1954 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1954:31)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS

k-t:

r. .t

Av’

1954 ANDRA KAMMAREN

27 november—1 december.

Nr 31

Debatter m. m.

Lördagen den 27 november.

Interpellation av herr Ohlin ang. jordbruksprisutredningen

Sid.

Tisdagen den 30 november.

Svar på interpellationer av:

fru Ewerlöf ang. de problem, som den allmänna sjukförsäkringens
genomförande kan komma att medföra för vissa frisängsdona tioner

..............................................

herr Rimmerfors ang. en effektivare svensk forskning på multipel sklerosens

område ....................................

herr Nihlfors i anledning av det ökade inslaget av finska brottslingar
i Sverige........................................

herr Andersson i Björkäng ang. utredningen av arbetstagar greppet

i semesterlagen m. ..............................

herr Skoglund i Umeå ang. redogörelse för i vilken utsträckning kommunerna
underlåtit att införa kommunala bostadstillägg......

Svar på fråga av herr Kilsmo ang. en redogörelse för de kalkyler,
på vilka priskontrollnämnden bygger sin framställning om sänkt
pris på matpotatis ......................................

Onsdagen den 1 december fm.

Svar på interpellation av herr Helén ang. rättvisare behandling i skattehänseende
av studiebidrag och studieskulder..................

Svar på fråga av fru Andrén ang. utbyggande av skolkuratorsverk samheten.

.............................................

Svar på interpellationer av:

herr förste vice talmannen Skoglund ang. den ökade efterfrågan på
sjukvård och läkarbehandling, som den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande väntas medföra ....................

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 31.

Nr 31.

Innehåll.

Sid''

herr Jacobson i Vilhelmina ang. motiveringen för viss föreskrift i
kungörelsen den 24 april 1953 ang. förberedelser av vissa företag

enligt vattenlagen .................................

herr Håstad ang indexnämndens sammansättning............. 82

Rationalisering av riksdagsarbetet, m.m....................... 86

Interpellation av herr von Friesen ang. JK-utredningen i den s. k.
Vilkunaaffären................................

Onsdagen den 1 december em.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. in. (forts.)................ 107

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm 115

Högskolornas organisatoriska ställning ........................ 128

Stärkande av de kulturella förbindelserna med Finland .......... 131

Ungdomssociala frågor............................ 134

Byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken . . 139

Förlängning av ostkustbanan................................ 141

Anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg ........................ 142

Helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar .......... 144

Återgäldande till Anders Mattson i Falun av visst skattebelopp
jämte ränta.................................... 147

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 1 december em.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 19, ang. rationalisering av riksdagsarbetet,
m. m...................................... gg

— memorial nr 20, i anledning av kamrarnas remiss av Kungl. Majrts

proposition, nr 226 .................................. 445

— utlåtande nr 21, ang. ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om

kommunalstyrelse i Stockholm............................ 115

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. kostnader för stilleståndsöver vakningen

i Korea m. m............................. 12g

nr 180, rörande högskolornas organisatoriska ställning ........ 128

nr 181, ang. stärkande av de kulturella förbindelserna med Finland 131

— nr 182, ang. ungdomssociala frågor ........................ 134

nr 183, om kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken .... 139
nr 184, om förlängning av ostkustbanan .................... 141

— nr 185, om järnväg Ljusdal—Sveg ........................ 142

nr 186, om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar 144

— nr 187, ang. återgäldande till Anders Mattson i Falun av visst

skattebelopp jämte ränta ................................ 447

Lördagen den 27 november 1954.

Nr 31.

Lördagen den 27 november.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Undertecknad får härmed meddela,
att riksdagsman Anders Pettersson,
Dahl, Vessigebro, fortfarande är intagen
å Falkenbergs lasarett samt att han
fr. o. m. 22/11 under 1—2 veckor framåt
icke kan deltaga i riksdagsarbetet.

Falkenberg den 25/11 1954.

iV. Strömberg
Lasarettsläkare

Kammaren, som vid sammanträdet
den 17 innevarande november beviljat
herr Pettersson i Dahl ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
15 november tills vidare, lade det nu
inkomna intyget till handlingarna.

§ 3.

Interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

Herr OHLIN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Principer och metoder
som tillämpats i den svenska jordbrukspolitiken
under en följd av år
har till stor del sin upprinnelse i krigstidens
förhållanden och uppfattades
vid sin tillkomst som provisoriska anordningar.
Vid 1947 års riksdagsbeslut
rörande riktlinjerna för jordbrukspolitiken
kom detta till klart uttryck.
Riksdagen uttalade sig ■—- vad vissa
väsentliga punkter beträffar — för en
prövning av och övergång till andra
tillvägagångssätt i strävandena att uppnå
den likvärdiga levnadsstandarden
och en önskvärd utveckling inom det
svenska jordbruket.

Trots att sedan dess mer än sju år
förgått, har ännu ingen sådan omprövning
av de jordbrulcspolitiska principerna
och metoderna kommit till stånd,
och den i juni 1952 tillsatta jordbruksprisutredningen
har ännu icke avlämnat
sitt betänkande. Vid dess tillsättande
förutsattes, att utredningen skulle
bedrivas så skyndsamt att de nya principerna
för prissättningen skulle kunna
tillämpas redan vad beträffar produktionsåret
1953/54. Detta långvariga
dröjsmål är så mycket mer anmärkningsvärt
som 1953 års riksdag i anledning
av från folkpartihåll väckta motioner
anslöt sig till däri framställda
önskemål »att den proposition till sagda
års riksdag (1954) som kan komma
att föranledas av jordbruksprisutredliingens
förslag måtte framläggas i så
god tid, att riksdagen hinner taga ställning
till däri förekommande principfrågor
före prisförhandlingarna våren
1954». Tyvärr har Kungl. Maj:t icke
efterkommit detta av riksdagen klart
uttryckta önskemål. Riksdagen räknade
vid denna tidpunkt uppenbarligen
med att jordbruksprisutredningen skulle
bli färdig under hösten 1953. Den 10
december detta år meddelade emellertid
herr statsrådet i svar på en av
herr Johnsson i Kastanjegården framställd
fråga, att utredningens förslag
inte kunde avlämnas förrän under
andra kvartalet 1954. Under sommaren
1954 framkom i pressen uppgifter,
att utredningen skulle bliva färdig på
hösten detta år. Om detta blivit fallet,
skulle det icke mött någon svårighet
för Kungl. Maj:t att efter remissbehandling
av frågan framlägga förslag
till riksdagen någon gång i början av
1955 i så god tid, att de reviderade
principerna och metoderna efter riksdagsbehandling
kunnat beaktas vid
prisförhandlingarna med jordbrukets.

Nr 31.

Lördagen den 27 november 1954.

Interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

organisationer och vid riksdagens beslut
rörande regleringarna under produktionsåret
1955/56.

Emellertid har utredningsresultatet
ännu i slutet av november icke presenterats,
och denna ytterligare försening
hotar att få konsekvenser i form av
en alltjämt bestående oklarhet rörande
den svenska jordbrukspolitiken under
nästkommande år. I betraktande av
riksdagens år 1953 uttryckta önskan,
att redan 1954 års jordbrukspolitiska
beslut skulle kunna grundas på ifrågavarande
utrednings resultat, framstår
en sådan tänkbar utveckling som högst
olycklig. Jag utgår därför ifrån att herr
statsrådet under de gångna månaderna
vidtagit åtgärder för att förhindra
densamma.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag härmed vördsamt om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
få framställa följande
interpellation:

1. Kan herr statsrådet lämna kammaren
upplysning om när jordbruksprisutredningens
resultat kan väntas
föreligga?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
till riksdagen i så god tid framlägga
förslag rörande principerna för prissättningen
å jordbruksprodukter och
eventuell marknadsreglering för dylika
produkter, att dessa principer kan i
väsentlig mån beaktas vid vårens prisförhandlingar
med jordbrukets organisationer
och kan läggas till grund för
riksdagens beslut rörande jordbruksregleringen
under produktionsåret
1955/56?

Denna anhållan bifölls.

§ 4.

Till bordläggningen anmäldes:
konstitutionsutskottets betänkande,
memorial och utlåtande:

nr 19, med förslag till vissa åtgärder

för rationalisering av riksdagsarbetet,
m. in.,

nr 20, i anledning av kamrarnas remiss
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
226, med förslag till lag om ändring i
lagen den 17 juni 1938 (nr 322) angående
rätt för Konungen att meddela förordnande
om vissa förmåner åt statslösa
med flera, och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen
den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

statsutskottets utlåtanden:
nr 178, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att göra statsbidragen
till kommunerna värdebeständiga,

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
ytterligare kostnader för det svenska
deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea m. m.,

nr 180, i anledning av väckt motion
om utredning rörande högskolornas organisatoriska
ställning,

nr 181, i anledning av väckta motioner
i syfte att stärka de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och Finland,

nr 182, i anledning av väckta motioner
angående ungdomssociala frågor,
nr 183, i anledning av väckta motioner
om byggande av en kustjärnväg mellan
Luleå och Karlsborgsverken,

nr 184, i anledning av väckta motioner
om förlängning av ostkustbanan,
nr 185, i anledning av väckta motioner
om anläggande av järnväg Ljusdal
—Sveg,

nr 186, i anledning av väckta motioner
om helt förstatligande av Stockholm—Roslagens
järnvägar, och

nr 187, i anledning av väckt motion
angående återgäldande till Anders Mattson
i Falun av visst skattebelopp jämte
ränta;

Lördagen den 27 november 1954.

Nr 31.

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner angående utredning om
fördelningen mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för folkpensioringen; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
om utredning angående premiering av
s. k. bosättningssparande,

nr 39, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående anskaffande
av ny ångpanna för Tumba
bruk och

nr 40, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående sjukpension
åt förre förste kammarskrivaren
vid riksbankens huvudkontor K. I.
H. Dahl;

andra lagutskottets utlåtande nr 49,
i anledning av väckt motion angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o lagen den 26
maj 1909 (nr 38) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 46,
med anledning av väckta motioner om
beredande åt domänverkets fast anställda
arbetare av lån till bostadsförbättring
och bosättning.

§ 5.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag, nr 385, till riksdagens
skrivelse till Konungen, i anledning av

väckta motioner angående den framtida
utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen
i landet.

§ G.

Herr talmannen meddelade, att fröken
Elmén, som vid kammarens sammanträde
den 18 nästlidna oktober beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare,
den 25 november åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 7.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 722 av herr Löfroth, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 223, angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare;
och

nr 723 av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
221, angående utlämnande av viss kvantitet
s. k. rövat guld.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Tisdagen den 30 november.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman G. E.
Birke p. gr. a. sjukdom, Syndroma
Méniére, är förhindrad att tills vidare
deltaga i riksdagens arbete.

Rönninge 27/11 1954.

Gunnar Birke
med. dr.

Kammaren beviljade herr Birke ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 27 innevarande november
tills vidare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. de problem,
som den allmänna sjukförsäkringens
genomförande kan komma att medföra
för vissa frisängsdonationer.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Ewerlöf frågat mig, om
jag haft min uppmärksamhet riktad på
de problem, som kan uppstå beträffande
frisängsdonationer åt mindre bemedlade
genom den allmänna sjukförsäkringens
genomförande samt vilka åtgärder
jag i så fall vidtagit för att lösa
dessa problem.

Såsom framliålles i intcrpellationen
torde sjukförsäkringsreformen — som
ju bl. a. innebär ersättning för sjukhusvård
—• komma att i avsevärd omfattning
i fortsättningen onödiggöra användande
av de s. k. frisängsfonderna
för av vederbörande donator bestämt
ändamål. Visserligen finns det en del

begränsningar i rätten till ersättning
för sjukhusvård enligt sjukförsäkringslagen,
som gör att det särskilt under
en övergångstid kan åtminstone i vissa
fall tänkas bli användning för fondernas
avkastning i enlighet med det ursprungliga
ändamålet. I den mån detta
icke blir fallet och något alternativt användbart
ändamål icke bestämts i donationsurkunden,
synes tillstånd böra
kunna erhållas att använda fondernas
avkastning för något näraliggande ändamål.

Frågan har redan tidigare aktualiserats
av styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska landstingsförbundet,
vilka i en skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställt om prövning inom inrikesdepartementet
av möjligheterna
att genom generella föreskrifter underlätta
de permutationer av frisängsfonderna,
som den genomförda sjukförsäkringsreformen
synes ge anledning
till.

Det torde ankomma på det organ,
som förvaltar fonden, att hos Kungl.
Maj:t göra framställning om tillstånd
att använda fonden för det nya ändamålet
samt inkomma med erforderlig
utredning.

I syfte att åstadkomma en enhetlig
prövning av det stora antal permutationsärenden
beträffande frisängsfonder,
som kan förväntas uppkomma,
samt undersöka möjligheterna att utfärda
sådana allmänna föreskrifter,
som avses i stadsförbundets och landstingsförbundets
skrivelse, har utredning
igångsatts inom inrikesdepartementet.
Visst material har införskaffats
och kontakt har tagits med vederbörande
inom socialdepartementet samt med
justitiekanslersämbetet, som regelmässigt
höres i fråga om permutationer.
Härvid har man kommit fram till den
uppfattningen, att verkan av sjukför -

Tisdagen den 30 november 1954. Nr 31. 7

Svar på interpellation ang. en effektivare svensk forskning på multipelsklerosens
område.

säkringslagen med avseende på frisängsfonderna
under någon tid efter
lagens ikraftträdande torde böra studeras
samt ytterligare material angående
fonderna insamlas, innan ställning
tages till kommunförbundens
framställning.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Jag förstår väl,
att det är förenat med svårigheter för
ett statsråd att under pågående utredning
besvara direkta frågor och ge uttömmande
svar, men det är en mening
i svaret, som tycks mig så dunkel, att
jag måste göra ett par frågor i anledning
av den.

Statsrådet säger i sitt svar: »Visserligen
finns det en del begränsningar i
rätten till ersättning för sjukhusvård
enligt sjukförsäkringslagen, som gör att
det särskilt under en övergångstid kan
åtminstone i vissa fall tänkas bli användning
för fondernas avkastning för
något näraliggande ändamål.»

Tänker herr statsrådet då exempelvis
på de mindre bemedlade folkpensionärer,
som efter de nu ikraftträdande
bestämmelserna har rätt till endast
90 dagars sjukhusvård? Och vidare:
Tänker man sig en ändring på denna
punkt? Under andra förhållanden förstår
jag inte, varför statsrådet talar om
en övergångstid, i fall saken gäller
nämnda grupp, vilket jag anar, även
om jag inte kan utläsa det ur formuleringen.

Det är dessa två frågor, som jag ber
att få ställa till herr statsrådet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Som intcrpellanten själv

har nämnt, förhåller det sig så, att vissa
personer efter 90 dagar blir utförsäkrade,
som man kallar det. Det kan
ju tänkas, att någon del av frisängsfonderna
skulle kunna behöva användas
för dem. Det finns därför anledning att
dröja och se, i hur stor omfattning
detta kommer att ske. Det står inte
klart för oss i dag.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Det gläder mig att höra
att frisängsfonderna kan få disponeras
just för den kategori som jag här talat
om.

Däremot fick jag inte något svar på
den andra frågan, varför man talar om
en övergångstid, om man verkligen
tänker sig att gå till väga på det sätt
som herr statsrådet här angivit. Innebär
det att en ändring av bestämmelsen
om 90 dagars sjukhusvård för folkpensionärerna
kommer att ske?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det ankommer inte på
mig att svara på den sista frågan, nämligen
huruvida avsikten är att göra någon
ändring av sjukförsäkringslagen
på denna punkt. Detta är ju ett ämne
som faller under ett annat departement.
Men det finns, såsom jag förut framhållit,
anledning att vänta och se, i vilken
utsträckning dessa frisängsfonder kan
behöva tas i anspråk för bl. a. de utförsäkrade,
innan man vidtar åtgärder
för att använda pengarna för ett annat
ändamål. Det är denna tankegång som
ligger bakom formuleringen i interpellationen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. en effektivare
svensk forskning på multipelsklerosens
område.

Ordet lämnades på begäran till

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Svar på interpellation ang. en effektivare svensk forskning på multipelsklerosens
område.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Rimmerfors frågat, om
jag avser att framlägga förslag i syfte
att effektivisera svensk forskning på
multipelsklerosens område samt om
jag anser, att något ytterligare kan och
bör göras från statsmakternas sida för
att ge de MS-sjulca bättre vårdmöjligheter.

Sjukdomen multipelskleros är en av
de organiska nervsjukdomar, som tillhör
neurologiens ämnesområde. Patienter
lidande av dessa sjukdomar vårdas
för närvarande på lasarettens allmänmedicinska
avdelningar eller på
neurologiska avdelningar där sådana
finns. F. n. finns neurologiska avdelningar
endast vid fyra sjukvårdsanstalter
med tillsammans cirka 200 vårdplatser.
Medicinalstyrelsen har emellertid
nyligen i samråd med huvudmannarådet,
styrelsens vetenskapliga råd och
andra representanter för neurologi och
invärtes medicin utformat en plan för
en utbyggnad av den neurologiska vårdens
organisation.

Planen innebär, att den kvalificerade
neurologiska vården skall utbyggas
från nuvarande 200 vårdplatser till
1 200, motsvarande platsbehovet för
cirka 50 procent av det beräknade sammanlagda
antalet neurologiska fall. Avsikten
är att övriga fall liksom hittills
skall vårdas på lasarettens invärtesmedicinska
avdelningar. Kärnan i detta
organisationsförslag utgöres av högkvalificerade
neurologiska avdelningar
vid de 0—7 sjukhus — främst undervisningssjukhus
— där även neurokirurgiska
avdelningar är planerade. Vid
dessa specialavdelningar skulle också
finnas tillgång till psykiater, neurofysiolog
och neuroradiolog. Utöver nyssnämnda
avdelningar innebär planen
mindre neurologiska avdelningar vid
vissa centrallasarett. Från de neurologiska
specialavdelningarna skulle vi -

dare en viss konsultverksamhet kunna
utövas inom respektive avdelningars
upptagningsområden.

Genomförandet av medicinalstyrelsens
plan för den neurologiska vårdens
organisation innebär, att högkvalificerad
neurologisk specialistvård, avsedd
för samtliga organiska nervsjukdomar,
kommer att finnas tillgänglig inom landets
olika delar. Den utbyggda neurologvården
kommer sålunda även patienter
med multipelskleros till godo. På sakkunnigt
håll anses det naturligt, att de
organiska nervsjukdomar, som ur medicinsk
synpunkt utgör en enhet, även
ur vård- och behandlingssynpunkt betraktas
på ett likartat sätt. Ett avsteg
från denna princip när det gäller en
viss grupp sjuka bör göras endast efter
ett noggrant övervägande med starkt
beaktande av den medicinska sakkunskapens
uppfattning i dessa frågor. Vad
multipelskleros beträffar är det enligt
medicinalstyrelsens mening icke lämpligt
att personer som lider av denna
sjukdom vårdas på särskilda sjukhus
eller sjukavdelningar.

En utbyggnad av den neurologiska
vårdens organisation kommer också
att innebära väsentligt förbättrade möjligheter
till forskning på de organiska
nervsjukdomarnas område. Inte minst
multipelskleros utgör här ett synnerligen
svårt forskningsområde, och hittills
vunna resultat har icke kunnat
klarlägga sjukdomens orsaker eller
lämna något mera värdefullt bidrag till
dess behandling. Jag är därför väl
medveten om att fortsatt forskning på
detta område är synnerligen önskvärd,
och jag vill erinra om att myndigheterna
i år framlagt krav på väsentligt
ökade anslag till medicinsk forskning
bl. a. på sinnessjukdomarnas och nervsjukdomarnas
område. Man har därvid
avsett att kompetenta forskare skall
kunna påräkna understöd för väl planlagda
undersökningar inom multipelsklerosområdet.
Hithörande anslagsfrå -

Tisdagen den 30 november 1954. Nr 31.

effektivare svensk forskning på multipelsklerosens

Svar på interpellation ang. en

område.

gor är som bekant under beredning vid
höstens budgetarbete i vederbörande
departement, och jag kan här endast
försäkra interpellanten, att avvägningen
av anslagsbehoven kommer att ske
i fullt medvetande om de angelägna
krav, som reses även när det gäller
den allvarliga sjukdom, som interpellalionen
avser.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar som statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet har lämnat på
min interpellation. Svarets verkligt positiva
innehåll gör att jag kan fatta
mig kort när det gäller kommentarerna.

Det förefaller mig naturligt att man,
såsom statsrådet här gjort, sätter in
frågan om multipelsklerosen och de
onekligen svårartade problem, som följer
därmed, i det större sammanhang
som den neurologiska vården efter den
planerade upprustningen kommer att erbjuda.
Jag bygger därvid också på den
uppfattning som professor Tore Broman
i Göteborg, känd som en av de
främsta förespråkarna för en förbättrad
MS-vård, nyligen har givit uttryck för.
Detta hindrar naturligtvis inte, att vissa
separata vårdåtgärder kan visa sig behövliga.
Att inte heller statsrådet kommer
att motsätta sig sådana undantag i
den mån de visar sig medicinskt betingade,
framgår av statsrådets svar i
dag, när det bl. a. heter: »Ett avsteg
från denna princip, när det gäller en
viss grupp sjuka, bör göras endast efter
ett noggrant övervägande med starkt beaktande
av den medicinska sakkunskapens
uppfattning i dessa frågor.» Statsrådet
hänvisar sedan till alt medicinalstyrelsen
finner det mindre lämpligt att
personer, som lider av denna sjukdom,
vårdas på särskilda sjukhus eller sjuk -

avdelningar. Bevisligen är det alltjämt
olika meningar om den detaljen. Efter
detta svar anser jag inte en sådan undantagslösning
i vissa fall otänkbar.

Vad slutligen beträffar utforskandet
av denna hemlighetsfulla sjukdom, utläser
jag ur svaret ett löfte, att också
MS-forslcningen skall ihågkommas och
beaktas redan i den statsverksproposition
som nu är under utarbetande. Detta
svar från inrikesministern kommer att
utlösa tacksamhet inte bara hos de
skickliga och ambitiösa forskare, som
ivrigt sysslar med denna fråga och som
bara hoppas kunna ägna mera tid åt den,
utan också bland de många tusen MSsjuka
landet runt. »Jag kan här endast
försäkra interpellanten», säger statsrådet,
»att avvägningen av anslagsbehoven
kommer att ske i fullt medvetande om
de angelägna krav, som reses även när
det gäller den allvarliga sjukdom, som
interpellationen avser.»

Man har inom läkarkretsar givit uttryck
för en fruktan att inte kunna hålla
jämna steg med denna sjukdoms ökade
frekvens. Det finns framstående
forskare i Sverige som ögnar sig åt att
utforska den, men de måste göra detta
vid sidan av andra trängande arbeten
och forskningsuppgifter. När man hör
läkare och forskare tala om hur nära
de ibland tror sig vara en lösning av
gåtan och dessutom vet vad ett botemedel
skulle betyda för tiotusentals
människor och alla deras anhöriga,
grips man av oro vid tanken på att en
lösning skulle fördröjas genom brist
på pengar. Om det är sant — och det
torde väl vara ungefärligen riktigt —
att den nationalekonomiska förlusten
bara på denna sjukdom uppgår till ungefär
15 miljoner kronor om året, måste
det löna sig med en ganska avsevärd
investering på dess utforskande. Kanske
skulle just Sverige kunna få lämna
ett särskilt bidrag till lösningen av denna
gåta. Denna sjukdom är praktiskt
taget okänd i sydligare länder. Det sy -

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Svar på interpellation ang. en effektivare

område.

nes mig därför vara en värdig uppgift
för svenska forskare att avslöja dess
hemlighet.

Låt mig göra en jämförelse med det
forskningsarbete som ledde fram till
upptäckten av insulinet, som räddat så
många människoliv. Som bekant var
en svensk forskare mycket nära lösningen.
Det sägs att det den gången
fattades honom 500 kronor för den avslutande
undersökningen. Han hade
kunnat få ge mänskligheten denna gåva.
Nu kom den visserligen ändå —
fastän tio år senare.

När det gäller MS-forskningen hälsar
jag därför med synnerlig glädje en
sådan avvägning av forskningsanslagen
att något eller några anslag kan frigöras
för denna uppgift med det snaraste.
Med tacksamhet och förväntan
motser jag, herr talman, även ur denna
synpunkt nästa års statsverksproposition
och tackar än en gång inrikesministern
för svaret.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Det är ett synnerligen
glädjande svar som statsrådet har lämnat
oss på denna interpellation. Vetenskapen
på detta område famlar och
känner egentligen ännu till så litet. I
själva interpellationen framhålles att
sjukdomen är mera utbredd än man
tror, att var tusende människa i Sverige
lider av denna sjukdom, som därför
är att betrakta som en verklig folksjukdom
som håller på att utbreda sig.
I Förenta staterna görs ju kolossalt
mycket för att komma sjukdomens art
och utbredningsvägar på spåren.

Jag fäste mig vid att statsrådet i sitt
svar sade, att man inte skulle vårda
dessa sjuka separat. Statsrådet stöder
sig väl där på medicinalstyrelsen. Men
det har på andra håll kommit till uttryck
just detta att MS-sjuka mår särskilt
väl av att komma tillsammans med
andra MS-sjuka. De uppmuntras då av

svensk forskning på multipelsklerosens

känslan att inte stå alldeles ensamma
i lidandet. Jag undrar därför om man
inte borde inrätta speciella anstalter
för MS-sjuka och koncentrera patienterna
till ett eller ett par ställen, där
de kunde ha det bättre än tillsammans
med personer som lider av andra sjukdomar.

Jag har, herr talman, endast velat
göra dessa påpekanden med anledning
av statsrådets svar.

Herr LÖFGREN (fp):

flerr talman! Man måste ju konstatera,
att det är mycket glädjande att
den farliga sjukdomen multipelskleros,
som brett ut sig mer och mer, observeras
på det sätt som nu skett och att det
finns utsikter till att det kommer att
bli en intensifierad och förbättrad
forskning. Det vore därför kanske inte
mycket mer att säga, men jag kan inte
underlåta att något nämna om den kontakt
jag under ett par år har fått just
med denna sjukdom.

Det förhåller sig nämligen så, att vi
inom det företag, där jag i många år
varit verksam, har en anställd, som
drabbades av multipelskleros. Det var
en beklaglig situation som uppstod, när
vederbörande genom läkarna fick klart
för sig, att han ingenting gott hade att
vänta utan bara fick frukta att det
skulle bli värre och måste förbereda
sig på att inskränka de fysiska ansträngningarna
till det minsta möjliga.

Så ställde man frågan: Finns det
ingen möjlighet för Er att komma till
tropikerna? Vi vet bara, att där nere
existerar inte denna sjukdom. Det uppslaget
kom oss att fatta vårt beslut
att börja en rörelse i Belgiska Kongo,
och vi gav den MS-sjuke chansen att
bli föreståndare för en fabriksavdelning
där nere. Jag kan tala om, att
sedan han för nära fem år sedan kom
dit har han inte haft någon känning
av sjukdomen, och han står nu i stän -

Tisdagen den 30 november 1954. Nr 31.

av det ökade inslaget av finska brottslingar i

Svar på interpellation i anledning

Sverige.

dig kontakt med läkarna här hemma
beträffande sjukdomsförloppet i hans
fall.

Följden av detta har blivit, att det
kommit till många sjukas kännedom,
att det finns en chans att bli fri från
sjukdomen, om man får tillfälle att vistas
i tropikerna. Jag har fått framställningar
från många olyckliga som frågat:
Kan inte vi också få komma ner
till er i Belgiska Kongo? .Tåg känner
också sådana som hänvänt sig till
exempelvis Svenska missionsförbundet,
och vi har där fått anledning att ta
ställning till om de skulle kunna få
komma ner till dessa trakter för att få
lindring i sin sjukdom.

Det är ju någonting som man måste
beakta, att dessa sjuka är beredda att
ta på sig stora kostnader, om de bara
kan få en chans att komma till tropikerna,
tv de finner sitt läge så förtvivlat.
Det har varit väldigt svårt att
gång efter annan få lov att säga nej
till sådana som trott sig finna en möjlighet
att bli kvitt sjukdomen. Men när
man vet vilka risker som är förknippade
med att ta emot de sjuka — de
kan gå en förbättring till mötes, men
det vet man ju inte säkert — så tvingas
man säga nej till deras framställningar.
Detta är emellertid så smärtsamt, att
jag genom vad jag sagt velat ytterligare
understryka, hur viktigt jag känner det
vara, att vi från statsmakternas sida
ägnar denna sak så stor uppmärksamhet
som vi rimligen och möjligen kan
för att så snart som möjligt komma
sjukdomens hemlighet på spåren.

•lag blev glad, när herr Rimmerfors
framställde sin interpellation i denna
sak. Jag har inte kunnat underlåta att
nämna de erfarenheter jag har, då jag
som sagt funnit det vara så beklagligt
och svårt att få lov att säga nej till förtvivlade
människor, som är beredda att
av egna medel göra stora uppoffringar
för att bli fria från sin svåra sjukdom.
Om det riktigaste är att sammanföra

de sjuka till speciella sjukhus eller inte,
saknar jag möjlighet att uttala mig om,
men jag förlitar mig på att den medicinska
sakkunskapen utvecklar frågan
på bästa tänkbara sätt och att den får
allt tänkbart stöd av myndigheterna för
att komma sjukdomens hemlighet på
spåren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation i anledning av det
ökade inslaget av finska brottslingar i
Sverige.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag har min uppmärksamhet
riktad på problemet med det ökade
inslaget av finska brottslingar i Sverige
och om jag är beredd att ta initiativ
eller medverka till sådant samarbete
mellan finska och svenska polismyndigheter
att den oroande utvecklingen
på detta område stävjas.

På dessa båda frågor vill jag svara
följande.

Omständigheterna får anses ge vid
handen att under senaste åren en viss
ökning inträtt i antalet brott, begångna
av finska medborgare i Sverige.

Till denna utveckling har säkert
passfriheten för nordiska medborgare,
som gällt från sommaren 1952, bidragit.
Då denna genomfördes påpekades,
att det skulle komma att bli lättare för
asociala element att söka sig från ett
land till ett annat. Men denna olägenhet
ansåg man sig böra ta för att kunna
vinna de stora fördelar, som passfriheten
samtidigt innebar.

Det finns sedan länge ett gott samarbete
mellan polismyndigheterna i de
olika nordiska länderna. De särskilda
problem, som uppstått genom att passfriheten
gjort det lättare för förbry -

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Svar på interpellation i anledning av det ökade inslaget av finska brottslingar i
Sverige.

tare att flytta från land till land, har
varit föremål för diskussioner mellan
representanter för dessa myndigheter,
och därvid har full enighet nåtts om
nödvändigheten av vissa närmare angivna
åtgärder. En del av dessa avser
praktiska detaljer, som t. ex. i fråga
om efterlysningsförfarandet, andra
förutsätter ändrad lagstiftning. Vad
särskilt angår finska förbrytares verksamhet
i Sverige har problemet uppmärksammats
även på finsk sida, och
man har där visat sig intresserad av
att försöka få en ändring till stånd.

I detta sammanhang kan vidare nämnas
att frågan om en revision av reglerna
om utlämning för brott är föremål
för utredning av särskilda delegerade
från samtliga nordiska länder och
att förslag föreligger om att även Nordiska
rådet skall ta upp denna fråga.
Vidare har i det nordiska samarbetet
på lagstiftningsområdet diskuterats
frågor om utvidgad behörighet för
domstol i ett nordiskt land att döma
över brott som begåtts utom landets
gränser, om avtjänande av straff i
hemlandets fångvårdsanstalter och om
enklare procedur för att få straffregisterutdrag
från annat nordiskt land.

Åtskilliga initiativ av den art, som
herr Nihlfors ifrågasätter, har alltså
redan tagits. Jag anser emellertid fortsatta
överläggningar mellan de berörda
länderna lämpliga om de gemensamma
åtgärder som här kan komma i fråga.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka inrikesministern
för det svar han har lämnat.
Svaret tyder på att de berörda myndigheterna
har sin uppmärksamhet riktad
på problemet, och det visste jag.
Vad jag närmast åsyftade med min interpellation
var att få ett uttalande av

statsrådet om hur han anser att problemet
bör angripas. Tydligen är en hel
del praktiska åtgärder på väg, och herr
statsrådet har ju upplyst om att det
vad lagstiftningen beträffar pågår ett
arbete även inom det nordiska samarbetets
ram.

Jag har emellertid fått den uppfattningen
av svaret, att vad man på lagstiftningens
område framför allt diskuterar
är åtgärder med anledning av
brott som redan har begåtts, hur man
skall åstadkomma praktiska arrangemang
exempelvis för att straff skall
kunna avtjänas i hemlandets fångvårdsanstalter
eller hur utlämningsproblemet
skall lösas. En lekman får då den
tanken, huruvida man inte borde söka
få till stånd ett samarbete mellan de
berörda parterna även i syfte att vidta
preventiva åtgärder och hindra att
brott begås. Man borde exempelvis söka
upphäva det gränsstopp som faktiskt
råder för de olika polismyndigheterna.
Brottslingarna rör sig ju numera
ganska fritt på den nordiska
brottslingsmarknaden, som den vid ett
tillfälle bär kallats, men polisen kan
bara verka inom sitt eget land och får
telefonera eller skriva brev om den
vill utsträcka sitt arbete vidare.

En åtgärd i detta syfte skulle alltså
utgöra ett viktigt steg i det nordiska
reella samarbetets tecken, men det vore
viktigt också ur en annan synpunkt att
ta sådana radikala steg. Folk börjar
nämligen annars diskutera, om det var
så lyckligt med passfriheten, när brottslingarna
»tjänar» på arrangemanget.
Jag anser det viktigt att vi håller fast
vid passfriheten, och det har jag också
sagt i interpellationen, men jag tror det
även är viktigt att medborgarna får en
känsla av att skyddet för liv och lem
värderas lika högt som passfriheten.

Någonting som jag saknade i statsrådets
i övrigt välvilliga svar var en
mera kraftfull deklaration än att fortsatta
överläggningar mellan de berörda

Tisdagen den 30

Svar på interpellation i anledning av det

Sverige.

länderna anses lämpliga. Jag är så förmäten
att jag anser, att statsrådet kunde
ha kostat på sig att säga, att han anser
fortsatta överläggningar inte blott vara
lämpliga utan också mycket angelägna.

När man hör svaret kommer man
också osökt in på ett av de viktigaste
problemen i detta sammanhang, nämligen
personalbristen. Det är påtagligt
att personalen inte räcker till med en
sådan här »flytande» brottslingsmarknad.
Beträffande det finska inslaget i
denna marknad säger man från kriminalpolishåll,
att språksvårigheterna fördröjer
utredningsarbetet. Nu skall man
ju inte vänta sig att en finsk förbrytare,
som gripits här i Sverige, använder
svenska, även om han kan tala vårt
språk. Vid förhören kan han endast
finska. Det lär dock finnas en svensk
kriminalpolis i Stockholm som kan
finska, och så finns det naturligtvis
tolkar. Jag vill i det sammanhanget
kasta fram en idé, som kanske är lekmannamässig,
men även lekmän bör ha
rätt att anlägga synpunkter på sådana
frågor. Varför inte försöka få över från
Finland expertis på kriminalpolisens
område som en rådgivande instans, placerad
kanske framför allt vid polisen i
Stockholm? Denna expertis skulle hjälpa
till vid förhören med finska brottslingar
och på annat sätt vara den svenska
polisen behjälplig.

Polisen arbetar, så vitt jag förstår,
med det systemet, att man iakttar hur
brott begås, vilka vanor förbrytarna
tycks ha, och med sin erfarenhet av
det klientel man sysslar med kan man
sedan nästan lista ut vem det är som
har begått ett brott. Motsvarande erfarenhet
har ju inte den svenska polisen
av de finska brottslingarna, och
då skulle en sådan här rådgivande expertis
vara till stor nytta, skulle jag tro.

Av allt att döma är bristen på utbildad
kriminalpolis så stor, att den i
kombination med det tidsödande arbete,
som nu äger rum även för polisens del

november 1954. Nr 31.

ökade inslaget av finska brottslingar i

vid det nya rättegångsförfarandet, i
ganska stor utsträckning omöjliggör ett
förebyggande spaningsarbete. Det där
gamla hederliga, för pojkar så spännande,
spaningsarbetet av detektiver tycks
man numera inte hinna med i tillräcklig
utsträckning. Det är dylikt spaningsarbete
som i gynnsamma fall gör
att planerade brott kan upptäckas innan
de har begåtts. Det är många brott,
som på så sätt har kvävts i sin linda,
skulle jag tro, men har vi brist på kriminalpolis
får vi räkna med att just
detta preventiva arbete i första hand
läggs ned eller minskas. Jag tycker att
detta blir ännu mera beklagligt om
man får ett inslag av utländska förbrytare
här i Sverige, som gör polisens
arbete än svårare.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag delar helt interpellantens
mening om att vi bör slå
vakt om passfriheten. Den får inte bli
en episod, utan vi måste se till att den
blir inledningen till en ny epok i fråga
om internordiskt samarbete. Jag är
också överens med interpellanten om
att man bör försöka förebygga den
brottsliga verksamheten, men efterspanandet
av brottslingar och befordrandet
av brottslingar till domstol är just
ett led i denna förebyggande verksamhet.
I den mån det visar sig möjligt att
på andra vägar också förebygga den
brottsliga verksamheten, anser jag naturligtvis
att man bör gå in för sådana
åtgärder.

I interpellationssvaret har jag visserligen
bara sagt, att jag tycker det är
lämpligt med fortsatta överläggningar,
men i det uttrycket får man läsa ut
den meningen, att jag så långt på oss
ankommer ämnar se till att sådana förhandlingar
äger rum.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

§ 6.

Svar på interpellation ang. utredningen
av arbetstagarbegreppet i semesterlagen,
m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Andersson i Björkäng
bl. a. erinrat om vissa uttalanden angående
arbetstagarbegreppets innebörd,
som från statsmakternas sida gjorts i
samband med uppkommande spörsmål
rörande semesterlagstiftningen och den
nya sjuk- och vrkesskadeförsäkringslagstiftningen.
Interpellanten har vidare
hänvisat till en av högsta domstolen
den 22 december 1949 avkunnad dom
rörande skogskörares semesterrätt samt
till ett av riksförsäkringsanstalten den
6 februari i år utfärdat meddelande
till sjukkassorna, vari uppdragits
vissa riktlinjer till ledning för sjukkassorna,
när dessa skall taga ställning
till frågan, huruvida en person är att
anse som arbetstagare eller självständig
företagare.

Interpellanten framhåller, att det torde
föreligga största oklarhet huruvida
de mindre jordbrukare och arrendatorer,
som åtager sig körningsarbeten,
vare sig fråga är om slcogskörningsarbete
eller körning vid vägarbeten, kraftverksanläggningar,
flygfältsarbeten m.
m., har något skydd enligt den nya
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Enligt
vad interpellanten vidare uttalar,
är det nödvändigt att klarhet beträffande
arbetstagarbegreppets innebörd
och sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagens
tillämpning på ifrågavarande grupper
snarast vinnes.

I anslutning till det anförda har interpellanten
till mig riktat följande
frågor:

1) Vill statsrådet lämna kammaren
upplysning om huruvida utredningen
om arbetstagarbegreppet i semesterlagen
beräknas kunna slutföras i sådan

lid, att proposition rörande denna fråga
kan föreläggas 1955 års riksdag?

2) Ämnar statsrådet utfärda sådana
direktiv för riksförsäkringsanstalten,
att den rättspraxis, som hittills följts av
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
beträffande de beroende
uppdragstagarnas skydd mot olycksfall
i arbetet, fortfarande kommer att tilllämpas
även efter den 1 januari 1955
intill dess riksdagen tagit ställning till
det förslag, som kan väntas från Kungl.
Maj :t rörande arbetstagarbegreppet och
de beroende uppdragstagarnas ställning
i semesterlagen m. fl. lagar?

Den av interpellanten i hans första
fråga åsyftade utredningen rörande arbetstagarbegreppet
tillkom, såsom också
omnämnes i interpellationen, på begäran
av 1951 års riksdag, som hos
Kungl. Maj :t hemställde om utredning
av frågan huruvida de s. 1c. beroende
uppdragstagarna borde hänföras under
semesterlagen och de övriga författningar,
där så kunde vara påkallat. Till
denna personkrets räknas personer,
som anses socialt likställda med och
rent faktiskt utför sitt arbete under ungefär
samma förhållanden som de anställda.
Den ifrågavarande utredningen
uppdrogs åt arbetstidsutredningen. Enligt
vad jag inhämtat var det från början
utredningens mening att driva arbetet
med de beroende uppdragstagarnas
ställning parallellt med utredningens
huvuduppdrag, d. v. s. frågan om en
revision av vår arbetstidslagstiftning.
Emellertid fann sig utredningen sedermera
böra lägga om ordningen för sitt
arbete så att arbetstidsfrågorna fick
prioritet.

Arbetstidsutredningen har numera
slutfört sitt huvuduppdrag och är f. n.
sysselsatt med frågan om de beroende
uppdragstagarna. Utredningens förslag
i detta hänseende kan dock icke förväntas
förrän under nästa år. Tiden
torde icke medge att något på grundval
av utredningens blivande betänkande
i frågan upprättat förslag kan
underställas 1955 års riksdag.

Tisdagen den 30 november 1954. Nr 31.

Svar på interpellation ang. utredningen av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, m. m.

Vad den andra frågan beträffar förhåller
det sig ju så, att statsmakterna
under senare år i flera olika sammanhang
haft anledning att befatta sig med
frågan om arbetstagarbegreppets innebörd.
Till en början må härvid erinras
om att andra lagutskottet i sitt utlåtande
nr 23 till 1950 års riksdag rörande
det av interpellanten berörda avgörandet
av högsta domstolen ■—• enligt
vilket vissa icke kollektivavtalsbundna
skogskörare inte ansetts berättigade till
semesterersättning ■—• uttalat att alltför
vittgående slutsatser inte syntes böra
dragas av rättsfallet. Vid flera tillfällen
har understrukits, att omständigheter
av social natur inte bör lämnas obeaktade
då det gäller att pröva huruvida
en person är att anse som arbetstagare
eller ej. I samband med framläggandet
för 1953 års riksdag av propositionen
nr 178 rörande sjukförsäkringens omgestaltning
framhöll jag sålunda, att
denna fråga bör avgöras under hänsynstagande
till samtliga föreliggande omständigheter
och att härvid bl. a. de
avtalsslutande parternas ekonomiska
och sociala ställning kan vara ägnad
belysa hur avtalet bör uppfattas. Riksdagen
hade samma uppfattning. I andra
lagutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr 22 till denna riksdags
vårsession gjorde sig utskottet i samband
med behandlingen av frågan om
den nya sjuk- och yrkesskadeförsäkringens
omfattning till tolk för den meningen,
att de skogskörare, å vilka ramavtalet
för skogsbruket i Norrland och
Dalarna äger tillämpning, eller som eljest
utför sitt arbete under liknande
förhållanden, bör anses som arbetstagare.

Jag anser mig böra utgå från att de
för sjuk- och yrkesskadeförsäkringens
genomförande ansvariga organen beaktar
vad som sålunda uttalatas från regeringens
och riksdagens sida och att
den nya lagstiftningen sålunda tillämpas
i den anda, som präglar statsmakternas
uttalanden i denna fråga. Med

hänsyn till vad sålunda anförts är jag
ej beredd att f. n. vidtaga några åtgärder
i saken utan anser mig böra avvakta
den fortsatta utvecklingen.

Härefter anförde:

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag tackar också för det positiva intresse
för de s. k. beroende uppdragstagarna,
som jag trott mig kunna utläsa
ur statsrådets svar. Detta intresse
synes mig borga för att det förslag i
ärendet, som kan väntas från Kungl.
Maj :t, kommer att ge de mindre jordbrukare
och arrendatorer, som åtager
sig körningsarbeten, fullt skydd enligt
den nya sjuk- och yrkesskadeförsäkringen
ävensom samma rätt till semester
eller semesterersättning som övriga
arbetstagare.

Den oro jag hyser för att semesterlagens
bestämmelser skall bli normerande
för arbetstagarbegreppet i den nya
sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagen
— låt vara endast under en övergångstid
— stillas dock inte genom hänvisningen
till andra lagutskottets utlåtande
nr 23 till 1950 års riksdag, där
man uttalar »att alltför vittgående slutsatser
icke bör dragas» av det rättsfall
jag påtalat i min interpellation. Själv
har jag den allra största respekt för
ett högstadomstolsutslag, och jag är
övertygad om att arbetsgivarparten i
en liknande tvist alltid kommer att hänvisa
till detta prejudikat.

Däremot tar jag fasta på slutorden i
det avgivna svaret, där statsrådet utgår
ifrån »att de för sjuk- och yrkesskadeförsäkringens
genomförande ansvariga
organen beaktar vad som sålunda uttalats
från regeringens och riksdagens
sida och att den nya lagstiftningen sålunda
tillämpas i den anda som präglar
statsmakternas uttalanden i denna
fråga».

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Svar på interpellation ang. redogörelse för i vilken utsträckning kommunerna
underlåtit att införa kommunala bostadstillägg.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Vid debatten 1953 om
sjukförsäkringsreformen riktade jag en
fråga till chefen för socialdepartementet.
Jag frågade honom då, när han
kunde beräkna, att arbetstidsutredningen
blev färdig med sin utredning såvitt
avsåg beroende uppdragstagare. På
detta svarade herr statsrådet, att denna
utredning hade lovat honom att avsluta
sitt arbete under 1953. Under sådana
förhållanden, tilläde statsrådet, borde
det vara praktiskt möjligt att relativt
snart förelägga riksdagen förslag i
frågan.

Nu uttalar herr statsrådet, att det är
knappast troligt, att en proposition
skall kunna framläggas i ärendet under
1955 års riksdag. Det var med beklagande
jag åhörde detta statsrådets
meddelande.

Den blankett som nu i dagarna påtecknas
av svenska folket föranleder
en mycket stor oklarhet, huruvida man
skall betraktas som arbetstagare eller
enskild yrkesutövare. Det är många
som inte är riktigt på det klara med
detta, och följaktligen vet de inte heller,
om de skall teckna en frivillig försäkring.

Herr talman! Jag har vid detta tillfälle
endast velat uttala ett beklagande
av att arbetstidsutredningen har fördröjt
denna utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för i vilken utsträckning kommunerna
underlåtit att införa kommunala bostadstillägg.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Skoglund i Umeå
har anhållit, att jag skall dels lämna en
redogörelse för i vilken utsträckning

kommunerna underlåtit att införa kommunala
bostadstillägg och dels meddela
om jag har för avsikt att vidtaga några
åtgärder för att animera ifrågavarande
kommuner att införa dylikt tillägg.

Möjligheten att införa kommunala bostadstillägg
av nuvarande karaktär har
endast funnits fr. o. m. detta års ingång.
Det är därför mycket tillfredsställande
att kunna konstatera, att alla
kommuner utom 13 redan infört bostadstillägg
eller beslutat införa sådana
tillägg fr. o. m. den 1 januari 1955, såvitt
framgår av från pensionsstyrelsen
erhållna upplysningar. Av de kommuner,
från vilka beslut i frågan ännu inte
inkommit till pensionsstyrelsen, finns
2 i Stockholms län, 1 i Södermanlands
län, 5 i Jönköpings län, 1 i Örebro län,
1 i Värmlands län och 3 i Kopparbergs
län.

Det kan tänkas att inom det fåtal
kommuner, som ännu ej infört kommunala
bostadstillägg, särskilda omständigheter
föreligger eller överväganden
av frågan pågår. Jag utgår sålunda från
att det är en tidsfråga när tilläggen införes
i dessa kommuner och anser mig
därför sakna anledning att för närvarande
taga något initiativ i syfte att
påskynda utvecklingen. Utvecklingen
kommer dock självfallet att följas med
uppmärksamhet.

Härpå anförde:

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det lämnade
svaret på min interpellation och
för svarets innehåll.

Av detsamma framgår att antalet
kommuner, som ännu inte infört kommunala
bostadstillägg till sina folkpensionärer,
uppgår till 13. Antalet är i
och för sig obetydligt, men med hänsyn
till att det hela tiden varit meningen
att samtliga kommuner i iandet

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de kalkyler, på vilka priskontrollnämnden

bygger sin framställning om sänkt pris på matpotatis.

skulle införa sådana tillägg, är redan
13 eftersläpande kommuner lika många
för mycket. Huruvida de avstått från
ett positivt beslut i frågan på grund av
hög kommunal skattetunga eller av
andra omständigheter, framgår inte av
det lämnade svaret. I åtminstone ett
par fall, som jag närmare känner till,
vet jag att det inte kan ha varit skattetungan
som utgjort det avgörande hindret.
För övrigt har ju många kommuner
med mycket hög kommunal utdebitering
redan infört kommunala bostadstillägg
åt sina folkpensionärer.

Jag föreställer mig att statsrådet har
uppgift på vilka de 13 kommunerna är
och kanske också varför deras beslut
låtit vänta på sig. Jag skall emellertid
inte hemställa om någon uppläsning av
namnen, eftersom det av statsrådets
svar förefaller, som om det vore en
tidsfråga när tilläggen införs också i
dessa kommuner.

Även om det sålunda för dagen inte
finns någon anledning att direkt animera
kommunerna till beslut i den
föreliggande frågan, är det angeläget
att utvecklingen följs med stor uppmärksamhet.
Detta senare har ju också
statsrådet utlovat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten har inte
begärt någon redovisning av vilka kommuner
det här är fråga om, och jag har
inte heller i mitt svar velat lämna denna
redovisning. Men interpellanten
ställde kanske ändå en fråga i sitt inlägg,
och jag vill svara på denna fråga
så, att enligt en utredning som är verkställd
torde man inte kunna säga, att
utdebiteringen i dessa kommuner i något
avseende skiljer sig från genomsnittet
av utdebiteringen i de landskommuner,
som har infört de kommunala
bostadstilläggen. Det är möjligt att
det här bara är fråga om den trög2
— Andra kammarens protokoll

hetens lag som alltid gör sig gällande
på livets skiftande områden, och därför
utgår jag ifrån att detta är ett övergångsproblem.
Jag lovar interpellanten
att även i fortsättningen följa denna
fråga med största uppmärksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de
kalkyler, på vilka priskontrollnämnden
bygger sin framställning om sänkt pris
på matpotatis.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Herr Kilsmo har frågat
mig, om jag vill lämna en redogörelse
för de kalkyler, på vilka statens
priskontrollnämnd byggt sin framställning
om sänkt pris på matpotatis.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Till grund för de av herr Kilsmo
avsedda kalkylerna ligger, enligt vad
jag inhämtat, en av priskontrollnämnden
verkställd undersökning av priser
och marginaler på matpotatis i såväl
parti- som detaljhandeln. Undersökningens
syfte har varit att utröna, i
vilken utsträckning den minskade arealen
och de svåra skördeförhållandena
inverkat på tillgång och priser samt att
belysa pris- och marginalförhållandena
inom potatishandcln.

Undersökningen har tillgått på följande
sätt. Priskontrollnämndens livsmedelsbyrå
uppdrog åt priskontoren
att genom förfrågningar i butiker under
dagarna den 12—14 oktober 1954
införskaffa upplysningar om priser hos
detaljister och partihandlare i sammanlagt
30 städer, representerande alla län
i landet. I samband med uppdraget erhöll
priskontoren beträffande detaljis -

1.954. Nr 31.

Nr 31.

Tisdagen den 30 november 1954.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de kalkyler, på vilka priskontrollnämnden

bygger sin framställning om sänkt pris på matpotatis.

ter preciserade uppgifter om det antal
företag, som inom varje stad skulle ingå
i undersökningen, samt om de butikstyper,
som undersökningen skulle
omfatta. Det angavs också i förekommande
fall, att olika stadsdelar skulle
vara representerade. I övrigt avgjordes
företagsurvalet av priskontoren, i fråga
om partihandlare sålunda även antalet
företag inom varje stad.

Det inkomna materialet omfattade i
fråga om detaljhandeln 444 förfrågningar
hos 392 detaljister, vilka klassificerades
på enskilda självbetjäningsbutiker,
andra enskilda butiker, torg och
saluhallar, Tempo och Konsum. Inom
partihandeln hade gjorts 140 förfrågningar
hos 87 partihandlare.

Materialet uppdelades av priskontrollnämnden
på dels matpotatis av
sortklass I, d. v. s. Bintje, King Edward
och Magnum Bonum, dels övrig
matpotatis med undantag av mandelpotatis.

Resultatet av den sålunda företagna
undersökningen kan sammanfattas på
följande sätt.

Inom de 30 städer, som undersökningen
omfattade, varierade konsumentpriserna
på matpotatis av sortklass
I mellan 58 och 30 öre med 42 öre per
kilogram som medeltal. Detaljistmarginalen
var högst 21 öre och lägst 6 öre
samt medeltalet för de 30 städerna 11,8
öre per kilogram. För annan matpotatis
än potatis av sortklass I och mandelpotatis
var det högsta påträffade
priset 50 öre och det lägsta 27 öre med
ett genomsnitt av 36,0 öre per kilogram.
Marginalen var för denna potatis högst
17 öre och lägst 4 öre med 10,4 öre per
kilogram som medeltal. Av materialet
framgår vidare, bland annat, att såväl
priser som marginaler var högst på
torg och i saluhallar.

Partihandelns priser vid försäljning
till detaljist för matpotatis av sortklass
I varierade mellan 25 och 35 öre per
kilogram med ett medeltal av 30,7 öre.

För övrig matpotatis varierade priserna
inom partihandeln mellan 20 och 35 öre
per kilogram med 27,1 öre som medeltal.
Inom sortklass I var partihandelns
marginaler högst 7 öre och lägst 1,5
öre med 4,3 öre per kilogram som medeltal.
Motsvarande marginaler för övrig
matpotatis var högst 7,5 öre och
lägst 1 öre med genomsnittet 4,1 öre
per kilogram.

Undersökningen visar vidare, att liandelsmarginalerna
i flera städer var särskilt
höga, bl. a. i Stockholm, där delaljistmarginalen
var i genomsnitt 13,9
öre och partihandelsmarginalen 5,8 öre
per kilogram för sortklass I. De sammanlagda
handelsmarginalerna var sålunda
i det närmaste 20 öre per kilogram.
Som jämförelse kan nämnas, att
då normalpriser senast gällde för matpotatis
våren 1950, detaljistmarginalen
var 6 öre, partihandelsmarginalen 3,5
öre och de sammanlagda marginalerna
sålunda 9,5 öre per kilogram. Det är
klart, att kostnadsstegringar inom handeln
motiverar en viss marginalhöjning
sedan 1950, men en höjning såsom
i Stockholm med cirka 10 öre, vilket
betyder något mer än en fördubbling,
förefaller anmärkningsvärd. Tydligast
framgår detta vid en jämförelse
med odlarpriset, vilket i genomsnitt för
potatis av sortklass I torde uppgå till
drygt 20 öre per kilogram.

Härefter anförde:

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag ber
att få tacka herr jordbruksministern
för svaret som jag fått på min fråga
vill jag bifoga några korta anmärkningar.

Priskontrollnämnden hade meddelat
såväl jordbruksnämnden som allmänheten,
att priserna på matpotatis är för
höga och snarast bör återföras till en
rimlig nivå, såsom det också skrevs i
svaret. Det var detta meddelande, som

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de kalkyler, på vilka priskontrollnämnden

bygger sin framställning om sänkt pris

kom för någon tid sedan, som utlöste
min fråga, och det är självfallet att jag
ville veta på vilka grunder priskontrollnämnden
byggde detta sitt påstående
att potatispriserna var för höga.
Av det svar som jag här fått kan man
ju klart och tydligt utläsa, att priskontrollnämnden
antingen medvetet eller
också därför att den inte förstår bättre
inte kan skilja mellan en undersökning
och en kalkyl. En kalkyl är väl inte
detsamma som en undersökning. Man
kan väl inte dra slutsatser från en undersökning
med mindre man i den undersökningen
medtar alla de indikatorer
som möjligen skall kunna bestämma
ett pris. I detta fall tycker jag att
man såsom grund för påståendet att
potatispriset är alldeles för högt bort
få framlagd en kalkyl över potatisodlingen,
över grossisthandeln och över
minuthandeln, och fått se vad dessa
poster verkligen kostar. Då kunde man
säga om potatispriserna är för höga
eller icke.

Vad gör nu priskontrollnämnden? Jo,
det är tre saker som priskontrollnämnden
enligt svaret företar sig, nämligen
för det första en kvalitetsundersökning
av potatisen. Den bygger man dels på
uppgifter, som detaljhandlarna och den
som köper dessa två kilogram potatis

ger. Det är ju alldeles orimligt att begära
att en flicka som står i en livsmedelsbutik
skall kunna känna till potatissorterna,
detta då det ju faktiskt
förhåller sig så, att det är bara en enda
potatissort i hela vårt rika sortiment
som det är möjligt för en okunnig människa
att skilja från alla andra, nämligen
King Edward. Någon annan sort
kan ingen vanlig människa utskilja.
Denna förväxling i fråga om kvaliteten
beror på den kompakta okunnigheten
och omöjligheten för detaljhandlarna
att avgöra saken. Och förhållandet
främjas inte av sådana vanor som att
t. ex. folk i Östergötland, om man
frågar vad det är för sorts potatis det

på matpotatis.

gäller, bara svarar att det är slakapotatis.
Och nu har vi fått en förpackningscentral
för potatis i Stockholm,
som säljer mörepotatis. Det finns ingen
sort,, som heter mörepotatis. Det kan
vara fråga om den allra sämsta svinpotatis
som går att uppbringa lika väl
som den bästa kvalitetsvara. Därtill
kommer att priskontrollnämnden infört
en helt annan metod i sin kvalitetsbeslämning.
Den inköper två kilogram
potatis från diverse håll. Den forskning
vi har i vårt land på detta område säger,
att man för att kunna avgöra ett
potatispartis kvalitet bör ha åtminstone
15—20 kilogram till sitt förfogande.
Man kan nämligen inte avgöra potatisens
kvalitet genom att bara undersöka
två kilogram. Det är ju också höjden av
enfald när tidningen Expressen i söndagsnumret
låter en gubbe klyva en
potatis och säga, att här har det sagts
att det är prima Magnum, men när man
klyver potatisen är den genomrutten.
Ja, det kan väl hända, det är väl inte
så märkvärdigt att det finns en genomrutten
potatis på 2 kilogram. Det är
sålunda en falsk kvalitetsbestämning
man bygger på. Så tar man itu med
prisundersökning av minuthandeln och
klagar över de skiftande priser som
minuthandeln har på den potatis den
säljer. Men man säger inte ett ord om
de förhållanden som kan motivera denna
skiftande prissättning. Det är ju
inte alls säkert att det kan vara ett enhetligt
pris i minuthandeln, därför att
det finns ju ingen enhetlig uppköptplats
för potatis. Den ene får köpa här
och den andre där.

Den jämförelse, som sedan i svaret
tas upp med priserna från år 1950, kan
man väl i alla fall inte erkänna vara
vederhäftig. För det första vill jag fråga:
Har priskontrollnämnden glömt

1952 års inflation? Den ligger ju mellan
1950 och 1954. Eller tror man på priskontrollnämnden
att potatis är en sådan
vara, som inte påverkas av den

20 Nr 31. Tisdagen den 30 november 1954.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de kalkyler, på vilka priskontrollnämnden
bygger sin framställning om sänkt pris på matpotatis.

mysteriösa företeelse, som heter inflation? För

det andra sägs det i svaret, att
priset ökat med 10 öre under nämnda
tid. Det är en grov överdrift, herr jordbruksminister,
tv 1950 var försäljarnas
marginal i medel 9,5 öre, och i år är
den enligt den företagna undersökningen
16,1 öre för kvalitetspotatis och 14,5
öre för, som det heter, vanlig matpotatis.
Detta går sålunda inte ihop med
den uppgift som här lämnas, att en
ökning skett med över 10 öre.

I Expressens söndagsnummer förfasade
man sig över att potatishandelns
mellanhänder fick 31 öre mera än producenterna,
men läsarna upplystes inte
om vad som ligger bakom dessa 31 öre.
För det första ligger där frakten från
bönderna till järnvägsstationen. Eventuellt
sker denna transport med lastbil
direkt till konsumtionsorten. För det
andra ligger däri också järnvägsfrakten,
för det tredje kostnaden för säckar
och för det fjärde frakten från järnvägsstationen
till grossisten. För det
femte skall sedan grossisten ha någon
ersättning för att han håller lagerlokaler
och någon lön för sitt arbete, för
det sjätte kostar det en del att frakta
potatisen från grossisten till detaljisten,
och för det sjunde måste tyvärr detaljhandlaren
också köpa påsar och ha en
man som väger upp potatisen och paketerar
den. Det blir inte mycket kvar
då av de 31 örena, när man har slagit
ut dem på så många håll.

Om man skall dra en slutsats av den
undersökning som här gjorts, skall man
inte jämföra med priserna 1950, utan
man skall jämföra med andra varor,
som detaljisterna också säljer. Undersöker
man den saken, finner man att
detaljhandeln i genomsnitt för hela landet
får 31,2 öre för distribution av 3
kg potatis, som är den vanligaste förpackningen.
För vetemjöl, som detaljhandlaren
inköper i färdigförpackat
skick, erhåller han i avans 50 öre för en

förpackning om 2‘/2 kg. För y4 kg kaffe
får han 55 öre, för en förpackning cigarretter,
som han rimligtvis inte kan
ha något svinn på, får han 25 öre, för
hushållsärter 25 öre, för bananer 31 öre

o. s. v. Kan man då säga, att det är för
mycket att detaljisten får 31,2 öre för
att han köper potatisen, släpper till påsar,
tar svinnet och paketerar 3 kg
potatis? Vid jämförelse med andra varor
bör hänsyn vidare tas till att detaljhandeln
får vidkännas större svinn
och har mera arbete med uppvägningen
av potatis än beträffande alla de andra
varuslag, som jag här nämnt. Jag kan
också nämna att man i de packningscentraler
för potatis, som nu har uppstått,
debiterar 7 å 8 öre för varje kilo
potatis, som man väger upp och förpackar.

Till sist vill jag säga, att när man
inom priskontrollnämnden tagit itu
med potatisens kvalitetsproblem — och
det anser man sig ha gjort med den
igångsatta aktionen — så har man börjat
i fel ända. Detaljhandlarna kan
nämligen omöjligen göra någonting åt
potatisens kvalitet. Vill man verkligen
få fram en bra potatis får man bekväma
sig med att ta itu med frågan vilka
potatissorter som skall sättas, med gödseln
vid odlingen av potatisen och med
bönderna som skall bruka jorden. Det
gamla ordspråket att den största potatisen
växer hos de dummaste bönderna
är ju sant, men det behöver kompletteras
med tillägget: »men inte den godaste.
» Jag menar att det inte blir någon
kvalitet på potatisen, om man odlar
vilken sort som helst.

Dessutom finns det en negativ faktor,
som befrämjar en dålig potatiskvalitet
i detta land, nämligen den
skånska svinpotatis, som restauranger,
lasarett och sjukhus köper upp och
sprider ut i den norra delen av detta
land. Så kan man köpa denna potatis
billigt och tro att man också kan få
kvalitetspotatis billigt.

Tisdagen den 30 november 1954.

Nr 31.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de kalkyler, på vilka priskontrollnämnden

bygger sin framställning om sänkt pris på matpotatis.

Jag skulle till sist vilja förorda, att
man befrämjar den rörelse som går
under namnet SMAK och som verkligen
kan klassificera potatisen och åsätta en
högvärdig potatis sin stämpel. Under
de förutsättningarna kan detaljhandlarna
— alltså om de får potatisen
paketerad med garanti för fullvärdig
vara — ta mindre avans. Men det fordras
många år för att lära de svenska
jordbrukarna att odla eu riktig potatis.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Kilsmo hade frågat
mig: Vill herr statsrådet lämna en
redogörelse för de kalkyler, på vilka
statens priskontrollnämnd byggt sin
framställning om sänkt pris på matpotatis? Jag

har lämnat svar på den saken,
men nu säger herr Kilsmo, att det svar
jag lämnat i vissa stycken är ovederhäftigt.
Ja, i så fall är de prisuppgifter,
som priskontrollnämnden givit mig,
ovederhäftiga. Men priskontrollnämnden
har dock kommit till det resultatet,
att handelsmarginalerna bland annat i
Stockholm var för detaljisterna i genomsnitt
13,9 öre och för partihandlarna
5,s öre. Det gör tillsammans nära
20 öre, och då de sammanlagda marginalerna
år 1950 var 9,5 öre, blir det ju
en fördubbling, det kommer man inte
ifrån. Sedan har vi fått ett ändrat
penningvärde, som kan motivera att
det skulle vara proportionellt något
högre marginaler än 9,5 öre, men frågan
är, om det motiverar att marginalerna
skall vara så stora som nära 20
öre. Den saken skall vi emellertid inte
gå in på nu, ty den innefattas ju egentligen
inte i frågan.

Herr Kilsmo sade, att det tillkommer
öven frakt för transporten från
odlaren till Stockholm. Ja, det gör det,
och det har det ju alltid gjort. Men jag
vill påstå, att vid en jämförelse finner

man, att varken priset på förpackningen
eller frakten stigit i proportion till
vad marginalerna har gjort.

Det kunde kanske vara av intresse
att också ta upp frågan om vad odlaren
fick 1950 och vad han får 1954,
men jag skall inte alls göra det, ty det
hör inte till ämnet. Jag tycker emellertid,
att herr Kilsmo såsom varande
jordbrukare i mycket hög grad glömde
bort jordbrukarintresset och slog vakt
om potatishandlarintresset. Kanhända
sammanfaller det med herr Kilsmos intressen.
I varje fall har man från Lantmännens
riksförbund, från potatishandlarhåll
och, jag vågar påstå, även
från jordbrukarhåll försökt få fram
kvalitetspotatis, men i år har den
regniga väderleken gjort det mycket
svårt att lyckas därmed.

