1954 ANDRA KAMMAREN Nr 4 (Riksdagens protokoll 1954:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

-åtim

:’f ''il:

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 4

2—3 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 februari. Sid.

Svar på interpellation av herr Jansson i Benestad i anledning av

höjningarna av priset på kaffe .......................... 3

Interpellationer av:

herr Hagård ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av bestämmelserna

om pensionsålder...................................... 11

herr Braconier ang. inskränkning av möjligheterna att flytta fosterbarn
................................................ 12

herr Munktell ang. skapande av bättre förutsättningar för krimi nologisk

forskning .................................... 13

herr Nelander ang. åtgärder mot Yens avfolkning ............ 17

Onsdagen den 3 februari.

Interpellationer av:

herr Hansson i Önnarp ang. indragningen av skolor på landsbygden
.............................................. 20

herr Löfgren ang. utredningen om varumärkes- och firmalagstiftningen
.............................................. 22

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr k.

"* .

Tisdagen den 2 februari 1954.

Nr 4.

Tisdagen den 2 februari.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidna januari.

§ 2.

Svar på interpellation i anledning av
höjningarna av priset på kaffe.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Janssons i
Benestad interpellation i anledning av
höjningarna av priset på kaffe.

Svaret, som före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter och nu upplästes av herr
statsrådet Ericsson, var av följande
lydelse:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
har med anledning av prisstegringen
på kaffe i en interpellation frågat
mig, om det finns något internationellt
kaffemonopol, som dikterar priserna,
och om det finns några möjligheter
för vårt land att vid handelsförhandlingar
med exempelvis Brasilien
uppnå sänkta importpriser på denna
vara.

Med anledning härav vill jag först erinra
om att huvuddelen av det kaffe
som förbrukas i vårt land importeras
från Brasilien. Endast omkring 15 procent
kommer från andra marknader,
främst Centralamerika och Colombia.
Kaffepriserna i Sverige är därför huvudsakligen
beroende av prisläget på
den brasilianska marknaden. Allmänt
sett kan sägas, att priserna på denna
marknad dikteras av tillgång och efterfrågan.
Visserligen utövar de brasilianska
myndigheterna inflytande på prissättningen
genom ett slags garantipriser
åt odlarna, men denna garanti torde ej
ha haft någon betydelse för den senas -

te prishöjningen. Denna torde bero på
att de tillgängliga exportkvantiteterna
sjunkit så att efterfrågan icke kunnat
helt tillgodoses. De brasilianska kaffeodlingarna
drabbades nämligen för några
månader sedan av svåra frostskador,
vilket förutses leda till en betydande
produktionsnedgång. Då världskonsumtionen
av kaffe ökar, har en viss knapphetssituation
inträffat, som gett upphov
till starkt stigande priser. Av stor betydelse
härvidlag är de mycket omfattande
inköp, som görs från USA:s sida.
Den årliga kaffeimporten till USA har
sedan tiden före andra världskriget
nästan fördubblats och uppgick i fjol
till över 1 200 000 ton. Som jämförelse
kan nämnas att Sveriges årsimport ligger
i storleksordningen 50 000 ton.

Priset på brasilianskt kaffe av den
typ som konsumeras i vårt land har
från den 1 december i fjol till mitten
av januari stigit med över 3 kr. per kg.
Därefter har en viss vikande pristendens
inträtt. De svenska utförsäljningspriserna
låg ända fram till årsskiftet relativt
fasta — en mindre prissänkning genomfördes
t. o. m. i samband med det s. k.
priskriget —■ men därefter har en höjning
skett med ungefär 2: 50 kr. per kg.
Med hänsyn till den utveckling importpriserna
undergått är denna höjning
förklarlig; någon anmärkningsvärd förändring
av liandelsmarginalerna torde
inte ha inträffat.

Vad beträffar interpellantens andra
fråga —• om det finns några möjligheter
att vid handelsförhandlingar med exempelvis
Brasilien uppnå lägre priser —
förhåller det sig så, att de brasilianska
exportpriserna i det hela torde vara
lika vid försäljning till alla länder. Naturligtvis
varierar priserna med kvaliteterna,
och det finns möjligheter att
köpa kaffe av annan och billigare typ

Nr 4.

Tisdagen den 2 februari 1954.

Svar på interpellation i anledning av höjningarna av priset på kaffe.

an den som vanligtvis importeras till
Sverige. Att pröva denna utväg ankommer
emellertid på importörerna.

Härpå anförde:

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag vill först framföra
mitt tack till statsrådet för svaret på
min interpellation.

Min huvudfråga var huruvida det
finns ett internationellt kaffemonopol.
Statsrådet lämnar det svaret att allmänt
sett bestäms priset av tillgång och efterfrågan.
De garantipriser som förekommer
för odlarna i Brasilien torde ej ha
haft någon betydelse för prissättningen
under senaste tiden. Jag tror emellertid
inte att statsrådets upplysningar helt
förklarar prisstegringarna. Alla vet att
vi har en internationell kaffekonvention
med säte i New York. Man stärkes ytterligare
i sina misstankar att denna
konvention uppträder som ett monopol,
när statsrådet upplyser om att Amerika
importerat över 1 200 000 ton kaffe mot
Sveriges 50 000 ton. Enligt uppgift från
vederhäftigt håll skulle också samma
konvention ha köpt upp hela Östafrikas
produktion för det gångna året. Det
troligaste är att detta är ett uppköp
som inte svarar mot konsumtionen i
Amerika utan är avsett att diktera prissättningen
på världsmarknaden.

Det torde för Sveriges del således
vara omöjligt att föra konsumenternas
intressen inför ett världsmonopol av
ifrågavarande karaktär. Det bör emellertid
klargöras, att vi inte har någon
fri världsmarknad på kaffe och att som
en följd därav våra importörer noggrant
måste följa utvecklingen.

Konsumenterna inom vårt land bör
också erinras om att den sista tidens
prisstegringar inte beror på att handeln,
vare sig den enskilda eller kooperativa,
ökat sina marginaler utan helt
och hållet på prisläget ute i världen.
Jag är tacksam för statsrådets klarläggande
på den punkten.

Beträffande min andra fråga, om våra
möjligheter att vid handelsförhandlingar
exempelvis med Brasilien få lägre
priser på kaffe, hänvisar statsrådet till
importörerna. Det blir för dessa att välja
endast efter mottot: lägre priser, lägre
kvalitet. Är läget sådant, då är det
givetvis ingenting att göra. Jag hade
den uppfattningen, att vårt land var så
stark handelspartner med Brasilien, att
ett förmånligt handelsavtal för kaffe
kunde uppgöras. Av statsrådets svar förstår
jag att det inte är fallet. Jag har
emellertid fått en rad brev från olika
håll, både enskilda personer och firmor.
Samstämmigt uppger de att importen
av kaffe till vårt land uteslutande
eller i varje fall i stort sett skulle ske
genom ett enda rederi, ett rederi som
liar egna agenter i de flesta hamnarna.
Detta tyder på, menar många, att det
finns ett monopol även i det fallet. Jag
vill inte göra mera än att låta frågan
gå vidare. Men man brukar säga att det
finns ingen rök utan eld, och när uppgifterna
är så samstämmiga bör man
låta den frågan också gå till riksdagens
protokoll.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag är på grund av
mina begränsade kunskaper inte i
stånd att lämna ett entydigt besked om
att det inte finns några monopolbildningar
som påverkar kaffepriset. Att
de brasilianska myndigheterna påverkar
priserna är däremot ingen hemlighet.
Det ingår i den nuvarande statsledningens
program att garantera kaffeodlarna
ett visst pris, men jag tror det
är riktigt som jag säger i mitt interpellationssvar,
att det nog inte är den
prisgarantien utan andra ting som föranlett
de aktuella prisförskjutningarna.

Den tiden är förbi när Brasilien behövde
bränna sin kaffeskörd, och man
har där nere medvetet strävat efter att
utöka kaffeodlingarna. Så långt jag är
informerad kommer detta att resultera

Tisdagen den 2 februari 1954.

Nr 4.

Svar på interpellation i anledning av höjningarna av priset pa kaffe.

i att skörden av kaffe om ett eller ett
par år kommer att öka, men de nya
kaffebuskarna bär ännu inte frukt. De
aktuella prishöjningarna bär säkert
uppkommit på grund av den skördeminskning
som föranletts av frostskadorna.

Jag vet att man på amerikanskt håll
har för avsikt att undersöka, huruvida
det eventuellt finns någon monopolbildning,
och det kan ju alltid ha sitt
intresse.

Jag känner verkligen inte till att det,
som herr Jansson upplyser, bara skulle
finnas en enda transportmöjlighet mellan
Brasilien och Sverige. Det är inte
så som herr Jansson sade, att det bara
är vissa agenter som gör uppköpen,
utan det finns åtskilliga inköpare med
sina speciella inköpsorgan, som noga
följer med marknadsutvecklingen där
nere. Det är från detta, som vi tror sakkunniga
håll, vi har fått bestämda upplysningar
om att det är den ökade konsumtionen
och den begränsade tillgången
som torde ha föranlett denna från
svensk synpunkt utomordentligt beklagliga
prishöjning.

