1954 ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1954:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 6

13—17 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 februari Sid.

Interpellation av herr Nilsson i Bästekille ang. vissa spörsmål i samband
med förlängningen av GATT-avtalet .................. 6

Onsdagen den 17 februari.

Svar på interpellationer av:

herr Löfgren ang. utredningen om varumärkes- och firmalagstiftningen
.............................................. 9

fröken Sandell i anledning av apotekens indragning av returrätten

för apoteksglas........................................ It

herr Ståhl ang. »kreditstoppet» på bostadsmarknaden .......... 15

Lån ur fonden för bostadsbyggande .......................... 15

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års

inkomsttaxering m. m................................... 39

Interpellation av fru Boman ang. utvidgad rätt till statsbidrag till
stödjebandage m. m..................................... 58

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 februari.

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändrade bestämmelser om

tillsättning av kyrkobetjäning ............................ 15

Statsutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
........................................ 15

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 15

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)...... 39

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet) .... 39

1 —Andra kammarens protokoll 1954. Nr C>.

Nr 6.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. begränsning av rätten till
fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m. 39
Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av riksdagsbibliotekets

styrelse och förvaltning .................................. 57

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m............. 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 6 § lagen

den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag, m. m. .............. 57

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden).
......................................... 58

Lördagen den 13 februari 1954.

Nr 6.

Lördagen den 13 februari.

Kl. 14.00.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
februari.

§ 2.

Föredrogs den av herr Sjölin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ytterligare
säkerhetsföreskrifter för mildrande av
verkningarna av kollision mellan buss
och lastbil.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet Hjalmar Nilson angående
förbättring av landsvägen Göteborg—
Alingsås.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Nestrup vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående effektuering av riksdagens
beslut om friköp av vissa tomter
i Halmstad.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hagberg i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående åtgärder
för åstadkommande av bättre
skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Neländer vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vissa missförhållanden
å nattfärjorna Helsingör—Hälsingborg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare.

På grund av utrikesresa anhåller jag
om ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 15—20 februari 1954.

Stockholm den 12 februari 1954.

Olle Dahlén.

Kammaren biföll denna ansökan.

Vidare föredrogos följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Att riksdagsledamoten fru Thyra Löfqvist
p. g. a. gallvägssjukdom är tills
vidare förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Karlshamn den 9 februari 1954.

H. Adlercreutz,
t. f. prov.-läk.

Nr 6.

Lördagen den 13 februari 1954.

Härmed intygas på begäran, att riksdagsmannen,
redaktören Rolf Philip Edberg,
född den 12 mars 1912, Göteborg,
vårdas å neurologiska kliniken härstädes
under diagnos lumbagoischias sedan
den 11 januari 1954. Han beräknas ännu
vara arbetsoförmögen och ej i stånd att
infinna sig i Stockholm under ytterligare
en månad ifrån dagens datum.
Intyget avsett att företes inför riksdagens
talman.

Göteborg som ovan.

Gustav J:son Örndahl,
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Löfqvist från och med den
9 innevarande februari tills vidare. Herr
Edberg, som den 11 nästlidna januari
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 10 februari,
beviljades fortsatt ledighet till den 10
nästkommande mars.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/55
till oförutsedda utgifter; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1954/55; samt
från första lagutskottet:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472).

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion angående
ändrade bestämmelser om tillsättning

av kyrkobetjäning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1953/54, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1953/54, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1953/54, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

Lördagen den 13 februari 1954.

Nr 6.

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr
11, i anledning av Kungl. MaJ:ts proposition
med förslag till förordning om
begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier
vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939
(nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 6 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag, man.;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/54,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

65, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 14 juni
1928 (nr 289) angående handel med
utsädesvaror;

nr 71, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting m. m.; och

nr 74, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
in. m.: Särskilt bidrag till Sveriges utsädesförening
för kvalitetsundersökning
av lin m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ IL

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 506, av herrar Dahlén och Helén, i
anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 68, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till folk- och småskoleseminarierna.

Denna motion bordlädes.

§ 12.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Per Bergsten.

Nr 6.

Tisdagen den 16 februari 1954.

Tisdagen den 16 februari.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och
10 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Gustav
Kollberg, född 5/11 1891 adress
Grävlingsvägen 47, Bromma, som fr. o.
m. 12/2 1954 vårdas för Ileus + ärrbråck
ännu kvarligger och är oförmögen
till arbete tills vidare minst 3
veckor.

Stockholm 16/2 1954.

Kai Gripe,
l:e underläk.

Att fröken Karin Wetterström på
grund av magsjukdom är till arbete
oförmögen fr. o. m. d. 16/2 -54 och t. v.,
intygas härmed.

Lkg d. 15/2 -54.

Åke Ollén,
t. f. las.-läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare beviljades herr Kollberg från
och med den 12 och fröken Wetterström
från och med den 16 februari
1954.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande propositioner; och
hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 65, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen den
14 juni 1928 (nr 289) angående handel
med utsädesvaror;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 71, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting m. m.; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 74, angående anslag för budgetåret
1954/55 till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Särskilt bidrag till Sveriges utsädesförening
för lcvalitetsundersökning
av lin in. m.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den å kammarens bord vilande
motionen nr 506 av herrar Dahlén och
Helén.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 15, 16, 18 och
20, bevillningsutskottets betänkande nr
11, bankoutskottets utlåtande nr 4, första
lagutskottets utlåtande nr 6, andra
lagutskottets utlåtande nr 1 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2.

§ 6.

Interpellation ang. vissa spörsmål i
samband med förlängningen av
GATT-avtalet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Bästckille (h), som
anförde:

Herr talman! I olika sammanhang
har från organisationer och enskilda
framhållits hur värdefullt det är, att vi
har en riklig tillgång på frukt i kosthållet.
Det har också framhållits, att vi
inom vårt land kan bedriva fruktodling
i sådan omfattning, att vårt behov av
handelsfrukt — äpplen, päron och
plommon — kan tillgodoses.

Sedan åren närmast före första
världskriget har i vårt land pågått ett

Tisdagen den 16 februari 1954. Nr 6.

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med förlängningen av GATT-avtalet.

målmedvetet arbete för att åstadkomma
en inhemsk, ekonomiskt lönande fruktodling.
Detta arbete intensifierades under
1940-talet, och vi har inom en snar
framtid att vänta en betydande skördeökning,
vilket torde komma att medföra
avsättningssvårigheter. Redan nu föreligger
svårigheter för de svenska fruktodlarna
att få avsättning för sin frukt
till rimliga priser. I stor utsträckning
torde orsaken härtill vara den betydande
import som sker.

Sedan år 1948 har importen av färsk
frukt ökat från 81 947 ton till 212 610
ton under år 1953. Importen av äpplen
var 1951 ca 12 000 ton, 1952 ca 22 000
ton och 1953 ca 33 000 ton. Under julmånaderna
var importen samma år
1 839, 2 712 resp. 4 290 ton. Denna till
synes ständiga stegring av importen
ses med oro av våra fruktodlare. Det är
inte fråga om att begränsa konsumenternas
möjligheter till valfri konsumtion,
men väl att ge fruktodlarna samma
skydd som tillkommer andra företagare.

I detta sammanhang är det angeläget
att framhålla Gatt-avtalets roll. Genom
detta avtal har vi i stor utsträckning
frånhänt oss möjligheterna att reglera
vår import, framför allt i fråga om
trädgårdsalster och frukt. Nu har avtalet
förlängts på 1 % år, och de angelägna
rättelserna i avtalet måste därför anstå.
Enligt min mening borde vid avtalets
förlängning hänsyn ha tagits till de
önskemål som framförts från fruktodlarhåll.
Detta har inte skett, och inte
heller torde något samråd ha skett med
berörda parter, innan avtalets förlängning
ingicks.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande fråga:

Togs det från handelsdepartementets
sida någon kontakt med berörda organisationer
innan förlängningen av Gattavtalet
ingicks?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 68, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 6 juni 1952 (nr 434)
om särskild skolstyrelse i vissa fall.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 70, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.; samt

nr 72, angående överenskommelse om
leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 507 av herr Adolfsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 60, med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. in.;

nr 508 av herr Magnusson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 62, angående prisutjämningsavgift
m. m.; och

nr 509 av fru Sandström m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62.

Vidare anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 64, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., nämligen
nr 510 av herr Lindström m. fl.,
nr 511 av herr Kristensson i Osby
m. fl.,

nr 512 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. och

nr 513 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Slutligen anmäldes motionerna:
nr 514 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 66, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.; och

nr 515 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 68, angående vissa anslag för

budgetåret 1954/55 till folk- och småskoleseminarierna.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 14.00.

§ 1.

Jämlikt kammarens den 9 innevarande
februari fattade beslut skulle nu val
anställas av ombud och suppleanter i
Europarådets rådgivande församling;
och lämnades därvid på begäran ordet
till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För det val som skall
företagas vid detta plenum ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Listan
upptar namn å så många personer, som
det ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
personer:

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades hava
blivit utsedda till ombud i Europarådets
rådgivande församling herrar Bengtsson
i Halmstad, Ohlin och Näsgård samt till
suppleanter för dem respektive herrar
Andersson i Linköping, von Friesen och
Hedlund.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det verkställda
valet.

Ombud.	Suppleanter.
G. T. E. Bengtsson i Halmstad,	G. I. Andersson i Linköping,
ledamot av andra kammaren	ledamot av andra kammaren
B. G. Ohlin,	0. B. von Friesen,
ledamot av andra kammaren	ledamot av andra kammaren
B. Näsgård,	G. Hedlund,
ledamot av första kammaren	ledamot av andra kammaren

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Svar på interpellation ang. utredningen

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående
det i § 1 omförmälda valet.

i 3.

Svar på interpellation ang. utredningen
om varumärkes- och firmalagstiftningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Löfgren till mig riktat
följande frågor, nämligen

1) om det kan förväntas att pågående
utredning angående varumärkes- och
firmalagstiftningen hlir färdig i sådan
tid, att förslag om slutgiltig ändring av
varumärkeslagen eller i vart fall ändring
genom införande av varuklassindelning
kan föreläggas årets riksdag,
samt

2) om det kan förväntas, att kommande
förslag till ändring av varumärkeslagen
även heaktar frågan om varumärkesägares
oantastbara ensamrätt till registrerade
varumärken.

På dessa frågor får jag svara följande.

Varumärkes- och firmautredningen
har i uppdrag att verkställa fullständig
revision av varumärkes- och firmalagstiftningen
samt vad därmed äger samband.
Dess arbete bedrives i samverkan
med övriga nordiska länder i syfte att
i väsentliga delar uppnå likformighet i
lagstiftningen de nordiska länderna
emellan. Det nordiska samarbetet har ej
kunnat undgå att försena utredningsarbetet,
men enligt min mening är denna
olägenhet icke alltför tungt vägande i
jämförelse med den fördel det skulle
innebära att i stort sett nå nordisk
rättsenhet på detta praktiskt betydelsefulla
lagstiftningsområde. Under föreliggande
omständigheter är det säkerligen
icke möjligt att förslag'' till ny varumärkeslag
skulle kunna föreläggas
årets riksdag.

om varumärkes- och firmalagstiftningen.

Interpellanten berör den olägenheten
i gällande varumärkeslag, att den som
söker registrering av varumärke kan
begära detta skyddat för ett obegränsat
antal varuslag utan att därför behöva
erlägga högre avgift än om han söker
registrering för endast ett enstaka eller
några få varuslag. Denna olägenhet berördes
i direktiven för utredningen, och
enligt vad jag inhämtat har utredningen
också ägnat särskilt intresse åt denna
fråga. Utredningen överväger sålunda
att införa varuklassificering med
ett system av tilläggsavgifter, då skyddet
önskas utsträckt till mer än en
varuklass.

Det synes dock knappast lämpligt att,
såsom interpellanten ifrågasätter, utbryta
frågan om införande av klassregistrering
och upptaga denna fråga till
avgörande före varumärkeslagstiftningen
i övrigt. I så fall skulle det krävas
ändring på flera punkter i varumärkeslagen
och dessutom särskilda övergångsbestämmelser
om redan bestående varumärkesregistreringar.
Det kan icke
vara ändamålsenligt att isolerat vidtaga
sådana åtgärder, då arbetet med en
fullständig revision av varumärkeslagen
nu närmar sig sin fullbordan. Vidare
är att märka, att det s. k. internationella
klassystemet, som det kan
vara naturligt att anknyta till, just nu
är föremål för översyn och modernisering
av ett internationellt arbetande organ.
Det är fördelaktigt om resultatet
härav kan beaktas, då systemet skall
införas hos oss. Inom varumärkes- och
firmautredningen överväger man emellertid
vissa praktiska åtgärder, avsedda
att redan innan klassystemet införes
underlätta övergången till detta system.

Det är otvivelaktigt av stor betydelse
för en varumärkeshavare, att ett ordmärke,
som han fått registrerat och för
vilket han kanske gjort dyrbar reklam,
icke genom åtgärder av andra bringas
att övergå till en beståndsdel av det
allmänna språket. Att vissa registrerade
märken intagits i allmänna uppslags -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Svar på interpellation ang. utredningen

verk utan att anges som sådana —- interpellanten
har här särskilt talat om
Svenska akademiens ordlista — behöver
emellertid icke betyda, att varumärkesrätten
gått förlorad. Men det
måste medgivas att sådana åtgärder kan
bidraga till att märkesordet uppgår i
det allmänna språket och att märkesrätten
på detta sätt utslocknar. Strax
efter det att den senaste upplagan av
Svenska akademiens ordlista utkom, påpekade
patent- och registreringsverket
för ordlistans redaktion de följder det
kunde medföra för enskild rätt, att registrerade
varumärken upptagits i ordlistan.
Enligt gällande rätt torde varumärkeshavarna
knappast ha några juridiska
möjligheter att ingripa mot de
säkerligen i allmänhet ofrivilliga angrepp
på deras märkesrätt, som varumärkesords
upptagande i uppslagsverk
kan anses innebära. Jag har emellertid
inhämtat, att varumärkes- och firmautredningen
ägnat särskilt intresse åt
frågan, om befogenhet bör tillkomma
varumärkeshavare att påkalla rättelse,
när hans registrerade märke intagits
såsom allmän benämning i uppslagsbok
och liknande verk.

Ett av interpellanten berört specialproblem
bör man kanske dock kunna
komma till rätta med utan att lagbestämmelser
erfordras. Jag syftar på det
uppgivna förhållandet, att registrerade
varumärkesord skulle ha —- utan att anges
som sådana —- upptagits i vissa av
statliga eller andra officiella organ utgivna
varulistor, såsom tulltaxor m. m.
Det kan vara önskvärt att man vid utgivande
av sådana publikationer ägnar
uppmärksamhet åt varumärkesords behandling.
Man hör eftersträva att i första
hand använda sådana termer, som
icke kan vara föremål för varumärkesrätt.
Och anser man sig tvungen att
använda registrerat varumärkesord, bör
helst genom .särskild typografi eller på
annat sätt utmärkas att det är fråga
om ett sådant.

Härpå anförde

om varumärkes- och firmalagstiftningen.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag förstår till fullo de svårigheter,
som kan föreligga vid utformandet av
alla de bestämmelser, som bör ligga
till grund för en ny och ändamålsenlig
varumärkes- och firmalagstiftning.
Likaså anser jag det fördelaktigt att
likformighet i lagstiftningen på detta
område uppnås de nordiska länderna
emellan. Jag förstår att utredningsarbetet
av denna anledning har blivit mera
tidsödande än som eljest varit nödvändigt.

Jag måste emellertid beklaga att det
ännu cirka 11 år efter det riksdagen hos
Kungl. Maj:t begärde utredning på
detta område ej har kunnat åstadkommas
ett sådant resultat, att förslag kan
föreläggas riksdagen. Olägenheterna av
den otidsenliga lagstiftningen blir för
näringslivet större för varje år som går,
och det torde vara på sin plats att ytterligare
något belysa de ekonomiska
olägenheter som ett dröjsmål med en
ny ordning inom varumärkesområdet
med varuklassindelning innebär för såväl
staten som näringslivet.

Årligen göres cirka 3 000 varumärkesanmälningar.
Någon säker uppgift om
hur många av dessa anmälningar som
avser mera obegränsade varuförteckningar
har jag visserligen inte, men det
torde inte innebära någon överdrift att
antaga att åtminstone 5 å 10 procent av
anmälningarna avser varumärken med
mycket omfattande varuförteckningar.
För all handläggning och granskning av
dessa anmälningar får kungl. patentoch
registreringsverket en ersättning
utöver tryckningskostnaderna av endast
kronor 50, och då jag på goda grunder
måste utgå från att arbetet för kungl.
patent- och registreringsverket måste
vara minst lika tids- och kostnadskrävande
som arbetet hos de konsulterande
ombud, vilka tillhandagår sökan -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

apotekens indragning av returrätten för apo -

Svar på interpellation i anledning av
teksglas.

dena med sakkunnig handläggning av
ärendena, och dessa kostnader i sådana
fall ofta uppgår till minst det tiodubbla
beloppet, så måste förlusten för det
kungliga ämbetsverket räknas i belopp,
som säkerligen uppgår till hundratusentals
kronor.

Inom näringslivet gör man ofta den
reflexionen att taxorna för granskning
av patent ej hade behövt höjas så ofta
och med så höga belopp om samtliga
taxor inom kungl. patent- och registreringsverket
på ett bättre sätt hade återspeglat
de verkliga kostnaderna.

Då jag nu med anledning av herr
statsrådets svar på min första fråga
måste beklaga att något förslag till nya
bestämmelser med varuklassindelning
inte kan utlovas till årets riksdag, så
vill jag uttala den förhoppningen att
utredningens arbete påskyndas, så att
slutgiltigt förslag i varje fall kan föreläggas
nästa års riksdag. Om herr statsrådets
uppgifter beträffande en just nu
pågående revision av det s. k. internationella
klassystemet skall tydas så, att
vi först måste avvakta resultatet av denna
revision, då kan detta måhända innebära
ytterligare dröjsmål. Det kan då
vara värt att påpeka, att man i Frankrike
så sent som under år 1953 beslutat
om nya lagbestämmelser med anslutning
till det s. k. internationella
klassystemet. En översyn av det internationella
systemet är väl snarast att
betrakta såsom en justering, som även
i framtiden kan bli aktuell, varför vi
ej borde behöva uppskjuta åtgärder för
anslutning till detta system.

Herr statsrådet uppger dessutom, att
man inom varumärkes- och firmautredningen
överväger visa praktiska åtgärder,
avsedda att redan innan klassystemet
införes underlätta övergången till
detta system. Jag skulle då vilja fråga,
om herr statsrådet har tillfälle att delge
mig uppgifter om på vad sätt detta är
tänkt att ske. Är avsikten att föreslå
provisoriska lagändringar redan innan

ett slutgiltigt förslag kan framläggas,
eller är det fråga om övergångsbestämmelser
inom ramen för en ny lag?

Svaret på min andra fråga innebär
ett klart medgivande från herr statsrådets
sida att sådana situationer uppkommit
— bl. a. genom Svenska akademiens
åtgärder att i senaste ordlista
upptaga ett stort antal registrerade varumärken
— som kan bidraga till att
märkesordet uppgår i det allmänna
språket och att märkesrätten på detta
sätt utslocknar. Det är därför med stor
tillfredsställelse jag erfar att varumärkes-
och firmautredningen ägnat stor
uppmärksamhet åt detta problem, och
utredningens förslag på denna punkt
emotses med största intresse.

Jag noterar med stor tillfredsställelse
herr statsrådets uttalande att det torde
vara möjligt att utan lagstiftning komma
till rätta med specialproblem som
sammanhänger med det förhållandet,
att registrerade varumärken upptas i
av statliga eller andra officiella organ
utgivna varulistor genom att eftersträva
användandet av sådana termer, som
icke kan vara föremål för varumärkesrätt
eller — om man anser sig tvungen
att använda registrerade varumärkesord
— särskilt angivande av ordets karaktär
såsom registrerat varumärke.
Detta herr statsrådets uttalande kommer
säkert att i åtskilliga fall lösa besvärliga
problem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation i anledning av apotekens
indragning av returrätten för
apoteksglas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet för att besvara fröken Sandells
interpellation i anledning av apotekens
indragning av returrätten för apoteksglas.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Svar på interpellation i anledning av apotekens indragning av returrätten för apoteksglas.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Hedlund
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Svaret var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Sandell har frågat mig
dels om apotekens indragning av returrätten
för medicinglas med de merkostnader
för köparen, som indragningen
innebär, ur hygienisk synpunkt kan anses
vara nödvändig och, om så är fallet,
om det inte kan vara möjligt att
göra undantag för vissa regelbundet
återkommande inköp, t. ex. av spritblandningar
för utvärtes bruk, och dels
om det inte också föreligger en viss
risk för att den statliga kostnaden för
den bebådade läkemedelsreformen blir
större än beräknat i händelse emballagekostnaden
så småningom kommer
att inarbetas i varupriset.

Anledningen till dessa frågor är att
apoteken från och med den 1 juli 1953
i viss utsträckning upphört att mottaga
tomglas i retur. Tidigare kunde
man som bekant slippa den särskilda
glaskostnad, som ibland debiteras, genom
att vid medicinköp lämna tomglas.

Redan innan interpellationen gjordes
hade jag uppmärksammat denna apotekens
ändrade praxis och infordrat en
redogörelse i saken från medicinalstyrelsens
apoteksbyrå. Jag vill nu först
säga några ord om vad ändringen i
själva verket innebär.

Till att börja med är då att märka,
att alla de läkemedel som säljs i originalförpackning,
d. v. s. de farmacevtiska
specialiteterna, inte alls berörs av
denna fråga om returrätt för glas. Beträffande
denna kategori läkemedel,
som beräknas utgöra ungefär 60 % av
den totala försäljningen, har tomglasen
inte heller tidigare återtagits, bortsett
från vissa krisperioder med glasbrist.

För övriga läkemedel är priserna an -

givna i medicinaltaxan, som utfärdas
av medicinalstyrelsen för varje år och
revideras kvartalsvis. I denna taxa är
också priserna på olika slag av medicinglas
angivna. Däremot finns inga av
statlig myndighet meddelade föreskrifter
om skyldighet för apoteken att återta
tomglas eller att påfylla medicin i
glas som kunden medför. Det har helt
och hållet berott på apotekens egen
praxis om glas skulle tas i retur eller
inte. Påfyllning av medicin i medhavda
flaskor torde icke ha förekommit på
ganska lång tid. Att glas före den 1 juli
1953 togs i retur innebar för apoteken
att de stod kostnaden för rengöring innan
glasen ånyo användes.

Den ändring av praxis som alltså inträdde
förra sommaren föregicks av en
uppmaning till apoteken genom cirkulär
från direktionen för apotekarsocieteten,
beslutade av societetens fullmäktige
den 9 juni 1953. Medicinalstyrelsen
hade inte något att göra med detta
beslut, men i cirkuläret angavs att beslutet
grundade sig på ett uttalande av
medicinalstyrelsen i svarsskrivelse till
en privatperson, som skrivit och anmärkt
på att ett apotek vägrat att ta
tomglas i retur. I sitt svar yttrade medicinalstyrelsen,
att apoteken inte hade
någon skyldighet att göra detta och att
återtagandet av begagnat glas inte var
invändningsfritt ur hygienisk synpunkt.