Herr Kilsmo använde uttrycket: »Ju
större potatis desto dummare bönder»,
men dummare är de ändå inte än att
de vet, att även om man odlar samma
sorts potatis så blir det inte alltid riktigt
samma kvalitet, ty detta beror helt
och hållet på vilken jord den odlas på.
Följaktligen är det här inte enbart fråga
om ett sortproblem utan ett problem
om var potatisen är odlad. Och det är
ett mycket komplicerat problem, som
många har rynkat sin panna över att
kunna klara.

För egen del har jag erfarenhet av
hur man sagt, att den där potatisliandeln
skall det väl ändå vara en lätt
sak att ordna. Jag svarade vederbörande
vid detta tillfälle — det var en hög
ämbetsman i denna stad — att det är
nog en uppgift som du inte kan vara
så säker på att klara. Ja, när han
hållit på några månader med saken
erkände han: Här är det faktiskt fråga
om svårigheter som jag inte orkar med.
Det är stora svårigheter när det gäller
att reda upp potatishandeln.

Jag har här försökt att redogöra för
de uppgifter jag har fått från priskontrollnämnden.
Det är klart att man kan

22 Nr 31. Tisdagen den 30 november 1954.

Svar på fråga ang. en redogörelse för de kalkyler, på vilka priskontrollnämnden
bygger sin framställning om sänkt pris på matpotatis.

diskutera den fråga som herr Kilsmo
tog upp, men man får ändå inte reda
på om marginalerna är berättigade eller
inte utan att åstadkomma en kalkyl, så
att man får veta vad de olika momenten
bygger på och anledningen till att
detaljisten skall ha det och det och
partihandeln det och det. Jag har som
sagt redogjort för de uppgifter jag har
fått från priskontrollnämnden, och något
annat anser jag mig inte ha anledning
att beröra här i dag.

Herr KILSMO (fp):

Jag har, herr talman, ingalunda riktat
någon anklagelse mot jordbruksministern
för detta svar. Jag förstår att
jordbruksministern har fått det från
priskontrollnämnden. Beträffande lantbrukarnas
roll hade jag ingen anledning
att i någon större utsträckning
syssla med den, ty svaret behandlar
inte den frågan utan gäller uteslutande
den undersökning som har gjorts i
dessa trettio städer.

Jag skulle bara vilja säga till sist,
att i fråga om den här tioöringen, som
vi tvistat om, förhåller det sig så, att
det har träffats en överenskommelse
mellan potatishandlarna och priskontrollnämnden
eller jordbruksnämnden
— vilkendera det nu var — om en höjning
av marginalen under denna tid
från 6 till 8 öre. Merpriset enligt denna
uträkning visar att marginalen utgör
13,8 öre, och då kan det inte vara 10
öre sedan den föregående höjningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
722 av herr Löfroth; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 723 av herr Cassel m. fl.

§ 10.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
betänkande, memorial
och utlåtande nr 19—21, statsutskottets
utlåtanden nr 178—187, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets utlåtanden
nr 38—40, andra lagutskottets utlåtande
nr 49 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 46.

§ 11.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda
ärenden statsutskottets utlåtande
nr 178 och sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 1 skulle i nu
nämnd ordning uppföras närmast efter
statsutskottets utlåtande nr 187.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 380, i anledning av väckta motioner
om utredning av möjligheterna alt
bygga billigare skolor;

nr 381, i anledning av väckta motioner
angående rätt för finska fosterbarn
i Sverige att lika med svenska medborgare
erhålla stipendium vid genomgående
av skolor;

nr 382, i anledning av väckta motioner
om förhöjd ersättning åt markägare
som tecknat vägrättskontrakt enligt
tidigare gällande priser;

nr 383, i anledning av väckta motioner
angående begränsning och förbilligande
av de av statliga verk och institutioner
utgivna tidskrifterna; och
nr 384, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av statens allmänna
avlöningsreglemente på lärarpersonalen
å enhetsskolans högstadium; samt

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

från andra lagutskottet: § 13.

nr 376, i anledning av väckt motion Justerades protokollsutdrag.
om ersättning i vissa fall till värnpliktig

arbetstagare. Kammarens ledamöter åtskildes här efter

kl. 17.25.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 1 december.

Kl. 10.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att fru Gerda Nilsson
på grund av sjukdom är förhindrad
att bevista riksdagen fr. o. m. 30/11
1954 minst 2 veckor framåt.

Gävle 25/11 1954.

Nils Asklund
stadsläkare

Kammaren beviljade fru Nilsson ledighet
från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen tills vidare.

§ 2.

Svar på interpellation angående rättvisare
behandling i skattehänseende av
studiebidrag och studieskulder.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Ghefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Helén till mig riktat följande
fråga. Kommer herr statsrådet att
vidta några åtgärder i syfte att riksdagen
senast 1956 skall kunna besluta
om en rättvisare behandling i skattehänseende
av studiebidrag och studieskulder? I

anledning härav får jag anföra följande.

Enligt gällande bestämmelser är studiekostnader
skattemässigt att hänföra
till levnadskostnader och följaktligen
inte avdragsgilla vid taxeringen. Detsamma
gäller i fråga om bidrag, kontanta
eller av annan art, som någon
lämnar en studerande i och för hans
studier. Av det sagda följer även att avdrag
inte medges för amortering på studieskuld.
Erlagd ränta får dock avdragas.

Som interpellanten erinrat avlämnade
1944 års allmänna skattekommitté
1950 ett betänkande, däri föreslogs en
viss avdragsrätt för periodiskt understöd
till annans undervisning eller uppfostran.
För avdragsrätt skulle enligt
huvudregeln krävas att mottagaren var
minst 17 år och inte bodde i givarens
hem. Mottagaren skulle skatta för det
mottagna understödet. För det fall att
den studerande bodde i hemmet, skulle
föräldrarna kunna få avdrag med 700
kronor om året. Även här krävdes att
den studerande var minst 17 år och därjämte
att han inte hade egen inkomst
över 700 kronor. Någon beskattning hos
den studerande ifrågasattes inte i detta
fall.

Samma kommitté framlade 1951 ett
ytterligare förslag, innefattande rätt till
avdrag i vissa fall för avbetalning på
studieskuld. För att förhindra ett icke
avsett utnyttjande av avdragsrätten uppställdes
en rad villkor. Några må åter -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

S\ ar pa interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

ges. Endast när akademisk eller därmed
jämförlig examen avlagts skulle avdrag
kunna medges. Blott sådan skuld, som
belöpte på tiden från studentexamen
(eller motsvarande) fram till tiden för
den akademiska examen, fick beaktas.
Denna examen skulle prövas vara till
gagn för vederbörandes förvärvsverksamhet.
Den avdragsgilla studieskulden
skulle inte få överstiga skillnaden mellan
vederbörandes tillgångar och skulder
då examen avlades, och avdrag skulle
det speciella året inte medges om tillgångarna
då översteg skulderna. Och
avdrag skulle inte medges för sammanlagt
större skuld än vad som motsvarade
2 500 kronor per år under normal studietid.

Redan denna uppräkning ger en antydan
om hur komplicerade reglerna
ansetts behöva utformas för att förhindra
inte avsedda skattelättnader. Vid remissbehandlingen
gjordes även en rad
invändningar från skilda synpunkter.
Att sammankoppla frågan om periodiskt
understöd med avdrag för studiekostnader,
ansågs visserligen i och för
sig ofrånkomligt. Men det ifrågasattes
samtidigt om en riktigare fördelning av
skattebördan verkligen kom till stånd
genom sådana regler för periodiskt understöd
som möjliggjorde skattelättnader
för de föräldrar som kostade på sina
barn högre utbildning. I realiteten gavs
vidare genom avdragsrätten ett statligt
understöd för sådan utbildning utan att
någon som helst prövning gjordes av
elevernas intellektuella förutsättningar
och lämplighet för studier. Beträffande
avdragsrätt för studieskuld framhölls,
att en sådan rätt otvivelaktigt skulle
medföra krav på motsvarande förmåner
för andra skattskyldiga än de med förslaget
åsyftade. Väsentliga tillämpningssvårigheter
motsågs därjämte liksom
manipulationer i syfte att på inte avsett
sätt utnyttja avdragsrätten.

Jag vill även erinra om att i motioner
till 1952 års riksdag yrkats en mer långt -

gående avdragsrätt än vad kommittén
ansett sig kunna förorda. Sålunda krävdes
bl. a. större avdragsrätt när det
gällde bidrag till studerande, bosatta i
föräldrahemmet, frikostigare beräkning
av avdragsgill studieskuld, rätt att dra
av icke förvärvsarbetande makes studieskuld,
avdrag för studiekostnad, oavsett
hur denna finansierats, och avdrag
för kostnaden för yrkesutbildning inom
jordbruk, handel, hantverk, sjukvård,
socialt arbete m. m.

Inte minst det sist sagda ger belägg
för det nyss återgivna uttalandet, att en
lagstiftning enligt kommitténs förslag
omedelbart aktualiserar krav på väsentliga
utvidgningar av avdragsmöjlighcterna.

Vad som förekommit har med tydlighet
visat, att en lagstiftning om skatteavdrag
för studiebidrag och studiekostnader
berör svårbedömda och vittutseende
spörsmål samt att eventuella bestämmelser
måste bli komplicerade och
ägnade att — samtidigt som man på
andra håll strävar mot förenklade skatteregler
—• i inte ringa grad medföra
tillämpningssvårigheter. Kommittéförslaget
som sådant måste under alla förhållanden
överses. Hithörande frågor
måste även bedömas mot bakgrunden av
utformningen av det allmännas bidrag
i annan ordning som lämnas till studiehjälp.
Även sambandet mellan studiekostnader
och lönesättningen för akademiskt
eller på annat sätt utbildade skattskyldiga
bör i sammanhanget beaktas.

Åt 1950 års skattelagssakkunniga har
uppdragits att överse de genom kommittéförslaget
aktualiserade problemställningarna.
Dessa sakkunniga bär
emellertid haft en rad andra arbetsuppgifter,
som av olika skäl bedömts vara
av mer brådskande natur. Med dessa
uPPgif*er är de alltjämt sysselsatta. Jag
kan därför inte nu ange när de till omprövning
kan uppta de av interpellanten
berörda frågorna. Om de sakkunniga
finner sig kunna avge förslag till

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

lagstiftning i ämnet, måste detta därefter
bli föremål för remissbehandling.
Jag är med hänsyn till angivna omständigheter
inte beredd göra det av interpellanten
önskade uttalandet, att lagstiftningsförslag
skall framläggas senast
vid 1956 års riksdag.

Härefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag har att tacka statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation. Frågan
gällde om riksdagen senast 1956
skulle bli i tillfälle att besluta om en
rättvisare behandling i skattehänseende
av studiebidrag och studieskulder. Statsrådet
bedömer nu i sitt svar dessa frågor
som mindre brådskande än andra
frågor, som numera åvilar 1950 års skatteutredning.
Det torde väl över huvud
taget knappast kunna sägas, att dessa
frågor på regeringshåll betraktats som
särskilt brådskande någon gång. De började
ju utredas redan år 1944 av 1944
års skattelagsutredning. När riksdagen
1952 skrev till Kungl. Maj:t och på bevillningsutskottets
förslag begärde proposition
i ämnet om möjligt till 1953 års
riksdag, förefaller det mig som om riksdagen
själv gav dessa frågor högre prioritet
än vad regeringen vill ge dem. Det
måste därför te sig egendomligt för riksdagen,
att vi i dag befinner oss på samma
punkt som när första kammaren för
jämnt två år sedan av finansministern
fick veta, att 1950 års skattesakkunniga
just hade fått överta den fortsatta utredningen.
De sakkunniga ha alltså ännu
inte hunnit börja behandlingen.

Man frestas då fråga sig om riksdagens
bedömning av angclägenhetsgraden
verkligen skulle vara orimlig. Finansministern
yttrade emellertid 1952
om den ena sidan av detta ämne, avdragsrätt
för periodiskt understöd till
studerande, följande till interpellantcn

lierr Weiland: »Jag har lika väl som
herr Weiland klart för mig att de nuvarande
reglerna i många fall leder till
sådana groteska motsättningar som de
herr Weiland här har påpekat. Därför
inser jag mycket väl att det är lämpligt
att göra en förändring.» Jag förmodar
och hoppas att statsrådet då tänkte på
en sådan konsekvens som den, att den
grupp, för vilken understöd framstår
som särskilt socialt motiverat, faktiskt
sättes i strykklass. Som det nu är kan
nämligen bevisning om att mottagaren
går sysslolös leda till att avdrag medgives
för understöd, medan avdrag vägras
så snart mottagaren bedriver studier
av aldrig så stor social önskvärdhet.
Jag förmodar att statsrådet, med
den realistiska syn han brukar anlägga
i sådana sammanhang, inte anser detta
vara en önskvärd tingens ordning.

Vad beträffar den andra sidan av ämnet,
rätten till avdrag för amortering av
studieskulder upp till visst belopp, är
det knappast heller onödigt med en snar
ändring. Den som tänker sig, att den
numera ökade stipendieringen skulle
göra behovet av en sådan avdragsrätt
mindre, har anledning att se på den
aktuella statistiken över akademikernas
och folkskollärarnas skuldsättning.
Denna visar en oavbruten och snabb
ökning. Medan studentantalet under förra
läsåret ökade med ungefär 4 procent
och stipendierna med 6 procent, ökade
skuldsättningen med 29 procent eller i
faktiska tal från 13 till närmare 17 miljoner
kronor. .lag avser här såväl statsgaranterade
som räntefria lån. För den
tredjedel av de studerande, som i större
utsträckning finansierar sina studier
på lån, uppgår garantilånebeloppen för
eu examinerad juris kandidat genomsnittligt
till 11 323 kronor, för en medicine
licentiat till 16 639 kronor, för en
filosofie magister i humanistiska ämnen
till 9 530 kronor, för en tandläkare till
17 372 kronor, för en folkskollärare till
7 824 kronor. För dem som avlagt dok -

26 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

torsgrad ligger siffrorna givetvis betydligt
högre.

Ur rättvisesynpunkt ter sig därför
den faktiska inkomstsituationen för en
skuldsatt, nyexaminerad och familjeförsörjande
akademiker eller folkskollärare
ofta ytterst svår jämfört med
situationen för sådana av hans kamrater,
som haft förmånen att ha välbärgade
föräldrar eller andra släktingar som
försträckt dem en stor del av studiekostnaderna.
Att den hårt skuldsatta
tredjedelen av dem som passerat de
högre utbildningsanstalterna över huvud
taget orkat med sina amorteringar,
samtidigt som de i regel fått erlägga en
hög marginalskatt för just dessa pengar,
har sin förklaring i den ur andra synpunkter
så bedrövliga penningvärdeförsämringen.
Men om något eller några
år kommer de studerande, som tar sin
examen på skuld, att ha gjort sin upplåning
efter engångsinflationen och
med nu gällande påfallande höga skuldbelopp.
Eftersom vi väl ändå alla hoppas,
att det skall vara möjligt att undvika
en ny engångsinflation, kommer
amorteringsbekymren för dessa årgångar
av studerande förmodligen att bli avsevärt
tyngre än vad de faktiskt varit
under de senaste åren.

Man kan inte som i interpellationssvaret
sker rimligen hävda, att dessa
frågor måste ses i samband med utformningen
av de bidrag det allmänna i annan
ordning lämnar som studiehjälp,
d. v. s. närmast stipendierna, eftersom
dessa inte alls räcker till för denna kategori
och inte utdelas i tillnärmelsevis
erforderlig utsträckning. Stipendietillgången
är också så knapp, att man vid
fördelningen måste ta hänsyn till föräldrarnas
inkomster mycket långt ned
i inkomstklasserna — för enbarnsfamiljer
rör det sig om en taxerad inkomst av
10 000 kronor — där utgivandet av studieunderstöd
innebär en så kännbar
uppoffring, att det knappast kan med
rättsliga medel utkrävas såsom ingående

i föräldraförpliktelserna. Man kan då
inte under hänvisning till det nuvarande
stipendiesystemet förneka behovet av
en ändring av bestämmelserna om avdragsrätt
för periodiskt understöd och
amortering av studieskulder.

Så länge den högre utbildningen i
viss mening alltjämt är en privilegieförmån,
kommer de som härstammar
från mindre välsituerade hem att drabbas
onormalt hårt. Det värsta är att
klyftan mellan de icke skuldsatta och
de skuldsatta oavbrutet ökar. Under det
innevarande budgetåret har det inträtt
en ökning av stipendierna med ungefär
en miljon kronor, men den är inte tillnärmelsevis
lika stor som den samtidiga
ökningen av skuldbördan.

Jag tror att det skulle vara av värde
för den fortsatta debatten i detta ämne
— ty debatten kommer nog inte att tystas
av det nu angivna interpellationssvaret
— om herr statsrådet skulle vilja
ge en något mera personlig syn på dessa
ting och inte inskränka sig till att hänvisa
till svårigheterna och den bristande
tid, som han anser har stått till förfogande.

Om herr statsrådet inte skulle vilja
anse interpellalionen värd en sakdebatt,
skall jag be att få fästa hans uppmärksamhet
på en artikel, som kommer i
dagarna i ett nummer av Svensk skattetidning,
där en juridisk-ekonomisk expert
har granskat den kritik, som tidigare
riktats mot 1944 års skattekommittés
förslag på denna punkt, och tillbakavisat
exempelvis kammarrättens invändningar.

Jag tror att denna fråga är av så stor
betydelse, att det är fullt motiverat att
kalla den en demokratisk rättvisefråga.
På längre sikt kommer vi inte ifrån
problemet om avdragsrätt för studiekostnaderna
i deras helhet, men den
fråga som jag har velat resa för dagen,
gäller avdragsrätt för de periodiska understöden
och amorteringen av studieskulderna.
Här finns ett redan utarbetat

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

lagförslag, som med en överarbetniijg
redan borde ha kunnat framläggas för
riksdagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag har alldeles samma
uppfattning i dag som jag gav till känna
1952, att frågan om avdrag för periodiska
understöd och i detta sammanhang
frågan om avdrag, som föräldrar
får göra för barnens studiekostnader,
är ett problem som måste bemästras.
Jag är emellertid inte utan vidare beredd
att säga, att detta problem är så
trängande, därför att för vissa grupper
genom en reform skulle kunna beredas
vissa förmåner. Det är nämligen mycket
möjligt, att vi, när vi går till en justering
av det periodiska understödet,
måste finna andra vägar än dem, som
man här försöker argumentera för.

Nu yttrade herr Helén i sitt anförande,
att den akademiska utbildningen
fortfarande är en privilegieförmån. I så
fall -— och det måste särskilt beaktas
när det gäller frågan om rätt till avdrag
för amortering av studieskulder —
måste man väl se till, att man inte skärper
denna privilegieställning. Låt oss
ta ett exempel. Det finns tre bröder. En
lånar 10 000 kronor och blir filosofie
magister, en lånar 10 000 kronor och
startar en handelsrörelse, och en lånar
10 000 kronor och startar ett jordbruk.
När akademikern har sin utbildning
färdig, börjar han med en inkomst på
12 000 upp till 15 000 kronor. Handlanden
och jordbrukaren kanske inte får
10 000 kronor. Kan man då utan vidare
tänka sig, att den som har studieskuld
skall få göra avdrag för amorteringen
men inte handlanden och jordbrukaren?
Blir inte det en ökning av privilegieförmånerna?
Man kanske säger: Ja, men
då får man väl ge dem också avdrag.
Hur långt skall man då gå med avdragen? -

En förmögen person köper en fastighet
för en miljon kronor och skaffar
sig vid sidan om andra skulder även
ett amorteringslån på 100 000 kronor.
Hans marginalskatt är 60 procent. Efter
10 år — om han har den amorteringstiden
— har han ökat sin förmögenhet
med 100 000 kronor, av vilka han själv
har bidragit med 40 000 kronor och samhället
med 60 000 kronor.

Jag hoppas, att alla kammarens ledamöter
inser, att detta är en fråga om
rättvisa, men inte på det ensidiga sätt,
som herr Helén gör gällande i sin interpellation,
nämligen om rättvisa för
de studerande. Det är ju en fråga om
skattens rättvisa fördelning på alla
grupper av skattskyldiga. Frågan är
därför långt mera vittutseende än den
ter sig, om man försöker isolera den
på det sätt som görs i interpellationen.

Jag har för min del ansett det vara
tveksamt, hur detta problem skall lösas
och hur långt man skall gå. Dessutom
är det nödvändigt att frågan behandlas
i sammanhang med hela skattesystemet,
ty den berör så väsentliga grundprinciper
för vår nuvarande inkomstbeskattning,
att det inte går att göra en isolerad
reform utan att klart se, vilka konsekvenser
den får på många andra områden.
Det är därför, som jag för min
del har funnit, att det inte är så oriktigt,
att de sakkunniga, som nu har
hela inkomstbeskattningen under övervägande,
får ta upp detta problem i
samband med sin stora uppgift, så att
man kan få garantier för att frågan
blir behandlad såsom en del av det hela,
vilket är nödvändigt.

Man skall inte se bort ifrån vad jag
liar anfört i mitt interpellationssvar om
möjligheten att få en hygglig tillämpning
av skattelagarna. Ju krångligare
man gör dessa, desto flera utvägar öppnar
man för ovidkommande att göra
sig förmåner. Sådant leder ju i sin tur
till missnöje och till ett undergrävande
av respekten för skattelagstiftningen.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. rättvisare
och studieskulder.

Det är dessa skäl som gör, att jag icke
har så bråttom med denna fråga som
herr Helén och kanske också många
andra har.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag lyssnade uppmärksamt
till finansministerns anförande,
men jag kunde inte finna att han anförde
något vägande argument mot herr
Heléns påpekande, att man för närvarande
får lov att göra skatteavdrag för
periodiskt understöd till en person, som
går sysslolös, men att sådant avdrag
inte får ske, därest vederbörande ägnar
sig åt att studera. Det är väl omöjligt
att komma ifrån att detta är en orimlig
hållning från samhällets sida.

Nu säger finansministern att han inte
finner frågan om skattefria avdrag för
studiebidrag och studieskulder så trängande
och att det också är möjligt, att
man får gå andra vägar för att lösa frågan.
Finansministerns redogörelse visar
emellertid till fullo att han minst av
allt har funnit det angeläget med reformer
i detta avseende. Det har inte från
finansministerns sida använts någon
större kraft för att driva på saken, så
att den skulle bli slututredd så fort som
möjligt, utan man kan nog närmast säga
att finansministern har med mycket
stort jämnmod funnit sig i att tågordningen
varit, såsom också framgick av
herr Heléns anförande, mycket långsam.

För min del kan jag inte se att finansministern
kommer med något avgörande
skäl, när han påpekar att frågan om
dessa skattefria avdrag skulle liksom
många andra frågor kunna grena ut sig
och att eventuella åtgärder skulle kunna
medföra krav på ytterligare åtgärder.
Det har många gånger varit så med
reformarbetet här i landet, att när man
har ansett en sak vara uppenbart berättigad,
har man —- såsom nu skulle
kunna ske beträffande avdrag för amortering
av studieskulder — resonerat som

behandling i skattehänseende av studiebidrag

så, att vissa åtgärder måste genomföras
och att det sedan får bli nästa fråga,
hur långt man skall sträcka sig med
ytterligare åtgärder. Vi införde t. ex.
åtta timmars arbetsdag för vissa grupper,
väl medvetna om att vi inte tog
med alla grupper som kunde ställa krav
på att få del av reformen. Men inte var
det någon som då stod upp och sade,
att det inte gick att genomföra en åttatimmarsdag,
innan man till fullo utrett
frågan om vilka grupper som över huvud
taget skulle beröras därav.

Det är sålunda bara ett de obotfärdigas
förhinder, när man nu säger att
man inte vill genomföra en reforin, därför
att det inte precis kan avgöras,
huruvida det inte borde företas några
fler åtgärder.

Att jag begärde ordet berodde till stor
del på det resonemang som finansministern
här kom med, när han gjorde en
jämförelse mellan amortering av andra
lån och amortering av studieskulder
eller studiekostnader — jag tror att
finansministern närmast syftade på studiekostnaderna,
men det är möjligt att
resonemanget gällde studieskulderna.

Finansministern resonerade på följande
sätt: om det är tre bröder, som
använder ett visst lånebelopp, den ene
för utbildning, den andre för startande
av ett handelsföretag och den tredje för
att skaffa sig ett jordbruk, och den förste
brodern får lov att skattefritt amortera
kostnaderna för utbildningen, så
kommer han i ett gynnsammare läge än
de andra bröderna som ägnar sig åt
handel eller jordbruk. De har ju sina
skulder kvar att amortera eller får i
varje fall inte amortera dem skattefritt.
Den som studerar skulle alltså ha fått
en förmån genom att han kunnat göra
dessa skattefria avdrag. Men, herr finansminister,
den som köper ett jordbruk
har ju jordbruket kvar när hans
arbetsperiod här i livet är slut, medan
den, som har skaffat sig en utbildning
under sin verksamma tid successivt

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31.

rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag

Svar på interpellation ang.

och studieskulder.

försliter den investering som gjorts genom
hans utbildningskostnad. Det är
detta som är den stora skillnaden och
det är därför finansministerns exempel
fullständigt slog slint. Jag har inte mig
bekant att ett jordbruk är värdelöst, när
man arbetat med det i, låt mig säga 40
år, utan tvärtom brukar det då ha blivit
mera värt. Under sådana förhållanden
finns det väl inte samma anledning till
skattefri amortering av denna investering.

Nej, herr finansminister, gör i stället
den parallellen, att en man studerar
för att utbilda sig och en annan man
köper en maskin. Maskinen förslites på
låt mig säga 20 år, och utbildningskostnaden
förbrukas också på ett antal år.
Den andre mannen får lov att göra avdrag
för amortering på grund av förslitningen
av maskinen, men den förste
mannen får inte göra avdrag för den
kostnad som han nedlagt på sin egen
utbildning. Finansministern måste väl
ändå medge att detta är en klar orättvisa.
Det måste vara en diskriminering
av investeringarna i utbildning, när det
medges skattefria avskrivningar för investeringar
i byggnader, maskiner m.
in., men inte när det gäller investeringar
i utbildning.

Jag har ingenting att invända, om
man nu skulle börja med att medge
amorteringar på studieskulder men något
uppskjuta frågan om studiekostnaderna.
Tvärtom tror jag, herr talman,
att det kan vara lämpligt att gå successivt
fram i detta avseende.

Det vore mycket oklokt att säga, att
vi skall vara alldeles säkra på att ha löst
alla delproblem i detta stora komplex,
innan vi börjar göra något alls. Här föreligger
sedan flera år uttalanden från
riksdagen att den önskar förslag på vissa
punkter att behandla. Finansministern
svarar nu som för flera år sedan,
att han inte är beredd att säga något
om den tidpunkt, då ett förslag kan
komma att läggas fram. Trots att även

finansministern erkänner att detta är
ett allvarligt problem, kan hans uttalanden
endast tolkas så, att han fäster
långt mindre vikt vid detta problem än
man enligt min mening bör göra. Jag
instämmer helt och hållet med herr
Helén i att detta är en demokratisk rättvisefråga,
som berör bl. a. de stora
grupper här i landet, som ingalunda har
god ekonomi men som vill att deras
barn skall få den utbildning de eftertraktar
och är väl kvalificerade för.
Det är framför allt fråga om rättvisa
för ungdom som vuxit upp i hem med
olika ekonomiska förutsättningar. Det
vore ytterst beklagligt, om man på obestämd
tid skulle uppskjuta att göra något
åt denna demokratiska rättvisefråga.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag blev mycket förvånad
över professor Ohlins yttrande. Jag
instämmer till alla delar i vad finansministern
nyss sade. Jag tackar honom
för hans synpunkter. Det är naturligtvis
det enda riktiga att se en sådan här
sak i större sammanhang. Det är underligt
att herr Ohlin kräver, att man
skall få avskriva kostnader för utbildning
på samma sätt som dem för maskiner.
Något barnsligare har jag aldrig
hört talas om i denna riksdag. Om inte
dessa vill studera, kan de som andra
människor gå in i annat produktivt arbete,
gå ut och gräva diken, stå vid en
maskin eller något annat. Men genom
sin utbildning får de förnämliga arbeten,
får sitta inomhus torra och rena,
med fina manschetter och dylikt. Högre
lön har de i regel, och den dag de slutar
med sitt arbete har de i allmänhet
en god pension att falla tillbaka på.

När herr Ohlin jämför med skuldsättningen
inom jordbruket, säger han, att
den som investerat i jordbruk har ett
realvärde kvar. Hur vet herr Ohlin det?
Många gånger slutar det med en katastrof
och jordbrukaren har inte ett grand

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende
och studieskulder.

kvar, trots de stora räntor han har måst
betala på upplånat kapital för att skaffa
sig sysselsättning inom jordbruket. Samma
sak gäller vid affärsverksamhet,
handelsrörelse och dylikt. De krav, som
här framförts till förmån för enbart
den studerande ungdomen, kan därför
inte accepteras. Det bör inte vara större
förmåner för de studerande än för andra
i detta hänseende. Allt som hittills
har gjorts i denna sak är tacknämligt.
Mer kan man inte fordra.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag fann icke någon anledning
att närmare gå in på frågan om
periodiskt understöd och avdrag för
föräldrar av studiekostnader, då jag för
två år sedan angav min ståndpunkt i
den saken och är på det klara med att
där finns ett problem som måste lösas.

Den andra frågan, om amorteringarna,
gick jag litet närmare in på. .lag
skall efter herr Ohlins anförande göra
ett par invändningar. För det första
anser jag icke som han, att sådana avdrag
är uppenbart berättigade. Jag anser
att frågan skall prövas. Visserligen
ligger det något i vad herr Ohlin sade
om att en investering bör kunna avskrivas
under den tid den består. Men
lönerna för akademikerna och andra
motsvarande grupper här i landet är
ju med avsikt tilltagna så, att de även
skall täcka studiekostnaderna. Man får
alltså genom lönesättningen en avskrivningsmöjlighet.
Därför har jag i mitt
interpellationssvar sagt, att om denna
fråga skall tas upp till behandling, kommer
man inte ifrån att bedöma lönefrågorna.
Denna sak är inte så självklar
som herr Ohlin och herr Helén velat
göra gällande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern hade
inte något att svara, när jag påvisade
hur ohållbar parallellen är mellan de

av studiebidrag

tre bröderna varav den ene investerar
i något som förbrukas under hans arbetstid
medan de andra investerar i
produktionsmedel, som behåller sitt
värde. Detta är den avgörande skillnaden.
Finansministerns tystlåtenhet på
den punkten konstaterar jag alltså med
tillfredsställelse.

Finansministern säger nu att lönerna
är tilltagna så att de skall täcka även
amorteringen av studieskulderna. Jag
har hört det argumentet förr. Men, herr
finansminister, vi har under de sista
årtiondena haft en utveckling där ju
faktiskt reallönen för den grupp det
här gäller har gått ned. Det gäller för
övrigt ingalunda bara akademikerna;
jag ser detta problem mera vidsträckt.
Vi har fått en betydande skärpning av
beskattningen för alla landets medborgare,
vilket innebär att detta problem
har vuxit i betydelse. Beskattningen av
det som går till amortering av studiekostnader
och studieskulder uppgår nu
till ett mycket större belopp. Den statliga
lönesättningen här i landet är ju
i hög grad beroende av lönebildningen
på den enskilda marknaden. Jag tror
inte man kan säga — som finansministern
tydligen vill göra — att det är staten
som är den ledande, att staten satt
sina löner med uttrycklig hänvisning
till att de skall täcka dessa kostnader
och att arbetsmarknaden i övrigt sedan
anpassar sig därefter. Finansministern
vågar nog inte göra eu sådan våldsam
historieskrivning. Vi vet att det verkliga
förhållandet är ett helt annat. Jag
behöver inte här tala om de diskussioner
som förts i samband med den statliga
lönesättningen.

Om alltså finansministern nu faller
tillbaka på det han senare sade, då borde
slutsatsen bli att det är bra som det
är. Vill man verkligen påstå att man
har satt lönerna så, att de skall täcka
även amortering av studiekostnaderna?
Då, herr finansminister, finns det intet
problem. Jag undrar om inte finans -

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

ministerns resonemang därför innebär
att han bevisar alldeles för mycket. För
min del kan jag absolut inte acceptera
påståendet, att det skulle förhålla sig
på det sättet. Jag anser att staten i stort
sett har satt sina löner efter en lönebildning
som i huvudsak är bestämd
från den enskilda arbetsmarknaden liksom
staten när det gäller andra löner
— t. ex. det stora flertalet tjänstemän
vid statens järnvägar — i mycket hög
grad rättar sig efter lönebildningen på
den enskilda arbetsmarknaden. Därför
är det en efterrationalisering när finansministern
nu säger som han nyss
gjorde. Det betyder såvitt jag förstår,
att han vill avfärda hela detta problem.

Iierr Rubbestad sade att det var principiellt
alldeles felaktigt att komma och
begära att få avskriva på utbildningskostnaderna
på samma sätt som på maskiner.
Som kammaren säkert observerade
hade emellertid herr Rubbestad
inga argument. Han sade att det var
barnsligt. Herr Rubbestad, det är sådana
där uttryck som herr Rubbestad
använder för att dölja frånvaron av
argument. Herr Rubbestad sade, att de
som inte vill studera kan låta bli. Detta
svar kan man väl alltid ge — åtminstone
mycket ofta — när det gäller orättvisor.
Folk kan gå ut i produktivt arbete,
sade herr Rubbestad. Det var ett
mycket avslöjande yttrande. Bakom den
attityd herr Rubbestad företräder — jag
skiljer här på herr Rubbestad och finansministern
— ligger rester av den
gamla uppfattningen att det inte är
produktivt arbete att utbilda sig för
att besätta tjänster inom det svenska
samhället. Det är denna alldeles tokiga
uppfattning som delvis förklarar varför
man från herr Rubbestads håll är
så ointresserad av detta rättvisespörsmål.

När jag påstår att ett jordbruk finns
kvar när man arbetat där i 40 år, men
att den som utbildat sig under dessa
år har förbrukat utbildningskostnader -

na, då frågar herr Rubbestad hur herr
Ohlin vet att jordbruket har kvar sitt
värde. Ja, ingen vet väl bättre än herr
Rubbestad, att det svenska jordbruket
i dag inte bara behållit sitt värde utan
att det representerar ett långt högre
värde än för 40 år sedan — även räknat
efter ett oförändrat penningvärde. Vad
är det då för resonemang att komma
här och kasta ut det påståendet att
man inte alls vet om jordbruket har
kvar något värde, och att man därför
utan vidare kan bortse från min synpunkt,
när jag jämför med den investering,
vars värde är förbrukat när personens
produktiva liv är slut. Det visar
väl kammaren bättre än något annat
hur svag herr Rubbestads ståndpunkt
är, när han nödgas använda sådant
— jag skall inte använda starka
adjektiv — löst tal som att man inte bör
fästa vikt vid att ett jordbruk har ett
värde medan utbildningskostnaden förbrukas.

Jag hoppas, herr talman, att herr
Sköld är glad över det understöd han
fick från herr Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte delta i
diskussionen mellan herr Rubbestad
och herr Ohlin, denna adjektivens diskussion,
där det är litet svårt att veta
vem som använde det starkaste adjektivet.
Det gäller att välja mellan barnslig
och tokig.

Jag begärde ordet närmast för att
göra ett par påpekanden. Jag tror att
herr Ohlin har möjligheter att få uppgifter
om vem som betalar löner till
den stora massan av de högre utbildade.
Han skall säkert finna, att det är
samhället, staten. Det är ganska naturligt
att den stora arbetsmarknaden bestämmer
lönerna, och staten är på
detta område den stora arbetsmarknaden,
även om det beträffande vissa

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende
och studieskulder.

enstaka grupper ligger till så som herr
Ohlin nämnde. Det går följaktligen inte
att komma undan med det där resonemanget,
att lönerna för akademikerna
är oberoende av vilken ståndpunkt staten
tar till lönesättningen för dessa.

Vidare vill jag bestrida, att jag här
på något sätt har gjort gällande, att det
inte finns problem i detta sammanhang.
Jag har bara velat påvisa att det
inte är så uppenbart, att problemen
skall lösas på det onyanserade sätt som
herr Helén och herr Ohlin är förespråkare
för. Jag har velat få kammarens
ledamöter att inse, att detta är ett
ganska svårt problem, som man inte
löser i en handvändning, och att man
inte från början vet, vilken lösningen
kommer att bli.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle
:

Herr talman! När herr Ohlin angriper
mig för att jag sade, att hans anförande
var barnsligt, vill jag svara, att jag försökte
finna huruvida motiveringarna
för de uttalanden som gjordes var kloka
eller enfaldiga, och jag fann att det herr
Ohlin sade var mycket enfaldigt. Barn
är i allmänhet enfaldiga, och jag tyckte
därför att han var barnslig, när han uttalade,
att amortering eller avskrivning
av utbildningskostnader borde jämställas
med avskrivning på maskiner och
redskap som används i en rörelse. Jag
kan inte finna annat än att ett sådant
tal är barnsligt.

När herr Ohlin sedan ville göra gällande
att jag inte skulle anse, att de
som studerar utför ett produktivt arbete,
har han fel. Jag har inte bestritt
att det är ett produktivt arbete, men jag
har sagt, att de, som fått lån till studier,
efter studiernas avslutande i allmänhet
har betydligt bättre betalt och ett mycket
behagligare arbete än de som går
ute och strävar i rusk, regn och dåligt
väder, som får slita ont från morgon

av studiebidrag

till kväll, medan de andra får sitta inne
torra och rena. Det är en betydande
skillnad.

Det sades också att en jordbrukare
har en viss behållning av sin verksamhet,
när han slutar jordbruket. Ja, det
är så olika. Visserligen har jordvärdet
stigit under den senaste tiden, men herr
Ohlin bör som nationalekonom också
ha observerat den betydande skuldsättningen,
som gör att många gårdar är
högt intecknade, i många fall över sitt
verkliga värde. Dessutom vill jag påpeka
för herr Ohlin, att en jordbrukare
som slutar arbeta inte har en bra pension
att falla tillbaka på, något som
tjänstemän i allmänhet har. Han kan
möjligtvis få någon liten försörjning
från sin egendom, men den svarar i allmänhet
inte på långt när mot den pension
en tjänsteman får.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Såvitt jag kan förstå, herr talman, är
det enda glädjande i denna debatt, att
finansministern har velat anlägga det
stora greppet på dessa frågor. Man
kan emellertid då fråga sig, om ett stort
grepp, som enbart blir teoretiskt, verkligen
har något värde, och om inte de
människor som känner denna skuldbörda
skulle vara mer betjänta av ett
mindre grepp, låt vara att det inte ger
full och hel rättvisa. Jag tror att ett
regeringsförslag om en rimlig avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande
inte skulle behöva framkalla
någon av de fruktansvärda skadeverkningar
som herr finansministern har
velat antyda. Det skulle vara möjligt
att göra en sådan sak utan att den stora
frågan behövde skjutas en enda dag
längre framåt i tiden.

Sedan kan jag inte underlåta att
göra den reflexionen, herr talman, att
den hjälp, som herr finansministern,
utan att be om den, kom att få i denna
debatt, kanske inte var den som

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31.

rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag

Svar på interpellation ang.
och studieskulder.

han önskade när han råkade nämna
ordet lantbruk. Jag förstår att herr
Rubbestad har den uppfattningen, att
studier inte är en förberedelse till en
praktisk verksamhet av det slag som
samhället behöver, utan ett nöje som
man mycket väl kan unna det lilla fåtal
som vill ägna sig åt det. Herr Rubbestad
har ju emellertid personligen
upptäckt, att studier även kan vara till
nytta. Han har i sin egen interparlamentariska
verksamhet skaffat sig de
kunskaper, som han tidigare här i kammaren
i ett annat sammanhang har förklarat
mindre värdefulla, och funnit
att de till och med går att använda i
produktiv verksamhet, i någonting ur
hans synpunkt så förnedrande som landets
tidningar.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Högerns syn på det
problem som herr Helén tagit upp i sin
interpellation har vi vid flera tillfällen
fört fram både i motioner och i
yttranden här i kammaren. Jag vill
också erinra om den interpellation i
ärendet som herr Håstad framställde
för något år sedan. Jag skall därför
inte ta upp tiden med att på nytt framföra
våra synpunkter på dessa frågor,
utan jag vill bara deklarera att vi
inom högern har klart för oss, att problemet
med avdragsrätt för amortering
av studieskulder måste lösas fortast
möjligt.

Ur rättvisesynpunkt måste man säga
att såväl amorteringar å studielån som
periodiska understöd i och för hjälp
till studiekostnader borde vara avdragsgilla
vid beskattningen.

Jag begärde ordet i anslutning till
herr finansministerns exempel med de
tre bröderna. Den ene brodern lånade
10 000 för att studera, den andre lånade
för att kanske köpa en traktor eller
skördetröska till sitt jordbruk och den
tredje för att starta en rörelse av något
3 — Andra kammarens protokoll 195b.

slag. Finansministern frågade: Är det
rättvist att den som har studerat får
avdrag på de amorteringar han gör
på sitt studielån, när rörelseidkaren
och lantbrukaren icke får dessa avdrag
på sina lån? Ja, men får icke de
två sista dessa avdrag? De får dem visserligen
icke som avdrag för amortering
på lånet, men de får avdrag genom
en upplagd värdeminskningsplan
för de kostnader, som de har haft då
de startade sina rörelser eller skaffade
sina maskiner. Dessa avskrivningsplaner
bör vara så uppbyggda, att när
maskinen är förbrukad, skall lånet vara
slutamorterat. Avdrag har då erhållits
genom avskrivningsplanen för hela lånet.
Den son, som studerade, bör under
den tid som han kan utföra ett
effektivt arbete ha samma rättighet att
göra avdrag för sina investeringar i
studier genom årliga avskrivningar —
om vi skall använda det uttrycket i
stället för amortering på studielån.

Jag tycker att det exempel som finansministern
gav inte stämmer överens
med förhållandena i verkligheten.

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! När man har diskuterat
denna fråga från så många olika synpunkter,
kan jag inte uraktlåta att blanda
mig i leken. Jag vill först deklarera,
att vi från bondeförbundets sida ingalunda
ser fientligt på eller inte värderar
dem som ägnar sitt liv åt rent teoretiska
uppgifter. Vi anser att utbildning
och studier är inte bara nödvändiga
utan också värdefulla och innebär
en av de hävstänger varmed vi arbetar
fram och höjer välståndet här i landet.
Det är klart att idealtillståndet vore att
var och en, som investerar lånat kapital
på detta sätt för att avlägga en examen
eller för att skapa sig ett arbete
genom alt driva en rörelse, det må vara
affärsrörelse, jordbruk eller annan rörelse,
hade möjlighet att göra dessa
Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende
och studieskulder.

amorteringar avdragsgilla, så att de
kunde slippa att skatta för dem. Det
vore tacknämligt, och jag tror att inte
heller finansministern skulle ha någonting
att invända mot detta, om det vore
genomförbart.

Men det är väl så att interpellanten
här har velat ställa en grupp i en speciell
ställning, och i det fallet måste
jag helt och hållet instämma i vad herr
finansministern sade, att det inte kan
vara riktigt och rättvist att här favorisera
en grupp och glömma bort de
andra, då vi väl är överens om att alla
grupperna är berättigade och har betydelse
för samhället.

Jag måste säga till herr Nilsson i
Svalöv, att han nog inte uppfattat finansministerns
svar alldeles rätt, ty det
var inte bara så att man behövde låna
för maskiner, det var kanske lån för
att över huvud taget köpa fastigheten,
och amortering av sådant lån är dock
skattepliktig.

Ilerr Ohlin vill här göra gällande att
företagarna och speciellt jordbrukarna
skulle komma i en synnerligen gynnad
ställning, ty när de slutar har de sin
fastighet kvar och det finns ett värde
att falla tillbaka på. Ja, det är mycket
möjligt att så är fallet, men då skall
man inte glömma att för dem som har
studerat och fått en tjänst — och det får
väl praktiskt taget alla, ofta relativt välavlönade
sådana — är också pensionsfrågan
ordnad och pensionsavgiften är
ju avdragsgill. Det är inte ett beskattat
sparande, och när de slutar sin tjänst
kanske de har en pension, vars kapitalvärde
uppgår till både ett och två
hundratusen kronor, kanske mera, ett
kapitalvärde som i många fall är avsevärt
större än det kapitalvärde brodern,
som startade en rörelse, eller
köpte ett jordbruk, kan uppvisa när han
slutar.

Förutom detta finns det en annan sak
som inte har berörts bär, och det är den
trygghet som den som har tjänst med

av studiebidrag

pension känner både för egen del och
för sin familj. Den tryggheten kan inte
den frie företagaren känna.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Herr Adolfsson sade att
vi har fall, då amorteringarna icke är
avdragsgilla för en jordbrukare eller
rörelseidkare, exempelvis när vederbörande
investerar i en fastighet, där icke
avskrivningsrätt föreligger. Det är riktigt,
herr Adolfsson, men ett sådant lån
behöver strängt taget icke amorteras,
ty där står fastigheten kvar med sitt
realvärde och väger upp hela lånet.
Göres en amortering på ett sådant lån,
blir det ett sparande som sker, och vi
har icke avdragsrätt för sparande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern sade,
att han inte skulle blanda sig i den här
adjektivens debatt mellan herr Rubbestad
och mig. Nej, det förstår jag. Jag
har märkt, att när bondeförbundare är
inblandade i diskussionen, så har herr
Sköld, som förut i hög grad hade förmågan
att använda adjektiv om bondeförbundare,
förlorat denna egenskap sedan
hösten 1951. Det har inte varit
några vältaligare yttranden från finansministerns
sida i det hänseendet sedan
våren 1951, d. v. s. ett halvt år tidigare.
Annars tror jag nog, att om finansministern
skulle ha sagt sitt hjärtas mening
om några av herr Rubbestads resonemang,
skulle han ha använt åtskilliga
adjektiv.

Om nu finansministern säger, att det
allmänna är huvudarbetsgivare när det
gäller en hel del arbetskraft med högre
utbildning, så vill jag fråga: Inte menar
väl finansministern, om vi tar t. ex. de
senare åren, att det har varit det allmänna,
som har varit pådrivande i lönehänseende
för denna grupp och att det
enskilda näringslivet har släpat efter?
Finansministern vet lika väl som jag, att
i stort sett har det varit tvärtom.

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

Finansministerns resonemang i dag,
tycker jag, har ett mycket väsentligt inslag,
som jag inte märkt i samma grad
tidigare. Finansministern menar tydligen,
att lönerna för alla människor, som
har någon nämnvärd utbildning här i
landet — teoretisk utbildning skulle jag
kanske säga, men då vill jag fatta detta
ord mycket vidsträckt — skulle vara för
höga, om man skulle medge amortering
på utbildningskostnaderna. Om finansministern
inte menar det bortfaller hela
grunden för hans argumentering. Menar
finansministern däremot detta, vill
jag bara konstatera, att det onekligen är
en ytterst intressant upplysning. För
min del kan jag inte ansluta mig till
finansministerns åsikt. Men vad blir
slutsatsen av finansministerns ståndpunkt?
Jo, att man skall använda en
vägran att medge skattefri amortering
av just dessa produktionskostnader -—
ty produktionskostnader är det — i motsats
till vad man gör i fråga om kostnader
för anskaffning av maskiner eller
dylikt, i någon sorts löne- och inkomstutjämnande
syfte i det svenska samhället.
Det är slutsatsen av finansministerns
resonemang här i dag. Det är, vill
jag nog hävda, en mycket opraktisk och
mycket egendomlig ståndpunkt.

Att lönerna skulle vara helt och hållet
avpassade efter utbildningskostnaderna
vill jag belysa med ett konkret
exempel. Antag att en person utbildar
sig för vetenskaplig forskning på det
område, som nu spelar en så utomordentligt
stor roll, jag tänker på den tekniska
forskningen. Man utbildar sig med
relativt liten ersättning delvis och delvis
utan ersättning och under mycket
längre tid än som skulle behövas för
att få en vanlig rutintjänst. Får den
mannen några högre inkomster, när
han arbetar som forskare? Nej, det får
han inte, fast han har mycket längre
utbildning. Kan man då''säga: »Ja, men
det gör ingenting. Han bör inte få avskriva
den kostnaden — inte ens om

han studerat till stor del på lån.» Är det
inte alldeles uppenbart, att det inte
finns någon sådan parallellitet mellan
utbildningskostnaden och den senare
inkomsten, som finansministern helt
bygger på?

Herr talman! Får jag konstatera, att
när det gäller andra ting, t. ex. maskiner
och redskap säger man inte: »Ni
behöver inte få avskrivning på dem, ty
ni har så pass höga inkomster i den och
den sysslan.» Det är många människor
i näringslivet, som har mycket stora inkomster,
men de får ändå avskriva.
Skall vi verkligen börja gå in för att
det som principiellt är en produktionskostnad
inte skall få avskrivas skattefritt
inte ens då det gäller själva studieskulderna,
utan att staten skall ta hänsyn
till hur stor vederbörandes inkomst
är? Var hamnar man då egentligen? Är
det inte oerhört mycket naturligare och
rimligare, att man håller en principiellt
någorlunda konsekvent linje och säger,
att det som är en produktionskostnad
får avskrivas utan beskattning.

Sedan skall jag bara säga ett par ord,
herr talman, till herr Adolfsson. Han
tog avstånd, som kammaren förstod,
från herr Rubbestad, och det konstaterar
jag med tillfredsställelse. Han påstod
emellertid, att interpellanten velat
ge en viss grupp en speciell ställning.
Det är inte riktigt. Herr Heléns interpellation
och inlägg bottnar i ett principiellt
krav på rättvisa, raka motsatsen
mot vad herr Adolfsson sade på den
punkten.

Vad herr Rubbestad beträffar behöver
jag efter herr Nilssons i Svalöv yttrande
inte vidare uppehålla mig vid en
del av hans resonemang. Jag nöjer mig
med ett enda konstaterande, nämligen
att herr Rubbestads uttalande om fastighetsvärdenas
utveckling verkligen är
överraskande. Han sade, att »de flesta
fastigheter är belånade iiver sina verkliga
värden, i många fall». Jag undrar
var herr Rubbestad får detta ifrån? Det

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

har gjorts en del utredningar över inteckningsskulderna,
som tycks visa, att
den skuldbördan snarast gått ned. Om
man jämfört den senaste utredningen
med den som gjordes på 1930-talet,
tycks skuldbördan uttryckt i oförändrat
penningvärde, ha gått ned starkt. Men
herr Rubbestad kastar bara ut påståendet,
att det skett en sådan skuldsättning,
att det inte finns något vidare realvärde
kvar för ägarna. Verkliga förhållandet
är, som kammarens ledamöter vet, motsatsen
till det herr Rubbestad påstår.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Kammarens ledamöter
observerade väl här, att herr Ohlin nu
gjorde ett försök att tolka mina åsikter.
Att jag nu icke går in i en diskussion
med herr Ohlin om den tolkningens rätta
innebörd, innebär inte, att jag godkänner
hans tolkning. Jag vill säga
detta och samtidigt uttala min tacksamhet
för att, när herr Ohlin på det sättet
hade fastställt mina åsikter, så kom han
fram till det adjektivet, att han fann dem
egendomliga. Jag tackar för att det i
alla fall var ett så milt adjektiv.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande skuldsättningen
på jordbruk sade jag, att det är
många jordbruk, som har lika stora
.skulder som tillgångar. Det vågar jag
stå för.

Herr Nilsson i Svalöv och herr Ohlin
talade om avskrivningar på studieskulder
och gjorde den liknelsen, att man
tar det som kompensation för värdeminskning,
alltså man går in för att
det sker en värdeminskning på människans
arbetsförmåga motsvarande
nedslitningen på maskiner. Sedan man
i dag hört herrar Nilssons och Ohlins
uttalande beträffande dessa jämförelser
tror jag det ligger ganska mycket i det
erkännande som är gjort av herr Nilsson
i Svalöv och herr Ohlin. Det visar

att det torde vara en avskrivning från
det ursprungliga läget.

Herr ADOLFSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
påstår att det blir ett sparande, när man
betalar av på lån, och det är riktigt.
Detta sparande får man betala skatt för.
Men det som inbetalas på pensionerna
är ju också ett sparande, och det är avdragsgillt!
Det var detta exempel som
jag angav.

När herr Nilsson i Svalöv säger, att
man inte behöver avbetala på sina lån,
frågar jag: Vilken bank tillåter att ett
amorteringslån, som löper t. ex. i tio år,
inte amorteras och vilka borgensmän
skulle vara tillfredsställda med att lånen
inte amorteras? En jordbrukare eller
annan företagare är tvungen att göra
amorteringar även om amorteringarna
blir dyrbara, därför att han måste skatta
för amorteringsdelen.

Herr ONSJö (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga, att jag tycker att de som här
anser sig i första hand representera
manschettyrkena borde gå litet varligare
fram. Här är det strider snart sagt
vid varje kammarplenum. Den ena gången
gäller det lönekrav, och det är inte
något att säga om det. Den andra gången
gäller det de sociala förmånerna,
t. ex. sjukförmånerna som dessa grupper
skall ha bättre än andra. En tredje
gång gäller det pensionerna, som här
har tryckts på så mycket med full rätt,
och i dag gäller det skatten. Tror ni det
går i längden? Särskilt när det gäller
pensionerna tror jag det håller på att
skapas en av de största sociala orättvisor
som någonsin funnits i detta land.
Jag tycker att finansministerns första
inlägg, då han gjorde dessa jämförelser,
ingalunda var omotiverat.

När herr Ohlin i sitt första anförande
började göra jämförelse med jordbruket
och jordbrukarna tycker jag nog det

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31.

Svar på interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

var ett bevis för att herr Ohlin talade
om det han inte begrep. Jag tycker inte
alls det var för starkt, när herr Rubbestad
sade att det var barnsligt.

Det är inte om maskiner vi här resonerar
utan om människor. Här talar
man i det ena fallet om en tjänsteman
och i det andra fallet när det gäller
jordbruket om en maskin. Tag jordbrukarna
som exempel. Hur är det när en
bonde är utsliten? Vilken trygghet har
han då i jämförelse med en tjänsteman
som har pension? Jag har i min bekantskapskrets
många från lantbrukarhem,
som gått olika banor. En stannar hemma
och sköter gården, och han lyckas
kanske genom försakelser och arbete
till det yttersta att komma fram till en
tryggad ställning, men då är han utsliten.
Jag har sett t. ex. två bröder, av
vilka den ene behöll jordbruket och
den andre gick den lärda vägen. När
bägge kom fram till vad vi kallar pensionsåldern,
hade den som gått den lärda
banan en pensionsförmån med ett
kapitaliserat värde på omkring 150 000
kronor. Brodern stod där utsliten och
hade fått ihop en förmögenhet på
100 000 kronor, som han skattat för i
hela sitt liv, och dessutom ansågs han
nästan såsom en asocial individ därför
att han fått ihop dessa 100 000 kronor.

Men varför skall vi bara tala om tjänstemän
och bönder i detta sammanhang?
Det finns också arbetare. Tänk
på lantarbetarna! Vilken trygghet har
de när de är utslitna? Jag hoppas alt
finansministern håller fast vid de synpunkter
som han i sitt första anförande
gav uttryck åt. Jag hade nästan en känsla
av att han gav efter litet i sitt senare
yttrande, men det hoppas jag att han
inte gör när det verkligen gäller.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är rätt egendomligt
att då här framställs förslag, som
innebär rättvisa för de föräldrar och

de ungdomar som har studiekostnader,
uppfattas detta av herr Onsjö som krav
på förmåner för manschettyrkena. Det
skulle alltså vara en förmån för manschettyrkena
om en jordbrukande far
i Värmland, som har en son vid Uppsala
universitet, får göra avdrag i sin
deklaration för de periodiska understöd
han skickar till sonen? Det är en
rätt märklig uppfattning och en rätt
märklig definition av manschettyrkena
som vi har fått höra i dag.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! När jag lyssnat på denna
diskussion, har jag fått en känsla av
att man här anstränger sig för att politisera
denna fråga på ett sätt som måste
försvåra en lösning. Herr Helén sade
i sitt första anförande, att det som enligt
hans uppfattning var viktigast att
lösa nu var frågan om de periodiska
understöden — och där ger jag honom
rätt. Men sedan kom herr Ohlin och
förklarade att han ovillkorligen ville
ha amorteringsfrågan löst, och därefter
störtade herr Nilsson i Svalöv fram och
sade, att högerns program i denna fråga
också var att lösa amorteringsfrågan.
Men om man här verkligen vill nå fram
till en lösning, så måste man säkert ta
ett steg i sänder! Det är inte nödvändigt
att, som herr Nilsson i Svalöv
gjorde, efter det att herr Helén hade
utvecklat sin syn på dessa ting, genast
deklarera att detta är högerns uppfattning,
detta är bondeförbundets uppfattning
o. s. v.

Här har vi en fråga, som åtminstone
hittills har behandlats objektivt av bevillningsutskottet
och riksdagen och
där vi har försökt finna vägar, som
kunnat leda fram till en lösning. Vi
har vid frågans behandling inte blundat
för de många svårigheter som föreligger.
Jag hoppas att vi skall kunna
komma fram till en lösning på den väg,
som herr Helén här har förklarat sig

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på fråga ang. utbyggande av skolkuratorsverksamheten.

nöjd med för ögonblicket. Det är möjligen
den vägen vi i första hand kommer
att få pröva.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag liar känt mig föranledd
att säga några ord med anledning
av vad herrar Helén och Nilsson
i Svalöv framhållit. Herr Nilsson ville
sätta likhetstecken mellan en jordbrukare
som lånar 10 000 kronor för att
köpa en traktor, som han sedan får
göra värdeminskningsavdrag för, samt
en pojke som lånar 10 000 kronor till
studier. Herr Helén gjorde gällande,
att bondeförbundarna menar, att den
som studerar härvidlag är favoriserad.
Ja, det är väl ändå så, att när traktorn
efter tio år är betald, så är den också
försliten och kapitalet därmed borta.
Men när studieskulden efter tio år är
betald, sitter väl — jag hoppas åtminstone
i de flesta fall — motsvarande
kapital i huvudet i form av lärdom, och
det kapitalet kan vederbörande utnyttja
även i fortsättningen. Det kan man
inte göra med en utsliten traktor, så att
den skillnaden är det under alla förhållanden
på de båda fallen, och jämförelsen
ter sig därför ganska haltande.

När jag sedan lyssnade på de lärda
männen Ohlin, Helén och Nilsson i
Svalöv — herr Nilsson talade bland
annat om värdeminskningsplaner på
traktorer — så ställde jag mig den frågan:
Borde det inte också vara värdeminskningsplaner
på det kapital, som
herrarna har utnyttjat i form av studier? Herr

OHLIN (fp):

Herr talman! Endast några ord till
herr Adolv Olsson i Gävle. När herr
Olsson läser protokollet från denna debatt,
som jag hoppas att han kommer
att göra, skall han inte finna några meningsskiljaktigheter
mellan herr Helén
och mig.

Det gladde mig sedan mycket att
höra bevillningsutskottets ärade ordfö -

rande säga, att man här inte får begära
allt på en gång, utan att vi får
ta ett steg i sänder. Det gladde mig
som sagt mycket, mäktige ordförande
i bevillningsutskottet, att höra detta.
Men det var just vad finansministern
inte ville göra! Och det var just det,
som vi på vår sida krävde, med det
tillägget att det första steget inte borde
uppskjutas på obestämd tid utan borde
tagas någorlunda snart.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag fattade inte finansministern
på det sätt som herr Ohlin
nu tolkat honom, därför att jag delar
hans uppfattning om att även när man
tar första steget måste man någorlunda
kunna överblicka vad fortsättningen
skall bli. Så brukar vi gå till väga i
bevillningsutskottet — även de som representerar
folkpartiet.

Herr NILSSON i Svalöv (h) :

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
undrade om det inte borde vara avskrivningsplan
för det kapital som den
utbildade lagt ned på sin utbildning.
Jo, herr Hansson i Skegrie, det är den
linje som jag är inne på. Avskrivningsplanen
skall dock inte, som för traktorn,
gälla 10 år utan kanske 30 år. Så
länge varar det nämligen i de flesta
fall innan utbildade personers studieskulder
blir amorterade. När 10 år har
gått är traktorlånet betalt och traktorn
utsliten. När 30 år har gått är studieskulden
betald, och agronomen, läkaren
eller lektorn utsliten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. utbyggande av skolkuratorsverksamheten.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Andrén bär frågat
mig om jag vill medverka till att åt -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på fråga ang.

gärder skyndsamt vidtages i syfte att
säkerställa och vidare utbygga skolkuratorsverksamheten.

Med anledning av fru Andréns fråga
vill jag erinra om att medel sedan flera
år brukat anvisas till skolkuratorer vid
vissa allmänna läroverk. Vad som hittills
förekommit är emellertid att betrakta
som en försöksverksamhet som
naturligt nog än så länge varit av begränsad,
men dock efter hand ökande
omfattning. För innevarande budgetår
har till ändamålet anvisats sammanlagt
inemot 44 000 kronor mot i runt tal
30 000 kronor förra året. Antalet skolor,
som erhållit statsmedel till skolkuratorsverksamhet,
har på motsvarande
sätt ökat från 8 i fjol till 11 i år. Vad
gäller verksamheten under nästa budgetår
är läget det, att jag i det budgetarbete,
som just nu pågår i ecklesiastikdepartementet,
har att ta ställning till
förslag av skolöverstyrelsen om utbyggnad
av skolkuratorsverksamheten och
även till vissa andra framställningar
om denna verksamhet. Mitt ställningstagande
kommer att i vanlig ordning
redovisas för nästa års riksdag.

Härpå anförde

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar jag fått
i dag.

Bakgrunden till min fråga var det
kritiska läge vari skolkuratorsverksamheten
försatts genom det beslut som
fattades här i våras, då riksdagen avslog
skolöverstyrelsens framställning
om inrättande av två extraordinarietjänster
och ett par extratjänster samt
om anslag till arvodesbefattningar och
praktikanttjänster för en kostnad av
sammanlagt 102 000 kronor. Riksdagen
ansåg då i likhet med departementschefen
och statsutskottet, att skolkuratorsverksamheten
fortfarande borde
förbli på försöksstadiet, alldeles som

utbyggande av skolkuratorsverksamheten.

statsrådet i dag förklarat, och att anställningsförhållandena
sålunda borde
avgöras från fall till fall. Det var denna
deklaration från riksdagens sida,
som förde kuratorsverksamheten speciellt
här i Stockholm ut i farozonen
genom att de båda heltidsanställda kuratorerna,
som är statligt avlönade, inte
längre ansåg sig kunna stå kvar i en
verksamhet som hade en så osäker
framtid. Fn av dessa kuratorer har redan
13 år bakom sig av banbrytande
arbete vid ett av våra läroverk här i
Stockholm.

Man måste på det livligaste instämma
i kuratorernas synpunkter, när de
nu anser tiden mogen för en fastare
utformning av tjänsterna. Det kan naturligtvis
sägas, att frågan är av föga
yttre räckvidd om till och med landets
samtliga skolkuratorer skulle lämna
sina tjänster, detta eftersom det för
närvarande endast finns två heltidsanställda
och sju deltidsanställda kuratorer
i hela landet. Men frågan är synnerligen
viktig, därför att den är av
stor principiell betydelse. Det är helt
enkelt fråga om skolkuratorsverksamhetens
vara eller icke vara. Vi har ju
också i höst fått bevittna en stark opinion
både i press och radio, bakom
vilken stått både skolledare, lärare, föräldrar
och även elever. Ordföranden
i Målsmännens riksförbund uttryckte
saken så, att »om vi anser verksamheten
riktig, viktig och värdefull, har vi
inte råd att förlora den erfarenhet,
som vunnits, eller de människor som
skall föra dessa erfarenheter vidare».
Vår tids barn får i stor utsträckning
leva mer eller mindre utan sina föräldrar,
därför att det finns så många
faktorer som minskar familjens sammanhållning.
Jag tänker på det moderna
arbetslivet, där ofta båda föräldrarna
pressas av hårt yrkesarbete, eller
de ökade skilsmässorna, som söndrar
många hem, eller, för att ta ett annat
exempel, de ökade kraven på bättre utbildning,
som tvingar stora grupper av

40 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

landsbygdens barn att gå i skolor utanför
hemorten, där de ofta blir lämnade
helt åt sig själva. Allteftersom enhetsskolan
växer fram kommer dessa problem
att bli ännu mer markanta, därför
att då måste ju eleverna på högstadiet
sammanföras i centralskolor och
yrkesskolor. Detta kommer för många
barn att infalla just under de ömtåliga
pubertetsåren, varför man så långt det
är möjligt måste ge kompensation för
den omvårdnad i hemmen, som dessa
ungdomar går miste om, genom bland
annat en väl utbyggd skolkuratorsverksamhet.
Det är ett stort ansvar för den
enskilde eleven vi måste ta på oss när
vi i detta land bygger ut vår högre undervisning
så att barnen många gånger
blir tvingade att leva skilda från sina
föräldrar hela dagar och veckor, ja
hela terminer i sträck. Läroverkslärarnas
riksförbund har i dagarna inlämnat
en skrivelse till Kungl. Maj:t, i
vilken förbundet också understrukit
vikten av detta då det säger: »Den
skola vi nu har, och än mera den skola
vi kommer att få, har ett mycket mera
mångskiftande arbetsprogram än den
gamla. Man får räkna med att en växande
del av ungdomen i skolorna behöver
handledning även i annat än kunskapsfrågor.
» Det är också därför man
inte kan undvara skolkuratorsverksamhet
när det gäller att ta hand om ungdomen
i våra skolor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. den ökade
efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande väntas medföra.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Kammarens förste vice
talman, herr Skoglund, har till mig riktat
tre frågor, som berör genomförandet

av den obligatoriska sjukförsäkringen.
De två sista av dessa avser själva försäkringen.
Då ärenden rörande sjukförsäkringen
som bekant liandlägges inom
socialdepartementet kommer socialministern
att besvara dessa frågor. Interpellantens
första fråga, som faller inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
lyder: Vilka åtgärder har vidtagits
för att möta den ökade efterfrågan
på sjukvård och läkarbehandling, som
den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande
väntas medföra, samt för
att lösa den akuta läkarbristen, sjuksköterskebristen
och sjukvårdens övriga
personalfrågor?

