dock framhålla, att trots att
man i år fick lov att reducera medicinalstyrelsens
förslag om cirka 300 nya befattningshavare
till 107, så är vi ändå
uppe i en inte obetydlig ökning jämfört
med tidigare år. I fjol beviljades anslag
till 85 nya tjänster, året förut till 76 och
året dessförinnan till 90. Jag säger detta
ingalunda för att på något sätt försöka
ge intryck av att jag menar, att vad som
gjorts är tillräckligt, men jag vill klargöra
att det arbetas oförtrutet på att få
fram bättre förhållanden vid sinnessjukvården.
Slutligen vill jag'' stryka under

2 Första kammarens protokoll 19öi. Nr 16.

Anslag till statens sinnessjukhus,
att jag som sagt har den uppfattningen,
att 1950 års plan redan är mogen för
en revision och att man vid denna revision
nog bör försöka sträva efter att
upprustningen sker i en snabbare takt
än man förutsatte år 1950.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Det är med tacksamhet
jag noterar, att inrikesministern kommer
att göra allt vad han kan för att få fram
bättre förhållanden på detta område. Jag
är också övertygad, att om statsrådet
Hedlund hade fått råda, så hade anslagen
på denna punkt blivit större än nu. Det
är därför att hoppas, att när utskottet
i sitt uttalande överst på sidan 27 visserligen
inte nu kan tillstyrka samtliga yrkanden
i motionerna men begär förslag
från Kungl. Maj:t till nästa års riksdag
om största möjliga anslagsförstärkning
för sinnessjukhusen, så kan detta uttalande
— herr Karlsson får kalla det bakläxa
eller pekpinne eller vad han vill —
möjligen vara statsrådet Hedlund till
hjälp vid budgetbehandlingen nästa år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående utskottets under
mom. I—IV i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan och särskilt rörande
utskottets hemställan i mom. V.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. I—IV hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till länsstyrelserna.

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
23 mom. V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 32.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 24—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Anslag till länsstyrelserna.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för länsstyrelserna
på det sätt, att ytterligare 4 telefonister
i Ca 8 upptoges samt 24 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 uteslötes;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för länsstyrelserna, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

c) till Länsstyrelserna: Avlöningar för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 37 300 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Att länsstyrelserna mindre än ett år
efter ikraftträdandet av den nya, kostnadskrävande
länsstyrelseorganisationen
funnit sig ha behov av nya tjänster och
höjda lönegradsplaceringar i sådan omfattning
att förevarande anslag enligt
deras framställningar bort uppräknas
med i runt tal 1 200 000 kronor, är enligt
utskottets mening ägnat att inge bekymmer.
Utskottet vill därför uttala önskemålet
att Kungl. Maj :t i fortsättningen
ägnar möjligheterna att begränsa den
fortgående expansionen av denna förvaltningsorganisation
skärpt uppmärksamhet.
I sådant hänseende synes det
utskottet exempelvis värt att överväga,
om icke anordnandet av krigsspel på
det regionala planet skulle kunna upphöra
eller i varje fall begränsas.»

Herr ANDERSSON, ELON, (fp):

Herr talman! I sitt utlåtande under
denna punkt har statsutskottet gjort ett
uttalande som innebär, såvitt jag kan
läsa det rätt, en dold kritik av framställningarna
från länsstyrelserna angående
behovet av nya tjänster i länsstyrelseorganisationen.

Jag talar inte direkt i egen sak, herr
talman, eftersom länsstyrelsen i Gävleborgs
län inte hör till dem som har funnit
anledning att begära några nya tjänster,
ehuru vi är fullt medvetna om att
den organisation som finns är ansträngd
intill bristningsgränsen. Jag har för min
del ansett det önskvärt att ur helt allmänna
synpunkter belysa vissa förhållanden
rörande arbetsutvecklingen inom
länsstyrelserna, eftersom utskottet uppenbarligen,
såvitt jag kunnat finna av
skrivningen, inte har fäst tillräcklig
uppmärksamhet vid den utveckling som
där har ägt rum.

Den personalorganisation, som finns
för länsstyrelserna och som genomfördes
i samband med den nya länsstyrelseorganisationen,
grundar sig på den arbetsmängd
inom länsstyrelseförvaltningen
som förelåg under år 1948. Sedan
dess har av olika anledningar en oer -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

hörd ansvällning av länsstyrelseärendena
ägt rum. Den har berott delvis på en
rutinmässig utveckling på de områden,
som länsstyrelserna redan tidigare har
haft att svara för, delvis — och i inte
ringa mån — på de nya uppgifter som
statsmakterna har pålagt länsstyrelserna.

Jag skall inte i någon större utsträckning
uppta kammarens tid med att anföra
vare sig några siffror eller några
exemplifieringar. Jag kan dock beträffande
de nya uppgifterna erinra om en
som ser obetydlig ut men som, därest
den skulle fullföljas till punkt och pricka,
kommer att vålla mycket arbete, nämligen
länsstyrelsernas skyldighet att övervaka
lokaliseringen av handelslägenheterna
inom de nya bostadsområdena, en
uppgift som jag tror förefaller länsstyrelserna
vara ganska främmande för deras
ursprungliga syftemål.

Beträffande utvecklingen av de ärenden
som handläggs av länsstyrelserna har
jag låtit verkställa en liten undersökning,
som jag skall be att i allra största
korthet få delge kammarens ledamöter.
Jag tror att den ger en ganska god illustration
till den oerhörda ansvällning
som arbetet inom länsstyrelserna har
undergått. Antalet till landskansliet i
Gävleborgs län inkomna ärenden utgjorde
år 1948 — således det år som ligger
till grund för länsstyrelseorganisationen
— 58 568, medan antalet under år 1953
till landskansliet inkomna ärenden uppgick
till 122 686. Det är kanske förnämligast
på bilavdelningen och försvarsavdelningen,
som denna avsevärda ökning
har ägt rum. Försvar savdelningens ärenden,
som 1928 utgjorde 1 079, hade under
1953 stigit till 3 125, således en tredubbling.
För bilavdelningen, som kanske är
den mest arbetstyngda, utgjorde antalet
registrerade ärenden angånde motorfordon
28 650 under 1948 och 76 260 under
1953, således även där nära en tredubbling.
Att så har skett kan man förstå
även om man ser på bilregistret. Antalet
registrerade fordon var 16 538 den 1
oktober 1948. Den 1 januari i år, således
vid slutet av 1953, var antalet 41 032. För
alla dessa fordon skall utskrivas bil -

Anslag till länsstyrelserna,
skatteanvisningar. Vad det betyder framgår
av siffrorna för bilskatteuppbörden,
som för år 1948 utgjorde 2 713 000 kronor
medan för år 1954 debiterad skatt
uppgår till 7 898 000 kronor.

Det är alldeles självfallet, herr talman,
att en sådan ökning av ärendenas
antal, även om det gäller rena rutinärenden,
måst föra med sig ett naturligt
krav på ökad arbetskraft på länsstyrelserna.
Man kan inte rimligtvis begära att
en organisation som var avsedd — om
jag återgår till siffrorna för landskansliet
— för en arbetsmängd av 58 500 ärenden
lika lätt skall kunna handha en arbetsmängd
av 122 000 ärenden. En dylik
ansvällning av ärendenas antal måste
som sagt självfallet kräva en personalförstärkning.

Om jag från landskansliet går till
landskontoret skall jag bara nämna vissa
särskilt kvalificerade ärenden, nämligen
de ärenden som rör taxeringssektionen.
Riksdagen har ju många gånger uttalat
en naturlig och berättigad önskan att
taxeringsarbetet i största möjliga utsträckning
skall göras effektivt. Medan
antalet till länsprövningsnämnden inkomna
besvär år 1948 var 1 898, uppgick
det år 1953 till 2 870. När i framställningarna
från länsstyrelserna, som återfinns
i handlingarna, särskilt har tryckts
på önskvärdheten att få en förstärkningav
för taxeringsarbetet tillgängliga krafter,
förefaller mig alltså den framställningen
ganska berättigad mot bakgrunden
av dessa siffror.

Antalet besvär till kammarrätten har
inte ökat så mycket, från 235 till 262.
Det tyder väl närmast på ett noggrannare
arbete från länsprövningsnämndernas
sida. Antalet inkomna ansökningar
om anstånd med deklaration har ökat
från 476 till 818 — det är här inte i och
för sig fråga om så arbetskrävande ärenden,
men det visar i varje fall vilken
uppmärksamhet som f. n. ägnas åt alla
till taxeringsarbetet börande ärenden.
Antalet övriga på taxeringssektionen diarieförda
ärenden har ökat från 762 till
3 170.

Jag har, herr talman, med dessa påpekanden
och uppgifter velat söka klar -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fin.

Anslag till länsstyrelserna,
göra för kammarens ledamöter, att om
man från länsstyrelsernas sida ställer
krav på en ökad personalorganisation,
så är det ett krav som bottnar i den oerhörda
ansvällning av länsstyrelsernas
ärenden, som faktiskt har ägt rum sedan
personalplanen för länsstyrelseorganisationen
fastställdes. Om man från länsstyrelsernas
sida med anledning av detta
och med stöd av de praktiska erfarenheter,
som man har gjort, begär en förstärkning
av personalorganisationen
även när det gäller kvalificerade tjänster,
så är detta i och för sig inte något som är
så underligt, att statsutskottet behöver uttala
sig klandrande över länsstyrelsernas
framställningar. Ansvällningen av ärendena
beror inte på länsstyrelsernas lust
att lägga sig till med nya arbetsuppgifter
utöver vad de förut bär haft, utan den
beror på statsmakternas åläggande för
länsstyrelserna att syssla med andra ting
men framför allt på den oerhörda ansvällningen
av ärenden av betydelsefull
art, som har ägt rum sedan 1948.

Jag har självfallet, herr talman, intet
yrkande. Jag har med detta bara velat
upplysa utskottets — som jag tror —
något förmörkade förstånd.

Herr DOMÖ (b):

Herr talman! Jag vill i stort sett instämma
med herr Andersson, men jag
vill också göra några egna reflexioner.

Jag måste säga att jag blev ganska förvånad
när jag läste igenom utskottsutlåtandet,
och det av olika anledningar.
Den första anledningen var den, som
herr Elon Andersson nyss gav uttryck åt,
nämligen att utskottet här utan att, som
det verkar, riktigt ha tänkt igenom saken
vägrar vissa tjänster och därtill ger uttryck
för den meningen att det skulle
vara oberättigat att inrätta sådana tjänster.
Det borde inte vara statsutskottet
och riksdagen obekant, att de själva
medverkat till den undan för undan ökade
arbetsbelastningen hos länsstyrelserna.
Riksdagen vill emellertid inte dra
konsekvensen av de egna åtgörandena.
Samtidigt som riksdagen beslutar åtgöranden
och reformer borde den logiska

konsekvensen väl leda till att de myndigheter,
som skall fullgöra dem, också
får möjligheter att på ett rimligt sätt göra
det. Vi börjar att få alltför mycket pappersreformer
och beslut om åtgärder,
som inte kan omsättas i praktiken.

Undan för undan måste länsstyrelserna,
om de skall fullgöra sina uppgifter,
ta itu med nya åtgärder i fråga om samhällsplanerandet.
Detta gäller vad som
hör ihop med byggnadslagen, med samhällsbildningen
över huvud taget, med
vatten och avlopp, med allmänna hälsovårdsåtgärder
—- allt detta ökar mängden
ärenden och kräver mera arbetskraft.
Men myndigheterna får ofta blankt
nej, när riksdagen skall dra konsekvensen
av sina egna beslut. Så blev det exempelvis
under lång tid när länsstyrelserna
begärde att få distriktsingenjörer,
som skulle ge dem möjligheter att fullgöra
vad riksdagen beslutat i fråga om
vatten och avlopp. Sådant stoppar upp
vad riksdagen själv vill ha fram, och det
ställer länsstyrelser och myndigheter ute
i landet i en mycket svår belägenhet.
Därför kan man inte undgå att bli förvånad
över ett sådant utlåtande som
detta.

Länsstyrelserna å sin sida är ju bundna,
inte bara av tjänsteförteckningar och
dylikt. När det gäller förändringar av
tjänsterna blir det ibland avtalen med
personalförbund och dylikt, som kommer
att bestämma placering och förändrade
tjänsteställningar inom länsstyrelserna.
Länsstyrelserna har inte den
handlingsfrihet som behövs för att komma
till rätta med förhållandena.

Låt mig så gå till en annan sak. Det
gäller taxeringsarbetet. Den länsstyrelse,
som jag företräder, har begärt en
extra taxeringsintendent. Undan för undan
uppställs krav på en bättre övervakning
av deklarationerna, bättre fart i
taxeringsarbetet och liknande, och det
går inte att komma fram till ett sådant
resultat utan att ha erforderliga resurser
därför inom taxeringsorganisationen. Nu
tvingas man många gånger att sätta länsstyrelsernas
taxeringstjänstemän såsom
taxeringsordförande i långt större utsträckning
än man skulle vilja göra det.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Varför? Jo, därför att det ofta inte finns
någon möjlighet att få enskilda taxeringsordförande,
emedan riksdagen är särskilt
njugg när det gäller att betala ordförande
i taxeringsnämnderna för det
arbete som de uträttar. Under sådana
förhållanden går det inte att få taxeringsordförande,
och då svårigheterna
blir alltför påtagliga måste landsstatstjänstemän
sättas in för att hjälpa till.
På det sättet blir arbetet i länsstyrelserna
något mera utdraget än vad det annars
skulle behöva bli.

Vi som arbetar med fullgörande av
riksdagens uppdrag nödgas ofta konstatera,
att riksdagen ibland ganska illa ser
till att få fullgjort vad den syftar till med
ett gott taxeringsförfarande.

Det är emellertid ytterligare en annan
sak, som gör mig kanske allra mest förvånad
när jag läser utlåtandet. Utskottet
vill — och det enhälligt, om jag ser rätt
— »begränsa den fortgående expansionen
av denna förvaltningsorganisation»,
och man vill ägna den saken skärpt
uppmärksamhet. Länsstyrelsernas expansion
skulle alltså kräva uppmärksamhet
och inge vissa bekymmer för kostnaderna.

Ja visst, att så är fallet har vi vetat
länge i länsstyrelserna. Det är mycket
bra att riksdagen får sin uppmärksamhet
riktad på saken. Men att då dra den konsekvensen,
att man bör dra in på arbetsmöjligheterna
för länsstyrelserna, tycker
jag är något egendomligt. I första hand
borde ju riksdagen tänka på att nya
arbetsuppdrag kräver mera arbetskraft.

Sedan säger utskottet: »I sådant hänseende
synes det utskottet exempelvis
värt att överväga, om icke anordnandet
av krigsspel på det regionala planet
skulle kunna upphöra eller i varje fall
begränsas.» Det är tillsatt en utredning
angående vårt civilförsvar. Men utskottet
vill, innan ens utredningen är färdig, bär
rekommendera ett övervägande att sluta
med de regionala krigsspelen, genom vilka
man får fram hur det i verkligheten
måste ordnas för att man på ett ekonomiskt
rimligt och möjligt sätt skall kunna
fullgöra de uppgifter, som civilförsvaret
och länsstyrelserna ställs inför.

Anslag till länsstyrelserna.

Jag skulle vilja fråga företrädarna för
statsutskottet, om de verkligen har tänkt
igenom vad rekommendationen innebär.
Jag vill för min del inte säga annat än
att det är mycket ovisst vart man till slut
skall komma när det gäller de regionala
krigsspelen och olika andra åtgärder i
civilförsvarshänseende. Men det är en
helt annan sak. Att på detta sätt rekommendera,
att man helt och hållet skall
dra in de krigsspel, som anordnas på
försök för att utröna vilken väg som är
effektiv, mest ekonomisk och framkomlig,
förefaller mig högst egendomligt.

Jag skulle vara mycket tacksam, herr
talman, om jag nu finge tillägga att den
utredning, som är påbörjad angående civilförsvaret,
är ytterst viktig och behöver
påskyndas. Vi står nämligen i ett
läge ute i landet när det gäller civilförsvaret,
som inte är bra. Och ju fortare
utredningen går och ju fortare man kommer
till klarhet om vad som skall göras,
dess bättre är det för vårt viktiga civilförsvar.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Kammarens två landshövdingar
har klagat över att utskottet
har uttalat sina bekymmer över utvecklingen
när det gäller utökningen av länsstyrelsernas
organisation och arbete.
Herr Elon Andersson började med att
säga, att han uppfattade utskottets uttalande
som »en dold kritik». Det är inte
alls någon dold kritik, utan statsutskottet
har fattat det som sin uppgift att
rikta kammarens uppmärksamhet på utvecklingen,
vilket jag anser det vara utskottets
plikt att göra. Detta uttalande
innebär således ingen kritik mot länsstyrelserna.
Ingen är mer medveten om
de ökade arbetsuppgifterna, som för
varje år tillförs länsstyrelserna, än tredje
avdelningen i statsutskottet, som har
sökt följa dessa frågor år efter år. Då
man emellertid nu redan ett år efter den
stora omorganisationen anser sig föranlåten
att begära nya befattningar och
tjänster, som skulle kosta sammanlagt
1 200 000 kronor, skulle det väl ändå vara
ganska märkligt om inte den anslags -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till länsstyrelserna,
givande instansen gjorde ett observandum
och sade ifrån, att utvecklingen
måste inge bekymmer. Det är möjligt
att man räknade i underkant då organisationen
en gång fastställdes, men utvecklingen
iir ändå ganska markant. I
år kommer anslagsposten att sluta på
37 300 000 kronor, vilket innebär en ökning
med 300 000 kronor.

Det har alltså här gjorts en väsentlig
prutning på de äskanden, som länsstyrelserna
kommit med. Jag vill heller inte
påstå, att inte herrar Elon Andersson
och Domö har visst fog för sitt klander
om att länsstyrelserna får för få befattningshavare.
Men om jag skulle våga
ge herrar landshövdingar ett råd skulle
det vara, att när landshövdingarna träffar
inrikesministern och andra herrar i
kanslihuset vid edra årliga möten, så
skall ni försöka övertyga dem om nödvändigheten
att framlägga litet mer generösa
förslag än vad inrikesministern
nu kommit med. Riksdagen måste nämligen
i anslagshänseende vara minst lika
hårdflirtad som ett statsråd, tv annars
skulle det gå galet.

Statsutskottet anser således, att det
har fullt fog för den skrivning som här
klandras från landshövdingarnas sida.
Vi har bara uttalat våra bekymmer över
utvecklingen. Detta uttalande är avsett
att vara ett observandum för riksdagen.
Här kommer ideligen krav på nya utredningar,
som så småningom utmynnar i
beslut om än den ena och än den andra
utgiften. Ofta kommer dessa framställningar
inte från Kungl. Maj:t utan från
enskilda riksdagsmän och grupper av
riksdagsmän. Utskottet vill med sitt
observandum ha fastslaget, att ingen kan
undandraga sig ansvaret för den utveckling
som ägt rum på detta område
sedan flera år tillbaka. Det är nu helt
enkelt nödvändigt att man litet var visar
större återhållsamhet i fortsättningen.
Det är i den avsikten vi har skrivit på
detta sätt.

Vi har också tillåtit oss att ge ett exempel
på en punkt, där besparingar
kanske skulle kunna göras. Vi har från
utskottets sida undrat om man inte skulle
kunna titta något på de krigsspel som

nu arrangeras. Om man som jag stått i
farstun så att säga vid ett dylikt krigsspel
och sett alla de människor, som
man där drar samman från olika håll, så
måste man, även om man inte har någon
mer ingående kunskap på området,
fråga sig om det verkligen är nödvändigt
med denna stora apparat. Faktum är ju
att allt detta kostar pengar. Även om
man väl inte kan tänka sig att helt slopa
dessa krigsspel, kunde man kanske inskränka
något på dem, och länsstyrelserna
kunde då kanhända i större utsträckning
ägna sig åt sina civila uppgifter.
Vi har redan nu i vårt land dryga försvarskostnader,
och det må så vara att
detta är nödvändigt. Men jag tror att det
är en felaktig utveckling om nu också
länsstyrelserna, som ju till övervägande
delen bör vara civila myndigheter och
som genom sitt arbete skall främja den
fredliga delen av samhällslivet, också
skulle börja på att bli — i viss mån åtminstone
— instanser för de militära
myndigheterna genom att t. ex. alltför
mycket inrikta sig på dessa krigsspel.

Jag vill, herr talman, på intet sätt måla
en viss potentat på väggen, utan vad jag
här framfört är bara en enkel mans funderingar
kring utvecklingen. Statsutskottet
har ändå ansett dessa funderingar
vara så realistiska, att man som ett exempel
— jag understryker att det bara
är tänkt som ett exempel ■— vågat peka
på dessa krigsspel som en punkt där
man kanske skulle kunna göra vissa besparingar.

Jag har, herr talman, ingalunda anledning
att be om ursäkt för vad statsutskottet
här skrivit. Jag tror tvärtom
att kammarens ledamöter bör lägga det
på minnet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, ELON, (fp):

Herr talman! Jag finner det helt naturligt
att statsutskottet, som herr Gustaf
Karlsson gör gällande, skall följa utvecklingen.
Men då bör utskottet inte stanna
på halva vägen, utan då måste det acceptera
utvecklingens konsekvenser och

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

konstatera, att arbetsbelastningen hos
länsstyrelserna har svällt till den grad
som jag här har exemplifierat. Jag ber
att få försäkra herr Gustaf Karlsson, att
dylika exempel kan anföras från varje
länsstyrelse. Att följa utvecklingen betyder
således att man också får acceptera
de följder, som utvecklingen har fört
med sig för de organ som har att verkställa
de åtgärder, varom statsmakterna
tidigare fattat beslut. Det sätt på vilket
statsutskottet följer utvecklingen är enligt
min uppfattning bara att följa den till
hälften men inte till slutet.

Jag skall gärna taga ad notam herr
Gustaf Karlssons välvisa råd till herrar
landshövdingar att försöka övertyga inrikesministern
om att han bör vara generösare
i sina anslagskrav till riksdagen.
Det gläder mig att höra företrädaren
för statsutskottet konstatera att det
sålunda icke är ett besparingsintresse i
och för sig, som här dikterat statsutskottets
klander mot länsstyrelseutvecklingen,
utan den omständigheten att inrikesministern
inte har följt landshövdingarnas
framställningar om ökad personal.
Om det är så att det kommer en framställning
från Kungl. Maj:t skulle alltså
statsutskottet vara generösare än vad
det för närvarande är! Men, herr Gustaf
Karlsson, hur går det ihop med den reflexion,
som utskottet gör i här förevarande
fall''.’

Herr Gustaf Karlsson talade sedan åtskilligt
om de regionala krigsspelen. Det
är inte landshövdingarna som har hittat
på dessa krigsspel. Riksdagen har själv
beslutat om upprättande av ett civilförsvar.
Herr Gustaf Karlsson vet lika väl
som jag vad som menas med det totala
kriget, och han vet att det nödvändigtvis
kräver en samverkan mellan civilt
försvar och militärt försvar. Lika nödvändigt
som det är att genom övningar
och krigsspel förbereda ett militärt försvar
för dess uppgift, lika nödvändigt är
det att öva det civila försvaret för dess
uppgift. Framför allt är det nödvändigt
att för att möta ett totalt krig öva samverkan
mellan civilt och militärt försvar.
Det är detta, som dessa klandrade
krigsspel har till uppgift att göra.

Anslag till länsstyrelserna.

Jag är ledsen att herr Gustaf Karlsson
bara har »stått i farstun», när det gällt
dessa krigsspel. Jag skulle vilja hemställa
till herr Gustaf Karlsson att han nästa
gång — han kommer säkert att beredas
tillfälle, om han vill, att följa med in i
kammaren eller åtminstone in i köket, om
han trivs bättre där — tittar närmare på
hur dessa krigsspel går till. Stannar han
bara i farstun kanske han tycker att de
är skäligen meningslösa, men kommer
han själv in i organisationen skall han säkert
finna att de inte är så meningslösa
och betydelselösa som han nu tror.

Jag är som sagt glad över att herr
Gustaf Karlsson och statsutskottet vill
följa utvecklingen. Men lika vördsamt
som herr Gustaf Karlsson hemställer till
landshövdingarna att bevaka sin rätt hos
inrikesministern, lika vördsamt hemställer
jag hos talesmannen hos statsutskottets
tredje avdelning att herrarna måtte
behaga följa utvecklingen till slutet och
icke stanna på halva vägen.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag förstår nu att anledningen
till att utskottet har skrivit som
det har gjort när det gäller exempelvis
vissa krigsspel för civilförsvaret helt enkelt
är den, att herr Gustaf Karlsson
m. fl. icke erinrar sig vad riksdagen själv
har beslutat, nämligen att vi skall ha ett
civilförsvar, att detta skall vara anordnat
på visst sätt och att det är länsstyrelserna
som skall sköta en del av civilförsvarets
funktioner.

Vad beträffar talet om att vi skall försöka
öva påtryckning på inrikesministern,
så finner jag det rätt egendomligt.
Statsutskottet har ju här skrivit på ett
mycket mera restriktivt sätt än vad inrikesministern
har gjort. Det är väl då
till statsutskottet, som vi i detta fall skall
vända oss. Jag skall be att till statsutskottets
talesman bestämt få säga, att vi
ingalunda hyser några särskilda önskningar
att belasta statsbudgeten med några
som helst onödiga utgifter på detta
område — tvärtom. Men vi är självfallet
angelägna att följa riksdagens beslut och
söka fullgöra vad som ålagts oss. Det

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till länsstyrelserna,
borde vara en konsekvens hos riksdagen
att den ger möjligheter till att dess egna
beslut kan fullgöras.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Det vare mig alldeles
fjärran att försöka tävla med herrar
landshövdingar i att tolka svenska språket.
När det emellertid från landshövdingarnas
sida talas om att riksdagen
icke accepterat utvecklingen och konsekvenserna
av de nya uppgifter, som
har pålagts länsstyrelserna, ber jag att
få säga, att jag gjorde en annan reflexion
i anledning av utskottets uttalande om
att Kungl. Maj:t i fortsättningen skall
ägna möjligheterna att begränsa den
fortgående expansionen skärpt uppmärksamhet.
Man kan med litet god vilja
i detta inlägga, att därest riksdagen
i fortsättningen ålägger länsstyrelserna
nya uppgifter, skall riksdagen också vara
beredd att redan från början tänka på
konsekvenserna härav. Jag har bara velat
göra detta konstaterande.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! För att inget missförstånd
skall uppstå vill jag ha sagt, att
nog kommer statsutskottet — det hoppas
jag åtminstone — också i framtiden
att underkasta Kungl. Majrts förslag en
kritisk granskning. Men det är lättare
för herrar landshövdingar att få sina
förslag igenom, om de först har kunnat
övertyga Kungl. Maj:t om dessas riktighet,
tv då har riksdagen åtminstone någon
garanti för att anslagen är behövliga.
Det är inte så stora möjligheter att
få statsutskottet att ta egna initiativ om
höjda anslag i anledning av framställningar
från landshövdingarna. Anslagskraven
bör nog först prövas av Kungl.
Maj:t. Det var bl. a. detta, som jag ville
ha sagt med mitt första anförande.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! För min del tillhör jag
dem, som är mycket missnöjda med
denna skrivning av statsutskottet.

Vad först angår påpekandet att Kungl.
Maj:t i fortsättningen skall ägna möjligheterna
att begränsa expansionen sin
uppmärksamhet, får jag med all respekt
för statsutskottet säga att det är en liten
smula löjligt. Tv de som skall uppmärksamma
detta spörsmål är vi, som stiftar
lagar och författningar och pålägger
länsstyrelserna olika arbetsuppgifter.
Det är alltså litet lustigt, när man säger
att Kungl. Maj:t skall sörja för denna
uppmärksamhet.

.Tåg hajade också till då jag fick se
att man framkastade tanken på en
minskad beredskap på försvarets område.
Meningen med krigsspelen är, så
långt jag förstår, att sätta länsstyrelser
och andra på ett konkret sätt in i de
spörsmål, som uppkommer därest vi
skulle råka ut för någonting. Utan någon
som helst redogörelse för vad dessa
krigsspel omfattar, vilken kostnad de
kan draga och vilka behov de kan tillgodose
kastar statsutskottet fram detta
uttalande. Jag vill för min del tillkännage,
att jag sannerligen icke är mogen för
ett omdöme om de skall kunna begränsas
eller ej.

Rätteligen skulle jag yrka på ogillande
av statsutskottets motivering, men jag
skall inte vara så djärv. Jag resonerar då
på följande sätt. Formellt kommer detta
uttalande att framstå såsom ett uttryck
för riksdagens mening, sedan vi
godkänt utskottets förslag. Men varje
initierad vet — och det är kanske så
gott att den saken någon gång konstateras
till kammarens protokoll — att riksdagens
ledamöter i allmänhet faktiskt
inte har tagit ståndpunkt till allsköns
yttranden i motiveringarna till utskottens
utlåtanden. Formellt står vi för
dem, men vi har inte sett dem. Jag erkänner
villigt, att det var först nu under
kammarens sammanträde jag fick
ögonen på denna sak, som jag infe anade
skulle finnas där. Och jag tror inte att
jag gör mig skyldig till någon förolämpning
mot kammarens ledamöter, om jag
säger att ett stort antal av kammarens
ledamöter inte torde ha uppmärksammat
allt som står i motiveringarna till
detta och andra utlåtanden.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Ang. kostnaderna för polisbevakning vid idrottsevenemang.

Låt mig peka på en särskild omständighet,
sammanhängande med riksdagens
arbetsformer, som kan berättiga till
det omdömet. Man tänker kanske inte på
hur arbetsformerna i olika avseenden
har förändrats. Förr i världen höll kamrarna
arbetsplena onsdagar och lördagar.
På t. ex. lördagarna fick man de
nya utskottsutlåtandena och hade då
tre, fyra dagar på sig för att läsa dem.
Hur går det till nu för tiden? Ja, numera
får ett stort antal av kamrarnas
ledamöter — jag upprepar att min avsikt
inte är att förolämpa — tillfälle
att ta del av utskottens utlåtanden på tisdagen
efter avslutade utskottssammanträden,
i allmänhet efter klockan fyra.
Det är under de följande timmarna, delvis
belagda av partisammanträden, som
man skall göra sig underrättad om innehållet
i dessa utlåtanden.

Varje initierad förstår, att man under
sådana förhållanden inte kan tillmäta
allsköns uttalanden i utskottens
motiveringar någon reell betydelse, eftersom
vi inte rimligen kan ha tagit
ståndpunkt till dem — vilken formell
betydelse det än må ha att kamrarna
godkänt dessa motiveringar. Och jag är
övertygad om att man i kanslihuset vet
detta och resonerar på ett så realistiskt
sätt.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! En kort replik till herr
Herlitz!

När han säger att utskottets uttalande
verkar löjligt, måste jag erinra om att
det dock är Kungl. Maj:t, alldeles oberoende
av vilka personer som utgör
Kungl. Maj:t, som skall lägga fram ärendena
för riksdagen. Det är så vi har
tänkt oss saken då vi skrivit på detta
sätt.

Sedan skall jag inte alls ingå på herr
Herlitz’ konstitutionella bekymmer •—•
dem får han ha för sig själv.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Herr Herlitz sade att
de utskottsutlåtanden, som skall behandlas
vid kamrarnas arbetsplena på ons -

dagen, inte är ledamöterna till handa
förrän på tisdagen och att ledamöterna
inte har tid att ta del av dem förrän
efter utskottssammanträdena och gruppmötena
då. Jag måste i viss mån korrigera
detta, ty utskottsutlåtandena börjar
komma på våra bord redan under lördagen
och söndagen, och säkerligen ligger
de utlåtanden, som skall behandlas
vid onsdagens plenum, på ledamöternas
bord senast måndag morgon.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Detta förhållande var
mig ingalunda obekant, men jag talade
om när flertalet av kammarens ledamöter
verkligen får tillfälle att ta del av
utlåtandena. Det är givet att de kammarledamöter,
som vistas i Stockholm
på lördagen eller måndagen, får längre
tid till sitt förfogande. Sedan är det naturligtvis
omöjligt både för mig och för
herr Heiiman att göra någon statistisk
utredning om hur många av kammarens
ledamöter som detta månde vara.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna IM—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 160.

Ang. kostnaderna för polisbevakning vid
idrottsevenemang.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Anordnande av polisbevakning i
annan än den i lagen om polisväsendet
i riket stadgade ordning m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 850 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Johansson i
Stockholm och Senander väckt motion,
nr 34, vari yrkats, att polisbevakningen
vid idrottsevenemang skulle bekostas av
allmänna medel.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till statens bosättningslånefond.

a) att riksdagen måtte till Anordnande
av polisbevakning i annan än den i
lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning in. in. för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 850 000 kronor; b)

att motionen II: 34 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr PERSSON, OLA, (k):

Herr talman! Under denna punkt, 160,
har utskottet behandlat motionen nr 34 i
andra kammaren av herrar Johansson i
Stockholm och Senander. I denna motion
har yrkats att polisbevakningen vid
idrottsevenemang skall bekostas av allmänna
medel.

Idrottens betydelse i det moderna samhället
är mycket stor. Det gäller därför
att på allt sätt ge den stöd och befria
den från pålagor och bestämmelser, som
hämmar föreningarnas förmåga att skapa
sig ekonomi.

Bestämmelsen om att polisbevakningen
vid idrottsevenemang skall betalas av
arrangörerna bör bortfalla och denna bevakning
i stället bekostas av allmänna
medel.

Utskottet har avstyrkt motionen med
hänvisning till att resultatet av arbetet
inom 1949 års sakkunniga för översyn
av ordningsstadgan för rikets städer m.
m. bör avvaktas innan yrkandet i motionen
upptages till behandling.

Saken synes dock klar och enkel att
ta ställning till beträffande motionens
yrkande, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till detsamma.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört för sitt avslagsyrkande
på motionen hemställer jag om bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
momentet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 161—192.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 193—195.

Lädes till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. in.

Punkten 1.

Anslag till statens bosättningslånefond.

I denna punkt hade utskottet, i enlighet
med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag, hemställt, att riksdagen
måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Bestämmelserna om de
statliga bosättningslånen är meddelade i
en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse,
som under årens lopp har undergått förändringar,
beroende på beslut från riksdagens
sida.

Enligt kungörelsen om bosättningslån
skall i varje kommun finnas ett ortsombud,
som har till uppgift att tillliandagå
de lånesökande med blanketter och upplysningar
men också att avge yttranden,
tillstyrkande eller avstyrkande, i frågan
huruvida den sökande skall få bosättningslån
eller inte. Ortsombuden har
också att kontrollera de uppgifter, som
lämnas av den lånesökande.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

1 Kungl. Maj:ts kungörelse finns ett
uppdrag åt fullmäktige i riksbanken att
utforma närmare föreskrifter rörande
bosättningslånen och låneverksamlieten.
Dessa föreskrifter har utfärdats vid olika
tillfällen i Sveriges riksbanks cirkulär.
Det grundläggande dokumentet är
ett cirkulär från år 1943, som kallas Instruktion
för riksbankens ortsombud.
Där meddelas föreskrifter om på vilka
villkor lån kan beviljas och vilka anspråk
som i olika avseenden ställs på
den som skall få ett bosättningslån. Det
finns ett särskilt avsnitt i detta cirkulär,
som avhandlar frågan i vilka fall ortsombuden
skall till- eller avstyrka en låneansökan.
Man pekar där på de omständigheter,
som särskilt bör tagas i beaktande,
nämligen den lånesökandes ålder
och det behov av ekonomiskt bistånd i
form av lån, som kan föreligga mot bakgrunden
av den lånesökandes ekonomiska
situation. Hans vandel och skötsamhet
spelar en stor roll.

Jag lämnar alla dessa moment utanför
och vill bara fästa mig vid en sak,
som jag genom tillfälligheternas spel har
kommit att bli intresserad av, nämligen
den punkt i riksbankens cirkulär, som
avser lånesökandens hälsa. I det grundläggandet
cirkuläret från år 1943 står
det, att staten självfallet bör uppmuntra
till äktenskap genom bosättningslån endast
i sådana fall, där äktenskap med
hänsyn till de sökandes hälsotillstånd är
tillrådligt från samhällets synpunkt. Sedan
finns det ett avsnitt, som behandlar
sökande, som lider av sjukdom, som
hindrar sjukförsäkring. Det sägs där, att
det fordras medicinsk sakkunskap för
att avgöra om äktenskap är tillrådligt
eller icke; här skall ortsombuden avhålla
sig från att göra några uttalanden.
Detta ankommer på den medicinska sakkunskapen.
Så långt 1943 års cirkulär.

År 1947 kom det ut ett nytt cirkulär
med kompletterande bestämmelser för
ortsombuden. I detta cirkulär togs frågan
om sökandens hälsotillstånd återigen
upp, och där förekommer en anvisning
till ortsombuden av följande lydelse:
»Förekommer i sökandens släkt sinnessjukdom
eller efterblivenhet (sinnes -

Anslag till statens bosättningslånefond.

slöhet), som kan befaras vara ärftlig,
bör ortsombudet omnämnda detta i sitt
yttrande.» Så fortsätter cirkuläret: »Har
sökande undergått sterilisering, bör detta
likaledes angivas. Den omständigheten»,
säges det vidare, att »sökande sterliserats
utesluter emellertid icke i och
för sig att lån kan lämnas, när förutsättningar
i övrigt föreligga.»

Det är denna sista bestämmelse, som
kom till 1947, som jag har velat rikta
uppmärksamheten på. Jag anser nämligen,
att det bränns kring denna sista
formulering. Vi har ju äktenskapshinder
i giftermålsbalken, där det angives hinder
av två olika typer för människor
att ingå äktenskap. Det ena hindret beror
på anständighetsskäl eller etiska
skäl, och det andra på eugeniska skäl,
alltså det som sammanhänger med arvsrisken.
Dessa bestämmelser är tämligen
mjuka, och dispens kan beviljas från
dem. I intet fall innehåller giftermålsbalken
några bestämmelser om att ärftlig
belastning i fråga om sinnessjukdom eller
sinnesslöhet skulle utgöra äktenskapshinder.

Vad som har kommit in i riksbankens
bestämmelser är någonting som jag för
min del anser ytterligt tvivelaktigt. Som
riktlinje i riksbankscirkulären anges, att
man bara skulle ge bosättningslån i de
fall, då ett äktenskap ur statens synpunkt
kunde anses tillrådligt. Jag anser att
man, om man har denna riktlinje, löper
risken att komma på avvägar, då det
måste anses höra till det svåraste eller
omöjligaste av allt att kunna bedöma,
vilka äktenskap som är tillrådliga och
vilka som inte är det. När det gäller ärftligheten
råder det väl numera en stor
tillbakadragenhet från ärftlighetsfors*
karnas sida, i det att de är ytterligt försiktiga
att uttala sig om arvsrisken, där
det föreligger sinnessjukdom eller sinnesslöhet
i föregående generationer.

Jag anser att dessa bestämmelser bör
utgå. De är praktiskt taget till ingen
nytta, men de ger åt denna i övrigt vänliga
anordning med bosättningslån ett
drag av bristande hänsyn, som mer än
väl kan undvaras. Var och en, som har
haft med människor att göra, vet att frå -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

gan om hur det står till med ärftligheten
och om sinnessjukdom eller sinnesslöhet
i släkten är spörsmål, som kan riva upp
sår, som ibland har mycket svårt att
läkas. Det går väl för sig, när det är en
läkare som ställer dessa frågor, men här
är det ortsombuden, som skall rikta uppmärksamheten
på förhållandet, och det
gör det hela dubbelt ömtåligt.

Vad steriliseringen angår, varom bestämmelser
också inflöt i cirkuläret
1947, anser jag förekomsten av dessa bestämmelser
i viss mån ännu besvärligare
och ömtåligare. Det är ju så, att vi tidigare
tillät sterilisering särskilt av kvinnor
i större utsträckning än vad nu är
fallet. Barn och flickor, som tidigare steriliserats
till följd av sinnesslöhet, undgår
i många fall sterilisering därför att
man är osäker på arvsgången. Jag har
råkat kvinnor, som i sin ungdom varit
intagna t. ex. på sinnesslöanstalter och
blivit steriliserade och som livet igenom
bär på detta som en chock eller ett trauma.
Det är särskilt ett fall, som varit
föremål för mycken uppmärksamhet
från läkarnas sida. Det gällde en kvinna,
som totalt urspårat. Man har ansett, att
detta kan ha berott på den trotsinställning
i vilken hon kommit till samhället
genom denna djupt ingripande åtgärd.
Hon visade sig vid mogen ålder vara väl
begåvad.

Jag har velat fästa uppmärksamheten
på dessa saker, då jag tänker mig att ett
påpekande i riksdagen skulle kunna ha
till följd att riksbanksfullmäktige ville
överväga, ifall inte dessa bestämmelser
skulle kunna utgå. Min uppfattning är
den, att om en människa har en ärftlig
belastning i fråga om sinnessjukdom och
sinnesslöhet men i övrigt fyller villkoren
beträffande arbetsamhet, skötsamhet och
ambition att fullgöra sina förpliktelser,
om en människa ser ut så i dag och har
visat en sådan god vandel under åratal,
så finns det ingen anledning att gå tillbaka
och undersöka vad som hänt hennes
föräldrar eller äldre generationer,
inte heller att fråga henne om hon blivit
steriliserad.

Jag har intet annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2.

Anslag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att under fonden för låneunderstöd till
Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 6 000 00Ö
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hjalmar Nilsson och Bengtson (I:
149) och den andra inom andra kammaren
av herr Engkvist m. fl. (11:235), i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
ville besluta att för budgetåret 1954/55
under kapitalbudgeten anvisa för lån till
anordnande av allmänna samlingslokaler
ett investeringsanslag av nio miljoner
kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. (I: 282)
och den andra inom andra kammaren
av herr Petterson i Degerfors m. fl. (II:
390), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
om de allmänna samlingslokalernas
ställning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionerna angivits
samt att därav betingade förslag till statens
framtida stöd av allmänna samlingslokaler
måtte utformas och att de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning,
måtte snarast möjligt framläggas
för riksdagen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 149 och II: 235 till Lån
till anordnande av allmänna samlings -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Anslag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

lokaler för budgetåret 1954/55 anvisa ett
investeringsanslag av 6 000 000 kronor;

b) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 282 och II: 390 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag har under den här
punkten jämte andra ledamöter väckt två
motioner, som utskottet har behandlat.
I den ena motionen föreslås, att anslaget
till lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler skall höjas från sex till
nio miljoner kronor. I den andra motionen
hemställes om en utredning angående
det statliga stödet till samlingslokaler.

Den senare motionen har statsutskottet
tillstyrkt, och jag är tacksam för den
välvilliga behandling, som statsutskottet
har givit denna motion. Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen, att den av
utskottet förordade utredningen skall
komma till stånd och ge ett sådant resultat,
som vi motionärer tänkt oss, och
att det skall bli till fromma för samlingslokalerna
ute i landet.

När utskottet har avstyrkt vår motion
om höjning av anslaget, har utskottet
hänvisat till den utredning, som utskottet
förordat. Yi motionärer kanske skulle
vara nöjda med det, men nu är det
så att de medel, som står till förfogande
för statens nämnd för samlingslokaler,
är alldeles otillräckliga. Jag tror
att jag kan beteckna det nuvarande läget
som närmast katastrofalt. Av de 6 miljoner,
som skall anslås för det budgetår,
som börjar den 1 juli i år, har redan 1,5
miljon reserverats för byggen, som nu
är i gång, och en miljon för vissa andra
ändamål, vilket betyder att nämnden redan
nu har tagit i anspråk 2,5 miljoner
av de 6, som man väntar kommer att beviljas.
Det resterande beloppet avser
man att uppdela på de stora riksorganisationerna,
varigenom Folketshusföreningarnas
riksorganisation erhåller
1 960 000, Bygdegårdarnas riksförbund
770 000 kronor och Riksföreningen Våra
gårdar likaledes 770 000 kronor.

Dessa belopp är inte mycket att röra
sig med, när såsom det har upplysts hos

statens nämnd för samlingslokaler ligger
låneansökningar, i fråga om vilka nämnden
är beredd att lämna lån för sammanlagt
13 miljoner kronor. Det finns ansökningar
som är mer än fem år gamla men
ännu inte kunnat bifallas. Jag kan också
nämna, att hos arbetsmarknadsstyrelsen
ligger ansökningar om arbetstillstånd
för samlingslokaler för tillsammans 84
miljoner kronor. Det betyder att det
blir en mycket sträng granskning under
kommande budgetår, vilket kommer att
medföra, att de förhoppningar, som man
på många platser har haft att kunna få
bygga en samlingslokal eller ställa i ordning
en gammal samlingslokal, utan tvivel
kommer att gäckas.

Det belopp på inte fullt två miljoner
kronor, som enligt fördelningen kommer
att ställas till förfogande för Folketshusföreningarnas
riksorganisation,
förslår inte långt. Det är inte mer än att
två stora folketshusbyggen ensamma
kan ta i anspråk hela beloppet. På grund
av de stegrade byggnadskostnaderna är
det dyrt att bygga samlingslokaler. Det
blir därför inte många platser här i landet,
som kan komma i åtnjutande av lån
från statens nämnd för församlingslokaler.

På många ställen samverkar kommunerna
med folketshusföreningarna,
Bygdegårdarna och Våra gårdars organisationer,
och i det hus, där samlingslokalerna
anordnas, inrättas för kommunens
räkning bibliotekslokaler, och i
vissa fall bygges huset gemensamt av
kommunen och den lokala organisationen
och anordnas för kommunen
centralkök och barnbespisning o. s. v.
Genom att det dröjer med långivningen
blir även sådana kommunala inrättningar
fördröjda.

Det göres stora ansträngningar på
olika håll för att få till stånd samlingslokaler.
Fackföreningarna på större orter
uttaxerar medel varje vecka till sina
samlingslokaler, och arbetsgivarna och
kommunerna anslår medel. Under de
sista fem åren har av kommunerna anslagits
fem miljoner och av arbetsgivarna
en lika stor summa, och den årliga uttaxeringen
bland fackföreningsmedlem -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

marna ger ungefär två miljoner kronor.
Det är klart, att när fackföreningsfolket
och även arbetsgivarna ser att man inte
får byggnadstillstånd för samlingslokaler,
så svalnar deras intresse, och risk
föreligger att arbetsgivarna drar in sina
anslag och fackföreningarna slutar med
sin uttaxering. På det sättet minskas intresset
att skapa samlingslokaler i stället
för att detta intresse borde stödjas. Jag
behöver inte orda om den betydelse, som
samlingslokalerna har för allt föreningsliv
ute i landet. Jag tror att den svenska
demokratien, som vi alla är så stolta
över, har haft stort stöd i våra samlingslokaler,
där föreningarna har kunnat hålla
sina sammankomster.

Jag skulle dessutom vilja peka på en
annan sak. Det ligger på riksdagens bord
en proposition nr 156 angående stödet
till ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet.
Där begär Kungi. Maj :t 2,6
miljoner kronor till statligt stöd för ungdomens
fritidsverksamhet, till utbildning
av ungdomsledare och till instruktörsverksamhet.
Jag vill ställa den frågan:
Var skall man hålla till med sin instruktörsverksamhet
och sin utbildning, och
var skall ungdomarna samlas vid sin
fritidsverksamhet och sina överläggningar?
Det blir givetvis i de befintliga
samlingslokalerna, men är lokalen på
platsen dålig eller mindervärdig, kommer
den säkerligen inte att stegra intresset
för ungdomens fritidsverksamhet.

På dessa båda områden, om någonstans,
bör åtgärderna gå hand i hand.
Anslås pengar till ungdomens fritidsverksamhet,
bör man ju även ge ett tillräckligt
anslag till statens nämnd för
samlingslokaler så att nämnden har möjlighet
att medverka till att de gamla lokalerna
rustas upp och att nya byggs.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till motion nr 149.

I herr Hjalmar Nilssons yttrande instämde
herr Bengtson (bf), fru Wallentheim
(s) samt herrar Jon Jonsson (s)
och Sandler (s).

Herr CARLSSON, GUSTAF, (s):

Jag befinner mig här i en ganska svår
situation, herr talman. I själ och hjärta

skulle jag nog vilja instämma med motionären
i denna fråga. Jag har ett förflutet,
som vi väl har litet var, och detta
förflutna är i ganska hög grad knutet till
verksamheten inom sådana samlingslokaler
som det nu gäller. Jag har därför
verkligen erfarenhet av svårigheterna på
detta område, och jag'' måste åtminstone
i stort sett vitsorda de uppgifter som
motionären här har anfört om den rådande
medelsknappheten.

Men inte desto mindre har statsutskottet
måst säga nej till framställningen under
den hårda dragkamp som förekommit
vid fördelningen av anslagen på de
olika huvudtitlarna. Vi vågade oss inte
på att förorda en höjning av anslaget
med de 3 miljoner kronor som motionärerna,
tillhörande olika partier, har begärt.

Utskottet har emellertid velat biträda
den motion som går ut på en översyn
av bestämmelserna rörande statsbidrag
för ifrågavarande ändamål. Nu har visserligen
en kommitté en del av detta
problem under utredning, men man kanske
har gjort en del erfarenheter under
de gångna tolv åren som nu kan föranleda
ändrade bedömanden. Det är troligt
att vi bör gå litet andra vägar än
dem vi hittills har följt, och utskottet vill
därför förorda en undersökning av dessa
frågor. Personligen hoppas jag att statsrådet
vid denna undersökning skall ha
möjlighet att höja anslaget till denna
verksamhet till det budgetår som följer
efter det vi nu behandlar. Jag vill poängtera
hur betydelsefull denna verksamhet
är djupast sett för hela vår demokrati.
Där våra folkrörelser är förankrade,
där har vi sugrötterna till vår
demokrati, och dem måste vi vårda. Det
sker bland annat genom att vi skaffar
trivsamma samlingslokaler, dit människorna
kan gå inte bara på sin fritid,
utan också för att överlägga i olika angelägenheter.

På en punkt skulle jag vilja komplettera
herr Nilssons framställning. Det
gäller de 6 miljoner kronor som har anslagits
i huvudtiteln till denna verksamhet.
Till detta kommer, såsom också har
redovisats i andra sammanhang och som
kammaren kanske inom kort får se, en

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Anslag till

anvisning över beredskapssiat med ett
belopp på i runt tal 3 miljoner kronor.
I själva verket är alltså anslagssumman
till detta ändamål 9 miljoner kronor. Men
det förslår ändå inte. Det är ändå ett
ganska litet belopp, och därtill kommer
att det anslag, som anvisas över beredskapsstaten
för arbetslöshetens bekämpande,
endast kan komma sådana orter
till godo, där det råder arbetslöshet inom
byggnadsfacket och där man alltså genom
byggen av samlingslokaler kan avhjälpa
denna arbetslöshet.

Jag har, herr talman, inte behov av
att tränga ytterligare in i ämnet, utan
inskränker mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag försäkrar att ingen
av de talare, som nu har haft ordet, behöver
lägga ned någon nämnvärd energi
på att övertyga mig om behovet av att
byggnadsverksamheten i avseende på
samlingslokaler ökas. De bevekelsegrunder,
som ligger bakom och som har anförts
av de föregående talarna, delar jag
helt och fullt. Därom råder inga skiljaktiga
meningar. Men när regeringen har
haft att ta ställning till anslagets storlek,
har den naturligtvis måst ta hänsyn till
den principiella ståndpunkt som regeringen
har intagit när det gäller investeringsverksamheten
över huvud taget i
det konjunkturläge som rådde när de
olika huvudtitlarna i slutet på året skulle
knytas ihop till en budget. Vi sade oss
i slutet av år 1953, då vi försökte bedöma
konjunkturläget och investeringsönskemålen
för år 1954, att mycket talade
för att staten hade anledning att
hålla igen på de investeringar som staten
var direkt engagerad i. Av den anledningen
fick t. ex. kommunikationsministern
nöja sig med oförändrade investeringsanslag
och till och med presentera
alternativ för mindre investeringar
än som hade medgivits år 1953. Jag
har vid flera tillfällen i samband med
bostadsdiskussioner här tillåtit mig säga,
att eftersom man nu kan förmärka en
uppgång i investeringslusten inom indu -

anordnande av allmänna samlingslokaler,
strien och det fria näringslivet i övrigt
och eftersom —- jag har sagt det till leda
— våra reala resurser har sin givna begränsning,
måste staten se till att de investeringar,
som den står för, behandlas
så restriktivt som läget kräver.

Det har således varit den generella
bakgrunden, och då har det inte gärna
funnits möjligheter att rycka ut det speciella
anslaget till samlingslokaler och
ge det en preferensställning bland andra
nödvädiga investeringar, där staten är
direkt engagerad. Att detta anslag är
oförändrat är sålunda en konsekvens av
den allmänna investeringspolitik, som
regeringen ansett vara den riktiga i det
nuvarande läget. Investeringslusten i detta
avlånga land är inte lika markant
överallt. Det liar till och med förekommit,
att vi har haft lokal arbetslöshet,
och har man då just på denna plats
haft behov att bygga ett folkets hus eller
samlingslokal, har vi utnyttjat denna
möjlighet. Det har kunnat ske utan att
man inkräktat på resurserna för andra
ändamål. Till den ändan har — såsom
utskottets talesman, herr Karlsson i
Munkedal, anfört — detta anslag under
föregående vinter bättrats på med i runt
tal 3 miljoner kronor. På så sätt kom vi
alltså upp till det belopp som motionärerna
anser vara rimligt. Under den
gångna vintern har inte behovet av arbeten
i sysselsättningsstödjande syfte varit
lika markant, men jag skulle tro, att
vi, när vi gör slutredovisningen för detta
år, ändå skall finna, att ett par miljoner
kronor har lämnats till detta ändamål
genom arbetslöshetsanslagen. Anslaget
har alltså inte varit limiterat till
de 6 miljoner kronorna, vare sig under
den gångna vintern eller den föregående.

Jag tror nog att herr Hjalmar Nilsson
inte uttryckte sig alldeles korrekt, när
han talade om att man ute i fackföreningarna
började tappa lusten för uttaxeringarna,
därför att man inte ser någon
möjlighet att få byggnadstillstånd.
Jag tror inte att det är byggnadstillståndet
som är det stora kruxet, utan det
har helt enkelt varit kreditsituationen
och bidragen. Vad som här presenteras
som lån till samlingslokaler är ju i prak -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Anslag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

tiken till femtio procent ett lån och till
femtio procent ett bidrag. Därför är ett
anslag ur lånefonden ytterst attraktivt
för det byggande företaget — det utgör
till hälften ett rent bidrag.

Byggnadskvoten för samlingslokaler
höjdes för två år sedan från 10 till 15
miljoner kronor. Jag bar inte något intryck
av att dessa 15 miljoner kronor
bar föranlett så stor irritation. Det var
en kraftig höjning som gjordes, en böjning
med 50 procent, och den har i
stort sett klarat av de aktuella behov
som förelegat. Däremot bär man varit
irriterad över att anslaget varit så lågt
som 6 miljoner kronor. Tidigare var
det inte så nödvändigt att få anslagsbelopp
och byggnadskvot att stämma överens;
man hade möjligheter att gå ut i
den fria lånemarknaden och få de lån
som behövdes för byggnadsföretaget,
och man kunde, som herr Hjalmar Nilsson
säger, via uttaxeringar späda på vad
som behövdes för att bygget skulle bli
en realitet. Det har under de senaste
åren varit svårare att få lån på allmänna
lånemarknaden, vilket inneburit att
man tvingats att i större utsträckning
anlita ifrågavarande lånefond. Jag känner
till mycket omfattande folketshusbyggnadsföretag
i våra större städer, vilkas
ledare för ett par år sedan förklarade
att de skulle bygga utan att anlita
statens lån för samlingslokaler, men som
i det stramare kreditläget, som ingår
som ett medvetet led i regeringens ekonomiska
politik, bar fått revidera sin
ståndpunkt och konstatera, att de inte
kunde klara sin utfästelse, utan blev
tvungna att vända sig till statens nämnd
för samlingslokaler för att få utnyttja
lånemöjligheterna. Det är på det sättet
som problemet har uppkommit.

Jag vill alltså korrigera herr Hjalmar
Nilsson så till vida som det säkerligen
inte är byggnadskvoterna i och för sig
som är den trånga sektorn, utan lånemöjligheterna
och bidragsmöjligheterna,
de senare sådana de föreligger genom
den lånefond som handhas av statens
nämnd för samlingslokaler.

Självfallet är jag beredd att i enlighet
med utskottets önskan låta verkställa den

utredning som kan vara erforderlig. Jag
bar själv många gånger haft en känsla
av att det vore ganska önskvärt att det
kom till stånd en bättre samordning av
statens olika engagemang i lokalavseende
på de olika orterna. Nu har varje
organisation, vilket kanske är mänskligt
och förklarligt, en ambition att ha sin
egen lokal. De, som står bakom folketshusföretagen,
vill ha sitt folkets hus, de,
som står bakom bygdegårdsrörelsen, vill
ha sin bygdegård och de, som står bakom
nykterhetsrörelsen, vill ha sin ordenslokal.
Det är inte alldeles givet att
detta är en rationell form när det gäller
att engagera staten för en ekonomisk
medverkan för byggnadsföretag med
dessa ändamål. Jag tror således att det
kan vara rätt erforderligt med en sådan
översyn, även om jag är medveten om
att ambitionen hos varje organisation
att ha sin egen lokal inte går att få bort
bara genom att man i en utredning talar
om det önskvärda av centralisering här.
Problemet behöver säkerligen genomlysas,
och kan man via statens bidragsoch
lånegivning komma ett steg på rätt
väg, så bär man vunnit något därmed.

Herr talman! Det var dessa båda
kompletteringar jag har velat göra. Tilllåt
mig allra sist bara att göra ett konstaterande!
Man har ju alltid en benägenhet
att bedöma situationen utifrån
dagsläget, och så säger man: »Det är för
dåligt, det bär räcker inte till.» Jag har
i varje fall kommit till den uppfattningen,
och jag tror den delas av statens
nämnd för samlingslokaler, att det aldrig
har byggts så många goda samlingslokaler
i form av folkets hus, bygdegårdar
och goodtemplarlokaler under någon tidigare
period som under de senaste tio
åren.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) :

Herr talman! Jag är medveten om att
det från beredskapsstaten har utgått
pengar även till byggande av samlingslokaler.
Jag glömde att nämna det i mitt
anförande. Jag vet att härom året utgick
det tre miljoner därtill, och i år har det
kanske hittills gått ut en miljon — man
vet ju inte hur det kommer att se ut,

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Anslag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

när det här året är slut. Men även om
alla, som sysslar med dessa frågor, är
mycket tacksamma för att det kommer
pengar den vägen till samlingslokalerna,
så kan man väl säga att detta också i
viss mån förrycker den turordning som
finns på hela detta område och att det
därutöver kan skapa vissa problem som
man får brottas med under årens lopp,
problem som visserligen de stora huvudorganisationerna
får lösa men som ändå
kan leda till stora svårigheter. Trots
detta är alla glada över möjligheten att
få medel via beredskapsstaten. Man vet
ju dock inte om det kommande höst och
vinter blir några pengar på det sättet.
Det beror på om det uppstår lokal arbetslöshet
på de orter där man skall
bygga samlingslokaler. Därför har vi motionärer
ansett att det är säkrare att bevilja
ett anslag på nio miljoner kronor
här än att räkna med att man nog får
pengar extra på beredskapsstaten.