Herr Jansson frågade efter våra möjligheter
att vid handelsförhandlingar
påverka priserna. Jag vill inte påstå
att det inte finns teoretiska möjligheter
för detta, men det skulle möta betydande
svårigheter att på detta sätt försöka
få ned priserna. Vi har ju ingalunda en
sådan ställning som köpare i Brasilien,
att vi kan diktera speciella villkor, utan
det skulle få ske tillsammans med andra
arrangemang. Jag tror dock inte att
det går att påverka kaffepriserna nämnvärt
ens på den kvantitet som vi själva
skulle köpa.

Det är som sagt beklagligt att kaffepriserna
har höjts, men vi är nog i
stort sett utan möjlighet att påverka
priserna.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Herr statsrådet missförstod
mig på en punkt. Jag gjorde

inte det påståendet, att det finns etl
enda rederi som sörjer för transporterna,
men av samstämmiga uppgifter
som jag bär fått från skilda håll framgår,
att ett rederi har en starkare ställning
och tycks ha vissa monopolmöjligheter
då det gäller att ombesörja
transporterna. Den uppfattningen får
stå för de personers räkning som skickat
mig uppgifterna; det är inte mitt
eget påstående.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

behandling av lagutskott propositionen
nr 55, med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 56,
angående befrielse från skyldighet att
gälda visst skadestånd m. in.; och
till behandling av lagutskott propositionen
nr 57, angående vissa anslag
ur kyrkofonden in. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 175 av herr Ohlin m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 176 av fru Sandström m. fl.,
nr 177 av herr Håstad in. fl.,
nr 178 av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl.,

nr 179 och 180 av fröken Karlsson
och herr Braconier,

nr 181 av fröken Karlsson m. fl.,
nr 182 av herr Ståhl m. fl.,
nr 183 av herr Hansson i Skegrie
in. fl.,

nr 184 och 185 av herr Kyling m. fl.,
nr 186 av fröken Liljedahl in. fl.,

Tisdagen den 2 februari 1954.

6 Nr 4.

nr 187 av herrar Hammar och Jacobsson
i Sala,

nr 188 av herr Hammar m. fl.,
nr 189 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 190 av fru Nilsson m. fl.,
nr 191 och 192 av herr Holmberg
m. fl.,

nr 193 av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 194 av herr Nygren m. fl.,
nr 195 av fru Sjöstrand in. fl.,
nr 190 av herr Anderson i Sundsvall

in. fl.,

nr 197 av herr Hastad in. fl.,
nr 198 av herr Dahlén m. fl..
nr 199 av herr Stenberg in. fl.,
nr 200 av fröken Elmén in. fl.,
nr 201 av herrar Persson i Tandö och
Gezelius och

nr 202 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 203 av herr Nihlfors,
nr 204 av herr Hamrin in. fl. och
nr 205 av herr Ekdahl;

till utrikesutskottet motionen nr 206
av herr Dickson;

till statsutskottet motionerna:
nr 207 av herr Persson i Norrby
m. fl.,

nr 208 av herrar Sjölin och Stenberg,
nr 209 av herr Staxäng in. fl.,
nr 210 av fröken Ager in. fl.,
nr 211 av fröken Ager,
nr 212 av herrar Widén och Hamrin,

nr 213 av fröken Vinge,
nr 214 av herr Braconier m. fl.,
nr 215 av herrar Munktell och Ahlsten,

nr 216 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Boi ja,

nr 217 av herr Ekdahl,
nr 218 av herrar Gustafson i Göteborg
och Königson,

nr 219 av herr Netzén in. fl. och
nr 220 av fru Andrén m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
221 av fru Andrén m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 222 av fru Atulrén m. fl.,
nr 223 av herr Blidfors,
nr 224 av herr Spångberg m. fl.,
nr 225 av herr Svensson i Göteborg
m. fl.,

nr 226 av fröken Wetterström,
nr 227—229 av fru Ewerlöf in. fl.,
nr 230 av fröken Ager m. fl.,
nr 231 av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 232 av herr Braconier,
nr 233 och 234 av herr Hagård m. fl.,
nr 235 av herr Engkvist m. fl.,
nr 236 av herrar Braconier och Helén,

nr 237 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.,

nr 238 av herr Helén m. fl.,
nr 239 av herr Blidfors,
nr 240 av fru Eriksson i Stockholm
och fröken Öberg,

nr 241 och 242 av herr Lindberg
in. fl.,

nr 243 av herr Lindberg,
nr 244 av fru Sjöstrand m. fl.,
nr 245 av herrar Nilsson i Göingegården
och Jansson i Kalix,
nr 246 av fröken Olsson m. fl.,
nr 247 av herr Svensson i Krokstorp
in. fl.,

nr 248 av herr Östlund in. fl.,
nr 249 av herr Mellqvist,
nr 250 av herr Kollberg m. fl.,
nr 251 av fröken Olsson m. fl.,
nr 252 av herr Utbult in. fl.,
nr 253 av herr Staxäng m. fl.,
nr 254 av herr Jansson i Benestad
in. fl.,

nr 255 av herr Sundström,
nr 256 av herrar Gezelius och andre
vice talmannen Olsson,

nr 257 av herrar Hseggblom och Agerberg,

nr 258 av herr Kollberg,
nr 259 av herr Thapper m. fl.,
nr 260 av herr Lindberg m. fl.,
nr 261 av fröken Wetterström och
fru Boman,

Tisdagen den 2 februari 1954.

Nr 4.

nr 262 av herr Andersson i Brämhult
in. fl.,

nr 263 av herr Pettersson i Norregård,

nr 264 av herr Gustafsson i Stockholm
m. fl. och

nr 265 av herr Engkvist m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 266 av herr Nihlfors m. fl.,
nr 267 av herrar Fröding och Edström,

nr 268 av herr Löfroth,
nr 269 och 270 av herr Magnusson
in. fh,

nr 271 av herr Widén m. fl.,
nr 272 av herr Gezelius m. fl.,
nr 273 av herr Munktell m. fl.,
nr 274 av herrar Persson i Norrby
och Johansson i Norrfors,
nr 275 av herr Helén m. fl.,
nr 276 av herr Petterson i Degerfors
in. fl.,

nr ''111. av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 278 av herrar Edström och Birke,
nr 279 och 280 av herr Ohlin m. fl.,
nr 281—283 av herr Hjalmarson
in. fl., och

nr 284 av herr Nilsson i Svalöv in. fl.;
till bankoutskottet motionerna:
nr 285 av herr Gustafsson i Borås,
nr 286 och 287 av fru Nilsson m. fl.,
nr 288 av herr Hjalmarson in. fl.,
nr 289 av herr Nygren in. fl. och
nr 290 av herr Pettersson i Dahl
in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

291 av fröken Ager in. fl. och
nr 292 av herr Agerberg in. fl.;
till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 293 av fröken Wetterström;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

294 av herr Andersson i Björkäng
m. fl.,

nr 295 av herrar Johansson i Mysinge
och Hansson i Skegrie,
nr 296 av herr Nihlfors m. fl.,
nr 297 av herr Andersson i Ronneby
in. fl. samt

nr 298 och 299 av herr Vigelsbo
in. fl.;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 300 av herr Ericsson i Näs
ni. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

301 av herr Östlund in. fl.,
nr 302 av herrar Lindström och Jonsson
i Strömsund,

nr 303 av herr Nyberg m. fl. och
nr 304 av herr Larsson i Luttra;
till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 305 av herr Jacobsson i
Igelsbo in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

306 av herrar Svensson i Krokstorp
och Eliasson,

nr 307—309 av herr Ohlin m. fl.,
nr 310 och 311 av herr Kyling m. fl.,
nr 312 av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 313 av herr ElicCsson m. fl. och
nr 314—316 av herr Håstad m. fl.;
till statsutskottet motionen nr 317 av
herr Håstad m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 318 av herr Håstad m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 319 av herr Håstad m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 320 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

in- 321 av herrar Östlund och Johansson
i Norrfors,

nr 322 av herr Heeggblom,
nr 323 av herr Svensson i Krokstorp
in. fl. och

nr 324 av herr Widén in. fl.;
till bevillningsutskottet motionen nr
325 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 326 av herr Heeggblom in. fl.,
nr 327 av herr Svensson i Ljungskile,
nr 328 av herrar Senander och Hagberg
i Stockholm,

nr 329 av herrar Nilsson i Svalöv och
Nilsson i Bästekille,

nr 330 av herr Anderson i Sundsvall
m. fl.,

nr 331 av herr Larsson i Julita in. fl.,
nr 332 av herr Mårtensson m. fl.,

Nr 4.