Riksdagen har som bekant beslutat
att från den 1 januari 1955 genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen.
Självfallet kan 1953 års riksdag vid detta
besluts fattande icke ba räknat med
att det under tiden intill reformens
ikraftträdande skulle vara möjligt att i
någon mera betydande omfattning öka
sjukvårdens resurser i form av exempelvis
nya vårdplatser eller ökat antal
läkare. Riksdagen har uppenbarligen
förutsatt, att sjukförsäkringen skulle
genomföras med i huvudsak de materiella
och personella resurser, som sjukvården
nu förfogar över. Sedan detta
beslut fattades har inga sådana omständigheter
inträffat som ger anledning till
en ändrad syn på dessa förhållanden.

En förnyad debatt om det ökade behov
av sjukvårdsplatser och personal,
som den allmänna sjukförsäkringens genomförande
kan ge upphov till — frågor,
som diskuterades vid lagens antagande
1953 — torde knappast kunna ge
något nämnvärt utbyte försåvitt man
tar sikte på förhållandena vid lagens
ikraftträdande stundande årsskifte eller
under den första tiden därefter. Då
vad jag här omnämnt är välbekant för
interpellanten har jag utgått från att
han i stället åsyftat en redogörelse för
de planer, som kan finnas på en upprustning
av sjukvårdens materiella och

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

personella resurser på något längre sikt.

I samband med att jag lämnar några
uppgifter härom vill jag beröra vissa
förhållanden om sjukvårdens nuvarande
läge och utvecklingen på området
under senare tid.

Det är en känd sak att allteftersom
levnadsstandarden stiger och läkarvetenskapen
gör nya landvinningar och
läkarna därmed får större möjligheter
att hjälpa sjuka människor framträder
ett ökat behov av materiella och personella
resurser undan för undan. I vad
mån den allmänna sjukförsäkringens
genomförande kan i och för sig komma
att accentuera detta behov låter sig
knappast mera exakt bedömas i förväg.
Några hållpunkter för ett sådant bedömande
skall jag emellertid tillåta mig
peka på. Främst förtjänar nämnas, att
vård på våra sjukhus sedan lång tid tillbaka
kunnat erhållas till en betalning,
som är mycket låg i förhållande till de
totala kostnaderna för denna vård. Man
bör vidare beakta, att ungefär 2/3 av
landets befolkning redan är sjukförsäkrade
och att ett betydande antal medborgare
genom tjänst eller anställningsavtal
tillförsäkras ersättning för läkarvård
och sjukhusvård eller åtnjuter sådan
vård utan avgift eller till nedsatt
kostnad. Till detta kommer att även
kommunerna i vissa fall för närvarande
svarar för sjukvård. Under 1952 t. ex.
betalade kommunerna sjukhusvården
för ungefär 42 000 personer, d. v. s. för
cirka 5 procent av antalet intagna patienter.
Sammanlagt torde redan nu omkring
75 procent av befolkningen åtnjuta
vissa sjukvårdsförmåner, varför
den ökade belastning på sjukvården som
kan uppstå sannolikt huvudsakligen
torde komma att härröra från återstoden.

Väl medveten om det ringa värdet av
att nu — kort innan man blir i tillfälle
pröva saken i praktiken — söka komma
med några förutsägelser om påfrestningen
på vår sjukvård av den all -

männa sjukförsäkringen skall jag begränsa
mig till att åberopa vad jag tidigare
vid flera tillfällen sagt, nämligen
att jag delar deras mening som anser,
att påfrestningarna på sjukhusvården
knappast kan väntas bli särskilt betydande,
medan man får räkna med en
viss ökad belastning på den öppna vården.

Som framgår av vad jag nyss antytt
betraktar jag för egen del sjukförsäkringen
som ett relativt begränsat problem
inom den svenska sjukvårdspolitiken
i vår tid. Förbättrade inkomstförhållanden
och en ändrad inställning till
hithörande frågor hos den enskilde och
inte minst läkarnas större möjligheter
att bispringa de sjuka har medfört en
markerad ökning av anspråken på vår
hälso- och sjukvårdsorganisation. Dessa
anspråk måste samhället söka tillgodose
oavsett om man genomför obligatorisk
sjukförsäkring eller ej. En betydande
utveckling av organisationen på detta
område har också skett. Detta förhållande
bör hållas i minnet, när man diskuterar
de ökade krav som sjukförsäkringsreformens
genomförande kan komma
att ställa på vår sjukvårdsorganisation.

Den utveckling jag här angivit har
tagit sig uttryck bl. a. i en betydande
ökning av antalet vårdplatser på kroppssjukhusen.
Antalet ökade sålunda från
ca 42 000 år 1930 till över 61 000 år
1953. ökningen av sjukvårdens kapacitet
har i praktiken varit ännu mera
markant. Patientantalet har nämligen
stigit från 355 000 år 1930 till 860 000
år 1953. Tack vare läkekonstens framsteg
har den genomsnittliga vårdtiden
per patient under samma tid sjunkit
från 25,5 vårddagar till 14,3. Nya vårdplatser
tillkommer varje år. Även den
öppna vården har genomgått en kraftig
utveckling.

En stark stegring av sjukvårdspersonalens
antal har också skett under
nämnda period. Läkarnas och sjukskö -

42 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

terskornas antal har mer än fördubblats,
och enbart från 1950 till slutet av
år 1953 ökade antalet läkare från 4 890
till 5 284 och antalet sjuksköterskor från
12 600 till 15 197. Vad särskilt angår
den öppna vården utanför sjukvårdsanstalterna
har antalet befattningar inom
provinsialläkarorganisationen stigit
från 393 år 1930 till 610 år 1950 och
antalet tjänster för distriktssköterskor
ökat under samma tid från 440 till 1 622.

Den skildrade utvecklingen vittnar
om att man sökt tillgodose ökade krav
på sjukvård från medborgarnas sida.
Trots detta behövs otvivelaktigt vissa
förbättringar inom vår sjukvård bl. a.
av personell art.

Det är ingen tvekan om att vi för närvarande
har för få läkare och att bristen
ej kan väntas upphöra under det
närmaste decenniet. Olika åtgärder har
emellertid vidtagits eller planeras för
att på längre sikt väsentligt öka antalet
läkare. Jag vill erinra om att för närvarande
årligen intages 310 studerande
vid de medicinska nybörjarkurserna
mot 230 år 1948. Ökningen förklaras
främst av inrättandet av den medicinska
högskolan i Göteborg. En årlig intagning
av 342 studerande föreslås i
propositionen till årets riksdag angående
reformerad läkarutbildning, en ökning
sålunda med 32 jämfört med nu.
Inom medicinalstyrelsen bär man preliminärt
räknat med att vid denna årliga
intagning samt en studietid av 7 år och
en avgång med 10 procent skulle antalet
läkare — inberäknat ett visst mindre
tillskott av utländska läkare under perioden
■—• stiga från för närvarande cirka
5 300 till 7 600 år 1965, en ökning
alltså med 2 300. Under de fortsatta
övervägandena om läkarutbildningen
inom ecklesiastikdepartementet undersökes
möjligheterna för en intagning
efter hand av ytterligare 50 medicine
studerande i Göteborg. Även andra möjligheter
till ökad läkarutbildning prövas;
bl. a. har beslutats att möjligheter -

na att utnyttja utbildningsmöjligheterna
i Schweiz skall omedelbart ytterligare
undersökas.

I detta sammanhang vill jag nämna,
att åtskilliga utländska läkare under
det senaste decenniet kommit in i landet,
där de i stort sett utgjort ett värdefullt
tillskott till vår läkarkår. Inom riket
fanns vid senaste årsskiftet omkring
450 utländska läkare.

Vidare vill jag erinra om att jag i
direktiven för den utredning, som i våras
tillsattes för en allmän översyn av
hälso- och sjukvården, betonade vikten
av att tjänsteläkarorganisationen effektiviserades.
Enligt vad jag erfarit har
också utredningen som en av sina första
arbetsuppgifter upptagit frågan om provinsialläkarorganisationens
utformning
och om vilka möjligheter att underlätta
den enskilde tjänsteläkarens arbetsförhållanden
som är möjliga att genomföra
under rådande knapphet på läkare. Ett
förslag i dessa frågor torde också vara
att vänta inom en nära framtid.

Vad tillgången på sjuksköterskor och
övrig sjukvårdspersonal beträffar förefaller
situationen både i nuvarande läge
och på längre sikt vara betydligt ljusare
än i fråga om läkarna. Den betydande
ökning av antalet sjuksköterskor, som
jag nyss nämnt, har möjliggjorts genom
tillkomsten av ett flertal nya sjuksköterskeskolor.
En ny statlig sjuksköterskeskola
i Göteborg inrättades 1953, och
från denna kommer de första eleverna
att utexamineras under år 1957. För
detta och följande år kan beräknas, att
de utexaminerades antal ökar till 1 450
per år. Med denna utbildningskapacitet
har man inom medicinalstyrelsen preliminärt
räknat med att sjuksköterskornas
antal skall ha stigit till nära 21 000
år 1965.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter lämnades på begäran ordet
till:

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31. 43

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! Herr Skoglund i Doverstorp
har till inrikesministern riktat
vissa frågor angående förberedelserna
till den allmänna sjukförsäkringen.

Då de båda med nr 2) och 3) betecknade
frågorna närmast torde beröra
socialdepartementets verksamhetsområde,
synes det närmast böra ankomma
på mig att besvara interpellationen
i dessa delar.

I de nyss angivna frågorna anhåller
interpellanten om upplysning huruvida
erforderliga direktiv, följdförfattningar,
formulär etc. fastställts samt huruvida
erforderlig information lämnats till vissa
institutioner. Jag vill till en början
framhålla att det ofta kan råda delade
meningar om vilka åtgärder som är
erforderliga, och så torde också vara
fallet här.

De institutioner, som i första hand
behövt direktiv rörande sjukförsäkringens
handhavande, är givetvis sjukkassorna.
Det gällde därför först att ta
ställning till vilka sjukkassor som skulle
bli allmänna sjukkassor. Dessa kassor
måste också antaga nya stadgar och
riksförsäkringsanstalten registrera dessa
stadgar. Detta arbete avslutades i vederbörlig
ordning under årets första
del. Kassorna har sedan erhållit fortlöpande
informationer rörande förhållanden,
som är av betydelse för verksamheten.
Förberedelsearbetet inom
kassorna har också, såvitt nu kan bedömas,
fortskridit på ett tillfredsställande
sätt.

Åtskilliga följdförfattningar bar utfärdats.
Ett mindre antal sådana återstår
dock att utfärda. Den viktigaste av
dessa torde den vara, som avser ersättningen
för utom riket meddelad
sjukvård. Frågan härom utredes av särskild
utredningsman. Anledning saknas
att antaga att någon eftersläpning av
betydelse föreligger i fråga om följdförfattningarna.

Praktiskt taget alla formulär som erfordras
fr. o. m. 1955 års ingång är
fastställda eller blir fastställda den närmaste
tiden. Vissa formulär, avseende
frivillig sjukförsäkring, kommer att
fastställas först i början av 1955. De är
inte behövliga tidigare.

Till mödrahjälpsnämnderna har genom
socialstyrelsens försorg utfärdats
anvisningar, som påkallats av lagstiftningen
om moderskapshjälp. Före anvisningarnas
utfärdande har en konferens
med representanter för mödrahjälpsnämnderna
hållits.

Vissa råd och anvisningar rörande
sjukförsäkringsreformens inverkan på
fattigvården och barnavården är under
utarbetande hos socialstyrelsen. Frågan
har också behandlats vid en konferens
med socialvårdskonsulenterna i
riket.

Informationsverksamheten har, i vad
den avser institutioner, i första hand
avsett sjukkassorna. Med representanter
för dessa har ett stort antal överläggningar
hållits, därvid Svenska sjukkasseförbundet
ofta varit inkopplat. Föredrag
rörande den nya sjukförsäkringen
har hållits vid sjukkassekongresser,
sjukkassors årsmöten och i andra sammanhang.
För sjukkassefunktionärer
har varit anordnade utbildningskurser
å Runöskolan, 3 enveckas-kurser i november
1953 och 3 kurser, likaledes å
en vecka, i september—oktober 1954.
Kursdeltagarna har sedermera tjänstgjort
såsom instruktörer vid utbildningskurser
inom resp. centralsjukkasseområden.
Ett flertal tidskriftsartiklar,
bl. a. i Svensk sjukkassetidning, har
lämnat upplysning i hithörande frågor.
I övrigt har sjukkassorna erhållit informationer
genom riksförsäkringsanstaltens
skriftliga meddelanden in. m.

Med Landstingsförbundet och vissa
sjukhusdirektioner har överläggningar
förekommit, och utredningen har verkställts
angående det administrativa
samarbetet mellan sjukvårdsinrättning -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

ar och sjukkassor. Härvid har nåtts
resultat som synes tillfredsställande i
nuvarande läge.

Pensionsnämnderna har genom pensionsstyrelsens
försorg erhållit den information
om sjukförsäkringen, som
ansetts erforderlig för nämndernas
verksamhet.

Föredrag har hållits för vissa läkarföreningar.
Vid utarbetandet av formulär,
som skall användas av läkare, har
samråd skett med Sveriges läkarförbund.

Vad angår de s. k. socialförsäkringsbolagen
har något behov av särskild
information inte framkommit såvitt
känt är.

Med finans- och civildepartementen
ävensom med åtskilliga ämbetsverk har
riksförsäkringsanstalten haft överläggningar
i hithörande frågor.

Den viktigaste parten, som beröres
av sjukförsäkringen, är givetvis allmänheten.
Genom respektive sjukkassors
försorg har till allmänheten distribuerats
broschyren »Fn orientering».
Vidare har till dem, som tillkännagivit
intresse för frivillig försäkring, avsänts
broschyren »Om jag skulle bli
sjuk eller skadad». Till vissa organisationer
har utdelats en inom riksförsäkringsanstalten
gjord orientering rörande
reformerna. I samband med medlemsbevisens
utsändande under november
månad erhöll varje blivande medlem
i allmän sjukkassa tryckta upplysningar
om den obligatoriska sjukförsäkringen.
Vid några tillfällen har anföranden
i radio hållits rörande spörsmål
som sammanhänger med den allmänna
sjukförsäkringen.

Det arbete, som hittills utförts för att
få den nya sjukförsäkringen att fungera
på ett tillfredsställande sätt, har varit
av mycket stor omfattning och skett
med anspänning av all för ändamålet
tillgänglig arbetskraft. Det är emellertid
klart att, oberoende av den förberedelsetid
som står till buds, en admi -

nistrativ arbetsuppgift av den storleksordning,
som igångsättandet av en obligatorisk
sjukförsäkring för ett helt
folk innebär, inte kan fullgöras utan
att en och annan detalj fungerar mindre
perfekt. Härvid bör också bemärkas att
allmänhetens och läkarnas inställning
och samarbetsvilja är av stor betydelse
för att genomförandet av sjukförsäkringsreformen
skall gå väl i lås.

Härefter yttrade:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag har den här gången
inte mindre än två statsråd att tacka för
interpellationssvar. Det är kanske inte
så underligt när frågan gäller den obligatoriska
sjukförsäkringen, de fria
läkemedlen och den nya yrkesskadeförsäkringen.
Allt detta är nämligen reformer
som inte bara berör den rent försäkringsmässiga
delen av våra försök
att skapa trygghet åt människorna under
sjukdom, utan det är också i hög
grad fråga om landets tillgängliga sjukvårdsresurser.
Det är därför min interpellation
kommit att beröra både inrikesministern
och socialministern.

Min fråga till statsrådet Hedlund gäller
dels huruvida man på något sätt har
beräknat, om sjukförsäkringsreformens
genomförande kommer att medföra ett
ökat tryck på både den öppna och den
slutna vården, dels också om inrikesministern
vidtagit några speciella åtgärder
sedan 1953, då försäkringens genomförande
beslöts, för att klara den
brist på läkare och annan personal som
föreligger på en del områden. Det har
också omvittnats i flera sammanhang
att man behöver vidta åtgärder för att
förstärka våra materiella sjukvårdsresurser.

Båda dessa frågor har på ett alldeles
särskilt sätt aktualiserats under senaste
tiden. I april anordnades på regeringens
initiativ ett möte i Konserthuset i
Stockholm, där läkare och representan -

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31. 45

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

ter för landets sjukhus och andra sjukvårdande
institutioner hade möjlighet
att utbyta tankar och erfarenheter. Inrikesministern
höll själv ett inledningsanförande
och underlät inte att där
framhålla, alt det finns ganska stora
brister inom den svenska sjukvården.
Det gäller t. ex. sinnessjukhusen, läkartillgången,
mentalhygienen, kronikervården,
eftervården m. m.

Frågan om sjukvårdens läge togs vidare
under höstens valrörelse upp av
herr Hjalmarson vid partiledardebatten
i radio. Herr Hjalmarson framhöll då,
att vi hade en allvarlig läkarbrist i synnerhet
inom den öppna vården och
främst vad provinsialläkarna beträffar.
Ej heller sjukskötersketjänsterna var
helt besatta, och vi hade brist på gymnaster,
kuratorer och övrig sjukhuspersonal.
Han framhöll även, att den
utredning för översyn av hälso- och
sjukvården i riket, som inrikesministern
hade tillkallat, då, i mitten av september,
hade haft endast ett sammanträde.

Dessa frågor riktades till statsministern,
som hänvisade till inrikesministern,
vilken ju har hand om sjukvårdsfrågorna.
Av tidsskäl kunde herr Hedlund
—• förklarligt nog — inte lämna
något särskilt uttömmande svar på de
frågor som herr Hjalmarson hade framställt.
Det var dock frågor som i alldeles
särskilt hög grad måste intressera
det svenska folket.

Mot denna bakgrund har jag tillåtit
mig ställa en interpellation till statsrådet
Hedlund om hur han ser på sjukvårdens
möjligheter att klara den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Nu säger statsrådet Hedlund, att riksdagen,
när den år 1953 beslöt genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen, därigenom
indirekt tog ställning till frågan
om möjligheterna för landets sjukvårdsresurser
att möta den ökade efterfrågan
på sjukvård som försäkringen kunde
medföra. Denna synpunkt är naturligtvis
riklig, även om riksdagen i sam -

band med behandlingen av förslaget till
den obligatoriska sjukförsäkringen inte
hade möjlighet att närmare bedöma och
pröva tillståndet på sjukvårdens område.
Det har emellertid förflutit nära
två år sedan riksdagen antog sjukförsäkringslagen.
Under denna tid har också
intresset för sjukvårdens resurser och
tillstånd vuxit. I tidningspressen och
även här i riksdagen har det pekats
på områden inom sjukvården, där tillståndet
inte kan sägas vara bra, och vi
har från vårt håll haft anledning att
fråga oss om det inte varit bättre att
koncentrera sina ansträngningar och
sina ekonomiska tillgångar på en upprustning
av just de eftersatta områdena
inom sjukvården innan man genomförde
en reform, vars ekonomiska konsekvenser
man inte med visshet kunde
överblicka.

Hur är då läget inom de eftersatta
delarna av sjukvården? Ja, vi har i dag
av inrikesministern fått en redogörelse,
som jag givetvis tackar för, men den
är inte särskilt ingående. När man talar
om eftersatta sjukvårdsgrenar kommer
ju sinnessjukvården i första hand såsom
varande den mest eftersatta. Visserligen
finns det nu en kommitté som
sysslar med hithörande frågor, men de
statliga sinnessjukhusens upprustning
drar mycket pengar och mycken personal.
Om man betänker att det omedelbara,
totala behovet av ytterligare vårdplatser
för sinnessjuka här i Sverige för
närvarande som ett minimum angivits
till 5 000 platser, förstår man att läget
här är i det närmaste katastrofalt. Framför
allt Norrbottens län och vissa andra
delar av Norrland är synnerligen eftersatta.
Ett annat område, där det för närvarande
och antagligen under mycket
lång tid framåt kommer att påvisas en
stark eftersläpning, är kronikervården.

Det är emellertid inte endast beträffande
de bär nämnda speciella grenarna
av sjukvården som det föreligger
svårigheter för den enskilde att få effek -

46 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

tiv och snabb vård. Även i fråga om den
slutna kroppssjukvården och den öppna
vården är svårigheterna i vissa delar
av landet betydande. Väntetiderna vid
poliklinikerna är ett annat påtagligt
problem. Den som följt vad som skrivits
i olika medicinska tidskrifter och
läkartidskrifter under den senaste tiden
har fått veta, att fem till sju timmars
väntetid för att bli undersökt inte är
någon främmande företeelse vid vare
sig de större eller de mindre sjukhusen.

Man kan då fråga sig om dessa svårigheter,
som uppenbarligen finns och
som inte heller bestrides från sakkunnigt
håll inom sjukvården, på något
sätt kan komma att påverkas, förvärras
eller förstoras, av den sjukvårdsförsäkring
som nu skall träda i kraft. Åtminstone
indirekt torde så kunna bli fallet.
Vi har från vårt håll hävdat att den
öppna vården kommer att utsättas för
speciella påfrestningar sedan sjukförsäkringen
genomförts. För denna uppfattning
har vi stöd av Läkarförbundet,
och om jag fattade inrikesministerns
här avgivna svar rätt är också han i dag
beredd att säga, att utvecklingen mycket
väl kan bli sådan. Däremot kan det
naturligtvis råda delade meningar om
huruvida sjukförsäkringen kommer att
medföra ett ökat tryck på den slutna
vården. Det förefaller mig dock som om
inrikesministern i dag även på denna
punkt yttrade sig försiktigare än han
gjorde exempelvis i radiodebatten och
kanske också vid något annat tillfälle då
jag lyssnade till honom. Det är naturligtvis
svårt att nu göra några bestämda
uttalanden i frågan hur den slutna vården
kommer att påverkas. Uppenbart
är emellertid att den slutna vården inte
kan betraktas som en sak för sig, utan
man måste försöka se hela sjukvården i
ett sammanhang.

Den öppna vården måste således utrustas
med flera läkare och annan personal,
med flera kliniker o. s. v. De materiella
resurserna måste över huvud

taget öka. Det är alldeles uppenbart att
detta måste påverka de samlade tillgångar
som samhället förfogar över när
det gäller att tillfredsställa sjukvårdens
behov. Behövs det flera nya läkare inom
den öppna vården, blir svårigheterna
större att rekrytera läkarbefattningarna
inom exempelvis sinnessjukvården eller
en del andra hårt utsatta sjukvårdsgrenar.

Det är just en sådan avvägning i ett
sammanhang av hela hälso- och sjukvården
i riket som den tillsatta sjukvårdsutredningen
först och främst måste
gripa sig an med. Men det är också
en mängd skiftande spörsmål som utredningen
skall syssla med, såsom frågan
om avgränsningen mellan mentalsjukhus
och psykiatriska lasarettsavdelningar,
mellan praktiserande specialister
och allmänpraktiker, o. s. v. Statsrådet
har vidare själv i sina direktiv
tagit upp en rad frågor som rör forskning
och liknande. Även frågan om rekrytering
av läkare och annan personal
inom kroniker- och åldringsvården är
en sak, som ingår i detta sammanhang
och som skall angelägenhetsgraderas.

När man tar del av direktiven för
denna statliga sjukvårdsutredning får
man en betydligt allvarligare, för att
inte säga mörkare bild av det nuvarande
läget på sjukvårdens område än när
man lyssnade till inrikesministerns interpellationssvar.
Det har därför enligt
min mening varit ganska väl motiverat
att till inrikesministern rikta både en
förfrågan och — jag skulle vilja gå så
långt — en anmärkning beträffande orsakerna
till att man inte tidigare, åtminstone
omedelbart efter det definitiva
beslutet om sjukförsäkringen, satte
i gång denna utredning. Beslutet om
sjukförsäkringen aktualiserade ju i
allra högsta grad de frågor som utredningen
skall syssla med. För övrigt var
läkarbristen år 1953 ingen nyhet — jag
vill också erinra om att den diskuterades
bara för en kort tid sedan här i

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

kammaren, varvid vi fick en del upplysningar
om hur läget varit under
de senaste åren. De besvärligheter, som
mötte beträffande kroniker- och åldringsvården,
var också år 1953 väl kända
— allt detta är ju saker som har behandlats
i flera olika sammanhang.

Hade det inte under sådana förhållanden,
statsrådet Hedlund, varit bättre
om man satt i gång utredningsarbetet
så pass tidigt, att det före den 1 januari
1955, då det svenska folket ju ställs
inför problemet att den obligatoriska
sjukförsäkringen skall tillämpas, hade
förelegat en mera genomarbetad plan
över hur de många skiftande spörsmål
inom sjukvården, som kommer upp i
samband med den obligatoriska sjukförsäkringen,
skall lösas?

Herr talman! Detta var vad jag ville
säga till inrikesminister Hedlund. Jag
har emellertid haft förmånen att få rikta
mina frågor till två statsråd, och
jag vill nu övergå till socialministerns
svar på min interpellation.

Jag ansåg det vara ett fullt legitimt
intresse för riksdagen och det svenska
folket att få kännedom om både de svårigheter
som kan komma att möta och
de åtgärder som statsmakterna har vidtagit
när det gäller sjukförsäkringens
genomförande. Då riksdagen år 1953
godtog sjukförsäkringslagen och då man
år 1954 stiftade en ny yrkesskadeförsäkringslag,
en ny lag om moderskapsförsäkring
och vidtog en mängd ändringar
i nu gällande författningar om
ersättning vid sjukdom, så var man
naturligtvis fullt medveten om att det
skulle föreligga vissa praktiska svårigheter
för de berörda myndigheterna att
på den korta tid, som stod till buds,
genomföra riksdagens beslut. Från flera
håll, inte minst från högerns sida, uttrycktes
också farhågor med anledning
av att man var så sent ute. .Tåg vill i
(lag påpeka, alt detta iir en oro som
inte bara har hysts på vårt håll utan
som också har framkommit i en del

yttranden av exempelvis riksförsäkringsanstalten.

Socialministern säger allra sist i sitt
interpellationssvar, att allmänhetens
och läkarnas inställning och samarbetsvilja
är av mycket stor betydelse för
att sjukförsäkringsreformen skall gå i
lås. Jag vill livligt instämma däri. I
själva verket är just denna inställning
och samarbetsvilja av avgörande betydelse.
Men allmänhetens förtroende för
försäkringen har nog inte stegrats under
den senaste tiden, då man alltför
länge fått vänta på konkreta och klara
meddelanden från myndigheterna om
vad försäkringen egentligen kommer att
innebära. Låt mig ta ett exempel som
rör en väsentlig sak. När interpellationen
framställdes, hade det endast fattats
preliminära och generella beslut
beträffande avgifterna för försäkringen.
Visserligen är de preliminärskattetabeller,
som skal! ligga till grund för den
första uppbörden av avgifterna, klara,
men detta innebär inte att avgifterna
definitivt fastslagits för alla sjukkasseområden
i landet. Man vet t. ex. ännu
inte hur stora avgifterna blir inom
Stockholms stads sjukkasseområde, som
ju omfattar inte mindre än 10 procent
av det totala antalet försäkringstagare
i landet. Inte heller i Göteborg och
Malmö är man på det klara med hurudana
avgifterna blir. Detta hänger samman
med flera omständigheter, tror jag.
Dels har man i Stockholm ännu icke
fastställt de klinikavgifter, som i framtiden
skall uttas, och inte heller är
vårdsängsavgifterna klara. Dessa avgifter
påverkar naturligtvis försäkringspremierna.
Värre är emellertid, att det
alldeles avgörande momentet för premiesättningen,
nämligen det s. k. sjuktalet,
det vill säga det genomsnittliga
antalet sjukdagar, som den sjukförsäkrade
kan beräknas få under ett år, för
Stockholms vidkommande inte heller är
klart. Det kan visserligen sägas, att detta
är en uppgift, som åligger de kom -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

munala myndigheterna eller vederbörande
sjukkassa, men är det säkert, att
orsaken till dröjsmålet inte också hänger
samman med att centralmyndigheterna
inte har tid eller möjlighet att bringa
dessa frågor till sin lösning?

Vad beträffar kostnaderna kan för
övrigt i detta sammanhang påpekas, att
högerpartiets tidigare förfäktade åsikt,
att kostnaderna för försäkringen inte
skulle hålla sig inom den beräknade
ramen, nu förefaller vara riktig. Statssekreterare
Eckerberg uttryckte således
i ett offentligt tal att kostnaderna kommer
att överstiga 1953 års beräkningar.
Motiveringen var emellertid kanske något
egendomlig —• egendomlig ansågs
ju vara ett milt ord tidigare i en debatt
här i dag, men jag kanske ändå får använda
detta ord — då han sköt i förgrunden
det förhållandet, att läkarvårdstaxorna
successivt höjts sedan
1953 års beslut. Läkarvårdstaxornas
höjning och dess inverkan på de totala
kostnaderna tillät vi oss påpeka redan
1953, och vi var inte ensamma om det.
Även medicinalstyrelsen gjorde det.

I sitt svar framhåller statsrådet, att
mycket arbete redan utförts för att få
den nya sjukförsäkringen att fungera.
Det skall jag villigt erkänna. Det har
skett en hel del under de senaste veckorna
— efter det att min interpellation
framställdes. Därmed menar jag
inte, att det är interpellationen som
förorsakat att statsrådet skyndat på
arbetet. Det har dock slumpat sig så,
att en rad åtgärder först på sista tiden
har vidtagits. När jag den 18 oktober
riktade min fråga till socialministern
föreföll det att finnas mycket stora luckor
i förberedelserna för det hela. Jag
tror, att det är åtskilligt även i dag, som
inte är klart. En förfrågan hos Läkarförbundet
om huruvida allting nu vore
färdigt visade, att mycket ännu återstod
att göra. Det är först under de sista dagarna,
som det har träffats en slutlig
överenskommelse mellan de berörda

myndigheterna och Läkarförbundet om
hur exempelvis sjukkassekvittona och
receptblanketterna skall se ut. Detsamma
gäller läkemedelskorten.

Helt naturligt räcker det inte med
hur dessa olika formulär skall se ut.
De måste ju även tryckas och distribueras.
Läkarförbundet har åtagit sig
tryckningen. Det gäller då först att
trycka och distribuera till alla läkare ca
400 000 läkemedelskort, 2 miljoner receptblanketter
och i första hand minst
lika många sjukkassekvitton. Mig veterligt
har inga av dessa tryckts och distribuerats
eller ens börjat tryckas. Den
saken får ordnas mitt i julbrådskan.
Man tror dock, att man med förenade
ansträngningar och övertidsarbete skall
kunna klara upp det hela.

Socialministern uttryckte i sitt svar
— vilket jag tidigare har framhållit ■—
att han fäste mycket stor vikt vid läkarnas
inställning och deras samarbetsvilja.
Så mycket står klart, att läkarna
ställt sig samarbetsvilliga när det gäller
den praktiska utformningen av sjukförsäkringen,
oavsett om läkarnas synpunkter
under förarbetena inte alltid
har fått göra sig gällande.

Läkarförbundet, som sedan gammalt
ombesörjer tryckning och distribution
av vissa formulär och blanketter, kan
nog inte lastas för att man nu i början
av december, alltså mindre än en månad
före sjukförsäkringens ikraftträdande,
skall vara tvungen att sätta i
gång denna väldiga apparat.

En annan svårighet, som omedelbart
kommer att uppstå när försäkringen
träder i kraft, är den s. k. inplaceringen
i rätt sjukpenningsklass. Det förhåller
sig ju så, att det åligger kassorna
att efter anmälan från den sjukförsäkrade
placera denne i ny sjukpenningsklass,
om hans inkomstförhållanden förändras.
För detta arbete fordras enligt
en av försäkringsbolaget Folket-Samarbete
gjord undersökning 22 olika arbetsmoment,
och det blir nog ganska

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

sont den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

betungande. Den nuvarande inplaceringen
grundar sig på uppgifter lämnade
i februari i år, och ett mycket stort
antal försäkrade har redan fått ändrade
inkomster. I Stockholm räknar man
sålunda per år med ca 60 000 ärenden
angående omplacering. Det gör för hela
landet över en halv miljon sådana. Då
de försäkrade under det förlidna året
inte kunnat meddela sjukkassorna eventuellt
ändrade inkomster, finns redan
nu ett uppladdat antal ärenden hos
sjukkassorna, uppgående till över en
halv miljon. Därtill kommer säkert en
halv miljon omflyttningar av försäkrade
mellan och inom sjukkasseområdena.
Här möter vi alltså ett praktiskt
problem, som har stor betydelse för
försäkringstagarna, ty det blir de som
får sitta emellan, om sjukkassorna inte
orkar med att klara saken.

Jag skulle här vilja tillägga, att den
frivilliga sjukkasserörelsen förfogar
över en god organisation. Den har inom
sina led mycket duktigt folk; det har
jag haft tillfälle att intyga tidigare från
denna plats. Det förefaller mig som om
socialministern i mycket hög grad
ställde sin lit och förtröstan till att
sjukkassorna och deras folk skall hjälpa
honom att klara upp en hel del av
dessa problem. Jag erkänner att det är
ett gott stöd han där har, men han har
också fått hjälp med nödig information
från andra håll, t. ex. från de enskilda
organisationernas sida. TCO:s broschyr
för tjänstemännens sjuklöner — denna
fråga är ingalunda lättfattlig — försöker
klargöra även den allmänna sjukförsäkringens
bestämmelser. Broschyren
är enligt min mening en mycket skickligt
gjord sak. Av vad jag hittills sett
har inte något mer lättfattligt material
kommit allmänheten till godo.

Ja, herr talman, efter dessa randanmärkningar
skulle jag endast vilja göra
den slutreflcxioncn, att vi får hoppas
att den verksamhet vi nu skall sätta i
gång med även skall kunna genomföras

till belåtenhet. Vi får emellertid ha klart
för oss att många svårigheter kommer
att möta. För att allmänheten och riksdagen
skall kunna följa denna frågas
utveckling utgår jag från att socialministern
håller riksdag och allmänhet informerade
— inte bara om vad som lyckas
utan även om de brister som kan
uppstå. Det är på detta sätt man skall
skapa det förtroende som är nödvändigt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Frågan till mig gällde
ju vad statsmakterna sedan sista dagarna
i maj 1953 — alltså, herr Skoglund,
för ett och ett halvt år sedan mera
exakt räknat, inte två som herr Skoglund
sade — gjort för att öka sjukvårdens
resurser. Jag tillät mig att i inledningen
till mitt svar framhålla, att
det måste stå klart för både herr Skoglund
och riksdagen, att vi under den
korta tid som återstod inte kunde tänka
oss att sätta i gång med en ökning av
sjukhusbyggandet och en ytterligare läkarutbildning
med tanke på resultat till
den tidpunkt då lagen skulle träda i
kraft. Alltså måste både regering och
riksdag ha utgått ifrån att man skulle
genomföra sjukförsäkringen huvudsakligen
med hjälp av de resurser som
fanns vid tidpunkten för beslutet.

Jag har vidare sagt i svaret — och jag
stryker ännu en gång under detta —- att
ingenting nytt har inträffat som kan ge
en ändrad syn på dessa förhållanden.
Därför förstår jag uppriktigt sagt inte
vilket värde en förnyad debatt kan ha
beträffande de väntade svårigheterna,
när man ju inte, herr Skoglund, från
något håll lyckats tillföra debatten några
nya fakta. Att ännu en gång ta upp
1953 års riksdagsdebatt är det ju ingen
mening med förrän man har någonting
nytt att säga. Jag har inte hört någonting
nytt i detta sammanhang från herr
Skoglund i dag, och det står ingenting

Andra kammarens protokoll 195''h Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

nytt i interpellationen heller. Det betyder
att mitt svar till herr Skoglund
egentligen skulle ha varit avslutat i och
med detta. Jag tror emellertid alltjämt
att herr Skoglund •— och i varje fall
kammarens övriga ledamöter ■—• har
intresse av att få veta vilka resurser
vi i dag har. Jag har försökt att lämna
en sådan redogörelse.

Herr Skoglund uppehöll sig särskilt
vid sinnessjukvården. Det är ju ett
mycket tråkigt kapitel i svensk sjukvård;
det är jag fullt ense med herr
Skoglund om. Vi har alldeles för små
resurser på detta område. Emellertid
pågår en upprustning av sinnessjukvården.
Vi har varje år lagt fram stegrade
anslagskrav, som riksdagen har
bifallit. Naturligtvis hade det varit önskvärt
om man kunnat gå fram ännu
snabbare på detta område. Om det är
så att herr Skoglund och hans parti
tyckt att takten varit för långsam, hade
det ju funnits möjligheter att i motioner
hemställa att man skulle påskynda
utvecklingen. Denna utveckling har
emellertid väsentligt påskyndats sedan
första året efter det generalplanen antogs
1950. Då rörde man sig med ett
belopp av 11—12 miljoner kronor. Nu
är man uppe vid 25 å 30 miljoner. Även
med hänsyn till penningvärdeförsämringen
är detta en forcering. Jag skulle
vara den förste att uttrycka glädje över
att denna forcering finge ske i mycket
snabbare tempo. På den punkten har
nog herr Skoglund och jag samma mening,
men man måste ju fördela resurserna
mellan olika ändamål.

När herr Skoglund nu i sammanhang
med sjukförsäkringslagens genomförande
för in diskussionen på sinnessjukvården,
gjorde jag mig osökt den frågan:
Menar herr Skoglund att belastningen
på sinnessjukhusen kommer att
bli större därför att sjukvårdsreformen
genomföres? Jag förstår naturligtvis att
herr Skoglund kommer att säga, att indirekt
kommer belastningen i övrigt att

påverka sinnessjukvården, men han förbiser
då att vi som motvikt har ett tillskott
av nya läkare varje år. Vad jag
saknade i herr Skoglunds anförande
var emellertid några slutsatser om vad
han menade man skulle göra i dag.

En anmärkning riktade herr Skoglund
mot mig. Han sade att utredningen
om sjukvården — vilken inom parentes
sagt icke kommit till främst med
tanke på sjukförsäkringen utan skulle
ha kommit till ändå — tillsattes för
sent. Men förberedelserna för denna var
mycket omfattande. Det hölls åtskilliga
expertkonferenser. Jag antar att kammarens
ledamöter läste i dagspressen
om ett expertmöte på Harpsund, men
detta var inte det enda. Det gällde att
få fram riktlinjerna för den framtida
utvecklingen av vårt sjukvårdsväsende,
och det gör man inte på en eftermiddag.
Hade man börjat redan 1940 eller
1945 hade det naturligtvis varit bättre
än som det nu blev. Hade man gjort
det en vecka tidigare, hade det kanske
också varit något litet bättre.

Beträffande läkarbristen sade jag i
mitt svar, att denna finns och på sina
håll är besvärande. Särskilt för provinsialläkarväsendets
vidkommande ser
man ju uppgifter i pressen gång efter
annan om en icke oväsentlig brist. Det
kan därför vara av värde för kammarens
ledamöter att få veta något om
hur stor denna brist är.

Jag har uppgifter från 1 september i
år. De är alltså inte dagsfärska, men
inte så förfärligt gamla heller. Enligt
dessa hade vi dubbelförordnanden i
inte mindre än 24 av de ca 600 provinsialläkardistrikten.
Om man inte har någon
vikarie för ett distrikt, måste man
hjälpa sig fram genom s. k. dubbelförordnanden.
En läkare får då sktöa både
sitt eget distrikt och ett granndistrikt.
Av dessa dubbelförordnanden gällde 9
fall s. k. rutinlediga distrikt. När det
byts läkare i ett distrikt, blir det en
vakansperiod. Distriktet kallas då ru -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

tinledigt. Vidare var fem stycken av
de 24 vakanta tjänsterna blockerade.
Det lär inte vara lätt att få någon läkare
dit. Sannolikt sammanhänger blockaden
med tjänstelokalen och bostadsförhållandena
på orten. Detta är ju
angelägenheter som vederbörande kommuner
handhar. Kvar står alltså tio distrikt.

I detta sammanhang kanske jag också
får säga något om sköterskebristen. Där
har jag tyvärr inga färskare uppgifter
än från den 30 november 1953. Dessa
< visar att 98 tjänster på lasarett och
andra sjukvårdsanstalter hade icke-kompetenta
vikarier. Dessa 98 tjänster utgör
närmare bestäm V/3 procent av antalet
tjänster.

Sedan ett par ord om de spådomar
som görs. Herr Skoglund snuddade
nämligen också vid att utfärda en spådom
om hur det skulle bli när den
obligatoriska sjukförsäkringen träder i
kraft. För egen del förklarade jag i
svaret, att jag fann det meningslöst att
åtta veckor innan reformen kan prövas
i praktiken komma med förutsägelser
om ökad belastning m. m. Jag vet att
man i ett annat land, där man i åtskilliga
år har prövat en sjukförsäkring
som är snarlik den vi går att genomföra,
har kommit underfund med att
olycksprofetiorna var väsentligt överdrivna.
Det har ingen mindre än Englands
nuvarande hälsovårdsminister
sagt. Man kan läsa det i en intervju,
som Svenska Dagbladet hade med honom
i januari månad i år. Där säger
man, att man fruktade att den nya ordningen
skulle leda till svårigheter, men
att det bär visat sig alt oron varit starkt
överdriven. Jag skulle för min del tro
att den oro, som man har givit uttryck
åt från högerhåll, sannolikt också här
i vårt land kommer att visa sig vara
minst sagt starkt överdriven.

Jag tycker det var väl att herr Skoglund
kom med sina avslutningsord, där
han i alla fall hoppades att sjukför -

säkringsreformen skulle gå i lås. Annars
hade jag fått lov att säga, att jag
av hela hans svar utläst något av ovilja
mot sjukförsäkringsreformens genomförande.
Det gör jag inte längre efter
hans slutord.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Olycksprofetior anser
inrikesministern inte alls behövs. Jag
skall inte försöka måla alltför svart, och
det gjorde jag inte heller i mina slutord.
Men jag tror inte heller det finns
anledning att dölja för svenska folket,
att man kan möta ganska stora svårigheter.

När inrikesministern drar fram den
engelska sjukförsäkringen och åberopar
att den gått mycket väl i lås, får
man ställa sig frågan: Varför kom det
då så snart upp mycket bestämda krav
om vissa ändringar? Jo, därför att det
ekonomiskt utvecklat sig på ett sådant
sätt, att man hade svårt att orka med
den. Det skedde också en omprövning
och ändring på mycket viktiga områden.

Sedan säger herr Hedlund att det
inte har hänt någonting nytt, och vad
är det då för anledning att nu diskutera
dessa spörsmål? Skall vi göra jämförelser
med diskussioner som förts
här tidigare om Nordiska rådet i anledning
av överläggningar på Harpsund,
så kan man väl säga att riksdagen
även i detta fall, då det också förekommit
överläggningar på Harpsund,
borde få veta om herrarna kommit till
någon lösning när det gäller sjukvården.

Inrikesministern frågar hur sjukförsäkringen
skulle kunna påverka sinnessjukvården.
Han svarade själv omedelbart,
om jag fattade honom rätt, att
det är ju klart att om det blir större
konkurrens om läkarna och större konkurrens
om vissa andra personalgrup -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

per, blir det också svårigheter att tillgodose
behovet på andra sjukvårdsområden.
Det var också det jag avsåg.

Det är läkarutbildningen som jag
tycker är det intressanta i det här
sammanhanget. Inrikesministern säger
att ingen hade framhållit någonting
nytt, men jag tycker dock att det var eu
viss nyhet, när inrikesministern meddelade
att vi låg så pass illa till i
fråga om läkarutbildningen, att vi inte
enbart kunde nöja oss med det tillskott
vi fått av främmande läkare utan
att vi också skulle försöka få en utbildning
i Schweiz av svenska läkare.
Läget är ju också sådant att vi först
om tio år har utsikt att komma så
pass långt, att vi får en läkare på
1 000 människor bär i landet. Det är
inte, jämfört med de andra kulturländerna,
något särskilt lysande exempel.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag vet att den engelska
sjukförsäkringen från början hade en
utformning, som gjorde att försäkringen
kom att anses som inte särskilt lämplig,
och man föreslog så småningom
vissa jämkningar. Man tog bort rätten
att få fri tanduppsättning, rätten att få
fria glasögon o. s. v. Det var en hel del
andra reformer som också gjordes, men
sedan man vidtagit dessa avslipningar,
om jag får kalla dem så, kom man
uppenbarligen även inom högerpartiet
där fram till den meningen, att den fria
sjukvården var ganska bra att ha och
att farhågorna varit överdrivna.

När nu herr Skoglund rörde vid frågan
om sinnessjukvården vill jag säga,
att jag är naturligtvis på det klara med
att om man ökar behovet av läkare i
den öppna vården i övrigt kan det
menligt påverka tillgången på läkare
vid sinnessjukhusen, men mot det har
vi att väga det förhållandet, att man
varje år får ett y tterligare tillskott av
läkare bär i landet.

Sedan säger herr Skoglund, att jag
i alla fall kom med någonting nytt när
jag talade om den ökade läkarutbildningen.
Det är möjligt att jag gjorde
det, men i så fall gjorde jag det därför
att jag gick helt vid sidan av herr
Skoglunds fråga. Hade jag nöjt mig med
att svara på den, hade inte heller jag
kunnat komma med något nytt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag gick till denna debatt med ett markerat
intresse att få reda på vilken motiveringen
var till att herr Skoglund i
Doverstorp — för att använda hans
egen tidsbestämning — nära två år
efter det att riksdagen debatterat och
fattat beslut i dessa frågor nu har funnit
sig föranlåten att ställa en så omfångsrik
interpellation som denna. Jag
har nu fått ett besked på den punkten.
Herr Skoglund motiverar det helt enkelt
med att inrikesministern av tidsnöd
inte i radiodebatten före valet kunde
lämna de informationer, som herr
Hjalmarson hade begärt om dessa frågor.
Herr Skoglund har därför funnit
det erforderligt att i dag kräva en utförligare
redovisning. Visst är detta ett
motiv, även om jag inte vill säga att det
har särskilt stor tyngd. Alla som har
deltagit i en radiodebatt vet hur pressad
man är av tiden, men skulle vi
sätta detta i system att fortsätta radiodiskussionerna
i riksdagen och tala om
det som vi inte fick tid till under radiodebatten,
är jag rädd för att det
kunde bli en väl originell utveckling
av riksdagsdebatterna.

Men det var kanske inte bara detta
som låg bakom, när herr Skoglund ställde
sin interpellation, utan det var väl
också någonting annat. Eftersom herr
Skoglund var rätt skicklig i sin avslutning,
kanske jag kan associera mig med
inrikesministern och inskränka mig till
att säga, att avslutningsorden ändå gav

Onsdagen den 1 december 1954 fin.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

en formell täckning för att det inte var
ovilja mot reformen som låg bakom
interpellationen.

Herr Skoglund sade emellertid, närmast
riktat till inrikesministern, att det
nog hade varit klokare om man hade
använt resurserna på andra eftersatta
områden — han anförde sinnessjukvården
och kronikervården och kom även
in på den slutna vården i allmänhet.
Herr Skoglund menar följaktligen nu
liksom när vi debatterade frågan 1953,
att man borde ha nöjt sig med den
gamla frivilliga sjukförsäkringen och
avstått från en obligatorisk försäkring.

Jag kan komplimentera herr Skoglund
för konsekvens mellan år 1953
och 1954, men jag kan inte göra det om
jag går tillbaka i de historiska urkunderna
och ser vad herr Skoglund sade
när dessa frågor behandlades i riksdagen
år 1946. Då sade herr Skoglund i
Doverstorp, att han icke kunde godtaga
den av min företrädare föreslagna
konstruktionen av sjukpenningen såsom
en enhetlig låg sjukpenning och en på
frivillig grund påbyggd tilläggssjukpenning.
Herr Skoglund gjorde gällande,
att en sådan konstruktion i praktiken
skulle ge ett ytterst ofullständigt ekonomiskt
stöd.

Det som är nytt i den obligatoriska
sjukförsäkring, som nu skall träda i
kraft, är ju att sjukpenningen blir någorlunda
tillfredsställande. Det är framför
allt på den punkten som den obligatoriska
sjukförsäkringen skiljer sig
från den gamla frivilliga försäkringen.
Herr Skoglund var 1946 missnöjd med
det system som den frivilliga sjukförsäkringen
innebär och rekommenderade
i polemik mot min företrädare
ett system som den nuvarande socialministern
var beredd att bära fram till
riksdagen, vilket herr Skoglund kan ha
glädjen att konstatera.

I den debatt som fördes 1946 gjorde
också herr Hagård vissa intressanta inlägg.
Herr Hagård, vilken ju är den

som för fram högerns syn på de sociala
frågorna här i riksdagen, konstaterade
det rent omöjliga i att ha en frivillig
sjukförsäkring med en låg sjukpenning
i botten. Han konstaterade att medelsjukpenningen
för de till frivilliga sjukkassor
anslutna hade ökat från 2 kronor
10 öre till 2 kronor 20 öre på en
tidrymd av tio år. Han slutade med
att säga: »Man måste vara synnerligen
skeptisk mot förslaget att bygga en
verkligt betryggande sjukförsäkring på
så lös grund som den frivilliga försäkringen
har visat sig vara.» Det är uppenbart
att ett samtal mellan herr Hagård
och herr Skoglund på denna punkt
kunde ha sitt intresse, såvida nu inte
också herr Hagård har ändrat uppfattning.

Nu är jag beredd på att herr Skoglund
säger, att han nog tycker att den
obligatoriska sjukförsäkringen, sådan
den är upplagd i dag, är bättre än den
gamla frivilliga sjukförsäkringen men
att han anser att vi inte har råd med
den obligatoriska försäkringen. Ja, det
är en linje. Högern konstaterade att
det var viktigare med en skattesänkning
1353 än att bereda de stora breda
folkgrupperna i vårt land en rimlig
trygghet under sjukdom. Högern blev
— glädjande nog från mina synpunkter
— ensam om den uppfattningen,
och riksdagen sade bestämt ifrån, att
denna fråga var av sådan vikt, att
skattesiinkningsfrågan fick komma i
andra hand.

Här har man eu klar skiljelinje mellan
partiernas uppfattningar om sociala
problem som är värd att notera.
Den allmänna politiska debatten vinner
utan tvivel på att positionerna här
mera klart kommer i dagen. Det bör
inte vara så lätt för högern att presentera
sig som ett socialt progressivt och
avancerat parti efter det att man 1953
intog denna ställning, när frågan om
trygghet under sjukdom debatterades
en hel dag i denna kammare.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

När lierr Skoglund i debatten kommer
in på de svårigheter, som han trodde
skulle uppstå den 1 januari 1955,
säger han att i fråga om den slutna
vården är det kanhända inte så primärt
farligt, men man får genom pressen
på den öppna vården sekundära
verkningar på den slutna vården.

Det ligger frestande nära till hands
att här referera ett inlägg av herr Hagård,
som ju genom många års arbete i
socialvårdskommittén haft tillfälle att
syssla med dessa frågor. Han säger:
»Jag vill säga, vilket kanske låter underligt,
att jag inte kan godta den allmänna
mening som framträder, nämligen
att om man genomför fri sjukhusvård
så skulle tillströmningen till
sjukhusen öka i stark omfattning.» I
detta sammanhang åberopar herr Hagård
följande fakta. Vi har redan nu
en fri sjukhusvård i mycket stor utsträckning.
Sjukkassorna har nått den
omfattningen, att man nu har bortåt
fyra miljoner försäkrade på frivillig
bas, om försäkringstagarnas barn medräknas.
Det betyder att 60 procent av
medborgarna skulle ha fri sjukhusvård,
och till detta kommer den icke obetydliga
del som genom fattigvårdens och
barnavårdens ingripande har fri sjukhusvård.
Hur stor procent som totalt
redan nu tillförsäkrats fri sjukhusvård
kunde herr Hagård inte med visshet
uttala sig om, men nog var det bortåt
3/4 av hela antalet medborgare. Att den
återstående delen — denna mindre del
av medborgarna — skulle ha så förfärligt
stark åstundan att söka sig till sjukhusen
trodde herr Hagård inte skulle
vara en realistisk bedömning.

Jag minns ifrån vår debatt 1953 att
även den läkarexpertis, som denna
kammare har inom sig, gjorde sig till
tolk för samma uppfattning. Herr Skoglund
var också — det skall jag villigt
erkänna — i dag påfallande försiktig,
när han talade om den slutna vården,
och ville egentligen inte dra några an -

dra slutsatser än att en press på den
öppna vården får sekundära verkningar
på den slutna vården. Det kunde ju
vara rätt roligt att få det närmare utvecklat.
I den män man försökt tänka
sig in i det har jag inte så där utan
vidare problematiken klar för mig.

Är det på det sättet, att människor
med behov av sjukhusvård av en eller
annan anledning inte har fått sjukhusvård?
Det är ju det som är själva kärnproblemet.
Jag tror det inte. Yi har
kunnat ta emot människorna i den
slutna vården hittills på ett hyfsat sätt,
och Sverige står vid en internationell
jämförelse i fråga om sjukhusplatscrna
i en absolut ledande ställning. Däremot
hänger vi tyvärr på sladden när det
gäller tillgången på läkare.

Om jag sedan frågar mig, vad det är
som kan föranleda att människorna i
större utsträckning skulle söka de allmänpraktiserande
läkarna och poliklinikerna,
d. v. s. den öppna vården, i
och med sjukförsäkringens ikraftträdande,
så kan det naturligtvis sägas
som så, alt läkarrabatterna enligt den
nya sjukförsäkringen är något generösare
utformade än i den gamla, och
dessutom kommer det till en grupp
människor, som tidigare stod alldeles
utanför sjukkassorna. Men man får väl
i en sådan bedömning också väga in,
att just den omständigheten att folk
kommer till läkare är ju vad alla önskar.
De kommer till läkare för att bli
snabbare reparerade, komma ut i produktionen
och göra sin insats. Även om
man här initialmässigt får en press på
den öppna läkarvården är det, om man
ser problemet i sin helhet, inte korrekt
att göra gällande, att man den 1 januari
1955 skulle anta och förmoda, att
man får en allmän tillströmning till
läkarna bara för att den obligatoriska
sjukförsäkringen träder i kraft. Jag utgår
nämligen ifrån att svenska folket
inte springer till läkare i onödan och
jag bortser från de avarter som man

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

finner här som annorstädes i vårt samhälle.
Om man går till läkare, därför
att man har behov av det, är det riktigt,
sett ur samhällets synpunkt, sett
ur välståndsutvecklingens synpunkt och
sett ur produktionseffektivitetens synpunkt.

När jag tillät mig att säga avslutningsvis
i mitt interpellationssvar, att det
är erforderligt att både allmänheten
och läkarkåren, som här intar en nyckelställning,
är med om att göra det
bästa möjliga av läget, så tycker jag
mig kunna våga ha den förhoppningen
just emot bakgrunden av vad läkarförbundets
representanter uttalat i pressen
under de sista dagarna, närmast i anledning
av ett illa balanserat inlägg av
en speciell läkare, som hade beretts
plats i Dagens Nyheter. Detta illa balanserade
inlägg föranledde att man
från ansvarigt läkarhåll ansåg sig böra
ge en förklaring. Av denna förklaring
framgår —• jag hade faktiskt heller inte
trott något annat — att den svenska
läkarkåren såväl som andra yrkesgrupper
i vårt land är beredd att lojalt
medverka och följa ett av den svenska
riksdagen fattat beslut. Man kan räkna
med detta, menar jag, och därmed också
ha en väsentlig förutsättning klar
för ett hyggligt genomförande.

Herr Skoglund ställde några speciella
frågor av mera teknisk karaktär
till undertecknad. Först säger han, att
han hade den allmänna känslan, att
förberedningsarbetet hade dragit ut
på tiden, att man var sent ute. Vissa
viktiga ting har man fått fram först
under den allra sista perioden av kalenderåret
1954. Nu är det väl så —
det tror jag de flesta ger mig rätt i —
att när en sådan reform skall förberedas,
tar det sin tid att göra arbetet,
men detta arbete, som har pågått både
under 1953 och 1954, har mynnat ut
i resultat, som kommer slag i slag under
de sista månaderna under 1954.
Även om det kanske varit kärkommet

för herr Skoglund att dra den slutsatsen,
att hans interpellation gav extra
fart åt socialministern när det gällde
att forcera de här frågornas lösning,
måste jag nog i sanningens intresse
säga, att interpellationen, hur intressant
den än kan vara, inte har föranlett
några speciella åtgärder i det avseendet.
Det är ett naturligt resultat
av det arbete och de utredningar som
pågått.

Sedan tog hr Skoglund upp hela frågan
om avgifterna och gjorde gällande,
att man inte på ett fullkomligt korrekt
sätt på förhand hade kunnat fixera
vad som skulle vara de riktiga avgifterna,
när den obligatoriska försäkringen
träder i kraft. Här redovisades
en avgiftstabell, som representerade
ett medeltal för hela landet. Att
det skulle bli variationer från det medeltalet
beror på de olika sjukkassornas
extra prestationer. Det var alla på
det klara med och det redovisades
också i riksdagsdebatten. Att man
inte kunnat få det klart i storstäderna
Stockholm, Göteborg och Malmö är
knappast något, som socialministern
kan ställas till ansvar för. Den i dag
pågående diskussionen om de riktiga
polikliniktaxorna vid Stockholms stads
sjukhus kunde inte förutses, när denna
sak behandlades på våren 1953. Jag
lar det såsom ett exempel.

Herr Skoglund gjorde vidare gällande,
att framför allt är man osäker i
fråga om sjuktalet, och att det måste
vara en beräkning behäftad med vissa
osäkerhetsmoment. När socialförsäkringsutredningen
redovisade sitt arbete,
hade man erfarenhetsmässigt
ingenting annat att falla tillbaka på
än sjuktalet från den frivilliga sjukförsäkringen.
Man sade, att det borde
vara riktigt att räkna upp det för att
få en viss säkerhetsmarginal. Det räknades
upp från 11 till 17 dagar. Det
ligger några dagar över de 11, som
kommer på yrkesskadorna, men i stort

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

sett skapades härigenom övergångsmässigt
en säkerhetsmarginal på 35 å
40 procent. Vi tror att det är riktigt.
Om det är för mycket eller för litet,
får ju utvecklingen ge oss besked om.
Det finns inga möjligheter för vare sig
mig, herr Skoglund eller någon annan
att komma närmare det riktiga förhållandet
på den punkten.

Herr Skoglund slutade sitt anförande
med ett erkännande till TCO för
en broschyr, som klarade ut den problematik,
som ligger i uppgörelsen mellan
civildepartementet och tjänstemannaorganisationerna
om samordningen.
Den uppgörelsen har ju kritiserats
många gånger såsom varande ytterst
tillkrånglad. Därför var det ju rätt välgörande
att få ett inlägg, som säger, att
den broschyren klarade ut åtskilliga
oklara problem och var lättfattlig och
pedagogiskt riktig. Om det är krångligt
eller om det är lättfattligt vill jag
inte ha någon absolut mening om. Jag
konstaterar emellertid, att man från
statstjänarnas sida önskade en samordning
med den obligatoriska försäkringen
och att resultatet är ett förhandlingsresultat
med de fördelar och de
brister, som alla förhandlingsresultat
innebär.

Låt mig allra sist säga, att när man
här har en benägenhet att spå ofärd
över sjukförsäkringen den 1 januari
1955, så förbiser man många gånger,
hur försiktigt denna sjukförsäkringsreform
egentligen är utformad. Hela
läkemedelsrabatteringen, som är ett avsnitt
där missbruk kan befaras, är så
försiktigt utformad, att riksdagen ju
var mycket tveksam, om man över
huvud taget kunde gå med på en så
försiktigt utformad läkemedelsrabattering.

Jag kan således inte förmå mig till
att tro, att svenska folket bara därför
att det blir sjukförsäkrat skall marschera
upp till läkare och sjukhus den
1 januari. Blir det mera sjuka efter

den 1 januari 1955 än vad som är normalt,
så blir det en ökning. Annars bölden
ökningen inte kunna vara nämnvärt
märkbar. Försäkringen är utformad
med tre ersättningsfria dagar i
början av ett sjukdomsfall. Man lägger
sig inte skolsjuk om man inte får någon
ersättning, och man får ingen ersättning
under de tre första dagarna.
Till herr Skoglund och alla dem som
gör gällande att detta kommer att betyda
en anströmning till läkare och
sjukhus vill jag bara ställa frågan: Tillhör
herr Skoglund dem som har den
erfarenheten och vill göra gällande, att
statstjänstemän, kommunaltjänstemän
och tjänstemän, som tillhör de grupper
som har sina sjukförmåner ordnade så
att de har ersättning från första sjukdagen,
springer till läkare och sjukhus
i onödan? Svarar han nej på den frågan,
frågar jag i min tur: Finns det
någon anledning förmoda att de kroppsarbetande
grupperna, jordbrukare och
bönder, som har sämre förmåner i
detta avseende, kommer att representera
den extra anströmningen efter den
1 januari? Det kan ibland vara hälsosamt
att analysera begreppen litet för
att komma till kärnan i dem, och jag
skulle vara intresserad av att höra en
deklaration av herr Skoglund på denna
punkt.

Herr Skoglund sade till sist, att han
hoppades att socialministern skulle
hålla riksdag och allmänhet informerade
om sjukförsäkringens utveckling
både med avseende på det som är bra
och med avseende på de detaljer som
inte är bra. Ja, det finns ett gammalt
ordspråk, herr Skoglund, som säger:
Var plåga har sitt skri för sig, men
hälsan tiger still. I alla de avseenden
det kommer att gå bra kommer ingenting
att höras, men i de detaljer där
det kan bli en eller annan anmärkning
kommer det förmodligen att höras
en hel del. Och jag blir inte alls
förvånad, om jag finner herr Skoglund

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31. 57

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

bland dem som är angelägna vara med
och kritisera på de detaljer, där det
i fortsättningen eventuellt kan komma
att finnas utrymme för kritik.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern trodde
att jag skulle komma att inräknas bland
dem som skulle visa sig angelägna att
kritisera verkningarna av sjukförsäkringsreformen.
Vad jag, herr socialminister,
gjort, är att jag frågat, hur man
lämpligen skall kunna genomföra denna
reform utan alltför stora olägenheter.

Vidare detta om att jag med min interpellation
skulle på något sätt ha påskyndat
en del av dessa åtgärder. Så
förmäten bär jag aldrig varit. Däremot
vågar jag påstå, att genom att socialministern
och inrikesministern dröjt så
länge med svaren har en hel del av
dessa frågor bringats till lösning. Därigenom
har det blivit betydligt enklare
för herrarna att svara i dag än det var
då interpellationen ställdes.

När jag sedan påtalat att det kommer
att bli en mycket stor anspänning
inte minst vad administrationen beträffar
vill jag med hänsyn till den korta
tid jag har till mitt förfogande endast
citera vad sjukkassedirektören Goude
skrivit i tidskriften Ekonomen. Det heter
där: »Ett sjukförsäkringsärende varannan
sekund väntas det bli i Stockholm
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande vid nyår. I hela
landet blir antalet ca tio gånger större
och ärendefrekvensen följaktligen 5 per
sekund. Man räknar också med, att antalet
sjukskrivna per dag, som 1952 i
Stockholm var i genomsnitt 13 000,
kommer att öka till över 32 000.» Jag
förmodar att sjukkassedirektören kan
betydligt mera på detta gebit än jag,
och han anser tydligen, att det kommer
att bli ett betydande tryck på administrationen.

Sedan frågade socialministern om
jag tror att dessa människor, som nu
får fria sjukvårdsförmåner, i onödan
kommer att springa till läkare och utnyttja
det hela på olämpligt sätt. Ja, det
är naturligtvis ingen enkel fråga att
svara på, men mitt mångåriga arbete,
inte minst tillsammans med herr Hagård
inom det sociala utredningsarbetet,
säger mig, att det nog finns och har
funnits områden — inte minst när det
gällt det fria läkemedlen — där det varit
stora påfrestningar. Socialministern
själv har efter vad jag kan förstå varit
medveten härom och försökt finna olika
åtgärder emot missbruk.

Ja, herr talman, jag får komma igen
senare.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag delar inrikesministerns
uppfattning att det är föga mening
i att här på nytt ta upp en allmän debatt
om sjukförsäkringen. Herr Skoglund
i Doverstorp har också i sitt anförande
huvudsakligen uppehållit sig
vid riskerna för en överansträngning
av läkar- och sjukhusresurserna.

Jag kan inte ge mig in i den labyrint
av siffror, som mycket sakkunniga herrar
här dragit upp konturerna till, utan
jag vill endast beröra ett par principfrågor,
som jag tror är av väsentlig betydelse
i sammanhanget och som socialministern
snuddade vid alldeles nyss,
tyvärr dock utan att kunna förmå herr
Skoglund till att på sin treminutersreplik
ingå närmare på den.