Efter den 1 juli 1953 har apotekarsocieteten
vid skilda tillfällen rekommenderat
apoteken vissa uppmjukningar
i fråga om returglas. I slutet av
augusti uppmanades apoteken hl. a. att
medge påfyllning av medfört rengjort
kärl vid expediering av kemikalier
m. m. för tekniskt bruk samt vid expediering
av andra varor i större flaskor
och burkar. I slutet av november
rekommenderades på framställning av
riksförbundet för sockersjuka att glas
inte skulle debiteras vid inköp av sprit
för insulinbehandling, om kunden med -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Svar på interpellation i anledning av apotekens indragning av returrätten för apo
teksglas.

förde tomglas som innehållit sådan
sprit. Den 12 januari i år hölls på föranstaltande
av medicinalstyrelsen en
överläggning i glasfrågan mellan styrelsen
och apotekarsociteten. Som resultat
härav beslöt apotekarsocieteten
den ytterligare uppmjukning av sina tidigare
direktiv att burkar för piller och
tabletter skulle kunna återtas för påfyllning
och att emballage av annat
slag, som i medicinaltaxan åsatts högre
pris än 50 öre, skulle återköpas till
halva värdet.

Det sakliga skäl som från apotekens
sida åberopas för att de blivit mera restriktiva
i fråga om att återta glas har
jag redan tidigare antytt, och det beröres
också i interpellationen. Det är de
hygieniska olägenheterna av att begagna
förut använt medicinglas. I den redogörelse
som medicinalstyrelsens apoteksbyrå
lämnat påpekas det, att den
rengöring av tomglas, som gjorts på
apoteken, inte varit helt tillfredsställande.
Under de senaste åren har ett par
av de större glasbruken börjat föra s. k.
aseptiskt glas, som är praktiskt taget sterilt.
Att göra begagnat medicinglas lika
rent skulle kräva dels grundlig rengöring
och dels sterilisering, vilket har
ansetts bli alltför dyrbart och omständligt.
Från apotekarhåll är det därför
ett önskemål, att glaset skall betraktas
som en förbrukningsartikel. Inte heller
påfyllning av medhavt glas anses lämplig
annat än i de nämnda undantagsfallen.

För egen del anser jag det visserligen
i och för sig berättigat att kravet på emballagets
renhet åtminstone i en del hithörande
fall ställs högt, och jag finner
det förståeligt att apotekarna, som är
ansvariga för de utlämnade varorna,
har betänkligheter mot att i sådana fall
begagna orena medicinglas. Detta synes
emellertid inte hindra, att glas tas i
retur för rengöring, och så synes också
regelmässigt ha skett före den 1 juli
1953. Det är tekniskt möjligt att ren -

göra glas på ett tillfredsställande sätt,
och frågan synes mig närmast vara om
en sådan rengöring drar oproportionerligt
stora kostnader i förhållande till
glasens värde. I den mån så är fallet
kan det knappast krävas att apoteken
återtar glasen; på längre sikt måste
nämligen en sådan praxis avspegla sig
i högre läkemedelspriser. Såsom framgår
av de uppmjukningar som skett och
av tidigare praxis synes det emellertid
inte behöva gälla generellt vare sig att
inga medicinglas kan utan risk ur hygienisk
synpunkt återtas för påfyllning
eller att en tillräckligt noggrann rengöring
måste draga oproportionerligt stora
kostnader. Ur dessa synpunkter och
med hänsyn till att utgifterna för medicinglas
för många konsumenter kan
vara betungande synes det olyckligt att
apotekarsocietetens beslut utformades
så generellt. Sedermera har emellertid,
delvis på initiativ av medicinalstyrelsen,
de förut redovisade lättnaderna
skett, och härigenom har otvivelaktigt
en bättre ordning kommit till stånd.
Alltjämt synes dock kunna ifrågasättas
om praxis på området är helt tillfredsställande,
och jag förutsätter att medicinalstyrelsen
uppmärksamt följer utvecklingen
och tar erforderliga initiativ.

1 detta sammanhang får prissättningen
av glas i medicinaltaxan stor betydelse.
Genom att apotekens kostnader
för rengöring av glas minskat har det
varit möjligt att sätta ned priset på medicinglas
vid försäljningen från apoteken
med ungefär 20 %. Nedsättningen
har skett genom ändringar i medicinaltaxan
den 1 juli 1953 och den 1 januari
1954. Det väntas att den ökade åtgången
av medicinglas kommer att möjliggöra
ytterligare prissänkningar.

Enligt vad jag inhämtat kommer frågan
att behandlas vid den utredning angående
medicinaltaxegrunderna, som
f. n. pågår inom medicinalstyrelsen och
vars resultat kan väntas bli framlagt

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Svar på interpellation i anledning av apotekens indragning av returrätten för apoteksglas.

inom den närmaste tiden. I denna utredning
medverkar på medicinalstyrelsens
inbjudan priskontrollnämnden,
apotekarsocieteten, läkemedelsindustrien
och landstingsförbundet. Sedan
utredningsresultatet föreligger får jag
anledning att ta närmare ställning till
frågan. Det är min förhoppning att man
skall kunna nå en lösning som tillfredsställer
alla parter.

Med vad jag nu sagt anser jag mig ha
besvarat interpellantens första fråga.
Den andra frågan avser statens kostnader
för den i princip beslutade läkemedelsreformen.
Om vid en ändring av
medicinaltaxan emballagekostnaden
skulle komma att inarbetas i själva läkemedelspriset,
kan då inte detta — frågar
interpellanten —• medföra att statens
kostnad för läkemedelsreformen
blir större än beräknat. Härtill vill jag
endast svara, att jag icke nu kan yttra
mig om denna reform, vars detaljer
f. n. är under övervägande.

Härefter anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Med tacksamhet har jag
mottagit det svar, som statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet har
lämnat på min interpellation. Svaret visar
med önskvärd tydlighet att allmänhetens
reaktion jämte statsrådets undersökning
har lett till förändringar i
apotekarsocietetens beslut, som jag har
anledning hälsa med tillfredsställelse.

Statsrådet påpekar just det olyckliga
i att beslutet utformats så generellt. Jag
tillåter mig understryka detta med ett
enda exempel. En man gick för att köpa
destillerat vatten i glas, som förut
använts för samma ändamål. Han nekades
påfyllning och fick betala ett glas
med 40 öre, där innehållet kostade 10
öre. Sådana fall bidrog givetvis till att
väcka irritation bland apotekens kunder.

Den positiva inställning till frågan,
som statsrådet redovisar, borgar för att

myndigheterna uppmärksamt kommer
att följa utvecklingen på detta område
och om möjligt medverka till ytterligare
prissänkningar. Då erfarenheterna visar
hur stor betydelse det har att statsmakterna
bevakar dessa frågor, är det
med de bästa förväntningar jag noterar
statsrådets upplysning angående
fortsatta förhandlingar mellan berörda
parter.

Härmed var överläggningen slutad.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr 70,
angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51,
m. m.; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 72, angående överenskommelse om
leverans av mul- och klövsjukevaccin
från Danmark till Sverige.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid hänvisades till

behandling av lagutskott motionen
nr 507 av herr Adolfsson m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 508 av herr Magnusson m. fl.,
nr 509 av fru Sandström m. fl.,
nr 510 av herr Lindström m. fl.,
nr 511 av herr Kristensson i Osby
m. fl.,

nr 512 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. och

nr 513 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 514 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 515 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

§ 7.

Föredrogs den av herr Nilsson i Bästekille
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående vissa
spörsmål i samband med förlängningen
av GATT-avtalet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat
konstitutionsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion angående
ändrade bestämmelser om tillsättning
av kyrkobetjäning; och

statsutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Utgifter å tilläggsstat II (Socialdepartementet)
; tillika svar å interpellation ang.
»kreditstoppet» på bostadsmarknaden.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/54,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Sträng hade tillkännagivit, att
han liade för avsikt att i samband med
behandlingen av detta utlåtande besvara
herr Ståhls interpellation angående
en redogörelse för »kreditstoppet» på
bostadsmarknaden.

Punkten 1.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt
svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
2, bilaga 11, punkt 1, föreslagit riksdagen
medgiva, att under budgetåret
1953/54 preliminära beslut om lån från
lånefonden för bostadsbyggande måtte
få meddelas intill ett belopp av
510 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ohlon och Sundelin (I: 286) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 385), i vilka motioner
föreslagits att riksdagen måtte
medgiva att under budgetåret 1953/54
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 525 milj. kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr William Ohlsson m. fl. (I: 288)
och den andra inom andra kammaren
av herr Adamsson m. fl. (II: 382), i vilka
motioner, såvitt nu är i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 2 framlagda förslag om ramen för
preliminära beslut om lån för bostadsproduktionen
bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidga denna ram med de belopp,
som kunde befinnas erforderliga för att
säkerställa jämn sysselsättning inom bostadsbyggandet
och en så stor produktion
av nya bostäder, som tillgängliga
resurser medgåve.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 286 och
11:385 samt 1:288 och 11:382, sistnämnda
bägge motioner såvitt härvid
vore i fråga, medgiva, att under bud -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

getåret 1953/54 preliminära beslut om
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, måtte få meddelas
intill ett belopp av 510 000 000 kronor.

Vid utlåtandet hade herr Bergh fogat
en reservation utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ståhl har till mig
riktat frågan, huruvida jag vill lämna
en uttömmande redogörelse för det omdiskuterade
»kreditstoppet» på bostadsmarknaden
och för de åtgärder, som
med anledning därav planeras för att
hålla bostadsbyggandet uppe vid högsta
möjliga nivå.

Interpellanten har framhållit, att ett
cirkulär från bostadsstyrelsen den 18
december 1953 vållat oro för bostadsbyggandets
utveckling. Dessutom har
interpellanten givit uttryck åt tanken,
att det inträffade väckt så mycket
större uppmärksamhet som det måste
ses mot bakgrunden av byggnadsregleringens
upphörande i fråga om bostadsbyggandet
fr. o. m. den 1 januari 1954.

Jag vill inledningsvis framhålla, att
långivningen självfallet bör givas den
omfattning, som är motiverad av förefintliga
resurser, främst då tillgången
på yrkesutbildad arbetskraft. Eventuella
farhågor för att det skulle kunna bli
fråga om att genom en restriktiv långivning
skära ned bostadsbyggandet är
helt obefogade. Bestämmande för långivningens
omfattning måste alltid vara
de reala resursernas storlek.

Härav följer emellertid att igångsättningen
av nya byggnadsföretag sker under
beaktande av att så långt möjligt
en överansträngning av resurserna undvikes
under sommarmånaderna och att
en god sysselsättning erhålles under
vinterhalvåret. Härigenom åstadkommes
största möjliga bostadsproduktion
och förhindras att kostnadsfördyrande
förlängningar av byggnadstiderna uppstår.

Under hösten och förvintern 1953 sattes
ett mycket stort antal nya byggnadsföretag
i gång. Vid årsskiftet 1953—1954
var antalet lägenheter under byggnad
relativt sett mycket betydande. Arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen
har också varit överens om att igångsättningen
av nya företag bör ske med
stor försiktighet under det första halvåret
1954, varigenom en överansträngning
av resurserna under sommarmånaderna
kan undvikas.

Fr. o. m. den 1 januari i år är bostadsbyggandet
i stort sett fritt. Enoch
tvåfamiljshus får uppföras utan
byggnads- eller igångsättningstillstånd.
I fråga om flerfamiljshus krävs icke
byggnadstillstånd men väl igångsättningstillstånd.
Avsikten med bibehållandet
av igångsättningstillstånden för
flerfamiljshus har varit att främja en
jämn sysselsättning för byggnadsarbetarna
året runt och förhindra att tidvis
alltför många nya företag påbörjas.

Det har visat sig att en samordning
av arbetsmarknadsorganens handhavande
av tillståndsgivningen och bostadsstyrelsens
och länsbostadsnämndernas
skötsel av långivningen till
flerfamiljshus bör eftersträvas. Genom
beslut av 1951 års riksdag gäller den
regeln, att lån icke skall kunna beviljas
till företag, som har påbörjats innan
låneansökan ingives. I särskilda fall kan
undantag från regeln medgivas. Enligt
vad som numera är känt har denna
regel i betydande utsträckning åsidosatts.
Detta är betänkligt, särskilt i nuvarande
läge, när en skärpt kostnadsgranskning
är motiverad för att alla
möjligheter till en sänkning av byggnadskostnaderna
skall bli tillvaratagna.
Fn dylik granskning kan ej bli effektiv
i fråga om företag som har påbörjats
innan granskningen sätter in, enär i dylikt
fall kostnaderna redan i stor utsträckning
är givna.

För att uppnå balans mellan igångsättningen
av företag och den preliminära
långivningen och för att und -

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt

på bostadsmarknaden.

vika en överansträngning av resurserna
under instundande sommar har bostadsstyrelsen
i cirkulär den 30 januari i år
meddelat följande riktlinjer för verksamheten
under första halvåret 1954.

Med förtursrätt behandlas vid långivningen
dels företag, som ur arbetsmarknadssynpunkt
framstår som synnerligen
angelägna, dels saneringsföretag och
dels etappbyggen.

I cirkuläret framhålles vidare att inneliggande
preliminära låneansökningar
kommer att behandlas med förtur
om arbetsmarknadsstyrelsen finner
igångsättning av ifrågavarande företag
angelägen ur sysselsättningssynpunkt.
En självklar förutsättning för snabb
behandling är — framhålles det — att
ansökningen är fullständig, innehåller
riktiga sakuppgifter och i övrigt är
tillfredsställande.

Därest igångsättning av företag aktualiseras
men låneansökningen ännu
icke har inkommit till bostadsstyrelsen
gäller enligt cirkuläret följande. Bostadsstyrelsen
är beredd att under en
övergångstid medgiva dispens från bestämmelsen,
att preliminärt beslut om
lån skall meddelas innan företaget sättes
i gång. Behovet av igångsättning av
företaget med hänsyn till sysselsättningen
skall dock vara dokumenterat.

Som jag tidigare anfört har regeln
om att preliminära lånebeslut skall föregå
igångsättningen av ifrågavarande
byggnadsföretag i betydande utsträckning
icke iakttagits. Om man vill åstadkomma
rättelse härutinnan, kommer
det att ställa icke förutsedda anspråk
på långivningen. Av bland annat denna
anledning har riksdagen att nu taga
ställning till förslag om utvidgning av
ramen för den preliminära långivningen
under innevarande budgetår.

Den sist berörda frågan har behandlats
i statsutskottets utlåtande nr 10.
Beträffande långivningens hittillsvarande
omfattning och möjligheterna att
meddela preliminära beslut om lån under
återstoden av innevarande budgetår

svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

ber jag att få hänvisa till utskottsutlåtandet.
Om statsutskottets förslag i denna
del bifalles av riksdagen, kommer
bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
möjligheter att under återstoden
av innevarande budgetår meddela
preliminära beslut om lån att bli betydligt
utvidgade.

Härmed torde jag ha lämnat den av
interpellanten begärda redogörelsen för
bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
långivning under den närmaste
tiden.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
För kommunerna hade det
kanske varit önskvärt om svaret kommit
ännu tidigare. Det s. k. kreditstoppet
har ju veterligen vållat stora bekymmer
och också givit anledning till
en rad konferenser på senaste tiden
mellan representanter för kommunala
myndigheter och för bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Från denna
synpunkt hade det varit bra om socialministern
lämnat ett vägledande ord
ännu tidigare, men jag erkänner att det
är naturligt att ta upp saken i det sammanhang
där socialministern nu har
kopplat in den.

Mot bakgrunden av att byggnadsregleringen
för bostadsbyggandet har avskaffats
är det anmärkningsvärt, såsom
jag sagt i interpellationen, att det helt
plötsligt lämnas besked om att man på
grund av att kreditvolymen är överskriden
icke får bygga vad man har tänkt
bygga. Dessa händelser inträffar ju
praktiskt taget samtidigt. Å ena sidan
visar regeringen generositet genom att
ta bort hela byggnadsregleringen, och å
andra sidan talar den om att man icke
får sätta i gång byggen annat än i begränsad
omfattning på grund av att
kapitalresurserna är otillräckliga.

Jag skall be att få göra ytterligare
några sådana kommentarer till svaret,
som framstår som befogade vid en kri -

Andra kammarens protokoll 19''i''i. Kr 6.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

fisk genomläsning, eftersom ytterligare
klarlägganden är av behovet påkallade.

Först vill jag då fästa uppmärksamheten
på vad statsrådet säger på s. 1
i det stencilerade svaret: »Eventuella
farhågor för att det skulle kunna bli
fråga om att genom en restriktiv långivning
skära ned bostadsbyggandet är
helt obefogade.» Detta är alltså ett klart
lugnande besked till kommunerna. De
behöver inte vara rädda för att penningsbrist
skulle i något läge ha kunnat
vålla något avbräck för deras bostadsbyggande.
Men sedan säger statsrådet
alldeles i slutet av sin framställning på
s. 3 följande: »Om statsutskottets förslag
i denna del» — alltså det som statsutskottet
tog ställning till i fredags förra
veckan och som nu ligger på kammarens
bord — »bifalles av riksdagen,
kommer bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
möjligheter att under
återstoden av innevarande budgetår
meddela preliminära beslut om lån att
bli betydligt utvidgade.»

Jag måste verkligen fråga statsrådet:
Hur går det här ihop? Ena ögonblicket
säger statsrådet att här har inte förelegat
några som helst risker — alla farhågor
att bär skulle bli någon beskärning
har varit helt obefogade — men
så säger statsrådet några meningar
längre fram att, under förutsättning att
riksdagen i dag godkänner statsutskottets
förslag, kan vi utvidga den här ramen.
Detta kanske ofrivilliga uttalande
från departementet synes mig emellertid
ge vid handen, att kreditfrågan ändå
icke har varit så helt ovidkommande
för bostadsbyggandets omfattning som
statsrådet i den första meningen givit
till känna. Den bestyrker i så fall också
den oro och de farhågor man har känt
ute i kommunerna.

Nu vill jag till statsrådet rikta frågan,
vilket uttalande som statsrådet menar
allvar med och över huvud taget inlägger
någon mening i, om det är den första
meningen eller om det är den andra,
och om man kan utgå från att stats -

rådet menar, att nu genom att statsutskottet
skrivit som det har gjort i sitt
utlåtande nedtill på s. 5 och upptill på
s. 6, så klaras situationen. Visserligen
medges ingen nämnvärd utökning av
ramen i klämmen, men i motiveringen
sägs: »Kungl. Maj:t bör därför, om det
för ett effektivt utnyttjande av arbetskraftsresurserna
på orter där bostadsbrist
råder eller det av andra omständigheter
av synnerlig vikt skulle visa
sig nödvändigt, äga att besluta om ytterligare
utvidgning av ramen för preliminära
beslut» o. s. v. Det förefaller
ju som om genom detta uttalande — om
riksdagen nu godkänner det — Kungl.
Maj:t får ett bemyndigande, som skall
kunna vara i alla avseenden betryggande.
Men jag ställer frågan om det inte
är detta uttalande, som statsrådet menar
ha reell innebörd, och om därför den
första meningen mera har varit avsedd
som, skola vi säga, en lugnande medicin
än att konstatera ett faktum.

Jag vill i sammanhanget inskjuta att
man känner oro ute i de kommuner där
man följt de formella föreskrifterna,
som statsrådet omtalade i sitt svar, och
inte igångsatt några byggnadsföretag
förrän ansökan varit ingiven till bostadsstyrelsen
eller till och med preliminärt
beslut fattats, att man skall komma
i ett gynnsamt läge i förhållande till
de kommuner som icke iakttagit dessa
bestämmelser. Som statsrådet säkert
vet, är det inte så ovanligt, att kommuner,
som varit mera oförfärade och ogenerade
av de formella bestämmelserna,
trots dessa satt i gång och fått sina
byggen halvfärdiga eller i vissa fall
kanske till och med helt färdiga sedan
flera år utan att ens preliminärt tillstånd
föreligger. Jag tror det skulle
vara ganska välgörande för förstnämnda
kommuner, om statsrådet här ville
lämna det besked, som jag redan i remissdebatten
efterlyste, nämligen en bestämd
försäkran från statsmakternas
sida, att de kommuner, där det finns
arbetskraft och där det finns ett påtag -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

ligt behov av bostadsbyggande, icke
skall eftersättas till förmån för de kommuner,
som igångsatt och kanske färdigställt
bostadsbyggen utan att ha haft
preliminärt beslut.

Genom andemeningen i svaret tycks
det nu bli så, att bostadsbyggandets
omfattning i kommunerna i hög grad
överlämnats till de arbetsmarknadspolitiska
instansernas bedömande och avgörande
— låt vara att det sker i samråd
med bostadsstyrelsen, det lämnar
jag därhän. Den dominerande faktorn
vid tillståndsgivningen för igångsättningen
tycks bli om det är påkallat av
arbetsmarknadspolitiska skäl, om det
finns arbetskraft att tillgå eller inte.
Avsikten måste väl då vara att byggandet
skall vara av en sådan omfattning
att det sysselsätter all tillgänglig arbetskraft.
Det har ju förts en diskussion
i tidningarna om detta, och jag kan
inte underlåta att fästa uppmärksamheten
på att så sent som i förrgår uttalade
den, som jag förmodar, socialministern
närstående Aftontidningen den åsikten,
att här byggs nu allt vad man kan. Den
arbetskraft som icke står till disposition
för bostadsbyggande sysselsättes i
industribyggen och annat liknande, som
också i viss utsträckning måste ha tillgång
till arbetskraft.

Jag accepterar detta resonemang om
det är riktigt. Men om det nu är så att
statsrådet och regeringen menar, att här
skall pågå en byggnadsverksamhet, som
sysselsätter all tillgänglig arbetskraft
då frågar jag: Hur kan det komma sig
att byggnadsarbetslösheten f. n. är över
tio procent och att det enbart i Stockholm,
som ännu har långa köer av bostadssökande
och där behovet av nya
bostäder är så obestridligt och påtagligt,
f. n. finns 2 377 man anmälda arbetslösa
i byggnadsfacket, därutav enligt en
offentig uppgift 400 man murare. Om
Aftontidningen hade haft rätt då den
sagt att dessa murare, dessa 2 377 mannar
är sysselsatta i industribyggen och
liknande, då hade vi accepterat faktum.

Men nu förhåller det sig inte på det
sättet. Jag kan inte finna annat än att
den centrala punkten i planeringen,
nämligen att utnyttja tillgänglig arbetskraft,
har spuckit trots att man behållit
igångsättningstillstånden.

Den första punkt som jag skulle vilja
fästa uppmärksamheten på är alltså:
Vad beror det på att man i ett så centralt
avseende som detta måste notera
så nedslående siffror? Det lönar sig
inte att i detta fall tala om säsongarbetslöshet,
som man annars brukar
skylla på, tv vi har ju fått igångsättningstillstånden
just för att dessa skulle
skydda oss från denna s. k. säsongarbetslöshet.
Genom igångsättningstillstånden
skulle vi få en jämn sysselsättning
under hela året. All motivering som förebragts
från regeringens sida för att
behålla igångsättningstillstånden har
bottnat i nödvändigheten av att få en
hög och jämn sysselsättning, att hela
arbetsstyrkan skulle kunna sysselsättas.