Jag känner till de där kreditsvårigheterna
som socialministern var inne på
här, men genom att man anför dem har
man kanske inte sagt allt. Byggnadskostnadernas
stegring har bidragit till att
för de flesta nya samlingslokaler måste
man söka lån från statens nämnd. Jag
har personligen stött på många fall, där
både fackföreningar och arbetsgivare
satsat pengar till samlingslokalerna men
där arbetsgivarna uttryckligen har sagt
att man måste söka lån till dessa byggen,
om arbetsgivarna skall ge några bidrag.
Detta har hänt på flera ställen. På det
sättet tvingas de intresserade att söka
lån hos den statliga nämnden.

Jag har de senaste dagarna haft kontakter
med folk från samlingslokaler ute
i landet, och de har sannerligen vittnat
om svårigheterna på detta område. Jag
har här framför mig en lång lista på
önskemål om byggande av folkets hus på
olika orter i hela vårt land, från söder
till norr, och beloppen varierar från
100 000 kronor upp till fem miljoner kronor
för ett enda bygge. Jag ställer mig
den frågan, hur alla dessa, som här söker,
egentligen skall kunna komma in i
turordningen och få tillstånd att bygga.
Detta är de svårigheter som har rått här,

3 Första kammarens protokoll 195b. Nr 16.

och de gjorde att vi på något sätt måste
klara situationen. Jag känner till svårigheterna
med pengarna, jag vet hur svårt
det är att få fram så mycket som tre
miljoner kronor, ty det är också mycket
pengar, men frågan är, om det inte är
värt att försöka skaka fram dessa tre
miljoner för att få samlingslokaler ute i
landet och dessutom skapa möjligheter
för ungdomens fritidsverksamhet ■—• tv
utan lokaler blir det inte mycket med
denna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 73 punkten 2
mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Ang. vissa lan till Stockholms stadsmission.

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkten 3.

Ang. vissa lån till Stockholms stadsmission.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att, under av
departementschefen angivna förutsättningar,
dels bevilja Stockholms stadsmission
anstånd med skyldigheten att inlösa
för anordnande av ungdomsvårdsskolan
Skarvik-Tallåsen uppburna statslån
å tillhopa 745 000 kronor, dels ock
medgiva, att ifrågavarande lån finge, under
den tid stadsmissionen sålunda åtnjöte
uppskov, fortfarande löpa utan
ränta.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr 01-lén m. fl. (I: 154) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson i
Borås m. fl. (11:231), hade hemställts,
att riksdagen ville besluta antingen att
de till stadsmissionen lämnade statslånen
för Skarvik-Tallåsen skulle helt avskrivas
eller att en överenskommelse
skulle träffas med stadsmissionen om en
sådan successiv nedskrivning av skulden,
att den, oavsett i vilket tempo stadsmissionen
förmådde bygga upp en ny
samhällsgärning vid de angivna hemmen,
efter ett visst antal år, t. ex. ytterligare
tjugo år, vore helt avskriven, samt
att lånen intill avskrivningsdagen skulle
vara räntefria.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 154 och II: 231
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att Stockholms
stadsmission finge under tiden
räknat fr. o. m. den 1 juli 1953 t. o. m.
den 30 juni 1955 beviljas anstånd med
skyldigheten att inlösa för anordnande
av ungdomsvårdsskolan Skarvik-Tall -

åsen uppburna statslån å tillhopa 745 000
kronor ävensom att erlägga ränta å desamma.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! När statsutskottet gör
gällande att Kungl. Maj:ts förslag innebår
»ett icke oväsentligt tillmötesgående
mot stadsmissionen» så är detta omdöme
givetvis riktigt, om det här vore
fråga om ett vanligt företag som skulle
av statsmakterna behandlas efter vanliga
juridiska regler. När det gäller stadsmissionen,
som under hundra år utfört ett
ytterst betydelsefullt socialt arbete, måste
man väl dock lägga, herr talman, icke
juridiska utan billighetssynpunkter, som
i detta speciella fall talar ett mycket tydligt
språk.

Som vi har framhållit i vår motion,
har stadsmissionen icke byggt dessa fastigheter
Skarvik-Tallåsen för sitt eget
nöjes eller sin egen vinnings skull. Den
har blivit direkt uppfordrad därtill av
staten. Under den tid den drev verksamheten
nedlade den alla medel som den
erhöll av det allmänna — stat och kommun
— i verksamheten. Även det belopp
som beräknades som ersättning för det
avsöndrade jordområdet användes för
rörelsen. Hade stadsmissionen icke handlat
på uppdrag av staten och efter dess
anvisningar, eller hade den kunnat förutse
att den ursprungliga verksamheten
skulle nedläggas efter en del år, hade
den givetvis aldrig förlagt byggnader av
denna omfattning och för denna kostnad
till denna plats och efter den plan som
här har skett. Att staten flyttade sin verksamhet
vid Skarvik-Tallåsen till en annan
plats beror ju på omständigheter för
vilka icke stadsmissionen-kan lastas eller
bär något som helst ansvar. Under sådana
förhållanden synes det hårt, om det
väldiga belopp på 745 000 kronor som
staten lämnat som lån nu skulle helt
återkrävas. Stadsmissionen har dock i
hundra år tjänat samhället. Den har bedrivit
barnliemsverksamhet i 90 år, därav
största delen av tiden utan hjälp från
samhället. Bara genom att alltjämt ställa
en barnhemsorganisation, värd cirka 1,5

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Ang. vissa lån till Stockholms stadsmission.

miljon kronor, kostnadsfritt till samhällets
förfogande har den givit stat och
kommun ett räntefritt lån av större omfattning
än det staten nu bedes ge stadsmissionen.
Den har i 80 år haft hem för
frigivna och ställer även där en organisation
på cirka 1,5 miljon till förfogande
samt verkstäder och inventarier för
0,5 miljon kronor. För partiellt arbetsföra
har stadsmissionen en verksamhet
i gång med flera hundra tusen kronors
årsomsättning. Den har tagit hand
om ungdom genom lmsmodersskola, i
studiehem, inackorderingsliem, hem för
särskilt svårt handikappade och genom
utbildningshjälp. Det är en organisation
som innebär en kapitalinvestering av
minst 0,25 miljon kronor och en årlig
budget av 300 000, utan att staten har bidragit
därtill. En del av dessa ungdomar
är sådana som annars skulle ha belastat
staten genom deras omhändertagande på
ungdomsvårdsskolor eller på annat sätt.
Stadsmissionen har en organisation för
semestervila åt utarbetade trötta och sjuka.
Denna organisation tar hand om cirka
500 personer varje sommar, och den
är delvis öppen året runt. Bara den apparaten
representerar ett kapital av ett
par hundra tusen kronor. Stadsmissionen
har till alkoholistvårdens tjänst ställt
icke bara en stor fastighet till förfogande,
i vilken ytterligare ett stort eget kapital
just investerats, utan även en alkoholistpoliklinik
av erkänt stor samhällelig
betydelse. Den årliga kostnaden bara
för den sistnämnda överstiger räntan på
det lån staten lämnat till Skarvik-Tallåsen.
Missionen bedriver slutligen — för
att utelämna en råd andra verksamheter
— vid sina hjälpbyråer och i sina
rådgivande organ en hjälpverksamhet
vilkens utgifter per år vida överstiger
det lån som staten lämnat till det här avsedda
hemmet. Stadsmissionens budget
omsluter för närvarande över fyra miljoner
kronor, varav det allra mesta kommer
helt sociala ändamål till godo.

Genom sitt åtagande kommer stadsmissionen
under många år att få dragas
med kostnader för där tjänstgörande
personals pensionering. Alldeles oavsett
detta statslån har stadsmissionen alltså
ändå att dragas med avsevärda kostna -

der för att den åtog sig att gå staten till
handa.

Stadsmissionen har sedan någon tid
planerat nya insatser för omhändertagande
av sjuka, gamla, ytterligare ett
ungdomshem, ett sjukhem för alkoholskadade
och en utbyggnad av sin ungdomsräddande
verksamhet i huvudstaden.
Detta program måste till största delen
slopas, om statslånen för Skarvik
skall inlösas.

För hela sin hjälpverksamhet beror
stadsmissionen i väsentligaste grad av
enskilda människors — ofta rätt fattiga
människors — gåvor. Dess arbetare fullgör
sin tjänst för i regel ganska ringa
lön.

Det är, herr talman, inför en verksamhet
av detta slag som jag i egenskap av
motionär vågat vädja till statsutskottet
och denna kammare om särskilda hänsynstaganden.
Jag tror, att detta land på
något sätt skulle bli fattigare, om socialverksamhet
av detta slag skulle försvåras
genom statsmakternas ingripanden.
Jag vet att denna verksamhet på sina
håll icke röner den förståelse, som den
borde röna. Den sociala verksamheten
i fria former kan givetvis icke när det
gäller omfattning och betydelse på något
sätt mäta sig med de väldiga insatser,
som staten gjort under denna sociala
omvälvningsperiod, men jag tror,
att trots allt vad som på detta sätt genomförts
genom statliga åtgärder, det
allt fortfarande finns plats för den fria
sociala verksamheten, bedriven av starkt
ideella skäl och med människokärleken
som enda eller främsta motiv.

Det är ur dessa synpunkter jag är tacksam
över att utskottet stannat för att
förslag i frågan på nytt skall underställas
riksdagen, innan denna tar definitiv
ställning, och jag slutar med en varm
vädjan till statsrådet och chefen för socialdepartementet
att här i samverkan
med stadsmissionen söka uppnå ett för
olika parter tillfredsställande resultat.
Under denna förhoppning liar jag intet
eget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco
Aktiebolag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av väckta motioner
om återbäring till Lifaco Aktiebolag
av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. (I: 306) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindberg
m. fl. (II: 260), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att till Livsmedels
Fabrikations Co AB skulle av statsmedel
återgäldas dels till statsverket erlagd varuskatt
och avgift med 41 868 kronor 95
öre jämte ränta, dels ock till kronan inbetald
ersättning för rättegångskostnader
med 13 000 kronor samt att till bolaget
därutöver skulle betalas ett belopp
av 13 500 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 306 och II: 260 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon och Näsgård, fröken Andersson
samt herrar Alfred Nilsson, Pålsson, Sunne,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl, Svensson
i Ljungskile, Staxäng, Onsjö, Gustafsson
i Skellefteå, Löfroth och Svensson i
Stenkyrka, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 306 och II: 260,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels
Fabrikations Co. Aktiebolag skulle av erlagd
varuskatt återbäras ett belopp av
41 868 kronor 95 öre jämte sex procent
ränta från respektive inbetalningsdagar;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att från
det för budgetåret 1953/54 anvisade förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter till
bolaget utbetala 26 500 kronor.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Än en gång har riksdagen
på sitt bord ansökan om återbäring
till Lifaco. Det är en, som vi alla vet,
13-årig strid som denna firma har fört
för att få vad den anser vara sin rätt.
Frågan har behandlats av många instanser,
bl. a. av kontrollstyrelsen, regeringsrätten,
rådhusrätten, hovrätten och
högsta domstolen, och den har prövats
av Kungl. Maj :t. Den har tre gånger tidigare
behandlats i riksdagen, 1945 i
samband med en interpellation, 1948 och
1951 på grund av motioner. Det är alltså,
herr talman, inga nya synpunkter i
och för sig, som jag gör anspråk på att
här komma med, och jag är fullt på det
klara med att en viss upprepning kommer
att ske både i mitt och andra inlägg
av vad som tidigare har sagts.

Jag skall, herr talman, fullt sakligt,
som jag hoppas, lägga fram mina synpunkter
på denna fråga. Jag skall också
göra det så lidelsefritt som möjligt, även
om man inte kan låta bli att med djupt
allvar fråga sig, hur administrativa myndigheter
kan gå fram på det sätt som
här har skett. Jag tror att vi lever i ett
rättssamhälle, och vi vill väl alla -— därom
råder väl ingen tvekan — bevara
detta rättssamhälle.

Jag vill påminna om bakgrunden till
varuskatteförordningen av den 25 maj
1941 och nämna, att striden grundar sig
på svårigheten till följd av lagens otydlighet
att avgöra, om Lifacos produktion
skulle beskattas. Firmans representant
ansåg att så inte var fallet. Nu är väl
att märka att här rör sig om en övervältringsskatt,
som sålunda skall uttas
av varukonsumenterna i fråga.

Efter det skatten kom till, pågick produktion
och försäljning, men efter ett
halvt år gjorde kontrollstyrelsen polisanmälan
och uttog retroaktiv skatt. Jag
kan parentetiskt anmärka, att jag självfallet
här endast kan ge skelettet till
hela frågan, men jag är övertygad om
att det kommer andra inlägg, som fördjupar
diskussionen ytterligare. Det gäller
två frågor som i första hand bör uppmärksammas.
Den första är, om beskattningsåtgärden
stod i överensstämmelse

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

med lagen, och den andra är, om det är
skäligt att vederbörande får restitution.
Jag vill från början klart säga ifrån, att
sedan regeringsrätten har konstaterat att
varorna var skattepliktiga, så är skatteplikten
därmed klar. Det faller mig inte
ett ögonblick in att kvälja dom i någon
punkt. Det är, som jag nämnde nyss,
nu fråga om den retroaktivt uttagna skatten
och vissa kostnader, som firman
haft under sin långa kamp för sin sak.
Man har hänvisat till att det här inte
finns något att resonera om, eftersom regeringsrätten
har dömt. Regeringsrättens
dom accepterar jag utan tvekan, men regeringsrätten
har, väl att märka, icke
dömt om uttagandet av retroaktiv skatt.
Den har endast fastslagit att varorna
i fråga var skattepliktiga, och därefter
har firman rättat sig.

Hur man såg på denna sak i rådhusrätten,
när den där behandlades, skall
jag tillåta mig att citera ur utskottsutlåtandet:
»Men enär tillverkaren icke ägde
göra tillägg till varupriset, med mindre
skattskyldighet för varan förelåge, och
det i det förevarande fallet med hänsyn
till gällande föreskrifters och anvisningars
ofullständighet ej kunnat av bolaget
avgöras, att ifrågavarande garneringsbär
och garneringspäron varit skattepliktig
konfityr, samt möjlighet ej heller stått
bolaget till buds att före tillverkningen,
deklarationen och skattens erläggande av
kontrollstyrelsen eller annan myndighet
erhålla giltigt besked därutinnan, kunde
det av regeringsrätten i saken träffade
avgörandet icke vinna tillämpning förrän
från den dag beslutet meddelats.»
Jag är angelägen att understryka detta,
därför att det är den punkten som har
relevans i debatten som förts.

Huvudfrågan blir här icke den juridiska
rättsfrågan; den ligger utanför resonemanget,
men den moraliska återstår.
Frågan är alltså, om firman har handlat
emot bättre vetande.

Nu skall jag inte ens försöka att rannsaka
hjärtan och njurar — det tillkommer
intet mänskligt väsende ■— men jag
har på grund av de handlingar jag läst
igenom och de upplysningar jag i övrigt
har fått kommit till den uppfatt -

ningen att firman icke har handlat mot
bättre vetande. Det finns objektiva bevis
för den saken därigenom, att förordningen
var till den grad oklar, att icke
ens mycket framstående experter kunde
uttyda, huruvida varorna skulle vara
skattepliktiga eller ej. Jag kommer i detta
sammanhang att använda en del citat,
och jag gör det för att på intet sätt oklarhet
skall återstå i mitt resonemang. Kommerskollegium
sade t. ex. ■— utlåtandet
är undertecknat av generaldirektör Gjöres
—: »De varuförteckningar, som äro
avsedda att ligga till grund för lyxbeskattningen,
äro för de olika varuslagen
kopierade på den för tullbehandling använda
statistiska varuförteckningen. Därvid
måste emellertid beaktas, att, medan
tillämpningen av den senare är lagd
i händerna på särskilt utbildade statstjänstemän,
bedömande av tillämpligheten
i det särskilda fallet av lyxbeskattningens
varuförteckningar ankommer
på vida kretsar av befolkningen, vars
förmåga att tolka varuförteckningens invecklade
varubeskrivning icke kan skatta
alltför högt.»

Jag tycker detta uttalande talar sitt
tydliga språk. Jag kan självfallet, som jag
nämnde nyss, inte gå in i detaljer här.
Det vore inte utförbart och är kanske
inte heller nödvändigt. Det är ju en
samling av bortåt tvåtusen sidor på vilka
detta problem behandlas. Jag kan bara
påminna om att Svenska konditoriföreningen,
som väl ändå bör vara sakkunnig,
helt ställt sig på Lifacos sida, och
ansett att firman varit i god tro.

Att Lifacos varor för resten inte borde
ansetts skattepliktiga intygas, utom av
en rad juridiska experter, av professor
Riesenfeld, kemiska kontrollbyrån, professor
Nylén, då vid statens hantverksinstitut,
och direktör Hultgren, ombud
för Sveriges konditoriförening. Allt detta,
menar jag, pekar tydlig på att Lifacos
bedömning, att deras varor inte var skattepliktiga,
var fullt förklarlig.

Vidare — och det har framförts i diskussionen,
jag höll på att säga nästan
till leda — besöktes firman av två tjänstemän
från kontrollstyrelsen, vilka förklarade,
att en Lifacos vara var ett ty -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

piskt exempel på skattefri sådan. Icke
förty pålades retroaktiv skatt på samma
varor fem veckor efter detta uttalande.
Självfallet kan inte kontrollstyrelsen vara
bunden av vad ett par tjänstemän säger,
men det inträffade visar, och det är
detta jag håller på att bevisa här, att
författningen var i hög grad oklar. När
kontrollstyrelsen för övrigt skickade ett
par tjänstemän, var det väl någon tanke
bakom att de skulle taga ställning till
huruvida varorna var skattepliktiga eller
inte, ty vad skulle de annars på företaget
att göra?

Exempel på svårigheten att avgöra
skatteplikten var också att livsmedelskommissionen
för en viss vara gav intyg
på att den inte var skattepliktig. Detta
intyg uppvisades i rådhusrätten 1943.
Sedan kontrollstyrelsen hade satt sig i
förbindelse med kommissionen, ändrade
livsmedelskommissionen sitt beslut, men
sedermera, när det kom ut en ny förordning,
gick kommissionen tillhaka till
det första beslutet.

Visar inte detta, om något, det godtycke
som här kan förekomma, eller —
jag skall uttrycka mig mera objektivt —-svårigheten att fastställa, om varorna
var skattepliktiga eller ej?

Nu vet jag att det kommer att sägas i
debatten, att det var väl inte svårare
för denna firma än för andra att här
göra en bedömning. Det fanns ju över
1 000 företag, som deklarerade och anmälde
sina varor till beskattning. Men
deras varor återfanns, föreställer jag mig,
i denna ominösa varuförteckning. Då invänder
man kanske, att om vederbörande
hade gått icke endast till varuförteckningen,
utan också till tulltaxeförordningen,
så hade han insett att varan
i fråga var skattepliktig. Men hur skall
tulltaxan läsas? Jo, den skall läsas »med
den tolkning som givits i praxis vid
tulltaxans tillämpning». Vad säger nu
de, vilka har med tulltaxan att göra?
Jag skall tillåta mig ett par citat ur
»Lanternan», organ för svenska tullmannaförbundet.
Den skrev år 1947 i en artikel,
där man påtalade krångelinentaliteten
i tullverket, bland annat följande:
»Där ha vi i alla fall exemplet nummer

1, som har blivit så omfattande och som
så fullständigt behärskar verkets arbete,
att det hotar att bli en hel vetenskap att
fastställa om ett äpple är ett äpple. Som
var och en förstår avse vi tulltaxan.»
Litet längre ned fortsätter man: »Det
har skapats fram ett ''varuforskarskrå’,
som girigt bevakar varje tillfälle att
krångla till taxan, så att tolkning av
den skall kunna förbehållas skråets medlemmar.
Det är vår mening, utan att vi
på något sätt skulle vilja påstå oss vara
sakkunniga» — det är alltså tullmän som
skriver detta — »att tulltaxan är utformad
på ett sätt som trotsar allt förnuft.»
Således, inte ens om man har förnuft,
kan man klara denna sak. Jag behöver
inte kommentera vidare.

Att författningen inte var klar och
otvetydig framgår av att kontrollstyrelsen
och regeringsrätten tolkar den på ett
sätt, medan representanter för rättsvetenskapen,
två domstolsinstanser och
fackexperter tolkar den på rakt motsatt
sätt.

Jag kan nämna exempelvis rättegången
i rådhusrätten. Den varade i ungefär
ett och ett halvt år. Ett stort antal juridiska
experter hördes. Firman frikändes
den 1 juli 1943. Samma beslut gavs
i hovrätten i november samma år. Även
senare rättegångar utföll till Lifacos förmån.
Dessa domar undanröjdes dock av
högsta domstolen år 1950 under hänvisning
till att allmän domstol inte var behörig
att uppta frågan. Det har gjorts
ett nummer av detta. Men märk väl,
högsta domstolen har i sitt utlåtande icke
tagit ställning till själva sakfrågan.
Såväl rådhusrättens som hovrättens utslag
har varit till firmans favör. Nu är
dessa domar undanröjda. Det är icke någonting
att säga därom längre, men vad
man icke kan komma förbi är den ingående
sakprövning som de båda underinstanserna
företog. De hade dock, mina
herrar och damer, vid sina undersökningar
regeringsrättens utslag framför
sig.

Nu säger utskottet i utlåtandet att dessa
utredningar saknar betydelse. För
min del tycker jag inte alls att dessa
sakliga utredningar, grundade på éxper -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

ters av olika kategorier uttalanden, saknar
betydelse.

Man har velat göra Lifacos ledare till
en kverulerande person. Jag ber då att
få erinra om att det första domstolsförfarandet
tillkom på kontrollstyrelsens
initiativ, och i såväl rådhusrätten som
hovrätten frikändes bolaget. Det var
kontrollstyrelsen som begärde åtal. Varken
lärd eller lekman kom till det resultatet,
att man av varuskatteförordningen
kunde utläsa att det var fråga
om en skattepliktig vara. Jag tror att vid
hovrätten var några ledamöter av skiljaktig
mening, men hovrättens beslut innebar
dock att bolaget frikändes.

Framstående jurister framhöll i skrivelse
till JO år 1951 att kontrollstyrelsen
utan stöd av gällande författning ålagt
Lifaco skattskyldighet. Olika experter
har självfallet här tolkat författningen
efter bästa förmåga. Jag tillåter mig icke
ett ögonblick misstänkliggöra de experter,
som kommit till en annan uppfattning
än den som varit till firmans förmån.
Jag tror att var och en bedömt denna
fråga efter bästa förmåga och utan bihänsyn,
men — ännu en gång kommer
jag till detta som jag ständigt upprepar
—- bedömningen bevisar att förordningen
var oklar.

Som bekant har vi fått ett uttalande
från förre riksdagsledamoten Ragnar
Helgesson, däri framhålles att kontrollstyrelsen
via annan myndighet har velat
utöva påtryckning i form av avstängning
från råvaror för firman. Man kan
fråga sig, om sådant verkligen är tillåtet.
Nu står det i en tidning i dag — kanske
i flera, det har jag inte hunnit ta
reda på — ett svar på herr Helgessons
kritik. Det är ett uttalande av herr Älmeby.
Han förklarar att kontrollstyrelsen
visst icke begär att Lifaco skulle avstängas
från leverans av råvaror, utan
det var endast, »på föranledande av kontrollstyrelsen»,
som livsmedelskommissionen
tog denna ställning. Jag måste
säga att det är en strid om ord, ifall
man säger att kontrollstyrelsen har bett
livsmedelskommissionen eller ej. Kontrollstyrelsen
har emellertid anmält saken
till livsmedelskommissionen. Denna

anmälan var väl ändå inte bara ett led
i en allmän bildningssträvan, utan bakom
styrelsens meddelande låg väl i alla
fall en viss tanke.

Sedan kommer jag till frågan om den
behandling som Lifaco har utsatts för,
jämfört med andra. I flera andra fall har
skatt icke uttagits retroaktivt. I handlingarna
uppräknas åtminstone fem sådana
fall: Gema, Brunol, Hafnia, Önos
och Svenska Suckatfabriken. Det finns
alltså klara belägg för att skatten i dessa
fall inte har uttagits retroaktivt på samma
sätt som beträffande Lifaco.

Herr Älmeby förklarar i sitt svar på
herr Helgessons kritik att man icke förfarit
på olika sätt. I den tidningsartikel,
som jag nyss citerade, uttalar herr Älmeby:
»I herr Helgessons skrivelse hävdas
också att kontrollstyrelsen skulle ha
uttagit skatt retroaktivt av Lifaco, men
underlåtit att göra detta i fråga om andra
tillverkare. Verkställd utredning har
visat, att flera tillverkare, som framställde
med Lifacos produkter jämförliga varor,
i likhet med Lifaco ålades betala
skatt retroaktivt från den 26 maj 1941.»
Jag betvivlar inte ett ögonblick detta
faktum, men vad herr Älmeby här skriver
utgör inget svar på själva frågan.
Jag föreställer mig nämligen att dessa
andra varor, på vilka skatt uttogs retroaktivt,
fanns med i varuförteckningen,
varför skatteplikten var otvetydig. Dessutom
erkänner herr Älmeby att beträffande
firmor, som tillverkade suckat,
uttogs skatt med hänsyn till tveksamhet
rörande skatteplikten först från den 1
januari 1942.

Av vad jag här anfört —- jag har
kanske varit en aning långrandig — torde
det vara uppenbart, att om det i något
fall var tveksamt, om skatteplikt förelåg,
så borde det väl vara just beträffande
Lifacos produkter.

Jag tycker att vi här har ett exempel
på en administrativ rättsskipning som
hårt träffar den enskilde, som lett till
att vederbörande avstängts från leverans
av råvaror och som delvis lett till ruin
för firman i fråga. Det inträffade har
också verkat mycket deprimerande rent
mänskligt på vederbörande. Jag instäm -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

mer i vad som skrivits härom i ett par
tidningar. Aftontidningen säger t. ex.
i en artikel att detta är »ett avskräckande
exempel på godtycke och mannamån».
Svenska Morgonbladet förklarar
att »detta är en angelägenhet icke
blott för den förorättade firman utan
även för hela rättsvården i vårt land».

Riksdagen bör känna ansvar för i hast
tillkomna otydliga författningar och undanröja
de ekonomiskt och mänskligt
förödande verkningar som otydliga lagar
kan få. Hela denna fråga är ett skälighetsavgörande
från början till slut.

Betecknande för hela diskussionen i
denna fråga är att argument som gång
på gång trasats sönder ånyo kommer till
användning. Handlingarna i målet är,
såsom det sagts i en tidskrift, så omfattande
att det är omöjligt för gemene man
att tränga in i frågan. I kategorien »gemene
man» tror jag att man också kan
inräkna många riksdagsmän som av naturliga
skiil inte haft anledning att dyka
ner i alla de handlingar som det här rör
sig om. Om herr Helgesson har fel på
någon punkt, skulle det i så fall vara
när han skriver följande: »Utan att jag
här vill ingå på en upprepning av händelseförloppet,
vilket ju torde vara känt
för de flesta riksdagsmän, vill jag emellertid
fästa uppmärksamheten på följande»
etc. Jag tror som sagt att Helgesson
har fel på den punkten. Jag har
nämligen i dag fått belägg för att det inte
alls är klart för alla riksdagsmän vad
det här rör sig om. Jag hoppas dock
att det är litet klarare i dag än vad det
var hösten 1951, när frågan senast behandlades
i riksdagen.

Jag skall tillåta mig anföra ett exempel
på hur man går fram i diskussionen. I
en relativt nyligen publicerad tidskriftsartikel
sägs, att om en person ej fälls
till ansvar för falskdeklaration, så kan
han dock inte befrias från att erlägga
skatten som han borde ha erlagt. Är det
inte en egendomlig jämförelse, för att
inte använda ett starkare ord, som man
här gör? Från Lifacos sida förelåg ju
ingen falskdeklaration. Firman har aldrig
haft den inkomst på vilken man uttog
skatt. Jag tycker verkligen att denna

tidskriftsartikel är ett talande exempel
på hur svag man känner sin ställning
vara i själva sakfrågan. Om den ställningen
vore så stark som man ibland
vill ge sken av, behövde man inte använda
dylika metoder.

Herr talman! Jag skulle kunna hålla
på i åtskilliga timmar, men det finns
andra som också vill säga eu del. Jag
tror för övrigt inte att det hjälper, hur
länge man än talar. De som vill tränga
in i frågan och ta den ställning som vederbörande
anser vara riktig har väl redan
gjort det vid detta laget. Om det
som jag anser vara rättvisa inte kommer
att skipas i dag, hoppas jag att det också
i framtiden kommer att finnas krafter
som inte slår sig till ro, förrän denna
fråga har fått en positiv lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Fröken Andersson har
ju utförligt skildrat Lifacos trettonåriga
kamp för rättvisa åt sin sak. Det vore
därför kanske inte så mycket att tilllägga,
eftersom vi bägge tillhör utskottets
femte avdelning och har fått ungefär
samma informationer vid frågans behandling
i utskottet. Dock skulle jag
vilja med några ord kommentera och
kanske ytterligare belysa en del omständigheter
i denna egendomliga rättsaffär.

När nu frågan för tredje gången bragts
under riksdagens prövning, gäller det
huruvida Lifaco skäligen bör självt slutgiltigt
bära den varuskatt som bolaget
enligt kontrollstyrelsens och regeringsrättens
uppfattning skulle av eget intiativ
ha debiterat sina kunder under tiden
från den 26 maj 1941 fram till den dag,
då kontrollstyrelsen gjorde gällande att
skattskyldighet förelåg. Såsom fröken
Andersson framhöll, är det här fråga
om en s. k. övervältringsskatt, och det
blir alltså firman som själv får till staten
betala en skatt, som den icke uttagit
av sina kunder.

Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt,
som haft saken under reell prövning,
har funnit skatteplikt icke före -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

ligga, trots att regeringsrättens tidigare
utslag var för dessa domstolar tillgängligt.
Nu bär jag inte haft tillfälle att
läsa herr Älmebys artikel i dag, och
därför är det möjligt att några av de
uppgifter, jag här skall lämna, kommer
att i viss mån strida mot den uppfattning
herr Älmeby givit till känna. Det
står nog ändå fast, att kontrollstyrelsen
beträffande andra tillverkare än Lifaco
i flera fall nöjt sig med att uttaga varuskatt
först från den tidpunkt, då tillverkaren
gjorts uppmärksam på skatteplikten.

Belysande är fallet Önos i Tollarp.
Denna lilla firma tillverkade år 1941 liksom
Lifaco garneringsfrukter. Under
försäljningen ute i landet fick firman
känendom om att Lifaco ålagts betala
skatt för sina varor. Önos skrev då till
kontrollstyrelsen och framhöll, att firmans
varor enligt varuskatteförordningen
— där Önos på samma sätt som Lifaco
inte kunnat återfinna dem — inte kunde
vara skattepliktiga. Efter en månads
väntan fick firman emellertid besked, att
skatteplikt förelåg beträffande dessa varor
och att skatt skulle uttagas från och
med nyåret 1942. Någon retroaktiv skatt
var det dock i detta fall inte tal om.

Då Lifaco påpekade för kontrollstyrelsen,
att bolagets varor från början
inte fanns upptagna i varuskatteförordningen
— de skulle återfinnas under statistiskt
nr 298—302 om de vore skattepliktiga
— påpekade kontrollstyrelsen,
såsom jag tror att fröken Andersson redan
nämnt, att de kunde återfinnas i
tulltaxan eller i en till denna fogad varuhandbok.
Men inte heller där var
Lifacoprodukterna omnämnda. Man fann
emellertid under de uppgivna statistiska
numren en artikel, som benämndes suckat
—• fröken Andersson talade i förbigående
om den saken. Kontrollstyrelsen
gjordes uppmärksam på att denna
vara icke beskattats, vilket föranledde
kontrollstyrelsen att i brev till Suckatfabriken
i Malmö — detta var i oktober
1941 — anmoda den att betala skatt från
den 1 januari 1942. Det var alltså inte
här fråga om någon retroaktiv skatt, och
någon polisanmälan gjordes inte heller.

Det är tydligt, att Lifaco måste finna
kontrollstyrelsens handlingssätt godtyckligt
och orättvist och stridande mot
grundsatsen om allas likhet inför lagen.

När Lifaco i november 1941 ålades inbetala
den retroaktiva skatten på cirka
90 000 kronor men saknade medel därtill,
gav kontrollstyrelsen eftertryck åt
sin fordran på det sättet att firman genom
beslut av livsmedelskommissionen
avstängdes från råvaror under fyra veckor.
Herr Älmeby har ju sökt ge något
slags förklaring till detta, men det måste
nog ha varit fråga om en samverkan på
något sätt mellan kontrollstyrelsen och
livsmedelskommissionen. Avstängningen
fick, kan man säga, en rent ruinerande
inverkan, och för att kunna fortsätta
verksamheten och inte gå i konkurs
tvingades Lifaco göra månatliga avbetalningar
på denna retroaktiva skatt, vilket
dock skedde under protest.

Den 30 september 1943 skrev bolaget
följande till kontrollstyrelsen:

»Betr. Pikeringsgelé. Rubricerade artikel
belädes av kontrollstyrelsen med skatt
den 9 december 1941 med retroaktiv
verkan från den 25 maj 1941. Enär dock
fortfarande och t. o. m. i ökad utsträckning
konkurrensfirmor sälja Pikeringsgelé
utan skatt ha stora skador uppstått
för vår firma, så att undan för undan,
huvudsakligen under senaste tiden, omsättningen
på Pikeringsgelé gått tillbaka.
»

Samtidigt skickades prov på en vara,
som man hade låtit undersöka. I verkligheten
var det en konkurrensvara, men
man hade tagit kemisk analys på den,
och det var samma vara, som Lifaco tillverkade.
Den hade sedan lång tid tillbaka
försålts skattefritt. Den 22 oktober,
alltså ungefär en månad senare, meddelade
kontrollstyrelsen att även denna vara
var skattebelagd. Konkurrensfirman
hade tidigare inte betalat någon skatt
på densamma.

Det skulle vara mycket att anföra i
denna fråga, men vi skulle då riskera
en mängd upprepningar. Jag skall för
tillfället endast återkomma till vad jag
nämnde i början av mitt anförande.

Kan det anses skäligt och riktigt att

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. ni.

Lifaco skall betala retroaktiv skatt, när
andra firmor i liknande situationer inte
avkrävts retroaktivitet för skatt, som
icke uttagits av kunderna? Det har inte,
såsom även fröken Andersson påpekade,
kunnat påvisas att firman medvetet har
sökt undkomma sina förpliktelser, när
det gällt att erlägga varuskatten, utan
handlat i god tro beträffande tolkningen
av varuskatteförordningen. Det synes
därför skäligt och billigt att bolaget enligt
yrkandet i reservationen återfår tidigare
erlagd retroaktiv skatt jämte ränta
men att avdrag göres för de 35 000
kronor, som det tidigare ansetts skäligt
skulle återbetalas.

Det skulle vara glädjande, herr talman,
om riksdagen i dag ville visa att
rätt går före makt och över partigränserna
av billighets- och skälighetshänsyn
ville ge en medborgare den upprättelse,
han under mer än ett decenniums lidande
och kamp för sin rätt har eftersträvat.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! När det gäller Lifacofrågan
vågar man knappast räkna med att
diskussionen uteslutande skall föras på
det rent sakliga planet. Under de tretton
år som gått, sedan Lifaco fick ett åläggande
att betala varuskatt för sina produkter,
har ju skattefrågan efter hand
gjorts till en av prövostenarna för det
svenska rättsväsendet och ordnats in
bland de andra förmenta orättvisorna,
som anses konstituera rättsröta och godtycke
i det svenska rättsväsendet.

I en så pass inflytelserik tidning som
Industria har i en artikel, som för övrigt
i särtryck är tillställd alla kammarens
ledamöter, gjorts en framställning
av det svenska rättsväsendet, som milt
sagt ställer det i en tvivelaktig dager och
där tjänstemännen i verk och förvaltning
stämplas såsom oförmögna att skilja
på rätt och orätt. Jag skall inte trötta
med att läsa upp denna artikel. Jag kan
också konstatera att de inlägg, som gjorts
här i kammaren, inte går i den riktningen.
Men jag skall ändå tillåta mig att citera
några rader, som gäller förhållan -

dena under kriget, förhållandena år
1941. Det heter där på följande sätt:
»Administratörerna begåvades utan särskilda
meriter eller kvalifikationer med
en betydande makt över de enskilda individerna.
I rättsupplösningens spår följde
de traditionella figurerna: kryperi,
undfallenhet under enväldet, angiveri
och förtal. Men förfallet riktade sig
också inåt. De på administrativ väg
makthavande förlorade understundom
omdömet. I en atmosfär som förtunnats
av bristen på rättsliga normer förvandlades
många av dem till omdömeslösa
tjänare av sin egen maktfullkomlighet
och till vaktmästare kring den egna och
kollegiala prestigen. Förmågan att skilja
mellan rätt och orätt suddades ut och
allt kunde rättfärdigas i regleringsstatens
intresse.» »Så blev det möjligt», säger
man, »att sådana fall som Lifaco och
andra kunde inträffa i den svenska rättsstaten».

Detta är i sanning en skön beskrivning
av den administration, som vi var
nödsakade att bygga upp i detta land
under krigsåren för att vi skulle bereda
medborgarna en rättvis försörjning. Det
är verkligen ett omdöme, som jag anser
är djupt kränkande för alla dem som i
en brydsam situation ofta med mycket
stora personliga uppoffringar lämnade
sina ordinarie arbetsuppgifter för att göra
en nyttig insats i samhällets tjänst.

För min del tycker jag att det tvärtom
skulle finnas all anledning att ge ett erkännande
för den redbarhet och vilja att
handla oväldigt som utmärkte vår kristidsförvaltning.
Att de förordningar, som
myndigheterna utfärdade, kunde komma
i effektiv tillämpning berodde i mycket
hög grad på att de som berördes av åtgärderna,
vinnläde sig om att försöka
medverka till att åtgärderna genomfördes.
När det gällde exempelvis varuskatten
— som i fallet Lifaco ju är den
springande punkten — var det företagarnas
egen beredvillighet och goda vilja
som gjorde att denna skatt blev så effektiv
som den verkligen blev. Rejäla
företagare fann det naturligt och självklart
att de skulle följa myndigheternas
intentioner och tog ut skatt på sina va -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

ror. I tveksamma fall vände man sig till
kontrollstyrelsen och frågade, om det
förelåg skatteplikt på de varor man tillverkade.
Det var över tusentalet tillverkare,
som lojalt inordnade sig under
denna skatteförordning. Förordningen
tillkom, såsom fröken Andersison har
nämnt, den 25 maj 1941 och gällde från
och med påföljande dag. Lifaco fick i
likhet med andra företagare sig tillsänd
denna förordning och hade således att
iakttaga vad den stadgade. I förordningen
stod det, att de, som vid förordningens
ikraftträdande tillverkade choklad
och konfityrer, hade att inom åtta dagar
anmäla sin tillverkning till kontrollstyrelsen.
Så skedde inte i Lifaco-fallet. Företagschefen
ansåg att hans varor inte
berördes av förordningen. Det har sagts,
att han vid detta tillfälle inte ens behärskade
svenska språket, men han ansåg
sig likväl kapabel att avgöra, att
hans produkter inte var skattepliktiga.

Sedan är det riktigt, att andra kanske
mer sakkunniga än direktör Eichenberg
har hävdat samma mening som han i
skattepliktsfrågan. Men kvar står att vid
det aktuella tillfället handlade inte direktör
Eichenberg på det försiktiga sätt
som man tycker borde ha anstått en person
i hans situation. Han kunde självfallet
ha frågat skattemyndigheten till råds

— han som andra. Jag kan inte förstå
annat än att en företagare, som verkligen
känt lojalitet med samhället och som
tillverkade varor av denna typ, borde
åtminstone ställt sig den frågan: bränns
det inte litet grand? Det går väl ändå
inte att komma ifrån att förordningen
gav besked om att den gällde varorna på
den marknad där Lifaco arbetade.

Det har stötts och blötts åtskilligt om
skatteplikten. Men jag tror att det är
riktigt — och i detta fall vill jag gärna
ge ett erkännande åt fröken Andersson

— att om vi skall få en hyfsning på denna
debatt är det angeläget att vi accepterar
vad regeringsrätten fastställt på den
punkten. Skatteplikten är således klar.
Lifacos produkter var skattepliktiga;
företaget hade skyldighet att betala den
skatt, som avsåg tiden den 26 maj —
den 5 december 1941. Nu bär Lifaco be -

talat in sin skatt, visserligen i småposter
och under protester.

Det har emellertid i diskussionen sagts
beträffande Lifacoaffären, att Lifaco har
stått i en speciell ställning och att samhället
när det gällde att behandla Lifaco
skulle ha gått fram på andra vägar än
som skett för andra företag. Det har
många gånger sagts — senast i denna
diskussion, där fröken Andersson antytt
och herr Sunne mycket tydligt uttalat
det — att det här finnes vissa företag,
som blivit behandlade på ett annat sätt
än Lifaco blivit. Herr Sunne har angivit
vilka det rörde sig om.

Nu är det så lyckligt, att i samband
med att professor Ljungman inom avdelningen
föreläde oss en utredning i frågan,
preciserade han också vilka företag
det gällde, som alltså skulle ha behandlats
på ett annat sätt än Lifaco. Han säger
här i en skrivelse, som jag tror att
alla kammarledamöter har fått: »Av

handlingarna i Lifacoiirendet — som jag
ånyo fullständigt genomgått — framgår
vidare att kontrollstyrelsen i flera fall
beträffande andra tillverkare än Lifaco
låtit sig nöja med att uttaga varuskatt
först från den tidpunkt, då tillverkaren
gjorts uppmärksam på skatteplikten
(fem sådana fall äro Gema, Brunol, Hafnia,
önos och Svenska Suckatfabriken).»
Det visar sig att det är fullständigt fel.
När det gäller alla dessa fem företag och
ytterligare andra föreligger det i verkligheten
retroaktiv tillämpning av skatteförordningen.
Jag har bär en avskrift av
ett brev från kontrollstyrelsen, ställt till
firman Önos fruktindustri i Tollarp, som
just är den firma herr Sunne åberopade.
Brevet är daterat den 31 december 1941.
Där säges det:

»Med skrivelse den 3 innevarade december
har Ni under anhållan om kungl.
kontrollstyrelsens utlåtande till styrelsen
överlämnat prov å av Eder tillverkad
''ersättningsbigarrå’, enligt uppgift framställd
av huvudsakligen bindningsmedel,
essenser och färger och avsett att av bagare
och konditorer användas vid dekorering
av tårtor och bakelser. Kontrollstyrelsen
vill med anledning härav
meddela, att ifrågavarande vara är att

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

hänföra till sådana konfityrer, för vilka
skatt skall erläggas enligt förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
samt att Ni har att redovisa varuskatt för
Eder försäljning härav från och med
den 1 januari 1942. Till frågan, huruvida
Ni skall erlägga varuskatt för försäljningen
av varan även för tiden före sistnämnda
tidpunkt, vill styrelsen återkomma.
»

Detta brev är alltså daterat den 31 december
1941. Också återkom mycket
riktigt kontrollstyrelsen till frågan i ett
brev, daterat den 14 september 1942, i
vilket det säges följande:

»Med skrivelse till kungl. kontrollstyrelsen
den 1 innevarande september har
Ni inkommit med förteckning å Edra leveranser
från och med den 26 maj 1941
av dels ersättningsbigarråer och dels
fruktpasta, för vilka Ni icke redovisat
varuskatt till kontrollstyrelsen. Kontrollstyrelsen
anmodar Eder härmed att å
styrelsens postgirokonto nr 156 40 insätta
varuskatt för ifrågavarande leveranser
med---kronor---öre . ..»

Hur kan man då påstå, att denna firma
har fått en annan behandling än Lifaco?
Jag skall inte trötta med att läsa upp
andra exempel. Jag kan säga att här finnes
skrivelser, som gäller Kå-Kå marzipanfabrik,
Malmö, Vetlanda marzipanfabrik
och Knutssons i Varberg. Alla dessa
firmor, som tillverkade jämförliga varor
som Lifaco, har fått samma åläggande
att betala retroaktiv skatt fr. o. m.
den dag, som förordningen trädde i tilllämpning.
Och skulle man gå vidare,
finns det en hel rad företag, som tog
upp sin tillverkning senare, d. v. s. efter
den 26 maj 1941, som av kontrollstyrelsen
blivit ålagda att inbetala skatt fr.
o. m. den dag då de tagit upp sin tillverkning.
Jag behöver inte trötta med
att läsa upp de andra handlingarna.

Beträffande behandlingen av suckatfabriken
har sagts att man inte följde
samma ordning som när det gällde Lifaco.
Nu är emellertid att beakta att
suckat faller under skatteförordningen.
Det gick rätt lång tid innan man insåg
det, men vid närmare undersökning kom
man fram till att den borde höra dit.

Då utskickades ett cirkulär till alla deföretagare
som tillverkade suckat i landet.
Jag har ett sådant brev med ett tiotal
firmor antecknade, vilka var tillverkare
av suckat, och de ålades samtliga
att från den 1 januari 1942 betala skatt.
Men här gällde det en annan vara än
Lifacos. Man kan visserligen säga att
skatten trädde i kraft något senare än
förordningen, men det var ju rättvist på
det sättet att alla företagare som tillverkar
just denna vara var skyldiga att
erlägga skatt från samma datum. Man
kan inte säga att någon mannamån begåtts,
utan när man kommit fram till
den uppfattningen att även denna vara
skulle vara skattbelagd fick även alla
de firmor som tillverkar den varan föreläggande
att betala skatt.

Herr talman! Det kan kanske räcka
med de exempel jag anfört här. Jag tror
att saken hade tjänat oerhört mycket
på, om de som kritiserat och talat om
olika behandling på ett mycket tidigare
stadium hade presenterat vilka firmor
det rörde sig om. Då hade det varit möjligt
att bringa klarhet i detta. De historier
som gång på gång figurerat i pressen
har säkerligen kommit att skapa felaktiga
föreställningar, men jag hoppas
att efter detta klarläggande skall man
kunna föra bort den frågan ur diskussionen,
som gäller Lifacos behandling i
förhållande till andra företag.

Det förhållandet att kronan senare i
rådhusrätten och Svea hovrätt förde talan
mot direktör Eichenberg för att
denne uraktlåtit att anmäla sin tillverkning
och att direktör Eichenberg fick
rätt, rubbar självfallet inte på något sätt
det faktum att skatteplikt föreligger. Väsentligt
för dem som vill framföra försvar
för direktör Eichenberg är ju endast
att det inte har kunnat styrkas, att
företagit uppsåtiigen uraktlåtit att följa
förordningen. Men jag tror att det är att
gå för långt, om man, som fröken Andersson
ville göra gällande, genom det
förhållandet, också finner det dokumenterat
att direktör Eichenberg handlat i
god tro. Jag tror att det är riktigt att
man för bort även den frågan ur diskussionen.
Jag tror inte att någon av

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

oss har möjlighet att avgöra den saken.
Det finns väl bara en enda person, företagschefen
själv, som vet hur det egentligen
är ställt på den punkten.

Själva rättsfrågan kan vi alltså gå förbi
i debatten. Den är klarlagd, så långt
vi kan komma i det här landet, om vi
skall följa lag och rätt. Lifacos omfångsrika
informationer till kammarledamöterna
kan inte, trots sina svulstiga formuleringar
och tillmälen åt olika håll,
dölja det faktum att vår högsta rättsinstans
på detta område, Kungl. Maj:t
i regeringsrätten, avgjort saken genom
att förklara Lifacoprodukterna vara skattepliktiga.
Rådhusrättens och hovrättens
befattning med skattepliktsfrågan kan ju
icke tillmätas något avgörande värde i
detta fall, sedan högsta domstolen till
sist förklarat att underrätterna inte varit
behöriga att döma i frågan.

Kvar står då endast skälighetsfrågan.
Har Lifaco genom oklart formulerad författningstext,
genom misstag från myndigheternas
sida o. s. v. kommit i en sådan
situation att riksdagen nu skall ha
skyldighet att gottgöra detta företag dels
med 41 8G8 kronor 95 öre för uppburen
varuskatt plus ränta samt därtill ytterligare
26 500 kronor? Vi som tillhör majoriteten
inom statsutskottet har inte
den meningen. Vi är inte beredda att
lägga skuldbördan enbart på skattemyndigheten.

Det finns skäl som talar för att riksdagen
över huvud taget inte borde syssla
med denna fråga. Även om det blir
en liten utvikning skulle jag här vilja
erinra om vad herr Herlitz anförde vid
behandlingen av en annan statsutskottsfråga
i denna kammare den 31 mars i
år. Den gången gällde det — jag tror att
de flesta kommer ihåg saken — en arbetare
i Sandviken, som fått sin ansökan
om ersättning för olycksfall underkänd
av försäkringsrådet. Herr Herlitz opponerade
då mycket starkt mot att riksdagen
skulle befatta sig med den frågan.
»Jag står mycket frågande inför denna
praxis och gör det givetvis ur rättssäkerhetssynpunkt»,
sade herr Herlitz, och
så ställde han frågan: »Är utskottet av
den meningen att dessa olycksfallsför -

säkringsmål intager en särställning? Varför
skulle inte utskottet lika väl ta upp
ersättningsanspråk ifall någon person
sökt fattigvård och fått orätt hos kammarrätten,
ifall en tjänsteman har klagat
i avlöningsmål, och kammarrätten har
givit honom orätt, eller ifall regeringsrätten
har fällt ett utslag i skattemål,
som någon är missnöjd med, eller Kungl.
Maj :t bestämt något i en folkpensionsfråga,
som man icke är till freds med?»
Det skulle vara orättfärdigt, menade herr
Herlitz, om man inte handlade på samma
sätt i dessa fall, men på samma gång
värjde han sig mot denna tanke och sade:
»En annan fråga som jag ställer mig
ur rättssäkerhetssynpunkt, då utskottet
här vill sätta ett riksdagsbeslut i stället
för ett beslut av vederbörande domstol,
är hur utredningen har tillgått. Har det
hörts vittnen? Har utskottet, såsom brukar
ske i varje besvärsmål, hört försäkringsrådets
förklaring över beslutet? Har
olika sakkunnigyttranden infordrats?»
Och så fortsatte talaren: »På sätt och
vis är det ju litet skämtsamt vad jag här
anfört — de antydda konsekvenserna är
ju för var och en som tänker på saken
fullkomligt orimliga. Man kan helt enkelt
icke acceptera dem.»

Mycket mer av vad som herr Herlitz
sade i den debatten skulle kunna åberopas
i den här frågan. Han slutade sitt
första anförande med en deklaration som
löd: »Det må tillåtas mig att säga att den,
som en gång i tiden skrev 90 § regeringsformen
om riksdagens sysslande med
regerings- och domarmakternas beslut
och enskilda personers och korporationers
angelägenheter, föreställde sig icke
att det skulle framställas proposition på
sådana förslag som jag här påtalat.»

Jag har, herr talman, med dessa synpunkter
inte velat söka sak med herr
Herlitz, men jag tycker att de åsikter
som herr Herlitz hävdade den gången
ger en god belysning av den mycket
grannlaga uppgift, som vi har oss förelagd
i detta ärende. Plär gäller det väl
ännu mer än i det lilla försäkringsärendet
att betona kravet på djuplodande insikter
i ärendet. Jag är övertygad om
att herr Herlitz, som varit så starkt in -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

tresserad i denna sak, liar en bakgrund
som gör det möjligt för lionom att välja
ståndpunkt. Kanske även 5:e avdelningens
ledamöter, som tvingats att sätta sig
in i ärendet ganska grundligt, kan ha en
sådan nödvändig bakgrund. Men jag ger
fröken Andersson rätt, när hon ifrågasätter
om kammarens ledamöter kan ta
ställning till denna fråga. Jag tror att
även de som sysslat med frågan känner
sin begränsning, och jag tror inte att
någon riksdagsledamot som tänkt över
saken kan vara villig att inträda i domstols
eller regeringens ställe när det gäller
skälighetsprövningen i denna fråga.

Fallet Lifaco har ju inte endast varit
föremål för den rättsliga prövning som
jag redan talat om, utan det har ju också
gjorts till föremål för skälighetsprövning
av samlingsregeringen 1945. Det
blev möjligt att göra denna skälighetsprövning
genom den ändringskungörelse
som utfärdades den 25 maj 1945 och som
innebar att Kungl. Maj:t, då synnerliga
skäl förelåg, fick rätt att medgiva befrielse
från eller återbäring av varuskatt.
Upprinnelsen till denna kungörelse var
ju en interpellation av herr Herlitz. Vid
den tidpunkten hade skatteskyldigheten
avgjorts av regeringsrätten, men såväl
rådhusrätten som hovrätten hade i kronans
mål mot Lifaco dömt till Lifacos
förmån. Ärendet kunde inte den gången
föras till högsta domstolen. Herr Herlitz
åberopade i sin interpellation just Lifacofallet.

Det förtjänar att nämnas vad dåvarande
chefen för finansdepartementet,
herr Wigforss, anförde i den proposition,
som han strax därefter föreläde riksdagen
och som utan tvivel var ett resultat
av herr Herlitz’ interpellation. I propositionen
heter det: »I övrigt torde det
ankomma på Kungl. Maj :t att från fall
till fall bedöma huruvida synnerliga skäl
skola anses vara för handen. Jag förutsätter
emellertid att med hänsyn till stadgandets
karaktär detsamma erhåller en
restriktiv tolkning. Jag förutsätter även
att, därest Kungl. Maj:t i visst fall skulle
anse återbäring av varuskatt böra medgivas,
återbäringen skall kunna begrän -

sas till skälig del av det erlagda skattebeloppet.
»

Bevillningsutskottet som behandlade
propositionen gjorde också ett uttalande
av denna innebörd, och så vitt jag har
kunnat finna, var det inte någon av kamrarnas
ledamöter som opponerade sig
mot att författningen fick en sådan motivering.
Här har således skapats en förordningsändring
som gjorde det möjligt
att pröva Lifacos anspråk på gottgörelse
ur skäliglietssynpunkt, och en hemställan
från företaget om att återfå de
inbetalda skattemedlen ledde också till
en mycket skyndsam behandling. Det
har uppgivits, att det var en mycket
grundlig föredragning av ärendet, innan
frågan avgjordes. Två förutvarande hovrättsråd
hade utrett frågan på finansdepartementets
rättsavdelning och ärendet
föredrogs mycket grundligt inför dåvarande
finansministern, dåvarande justitieministern
Bergkvist och ett av de konsultativa
statsråden, herr Quensel.

De som deltog i ärendets behandling
har uppgivit, att vad som talade till Lifacos
fördel var att författningen onekligen
var svårtolkad. Fröken Andersson
uppehöll sig i sitt anförande mycket vid
detta, men det har man ju också tagit
hänsyn till; man har vid skälighetsbedömningen
gjort en avvägning just med
hänsyn till att ett sådant oklart förhållande
förelåg. Till Lifacos nackdel talade
emellertid det förhållandet, att företaget
hos kontrollstyrelsen borde ha gjort sig
underrättat om skatteskyldigheten. Vidare
kunde man konstatera, att företaget
genom att uraktlåta att betala skatt hade
berett sig ekonomiska fördelar. Under
den tid som prissättningen var fri tog
företaget ut 3 kronor och 95 öre per kilo
för den vara som spelar den största rollen
i detta sammanhang, nämligen Lifaco-massan.
När priskontrollen infördes
på detta område 1952, fick denna Lifacomassa
ett maximipris av 2 kronor och
75 öre. Företaget hade alltså under den
tid det hade skyldighet att betala skatt
hållit ett pris som låg väsentligt över
det som man sedan fick rätt att ta ut.
Det har vidare angivits att företagets om -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

sättning, som 1940 var så blygsam som
100 000 kronor, år 1941 gick upp till
över 400 000 kronor. Företaget utvecklades
vidare så att det 1948 hade en omsättning
på 1,5 miljoner kronor. Antalet
anställda var 1941 helt obetydligt men
ökades till ungefär 50 år 1948.

Det har i debatten sagts, att skatteplikten
inte är avhängig av huruvida
ett företag har god vinst eller ej, och det
är det självfallet inte heller tal om. Här
gäller det bara frågan, hur mycket företaget
skall få tillbaka, och i det sammanhanget
tror jag att det är riktigt, att man
tar hänsyn till de ekonomiska förhållanden,
varunder företaget har kunnat arbeta.

Jag har, herr talman, vid mina försök
att komma till klarhet i denna affär
inte kunnat dra den slutsatsen att
regeringen vid sin skälighetsbedömning
har missgynnat Lifaco. Man har närmast
det intrycket, att företaget fick en generös
behandling med tanke på att riksdagen
dock var enig om att förordningen
skulle tillämpas ytterst restriktivt.

Om saken därmed hade varit ur världen
skulle ju Lifaco för en ganska ringa
kostnad ha fått sona sin försummelse att
inte anmäla sin skattepliktiga vara. Men
det blev inte så. I stället kastade sig direktör
Eichenberg ut i en process mot
kronan, drog på sig stora kostnader för
hjälp av expertis på olika områden och
nådde ingenting annat än att han i högsta
domstolen fick se sina förhoppningar
grusade. Jag tror att direktör Eichenberg
är värd att beklaga. Han har engagerat
sig så starkt i Lifacos skattemål
att han — om man nu får tro vad han
själv säger — inte har kunnat syssla
med något annat under alla dessa år
som har gått. Det måste i så fall vara
en personlig tragedi som känns smärtsam
för vederbörande.