Tisdagen den 2 februari 1954.

nr 333 av herr Hansson i Önnarp
in. fl.,

nr 334 av herrar Hansson i Önnarp
och Hansson i Skegrie,

nr 335 av herr Larsson i Luttra
m. fl.,

nr 336 av herr Ilseggblom in. fl.,
nr 337 av herr Hseggblom och fru
Boman,

nr 338 av herr Pettersson i Norregård
m. fl.,

nr 339 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.,

nr 340 av herr Munktell in. fl.,
nr 341 av herr Levin m. fl.,
nr 342 och 343 av herr Utbult in. fl.,
nr 344 av herr Jonsson i Skedsbygd,
nr 345 av herr Andersson i Björkäng
in. fl.,

nr 346 av herr Staxäng in. fl.,
nr 347 av herr Staxäng,
nr 348 av herrar Jansson i Aspeboda
och Svensson i Va,
nr 349 av herrar Ekdahl och Nilsson
i Svalöv,

nr 350 av herrar Persson i Tandö
och Severin i Gävle,

nr 351 av herr Hseggblom in. fl. och
nr 352 av herr Staxäng in. fl.;

till allmänna beredningsutskottet motionerna: nr

353 av herr östlund m. fl.,
nr 354 av herrar Edström och
Dickson,

nr 355 av herr Senander,
nr 356 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 357 av herr Staxäng in. fl. och
nr 358 av fröken Wetterström och
herr Braconier;

till statsutskottet motionerna:
nr 359 av herr Adolfsson in. fl. och
nr 360 av herr Nygren in. fl.:
till jordbruksutskottet motionen nr
361 av fru Ewerlöf m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 362 av herr Birke,
nr 363 av herrar Carlsson i Bakeröd
och Larsson i Hedenäset,

nr 364 av herr Löfgren m. fl. och
nr 365 av herr Lundberg;

till jordbruksutskottet motionen nr
366 av fröken Höjer in. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 367 av herr Boija in. fl.,
nr 368 av herr Nilsson i Göteborg
in. fl.,

nr 369 av herr Dickson,
nr 370 av herr Helén,
nr 371 av herrar Agerberg och Nilsson
i Göingegården,

nr 372 av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.,

nr 373 och 374 av herr Ohlin in. fl.,
nr 375 av herr Rimmerfors in. fl.,
nr 376 av herr Ohlin in. fl.,
nr 377 av herr Jansson i Kalix m. fl.,
nr 378 av herr Birke m. fl.,
nr 379 av herr Gavelin in. fl.,
nr 380 av herr Helén m. fl.,
nr 381 av herr Nilsson i Göingegården
in. fl.,

nr 382 av herr Adamsson m. fl.,
nr 383 av herr Nyberg in. fl.,
nr 384—387 av herr Ohlin in. fl.,
nr 388 av herr Utbult m. fl.,
nr 389 av herr Andersson i Dunker
in. fl..

nr 390 av herr Petterson i Degerfors
in. fl.,

nr 391 av herr Königson,
nr 392 av fröken Höjer in. fl.,
nr 393 av herr Blidfors in. fl.,
nr 394 av herr Kilsmo,
nr 395 av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl.,

nr 396 av herrar Svensson i Va och
Carlsson i Bakeröd,
nr 397 av herr Larsson i Luttra in. fl„
nr 398 av herr Cassel,
nr 399 av herr Nordkvist i Kalmar
in. fl.,

nr 400 av herrar Hansson i önnarp
och Gustafson i Göteborg,

nr 401 av herr Jönsson i Rossbol,
nr 402 av herr Staxäng m. fl. och
nr 403 av herr Hastad m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
404 av herr Svensson i Stenkyrka in. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 405 av herr Ericsson i Näs,
nr 406 och 407 av herr Ohlin in. fl.,

Tisdagen den 2 februari 1954.

Nr 4.

nr 408 av lierrar Cassel och Munktell,
nr 409 av herr Lindberg,
nr 410 av herr Jacobson i Vilhelmina,
nr 411 av fröken Höjer m. fl.,
nr 412 av herr Dickson,
nr 413 av herr Fredriksson,
nr 414 av fröken Höjer,
nr 415 av fröken Elmén,
nr 416 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.,

nr 417 av herr Jansson i Kalix m. fl.
och

nr 418 av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
419 av herr Andersson i Dunker m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 420 av herr Håstad m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 421 av
herr Håstad in. fl.,

till konstitutionsutskottet motionerna: nr

422 av herr Håstad och
nr 423 av herr Johansson i Stockholm; till

bevillningsutskottet motionerna:
nr 424 av herrar Rimmerfors och
Strandh,

nr 425 av herrar Cassel och Staxäng,
nr 426 av herrar Cassel och Kgling,
nr 427 av herr Cassel in. fl.,
nr 428 av herr Kollberg m. fl.,
nr 429 av herr Braconier m. fl.,
nr 430 av herr Edström,
nr 431 av herr östlund m. fl.,
nr 432 av herr Kristensson i Oshv
in. fl.,

nr 433 av herr Adamsson in. fl.,
nr 434 av fru Löfqvist och fru Ericsson
i Luleå,

nr 435 av herr Sjölin in. fl.,
nr 436 av herrar Sjölin och Kristen isson
i Osby,

nr 437 av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl.,

nr 438 av herrar Dickson och Lindberg,

nr 439 av herr Widén in. fl. samt
nr 440 och 441 av herr Hjalmarson
in. fl.;

till bankoutskottet motionerna:
nr 442 av lierr Håstad,
nr 443 av herr Lundberg,
nr 444 av herr Svensson i Va m. fl.,
nr 445 av herr Johansson i Torp
in. fl. samt

nr 446 och 447 av herr Birke;

till behandling av lagutskott motionen
nr 448 av herr Ståhl m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 449
av herr Ståhl in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

450 av herr Ohlin in. fl. och
nr 451 av herr Hansson i Önnarp
in. fl.;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 452 av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Hedenäset;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

453 av herr Hammar,
nr 454 av herr Xilsson i Göteborg,
nr 455 av fröken Elmén och herr
Widén,

nr 456 av herr Håstad,
nr 457 av herr Östlund,
nr 458 av herr Agerberg m. fl.,
nr 459 av herr Andersson i Brämhult,
nr 460 av herr Kilsmo m. fl.,
nr 461 av herrar Löfgren och Carlsson
i Stockholm,

nr 462 av herrar Carlsson i Stockholm
och Löfgren,

nr 463 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr 464 av herr Andersson i Dunker
in. fl.,

nr 465 av herrar Birke och Hjalmarson,

nr 466 av fru Ericsson i Luleå och
herr Hammar,

nr 467 av herr Andersson i Ryggestad
m. fl. och

nr 468 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 469 av herrar Xilsson i Svalöv och
Xilsson i Göingegården,

Tisdagen den 2 februari 1954.

10 Nr 4.

nr 470 av herr Andersson i Brämhult
in. fl.,

nr 471 av herr Staxäng,
nr 472 av herr Johansson i Torp
in. fl.,

nr 473 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.,

nr 474 av herrar Andersson i Banker
och von Seth,

nr 475 av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl.,

nr 476 av herrar Widén och Staxäng
och

nr 477 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.;

till allmänna beredningsutskottet motionerna: nr

478 av herrar Helén och Widén,
nr 479 av fröken Elinén in. fl.,
nr 480 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl. och

nr 481 av herr Gavelin;
till jordbruksutskottet motionen nr
482 av herr Birke;
till statsutskottet motionerna:
nr 483 av herr Löfgren och
nr 484 av herr Hjalmarson in. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 485 av fru Lindskog in. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 486 av herr Ohlin in. fl.
lämnades på begäran ordet till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag har blivit uppmärksamgjord
på att punkten 5 av klämmen
i motionen nr 486 anses tillhöra bankoutskottets
handläggning medan de
övriga punkterna bör remitteras till
statsutskottet. Med anledning härav anhåller
jag å mina egna och mina medmotionärers
vägnar om kammarens tillstånd
att uppdela densamma på två
motioner på det sättet, att den ursprungliga
motionens kläm kommer att
omfatta hela motiveringen samt punkterna
1—4 och 6 av klämmen, den sistnämnda
punkten omnumrerad till 5,
medan den nuvarande punkten 5 utbrytes
till en särskild motion av följande

lydelse: »Under åberopande av motiveringen
i vår motion nr 486 får vi
hemställa, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om återupptagande snarast möjligt av
utredningen beträffande småföretagens
lokalfrågor.»

Kammaren biföll denna hemställan,
och i enlighet härmed uppdelades förevarande
motion i tvenne, nr 486 om
ökade anslag och andra åtgärder till
stödjande av hantverk och småindustri
in. in., och nr 492 om återupptagande
av utredningen rörande småföretagens
lokalfrågor.