Även den andra frågan är befogad.
Den hänger samman med de lokala arbetslöshetsöar,
som nu finns i byggnadsfacket.
Jag skall inte nämna någon plats,
men det finns i varje fall en sådan inte
långt från den ort, där jag är bosatt.
Där planerar man f. n. beredskapsarbeten,
bestående av vägarbete, för att
sysselsätta arbetslösa byggnadsarbetare,
däribland ett icke fåtal murare. Man
skall skicka ut murare och byggnadsträarbetare
och andra byggnadsarbetare
på vägarbeten när vi ha bostadssökande
i tusental, som ropar efter nya
bostäder. Detta i ett läge när i alla fall
de planerande myndigheterna har dels
hela bestämmanderätten i sin hand dels
också har haft så pass många läroår på
sig, att de borde fått erfarenhet av planering.

Statsrådet kanske svarar — det är
ett svar som jag förstår — att detta
kan inträffa därför att arbetskraften
visar alltid en viss tungrörlighet. Det
går inte att på en gång överflytta murare
eller andra byggnadsarbetare dit

Nr G.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

de behövs. Eftersom emellertid detta är
ett perspektiv som man kunnat förutse
mycket länge, måste man på den punkten
fråga sig vad som har gjorts för att
flytta arbetskraft, t. ex. för att lösa arbetarnas
bostadsfråga. Om ingenting eller
endast litet av de nödvändiga åtgärderna
vidtagits, frågar jag: Vad planerar
man för att hastigt komma till något
resultat på detta område?

Eftersom detta är ett gemensamt
kommunalt intresse som icke på något
sätt har med partipolitik att göra, skulle
jag i det fallet också vilja fråga vad
man gör och tänker göra för att undvika
de merkostnader, som uppkommer
därigenom att dagtraktamenten och
andra tillägg nu måste betalas till byggnadsarbetare
som färdas från en ort
till en annan för att utföra byggnadsarbete.
Sådant förekommer visserligen
inte i någon större utsträckning,
men det som finns är tillräckligt för att
bidra till att dra kostnaderna uppåt och
därmed också de kostnader som statsrådet
här med all rätt betecknar som
alltför höga. Det är av intresse —- jag
nämner det mera parentetiskt — att
även på denna punkt få en rättelse till
stånd. Men den stora och viktiga frågan
här är att kunna flytta över den lediga
byggnadsarbetskraften från sådana platser,
där den är arbetslös, till sådana
där den behövs. Det centrala i denna
fråga är naturligtvis att utnyttja den
arbetskraft, som är ledig.

När det gäller inkopplingen av arbetsmarknadsmyndigheterna,
kan jag inte
underlåta att göra en reflexion. Om man
liksom socialdepartementet anser —
vilket lyser igenom även i statsrådets
svar — att bostadsstyrelsen icke kunnat
klara här ifrågavarande uppgifter och
att arbetsmarknadsmyndigheterna och
länsarbetsnämnderna därför inkopplats
på dem, så är jag inte hundraprocentigt
övertygad om att dessa kommer att bemästra
dom heller.

Jag vill i detta sammanhang berätta
en liten episod, som kom till min kän -

nedom för några veckor sedan. En familj,
man och hustru, gjorde den 4
februari 1949 en vördsam framställning
till länsarbetsnämnden i länet om
att erhålla arbetstillstånd för uppförande
av ett enfamiljshus, alltså inte ett
vanligt egnahem utan ett enfamiljshus
av inte alltför stora dimensioner. Den
20 januari 1954, fem år sedan nämnda
ansökan inlämnats, på 14 dagar när -—
under vilken tid det icke hade hörts ett
ljud från arbetsmarknadsmyndigheten
i fråga — kom så svar, i vilket familjen
meddelades, att den nu hade tillstånd
att bygga det önskade huset, på grund
av att byggnadsregleringen sedan tre
veckor tillbaka hade avskaffats och det
därför stod var och en fritt att bygga.

Nog måste man fråga sig, hur det ämbetsverk
fungerar, som behandlar för
medborgarna livsviktiga intressen — tv
bostadsfrågan är ett livsintresse! — på
det sättet. Och nog har man rätt att
undra, om ett sådant ämbetsverk är
rätta instansen att handlägga dessa frågor
nu. Jag kan tillägga, att det fall jag
här relaterat tydligen inte är enastående,
eftersom svaret i fråga utgjordes av
ett stencilerat cirkulär, vilket tyder på
att det skickats ut, om inte i massupplaga
så i varje fall i ett högst betydande
antal. Men människorna i detta land
är mycket snälla och tysta och tacksamma
för att över huvud taget få svar från
statliga myndigheter, om det också dröjer
fem år. Det har onekligen sina fördelar
att regera över så fogliga och snälla
människor som svenska folket består
av!

Till sist vill jag göra en reflexion
beträffande den mycket omdiskuterade
omfattningen av bostadsbyggandet här
i landet. Det har tidigare sagts, att vi
skulle komma upp i en produktion av
60 000 färdigställda lägenheter i år
och att byggnationen nu har kommit
i gång i så stor utsträckning, att den
siffran verkade uppnåelig — vilket vi
alla varmt hoppats, trots de höga byggnadskostnaderna.
Sedan har emellertid

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

socialministern framhållit, att det är
verklighetsfrämmande att hysa sådana
förhoppningar och att gränsen i stället
måste sättas vid 50 000 lägenheter. Vi
beklagar alla, om socialministern därvidlag
skulle få rätt. Vi kan också konstatera
att anslagsmässigt har socialministern,
efter det beslut som kommer
att fattas här i dag, icke något tvång
på sig att på det sättet pressa ner antalet
färdigställda bostäder. Frågan är
här hur vi har det med arbetskraften.
Räcker den? Jag åtar mig inte att bedöma
den saken. Jag måste emellertid
säga, att om man tänker fortsätta med
att i byggnadsfacket ha sammanlagt
9 000 arbetare gående arbetslösa — och
om man eventuellt skulle tillåta antalet
att växa — då är jag'' rädd för att den
samlade produktionen kommer att stanna
under 50 000 lägenheter. Enligt min
mening är det nu ett mycket berättigat
krav från de bostadssökande, de bostadslösa,
som nu står i långa, grå och
tröstlösa köer, att statsmakterna sätter
in all energi på och gör allt vad som
är möjligt —- och betydligt mer än hittills
—■ för att sysselsätta den nu lediga
byggnadsarbetskraften.

När vi i statsutskottet varit med om
att biträda det förslag som nu behandlas,
har vi alla gjort det i den förvissningen
att det i hög grad skulle bidraga
till att öka antalet färdigställda
lägenheter. Nu är emellertid frågan, om
myndigheterna verkligen kommer att
utnyttja den arbetskraft vi har. Den
frågan kan dock icke statsutskottet eller
riksdagen ge något svar på. Det är
departementet och de under detsamma
liggande myndigheterna, som har att
svara, och det är ett mycket allvarligt
svar de därvidlag har att avge.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det beskedliga och undertryckta
svenska folket har lyckligtvis
eu och annan ventil, och en av dem
har nu demonstrerats i det anförande

vi här lyssnat till. När jag lyssnade på
herr Ståhl, tvingades jag emellertid göra
den reflexionen, att herr Ståhls vetande
på detta i och för sig rätt komplicerade
område rimmar ganska illa med indignationen
och röstresurserna hos talaren.
Jag skall emellertid svara herr
Ståhl på en del av de tidigare framställda
frågorna.

Herr Ståhl sade, att bostadsstyrelsens
besked om kreditbegränsning var anmärkningsvärt
mot den bakgrund vi
hade, nämligen att byggnadsregleringarna
hade slopats. Detta är emellertid
fullt konsekvent. Herr Ståhl inbillade
sig kanske, att vi skulle få en våldsam
ökning av bostadsbyggandet här i landet,
i och med att byggnadsregleringarna
slopades. Det är en slutsats, som
man gärna drar, om man vet för litet
om dessa frågor.

Jag ber att få erinra om att samtidigt
som byggnadsregleringen slopades
utgavs en kommuniké från socialdepartementet.
Jag bade också tillfälle
att hålla ett par offentliga anföranden,
i vilka jag försökte göra klart för svenska
folket att slopandet av byggnadsregleringen
var ingenting som skulle
komma att utlösa en våldsam ansvällning
av bostadsbyggandet. Jag har så
många gånger -— och även flera gånger
här i riksdagen — försökt att klara ut,
att det är tillgången på våra reella resurser,
och då i första hand på yrkesutbildade
byggnadsarbetare, som är begränsningen
och det avgörande för om
vi skall kunna öka byggnationen eller
inte. Sedan får man se detta mot bakgrunden
av att bostadsbyggandet representerar
kort sagt hälften av alla de
områden som tar byggnadsarbetare i
anspråk. Om man försöker bedöma situationen
på utanför bostadsbyggandets
område befintliga fält, har man sannerligen
inget intryck av att det där
är någon nedgång i görningen. Herr
Ståhl citerade nyss i talarstolen ÅT, och
jag kan också citera ÅT från jag tror
det var i förrgår, där vederbörande var

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

mycket indignerad över att regeringen
över huvud taget inte lade ned mera
energi på att öka skolbyggnationen. Det
är klart att detta område bär stora otillfredsställda
behov. Byggnadsberedningen,
som dagligen och stundligen sitter
och sysslar med detta, har ju också
möjlighet att se hur starkt trycket är
på övriga områden. Jag kan avslöja för
kammaren här, att den kvot som är
tilldelad den svenska industrien för
1954 i dag i mitten på februari är uppspisad
till 85 procent. Det finns, om jag
tar bort vad som behövs för att möta ett
normalt behov på grund av brandskador
och tar bort vad som behövs för
att länsarbetsnämnderna skall utan alltför
hård byråkratisering kunna svara
för mindre reparationer och investeringsarbeten,
i dag ungefär 28 miljoner
kronor kvar för den svenska industrien
10,r> månader framöver. Jag ser detta
som ett uttryck för trycket på den industriella
sidan, och jag kan ju också
tillåta mig att säga, att inför denna allvarliga
situation — tv ingen torde väl
kunna neka till att en av de avgörande
grunderna för att kunna hålla den fulla
sysselsättningen, för att kunna hävda
oss i konkurrensen på utlandsmarknaden
är att man ger industrien i vart
fall några möjligheter att rationalisera,
bygga och vara med. Jag avslöjar ingen
hemlighet om jag säger, att åtskilliga
av byggnadsberedningens medlemmar i
denna allvarliga situation yrkar på en
nedskrivning av bostadsbyggandet för
att ge industrien i dagens läge den preference
som de ansett den behöva.

Vidare säger herr Ståhl att det är en
motsättning i socialministerns skrivning.
Jag skulle på första sidan i interpellationssvaret
ha konstaterat, att farhågorna
för bostadsbyggandet på grund
av en restriktiv långivning är helt obefogade,
för att sedan avslutningsvis säga,
att därest riksdagen tar utskottets
förslag, kommer man att få betydligt
utvidgade möjligheter att få preliminära
lån. Ja, men det behöver inte ligga

någon motsättning i detta, herr Ståhl,
detta helt enkelt därför att om herr
Ståhl läser hela stycket på första sidan
anförs där inledningsvis — och det är
ledande för allt vad som skrivits i fortsättningen
— att långivningen självfallet
bör ges den omfattning, som är motiverad
av förefintliga resurser framför
allt i fråga om tillgången på yrkesutbildad
arbetskraft. Nu menar herr
Ståhl, att detta inte är riktigt. Kanske
uttrycker jag mig lite onyanserat, men
det är enligt herr Ståhls uppfattning
inte så lämpligt om länsarbetsnämnderna
skall vara helt avgörande här, och
jag fick närmast det intrycket när jag
lyssnade till herr Ståhl, att om man
säger att lånesidan inte skall vara någon
begränsning, ja, då skall man bara släppa
på och låta kommunerna satsa här.
Jag kan försäkra herr Ståhl att om man
inte iakttar den återhållsamhet, som
länsarbetsnämnderna anser, är vi fast
för överansträngning med alla de konsekvenser
detta för med sig. Tv kommunerna
kan inte gärna hålla emot detta
våldsamma tryck från bostadslösa, från
industrien och från över huvud taget de
intressen som vill bygga. Och kommunerna
kan inte ha den större översikt
länsvis och riksvis, som man väl ändå
måste anlägga på detta problem, när
man skall fördela de i dagens läge begränsade
resurserna.

Herr Ståhl ställer frågan: Vilken mening
anser statsrådet skall gälla? Ja, jag
menar precis vad som sagts här, nämligen
att vi skall utnyttja våra resurser
utan överansträngning. Hur kan det
då bli en situation sådan som den vi har
i dag? Jag skall strax förklara det litet
närmare. Att sedan utskottets skrivning
ger större möjligheter till en ökad långivning
är bara ett konstaterande och
strider inte mot vad som primärt är det
avgörande.

Herr Ståhl ställde vidare frågan:
Skall de kommuner, som är lojala mot
kungörelser och författningar, ställas i
ett sämre läge än de kommuner, som

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

t. o. m. har byggt sina hus färdiga, innan
de går till bostadsstyrelsen och
begär att få preliminärlån, d. v. s. ställer
bygget under bostadsstyrelsens preliminärgranskning? Jag

skulle kunna ställa en motfråga
till herr Ståhl: Varför frågar herr Ståhl
detta? Har herr Ståhl skäl för frågan?
Har det förekommit att bostadsstyrelsen
favoriserat kommuner, som inte har
iakttagit reglerna, på bekostnad av de
kommuner, som följt reglerna? Jag tror
inte man kan säga det. Bostadsstyrelsen
har inte gjort några graderingar och
kommer väl i det dagsaktuella läget inte
heller att ha praktiska möjligheter att
göra några graderingar, utan här är det
tillgången på arbetskraft som får bestämma
vilka byggnadstillstånd som
skall släppas fram.

Sedan måste man, och det har jag
varit angelägen om att understryka, på
lång sikt komma fram till en synkronisering.
Det är galet, att huset skall vara
färdigbyggt, när låneframställningen
kommer till bostadsstyrelsen, och att
således den granskning, som verket
skall göra mot bakgrunden av att det är
det allmännas medel som används, blir
en ren chimär. Här måste vi försöka få
en rättelse till stånd, men av helt naturliga
skäl går det inte att rätta till
vad som är vrångt på en gång, och under
övergångstiden är, såsom jag angivit
i interpellationssvaret, läget sådant,
att sysselsättningsbehovet på varje
ort får vara avgörande för i vilken takt
tillstånden skall släppas fram — vilken
ordning i kön de olika kommunerna
och städerna skall ha.

Sedan kom herr Ståhl in på den fråga,
som naturligtvis för många kan
framstå såsom en inadvertens: Varför
har vi arbetslösa byggnadsarbetare i
dag, och är det riktigt med någon återhållsamhet
och begränsning över huvud
taget, när vi har en arbetslöshetsreserv
av byggnadsarbetare att ta till? Jag kan
försäkra kammarens ledamöter, att vi
kommer aldrig ifrån säsongfluktuatio -

nerna helt och fullt inom byggnadsarbetarfacket.
Herr Ståhl säger: Planeringen
har spruckit. Det är ett hårt och
onyanserat omdöme. Vi har tio procent
arbetslösa nu i år under vintern;
vi hade tio procent arbetslösa också i
fjol vid denna tid, men årssiffran för
arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
gick ändå ned till mellan 3 och 4 procent.
Och går vi tillbaka till den tid,
när vi inte hade denna »misslyckade
planering», så hade vi en medelårssiffra
för arbetslösheten inom byggnadsarbetarfacket
på mellan 25 och 30 procent
och vid denna tid på året en arbetslöshet,
som låg mellan 50 och 60
procent.

Det är klart, att den som endast ganska
ytligt skummar dessa frågor kan
tycka, att det är ett dåligt resultat av
säsongutjämningen, att vi har 10 procent
arbetslösa just nu. Men jag tycker
inte det är dåligt mot bakgrunden
av de tidigare förhållandena på området,
och jag kan försäkra herr Ståhl
att den grupp, som närmast är intresserad
— som känner arbetslösheten in
på benen — betraktar icke planeringen
som misslyckad. Den slår vakt om denna,
enligt herr Ståhls uppfattning skröpliga,
planering som vi har i dag.

Jag skall så ge ytterligare en förklaring
till att vi ändå har arbetslösa
i dag.

Byggnadsarbetet är ett hårt, fysiskt
pressande arbete. Det är inte säkert, att
de som nu står anmälda som arbetslösa,
accepteras av kamraterna i ackordslaget
på bygget. De har möjligheter att
få arbete under sommarhalvåret, när
reparationsarbeten och små detaljarbeten
aktualiseras, men det är inte givet
att de vid de byggen, där det tarvas
unga och kraftiga arbetare, så där utan
vidare accepteras av kamraterna. Vi
har försökt klara det genom att via arbetsmarknadsstyrelsen
precisera regler:
varje byggare är tvungen att ta en
viss proportion gamla arbetare i laget
även under vintern. Men bara att vi har

24 Nr 6. Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

tvingats till detta är ju ett uttryck för
att i konkurrensen, där man vill jobba
undan och tjäna pengar, har de äldre
arbetarna vissa svårigheter att hänga
med. Detta avspeglar sig alldeles självfallet
i arbetslöshetsstatistiken.

Härtill kommer, att vi tvingas planera
efter den trängsta flaskhalsen, och
det är murarsektorn. Hur blir det med
murarna under den kommande sommaren
med den igångsättning vi har i dag?
Jag har givetvis ingenting annat att lita
till än länsarbetsnämndernas inventeringar
och undersökningar, vilket material
jag här har samlat för hela landet.
Det visar, att vi fram på sommaren
kommer att ha en brist på murare, med
den igångsättning som skett nu, i 23 av
26 län.

Jag har sagt detta för att kammarens
ledamöter skall ha klart för sig att det
i detta läge inte bara är att ösa på.
Första etappen i ett bygge är att schakta
och göra grund. Det tar tre, fyra månader.
Skall man sätta i gång nu så att
man eliminerar grovarbetararbetslösheten,
står vi i sommar inför nödvändigheten
att slå igen en del byggen. Det är
inte byggnadsföretagen glada över och
det är inte heller någon rationell byggnadsmetod.
Vi har inte en sådan sammansättning
av byggnadskåren, som gör
det möjligt att undgå arbetslöshet under
vintern. Vi har släppt egnahemsbvggandet
fritt. Egnahemsbyggarna använder
inte vintern som normal byggnadstid
utan sommaren, och det behövs
ju en del murare även till egnahemsbyggandet.

Det går helt enkelt inte att se detta
problem så där enkelt, och därför har
jag tvingats att en smula i detalj gå in
på saken. Jag tror inte att man har något
annat att hålla sig till än det verks
inventeringar, prognoser och beräkningar,
som har till ämbetsuppgift att
syssla med hithörande problem. Det
finns ytterligare andra argument men
jag skall inte tynga debatten med att ta
upp även dem.

Herr talman! Om jag således som ett
resultat av denna interpellationsdebatt
konstaterar, att vi skall bygga, inte
bara bostäder utan vad som behöver
byggas här i landet — skolor, sjukhus
och industrier — i den takt som våra
resurser tillåter, så är detta det primära;
sedan får långivningen anpassas
därefter. Att utskottet nu kunnat förorda
en utökad långivning har sin naturliga
förklaring. Vi visste inte, när
kapitalbudgeten gjordes upp i december
månad, att vi hade ett så stort antal lägenheter
i gång utan preliminära lånebeslut.
Den vetskapen fick vi i mitten
av januari. Om vi då säger oss, att det
inte är så klokt att rulla den här klumpen
framför oss, utan i stället försöker
eftersträva att avarbeta den och så att
säga synkronisera långivning, preliminärbeslut
och igångsättning, då måste
vi ju ha en extra reserv av lånemedel
just nu. Utskottet har blivit upplyst om
detta läge och har därför skrivit på ett
sätt, som jag från mina utgångspunkter
betraktar såsom fullt tillfredsställande.

Därest kammaren accepterar utskottets
skrivning, kommer det under första
halvåret i år att kunna lämnas lånetillstånd
till så många igångsättningar, som
arbetsmarknadsorganen vid sin riksinventering
begär att få göra. Jag vill
också understryka att arbetsmarknadsorganen
kräver, att det icke sättes i gång
annat än vad som är absolut nödvändigt
under januari, februari och mars månader.
Vi har en vinter efter denna och
det är igångsättningarna under andra
kvartalet 1954 som skall ge vinterarbete
1954—1955. Jag är ganska övertygad om
att den synpunkten förstår även byggnadsarbetarna.
De har intet intresse av
att nu få en forcerad igångsättning, som
dels medför överansträngning i sommar
och dels skapar arbetslöshet nästa vinter.
Det är en annan planering de är
ute efter, och det är den som vi efter
fattig förmåga skall försöka åstadkomma.

Jag har ju, herr talman, alldeles oför -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

Lappandes citerat herr Wedén tidigare
i mitt inlägg ocli eftersom — enligt vad
det har sagts mig — Expressen redan
innehåller ett referat av vad herr Wedén
skall säga såsom svar på mitt interpellationssvar,
så är det kanske lämpligt
att herr Wedén får den chansen
nu.

Herr STÅHL (1''p) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag väl får
lov att återkomma efter herr Wedén,
skulle jag i denna replik bara vilja säga
till försvarsministern — jag ber om ursäkt,
jag är van att diskutera med honom
— till socialministern alltså, att
en sådan betygssättning om vetande och
indignation som han här gjorde tycker
jag skulle vara rätt onödig, ty med all
respekt för socialministerns mycket intressanta
anförande, men något nytt vetande
rörande byggnadsfacket och bostadspolitiska
frågor har detta inte givit
vare sig mig eller, skulle jag tro,
någon annan av kammarens ledamöter.

Indignerad var jag varken då eller
är jag nu. Men en tioårig erfarenhet
från riksdagen har lärt mig, att en litet
pepprad uppgörelse med regeringen då
och då är nyttig, både för regeringen —
med förlov sagt — och för de myndigheter,
som handhar planeringen. Därför
tror jag att ett sådant resonemang bör
vara inte alltför sällan återkommande.
Det är också nyttigt för det snälla svenska
folket som vi talade om förut.

Jag skall inte ta upp många av de
punkter som socialministern berörde;
jag hinner inte med det. Något försvar
för att vi för närvarande har en arbetslöshetssiffra
på 9 000 man inom
byggnadsfacket har socialministern icke
ens antydningsvis åstadkommit. Han
har sagt att vi nu inte får »släppa loss»
kommunerna på sådant sätt, att vi därmed
skapar arbetslöshet nästa vinter.
Nej, det är naturligtvis fullkomligt riktigt,
men vad vi här talar om är en
igångsättning nu, herr socialminister.
Vi talar om att igångsättningen skulle

ha hållit en sådan takt, att vi icke nu
hade behövt ha denna arbetslöshet på
9 000 eller 10 000 man, och det hade väl
inte behövts om planeringen hade fungerat
riktigt. Då anför socialministern
hur det var för tio—femton år sedan,
innan det statliga planerandet började,
och säger, att på den tiden hade man en
mycket högre siffra för arbetslösheten,
i synnerhet säsongarbetslösheten. Ja,
men den stora skillnaden, som socialministern
inte berör, är ju den, att då
hade tekniken och byggnadsforskningen
inte kommit dithän, att vi kunde genomföra
vinterbyggen med samma resultat
som vi nu gör. Det låg alltså i sakens
natur att det måste vara på det viset.
Detta är en för allvarlig sak för att
man skall få bolla med fakta på detta
litet onödigt lättvindiga sätt.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Vi har ju våra samtal
med tidningarna ibland, både socialministern
och jag. Jag beklagar att Expressen
i det här fallet har gjort så mycket
skäl för sitt namn, att den tydligen
har antagit att interpellationsdebatten
skulle äga rum klockan elva.

