1954 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1954:7)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS

1954 ANDRA KAMMAREN

Nr 7

20—24 februari.

Debatter m. in.

Lördagen den 20 februari.

Sid.

Interpellationer av:

herr Svensson i Ljungskile ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning
från och med ingången av år 1951 .............. 3

herr Hjalmarson ang. motiven för regeringens beslut i frågan
rörande försäkringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen
.......................................... 4

Tisdagen den 23 februari.

Svar på fråga av fru Boman ang. förbättring av bestämmelserna om

änkepensionering i lagen om folkpensionering ................ 7

Svar på interpellation av herr Nestrup ang. tidpunkten för ledigförklarande
av vid läroverk m. fl. läroanstalter nyinrättade befattningar
i lönegraden Ce 27 ................................ 8

Onsdagen den 24 februari.

Indexnämndens befogenhet.................................. 12

Utgifter under riksstatens andra huvudtitel:

Hovrätterna: Avlöningar.................................. 16

Häradsrätterna: Omkostnader.............................. 16

Tornedalens rättshjälpsanstalt ............................ 17

Omsättnings- och utskänkningsskatten å rusdrycker............ 18

Lika lön för män och kvinnor.............................. 81

Lön under extra helgdagar................................ 82

Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
.............................................. 82

Tillämpningen av lotteriförordningen........................ 84

Lägre biljettpriser å Statens järnvägars busslinjer.............. 87

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 februari.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om kvinnans politiska rättigheter.......... 12

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. utgifter å driftbudgeten (gemensamma
frågor) ........................................ 12

— nr 2, rörande utgifter under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
.............................................. 15

— nr 12, rörande utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
.............................................. 18

— nr 24, ang. anslag för statens allmänna fastighetsfond (utrikesdepartementet)
........................................ 18

— nr 25, ang. anslag under försvarets fonder m. m............. 18

— nr 26, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. in.

(handelsdepartementet).................................. 18

■— nr 27, ang. anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten.......... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, ang. förordning om omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker, m. m............. 18

— nr 13, ang. utövandet av statens tobaksmonopol.............. 80

— nr 14, om ändring av 28 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
....... 80

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. lika lön för män och kvinnor 81

—• nr 3, om lön under extra helgdagar........................ 82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, om ändring i vattenlagen ...... 82

— nr 3, ang. upphävande av lagen den 28 juni 1935 om emeritilöner

för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst, m. m........................................... 82

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifter å tilläggsstat II beträffande
lanthushållning ................................ 82

— nr 4, ang. dispositionen av viss kronoegendom .............. 84

nr 5, ang. försäljning av vissa kronoegendomar in. m......... 84

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. tillämpningen av
lotteriförordningen...................................... 84

— nr 2, om lägre biljettpris i vissa fall å statens järnvägars busslinjer
................................................ 87

Lördagen den 20 februari 1954.

Nr 7.

Lördagen den 20 februari.

Kl. 14.00.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
februari.

1 2.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande propositioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet propositionen nr
73, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av § 6 lagen den 30 maj 1873
(nr 31) om rikets mynt; och
till jordbruksutskottet propositionen
nr 78, angående inrättandet av en veterinärklinik
i Hälsingborg.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 516 av
herr Boija in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

517 av fru Nilsson in. fl.;
nr 518 av fröken Liljedahl m. fl.; och
nr 519 av herr Königson m. fl.; samt
till konstitutionsutskottet motionen
nr 520 av herr Holmberg in. fl.

§ 4.

Föredrogs den av fru Boman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

tementet om utvidgad rätt till statsbidrag
till stödjebandage m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. en redovisning av vår
spannmålsförsörjning från och med ingången
av år 1951.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som yttrade:

Herr talman! Under senare år har åtgärder
och omständigheter som påverkat
vår försörjning med brödspannmål
fluktuerat starkt i flera olika avseenden.
För det första gäller detta priserna
på svenskt höstvete, som under loppet
av 14 månader, från vintern 1951
till våren 1952, höjdes från ca 30 till
53 kr. per deciton. Priset på annan brödsäd
har följt samma kurva. För det andra
gäller det den huvudsakligen genom
prissättningen styrda arealen brödsäd,
som 1951 var nere i 426 000 hektar, under
det att den innevarande år tycks
komma att uppgå till ca 600 000 hektar.
För det tredje gäller detta dirigeringen
av import och export. Enligt uppgifterna
i proposition nr 224 vid förra årets
riksdag exporterade vi sålunda 1950
235 000 ton för att nästa år importera
229 000 ton. Under 1952 uppgick importen
till inte mindre än 385 000 ton. Det
har sedan visat sig, att saluöverskottet
av 1952 års svenska skörd var minst
100 000 ton större än man beräknade
ännu så sent som förra våren. För det
fjärde har även import- och exportpriserna
växlat starkt.

Tydligen med anledning av de kritiska
synpunkter, som framförts mot de
åtgärder, som vidtagits på detta område,.

Nr 7.

Lördagen den 20 februari 1954.

Interpellation ang. redogörelse för motiven för regeringens beslut i frågan rörande

försäkringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

har direktör Einar Sjögren i Sveriges
lantbruksförbund gjort ett uttalande genom
TT om spannmålspriserna och
brödsädsöverskottet. Formuleringarna
är vaga, och faktiska uppgifter lämnas
endast på vissa punkter.

Det är ett allmänt demokratiskt intresse,
att fullständiga fakta redovisas
beträffande de frågor som är föremål
för en allmän debatt, naturligtvis med
de begränsade undantag som kan dikteras
av sekretesshänsyn. Några sådana
finns inte i detta fall. Sådant läget nu
är kan inte riksdagens ledamöter skaffa
sig en fullständig bild av utvecklingen
på detta område. En tillräckligt detaljerad
redovisning i ett sammanhang av
alla väsentliga data i vår spannmålsförsörjning
fr. o. m. ingången av år 1951
synes därför vara i hög grad önskvärd.
Detta gäller lagerhållningen vid olika
tidpunkter, importen från olika länder
med specifikation av tidpunkter, kvantiteter
och priser, samt de bedömningsgrunder
som varit vägledande för de
vidtagna åtgärderna.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är statsrådet villig att utan längre
dröjsmål lämna riksdagen en sammanhängande
redovisning av alla väsentliga
data rörande vår spannmålsförsörjning
fr. o. m. ingången av 1951, så att dimbildningen
i den allmänna debatten
omkring dessa frågor bringas att upphöra? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. redogörelse för motiven
för regeringens beslut i frågan rörande
försäkringstagarrepresentationens
ordnande i Skandiakoncernen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HJALMARSON (h),som anförde:

Herr talman! Av meddelande i tidningspressen
har framgått, att Kungl.
Maj:t avslagit Sltandiakoncernens ansökan
om att få försäkringstagarrepresentationen
i företagets styrelse ordnad
genom val förrättade av vissa försäkringstagarna
närstående intresseorganisationer.
Då denna fråga synes vara av
ett betydande principiellt intresse får
jag härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet framställa följande
fråga:

Vill statsrådet för kammaren redovisa
de motiv, som legat bakom regeringens
beslut i frågan rörande försäkringstagarrepresentationens
ordnande i
Skandiakoncernen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om kvinnans politiska
rättigheter;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde; nr

13, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensam -

Lördagen den 20 februari 1954.

Nr 7.

ma frågor, jämte i ämnet väckta motioner; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under försvarets fonder
m. m.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1954/55 till
Lotsverket: Säkerhetsanstalter för sjöfarten; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol; och

nr 14, i anledning av väckt motion
om ändring av 28 § förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckt motion
angående lika lön för män och kvinnor;
och

nr 3, i anledning av väckt motion om
lön under extra helgdagar;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen, dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 28 juni
1935 (nr 455) om emeritilöner för vissa
prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst, m. m.;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 3, med anledning av vissa utav
Kungl. Maj :t i propositionen nr 2 angående
utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54 gjorda
framställningar beträffande lanthushållning
i allmänhet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 4, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående dispositionen av
viss kronoegendom; och

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 1, över motioner angående tilllämpningen
av lotteriförsäljningen; och
nr 2, över dels motion om rätt för
vissa studerande att åtnjuta rabatt å
statens järnvägars busslinjer och dels
motioner om rätt för värnpliktiga och
vissa studerande att utnyttja veckoslutsbiljetter
på statens järnvägars busslinjer.

§ B.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

75, angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. in.;

nr 76, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar, m. m.;

nr 77, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. in.;

nr 80, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;

nr 81, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter, in. in.;

Nr 7.

Lördagen den 20 februari 1954.

nr 82, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Utbildningskurser för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter;

nr 83, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, in. in.;

nr 84, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 §
1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken;

nr 85, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. in.;

nr 86, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesi
astikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 87, angående fastställande av allmän
plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn
in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

521 av herrar Hjalmarson och
Birke, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 51, angående anslag till
ytterligare aktieteckning i Norrbottens
Järnverk aktiebolag, in. in.;

nr 522 av herrar Hjalmarson och
Birke, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 60, med förslag till lag
om yrkesskadeförsäkring m. m.; och
nr 523 av herr Hagård, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 60.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; från

första lagutskottet, nr 70, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939
(nr 68) om statlig krigsförsäkring
in. m.; samt

från andra lagutskottet, nr 75, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 6 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag,
m. m.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 23 februari 1954.

Nr 7.

Tisdagen den 23 februari.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16
och den 17 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att fru Disa Västberg
på grund av sjukdom (influensa)
rekommenderas sjukledighet och vila
tiden 22/2 1954—2/3 1954.

Stockholm 22/2 1954.

Eric Hermansson
leg. läk.

Kammaren beviljade fru Västberg ledighet
från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen till och med den
2 nästkommande mars.

§ 3.

Svar på fråga ang. förbättring av bestämmelserna
om änkepensionering i lagen
om folkpensionering.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Boman har frågat,
huruvida jag har för avsikt att i en
snar framtid föreslå åtgärder till förbättring
av bestämmelserna angående
änkepensionering, framför allt i fråga
om åldersgränsen.

I det betänkande, som i november
1952 lades fram av änkepensioneringskommittén,
föreslogs en höjning av änkepensionerna
och de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders
barn. Beslutet vid 1953 års riksdag om
en allmän förbättring av folkpensionerna
innebai'', att änkepensionens högsta
belopp, bortsett från bostadstilläg -

get, höjdes från 840 till 1 050 kronor.
Vid samma riksdag höjdes de nämnda
särskilda barnbidragen från högst 320
till 600 kronor om året. Därmed tillgodosågs
i huvudsak änkepensioneringskommitténs
önskemål i vad avser
förmånernas belopp.

Kommittén föreslog emellertid bl. a.
också en viss utvidgning av rätten till
änkepension, i första hand genom att
änkepension föreslogs kunna utgå vid
55 års ålder även om änkan vid mannens
död inte uppnått högre ålder än
50 år mot nu vanligen 55 år. Kommitténs
betänkande har remissbehandlats
i vanlig ordning och är nu föremål för
övervägande inom socialdepartementet.
Sedan en viss överarbetning skett torde
betänkandet komma att aktualiseras så
snart det statsfinansiella läget tillåter.

Härpå anförde

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ett uppriktigt tack till herr socialministern
för det inte bara snabba, utan jag
kan faktiskt säga omedelbara svaret.
Jag framställde min enkla fråga i onsdags
och har svar på kortare tid än en
vecka.

Det är så riktigt som herr socialministern
säger, att här har gjorts vissa,
och inte så små, förbättringar när det
gäller det rent ekonomiska biståndet
till änkorna i så måtto att man har justerat
upp dels deras egna bidrag, dels
de särskilda barnbidrag som kommer
änkornas och invalidernas barn till del.
Men den detalj som herr statsrådet omnämnde
i slutet av sitt svar, nämligen
ändringen av själva grunden för pensioneringen,
flyttningen av kvalifikationsgränsen
bakåt, den fäste vi rätt
stort avseende vid i änkepensionsutredningen.
Vi var alldeles på det klara

Nr 7.

Tisdagen den 23 februari 1954.

Svar pa interpellation ang. tidpunkten för ledig-förklarande av vid läroverk m.

läroanstalter nyinrättade befattningar

med att man genom en sådan flyttning
vidgar området för denna hjälp;
det är många fler änkor som blir pensionsberättigade.
Det är en sida av saken,
men den andra sidan, som vi kanske
fäste oss ännu mera vid, var att vi
skulle få färre gränsfall än vi har för
närvarande.

Vid ett tidigare samtal med herr
statsrådet om denna sak har vi just
kommit överens om att gränsfallen
uppenbarar sig var man än sätter kvalifikationsgränsen,
men de blir dock
färre genom denna flyttning, ty det är
ju svårt att resonera om en pensionering
av kvinnor — vare sig de är änkor
eller har fått sin försörjning försvårad
på annat sätt — före 50 års ålder. Vi
har haft en uppmjukad gräns i det att
änkor efter fyllda 53 eller 54 år kan
söka dispens, få sitt särskilda fall prövat
och eventuellt få del av pensionen
i trots av att de inte har fyllt de 55;
men det har visat sig förfärligt svårt
att fastställa vad man skall anse som
de där särskilda skälen, som skall medge
pensionsrätt tidigare än där gränsen
är satt, vid 55 år. När vi i utredningen
hade besök av herrarna från pensionsstyrelsen
uttryckte dessa ett bestämt
önskemål om att utredningen skulle gå
in för att såvitt möjligt fastställa fixa
gränser, så att man skulle komma bort
ifrån den där skälighetsbedömningen,
och då stannade vi i våra önskemål vid
alt en kvinna, som blir änka vid 50 år,
skulle få sitt fall prövat vid 55 år och
alltså kunna bii berättigad till pension
samt att med kvinna, som blir änka vid
50 år, skulle jämställas kvinna, som blivit
änka tidigare men som har flera
små barn. I det konkreta fallet föreslog
vi att en kvinna, som fyller 50 år samma
år som hennes yngsta barn fyller
tio år, på samma sätt skulle bli änkepensionsberättigad
vid 55 år.

Det kommer förfrågningar då och då
ifrån kvinnor ute i våra bygder som
undrar om det förslag, som änkcpen -

lönegraden Ce 27.

sionsutredningen har framlagt, leder till
någonting. Dessutom har jag ett eget intresse
av att få höra hur herr statsrådet
ser på det. Av svaret i dag, som jag är
tacksam för, förstår jag att utredningen
inte är borttappad, utan att herr statsrådet
har intresse för den, har inhämtat
remissyttranden och har för avsikt att
komma fram med konkreta förslag. Och
0111 ja8’ inte missförstår undertonen i
svaret, kommer dessa förslag att gå i
en riktning som är positiv till änkepensionsutredningens
förslag och änkornas
behov och önskemål.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. tidpunkten
för ledig-förklarande av vid läroverk
m. fl. läroanstalter nyinrättade befattningar
i lönegraden Ce 27.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nestrup frågat mig
dels när de adjunktstjänster i Ce 27,
som från och med den 1 januari 1953
inrättats vid allmänna läroverk m. fl.
högre skolor, kunde väntas bliva ledigförklarade
och dels om jag komme att
verka för att dröjsmålet med ledigförklarandet
icke måtte lända lärarna till
förfång.

Enligt den löneöverenskommelse, som
låg till grund för statsmakternas beslut
hösten 1952 om lönereglering för bl. a.
lärare vid allmänna läroverk, högre
kommunala skolor och privatläroverk,
skulle adjunktstjänster i Ce 27 och ämneslärartjänster
i Ce 25 inrättas till så
stort antal, att befordran till nämnda
lönegrader normalt kunde påräknas tre
respektive fyra år efter uppnåendet av

Tisdagen den 23 februari 1954.

Nr 7.

Svar på interpellation ang. tidpunkten för ledigförklarande av vid läroverk m. fl.
läroanstalter nyinrättade befattningar i lönegraden Ce 27.

slutlönegraden i reglerad befordringsgång.

För de allmänna läroverken fastställde
Kungl. Maj:t personalförteckning
den 19 december 1952. Därvid förklarade
Kungl. Maj:t sig vilja framdeles,
efter förslag av skolöverstyrelsen, bestämma
antalet adjunktstjänster i Ce 27.

Samma dag meddelade Kungl. Maj:t
bestämmelser angående lönegradsplacering
av rektorer och lärare i läroämnen
vid de högre kommunala skolorna
och de statsunderstödda privatläroverken.
Därvid förklarade Kungl. Maj:t sig
vilja framdeles, efter förslag av skolöverstyrelsen,
bestämma det antal adjunktstjänster
i Ce 27 och ämneslärartjänster
i Ce 25, som finge förekomma
vid nämnda skolor.

Rörande de förhållanden, som föranlett,
att ifrågavarande tjänster ännu ej
ledigförklarats, har skolöverstyrelsen
upplyst i huvudsak följande.

För att kunna avge ett på säkra uppgifter
grundat förslag beträffande antalet
tjänster måste överstyrelsen först
kunna bilda sig en uppfattning om hur
stort det antal lärare är, som efter inplacering
i befordringsgången visar sig
vid tidpunkten för tjänsternas inrättande
ha tillhört slutlönegraden under sex
respektive åtta terminer. Enligt överstyrelsens
mening måste det nämligen
anses ligga i lärarnas eget intresse, att
beräkningen av det erforderliga antalet
tjänster sker på sådant sätt, att siffrorna,
så långt möjligt är, kommer att
svara mot det föreliggande behovet. Enligt
vad överstyrelsen på ett tidigt stadium
förvissat sig om är lärarorganisationerna
av samma mening. Emellertid
har arbetet med lärarnas antagning
och inplacering i befordringsgången
varit synnerligen omfattande och tidskrävande.
Av 1 749 sådana ärenden har
1 457 för närvarande avverkats, medan
592 återstår. I mitten av mars månad
beräknas arbetet härmed vara i huvudsak
avslutat. Ju längre detta arbete kan

fortskrida, innan överstyrelsen tar
ställning till frågan om vilket antal
tjänster som bör föreslås, desto säkrare
blir utgångspunkten för ställningstagandet.
Under loppet av mars månad
beräknar överstyrelsen, att ledigkungörandet
av tjänsterna skall kunna ske.
Beträffande de högre kommunala skolorna
och de statsunderstödda privatläroverken
har överstyrelsen genom
rektorerna inhämtat preliminära uppgifter,
vilka för dessa skolors vidkommande
torde kunna läggas till grund
för åsyftade beräkningar.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellantens första fråga.

Beträffande interpellantens andra
fråga vill jag framhålla, att vissa olägenheter
och komplikationer torde vara
ofrånkomliga men att jag skall söka
verka för att dessa i möjligaste mån
lindras.

Härefter anförde

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för hans klarläggande
svar på min interpellation. Många, som
länge har väntat på besked i denna fråga,
kommer att med intresse ta del av
detta svar. Det är tydligt att det exakta
antalet av de e. o. tjänster, det här är
fråga om, först kan fastställas, när inplaceringen
i reglerad befordringsgång
är slutförd. Jag är övertygad om att
detta arbete är mycket tidsödande, och
jag tror inte att skolöverstyrelsen kan
lastas för den uppkomna situationen.
Men jag förmodar att lärarna och lärarorganisationerna
skulle ha nöjt sig
med en mera summarisk beräkning av
antalet tjänster, om man haft anledning
att anta att det skulle dröja så länge
innan tjänsterna kunde ledigförklaras.
Jag är emellertid glad över att ledigförklarandet
kommer att ske under
mars månad.

Vad beträffar svaret på min andra
fråga, om statsrådet kommer att verka

Nr 7.

Tisdagen den 23 februari 1954.

Svar pa interpellation ang. tidpunkten för ledigförklarande av vid läroverk m. fl.

läroanstalter nyinrättade befattningar i

för att detta dröjsmål inte länder
tjänstemännen till förfång, noterar jag
med tillfredsställelse, att statsrådet tänker
göra vad han förmår för att mildra
olägenheterna. Jag tar för givet att
detta bl. a. innebär att formella skäl
inte skall lägga hinder i vägen för att
få till stånd de ur saklig synpunkt
bästa anordningarna. Jag vill i detta
sammanhang erinra om de icke ordinarie
lärare, som under mellantiden hunnit
bli ordinarie.

Med dessa ord skall jag be att ännu
en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
75, angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 76, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar,
m.m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 77, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.;

nr 80, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1954/
55;

nr 81, angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. in.; och
nr 82, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Utbildningskurser för sysselsättnings-
och arbetsterapeuter;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 83, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. in.;
till bankoutskottet propositionen nr

lönegraden Ce 27.

84, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1
mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 85, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 86, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 87, angående fastställande av allmän
plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn
m. in.

i 6.

Föredrogos var för sig följande till
herr talmannen under sammanträdet
avlämnade motioner. Därvid remitterades till

statsutskottet motionen nr 521
av herrar Hjalmarson och Birke; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

522 av herrar Hjalmarson och Birke
samt nr 523 av herr Hagård.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 2, 12 och 13 samt
24—27, bevillningsutskottets betänkanden
nr 12—14, andra lagutskottets utlåtanden
nr 2 och 3, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 2 och 3, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 3—5 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 1 och 2.

§ 8.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet an -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

gående en redovisning av vår spannmålsförsörjning
från och med ingången
av år 1951.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Hjalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående motiven
för regeringens beslut i frågan rörande
försäkringstagarrepresentationens ordnande
i Skandiakoncernen.

Kammaren biföll denna anhållen.

§ 10.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda
ärenden statsutskottets utlåtanden
nr 2 och 12 skulle uppföras närmast
efter samma utskotts utlåtande nr
13.

§ 11.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om överföring
å indragningsstat av förste kammarskrivaren
vid riksbankens avdelningskontor
i Norrköping Eric Wigart.

Denna anmälan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

88, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 22
april 1938 (nr 121) om hittegods; och

nr 90, med förslag till lag om krigsförsäkring
för sjömän m. fl., m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

I 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.17.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 24 februari.

Kl. 10.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

överingenjör Bengt Johan Olof Sjölin,
som lider av ulc. duod. c. stenosis
pylori, är intagen härstädes fr. o. m.
17/2 och sjukskrives från nämnda datum
tills vidare.

S:t Eriks sjukhus den 23/2 1954.

W. Graf

Läkare vid sjukhuset

Att riksdagsmannen, Ragnar Klas Ekström,
född 1905, från Björkvik, på
grund av influensa och utgjutning i
högra knäleden är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet från och med
den 22/2 1954 ungefär 2 veckor framåt,
intygas härmed.

Björkvik 22/2 1954.

Per Hansson
Prov.-läkare

Ledighet tills vidare från riksdagsgöromålen
beviljades herr Sjölin från

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Indexnämndens befogenhet.

och med den 17 innevarande februari
och herr Ekström från och med den
22 februari.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet liggande propositioner nr 88,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 § lagen den 22 april 1938
(nr 121) om hittegods; och

nr 90, med förslag till lag om krigsförsäkring
för sjömän m. fl., m. m.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt §
21 riksdagsstadgan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om överföring å indragningsstat
av förste kammarskrivaren
vid riksbankens avdelningskontor
i Norrköping Eric Wigart.

§ 4.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
Förenta Nationernas konvention om
kvinnans politiska rättigheter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Indexnämndens befogenhet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade under Utgifter
å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, till behandling
upptagits ett antal i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 januari
1954 angivna spörsmål. Bl. a.

hade i fråga om indexnämnden förordats
den ändringen i nuvarande ordning
att nämnden, som skulle få en
mera allsidig och expertbetonad sammansättning
än för närvarande, skulle
förutom kontrollerande befogenheter
erhålla beslutanderätt i principfrågor
beträffande tillämpningen av för indexberäkningarna
meddelade anvisningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte fatta vissa i utlåtandet under
punkterna 1—10 närmare angivna beslut.

I sin motivering hade utskottet yttrat
bl. a. följande:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning att tilltron till indexberäkningarna
sannolikt skulle ökas om indexnämnden
i sin egenskap av expertnämnd
erhåller beslutanderätt i principfrågor
av i propositionen angiven
innebörd. Förslaget synes på denna
punkt kunna medföra en önskvärd förstärkning
av nämndens auktoritet vid
dess betydelsefulla arbete med att fortlöpande
följa indexberäkningarna. Utskottet
har för sin del intet att erinra
mot vad i propositionen anförts i nämnda
hänseende.»

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Sundelin, Boman,
Svensson i Ljungskile och Birke samt
fröken Ager, vilka ansett att nämnda
del av utskottets yttrande bort ha följande
lydelse:

»Beträffande förslaget att indexnämnden
skulle erhålla beslutanderätt
har utskottet icke kunnat undgå att
hysa betänkligheter. Utskottet finner
icke tillräckliga skäl föreligga att öka
antalet beslutande instanser. Vidare
synes — såsom ock framhålles i propositionen
— tveksamhet kunna uppstå
om vilka frågor som är av beskaffenhet
alt böra underställas nämnden. En
viss dualism vid behandlingen av hithörande
frågor synes utskottet kunna
befaras. Enligt utskottets mening talar
övervägande skäl för att indexnämnden

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

erhåller allenast en rådgivande och
kontrollerande funktion. I den mån erfarenheterna
motiverar en omprövning
av nämndens ställning i beslutshänseende
kan denna fråga upptas till förnyat
övervägande framdeles.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det är endast på en
punkt i detta utlåtande som utskottet
ej har kunnat bli fullt enigt. Det gäller
en viss detalj i det förslag, som departementschefen
framför om levnadskostnadsindex.
Då jag deltagit i utskottets
femte avdelnings preliminära behandling
av denna fråga, vill jag anföra
några synpunkter i anslutning till den
till utlåtandet fogade reservationen.

Att en omläggning av ifrågavarande
beräkningar är nödvändig, därom är ju
utskottet fullkomligt enigt, och ingen
erinran finns därför på den punkten
att göra emot departementschefens förslag.
Det är blott beträffande den föreslagna
indexnämndens befogenhet som
skiljaktighet har uppstått. Angående
dess sammansättning har ingen annan
erinran gjorts än att utskottet i anledning
av en motion har uttalat, »att
en vidgad ram för förslagsställare
från tjänstemannaorganisationerna synes
böra övervägas».

Däremot har inom utskottet enighet
icke kunnat uppnås om huruvida ifrågavarande
nämnd skall få rådgivande
eller beslutande funktion. På den punkten
har ju redan vid remissen av kommitténs
förslag åtskilliga erinringar
gjorts från såväl ämbetsverk som andra
organ, och man har från flera håll uttalat
sin tveksamhet. Från ett par håll
har man rent av bestämt yrkat, att
nämnden skulle bli blott rådgivande.

Jag vill inte bestrida utskottsmajoritetens
uttalande, att nämndens auktoritet
kan stärkas genom att beslutande
befogenhet tillerkännes densamma.
Formellt sett är detta alldeles riktigt,

Indexnämndens befogenhet.

men reellt förhåller det sig givetvis så,
att det är nämndens arbete och förslag,
som skall ge tyngd och auktoritet åt
den.

Det har också visat sig, att enligt nuvarande
ordning har det mellan nämnden
och socialstyrelsen på väsentliga
punkter knappast behövt råda någon
skiljaktighet. Det som gör en betänksam
inför den nya ordningen är givetvis,
som också reservanterna har sagt,
att antalet beslutande instanser bredvid
ämbetsverken ökas. Man ställer upp
en beslutande nämnd vid sidan av ett
ämbetsverk. Socialstyrelsen skall i
detta fall bearbeta materialet och indexnämnden
behandla och besluta om
det förslag, som sedan av Kungl. Maj :t
skall fastställas. Att det då blir litet
svårt att rätt avgöra, var ansvaret i
själva verket ligger, tror jag att man
inte kan komma ifrån. Därför vore det
ju ur denna synpunkt sett enklast, att
ansvaret helt och formellt låge hos
ämbetsverket.

Med dessa synpunkter, herr talman,
har jag i korthet velat motivera reservanternas
uttalande. Vi står inte främmande
för att en ändring kan ske, om
det i framtiden visar sig behövligt. Om
man alltså nu ger nämnden rådgivande
funktion, kan man vid senare tillfälle
överväga, om man skall ge den beslutanderätt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
det yttrande, som reservanterna har avgivit,
vari de i slutet framhåller, att
övervägande skäl talar för »att indexnämnden
erhåller allenast en rådgivande
och kontrollerande funktion. I den
mån erfarenheterna motiverar en omprövning
av nämndens ställning i besluthänseende
kan denna fråga upptas
till förnyat övervägande framdeles.»

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Som herr Staxäng nyligen
sagt är det endast i frågan, huruvida
indexnämnden skall få beslutande -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Indexnämndens befogenhet.

rätt eller inte, som det råder delade meningar
i detta utskottsutlåtande.

Det nuvarande systemet innebär ju
att indexnämnden gör vissa beräkningar
och att sedan index fastställes av
socialstyrelsen. Jag vill då erinra om
att det inom socialstyrelsen är speciellt
en byrå, som sysslar med dessa frågor.
Den byråchef som företräder denna
hyrå har även varit ledamot av den utredning,
som föreslagit den nya ordningen
för indexkommitténs sammansättning.
Inom utredningen har han
förordat, att indexkommittén jämväl
skall få beslutanderätten. Då nu den
som får anses vara mest sakkunnig
inom socialstyrelsen har gått på den
linjen, synes det mig också som om
kammaren med mycket stort lugn kan
följa utskottsmajoritetens förslag.

Jag vill bara tillägga, att man ofta i
denna kammare har diskuterat rationaliseringar
av statsförvaltningen. Man
har menat att onödiga omgångar i handläggningen
av ärendena skulle skalas
bort. Detta förslag får väl ses som ett
led i rationaliseringen av detta lilla
område. Jag tror personligen, att om
man ger indexnämnden beslutanderätten,
har man också större förutsättningar
att få indexfrågorna behandlade på
rent vetenskaplig grund. Dessutom vill
jag säga, att indexnämnden ju har
Kungl. Maj :t över sig och därför inte
blir någon suverän instans.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Denna fråga är av
ganska stor räckvidd. Det viktiga i
denna sak är inte indexnämnden, som
tycks ha spelat stor roll inom avdelningen
och utskottet, utan den väsentliga
frågan är omläggningen av indexberäkningen.
Tidigare har man ju alltid
haft eu viss norm att rätta sig efter
beträffande konsumtionen. Man har tagit
en inkomsttagare med tjänstemans

löneställning och en sådan i löneklass
11. Man har räknat med man, hustru
och två barn. Denna enhet har förbrukat
en viss kvantitet, och man har kunnat
konstatera huruvida denna kvantitet
med tiden ökat i pris.

Här förutsätter man emellertid nu eu
total omläggning. Denna konsumtionsenhet
skall slopas, och i stället skall
som norm tas den samlade konsumtionen
från hela svenska folket. Jag har
väldigt svårt att förstå hur det skall
vara möjligt att med den utgångspunkten
kunna bedöma de olika varornas
prisökning. Jag tror också att det kommer
att möta mycket stora svårigheter
för de instanser som skall göra dessa
beräkningar.

Beträffande indexnämnden måste jag
säga, att jag i stort sett har samma åsikt
som herr Staxäng. Det är inte lyckligt
att ge denna nämnd, som framför allt
skall representera tjänstemännen, en
utslagsgivande betydelse när det gäller
principerna för beräkningar av detta
slag. Det hade nog varit lyckligare, om
det fortfarande hade åvilat Kungl.
Maj:t att dra upp riktlinjerna för hur
beräkningen skall ske i de olika fallen.
Här kommer säkerligen partintressen
att allt för starkt göra sig gällande. När
man ser att de allra flesta av dessa
kommer att företräda löntagarna, då
ställer man sig ännu mer tvekande. Det
är bara två organisationer, nämligen
Arbetsgivareföreningen och Lantbruksförbundet,
som kan sägas inta en motsatsställning
till de övriga. Det skall ju
vara sex andra, och dessa två kommer
att väga mycket lätt, när det gäller att
utforma direktiven för beräkningarna.
Jag tror att det är lämpligare, att socialstyrelsen
framlägger det material,
som skall läggas till grund. Nämnden
bör säga sin mening, och sedan vore
det riktigt att Kungl. Maj :t toge slutlig
ståndpunkt i de olika frågorna. Då har
man förvisso utsikt till större objektivitet
än vad fallet här blir.

Den linje, som reservanterna i stats -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

utskottet har intagit, anser jag emellertid
vara bättre än den som utskottet
gått in för, och för min del kommer jag
därför att rösta med reservationen i
detta hänseende.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vad gäller själva sakfrågan,
indexnämndens sammansättning
och den arbetsmetod som skall användas,
råder ju fullständig enighet inom
utskottet. Man har ju också tidigare vid
åtskilliga tillfällen haft ganska ingående
debatter om huruvida indexberäkningen
var riktig eller inte, och det torde
vara allmänt bekant att det har funnits
ett visst fog för den kritik som förekommit.
Vid ett tillfälle var det ju en
post som inte återspeglades i index förrän
ungefär fem år efteråt, och det kunde
ju inte vara ändamålsenligt när det
gällde att då bedöma de faktiska förändringar
som ägt rum. Det är därför
som man nu vill ge indexnämnden en
helt annan funktion än den haft förut,
så att det arbetsmaterial den skall bygga
på blir mera aktuellt än det har varit
tidigare.

Sedan måste jag säga, att herr Rubbestad
i någon mån har missuppfattat frågan
om indexnämndens sammansättning,
när han vill göra gällande att det
enbart blir en partrepresentation. Det
är ju meningen att i indexnämnden
skall ingå representanter från olika instanser
med erfarenhet på det ekonomiskt-statistiska
området, och de olika
organisationernas statistiker skulle där
få inträda och på rent vetenskaplig
grund behandla det statistiska materialet.
Det blir alltså inte partrepresentanter
i vanlig bemärkelse. Dessutom får
ju indexnämnden genom det förslag,
som är framlagt, en så allsidig sammansättning,
att detta i och för sig utgör en
garanti för att några ensidiga intressen
inte kommer att göra sig gällande.

Herr talman! jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Indexnämndens befogenhet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har inte alls förbisett
de saker som herr Lindholm nyss
framförde. Saken är ju den, att dessa
åtta ledamöter skall utses på följande
sätt. En utses på förslag av konjunkturinstitutet
och två på förslag av Kooperativa
förbundet resp. Sveriges köpmannaförbund.
En ledamot skall utses som
representant för det allmänna. Sedan
skall det vara fyra andra, som har erfarenhet
på det ekonomiska området.
De utses på förslag av Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
resp. Sveriges lantbruksförbund.
Det är denna sammansättning
nämnden skall ha, och det torde vara
klart att de allra flesta av dessa företräder
just tjänstemannaintressen. Jag
tycker det är rätt förvånande att utskottet
trots detta framhåller, att man
bör överväga att få vidgad ram för förslagsställare
från tjänstemannaorganisationerna.
Detta har utskottet tillagt extra.
Jag tycker att tjänstemannagrupperna
är alldeles tillräckligt representerade
tidigare utan att man behöver ha detta
extra tillägg. Det hade säkerligen varit
lämpligare att vidga arbetsgivarintressena.

Överläggningen var hämed slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 6.

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 2 i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Hovrätterna: Avlöningar. — Häradsrätterna: Omkostnader.

ställningar rörande egentliga statsutgif. Punkterna 16—18.

ter för budgetåret 1954/55 under andra Vad utskottet hemställt bifölls.

huvudtiteln, avseende anslagen inom

justitiedepartementets verksamhetsom- Punkten 19

råde, jämte i ämnet väckta motioner

m. m. Häradsrätterna: Omkostnader.

Punkterna 1—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Hovrätterna: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra ledamöter av statsutskottet
framfört en blank reservation
på denna punkt.

I anslutning till propositionen väckte
representanter för Gävleborgs län en
motion i vilken hemställdes, att överflyttningen
av mål i Hälsingland från
Svea hovrätt till hovrätten för Nedre
Norrland inte skulle verkställas. Vid en
närmare undersökning som gjorts inom
berörda landskap visade det sig att
det endast i den nordligaste delen av
länet fanns intresse för en sådan omläggning.
Vidare har det i diskussionen
framkommit att förhållandena ändrats
väsentligt sedan 1951, som den statistik
man byggde på avser, varför motiveringen
för en omläggning inte skulle
vara lika stark i dag.

Nu är det Kungl. Maj :t som själv fattar
beslut i dessa ting, och jag har därför
inte velat ställa något yrkande. Jag
har endast på detta sätt velat rikta justitieministerns
uppmärksamhet på denna
fråga och hemställer till honom, att han
innan fastställelsen sker tar frågan under
omprövning.

Häruti instämde herr Persson i Norrby
(bf).