Dessa motioner hänvisades, nr 486
till statsutskottet och nr 492 till bankoutskottet.

Härpå föredrogs och hänvisades till
statsutskottet motionen nr 487 av herr
Ohlin m. fl.

Vid föredragning av motionen nr 488
av herr Hastad in. fl. lämnades ordet
till

Herr HÅSTAD (li), som anförde:

Herr talman! På förekommen anledning
anhåller jag å mina egna och mina
medmotionärers vägnar om kammarens
tillstånd att uppdela motionen nr 488
på två motioner på det sättet, att punkterna
2 och 3 i klämmen utbrytes till
en särskild motion, som därjämte innehåller
ett åberopande av motiveringen
i den ursprungliga motionen.

Kammaren biföll denna hemställan,
och i enlighet härmed uppdelades förevarande
motion i tvenne, nr 488 om eu
rådgivande folkomröstning angående
beslutande folkomröstning, och nr 493
om vissa anslag för en rådgivande folkomröstning
angående beslutande folkomröstning.

Dessa motioner hänvisades, nr 488
till konstitutionsutskottet och nr 493
till statsutskottet.

Vidare föredrogs motionen nr 489 av
herr Hjalmarson m. fl., och yttrade därvid -

Tisdagen den 2 februari 1954.

Nr 4.

Interpellation ang. järnvägsstyrelsens tillämpning av gällande bestämmelser om
pensionsåldern för statliga befattningshavare.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Även motionen nr 489
liar kommit att innehålla ämnen, som
tillhör olika utskotts behandling. Med
anledning härav anhåller jag å mina
egna och mina medmotionärers vägnar
om kammarens tillstånd att uppdela
motionen genom utbrytande av punkten
1 a i klämmen till en särskild motion
med åberopande av motiveringen
i huvudmotionen.

Kammaren biföll denna hemställan,
och i enlighet härmed uppdelades förevarande
motion i tvenne, nr 489 om
vissa åtgärder för bostadsbristens hävande,
och nr 494 med förslag till förordning
om bostadssparande.

Av dessa motioner hänvisades nr 489
till statsutskottet och nr 494 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 490
av herr Hjalmarson m. fl. lämnades på
begäran ordet till

Herr HJALMARSON (h), som anförde:

Herr talman! Beträffande motionen
nr 490 föreligger det förhållandet, att
punkterna 2 b och 2 c bör utbrytas till
en särskild motion med åberopande
av motiveringen i huvudmotionen. Jag
hemställer därför å mina egna och
mina medmotionärers vägnar om kammarens
tillstånd till en dylik uppdelning
av motionen.

Kammaren biföll denna hemställan
och uppdelade i enlighet härmed förevarande
motion i tvenne, nr 490 angående
dels ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, dels överarbetning av
samma lag m. m., samt nr 495 om åtgärder
i syfte att främja och stärka de
erkända sjukkassornas ställning.

Dessa motioner hänvisades, nr 490
till behandling av lagutskott och nr 495
till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till behandling av lagutskott motionen
nr 491 av herr Hjalmarson m. fl.

§ 5-

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående utredningen
om avskaffande av fideikommissinstitutionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Ståhl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en redogörelse
för »kreditstoppet» på bostadsmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. järnvägsstyrelsens
tillämpning av gällande bestämmelser
om pensionsåldern för statliga befattningshavare.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGÅRD (li), som yttrade:

Herr talman! Sedan riksdagen vid
upprepade tillfällen yrkat på en höjning
av pensioneringsåldern för civila
befattningshavare i statens tjänst, föreslog
Kungl. Maj:t vid 1951 års riksdag
införande av s. k. pensioneringsperioder,
varigenom ett system infördes med
en viss tid, varunder den anställde
skulle ha att bestämma den närmare
tidpunkten för sin avgång. Särskilt
framhölls därvid att i fråga om flertalet
av de grupper, för vilka fastställts en
pensionsålder av 60 år och därunder,
en höjning av pensionsåldrarna utan
olägenhet kunde vidtagas. Förslaget

Nr 4.

Tisdagen den 2 februari 1954.

Interpellation ang. inskränkning av möjligheterna att förflytta barn, som överlämnats
till fosterhem.

hade godtagits av statstjänstemännens
huvudorganisationer.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande
underströk statsutskottet bl. a.
propositionsförslagets förutsättning, att
pensioneringsperioderna skulle kunna
avkortas, då överskott av arbetskraft i
allmänhet föreligger å arbetsmarknaden,
och att rätten till avgång vid pensioneringsperiodens
nedre gräns, t. ex.
60 år, skulle kunna upphöra vid särskilt
kännbar brist på arbetskraft. Detta
dock endast temporärt. En ändring
i ena eller andra avseendet skulle emellertid
kräva riksdagens medverkan.

Förordningen härom är utfärdad den
1 juni 1951 och har sålunda varit i
kraft relativt kort tid. Tillämpningen
av bestämmelserna har, såvitt känt är,
icke vållat några olägenheter inom
statsförvaltningen. Undantag härifrån
utgör statens järnvägar. Med hänsyn till
kravet på driftsäkerhet är det självfallet,
att en tjänsteman i säkerhetstjänst
med defekter i något avseende förflyttas
till annan befattning. Järnvägsstyrelsen
synes emellertid under åberopande
av vissa bestämmelser angående
omorganisation eller rationalisering vid
visst arbetsställe anse sig kunna ålägga
tjänsteman att avgå. Så har t. ex. skett
i västra Sverige, Göteborg, Uddevalla
och Borås, under former, som vållat
allmän uppmärksamhet genom bristen
på hänsyn till befattningshavare med
långvarig, oförvitlig tjänstgöring.

Det inträffade har självfallet medfört
oro och osäkerhet i berörda tjänstemannagrupper
och icke minst bland
lem, som befinner sig i eller närmar
sig pensionsåldern. Det framliålles, att
nånga av dessa planerat sina förhållanden
med tanke på att ännu två eller
tre år kunna påräkna den högre inkomst,
som tjänsten ger, för att bättre
kunna trygga sin ålderdom o. s. v. De
ovan antydda händelserna har huvudsakligen
berört en viss grupp järnvägstjänstemän,
nämligen lokförare. Enligt

uppgift står även andra grupper, högre
och lägre, inom denna förvaltning inför
samma problem.

Med hänsyn även till de konsekvenser
som de påtalade åtgärderna kan få
inom statsförvaltningen i övrigt, därest
bestämmelserna om pensioneringsperioder
kan utan riksdagens hörande i
större eller mindre omfattning sättas ur
kraft, torde det få anses såsom angeläget,
att en allmän redogörelse rörande
detta spörsmål lämnas riksdagen.

I anledning härav får jag anhålla om
andra kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Har de av järnvägsstyrelsen vidtagna
åtgärderna att entlediga tjänstemän
med frångående av bestämmelserna
om valfri pensioneringsålder skett
i samförstånd med statsrådet?

2. Om så är fallet, har statsrådet
med hänsyn till de konsekvenser, som
järnvägsstyrelsens åtgöranden kan innebära
inom statsförvaltningen i övrigt,
samrått i denna angelägenhet med statsrådet
och chefen för civildepartementet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8-

Interpellation ang. inskränkning av möjligheterna
att förflytta barn, som överlämnats
till fosterhem.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som anförde:

Herr talman! Vid 1947 års riksdag
väcktes motion med hemställan om ändring
i giillande regler för fosterbarns
förflyttning genom exekutiv myndighets
försorg. Motionen, som tillkommit på
grund av vissa då aktuella avgöranden
av domstol där handräckning bifallits
för förflyttning av barn från fosterföräldrar
till de rättsliga vårdnadshavare,
ledde till att Kungl. Maj :t i december

Tisdagen den 2 februari 1954. Nr 4.

tillskapande av bättre förutsättningar för krimino -

Interpellation ang. förslag om

logisk forskning.

samma år uppdrog åt socialstyrelsen
att närmare utreda frågan. Yttranden
inhämtades bl. a. från länsstyrelsernas
barnavårdsassistenter, och de flesta av
dessa kunde redovisa fall av förflyttningar,
som varit till uppenbar skada
för barnen i fråga. Vissa av de redovisade
fallen belyste bjärt behovet av reviderade
legislativa bestämmelser. Socialstyrelsen
framhöll för egen del att
en tillfredsställande lösning vore möjlig
att uppnå endast genom en revision
av barnavårdslagens bestämmelser om
skyddsuppfostran. Spörsmålet blev senare
överlåtet på den några år senare
tillsatta statliga barnavårdskommittén.

Någon revision av utsökningslagens
och föräldrabalkens bestämmelser i förevarande
hänseende bar emellertid
icke kommit till stånd. I stället har under
senare år högsta domstolen haft till
avgörande flera fall rörande förflyttning
och handräckning, som i några fall
tycks tyda på att domstolen redan med
gällande lag har vissa möjligheter att
låta barnet kvarbliva i fosterhem eller
bos annan vårdnadshavare än föräldrarna,
men i andra fall åter synes ha
måst bifalla handräckningsyrkande till,
enligt medicinsk sakkunskap, förfång
för barnet.