Jag skulle vilja börja med att fortsätta
det resonemang, som fördes mellan
herr Sträng och herr Ståhl beträffande
den motsättning, som herr Ståhl —•
enligt min mening med rätta — ville
göra gällande föreligger mellan socialministerns
uttalande i början av interpellationssvaret,
då han säger, att oron
för att genom tryck från kreditsidan
alla för bostadsbyggandet tillgängliga
resurser icke skulle kunna användas
har varit obefogad, och vad han säger
i slutet av sitt svar.

I verkligheten förhåller det ju sig så,
att statsutskottet i det utlåtande, som
vi nu behandlar, har vidgat ramen för
bostadsstyrelsens möjligheter att meddela
preliminära beslut mycket avsevärt
utöver vad socialministern från
början hade äskat. Det är klart att
statsutskottet inte skulle ha gjort detta

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

och att det inte skulle ha lämnats motioner
i frågan från vårt håll och från
annat håll, om det inte verkligen hade
lörelegat en högst betydande oro för
att bristande kreditmöjligheter skulle
leda till att produktionen i onödan stoppades
upp.

Vad som har inträffat är ju helt enkelt
att statsutskottet i försynta och belevade
former — artig och trevlig skall
skall man ju vara — har givit socialministern
en bakläxa i bedömningen på
denna punkt. Det är det väl ändå omöjligt
att komma ifrån, ty jag förmodar
att socialministern är ense med mig
om att i varje fall en mycket betydande
del av de ökade möjligheter till preliminära
beslut, som här har lämnats,
måste komma att användas, om man
inte under våren skall få allvarliga svårigheter.

Socialministern underströk betydelsen
av att det blir ordning och reda
när det gäller de preliminära besluten,
att man inte skall sätta i gång och bygga
utan att ha sådana preliminära beslut.
Jag är ense med honom om det.
Socialministern säger att det har igångsatts
väldigt många byggen utan att den
regeln har iakttagits. Socialministern
har vidare sagt i propositionen och i
vår debatt vid remissen av Kungl. Maj :ts
första förslag till riksdagen i dessa
ärenden, att det har satts i gång så
många byggen att byggnadstiderna har
förlängts. När jag under remissdebatten
kritiserade socialministern för att
han räknade med en produktion under
år 1954 av endast ungefär 50 000 lägenheter
och dimensionerade kreditramarna
och låneanslagen efter detta, var socialministerns
väsentliga försvar för
denna restriktiva hållning mot bostadsproduktionen
en hänvisning till att
byggnadstiderna hotades av en oroväckande
förlängning. Socialministern
nämnde siffran 13 månader som det sista
då kända genomsnittet för byggnadstiderna.

Det är rätt intressant att erinra sig

detta mot bakgrunden av den diskussion,
som socialministern här förde med
herr Stålil om förhållandena på arbetsmarknaden
inom byggnadsfacken just
nu och om hurudana dessa förhållanden
kunde antas bli längre fram på året.
Om den uppfattningen är riktig att eu
allvarlig förlängning av byggnadstiderna
hotar, att en stockningskris kan stå
för dörren, då måste detta innebära en
allvarlig kritik mot arbetsmarknadsmyndigheterna,
som då har satt i gång
byggen i alltför stor utsträckning. Socialministern
har ofta, som han själv
erinrade om, med den särskilda pondus,
som han ibland besitter, sagt ungefär
detta: Vi skall bygga så mycket som
våra reala resurser i fråga om arbetskraft
och material tillåter, varken mer
eller mindre, och kreditsvårigheter skal!
inte lägga något hinder i vägen för
detta. Men när socialministern pekar på
hotet om en förlängning av byggnadstiderna
och framhåller det som ett faktum
att detta hot föreligger, så måste
ju detta som sagt innebära ett konstaterande
från socialministerns sida, att
han anser att arbetsmarknadsmyndigheterna
satt i gång fler byggen än de
reala resurserna egentligen medger.

Mot bakgrunden av den tillit till de
reglerande myndigheternas förmåga att
härvidlag göra de rätta avvägningarna,
som socialministern enligt min mening
alltför länge har suttit fast i, är detta
ett märkligt förhållande.

Men nu kommer jag till det, som enligt
min mening är särskilt intressant
i detta fall. Sedan jag haft tillfälle att
resonera med många fackmän på området
och sedan jag själv har försökt
se närmare på de siffror, som verkligen
kommit fram, tror jag inte att socialministerns
tidigare uttalade farhågor fölen
stockningsartad förlängning av byggnadstiderna
är befogade. När socialministern
gör gällande detta, har han enligt
min mening förbisett en del särskilda
omständigheter, som jag för att
inte förlänga debatten inte nu skall när -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

mare ingå på. Jag vill bara påpeka, att
det särskilt på hösten 1952 förelåg
bekymmersamma omständigheter på
grund av väderleksförhållanden och
annat, som försenade många bostadsbyggen
redan i starten, och detta återverkar
ju nu. Det finns även andra omständigheter,
som måste beaktas om
man vill få en riktig bild av läget. Jag
tror därför att en klok och försiktig
återhållsamhet, givetvis ingen panikartad
sådan, med igångsättande av nya
byggen under första halvåret i år klarar
upp problemet. En sådan återhållsamhet
borde öppna möjligheter inte bara
att bibehålla de nuvarande byggnadstiderna
utan att faktiskt pressa dem ytterligare
nedåt.

Denna ståndpunkt gav jag uttryck för
redan i remissdebatten. Jag sade att jag
var för en sådan återhållsamhet, men
jag sade också att vi inte skulle sköta
saken så, att vi råkade ut för risken att
behöva avbryta redan pågående byggen,
något som då framstod som en
mycket aktuell fara, en fara som har
lindrats efter det beslut, som statsutskottet
nu har fattat och som jag hoppas
riksdagen skall godkänna. Att denna
fara har mildrats är ju statsutskottets
och riksdagens förtjänst efter de
initiativ som tagits i riksdagen och inte
socialministerns. Jag har velat framhålla
detta, eftersom regeringsorganet
bl. a. bär tillvitat mig och mina meningsfränder,
att vi skulle ha yrkat på
en ansvarslös och urskillningslös igångsättning
av nya företag. Det har vi alltså
varken i tal eller skrift gjort utan
tvärtom framställt förhållandena som
jag nu gjort.

Om det emellertid alltså förhåller sig
så, vilket det enligt min mening gör,
att den risk för stockningar, som socialministern
fäst uppmärksamheten på, i
verkligheten med en klok planläggning
inte föreligger, om det vidare förhåller
sig så, att vi faktiskt satt i gång byggandet
av 60 000 lägenheter under förra
året och att vi hade i gång någonting

mellan 58 000 och 60 000 lägenheter vid
årsskiftet, ber jag att få återkomma till
min fråga från remissdebatten: Varför
skulle i all världens dar produktionen i
form av färdiga lägenheter under 1954
bara bli 50 000 lägenheter? Den skulle
väl rimligen bil åtminstone 10—12 procent
mer än 50 000 lägenheter, såvida
inte regeringen genom bruk av kreditbromsar
eller andra bromsar förhindrar
att de faktiskt förefintliga resurserna
verkligen används.

Om man utgår från de beräkningar,
som finansministern gjorde i sina förslag
till riksdagen och som han i remissdebatten
försvarade, så måste man
komma till den slutsatsen, att skall regeringen
hålla fast vid dessa beräkningar,
kommer detta att innebära antingen
att arbetslöshet uppstår bland dem, som
är sysselsatta med bostadsbyggande,
eller också att resurser från denna sektor
får överföras till andra områden.

Jag skulle vilja fråga socialministern
mycket enträget, om han inte i ljusel
av vad som hänt under den relativt
korta tid som förflutit sedan riksdagens
början är beredd att medge, att de beräkningar,
på vilka han grundat sina
förslag till riksdagen, inte motsvarar
kravet på en så stor produktion av lägenheter
som resurserna gör möjligt.
Jag hoppas att socialministern inte på
grund av någon överdriven lust att försvara
en en gång intagen ståndpunkt
skall låta sig förhindras att här till
fullo uppfylla den princip, som han så
många gånger tidigare förfäktat, nämligen
att de reala resurserna skall utnyttjas.
Det väntar vi av honom, och
det kräver vi av honom.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Vad socialministern anfört
i statsverkspropositionen i samband
med sitt ståndpunktstagande till
anslagsfrågorna för tertiärlånefonden
och för tilläggslånefonden blottar enligt
min mening ganska säregna förhållan -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt
på bostadsmarknaden.

den. Om jag har förstått saken rätt, så
ligger det till på ungefär följande sätt.

För budgetåret 1952/53 var ramarna
för preliminära beslut om beviljande av
tertiärlån, egnahemslån m. m. 380 miljoner
kronor och för tilläggslån 210 miljoner
kronor. Den 29 maj 1953, alltså
just när riksdagen hade hrutit upp, anmälde
bostadsstyrelsen, att den hade
överskridit de fastställda ramarna med
75 miljoner kronor när det gällde tertiärlånen
och med 96 miljoner kronor
när det gällde tilläggslånen. När det
gällde att täcka dessa överskridanden
sade bostadsstyrelsen sig ha kvar 40
miljoner på tertiärlånefonden och 36
miljoner på tilläggslånefonden som man
inte hade utnyttjat under budgetåret
1951/52. Inom parentes skulle jag i
detta sammanhang — det rör visserligen
det statsrättsliga området, som jag
egentligen borde behärska, men jag har
dock svårt att förstå saken — vilja ställa
den frågan: Har ett organ som bostadsstyrelsen,
som fått ett sådant bemyndigande
att utlämna lån, utan vidare rätt
att liksom reservera bemyndigandet
från det ena året till det andra?

Kungl. Maj:t gav bostadsstyrelsen det
begärda bemyndigandet. Detta skedde
den 30 juni 1953, och då var ju inte
riksdagen samlad. Huruvida det var
riktigt av Kungl. Maj:t att ge detta bemyndigande
eller inte, bär jag inte rätt
att ta upp till debatt i denna ordning.

I varje fall trodde väl Kungl. Maj:t att
saken därmed var klar för budgetåret
1952/53, men det var den inte. Den 28
augusti anmälde bostadsstyrelsen, att
styrelsen hade ytterligare överskridit
ramarna för budgetåret 1952/53 med 56
miljoner på tertiärlånefonden och 9
miljoner på tilläggslånefonden, och så
begärde bostadsstyrelsen att Kungl.
Maj:t skulle lämna täckning för dessa
belopp. Såvitt jag vet har inte Kungl.
Maj:t ännu svarat på denna framställning.

För innevarande budgetår är ramarna
för preliminära lånebeslut när det

svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

gäller tertiärlån och egnahemslån 480
miljoner och när det gäller tilläggslån
190 miljoner. I den nu framlagda statsverkspropositionen
begär Kungl. Maj:t
att dessa ramar skall ökas med 30 miljoner
för tertiärlån och egnahemslån
och med 15 miljoner för tilläggslån. Totalt
skulle alltså beloppen komma att
utgöra 510 respektive 205 miljoner.

Vad som har inträffat visar, om jag
tolkat det rätt, att bostadsstyrelsen inte
har kunnat överblicka ett ganska centralt
avsnitt av sitt verksamhetsområde
och därför inte heller har förmått att
planera sina insatser på ett rimligt och
riktigt sätt. Detta har resulterat i betydande
överskridanden av de bemyndiganden
som lämnats och, vad värre är,
i överskridanden som anmälts på ett
mycket sent stadium. Det är klart att
man från bostadsstyrelsens sida kan
anföra vissa ursäkter härför, men det
avgörande är inte, om det finns mer
eller mindre hållbara förklaringar, utan
det avgörande är det faktum, att riksdagen
blir tvungen att ta konsekvenserna
av vad som har skett.

Socialministern har på ett lika kort
som kraftigt sätt reagerat mot vad som
bär inträffat. Det finns ingen anledning
för mig att nu lägga ytterligare lök på
bostadsstyrelsens lax. Det finns inte
heller någon anledning att plocka bort
något av den lök som socialministern
redan lagt dit. Från mina utgångspunkter
utgör det inträffade ett belägg
för den uppfattning som jag och många
med mig har, nämligen att man inte på
ett effektivt sätt kan lösa bostadsbyggandets
finansieringsproblem genom att
centralisera hela granskningen av långivningen
till ett ämbetsverk i Stockholm.
Stunden är emellertid inte nu
inne för att mera ingående eller i princip
ta upp dessa problem; det kan vi
spara till den bostadsdebatt som väl
kommer inom de närmaste månaderna.
Vad som har skett är i alla fall ett belägg
för att det är hart när omöjligt för
ett centralt ämbetsverk att överblicka

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

ett så stort och omfattande verksamhetsområde
som det bostadsstvrelsen
har.

Detta för mig in på en detaljfråga
som visst inte är oviktig. Jag vill erinra
om att de utredningar, som sysslat
med kredit- och bostadsfrågor, har diskuterat
frågan om ett kreditgarantisystem.
1951 års bostadsutredning fick sig
inte anförtrott att lösa den frågan, utan
den överlämnades till en särskild utredningsman.
Det vore av intresse för oss
alla att få höra, när man beräknar att
hans utredning kan föreligga färdig. Det
är klart att ett kreditgarantisystem, om
det skulle komma till stånd, inte löser
alla problem som är förknippade med
eu stark centralisering av kreditgivningen
på bostadsbyggandets område, men
jag tror att ett sådant system dock skulle
föra oss litet närmare det slutmål
som vi måste sträva emot, nämligen en
viss decentralisering av kreditgivningen,
en viss avlastning av bostadsstyrelsens
administrativa och kamerala uppgifter.
Det sätt, på vilket bostadsbyggandets
finansieringsfrågor nu handlägges,
har lett till en ryckighet, som
ur alla synpunkter är mindre önskvärd
och som står i rak strid mot de allmänna
målsättningarna för bostadsproduktionen.
På sitt sätt kommer denna
ryckighet till uttryck i bostadsstyrelsens
cirkulär av den 30 januari i år
rörande riktlinjerna för den preliminära
långivningen.

Det bör konstateras, att det som nu
sker och måste ske är en följd av vad
som tidigare har inträffat. Att med
nuvarande utgångspunkter begära en
generell fullmakt att bevilja preliminära
tertiärlån och tilläggslån är därför
inte rimligt. Departementschefen
har också för sin del i statsverkspropositionen
avvisat ett sådant förslag och
förbehållit sig att få ha kvar den spärr,
som ett av riksdagen maximerat bemyndigande
utgör. I viss utsträckning
tycks också departementschefen ha åtagit
sig att tillse, att ärendena inom

denna ram handlägges på ett riktigt
sätt. Jag är klart övertygad om att departementschefen
inte förutsätter något
s. k. idiotstopp i fråga om långivningen.

I dag har vi fått upplysning om —
det visste jag inte förut — att departementschefen
efter det att propositionen
avlämnats fått nya signaler, jag
förmodar från bostadsstyrelsen, om att
ytterligare byggen var i gång och att
departementschefen förmedlat dessa
signaler till statsutskottet. Det är dessa
nya signaler som ligger till grund för
statsutskottets skrivning. Nu gör statsutskottet
i sitt utlåtande nr 16 ett försök
att tänja litet på regeringens förslag
till fullmakt. Jag anser inte att
statsutskottets skrivning utgör en godtagbar
lösning på problemet. Detta bemyndigande
blir inte mera planmässigt
utnyttjat genom att vi i sak upphäver
maximeringen, särskilt inte om vi för
i andra omständigheter i bilden än dem
som direkt sammanhänger med bostadsbyggandet.
Redan av denna orsak ser
jag mig nödsakad att yrka avslag på
den kompromiss mellan olika meningsriktningar,
som träffats i statsutskottet
och fått uttryck i dess rätt allmänt
skrivna motivering. Därtill kommer alldeles
avgörande synpunkter, som är
mera betydande än man i första ögonblicket
kan skönja.

Ett bemyndigande att bevilja preliminärlån
för bostadsbyggande leder
helt naturligt förr eller senare till utgifter
för statskassan. I detta fall kommer
utgifterna förmodligen dels på kapitalbudgeten
och dels på driftbudgeten
1955/1956. Om riksdagen i dag ställer
ut en växel utan att fylla i växelbeloppet
på den plats där detta skall stå,
kommer riksdagen att på förfallodagen
få uppleva vad alla upplever som gett
sig in på något liknande. När växeln
presenteras för inlösen är det. den som
haft växeln i sin hand, som bestämmer
lösenbeloppet. Det berättas att man förr
i världen i våra universitetsstäder, där

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

lättsinnet ansågs vara det sjätte sinnet,
brukade överlämna till sina vänner påskrivna
men inte ifyllda växlar. Att av
detta ärevördiga bruk dra slutsatsen att
riksdagen borde göra något liknande är
väl förhastat.

Av utskottets förslag till skrivning
borde man väl klart kunna ntläsa vilket
bemyndigande Kungl. Maj :t skall få.
Nu står det i motiveringen »att Kungl.
Maj:t icke gentemot riksdagen skall
vara ovillkorligen bunden av den sålunda
föreslagna ökade ramen för den
preliminära långivningen under innevarande
budgetår», utan under vissa
förutsättningar bör »äga att besluta om
ytterligare utvidgning av ramen för
preliminära beslut om lån, som skall
utgå från lånefonden, dock högst intill
den gräns, som svarar mot vad Kungl.
Maj :t för nästa budgetår föreslagit beträffande
preliminära beslut om dylika
lån», alltså 550 miljoner. Detta står i
motiveringen, men i klämmen föreslår
utskottet att riksdagen skall besluta en
ram på 510 miljoner. Vilket skall det
nu vara?

Herr talman, jag måste bestämt varna
för ett beslut i enlighet med statsutskottets
utformning. För en enda gångs
skull finner jag alla skäl tala för bifall
till Kungl. Maj:ts proposition utan utsmyckning
eller uppmjukning. Jag förutsätter
då givetvis att Kungl. Maj :t
med största uppmärksamhet följer vad
som kommer att inträffa på detta område,
att Kungl. Maj :t inte i brist på
pengar gör något stopp i byggnadsproduktionen
och att Kungl. Maj:t om behov
av ytterligare bemyndigande visar
sig uppstå kommer tillbaka till riksdagen
i så god tid, att riksdagen kan ge
det ytterligare bemyndigande som behövs.

Jag hemställer därför, att riksdagen
må med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
under här förevarande punkt
med strykande av utskottets motivering
och med avslag på motionerna
1:286 och 11:385 samt 1:288 och IT:

382, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu är i fråga, medgiva, att under budgetåret
1953/54 preliminära beslut om
lån, som skall utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, må meddelas intill ett
belopp av 510 000 000 kronor.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag var litet förvånad
när jag tyckte mig kunna utläsa en viss
irritation hos lierr Ståhl, då jag tillät
mig konstatera att herr Ståhl på detta
område tydligen inte var på sin mammas
gata. Jag trodde herr Ståhl och
jag var alldeles överens på den punkten.
Det har kommit i min hand en
annons, där man kan beskåda herr
Ståhls väna anletsdrag hållande i en
nylonskjorta och där hans egen kommentar
är: »Detta är det enda område
där jag är expert.»

Jag vill vidare, herr talman, endast
kommentera ett par av de synpunkter
som herr Wedén anförde. Han sade
att statsutskottet nu vidgat ramen. Ja,
t. o. m. längre än vad folkpartiets motion
begärde, och statsutskottet har
självfallet haft skäl för detta. Men jag
har svårt att betrakta detta som en bakläxa
för socialministern. Jag är naturligtvis
charmerad över herr Wedéns
uppskattning av min ringa kompetens
att se in i framtiden. Han begär att
jag i december månad skulle ha vetat
resultatet av den inventering, som bostadsstyrelsen
gjorde i januari månad
och som visar att byggen utan preliminärbeslut
kommit i gång av ett antal
lägenheter långt utöver vad man rimligtvis
kunde räkna med. Det är ju den
situationen som förändrat hela utgångsläget.

Sedan har jag märkt att herr Wedén
under de sista veckorna i något av politisk
ökentorka rest omkring i landet
och berättat för den svenska allmänheten,
att herr Sträng'' har sagt att det
delta år, d. v. s. 1954, skall byggas
50 000 lägenheter. Det skall inte byggas

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

49 999 och inte 50 001 utan 50 000 lägenheter,
det har socialministern slagit
fast. Om herr Wedén läser på läxan
litet bättre och tittar efter vad jag sade
i remissdebatten så kan han se, att jag
var angelägen om att understryka, att
man inte kan hänge sig åt något slags
perfektionsraseri vid en sådan beräkning,
där man rör sig med så pass variabla
storheter i botten. Jag sade, vilket
framgår av remissdebattens protokoll,
att jag för år 1954 betraktar 50 000
lägenheter såsom ett rimligt bostadsbyggande,
detta mot bakgrunden av att
vi med nöd och näppe orkade med
detta antal under 1953. Trycket på
den allmänna investeringssektorn är
sannerligen inte mindre 1954 än 1953,
snarare tvärtom.

Jag anförde vissa andra skäl, exempelvis
saneringsbebyggelsens starkare
dominans under 1954 i jämförelse med
1953. Jag sade emellertid att det ju
inte är någon altartavla när jag talar
om 50 000 lägenheter. I sämsta fall kan
det bli 48 000 eller 49 000 och i bästa
fall 52 000 eller 53 000 lägenheter.
Pengarna räcker till för 53 000 lägenheter
för innevarande budgetår utan
den förstärkning, som statsutskottet lagt
ovanpå Kungl. Maj:ts förslag. Pengarna
räcker för nästa budgetår till för 57 000
lägenheter, om man räknar efter samma
grunder som vi alltid gör i fråga
om ett visst bostadsbyggande utanför
den statliga lånegivningen.

Jag tillät mig emellertid också i remissdebatten
säga, att jag inte vill ge
herr Wedén den extra poängen att
kunna efteråt åka omkring och säga,
att herr Sträng lovade 55 000 lägenheter
men det blev bara 50 000 eller att
herr Sträng lovade 60 000 och det blev
bara 55 000. Från mina utgångspunkter
är det absolut att föredra att lova litet
mindre och få ett resultat som är litet
bättre. Jag vet inte om herr Wedén
har en motsatt uppfattning. I mina kläder
tror jag emellertid att herr Wedén
skulle göra samma reflexion.

Sedan undrar herr Wedén om byggnadstiderna
blir förlängda. Jag hoppas
inte det. Den mycket hårda återhållsamhet,
som har gällt under januari
och februari och som kommer att gälla
under mars, kommer som jag hoppas
att medverka till att vi kommer tillbaka
till 11,5 månaders byggnadstid,
vilket var normalt under första halvåret
1953.