Innan jag gör det, vill jag emellertid
säga några ord till herr Skoglund i Doverstorp
angående sinnessjukvården. På
det området har vi från vårt håll verkligen
försökt att driva på eu snabbare
frammarsch. Om herr Skoglund går
lillbaka till riksdagens urkunder för de

58 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

senaste åren, skall han emellertid finna,
att vi därvid sannerligen inte på
alla punkter har fått något effektivt
stöd av honom och hans meningsfränder.
Vidare tror jag inte att det föreligger
ett sådant direkt samband mellan
de för sinnessjukvården tillgängliga
personalresurserna och den totala påfrestningen
på alla för sjukvården tillgängliga
personella resurser, som herr
Skoglund här har försökt göra gällande.
Eftersom herr von Friesen antagligen
kommer att gå närmare in på
denna aspekt, skall jag emellertid inte
fördjupa mig i den frågan.

Huvudsaken i riksdagens beslut i
sjukförsäkringsfrågan kan ju mycket
enkelt och kort uttryckas så, att ingen
människa skall behöva riskera att få
sin ekonomi sönderslagen, därför att
han eller hon råkar bli sjuk. Om man
nu har den meningen —- som högern
tydligen har — att tillämpningen av
denna mycket mänskliga och riktiga
regel kommer att leda till en överansträngning
av våra lakar- och sjukvårdsresurser,
så måste det såvitt jag
förstår bland andra motiveringar för
en sådan ståndpunkt som bakgrund
finnas ettdera av de två resonemang,
som jag nu i korthet skall försöka
skissera.

För det första skulle man kunna föreställa
sig att vi här i landet verkligen
bär många, många människor, som har
ett objektivt behov av läkarhjälp eller
sjukvård, men som på grund av de
med denna vård förknippade ekonomiska
uppoffringarna drar sig för att
söka den. Jag skall inte här diskutera
huruvida den uppfattningen är riktig
eller inte. Jag säger bara, att om den
är riktig, då är det klart att sjukförsäkringsreformen
kommer att leda till
kraftigt ökade påfrestningar på våra
läkar- och sjukhusresurser. Samtidigt
vill jag emellertid mycket bestämt poängtera,
att om förhållandena är sådana
som skisserats i detta antagande,

så är jag ännu mera glad än förut, att
riksdagen bestämt sig för sjukvårdsreformen.
Den kommer då att klarlägga
alla fundamentala och mänskligt
berättigade krav, som i detta fall föreligger.
Eftersom herr Skoglund i Doverstorp
tryckte starkt på behovet av
att få en samlad överblick över de totala
anspråken på våra sjukvårdsresurser,
bör då också han vid närmare
eftertanke — och under förutsättning
att han anser det gjorda antagandet
riktigt — kunna känna tillfredsställelse
över att vi då får en mera realistisk
grundval än tidigare för statsmakternas,
landstingens och kommunernas åtgärder
på detta område, t. ex. utbildningen
av läkare, byggandet av sjukhus
och vårdhem o. s. v.

Med utgångspunkt från herr Skoglunds
i Doverstorp eget resonemang
vill jag därför ställa följande fråga till
honom: Om antagandet att vi har ett
betydande, ännu icke klarlagt behov av
läkare och sjukvård är riktigt, är inte
herr Skoglund också då glad över att
vi kan få en mera realistisk bild av hela
detta behov, hela det svenska folkets
krav på sjukvård när medborgarna kan
få vara sjuka utan att samtidigt behöva
vara rädda för de ekonomiska konsekvenserna? För

det andra kan det också finnas
ytterligare principiell grund för uppfattningen
att sjukförsäkringens genomförande
kommer att leda till en starkt
ökad påfrestning av våra läkar- och
sjukhusresurser. Herr Skoglund i Doverstorp
och hans meningsfränder kan
alternativt tänka på följande sätt: Vi
ger nu ytterligare en stor grupp människor,
i huvudsak de tim- och ackordsavlönade,
visshet om att de kan vara
sjuka utan att lida några svårare ekonomiska
skadeverkningar. Om vi då
resonerar öppet — och det tycker jag
att vi skall göra — så kan man ju
tänka sig att dessa människor mera
noggrant än förut känner efter, om de

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

är sjuka. Och detta kan i så fall leda
till att de verkligen känner sig sjuka
och begär att få vara sjuka, även om
de i objektiv mening inte är det.

Jag vill inte alls förneka att här
finns en fara. Man skulle också kunna
formulera det på följande sätt, som
jag själv gjort vid flera tillfällen. Om
den sociala reformpolitiken, det ökade
stöd, den större trygghet i påfrestande
situationer, som vi har ansett det riktigt
att medborgarna ska ha, icke står
i någorlunda god samklang med de
krav, som det stora flertalet medborgare
ställer på sig själva, innan de, enkelt
sagt, finner det moraliskt berättigat
att vända sig till det allmänna —■
om vi alltså inte har en tillräcklig parallellitet
mellan utbyggandet av de sociala
reformerna och vad folk i allmänhet
uppfattar som fair play i sin
inställning till det allmänna — så kan
detta komma att betyda, att väsentliga
delar av vår socialpolitik kommer ut
på ett förrädiskt gungfly.

Vi har naturligtvis tagit risker i det
avseendet.

Jag anser för min del, herr talman,
att vi bär ta avsevärda risker
— naturligtvis utan att förlora sambandet
med verkligheten.

Men vad jag däremot mycket bestämt
vill bestrida — och här kommer
jag nära några ord som socialministern
nyss yttrade — är att det skulle vara
berättigat att dra en gräns i fråga om
moraliskt beteende i sådana avseenden
mellan olika medborgargrupper. Låt
oss vara rättvisa och erkänna, att vi ju,
som socialministern mycket riktigt påpekade,
redan liar stora grupper i Sverige
som kan vara sjuka, antingen de
är det i objektiv mening eller inte, utan
att det behöver medföra några större
ekonomiska uppoffringar för dem. De
kan det på grund av de avtal som i stor
utsträckning träffats på den enskilda
arbetsmarknaden och inom den statliga
avtalssektorn. När det gäller dem

tar vi alltså redan risker av det slag
jag nyss talade om.

Jag tycker att det var en riktigt
ställd fråga som socialministern formulerade
till herr Skoglund i detta avseende,
och herr Skoglund borde ägna
någon eftertanke åt att försöka besvara
den. Menar verkligen herr Skoglund,
att det finns en mycket större risk för
missbruk på grund av att trygghetskänslan
kan bli för stark när det gäller
t. ex. en verktygsarbetare, än när
det gäller en kontorsflicka? Tror herr
Skoglund, att en smärglare eller en
fräsare reagerar i dessa avseenden moraliskt
på något annat sätt än tidsskrivaren,
som summerar värdet av deras
arbete, eller försäljningskorrespondenten,
som offererar varorna som de
framställer?

Jag vill för min del, herr talman,
deklarera att jag tror det är fullständigt
omöjligt att göra någon sådan moralisk
kategoriklyvning, men jag vill
samtidigt, för att det inte skall bli något
missförstånd alls, lägga till följande.
Lika riktigt som jag anser det vara att
man inte kan dra sådana gränser, lika
naturligt anser jag det vara, att den
större yrkesskickligheten, dugligheten,
initiativförmågan, de större kvalifikationerna
måste rättvist värderas. Den
värderingen skall emellertid komma till
uttryck inom lönepolitikens ram och
inte på det sättet, att man försöker ge
sig in på någon skev och enligt min
mening osaklig gränsdragning mellan
olika grupper i fråga om moraliskt beteende
inför sociala reformer.

Jag har önskat principiellt framhäva
två av de grundläggande motiveringar,
som jag tror måste ligga bakom farhågorna
för en alltför starkt ökad press
på läkar- och sjukvårdsresurserna. Låt
mig tillägga, att håller vi i utbyggandet
av vår socialpolitik på att komma i
otakt med utvecklingen av de enskilda
människornas förmåga att stå emot
frestelser till missbruk, då bär vi skäl

60 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

att allvarligt granska betydande avsnitt
av vår socialpolitik ur den synvinkeln.
Om eller när vi gör detta skall vi emellertid
inte försöka dra upp några
gränslinjer mellan olika medborgargruppers
moraliska reaktionssätt. Det
anser jag helt oriktigt, och föreställningar
av det slaget kan därför icke för mig
vara bärande i denna diskussion.

Ännu mindre tror jag att ett motiv,
som utgår från att vi verkligen har ett
stort latent behov hos många människor
av vård, ett behov som ännu inte
har kommit fram, kan vara ett argument
mot sjukförsäkringsreformen.
Finns det ett sådant behov — jag vill
sluta med det, herr talman — är jag
tillfredsställd över att vi genom reformen
får större möjligheter att verkligen
få detta klarlagt. Därigenom bli vi
också här i riksdagen och i andra instanser
sporrade att ta oss an alla de
krav, som berättigat kan ställas, och
också att på ett bättre sätt än tidigare
göra den riktiga avvägning av hur de
totala resurserna skall användas, som
herr Skoglund ansåg angelägen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast be att
få svara på ett avsnitt i herr Wedéns
anförande.

Mycket av vad han framhöll tycker
jag var av den arten, att det inte kan
föranleda något svar. Men när han vill
ifrågasätta, att jag skulle göra någon
gränsdragning mellan de människor,
som står i ackordsarbete — de som
arbetar ute i verkstaden eller på andra
arbetsplatser — och de som är statsanställda
eller kontorsanställda och
har fria sjukvårdsförmåner, då protesterar
jag mycket energiskt. Jag anser
att båda kategorierna skall ha sin
chans till den vård de behöver, när
de blir sjuka. Då vi begärde att man
skulle kunna skjuta på den obligato -

riska sjukförsäkringen sade vi samtidigt,
att vi ville ha en utbyggnad av
den frivilliga sjukförsäkringen under
den tid, som skulle förlöpa innan den
obligatoriska infördes. Men då det är
klart bevisat, som jag i mitt svar till
socialministern givit uttryck för, att
de fria förmånerna inte blott på läkemedelsområdet
utan även på andra
områden kan medföra en viss risk för
missbruk, tycker jag inte vi behöver
diskutera denna fråga mer. Om herr
Wedén vill ta en liten konsultation
med herr Gustaf Andersson i Eskilstuna
eller någon annan erfaren sjukkasseman,
så kommer han säkerligen
också att få klara bevis för detta. Det
är ju helt enkelt med dessa erfarenheter
såsom bakgrund, som socialministern
infört vissa restriktiva bestämmelser
för de fria läkemedlen. Även i
andra hänseenden har han vidtagit en
del försiktighetsåtgärder, så att man
skall kunna kontrollera att det rör sig
om verkliga behov. Detta trodde jag
var så klart dokumenterat att ingen
skulle kunna ifrågasätta något annat.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Skoglund skall gå vid sidan av de båda
väsentliga frågor jag ställde genom att
tala om risken för missbruk av läkemedel.
Det förhåller sig ju i själva verket
på det sättet — låt mig bara göra
det konstaterandet i detta sammanhang
— att den utformning av bestämmelserna
beträffande läkemedel som vi har
fått är avsevärt mycket strängare, herr
Skoglund, än vad de brittiska reglerna,
även efter den genomförda revideringen,
för närvarande är.

Jag talade emellertid om hela det stora
problemet och om de mycket intensiva
farhågor som högern för fram rörande
en överbelastning av de samlade resurserna
när det gäller läkarna och
sjukhusvården. Jag har sagt att bakom

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31. G1

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

dessa farhågor måste finnas endera av
två motivgrunder: antingen den att man
anser att det finns ett stort latent, verkligt
vårdbehov, som nu kommer att ge
sig till känna, eller också den, att man
befarar att riskerna för missbruk över
hela linjen skulle komma att kraftigt
öka genom att de nya grupperna kommit
till.

På dessa punkter, herr talman, lämnade
herr Skoglund intet som helst besked
om vilken motivgrund eller vilken
kombination av dem som ligger bakom
de farhågor högern gör sig till tolk för.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Då frågan om den allmänna
sjukförsäkringen behandlades av
riksdagen i maj förra året, hörde jag
till dem som röstade för det föreliggande
regeringsförslaget, fastän jag i
ett föregående anförande uttryckte en
viss skepsis rörande de påfrestningar
på läget som ett antagande av förslaget
skulle innebära. Ingenting har inträffat
sedan dess som kommit mig att ändra
mening i denna fråga.

Det var med mycket stort intresse jag
tog del av herr förste vice talmannens
interpellation vid början av höstriksdagen.
Jag måste säga att när jag hade
läst den fann jag att den innehöll både
likt och olikt. Den innehöll inte bara
sådana ting som kunde anses vara av
betydelse när det gällde sjukförsäkringens
genomförande, utan jag betraktade
den närmast som en sorts inventering
av tillståndet beträffande den
allmänna sjuk- och hälsovården i riket,
framför allt sjukvården.

Det är väl alldeles uppenbart att då
herr Skoglund talar om mentalsjukvårdens
brister, den slutna sinnessjukvårdens
alltså, så kan han räkna med mycket
starka instämmanden från vår sida.
Vi har ju vid upprepade tillfällen, senast
vid årets riksdag, mycket energiskt kritiserat
den bristande takt beträffande

upprustningen av den slutna sinnessjukvården,
som dock tidigare hade utlovats
av statsmakterna.

Men detta, herr talman, är eu sak —-en annan sak är att sammankoppla detta
med frågan om genomförandet av
den allmänna sjukförsäkringen. För
egen del kan jag icke se något samband
mellan dessa båda ting. Jag hörde
att herr Skoglund gjorde gällande, att
det existerar ett sådant samband när
det gäller arbetskraftens fördelning.
Herr Skoglund tycktes anse att de påfrestningar,
som torde ge sig till känna
när det gäller den öppna vården, är av
sådan art att de kommer att dra till
sig arbetskraft från andra vårdformer.
De skulle alltså komma att försvåra
rekryteringen till t. ex. psykiatrikerbanan.

Jag tror emellertid inte att detta kan
vara riktigt. Varje vårdområde får nog
betraktas som en enhet för sig, en
ganska sluten enhet. Tillströmningen
av läkare till de olika vårdformerna
måste nog i främsta rummet bedömas
med hänsyn till anställningarnas lönsamhet
och arbetsvillkor m. m. sådant.
Och här gäller ju det, jag skulle vilja
säga beklagliga förhållandet i nuvarande
situation, att alltför många läkare
anser att arbetsförhållandena och kanske
även lönsamheten inom den öppna
vården är betydligt sämre än när det
gäller den ganska väl tillgodosedda
slutna vården, sjukhusvården.

Detta är ett ytterst allvarligt problem,
men jag tror inte att det är mycket
att göra åt det, annat än möjligen
att förbättra själva arbetsvillkoren. Men
detta blir sannerligen inte lätt, då man
nu här från olika håll måste konstatera,
att påfrestningarna efter den t januari
1955 kommer att drabba just den öppna
vården.

Vad inrikesministern hade att anföra
beträffande tillgången på läkare, eller
rättare sagt den bristande tillgången på
läkare, föranleder inga erinringar från

62 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

min sida. Detta är ju en sak som endast
kan botas på lång sikt genom en förbättring
av utbildningsmöjligheterna,
och detta har statsmakterna på senare
år också engagerat sig för. Det är bara
beklagligt att det skall ta så lång tid
att nå något resultat.

Mera tveksam måste jag säga att jag
är när jag hör statsrådet Hedlund tala
i så ljusa tonarter om det goda läget beträffande
sjuksköterskorna. Det är mycket
möjligt, herr statsråd, att ni siffermässigt
kan visa upp en förbättring när
det gäller antalet utbildade sjuksköterskor,
men sannerligen om vi som arbetar
i sjukvården har haft så stor erfarenhet
av detta. Även om denna utveckling
siffermässigt kan konstateras
är jag övertygad om att inom det vårdområde,
där dessa utomordentligt värdefulla
hjälpkrafter främst skulle behövas,
nämligen inom den öppna vården,
där blir det inte möjligt att tillgodoräkna
sig denna arbetskraft, detta
av ungefär samma skäl som gäller svårigheten
att rekrytera den öppna läkarvården.
De föredrar att hålla sig till
sjukhusens ombonade förhållanden,
bättre löner och bättre arbetsvillkor.
Det är därför riskabelt att, som man gör
på vissa håll här i landet, hävda att
sköterskebristen med det snaraste kan
övervinnas. Jag är fullt övertygad om
att om vi verkligen kunde lösa svårigheterna
beträffande läkarnas biträden i
sjukvården skulle mycket kunna förändras
till det bättre och läkarbristen
kanske inte heller bli så påfallande.

Jag kan oreserverat instämma med
inrikesministern när han säger, att vi
närmast har att hålla oss till påfrestningarna
på den öppna vården när det
gäller att bedöma följderna av den allmänna
sjukförsäkringen.

Då jag ser min värderade vän herr
Rubbestad intresserat lyssna till debatten,
vill jag med anknytning till den
första interpellationsdebatten i dag
osökt passa på att tala om för honom,

att jordbrukarna inte är de enda yrkesutövarna
som har ett besvärligt arbete
och får arbeta på övertid och i regn
och väta. Samma förhållande gäller inom
sjukvården för en arbetskraft, som
otvivelaktigt har kvalificerad utbildning
men ingalunda kan göra anspråk
på bekväma arbetsförhållanden när den
kommer ut på sitt verksamhetsfält.

Om jag med några få ord skulle karakterisera
svårigheterna för den öppna
vården, skulle jag säga att den kommer
att få att göra med många människor
som har haft en smula lösliga arbetsförhållanden
och förut inte varit
sjukförsäkrade men nu obligatoriskt
kommer in i sjukförsäkringen. Om de är
löntagare blir de snart på sina skattsedlar
varse, att de får betala en hel
del pengar för denna reform. Tyvärr
är nog många människor konstruerade
på det sättet, att de då frågar sig om de
inte kan få någon utdelning på dessa
pengar. Läkarna kommer att besökas
av människor som inte kommer för att
bli botade utan för att bli sjukskrivna,
d. v. s. få intyg som gör det möjligt
för dem att vara borta längre eller kortare
tid från sitt arbete. Vi som kommit
upp i medelåldern kan väl litet var
mobilisera eu eller annan liten skavank,
som i ett sådant sammanhang
skulle kunna bli matnyttig.

Det är de ökade kraven på sjukskrivning
och alltså inte begäran om sjukvård
som jag tror gör påfrestningarna
stora. Sj ukskrivningsfallen blir nämligen
mycket tidsödande för läkarna, i
all synnerhet för den samvetsgranne
läkaren som genom långa och ingående
resonemang måste övertyga patienterna
om att de inte är så sjuka att det är
motiverat att sjukskriva dem. Läkaren
skall inte bara konstatera en viss sjukdom
utan också göra något som är mycket
svårare, nämligen bedöma huruvida
sjukdomen är av den arten, att
den motiverar ett intyg om att patienten
är oförmögen till arbete. Skulle det,

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

som herr Wedén antydde, finnas en
stor grupp människor som verkligen är
i behov av läkarvård och nu får bättre
möjligheter att besöka läkare, bestrider
nog ingen läkare här i landet, att det
skulle vara lämpligt att de också fick
tillfälle till läkarbesök. Jag tror emellertid
inte att denna grupp är så stor, ty
möjligheterna att söka läkare har sedan
många år varit betydande för de flesta
här i landet. De helt medellösa har
kostnadsfritt kunnat söka tjänsteläkare.
Envar har haft möjlighet att efter en
mycket blygsam taxa anlita tjänsteläkarna.

När herr förste vice talmannen kritiserar
förberedelserna för reformen tycker
jag att han befinner sig på betydligt
säkrare mark. Det förefaller oss, som
mera ingående har sysslat med dessa
ting, som om framför allt de centrala
förberedelserna har utmärkts av en viss
långsamhet och tveksamhet. Jag skulle
här vilja säga att sjukkassorna och deras
tjänstemän otvivelaktigt har gjort
det bästa möjliga av situationen. Där
har man nog arbetat så långt det varit
möjligt med de olika förberedelser som
åvilar dem. Men bristen på centrala
direktiv, bristen på eller alltför sena
centrala arrangemang i dessa frågor har
varit påfallande. Jag ber att få påpeka
att det var den 14 november som jag
första gången hade tillfälle att i provtryck
se de nya sjukkassekvittona, sjukkasseblanketterna
och receptblanketterna.
Sedan skall vi komma ihåg att det,
som jag tror också herr Skoglund framhöll,
måste ta rätt ansenlig tid innan
dessa har tryckts i så stort antal exemplar
att de kan användas av alla de
landets läkare, som skall begagna dem
efter den 1 januari.

Beträffande andra företeelser har
jag en stark känsla av att man ännu
inte har träffat de slutliga avgörandena.
Det iir visserligen riktigt att de olika
blanketterna godkändes häromdagen —
det är dock vid en ganska sen tidpunkt

— men såvitt jag vet har det ännu i
denna dag inte träffats någon bestämd
överenskommelse om hur det skall bli
med utskrivningen av de recept som
skall lämnas på apoteken och apotekarnas
redovisning av dessa. Detta är saker
som i ganska hög grad berör allmänhetens
intressen. Vi läkare har nämligen
frågat oss, om det skall bli möjligt
att som hittills inte bara skriva ut ett
recept gällande för en enda gång utan
att också på receptet göra en liten krumeluranteckning
som berättigar patienten
att i förekommande fall få ut läkemedel
på ett och samma recept ytterligare
både två och tre gånger. Skulle
läkaren få rätt att skriva ut endast sådana
recept, som berättigar till ett enda
uttag, kommer det att bli ganska besvärande
och föranleda många nya och
onödiga läkarbesök. Jag tillåter mig
därför efterlysa huruvida man — äntligen,
skulle jag vilja säga — har träffat
någon överenskommelse i dessa
mycket viktiga frågor.

Jag vill härefter, herr talman, säga
några allmänna ord i denna sak.

Det är sant att det inte minst från
läkarhåll riktats mycken och inträngande
kritik mot den allmänna sjukförsäkringen.
Det har ifrågasatts huruvida
det var nödvändigt att genomföra denna
försäkring. Man har också pekat på
att en hel del missbruk av samma försäkring
skulle bli möjliga och åt! dessa
inte fick bagatelliseras. Det är alldeles
klart att man kan kritisera, men jag
tror inte tidpunkten nu är inne att alltför
energiskt framhålla de olika svårigheterna
och vådorna. Socialministern
uttalade i några ord en förhoppning om
läkarnas samarbetsvilja och vilja att
göra det bästa möjliga av situationen.
Med stöd av en långvarig kännedom om
den svenska läkarkåren och erfarenheterna
från deltagande i dess centrala
ledning rörande fackliga ärenden tror
jag mig kunna å kårens vägnar försäkra,
att läkarkåren trots sin kritik, trots

G4 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

sin skepsis, är beredd att göra det bästa
möjliga av situationen, att försöka se
till att missbruken blir så små som
möjligt, att genom en kollegial sammanhållning
och ett intimt samarbete med
sjukkassan och dess förtroendeläkare
se till att de som försöker profitera på
den förmån, som den allmänna sjukförsäkringen
innebär, icke skall bli alltför
många. Jag är angelägen att framhålla
att vissa tonarter — jag syftar särskilt
på en artikel som häromdagen från läkarhåll
publicerades i Dagens Nyheter

— icke är representativa för den svenska
läkarkåren. Jag måste för egen del
säga —- och jag tror att jag därvid har
många av mina kolleger med mig — att
tidpunkten nu inte är inne att i hånfulla,
kanske rent av cyniska ordalag
alltför mycket utmåla de svårigheter
och vanskligheter denna reform för
med sig. Jag tror vår inställning är
den, att liksom läkarna nu under dessa
månader deltagit i förberedelsearbetet

— det är faktiskt vi som utarbetat dessa
sjukkassekvitton och läkarintygsformulär
— kommer läkarna individuellt,
var och en på sitt håll, att medverka
till att försöka göra denna försäkring
till en framgång.

För att sluta med ännu en nypa optimism
skulle jag vilja säga, att om läkarna
lyckas råda bot på de uppenbara
missförhållandena och hejda missbruken,
blir det i framtiden måhända möjligt
att om vårt land säga, att vi visserligen
varit senfärdiga att genomföra en
reform som den allmänna sjukförsäkringen,
men att vi, när den genomfördes,
ändå visade oss i stånd att åstadkomma
en anordning som i praktiken
kunnat tjäna som föredöme för andra
nationer och även, vilket ju är det väsentliga,
varit till hjälp och gagn för de
människor som verkligen behöver den.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Endast ett par ord. Av

vad herr von Friesen nyss sade rörande
sköterskorna har jag fått den uppfattningen
att mitt uttalande i interpellationssvaret
på denna punkt möjligen
skulle kunna tolkas så, att vi enligt
min mening inte har någon brist på
sköterskor. Det var ingalunda avsikten
med mitt uttalande som lyder: »Vad
tillgången på sköterskor och övrig sjukvårdspersonal
beträffar förefaller situation
både i nuvarande läge och på längre
sikt vara betydligt ljusare än i fråga
om läkarna.»

Jag har endast velat framhålla att situationen
enligt min mening här är
bättre än beträffande läkarna, och därvid
bygger jag på uppgifter angående
ökningen av antalet yrkesverksamma
sköterskor. Det förhåller sig nämligen
så att vi år 1940 hade 8 800 sköterskor;
i dag har vi 15 000, och år 1965 räknar
man med att vi skall ha åtminstone
21 000.

Herr FAST (s):

Herr talman! I motiveringen till denna
interpellation beröres ju så många
problem att det inte är ägnat att förvåna
att debatten kommit att omfatta
hela sjukvårdens område. Det är kanske
också ganska nyttigt att en sådan
debatt kommit till stånd vid denna tidpunkt
— i varje fall tror jag inte att
den har gjort någon skada. Det må därför
tillåtas mig att säga några ord i
detta sammanhang, eftersom jag under
senaste tiotalet år i stor utsträckning
ägnat mina krafter åt sjukvårdens område.

Jag har för några år sedan från denna
plats betonat att genomförandet av
den allmänna sjukförsäkringen icke
torde få något nämnvärt inflytande på
tillströmningen till den slutna sjukvården,
och jag är i dag ännu mer övertygad
om att så inte kommer att bli
fallet. Det är sant att tillströmningen
till våra sjukhus ökas år från år, men
anledningen därtill är främst medici -

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31. 65

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

nens storartade landvinningar, som ger
oss möjligheter, inte bara att bereda de
sjuka lättnader, som tidigare inte kunnat
åstadkommas, utan också att i betydande
utsträckning göra dem friska.
Det är denna utveckling inom medicinen
som har medfört de ökade påfrestningarna
på den slutna sjukvården.

Det är klart att man i detta sammanhang
är berättigad att ställa den
frågan, om utbyggnaden av den slutna
sjukvården kunnat hålla jämna steg
med medicinens landvinningar under
de sista tio åren. Egentligen är jag för
mycket part i målet för att kunna fälla
något omdöme härvidlag, men jag vill
dock utan vidare fastslå att utbyggnaden
av den slutna sjukvården inte kunnat
hålla jämna steg med utvecklingen
inom medicinen. Det hade varit önskvärt
att vi kunnat vidtaga mycket längre
gående åtgärder än som skett, både
i fråga om byggnader, utrustning, antalet
läkare och sköterskor o. s. v.

Jag tror inte att någon svensk man
eller kvinna av ekonomiska skäl har avhållit
sig från att lägga in sig på sjukhus.
Det har varit mycket billigare att
anlita den slutna sjukvården än den
öppna vården, och detta blir även i
fortsättningen förhållandet. Sedan sjukförsäkringen
genomförts blir emellertid
skillnaden mindre och därför kommer
väl snarare påfrestningarna på den
slutna sjukvården att bli mindre.

Det är, herr talman, ganska självklart
att en reform av den storleksordning
det här gäller kommer att medföra vissa
friktioner och svårigheter under
övergångstiden, detta icke minst därför
att den i så hög grad berör allmänheten.
Men om man verkligen vill
åstadkomma något är ju svårigheterna
till för att övervinnas; och det gäller
nu inte bara för statsmakterna utan
också för sjukvårdens huvudmän, för
allmänheten och inte minst för Sveriges
läkare att söka samverka på ett sådant
sätt att övergångssvårigheterna
5 — Andra kammarens protokoll 195''t.

vid sjukförsäkringens genomförande
blir så små som möjligt. Om herr von
Friesen här var talesman för Sveriges
läkare, så var särskilt hans avslutningsord
mycket glädjande. Skulle detta
hans uttalande vara vägledande för
läkarnas handlande i denna sak, är jag
nämligen övertygad om att en del av
svårigheterna i varje fall kommer att
bli mindre än de eljest skulle ha blivit.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
uttrycka en förhoppning om att det
även skall gå att övervinna svårigheterna
när det gäller överenskommelser
om läkartaxorna, så att den ersättning,
som de sjuka får tillbaka av staten,
täcker deras kostnader ungefär på det
sätt som man beräknat och att inte någon
särskild grupp av befattningshavare
kommer att gynnas genom sjukförsäkringens
tillkomst. Sjukförsäkringen
är ju inte avsedd att tillgodose huvudmännens
eller de anställdas intressen,
ulan den har tillkommit för att gagna
de sjuka och hjälpsökande bland allmänheten.
Även på denna punkt hoppas
jag alltså att utvecklingen skall
visa sig gå i rätt riktning.

För inte så länge sedan riktade jag
på de svenska landstingens vägnar en
vädjan till regeringen, men vid det tillfället
var regeringens ledamöter på
grund av konselj hindrade att närvara.
Jag vill i dag upprepa denna vädjan,
som går ut på att man inom ramen för
tillgängliga resurser måtte ge sjukvårdens
huvudmän den ökade byggnadskvot
som är nödvändig. Jag skall bara
peka på några punkter, där detta behov
är mest trängande.

Vi talar i dag om behovet av en moderniserad
åldringsvård. Detta är utan
tvekan befogat med hänsyn till den förskjutning
av åldersgränserna som ägt
rum. Men därtill kommer att begreppet
»kroniskt sjuka» i dag är föråldrat
och att det är riktigare att tala om
långvarigt sjuka. Statsbidragsbestämmelserna
angående kronikervården är
Nr .3/.

66 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

icke längre tidsenliga. Här måste det
ske en uppdelning efter andra linjer,
och huvudmännen är beredda att ta sitt
ansvar och övertaga vården av de långvarigt
sjuka, som icke kan beredas vård
i sina egna hem men som å andra sidan
kanske inte är i behov av den
moderna A-sjukvården, som bereds vid
våra dyrbara speciallasarett. Jag tror,
att det är god ekonomi att sålunda väsentligt
kunna bygga ut kronikerhemmen,
men då på ett sådant sätt, att det
inte bara blir de, som är dömda för
hela livet att vara obotligt sjuka, som
får vård där, utan så att man även kan
få in sådana människor, som lider av
en sjukdom av övergående art, alltså
också långliggare på lasarett, som där
upptar dyrbara platser. På det sättet
blir dessa sjukhem inte den sista hållplatsen
före graven utan ett sjukhem,
där människorna skrivs in och skrivs
ut och där trivseln blir en annan och
bättre för både de sjuka och den personal
som arbetar där. Men det är nödvändigt
att vi anstränger oss. Vi har
i flera län ännu inte nått upp till den
kvot, som vi får statsbidrag för, nämligen
114 per tusen invånare. Jag är av
den bestämda uppfattningen, att vi
måste ha upp till tre per tusen invånare
för att vi skall kunna känna oss
något så när till freds.

Här har talats om att landstingen
skulle överta sinnessjukvården. Jag
tror inte, att vi är mogna för ett sådant
övertagande. Varken de nuvarande
sjukhusen eller de planerade lämpar
sig med hänsyn till storleksordningen
för detta. Däremot kan vi redan nu
göra en positiv insats av mycket trängande
slag, nämligen att vid centrallasaretten
överallt bygga ut psykiatriska
avdelningar. Därigenom ger vi statens
sinnessjukvård ett verkligt stöd när det
gäller utbildningen av läkare och sköterskor
o. s. v., och på det sättet kan
vården bli mera intensifierad på de
platser vi för närvarande har. Härvid -

lag är byggnadsbehoven mycket trängande.
Jag vet, att nästan alla centrallasarett
håller på med frågan om utbyggande
av sådana avdelningar.

Jag erinrar vidare om att vår slutna
sjukvård har varit i någon mån
snedvriden. Vi har från början byggt
odelade lasarett och sjukstugor, som i
väsentlig grad varit kirurgiskt betonade.
I dag har vi framför allt en stor
brist på medicinska vårdplatser. Vi är
nu överens om att det inte i fortsättningen
skall få byggas odelade lasarett
utan normallasarett. Ett forcerat
arbete måste utföras för anskaffandet
av medicinska platser, varigenom man
även kan bereda vård åt reumatiskt
sjuka, som på annat sätt inte kan erhålla
någon sjukvård. Huvudmännen
kräver, att statsmakterna skall göra sitt
allra yttersta för att kunna tillmötesgå
den vilja, som finns hos dem både i
städerna utanför landsting och i landstingen,
att intensifiera den slutna sjukvården
genom att på de områden, jag
här framför allt berört, ge ett vidgat
utrymme åt nybyggnader och ombyggnader.

Sedan skulle jag vilja säga ett ord
om den öppna sjukvården. Jag tror, att
det är mycket angeläget att den utredning
av en 18-mannakommitté som
igångsatts verkligen lösgör frågan om
den öppna sjukvården från övriga, alltså
inte så brådskande frågor. Jag har
den uppfattningen — och jag tror att
den delas i allmänhet av sjukvårdens
huvudmän — att vi är mogna för övertagande
av den öppna sjukvården. Ju
förr detta kan ske desta bättre är det
och desto mindre snedvriden blir sjukvården,
med hänsyn till den betydande
öppna vård, som nu måste meddelas
vid våra lasarett och sjukstugor. Det
går inte i längden att hålla två huvudmän
för dessa ting. Vidare ser man ju,
hur utvecklingen på detta område rör
sig och hur det numera kräves, att
landstingen skal! rycka in och bygga

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

mottningslokaler för provinsialläkare
etc. Hur skall vi kunna få till stånd arbetsförhållanden,
som blir något så när
rimliga och drägliga för provinsialläkarna
utan att inrätta flermannadistrikt?
Det blir helt enkelt inte möjligt
att bereda dem vare sig söndags- eller
nattledighet i rimlig utsträckning utan
att det finns flera läkare tillgängliga.
I sådant fall skulle det också bli möjligt
att få läkare, som företräder olika specialiteter.
Det bleve möjligt att åt dessa
läkare ge en utrustning, med vilken de
kan göra något för de sjuka, åtminstone
göra en så ordentlig undersökning
att man kan se, om patienterna behöver
sjukhusvård eller inte. Man kan också
ge läkarna den personal, som de
numera inte själva kan hålla sig med.

Jag tror därför, att det är ytterst
angeläget att föreliggande fråga så
snabbt som möjligt får undergå en verklig
prövning. Om jag inte är fel underrättad,
är man inom den stora kommittén,
som ju arbetar i avdelningar, inställd
på att pröva, huruvida inte detta
problem bör ha företrädesrätt med
hänsyn till sammanhanget i övrigt med
den pågående stora utredningen.

Herr talman! Jag har velat passa på
tillfället att säga dessa ord, som måhända
inte har så stark anknytning till interpellationen.
Anknytningen har dock
funnits i sådan mån, att jag anser mig
ha rätt att yttra mig i detta sammanhang.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fröken IIÖJER (fp):

Herr talman! Lika positiv som jag är
till sjukförsäkringens ikraftträdande
den 1 januari 1955 lika säker är jag att
åtgärder behöver vidtagas för att den
verkligen skall kunna träda i kraft utan
att det blir mycket besvärligt för alla
dem som har med dessa frågor att göra.
Om kammaren skulle vilja ha tålamod

att lyssna ett par minuter till några
synpunkter på sjuksköterskebristen,
tror jag inte det vore så dumt.

När ni allihop som sitter här i det levande
livet tar kontakt med sjukvården,
då vet ni att det finns en sjuksköterskebrist.
Nu kanske ni tror att den snart
är över. Jag skulle vilja framlägga några
uppgifter som grund för att jag inte
lika optimistiskt som statsrådet Hedlund
känner mig säker på att sjuksköterskebristen
är fortare avhjälpt än
läkarbristen. Inom Svensk sjuksköterskeförening
gjorde vi en utredning i
juli 1954 angående tillgången på sjuksköterskor.
Det fanns då i personalstaten
för undervisningssjukhus, lasarett
av olika typer, sanatorier och kroniska
vårdhem 6 705 sjukskötersketjänster. Av
dessa var 922 vakanta. Man lyckades
erhålla så många vikarier genom intensivt
arbete på olika håll att vakanserna
gick ned till 321. Detta var under juli
månad när massor av avdelningar är
stängda. Siffrorna ger alltså inte en rättvis
uppfattning om alla de vakanser
som verkligen fanns. Alla som har med
hälso- och sjukvård att göra tackade
nog i somras försynen för att vi undgick
den epidemi som man faktiskt hade
trott skulle komma.

Så låg det till i somras. Nu har vi
fått höra att det finns 15 000 sjuksköterskor
i aktivt arbete. Men hur många
av dem har deltidstjänst? Det är åtskilliga.
Det är riktigt att vi har en
snabb tillströmning av nya sjuksköterskor,
men samtidigt visar efterfrågan
en snabb stegring. Sverige hör dessutom
till de länder som har det minsta
antalet sjuksköterskor per vårdavdelning.
Varje vakant tjänst känns där på
ett helt annat sätt än t. ex. i Norge,
Danmark, Finland, Holland eller England,
där det finns ett mycket större
antal sjuksköterskor per vårdavdelning.
Om svenskarna ville erkänna vad
världshälsoorganisationens expertkommitté
har uttalat, att det är lika viktigt

68 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

för ett lands sjukvård att ha ett tillräckligt
antal välutbildade sjuksköterskor
som att ha läkare, skulle vi nog
också inse, att denna fråga faktiskt är
mycket alarmerande och att man behöver
tillgripa åtgärder, såsom inrättande
av flera deltidstjänster så att de
gifta, som proportionellt bli allt flera,
kommer i arbete längre tid. Vi behöver
också en ordentlig arbetsförmedling.
Det allmänna bör ha intresse av att
hjälpa till att ordna en sådan för att ta
vara på den kunniga kraft som vi här
ha i reserv just hland de gifta.

Herr talman! Jag anser alltså att
denna fråga är allvarlig. Jag tror att
den går att bemästra, men inte utan åtgärder.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det har på några håll
tydligen betvivlats, att genomförandet
av den obligatoriska sjukförsäkringen
kan komma att påverka den öppna sjukvården
och skärpa behovet av läkare.
Jag känner mig därför skyldig att redovisa
vad som stärkt min tro att det verkligen
kan bli så.

Låt mig börja med inrikesministern.
Herr Hedlund säger i sina direktiv till
den sjukvårdsutredning som han har
igångsatt följande: »Farhågor för att
sjukvårdens resurser skulle vara otillräckliga
den 1 januari 1955, då lagen
skall träda i kraft, uttalades även under
riksdagsbehandlingen. Ehuru jag
för min del anser, att den allmänna
sjukförsäkringens framtida effekt i förevarande
avseende inte bör överdrivas,
vill jag å andra sidan inte bestrida möjligheten
av att allmänhetens anspråk på
sjukvårdsorganisationen kommer att i
viss mån stiga, särskilt vad gäller den
öppna vården.» Statsrådet vill alltså
inte avvisa dessa tankar.

Om jag sedan går i förväg till statsutskottets
utlåtande angående läkarut -

bildningen, vilket vi skall behandla på
ett följande plenum, finner jag att statsutskottet
enhälligt om läkarbehovet har
sagt: »Detta behov torde — såvitt utskottet
kan finna — komma att göra sig
än mera kännbart när sjukförsäkringsreformen
från och med den 1 januari
1955 träder i kraft.» I detta uttalande
har alltså även herr Wedéns meningsfränder
instämt.

Jag har vidare byggt mina antaganden
på en artikel ur Svenska Läkartidningen
i det nummer, som kom ut de
sista dagarna i oktober. Doktor Gunnar
Berg i Stocksund skriver där om
»Den institutionella öppna vårdens omfattning
och uppgifter». Det är ett inledningsföredrag
hållet vid det 26 :e allmänna
svenska läkarmötet den 19 juni
1954. Där talar han först om de öppna
mottagningarna vid lasaretten och vilken
betydelse de har haft. Han säger
att de har blivit alltför populära, så att
de nu hotar att spränga sjukhusets murar.
Litet längre fram fortsätter han:
»Den nya sjukkassereformen kommer
givetvis att inte bara öka belastningen
på den öppna vården i allmänhet utan
också på sjukhusens öppna mottagningar,
dit även på grund av befolkningens
förgubbning ett ständigt ökande ålders klientel

kommer att söka sig--.» Det

förefaller åtminstone mig som om man
har dessa farhågor för en överansträngning
på den öppna sjukvården inom så
gott som alla grupper som sysslar med
dessa sjukvårdsfrågor.

Herr Wedén tog sedan upp frågan om
vilka som skulle söka sig till läkarna.
På denna fråga har han fått ett utomordentligt
svar av doktor von Friesen
— ett mycket bättre svar än jag skulle
kunna ge. Därför vill jag hänvisa till
detta.

Jag skall inte ta upp tiden med något
långt anförande. Denna debatt har
pågått rätt länge. Jag vill bara med några
ord vända mig till socialministern.
Socialministern ville försöka framkon -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,

som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

struera ett motsatt förhållande mellan
mitt uttalande till kammarens protokoll
1946 och det uttalande jag tillåtit mig
här i dag. Jag tycker att det är litet
överdrivet att säga, att dessa två uttalanden
står i motsats till varandra.
Om jag fattade herr statsrådet rätt skulle
jag ha framhållit — jag har inte så gott
minne att jag kan citera mig själv från
1946 — att den frivilliga sjukförsäkringen
inte täckte på alla områden, utan
man skulle behöva utvidga den till en
obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Sedan
uppkommer frågan, på vilket sätt jag ogillat
det förslag som lades fram 1946. Det
känner socialministern till. .Tåg får säga
att det förslag som Kungl. Maj:t kom
med 1953 är avsevärt mycket bättre. Jag
sade i dag att man på vårt håll haft anledning
att fråga sig, om det inte varit
bättre att koncentrera sina ansträngningar
och sina ekonomiska tillgångar
på en upprustning av just de eftersatta
områdena inom sjukvården innan man
genomförde en reform, vars ekonomiska
konsekvenser man inte var alldeles på
det klara med. År det så märkligt med
detta uttalande? Hjälper vi människorna
så mycket bättre, om vi genomför en
försäkring som väl ger dem en ersättning
för minskad arbetsförtjänst vid
sjukdom, men inte ser till att de får det
som kanske är det allra angelägnaste i
många sjukdomsfall, nämligen de rätta
vårdmöjligheterna? Här är det en avvägningsfråga,
där man kan ha olika
uppfattningar.

Vidare vill jag säga att jag inte tror
att socialministern skall försöka ställa
mig i något motsatsförhållande till herr
Hagård vad gäller uttalandena om den
slutna vården. .Tåg delar här hans uppfattning
att det inte är säkert, att påkänningarna
just på detta område kommer
att bli så stora. Det blir en mera
indirekt konkurrens om läkare och personal,
som man kan befara.

Del ifrågasattes slutligen vad meningen
egentligen kunde vara med en sådan

här interpellation. Det förefaller mig
som om dagens debatt givit ett klart belägg
för att vi här rör oss på ett område
som är föremål för mångas intressen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Skoglund fick tag på själva kärnan i
problemet när lian citerade en rad uttalanden
som stöd för att han icke var
ensam om att uttala farhågor för en
viss belastning på den öppna vården
efter den 1 januari 1955. I stort sett är
väl inte meningarna delade om detta.
Jag kan stå till tjänst med ytterligare
en rad uttalanden där man sagt detsamma.
Jag tror att jag själv vid ett tillfälle
sagt i en broschyr, att man har
anledning att räkna med en viss press
på den öppna vården. Själva kärnan i
problemet är emellertid om denna av
oss alla förutsatta press på den öppna
vården skall föranleda oss att säga nej
till en obligatorisk sjukförsäkring. I
detta fall bär ju riksdagen glädjande
nog sagt, att denna svårighet inte får
vara ett skäl för att vägra stora folkgrupper
den ekonomiska trygghet mot
sjukdom som den obligatoriska försäkringen
innebär. Högern har varit ensam
om uppfattningen att dessa svårigheter
bör föranleda oss att inte genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen.
Där har vi således problemets kärna.
Det är inte någon diskussion om
huruvida det uppkommer några svårigheter
eller inte. Frågan är vilken slutlig
värdering man kommer fram till
när man bedömer dessa svårigheter.

Låt mig till sist säga några ord om
den mera tekniska debatt som förts om
liikarkort, apoteksrecept och itereringsrecept.
Detta behövs inte förrän efter
den 1 januari. Det är rätt oväsentligt
om dessa saker ligger på läkarnas bord
i september, oktober, november eller

70 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling,
som den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

december. Det väsentliga är att de finns
där när de behövs, och det är ingenting
som talar för att de inte skall finnas
när de behövs.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I anledning av vad fröken
Höjer sade om sjuksköterskornas
stora betydelse i samhället vill jag för
min del bara deklarera, att jag är på
det klara med att läkare och sköterskor
måste arbeta hand i hand. De kan helt
enkelt inte i arbetet klara sig utan varandra.

Om jag inte fattade fel, lämnade herr
Skoglund den uppgiften i sitt första anförande,
att den stora sjukvårdsutredningen
bara skulle ha haft ett enda sammanträde
hittills. I så fall är det en
oriktig uppgift. Det kanske inte spelar
så stor roll i detta sammanhang, men
jag tycker ändå man har anledning rätta
till den. Kommittén har haft inte mindre
än tre plenarsammanträden och ett
ganska betydande antal delegationssammanträden.
Man har f. ö. för en
stund sedan här upplyst mig om att
vissa av delegationerna har hunnit ganska
långt i sitt arbete.

Det är möjligt att herr Skoglund inte
uppfattar någon dissonans mellan uttalanden
som han tidigare skulle ha
gjort — jag tror det var 1948 och någon
gång tidigare — och den ståndpunkt
han intar i dag. Jag vet inte vad
han då säger om det här uttalandet från
radiodebatten 1952, där han på tal om
sjukförsäkringen säger: »Det där riksdagsbeslutet,
som fattades, har dock
aldrig blivit genomfört. Jag vet inte om
det hänt någonsin i riksdagens historia,
att riksdagen har fattat ett beslut som
sedan Kungl. Maj :t har anmält att man
ansåg sig förhindrad att genomföra. Nu
har snart sex år gått utan att regeringen
sökt klara upp en så pass betydelsefull
fråga.» Vad inlägger herr Skoglund för
innebörd i den sista meningen? Var det

att man skulle försöka få fram en obligatorisk
sjukförsäkring eller någonting
som svarar däremot, eller var det någonting
helt annat herr Skoglund avsåg
med detta uttalande?

Socialministern har ju här stått till
tjänst med uppgifter om uttalanden som
han har gjort angående sjukförsäkringsreformens
verkningar, framför allt vad
gäller tillgången på personal. Jag står
också till tjänst med ett exempel, och
det finns i svaret på interpellationen
här i dag. Där har jag sagt ifrån, att
jag liksom tidigare har den uppfattningen,
att man får utgå ifrån att en
merbelastning kommer att inträda för
den öppna vårdens del.

Är det inte egentligen en underlig
melodi som spelas upp här? Se här hur
besvärligt det kommer att bli! Hur skall
de sjuka få plats? Vi har för få läkare,
för få sköterskor, och det blir besvärligheter
på alla sätt. Det där kan naturligtvis
vara bra som bakgrund mot några
konkreta förslag om hur man skall
förbättra det hela, men jag har aldrig
kunnat förstå att det är någon nytta med
att bara kraxa med i olyckskorparnas
skara.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara klargöra
en sak som möjligen kan kvarstå ouppklarad
efter herr Skoglunds senaste anförande.
Jag påpekade uttryckligen, när
jag talade förut, att jag inte diskuterade
riktigheten eller oriktigheten av olika
uppfattningar beträffande de ökade påfrestningar
som kunde drabba den öppna
eller slutna vården. Jag skall gärna
säga att även jag tror, att det blir en
viss ökning av påfrestningen på den
öppna vården. Vad jag avsåg att belysa
med mitt förra anförande var emellertid,
att om man överdimensionerar de
svårigheter som kan inträffa på det sätt
som herr Skoglund och hans meningsfränder
gör, måste man också grunda
sitt omdöme antingen på att det skulle

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen der.

24 april 1953 angående förberedelse av finnas,

objektivt sett, ett stort eftersatt
vårdbehov, eller på uppfattningen att
riskerna för missbruk kommer att stiga
lavinartat genom detta steg. Det var
denna argumentation jag avsåg att bemöta.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herr statsrådet Hedlund
undrade vad jag menade, när jag i radiodebatten
1952 eftersporde hur det
förhöll sig med sjukförsäkringsfrågan.
Om jag inte missminner mig kom frågan
upp i ett sammanhang då jag tilllät
mig kritisera regeringspartierna —
möjligtvis var herr Hedlund vid det
tillfället så färsk i regeringen, att jag
undantog bondeförbundet och närmast
riktade mig mot socialdemokraterna —
för deras, som jag tyckte, överdrivna
lovsång om allt de ansåg sig ha utfört
inte minst på det socialpolitiska området.
Om jag inte tar fel yttrade jag till
statsministern, att en något större ödmjukhet
och mindre självöverskattning
skulle ha varit på sin plats, och jag tog
som exempel, att man icke lyckats klara
upp ett beslut som fattats redan sex år
tidigare. Det var — tilläde jag — ganska
ovanligt i riksdagens historia att statsministern
nödgades anmäla för riksdagen,
att han ansåg förutsättningar saknas
för att genomföra riksdagens redan
fattade beslut. Vi hade en rätt lång debatt,
som också rörde sig om andra
ting. Det kanske herr Hedlund också
erinrar sig, men dem skali jag inte ta
upp här.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation rörande motiveringen
för viss föreskrift i kungörelsen
den 24 april 1953 angående förberedelse

av vissa företag enligt vattenlagen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

rissa företag enligt vattenlagen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jacobson i Vilhelmina
frågat mig, vilka omständigheter
som motiverade mitt åtgörande att vid
utfärdandet av kungörelsen angående
förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen,
vilken skulle träda i kraft
den 15 maj 1953, göra det tillägget, att
densamma icke skulle äga tillämpning
å företag, beträffande vilka ansökan ingavs
till vattendomstol före den 1 juli
1954.

Den med interpellationen avsedda
kungörelsen har utarbetats i nära samråd
mellan justitie-, kommunikationsoch
jordbruksdepartementen. Det är
emellertid jag, som är formellt ansvarig
för dess utformning, och det tillkommer
därför mig att besvara interpellationen.

Härvid skall jag till en början taga
upp till bemötande några påståenden,
som gjorts av interpellanten, nämligen
dels att den i kungörelsen upptagna
övergångsregeln dragit ett brett streck
över riksdagens beslut — det antydes,
att den utgör ett självrådigt och överraskande
ingripande från Kungl. Maj :ts
sida — dels att vattenskraftsintressenterna
begagnat den utsträckta övergångstiden
till att i rasande tempo inkomma
med ansökningar till vattendomstolarna
i avsikt att undkomma tillämpningen
av de nya bestämmelserna.

1. Vad beträffar påslåendet att övergångsregeln
dragit ett streck över riksdagens
beslut vill jag fästa uppmärksamheten
på att vattenlagen, i den lydelse
som antogs genom 1952 års riksdagsbeslut
angående ett förberedande
förfarande i vattenmål, redan i själva
lagtexten innehåller föreskrift om kontakt
mellan företagaren och de motstående
intressena på förberedelsestadiet,
alltså innan ansökan ingives till vattendomstolen.
Det stadgas nämligen i It
kap. 27 § vattenlagen i dess nya lydel -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den
24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.

se, att ansökan rörande företag av betydande
omfattning eller ingripande beskaffenhet
skall innehålla uppgift om
de åtgärder, sökanden må ha vidtagit
för att bereda länsstyrelsen samt övriga
av företaget berörda myndigheter
och sammanslutningar tillfälle att vid
planläggningen av företaget framföra
önskemål med hänsyn till företagets
verkningar ur allmän synpunkt, ävensom
om vad i anledning av sådana åtgärder
huvudsakligen förekommit. Denna
bestämmelse, som var upptagen i det
inom justitiedepartementet utarbetade
ocli genom Kungl. Maj :ts proposition
framlagda lagförslaget, ger som synes
icke en fullt bindande regel om att sådan
förberedelse skall äga rum, men
den uttrycker ju tydligt lagstiftarens
önskan, att de större företagen skall
planläggas i samråd med de lokala intressena.
Som skäl för att man skulle
kunna nöja sig med denna schematiska
reglering och undvara detaljbestämmelser
i ämnet anfördes i propositionen
bl. a., att utbyggnaden av den återstående
outbyggda vattenkraften i vårt
land i väsentlig grad komnie att domineras
av det allmänna därigenom att
staten ägde en stor del av denna vattenkraft.
Kungl. Maj:ts ståndpunkt stod
i överensstämmelse med ett stort antal
remissyttranden, vari bl. a. varnats
för att genom ett i detalj reglerat förberedelseförfarande
tillskapa en ny instans
vid tillståndsprövningen med därav
följande tidsutdräkt. Det bör understrykas,
att den nämnda, i själva lagen
upptagna regeln utan särskild övergångsbestämmelse
trätt i kraft den 1
januari 1953 och således varit tillämplig
på alla ansökningar, som ingivits
till vattendomstolen efter nämnda datum.

Vid riksdagsbehandlingen tillädes
emellertid på förslag av tredje lagutskottet
ett stadgande, enligt vilket
Kungl. Maj :t äger meddela bestämmelser
angående skyldighet för företagare

att vidtaga åtgärder i det angivna syftet.
Som framgår av lagtextens lydelse
är det här fråga om ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t och icke ett åliggande.
Detta kommer även till mycket klart
uttryck i tredje lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande (nr 12 vid
1952 års riksdag). Det framgår av utlåtandet,
att utskottets förslag icke innebar
bifall till den i ärendet väckta
motionen — vari yrkats att det i lagen
uttryckligen skulle stå, att tillämpningsföreskrifter
om förberedelse skulle utfärdas
— utan att det utgjorde en kompromiss
mellan Kungl. Maj:ts och motionärernas
förslag. Tredje lagutskottet
yttrade vidare följande.

»Då Kungl. Maj:t finner anledning
taga det av utskottet föreslagna bemyndigandet
i anspråk — utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
följer utvecklingen på området

— synes det av de sakkunniga utarbetade
utkastet till kungörelse i huvudsak
kunna tjäna till ledning. Länsstyrelsen
bör alltså kunna fungera såsom förmedlande
organ vid förberedelsen. För
att det hela skall löpa smidigt bör länsstyrelsen
därvid, såsom de sakkunniga
tänkt sig, ha möjlighet att utse ett särskilt
ombud såsom kontaktman.»

Utskottet har alltså icke utgått från
att Kungl. Maj:t skulle utfärda en kungörelse
omedelbart i anslutning till den
nya lagstiftningens ikraftträdande utan
tvärtom förutsatt, att Kungl. Maj:t skulle
kunna avvakta utvecklingen för att
se om en tillfredsställande förberedelse
av företagen kom till stånd på grundval
av den i själva lagen upptagna regeln.
När Kungl. Maj:t — för att tillmötesgå
önskemål från norrlandshåll

— utfärdade en kungörelse i ämnet redan
under våren 1953, har det alltså ej
förelegat någon särskild anledning att
också omedelbart låta denna kungörelse
träda i kraft. Jag måste under dessa
förhållanden på det bestämdaste reagera
mot interpellantens påstående, att

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den

24 april 1953 angående förberedelse av

den i kungörelsen upptagna övergångsregeln
drar ett streck över riksdagens
beslut.

Att det här icke är fråga om ett överraskande
ingripande från Kungl. Maj:ts
sida framgår bland annat därav, att
kungörelsen tillkommit på grundval av
en departementspromemoria, vilken i
vanlig ordning varit föremål för offentligt
remissförfarande. Det i promemorian
framlagda förslaget upptog i likhet
med den slutligen bestämda lydelsen av
kungörelsen en övergångstid av cirka
ett år. Eftersom i promemorian förutsatts,
att kungörelsen skulle utfärdas
strax i början av år 1953 hade därvid
föreslagits en övergångstid till den 1
januari 1954. Att tiden i den slutligen
antagna lydelsen bestämdes till den 1
juli 1954 berodde på att kungörelsen utfärdades
ett par månader senare än
som förutsatts i promemorian. Vid remissen
hördes ett tiotal representativa
myndigheter och organisationer. Av
remissinstanserna var det endast två,
nämligen kammarkollegiet och Svenska
landskommunernas förbund, som uttalade
önskemål om en kortare övergångstid.
I de övriga yttrandena gjordes ingen
invändning mot promemorians förslag
i denna del. Den cirka ettåriga
övergångstiden lämnades sålunda utan
erinran av bl. a. vattenöverdomstolen,
vattenrättsdomaren i Mellanbygdens
vattendomstol, länsstyrelsen i Jämtlands
län och Riksförbundet Landsbygdens
folk — alla med ingående erfarenhet
på det område det här gäller och såvitt
jag förstår fria från varje misstanke
att vilja ge kraftexploatörerna
speciella favörer.

2. Som jag tidigare nämnt påstår interpellanten
vidare, att vatlenkraflsinIressenlcrna
under den utsträckta övergångstiden
i rusande tempo inlevererat
ansökningar till vattendomstolarna i
avsikt att undkomma tillämpningen av
de nya bestämmelserna. Med anledning
härav har jag låtit inhämta yttrande

vissa företag enligt vattenlagen.

från vattenfallsstyrelsen. Styrelsen har
uppgivit, att den efter kungörelsens utfärdande
den 24 april 1953 fram till
den 1 juli 1954 ingivit ansökan till vattendomstolen
beträffande följande företag
i Västerbottens lön, nämligen reglering
av Malgomaj (30 maj 1953), Umluspens
kraftstation (30 juni 1953),
Stornorrfors kraftstation (19 augusti

1953) , Grundfors kraftstation (1 februari
1954), reglering av Kultsjön (2 april

1954) och Stensele kraftstation (29 juni
1954). Jag kan upplysa om att beträffande
samtliga dessa vattenmål informationssammanträden
har hållit med ortsbefolkningen.
I två fall (Umluspen och
Kultsjön) har dessa sammanträden enligt
styrelsen ägt rum efter ansökningens
ingivande. Beträffande Stensele
kraftstation, som interpellanten särskilt
omnämnt som exempel på brådskan,
har informationssammanträden
ägt rum den 29 och 30 oktober 1953.

Av andra ansökningar har interpellanten
nämnt dem, som avser regleringarna
av Ransaren och Storuman
med Umnässjön. I dessa fall ingavs ansökningar
redan den 0 juni 1952 resp.
den 25 november 1952, varför de saknar
allt intresse i förevarande sammanhang.
I interpellationen omnämnes även
Bålforsens kraftverk. Beträffande detta
ingavs ansökan av Bålforsens kraftaktiebolag
först i mars 1954. Enligt inhämtade
upplysningar informerades
emellertid dessförinnan länsstyrelsen,
kommunalmyndigheterna och naturskyddsorganen
m. fl. om förslaget.

Från förberedelsen i dess numera
stadgade ordning bär de av vattenfallsstyrelsen
hållna informationssammanträdena
så till vida skilt sig, att dessa
ordnats i vattenfallsstyrelsens regi och
icke i länsstyrelsens, såsom i kungörelsen
är föreskrivet, men i övrigt har
tillvägagångssättet, enligt vad vattenfallsstyrelsen
uppgivit, väl stämt överens
med nu gällande ordning. 1 samtliga
fall uppges ingivandet av vatten -

74 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den
24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.

fallsstyrelsens ansökningar ha skett i
normal tidsföljd, och snabb behandling
vid vattendomstolen skall i samtliga fall
ha varit önskvärd för att resp. arbeten
planenligt skulle kunna bedrivas.

Jag kan givetvis inte utan en mera
ingående undersökning uttala något säkert
omdöme beträffande interpellantens
påstående, att vattenkraftsintressenterna
sökt på ett otillbörligt sätt utnyttja
övergångsfristen, utan jag får här
inskränka mig till att hänvisa till vattenfallsstyrelsens
uppgifter. Men även
om påståendet verkligen har fog för
sig, är de slutsatser, interpellanten drar
beträffande konsekvenserna därav, uppenbarligen
oriktiga. Interpellanten har
tydligen förbisett, att tillståndsprövningen
för vattenkraft- och sjöregleringsföretagen
inte sker vid förberedelsen
av ansökningen utan vid vattendomstolen.
De synpunkter från bygdens
sida, som ej kunnat framföras vid förberedelsen,
kan framföras vid vattendomstolsbehandlingen.
Har en sökande
försummat att i erforderlig omfattning
planlägga företaget i samråd med bygdeintressena,
kan vattendomstolen ålägga
honom att bota bristen. Vattendomstolen
skall nämligen pröva företagets
tillåtlighet med hänsyn till dess skadeverkningar
å allmänna och enskilda intressen
och tillse, att företaget utföres
så, att ändamålet utan oskälig kostnad
vinnes med minsta intrång och olägenhet
för bygden.

Vad jag nu anfört får givetvis inte
tolkas så, att jag skulle vara likgiltig
för de många svåra problem, som den
starkt forcerade kraftutbyggnaden skapar
för de berörda bygderna. Som uttryck
för mitt intresse för dessa frågor
kan jag bl. a. hänvisa till att jordbruksdepartementet
sedan en tid tillbaka
aktivt medverkar vid en inventering
av sjöar och vattendrag, som ur naturskyddssynpunkt
bör skyddas för exploatering.
Vid utfärdandet av de nya
bestämmelserna stod det emellertid

klart, att en viss övergångstid var påkallad.
Vid lagstiftningsärendets behandling
uttalades, som jag redan
nämnt, från många håll farhågor för
att ett särskilt förberedande förfarande
skulle innebära tillskapande av en
ny instans i prövningsförfarandet med
därav följande tidsutdräkt. Olägenheten
härav skulle i vart fall framträda för
sådana företag, vilkas planering redan
påbörjats vid de nya bestämmelsernas
utfärdande. Med hänsyn härtill var en
särskild övergångsfrist motiverad i fråga
om dessa företag. Övergångstiden
får också ses som ett uttryck för den
grundsats, som man ur rättssäkerhetssynpunkt
brukar följa vid ikraftträdandet
av nya författningar, nämligen
att åtgärder, som redan vidtagits i förlitande
på gällande bestämmelser, icke
skall göras verkningslösa genom nya
regler. Hur lång en dylik övergångstid
bör göras, är naturligtvis en avvägningsfråga,
om vilken man kan ha olika
mening. Med tanke på det ofta mycket
omfattande och tidskrävande arbete,
som ligger bakom planeringen av de
stora vattenkrafts- och sjöregleringsföretagen,
framstod i förevarande fall en
övergångstid av cirka ett år såsom
tämligen måttlig. Som jag tidigare anfört
hade ett flertal sakkunniga remissinstanser
intet att erinra mot en övergångstid
av denna längd.

Jag vill sluta med att upprepa vad jag
inledningsvis påpekade, nämligen att
den i själva lagen upptagna regeln, som
förutsätter en mera formlös kontakt
mellan företagaren och de lokala intressena
vid företagens planläggning,
gällt alltsedan den i januari 1953. Det
är självklart, att den i kungörelsen upptagna
övergångsbestämmelsen icke satt
denna lagregel ur kraft. Det må även
nämnas, att detta förhållande för säkerhets
skull underströks i en kommentar
till kungörelsen, som kort tid efter
dennas utfärdande intogs i Svenska vattenkraftföreningens
publikation. Det

Onsdagen den 1 december 1954 fm. Nr 31, 7o

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den

24 april 1953 angående förberedelse av

förutsattes alltså, att företagarna skulle
under övergångstiden — eliuru kungörelsen
formellt icke var tillämplig — i
överensstämmelse med lagens anda samråda
med de lokala intressena i den
omfattning och under de former, som
kunde anses lämpliga med hänsyn till
hur långt projekteringen av resp. företag
fortskridit.

Härefter anförde:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet för det lämnade
svaret på min interpellation.

Herr statsrådet gör i sitt svar gällande,
att det icke förelegat några skäl för
tillämpningskungörelsens ikraftträdande
före den 1 juli i år. Till stöd härför
åberopar herr statsrådet, att vattenlagen,
i den lydelse som antogs genom
1952 års riksdagsbeslut, redan i lagtexten
innehåller föreskrift om kontakt
mellan företagaren och de motstående
intressena på förberedelsestadiet, alltså
innan ansökan ingives till vattendomstolen
(11 kap. 27 § vattenlagen).

Det var just denna paragrafs utformning
utan stöd av en samtidigt utfärdad
tillämpningskungörelse som var anledningen
till den i interpellationen
omnämnda motionen (11:496).

I denna motion framhölls, att enligt
de sakkunnigas förslag skulle i fråga
om större vattenkrafts- och vattenregleringsföretag
anordnas ett särskilt förberedande
förfarande inför länsstyrelse,
som bland annat skulle få befogenhet
att utse ombud med uppgift att upprätthålla
kontakt mellan företagaren och
de av företaget berörda intressena. I
ombudets uppgifter skulle ingå att på
lämpligt sätt motverka, att ortsbefolkningen
i ovisshet om företagets verkningar
vidtoge förhastade åtgärder, samt
att lämna ortsbefolkningen upplysningar
om huru den kunde tillvarataga sina
intressen. Enligt förslaget skulle en
grundläggande bestämmelse om dylik

rissa företag enligt vattenlagen.

förberedelse meddelas i 11 kap. 27 §
vattenlagen, medan närmare föreskrifter
skulle meddelas i en särskild av
Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse.