I dagarna har åter ett fall aktualiserat
svårigheterna för domstolarna att
med förefintliga rättsregler tillvarataga
barnets bästa när talan om tvångsförflyttning
uppkommer. Det gäller här det
nioåriga flickebarnet Monica Muller i
Malmö, som nu hotas av tvångsförflyttning
från svenska fosterföräldrar till
sina riktiga föräldrar i Tyskland.

Det finns därför enligt min uppfattning
all anledning att ånyo överväga
en eventuell ändring i gällande lagstiftning
så att olämpliga barnförflyttningar
i framtiden kan undvikas. Det skulle
exempelvis kunna övervägas, huruvida
vi här i landet i likhet med vad som
för närvarande gäller i Danmark icke
bör införa ett förbud mot förflyttning

tills barnet fyllt 14 år eller i vissa fall
18 år.

Med stöd av vad här anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

Ämnar herr statsrådet i anledning av
de erfarenheter som på senare tid erhållits
beträffande domstolarnas bristande
möjligheter att tillvarataga barnets
bästa vid barnförflyttningar vidtaga
några åtgärder för att inskränka
möjligheterna att förflytta barn som
överlämnats till fosterhem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. förslag om tillskapande
av bättre förutsättningar för kriminologisk
forskning.

Herr MUNKTELL (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! På kriminalpolitikens
område har man i Sverige under de
senaste decennierna bedrivit en både
till sin principiella räckvidd och sina
praktiska konsekvenser ytterst betydelsefull
reformverksamhet. Hand i hand
med en modernisering av straffrättens
juridiskt-tekniska utformning har gått
en strävan att finna nya vägar till en
differentiering och effektivisering av
det straffrättsliga reaktionssystemet.

Detta ur humanitär synpunkt ytterst
angelägna reformarbete inleddes redan
mot slutet av 1920-talet. Sålunda tillkom
den 22 april 1927 lagar om förvaring
och internering, den 15 juni 1935
en lag om ungdomsfängelse, den 13
mars 1937 en ny lag om tvångsuppfostran,
den 9 april 1937 en lag om verkställighet
av bötesstraff och den 18 juni
1937 en ny lag om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt. Ytterligare
är särskilt att nämna de nya lagarna
om villkorlig dom den 22 juni 1939 och
om villkorlig frigivning den 18 september
1943 samt lagarna den 19 maj 1944

Nr 4.

Tisdagen den 2 februari 1954.

Interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för krimino logisk

forskning.

om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
den 22 juni 1945 om ändring av
strafflagens 5 kap. (tillräknelighetsbestämmelserna),
den 21 december 1945
om verkställighet av frihetsstraff samt
den 30 juni 1947 angående upphävande
av lagen om tvångsuppfostran, vilken i
visst avseende kompletterats av lagen
den 30 december 1952 med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig,
som dock ännu ej satts i kraft.

I strävandena att anpassa samhällsreaktionen
icke blott efter brottets art
utan även efter den brottsliges personlighet
har man alltså bl. a. fäst särskild
vikt vid formerna för samhällets inskridande
gentemot dels ungdomliga, dels
otillräkneliga eller förminskat tillräkneliga
lagbrytare. Ett genomgående
drag i reformerna har vidare varit en
strävan att humanisera straffverkställigheten
och över huvud taget att utforma
den såsom ett medel till lagöverträdarens
sociala återanpassande.

Under reformarbetets gång har det
kommit att framstå allt klarare att förutsättningarna
för att reformerna skall
kunna leda till verkligt avgörande och
bestående resultat är dels att ansträngningarna
inriktas och planmässigt utvecklas
efter en klart fattad målsättning,
byggd på en allmän överblick
över och mera djupgående kunskaper
om brottslighetens orsaker, yttringar
och följder, dels att tillräckliga personella
och materiella resurser insättes
från det allmännas sida vid genomförandet
av nya metoder på brottsprofylaxens
och kriminalvårdens områden.

I dessa hänseenden har det ofta brustit.
I vissa fall har det hänt att ikraftträdandet
av nya lagar måst uppskjutas
i avvaktan på färdigställandet av de
organisatoriska förutsättningarna för
deras genomförande. Ikraftträdandet
av 1937 års nya förvarings- och interneringslag
fick sålunda anstå till den
1 januari 1946 i avvaktan på tillräckligt
anstaltsutrymme för den väntade

utökningen av till förvaring dömda.
1939 års lag om villkorlig dom kunde
icke träda i kraft förrän efter skyddskonsulentorganisationens
genomförande
den 1 januari 1944. Vidare har varken
fångvårdens, socialvårdens eller
polisens personella och materiella resurser
utbyggts i en takt som svarat
mot 1940-talets lagstiftningsreformer,
där särskilt den nya straffverkställighetslagen
bort motsvaras av långt större
organisatoriska insatser.

Den allmänna organisatoriska uppläggningen
av brottspåföljder och anstaltsformer
representerar en angelägenhet
av stor socialpolitisk och samhällsekonomisk
räckvidd, som jag här
inte skall närmare diskutera. Jag vill
dock understryka att lika väl som en
framgångsrik profylax och vård beträffande
sjukdomarna, särskilt de stora
folksjukdomarna, indirekt medför betydande
samhällsekonomiska vinningar,
lika väl har man utsikt till dylika
vinningar genom effektivare insatser
på kriminalpolitikens områden.

Redan den nuvarande organisationen
för brottslingars lagförande och omhändertagande
representerar stora direkta
statsutgifter för personalkostnader,
byggnadsinvesteringar m. m. Sålunda
uppgår de årliga personalkostnaderna
enbart för de nu befintliga säkerhetsanstalterna
med deras 433 vårdplatser
till ca 2,3 milj. kronor. Vad
byggnadsinvesteringarna beträffar kommer
Roxtunaanstalten för ungdomsbrottslingar,
beräknad för 65 interner,
enligt byggnadsstyrelsens beräkningar
att kosta 7,5 milj. kronor. Ett mått på
de byggnadsinvesteringar, som med nuvarande
uppläggning av reformpolitiken
bedömes såsom aktuella, utgör säkerhetsanstaltsutredningens
förslag att
anstalten Hall skall utbyggas för en
uppskattad kostnad av 18 milj. kronor,
vilket motsvarar en kostnad av ca
50 000 kronor per nytillkommen vårdplats.
Utöver de direkta statsutgifterna

Tisdagen den 2 februari 1954.

Interpellation ang. förslag om tillskapande
logisk forskning.

tillkommer de allmänna samhällsekonomiska
skadeverkningarna av brottsligheten,
vilka svårligen kan anges i siffror
men kan bedömas vara av betydande
storleksordning. Kunde man väsentligt
minska särskilt den mera allvarliga
vålds- och egendomsbrottsligheten
skulle detta alltså på längre sikt medföra
avsevärda statliga utgiftsminskningar
liksom betydelsefulla samhällsekonomiska
fördelar.

Effektivare insatser på kriminalpolitikens
områden är emellertid framför
allt nödvändiga för att förbättra den
laglydige medborgarens rättssäkerhet
till person och egendom. Sedan 1900-talets första decennium har brottsligheten
i vårt land undergått en förskjutning
i en för den enskilde medborgarens
säkerhet allt farligare riktning. Sålunda
har de grova vålds- och egendomsbrotten
starkt ökats samtidigt som
det i storstädernas centra — särskilt i
Stockholm — växt fram undrevärldsbildningar,
som kommit att utgöra allt
farligare smittohärdar. Från dessa utgår
ett inflytande, som dels motverkar
samhällets ansträngningar att återanpassa
dömda brottslingar, dels leder
till en fortlöpande nyrekrytering av
brottsliga element. Genom att de moderna
metoderna på kriminalvårdens
områden i vårt land införts i snabb
takt och utan att för reformprincipernas
praktiska förverkligande tillräckliga
personella och materiella resurser
ställts till vederbörande myndigheters
förfogande har svåra övergångsproblem
uppstått. Särskilt har under denna tid
visat sig att det samhälleliga reaktionssystemets
allmänt brottsförebyggande
verkan försvagats innan de nya metoderna
vunnit tillräcklig brottsförhindrande
effekt.