Jag kanske inte behöver ta upp någon
diskussion med herr Cassel nu.
Vad han sade är ju intressanta ting.
Herr Cassel säger att utskottets utlåtande
berör statsrättsliga frågor, och
jag kan ge honom rätt i det. Han frågar
vidare om det är lyckligt med
en stark centralisering eller inte på
detta område. Ja visst, det är en mycket
essenliell fråga. Herr Cassel har
kanske kunnat konstatera hur vi under
dessa senaste år, i fullt samförstånd
med bostadsstyrelsen, strävat efter en
decentralisering. Familjebostadsbidragen
ligger numera hos kommunerna,
och byggandet av ett visst antal flerfamiljshus
ligger hos länsbostadsnämnderna.
Det tar litet tid innan man kan
slipa in de lokala organen på lånegranskningen,
men jag menar att vad
vi börjat med är ett uttryck för att vi
inte är alldeles övertygade om att den
hårda centraliseringen är det riktiga
på detta område. Jag vill emellertid
gärna lova herr Cassel att ta upp denna
fråga när den kommer i sitt rätta sammanhang,
d. v. s. när vi behandlar bostadsfrågorna
under femte huvudtiteln.
Då skall jag ta ett meningsutbyte med
herr Cassel på denna punkt.

Beträffande statsutskottets utlåtande
utgår jag ifrån att utskottets egna män
är kapabla att tolka vad de skrivit. För
mig är skrivningen inget problem och
har ingenting gåtfullt över sig. Jag tycker
den är klar och tydlig.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag under min replik förra

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar
på bostadsmarknaden.

gången inte hann svara på några väsentliga
avsnitt av socialministerns förra
anförande.

Beträffande den där lilla lustigheten
om expertisen vill jag bara inledningsvis
säga, att det inte förvånar mig att
socialministern har en skara trogna
budbärare här i kammaren, som bär
fram sådana små tidningsklipp som
sina rökoffer till högheterna i regeringen.
Däremot förvånar det kanske
en smula att herr Sträng av dem låter
förleda sig att här uppträda på ett sådant
sätt, att det påminner mig om en
herre från min barndoms marknadsnöjen,
en herre som kallades gycklarnas
konung.

För att nu tala allvar vill jag till en
början säga, att jag är helt överens med
socialministern om att det är galet, att
ett hus redan är färdigbyggt när lånebeslutet
kommer. Är vi överens därom,
måste jag emellertid beklaga, att socialministern
här undviker att ge ett
bestämt besked på min fråga angående
turordningen mellan de byggen, som
man söker tillstånd till men som icke
påbörjats, och dem, som redan är påbörjade
eller färdigställda. Socialministern
undvek tydligen medvetet att ge
ett bestämt besked på den punkten. En
rad kommunalmän, oavsett partifärg,
skulle emellertid gärna vilja ha ett
sådant besked, och jag uppmanar därför
än en gång socialministern att ge
en försäkran om att de kommuner, som
har väntat med igångsättandet av byggen,
icke kommer att missgynnas.

Jag skall icke fortsätta diskussionen
om vilken del av interpellationssvaret
socialministern menar allvar med, men
jag vidhåller, att den hand —- jag vill
icke påstå att det är socialministerns
—- som har skrivit det som står på
första sidan, icke har vetat riktigt vad
den skrivit på sista. På första sidan
står det att »bestämmande för långivningens
omfattning måste alltid vara
de reala resursernas storlek» och att
»eventuella farhågor för att det skulle

på interpellation ang. »kreditstoppet»

kunna bli fråga om att genom en restriktiv
långivning skära ned bostadsbyggandet
är helt obefogade». På sista
sidan står: »Om statsutskottets förslag
i denna del bifalles av riksdagen, kommer
bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas
möjligheter att under återstoden
av innevarande budgetår meddela
preliminära beslut om lån att bli
betydligt utvidgade.» I det sista fallet
spelar långivningen en viss roll medan
det i det första fallet enbart är fråga
om de reala resurserna. Även på denna
punkt måste socialministern precisera
sina uppgifter så att de, som skall verkställa
byggena ute i landet, vet vad de
har att rätta sig efter. Jag tror det är
riktigt att både socialministern och den
personal i departementet, som handlägger
dessa ärenden, tänker på nödvändigheten
av att kommunerna får klara
och otvetydiga besked.

Socialministern framställer vidare
förhållandet så, som om jag skulle ha
ansett det anmärkningsvärt, att upphävandet
av byggnadsregleringen kom i
samband med åtstrypningen på kapitalmarknaden.
Det har jag inte gjort, inte
heller i interpellationen, men jag har
sagt att det framstår som ganska egendomligt
för många människor, som hoppats
på att få bygga och som är inställda
på att vända sig till staten för
att få lån, att den ena handen upphäver
byggnadsregleringen medan den
andra stryper åt kapitalmarknaden. Det
är ju så, att vi tack vare den bostadspolitik
som förts kommit dithän, att
den som nu skall bygga är helt inställd
på att gå till bostadsstyrelsen i stället
för att skaffa pengarna själv — jag fäller
icke något omdöme härom, jag konstaterar
faktum.

Socialministern väntade sig tydligen
att kommunerna skulle i stor utsträckning
släppa till medel omedelbart och
att därav skulle följa en ansvällning
av byggena. Jag tror inte att någon ansvarskännande
kommun snuddat vid
den tanken. Är det något man har vant

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

sig vid i kommunerna, så är det att gå
försiktigt fram när det gäller att bygga.
Så är det åtminstone i de kommuner
som jag känner till. Man har velat ha
så pass tillgång på bostäder, att man
trots att de är dyra ändock kan hyra
ut lägenheterna. På den punkten kan
man säkert vara lugn. Detta ger emellertid
en förklaring till de övertoner
man tagit till från myndigheternas sida,
då det gällt att plötsligt åstadkomma
ett stopp.

Till sist vill jag bara säga ett par ord
om de intressanta siffror socialministern
lämnade angående industrikvoten.
Han sade att denna redan är »uppspisad»
med 85 procent. Jag är den förste
att förstå att detta måste vara mycket
bekymmersamt. Det understryker emellertid
ytterligare vikten av att utnyttja
den arbetskraft vi har. Det finns i alla
fall 9 000 arbetslösa byggnadsarbetare.
Låt vara att socialministern inte tycker
den siffran är så stor och att inte heller
byggnadsarbetarna är missbelåtna.
En kategori, som däremot med fog är
missbelåten, är alla de bostadslösa,
som i åratal stått i ko och väntat på att
få tak över huvudet. Dagligen träffar
man unga människor, som väntar på
att få bostad för att kunna gifta sig.

Man måste ställa det kravet, att de
myndigheter som handhar frågorna på
detta område skall planera så att arbetskraften
verkligen utnyttjas. Naturligtvis
kan man inte vara orimlig och
begära att den skall utnyttjas till 100
procent, men jag skulle gärna vilja ha
ett svar på denna fråga: Vad gör man
till exempel för att flytta över den arbetskraft,
som för tillfället är tillgänglig
i en mindre stad, till en större stad,
där det behöver byggas? På den frågan,
som jag ställt förut, har jag heller
inte fått något svar. Denna sak blir ju
mer aktuell i den mån som man får
relativt fullbyggt i de mindre orterna.
I vissa tätorter är det så, som socialministern
vet, att tillgången på bostäder
i stort sett motsvarar efterfrågan.

Man ställs då inför behovet att kunna
flytta över arbetskraften till de platser
där det fortfarande råder stor bostadslöshet.
Jag tycker det är alldeles nödvändigt
att då, låt vara att det är sent,
börja planera en överflyttning, få ökad
rörlighet.

Socialministern yttrar att igångsättningen
varit så stor, att vi i sommar
kan befara brist på murare i 23 län av
26. Men detta visar att igångsättningen
varit så stor, att vi får full sysselsättning
eller kanske överfull sysselsättning
under sommarhalvåret. Jag frågar
däremot om det inte hade varit möjligt
och om man inte bör eftersträva,
då man ändå har igångsättningen i sin
hand, att fördela den så, att man kan
utnyttja hela arbetskapaciteten även under
vinterhalvåret. Vi kan ju ändå
bygga kanske inte lika billigt men dock
med samma goda resultat under vinterhalvåret
som under sommarhalvåret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom herr Ståhl ändå
har lagt ned så mycken ambition
på att lära sig detta rätt svåra område,
måste jag komma tillbaka och utveckla
frågan om arbetskraften.

Herr Ståhl ställer den direkta frågan,
om man gjort någonting för att förflytta
arbetskraft från överskottsområden
till bristområden. Ja, det har man
visst gjort. Under hela den gångna vintern
har det i Uppsala arbetat byggnadsarbetare
som varje morgon rest
från Enköping och åter på kvällen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har under de senaste
månaderna haft diskussioner med
arbetsmarknadens organisationer —
man måste ju även beakta arbetsgivarsidans
intressen för att komma fram
till den rörlighet som är nödvändig.
Denna rörlighet var karakteristisk för
branschen på 1930-talet men har under
senare år varit ganska obefintlig. Dessa
överläggningar pågår.

Att det ändå finns arbetslösa bygg -

3 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 6.

Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt

på bostadsmarknaden.

nadsarbetare i dag beror helt enkelt
på att vi inte vill ha någon överansträngning
under sommaren. Dessutom
har den förstärkning av byggnadsarbetarkåren
som ägt rum från 1953 till
1954 och som uppgår till 5 000—6 000
man praktiskt taget helt satts in bland
grovarbetarna. Det är inte grovarbetarna
som utgör flaskhalsen utan de yrkesutbildade
arbetarna.

Det har under de senaste åren gjorts
en hel del på detta område. Murare utbildas
snabbare än förr. Man tar ut
lärlingar direkt till byggnadsplatserna
och låter dem bygga bus i stället för
att mura och riva ned på verkstaden.
Det har träffats en överenskommelse
mellan fackförbunden om överföring av
kvalificerade cementarbetare till murarfackförbundet
för att man skall vidga
den trånga sektorn. Jag tror således inte
man kan säga att myndigheterna och
verken legat stilla, utan de har drivit
en mycket energisk verksamhet för att
klara detta problem, vilket emellertid,
som jag tidigare har sagt, inte kan klaras
på en gång.

Visst kan man välja mellan att antingen
sätta i gång en råd nya byggen
och torka upp den grovarbetararbetslöshet
som råder i dag och riskera överansträngning
till sommaren eller att slå
igen för att slippa överansträngning i
sommar. Intet av dessa två alternativ
är egentligen fördelaktigare än det arrangemang
vi har valt.

Herr Ståhl säger vidare, att kommunalmännen
begär besked om hur det
blir med köordningen i bostadsstyrelsens
lånegivning. Jag trodde jag hade
svarat så klart och tydligt som man
över huvud taget kan svara, när jag
sade att bostadsstyrelsen får bedöma
angelägenhetsgraden från tre synpunkter:
sysselsättningen, saneringen och
etappbebyggelsen. Även om en kommun
har klarat det formella och kommit in
med sin låneansökan men har brist på
folk, är det inte oriktigt om den får vänta
och pengarna i stället används i en

/ februari 19o4.
svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

kommun som har uppenbar arbetslöshet
men som icke hunnit få in låneansökan.
Detta är emellertid ingenting som vi
godtar som ett permanent förhållande
utan en övergångsföreteelse som vi får
acceptera i dagens läge och för vilken
sysselsättningen är helt avgörande.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Då herr Cassel ställde
ett yrkande om avslag på utskottets utlåtande,
känner jag mig föranlåten att
säga ett par ord.

När utskottet har tillstyrkt den fullmakt
som ligger i skrivsättet, har vi
varit fullt medvetna om att vi utställer
en växel som måste lösas. Yi har emellertid
begränsat denna växel till ett
visst belopp, nämligen 550 miljoner
kronor. Vi förutsätter naturligtvis att
det skall vara möjligt för Kungl. Maj:t
att klara det väsentliga inom ramen av
det av Kungl. Maj :t äskade anslaget 510
miljoner kronor. När utskottet likväl
har tillstyrkt ett ökat anslag, har det
emellertid uppställt vissa villkor, nämligen
att Kungl. Maj:t skall ha befogenhet
att utnyttja arbetskraftsresurserna
på orter där bostadsbrist råder eller där
det på grund av andra omständigheter
är nödvändigt att utvidga ramen.

Jag tror att vi mycket väl utan vidare
kan acceptera denna fullmakt som enligt
vad utskottet föreslår skall ges
Kungl. Maj :t, trots de farhågor som herr
Cassel hyser. Jag tror att ytterst få
personer kommer att känna sig besvärade
därav.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att socialministern i sitt
anförande till svar på vad jag för en
liten stund sedan yttrade inte alls gick
in på de omdömen, som jag fällde om
hans i remissdebatten och till en del i
statsverkspropositionen framlagda be -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»
på bostadsmarknaden.

traktelser över riskerna för en allvarlig
förlängning av byggnadstiderna. Jag
sade också, att den ståndpunkt han där
intog måste i sig innehålla en kritik mot
arbetsmarknadsmyndigheterna för att
de släppt fram en för stor igångsättning.
Jag utvecklade sedan varför jag
för min del icke ansåg att de farhågor,
som herr Sträng hyste, var berättigade.
Men jag vill med anledning av diskussionen
mellan socialministern och herr
Ståhl om arbetslösheten inom byggnadsfacken
säga, att om igångsättningen
tidigare hade varit mera restriktiv, tydligen
i överensstämmelse med vad som
varit socialministerns innersta önskan,
skulle den nu föreliggande säsongarbetslösheten
naturligtvis ha varit större
än vad den är.

Socialministern säger att han icke
har avsett att binda sig vid någon absolut
fixerad siffra för bostadsproduktionen
under 1954. Jag förstår naturligtvis
att socialministern icke har avsett
en sådan absolut bindning. Herr
Sträng säger också att de kreditramar,
och de låneanslag han har begärt skulle
räcka för innevarande budgetår till påbörjande
av 53 000 lägenheter och för
nästa budgetår till 56 000 å 57 000 lägenheter.

Jag är ledsen att en del siffror måste
verka litet oförståeliga för dem som
inte följt debatten i detalj, därför att
vi rör oss med beräkningar, som är
grundade dels på kalenderår, dels på
budgetår. Jag vill emellertid framhålla
att beräkningen av det antal lägenheter,
som socialministern här nämnde,
är helt och hållet beroende på vilka
antaganden man gör om proportionerna
mellan flerfamiljshusbyggande och
egnahemsbyggande. Det är svårt att
här göra en mera exakt beräkning som
socialministern vet. Jag vill därför endast
helt kort och gott konstatera att
socialministern fortfarande, liksom han
har gjort i statsverkspropositionen, säger
att han anser att det är rimligt att
räkna med en bostadsproduktion av

ungefär 50 000 lägenheter under kalenderåret
1954.

Jag anser icke, herr socialminister,
att det är rimligt att, med utgångspunkt
från de föreliggande förutsättningarna
och med de motiveringar, jag
i korthet nyss antydde, räkna med en
sådan stagnation i den produktionsökning,
som har fortgått under de båda
sista åren. Jag anser att det här finns
skäl för statsmakterna att verkligen se
till att de förefintliga resurserna blir
effektivt tillvaratagna, alltså icke så att
man åstadkommer stockningar och
överfull sysselsättning, men så att man
verkligen uppfyller andemeningen i
statsmakternas tidigare löften.

Herr talman! När socialministern i
förbifarten påpekade att statsutskottets
ställningstagande nu innebär ett mera
vidsträckt bemyndigande för Kungl.
Maj :t och bostadsstyrelsen än vad som
påyrkats i folkpartimotionen, skall jag
gärna säga att varken socialministern
eller vi har väl på ett tillfredsställande
sätt vid tidpunkten för riksdagens början
skådat in i framtiden. Men så långt
kan väl ändå socialministern sträcka
sig i erkännande åt oppositionen, att
om han inte vill ge mer än betyget B?
åt oss måste han sätta Bc för sig själv.
Sedan kan herr statsrådet trösta sig med,
att tydligen högern är ensam om att
yrka bifall till hans proposition.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Ställningstagandet gäller
framför allt en ordningsfråga. Vad
jag menar är, att det i ett fall som det
förevarande bör gå till på sådant sätt,
att riksdagens samtliga ledamöter och
inte bara ett fåtal invigda i statsutskottet
skall kunna följa vad som händer.
De äskanden som emanera från Kungl.
Maj :t skall komma, som först har skett,
i form av en proposition, och den propositionen
skall behandlas i statsutskottet
på ett sätt som gör att man kan
se hur det har gått till. Nu har Kungl.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

Maj:ts äskande inte bara utformats i
propositionen, utan vid sidan därav har
Kungl. Maj:t under band låtit utskottet
förstå att Kungl. Maj :t behöver mera
pengar. Det tycker jag inte är en ur
riksdagens synpunkt fullt tillfredsställande
ordning. Det rejäla är väl att
Kungl. Maj :t gör sin framställning i
propositionform och får svar på sin
framställning från statsutskottet, och ett
entydigt svar.

Nu hör jag från herr Rubbestad, att
jag skall läsa 550 miljoner och inte 510,
trots att det står 510 i propositionen.
Det är möjligt att det skall vara så. Om
Kungl. Maj:t behöver mera pengar, och
det tror jag visst, att Kungl. Maj:t
kommer att behöva — jag måste ärligt
säga, att jag tycker att 30 miljoner kronor
inte var så värst mycket i det här
sammanhanget — är det väl rimligt, att
Kungl. Maj :t kommer tillbaka och säger,
att det och det har inträffat, och
därför behöver vi vidgade bemyndiganden.
Då har riksdagens samtliga ledamöter
och även jag tillfälle att ta del
av Kungl. Maj:ts yrkanden och tillfälle
att göra oss förtrogna med de förhållanden
som ligger till grund för dessa
yrkanden. Det är egentligen det jag velat
fästa uppmärksamheten på.

Herr RUBBESTAI) (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr Cassel
har tjänstgjort i statsutskottet. (Herr
Cassel: Nej.) Jaså inte. Om han hade
gjort det, skulle han vara medveten om
att det många gånger händer, att utskottet
på grund av särskilda omständigheter
kan ändra på Kungl. Maj :ts förslag beträffande
anslag. Det kan föreligga motioner
eller det kan komma upplysningar
från departementet, som gör att man
ändrar på Kungl. Maj :ts förslag, och det
är detta som har inträffat i detta fall.
Här har utskottet i anledning av framställningar
genom motioner men även
genom andra upplysningar gett en fullmakt
som går vidare än vad Kungl. Maj :t
begärt. Men naturligtvis förutsätter ut -

skottet, och jag förmodar riksdagen menar
detsamma, att Kungl. Maj :t vid nästkommande
riksdag skall redovisa för hur
mycket som har tagits i anspråk av denna
fullmakt. Det sker alltså i vanlig ordning
godkännande och beviljande av det
anslag som då tagits i anspråk. Det är
den vanliga formen, och jag tycker inte
att detta alltför mycket avviker från vad
som brukar ske.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! När jag hörde herr
Ståhls och herr Wedéns anföranden och
vilken energi de lägger ned på att klandra
den nuvarande bostadspolitiken vad
gäller byggenskapen, så måste jag säga,
att de uppenbarligen inte vill förstå läget
och vilka konsekvenser det skulle
få, om vid nuvarande tidpunkt på året
byggnadsarbetarkåren hade sysselsättning
till låt oss säga 95, 98 eller 100
procent. Det skulle bli precis så som
socialministern här framhållit, att när
vi kommer fram till våren och sommaren
skulle det bli en oerhörd press på
den gruppen av arbetare. Det skulle bli
en sugning in till städer och samhällen,
där man betalar högre löner och högre
ackord för byggnadsarbetarna, en sugning
från landsbygden, som skulle medföra
att praktiskt taget ingen byggenskap
kunde äga rum där under sommaren.
År det så man vill ha det? Vi skall
inte få bygga, förbättra och modernisera
bostäder, inte få bygga skolor och ålderdomshem
eller rationalisera och modernisera
våra ekonomibyggnader vid jordbruket,
därför att så många byggnadsarbetare
som över huvud taget finns
skall sysselsättas med byggenskap i städer
och samhällen. Jag har fått det bestämda
intrycket, att man blankt struntar
i hur vi har det på landsbygden,
bara man kunde få möjlighet att bygga
mer i städer och samhällen. Herr talman!
En sådan politik från statsmakternas
sida vill åtminstone inte jag vara
med om.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt

på bostadsmarknaden.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Dunker
säger att han har fått det bestämda
intrycket att de som inte är nöjda med
de relativt höga arbetslöshetssiffrorna i
byggnadsfacket totalt struntar i hur man
får det på landsbygden med reparationer
och förbättringar. Jag kan inte hjälpa
att herr Andersson i Dunker har fått
det intrycket, tv vad människor får för
intryck beror på så många saker. Men
jag vill i varje fall konstatera att det
inte kan ha funnits något i herr Wedéns
och mina anföranden som kunnat vara
anledning till att herr Andersson i Dunker
har fått detta intryck. Vad vi har
begärt är ju, att arbetskraften skall sysselsättas
och att den skall göras rörlig,
d. v. s. att den även skall kunna gripa
in på landsbygden, när landsbygden behöver
det. Jag vet det kanske inte lika
bra som herr Andersson i Dunker men
jag vet ändå fuller väl att det även på
landsbygden finns stort behov av byggnadsarbetskraft.
Vad vi begär är att
sysselsätta arbetskraften och att få den
mer tillgänglig genom ökad rörlighet.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i denna fråga i annan mån än att jag
ställer mig litet frågande till herr Ståhls
resonemang. Herr Ståhl har först anmärkt
på att det har igångsatts många
byggen utan att preliminära låneansökningar
har kommit in. Detta är riktigt.
Men att så blev förhållandet berodde
därpå, herr Ståhl, att det kom anmälningar
från arbetsmarknadsorganen till
bostadsstyrelsen, där man sade, att nu
finns det så och så många tusen arbetslösa
byggnadsarbetare och nu vill vi
sätta dem i arbete med byggnadsarbeten.
Då förhörde sig bostadsstyrelsen
hos dem som skulle bygga, och man
fick det beskedet, att dessa inte kunde
komma in med låneansökningar ännu
på en två eller tre månader. Man stod
då inför den situationen, att man antingen
skulle låta dessa arbetare gå ar -

Nr 6.

svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

betslösa i väntan på att få in dessa låneansökningar
eller också skulle man sätta
i gång med byggena utan att vänta på
låneansökningarna. Herr Ståhl har alltså
kritiserat detta, att man satt i gång byggena
utan att preliminära låneansökningar
kommit in. Sedan har herr Ståhl
kritiserat att det finns arbetslösa byggnadsarbetare.
Ja, om man vill, som herr
Ståhl, när han kritiserar igångsättningen,
vänta med denna tills de preliminära
ansökningarna kommit in, får man
nog ta risken av arbetslöshet. Herr Ståhl
kritiserar alltså båda delarna, både att
man sätter i gång byggena för att slippa
arbetslöshet och att man har arbetslöshet
därför att man inte har lämnat in
preliminära ansökningar och inte velat
sätta i gång dem förutan.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Hansson
i Skegrie bara säga att min ganska
mångåriga erfarenhet från ett förmedlingsorgan
sagt mig, att man relativt val
känner till hur man har det med byggnadsarbetskraften
på en ort. Man vet
när ett visst bygge blir färdigt, när det
lösgörs så och så många murare, byggnadssnickare
o. s. v. och att man därigenom,
om man planerar grundligt och
omsorgsfullt, skall kunna mata in bygge
för bygge så att man får en ganska jämn
ström. När det sedan uppstår luckor,
vilket det självfallet gör, då känner man
till reparationsbehov o. d. som kan tjäna
som sysselsättningsreserv.