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Det har ju inte framförts
något yrkande på denna punkt,
men jag anser mig ändå böra fästa
kammarens uppmärksamhet på en viss
fråga.

Anslagen till häradsrätternas omkostnader
hade begärts höjda, av Svea hovrätt
med 15 000 kronor, av hovrätten
över Skåne och Blekinge med 9 500, av
hovrätten för Västra Sverige med 10 500
och av hovrätten för Nedre Norrland
med 5 000 kronor. Departementschefen
har ju gått med på en höjning till domsagorna
under Svea hovrätt med 10 000,
till den under hovrätten över Skåne och
Blekinge med 5 000 och till dem under
hovrätten för Västra Sverige med 5 000
kronor. Däremot föreslås ingen höjning
alls av anslaget till domsagorna under
hovrätten för Nedre Norrland.

Jag vill i korthet nämna vad de
olika hovrätterna hade anfört som motivering
för yrkandet om höjda anslag.
Svea hovrätt säger, att 35 häradshövdingar
har begärt ökad medelstilldelning
med i runt tal 23 000 kronor.
Ökningen av antalet mål i domsagorna
har medfört stegrad förbrukning av
blanketter, papper och övrig skrivmateriel.
Telefonkostnaderna och underhållskostnaderna
för kontorsmaskiner
har ökats. Juridisk litteratur har icke
kunnat anskaffas i behövlig utsträckning.
Även erforderlig bindning har
i stor omfattning måst eftersättas av
brist på medel. Domsagor, i vilka de
tingshusbyggnadsskydiga inte bestrider
vissa expenser, hör till undantagsfallen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
anför bl. a., att enligt en summarisk
beräkning har de tingshusbygg -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

nadsskyldiga under de senaste tre åren
beviljat engångsanslag för inköp av
räknemaskiner, skrivmaskiner, böcker
m. m. å sammanlagt omkring 50 000 kronor
och bidragit till löpande utgifter
med omkring 8 000 kronor för år. Hovrätten
för Västra Sverige framhåller,
att i 13 av domsagorna har till innevarande
budgetår måst uppskjutas betalningar
av tidigare åsamkade utgifter å
sammanlagt 5 265 kronor. Hovrätten för
Nedre Norrland, slutligen, framhåller
också att de tingshusbyggnadsskyldiga
har måst tillskjuta medel för sådana
oundgängliga utgifter, som bör bestridas
av statsmedel.

Det sista är sant och synnerligen
beklagligt. För min egen domsagas del
— Medelpads östra — har jag summariskt
beräknat, att de tingshusbyggnadsskyldiga
under de sex år jag varit häradshövding
i domsagan fått ge ut bortemot
10 000 kronor för engångsanskaffning
av saker, som rätteligen borde betalas
av statsverket, och att de varje år
betalat telefonavgifter å minst 1 000
kronor. Det kan ju inte vara korrekt
och riktigt, att staten anpassar sina
anslag så, att ovidkommande menigheter
skall behöva skjuta till resten.

Vid det senaste häradshövdingemötet
hade vi denna sak uppe till debatt, och
det framgick, att det förhåller sig på
ungefär samma sätt i alla domsagor. En
häradshövding berättade, att man i slutet
av budgetåret blivit krävd på telefonavgifter
för de senaste månaderna.
Han sade då till telegrafverket, att det
fanns väl ingen annan råd än att man
fick stänga av domsagans telefoner, men
det ville televerket dock inte göra.

Med vad jag nu har sagt vill jag bara
uttrycka den förhoppningen, att departementschefen
till ett annat år skall
kunna på ett bättre sätt än hittills skett
tillmötesgå de högst befogade önskemål
som hovrätterna haft beträffande häradsrätternas
omkostnadskonton.

2 — Andra kammarens protokoll 1954.

Tornedalens rättshjälpsanstalt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I anledning av vad den
föregående ärade talaren anförde vill jag
endast framhålla, att jag ju väl vet att
det på sina håll kan vara svårt med expensmedlen.
Det gäller emellertid här
ett förslagsanslag, vilket gör att det i
viss utsträckning finns elasticitet. Men
framför allt förhåller det sig så, att statens
organisationsnämnd just nu håller
på att göra undersökningar för att rationalisera
och förenkla förvaltningen
vid domstolsväsendet. I denna utredning,
som organisationsnämnden sålunda
på mitt uppdrag är sysselsatt
med, ingår också att verkställa beräkningar
rörande de olika domstolarnas
medelsbehov för expenser, och jag tror
att det är rimligt och riktigt att man i
avvaktan på resultatet av denna undersökning
är något restriktiv vid bestämmandet
av omfattningen av detta
förslagsanslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 20—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Tornedalens rättshjälpsanstalt.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Här föreligger en motion
om höjning av lönesättningen för
två tjänstemän vid Tornedalens rättshjälpsanstalt.
Den bygger på de erfarenheter
som vi har gjort där uppe om
betydelsen av rättshjälpsanstaltens förefintlighet.
Den ligger inom ett finskspråkigt
område, och befattningarna
där är mycket svåra att besätta. Tillgången
på finsktalande personer är inte
god. Nu har emellertid utskottet inte
velat tillmötesgå motionärerna utan anser
att det bör komma till stånd en utNr
7.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

redning, som bör föranstaltas av det
ansvariga statsrådet. Jag skall inte
ställa något yrkande, men jag vill uttala
den förhoppningen, att statsrådet
verkställer en sådan utredning och att
statsrådet, när utredningsresultatet föreligger,
måtte förelägga riksdagen det
förslag i ärendet som utredningen kan
leda till.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 27—SO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under försvarets fonder
m. m.

Punkterna 1—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

i 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1954/55
till Lotsverket: Säkerhetsanstalter för
sjöfarten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å
rusdrycker in. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å rusdrycker, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad propo -

Onsdagen den 24 februari 1954. Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

sition, nr 28, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å rusdrycker;

2) förordning angående tillverkning
av brännvin;

3) förordning om ändrad lydelse av
1 § och 25 § 2 mom. förordningen den
1 juli 1918 (nr 508) angående handel
med skattefri sprit;

4) förordning om ändrad lydelse av
12 § 2 mom. förordningen den 1 juli
1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m.; samt

5) lag om ändring i lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; dels

besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med
den 1 april 1954 i viss del erhålla ändrad
lydelse;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att
— i huvudsaklig överensstämmelse med
i propositionen angivna grunder —
meddela föreskrifter rörande restitution
av tillverkningsskatt och däremot svarande
del av tull för det lager, som
aktiebolaget Vin- & spritcentralen
komme att inneha den 1 april 1954.

I propositionen hade föreslagits en
höjning av sprit- och tobaksbeskattningen.
I fråga om spritdrycker hade
förordats en genomsnittlig höjning av
omsättningsskatten med ca tre kronor
per liter jämte en härav betingad höjning
av utskänkningsskatten. Ändringarna
beräknades medföra en ökning av
statsverkets inkomster under nästa budgetår
med ca 96 miljoner kronor. Vidare
hade i propositionen framlagts
förslag till annan utformning av beskattningen
av spritdrycker och vin.
Beträffande spritdrycker innebar för -

slaget bl. a., att den nuvarande brännvinstillverkningsskatten
skulle avvecklas
och inräknas i omsättningsskatten.
Sistnämnda skatt, som fortfarande skulle
utgå med en fast avgift och en procentavgift,
skulle differentieras efter
dryckernas alkoholhalt. Utskänkningsskatten
å spritdrycker skulle utgå som
en rent procentuell skatt.

I det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker
voro 1, 2 och 5 §§ av följande lydelse: 1

§.

För rusdrycker, som. försäljas här i
riket, skall, i den utsträckning och i
den ordning nedan sägs, till staten erläggas
dels omsättningsskatt och dels
utskänkningsskatt.

2 §.

1 mom. Omsättningsskatten upptages
vid detaljhandelsbolags inköp av rusdrycker
och utgår, där ej annat i 2, 3
eller 4 mom. stadgas,

a) för spritdrycker dels med en grundavgift
av 8 kronor för liter, om dryckens
alkoholhalt överstiger 40 volymprocent,
7 kronor för liter, om alkoholhalten är
lägst 35 volymprocent och högst 40 volymprocent,
samt 6 kronor för liter, om
alkoholhalten understiger 35 volymprocent,
och dels med en procentavgift
motsvarande 47 procent av utminuteringspriset;
samt

b) för vin, vars alkoholhalt överstiger
14 volymprocent (starkvin), dels
med en grundavgift av 2 kronor för liter
och dels med en procentavgift motsvarande
25 procent av utminuteringspriset
samt för annat vin (lättvin) med en
procentavgift motsvarande 33 procent
av utminuteringspriset.

Utminuteringspriset utgöres av det
belopp, som, skatten inberäknad, betingas
vid varornas utminutering.

2 mom. För här i riket tillverkat vin
skall omsättningsskatt därjämte utgå
med en särskild tillverkningsavgift av
50 öre för liter, om vinets alkoholhalt

20 Nr 7. Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

överstiger 14 volymprocent eller vinet
är mousserande eller därmed jämförligt,
men eljest av 20 öre för liter. Vid beräkning
av procentavgiften för vin, varom
nu är fråga, skall i utminuteringspriset
inräknas jämväl tillverkningsavgiften.

3 mom. För spritdrycker, som jämlikt
av Kungl. Maj:t med stöd av 1 kap. 4 §
3 mom. eller 2 kap. 10 § 5 mom. förordningen
den 18 juni 1937 angående
försäljning av rusdrycker meddelade bestämmelser
hos partihandelsbolaget inköpas
eller till riket införas, skall omsättningsskatt
utgå med en grundavgift
av 2 kronor 70 öre för liter.

4 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna
i 1 mom. skall, oavsett alkoholhalten,
för cognac och annan eau-devie
alltid utgå grundavgift med 8 kronor
för liter.

5 §.

För spritdrycker och starkvin, vilka
utskänkas, skali till staten erläggas utskänkningsskatt
med belopp, motsvarande
för spritdrycker 40 procent och
för starkvin 30 procent av varornas utminuteringspris.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 28 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:324 av
herr Aastrup m. fl. och 11:428 av herr
Kollberg m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
rusdrycker med de ändringar dels att
2 § 4 mom. skulle utgå med därav betingad
formell ändring av 2 § 1 inom.,
dels ock att ikraftträdandebestämmelserna
skulle erhålla av utskottet angiven
lydelse;

2) antaga det vid propositionen fo -

gade förslaget till förordning angående
tillverkning av brännvin;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 1 § och 25 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 508) angående
handel med skattefri sprit;

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa
alkoholhaltiga preparat m. m.;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

6) besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med
den 1 april 1954 hava den i propositionen
föreslagna lydelsen; samt

7) bemyndiga Kungl. Maj :t att — i
huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen angivna grunder — meddela
föreskrifter rörande restitution av
tillverkningsskatt och däremot svarande
del av tull för det lager, som aktiebolaget
Vin- & spritcentralen komme att inneha
den 1 april 1954; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 72
av herr Gustaf Elofsson och II: 97 av
herr Carlsson i Bakeröd,

2) de likalydande motionerna 1:210
av herr Bergh m. fl. och II: 277 av herr
Nilsson i Svalöv in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 324
av herr Aastrup m. fl. och 11:428 av
herr Kollberg m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 325
av herr Anderberg och 11:429 av herr
Braconier in. fl.,

5) motionen I: 71 av herr Huss,

6) motionen II: 25 av herr Senander
in. fl.,

7) motionen II: 30 av herr Dickson,

8) motionen II: 96 av herr Larsson i
Stockholm,

Onsdagen den 24 februari 1954. Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

9) motionen II: 143 av herr Lundberg
samt

10) motionen II: 276 av herr Petterson
i Degerfors m. fl.

måtte, i den mån de icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herr Gustaf Elofsson;

11) av herrar Einar Eriksson, Brandi
och Kollberg, vilka ansett, att utskottet
bort under punkten A 1) hemställa, att
riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 28 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de
likalydande motionerna I: 210 av herr
Bergh m. fl. och II: 277 av herr Nilsson

1 Svalöv m. fl., de likalydande motionerna
I: 324 av herr Aastrup m. fl. och
II: 428 av herr Kollberg m. fl. samt motionen
II: 27G av herr Petterson i Degerfors
m. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker med vissa närmare angivna
ändringar, som bl. a. inneburo, att i

2 § 1 mom. a) orden »47 procent» skulle
utbytas mot »44 procent»;

III) av herr Sundström, som ansett,
att utskottet bort under punkten A 1)
hemställa, att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 28 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 324 av herr Aastrup m. fl. och II: 428
av herr Kollberg in. fl., antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker med vissa
närmare angivna ändringar, bl. a. innebärande,
att 5 § skulle erhålla följande
lydelse:

5 §.

För spritdrycker och starkvin, vilka
utskänkas, skall till staten erläggas utskänkningsskatt
med belopp, motsvarande
för spritdrycker 35 procent och

för starkvin 30 procent av varornas utminuteringspris; IV)

av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett, att utskottet under
punkten A 1) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 28 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, med bifall i tillämpliga
delar till de likalydande motionerna
1:210 av herr Bergh in. fl. och 11:277
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. samt till
de likalydande motionerna I: 325 av
herr Anderberg och II: 429 av herr Braconier
in. fl., antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker med vissa i reservationen
angivna ändringar, vilka
bl. a. inneburo, att i 2 § 1 mom. a) orden
»47 procent» skulle utbytas mot
orden »41 procent» samt att 5 § skulle
erhålla denna avfattning:

5 §.

För spritdrycker, vilka utskänkas,
skall till staten erläggas utskänkningsskatt
med 6 kronor för liter renat egentligt
brännvin av högst 40 procent alkoliolhalt,
8 kronor för liter annat egentligt
brännvin och 10 kronor för liter av
andra spritdrycker.

För starkvin, som utskänkes, skall till
staten erläggas utskänkningsskatt med
belopp motsvarande 30 procent av varans
utminuteringspris.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, lämnades beträffande
föredragningsordningen på begäran
ordet till

Herr OLSSON i Gävle (s), som yttrade: Herr

talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 12 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A 1 på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj :ts
i sagda punkt behandlade förordningsförslag,
sådant det av utskottet till -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och ntskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

styrkts, paragrafvis med ikraftträdandebestämmelser,
ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan i punkten
A 1 föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess
helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed föredrogs nu
punkten Al).

Utskottets förslag till förordning angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker.

Efter föredragning a v 1 § anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I sitt bekanta tal »Hur
reaktioner uppstå» säger Ellen Key
bland annat:

»Om den äldre generationen insåge, att
livets villkor äro sådana, att de allvarliga
frågor och tankar, som sysselsätta
ungdomen, är den närmaste framtidens
tankar och frågor, då skulle vi icke
gång på gång bevittna den djupa tragedien,
att den äldre generationen som
en ålderdomssvag kung Lear välsignade,
där den borde förbanna och förbannade,
där den borde välsigna.» Jag har en
känsla av att dessa ord tyvärr äger aktualitet
när det gäller att i detta sammanhang
ta ställning till nykterhctsfrågan
och även till spritskatten.

I den diskussion som uppstått kring
spritprisernas höjning har man en
känsla av att teori och statistik liksom
glömt bort, att vi bär levande mänskligt
material att handskas med, som skapar
reaktion men jämväl har förmåga
att reagera. Utskottsbetänkande! och
många diskussionsinlägg påminner om
en sorts andlig fattigvård, där de agerande
synes vara bundna av den uppfattningen,
att härtill är vi nödda och
tvungna. Detta hav enligt min uppfattning

fört till att vi genom förslaget om ytterligare
höjda spritpriser satt krafter
i gång, som gagnar varken nykterhetsfrågan
eller den ungdom som vi ytterst
önskar skydda för spritbrukets vådor.

När jag yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
förslag om höjda spritskatter, säger
Svenska Morgonbladet, att jag »inom
landets nykterhetsrörelse står fullständigt
isolerad». Även om jag har många
bevis för att jag inte är det så är det
att beklaga, om Svenska Morgonbladet
skulle ge uttryck åt uppfattningen bland
det stora flertalet organiserade nykterister
i denna för vårt land betydelsefulla
fråga, ty då är jag rädd att nykterhetsrörelsen
släppt kontakten med de strävanden
som skall kunna tillföra nykterhetsrörelsen
styrka och kraft, och den
kommer att leva på minnen från fornstora
dar, så länge nu detta kan gå.

Att meningarna kan brytas i fråga om
medel och mål i en skatte- och nykterhetsfråga
är naturligt, men mitt avslagsyrkande
grundar sig på min uppfattning,
att förslaget inte gagnar nykterhetsfrågan.
Tillika är jag både principiell
och praktisk motståndare till ett
utbyggande av de indirekta skatterna.

Jag kan inte acceptera att exempelvis
folkpensionärer och mindre inkomsttagare
som använder sprit skall stå i en
särklass, i vad det gäller spritmissbruk,
och att det är speciellt angeläget att de
ekonomiskt avstängs från möjligheten
till inköp såvida de känner ansvar mot
familjen, under det att de ekonomiskt
mera bärkraftiga, missbrukare, välsituerade
och i stort sett ungdomen skall
kunna sitta i orubbat bo. Jag anser
även, att vi organiserade nykterister
kommer i en mycket tvivelaktig situation,
om vi dels är med om att besluta
utgifter för goda kulturella och sociala
reformer men sedan även beslutar att
de som använder sprit skall klara de
ekonomiska konsekvenserna av våra
beslut.

Om landets nykterhetsorganisationer
vill bli en stillastående och isolerad fö -

Onsdagen den 24 februari 1954. Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. in.

reteelse, där vi predikar nykterhet för
nyktert folk och utan vilja till förnyelse,
ja, då skall vi acceptera en skärpt
spritskatt, men då jag har den uppfattningen,
att vi nykterister måste söka
kontakter och samarbete med de stora
folkrörelserna och människor där spritbruk
förekommer, är det felaktigt och
oklokt .att stämpla och behandla alla
som använder sprit som missbrukare.
Ur nykterhetssynpunkt är det även farligt
om vi inger även andra den uppfattningen,
att vi utnyttjar spriten för
att andra skall betala växlar för de reformer
vi gemensamt beslutat. När jag
förra året var med om att besluta en
höjning av folkpensionerna och en förbättrad
sjukförsäkring, gjorde jag det
i känslan av att de var nödvändiga, och
därmed ansåg jag det naturligt, att jag
även skulle ta det ekonomiska ansvaret
för besluten.

Nu vet jag att man kan anföra många
argument för att spritmissbrukarna kostar
samhället stora pengar och förorsakar
skador till liv och lem, och att de
helnyktras prestationer därför är så eller
så mycket större. Detta må vara aldrig
så riktigt, men kvar står att de flesta
som nyttjar sprit lyckligtvis inte är
missbrukare, och hos dessa måste vi
nykterister räkna med att vinna både
förståelse och hjälp om vi inom en rimlig
tid skall kunna få en ändring i nykterlietstillståndet.

Det gäller i främsta rummet att komma
till rätta med spritens många svarta
och dystra sidor. Jag tror vi måste försöka
bryta isoleringen och finna en
plattform, där både nykterister och
andra är villiga att medverka till nyktrare
levnadsvanor. Jag vill också säga,
att vi har alltför många nykterister, som
stelnat i en självgodhet och slentrian,
vilket förhindrar och fjärmar en nödvändig
nyrekrytering till våra nykterhetsorganisationer.
Nykterhetsrörelsen
får inte bli självändamål. Det är ur samhällets
och nykterhetens egna synpunkter
angeläget att den på nytt blir en

dynamisk kraft till förnyelse och intresse,
till gagn för en ökad folknykterhet,
där övertygelse, personligt föredöme
och ansvar blir hörnstenarna. Det
är den vägen vi helt enkelt måste gå.
Därför anser jag att skatteskruven skapar
psykologiska spänningar och sociala
problem, som hindrar ett nödvändigt
och ett på bredden lagt samarbete
med alla ansvarskännande medborgare
i vårt land.

Skattekommittén säger att den i sitt
ställningstagande till frågan om en höjd
spritskatt icke funnit anledning att
lägga nykterhetspolitiska synpunkter på
sitt förslag, och detta är väl naturligt,
om man tar hänsyn till att de förut vidtagna
skattehöjningarna på sprit icke
har medfört någon minskad konsumtion.
Utskottet säger att höjningen i
första hand måste ske mot bakgrunden
av behovet — ur statsfinansiella synpunkter
— av ökad skatteintäkt, och
att den föreslagna höjningen kan anses
rimlig med hänsyn till utvecklingen. I
olika sammanhang möter man även talet
om spritprisets avvägning till dagsinkomsten.
Är den avvägningen logiskt
riktig, måste den väl även innebära, att
om vi kan behålla veckolönen oförändrad
men samtidigt få till stånd ett efterlängtat,
allmänt prisfall på olika förnödenheter,
skulle ju detta uppfattas som
en ständig stimulans till ökad spritkonsumtion,
såvida man inte tänker höja
spritpriserna i samma takt som det allmänna
prisindexet faller. Om däremot
spritprisets höjning motiveras med att
det är betingat av statsfinansiella skäl,
förenklas det hela och vi ställes inför
frågan, om skatterna skall anpassas till
bärkraften genom en direkt skatt eller
konstrueras efter förbrukningsprincipen
genom en höjd indirekt punktskatt.
För mindre inkomsttagare, speciellt för
dem som har familj, har det varit angeläget
att få till stånd en direkt och med
hänsyn till bärigheten progressiv beskattning.
Även om jag betraktar spriten
som en skadlig och umbärlig vara,

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

kan jag inte därför bortse från att den
ändock hos många människor ingår som
en vanemässig eller traditionsbetonad
bruksvara. När så är fallet, skall då lagstiftaren
tillgripa en godtycklig ekonomisk
utslagningsprincip för åtkomsten
av den begärliga spriten, för att därmed
söka avstänga de inkomsttagare från
spritinköp, som har låg inkomst men
som kanske känner ansvar för familj
och anhöriga? I regel avstår ju inte den,
som vill ha sprit, från att köpa den, på
grund av det höga priset.

Det är visst omöjligt för en nykterist
att uppskatta spriten till dess rätta
värde, om man får bedöma detta efter
viljan att köpa. Nu kan man naturligtvis
säga, att vill inte spritkonsumenterna
betala de priser vi bestämmer, så
kan de avstå från inköp, eller också kan
de tillfredsställa spritbegäret på annat
sätt. Jag tror dock att denna förenkling
av frågan är felaktig.

Jag har sett alltför många som inte
skytt vare sig mödor, kostnader eller
risker för att komma över en åtrådd
liter, en ask snus, rökverk — och varför
inte även nämna kaffe och te —
för att jag skall veta, att när det gäller
att komma åt åtrådda varor är folk
beredda till rent otroliga offer. Man kan
i många fall tala om att den umbärliga
varan faktiskt betraktas som oumbärlig,
och spritförbrukarna har redan nu en
extra skatt, som tangerar ockergränsen.
Skulle motbokens avskaffande ske till
värdet av ytterligare prishöjningar,
måste jag redan nu anmäla min reservation.

När förhållandet nu är sådant, blir
det familjen som ytterst träffas av de
höjda priserna, och det kan väl varken
för nykterhetsrörelsen eller samhället
som helhet vara angeläget, att man vidtar
ensidiga åtgärder i detta avseende.
Herr Hagberg tillstyrker som reservant
inom skattekommittén en höjning av
sprit- och tobaksskatten under det uttryckliga
förbehållet att statsverkets
därigenom ökade inkomster skall an -

vändas för att sänka den direkta skatten.
Det är en öppenhjärtlig deklaration
— ty riksdagsmän, som vid sidan
av sitt riksdagsarvode har välavlönade
befattningar, eller andra inkomsttagare,
vilkas inkomster går upp till en viss
högre gräns, tjänar mera på en indirekt
än på en direkt skatt, även om de är
brukare av en skattebelagd vara. De
sitter i samma båt som vi nykterister
och under lika diskutabla förhållanden.
Och är man både nykterist och stor
inkomsttagare, blir situationen än mer
penibel.

Enligt uppgift i en tidning skulle en
arbetare i Stockholm med en beskattningsbar
inkomst av 8 000 kronor och
med tre liter i månaden få betala i form
av spritskatt 35 procent mera i statlig
skatt än en nykterist; och höjs nu spritskatten,
blir ju denna skattesats än
högre. När det sägs att det inte är möjligt
att höja den direkta skatten, men
att vi däremot kan höja den indirekta,
måste jag därför, trots att det här gäller
spritskatten, ställa frågan: Har de
mindre inkomsttagare och folkpensionärer,
som använder sprit, så mycket
större skattekraft i reserv än vad de
större inkomsttagarna och vi nykterister
har, att det är rimligt och nödvändigt
att ta ett steg tillbaka i skattedjungelns
gamla jaktmarker? Skulle så
vara förhållandet får jag lov att säga
mig, att doktor Englunds inlägg i radiodebatten
en kväll för någon tid sedan
fullständigt hänger i luften.

Även om man valt att ta första steget
med en vara, som jag i hela mitt
liv arbetat för att söka få minsta avsättning
och konsumtion av, kan jag
därför inte vara med om att vi påbörjar
återgången till en skattekonstruktion,
som jag under hela min politiska verkhet
bekämpat och betraktar som skadlig
för de folkgrupper jag i första hand
representerar — ett system där den indirekta
skatten får en slumpartad, godtycklig
och hård verkningsgrad för de
ekonomiskt minst bärkraftiga. När jag

Onsdagen den 24 februari 1954. Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

yrkar bifall till min motion nr 143,
som innebär avslag på Kungl. Maj:ts
och även utskottets förslag om höjning
av spritskatten, betyder detta emellertid
inte, att jag skulle vilja frånhänaa
staten erforderliga inkomster för nuvarande
eller kommande, vidgade uppgifter.
Tvärtom anser jag att skyldigheten
att betala värdefull kulturell, social
och annan statlig verksamhet skall
fullgöras av alla skattebetalare och att
bördorna skall fördelas efter bärighetsprincipen
genom en direkt och progressiv
beskattning. Jag har i olika sammanhang
deklarerat min anslutning till
uppfattningen att staten helt enkelt
måste ha ökade inkomster och ganska
stora penningreserver, om den på ett
ekonomiskt vettigt sätt skall kunna
klara sina många och betydelsefulla
uppgifter samt styra konjunkturerna
och trygga penningvärdet. Det är ett
oansvarigt tal att vi i dag skulle ha
plats för en lägre direkt skatt, och högern
och folkpartiet rekommenderar
en skötsel av statens ekonomi, som
skulle föra till katastrof och kaos, om
den skulle tillämpas på enskilda. Den
som litet grand haft förmånen att inifrån
följa någon slags företagsamhet,
vet att det måste till pengar för att
man skall kunna sköta den på ett någorlunda
vettigt sätt. Det är alltså inte
ur den synpunkten, att staten skall avhändas
erforderliga inkomster, som jag
säger nej till en höjning av spritskatten
med de 71 miljonerna.

Jag anser, att vi inom en snar framtid
måste vidta ytterligare åtgärder för
att vidga statens möjligheter till inkomster,
men jag tror att det är orimligt
att bygga på spritskatt eller andra
punktskatter.

Till dem som påstår att det är omöjligt
att höja den direkta beskattningen
vill jag säga, att för de bredare folklagren
har den ökade friheten och det
ökade människovärdet i form av större
trygghet, sociala, kulturella och ekonomiska
standardförbättringar utgjort vär -

den som vi aldrig kan mäta i pengar,
men detta kan aldrig riktigt förstås av
dem som inte prövat materiell och andlig
svältkost. Men för de bredare folklagren
har den statliga verksamheten inneburit
värden som gör, att de är beredda
till de ekonomiska bidrag som
erfordras för att skydda desamma.

När jag säger detta vill jag därmed
även ge uttryck åt den uppfattningen att
dylika ekonomiska transaktioner skall
göras öppet, därför att de bär både en
fostrande och en ekonomiskt skapande
betydelse. Arbetarna har många bittra
erfarenheter av att det enskildas ansvar
inte sträcker sig längre än till industriporten
— utanför är det samhället som
ytterst har ansvaret för både den i
enskild och i statlig tjänst anställde.
Men även om skattediskussionen är
snedvriden har jag en bestämd känsla
av att det svenska folket ändock föredrar
en öppen redovisning, så att vi
icke går in för att ekonomisera statens
olika verksamhetsområden genom en
ytterligare skärpt spritskatt.

Jag vill med tacksamhet notera vad
statsrådet anfört om att han skall socialisera
bryggerinäringen; jag vill livligt
tillstyrka detsamma. Däremot kan
jag inte känna någon glädje över spritutredningens,
utskottets och andras tal
om en stimulans till en övergång till
vin- och punschvanor i vårt land. För
vanlig svensk ungdom innebär nog detta
en allvarlig fara, då det kan leda till att
man stimulerar i stället för stävjar spritkulten.

Med det anförda har jag sökt motivera
mitt ställningstagande till det föreliggande
förslaget om en höjd spritskatt.
Utskottets utlåtande innebär som
väntat ett tillstyrkande av propositionen,
och reservationerna är variationer
på samma tema. Då jag anser att den
höjda spritskatten är till direkt skada
för de nykterhetsintressen, som jag i
hela mitt liv arbetat för, och den skattemässiga
fördelningen inte överensstämmer
med min principiella och prak -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

tiska inställning när det gäller avvägning
efter bärkraft, kan jag inte annat
än yrka avslag på Kungl. Maj ris och
utskottets förslag om en höjd spritskatt,
vilket är detsamma som bifall till
min motion nr 143.

Det ankommer sedan på bevillningsutskottet
att bedöma, om det är nödvändigt
att i fråga om den direkta skatten
göra den avvägning som det ekonomiska
läget ger anledning till. Det
kan även tänkas att den av försvarsministern
anbefallda sparsamheten inom
försvaret kan ge något hundratal miljoner
i netto, och då löser sig ju även
den ekonomiska frågan. I så fall är det
bara en prestigefråga som återstår. Jag
anser att om den svenska riksdagen tar
hänsyn till den opinion som gjort sig
gällande i landet — jag tror för övrigt
att även statsrådet skulle kunna ta ett
avslag i detta sammanhang med knusende
ro — så är det angeläget att vi
inte låter prestigen betyda mera än vad
som kan anses vara vettigt och riktigt
på detta område.

Häruti instämde herrar Nilsson i
Landskrona (s), Lundqvist (s), Hedquist
(s) och Lindberg (s).

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vet inte om den
föreslagna skattehöjningen på rusdrycker
är ett resultat av herr Skölds verksamhet
såsom nykterhetsman eller om
det är ett resultat av hans verksamhet
såsom finansminister; det kan väl också
göra detsamma. Förslaget är föga
berättigat, vad som än varit huvudmotivet
— nykterhetsintresse eller besvärligheter
med budgeten.

Det förefaller underligt att det i ett
budgetförslag på mellan åtta och nio
miljarder skall behöva vara nödvändigt
att lägga en så hög skatt på en vara,
som till på köpet redan är så högt beskattad.
Nog tycker man att det inom
en så vid budgetram skulle gå att pussla
ihop balansen utan att tillgripa en så
drastisk åtgärd. Indirekt beskattning i

form av punktskatter är ett oting av
rent antidemokratisk karaktär och bör
få en ökad omfattning endast under
exceptionella förhållanden. Jag kan
inte inse att sådana förhållanden råder
just nu.

Sprit och tobak är sedan gammalt
varor som intar en särställning i beskattningshänseende,
det är sant. Men
de är också beskattade med hänsyn
härtill. Finns det då något rimligt skäl
för att man, om en ökad indirekt beskattning
nu skulle anses vara nödvändig,
skall lägga denna just på den redan
förut högst beskattade konsumtionsartikeln? Jag

har inte hittat något sådant skäl,
om jag bortser från det rent krassa resonemanget
att den varan är lättast att
få in pengar på. Jag kan inte tänka mig
att man ens skulle drömma om att belägga
någon annan umbärlig och tidigare
så kraftigt beskattad vara med en
så stor ytterligare skatt. Detta om man
ser saken enbart ur fiskalisk synpunkt.

Tidigare har det vid beskattningen
av rusdrycker hänvisats till finansiella
skäl. Det nu föreliggande förslaget skiljer
sig från det tidigare också därigenom,
att nu försöker finansministern
redovisa även nykterhetspolitiska orsaker
till att en skattehöjning är nödvändig.
Han hänvisar till att penningvärdeförsämringen
gjort att realpriset
på spritdrycker sjunkit. Detta kan möjligen
godkännas ur rent finansiell synpunkt
och under förutsättning att andra
skattejusteringar, nedåt såväl som uppåt,
också företages, men är inte berättigat
av nykterhetsskäl. En prissänkning,
som sker successivt genom penningvärdeförsämring,
verkar naturligtvis
inte psykologiskt på samma sätt på
konsumenterna som en på vanligt sätt
företagen och annonserad prissänkning.
Och ekonomiskt märks den inte alls
genom att många varor blivit så mycket
dyrare att de hållit levnadskostnaderna
på samma relativa höjd. Att den här
uppfattningen är riktig framgår bl. a.
därav, att den nykterhetsförsämring,

Onsdagen den 24 februari 1954. Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

som under de senaste åren borde ha
skett om herr Skölds farhågor vore berättigade,
den bär helt uteblivit, men
i stället, tvärt emot alla beräkningar
alltså, har en icke obetydlig förbättring
inträtt under det sista året. Statistiska
centralbyrån uppger den till omkring
10 procent.

Under hela 1930-talet, då realpriset
på spritdrycker var betydligt lägre än
nu, hade vi ett mycket bättre nykterhetstilistånd
här i landet. Det kan förklaras
med att ju högre priset blivit,
desto mindre kvantiteter har den skötsamme
förbrukaren ansett sig ha råd
att köpa ut. Eftersom de skötsamma har
en överväldigande majoritet bland förbrukarna,
har överskottslitrarna blivit
fler och fler till båtnad för missbrukarna
och de mindre skötsamma. Den
»svarta» spriten, som under 20- och
30-talen till övervägande del bestod av
smuggelsprit och hembränt, består numera
mest av systemsprit. Många motboksägare
finansierar sina egna inköp
genom överlåtelse av en del av ransonen.
Detta föga moraliska handlingssätt
kan förklaras om också inte försvaras
med att folk tycker att beskattningen
redan nu är orättmätigt hög.
Man kan kanske tala om skattefusk
även här, men medan man nu ganska
allmänt börjar erkänna att alltför höga
direkta skatter försämrar skattemoralen,
vill man inte medge att en alltför
hög rusdrycksbeskattning också kan
avtrubba folks rättskänsla.

Nu har ju emellertid regeringen meddelat
att restriktionssystemet skall försvinna
om något år, och därmed blir
det också slut på överlåtelserna och
slut på talet om dålig slcattemoral i det
hänseendet. Så enkelt var det, min käre
Watson. Tror man. Men så enkelt är
det inte. Då, mina damer och herrar,
då blir det i första hand spritmissbruket
som blir fritt på det legala brukets
bekostnad. Jag skall, herr talman, inte
nu gå in på att diskutera ett förslag
som ännu inte blivit framlagt, men så
mycket vill jag säga, att den fria spri -

ten kommer att bli en uppenbar fara
för ungdomen. Tro aldrig att höga
spritpriser kan avhålla vår ganska välbetalda
ungdom från att komma i kontakt
med spritbruket. Har restriktionerna,
mycket på grund av orsaker som
jag nyss antytt, under senare år blivit
alltmer ineffektiva, så kommer ett slopande
av dem att helt gynna ungdomssuperiet.
Även med priser vida överstigande
de nu föreslagna kommer spriten
att bli väsentligt billigare för de
kategorier som nu inte har inköpsrätt.

I nykterhetskommitténs betänkande
har bl. a. som ett av huvudskälen mot
restriktionssystemet ställts den suggererande
verkan som givit spriten ett
nytt värde, grundat på svåråtkomligheten.
Det förefaller litet konstigt att
man inte tänkt tanken till slut och besinnat,
att också en dyrbar vara av
samma skäl kan bli efterträdd, att en
högt beskattad vara även blir högt uppskattad.
Vill man beröva spriten den
suggererande verkan det kan ha att den
är svåråtkomlig, så bör väl det gälla
också ekonomiskt genom att göra den
lättillgänglig även vad det gäller priset.
Härmed vill jag naturligtvis inte säga
att jag anser all beskattning av rusdrycker
av ondo. Tvärtom anser jag att de
tål en kraftig beskattning likaväl som
övriga lyxvaror. Men jag förstår inte
nykterhetskommittén när den först uttalar,
att en begränsad åtkomst av en
vara genom ransonering gör att den
värdesätts högt, men sedan framhåller,
att ett högt pris gör varan mindre eftertraktad.
Skulle spriten i det fallet utgöra
något undantag från vad som eljest
förekommer? Ett äkta smycke t. ex.
är mera eftertraktat än ett simili just
på grund av sitt pris. Skillnaden i utseende
kan oftast endast fackmannen observera.
Rysk kaviar lär ju vara något
särdeles fint. Skulle den helt plötsligt
bli lika billig som vår vanliga smörgåskaviar,
skulle man säkert inte längre
tala om den.