Departementschefen hade i propositionen,
nr 52, uttalat sympati för den
tanke som låg bakom sakkunnigförslaget
men hade icke ansett sig kunna förorda
genomförande i full utsträckning
av densamma. Det förslag, som alltså
framlades vid 1952 års riksdag i nyssnämnda
proposition, innebar i huvudsak,
att det överlämnades till företagaren
själv att avgöra, huruvida och i
vilken form förberedande kontakt med
de motstående intressena skulle upptagas
eller inte.

Motionärerna fann det beklagligt, att
departementschefen ej ansett sig kunna
följa sakkunnigförslaget på denna
punkt, enär det vore förenat med stora
svårigheter för bygden att under den
nuvarande mycket kraftiga utbyggnadsverksamheten
få sina intressen tillgodosedda.

I motionen yrkades, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 52 måtte antaga 11 kap. 27 §
6 mom. vattenlagen i den lydelse, som
föreslagits av 1945 års vattensakkunniga,
ävensom uttala sig för anordnande
av ett förberedande förfarande i huvudsaklig
överensstämmelse med det av
de sakkunniga utarbetade utkastet till
tillämpningskungörelse.

Tredje lagutskottet, till vilket propositionen
jämte motionen hänvisats, ansåg
att det var ett värdefullt uppslag som
framförts av de sakkunniga. De skäl,
som föranlett departementschefen att
lägga i företagarens hand att avgöra om
och i vilken form förberedande åtgärder
av här avsett slag skall vidtagas,
var enligt utskottets mening icke helt
övertygande. Utskottet gick på en kompromisslinje,
varvid man i huvudsak
anslöt sig till sakkunnigmajoritetens
uppfattning, dock utan att inskriva för
företagaren tvingande bestämmelser i

7b Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den

24 april 1953 angående förberedelse av

vattenlagen. Kungl. Maj :t skulle utfärda
en tillämpningskungörelse, och därvid
»synes det av de sakkunniga utarbetade
utkastet till kungörelse i huvudsak kunna
tjäna till ledning». Utskottet fortsatte:
»Länsstyrelsen bör alltså kunna
fungera som förmedlande organ vid
förberedelsen. För att det hela skall
löpa smidigt bör länsstyrelsen därvid,
såsom de sakkunniga tänkt sig, ha möjlighet
att utse särskilt ombud såsom
kontaktman.»

Riksdagen biföll enhälligt utskottets
förslag och betonade därmed också
»angelägenheten av att utvecklingen
noggrant följes och att Kungl. Maj:t tar
initiativ till de åtgärder, vartill förhållandena
giva anledning». Herr statsrådet
erkänner ju själv i sitt svar, att de
bestämmelser, som finns i lagen, icke
synes ge en fullt bindande regel om förberedelse
skall äga rum eller icke, men
säger »att den uttrycker ju tydligt lagstiftarens
önskan att de större företagen
planlägges i samråd med de lokala intressena».
Under sådana förhållanden
är det extra halvår, utöver vad som angavs
i det av de sakkunniga utarbetade
förslaget till tillämpningskungörelse i
hög grad omotiverat.

Nu söker herr statsrådet täckning i
det förhållandet, att riksdagens beslut
rörande tillämplighetskungörelsen icke
innebar ett direktiv utan endast ett
bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda
ifrågavarande kungörelse.

Herr statsrådets påstående att intet
direktiv förelåg är fullt riktigt, men
herr statsrådet: det går icke att komma
ifrån att till detta bemyndigande knöts
ett mycket klart uttalat önskemål, varom
jag tidigare erinrat i samband med
omnämnandet av utskottsutlåtandet.

Ytterligare en sak vill jag fästa herr
statsrådets uppmärksamhet vid. Riksdagen
förutsatte enligt utskottets förslag
»att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
skulle följa utvecklingen på området».

vissa företag enligt vattenlagen.

Har detta skett? Nej, inte enligt min
uppfattning. Hade herr statsrådet med
uppmärksamhet följt vad som tilldrog
sig i samband med de stora och omfattande
sjöregleringsföretag, som planerades
i Västerbottens lappmark, så
hade den första åtgärd, som herr statsrådet
borde ha vidtagit, varit den, att
den av riksdagen enhälligt rekommenderade
kungörelsen hade utfärdats så
snart det över huvud taget varit möjligt.

Så skedde inte — tvärtom beviljades
kraftföretagen en orimligt lång extrafrist,
som aldrig från något håll påyrkats
under riksdagsbehandlingen. Det
är denna långa frist som är det anmärkningsvärda
och upprörande i denna
sak.

Till sist en personlig bekännelse.
Herr statsrådet är missnöjd över en del
uttryck, som jag tillåtit mig i min interpellation.
Herr statsrådet vill inte
godta mitt påstående, att övergångsregeln
dragit ett streck över riksdagens
beslut, icke heller att vattenkraftsintressenterna
på ett otillbörligt sätt utnyttjat
övergångsfristen.

Jag skulle vara glad och tillfredsställd,
därest jag, efter att ha tagit del
av herr statsrådets svar, kunnat säga
att mina påståenden i interpellationen
är oriktiga och att vad som inträffat
utgör icke ett självrådigt och överraskande
ingripande från herr statsrådets
sida.

Tyvärr kan jag icke göra ett sådant
erkännande. De anmärkningar mot herr
statsrådets handläggning av detta ärende,
som påtalats i interpellationen,
kvarstår. En nöjaktig förklaring har
icke lämnats och kan icke lämnas.

Det enda jag kan säga till herr statsrådets
ursäkt är den förmodan jag i
detta fall hyser, att justitie- och kommunikationsdepartementens
inkoppling
i denna fråga i högre grad än jordbruksdepartementets
chef är orsaken
till det inträffade.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den
24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.

Den enda förklaring, som jag kan
lämna, är den, att man antagligen på
regeringshåll inte är helt medveten om
vilka stora och ingripande skadegörelser
de nu pågående sjöregleringarna
skapar i stora delar av Norrland och
främst i Västerbottens lappmark.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag måste säga att man
också i Jämtland, där man väl har den
hittills största erfarenheten av vattenregleringsmål,
har varit mycket förvånad
över den av herr Jacobson i Vilhelmina
påtalade långa övergångstiden för
den kungörelse det här är fråga om. Huruvida
vattenkraftintressenterna har på
ett otillbörligt sätt utnyttjat denna tidsfrist,
vill jag inte yttra mig om, men
jag tror det är klart att man har utnyttjat
den.

Från den motsatta parten i vattenregleringsmålen,
alltså i första hand
markägarna kring vattendragen, känner
man, det kan inte hjälpas, en viss, jag
vill inte säga vanmakt men en viss underlägsenhet
gentemot de stora och
ekonomiskt starka vattenkraftintressenterna,
och man har reagerat mot vad
som i detta fall måste betraktas som en
favör för den motsatta sidan.

När statsrådet säger att bl. a. länsstyrelsen
i Jämtlands län och Riksförbundet
Landsbygdens folk icke i sina yttranden
har påtalat den i promemorian
föreslagna övergångstiden, vill jag erinra
om att det i promemorian var föreslaget
den 1 januari 1954, men att detta
datum i kungörelsen ändrades till den
1 juli 1954. Om det hade stått den 1 juli
redan i promemorian, är det troligt att
man reagerat mot detta, i likhet med
vad som skedde från kammarkollegiets
och landskommunernas förbunds sida
redan beträffande den 1 januari.

Jag har emellertid begärt ordet här
även med anledning av vad statsrådet
sade om att han ingalunda är likgiltig

för de många svåra problem, som det
starkt forcerade kraftverksbyggandet
skapar för berörda bygder. Såsom ett
uttryck för vaktslagningen kring bygdens
intressen i detta sammanhang hänvisade
statrådet till att man i jordbruksdepartementet
sedan en tid tillbaka aktivt
medverkar i en inventering av sjöar
och vattendrag, som ur naturskyddssynpunkt
bör skyddas för exploatering. Jag
hälsar detta uttalande med stor tillfredsställelse,
eftersom det är en för
våra bygder mycket aktuell fråga. Just
nu pågår det en mycket livlig diskussion
i våra bygder om en planerad reglering
av en av våra vackraste fjällsjöar,
Ottsjön i Undersåkers kommun.
Man har reagerat mycket starkt bl. a.
just ur naturskyddssynpunkt men även
ur andra synpunkter mot exploatering
av denna sjö. Jag vill därför här starkt
understryka, att den av statsrådet åberopade
inventeringen bör företagas så
skyndsamt som möjligt. När vattenkraftintressenterna
en gång har börjat
kasta sina ögon på ett vattendrag, är
det ytterst svårt att hindra dem från
att fullfölja sina planer. De i våra bygder
just nu aktuella fallen gör, att vi
emotser nämnda inventering med det
allra största intresse. Jag vill dock understryka
angelägenheten och nödvändigheten
av att inventeringen göres så
skyndsamt som möjligt, innan några
irreparabla skador hunnit ske och det
redan är för sent.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med alt utbyggandet av vattenkraftstillgångarna
i Norrland ingivit en hel del
medborgare som berörs av dessa företag
stora bekymmer. Det gäller här en
avvägningsfråga, en fråga om det allmännas
behov av vattenkraft och den
skada en utbyggnad kan vålla de enskilda
medborgarna. Det är min bestäm -

78 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den
24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.

da mening att den enskilde bör få ersättning
för den skada han lider.

Nu har herr Jacobson i Vilhelmina
här dragit fram ett spörsmål, som enligt
hans mening är av oerhört stor betydelse.
Det är ju ingenting ovanligt att
herr Jacobson i Vilhelmina, som är en
impulsiv herre, tar ganska stora ord i
sin mun och fäller mindre väl avvägda
omdömen. Här har han nog sett mera
till reklamen än till reella förhållanden.

Vad det här gäller är ju att åstadkomma
största möjliga rättvisa åt vederbörande
markägare, den som han har
rätt att kräva. Jag kan inte i detta sammanhang
finna att bättre möjligheter i
det avseendet skulle kunna skapas genom
att vederbörande länsstyrelse haft
att utse ombudsmän, som kallade samman
de olika intressenterna och därigenom
gjorde det möjligt för dessa att
framföra sina respektive synpunkter på
frågan och möjligt för vederbörande
markägare att på så sätt få sina intressen
tillgodosedda. Det viktigaste är väl
dock att dessa spörsmål blir prövade
av vederbörande vattendomstol, som
har att föreskriva de åtgärder som vattenlagen
anger. Det är ju klart att man
i detta fall kan säga, att frågan kunnat
lösas på ett bättre sätt om på ett tidigare
stadium än som skett och som kungörelsen
föreskriver vederbörande markägare
till länsstyrelsens ombud fått
framföra sina synpunkter. Nu är det ju
sä, att i de flesta fall har den sökande
— i vart fall som här där denne är vattenfallsstyrelsen
— ordnat med sammanträden
för att ge vederbörande möjlighet
att framföra sin mening i frågan.
Nu menar man att resultatet av sammanträdet
blivit ett helt annat än det
skulle ha blivit genom att det ordnats
av vattenfallsstyrelsens representant i
stället för genom ett av länsstyrelsen utsett
ombud. Jag kan inte finna att den
omständigheten i realiteten medfört
några större ändringar. Det är klart att
om de i detta fall hörda myndigheterna

ansett frågan verkligt brådskande, det
skulle varit möjligt att utfärda kungörelsen
några månader tidigare än som
skett. Av svaret framgår emellertid att
av de hörda myndigheterna bara två
haft någon invändning att göra med avseende
å tidpunkten för kungörelsens
ikraftträdande, medan de åtta övriga
tillstyrkt densamma. Jag vågar tro att
med de erfarenheter RLF:s ombud har,
vilka i detta fall ställts till vederbörandes
förfogande, bygdens befolkning
bättre än tidigare beretts största möjliga
förutsättningar för att kunna bevaka
sina intressen.

Det gäller som sagt härvidlag en avvägningsfråga,
om en annan anordning
skulle givit vederbörande markägare,
som lidit skada, större säkerhet och
därmed större belåtenhet med den vidtagna
åtgärden och om detta kunnat ernås
genom att kungörelsen utfärdats
några månader tidigare än som skett.
Jag medger att rent psykologiskt sett
ett fel begåtts med avseende å kungörelsens
utfärdande, men i realiteten och
til syvende og sidst är väl dock det avgörande
i detta fall, att ingenting hindrat
vilken sakägare som helst att under
den tid som gått vända sig till vattendomstolen
och kräva beaktande av sin
synpunkt i frågan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s) kort

genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet säger att
det inte är någon skillnad, om länsstyrelsen
eller vattenfallsstyrelsen kallar
till informationsmöte. Jo, det är den
skillnaden att man i berörda bygder
hyser fullt förtroende för länsstyrelsens
representanter, men att tyvärr sådant
förhållande inte föreligger, om vattenfallsstyrelsen
kallar till sammanträde.

Vad sedan tillämpningskungörelsen
beträffar har herr Agerberg påtalat, att
det var en annan tidpunkt anslagen i
promemorian än den som sedan kom i
kungörelsen.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den
24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.

Herr statsrådet åberopade sedan RLF.
Jag vill då tala om, att man där har en
lielt annan uppfattning nu, och för att
belysa det tar jag mig friheten att här
läsa upp några rader ur RLF:s tidning.
Där står:

»Ett gott handtag åt kraftverksbyggarna
i Norrland — bland dessa dväljs
som bekant även vattenfallsstyrelsen —
tycks ha givits i och med att den nya
vattenlagen, som trädde i kraft den 15
maj i fjol, av någon hittills inte klarlagd
anledning blivit utrustad med tillämpningsföreskrifter,
som säger att den inte
skall gälla företag beträffande vilka ansökan
ingivits till vattendomstolen före
den 1 juli i år.

När riksdagen beslutade lagen fanns
ingen sådan föreskrift knuten till den,
och befolkningen i de trakter, som hotades
av planerade vattenregleringar, hälsade
dess tillkomst med den största tillfredsställelse.
Nu har deras glädje hunnit
svalna betydligt, sedan de kommit
underfund med att den värdefulla skärpningen
av lagen till stor del blivit illusorisk
genom att dessa på okänt sätt tillkomna
tillämpningsföreskrifter gett vattenbyggarna
möjlighet att inge ansökningar
beträffande praktiskt taget alla
vattenregleringsföretag, som kan bli
aktuella i framtiden.

Hur dessa liberala tillämpningsföreskrifter
tillkommit vill nu riksdagsman
Uddo R. Jacobson i Vilhelmina få beked
om av jordbruksminister Norup.
Han har därför interpellerat i frågan.

Det finns säkert många som tillsammans
med herr Jacobson avvaktar svaret
på denna fråga med intresse. För
många ter det sig nämligen tämligen
omotiverat att på detta sätt öppna en
liten reservglugg i en barriär, om vars
betydelse ytterst få tvekar. Nu har alla
som vilie komma förbi barriären redan
slunkit igenom gluggen, men det kan
ju i alla fall ha sitt intresse att veta
vem som öppnade och varför. Åtminstone
i de trakter i Norrland, som när -

mast berörs av denna lag, har man nog
ganska allmänt varit av den uppfattningen,
att några reservgluggar för vattenexploatörerna
inte var önskvärda.»

Något medhåll från RLF kan herr
statsrådet sålunda inte räkna på i fortsättningen.

Herr JOHANSSON i Norrfors (bf):

Herr talman! Alla som känner till förhållandena
i Västerbottens län vet, att
detta är en mycket stor fråga, och vi
förstår därför att den ärade interpellanten
har tagit upp den här.

Herr statsrådet sade att interpellantens
anförande verkade alltför mycket
reklam, men det är nog för mycket sagt,
ty åtminstone Västerbottens läns innebyggare
väntar med stor otålighet på
interpellationssvaret, och jag tror också
att en hel del av dem nu kommer
att bli besvikna.

Jag vill här anknyta till vad interpellanten
i sitt senaste anförande sade
om remissförfarandet. Jag tycker att de
avstyrkande yttrandena från kammarkollegium
och Landskommunernas förbund
väger mycket tungt. Vad RLF ankommer
är det alldeles tydligt att man bedömt
frågan med hänsyn tagen till den
fastställda dagen, den 1 januari. Jag
tror att man hade kommit med ett annat
yttrande annars.

En annan detalj, som av befolkningen
i berörda bygder tagits mycket illa upp,
är att de s. k. förberedande sammanträdena
har ordnats i vattenfallsstyrelsens
regi. Om detta hade skett i länsstyrelsens
regi tror jag att irritationen skulle
ha blivit mycket mindre, och jag vågar
nästan säga i denna församling att befolkningens
misstroende snarast har
ökat på grund av företagens redogörelse.
Det står jag för, ty detta är den
allmänna meningen där uppe i våra
trakter.

Emellertid är jag glad åt att statsrådet
sagt att han är intresserad av att

80 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den
24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.

så skyndsamt som möjligt försöka se
till att de naturskyddsintressen som här
står på spel bevaras. Det tackar vi statsrådet
för och hoppas att så också skall
kunna ske. I övrigt har sakägarna, som
uppgår till ett tusental, förmodligen
ingenting annat att göra än att med förtröstan
se fram emot en rättvis dom i
vattendomstolen. Men vi skulle som sagt
ha varit mycket mera belåtna, om de
förberedande sammanträdena hade hållits
i länsstyrelsens regi.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Statsrådet Norup yttrade
att det skulle ligga något av reklam
i saken när herr Jacobson i Vilhelmina
framställde denna interpellation.
Men det förhållandet att såväl herr
Jacobson som herr Johansson i Norrfors
och jag, alltså ledamöter tillhörande
olika partier, i denna fråga är tämligen
överens och över huvud taget inte
är benägna att betrakta den annat än
ur rent saklig synvinkel och med den
kännedom vi har om densamma från
vår gemensamma hembygd, detta förhållande
borde väl ändå tala för att
frågan inte kan anses vara någon liten
bludderfråga, framkastad i avsikt att få
en smula reklam av ett eller annat slag.

Jag skulle än en gång vilja betyga inför
herr statsrådet, att jag delar den
uppfattning som här har framförts av
dessa talare, och jag skulle nu endast
vilja bidra med ett par små påpekanden
— i all blygsamhet. Om jag inte
minns fel — tyvärr har jag varken förordningen
eller det riksdagstryck till
hands som jag borde ha —- så var den
förordning som kom ut formulerad på
det sättet, att först bestämdes en tidpunkt
när den skulle träda i kraft och
därefter utsattes en frist beträffande de
redan planerade eller påbörjade företag,
som ännu inte ingivit någon ansökan
till vattendomstolen.

Det var detta som var den springan -

de punkten, och denna frist begagnades
också i stor utsträckning; det var faktiskt
en låg rad ansökningar ingivna
under denna tidrymd. Den ansökan som
sist kom in — jag tror den gällde Stensele
—• ingavs dagen innan fristen utgick.
Därmed, herr statsråd, var det
hela nästan avverkat beträffande de
största av företag, som man planerade.
Och sedan kunde den där föreskriften
lugnt tillämpas. I själva verket kunde
den ju knappast tillämpas under den
tid som omedelbart följde — det fanns
inte mycket att tillämpa den på — men
naturligtvis har den sin betydelse för
framtiden.

Det verkar kanhända som om jag här
talade i gåtor för de kammarledamöter,
som inte är insatta i detta ärende. Jag
ber om ursäkt härför, men jag tvingas
yttra mig så knapphändigt då jag tycker
att tiden är så långt framskriden,
att jag inte vill belasta protokollet med
ett utförligare anförande.

Ytterligare ett påpekande i detta samtal,
som jag nu alltså har med statsrådet
Norup! När naturskyddsråden på
herr Norups förslag tillsattes — de
skulle verka bl. a. på detta område i de
trakter, där man har dessa stora regleringsföretag
— visade det sig att det
fanns inga pengar för deras räkning.
Naturskyddsrådet i Västerbotten vände
sig då till landstinget i Västerbottens
län och bad om en blygsam summa för
att över huvud taget kunna resa ut i
länet. Vi avslog till att börja med denna
begäran, ty vi tyckte att det var en statens
angelägenhet. När det året därpå
återkom med samma begäran, gav vi
det litet pengar, då vi tyckte att det var
nödvändigt. Men om man, herr statsråd,
tillsätter ett naturskyddsråd som
bl. a. skall inkopplas på det här området,
då bör också detta organ utrustas
med så pass mycket pengar från
statens sida, att det kan utföra det uppdrag
för vilket det har blivit tillsatt.

Ja, detta var ännu en liten angelägen -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation rörande motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den

24 april 1953 angående förberedelse av

het i sammanhanget som jag ville passa
på att lägga herr statsrådet på hjärtat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Genom att denna kungörelses
ikraftträdande framflyttades
från den 1 januari till den 1 juli blev
det summa fyra företag som under mellantiden
gav in sina ansökningar. Sakägarna
fick följaktligen inte förmånen
att sammanträda i länsstyrelsen, utan
det blev i stället vattenfallsstyrelsen
som ledde diskussionen.

Som jag tidigare sagt förstår jag människorna
i Norrland och de svårigheter
de haft i detta sammanhang. Å andra
sidan rör det sig här om sex månader
och det rör sig om fyra företag. Jordägarnas
rätt är ingalunda skjuten åt
sidan, även om de inte hade möjlighet
att sammanträda på ett mycket tidigt
stadium och under vad de ansett vara
de angenämaste formerna. Detta omöjliggjordes
tyvärr genom att denna övergångsbestämmelse
kom att gälla ända
till den 1 juli 1954 i stället för till den
1 januari.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Statsrådet säger, att det
Var bara fyra nya företag. Det är möjligt
att siffran är riktig, fastän jag har
för mig att det var fler. Men, herr statsråd,
vilka företag! Hur många sakägare
berörs av de företag det här är fråga
om?

Det tillägg till kungörelsen, som utgör
kärnpunkten i hela interpellationen,
är dessa få rader: »Denna kungörelse
träder i kraft den 15 maj 1953
men skall ej äga tillämpning å företag,
beträffande vilket ansökan ingives till
vattendomstolen före den 1 juli 1954.»

Härtill kommer något som inte tagits
upp i debatten tidigare, nämligen att
de företag, på vilka föreskriften skall
tillämpas, skall vid ansökans ingivande
till vattendomstolen bevisa, att man
(> — Andra kammarens protokoll 195b. i

vissa företag enligt vattenlagen.

haft de kontakter med ortsbefolkningen,
som är föreskrivna. En ansökan, som
inte åtföljs av ett bevis om sådana kontakter,
är således inte fullständig.

Men dessa företag slapp ifrån att bevisa,
om de haft några kontakter. Däremot
hade de kontakter i vattenfallsstyrelsens
regi efteråt, men jag kan liksom
de föregående talarna betyga, att
det är inte samma sak. Det är något
helt annat. Man har det för formens
skull eller man har det kanske i bästa
syfte att försöka göra något, men sakägarna
står i alla fall i viss mån inför
ett fait accompli. Det ligger alltså mycket
mer i detta än vad som hittills har
framkommit i debatten, inte minst vad
statsrådets uttalanden beträffar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag skall be att få ange
några data för de sammanträden som
hållits.

Vad beträffar regleringen av Malgomaj
ingavs ansökan den 30 maj 1953;
informationssammanträde hölls den 24
mars 1953. För Umluspens kraftstation
ingavs ansökan den 30 juni 1953. Informationssammanträde
hölls inte förrän
efteråt, närmare bestämt den 29—30 oktober
samma år. Stornorrfors kraftstation:
Ansökan ingavs den 19 augusti

1953, informationssammanträde hölls
den 31 mars 1953. Grundfors kraftstation:
Ansökan ingavs den 1 februari

1954, informationssammanträde hölls
den 28 oktober 1953. För reglering av
Kultsjön ingavs ansökan den 2 april
1954, informationssammanträde bölls
efteråt, den 28 maj 1954. Stensele kraftstation:
Ansökan ingavs den 29 juni
1954, informationssammanträde hade
hållits den 29 och 30 oktober 1953.

Jag har härmed inte tagit någon ställning
till de resultat man kommit till.
Jag önskar bara meddela, att informationssammantriide
har hållits. I realiteten
iir det ju vattendomstolen som fat<tr
31.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. indexnämndens sammansättning m. m.

tar de avgörande besluten i dessa ärenden.
Jag är övertygad om att detta är
de ärade talarna också fullt införstådda
med. Det har inte skett någon direkt
juridisk orättvisa, men det är klart
att det hade känts betydligt bättre och
tryggare för ortsbefolkningen, om den
haft möjlighet att framlägga sina synpunkter
i annan ordning än på ett
sammanträde, där vattenfallsstyrelsen
och inte länsstyrelsen ledde sammanträdet.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste återkomma.

Statsrådet talar om att det hade känts
tryggare, att det skulle ha givit en mera
tillfredsställande känsla o. s. v., o. s. v.,
om dessa informationssammanträden
hållits före i stället för efter det att ansökan
ingivits. Jag vill då peka på att
riksdagen beslutat att det skall vara en
lagligt tvingande nödvändighet för företagen
att till sin ansökan foga resultatet
av ett sammanträde som hållits. Därmed
har man givit en rättslig prägel åt det
hela. Det kan vid ett sådant sammanträde
visa sig att befolkningen har starka
skäl att föra fram. Jag skulle kunna
ta en mångfald av exempel. Låt oss säga
att man tänkt sig en reglering av en sjö
och vill höja vattenståndet tio meter,
medan ortsbefolkningen tycker att det
kan räcka med fem meter. Då är det ju
skillnad, om man för formens skull har
ett sammanträde i efterhand eller om
man enligt lag har ett sammanträde i
förväg, där ortsbefolkningen får framföra
sina synpunkter, vilka sedan bifogas
ansökan, så att domstolen får ta
ställning till dem samtidigt med ansökan.

Det är denna laglighet som är det
viktiga, och det är inte för att tillfredsställa
känslostämningar, som lagen tillkommit,
utan för att ge människorna
möjlighet att i förväg framföra sina
synpunkter. Därför borde lagen ha fått

tillämpas på det sätt som det var meningen
skulle ske.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Statsrådet lämnade några
uppgifter om de företag inom Västerbottens
län, där man passat på att
komma in med ansökan i god tid innan
den här påtalade övergångsbestämmelsen
i kungörelsen trädde i kraft. Jag
har tyvärr inte tillgång till några uppgifter
för andra län — denna kungörelse
gäller ju inte bara för Västerbotten
utan för hela landet — men jag
skulle vara mycket intresserad att höra,
om statsrådet har några sådana uppgifter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Agerbergs senaste
fråga kan jag inte besvara. Jag har begärt
att få uppgift på de ansökningar
som kommit in under tiden innan kungörelsen
trädde i kraft, och jag har fått
de uppgifter jag föredragit.

Sedan är jag fullt överens med fru
Sandström, att lagen har tillkommit för
att trygga befolkningens rätt att ge uttryck
åt sina synpunkter. Här har inte
varit någon diskussion om lagen, utan
diskussionen har rört frågan, huruvida
sammanträdena skall ledas av länsstyrelsen
eller vattenfallsstyrelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. indexnämndens
sammansättning m. m.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Håstad har frågat
mig

1) vad anledningen är till att samtliga
organisationer och institutioner,
som av indexkommittén framförts såsom
förslagsställare till indexnämnden,
har fått såväl ledamot som suppleant i

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. indexnämndens sammansättning m. m.

nämnden, medan däremot SACO, som
i anledning av riksdagens uttalande bereddes
tillfälle ställa förslag, har erhållit
varken ledamot eller suppleant i
nämnden, och

2) om jag avser att i annan ordning,
exempelvis genom adjungering, bereda
akademikernas organisation fortlöpande
insyn i »indexkommitténs» arbete.

Med anledning härav vill jag erinra
om att indexnämnden består av 10 ledamöter
med personliga suppleanter för
dessa och att enligt 1952 års indexkommittés
förslag 4 av ledamöterna
skulle utses efter förslag från organisationer
på arbetsmarknaden, därav en
efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation.
Med anledning av att
riksdagen vid frågans behandling uttalade,
att en vidgad ram för förslagsställare
från tjänstemannaorganisationerna
syntes böra övervägas, lät min
företrädare anmoda inte bara Tjänstemännens
centralorganisation, såsom indexkommittén
hade förordat, utan också
Statstjänstemännens riksförbund och
Sveriges akademikers centralorganisation
att avge förslag till ledamöter i
indexnämnden.

Det kunde givetvis inte bli fråga om
en utökad representation för tjänstemännen
i nämnden. Det hade riksdagen
också understrukit. Därför måste
ett val ske mellan de personer, som
hade föreslagits av de tre organisationerna.
Vid övervägande av denna fråga
fann min företrädare sig böra förorda
den, som var mest meriterad och som
samtidigt representerade den största
tjänstemannaorganisationen.

Herr Håstad tycks, av interpellationens
formulering att döma, ha fäst avseende
vid att någon av de av SACO
föreslagna inte heller utsågs till suppleant
i nämnden. Jag vill i anledning
härav erinra om att för ledamöterna
utses personliga suppleanter och att
dessa kallas till nämndens sammanträden
endast vid förfall för ordinarie
ledamot.

Vad angår frågan om akademikernas
organisation kan i annan ordning,
exempelvis genom adjungering, beredas
fortlöpande insyn i indexnämndens arbete
vill jag uttala, att andra grupper
med fog skulle kunna ställa samma anspråk,
om ett sådant arrangemang gjordes.
Någon underrepresentation av akademiker
i nämnden kan man inte tala
om, då 90 procent av nämndens ledamöter
har akademisk examen.

Vidare anförde:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Mitt tack till civilministern
för det svar som jag har fått
måste jag förbinda med konstaterandet,
att det blivit ett blankt nej på alla de
frågor som jag har ställt.

Utgångspunkten för hela denna diskussion
om representationen i indexnämnden
har varit konstruktionen av
det nya index. Det skall inte, såsom
förut, bindas vid en viss familj i ett
visst inkomstläge, utan index skall numera
differentieras efter olika familjetyper
och framför allt efter olika inkomstskikt.
Vi kan ju inte komma ifrån
det faktum att nödvändigtvis i anslutning
till statens lönepolitik uppstått betydande
differentieringar i löneskalan.
Den nya indexnämnden skulle enligt
propositionen ges en mera allsidig sammansättning,
och det var ett stort statsintresse
härvidlag att mera betydande
inkomstgrupper blev företrädda genom
representanter för att få insyn i arbetet
och såvitt möjligt också del i ansvaret
för de principiella frågor som indexnämnden
har att besluta om.

Jag vill här bara i största korthet
erinra om den motion, som jag i våras
väckte tillsammans med herr Ohlon i
första kammaren. Motionen gick ut på
att även SACO borde bli företrädd med
hänsyn till att organisationen representerar
ett alldeles särskilt inkomstskikt;
för att tjänstemännen inte skulle bli
överrepresenterade borde emellertid

84 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Svar på interpellation ang. indexnämndens sammansättning m. m.

en motsvarande ökning göras av representationen
för de grupper som hör
under LO.

Riksdagen ställde sig som man trodde
relativt välvillig. Den föreslog visserligen
ingen höjning av ledamotsantalet
—• den ansåg, såsom herr statsrådet
just framhöll, att en höjning vore
utesluten —- men föreslog att förslagsrätten,
som enligt propositionen var begränsad
till TCO, skulle vidgas så att
bl. a. även SACO kom i åtnjutande av
den. För egen del tillkännagav jag så
till vida tillfredsställelse med denna
utgång av motionens behandling, att
jag avstod från att delta i debatten, och
jag hoppades på det bästa möjliga från
Kungl. Maj :t.

Såsom har framgått av statsrådets
svar beviljade Kungl. Maj:t också SACO
förslagsrätt. Men regeringen kom till
det resultatet, att TCO :s representant
var att föredra. När man nu så att säga
får hela historien rekapitulerad kan
man inte underlåta att konstatera, att
det hela är ett exempel på sanningen i
den gamla satsen, att ju mer man ändrar,
desto mer blir det detsamma som
förut. Någonting nytt i sak har, såvitt
jag förstår, inte inträffat trots riksdagens
uttalande.

Till detta vill jag bara knyta ett par
reflexioner. Statsrådet har sagt, att det
inte heller var tänkbart att en representant
för någon annan grupp än TCO
skulle bli representerad såsom suppleant
till TCO-representanten, och detta
därför att suppleanterna är personliga.
Men det står väl inte någonstans skrivet
att vederbörande suppleant för
tjänstemannarepresentanten alltid skall
tillhöra samma organisation som denne.

Jag kan berätta för statsrådet, att när
en personlig suppleant i somras skulle
utses för mig i en statlig kommission
var det inte alls tal om att det skulle
bli en högerman eller någon som företräder
ungefär samma uppfattning som
jag i de frågor kommissionen har att
behandla, utan regeringen meddelade

mig att det skulle bli en person av ett
helt annat ursprung. Det var regeringens
ensak att besluta om detta, och det
lägger jag mig inte i, men jag vill understryka
att det även då var fråga om
en personlig suppleant. Tillämpar man
ett sådant system i ett departement —
i detta fall inrikesdepartementet —
måste man väl kunna tillämpa samma
system i ett annat departement. I varje
fall tror jag att den tolkning som statsrådet
har anfört beträffande personliga
suppleanter omöjligen kan vara
den gängse i statsförvaltningen för övrigt.

En annan sak är sedan att dessa
suppleanter tydligen, såsom herr statsrådet
konstaterade, inte inkallas annat
än när de skall tjänstgöra.

Vad sedan adjungeringen beträffar
säger statsrådet, att andra grupper kan
vara lika berättigade som SACO till
adjungerade ledamöter i indexnämnden.
Jag vill inte bestrida att så kan
vara fallet. Jag vill endast än en gång
framhålla, att om man vill åstadkomma
en allsidig representation vid indexberäkningarna,
måste den allsidigheten
hänföra sig till en representation
för olika inkomstskikt, och i detta fall
måste väl ändå SACO anses representera
en betydande grupp bland tjänstemännen.
Det synes mig vara något stelbent
av departementschefen att vilja
helt utesluta möjligheten att i vissa fall
adjungera ledamöter, antingen det gäller
SACO eller andra organisationer
som kan resa lika berättigade krav på
en sådan representation. Det skulle såvitt
jag förstår endast bidra till att
ytterligare förankra indexserierna och
indexpolitiken i de grupper som har
intresse härför.

Slutligen har statsrådet, som jag nästan
väntade, sagt att 90 procent av
ledamöterna i nämnden är akademiker,
och SACO skulle sålunda med hänsyn
därtill vara väl representerat. Jag undrar
om statsrådet själv riktigt tror på
hållbarheten av detta argument. Stats -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Svar på interpellation ang. indexnämndens sammansättning m. m.

rådet är akademiker och jag är akademiker,
men inte kan det väl sägas att
vi har identiskt lika meningar i olika
frågor. Tvärtom. Det är väl så att man
—- gudskelov, skulle jag vilja säga —
kan finna alla riktningar och meningar
representerade bland akademikerna.
Det är då orimligt att i detta fall sammanföra
alla akademiker till en grupp
och säga att en person blott därför att
han tagit en akademisk examen faktiskt
är lika med en SACO-representant. Låt
oss bara erinra oss SACO-konflikien
för några år sedan! Hur många akademiker
var det inte som då stod på regeringens
sida och inte alls anslöt sig
till den uppfattning som SACO då företrädde
och som till exempel undertecknad
vid det tillfället delade. Jag tycker
därför att det sista argumentet i
statsrådets svar i varje fall inte var
det starkaste, snarare motsatsen.

Till sist, herr talman, undrar jag
ändå om den motion som herr Ohlon
och jag väckte verkligen var så tokig.
Ett bifall till denna motion hade inneburit
att man fått en representation på
12 personer och att löntagarna blivit
mera allsidigt företrädda. Jag skulle
länka mig att det på LO-sidan liado
blivit en representation för dem som
företräder arbetare i skogen och lantbruket,
vilket ju är en grupp som vida
skiljer sig från stadsyrkena. Samtidigt
hade det blivit en fylligare tjänstemannarepresentation.
Detta hade vunnits
utan att det uppstått en majoritet för
tjänstemännen eller arbetstagarna. De
övriga intressena hade fortfarande haft
majoriteten.

Riksdagen har emellertid tagit ståndpunkt
till ifrågavarande motion och
avslagit den. .lag vill konstatera att den
i motionen framförda tanken nog var
mera förnuftig än vad som framgick
av resultatet av motionens behandling.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill gärna under -

stryka herr Håstads uppfattning att,
trots att jag har ett akademiskt förflutet
och han själv är akademiker, våra
meningar ändå kan gå isär.

Jag tror att interpellanten förbisett
en omständighet, nämligen att man, när
det angavs att indexnämnden borde få
en allsidig sammansättning, inte i första
hand avsåg att olika inkomstgrupper
skulle vara representerade. Avsikten var
i stället att till indexnämnden knyta personer
med inblick, kännedom och kunskaper
på just det område där nämnden
arbetar. Det gällde bland annat att bedöma
indexstatistiska spörsmål, och det
var av denna anledning indexnämnden
nu fick en annan sammansättning än
den tidigare haft. Det berodde sålunda
inte i första hand på en önskan att få
företrädare för olika inkomstskikt i
nämnden. Jag förstår att min företrädare
när han prövade denna fråga kommit
fram till den sammansättning som
indexnämnden nu har fått. Såvitt jag
förstår var det inte i och för sig avgörande
huruvida SACO eller någon av de
andra, inte särskilt angivna organisationerna
skulle få de av dem föreslagna
personerna i indexnämnden. Det avgörande
var att avseende måste fästas vid
kvalifikationerna, och därvid kom min
företrädare i ämbetet till uppfattningen
att den av SACO föreslagna representanten
inte var fullt så meriterad som
övriga personer, bland annat de som
föreslagits av Tjänstemännens centralorganisation.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag skall först be att få
fastslå värdet av herr statsrådets senaste
deklaration. Jag tolkar den så, att
statsrådet i framtiden lämnar öppet
vilka av tjänstemannaorganisationerna
som skall bli representerade. Det blir
så att säga ett kvalitetsbedömande. Jag
skall självfallet inte alls delta i dennes
bedömning när nämnden nyss tillsattes.
Det saknar jag förutsättningar för.

Å andra sidan är jag litet tveksam om

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

statsrådet är på alldeles rätt väg när
statsrådet säger att vad man i indexnämnden
ville lia var experter. Inte är
det väl tjänstemannaorganisationernas
eller LO:s eller arbetsgivarnas eller
Lantbruksförbundets sak att tillhandahålla
experter. Sådana tillhandahåller
såvitt jag vet socialstyrelsen. Vad man
från dessa organisationer skall tillhandahålla
är ju företrädare för deras olika
intressen. Man använde i propositionen
just uttrycket »insyn i indexarbetet».
Ser man saken från den synpunkten
finner jag det alltfort vara ett statsintresse
att alla de stora grupper, som
skapats av differentieringen på löneskalan,
så långt det är möjligt och praktiskt
genomförbart blir företrädda i
denna nämnd.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kanske får redovisa
för herr Håstad varpå jag grundade
mitt uttalande. Jag hade en smula
med denna fråga att göra i egenskap av
ordförande i den kommitté, som framlade
förslaget, vilket bl. a. gick ut på att
indexnämndens sammansättning skulle
ändras. Det sades i detta sammanhang
klart ut, att det inte i första hand var
intresserepresentanter, som man eftersträvade
såsom ledamöter i nämnden,
utan personer — som jag nyss framhöll
— med överblick och erfarenhet och
möjlighet att bedöma det område, på
vilket indexnämnden arbetar. Det är
därför, som antalet akademiker blivit
så stort i indexnämnden. Nu vet väl
herr Håstad lika väl som jag, att en person
kan företräda ett partsintresse som
representant för en viss organisation
och samtidigt vara akademiker. Huvudsyftet
var emellertid att få en nämnd
med den objektiva sakkunskapen så
starkt företrädd som möjligt. Såvitt jag
förstår, har det beslut, som fattats i
denna fråga, också helt stått i överensstämmelse
med vad riksdagen vid be -

handlingen av propositionen uttalade
sig för.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 19, med förslag till vissa
åtgärder för rationalisering av riksdagsarbetet,
m. m.

Vid 1953 års riksdag hade väckts två,
till konstitutionsutskottet hänvisade
motioner, nr 101 i första kammaren av
herr Olsson, Karl Johan, och motionen
nr 92 i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. Behandlingen
av dessa motioner hade uppskjutits till
1954 års riksdag.

Vid innevarande riksdags vårsession
hade väckts följande, jämväl till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen dels de likalydande motioner
1:81 av herr Åman och 11:107 av
herr Stähl, dels motionen 11:423 av
herr Johansson i Stockholm, dels motionen
II: 1 av fröken Vinge dels ock
de likalydande motionerna I: 137 av
herr Söclerquist och II: 203 av herr
Xihlfors.

I motionerna hade hemställts om
översyn i olika avseenden av riksdagens
arbetsformer.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling måtte
antaga av utskottet framlagda förslag
till ändrad lydelse av §§ 50 och 54,
§ 55 mom. 1 samt § 58 riksdagsordningen; 2)

alt riksdagen måtte antaga av utskottet
framlagt förslag till ändrad lydelse
av § 7 riksdagsstadgan;

3) att de vid 1953 års riksdag väckta
motionerna

a) 1:101 och

b) 11:92; samt

att de vid 1954 års riksdag väckta
motionerna

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

a) I: 81 och II: 107,

b) I: 137 och II: 203,

c) 11:1 samt

d) II: 423

måtte anses besvarade genom vad
utskottet i sitt betänkande anfört och
hemställt.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Utskottets förslag innefattade ett flertal
reformer i avseende å riksdagsarbetets
organisation.

Det av utskottet framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 54 riksdagsordningen
var så lydande:

§ 54.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Konungens skrivelser--------dess yttrande.

Propositioner böra avlämnas till
riksdagen sä snart sig göra låter.
Propositioner, som-------allvarligt men.

Övriga propositioner böra till riksdagen
avlämnas inom nittio dagar från
dess öppnande, och må sådan proposition
ej senare avlåtas, med mindre
Konungen prövar uppskov med framställningen
lända riket till men eller
eljest finner synnerliga skäl föreligga
för dess avlåtande.

Övriga propositioner, som Konungen
finner böra behandlas under riksdagens
vårsession, böra till riksdagen avlämnas
inom nittio dagar från dess
öppnande, och må sådan proposition
ej senare avlåtas, med mindre Konungen
prövar uppskov med framställningen
lända riket till men eller eljest finner
synnerliga skäl föreligga för dess
avlåtande.

Vid utskottets betänkande hade fogats
ett särskilt utlåtande av herr Englund.

Utskottet hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Låt mig först få konstatera,
att detta arbetsplenum började
klockan tio och att klockan nu, när vi
skall överlägga om punkt 1 på föredragningslistan,
är över halv fyra. I detta
sammanhang vill jag bara nämna vad
1943 års utredning om riksdagsarbetet
sade: »Då interpellationssvar, såsom oftast
vore fallet, avgåves vid arbetsplenum
kunde svaren, genom sin längd och
den debatt de utlöste helt förrycka kammarens
arbetsprogram.»---. För att

undanröja de refererade olägenheterna
föreslog utredningen att svar på interpellationer,
i den mån de kunde väntas
hindra övriga ärendens behandling,
borde förläggas till andra plena än arbetsplena.
I detta uttalande instämde
1946 års utredning, i vilken konstitu -

tionsutskottets ärade ordförande var
ledamot.

Jag vill här inte klandra det förhållandet,
att interpellationsdebatten tagit
lång tid, ty ämnena har varit intressanta.
Det är förläggningen av interpellationssvaren
till detta arbetsplenum
jag tycker man kan rikta viss kritik mot.

Så vill jag, herr talman, gå över till
konstitutionsutskottets betänkande nr
19 med förslag till vissa åtgärder för rationalisering
av riksdagsarbetet in. m.
Jag roade mig nyligen med att gå igenom
katalogen över andra kammarens
ledamöter, och fann då, att ledamöterna
representerar ett sjuttiotal olika yrken
och sysselsättningar. Var och en förstår
ju, hur värdefull denna mångsidiga
erfarenhet är vid behandlingen av de
hundratals ärenden, som riksdagen har
alt handlägga. Nu förhåller det sig så,
att, på grund av en häpnadsväckande
dålig organisation av riksdagsarbetet,
ledamöterna får allt mindre och mindre
tid att hålla kontakt med sina ordinarie
yrken. Riksdagen är samlad hela året

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

med undantag av väl tilltagna sommarferier,
och snart kan vi, om utvecklingen
fortsätter, stryka alla dessa sjuttio
titlar ur katalogen och ersätta dem
med en enda, nämligen »riksdagsman».
Då har vi uppnått ett tillstånd, när folkets
förtroendemän känner till varenda
vrå i riksdagshuset och känner sig hemmastadda
där men har glömt, hur det
känns att stå vid en maskin, att sköta
en affärsrörelse eller att ägna sig åt
praktiskt socialt arbete.

I början av förra året väcktes två motioner,
en i vardera kammaren, som anhöll
om utredning i syfte att förkorta
riksdagstiden. I den motion som väcktes
i denna kammare uttalades att man
helst ville att höstriksdagen helt skulle
slopas, men om det inte vore möjligt
föreslogs, att den borde organiseras förnuftigare,
nämligen på det sätt, som
1946 års utredning rekommenderat.
Riksdagen skulle alltså samlas någon
vecka i slutet av oktober till en eventuell
remissdebatt eller för framställande
av interpellationer. Sedan skulle en
månad vara fri från arbetsplena, varpå
en fjorton dagars period för fattande
av beslut skulle följa. På detta sätt skulle
de ledamöter som har praktiskt arbete
utanför politikens område veta, att de
hade en tid av en månad, som de kunde
disponera för detta sitt arbete. Det har
de ingen som helst möjlighet till med
den dåliga organisation som för närvarande
råder.

Att en reform som den nämnda skulle
vara viktig är många överens om. Herr
Ilåstad anförde i sin reservation till
1946 års utredning om riksdagsarbetet
bl. a.: »Göres höstsessionen till ordinarie,
måste detta innebära att många
riksdagsledamöter få allt svårare att bibehålla
eller sköta sitt ''civila’ arbete.
Åtskilliga kunna därigenom hindras att
mottaga val till riksdagen, och sannolikt
bli dessa främst att söka bland de
kategorier inom näringslivet, universiteten
och förvaltningen, vilkas speciella
insikter det måste vara en för -

lust för riksdagen att mista. Införandet
av en ordinarie höstsession skulle därför
innebära att ytterligare ett steg toges
hän mot yrkespolitikens utbredning.
Ingen kan gärna önska påskynda en sådan
utveckling utan nödtvång.»

Herr Håstad kommer till den slutsatsen,
»att en höstriksdag utan budgetarbete
är en misshushållning med
många utskottslediga riksdagsledamöters
arbetskraft samtidigt som dessa
ändock hindras i sin borgerliga näring».
Jag kan i detta avseende helt instämma
med vad herr Håstad anfört.
Bland motionärerna år 1952 fanns t. ex.
en framstående industriledare, som
kammaren gärna lyssnade på. Han har
redan blivit tvungen att lämna sitt riksdagsmannaskap,
därför att han helt enkelt
inte kunde förena det med sitt vanliga
arbete. Men om de ledamöter, som
har ett arbete utanför politikens ram, i
allt större omfattning lämnar riksdagen,
måste detta såvitt jag förstår medföra
att riksdagens betydelse ytterligare
försvagas. Dessa människor kommer ju
inte att finna sig i att vara helt fråntagna
möjligheten att påverka utvecklingen
här i landet, utan de kommer att
göra sin stämma hörd inom olika organisationer
och sammanslutningar —
Torsdagsklubben icke frånräknad —
vilkas inflytande alltså kommer att öka
på riksdagens bekostnad.

När det gäller frågan om riksdagsarbetets
planering är det synnerligen
angeläget att konstatera en sak, nämligen
huruvida arbetsvolymen verkligen
är så stor att den kräver att riksdagen
hålles samlad hela året. Visar det sig
att arbetsvolymen är sådan att riksdagen
normalt måste vara samlad under
hela året med undantag av sommarferierna,
då bör vi också inställa oss
på detta och inrätta allt så bekvämt som
möjligt, samtidigt som vi får finna oss
i de nackdelar som det innebär att
många människor inte kan ta emot ett
riksdagsmannaskap. Jag kan emellertid
inte finna att det utlåtande, som kon -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

stitutionsutskottet nu efter nästan två
års arbete har framlagt, innehåller någon
som helst utredning på denna
punkt. Utskottet har med andra ord
inte konstaterat att arbetsvolymen är
så stor att den kräver att riksdagens
samtliga ledamöter skall vara samlade i
Stockholm under hela året med undantag
för sommaren.

Det betänkande som konstitutionsutskottet
framlagt framstår för mig nästan
som ett rekord i orkeslöshet. Det är
kanske hårt sagt, men det är befogat.
Jag har hört sägas att första kammaren
inte ägnade mer än högst två minuter
åt betänkandet, och detta kan väl inte
betyda att man tyckte att det var onödigt
att ägna så mycket intresse åt frågan
om arbetsformerna, eftersom första
kammaren väl förr eller senare skall avskaffas,
utan det måste finnas andra orsaker
till att debatten blev så kort. Visserligen
innehåller sammanfattningen
av konstitutionsutskottets betänkande
21 olika punkter, och det kan ju i och
för sig vara ganska imponerande. Men
om man tittar närmare på dessa punkter,
finner man att det mesta är gammal
uppvärmd skåpmat. Så vitt jag kan
finna, är det bara eu enda av dessa 21
punkter, som innehåller något nytt förslag,
som skulle kunna påverka riksdagstidens
längd. Jag kan i detta sammanhang
inte låta bli att tänka på en
historia, som inte alls passar ihop med
det ärevördiga konstitutionsutskottet,
nämligen den gamla historien om lantbrukaren,
vars sugga hade grisat men
bara hade fått en enda liten griskulting.
Han tog det med filosofiskt lugn och
sade: »De var la väl att det blev en gris,
så hon slapp grisa tomme.» På samma
sätt skulle man om konstitutionsutskottets
utlåtande kunna säga att det var väl
att det fanns en ny synpunkt, så att
inte utlåtandet blev alltför tomt.

Denna punkt går emellertid i rakt motsatt
riktning mot vad motionärerna åsyftade.
Den gäller frågan om den tid, inom
vilken propositioner skall få avlämnas.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Trots att konstitutionsutskottet som sagt
inte har förebragt någon utredning om
arbetsvolymen, tycks man acceptera
tanken på att höstriksdagen är nödvändig
— det finns ett litet förbehåll i
skrivningen därvidlag, men jag tror inte
att någon av utskottets ledamöter tagit
det alltför mycket på allvar. Det gäller
alltså att till höstriksdagen flytta över
så mycket av arbetet att det blir en jämn
sysselsättning under hela året, och på
det sättet blir höstsessionen i princip
jämställd med vårsessionen, med det
undantaget att budgetfrågor inte kan
behandlas vid höstsessionen. Under sådana
förhållanden är det häpnadsväckande
att det enligt konstitutionsutskottets
mening inte skulle vara omöjligt att
organisera höstriksdagen på det sätt
som 1946 års utredning föreslagit, ett
förslag som vi tagit upp i vår motion
och som herr Englund omnämner i sitt
särskilda yttrande.

Enligt min mening innebär konstitutionsutskottets
förslag en förlängning
av riksdagstiden, och jag skulle därför
vilja säga: »O forna tiders konstitutionsutskott!»
Redan år 1922 yttrade sig
nämligen konstitutionsutskottet profetiskt
om hurudan utvecklingen skulle
kunna bli och framhöll att en uppdelning
av arbetstiden på två sessioner
skulle innebära ett avbrott i arbetskontinuiteten,
vilket skulle bli hinderligt
för arbetets snabba och enhetliga fortgång.
Det kunde befaras, ansåg utskottet,
att arbetsintensiteten under den första
sessionen skulle bli lidande på att till
en andra session kunde uppskjutas
ärenden som icke utan svårighet skulle
kunna medhinnas vid den första sessionen
och att alltså en uppdelning på
två sessioner skulle leda till en förlängning
i stället för en förkortning av riksdagstiden.

När man i alla fall sedermera införde
en ordning med dubbla sessioner, skapade
man ganska stora spärrar när det
gäller propositions- och motionstiden
och förbudet att avlämna propositioner

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering- av riksdagsarbetet, m. m.

under höstriksdagen, såvida inte riket
skulle lida något men av motsatsen. Det
utlåtande som konstitutionsutskottet nu
framlagt går ut på en uppmjukning av
dessa spärrar. Vad är då motiveringen
till detta? Jo, att riksdagsledamöterna,
såsom det ofta framhålles, inte har jämn
sysselsättning under höstriksdagen. Det
förekommer ju att det finns ledamöter
som inte har någonting att göra under
höstriksdagen, och detta är, menar man,
ett förhållande som måste ändras.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
erinra om vad K. J. Olsson säger i sin
motion i första kammaren: »Det skulle
inte tjäna något förnuftigt ändamål att
skjuta flera frågor än nödvändigt från
vår- till höstsessionen. Man brukar ofta
tala om hur svårt det är för vissa industrimän
och näringsutövare att förfoga
över den långa tid som riksdagsarbetet
kräver. Ur denna synpunkt är
det bara bra att höstsessionen inte tar
alla ledamöternas krafter i anspråk.»

Det där är alldeles riktigt under förutsättning
att man kan organisera höstriksdagens
arbete på ett förnuftigt sätt.

Jag skall nu, herr talman, flyktigt gå
igenom de 21 punkter som konstitutionsutskottet
här lagt fram.

Den första punkten är ju en from
önskan. Den andra punkten gäller frågan
om avlämnandet av propositionerna.
Man säger där att regeringen
skall ha möjligheter att avlämna propositioner
till den 31 maj om de kan behandlas
under höstriksdagen. Enligt
min uppfattning måste detta motverka
hela syftet med höstsessionen och strida
mot hela andan i vårt beslut om uppdelningen
av riksdagsarbetet på två sessioner.
Detta kommer givetvis att ha till
följd att vi, även om regeringen skulle
vara så motsträvig som möjligt, får propositioner
under april och maj månad.
Detta kommer att utöva ett starkt tryck
på höstriksdagen. Därför vill jag, herr
talman, redan nu yrka avslag på konstitutionsutskottets
hemställan i vad avser
ändringen av § 54 i riksdagsordningen.

Punkterna 3, 4 och 5 gäller detaljer
som är intressanta men inte påverkar
riksdagstidens längd. Sedan har vi
punkterna 6—8. I punkt 6 säger man
att talmanskonferensen bör inta en
verkligt arbetsledande ställning. Man
menar att detta skall förverkligas därigenom
att utskottsordförandena skall
bli ordinarie ledamöter i denna konferens
och vara med om att planlägga arbetet.
Detta är ju inte alls någon ny
tanke. Redan 1931 års utredning skrev
till kamrarnas talmän och begärde, att
talmännen skulle ha regelbundna konferenser
med utskottens ordförande i
syfte att få till stånd en planmässig uppläggning
av riksdagsarbetet. Jag har givetvis
ingenting att invända mot att
utskottsordförandena blir ledamöter i
talmanskonferensen. Jag skulle då vilja
fråga herr Hallén hur han tror att
denna stora talmanskonferens skall
kunna bedriva något arbetsledande
och samordnande arbete om den icke
har någon ledamot som helt kan ägna
sig åt denna sak. Man säger i punkt 8
att det inte finns något behov av
någon verkställande ledamot av talmanskonferensen
med uppgift att samordna
och planera arbetet. Jag skulle
inte tro att talmanskonferensens möjligheter
att planera arbetet blir större
bara därför att vi får en större talmanskonferens.

I punkt 9 avlivar man tanken på att
börja riksdagen den 1 december i stället
för den 10 januari. Jag förstår att
denna fråga kanske kommer att tas upp
i andra sammanhang. Punkt 10 har jag
ingenting att invända emot. Där motsätter
sig konstitutionsutskottet en ytterligare
förlängning av riksdagstiden
in i juni månad.

I punkt 11 uttalar man sig mot kvällsplena.
Så sent som år 1951 beslöt ju
riksdagen att man icke skulle ha några
kvällsplena utan i stället fortsätta sammanträdet
någon påföljande dag under
veckan. Detta praktiserades tre gånger
i andra kammaren. Då kom det protes -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

ter från ledamöterna, och året därpå
var man färdig med att enhälligt slopa
denna ordning. Nu kommer konstitutionsutskottet
med den fromma önskan
att riksdagen skall ändra sig helt på
denna punkt och införa denna ordning,
som ju f. ö. inte påverkar riksdagssessionernas
längd.

Punkt 13 är intressant. Man vill här
ge ledamöterna längre tid att sätta sig
in i utlåtandena från utskotten. Man
menar att det inte är riktigt som det nu
är att man får ett utlåtande på tisdagen
och att ärendet sedan föredras på onsdagen.
Ledamöterna får inte tid att läsa
utlåtandena. Jag instämmer i detta. Det
hade varit intressant om konstitutionsutskottet
gjort ett försök på detta område
och låtit just detta utlåtande bli
föremål för det nya arrangemanget. Vi
hade då fått se hur det utfallit. Det kan
då hända att första kammaren hade haft
en längre debatt i denna fråga.

Punkt 14 är inte heller någon nyhet.
Konstitutionsutskottets förslag minskar
inte riksdagens arbetstid utan
ökar den möjligen.

Sedan har vi punkt 15, som jag tycker
är mycket intressant. Man säger där
att ingenting hindrar att man organiserar
arbetet under höstsessionen så
som 1946 års utredning föreslagit. Jaså,
man säger så nu! 1952 väckte jag en
motion där jag föreslog denna organisation.
För säkerhets skull föreslog jag
att denna ordning skulle komma in i
riksdagsstadgan. Konstitutionsutskottet
sade då att man erkände det bealdansvärda
syftemålet med förslaget, men att
det hela borde åstadkommas genom
ändring av praxis. Detta sade man alltså
1952, och man erinrade om att talmanskonferensen
hade till uppgift att bedriva
en målmedveten ledning av riksdagsarbetet.
Ingenting har emellertid hänt.
Planeringen av höstriksdagens arbete är
lika dålig som under de tidigare höstriksdagar
jag varit med om. Nu säger
konstitutionsutskottet att ingenting hinddrar
att denna organisation av kammar -

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

plena kommer till stånd. Det måste väl
dock vara något eller någon som hindrar
detta.

Under punkterna 16 och 17 kommer
man in på intressanta frågor, som jag
inte vill ta upp här. Det gäller motioner
som andra ledamöter har väckt, och
jag antar att dessa blir föremål för debatt.

Punkterna 18—20 rör frågetimmen.
Där bär konstitutionsutskottet tydligen
helt och hållet förbisett att riksdagen
redan år 1950, med anledning av en motion
från herr von Friesen, uttalat sig
för införandet av en frågetimme. Det
var i det sammanhanget hans excellens
statsministern gav löfte om att de frågor
som avlämnades senast fredagen skulle
behandlas nästa tisdag, och riksdagen
uttalade i det sammanhanget att detta
lämpligen borde göras vid en särskild
frågetimme. Någon sådan frågetimme
har inte kommit till stånd, och jag tror
att det delvis beror på den organisation
vi har för institutet med enkla frågor.
Jag beklagar att det inte har varit möjligt
att införa någon bestämmelse om
tidsbegränsning vid de tillfällen då de
enkla frågorna besvaras. Det vore nog
den enda möjligheten att få en livligare
debatt under frågetimmarna. Jag har
framför mig en handling som innehåller
de frågor som behandlades på en
frågetimme i engelska underhuset.
Denna utdelades till samtliga ledamöter
och samtliga åhörare på läktaren. Till
den frågetimmen var 107 olika frågor
framställda för muntligt besvarande.
Underhuset hann inte med riktigt alla,
men de flesta besvarades. Det var ett
tryck på ledamöterna, att de visste att
om de talade för länge så fick de andra
inte sina frågor besvarade. Den enda
möjligheten att få en frågetimme mera
intressant är att genomföra en verkligt
effektiv tidsbegränsning.

I sista punkten säger utskottet, att
det finns möjligheter alt utan att ändra
gällande bestämmelser öka arbetskapaciteten
hos utskottskanslierna. Vår mo -

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

tion innehöll ett förslag om en utredning,
som under medverkan av experter
på organisationsarbetet skulle gå
igenom arbetsordningen i utskotten och
i kamrarna, så att man på det sättet
kunde få en jämnare fördelning av arbetet
under vårsessionen, där ju februari
ofta går utan att man utnyttjar
tiden helt. En sådan målmedveten utredning
har inte företagits, och jag har
inte några större förhoppningar om de
resultat man nu kan komma fram till
när det gäller att ändra utskottskansliernas
arbetssätt. Om ett rationaliseringsorgan
i vilket som helst annat sammanhang
hade lagt fram ett betänkande av
den karaktär som konstitutionsutskottets
utlåtande har, då skulle den första
åtgärden ha blivit att bortrationalisera
ett sådant rationaliseringsorgan.

Jag kritiserar här, herr talman, inte
konstitutionsutskottet i dess egenskap
av konstitutionsutskott utan syftar på
dess egenskap av ralionaliseringskommitté.
Det ligger inte något förklenande
i att påpeka, att konstitutionsutskottet
inte lyckats i denna senare uppgift, ty
man kan inte begära alt det inom sig
skall ha tillgång till den expertis som
under de senaste åren har vuxit fram
på organisationsområdet. Felet är att
utskottet inte har velat lyssna till råd
från organisationsexperter. Jag vill ännu
en gång utbrista »O forna tiders
konstitutionsutskott!». 1930 års konstitutionsutskott
sade nämligen när det
gällde frågan om riksdagens arbetsformer:
»Det ligger i sakens natur att
konstitutionsutskottet, som icke kan äga
tillräcklig kännedom om och erfarenhet
från bland annat arbetet inom övriga
utskott, icke heller kan vara i stånd att
uppdraga annat än helt allmänna riktlinjer
för en omläggning, men erfarenheten
visar å andra sidan till fullo, att
dylika allmänna riktlinjer för frågans
lösning praktiskt sakna värde och betydelse,
i den mån det icke tillika vore
utskottet möjligt att på förhand i detalj
påvisa, huru deras genomförande

skulle komma att i olika avseenden
verka med hänsyn till frågor, som för
det nuvarande utskottsarbetet anses vara
av central betydelse.» Detta konstitutionsutskott
insåg alltså att det inte
hade möjlighet att ensamt behandla denna
viktiga fråga. Jag skulle ha önskat,
att utskottet i år hade varit villigt att
göra en utredning av annat slag än det
det nu har åstadkommit.

Herr talman! Jag har några gånger
nämnt uttrycket yrkespolitiker. Låt mig
upprepa vad jag sagt i tidigare debatter,
att det med den struktur vårt samhälle
har nu och med det omfattande
material riksdagen får att behandla är
nödvändigt, att det finns ett antal ledamöter
i riksdagen, vilka helt ägnar sig
åt politisk verksamhet. De fyller en
mycket viktig funktion. Men jag anser
det inte vara riktigt, att riksdagen uteslutande
skulle bestå av sådana ledamöter.
Hänsynen till yrkespolitikernas
bekvämlighet och jämna sysselsättning
får inte väga tyngre än önskemålet att
göra det möjligt för det praktiska livets
män att åtaga sig riksdagsarbete.

Herr talman! Jag inser att det inte
lönar sig att nu ställa några yrkanden
om en ny utredning. Jag skall därför
inskränka mig till att yrka, att kammaren
avslår konstitutionsutskottets
förslag i vad detta avser ändring av
§ 54 i riksdagsordningen och att denna
alltså skall behålla sin nuvarande lvdelse.
Detta yrkande innebär visserligen
också att vi tar bort tillägget: »Propositioner
böra avlämnas till riksdagen
så snart sig göra låter.» Men jag antar
att hans excellens statsministern inte
behöver den maningen för att avlämna
propositioner »så snart sig göra låter».
Vi kan därför nog lika bra behålla denna
paragraf i dess ursprungliga lydelse.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Bakom föreliggande betänkande
med förslag till åtgärder för

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

rationalisering av riksdagsarbetet står
ett enhälligt konstitutionsutskott. I varje
fall upptäcker man inte några reservationer.
Ett särskilt yttrande föreligger
visserligen av herr Englund, berörande
frågan om arbetet under höstsessionerna
och replikrätten. Inte ens han har
emellertid låtit sin avvikande uppfattning
få formen av en i vederbörlig
ordning avgiven reservation. Samtliga
ledamöter i konstitutionsutskottet, representerande
såväl regerings- som oppositionspartierna,
synes således vara
ense beträffande betänkandets 21-punktsprogram.

Ja, herr talman, så ser det ut. Det
kan dock knappast vara riksdagen obekant,
att betänkandet är frukten av en
kompromiss. Det ligger mycket av arbete
och ömsesidigt hänsynstagande
bakom den skrivning, som betänkandet
presenterar riksdagen. Så värdefulla
syntes emellertid de synpunkter, man
kunde enas om, att på åtminstone ett
par håll ifrågasatta reservationer inte
förverkligades. Som kompromiss betraktat
synes mig betänkandet fylla ganska
högt ställda anspråk, om det nämligen
kan sägas vara tecknet på en god
kompromiss, att alla parter anser sig
mer eller mindre missgynnade i uppgörelsen.