Men, herr talman, kan detta att folk
ger sig ut på hal is få medföra att de
kan göra särskilda anspråk på riksdagens
bevågenhet? Kan det vara rätt atj
riksdagen solidariserar sig med dem som
processar sig medellösa, om det inte
finns en saklig grund för ett sådant

ställningstagande från riksdagens sida?
Jag har svårt att tro det. Vi som här i
kammaren har att ta ställning till denna
fråga har anledning att besinna vårt ansvar.
Vi kan inte grunda vårt omdöme
på de lösa och i många fall direkt osanna
uppgifter som herrar Eichenberg,
Helgesson och vissa jurister dragit fram
i diskussionen. Ett bifall till motionen
skulle ingalunda innebära en tillfredsställande
lösning vare sig av rättsfrågan
eller när det gäller billighetskravet
i Lifacoaffären.

Vilken orätt har begåtts mot herr
Eichenberg? Han har liksom andra tillverkare
tvingats att betala skatt för sin
tillverkning. Sedan har synnerliga skäl
ansetts tala för att Lifaco skulle få en
viss återbetalning, och regeringen har
svarat för att ungefär hälften av skattebeloppet
återställts. Det kan inte vara
försvarbart att gå längre, om vi över
huvud taget vill undvika att det rena
godtycket skall sättas i rättens ställe.
Andra företag som har erlagt retroaktiv
skatt skulle väl då komma och göra sina
anspråk gällande. De bör väl ha samma
förmån som Lifaco.

Vad är det förresten som säger att
Lifacoaffären skulle bringas ur världen
genom bifall till motionen? Jag vet inte,
om motionärerna eller reservanterna
kan ge ett besked på den punkten. Om
motionen bifalles, vad är det då som
hindrar att vi nästa år har att behandla
en ny Lifaco-motion med begäran att
staten skall betala de hundratusentals
kronor som herr Eichenberg har kastat
ut på jurister och specialister av olika
slag? Det är enligt min mening orimligt,
att riksdagen skulle bifalla den nu
förevarande motionen. Detta skulle enligt
min mening kunna få konsekvenser som
vi inte nu är i stånd att överblicka, och
det skulle också, så vitt jag kan finna,
vara orättvist.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Ahlkvist (s), Gustaf Karlsson (s) och
Birger Andersson (s).

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Herr LUNDQVIST (h):

Herr talman! Jag inser ju att de kamrater
i kammaren som ha den mentalitet,
vilken kom till uttryck i det senaste
anförandet, inte lär låta påverka sig i
sitt ställningstagande, vilka skäl och hur
starka skäl som än kan komma att framföras
från det motsatta hållet. Men detta
får i och för sig inte vara avgörande för
den hållning som vi, som tänker annorlunda
i denna fråga, vill inta i debatten.

Jag förstår mycket väl, herr talman,
att det på sina håll väckt förvåning, att
denna fråga i år på nytt kommit på
riksdagens bord, fastän den var uppe
till behandling så sent som år 1951. Personligen
anser jag emellertid liksom säkerligen
många andra både inom och
utom riksdagen, att den behandling som
vederfarits Lifaco är så otillfredsställande
inte minst ur rättslig synpunkt, att
vi inom riksdagen inte har rätt att slå
oss till ro förrän full upprättelse har
lämnats företaget. Jag tror att man inom
mycket vida kretsar av vårt folk finner
det synnerligen tacknämligt, att riksdagen
på detta sätt beretts möjlighet att
ännu en gång överväga denna fråga, vilken
ju obestridligen har tilldragit sig
mycket stor uppmärksamhet och vid
vars handläggning statens uppträdande
enligt en mycket allmän uppfattning givit
anledning till både förvåning och besvikelse.

Jag skall inte nu ta upp tiden med att
än eu gång gå igenom hela det historiska
förloppet. Varje riksdagsledamot har
säkerligen både tidigare och under denna
riksdag haft rika tillfällen att skaffa
sig all den kunskap som kan behövas
för att rätt bedöma den föreliggande frågan.
Även om det uppenbarligen alltjämt
råder delade meningar beträffande vissa
punkter, kan väl åtminstone så mycket
anses fastslaget och klart — också
efter herr Holmqvists anförande — att
den lagstiftning som här har kommit
att spela en avgörande roll inte haft den
otvetydiga formulering som måste anses
vara ett första starkt berättigat rättskrav.
Alla måste väl också vara överens
om att, så som lagbestämmelserna var
formulerade, Lifaco hade fog för sin

uppfattning att firmans omstridda produkter
inte berördes av lagen. Detta har
ju vitsordats från de mest auktoritativa
håll. Bara det att såväl rådhusrätt som
hovrätt —• vilket redan har påpekats
här —• tolkat författningen på samma
sätt som firman och dömt därefter måste
väl vara vittnesbörd nog. Att högsta
domstolen sedan — utan att pröva sakfrågan
—• fastslog, att tvist om varuskatt
inte kunde bli föremål för allmän domstols
prövning, är ju en sak som inte på
något sätt kan jäva underrätternas uppfattning
om själva lagformuleringen.

Jag vet inte om jag uppfattade herr
Holmqvist rätt, men han menade väl, att
om företagets ledare hade varit lojal
medborgare, borde han ha skaffat sig
från kontrollstyrelsen de upplysningar
han behövde för sitt ställningstagande.
Jag känner inte till hur långt en företagare
bör sträcka sig i detta avseende,
men av handlingarna framgår ju uppenbarligen,
att bolaget gjort förfrågan hos
kontrollstyrelsen för att vinna klarhet
om skattskyldighet förelåg eller inte. När
man här synes göra gällande, att det
skulle ha varit endast Lifaco som handlat
på detta enligt herr Holmqvists uppfattning
illojala sätt, vill jag erinra om
att det framgår av handlingarna, att åtskilliga
andra firmor handlat på samma
sätt. Då skulle de också stämplas som
illojala. Jag har mycket svårt att förstå
att man mot bakgrunden av de faktiska
uppgifter som varit tillgängliga vill göra
uttalanden av den insinuanta art som
herr Holmqvist gjorde.

Här förtjänar vidare att erinras om att
alla sakkunniga som uttalat sig i frågan
ansett, att Lifacos tolkning av bestämmelserna
var riktig.

Ytterligare en viktig sida av frågan
måste väl också få anses vara ostridig,
nämligen att det här gäller en s. k.
övervältringsskatt, alltså en skatt som
avsetts att drabba konsumenterna och
inte den tillverkande firman. Denna hade
endast att fungera som skatteuppsamlare
för statens räkning. Då emellertid den
ifrågavarande lagen enligt firmans uppfattning
inte gällde dess produkter, var
det självfallet att någon skatt inte uttogs.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Men när sedan kontrollstyrelsen — cirka
ett halvår efter lagens tillkomst — beslöt
att varuskatt skulle utgå på vissa av
Lifacos varor, ställde sig företaget lika
självfallet omedelbart detta beslut till
efterrättelse. Kontrollstyrelsen nöjde sig
emellertid inte därmed utan gick därhän,
att Lifaco avkrävdes skatt även på
alla de varukvantiteter som sålts under
hela det redan gångna halvåret och därtill
sex procent ränta, tillsammans cirka
90 000 kronor. Då det inte gick att ta ut
detta belopp av kunderna i efterhand,
innebar kontrollstyrelsens beslut, att firman
själv fick betala hela skattebeloppet.
Det är detta beslut och denna behandling
av ett företag som i mina och
mångas ögon är det mest upprörande i
hela denna genomgående sorgliga fråga
och som strider skarpast mot allt vad
l ättvisa och billighet heter.

Så som här handlats av ett statligt ämbetsverk
bör det inte få gå till i en rättsstat.
Det är därför nödvändigt att rättelse
sker. Då det inte lär kunna bestridas,
att denna bedrövliga historia i varje
fall till väsentlig del beror på att riksdagen
varit med om att besluta en lagtext,
som inte ger medborgarna möjlighet
att bestämt veta vad de har att
rätta sig efter, bör riksdagen enligt mitt
förmenande redan på denna grund finna
det angeläget att se till att rättelse sker
och att vederbörande får gottgörelse. Det
skulle vara alltför olyckligt, om riksdagens
beslut i dag bleve sådant, att det
utåt kunde tolkas så att inom dessa väggar
prestigehänsynen tillätes väga tyngre
än rättskänslan.

Jag förmodar, herr talman, att vi alla
med stort intresse har tagit del av den
skrivelse av professor Seve Ljungman
som har berörts av några av de föregående
talarna och att ingen vill påstå,
att hans synpunkter kan nonchaleras.
Om jag inte hörde fel, gjorde emellertid
herr Holmqvist direkt gällande, att
de uppgifter som professor Ljungman
lämnat i denna skrivelse till riksdagens
ledamöter var osanna. En sådan tanke
synes mig alltför främmande för att jag
över huvud taget skulle vilja sätta tro
till herr Holmqvists uttalande. Som sär 4

Första kammarens protokoll 1954. Nr 16.

skilt anmärkningsvärt framhålles ju i hans
skrivelse bland annat, att kontrollstyrelsen
i flera fall då det gällt andra företag
än Lifaco har låtit sig nöja med att
uttaga skatt först från den tidpunkt då
tillverkaren gjorts uppmärksam på skatteplikten,
en praxis som herr Ljungman
för övrigt anser vara den enda rimliga.
Det var alltså denna uppgift som herr
Holmqvist ansåg vara felaktig.

Mot bakgrunden av vad som sålunda
här har blottats är det förvisso inte ägnat
att förvåna, att den meningen gör
sig gällande alltmera, att likheten inför
lagen och kraven på rättssäkerhetens
upprätthållande bör göra det till en
tvingande moralisk plikt för riksdagen
att äntligen gottgöra de förluster som
firman här oförskyllt fått lida.

Socialdemokraterna har inom statsutskottet
bildat en enig front emot att
rättvisa här vederfares Lifaco. Det är
klart att denna hållning har i högsta
grad överraskat. Jag hoppas emellertid
att riksdagen inte skall följa denna negativa
linje utan i stället godtaga reservanternas
förslag. Det kan vara påkostande
att offentligt erkänna ett begånget
fel, det vet vi nog litet var, men
vi vet också att det är hedersamt att
så göra. Även i en konflikt mellan staten
och enskilda medborgare bör rätten
och inte makten få fälla utslaget.
Lifaco har domstolsutslag och rättsexperters
uttalanden på att firman inte rimligen
kunnat anta att dess varor vore skattepliktiga
och därför inte heller kan
göras vare sig moraliskt eller ekonomiskt
ansvarig för utebliven skatteinkassering.
Kronan har däremot i processen inte
förmått uppvisa någon utomstående
opartisk sakkunnig som velat uttala sig
till dess fördel.

Jag talade nyss om den enhälliga socialdemokratiska
fronten i statsutskottet
och den besvikelse som denna har
framkallat. Det är då desto mer glädjande
att se att det socialdemokratiska
partiet dock intar en framskjuten plats
inom motionärernas krets och även att
den socialdemokratiska pressen inte är
lika enhällig om en avvisande hållning.
Till belysande av detta senare vill jag

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

citera och av hjärtat instämma i följande
uttalande av Aftontidningen på ledarspalt:
»Hela behandlingen av detta
ärende och alla de biomständigheter som
icke kan relateras här, är ett avskräckande
exempel på godtycke och mannamån,
ytterligare markerat genom att
offren avstänges från tilldelningen av
råvaror eller hotas med ännu högre
skatter, om de icke fogar sig.» •— Det
var väl inte samma godtycke herr Holmqvist
tänkte på, när han här gjorde gällande,
att ett bifall till reservationen
skulle innebära att godtycket i stället för
rätten sattes i högsätet.

Värt att citera synes mig också vara
följande uttalande ur en annan av regeringskoalitionens
tidningar, nämligen
Skånska Dagbladet, som nyligen skrev
bland annat följande, också på ledarspalt:
»Det ter sig givetvis helt rättsstridigt
att se en och samma statliga myndighet
uppträda som angivare, målsägare
och domare. Rättssäkerheten är
— det kan ej nog understrykas — allvarligt
i fara, om statens fiskaliska organ
beträffande viss skatt tillika får fungera
som dömande organ och utdöma
skattebelopp, som med hänsyn till storleken
uppenbarligen kan betyda ett fullkomligt
omstörtande av de ekonomiska
grundvalarna för en enskilds hela existens.
»

Jag nöjer mig, herr talman, med vad
jag här har framhållit och vill därtill
endast ännu en gång understryka, att i
en stat som vill vara en rättsstat och
inom ett folk som vill berömma sig av
humanitet och sann demokrati det förvisso
är angeläget att rätt får vara rätt
även när det gäller staten.

Med stöd av vad jag här anfört yrkar
jag avslag på statsutskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr Lundqvist framhöll att han fäste
stort avseende vid vad professor Ljungman
anfört i sin skrift och mindre vid
vad jag sagt i mitt inlägg. Jag kan endast
beklaga att inte herr Lundqvist har så
stort förtroende för mig att han vågar

ta fasta på vad jag anfört. Jag tror emeltid
att det kan finnas en förklaring till
detta märkvärdiga förhållande, att professor
Ljungman hävdar en annan mening.
Det var ju så att när striden kring
Lifaco blossade upp, anmälde sig en och
annan, som tyckte sig ha blivit utsatt
för samma förmenta oförrätt. Sannolikt
har en del av dem som redovisat
sin situation i detta sammanhang inte
haft klart för sig, hur det verkliga händelseförloppet
var, och sedan har saken
följt med i diskussionen. Herr Eiclienberg
och många andra har försökt anföra
sådana exempel, och när det inte
har varit möjligt att bestrida dem förut,
utan man först nu, sedan man fått papperen
på bordet kan vederlägga dessa
påståenden, så tycker jag att herr Lundqvist
skulle ha kunnat ompröva sin hållning
i denna fråga. Jag tror att det kan
finnas naturliga förklaringar till att situationen
har blivit den som vi står i nu.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Även om jag hyser den
principiella uppfattningen att riksdagen
icke bör upphöja sig själv till överinstans
över domstolarna eller över de
andra rättsinstanserna i landet, måste
jag bestämt poängtera att riksdagen i
sin egenskap av lagstiftande församling
inte kan vara likgiltig för och förbigå
hur de av riksdagen stiftade lagarna
verkar i tillämpningen. Fallet Lifaco
har av talesmannen för statsutskottet,
herr Holmqvist, förts upp något på
det principiella planet, även om jag måste
konstatera att hans bevisföring har
skjutit över målet. Det är väl ändå så,
att vi inom riksdagen har anledning att
med vaksamhet följa den administrativa
domsutövning, som har tillämpats av
krisorgan och av andra organ som har
haft en annan sammansättning än domstolarna
och uppgifter av helt annat innehåll
än domsutövning. Jag tycker det
är riktigt att man med vaksamhet följer
en utveckling, där ett organ i administrativ
ordning erhåller eller tillägnar
sig domsrätt över enskilda vid sidan av
domstolarna, eller, såsom detta tidnings -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

citat från Skånska Dagbladet uttryckte
det i en verklig kärnsats: Det kan aldrig
vara en betryggande rättsordning, att
i ett och samma organ eller i en och
samma person förena åklagarens, vittnets
och domarens roll. Det är en sammanställning
som kräver, att man med
uppmärksamhet följer vad som sker i
fråga om rättstillämpningen på just detta
ömtåliga område.

Jag har försökt att objektivt sätta mig
in i Lifaco-målet, och jag måste säga,
att trots det skickligt upplagda anförande
som herr Holmqvist nyss höll har
jag en lika fast övertygelse om att här
är något som vi inom riksdagen, kanske
mest på grund av att riksdagen är ansvarig
för en otydlig och oklar krislagstiftning,
har skyldighet att rätta till.
Detta faktum kvarstår, och det sår i
rättssamhällets kropp, som denna affär
utgör, kommer att infekteras och bli
svårläkt, om inte riksdagen ekonomiskt
söker att rätta till vad som för många av
oss framstår som felaktigt. Om en rättstillämpning
visat sig oriktig, så kan denna
ej, som herr Holmqvist synes vilja
göra gällande, anses vara mera försvarbar,
eller växa i styrka, därför att den
tillämpats i en kvantitativt större omfattning.
Detta kan aldrig bilda en hållbar
rättsgrund för ett domsavgörande.
Det måste alltid erkännas, att rättsprinciper
aldrig kan bli delbara såsom regeringens
återbetalningsbeslutger vid handen.

Det har senast av herr Holmqvist
sagts, att riksdagen ger sig in på en oansvarig
och äventyrlig uppgift, om riksdagen
skulle åta sig ett ekonomiskt tillrättaläggande
i ett fall, som har bedömts
av Kungl. Maj :t och regeringsrätten, alltså
fastställts av en slutgiltig domsinstans.
Innan jag går in på det som jag
egentligen begärde ordet för, nämligen
att redogöra för ett annat fall där riksdagen
gjort ett sådant tillrättaläggande,
vill jag säga, att det dock obestritt finns
två lagakraftvunna domar, rådhusrättens
och hovrättens, som har frikänt vederbörande
från ansvar i den ansvarstalan
som förts av kontrollstyrelsen gentemot
tillverkaren. Jag måste säga, att

om det verkligen skulle ligga ett uppenbart
rättsförhållande till grund för den
ståndpunkt, till vilken statsutskottet och
herr Holmqvist kommit, rubbas i varje
fall förtroendet för denna slutledning genom
det faktum att dessa två domar finns
och ännu har auktoritativ verkan. Att
sedan i den sakliga prövning, som målet
underkastats av rådhusrätten och
hovrätten men som av formella skäl inte
kunde fullföljas till saklig prövning av
högsta domstolen, dessa bägge instanser
kom till samma resultat, rubbar i
någon mån förtroendet till den bevisföring
som gavs av statsutskottets talesman
här i kammaren.

Därtill kommer en mycket besvärande
omständighet, nämligen den att kontrollstyrelsen
vidtog åtgärder för att indraga
varutilldelningen för tillverkningen
under en tid, då denna rättsfråga
var föremål för domstolsinstansernas
prövning, alltså en form av straffutmätning.
Jag tycker det vittnar något om faran
av den administrativa rättsutövning,
som ibland skett från organ som har helt
andra uppgifter att sköta än domstolarnas,
varom jag nyss talat.

Jag begärde emellertid ordet för att
inför kammaren relatera ett analogt fall,
så till vida som det berör riksdagens
ställning till ett kontrollstyrelsens och
regeringsrättens utslag. Riksdagen införde
för några år sedan en s. k. pappersskatt.
Tillämpningen av denna skatt
överlämnades åt kontrollstyrelsen, som
hade att bl. a. bedöma vilka tidningsorgan
som skulle erlägga skatten i fråga.
Detta var dock en mycket ömtålig sak.
Riksdagens mening var aldrig, att den
nyhetsförmedlande tidningspressens pappersförbrukning
skulle skattebeläggas.
Men när denna fråga kom till prövning
inom kontrollstyrelsen, fann kontrollstyrelsen
rättvist att lägga pappersskatt på
vissa bondeförbundstidningar, exempelvis
Svenska landsbygden med flera
landsortstidningar. Dess beslut överklagades
sedan i regeringsrätten, och
denna fastställde kontrollstyrelsens beslut
i ärendet. När detta skett tog jag
mig för att gå upp till kontrollstyrelsen
och göra vissa undersökningar där, var -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

vid jag bemöttes mycket överlägset. Jag
liade strax förut under tre år deltagit
i utredningarna om den nya tryckfrihetsförordningen,
och jag gjorde gällande
att kontrollstyrelsens beslut här
kolliderade med andra paragrafen i
tryckfrihetsförordningen, alltså cn av
våra grundlagar, som klart säger ut, att
ingen statlig myndighet eller enskild
person äger att på grund av bedömande
av innehållet i tryckt periodisk skrift
vidtaga sådan åtgärd som kan utgöra
hinder för skriftens utkommande, för
så vitt den ej är straffbar. Det kan invändas
att denna paragraf inte var tilllämplig
i detta fall, men nog var det
väl fråga om en åtgärd som till sina
verkningar kunde få samma resultat.
Den fortsatta tillvaron av de ekonomiskt
svaga tidningar som det här
gällde, vilka hängde på ytterkanten
av det ekonomiskt möjliga, berodde
helt på huruvida de skulle pressas att
erlägga pappersskatt eller inte. De stora
tidningarna, som skulle ha haft förmåga
att erlägga skatten, slapp däremot undan.

Jag ställde frågan: Hur har Ni kunnat
bedöma sakinnehållet på det sätt
som Ni liar gjort? Jag fick till svar, att
styrelsen inte kunde anse att dessa tidningar
var nyhetsförmedlande, vilket
gav mig anledning fråga om en nyhetsförmedling
som avsåg personalnotiser,
lokalnyheter eller dylikt, skulle vara av
större nyhetsvärde än exempelvis politiska
informationer.

Jag möttes av ett motstånd, som gjorde
det omöjligt att vidare tala med vederbörande.
Genom en motion underställdes
saken riksdagens prövning. Det
fastslogs där, att det icke varit riksdagens
mening att belägga en tidningspress
av nyhetsförmedlande karaktär
med pappersskatt, oavsett om tidningarna
var av viss storlek eller inte. Riksdagen
fann motiveringen i motionen riktig och
beslöt att den uttagna papperssjcatten
skulle återbetalas till de tidningar som
hade blivit ålagda att utge skatten.

Detta fall är alltså ett precedensfall till
det fall som nu föreligger här i riksdagen,
där riksdagen själv ansett sig skyl -

dig att upphäva kontrollstyrelsens i
ärendet fattade beslut, vilket därvid kom
att även rikta sig mot regeringsrättens
godkännande av detsamma.

Det nämnda fallet är enligt mitt förmenande
ganska vägledande även i denna
fråga. Jag vill samtidigt deklarera
att riksdagen inte bör avhända sig rätten
att ur rena rättvise- eller mänskliga
synpunkter rätta till de uppenbart felaktiga
verkningarna av myndighets beslut
i en ekonomisk fråga. Därmed är
inte sagt att riksdagen generellt bör ge
sig in på en rättsprövning. Endast i ett
sådant fall, där en domstols uppfattning
står emot andra dömande myndigheters,
eller där det är uppenbart att lagstiftningen
är oklar och ofullständig,
bör det vara en riksdagens plikt att själv
bära konsekvenserna därav.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att kammaren gör klokt i att försöka
få bort ur diskussionen denna fråga, som
annars kommer att oroa och ställa till
mycket mera trassel och misstro i framtiden
än vad den ekonomiskt sett är
värd. Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
hemställan i ärendet.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Lifacofrågan har vid det
här laget blivit så grundligt utredd och
så ingående debatterad, även här i dag,
att problemet torde få anses osedvanligt
väl belyst. Ingen av kammarens ledamöter,
som så önskat, kan väl ha haft
någon större svårighet att skaffa sig informationer
i ärendet. Sannolikt är det
väl också så, att alla eller nästan alla
har sin ståndpunkt ganska klar. Ytterligare
meningsutbyte kunde väl därför
måhända vara överflödigt, och jag skall
inte heller avsevärt bidra till debattens
förlängning.

I egenskap av motionär i år och eftersom
jag 1951 befann mig bland utskottsreservanterna
vill jag emellertid ha sagt
i dag liksom jag sade i riksdagen 1951,
att jag finner det högst rimligt, att Lifaco
återfår det skattebelopp, varom det
här är fråga. Jag ber att få upprepa
vad jag tidigare har anfört, nämligen att

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

bolaget måste anses ha varit i synnerligt
gott sällskap och i god tro i sin tolkning
av skatteförfattningen. Skälet för
en sådan uppfattning har flera talare
här i dag tidigare utvecklat. Och det,
som är det viktigaste i sammanhanget
är väl, om man har anledning mena, att
Lifaco var i god tro när det tolkade
författningen såsom skedde.

Ämbetsmän, högt ansedda lagtolkare,
såsom ledamöter av Svea hovrätt och
Stockholms rådhusrätt, kom vid sin
prövning till samma mening. Att tolkningen
senare visat sig vara felaktig,
kan ju inte vara mera generande för
Lifaco och dess ledning än för nämnda
ansedda domare. Kungl. Maj:ts beslut
att återbetala en del av skatten är väl
också ett bevis för, att man på högsta
ort icke ansett allt som skett vara i sin
ordning. Det har tydligen ansetts försvarligt
eller åtminstone förklarligt, att
Lifaco menat sig icke ha anledning att
skattebelägga ifrågavarande vara. Jag
delar, herr talman, denna uppfattning,
som också är utskottsrcservanternas. Jag
instämmer också i den meningen, som
även den är reservanternas, att vederbörande
bör ha skälig ersättning också
för vissa kostnader i samband med domstolsförfarandet,
vilka denna skattefråga
medfört för bolaget.

Det är tydligen en synnerligen illa
formulerad författning, som är orsaken
till det hela. Jag kan för min del inte
komma ifrån den uppfattningen, att det
icke är den enskilde som skall bära de
ekonomiska konsekvenserna av ett sådant
förhållande. En författning skall
vara otvetydig. Det har sannerligen inte
denna varit. Är en författning så avfattad,
att Svea hovrätt tolkar den på ett
sätt och regeringsrätten på ett annat, då
är författningen otydlig, såvitt jag förstår,
och de ekonomiska konsekvenserna
härav bör, såsom herr Werner nyss
framhållit, bäras av det allmänna, som
bär ansvaret för författningen.

Det får vara nog med det nu sagda. Jag
menar nämligen, att det viktigaste i sammanhanget
är, om Lifaco kan anses ha
handlat i god tro och om det alltså är

försvarligt att handla så, som bolaget
gjort.

Till sist vill jag, herr talman, endast
uttrycka förvåning —- stor förvåning —
och nästan ett beklagande med anledning
av den roll som kontrollstyrelsen
synes ha spelat i sammanhanget. Om de
uppgifter, som på sistone lämnats angående
styrelsens missvisande upplysningar
till vissa myndigheter, är riktiga,
är nog för övrigt ett enkelt beklagande
väl svagt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Då jag flera år som tidningsman
sysslat med detta problem,
vill jag också här i denna kammare i
all korthet deklarera min uppfattning,
när riksdagen nu ånyo går att ta ställning.
Att hela den ytterst pinsamma
affären har sin upprinnelse i att denna
övervältringsskatt icke klart angavs i
själva förteckningen på de varor, som
skulle skattbeläggas, förefaller uppenbart.
Direktör Kurt Eichenberg yttrar på
tal härom själv: »Vi studerade noggrant
förordningen och kom till den klara slutsatsen,
att våra halvfabrikat icke berördes
därav. Dels fanns de icke uppräknade
bland de varor, som skulle beskattas,
dels kunde de i sin egenskap av halvfabrikat
för ävenledes skattefritt bakverk
varken enligt allmänt språkbruk
eller ur fackmannasynpunkt hänföras till
något av begreppen choklad resp. sötsaker
eller konfityrer.»

Denna Lifacochefens uppfattning har
ju sedermera under åren fått stöd av
praktiskt erfarna män, av alla tillfrågade
experter och sist men icke minst
av fyra domstolsutslag. Annars hade ju
Lifaco blivit ansvarigt och dömt i den
ansvarsprocess, som kontrollstyrelsen
väckte hos rådhusrätten och sedermera
hos hovrätten mot Lifaco. Men båda
rättsinstanserna frikände Lifaco i denna
ansvarstalan, emedan det icke ansågs
möjligt, att Lifaco skulle ha kunnat inse,

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

att de omstridda varorna var skattebelagda.

När sedan Lifacochefen i sin tur krävde
kronan och yrkade återbetalning av
skattebeloppen, så vann han ju både i
rådhusrätten och i hovrätten. Den senares
utslag var som bekant av följande
lydelse: »Vid nu anförda förhållanden
och då den riksdagen enligt gällande
grundlag ensam tillkommande rätten att
beskatta icke kan överlåtas vare sig å
Kungl. Maj:t eller annan stats- eller förvaltningsmyndighet,
och vederbörande
kontrollmyndighet följaktligen icke kan
på grund av något densamma givet bemyndigande
för kronans räkning uttaga
skatt för annan vara än sådan, som genom
varuskatteförordningen skattebelagts,
måste de belopp, kontrollstyrelsen
av bolaget uttagit som förment skatt för»

— bär följer uppräkning av artiklarna

— »anses ha obehörigen tillförts kronan,
och kronan förty vara skyldig återgälda
dem.»

Denna hovrättens dom var enhällig.

Skulle jag som riksdagsman stå tveksam
utan detta hovrättens utlåtande,
måste jag med detsamma inför ögonen
låta all tvekan fara. Det är ett klart frikännande
av Lifacochefen i sak, vilket
icke förlorar någonting i styrka därigenom
att högsta domstolen sedermera förklarade,
att allmän domstol icke var behörig
att uppta tvisten till prövning. Som
professor Seve Ljungman med skärpa
påpekat, har högsta domstolen icke uttalat
sig i själva sakfrågan. Han yttrar
därom: »Självfallet bar man vid Lifacoärendets
prövning att bestämt och obönhörligt
bortse från ryktesbildning av nu
förevarande slag. Kvar står då rådhusrättens
och hovrättens otvetydiga mening
och dessutom enhälliga utlåtanden
från en rad av sakkunniga... I själva
verket är det», tillägger professor Ljungman,
»anmärkningsvärt att kronan i processen
icke förmått uppvisa en enda
utomstående, opartisk sakkunnig, som
ville uttala sig till dess fördel, ehuru ansträngningar
i den vägen säkerligen icke
underlåtits.»

När byråchefen Anneli i en uppsats i
Tiden karakteriserat I.ifacoaffären som

»sorglustig», replikerar herr Ljungman:
»Vari ligger det lustiga i att en enskild
person i sin kamp för rättvisa får medhåll
först i ansvarsmålet från rådhusrätt
och hovrätt samt därefter i skadeståndsmålet
från rådhusrätt och hovrätt samt
återigen från rådhusrätt och hovrätt för
att till slut, efter nio års processande, få
besked från högsta domstolen att allmän
domstol icke varit behörig?» Man kan
helt instämma med professor Ljungman
häri. Att som Lifacochefen först med
utomordentliga ansträngningar skapa ett
litet företag här i Sverige och sedan när
detta börjar visa sig bärkraftigt utsättas
för fullständigt ruinerande och ödeläggande
krav av detta slag, måste betraktas
som en utmaning icke blott mot detta
enskilda företag utan mot företagsamheten
över huvud taget. Professor Ljungman,
som anser talet om allmän rättsröta
obefogat, anser dock Lifacoärendet
utgöra »ett särskilt fall, där det är riksdagens
plikt att i största möjliga utsträckning
undanröja de för enskild man
destruktiva följderna av en otillräckligt
genomtänkt och i varje fall otillbörligt
tillämpad skatteförfattning».

Jag vill, herr talman, för egen del
ingalunda bagatellisera utskottets argumentering.
Utskottet gör gällande, dels
att högsta rättsinstans, nämligen regeringsrätten,
prövat ärendet och därvid
fastställt kontrollstyrelsens utslag, dels
ock att regeringen utövat sitt av riksdagen
erhållna bemyndigande att, därför
att synnerliga skiil ansågs vara för handen,
efterskänka ett belopp på 35 000
kronor. Utskottet menar att genom dessa
åtgärder är all rättfärdighet uppfylld.

Formellt är detta riktigt, reellt därpmot
icke. Att regeringen ansåg synnerliga
skäl föreligga berodde givetvis på
att den själv kommit till insikt om att
skatteförfattningen var oklar och svår
att tyda. Regeringen måste också ha kommit
till insikt om att Lifacochefen icke
brustit i ärlighet eller visat brottsligt
uppsåt. Då hade den givetvis icke tilldelat
företaget beloppet, då den tidigare
avslagit en nådeansökan. Här var det
alltså icke fråga om nåd utan om gottgörelse.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Det är dock att märka att regeringens
bemyndigande åt kontrollstyrelsen att
återlämna det nämnda beloppet kom i
juni 1945 som en följd av professor Herlitz’
interpellation i februari samma år.
Hade regeringens beslut kommit först
1948 efter hovrättens friande utslag i
sak, är jag för egen del fullt övertygad
om att regeringen återskänkt icke blott
en del av beloppet utan hela beloppet.
Det var nämligen först genom rättegångarna
1946 och 1947 på grund av Lifacos
stämningsansökan mot kronan som frågan
erhöll en klar belysning. De båda
domstolsutslagen — rådhusrättens och
hovrättens — grundade sig på en lång
rad framstående juristers bedömning liksom
givetvis på de båda parternas sakframställningar.
En dylik grundlig penetrering
av ärendet kunde samlingsregeringen
1945 enligt min mening omöjligen
göra därför att alla fakta då ännu
icke var belysta.

Jag har därför, herr talman, för egen
del ingen svårighet att ge mitt erkännande
åt regeringsbeslutet 1945 — det
var en generös och riktig åtgärd i det
läge då beslutet fattades — men jag är
likafullt övertygad om att åtgärden nu
med den kunskap vi nu i alla detaljer
äger om affären Lifaco icke är tillräcklig,
icke tillfredsställer rättsmedvetandet.
På riksdagen vilar ett utomordentligt
tungt ansvar, om lagar och förordningar
får en sådan utformning, alt de
medborgare, som skall tolka dem, ofrivilligt
misstolkar dem. Det förefaller
orimligt, att dylika s. k. »feltolkningar»,
som t. o. m. domstolarna anser vara riktiga
tolkningar, skall kunna fullständigt
ruinera en människa och driva henne
från gård och grund.

På sådant sätt bör under alla förhållanden
ett skatteinstrument icke handhas.
När kontrollstyrelsen i slutet av november
1941 anmodade livsmedelskommissionen
att avstänga Lifaco från råvarutilldelning,
ännu innan rättsfrågan prövats,
var detta en sådan brysk åtgärd
som dessbättre är förvaltningen i vårt
land främmande. Här känner man ett instinktivt
behov av gottgörelse.

Jag har emellertid — och därmed skall

jag sluta — mycket svårt att förstå, herr
talman, att denna tolkningsfråga skall behöva
bli ett ärende av partipolitisk natur.
Det är naturligtvis djupt beklagligt,
om förordningar av denna karaktär blir
svårtolkade och de kontrollerande organen
på grund därav begår misstag och
drar förhastade slutsatser, men allt
mänskligt är behäftat med fel och kan
därför också ursäktas, särskilt om det
gäller projekt, framkastade i lägen av
världskrig och internationella förvecklingar,
där mycket står på huvudet. Mer
anmärkningsvärt blir det, om man även
i fortsättningen trots i detalj klargörande
dokument av prestigeskäl låter binda
sig av oriktiga framställningar. Saknas
viljan att rätta till, blir under sådana
förhållanden en försummelse eller ett
misstag en rättsfråga, som skadar
rättssamhället. Blir beslutet i affären Lifaco
även denna gång negativt, betyder
detta emellertid blott, att allt tillgängligt
material måste ställas till en ännu bredare
opinions förfogande, tv jag är, herr
talman, ganska övertygad om att svenska
folket i stort icke vill, att en svensk medborgare
skall bli så hårt och så orättvist
behandlad som i detta fall. Frågan
kan uppskjutas, herr talman, men rättvisan
kan icke förhindras.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Jag älskar inte återupprepningar
och skall därför göra ett mycket
kort inlägg.

När 1951 års riksdag behandlade en
liknande motion, gick jag rätt noggrant
igenom en mängd handlingar i ärendet.
Jag har följt ärendet från det att två av
kontrollstyrelsens tjänstemän förklarade
varan icke skattepliktig tills det efter åtskillig
omgång hamnade hos högsta domstolen.
Under vägen dit prövades frågan
av rådhusrätt och hovrätt, vilka rättsinstanser
som bekant frikände Lifaco —
en icke alldeles oväsentlig detalj. Rege -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

ringsrätten hade ju kommit till ett annat
resultat. Att förordningen var svårtolkad
råder det väl ganska stor enighet
om, men rättsproceduren torde kunna
betraktas såsom fullt klar.

Jag kom 1951 till den slutsatsen att
man, niir de rättslärda varit så oeniga
och förordningen varit så svårtolkad,
borde pröva frågan ur skäliglietssynpunkt
och därvid helt befria Lifaco från
skyldigheten att betala denna omdebatterade
skatt.

Vid frågans behandling i år har intet
förebragts, herr talman, som ger mig anledning
att frånträda den uppfattning
jag kom till år 1951. Jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen.

Till sist vill jag nämna, herr talman,
att ledamöter av olika partier ställt frågor
av innebörd, att partipiskan skulle
ha varit framme i detta ärende. Jag ber
att med anledning därav få förklara, att
jag inte känt några slag av den piskan.

Häri instämde herrar Branting (s) och
Från zon (s).

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Man har i dagens debatt
återigen upptagit själva rättsfrågan
till diskussion. Även för motionärerna
är den grundläggande frågan, huruvida
de av Lifaco tillverkade varorna skall
anses skattepliktiga eller ej.

Är då inte själva rättsfrågan avgjord
genom regeringsrättens utslag i skattefrågan?
Jag tycker att man bör skilja
mellan rättsfrågan och skälighetsprövningen;
det är Kungl. Maj:ts skälighetsprövning
vi i detta sammanhang har att
ta ställning till. Menar man att riksdagen
skall vara överdomare över de rättsliga
instansernas avgöranden, exempelvis
i skattefrågor? Eller avser man att
göra riksdagen till ett nådeinstitut i
frågor av denna art?

Jag framhöll i debatten 1951, att jag
inte gärna ville påstå att Lifacos ledning
ej handlat i god tro, då den uraktlåtit
att anmäla sin tillverkning, men jag tilllät
mig påstå att ingen kunde bevisa,
att man verkligen handlat i god tro. Att
Lifacos direktör — eller på den tiden

direktörer — påstår sig ha gjort det,
bevisar ingenting.

Jag vill i dag något accentuera mitt
uttalande från 1951.

Låt vara att författningen var svår afl
tolka — dock väl inte svårare för Lifaco
än för andra firmor — men man kan
inte påstå att det gjordes några större
ansträngningar för att få klarhet. Den
expertundersökning^ som man påstår
gjordes, utfördes enligt direktör Eiclienbergs
utsago av direktörerna själva. Men
låt nu vara att de kom till den uppfattningen,
att deras varor var skattefria
efter eget bedömande — detta vid författningens
tillkomst — så hade firman
ändå åtta dagars respittid innan anmälan
skulle göras om skatteplikten. Sedan
gick närmare fem månader innan polisanmälan
gjordes. Firman uraktlät således
att under hela denna tid göra någonting
åt saken. Det synes mig ganska otroligt
för att inte säga orimligt att firman
under hela denna tid med ständig kontakt
med kunder och andra tillverkare
kunde förbli fullkomligt främmande för
varuskattförordningens innebörd. Det
måste ha varit en naiv kolartro på egen
självtillräcklighet, ett fanatiskt vidhållande
av en en gång intagen attityd av
ofelbarhet och egen förmåga och väl
också egen befogenhet att avgöra och bestämma
huruvida tillverkade varor var
skattepliktiga eller ej, utan att man ansåg
sig behöva göra någon förfrågan eller
taga någon större hänsyn till myndigheternas
tolkning av författningen.
Det är infe något bevis för firmans goda
tro att den envist påstår, att den var säker
på att dessa varor inte var skattebelagda.
Det är inte tillverkaren som avgör
detta. Om så skulle vara eller bli
fallet blev det åtskilliga som skulle förklara
sin tillverkning skattefri. Det påstås
att ingen skyldighet förelåg att efterhöra
hos kontrollstyrelsen huruvida
tillverkade varor var skattepliktiga. Det
säges vidare att det inte heller fanns
någon skyldighet att anmäla annan tillverkning
än den man själv ansåg skattepliktig.
Det förhållandet att man endast
är skyldig att deklarera de varor man
själv anser skattepliktiga skulle ju inne -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om aterbarmg av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. in.

bära, att myndigheterna måste utöva en
rent polisiär verksamhet för att få skatteärendena
klarlagda. Hela resonemanget
om att ingen skatteplikt föreligger och
att man bara är skyldig att deklarera
de varor man själv anser skattepliktiga
synes mig fullkomligt oriktigt. Det måste
medföra att det blir polisundersökningar
och polisanmälningar, såsom det
nu blivit i fallet Lifaco.

Här har gjorts stort nummer av att
kontrollstyrelsens ombud vid besök hos
Lifaco förklarade viss vara såsom typiskt
skattefri tillverkning. Men detta
besök och detta besked gavs först i samband
med polisanmälan. Då hade Lifaco
under fyra å fem månader uraktlåtit
att göra den stadgade anmälan.
Tjänstemännens faute i fråga om beuömningen
bar tagits i beaktande vid
restitutionen men man kunde naturligtvis
inte befria Lifaco från skatt på övriga
varor under liela den tid firman
skolkade från skatten.

Så ett par ord till herr Lundqvist.
Herr Lundqvist upprepade — om jag
fattade honom rätt — det tidigare ofta
gjorda påståendet att inga sakkunniga
uttalat sig mot Lifaco och för kronans
rättsanspråk. Ja, om man anser att endast
de som Lifaco engagerat är sakkunniga,
kan det ju vara rätt. Hela varuskattelagstiftningen
bygger ju emellertid
på tulltaxan och tullstyrelsens
tolkning av densamma. Är då inte tullstyrelsen
sakkunnig på området? Jag frågar,
och jag väntar på svar.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det finnes i denna affär
en mycket bestämd tendens från Lifacos
sida, när vederbörande har argumenterat
i tal och skrift, och den tendensen
har tagit sikte på att framställa svenska
ämbetsmän och tjänstemän såsom i största
allmänhet varande mer eller mindre
otillförlitliga. De skulle också i detta
speciella fall, åtminstone sett från herr
Eichenbergs synpunkt, vara besjälade av
någon lust att illa behandla Lifaco.

Denna tendens kan inte få gå igenom

detta mål alldeles opåtalad. Ty om man
undersöker de påstådda förhållandena
närmare, finner man att det inte heller
förhåller sig i detta avseende såsom det
påståtts i de skrivelser, som Lifaco har
skickat ut. I den skrivelse, som herr
Eichenberg sänt till oss riksdagsledamöter,
nämner han bl. a. ett samtal som
han haft med dåvarande byråchefen vid
rättsavdelningen i finansdepartementet,
hovrättsrådet Dahlgren. Eichenberg hade
tillsammans med sina juridiska rådgivare
haft ett samtal med herr Dahlgren.
Efter detta samtal, under vilket
herr Eichenberg på olika sätt misskrediterade
svenska tjänstemän och ämbetsmän,
bad herr Dahlgren att han skulle
få ett samtal med herr Eichenberg i enrum,
och det fick han. Han sade då till
herr Eichenberg, att man inte kunde
uttala sig om svenska ämbetsmän och
tjänstemän på det sätt, som herr Eichenberg
gjorde, därför att det i så fall kunde
gå illa. Det som herr Dahlgren sade
honom i all vänlighet såsom ett gott
råd, tolkade herr Eichenberg såsom ett
hot från herr Dahlgrens sida, och så
blev det ytterligare ett plus i den addition,
som herr Eichenberg gjorde för att
visa, hur illa behandlad han blivit.

Ödet leker emellertid rätt lustigt med
oss människor ibland, och det visade sig
i detta fall leka en smula ogunstigt också
med herr Eichenberg. Han hade företräde,
även nu tillsammans med sina juridiska
rådgivare, inför statsutskottets
femte avdelning. Och där fortsatte herr
Eichenberg att tala illa om svenska ämbetsmän
och tjänstemän. Han fick hålla
på med detta i fem minuter, innan femte
avdelningens ordförande slog klubban
i bordet och sade, att man inte fick uttrycka
sig på detta sätt om svenska ämbets-
och tjänstemän. Därefter fick
Eichenberg tala inför utskottets avdelning
under en timme och framlägga sina
synpunkter.

Detta visar uppenbarligen, att herr
Eichenberg är van vid att uttrycka sig
på sådant sätt när det gäller tjänstemän,
att han har en misstrogen inställning
till dem, och att det är sannolikt att han
uttryckt sig på samma sätt när han ta -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

lade med herr Dahlgren, varvid herr
Dahlgren velat varna honom för att göra
detta. Det är självklart att det icke ett
ögonblick varit herr Dahlgrens tanke att
denna varning — vänliga varning, bör
man kanske säga —• skulle utgöra något
som helst hot gentemot Eichenberg och
inte bör tolkas som ett sådant heller.

Men vad som ytterligare styrker, att
herr Eichenberg i detta avseende tydligen
helt och hållet inte bara missuppfattat
hela situationen utan också varit
vårdslös, när han liksom hans medhjälpare
fällt sina omdömen, är det faktiska
förhållande, som herr Holmqvist närmare
utvecklat här i dag, nämligen att
han påstått att kontrollstyrelsen skulle
ha behandlat andra firmor på ett annat
sätt än Lifaco. Den uppgiften är inte
riktig. De har behandlats precis på samma
sätt. Det är naturligtvis inte heller
riktigt att säga att kontrollstyrelsen, när
den har vidtagit sina åtgärder, har förföljt
denna firma, ty det har den inte
heller gjort. När regeringsrätten hade
fällt sitt utslag och det följaktligen var
klart att vederbörande firma var skyldig
att betala skatt för sina varor, förelåg
det självfallet en skyldighet för kontrollstyrelsen
att se till, att denna skatt också
blev betald. Kontrollstyrelsen fullgjorde
alltså i detta avseende ingenting
annat än sin skyldighet. När firman inte
betalade denna skatt, kom den påföljd
som ligger i den anmälan, som kontrollstyrelsen
gjorde till livsmedelskommissionen,
icke med någon anmodan att
vidta åtgärder i och för avstängning av
råvaror till firman, utan som ett meddelande,
att så och så förhåller det sig,
varefter livsmedelskommissionen hade
att vidtaga denna avstängningsåtgärd.

När man läser detta, finner man att
de beskyllningar, som herr Eichenberg
riktat mot de svenska tjänstemännen,
icke har fog för sig. Efter alla de upplysningar,
som i dag har kommit fram i
saken, tror jag att vi alla kan vara överens
därom.

Men det är naturligtvis riktigt, som
här sagts, att den författning det gäller
i detta fall liksom många liknande författningar
har varit svår att tolka. Det

ligger dock i sakens natur, att alla författningar,
som gäller varor av detta
slag, måste bli svåra att tolka, eftersom
man ju rör ihop allt möjligt när det gäller
sådana här ting — framför allt under
kristider. Att avgöra till vilken del
av en författning det skattefria eller det
skattepliktiga av en vara skulle hänföras,
kunde ske först efter laboratorieundersökningar
av varan, och det låg
följaktligen i sakens natur, att det måste
bli en beskattning i efterhand, såvida
inte tillverkningen av varan skulle stoppas.
Det är ju detta som har gjort, att
det inte bara i detta fall utan också i
många andra fall bär blivit fråga om
retroaktiv beskattning. Åtgärden med
retroaktiv beskattning utgör följaktligen
härvidlag ingen som helst märkvärdighet.

Emellertid har ju tagits hänsyn till att
herr Eichenberg var utlänning. Det var
ju också med anledning av att herr
Eichenberg var utlänning som hovrättsrådet
Dahlgren gav honom den där admonitionen
att ta sig till vara, varvid
herr Dahlgren utgick ifrån att herr
Eichenberg inte kände till förhållandena
i vårt land. Detta har man också utgått
ifrån inom samlingsregeringen den gången
hans framställning att av nåd bli befriad
från skatten togs upp till prövning.
Då skedde det en skälighetsprövning,
som resulterade i återställandet av
de 35 000 kronor, som det talats om här
i andra sammanhang. Inte heller i det
avseendet kan man ju säga att firman
blev illa behandlad. Man får ovillkorligen
utgå ifrån att det ligger någon reson
i det som exempelvis herr Leander
senast framförde, nämligen att den som
sysslar med fabrikation av sådana varor,
där varenda sak ju alltid ligger i
farozonen att bli beskattad, självklart
får göra sig underrättad om huruvida varan
är skattepliktig eller inte för att
undvika efterbeskattning långt efter det
att varorna försålts. Vilken försiktig
affärsman som helst — det gäller ju även
dem som varit producenter på detta område
— har gjort dessa förfrågningar i
den mån de inte varit säkra på om varan
varit skattepliktig, och på det sättet

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

bär det inte behövt att i andra fall uppstå
några tvister av detta slag.

Man kan fråga sig, varför inte Lifaco
då gjorde en sådan förfrågan. Den saken
kan man spekulera över hur mycket
man vill. Men vilka spekulationer man
än gör, vilka bortförklaringar man än
försöker sig på, kommer man ändå inté
ifrån att firman tack vare att den inte
betalade någon skatt, men ändå tog ett
så pass högt pris på sin vara som 3: 95
kronor per kg och sedan fick gå ner till
2: 80 kronor, när priskontrollnämnden
ingrep, under denna tid hade ett övertag
i konkurrensen, som naturligtvis inte
bara gjorde det lättare för firman att
skaffa sig kunder utan tydligen även
gjorde det lättare för den att erhålla
en icke föraktlig avans på sin tillverkning.
Därom kan man tänka precis vad
man vill, och det är klart att man på
sina håll dragit sina slutsatser av detta
faktum.

Fröken Andersson nämnde att rättsfrågan
var ute ur debatten. Men det är
den ju, som vi hört, alls inte. Rättsfrågan
har kommit upp gång efter annan,
och samtidigt som man har sagt, att
»naturligtvis får vi böja oss för regeringsrätten»,
har man inte desto mindre
åberopat såväl rådhusrättens som hovrättens
dom för att så långt det gått
styrka att regeringsrätten har fel.

Men nu måste vi ovillkorligen träffa
ett avgörande i denna fråga. Vi måste ta
ståndpunkt till om vi godkänner regeringsrättens
utslag eller ej. Om vi godkänner
regeringsrättens utslag, då skall
skatten utkrävas. Skall skatt utkrävas
retroaktivt av de andra firmor, som tillverkat
ifrågavarande varor, så skall den
också utkrävas retroaktivt av Lifaco. I
annat fall blir det inte den likhet inför
lagen, som reservanter och motionärer
efterlyser här. Det måste bli fråga om
en prövning efter regeringsrättens regler.
Har då inte kontrollstyrelsen gjort
detta? Ingen har påstått att den inte
gjort det. Tvärtom påstår man i stället
att den har varit alldeles för ivrig när
den gjort det. Kontrollstyrelsen har följaktligen
även i det hänseendet handlat
riktigt. Lägger man samman allt vad

jag här påpekat kommer vi ju slutligen
fram till den slutsatsen, att såväl de ämbetsmän
som de tjänstemän, vilka handlagt
denna sak, har handlat korrekt. Det
finns uppenbarligen ingenting att anmärka
mot deras handlingssätt, och då
skall de naturligtvis inte heller oförsvarade
bli beskyllda, som de blivit i skriftväxlingen
i denna fråga, för att inte bara
förfölja denna firma utan även för att
fara med rena lögner.

Jag skall inte hålla på så länge till,
herr talman, men jag skall ta upp en sak,
som berördes här dels av herr Lundqvist
och dels av herr Werner, när de
gjorde gällande att staten i detta mål
satt sig först som lagstiftare, därefter
som åklagare och slutligen också som
domare. Vi kan väl ändå vara överens
om att detta är fel. En av de stora
vinster som vi fick av 1809 års författning
var den, att vi skilde domaremakt
och statsmakt åt, och i denna skilsmässa
har det inte skett någon förändring
sedan dess. När regeringsrätten fällt sin
dom beträffande skatteplikt i detta fall,
då bär regeringsrätten handlat som den
handlar i alla andra fall. Den har inte
handlat under påtryckning av vare sig
riksdag eller regering. Och när man följaktligen
i detta fall försökt kasta en
misstänksamhetens slöja över regeringsrätten,
är det skäl i att säga ifrån
att man icke har någon anledning och
icke heller någon rätt att göra detta.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Herr Holmqvist började
sitt anförande, som jag åhörde med uppmärksamhet
och jag kan säga med respekt,
med att tala något om den atmosfär,
i vilken detta ärende har drivits.
Han citerade uttalanden i pressen och
på andra håll, där denna sak betraktades
såsom ett led i den påstådda allmänna
rättsrötan, och han citerade åtskilligt
som han uppfattade som överord.

Det är nog så, att med vårt arbete här
följer det i den politiska diskussionen
åtskilligt resonerande, med kanske litet
för stora bokstäver ibland ute i pressen
och på andra håll. Men vi får ändå all -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

tid ha den principen för ögonen, att den
omständigheten, att till äventyrs överord
fälles på ett eller annat håll, inte på
något sätt får förvirra oss i vårt sakliga
omdöme om saken.

För min del får jag deklarera att jag
icke hör till dem som har talat om en
allmän rättsröta i detta land. Jag är inte
heller den som har tagit stora ord i munnen
då det gällt detta ärende. Jag är inte
den som har velat göra politik av det.
Jag kanske får åberopa en alldeles speciell
omständighet till stöd för detta. Då
Lifaco gjorde sin andra ansökan om restitution
år 1950 hade jag just den tanken
att det av skäl, som jag i fortsättningen
skall utveckla, vore bra att bringa denna
fråga ur världen. Jag tillät mig då att
skriva ett personligt brev till hans excellens
statsministern, vilket han möjligen
minns men eventuellt kan ha glömt

— tv det gällde ju kanske en obetydlig
sak — där jag utvecklade min synpunkt
och hemställde huruvida man inte nu
kunde reda upp saken. Tyvärr kom emellertid
mitt brev visst för sent •— beslut
var redan fattat i konseljen. Jag åberopar
detta endast såsom ett vittnesbörd
om att i varje fall jag för min personliga
del inte har försökt göra politik av saken,
utan gärna sett att den kunnat
bringas ur världen så att säga i stillhet.

Jag är herr Holmqvist tacksam för att
han sammanställde den fråga, som vi i
dag har att behandla, med ett spörsmål
som väckte en viss uppmärksamhet här
i kammaren för några veckor sedan. Det
var, som kammarens ledamöter erinrar
sig, frågan om en ersättning för olycksfall
i arbete till en arbetare i Sandviken

— det spelar kanske ingen särskild roll
att han bodde i Sandviken, men jag nämner
det i alla fall. Det frågas här i dag
under hänvisning till det spörsmålet, om
det inte bör vara konsekvens i vårt
handlande från den ena gången till den
andra, och det riktades därvid en liten
vänlig spets emot mig.

Låt mig då först lägga problemet på
följande sätt. Hur ställer det sig för den
överväldigande majoritet i riksdagen,
som inte hade några som helst betänkligheter
mot att ge den ifrågavarande ar -

betaren från Sandviken en ersättning,
den majoritet som inte hade någon invändning
emot att göra gällande att lagen
om olycksfall i arbete borde ha tolkats
på ett annat sätt än försäkringsrådet
gjorde — det var innebörden i den
skrivning som majoriteten godkände; det
var därför som han, som fick orätt hos
försäkringsrådet, ansågs böra erhålla ersättning.
Hela den överväldigande majoritet
— praktiskt taget alla riksdagsledamöter
— som inte hyste någon tvekan
att handla på det sättet, borde, såvitt jag
förstår, resonera som så att det inte
finns några i varje fall principiella betänkligheter
mot att taga upp Lifacomålet
till behandling, även om det sker
på grundval av ett påstående att regeringsrätten
hade fel. Det är därför naturligt
att man i dagens debatt, såvitt
jag minns, inte heller har hört några
sådana toner som vi hörde för något mer
än två år sedan. Det sades då, att det inte
går an att vi inte förlitar oss på de
högsta dömande och beslutande instanserna
inom respektive områden, utan
försöker justera deras utslag efter känslor
och stämningar. Om vi gör det, har
vi släppt något väsentligt i vårt samhälle,
sades det då. Det är alldeles naturligt att
sådana uttalanden icke har fällts i dag,
ty det var inte alls efter sådana principer
man handlade här för några veckor
sedan. Och den som har intagit den
ståndpunkt, som segrade då, har inte rätt
att göra några principiella invändningar
mot vad det är fråga om i dag.

Men sedan återstår den intressanta frågan,
hur jag kan resonera, som då var
oppositionell men i dag är, om jag så
får säga, Lifaco-man. En djuplodande
kommentator i en stockholmstidning har
trott sig'' finna den verkliga förklaringen
till dessa mina ståndpunktstaganden: i
ena fallet var det fråga om en fattig arbetare,
i det andra gällde det en näringsidkare.
Ja, finns det någon mer i denna
kammare, som tror att jag resonerar
på det viset, är det inte lönt att jag gör
något försök att övertyga honom om motsatsen.

Något rimligare vore det väl att utgå
ifrån att jag inte tänkt mig så noga för.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Det händer ju att man vid behandlingen
av en fråga ställer upp en princip men
inte riktigt tänker sig in i vad den leder
till i andra fall. Men det resonemanget
duger inte heller. Jag har alltid sammanställt
de här frågeställningarna, och jag
har mitt svar klart. Jag kan nämna att
jag i en motion om åtgärder i rättsvårdens
intresse, vilken jag väckt vid denna
riksdag, för ett principiellt resonemang,
som går emot riksdagens handlingssätt
för några veckor sedan, sida vid sida
med ett principiellt resonemang till stöd
för Lifaco-saken. Och vad mera är: varje
gång Lifaco-saken har varit uppe i kammaren
har jag, herr talman, varit angelägen
att bedöma den utifrån ett resoneman
som står i fullkomligaste harmoni
med det som jag förde för några veckor
sedan.

Min tankegång är nämligen följande.
Jag vill alldeles icke hävda att regeringsrätten
har orätt i Lifaco-målet. Jag grundar
icke mitt ståndpunktstagande på den
meningen att lagen borde ha tolkats på
ett annat sätt än regeringsrätten gjorde,
att regeringsrätten sålunda hade fel och
att vi bör rätta till felet. Jag respekterar
alla dem som, drivna av en elementär
rättskänsla och urståndsatta att få riktigt
klart för sig var felet nu egentligen sitter,
i detta fall kritiserar regeringsrätten
och säger att den haft fel. Jag tycker inte
att vi bör taga så hårt på att somliga
resonerar på det sättet, herr Elowsson.
Men min ståndpunkt är alldeles klar. Jag
gör intet bedömande av huruvida regeringsrätten
haft rätt eller icke, tv det
framstår för mig såsom en princip i vårt
statsskick att domstolarna skall döma och
att riksdagen har andra sj sslor. Vi har
skyldighet att böja oss för en fälld dom.
Sådan är min utgångspunkt i detta fall.
Det resonemang jag vil! föra är alltså bärande,
vare sig man utgår från att regeringsrätten
haft fel eller man utgår från
den motsatta uppfattningen. Men för att
förenkla det hela skall jag utgå från den
tanken att regeringsrätten byggde på en
riktig tolkning av lagen.