Jag har en känsla av att för en stor
del av de organiserade nykteristerna

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

har tron på höga priser som en nykterhetsfaktor
blivit en självsuggestion. Tyvärr
har nog också eu inte helt osjälvisk
tanke fått göra sig gällande, en
tanke som kan klädas i ord ungefär så
här: Skall det finnas rusdrycker här
i landet, så skall de som använder dem
också få lära sig att betala. Därigenom
får statskassan också ett välbehövligt
tillskott. — Det finns emellertid ingenting
så farligt för arbetet på folknykterhet
som just att spriten skall tilldelas
rollen som finansiär till statskassan.
Jag går så långt att jag säger att ett
verkligt effektivt nykterhetsarbete kan
inte bedrivas här i landet så länge som
den allmänna budgeten skall vara beroende
av spritinkomsterna. Det vore
därför lyckligt om vi en gång kunde
återföras i det läget, att inkomsten av
rusdryckerna endast finge användas till
finansiering av åtgärder, som nödvändiggjorts
av alkoholbruket eller på annat
sätt står i ett mera direkt samband
därmed, med andra ord att rusdrycksmedelsfonden
i någon form kunde återuppstå.
Folket får inte bibringas den
tanken, att spritkonsumtionen är mer
eller mindre nödvändig för statsfinanserna,
och missbrukare skall åtminstone
inte få försvara sig med ett: Yad gör
det att jag super, staten får ju inkomster.
Jag betalar samhället för rätten att
få föra ett utsvävande liv.

Jag vill till slut, herr talman, vädja
till kammarens ledamöter att noga tänka
sig för, både en och två gånger, innan
man går att fatta beslut om spritbeskattningen.
Frågan har inte partipolitisk
karaktär. Inga partihänsyn kan
därför få påverka vars och ens ställningstagande.
Å andra sidan är riksdagen
genom sin sammansättning icke
representativ för folket i denna fråga,
vilket det också kan vara skäl att beakta.

Här föreligger flera reservationer.
Alla är grundade på kompromisslösningar
av denna fråga. Alla är mer eller
mindre väl motiverade, men det väsentliga
med det beslut som här i dag

skall fattas är icke huruvida spriten
skall höjas med en, två eller tre kronor.
Yad det gäller här är ytterst huruvida
riksdagen har kraft och mod att bryta
med denna olycksaliga spritbeskattningspolitik,
som gör det till en medborgerlig
dygd att förtära rusdrycker, som
blir mer och mer till skada för missbrukarnas
familjer, som gör att dessa
familjer får lida större umbäranden än
som eljest skulle vara nödvändigt och
som i sin tur också kommer att påverka
de sociala utgifter som staten får.

Jag vill med dessa ord yrka avslag på
den förevarande propositionen.

Herr NILSSON i Svalöv (li) :

Herr talman! Redan i den motion,
som jag tillsammans med ett stort antal
partivänner väckte i denna kammare
i slutet av januari månad i år, gav
vi klart till känna att vi inte kan godkänna
finansministerns förslag till så
starkt höjda spritskatter som det föreslogs
i den då avlämnade propositionen
nr 28. Denna vår uppfattning har
inte ändrats sedan dess. Snarast har jag
genom ärendets behandling i utskottet
och genom den allmänna diskussion
som har förts i denna fråga i pressen
och på annat håll blivit ytterligare
styrkt i min uppfattning, att den av
finansministern föreslagna skatteskärpningen
icke kan accepteras. Från högerns
sida anser vi nämligen att en av
de väsentligaste uppgifterna i dagens
ekonomiska läge är att statens utgifter
begränsas och att skattebördan icke
vare sig genom direkta eller indirekta
skatter ökas. När vi inom högern kräver
skattelättnad så är det på de samlade
skatterna vi tänker. En lättnad i
fråga om de direkta skatterna är visserligen
angelägnast, men denna lättnad
får inte köpas till priset av att de
indirekta skatterna därigenom springer
i höjden. Väl kan vi möjligen med bibehållande
av kravet på total skattelättnad
tänka oss en viss omfördelning
från de direkta till de indirekta skat -

Onsdagen den 24 februari 1954. Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

terna, men denna sak får diskuteras då
1952 års kommitté för indirekta skatter
blir färdig med sitt arbete.

Att vi inom högern dock redan nu
anslutit oss till tanken på en viss mindre
höjning av spritskatterna beror på
att vi måst ta ställning då ett visst problem,
lösryckt ur sitt rätta sammanhang,
tvingats på oss. Såsom herr Hjalmarson
flera gånger framfört kommer
vi i ett annat sammanhang att föreslå
en sänkning av den statliga inkomstskatten.
Yi har dessutom krävt att
kvarlåtenskapsskatten borttages och att
förmögenhetsskatten lägges om. I samband
därmed synes en viss inkomsthöjning
på annat område bli nödvändig
för att klara av den utgiftspolitik
som riksdagen fört under senare år.
Men även med den av oss föreslagna
höjningen av omsättningsskatten på
spritdrycker med i genomsnitt 1 krona
mot regeringens 3 kronor per liter
kommer våra förslag att totalt betyda
en skattelättnad för svenska folket på
cirka 275 miljoner kronor.

Jag har redan framhållit att jag anser
att detta ärende ryckts lös ur sitt
rätta sammanhang. Detta kan sägas i
dubbel bemärkelse, ty denna fråga hör
dels — om vi ser den ur fiskalisk eller
skattepolitisk synpunkt — samman med
hela problemet om avvägning mellan
direkta och indirekta skatter, och dels
— om vi ser den ur nykterhetspolitisk
synpunkt — samman med hela vår
nykterhetslagstiftning. Om vi nu inte
kunde vänta med denna fråga tills en
utredning om förhållandet mellan direkta
och indirekta skatter blir klar,
borde vi väl åtminstone, herr finansminister,
kunnat invänta förslaget till
ny nykterhetslagstiftning. Jag kan alltså
inte annat än instämma med alla
dem som frågar sig varför inte spritskatten
kopplats samman med nykterhetslagstiftningen
i dess helhet. Här
skall vi nu i dag behandla skatten på
spritdrycker och viner och sedan om
någon månads tid skatten på starköl

och andra maltdrycker. Det verkar på
mig, som om finansministern för att
genomdriva de saker han vill ha igenom
spränger sönder det hela, så att
vi som tillhör oppositionen och inte
har finansministern som föredragande
på våra partisammanträden — som
vissa andra har — skall kunna få en
klar överblick över hela fältet. Här sker
nu precis samma sak som då vi under
1951 och 1952 blev presenterade cn
hel del skatteförslag inom andra områden
utan någon för oss inom oppositionen
synbar sammanhängande plan.
Jag hade senast i onsdags tillfälle att
erinra om detta, då vi debatterade den
fria avskrivningsrätten. I detta fall är
det emellertid inte bara vi inom högern
som reagerar mot denna isärplockning
av ärenden som griper in i
varandra, utan även från finansministerns
egna partiled har man märkt en
dylik reaktion.

I propositionen har finansministern
lagt upp ett försvar för sitt handlande:
han skjuter 1952 års kommitté för indirekta
skatter framför sig och framhåller
att »den av kommittén uttalade
uppfattningen att beskattningen av
sprit- och tobaksvaror intager en sådan
speciell ställning bland de indirekta
skatterna, att frågan om denna
beskattnings höjd och närmare utformning
kan behandlas för sig utan att
kommitténs slutförslag rörande avvägningen
av de indirekta skatterna därigenom
föregripes». Enligt detta skulle
frågan inte alls ha med nykterhetspolitiken
att göra. Eftersom kommittén
haft den ovan citerade uppfattningen
har frågan nu förts fram separat. Jag
vill dock erinra om att kommittén inte
var enhällig. Herr Hagberg i Malmö har
varit mycket tveksam om huruvida
kommittén bort framlägga ur sammanhanget
lösryckta förslag till skattehöjningar,
och även herr Kollberg har haft
en avvikande mening. Även om finansministern
själv klart har gett till känna
att frågan är betingad av att pengar

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

behövs till statskassan, så säger finansministern
på s. 70 i propositionen »att
det givetvis ur nykterhetspolitisk synpunkt
är betänkligt om en mera märkbar
reducering av priset på spritdrycker
kommer till stånd genom förändringar
i penningvärdet». Alltså, här erkänner
finansministern att spritskatterna
även har med nykterhetspolitiken
att skaffa. Också statsministerns kommuniké
om en del av innehållet i de
väntade propositionerna rörande nykterhetslagstiftningen
har allmänt tolkats
så, att ett visst sammanhang förelåg
mellan spritprisernas höjning och
nykterhetspolitiken. Då kommer på
nytt frågan: Varför inte ta det hela i
ett enda sammanhang? Hade man gjort
detta, hade man inte kunnat komma
ifrån att nu ingående diskutera både
spritprisernas höjd och deras inverkan
på nykterhetsproblemet. Nu får denna
stora diskussion anstå någon månad.
Jag viil därför liksom utskottet nu bara
i största korthet beröra den saken.

Jag har redan i min motion framhållit
att en höjning av spritpriserna i
alltför hög grad kan få menliga följder.
Risken för hembränning och ökad
smuggling kan icke i detta sammanhang
lämnas obeaktad. Likaså måste man ha
klart för sig att för höga spritpriser
— och även tobakspriser — måste få
vissa sociala skadeverkningar, enär
medborgarna i alla inkomstgrupper anser
sig vara i sin fulla rätt att tillgodose
ett måttligt sprit- och tobaksbehov.
Denna inställning kommer icke att förändras
vid en prishöjning, och resultatet
kan bli att familjens konsumtion
i övrigt får lida för den ökade utgiften
till sprit och tobak. De föreslagna spritpriserna
är därför enligt min uppfattning
för höga, sedda ur denna synpunkt.

I den allmänna diskussionen har höjningen
av spritskatten och den obligatoriska
sjukförsäkringen satts i förhållande
till varandra. Hur ligger det i
verkligheten till med denna sak? Är

det så, att man innerst inne hoppas att
det svenska folket skall — även med
de förhöjda priserna — konsumera
sprit till den myckenhet att vi genom
ökade spritskatter skall kunna finansiera
sjukförsäkringen? Ja, jag vet från
utskottsbehandlingen att detta är känsliga
frågor, men då man i propositionen
tar del av förslaget från 1952 års
kommitté för indirekta skatter, får man
den bestämda känslan av att det här
gäller att skaffa fram pengar i första
hand till, såsom det säges, en fortsatt
social reformverksamhet, varvid den
beslutade obligatoriska sjukförsäkringen
omnämnes. Även av de yttranden
av kommitténs båda reservanter som
redovisas i propositionen synes klart
framgå, att förslaget till höjda spritskatter
och sjukförsäkringen haft ett
intimt samband med varandra i diskussionerna
inom kommittén. Det går
nog icke att komma ifrån den saken.
Själv tycker jag att det hela är ytterst
olustigt, men så går det, herr finansminister,
när finansieringsplanen inte
är klar samtidigt som utgiften beslutas.
Jag vill erinra om hurusom högern
med skärpa framhöll att en finansieringsplan
bort föreligga då beslutet om
genomförandet av sjukförsäkringen
förra året fattades här i riksdagen.

Såväl finansministern och utskottsmajoriteten
som 1952 års kommitté för
indirekta skatter — ja, även utskottsreservanterna,
herr Kollberg m. fl. —
har som motiv för spritskatternas höjning
bl. a. utgått från kostnads- och
löneutvecklingen. De har därvid funnit
att med utgångspunkt från penningvärdets
fall och inkomsternas förändring
— i det senare fallet har man utgått
från industriarbetarlönerna — är spritpriset
för lågt. Levnadskostnaderna
bar, sedan spritpriserna sist höjdes år
1950, ökat med 25 procent enligt kommittén
och cirka 13 procent enligt herr
Kollberg, och därför måste, säger man,
spriten också höjas i pris med 25
respektive 13 procent. När nu icke

Onsdagen den 24 februari 1954. Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

denna ökning skett av produktionskostnaderna
på spriten måste prishöjningen
ske skattevägen.

Detta är ett resonemang som vi inom
högern icke kan acceptera. Visserligen
kan man säga att resonemanget bara
föres när det gäller spriten, enär den
är en vara som kan undvaras. Ja, men
detta är bara delvis riktigt. Spriten anses
vara en så allmän konsumtionsvara
att den t. o. m. ingår i indexfamiljens
budget, och 1952 års kommitté för indirekta
skatter har räknat ut att höjningen
av spritpriset och tobakspriset
enligt deras förslag skulle öka levnadskostnaderna
med något mer än en enhet.
Men all vår strävan i övrigt går ju
ut på att sänka levnadskostnaderna.
Icke minst diskuterar man detta nu i
dagarna, när jordbrukets prisfrågor är
aktuella.

Hänvisningen till levnadskostnadshöjningen
anser jag vara ett nödargument
som man fått plocka fram, varvid
man har valt en tidpunkt för sina beräkningar
som passat bäst in i det hela.
Hade jag accepterat hela resonemanget,
skulle jag genom att utgå från år 1939
•— ett år som ju ofta användes som utgångspunkt
i olika sammanhang —
kunnat påvisa att redan nu gällande
spritpriser är cirka 50 procent för
höga, jämfört med stegringen för konsumtionsvaror
i övrigt.

Till sist vill jag, herr talman, med
ett par ord ange skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag, som är detsamma
som finansministerns, och högerreservanternas
förslag. Skillnaden
ligger huvudsakligen däri, att medan
finansministern och utskottsmaj or iteten
föreslår en höjning av omsättningsskatten
på spritdrycker med i genomsnitt
cirka 3 kronor per liter, yrkar vi
högerreservanter på en höjning med
endast cirka 1 krona per liter. Vi inom
högern accepterar en omläggning av
omsättningsskatten, så att den drabbar
de olika spritsorterna i förhållande till
deras alkoholhalt. Uttryckt i kronor

per liter skulle utminuteringspriset bli
för renat brännvin 17:75 enligt utskottsmaj
oritetens förslag och 15: 90
enligt högerförslaget, d. v. s. en höjning
i förra fallet med kronor 2: 45 per
liter och i senare fallet med 60 öre per
liter. Väljer vi Skåneakvavit som exempel
— jag är skåning och tar det exemplet
— så blir utminuteringspriset enligt
utskottsmajoritetens förslag 20: 65
kr. och enligt högerförslaget 18:45 kr.
per liter d. v. s. en höjning i förra fallet
med 4: 55 kr. och i senare fallet
med 2: 35 kr. per liter.

Väljer vi ett tredje exempel — tvåstjärnig
eau de vie — blir priset enligt
utskottsmajoritetens förslag 24 kr. per
liter och enligt högerns förslag 21: 50
kr. per liter, d. v. s. i förra fallet en
höjning med 5 kr. och i senare fallet
en höjning med 2: 50 kr. per liter.

Till sist har vi utskänkningsskatten
på våra restauranger. Där föreslår utskottsmajoriteten
en procentuell skatt,
beräknad efter fyrtio procent av utminuteringspriset
å spritdrycker, medan
vi högerreservanter föreslår en
fast skatt från 6 upp till 10 kr. per liter.
Detta betyder att högerreservanterna
föreslår en höjning med 2 kr. per liter
medan utskottsmajoriteten föreslår höjningar,
som resulterar i ett pris av nära
22 kr. per liter. Detta innebär en tredubbling
av den nuvarande skatten.

Herr talman, i anslutning till vad jag
här nu anfört ber jag att få yrka bifall
till reservationen nr 4 av herr Velander
och undertecknad.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som reservant skall jag
he att få utveckla de synpunkter som
jag och mina två medreservanter lagt
på denna fråga.

Det är ganska intressant att höra de
organiserade nykterister, som har talat

32 Nr 7. Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

här före mig. De har ju sagt ganska
hårda ord mot detta skatteförslag. Det
är inte bara dessa som har denna uppfattning,
utan jag har träffat många
organiserade nykterister med en liknande
inställning. Jag skall inte gå in
på alla de ting som de här talat om,
utan jag vill endast hänvisa till detta
förhållande.

Jag vill understryka att det inte kan
hjälpas, att man tycker att denna skattehöjning
är olustig. Man bör komma
ihåg att det övervägande antalet alkoholförtärare
inte är missbrukare utan
skötsamma människor som använder
spritdrycker på ett ansvarsfullt sätt,
ansvarsfullt både mot sig själva och
mot samhället. Man har också accepterat
alkoholbruket såsom en vanlig konsumtion.
Bruket är ju så utbrett, att
det ingår i indexfamiljens utgiftsbudget.
Det är sålunda uppenbart att en
skattehöjning på detta speciella område
— som tidigare sagts — kommer
att drabba många familjer och många
lojala brukare av sprit och fördyra
deras levnadskostnader. Jag skall emellertid
inte längre uppehålla mig vid
detta.

Att bevillningsutskottet ändå varit
enigt om en höjning av skatten har väl
framför allt två orsaker. För det första
har man ställts inför problemet att
skaffa pengar till statskassan, och för
det andra — detta har åtminstone varit
skälet för den övervägande majoriteten
— har man accepterat resonemanget
att spriten inte får bli »för billig»
— om jag får använda det uttrycket —
md hänsyn till penningvärdeförsämringen.
I höstens remissdebatt framhöll
finansministern att han inte skulle göra
skattehöjningen på sprit till en nykterhetsfråga.
I propositionen framhålles
det visserligen att höjningen närmast
är betingad av statsfinansiella skäl,
men det synes som om de nykterhetspolitiska
synpunkterna till slut fått en
ganska framträdande plats. 1942 års
skattekommitté motiverade nämligen

sitt förslag om höjning i första hand
med stegringen av levnadskostnaderna
jämfört med inkomststegringen. Finansministern
understryker detta i propositionen
och framhåller, att det ur nykterhetspolitisk
synpunkt är betänkligt
om spriten blir »för billig» — jag använder
fortfarande uttrycket —- genom
förändringar i penningvärdet. Jag skall
gärna medge att detta är en synpunkt
som jag delar.

I reservationen av herrar Einar Eriksson,
Kollberg och undertecknad har
vi accepterat detta nykterhetspolitiska
betraktelsesätt. Det är ju uppenbart att
om hela prisnivån i övrigt stiger måste
man ju erkänna att det inte är rimligt
att spritpriserna står stilla. Även om
man accepterar detta resonemang återstår
frågan om spritpriserna har släpat
efter levnadskostnadsstegringen. Herr
Nilsson i Svalöv har redan poängterat
att så inte är fallet. Ser man på utvecklingen
från 1947 så lär man heller inte
under den perioden kunna finna något
stöd för detta påstående. Det har blivit
en reell ökning av priserna. 1952 års
skattekommitté erkänner också att om
man går längre tillbaka i tiden måste
man konstatera att så är fallet. Nu vill
man ta den sista skattehöjningen år
1950 till utgångspunkt. 1952 års skattekommitté
föreslår som bekant en höjning
med i genomsnitt 4 kr. per liter
under hänvisning till att levnadskostnaderna
sedan 1950 stigit med 25
procent medan exempelvis industriarbetarlönerna
stigit med 44 procent.
Då räknar kommittén efter ett behov
av 160 miljoner kronor i ökade skatteintäkter.
Finansministern stannade
emellertid vid att föreslå en ökning
med i genomsnitt 3 kr. per liter enär
behovet av ökade skatter enligt hans
beräkning stannade vid 96 miljoner
kronor. Anser man att spritpriserna
skall följa den allmänna kostnadsutvecklingen
så tycker jag att denna
höjning är för stor, och detta har vi
framhållit i reservationen. Efter den

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

sista skattehöjningen på hösten 1950
blev, om jag inte tar fel, det ungefärliga
genomsnittspriset per liter från
och med ingången av år 1951 10 kronor
och 40 öre. Levnadskostnaderna har
sedan första kvartalet 1951 ökat med
12,8 procent. Då skall man lägga märke
till, att kontrollstyrelsen, när den föreslog
den dåvarande skattehöjningen,
kalkylerade in i priset, kan man säga,
den allmänna prisökning, som skulle
komma att inträffa 1951. För den som
anser, att spritpriserna nu bör följa
den allmänna kostnadsökningen, bör
alltså 12,8 procent vara den övre gräns,
till vilken höjningen bör ske. Detta motsvarar
en genomsnittlig höjning av
spritpriset med 2 kronor och 10 öre.
Höjs nu skatten med 3 kronor är detta
följaktligen ingen anpassning av priset
till det försämrade penningvärdet. Det
betyder i stället en reell ökning av
priset till en nivå, som det inte tidigare
haft, och det blir en ytterligare
påbyggnad på det överpris, jag förut
har talat om. Jag vill erinra om, och det
har vi också framhållit i reservationen,
att när spritskatten höjdes 1950
utarbetade kontrollstyrelsen olika alternativ,
av vilka ett såsom alternativ
3 betecknat förslag skulle medföra den
största skatteintäkten. Men trots att
den samhällsekonomiska balansen enligt
finansministerns eget uttalande i
propositionen då inom den närmaste
framtiden väntades bli utsatt för väldiga
påfrestningar med starka tendenser
i inflationistisk riktning och därför
t. o. m. en kraftig överbalansering
av budgeten var önskvärd, ansåg sig
kontrollstyrelsen inte kunna förorda
alternativ 3, som alltså skulle ge det
mesta möjliga, utan utarbetade ännu
ett alternativ, som den kallade alternativ
4 och som innebar ett i genomsnitt
50 öre lägre pris per liter än alternativ
3. Orsaken till denna inställning från
kontrollstyrelsens sida var att den menade,
att det högre alternativet kunde
medföra ökat missbruk, ökad hem3
— Andra kammarens protokoll 195''i.

bränning och smuggling, och det var
tydligen en uppfattning, som delades
av finansministern, ettersom han förordade
det lägre alternativet, ehuru
det hade varit önskvärt för honom att
få den högre intäkten.

Vi menar, att det skäl som 1950 ansågs
tala mot det alternativ, som gav
50 öre högre pris per liter, gör sig med
ändå större styrka gällande mot den i
årets proposition föreslagna höjningen
med 3 kronor, med hänsyn till de konsekvenser,
som kontrollstyrelsen talar
om, och till att vi i dag ändå har ett
mera gynnsamt och stabilt ekonomiskt
läge än vi hade och kunde förutse i
slutet av år 1950. Propositionens förslag
innebär, som jag nämnt, en reell
höjning av spritpriset med över 1 krona
per liter.

Herr talman! Jag kan mycket väl
förstå ett nykterhetspolitiskt resonemang,
som säger, att spriten skall göras
så dyr, att alkoholkonsumtionen minskar,
och jag kan också respektera denna
uppfattning, även om jag inte tror
på dess praktiska resultat. En minskning
av alkoholdrycker är eftersträvansvärd,
det borde vi alla vara ense
om, men jag är inte övertygad om att
prishöjningen på spriten är rätta medlet.
För övrigt är det inte något samhällsintresse
att tillbakatränga den
lojala förbrukningen till förmån för
illojal hantering. Det har vi sett exempel
på i vårt broderland Norge.

Men här är det ju i propositionen
inte ens fråga om någon så stor höjning,
att den får avgörande betydelse
för konsumtionen. Man har väl snarare
den uppfattningen, att propositionens
förslag är upplagt på det sättet, att det
inte skall åstadkomma någon konsumtionsminskning.
Även om man har lagt
nykterhetspolitiska synpunkter på frågan,
vilket jag tidigare talade om, har
inte dessa varit bestämmande. Nej,
verkningarna blir nog rent fiskaliska.
Skatten drabbar en viss grupp av människor.
Man tar ut mera av alkoholför Nr

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. in.

brukarna än av andra människor genom
alt man höjer skatten över det tidigare
värdet. Beskattningen på andra varor
höjs inte. Den har tvärtom sänkts.

Med dessa utgångspunkter finner vi
tre reservanter, att en genomsnittlig
höjning med 2 kronor per liter är lämplig
och skälig och att det finns en
klar motivering därför. Vi förordar att
justeringen skall gå till på det sättet,
att skatten uttas med 44 procent på utminuteringspriset
i stället för med de
i propositionen föreslagna 47 procenten.
För att ta ett exempel betyder detta,
att skattehöjningen på renat brännvin
skulle begränsas till 1 krona och 50
öre per liter.

Det är ytterligare en punkt i propositionen,
som vi accepterar, och det är
att skatten skall differentieras efter alkoholhalten
i dryckerna. Jag vill här
helt och hållet instämma med finansministern,
när han uttrycker sig så, att
det bör vara alkoholen och inte vattnet
i flaskan som skall beskattas.

Men av den anledningen att vi accepterar
det har vi heller inte kunnat vara
med om förslag eller motioner om höjning
av skatten på maltdrycker och läskedrycker.
Det vore ju en inkonsekvens
att höja skatten på drycker med
stark alkoholhalt, låta de svaga vinerna
vara och företaga en obetydlig höjning''
på starkviner, men samtidigt beskatta
läskedrycker. Det är ju alldeles uppenbart,
att skall man ha differentiering
kan man inte gå den vägen, även om
den i och för sig inte är helt otänkbar.
Man får välja det ena eller det andra.

Med hänsyn till detta råkar vi naturligtvis
i svårigheter. Vårt förslag kommer
att innebära en formell brist jämfört
med propositionen. Bevillningsutskottet
säger att det blir en reell brist,
men jag vill inte acceptera det resonemanget.
Skillnaden rör sig, skulle jag
tro, omkring 15 miljoner kronor. Jag
ser att finansministern skakar på huvudet,
och han kommer naturligtvis
inte att erkänna det. Men om han tar
hänsyn till propositionens beräkningar

av priselasticiteten, vilka jag tror är
för optimistiska, måste ju denna lägre
skattehöjning, som vi föreslår, betyda
mindre konsumtionsminskning, och
följaktligen blir skillnaden i intäkter
inte så stor.

Jag vill också i detta sammanhang
understryka, att inkomsterna av spritskatterna
de sju senaste åren utom det
sista har överskridit beräknade belopp,
och jag undrar om det finns någon ens
i dag som kan exakt säga hur utvecklingen
blir. Vi menar sålunda att vi
inte frångår kravet på balanserad budget.
Jag vill för min del understryka
vad vi har skrivit i reservationen, att
vi inte vill frångå detta krav. För min
del kan jag gott förklara att jag har
varit med om att besluta en mängd utgiftsstegringar,
och jag är, som herr
Lundberg sade, beredd att stå för intäkterna
och skali inte dra mig för det.
Men att lägga en skattehöjning på en
viss grupp människor på detta sätt tycker
inte jag heller är det riktiga, utan
man får hålla sig inom denna nykterhetspolitiska
motivering, som jag här
talat om. Jag tror att de kronor, som
ytterligare kommer att fattas, ligger,
som vi säger, inom felmarginalen, och
från vår utgångspunkt betraktar vi ändå
budgeten som balanserad.

Herr talman! Med detta har jag redogjort
för vårt ståndpunktstagande, och
jag ber att få yrka bifall till den av
herr Einar Eriksson, undertecknad och
herr Kollberg avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! När jag satt här och
hörde min gode vän herr Lundbergs
utläggningar, sade jag mig — och den
känslan kanske det var fler än jag som
fick här i kammaren: Gudskelov att det
inte är herr Lundberg som regerar i
finansdepartementet! Då befarar jag att
det då och då skulle hända att riksdagen
komme i oerhörda svårigheter
när det gällde korrigeringar av hans
meningar.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

Herr Lundberg utgick från att bevillningsutskottet
här förmenade, att de
som använder alkohol vore en särskild
sorts människor, som skulle straffas.
Jag är angelägen att till kammarens
protokoll få antecknat, att den meningen
är bevillningsutskottet fullkomligt
främmande. De som hyser den uppfattningen
må ju ha den, men jag tror nog
att vi kan säga att den stora mängden
är lika bra människor som de på den
andra sidan. Jag tror nog att man skall
göra klart för sig att detta är ett problem
av en annan art än det vi diskuterar
här i dag. Herr Lundberg får
vänta till någon gång i slutet på maj,
så får vi väl gå in i diskussion om de
olika möjligheterna att bedöma människorna
och deras moraliska halt. Inom
parentes sagt tycker jag att detta
skulle hållas borta från denna debatt
och den som kommer i fortsättningen.

Herr Lundberg slutade liksom herr
Larsson i Stockholm med ett avslagsyrkande,
och båda sade att det här förslaget
är orimligt. Ja, i så fall måste
hela bevillningsutskottet vara orimligt,
även herr Lundbergs partivänner och
även de som inte vill sträcka sig så
långt som Kungl. Maj:t har föreslagit.
Jag vill framhålla att det inte finns någan
ledamot av bevillningsutskottet, vilket
parti han än må tillhöra, som velat
följa de vägar som herrar Lundberg
och Larsson har rekommenderat.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga ett par ord till herr Nilsson
i Svalöv. Han gjorde gällande att högern
kan tänka sig att gå med på indirekta
skatter under förutsättning att de används
för att sänka de direkta skatterna.
Skatten måste vara ett — jag hoppas
herr Nilsson i Svalöv inte räknar
in kommunalskatten i detta sammanhang
— men det kan väl också innebära
raka motsatsen till vad herr Nilsson
i Svalöv framhöll. Om man kan använda
indirekta skatter för att sänka
de direkta, skall man väl också kunna
använda direkta skatter för att sänka
de indirekta. Anser herr Nilsson i Sva -

löv att tullarna är indirekta skatter? —
Detta är eu allvarlig sak, och man bör
se till att stoppa den propaganda som
drivs på högerhåll innan man kommer
ut på hal is.

Det ärende som här föreligger har
diskuterats mycket ingående i bevillningsutskottet,
och vi har kommit fram
till att det inte finns några möjligheter
att följa någon annan linje än den som
utskottet med avsevärd majoritet har
tillstyrkt.

Jag gratulerar herrar Brandt och
Eriksson till att de hann inta en ståndpunkt
mellan utskottsbeslutet och justeringen
— när utskottet fattade sitt beslut
satt de lugnt på sina stolar.

Utskottets förslag innebär att den
stora varan, det renade brännvinet,
skall höjas med 2:45, medan herrar
Kollberg och Brandt vill att det skall
höjas med 1: 50. Det är ju en förfärligt
liten skillnad, och jag tycker att det för
denna skillnad på 95 öre för en liter
brännvin inte är lönt att »ordna till»
på det sätt som åtskilliga i detta hus
och utanför detsamma har gjort. De
övriga priserna kommer att stiga i proportion
till denna ökning; det nya system
som nu skall praktiseras innebär
att man lägger samman alla de förut
fristående skatterna till en enhetlig
skatt.

Jag vill också säga, att man har anledning
att sätta ett eller kanske flera
frågetecken i kanten för dessa ärade
reservanters sätt att räkna. Vi genomförde
en skatteökning 1950 — jag vill
minnas att den trädde i kraft den 1 december
1950 — och nog är det konstigt
att man då räknar med den prisnivå
som rådde under första kvartalet 1951.
Man måste väl ändå räkna med den
prisnivå som rådde när förberedelserna
påbörjades för det beslut som fattades
1950. Räknar man på det sättet, kommer
man till mellan 24 och 25 procent
i stället för tolv och åtta som herr
Brandt talar om. Vi är inte vana i bevillningsutskottet
att räkna på det sättet,
att man tar en siffra och jämkar

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. in.

in den där det passar en själv bäst för
tillfället.

Vad spörsmålet här gäller är att ett
hål i budgeten på 90 miljoner skall
täppas igen. Den saken kommer man
inte ifrån genom att säga, att vi skall
avslå propositionen ocdi sedan räkna
om budgeten. Vi vet inte någonting om
vilken utgiftssumma man kommit till
när riksdagen i maj skall knyta ihop
budgeten. Är det någon som kan garantera
att det finns täckning i det ögonblicket
och inte bara önskar att det
skall finnas täckning? Är det någon
som kan garantera att det i detta hus
kominer att finnas en majoritet som är
beredd att stoppa igen detta hål på ett
annat sätt än det Ivungl. Maj:t har föreslagit? Att

här börja tala om att de som använder
sprit skall betala kostnaderna
för sjukförsäkringen är alldeles orimligt.
Även om man möjligen talar om
det här och var utanför detta hus, borde
det ändå stå klart för riksdagens
ledamöter, att vi bara har en specialbudget,
nämligen för motorismen. Vad
det här gäller är att täppa igen ett hål
i budgeten på 96 miljoner, och de
pengar det här är fråga om kommer
kanske aldrig i beröring med sjukförsäkringen.
Jag tillät mig säga i utskottet,
och fick en reprimand från liögerhåll
för det, att pengarna lika gärna
kan tänkas täcka en utgift på fjärde
huvudtiteln, t. ex. för inköp av en ny
kanon. Det kan också tänkas att dessa
96 miljoner skall täcka någon utgift i
herr Strängs budget eller någonting under
nionde huvudtiteln.

Vi bär kommit ifrån det sättet att resonera
när vi beslutar om en utgift, att
pengarna skall avdelas på det eller det
sättet. Här föreligger ett hål på 96 miljoner,
och Ivungl. Maj:t och utskottet
föreslår att det skall täckas med 71 miljoner
av spritskatten och med 25 miljoner
på tobaksskatten. När vi behandlat
denna sak i utskottet och man försökt
om möjligt finna en enande linje
har jag mer än en gång sagt: »Kom med

förslag som ger oss 96 miljoner och som
ni kan garantera har majoritet i riksdagshuset,
men det skall inte bara vara
era egna önskemål.» Det är ingen mening
att bara tala om vad man tror och
att bristen kan täckas på annat sätt. Det
skall vara ett klart besked om att det
finns en majoritet som är beredd att
täcka dessa utgifter på ett annat sätt
än som Ivungl. Maj :t har föreslagit.

Det intressantaste i det föreliggande
förslaget är experimentet att lägga om
skatten. I stället för att, såsom herr
Brand! sade, man förut har beskattat
även vattnet beskattar man nu alkoholstyrkan.
Det är ett försök som man kan
tvista om, och jag är inte så övertygad
om att det kommer att ge ett resultat
som man finner vara önskvärt, men det
skulle inte ett ögonblick falla mig in
att säga att vi skall avvisa detta experiment
och att det inte har någon som
helst betydelse. Det skall bli i hög grad
intressant att få se resultatet.

På denna punkt är utskottets ledamöter
eniga med undantag för högerns
representanter. De är med så länge det
gäller utminuteringsskatten, men de vill
inte vara med om experimentet när det
gäller utskänkningsskatten.

Det har sagts under diskussionen,
och herrar Lundberg och Larsson snuddade
vid det i sina anföranden, att detta
bara är en början. Jag har för min del
förklarat att jag är beredd redan med
det gamla priset att ta ställning till
det nya förslaget om rusdrycksbeskattning.
Sedan Kungl. Maj :t genom statsministern
har förklarat, att det inte
kommer några nya spritskattehöjningar
i samband med reformen, synes det
mig som om den där propagandan om
vad som väntar oss kunde inställas och
detta betraktas såsom ett vittnesmål
vilket från början var falskt.

Herr talman! Det som varit avgörande
vid bevillningsutskottets behandling av
propositionen har varit hålet i budgeten.
Vi kommer inte ifrån det hur vi
än bär oss åt. Jag kan inte tänka mig

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- o

att det finns någon i denna kammare
som är beredd att föreslå att vi i detta
ögonblick med berått mod skall underbalansera
budgeten. Jag vill därför säga
till herr Brandt, att han är ute på farliga
vägar som bevillningsutskottet aldrig
kan komma att beträda när han i sin
reservation talar om felmarginalen —-det är en felmarginal på åtminstone 15
—20 miljoner — och till slut säger, att
eftersom reservanterna är beredda att
på annat sätta täcka underskottet förordar
de, oavsett om riksdagen beslutar
enligt Kungl. Maj:ts förslag eller inte,
att summan skall bibehållas vid det belopp
som Kungl. Maj:t har föreslagit.