Dessa nya metoder utgår från huvudsyftet
att återanpassa brottslingen till
samhället genom en långt driven individualisering
i behandlingen. Själva
tanken att straffet skall syfta till den

Nr 4.

av bättre förutsättningar för krimino brottsliges

förbättring är inte ny; den
möter för Sveriges del redan i 1500-talets rättsutveckling och har under senare
tid kommit att träda i förgrunden
i förhållande till äldre på vedergällning,
allmän avskräckning eller allmän
moralpåverkan byggda straffrättssystem.
Det för vår tid nya ligger i försöken
att konsekvent tillämpa förbättringstanken,
vilket lett till att man inte
gärna vill använda termen straff utan
hellre talar om vård eller behandling.
Inom de mest extrema reformriktningarna
vill man till och med skjuta åt
sidan de föreställningar om ansvar och
skuld, som av ålder haft så stor betydelse
för strafflagstiftningen liksom
över huvud taget för upprätthållandet
av en med individens frihet förenlig social
ordning. Man vill med andra ord
ersätta straffrättens traditionella målsättningar
med ett behandlingsprogram,
i vilket ansvarstanken har föga utrymme
och tyngdpunkten ligger på en individuell
psykologisk och medicinsk behandling
av den enskilde lagöverträdaren
i förening med stödjande sociala
åtgärder, vilket allt syftar till lagöverträdarens
återanpassning till ett laglydigt
och samhällsnyttigt liv. Då man
emellertid ännu vet myckt litet om de
nya metodernas faktiska verkningar
kan reformerna i själva verket betraktas
som experiment. De stora kostnaderna
härför synes betänkliga så länge
man inte kan påvisa några tydliga positiva
resultat, som skulle skilja dessa
behandlingsformer från de tidigare
praktiserade formerna av straff och
skyddsåtgärder.

Under dessa omständigheter måste
det både ur rättssäkerhetssynpunkt och
av humanitära och ekonomiska skäl
vara angeläget att skapa säkrare utgångspunkter
för det fortsatta reformarbetet.
Sådana utgångspunkter kan
över huvud taget endast komma till
stånd efter en förbättrad kriminologisk
forskning. Vid de partiella reformer,

Nr 4.

Tisdagen den 2 februari 1954.

Interpellation ang. förslag'' om tillskapande av bättre förutsättningar för krimino logisk

forskning.

som genomförts eller föreslagits, har i
några fall vissa kriminologiska undersökningar
gjorts. Dessa i och för sig
värdefulla men till omfattningen relativt
blygsamma klientelundersökningar
kan på sin höjd ge stöd för partiella åtgärder.
De kan inte ge den principiella
vägledning, som man så trängande behöver.
Härför krävs en allmän kartläggning
och en närmare undersökning
av brottslighetsproblemet i dess helhet.
Därvid måste strafflagens och det övriga
statliga reaktionssystemets allmänna
verkningar studeras. För kriminalpolitiken
är det av yttersta vikt att man
gör undersökningar om hur människors
handlingsvanor uppkommer och bibehålies,
liksom om vilka gärningstyper,
som man i det moderna samhälllet
lämpligen bör angripa med strafflagen
som vapen. Sådana undersökningar kan
tänkas ådagalägga att vissa gärningstyper
hellre bör bemötas med upplysningsverksamhet
än med straff. Genom
en förbättrad kriminologisk forskning
skulle man också kunna tänkas vinna
säkrare hållpunkter beträffande de nu
tillämpade behandlingsmetodernas effektivitet
liksom beträffande möjligheterna
att genom nya metoder förbättra
resultaten. Trots alla de ansträngningar,
som göres eller planeras för att reformera
det nuvarande anstaltssystemet,
medför detta alltid en stor risk för att
de intagna utsättes för en inbördes påverkan
i skadlig riktning. Både den sociologiska
forskningen och erfarenheterna
från fångvården tyder på att det
är mycket svårt att genom aldrig så
ingående behandling eliminera de skadliga
verkningarna av den gruppsolidaritet,
som lätt utbildas i en anstaltsmiljö,
och den därmed följande tillvänjningen
till brottet såsom ett inom den egna
gruppen accepterat beteende.

I den mån anstalternas personella och
materiella resurser är otillräcliga för
den förutsatta behandlingen kommer
vistelsen på anstalt givetvis oftast att

motverka syftet — brottslingens sociala
återanpassande. Lagöverträdaren återvänder
då till samhället i en fastare utbildad
asocial attityd än den han intog
dessförinnan — och därtill kanske
försedd med allehanda kunskaper och
färdigheter i tekniken vid utförandet
av brottsliga gärningar. En fortsatt utbyggnad
av systemet med vård i frihet
— med förbättrad skyddsövervakning
och kompletterat med en viss elasticitet
beträffande möjligheterna att intaga
vederbörande på halvöppen anstalt —
skulle därför måhända vara att föredraga
för de kategorier, beträffande
vilka hänsynen till medborgarnas säkerhet
till liv och egendom medger en
dylik vårdform. Alldeles särskilt gäller
detta det klientel av ungdomliga lagöverträdare,
vilkas tillrättaförande nu
erbjuder så svåra problem. Ett dylikt
system kan också antagas i längden
komma att medföra långt mindre kostnader
än en utbyggnad av anstaltsvården.
Men så länge man inte har säkrare
hållpunkter för ett bedömande av de
totala verkningarna av en dylik reform
jämfört med verkningarna av en intensifierad
anstaltsvård, måste det dock te
sig vanskligt att förorda en ökad övergång
till vård i frihet.

Trots de stora humanitära och samhällsekonomiska
vinningar, som skulle
kunna bli en följd av en effektiv kriminologisk
forskning, bär densamma
ännu inte i vårt land ägnats sådan uppmärksamhet,
som den otvivelaktigt förtjänar.

Kriminologiska forskningsanstalter —
anknutna till universiteten —• finns
flerstädes i USA. Dylika universitetsinstitutioner
finns även i England, Holland
och Frankrike. I våra nordiska
grannländer finns också en viss kriminologisk
forskningsverksamhet anknuten
till universiteten.

I Sverige finns för närvarande ett till
Stockholms högskola anslutet kriminologiskt
institut, vilket sorterar under

Tisdagen den 2 februari 1954.

Nr 4.

Interpellation ang. åtgärder

stats- och rättsvetenskapliga fakulteten.
Institutet har skapats av en för ändamålet
bildad stödförening. Dess organisation
är svag, då det saknar egentliga
tillgångar, bortsett från en del inventarier
och böcker, och medel till
hyran för dess lokaler måste fortlöpande
insamlas från enskilda donatorer.
Kriminologiska institutet har bl. a. utfört
undersökningar angående tvångsarbetsanstalternas
och arbetshemmens
klientel. Det arbetar för närvarande
bl. a. med undersökningar av fattigvårdsklientelets
struktur, av den sociala
prognosen vid rättspsykiatriska undersökningar
samt av rattfylleriets och övrig
alkoholbrottslighets bakgrund och
behandling. Institutet har vid flera tillfällen
beviljats understöd av statsmedel.
Sålunda hade det intill den 1 februari
1953 från samhällsvetenskapliga
forskningsrådet beviljats anslag om
sammanlagt 100 240 kronor.

Behovet av en, utvidgad kriminologisk
forskning har vid olika tillfällen starkt
framhållits. Sålunda har styrelsen för
nyssnämnda institut år 1947 i skrivelse
till universitetskanslern föreslagit en utredning
angående inrättande av en professur
i kriminologi. Tanken på en dylik
professur har även upptagits av 1949
års kommitté för den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen. I sitt
betänkande (SOU 1953:15) föreslår
kommittén inrättande av en professur
i kriminologi förlagd till Stockholm och
sorterande under Stockholms högskolas
stats- och rättsvetenskapliga fakultet.
Kommittén förutsätter att professuren
utrustas med en institution, som erbjuder
möjlighet till forskning och undervisning
enligt sociologiska metoder,
bl. a. med fältarbeten och statistiska
undersökningar.

Det må till sist anmärkas att säkerhetsanstaltsutredningen
i sitt nyligen
avgivna betänkande (SOU 1953:32)
starkt understrukit behovet av en utvidgad
forskning på vissa av kriminologiens
områden. Utredningen föreslår
2—Andra kammarens protokoll 195^1.

för motverkande av ön Vens avfolkning.

därför att en förutsatt nyinrättad överläkarbefattning
vid säkerhetsanstalten
Hall förenas med en nyinrättad medicinsk
professur i »kriminologisk behandlingsforskning».
I betänkandet förordas
att en särskild utredning göres
härom.

Frågan om en utvidgning av den kriminologiska
forskningsverksamheten i
vårt land framstår alltså både av allmänna
skäl och genom från flera håll
framförda förslag såsom synnerligen
aktuell.

Under åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet rikta följande
fråga:

Avser statsrådet att framlägga förslag
för att skapa bättre förutsättningar för
kriminologisk forskning i syfte att genom
ernående av fördjupade kunskaper
om brottslighetens orsaker, yttringar
och följder förstärka den vetenskapliga
grundvalen för bedömandet av frågorna
kring kriminalpolitikens konkreta målsättningar
samt kriminalvårdens organisations-
och verksamhetsformer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. åtgärder för motverkande
av ön Vens avfolkning.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NELANDER (fp), som anförde:

Herr talman! Den sagoomspunna lilla
ön Ven i Öresund har — i likhet med
många andra landsbygdskommuner —
åtskilliga problem att dras med. Det
största är avfolkningen. Från 1915, då
invånarantalet var 1 158, har befolkningssiffran
stadigt sjunkit och Utgjorde
den 1 januari i år 658 — den minsta
siffran på hundra år.