Ännu ett påpekande tillåter jag mig
göra. Det är min bestämda uppfattning,
att konstitutionsutskottet i sitt betänkande
anvisat en rad åtgärder, som är
värda beaktande. Vart för sig är kanske
ändringsförslagen inte så stora, men
alla tillsammans synes de mig i hög
grad innebära en rationalisering av
riksdagsarbetet. Förverkligas de intentioner,
som konstitutionsutskottet gjort
sig till talesman för, kommer säkerligen
riksdagens verksamhet att både rationaliseras
och effektiviseras. I den tron
är det i varje fall, som jag reservationslöst
satt mitt namn under betänkandet.
Skulle det däremot framdeles
visa sig, att den föreslagna nyordningen
inte är till fyllest och att de förvänt -

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

ningar som är knutna vid det av konstitutionsutskottet
framlagda betänkandet
inte blir infriade, förbehåller jag
mig, herr talman, rätten att söka en
annan lösning av föreliggande ärende.
För dagen synes mig dock konstitutionsutskottets
betänkande böra antagas
av riksdagen.

Samtidigt må det emellertid sägas
ifrån — och det så att det fästes i
andra kammarens protokoll — att mitt
ställningstagande i dag i denna fråga
inte betyder, att jag eller till äventyrs
andra, som hyser samma uppfattning
som jag, för alla tider bundit oss vid
detta sätt att lösa riksdagens arbetsrationalisering.
Skulle det -— jag sade det
nyss — mot förmodan visa sig, att de
vägar, konstitutionsutskottet föreslagit
för förbättring av våra arbetsformer,
inte är framkomliga, att med andra ord
icke det syfte nås, som varit vägledande
för oss i utskottet, förmenar vi
oss ha rätt till en ny fri och förutsättningslös
prövning av rationaliseringsfrågan
i dess helhet.

Herr talman! Sedan jag har sagt detta,
är jag redo att ge min fulla anslutning
till det föreliggande betänkandet.
En arbetsdelegation inom konstitutionsutskottet
har ingående sysslat med
de olika spörsmålen. Att därför säga,
att konstitutionsutskottet tagit lätt på
frågorna, kan inte vara riktigt. Tvärtom
har alla olika förslag — och de har
emellanåt varit diametralt motsatta —
ingående vägts mot varandra, understundom
mycket ingående. En hel del
uppslag har i och för sig synts beaktansvärda.
I praktiken har de dock
svårligen gått att genomföra. De många
olika förslagen, som tagna vart för sig
kanske inte betyder så stora förändringar,
utgör emellertid tillsammans ett
ganska långt gående rationaliseringsprogram
för riksdagens arbetsformer.
Sammanfattningen av huvudpunkterna
i konstitutionsutskottets betänkande ger
en bild av vad det bär egentligen är
fråga om, och når vi det mål, utskottet

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

uppsatt, kan vi, tycker jag, i sanning
vara tillfredsställda.

I fråga om de särskilda yttrandena
av herr Englund synes mig redan utskottet
i sin skrivning ha tagit ganska
stor hänsyn till herr Gustafsons i Göteborg
motion. I sin kommentar till
hans förslag säger konstitutionsutskottet:
»Intet lärer hindra att kamrarnas
arbete under höstsessionen koncentreras
till kortare, i förväg tillkännagivna
perioder. Det ankommer på talmännen
och talmanskonferensen att företaga
den närmare planeringen härutinnan.
» Jag menar, att det bakom detta
medgivande ligger ganska mycket, och
med litet god vilja skulle en hel del av
de önskemål, som motionären vill ha
fram, kunna förverkligas. Såvitt jag kan
se, är därmed synpunkterna i ifrågavarande
motion i hög grad tillgodosedda.
Vägande argument för ett annat
förslag från utskottets sida har knappast
förebragts.

I fråga om herr Englunds andra yttrande,
det om replikrätten, kom på
grund av missuppfattning inte mitt
namn att fogas till det. För min del instämmer
jag helt med herr Englund,
när han säger: »Vill man emellertid
att remissdebatten — i dess nuvarande
huvudsakliga uppgift att ge en principiell
belysning av de skilda politiska
uppfattningarna — skall äga rum under
så rättvisa villkor som möjligt, är
det emellertid oundgängligt, att oppositionen
beredes större jämställdhet med
regeringen än för närvarande är fallet
i fråga om replikrätten.»

Med dessa reflexioner, herr talman,
ja8 för min del hemställa om bifall
till konstitutionsutskottets betänkande.
Avgörande skäl föreligger inte
för mig att i detta fall biträda avslagsyrkandet.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den motion jag har
väckt tar sikte på vissa privilegier,
som framför allt statsråden har fått i
den nuvarande debattordningen och
som lett dithän, att det i stället för en
friare debattordning blivit raka motsatsen.
Jag menar gällande praxis att
statsråden får ta ordet när de önskar.
Jag har ansett att statsråden icke behöver
detta privilegium. De har i hela
luntor av propositioner framlagt sin
mening och bör därför inte ha företräde
framför kammarens ledamöter. Jag
anser också att det slår i strid med
S 52, andra stycket riksdagsordningen,
där det heter: »En var yttrar sig i den
ordning, han därtill sig anmält och
uppropad bliver.»

Jag skall ta några exempel från årets
remissdebatter för att visa hur detta
har verkat. Den 19 januari hade bondeförbundets
gruppledare i kammaren
anmält sig som nr 3, men han fick ordet
som nr 12. Socialdemokraternas
gruppledare anmälde sig som nr 4 och
kom som trettonde talare. Kommunisternas
gruppledare var anmäld som
femte man men fick ta till orda först
som nr 24. Av de 26 anföranden som
hölls före middagspausen var endast
9 anmälda på talarlistan, medan 17
kom till därutöver.

Utvecklingen har gått baklänges sedan
dess. Vid höstens remissdebatt
hölls sålunda 38 anföranden före middagen,
och man hade då avverkat bara
8 man på talarlistan — 30 anföranden
hade tillkommit därutöver, visserligen
till stor del repliker, men de hade framkallats
av statsrådens inlägg.

Ytterligare några fakta: Efter herrar
Skoglunds i Doverstorp och Ohlins inledningsanföranden
kom längre inlägg
av herrar Erlander och Sköld, allt om
räntepolitiken. Därefter följde inte
mindre än 15 repliker, av vilka herr
Ohlin svarade för 6, statsrådet Sköld
för 3, statsministern och herr Skoglund
vardera för 2.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

Nu kanske det invänds, att de dock
är statsråd och partiledare och att man
måste tillmäta deras inlägg litet högre
värde. Jag gör mig kanske skyldig till
liädelse, men jag kan icke ge deras
inlägg detta mervärde. Är det inte snarare
så, att de som står i spetsen för
stora partigrupper ofta vägleds av taktiska
lurpassningshänsyn som slipar av
talen litet mer än när de vanliga riksdagsledamöterna
kommer till orda?

Det har lett till att de vanliga riksdagsledamöterna
i stor utsträckning
stryker sig från talarlistan. Inte mindre
än 15 ledamöter strök sig sålunda vid
vårsessionens remissdebatt, och jag antar
att åtminstone de 15 ansåg sina synpunkter
lika mycket värda som de
andras.

När politiska ledare träffas så ofta
som låt oss säga statsministern och
herr Ohlin, har de väl tröskat igenom
den politiska långhalmen i många ämnen
så grundligt och länge, att inte ens
de flitigaste hönsen kan hitta några
korn, men om de fortsätter att diskutera
till radiodags får ju svenska folket
den uppfattningen, att detta och ingenting
annat har förekommit i riksdagen.

Jag kan ta ett litet exempel från den
senaste remissdebatten. Det förekom ett
replikskifte som inleddes av statsministern,
vilken önskade att herr Ohlin
varit i tillfälle att höra vad Churchill
hade sagt om proportionalismen. Herr
Ohlin replikerade, att Churchill sannolikt
skulle ge upp ett gapskratt, om han
fick höra att en regeringsledamot klagade
över att oppositionen ställde honom
till ansvar. Herr Erlander replikerade,
att han inte trodde att Churchill
hade så lätt att falla i gapskratt
som herr Ohlin tycktes föreställa sig.

Det är alltså dessa debatter som skulle
tillmätas ett högre värde. Det är
kanske inte så många som lyssnar på
riksdagsdebatterna, men blir detta det
enda som hörs, fruktar jag att vi kan
riskera parlamentsleda också bland de
trognaste lyssnarna.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Jag kan också erinra om den olycksaliga
buss, som herr Ohlin och
statsministern körde omkring med i
samma hjulspår flera remissdebatter i
rad.

Jag vill hävda de vanliga riksdagsledamöternas
intresse av att sådant inte
får breda ut sig. Jag kan också tillägga,
att det ser ut soin om det vore organiserat
med tanke på radion och framför
allt för att utestänga kommunisternas
talesmän och monopolisera den bästa
taletiden vid inledningen av debatterna
för fyra—fem talare — herr Ohlin
åtnjuter tydligen några särskilda privilegier,
eftersom hans repliker får bli
så många.

En av folkpartiets tidningar kom för
ett par dagar sedan med det uppslaget,
att även oppositionspartiernas ledare
skulle få samma förmåner som statsråden.
Det är naturligtvis en sorts lösning,
men jag undrar om inte det skulle
leda till ett ännu värre kaos än vi har,
till ännu större monopolisering och privilegiering
gentemot menige man, de
vanliga riksdagsmännen.

Jag tycker att det förslag som jag har
framställt är bättre. Jag vill inte att
man skall ta ordet från statsråden —
de skall ha rättighet att när som helst
gripa in och lämna besked om så krävs,
men de bör göra det inom vanlig
repliktid. När de håller huvudanföranden
eller längre inlägg, bör de anmäla
sig på talarlistan och få ordet i samma
ordning som andra talare.

Man och man emellan har jag hört
att många delar denna min uppfattning.
Det är ett sätt att åstadkomma
en friare debatt, där ingen åtnjuter särskilda
privilegier, alt åstadkomma de
större riksdagsdebatternas demokratisering.

Herr talman! Jag yrkar på sådan
ändring i motiveringen, att den ger
rum för mitt förslag, att statsråd för
längre anföranden skall begära ordet
i vanlig ordning.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag skall be att få börja
med att ägna någon minut åt en av
våra kritiker, herr Gustafson i Göteborg.
Jag vill till honom framföra ett
tack. Han har nämligen i sitt nit fallit
ordföranden i ämbetet genom att
här ge ett referat av vad utskottsbetänkande!
innehåller även i de punkter,
där han gillar det, och det sparar en
del arbete för mig.

Sedan skulle jag vilja säga som ett
allmänt omdöme om herr Gustafsons
sätt att behandla detta utlåtande, att
skall man sätta något attribut för det
skulle det vara att hans behandling var
synnerligen hurtfrisk för att använda
ett milt ord. Det är ju ganska käckt att
så där på en liten stund klara av 21
olika synpunkter och yrkanden. Det
tyder som sagt på ett mycket hurtigt
sätt, och det kanske skall vara en illustration
till hur herr Gustafson anser
att man skall arbeta här i riksdagen.

Jag vill också göra en annan allmänt
kritisk reflexion till herr Gustafsons
hela uppläggning. Den tycks gå ut på
på att man skall försöka stöka undan
ärendena så fort som möjligt. Allt går
ut på hur man skall vinna tid. Jag vill
säga herr Gustafson, att jag har en helt
annan uppfattning. När vi en gång blivit
valda till riksdagsmän, är vi inte
här för att till allt pris i världen söka
korta av arbetstiden än här och än där,
utan vi är här för att framställa så sakliga
och vederhäftiga förslag som möjligt.
Det är det väsentliga. Att det sedan
inte är ett ideal att stanna så länge
som möjligt är en sak för sig, men det
väsentliga skall inte som herr Gustafson
tycks mena vara att vi skall få permission
så snart som möjligt.

Herr Gustafson ivrar nu för en koncentration
av sammanträdestiderna under
höstsessionen. Jag erkänner gärna
att i år är inte höstsessionen något särskilt
föredömligt exempel på planmässighet
i arbetet, och detta skall vi försöka
råda bot på. Men jag vill påpeka

att vid kommande höstriksdagar kommer
karaktären alldeles säkert att bli
en annan. Vi har nämligen föreslagit,
att spärren för Kungl. Maj:t i fråga om
avlämnandet av propositioner vid höstriksdagen
skall tas bort. Detta yrkar
herr Gustafson avslag på.

Jag vill säga för att det inte skall bli
någon missuppfattning, att det är inte
meningen att allt som Kungl. Maj:t
eventuellt lägger fram på hösten skall
avgöras då. I så fall skulle det bli orimligt
långa höstriksdagar med hets och
annat sådant, utan, som vi skrivit, riksdagen
kan välja om den vill gå in på
sakbehandling redan vid höstsessionen
eller om den under höstsessionen vill
verkställa remisser och annat förarbete,
så att man när riksdagen samlas i
januari har arbetsmaterial. Den döda
period som vi har på nyåret kan vi då
övervinna.

Jag vill också säga något på tal om
koncentrerade höstsammanträden och
tanken att vissa riksdagsmän, sedan de
varit här på en s. k. initialvecka med
interpellationer, skulle få resa hem och
liksom ta semester för att sedan uppenbara
sig i slutet av höstsessionen, då
man skall ha koncentrerade plena. Det
är klart att det vore mycket önskvärt,
och kanske en del människor från det
merkantila och ekonomiska livet skulle
kunna sitta kvar här i riksdagen på det
sättet. Nu är dock inte detta det väsentliga.
De 70 yrken, som herr Gustafson
talade om och som finns här,
tror jag kommer att finnas även i fortsättningen.
Hans påstående att det
skulle sluta med att det bara blev ett
yrke, alltså yrkespolitikerns, tror jag
är fullständigt felaktigt.

Tanken på att man skall kunna resa
härifrån under en längre tid på hösten,
därför att det händer ingenting, tror
jag är en fullständig fiktion. Först
skall vi som goda demokrater komma
ihåg, att det har sitt värde att regering
och riksdag kan konfronteras med varandra
även under hösten. Varför skall

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

då vissa ledamöter vara hemma? Det
kan vara principiellt viktiga interpellationer,
det kan bli politiska komplikationer.
Skall då vissa kunna ha liksom
semester och komma tillbaka först
när de stora arbetsplena börjar? Jag
tror detta är i många stycken en
illusion.

Nu är inte herr Gustafson nöjd med
vad vi föreslagit. Vi uttalar att det står
talmanskonferensen fritt att om den
finner lämpligt, t. ex. en höst med relativt
litet antal ärenden, koncentrera
dessas behandling till en senare period,
men även detta har sina betänkligheter.
Det är nämligen så, att skall
man koncentrera allt på en viss period,
kanske de sista veckorna, kan vi
riskera att få uppleva en ny vår, d. v. s.
en ny riksdagsvår. Vi vet alla hur maj
månad tar sig ut. Skall vi ha en majmånadsatmosfär
även i november och
december? Det är naturligtvis något
som vi inte önskar.

Därmed skall jag lämna denna fråga
och framhålla, att för oss är dock det
viktigaste att få en vederhäftig och saklig
behandling. Att vissa ledamöter
skall få så lång semester som möjligt
kan tyvärr inte ha fått vägleda oss.

Vi gör inte anspråk på att ha åstadkommit
något mästerverk. Vi har haft
två syften. Vi har eftersträvat planmässig
ledning av arbetet, och vi har velat,
när det gäller de arbetstekniska formerna,
åstadkomma en viss modernisering.
Vi kan ju säga att förseningen i
arbetet hittills har haft sin grund på
två håll, dels Kungl. Maj:ts sena och
ojämna propositionsavlämnande och
dels riksdagens egna arbetsformer. Nu
fick vi riksdagens medgivande om uppskov
med behandlingen av motionerna
om arbetsformerna, och jag anser, att
det var mycket tacknämligt. I dag kan
vi nämligen se tillbaka på en längre
period, då det har visat sig, att vad jag
korteligen kallar Kungl. Maj:ts nya tidtabell
har haft idel goda verkningar.
Utskottet uttalar också, att vi hoppas,

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

att Kungl. Maj:t skall »vidmakthålla
och ytterligare utveckla» denna goda
nya ordning.

Då återstår alltså frågan vad riksdagen
kan göra för att själv medverka till
det. Därvidlag vill jag påpeka för kammaren,
vilket väl är känt, att i vissa
stycken är våra möjligheter begränsade
därigenom, att den stora parlamentariska
kommission, som är tillsatt för
behandling av författningsfrågorna,
även har uppgifter, som delvis tangerar
de arbetstekniska spörsmålen här i
riksdagen. Därmed är en begränsning
given för oss.

När det gäller planeringen och ledningen
av riksdagsarbetet måste jag
säga, att den ordning, som vi har haft
i dag, är ju ett belysande exempel på
hur det går, då det saknas planmässig
ledning av arbetet. Jag tror att riksdagen
är ganska ense med mig, då jag
vågar uttala, att interpellationer, som
ger anledning till debatter av sådan betydelse
och omfattning som dagens,
icke skall tas upp på föredragningslistan
för ett arbetsplenum. Det vållar för
många ledamöter mycket besvär och
förskjuter tiden på ett allvarligt sätt.

Vi vet ju, att utskottet har föreslagit,
att talmanskonferensen, utökad med de
ständiga utskottens ordförande, skall
tjänstgöra som en sådan ledare av arbetet.
Herr Gustafson i Göteborg menade
att det var alldeles för många
ledamöter i denna kommitté. Jag vill
upplysa honom om att i Norge har man
en sådan talmanskonferens, som består
av inte mindre än 19 ledamöter. Det
visade sig, när vi var där och resonerade
om saken, att man var mycket
tillfredsställd med den ledning som
därigenom åstadkoms. Jag tror att vår
talmanskonferens kan duga till det
också.

Man kan fråga sig: Vad skall denna
talmanskonferens göra? Hur skall den
kunna rationalisera och leda arbetet?
Jo, det är alldeles uppenbart, ärade kammarledamöter,
att om talmanskonfercn -

4ndra kammarens protokoll 1:954. Nr til.

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

sen får samlas, låt oss säga, när propositionstiden
är ute och man kan överblicka
arbetsmaterialet, så kan man på
ett tidigt stadium konstatera, att den
och den propositionen kan och bör inte
behandlas vid vårriksdagen utan den
kräver en höstriksdag. Blir det klart,
kan detta i sin tur påverka övriga utskott
och deras presidier vid deras bedömande
av hur de skall planera sitt
arbete, så att det inte blir såsom det har
varit här i nästan alla år, att man blir
kallad till ett sammanträde av talmanskonferensen
först bortåt den 18—20
maj och där ställs inför ett fait accompli,
då den ene utskottsordföranden
efter den andre stiger upp och säger:
Vi blir färdiga då och då eller vi
kan med mycken möda prestera ett utlåtande
t. ex. den 25 maj. Det är ingen
ledning av arbetet utan ett dekret, att så
och så ligger det till.

Nu menar jag inte, att talmanskonferensen
skall gripa in i utskottsarbetet,
men detta samråd kan åstadkomma en
bättre fördelning, så att arbetstakten i
maj månad inte präglas av det orimliga
jäkt som hittills varit regel. Att man får
stegra arbetstakten då är uppenbart,
men det är något annat än det jäkt, som
nu präglar denna månad. Då finns det
möjlighet att på ett tidigare stadium
slussa över ärenden till höstriksdagen
och på detta sätt få jämnare belastning.

Till herr Gustafson i Göteborg, som
hade den goda smaken att blanda in något
om grisar och grisfödande, skulle
jag vilja säga, då han nu inte anser, att
vi har presterat 21 sådana, att hans
eget bidrag är av mycket tvivelaktig
natur. Han har själv varit med och
»grisat» här. Han har åstadkommit en
griskulting av mycket tvivelaktigt värde.
Han kallar den inte för riksdagsdirektör,
men det är någonting i samma
stil. Han menar, att riksdagen skall
utanför sina egna led skaffa någon, som
skulle svara för den planmässiga ledningen
av arbetet. Jag förmodar det
gäller inte bara i fråga om de arbets -

former, som skall stuvas om, utan även
i fortsättningen, att han alltså skall vara
med som ett slags direktör för arbetet.
Jag måste säga, ärade kammarledamöter,
att det är väl ändå att underkänna
riksdagens förmåga. Det vore ett slags
inkompetensförklaring. Vad skall det
vara för en herre? Skall det vara en
stor affärsman, en disponent eller en
direktör? Vad är det för en man som
skall anses ha bättre inblick i organisationsmässigt
arbete än riksdagen med
sin egen mångåriga erfarenhet kan prestera?
Jag tror att den griskultingen får
nog herr Gustafson ta med sig hem och
ha för sig själv.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga litet om våra debatter. Jag kanske
stöter en och annan ledamot litet för
pannan, om jag säger, att vad som karakteriserar
den svenska riksdagen
utom den grundlighet, med vilken den
behandlar sina ärenden, är att dess debatter
inte är så värst tilldragande. Jag
har en viss erfarenhet. Jag är ju ålderspresident
och har ända sedan 1912 kunnat
se, hur riksdagen beter sig, när den
är i arbetstagen och diskuterar. Nog
tycker jag, att våra debatter i regel är
förfärligt tungfotade. Det är ett slags
svensk grundlighet, som går till överdrift,
och saker, som skulle kunna förklaras
genom inlägg från de olika intressenternas
sida kort och koncentrerat,
svämmar över alla bräddar. Vi har
haft exempel även på detta i dag. Mycket,
som sades i debatten om sjukvårdsreformen,
tror jag, kunde ha sagts på
betydligt kortare tid, icke för att vinna
tid, som herr Gustafsons ideal är, utan
därför att koncentrerade framställningar
är mera lättfattliga och åskådliga för
åhörarna. Det vill jag ha framhållit som
allmänt önskemål. Jag har tidigare själv
biträtt förslaget om en tidsbegränsning
— en sådan har nästan alla europeiska
parlament — men det har riksdagen
sagt nej till, och riksdagsgrupperna vill
åtminstone inte ännu erkänna sig mog -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

na för den reformen. Den är inte heller
aktuell i dag.

På tal om våra debatter vill jag, herr
talman, också säga några ord om interpellationsdebatterna.
Därvidlag vill jag
påpeka, att riksdagen skrivit och begärt
att de ärade statsråden skall om
möjligt avge sina svar skriftligen och
dela ut dem och sedan endast ge en
muntlig resumé av det väsentliga av vad
det skriftliga svaret innehåller. Ja, nu
vet vi hur det i regel tillgår vid interpellationssvarens
avfattande. I regel mobiliserar
man en statssekreterare eller
kanske någon annan i departementet,
och är det en person med självaktning
— och det är det ju alltid •—• skall
han prestera en lång vederhäftig historik.
Sedan skall han dra fram prejudikat
och meddelade dispenser, som kan vara
relevanta i frågan, och så till slut har
han en liten avhandling färdig, som
skall föredras här. En del av våra statsråd
får ursäkta om jag säger, att det är
beklagligt att man frånfaller det mera
naturliga och fria sättet att framträda
och i stället står och med ohörbar röst
läser upp ett interpellationssvar, som
har en underbar förmåga att sänka kammarens
intresse, såvida det inte finns
ett rent partipolitiskt inslag i debatten,
ty då kan man pigga upp sig. Men jag
menar att hela detta vidlyftiga arbete
med historik och dispenser och prejudikat
och hela attiraljen många gånger
skulle kunna utgå till vinst för arbetet.
Vi uttalar oss också för att interpellationssvar
där de inte är av alltför betydelsefull
natur skall göras kortare och
mera koncentrerade; det skulle intresset
också vinna på oerhört.

Sedan vill jag också säga några ord
om den norska »spprretimen» och frågetimmen
här. Herr Gustafson i Göteborg
påpekade att det är ingen ny sak.
Det har vi inte heller påstått, fastän jag
erkänner att vi inte givit någon historik
för ett sådant ärendes tidigare behandling.
Men där tror vi att vi kan liksom
ta prov på riksdagens egen benägenhet

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

för ökad koncentration. Vi har inte
föreslagit ändringar i grundlagen, utan
vi har nöjt oss med att liksom föra
fram saken i så pass positiv form, att
riksdagen på talmanskonferensens initiativ
nästa år kan fastställa en viss dag
och en viss timme, och sedan får man
hoppas att vederbörande statsråd och
den frågande skall ha den självdisciplinen
att man begränsar sig till en kort
tidrymd av ett par, tre minuter. Ja, jag
får säga, herr talman, att det skall bli
förfärligt roligt att se när detta skall
praktiseras, om vi kan lösgöra oss från
den gamla traditionen att man skall
liksom brösta av allt möjligt och hålla
på i det oändliga, för att i stället som
man gjort i Norge nöja sig med att ett
statsråd ger ett svar och man själv inte
får ta upp någon ny debatt utan endast
får göra en tilläggsfråga. Det sistnämnda
är ofta ett sätt att kringgå bestämmelserna
och utöva kriktik mot statsrådet
— men sedan är det slut. När vi var på
vår studieresa i Norge vill jag minnas
att det var 12 å 13 frågor som avverkades
på en timme. Det är klart att vi med
vår arbetstakt skulle hålla på en dag
eller en och en halv utan att resultatet
kanske bleve bättre för det.

Sedan, herr talman, ett litet ord om
replikrätten. Vi föreslår därvidlag ingen
ändring. Under hand har ju framförts
ett förslag om att man skulle ge partiledarna
en särställning inte minst i remissdebatten.
Den ärade ledamot av utskottet,
som därvidlag har ett särskilt
yttrande, erkänner dock, att om remissdebattens
värde råder det delade meningar.
Ja, det skall alla veta. Det finns
många även här i kammaren som anser,
att den blivit alltför övervärderad
ute i pressen, och att några extra åtgärder
inte är nödvändiga. Nu har man
tänkt sig att partiledarna skulle gynnas,
särskilt därför att ett visst rättvisekrav
skulle kräva det. Det skulle föranleda
att man finge litet mera tid på sig i sina
repliker, och i stället för sex minuter
vill man tiinka sig femton. Jag säger

100

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
att det finns ingen anledning
att favorisera partiledarna, de må vara
socialdemokrater eller borgerliga, utöver
de möjligheter de redan har. De
står nästan i särklass, ty det måste mycket
till för en vanlig dödlig att få tala
i sex minuter. En sådan utökning har
vi absolut inte velat biträda, inte för att
vara aviga mot partiledarna utan för
att det här i riksdagen råder ett ganska
stort missnöje med dessa ändlösa debatter
mellan statsråd och partiledare,
som gör att gemene man kommer liksom
ut i periferien. Det är nog bra med stora
kanoner, men det finns ju uppgifter
även för vad jag skulle vilja kalla granatkastare
och prickskyttar, enklare
människor som också kan behöva komma
till tals; det finns många sådana här.
Det händer mer än en gång att de skjuts
ut i periferien, och det stimulerar inte
alls intresset för debatten. Sedan finns
också möjligheten — jag undrar om
inte vissa partiledare använder sig av
den — att sedan man haft några repliker
eller dessförinnan, kan man sticka
sig in i talarlistan på många ställen, så
nog kan man låta ett statsråd veta vad
hans eller hennes frid tillhörer.

Sedan skall jag till slut säga några
ord om de s. k. långa plena. Det är visserligen
sant att vi gjort försök att slå ut
debatterna på ett par plena i veckan
eller rättare sagt en och en halv dag
men inte lyckats utan fått gå tillbaka
till den gamla ordningen. Som vi vet
har vi i början av riksdagen otillräckligt
arbetsmaterial en tid framåt. Vi har
tänkt att vi skulle ha ordinarie arbetsplenum
som vanligt på onsdagarna och
varför icke dessförinnan en frågetimme
mellan klockan 10 och 11. Om vi sedan
inte hinner med föredragningslistan,
skall vi ha ett plenum på fredagarna.
Vi har själva i vårt utlåtande föreslagit
sådant plenum på torsdag eller fredag.
I går gick talmanskonferensen händelserna
i förväg genom att uttala sin anslutning
till förslaget, men man preci -

serade samtidigt sitt ställningstagande
genom att rekommendera ett fredagsplenum.
Syftet härmed är väl ätt få ytterligare
en hållhake på riksdagsmännen,
så att de inte reser hem och tar
sig en extra semester. Fredagen skall
sålunda vara arbetsdag, då man kan
vika halva dagen för utskottsarbete och
halva dagen till pleniarbcte. Det kan
väl inte vara något otillbörligt krav ätt
riksdagsledamöterna skall vara här från
tisdag till och med fredag. Nu finns det
ledamöter, som om de inte har något utskottsarbete
reser hem redan på onsdag
kväll och kommer tillbaka först nästa
tisdag eller onsdag. Det går inte att
fortsätta på det viset, utan vi måste ha
det föreslagna som normal arbetstid.

Då säger kanske någon: »Men det är
väl skönt med långa plena. När de är
undanstökade, behöver man inte oroa
sig mera den veckan utan kan sticka
hem.» Ja, jag har varit med om många
långa nattplena. Från mina tidigare
riksdagsår minns jag att det var mycket
vanligt med plena, som höll på till
klockan 3 eller 4 eller till och med 5
på morgonen. Sådana plena har emellertid
en avigsida, som ur demokratisk synpunkt
är mycket betänklig. Vi vet alla
att en ledamot efter fyra eller fem timmars
ordentligt utskottsarbete är ganska
slut. Man kan inte prestera intellektuellt
arbete i hur många timmar som
helst. Nu kan man visserligen invända,
att det väl inte kan vara så intellektuellt
arbetsamt att sitta i en bänk och
lyssna på diskussionen, men skall man
följa alla ärendena på föredragningslistan
med intresse, så vet vi ändå att
den intellektuella arbetskraften sjunker
undan för undan ju längre tiden lider.
Under långa kvällsplena ser vi ibland
hur sofforna utanför kamrarna är upptagna
av sovande riksdagsmän, som
väntar på voteringsklockorna som på
en väckarklockssignal för att störta in i
kammaren och rösta. I vad mån de har
kunnat följa med debatten och ta intryck
av den vill jag inte uttala mig om,

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

101

men det är en arbetsmetod, som inte
är att rekommendera.

Under vårsessionen kan det naturligtvis
hända att vi behöver tillgripa extra
plenum på fredag eller lördag och. att
vi då blir tvungna att också ha sena
nattplcna, men vår strävan bör vara att
bekämpa dem. Jag vill påpeka att t. ex.
norrmännen har arbetsplena mellan
klockan 9 och 15 och endast undantagsvis
fortsätter på kvällarna. Jag tror
att en sådan anordning är betydligt
bättre än vår.

I detta sammanhang skall vi också
tänka på referenterna på pressläktaren.
De kan inte sitta där och hänga hela
natten. De måste ge sig av i så god
tid, att de får materialet i press till
morgontidningarna. Vi vet också hur
det går med sådana ärenden, som behandlas
här i kammaren efter klockan
11 på kvällen. De blir inte refererade
förrän i kvällstidningarna dagen därpå.

Vidare bör vi också tänka på de riksdagskamrater,
som sitter med i de utskott,
vilkas utlåtanden av någon outgrundlig
anledning alltid står sist på
föredragningslistan, t. ex. tredje lag-,
jordbruks- och beredningsutskotten. När
får de sina ärenden behandlade vid
långa plena? Jo, antingen sent på natten
eller på straffplenum dagen därpå.
Sådana ärenden blir aldrig ordentligt
behandlade i kammaren och aldrig ordentligt
refererade i pressen. De intar
en mycket ogynnsam ställning.

Så skall jag bara beröra ett par små
saker till. Vi säger i vårt utlåtande,
att i sådana spörsmål som sammanhänger
med framställda interpellationer
eller enkla frågor, skulle det inte vara
ur vägen att samarbete etablerades med
kammarens talman. Det händer nämligen
ibland att vi har interpellationer,
som borde ha varit enkla frågor, och
tvärtom. Den saken bör vi kunna rätta
till.

Sedan vill jag med anledning av en
av herr Ståhl väckt motion säga, att vi
inte vill lagfästa några bestämmelser,

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

som ökar talmannens makt — inte därför
att vi misstror honom, tvärtom! Vi
har det största förtroende för honom.
Men vi tror oss veta, att talmannen betackar
sig för en sådan ökad makt som
t. ex. talmannen i engelska underhuset
har. Vi kan nämligen tänka oss, att vi
i framtiden får tillspetsade politiska
förhållanden, och talmannen är ju ändå
inte mer än människa. Även om han
gör sitt allra bästa, kan representanterna
för ett visst parti ändå bli förbittrade
och tycka att han borde ha givit
ordet i en viss ordning eller gjort så
och så. Jag tror därför inte att vi skall
ge talmannen några ökade befogenheter
i det stycket. Den omredigering av talarlistan,
som kan befinnas nödvändig
att genomföra, kan ju ske i samförstånd
och utan några stadgar och bestämmelser.

Till slut är det också en annan liten
sak, som särskilt intresserar våra kammarsekreterare.
Vi har i utlåtandet talat
om en förenkling av riksdagstrycket
genom införande av ett för håda
kamrarna gemensamt löpande register
med utskottsbeteckning utsatt på motionerna.
Detta kan vålla vissa tekniska
svårigheter, som inte får underskattas.
Lägg därför märke till, ärade kammarledamöter,
att vi inte har påyrkat en
dylik förenkling utan endast sagt att
den är eftersträvansvärd. Vi hemställer
därför att talmanskonferensen och kanslideputerade
skall undersöka och pröva
denna fråga. Skulle det därvid visa sig,
att de tekniska svårigheterna att framför
allt förse motionerna med utskottsbeteckning
är av sådan storleksordning
att de kräver ett längre övervägande,
så kan den saken omprövas så sent
som efter ett helt år. Jag ville ha sagt
detta, eftersom jag tror att denna anordning
kan innebära en lättnad för
riksdagens kansli och för dess presidium.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att på samtliga punkter få yrka bifall
till utskottets förslag.

102 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hallén var inte
nöjd med mitt anförande. Bl. a. sade
han, att jag refererade konstitutionsutskottets
utlåtande, och det tyckte han
inte om. Nu lär det finnas vissa recensenter
som säger, att de inte läser de
böcker som de recenserar, ty de vill
inte bli påverkade, men jag kan inte
dela en sådan uppfattning. Jag tycker
det är nödvändigt, om man skall bemöta
ett utlåtande, att man även redogör
så sakligt som möjligt för vad
detta utlåtande innebär.

Herr Hallén sade också, att jag höll
på en så liten stund för att behandla
hela detta område. Ja, jag har verkligen
så mycken respekt för riksdagens tid,
att jag försöker koncentrera mig i största
möjliga utsträckning. Det förstår
jag att herr Hallén inte har någonting
emot — bara man inte vinner tid med
det, säger herr Hallén. Det skall vara
av andra orsaker.

Herr Hallén menade, att det viktigaste
är inte att ge riksdagsmännen så lång
semester som möjligt. Jag skall säga att
de riksdagsmän, som har ett arbete vid
sidan av sitt riksdags- och övriga politiska
arbete, får sannerligen inte semester,
när de reser från riksdagen.
De måste då försöka ta igen vad de
förlorat i sitt ordinarie arbete.

Frågan är: Har vi ett så stort arbetsmaterial
i riksdagen, att vi behöver
vara samlade hela året? 1946 föreslog
herr Hallén, att vi skulle ordna arbetsförhållandena
såsom nu påyrkas i vår
motion. I dag säger konstitutionsutskottet,
att ingenting hindrar. Jo, herr Hallén
själv tycks hindra genom de åsikter
han har.

Herr Hallén hade, för att låna hans
eget uttryck, den goda smaken att säga,
att förslaget om en verkställande ledamot
av talmanskonferensen var en griskulting,
som jag skulle få behålla för
mig själv. Låt mig påpeka, att tanken på
en sådan verkställande ledamot ur -

sprungligen väcktes av förre statsministern
Per Albin Hansson. Det är alltså
inte på något sätt jag, som kommit
med detta uppslag. Det skall inte vara
någon direktör som är förmyndare över
riksdagsmännen. Men i en så stor församling
— jag klandrar inte det förhållandet
att talmanskonferensen blir
stor — måste det vara någon som kan
ägna sin tid åt att samordna och planera
arbetet. I annat fall når vi inte
ytterligare resultat.

När det gäller propositionstiden säger
herr Hallén, att utskotten kan ju välja,
huruvida de skall behandla en proposition
samma år den lämnas eller först
påföljande år. Är det verkligen realistiskt
att tro, att utskotten i någon större
utsträckning skulle ha möjlighet att
vänta till ett följande års riksdag? Enda
följden måste bli en ökad arbetsbelastning
för höstriksdagen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Konstitutionsutskottets
talesman ville inte direkt ta upp mina
argument, men han medgav, att det råder
irritation i riksdagen över statsrådens
och partiledarnas långa uppgörelser.

Herr Hallén sade: Det finns ingen anledning
att favorisera partiledarna på
de övriga riksdagsledamöternas bekostnad.
Jag frågar: Finns det inte lika liten
anledning att favorisera statsråden, som
redan i propositionerna har kunnat
argumentera utförligt för sina ståndpunkter? Herr

HÅSTAD (li):

Herr talman! Den som hörde herr
Gustafsons i Göteborg första anförande
undrade möjligen, vilka oerhörda meriter
herr Gustafson hade på detta område
för att framställa alla de generella
påståenden som han gjorde och som
han naturligtvis är berättigad att göra.
Ser man efter i herr Gustafsons motion
finner man ju ingenting annat än att

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31. 103

han begär en utredning angående höstsessionen,
och det enda originella i
motionen är väl förslaget om denne
»rationaliseringsfogde». Jag är inte säker
på att statsminister Hansson var
allvarlig den gång han kastade fram
denna tanke. Jag minns att jag under
debatten frågade honom, om det var
hans allvarliga mening eller blott ett
skämt. Jag fick intet svar. Jag tror att
det närmast var ett skämt. — I övrigt
kan jag inte se, att herr Gustafson presterat
några särskilt anmärkningsvärda
ting.

Vad har då utskottet gjort, detta utskott
som av herr Gustafson nyss fått
betyget, att det har presterat »ett rekord
i orkeslöshet»? Jo, när utskottet skulle
besvara herr Gustafsons motion och
också ett par andra motioner, bl. a. fröken
Vinges rörande en mycket liten sak
och landshövding Olssons motion, har
utskottet dock kommit med ett utlåtande,
som innehåller tjugutalet punkter.
Det är väl ändå ganska mycket,
tycker jag, i förhållande både till motionerna
och till vad utskotten i allmänhet
brukar prestera med anledning av
motioner. Om nu detta utlåtande skulle
bifallas av andra kammaren, liksom det
redan bifallits av första kammaren, kan
det hända, att man om några år har ett
annat omdöme att fälla om det än vad
herr Gustafson nu kom med. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
herr Gustafsons motion inte väckt genklang
ens hos hans egna partivänner
i konstitutionsutskottet; även dessa har
ju så när som på en detalj följt utskottsmajoritetcn.
Det tycker jag ger den
rätta reliefen åt den kritik, som herr
Gustafson självfallet är berättigad att
uttala.

Jag var själv ledamot av 1946 års riksdagsutredning.
Om jag skulle jämföra
det timantal, som den utredningen sysslade
med frågan om riksdagens arbetsformer,
med det timantal som delegationen
och utskottet nu lagt ned på denna,
skulle skillnaden bli ganska liten.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Sedan är det ju en annan sak, att inte
allt vad vi har diskuterat blivit redovisat
i detta utlåtande. Det finns åtskilliga
saker som varit uppe till behandling
och som har avvisats eller ställts
på framtiden. Därvidlag vill jag bara
lämna kammarens ärade ledamöter den
upplysningen, att det finns vissa ändringar
som sammanhänger med arbetsordningen,
som kan tänkas böra föranleda
ändringar av riksdagsordningen.
Vi har då ansett att den lämpliga tidpunkten
för att diskutera detta och
fatta de första, vilande besluten är 1956
års riksdag och inte 1954 års riksdag,
naturligtvis med hänsyn till att vi då
har ytterligare två års erfarenhet att
bygga på. Detta är ett av skälen till
att vi alltså inte ställt in siktet riktigt
så högt, som någon kanske hade väntat.
Bland annat har den stora frågan
om höstsessionen skjutits till ett annat
»sammanhang», som det står i utlåtandet.
Detta innebär, alt var och en som
har en preciserad uppfattning om denna
sessions lämpliga anordning är oförhindrad
att framkomma med förslag
härom till 1956 års riksdag.

Jag vill sedan säga ett par allmänna
ord om arbetsformerna, utan att bli
långrandig och utan att behöva upprepa
vad herr Hallén redan sagt. Man
kanske bör säga — rättfärdeligen, tycker
jag — att den reform, som riksdagen
stannade för 1949, i många hänseenden
inneburit ett framsteg. Den har
i varje fall inneburit att vi, i stället för
att förut ha behövt arbeta dels in i juli
och dels under hösten, nu sluppit sammanträda
under juni och juli. Jag säger
detta trots att jag då röstade för en annan
ordning, .lag tror också att den
svenska riksdagens arbetsformer i
många, jag skulle vilja säga oerhört
många hänseenden, verkligen förtjänar
respekt även i jämförelse med andra
länders parlament. Det finns såvitt jag
vet intet parlament, som har en kortare
sessionstid än det svenska, utan prak -

104

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

tiskt taget alla riksdagar är samlade
längre tid än vår egen riksdag.

Detta bör å andra sidan naturligtvis
inte komma oss att förbise, att det finns
vissa bristfälligheter i den svenska ordningen,
och jag skulle vilja katalogisera
dem på följande sätt:

För det första: såsom det sades av oss
motståndare har regeln om »giljotinen»
den 31 maj lett till en oerhörd anhopning
och forcering av ärenden på våren;
det tror jag vi alla haft en stark
känsla av.

För det andra har ju själva den effektiva
arbetstiden per vecka på sistone
minskat, minskat och minskat, och riksdagen
bör härvidlag eftersträva att »vända
tillbaka» till ett effektivt och ändå
vettigt program, effektivt med hänsyn
till arbetet och vettigt med hänsyn till
ledamöternas behov att få tid för uppdrag
i sina hemorter.

För det tredje kan ingen påstå, att
höstsessionen är idealiskt ordnad för
närvarande. Därvidlag står vi fortfarande
— enligt min och jag tror enligt
cn ganska utbredd mening inom
utskottet — och famlar och vet inte
riktigt i vilken riktning den bästa lösningen
kan sökas.

För det fjärde finns i det nuvarande
tvåkammarsystemet en viss brist på
garantier mot förhastade beslut till följd
av den så att säga alltför stora snabbhet,
med vilken ärenden ibland behandlas.
Detta problem sammanhänger
med den gemensamma tidpunkt, vid
vilken utskottsutlåtandena skall behandlas
av kamrarna. Den frågan har regeringen
överlämnat till den s. k. författningskommissionen,
och därför inte
ansett sig böra ta befattning med.

Vad forceringen på våren beträffar
har utskottet med tacksamhet erkänt
det arbete, som regeringen därvidlag
nedlagt för att få en bättre frammatning
av propositionerna, och det är
möjligt att man kan komma ännu längre
på den vägen. Detta har varit ett av
skälen till att utskottet för närvarande

inte anser sig böra ta ståndpunkt till
frågan om sessionsindelningen. Vad en
bättre disponering av veckotiden beträffar
har talmanskonferensen i går —
som det sagts — uttalat sig favorabelt
om konstitutionsutskottets förslag.

Då kommer slutligen höstsessionen.
Jag skall nu inte alls, mina damer och
herrar, ta upp någon diskussion om
den utan vill endast fastslå, att jag fortfarande
vill ha fria händer att till ett
följande år undersöka varje tänkbart
uppslag till en annan och bättre lösning
än den nuvarande. Kvar står fortfarande
idén om att man skall börja riksdagsarbetet
exempelvis den 1 december
eller möjligen den 15 november och
ha en sammanhängande riksdag. Kvar
finns också möjligheten att man t. ex.
sammantränger höstriksdagen litet mera
än som skett, och det är dithän utskottet
syftar med uttalandet, att ingenting
hindrar att arbetet börjar senare, förslagsvis
omkring den 1 november. Den
tanken finns också, att man skulle ha
ett formellt sammanträde i början av
sessionen, låta vissa utskott börja arbeta
och så ha en eller annan ansträngande
vecka på slutet. Detta senare anser
jag inte vara någon särskilt lycklig
utväg. Jag skulle däremot kunna
tänka mig att man räknade med att ha
fyra å fem effektiva arbetsveckor på
hösten. I den mån det fanns något utskott
som hade ärenden, vilka krävde
längre tid, skulle dessa utskott kunna
sammanträda redan innan riksdagen
började på hösten. Detta möjliggörs
emellertid för närvarande inte av
grundlagen utan förutsätter en ändring
av riksdagsordningen, och det systemet
kan alltså inte nu praktiseras. Jag skulle
förmoda att det finns flera ledamöter
av konstitutionsutskottet, som vill ompröva
denna tanke 1956.

Allra sist, herr talman, blott ett par
kommentarer till några av de förslag
som har varit under diskussion.

När man nu sagt att talmanskonferensen
blir stor och till följd därav or -

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Nr 31.

105

keslös, vill jag endast framhålla, att den
blir av ungefär samma storlek som motsvarande
organ i det norska stortinget,
som består av de sex presidenterna
plus de tretton utskottens ordförande.
Här föreslår vi våra talmän, ledamöterna
av talmanskonferensen — d. v. s.
normalt partiledarna — och de tio utskottens
ordförande. Man har i Norge
de bästa erfarenheter av denna ledning
utan att man därför på något sätt träder
utskottens rätt för nära. Man får
därigenom ett samlat intresse för att
skapa större planmässighet i arbetet.

Vad frågestunden beträffar har herr
Gustafson i Göteborg uttalat sig för en
tidsbegränsning, man skulle med andra
ord tillämpa en liten »sp0rretime» av
norsk modell. Vi är inte alls främmande
för den tanken, men detta förutsätter
en ändring av riksdagsordningen och
en sådan ändring kan inte bli genomförd
förrän 1957, och till dess anser vi
att man bör söka sig fram på frivillig
väg för att samla på erfarenheter till
1956 års riksdag.

Det är kanske litet förmätet av herr
Gustafson att tro att konstitutionsutskottet
inte skulle känna till våra tidigare
egna erfarenheter på detta område,
d. v. s. de frågetimmar som tidigare
anordnats. Utskottet har dock inte
ansett det vara nödvändigt att här redovisa
dem.

Vidare önskar jag understryka, att
replikrätten är ytterligt svår att avväga.
Det finns onekligen ett intresse att göra
debatterna livligare genom att bereda
partiledare och andra en möjlighet att
omedelbart ingå i svaromål. Å andra
sidan leder detta till ett visst privilegierande
av dom som antecknat sig först
och alltså en motsvarande nedvärdering
av efterföljande talare. Vi har i utskottet
företagit en avvägning i detta
hänseende och kommit till uppfattningen
att den nuvarande ordningen är
ungefär den rätta. Personligen vill jag
dock tillägga att man borde kunna diskutera
det undantaget att talmännen

Rationalisering av riksdagsarbetet, ni. m.

vid remissdebatterna fick större frihet
med hänsyn till att dessa debatter sträcker
sig över två eller tre dagar, och det
då kan vara ett verkligt intresse att
t. ex. ett statsråd omedelbart och ej
först en följande dag får svar på en
fråga.

Med anledning av herr Johanssons i
Stockholm uttalande rörande statsrådens
privilegier vill jag erinra om något
mycket självklart som vi aldrig får
glömma bort, nämligen att statsråden
skall tala i bägge kamrarna och redan
av det skälet måste ha lättare att komma
in i en pågående debatt.

Herr Gustafson i Göteborg yrkade avslag
på utskottets förslag i vad detta
avser ändring av § 54 riksdagsordningen.
I tolkningen av detta ändringsförslag
har herr Gustafson då inlagt, att
det inom utskottet skulle finnas en allmän
önskan att öka höstriksdagens arbetsbörda.
Jag tror att meningarna inom
utskottet är mycket delade i denna fråga,
men den lösning som här föreslås
har kommit fram alldeles oberoende av
hur därmed förhåller sig. Den har tillkommit
först av rent praktiska skäl.
Antag t. ex. att regeringen har en proposition
i en lagfråga färdig i maj; lagrådet
har granskat den och allt är klart.
Varför skall den då behöva ligga till
hösten? Det finns ingen anledning att
så skulle behöva ske, ty om den skall
behandlas på hösten kan den ju lika väl
framläggas tidigare, så att ledamöterna
får tillfälle att studera den under sommaren.
Detsamma gäller en proposition
(det blir i detta sammanhang endast
fråga om lagpropositioner, aldrig budgetpropositioner)
som är färdig på hösten
men inte behöver behandlas förrän
på våren. Ledamöterna får då tillfälle
att ingående studera propositionen innan
motionstiden utgår, vilket inträffar
vid nästa sessions början om propositionen
inte behandlas dessförinnan. Det
har alltså inte varit någon strävan att
åstadkomma en ansamling av ärenden
på hösten utan rent praktiska skäl som

106 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 fm.

Interpellation ang. JK-utredningen i den s. k. Vilkuna-affären.

föranlett utskottets förslag i denna
punkt. Därtill kommer ett rent principiellt
motiv. Det finns ingen annan regering
i världen som är bunden av bestämmelser
motsvarande den svenska
riksdagsordningens stadgande att regeringen
endast under vissa stränga villkor
får lägga fram en proposition vid
höstriksdagen. Jag har personligen haft
den uppfattningen alltsedan 1947, att en
sådan bestämmelse inte hör hemma i
riksdagsordningen. Regeringen skall ha
rätt att när den vill på sitt eget ansvar
lägga fram vad den finner behövligt. Vi
minns hur folkpartiet, herr Gustafsons
eget parti, i radiodebatten 1952 krävde
att proposition om folkpensionerna
skulle läggas fram på hösten men att
regeringen då ansåg sig förhindrad lägga
fram en sådan proposition just med
hänvisning till riksdagsordningens bestämmelse
att endast propositioner av
tvingande vikt får framläggas. Å andra
sidan vill säkerligen inte någon regering
bryta sönder bela höstens arbetsprogram
i kanslihuset genom att
införa en normal propositionsavlämning
på hösten. Vi vet av gammalt, att
regeringen önskar förbehålla sig tiden
på hösten för att förbereda propositionerna
till nästkommande ordinarie
riksdag. Det är därför alls inte så farliga
konsekvenser förenade med detta
förslag, som är praktiskt, förnuftigt och
principiellt riktigt.

Mot bakgrunden av detta skall också
ses det föreslagna, av herr Gustafson
förlöjligade uttalandet i § 54 om att
propositioner skall avlämnas till riksdagen
så snart sig göra låter. Detta innebär
blott att om regeringen fått en lagproposition
färdig låt oss säga den 15 maj
har regeringen en rätt och en plikt att
lämna över denna till riksdagen för att
ledamöterna skall ha tillfälle att ta del
av den före höstsessionen. Detta är hela
det enkla innehållet i denna bestämmelse,
som herr Gustafson ägnat så hård
kritik.

Efter den deklaration och med det

förbehåll, som jag här har gjort beträffande
höstsessionen, ber jag att få yrka
bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad undrade
vilka meriter jag har, eftersom jag varit
förmäten nog att kritisera konstitutionsutskottets
förslag på det sätt jag
gjorde. Jag anser mig inte ha några
särskilda meriter på detta område. Men
jag tillhör dem som försöker förena
riksdagsmannaskap med arbete utanför
det politiska arbetets ram, så jag vet
var skon klämmer. Därför har vi i motionen
föreslagit -— vilket undgick herr
Håstad — att man skulle tillsätta en
utredning, som med sig förenade expertisen
på detta område. Det är detta som
inte blivit gjort.

Slutligen, herr Håstad, detta är inte
en partipolitisk fråga. Därför är det
inte något argument i sakfrågan, att
några partikamrater till mig inte gått
med på mitt förslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
handläggningen om förevarande
betänkande och behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 8.

Interpellation ang. JK-utredningen i den
s. k. Vilkuna-affären.

Herr von FRIESEN (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Sedan utrikesministern
hesvarat en tidigare av mig framställd
interpellation i den så kallade Vilkunaaffären,
har denna fråga kommit i ett
delvis annat läge, då det från finskt

Onsdagen den 1 december 1954 em.

håll meddelats, att svenska tjänstemän
icke är inblandade. Med anledning av
detta påstående har det ifrågasatts, huruvida
icke den nu igångsatta JK-utredningen
vore onödig. Detta kan icke vara
riktigt. De senaste lämnade meddelandena,
innehållande en rad obestyrkta
fakta, har icke i nämnvärd grad bidragit
till att öka klarheten i denna fråga.

Med anledning härav anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till hans
excellens utrikesministern få framställa
följande fråga:

Nr 31. 107

Vill hans excellens utrikesministern
lämna andra kammaren det meddelandet,
att oavsett vad som nyligen förekommit
den redan igångsatta JK-utredningen
skall fortsättas till dess så stor
klarhet som möjligt vunnits beträffande
den så kallade läckan till finska
myndigheter under krigsåren?

Denna anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.25.

In fideni
Gunnar Brittli

Onsdagen den 1 december.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande konstitutionsutskottets
betänkande nr 19, med förslag
till vissa åtgärder för rationalisering
av riksdagsarbetet, m. m. nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid, enligt
förut skedd anteckning, ordet till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag måste kanske göra
de närvarande kammarledamöterna en
smula besvikna, eftersom jag inte kan
prestera den ilska, som jag enligt ett
förhandsreferat i en kvällstidning
skulle ha gett till känna tidigare i denna
debatt. Jag noterar alltså, att jag har
ordet först nu i debatten. Däremot vill
jag kanske ge till känna ett visst missnöje,
som väl kommer att framskymta
i mitt fortsatta anförande.

Det förhåller sig så, att jag jämte en

kamrat i första kammaren i början av
året väckte en motion, som syftade till
att få fram ett förenklat sätt att avlämna
motioner i kamrarna. Vi motionärer
byggde då vårt förslag på ett av
regeringen år 1948 framlagt, nästan
likalydande förslag, som emellertid det
årets riksdag avvisade. Regeringen ansåg
nämligen, att motioner borde kunna
lämnas i kamrarnas kanslier på samma
sätt som den själv då ville och fick tilllåtelse
till att lämna sina propositioner.
Dessförinnan var ju förhållandet det,
att regeringen hade ett statsråd närvarande
i kammaren, som under pågående
plenum överlämnade propositionerna.
Detta såg ofta litet egendomligt
ut.

Jag kan nu konstatera, att utskottet
vidhåller den tidigare ståndpunkten,
att det är nödvändigt att motioner skall
lämnas under pågående plenum. Samtidigt
vill jag dock ge utskottet den elogen,
att det tagit ett steg i rationaliscringsriktningen
genom att föreslå, att
en motion, som har flera än en undertecknare,
skall kunna lämnas fram till

108 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. in.

talmannen av en annan än huvudmotionären.
Men kvar står, att problemet
inte därmed är löst för den, som är ensam
om en motion. Han eller hon måste
i alla fall passa plenum, hur kort det
än må vara. Vad jag i motionen vänt
mig emot var att man så hårt bundits
vid bestämmelsen att motioner skall
lämnas vid ett plenum. Det har ju
ibland verkat litet löjeväckande — det
har säkerligen kammarens ledamöter
själva tyckt — när vi under den allmänna
motionstiden i riksdagen stått i
ko långt in på mittgången för att så
småningom komma åt att lämna motionerna.
Kammarpresidiet har därvid
nyttjat en viss teknik för att dra ut
plenum så länge, att ledamöterna verkligen
hinner lämna från sig sina motioner.
Detta visar, att man kan göra det
bästa av en svår situation.

Jag tycker lika fullt, att man skulle
ha väntat en litet friskare syn på denna
sak hos utskottet. Det har sagts, att det
inte går att lämna motionerna på kansliet,
eftersom talmannen eller sekreteraren
behöver ha möjlighet att få
kontakt med motionärerna, om det
skulle behövas redaktionella ändringar
i låt oss säga motionens kläm. Nu inser
väl de flesta här, att talmannen eller
sekreteraren i realiteten inte har
möjlighet, åtminstone inte vid allmänna
motionsplena och ibland inte heller vid
korta motionsinlämningsplena, att få
kontakt med motionärerna. De hinner
helt enkelt inte under pågående plenum
se igenom motionerna utan måste göra
det efteråt.

Därmed är jag framme vid ett förslag,
som jag tycker att utskottet kunde ha
framlagt som en kompromiss, nämligen
förslaget att man åtminstone under allmänna
motionsplena vid riksdagens
början skulle ha rätt att lämna motionerna
på så att säga vanlig kontorstid
i kamrarnas kanslier. Det hade då funnits
möjligheter för talmannen och sekreteraren
att träda i förbindelse med
motionärerna, allteftersom de gick ige -

nom motionerna och fann, att dessa
kanske behövde justeras i ett eller annat
formellt hänseende.

Jag har fäst mig vid att konstitutionsutskottet
nederst å sidan 24 i betänkandet
förordar, att de ledamöter, som ämnar
framställa spörsmål, under hand
borde samråda med talmannen om
huruvida spörsmålet lämpligen borde
framställas i den ena eller andra formen,
alltså som enkel fråga eller som
interpellation. I detta sammanhang rekommenderar
konstitutionsutskottet ett
system med frågetimmar i regel en
gång i veckan. Frågorna skulle då lämnas
skriftligen några dagar i förväg.

Herr talman! Hur skall t. ex. en enkel
fråga, som det ibland mycket hastigt
kan bli aktuellt att få fram till vederbörande
statsråd, i tid kunna framföras,
om frågeställaren först måste
komma i kontakt med talmannen? Pågår
inte plenum, är det inte säkert, att
någon kontakt blir möjlig att åstadkomma,
och då försvinner kanske den
aktuella anledningen till frågans ställande.
Om det blir frågetimmar varje
vecka i kamrarna, måste väl de framställda
frågorna i ganska stor omfattning
komma att röra saker av dagsaktuell
betydelse, alltså sådant som folk talar
om och som uppmärksammas i pressen.
Hittills har tillämpats det systemet,
att en enkel fråga skall framställas till
vederbörande statsråd senast fredag
förmiddag för att kunna besvaras på
idealtid, d. v. s. vid tisdagens plenum.
Men om det i fortsättningen inte finns
möjlighet att lämna in frågorna till
kammarens kansli, så måste man ju lita
till att kammarens talman befinner sig
i Stockholm även om det inte är plenum.
Jag vet dock inte, om talmannen
anser att han alltid bör vara tillstädes,
alltså även på måndagar, för att ta en
dag, som i övrigt inte anses behöva
vara någon arbetsdag för riksdagen.

Jag är därför tveksam om, huruvida
den anordning som nu förordas, innebär
någonting annat än en försämring.

Nr 31. 109

Onsdagen den 1

Det finns naturligtvis saker och ting
som kan föranleda tveksamhet ur formella
synpunkter, t. ex. om ett spörsmål
bör få formen av en enkel fråga
eller interpellation, men jag föreställer
mig att den erfarenhet som finns inom
respektive partiers kanslier är tillräcklig
för att man skall kunna klara av
dessa mera formella problem.

Jag ställer mig sålunda litet undrande
till möjligheterna att i framtiden
kunna göra dessa frågetimmar så att
säga rykande aktuella. Som en erfarenhet
av den nuvarande ordningen kan
jag nämna att jag en lördag ställde en
fråga till handelsministern och fick den
besvarad på tisdagen, alltså på kortast
möjliga tid.

Det problem som har fått särskild
tyngd här i debatten är ju frågan om
huruvida det verkligen behövs en höstsession.
Jag delar för min del helt herr
Gustafsons i Göteborg synpunkter i
detta avseende — jag är också en av
hans medmotionärer. Det kan inte finnas
någon anledning att eftersträva en
jämn fördelning av arbetet över hela
året, så som vi nu är på väg att få. Det
blir väl ofta så, att frågor som avgöres
under höstsessionen, behandlas mer
formellt än reellt, eftersom arbetskrafterna
i kanslihuset säkerligen har måst
göra vissa förarbeten för att lösa de
administrativa problem som är förenade
exempelvis med ett riksdagsbeslut
om att vissa författningar skall träda i
kraft vid nyåret. Det säger sig självt att
man i realiteten inte väntar på riksdagens
beslut i sådana frågor, utan föregriper
det hela ända fram till det stadiet
att tryckpressarna skall sättas i
gång, vilket givetvis sker först sedan
riksdagsbeslutet är fattat. Det är alltså
en chimär att tro, att handläggningen
av ärenden, som uppskjutes till liöstriksdagen,
icke skulle på något sätt
föregripas.

I fråga om propositionernas avlämnande
har utskottet gjort en undersökning
och funnit att det skett en viss

december 1954 em.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

förbättring i förhållande till tidigare,
då propositionerna kom i stora klumpar
mot slutet av propositionstiden.
Utskottet påvisar sålunda att riksdagen
under 1954 års vårsession har fått propositionerna
i ganska jämn ström, och
att det är relativt få propositioner som
har kommit i slutet av den tillmätta
tiden eller därefter.

Jag vill emellertid fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att man
inte bara kan se till propositionernas
antal och hur detta fördelar sig över
propositionstiden, utan att man också
måste ta hänsyn till vilka propositioner
det är fråga om. Att den jämnare
fördelningen av propositionerna under
detta års vårsession inte har förhindrat
kammardebatternas koncentration till
maj månad framgår också fullt tydligt
vid en enkel räkning av antalet protokollsidor
för de olika månaderna. Jag
roade mig i somras med att göra en sådan,
och jag fann att 48 procent av
kamrarnas protokollsidor hänförde sig
till maj månad. I stort sett 50 procent
av debatterna var alltså i år förlagda
till maj månad, och förmodligen har det
knappast någon gång tidigare förekommit
en större koncentration till denna
månad.

Vad det härvidlag främst gäller är att
i tid få fram de stora och viktiga propositionerna,
inte de propositioner, som
ej föranleder några debatter. Statistiken
blir en smula missvisande, om man, såsom
utskottet gör, nöjer sig med att
konstatera att det har skett en förbättring
i fråga om avlämningstiderna.

I samband med sitt förordande av
ett system med avlämnande av propositioner
av vanligt slag även under höstsessionen
framhåller konstitutionsutskottet,
att Kungl. Maj :t bör i propositioner
som avlämnas vid vårsessionen
ange, huruvida dessa skall behandlas
under denna session. Det är intressant
att konstatera, att detta förordande av
Kungl. Maj:t föregripits i ett fall som
jag känner till, nämligen beträffande

Ilo Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

proposition nr 208 om riksförsäkringsanstaltens
organisation — därest jag
inte är fel underrättad kommer vi att
nästa onsdag få ta slutlig ställning till
denna proposition. När propositionen i
våras framlades gav socialministern
nämligen uttryck åt den uppfattningen,
att behandlingen av densamma kunde
uppskjutas till höstriksdagen. Jag har
inte med detta velat rikta någon kritik
mot det sätt, varpå propositionen avlämnades
— den lades fram i god tid.
Jag kritiserar inte detta. Jag bara konstaterar,
att konstitutionsutskottet här
har kommit på efterkälken med sin rekommendation.
Det systemet är redan
i gång.

Herr Gustafson i Göteborg kritiserade
för sin del ett förslag, som konstitutionsutskottet
har lagt fram nämligen
om ändring av § 54 i riksdagsordningen.
Förslaget innebär, att det i paragrafen
skulle inskjutas följande mening:
»Propositioner böra avlämnas till
riksdagen så snart sig göra låter.» Det
är klart att man kan tycka att detta är
en ganska underlig uppmaning. Det
borde vara självklart att regeringen
lämnar in propositionerna så snart sig
göra låter.

En aktuell försening kan här belysas.
Under höstsessionen har vi att ta ställning
till propositionen nr 226, som är
daterad den 19 november 1954 med justitieministern
som föredragande. Den
syftar till att åstadkomma en ändring i
en lag som gäller de statslösa och deras
rättigheter. Det är för att kunna komma
i samklang med Sveriges förpliktelser
genom sin ratifikation av Förenta Nationernas
konvention angående flyktingars
rättsliga ställning som propositionen
om en lagändring nu lagts på
riksdagens bord. Om maa tittar på propositionen
rent formellt finner man, att
riksdagen någon gång i början av vårsessionen
ratificerade denna konvention.
Detta lagändringsförslag kom inte
i form av en proposition till vårriksdagen
utan först nu. Enligt protokollet

i statsrådet har ärendet behandlats den
5 november 1954. Man tycker att det
kunde ha behandlats långt tidigare. Vidare
finner man att det gått på remiss
till lagrådet dit det anlände den 18 november.
Mellan den 5 och den 18 november
låg ärendet alltså färdigberett
i justitiedepartementet och ingenting
hände. Den 19 november — strängt taget
måste det ha varit på morgonkulan
— tog lagrådet ställning till lagändringsförslaget.
Den 19 november något
senare på dagen således fattade Kungl.
Maj:t beslut om att överlämna propositionen
till riksdagen. Här har vi alltså
en påtaglig försening av en proposition,
som borde ha levererats långt tidigare.
I alla händelser finns det vita fläckar
på tidtabellen.

En av de frågor, som herr Hallén
var inne på, skulle jag vilja uppehålla
mig vid en smula. Det är frågan om
replikrätten. Herr Hallén sade, om jag
inte minns fel, att Handelstidningen i
Göteborg hade förklarat, att om man
medgav partiledarna större förmåner
när det gäller replikernas längd, betydde
detta att man alltför mycket
skulle favorisera partiledarna på övriga
kammarledamöters bekostnad. Jag tycker
det är viktigast att på något sätt
skapa rättvisa för oppositionens ledare
i de stora debatterna. Herr Hallén
tycktes, efter vad jag förstod, anse att
kammarens ledamöter var ganska irriterade
över att dessa stora partiledardebatter
förekom i den utsträckning
som de gör. Jag har dock en känsla av
att just dessa debatter är de man verkligen
är intresserad av i kammaren.
Där slår det gnistor på ett annat sätt än
när vi andra- och tredjeplansfigurer är
uppe i talarstolen. Både för kammaren
själv och för parlamentarismen skulle
det därför nog vara till nytta, om oppositionens
ledare hade större möjligheter
till jämnt spel med regeringsbänken i
dessa större debatter. Jag har också lagt
märke till, att statsministern vid några
tillfällen gett uttryck åt sådana syn -

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

punkter som att han ville begränsa sina
inlägg med tanke på att hans motståndare
i debatten inte hade obegränsad
tid till sitt förfogande.