Ja, ärade kammarledamöter, jag hoppas
att bevillningsutskottet aldrig skall
falla för sådana tendenser som de tre
reservanterna här har visat prov på.
Jag minns den tid i detta hus, när man
var mycket noggrann, noggrannare än
man kanske är nu, att ha en budget för
inkomsterna och utgifterna på driftbudgeten,
som balanserade klart, och riksdagen
skildes aldrig förrän man kommit
till det resultatet. Att nu med öppna
ögon säga, att vi sänker inkomsterna
avsevärt, men vi behåller summan, som
Kungl. Maj:t bär räknat med — det är
kanske hårt att säga det, men det är
en bokföring, som aldrig brukar godkännas
på några andra ställen, där
man vill hålla på lag och ordning. Jag
tror, herr talman, också att det skulle
vara farligt för framtiden att inleda
användandet av sådana metoder. Om vi
här började sänka den ena posten efter
den andra men behåller summorna sådana
de ursprungligen är föreslagna, ja,
då, mina herrar, kanske den dagen
komme, då det inte vore så trevligt att
vara kvar och medverka i detta hus.

Med de synpunkter, herr talman, som
jag anfört här, ber jag att på de olika
punkterna få yrka bifall till vad utskottet
har föreslagit. De ändringar, som är
gjorda i Kungl. Maj:ts förslag, är ändringar
av mer eller mindre formell art,
som det i nuvarande läge är lämpligt att

ch utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

formulera på det sätt som utskottet har
gjort.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Sedan nu de olika synpunkterna
från utskottets och reservanternas
sida är framförda — det blir väl
i stort sett inte fler ståndpunkter —
kan det kanske vara riktigt, att jag tar
till orda för att på regeringens vägnar
ägna detta spörsmål några betraktelser.

Jag vill börja med att slå fast att
när inom regeringen frågan om en
skattehöjning togs upp, skedde det uteslutande
av statsfinansiella skäl. Det
var, som utskottets ärade ordförande
här nyss yttrade, fråga om att skaffa
de medel som erfordras för att ge balans
åt den inför riksdagen presenterade
budgeten. Det var alldeles uppenbart
alt det icke skulle kunna vara möjligt
att få ökade medel på annat sätt än
genom höjning av någon eller några av
de traditionella skattekällorna, alltså av
de skatter, som vi hittills har dragits
med i detta land. Det var inte här tal
om att det skulle uttagas någon särskild
skatt för att täcka någon särskild utgift.
Som utskottets ärade ordförande
nyss påpekade har vi bara en specialbudget,
nämligen den som rör bilskattemedel
och vägväsende, och vi skall inte
ha fler.

Ifrån dessa utgångspunkter gällde
det alltså att bestämma sig för vilken
skatt som kunde höjas, vilken skattehöjning,
som de svagaste skälen talade
emot. Skattehöjningar gör man ju inte
bara för nöjes skull, utan det måste finnas
en stark motivering för dem. Det
är alldeles riktigt, som det har sagts,
att den direkta progressiva skatten är
den ur principiell synpunkt mest tilltalande.
Men det är en sak, att principen
är den. I det praktiska livet är det
ju alltid så, att man måste intaga den
ståndpunkt, som det föreliggande läget
framtvingar. Det är nog bra, att herr
Lundberg vill garantera mig att få

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

dessa pengar till budgeten genom en
höjning av den direkta skatten, men
lians stöd är i detta sammanhang så
obetydligt, att jag inte har någon anledning
att lita på det. Det är nämligen
så att vi för närvarande har en i nuvarande
läge hög statlig inkomstskatt.
Den är så hög att de allra flesta människor
önskar att den skulle kunna sänkas.
Det är dessutom på det sättet att på debetsedeln
kommer inte bara inkomstskatt
utan även pensionsavgift. Vi har
också fått vår preliminära skatt för i
år höjd på grund av de högre pensionsavgifterna,
och vi får nästa nyår vår
preliminärskatt höjd på grund av de
ökade sjukvårdsavgifterna. Jag skulle
för min del inte tro att det finns någon
särskild resonans för att nu ta ytterligare
ett tag i den direkta skatten och
pressa den uppåt.

Om man därför kan lämna det alternativet
ur räkningen är det ganska naturligt,
att det som då närmast anmäler
sig'' är indirekta skatter på umbärliga varor.
Och när man ser över det fältet kan
det inte hjälpas, att ögonen tämligen
snart stannar på skatten på spritdrycker.
Detta beror därpå att denna skatt till
skillnad från de flesta andra har pålagts
en särskild uppgift i vårt samhällsliv.
Den har till biuppgift att hålla tillbaka
bruket och missbruket av spritdrycker.
Det är väl ingen som bestrider att det
är så; vi skulle väl inte haft denna
höjd på denna skatt om det inte varit
på det sättet. Nu förhåller det sig så att
ingen här velat bestrida att genom penningvärdets
förändring har denna skatt
sänkts och priset på spritdrycker därigenom
minskat. Jag kan inte dela den
mening som herr Lundberg givit uttryck
åt i sin motion, nämligen att
spriten kan som nödvändighetsvara
jämställas med bröd och potatis och
strömming och sill. Detta är eu så pass
märklig åsikt framför allt hos en godtemplare
att jag inte tror, att man behöver
uppehålla sig så mycket vid den.
Men det har ju onekligen kommit fram

den synpunkten, att det kan betvivlas
om spritbeskattningen har denna verkan
på bruket och missbruket av spritdrycker.
Men det nyttar inte, herr
Brandt, att komma och plocka med ett
och annat år i statistiken. Det är ju
fullständigt klarlagt, att de höga spritskatterna
i till exempel England och
Danmark inte bara trängt tillbaka bruket
av sprit utan också i hög grad missbruket.
Man brukar säga här att höjda
skatter får bara den verkan att man
tvingar den skötsamme att minska konsumtionen;
missbrukaren skaffar sig
alltid vad han vill ha. Om det vore så
skulle det inte kunnat bli den verkan
som det blivit av spritbeskattningen i
andra länder. Men jag vill inte bestrida,
att det ligger en viss sanning i påståendet.
Men det är bara en del av sanningen,
en annan sida av sanningen är
nämligen den, att många missbrukare
använder så mycket av resurser de kan
få fram till missbruket, så att när priset
stiger har de ingenting mera att
satsa utan tvingas till en minskning av
spritbruket. Här finns inga generella
regler; verkningarna är individuella,
och därför skall man inte säga att skatterna
som nykterhetspolitiskt medel är
ett universalmedel med vars tillhjälp
man kan nå ett tillfredsställande nykterhetsresultat.
Men man skall inte se
bort ifrån att de har en verkan till bättre
nykterhet, som man bör tillvarata
till eu viss måttlig gräns, och så får
skatterna vid sidan av alla möjliga
andra medel, som samhället vidtar för
att tränga tillbaka bruket, bli ett medel
men inte mera, bara ett bidrag. Vi skall
inte tro att vi löser nykterhetsfrågan
med skatter, och det har inte heller jag
tänkt.

Jag anser mig inte här behöva gå in
på frågan om huruvida spritbruket och
missbruket är socialt eller ekonomiskt
eller medicinskt skadligt. Den frågan
skall man väl inte behöva diskutera inför
riksdagen, ty det finns väl ingen
människa med något förstånd som kan

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

se bort ifrån att alkoholfrågan är en
av våra viktigaste sociala frågor. Jag
måste därför också säga, att när det nu
är så att spritskatterna relativt sett fått
en minskad inverkan på spritbruket, är
en höjning av dessa skatter mera motiverad
än i fråga om någon annan skatt.
Därför har också regeringen för sin
del ansett sig böra stanna för att föreslå
denna skattehöjning. Man kan visserligen
här säga att själva orsaken till
valet är nykterhetspolitisk, men det
är inte något nytt skäl utan ett gammalt,
och det är detta som gör att man kan
säga, att, när det gällt att välja mellan
höjningar på olika slag av skatter, har
det blivit naturligt att nu vända sig till
spritbeskattningen. Det finns inte mera
av nykterhetspolitik i det framlagda förslaget.

Jo, det finns en sak till, nämligen det
förslag som framlagts att vi nu skulle
vidtaga en sådan förändring av beskattningen
att den kommer att ligga på
alkoholhalten och inte, som herr Brandt
sade, på vattnet i flaskan. Det är mycket
tveksamt om vi skulle ta upp den
frågan nu, eftersom det är ett sådant
nykterhetspolitiskt spörsmål, att det
kunde vara skäl att vänta till dess den
andra och större frågan kommer upp
inför riksdagen. Det visade sig emellertid
vid remissbehandlingen, att det
rådde en sådan rörande enighet om
denna princip, att jag för min del
måste säga, att när vi nu ändå skall
ändra på spritdrycksbeskattningen, är
det lika bra att vi låter denna nya
princip komma med. Det blir nämligen
med all sannolikhet inte någon vidare
diskussion om den, utan den kommer
förmodligen att bli så allmänt godtagen,
att vi kan göra det lika bra nu
som senare.

Jag vill här anföra ytterligare en
synpunkt, nämligen den att ingen väl
kan förneka att alla skatter på umbärliga
varor har ett drag av frivillighet,
som gör att människor, som icke vill
betala den ökade beskattningen, kan

låta bli att göra det. Från olika håll
har det också här i dag framhållits, att
den överväldigande majoriteten av
svenska folket består av skötsamma
människor med förstånd nog att tillvarataga
sina intressen och med förmåga
att bestämma hur många liter
sprit de skall köpa per år. Om vi t. ex.
tar en person med den högsta tilldelningen,
36 liter om året, så behöver
han ju bara minska sina inköp med en
halv liter i månaden för att slippa den
föreslagna skattehöjningen på sprit.

•lag vill också säga till herr Brandt,
att om vi ser på skillnaden mellan utskottets
förslag och herr Brandts reservation,
så motsvarar den två liter
sprit om året. Större skillnad är det
inte! Och ingen vill väl påstå, att icke
normalt skötsamma människor skulle
kunna göra denna nedskärning i sin
spritkonsumtion, om de icke vill betala
den föreslagna skattehöjningen. Fn annan
sak är, att vi av erfarenhet vet,
att människornas bedömning av dessa
saker blir en annan. De kommer inte
att dra sig för att köpa ut sin sprit,
men om de är skötsamma och om de
har sin omdömesförmåga i behåll, så
måste deras handlingssätt härvidlag
dikteras av att de anser sig kunna bära
skattehöjningen. Handlar de inte på det
sättet — ja, då skall man tala litet
mindre om att den stora massan av
svenska medborgare består av skötsamma
individer. Man kan inte föra
båda resonemangen på en gång.

Herr Brandt har vidare anfört att
Kungl. Maj :ts förslag går längre än vad
som är rimligt med hänsyn till penningvärdesförsämringen,
och han frågade i
det sammanhanget varför vi inte lika
gärna kan gå tillbaka till 1939. Men
vi får väl ändå ta denna fråga med
litet allvar! Om spritbeskattningen har
haft som biuppgift att hålla tillbaka
spritbruket, så har den väl nått sin
största effekt i och med den senaste
höjningen år 1950. Om vi vill bibehålla
den effekten, måste vi väl utgå från

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

deh tidpunkten. Varje annan jämförelse
är ju orimlig.

Nu behöver jag emellertid inte fördjupa
mig i herr Brandts beräkningar,
tv de är ju inte herr Brandts utan
herr Kollbergs, som tyvärr är förhindrad
av sjukdom att svara för dem här
i kammaren, vilket han annars skulle
ha behövt. Det är förlåtligt om herr
Brandt, som på ett sent stadium kastades
in på denna linje, liar litet svårt
att klara ut saker och ting, men nog
är resonemanget orimligt! Här lades
fram en proposition på hösten 1950,
och när herr Brandt tar den till utgångspunkt
för sina beräkningar om
penningvärdets fall, flyttar han sig ett
halvt år framåt i tiden. Jag har inte
antecknat datum för propositionens avlämnande
till riksdagen, men beslutet
om densamma fattades vid höstriksdagen
1950. Mellan denna tidpunkt och
den herr Brandt har valt företogs åtminstone
två indexberäkningar. Den
saken kommer herr Brandt inte ifrån,
om han tänker igenom frågan. Herr
Olsson i Gävle sade att penningvärdet
då sjunkit med 24—25 procent. Kungl.
Maj:t har inte gått till det yttersta här
utan stannat vid 20 procent i skattehöjning.
Det förslag som herr Brandt
talar för innebär icke någon skattehöjning.
Det innebär inte ens ett återställande
av den gamla nivån från 1950,
utan det innebär en skattesänkning.

Sedan lekte herr Brandt ytterligare
med en del siffror. Han gick tillbaka
till 1950 och sade, att kontrollstyrelsen
gjorde upp två alternativ då och att
kungen valde det lägsta. Kontrollstyrelsen
motiverade det lägsta alternativet
med att det annars förelåg risk för
hembränning och smuggling. Men vad
var det för alternativ vi hade att välja
mellan? Frågan var, om vi skulle höja
skatten med 21,5 procent eller med 18
procent. Men, herr Brandt, penningvärdeförsämringen
sedan den senaste
skattehöjningen då hade varit 5 procent.
Skatteförändringen år 1950 inne -

bar en rejäl höjning av spritskatterna i
förhållande till penningvärdet, men det
förslag som Kungl. Maj:t nu lagt fram
och som utskottet ställt sig bakom innebär
snarare en minskning. Det är sanningen
om detta.

När man talar så mycket om att förslaget
skulle kunna medföra en ökad
hembränning eller en ökad smuggling,
så tar man inte hänsyn till det faktum,
som ju i alla fall herr Larsson i Stockholm
ändå hade en viss känsla för,
nämligen att det inte är den legala
spriten, som konkurrerar med hembränning
och smuggling, utan det är
den illegala motboksspriten, och den
kostar i Stockholm 40 kronor litern
och i Malmö kanske 30 kronor litern
— jag säger detta till herr Nilsson, som
ju poängterade att han var skåning.
Det inträder inte några sådana förändringar
i dessa relationer, att det
finns minsta anledning att räkna med
att den föreslagna skattehöjningen
skulle åstadkomma någon ökning av den
illegala trafiken.

Då jag nu ändå har ordet vill jag
något beröra det förslag som föreligger
om att man skulle minska spänningen
mellan utminuteringssprit och
utskänkningssprit.

Det är ju dock ett faktum, som kan
inhämtas av statistiken, att förtäringen
av restaur artsprit leder till de flesta
fylleriförseelserna, är den svåraste arten
av spritbruk ur ordningssynpunkt.
Det kan väl under sådana omständigheter
knappast vara rimligt att nu skapa
ett i förhållande till utminuteringsspriten
sänkt pris på utskänkningsspriten.
Jag hemställer till kammaren att
observera detta och inte falla för de
locktoner, som kommer från vissa håll.

Nu kan man säga: Varför har finansministern
lagt fram detta skatteförslag
såsom ett separat förslag? Varför fick
det inte följa den stora nykterhetspropositionen?
Men det är väl ganska lätt
att förstå, varför jag gjort på detta sätt.
Det kommer inom få dagar på riks -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings dagens

bord ett komplex av nykterhetsfrågor
— huvudpropositionen är
G37 sidor dryg och har åtta följepropositioner.
Det finns väl inte någon
människa som tror, att detta stora problemkomplex
skulle ha kunnat slutbehandlas
inom sådan tidrymd, att jag
skulle kunna ta hänsyn till det när jag
blir skyldig att för riksdagen lägga
fram de slutliga beräkningarna för
riksstaten. Det finns ingen möjlighet
att i det sammanhanget vänta på ett
beslut, och därför är det alltså inga
budgettekniska skäl som talar för en
sammankoppling — tvärtom. Därtill
kommer, att de förslag, som läggs fram
i de nyssnämnda propositionerna, i det
stora hela kommer att träda i kraft
den 1 oktober 1955 och följaktligen
inte får någon beröring med budgetåret
1954/55.

Jag kommer nu slutligen fram till
utgångspunkten för regeringens förslag'',
som ju varit att skaffa de pengar
som behövs för att få budgeten att balansera.
Jag skall inte uppehålla mig
vid avslagsyrkandena på denna punkt;
det vore rätt meningslöst, ty man finner
ju där inte mycket allvar i sak. Och
jag ber faktiskt om ursäkt för att jag
egentligen inte alls tänker uppehålla
mig vid högerns förslag. Detta är något
av det mest cyniska som riksdagen
har upplevt. Ty vad säger högern? Jo,
i sin motion säger högern att man skall
inte köpa en sänkning av den direkta
skatten på bekostnad av de indirekta
skatterna. Det är den stora principdeklarationen.
Litet längre fram i motionen
heter det: Vi kommer att i annat
sammanhang lägga fram förslag till
sänkt direkt skatt. Därför kan det vara
lämpligt att tillföra statskassan några
nya inkomster, och vi föreslår alltså en
viss höjning av spritskatten.

Förslaget från högerns sida till sänkning
av den direkta skatten skall alltså
delvis köpas på bekostnad av spritskatten.
Ty observera, att högern tänker
sig en sänkning av den direkta

och utskiinkningsskatt å rusdrycker m. m.

skatten oavsett spritskatteförslaget.
Högern behöver ju inte dessa pengar;
högern har intet hål att fylla, ty högern
skall ju genom sina förslag beträffande
bostadssubventionerna och sjukförsäkringen
och annat skaffa utrymme fölen
skattesänkning. Bör då inte högern
ställa denna fråga till det svenska folket:
Tycker ni inte att det är klokt avoss
att vi nu föreslår, att ni får betala
en krona mer per liter för spriten, så
att vi skall kunna sänka den direkta
skatten?

Detta är det resonemang som högern
för, fast den kanske inte gör det lika
uppenbart som jag nu gjort i mitt avslöjande.
Men jag tror att det talar sitt
eget språk, och därför är det rätt meningslöst
att i dag diskutera med högern,
ty högerns resonemang går utanför
frågan.

Men vi har ju den Erikssonska reservationen,
här företrädd av herr Brandt.
Hur gör man nu i sina beräkningskonster?
Skattekommittén hade sagt att
man kunde räkna med en priselasticitet
på 0,:; eller 0,4 — svårt att säga vilket.
Jag väljer för min del medeltalet
av de två siffrorna, vilket väl får anses
vara att gå en hållbar medelväg. Då
kommer jag fram till att spritskattehöjningen
ger 71 miljoner kronor, som
tillsammans med den höjda tobaksskatten
— om vilken tydligen ingen talar
i dag — skulle ge de 96 erforderliga
miljonerna.

Då genmäler man från herr Brandts
sida: Finansministern har varit för optimistisk,
det blir 8 miljoner kronor
mindre. Detta står inte i reservationen,
men det är detta som ligger bakom
herr Kollbergs beräkningar. Finansministern
får inte ut 71 miljoner utan
8 miljoner mindre. Sedan gör man upp
detta förslag, vilket ger ytterligare 16
miljoner kronor mindre, varigenom
man kommer ned till en summa på 47
miljoner kronor i stället för 71. Därefter
konstaterar man att detta belopp
ligger inom felmarginalen.

Alltså, först och främst ligger de 8

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. in.

miljoner, som jag skulle ha räknat för
optimistiskt med, inom felmarginalen,
och så tillkommer de IG miljonerna
inom felmarginalen. Men, herr Brandt,
på detta sätt kan man, som herr Olsson
i Gävle påpekade, inte gärna bygga
upp någon budget. Jag begär inte heller
att herr Brandt skall göra det. Jag ville
bara visa för kammaren att det resonemang
som man på detta sätt för icke är
hållbart.

Jag anser mig ha rätt att till kammaren
ställa frågan: Vill kammaren
vara med om att skaffa de pengar som
behövs för att balansera den framlagda
budgeten eller vill kammaren det inte?
Ett bifall till herr Brandts reservation
skapar nya problem, och då jag icke
kan se att det vare sig i detta förslag
eller i något av de andra har framförts
sådana skäl, som kan ge kammaren anledning
att reflektera på något annat
än ett bifall till utskottets hemställan,
vädjar jag till kammaren att ge det förslaget
sitt stöd.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag hörde Adolv
Olsson och finansministern tala, påminde
jag mig en replik som finansministern
gav Adolv Olsson för aderton
år sedan. Han sade ungefärligen så
här: Adolv Olsson har ju spelat harpa
så hjärtesträngarna har dallrat och han
har bett oss i Guds namn att inte skapa
olust. Finansministern ställde i sammanhanget
denna fråga till församlingen:
Är det en helig allmännelig'' kyrka,
där det är ett brott mot den helige
ande att människorna har olika meningar? Nu

tycks herr Olsson och herr Sköld
ha gått in i samma församling och fungera
som kyrkoherde och komminister.
Men herrarna får ändå komma ihåg att
i denna situation är det inte bara så

att vi skall tro, utan det finns även
något annat som är av betydelse. Herrarna
får ursäkta att församlingen inte
alltid följer det som herrarna anvisar
i olika sammanhang.

Jag skall villigt erkänna att det är
riktigt, då herr Olsson säger att reservationerna
och utskottsutlåtandct i
princip inte skiljer sig från varandra.
Det är därför som jag har gått på avslagslinjen;
jag kan inte acceptera vare
sig utskottets hemställan eller reservationerna.
Herr Olsson säger: Gudskelov
att det inte är herr Lundberg som
dirigerar finansdepartementet. Ja, det
kanske är så, men i de församlingar
där jag deltar och i min privata ekonomi
brukar jag alltid, herr Olsson,
se till att jag har täckning för utgifterna,
om jag har godtagit dem. Jag
vill icke övervältra på andra att lösa
in växlar som jag har varit med om att
skriva ut. Men det är det man har
gjort härvidlag.

Det har vidare framhållits att ingen
i bevillningsutskottet liar velat gå på
avslagslinjen, men det säges också att
bevillningsutskottet vill inte bestraffa
någon. Finansminister säger bland annat
att det måste vara en stark motivering
för att man skall kunna gå på avslag
och att det praktiska livet måste
ta den ståndpunkt som läget framtvingar.
Ja, det är vackert sagt, det är det.
Men hurdan ser verkligheten ut? Det är
så att den som använder sprit betalar,
precis som vi andra, den vanliga statliga
skatten och kanske ytterligare 35
procent i statlig skatt. Kan man under
sådana förhållanden påstå alt man behandlar
medborgarna lika och att man
i detta sammanhang inte vill skapa
orättvisa? .Tåg kan inte förstå det där
resonemanget annat än om man vill
försöka förvända synen på folk.

Sedan ifrågasättes, att man skall
lämna garantier i det ena eller andra
avseendet. Ja, så citerar även herr finansministern
min motion, men jag
måste ju säga, att alla som läser denna

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

motion får väl det intrycket, att kyrkoherden
bär läst fel i texten eller också
har han fått fel översättning. Ty jag
har aldrig jämfört sprit och mat. Men
vad jag har sagt är, att det är inkonsekvent
att man skall utgå från eu varas
pris ett visst år och sedan försöka behålla
detta pris. Tv detta skulle ju, om
det tillämpades på alla varor, innebära
att vi praktiskt taget skulle stå still.
.lag har i hela mitt ekonomiska resonemang
här i riksdagen velat ge uttryck
åt att vi skall ta konsekvenserna av
vårt handlande, men här försöker man
att på andra vägar föra in en skatt som
inte redovisas öppet. Jag vill fråga:
Känns inte skatten lika mycket om jag
betalar den i statsskatt eller om jag
vid sidan av denna betalar en dold
skatt på 35 procent? Jag får ju säga,
att jag inte kan förstå den matematik,
som herr Sköld här framkommit med,
och jag tror inte resonemanget är vägande.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det var egentligen herr
Olsson i Gävle, som kom mig att begära
replik, och jag skall därför i första
hand vända mig till herr Olsson,
utskottets ärade ordförande. Jag vill
då framhålla, att vi aldrig från högerns
sida sagt, att vi vill höja de indirekta
skatterna för att sänka de direkta
skatterna. Det är förhållandet
mellan dessa skatter, som vi vill diskutera.
Här pågår nu en utredning rörande
förhållandet mellan direkta och
indirekta skatter. När denna utredning
är klar borde vi diskutera denna angelägenhet,
herr Olsson. I detta hus
har vi ju som praxis, något som herr
Olsson allt som oftast understryker, att
när en fråga är under utredning föregriper
man inte denna utredning genom
specialbeslut. Det är vad som nu
sker.

.lag sade redan i mitt första anfö -

rande, ait vi genom denna lösryckning
av ärendet som skett blivit försatta i
en tvångssituation, och detta vill jag
nu särskilt framhålla för finansministern.
Vi har varit i ett tvångsläge, och
därför har vi fått handla som vi har
gjort. Vi nödgades att acceptera en höjning
av en indirekt skatt. Men mark,
att enligt våra gemensamma förslag
kommer detta icke att öka de sammanlagda
skatterna. Vårt förslag är en
måttlig höjning av spritskatten, men
sett i samband med våra förslag på de
direkta skatternas område, så blir det
en total skattelättnad för det svenska
folket om högerns förslag genomföres.
Jag vill också erinra om att de direkta
statsskatterna på 1930-talet var föga
mer än en tredjedel av totala skatten.
Nu uppgår de till cirka 60 procent.
Om vi är eniga om att de direkta skatterna
har stora skadeverkningar —• jag
hänvisar bara till uttalanden av 1944
års skatteutredning, där ju herr Adolv
Olsson var ordförande — och om vi
dessutom har klart för oss, att de tidigare
föreställningarna om de indirekta
skatternas orättvisa var mycket överdrivna,
är det inte då, herr Olsson,
ganska naturligt att vi talar om en
eventuellt ändrad fördelning?

Sedan var herr Olsson inne på de
olika orsakerna till att vi nu måste
höja spritskatten. Han framhöll att hela
frågan hade snedvridits genom att man
hade sagt, att det var ett led i lösandet
av finansieringen av sjukförsäkringen.
Han påstod att man lika gärna kunde
säga, att det var fråga om några kanoner
under fjärde huvudtiteln som
skulle betalas med inkomsten från den
höjda spritskatten. Han vände sig särskilt
till mig i det sammanhanget. I anledning
därav vill jag svara, att det är
inte vi inom högern utan personer,
som står herr Adolv Olsson personligen
närmare än vi, som har lanserat
talet om brännvinet och sjukförsäkringen.
Legendbildningen —- om vi nu
skall kalla den så — började redan i

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

propositionen om sjukförsäkringen förra
året. Den återkom sedan gång på
gång i finansministerns tal i fjol. Vidare
framskymtar den mellan raderna
i årets statsverksproposition. Det var,
herr Olsson, ingen högerman, som beställde
spritskatten av 1952 års kommitté
för indirekta skatter. Det var
herr Sköld som först beställde 100
miljoner kronor av herr Henriksson.
Därefter ökade han sin order till bortåt
200 miljoner kronor. Sedan leveransen
skett, avstod emellertid herr Sköld
av skäl, som möjligen herr Olsson men
inte jag känner, från att utnyttja mer
än hälften av leveransen.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Först några ord till herr
Olsson i Gävle. Det är ju i och för sig
tråkigt att det inte kunde bli någon
röst i utskottet för ett avslag, men för
mig var det ju ganska väntat.

Med all respekt för bevillningsutskottet,
dess arbete och dess kunnighet, så
någon förmåga att bryta med en så fast
rotad tradition som spritskattesystemet
här i riksdagen har inte utskottet. Därvid
står det väl inte heller i någon särställning
jämfört med andra utskott.
Utanför riksdagen, bland våra uppdragsgivare,
bland svenska folket, där
håller det emellertid på att ske en
omsvängning. Där börjar man alltmer
inse det orättvisa i dessa höga spritskatter,
i synnerhet som dessa inte har
det nykterhetsvärde som man tidigare
tilltrodde dem. Det kan hända, herr
Olsson, att denna omsvängning så småningom
kommer innanför detta hus’
murar och att den kommer till bevillningsutskottet,
och med den kännedom
jag har om herr Olssons i Gävle vitalitet
skulle det inte förvåna mig mycket
om han fortfarande skulle komma att
sitta såsom ordförande i bevillningsutskottet
när denna omsvängning även
har trätt in där. Det skulle ju vara

mycket glädjande att då få höra herr
Olsson med samma brio föra utskottets
talan, när dess mening kanske går
stick i stäv mot den han nu har anfört.

Herr finansministern hänvisade, som
så många andra på den kanten, till förhållanden
i England och Frankrike.
Det är rätt lustigt, att när man skall
diskutera spritskatten här i Sverige, då
skall man göra det på grundval av uttalanden
och statistik från Danmark
och England och några andra länder,
De mest näraliggande exemplen, våra
egna svenska förhållanden, yttrar man
sig inte alls om. Det är dock ganska
tydligt att den höjning av realpriset på
sprit, som har ägt rum under senare
år, icke såsom konsumtionshämmande
faktor har givit det resultat i minskad
konsumtion här i vårt land som man
har väntat. Det har över huvud taget
icke givit några resultat av större omfattning.

Om man kan tvinga tillbaka missbruket,
herr Sköld, på så sätl att spriten
blir för dyr även för missbrukarna,
hur går det då med deras familjer?
Blir det inte staten som får träda emellan
i större och större utsträckning?

En frivillighet i beskattningshänseende
är väl någonting som man i varje
fall inte väntar sig att höra talas om
från en finansminister. Det är mycket
egendomligt, detta uttalande om en frivillighet
när det gäller att lägga ner
pengar på sprit och därmed betala utgifter
som går över den allmänna budgeten.
Den där sänkningen med cn
halv liter, som vi skulle kunna få, den
träffar i alla fall bara de måttliga förbrukarna,
dem som tar hänsyn till vad
spriten kostar. Men om den skulle ske
över hela linjen, alltså även bland missbrukarna,
så skulle det innebära att
den inkomstökning, som finansministern
räknar med, icke kommer till
stånd. Det är alltså på missbrukarnas
spritbegär som finansministern bygger
sin beräkning om budgettillskottet.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall be att få svara
på finansministerns direkta angrepp
på högerpartiet.

Vi liar, herr finansminister, ställt
som vår första uppgift att genomföra
den rekommendation som en enhällig
skattekommitté gav om att sänka de
direkta skatterna, men vi vill inte att
detta skall finansieras med en höjning
av andra skatter. Vad vi eftersträvar
är en väsentlig nettosänkning av den
totala skattebördan.

För det andra hade det, herr finansminister,
inte behövt komma i
fråga någon som helst höjning av de
indirekta skatterna nu, om man hade
följt våra tidigare, år efter år givna
rekommendationer beträffande den
statliga utgiftspolitiken. .lag hänvisar
exempelvis till våra olika förslag om
att reducera subventionerna och vissa
administrativa utgifter.

För det tredje anser vi — jag delar
på den punkten herr Olssons i Gävle
uppfattning — att inte vissa inkomster
skall detacheras till vissa utgifter. .Tåg
säger detta för att undvika varje missförstånd.

Hur har läget nu varit för oss?

Jo, på vissa punkter har vi ansett
det nödvändigt att finansiellt förstärka
regeringens budget.

Den viktigaste, men icke den enda,
av dessa punkter gäller Norrbottens
järnverk. Vi berörde saken redan i
remissdebatten. Vi har dragit konsekvensen
av detta vårt resonemang när
vi nu på driftbudgeten har begärt ett
extra anslag, utöver vad regeringen
har förordat, av 30 miljoner kronor.
Om vi, herr talman, hade gjort det bekvämt
för oss, om vi hade gått regeringens
breda väg och avstått från
denna förstärkning, då hade vi inte
heller behövt vidtaga någon höjning
på spritskatten i dag.

Nu undrar jag emellertid, herr talman,
om inte människorna framför

allt ser till vad som blir slutresultatet.
Om man jämför regeringens bud och
högerpartiets bud, vad blir då detta
slutresultat? Jo, skillnaden, om man
följer vår linje, blir att man för det
första kan få till stånd en tioprocentig
sänkning av den direkta statsskatten,
för det andra kan ta bort den orättfärdiga
kvarlåtenskapsskatten och för
det tredje kan ta ut två kronor mindre
i skatt på spritdrycker än regeringen
föreslår.

Vad skulle följden bli om de skötsamma
människorna minskade sin
konsumtion på sätt finansministern
har skisserat som tänkbart? Det vet
vi allihop, att det då skulle bli pannkaka
av hela den fina finansplanen.
Nu kommer de emellertid inte att göra
det, och då får de av finansministern
höra att de är skötsamma i alla
fall. Men att därav dra den slutsatsen,
att dessa människor skulle anse skattehöjningen
skälig, det är, herr talman,
sannerligen ett utslag av fiskalisk
cynism.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande herr Adolv Olsson sade, att
jag och herr Eriksson i Uppsala inte
hade deltagit i voteringen i utskottet,
utan först sent omsider kommit till
klarhet om vilken ståndpunkt vi skulle
inta. Det är en sanning med modifikation.
Den enda votering, där vi föredrog
att sitta, avsåg 2 §, 1 mom. a), som
gäller uttagningsprocenten. På de andra
punkterna deltog vi i omröstningen,
när inte förslagen stred emot vår
ståndpunkt. Så länge det fanns några
chanser därtill, försökte jag för min del
åstadkomma en kompromiss —• jag var
förresten inte ensam därom — men när
det inte fanns några möjligheter därtill
ville vi ha fria händer att utforma
vår reservation. Under fördiskussionen
fick emellertid de flesta klart för sig
att jag inte kunde biträda propositionen.

4 (i

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Jag har inte, herr finansminister, använt
någon statistik för att visa att höga
spritpriser inte skulle inverka på konsumtionen,
utan jag har endast sagt, att
jag respekterar den ståndpunkten att
man av nykterhetspolitiska skäl vill
höja priserna för att minska konsumtionen
men att detta motiv inte här
kan vara det avgörande, eftersom man
i så fall borde ha företagit en avsevärt
större prishöjning. Det var vad jag
yttrade på den punkten.

Vidare är jag ledsen att till finansministern
behöva säga att herr Kollberg
nog inte kan lastas för de siffror
jag anfört om tillvägagångssättet vid
jämförelserna. Finansministern hävdar
att jag för min del har flyttat fram
prishöjningen år 1950 ett helt år i tiden.
Nej, det har jag inte gjort. På
hösten 1950, när riksdagen fattade beslut
om höjda spritskatter fr. o. m. den
1 december 1950, kalkylerade kontrollstyrelsen
med de kommande allmänna
prishöjningarna och framhöll att med
hänsyn till de löneökningar, som till
följd av prishöjningarna kunde väntas
ske vid årsskiftet, behövde man inte
räkna med någon starkare reagens beträffande
efterfrågan på spritdrycker.
Man tog alltså i förskott ut höjningen
av levnadskostnaderna. Det är därför
enligt min mening riktigast att jämföra
levnadskostnaderna första kvartalet
år 1951, då siffran var 188, och
inte ett halvt år senare, såsom finansministern
gör, med siffran för sista
kvartalet 1953, vilken är 212. På det
sättet får man fram en ökning på 12,s
procent.

Jag har däremot inte sagt att man
vid jämförelsen borde gå tillbaka till
år 1939 eller 1947, men jag nämnde att
spritpriserna har reellt sett från 1947
höjts med 42,7 procent, medan levnadskostnaderna
ökat med 36,5 procent.

Jag kommer så till diskussionen om
budgetunderskottet. Såsom jag nämnde
förut, har det alla år varit ett underskott
i budgeten. De sista fem åren

har intäkterna av spritskatterna upptagits
till 2 565 000 000 kronor, medan
de verkliga intäkterna utgjort
2 694 000 000 kronor. Det har alltså
blivit ett plus på 129 miljoner. Lägger
man därtill merintäkter över de beräknade
när det gäller vinet, blir överskottet
140 miljoner kronor på fem år.
Vem kan påstå att beräkningarna i dag
är så exakta att de inte slår fel på 10
eller 15 miljoner kronor? För vår del
framhåller vi att detta ligger inom den
felmarginal som man får räkna med.
Förra året steg, säger kontrollstyrelsen,
spritkonsumtionen med 3,0 procent.
Det är uppenbart att med ett spritpris,
som är en krona lägre än det i propositionen
föreslagna, måste priselasticiteten
bli lägre och följaktligen avbräcket
mindre för finansministern.

Jag tycker inte att man kan tala om
ett farligt resonemang, då dessa 15
miljoner kronor ju faktiskt ligger inom
den normala felmarginalen när det gäller
en budget på 8,5 miljarder kronor.
.lag vidhåller sålunda, herr talman, att
vår reservation inte rymmer några
överdrifter utan att den är byggd på
saklig grund, och jag ber fortfarande
att få yrka bifall till densamma.

Herr OLSSON i Gävle (s): kort genmäle: Herr

talman! När herr Lundberg måste
gå tillbaka i det närmaste 20 år i
tiden — till diskussionen vid en partikongress
mellan finansministern och
mig om vissa enighetsfrågor inom partiet
—• för att finna argument som han
ansåg lämpliga att använda här i debatten,
då tycker jag att han lider brist
på argument.