Öns huvudnäring är jordbruk, vilket
genom rationalisering tar allt mindre
folk i anspråk. För några tiotal år seNr
it.

Nr 4.

Tisdagen den 2 februari 1954.

Interpellation ang. åtgärder för motverkande av ön Vens avfolkning.

dan fanns det fyra tegelbruk, sysselsättande
ca 350 arbetare. Intet sådant ■—•
och över huvud taget ingen industri —
finns nu kvar. Följden har blivit, att
sysselsättningsmöjligheterna så minskat,
att ungdomen för sin utkomst i stor
omfattning sökt sig över till fastlandet.

Vens trumfkort är turismen. Inte
mindre än 60 000 turister besöker ön
varje sommar. Goda båtförbindelser
finns till Landskrona, och i sommar
kommer reguljära båtar att insättas
även på Köpenhamn. Möjligheterna att
ta emot en turistström är dock alltför
små. Strängt taget finns härför inte mer
än ett etablissement — och detta med
relativt små resurser.

För att råda bot för avfolkningen
skulle det framför allt behöva startas
någon lättare industri. Från kommunens
sida har gjorts åtskilliga försök att få
dit någon sådan — hittills dock utan
resultat. Det har strandat på kapitalbrist.
Någon företagarförening, som kan
förmedla statliga lån, finns som bekant
inte i länet.

ön har anor ända från vikingatiden.
Invånarnas självständighetskänsla är
stark, och Ven-bon söker sig endast av
nödtvång över till fastlandet för sin
försörjning. Det skulle därför vara synnerligen
välmotiverat, om öborna kunde
på hjälp för startande av en småindustri.

Med stöd av det anförda ber jag därför
om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet meddela,

1. Vilka åtgärder vederbörande myndigheter
i sitt arbete med lokaliseringsspörsmålen
vidtagit för att underlätta
för lämplig småindustri att slå sig ned
på ön Ven?

2. Huruvida andra åtgärder vidtagits
eller planerats i syfte att motverka Vens
avfolkning?

Denna anhållan bordlädes.

§ It.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
skrivelse och propositioner tillställts
kammaren, nämligen

nr 50, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 4, 14 och 28 mars,
den 18 april, den 12 och 23 maj 1953,
nr 2, nr 81, nr 101, nr 11, nr 227 resp.
294, i anledning av, såvitt nu är i fråga,
riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse;

nr 51, angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, in. m.;

nr 54, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut;

nr 59, angående anslag till understödjande
av helikopterflyg m. m.;

nr 60, med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
in. m.; och

nr 61, med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till kungörelse
om ändring i kungörelsen den 4 juni
1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.

Skrivelsen och propositionerna bordlädes.

§ 12.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 20, med förslag till allmän
förfogandelag in. in., nämligen
nr 496 av herrar Hagberg i Stockholm
och Johansson i Stockholm;
nr 497 av herr Munktell m. fl.;
nr 498 av herrar Dahlén och Svensson
i Ljungskile; samt
nr 499 av herr Kollberg m. fl.

Vidare anmäldes följande motioner:
nr 500 av herrar Gustafson i Göteborg
och Königson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 46, med

Onsdagen den 3 februari 1954.

Nr 4.

förslag till lag angående ändrad lydelse
av 7 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester; och

nr 501 av herrar Staxäng och Munklell
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 37, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.35.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 3 februari.

Kl. 14.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman pastor Gustav Ruben
Swedberg, född 7/2 1896, som vårdas
på karolinska sjukhuset under
diagnos Trombosis ratinse oc dx (ögonsjukdom)
är i behov av fortsatt vård å
sjukhus tills vidare och under denna tid
är oförmögen till arbete intygas.

Stockholm 60 den 1 febr. 1954.

I. Rendahl,
leg. läkare.

Fru Märta Boman, S. Prästholmen,
f. 23/4 1902, har av mig denna dag tagits
under behandling för lumbagoischias,
och är för denna sjukdom oförmögen
att inställa sig i riksdagen minst
under en vecka, vilket härmed intygas.

Råneå den 1 febr. 1954.

Olle Lagerslam.

Att riksdagsman John R. Anderson,
Sundsvall, på grund av sjukdom (bronchitis
ac. c. febr.) är förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet fr. o. in. den
2 febr. 1954 tills vidare, intygas.

Sundsvall den 2 febr. 1954.

G. E. Widmark.

Kammaren beviljade herr Swedberg
och fru Boman ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med

den 1 innevarande februari samt herr
Anderson i Sundsvall tills vidare från
och med den 2 i samma månad.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande skrivelse
och propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet skrivelsen och propositionen: nr

50, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 4, 14 och 28
mars, den 18 april, den 12 och 23 maj
1953, nr 2, nr 81, nr 101, nr 11, nr 227
resp. nr 294, i anledning av, såvitt nu
är i fråga, riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse; och

nr 51, angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 54, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut;

till statsutskottet propositionen nr 59,
angående anslag till understödjande av
helikopterflyg in. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: -

Nr 4.

Onsdagen den 3 februari 1954.

Interpellation ang. indragningen av skolor å landsbygden.

nr 60, med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m.; och

nr 61, med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till kungörelse
om ändring i kungörelsen den 4 juni
1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

496 av herrar Hagberg i Stockholm
och Johansson i Stockholm;
nr 497 av herr Munktell m. fl.;
nr 498 av herr Dahlén och Svensson
i Ljungskile;

nr 499 av herr Kollberg in. fl.; samt
nr 500 av herrar Gustafson i Göteborg
och Königson; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
501 av herrar Staxäng och Munktell.

§ 4.

Föredrogs den av herr Ilagård vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående järnvägsstyrelsens
tillämpning av gällande
bestämmelser om pensionsåldern för
statliga befattningshavare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående inskränkning av
möjligheterna att förflytta barn, som
överlämnats till fosterhem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Munktell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående förslag om tillskapande
av bättre förutsättningar för
kriminologisk forskning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Kelander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för motverkande
av ön Yens avfolkning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60 utsträckes till 15 dagar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Interpellation ang. indragningen av skolor
å landsbygden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HANSSON i önnarp (bf), som
yttrade:

Herr talman! Riksdagens principbeslut
om införande av obligatorisk nioårig
enhetsskola syftar bl. a. till att i så stor
utsträckning som möjligt ge landsbygden
möjligheter till en skolundervisning,
som är likvärdig med den som förekommer
i städer och andra större
tätorter. De organisatoriska förutsätt -

Onsdagen den 3 februari 1954. Nr 4.

Interpellation ang. indragning av skolor å landsbygden.

ningarna för genomförandet av denna
reform ansågs kunna uppnås genom
den nya kommunala indelningen. I flera
fall har det emellertid visat sig, att
kommunerna dock inte fått en sådan
storlek, att de ensamma kan bära upp
enhetsskolans organisation. En samverkan
kommuner emellan aktualiseras därför
alltmer på ifrågavarande område. I
detta sammanhang finns det särskild
anledning att uppmärksamma de motsättningar,
som ofta synes framträda
mellan å ena sidan de kommunala skolstyrelserna
och å andra sidan de statliga
myndigheterna angående vilka åtgärder
som för dagen kan anses vara
motiverade inom skolorganisationen.
En allmän tendens mot alltför långt gående
indragningar synes föreligga.

Som belysande exempel härpå kan
anföras vad som håller på att ske i
Klagstorps kommun i Malmöhus län.
Denna kommun erhöll i fjol tillstånd
att besätta två ordinarie lärartjänster,
vilket också skedde. Vidare gavs senare
ytterligare tillstånd för besättande av
en ordinarie tjänst förenad med kantorstjänst.
En månad efter det att detta
senare tillstånd givits kom anvisning
från statens sakrevision om att fyra
lärartjänster borde indragas inom kommunen.

Under rådande förhållanden motsatte
sig emellertid kommunen bestämt omedelbar
indragning av mer än två tjänster.
Motiveringen för denna ståndpunkt
var föreliggande praktiska svårigheter.
Indragning av två tjänster ansågs nämligen
kunna ske utan större irritation.
Kommunen har hos domkapitlet anhållit
om att bli befriad från att tillsätta den
kantorstjänst, som den tidigare erhållit
tillstånd till. Därjämte finns inom distriktet
en lärare, som åtnjuter tjänstledighet
för tjänstgöring i Malmö. Hans
tjänst uppehälles för närvarande av vikarie.
Denna avdelning kan alltså utan
större olägenhet nedläggas.