Då kommer man ju in på det förhållandet,
som redan vid flera tillfällen berörts
i dag och som är kärnpunkten i det

hela, nämligen att det här är fråga om
en lag av alldeles speciell karaktär. Jag
förmodar, att kammarens ledamöter känner
till den i mitt tycke mycket klargörande
exposé av sammanhanget, som givits
av professor Ljungman. Kanske tillätes
det mig att med några ord få presentera
honom. Han är verkligen den rättsvetenskapsman,
som alldeles speciellt
har sysslat med sådana här saker. Han
har skrivit en avhandling om just skatterestitution,
en avhandling som faktiskt
inspirerades av den ursprungliga behandlingen
av Lifaco-fallet. Han såg att
här förelåg ett allvarligt rättsligt problem,
och han tog itu med saken. Det
ligger alltså verkligen någonting bakom
hans ord.

Jag tar fasta på det resonemang han
mycket riktigt för, att här har vi en lagstiftning,
enligt vilken en enskild företagare
anlitas som uppbördsman. Då denne
skall så att säga uppbära skatten
genom att höja priset på sina varor i
enlighet med vad skattereglerna kräver,
så hänvisas han till att tolka en lag,
som är utomordentligt svårtolkad, med
den påföljden, att om han tolkar lagen
fel, kommer skatten inte alls att drabba
dem som lagstiftarna har velat att
den skall drabba, utan han kommer att
såsom ett slags straff få bära denna
skatt själv. Professor Ljungman har —
jag skall inte återge vad han har skrivit,
ty alla kammarens ledamöter har
sett det — gjort en slående jämförelse
med hur man i annan skattelagstiftning
gör, då någon på detta sätt användes
som förmedlare. Han påvisar, att det inte
är någon tanke på att en arbetsgivare vid
tillämpningen av källskattereglerna skall
bedömas så här hårt. Inte heller är det
någon tanke på att en statens uppbördsman
skall behandlas så. I denna indirekta
beskattning står vi inför ett absolut
särfall, som utmärkes av att hur
oskyldig vederbörande än är, hur svårt
det än var att tolka lagen, vilket fel han
än begått, så är det han som skall betala
skatten, bara de dömande instanserna
finner att han har orätt.

Frågan huruvida en sådan här retroaktivitet
— med retroaktivitet menar vi

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. in.

här en beskattning på försäljningar före
den tidpunkt då det första beslutet angående
varans skattepliktighet kom —
är obillig eller inte beror naturligtvis
på hurudan författningen i det särskilda
fallet är beskaffad. Om vi har en skatt
på choklad och en försäljare säljer kakor,
om vilka ingen människa kan tveka
att de är choklad, och han har
tolkat författningen godtyckligt och inte
kallat varan för choklad, då har jag inte
den minsta misskund med honom. Det
är ett extremt fall i den ena riktningen.
Men här föreligger ett extremt fall i
den motsatta riktningen.

Vi har talat om svårigheten att tolka
denna lag, men jag tror inte att någon
har sagt det riktigt konkret och erinrat
om vad som framhölls förra gången,
nämligen att den som skall tolka lagen
till att börja med skall gå till något som
heter varuskatteförteckningen i själva
lagen. Den hänvisar emellertid i sin tur
till ett komplicerat dokument, som heter
tulltaxeförteckningen. Är då den avgörande?
Nej, den räcker inte, utan man
skall också ta hänsyn till de tolkningar
som givits i praxis vid tulltaxans tilllämpning.
Hur skall man då få reda på
den? Det har upplysts, att det finns
någonting som heter varuhandboken,
som man bör titta i, men det har tillika
upplysts att man inte skall vänta att den
heller ger fullständiga anvisningar.

Detta är det konkreta problem vederbörande
stått inför. Det är inte alls —
som det här talas om — fråga om särskilda
svårigheter för en man, som har
tyska som modersmål, att tolka lagen.
Jag tror att vi allesamman skulle ha råkat
i svårigheter, om vi befunnit oss i
hans situation.

Det föreföll mig alldeles tydligt redan
1945, att vi här stode inför en mycket
dunkel författning. Under sådana
förhållanden är det alldeles oberättigat
att föra sådana resonemang som här
kommit fram i åtskilliga anföranden: att
vederbörande gjort sig skyldig till en
»försummelse», då han inte tolkat författningen
rätt, att han inte har visat
»god vilja», att han inte har uppträtt
som en »rejäl företagare», att han inte

har varit i god tro. Ja, att vara i ond tro
betyder att man bort inse vad man enligt
lagen var skyldig. Men det är här just
frågan om lagen var sådan, att han borde
med ledning av lagen ha kunnat inse
vad han var skyldig att göra.

Det framstod sålunda för mig från
första början, att det här ställts orimliga
krav på den enskilde. Men jag gör
gällande, att sedan saken behandlats av
de allmänna domstolarna, så har den
kommit i ett nytt läge. Jag är inte den
som åberopar rådhusrättens och hovrättens
utslag för att därur hämta något
som helst argument beträffande riktigheten
eller oriktigheten av regeringsrättens
utslag, men jag åberopar dessa domstolar
för att ådagalägga svårigheten vid
författningens tolkning. Hur skulle rådmännen
och hovrättsråden ha förfarit i
detta fall? Ja, som deras utslag utvisar,
skulle de ha kommit till samma resultat
som vederbörande i Lifaco gjort! En så
klar bevisning om författningens dunkelhet
och om det skäliga i att direktör
Eichenberg misstog sig har vi näppeligen
kunnat få som vi har fått genom
dessa domstolsutslag. Det är sålunda ådagalagt,
att denna lag är så dunkel att
även de högsta domare skulle ha tolkat
den på samma sätt som innehavaren
av det företag vilket det nu är fråga om.

De bristfälligheter som sålunda denna
författning och andra liknande författningar
är behäftade med har riksdagen
— jag vet inte om det har erinrats därom,
men det är viktigt att komma ihåg
det — erkänt; jag tror det var 1952, då
man hade fått ögonen på dessa otrevligheter.
Riksdagen fann sig då föranlåten
att skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning om en revision av denna
och liknande författningar så att de blev
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Riksdagen har sålunda redan erkänt
de påtagliga bristerna i denna författning.

Vad som kan hända med anledning
av det initiativet kan bota saken för
framtiden, men här är det ju fråga om
att reda ut ett fall som redan har förelupit.

Jag upprepar till slut, herr talman,

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

att här går jag inte i minsta mån mot
regeringsrättens utslag. Jag tror, vilket
jag anser mig skyldig att göra, att regeringsrätten
hade rätt. Men jag menar att
riksdagen har all anledning att ersätta
den förlust som en skatteindrivare har
måst lida därför att han i förlitande på
den tolkning, som han gav åt författningen
och som två domstolar också givit
åt densamma, icke av sina kunder
tog ut den skatt som det egentligen var
förutsatt att han skulle ta ut.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till reservanternas yrkande.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Att jag har kommit att
syssla litet med denna fråga beror på att
jag har fått mig tillskickade en mängd
handlingar från Lifaco-företagets ledning
och läst igenom dem samt även
skaffat mig en del kompletterande upplysningar
från annat håll.

Jag kan inte neka till att jag blev rätt
chockerad över de många överord som
förekom i de distribuerade handlingarna.
Ju mer jag sedan har trängt in i
denna sak, ju mer har jag fått den uppfattningen
att det har drivits en våldsamt
överdriven propaganda i denna
fråga. Under kammarens debatt, som jag
har lyssnat till, har ju tonfallen på det
hela taget varit mycket lugnare, men
det förefaller mig som om hos dem, som
har yrkat bifall till reservationen, på ett
egendomligt sätt förekommit dubbla
tendenser. Å ena sidan säger man, som
fröken Andersson gjorde i inledningen
av sitt anförande, att man helt och fullt
accepterar regeringsrättens utslag, d. v.
s. att tolkningen av lagen är sådan som
regeringsrätten nu har kommit till och
som kontrollstyrelsen har följt. Man
böjer sig alltså för denna högsta skattedomstols
beslut, och man sätter inte i
fråga att det skulle ligga någonting oriktigt
i det beslutet. Å andra sidan fortsätter
man att rikta en skarp kritik mot
de myndigheter, vilka har tolkat författ -

ningen på det sätt som befinnes vara
riktigt. Man kritiserar framför allt kontrollstyrelsen
men ofta får också regeringsrätten
åka med. Man riktar sig mot
dessa administrativa myndigheters behandling
av denna sak.

Om kritiken uteslutande är riktad mot
själva författningens otydlighet, kan det
gärna erkännas att författningen har
varit svårtolkad. Detta var också orsaken
till att regeringen på sin tid lade
fram en proposition med begäran att
få i synnerligen ömmande fall efterskänka
en del av hela skatten. Men man går
också på den linjen, att man säger att
författningen bär varit otydlig och dess
tillämpning har kommit att drabba enskilda
tämligen obilligt eller tämligen
hårt, och dessa konsekvenser vill man
mildra. Lagen har ju tänkt sig att det
är regeringen som prövar, och så bär
också skett, men det må vara hänt om
man säger att även riksdagen kan ge sig
in på att här försöka pröva skäligheten
och anslå ett belopp eller be regeringen
att ytterligare efterskänka något av sin
skattefordran.

Men går man på den linjen passar ju
inte alla dessa starka ord. Då kan man
inte säga som herr Lundqvist gjorde,
att vad som här har förekommit från
myndigheters sida inte passar i en rättsstat.
Då kan man inte säga som herr
Ollén gjorde, att detta är en pinsam affär,
eller säga att det, som herr Sunne
uttryckte det, är en egendomlig rättsaffär.
Det är väl det enklaste i världen
att en författning kan leda till obilliga
konsekvenser. Riksdagen är medskyldig
i författningens avfattning, och den
visste från början att det här gällde en
svår materia. Vi är ju vana vid sådana
författningar under kristid. Vi hade
t. ex. omsättningsskatten, som också var
ganska svårtolkad. Alltnog — det gäller
här inte någon pinsam affär, det är
en tämligen banal historia med hänsyn
till de krav som kristiden ställer på
statsmakterna och på myndigheterna.

Detta sätt att blåsa upp denna sak till
någon alldeles egenartad rättsskandal,
om jag så får uttrycka det, står alltså
helt och hållet i strid mot utgångspunk -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

ten, att man accepterar regeringsrättens
tolkning såsom riktig och slutgiltig.

Nu sade också fröken Andersson i sitt
yttrande, att hon anförde dessa många
kritiska uttalanden mot tolkningen endast
som bevis på att frågan var svårtolkad.
Det må vara hänt — frågan är
svårtolkad. Men man får ju inte överdriva
riskerna av att en skatteförfaltning är
svårtolkad. Jag tror för min del att alla
skatteförfattningar är svårtolkade och
att icke minst sådana författningar, som
avser att lägga skatt på varor, mycket
ofta eller rent av regelmässigt kommer
att innefatta svårtolkade delar. Herr Herlitz
sade att det var orimligt att kräva
av den enskilde, att han i detta fall skulle
kunna avgöra, om Lifacos chokladmassa
skulle hänföras till choklad eller
inte. Men det har inte begärts av honom
att han skulle avgöra detta. Det sades
bara i författningen, att om han går den
för honom finansiellt fördelaktigaste linjen
— d. v. s. underlåter att anmäla detta
— gör han det på egen risk. Vad lagen
säger är alltså endast, att om de
enskilda inte gör anmälan, är det på deras
egen risk. De kommer inte att vinna
inkomsten av några månaders lägre priser
och skattefrihet för varorna, ty skatten
tas sedan ut retroaktivt.

När herr Herlitz med sådan emfas
åberopar det faktum, att hovrättsledamöter
och rådstuvurättsledamöter kommit
till ett annat resultat, lät det som om
han menade, att dessa skulle ha en alldeles
speciell sakkunskap att avgöra,
om chokladmassan hörde till choklad eller
inte. Men om jag vore i tillverkarens
kläder, skulle jag inte vända mig till
något hovrättsråd för att få klarhet om
vilkendera tolkningen av författningen
som var den riktiga, utan jag skulle nog
vända mig till kontrollstyrelsen och
fråga där. Det har tillverkaren alltså
inte gjort, fastän han visste att han kunde
göra det. Han har handlat på egen
risk och låtit tiden gå utan att göra anmälan.

Skatteförfattningen har som sagt varit
otydlig, och man kan ju säga, att
detta har drabbat företaget relativt hårt.
Därför liar företaget också fått restitu -

tion av halva skattebeloppet med 35 000
kronor.

När man särskilt hänvisar till att ett
par tjänstemän i kontrollstyrelsen vid
en inspektion fram på höstsidan sagt,
att vissa av Lifacos varor var skattefria,
vill jag i förbigående nämna, att
detta ju inte har varit orsaken till att
tillverkningen inte har anmälts till skattskyldighet.
Deras uttalanden gjordes
långt senare. Man skulle kanske kunna
säga sig, att eftersom ett par tjänstemän
i kontrollstyrelsen hade denna uppfattning,
så bevisar detta bättre än rådhusrättens
och hovrättens dom att författningen
var otydlig. Men jag vill gentemot
detta framhålla, att skatten på de
varor, som dessa tjänstemän har uttalat
sig om, faller inom det restituerade
skattebeloppet, 35 000 kronor.

Jag nämnde, att man här i debatten
accepterar, att regeringsrätten har slutgiltigt
avgjort tolkningen. Men man gör
det inte helt och hållet. Dels vidhåller
man som sagt sin kritik mot myndigheterna,
dels har fröken Andersson framfört
en mycket egendomlig uppfattning.
Hon säger, att regeringsrätten inte har
yttrat sig om retroaktiviteten. Jag förstår
inte varifrån hon har fått denna
uppgift. Det beslut av kontrollstyrelsen,
som överklagades hos regeringsrätten,
innefattade just ett beslut om retroaktiv
beskattning, och regeringsrätten prövade
alltså detta beslut och förklarade att
den icke gjorde någon ändring däri.

Sedan har herr Holmqvist under debatten
upplyst om att påståendena att
Lifaco har behandlats sämre än andra
likställda företag är oriktiga. Herr Lundqvist
vägrade att tro på dessa herr Holmqvists
uppgifter. Men, herr Lundqvist,
det var ju så att herr Holmqvist läste
upp de brev som kontrollstyrelsen har
sänt ut angående den retroaktiva skatten.
Det var vårdslöst av min vän professor
Ljungman att i sitt yttrande skriva,
att det inte förelåg någon retroaktivitet
i de fem uppräknade fallen.
Dessa har numera noggrant undersökts
med kontrollstyrelsens hjälp, och man
har ju kunnat lägga papperen på bordet.
Då tycker jag nog att herr Lund -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

qvist får bekväma sig till att tro på de
dokument som här lästs upp. Han tror
väl ändå inte att herr Holmqvist har
förfalskat handlingarna och skrivit brev
i kontrollstyrelsens namn om retroaktiv
beskattning?

Herr Herlitz har med all rätt tagit
avstånd från tendensen att spela ut rådhusrättens
och hovrättens sakprövning
av frågan mot regeringsrätten. Regeringsrätten
är dock vår ordinära högsta
instans i skattefrågor. Rådhusrätt och
hovrätt är över huvud taget inte domstolar
i skattefrågor.

Regeringsrätten avgav sitt utslag efter
hörande av generaltullstyrelsen, som alltså
också har yttrat sig och som också
besitter en viss sakkunskap när det gäller
den tolkning av tulltaxan som det
hänvisas till i skatteförfattningen.

Det har sagts här i debatten att det
inte har kunnat uppletas någon enda
praktisk expert på dylika tillverkningar,
som inte ansett att de varor det här gäller
var skattefria. Det förvånar mig att
man har sagt det, ty i den här flera gången
apostroferade artikeln i Tiden av byråchefen
Anneli uppges, att kontrollstyrelsen
för att få de ifrågavarande beskattningsspörsmålen
bedömda av fackmän
i konfityrbranschen anmodat verkställande
direktören hos Marabou AB
och AB Förenade Chokladfabrikerna,
Throne-Holst och Öfverberg, att avge
utlåtande, huruvida de ansåg skatteplikt
föreligga för Lifacos varor. Båda fann
att de av kontrollstyrelsen skattelagda
varorna var skattepliktiga. Jag nämner
detta bara i förbigående därför att man
påstått, att inga fackmän har uttalat sig
i den riktningen.

Det går som sagt inte att spela ut rådhusrätten
och hovrätten mot regeringsrätten.
Emellertid innefattas ju i reservationen
ett yrkande om att kronan
först och främst skall efterskänka den
fordran på rättegångskostnad, som högsta
domstolen hade tillerkänt kronan i
processen. För det andra yrkar också
reservanterna, att staten skall betala den
andra partens rättegångskostnader. Man
får på det viset fram först ett efterskänkande
av det belopp kronan har till 5

Första kammarens protokoll 195b. Nr 16.

dömts i högsta domstolen, eller 13 000
kronor. Dessutom skall kronan betala
vad den tappande motparten har ådömts
i högsta domstolen, och man talar om att
detta är det av rådhusrätten ådömda beloppet.
Rådhusrätten tilldömde helt visst
kronan rättegångskostnad å 13 500 kronor,
men högsta domstolen fann ju
att det var felaktigt att ålägga kronan
denna kostnad och upphävde rådhusrättens
dom. Här vill man alltså i förbigående,
sedan man har varit så kritisk mot
regeringsrätten, ge en liten känga även
åt högsta domstolen för att den tilldömde
kronan rättegångskostnader och vill
att kronan skall betala den tappande
partens rättegångskostnader.

Det var inom parentes sagt — jag säger
det med all respekt både för mina
professorskolleger och för rådhusrätten
och hovrätten — ett ganska huvudlöst
företag att tro att domstolarna skulle ta
upp en skattefråga och sätta sig att avgöra
den i skadeståndsväg, när det finns
särskilda skatteinstanser med regeringsrätten
i toppen. För min del skulle jag
ha sagt, om jag tillfrågats, att det var en
så hopplös rättegång att en sådan aldrig
borde försökas. Emellertid gick det att
få de två lägre instanserna med på det,
men högsta domstolen gick helt naturligt
på den andra linjen. Att då till på köpet
staten skulle betala rättegångskostnaderna
för att den andra parten har tappat
en rättegång, som den anhängiggjort, förefaller
mig alldeles oförklarligt. Och jag
kan inte förstå hur herr Herlitz med sin
utgångspunkt, att han respekterar gällande
dom, kan vara med på att korrigera
högsta domstolens dom rörande rättegångskostnaderna.

Jag kommer alltså fram till att alla
dessa häftiga angrepp mot vad som har
skett, vare sig de riktas mot den ena
eller den andra myndigheten, inte på
något vis är motiverade och att de står
helt i strid med själva utgångspunkten,
respekterandet av regeringsrätten såsom
vår högsta instans i skattemål, vars utslag
alltså är bindande.

Det enda som återstår är, som jag
förut nämnt, att en skatteförfattning har
varit otydlig och att en enskild person

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

liar drabbats relativt hårt. Men vilka
blir konsekvenserna om man, som reservanterna
menar, skall låta staten ta på
sig hela ansvaret för att en enskild tolkar
en skatteförfattning till sin egen momentana
fördel på ett sätt som sedan visar
sig vara felaktigt? Ja, är det verkligen
någon i denna kammare som är beredd
att ta konsekvenserna av att staten
skall ta ansvaret för att de enskilda tolkar
en otydlig skatteförfattning felaktigt?
Hur många sådana fall skulle vi
inte kunna få upp? Herr Holmqvist har
redan i sitt utmärkta anförande pekat
på den konsekvensen som är fullständigt
oöverskådlig. Hur många fall skulle
man inte på det viset kunna få upp med
begäran att statsmakterna skall utjämna
sådana ojämnheter, alldeles oberoende
av att frågorna har gått sin vanliga
gång och avdömts av domstolarna?

Jag tror alltså att det är förenat med
stora praktiska risker för staten att slå
in på en sådan väg. Jag måste för min
del säga, att det generellt sett inte är
obilligt att fordra, att de enskilda skaffar
sig auktoritativ kännedom om hur
de skall handla, och att de är medvetna
om att de handlar på egen risk i fall
de inte bryr sig om att skaffa denna
upplysning. Jag talar inte om god tro
eller ond tro eller om de varit vårdslösa
eller inte. Jag vill bara säga, att de får
te risken om de inte skaffar sig besked
från vederbörande, vilket de då kan
följa.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett enda litet ord!

Möjligheterna att få ett bindande besked
på förhand, som finns på en hel
del andra områden då en medborgare
hotas av någonting från statens sida,
föreligger inte här. Det finns inte någon
möjlighet motsvarande den att gå till riksskattenämnden
i en skattefråga eller till
statskontoret i fråga om stämpelbeläggning
o. d. Det förekom ju faktiskt i ett
fall att Lifaco begärde ett underhandsbesked,
som emellertid utföll i en annan
riktning än kontrollstyrelsens ståndpunkt
sedermera.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Herlitz’ upplysning
är visserligen formellt riktig. Man kan
alltså enligt lag som regel inte få något
auktoritativt förhandsbesked av skattemyndigheter,
och alltså inte i detta fall
heller. Men samtidigt ger ju kontrollstyrelsen
besked, om det begärs, och det
har förekommit i otaliga fall att enskilda
har vänt sig dit och faktiskt fått besked.
Den uppgift som herr Herlitz gav är således
bara på det sättet riktig att myndigheten
inte kan ge ett för framtiden
bindande besked. Men det besked den
kan ge är av tillträckligt värde för praktiskt
bruk.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag tilltror mig inte att
på detta framskridna stadium av debatten
kunna tillföra den något nytt, men
jag begärde ordet därför att samlingsregeringens
befattning med saken har blivit
särskilt apostroferad i utskottsbetänkandet.
Vi har emellertid genom herr
Holmqvist fått en närmare skildring av
hur beredningen av detta ärende gick
till, och därav torde ha framgått att det
inte varit föremål för någon allmän statsrådsberedning.
Jag måste i alla händelser
förklara, att jag inte kan erinra mig
någonting från behandlingen av detta
ärende, och efter vad jag har kunnat
inhämta hos mina dåvarande kolleger,
herrar Ohlin och Domö, är det samma
förhållande med dem.

Jag säger detta till förklaring av att
jag anser mig fullkomligt oförhindrad
att bedöma denna fråga ifrån de utgångspunkter
som nu föreligger. Det har ju
ändå förekommit tämligen avgörande saker
i tiden efter det att samlingsregeringen
behandlade frågan.

Nu är jag emellertid i det hänseendet
redan förekommen av herr Herlitz. Jag
hade tänkt göra klart, precis på det sätt
som han gjorde det, att jag självfallet
utgår ifrån att regeringsrättens utslag är
att betrakta såsom det slutgiltiga avgörandet
i rättsfrågan. Men jag är därför
icke beredd att, såsom utskottet gjort för -

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

ra gången frågan var uppe i riksdagen
och no ånyo erinrar om, förklara att de
domstolsavgöranden, som kommit i tiden
därefter, saknar betydelse. De saknar
betydelse i den meningen, att de inte
kan rubba rättskraften i det avgörande
som regeringsrätten träffat, men samtidigt
tillmäter jag, i likhet med herr Herlitz,
de avgöranden som träffats av rådhusrätten
och hovrätten i processerna
från 1946—1948 värde såsom det mest
eklatanta bevis för ursäktligheten i den
missuppfattning av förordningen, som
Lifaco gjort sig skyldig till. Man kan väl
inte gärna tänka sig ett mera övertygande
bevis för att vederbörande varit ursäktlig
i sin villfarelse om en författning,
än att både rådhusrätten och hovrätten
förklarar, att den borde ha tolkats på
det sätt som vederbörande själv gjort.

Från den utgångspunkten, att vederbörande
på detta unika sätt har fått ett
bevis för att villfarelsen i själva verket
har varit ursäktlig, anser jag att man
har rätt att tillmäta domarna en utomordentlig
betydelse — helt enkelt en sådan
betydelse, att ansvaret för vad som
skett bör tas av statsmakterna, som också
bär ansvaret för den otydliga författningen.

Nu har hans excellens utrikesministern
velat ställa in detta fall i ett större
sammanhang och frågat, vart det skulle
leda om man nu bedömde detta fall så
som vi nu vill. Han menade att det skulle
dra med sig oanade konsekvenser. Jag
har emellertid inte det intrycket. För
mig förefaller det som om detta fall är
så speciellt i varenda detalj, som ingår
i totaliteten, att det måste vara mycket
svårt att tänka sig att det skulle kunna
dra med sig några allvarliga konsekvenser
i övrigt. Det är ju dock i egenskap
av uppbördsman för kronans räkning,
som vederbörande haft att fungera. Det
gällde inte hans egen skatt, utan han
har enligt denna författning haft att å
kronans vägnar bära upp skatt, och det
har han underlåtit att göra i den goda
tron, att han icke var skyldig att göra
det.

Excellensen Undén tycktes vilja antyda,
att om fallet var aldrig så litet tvek -

samt, så borde vederbörande under alla
förhållanden ha tagit ut skatt — med andra
ord: in dubio borde man för att skydda
sig själv debitera skatt. Men så får
man väl inte hantera en skatteförfattning!
Det skulle ha gått ut över alla dem
till vilka han levererade sin vara, om
han olagligen hade tagit ut skatt av dem.
Han måste väl i sin egenskap av uppbördsman
vara skyldig att träffa ett avgörande,
huruvida det verkligen föreligger
en laglig skyldighet härtill. I detta
fall har vederbörande bedömt det så,
att skattskyldighet inte förelåg.

Jag har mycket svårt att förstå varför
man under sådana förhållanden skall behöva
göra så mycket svårigheter för att
kunna lämna den ersättning som nu är
föreslagen. Jag vill inte hårdra resonemangen
om rättegångskostnadsersättning
och dylikt. Jag föreställer mig att reservanterna
utgått ifrån att man skulle någorlunda
reparera den ekonomiska skada,
som vederbörande har kommit att lida
under alla dessa år, och i förlusten
ingår ju också hans egna utgifter för
rättegångskostnader. Det gäller att någorlunda
ersätta honom — helt torde
man inte göra det ens med detta belopp
— för de förluster som åsamkats honom.

Jag kan i övrigt i allt väsentligt instämma
med herr Herlitz, och jag kan
också i långa stycken följa herr Ollén i
hans utläggning av fallet och den allmänna
syn på detsamma som han därvid
anlagt. Jag behöver följaktligen inte
upprepa vad jag anser om den betydelse
för rättsvården och rättskänslan det
har att en rättelse här sker, och ber för
min del också, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag måste be att få säga
några ord om de intyg från kontrollstyrelsen
som herr Holmqvist och senast
excellensen Undén talade om.

Jag tycker faktiskt att det är litet
egendomligt med dessa intyg. Om jag
hörde rätt, sade herr Holmqvist att intyget
var dagtecknat den 26 september
1942. Bolaget skulle alltså i slutet av år

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

1941 ha kunnat få uppgift om skatten
för år 1942. Men först i slutet av år 1942
kunde man få uppgift om den retroaktiva
skatten fr. o. m. den 26 maj 1941.
Jag tycker faktiskt att det är ganska anmärkningsvärt
att Lifaco polisanmäldes
redan någon gång i oktober 1941 utan
att kontrollstyrelsen dessförinnan tog
kontakt med firman. Kontrollstyrelsen
har varit betydligt vänligare mot andra
firmor, till vilka den först skickat uppgift
om skatteplikten och sedan väntat
nästan ett helt år, innan besked lämnades
om den retroaktiva skatten. Dessa
omständigheter gör att man blir litet betänksam.
Är det så säkert att Lifaco, om
företaget hade frågat, skulle ha kunnat
få något besked om skatteplikten, när
vederbörande själva måste ha så lång
tid på sig för att kunna komma underfund
med att varan skulle skattebeläggas? Detta

påminner mig för övrigt om en
händelse under kristiden, då jag var ledamot
av arbetslöshetskommittén i min
hemstad. Vi hade fått två cirkulär, varav
ett var av äldre datum och ett annat
var dagtecknat litet senare. Men det första
cirkuläret, vars uppgifter stred mot
det sista, var fortfarande gällande. Då
man inom arbetslöshetskommittén undrade
hur bestämmelserna skulle tolkas,
ringde jag upp arbetsmarknadskommissionen
i Stockholm för att söka få klarhet
i saken. När jag slutligen kom fram
till en tjänsteman, som kunde svara, sade
han, när jag nämnde numret på
cirkuläret: »Jaså, är det det cirkuläret
— det kan vi inte tolka själva, så att jag
förstår att ni inte heller kan göra det.»
Jag replikerade: »Varför har ni då inte
upphävt ert första cirkulär?» Tjänstemannen
svarade: »Ja, det är en skrivbordsprodukt.
Vi visste inte så mycket
om saken här utan var tvungna att få ut
några bestämmelser. Sedan bär vi emellertid
skrivit detta andra cirkulär. Det
är det andra cirkuläret som ni skall rätta
er efter. Men eftersom en hel del redan
har börjat tillämpa det tidigare cirkuläret,
har vi åtminstone inte ännu kunnat
upphäva det.»

När det kan vara så svårt för myndig -

heterna själva att tolka en författning,
måste man väl ursäkta om, såsom i det
fall vi nu debatterar, en enskild firma
kan ha svårt att få klart för sig om den
verkligen har skyldighet att anmäla sin
vara till kontrollstyrelsen, framför allt
som vederbörande säkerligen var i god
tro att varan i fråga icke var skattepliktig.

Excellensen nämnde sedan några intyg
angående skatteplikt. Jag vill inte
misstänkliggöra någon, men det var ju i
alla fall Lifacos värsta konkurrenter,
cheferna för Marabou, Findus och Förenade
chokladfabriker som där anlitades
som sakkunniga.

När Lifaco sedan frågade, huruvida
skatteplikt förelåg, gjorde man såsom
excellensen också nämnde, från myndigheternas
sida en felbedömning och
svarade, att det var fråga om ett typiskt
fall med en vara som icke var skattepliktig.
Senare måste man ta tillbaka det beskedet.
Denna felbedömning från myndigheternas
sida kostade firman ungefär
det belopp som den retroaktivt fått tillbaka.

Excellensen anmärkte i sitt anförande
också på att jag sagt att detta är en
egendomlig rättsaffär. Men efter alla akter
och de många år som har gått, sedan
affären första gången blev aktuell, och
efter alla de utredningar och handlingar
som presterats i ärendet utan att man
kommit fram till något avgörande, så
tror jag nog att man vågar beteckna
detta som en ganska egendomlig rättsaffär.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
för att blanda mig i diskussionen har
hans excellens herr utrikesministern på
ett långt bättre sätt än det är möjligt
för mig tagit upp de synpunkter som
jag noterat. Jag har ju också tidigare i
dag haft tillfälle att utveckla mina synpunkter
så länge, att jag inte ytterligare
skall fresta kammarens tålamod. Herr
Sunne riktade emellertid en fråga till
mig, som jag känner mig skyldig att besvara.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag m. m.

Herr Sunne frågade, hur det förhöll
sig med dateringen av breven. Kammarens
ledamöter erinrar sig säkerligen
att det här rör sig om två olika brev.
För det första var det en skrivelse från
kontrollstyrelsen, vari man underrättade
företagen om alt de var pliktiga att betala
skatt för sina varor. Kontrollstyrelsen
meddelade däri, att vederbörande
skulle betala skatt från och med den
och den dagen. Samtidigt meddelade
emellertid kontrollstyrelsen vederbörande
firma, att »för bedömning av frågan
om den retroaktiva skatten har Ni att
inkomma med uppgifter om Er tillverkning
under tiden efter den 26 maj 1941
och fram till det datum då den omedelbara
skatteplikten inträtt». Jag vill
således göra herr Sunne uppmärksam
på att det inte är underligt,
om det slutliga besked, som man sedan
lämnade från kontrollstyrelsens sida, när
man fått in uppgifter om tillverkningen,
råkar vara daterat litet senare.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet tidigare
men strök mig när herr Herlitz
talade. Efter utrikesministerns anförande
begärde jag emellertid ordet på nytt.
Både motionärerna och reservanterna
kan känna sig i hög grad hedrade av
att själve utrikesministern stiger upp i
debatten.

Jag vände mig och vänder mig alltjämt
starkt mot utrikesministerns uppläggning
av de synpunkter, som vi har
framfört. Han säger att vårt resonemang
är dubbelbottnat. Det är det visst inte.
Om utrikesministern gör sig besvär att
läsa mitt tidigare anförande, som jag nyss
har justerat, skall han finna att det är
så klart som det någonsin kan vara. Har
utrikesministern svårt att fatta våra synpunkter,
så är det inte mitt anförandes
fel.

Vad vi har sagt är att vi har accepterat
regeringsrättens dom. Hur skulle vi
f. ö. kunna handla annorlunda? Vi skul -

le ju då kvälja dom, och talmannens
klubba skulle gå i bordet, ty det har vi
inte rätt att göra. Men det har redan
framförts från annat håll vad vi anser
vara relevant i sammanhanget, nämligen
de sakliga utredningar, som gjorts av
domstolarna och som visat —- vilket hela
mitt anförande gick ut på — att riksdagen
suttit och totat till oklara författningar,
så oklara att varken lärd eller
lekman kan tolka dem.

Ingen har sålunda angripit själva skatteläggningen.
Den saken är klar. Men
frågan är, vilket har framförts från flera
håll, om en producent skall åläggas
en skatt, som han aldrig tagit ut av konsumenterna.
Det är det som hela frågan
gäller.

Sedan har herr Sunne tagit upp frågan
om den olika behandlingen. Det är ovedersägligt
att olika firmor behandlats
olika. Lifaco har ålagts retroaktiv skatt
från den 26 maj anno 1941, medan andra
firmor ålagts skatt från andra tidpunkter
och, såsom herr Sunne sade, fått
underrättelse om detta, under det att
myndigheterna beträffande Lifaco gick
direkt till domstol. Den saken tycker
jag är ganska anmärkningsvärd och
ganska allvarlig också. Det förvånar mig
litet att den försvaras från regeringshåll.

Sedan har vi frågan om rättegångskostnaderna.
Jag skall inte försöka tävla
med utrikesministern i fråga om formella
petitesser i det sammanhanget.
Den lilla summa, som vi yrkat på, är
emellertid en droppe i havet jämfört
med alla de utgifter, som Lifaco har haft
på grund av — jag understryker det
ännu en gång — en oklart skriven författning,
för vilken riksdagen har ansvaret.
Jag underströk också i mitt första
anförande, att vi bygger hela vår reservation
och det däri framställda yrkandet
om ersättning med visst belopp på
skälighet och billighet.

Sedan stack hans excellens herr utrikesministern
in med en kvickhet om
hur man skulle ha definitionen på
choklad. Jag har läst handlingarna i detta
ärende. Jag tror att definitionen på
konfityrer omfattar cirka 60 sidor. Vet

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag ni. m.

man inte nu vad konfityrer är, så lär
man aldrig få veta det.

Utrikesministern säger att man inte
bör vända sig till rådhusrätt eller hovrätt
för att få definitionen på choklad.
Jag vill bara fråga: Är regeringsrättens
ledamöter mera chokladkunniga än andra
domstolars? Därtill kommer att i
samband med denna utredning har professor
Riesenfeld i kemiska kontrollbyrån,
professor Nylén och likaså direktör
Hultgren, ombud för Sveriges konditoriförening,
yttrat sig. Alla har kommit
fram till att Lifacos missförstånd var
fullt förklarligt.

Det är sålunda — jag understryker
det ännu en gång —• helt på skälighet
och billighet som reservanterna bygger
sitt yrkande, och det yrkandet står jag
fast vid.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har mycket noga
lyssnat till fröken Anderssons anförande.
Jag kunde så mycket lättare uppfatta
det, som jag strax dessförinnan hade
läst hennes anförande från debatten år
1951, då fröken Andersson höll ett, så
vitt jag förstår, alltigenom likartat anförande.

Att det finns ett visst fog för min anmärkning
att reservanterna rör sig med
dubbla argument, bestyrkes väl av att
fröken Andersson nämnde att det var
fruktan för talmannens klubba som
hindrade henne att kritisera regeringsrättens
dom. Åtminstone fick jag den
uppfattningen att hon menade så. Det
vill med andra ord säga, att hon visserligen
formellt böjt sig för regeringsrättens
utslag — det är man ju tvungen att
göra —• men hon har starka dubier om
dess riktighet, ehuru hon inte vågar uttala
dem.

Vad beträffar jämförelsen med de
andra företagen, var ju poängen i professor
Ljungmans utlåtande på den
punkten, att retroaktiv skatt inte hade
uttagits av dem på samma sätt som av
Lifaco. Men nu har det framgått av herr

Holmqvists anförande, att dessa företag
precis på samma sätt som Lifaco har beskattats
retroaktivt för olika tider, alltefter
förhållandena. Jag kan inte bedöma,
varför man valt några månaders retroaktivitet
och inte en något längre tid,
om det sammanhängde med den tidpunkt,
då tillverkningarna påbörjades,
eller om det berodde på andra skäl. Men
det rörde sig alltså om ett misstag även
i den framställning fröken Andersson
gav tidigare i dag.

Att regeringsrätten är mera sakkunnig
i sådana här frågor än rådhusrätt och
hovrätt får man nog anse. Regeringsrätten
har ju till upppgift just att syssla
med skatteförfattningar, och den har
dessutom haft tillgång till generaltullstyrelsens
tolkning av tulltaxan, som ligger
till grund för denna skatteförfattning.
Därför är det nog inte oriktigt att tillerkänna
regeringsrätten avsevärt större
sakkunskap än allmänna domstolar i
dessa frågor.

Slutligen finner jag det litet förvånande,
att fröken Andersson betraktar det
som en petitess, om man underkänner
högsta domstolens beslut i fråga om rättegångskostnaderna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag. •

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 70;

Nej •—- 57.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tionde huvudtitelns kommittéanslag.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande utlåtande hemställt, att
riksdagen måtte till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga å tilläggs -

- Ang. förstärkning av lånefonden för den
mindre skeppsfarten,
stat II till riksstaten för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Landgren och Ståhl, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
torde finna, har jag i detta ärende
avgivit en blank reservation tillsammans
med herr Ståhl, och jag tillåter mig att
med några ord motivera den.

Kungl. Maj:t har begärt ett reservationsanslag
av 100 000 kronor såsom förstärkning
av anslaget till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga. Jag
motsätter mig inte alls det begärda anslaget,
men om man ser på riksdagsberättelsen,
finner man att från detsamma
avlönas ett icke obetydligt antal befattningshavare
med heltidstjänst i departementet;
såvitt jag kan se, bör det vara
ungefär åtta stycken. Denna fråga har
varit aktuell 1946 och 1947, då vissa anmärkningar
riktades mot att kommittéanslaget
användes för avlöning av tjänstemän,
som mera stadigvarande behövdes
inom departementet. När tjänstemän
tillfälligtvis anställes i departementet, är
det uppenbart att kommittéanslaget bör
anlitas, men enligt min uppfattning bör
det mera stadigvarande behovet av arbetskraft
tillgodoses genom att man begär
extra tjänster eller inrättande av nya
befattningar.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
men har velat framhålla dessa
synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. förstärkning av lånefonden för den
mindre skeppsfarten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förstärkning av

Nr 27.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Ang. förstärkning av lånefonden för den mindre skeppsfarten.

statens lånefond för den mindre skeppsfarten
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 148, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 5
mars 1954, föreslagit riksdagen medgiva,
att till statens lånefond för den mindre
skeppsfarten finge överföras 2 500 000
kronor från rederilånefonden.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg in. fl. (1:310) och den andra
inom andra kammaren av herr Staxäng
m. fl. (11:402), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att räntesatsen
för lån från statens lånefond till den
mindre skeppsfarten skulle bestämmas
till 3,25 %,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Karl Andersson och Gustaf
Karlsson (I: 478) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Torp m. fl. (11:624), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att till statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
finge överföras 3 000 000 kronor från
rederilånefonden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att till statens lånefond för den
mindre skeppsfarten överfördes 2 500 000
kronor från rederilånefonden;

b) i anledning av motionerna I: 478
och 11:624 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

c) avslå motionerna I: 310 och II: 402.

Reservation hade anmälts av herr
Staxäng, som dock ej antytt sin mening.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! I detta ärende har jag
burit fram en motion, som undertecknats
av åtskilliga kammarledamöter och

som utmynnar i en framställning om
sänkning av låneräntan på lån ur lånefonden
för den mindre skeppsfarten från
nuvarande 4 procent till förslagsvis 3 1/4
procent. Samma motion har väckts av
herr Staxäng m. fl. i andra kammaren,
och jag förmodar att den blanka reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet
av herr Staxäng, har anknytning
till denna motion.

Det är inte min avsikt att här utförligt
motivera motionen. De mycket besvärliga
förhållanden, som motionen
grundar sig på, kan inte vara kammarens
ledamöter obekanta, eftersom frågan
om den mindre skeppsfarten vid ett
par tillfällen har grundligt ventilerats
här i riksdagen under de senare åren.
Dessa besvärligheter har sedermera alltmer
förvärrats. Redan när denna lånefond
bildades, framhölls från riksdagens
sida angelägenheten av att en förnyelse
sker av detta mindre tonnage. Men vi
vet hur det gått. Dessa små fartyg har
minskat avsevärt i antal, och de har föråldrats.
Mer än hälften av dem är numera
över 40 år gamla, och kassationen
sker oavbrutet. Nya fartyg byggs i mycket
ringa omfattning. Under fjolåret
skrotades ned eller såldes ett tjugutal sådana
fartyg, och bara två nybyggdes.
Det förefaller alltså som om detta mindre
tonnage, som är mycket viktigt inte
minst för vår beredskap, skulle gå sin
förintelse till mötes och detta i trots av
att man påstår, att den mindre skeppsfarten
har naturliga förutsättningar i
vårt land med hänsyn till såväl landets
geografiska struktur som vårt befolkningsmaterial.

Någonting måste därför göras för att
hindra att denna del av vår handelsflotta
förintas. Jag är fullt medveten om att
en sänkning av låneräntan på sätt som
här föreslagits ingalunda är en tillräcklig
hjälp. Det är alldeles uppenbart att
betingelser måste skapas för en lönsam
drift med sådana fartyg, och det är också
givet att man måste försöka uppmuntra
och stimulera nybyggnad av sådana
fartyg. Den sänkning av räntan,
som är föreslagen, är enligt min mening
ett steg i rätt riktning. Jag vill i detta

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.

sammanhang nämna att, när denna lånefond
bildades, uttalade departementschefen
att räntan på dessa lån inte borde
sättas lägre än den ränta, som staten
själv betalar för sin upplåning vid tiden
för utlämnandet av dessa lån till rederierna.
Sedan dess har den statliga upplåningsräntan
varit åtskilligt högre än
nu — nu är den nere i 3 1/2 procent —
och jag tycker då att den ränta som
skall betalas av dessa smårederier borde
kunna säkas till 3 1/4 eller åtminstone
3 1/2 procent.

Nu fruktar utskottet uppenbarligen att
en sådan sänkning kan få prejudicerande
verkan, men jag tror inte att denna
fruktan är så befogad, ty det är ju allmänt
känt att på lån som utlämnas eller
garanteras av staten för en hel del olika
ändamål är räntan lägre än 4 procent.
Då tycker man att denna lägre ränta
skulle kunna tillämpas även för ifrågavarande
rörelsegren, som befinner sig i
ett mycket beträngt läge.

Jag skall inte komma med något yrkande,
herr talman, ty jag förstår att
motionen är dömd att fällas, men jag
vill uttala den förhoppningen att de utredningar,
vilka för närvarande lär pågå
beträffande hela frågekomplexet om
den mindre skeppsfarten, skall ta upp
även denna fråga om räntesättning på
lån, och jag hoppas alltså att motionen,
när den nu faller, dock må falla framåt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående gäldande av viss
livränta;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 87, i anledning av väckta motioner
om förbättrade förmåner för i statens
tjänst återanställda pensionärer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ersättning för tjänstgöring på
obekväm arbetstid m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring av gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring
på obekväm arbetstid m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 100, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 26
februari 1954, föreslagit riksdagen att
dels medge, att Kungl. Maj:t finge vidtaga
ändringar i gällande bestämmelser om
provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring
på obekväm arbetstid i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåren 1953/
54 och 1954/55 medge de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde bli erforderliga vid
genomförandet av angivna förslag.

Det i den kungl. propositionen framlagda
förslaget innefattade icke någon
ändring i de nuvarande beloppen för
ifrågavarande lönetillägg eller 30 öre per
timme i lönegraderna 1—4, 35 öre per
timme i lönegraderna 5—8 och 40 öre
per timme i lägst 9 lönegraden.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Äman och Lindahl
(I: 421) och den andra inom andra kammaren
av herr Henriksson in. fl. (II: 536),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
uppdraga åt Kungl. Maj :t att genomföra
sådan ändring av 3 § i kungörelsen om
provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring
på s. k. obekväm arbetstid, att däri angivna
belopp fastställdes till 60 öre per
timme.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid ni. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:421 och 11:536,

1. medge, att Kungl. Maj:t finge vidtaga
ändringar i gällande bestämmelser
om provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring
på obekväm arbetstid i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 26
februari 1954 förordats;

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåren
1953/54 och 1954/55 medge de
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde bli erforderliga
vid genomförandet av under 1
angivna förslag.

Reservation hade anmälts av herrar
Leander, Sunne och Nihlfors, vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
ser, finns till detta utlåtande fogad
en blank reservation av mig, herr Sunne
och herr Nihlfors. Utan avsikt att
ställa något särskilt yrkande skall jag
be att med några ord få motivera vår
ståndpunkt.

Jag förbigår helt och hållet alla mer
eller mindre invecklade detaljfrågor. I
en motion, väckt i andra kammaren av
herr Henriksson jämte fyra övriga ledamöter
och i denna kammare av herrar
Åman och Lindahl, hade det yrkats, utöver
bifall till propositionen i övrigt, på
en hemställan om en sådan ändring i
kungörelsen om provisoriskt lönetillägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid,
att däri angivna belopp fastställes
till 60 öre per timme. Beloppen är varierande
med 30 öre i lönegraderna 1—4,
35 öre i lönegraderna 5—8 och 40 öre
i lönegraderna 9—16.

Vi står i dag inför den tämligen unika
situationen, att vi har att ta ställning
till en lönefråga, som har varit föremål
för förhandlingar i vanlig ordning men
i vilken överenskommelse icke har kunnat
träffas. Utskottet finner det önskvärt
att den förevarande, tämligen betydelse -

fulla lönefrågan för statstjänarna skulle
kunna föreläggas riksdagen såsom ett
förslag om överenskommelse i enlighet
med vad som under senare år har varit
brukligt. I likhet med motionärerna beklagar
vi reservanter att man denna gång
inte har lyckats följa tidigare praxis.
Det har ju sedan gammalt ansetts självklart
att statens tjänstemän, med reglerad
arbetstid och som arbetar efter något
slags tjänstgöringslista, skulle utföra sitt
arbete inom den enligt tjänstgöringslistan
angivna tidsramen utan någon särskild
ersättning. Den utredning som
sysslat med frågan om den obekväma arbetstiden
säger för sin del att den funnit
att ingen eller i varje fall mycket
ringa hänsyn har tagits till obehaget
med denna natt- och helgtjänstgöring vid
lönesättningen. Det är ju här huvudsakligen
fråga om befattningshavare vid trafikverken,
t. ex. statens järnvägar och
televerket, samt inom sjukvården. Inom
dessa områden pågår ju verksamheten
dygnet om, och följaktligen får man ju
också arbeta dygnet om.

Arbetstiden är här normalt 48 timmar
per vecka eller 200 timmar på en 30
dagars period. Man kanske i det här
sammanhanget skulle kunna göra det något
intrikata påpekandet att inom statens
administrativa och kamerala verksamhet
en kortare arbetstid i allmänhet
tillämpas. Den uppgår till 42 timmar per
vecka och normalt med uteslutande dagstjänstgöring
och helgdagsledighet. Trots
denna korta arbetstid har man här funnit
lämpligt att under vissa sommarmånader
införa ännu kortare arbetstid, den
s. k. sommartiden. För de kategorier av
statstjänstemän, som propositionen avser
och som har längre och obekvämare
arbetstid förekommer inte några sådana
extra lättnader i fråga om arbetstidens
längd som sommartid — de har sina 48
timmars tjänstgöring sommar som vinter
och sin tjänstgöringslista att rätta sig
efter dag som natt, vardagar som helgdagar.

Kravet på ersättning för obekväm arbetstid
framfördes första gången — vill
jag minnas — för ett 10-tal år sedan. Kravet
ansågs då befogat och tillmötesgicks

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.

i så måtto, att 1948 tillkallades särskilda
utredningsmän med uppdrag att utreda
frågan rörande arbete på obekväm tid
för befattningshavare i statens tjänst och
därmed sammanhängande frågor, även
ersättningsfrågor. Genom beslut av
Kungl. Maj :t den 30 juni 1952 befriades
emellertid kommittén eller, korrekt uttryckt,
utredningen från att avge något
förslag i fråga om kompensationens storlek,
alltså i fråga om avlöningen. Detta
Kungl. Maj :ts beslut motiverades då med
att man ansåg att beloppen borde bli
föremål för förhandlingar med organisationerna.
Det kan ju kanske heller inte
uteslutas, att det inte ansågs önskvärt
att man vid kommande förhandlingar
skulle vara bunden av vissa förslag av
utredningen, som man kanske skulle
kunna tycka vore för kostsamma.

I avvaktan på förslag från utredningens
sida träffades 1952 vid förhandlingar
en provisorisk uppgörelse, vilken nu är
gällande, om de varierande beloppen 30,
35 resp. 40 öre. För de bäst betalda blir
det en summa av 3: 20 kronor för ett
åttatimmarsskift en helgdagsnatt, och för
befattningshavare i de lägsta lönegraderna
blir motsvarande summa 2: 40 kronor.
I stort sett är detta inte mycket mer än
vad man på åtskilliga områden av arbetsmarknaden
betalar för en timmes arbete
vid skift under helg och nattjänst.
Det säges, att kronans kaka är knapp
men säker. Att åtminstone dessa ersättningar
för obekväm arbetstid är tilltagna
i knappaste laget, torde ingen kunna
bestrida.

När denna överenskommelse träffades
1952, var parterna överens om att den
skulle vara ett provisorium och ett provisorium
av kort varaktighet. Från organisationernas
sida förklarades då, att förslaget
var alltför otillfredsställande för
att kunna accepteras för någon längre
tid. Under trycket av medlemmarnas
missnöje krävdes förbättringar vid förhandlingar
om lönerna för 1953. Kraven
avvisades då, men civilministern förklarade,
att förhandlingar om ersättning för
obekväm arbetstid skulle upptas i samband
med förhandlingar om lönerna för
1954, oavsett om utredningen blev färdig

med något förslag till dess eller inte. Utredningen
framlade emellertid i augusti
1953 ett betänkande. Men så skulle detta
betänkande ut på remiss, — däremot är
ingenting i och för sig att anmärka —
varvid behandlingen av frågan ånyo blev
uppskjuten i väntan på remissvaren. Det
utlovades då, att frågan skulle tas upp
på nyåret 1954. Under denna förutsättning
träffades en överenskommelse om
lönerna för 1954. Nyåret 1954 kom och
det blev nya förhandlingar men utan att
någon uppgörelse kunde träffas.

Det förslag, som nu ligger på kammarens
bord, är ingen överenskommelse, då
organisationerna inte ansett sig kunna
godta detsamma. Förslaget innebär administrativa
förenklingar och några små
förbättringar för ett ringa antal befattningshavare,
och det är naturligtvis inte
alldeles betydelselöst. Det vill emellertid
synas oss, som om det funnes goda skäl
att i likhet med utskottet ifrågasätta, om
det inte hade varit bättre att underkasta
frågan en förnyad prövning och återkomma
vid en senare tidpunkt. När utskottet
välvilligt skriver, att denna åtgärd
att framlägga förslag i och för
sig får anses motiverad med hänsyn till
vad vid förhandlingarna förutsattes, bör
det dock beaktas, att det var inte bara
ett förslag, utan en överenskommelse som
förutsattes skulle läggas fram.

Statstjänarnas besvikelse hade enligt
mångas mening knappast kunnat bli större,
om man hade väntat ytterligare någon
tid med förslaget, än över det förslag,
som nu presenteras.

Sammanhanget med den allmänna arbetstidsutredningen
förstår man nog, och
det förvånar inte heller så mycket att
telegrafstyrelsens i remissvaret uttalade
mening, att det inte föreligger någon
brådska, delas även av andra. Vad som
utlöst den största besvikelsen är säkerligen
de i propositionen så starkt betonade
betänkligheterna inför de ökade
lönekostnader, som en höjning av tillägget
beräknats medföra. Nu skall kostnadsfrågan
ytterligare undersökas med
hänsyn till arbetstidsutredningens förslag.
Jag medger, att det är förklarligt att
en något fastare beräkningsgrund anses

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.

önskvärd, då man hör att utgifterna för
SJ :s vidkommande genom en höjning av
tillägget med 20 öre beräknas till så varierande
belopp som 700 000 och 4 miljoner
kronor.

Jag delar motionärernas uppfattning,
att frågan borde ha kunnat lösas nu oberoende
av arbetstidsutredningens förslag.
Det finns ju dock vissa hållbara beräkningsgrunder.
De nuvarande kostnaderna
för detta tillägg uppgår till mellan
15 och 16 miljoner kronor. Detta är kända
kostnader, och siffrorna kan väl anses
vara tämligen säkra. Ett bifall till
motionen anses öka lönekostnaderna med
ca 8 miljoner kronor. Sammanlagt gäller
det alltså mellan 23 och 24 miljoner
kronor. Det kan synas vara stora summor
i och för sig, men vi bör komma
ihåg, att det här rör sig om statlig verksamhet
med samlade lönekostnader på
miljarder. I förhållande till den samlade
lönesumman skulle den föreslagna ökningen
inte utgöra mer än bråkdelen av
en procent.

Jag är helt ense med motionärerna att
differentieringen i fråga om tilläggens
storlek kunnat slopas och ersättas med
ett för samtliga lika högt belopp. En sådan
ordning har ju också flertalet remissinstanser
och utredningen uttalat sig
för. Det är ju inte här fråga om ersättning
för mer eller mindre kvalificerat
arbete utan för den obekväma arbetstiden,
och den är säkerligen lika obekväm
för alla. Detta tillägg som avlöningsform
kan väl närmast jämföras med kallortstilläggen,
och dessa utgår ju lika för alla
pa samma kallort. Det har också framhållits
att en sådan jämkning till lika
belopp inte skulle behöva medföra så
stora ökade kostnader, dels därför att
det gäller ett mycket litet antal löntagare,
dels därför att man skulle kunna vinna
en viss besparing genom förenkling
av själva uthetalningsförfarandet.

Jag kan emellertid inte lika oreserverat
ansluta mig till motionärernas förslag
att tillägget fastställes till CO öre.
Jag anser nog att denna fråga bör bli
föremal för förhandlingar och lösas genom
överenskommelser med organisationerna.

Jag hade från början tänkt yrka bifall
till motionen, men under tiden har ju
civilministern både underhand och offentligt
förklarat dels att han inte anser
de nuvarande ersättningarna vara
till fyllest och dels att han redan satt
i gång en kompletterande undersökning
med förhoppningar om en gynnsammare
lösning längre fram på detta år. Då jag
anser att vi har anledning att lita på
hans goda vilja och hans intresse för att
vid kommande förhandlingar medverka
till ett för statstjänarna godtagbart resultat,
har jag inget yrkande.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Herr Leander har i sitt
anförande anfört skäl för en ersättning,
bättre än den nuvarande, till de statstjänstemän,
som har att utföra arbete
på s. k. obekväm arbetstid. Jag skall inte
ta upp någon diskussion på den punkten,
ty jag tror inte att det är så stora meningsmotsättningar
mellan oss angående
behovet av och skäligheten i en sådan
ersättning.

Det har i den diskussion, som förts
under hand ute i landet, framskymtat en
uppfattning, som skulle gå ut på att regeringen
inte anser att det finns skäl
för en sådan ersättning. I den mån en
sådan uppfattning finns, är den emellertid
felaktig. Det kan bestyrkas genom
en hänvisning till det förslag, som framlades
vid 1952 års riksdag, där jag föreslog
ett provisorium i avvaktan på att
den 1948 tillsatta utredningen skulle
komma fram med ett förslag till mera
definitiv lösning.

Att det nu inte har varit möjligt att i
år komma fram till en ur tjänstemännens
synpunkt mera tillfredsställande
lösning, sammanhänger med att utredningen
i sitt första betänkande, som avlämnades
under hösten, inte har redovisat
omfattningen av det som den anser
som arbete på obekväm tid. Det var
ju för att undersöka detta som utredningen
tillsattes. Utredningen kommer
förmodligen att fortsätta med detta arbete,
men vi hade inte detta material,

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.

när vi nu tog upp överläggningar med
organisationerna.

Frånvaron av ett sådant material visade
sig vara mycket besvärlig när det
gällde att kostnadsberäkna de merutgifter
som förhöjda ersättningar skulle
medföra. Jag kan som exempel nämna,
att kostnaderna för de ändringar, som
föreslås i proposition nr 61, vid olika
tillfällen beräknats till mycket varierande
belopp. Det gjordes ett försök inom
civildepartementet att beräkna vad merkostnaden
skulle bli för statens järnvägar,
vilket ju är det verk som har de största
utgifterna för denna ersättning. Vi kom
till ett belopp på mellan 700 000 och
800 000 kronor per år i merkostnad. Kostnaden
för ersättning är ju för statens
järnvägar nu 8 miljoner kronor. Vissa beräkningar
som gjordes inom verket visade
emellertid att merkostnaderna kunde
stiga till nära 3 miljoner kronor. Vilket
som var riktigt kunde vi inte avgöra,
eftersom det material, som erfordrades
för en fullständigare kostnadsberäkning,
saknades. Jag ansåg då, att innan riksdagen
presenteras ett förslag till ändringar,
bör sådant material föreligga att
det för riksdagen kan redovisas de kostnadshöjningar
som förslaget kommer att
dra med sig. Jag gick omedelbart i författning
om att inom civildepartementet
igångsätta en kompletterande undersökning
som jag hoppas skall bli klar så
tidigt, att vi redan under hösten kan ta
upp frågan på nytt och då komma fram
till en lösning som är mera tilltalande
för tjänstemännen och som kan ge dem
en enligt deras mening skäligare ersättning
för arbete under nätter och söndagar.

Det råder således inga delade meningar
angående skäligheten av att ersättning
utgår. Regeringen har inte heller
tagit ställning till frågan, om de nuvarande
beloppen är fullt tillfredsställande.
Vi vill endast ha reda på vad förändringarna
kommer att kosta, och jag har
utgått ifrån att även riksdagen är intresserad
av att få den frågan klarlagd.