Till herr Nilsson i Svalöv vill jag
säga att jag inte var ordförande i 1944
skattekommitté, utan i 1949 års, och
jag har fortfarande ingenting emot att
vi tar upp till prövning hela frågan
om fördelningen av beskattningen på
direkta och indirekta skatter. Men det

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

går inte att säga, att man skall sänka
den direkta skatten med de pengar som
man här kan ta in på en ökad indirekt
beskattning, ty det kan tänkas att man
kommer till ett annat resultat vid en
sådan allmän avvägning.

Det är klart, herr Larsson i Stockholm,
att det kan ske en sådan utveckling
som herr Larsson här talade om,
men den gången är det förmodligen
inte jag utan herr Larsson som sitter i
bevillningsutskottets ordförandestol, ty
med kännedom om herr Larssons sakkunskap
på detta område har väl hans
parti, om det då sitter i regeringsställning,
placerat honom där.

Herr Brandt medger här att han
inte deltog i voteringen inom utskottet
om § 2. Ja, det är just den som är
det väsentliga i hela propositionen. De
andra punkterna, där det talas om hur
det hela skall gå till i olika avseenden,
har inte någon betydelse i detta sammanhang.
Klart är alltså att herr Brandt
och herr Eriksson vid beslutets fattande
inte hade tagit någon ståndpunkt
till vad som var det väsentliga i förslaget.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Vad herr Brandt här
yttrade kan väl jag fatta mig kort om.
Till att börja med sade jag inte att han
flyttade fram tidpunkten för sin beräkning
ett helt år. Jag sade ett halvt
år och det står jag för. Levnadskostnadsindex
var vid riksdagens beslut
171 och inte 188, det kommer han inte
ifrån. Han påstår vidare att vi då hade
kalkylerat med prisstegringarna. Det
finns ingenting om den saken någonstans
och jag tror att kammarens ledamöter
observerade att vad lian här
yttrade inte hade någonting med prisstegringarna
att göra. Så till slut, herr
Brandt, om man resonerar så, att ett
belopp på 20 miljoner i en budget på
åtta miljarder inte spelar någon roll,

utan det kan man ta på en höft, då betyder
det ju att vi sitter här i kammaren
och leker med saker och ting som
är meningslösa. Vi får faktiskt när vi
gör upp budgeten sysselsätta oss med
mindre belopp än 20 miljoner; det kan
inte hjälpas. Vi kan inte acceptera den
lättvindiga politik som han rekommenderar.
Det är litet mycket sagt, när
han påstår att hans resonemang vilar
på en stark, saklig grund. Det är nog
inte så mycket med den grunden.

Herr Larsson i Stockholm undrade
varför jag tar Danmark som exempel
och inte Sverige. Det gör jag, därför
att vi i Sverige har haft inte bara relativt
höga spritpriser utan också ett
motbokssystem. Det är praktiskt taget
omöjligt att skilja ut verkningarna av
den ena åtgärden och den andra. Men
i Danmark har man haft höga spritpriser
i 30 år ocli praktiskt taget ingen
annan metod att hejda spritkonsumtionen.
Därför ger erfarenheterna från
det landet ett otvetydigt utslag som
det är rimligt att använda.

Till herr Lundberg vill jag säga, att
jag väl aldrig förmenat herr Lundberg
att ha sina egna meningar. Jag skulle
ha ständiga bekymmer och själskval
om jag skulle intressera mig för hela
den flora av egna meningar som herr
Lundberg brukar uppvisa. Herr Lundberg
får ha vilka meningar som helst
för mig. Jag känner mig absolut inte
som någon herde för denna församling.
Det verkade som herr Lundberg
anmälde sig som herde. Jag tror inte
kammaren uppskattar det, jag menar
inte tanken på herr Lundberg som herde,
utan tanken att kammaren skulle
behöva någon herde. Herr Lundberg
tycks ha kommit till den uppfattningen,
att det på något sätt är vanhedrande
för en absolutist att vara med om att
höja spritskatten. Jag skall inte gå in
på den känsliga och långtgående frågan
hur en absolutist skall ställa sig
till detta problem. Men om nu herr
Lundberg har sådana rysliga samvets -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

kval för att skatten läggs på spriten
och inte på debetsedeln, ordna det då
i herrans namn så att herr Lundberg
köper en liter Kron och slår ut den i
vasken; då har herr Lundberg gett sin
tribut.

Till sist några ord till högerpartiet.
Det blev ju liv och rörelse i lägret. Vad
kan det bero på? Beror det på att jag
felaktigt tillskrev högern några uppfattningar
den inte hade? Jag bara bygger
på motionen där det heter att en
skattelättnad inte får »köpas på bekostnad
av en motsvarande höjning av
de indirekta skatterna. — — Vi har
för avsikt att i annat sammanhang föreslå
en sänkning av den statliga inkomstskatten.
I samband härmed synes
det bli nödvändigt att på något
annat område få fram en viss inkomsthöjning.
» Så föreslår man en skattehöjning
av en krona på spriten. Detta
får kammarens ledamöter själva tolka.
Jag kan inte tro att det finns någon
annan tolkning än den jag själv liar
gjort. Såvida det inte skulle vara på det
sättet, herr Hjalmarson, att högerns förslag
om Norrbottens järnverk har kommit
er att känna behov av att skaffa
pengar? Herr Hjalmarson talade ju om
alt han kände sig nödsakad att föreslå
att mera pengar lämnades till Norrbottens
järnverk. Då är det kanske till
detta den här kronan skall vara.

Jag kan inte inse att högern, som herr
Nilsson i Svalöv sade, skulle nödgas
höja denna skatt. Kan man sänka inkomstskatten,
varför skall man då behöva
höja spritskatten? Nej, ni kommer
inte ifrån att ni står på en annan
linje än vi andra i kammaren. Vi diskuterar
hur vi skall kunna balansera
budgeten. Högern diskuterar inte den
frågan, men den menar: Vi tar en viss
höjning av spritskatten eftersom alla
andra vill det och vi har den förmånliga
ställningen att kunna underbjuda
de andra och så få lättare att komma
fram till en sänkning av skatten.
Detta är emellertid ett helt annat pro -

blem. När herr Hjalmarson här blandar
i frågan om högerpartiets avsikt att
söka få ett förslag om en 10-procentig
sänkning av inkomstskatten skulle jag
vilja säga: Låt oss inte diskutera det i
dag. Låt oss först se vad högerpartiet
kommer att orka med. Det är några
månader kvar tills vi får se det, och
därför finns det icke någon anledning
att blanda in den saken i detta sammanhang.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Finansministerns anförande
påminde mig om en historia
om en man, som man frågade varför
lian var så berusad och som då svarade:
»Det berodde på sällskapet. Vi var
fyra stycken om en liter brännvin och
så visade det sig, att de andra tre var
nykterister.» Finansministern resonerar
ungefär på det sättet. Här är dock
inte fråga om att de som använder
sprit skulle sakna möjligheter att betala
tillräcklig skatt därför.

Jag förstår naturligtvis, att finansministern
kan ha den uppfattningen,
att han skulle få ständiga bekymmer
om han skulle ta hänsyn till mina förslag.
Men det vore nog önskvärt att finansministern
ändå i dessa frågor, som
har dels skattepolitisk och dels nykterhetspolitisk
betydelse, frågade sig, om
det är rimligt att i nuvarande situation
övervältra mera av skatterna på dem
som brukar sprit än vad hittills varit
fallet. Genom mina anföranden vill jag
också slå fast, att vi inom nykterhetsrörelsen,
åtminstone ute i bygderna,
till stor del har den uppfattningen, att
man inte skall ge svenska folket den
föreställningen, att vi nykterister inte
skulle vilja vara med om att svara för
sådana utgifter som vi varit med om
att besluta.

Till sist vill jag säga till min vän
herr Adolv Olsson att jag valde ett citat,
som var 18 år gammalt, för att visa, att
herrarna nu spelar på samma harpa.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom riksdagsordningen
är sådan, att herr Hjalmarson
inte kan få någon replik nu för att svara
på de angrepp finansministern gjorde
på högerpartiet skall jag be att få
säga några ord i hans ställe.

Vad först beträffar vårt förslag om
en ökning av spritskatterna med 1 krona
så frågar finansministern vad dessa
pengar skall användas till. Jag ber finansministern
rikta denna sin fråga
till bevillningsutskottets ärade ordförande,
herr Adolv Olsson. Denne har
nämligen nyligen sagt här i kammaren,
att vi inte skall diskutera om den och
den kronan skall tas till det eller det.
Även jag framhöll i mitt första anförande
att det var olustigt att diskutera
sådant.

Vad sedan beträffar det citat som finansministern
gjorde ur vår motion, så
måste delta ses i sitt rätta sammanhang.
Som vi gång på gång har framhållit arbetar
vi med ett budgetalternativ, och
för detta behöver vi ha vissa finansiella
förstärkningar. Målet är dock en total
skattelättnad.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Av vad som hittills förekommit
framgår klart, att denna fråga
är utomordentligt ömtålig för regeringen.
Det är ganska sällsynt här i
kammaren, att vederbörande statsråd
och utskottsordföranden går upp alldeles
efter varandra och pläderar för
ett förslag. Om denna ömtålighet vittnar
även de många protestuttalanden
som gjorts från bland annat fackföreningsfolket.

Tyvärr är den kommunistiska gruppen
den enda partigrupp, som motsatt
sig detta försök att plocka svenska folket
på ytterligare nära 100 miljoner i
indirekta skatter. De andra partigrupperna
är rörande överens om att fortsätta
på den indirekta beskattningens
väg och öka brandskattningen av kon4
— Andra kammarens protokoll 1954.

sumenterna. Det enda som skiljer dem
åt är frågan hur mycket man skall våga
sig på i denna omgång. Buden är
många, men alla har det gemensamt,
att de innebär ett accepterande av den
alltmera markerade linjen att genom
ökade eller nya indirekta skatter överflytta
en allt större del av skattebördan
på de lägre inkomsttagarnas skuldror.

Regeringen och de så kallade oppositionspartierna
är alltså överens i
det väsentliga. Inom partigrupperna
förekommer emellertid många variationer.
Den politiska diversehandel, som
kallar sig folkpartiet, uppvisar som
vanligt minst tre ståndpunkter — och
då vet man ännu inte var herr Ohlin
står! Men han tillhör förmodligen dem,
som avdelats för att säkra genomförandet
av regeringens förslag.

Det huvudsakliga motivet för vårt
avslagsyrkande är — som jag redan
antytt —• att de höjda sprit- och tobaksskatterna
i främsta rummet drabbar
de breda folklagrens konsumtion.
Vi är motståndare till den indirekta
beskattningen i allmänhet. Den är en
utstuderad metod för utplundring av
folket och ger lägre skatter för bolagen
och de stora inkomsttagarna.

Tendensen under senare år har också
varit en oavbruten överflyttning av
beskattningen till den indirekta linjen.
De indirekta skatterna får svara för en
allt större andel av statsinkomsterna.
Budgetåret 1951—52 var de indirekta
skatternas andel i inkomsterna på
driftbudgeten 33,5 procent. Men för
innevarande budgetår har procentsiffran
stigit till 40,4 procent. Under nästa
budgetår skall enligt regeringens förslag
tas ut över 3 000 miljoner i indirekta
skatter. Därav faller mer än hälften
på sprit, vin och tobak, eller över
1 500 miljoner.

Om man slår ut summan av alla indirekta
skatter per invånare så blir
det 417 kronor på var och en om året.
Det är naturligtvis svårt att säga hur
Nr 7.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. ni.

mycket det blir på en familj om fyra
personer. Men säkert utgör de indirekta
skatterna på en sådan familj 1 000 kronor
och däröver om året.

Regeringens nu behandlade förslag
innebär ytterligare ett stort steg på den
väg som leder till att den indirekta beskattningens
andel i statsinkomsterna
snart överstiger den direkta beskattningens
andel. Belastningen på konsumtionen
genom de indirekta skatterna
är redan nu betydande. Om man utgår
ifrån att en familj konsumerar det
lagligen tillmätta och vetenskapligt uträknade
kvantum sprit, eller 36 liter
per år, så betalar den i skatt cirka 470
kronor. Röker familjen 20 cigarretter
om dagen, vilket inte är ovanligt särskilt
om både man och hustru röker,
så tillkommer en ytterligare årlig beskattning
på 650 kronor. Sammanlagda
beskattningen enbart på sprit och tobak
blir följaktligen 1 120 kronor per
år. Då har ändå inte en eventuell vinkonsumtion
tagits med i beräkningen.
Genom regeringsförslaget av i dag tillkommer
en ytterligare beskattning av
140 kronor för sprit och 30 kronor för
tobaksvaror. Det blir sammanlagt en
årlig beskattning av 1 290 kronor. Detta
är enbart för sprit och tobak. Sedan
kan man räkna ut vad skattetrycket är
i övrigt på konsumtionen, då nära nog
lika mycket uttages på andra varor som
man tar ut på sprit och tobak.

Vi tvekar inte att beteckna en sådan
skattepolitik som reaktionär. Den betyder
att de stora massorna med indirekta
skatter får betala vad bolagen
och de stora inkomsttagarna förtjänar
genom att undslippa en del av den direkta
skatten.

Motiveringen till de nya skattehöjningarna
har varit ytterst varierande.
Det är svårt att hitta ett verkligt argument
i virrvarret. Det enda man kan
säga är, att alla argument är lika svaga.
Några starkare argument kunde emellertid
inte uppfinnas, och så har man
måst ta till det som fanns till hands.

Jag skall inte här syssla med det
allt annat än fyndiga argumentet att
skattehöjningarna var avsedda för sjukförsäkringsreformen.
Tydligen trodde
man att det svenska folket skulle, såsom
sed lär vara på vissa societetstillställningar,
dricka och röka till höjda priser
utan knot, om det visste att pengarna
gick till ett så välgörande ändamål.
Låt mig i stället ta upp det mera
krasst materiella skälet att pengarna
behövs för att täcka ett hål i största
allmänhet i budgeten, ett hål på 100
miljoner kronor. Då ställs man omedelbart
inför frågan om det inte finns andra
utvägar än att öka beskattningen
av konsumtionen. Naturligtvis finns det
andra utvägar. En väg hade varit att
minska militärutgifterna. Den utvägen
rekommenderar vi i en motion. En annan
utväg hade varit att höja bolagsbeskattningen,
och även denna lösning
har vi gjort till föremål för en motion.
Båda vägarna är framkomliga. En sänkning
av försvarskostnaderna med cirka
4,5 procent skulle säkerligen inte ha
äventyrat några vitala försvarsintressen.
Troligen skulle det endast ha medfört
en rationellare och kanske försiktigare
hushållning med miljardanslagen.

Bolagen tål också vid en skattehöjning
från 40 procent till av oss föreslagna
50 procent, det visar ökningen
av bolagens vinstkonton, bortsett från
vad som döljes i deras många skattegömmor.
De till beskattning framtagna
vinsterna för taxeringsåret 1951 uppgick
till 1 816 miljoner kronor, 1952
hade de stigit till 2 493 miljoner och
1953 till 2 128 miljoner. För nästa
taxeringsår kan en ytterligare stegring
förutses.

Den av oss föreslagna skattehöjningen
för bolagen skulle ge cirka 200 miljoner
kronor, d. v. s. mer än dubbelt
så mycket som finansministern behövde
för att täppa till hålet i budgeten. Men
den vägen var tydligen mindre bekväm.
Det var behagligare att attackera

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

det gamla pålitliga skatteobjektet spriten
än att utmana storfinansen.

Ett annat argument är — jag citerar
ur propositionen — att »en höjning av
skatterna å sprit och tobaksvarorna
synts försvarbar med hänsyn till den
sänkning av denna beskattning, som
ägt rum i förhållande till penningvärdets
och inkomsternas förändring». Om
man ställer detta horribla argument i
belysning av utfästelserna i de senaste
årens avtalsrörelser om prissänkningar,
kommer man till högst märkliga
slutsatser. Menar verkligen finansministern
att om en eller annan vara släpar
efter i den allmänna prisfördyringen,
så måste eftersläpningen korrigeras
genom prisstegringar? Har finansministern
helt givit upp hoppet om den
utlovade allmänna prissänkningen, och
tror han inte att eftersläpningen kan
korrigeras på denna väg? Och har inte
cigarrer och cigarrcigarretter också
släpat efter i prisutvecklingen, eftersom
förslaget går ut på att dessa varor
skall sänkas med 10 procent?

Detta argument är emellertid dessutom
sakligt oriktigt. Påståendet om eftersläpning
för sprit- och tobaksvaror är
närmast cyniskt. Jag vill erinra om att
en liter renat brännvin kostade 4 kronor
55 öre år 1939. Nu är priset 15
kronor 30 öre. Det innebär mer än
en tredubbling av priset på brännvin,
medan priserna på andra varor stigit
med cirka 100 procent sedan år 1939.
Brännvinet har redan på ett tidigt
stadium tagit hissen medan andra varor
tagit trappan, för att använda en
populär bild. Det finns stor marginal
att röra sig inom innan man kan tala
om eftersläpning.

Även ur en annan synpunkt är argumentet
oriktigt. Om man skall upphäva
eftersläpningen gent emot andra varor,
måste man väl för konsekvensens skull
hålla sig till varans tillverkningsvärde
utan beskattning. Då tillverkningsvärdet
för en liter brännvin lär stanna vid
08 öre, behövs det inte kronor utan

ören för att inhämta eftersläpningen,
om den nu över huvud taget föreligger.

Utöver de veritabla nödargument som
jag här behandlat har finansministern
hängt på förslaget den sedvanliga nykterhetspolitiska
motiveringen, en sak
som han här har utvecklat ytterligare.

All erfarenhet säger emellertid att
strävandena till folknykterhet icke gagnas
av höga alkoholpriser och restriktioner.
De som omöjligen kan avstå från
spritbruk tillfredsställer sitt begär oberoende
av priserna. Missbruket av sprit,
som man påstår sig vilja komma åt
genom höjda spritpriser, stävjas inte
med så förtvivlat enkla medel. De höga
spritpriserna träffar de skötsamma och
icke de misskötsamma. Det blir inte
missbrukarna, som drabbas, utan deras
hustrur och barn.

I de höga spritprisernas hägn florerar
också en i högsta grad osund trafik
med smuggling och hembränning som
främsta ingredienser. Gränsen mellan
den legala och den illegala spritkonsumtionen
är redan överskriden med
de spritpriser vi nu har. Det är inte
svårt att räkna ut hur det blir när prishöjningarna
genomförts.

Man har för övrigt även ur andra
aspekter svårt att ta de nykterhetspolitiska
synpunkterna i frågan på fullt
allvar. Inkomsterna från spritbeskattningen
ingår som bekant som en fast
post i budgeten. Detta förhållande måste
bygga på den förutsättningen, att svenska
folket skall konsumera spritvaror i
den omfattning som förutses i budgeten.
En finansminister måste följaktligen
så långt ifrån önska en nedgång i
spritkonsumtionen, att han tvärtom
måste känna sig oroad därav.

Finansministern höll nyss ett anförande
här, vari han deklarerade att
denna beskattning av spriten måste betecknas
som en frivillig skatt: den som
inte vill betala skatten kan avstå från
bruket av sprit. Han sade att man bara
behövde sänka konsumtionen med en
halv liter i månaden för att jämna ut

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

den skattehöjning som föreslås. Man
kan då ställa den frågan, hur det går
med »hålet» i budgeten om alla följer
finansministerns rekommendation?

Den deklaration som finansministern
har avgivit i kammaren stämmer inte
heller med hans resonemang i propositionen.
Detta framskymtar klart i förslagets
motivering. Där uttalas nämligen
tveksamhet beträffande höjningen
av tobaksskatten »med hänsyn till den
känslighet i efterfrågan, som utmärker
tobakskonsumtionen i allmänhet». Här
är finansministern orolig för en nedgång
i konsumtionen på grund av prisstegringen,
och han ställer sig därför
tveksam till huruvida han skall acceptera
skattehöjningen, men för spriten
hyser han inga som helst bekymmer.
Den är pålitligare som skatteobjekt, och
där behöver han inte befara någon
nämnvärd nedgång — alltså kan man
utan risk höja priset genom ökad beskattning.

Hela detta resonemang går dåligt
ihop med de nykterhetspolitiska synpunkterna
på frågan. Det är ju också
uppenbart att om spritinkomsterna inräknas
som en fast post i budgeten, är
det orimligt att anlägga nykterhetssynpunkter
på höjningar av spritskatten.
Så länge detta förhållande består blir
det också enligt min mening omöjligt
för staten att driva en verkligt nykterhetsfrämjande
politik.

Till sist: Finansministern höll för
inte länge sedan ett föredrag i Göteborg.
Enligt referat i pressen förklarade
han därvid, att hans förslag i spritskattefrågan
skulle segra, därför att de
ansvarskännande riksdagsmännen skulle
komma att ge sin anslutning åt detsamma.
I och för sig skall jag inte
säga någonting om denna tvärsäkra
förutsägelse. Jag vill bara framhålla
att ansvarskänslan hos riksdagsmännen
tycks vara åtskilligt graderad.

Ansvarskänslan hos regeringsförslagets
anhängare kan taxeras till 3 kronor
26 öre per liter. Jag vill inom parentes

gratulera finansministern till att han
så lyckligt funnit det matematiskt riktiga
talet för att uttrycka den hela och
odelade ansvarskänslan i denna sak,
nämligen 3 kronor 26 öre.

Folkpartiets ansvarskänsla är givetvis
svårdefinierbar på grund av de
olika ståndpunkterna, men torde röra
sig om cirka 2 kronor per liter. Sju
socialdemokraters ansvar kan taxeras
till 1 krona 50 öre litern, och högerns
till endast 1 krona. Yi kommunister
stannar på nollpunkten. Vi anser nämligen
att det räcker mer än väl med
det nuvarande priset av 15 kronor 30
öre för det dåliga brännvin, som staten
bjuder ut som tiodubbelt renat.

Vem som är mest ansvarskännande
i denna sak kan för övrigt diskuteras.
Finansministern inbjuder nu svenska
folket till ett hejdundrande supkalas,
som kostar cirka 770 miljoner, och
måste naturligtvis som finansminister
utgå från att alla hedervärda och lojala
medborgare skall deltaga. Andra vill
göra kalaset 96 miljoner kronor billigare.
Det synes mig härav som om man
åtminstone inte bör ta för alldeles givet
att finansministern och hans anhängare
är de mest ansvarskännande i denna
sak.

Herr talman! Med vad jag här anfört
skall jag be att få yrka bifall till
den av mig m. fl. avgivna motionen,
som innebär avslag på Kungl. Maj:ts
proposition i saken.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det är ett märkligt förslag,
som riksdagen nu skall besluta om.
En kommitté håller på att utreda frågan
om de indirekta skatterna, men
mitt under kommitténs arbete bryts
spriten och tobaken ut ur det stora ekonomiska
sammanhanget. Riksdagen blir
tvungen att ta ställning till en ny skattehöjning,
som träder i kraft om en
månad.

Som bekant drabbar de indirekta
skatterna särskilt de små inkomstlagar -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

na. Det finns också en stoppgräns för
beskattningen när det gäller de traditionella
statsbeskattningsobjekten som
sprit och tobak. Ur principiell synpunkt
är de indirekta skattepålagorna en styggelse.
Den enskilde mcdlborgaren har
svårt att kontrollera hur mycket han
på detta sätt får betala i skatt. Ur rättvisesynpunkt
bör det noga övervägas
och ingående prövas innan nya konsumentskatter
införes. Enligt vad jag
kan finna är det endast kontrollstyrelsen
som fått tillfälle att yttra sig över
skrivelsen från 1952 års kommitté för
indirekta skatter, vilket är anmärkningsvärt.

Departementschefen räknar med att
omsättnings- och utskänkningsskatten
på spritdrycker för nästa budgetår skulle
ge cirka 770 miljoner kronor. Jag
tror alt finansministern är en dålig
folkpsykolog — åtminstone när det gäller
skatter. Jag opponerade mig för ett
par år sedan mot finansministerns konsumtionsskatter.
Det var när statsrådet
Sköld experimenterade med att höja
skatten på choklad från 60 till 80 procent.
Detta skatteförslag bjöd finansministern
mera vatten än vin. Konsumtionen
siönk nämligen med 30 procent.
Det kan också hända att finansministern
även denna gång dragit åt skatteskruven
för hårt, så att han inte når
det statsfinansiella skattemålet för de
sociala utgifterna. Med endast fyra å
fem procents nedgång av sprilkonsumtionen
enligt departementschefens beräkningar
får finansministern 30 ä 35
miljoner kronor mindre i skatt än han
önskar.

Den gamla satsen att brännvinet aldrig
kan bli för dyrt kan säkerligen diskuteras.
Skall man döma efter de protestresolutioner
mot höjningen av skatten
på rusdrycker, som kommit enbart
från fackföreningsfolket, kan man gott
tala om en kraftig opinionsyttring.

Huvudfrågan i beskattningen av rusdrycker
är hur den framtida nykterlietspolitiken
skall utformas. Riksdagen

får underrättelse härom först om några
veckor. Man hade nog litet var i riksdagen
räknat med att spritbeskattningen
skulle prövas först i samband med
den nya rusdryckslagstiftningen. Innan
jag anslöt mig till den Kollbergska och
Brandtska reservationen hade jag tänkt
yrka återremiss på bevillningsutskottets
betänkande och hemställa att frågan
skulle dryftas i samband med nykterhetslagstiftningen.
En samordning av
båda dessa förslag hade ur riksdagens
synpunkt varit bättre och mera parlamentarisk.
Det har inte i den tidigare
diskussionen här i dag presterats någon
saklig motivering varför skattefrågan
inte borde avgöras i samband med rusdryckslagstiftningen.
Men jag vill fråga:
Hur kommer det att gå om finansministerns
antaganden visar sig vara oriktiga,
om försäljningen minskar med ett
par miljoner liter mer än han antagit?
Denna höjning bär genomförts av fiskaliska
skäl. Kommer man då av samma
fiskaliska skäl att åter sänka priset, eller
skall man komma med andra skattehöjningar? Om

spritpriserna höjdes först den 1
juli hade väl ingen ekonomisk skada
skett. Hamstringsinköpen är säkerligen
överdrivna, och vi har ju ransonering.
Jag accepterar reservationen närmast
därför, att jag tror alt detta kompromissförslag
borde kunna godtagas av
flertalet av kammarens ledamöter.

Jag håller med finansministern om
att alkoholproblemet är en viktig samhällsangelägenhet.
Men de alkoholskadade
individerna påverkas inte av höjda
skatter. Det blir de hyggliga och
måttliga konsumenterna som kommer
att få medverka till att herr Skölds bottenlösa
säck blir fylld.

Den springande punkten är enligt utskottet
hur finansministern skall få balans
i budgeten. Finansministern har
fått många uppslag i den vägen. Jag har
själv vid flera tillfällen bidragit med
att hänvisa till olika besparingsmöjligheter.
Det har visat sig att ju mer den

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

statliga expansionen tilltar, desto mer
stiger statsutgifterna. I dag är det inte
fråga om att ta ställning till det nykterhetspolitiska
spörsmålet utan till ett
fiskalt ärende. Men vi får säkerligen tillfälle
att senare här i riksdagen diskutera
verkningarna av detta beslut.

Om finansministern i god tid hade
spejat efter besparingstillfällen hade
sjukförsäkringsreformen varit finansierad
och det förslag som nu ligger på
riksdagens bord hade kunnat avgöras i
ett större sammanhang.

Herr talman! Vi har fått uppleva att
när staten pressar sina medborgare för
hårt i fråga om de direkta skatterna,
sjunker skattemoralen avsevärt. Det är
inte, som man gör gällande, enbart
bland de fria näringsutövarna som man
möter detta symptom, utan ett visst
skattetänkande råder inom alla samhällsklasser.

Reaktionen mot spritbeskattningen
blir givetvis stor, när den svenska allmänheten
får upplysning om att en liter
potatisbrännvin i tillverkning kostar
08 öre och en liter cellulosabrännvin
endast 18 å 20 öre, under det att priset
efter den 1 april blir över 20 kronor
för en liter akvavit, om regeringens och
utskottets förslag'' vinner riksdagens bifall.

Här har i dag men även i den allmänna
diskussionen framhållits vådorna
av en höjd spritskatt ur laglydnadssynpunkt.
Riksdagen tar på sig ett
stort ansvar, om smugglingen och hembränningen
tilltar med anledning av
denna skattelagstiftning. Det finns få
länder i världen som har så stora naturliga
förutsättningar för illegal hantering
i delta hänseende som Sverige.
Vårt relativt glest bebodda land med
de stora skogarna och de långsträckta
kusterna och skärgårdarna är ett gynnsamt
operationsfält för dylik verksamhet.
I Norge bär man vidtagit drastiska
åtgärder på detta område. De
norska erfarenheterna bör vara ett observandum
för oss.

Regeringen har, som jag inledningsvis
antydde, överraskat riksdagen med en
en ny indirekt skatt. Vidare har nykterhetskommiltén
arbetat i nära tio år för
att dra upp nya nykterhetspolitiska
riktlinjer för framtiden. Men riksdagen
får inte tillfälle att samtidigt ta ställning
till skattehöjningen och nykterhetslagstiftningen.
Det ligger mycken
sanning i vad en stor socialdemokratisk
tidning skrev för någon tid sedan, nämligen
att detta skatteförslag är årets
ojämförligt mest impopulära åtgärd
från statsmakternas sida.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herrar Einar
Eriksson, Rrandt och Kollberg.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Regeringen tycks anse
att frågan är klar. Det finns ingen på
bänken här; bevillningsutskottets ärade
ordförande finns inte heller här. Men
herr Henriksson, som ju är ordförande
i den skattekommitté, som har utrett
dessa frågor, finns i kammaren. Det
kan kanske ändå vara befogat att framföra
några principiella synpunkter på
den här frågan, särskilt som man inte
kan komma ifrån det förhållandet, att
såväl finansministern som bevillningsutskottets
ärade ordförande i vissa avsenden
tog mycket lätt på frågan.

När frågan om de höjda spritskatterna
var uppe i riksdagen år 1950,
hävdade bevillningsutskottet, att en
höjning av spritskatten var en betänklig
åtgärd. Även de indirekta skatterna
hade nått en gräns, som det var farligt
att överskrida, sade man 1950.
Bondeförbundets ledare hr Hedlund i
Rådom förklarade då, att det var en
stoppsignal för skattehöjningar över
huvud. Man tycker då, att eftersom
bara tre år har gått sedan dess, skulle
väl bevillningsutskottets ordförande åtminstone
kunna erkänna, att det också
i dag är ett allvarligt problem. Man
sade 1950 — herr Hedlund i Rådom
gjorde det med all rätt — att vi hade

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings nått

en stoppgräns för skatterna över
huvud taget. I dag säger man, att eftersom
det finns ett hål att fylla, så är
det klart att man får genomföra dessa
skattehöjningar. Ja, det finns ett hål
att fylla, men man ser ju på skatterna
från mycket olika utgångspunkter.

Här förklarade herr Adolv Olsson
med mycken skärpa, och även finansministern
följde honom ju på den
punkten, att det inte var sjukförsäkringen
som förorsakade höjning av
spritskatterna. Men det är bara några
veckor sedan finansministern i ett tal
i Göteborg sade något annat än vad
han nu säger i denna kammare. Det
är inte bara så, att bevillningsutskottet
ändrat ståndpunkt på tre år. Även
herr finansministern har i sin motivering
på den korta tiden av några veckor
gjort det därigenom att han nu
följt herr Adolv Olssons resonemang
om att höjningen av spritskatten inte
hade samband med sjukförsäkringen.
Mm vad sade finansministern i sitt
tal i Göteborg? Jo, han sade att det är
givet, att den fördyring av spriten som
blir nödvändig beror på att vi har fått
nya utgifter genom den obligatoriska
sjukförsäkringen. Därmed faller ju hela
det resonemang som herr Adolv Olsson
hävdat i denna kammare i dag, att
det inte skulle vara sjukförsäkringen
som skulle vara orsaken till skattehöjningen,
utan att man behövde pengarna
till andra saker. Det går inte ihop,
och det är väl ändå ganska förvånansvärt,
att finansministern, när han skall
ge en motivering för denna skatt i
denna kammare, inte tar med ett enda
ord av det resonemang som han förde
i Göteborg för två veckor sedan, där
han klart såg detta samband.

Men om det är på det sättet, som
finansminister Sköld sade i sitt tal i
Göteborg, nämligen att den höjda spritskatten
beror på den obligatoriska
sjukförsäkringen, då kommer man ju
inte ifrån den principiella frågan: Är
det bara de som förtär sprit som blir

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

sjuka? Ja, säger en falang med bland
andra folkpartisten herr Englund, det
är helt naturligt, att de som förtär
sprit skall betala mera till sjukförsäkringen
av det skälet, att de blir mer
sjuka. Herr Adolv Olsson argumenterade
på ett helt annat sätt. Han sade,
att det finns ingen anledning att särskilt
bestraffa dem som förtär sprit.
Men det blir ju en särskild bestraffning
därigenom, att den som tar ut sin
ranson på tre liter i månaden får betala
35 procent mer i skatt än den som
inte gör det. Det resonemang, som
herr Lundberg i Uppsala förde på den
punkten, kunde inte finansministern
gendriva och inte heller herr Adolv
Olsson kunde göra det. Kan man bevisa,
att den som förtär sprit till denna
konsumtion av tre liter i månaden, är
sjuk mer än nykteristen i så hög grad,
att det motsvarar det merbelopp han
betalar i skatt, nämligen 600 kronor
om året? Detta kan man inte bevisa,
och det principiella resonemang man
för på denna punkt är således felaktigt.

Då införes plötsligt en helt annan
norm för att motivera en höjning av
spritskatten. Man säger att spritskatterna
bör sättas i en viss relation till
levnadskostnadsindex. Om det vore på
det sättet skulle ju denna relation under
de gångna åren ha varit konstant,
och då borde denna relation ha bibehållits.
Om 1938, 1947 eller något annat
år tas till basår, visar det sig, att
den relation, som även herr Henriksson
i sin utredning anser vara den
riktiga, nämligen förhållandet mellan
spritpriserna och levnadskostnaderna,
den relationen har man inte haft tidigare.
Det innebär alltså en helt godtyckligt
vald norm för spritskatterna,
när man försöker föra ett allmänt resonemang
om att spritpriset skall stå
i viss relation till den allmänna levnadskostnadsfördyringen.
Det är i själva
verket så, att om år 1938 tas till
basår, har spriten ökat oerhört mycket
mer än de allmänna levnadskostna -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

derna. Det har sålunda skett en reell
prisfördyring.

För att motivera detta går man ifrån
den finanspolitiska utgångspunkten och
säger, som finansministern gör i sin
proposition, att vi också måste lägga
nykterhetspolitiska synpunkter på denna
fördyring av spriten, tv om vi inte
höjer spritpriserna på det sätt som
här skett, når vi inte den eftersträvade
verkan i nykterhetspolitiskt avseende.
För att motivera detta gör finansministern
en jämförelse med förhållandena
i England och förhållandena
i Danmark. Det är rätt egendomligt
att finansministern kan uttala sig
så oerhört tvärsäkert när han diskuterar
den danska spritlagstiftningen. I
själva verket är ju de som i Danmark
diskuterar denna fråga inte alls ense
om i vad mån den höga spritskatten
där lett till en verklig förbättring av
nykterhetstillståndet.

Men om det vore så, som finansministern
vill göra gällande, att man
måste ha vissa priser på spriten för att
åstadkomma ett visst mått av nykterhet,
så uppställer sig denna fråga: Är
det de lojala spritförbrukarna, de måttliga
spritförbrukarna, som hindras från
att förtära omåttligt mycket sprit, om
den inte blir så dyr som finansministern
har föreslagit? Då visar det sig
att det på den punkten inte finns några
beräkningar. Man kan väl ändå inte
som finansministern göra gällande, att
de måttliga spritförbrukarna plötsligt
skulle bli fyllerister för att spriten
inte blir så dyr som nu föreslagits.

Vad kvarstår då av hela det allmänna
resonemanget om att det behövs
en skärpt spritbeskattning? Jo,
endast den synpunkten, att staten behöver
pengarna, och det är naturligtvis
en viktig synpunkt. Vi har emellertid
inte på något sätt fått några fasta hållpunkter
för den meningen, att en måttlig
spritförbrukare skall betala så mycket
för att främst betala sjukförsäkringen.