Jag tror att det inte är så omöjligt att
åstadkomma en sådan anordning, som
herr Hansson i Skegrie säger, men det
förutsätter självfallet medverkan även
från de kommunala instansernas sida.
Emellertid vill jag fästa herr Hanssons
uppmärksamhet på att det inte är jag
som ursprungligen har kommit med kritik
på denna punkt. Det är socialministern,
som i sitt svar redan tidigare har
riktat kritik mot denna praxis, nämligen
att sätta i gång hyggen, innan preliminärt
tillstånd beviljats. Jag har inte

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Lån ur fonden för bostadsbyggande samt svar på interpellation ang. »kreditstoppet»

på bostadsmarknaden.

tagit avstånd från denna praxis, det erkänner
jag. Vad jag åsyftar är att man
genom bättre samverkan än hittills mellan
kommunala instanser och de statliga
organen skall skapa ett smidigare
utnyttjande av den befintliga arbetskraften.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det råder ingen som
helst tvekan om att den politik, som
herrar Ståhl och Wedén rekommenderat,
skulle få de konsekvenser, som jag
nämnde, om den tillämpades. Jag tror
nog att, om man som herr Ståhl sade,
kunde göra byggnadsarbetarkåren mera
rörlig, så skulle den också kunna sättas
in på landsbygden. Men jag är övertygad
om, att herr Ståhl med all sin energi
inte skulle få en enda byggnadsarbetare
ifrån staden ut på landsbygden, så länge
det funnes full sysselsättning för honom
i staden. Landsbygden finge säkert vara
utan.

socialministern, som säkerligen är villig
att upplysa herr Andersson i Dunker
om, hur utomordentligt viktigt det är
att denna sak blir löst. Vad framför allt
herr Ståhl här har sagt är att han har
understrukit betydelsen av detta.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag råkar tillhöra arbetsmarknadsstyrelsen
och vet därför vilket
utomordentligt arbete som arbetsmarknadsstyrelsen
har lagt ned på att göra
arbetskraften så rörlig som möjligt för
att den skall kunna sättas in där den
behövs. Detta, herr talman, hindrar
emellertid inte att det är fullkomligt
riktigt, som jag tidigare har sagt, att den
politik, som herrarna rekommenderar,
kommer att medföra ökad byggenskap,
alldeles särskilt i städer och samhällen,
vilket ovillkorligen måste försvåra för
oss på landsbygden att få nödvändiga
byggnadsarbeten utförda.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Andersson
i Dunker tydligen envisas med att
hävda den uppfattningen, att herr Ståhl
och jag skulle ha talat för någon speciell
slags utsvältning av landsbygden
när det gäller byggnadsresurser, vill jag
bara erinra herr Andersson i Dunker
om att den politik, som för närvarande
förs och som inte har mött någon invändning
från någon sida, den har ju
gynnat och helt frisläppt egnahemsbyggandet,
vilket måste vara till förmån
för landsbygden. Jag skall ärligt medge
att jag många gånger har frågat mig om
vi inte här kan befara en snedvridning.
Riskerna finns. Men tills vidare får det
gå som det går, det är vi eniga om. Då
finns det ingen anledning för herr Andersson
i Dunker att driva en sådan
argumentation som han gör.

När det gäller frågan att göra arbetskraften
mera rörlig har herr Andersson
i Dunker anledning att ta ett samtal med

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Statsutskottet har i det
ärende som här föreligger blivit ställt
inför en ovanlig och icke önskvärd
situation. Kungl. Maj:t har redan i propositionen
anmält att bostadsstyrelsen
icke iakttagit den av riksdagen och
Kungl. Maj:t för budgetåret 1952/53 bestämda
ramen för beviljande av preliminära
lånebeslut, varigenom densamma
kommit att överskridas, samt att
förhållandet icke har anmälts för
Kungl. Maj:t.

Utskottet understryker nu att det
finner det anmärkningsvärt att bostadsstyrelsen
icke tidigare än som skett för
Kungl. Maj:t anmält behovet av vidgad
ram för den preliminära lånegivningen
o. s. v. Det är faktiskt en tvångssituation
som har uppstått genom att det
har tillgått på sådant sätt, och det har
medfört att statsutskottet kanske också
har gått ifrån de vanliga formerna och

Onsdagen den 17

Begränsning av rätten till fri avskrivning

ring in. m.

givit socialministern en utvidgad fullmakt.

.lag anser inte att det är en form som
man bör använda i fortsättningen, men
det bär skett i det här fallet, och jag
tror vi kan godtaga utskottsutlåtandet
utan alltför stor våda.

Herr WEDÉN (fp) :

Herr talman! Jag vill fråga herr Andersson
i Dunker, om han i arbetsmarknadsstyrelsen,
som han nyss
nämnde att han var ledamot av, har
reserverat sig mot de ansträngningar,
som nu göres för att åstadkomma ökad
rörlighet hos arbetskraften i byggnadsfacken?
Det är ett problem, som socialministern
Sträng och herr Stålil här
har diskuterat och som arbetsmarknadsstyrelsen
också är inne på. Där
har socialministern — att döma av hans
yttranden — och herr Ståhl och jag
samma principiella uppfattning. Om
herr Andersson i Dunker icke i arbetsmarknadsstyrelsen
har hävdat någon
annan mening har han heller ingen anledning
att komma med någon kritik
emot oss i denna fråga.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag har absolut inte
haft någon anledning att reservera mig
mot några sådana åtgärder från arbetsmarknadsstyrelsens
sida. Vi har varit
fullt överens därvidlag. Jag kan tala
om för kammarens ledamöter att vi har
försökt göra arbetskraften inom landet
så rörlig som möjligt, och vi har även,
när behov förefunnits och möjligheter
därtill förelegat, importerat arbetskraft,
framför allt murare, från Tyskland,
Danmark och Norge. Vi har verkligen
gjort vad som varit tänkbart och möjligt
för att anskaffa arbetskraft. Men
det torde inte ligga inom möjligheternas
gränser för arbetsmarknadsstyrelsen
att tvångsvis ta exempelvis murare
och snickare från deras arbeten i staden,
så länge de har full sysselsättning

februari 1954. Nr 6.

å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe där,

och skicka ut dem på landsbygden.
Inte ens herr Wedén med sin utomordentliga
energi lär kunna förmå några
byggnadsarbetare i Stockholm eller
Eskilstuna att ge sig ut på landsbygden,
så länge de har full sysselsättning i den
stad, där de arbetar.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till det av
herr Cassel under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ Il Begränsning

av rätten till fri avskrivning
å inventarier vid 1955 års inkomsttaxering
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

40 Nr 6. Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxering
m. m.

I en den 4 januari 1954 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 17, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om begränsning
av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid
1955 års inkomsttaxering, m. in.

f propositionen hade föreslagits, att
gällande inskränkningar i rätten till avdrag
vid taxering för avskrivning å inventarier
samt för avsättning till stiftelser
och investeringsfonder skulle
gälla jämväl för beskattningsåret 1954;
under åren 1952—1954 anskaffade inventarier
skulle få avskrivas med högst
20 procent vid 1955 års taxering. Fri
avskrivning å äldre inventarier, den
s. k. nettometoden och övriga speciella
möjligheter till extra avskrivningar avsågos
fortfarande skola gälla.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 110
av herr Lindblom m. fl. och II: 139 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 17 med förslag till förordning
om begränsning av rätten till fri
avskrivning å maskiner och andra inventarier
vid 1955 års inkomsttaxering,
in. in.; samt

2) de likalydande motionerna I: 322
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:441 av
herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 17, eller, därest detta
yrkande icke skulle bifallas, att riksdagen
vid behandling av nämnda proposition
för sin del måtte besluta, att 2, 3
och 6 §§ förordningen om begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955
års inkomsttaxering, in. m. skulle erhålla
i motionerna angiven lydelse.

I det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om begränsning av
rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. in. hade 1 och 2 §§
följande lydelse:

1 §•

Beträffande skattskyldig, som jämlikt
punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
berättigats att tills vidare
åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier i enlighet
med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna
(fri avskrivning), skall under
det beskattningsår, för vilket taxering
till inkomstskatt verkställes i första
instans år 1955 (beskattningsåret
195b), gälla vad nedan i andra stycket
samt i 2—8 §§ sägs.

Yad i sistnämnda paragrafer stadgas
angående maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier
har icke avseende å inventarier med en
beräknad varaktighetstid av högst tre
år samt ej heller å sådana inventarier,
vilkas värde vid fastighetstaxeringen
inräknas i byggnadsvärdet men ej utföres
såsom särskilt maskinvärde.

2 §.

Under beskattningsåret 1954 må avdrag
för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren
1952—1954, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas
anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier,
anskaffade under beskattningsåren 1952
och 1953, sådant fall, att avdrag enligt
2 § förordningen den 6 juni 1952, nr
380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3
—5 §§ samma förordning beräknas på
annat belopp än anskaffningsvärdet,
skall samma belopp anses såsom anskaffningsvärde
enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe -

ring m. m.

oavsett när under beskattningsåret inventarierna
anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret
1952 eller 1953 icke tillgodofört
sig eller icke helt tillgodofört sig avdrag
som i 2 § nyssnämnda förordning
den 6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag
åtnjutas under beskattningsåret
1954.

I motionerna I: 322 och II: 441 hade
som alternativ till avslagsyrkandet föreslagits
följande lydelse av 2 § i föror
dningsförslaget :

§ 2.

Under beskattningsåret 1954 må avdrag
för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren
1953 eller 1954, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas
anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier,
anskaffade under beskattningsåret 1953,

sådant fall, att avdrag —--enligt

denna förordning.

Vad i första —- —■ — anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret
1953 icke tillgodofört sig---

beskattningsåret 1954.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 17 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 110 av herr Lindblom
m. fl. och II: 139 av herr Ohlin
m. fl. ävensom de lilcalydande motionerna
I: 322 av herr Ewerlöf in. fl.
och 11:441 av herr Hjalmarson m. fl.,
sistnämnda motioner i vad avser yrkandet
om avslag å propositionen, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.; samt

2) att de lilcalydande motionerna
I: 322 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 441
av herr Hjalmarson m. fl., i vad avser
yrkandet om vissa ändringar i det med
propositionen framlagda författnings -

förslaget, måtte av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Söderquist,
Anders Johansson, Kristensson i Osby,
Sjölin, Slrandh och Nilsson i Svalöv,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna I: 110 av herr
Lindblom in. fl. och II: 139 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 322 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:441 av herr Hjalmarson m. fl.,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 17.

II) av herrar Velander, Söderquist,
Anders Johansson, Kristensson i Osby,
Sjölin, Strandh och Nilsson i Svalöv,
vilka, därest förevarande proposition
icke skulle av riksdagen avslås, ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 17
icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:322 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 441 av herr Hjalmarson
m. fl., i vad avser yrkandet om vissa
ändringar i det föreliggande författningsförslaget,
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om begränsning
av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid
1955 års inkomsttaxering, in. m., med
de ändringar, att 2, 3, och 6 §§ skulle
erhålla i reservationen angiven lydelse.

För 2 § hade i denna reservation föreslagits
följande lydelse:

2 §•

Föreligger beträffande inventarier,
anskaffade under beskattningsåret
1953, sådant fall, att avdrag — — —
enligt denna förordning.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. m.

Vad i första —--anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret
1953 icke tillgodofört sig —---

beskattningsåret 1954.

I avseende å föredragningsordningen
lämnades på begäran ordet till

Herr OLSSON i Gävle (s), som anförde: Herr

talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 11 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredrages
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förordningsförslag, i den mån så erfordras,
paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess
helhet; samt

att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.

Kammaren biföll detta förslag.

I enlighet härmed föredrogos nu Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till
förordning om begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.

Efter föredragning av 1 § yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h) :

Herr talman! När man varit med om
utskottsbehandlingen av Kungl. Maj:ts
prop. nr 17, som vi nu här i dag behandlar
i kammaren, så har det varit
några frågor som ständigt och jämt
velat tränga sig fram. Bland annat har
man frågat sig: Har vi nått samhällsekonomisk
balans eller ej? Såväl i tal
som i skrift har vi många gånger under
det sista året från regeringen och från
regeringspartierna fått såväl höra som
läsa, att vi nått samhällsekonomisk ba -

lans tack vare den ekonomiska regleringspolitik
som regeringen fört. Menar
man nu allvar med detta sitt tal
och ligger det verkligen så till som
från regeringspartierna säges, så kommer
en annan fråga: Varför då fortsätta
med regleringar och med viss
speciallagstiftning på skatternas område,
som kommit till då den samhällsekonomiska
balansen på allvar var ur
jämnvikt? Frågorna har ställts i utskottet,
men svaren har icke blivit klara.
Icke heller syns de mig klart besvarade
i utskottsbetänkande!. Möjligen
kan frågorna bli klart besvarade
här i dag.

Då lagen om begränsning i den fria
avskrivningsrätten år 1952 antogs av
riksdagen fick nog de flesta den uppfattningen
att lagen skulle gälla två år,
och sedan skulle det icke bli tal om
någon förlängning av densamma. I propositionen
nr 200 år 1952 förklarades
nämligen, att lagen avsåg tillfälliga bestämmelser,
avsedda att gälla under
samma tid som bestämmelserna om investeringsavgift
och varulagervärderingen
gällde. Gentemot de betänkligheter
mot lagen som då framfördes från
olika håll upprepades från finansministern,
att det rörde sig om en tillfällig
åtgärd. Även 1952 års bevillingsutskott
underströk att det hela var en
fråga om bestämmelser av rent tillfällig
karaktär, vilka inginge som ett led
i en av det rådande läget betingad ekonomisk
politik. Allt detta ingav naturligtvis
oss, som trodde på vad som sades
i denna sak, den uppfattningen, att
lagen skulle avvecklas i och med 1954
års taxering, d. v. s. i och med att investeringsavgiften
och begränsningen i
lagervärderingen försvann ur våra skattelagar.
Att det icke bara var vi politiker
från oppositionen som hade denna
uppfattning, att lagen skulle försvinna
efter de två åren för vilken den antogs,
framgår av remissyttranden över den
skrivelse från företagsbeskattningskom -

Onsdagen den 17

Begränsning av rätten till fri avskrivning

ring m. m.

mitten, som ligger till grund för propositionen.
Så säger t. ex. överståthållarämbetet:
»Förslaget att förlänga en
från början såsom tillfällig angiven lagstiftning
framstod för ämbetet såsom
ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.
» Jag tror därför, herr talman,
att vad finansministern sagt i sin proposition
nr 17 av i år om att från
statsmakternas sida inga utfästelser förekommit
som gör att man behöver
draga sig för att förlänga lagen icke
tages på fullt allvar av dem som närmare
studerat vad som förevarit då lagen
tillkom 1952.

Varför är nu högern och folkpartiet
samt dessutom en hel del hörda remissinstanser
emot lagens förlängning? Jo,
utöver att vi anser att näringslivets
män bör veta vilka skatter de har att
räkna med och att man alltså icke i
onödan skall fatta beslut om tillfälliga
skattelagar, så måste man dessutom ha
klart för sig, att en begränsning i den
fria avskrivningsrätten automatiskt innebär
en skärpning av berörda företags
beskattning. I anslutning härtill
kommer man osökt in på 1947 års beslut
rörande företagsbeskattningen. Alla
var nog då i stort ense om att den beskattning
som då beslutades för våra
viktigaste juridiska personer var mycket
hård men att den höga skatteprocenten
fick ses i samband med den fria
avskrivningsrätten. Vid ärendets behandling
här i riksdagen underströk
bl. a. dåvarande finansministern Wigforss,
att om en bolagsskatt på 40 procent
vore hög, så var de avskrivningsregler,
som de svenska bolagen fick
tillämpa, desto mildare och man fick
— såsom han uttryckte sig — »väl väga
det ena mot det andra». Det konstaterades
även vid detta tillfälle av en utskottsmedlem
från socialdemokraternas
sida, att »den högre bolagsskatten är av
beredning, regering och utskott motiverad
med ständigt påvisande av att
den fria avskrivningsrätten existerar».

februari 1954. Nr 6.

å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe Härav

drog han den slutsatsen att om
den vid någon senare tidpunkt skulle
avlägsnas måste man taga upp hela
frågan om bolagsbeskattningen i det
sammanhanget. Ja, nu är vi där! Nu
hegränsas avskrivningsrätten —• men
hur är det med skattesatsen för företagen?
Jo, den är densamma. Visserligen
kan man säga, att frågan ligger
under utredning, men ingen vet till
vilket resultat utredningsmännen kommer.
Följaktligen torde man med skäl
kunna säga att här sker en kraftig
skärpning av företagsbeskattningen på
ett sätt som strider mot vad som tidigare
sagts i denna sak. Förslaget som
vi nu behandlar innebär en skatteskärpning.
Dett kan ingen bestrida.
Man kan då fråga sig: Kan denna skatteskärpning,
tillkommen på en bakväg,
vara försvarbar i en tid då vi kanske
går mot försämrade konjunkturer för
vårt näringsliv?

Jag vill i detta sammanhang endast
peka på en sak som den har inverkan
på och det är på vårt kostnadsläge.
Företagens skärpta beskattning minskar
deras möjligheter till de rationaliseringar
som så väl behövs för att
pressa ner vårt kostnadsläge, så att vi
blir konkurrenskraftiga gent emot utlandet.
Vi måste i nuvarande läge helt
enkelt försöka bereda utrymme för
kostnadssparande rationaliseringar. Ett
medel härtill är en sänkning av skatterna
och icke eu höjning av dem.

Finansministern och bevillningsutskottets
majoritet motiverar lagens förlängning
dels med att den utgör ett
komplement till kreditregleringen och
dels med att det skulle medföra taxeringstekniska
svårigheter att nu övergå
till de ursprungliga bestämmelserna.

Enligt den första motiveringen är lagen
sålunda riktad mot de s. k. självfinansierande
företagen. Är det då icke
anmärkningsvärt att man stiftar en lag
som gäller en viss, jag skulle tro liten
grupp men som utformas så att den ver -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. m.

kar över hela fältet. Så drabbas exempelvis
alla våra ekonomiska föreningar
inom jordbruket av denna lag. Inte tror
jag att där finns en enda av dessa ekonomiska
föreningar som är självfinansierande.
Sveriges lantbruksförbund har
också i sitt remissyttrande starkt framhållit
detta. Man understryker att inskränkningen
i den fria avskrivningsrätten
är ett praktiskt hinder när det
gäller förbilligandet av livsmedelsproduktionen
jämte distributionen av jordbrukets
och skogsbrukets produkter och
förnödenheter. Det synes mig därför
underligt att icke en enda röst från
bondeförbundets sida vid ärendets behandling
hitintills har höjts för avslag
på en förlängning av lagen.

Bland bolagen är det säkerligen inte
heller många som i dag är självfinansierande.
Icke utdelade vinstmedel är
nog ej av den storleksordningen att de,
även om de skulle användas till nyinvesteringar,
skulle inverka menligt på
det ekonomiska läget. Vi måste också
ha klart för oss att icke alla ej utdelade
vinstmedel går till direkta investeringar.
En del fonderas på sådant sätt
att medlen är lätt tillgängliga i likvid
form, då företagen förr eller senare
kommer att arbeta under svårare förhållanden,
och en stor del av vinstmedlen
användes till välfärdsanordningar
av olika slag, vilket framför allt är av
betydelse för industriens anställda tjänstemän
och arbetare. Jag tänker inte
härvidlag bara på pensionsstiftelser —
vilka för övrigt i det föreliggande förslaget
fortfarande skall vara begränsade
när det gäller avsättningen till desamma
— utan även på sådant användningssätt
som gör det möjligt för ett
företag att inte vid första lilla bakslag
i konjunkturen behöva friställa arbetare
och tjänstemän.

Vidare vill jag framhålla att företag
som är självfinansierande säkerligen i
sin ledning har sådana personer som
har ansvarskänsla och ekonomisk blick,

varför man inte behöver befara att
vinstmedlen kastas ut på sådana saker
som inte är nyttiga för företaget och
för samhället. Det är därför också, anser
jag, statsmakternas plikt att icke
ingripa i deras handlande på ett sådant
sätt att de kommer att känna sig
ovissa inför framtiden. Denna ovisshet
kommer lätt att framträda, då tillfälliga
»krislagar» förlänges utan bärande motiveringar.

Som en andra motivering för lagens
förlängning framhålles, »att avskrivningsreglernas
framtida utformning för
närvarande prövas av företagsbeskattningskommittén
och att, därest ett eventuellt
förslag från kommittén om någon
form av permanent begränsning i avskrivningsrätten
skulle av statsmakterna
godtagas, ett mindre önskvärt alternerande
mellan helt olika avskrivningsmetoder
skulle bli följden av en helt
fri avskrivningsrätt under år 1954».

Det är alltså taxeringstekniska synpunkter
som här kommer in i bilden.
Frågan är då: Skulle ett eventuellt förslag
om en permanent ändring i avskrivningsreglerna,
som sedan godkändes
av statsmakterna, få så svåra taxeringstekniska
följder att vi fördenskull
måste förlänga »krislagen» av år 1952?
På denna fråga svarar bland annat kammarrätten
nej. I sitt remissyttrande
framhåller kammarrätten att den omständigheten,
att företagen ett kommande
beskattningsår skulle nödgas arbeta
med olika avskrivningsunderlag, icke
kunde betraktas som mera otillfredsställande
än det läge som skulle uppstå,
därest de permanenta reglerna bleve
gällande rätt för beskattningsåret 1954
men efter företagsbeskattningskommitténs
slutförande av utredningsuppdraget
kort därefter ersattes med mera
strikta avskrivningsregler. Detta kammarrättens
yttrande torde vara tillräckligt
för att visa att taxeringstekniska
skäl ej motiverar lagens förlängning.

Såsom jag ser saken, herr talman, har

Onsdagen den 17

Begränsning av rätten till fri avskrivning

ring m. m.

sålunda varken finansministern eller
bevillningsutskottets majoritet presterat
några bärande motiv för lagens förlängning.
Jag ber därför få yrka avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 i enlighet
med vad som framgår av reservation
nr 1 av herr Velander m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Den fria avskrivningsrätten
infördes genom beslut vid 1938
års riksdag. Avsikten var, att man
skulle förenkla taxeringsförfarandet
och vidare skänka ökade möjligheter
åt företagen att konsolidera sin ställning
— man skulle skapa möjligheter
för dem att föra över vinst från det ena
året till det andra och kvitta mellan
vinst och förlust, när förlust uppstod.

1 flera länder har man en öppen kvittningsrätt
mellan vinster och förluster,
men i vårt land är detta alltså ordnat
genom den fria avskrivningsrätten, vilken
som sådan varit av betydelse för
näringslivet, inte minst för konjunkturkänsliga
företag.