I motionen framhålles särskilt att man
i detta fall har gått ifrån det brukliga
då det gäller behandling av lönefrågor,

i det att den framlagda propositionen inte
bygger på en överenskommelse med
tjänstemännens organisationer. Det är
riktigt att den inte gör det. Förändringen
är emellertid ganska blygsam — den
kan betyda rätt mycket för vissa grupper,
men totalt är den ingen stor sak
för tjänstemannakåren i dess helhet. Jag
ville därför inte ens ifrågasätta att tjänstemännen
skulle ingå en formell överenskommelse.
Då jag emellertid ansåg
billighetsskäl tala för att man ändå företog
en justering av bestämmelserna, har
jag lagt fram denna proposition. Detta
innebär ingalunda någon ändrad inställning
från min sida av den innebörden
att vi i framtiden skulle sträva efter att
komma ifrån sådana överenskommelser,
tvärtom. Jag är mycket intresserad av
att vi även framdeles skall kunna lösa sådana
frågor på överenskommelsens väg,
och det kommer jag att sträva efter,
fastän jag, som bekant, ibland kritiseras
här i riksdagen för att det träffas för
mycket överenskommelser av detta slag.
Jag tycker nog att man bör sträva efter
att så långt det är möjligt nå överenskommelser
med tjänstemännen. Att det
inte varit möjligt i detta fall beror uteslutande
på skäl som jag här i all korthet
har angivit.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Efter civilministerns anförande
kan jag fatta mig utomordentligt
kort.

Liksom herr Leander var även jag
inställd på att gå på motionerna, men
dels ansågs nu höjningen, som i och för
sig var rimlig, behöva närmare kostnadsberäknas,
dels har man också kommit
in på frågan om grunderna för ersättning,
och principiellt anser jag att sådana
saker bör tas upp vid förhandlingsbordet
och avgöras där. Såsom organisationsmänniska
själv måste jag säga att
jag inte var glad åt motionerna, eftersom
jag som sagt principiellt anser att
dessa problem bör lösas vid förhandlingsbordet,
särskilt som det här rör sig
om stora och starka organisationer. Med
tanke på civilministerns inställning kan

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Ang. ersättning för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.

man väl också förutsätta, att det går att
få en rimlig lösning till stånd på den
vägen.

Motionärerna beräknar att den ifrågasatta
höjningen går lös på cirka 8 miljoner
kronor om året, och när det är fråga
om så stora summor, tycker jag nog att
man bör penetrera problemet litet djupare
än som kan ske på grundval av ett
par motioner.

Jag nöjer mig därför, herr talman,
med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Efter statsrådets anförande
här behöver jag i likhet med fröken
Andersson bara ta tiden i anspråk
någon minut.

Det förhåller sig ju så, att sedan statstjänarnas
lönefråga provisoriskt löstes
år 1947, väntade man att den arbetstidsutredning,
som tillsattes år 1948, snart
skulle bli färdig och att även frågan om
ersättning för obekväm arbetstid då
skulle lösas. Men nu har det ju gått sex
år, och det är ännu inte klart. Jag tror
att det råder ganska stor irritation däröver
inom vissa läger av statstjänarna.
Särskilt gäller ju detta serviceyrkena vid
post, telegraf, tull och järnvägar.

Sedan herr statsrådet har sagt, att frågan
kommer upp i höst, har jag inte
någonting mer att anföra, utan jag hoppas
att så blir förhållandet. Herr statsrådets
uttryck »troligen får utredningen
fortsätta sitt arbete» gjorde mig visserligen
litet betänksam, men för att frågan
skall kunna lösas kanske det räcker med
de undersökningar, som görs inom departementen,
och underhandlingar med
tjänstemännen.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga civilministern,
att jag naturligtvis inte förutsätter
att han med berått mod förhalar
frågan mer än nödvändigt. Jag förutsätter
tvärtom, att han har samma intresse
som den andra parten att få frågan löst
snarast möjligt. Men när det sägs, att
det skall kunna bli förhandlingar fram -

på hösten, skulle jag vilja fråga: kan
civilministern ange någon tidpunkt, vid
vilken en eventuell ny överenskommelse
kunde träda i kraft, exempelvis den 1
april eller den 1 januari? Jag skulle vara
mycket tacksam att få svar.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag tänker inte hålla något
längre anförande i anslutning till
de avstyrkta motionerna. Jag vill kort
och gott bara säga, att jag knyter rätt
stora förhoppningar till vad civilministern
har sagt, nämligen att det skall bli
möjligt att förhandlingsvägen lösa denna
fråga längre fram. Med den positiva attityd
som civilministern intagit och med
den behandling frågan fått i utskottet
finns det enligt min mening ingen anledning
att nu yrka bifall till motionerna,
utan jag vill sluta med en förhoppning
om att man skall, såsom också fröken
Andersson antydde, kunna få frågan
löst förhandlingsvägen inom en
mycket nära framtid.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag kunde kort och gott
ha instämt i herr Åmans uttalande, men
för mig, som inte är statstjänare, förefaller
det egendomligt att man här för riksdagen
lägger fram förslag som inte godkänts
av berörda organisationer och därigenom
bryter mot vad som förut varit
brukligt. Efter vad herr Leander meddelade
är ju det förslag, som nu läggs fram
på nytt, ett provisorium, som bestämdes
för 3 år sedan. Jag har talat med en
tjänsteman, som åtnjuter 40 öres tillägg
för obekväm arbetstid. Enligt vad han
meddelade mig kan han ha en sammanlagd
arbetstid på omkring 190 timmar
under 30 dagar, och för denna tid erhålles
inte mer än omkring 4 å 5 kronor
i ersättning för obekväm arbetstid. Till
detta kommer att tjänstemannen får ligga
över på annan plats och antingen ha
med sig mat eller också köpa mat på
platsen, vilket naturligtvis drar stora
kostnader. Dessa kompenseras inte alls
av det tillägg för obekväm arbetstid som

Onsdagen den 28 april 1954 fm.

Nr 16.

Ang. ersättning för
nu utgår och inte heller av det tillägg
på 60 öre som föreslås i motionerna.

Nu har civilministern lovat, att han
skall inom en mycket snart framtid försöka
komma med förslag till en ändring,
och jag uttrycker den förhoppningen,
att det inte dröjer alltför länge.

Då ingen av motionärerna yrkat bifall
till motionerna, kan naturligtvis inte
heller jag yrka bifall, utan jag får nöja
mig med vad civilministern nu lovat och
hoppas på att det verkställes.

tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.
Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av bosättnings- och sjöfartsavtal
mellan Sverige och Frankrike.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 215,
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1954/55, m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts
att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 198, till Konungen i anledning av

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Fahlander för tiden den
4—den 7 nästkommande maj för deltagande
i ett av Europarådet anordnat
kommittésammanträde i Paris.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.21.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Onsdagen den 28 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upprättande av en upplysningscentral
i riksdagen m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om
kammarkansliernas rationalisering eller
upprättande av en gemensam upplysningscentral
i riksdagen.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 15, som hänvisats till bankoutskottet,
hade herr Sten hemställt, att
riksdagen måtte besluta att på lämpligt
sätt utreda frågan om kammarkansliernas
rationalisering eller upprättande av
en gemensam upplysningscentral i riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 15 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr STEN (s):

Herr talman! Jag har gjort den erfarenheten
tidigare under denna riksdag
att bankoutskottet, dit två av mina motioner
av någon anledning hade förirrat
sig, var ett bra utskott, men det finns
tydligen gränser även för detta utskotts
välvilja. Jag vet inte om man använder
något slags lottningssystem eller om man
tillstyrker varannan motion. I varje fall
tycks jag formellt få nöja mig med den
framgång^ som jag tidigare har vunnit
med en annan motion.

Angående nu förevarande motion tänkte
jag i kväll med hänsyn till kammarens
arbetsbörda uppskjuta min behandling
av ärendet till dess att konstitutionsutskottet
kommer med det förslag
som det lär vara sysselsatt med angående
riksdagsarbetets rationalisering. Jag
hade hoppats att denna motion skulle
ha blivit uppskjuten till hösten så att
den hade kunnat behandlas i ett sammanhang
med detta initiativ från konstitutionsutskottets
sida. Nu vill jag endast
anmäla detta och i enlighet med
den uppfattning som jag hyser, att man
hittills i alltför stor utsträckning har
försummat riksdagsarbetets inre organisation,
när man har talat om riksdagsarbetet,
återkomma till saken vid en senare
tidpunkt, detta dock sagt med allt
erkännande åt den positiva anda som
här har kommit till uttryck både från
riksgäldsfullmäktiges och bankoutskottets
sida.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. installering av en högtalaranläggning
i första kammarens plenisal.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt mo -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. installering av en högtalaranläggning i första kammarens plenisal.

tion om installering av en högtalaranläggning
i första kammarens plenisal.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, med bifall till motionen
I: 228 av herr Hansson, måtte
besluta, att en högtalaranläggning skulle
installeras i första kammarens plenisal.

Herr STEN (s):

Herr talman! Jag gjorde den reflexionen
när jag åkte spårvagn till riksdagen
i morse, att jag hade alla möjligheter att
stöta mig med kammarens ledamöter, om
jag i dag skulle uppträda på alla punkter,
där jag kunde haft anledning till
det. Nu hoppade jag över landstingslagen,
trots att den inneslöt en »lex
Gävle», och jag kan också när vi kommer
fram till yrkesskadeförsäkringen måhända
inbespara en föreläsning, som jag
eljest skulle ha varit pliktig att hålla.
Men på denna punkt kan jag icke uraktlåta
att säga några ord.

Motionären är min gode vän och rådgivare
i skogliga frågor, och jag opponerar
mig inte därför att jag har rönt
mothugg från bankoutskottets sida, ty
jag är en generös människa som gärna
vill resonera efter principen »giv åt Stål
en penning även eller tag ock min!»
Men när jag är en bestämd motståndare
till denna motion och till detta utskottsutlåtande,
kan jag inte uraktlåta att anmäla
det här.

Jag vågar göra påståendet, att det icke
finns någon saklig anledning att förvandla
även denna kammare till något
slags skrällande tivoli, som andra kammaren
ibland förvandlas till när högtalarna
är påkopplade. Det förhåller sig
på det viset, herr Hansson, att för att
göra sig hörd i denna kammare behövs
ingenting annat än att man iakttar vanligt
sunt förnuft och vanlig hövlighet
och anpassar sitt röstläge efter lokalens
och auditoriets storlek, och att de ledamöter
som befinna sig i kammaren iakttar
tystnad ■—■ givetvis med något utrymme
för det självsvåld som av ålder
har ansetts förenligt med riksdagslivet.

Jag är övertygad om att om man skulle
till detta beslut foga en bestämmelse

6 Första kammarens protokoll 1954. Nr 16.

av den innebörden, att ingen skulle få
använda denna högtalare annat än på
låt oss säga »medicinska indikationer»,
alltså att han saknade möjlighet att göra
sig hörd på annat sätt, skulle den icke
komma till någon användning.

Under de tjugu riksdagar jag har bevistat,
tror jag inte att jag har upplevat
någon ledamot med svagare röst än
Hjalmar Hammarskjöld. När han begärde
ordet där borta på uppsalalänsbänken,
någonstans ovanför där herr Franzon
nu sitter, brukade kammarens ledamöter
på den tiden av intresse för vad han
hade att anföra skocka sig omkring honom.
Man hade ett intryck av att han
riskerade att bli kvävd i denna anhopning
av kammarledamöter. Men det var
aldrig någon svårighet för mig, som
stannade här i min bänk, att höra varje
ord som han yttrade. Jag menar att det
är ovärdigt en församling som har 150
ledamöter att begagna tekniska hjälpmedel
för att kunna föra sina överläggningar.

Jag ställer inget yttrande om avslag
på motionen och utskottsutlåtandet, ty
jag är inte rädd om pengarna -—- det
hrukar jag aldrig vara — men jag har
velat säga att det är en onödig motion
och ett allt för generöst utskottsutlåtande,
och jag vädjar till kammarens ledamöter
att om en sådan där apparat
skulle här bli installerad, man icke använder
densamma.

Häri instämde herrar Domö (h) och
Wahlund (bf), fru Sjöström-Bengtsson
(s), herr Eskilsson (h), fröken Andersson
(h) samt herr Grönkvist (s).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag beklagar att högtalaren
inte redan är installerad, så att jag
kunde göra mig bättre hörd. Samtidigt
vill jag, herr talman, säga, att herr Sten
är väl en av de mest olämpliga personerna
här i kammaren att tala emot en
högtalaranläggning. Under den första
åttaårsperioden här i kammaren satt
jag i bänken framför herr Sten där borta,
och jag måste säga att herr Sten är en
högtalare av så pass kvalitet, att så snart

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. installering av en högtalaranläggning i första kammarens plenisal.

han tog till orda från sin bänk måste
jag flytta mig, ty det slog lock för öronen
då han talade. Det är klart att herr Sten
inte har någon svårighet att göra sig
hörd i kammaren, men vi är många ledamöter
här, och, herr Sten, det finns
också många olika platser här i kammaren
!

Jag har i dag på förmiddagen särskilt
tänkt på denna motion, och jag har prövat
olika platser i kammaren. Jag har
hört olika talare dels från talarstolen
och dels från kammarbänkarna och har
därvid som så ofta förut kunnat konstatera,
att på vissa platser i kammaren
hörs talarna bra, men på andra platser
hörs de nästan inte alls. Vi hade för
övrigt ett exempel på svårigheterna att
uppfatta vad en talare säger under debatten
strax före middagsrasten. Talmannen
måste då ha en särskild lyssnarpost
för att över huvud taget få reda på om
talaren ställde något yrkande.

Jag tror inte alls att vi behöver befara
en upprepning av vad som har skett
i andra kammaren. Jag erkänner att
högtalaranläggningen där ofta skräller;
jag har själv hört det åtskilliga gånger.
Men riksgäldsdirektören har förklarat,
att det finns möjligheter att i första kammarens
plenisal inmontera en högtalaranläggning,
som kommer att bli tillfredsställande
i detta avseende.

Jag tror att kammaren därför gör
klokt i att bifalla bankoutskottets yttrande,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten i onödan, men jag beklagar att
vi i bankoutskottet tycks ha förverkat
den erkännsamma inställning som herr
Sten intagit till oss tidigare under riksdagen.

Det är olyckligt att det nu skulle behöva
bli just herr Sten, som skulle drabbas
av vårt förslag i detta ärende, men
det är nu en gång så att detta ärende
inte kan avgöras bara med hänsyn till
en enskild ledamot av kammaren, utan
man får lov att se till helheten. Jag

säger detta därför att jag ursprungligen
själv haft den uppfattningen, att det
inte skulle behövas en högtalaranläggning
i första kammaren. Jag har tidigare
vid talmanskonferensen biträtt ett enhälligt
uttalande som gjordes den gången
om att det inte ansågs vara något behov
av en högtalaranläggning. När jag
nu kom till bankoutskottet, fick jag
emellertid höra av mina förstakammarkamrater,
att det kunde jag säga, som
har en sådan plats i kammaren att jag
hör vad som yttras från talarstolen. Det
är emellertid inte så lyckligt för oss alla,
sade man, och så räknade man upp en
rad exempel på hur svårt det kan vara
att från vissa platser i salen följa debatterna.
Det är också därför som utskottet
har skrivit, att utskottet finner det tillräckligt
styrkt att behov föreligger av
en högtalaranläggning i första kammarens
plenisal, sedan ledamöter av kammaren
framhållit, att det från vissa delar
av salen bereder svårighet att uppfatta
vad som yttras från talmansbord
och talarstol.

Vi som personligen haft en annan mening
har således böjt oss för dem som
förklarar, att de har svårigheter att
följa debatterna under nuvarande förhållanden.

Därtill kommer att vi hoppas att vår
högtalaranläggning skall bli tekniskt mer
fulländad än den som medkammaren
kan glädja sig åt. Dessutom kommer det
att bli möjligt att avstänga den. En talare
som vet med sig att han kan fylla
kammaren med sin röst utan att anlita
högtalaranläggningen kan stänga av den.
Högtalaranläggningen behöver således
inte fungera för andra talare än sådana
som har svårt att göra sig hörda utan
denna tekniska hjälp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag hade väntat mig att
herr Sten skulle ställa ett formligt yrkande,
men då han inte gjorde det ber
jag, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets hemställan.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 77;

Nej — 33.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av väckt motion om pension åt riksdagsstenografen
E. G. T. Torbiörns änka och
barn, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 120, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 julii 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 5 juni 1953, nr 304, gäller
till och med den 30 juni 1954, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1955.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat

dels fyra i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 454 av herr Ohlon m. fl. och
nr 459 av fru Gärde Widemar och
herr Englund samt

inom andra kammaren:
nr 588 av herr Ohlin m. fl. och
nr 594 av herrar Dahlén och Gustafson
i Göteborg,

dels ock fem före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 101 av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Franzén och

nr 344 av herr Ewerlöf m. fl., samt

inom andra kammaren:
nr 138 av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson,

nr 153 av herrar Adolfsson och Hansson
i Önnarp och

nr 312 av herr Hjalmarson m. fl.

I de likalydande motionerna 1:454
och II: 588 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposi -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

tion nr 120 med begäran om fortsatt förlängning
av prisregleringlagen.

I de likalydande motionerna 1:459
och 11:594 hade hemställts, att riksdagen
för den händelse att prisregleringslagen
förlängdes måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att den förväntade
att regeringen nu inginge i prövning av
frågan huruvida fortsatt utnyttjande av
fullmakten att tillämpa lagen kunde anses
påkallat och, vid jakande svar, enligt
reglerna i lagen underställde riksdagen
detta spörsmål.

I de likalydande motionerna 1:101 och
och II: 153 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att upphäva prisregleringslagen
samt avveckla priskontrollnämnden
i och med utgången av innevarande
budgetår.

I de likalydande motionerna I: 344 och
II: 312 hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att området för den statliga
priskontrollen enligt dess mening borde
begränsas i sådan takt, att den faktiska
kontrollverksamheten i huvudsak kunde
vara avvecklad den 1 april 1954 samt att
— såvitt ej utomordentliga förhållanden
skulle inträffa — prisregleringslagen den
30 juni 1947 icke borde beredas fortsatt
giltighet för tiden efter den 30 juni 1954.

I motionen 11:138 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa dels om utredning om
organisation och utformning beträffande
den statliga priskontrollen i framtiden,
inrymmande jämväl erforderligt
lagförslag med beaktande av bl. a. behovet
av eventuella beredskapsfullmakter,
dels om åtgärder för åstadkommande av
tryggare anställningsförhållanden för
personalen vid statens priskontrollnämnd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna I: 101 och II: 153, I: 344
och II: 312 samt I: 454 och II: 588 —• bifalla
förevarande proposition;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majt hemställa, att behovet av en

fortsatt statlig priskontroll och grunderna
för den pniskontrollerande verksamhet,
som kunde finnas erforderlig,
måtte förutsättningslöst utredas samt att
de förslag, som därav kunde föranledas,
måtte framläggas för riksdagen;

C. att motionerna I: 459 och II: 594, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört och under
B hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionen II: 138, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet förut anfört och under B hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Siiiine, Lundgren, Huss och Jacobsson i
Igelsbo, fröken Höjer samt herr C assel,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 101 och II: 153, I: 454 och
11:588 ävensom till i motionerna 1:344
och II: 312 framställda yrkanden om att
prisregleringslagen icke skulle beredas
fortsatt giltighet för tiden efter den 30
juni 1954, avslå förevarande proposition; B.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majt hemställa, att Kungl. Maj:t
efter vederbörlig utredning måtte för
riksdagen framlägga förslag rörande de
prisreglerande åtgärder som under krig,
krigsfara eller av andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden kunde
prövas nödiga;

C. att motionerna

1) I: 344 och II: 312,

2) 1:459 och 11:594 samt

3) II: 138,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! I den proposition som
kammaren nu har att behandla begär
Kungl. Maj :t förlängning av prisregle -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ringslagen av den 30 juni 1947. Såsom
motiv härför anföres dels beredskapssynpunkterna,
dels önskvärdheten av
att kunna övervaka karteller och andra
monopolistiska sammanslutningar.

Utskottets utlåtande är emellertid icke
enhälligt, utan representanter för folkpartiet
och högern har reserverat sig.
De anser att prisregleringslagen icke bör
förlängas utan upphöra att gälla, när
den nuvarande lagen utgår den 30 juni
1954.

Ett underligt öde gör att prisregleringslagen
i den vanliga lagboken står
upptagen under näringsfrihetsförordningen.
Om vi nu först ser på formuleringen
av den nu gällande prisregleringslagen,
så heter det att vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden äger Konungen under
vissa omständigheter förordna att
lagen skall träda i tillämpning.

Ingen kan ju rimligtvis göra gällande,
att krig eller krigsfara eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden för
närvarande råder. Under sådana omständigheter
finns icke, såvitt jag förstår,
för närvarande förutsättningar för
lagens tillämpning.

Såsom skäl för förlängningen har anförts,
att lagen behövs som ett medel i
den allmänna ekonomiska politiken. I
årets finansplan finns följande uttalande:
»Medlen för den ekonomiska politiken
får liksom under det senaste året huvudsakligen
utgöras av allmänt verkande
åtgärder framför allt på det finanspolitiska
och kreditpolitiska planet, vid
behov kompletterade med direkta kontroller
på speciella punkter.»

Det är även vår uppfattning, att man
skall använda allmänna finanspolitiska
åtgärder i den ekonomiska politiken.
Därför är prisregleringslagen ur den
synpunkten för närvarande onödig. Såsom
ett medel att hindra monopol och
karteller har man fr. o. m. den 1 januari
1954 en särskild lagstiftning, som i
huvudsak då trädde i kraft. Fr. o. m.
den 1 juli gäller lagen mot konkurrensbegränsning
i näringslivet i dess helhet.

Ur den synpunkten skulle alltså icke
prisregleringslagen vara nödvändig.

Enligt reservanternas uppfattning verkar
prisregleringslagen direkt skadligt,
därför att de priser som är auktoriserade
av statliga myndigheter i regel blir
icke maximipriser utan minimipriser.
Därigenom kan ju inte prissänkningar
slå igenom så hastigt och så fullständigt
som önskvärt vore. Vidare har priskontrollen
obestridligen en benägenhet att
snedvrida produktionen. Ur konsumenternas
synpunkt bör alltså prisregleringslagen
icke vara önskvärd.

Utskottsmajoriteten har medgivit, att
förutsättningarna för prisregleringslagens
tillämpning, alltså krig, krigsfara
eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden, egentligen icke längre föreligga.
Därför har utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att behovet av en fortsatt
statlig priskontroll och grunderna
för den priskontrollerande verksamhet,
som kan finnas erforderlig, förutsättningslöst
utredes, samt att de förslag,
som därav må föranledas, jframlägges
för riksdagen. På denna punkt är reservanterna
ense med utskottsmajoriteten,
men majoritetens skrivelseförslag bekräftar
att förutsättningarna för lagens
tillämpning icke för närvarande torde
föreligga.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
av herr Sunne m. fl. som är fogad
vid andra lagutskottets förevarande
utlåtande nr 21.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Det torde knappast råda
någon tvekan om att en statlig prisreglering
lätt blir ett osmidigt verkande instrument
med snedvridningar och andra
nackdelar som följd; herr Lundgren har
talat om några sådana. Vi har inte minst
i vårt land många exempel på detta.
Statlig prisreglering bör därför enligt
min uppfattning tillgripas endast under
extraordinära förhållanden, såsom också
antydes i 1 § av den nu gällande prisregleringslagen.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Det är min tro att den fria konkurrensen
under normala förhållanden är
en bättre prisregulator. Till detta kommer
att vi, såsom herr Lundgren nyss
sagt, fått en ny monopol- och kartellagstiftning,
som är avsedd att tillämpas på
de områden av affärslivet, där den fria
konkurrensen kan anses ha blivit inskränkt
genom åtgärder av olika slag.
Det kan knappast föreligga några skäl
för att under normala förhållanden ha
både statlig prisreglering och prisövervakning
genom monopolutredningsbyrån.
Tvärtom föreligger, såvitt jag kan
finna, risk för att den statliga prisregleringen
kan leda till att priserna på vissa
varor hålles uppe på en alltför hög
nivå.

Man kan naturligtvis, herr talman, ställa
sig frågan, om det nu råder normala
förhållanden. Här gör sig givetvis subjektiva
bedömningar gällande. Det finns
ingen enhetlig tendens över hela näringslivet,
såsom fallet var exempelvis under
de tider av varuknapphet och liknande
förhållanden, som vi ännu har i livligt
minne. Men så mycket torde man kunna
säga, att det finns starkare tendenser
till en viss regress än motsatsen. Jag använder
avsiktligt inte uttrycket depression,
ty det vore att överdriva, men att
marknaderna är hårdare, att konkurrensen
skärpts och att priserna över stora
områden pressas ned, torde kunna anses
vara en någorlunda riktig teckning av
det aktuella läget. Det fordras i dag en
anspänning av alla krafter inom industrien
och handeln för att vara med i
den hårdnande konkurrensen, och detta
gäller inte bara exporten utan i lika hög
grad förhållandena på vissa inhemska
marknader. Min mångåriga erfarenhet
från näringslivet säger mig, att vi nu
befinner oss i normala förhållanden utan
direkt depressiva tendenser och att det
finns större anledning alt ställa prognosen
på ytterligare regress än på en
uppgång av konjunkturen.

Om man nu som finansministern anser
läget någorlunda balanserat men vill
grunda en ytterligare förlängning av
prisregleringslagens giltighet på beredskapsskäl,
måste jag från mina utgångs -

punkter fråga, när man över huvud taget
skall våga sig på att släppa denna fullmakt.

Det är min tro att de generellt verkande
medel, som statsmakterna i dag förfogar
över när det gäller kredit- och
penningmarknaderna, är så pass tillfredsställande
i den nu rådande konjunkturen
—■ särskilt med tanke på de
oenhetliga tendenser som framträder i
denna konjunkturbild — att man utan
risker bör kunna undvara den statliga
prisregleringen.

Däremot är det givetvis angeläget, att
denna beredskapslagstiftning moderniseras
för att tjäna sitt syfte på tillfredsställande
sätt för den händelse den måste
tillgripas under extraordinära förhållanden,
något som jag livligt hoppas skall
dröja länge. Det är endast till skada för
samhället och de enskilda människorna,
om en sådan lagstiftning måste improviseras.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av herrar Sunne och
Lundgren m. fl. avgivna reservationen.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! I det nu föreliggande
utskottsutlåtandet behandlas ju Kungl.
Maj :ts proposition om förlängning av
prisregleringslagen. Den är som bekant
en fullmaktslag, avsedd att tillämpas vid
krig eller krigsfara, vari riket sig befinner,
eller eljest under utomordentliga av
krig föranledda förhållanden. Förutsättningarna
för bemyndigandets användning
har således varit alldeles exceptionella
förhållanden, och de kan ju knappast
anses föreligga.

Detta har påtalats vid frågans behandling
tidigare år och även i afton, men
jag skall inte gå närmare in på denna
egendomliga ordning. Jag vill endast
fastslå, att tydligen också utskottet nu
funnit att denna reglering inte längre
kan konserveras från de tidigare utgångspunkterna.
Utskottet har därför ansett
sig böra rekommendera en utredning,
och därmed söka vinna tid för
närmare överväganden — om nu detta

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

anses erforderligt, vilket jag har svårt
att förstå.

Såsom skäl för en förlängning åberopar
finansministern i propositionen
att priskontrollen successivt har kunnat
reduceras även under 1953. Detta leder
väl närmast till slutsatsen, att något
behov av priskontroll icke längre
förelegat. Finansministern torde med sitt
nämnda konstaterande ha godtagit vad
som säges i den i propositionen redovisade
reservationen till priskontrollnämndens
yttrande. I reservationen säges, att
»det i dagens läge inte finns några sakliga
förutsättningar för en bibehållen
priskontroll, överkonjunkturen inom
näringslivet har brutits, kostnadsstegringarna
har hejdats, och en stabiliserad
pris- och inkomstnivå har uppnåtts.
Varutillgången inom landet är riklig,
och tendenserna till prisstegringar har
upphört samt på olika områden efterträtts
av prissänkningar».

Priskontrollnämnden har själv en mera
halvkväden visa. Den uttrycker sig så,
»att den efter hand kunnat slopa den
direkta priskontrollen på ett flertal varu-
och tjänsteområden och ersätta densamma
med fortlöpande prisövervakning.
Detta har resulterat i att fri prisbildning
nu råder inom stora områden
av näringslivet».

Om förhållandena på ett viktigt område
— det som kanske mest faller i
ögonen, när man ser på dessa frågor —•
nämligen i fråga om varor och tjänster
som ingår i levnadskostnadsindex, säger
priskontrollnämnden att den andel, som
nu ligger under den direkta kontrollen,
i januari detta år uppskattas till cirka
37 procent. Enligt nämnden var samma
procentandel i början av föregående år
42. Det är alltså en ganska kraftig nedgång.
Allt är utan frånräknande av en
post, som kallas för hyresposten. Efter
en ny beräkning, som jag har fått del
av och som avser det senaste kvartalsskiftet,
uppskattas emellertid denna procentandel
till 30. Om man analyserar
denna procentsiffra, finner man att 10
å 11 procent hänför sig till gruppen livsmedel,
att 10 å 11 procent utgör bostads -

posten samt att cirka 9 procent utgöres
av andra varor och tjänster. Vid en bedömning
av dessa siffror bör man med
större rätt säga, att priskontrollnämnden
har den direkta kontrollen över 9 procent
i stället för 37 av posterna som ingår
i levnadskostnadsindex. Priserna på
livsmedel bestämmes ju i stort i annan
ordning i samband med jordbruksuppgörelsen.
Hyresposten prövas också på
annat sätt. Alltså återstår endast de
nämnda 9 procenten. Det kan ju vara av
intresse att se vad den sista gruppen består
av. På bränsleområdet är det ved
och importvaran eldningsolja, där priskontrollnämnden
givetvis kan utöva ett
ganska litet inflytande. Inom beklädnadsområdet
är allt fritt utom vissa ullgarner
och gummistövlar. Vidare ingår
bad och frisörarbeten, läkemedel, läkararvoden,
tandvård och till sist biografbiljetter,
radio, radiorör, cykeldäck och
vissa omnibusresor. Det är alltså inte så
livsviktiga varor eller tjänster för vilka
priskontrollnämnden nu direkt kontrollerar
prissättningen.

Mot denna bakgrund blir bilden litet
annorlunda än den man får av redovisningen
i priskontrollnämndens skrivelse,
som är återgiven i propositionen. Det
är svårt att frigöra sig från en känsla
att priskontrollnämnden med all makt
argumenterar för sitt fortbestånd. Längre
fram i skrivelsen framhålles vidare
en del varor för vilka prisssänkningar
genomförts och det sker väl också i det
syftet, att det skall gottskrivas priskontrollnämnden.
Detta kan lätt nog ge anledning
till missförstånd. Vi får nämligen
göra klart för oss att priserna på
nämnda varor eller i varje fall på de allra
flesta av dem hade sänkts även utan
en priskontroll.

Handeln har särskilt framhållits som
utmärkt av priströghet. Det kan väl finnas
vissa naturliga förklaringar härtill,
men vi har helt visst inte anledning att
räkna med att den blir bestående så
länge, att det finns skäl att bara för den
skull bibehålla hela priskontrollapparaten.
Ty det är väl ändå så att konkurrensmöjligheterna
och konkurrensen har

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

stora utsikter att göra sig gällande inom
denna näringsgren, kanske större än på
andra områden.

Vi skall alltså göra klart för oss att
förhållandena i det stora hela nu är sådana,
att prisavvägningarna och för närvarande
prissänkningarna till den alldeles
övervägande delen sker på enskilt
initiativ och efter fri prövning och att
det inte finns någon anledning att bibehålla
en priskontroll i fortsättningen för
att få en rimlig prisavvägning, utan snarare
tvärtom. Jag återkommer till detta
strax.

Att vi nu i tidningarna så ofta får se
att priskontrollen medverkat till sänkning
av vissa priser får ju inte förleda
oss till att starkt övervärdera priskontrollens
betydelse. Även om vi emellertid
skriver något på priskontrollens kredit,
är det helt visst så, att vad som
kommer på dess debet väger nog så
tungt.

1 den reservation, som jag ovan hänvisat
till, och som är återgiven i propositionen,
heter det: »Priskontroll i nuvarande
läge vore icke sällan ägnad att
försvåra en önskvärd och i längden nödvändig
anpassning av priserna efter gällande
kostnads- och konkurrensbetingelser.
Den statliga priskontrollen låste
prisutvecklingen, och näringsidkarnas
benägenhet att låta konkurrensen och
andra på en fri prisbildning normalt inverkande
faktorer avgöra prissättningen
minskade.»

Dessa fakta, som framhållits vid flera
tillfällen, bl. a. i en av oss väckt motion,
och som nu särkilt betonats av
de sakkunniga med speciell erfarenhet
från arbetet i priskontrollnämnden, måste
allvarligt beaktas. En stelhet i prisbildningen
måste ju leda till ett ogynnsammare
prisutfall för konsumenterna.

Vid diskussioner om en fortsatt prisreglering
har man också anledning betänka,
att en priskontroll har mycket
begränsade möjligheter att bedöma en
skälig prissättning, i stort vida underlägsna
den fria marknadsavvägningens.
Jag har tidigare här i kammaren
framhållit detta utan att på den punkten
ha blivit motsagd. Jag anser mig

ändå i dag böra kort upprepa det,
då man så lätt bortser därifrån. Vad
en priskontroll alltså möjligen kan påverka
är vad jag skulle vilja kalla en
nyansering av priserna. Om priset skall
vara något öre högre eller lägre, kan
priskontrollnämnden avväga, men en
saklig prövning, om priset rimligen genom
en bättre, rationellare produktion
skall vara en krona högre eller lägre,
kan en priskontroll aldrig klara ut. —
Priskontrollen kommer alltid långt i efterhand
efter en fri marknadsutveckling.
Detta visar förhållandena på många områden.
Jag skall inte tynga debatten här
med att nämna några exempel, utan jag
skall bara peka på vad som hände exempelvis
med sjöfrakterna på Östersjön eller
med järnpriserna, när de började falla
och tendera till en lägre nivå.

I stort sett verkar en priskontroll endast
som en efterliandsrevision, och man
bör ta med i beräkningen att överskotten,
genom ett gynnsammare prisutfall
eller resultatutfall i stor utsträckning
med vår nuvarande beskattning återgår
till det allmänna — från företag underkastade
dubbelbeskattning rör det sig
väl om mellan två tredjedelar och tre
fjärdedelar av sådana överskott.

Jag skall inte heller ta upp tiden med
att gå in på de praktiska svårigheter,
som sammanhänger med redovisningar
till priskontrollen utöver det betungande
skriv- och räknearbetet för priskontrollens
allehanda formulär. För beräkningarna
till priskontrollen uppställes
t. ex. andra regler än dem, som tillämpas
för redovisning till skattemyndigheterna.
Det är oklart, vilka utgångspunkter
man skall ha t. ex. för vilket kapacitetsutnyttjande
som skall läggas till
grund för kalkylerna, för fördelning av
rationaliseringsvinster och för redovisning
av anskaffningskostnader och lagervärdering.

I övrigt, och det synes vara det väsentliga,
framhåller finansministern, att
prisregleringen bör bibehållas som en
beredskap. Jag kan emellertid inte finna
att detta behöver ske genom en arbetande
priskontroll. När riksdagen nu
är samlad så stor del av året, bör det va -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ra fullt tillräckligt att man har en fullmaktslag
i beredskap att framläggas för
riksdagen, om och när så utomordentliga
förhållanden inträder, att en priskontroll
verkligen skulle bli behövlig. Vid
ett sådant tillfälle bleve det väl anledning
även av andra skäl att riksdagen
sammanträder.

Utskottet har, som sagt, föreslagit en
utredning. Enligt min uppfattning, som
jag nu redovisat, är en sådan utredning
onödig, då priskontrollen utan vidare
bör kunna slopas. Jag hoppas att kammaren
skall komma till samma slutsats.
En utredning nu skulle ju knappast kunna
gå ut på annat än bibehållandet för
framtiden av en mycket omstridd och
tvivelaktig reglering, vars fortbestånd
dåligt rimmar med bl. a. de uttalanden
som bl. a. gjorts av finansministern i
förra årets debatt i denna kammare i
frågan. Finansministern sade: »Jag finner
det nämligen alldeles självklart, att
en fri prisbildning är nödvändig och att
priset har en funktion att fylla i ett land
som vårt, med en fri ekonomi och framför
allt ett fritt konsumtionsval, ett land
med en sådan ekonomisk struktur, att vi
måste ha ett omfattande varuutbyte med
andra länder och därför aldrig kan undgå
prisbildningens verkningar på vår
import och export.»

Om utredningen trots allt beslutas,
måste den bedrivas skyndsamt, då vi ju
under utredningstiden blir bundna och
måste räkna med de bestående skadeverkningarna.
Den bör givetvis också göras
förutsättningslös och även göras mot
den bakgrund, som ges av det citerade
yttrandet av finansministern, alltså att
vi syftar till en fri framtida ekonomi och
ej mot ett bibehållet regleringssamhälle.

Herr talman! Här står vi inför valet,
att konsumenterna i vårt land antingen
skall se fram emot priskontrollerade priser
på en högre nivå eller priser som
framkommer i en fri marknad på en lägre
nivå. I det valet synes mig ej behöva
råda någon tvekan.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Att en statlig priskontroll
är nödvändig i en bristsituation är
det säkert ingen som vill förneka. Däremot
ställer man sig skeptisk till effekten
och värdet av en priskontroll, när
tillgången på varor av praktiskt taget
alla slag är god. Det är då köparens
marknad. Han kan välja inköpskälla.
Han tar reda på var han köper billigast.
Konkurrensen mellan säljarna är medlet
att bringa ned avanserna och därmed
försäljningspriserna till en skälig
nivå. Förutsättningen är givetvis, att den
fria konkurrensen finns. I vårt genomorganiserade
land är det inte märkvärdigt,
om säljarna söker genom sina organisationer
hålla priserna uppe. Att
detta kan tänkas föranleda högre priser
än vad som ur produktions- och distributionssynpunkt
eller på grund av andra
omständigheter är skäligt, är också
uppenbart. En god varutillgång kan dock
inte i längden undgå att verka pristryckande.
Men dessutom har vi ju numera
en lagstiftning mot begränsning av konkurrensen
i näringslivet. Köparnas medvetenhet
om att tillgången på varor är
god torde innebära en priskontroll, som
är effektivare än den statliga. Informationer
om prisförhållanden och om varutillgången
sprides snabbt genom köparna,
som är en kategori som i fråga
om många varor kan räknas i hundratusental.

Jag har givetvis ingenting emot den
förutsättningslösa utredning, som utskottet
föreslår skall tillsättas. Jag skulle
törmodligen som motionär ha nöjt mig
med detta, om inte utskottet i samma
andedrag hade sagt, att det ansluter sig
till uppfattningen, att den av priskontrollnämnden
bedrivna verksamheten
tills vidare bör bibehållas. Hade utskottet
sagt, att man skall behålla priskontrollen
i avvaktan på att denna utredning
blir klar, hade ingenting varit att
säga, men när det säger »tills vidare»,
frågar man sig vad det innebär. När jag
läste utskottets uttalande, blev jag verkligen
betänksam och jag ifrågasatte om
utskottets begäran om eu »förutsätt -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ningslös» utredning var så allvarligt
menad.

Då tillgången på varor för närvarande
är, får man väl säga, mycket god,
torde det icke föreligga någon risk för
att ett upphävande av priskontrollen
skulle verka höjande på levnadskostnaderna.

Med hänvisning till vad jag nu sagt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det har här erinrats om
och framgår även av utskottsutlåtandet,
att utskottsmajoriteten och oppositionen
på sätt och vis har närmat sig varandra
i fråga om priskontrollen. Om jag på ett
populärt sätt skulle uttrycka vad det innebär,
skulle jag faktiskt kunna säga, att
här har regeringens trogna opposition så
länge hackat på denna fula ankunge, att
den regeringstrogna majoriteten har fått
lust att leka med. Det innebär inte att
vi inom majoriteten har kunnat följa yrkandena
i motionerna och reservationen.
Vi anser inte att prisregleringslagen
kan upphävas när den nuvarande
giltighetstiden utgår.

Herr Larsson var litet fundersam över
vad utskottet har skrivit i det avseendet.
Enligt min uppfattning är det ganska
självklart, att vi som har godkänt
riktlinjerna för den penningvårdande
politik, som bedrives av regeringen, anser
det helt naturligt, att vi skall ge denna
regering de hjälpmedel, som den anser
sig behöva för utövandet av denna
penningvårdande politik. När nu regeringen
har sagt, att möjlighet till en
statlig priskontroll tills vidare synes vara
behövlig, har vi inte tvekat att tillstyrka
en förlängning av lagen. Men vi
vill ha en förutsättningslös utredning,
hur det skall bli i fortsättningen. Förutsättningarna
för denna fullmaktslagsliftning
kan ju inte vara desamma nu
som när lagen första gången antogs. Förändringar
har skett litet undan för undan
allt eftersom åren har gått. Jag tror
därför inte att lagen har varit till någon
som helst skada, ty den har ju tillämpats

på ett sätt som har anpassats efter de
ändrade förhållandena.

Herr Wehtje erinrade om att det är
ett mycket litet område av varuomsättningen
som nu är prisreglerat. Det skulle
ju kunna vara motiv för att övergå
till den fria prisbildningen även på detta
område, men jag tror att när man nu
successivt har gått ifrån priskontrollerande
bestämmelser och låtit den fria
prisbildningen verka, har det ändå varit
av inte så liten betydelse, att man
har haft denna möjlighet till priskontrollerande
övervakning. Från lagutskottets
sida har vid varje tillfälle, då vi har
förordat en förlängning av lagen, understrukits
önskvärdheten av att den priskontrollerande
myndigheten med uppmärksamhet
följer prisutvecklingen även
på de områden, där det har blivit en
friare prisbildning, och jag tror att denna
övervakningsmöjlighet har haft sitt
stora värde för konsumenterna. Jag kan
för min del inte följa reservanterna och
övriga talesmän här i kammaren i deras
uppfattning att den priskontrollerande
verksamheten skulle ha medfört några
större olägenheter ur konsumentsynpunkt.
Jag har nog en ganska stark
känsla av att konsumenterna i stort sett
har all anledning att vara belåtna med
den verksamhet som statsmakterna har
utövat med stöd av prisregleringslagen.

Nu har vi i alla fall funnit att utvecklingen
kommit så långt att vi bör överväga
hur det i framtiden skall bli med
priskontrollen. Utskottet har inte uttalat
någon mening om den saken, och därför
finns kanske ingen anledning att här
gå in i en grundligare debatt om det
spörsmålet. Vår bestämda uppfattning är
den, herr Larsson, att utredningen skall
vara förutsättningslös såväl beträffande
behovet, vilket skall övervägas, som när
det gäller utformningen av en lagstiftning,
om utredningen nu visar att behov
föreligger av en fortsatt priskontrollerande
verksamhet.

Vi kan ju ha litet olika önskemål om
vad den utredningen skall komma till
för resultat. Herr Wehtje var på det klara
med att priskontroll inte behövdes,
och om nu utredningen i alla fall kom -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

mer till stånd, räknar han väl med att
den skall visa att vi inte behöver någon
lagstiftning av detta slag under mera
normala förhållanden. Det finns nog de
som har andra förhoppningar beträffande
utredningens resultat — här har ju
väckts motioner, där det direkt yrkats
att frågan skall utredas i den avsikten
att man skall komma fram till lagbestämmelser,
som möjliggör en fortsatt
priskontrollerande verksamhet. Jag har
inte någon bestämd mening härvidlag.
Jag skall inte uttrycka någon förhoppning
men jag kanske kan få säga, att det
ju kan tänkas att utredningen resulterar
i att den här fula ankungen kommer
tillbaka som en vacker svan. Skulle detta
bli resultatet, får väl oppositionen erinra
sig ett yttrande av det gamla lektorsoriginalet
i min hemstad, om vilken det berättas
att han vid ett tillfälle sade: »Jag
bad Gud att jag skulle få en sparsam
hustru, och jag blev bönhörd över hövan.
»

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande,
herr Norman, förklarade att regeringen
bör få de hjälpmedel som den
önskar för att kunna förverkliga sin ekonomiska
politik och att utskottsmajoriteten
av den anledningen bär tillstyrkt
regeringens förslag om förlängning av
prisregleringslagen. Enligt min mening,
herr talman, har riksdagen inte bara
rättighet utan också skyldighet att pröva
såväl den ekonomiska politiken som
också de medel som är erforderliga för
att förverkliga den ekonomiska politik
som regeringen vill föra.

Vad utredningsyrkandet beträffar skiljer
sig majoriteten och reservanterna på
en punkt. Majoriteten begär en förutsättningslös
utredning om fortsatt statlig
priskontroll och om grunderna för den
priskontrollerande verksamheten, medan
reservanterna begär utredning rörande
de prisreglerande åtgärderna under krig,
krigsfara eller andra av krig föranledda
utomordentliga förhållanden. Det förelig -

ger alltså en skillnad mellan de båda yrkandena
om utredning.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet med
anledning av det inlägg i debatten som
utskottets ordförande gjorde.

Han säger att han inte tror att den nuvarande
priskontrollen är till någon skada.
Jag, det är naturligtvis svårt att påvisa,
om den är det eller ej, men här
finns dock så många uttalanden från
sakkunnigt håll om att så är förhållandet,
att jag tycker att man skulle kunna
godta den uppfattningen.

Han gör vidare gällande att priskontrollen
har varit av ej ringa betydelse
för konsumenterna. Det kan ju vara
sant, men nu tala vi om huruvida priskontrollen
för närvarande är till någon
nytta, och det kan den väl inte vara, eftersom
det ena området efter det andra
har släppts fritt så att det knappast finns
kvar någon priskontroll alls. Jag kan
inte förstå vad en sådan priskontroll
kan vara till för nytta.

Utskottets ordförande säger också, att
när riksdagen nu godtar regeringens allmänna
riktlinjer för den ekonomiska
politiken, bör den även sörja för att
regeringen har medel att fullfölja dem,
t. ex. genom att på prisområdet utöva
en kontroll. Jag vet inte, om herr Norman
kör bil, men det är väl i varje fall
ganska lätt att fatta meningen med
följande jämförelse. Om man vill ge
regeringen möjligheter att bromsa framfarten,
när detta behövs, kan det vara
naturligt att den får ett hjälpmedel att
användas under utomordentliga förhållanden.
Men att gå därhän att man, sedan
man väl tillhandahållit bromsar till
bilen, anser det tillrådligt att man kör
med dem tillslagna hela tiden, vill jag
opponera mig emot. Det blir inte någon
vidare behaglig färd, om man kör på det
sättet.

Herr NORMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att genast få
svara herr Wehtje på hans fråga om vil -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ken kategori av trafikanter jag tillhör.
Jag tillhör den kategori som får gå i diket.

Till herr Lundgren vill jag replikera,
att jag är fullt överens med honom om
att vi bör granska inte bara riktlinjerna
för den penningvårdande politiken utan
också vilka medel som riksdagen anser
vara lämpliga därvid.

Vad beträffar de olika utredningskrav
som här föreligger, finner jag för min
del reservanternas utredningskrav fullständigt
onödigt. Vi har en prisregleringslag
som är utformad efter långa
överväganden. Den har ju ändrats, allteftersom
man har funnit att erfarenheten
har motiverat den ena eller andra
ändringen. Gör denna prisregleringslag
permanent och återkalla fullmakten, så
har vi beredskapslagstiftningen kvar!

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När andra lagutskottet
har tagit ställning till det föreliggande
förslaget, har det förenat sitt yrkande
om en förlängning av gällande prisregleringslag
med ett önskemål om en förutsättningslös
utredning om priskontrollens
fortsatta verksamhet och dess förutsättningar.

Jag kan på sätt och vis förstå dem
som tycker att det är oegentligt, att den
priskontrollerande verksamheten sker
på grundval av en lag, som är avsedd att
tillämpas vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga förhållanden, och jag erkänner
gärna att det finns ingenting i
nuvarande lagstiftning som säger någonting
om prisövervakningen. Ur denna
synpunkt kan det kanske vara naturligt
att det, som utskottet föreslår, företas
en utredning.

Vad man nu vill är väl att få till stånd
en granskning beträffande behovet av
fortsatt prisreglerande verksamhet. Jag
vill inte göra gällande, att denna verksamhet
skulle vara överflödig och långt
mindre att den skulle medföra skador,
vilket flera talare här har ansett. Det är
klart att man kan ha olika meningar om
priskontrollen, men så mycket tycker
jag vi kan erkänna, att den på många

områden har medfört en viss återhållsamhet
när det gäller prishöjningar och
att den vid åtskilliga tillfällen har kunnat
genomföra prissänkningar. Nu säger
herr Wehtje, att priskontrollen inte förmår
mera än att åstadkomma en nyansering
av prissättningen. De stora prissänkningarna
skulle ske genom effektivare
driftsformer. Priskontrollen skulle
endast kunna sänka priserna med några
ören, men genom en effektiv och rationell
produktionsapparat skulle man kunna
sänka priserna med kronor. Detta låter
säga sig, och jag vet att herr Wehtje
gärna vill framhålla den synpunkten.
Jag kan gärna erkänna att den verksamhet,
som herr Wehtje kanske i första
hand kommer nära till vardags, visar
rätt goda exempel på vad en rationellt
driven produktion kan åstadkomma. Men
detta är en sak. En annan sak är att påstå
att det gäller generellt.

Herr Wehtje försöker visa hur litet
priskontrollen betyder genom att erinra
om vilka varor som nu ligger under direkt
priskontroll. Han tog då exemplen
ved och eldningsoljor. Dessa två exempel
var nu litet oförsiktigt valda, om det
gällde att visa hur förnämligt den fria
konkurrensen arbetar. Det är inte kammaren
obekant, att priskontrollnämnden
för någon tid sedan tvingades att ingripa
just beträffande prissättningen på
ved för att pressa ned de alldeles för
höga marginalerna. Såvitt jag vet skall
det väl råda fri konkurrens inom den
branschen. Det var bara den lilla haken
på konkurrensen, att alla försäljare är
sammanslutna i en förening, där man
kommit överens om vilka marginaler
som skall gälla. Men i övrigt gäller fri
konkurrens! Vad beträffar eldningsoljor,
tycker jag för min del att det är mycket
betänkligt att en hel bransch tillämpar
försäljningsmetoder, som i praktiken
innebär att de prissänkningar som
är möjliga att genomföra inte kommer
dem till godo, som egentligen borde ha
fördel av sänkningarna. Dessa metoder
leder dessutom till att officiella beräkningar
snedvrids. Jag tycker att det är
en mycket allvarlig sak, att man tillämpar
ett rabattsystem, som man inte vill

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

gå ifrån och som leder till att man officiellt
noterar bränslepriser, av vilka det
följer vissa bränsletillägg för hyresgästerna,
under det att dessa priser inte
betalas av fastighetsägarna, eftersom de
får rabatter. Det går kanske att förklara,
varför metoden används, men jag tycker
att det är mycket svårt att försvara
metoden. Nu har även de priserna
sänkts. Men i stället för att bara helt allmänt
tala om den fria konkurrensens
välsignelse bör, tycker jag, de som företräder
den meningen vara litet mera
verksamma för att försöka sanera sådana
här förhållanden, vilket skulle medföra
att priskontrollen skulle få mindre anledning
att ingripa än nu.

Det finns tyvärr åtskilliga andra områden,
där man kan påvisa förhållanden
som inte är tillfredsställande, och det
gör att den övervakningsverksamhet,
som priskontrollen har tillämpat under
sista tiden i allt större omfattning, för
stora medborgargrupper framstår såsom
en nyttig och nödvändig sak. Herrar
Lundgren och Wehtje har sagt, att all
sakkunskap gör gällande, att priskontrollen
är onödig. Det är väl en ensidig
sakkunskap som man då åberopar. Det
får ju inte bli så att man bara skall ta
hänsyn till företagare och andra, som
har intresse av och som kan dra nytta
av att priskontrollen slopas, utan man
måste ta hänsyn även till den andra
sidan.

Flera gånger tidigare har jag uttalat
den meningen, att en verkligt fri konkurrens
är en bättre garanti än en detaljkontroll
när det gäller prissättningen.
Jag har gärna velat stryka under uttrycket
»verkligt fri konkurrens», och jag
vill göra det nu också. Man behöver säkerligen
ge bättre bevis för viljan att
konkurrera och därmed sänka kostnader
och priser på ett mera markerat sätt än
vad vi hittills fått erfara. Det räcker ju
inte med att erinra om att vi har en import
och att vi därigenom får en friare
konkurrens. Om man i ett led, t. ex.
distributionen, använder marginaler som
för de flesta människor framstår såsom
icke skäliga — det händer ju gång efter
annan att myndigheterna måste påvisa

detta — då borde de personer som har
intresse av att få bort den direkta priskontrollen
försöka att göra en insats där
och åstadkomma vad man kallar en
självsanering. Det tror jag skulle imponera
på den stora allmänheten betydligt
mera än detta allmänna tal om att man
hyllar en fri konkurrens och dess möjligheter.

Utskottet har här påpekat, att vi nu
har fått en särskild lag om konkurrensbegränsningar
inom näringslivet, och
det är ju riktigt. Den bör man naturligtvis
ta hänsyn till när man skall undersöka,
huruvida en
verksamhet behövs för framtiden.

Det finns ingen anledning för mig att
vid detta tillfälle försöka ange några
riktpunkter för en eventuell utrednings
arbete. Det förefaller emellertid ändamålsenligt
att i varje fall åstadkomma en
viss beredskap i fråga om priserna på
samma sätt som vi gjort på andra områden,
det vill säga en lag som skall gälla
om vi skulle råka in i svårigheter på
nytt. Sedan får det väl övervägas, om
man behöver den prisövervakning som
nu har praktiserats en längre tid eller
om det måhända kan finnas andra former
som är mera ändamålsenliga för att
fylla det behov som jag tror föreligger
för konsumenterna att ha tillgång till en
instans, som kan belysa olika delar av
detta för den stora allmänheten så vitala
område.

Det får, som sagt, herr talman, en utredning
utvisa, och jag har ingenting att
invända emot utskottets yrkande.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Herr Norman förklarade
att han mycket väl kunde tänka sig, att
man gjorde lagen permanent, men återkallade
fullmakten för Kungl. Maj:t att
för närvarande sätta lagen i kraft. Om
ett sådant yrkande skulle framkomma,
skulle man nog kunna tänka sig få enighet
om det. Men enligt vad jag erfarit
torde det inte finnas någon formell möjlighet
att framställa ett yrkande i den
riktningen. Jag beklagar att denna tanke
inte kommit fram under utskottsbehandlingen.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Handelsministern började
sitt anförande med att nämna, att
det inte fanns någonting som tydde på
att priskontrollen under nuvarande förhållanden
var överflödig och än mindre
skadlig.

Om den inte skulle vara överflödig,
skulle jag vilja fråga statsrådet: Varför
släpper då priskontrollnämnden den direkta
prisövervakningen på område efter
område? Jag kan inte förstå annat än att
det beror på att priskontrollen inte hinner
med att reglera så fort som den fria
marknaden sänker priserna. Jag vill erinra
om vad som har inträffat -— det vet
säkert herr statsrådet lika bra som jag -—
t. ex. på järn- och stålområdet, där man
höll på att reglera priserna nedåt med en
femöring då och en femöring då. Det
gick så fort att priskontrollnämnden
inte hann med att sänka priserna i samma
takt. Nämnden hade inte sammanträden
ofta nog för att klara detta. När
förhållandena blivit sådana för de allra
flesta varor, förstår jag inte hur man
kan hålla fast vid att priskontrollnämnden
inte är överflödig.

Handelsministern nämnde vidare, att
på vissa områden är företagarna så pass
prismedvetna att när rationaliseringar
vidtas eller andra kostnadssänkningar
sker så sänks priserna. Jag skulle vilja
säga här om företagarna i allmänhet —
jag vill verkligen taga dem i försvar -—
att de sätter en heder i att kunna hålla
låga priser. De strävar inte i första hand
efter att få stora vinster utan efter att
kunna producera, kunna framställa goda
varor och till billiga priser. Det är
detta de anser vara en heder; det är deras
främsta mål. Jag tycker att det inte
är rimligt att misstänkliggöra de svenska
företagarna och försöka hävda att de
hylla en annan politik.

Herr statsrådet talade vidare om min
redovisning från det område, på vilket
priskontrollnämnden fortfarande har
kvar den direkta priskontrollen med avseende
på varor som ingår i levnadskostnadsindex.
Jag har inte sagt någonting
om det är befogat eller ej att hålla dessa
områden under priskontroll. Jag rela -

terade bara en uppgift som jag hade
fått från priskontrollnämnden i dag. Och
jag tycker att herr statsrådets egen utläggning
om de två varugrupperna på
bränsleområdet, ved och eldningsolja,
just inte var så lycklig, därför att det
visade sig ju att vad som där kunde påtalas
berodde på att konkurrensen var
begränsad. Och för att avhjälpa sådant
har vi ju särskilda organ som kan vidta
åtgärder.

När handelsministern talar om nödvändigheten
att upprätthålla priskontrollen
i handelsledet och säger, att producenterna
väl också skulle erkänna värdet
därav, så vill jag till detta anföra att
företagarna i producentledet har ett mycket
stort intresse av att även de omkostnader,
som faller på varorna sedan dessa
har lämnat fabrikerna, hålles så låga
som möjligt. Tillverkarna arbetar ju själva
i samma syfte. Jag tror att om statsrådet
lägger handen på hjärtat måste
statsrådet också erkänna, att i det avseendet
har det gjorts mycket och görs
fortfarande mycket.