Men det föreligger en annan orättvisa,
en påtaglig orättvisa, och den gör
sig gällande i fråga om utskänkningsskatten.
Den motion om utskänkningsskatten,
som framförts av bl. a. mig,
visar att regeringens förslag skulle innebära
en fördyring på vissa varor av
icke mindre än 20 kronor per liter.
Den skall för fin konjak utgöra 14
kronor i utskänkningsskatt och för annan
konjak 22 kronor. Då resonerar
man som finansministern gjort i ett
anförande här i dag, att det där är väl
inte så farligt; den som förtär sprit
kan väl alltid avstå från två liter om
året och därigenom slippa denna fördyring
av varan. Men med det resonemanget
kommer man ju fram till att
vi kan höja spritskatten så mycket, att
vederbörande praktiskt taget måste avstå
från nästan all spritkonsumtion.
Nu frågar man sig: Är det verkligen
rimligt att man gör en liter konjak 22
kronor dyrare och gör det av nykterhetspolitiska
skäl? Kan man påstå, att
de människor som dricker konjak utgör
en sådan belastning på nykterhetsvården,
att det är alldeles rimligt att
vi vidtar denna väldiga höjning? Innebär
inte detta ett system som dirigerar
människorna så steg för steg, att de
nödgas övergå till att ta ut all sin sprit
i form av renat brännvin? Skall alla
våra restauranger bli folkrestauranger
till följd av en prispolitik, som innebär
att ganska små inkomsttagare inte har
någon möjlighet att betala det pris,
som ett glas konjak eller likör kostar
på restaurangerna.

Hur än nödvändigheten av att få in
pengar till statskassan bedöms kan jag
inte komma ifrån att de utskänkningspriser
som här föreslås, den oerhörda
höjningen av utskänlcningsskatten
exempelvis på konjak till tre gånger så
mycket som nu, innebär en utomordentlig
diskriminering av lojala spritförbrukare.
Bland annat av dessa skäl,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som till detta

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

betänkande fogats av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Innan jag går in på den
reservation, som jag har fogat till detta
utskottsbetänkande och som är mitt
egentliga ärende att framträda här,
skall jag be att få göra några allmänna
reflexioner i den föreliggande frågan.

Här har under debatten framförts
väsentligen tre motiv för den höjning
av spritskatterna som vi nu behandlar.
Det första är att penningvärdeförändringen
gjort en prishöjning motiverad,
det andra är att statsfinansiella skäl
tvingar oss att skaffa fram medel för att
få budgeten finansierad, medan det
tredje skulle vara rent nykterhetspolitiskt;
höjda spritpriser skulle hålla konsumtionen
tillbaka.

Det första motivet vill jag för min
del inte tillmäta den betydelse, som man
i debatten tillmätt detsamma. Jag tror
att det är något orimligt att anlägga
strängt prismässiga och penningpolitiska
synpunkter eller penningvärdeförändringssynpunkter
på en vara, som är
så abnormt högt beskattad som spritdryckerna.
Däremot måste man enligt
mitt sätt att se tillmäta det statsfinansiella
skälet en avgörande betydelse. Det
går inte att avfärda kravet på en balanserad
budget i en högkonjunktur så
lätt, att man bara yrkar avslag på de
skattehöjningar som avses skola främja
en sådan sak.

Då jag, ehuru med tvekan, har anslutit
mig till denna skattehöjning, har
detta skett väsentligt på grund av att
jag ansett mig förpliktad att medverka
till den balansering av budgeten, som
jag finner ofrånkomlig.

Den tredje synpunkten, den nykterhetspolitiska,
tror jag har mycket stor
bärkraft. Det är väl ingen tvekan om
att de höga spritpriserna, i kombination
med ransoneringssystemet, har varit
den kraft som under de sista 20 till
30 åren hållit spritkonsumtionen till -

baka. Även det skälet har emellertid en
begränsad räckvidd; jag skulle för min
del vilja säga, att det har bärighet så
långt de höjningar, vi kommer att besluta,
av den allmänna opinionen uppfattas
såsom skäliga. Man kan väl säga,
att den allmänna opinionen vid tidigare
tillfällen har funnit sig i de prishöjningar
som företagits. Man har visserligen
kunnat iaktta en liten krusning
på ytan, men i det stora hela har människorna
accepterat åtgärderna och
funnit det riktigt att skattehöjningarna
vidtagits. Jag har emellertid en stark
känsla av att vi nu stöter på en allmän
opposition ute bland folket, vilken i
mycket stor omfattning är artskild från
de opinionsströmningar, som tidigare
förnummits. Det har förmärkts en beklaglig
hetsighet i debatten, och opinionen
har funnit höjningarna på spritskatterna
oskäliga och orättvisa. Jag vill
emellertid inte tillmäta dessa opinionsyttringar
så stor betydelse, att vi för
den skull bör hesitera inför de föreslagna
prishöjningarna, men jag tror
att vi nu kommit till en sådan höjd i
fråga om spritpriserna, att det kan vara
en allvarlig sak att gå vidare.

Jag tror också att det nu är alla
skäl att rikta ett varningens ord till
dem, som hyser den uppfattningen, att
sedan vi väl har avskaffat motboken, är
nästa steg ännu högre spritpriser. Jag
hälsar med synnerlig tillfredsställelse
att regeringen i sin kommuniké om den
planerade nykterhetslagstiftningen bestämt
sagt ifrån, att det icke skall förekomma
någon högre spritbeskattning
såsom kompensation för den fria spriten.
Jag är nämligen fast övertygad om
att en ytterligare fördyring av spriten
skulle komma att mötas av en så stark
opinion ute bland folket, att åtgärden
skulle kunna få ganska allvarliga följder.

Jag skall inte heller underlåta att
nämna, att det kommer att bli en frågeställning
av utomordentlig vikt, huruvida
vi kan avskaffa det nuvarande
restriktionssystemet, när vi vet att vi

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

inte kan använda oss av den spärr, som
de högre spritpriserna utgör. Det kan
tänkas att vi måste överväga huruvida
det under sådana omständigheter kan
vara tillrådligt att bryta ned vårt nuvarande
ransoneringssystem. Det är
emellertid en fråga, som vi får pröva
i annat sammanhang, och därför har
jag här endast berört den i förbigående.

Vidare tillåter jag mig att säga några
ord om två saker, som anses stå i nära
samband med den höjning av spritpriserna,
som vi sannolikt i dag kommer
att med ganska stor majoritet besluta,
nämligen smuggling och hembränning.
Jag vill inte på något sätt förringa riskerna
därvidlag, men jag vill å andra
sidan mycket starkt understryka att vi
väl allesamman vill medverka till att
dessa följdföreteelser inte vinner ökad
spridning. Det är då av utomordentlig
vikt att vi inte genom några som helst
yttranden ger hemul åt den uppfattningen,
att därför att vi i laga ordning
höjer spritskatterna, kan det vara på
något sätt ursäktligt att tillgripa en rent
olaglig rusdryckstrafik. Jag tror det är
av vikt att klart och tydligt säga ifrån
på den punkten.

Vidare vill jag säga några ord om
den reservation, som jag har avgivit till
förevarande utskottsbetänkande. Finansministern
har här redan avfärdat
reservationen på ett sätt, som jag inte
finner tillfredsställande. Han varnade
för de locktoner, som jag till äventyrs
skulle komma att uppstämma till förmån
för reservationen genom att hänvisa
till att den utskänkningssprit som
försäljes och konsumeras skulle vara
den ur nykterhets- och ordningssynpunkt
farligaste. Jag tror att finansministern
där gjorde det alltför lätt för
sig. Man kan nämligen mycket väl vända
på hela resonemanget och säga, att
på grund av den stora prisklyftan mellan
utskänknings- och utminuteringssprit
är det mycket möjligt att just de
nykterhets- och ordningsförseelser som
tillskrives restaurangspriten är en följd

av att gästerna, innan de anländer till
restaurangen, har lagt en god grund till
sin berusning genom att inmundiga den
billigare utminuteringsspriten. I statistiken
redovisas nämligen endast att
en person uppger sig ha blivit berusad
på en viss restaurang, men det kommer
aldrig fram var den verkliga grunden
till berusningen ligger. Jag tror därför
att det är ett i högsta grad orättvist
omdöme som dragés ur den statistik
som finns på detta område.

I övrigt vill jag som motivering för
min reservation anföra, att på grund av
den väldiga prisklyftan mellan utminuterings-
och utskänkningssprit har
det blivit allt vanligare att slutna sällskap
ordnar med stora tillställningar i
festvåningar i enskild ägo, på vilka
fester utminuteringssprit medföres och
förtäres av gästerna utan all kontroll.
Detta sker sålunda på tider och i lokaler,
som annars inte skulle komma i
fråga för spritutskänkning. Jag ifrågasätter,
huruvida detta ur nykterhetssynpunkt
på något sätt kan vara tillfredsställande.
Jag medger att den prissänkning
jag föreslår inte är tillräcklig
för att avhjälpa missförhållandet, men
det är alldeles nödvändigt att frågan
aktualiseras och beaktas, och alldeles
särskilt betydelsefullt blir det, om man
släpper spriten fri. Upphävs motbokssystemet
blir lockelsen synnerligen stor
att anordna egna tillställningar, där utminuteringssprit,
som är mycket billigare
än utskänkningsspriten på en
restaurang, kommer att förtäras.

Jag vill också påpeka, att det blir en
utomordentlig frestelse för vissa mindre
nogräknade restauratörer, därest spriten
skulle bli fri, att i utskänkningen
just tillhandahålla gästerna utminuteringssprit
till de högre utskänkningspriserna.
Det är en frestelse som det
kommer att bli mycket svårt för en del
svaga själar att stå emot. Detta har uppmärksammats
även i våra grannländer.

I Finland och i Norge är prisskillnaden
mellan utminuteringssprit och utskänk -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

ningssprit allenast 44 procent, medan vi
i vårt land laborerar med en prisskillnad
på inte mindre än 85 procent.

Jag anser sålunda, att det här inte
är fråga om några restaurangintressen

— restaurangerna har intet intresse av
hur höga spritpriserna är, ty deras ersättning
utgår efter helt andra grunder

— utan det är ett rent ordnings- och
nykterhetsintresse att denna klyfta
minskas. Frågan om att genomföra
samma prissänkning har varit föremål
för övervägande i nykterhetskommittén,
men där kom man inte fram till
något resultat. Jag hoppas emellertid
att frågan, även om det blir avslag i
dag, skall beaktas när den stora nykterhetsreformen
genomföres, och jag
har därför ansett det vara av vikt att
problemet redan nu ställts under debatt.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
utom vad angår § 5, där jag yrkar
bifall till den reservation, som är
betecknad med III.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Efter den hittills förda
debatten skulle jag vilja göra ett par
konstateranden.

För det första är det värt att notera,
att ingen har funnit anledning att i
diskussionen ta upp den del av skattehöjningen,
som gäller tobaksvarorna.
Det är uppenbart, att detta avsnitt betraktas
såsom ett mindre aktuellt och
mindre brännbart stoff än de föreslagna
höjningarna av spritskatten, även av
dem som anmäler principiellt avvikande
meningar om indirekt beskattning
över huvud taget.

För det andra bör noteras, att inte
heller någon hittills velat träda upp
och försvara det förslag till en utvidgning
av skatteområdet, som motionsvis
förts fram, nämligen att man för tillgodoseende
av så kallade rättvisesynpunkter
i samband med spritskattehöjningen
också skulle höja beskattningen

på läskedrycker. Debatten har alltså
kommit att begränsas till frågan: Skall
spritskattehöjningen genomföras, och
om den skall genomföras, med vilket
belopp skall det i så fall ske?

Om det inledande anförande, som
herr Lundberg höll, skall jag inte säga
annat än att det väl får betraktas som
ett intressant inlägg i diskussionen om
avvägningen av skatterna. Jag tror att
jag får stanna vid det omdömet, ty herr
Lundbergs synpunkter har ju inte mycket
med verklighetsgrunden för dagen
att göra. Vi vet ju alla, att det inte är
möjligt att följa den väg för finansiering
av de utgifter som staten nu har,
vilken herr Lundberg har anvisat.

Som diskussionens huvudfråga kvarstår
alltså vilken storlek höjningen av
spritbeskattningen skall ha, och jag
skall be att få anknyta till detta.

Jag vill först i anledning av vad herr
Braconier sade här framhålla, att även
herr Braconier tydligen är inställd på
att det skall bli en höjning. Det finns
alltså inte så stor överensstämmelse
mellan den argumentering, som herr
Braconier för, och den inställning, som
han deklarerar i sitt ställda yrkande.
Herr Braconier har talat om den höga
spritbeskattningen, och herr Braconier
har talat om orättvisan i spritbeskattningen.
Detta skulle ju då konsekvent
leda till att herr Braconier yrkade avslag
på hela förslaget. Man kan alltså
ha anledning att till herr Braconier
ställa frågan: Varför yrkar inte herr
Braconier avslag? Varför tar inte herr
Braconier avstånd från hela frågan, om
det är så att han i grunden har den inställningen,
att spritbeskattningen nått
en gräns, över vilken den inte får gå,
därför att trycket redan nu är för
hårt?

Herr Braconier ställde intet avslagsyrkande,
uppenbarligen därför att herr
Braconier, i likhet med dem som företräder
bevillningsutskottets majoritet,
anser att det med hänsyn till statens
inkomstbehov behöver ske en höjning
av spritbeskattningen. Det är bara det,

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

att våra motiv är något olika. Vi säger
att det är nödvändigt med en förhöjning
av spritskatten därför att man
skall täcka beslutade utgifter på olika
områden. Herr Braconier motiverar sin
höjning med att han vill sänka skatten
på andra områden.

När herr Braconier något moraliserar
över den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
intar, kan jag inte underlåta att
ställa mig frågan: Är det orimligare att
vi föreslår en skattehöjning med 3 kronor
under motivering, att det belopp
man då får behövs för att täcka för
medborgarna nödvändiga utgifter på
olika områden, än att herr Braconier
och högern föreslår en höjning med en
krona för att exempelvis möjliggöra
kvarlåtenskapsskattens avskaffande? Är
inte detta ett anstötligare argument för
en höjning av spritskatten, även om
höjningen blir mindre, än det argument
som majoriteten använder, att
pengarna behövs för att täcka utgifter
på olika områden som staten tidigare
har åtagit sig? Mer skall jag inte säga
om herr Braconiers argumentering.

Herr Brandt har framträtt såsom företrädare
för det förslag, som väl får
lov att betecknas som huvudalternativet
till majoritetens förslag. Herr Brandt
framhöll i sitt senaste inlägg, där han
yrkade bifall till reservationen, att man
borde gå på den därför att den bars
upp av sakliga skäl; det var ett sakligt
förslag. Om det förhåller sig på det sättet
tillåter jag mig säga, att då har detta
i varje fall inte framhållits i den argumentering
herr Brandt hittills fört i
detta förslag.

Herr Brandt säger i ett av sina anföranden
följande. 1952 års skattekommitté
har motiverat sitt förslag i första
hand med de ökade levnadskostnaderna
och penningvärdets försämring. Detta
är fel. Det har inte utgjort motivet.
Skattekommittén har, på samma sätt
som senare finansministern och nu bevillningsutskottets
majoritet, motiverat
sitt förslag i första hand med hänvisning
till att det finns ett behov av

ökade inkomster för staten. Skattekommittén
har därutöver sagt att den finner
höjning enligt det framlagda förslaget
motiverad med hänsyn till den
utveckling i fråga om levnadskostnader
och löner, som vi har genomgått sedan
spritprisfrågan senast prövades, d. v. s.
hösten 1950. Märk väl, att vi har funnit
att denna utveckling försvarar en
höjning, men den motiverar den icke,
det är behovet av inkomster som motiverar
höjningen.

Vidare har den frågan diskuterats,
vilken tidpunkt man skulle välja som
bas, när man gör jämförelser rörande
levnadskostnads- och löneutvecklingen.
Herr Brandt har polemiserat emot den
tidpunkt som man ifrån kommitténs
sida har använt. Han har framhållit att
resultatet därav icke skulle stämma
överens med verkligheten.

Låt mig då erinra om att frågan om
spritprisets avvägning senast prövades
på hösten 1950; den proposition som
framlades i frågan är daterad 1 oktober
1950. Förberedelserna ligger tydligen
ytterligare något längre tillbaka i tiden.
Vi hade vid det tillfället ett levnadskostnadsläge
på 168 -— jag utgår ifrån
socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
Vi hade vid den tidpunkten, då höjningen
trädde i kraft, ett indextal på
171; nu har vi ett indextal på 212. Utvecklingen
visar alltså obestridligen,
att det sedan den tidpunkt, då frågan
senast behandlades, har skett en ökning
av levnadskostnaderna som ligger vid
ungefär 25 procent. Herrar Brandt och
Kollberg kan inte komma ifrån detta
på annat sätt än genom att — såsom
finansministern tidigare påpekat —
flytta fram hela frågan ett halvår i tiden
och gå på det levnadskostnadsindex
som gällde i slutet av mars 1951. Endast
om man gör en sådan manipulation
kan man komma fram till det resultat
som är redovisat i reservationen.
Man må tycka vad man vill härom,
men att framhålla den metoden som
särskilt saklig förefaller mig egendomligt.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. in.

Detta är ändå bara ett försvar för
ståndpunkten, att även om man nu, på
grund av att staten behöver ökade inkomster,
höjer med dessa 3 kronor, betyder
detta icke en realförhöjning av
priset i förhållande til! det som riksdagen
nära nog enhälligt beslöt hösten
1950. Det är icke någon realförhöjning,
det kan man inte göra gällande om man
vill argumentera på ett sakligt sätt.

Till sist, herr talman, skall jag bara
be att få säga ett par ord om utskänkningsskatten.
Här har föreslagits, att
man skulle gå på en mindre förhöjning
än den föreslagna, när det gäller detta
avsnitt av problemet. Jag kan inte finna
några särskilda motiv som skulle
tala för att man begränsade höjningen
av spritdryckspriset just när det gäller
utskänkningsspriten. Man får väl ändå
komma ihåg, att om det är någon del
av spritkonsumtionen som har en klar
lyxkaraktär, är det väl framför allt den
konsumtion som äger rum på restaurangerna.
Man kan väl utan vidare
säga, att det där finns en betydligt större
bärkraft hos konsumenterna än i de
fall där spriten hämtas på utminuteringsställena.
Detta är ju ett skäl till att
man inte skall låta utskänkningsspriten
komma lindrigare undan än den sprit
som utminuteras på vanligt sätt. Herr
Braconier säger, att om man nu följer
det föreliggande förslaget, så kommer
man upp till priser, som skulle göra det
omöjligt för de små inkomsttagarna att
förtära dryckerna på restaurang. Plan
nämnde i detta sammanhang, att höjningen
av utskänlmingsskatten i ett
visst fall skulle vara 22 kronor. Ja, herr
Braconier, jag tror inte att man behöver
göra skillnaden så stor, när det gäller
de små inkomsttagarnas konsumtion.
Denna höjning gäller nämligen en konjak,
som nu har ett utminuteringspris
på 65 kronor. Och det är väl inte sagt,
att den konjaken ingår i de små inkomsttagarnas
konsumtionsvanor.

När det gäller utskänkningsskatten
på de vanligast förekommande dryckerna,
även på eau de vie, kommer den

att hålla sig inom betydligt snävare
gränser. Och jämför jag de förslag, som
här framförts, å ena sidan från utskottet
och å andra sidan ifrån reservanten
herr Sundström, kommer jag fram till
att när det gäller de vanliga dryckerna
kan det röra sig om en skillnad, som
utgör en femöring eller en tioöring per
glas. Det kan väl inte sägas, att denna
skillnad är av sådant slag, att det skulle
föra med sig några egentliga olägenheter,
om man följer utskottets förslag.

Herr talman! Varken på denna punkt
eller på någon annan punkt finner jag
det motiverat att yrka annat än bifall
till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! När ordföranden i kommittén
för de indirekta skatterna skulle
motivera den tredubbla stegring, som
föreslagits i vad gäller utskänkningsskatten
på vissa sorter av spritdrycker,
sade han, att det är väl ändå ingen
som tror, att de små inkomsttagarna
förtär sådana spritdrycker. Han gjorde
till yttermera visso gällande att det förhållandet,
att drycken intas på restaurang,
gör att den får en viss lyxkaraktär.
Jag kan inte anse att detta är ett
rimligt ståndpunktstagande. Jag anser
att en människa, oberoende av om hon
har små inkomster eller inte, skall ha
rätt att gå på restaurang och även dricka
en konjak och att den drycken inte
skall kosta så mycket, att det innebär
ett rent diskriminerande av sådana
dryckesvanor. Varför skall en människa
inte kunna få en konjak till ett
rimligt pris? På den punkten föreligger
det en mycket väsentlig skillnad
mellan herr Henrikssons resonemang
och mitt. Han betraktar nämligen förtärandet
av sprit på resaurang som en
lyx, som skall beskattas på ett mycket
kraftigt sätt. Det anser jag vara orättvist.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Så säger herr Henriksson: Men högern
har ju också föreslagit höjd spritbeskattning.
Man får väl dock ta en
viss hänsyn till hur hög denna skafteskärpning
är. Det har i min motion påvisats
att den föreslagna beskattningen
är en orimlig beskattning. Jag har sökt
visa upp, att den relation mellan levnadskostnadsförändringen
och spritpriserna,
som herr Henriksson i sin utredning
anser vara riktig, är godtycklig,
ty tar man upp andra basår, t. ex. 1938
och 1947 eller nästan vilket annat år
som helst, föreligger inte denna relation.

Sedan drar man in de nykterhetspolitiska
synpunkterna och gör gällande,
att vi måste ha just ett sådant högt
spritpris, ty annars skulle vi inte kunna
få den nykterhet i landet som vi
skulle vilja ha. I detta sammanhang hänvisar
man till Danmark och England.
Då ställer jag frågan: Om det resonemanget
vore riktigt, behövde man aldrig
i Norge resonera om den möjligheten,
att spritskatten kan vara så hög,
att man kan tvingas att sänka den därför
att hembränning eller lönnbränning
äger rum. Det är väl inte bara de stora
inkomstagarna, som gör sig skyldiga till
hem- eller lönnbränning; denna är väl
ett utslag av det förhållandet, att de
människor, som drabbas av dessa höga
skatter, anser skatten vara orättvis. I
ännu större utsträckning måste väl utskänkningsskatten
vara orättfärdig.

När sedan herr Henriksson kommer
in på allmänna budgetresonemang och
säger, att högern tänker använda dessa
pengar till kvarlåtenskapsskattens avskaffande,
så strider detta helt mot det
resonemang som herr Adolv Olsson
framförde, att man inte kan resonera
som om dessa pengar användes till speciella
ändamål. Den frågan kommer
herr Hjalmarson att ta upp i sitt anförande.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad

herr Henriksson sade vill jag återkomma
till den omtalade beräkningen. Han
säger att vår beräkning skulle bygga
på icke saklig grund. Det är klart att
man här kan diskutera hur länge som
helst. Herr Henriksson utgår ifrån ett
levnadskostnadsindex på 171, medan
det nu utgör 212, men han säger att vår
beräkning, som utgår ifrån talet 188,
satt i relation till det nu gällande talet
212, inte är den rätta. Jag behöver inte
upprepa vad jag har sagt på den punkten,
att kontrollstyrelsen beräknade
skattehöjningen bland annat med hänsyn
till den allmänna prisnivåhöjning
som skulle komma att inträffa år 1951.
Eftersom man alltså har räknat in denna
höjning i den nya skattehöjningen är
det väl rimligt att räkna på det sätt som
vi gör, men, herr talman, det återstår
för herr Henriksson att förklara varför
kontrollstyrelsen och finansminister
Sköld år 1950 har förordat ett alternativ
som gav mindre intäkter än som skulle
behövas, trots att finansministern —
det kan herr Henriksson läsa på sidorna
16 och 17 i proposition nr 255 år
1950 — erinrade om kommande svåra
ekonomiska påfrestningar på den samhällsekonomiska
balansen. Här hade vi
ju en prisvåg från utlandet. Man skulle
släppa loss lönerörelserna, och det var,
som finansministern sade, en allmän
tendens till en inflationistisk utveckling.
Trots detta stannade man vid det lägre
alternativet.

Till slut vill jag erinra om att 1952
års kommitté — den Henrikssonska
kommittén — föreslog en höjning med
fyra kronor. Den hade ju då exakta beräkningar,
enligt vilka penningvärdesförsämringen
motiverade detta, men
när finansministern sedan behöver
mindre pengar — 96 miljoner kronor
— då går det an att få en ökning med
tre kronor i stället, och även det tycks
stämma med penningvärdesförsämringen.
Jag tror således att vi är lika gott på
den säkra sidan som 1952 års kommitté
och finansministern är.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings Jag

vill fråga herr Henriksson, om
han kan säga att utvecklingen nu blir
precis den som han hävdar beträffande
inkomsterna av spritförsäljningen. Det
är ju det som jag har försökt att med
hänsyn till tidigare utveckling påvisa,
att det har varit ett ständigt överskott
varje år i förhållande till de beräknade
inkomsterna. Vi har anledning att säga
att den lilla brist, som ett bifall till vårt
förslag skulle leda till, ligger inom felmarginalen.

Jag har alltså velat tillbakavisa herr
Henrikssons påstående, att vår beräkning
skulle vara mindre saklig än kommitténs.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt försöker
nu konstruera fram en motsatsställning
i bedömningen av utvecklingen bakåt,
utvecklingen såsom den har tett sig från
det att kommittén lämnade sitt förslag
till dess att propositionen avgavs. Låt
mig då än en gång upprepa vad jag
tidigare har sagt, att levnadskostnaderna
från hösten 1950 till nu har stigit
med 25 procent. Kommittén har sagt,
att om man höjer spritpriset med fyra
kronor, ryms den höjningen inom denna
utveckling. Finansministern har funnit
att man icke behöver denna höjning
med fyra kronor för att täcka de utgifter
som staten har; det räcker med tre
kronor. Följaktligen föreslår han tre
kronors höjning. Det innebär en höjning
med 19 procent. Det är klart att
denna höjning ryms ännu bättre inom
utvecklingen, eftersom man har en marginal
på sex procent, i det att man inte
tar ut lika mycket i prishöjning som
levnadskostnaderna har stigit. Man får
med andra ord, som finansministern i
förmiddags sade, en realsänkning av
priset, men därifrån till att acceptera
herr Brandts resonemang, att levnadskostnadernas
utveckling under denna
tid har stannat vid 12,8 procent, är det
ett långt steg. Det är en orimlig ståndpunkt,
eftersom Ni för att komma fram

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

till den måste flytta Er utgångspunkt
fram i tiden till slutet av mars 1951, en
tidpunkt som inte har samband med det
beslut om höjda spritskatter som fattades
hösten 1950.

Vad beträffar kontrollstyrelsens resonemang
på hösten 1950, att man då inte
behövde gå längre, har ju finansministern
redan klarat upp den saken för
herr Brandt genom att påpeka, att man
då hade att ulgå ifrån en realförhöjning
av priset och att man fördenskull inte
ville gå längre vid det tillfället.

När herr Braconier plockade fram
olägenheterna med att följa utskottsmajoriteten
i fråga om utskänkningsskatten,
valde han att ta fram sådana
sorter som man har låg konsumtion av,
men samtidigt ville han göra gällande,
att just dessa sorter skulle spela en
större roll för människorna. För dessa
sorter, som nu kostar upp till 65 kronor,
kommer naturligtvis prisökningen genom
den procentuella höjningen upp i
ett högre tal, men när det rör sig om de
normala förbrukningssorterna -— även
de på utskänkningsställena normala —
får ju inte höjningen av utskänkningsskatten
några ur herr Braconiers synpunkt
förödande verkningar. Det rör sig
om mycket måttliga förändringar, vilka
bara åstadkommer samma relation mellan
utskänkningen och utminuteringen
som för närvarande gäller.

När herr Braconier nu argumenterar
emot mig för att jag gör gällande att
högerns förslag innebär, att man höjer
spritskatten för att ta bort kvarlåtenskapsskatten,
åberopar han herr Olssons
i Gävle ord, att inkomsterna av spritskatten
inte skall placeras på något särskilt
håll. Skulle herr Braconier vilja
lägga märke till detta, så att vi slipper
att i fortsättningen höra detta tal om
att de som super skall finansiera sjukförsäkringsreformen,
så tror jag att vi
har vunnit något med diskussionen.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag sammankopp -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

lade frågan om sjukförsäkringsreformen
med de höga spritskatterna påvisade
jag, att finansministern i ett tal i Göteborg
för några veckor sedan hade gjort
denna sammankoppling. I dag säger
bevillningsutskottets ordförande och finansministern,
att det inte finns någon
sådan sammankoppling. Jag anser att
det är två helt motstridande ståndpunkter
som på detta sätt framförs.

I fråga om utskänkningsskatten påstår
herr Henriksson att det är så få
människor som, när de går på restaurang,
förtär denna likör och konjak
som det är fråga om. Ja, även om det
vore få så borde det vara tillåtet för alla
människor, även utan att ha stora inkomster,
att gå på restaurang och förtära
dessa varor utan att beskattningen
skall vara sådan att de praktiskt taget
hindras att dricka dem. Oberoende av
om det är många eller få som drabbas
av detta, anser jag det vara en orättvisa,
och orättvisan blir ju, som statsministern
många gånger har sagt i repliker
här i kammaren, inte mindre
därför att den kanske inte drabbar så
många. Är det en orättvisa så är det
det även om den kanske inte drabbar
det stora flertalet.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det är ju inte underligt
att meningarna bryter sig här i dag i
en fråga, där man av naturliga skäl delar
upp sig tvärs över partigränserna. Jag
har dock i dag lagt märke till en sak
som man kan glädja sig åt: att även en
ekonomisk debatt kan få en fläkt av idédebatt
över sig. Vi försöker visserligen
intala oss själva och varandra att det i
första hand gäller att skaffa ett visst
antal miljoner till statskassan. Sakligt
sett är det också så. Men debatten skulle
nog ändå inte ha fått på långt när denna
geist och fläkt och stundtals lidelse
över sig om det inte hade gällt idéer
och ideal.

Jag tror att vi alla här är medvetna
om att vi rör vid en stor social fråga,

en av de största och allvarligaste i vårt
samhälle, i viss mån en av vårt folks
ödesfrågor. Spritskattefrågan är ju bara
en detalj i detta problemkomplex. Jag
skulle gärna vilja medverka till att vi
kunde se nyktert även på den detaljen
och inte överdimensionera den eller
föröda vår kraft på de relativt små differenser,
som här föreligger.

Jag måste, i likhet med de flesta som
talat här, anlägga en dubbel synpunkt
på denna fråga. Såvitt jag kan erinra
mig har nämligen ingen av talarna hittills
renodlat vare sig skattesynpunktcn
eller den nykterhetspolitiska synpunkten.
Dessa båda är så sammanvävda
med varandra, att man inte kan särskilja
dem.

Jag har varit med om att i Sveriges
nykterhetsvänners landsförbunds styrelse
och vid dess landsmöte godta nykterhetskommitténs
förslag att ta bort
motboken och att göra detta utan att
som kompensation samtidigt höja skatterna.
Personligen är jag inte så doktrinär
på den punkten utan skulle också
kunnat godta en lösning av de båda
problemen samtidigt. Det är väl närmast
av praktiska skäl som man har
skilt på dem. Detta betyder nu inte att
vi inom den organiserade nykterhetsrörelsen
avsagt oss rätten att begagna
beskattningen även som ett nykterhetspolitiskt
instrument när statsfinansiella
skäl till högre beskattning föreligger.
Men det betyder att vi anser restriktionssystemets
avskaffande — så mycket
kan jag få föregripa nästa stora debatt
— som en nödvändig operation och en
tillräckligt stor vinst även utan att den
ovillkorligen knyts samman med en
skattehöjning. Var och en begrep väl
för övrigt redan på ett tidigt stadium
att en höjning av spritskatten ungefär
i nivå med andra prishöjningar förr
eller senare skulle komma, vår bön förutan.

Nu är det visserligen aldrig lätt att
uppmobilisera någon större hänförelse
för skattehöjningar. Det skulle vara be -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

tydligt roligare att få tala om skattesänkning.
Den dagen kommer väl också,
men då får vi nog börja med andra och
viktigare skattelättnader än att sänka
skatten på en så pass umbärlig och
socialt skadlig vara som alkoholen. Enigheten
om den saken tycks redan nu
vara så stor i Sveriges riksdag att ingen
i samband med denna proposition föreslagit
en sänkning av de onekligen höga
spritpriserna. Inte ens min partikamrat
på stockholmsbänken, herr Martin Larsson,
eller herr Lundberg i Uppsala, som
båda ömmar för alkoholisternas hustror
och barn, har vågat föreslå en direkt
skattesänkning. Jag tvivlar inte på att
deras resonemang bygger på en ärlig
övertygelse och verkligt socialt patos —
vad herr Lundberg beträffar nästan i
stil med hans stora jaktvårdsinlägg här
vid något tidigare tillfälle — men resonemanget
kan vara lika verklighetsfrämmande
för det. De verkliga spritmissbrukarna,
de vars alkoholkonsumtion
betyder ett verkligt avbräck för
deras familjer och hindrar dem från att
fullgöra sina försörjningsplikter, de har
i regel ingen möjlighet att köpa systembolagssprit
till vare sig 15: 30 eller
17:75 per liter. För dem kostar den
redan nu 20 kronor »halvpannan» eller
mer. Det är den legala systembolagsspriten
vi prissätter i dag, och den blir
även om detta förslag godkänns i alla
fall ungefär 23 kronor billigare per liter
än den mycket lättåtkomliga spriten på
svarta börsen. Att råda bot på det eländet,
herrar Lundberg och Larsson, vore
en verklig hjälp för alkoholisthustrurna
och de minst 75 000 barn, som i detta
land växer upp i alkoholisthem. Men
denna lilla skattehöjning drabbar nog i
största utsträckning de mestadels skötsamma
måttlighetsförbrukarna. Att den
inte är tilltagen i överkant har omvittnats
av många sakliga instanser.

Varför skall man då över huvud taget
från den organiserade nykterhetrörelsens
sida hålla så hårt på de relativt
höga spritskatterna? Ja, somliga påstår
5 — Andra kammarens protokoll 1954.

att nykterhetsfolket gärna ser, att man
stipulerar höga skattesatser för varor
som de inte behöver betala själva. Den
anmärkningen tar vi med ro. Nykterhetsfolket
borde ju i så fall inte genom
ett så ivrigt propaganda-, upplysningsoch
omvändelsearbete som det, som nu
pågår bland alkoholförbrukarna, verka
för att denna skara av skattebetalare
minskas. Jag skulle alltså tro att den
organiserade nykterhetsrörelsen i Sverige
förtjänar ett bättre betyg.

Sedan menar somliga — och det är
säkerligen ofta en äkta moralisk indignation
som då kommer till uttryck
— att staten hugger för sig oskäliga
vinster på varor, som olyckliga människor
på grund av sitt sjukliga alkoholbegär
måste skaffa sig vad det än kostar
dem. Det ligger onekligen någonting i
den anmärkningen, men jag skulle nog
vilja fritaga samhället från misstanken
att medvetet ockra på dessa olyckliga.
Staten kan vara en rovriddare, och
sprithanteringen hör verkligen inte till
våra mest hedersamma affärer, men
riktigt så cyniskt tror jag inte att någon
resonerar. Nej, det är två andra skäl
som är mera avgörande, när man biträder
förslaget om en relativt hög spritbeskattning
— jag säger relativt, ty det
finns en gräns också härvidlag. Det ena
är att spriten vållar samhället så stora
skador, både socialt och ekonomiskt,
att det är förklarligt om staten skattevägen
vill ta in åtminstone en del av
omkostnaderna för direkta skadeverkningar;
det hela får nog ändå sägas vara
en dålig affär. Men detta motiv får inte
vara det avgörande, ty samhället måste
under alla omständigheter ta hand om
dessa olyckliga människor. Det finns
ett annat skäl som är viktigare och riktigare,
och det var närmast detta jag
skulle vilja här understryka.

Det är en allmän nationalekonomisk
regel att ett höjt pris medför minskad
efterfrågan. Visserligen har det sagts,
kanske mera på skämt än allvar, att
spriten aldrig kan bli för dyr, men erNr
7.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

ket väl får tolkas så, att försäljarna gri -

farenheten visar att prishöjningar på
spriten alltid medför konsumtionsminskning.
Folk använder även i detta
sammanhang sitt sunda förnuft. Den erfarenheten
har man gjort i varje land,
och jag vet knappast något som står
mera oemotsagt än denna statistiskt underbyggda
erfarenhet, att höga spritpriser
verkar konsumtionshämmande.