Inför risken att mista statsbidrag har
kommunen gått med på indragning även

av en tredje tjänst, vilket emellertid
medför att en lärare, som under innevarande
läsår uppnår 63 års ålder, mot
sin vilja måste pensioneras. En sådan
åtgärd torde visserligen kunna förenas
med vad som i tjänstepensionsreglementet
för skolan stadgas beträffande genomförande
av omorganisation av skolan
men synes dock inte stå i god överensstämmelse
med de principer, som i
sådana fall bör tillämpas. I annat fall
måste emellertid indragningen av den
tredje tjänsten medföra, att en dugande
yngre lärare måste förflyttas från kommunen.
Detsamma gäller beträffande
den ifrågasatta indragningen av en fjärde
tjänst. En sådan lösning måste betraktas
som oförmånlig, då situationen
är den, att kommunen inom snar framtid
kan behöva anställa nya lärare.

Med fullt fog anser kommunen, att
ett förfaringssätt i enlighet med sakrevisionens
erinringar inte skulle vara
förenligt med strävandena att skapa en
god skola. Kommunen har därför hävdat,
att sakrevisionens anvisningar inte
skall följas i nuvarande läge utan att
så bör ske först i den takt, som ordinarie
pensionering av lärarna medger.
Iiögst tre år skulle krävas härför med
hänsyn till antalet lärare, som inom de
närmaste åren inträder i pensionsåldern.
Förtidspensioneringar finner
kommunen vara ett alternativ, som eliminerar
de förutsatta ekonomiska vinsterna
av indragningarna.

Det kan vidare framhållas, att den
av sakrevisionen föreslagna indragningen
skulle medföra ett barnantal på cirka
30 inom varje avdelning. Med föreliggande
uppgifter på barn i förskoleåldern
kommer antalet skolpliktiga barn
att bli av den omfattningen, att inom
mycket snar framtid en ny delning kan
bli aktuell.

Ett annat exempel på här antydda
förhållanden lämnar Anderslövs kommun
inom samma län. Lemmeströ skola
därstädes skall enligt sakrevisionens anvisningar
nedläggas. Barnen från den -

Nr 4.

Onsdagen den 3 februari 1954.

Interpellation ang. utredningen om varumärkes- och firmalagstiftningen.

na skola skulle då fördelas på tre andra
skolor. För vissa barn skulle därmed
följa en bussresa på minst fyra mil per
dag. ökade skjutskostnader beräknas
till lägst 6 000 kronor per år. Sjunde
klassen i Anderslöv skulle härigenom
komma att omfatta 50 barn. Vid en delning
av sjunde klassen i Anderslöv måste
en ny tjänst inrättas, vilket emellertid
omöjliggjöres av lokalbrist i Anderslöv.
Indragningen måste därför i
realiteten medföra en decentralisering
på så sätt, att barnen i sjunde klassen
från Grönby, vilka nu tillhör skolan i
Anderslöv, finge återgå till skolan i
Grönby. Avdelningen i Grönby för klasserna
5—7 skulle därigenom komma att
omfatta över 30 elever, och behov av
delning kan mycket snart framträda.

Som ytterligare skäl för en varsam
behandling av frågorna i här berörda
fall kan anföras, att en utredning igångsatts
rörande förutsättningarna för en
samverkan mellan Alstads, Anderslövs
och Klagstorps kommuner i och för
planläggning av enhetsskolans organisation.
Denna utredning beräknas vara
slutförd om tre år.

Med anledning av vad jag här anfört
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet det vara lämpligt
med så tvära omkastningar som i de här
berörda fallen skett i direktiven för
folkskolestyrelsernas arbete?

2. Är statsrådet beredd att delge kammaren
sina synpunkter på frågan under
vilka förutsättningar indragning av
skolor på landsbygden bör ske?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. utredningen om varumärkes-
och firmalagstiftningen.

Herr LöFGItEN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Nu gällande varumärkeslag
är ur många synpunkter otillfredsställande.
Frågan har i anledning
av motioner år 1943 varit föremål för
behandling i riksdagen, och i skrivelse
till Kungl. Maj:t nr 206 av den 15 maj
1943 begärde riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande en allmän revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. Efter
en förberedande sakkunnigutredning
har chefen för justitiedepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 10 juni 1949 tillkallat sakkunniga
för att verkställa utredning rörande revision
av varumärkes- och firmalagstiftningen
samt vad därmed äger samband.
Denna utredning pågår fortfarande.

Förutom de synpunkter, som anfördes
i motionerna 1943 och som fortfarande
är mycket aktuella, kan ytterligare
skäl för en snar ändring av lagen
anföras. Jag vill inskränka mig till att
framhålla några få synpunkter för att
belysa frågan.

På grund av att nuvarande lag ej
stadgar bestämmelser om varuklassindelning
är det möjligt, att vid ansökan
om varumärkesskydd utan merkostnad
använda en obegränsad varuförteckning,
vilket ej sällan leder till att en
ansökan omfattar krav på skydd för
flera hundra varuslag. Det säger sig
självt, att detta medför ett oerhört omfattande
granskningsarbete för kungl.
patent- och registreringsverket. I absurda
fall torde det ej vara oriktigt att
påstå, att granskningen kan komma att
omfatta flera hundra tusen jämförelsemoment,
om granskningen skall fullgöras
tillräckligt grundligt. Den ersättning
om kronor 50:—, som enligt nu
gällande taxa utgår för granskningsarbetet,
måste mot bakgrunden av sådana
fall anses vara högst otillfredsställande
för staten.

I allmänhet ålägger sig sökandena
säkerligen stor måttfullhet i fråga om
begärd varuförteckning vid varumärkesanmälningar,
men möjligheten att

Nr 4.

Onsdagen den 3 februari 1954.

Interpellation ang. utredningen

använda obegränsad varuförteckning
leder ofta till att andra sökande hindras
att erhålla ett legitimt skydd för begränsade
områden. Sådana fall förekommer,
då rätt till medgivande för
registrering under hand måste betalas
till andra varumärkesägare med avsevärda
belopp.

En skyndsam övergång till varuklassindelning
med differentierad kostnad
beroende på skyddets omfattning — i
likhet med vad som förekommer i
många andra länder — skulle medföra
en automatisk begränsning av flertalet
ansökningar, vilket skulle föi-hindra
missbruk till förfång för andra företagares
intressen och dessutom väsentligt
ändra det missförhållande ur ekonomisk
synpunkt för staten, som nu
råder.

Eu annan fråga, som ej synes ha berörts
i motionerna 1943 men som kommer
allt mer i förgrunden, är frågan
om varumärkesägares oantastbara rätt
till ett registrerat varumärke i sådana
fall, då åtgärder av officiella myndigheter
eller andra instanser ger ett skyddat
ordmärke karaktären av mer eller
mindre allmän egendom i form av användning
av det registrerade ordmärket
såsom vedertagen beteckning för
viss vara eller varuslag. Det torde vara
tillräckligt att hänvisa till de många registrerade
varumärken, som införts såsom
allmänna svenska ord i Svenska
akademiens senaste ordlista, av vilka
här kan anföras några exempel: perspektivfönster
(varumärket 48 146 m. fl.
Perspektiv), sanforisera — ett sätt att
krympbehandla vävnader — (varumärket
64 536 m. fl. Sanforiserad), malfobera
— ett sätt att malskyddsbehandla
vävnader (varumärket 60 085 m. fl. Yfa
Malfoberat), masonit (varumärket
66 550 m. fl. Masonite). Dessutom kan
hänvisas till kungl. medicinalstyrelsens
åtgärder för att såsom allmänna läkemedelsbeteckningar
upptaga redan för
viss firma registrerade namn, kungl.

om varumärkes- och firmalagstiftningen.

generaltullstyrelsens och kungl. lotsstyrelsens
liknande åtgärder beträffande
ord sådana som majsena och tyfon.

Det är fullt förklarligt att det bland
landets företagare råder ett allmänt
missnöje och en allmän oro med anledning
av dessa här angivna förhållanden,
eftersom man riskerar, att ett
dyrbart inarbetande av ett registrerat
ordmärke kan leda till en allmän annektering
av namnet såsom benämning
för varor av annans tillverkning, som
därtill kan vara av lägre kvalitet och
därav beroende lägre pris.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

Kan det förväntas att pågående utredning
angående varumärkes- och
firmalagstiftningen blir färdig i sådan
tid, att förslag om slutgiltig ändring av
varumärkeslagen eller i vart fall ändring
genom införande av varuklassindelning
kan föreläggas årets riksdag?

Kan det vidare förväntas, att kommande
förslag till ändring av varumärkeslagen
även beaktar frågan om varumärkesägares
oantastbara ensamrätt till
registrerade varumärken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes, att under sammanträdet
till herr talmannen avlämnats en motion,
nr 502, av herr östrand m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 41, med förslag till utlänningslag.

Denna motion bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.09.

In fidem
Gunnar Britth.