Till sist vill jag här endast göra samma
uttalande som jag har gjort till utskottets
ordförande. Jag anser visserligen
att det kan vara rimligt att man har
en beredskap för extraordinära tillfällen,
men man skall inte upprätthålla en priskontroll
bara för att ha den beredskapen
nära till hands. Det måste vara till fyllest
att man har ett lagförslag. Jag skulle
också kunna tänka mig att vi till och
med skapade en fullmaktslag, varvid fullmakten
dock nu inte utövades. Men här
är det ju nu på det viset, att riksdagen
lämnar en fullmakt för extraordinära
förhållanden, och så användes fullmakten
omedelbart. Under sådana omständigheter
menar jag att riksdagen inte
skall lämna någon fullmakt, utan då skall
vi nöja oss med att ha ett förslag till eu
beredskapslag, som beslutas när man ser
att fara föreligger för sådana extraordinära
förhållanden, då det kan vara befogat
att införa en priskontroll.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Wehtje säger, att
det föi hållandet att priskontrollnämnden

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

släppt den direkta priskontrollen på vissa
områden väl är ett bevis för att nämndens
verksamhet är överflödig. Jag tror
att herr Wehtje har sig bekant att priskontrollen
har avvecklats på åtskilliga
områden och ersatts med en prisövervakning,
ofta i samförstånd med vederbörande
bransch, som utlovat regelbundna
uppgifter om vilken prissättning man
tillämpar. Jag tycker att det är en riktig
metod, därför att det står i nämndens
direktiv, att i den mån som varutillgången
blir riklig och man kan konstatera
en någorlunda god konkurrens
inom ett visst område skall man eftersträva
att släppa den direkta kontrollen.
Det finns som sagt åtskilliga områden
där företagen förklarat sig villiga att
lämna uppgifter till nämnden för att
denna skall kunna se vad som förekommer
inom området.

Herr Wehtje säger vidare, att det är
orättvist att misstänkliggöra företagare
på det sätt som jag skulle ha gjort. Jag
försökte uttrycka den meningen, att
herr Wehtje kanske har erfarenhet från
företagsverksamhet, där man har lyckats
att med rationalisering och effektivisering
nå stora resultat men tilläde,
att jag tyvärr inte vågar säga att det är
en generell företeelse.

För någon vecka sedan hade jag en
interpellationsdebatt i medkammaren,
där en av handelns egna företrädare tog
avstånd från systemet med ensamförsäljare
av en viss vara. Han sade: »Den typen
av affärsmän, s. k. ensamförsäljare,
vill vi inte solidarisera oss med!» För
mig framstår det såsom alldeles obegripligt
att påstå, att en företagare av denna
typ som riktmärke för sin strävan skulle
ha att pressa marginalerna så långt
ned som möjligt. Det är tvärtom så, att
marginalsättningen på varorna i fråga
blir alldeles särskilt betungad, därför att
det på detta sätt lägges in ett helt nytt
led i distributionsapparaten. Från tillverkaren
går varan till en ensamförsäljare,
som säljer till en grossist, och i
sista hand kommer sedan detaljförsäljningen.
Det är uppenbart att sådana företeelser
tar bort effekten av t. ex. de

resultat som kan nås på produktionsstadiet.

Det måste vara ett allmänt intresse
att komma till rätta med sådana företeelser,
ty i produktionskedjan jagar man
ju efter de allra minsta delarna — delar
av en procent — i produktionskostnaderna,
som man anser det viktigt att
få fatt på för att kunna få ned priserna.
Men när varan är färdig, så höjs priset
genom onödigt höga distributionskostnader.
Jag föreställer mig att framsynta
företagare måste ha ett intresse av att
sådana företeelser inte blir alltför vanliga
inom vårt ekonomiska liv.

Till slut vill jag endast säga ett par
ord om den bransch som var, som herr
Wehtje uttryckte saken, bunden av konkurrenshämmande
faktorer. På många
av de områden, där man talar om en fri
konkurrens, förekommer tyvärr uppgörelser
eller överenskommelser, som parterna
inbördes förklarar sig hålla. I den
mån de bryter mot dessa överenskommelser
betraktas de som mer eller mindre
osolidariska. Så långt jag vet har
inte någon myndighet kunnat upptäcka
något officiellt monopol inom oljebranschen
— jag betonar uttrycket någon
myndighet. Om det finns någon överenskommelse
eller inte har jag ingen
anledning att uttala mig om. Det företogs
en utredning för en del år sedan,
där utredningsmännen konstaterade att
det förelåg ett monopol, men företagarna
själva förklarade att detta inte var
med sanningen överensstämmande.

Nu var det inte i första hand detta,
som jag påtalade, utan det var det förhållandet,
att man arbetar med ett system
med stora rabatter åt köparna, rabatter
som inte kommer till synes i officiella
noteringar. Det innebär ju att man
inte officiellt lämnar det lägsta pris
som varit möjligt för en vara. Det är
anmärkningsvärt, när en så betydelsefull
vara som t. ex. eldningsolja prissättes
på detta sätt. Följden därav blir ett
orättvist resultat, som går ut över hyresgäster
och andra.

Det är för mig naturligt — och det
borde framstå såsom självklart — att

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

när priserna faller i t. ex. inköpsledet,
så bör detta omedelbart få resultat i
andra led genom att även de priser
sänks, som kan vara fastställda som normalpriser
eller stoppriser. Det är ur min
synpunkt endast glädjande om ett officiellt
organ blir efter i ett sådant sammanhang.
Det felet har då varit rådande,
att ett fastställt normalpris eller
sloppris har blivit ett minimipris. Det
har ytterst sällan förekommit att man
velat underskrida detta pris, oavsett att
man har haft rätt därtill under hela den
tid priskontrollen har verkat. Därför
betraktas det också såsom ganska sensationellt,
om någon går under ett sådant
pris. För min del tycker jag det
skulle vara det naturliga och rimliga att
så skedde. Och om det hade skett litet
fler gånger, kanske många flera hade
sagt, att nu behövs inte priskontrollen,
nu kan vi nöja oss med prisövervakning,
för nu har det blivit åtminstone
någon rörlighet i priserna. Men det har
varit ytterst sällan man sett ett sådant
fenomen.

Däremot har det ofta varit så, att man
velat höja priserna, och det har hänt åtskilliga
gånger att man klandrat den
priskontrollerande verksamheten och
sagt, att genom den kommer att inträffa
en väldig snedvridning av produktionen
och en katastrof för branschen. Men resultatet
har visat sig många gånger bli
en ökad omsättning, trots att priserna
har blivit sänkta, och branschens utövare
har så långt ifrån råkat ut för en
katastrof att de har kunnat bärga ett
ganska hyggligt levebröd. Vi har många
exempel på att så har skett. Därmed har
jag velat påpeka, att överdrifterna när
det gäller kritiken mot priskontrollen
har varit mycket stora och mycket markanta.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag vill med anledning
av handelsministerns senaste anförande
bara säga, att jag inte uttalat någon kritik
mot priskontrollnämnden för det sätt
på vilket den utövat sin verksamhet —
jag har talat om priskontrollverksamhet

i allmänhet, och jag hoppas att det har
stått klart för kammarens ledamöter. Jag
tycker att den saken inte hör hit. Denna
debatt skall väl ändå röra sig om själva
principfrågan, om vi skall ha en priskontrollerande
verksamhet genoan en
statlig myndighet eller inte.

Det som handelsministern sade dessförinnan
rörde också frågor som vi
inte heller nu diskuterar. Det gällde frågor
om monopolövervakning, och de är
inte aktuella i detta sammanhang. Vi har
ett organ för övervakning av monopol,
och att därvidlag göra någon ändring
genom ett beslut i detta sammanhang är
ju ej aktuellt.

I övrigt kan jag fatta mig mycket kort.
Jag har förut gjort ett uttalande, som väl
ej kunnat missförstås, om att från de
företag, som är producenter, har man
ett alldeles klart intresse att inte bara
förbilliga varan under den egna behandlingen
utan även under dess vidare färd
till konsumenten. Jag nödgas nu upprepa
detta med anledning av vad handelsministern
sade.

Till sist endast ett par ord angående
prisövervakningen. Om en priskontroll
är överflödig, är sannerligen också en
prisövervakning överflödig. De som
i sin verksamhet kan acceptera en prisövervakning
och kan ge en klar redovisning
för att de även utan en priskontroll
sköter sin prissättning på ett
rimligt sätt, de kommer att klara det
också en prisövervakning förutan. Jag
har själv haft s. k. prisövervakning på
flera områden, och jag kan försäkra att
vårt handlande — och så är säkert fallet
också hos mina kolleger — blir alldeles
oberoende av om man har en s. k.
anmälningsskyldighet eller inte när man
vill ändra priserna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föreliggande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Landgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om yrkesskadeförsäkring m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 januari 1954 dagtecknad
proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
7 Första kammarens protokoll 195i. Nr 16.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

I propositionen hade föreslagits, att
1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929
års yrkessjukdomsförsäkringslag och
1918 års fiskarförsäkringsförordning
skulle fr. o. m. den 1 januari 1955 avlösas
av en lag om yrkesskadeförsäkring.
Den nya yrkesskadeförsäkringen
hade föreslagits skola samordnas med
den allmänna sjukförsäkringen enligt
riktlinjer, som godkänts av 1953 års
riksdag i samband med att beslut fattades
om sjukförsäkringsreformens genomförande.
Samordningen innebar, att
personer, som voro både sjukförsäkrade
och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade,
vid yrkesskada skulle få ersättning från
yrkesskadeförsäkringen först sedan en
viss tid, den s. k. samordningstiden,
gått till ända. Under samordningstiden
skulle sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa
enligt sjukförsäkringslagens regler
på samma sätt som vid sjukdom i
allmänhet. Samordningstiden skulle omfatta
tiden t. o. m. 90 :e dagen efter
olycksfallsdagen eller, om yrkesskadan
uppkommit på annat sätt än genom
olycksfall, efter dagen för skadans yppande.
Om skadan medförde rätt till livränta,
skulle samordningstiden dock
upphöra senast den dag, livränterätten
inträdde,

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring var
i nedan angivna delar så lydande:

1 §.

Försäkring enligt denna lag är dels
obligatorisk och dels frivillig.

Den obligatoriska försäkringen äger
rum i riksförsäkringsanstalten men må
på villkor som nedan sägs i stället ske
i ömsesidigt försäkringsbolag, som bildats
för sådant ändamål och för vars
förbindelser delägarna svara med obegränsad
personlig ansvarighet. Frivillig

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m,
försäkring tecknas i riksförsäkringsanstalten
eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket
försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsanstalten eller bolag som
nyss nämnts.

3 § första stycket.

Varje arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst är, såvida ej annat föranledes
av vad i 4 eller 5 § sägs, försäkrad
för yrkesskada.

G §.

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall i arbetet; b)

skada, som eljest orsakats av arbetet
och framkallats genom inverkan av
ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver
skada, som annorledes än genom
olycksfall orsakats av arbetet och framkallats
genom inverkan av ensidiga,
ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser,
av fortgående, upprepat eller
ovanligt tryck, av skakningar eller vibrationer
från maskiner eller verktyg eller
av buller eller smitta.

Med skada avses kroppsskada ävensom
skada å konstgjord lem eller därmed
jämförlig anordning, som är i bruk
för sitt ändamål.

Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation
i arbetsvalk ävensom skada
genom mekanisk inverkan under högst
några få dagar anses städse hava uppkommit
genom olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl
olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,
såframt färden föranledes av
och står i nära samband med arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av lcrigsåtgärd
under krig vari riket befinner sig, anses
ej såsom yrkesskada.

7 §.

Har arbetstagare, som ådragit sig skada,
varit utsatt för olycksfall i arbetet,
skall orsakssamband anses föreligga mellan
olycksfallet och skadan, såvida icke
övervägande skäl tala däremot.

Vad som nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, om arbetstagaren i
arbetet varit utsatt för inverkan, som
avses i 6 § första stycket b) eller c).

16 §.

Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under längre
eller kortare tid bestående förlust av
arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst eu tiondel, utgives
under tiden livränta till den skadade.
Medför samma olycksfall eller inverkan
ånyo sjukdom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.
Livräntan beräknas på grundval
av den skadades årliga arbetsförtjänst,
i förekommande fall nedsatt efter vad i
tredje stycket sägs, ( ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med den
månad, under vilken han fyller sextiosju
år, med belopp som för år räknat
motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva
tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en mot graden
av nedsättningen svarande del av
ersättningsunderlaget, minskad med en
tolftedel av detta, och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar: den del
av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden av nedsättningen.

För tid från och med månaden näst
efter den, under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar
av det belopp, vartill livräntan skall beräknas
jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger 7 200 kronor, till
hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger 7 200 men ej
10 800 kronor, till tre fjärdedelar och
den del därav, som överstiger 10 800
kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må försäkringsrådet,
när skäl därtill prövas föreligga,
besluta att livränta eller del

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring in. in.

därav eller livränta för viss tid skall utbytas
mot ett belopp för en gång, motsvarande
högst de utbytta livräntebeloppens
kapitalvärde enligt beräkningsgrunder
som fastställas av Konungen.

20 § första—tredje styckena.

Änka efter den avlidne äger uppbära
livränta, så länge hon lever ogift. Livräntans
belopp skall för tid till och med
den månad, under vilken änkan fyller
sextiosju år, motsvara en tredjedel och
för tid därefter en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Levde makarna
åtskilda efter vunnen hemskillnad,
skall livränta dock ej utgå till änkan
med mindre hon enligt dom eller
avtal var berättigad till underhåll av den
avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta efter
samma grunder som angivits i första
stycket utgå till ogift kvinna, som sedan
avsevärd tid sammanlevde med den avlidne
under äktenskapsliknande förhållanden,
så ock till kvinna, som var trolovad
med den avlidne och som hade
eller haft barn med honom eller var havande
med barn till honom. Har kvinna
som nu nämnts varit gift och äger hon
åtnjuta underhåll av sin förutvarande
man eller, om han är avliden, i egenskap
av efterlevande till honom uppbära livränta,
pension — annan än folkpension
— skadestånd eller annan därmed jämförlig
ersättning, som skall upphöra att
utgå därest hon ingår nytt äktenskap,
skall för tid, under vilken hon äger rätt
till dylik förmån, henne tilkommande
livränta enligt detta stycke minskas med
vad som svarar mot värdet av förmånen.
Avdrag som nu sagts skall ock ske
för vad kvinnan äger uppbära i livränta
efter man, med vilken hon tidigare
sammanlevat under äktenskapsliknande
förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till livränta enligt första eller
andra stycket upphör, därest den efterlevande
avsevärd tid under äktenskapsliknande
förhållanden sammanlever med
annan.

28 § första stycket.

Sjukpenning jämte barntillägg samt
livränta, som avses i 16 §, må skäligen

nedsättas, såframt den försäkrade ådragit
sig skadan vid förövande av handling,
för vilken straff genom lagakraftägande
dom ådömts honom, eller, sedan skadan
inträffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet
ur hälsosynpunkt eller medvetet
eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig
eller vilseledande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten
till ersättning.

I samband med propositionen hade utskottet
förehaft 10 i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 402 av herr Andersson, Lars, m. fl.
nr 404 av herrar Aastrup och Spetz,
nr 405 av herr Norling m. fl. och
nr 407 av herrar Svärd och Ewerlöf
samt

inom andra kammaren:
nr 507 av herr Adolfsson m. fl.,
nr 517 av fru Nilsson m. fl.,
nr 518 av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 519 av herr Königson m. fl.,
nr 522 av herrar Hjalmarson och B icke
och

nr 523 av herr Hagård.

I motionerna 1:404 och 11:518, som
voro likalydande, hade påtalats, att propositionen
icke gåve någon närmare belysning
av de konsekvenser, som uppkomme
vid en övergång till det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet. Vidare
hade framhållits, att det enligt propositionen
i en del fall vore oklart, om
svensk lag gällde när svenska arbetare
blivit utsända för arbete utomlands eller
när ett utländskt företag sysselsatte arbetare
här. I båda dessa avseenden hade
motionärerna funnit en kompletterande
utredning önskvärd. Motionerna utmynnade
i en hemställan, att de anförda synpunkterna
måtte beaktas vid propositionens
behandling och att de ändringar i
propositionsförslagen, som föranleddes
därav, måtte utarbetas av utskottet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag å
motionerna I: 402 och II: 507, I: 404 och

100

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
II: 518, I: 405 och 11: 517, I: 407 och II:
522 samt 11:519 och 11:523, såvitt motionerna
avsåge ändring i de genom propositionen
framlagda lagförslagen — för
sin del antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal;
samt

B. att motionerna

1) I: 404 och II: 518,

2) 1: 405 och II: 517,

3) 1:407 och 11:522 samt

4) 11:523,

i den mån de ej blivit besvarade genom
vad utskottet förut anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet beträffande
3 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring
anfört bland annat:

»I likhet med departementschefen anser
utskottet det inte möjligt att i lagen
reglera den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens
räckvidd i internationellt
hänseende. Den oklarhet som påtalats i
motionerna I: 404 och II: 518, torde därför
inte kunna undanröjas på annat sätt
än genom konventioner. Utskottet konstaterar
med tillfredsställelse, att frågan
lösts konventionsvägen såvitt angår de
nordiska länderna och att förhandlingar
inletts med andra stater rörande överenskommelser
i ämnet. Utskottet har inhämtat,
att enligt rådande praxis svensk arbetstagare,
som här i landet utför arbete
för utländskt företags räkning, regelmässigt
anses omfattad av den obligatoriska
försäkringen, och detta även om företagets
verksamhet här är av tillfällig natur
och försäkringspremier ej erlagts av
arbetsgivaren. Utskottet förutsätter, att
denna praxis skall tillämpas även sedan
den nya lagstiftningen trätt i kraft.»

Rörande 16 § i samma lagförslag hade
utskottet i motiveringen yttrat bland annat: -

»Vid utformningen av den nya lagstiftningens
bestämmelser om beräkningen
av invalidlivräntor måste hänsyn tagas
till en rad olika faktorer. En viktig fråga
är, hur förhållandet bör ordnas mellan
å ena sidan yrkesskadeförsäkringens
invalidlivräntor och å andra sidan folkpensioneringens
ålders- och invalidpensioner
samt sjukbidrag. Att nu mera definitivt
lösa detta komplicerade samordningsproblem
torde inte vara möjligt,
och man måste därför enligt utskottets
mening nöja sig med att tillse, att folkpensioneringslagens
bestämmelser vinner
tillbörligt beaktande vid utformningen
av livräntereglerna. Såvitt utskottet
kunnat finna, har så skett i det genom
propositionen framlagda förslaget.»

Vid utskottets hemställan under A. hade
reservationer avgivits dels, av herrar
Lundgren och Hagcird, beträffande lagförslagen
i deras helhet, dels ock beträffande
särskilda delar av förslaget till
lag om yrkesskadeförsäkring.

Sålunda hade vid 3 § reservation anförts
av herrar Anders E. Johansson och
Kronstrand, fröken Höjer samt herr Rimmerfors,
vilka ansett, att det nyss återgivna
stycket av utskottets motivering
till 3 § i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring
bort hava följande lydelse:

»I likhet---i ämnet. Utskottet

anser i likhet med motionärerna, att det
är oklart huruvida rådande praxis medger,
att varje svensk arbetstagare, som
antingen här i landet utför arbete för utländskt
företags räkning eller i utlandet
arbetar för svenskt företag, omfattas av
den obligatoriska försäkringen. Utskottet
förutsätter emellertid, att den nya
lagstiftningen kommer att så långt möjligt
tillämpas så, att ifrågavarande arbetstagare
kommer att inrymmas i den
obligatoriska försäkringen.»

Vid 6 § av samma lagförslag hade reservationer
anmälts

1) av herrar Anders E. Johansson och
Kronstrand, fröken Höjer samt herr Rimmerfors,
vilka ansett, att utskottets motivering
bort i vissa angivna delar erhålla
den ändrade lydelse, reservationen vi -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

101

sade, samt att utskottet bort hemställa,
att 6 § måtte få följande lydelse:

Med yrkesskada förstås

a) skada till följd av olycksfall, som
inträffat i arbetet eller härflutit av arbetsförhållandena
;

b) skada, som eljest orsakats av arbetet
och framkallats genom inverkan av
ämne eller strålande energi; samt

c) i den mån Konungen så föreskriver
skada, som annorledes än genom olycksfall
orsakats av arbetet och framkallats
genom inverkan av ensidiga, ovanliga
eller ovanligt ansträngande rörelser, av
fortgående, upprepat eller ovanligt tryck,
av skakningar eller vibrationer från maskiner
eller verktyg eller av buller eller
smitta.

Med skada----sitt ändamål.

Solsting, värmeslag — —• — genom
olycksfall.

Till olycksfall, som avses i första stycket
a), hänföres jämväl olycksfall vid
färd till eller från arbetsstället, såframt
färden föranledes av och står i nära samband
med arbetsanställningen.

Skada, som----såsom yrkesskada.

2) av herr Lundgren, som ansett, att
utskottets motivering bort hava den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att (i § måtte få följande lydelse:

Med yrkesskada----eller smitta.

Med skada---sitt ändamål.

Solsting, värmeslag — — — genom
olycksfall.

Till olycksfall i arbetet hänföres jämväl
olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,
så framt färden föranledes av
och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Skada, som orsakats av arbete i arbetstagarens
hem eller å arbetsställe, som av
honom bestämts, eller av krigsåtgärd under
krig, vari riket befinner sig, anses ej
såsom yrkesskada.

Vid 7 § av berörda lagförslag hade
reservationer anförts

1) av herrar Anders E. Johansson och
Kronstrand, fröken Höjer samt herr
Rimmerfors, vilka, under åberopande av

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
sin reservation vid 6 §, ansett, att utskottet
bort hemställa, att 7 § måtte få
följande lydelse:

Har arbetstagare, som ådragit sig skada,
varit utsatt för olycksfall, som avses
i 6 §, skall orsakssamband anses föreligga
mellan olycksfallet och skadan, såvida
icke övervägande skäl tala däremot.

Vad som----eller c).

2) av herr Lundgren, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att 7 § måtte utgå ur förslaget.

Vid 16 § av lagförslaget hade reservationer
avgivits

1) av herrar Anders E. Johansson och
Kronstrand, fröken Höjer samt herr
Rimmerfors, vilka ansett, att det stycke
i utskottets motivering till nämnda paragraf,
som började med orden »Vid utformningen»
och slutade med »framlagda
förslaget», bort avfattas sålunda:

»Vid utformningen — — — invalidpensioner
och sjukbidrag. Beträffande
försäkringsförmånerna är det beklagligt,
att den viktiga frågan om en samordning
mellan livräntorna och folkpensionsförmånerna
i stort sett skjutits
undan. Utskottet har inte haft möjligheter
att göra en överarbetning, men
förutsätter, att Kungl. Maj :t upptar denna
fråga till prövning i samband med
kommande översyn av pensionsförsäkringen.
»

2) av herrar Lundgren, Anders E. Johansson
och Kronstrand, fröken Höjer
samt herr Rimmerfors, vilka ansett, att
utskottets motivering till paragrafen i
fråga bort hava den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att 16 § måtte
få följande lydelse:

»Har olycksfall — — — av nedsättningen.

För tid---första stycket.

Vid fastställandet---till hälften.

Försäkringsrådet må, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta eller
del därav eller livränta för viss tid

102 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring in. m
skall utbytas mot ett belopp för en gång
motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens
kapitalvärde enligt beräkningsgrunder,
som fastställas av Konungen.
Ilar den skadade icke gjort ansökan
därom, må sådant utbyte dock ske
allenast om det finnes vara till synnerligt
gagn för den skadade.»

Vid 20 § hade reservation avgivits av,
utom annan, herr Lundgren, som ansett,
att utskottets motivering till nämnda paragraf
bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att paragrafen måtte avfattas
på sätt i reservationen angivits. I
reservantens förslag hade paragrafens
andra och tredje stycken utbytts mot
följande stycke:

»Livränta skall efter samma grunder,
som angivits i första stycket, utgå till
kvinna, som var trolovad med den avlidne
och som hade eller haft barn med
honom eller var havande med barn till
honom. Har kvinna som nu nämnts varit
gift och äger hon åtnjuta underhåll
av sin förutvarande man eller, om han
är avliden, i egenskap av efterlevande
till honom uppbära livränta, pension —
annan än folkpension — skadestånd eller
annan därmed jämförlig ersättning,
som skall upphöra att utgå därest hon
ingår nytt äktenskap, skall för tid, under
vilken hon äger rätt till dylik förmån,
henne tillkommande livränta enligt
detta stycke minskas med vad som
svarar mot värdet av förmånen. Avdrag
som nu sagts skall ock ske för vad kvinnan
äger uppbära i livränta efter man
med vilken hon tidigare varit trolovad.»

I en av herrar Lundgren och Hagård
vid 28 § avgiven reservation hade för
första stycket av berörda paragraf förordats
följande lydelse:

Sjukpenning jämte barntillägg samt
livränta, som avses i 16 §, må skäligen
nedsättas, såframt skadan föranletts av
att den försäkrade varit berusad eller
den försäkrade vållat skadan genom
grov vårdslöshet eller ådragit sig skadan
vid förövande av handling, för vilken
straff genom lagakraftägande dom
ådömts honom, eller, sedan skadan in -

träffat, gör sig skyldig till grov ovarsamhet
ur hälsosynpunkt eller medvetet
eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig
eller vilseledande uppgift angående
förhållande, som är av betydelse för
rätten till ersättning.»

Slutligen hade vid utskottets hemställan
under B 1 reservation anmälts av
herrar Anders E. Johansson och Kronstrand,
fröken Höjer samt herr Rinvnerfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava den ändrade
avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, i anledning av motionerna I:
404 och II: 518, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om

1) en kompletterande utredning enligt
förut i motiveringen angivna riktlinjer
i syfte att belysa de konsekvenser, som
uppkomme vid en övergång till det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet;

2) förnyad utredning angående beräkningen
av efterlevandelivräntorna;

3) skyndsam utredning och förslag rörande
de åtgärder som kunde behövas
för att vidmakthålla det önskvärda försäkringsskyddet
för de allvarliga riskerna
inom fiskaryrket.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 22 hemställes, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten
A 1 på det sätt, att först föredrages
Kungl. Maj:ts i punkten behandlade lagförslag,
i den mån så erfordras, paragrafvis
med ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages,
att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet, samt
att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

103

Punkten A 1.

Kungl. Maj:ts i punkten tillstyrkta lagförslag.

1 i

Herr HUSS (fp):

Herr talman! I behandlingen av det
utlåtande, som här föreligger, har jag i
väsentlig mån deltagit. Mitt samtidiga
deltagande i särskilda utskottet hindrade
mig emellertid från att närvara vid det
sammanträde, då de definitiva besluten
fattades. Det är alltså mer av formella
än av reella skäl, som mitt namn saknas
under den reservation som är avgiven
av herr Anders Johansson m. fl.

Om grundprincipen i lagförslaget, sådan
den är utformad i första paragrafen,
nämligen att försäkringen skall vara
dels obligatorisk, dels frivillig, torde delade
meningar knappast råda. I fråga om
lämpligheten att överföra yrkesskadeförsäkringen
till en enda för ändamålet
bildad statlig försäkringsinrättning och
tvinga de nuvarande socialförsäkringsbolagen
att upphöra måste man dock ställa
sig tveksam. Denna fråga kommer emellertid
upp i samband med behandlingen
av propositionen nr 208 och bör behandlas
i det sammanhanget.

I övrigt kan helt allmänt sägas följande
om lagförslaget. Som bekant innehåller
nu gällande olycksfallsförsäkringslag
och yrkessjukdomsförsäkringslag
stadganden och föreskrifter, som varit
mycket svårtolkade. Efter fyrtio års erfarenheter,
bl. a. i rättspraxis, har man
emellertid nu kommit så långt, att vissa
relativt klara bedömningsgrunder kunnat
uppställas att gälla såsom norm vid
lagens tillämpning. Man hade då kunnat
vänta sig, att det nu föreliggande förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring
antingen följt gällande lagföreskrifter till
såväl innehåll som form, till den del föreskrifterna
icke är nyskapade, eller också
att man över hela linjen vinnlagt sig om
en klarare och mindre svårtolkad formulering
än hittills. På denna punkt kan
man emellertid utan överdrift säga att
förväntningarna blivit svikna.

I första hand och kanske allra mest
påtagligt gäller detta om departementschefens
och utskottets tolkning av till -

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
hörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Jag är därmed inne
på tillämpningen av 3 §. Man bär här,
uppenbarligen för att få överensstämmelse
med annan sociallagstiftning, brutit
med den hittillsvarande ordningen genom
att lämna det socialrättsliga arbetstagarbegreppet
och övergå till ett civilrättsligt.
Därom skulle kanske inte ha
varit så mycket att säga, därest det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet omfattat
vissa klart angivna grupper av anställda.
Så är emellertid ingalunda fallet.
En hel del rättsfall har givit vid
handen, att gränserna ingalunda ännu
är klart utstakade. Även häri hade man
kunnat foga sig. Men den mest beklagliga
följden av den nya ordningen är att en
hel del grupper, som hittills varit försäkrade,
nu ställs utanför försäkringen.
Detta gäller särskilt vissa grupper av
s. k. beroende uppdragstagare såsom handelsresande,
vissa funktionärer inom
trädgårdsnäringen o. s. v. Även detta
hade kunnat accepteras, om man gjort
allmänt kunnigt vilka grunder det är,
som nu förlorat sitt försäkringsskydd.

I enlighet med det nu föreliggande förslaget
kommer efter den 1 januari 1955,
då lagen träder i kraft, en hel del anställda,
som drabbas av olycksfall eller
skada, att leva i den tron, att de är försäkrade
för denna skada, och först sent
kommer de att med grämelse upptäcka,
att detta skydd ryckts undan dem. Än
värre ställer sig situationen givetvis för
efterlevande, när skadan medfört dödlig
utgång, och då de efterlevande också
har levat i den tron, att de svåraste följderna
av en sådan olycka skulle bli överkomliga
tack vare ett som man föreställt
sig befintligt försäkringsskydd.

Detta är naturligtvis icke någon tillfredsställande
sakernas ordning. Reservanterna
Anders Johansson m. fl. har
därför ställt det praktiskt synnerligen
välmotiverade yrkandet, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om kompletterande
utredning i syfte att belysa de
konsekvenser, som uppkommer vid en
övergång till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

•lag får därför dels yrka bifall till

104 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring ni. m
reservanternas yrkande under Bl) å
s. 116, dels hemställa att utskottets motivering
å s. 46 och 47 ändras i överensstämmelse
härmed.

I fråga om 3 § kan tilläggas, att de reservanter,
som jag nyss nämnde, pekat
på olägenheten av att man inte säkert
vet om arbetstagare, som i utlandet arbetar
för svenskt företag, omfattas av
den obligatoriska försäkringen. Departementschefen
hänvisar i detta fall till
möjligheten att reglera frågan genom
konventioner på diplomatisk väg. Emellertid
bör framhållas det faktum, att
Kungl. Maj:t redan enligt nu gällande
olycksfallsförsäkringslag haft bemyndigande
att träffa dylika överenskommelser,
och ändå har resultatet endast
blivit eu konvention med övriga nordiska
länder. Man har visserligen inlett
förhandlingar med Frankrike, Schweiz
och Italien, men resultatet av dessa förhandlingar
är ännu mycket osäkert. Fall
har inträffat, säger departementschefen,
då en i utlandet för svensk arbetsgivare
tillfälligt sysselsatt arbetstagare blivit
helt utan ersättning. Det hade varit önskvärt
med en bestämmelse om att en dylik
arbetstagare skall erhålla ersättning
enligt svensk lag, eller åtminstone med en
antydan i motiveringen att så bör vara
fallet, därest han inte gottgöres för skadan
i det land där han arbetar.

Jag får därför yrka, att den ändringen
göres i utskottets motivering till 3 §,
som förut nämnda reservanter har föreslagit.

I 6 § behandlas frågan om försäkringsskyddets
omfattning. Det föreslås, vilket
i och för sig är en önskvärd utvidgning
av försäkringsskyddet, att även de som
är sysselsatta i hemindustriellt eller därmed
jämförligt arbete skall omfattas av
lagen och att begreppet olycksfall i arbete
eller annan skada, som orsakas av
arbete, sålunda skall ges en mer vidsträckt
tolkning än hittills.

Uppenbart är emellertid att det är
nästan omöjligt att vid hemarbete skilja
mellan skada i arbetet och skada på
grund av andra normala levnadsförhållanden.
Reservanterna herrar Anders E.

Johansson in. fl. har därför framställt
det enligt min mening mycket förnuftiga
förslaget, att en sådan ändring skall företas
i 6 § första stycket a) att det av
lagtexten klart framgår, att olycksfall,
som härflutit av arbetsförhållandena,
även räknas såsom inträffat i arbetet.
Man får då också med olycksfall i ödemarksförläggning,
sjöfolks fritidsskador
m. m., som departementschefen av oförklarlig
anledning velat utesluta från försäkringen.

Jag får alltså yrka bifall till den av
herrar Anders E. Johansson m. fl. reservationsvis
föreslagna ändrade lydelsen
av 6 § och därtill hörande utskottsmotivering
på s. 62 och 63.

I 6 S finns också bestämmelser om
yrkessjukdomar. De yrkessjukdomar,
som skall omfattas av försäkringen, skall
Kungl. Maj:t bemyndigas uppta i en särskild
förteckning. Departementschefen
är inte beredd att utan ytterligare utredning
inta tuberkulos i denna förteckning.
Motionärer har framhållit, att
det för sjukvårdsanställda måste kännas
orättfärdigt, att de står utan obligatoriskt
försäkringsskydd för en tuberkulos
sjukdom, som de har ådragit sig under
arbetet efter alt bevisligen ha varit fullt
friska vid anställningens början. Som
bekant prövas nämligen all sjukvårdspersonal
vid anställningens början, och
de som då visar sig tuberkulinnegativa
blir BCG-vaccinerade innan de tillåts
börja med sitt sjukvårdsarbete. Det har
också visat sig att frånvaron av detta
försäkringsskydd har verkat hämmande
på rekryteringen av sjuksköterskeelever.

Jag får därför yrka bifall till den av
herr Anders E. Johansson m. fl. reservationsvis
föreslagna ändringen av utskottets
motivering på denna punkt, vilket
innebär begäran om att Kungl. Maj:t
redan från lagstiftningens ikraftträdande
upptar tuberkulos i förteckningen, i
varje fall såvitt angår tuberkulos ådragen
vid vissa sjukhus och laboratorier.

I formuleringen av 7 § bör, om den av
reservanterna herr Anders E. Johansson
m. fl. förordade ändringen av 6 § bifalles,
en mindre ändring göras enligt av

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

105

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring in. m.

samma reservanter avgivet förslag. Jag
får därför yrka bifall även till detta försteg.

I 16 § yrkar samma reservanter dels
eu ändring i utskottets motivering, som
enligt reservanternas mening bort innehålla
ett beklagande av att den viktiga
frågan om en samordning mellan livräntorna
och folkpensionsförmånerna i
stort sett skjutits undan, dels tillsammans
med herr Lundgren att försäkringsrådet
i särskilda fall skall äga att
utan ansökan utbyta en livränta mot ett
kapitalbelopp. Jag får yrka bifall till det
av reservanterna i anledning härav framlagda
förslaget om en ändring i lagtexten
till 16 § samt hemställa, att utskottets
motivering ändras i nu berörda bägge
avseenden i enlighet med reservanternas
förslag.

I fråga om efterlevandelivräntorna
framhåller samma reservanter, att det
inte kan finnas bärande skäl för att beräkringsgrunder
för dessa livräntor skall
vara en annan än för livränta vid invaliditet.
Detta leder nämligen till det
missförhållandet, att maximibeloppet å
efterlevandelivräntan uppnås vid mindre
antal barn beträffande högre inkomster
än beträffande lägre sådana. Jag får därför
yrka bifall till reservanternas förslag
under punkten b 2) ås. 116, att
riksdagen ingår till Kungl. Maj:t med
anhållan om förnyad utredning angående
beräkningen av efterlevandelivräntorna,
samt till reservanternas förslag
om ändring av utskottets motivering i
överensstämmelse härmed.

Slutligen understryker reservanterna
Anders Johansson m. fl. det faktum, att
det är risk för att den föreslagna nya
fiskarförsäkringen inte hinner tecknas
före den 1 januari 1955, då den nuvarande
fiskarförsäkringen upphör, samt
att fiskarna från statsbidragssynpunkt
kommer att få en sämre ställning i förhållande
till andra befolkningsgrupper
än förut.

Reservanterna föreslår därför att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om
skyndsam utredning och förslag rörande
de åtgärder, som kan behövas för att vidmakthålla
det önskvärda försäkrings -

skyddet för de allvarliga riskerna inom
fiskaryrket. Jag yrkar bifall till detta
förslag under punkten b 3) ås. 116 och
till reservanternas förslag angående härav
föranledd ändring i utskottets motivering.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
torde finna, har jag på åtskilliga
punkter anmält reservation mot utskottets
utlåtande. Visserligen avser reservationerna
andast detaljer, med de gäller
principiellt viktiga frågor. Innan jag går
in på reservationerna till de olika paragraferna
skall jag, herr talman, med
några ord beröra vår allmänna inställning
till samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringslagen.

Det parti jag representerar hälsar med
tillfredsställelse, att en sådan samordning
mellan yrkesskadeförsäkringslagen
och sjukförsäkringslagen kommer till
stånd. Förutsättningen för en sådan samordning
är dock enligt vår mening att
det finns möjligheter att nu genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen. Vi
har haft den uppfattningen, att dessa
möjligheter saknats, både av organisatoriska
och av ekonomiska skäl. Nu har
emellertid riksdagen avslagit den motion
om uppskov med sjukförsäkringslagen,
som väckts från högerhåll, och det problemet
är därför inte längre aktuellt. Jag
har endast, herr talman, velat avge denna
allmänna deklaration rörande vår inställning
och påpeka vikten av att när
en sådan reform genomföres både de
ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna
finnes för att reformen
skall bli verklighet. Först då kan samordningen
mellan sjukförsäkringen och
olycksfallslagen få ett sådant värde som
vi alla hoppas att den skall få. Jag har
alltså intet yrkande i fråga om 1 §.

Jag kommer sedan till de detaljreservationer
jag anfört, först 6 §, arbete i
eget hem. För närvarande gäller olycksfallsförsäkringslagen
icke vid arbete i
eget hem. Socialförsäkringskommittén
anförde om denna sak, att arbetarskydds -

106 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
lagen inte var tillämplig beträffande hemindustriellt
arbete och att ur den synpunkten
ganska starka invändningar kunde
resas mot att införa ersättning för
liemindustriellt arbete. Men av sociala
skäl fann kommittén, att ersättning borde
införas också vid arbete i eget hem.
Emellertid föreslogs en karenstid på 14
dagar.

Om detta socialförsäkringskommitténs
förslag har remissmyndigheterna
haft synnerligen delade meningar. Jag
kan erinra om att försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten
och åtskilliga andra
myndigheter har avstyrkt förslaget, likaså
Socialförsäkringsbolagens förening.
Socialförsäkringsutredningen ansåg för
sin del, att om den obligatoriska sjukförsäkringen
genomföres och möjlighet
funnes för hemarbetande att frivilligt
ansluta sig till försäkringen, skulle det
inte föreligga behov att utsträcka försäkringsskyddet
i detta avseende. Utredningen
avstyrkte därför också förslaget.
Departementschefen har emellertid velat
likställa arbete utfört i det egnahemmet
med arbete utfört på plats, som anvisas
av arbetsgivare.

Mot ett genomförande i denna utsträckning
av försäkringsskyddet talar,
att arbetsgivaren saknar möjligheter att
kontrollera arbetet och vidtaga eventuella
skyddsanordningar. Vidare måste ju
bevisfrågan bli synnerligen svår, huruvida
det är olycksfall under arbete för
arbetsgivarens räkning eller om det föreligger
ett olycksfall då vederbörande
arbetat för egen räkning. Det är alltså
omöjligt — eller i varje fall mycket svårt
— att avgöra huruvida ersättning skall
utgå eller inte.

I fråga om färd olycksfallen har jag
också haft avvikande mening. Enligt nu
gällande olycksfallslag utgår ersättning
för olycksfall vid färd till och från arbetsstället,
såframt färden står i omedelbart
samband med arbetsanställningen.
Den ursprungliga lagen upptog inte någon
bestämmelse om ersättning för färdolycksfallen.
Denna kom till genom en
lagändring för bortåt trettio år sedan.
Antalet olycksfall på grund av färd till
eller från arbete har ökat högst avsevärt,

både absolut och i förhållande till samtliga
olycksfall, och det gör ju att man blir
ytterligare betänksam när det nu föreslås
en utvidgning av färdolycksfallen,
så att de skulle omfatta olycksfall, såframt
färden föranleds av och står i nära
samband med arbetsanställningen.

Yttrandena rörande denna fråga härpå
en hel del håll varit mycket restriktiva.
Åtskilliga av remissinstanserna har
gått emot förslaget. Det gäller inte bara
arbetsgivarrepresentanter utan även
myndigheter, som intar en mera opartisk
ställning. Jag vill erinra om att riksförsäkringsanstalten
ifrågasätter, huruvida
färdolycksfallen över huvud taget
bör bibehållas inom den obligatoriska
försäkringen, men anser att man inte kan
taga bort dem nu med hänsyn till att de
vunnit hävd. I vart fall bör man enligt
anstalten inte utsträcka ersättningen att
gälla ännu fler olycksfall än tidigare.
Kommerskollegium finner det vanskligt
att utvidga lagens tillämpning till ett
område, som ligger utanför arbetsgivarens
tillsyn och kontroll. Enligt kollegii
mening föreligger särskilt stor risk för
att gränsdragningen skulle bli oförståelig
för allmänheten. Även den nuvarande
gränsdragningen ter sig enligt kollegii
uppfattning många gånger besynnerlig.

I 7 § har införts en bestämmelse rörande
behandlingen av medicinskt tveksamma
fall. Det heter där: »Har arbetstagare,
som ådragit sig skada, varit
utsatt för olycksfall i arbete skall orsakssamband
anses föreligga mellan
olycksfallet och skadan, såvida icke
övervägande skäl tala däremot.»

Även i fråga om denna bestämmelse
bär det varit delade meningar bland de
börda remissmyndigheterna. Medicinalstyrelsen
anser sålunda den föreslagna
bevisregeln betänklig. Regeln kunde genom
åsidosättande av principen om påtagligt
medicinskt orsakssamband mellan
skada och arbete få verkningar, som
kommittén icke tagit i beräkning.

Yi har rätt god praktisk erfarenhet av
vart en sådan bestämmelser leder. Jag
vill erinra om att militärersättningsförordningen
sedan 1927 har en bestämmelse
av denna innebörd när det gäller

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

107

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.

sjukdom, och den medför i praktiken, att
alla sjukdomsfall, som inträffar under
tjänstgöring, också betraktas såsom orsakade
av militärtjänstgöringen. Det är
alltså enligt min uppfattning olämpligt
att införa en sådan bestämmelse, och
enligt min mening bör alltså förevarande
paragraf utgå.

1 fråga om kapitalisering av livränta
föreslog socialvårdskommittén till en
början, att den försäkrade på ansökan
skulle utfå livräntans kapitaliserade värde
i vissa fall. Detta gällde ju främst
låga invaliditetsgrader, ty om det skulle
bli fråga om de högre invaliditetsgraderna,
skulle beloppen bli så höga, att
detta av sociala skäl kanske inte vore
lämpligt. Men socialvårdskommittén föreslog
dessutom, att en utbetalning av
det kapitaliserade värdet av försäkringen
skulle kunna ske utan ansökan av den
skadade, om kapitaliseringen syntes vara
av synnerligt gagn för honom. Departementschefen
har inte tagit upp detta
förslag, utan departementschefen har föreslagit,
att engångsersättning endast
skall kunna utgå efter ansökan av den
försäkrade.

Enligt min erfarenhet skulle det dock
ur medicinsk synpunkt vara önskvärt,
att man i vissa fall, när det gäller de låga
invaliditetsgraderna, hade möjlighet att
ge de skadade engångsersättning, nämligen
i sådana fall, där sjukdomen annars
kunde fixeras; den skadade får annars
något som kan kallas för räntehysteri.
Vederbörande skulle fortare bli arbetsför,
om han inte blev beroende av en
då och då återkommande prövning av
invaliditetsgraden. Det är alltså av rent
medicinska skäl som jag för min del
anser att man i dessa fall bör ha möjlighet
att utbetala engångsersättning, och
det skulle alltså endast ske i de fall, då
det befinnes vara till synnerligt gagn för
den skadade — något som försäkringsrådet
skulle avgöra.

Även i fråga om efterlevandelivräntorna
har jag avgivit en reservation. Det
gäller vilka som skall erhålla ersättning.
Kommittén har föreslagit, att livränta
bör utgå till kvinna, som sammanlevde
med den avlidne utan att vara gift med

honom. Detta förslag är upptaget av departementschefen.
Ersättning skulle alltså
utgå, om kvinnan sammanlevt med
den avlidne avsevärd tid under äktenskapsliknande
förhållanden. Detta strider,
såvitt jag förstår, fullständigt mot
vad som hittills är gällande i svensk
rätt. Ersättning utgår icke när det gäller
vanligt skadestånd i dylika fall. Försäkringsanstalterna
har i vissa fall regressrätt
mot dem, som är vållande till
en skada, men dylik regressrätt kan försäkringsanstalterna
icke göra gällande
när det är fråga om utbetalning av livränta
till kvinna, som sammanlevt med
vederbörande avsevärd tid under äktenskapsliknande
förhållanden. Denna paragraf
har ju också lagrådet ställt sig mycket
tveksamt till och ansett, att kontrahenterna
många gånger av ekonomiska
och andra skäl icke funnit det lämpligt
att ingå äktenskap utan sammanlevt under
mera fria förhållanden. Detta kan
enligt lagrådet bero på att de önskar
undgå sambeskattning eller på andra omständigheter.

Slutligen har jag ansett, att ersättning
enligt yrkesskadeförsäkringslagen
bör kunna nedsättas vid fall av grov
vårdslöshet eller fylleri. Det är ju viktigt
ur arbetsskyddssynpunkt, att man
inte tolerar verkligt grov vårdlöshet i
arbetet, och det är också viktigt att man
håller på nykterhet i arbetet. De flesta
olycksfall beror ju ytterst på en viss
vårdslöshet. Det är mig naturligtvis fullständigt
fjärran att vilja yrka på att nedsättning
skall kunna ske även i andra
fall än där det är fråga om mycket grov
vårdslöshet. Men det bör nog finnas vissa
möjligheter till nedsättning, då det ju
är utomordentligt viktigt, att skyddsföreskrifterna
upprätthålles.

Herr talman! Jag ber beträffande den
nu föredragna 1 § att få yrka bifall till
denna, och jag skall sedermera återkomma
vid de olika paragraferna med de yrkanden,
som återfinnes i reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Huss började sitt
anförande med att påstå, att en viss

108 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m
oklarhet karakteriserade både departementschefens
anförande i propositionen
och utskottets utlåtande. Som jag ju är
part i målet i det av herr Huss påtalade
avseendet, tillkommer det väl inte mig
att ta upp någon polemik om huruvida
det som jag har skrivit är klart eller
oklart, men det är i varje fall högst
önskvärt, att herr Huss talar om, på vilka
punkter han betraktar det nu framlagda
förslaget såsom oklarare än den
gamla olycksfallsförsäkringslagen. Man
får ju se »klarhet» eller »mindre klarhet»
såsom relativa begrepp vid en jämförelse
av den föreslagna lagstiftningen
och den gamla. På ett sådant här område
går det inte att skriva kristallklara
regler för varje enskilt fall som livet kan
bjuda på.

Herr Huss kritiserade vidare den föreslagna
lagens civilrättsliga arbetstagarbegrepp
och gav onekligen kammaren
det intrycket, att det här har skett en
försämring, om man ser det hela i ett
sammanhang. Han nämnde ett par yrkesgrupper,
nämligen handelsresande och
någon typ av trädgårdsanställda, som
ställts utanför lagens tillämpning. Det
sistnämnda facket känner jag personligen
rätt väl till, och därför frågade jag mig,
vilka inom det facket som skulle kunna
komma in under begreppet beroende arbetstagare.
Om det nu är några, skulle
det väl närmast vara de konditionerande
trädgårdsmästare, som avlönas enbart
eller huvudsakligen med provision, och
de är inte flera, herr Huss — även om
man inte skall nonchalera minoriteter
— än att de rätt snart är uppräknade.

När herr Huss slutar sin kritik med att
anföra dessa grupper, ger han kammaren
ett felaktigt intryck av den föreslagna
lagens innebörd. I fråga om den nya
yrkesskadelagen har det nämligen varit
en klart medveten strävan att ge den en
vidare tillämpning än vad den gamla
olycksfallsförsäkringslagen hade. Under
den nya yrkesskadelagen hänför man alla
dem som är sysselsatta i hemindustrielit
arbete, en grupp som har uppskattats
till mellan 30 000 och 40 000 människor
och som tidigare saknade olycksfallsförsäkringslagens
skydd. Vidare

kommer genom samordningen av yrkesskadelagen
och sjukförsäkringslagen alla
familjemedlemmar — med undantag för
hustrur — som arbetar mot lön i föräldrarnas
verksamhet att hänföras under
lagen. Där har vi hela gruppen av
jordbrukarnas hemmaarbetande barn, och
där har vi småhantverkarnas barn, som
arbetar i faderns rörelse. Hela denna kategori
har uppskattats till ett antal av,
låt mig säga, mellan 150 000 och 200 000
personer. De få nu det skydd, som yrkesskadelagen
ger, under det att de tidigare
har saknat motsvarande skydd.

Det är således inte en korrekt beskrivning,
när man presenterar denna fråga
på ett sådant sätt, att åhörarna får
uppfattningen, att man har beskurit den
nuvarande lagens tillämpningsområde.
Motsatsen är det riktiga, och därför vill
jag i det hänseendet korrigera herr Huss.

Vidare vill jag beträffande de beroende
arbetstagarna säga, att det både i
departementschefsanförandet i propositionen
och i utskottets motivering uttryckligen
säges, att man inte få se bort
från den sociala aspekten, även om man
bedömer det hela efter civilrättsliga begrepp.
Det är en klar anvisning till försäkringsrådet,
att här är det inte fråga
om någon benhård bedömning av det civilrättsliga
begreppet. Därtill kommer,
att både semesterlagen och framför allt
sjukförsäkringslagen rör sig med det civilrättsliga
begreppet, och när man skall
samordna yrkesskadelag och sjukförsäkringslag
går det knappast att låta den
ena bygga på ett civilrättsligt begrepp
och den andra på ett socialrättsligt begrepp.

Riksdagen har ju så sent som förra
året tagit ställning i fråga om det civilrättsliga
begreppet. Jag är också — eftersom
den frågan tidigare vid dessa debatter
varit uppe — angelägen om att
understryka, att man klart sagt ifrån, i
varje fall i propositionen, att när det
gäller hela den grupp av självständiga
företagare som vi har representanter för
bland småbrukare i Norrland, Värmland,
Dalarna och andra skogsbygder, vilka
tidvis försörjer sig som skogskörare, bör
vi över huvud taget inte sätta oss ned

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

109

och fundera, om den eller den skall bedömas
efter civilrättsligt eller socialrättsligt
begrepp, utan hela denna kategori
skall falla under den nya yrkesskadelagen.

Den uppfattning, som har legat som
bakgrund till den nya yrkesskadelagen,
nämligen att den skall ges den avpassning
som tidsläget kräver och en vidare
och mera generös utformning, kommer
ju självfallet också igen, när vi kommer
in på den viktiga frågan om försäkringsskyddets
omfattning. Enligt det föreliggande
förslaget skall försäkringsskyddet
gälla oavsett var olyckan inträffar — den
må inträffa på arbetsplatsen, den må,
när det gäller hemindustriellt arbetande,
inträffa i hemmet, den må, för att ta ett
konkret exempel, inträffa i en förläggning
eller i en skogsarbetares hem. Tidigare
har det varit så, att om en skogsarbetare
suttit i förläggningen eller i
hemmet och filat upp sin timmersåg för
att dagen därpå vara klar att gå ut i arbetet,
och därvid, vilket är lätt gjort i
ett sådant arbete, råkat ut för ett olycksfall,
har han inte fått någon ersättning
enligt den gamla olycksfallsförsäkringen.
I förslaget till den nya yrkesskadeförsäkringen
är det sagt ifrån, att han står
under lagens skydd när han utför ett arbete
som står i direkt samband med hans
normala sysselsättning. Detta är ett uttryck
för försöken att bygga ut skyddet
till områden, som tidigare inte omfattats
av olycksfallsförsäkringen. På samma
sätt har man — och det är ju det viktiga
— i stället för att ha en förteckning
över alla de sjukdomar som skulle ge rätt
till understöd, gått fram på den rationella
vägen, att man helt enkelt sagt att
alla sjukdomar, som härrör sig från ämnen
eller bestrålningar, är att betrakta
som yrkessjukdomar. Yad beträffar de
övriga yrkessjukdomarna har ju exemplifieringen
både i propositionen och utskottsutlåtandet
blivit väsentligt mera
omfattande.

Den uppfattningen har framkommit
både i anföranden här och framför allt
i reservationerna, att man redan nu i
riksdagens beslut skulle slå fast att tbc
för vissa grupper av arbetare är att be -

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
trakta som yrkessjukdom. Det är då närmast
fråga om de grupper som arbetar
t. ex. vid veterinärmedicinska anstalten
eller vid statens bakteriologiska laboratorium,
som ju är två typiska exempel
på arbetsplatser, där risk för denna sjukdom
föreligger. Jag har i princip inte
någon annan uppfattning, men det är ju
så, att just detta ärende ligger på remiss
hos medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Vi brukar ju här i riksdagen
höra de sakkunniga ämbetsverken,
innan vi anser oss färdiga att behandla
frågor av denna speciella karaktär. När
denna nya förteckning, som ju också
kännetecknas av en rationellare teknik,
så till vida att den skall kunna kompletteras
av Kungl. Maj :t och i efterhand redovisas
för riksdagen, föreligger den 1
januari 1955, d. v. s. i samband med att
den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen
sätts i kraft, hoppas jag att
just frågan om huruvida tbc skall betraktas
som yrkessjukdom eller inte skall
vara utredd av de sakkunniga myndigheterna.

Herr Lundgren började sitt anförande
med en allmän deklaration. Jag måste
bekänna, att jag har litet svårt att få
något konkret sammanhang i denna deklaration.
Herr Lundgren säger först, att
han är tillfredsställd med den samordningsprincip,
som tar sig uttryck i fjolårets
beslut om obligatorisk sjukförsäkring
och i det föreliggande utlåtandet
om yrkesskadeförsäkringen. Samtidigt
understryker han, att han och hans partivänner
inte anser, att vi är mogna att
ta emot den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Riksdagen har ju
med en ganska markant majoritet förklarat
sig beredd att ta emot sjukförsäkringen,
och jag hoppas att riksdagen med
ungefär lika stor eller kanske ännu större
majoritet kommer att bifalla förslaget
om yrkesskadeförsäkring.

Herr Lundgren uttryckte sig på det
sättet — jag lade märke till det — att
han och hans partivänner har haft den
uppfattningen att det inte förelåg vare
sig ekonomiska eller organisatoriska dispositioner
för att ta emot reformen. När
herr Lundgren nu talar i imperfektum,

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m
kanske jag får tolka detta så, att han
innerst inne tycker någonting annat i
dag. Är det på det sättet, så kan vi vara
nöjda med det och kan konstatera att
herr Lundgrens anförande på den punkten
mera hade ett historiskt intresse.

Herr Lundgren kom vidare in på frågan
om hemarbetet och färdolycksfallen,
varom ju föreligger reservationer av högerns
representanter i utskottet.

Vad beträffar olycksfallsskyddet i det
hemindustriella arbetet är detta en gammal
fråga. Den behandlades mycket ingående
av socialvårdskommittén som
kom fram till att man borde inbegripa
det hemindustriella arbetet i lagens
skydd. Visst kan det ju erbjuda svårigheter
att här lokalisera det enskilda
olycksfallet, men jag förmenar att hela
den frågan har kommit i ett annat läge
i dag mot bakgrunden av samordningen.
Socialvårdskommittén hade tänkt sig att
det skulle gälla en karenstid på, jag vill
minnas 15 eller 18 dagar innan yrkesskadelagens
skydd utsträcktes till skada
i hemindustriellt arbete. Genom samordningen
införs nu en automatisk karenstid
på 90 dagar, innan yrkesskadelagen
får tillämpas på det hemindustriella arbetet,
och det torde vara en väsentligt
mycket säkrare marginal. När det gäller
de olycksfall i hemindustriellt arbete,
vilkas verkningar räcker över 90 dagar,
borde man under sådana förhållanden
inte draga sig för att försöka komma till
rätta med kontrollfrågan.

Herr Lundgren är ju för övrigt ganska
ensam om reservationen på denna punkt.
Jag har ett minne av — men jag är litet
osäker därvidlag — att herr Lundgrens
partivän i andra kammaren herr Hagård,
som ju har sett dessa frågor på
nära håll nere i textildistriktet, inte har
samma uppfattning som herr Lundgren
i detta avseende.

Vad färdolycksfallen angår bär vi,
såsom herr Lundgren också erkände,
haft skydd för dem under åtskilliga tiotal
år. Herr Lundgrens inlägg lät förmoda
att han i princip ogillade detta,
men att han böjde sig för det faktum att
man har haft skyddet hittills och därför
får fortsätta med det även framdeles. Men

han vill inte vara med om någon uppmjukning
av bestämmelserna. Han vill
ha kvar den gamla distinktionen att
färdolycksfallet skall ha skett i omedelbart
samband med färden till eller ifrån
arbetet. Och han vill inte acceptera den
uppmjukning som här föreslagits genom
uttrycket »nära samband».

Först och främst är det väl uppenbart
för alla att det med den ökade trafikintensitet,
som inträtt i landet under de
senaste decennierna, blivit mer nödvändigt
att skapa ett skydd för färd olycksfallen
än tidigare.

Den hittills gällande stränga bestämmelsen
att färdolycksfallet skall ha skett
i omedelbar anslutning till färden till eller
ifrån arbetet har förorsakat åtskilliga
besvärligheter. Man har fått ta ställning
till de mest underliga tvistefall.
Försäkringsrådet och försäkringsbolagen
har accepterat en viss liten avvikelse
i färdvägen utan att denna diskvalificerat
vederbörande till ersättning. Men
om den lilla avvikelsen varit litet längre,
om den tagit en tio minuter längre tid
än som varit tillåten enligt den praxis
som utbildat sig, har vederbörande blivit
utan ersättning, om ett olycksfall inträffat
under färden. Det är klart att
alla dessa gränstvister är otroligt besvärliga
att avgöra och att besluten ofta varit
oförklarliga för vanligt folk. Vill man
komma bort ifrån alla dessa svårigheter,
ar det riktigt att göra den uppmjukning
som här har föreslagits.