Man gör då den invändningen att
höga spritpriser medför biverkningar,
låt oss säga av den art som herr Braconier
nyss pekade på, då han talade
om hembränning och smuggling och
därvid anförde Norge som exempel. Det
ligger utan tvekan något i detta, men
de norska meddelandena om den fantastiska
hembränningen och smugglingen
och deras samband med de höga
spritpriserna har ju nu korrigerats åtskilligt
från norskt håll. Det har påvisats
att sambandet ingalunda är så självklart
som man i vissa sammanhang här
i Sverige och naturligtvis även i Norge
har velat göra gällande. Det lär snarare
förhålla sig på det sättet, att man i Norge
i det närmaste upphört att med lagliga
medel bekämpa hembränningen.
Den officiella statistiken säger, att medan
år 1938 1 135 personer i Norge dömdes
för hembränning, var år 1952 antalet
nere i 309. Vid första anblicken
verkar det ju av dessa siffror, som om
de höga spritpriserna tagit död på hembränningen.
Så väl är det naturligtvis
inte, utan det lär snarare vara så, att
polisen i stor utsträckning upphört att
beivra hembränning. Det är ju en sak
som norrmännen får klara upp själva,
sedan uppmärksamheten nu har riktats
därpå. Jag tror emellertid bättre om
svenska folket än att jag vill förutsätta,
att man för att tjäna några fattiga kronor
per liter skulle vilja ge sig in på
någonting så ohederligt som smuggling
och hembränning.

På tal om detta hörde jag i dag att
priset på svarta börsen här i Stockholm
nu är på uppgående och lär pendla
mellan 50 och 55 kronor per liter, vil -

pits av panik inför ransoneringens snara
avskaffande här i landet och nu försöker
ordna litet för sin pensionering!
Jag tror att lönnbränningen och smugglingen
kommer att löna sig lika litet.

Jag vill gärna säga rent ut att jag anser
varje minskning av alkholkonsumtionen
som ett framsteg för folkhälsan
och det allmänna tillståndet här i landet
och att det alltså är en fullt legitim
strävan av dem, som vill vårt folks välfärd,
att på allt sätt medverka till att
konsumtionen begränsas. Och är man
övertygad om att spritskatten bidrar till
en sådan begränsning, även om det sker
i relativt ringa utsträckning, varför skall
man då inte använda sig därav? I all synnerhet
tycker jag att vi här i Sverige har
anledning se allvarligt på frågan, när
vi märker att alkoholseden i vårt land
är på marsch in i nya socialgrupper
och ständigt yngre åldersgrupper. Jag
vet ganska väl vad jag härvidlag talar
om, efter mer än 30 års erfarenhet av
alkoholistvård och socialt arbete, de senaste
åren bland annat som ordförande
i en alkoholistanstalts styrelse. Vårt
land har för närvarande den största
spritkonsumtionen i världen, 6,1 liter
per år och invånare, spädbarnen inräknade,
och den siffran är oroande. Under
sådana omständigheter tycker jag
att även de små minskningarna av konsumtionen
— som ju onekligen hör
samman med hela det övriga problemmet,
ty det finns, säga vad man vill, ett
samband mellan bruk och missbruk —•
bör hälsas som ett framsteg.

Om nu vårt nykterlretsläge är sådant,
att vi känner oro — jag tänker att alla
kammarledamöterna delar denna oro —
varför skulle man då inte använda det
visserligen bräckliga men dock användbara
medel som heter prishöjningar?
Om alla andra varor stiger i pris men
rusdryckerna bibehålies i ett tidigare
prisläge, så betyder det i realiteten en
prissänkning. Det vill mycket starka
skäl till att i en sådan situation som vår

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

yrka på att spriten skall lämnas oberörd
av fluktuationerna på penningmarknaden
i övrigt.

I den unga staten Israel hade man —
åtminstone för två år sedan då jag var
där nere —• genom en statlig priskontroll
låst fast priset på bröd i ett synnerligen
lågt prisläge. Priserna på bröd
fick inte följa med upp när de andra
priserna gick i höjden. Eftersom brödet
onekligen är en oumbärlig vara förefaller
mig detta vara en sundare princip
än att genom ett riksdagsbeslut låsa
fast spritpriset vid en nivå, som man
nödgas passera när det gälier andra
varor. Varför skall just spriten inta en
undantagsställning?

Helst skulle jag vilja se detta problem
som en vanlig skattefråga. Det skulle
då gälla en prisjustering som ungefärligen
kompenserar penningvärdeförsämringen.
Det är ju att märka att så gott
som alla här, utom status-quo-motionärerna,
motiverat sina förslag med statistiskt
mer eller mindre väl underbyggda
beräkningar av den skattesats
som här skulle vara mest rättvis. Den
Henrikssonska kommittén har en siffra,
Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet
en annan och lägre, och de olika reservanterna
har kommit fram till siffror
som är ytterligare något lägre. Det är
i valet mellan dessa alternativ som
nykterhetshänsynen för mig blandas in
i skattetänkandet. Jag har redan inledningsvis
sagt att dessa båda synsätt i
detta sammanhang tycks vara oskiljaktiga.
Det är hittills ingen här i dag
som lyckats hålla dem isär.

Även om jag inte vore organiserad
nylderhetsvän skulle jag acceptera argumentet
om behovet av skattemedel
för budgeten i dess helhet — observera,
inte för en detalj i budgeten och absolut
inte för sjukförsälcringsreformens
genomförande. Likaså skulle jag acceptera
den regeln, att spriten inte bör undandras
från prishöjningar i analogi
med andra varor. Som nykterhetsman
tillkommer sedan för mig hänsynen till

prisets betydelse som konsumtionshämmande
faktor, vilket jag redan försökt
att antyda. Under sådana omständigheter
kan jag inte gärna undgå att ge mitt
stöd åt den högsta föreslagna ökningen.
Jag är medveten om att ökningen borde
ha varit större för att ha en mera uttalad
nykterhetseffekt. Socialstyrelsen
bar nyligen givit uttryck för den meningen.
Likaså menade regeringsrådet
Klackenberg i en tidningsartikel häromdagen
att — jag citerar ordagrant:
»det nu aktuella förslaget om en spritskattehöjning
på i genomsnitt tre kronor
per liter inte alls tillgodoser detta
nykterhetspolitiska önskemål. Höjningen
är mindre än vad som motsvarar
penningvärdets fall sedan skattesatsen
senast fastställdes. Realpriset stannar
efter höjningen lägre än det var i slutet
av 1950 och kan alltså inte åstadkomma
någon betydande reduktion av
alkoholskadorna. Möjligen kan höjningen
begränsa de sista årens fortskridande
försämring.»

Med den utgångspunkten, herr talman,
och i vetskap om Kungl. Maj :ts och bevillningsutskottets
bestämda mening att
någon ny skattehöjning inte kan komma
i fråga i brådrasket, kan jag såsom
representant även för stora skaror av
nykterhetsrörelsens folk ute i landet
inte tänka mig en prutning på Kungl.
Maj :ts och bevillningsutskottets förslag,
som ju i sin tur redan är en prutning
på utredningskommitténs förslag. Även
om jag inte kan dela utskottets finanspolitiska
resonemang om faran av budgetens
underbalansering vill jag utan
minsta tvekan instämma i utskottets förslag.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till detsamma.

I detta anförande instämde herrar
Svensson i Ljungskile (fp), Widén (fp),
Hammar (fp) och Dahl (s).

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Först vill jag vända mig
till herr Rimmerfors med anledning av

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

de uppgifter lian lämnar om spritförbrukningen
och spritpriserna.

Han påpekar för det första att spritpriserna
påverkar förbrukningen. Vi
hade här i landet år 1942 en förbrukning
av 25 miljoner liter, vinet frånräknat.
1951, nio år senare, hade vi en
förbrukning av 35 miljoner liter, således
en ökning på 10 miljoner liter. Herr
Rimmerfors påstår att missbruket har
ett bestämt samband med bruket. År
1942, då vi hade 25 miljoner liters förbrukning,
hade vi 43 000 fylleriförseelser.
År 1951, då vi alltså hade en förbrukning
av 35 miljoner liter, således
tio miljoner liter mer, hade vi 38 000
fylleriförseelser. Det är en minskning
med 5 000 fall under den tid vi hade en
ökning av hela förbrukningen med tio
miljoner liter. Hur kan herr Rimmerfors
säga, att det finns ett fast samband
mellan bruket och missbruket? Jag kan
inte se något samband härvidlag.

I övrigt använder min vän herr Rimmerfors
samma akrobatiska logik som
nykterhetsfoilcet i övrigt. Å ena sidan
vill de ta hort motboken och göra spriten
fri, å andra sidan vill de ha upp
spritpriserna, och sedan kommer spriten,
enligt herr Rimmerfors deklaration,
på den fria marknaden att bli så
pass dyr, att missbrukarna på svarta
börsen får betala 23 kronor mer per
liter än det nu föreslagna priset. Men
om man då skulle följa herr Rimmerfors
förslag att spriten skulle bli fri, så skulle
det innebära en reell sänkning av det
pris de nu betalar. På det sättet underlättar
man alltså för missbrukarna att
komma åt sprit.

I mitt genmäle till herr Sköld frågade
jag också, om det inte blir missbrukarna,
som i första hand får stå för de
ökade inkomster herr Sköld räknar med
att få genom den nya spritskatten. De
förnuftiga brukarna kommer väl att följa
herr Skölds råd att minska sin förbrukning
med en halvliter per månad.

Det var roligt att höra, att herr Rimmerfors
anser, att det finns en gräns

för höjningen av spritskatterna, men
det skulle också vara roligt att höra var
den går.

Vad beträffar de prisundersökningar
som herr Rimmerfors gjort på den
svenska marknaden så kan det nog vara
sant att hembränt kostar så och så mycket,
men det finns också en del av den
olaga sprittilverkningen som inte kommer
till synes på den svenska marknaden,
nämligen husbehovsbränningen.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att tala om ett avgränsat område av
denna debatt, och jag vill gärna fullfölja
min avsikt, även om debatten redan
pågått länge nog. Egentligen vill
jag inte blanda mig i den här icke alltför
uppbyggliga dispyten — jag kan i
olikhet med min vän herr Rimmerfors
svårligen finna, att det här rört sig om
en idédebatt. Jag skall ägna mig åt dels
en principfråga och dels en procedurfråga.

Man måste ju, herr talman, finna det
anmärkningsvärt att det föreslås en
lösning i etapper av en fråga, som i
grunden är en och densamma — detta
kan sägas alldeles oberoende av finansministerns
förklaring, och jag säger
det även med en helt annan motivering
än exempelvis min partivän herr
Christenson i Malmö tidigare gjort i
dag. Man rycker loss ett problem, nämligen
prisfrågan, ur dess naturliga sammanhang
med en rad andra planerade
åtgärder på alkoholfrågans område,
något som är så mycket mer ägnat att
förvåna som alla måste ha klart för
sig, att just skatteinstrumentet i dagens
läge framstår som ett av de väsentligaste
nykterhetspolitiska alternativen,
sedan systemet med individuell
kontroll och ransonering utdömts.

För att ännu mera öka förvirringen
i detta sammanhang lämnade statsministern
mitt under utskottsbehandlingen
av de svävande prisfrågorna en beskrivning
i stora drag av vissa kungl.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

propositioner, berörande hela den
framtida alkohollagstiftningen med dess
mångahanda aspekter och förgreningar
— propositioner, som officiellt icke
kommer att ligga på riksdagens bord
förrän någon gång i nästa månad. Man
frågar sig onekligen vad anledningen
är till denna brådskande nyhetstjänst.
Om man skall se rent sakligt på detta,
hade det väl varit mest korrekt om den
koordinering av frågorna, som här, låt
vara informellt, kommit till stånd, från
början upprätthållits, så att riksdagens
ledamöter beretts tillfälle att i vanlig
ordning ta ställning till de svåra skatteavvägningsfrågorna
på detta område,
i ljuset av regeringens övriga projekt
med avseende på nykterhetspolitikens
framtida utformning. Med den uppläggning
dessa frågor har fått har man
mer eller mindre känt sig stå där med
bakbundna händer. De! är möjligt att
det i dag hade förelegat andra yrkanden
än de som här redovisas, om detta
sammanhang hade varit mera påtagligt.

Jag vet väl att 1944 års nykterhetskommitté
bär sagt ett ord, som på sina
håll nära nog framställts som århundradets
sanning, nämligen att inga tillräckliga
skäl föreligger att av nykterhetspolitiska
hänsyn samtidigt med
motbokssystemets avskaffande påyrka
någon höjning av spritbeskattningen.

Man måste finna detta uttalande synnerligen
anmärkningsvärt, inte minst
mot bakgrunden av att samma kommitté
på andra ställen med internationellt
erfarenhetsmaterial påvisar, hurusom
just skatteinstrumentet är ett mycket
tjänligt instrument, när det gäller att
reglera svårtillgängligheters. Då finansministern
på andra väsentliga punkter
funnit sig böra korrigera nykterhetskommittén
hade det, synes det mig,
inte varit ur vägen att så skett också
på denna punkt, alldeles särskilt som
denna åsikt, låt vara i form av ett särskilt
yttrande av en ensam sakkunnig,
finns klart företrädd i nykterhetskommittén.
Det sägs där att spritskatterna

borde höjas även av andra motiv än
blott och bart statsfinansiella, d. v. s.
i nykterhetsfrämjande syfte, för att
reglera svårtillgängligheten. Man vill
verkligen hoppas och tro, att det skall
bli möjligt att inom en snar framtid
aktualisera prisfrågorna från nya utgångspunkter
och med den målsättning
jag här har antytt, även om den svenska
regeringen för dagen, till skillnad
från t. ex. tidigare socialdemokratiska
regeringar i Danmark, motsätter sig en
politik som innebär att beskattningsinstrumentet
tages i bruk för klart nykterhetspolitiska
syften. Någonting sådant
är det ju inte fråga om i dag, utan
här vill man blott nödtorftigt återställa
realpriset. Man kan dock inte bortse
från att även den mycket måttfulla och
blygsamma skattehöjning som regeringen
föreslår kan få en viss betydelse,
såsom också har antytts från denna
talarstol, när det gäller att hejda den
fortskridande försämringen i nykterhetsavseende.

Jag skall gärna bekänna att när jag
ställs inför dessa problem — och de
har lidelsefullt intresserat mig i alla
tider — står för min inre syn inte i
första hand en brigad av siffror, statistik
och grå teorier, inte en mer eller
mindre sinnrikt komponerad meny av
kurvor, diagram och tabeller, utan för
min inre syn står främst levande människor
och människoöden. Det lär vara
ofrånkomligt att de beslut som vi i dag
går att fatta och än mer de ställningstaganden
som väntar längre fram under
riksdagen kommer att få en stark
återverkan, positiv eller negativ, på
detta det rent mänskliga planet.

Inför de perspektiv som här rullas
upp, med i princip fri försäljning, med
en prispolitik som dikteras inte av vad
som på djupet och på längden bäst
gagnar vårt folk utan som väsentligen
dikteras av det politiskt eller strategiskt
möjliga och gångbara samt av statens
behov av pengar tycks det mig
vara all orsak att se med stora bekym -

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

mer på framtiden och att rent av liksom
den berömde atomprofessorn på
sin tid ta sig för pannan och ängsligt
framstamma: »Jag är rädd, jag är

rädd.»

Herr talman! Eu hel del aktivt nykterhetsfolk
har aldrig förmått tillägna
sig de nya vishetsläror som säger, att
nykterhetstillståndet i ett land skulle
kunna främjas genom att varorna görs
lättillgängligare för konsumenterna. De
har heller aldrig velat åtnöja sig med
en samhällelig insats på detta område,
så begränsad att den väsentligen inskränker
sig till ett omhändertagande i
efterhand av alkoholens offer och alltså
inte i första hand tar sikte på att täppa
till källan för det onda. Många av
oss känner långt större samhörighet
med tankegångarna i den ensamme
herr Klackenbergs expertutlåtande i
nykterhetskommitténs betänkande, med
dess rättframma förordande av en
stram prispolitik med nykterhetspolitisk
motivering, än med majoritetsförslagets
i vissa avseenden trots allt gansska
underliga och ofullgångna rekommendationer.

Det har länge pågått en känslomättad
debatt här i landet om dessa frågor,
och vi har också sett prov på den här
i kammaren i dag. Jag skall inte, även
om det vore synnerligen frestande, säga
någonting ytterligare som kommentar
t. ex. till herr Lundbergs i Uppsala säregna
framställning. Han antydde att
han rent av talade i den svenska nykterhetsrörelsens
namn, men han ser alldeles
bort från att samma nykterhetsrörelse
ju gång på gång har förklarat,
att samhället bör bestämma så höga priser
på alkoholhaltiga drycker, att konsumtionen
verksamt nedbringas. Jag
skall inte heller säga någonting till min
säregne partivän herr Larsson i Stockholm,
vars ståndpunkter jag ju står
ganska, för att inte säga alldeles, främmande
för. Han hade åtminstone den
förtjänsten att han inte sade sig tala
i någon nykterhetsrörelses namn.

I denna debatt har man alltså gjort
gällande, att spritskatten skulle vara
orättvis, odemokratisk in. in., m. m. Jag
tycker att av mycket underligt som
sagts är detta någonting av det mest
underliga. Man glömmer ju därvidlag
alldeles bort det som verkligen är fundamentalt
i detta sammanhang. Det som
är verkligt relevant för frågans bedömande
är nämligen att strävandena att
pressa ned priserna väl är väsentliga
för behovsvaror, men att de aldrig kan
bli det för varor, om vilka man måste
säga att de är i allra högsta grad umbärliga.
Kravet att genom prissänkningar
höja den allmänna levnadsstandarden
kan givetvis inte gälla sådant
som är för individ och samhälle bevisligen
skadligt. Sedan får organiserat
nykterhetsfolk gärna skrivet sig på näsan
— det antyddes här av någon talare
— att »det är klart att ni ivrar för
sådana här skatter, eftersom ni själva
slipper betala dem». Det är väl ändå
ett väl enkelt argument. Nykterhetsrörelsen
skulle alltså som en ideell folkrörelse
sitta och gona sig vid åsynen
av folk som dricker sprit för att skaffa
staten pengar. Nej, det lär väl ändå
vara ganska omöjligt att få reflekterande
människor att på allvar tro något
sådant, när alla ändå måste ha klart för
sig att strävandena på den kanten tvärtom
går ut på att söka dra så många
som möjligt från spritbruket genom att
på något sätt, genom hög beskattning,
sedan ransonering genom systembolag
och restaurangpersonal slagit slint,
göra varan så svårtillgänglig som möjligt.
Spritskatten är ju i alla fall i grunden
en frivillig skatt.

Herr talman! När man bevittnar det
i mitt tycke alltför trevande grepp,
som på det politiska planet i alla tider
anlagts och även i dagens läge anlägges
på denna fråga, vår för närvarande
största olösta sociala fråga, är det inte
utan att man börjar misströsta en smula
om att någonsin på parlamentarisk väg
komma till rätta med missförhållande -

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings na.

Till sist måste det, tycks det åtminstone,
bli folket självt — hur det
nu skall gå till — som i kraft av en
inre förnyelse tar saken i egna händer
och i tecknet av en allmän folkväckelse
på detta område genomkämpar en sin
egen frihetskamp. Ändå lär man på det
politiska planet aldrig någonsin komma
ifrån sitt ansvar härvidlag.

Till sist, herr talman, ett ord om någonting
som i dagens läge ju ingenting
annat är än politisk illusion, en tankelek,
ett önsketänkande, men som kanske
ändå förtjänar att även i denna sin
något efemära egenskap omnämnas. Det
ligger i sakens natur och bestyrkes av
all erfarenhet i det flydda, att alla ingripanden,
alla åtgärder av vad slag de
vara må, som på något sätt riktar sig
allvarligt, med udd och skärpa, emot
svenska folkets djupt ingrodda alkoholvanor,
måste för flertalet människor
framstå som någonting mycket impopulärt.
Skall en verklig sanering på detta
område komma till stånd, krävs det
utan tvivel en besk medicin, så besk
rent av att det knappast kan förutsättas
att en regering, sammansatt av ett
parti eller av två partier — alltså en
regering där icke alla partier av någon
betydelse är företrädda — skulle våga
sig på att utfärda den rätta ordinationen.
En bred demokratisk samling för
alkoholfrågans lösning i verkligt radikal
anda är vad som strängt taget
skulle fordras, men på det område det
här är fråga om kanske mer än på något
annat är det i regel så oändligt
långt mellan önskningarna och deras
infriande, och därför ter sig vad som
här allra sist manades fram blott och
bart som ett hugskott, om ens det.

Herr talman! Jag betraktar på intet
sätt från mina utgångspunkter regeringens
förslag som något överbud.
Tvärtom skulle jag vilja säga att det
mot bakgrunden av det allmänna tillståndet
på detta område i landet är
ett underbud. Jag har intet yrkande,
men jag kommer självfallet att rösta

och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

för bifall till regeringens förslag och
bevillningsutskottets hemställan.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan ge herr Larsson
i Stockholm rätt i hans invändningar
så till vida att det naturligtvis har
skett en hyfsning av dryckesseden i
landet och att man i många sammanhang
har anledning att vara tacksam
för det som uträttats och förbättrats. I
ett par fall skulle jag ändå vilja påvisa
att argumenteringen betänkligt brister.

Det ligger ju bl. a. så till, att det
har skett en breddning av dryckesseden.
Den allmänna utbredningen av
dryckesseden har dock ständigt fortgått,
vilket jag betraktar som en negativ
företeelse i samhället, ur min synpunkt
synnerligen beklagansvärd. Absolutistandelen
i vårt folk har trängts tillbaka
och sjunkit till en minoritet. Jag betraktar
detta som en stor nackdel inte
minst med tanke på att vi behöver alkoholfria
miljöer, om vi skall kunna rädda
en hel del människor, som är alkoholskadade.
Men även om jag nu bortser
från den synpunkten och helt övergår
till det direkta siffermässiga materialet,
så visar det sig, att en ständigt
pågående höjning av alkoholkonsumtionen
äger rum. Under 1952 Ökade
spritförsäljningen här i landet med
ytterligare fyra procent och vinförsäljningen
med ytterligare 25 procent.

Sedan säger herr Larsson, att det
inte kan bevisas, att det finns något
samband mellan bruk och missbruk.
Jag skulle med anledning därav vilja
fråga honom, hur han förklarar, att
fyllerisiffrorna så nära följer ökningen
av alkoholförsäljningen i spåren. 1952
ökade spritförsäljningen med fyra procent.
Fylleriförseelsernas antal ökade
samma år med 5,4 procent, alltså t. o. m.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

något mer än vad spritförsäljningen
ökade.

Vad slutligen beträffar frågan om
en viss förbättring av nykterhetstillståndet,
vill jag säga, att det vore väl
underligt, om det inte skett någon förbättring
under så många års nykterhetsarbete
och upplysning i nykterhetsfrågan,
från såväl statens som organisationernas
sida.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Den debatt vi i dag
för har ju genom de senaste inläggen
kommit att bli inte bara en skattedebatt
utan i någon mån en skatte- och
nykterhetspolitisk debatt. För min del
ser jag dock denna fråga som en ren
skattefråga, och jag undrar om det inte
är väsentligt, att man fasthåller vid
detta perspektiv, när vi om en stund
skall votera i saken. Situationen är ju
ändå helt enkelt den, att regeringen
nödvändigtvis behöver nya inkomster
för att få sitt förslag till budget för
nästa budgetår formellt balanserad.
Reellt betyder ju detta att statsinkomsterna,
som bara för något år sedan
fortfarande gav ett överskott i statens
kassa, inte längre räcker till för de
löpande utgifter som är ett resultat av
socialdemokraternas och bondeförbundarnas
politik. När så nya pengar —
nya anspråk på människornas inkomster
— visat sig ofrånkomliga, har regeringen
långt ifrån för första gången
i vårt skattelidandes historia bestämt
sig för att tillgripa den lättaste utvägen,
nämligen att justera tobaks- och spritskatterna.
Vi har för vår del förordat
en annan utgiftspolitik, och därför blir
också vårt yrkande en väsentligt lägre
spritbeskattning än vad regeringen har
tänkt sig.

Nu frågade herr Henriksson på stockholmsbänken
vad vi inom högerpartiet
vill använda spritskatten till. Ja, svaret
är naturligtvis mycket enkelt: till att
täcka beräknade utgifter och inkomstbortfall
men inte till att täcka någon

viss utgift eller något visst inkomstbortfall.
Jag fattade herr Henrikssons
sista replik för en stund sedan så, att
vi nu i fortsättningen kunde vara överens
om att se på budgetpolitiken på
detta sätt, och jag vill, herr talman,
inte bestrida, att jag tycker att det i så
fall vore ett framsteg och en vinning
ur debattsynpunkt.

Vårt budgetalternativ, uttryckt i olika
motioner, innebär dels förslag om sänkt
direkt skatt, dels vissa finansiella förstärkningar
av regeringens budget, alltså
utöver vad regeringen själv har föreslagit,
och dels vissa väsentliga utgiftsreduktioner.
Om man skulle ta
bort finansförstärkningarna, så får man
in ett belopp, som motsvarar ungefär
den begränsade justering av spritbeskattningen,
som vi har tänkt oss. Men
naturligtvis faller det mig för den skull
inte in att resonera som om spritskattejusteringen
just skulle gå till att förstärka
finansplanen.

Den nykterhetspolitiska effekten av
den föreslagna skatteskärpning, som
här har diskuterats i några av de
senaste anförandena, är ju ändå, herr
talman, så liten, även enligt regeringens
egen beräkning, att det knappast kan
finnas något verkligt skäl att uppehålla
sig vid den. Utslaget per fullvuxen
medborgare rör det sig ju inte om annat
än att man skall byta ut eu snaps
i månaden mot ett eller ett par glas
vin. En så ringa effekt kan ändå inte
vara mycket att resonera om. Hyggliga
och skötsamma människors livsföring
tror jag inte att riksdagen eller överheten
skall lägga sig i. Deras dryckesvanor
lika väl som deras övriga vanor
är deras ensak. Somliga blir saliga på
vatten och råkost. Låt dem bli saliga
på det. Andra föredrar mindre spartanska
dietvanor. Låt dem ha sin frihet.
Alla i detta land ogillar spritmissbruk.
Alla är anhängare av ett kultiverat sätt
att leva. Men ett mycket stort antal
människor betraktar en måttlig alkoholförtäring
som fullt förenlig med god

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

och anständig livsföring, och de ar
precis lika goda medborgare som alla
andra, och det finns ingen anledning
att utsätta dem för särbehandling. Vad
slutligen alkoholismen angår föreställer
jag mig att de flesta väl numera är
ense om att betrakta den närmast som
ett vetenskapligt medicinskt problem,
ett problem som bör angripas med
denna utgångspunkt.

Jag är härmed, herr talman, framme
vid den fråga, som väl i själva verket
är den väsentliga: hur stor höjning av
skattebelastningen är rimlig och ofrånkomlig?
Vad är det rimligt att här ta
ut i merskatt av människorna i nuvarande
läge? Där har regeringspartiet
eller kanske rättare sagt regeringspartierna
ett förslag, från vilket dock åtskilliga
mäler ut sig, inte minst i regeringspressen.
Så har vi ett förslag från
folkpartihåll, kring vilket emellertid
meningarna uppenbarligen är delade
även inom detta parti. Kring det förslag,
som framlagts från vår sida, står
högerpartiet samlat. Det är alltså ett
alternativ, bakom vilket det finns en
enhällig opinion inom det för detsamma
ansvariga partiet. Ett antal beklagliga
sjukdomsfall, som minskar antalet
högerröster i båda kamrarna, får inte
dölja detta faktum.

Naturligtvis kan man säga, att skillnaden
mellan regeringsförslaget och
högerförslaget totalt sett endast är 26
miljoner kronor och att denna skillnad
inte är av avgörande betydelse. Den
som för detta resonemang bortser emellertid
inte bara från den synpunkt, som
finansministern tog upp tidigare här i
dag, om vikten av att räkna miljonerna
riktigt, en synpunkt som även jag delar,
utan bortser också från en annan
väsentlig synpunkt. Det är inte den
totala beskattningens höjd som i detta
sammanhang mest påverkar belastningen,
om man nämligen ser denna
skattebelastning som enskild människa
och inte som finanspolitiker. Ur den enskilde
konsumentens synpunkt är det

fråga om en skattehöjning, som läggs
ovanpå en redan mycket hög skatt. Det
rör sig om en marginalskatt och om
marginaleffekter. Vi kan alla vara överens
om att varje indirekt beskattning
måste utformas så, att den icke över
hövan frestar på människornas lojalitetskänsla,
att den inte lockar till lagöverträdelser
eller till axelryckningar
åt lagöverträdelser. Vad som framför
allt och till varje pris måste undvikas
är, att det blir modernt att hitta på ursäkter
för dem som överträder de lagar
som reglerar spritbeskattningen. Just
därför är det väsentligt att extrabelastningen
av människorna själva godtages,
att den anses vara rimlig. Man kan
nämligen kontrollera mycket, men man
kan inte kontrollera vad människorna
tycker och tänker.

Låt mig i detta sammanhang erinra
om att regeringsförslaget innebär en
genomsnittlig ny marginalskatt på 3: 26
kronor per liter spritdrycker. Högerförslaget
ger en marginaleffekt i försäljningspriserna
på 1:13 kronor. Vad
gäller utskänkningen blir skillnaden
än större.

Denna genomsnittliga merbelastning
är ju närmast av statistiskt intresse.
För vanligt folk spelar nog praktiska
exempel ur det levande livet större
roll. Den så kallade indexfamiljen är
visserligen inte representativ i detta
avseende, men det kan dock förtjäna
att påpekas, att regeringsförslaget, som
tydligen också skall bli riksdagens beslut,
för indexfamiljen betyder en årlig
prishöjning med 35: 28 kronor. Högerförslaget
reducerar för denna konstruerade
familj skärpningen till ungefär
en tredjedel.

Om man i stället för socialstyrelsens
familj tar några exempel ur det svenska
folkdjupet, får man ett mera konkret
grepp på frågan. I likhet med kanske
många andra ledamöter av denna kammare
har också jag på sista tiden fått
en ganska stor brevskörd. Det är människor,
som skrivit och talat om hur

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker in. m.

deras situation är och undrar, om vi
tycker att det är rimligt med denna
skärpta spritbeskattning. Jag skall ur
dessa brev hämta två exempel, som förefaller
mig att vara ganska representativa.
Det ena avser en trädgårdsarbetare
och hans familj och det andra en
statstjänstemannafamilj i mellangraderna.

I den förra familjen brukar man ta
ut en liter renat brännvin per månad,
en extra liter till midsommar och en
liter kronbrännvin samt en halv liter
två-stjärnig konjak extra till jul, alltså
summa summarum 141/., liter, vilket
ligger mycket nära vad man kan karakterisera
som normal förbrukning.
Skattebelastningen — den renodlade
beskattningen alltså — stiger för denna
familj med 40: 36 kronor om regeringen
får det som den vill. Blir högerförslaget
genomfört begränsas skatteskärpningen
till 12:20 kronor.

Om vi så tar statstjänstemannafamiljen
kommer vi till än mer anmärkningsvärda
resultat. Denna senare familj
säger att den genomsnittligt brukar
ta ut ungefär en liter Skåne-brännvin
och en liter två-stjärnig konjak i
månaden. Till jul vill också denna familj
ha det litet festligare än vanligt
och köper därför en extra liter Skånebrännvin,
en halv liter extra av den
två-stjärniga konjaken och en halv liter
av systembolagens egen likör. Jag
förmodar att inte heller detta kan anses
vara något särskilt anmärkningsvärt
fall. Den rena merskatten i detta senare
fall blir enligt majoritetsförslaget
119:40 kronor och enligt högerförslaget
60:52 kronor. Man skall se dessa
siffror i sitt absoluta sammanhang.

Den trädgårdsarbetarfamilj, som här
nämnts, har en spritkonsumtion, som
med nuvarande beskattning innebär en
årlig utgift på kr. 196: 02. Enligt regeringens
förslag stiger denna utgift till
kr. 236:38, och enligt högerns alternativ
stannar utgifterna vid kr. 208:22.
För statstjänstemannafamiljen är mot -

svarande utgifter med nuvarande beskattning
kr. 361:85, enligt regeringsförslaget
stiger summan till kr. 481: 25
och stannar enligt högeralternativet vid
kr. 422: 37.

Dessa siffror gäller naturligtvis endast
under förutsättning av oförändrad
konsumtion. Skulle prishöjningarna mot
all förmodan få följder i form av minskad
förbrukning även i så pass normala
fall som de jag nyss anförde, minskar
naturligtvis extrabeskattningen i
takt med konsumtionsbegränsningen.
För att få ett mått på vad det här kan
röra sig om kan det vara av intresse
att påpeka, att för den händelse den
av regeringen framräknade konsumtionsminskningen
inte endast skulle
gälla i genomsnitt utan låta sig tillämpas
på det enskilda fallet, så skulle
merutgifterna enligt regeringsförslaget
för de båda familjerna minska med
3 å 4 kronor per år. Det är vad det
hela rör sig om.

Denna skattebelastning skall rymmas
inom inkomsternas ram. Att det betyder
en påfrestning är alldeles uppenbart,
och att denna påfrestning tas ut
via s. k. umbärliga varor förändrar
ingenting i sak. — Jag har anledning
understryka detta på grund av vad som
anförts av de talare, som i den förda
debatten gång på gång har återkommit
til! denna synpunkt. Att så är fallet
framgår av ett litet tankeexperiment.
Om spritkonsumenterna skulle avstå
från att köpa de orimligt högt beskattade
umbärliga varor, som det här rör
sig om, i sådan omfattning att nettoresultatet
för statens del skulle bli lika
med noll, så skulle regeringen bli tvungen
att finna på något annat sätt att ta
ut de miljoner den behöver för att få
sin ekvation att gå ihop. På den direkta
skatten kan ingenting mera tagas. Spritskatterna
skulle då komma att tagas ut
genom någon annan form av indirekt
beskattning, på några andra varor eller
tjänster.

Herr talman! Jag upprepar vad som

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

redan flera gånger har framhållits från
vårt håll. Det är här fråga om en extrabeskattning
och ingenting annat. Regeringslinjen
bottnar i regeringens utgiftspolitik.
Vårt alternativ med dess
väsentligt lägre skattehöjningar är
grundat på vår bedömning av de följder
dit regeringens politik fört oss
och av de möjligheter vi ser att begränsa
dessa följder. Ännu en gång står
vi inför de två alternativ, som alltmer
aktualiseras i svensk politik — högskattelinjen
och lågskattelinjen — och
där föredrar vi för vår del den senare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Hjalmarson frågade
hur det skulle bli, om skattehöjningen
fick sådan verkan, att konsumtionen
minskade så vi inte fick någon
inkomststegring. Herr Hjalmarson trodde
att regeringen då skulle vara nödsakad
att finna på någon annan utväg.
Jag vill svara herr Hjalmarson, att om
skattehöjningen fick den glädjande verkan
att svenska folket på allvar minskade
sin alkoholkonsumtion, så skulle
jag för min del våga förtidsdiskontera
den kraftiga höjning av nationalinkomsten,
som skulle bli en följd av
det minskade spritbruket, och det skulle
säkert inte behövas någon ersättning för
de bortfallna inkomsterna.

Herr PETTERSON i Degerfors (s) :

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att i debattens slutskede hålla något
längre anförande. Jag har av det intryck
jag har fått av debatten kommit
till det resultatet, att man här i kammaren
har föresatt sig att driva igenom
propositionen mot, som vi påstår, en
mycket stark majoritet av det svenska
folket. Man tar ingen hänsyn till, jag
höll på att säga sakskäl, men i vart fall
inte till förnuftsskäl. Jag kan hänvisa
till framför allt de hundratals protester
från fackföreningarna landet runt,
som man inte från vare sig Kungl.

Maj :ts eller utskottsmajoritetens sida
fäster det minsta avseende vid. Jag vill
i detta sammanhang understryka vad
herr Sundström i Skövde anförde, nämligen
att det varit opposition varje gång
denna fråga varit uppe till behandling,
men att man har en känsla av att oppositionen
den här gången är litet annorlunda.
Man kan utläsa av tonfallet från
folkmötena och framför allt från fackföreningarna,
att man menar allvar.