Jag skulle tro att det i denna kammare
— möjligen bortsett från kommunisterna
— råder bara en enda mening
om att den fria avskrivningsrätten spelat
en mycket stor roll för näringslivets
utveckling och att den varit av betydelse
för förhållandena på arbetsplatsen
och för att skapa tryggare anställningsvillkor.
Det har emellertid talats
åtskilligt om att missbruk förekommit.
Jag tror att detta till viss del är riktigt;
det har förekommit en användning av
den fria avskrivningsrätten, som inte
står i samklang med god köpmannased.
Men då man bedömer denna sak bör
man ta hänsyn till att företagsledningarna
många gånger kan ha haft anledning
att betrakta konjunkturen mörkare
än vad den senare gestaltat sig. Jag
skulle därför vilja säga, att även om

februari 1954. Nr 6.

å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe man

kan peka på missbruk av den fria
avskrivningsrätten, vilket jag som sagt
medger har förekommit i någon utsträckning,
så finns det fördenskull
inte anledning att införa avskrivningsregler,
som i hög grad minskar företagens
möjligheter till konsolidering.
Att denna konsolidering kan äga rum
är ju av största betydelse för landets
ekonomi.

Inom folkpartiet var vi år 1952 motståndare
till den inskränkning i den
fria avskrivningsrätten, som då infördes.
Vi ansåg, att de skäl regeringen
redovisade inte var tillräckligt starka.
Regeringen sade, att den föreslagna inskränkningen
var tillfällig och skulle
anknyta till beskattningsåren 1952 och
1953. När regeringen nu vill förlänga
den tillfälliga lagstiftningen måste jag
för min del säga, att det är ett ganska
rimligt krav vi reser när vi begär, att
regeringen skall kunna hänvisa till
minst lika vägande skäl som vid införandet
av inskränkningen år 1952. Jag
kan emellertid inte finna, att så är
fallet.

1952 var huvudmotiveringen att konjunkturläget
var sådant, att det behövdes
en begränsning av investeringarna,
vilket genom inskränkningen i avskrivningsrätten
skulle kunna åstadkommas
även för de företag som var självfinansierande
eller hade mycket god likviditet
och inte drabbades av kreditrestriktionerna.
Man upprepar nu denna
motivering och framhåller, att inskränkningen
är en komplettering till
kreditåtstramningen. Man vill inte att
företagen skall investera med hjälp av
skattekrediter och detta är, säger man,
huvudanledningen till förlängningen av
lagstiftningen.

Jag kan inte finna annat än att konjunkturläget
har förändrats avsevärt sedan
1952. Man talar nu mycket om att
vi har samhällsekonomisk balans, och
jag tror att detta omdöme är riktigt.
Men ingen ansåg väl att vi i början av

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. m.

1952 hade samhällsekonomisk balans.
Till bilden hör, att tendensen till överinvesteringar
inom industrien nu inte
finns. Detta framgår i viss mån av siffrorna
för affärsbankernas utlåning. Jag
gör för min del gällande, att hotet mot
penningvärdet för närvarande inte
kommer från industriens investeringar.
Å andra sidan måste man minnas, att
det finns många investeringar inom industrien
som är nödvändiga — nödvändiga
därför att det gäller att hålla
nere kostnadsläget, vilket måste ske för
att de olika företagen skall kunna bestå
i den allt hårdare konkurrensen.

Nils Västhagen har skrivit en bok om
den fria avskrivningsrätten under åren
1938—1951. Jag tycker nog att att hans
framställning tyder på att man ofta i
diskussionerna har benägenhet att överdriva
de avskrivningar som är gjorda.
Han har i denna bok också gått in på
skattekreditens betydelse som finansieringsfaktor
vid investeringarna. För
att åstadkomma en jämförelse har han
valt två olika jämförelselinjer. I det ena
fallet räknar han med normala avskrivningar
på anskaffningsvärdet — det
normala motsvarar i detta fall ungefär
tio procent. Han har valt denna procentsats
därför att den var vanlig på
den tiden man inte hade den fria avskrivningsrätten.
Han jämför alltså med
omkring tio procent på anskaffningsvärdet,
och han kommer då fram till det
påståendet, att de företag som han har
undersökt — det gäller 128 företag —
genom skattekredit finansierat 11 till
14 procent av totalinvesteringarna under
hela perioden. För åren 1949—51
skulle motsvarande procentsiffra vara
13 till 24. Räknar han med ett annat
jämförelsematerial, som han får fram
genom ungefär tio procents avskrivning
på nuvärdet, så sjunker siffrorna för
perioden 1938—1951 till mellan 2 och 8
och för åren 1949—1951 till mellan 7
och 18. Jag vet mycket väl att man kan
plocka ut ett toppår, 1951, och säga, att

man då får en annan bild av läget. Men
jag tror ändå, att vare sig man tar hänsyn
till hela perioden eller väljer ut de
år, som jag har angivit, 1949—1951, får
man ändå det intrycket, att skattekrediten
som finansieringsfaktor ofta nog
överdrives. Jag vill när det gäller kreditpolitiken
tillägga, att den är ett smidigare
vapen i kampen mot inflationen
än skattepolitiken.

Svensk sparbanksförening hör till remissinstanserna.
Denna förening uttalar
för sin del, att man inte i nuvarande
konjunkturläge behöver det komplement
som här föreslås till kreditpolitiken,
och man tillägger, att den skärpta
beskattningen innebär en skadlig och
ingalunda eftersträvansvärd försvagning
av företagen.

Men man har också ett skäl, som är
sekundärt, nämligen att företagsbeskattningskommittén
arbetar, och att detta
ger anledning till att man inte bör återvända
till den fria avskrivningsrätten
för innevarande år. Om det nu vore så,
att denna kommitté skulle komma att
föreslå en fortsättning av nuvarande
lagstiftning eller med andra ord en
permanentning av den tillfälliga lagstiftningen,
så kan jag förstå detta skäl.
Men det är inte någon som hittills har
gjort gällande, att man håller detta
för troligt. Det kan väl vara lika tänkbart,
att denna kommitté föreslår ett
återinförande av den fria avskrivningsrätten,
och då är det ju ur den synpunkten
intet fel att införa den redan
när det gäller beskattningsåret 1954. I
varje fall måste man väl ändå säga, att
det resultat, som företagsbeskattningskommittén
kommer till, är höljt i dunkel.
Skall man då låta detta okända bestämma
över dagens lagstiftning? Jag
finner inte detta riktigt.

I fråga om 1952 års beslut har med
rätta tidigare vid en diskussion bär i
kammaren understrukits, att man då
först beslöt och att utredningen sedan
kom i andra hand. Det hade naturligt -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe
ring m. m.

vis varit bättre, om man först hade utrett
frågan och lagstiftningen sedan
hade kommit.

Många av de avgivna remissvaren
vänder sig mot denna förlängning av
lagen. Jag vill erinra om Kooperativa
förbundets remissvar och också om
Sveriges lantbruksförbunds. I det senare
säges, att denna inskränkning i
den fria avskrivningsrätten hindrar
konsolidering i de företag som ingår
i jordbrukets föreningsrörelse. Men man
säger också, att det finns ett samband
mellan den fria avskrivningsrätten och
den skattesats, som beslöts 1947, och
man understryker, att tar man upp det
ena, borde man också ta upp det andra.
Jag tror för min del att detta samband
bör bemärkas.

I fråga om pensionsstiftelserna vill
jag endast erinra om vad kammarrätten
säger, att man under goda år enligt
dess uppfattning bör kunna samla
i ladorna till de sämre åren. Vidare erinrar
kammarrätten om att penningvärdeförsämringen
har gjort, att det
kräves större kapitalbelopp för att kunna
motsvara de förpliktelser, som
många gånger föreligga på detta område.

I fråga om investeringsfonderna säger
arbetsmarknadsstyrelsen, att den finner
det önskvärt, att denna investeringsreserv
bibehålies och förstärkes.

Jag vill nu fästa uppmärksamheten
på det förhållandet, att företagsbeskattningskommittén,
som har framlagt detta
förslag, inte var enhällig. Det fanns reservanter,
som bland annat erinrade om
att en förlängning av denna tillfälliga
lagstiftning skulle innebära en skatteskärpning.
Redan införandet av denna
lagstiftning år 1952 innebar en skärpning
av företagsbeskattningen, och en
förlängning går vidare på den vägen.
Varför? Jo, därför att i samma mån
som tiden har löpt förbi åren 1952 och
1953, blir det avskrivningsmaterial, som

man har från tiden före 1952, allt
mindre.

Vidare hade företagsbeskattningskommittén
enligt direktiven inte till uppgift
att skärpa företagsbeskattningen. Detta
förslag som den framlägger innebär
emellertid en sådan effekt. Men nu har
reservanterna i utskottet kommit med
det alternativa förslaget, som jag ber
herrarna i majoriteten noga överväga,
att om man inte vill gå med på ett avslag
på propositionen, skall man ändå
allvarligt begrunda om man inte borde
släppa investeringarna under år 1952
fria från denna lagstiftning. Man kan
visserligen säga, att individuellt blir
det där inte rätt, och det är en riktig
anmärkning, men generellt skulle
det medverka till att denna förlängning
inte skulle innebära en sådan skatteskärpning
som den eljest utgör. Jag
skulle gärna ha sett att i varje fall det
tillmötesgåendet kunde ha gjorts från
majoritetens sida.

Herr talman! Under åberopande av
dessa synpunkter ber jag att få yrka
bifall till de reservationer som är avgivna
av herr Velander m. fl. och som
går ut på i första hand avslag på propositionen,
i andra hand en lagändring,
innebärande att investeringar gjorda
under beskattningsåret 1952 fritages
från nu gällande inskränkningar i avskrivningsrätten.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det förefaller mig som
om det inte funnes någonting farligare
i denna fråga än att den görs till en politisk
fråga. Att döma av vad som har
yttrats av reservanterna här och vad
som har framgått av debatten i första
kammaren är man faktiskt på marsch
fram emot att göra den fria avskrivningen
till en politisk fråga och där -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. in.

med enligt min uppfattning skada den
sak man här säger sig vilja främja.

När jag hör med vilken tvärsäkerhet
reservanterna i dag yttrar sig, då blickar
jag tillbaka till år 193G. Jag är väl
den ende i det här huset som nu är kvar
från den kommitté som uppfann den
fria avskrivningsrätten. Den kommittén
var mycket försiktig i sitt uttalande,
och det har även riksdagen varit vid
varje tillfälle då denna fråga behandlats.
1938 års bevillningsutskott var lika
försiktigt som 1936 års kommitté. Det
kan väl inte vara beroende på att min
gamle vän Ivar Anderson den gången
satt i bevillningsutskottets ordförandestol
och iakttog samma försiktighet som
bevillningsutskottet gör i dag.

Bevillningsutskottet har sedan varit
inne på denna fråga år 1948. Vid det
tillfället sade utskottet, att det fanns åtskilligt
att anmärka emot den tillämpning
som hade skett på här ifrågavarande
område. Utskottet gick ingalunda
emot den fria avskrivningsrätten, men
utskottet uttalade, att i fråga om det som
från första början var meningen, nämligen
att det skulle bli fråga ej blott
om god köpmanssed, utan även om sunt
affärsbruk, hade det brustit vid mer än
ett tillfälle. Utskottet framhöll sedermera
också, att den fria avskrivningsrätten
hade använts överdrivet och att
det vore nödvändigt att få en översyn
av det hela.

Vår mening den gången och vår mening
när vi i dag tar ställning till den
framstöt som här har gjorts, ursprungligen
från företagsbeskattningskommittén
och sedermera genom Kungl. Maj:t
och finansdepartementet, är att man
måste ompröva hela detta problem. Det
är inte säkert, herr Kristensson, att detta
måste leda till en begränsning. Det
är möjligt att det kan leda till ett nytt
system, ty denna företagsbeskattningskommitté
har ju till uppgift att granska
hela företagsbeskattningen.

Jag tror att det är skäl i att riksdagen,

när vi i dag tar ställning till detta spörsmål,
är lika försiktig som man var i
den gamla, goda tiden, jag höll på att
säga då även högermän och folkpartister
var försiktiga i det här problemet.
Låt oss avvakta det förslag
som företagsbeskattningskommittén kan
komma med!

Bevillningsutskottet har inte skrivit
några direktiv, utan vägarna är fullkomligt
öppna. Är det inte skäl i att
man för att inte, som man här kan göra,
förstöra möjligheterna för det svenska
näringslivet, håller vägarna öppna för
att bygga broar mellan olika meningsriktningar? Det

kanske är angenämt just nu att
kunna tala om att man hävdar näringslivets
intressen bäst genom att följa reservanterna.
Jag är, herr talman, ingalunda
övertygad om att så skulle vara
fallet, och jag säger detta såsom en av
dem som i denna kammare under de
sista femton åren har talat för den fria
avskrivningsrätten. Även om det som
utskottet anförde 1952 kanske inte gäller
med samma styrka i dag, så gäller
det dock fortfarande. Om vi därtill lägger
den framställning som här är gjord
och det som under diskussionen i bevillningsutskottet
har framgått beträffande
företagsbeskattningskommitténs
arbeten, nämligen att man med bestämdhet
kan förvänta att kommittén
i sommar framlägger ett förslag i fråga
om företagsbeskattningen och den fria
avskrivningsrätten, så talar väl alla skäl
för att vi bör ställa oss avvaktande och
låter det gälla som nu gäller genom
1952 års beslut. Sedan kan vi eventuellt
nästa år ta upp frågan till förnyad
prövning på ett sådant sätt, att vi
kanske har utsikter att åstadkomma ett
resultat, som inte är partipolitiskt färgat
vare sig i den ena eller andra riktningen
utan som enbart är till fördel
för det svenska näringslivet och dem
som där arbetar.

På detta sätt har jag betraktat denna

Onsdagen den 17

Begränsning av rätten till fri avskrivning

ring m. m.

fråga, när jag har haft att ta ståndpunkt
därtill, och jag vill uttala en förhoppning
om att kammarens övriga
ledamöter måtte ställa sig på ungefär
samma linje. Efter vad jag erfarit har
första kammaren nyss med 97 röster
mot 38 bifallit bevillningsutskottets
förslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag i alla olika punkter.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Om det finns någon
tvärsäkerhet i denna fråga, så tycker
jag, herr Olsson i Gävle, att den finns
på det håll, där man begärt en förlängning
av lagstiftningen. Vi kanske inte
bör diskutera den saken så mycket mer,
men när herr Olsson talar om att vid
införandet av den fria avskrivningsrätten
var man på alla håll så försiktig,
vill jag erinra om att sedan dess
har vi ju haft tillfälle att pröva den fria
avskrivningsrätten och har alltså nu
helt andra möjligheter att bedöma densamma.
Av docent Västhagens bok, som
jag nyss omnämnde, framgår väl ändå
att den fria avskrivningsrätten i stort
sett inte har missbrukats, även om det,
såsom jag tidigare medgivit, har kunnat
förekomma vissa fall av missbruk.

Utan att gå närmare in på saken
snuddade herr Olsson i Gävle vid vad
som är huvudargumentet i denna fråga,
nämligen att enligt företagsbeskattningskommittén
och propositionen är
de nuvarande konjunkturerna sådana,
att man behöver ett skattepolitiskt
komplement till kreditåtstramningen.
Det är, herr Olsson i Gävle, den saken
som majoriteten skall bevisa. Bevisbördan
ligger på er sida, när ni kommer
med detta påstående. Jag vore därför
mycket tacksam, om herr Olsson i
Gävle närmare ville uppehålla sig vid
detta huvudargument, som väl måste
tillmätas stor vikt när det gäller denna
fråga.

4 — Andra kammarens protokoll 195b. Ni

februari 1954. Nr 6.

å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe Till

sist skulle jag vilja till herr Olsson
i Gävle ställa följande fråga: Om
man medger att en förlängning av lagstiftningen
innebär en skattesänkning,
varför vill då inte herr Olsson gå med
på att investeringarna under 1952 undantages
från gällande bestämmelser
på sätt som alternativt yrkas i reservationen? Herr

NILSSON i Svalöv (li) kort genmäle: Herr

talman! Herr Olsson i Gävle säger
att vi skall akta oss för att göra det
hela till en politisk fråga. Det är jag
den förste att erkänna. Jag vågar dock
påstå att högern inte vill göra denna
sak till en partipolitisk fråga, men jag
beklagar att socialdemokraterna och
bondeförbundet som det synes mig har
gjort det till en partipolitisk sak och
varit ovanligt kungatrogna i denna sak.

Vidare framhöll herr Olsson att vi
måste vara försiktiga i våra uttalanden,
ty annars kanske vi mister hela
stycket, ty den fria avskrivningsrätten
har missbrukats. Ja, det har den. Men
vi måste väl lagstifta för normala människor
och inte för dem som representerar
avarterna. Avarterna måste bromsas
på annat sätt.

Herr Olsson menade också att vi
borde invänta företagsbeskattningskommitténs
förslag innan vi på allvar diskuterade
den fria avskrivningens vara
eller icke vara. Detta kan jag icke gå
med på, ty när vi nu har en permanent
lagstiftning i frågan, varför då inte använda
den till dess att vi får förslaget
ifrån företagsbeskattningskommittén ?

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till herr
Kristensson, att vi har släppt hake efter
hake och att om vi tar bort alla återhållande
faktorer i detta sammanhang,
kanske den där balansen, som t. o. m.
• 6.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. m.

herr Kristensson nu skryter med, bara
blir en saga. Vi har ju prövat detta
spörsmål många gånger och diskuterat
det i denna kammare. Många högermän
har erkänt alla de fall av missbruk som
har förekommit, jag skall inte nämna
några men det står ju tillräckligt därom
i andra kammarens protokoll för
de gångna åren. Sedan skulle det klä
herr Kristensson att vara lika försiktig
och omtänksam i detta fall som folkpartiledaren
var 1936 när han hade att
ta ståndpunkt till dessa problem. Herr
Andersson i Rasjön var i detta fall lika
förtänksam som någon av de andra
ledamöterna i kommittén. Kommittén
blev nämligen enhällig, men om man
roar sig på detta sätt gång på gång kan
det hända att man skapar ett sådant
läge, att där man vill åstadkomma
nytta, där gör man skada.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Olsson lämnade
nog inte något bevis för att det konjunkturpolitiskt
nu var samma läge
som 1952. Mitt resonemang innebar ju,
att man borde ha minst lika starka skäl
vid en förlängning som då lagstiftningen
kom till. 1952 skrev bevillningsutskottet
att bestämmelserna var av rent
tillfällig karaktär och ingick som ett
led i en av det rådande läget betingad
ekonomisk politik. I år säger man fortfarande
att man »i nuvarande läge» kan
vidhålla dessa inskränkningar. År det
då inte stor skillnad på det konjunkturpolitiska
läget nu och 1952? Så långt
jag känner förekommer det inga tendenser
till överinvesteringar inom industrien
för närvarande. Jag har frågat
herr Olsson: Om man inte vill ha en
skatteskärpning, varför går man då inte
med i varje fall på det alternativa yrkande,
som går ut på att lämna investeringarna
under 1952 fria? Jag fick
inte något svar på den frågan.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! Jag har inte någon större
anledning att gå in på de rent ekonomiska
aspekterna på frågan om den
fria avskrivningsrätten. Det har redan
talats och skrivits om den saken så
mycket att i varje fall inte jag har något
nytt att komma med för närvarande.
Men jag har inte velat låta denna
diskussion om den kungl. propositionen
om begränsning av den fria avskrivningsrätten
gå förbi utan att säga
några ord, och detta trots de delvis
mycket tänkvärda saker som herr Olsson
i Gävle nyss anförde.

Man tycker att näringslivet skulle
kunna ha rätt att fordra en något rejälare
behandling från statsmakternas
sida. Vad som en gång utlovats och förklarats
vara en förutsättning för vidtagandet
av en viss åtgärd borde väl
också respekteras. Det har, som både
herr Nilsson i Svalöv och herr Kristensson
i Osby framhållit, muntligen
och skriftligen klart fastslagits, att bibehållandet
av den fria avskrivningsrätten
utgjorde en förutsättning för
1947 års skatteskärpning för företagen.
Den avskrivningsrätten skulle, enligt
vad som då sades från de mest auktoritativa
håll, inte kunna rubbas med
mindre företagsbeskattningen i sin helhet
omprövades. Om vi hade den högsta
bolagsbeskattningen i världen, hade vi
ju å andra sidan också den bästa avskrivningsmöjligheten
i världen, det
ena fick så att säga ta ut det andra; så
sade man klart och tydligt då. När det
på hösten 1950 började gå rykten om
att regeringen planerade en attack mot
den fria avskrivningsrätten förklarade
all sakkunskap, att det var fullständigt
otänkbart med hänsyn till vad som förekommit
1947. Men trots allt kom så
1952 års lagstiftning.

Man kan kanske erkänna att situationer
kan inträffa, inte bara vid krigsfara
och liknande tillfällen, då det kan
bli nödvändigt för statsmakterna att

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxering
m. m.

stryka ett streck över vad som tidigare
utlovats. Sedan är det en bedömningsfråga
om inskränkningarna i den fria
avskrivningsrätten på lång sikt var något
verkligt tjänligt medel i kampen
mot inflationen. Härom finns olika meningar,
och det fanns säkert även inom
industrien en och annan som ansåg att
inskränkningen i den fria avskrivningsrätten
år 1952 var en åtgärd som måste
respekteras.

Det är emellertid svårare att finna
resonans för en sådan uppfattning nu,
när finansministern i propositionen
förklarar, att läget blivit stabilare, men
ändå begär att de tillfälliga inskränkningarna
i avskrivningsmöjligheterna
skall bibehållas. Det är alldeles omöjligt
att kunna gå med på att i detta stabilare
läge dra ett ännu tjockare streck
än tidigare över 1947 års löften. Detta
är i alla fall, som vi här hört upprepade
gånger, förhållandet i propositionen
nr 17. Där nöjer man sig inte med
en tidigare skatteskärpning. Trots ökad
stabilitet lägger man på en ytterligare
skatteskärpning. 1953 hade vi den begränsade
avskrivningsrätten endast på
maskiner och inventarier som anskaffats
de två senaste åren, d. v. s. 1952
och 1953. Enligt det nya förslaget skall
emellertid inskränkningen gälla de tre
senaste årens anskaffningar, således
åren 1952, 1953 och 1954. Man frågar
sig onekligen var logiken ligger när det
gäller detta förslag.

I högermotionen nr 441 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. framliålles,
att lagens skatteskärpande verkningar
blir kännbarare ju flera års avskrivningar
som blir berörda av lagen.
För att lagen åtminstone inte utöver
vad som är fallet ytterligare skall skärpa
beskattningen för företagen föreslås
alternativt i motionen, att det som
finns kvar oavskrivet av maskiner och
inventarier från beskattningsåret 1952
borde fritt få avskrivas vid 1955 års
taxering i enlighet med den perma -

nenta lagstiftningen. Det är alltså en
liten uppmjukning kan man säga i det
nu föreliggande förslaget, och jag tilllåter
mig därför, herr talman, att för
den händelse avslagsyrkandet från herr
Nilsson i Svalöv inte skulle bifallas av
kammaren, få yrka bifall till reservationen
II av herr Velander m. fl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I denna diskussion har
orden »utfästelser från statsmakternas
sida» spelat en mycket framträdande
roll. Jag måste för min del säga att jag
inte kan finna annat än att oppositionen
i hög grad överdriver denna fråga om
utfästelser. Först menar man att det
1947 hade sagts, att man inte skulle gå
in på en förändring av den fria avskrivningsrätten
med mindre det skedde
en allmän översyn över företagsbeskattningen.
Jag har inte varit med om
att ge den utfästelsen, men har den givits
så har den ju givits, och för min
del skulle jag inte haft någonting emot,
om det funnits några reella skäl därför,
att det hade gjorts en sådan omprövning
1952. Hade man gjort det, då hade
väl resultaten blivit — såvitt var och
en nu kan finna — att skattesatsen icke
hade blivit rubbad trots att avskrivningsrätten
tillfälligt begränsades.