En annan fråga som spelade eu viss
roll i ett inlägg — jag vill minnas att det
var i herr Huss’ anförande — gällde omfattningen
av försäkringsskyddet dels
för arbete utom riket, dels för arbetare
i utländsk företagares tjänst inom riket.
Det föreligger nog ingen egentlig motsättning
på den punkten mellan reservationen
och utskottsutlåtandet. När jag
läste reservationen skrev jag ett stort
frågetecken i kanten, ty jag begrep faktiskt
inte vari skillnaden skulle bestå.
Det har ju sagts ifrån i utskottsutlåtandet
att detta problem bör lösas med
hjälp av konventioner. Sådana är godkända
av de fyra nordiska staterna, och
bilaterala förhandlingar om sociala rät -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

111

tigheter pågår, såsom det har meddelats,
med flera andra länder. Jag har en
känsla av att utvecklingen på det området
kommer att gå vidare med rätt stor
snabbhet.

Det har vidare sagts ifrån av utskottet
att försäkringsrådet skall behandla dessa
tvistefrågor med generositet och med
hänsyn. Om en utländsk företagare driver
verksamhet här i Sverige, har man
hittills låtit hans arbetare falla under
lagens skydd, och det är klart understruket
att det inte är avsikten att gå
ifrån den praxis som man här har tilllämpat.

Låt mig komplettera mig själv på en
punkt! När det är fråga om de beroende
arbetstagarnas rätt till skydd enligt yrkesskadelagen,
begär man en översyn
och en utredning. Som utskottet här
klart angiver, sitter det ju en utredning
som sysslar med denna fråga, nämligen
arbetstidsutredningen, och jag har svårt
att föreställa mig att man skall kunna
vinna någonting genom att haka på en
extra specialutredning här, genom att ta
en del av arbetet från den sittande utredningen
och flytta över det på någon annan.

När jag läser vidare i reservationerna,
har jag tyvärr rätt svårt att, i varje fall
i folkpartireservationerna, finna några
klara skiljelinjer från utskottsutlåtandet.
Högerreservationerna är ju mera konkreta
— det skall jag villigt erkänna,
och jag skall ge herr Lundgren en komplimang
för detta — även om där bakom
ligger en anda som jag inte gillar.
I en av folkpartireservationerna säger
man att man vill ändra 6 § och ha den
definitionen att det skall vara fråga om
olycksfall som härflutit av arbetsförhållandena.
Man tror att detta är en förbättring,
och man gör gällande att det
skulle innebära större klarhet. Herr
Huss var inne på den tolkningen. 1 6 §
är uttrycket »olycksfall i arbete» en klar
definition som ger vida möjligheter till
resonliga tolkningar. Jag har inte alls
den uppfattningen, att om man ersätter
detta med »olycksfall som härflutit av
arbetsförhållandena», man därmed ger
någon möjlighet till en mera mänsklig

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
tolkning när de enskilda olycksfallen
aktualiseras. Jag tror att reservanterna
har fel på den punkten.

En annan fråga som har kanske inte
bara sitt mänskliga utan även sitt speciellt
juridiska intresse gäller bevisregeln.
Man brukar ibland kalla det för
den omvända bevisföringen. Detta är
möjligen en liten detalj, men det är en
viktig detalj. Det är inte alls ovanligt att
en arbetare råkar ut för ett olycksfall,
varvid läkarna är oense, om olycksfallet
skall betraktas som olycksfall eller inte.
Det finns en råd yrkessjukdomar av den
karaktären att läkarexpertisen är oenig,
om lagen skall vara tillämplig eller inte.
Vi har resonerat på det sättet att genom
samordningen mellan sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring tar man
bort 90 procent av yrkesskadefallen och
rimligtvis också 90 procent av de kontroversiella
fallen på dessa punkter, i
varje fall i stort sett. Då kan man bättre
angripa de kvarvarande 10 procenten,
beträffande vilka man kan vara litet
mindre fundersam, än om man skall tilllämpa
regeln för hela fältet. Här har
man således sagt att om det finns en
klar indikation för att det är ett olycksfall
eller en yrkessjukdom, då är det
ingen diskussion om saken. Finns det en
lika klar indikation för att det inte är
ett olycksfall eller inte är en yrkessjukdom,
behöver man inte heller diskutera
det. Men om det hela väger jämnt och
om situationen är den, att läkarexpertis
står emot läkarexpertis — och tyvärr är
de flesta fallen av den karaktären vilka
i sista hand går upp till departementet
eller någon gång till riksdagen — då
bör man säga att lagens skydd skall gälla.
Väger det jämnt, bör den mänskliga
synpunkten komma i första hand och
då bör lagens skydd gälla. Hittills bar
det varit på det sättet, att om inte den
olycksskadade eller den yrkessjuke har
kunnat få majoriteten bland läkarexpertisen
med sig, har han blivit utan ersättning
och utan skydd, och man bör
inte låta en sådan omständighet bli avgörande
för om vederbörande skall ställas
på bar backe eller inte. Det finns
större ekonomisk motståndskraft hos

112 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
försäkringsbolaget än hos den enskilde
olycksskadade arbetaren, och därför är
denna justering av bevisregeln ytterst
befogad. Den är inte heller en så stor
sak nu efter samordningen, såsom jag
nyss angav.

Jag lägger märke till att herr Lundgren
på sitt partis vägnar avstyrker dessa
nya regler för bevisföringen. Jag vet
egentligen inte, om det är de rent juridiska
bevekelsegrunderna som föranleder
detta — mänskliga bevekelsegrunder
kan det väl knappast vara, utan här har
väl de juridiska bevekelsegrunderna tagit
överhand.

Det finns en reservation på en punkt
som herr Lundgren också berör i sitt
anförande. Det gäller försäkringsrådets
rätt att ensidigt förvandla en invalidränta
till ett kapitalbelopp. Jag är medveten
om att under remissbehandlingen
av dessa frågor fanns det verk som uttalade
sig för en sådan ensidig kapitaliseringsrätt
från försäkringsrådets sida.
När regeringen inte ville acceptera den
tanken och när utskottet nu har följt
regeringen, har detta, i varje fall för
regeringens del, skett med den utgångspunkten
att det väl ändå bör vara den
olycksskadades egen sak att avgöra, om
han skall ha en permanent invalidränta
eller om han skall ha ett engångsbelopp
som ersättning för olycksfallet.

Herr Lundgren säger, att det kunde
vara en fördel att ha denna ensidiga rätt
att kapitalisera livräntorna, men endast
de små livräntorna. För all del, jag skall
inte bestrida att det kan vara en administrativ
fördel, men denna får man
ju då köpa genom att gå emot den olycksfallsskadades
egen önskan.

Sedan har jag inte så mycket till övers
för den synpunkt som herr Lundgren
anförde och som han kallade den medicinska
synpunkten, nämligen att den
olycksfallsskadade grips av räntehysteri
och inte kommer ur detta trauma — för
att använda ett vanligt uttryck i yrkesskadeförsäkringslagens
terminologi —
vilket ju skulle förlänga hans sjukdom.
Jag tror att det är för starkt, om man
använder ordet räntehysteri när det gäller
de små livräntor som det här kan va -

ra fråga om. För min del har det avgörande
varit att subjektet självt -— det
vill säga den olycksfallsskadade — väl
ändå bör ha rätt att bestämma, om han
skall ha en permanent livränta eller ett
kapitalbelopp.

Allra sist föreligger det reservationer

1 fråga om efterlevandelivräntorna. Livräntekapitlet
i propositionen är ett ytterst
tekniskt och komplicerat kapitel.
Jag kan ge herr Huss rätt på den punkten.
Men jag tror inte att herr Huss
eller någon annan kan skriva kapitlet
enklare. Vad som är det avgörande i
fråga om livräntorna är ju bland annat,
att här har skett en ordentlig uppräkning.
Livräntan vid 100-procentig invaliditet,
som tidigare var maximerad
till 6 600 kronor, har nu fått detta maximum
höjt till 11 000 kronor. Änkelivräntan,
som tidigare var maximerad till

2 400 kronor, kan nu uppgå till 5 000
kronor, och barnlivräntorna har höjts i
samma proportion. Vidare har begravningsersättningen
justerats uppåt. Det
har således skett en avgörande förbättring
på detta viktiga område.

En annan fråga, som i detta sammanhang
har sitt intresse, gäller de för gruvarbetare,
gjuteriarbetare och andra tragiskt
bekanta stendammslungorna eller
silikosfallen. Här har det hittills funnits
en silikosersättning på 700 kronor för
att locka den som har silikos i första
stadiet att lämna det farliga arbetet och
ta ett lättare, men också sämre betalt
arbete, för att han inte skall bli definitivt
förstörd. Med utgångspunkt från löneläget
i dag för dessa yrkesgrupper ■—
särskilt underjordsarbetarna — har dessa
700 kronor inte på långa vägar lämnat
kompensation för inkomstbortfallet.
Det har föranlett, att en hel del av dem
har stannat kvar under jorden i det farliga
arbetet och fått silikos även i andra
och tredje stadiet, och sedan har de
inte så mycket mer att välja på. De är
arbetsodugliga och har i regel inte heller
så många år kvar att vandra i denna
jordiska jämmerdal. Nu är det emellertid
klart angivet, att denna inkomstminskning
skall betraktas som en ekonomisk
invaliditet. Om en arbetare med

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 113

en begynnande stendammslunga tar ett
annat arbete för att rädda sig själv och
får inkomsterna minskade med, låt mig
säga 10, 15, 20 eller 25 procent, skall lian
anses ha en invaliditet av lika många
procent och ersättas med en däremot
svarande invalidränta.

I fråga om livräntekapitlet har man
kommit in på ett par frågor i reservationerna.
Det gäller dels rätten till efterlevandelivränta
till maka, dels samordning
mellan livräntor och folkpension.
Låt mig först säga något om den senare
frågan!

Den samordning som man talar om
här tror jag inte att någon kan precisera.
Att det skall finnas en samordning nu är
klart angivet i förslaget, och jag ifrågasätter
om man kan komma längre. Livräntan
skall räknas som varje annan inkomst
vid bestämmandet av folkpensionen.
Om en person med invalidränta har
en inkomstprövad folkpension — i regel
blir det fråga om sådan folkpension,
ty invaliditet på grund av olycksfall i
arbete inträder ju sällan efter 67 års
ålder — blir den inkomstprövade folkpensionen
reducerad med hänsyn till invalidräntan
på samma sätt som den
blir reducerad med hänsyn till inkomst
från annat håll.

Längre tror jag inte att man kan komma
i samordning, och därför har jag
svårt att få något grepp om vart reservanterna
vill komma med sitt tal om
ytterligare samordning. När det gäller
rätten till efterlevandelivränta för maka
har det ju gjorts den liberaliseringen i
begreppet, att vid sådana tillfällen, då en
kvinna har levat under långvarigt äktenskapsliknande
förhållande med en man
utan att deras sammanlevnad är traditionellt
legaliserad, så har både regeringen
och utskottet ansett att den sociala
bedömningen bör väga tyngst och att
även en sådan kvinna följaktligen bör få
rätt till efterlevandelivränta efter mannen.
Jag vill minnas att det finns vissa
delade meningar mellan herr Lundgren
och hans partivän herr Hagård på den
punkten. Herr Lundgren gillar, om jag
minns rätt, över huvud taget inte tanken,
och herr Hagård anser sig kunna

8 Första kammarens protokoll 195i. Nr 16.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
gå med på att även den kvinna, vars
äktenskap inte är legaliserat, men som
har levat under ett långvarigt äktenskapsliknande
förhållande, skulle ha rätt till
hustrulivränta under förutsättning att
hon har barn med den döde mannen,
men icke annars. Jag tror att det är en
så fin distinktion i begreppet »långvarigt
äktenskapligt förhållande», att det
inte kan vara riktigt att komplicera det
hela därmed. Jag tror att man fyller de
moraliska begreppen utan det konkreta
beviset i form av att ett barn finns i det
långvariga äktenskapliga förhållandet.
Jag har svårt att tänka mig att detta bör
vara avgörande för hustrulivränta.

Allra sist finns det en reservation med
begäran om en utredning, i vad mån den
gamla obligatoriska fiskarförsäkringen
skall ersättas av någon liknande försäkringsform.
Fiskarförsäkringen föreslås
här falla bort, helt enkelt därför att det
finns möjligheter inte bara för fiskare
utan för alla medborgare i landet som inte
är löneanställda och kommer under sjukförsäkringen
att skaffa sig en frivillig
tilläggsförsäkring. Statens bidrag även
till den frivilliga försäkringen blir ju
större än vad statens bidrag är till den
gamla fiskarförsäkringen. Man kan naturligtvis
hysa den farhågan — det är
väl det som har legat bakom reservanternas
skrivning — att tröghetslagen
kanske medför att fiskarna inte tar sig
före att frivilligt försäkra sig i den omfattning,
som den gamla försäkringen
innebar. Under sådana förhållanden
sker det en försämring i deras försäkringsskydd.
Jag kan emellertid omnämna
här, att riksförsäkringsanstalten under
de senaste veckorna har varit i kontakt
med fiskarnas fackliga organisationer
och håller på att diskutera under
vilka former man skall ordna fiskarbefolkningens
frivilliga tilläggsförsäkring
med organisationernas medverkan. Jag
har en bestämd förhoppning om att man
på den punkten inte skall behöva räkna
med någon som helst försening.

Herr talman! Jag har velat kanske litet
utförligt kommentera de båda partiernas
talesmäns anföranden. Deras
synpunkter kom till uttryck i en lång

114 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m,
rad reservationer, även om, som jag
sagt tidigare, reservationerna på mig verkar,
som om de i långa stycken slår in
öppna dörrar.

Jag har också velat ta tillfället i akt
att redovisa huvudsynpunkterna i förslaget.
Låt mig allra sist bara säga ytterligare
något på en punkt, som jag vet
är föremål för diskussionen, även om
den ännu inte här berörts. Det gäller
frågan om kompensation på de gamla
livräntorna, som ju är ytterst otillfredsställande
med hänsyn till den allmänna
levnadskostnadsutvecklingen under de
senaste tiotal åren.

De nya livräntor och de nya livränteersättningar,
som här räknas upp, blir
tillämpliga på de olycksfall och livräntefall
som inträffar efter den 1 januari
1955. För de gamla olycks- och livräntefallen
gäller den gamla lagens bestämmelser
— det är principen i denna lagstiftning,
en princip som vi inte haft
någon möjlighet att gå ifrån. Riksdagen
har emellertid vid ett par tillfällen försökt
soulagera dessa gamla livräntetagare
genom att direkt av statsmedel betala
kristillägg på gamla livräntor. Riksdagen
antog senast i fjol ett sådant beslut.

Jag meddelade i en interpellation i
andra kammaren bara för någon månad
sedan när dessa frågor var uppe, att riksförsäkringsanstalten
har i uppdrag att
utreda hela detta problem och att det
var min förhoppning att man i höst skall
bli färdig med detta utredningsuppdrag.
Det bör således finnas möjligheter, om
det går efter beräkningarna, att vid nästa
års riksdag presentera ett förslag om
en ytterst välbehövlig förstärkning även
av de gamla livräntorna.

Herr LUNDGREN (li) kort genmäle:

Herr talman! Endast några ord med
anledning av vad herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet anförde.

Herr statsrådet menade att jag i min
allmänna motivering hade frångått den
inställning till sjukförsäkringen som vi
haft tidigare. Men jag yttrade på den
punkten endast, att enligt min uppfattning
talar principiellt starka skäl för en

samordning av yrkesskadeförsäkringslagen
och sjukförsäkringslagen, men förutsättningen
härför var, att man hade de
organisatoriska och ekonomiska resurserna
att nu genomföra den obligatoriska
sjukförsäkringen. Enligt vår uppfattning
föreligger icke dessa förutsättningar. Nu
har emellertid riksdagen avslagit motionen
om uppskov, och under dessa omständigheter
är den saken inte längre
aktuell, varför vi också deltagit i detaljbehandlingen
av detta ärende.

Herr statsrådet konstaterade, att jag
var ensam om mina reservationer. I de
flesta fallen är jag det också •— på en
reservation är jag tillsammans med några
folkpartister och på en tillsammans
med herr Ilagård — men att jag är ensam
på mina reservationer, innebär också
att jag talar å egna vägnar och inte
å någon annans vägnar.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att jag betecknat
de nya lagbestämmelserna som
rätt oklara i vissa avseenden och lika
svårtolkade som de nuvarande. Medan vi
har närmare 40 års praxis att falla tillbaka
på vid tolkning av de nuvarande
bestämmelserna, gäller det nu att bygga
upp ny praxis kring de definitioner som
här föreslås.

Herr statsrådet begärde exempel. Det
talas i 6 § om ett »nära» samband med
arbetsanställning; förut stod det ett
»omedelbart» samband, och såvitt jag
förstår, är det nya uttrycket ännu mer
svävande än det gamla.

Vidare talas i 7 § om den omvända
bevisregeln. Av allt att döma är den
mera oklar än den hittills använda och
den kommer säkert att förorsaka stora
besvärligheter vid utbildning av en ny
praxis.

Jag bär också sagt att det är oklart
vilka som faller under försäkringen. Det
framgår bl. a. därav, att det finns vissa
grupper som hittills varit försäkrade
men som inte blir det i fortsättningen
och som i många fall inte vet, om de
hädanefter är försäkrade eller inte.

Däremot har jag inte sagt att tillämp -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

115

ningsområdet skulle bli mindre enligt
den nya lagen än vad det varit hittills.

Herr statsrådet anmärkte på att reservanterna
själva gjort sig skyldiga till
oklarhet genom att använda uttrycket
»härflutit av arbetsförhållandena». Jag
tror att herr statsrådet delar min uppfattning
att det är mycket svårt att vid
hemarbete skilja olycksfall i arbete från
normala olycksfall. Det hade otvivelaktigt
varit lyckligt, om hemarbetarna
hade varit försäkrade även utom arbetet,
men då det inte var tekniskt genomförbart
att koppla ihop eu sådan frivillig
försäkring med en obligatorisk försäkring,
måste vi avstå från ett sådant yrkande
och begränsa oss till att med definitionen
»härflutit av arbetsförhållandena»
försöka få en viss anknytning till
den tankegång som vi hade haft. Vi beräknade
då också att få med i denna försäkring
bl. a. arbetare i ödemarksförläggningar
som, såvitt jag förstår, inte
blir delaktiga av det föreslagna försäkringsskyddet.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Redan vid behandlingen
av lagen om sjukförsäkring påtalade
kommunisterna de avsevärda försämringar
som komme att bliva följden av
ett godkännande av samordningen, sådan
den föreslogs i lagen. Vi framförde
också i en motion förslag till ändringar
på de punkter, som kom att verka mest
ofördelaktigt i den nya lagen. Vi framhöll
att samordningen var ett steg i rätt
riktning då den medförde praktiska fördelar,
men att den även innebar stora
försämringar och då speciellt för dem
som drabbades av olycksfall.

Det förslag till yrkesskadeförsäkring,
som nu föreligger, visar också att våra
farhågor var riktiga. Lagförslaget innehåller
stora och avgörande försämringar
på ett flertal punkter och kommer att ge
ett sämre skydd mot olycksfall än nuvarande
lag.

En fråga som man väntade sig skulle
lösas genom den nya olycksfallslagen
var, att försäkringen skulle skydda alla
de fall av ryggskador och vävnadsbrist -

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
ningar som under många år varit föremål
för tvister mellan försäkringsföretagen
och de försäkrade. Det har varit
skriande orättvisor som begåtts mot
t. ex. ryggskadade, därför att de skulle
kunna bevisa att de före olycksfallet icke
haft dålig rygg. Detsamma gäller i
fråga om vävnadsbristningar och knäskador.
Även om den skadade har haft
aldrig så många bevis på att skadan
uppstått vid ett utfört arbete samt detta
styrkts av vårdande läkare, motsäges i
regel dessa uppgifter, sedan skadan blivit
föremål för undersökning av läkare,
utsedd av arbetsgivarnas ömsesidiga
olycksfallsorganisation, och någon
olycksfallsersättning har icke erhållits.

Jag skall ta ett fall från Göteborg. En
arbetare fick en knäskada, då han halkade
under arbetet år 1950. Han blev
opererad för skadan, började arbeta
igen, men efter några veckor kunde han
ej längre försätta på grund av det skadade
knäet. Genom fackföreningens ingripande
blev han ånyo undersökt på
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, vars
chefsläkare förklarade, att skadan högst
sannolikt uppstått i samband med
olyckstillbudet i arbetet. I sitt intyg uttalade
chefsläkaren, att den skadade borde
beredas den ersättning han kunde få
för nedsatt arbetsförmåga samt för sjukvårdskostnader.
De av försäkringsföretaget
åberopade läkarna hade en motsatt
uppfattning. De betecknade den
uppkomna knäskadan som en nervös
åkomma, en hysterisk reaktion. Någon
olycksfallsersättning eller ersättning för
sjukhusvård erhölls således inte.

Detta är inget enstaka fall, utan hundratals
liknande fall kan uppvisas enbart
inom Metalls avdelning i Göteborg.
Vid överklagande av försäkringsföretagets
beslut kan hundratals skrivelser
växlas, och väntetiden kan uppgå till
fyra å fem år, innan slutgiltigt beslut
fattas.

Jag vill även understryka den. uppfattning,
som landsorganisationen framför
i sitt yttrande, nämligen att bestämmelsen
för sådana skador som utgör ett
mellanting mellan yrkesskador och
olycksfallsskador, får den formulering

116 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. in

som landsorganisationen föreslagit, nämligen,
att man där skriver »kortare tid»
i stället för »högst få dagar». Jag föreslår
därför att G § får den lydelse som
föreslagits i motionerna I: 405 och II:
517.

I fråga om bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning delar jag den uppfattning
som landsorganisationen framför,
nämligen att därvid hänsyn skall tas
också till den faktiska förtjänstminskning
som uppstår. I motionerna I: 405
och II: 517 redovisas ett par fall av silikos,
som belyser hur svårt det ofta kan
vara för den drabbade arbetaren att erhålla
fullgod ersättning för sin invaliditet.
I ett fall, där det gällde en gruvarbetare,
fastslogs att vederbörande arbetsförmåga
var nedsatt med något över 31 procent,
vilket inbringade arbetaren en ersättning
med 150 kronor per månad. Själv hävdar
arbetaren att nedsättningen i hans
arbetsförmåga är betydligt större; under
alla förhållanden täcker ersättningen endast
en del av inkomstbortfallet. Vi bär
i motionerna också pekat på fall, då arbetaren
icke fått någon ersättning alls
för den inkomstminskning som blivit en
följd av att han på grund av sin skada
måst ta annat arbete, vilken inkomstminskning
kan uppgå till väsentliga belopp
per månad. Den lämpliga vägen att
komma till rätta med dessa orättsvisor
är att i lagtexten införa klara bestämmelser
om att silikosskadad, som av behandlingsläkare
eller försäkringsinrättning
anmodas övergå till annat arbete,
skall erhålla kompensation för eventuellt
inkomstbortfall i samband härmed.
Härigenom skulle de farhågor för en försämring
av de silikosskadades läge, som
uttalats av metallindustriarbetarförbundet,
gruvindustriarbetarförbundet och
gjutareförbundet kunna elimineras. Vi
föreslår därför den ändringen i 10 § att
silikosskadad, som anmodas övergå till
annat ock sämre betalt arbete skall erhålla
livränta med belopp som kompenserar
inkomstbortfallet.

Redan då riksdagen förra året behandlade
sjukförsäkringen, föreslog vi i en
motion en ändring av karenstiden, så att
den som blev sjuk eller drabbades av

olycksfall skulle erhålla ersättning från
den dag sjukdomsfallet eller olycksfallet
inträffade. Den ändring, som nu föreslås,
innebär en betydande försämring
av nu gällande lag. Det är orimligt att en
arbetare, som drabbas av olycksfall, själv
skall få betala olyckan i form av tre dagars
inkomstbortfall. Jag'' kan som exempel
ta en arbetare som drabbas av ögonskada.
Många ögonskador kan vara läkta
efter tre dagar, och den skadade kan då
på nytt börja arbeta. Enligt den nya lagen
skulle en skada, som endast varar
tre dagar, helt komma att bäras av arbetaren,
och försäkringsföretagen skulle
befrias från skyldigheterna att utbetala
ersättning för de tre första dagarna. Härtill
kommer ytterligare en betydande försämring
för den skadade. Enligt nu gällande
lag är all läkarvård fri för den
skadade, men enligt den föreslagna nya
bestämmelsen om samordning kommer
den skadade själv att få betala en fjärdedel
av läkarkostnaderna. Detta blir tillsammans
med den förlorade arbetsinkomsten
en mycket kännbar ekonomisk
förlust för den som drabbas av kortare
tids olycksfall. Den nya lagens ändrade
bestämmelser beträffande såväl karenstid
som ersättning för läkarvård och resor
vid läkarbesök betyder således ett
betydligt sämre skydd vid olycksfall än
den nu gällande lagen ger. Vi föreslår
därför också ändringar i It och 12 §§,
som skall förebygga denna försämring.

Vad beträffar sjukpenningens storlek
har ju maximibeloppet höjts från 14 till
20 kronor, vilket får betraktas som en
betydande förbättring för de grupper
som kommit upp i ett högre inkomstläge.
Däremot har de lägre inkomstgrupperna
fått vidkännas en inte oväsentlig inkomstminskning
genom förslaget. För
inkomstgrupperna från 4 000 till 8 000
kronor per år innebär förslaget ett inkomstbortfall
mellan 1 och 2 kronor per
dag. Där därtill familjebidraget för
hustru, vilket utgått med kronor 1: 50
per dag, bortfaller, blir det dagliga inkomstbortfallet
för en skadad gift arbetare
med en årsinkomst av 8 000 kronor
3 kronor 50 öre per dag.

Enligt det nu föreliggande förslaget

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

117

till lag kommer en sådan inkomsttagare
att få ett inkomstbortfall genom reducering
av sjukpenningen, om sjukdomen
varar exempelvis en månad, med ej
mindre än 141 kronor. Med nuvarande
sjukpenningskala av 14 kronor per dag
plus en krona 50 öre i hustrutillägg och
med nuvarande karenstid skulle han i
ersättning ha erhållit för 30 dagar 465
kronor, medan han nu efter den nya
lagen endast erhåller för samma tid 324
kronor. Det är cyniskt att med den ökning
av levnadskostnaderna, som skett
sedan den nu gällande sjukpenningen
fastställdes, framlägga förslag om en sådan
reducering av sjukersättningen.
Först om den skadades familj består av
fyra personer, den skadade själv inräknad,
kommer sjukersättningen upp till
samma belopp som förut gällde för två
personer.

Vi har därför i vår motion föreslagit
sådan ändring i 13 och 14 §§, att de
här påtalade reduceringarna av sjukpenningen
inte kommer att verkställas.

Vad sedan beträffar ersättningsunderlaget
vid fastställande av livränta för
den skadade, anser vi att detta bygges
på hela den årsförtjänst som den skadade
haft eller bort ha. Detta innebär
att den nuvarande 11/12-regeln borttages.
Det finns ingen bärande motivering
för att denna regel skall bestå. Genom
att denna regel slopas uppnås en
förenkling av bedömningsgrunderna,
som betyder en större rättvisa åt den
skadade.

Jag vill understryka det framsteg, som
höjningen av ersättningsbeloppet från
7 200 till 15 000 kronor innebär. Däremot
måste jag göra invändning mot det sätt,
varpå den s. k. avtrappningen ägt rum.
Ej heller här får man glömma bort den
stegring av levnadskostnaderna som ägt
rum sedan 1948, då den nuvarande avtrappningen
bestämdes. Enligt de undersökningar,
som socialstyrelsen företagit
beträffande levnadskostnaderna,
har det visat sig att för en familj utan
barn levnadskostnaderna genomsnittligt
kan fastställas till 9 300 kronor per år
och för barnfamiljer till 10 800 kronor.
När därför riksdagen nu skall ta ställ -

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
ning till underlaget för ersättning, bör
man taga hänsyn till dessa faktiska belopp
för levnadskostnaderna. Vi föreslår
därför också i våra motioner sådana
ändringar av 16 §, att avtrappningen sker
enligt ett system som ger bättre täckning
för de faktiska levnadskostnaderna.
Vi föreslår sålunda att vid fastställande
av ersättningsunderlaget medräknas
årlig arbetsförtjänst enligt följande,
nämligen för ensamståendes arbetsförtjänst,
som icke överstiger 2 700 kronor,
till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger 7 200 kronor
men ej 10 800 kronor, till tre fjärdedelar
o. s. v. Motsvarande regel bör tilllämpas
beträffande gift skadad som
skall erhålla ersättning.

Enligt föreliggande förslag skall försäkringsrådets
beslut icke kunna överklagas.
Ofta händer det att en yrkesskadad
på rent formella skäl får sina ersättningskrav
avslagna, trots utlåtande av
behandlingsläkare att skadan anses vara
olycksfall. Det kännes utan tvivel synnerligen
hårt för en person, som blivit
invalid för hela livet, att ha den uppfattningen,
att hans fall blivit orättvist
bedömt av känslolösa byråkrater i försäkringsinrättningarna.
En klagan över
försäkringsrådets beslut hos Kungl.
Maj:t skulle ha mycket stor betydelse
för den skadade, icke minst moraliskt,
och betydligt mindre viktiga frågor kan
f. n. prövas av regeringen. Vi föreslår
därför i vår motion att fjärde stycket
av 44 § erhåller följande lydelse: »över
försäkringsrådets beslut må, i de fall
fråga är om förlust av arbetsförmågan
eller väsentlig nedsättning av densamma
och därest beslutet väsentligen avviker
från vad den skadade yrkat med stöd
av behandlingsläkares intyg, klagan föras
hos Kungl. Maj:t.»

När utskottet behandlat motionerna,
har det icke på någon punkt tagit hänsyn
till de föreslagna ändringarna. Utskottet
har i stort sett utan någon motivering
avslagit yrkandena under varje
paragraf. Även de till utlåtandet avgivna
reservationerna är i regel mera restriktivt
hållna än utskottets utlåtande.
Speciellt har högern fått tillfälle att luf -

118 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m,
ta sin reaktionära inställning till varje
som helst förbättring, när det gäller arbetarnas
ekonomiska läge.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall
till utskottets förslag med de ändringar,
som föranledes av bifall till motionerna
1:405 och 11:517 i vad avser
(6, 10, 11, 12, 13, 14, 16 och 44 §§.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag tror att vi alla kan
vara överens om att det är en mycket
betydande social reform, som här är föremål
för övervägande, och en betydande
förbättring, jämfört med den nuvarande
olycksfallsförsäkringslagen, och
jag tror att lönearbetarna i stort sett med
mycken tillfredsställelse hälsar det beslut,
som riksdagen här kommer till. Jag
tror också att tillämpningen skall visa
sig vara ett i stort sett mycket gott
hjälpmedel att ersätta ett inkomstbortfall,
som förorsakas av yrkesskador av
•olika slag.

Det är ju ganska naturligt att man i
fråga om ett sådant här lagkomplex kan
ha delade meningar om den ena eller
andra paragrafen, om hur det ena eller
andra ståndpunktstagandet skall motiveras.
Det har också framkommit olika
meningar i motioner, i reservationer och
i de yttranden i övrigt, som här bär
framförts.

Man kan indela de olika uppfattningarna
i tre grupper. Till den första gruppen
kan hänföras de synpunkter, som
sammanhänger med den inställning man
tagit till fjolårets beslut beträffande den
obligatoriska sjukförsäkringen. De yrkanden,
som från högerhåll framförts beträffande
ändringar i vissa paragrafer,
utgår ju från att det tills vidare inte
skulle bli någon samordning på den
grunden att den obligatoriska sjukförsäkringen
inte skulle kunna genomföras
och — enligt från det hållet i andra motioner
framställda önskemål — det beslut,
som fattades i fjol, inte skulle kunna
vidmakthållas. Flertalet av de yrkanden,
som herr Norling'' här har framställt
och motiverat, sammanhänger ju
också med det principbeslut, som fatta -

des i fjol, om en samordning mellan den
obligatoriska sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Den frågan tog
riksdagen ståndpunkt till, och i den mån
herr Norlings yrkanden syftar till att
samordningsbeslutet i fjol inte skulle bli
gällande, är ju den frågan också tills vidare
avgjord.

Det finns därför ingen anledning att
nu diskutera vare sig de ändringar, som
har påyrkats i högermotionerna, i den
mån de sammanhänger med sjukförsäkringen,
eller de ändringar som har påyrkats
av herr Norling, i den mån de
har anknytning till samordningen.

En annan grupp av ändringsförslag
syftar till en mera restriktiv lagstiftning
än den som är föreslagen, och en tredje
grupp tar sikte på lagstiftningsregler,
som i ett eller annat avseende ger bättre
förmåner åt de försäkrade.

Det är ju helt naturligt att man kan ha
olika uppfattningar i fråga om detta
spörsmål. Jag tror inte att det tjänar
mycket till att fortsätta att i detalj diskutera
vad som är lämpligt. Socialministern
har ju synnerligen utförligt gått
igenom de olika önskemål, som har framställts
motionsvis eller reservationsvis.
Utskottsmajoriteten har godtagit den motivering,
som är förebragt för lagförslaget,
och det är alltså en omdömessak,
om man skall intaga den ena eller den
andra ståndpunkten.

Jag tror att jag utan att gå in på dessa
olika detaljspörsmål, som här har diskuterats,
efter socialministerns genomgång
av problemställningen kan nöja mig med
att hänvisa till utskottets motivering beträffande
dess ställningstagande till de
olika paragraferna. Eftersom jag inte
själv har något ansvar, höll jag på att
säga — men det kanske jag har -— eller
i varje fall ingen del i uppställningen av
detta utskottsutlåtande, sådant det blivit
utformat, på annat sätt än att jag har
godkänt det, må det tillåtas mig att
säga, att det är ett mycket bra utlåtande,
och jag kan rekommendera det som
en liten men dock god handbok för alla
som är intresserade av att närmare sätta
sig in i detta spörsmål.

Socialministern förklarade att han

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

119

ställde sig litet undrande inför några av
de reservationsvis framställda önskemålen.
Han hade svårt att förstå vad de
egentligen syftade till. Det är nog ganska
naturligt, tv i mångt och mycket har
det varit så, att reservanterna inom utskottet
velat vara vänliga mot sina partivänner
och velat säga någonting vänligt
i varje fall om de önskemål, som framställts
i motioner av dem. Därför har det
blivit reservationer, som kanske inte har
så mycket att säga.

Socialministern pekade på motiveringen
för reservationen till 3 §. Han kunde
inte komma underfund med vad det var
för skiljaktighet mellan reservanternas
motivering och utskottets motivering.
Om ledamöterna noggrant parallell-läser
de båda motiveringarna, tror jag också
att väl nära nog alla här i kammaren har
mycket svårt att finna någon egentlig
skillnad. Det är alltså här fråga om en
sådan där vänlighet man har velat visa.
Man har velat ge uttryck för ett mer eller
mindre klart formulerat önskemål,
som uttalats i en motion, genom att omnämna
det i en särskild reservation. Men
det är inte fråga om någon som helst
saklig skillnad i ställningstagandet när
det gäller själva önskemålet om möjligheter
för den svenske arbetaren i utlandet
och den utländske arbetaren i Sverige
att få ersättning, om han råkar ut
för olycksfall i arbetet.

Ungefär samma sak kan sägas i fråga
om 6 §. Reservanterna talar där om svårigheterna
att utvidga försäkringsskyddet
till att gälla hemarbetarna och att
klara upp, om ett olycksfall skall betraktas
såsom olycksfall i arbete eller
inte. I en motion har sagts, att det enklaste
sättet att komma ifrån dessa svårigheter
är att göra försäkringen tilllämplig
även vid olycksfall utom arbetet.
Reservanterna säger: »Starka skäl tatar
därför otvivelaktigt för en sådan ordning,
att försäkringen i vad gäller s. k.
hemarbetare och arbetsgivares hemmavarande
för honom arbetande familjemedlemmar
borde gälla även för olycksfall
utom arbetet.» De menar att man inte
bör dra sig för kostnaderna. Tydligen
har de inte heller dragit sig för princi -

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
pen, som dock inte går ihop med hela
lagstiftningens karaktär av en försäkring,
grundad på försäkringsavgifter som
erlägges av arbetsgivarna. Att låta en sådan
lagstiftning även gälla olycksfall
utom arbetet strider ju helt mot själva
konstruktionen. Det förefaller som om
reservanterna har detta klart för sig, eftersom
de inte framställt något yrkande
i detta avseende.

Däremot yrkar reservanterna på en
ändring i definitionen av begreppet
olycksfall i arbetet. Statsrådet kom in
på den saken och var för sin del litet
fundersam, huruvida önskemålet avsåg
en mera generös eller en mera restriktiv
tillämpning. Och man kan ju vara
tveksam. Reservanterna säger i sin motivering
för ändringen, att det av lagtexten
klart skall framgå att olycksfall,
som härflutit av arbetsförhållandena,
även räknas som inträffat i arbetet, men
sedan fortsätter de: »Härmed avses att
i lagtexten ge uttryck åt att försäkringsskyddet
bör i rimlig utsträckning omfatta
också de av motionärerna berörda
olycksfallen i ödemarksförläggning, sjöfolks
fritidsskador m. m.» Det gäller
med andra ord även skador som kan
uppkomma, då sjömän under sin fritid
i hamn besöker sämre nöjestillställningar.
Man får säga att det inte är så värst
mycket bevänt med klarheten, när reservanterna
måste skriva, att »härmed avses»
det och det.

Också i fråga om arbetstagarbegreppet
är det på samma sätt. Reservanterna begär
en utredning som skall belysa konsekvenserna
av en övergång till det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet. De menar
att en sådan utredning bör vara
ganska lätt att åstadkomma. Andra lagutskottet
har ju vid flera tillfällen haft
anledning att diskutera begreppets omfattning
och i vad mån de s. k. beroende
uppdragstagarna skulle kunna komma
in under begreppet och få åtnjuta
förmåner enligt semesterlagen. Man har
funderat på denna fråga, utrett och undersökt
den, men inte kommit till någon
klarhet. Frågan är, såsom statsrådet påpekade,
föremål för en utredning. Det är
ju ganska sangviniskt att tänka sig att

120 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
en utredning skall kunna ske, bara man
här i riksdagen säger att den bör verkställas
utan någon större tidsutdräkt. Jag
tror vi får lov att vänta dels på det resultat
arbetstidsutredningen kan komma
till och dels på den praxis, som här kan
växa fram. Utskottet har understrukit
önskvärdheten av att man vid tillämpningen
beaktar under vilka sociala omständigheter
vederbörande har sitt arbete
liksom hans levnadsförhållanden.
Jag är ganska övertygad om att man så
småningom skall få en värdefull praxis
för dessa arbetargrupper, som nu i viss
mån är föremål för tveksamhet när det
gäller möjligheterna att inordna dem
under denna lagstiftnings arbetstagarbegrepp.

Reservanterna vill också ha en utredning
beträffande fiskarförsäkringen. I
klämmen på reservationen heter det, att
det bör utan dröjsmål undersökas vilka
särskilda åtgärder som kan behövas för
att vidmakthålla det önskvärda försäkringsskyddet
för de allvarliga riskerna
inom fiskaryrket. Jag tror att det inte
råder någon annan mening än alt denna
befolkningsgrupp med dess farofyllda
arbete bör bli föremål för en mycket
stor uppmärksamhet från statsmakternas
sida.

Reservanterna säger emellertid själva
i sin motivering, att det av det nu redovisade
siffermaterialet framgår, att redan
det statsbidrag, som en fiskare kommer
att erhålla till den obligatoriska
sjukförsäkringen, torde bli högre än det
statsbidrag som han nu får till den frivilliga
sjukförsäkringen och fiskarförsäkringen.
Han får alltså bättre förmåner
vid genomförandet av föreliggande
förslag, och så yrkar reservanterna på
en utredning, om hans nuvarande förmåner
skall kunna bibehållas. Det är
sådana där resonemang, som man inte
finner riktigt genomtänkta och som jag
för min del förklarar har sin grund närmast
i att reservanterna ovillkorligen
har velat vara vänliga mot sina partivänner,
som har väckt motioner i frågan.
Jag tror att det bara är en enda
sak beträffande olika önskemål eller antydningar
till önskemål, som framförts

i motionerna, som inte upptagits reservationsvis.
I någon motion har framförts
den synpunkten, att när Kungl. Maj:t
har upprättat en katalog över de yrkessjukdomar,
som skall räknas såsom yrkesskada
enligt 6 § i lagförslaget, skall
varje komplettering av katalogen underställas
riksdagen. Detta önskemål har
inte reservanterna tagit upp, och jag tror
att det är det enda, som de inte berört.
Jag anser att det är ganska naturligt att
man inte har gjort det, därför att det
verkar närapå som om man skulle vara
rädd för att Kungl. Maj :t här skulle uppta
yrkessjukdomar, beträffande vilka
riksdagen möjligen skulle vilja säga ifrån
att de inte bör tas med.

Den allmänna uppfattningen här är ju
den, att ju fullständigare denna katalog
kan bli, dess bättre är det. Reservanterna
har i detta fall uttryckt önskemålet
att tuberkulos skall tas med i vad gäller
vissa yrkesgrupper, och utskottet har å
sin sida understrukit samma önskemål
utan att så bestämt som reservanterna
påstå, att önskemålet skall kunna förverkligas,
när lagen träder i kraft. Utskottsmajoriteten
är emellertid lika angelägen
som reservanterna att understryka
möjligheten att komplettera denna
katalog, så att även denna yrkesskada
kommer att falla under lagens tilllämpning.

Jag tror nog att kammaren kan följa
utskottets förslag i medvetande om att
vi då fattar ett beslut som blir av utomordentligt
stor betydelse för de arbetande
folkgrupperna här i landet.

Jag hemställer om bifall till 1 § i föreliggande
förslag.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag skall lova att vid
denna sena timme inte i onödan förlänga
debatten, utan jag skall fatta mig
mycket kort. Jag kan såsom utskottsreservant
inskränka mig till att deklarera
min anslutning till de nyligen av herr
Huss i berörda delar anförda synpunkterna
och jämväl biträda hans yrkande
om bifall till de vid utskottsutlåtandet
avgivna reservationerna.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

121

Jag har vid ärendets utskottsbehandling
varit i tillfälle att avge en mot majoriteten
avvikande mening på en punkt,
som delvis har berörts tidigare här dels
av herr Lundgren och dels av statsrådet.
Det gäller förslaget att en kvinna, som
under viss tid sammanbott med en man
— utan att med honom ha varit gift och
utan att med honom ha barn -— skall
kunna efter honom erhålla livränta, när
han dör av yrkesskada. Utan att anlägga
några som helst moraliska synpunkter,
vilka vi kan lämna å sido i detta sammanhang,
bjuder det mig ändå starkt
emot att ge mitt bifall till ett lagfästande
av en bestämmelse, som är så oklart utformad
och vilken i sin tillämpning kan
ge anledning till så många svårlösta
problem som just denna bestämmelse.
Det säges exempelvis, att en sådan kvinna
under vissa förutsättningar skall kunna
få en dylik livränta. En av dessa förutsättningar
är att hon under avsevärd
tid skall ha sammanbott med mannen i
fråga under äktenskapsliknande förhållanden.
Vad som i ett dylikt fall menas
med avsevärd tid har ingen, vare
sig under ärendets utskottsbehandling
eller annorledes, givit något som helst
besked om. Man frågar sig om det skall
vara tio år, tjugu år eller kanske mera.
Det svaras, att den saken får bedömas
från fall till fall. Det hela blir alltså en
på ytterst lösa grunder byggd bedömningsfråga,
och den bedömningen skall
ske centralt utan att myndigheten till
sitt förfogande har något lokalt organ,
som närmare känner till vederbörande
personers samlevnadsförhållanden. Man
kan därför frukta, att denna centrala bedömning
kommer att bli ytterst ojämn
och mycket svår att genomföra.

Jag förstår att utskottsmajoriteten förordar
en dylik lagbestämmelse på rent
sociala grunder och av sociala hänsyn.
Det må så vara, men å andra sidan kan
man ifrågasätta, om det är klokt att för
den sakens skull ge avkall på vad vi i
vanliga fall betecknar såsom svensk rättsuppfattning
och god och sund lagstiftaranda.

I de fall, då de samboende personerna

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m.
har barn med varandra utan att vara
gifta, kommer frågan i ett annat läge,
och i dylika fall har jag för min del
ingenting att invända.

Även om man, som jag nyss sade,
bortser från alla moraliska hänsyn vid
denna frågas bedömande, må man ändock
fråga sig, om det i verkligheten kan
vara något samhällsintresse att genom
en sådan lagbestämmelse som den här
påtalade främja och ekonomiskt stimulera
tillkomsten av en mängd lösa förbindelser,
om jag nu får uttrycka mig på
det sättet.

Jag har, herr talman, inte tänkt att i
detta fall framställa något yrkande. Jag
har bara velat deklarera min emot utskottsmajoriteten
avvikande mening på
denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
förevarande paragraf.

2 ii.

Godkändes.

3 §.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag får yrka, att motiveringen
ändras i överensstämmelse med
reservationen vid denna paragraf.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets motivering.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på
paragrafens godkännande med den ändring
i motiveringen, som förordats i den
av herr Anders E. Johansson m. fl. vid
paragrafen anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

4 och 5 §§.

Godkändes.

122

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Lagförslag om yrkesskadeförsäkring m. m,

6 §.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag får yrka bifall till
den vid denna paragraf fogade, med 1)
betecknade reservationen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som jag har avgivit
vid denna paragraf.

Herr NORMAN (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag, vilket är detsamma som Kungl.
Maj:ts förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas; 2:o) att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Anders E. Johansson
m. fl. vid paragrafen anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
godkänna det förslag till paragrafens lydelse,
som förordats i herr Lundgrens
vid paragrafen avgivna reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

7 §.

Herr LUNDGREN (h):

Jag ber att få yrka, att i enlighet med
den reservation^ som jag har avgivit vid
denna paragraf, densamma måtte utgå.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Sedan mitt yrkande i
fråga om 6 § avslagits, frånfaller jag yrkandet
om ändring av 7 §.

Herr NORMAN (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,

som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på godkännande av den
nu förevarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle utgå
ur förslaget; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

8—15 §§.

Godkändes.

16 §.

Herr LUNDGREN (h):

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av mig m. fl. vid
denna paragraf.

Herr HUSS (fp):

Jag ber att få yrka bifall till den med
nr 1 betecknade reservationen vid denna
paragraf.

Herr NORMAN (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, hade beträffande den
nu föredragna paragrafen yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att
paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr
Lundgren in. fl. vid paragrafen anförda
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om den till paragrafen hörande
motiveringen, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets yttrande
skulle godkännas, dels ock att utskottets
yttrande skulle godkännas med
den ändring, som förordats i den av herr
Anders E. Johansson m. fl. vid paragrafen
anförda reservationen.

Vid därefter enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner godkändes utskottets
yttrande.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

123

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

17—19 §§.

Godkändes.

20 §.

Herr LUNDGREN (h):

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som vid denna paragraf är
antecknad av mig.

Herr NORMAN (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare
därpå att densamma skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
herr Lundgren vid paragrafen anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

21—27 §§.

Godkändes.

28 §.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som i fråga om
28 § har avgivits av herr Hagård och
mig.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att
nämnda paragraf skulle godkännas med
den lydelse, som förordats i den av herrar
Lundgren och Hagård vid paragrafen
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna A 2 och A 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 1.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Anders E. Johansson vid nämnda
punkt anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna B 2—B 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 22 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 64, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
33 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

124

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

I propositionen hade föreslagits, att
ersättning, som på grund av lagen om
allmän sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade
annorledes än i form av livränta,
skulle utgöra icke skattepliktig inkomst
för denne. Om anställd under sjukdom
uppbure lön av arbetsgivaren och denne
jämlikt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring
hade rätt att lyfta arbetstagaren
tillkommande ersättningsbelopp från
sjukkassa, hade förordats att så stor del
av lönen, som motsvarade vad arbetsgivaren
sålunda ägde uppbära, skulle vara
skattefri hos den anställde. Avgift för
den allmänna sjukförsäkringen hade föreslagits
skola vara avdragsgill endast i
den mån den rymdes inom ramen för
det till 200 kronor respektive 400 kronor
maximerade avdraget för försäkringsavgifter
m. m.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:398
av herrar Svärd och Bergh samt 11:513
av herr förste vice talmannen Skoglund
m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:399
av herr Spetz m. fl. samt II: 511 av herr
Kristensson i Osby m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:400
av herrar Lars Andersson och Pålsson
samt II: 512 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.; ävensom

4) motionen II: 510 av herr Lindström
in. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 64 samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:398 av herrar

Svärd och Bergh samt 11:513 av herr
förste vice talmannen Skoglund m. fl.,
de likalydande motionerna I: 399 av herr
Spetz in. fl. och II: 511 av herr Kristensson
i Osby m. fl., de likalydande motionerna
I: 400 av herrar Lars Andersson
och Pålsson samt 11:512 av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. ävensom motionen
II: 510 av herr Lindström m. fl.
— för sin del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
33 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Reservationer hade anförts

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Strandh och Anderson
i Sundsvall, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 64 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall
till de likalydande motionerna 1:399
av herr Spetz m. fl. och 11:511 av herr
Kristenson i Osby m. fl. ävensom i anledning
av de likalydande motionerna
1: 398 av herrar Svärd och Bergh samt
11:513 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl., de likalydande motionerna
I: 400 av herrar Lars Andersson
och Pålsson samt 11:512 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. och motionen II:
510 av herr Lindström m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring,
att 46 § 2 mom. sista stycket erhölle följande
lydelse:

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Avdrag, som i första stycket 3) här Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, må ej för skattskyldig åt- ovan avses, må ej för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 200 kronor; njutas till högre belopp än 300 kronor;
dock att om skattskyldig under beskatt- dock att om skattskyldig under beskatt -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

125

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.
(Föreslagen lydelse.)

(Nuvarande lydelse.)

ningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken ifrågavarande avdrag
för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 400 kronor.

ningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken ifrågavarande avdrag
för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 550 kronor.

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379);

II) av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, som under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1:398 och 11:513 ansett, att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte, med
förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 64 icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt med
bifall till de likalydande motionerna I:
398 av herrar Svärd och Bergh samt
II: 513 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl. och motionen II: 510 av
herr Lindström m. fl. ävensom i anledning
av de likalydande motionerna I: 399
av herr Spetz m. fl. och II: 511 av herr
Kristensson i Osby m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:400 av herrar
Lars Andersson och Pålsson samt II:
512 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, må ej för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 300 kronor;
dock att om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken ifrågavarande avdrag
för dem båda gemensamt må åtnjutas
med högst 600 kronor.

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379).

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Genom den föreliggande
propositionen nr 64 har det s. k. sociala
försäkringsavdraget aktualiserats, då
förslag här framlagts, att de premier
som skall erläggas för den allmänna
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
skall inrymmas inom det tidigare
försäkringsavdraget om 200 kronor för
ensamstående och 400 kronor för gifta.
Detta försäkringsavdrag är ju av mycket
gammalt datum. Det tillkom redan
år 1910 och bestämdes då till sitt nuvarande
belopp av 200 kronor. Sedan dess
har endast den förändringen vidtagits
att det för gifta har medgivits ett avdrag
av 400 kronor, vilket skedde år
1950.

Med hänsyn till den stora penningvärdesförsämring,
som har försiggått under
denna långa tid, hade det varit mycket
motiverat att en höjning nu vidtagits,
utan att sjukförsäkringsavgifterna inbegreps
i avdraget. Försäkringsavdraget motiverades
vid sitt införande med att det
skulle bli en sporre till sparsamhet och
giva möjligheter för ansvarskännande
medborgare att skapa sig en garanti, i
händelse något oförutsett skulle inträffa,
eller för att samla ett litet kapital till ålderdomen.
Jag tror att det finns åtskilliga
hundratusentals människor i detta
land, som i dag är villiga att understryka
det stora värde som försäkringarna
har haft för dem under årens lopp. För
samhället har också det sparande varit
till ovärderlig nytta som möjliggjorts
genom livförsäkringarna. Denna form
av sparande har ju blivit den allra förnämsta
formen för småsparande här i
landet.

Då det emellertid icke varit möjligt
för statsmakterna att bevara penningvärdet,
har dessa småsparare gjort stora för -

126 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

Iuster, eftersom pengarna vid försäkringarnas
utbetalande icke varit lika
mycket värda som när premierna inbetalades.
För denna olägenhet har försäkringspremiernas
avdragsgillhet vid
beskattningen i viss mån utgjort en kompensation.
.lag vill därför nu fastslå, att
det ur sparsynpunkt är en mycket olycklig
åtgärd att inbegripa sjukförsäkringsavgifterna
i det gamla försäkringsavdraget.
Det rimmar mycket dåligt med talet
om intresse för småsparandet. I dag
finns det alltså möjligheter för riksdagens
ledamöter att i handling bevisa sitt
intresse för sparandet.

Det riktiga hade varit att avgifterna
till den allmänna sjukförsäkringen i sin
helhet hade fått avdragas vid taxeringen
såsom en särskild post. En motion
härom föreligger i dag från bondeförbundshåll,
men dettas partis representanter
inom utskottet synes inte ha haft
intresse för en sådan linje, då något yrkande
om bifall till motionen inte föreligger
inom utskottet.

Socialförsäkringsutredningen har i sitt
betänkande konstaterat att försäkringsavdraget
blir otillräckligt, om även dessa
avgifter skall inbegripas diiri, och
utredningen utgår ifrån att avgifterna
till den allmänna sjukförsäkringen därför
i sin helhet skall vara avdragsgilla
vid beskattningen. Finansministern synes
emellertid numera ha ett mycket
stort intresse för schablontaxeringar
och är följaktligen angelägen att nu
icke skapa ett nytt avdrag vid beskattningen.

Även om jag anser att sjukförsäkringsavgifterna
skall ligga utanför försäkringsavdrag,
har vi högerrepresentanter
inom utskottet dock stannat för att gå
med på dessas inläggande i försäkringsavdraget,
men endast under den förutsättningen
att detta avdrag höjes till 300
kronor för ensamstående och 600 kronor
för gifta. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att vi icke är ensamma
om denna uppfattning. När socialministern
vid föregående års riksdag framlade
förslag om allmän sjukförsäkring,
förutsatte han »att de försäkrades avgifter
till försäkringen torde böra medföra

större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen
än för närvarande». Detta
uttalande torde icke kunna innebära något
annat än att socialministern då förutsatte
att en höjning av försäkringsavdraget
skulle komma till stånd. Finansministern
har i den nu föreliggande propositionen
tolkat detta uttalande såsom
endast ett ställningstagande till att avgifterna
skulle inrymmas inom försäkringsavdraget.
En sådan tolkning kan
man emellertid enligt mitt förmenande
icke göra. Uttalandet har heller icke uppfattats
på detta sätt av remissinstanserna,
och bl. a. har TCO i sitt utlåtande understrukit
detta socialministerns uttalande.

Enligt inom finansdepartementet gjorda
beräkningar skulle de till cirka 330
miljoner kronor uppgående försäkringsavgifterna,
som skall betalas av enskilda
personer, kompenseras med de 110 miljoner
kronor, som i dag utgår till de nuvarande
sjukkassorna. Den minskning,
som sedan skulle uppstå i skatteunderlaget,
uppgår till minst 200 miljoner kronor,
om hela avgifterna skall göras avdragsgilla.
Genom att dessa får avdragas
endast inom det nuvarande försäkringsavdraget
har man kommit fram till
att cirka 100 miljoner kronor skulle bortfalla
från beskattning. Genom att höja
avdraget på sätt som vi föreslagit skulle
därmed ett beskattningsbart belopp på
cirka 100 miljoner kronor bortfalla. Men
om dessa beräkningar är riktiga, innebär
detta också att här läggs en ny börda
på svenska folket med cirka 100 miljoner
kronor om året. Man kan då ställa
sig frågan, vilka det är som närmast
kommer att träffas av denna pålaga. Vilka
är det som i allmänhet begagnar sig
av denna form av sparande? Jo, det är
framför allt arbetare och tjänstemän
inom den privata företagsamheten samt
mindre företagare. Det är människor som
befinner sig i de mest produktiva åldrarna,
som har de största utgifterna för
försäkringar. Det är folk, som genom inflationen
och den progressiva beskattningen
hårt har drabbats och som i dag
har stora svårigheter att få debet och
kredit att gå ihop. Ett beslut i enlighet
med utskottets hemställan skulle enligt

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

127

Ang.

mitt sätt att se innebära en bestraffning
av familjeförsörjare och över huvud taget
av människor, som har en sådan ansvarskänsla,
att de redan tecknat försäkringar.
För alla dessa människor är det
inte likgiltigt, om de skall betala dessa
utgifter utan skatteavdrag eller ej.

Nu söker utskottet genom att använda
statistik från några landskommuner och
en mindre stad bevisa, att försäkringsavdraget
icke skulle utnyttjas i större
utsträckning. Men hur har man då inom
finansdepartementet kunnat komma till
det resultatet, att en höjning av avdragets
storlek skulle innebära en minskning
av skatteunderlaget med omkring
100 miljoner kronor? Den statistik som
utskottet framlagt är mycket bristfällig,
varför det icke finns anledning att fästa
närmare avseende vid den. Bl. a. har
icke alla deklaranter medtagits, då näringsidkarnas
deklarationer vid denna
tid tydligen ännu icke inkommit. Samtidigt
har man medtagit alla deklaranter,
även sådana som för länge sedan upphört
att betala premier på grund av ålder
och sådana som icke kunnat erhålla försäkringar
eller som av olika anledningar
icke kan ha intresse härav. Skall en sådan
statistik ha något värde, bör man
utbryta vissa åldersklasser bland befolkningen.
Det förvånar mig verkligen, att
ett av riksdagens utskott i sitt tryck har
velat använda ett så bristfälligt material.

•lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Nilsson
i Svalöv och mig vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Alla är vi väl överens
om sparandets betydelse, och från alla
håll har man förklarat sig beredd att
främja det frivilliga sparandet. Däremot
har det icke gått att vinna enighet om
formerna för främjandet härav.

Bland sparformerna intar försäkringssparandet
såväl kvantitativt som kvalitativt
en särställning som det kanske värdefullaste
sparandet. Det kan också anses
ostridigt, att rätten till avdrag vid
taxering för försäkringspremier varit en

avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter,
utomordentligt betydelsefull faktor för
försäkringarnas utbredning. Det är därför
nedslående, att finansministern mobiliserar
alla tänkbara argument för att
motivera en avtrubbning av den sporre
till frivilligt sparande som legat i avdragsrätten
för försäkringspremierna.
Ty detta är ju den reella innebörden i
det föreliggande utskottsbetänkande!,
grundat på Kungl. Maj ds proposition nr
64.