Jag vill understryka vad herr Sundström
sade, nämligen att det finns all
anledning att ta hänsyn till detta och
inte bara betrakta alla dessa yttranden
som kommit från organisationerna som
bara luft. Man kanske här skulle kunna
ha anledning att påminna om den som
en gång sade: en sådan seger till och —
ja, jag behöver inte fortsätta. Eller om
slaven som hade till uppgift att viska
i sin herres öra: kom ihåg att du är
dödlig! Det är väl heller ingen som tror
att man gör vare sig nykterhetsrörelsen
eller nykterheten någon tjänst med det
steg man nu ämnar ta, förmodligen är
det en björntjänst. Man driver fram en
strid, som vi i många år varit befriade
från, alltså en strid som innebär, att
man vid varje tillfälle då det gäller att
besätta befattningar eller vid val kommer
att ställa kvalifikationsmärket: är
den eller den, han eller hon nykterist
eller inte? Från mina utgångspunkter
måste jag säga, att en sådan utveckling
inte är lycklig, den skapar framför allt
ingen goodwill för nykterhetsrörelsen
här i landet. Det är klart att man i det
motsatta lägret driver den meningen,
att det hela är en aktion från nykterhetsvännernas
sida att försöka befria
sig från en hel del av det allmännas
utgifter, för försvaret, för sjukvård och
ålderdomsvård o. s. v. och få dem över
på andra. Jag vill nog för min del säga,
att de som driver den meningen gör sig
skyldig till överdrift, men när jag här
under debatten hörde herrar Rimmerfors
och Hamrin fick jag ändå denna
tankeställare: vad är det som ligger

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

därbakom? Herr Rimmerfors sade ju att
han kommer att rösta med utskottet,
men 4 kronor hade ju varit mera lämpligt
än utskottets förslag. Han sade vidare
att om vi skall konkurrera med
svartabörspriserna — jag känner inte
till varför han visste så mycket om dem,
dessa ligger mellan 40 och 60 kronor
per litern — så måste det bli andra
priser. Av de tongångarna får man ändå
den uppfattningen, att detta bara är en
etapp på prishöjningens väg och att
vederbörande ämnar fortsätta på denna.

Medan jag är inne på frågan om de
nykterhetspolitiska synpunkterna, vill
jag nu säga, att jag i många stycken delar
finansministerns uppfattning och
den uppfattning utskottsmajoriteten har
— dock inte i alla avseenden, såsom när
man säger, att vi för att lära svenska
folket finare supseder skall undantaga
vinet från den skärpta beskattningen.
Jag undrar om den vägen är så lycklig.
Jag skulle bara vilja ställa frågan: Skulle
det kunna inträffa något värre än att
svenska folket i likhet kanske med franska
folket och en del andra skulle börja
att i större utsträckning dricka vin? Det
är möjligt att sådana där figurer — jag
vet inte vad jag skall kalla dem — som
sitter på vinrestaurangerna hela dagarna
och som låter hår och skägg
växa vilt, de där som kallar sig kulturmänniskor
och konstnärer kan acceptera
den linjen, men jag tycker inte, att
vare sig finansministern eller någon
annan i denna kammare skall önska att
det ute på arbetsplatserna blir så att
vanliga människor ökar denna konsumtion.
Det är min bestämda uppfattning.

Medan jag har ordet skulle jag kanske
också få säga ett par saker till herr Olsson
i Gävle. Han sade i en polemik med
herr Brandt, att det föreliggande förslaget
är så ingående diskuterat i utskottet,
att det inte finns några möjligheter
att kunna rubba på den uppställning
som här är gjord. Ja, det är
möjligt, men jag tillåter mig ändå fråga:
Kan man säga att det hela är så ingå -

ende diskuterat? Ty om jag inte är fel
underrättad så avgjordes hela denna
fråga en dag på ett par tre timmar. Det
verkar som om varje gång det blir fråga
om sådana här saker sker det hela
med en fantastisk brådska, allt skall drivas
igenom till varje pris. Jag vill erinra
om ett tillfälle efter 1940, då vi
fick samlas en söndagskväll för att rent
brådstörtat driva igenom en skattehöjning.
Mot ett sådant handlingssätt reagerar
människorna, och man får den
uppfattningen, att denna våldsamma
brådska varje gång man skall trumfa
igenom sådana här saker är sjuklig på
ett eller annat sätt.

Eftersom riktigheten av herr Brandts
siffror satts i fråga vill jag hänvisa till
en artikel i dag i ÅT, skriven av ekonomen
Ekström i LO, i vilken artikel
han tar upp precis samma problem och
kommer till nästan exakt samma beräkningar
som herr Brandt.

Jag har ingen anledning att här längre
syssla med detaljer. Jag vill bara för
kammaren meddela, att jag inte kommer
att ställa något yrkande om bifall till
vår motion. Vi hade ju gärna sett att
här blivit en samförståndslösning, men
en sådan har inte kunnat åstadkommas.
I den föreliggande situationen kommer
vi att rösta för reservationen nr II) av
herrar Eriksson, Brandt och Kollberg,
till vilken jag alltså, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag kan inte låta bli
att reagera en smula mot herr Petterson
i Degerfors. Jag har visserligen av hans
motion inhämtat att han på sitt sätt är
anhängare av folkliga drycker och emot
välska seder, och den inställningen får
han väl ha. Det finns nog ingen möjlighet
att svenska folket skall komma att
bli likt det franska — det förhindrar
naturen. Men, herr Petterson i Degerfors,
om det går en stämningsrörelse
genom vissa grupper av folket och man

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

finner att den bygger på utgångspunkter
som inte är särskilt respektabla, som
inte utgör någon hållbar grund för framåtskridande,
skall man då falla undan
för den? Det tror jag inte. Det måste
nog vara så att riksdagen alltid ser en
smula längre än till de mera primitiva
instinkter, som kan röra sig på vissa
håll i folkdjupet.

Herr Petterson i Degerfors! Vi är parlamentariker,
vi är alltid dödliga och
vi får alltid vara beredda på att stupa
på vår post. För min del har jag nu i
trettiofem år valts till riksdagsman av
icke absolutistiska valmän. Det kunde
onekligen vara på tiden att de skaffade
sig en representant som stod deras
åskådning närmare. Det är inget fel i
detta. Men låt oss inte överdriva. Den
som liksom jag efter Brattsystemets införande
upplevde den s. k. appelliströrelsen
är säkerligen litet känslig inför
instinkter, som har så dunkla grunder
som dem det här är fråga om.

Till sist: herr Petterson vållar mig
en djup besvikelse. Man brukar säga i
mitt landskap att en karl står för sitt ord
och en tiggare står för sina påsar. Herr
Petterson har i sin motion föreslagit att
jag skulle få de där 71 miljonerna, det
har ju varit hans utgångspunkt. Hur kan
herr Petterson nu svika mig och gå
åstad och rösta för ett belopp som ligger
24 miljoner kronor lägre? Den omvändelsen
tycker jag inte om.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Jag

vill, herr talman, endast säga ett
par ord i anledning av herr Pettersons
i Degerfors påstående, att det varit så
bråttom i bevillningsutskottet då vi behandlade
denna proposition. Den lades
på kammarens bord den 10 januari. I
dag har vi den 24 februari. Vi brukar
inte i bevillningsutskottet, sedan talarlistan
är genomgången och ingen längre
begär ordet, fortsätta diskussionerna,
utan då fattar vi beslut.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att mycket kortfattat få motivera
mitt ställningstagande i denna fråga.

Enligt min mening är det olyckligt att
man här skilt ut en detalj i hela de!
komplex, som nykterhetslagstiftningen
utgör. Frågan om spritskattens höjd är
så intimt förknippad med nykterhetslagstiftningen,
att det verkligen varit
naturligt att den fått behandlas i riksdagen
samtidigt med de övriga nykterhetsfrågorna.
Den enhälliga utredningen
— den enda som haft speciellt uppdrag
att bedöma riskerna vid övergången
från ett system till ett annat — har understrukit
betydelsen av detta.

Men inte nog härmed. Mycket starka
skäl talar också för att om det nuvarande
restriktionssystemet skall avskaffas,
så bör det ske i samband med en
höjning av spritskatten. Enligt finansminister
Sköld skall emellertid höjningen
av spritskatten öga rum ett och ett
halvt år före restriktionssystemets avskaffande.
Den broms på konsumtionen,
som i ett övergångsskede skulle ha kunnat
sättas in genom att en skattehöjning
ägt rum, finns nu inte. Man försitter
alltså möjligheten att vidta en
efter detta förhållande anpassad skattehöjning.
En ytterligare höjning nästa år
är självfallet utesluten. Övergångstidens
svårigheter blir, i varje fall om man
skall sätta tro till den enhälliga utredningen,
där arbetsmarknadsorganisationerna
och nykterhetsupplysningen varit
representerade, nu avsevärt större.

Detta olyckliga förfaringssätt blir inte
bättre genom det försök till sammankoppling
mellan höjningen av spritskatten
och finansieringen av sjukförsäkringen,
som man från början sökte
åstadkomma men som man nu inte vill
kännas vid.

Hade man undvikit att göra dessa tre
misstag, tror jag att det funnits betydligt
större möjligheter att nå enighet
inom alla partier inför den fråga vi
här går att besluta. Som läget nu är har

78 Nr 7. Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

jag ingen annan möjlighet än att rösta
för det förslag, som innebär en justering
av priserna i förhållande till penningvärdeförsämringen.
Den förra höjningen
beslutades under en prisstegringsperiod.
Man visste att priserna
skulle komma att stiga ytterligare och
tog därför, som herr Brandt tidigare
sagt, till i överkant. Det är således nödvändigt
att bedöma penningvärdeförsämringens
inverkan på spritskatten på
annat sätt än vad herr Sköld gjort, och
jag kan därför, herr talman, inte annat
än ge min röst till reservationen nr II)
av herrar Einar Eriksson, Brandt och
Kollberg.

Häruti instämde herrar Helén (fp),
Wedén (fp) och Boija (fp), fröken
Höjer (fp), herr Schmidt (fp), fröken
Liljedahl (fp) samt herrar Königson
(fp), Strandh (fp), Mårtensson (fp)
och Nihlfors (fp).

Herr PETTERSON i Degerfors (s) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministerns tal
om primitiva instinkter skall jag inte
svara på, men finansministerns uttalande
att han var ledsen över att jag svikit
honom i fråga om de 24 miljonerna
kan det kanske finnas skäl att granska
något.

Man kan nog säga att de uppgifter,
som under debatten lämnats dels av
herr Brandt och dels av utskottsmajoriteten,
är lika säkra eller lika osäkra.
Men herr Sköld säger alltså att jag sviker
honom i fråga om de 24 miljonerna,
och det må vara hänt — det får jag väl
ta ansvaret för. Finansministern sviker
emellertid herr Henriksson med över
60 miljoner, och då kan vi väl vara
kvitt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag
till lydelse av 1 § dels ock på avslag
å ifrågavarande förslag; och fann herr

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Senander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
1 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
rusdrycker, röstar

Ja;

Den, det oj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
ifrågavarande förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
171 ja och 20 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 1 §.

2 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h) :

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering, som jag framfört under debatten,
yrkar jag bifall till reservationen
nr IV) av herr Velander och mig.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationen
nr II) av herrar Einar
Eriksson, Kollberg och mig.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse; 2:o)
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Einar Eriksson m. fl. avgivna reservationen
nr II; samt 3:o) godkännande
av det förslag till lydelse av paragrafen,
som framlagts i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herrar Brandt
och Nilsson i Svalöv begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o) anmärkta hava flertalets
mening för sig. Jämväl i fråga om
kontrapropositionen begärde herr Nilsson
i Svalöv votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 2 § i bevillningsutskottets

föreliggande förslag till förordning angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker antager det förslag
till lydelse av paragrafen, som framlagts
i reservationen nr II av herr
Einar Eriksson m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag till lydelse av paragrafen,
som framlagts i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Sedan kammaren ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 96 ja och 94 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Einar Eriksson in. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill att kammaren godkänner
2 § i bevillningsutskottets föreliggande
författningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till lydelse av paragrafen,
som framlagts i reservationen nr II av
herr Einar Eriksson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 92 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 2 §.

3 och 4 §§.

Godkändes.

5 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ska be att få yrka
bifall till reservation nr III).

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker m. m.

Herr NILSSON i Svalöv (h): omröstningsapparat anställdes. Därvid

Herr talman! Jag skall be att få yrka avgåvos 150 ja och 30 nej, varjämte 20
bifall till reservation nr IV) av herr Ve- av kammarens ledamöter förklarade sig
länder och mig. avstå från att rösta.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning; 2:o) godkännande
av den lydelse av paragrafen, som
föreslagits i reservationen nr III av herr
Sundström; samt 3:o) godkännande av
den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i reservationen nr IV av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Nilsson i Svalöv
och Sundström begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) anmärkta
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
5 § i bevillningsutskottets föreliggande
förfatlningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av paragrafen som föreslagits
i reservationen nr IV av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förslag till lydelse av denna paragraf.

6—11 §§.

Godkändes.

Ikraftträdandebestämmelserna föredrogos;
och yttrade därvid

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Kammaren godkände
ikraftträdandebestämmelserna i enlighet
med utskottets förslag.

Förordningens ingress och rubrik.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) 1).

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkterna A) 2)—1) och B).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
iobaksmonopol; och

nr 14, i anledning av väckt motion
om ändring av 28 § förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

Nr 7.

Onsdagen den 24 febmari 1954.

§ 14.

Lika lön för män och kvinnor.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion
angående lika lön för män och kvinnor.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 75, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Nilsson och herr Hagberg i
Stockholm hemställt, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till lag på
grundval av art. 23, moment 2 i den
av Förenta Nationerna år 1948 antagna
''Allmän förklaring om de mänskliga
rättigheterna’; samt att sådant förslag
framlägges i så god tid, att lagen — vid
bifall av riksdagen — kan träda i kraft
under år 1955».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 75, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! I denna fråga har tidigare
hållits många och långa tal. Det
har också tydligt sagts ut, att det är
orättvist att en kvinna på arbetsmarknaden,
som utför samma arbete som en
man, skall ha mindre betalt bara därför
att hon är kvinna. Alla motiveringar
som anförts som hinder för likalönsfrågans
genomförande har tillbakavisats.

Det har till exempel sagts, att det är
billigare för en kvinna att försörja sig
än en man. Kvinnorna har tillbakavisat
denna felaktiga inställning, och numera
har man också frångått detta som argument
mot likalön.

Sedan kom argumentet om att kvinnorna
var borta så mycket från arbetet,
att detta lägger hinder i vägen för likalönfrågans
lösning. Men även detta argument
har visat sig ohållbart och har
nu börjat komma ur världen. Alla måste
(i — Andra kammarens protokoll 195/i.

Lika lön för män och kvinnor.

väl se det orimliga i att kvinnor, som
ej är borta från sin arbetsplats, skall
få betala för dem som är borta. Det
finns ju också många män som är sjuka
och därför är borta från sin arbetsplats,
men aldrig har vi hört att männen
skall ha mindre betalt för det.

Nu har man äntligen kommit så långt
att man i princip anser att kvinnorna
har rätt till lika lön. I utskottsutlåtandet
till denna fråga står att arbetsmarknadsparterna
i princip godkänner likalönsfrågan.
Detta gäller både statligt anställda
och dem som arbetar på den
privata arbetsmarknaden.

Från kvinnohåll är vi naturligtvis
mycket glada över detta och anser det
som en delseger att de som bestämmer
om våra löner i princip anser att vi
skall ha lika lön. Men därifrån till att
i verkligheten få lika lön är en lång
väg kvar.

Nu säger man att det är en arbetsmarknadsfråga,
som måste lösas genom
fria förhandlingar, och att det ej går att
lagstifta i frågan. Men arbetstiden och
semestertiden är också arbetsmarknadsfrågor,
men där har man redan lagstiftat.
Därför anser jag att inget hinder
föreligger att lagstifta även i denna
fråga. Därmed menar vi ej att riksdagen
skall ingripa och besluta om lönernas
storlek. Vi anser att riksdagen skall ansluta
sig till en riktig princip, som faktiskt
vårt lands regering genom internationell
överenskommelse anslutit sig till.

Men jag får väl tyvärr även i år konstatera
att här helt enkelt saknas viljan
att få bort denna uppenbara orättvisa,
att man inte vill lagstifta.

Tusen och åter tusentals kvinnor anser
liksom motionärerna att rättvisa i
denna fråga inte kan vinnas förrän det
lagstiftas i frågan. Därför ber jag, herr
talman, få yrka bifall till motion nr
75 i andra kammaren.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Lön under extra helgdagar. — Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Lön under extra helgdagar.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion
om lön under extra helgdagar.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 12, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Norling m. fl. hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till lag angående
arbetsgivares skyldighet att utbetala lön
för extra helgdagar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, I: 12, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k) :

Herr talman! Då jag inte godkänner
utskottets motivering och detta är en
stor fråga som gäller betydande arbetargrupper,
ber jag, herr talman, få
yrka bifall till motion nr 12 i första
kammaren.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen;
samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 28 juni
1935 (nr 445) om emeritilöner för vissa
prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst, in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

Utgifter å tilläggsstat II
(Lanthushållning i allmänhet).

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, med anledning av vissa utav
Kungl. Majd i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54 gjorda framställningar
beträffande lanthushållning i allmänhet
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kostnader i samband med Svenska

spannmålsaktiebolagets verksamhet.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
2 (bilaga 6, punkt 5) föreslagit riksdagen
att till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 68 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 328, av herrar Senancler och
Hagberg i Stockholm, vari hemställts,
att riksdagen måtte — under uttalande
av att skäl i nuvarande läge ej förelåge
att täcka uppkomna exportförluster på
brödsäd med statsmedel — fastställa det

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet.

under förevarande punkt begärda reservationsanslaget
till 33 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionen
11:328, till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
å tilläggsstat It till riksstaten för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 68 000 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade vid punkten avgivits av herrar
Näslund och Widén.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WIDÉN (fp) :

Herr talman! På denna punkt har
jordbruksministern begärt ett anslag på
68 miljoner kronor för att täcka Svenska
spannmålsaktiebolagets förluster.
Dessa förluster har uppstått dels genom
det stora prisfall som skett på
världsmarknaden och dels genom att
man har fått en större skörd än man
tidigare hade räknat med. Det finns
givetvis ingenting att anmärka på beloppet
nu. Det måste utbetalas. Jag har
därför inget yrkande, utan jag har begärt
ordet för att helt kort framföra
ett par synpunkter.

Jag skulle vilja framhålla, att utom
den ökade produktionen av spannmål
och det starka prisfallet beror detta
överskott även på den stora import
som skedde av brödspannmål år 1952,
då vi importerade inte mindre än
385 000 ton spannmål. Orsaken till denna
stora import var tydligen att statsmakterna
inte trodde att prishöjningen
på brödspannmål skulle medföra väsentligt
ökad produktion. Det är främst
denna felbedömning som är orsak till
att vi nu får anslå dessa 68 miljoner
kronor till att täcka Spannmålsaktiebolagets
förluster. Det har påtalats tidigare,
men jag har velat understryka
denna regeringens misstro mot prissättningens
effekt.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den grupp, som jag tillhör,
har i motion nr 328 föreslagit, att
Svenska spannmålsaktiebolaget skall få
nöja sig med de 33 miljoner, varom
jordbruksnämnden hemställt i sin första
skrivelse i ärendet. Motiveringen
till att man sedermera har föreslagit ett
mer än dubbelt så stort belopp är, såsom
herr Widén redan framhållit, ganska
märklig.

Det har i många sammanhang varit
fråga om att kompensera jordbrukarna
för att de fått vidkännas oberäknade
förluster av alla möjliga slag — förluster
på grund av missväxt, svartrost,
översvämningar och annat — och även
i detta fall talas det om förluster, men
i själva verket förhåller det sig på följande
sätt. Man beräknade först att
1952 års spannmålsskörd skulle uppgå
till 700 000 ton och gjorde med ledning
därav framställning om att de storbönder
som odlar spannmål skulle få ett
belopp av 33 miljoner kronor, detta enligt
grunder som jag inte här skall gå
närmare in på. Men så blev skörden
mycket bättre än beräknat; den blev
ungefär 100 000 ton större än som ingick
i kalkylerna. Detta betraktar man
tydligen som någon sorts olycka, för
vilken spannmålsodlarna skall kompenseras
med ytterligare 35 miljoner kronor
som skattebetalarna i allmänhet
får betala. Till betydande del skall dessa
pengar användas för att ordna det
så, att spannmålsodlarna skall kunna
på utlandsmarknaden få ut ett lika högt
pris för sitt spannmålsöverskott som
det man tar för den spannmål som säljes
här hemma. Det är alltså inte nog
med att konsumenterna i vårt land
skall betala ett mycket högt brödpris,
utan de skall också vara med om att ge
storbönderna ytterligare 35 miljoner
kronor för att dessa skall kunna sälja
en stor del av sin skörd till utlandet.

Vi tycker att detta är en fullständigt
orimlig anordning. Det handlar här om
subventioner till en del av de jordbrukare,
som enligt vår mening redan är

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Tillämpningen av lotteriförordningen.

starkt överkompenserade, och detta i
mycket hög grad på bekostnad av de
små jordbrukarna, sådana som inte i
någon nämnvärd utsträckning odlar
spannmål. Vi anser att det bör räcka
med de 33 miljoner, som har beräknats
för en skörd som i huvudsak täcker landets
behov. När man nu har fått en
mycket större skörd och det är aktuellt
att exportera en del därav, bör
spannmålsodlarna få göra detta till de
priser, som de kan få ut, och alltså
själva vidkännas det mindre goda resultat
som denna del av rörelsen medför.
Det kan inte vara rimligt att lägga på
skattebetalarna ytterligare 35 miljoner
kronor till förmån för kretsar som redan
förut hör till de mest gynnade här
i landet.

Med detta, herr talman, har jag velat
motivera mitt yrkande om bifall till
motion nr 328.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Då herr Widén inte
ställde något yrkande, har jag inte någon
anledning att gå närmare in på
herr Widéns yttrande.

Till herr Holmberg vill jag bara säga
att förevarande framställning grundar
sig på gjorda åtaganden från riksdagens
sida. I fjol skedde på grund av förefintliga
reservationer inte någon medelsanvisning
för ändamålet, och de
förluster, som hädanefter kommer att
uppstå, skall ju bäras av jordbrukarna
själva, med undantag för den del av
skörden som faller inom det inhemska
konsumtionsutrymmet. I år har emellertid,
såsom redovisats i jordbruksnämndens
skrivelse av den 6 oktober
1953, olika omständigheter medfört att
Spannmålsbolagets omkostnader blir
avsevärt större än beräknat. Utskottet
har för sin del understrukit riktigheten
av att det är dessa omständigheter,
d. v. s. ökade skördar och nedgången i
världsmarknadsprisen, som har medfört
att bolagets kostnader överstigit
det belopp, vartill de tidigare uppskattats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad beträffar förklaringen,
att utskottsförslaget skulle vara
en konsekvens av åtaganden som riksdagen
tidigare har gjort vill jag påpeka,
att vi kommunister i varje fall inte har
biträtt denna orimliga anordning. Vid
behandlingen av dessa frågor under
1952 års riksdag föreslog vi tvärtom,
som utskottets talesmän säkert vet, en
rad åtgärder, som avsåg att på ett bättre
sätt kompensera småjordbrukarna och
att ge mindre åt dem, som enligt det nu
föreliggande förslaget skulle få ytterligare
34 miljoner kronor.

§ 18.

Föredrogos jordbruksutskottets utlåtanden: nr

4, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dispositionen av
viss kronoegendom; och

nr 5, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Tillämpningen av lotteriförordningen.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, över motioner angående
tillämpningen av lotteriförordningen.

1 de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 103 av herr Lundqvist in. fl. samt
II: 358 av fröken Wetterström och herr
Braconier hade hemställts, att riksdagen

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att organisation, som kunde påvisas
ha drivit verksamhet eller propaganda
i samhällsfientlig riktning, icke
beviljades lotteritillstånd på grundval
av 2 och 3 i Kungl. Maj ds lotteriförordning
av den 19 maj 1939.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:103 och II: 358 ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av fru Sjöstrand, utan angivet yrkande; 2)

av herr Axel Andersson beträffande
motiveringen; samt

3) av herrar Landquist och Braconier
samt fru Ewerlöf, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:103 och 11:358, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att organisation
som kunde påvisas ha drivit verksamhet
eller propaganda i samhällsfientlig
riktning, icke skulle beviljas lotteritillstånd
på grundval av 2 och 3 §§ i
Kungl. Maj:ts lotteriförordning av den
19 maj 1939.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vet, att det båtar
föga att efter dagens långa debatter som
motionär ta till orda i denna fråga, där
utskottsmajoriteten avstyrkt vårt förslag.
Men jag tillåter mig att säga, att
jag är förvånad över att majoriteten i
utskottet tycks mena, att detta är en
oväsentlig fråga, och nöjer sig med att
efter en i mitt tycke ganska klen motivering
hänvisa till handelsministerns
interpellationssvar 1953.

Den praxis, som statsrådet Ericsson
hänvisade till, då det gäller beviljande
av lotteritillstånd, är att man beviljar
tillstånd »åt sådana politiska organisationer,
som tillhör ett i riksdagen representerat
parti, till förmån för organisationens
studieverksamhet». Jag kan

Tillämpningen av lotteriförordningen.

för min del inte anse, att enbart detta
att en politisk organisation är representerad
i riksdagen bör vara det avgörande.
Det är väl ändå skillnad mellan
demokratiska partier och icke demokratiska
partier. Kan det verkligen
vara förenligt med ansvar och god
smak, att staten ger tillstånd i sådana
fall och därmed öppnar möjlighet för
allmänheten att finansiera en s. k. studieverksamhet
inom t. ex. det kommunistiska
partiet, vars mål, vilket man
ändå är fullt medveten om, icke är ägnat
att befrämja vårt eget lands och den
västerländska kulturkretsens intressen?
Det förefaller så mycket mera anmärkningsvärt,
om man tar del av statsminister
Erlanders svar på en interpellation
av herr Ohlin i april 1952 angående
kommunismen och den svenska försvarsmakten.
Det skulle vara frestande
att göra en hel del citat från den debatten,
men jag skall nöja mig med två
korta uttalanden av statsministern, som
är så klara och otvetydiga i sin formulering,
att det icke bör vara någon tvekan
om vad de avser.

Statsministern sade bl. a.: »Vi betraktar
det kommunistiska partiets fostringsverksamhet
som riskabel ur många
synpunkter både för landets säkerhet
och för många av de unga människor
som i god tro ansluter sig till det kommunistiska
partiet.» Och vidare sade
statsministern, vänd till herr Hagberg
i Stockholm: »Vad ni har ansvaret för
det är ansvaret för en systematisk vilseledning
av ett stort antal unga och
gamla partimedlemmar.»

Kan verkligen riksdagen vilja vara
med om att ge fortsatt möjlighet att genom
tillstånd till lotterier medverka till
en verksamhet, som bedrives av ett
parti, karakteriserat på detta sätt av
statsministern?

Åt vad som stadgas i lotteriförordningen
om »att tillstånd må kunna medgivas
under förutsättning att vederbörande
lotteri anordnas till förmån för
välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål», synes ha getts en alltför

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Tillämpningen av lotteriförordningen.

generös tolkning, en tolkning, som jag
tycker riksdagen inte skulle godtaga.

För mig och för många andra människor
i vårt land — det är jag övertygad
om — är detta i varje fall anstötligt,
och det har jag klart velat säga
ifrån i dag. Det borde väl ändå vara
Kungl. Maj :t obetaget att inte schablonmässigt
tillämpa en viss praxis utan att
kunna ta hänsyn till de demokratiska
intressen, som vi i olika sammanhang
är så måna att slå vakt omkring.

.lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Anledningen till att
denna motion väckts synes vara den,
att det har beviljats en del lotteritillstånd
för vissa politiska organisationer,
däribland även det kommunistiska ungdomsförbundet.
Nu åsyftar motionärerna
att det skulle vara en mera restriktiv
tillämpning vid beviljandet av dessa
tillstånd.

Jag vill erinra om att tillstånd för
lotterier beviljas av tre instanser. Det
är länsstyrelserna, polismyndigheterna
när det gäller mindre lotterier samt
Kungl. Maj:t när det gäller lotterier av
större omfattning. Efter de undersökningar
som gjorts har det visat sig att
länsstyrelserna, liksom polismyndigheterna,
i regel har beviljat tillstånd
inom de områden som de själva haft
att bestämma över. Det bär egentligen
endast funnits ett undantag, och det
gäller beträffande länsstyrelsen i Norrbottens
län.

Sedan 1946 har man hos Kungl. Maj:t
sökt följa den praxis som länsstyrelserna
har utvecklat beträffande sina tillståndsgivningar.
Följaktligen har de
politiska organisationerna — de må
vara ungdomsorganisationer eller andra
— även fått tillstånd till lotterier. Nu
åsyftar tydligen motionärerna och reservanterna
inom utskottet att man
skulle vidtaga en ändring i principerna

på sådant sätt, att man skulle vara
mera restriktiv vid behandlingen av ansökningar
från exempelvis kommunistiska
ungdomsförbundet för dess studieverksamhet
och över huvud taget icke
bevilja några tillstånd, medan man å
andra sidan skulle ha frihet att bevilja
tillstånd för övriga politiska organisationer
— tydligen av vad slag det vara
må.

Inom utskottet har vi ansett att man
inte bekämpar en politisk idériktning
på det sättet, även om motionärerna har
den uppfattningen att man skulle kunna
komma en politisk idériktning till livs
genom att inte bevilja ett eller annat
lotteritillstånd. Jag vill erinra om att
det under de sista åren givits ett tillstånd
per år. Majoriteten inom utskottet
har den uppfattningen, att om man vill
bekämpa den kommunistiska rörelsen
och dess idéer så bör man göra det på
ett annat sätt än genom att vägra dem
sådana tillstånd.

Som min personliga uppfattning vill
jag också säga, att jag inte tycker att
det skulle vara ett utslag av en god
demokrati om man skulle gå in för att
inte bevilja tillstånd för en viss politisk
riktning att anordna ett lotteri här och
där men samtidigt betrakta denna riktning
som ett fullt legalt parti som har
säte och stämma i den lagstiftande församlingen,
som kan medverka i kungl.
kommittéer och som även kan delta i
militära arbeten av ett eller annat slag.
Jag tror att man bör behandla det
kommunistiska ungdomsförbundet på
samma sätt som man behandlar andra
organisationer när det gäller att bevilja
tillstånd för lotteri till förmån för
studieverksamheten.

Till sist vill jag framhålla att det ju
inte föreligger något tvång att köpa
lotter. I regel säljs väl de flesta lotterna
till medlemmar inom respektive
organisationer eller till sympatisörer
av den verksamhet som organisationen
utövar. Om man inte vill stödja det
kommunistiska ungdomsförbundet vid

Onsdagen den 24 februari 1954.

Nr 7.

Lägre biljettpriser å statens järnvägars busslinjer.

något lotteri, är det väl effektivast att
låta bli att köpa lotter, fröken Wetterström.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det kan väl hända att
det inte kan bevisas att man på detta
sätt effektivt bekämpar det som man
vill komma åt. Jag tror dock att herr
Svensson måste ge mig rätt i att det
är oerhört inkonsekvent att ge tillstånd
till sådana lotterier, när statsminister
Erlander, som jag nyss sade, förklarade
att Kungl. Maj:t betraktar det kommunistiska
partiets fostringsverksamhet
som riskabelt ur många synpunkter,
både för landets säkerhet och för många
unga människor. Det må vara att man
inte är tvungen att köpa lotter, men
hur många är det inte som köper lotterna
utan att ha en aning om vad de
lämnar pengar till. Jag tycker det är
oansvarigt att handla på detta sätt.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag föreslår att fröken
Wetterström som lugnande medel läser
vad Erik Wästberg skriver i Svenska
Dagbladet om McCarthys trafik i Amerika,
innan högern gör några nya snedsteg.
Det förvånar mig att högern inte
efter transportförbudet och andra misslyckanden
funnit, att sådana metoder
inte leder till resultat och att de, som
fröken Wetterström sade, verkligen är
ytterst farliga för dem som tillgriper
metoderna. Jag noterar bara att högern,
som vill kalla sig ett demokratiskt parti,
inte törs använda de demokratiska
spelreglerna gentemot oss.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna
i enlighet med den av herr
Lundqvist m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av herr Lundqvist in. fl. avgivna
reservationen bifallit de i ämnet
väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 151 ja och 29 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20.

Lägre biljettpriser å statens järnvägars
busslinjer.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, över dels motion
om rätt för vissa studerande att åtnjuta
rabatt å statens järnvägars busslinjer
och dels motioner om rätt för värnpliktiga
och vissa studerande att utnyttja
veckoslutsbiljetter på statens järnvägars
busslinjer.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Till utskottets utlåtande

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

Lägre biljettpriser å statens järnvägars busslinjer.

vill jag bara foga ett par ord. Jag och
flera med mig har vid ett par tillfällen
motionerat i denna fråga, och vi har
ansett att det vore skäligt och rättvist
att de förmåner, som beviljas skolungdom
att resa på statens järnvägar och
likaså på postverkets och vissa privata
busslinjer för halva biljettpriser vid
ferier och övriga tillfällen, också skulle
komma ungdomen till del när den skall
resa på SJ:s busslinjer. Så är ju som
alla vet inte förhållandet.

Vi har ansett att detta för landsbygdens
ungdom är en nog så viktig fråga,
inte minst i den mån som SJ kommer
att överta busslinjer undan för undan.

Utskottet är i år liksom i fjol ense
med oss om att de! är viktigt med hänsyn
till ungdomens uppfostran, att
kontakten med hemmen är så god som
möjligt. Man skrev förra året synnerligen
välvilligt så att motionen faktiskt
i sak biträddes, men man ville inte
ålägga SJ:s styrelse någonting utan
förväntade att SJ skulle lösa denna
fråga i den riktning som utskottet förordat.
Så har inte skett från SJ:s sida.
Utskottet har i år vidhållit den ståndpunkt
som andra kammarens allmänna
beredningsutskott i fjol intog, och
man säger nu som i fjol: »De ekonomiska
konsekvenserna av de ifrågavarande
nedsättningarna synes emellertid
utskottet, när det gäller skolungdomen,
som utgör en relativt fåtalig
grupp, icke behöva bli så vittgående.»
Jag tror att detta utskottets resonemang
är hållbart.

Nu har ju frågan likväl, synes det
mig, fallit litet grand framåt genom
vad som sägs längst ned på sidan 6 i
utskottsutlåtandet: »Enligt vad utskottet
inhämtat har Kungl. Maj:t fått sin uppmärksamhet
fäst på de i motionerna
berörda spörsmålen genom att Svenska
landsbygdens ungdomsförbund till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ingivit en med motionerna
överensstämmande framställning.
» Jag hoppas nu att denna fram -

stöt från ett av våra större ungdomsförbund
kommer att beveka SJ:s styrelse
att ta upp till allvarligt övervägande
om man inte ändå skulle kunna hitta
en framkomlig väg för att lösa denna
fråga efter rättvisesynpunkten. Det
finns dock ungdom som är mycket beroende
av denna fråga. Jag tänker t. ex.
på en busslinje uppe i Norrland från
Umeå till Sorsele, ca 25 mil lång utefter
Yindelälven. Där bor kolossalt mycket
ungdomar, som nu måste betala turoch
returbiljett, och att de tycker att
det är underligt ur rättvisesynpunkt må
man inte förundra sig över.

Jag har, herr talman, intet yrkande
utan är tacksam för utskottets positiva
skrivning både i fjol och inte minst
i år, och jag hoppas att frågan kan
lösas efter de linjer vi har förordat i
motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s) :

Herr talman! Efter det anförande
som nyss hållits nöjer jag mig med
att hänvisa till vad utskottet skrivit i
sitt betänkande och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 21.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å rusdrycker, m. m.; och
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol; samt
från tredje lagutskottet:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad
in. in.

Nr 7.

Onsdagen den 24 februari 1954.

§ 22.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsledamoten fru Helga Sjöstrand,
Eksjö, som den 19/2 1954 opererats
av undertecknad för senskada i
höger hand, är på grund därav förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 19/2—7/3 1954, intygar

Eksjö den 22/2 1954.

Nils Carlquist.

Med. dr, Lasarettsläkare.

Kammaren beviljade fru Sjöstrand ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 19 innevarande månad till och
med den 7 nästkommande mars.

§ 23.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

79, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 § samt anvisningarna till
60 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.;

nr 91, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 92, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen in. in.; och

nr 93, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan kommunal samfällighets utdebitering
av skatt för år 1956, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 524, av herr Thapper in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
71, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting in. m.;

nr 525, av herr Adamsson in. fl., i anledning''
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 75, angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. in.;

nr 526, av herr Andersson i Brämhult
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 76, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar, in. in.;
och

nr 527, av herr Levin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
78, angående inrättandet av en veterinärklinik
i Hälsingborg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.31.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1954. Nr 7.