Det är klart att vi kunde göra detsamma
nu. Jag föreställer mig att resultatet
skulle bli detsamma. Är det verkligen
någon mening med att driva denna
fråga om utfästelser så långt, att
man låter hänsyn tagas till denna — som
vi hela tiden sagt — tillfälliga begränsning?
Alla vet att en kommitté arbetar.
Den har lovat att komma med sitt
betänkande i sommar, och det finns därför
förutsättningar för att riksdagen
får behandla hela företagsbeskattningen
nästa år. Då kommer — det försäkrar
jag — den prövning att ske, som utlovades
år 1947. Det kommer inte att
bli något avsteg från den utfästelsen.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. m.

Denna utfästelse innebar emellertid
ingenting annat än att man i ett sammanhang,
där man tänker beröra avskrivningsrätten,
också skall pröva skattesatsen.
Det finnes ingen utfästelse om
att skattesatsen skall sänkas. Det måste
bli beroende av riksdagens beslut. Ingen
bär tänkt beröva riksdagen ensamrätten
att besluta i skattefrågor.

Man säger vidare — jag tror att det
var herr Nilsson i Svalöv — att denna
anordning var knuten till investeringsavgiften.
Var och en vet väl att det inte
alls var något tal om en begränsning av
den fria avskrivningsrätten, när investeringsavgiften
beslöts. Den kom som cn
följd av kreditbegränsningen, där man
ville skapa en broms för investeringar
via företagens likvida medel så att
bromsen inte allenast skulle sättas in
mot de investeringar som skedde lånevägen.
Det finns därför inte ett sådant
starkt samband mellan investeringsavgiften
och denna anordning, som man
bär velat göra gällande.

Enligt min och regeringens i övrigt
uppfattning — och även enligt många
andras uppfattning — är det visserligen
sant, att vi nu har en stabiliserad konjunktur,
men det beror ju i viss mån
på vår egen politik om den skall fortsätta.
Därför får vi ha litet bromsar här
och där. Vi har inte tänkt att pruta av
på den kreditbegränsning som uppstår
genom kravet på att bankernas likviditet
skall hållas hög. Det är väl då också
ganska naturligt att detta komplement,
som gäller de likvida medlen hos företagen,
får vara kvar.

Herr Kristensson har sagt, att bevisbördan
i fråga om behovet åligger oss.
Han har två gånger sagt att företagens
intresse för investeringar icke har ökat.
Jag vill gärna medge, att när oppositionspartierna
skrev sina motioner var
det i nivå med känslorna hos stora delar
av företagsamheten att se rätt pessimistiskt
på utvecklingen. Den situationen
föreligger emellertid icke i dag. Jag

tror tvärtom, att det finns tro på en
ganska hög konjunktur. Det har den
sista månaden visat sig att industriens
intresse av att erhålla byggnadstillstånd
har ökat så starkt, att vi redan nu har
intecknat 85 procent av industriens
hela byggnadskvot. Det är därför enligt
vår mening fullt befogat att bibehålla
detta medel ett år till.

Jag kan inte förstå, att folkpartiet
lägger så stor vikt vid denna sak. Om
jag inte minns fel, står det i dess skattemotion,
att det här är fråga om en statsinkomst
på något tiotal miljoner kronor.
Har man den uppfattningen —■ vilken
jag anser är felaktig — är det ju
betydelselöst för såväl företagen som
staten, och hur man då kan göra så
mycket väsen av så litet ull, kan jag inte
förstå. Enligt min uppfattning har saken
större betydelse, och det är därför som
jag föreslagit denna förlängning.

Det finns ett sekundärt skäl också.
Hur mycket herr Kristensson än hänvisar
till herr Västhagen är det nog
ändå så, att den fria avskrivningsrätten
haft sina avarter och framför allt medfört
stor osmidighet med hänsyn till
konjunkturen. Det är därför enligt min
mening ganska naturligt, att man nu
försöker finna modifikationer. Hur dessa
kommer att se ut vet jag inte, men
jag vet, att företagsbeskattningskommittén,
som i vissa delar befinner sig nära
herr Kristensson, bär sina funderingar
härom.

Om kommittén skulle föreslå och
statsmakterna besluta ett återinförande
av den fria avskrivningsrätten i dess
gamla skick, skulle man inte behöva
vänta. Jag skulle dock icke föreställa
mig, att detta är säkert. Det finns mycket
som tyder på att kommittén tvärtom
kommer att föreslå modifikationer, och
i så fall är det inte lämpligt att nu återinföra
den fria avskrivningsrätten. Om
denna införes skulle vissa företag kunna
göra mycket långt gående avskrivningar.
Genomföres sedan ett förslag om

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning

ring m. m.

modifikationer, skulle detta icke kunna
tillämpas på ett sådant företag på många
år, och det kan väl ändå inte vara meningen.
Om man vill, att ett eventuellt
nytt system skall kunna verka tämligen
snabbt, är det därför enligt min mening
inte rimligt att för detta år övergå till
den fria avskrivningen. Detta är även
ett skäl som talar mot herr Nordqvists
förslag att nu flytta 1952 års avskrivningar
utanför linjen. Det skulle innebära,
att vissa företag på en gång skulle
kunna göra avskrivningar till 60 procent.

Jag tror för min del inte, att detta förslag
åsidosätter några utfästelser som
riksdagen har givit och inte heller, att
det är av någon prejudicerande betydelse
för vad som komma skall. Det har emellertid
betydelse av konjunkturpolitiska
skäl och ur den synpunkten, att man
inte bör gå ett kommande förslag i förväg.
Därför tror jag att det är klokt att
godtaga det. Jag kan emellertid förstå
herr Nilssons i Svalöv bekymrade uttalande
att socialdemokrater och bondeförbundare
är så kungatrogna: det är
givetvis mycket ledsamt för en högerman
att inte kunna vara så kungatrogen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Som jag nämnt tidigare
ligger bevisbördan i fråga om sambandet
mellan konjunkturerna och denna
åtgärd på regeringen och utskottsmajoriteten.
När finansministern besvarade
detta, sade han att jag hade talat om
att det icke förelåg något ökat investeringsintresse
från industriens sida. Vad
jag sade var emellertid att det för närvarande
icke var någon tendens till
överinvesteringar inom industrien, och
det står jag fast vid. Finansministern
sade, att industrien under den sista månaden
har visat ett ökat intresse för
byggnadstillstånd. Jag skulle vilja fästa
hans uppmärksamhet på att den fria avskrivningsrätten
gäller icke bvggnader -

Nr 6.

å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe na

utan maskinerna. Att man får byggnadstillstånd
i år medför icke nödvändigtvis
att man även måste köpa maskiner
eller få dem levererade i år och
därigenom få avskrivningsobjekt. Man
kan även bygga nya hus för gamla maskiner.

Finansministern sade vidare, att ett
återinförande av den fria avskrivningsrätten
enligt folkpartiets skattemotion
skulle medföra ett inkomstbortfall på
något tiotal miljoner kronor.

Varför citerar inte finansministern
motionen rätt? Där står »några tiotal
miljoner», och det är väl påtaglig skillnad
mellan »något» och »några». Nu
menar finansministern, att summan är
relativt liten från samhällets synpunkt,
även om det gäller några tiotal miljoner.
Men jag vill då säga, att detta är en stor
fråga för många företag, och det är nödvändigt
att tänka på de enskilda företagen.

Det är över huvud taget utomordentligt
svårt för finansministern, för mig
eller för vem som helst att beräkna vad
den fria avskrivningsrätten betyder för
skatteutfallet, men jag vill fråga finansministern:
Om vi nu inte haft denna lag
från 1952, hade finansministern då betraktat
konjunkturläget för dagen så, att
man skulle införa lagen? Man bör väl
fordra minst lika vägande skäl för en
förlängning nu som för lagens införande
1952.

Jag vill vidare säga, att en ändring av
avskrivningsreglerna nog får en mycket
snar verkan, eftersom den i viss mån
påverkar nyanskaffningen. Jag förstår
inte finansministerns resonemang när
han säger, att det kommer att dröja
länge innan verkningarna framträder.

Skattekommitténs resultat är höljt i
dunkel för finansministern, mig och
alla andra — t. o. m. för ledamöterna
av kommittén. Skall man då låta denna
ovisshet ha en så dominerande verkan
på dagens fråga? Jag kan inte finna att
detta är riktigt.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. m.

I sina direktiv för företagsbeskattningskommittén
uttalade finansministern
1952, att man inte skulle eftersträva
en skatteskärpning. Finansministern
medger ju i propositionen, att denna
förlängning innebär en skärpning,
och ändå vill inte finansministern medverka
till att skärpningen generellt bort1
aller genom att man fritar inventarier
som anskaffats 1952. Jag bär inte kunnat
få reda på skälen för den ståndpunkten,
och jag vore tacksam om jag
kunde få dem preciserade.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det var en liten sak
som jag inte hann med att säga i min
replik till utskottets ärade ordförande.
Herr Adolv Olsson i Gävle framhöll att
han var något tveksam om huruvida
reservanterna tjänade företagen bäst
genom det förslag som vi har framlagt.
Ja, herr Adolv Olsson, jag står inte här
som någon representant speciellt för
företagen. Jag ser inte denna sak enbart
ur företagarnas synpunkt utan från
hela samhällets synpunkt. Jag hoppades
att detta skulle ha framgått ur mitt
första anförande, där jag framhöll hur
konsolideringen av våra företag var till
nytta icke minst då det gällde att pressa
vår kostnadsnivå och stärka vår konkurrenskraft
gentemot utlandet. Jag
framhöll också att denna konsolidering
hade stor betydelse för de anställda
inom företagen. Man kan väl inte komma
ifrån att den främsta fronten mot
en arbetslöshet går ute bland företagen,
och därför måste företagen vara beredda
att ta upp kampen mot en eventuell
arbetslöshet.

Herr finansministern framhöll, speciellt
vänd till mig, att det inte talades
om begränsning i den fria avskrivningsrätten
då investeringsavgiften infördes.
Nej, detta är alldeles riktigt, men herr
finansministern vill väl inte bestrida
att det i proposition nr 200 av år 1952
talas om investeringsavgift och lager -

värdering. Där framhålles att begränsningen
i den fria avskrivningsrätten,
investeringsavgiften och begränsningen
av den fria lagervärderingen bordes ses
i ett sammanhang och vara avsedda att
gälla under samma tid. Jag vill också
erinra herr finansministern om att vi
ifrån högern, när förslaget om inskränkning
i den fria avskrivningsrätten antogs,
här i kammaren ganska starkt kritiserade
finansminstern för att han inte
samtidigt med införandet av investeringsavgiften
och begränsningen av den
fria lagervärderingen även hade tagit
upp problemet om avskrivningsrätten
vid samma tillfälle. Allt borde ha setts
i ett sammanhang. Vi ville inte vara med
om detta plottrande med en sak då och
en sak då. Vi ville ha en överblick över
hela fältet på en gång. Besluten hade
möjligen då blivit annorlunda.

Herr finansministern säger att vi kan
lugna oss tills företagsbeskattningskommittén
är färdig; den kanske inte stannar
vid dessa 20 procent, utan det blir
måhända någon uppmjukning. Ja, detta
är möjligt, men när vi inte har någon
förutfattad mening och inte vet hur
företagsbeskattningskommitténs förslag
kommer att se ut, måste vi behandla
ärendet utifrån vad vi vet i dag, och det
är därför som vi reservanter har intagit
den ställning som vi här i dag har givit
till känna.

Inledningsvis kritiserade herr finansministern
oppositionen för att ordet
»utfästelser» hade spelat en stor roll i
debatten här. Ja, jag medger att ordet
har spelat en stor roll i debatten, men
också i proposition nr 17 intar ordet
»utfästelser» en framträdande plats. Finansministern
försöker nämligen där
bortförklara att några utfästelser har
gjorts av statsmakterna. Det är möjligt
att inga direkta utfästelser har gjorts.
Men, herr finansminister, hur skall man
tolka det som sades i första kammaren
den 24 maj 1952, då det var en mycket
lång, intressant debatt emellan herr fi -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxering
m. m.

nansministern och herr Wehtje? Då
hade av riksdagsprotokollet att döma
herr Wehtje ironiserat över att dessa
tillfälliga lagar, som vi fick då och då,
hade benägenheten att snart bil permanenta.
Mot detta invände då herr finansministern,
att en företagsbeskattningskommitté
skulle tillsättas, och tilllade
i samband därmed följande: »Då,
herr Wehtje, kommer ju detta beslut att
gälla en tillfällig lagstiftning, som icke
behöver sträcka sig utöver de avsedda
två åren, och då finns det ingen anledning
att ironisera över frågan, huruvida
■detta blir en tillfällig lagstiftning eller
icke. Allt talar för att det kommer att
bli en rent tillfällig lagstiftning.» Ja,
herr finansminister, detta har jag och
många med mig tagit som en borgen
för att i och med 1954 års taxering
denna lag om begränsning i den fria
avskri vningsrätten skulle vara en saga
blott.

Till sist sade herr finansministern, att
det nog kändes svårt för högern och
för herr Nilsson i Svalöv, att de inte
kunde vara »kungatrogna». Ja, herr
finansminister, jag vill säga att det
egentligen är mycket lätt att avstå från
att vara »kungatrogen» när »kungen»
är den gamle »republikanen» Per Edvin
Sköld.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det sista yttrandet av
herr Nilsson i Svalöv får väl närmast
betecknas såsom en majestätsförbrytelse.
Jag tror väl inte att riksdagen vill upphäva
herr Nilssons immunitet, så det
kanske inte blir någon påföljd, men nog
var det ganska uppseendeväckande av
en monarkist.

Sedan skulle jag vilja säga det som
herr Nilsson citerade ur debatten mellan
mig och herr Wehtje, det sade väl
ingenting annat än att jag menade, att
vi skulle ta detta såsom en tillfällig sak
intill dess företagsbeskattningskomit -

téns betänkande kunde bli behandlat.
Att jag den gången hade den optimistiska
tron, att kommittén skulle bli färdig
ett år tidigare än vad den blir, får
väl ändå vara förlåtligt. Alla som är
här församlade känner väl till att sådant
kan hända, när det rör sig om
kommittéer.

Vidare vill jag säga, att i proposition
nr 200 anges det endast att inskränkningen
i den fria avskrivningen fick
såsom en nyttig följd, att den kompletterade
investeringsavgiften och begränsningen
i den fria lagervärderingen,
men jag sade inte att det var för att
komplettera dem som denna lagstiftning
kom till.

Herr Kristensson har väl inte den
meningen, att industrien i år särskilt
intresserar sig för att bygga hus och att
dess investeringsvilja så att säga är alldeles
bestämt partiell? Jag menade med
min hänvisning till den ökade lusten
att bygga ingenting annat än att jag
fann den vara ett tecken på den stigande
lusten att göra investeringar, och
herr Kristensson lär väl inte kunna
bestrida att det är så.

Herr Kristensson kommer med så
finurliga frågor. Om denna begränsning
i den fria avskrivningsrätten inte varit
införd, skulle jag då ha föreslagit den
nu? Alldeles säkert inte, herr Kristensson.
Men varför? Därför att då hade
andra element ingått i den ekonomiska
politiken, då hade det på ett tidigare
stadium skett ett bedömande, som hade
inneburit att man tillgripit andra metoder
och lämnat denna utanför, och då
hade det, herr Kristensson, varit fråga
om huruvida vi skulle avskaffa någon
annan åtgärd. Det är väl ganska naturligt.

Sedan efterfrågade herr Kristensson
de verkliga skälen till att vi inte skall
släppa 1952 års investeringar fria för
avskrivning. Det är väl onödigt att tala
om skattetryck när det gäller dessa tillfälliga
anordningar. Det har hela tiden,

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxe ring

m. m.

från min sida åtminstone, starkt understrukits,
att det här inte är fråga om
några fiskaliska åtgärder och att den
synpunkten därför inte fått spela någon
roll vid bedömningen. Men det är självklart,
att om man på det sättet vill lägga
en broms på investeringarna, skall man
inte plötsligt säga att vi släpper 60
procent av avskrivningsvärdet fritt för
avskrivning. Vad skulle vi då med åtgärden
till? Det vore ju i högsta grad att
förminska dess verkan.

Till sist beklagar jag att jag tog fel då
jag sade »något tiotal miljoner» i stället
för »några tiotal miljoner». Herr
Kristensson i Osby! För mitt öra betyder
något tiotal miljoner någonting mellan
10 och 20 miljoner kronor. Skulle
jag kunna få ställa den frågan till herr
Kristensson vad folkpartiet avser med
några tiotal miljoner? Det skulle vara
intressant att få erfara skillnaden.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern säger
nu, att om inte 1952 års lagstiftning
hade varit, hade han inte nu föreslagit
något liknande. Jag skulle gärna vilja
säga, att jag tar detta som ett bevis för
att man inte nu kan åberopa så starka
skäl från regeringens sida som 1952,
skäl som vi från vår sida då underkände.
Det är väl också tydligt att när det gäller
konjunkturförhållandena har det
skett en förändring, och det medges
också av många remissinstanser, bl. a.
TCO. Det är ju att märka att de remissinstanser
som tillstyrkt med något
undantag har gjort detta av den andra
anledningen, av det sekundära skälet,
nämligen detta att man bör avvakta utredningen.
Beträffande det skälet skulle
jag för det första vilja säga att företagen
ofta vill ha en jämn utdelning,
vilket medverkar till att begränsa avskrivningarna.
För det andra får man
väl räkna med att företagsbeskattningskommittén
kommer fram till generösa -

re regler beträffande fri avskrivning än
vad provisoriet innebär. Men då samlar
man ju ändå, herr finansminister,
ett ackumulerat avskrivningsunderlag
till övergången. Man har ju ändå kvar
det problemet i viss mån.

Jag skulle vilja säga — det är min
sista replik i detta sammanhang — att
det förefaller mig som om man införde
denna inskränkning i den fria avskrivningsrätten
av skäl som förlorat sin
styrka. Skall man då av helt andra skäl
förlänga den? Mot dessa skäl, som utskottets
talesman såväl som finansministern
här har framfört, måste man
väga andra synpunkter. Det är synpunkter
som bl. a. gäller näringslivets
krav på konsolidering. Detta, anser jag,
väger tyngre i vågskålen, ty det gäller
att för näringslivet skapa motståndskraft
mot sämre tider. Det är av vikt
för de anställda, för företagen och för
hela samhället.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 1 § i Kungl. Majrts
förevarande av utskottet tillstyrkta förordningsförslag
dels ock på avslag å
förslaget i denna del; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i Kungl. Maj :ts förevarande av
bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 11 tillstyrkta förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
förordningsförslaget i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 17 februari 1954. Nr 6.

Begränsning av rätten till fri avskrivning å inventarier vid 1955 års inkomsttaxering
m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Kristensson i Osby och Nilsson
i Svalöv begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 118
ja och 72 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i
förordningsförslaget.

2 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I anslutning till vad
som framförts under den förda debatten
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 2 av herr Veländer m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 2 § i Kungl. Maj:ts
förevarande av utskottet tillstyrkta förordningsförslag
dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Velander m. fl.
avgivna, med II) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i Kungl. Maj:ts förevaraide av
bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 11 tillstyrkta förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

5 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 6.

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 72 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 2 § i
det av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget.

Övriga delar av förordningsförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939
(nr 08) om statlig krigsförsäkring
m. m.; och

andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 6 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag,
m. in.

Kammaren biföll vad utskotten i desullåtanden
hemställt.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1954.

Interpellation ang. utvidgad rätt till statsbidrag till stödjebandage m. m.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

§ 14.

Interpellation ang. utvidgad rätt till statsbidrag
till stödjebandage m. m.

Fru BOMAN (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Statsbidrag till stödjebandage
och proteser utgår för närvarande
till vanföreanstalter och lasarett
med ortopediska kliniker. Denna begränsning
av antalet bidragsberättigade
inrättningar medför i många fall långa
och dyrbara resor för de sökande, och
då statsbidrag utgår för dessa resor
åsamkas också statsverket dryga utgifter.
För Norrlands vidkommande innebär
de nuvarande bestämmelserna att
de vårdsökande tvingas resa till Härnösand,
vilket kan innebära så långa resor
att övernattning blir nödvändig.
Detta medför irritation när möjlighet
finns att på närmare håll erhålla ett
stödjebandage.

En decentralisering av hithörande
verksamhet med ett smidigare förfarande
i fråga om statsbidragen skulle
i flera avseenden underlätta de nuvarande
olägenheterna för de vårdsökande.
För att en sådan ordning ej skall
medföra ett otillfredsställande behandlingsresultat
synes det lämpligt att
statsbidrag utgår endast i de fall, då
vårdsökande remitterats av läkare till
viss bandagearbetare eller bandagist.
Även i fråga om invalidvagnar — s. k.
rullstolar — torde i detta avseende ett
smidigare förfarande vara angeläget.

En invalid, som inköpt en ej statsbidragsberättigad
invalidvagn, har exempelvis
för närvarande ingen möjlighet
att erhålla statsbidrag vid inköp av nya
hjul till sin rullstol av den anledningen
att statsbidrag tidigare ej utgått.

Då det är angeläget att på allt sätt
underlätta för dessa sjuka att för rimliga
kostnader erhålla nödvändiga
hjälpmedel torde det vara nödvändigt
att utreda det här berörda spörsmålet.
Såväl för de vårdsökande som för statsverket
torde en decentralisering komma
att medföra sänkta utgifter framför
allt när det gäller resekostnaderna.

Med stöd av vad här anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
sådana åtgärder, att möjligheter
skapas för vårdsökande att erhålla statsbidrag
för erhållande av exempelvis
stödkorsetter även i de fall, då de härför
vänt sig till andra än nu statsbidragsberättigade
anstalter och ortopediska
kliniker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

På förekommen anledning anser jag
mig icke längre böra vidhålla mitt yrkande
i motionen II: 401 angående statens
förvärv av fastigheten Onkel Adam
nr 6 i Östersund. Jag får därför anhålla,
att ifrågavarande motion måtte återkallas.

Stockholm den 17 februari 1954.

Nils Jönsson
i Rossbol.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

Onsdagen den 17 februari 1954.

Nr 6.

nr 73, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den 30 maj
1873 (nr 31) om rikets mynt; och
nr 78, angående inrättandet av en
veterinärklinik i Hälsingborg.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 51, angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, m. m. motionen nr 516
av herr Boija m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 60, med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
in. m. motionerna:
nr 517 av fru Nilsson m. fl;
nr 518 av fröken Liljedahl m. fl.; och
nr 519 av herr Königson m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 67, med förslag till lag om rätt
för kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal delegationslag),
m. m. motionen nr 520 av
herr Holmberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; samt

från bevillningsutskottet:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier
vid 1955 års inkomsttaxering,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 58, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning.

§ 19.

Herr talmannen meddelade, att herr
Anderson i Sundsvall, som vid kammarens
sammanträde den 3 februari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
under gårdagen åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.22.

In fidem
Gunnar Brittb.