När herr Hallén citerar Handelstidningen,
kan jag därför inte underlåta
att citera vad Örebro-Kuriren, som är
ett socialdemokratiskt organ, skriver
just i denna fråga: »Regeringsmedlemmarnas
replikrätt är inte begränsad
varken till tid eller antal. I vanliga fall
spelar det ingen större roll, men i remissdebatterna
eller andra sammanhang
med långa talarlistor blir det ett
ojämnt spel och — vad värre är — rätt
ogörligt att få till stånd en grundligare
debatt. Det har emellanåt påpekats att
kamrarnas gruppledare borde likställas
med statsråd i detta avseende. En sådan
reform borde vara välkommen.»
Inom pressen finns det tydligen olika
uppfattningar liksom här i kammaren.
Detta visar att problemet verkligen är
ett problem. Det borde lösas i rättvisans
tecken.

Härmed är inte sagt att jag är vän
av obegränsad repliktid. Jag vill snarare
förorda, att man i linje med vad
som förekommer utomlands överväger
att begränsa även vanliga anföranden
till tiden.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
sluta mitt anförande, som får betraktas
som en kommentar. Jag ställer alltså
inte något yrkande.

Vidare anförde:

Herr SEN ANDER (k):

Herr talman! Frågan om riksdagsarbetets
rationalisering är väl lika gammal
som riksdagen själv. Många utredningar
har företagits, men ingen har
kommit till rätta med problemet. Jag
tror också att det är en illusion att föreställa
sig att eu idealisk lösning kan
uppnås.

Sessionstidens längd är helt naturligt
en av de viktigaste frågorna. Säkert
är det uteslutet, att man skall kunna
avskaffa höstriksdagarna. Den stora

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

ansvällningen av nödvändiga statliga
åtaganden, framför allt på socialpolitikens
område, tillåter inte en någorlunda
noggrann behandling av alla riksdagsärenden
på en vårsession om knappa
fem månader. Det måste för övrigt
betecknas som en orimlig uppfattning,
att riksdagsarbetet skall kunna klaras
på samma tid nu som då statsbudgeten
balanserade på endast några hundratal
miljoner.

Däremot kan utan tvekan en bättre
ordning genomföras beträffande arbetet
under höstsessionerna. Som det nu är
går många riksdagsmän avsevärd tid
utan arbete, och en hel del utskott har
litet eller ingenting att göra.

Det bör inte vara uteslutet att åstadkomma
en jämnare fördelning av arbetet
mellan de båda sessionerna. Vad som
framför allt behövs är, som vi alla vet,
en lättnad i arbetet under vårsessionerna.
Den väldiga anhopningen av viktiga
ärenden i slutet av vårsessionen
möjliggör inte den ingående behandling,
som är nödvändig. Frågor som
sammanhänger med budgetens fastställande
måste givetvis avgöras under vårsessionen,
men säkert kan åtskilligt flera
frågor av mindre brådskande natur
överflyttas till höstriksdagen än vad
som nu är fallet. Om så skedde, skulle
riksdagsmännen och utskotten inte behöva
känna sig arbetslösa under höstriksdagen.
Dessutom skulle allmänheten
icke behöva få den uppfattningen att
höstriksdagarna tillkommit mera för
formens skull än för en förnuftig och
rationell fördelning av riksdagsarbetet.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja rekommendera, att alla riksdagsmän
fick deltaga i utskottsarbete. Nu
är en del riksdagsmän uteslutna från
detta arbete, och detta känns naturligtvis
litet underligt för dem. Om samtliga
riksdagsmän placerades i utskott,
skulle man utvidga den mera ingående
sakkännedomen bland riksdagens ledamöter,
vilket i sin tur skulle fördelaktigt
inverka på kammardebatterna.

112 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Utskottet har emellertid inte behandlat
frågan om sessionstiderna från sådana
utgångspunkter. Det låter allt i
stort sett förbli vid den gamla ordningen.
Utskottet anser det ankomma på
talmännen och talmanskonferensen att
företaga den närmare planeringen av
arbetet. Det har inte ens accepterat förslag
i syfte att organisera höstriksdagarnas
arbete så, att de många riksdagsledamöter,
som är från landsorten, inte
behöver förspilla onödig tid i Stockholm.

För vår del anser vi att åtminstone de
synpunkter som anföres i herr Englunds
särskilda yttrande borde ha kunnat
accepteras. Hans uppfattning är,
att höstsessionen borde starta med en
inledningsperiod på en vecka, därefter
utskottsarbete fram till slutet av november
och slutligen en period av erforderlig
längd från början av december med
koncentrerade sammanträden för beslut
i kamrarna. Vi anser detta vara en
rationell ordning, möjlig att åstadkomma
utan större svårigheter. Riksdagsledamöterna
gör större nytta om de under
ledighetsperioderna verkar i sina
hemorter i stället för att gå i Stockholm
utan att ha jämn sysselsättning.

Vad utskottet i övrigt föreslagit är i
och för sig acceptabelt. Någon större inverkan
för att åstadkomma en rationellare
ordning har emellertid inte dess
förslag. Jag har dock ett par ord att säga
till ett av förslagen nämligen om införandet
av särskilda frågetimmar.

Utskottet föreslår att enkla frågor,
som skall behandlas under frågetimmen,
måste inlämnas några dagar innan
de besvaras. Denna ordning kan
inte vara ägnad att, såsom utskottet
förutsätter, göra debatterna »mera allmänt
intresseväckande». Skall man nå
ett sådant syfte, så bör frågorna framställas
och besvaras direkt under frågetimmen.
Skulle till äventyrs ett statsråd
inte vara beredd att svara omedelbart,
så bör han genast meddela detta
och återkomma vid nästa frågetimme.

I allmänhet lär väl dock inga andra
spörsmål framställas än sådana som
kan besvaras omedelbart. Möjligheten
för ett statsråd att undvika ett direkt
svar bör emellertid vara tillräcklig
för att förhindra eventuella kalamiteter
i fråga om svaret. Likaså bör vissheten
om denna möjlighet vara en spärr mot
framställande av alltför invecklade
spörsmål. En frågetimme under sådana
förutsättningar har utsikter att tillvinna
sig allmänt intresse. Så blir knappast
fallet om utskottets förslag blir
verklighet. Detta innebär nämligen
ingen större förändring av den form
som nu tillämpas för enkla frågor.

Slutligen vill jag helt instämma i de
synpunkter som herr Johansson i Stockholm
anfört. Det bör ligga i det stora
flertalet kammarledamöters intresse -—-oberoende av partitillhörighet — att
göra slut på det missbruk av privilegierandet
på talarlistan som hittills förekommit
från vissa statsråds och partiledares
sida.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
ansluta mig till det yrkande som ställts
av herr Johansson i Stockholm.

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Jag vill gärna i detta
sammanhang säga, att jag rörande höstsessionens
omfattning under utskottsbehandlingen
av det här ärendet antytt
möjligheten av en sådan ordning,
att höstsessionen åtminstone vissa år
skulle kunna börja vid en något senare
tidpunkt än vi hittills har någon erfarenhet
av. Vi har ju blivit vana att
börja höstsessionen vid mitten av oktober,
men det torde vissa år, då arbetsmaterialet
bedöms vara relativt begränsat,
kunna vara möjligt att börja
höstsessionen vid en något senare tidpunkt,
t. ex. den 1 november, och ändå
hinna slutföra arbetet i god tid före
jul. Delta skulle enligt min mening
vara en bättre väg att tillmötesgå önskemålet
om koncentration i arbetet.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

113

Det skulle ha den fördelen att det på
lika sätt berörde riksdagens alla ledamöter,
vilket väl måste anses vara ett
berättigat demokratiskt krav.

Att jag emellertid inte har kämpat
för denna synpunkt i utskottet och
inte heller reserverat mig till betänkandet
beror på att utskottet tagit en
skrivning på denna punkt, som enligt
mitt bedömande väl öppnar möjlighet
för den av mig tänkta och här antydda
ordningen. Jag konstaterar med
stor tillfredsställelse, att herr Håstad
här i debatten tidigare vitsordat att det
är ditåt — så uttryckte han sig — som
utskottet syftar. Utskottet säger nämligen:
»Har behandlingen av ärende uppskjutits
till höstsession, skall sådan
börja å dag efter den 15 oktober, som
prövas lämplig.» Jag måste ju tänka
mig att dag betydligt senare än den 15
oktober, t. ex. den 1 november, under
vissa förhållanden kan komma att prövas
lämplig.

Som ett eventuellt alternativ till detta
har jag tillåtit mig framkasta tanken,
att åtminstone under höstsessionens
förra del arbetsplena skulle kunna hållas
t. ex. varannan vecka, varannan
onsdag. Men inte heller i denna sak
har jag ansett mig böra anmäla någon
från utskottet avvikande mening, eftersom
utskottets skrivning enligt min
uppfattning täcker även den möjligheten.
Utskottet skriver nämligen: »Intet
lärer hindra att kamrarnas arbete under
höstsessionen koncentreras till kortare,
i förväg tillkännagivna perioder.»
En koncentration till vissa perioder
måste väl såvitt jag förstår å andra
sidan innebära en lättnad under andra
perioder, och en sådan lättnad skulle
väl kunna tänkas konstruerad t. cx. så
som jag här har antytt, genom hållande
av arbetsplena varannan vecka.

Låt mig, herr talman, till sist bara
säga, att rörande konstitutionsutskottets
förslag i dess helhet kan jag mycket
väl förstå dem, som anser att intet
av de däri framställda förslagen är på
8 — Andra kammarens protokoll

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

något sätt revolutionerande, men liksom
flera tidigare talare anser jag mycket
bestämt, att de alla tillsammans bör
kunna få en god effekt. Men naturligtvis
kommer till sist det hela att bero
på om och hur riksdagen förverkligar
de propåer, som konstitutionsutskottet
gjort. Om riksdagen tar det föreliggande
betänkandet och sedan verkligen
allvarligt bemödar sig om att förverkliga
de förslag detta innehåller, då vågar
jag för min del tro på ett verkligt
gott resultat.

Naturligtvis måste jag i likhet med
herrar Hammar och Håstad tidigare
förbehålla mig rätten att framdeles, då
ytterligare erfarenheter av en ny ordning
hunnit vinnas, i ljuset av dessa
erfarenheter på nytt pröva en del av
förevarande frågekomplex.

Med den reservationen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag har endast begärt
ordet efter samråd med kammarens sekreterare
för att ändra mitt yrkande så,
att det blir ett konkret ändringsförslag
till utskottets förslag. Jag hemställer sålunda dels

att andra stycket av utskottets
motivering på sid. 24 utgår

dels ock att den del av utskottets motivering
som på sidan 23 börjar med
orden »De uppmjukningar» och slutar
med orden »att replikera» måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

»De uppmjukningar av debattordningen,
som genomförts under senare år
måste, såsom framhållits i motionen
II: 423, betecknas som i vissa hänseenden
otillfredsställande. Utskottet anser
därför, att de i denna motion framförda
förslagen om en ändrad debattordning
äro motiverade och böra därför föranleda
en omarbetning av bestämmelserna
i § 12 i kammarens ordningsstadga
om statsrådens yttranderätt och om
replikrätten.»

195''r. Nr 31.

114

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Rationalisering av riksdagsarbetet, m. m.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Med anledning av det
förslag herr Johansson i Stockholm nu
har ställt återtar jag mitt instämmande
i hans första yrkande och ansluter mig
i stället till det senare.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fullt medveten om att
mitt debattinlägg inte står på den intellektuella
nivå som en konstitutionsdebatt
bör göra, vill jag ändå, uppmuntrad
av konstitutionsutskottets ordförande
när han sade att han vill ha koncentration
och livaktighet i debatterna, våga
mig på att livligt koncentrera mig på
en fråga: Går det inte att rationalisera
riksdagens arbete genom att fördela arbetet
på flera ledamöter? Jag tycker
det vore en utväg, fastän den inte har
anvisats i dag.

Herr Gustafson i Göteborg, som uppträtt
här, har varit ivrig att få fram
möjligheter att med riksdagsarbete förena
civilt arbete. Jag är intresserad av
att få möjligheter att med civilt arbete
förena litet riksdagsarbete av annan
kvalitet än bara detta med knapparna
på bänklocket. Med det menar jag att
man borde ha större möjlighet att bli
tagen i anspråk för utskottsarbete —
det är många som nu inte är det. Jag
har tidigare påpekat detta i annat sammanhang
utanför denna kammare.

För ett par år sedan såg jag efter
hur det är med den saken i vårt parti,
och det är väl ungefär likadant i de
andra. Jag fann att en hel del riksdagsledamöter
hade varit suppleanter
i många år — fyra hade varit det i 18
år. I dag undersökte jag åter samma
sak och fann att det inte blivit bättre
utan sämre. Några hade varit här i
riksdagen i 19 år och var fortfarande
suppleanter. 6 har varit här i 13 år,
en i 11 år och 19 i 5 år, och de är fortfarande
suppleanter.

Naturligtvis är suppleanterna med
vid utskottsarbetet, men efter 10 eller
15 år vid väggen tror jag inte det finns

mycket intresse kvar för vad som sker
i utskottet. Jag kan själv intyga, att
man redan efter fem år börjar tycka
att det är litet enformigt att bara sitta
vid väggen.

Det har nämnts här, att arbetstekniska
problem skall tas upp av den parlamentariska
utredning som skall komma,
och jag hoppas att den ville beakta
behovet av riksdagsarbete lika väl som
behovet av civilt arbete vid sidan om
riksdagsarbetet.

Herr talman! Ingenting är löjligare
än en människa som ber att få bli
tagen i anspråk, det vet jag, men jag
tror det finns fler än jag i denna kammare
som har den uppfattningen, att
man står vid sidan om och vill mer än
man får vara med om. Vi har utsikt att
få behålla den rollen hela vår riksdagstid,
tills självironien nött bort varje
intresse för riksdagen och tagit bort
den lilla aktning, med vilken man en
gång startade, för det riksdagsarbete
man skulle utföra.

Med denna lilla hälsning vill jag be
dem, som skall utreda frågan, att fördela
riksdagsarbetet på flera, inte bara
göra det kortvarigare för de överhopade.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! I anledning av vad fru
Eriksson hade att säga •— det har vi
hört också i annat sammanhang — vill
jag understryka det befogade och riktiga
i hennes anmärkning. Jag vill bara
säga, att det där ju är en intern historia
inom vederbörande utskott. Det utskott
som jag har äran att företräda beflitar
sig om att suppleanterna ideligen skall
stå beredda att rycka in och tjänstgöra
som ordinarie. Jag vet att det finns utskott
där man kanske betraktar suppleanterna
på ett annat sätt och där det
kan dröja åratal innan man låter en
suppleant rycka in i en ordinaries
ställe. Fru Eriksson har rätt i att det
är felaktigt, men det är ingenting som
vi kan göra någonting åt i det här sam -

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

115

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

manhanget. Skulle man fortsätta att
praktisera denna metod i det utskott fru
Eriksson tillhör, vill jag ge henne ett
gott råd: Kom till oss, så blir det bättre!

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner beträffande det i punkten
1 av utskottet framlagda grundlagsändringsförslaget
utom i vad angick
§ 54 riksdagsordningen, nämligen
dels på antagande av förslaget i denna
del såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling dels ock på förkastande
av förslaget i angiven del;
och fattade kammaren beslut i överensstämmelse
med innehållet i den
förra propositionen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets förslag
till ändrad lydelse av § 54 riksdagsordningen,
nämligen dels på antagande
av förslaget i denna del såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
dels ock på förkastande av
förslaget i nu angivna del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som till vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager konstitutionsutskottets
föreliggande förslag
till ändrad lydelse av vissa paragrafer
i riksdagsordningen såvitt förslaget
avser § 54, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
förslaget i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och
45 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagit utskottets förslag till ändrad
lydelse av § 54 riksdagsordningen.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren vad
utskottet i punkterna 2 och 3 hemställt.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande motiveringen, nämligen
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av denna motivering med den
ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Johansson i Stockholm;
och godkände kammaren utskottets
motivering oförändrad.

§ 2.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial,
nr 20, i anledning av kamrarnas
remiss av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 226, med förslag till lag om
ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr
322) angående rätt för Konungen att
meddela förordnande om vissa förmåner
åt statslösa med flera.

Memorialet lades till handlingarna;
och beslöt kammaren hänvisa propositionen
till behandling av lagutskott.

§ 3.

Ändrad lydelse av 42 § 1 inom. lagen om
kommunalstyrelse i Stockholm.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 42 § 1
mom. lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.

116 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 10 november 1954 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen
avlåten proposition, nr 222, vari Kungl.
Maj:t, under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
29 oktober 1954, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 42 § 1 mom. lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Kungl. Maj:ts förslag innebar ökning
av högsta antalet borgarråd i Stockholm
från åtta till nio.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft de i
anledning av propositionen väckta och
till konstitutionsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 559 av fröken
Andersson och II: 719 av fru Ewerlöf
och herr Birke, vari hemställts att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till föreliggande proposition,
nr 222, och med avslag å
motionerna 1:559 och 11:719, antaga
ett i utskottets hemställan intaget förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 42 § 1 inom. lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Norregård, Herlitz och
Hastad, vilka ansett att utskottet bort
avstyrka förevarande proposition, nr
222.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga, där jag yrkar avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 222 med förslag
till sådan ändring i lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm, att högsta tilllåtna
antalet borgarråd ökas från 8 till
9, ber jag att få säga några ord.

Det är onekligen en aning förbryllande
att ett skäl, som vi mer eller
mindre motvilligt brukar få böja oss
för här i rikdagen, nämligen att utredning
pågår, inte alls har fästs något avseende
vid den här gången. Konstitutionsutskottet
har slukat en proposition,
som har en skrivelse från stadsfullmäktige
i Stockholm till grund, och vilken
går ut på att borgarrådsinstitutionen
skall utbyggas vilket motiveras med att
kommunalförvaltningen har ökat avsevärt
och blivit mer och mer komplicerad.
Jag skall inte bestrida att kommunalförvaltningen
har ökat i avsevärd
grad och inte heller att den har blivit
alltmer komplicerad sedan 1946, då
högsta tillåtna borgarrådsantal fixerades
till 8.

Nu är det emellertid så, att sakkunniga
inom inrikesdepartementet för
närvarande är sysselsatta med en översyn
av kommunallagstiftningen i Stockholm,
och då borde man väl kunnat
vänta till dess denna översyn var klar
och framför allt tills en närmare utredning
från stadskollegiet hade kunnat
presteras, som verkligen givit ett
underlag för riksdagens prövning i denna
fråga. Det är ju nämligen så, att riksdagen
har att pröva de skäl som föreligger
för en sådan utökning, och jag
anser inte att riksdagen i närvarande
stund har ett tillräckligt underlag för
att fatta ett beslut om utbyggnad av
borgarrådsinstitutionen. Vart skulle det
ta vägen om kommunerna i allmänhet
i en ömtålig situation, då de respektive
partierna kräver att få så och så många
representanter, skulle ge efter för minsta
motståndets lag och utöka antalet och
sedan i efterhand komma till riksdagen? Herr

talman! Mitt yrkande innebär
inte någon som helst sidovördnad för
den kommunala självstyrelsen — jag
har tvärtom en stark känsla för den —
men jag tror att vi är inne på en farlig
väg om vi bifaller det majoritetsbeslut
från konstitutionsutskottet som här före -

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31. 117

Ändrad lydelse av 42 § 1 inom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

ligger. Jag ber därför att få yrka bifall
till den av herr Håstad m. fl. avgivna
reservationen.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Om inte högern i Stockholm
hade begärt flera borgarråd än
vad den enligt gällande regler skulle
ha rätt till att erhålla, om inte folkpartiet
i Stockholm hade hängt ihop som
ler och långhalm med högern och om
inte socialdemokraterna råkat förlora
två mandat i Stockholm i höstens stadsfullmäktigval
så tror jag inte att denna
fråga skulle ha kommit inför riksdagen
i detta tillstånd. Det ligger ett visst
berättigande i talet om att det sätt, varpå
denna fråga har aktualiserats, har
skapat en viss olust, och särskilt i
Stockholm har det ju gett ett intryck av
kohandel om vissa funktioner.

Jag menar, att den motivering, som
man här har framlagt för riksdagen för
det nionde borgarrådet, inte anger det
verkliga skälet. Den motivering man har
åberopat är, att vi har ett Stor-stockholm,
som ställer mycket stora krav på
förvaltningen, på det kommande arbetet
i fråga om förberedelser för samordning
av den kommunala förvaltningen
o. s. v. Nu skulle man ha ett särskilt
borgarråd, som just skulle ta huvudansvaret
för detta Stor-Stockholm
för förberedande och handläggning av
alla frågor, som har samband med detta
Stor-Stockholm, sålunda med förbindelserna
och samarbetet mellan det egentliga
Stockholm och de delar, som vi
räknar in i Stor-Stockholm. Det handlar
om samordning av trafiken, samordning
av bostadspolitiken, samordning
av undervisningsväsendet, sjukhus,
industrifrågor, markfrågor och
andra frågor.

Emellertid finns det redan olika borgarråd
i Stockholm, som har att handlägga
dessa olika frågor. Skall man godta
den motivering som har givits för de
beslut, som riksdagen nu skall fatta,

skulle det innebära, att det nionde borgarrådet
skall ta en bit från var och
en av de nuvarande borgarrådens förvaltningsuppgifter,
d. v. s. en bit av
skolorna, en bit av sjukhusen, en bit
av spårvägarna, bussarna, gatorna och
andra angelägenheter. En sådan arbetsordning
verkar inte övertygande. Det är
ungefär som om man skulle tillsätta ett
nytt statsråd, som skulle ta hand om en
del av uppgifterna från statsminister
Erlander, en del från herr Undén, en del
från försvarsministern, en del från jordbruksministern
o. s. v., samla ihop allt
detta och sedan genomföra en förvaltning
på denna grundval. Det tycker jag
inte är någon väl genomtänkt motivering
för det nionde borgarrådet.

Dessutom tillkommer en annan viktig
sak som argument emot en sådan lösning,
och det är att Stockholms borgarråd
bär en mycket ojämn arbetsbörda.
Det finns rotlar i fråga om vilka man
kan säga, att borgarrådet är fullständigt
överbelastat av uppgifter, och rotlar där
vederbörande bar det relativt anständigt
i fråga om arbetet. Så till vida
tycker jag att den motivering, som angivits
för ett beslut i dag, är ohållbar.

Däremot erkänner jag utan vidare,
att det socialdemokratiska partiet i
Stockholm behöver ha en starkare ställning
i förvaltningen. Socialdemokraterna
representerar dock tillsammans med
kommunisterna, som ju ännu inte har
den styrka att de kan göra anspråk på
ett borgarråd, 49 procent av väljarna
och är utan varje tvekan stadsfullmäktiges
största parti. Jag anser det orimligt
att såsom läget kommer att se ut,
om detta beslut inte fattas, dessa 49 procent
av väljarna och i stadsfullmäktige
endast skall ha 37 procent av borgarrådsbefattningarna.
Och ändå orimligare
anser jag det vara att högern med 20
procent av stadsfullmäktige skall ha 25
procent av antalet borgarråd. Jag tycker
heller inte att det är rimligt att högern
ocli folkpartiet, som tillsammans
har 51 procent av stadsfullmäktige och

118 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om

bland väljarna, skall ha 63 procent av
denna viktigaste centrala förvaltning
som borgarrådsinstitutionen anses vara.
Högern och folkpartiet har under de
fyra sista åren drivit en utpräglad rikemanspolitik
i stadsfullmäktige, och att
de förlorade mer än två procent av valmanskåren
i Stockholm vid senaste valet
har säkert samband med den politik som
förts.. Detta ger också en anvisning om
vad som kommer att ske kanske inom
en ganska kort tid.

Jag menar alltså att det i och för sig
finns grundad anledning att införa både
ett nionde och kanhända ett tionde borgarråd.
Det är nu ett faktum, att uppgifterna
växer mycket snabbt i Stockholm.
Får jag erinra riksdagen om att
sedan man fastställde antalet borgarråd
till åtta har befolkningen vuxit med
100 000 invånare, och att man inom
ytterligare fyra år räknar med en fortsatt
befolkningstillväxt på 50 000. Det
säger allt om hur uppgifterna växer.
Men jag anser att det hela skulle ha
klarlagts innan frågan gick till riksdagen.
Man skulle ha lagt fram en klar
plan och en redig motivering varför
man behöver bygga ut denna administration
över lag.

Men det är bara den ena sidan av
saken. Den andra och enligt min mening
viktigare är, att detta egentligen
inte är en riksdagsfråga utan att det
måste betraktas som en eminent stockholmsfråga,
hur Stockholms stad skall
förvaltas och administreras. Jag vill
inte säga något ont om skåningar och
norrbottningar och andra länningar
och då allra minst om norrbottningar
naturligtvis, men hur skall de kunna
vara sakkunniga i fråga om hur många
borgarråd Stockholm behöver? Detta
är naturligtvis något ganska orimligt.
Nyss har det tillsatts fyra stadssekreterare
i Göteborg. Det är befattningar som
motsvarar borgarråden i Stockholm.
Detta har ju riksdagen aldrig befattat
sig med, och riksdagen har ingen vare
sig formell eller reell inverkan därpå.

kommunalstyrelse i Stockholm.

Jag anser att riksdagen inte heller skall
göra det nu. I verkligheten ligger det
ju så till, att varje kommun i vårt land
själv bestämmer ganska suveränt över
hur många tjänster den behöver ha för
att administrera och förvalta kommunen;
riksdagen har ingenting med denna
sak att göra. Men är det då inte ganska
orimligt att vi skall ha en särlagstiftning
för Stockholm i detta avseende,
som överlämnar till riksdagens avgörande
en sådan utpräglat kommunal
angelägenhet som det här är fråga om,
nämligen om hur staden skall förvaltas
och administreras. Ur den kommunala
självstyrelsens princip är detta en orimlighet.
Stockholm bör själv bestämma
över sin förvaltning.

Vi har inte motionerat i denna fråga,
och vi har inte velat göra detta av flera
skäl. Vi har ansett, att om man inte kan
hindra högern i Stockholm med dess
20 mandat att erhålla två borgarrådsbefattningar,
är det orimligt att hindra
socialdemokraterna, som ändå spelar en
så central roll i det kommunala livet,
att erhålla de fyra borgarrådsbefattningar,
som de skulle erhålla genom
detta beslut. Jag tycker att högern härvidlag
spelar en ganska billig roll. Det
kan ligga nära till hands att säga, att
det är tarvligt, när de pressar sig till
två mandat. Men detta har naturligtvis
inte med tarvlighet eller icke tarvlighet
att göra, utan är ett uttryck för att
högern vill förhindra, att motståndarna
til! den regim vi för närvarande har i
Stockholm skall få någorlunda insyn i
förvaltningen. Detta är naturligtvis det
djupaste skälet, även om man inte talar
om det.

Men den huvudsakliga orsaken till
alt vi inte väckte motion i frågan är,
som utskottet också litet försynt påpekar,
att Stockholms kommunallag nu
ligger under beredning och antagligen
kommer upp i riksdagen redan nästa
år. Vi utgår ifrån att den oformlighet
som för närvarande finns för Stockholm
då bör försvinna. Vi anser följaktligen,

Onsdagen den 1 december 1954 cm. Nr 31. 119

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

herr talman, att om Stockholm skall ha
åtta borgarråd eller sexton, bör det vara
Stockholms ensak och inte riksdagens.
Det måste vara den kommunala förvaltningen
och den kommunala led ningen

i Stockholm som har att avgöra
denna sak. Utifrån denna syn på frågan
har vi inte väckt någon motion. Om vi
kommit med en sådan, skulle vi yrkat
på att hela denna bestämmelse om att
riksdagen skall fastställa hur många

borgarråd Stockholm skall ha bör för svinna.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Enligt mitt förmenande
skall vi här i riksdagen inte ta ställning
till frågan hur många borgarråd det ena
eller andra partiet skall ha, utan vad vi
skall ta ställning till är själva principen
om det finns tillräckligt underlag för
att riksdagen skall kunna pröva och fatta
beslut om huruvida borgarrådsinstitutionen
nu skall utbyggas. Jag föreställer
mig, att konstitutionsutskottets
majoritet tyckt att det föreligger tillräckligt
starka skäl för att fatta ett sådant
beslut utan att invänta resultatet av en
utredning. Vi som har motionerat om
avslag på propositionen har emellertid
ansett, att tillräcklig utredning inte föreligger.

Herr Hagberg i Stockholm påtalade
den »tarvliga roll», som högern spelat
i detta sammanhang. Jag föreställer mig
att herr Hagberg därvid tänkte på att
högern 1950 gjorde en framstöt angående
en utbyggnad av borgarrådsinstitutionen.
Men, herr Hagberg, vår motivering
då var densamma som nu, att
man skulle utreda huruvida behov förelåg
för en utbyggnad av borgarrådsinstitutioncn
mot bakgrunden av att den
kommunala förvaltningen ökat i omfattning
och blivit mer och mer komplicerad.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! På detta sista vill jag
replikera, att fru Ewerlöfs förklaring
här ytterligare stärker den ståndpunkt,
som utskottet har intagit, när man har
föreslagit riksdagen att gå med på att
tillsätta ett nionde borgarråd. Men å
andra sidan tror jag att de flesta i denna
kammare inser, att de officiella motiveringarna
för tillsättande av detta nionde
borgarråd inte är de verkliga, och
det vet fru Ewerlöf mycket väl.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! När jag först läste den
kungl. propositionen, ställde jag mig
mycket skeptisk till propositionens förslag
och tänkte: det är verkligen underligt
att man i Stockholm först nu
har upptäckt att regleringen av nedre
Norrmalm och tunnelbanebygget och
stadens utveckling över huvud taget motiverar
tillsättandet av ett nionde borgarråd.
Jag tänkte vidare att det där
naturligtvis bara var ett camouflage
för den allmänt bekanta motsättning,
som råder i huvudstadens kommunala
liv. Sedan läste jag emellertid om den
framstöt i frågan, som gjordes redan
1950, och den visar ju att man redan
på den tiden umgicks med planer på
att utöka antalet borgarråd. Därmed har
man en om också nödtorftig motivering
för att nu komma med en liknande
framställning, den får sedan gälla för
vad den kan.

Till vårt tillstyrkande vill jag bara
lägga, att det är riktigt som det här
sagts, att den kommunala självstyrelsens
princip nästan förutsätter att
tillsättningen av borgarråd bör vara en
rent kommunal angelägenhet. Nu kommer
väl de speciellt sakkunniga att föreslå
att åtminstone maximeringen skall
avskaffas. Skulle de inte göra det, hoppas
jag att stadsfullmäktige i Stockholm
inte återkommer med sådana
framställningar utan att man där, i an -

120 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om

slutning till sin självklara rätt att själva
ordna dylika ting, föreslår att maximeringen
upphäves, så att vi slipper att
behandla ärenden av denna natur. Jag
skulle gärna vilja skicka med den hälsningen
till fullmäktige med vårt tillstyrkande,
att man för framtiden söker
lösa frågan efter dessa linjer.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i denna fråga med anledning
av att fru Ewerlöf här har litet utförligare
motiverat sin motion, i vilken
hon hävdar att det inte var tillräckligt
utrett att Stockholm behöver ett borgarråd
för att klara de speciella uppgifter,
som sammanhänger med Stor-Stoclcholms
problem. Jag vill då säga, att det
är beklagligt att man från högerns sida,
både i stadsfullmäktige och här i riksdagen,
tydligen inte har tagit tillräckligt
allvarligt på den frågan.

Som utskottets ärade ordförande nyss
sagt är det inte ett nytt spörsmål att
Stockholm behöver utöka den personal
i ledande ställning, som har hand om
dessa frågor. Redan 1950 var ju frågan
uppe — jag skall återkomma till detta.
Jag skall först bara helt kort, närmast
rubrikvis be att få exemplifiera vad
som verkligen föreligger av problem
för Stor-Stockholm.

Redan nu befinner sig en sjundedel
av Sveriges befolkning inom Stor-Stockholms
område. 1960 kommer av allt att
döma mellan 1,3 och 1,4 miljoner av
Sveriges invånare att finnas inom detta
område. Enbart detta säger oss, att det
verkligen är stora problem som det gäller
att bär få en förnuftig lösning på.
Det är inte minst ett bostadsproblem.
Den del av Stockholms mark, som är
lämplig för bebyggelse med bostäder,
är inom ett par år tagen i anspråk för
detta ändamål. Vi fick för bara några
dagar sedan ett larm om att vissa av

kommunalstyrelse i Stockholm.

grannkommunerna för närvarande inte
har möjlighet att bygga bostäder inom
Stor-Stockholms område i den takt som
verkligen behövs. Självfallet erfordras
därför en samverkan mellan de olika
kommunerna för att en sådan uppgift
skall kunna lösas, och detta är man intresserad
för i grannkommunerna liksom
man är det i Stockholm. Men då
Stockholms stad säger att vi behöver
en person som verkligen kan ägna sig
åt dessa frågor, då svarar man på högerhåll
att detta behövs inte. Jag tycker
det är beklagligt.

Bostadsförmedlingen intar en central
plats då det gäller att försöka åstadkomma
en rimlig fördelning av de nya
bostäderna bland alla bostadssökande.
För närvarande finns det 65 000 personer
som realistiskt räknat verkligen är
bostadssökande i Stockholm. Denna fråga
hör till de nya huvuduppgifter, som
skall läggas på det nya borgarrådet.
Skulle man inte försöka ta ett krafttag
på detta område? Alla, inte minst det
borgarråd som nu har hand om dessa
frågor, är medvetna om att det behöver
göras något ytterligare.

Trafikfrågorna, där en samverkan
absolut är nödvändig, tränger på mer
och mer. Fru Ewerlöf har tydligen inte
märkt att de är så påträngande och det
må givetvis vara hennes ensak, men jag
undrar om hon inte därvidlag ser litet
vid sidan av det verkliga läget och tittar
mera med det politiska ögat.

Själv sitter jag i en kommitté, som
skall försöka åstadkomma en översyn
av och få ett samlat grepp på Stockholms
socialvård och ser även här behovet
av en samordning. Även andra
samordningsfrågor dyker upp, där det
skulle vara av stor betydelse att få en
särskild person att förhandla med kommunerna
på lämpligt sätt. Skolfrågorna
är aktuella; det vet vi inte minst från
den gångna vinterns diskussioner mellan
Stockholms stad och grannkommunerna.
Vi har inte tillräckligt med platser
i våra skolor och det gäller att här

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

121

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

göra en lämplig fördelning av det knappa
utrymmet.

Detta är som sagt inte någon ny fråga.
Redan 1937 tog dåvarande överståthållaren
Torsten Nothin upp spörsmålet
och sedan har frågan, hur man skall
åstadkomma en lämplig planering av
Stor-Stockholmsregionen, varit uppe
med jämna mellanrum. Jag och några
riksdagskamrater motionerade i fjol om
en översyn över hela länsindelningen,
men framför allt rörande Stor-Stockholmsregionen.
Statsutskottet ville inte
vara med om saken, men man sade att
det var självklart att stockholmsområdets
problem är någonting alldeles speciellt.
Man fick också stöd av ärevördiga
kammarkollegium, som inte precis
är känt för revolutionerande insatser
eller omstörtande tankar under sin
månghundraåriga historia. Kollegiet
framhöll emellertid att en utredning av
Stor-Stockholmsfrågorna är påträngande
och angelägen.

När nu Stockholms stad begärt att få
tillsätta en tjänsteman, som inför stadsfullmäktige
skall ha ansvaret för dessa
frågor, då säger man som fru Ewerlöf,
att frågan inte är tillräckligt utredd.
För den som vet något om Stor-Stockholms
problem räcker det nog med den
korta, rubrikmässiga uppläggning jag
gjort beträffande de stora frågorna.
Den som vill ta med allvar på dessa
frågor har här motivering nog för att
vilja vara med om den föreslagna utökningen.

Men, herr talman, det finns ingen
som är så blind som den som inte vill
se, och här är det uppenbart att varken
högern i Stockholms stadsfullmäktige
eller högern i riksdagen — jag uppfattar
denna deras hållning som en
partiinställning — vill se på denna
punkt. Man har andra spekulationer
och det står dem givetvis fritt. Men det
förvånar mig något att man tar så lätt
på en sådan fråga som den kommunala
självstyrelsen, som fru Ewerlöf gjorde.
Jag måste säga att jag tycker att herr

Hagberg i Stockholm härvidlag gjorde
den riktiga reflexionen, nämligen att
det är rätt egendomligt att vi här i
riksdagen skall blanda oss i en sådan
fråga som att Stockholms stad vill tillsätta
en tjänsteman. Ingen annan kommun
i Sveriges land står i en sådan beroendeställning,
såsom under en förmyndare.

Fru Ewerlöf säger att hon givetvis är
intresserad av att också Stockholms stad
får självstyrelse, men hon kan ändå inte
vara med om detta. Det skulle vara rätt
intressant att höra speciellt en av reservanterna
i konstitutionsutskottet på
denna punkt för att få veta, om man
verkligen anser att Stockholms stad såsom
andra kommuner skall kunna få
sköta denna sak, om man är villig att
ge Stockholms stad fullständig frihet
att bestämma antalet tjänstemän men
inte vill vara med härom, när det gäller
en utökning med endast en tjänsteman.
Man kan således i princip tänka
sig en dylik fullständig frihet, men när
det gäller att utöka tjänstemännens antal
med en person, då säger man nej.
Detta förefaller mig vara en argumentering
som blir ganska besvärlig för vederbörande.
Om man har den uppfattningen,
att den kommunala självstyrelsen
skulle gälla även för Stockholm,
borde man väl handla i den andan och
gå med på detta förslag — även om jag
antar att fru Ewerlöf tycker sig ha skäl
för sin uppfattning att Stor-Stockholms
problem inte är någonting att fästa sig
vid i detta fall.

Men om nu Stockholms stad önskar
detta borgarråd, förvånar det mig verkligen
att högern inte kan handla i enlighet
med den kommunala självstyrelsens
princip och hysa tillit till att
Stockholms stad själv bäst skall kunna
sköta denna sak. Men det vill man inte.
Fru Ewerlöf säger att man bör vänta
tills utredningen är klar. Såvitt jag kan
förstå innebär delta inte något annat
än att dessa stockholmsproblem måste
uppskjutas till 1957, då det väl tidigast

122 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

är möjligt för riksdagen att ta ställning
till dem.

Jag skulle vilja avsluta med att säga,
att för dem som från sidan ser på Stockholms
kommunalpolitik — jag sysslar
inte längre med den i egentlig mening
— får frågan också en annan aspekt.
Behovet av politisk avspänning har ju
varit verkligt markerat, och det föreföll
mig verkligen, när nu två av partierna
kom överens om att försöka få till
stånd ett samarbete, som om det också
borde legat i det tredje partiets, högerns,
intresse att medverka. Nu har
högern inte gjort detta. Det har den
givetvis rätt till, men det är att beklaga,
att de strider som varit i Stockholms
stad skall föras vidare till denna
kammare.

I det sammanhanget skulle jag vilja
anknyta till vad fru Ewerlöf sade i en
replik till herr Hagberg i Stockholm.
Fru Ewerlöf sade, att högern år 1950
ville vara med om en utökning av antalet
borgarråd. Det är, fru Ewerlöf,
inte hela sanningen. Jag har i min hand
ett korrektur, enligt vilket det framgår,
att även högern år 1950 var med om att
man skulle gå in till Kung], Maj:t med
ett förslag om att utöka antalet borgarråd
till nio. Det var inte fråga om en
utredning — det var fråga om en begäran
av samma slag som den som i
dag ligger på riksdagens bord. På den
punkten är det ingen skillnad. 1950 var
högern en ivrig förespråkare för detta,
och det ger mig anledning att återigen
säga, att det är intet nytt problem detta,
att Stockholm behöver en utökad tjänstemannastab.
Det är ju samma rotel
som högern 1950 ansåg skulle behöva
en avlastning, som man nu i stor utsträckning
på samma sätt skulle försöka
avlasta.

Jag beklagar att högern inte lyckats
bibehålla sin ståndpunkt under dessa
fyra år och ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag är i allt väsentligt
förekommen av herr Dahlén och skall
därför inte säga många ord. Jag är ju,
kan man säga, part i detta ärende och
borde kanske inte yttra mig, men när
fru Ewerlöf säger, att vi med hänsyn
till den pågående utredningen om en
översyn av kommunallagstiftningen bör
vänta, så kan jag inte underlåta att ändock
säga ett par ord.

Det är ju, som herr Dahlén påpekade,
i reella tal 65 000 bostadssökande (det
finns 80 000, men man räknar med en
felmarginal på ca 20 procent). Av dessa
saknar inte mindre än 35 000 å 40 000
direktförhyrd bostad, och inte mindre
än 10 000 av dem är barnfamiljer. 10 000
å 15 000 går och väntar på att få bostad
för att kunna gifta sig.

Stockholm är, som herr Dahlén framhöll,
fullbyggt inom sin jurisdiktion
redan om några år — vi räknar med
omkring år 1960. Man förstår då att
uppgifterna i samband med lösandet av
Stor-Stoekholms bostadsfråga tränger
på. Det byggs i runt tal inom stockholmsregionen
9 500 lägenheter per år,
av vilka Stockholm ensamt bygger
7 000. Vad blir följden den dag då Stockholms
tomtmark är bebyggd? Jo, att
dessa 7 000 lägenheter måste byggas ute
i förortskommunerna.

Då ställer man sig frågan: Är dessa
beredda att ta på sig den enorma uppgiften
att öka byggnationen med 7 000
lägenheter per år? Jag tror inte det är
möjligt för dem med mindre än att
Stockholms stads hela apparat griper
in, och fördenskull är det nödvändigt
att ett samarbete, ekonomiskt och administrativt,
kommer till stånd. Det är
bl. a. dessa uppgifter som det nya borgarrådet
skall få sig anförtrodda, och
de är trängande — det går inte att vänta
med dem.

Herr Dahlén omnämnde även alla de
uppgifter i samband med sjukhus, kommunikationer
in. m., som tillkommer.
Men, säger man, rotlarna är ju uppdela -

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

123

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

de, och dessa uppgifter finns redan hos
olika borgarråd. Jag vill då omnämna,
att fastiglietsborgarrådet är överhopad
med arbete. Det är Nedre Norrmalmsregleringen,
hela bostadsbyggandet och
alla de delegationer, som hör till fastighetsnämnden.
Att han under sådana
förhållanden gärna ser att bostadsförmedlingen
flyttas till en annan rotel
är lätt att förstå. Den är dock en ytterst
besvärande och arbetskrävande uppgift.

Men framför allt behövs en avlastning
för statsbyggnadsborgarrådet. Jag
skall tillåta mig att räkna upp några
av de uppgifter han har. Det är stadsplanenämnden,
gatunämnden med alla
dess delegationer, kyrkogårdsnämnden,
idrotts- och friluftsstvrelsen, civilförsvarsnämnden,
regionplanenämnden,
samarbetsdelegationen, Nedre Norrmalmsregleringen
och Stockholms trafikutredning.
Dessutom är det de dagliga
sysslorna inom borgarrådsberedningen
och inom stadskollegiet.

Tror ni att cn man med en sådan
arbetsbelastning har möjlighet att driva
en sak som är så viktig som Stor-Stockholmsproblemet?
Jag tvivlar på att det
är möjligt; det behövs en man enbart
för detta.

Jag kan inom parentes nämna, att
borgarråden över huvud taget minsann
inte har någon sinekur i Stadshuset. Vi
vet, att enbart under det sista året har
två av dem på grund av överansträngning
fått ta ganska lång ledighet.

Jag skall med hänsyn till den framskridna
tiden nöja mig med detta. Jag
tror att de ärade damerna och herrarna
i denna kammare förstår problemen
för oss här i Stockholm och bifaller
denna anhållan om att få nio borgarråd
i stället för åtta.

•lag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag skall först deklarera
att mitt ställningstagande i utskot -

tet dikterades av det skälet, att borgarrådens
antal ännu så länge skall
regleras i lag, och det var just till behovet
av en lagändring som vi hade
att ta ställning. När det pågår en utredning
brukar riksdagen inte föregripa
denna. Sedan kan man naturligtvis
diskutera huruvida detta att lagen
reglerar antalet borgarråd är lämpligt
eller inte, och jag är själv inte alls lyhörd
för de argument, som går ut på
att bestämmandet av antalet bör vara en
Stockholms stads egen angelägenhet.
Det är emellertid uppenbart att mot
detta kan anföras ett argument som
kommittén bör pröva, och det är huruvida
det är på något sätt värdefullt
att i lag binda antalet borgarråd. Jag
vill endast framhålla att antalet statsdepartement
är bundet i lag. Det vore
inte heller nödvändigt att ha detta bundet
i lag, men man har dock ansett det
vara en fördel att på detta sätt liksom
stabilisera förvaltningen och hindra
den att alltför mycket fluktuera. Det är
här anförda synpunkter, som den nu
pågående kommunallagsrevisionen enligt
min mening först bör pröva.

Sedan ligger det i sakens natur, att
jag har litet svårt att tävla med herrar
Dahlén och Carlsson i Stockholm som
ju i egenskap av stadsfullmäktigeledamöter
direkt deltagit i dessa ärendens
behandling.

När det emellertid nu framhålles såsom
något så oerhört viktigt och trängande,
att detta borgarråd för frågorna
rörande Stor-Stockholm tillsättes just
i höst, skulle jag vilja fråga: Varför har
inte denna fråga varit aktuell tidigare
och varför skall den nu komma så
hastigt? Det iir märkligt att första gången
man i höst efter valet diskuterade
ett nionde borgarråd i Stockholm gick
lösningen alls inte ut på ett borgarråd
för Stor-Stockholm utan på ett borgarråd
för Nedre Norrmalm. Sedan kont
ytterligare ett förslag, nämligen om etl
borgarråd för organisationsfrågor, och
först i tredje skedet, om jag är riktigt

124

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om

underrättad, kom frågan om ett borgarråd
rörande Stor-Stockholm upp. Den
i denna fråga mycket insiktsfulle överståthållaren
säger i detta ärende följande:
»Det torde visserligen vara tveksamt,
huruvida det är möjligt att i sådan
omfattning lösgöra de praktiska
arbetsuppgifter, som ingår i Stor-Stockholmsproblemen,
från de rotlar, till
vilka de på grund av sin beskaffenhet
höra, att dessa arbetsuppgifter kunna
utgöra underlag för en särskild borgarrådsrotel.
» Detta sägs alltså av överståthållarämbetet,
och det kan naturligtvis
inte ha minskat den tvekan som
vi av formella skäl hyst i detta ärende.

Det bör också framhållas, att det
finns andra lösningar på organisationsproblemen
i Stockholm än att tillsätta
ytterligare ett borgarråd. Om det gäller
en övergångstid på låt oss säga ett halvt
eller ett år kan man tillsätta en chefstjänsteman
med ungefär samma uppgifter
i avvaktan på kommunallagsrevisionens
fullföljande.

I detta sammanhang vill jag på det
bestämdaste bestrida riktigheten av herr
Hagbergs i Stockholm uttalande, att högerns
motstånd i denna fråga skulle
bero på några skäl som inte har angivits.
Det framgick klart och tydligt,
såvitt jag förstått av referaten från
stadsfullmäktigebehandlingen och av
samtal jag haft med meningsfränder
där, att högern i Stockholm inte i princip
ställt sig avvisande till ett nionde
borgarråd utan endast velat ha en
grundlig utredning innan beslut fattades.
Jag är alldeles övertygad om att
man här med god vilja skulle ha kunnat
finna en provisorisk lösning i avvaktan
på kommunallagsrevisionen. För
övrigt lär det ju förhålla sig så, att man
i den diskussion om borgarråd som pågått
inte bara nämnt alternativen 10,
11, 12 och 13 borgarråd utan också en
viss gradering av borgarråden. Det
finns alltså olika lösningar.

Med anledning av vad herr Dalilén
sade om korrekturet och om det utta -

kommunalstyrelse i Stockholm.

lande som högern år 1950 skulle ha
gjort till förmån för ett nionde borgarråd,
vill jag till sist blott yttra, att det
enligt vad jag inhämtat är en mycket
förgrovad sanning som härvid förs till
torgs. Det var en mycket framstående
och aktad representant för högerpartiet,
borgarrådet Göransson, som vid förhandlingarna
1950 uttalade sig till förmån
för ett nionde borgarråd. Men frågan
har aldrig någonsin varit före i
högergruppen, som alltså inte har tagit
ställning till saken. Detta förklarar såvitt
jag förstår varför det papper, på
vilket herr Dahlén här stöder sig, uteslutande
finns i korrektur.

Med denna motivering, som alltså
går ut på att man borde dröja med ett
definitivt avgörande i denna sak, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av fru Ewerlöf och herr Birke i
denna kammare väckta motionen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Endast en kort replik
med anledning av herr Håstads fråga
varför denna sak inte förts fram tidigare.
Jag vill hänvisa till vad herr
Dahlén sade, nämligen att en skrivelse
låg färdig år 1950, och att man då var
överens om att det var nödvändigt att
tillsätta ytterligare ett borgarråd, dock
icke — som herr Håstad påpekat — direkt
för Stor-Stockholm. Huvudorsaken
var dock densamma, nämligen att man
ville avlasta stadsbvggnadsborgarrådet
en del uppgifter för att han därigenom
skulle få mera tid att ägna sig åt Storstockholms
problem. Av flera skäl fördes
icke saken till beslut då. Att frågan
därefter inte aktualiserats under de fyra
år som gått sedan 1950 är helt naturligt,
ty val av borgarråd sker vart fjärde år.

Jag vill erinra om att redan år 1937
i skrivelse till Konungen framhöll dåvarande
överståthållare Nothin bl. a.
följande: »Men intressegemenskapen

mellan Stockholm och dess förorter vore

Onsdagen den 1 december 1954 em. Nr 31. 125

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

trots detta så stor, att någon form för
närmare och regelbunden samverkan
måste åstadkommas. Kommunalförbundslagen
gåve icke tillräckliga möjligheter.
Nya former för kommunalsamverkan
inom Stor-Stockholm vore därför
nödvändiga, och dessa syntes även
göra det nödvändigt att ändra den statligt
administrativa indelningen, så att
de kommuner som tillhörde Stor-Stockholm
brötos ut ur Stockholms län och
underställdes överståthållarämbetet.»

Jag ville citera detta som ett bevis för
att framsynta män redan år 1937 var på
det klara med att något måste göras i
denna sak.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Eftersom det är meningen
att detta nionde borgarråd skall
syssla med Stor-Stockholms problem angår
ju denna fråga i hög grad oss som
arbetar inom Stockholms grannkommuner.
Vi vet av lång och sorglig erfarenhet
hur svårt det är att få till stånd
ett ordentligt samarbete mellan Stockholm
och grannkommunerna.

Här har talats om nödvändigheten av
att öka bostadsbyggandet. Genom pressen
har nyligen gått siffror, som visar
att bostadsbyggandet i vissa av förorterna
varit väsentligt mycket mindre
än man räknat med. Ett av skälen därtill
är att man inte kan fastställa generalplaner
och stadsplaner så länge man
inte lyckats komma överens med Stockholm
om hur kommunikationslederna
mellan Stockholm och förorterna
skall gå.

Herr Dahlén talade också om trängseln
i stockholmsskolorna. Men, herr
talman, vi har tyvärr också en fruktansvärd
trängsel i skolorna i de andra
kommunerna inom Stor-Stockholm.

De sista årens debatter — särskilt vad
som förekommit det allra senaste året
— visar med all önskvärd tydlighet,
att det är nödvändigt att få till stånd
ett bättre .samarbete också på skolvä -

sendets område. Jag hoppas mycket av
det faktum, att den som allmänt anses
designerad för den nya borgarrådsbefattningen
hämtat sina främsta kommunala
erfarenheter inom kulturroteln.
Som en av representanterna för Stockholms
län ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord till
herr Håstad, då han talade om högerns
inställning 1950. Såvitt jag vet var det
inte en enskild högermans personliga
inställning, att man skulle begära en
utökning av antalet borgarråd till nio.
Jag kan inom parentes säga, att det var
en mycket betrodd högerman, som herr
Håstad mycket riktigt framhöll, och att
han var utsedd — såvitt jag uppfattat
saken rätt — av högergruppen att förhandla
om denna fråga. Om jag är rätt
underrättad — och jag fanns ju i närheten
av Stadshuset 1950 — hade högergruppen
accepterat denne högerrepresentants
uppläggning. Sedan berodde
det på helt andra orsaker, att man inte
kunde komma överens på den punkten.

Herr Håstad sade sedan ungefär som
fru Ewerlöf, att man inte får föregripa
en utredning. Jag noterar dock med viss
tillfredsställelse, att det inte var med
särskild entusiasm, som han tog den
ställning han här gjorde, utan med en
liten underton av vemod över att på
detta sätt behöva gripa in i den kommunala
självstyrelsen. Jag skall inte
förlänga debatten med honom, ty då
riskerar jag kanske att avlägsna den
ur min synpunkt trevliga otrevnad som
han tydligen kände.

Men jag skall göra en liten kommentar
till herr Ilåstads jämförelse med bestämmelsen
om antalet departement. Det
är, herr Håstad, litet skillnad mellan
att riksdagen vill behålla bestämmanderätten
över hur många departement det
skall finnas i Kungl. Maj:ts kansli och
att den sitter och diskuterar hur många

126 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om

borgarråd Stockholms stad skall ha. Den
jämförelsen var kanske inte så passande
för en statskunskapsprofessor, om jag
vågar uttrycka någon uppfattning på
den punkten.

Jag tycker fortfarande att det är
mycket tråkigt att man inte på denna
punkt har kunnat enas och därigenom
bidra till en avspänning inom Stockholms
kommunalpolitik. Jag är tyvärr
nog rätt övertygad om att detta kommer
att försvåra samarbetet. Om jag har
fel, skulle jag bara vara glad; jag är
ledsen att föret i portgången på detta
sätt blir sämre än vad det annars behövt
vara.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Herr Håstads ståndpunkt
i argumentationen för reservationen
var, att det är möjligt eller troligt
att det behövs ett nytt borgarråd i Stockholm,
men att detta inte var avgörande
för honom i sammanhanget. Han svär
sig dessutom fri från att hans avslagsyrkande
skulle ha något att göra med
den motivering, som i allmänhet anföres
i stadsfullmäktige från högerns sida
och i högerpressen. När jag talade om
högerns motivering, menade jag den motivering
partiet gett i allmänhet och inte
särskilt herr Håstads och reservanternas
ståndpunkt. Vad herr Håstad här
angav som det avgörande skälet för reservationen
var, att vi har en lag som
säger att det skall finnas åtta borgarråd
i Stockholm. Eftersom vi har en sådan
lag, liar reservanterna inte velat
vara med om en lag som innebär maximering
på en högre nivå. Man kan säga
vad man vill om en sådan motivering
för en reservation; jag tycker den är
stupid.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Herr Hagberg i Stockholm
kan gärna anse denna motivering
stupid. Jag har inte anfört den. Min
motivering var en helt annan: skall
man göra en lagändring rörande bor -

kommunalstyrelse i Stockholm.

garrådens antal, bör man gå till väga
i vanlig ordning, d. v. s. ändra först
efter vederbörlig utredning. Medan en
utredning pågår, brukar riksdagen eljest
aldrig vidta några åtgärder. Därför
skulle riksdagen med lika stor rätt av
herr Hagberg kunna betecknas som stupid,
när den i fråga efter fråga tilllämpar
precis samma metod, som jag
har anfört som skäl för mitt ställningstagande.

Jag vill bara ytterligare framhålla att
herr Dahlén fortfarande inte har kunnat
prestera bevis för sitt påstående, att
högern 1950 skulle som parti ha accepterat
en skrivelse omedelbart om utvidgning
av antalet borgarråd till nio. Han
håller sig fortfarande till ett korrektur,
som enligt vad ordföranden i stockholmshögern
förklarat för mig aldrig
varit föremål för beslut från högergruppens
sida.

Vad stabiliteten i förvaltningen beträffar,
har man velat binda statsförvaltningen
genom att bestämma antalet
departement i lag. Vi har inte någon
motsvarande lagstiftning för kommunerna.
Vill vi nå samma stabilitet på
det kommunala området, måste det ske
genom en lagstiftning. Jag har inte anfört
detta som något huvudmotiv, bara
som ett argument som kan anföras mot
den obeskurna kommunala självbestämmanderätten
på detta område och som
vid en utredning bör vägas mot andra
sj npunkter.

Slutligen vill jag framhålla, att inte
heller herr Carlsson i Stockholm har
kunnat bestrida riktigheten av vad jag
sagt om att när frågan om ett ytterligare
borgarråd började diskuteras det
inte alls var tal om något borgarråd
för Stor-Stockholm, utan det var andra
uppdelningar av rotlarna som då tänktes.
Sedermera fördes frågan om ett
borgarråd för Stor-Stockholm fram rätt
hastigt, och man kan väl inte med fog
göra gällande, att högern skulle vara
likgiltig för Stor-Stockholms problem
därför att inte högern så att säga på

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

127

Ändrad lydelse av 42 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

en dag kunde acceptera lösningen med
ett särskilt borgarråd för dessa angelägenheter.
Såsom jag framhöll i mitt
förra anförande fanns det många andra
möjligheter att provisoriskt åstadkomma
en bättre samordning på denna
punkt.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Den utredning, varom
herr Håstad här talar, gäller hela kommunallagstiftningen
för Stockholm, och
i denna utredning skulle säkert frågan
om ett nionde borgarråd komma att
spela en mycket underordnad roll.
Antagligen skulle frågan inte alls tagas
upp inom utredningen, om den inte
aktualiserats på grund av dessa särskilda
skäl.

Det är därför bara undanflykter, när
högern talar om att det pågår en utredning.
Om högern vill stödja sig på
rent formella skäl, varför väntade inte
då högergruppen i Stockholms stadsfullmäktige
med att kräva att få ett andra
borgarråd, tills man hade en sådan
position att man var berättigad därtill?
Då hade kanske denna diskussion om
ett nionde borgarråd varit onödig. Jag
vill inte därmed ha sagt, att det inte
skulle behövas en utvidgning av förvaltningen,
men frågan skulle i så fall ha
kunnat tagas upp från helt andra utgångspunkter.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag måste återkomma till vad herr Håstad
här sagt. Herr Håstad vidhåller
nämligen att det kanske ligger någonting
i det argumentet, att när det finns
en lag om antalet departement, bör det
kanske också finnas en lag som reglerar
antalet tjänstemän inom kommunerna.
Om herr Håstad verkligen menar
detta, måste han väl tänka sig, att
den nuvarande kommunala självbestämmanderätten
på denna punkt skulle
kunna inskränkas. Det är väl inte meningen
att Stockholm skulle bli en särling
i det kommunala livet, utan herr

Håstad tänker sig väl att riksdagen
skulle i viss utsträckning bestämma, hur
många tjänstemän kommunerna i allmänhet
skall ha.

Men detta är väl ändå att gå litet
för långt. Jag måste säga att högerpropagandan
ställer orimligt stora krav
på herr Håstad, när han måste försvara
en sådan position.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Herr Dahlén måste väl
ändå inse, att han argumenterar alldeles
uppåt väggarna. Jag har aldrig talat
om tjänstemännen i allmänhet i Stockholms
stad. Jag har bara sagt att det
— vid sidan av självstyrelsekravet —
kan finnas den uppfattningen, att det
ur stabilitetssynpunkt är lika viktigt
att lagligen reglera antalet »departement»,
d. v. s. borgarrådsrotlar i Stockholm
som det av ålder ansetts vara att
reglera antalet departement för riket
och att det förra i så fall inte kan ske
på annat sätt än genom en lagstiftning.
Men därmed har jag inte själv tagit
ställning till saken.

Tag vill emellertid erinra om att på
det rent statliga området har frågan
om förvaltningens stabilitet tiderna igenom
varit en utomordentlig viktig fråga.
Det har ansetts vara ett stort värde
just ur demokratisk synpunkt, att förvaltningen
har en i lag reglerad fasthet
och inte blir beroende av mer godtyckliga
åtgärder från vissa tillfälligt
härskande riktningars sida vid olika
tillfällen.

Detta är vad jag har sagt, och herr
Dahlén kan omöjligen vara berättigad
att dra några längre gående slutsatser
rörande sättet för fastställandet av antalet
tjänstemän i Stockholms stadsförvaltning
av min lilla jämförelse.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

128 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 179, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
ytterligare kostnader för det svenska
deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Högskolornas organisatoriska ställning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av väckt motion
om utredning rörande högskolornas
organisatoriska ställning.

I en inom första kammaren av herr
Osvald väckt motion (1:109) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning
snarast möjligt rörande högskolornas
organisatoriska ställning och
därmed sammanhängande spörsmål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av motionen 1:109,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet i sin motivering
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Näsström, Sundelin, Lundström,
Hoppe, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Vinge och fröken Ager,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 1:109, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös
och allsidig utredning rörande
samarbete och samordning mellan universiteten
och högskolorna samt de organisatoriska
och andra problem, som
därmed kunde stå i samband.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det är inte länge sedan
vi här i riksdagen diskuterade frågan
om rationaliseringar på olika områden

Högskolornas organisatoriska ställning.

av det svenska samhällslivet. Om jag
inte minns fel framfördes därvid från
olika håll starka sympatier för dessa
rationaliseringssträvanden, som man
fann både väl motiverade och nödvändiga.
Nu tycks en del av riksdagens ledamöter
ha blivit offer för eftertankens
kranka blekhet. Herr Osvald har i en
motion väckt förslag om vad jag vill
kalla en viss rationalisering i fråga om
högskolornas och universitetens liv och
verksamhet, men då stegrar man sig —
det märks bl. a. på den avvisande hållning
som majoriteten inom statsutskottet
intagit.

För min del har jag inte, herr talman,
kunnat finna att utskottsmajoriteten anfört
några verkliga sakskäl för sin mindre
klädsamma inkonsekventa inställning
i denna sak. Det är framför allt två motiv
som utskottsmajoriteten har anfört
för sitt ställningstagande. När det gäller
det viktigaste av dessa kan jag inte
neka till att det är ganska fiffigt att
köra fram med det, ty det slår mycket
bra. Man säger: Skulle vi tillmötesgå
det väsentliga i den Osvaldska motionen
och ge universitetskanslern en hel
rad av uppdrag, som han inte för närvarande
har, då skulle universitetskanslersämbetet
förvandlas till ett stort centralt
ämbetsverk. Man har inte hittat på
detta argument själv, utan man har fått
det till skänks från annat håll. Jag kan
inte se, att det finns någon motivering
härför anförd, och jag har inte anledning
att tro, att ett sådant beslut om låt
oss säga en centralisering och rationalisering
i någon överensstämmelse med
herr Osvalds motion skulle behöva betyda
en så kolossal utbyggnad av kanslersämbetet.

Detta var den ena motiveringen. Jag
skulle nästan tro, att det är den som
gjort ett särskilt intryck på somliga
ledamöter.

Den andra är ett påpekande av att
det finns några specialhögskolor som
t. ex. lantbrukshögskolan och skogshögskolan.
De har en stor del av sitt arbete

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31. 129

inriktat på ett intimt samarbete med
myndigheter och organisationer, som
företräder praktisk verksamhet. Nu menar
man, att det intima samarbetet med
dessa organisationer och institutioner
skulle komma i farozonen, ifall man
ginge in för den ifrågasatta centraliseringen
och rationaliseringen. Jag ber
att få göra de närvarande uppmärksamma
på att det i det förslag till yttrande,
som föreligger från reservanternas
sida, sägs mycket bestämt ifrån, att
detta samarbete icke skall försvagas.

Vad är det nu som gör, att vi reservanter,
trots att de som står för utskottsmajoritetens
utlåtande i någon mån räcker
ut handen mot motionären, ändock
är angelägna att tala för vårt förslag?
Jag kan kort och gott säga, att skälet
uppenbarligen är det, att vi menar att
motionen representerar en högst förnuftig
rationalisering, som man — jag hoppas
att kammaren förlåter mig detta uttryck
— anständigtvis inte har rätt att
säga nej till utan vidare.

Jag skulle kunna ta upp — och det
har skett i motionen — en hel rad av
exempel på hur en sådan anordning,
som man har tänkt sig i motionen, skulle
kunna innebära rationaliseringar och
därmed också helt säkert ekonomiska
besparingar. Jag skall emellertid nöja
mig, herr talman, med att säga, att jag
tror att om parterna möttes i samarbete
och i någon mån samordnade sin verksamhet
skulle det kunna innebära, att
de kunde ha gemensamma lärostolar
och i vissa fall också gemensamma institutioner.
Detta är ju sådant, som det
finns anledning för Sveriges riksdag att
lyssna till.

När det gäller dem, som yttrat sig i
frågan, vill jag säga att vi reservanter
befinner oss i mycket gott sällskap. På
sin tid bad vi att få diskutera saken
med nuvarande universitetskanslern,
och han förklarade bl. a., att det stora
felet är att förslaget inte väcktes för
femtio år sedan. Motionen är alltså sent
ide. Kanslern menade uppenbarligen —

Högskolornas organisatoriska ställning.

det framgår av hans yttrande på utskottets
remiss — att det är synnerligen tillrådligt
att sätta i gång en utredning.
Därtill kommer, att den förre universitetskanslern,
som också lär sitta inne
med en rätt god fond av sakkunskap på
denna punkt, och som väl tänkt igenom
det hela grundligt, föreställer jag mig,
utifrån sina erfarenheter, i ett anförande
i första kammaren i dag på förmiddagen
mycket bestämt har ställt sig på
reservanternas sida.