Herr Magnusson har ju redan belyst
argumentet om bortfallet av skatteunderlaget
för stat och kommun, och jag skall
därför inte uppehålla mig vid det. Jag
skall i detta sammanhang bara citera
några ord ur Folksams remissvar över
den promemoria som ligger till grund
för propositionen. Folksam säger: »Det
omdömet torde dessutom med stor säkerhet
kunna fällas, att samhället icke
gjort någon dålig affär genom att på detta
sätt visa en viss generositet gentemot
personförsäkringar och framför allt
gentemot livförsäkringssparandet, som
genom sin långsiktiga karaktär är särskilt
värdefullt från samhällsekonomisk
synpunkt.»

Finansministern befarar, att en höjning
av avdragsrätten skulle försvåra
den övergång till viss schablontaxering
som bebådas. Härtill vill jag endast foga,
att om en schablontaxering för vissa löntagare
— det är ju dem det är fråga om
— skall genomföras, så måste väl schablonavdragen
sättas så högt, att icke beskattningen
för dessa människor skärps.
Hur schablontaxeringen kommer att se
ut vet vi ingenting om i dag, men att
den skall behöva bromsa en rimlig avvägning
av försäkringsavdragen, en avvägning
som skall avse alla skattskyldiga
fysiska personer, kan jag inte förstå.

Finansministern gör sig mycken möda
att bortförklara ett yttrande av chefen
för socialdepartementet i proposition nr
178 vid 1953 års riksdag. I uttrycket
»torde böra medföra större försäkringsavdrag»
skulle enligt finansministerns
tolkning ordet »böra» egentligen icke
höra hemma. Innebörden skulle endast
vara ett konstaterande av att de högre
avgifterna »torde medföra större av -

128 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

drag», d. v. s. större utnyttjande inom
nuvarande avdragsram. Är denna tolkning
riktig, måste man nog säga, att formuleringen
icke överensstämmer med
vanligt språkbruk och möjligen tillkommit
av tankspriddhet, ty finansministern
vill väl inte göra gällande att satsen
medvetet formulerats på detta vilseledande
sätt?

Jag vill till slut, lierr talman, med några
ord motivera, varför jag ocli mina
partikamrater har stannat för beloppen
300 respektive 550 kronor. Avgifterna för
sjukförsäkringen beräknas för ogift till
lägst 50 och högst 150 kronor samt för
makar till lägst 100 och högst 200 kronor.
Medeltalet blir sålunda 100 respektive
150 kronor. Härifrån får dock dragas
vad som nu kan beräknas i avgift till
sjukkassa. Vi har antagit i runda tal 50
kronor per person, alltså 100 kronor för
makar. Den ökning av maximigränsen
som erfordras är sålunda i båda fallen
50 kronor. Vi har emellertid ansett, att
avdraget i detta sammanhang bör höjas
med 25 procent på grund av penningvärdeförsämringen,
d. v. s. maximigränsen
200 kronor till 250 kronor och 400 kronor
till 500. Slutsiffrorna blir då de av
oss föreslagna 300 respektive 550 kronor.

Jag ber, herr talman, att vid punkten
1) få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen nr I av mig och
herr Söderquist in. fl.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag får först påpeka en
sak, nämligen att det ju ändå finnes ett
visst samband mellan hur man skattemässigt
behandlar ersättningar från en
t. ex. av staten organiserad försäkring
och hur man skattemässigt behandlar
de avgifter som betalas för samma försäkring.
Jag vill erinra om att man beträffande
folkpensioneringen har gått
den vägen, att avdrag får göras för de
avgifter som betalas men att folkpensionen
beskattas när den utfaller, såvida
inte ömmande omständigheter kan åberopas,
varigenom vederbörande kan få
sitt skattefria avdrag höjt.

När det gäller sjukförsäkringen har

man härvidlag sedan gammalt varit inne
på en annan linje. Här får ju kammaren
erinra sig att det förslag som
ligger på bordet ju inte bara gäller hur
man skattemässigt skall behandla avgifterna
till sjukförsäkringen, utan också
hur man skattemässigt skall behandla
ersättningarna därifrån. Ersättningarna
från sjukförsäkringen är ju enligt förslaget
skattefria. Under sådana omständigheter
kommer man till den motsatta
regeln mot den som gäller för folkpensionen.
Där är pensionen beskattningsbar,
medan avgifterna är skattefria. Här
är det tvärtom: här är principen den,
att sjukersättningen skall vara skattefri,
medan avgifterna skall beskattas, för så
vitt de inte faller inom det där s. k.
sociala avdraget. Men det sociala avdraget
är inte till för att täcka alla sådana
utgifter utan bara en begränsad del av
vad man betalar för försäkringen. Att
man skulle ha skattefrihet i båda ändarna
av systemet har väl ingen principiellt
velat gå in för.

Ingen har från utskottets sida föreslagit,
att man skall låta alla avgifter för
försäkringen vara helt skattefria, så att
man skulle införa ett allmänt avdrag
som tillät full skattefrihet för de avgifter
som man betalade för den obligatoriska
försäkringen. Ingen har gett sig
in på den principen, utan det är bara
fråga om huruvida man skall behålla
den sociala avdragsmöjligheten —• dessa
200 resp. 400 kronor— vid dess förutvarande
höjd eller man skall öka det till
varierande belopp, varvid högern har
ett förslag och folkpartiet har ett annat.
Nu säger man från reservanternas sida,
att det är nödvändigt att höja dessa försäkringsavdrag
eller sociala avdrag —
kärt barn har många namn, och man
använder än det ena än det andra —
därför att man eljest skapar allvarliga
konsekvenser för försäkringssparande!
här i landet. Det är som herr Spetz särskilt
utmålade i grälla färger. Man kan
därav läsa ut hur det kommer att målas,
därför att så har folkpartiet lust att
måla, när vi kommer fram till höstens
val. Herr Spetz sade att det var sorgligt
att man mobiliserade alla krafter och alla

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

129

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

möjligheter för att avtrubba viljan till
försäkringssparande. Ja, så skall det låta
när en slipsten dras!

Men vad är det som stimulerar folk till
försäkringssparande? Jag skall bortse
från mitt eget fall — när jag var ung
studerande måste jag skaffa lån, och som
säkerhet för dessa lån måste jag ge livförsäkringar
åt borgensmännen. Detta
var anledningen till mitt sparande. Jag
hade inga inkomster, och jag hade inte
haft någon nytta av ett avdrag på 200
kronor eller 400 eller vad man velat ge
mig. Det hade inte betytt ett dugg. Det
var ett tvångssparande i ett visst givet
läge. På det sättet motiveras alla de studieförsäkringar
som förmodligen fortfarande
i utomordentligt stor utsträckning
tas av svensk ungdom.

Jag kan vidare erinra om motivet för
annat försäkringssparande. Man räknar
med att ens livstråd kan klippas av när
som helst. Man har en familj med barn
i uppväxtåldern. Man får försöka säkerställa
dem. Det är det som driver människorna.
Tror ni verkligen att det betyder
så mycket att man kan tala om allvarliga
konsekvenser, om man inte i
högre grad genom beskattningsreglerna
stimulerar detta sparande? Nej, det är
helt andra krafter, mycket starkare än
dem vi kan skapa genom en och annan
skatteåtgärd, som driver människor till
försäkringssparande. De vill trygga sina
familjer, sina barns utbildning, sin egen
ålderdom.

Jag vill naturligtvis inte förneka att
det alltid finns en viss marginal av ökat
sparande som man kan få fram genom
att stimulera med vissa skattelättnader,
men denna marginal betyder säkerligen
rätt litet, jämfört med sparandet i dess
helhet. Jag finner, tycker jag, visst belägg
för denna min uppfattning om jag
studerar den tillgängliga försäkringsstatistiken.
Räknat i 1952 års priser hade
vi under åren 1920—1929 ett försäkringssparande,
där premierna översteg
vad man utbetalade från försäkringsföretagen,
av 114 miljoner kronor — i 1952
års priser alltså; i verkligheten var den
60 miljoner kronor. 1930—1939 hade det
stigit till 217 miljoner kronor, 1940—44

5) Första kammarens protokoll 1954. Nr 16.

skedde en obetydlig stegring till 228
miljoner, men 1945—49 steg det till 419
miljoner, d. v. s. närapå en fördubbling.
Under de följande åren har det stigit
1950 till 520 miljoner, 1951 till 595 miljoner
och 1952 till 624 miljoner. Man
skulle kunna beräkna approximativt, att
under den femårsperiod vi nu är inne i
det kan bli ett medeltal på omkring 600
miljoner eller kanske något mera.

Man lägger märke till att stegringen
under femårsperioden 1940—44 var ungefär
lika stor som under 1930—39. Under
perioden 1945—49 skedde en stegring
till ungefär det dubbla och under
den följande perioden en stegring med
ungefär 50 %. Under den förra perioden
hade man det gamla avdraget på
200 kronor. Avdraget ökades ju först
från och med 1951, och det har tydligen
inte påverkat sparandet i någon så stegrad
omfattning som man skulle kunnat
hoppas.

Jag tror att man av detta kan finna, att
en skatteåtgärd visserligen kan i någon
mån stimulera försäkringssparandet men
att det är mycket starkare krafter av annat
slag som frambringar detta och att
det är dessa krafter som gjort att vi fått
denna utomordentliga utveckling på det
området. Man bör därför inte gripa till
de brösttoner som utvecklades med alla
de spända muskler som herr Spetz emellanåt
har till sitt förfogande i denna
kammare och förmodligen utanför den
också.

Jag skulle tillika vilja säga, att det är
ännu mindre berättigat att tala om en
katastrof för försäkringssparandet, om
man nu inte höjer försäkringsavdraget
på grund av den tillkommande obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften. Denna avgift
som vi har att räkna med är ju för
ogifta något mellan 50 och 150 kronor
och för gifta något mellan 100 och 200
kronor. Jag erkänner att den statistiska
undersökning, som vi har gjort inom bevillningsutskottet
genom frivilligt arbete
av intresserade inom utskottet, ger
en mycket osäker statistik. Den är inte
tillräckligt omfattande, men en stickprovsundersökning
som denna kan ändå
vara av ett visst vägledande värde. Den

130 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

vittnar om att av ogifta i städerna över
70 % inte utnyttjar 200-kronorsavdraget
till mer än hälften, och på landsbygden
är siffran ungefär 80 %. Det finns alltså
utrymme inom avdraget för den sjukförsäkringsavgift
som nu är att vänta för
de ogifta. Beträffande de gifta visade
det sig, att ungefär två tredjedelar i städerna
och 75 % på landsbygden inte
nådde upp till 200 kronors avdrag.
Också där finns alltså i allmänhet utrymme
för försäkringsavgiften i det
gamla avdraget. Vi får emellertid även
erinra oss, att en del av dessa försäkringsavgifter
motsvaras av nu utgående
sjukkasseavgifter som försvinner.

•lag tror att man med ledning av dessa
siffror kan anse det sannolikt, att en
höjning av avdraget just nu inte skulle
medföra den verkan som oppositionen
hävdar. Jag skulle desslikes vilja erinra
om att det här blott är fråga om att vila
på hanen ett år. Vi väntar oss att då få
resultat av undersökningen om en schablontaxering,
och vi får se vad den kan
leda fram till och om det är möjligt att
praktisera en sådan taxering. Vid prövningen
av den frågan får man också undersöka,
huruvida försäkringsavdraget
måste i en eller annan form bibehållas
octp om det måste bibehållas, i vilken
utsträckning det i så fall måste ökas.

Jag tycker att man från högerns och
folkpartiets sida — dessa partier som
försöker samla allt material de kan för
en sänkning av statsskatten — inte skall
alltför mycket bortse från att en åtgärd
i stil med vad man här föreslår måste
minska möjligheterna till den sänkning
av den allmänna statsskatten som man
har på sitt program. Skall en skattesänkning
kunna genomföras gäller det •— därom
vittnar väl alla beräkningar — att
inte slarva med miljonerna. Redan i propositionen
räknades med någonting på
100 miljoners bortfall i skatteunderlaget.
Det skulle betyda ett inkomstbortfall på
ett trettiotal miljoner, fördelade med
större delen för staten och med mindre
delen för kommunerna. Skulle man här
gå vidare utöver det förslag som propositionen
rymmer, skulle det innebära att
ytterligare ett 30-tal miljoner kronor för -

svinner, den större delen från statskassan
och den mindre delen från kommunerna.
I en tid då vi försöker göra det
möjligt att på olika sätt genomföra en
avskrivning av den kommunala fastighetsskatten
är det nog klokt att för kommunerna
bevara en del av deras inkomster
för att göra denna reform inom en
snar framtid möjlig, och när det gäller
för högern och folkpartiet att bereda sig
möjligheter att sänka statsskatten får de
nog, jag upprepar ordet, inte slarva med
miljonerna. För min del och för utskottsmajoritetens
del är det av intresse att
spara på miljonerna för att kunna genomföra
det förslag till en förenklad deklaration
för den stora massan av löntagare,
som säkerligen inte kan genomföras
utan att man för dessa löntagare
också genomför en sänkning av skattebördorna.
Denna sak är av så stor betydelse,
att man nog bör se tiden an, innan
man försvårar möjligheterna att genomföra
den.

Jag får därför som min mening anföra,
att jag tror att det är klokt och bäst
att vänta och se ett år, om denna reform
är möjlig att föra ut i livet, och i det
ögonblicket överväga, om det provisorium
som denna lagstiftning innefattar
skall bibehållas i sin nuvarande gestaltning
eller omändras till ett följande år.
Man har därigenom säkerligen inte försvårat
möjligheterna för försäkringssparande!
Det kan i största utsträckning
rymmas inom den ram som redan nu
finns. Redan där föreligger en stimulans
för de allra flesta till ett fortsatt
försäkringssparande, och samtidigt som
man har bibehållit detta, har man bibehållit
möjligheterna att genomföra den
stora reformen.

Jag ber, herr talman^ att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Sjödahl har poängterat att den statistik,
som inryms i utskottets betänkande,
är bristfällig. Men det förvånar
mig när han strax därefter använder
dessa siffror för att inför kammaren be -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

131

Ang.

visa att det skulle finnas möjligheter att
inrymma dessa avgifter inom det nuvarande
försäkringsavdraget.

När vi från vårt håll reagerar emot
att baka in dessa avgifter i det gamla
försäkringsavdraget, så beror det på
att man här lägger in en obligatorisk
avgift och på detta sätt hindrar det frivilliga
försäkringstecknandet, som man
tidigare har uppmuntrat genom att avdrag
för dessa premier tillåtits. Jag
tror därför, herr Sjödahl, att denna åtgärd
skall komma att få bra mycket
större betydelse för sparande genom
försäkringsrörelsen än vad man nu försöker
göra gällande.

Herr Sjödahl säger att vi skall tänka
på att försöka sänka skatterna i fortsättningen,
att vi inte skall slarva bort
miljonerna i onödan. Det är just det,
herr Sjödahl, som vi från högerns sida
inte gör. Här är det inte fråga om att
vi skall slarva bort några miljoner, utan
här är det fråga om att ge det svenska
folket möjlighet att genom ett försäkringssparande
kunna spara dessa miljoner
för framtiden på ett sådant sätt, som
skall göra det möjligt att i framtiden öka
produktionen genom nya investeringar
och på det viset också få möjligheter till
ett ökat skatteunderlag.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är säker om att kammarens
ledamöter mycket väl kan döma
mellan herr Sjödahl och mig, vem det
är som använder brösttoner. Beträffande
det anförande som jag höll säger
herr Sjödahl, att det är så slipstenen
skall dras. Ja, herr talman, jag skall be
att få nämna något som står i Folksams
tidning, nämligen att samtidigt som den
socialdemokratiska regeringen i Danmark
i slutet av förra året framlade ett
förslag om särskild avdragsrätt för pensionsförsäkringspremier
och för avgifter
till arbetslöshetsförsäkring, föreslog regeringen
också att gränsen för andra
försäkringar, som är 600 kronor, skall
bibehållas som en övre gräns för dem.
På det sättet dras slipstenen i Danmark.

avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Magnusson om att då jag nämnde att
den statistik som hade åstadkommits inom
utskottet var bristfällig, så hade jag
därmed angivit — och det tillät jag mig
också att understryka — att den var
bara ett stickprov. Den kunde därför
inte bevisa någonting med full evidens,
men den kunde göra vissa saker sannolika.
Något längre kom jag inte beträffande
den punkten.

Vi politiker får i allmänhet nöja oss
med att göra saker sannolika, ty vi kan
inte restlöst bevisa någonting, då vi
kommer fram till politiska värdeomdömen.
Här gäller det i stället att göra
saker och ting sannolika. Jag tror för
min del också, att det sannolikt icke
kommer att bli ett minskat försäkringssparande
under den närmaste framtiden
med det utrymme som det nuvarande
försäkringsavdraget ger möjlighet till.

Till herr Spetz vill jag säga, att det är
fasligt lätt att som exempel ta en speciell
sak ifrån ett annat lands skattelagstiftning.
Men för att få till stånd en
rättvis jämförelse måste man göra en
jämförelse mellan den danska lagstiftningen
på detta område i hela dess vidd
och den svenska skattelagstiftningen.
Man kan ju inte jämföra två fullrustade
hästar genom att bara jämföra en eller
annan detalj i betslen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det starkaste skälet för
mig, när jag för min del inte har velat
föreslå en förhöjning i år av försäkringsavdraget
trots att sjukförsäkringsavgiften
har tillkommit, är just arbetet
på att skapa en förenkling av vårt skattesystem.

Var och en som känner till våra inkomstskatter
kan säkerligen lätt tänka
sig, på vilka punkter som man framför
allt tvingas att inrikta sig, om man vill
genomföra en rationalisering. Det är då
egentligen fyra avdrag som man får arbeta
med. Det är avdraget för löntagare
för inkomstens förvärvande och bibehållande,
som det brukar kallas, det är

132

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

kommunalskatteavdraget vid statsskattetaxeringen,
det är avdraget för folkpensionsavgiften
och det är dessa försäkringsavdrag
som vi nu diskuterar. Om
man inte kan åstadkomma en förenkling
beträffade dessa avdrag, kan man inte
heller nå det resultat som man väl ändå
allmänt önskar komma fram till. Det är
i dagens läge inte möjligt att avgöra, hur
man skall göra de lämpliga kombinationerna.
Det går därför inte att säga, att
man kan göra så eller så och att det
kommer att gå bra ändå. Då menar jag,
att om man nu går åstad och höjer försäkringsavdraget,
har man därmed gentemot
de försäkringstagare, som tar försäkringar
under nästa år, så att säga
bundit sig för att premierna inom en
viss gräns skall vara avdragsgilla. Därmed
skulle man också ha försämrat sin
handlingsfrihet när det gäller att skapa
den lämpligaste utformningen av skattelagarna.

Jag vill försäkra herr Magnusson, att
det ingalunda är min avsikt att här
åstadkomma någon höjning av skattebördan
i varje fall inte för den stora massan
av människor. Det är klart att man
kan säga, att om sjukförsäkringsavgifterna
inte kan helt och hållet avdragas, blir
det en skatteökning. Man kan säga säga
så, men då skall man inte glömma, att
försäkringsavdraget är ett uppmuntringsavdrag.
Det är inte till för att det
är så att säga skattelagsmotiverat. Man
betalar inte skatt för det kapital som
man får genom försäkringen. Därför är
det egentligen inte heller logiskt att man
får dra av avgifterna för premierna,
som ju är en kapitalinsats, utan detta
avdrag har helt och hållet betydelse som
försäkringsuppmuntran. Men om jag tar
exempelvis mig själv, är det alldeles
klart, att jag inte på långa vägar kan dra
av alla mina försäkringspremier. Det
skulle inte falla mig in att säga, att jag
borde få göra det. Om jag nu får en
sjukförsäkringsavgift, vilket jag väl får,
på 150 kronor, kan jag inte dra av den
avgiften heller. Men jag kan naturligtvis
säga, att jag inrymmer den inom försäkringsavdraget,
och då blir det i stället

en större del av försäkringspremierna
som faller utanför. Det blir sådana som
jag och kanske herr Magnusson och
andra människor i samma belägenhet
som så att säga kommer att förlora på
det, men det är inte orättvist att vi gör
det.

.lag har inte den uppfattningen att
man bör negligera den uppmuntran till
att ta försäkringar som ligger i detta
skatteavdrag. Det är klart att herr Sjödahl
har rätt i att för de flesta människor
är detta avdrag inte något betydelsefullt
moment då de skall ta en försäkring,
men å andra sidan har vi ju oss
väl bekant att ackvisitörerna använder
möjligheten att utnyttja detta avdrag såsom
ett argument då det gäller att förmå
människor att teckna nya försäkringar.

Då uppstår den frågan om det skulle
medföra försämrade möjligheter för ackvisitörerna
att få folk att teckna försäkringar,
därest vi nu skulle vänta ett
år med att ta slutgiltig ståndpunkt till
denna fråga. Det må vara hänt att utskottets
stickprovsundersökning inte har
bevisat något. Jag kan naturligtvis också
säga att den stickprovsundersökning som
1950 års skattelagssakkunniga har gjort,
inte heller bevisar något, men den är
dock ganska belysande. Denna stickprovsundersökning
har visat att för de
människor som utnyttjar försäkringsavdragen
har man fått en medelsumma avdrag
på 130 kronor. Tänk nu herr Magnusson
på att detta avdrag kom till för
över 40 år sedan. Försäkringsbolagen
har således haft 40 år på sig för att fylla
upp det avdrag som den gången fastställdes,
och man är ännu inte i närheten av
taket. Det säger oss väl ändå, att det
finns ett mycket stort utrymme — det
bar herr Sjödahl rätt i — för försäkringsackvisitörerna
att fortfarande arbeta
inom. Därför måste jag säga, att
man inte skall måla ut denna sak till att
bli en så stor fråga. Det kan omöjligen
vara någon fara för sparandet, om vi
väntar ett år med att ta definitiv ståndpunkt
till denna sak, vilket ger oss möjlighet
till handlingsfrihet i fråga om en

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

133

Ang.

mycket betydelsefull reform, nämligen
en förenkling av våra skattelagar och
vårt taxeringsförfarande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vid denna sena timme är
det svårt att göra rättvisa åt denna i och
för sig betydelsefulla sak på det sätt som
den verkligen förtjänar. Jag skall i det
väsentliga förkorta vad jag själv skulle
ha sagt genom att instämma i vad både
herr Magnusson och herr Spetz tidigare
yttrat till stöd för de snarlika yrkanden,
som framförts i reservationerna.

Det var välgörande, måste jag säga, att
höra finansministern tala efter utskottets
företrädare, vilken ju här fick tillfälle
att demonstrera sin fullständiga brist på
insikt om den betydelse, som denna fråga
verkligen har ur sparandesynpunkt
och därvid alldeles speciellt i fråga om
den betydelse som det sociala avdraget
hittills haft för försäkringssparandet.

Finansministern säger här, att man
bör vila på hanen ytterligare ett år i avvaktan
på utredningen om förenkling av
skattesystemet. Gentemot detta vill jag
invända, att i själva verket gör man här
en utomordentlig förändring, då man
inom ramen för detta till 200 respektive
400 kronor begränsade avdrag pressar in
eller i varje fall möjliggör ett inläggande
av dessa obligatoriska premier. Det är
att märka att detta avdrag tillkommit för
att stimulera frivilliga insatser i sparsyfte.
Den obligatoriska avgiften för sjukförsäkringen
är ju fullständigt främmande
för detta syfte. Det är en utgift som
det åligger folk att betala. Om man nu
skall pressa in den inom ramen för ett
oförändrat avdrag, kan man ju inte säga
att man bara vilar på hanen och ser
tiden an, utan man har i stället vidtagit
en mycket väsentlig förändring av den
funktion, som avdraget hittills haft, trots
att det inte på något sätt följt med penningvärdets
utveckling. Det daterar sig
från 1910. Då fick vi dessa 200 kronor.
Men de skulle i dagens penningvärde
motsvara någonting mellan 600 och 700
kronor, noga räknat 660 kronor — vi har
ju ett index på 330, räknat efter 1914 års

avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter,
penningvärde. Dessa 200 kronor skulle
sålunda vara 660 kronor i dag för att
spela samma roll, som avdraget hade vid
den tidpunkt när det infördes. Nu har
icke någon annan förändring skett sedan
1910 än att bevillningsutskottet 1950 generöst
beslutat höja avdraget till 400 kronor
för äkta makar. Jag vill erinra om
att detta skedde vid en tidpunkt, då jag
tror att man redan hade planerna aktuella
för den förenkling av beskattningen,
som det nu är fråga om. Men trots
att man på detta sätt hållit kvar avdraget
vid sitt gamla belopp, finns det icke mer
än en mening inom hela försäkringsverksamheten
i fråga om den framträdande
roll som detta avdrag spelat för den
utomordentliga spridning av försäkringsskyddet,
som kunnat ske, även nu på
sistone.

Jag saknar i propositionen något yttrande
från försäkringsinspektionen, som
väl får anses i detta avseende företräda
det opartiska statliga intresset. Den liar
emellertid i ett yttrande, som vi nyligen
fick till bankoutskottet i ett motionsärende
angående bosättningssparandet
framhållit bland annat följande: »Med
hänsyn till det allmänna behovet av sparande
finner inspektionen det vara av
vikt att den bestående förmånen i fråga
om livförsäkringssparandet i form av
avdragsrätt i deklarationen — 200 kronor
för ogift och 400 kronor för gifta —
icke, såsom i särskild proposition föreslagits,
blir beskuren genom att detta
utrymme tages i anspråk även för den
obligatoriska sjukförsäkringens avdragsrätt.
Enligt inspektionens mening skulle
det därför erfordras en justering uppåt
av utrymmet för avdragsrätten.» Det är
sålunda vad den statliga myndighet yttrar,
som är närmast initierad i förhållandena
på försäkringsområdet.

Jag kan försäkra finansministern att
denna fråga är i själva verket så känslig,
att bara dessa förhandsresonemang, om
att man överväger ett framtida skattesystem,
som eventuellt skulle innebära
att försäkringsavdraget helt slopas, leder
till kärvhet i ackvisitionsarbetet, därför
att folk har reda på dem och säger sig,
att vi vet inte hur det kommer att bli i

134

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 om.

Ang. avdragsrätien för sjukförsäkringsavgifter.

framtiden. Det förklaras hindersamt redan
i dagens läge, att man på detta sätt
rör sig med tankegångar, som ännu icke
kunnat närmare utformas men som möjligen
kan leda dithän att denna förmån
avskaffas.

Jag tror inte att finansministern kommer
att stanna vid en sådan lösning.
Jag har ju ändå haft anledning att konstatera,
att finansministern haft intresse
för att uppräthålla det enskilda sparandet
med stimulerande åtgärder i den
mån vettiga sådana kunnat åstadkommas.
Det var ju med en viss motsträvighet
som finansministern för ett eller
annat år sedan åtog sig att inom departementet
utreda vissa andra former, genom
vilka man genom skatteeftergifter
skulle kunna uppmuntra sparandet. Ett
förslag kom ju då fram, men vi var
kanske litet till mans överens om att
det var förenat med sådana administrativa
svårigheter, att man fick släppa denna
tanke. Men att gå ifrån denna situation
och till den där vi nu står, då man
vill angripa värdet av den enda form,
i vilken man med gammal hävd har givit
sparandet ett visst skatteunderstöd,
och förminska denna möjlighet, förefaller
ju vara i allra högsta grad motsägelsefullt.
Det är inte tal om annat än
att denna åtgärd inte minst ur samhällsekonomiska
synpunkter mer än väl har
betalat sig, och jag vill än i denna stund
fråga: Har vi verkligen råd att undvara
den stimulans för försäkringssparande,
som dessa avdrag i sin ograverade form
representerar? På mycket kort sikt kan
jag förstå att man resonerar som så, att
det skulle falla hort så och så mycket i
statsskatt och så och så mycket i kommunalskatt,
men sett på litet längre sikt
är jag alldeles övertygad om att det ur
rent samhällsekonomisk synpunkt är
en betydligt mycket säkrare väg att gå
än att av rädsla för skattebortfall säga
att vi kan undvara denna åtgärd.

Nu har det ju visat sig vara mycket
stora svårigheter att åstadkomma ett siffermaterial,
som vederhäftigt belyser vad
avdraget i närvarande stund betyder.
Jag är den förste att instämma med dem
som har kritiserat det material, som ut -

skottet har tillhandahållit, ty någonting
mindre representativt när det gäller att
bedöma dessa förhållanden än den lilla
staden Norrtälje och några socknar i
Uppland, där man fått fram vissa siffror,
kan man inte gärna få. Det är emellertid,
såsom jag sade, förenat med svårigheter
att få fram ett siffermaterial.
Jag har gjort ett försök i det avseendet.
Jag har nämligen hemställt hos ett folkförsäkringsbolag
att få en utredning om
hur förhållandena ter sig med hänsyn
till dess klientel. Jag har därvid vänt
mig till Förenade-Framtiden, som ju är
vårt största folkförsäkringsbolag. Bolaget
har redovisat att det vid utgången
av år 1953 hade en och en halv miljon
försäkringar, och eftersom det är åtskilliga
personer, som har mer än en försäkring,
kan man beräkna att det rör
sig om 800 000 personer. Det är att
märka att det här är fråga om ett klientel,
som i lönehänseende representerar
det stora genomsnittet. Den genomsnittliga
premien, som dessa försäkringstagare
betalar, utgör för närvarande 150
kronor 53 öre. Det är alltså, fråga om
ett enda bolag som i folkförsäkringsklientel
har 800 000 försäkrade personer,
vilkas genomsnittliga premie uppgår
till 150 kronor. Det innebär att en
del naturligtvis har lägre, men andra
högre premier. Men om jag utgår från
genomsnittet på 150 kronor och dessutom
räknar med en ungefärlig premie
för arbetslöshetsförsäkring på 40 kronor,
är man med dessa premier uppe i
de 200 kronorna. Det innebär för dessa
försäkringstagares del i den mån de
är ogifta att de får betala skatt för
hela sjukförsäkringspremien eller också,
om man nu anser att den tränger ut
de frivilliga försäkringspremierna, att
det blir dessa som får beskattas.

Dessa siffror gäller som sagt bara ett
bolag. Om man skulle fullfölja beräkningen
över hela linjen, skulle man få
fram att försäkringsavdraget är utnyttjat
i en omfattning, som väsentligt överstiger
vad man från utskottets sida och
såvitt jag förstår även från statsrådets
sida förutsatt med hänsyn till de utredningar,
som gjorts. Och då skall man

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

135

Ang.

ha i minnet att sjukförsäkringsavgiften
genom ett bifall till föreliggande förslag
i stor utsträckning kommer att bli helt
beskattad.

Man kan ju säga att detta efter de
principer, som herr Sjödahl har utvecklat,
är det riktiga med hänsyn till att
sjukhjälpen ju inte skall beskattas och
att premien då bör beskattas. Men det
har ju inte varit förutsättningen, utan
man har hela tiden — och senast i fjol
— ställt i utsikt en annan ordning. Huruvida
man då ställde i utsikt att man
samtidigt skulle höja avdraget eller inte
är ju en fråga som kan diskuteras. Jag
vill emellertid i detta sammanhang säga
till finansministern att jag vid ett tidigare
tillfälle, då han talade om advokatyr,
hade anledning säga att jag funnit
att advokatyr kan förekomma även
från regeringshåll. Jag åsyftade då det
uttalande, som här gjorts i propositionen
och vari man försöker resonera bort
det utalande, som socialministern gjorde
i fjol och som ju inte på något håll
har kunna uppfattas annorlunda än att
man då avsåg att höja försäkringsavdragets
maximigränser.

Jag har inte mycket att tillägga annat
än att representativa myndigheter
även utom försäkringsinspektionen har
uttalat sig till förmån för den i högermotionen
föreslagna höjningen från 200
till 300 och från 400 till 600 kronor. Detta
gäller bl. a. riksskattenämnden, som
man ju inte behöver misstänka för att
bortse från det fiskala intresset.

Nu inser jag mer än väl, att det inte
är möjligt att i detta sammanhang få
igenom vårt förslag. Det återstår därför
endast att knyta sina förhoppningar till
det kommande arbetet, som finansministern
här har talat om. Jag tror för
min del att finansministern vid den fortsatta
prövningen skall finna att den anordning,
som här föreligger, i obeskuret
skick är till så stort gagn för samhällsekonomien
att den inte kan få försvinna
i en pott där det enbart blir fråga om
att förenkla skattesystemet.

Jag ber för min del, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Magnusson

avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter,
och herr Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! På tal om den advokatyr,
som herr Ewerlöf här antydde, vill jag
kort och gott deklarera att någon meningsskiljaktighet
inte har förelegat mellan
mig och socialministern i denna fråga
vare sig förra året eller i år. Det är
en deklaration som jag gör och som jag
ber att kammarens ledamöter sätter tro
till.

Nu antydde herr Ewerlöf, att det skulle
vara felaktigt att inrymma en obligatorisk
avgift i detta fakultativa avdrag.
Men herr Sjödahl har mycket klart angivit
att principen skattelagsmässigt måste
vara, att om en inkomst är beskattningsbar
så är kostnader för att förvärva
inkomsten avdragsgilla, och då blir
avdraget obligatoriskt. Om inkomsten
däremot icke är beskattningsbar, finns
skattelagsmässigt inget skäl för avdrag,
utan då blir avdraget fakultativt, ett
slags uppmuntran eller hur man vill kalla
det. Nu är ju utfallande sjukpenning
enligt lagen icke beskattningsbar, och
följaktligen kan avgiften inte vara obligatoriskt
avdragsgill, utan den blir av
samma natur som försäkringspremie för
kapitalförsäkring. Ur skattelagssynpunkt
är det då fullkomligt naturligt, att den
inrymmes i detta avdrag.

Jag skall inte fortsätta att diskutera
frågan, om det finns utrymme eller ej.
Men jag har här nämnt en stickprovsundersökning,
som visar ett genomsnitt
av 130 kronor för dem som utnyttjat
avdraget. Nu har herr Ewerlöf lagt fram
siffror för ett helt stort folkförsäkringsbolag,
och hans genomsnittssiffra ligger
vid 150 kronor. Skillnaden är ju inte
stor, siffrorna är överraskande samstämmiga.
Och man bör i detta sammanhang
komma ihåg, att ensamstående och gifta
är skurna över en kam. En gift skattskyldig
har självfallet förhållandevis
större försäkringar än en ogift, och följaktligen
är det alldeles säkert att här
finns ett utrymme.

136

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter.

Herr Ewerlöf återkommer till talet om
att detta avdrag fastställdes 1910 och att
penningvärdet sedan dess har förändrats.
Men allt detta är ju oväsentligt, så
länge försäkringsbolagen inte kunnat utnyttja
det ursprungligen fastställda avdraget.
Frågan har ingen betydelse förrän
man slår i taket, och enligt mitt sätt
att se gör man det icke nu.

Herr Ewerlöf talade om att bolagen
redan haft känning av en viss strävhet.
Det har jag ingen kunskap om, men jag
vill nämna att man för några år sedan
sökte påverka mig genom sådana påståenden
i ett annat sammanhang. Jag
gjorde sedan upptäckten, att försäkringsackvisitionen
i själva verket varit mycket
framgångsrik och att bolagens försäkringsbestånd
vuxit mycket kraftigt.
Det skulle i hög grad förvåna mig, om
man inte lyckas övervinna strävheten
också under det år, som vi nu skulle ge
oss till tåls.

Jag förstår att herr Ewerlöf i hög grad
ser detta såsom en försäkringsfråga, men
jag kan ju inte göra det; jag måste också
ta hänsyn till att frågan skattetekniskt
är sammanvävd med andra. Och när man
är i färd med att söka utforma linjerna
för en mera allmän reform, är det ganska
naturligt att man vill ha händerna fria
för att kunna nå bästa möjliga resultat.
Jag vill för min del säga, att även om
avdraget i inskränkt skattemässig bemärkelse
är irrationellt så har jag sympatier
för det. Jag tycker att samhället bör
kunna göra denna uppoffring för att uppmuntra
till försäkringssparande. Därför
vill jag inte här på något vis uttala den
meningen, att man inte skall ha avdraget
kvar eller att det inte skall vara effektivt.
Jag utber mig endast att få ha litet
fria händer på denna punkt; sedan kommer
riksdagen att kunna taga ställning i
frågan, när ett förslag, som jag hoppas,
nästa år kommer på riksdagens bord.

Herr EWERLÖF (h):

Jag vill bara med anledning av vad
finansministern sist sade uttala att finansministern
och jag tycks kunna se
frågan ur samma synpunkt. Jag vill inte

främst se den som en teknisk försäkringsfråga,
utan för mig är det framför
allt en fråga om samhällsekonomien och
betydelsen av upprätthållandet av det
enskilda sparandet i landet. Och det
tycks vara samma synpunkt som finansministern
vill anlägga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende å det nu föredragna betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av herr
Spetz, att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av honom m. fl. vid
betänkandet anförda reservationen; samt
3:o), av herr Magnusson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Nilsson
i Svalöv vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz yrkande.

Herr Magnusson äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 31 antager bifall
till herr Spetz yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 137

Ang. olycksfallsersättning åt tvångsarbetare m. m.

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Magnussons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innehålles i den av herrar Magnusson
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 77;

Nej — 32.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning
av väckta motioner om rätt att
vid taxering till skatt för inkomst göra
avdrag för läkar- och sjukvårdskostnader,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungi. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 20 mars
1936 (nr 56) om socialregister; och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om krigsförsäkring
för sjömän m. fl., m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. olycksfallsersättning åt tvångsarbetare
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse &
anstalt m. m.

Genom en den 12 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj d föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.

I det av Kungl. Maj:t framlagda föror
dningsförslaget var 1 § så lydande:

Drabbas någon som

a) är häktad eller intagen å fångvårdseller
tvångsarbetsanstalt eller vårdas å
allmän eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt
eller

b) å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe
fullgör arbete, som jämlikt 71 §
lagen om fattigvården eller 72 § barnavårdslagen
anvisats honom,

under vistelsen å häktet, anstalten eller
arbetsstället i eller utom arbete av skada
till följd av olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgår ersättning av statsmedel enligt
vad nedan sägs.

Med skada avses kroppsskada ävensom
skada å konstgjord lem eller därmed
jämförlig anordning, som är i bruk för
sitt ändamål.

138

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. ersättning för kroppsskada under
Till olycksfall, som avses i första stycket,
hänföres jämväl olycksfall vid färd
till eller från häktet, anstalten eller arbetsstället,
såframt färden föranledes av
och står i nära samband med vistelsen
därstädes.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet anfört:

»Det genom förevarande proposition
framlagda förslaget innebär i huvudsak,
att gällande bestämmelser om olycksfallsoch
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare,
fångar m. fl. anpassas till den
i proposition nr 60 till årets riksdag föreslagna
nya lagen om yrkesskadeförsäkring.

Utskottet, som i utlåtande nr 22 tillstyrkt
propositionen nr 60, har ej funnit
anledning till erinran mot det föreliggande
förslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition.»

Reservation hade avgivits av herr
Magnusson och fru Ewerlöf, som under
åberopande av den vid utskottets utlåtande
nr 22 under 6 § i förslaget till lag
om yrkesskadeförsäkring fogade reservationen
av herr Lundgren ansett, att
utskottet bort hemställa, att 1 § i förslaget
till förordning om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under vistelse
å anstalt m. m., måtte få följande
lydelse:

Drabbas någon---— nedan sägs.

Med skada •— --sitt ändamål.

Till olycksfall, som avses i första stycket,
hänföres jämväl olycksfall vid färd
till eller från häktet, anstalten eller arbetsstället,
såframt färden föranledes av
och står i omedelbart samband med vistelsen
därstädes.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den av mig och fru Ewerlöf
avgivna reservationen.

Herr NORMAN (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

tjänstgöring i civilförsvaret.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av ett godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. ersättning för kroppsskada under
tjänstgöring i civilförsvaret.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
i civilförsvaret.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 188, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under tjänstgöring i civilförsvaret.

I berörda förordningsförslag hade 1 §
avfattats sålunda:

Drabbas någon å tid, då riket icke befinner
sig i krig, under tjänstgöring i civilförsvaret,
däri inbegripet utbildning
eller övning för dylik tjänstgöring, av
skada till följd av olycksfall eller inverkan,
som avses i 6 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgår ersättning av statsmedel
enligt vad nedan sägs. Såsom
tjänstgöring i civilförsvaret anses även
inställelse för inskrivning i civilförsvaret.

Med skada avses kroppsskada ävensom
skada å konstgjord lem eller därmed
jämförlig anordning, som är i bruk för
sitt ändamål.

Till olycksfall, som avses i första stycket,
hänföres jämväl olycksfall vid färd
till eller från platsen för tjänstgöringen,
såframt färden föranledes av och står
i nära samband med tjänstgöringen.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

139

Om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet yttrat:

»Det genom förevarande proposition
framlagda förslaget innebär i huvudsak,
att gällande bestämmelser om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under tjänstgöring i civilförsvaret, anpassas
till den i proposition nr 60 till
årets riksdag föreslagna nya lagen om
yrkesskadeförsäkring.

Reservation hade anförts av herr Magnusson
och fru Ewerlöf, som under åberopande
av den vid utskottets utlåtande
nr 22 under 6 § i förslaget till lag om
yrkesskadeförsäkring fogade reservationen
av herr Lundgren ansett, att utskottet
bort hemställa, att 1 § i förslaget till
förordning om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
i civilförsvaret, måtte få följande
lydelse:

Drabbas någon---i civilförsva ret.

Med skada---sitt ändamål.

Till olycksfall, som avses i första
stycket, hänföres jämväl olycksfall vid
färd till eller från platsen för tjänstgöringen,
såframt färden föranledes av
och står i omedelbart samband med
tjänstgöringen.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig och fru Ewerlöf avgivna
reservationen.

Herr NORMAN (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet

hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av ett godkännande av
den vid utlåtandet anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av väckta motioner om inrättande
av en stiftsadjunktur för sjömansvård i
Stockholms stift, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner angående dels upphävande av
lagen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, dels viss ändring
i lagen om uppsikt å jordbruk och
upphävande av lagen om kronans förköpsrätt
m. m., dels översyn av sistnämnda
lag, dels ock viss ändring av
samma lag.

Tredje lagutskottet hade behandlat
åtta inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 352 av herr Nord,
nr 353 av herr Franzén,
nr 354 av herr Werner m. fl. och
nr 385 av herr Ewerlöf m. fl. samt

inom andra kammaren:
nr 298 av herr Vigelsbo m. fl.,
nr 459 av herr Andersson i Brämhult,

nr 460 av herr Kilsmo m. fl. och
nr 491 av herr Hjalmarson in. fl.

I motionerna I: 352 och II: 460, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta att
med omedelbar verkan upphäva lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

140 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Anslag till befrämjande av landsbygdens

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:352 och 11:460
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:385 och 11:491
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:354 och 11:298
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att motionerna I: 353 och II: 459
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Nyberg och Nestrup,
vilka ansett, att utskottet bort under
nämnda punkt hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 352 och II:
460 måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

angående upphävande av lagen den 17
juni 1948 (nr 329) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att lagen den
17 juni 1948 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet skall
upphöra att gälla med utgången av december
månad 1954.

2) beträffande utskottets hemställan
under B, av herr Ebbe Ohlsson och fru
Boman, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr NORD (fp):

Herr talman! På grund av den sena
timmen skall jag inskränka mig till att
blott yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr OSVALD (fp):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag skall endast med
några ord ge en motivering till den blan -

elektrifiering.

ka reservation, som jag har anmält vid:
utskottets hemställan under B.

Först vill jag emellertid framhålla, att
någon ändring ingalunda inträffat i vår
uppfattning beträffande förköpslagen,
om vars avskaffande det föreligger en
motion från vårt håll, i synnerhet som
lagen fått ytterligare skamfilat anseende
under senare tid och den dessutom enligt
vår uppfattning saknar betydelse för
jordbrukets yttre rationalisering, men
däremot föranlett en stor arbetsbelastning
för lantbruksnämnderna och övriga
myndigheter, alldeles bortsett från den
irritation som den vållat bland jordbrukarna.

Då vi emellertid inom utskottet blev
underrättade om att utredningen i ämnet
i stort sett var avslutad och att slutjusteringen
kunde väntas redan i vår,,
har vi ansett oss böra invänta resultatet
därav och avstå från särskilt yrkande i
denna del. Men då folkpartirepresentanterna
inom utskottet har avgivit en reservation
även beträffande jordförvärvslagens
upphävande, trots att resultatet av
förevarande utredning inom kort kan
väntas föreligga, och då herr Nord nyss
yrkade bifall till den med 1) betecknade
reservationen, vill jag endast anmäla,
herr talman, att jag med hänsyn till vår
tidigare inställning i denna fråga kommer
att stödja denna reservation.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som förordats i den av herrar Nyberg
och Nestrup vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, med anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 141

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

gjorda hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor.

I samband med denna anslagspunkt
hade utskottet behandlat följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) motionen I: 20 av herr Niklasson,
i vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
åtgärder för att kronan tillhöriga fastigheter,
vilka elektrifieras genom distributionsföretag,
måtte upplåta mark för
ledningars framdragande på samma villkor,
som gällde för distributionsföretagets
övriga konsumenter, samt att samma
förfaringssätt måtte tillämpas även
beträffande ecklesiastika fastigheter;

2) de likalydande motionerna 1:253
av herr Tjällgren m. fl. och 11:419 av
herr Andersson i Dunker m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta,
att lån ur kraftledningslånefonden
skulle kunna beviljas åt distributionsföretag,
som av elektrifieringsberedningen
befunnes vara lämpligt organiserat,
även för förnyelse, omläggning eller förstärkning
av distributionsnät, dels hos
Kungl. Maj :t anhålla om förslag snarast
möjligt i överensstämmelse med motionernas
syfte rörande ändrade grunder
för kraftledningslånefonden i fråga om
säkerhet och låneränta; samt

3) de likalydande motionerna I: 370
av herr Hermansson, Herbert, m. fl., och
11:470 av herr Andersson i Brämhult
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 370 och II: 470,

till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor;

2) att motionerna 1:253 och 11:419,
såvitt anginge yrkandet att lån ur kraftledningslånefonden
skulle kunna beviljas
åt distributionsföretag, som av elektrifieringsberedningen
befunnes vara
lämpligt organiserat, även för förnyelse,
omläggning eller förstärkning av distributionsnät,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3) att motionerna I: 253 och II: 419,
såvitt avsåge hemställan hos Kungl.
Maj:t om förslag snarast möjligt rörande
ändrade grunder för kraftledningslånefonden
i fråga om säkerhet och låneränta,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

4) att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1:20 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville vidtaga
åtgärder för att enhetliga regler —
på sätt utskottet föreslagit — skulle gälla
beträffande upplåtelse av mark å i
motionen angivna fastigheter för framdragande
av elektriska ledningar.

Reservation hade anförts av herrar
Bror Nilsson, Sigfrid Larsson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1—3 hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 370 och II:
470, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:253 och 11:419, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta företaga
viss författningsändring, som utskottet
förordat i det föregående;

3) att riksdagen måtte, med bifall i
förevarande del till motionerna 1:253

142

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
och 11:419, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville — på
sätt utskottet förordat — framlägga förslag
rörande ändrade grunder för kraftledningslånefonden
i fråga om säkerhet
och låneränta.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Trots den sena timmen
ser jag mig nödsakad att med några ord
motivera den reservation, som jag jämte
ett par andra riksdagsledamöter har avgivit
vid utskottets utlåtande.

Redan av det stora antal motioner som
avgivits i denna fråga, nämligen tre i
första kammaren och två i andra kammaren,
framgår vilken vikt man från
Iandsbygdshåll tillmäter förevarande anslag
till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering. Emellertid har endast en
av dessa motioner behandlats välvilligt
av utskottet och blivit tillstyrkt. Det är
herr Niklassons motion, i vilken hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om åtgärder för att kronan
tillhöriga fastigheter, vilka elektrifieras
genom distributionsföretag, må upplåta
mark för ledningars framdragande på
samma villkor^ som gäller för distributionsföretagets
övriga konsumenter, samt
att samma förfaringssätt må tillämpas
även beträffande ecklesiastika fastigheter.

I en annan motion av herr Tjällgren
m. fl. i denna kammare, likalydande med
ep. av herr Andersson i Dunker m. fl. i
andra kammaren väckt motion, har hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta,
att lån ur kraftledningslånefonden må
beviljas åt distributionsföretag, som av
elektrifieringsberedningen befinnes vara
lämpligt organiserat, även för förnyelse,
omläggning eller förstärkning av distributionsnät,
dels hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag snarast möjligt i överensstämmelse
med motionernas syfte rörande
ändrade grunder för kraftledningslånefonden
i fråga om säkerhet
och låneränta.

Motionärerna påpekar i sin motivering»
att kraftledningsfonden för närvarande
förfogar över disponibla kapitaltillgångar
på cirka 3 å 4 miljoner kro -

elektrifiering.

nor. Det är ju rätt sällsynt att det finnes
överskott i en sådan fond. Att så här är
fallet beror på att villkoren är så ogynnsamma,
att möjligheterna att erhålla dylika
statslån utnyttjas i mycket liten omfattning.
Elkraftutredningen har i sitt
den 23 januari 1953 avlämnade förslag
angående stöd åt upprustningen av elektriska
distributionsnät på landsbygden
föreslagit viss modifiering av bestämmelserna
för denna fond för att den
skall kunna rationellt utnyttjas och även
användas när det gäller att understödja
upprustning av distributionsnät, som är i
behov därav. Utredningen har även ansett,
att kretsen av låneberättigade inte
borde vara så begränsad som den är.

Det är detta elkraftutredningens uttalande
som motionärerna stöder sig på, då
de velat föra fram frågan till avgörande
i riksdagen så snart som möjligt. Ehuru
nu elkraftutredningen i sitt remissvar
över denna motion har sagt att den i sitt
kommande yttrande — den skall nämligen
komma med ett yttrande till — inte
liar något att tillägga utöver vad som i
detta avseende framgår av utredningens
nu åberopade uttalande, så motiverar
jordbruksutskottet sitt avslag på motionen
med att utredningens utlåtande nummer
två bör avvaktas. Detta finner vi
reservanter vara onödigt, då ju utredningen
i denna del är färdig och utredningsmännen
när det gäller de frågor,
som motionen berör, inte har något
ytterligare att tillägga. Vi vill att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
sådana författningsändringar att det
å&yftade målet nås. Yi anser att tiden
hastar, och man skulle göra ett års tidsvinst,
om vår reservation antoges.

I detta ämne har även väckts motioner
av herr Hermansson, Herbert, m. fl.
och herr Andersson i Brämhult m. fl„
vilka utmynnar i en hemställan om att
riksdagen måtte till befrämjande av
landsbygdens elektrifiering för budgetaret
19o4/55 anvisa ett reservationsanslag
av 5 miljoner kronor. Kungl. Maj:t
äskar emellertid samma belopp som för
innevarande budgetår, nämligen 4 miljoner
kronor. Elektrifieringsberedningen

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16. 143

Ang. byggande
har hemställt, att anslaget skall höjas
med 2 miljoner kronor till 6 miljoner
kronor. Som motivering härför har det
bland annat anförts^ att det vid slutet av
budgetåret 1952/53 fanns ej slutbehandlade
ansökningar till ett belopp av 4,5
miljoner kronor, vilket motionärerna
också åberopat. De framhåller också den
utomordentliga betydelse för landsbygdens
näringsliv som den elektriska driften
har. Motionärerna understryker även
det alltmer framträdande behovet av
upprustning av redan befintliga landsbygdsnät.

Även i sitt tillbakavisande av denna
motion hänvisar utskottet till elkraftutredningens
betänkande. Vi reservanter
anser att det i elkraftutredningens betänkande
är till fullo bestyrkt, att en höjning
av detta betydelsefulla anslag vore
berättigad.

Jag ber, herr talman, efter att nu i
fem minuter ha tagit kammarens ärade
ledamöters dyrbara tid i anspråk, att få
yrka bifall till den reservation som är
togad till utskottets utlåtande.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Det skulle vara tacksamt
att bemöta herr Nilssons anförande,
där han ingående har skildrat vad
som kräves i föreliggande motioner. Men
jag tror att kammarens ledamöter håller
mig räkning för om jag bara rätt och
slätt yrkar bifall till utskottets förslag.
Motionärerna yrkar här på en höjning
av anslaget med en miljon kronor, och
jag tror inte att kammarens ledamöter
vid denna sena timme är beredda att
göra en så stor förändring i det förslag
som föreligger.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande punkterna 1—3
samt särskilt rörande punkten 4 av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkterna 1—3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkter hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 4 hemställt.

Ang. byggande av en fiskehamn vid
Hallshuks fiskeläge.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 19, med anledning av väckta
motioner angående förskott ur anslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden till byggande
av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 380 av herr Franzén och
II: 404 av herr Svensson i Stenkyrka m.
fl., dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder i syfte att snarast möjliggöra
iordningställande av en fiskehamn vid
Hallshuks fiskeläge, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att förskottera härför erforderliga
medel ur anslaget till bidrag
till jordbrukets rationalisering eller ur
jordfonden.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger och Jacobson i Vilhelmina,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 380 och II: 404, dels i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder i
syfte att snarast möjliggöra iordningställande
av en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge, dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att —■ därest så ansåges påkallat — förskottera
härför erforderliga medel ur
anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden.

IM Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Ang. byggande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Den reservation som är
fogad vid detta utlåtande skiljer sig från
utskottsutlåtandet i fråga om skrivsättet
endast med fyra ord. Vad skrivningen
beträffar föreligger alltså här ingen
nämnvärd skillnad. Därav kan man få
den uppfattningen att reservanterna
även reellt sett gått med på majoritetens
förslag. Men så är ingalunda fallet, och
kanske bär reservationen fått en något
olycklig utformning.

Reservanternas förslag går ut på att
Kungl. Maj:t skall avgöra frågan efter
att närmare ha prövat lämpligheten av
att bygga en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge. Utskottsmajoritetens förslag
innebär däremot ett direkt åläggande.

Reservanterna stöder sitt förslag bl. a.
på uttalanden av lantbruksstyrelsen och
statskontoret. Lantbruksstyrelsen har
visserligen i princip tillstyrkt byggande
av en fiskehamn men ifrågasätter om
inte den lämpligaste lösningen av finansieringsfrågan
vore att Hallshuks fiskehamnsbygge
i stället uppflyttades i en
bättre turordning å fiskehamnsanslaget.
Statskontoret har i sitt yttrande påpekat
att detta fiskehamnsbygge av 1944 års
fiskehamnsutredning upptogs som nr 5
i angelägenhetsgraden. Vidare är att
märka att Hallshuks hamnförening så
sent som i fjol gjorde en framställning
till Kungl. Maj:t, som den 17 april lämnade
framställningen utan åtgärd. Samtidigt
uppdrog emellertid Kungl. Maj:t
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
företa en översyn av 1944 års fiskehamnsutrednings
förslag med avseende
på hamnföretagens angelägenhetsgrad.
Statskontoret anser att en prövning av
motionärernas förslag bör ske först sedan
denna utredning blivit klar.

Det kan naturligtvis gå bra att förskottera
medel ur ett anslag och sedan
återföra dem dit, från ett annat anslag,
men detta skulle väl också medföra vissa
konsekvenser som man kanske inte
nu kan överblicka. Ett sådant förfarande
kan måhända rent av ställa till
med arbetslöshet på vissa håll.

Full klarhet råder inte heller om hur
mycket fiskehamnen skulle komma att

kosta. Det har sagts att den skulle dra
en kostnad av 400 000 kronor. Så sades
det vid det tillfälle då utredningen gjordes.
Men sedan dess har ju förhållandena
ändrats i vissa avseenden. Fiskarna
vill t. ex. nu ha större båtar, och
detta måste väl också leda till att hamnen
behöver göras större. Det betyder
att företaget kan komma att kosta mycket
pengar.

Vi har som sagt med reservationen
endast avsett att Kungl. Maj:t skulle få
pröva frågan innan denna slutligen avgöres.

Det är för övrigt ett egendomligt förhållande
som här inträffar: det föreligger
motioner från både folkpartiet och
högern i jordbruksutskottet i vilka begärs
att rationaliseringsanslaget till jordbruket
väsentligt skall minskas. Man går
t. o. m. så långt att man föreslår att anslaget
skall sänkas till 100 kronor. Det
är klart att ett bifall till dessa motioner
skulle innebära en mycket enkel lösning
av den föreliggande frågan, ty om
jordbrukets rationaliseringsanslag sänktes
till 100 kronor skulle några pengar
aldrig kunna förskotteras därifrån till
detta hamnbygge. Jag föreställer mig
därför att om riksdagen nu skulle gå
på utskottets här föreliggande förslag,
så måste folkpartiet, när den åsyftade
motionen i morgon behandlas i jordbruksutskottet,
hjälpa till att slå ihjäl
sitt eget förslag, ty i annat fall kan ju
detta hamnbygge inte komma till stånd
på det sätt som här avses.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON, JON, (s) :

Herr talman! Jag skall inte vid denna
sena timme ge mig in i någon mera
ingående debatt i denna fråga. Jag vill
bara med anledning av vad herr Mossberger
yttrade i slutet av sitt anförande
fästa uppmärksamheten på att det här
endast gäller en förskottering ur anslaget
till jordbruksrationaliseringen. Sedan
statsbidrag ur fonden för byggande av
fiskehamnar i sinom tid utgått till hamnbygget,
skall summan, enligt vad utskot -

Onsdagen den 28 april 1954 em.

Nr 16.

145

Ang. byggande av en fiskehamn vid Iiallshuks fiskeläge.

tet klart och tydligt säger ifrån, återföras
till nämnda anslag.

Jag tror nog också att det är riktigt
att vi bedömer reservationen sådan den
är utformad och inte med hänsyn till
vad reservanterna eventuellt har tänkt
sig att den skulle innehålla.

Då reservationen och utskottsutlåtandet
är praktiskt taget lika ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberyer begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvaltningen av
vissa stödlån; och

nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
kommunskogslånefonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 18, över motion om viss ändring
i stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse;
samt

nr 19, över motion om upprättande av
förteckningar över sådana arbets- och
tjänsteuppgifter inom statliga verk och
inrättningar, som lämpligen kan anförtros
åt partiellt arbetsföra personer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 197, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 31 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.19.

In fidem
G. H. Berggren.

10 Förslå kammarens protokoll 1954. Nr 10.