Till sist, herr talman, ber jag att få
göra de närvarande uppmärksamma på
att reservanterna inte har yrkat bifall
till den Osvaldska motionen. De har i
anledning av denna begärt en allsidig
och förutsättningslös utredning på området
i fråga. Det är därför, herr talman,
som jag är ivrig att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Häruti instämde fröken Vinge (fp).

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Den motion, som ligger
till grund för det aktuella utlåtandet,
gäller frågan om en översyn av
högskolornas organisatoriska ställning.
Motionären hävdar behovet av samordning
beträffande undervisning, forskning,
befordringsärenden o. s. v. Dessutom
betonar han starkt önskemålet,
alt högskolorna underställs universitetskanslern
samt att de borde överföras
till ecklesiastikdepartementet. Detta
gäller då i första hand de högskolor,
som nu sorterar under jordbruksdepartementet
och handelsdepartementet. Utskottet
har skickat motionen på remiss
till olika berörda myndigheter, såsom
kanslersämbetet, akademiska myndigheter,
högskolor etc. Av dessas remissutlåtanden
framgår, att det övervägande
antalet tillstyrkt en utredning, under
det att ett mindre antal avstyrkt en
sådan.

Det är att märka, att de flesta av

9 — Andra kammarens protokoll 1954. ATr 31

130 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Högskolornas organisatoriska ställning.

de remissinstanser som tillstyrkt utredningen
dock bär framfört vissa reservationer
mot en för långt gående sådan.
Man kan väl säga att det har varit
en rätt stor enighet om en utredning,
som skulle gälla dels befordringsärenden,
dels samarbete och samordning
om gemensam undervisning och forskning,
där sådan är möjlig, men också i
fråga om gemensam användning av institutionslokaler,
gemensam byggnation
då det gäller institutionsbyggnader
o. s. V.

Att rubba på vissa högskolors nuvarande
organisation har dock en hel del
remissinstanser ansett betänkligt. Kanslern
har i sitt yttrande föreslagit en
förutsättningslös utredning, där även
Stockholms universitetsfråga skulle
upptas till behandling. Reservanterna
har där helt följt kanslerns förslag och
föreslagit, att riksdagen i anledning av
motionen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om en förutsättningslös och
allsidig utredning rörande samarbete
och samordning mellan universiteten
och högskolorna samt de organisatoriska
och andra problem, som kan stå
i samband därmed.

Så långt har inte utskottet velat vara
med. Men utskottet är överens med reservanterna
om att frågan om ett effektivare
samarbete mellan universiteten
och högskolorna är betydelsefull och
att eu bättre ordning på detta område
är eftersträvansvärd. Det förutsätter
även att Kungl. Maj :t skall följa frågan
med uppmärksamhet och vidta de åtgärder
som kan anses påkallade.

Utskottet är också enigt med reservanterna
om behovet av att Stockholms
universitetsfråga tas upp till granskning,
samt — även om det inte är utsagt
annat än i citat — om att åtskilligt
talar för ait de högre vetenskapliga
befordringsärendena skulle vinna på att
i någon form handläggas av en överinstans,
närmast då kanslersämbetet.

Däremot har inte utskottet kunnat
övertygas om att en stor mammututred -

r.ing, där även högskolornas organisation
skulle bli föremål för granskning
och där man bakom — mer eller mindre
med fog — siktar ett nytt stort ämbetsverk,
skulle vara påkallad eller ens
önskvärd. Det föreligger skilda skäl
härför. Det finns vissa bestämda organisatoriska
och administrativa olikheter
mellan de under kanslern ställda
lärosätena och högskolorna, vilka olikheter
delvis är betingade av en historisk
utveckling men kanske främst är
beroende på att vissa specialhögskolor
är inriktade på ett intimt samarbete
med myndigheter och organisationer,
som företräder praktiska verksamhetsfält
och för vilka dessa högskolor bedriver
forskning och utbildar personal.
Detta gäller i hög grad lantbrukshögskolan.
Denna skulle då riskera att få
samarbetet med jordbrukets försöksverksamhet
sönderbrutet. Därtill kommer
ju att denna högskola så sent som
1948 av riksdagen fått sin nuvarande
arbetsform. En utredning, som man
med skäl anser måste bli långvarig,
skulle kunna verka hinderlig för högskolans
naturliga utveckling.

Samma synpunkter kan också läggas
på bl. a. skogshögskolan och handelshögskolorna.
Betecknande är lärarrådets
i Göteborgs handelshögskola yttrande,
där man säger: »Vad slutligen
angår handelshögskolan som föremål
för utredning, vill lärarrådet erinra
om att handelshögskolan i snabb följd
varit föremål för tre offentliga utredningar,
avgivna 1947, 1948 och 1952,
utmynnande i ett s. k. finansieringsavtal,
slutet mellan representanter för
Kungl. Maj :t och kronan samt Göteborgs
stad. Lärarrådet anser, att resultatet
av dessa utredningar för handelshögskolan
blivit den administrativa
ram, som är erforderlig och lämplig för
verksamhetens framgångsrika bedrivande,
och lärarrådet skulle för sin del
helst se, att verksamheten under de
närmaste åren finge bedrivas ostörd av
ytterligare vittsyftanae utredningar.»

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

131

Stärkande av de kulturella förbindelserna med Finland.

Det finns också all anledning att
stryka under vad lärarrådet säger något
tidigare i sitt yttrande: »Vetenskaplig
utveckling fordrar trots allt tal om
team work främst av allt individuella
insatser i största möjliga frihet, och
det kan befaras, att en administrativ
likriktning, även om den på papperet
förefaller tilltalande, kommer att mera
hindra än stimulera forskningen.»
Dessa synpunkter är enligt mitt förmenande
också vägande, och jag tror för
min del att de manar till stor försiktighet
om det gäller att ändra naturliga
och följdriktiga organisationsformer
på högskoleområdet. Framför allt bör
man, om man önskar nya organisationsformer,
se till att man inte avskärmar
vissa högskolor och deras vetenskap och
forskning från det praktiska verksamhetsfält
som de är satta att betjäna.

Även om man således, herr talman,
gärna ser att en utredning verkställes
på åtskilliga punkter som redovisas i
motionen, så är inte utskottet övertygat
om att man skall göra en sådan utredning
alltför omfattande. Kanske är det
mera motiverat att ta några steg i ta get.

Enbart Stockholms universitetsfråga
kan vara besvärlig nog att lösa. Vi
har sålunda ansett att Kungl. Maj :t har
möjlighet att, under alla omständigheter
i en eventuell utredning, ta de initiativ
som är påkallade utan att riksdagen
mera i detalj skall behöva påfordra
en sådan.

Nu har herr Hoppe bl. a. anfört att
en eventuell centralisering av universitets-
och högskoleväsendet ur rationaliseringssynpunkt
och samtidigt ur ekonomisk
synpunkt skulle ge stora fördelar.
Jag tror inte att tiden ännu är
inne för att kunna bedöma dessa, och
jag tror knappast att någon myndighet
med säkerhet vill påstå att så blir fallet,
i varje fall i dag. En del talar ju också
för att det här kan bli fråga om en
byråkralisering som ur olika synpunkter
icke är önskvärd.

Jag menar alltså alt det är klokt att

i detta avseende gå försiktigt fram. För
min del är jag, som jag tidigare sagt,
fullt övertygad om att Kungl. Maj :t har
möjlighet att påkalla de utredningar
som kan anses vara nödvändiga och göra
det på sådant sätt, att det inte verkar
hindrande och återhållande i vissa högskolors
betydelsefulla arbete.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Första kammaren har redan avgjort frågan
och jag vill rekommendera även
denna kammare att anta utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Stärkande av de kulturella förbindelserna
med Finland.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av väckta motioner
i syfte att stärka de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och Finland.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theoclor Larsson (1:4) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ericsson i Näs in. fl. (II: 2), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om omedelbar utredning
och förslag angående förverkligande
av vissa i motionerna angivna önskemål
beträffande de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och Finland.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 4 och II: 2 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge och
fröken Ager, vilka ansett, att utskottet

132 Nr 31. Onsdagen den 1 december 1954 em.

Stärkande av de kulturella förbindelserna med Finland.

bort hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 4 och II: 2,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
om åtgärder för förverkligande av
motionernas syfte.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! I den reservation, som
är fogad till detta utlåtande, hemställer
vi om en utredning angående möjligheterna
att åstadkomma en fond för att
främja de kulturella förbindelserna mellan
Sverige och Finland. I ingressen till
den motion som föranleder reservationen
läser man följande: »I det nordiska
samarbetet och bland de nordiska länderna
intar Finland i många fall en
särställning, betingad av bl. a. dess geografiska
läge. Detta har medfört, att
Finland på en rad områden inte har
kunnat knyta an till den nordiska gemenskapen
på sätt som vore önskvärt.
Att ytterligare stärka de kulturella förbindelserna
över Bottenhavet framstår
därför som något eftersträvansvärt.»

Utskottet har infordrat vissa utlåtanden
angående motionen. Av dessa framgår
bl. a. att det finns fonder, delvis av
betydande storlek, för främjande av
samarbetet mellan övriga nordiska länder
men att Finland inte berörts av
dessa fonders verksamhet. Föreningen
Norden säger att behovet av en sådan
fond länge varit starkt kännbart.

Jag tror många av oss kände detta
behov särskilt påtagligt, när vi för inte
så länge sedan behandlade frågan om
ersättning åt författare för bokutlåningen
på bibliotek. Det var då på tal —
bl. a. motionerades det om saken — att
man skulle kunna bereda finlandssvenska
författare ersättning för utlåning av
deras verk i svenska bibliotek. Det visade
sig ogörligt att bifalla motionen.
Jag måste med beklagande vara med om
att avslå den. Men nog vore det väl
önskvärt att t. ex. genom en sådan fond,

som det här talas om, kunna stödja
dessa finlandssvenska författare.

En annan därmed nära sammanhängande
sak är att det visar sig av valutaskäl
mycket svårt för Finlands befolkning
att köpa svenska böcker. Man har
försökt att göra en del på privat väg
för att understödja sådana köp åtminstone
för bibliotekens del, men denna
hjälp är inte på långt när tillräcklig.

Vad som här har sagts gäller framför
allt den finlandssvenska befolkningen,
men ett samarbete mellan Sverige
och Finland avser givetvis även den
finskspråkiga befolkningen. Vi delar
väl litet var ibland i nordiska möten
och kongresser av olika slag. Ett av skälen
till att samarbetet där ofta går friktionsfritt
är väl att man slipper använda
tolk. Var och en av oss använder sitt
eget språk. Detta går mer eller mindre
bra för oss andra, men för de finskspråkiga
uppstår ofta svårigheter. De
som har gått i högre skolor har visserligen
fått viss undervisning i svenska,
men också denna visar sig otillräcklig,
och det händer att de i det privata umgänget
hellre använder engelska. Dessa
möjligheter är emellertid förmenade de
breda lagren. När vi arbetar med fadderorts-
och vänortsförbindelser och allt
vad det heter är det för att få till stånd
samarbete på bred basis. Föreningen
Norden har i sitt yttrande över dessa
motioner bl. a. pekat på önskvärdheten
av att genom en sådan fond, som motionärerna
föreslår, kunna stödja undervisningen
i svenska bland den del
av den finskspråkiga befolkningen, som
är intresserad av detta. Ökade kunskaper
i svenska betyder för dem att ett
fönster öppnas mot väster. Det är inte
bara förbindelserna med Sverige utan
förbindelserna med hela Norden som
det gäller.

Nu säger kanske någon att det här
låter nog bra, men var skall vi ta
pengar? Motionärerna har där pekat på
en sak, nämligen den s. k. sammanslagna
kronkrediten. När Sverige beviljade

Onsdagen den 1 december 1954 em. Nr 31. 133

Stärkande av de kulturella förbindelserna med Finland.

finansiell hjälp åt Finland i dess ödestimma,
vem av oss trodde väl då att vi
någonsin skulle få igen dessa pengar?
Men nu har alla de där lånen sammanslagits
till den s. k. kronkrediten, och
meningen är att Finland om få år skall
börja amortera dessa fordringar. Statsverket
får alltså under de närmaste 25
åren en inkomst, som man inte tidigare
räknat med och som bör göra det lättare
att reservera vissa medel till en
sådan fond, som vi reservanter åsyftar
och som skulle hjälpa oss att stärka de
kulturella förbindelserna med det land,
som fullgör dessa betalningar.

Vi reservanter är visserligen överens
med bankofullmäktige om att anslag i
den mån de skall beviljas av statsmedel,
bör anvisas över budgeten. Vi har därför
inte yrkat bifall till motionen, där
man föreslår en delvis annan anordning.
Men vi menar att avsättningar till
en sådan fond lämpligen göres just under
de budgetår då sådana amorteringar
inflyter till statskassan. Man har
sagt att detta är ett tillfälle att få en
sådan fond till stånd, som kanske aldrig
återkommer. Hur mycket som bör avsättas
menar vi reservanter att utredningen
skall få ta ställning till, liksom
till de närmare villkoren för förvaltningen
av fonden och reglerna för dess
användning.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Vid behandlingen av
den här frågan om en fond för kulturellt
samarbete mellan Finland och Sverige
vill jag också som motionär säga
några ord.

.lag tycker det är att beklaga att inte
statsutskottet har ansett sig kunna följa
den väg för finansiering som skisserats
i motionen, men det kan kanske ha sina
skäl. Den vägen för att finansiera en
liknande fond har följts på ett annat
ställe, nämligen när det gäller att till -

skapa en fond för kulturellt samarbete
mellan Amerika och Finland — det
finns en fond för det. Men ännu mer att
beklaga är väl att inte statsutskottet
kunnat gå den väg som reservanterna
anvisar om en utredning för att få fonden
till stånd. Enligt utskottets mening
skulle man kunna anvisa pengar över
statsbudgeten i den mån en sådan här
fond skall tillskapas, och det är klart
att man kan gå den vägen. Statsutskottet,
som för övrigt skriver mycket positivt
i saken, förutsätter att Föreningen
Norden till Kungl. Maj:t skall göra en
framställning om de medel som kan anses
erforderliga i detta sammanhang.
Vidare förutsätter statsutskottet att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på den här saken och att man
följer den just med tanke på att Finland
har kommit i en särställning, en
från min sida sett icke önskvärd särställning
när det gäller det nordiska
samarbetet.

Jag skall emellertid inte orda mycket
här om behovet av en dylik fond. Det
räcker om man konstaterar att det finns
fonder för tillsammans ungefär 25 miljoner
kronor, när det gäller det kulturella
samarbetet mellan Danmark, Island,
Norge och Sverige, men att det
inte finns någonting liknande när det
gäller Finland. Vidare vill jag understryka
fröken Vinges ord att det när det
gäller Finland inte är fråga om bara
en vanlig nordisk gräns utan att det
också är en språkgräns som skall överbyggas.

Fråga är kanske om inte den här
saken beträffande fonderna i Norden
skulle tas upp inom Nordiska rådet, men
också där är ju Finland i stort sett
utanför. Föreningen Norden har i sitt
remissyttrande skrivit en mening som
jag skall citera: »Fn åtgärd just nu i
enlighet med motionärernas förslag
skulle förvisso vara en värdig avslutning
på den biståndsverksamhet, som
tog sin början redan 1939.» För mig
skulle det ha varit mycket glädjande

134

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ungdomssociala frågor.

om den svenska riksdagen velat bifalla
denna motion i dag, nästan på dagen
15 år sedan det finska vinterkriget började,
nästan på dagen 15 år efter den
dag då den svenska nationen i stort sett
var enig om den finska frågan och då vi
kunde mobilisera hela det svenska folket
till humanitärt hjälparbete för vårt
östra broderland. Det kommer ju inte
att gå på det sättet, och därför ber jag,
herr talman, endast att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Utskottet och motionärerna
är överens om önskvärdheten av
ett kulturellt utbyte med Finland och
även om ett ökat sådant utbyte. Oenigheten
uppstår då det gäller formerna för
att finansiera detta. Motionärerna och
även reservanterna föreslår ju här att
det skall ske över den s. k. kronkrediten,
medan utskottet hävdar att det bör
gå över statsbudgeten.

Utskottet är dock som sagt intresserat
av denna sak, och vi förutsätter givetvis,
att kommunikation även förefinnes
mellan Föreningen Norden och
kanslihuset, således Kungl. Maj:t. Utskottet
har ju också uttryckligen sagt
att utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t
med intresse följer utvecklingen på det
område som hänför sig till det kulturella
samarbetet här i Norden, och då givetvis
också med Finland. Jag vet inte,
men om man får tro vad som har skymtät
i pressen under de senaste veckorna
om att Finland inom en inte alltför avlägsen
framtid skulle få möjlighet att
delta i arbetet inom det Nordiska rådet,
skulle där kunna bli ytterligare en plattform
för vidgat samarbete även på det
av motionären påtalade området.

Med hänvisning till detta, herr talman,
ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Avdelningens ärade ordförande
har tydligen inte gjort sig be -

svär med att läsa reservationen. Vi säger
ju, att vi är ense med fullmäktige i
riksbanken om att medel som kan erfordras
för stärkande av dessa förbindelser
bör anvisas över statsbudgeten
men att vi i likhet med motionärerna
anser att avsättningar till en fond av
sådan karaktär lämpligen bör göras under
de budgetår, då amorteringarna på
kronkrediten inflyter till statskassan.
Det är ju någonting helt annat än vad
herr Johansson i Mysinge vill göra gällande.
Jag anser att avdelningens ärade
ordförande i själva verket talade för bifall
till reservationen, detta så mycket
mer som herr Johansson i Mysinge hänvisade
till möjligheten av att Finland
skall komma med i Nordiska rådet. Då
är det väl ännu viktigare att vi har dessa
möjligheter att stärka samarbetet och
inte minst att underlätta ett övervinnande
av språksvårigheterna.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag har ju för min del
tydligt sagt, att riksdagen av formella
skäl inte kan gå med på en utredning
som avser att avsättningar skall göras
på grundval av den s. k. kronkrediten.
Sambandet mellan kronkrediten ocli
fondavsättningen har motionärerna som
gemensam grund för sina yrkanden.
Det var med hänvisning till detta som
jag yrkade bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Ungdomssociala frågor.

Imredrogs statsutskottets utlåtande
nr 182, i anledning av väckta motioner
angående ungdomssociala frågor.

I två likalydande motioner, väckta

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

135

den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 84) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:108), hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala att den översyn av ungdomsvårdsfrågorna,
som förutsatts av
1952 års riksdag, borde verkställas på
sådant sätt att 1955 års riksdag bereddes
möjlighet att ta ställning till en
samlad prövning och angelägenhetsgradering
av de förslag till åtgärder i ungdomssociala
frågor, som redan varit föremål
för offentlig utredning, samt att
riksdagen likaledes i skrivelse till Kungl
Maj:t måtte anhålla om de åtgärder för
lösande av den ensamstående ungdomens
bostadsfråga som i motionerna
föreslagits.

Utskottet hemställde att motionerna
1:84 och 11:108 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Lundström, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Vinge och fröken Ager, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 84
och II: 108, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att den översyn av ungdomsvårdsfrågorna,
som förutsatts i beslutet av
1952 års riksdag, borde verkställas på
sådant sätt att 1956 års riksdag bereddes
möjlighet att ta ställning till en samlad
prövning och angelägenhetsgradering
av de förslag till åtgärder i ungdomssociala
frågor, som redan varit föremål
för offentlig utredning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation, och jag
skall be att få motivera varför vi har
reserverat oss.

Vid 1952 års riksdag väckte folkpartiet
en motion i ungdomsfrågan, där
man begärde en förbättrad fritidsverksamhet
för ungdomen. Riksdagen beslöt

Ungdomssociala frågor.

också avlåta en skrivelse till Kungl.
Maj :t, där det sades att riksdagen förväntade
sig att den på sätt Kungl. Maj :t
kunde finna lämpligt skulle erhålla en
samlad översiktlig redovisning för resultaten
av en allmän översyn av de
frågor som berörts i ungdomsvårdskommitténs
betänkande. Någon sådan redovisning
inför riksdagen har inte skett,
om man undantar psykologutredningens
förslag och de åtgärder som beslöts i
samband med nykterhetspropositionerna,
där man tog upp fritidssysselsättning'',
ungdomsledarutbildning och andra
frågor som hör hit, men det gällde
ju inte frågekomplexet i hela dess räckvidd.

Vi har alltså inte fått en samlad prövning
och en angelägenhetsgradering av
ungdomsvårdskommitténs betänkande.
Därför har folkpartiet också i år lämnat
in en motion, som dock är mera
preciserad i sina krav. Vi måste sätta
in all vår kraft på förebyggande åtgärder
beträffande en hel del av våra sociala
ungdomsfrågor. Jag skall villigt
erkänna, att det har gjorts en hel del
under de senaste åren och inte minst
under det senaste halvåret, men en del
av dessa frågor befinner sig ännu bara
på utredningsstadiet eller ligger i färdiga
utredningar, som dock ännu inte
lagts fram på riksdagens bord.

Det är beklagligt att vi inte har nått
enighet i utskottet. Majoriteten har i sin
motivering uttalat, att den hyser stor
förståelse för motionärernas synpunkter,
men resultatet i slutklämmen har
ändå blivit att man inte ansett sig kunna
gå med på en översyn av de olika
frågorna.

Jag skall bara peka på något av det
som har tagits upp i motionen. Det gäller
bl. a. yrkesutbildning. Det är riktigt
att betänkandet om yrkesutbildning har
lagts fram sedan motionen väcktes och
att det har varit ute på remiss. Utskottet
säger emellertid, att man från departementet
har inhämtat, att förslag i
anledning av betänkandet skall läggas
fram inom eu näraliggande framtid.

136 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ungdomssociala frågor.

Inom yrkesskolorna kan vi inte vänta
till en näraliggande framtid, utan förslaget
måste komma fram 1955, och det
måste innehålla vad betänkandet har
betecknat som ett minimikrav vad gäller
byggnader, utrustning, lärarutbildning
o. s. v. Det förslaget kan inte prutas
ned på något sätt.

I motionen har man också tagit upp
frågan om yrkesvägledning. I två år
har arbetsmarknadsstyrelsen i sina petita
begärt dels ökade kompetenskrav
på yrkesvägledarna, dels en utvidgning
av hela den kåren, dels en utbildning av
yrkesvalslärare och dels slutligen fortbildningskurser
för yrkesvalslärarna.
Varje år har detta avslagits, och ändå är
det så väsentligt för oss att få utbildad
personal på dessa områden just när 9 y
i enhetsskolan växer fram. Likadant har
motionärerna talat om 9 y. De vill här
ha ett samarbete dels på det högre planet,
dels mellan kommunerna. På den
punkten har majoriteten i utskottet svarat,
att man tycker det är välbetänkt att
avvakta ytterligare erfarenhet. Jag skulle
i stället vilja vända på det och säga,
att det är mindre välbetänkt att vänta.
Det måste bli ett samarbete beträffande
9 y dels på det högre planet mellan skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning,
dels mellan de olika kommunerna.
Här behöver vi på försöksstadiet
få till stånd samarbete mellan enhetsskolan,
folkskolan och yrkesskolan.
Här kan man om något efterlysa en
översyn av hela denna fråga.

Ungdomens bostadsfråga är heller
inte löst. I våra tätorter, våra industriorter
ocli större städer skriar bostadsnöden
för dessa ungdomar, som skall
studera eller som flyttat hemifrån och
fått eget förvärvsarbete. Utskottsmajoriteten
tror tydligen, att man kan lösa
denna fråga bara med att skicka ut, som
bostadsstyrelsen har gjort, en skrivelse
till de olika kommunerna och påpeka,
att byggande av dessa lägenhetstyper
har minskat och att kommunerna bör
beakta denna situation. Denna bebyg -

gelse bär sjunkit från föregående år
med ganska många procent. Man tror
att man på det viset skulle kunna stimulera
kommunerna till ett ökat byggande
av smålägenheter och kombinationslägenheter.
Så enkelt tror jag inte
man löser denna fråga. Man behöver
nog mera upplysning och mera propaganda.
Det är också troligt att man
måste vidta andra stödåtgärder. Förslag
om sådana måste komma på riksdagens
bord, så att vi får ta ställning
till dem.

Man har också i motionen tagit upp
fritidsfrågorna. Som jag sade tidigare,
har man löst en del av dem i samband
med nvkterhetspropositionen. Men det
finns ännu många saker, som kan göras
på detta område. Motionärerna har också
pekat på en del saker, t. ex. inom
idrotten. Visserligen ökades idrottsanslaget
vid vårriksdagen, men man har i
motionen pekat på andra vägar, bl. a.
på motionsidrotten och framhållit, att
den behöver ökade anslag både från
det kommunala och det statliga hållet.

I fråga om ungdomens nöjesliv väntar
vi på ordningsstadgeutredningen,
och vi förväntar också en prövning
av nöjesskattebestämmelserna. När förslag
i dessa frågor är framlagda, hoppas
vi att få en snar behandling av dem.

Ungdomslitteraturen var ju uppe till
debatt med anledning av en interpellation
i våras, varför jag inte behöver
peka på de synpunkter som då framfördes.

Även beträffande den sociala ungdomsvården
har man åstadkommit en
hel del, särskilt genom den senaste lagstiftningen,
men ännu finns det på det
området en hel del saker, som behöver
överses. Vi har bl. a. frågan om övervakarna.
Sålunda måste man stimulera
upplysning och propaganda över huvud
taget för att kunna få fram frivilliga
övervakare på detta område. Även övervakarnas
arvoden behöver en översyn.
Det är alldeles riktigt, som utskottet säger,
att vi inte kan ta upp den frågan

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

137

nu, därför alt den behandlades vid vårriksdagen
i samband med nykterhetspropositionen.
Men vi förväntar, att
man vid nästa års riksdag tar upp frågan
igen och gör en jämförelse mellan
de övervakare vi beslutade om och de
som arbetar vid ungdomsvårdsskolorna.

De som arbetar inom ungdomsvården
känner ju till, att det är en kolossal
brist på fosterhem. Det har tillsatts en
konsulent i socialstyrelsen för att öka
möjligheten att få fosterhem. Men även
här behövs det upplsvning och propaganda
för att få flera fosterhem. Men
det finns också andra problem inom
ungdomsvården. Det är många barn som
trivs mycket bättre inom enskilda hem
än på kollektivhem.

Som motionärerna framhållit befinner
sig ungdomens yrkes-, bostads- och
fritidsförhållanden i en för samhället
mycket ömtålig situation. Som jag pekat
på förut har en hel del gjorts, men
många åtgärder behöver därutöver vidtas
för att förbättra förhållandena. Det
är alldeles givet, att det kostar pengar,
men då är det om något nödvändigt, att
riksdagen får en översyn över de utredningar
som har gjorts och de som pågår,
så att vi sedan, när varje fråga lösryckt
lägges fram på riksdagens bord,
verkligen har möjlighet att gradera de
saker som behöver genomföras i fråga
om ungdomsvården.

Motionärerna har också pekat på två
saker, när det gäller att hjälpa upp ekonomien,
nämligen användningen av
tipsmedel och allmänna arvsfonden. Vi
har pekat på att bestämmelserna om
tipsmedlen skulle behöva omprövas, så
att man skullle kunna få använda dom
på annat sätt. Beträffande allmänna
arvsfonden behöver vi inte annat än
peka på att redan 1947 beslöt riksdagen
hemställa hos Kungl. Maj:t om att en
utredning skullle tillsättas, som skulle
ta upp frågan om den allmänna arvsfonden.

Ingenting av detta är gjort, och situationen
har inte blivit annorlunda. Be -

Ungdomssociala frågor.

stämmelserna om arvsfondsmedlen behöver
en översyn, därför att en hel del
av de pengar, som går ut ur allmänna
arvsfonden, går till angelägenheter som
mera är statens än allmänna arvsfondens
angelägenheter.

Efter den här motiveringen yrkar jag
alltså bifall till reservationen till statsutskottets
utlåtande.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu protokollsföringen, jäfnlikt
herr förste vice talmannen förordnande,
av tjänstemannen hos kammaren Per
Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är ingen vanvördnad
från min sida att jag som motionär
uppträder före utskottets talesman. Jag
har haft den bestämda förhoppningen
att utskottets talesman skulle komma
före, och jag gladde mig särskilt åt att
herr Bubbestad här skulle föra statsutskottets
talan, detta av rent principiella
skäl, även om det är så att herr Rubbestad
och jag tidigare i dag i andra sammanhang
har givit prov på olika meningar
i sakfrågor. Det beror ju enligt
herr Rubbestads egen skildring på en
så ovanlig orsak som att han skaffat
sig en utbildning i väta och fukt men
jag under torra och lugna förhållanden.

Får jag säga att jag har en personlig
respekt för herr Rubbestad som riksdagspolitiker
i en speciell mening. Jag
har lagt märke till att han mer än de
flesta slår vakt om riksdagens ställning,
dess värde och värdighet, och jag tror
att i den här frågan finns det anledning
att en stund diskutera de principiella
frågorna om vad riksdagen tidigare har
önskat och vad som nu skall ske.

1952 års riksdag skrev alltså till
Kungl. Maj :t och begärde en samlad
översyn av de frågor som hade utretts
av ungdomsvårdskommitten och därmed
sammanhängande utredningar.

138 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Ungdomssociala frågor.

Kungl. Maj :t har inte effektuerat denna
beställning. Det förhåller sig emellertid
så att det inte är nog med att 1952
års riksdags begäran har lämnats åsido.
Itedan 1947 års riksdag anmälde hos
Kungl. Maj :t en önskan om en prövning
av en viktig del av de frågor som ingår
här, nämligen arvsfondsmedlens användning,
och även denna fråga är nu
efter sju år vilande och beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Det är två parallella
fall till vad vi diskuterade i förmiddags,
nämligen uteblivna initiativ
från Kungl. Maj:t trots att riksdagen
har uttalat en önskan om sådant initiativ.
Det kan ju inte vara så, herr Rubbestad
— jag får redan nu apostrofera
honom som utskottets talesman i denna
sak — att riksdagen en gång i världen
under de år, då jag ännu inte hade
äran att tillhöra den, strödde skrivelser
omkring sig utan att få svar precis
som en Don Juan som skickar friarbrev
till höger och vänster. Det måste väl i
all rimlighets namn vara så, att när
riksdagen på statsutskottets begäran
framställer sådana önskemål, ligger det
en allvarlig önskan om en grundlig
prövning i kanslihuset bakom.

Om någon nu skulle tro att man kan
slå sig till ro med den sinnesändring
som trots allt kommit till uttryck i form
av vissa delförslag från Kungl. Maj :ts
kansli i de berörda frågorna, skulle
jag vilja uttrycka en viss skepsis. De
stora årskullarna i åldern 15—20 år
väller över oss inom kort. Deras bostadsbehov
är som det redan sagts här
fruktansvärt illa tillgodosett. Yrkesutbildningsprogrammet
är ungefär tio år
försenat och de kommunala anslagsfrågorna
på barna- och ungdomsvårdens
område är till sin nya räckvidd ännu
icke utredda och kommer bara till en
del att utredas genom de tilläggsdirektiv
som i våras fogades till barnavårdskommitténs
uppdrag.

Tillgången på samlingslokaler är på
sina håll direkt otillräcklig, trots att direktiv
om upplåtande av äldre skollo -

kaler för fritidslivets behov utfärdades
så sent som för en vecka sedan av ecklesiastikdepartementet,
i behaglig tid
för att utskottet skulle kunna åberopa
en faktisk åtgärd, något som också gäller
det förslag på bostadsområdet som
med berömvärd synkronisering mellan
förslagen i våra motioner och de makthavandes
åtgärder har aktualiserats vid
en lämplig tidpunkt. Den här låtsleken,
som man från regeringens sida bedrivit
med den politiska oppositionen i
denna fråga, kan ju roa dem som är
lcklvstna, och jag skall inte missunna
någon det nöjet. Men det viktiga är att
ungdomen inte får sitta emellan utan
att den verkligen får skaffa sig tillfälle
till en sådan utbildning som samhället
behöver. Jag vill understryka för
att det inte skall bli några missförstånd
av den typ som tydligen förekom
på förmiddagen, att det gäller sannerligen
inte några nedsmutsade manschettyrken
utan det gäller all sådan
utbildning som samhället behöver för
att kunna leva vidare utan ett förlorat
välstånd.

Det vore lätt att här strö frågor till
de nio olika departementschefer som
berörs av de spörsmål som behandlas
i motionerna. Jag skall inte förstöra
kvällen med det utan inskränka mig till
att efterlysa den prövning av arvsfondsmedlens
användning som 1947 års
riksdag begärde och vill därtill lägga
frågan, om regeringen verkligen anser
att nuvarande användning av tipsmedlen,
som står i en så häpnadsväckande
motsats till beslutet 1939, inte också
borde dras in i en sådan prövning.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
är tyvärr inte
närvarande. Jag skulle via protokollet
vilja ställa frågan till honom, om han
uppmärksammat det socialdemokratiska
ungdomsförbundets berättigade klagan
över att den av honom tidigt i våras
utlovade utredningen om de politiska
ungdomsorganisationernas ungdomsvårdsverksamhet
ännu inte till -

Onsdagen den 1 december 1954 em. Nr 31. 139

Byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken.

satts. Det kan väl inte vara meningen,
hoppas jag, att vi också här skall få en
ny evig följeslagare i skaran av ouppfyllda
ungdomsuppgifter i kanslihuset.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall inte inlåta mig
på någon diskussion med herr Helén
angående vår utbildning. Den tycker
jag inte rör denna sak.

Sedan vill jag bara säga, att utskottet
har prövat denna motion mycket noga.
Vi har också redovisat alla synpunkter,
som från utskottets sida kan läggas på
dessa frågor. Jag förmodar att alla kammarens
ledamöter har satt sig in i dessa
frågor. Det brukar ju vara fallet, att
när en reservation är så utförlig som
här, så läser man säkerligen också utskottets
motivering. Jag skall därför
inte hålla på och uppta tiden nämnvärt.
Jag tycker att allt som behöver
sägas för att ge stöd för den ståndpunkt
utskottet har gått in för är tydligt och
klart redovisat i utskottets utlåtande.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ager begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 182, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Helén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 48 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8.

Byggande av eu kustjärnväg mellan
Luleå och Karlsborgsverken.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av väckta motioner
om byggande av en kustjärnväg mellan
Luleå och Karlsborgsverken.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson
(I: 58) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm (11:89), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
så att förslag till byggande av
en kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken
kunde ske snarast.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:58 och 11:89 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är väl nu knappast
något tvivel om att det kommer att bli
ett järnvägsbygge i Norrbottens kustland.
Dithän har det äntligen kommit
efter flera decennier av folkopinion,

140 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Byggande av en kustjärnväg mellan Luleå

bl. a. genom eu hel rad kommunistiska
motioner, samt utredningar, även sådana
som norrbottningarna själva kostat
på, och hela det bombardemang med
uppvaktningar som riktats mot statsmakterna
från lokala myndigheter och
korporationer.

För oss norrbottningar framstår det
emellertid som märkligt att det skall
behövas en så väldig apparat och så
lång tid för att tvinga fram en förbättring
av kommunikationerna i vår landsdel.
Jag tror att uttrycket »tvinga fram»
är det riktiga i det här sammanhanget,
tv utan den sega och starka folkopinion
som uppstått kring denna fråga
hade säkerligen ingenting blivit gjort.
Hur känsligt det hela är har också
framgått därav, att det nu är andra
gången i år riksdagen behandlar denna
fråga. Trots att motionerna i saken legat
på riksdagens bord ända från årets
början fick vi i våras även en interpellationsdebatt
i saken, och regeringsbeskedet
var då sådant att det i praktiken
blev ett löfte till väljarna att något skulle
ske, och i allmänhet tolkades det som
ett löfte att regeringen skulle gå in
för en kustjärnväg. Att något skulle ske
betydde emellertid uppenbarligen inte
att det skulle bli eu kustjärnväg. Tvärtom
finns det numera många tecken som
tyder på att regeringen sedan länge
umgåtts med planer på att undslippa
folkopinionens krav genom att trösta
den som är med i denna folkopinion
med ett surrogat. Så bör man väl också
so utskottsutlåtandet, ty eljest blir det
obegripligt. Utskottet har nämligen hänvisat
till ett uttalande, som gjordes av
kommunikationsministern i våras och
däri han skyllde på en då pågående
utredning, nämligen töreutredningen,
som skäl till att dröja ytterligare. Men
nu är ju den utredningen klar. Det var
den inte vid den tidpunkt då kommunikationsministern
anförde den som skäl
i frågan. Följaktligen kan inte utskottet
använda samma förevändning om det
vill vara sakligt.

och Karlsborgsverken.

Det var nog många i Norrbotten som
betraktade regeringsbeskedet i våras
som en signal att meningen var att
skrinlägga hela kustbanefrågan för lång
tid framåt. Bl. a. var det ett tusental
människor i Råneå kommun som vände
sig till myndigheterna och framhöll
sina farhågor för att hela idén med
eu kustbana skulle fuskas bort. Och
sedan dess har tyvärr förekommit mycket,
som tyder på att den misstanken
var befogad. Med alla medel skjuter
man nämligen nu i förgrunden tanken
på ett stickspår från nuvarande järnväg
inne i landet till ett par platser
vid kusten i stället för förslaget om en
kustjärnväg, som så småningom skulle
knytas an till en sammanhängande ostkustbana.
För att inte bli missförstådd
vill jag understryka, att även ett stickspår
av den typ man nu diskuterar —
det handlar om ett industrispår och
inte om en järnväg för persontrafik —
givetvis har sin betydelse, ja en ganska
stor betydelse till och med. Därmed
får man järnvägsförbindelse med åtminstone
ett par av de stora industriplatserna
vid kusten. Och inte ens det
hade uppnåtts utan ortsbefolkningens
mångåriga kamp. Men det måste också
kraftigt understrykas, att denna kommunikationsled
är något helt annat an
en kustjärnväg. Den kan inte sättas i
stället för den kommunikationsled, som
Norrbottens befolkning, länsstyrelsen,
landstinget och de kommunala myndigheterna
har krävt. En järnvägsförbindelse
mellan Morjärv och kusten bör
kanske ingå i planen för kommunikationernas
utbyggande över huvud taget
i Norrbotten, och den kan behövas
bl. a. för den fortsatta förbindelsen
längre in i landet. Men det är inte i
första hand det, som nu är aktuellt,
utan Norrbotten behöver först och
främst en kustjärnväg.

Utskottet har som bilaga till betänkandet
tagit med länsstyrelsens yttrande,
och jag skall därför inte ytterligare
ange alla de starka skäl, som däri an -

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

141

föres för en kustbana. Sammanfattningsvis
vill jag dock erinra om att vi för
vår del — och det har varit den vägledande
tanken för praktiskt taget alla
som deltagit i kampanjen för denna
fråga — betraktar ostkustbanan som
ett viktigt led i en mera planmässig
ekonomisk politik inte bara för Norrbotten
utan för hela Norrland. Vi sätter
den i samband med vad som redan
skett genom tillkomsten av Statens
skogsindustrier och Norrbottens järnverk.
Den har samband med vad vi för
vår del ytterligare har föreslagit för
att åstadkomma en omfattande metallindustri,
baserad på malmerna i Norrland.
Vi tänker på möjligheten att med
ostkustbanans hjälp ge jordbruk och
hantverk en ökad stimulans och att
över huvud taget åstadkomma en storstilad
uppryckning av näringsliv och
kulturell odling i Norrland. Skulle det
inte vara värt en veckoranson av rustningskostnaderna
att göra en sådan insats
i Norrbotten? Mer kostar det nämligen
inte att anlägga en kustjärnväg i
enlighet med järnvägsstyrelsens beräkningar.

Vi kan inte se någon anledning att
förfuska den idé, som kustjärnvägen utgör,
och försöka avspisa folkopinionen
genom att sticka till den ett magert ben.
Våra motioner ger uttryck för den helt
förhärskande meningen bland befolkningen
i de trakter, som beröres av
denna fråga.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till motion nr 89 i denna
kammare.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Herr Holmberg har här
uttalat sin starka tillit till regeringen
och sagt sig förvänta att en järnväg i
Norrbotten kommer till stånd. Med hänvisning
till vad utskottet framhållit och
då jag förväntar mig en ny debatt i

Förlängning av ostkustbanan.

ämnet om och när regeringens förslag
kommer på riksdagens bord, som herr
Holmberg tror att det skall göra, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9.

Förlängning av ostkustbanan.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
om förlängning av ostkustbanan.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson
(I: 59) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm (11:88), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om utförande
av de planerade järnvägssträckningarna
Nyland—översjäla och översjäla—■
Umeå samt för detta ändamål i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till investeringsanslag av erforderlig
storlek.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 59 och II: 88 icke måtte bifallas av
riksdagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Denna fråga ligger principiellt på
samma plan som den nyss behandlade,
och jag ber därför att med hänvisning
till vad jag sagt i den tidigare frågan
få yrka bifall till motionen.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Under hänvisning till
vad utskottet säger i sitt utlåtande ber
jag att få yrka bifall till dess hemställan.

142

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.

§ 10.

Anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av väckta motioner
om anläggande av järnväg Ljusdal
—Sveg.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ola Persson m. fl. (I: 60) och den andra
inom andra kammaren av fru Nilsson
m. fl. (II: 91), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om anläggandet av
järnväg Ljusdal—Sveg samt för detta
ändamål i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till investeringsanslag
för påbörjande av förberedelsearbetena
under budgetåret 1954/55.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:60 och 11:91 icke måtte bifallas av
riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få knyta
några korta reflexioner till behandlingen
av denna fråga. Jag vill då först
erinra om att man i över hundra års
tid har gjort framställning om att en
järnväg skulle anläggas från Ljusdal till
norska gränsen. 1952 års utredning har
mycket ingående behandlat denna fråga.
Man har vägt skälen för och emot,
och man har stannat vid att under vissa
förutsättningar föreslå, att en järnväg
anlägges mellan Ljusdal och Sveg. De
myndigheter som haft utredningens förslag
på remiss — berörda länsstyrelser,
landsting, kommuner och enskilda —
har också ägnat frågan mycket stor uppmärksamhet
och bedömt den vara av

stor vikt ur näringspolitiska, ur sociala
och kulturella aspekter. Det är därför
ingen överdrift att påstå att man inom
de berörda trakterna med största spänning
avvaktar riksdagsbehandlingen av
detta ärende.

Härjedalen, som jag nu närmast tänker
på, torde vara det mest järnvägsfattiga
och det minst industrialiserade
landskapet i Sverige. Människorna där
hämtar sin huvudsakliga utkomst från
skogsbruket. Landskapet har varit och
är utsatt för en våldsam exploatering
från bolagens, från enskilda personers
och även från samhällets sida. Man har
exploaterat arbetskraften, man har exploaterat
naturtillgångarna — skogen
och vattenkraften i första hand — på
ett sätt som många gånger väckt anstöt
hos befolkningen och som gjort att
den ofta ställt sig undrande inför de
ingrepp som gjorts.

Oskattbara naturvärden har offrats
på kraftförsörjningens och samhällsintressets
altare. Inom skogsbruket har
vinstintresset varit den dominerande
faktorn hos bolag och enskilda, och det
har medverkat till att tusentals ungdomar
lämnat detta landskap under de
senaste åren. De har brutit upp ifrån
isoleringen och otryggheten i arbetet.
För den som upplevt detta fenomen på
nära håll har en fråga osökt trängt sig
på: Bör inte samhället göra en insats
för dessa människor för att ge dem
bättre utkomstmöjligheter, ett mera differentierat
näringsliv och förbättrade
kommunikationer?

Utredningen vitsordar att förädlingsindustrierna
vid kusten lider brist på
råvaror för sin tillverkning. Likaså har
man konstaterat att en järnväg genom
berörda områden skulle skapa större
möjligheter dels att tillvarata gallringsvirket
och därigenom möjliggöra en
bättre skogsvård, dels att driva ut en
hel del värdefulla sortiment, främst lövved,
som inte är flottningsbar. Det måste
i sin tur betyda att fler arbetstillfällen
skulle erbjudas människorna, att

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31.

143

större trygghet skulle bjudas skogsarbetarkåren
och kanske framför allt att
arbetstillgången skulle fördelas över
hela året.

Skogsarbetets ensidighet kräver en
komplettering med industri och hantverk.
Företagsamhet, billig elektrisk
kraft och råvaror finns, men det krävs
en förbättring av kommunikationerna,
om en differentiering av näringslivet
skall kunna komma till stånd. Malmfyndigheter
i olika delar av Härjedalen
pekar också på att förekomst av brytningsvärd
malm inte är utesluten.

Som näst största inkomstkälla efter
skogsbruket kommer den härjedalska
turismen. Utan att göra någon värdering
ur skönhetssynpunkt vill jag påstå,
att Härjedalen är ett av de svenska landskap
som —• bortsett från kommunikationerna
— har de bästa förutsättningarna
för att bli ett verkligt turistlandskap.
Dess storslagna och rogivande
natur är som skapad till ett fritidsreservat
för den jäktade nutidsmänniskan.
Helt naturligt är man även på detta område
handikappad genom sina dåliga
kommunikationer, ty det är ju inte säkert,
att turisterna är benägna att förlägga
de största strapatserna till ditoch
hemresan. Ett förverkligande av
järnvägsprojektet är en av de viktigaste
förutsättningarna för att denna ur
landskapets och landets synpunkt viktiga
näringsgren skall kunna expandera.

Utredningen har betonat, att en järnväg
genom dessa trakter skulle medverka
till att främja utvecklingen såväl
materiellt som socialt och kulturellt.
Jag vill bara understryka detta som en
mycket viktig synpunkt, värd allt beaktande.

Statsutskottet har i sitt utlåtande sagt,
att ifrågavarande järnvägsbygge är föremål
för regeringens uppmärksamhet.
Utskottet förutsätter vidare »att Kungl.
Maj:t, så snart förutsättningar förefinnas
för ett slutligt bedömande av nu
ifrågavarande järnvägsprojekt, för riksdagen
framlägger de förslag till förbätt -

Anläggande av järnväg Ljusdal—Sveg.

ring av kommunikationerna i Härjedalen
och nordvästra Hälsingland, vilka
må synas ändamålsenliga och befogade».

Jag vill därför sluta med en vädjan
till regeringen att inte bara strikt ta
hänsyn till de ekonomiska kalkylerna,
när frågan slutgiltigt skall avgöras. Det
finns även andra värden, som inte kan
uppskattas i pengar. De människor, som
bor i dessa trakter, utför på sitt sätt
en kulturgärning i folkhushållets tjänst.
Kan vi genom ökade insatser från samhällets
sida medverka till att bryta deras
isolering och genom ett friskare
och rikare näringsliv ge dem tryggare
utkomstmöjligheter, då gagnar vi därmed
hela samhället. Det är en investering,
som på lång sikt säkert kommer
att visa sig vara lönsam.

Herr talman! Jag förväntar en positiv
behandling av denna fråga inom kommunikationsdepartementet
och yrkar
därför bifall till utskottets förslag.

Herr SENANDER (k):

Sedan jag åhört herr Nilssons i Östersund
utmärkta motivering för byggandet
av den här åsyftade järnvägen, kan
jag fatta mig mycket kort. Det är bara
det, att jag inte kan förstå logiken i vad
han presterat, då han yrkade bifall till
utskottets förslag, något som ytterligare
ställer denna fråga på framtiden.

Om en fråga har utretts under så
lång tid som här angivits, om byggandet
av denna järnväg har varit aktuellt under
hundra år, borde det väl vara på
tiden att riksdagen fattar ett principbeslut
i fråga om järnvägen Ljusdal—
Sveg. Jag ber därför, herr talman, att i
konsekvens med den motivering, som
anförts av herr Nilsson i Östersund, få
yrka bifall till motionerna.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

.lag vill bara säga att skillnaden mellan
herr Senander och mig är väl den,

144

Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

att jag litar på regeringen i detta fall,
vilket inte herr Senander gör.

Herr ORGÅRD (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Nilsson i Östersund har anfört.
De synpunkter han anlagt i fråga
om Härjedalen gäller också västra Hälsingland,
som jag representerar. Då jag
alltså är intresserad av ett positivt resultat
kan jag inte vara med om att
yrka bifall till motionerna, något som
ju en gammal politiker som herr Senander
borde begripa inte gagnar frågans
lösning utan tvärtom. Jag ber därför att
få instämma i den vädjan, som har riktats
till regeringen, att i fortsättningen
med välvilja behandla denna fråga.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Den som under åren
följt denna fråga, som vi gjort på statsutskottets
fjärde avdelning, kan inte
undgå att beundra det energiska arbete,
som befolkningen i de trakter det här
gäller har lagt ned på att få en järnväg.
Även om svårigheterna skulle vara stora
•—- det är ju inte på alla platser lämpligast
med järnväg — så bör transportförhållandena
för dessa trakter ordnas på
ett sätt, som tillfredsställer de förefintliga
behoven.

Utskottet har inte i sak gått in på
frågan, huruvida det är lämpligt att nu
besluta om anläggande av en järnväg.
De skäl, som utskottet åberopar för sitt
yrkande om avslag på motionerna, är
två, för det första att den senaste järnvägsutredningen
ligger under Kungl.
Maj:ts prövning, för det andra att det
sitter en kommitté — 1953 års trafikutredning
— som har till uppgift att utreda
frågan om järnvägs- eller landsvägstrafik.
Vi har inte kunnat eller velat
ta någon definitiv ställning i sak,
utan med hänvisning just till vad jag
här nämnt har vi yrkat avslag på motionerna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den ställning jag här
intagit på min grupps vägnar har naturligtvis
ingenting med frågan om tillliten
till regeringen att göra. Vad jag
preciserat är, att detta spörsmål har
varit föremål för upprepade utredningar
och nu än en gång skall hänskjutas
till utredningen. Jag menar att det vore
på tiden att riksdagen såsom en opinionsyttring
fattade ett principbeslut i
enlighet med yrkandet i motionerna.

§ 11.

Helt förstatligande av Stockholm—
Roslagens järnvägar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av väckta motioner
om helt förstatligande av Stockholm—
Roslagens järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritjof Thun (I: 158) och den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
m. fl, (II: 251), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att Roslagsbanan
skulle helt förstatligas senast fr. o. m.
den 1 januari 1955.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 158
och II: 251, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna var utskottet i motiveringen
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
livar Anderson, Edvin Thun, Elfving,
Lundqvist, Staxäng, fröken Vinge och
fröken Olsson, vilka ansett, att viss del
av utskottets motivering bort hava annan,
av reservanterna angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31. 145

Helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det är inte så stor skillnad
på utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattning utom beträffande
motiveringen. Inte heller reservanterna
har ansett sig kunna yrka bifall till
motionen, eftersom den går ut på ett
fullständigt förstatligande av Roslagens
järnvägar från den 1 januari 1955, och
därigenom att motionen uppskjutits till
detta sena stadium av höstriksdagen,
är det inte möjligt att vidhålla det yrkandet.

Likaså är reservanterna och utskottsmajoriteten
överens om att förstatligandet
bör ske så fort det lämpligen kan.
Den enda punkt där meningarna skiljer
sig gäller frågan, hur man skall förfara
med hänsyn till den utredning om förortstaxorna
som SJ håller på med. De
två järnvägsstuinpar detta ärende gäller,
nämligen Stockholm—Lindholmen
och Stockholm—Österskär, anses nämligen
höra till Stockholms förortsbanor.
Det finns flera sådana förortsbanor som
går genom tätbebyggda områden, där
stationerna ligger tätt och där det på
morgnarna går en ström in mot Stockholm
och på eftermiddagarna en motsvarande
ström ut från Stockholm. Det
gäller både Södertälje-, Uppsala- och
Enköpingslinjerna de närmaste milen
kring Stockholm i precis samma utsträckning
som Lindholmen- och österskärs-banorna.
SJ anser nu att det nog
blir nödvändigt att införa en särskild
taxa för dessa förortslinjer.

Detta är inte enbart ett stockholmsproblem.
Vi har samma problem kring
alla storstäder. Om man reser från Bohus
och Mölndal till Göteborg, från
Vellinge eller Svedala till Malmö eller
från Bålsta, Märsta och Rönninge till
Stockholm, reser man än så länge enligt
statens järnvägars taxa A, men åker
man från österskär eller Lindholmen
till Stockholm, reser man enligt taxa
E, vilket är någonting helt annat. Bland
landets många tusen järnvägskilometer
intar dessa två små stumpar på vardera

29 kilometer en absolut särställning, och
de som bor omkring dem liksom personalen
på tågen kan inte inse, att detta
skall behöva bestå. Åker man på dessa
roslagslinjer en kort sträcka till stationerna
närmast omkring Stockholm
får man betala 1: 50 för enkel biljett 10
kilometer, medan det kostar en krona
att resa motsvarande sträcka på SJ :s
övriga linjer. Det är ju ingen oväsentlig
skillnad, och det framgår också av
att skillnaden i biljettpriserna gör en
halv miljon kronor om året på dessa
små banstumpar.

Tar man tåget från Stockholm Ö till
LO-skolan vid Åkers Runö, en sträcka
på 25 kilometer, kostar returbiljetten
4: 80. Åker man i stället motsvarande
sträcka med lokaltåg söderut från Stockholm
S, kostar biljetten 3:80 tur och
retur.

Det är orimligt att på detta sätt låta
en liten grupp människor, som bor
omkring en viss handel, hålla på att
år efter år betala efter en helt annan
taxa, när staten dock har övertagit
järnvägen. Om det blir nödvändigt att
höja taxorna på förortslinjerna — vilket
nog tål att tänka på ganska grundligt
— är det ingen som sätter i fråga
annat än att dessa båda roslagslinjer
skall följa med.

Utskottet förutsätter att trafikanterna
på dessa linjer skall hålla på att betala
sin halva miljon om året tills delta blir
klart och de övriga taxorna kanske
kommer upp på ungefär denna nivå.
Reservanterna anser tvärtom, att det
är ytterligt viktigt att dessa båda linjer
åtminstone något år innan har fått
följa SJ:s taxa, om ett sådan beslut om
höjda taxor kommer, så att man inte
med fog kan säga, att vi inte har fått
någon fördel av förstatligandet incn att
vi får vara med så fort det uppstår någon
nackdel.

Det är alltså viktigt att SJ:s taxa tilllämpas
på dessa båda bandelar innan
taxehöjningen kominer. Därmed följer
dessa bandelar automatiskt med i en

10 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 31.

146 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Helt förstatligande av Stockholm—Roslagens järnvägar.

höjning, men man har åtminstone visat
att man inte vill ställa dem i någon
särställning. Järnvägsstyrelsen säger
vidare att personalen snarast har det
bättre som det nu är. De anställda
själva är emellertid mycket angelägna
om att fullständigt få ingå i SJ :s personal.
Det är möjligt att de inte förstår
sitt eget bästa, utan att järnvägsstyrelsen
förstår det bättre. Det ligger dock
något i deras inställning. De känner
sig inte fullt säkra på att de i alla avseenden
kommer att ha samma förmåner,
inte minst pensionsförmåner, så
länge den järnväg de är anställda vid
drivs som ett fristående bolag och inte
i alla avseenden är inlemmad i SJ. De
kommer att dra en lättnadens suck den
dag förstatligandet är klart så att de
säkert vet vad de har att rätta sig efter.
För de människor som berörs av detta
gäller det alltså här inte bara en ekonomisk
fråga utan i lika hög grad en
psykologisk fråga. Staten bör försöka
undvika att på detta sätt ställa vissa
grupper i särställning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den till utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Allmän
(fp), fröken Vinge (fp), herr Norrby
(fp), fru Lewén-Eliasson (s) och
herr Hedquist (s).

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Fröken Olsson nämnde
att det inte var så stor skillnad mellan
de förslag som här föreligger. Klämmen
är densamma, det är endast motiveringen
som är något olika. Men, fröken
Olsson, det är doek en rätt stor
skillnad mellan de båda förslagen, och
det framgick för övrigt också av fröken
Olssons eget anförande. Det pågår nu
en utredning — 1948 års järnvägstaxekommitté
— som även har till uppgift
att penetrera problemen rörande de förortstaxor
vi nu diskuterar. Under sådana
förhållanden har vi inom utskottet
inte ansett oss böra fatta ett be -

slut som skulle föregripa resultatet av
denna kommittés arbete.

Om nu riksdagen ■— vilket är omöjligt
eftersom första kammaren redan
fattat beslut i enlighet med utskottets
hemställan — hade beslutat i enlighet
med vad som föreslagits av motionärerna
och reservanterna, skulle det, som
också framgick av fröken Olssons anförande,
ha kommit att betyda, att vid
dessa banor skulle ha tillämpats SJ:s
taxor och att biljettpriserna därigenom
i vissa avseenden hade blivit lägre än
de nu är. Det är självfallet att så blivit
förhållandet, eftersom en sådan förändring
skulle ha medfört ett inkomstbortfall
för SJ på ungefär en halv miljon
kronor. Hade det varit lämpligt att
först vidtaga en sänkning av taxorna
för dessa två linjer och sedan om något
år bli nödsakad att åter höja taxorna,
vilket är möjligt för att inte säga
troligt när det gäller förortsbanorna?
Inom utskottet fann vi det inte vara
vidare trevligt att gå med på ett förslag,
som skulle ha medfört ett inkomstbortfall
för SJ på en halv miljon kronor, i
synnerhet i en tid då SJ på olika håll i
landet, icke minst i Skåne, lägger ned
järnväg efter järnväg på grund av att
dessa bansträckor går med förlust. Jag
försäkrar fröken Olsson, att befolkningen
i de trakter, där järnvägarna har
nedlagts eller kommer att nedläggas,
inte är glad åt detta, och de opponerar
sig hos järnvägsstyrelsen på samma
sätt som jag förstår att fröken Olsson
jämte andra i de nu aktuella områdena
vill göra.

Nu är det kanke ändå inte så stor
skillnad mellan de här ifrågavarande
taxorna. Enligt uppgifter vi fått skulle
priset för månadsbiljetterna i vissa
fall t. o. m. Vara lägre vid de två här
berörda linjerna än vid SJ därigenom
att en femmånadersbiljett där gäller
under sex månader. Enligt erhållna uppgifter
använder 65 upp till 70 procent
av trafikanterna dessa månadsbiljetter.
Det är i fråga om enkelresor och tur -

Nr 31. 147

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Återgäldande till Anders Mattson i

och returresor som biljetterna är något
billigare på SJ :s banor.

Jag förstår, herr talman, att alla önskar
att denna debatt inte skall bli lång,
och jag har nu framfört i varje fall
vissa av de skäl som talar för utskottets
förslag och kan därför sluta med att
yrka bifall till detta förslag. Eftersom
det framställts yrkande om bifall till
reservationen skulle jag dock kanske
dessförinnan vilja fråga: Vad bleve resultatet
om reservationen segrade i
andra kammaren? Då föll motiveringen
totalt bort och klämmen hängde i luften.
I klämmen hemställes nämligen att
riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet ovan
anfört. Vid ett bifall till reservationen
hade det som sålunda anförts utgått.
Det är nog anledning för fröken Olsson
och dem, som instämde i förslaget om
bifall till reservationen, att tänka på
detta.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som yrkats i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan
med oförändrad motivering.

§ 12.

Återgäldande till Anders Mattson i Falun
av visst skattebelopp jämte ränta.

Föredrogs statsutskottets ulåtande nr
187, i anledning av väckt motion angående
återgäldande till Anders Mattson
i Falun av visst skattebelopp jämte
ränta.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Statsutskottet har icke
funnit skäl att tillstyrka bifall till den
av mig och vice talmannen herr Anders
Olsson väckta motionen, vari vi

Falun av visst skattebelopp jämte ranta.

hemställt att till Anders Mattson i Falun
skulle återgäldas ett skattebelopp
på 36 877 kronor 30 öre.

Vad som föranlett mig och min medmotionär
att hos riksdagen hemställa
om denna skatterestitution är i första
hand de starka billighetsskäl som synes
tala till förmån för Mattson. Utskottet
har också stannat vid att bedöma
frågan ur skälighetssynpunkt.

Till undvikande av varje missförstånd
anser jag mig först böra upplysa om
att jag i min egenskap av advokat icke
biträtt Mattson i någon angelägenhet,
utan det är i min egenskap av riksdagsman
som jag funnit anledning underställa
riksdagen hans sak.

Det har förflutit en anmärkningsvärt
lång tid mellan de händelser, som ligger
till grund för den väckta motionen,
och den dag frågan nu underställts
riksdagen. Anledningen härtill är främst
den, att Mattson under åratal med en
dalkarls envishet hävdat sitt krav mot
engelska staten på ersättning för det
beslagtagna kaffepartiet. Under åratal
har Mattson förgäves sökt utrikesdepartementets
stöd för sina aktioner gentemot
den engelska regeringen. Efter vad
jag kunnat utreda stod det emellertid i
slutet av förra året klart för mig, att
Mattson redan av formella skäl nu saknar
möjlighet att hävda sin rätt gentemot
engelska staten.

När utskottet i sitt utlåtande anför
att man är berättigad antaga, att Mattson
— sedan han försuttit möjligheten
att utfå ersättning enligt den s. k. 50-procentsuppgörelsen — tämligen snart
kommit till insikt om det utsiktslösa i
att på rättslig eller diplomatisk väg ernå
en för honom godtagbar uppgörelse
med de engelska myndigheterna, så är
detta icke riktigt. Först i slutet av förra
året kan Mattson tänkas ha kommit till
klarhet härom. Då först erhöll Mattson
från engelskt håll ett auktoritativt uttalande
om att det var uteslutet för
honom att klaga gentemot prisdomstolen.

148 Nr 31.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Återgäldande till Anders Mattson i Falun

Mattson delade dessutom den uppfattning,
riktig eller icke, som kommit till
uttryck i Erik Palmstiernas memoarer,
nämligen att den dåvarande svenska regeringen
offrade de svenska kaffeimportörernas
intressen vid sina förhandlingar
med England och därigenom orsakade
importörerna betydande förluster.
Jag har ingen anledning att ta upp
någon diskussion på den punkten, tv
för mig och min medmotionär är —■
liksom för utskottet — motionsyrkandet
en fråga om rättvisa och billighet.

Det avgörande har synts oss motionärer
vara, att Mattson efter förfrågan
hos vederbörande taxeringsnämndsordförande
år 1917 enligt dennes anvisningar
upptog såsom tillgång det i England
beslagtagna kaffepartiet om 5 250
balar till ett värde av 222 733 kronor
89 öre och att Mattson för detta parti,
som han aldrig utfått eller kunnat utfå
i dess helhet, erlagt skatt.

Det är riktigt att Mattson, som envist
fasthöll vid den tanken, att han av engelska
staten til syvende og sidst skulle
få full ersättning, och som därför vägrade
att anta de engelska myndigheternas
ackordserbjudande, underlåtit att
överklaga sina taxeringar. Detta skedde
följdriktigt, sett från Mattsons principiella
utgångspunkter.

Att Mattson orsakats en förlust, större
eller mindre, genom utgivande av skatt
för varor, som han aldrig bekommit,
samt senare icke med effekt i skattehänseende
kunnat utnyttja en avskrivning,
synes mig uppenbart. Om beloppet
kan man tvista, men själva faktum
anser jag vara tämligen klart. Taxeringsmyndigheterna
i länet och kammarrätten
har också i ett tidigare sammanhang
tillstyrkt en skatterestitution
med det belopp som anges i motionen.
Statskontoret, som från början tillstyrkt,
har däremot senare efter en
granskning av Mattsons bokföring på
anförda skäl varit av annan mening.

Det skäl som statsutskottet åberopat
— och det enda skälet ■— för sitt av -

av visst skattebelopp jämte ränta.

styrkande synes vara, att Kungl. Maj :t
vid tre skilda tillfällen lämnat ansökningar
av Mattson om skatterestitution
utan bifall och att några nya omständigheter
av betydelse för frågans bedömande
icke förebragts. För oss motionärer
är denna utskottets motivering icke
bärande. När vi, medvetna om Kungl.
Maj:ts avslagsbeslut, underställt frågan
riksdagens prövning, har det skett i den
tron att riksdagen, obunden av Kungl.
Maj:ts avgöranden, skulle ha större frihet
än Kungl. Maj :t att låta skälighetssynpunkterna
något komma till sin rätt.

Vi heklagar att det beaktande, som
utskottet säger sig ha ägnat åtminstone
vissa av de i motionen framförda synpunkterna,
inte lett till att tillräckligt
starka skäl ansetts föreligga för ett tillstyrkande.
Om så skett, skulle utskottet
ha medverkat till ett utplånande av
den inte ogrundade känsla, som fortlevat
genom åren, att full rättvisa inte
skipats i fråga om Anders Mattsons beskattning.

Häruti instämde herrar andre vice
talmannen Olsson (fp) och Kollberg
(fp).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden skulle behandlas
vid nästa arbetsplenum.

§ 13.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

För deltagande i Europarådets tredje
session får vi härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 7 dec. till och med den 13
dec. 1954.

Stockholm den 1 dec. 1954.

Walter Sundström Gunnel Olsson

Tore Bengtsson James I. A. Dickson
Ingemar Andersson

Kammaren biföll denna ansökan.

Onsdagen den 1 december 1954 em.

Nr 31. 149

§ 14.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, med anledning av väckta motioner
om byggande av ett nytt undersökningsfartyg
för fisket;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; och
nr 379, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa f. d. skolhemman.

Vidare anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag nr 375, till

riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 42 § 1 mom. lagen den 15
juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.09.

In fidem
Per Bergsten.