1954 ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1954:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

U¥J

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 2

19—20 januari.

Debatter m. m.

Sid,

Tisdagen den 19 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m..................... 3

Under denna överläggning besvarades interpellationer av:

herr von Seth i anledning av de svårigheter, som drabbat ägare av

stormskadad skog .................................... 20

herr Vigelsbo i anledning av stormskador å skogar i Västmanland 20

Tisdagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............ 80

I samband härmed besvarades en interpellation av herr Wedén ang.
åtgärder i syfte att göra den statliga bostadspolitiken mera ägnad att
stimulera särskilt effektiv och kostnadsbesparande byggnadsverksamhet,
m. m........................................... 108

Onsdagen den 20 januari.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............ 138

Ändring av kammarens ordningsstadga........................ 223

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 20 januari.

Ändring av kammarens ordningsstadga........................ 223 1

1 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 2.

V V

.SÉö&ESS

i loiio !''< kH*‘ ■'' -;4r </:-i

w/ j

. •'' •• K r<;/ H /. :;<5 ^ /

. ,

.in '' ■; i

Btlij ■ H''tb ■

i- <*«''- ■* •

fV ■ ''''ii’■■.''i; > ii.-i ''i:i ''

■•r-1 ,'' v :•>*,( {*! . ■ > it <■*:

. r. ■ ■ ■■. • ! ■ ,!• , ,| | ,j , . ,, ■ . ; ... . ; .

■ '' 1 ■'' ■ • ■ . i ■:<■,.. i ■ ; i i . •

■ ''■■■■ . :

<)■■''• ! : -o : . ;

vjp» ni- • 4* i> ■.

:**ii* sa."

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari.

Kl. 10.00.

i 1.

Justerades protokollen för den 11,
den 12 och den 13 innevarande januari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Att fru Anna-Lisa Lewén-Eliasson till
följd av Sinusititis Maxillar. sin (varbildning
i vänster käkhåla), varför hon
av mig behandlats, är fr. o. in. den
18/1 t. o. m. den 25/1 oförmögen att
tjänstgöra, intygas.

Huddinge den 18/1 1954.

Olov Lundahl
prov.-läk.

Kammaren beviljade 1''ru LewénEliasson
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 18 till och
med den 25 innevarande januari.

§ 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande propositioner nr
1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1954/55, och
nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1953/54.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sköld, hade tillkännagivit, att
han i samband med remiss till utskott
av ovanstående propositioner hade för
avsikt att besvara dels herr Vigelsbos
interpellation i anledning av stormskador
å skogar i Västmanland, dels
ock herr von Seths interpellation i anledning
av de svårigheter som drabbat
ägare av stormskadad skog.

Vidare hade chefen för socialdepartementet,
herr statsrådet Sträng, tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid samma tillfälle besvara herr Wedéns
interpellation angående åtgärder
i syfte att göra den statliga bostadspolitiken
mera ägnad att stimulera särskilt
effektiv och kostnadsbesparande
byggnadsverksamhet, m. m.

Efter föredragning av propositionerna
anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den ekonomiska utvecklingen
under 1953 har varit lugn. Inga
större överraskningar har mött på vägen.
Utvecklingen har inte mycket avvikit
från den väntade. Finansministern
konstaterar ena gången efter den andra,
att vad han sagt ett år tidigare i stort
sett gått i uppfyllelse. Det är tydligen
tillåtet för en regeringsledamot att göra
sådana tillbakablickar och jämföra med
tidigare förutsägelser och planer. Men
hur många gånger tidigare har inte oppositionens
påpekanden att utvecklingen
bestyrkt riktigheten av vår kritik
bemötts med ogillande och surhet. Jag
kan väl föreställa mig att herr Sköld
svarar att »när jag super är det rätt».
Eller det kanske passar honom bättre
att använda den bekanta latinska sentensen:
»Vad som är tillåtet för Jupiter
är inte tillåtet för en oxe.» Jag känner
mig likväl av finansministerns exempel
uppmuntrad att göra några tillbakablickar
på den ekonomiska politiken under
efterkrigsåren. Att det kanske kommer
att ge herr Sköld mindre anledning till
belåtenhet kan inte hjälpas. Innan jag
— i slutet av mitt anförande — kommer
fram dit, har jag emellertid några andra
saker att framföra.

Finansministern räknar med att den

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statliga inkomstskatten nästa budgetår
skall ge ett mindre belopp än innevarande
år. Detta är naturligtvis överraskande
med hänsyn till att beräkningarna
har grundats på ett antagande
att bruttonationalinkomsten skall stiga
med 3Vs procent eller cirka en och en
halv miljard per år. Detta borde ju medföra
eu ökning av den statliga inkomstskatten
med 150 å 200 miljoner frånsett
andra tillskott till statskassan. Hur kan
då nästa budgetår — naturligtvis med
fråndrag för vissa nytillkomna poster
som sjukförsäkringsavgifter—en minskning
av inkomstskatten inträda? Jo, säger
finansministern, kvarstående skatt,
som gäller 1952/53 års inkomster och
som inflyter innevarande budgetår, väntas
uppgå till större belopp än motsvarande
kvarskatt för inkomsterna från
budgetåret 1953/54, som inflyter nästa
budgetår. Samtidigt väntas återbetalningen
av för mycket erlagd preliminärskatt
öka. Även andra förhållanden inverkar,
t. ex. att investeringsskattebetalningarna
1953 är avdragsgilla. Dessutom
betyder det väl något, att fastighetsskatten
reducerats, trots att 3 procent-schablonen
väl har ett inflytande i motsatt
riktning.

Det är inte lätt att bedöma i vad mån
dessa transaktioner på ett tillfälligt och
godtyckligt sätt påverkar skatteflödet
under ett visst budgetår. Men det är
möjligt att de bland annat innebär, att
staten nästa budgetår får återbetala
ovanligt stora belopp, som vissa skattebetalare
inbetalt för mycket under 1953.
I verkligheten är måhända nästa budgetår
statsfinansiellt starkare och det
innevarande något svagare än vad siffrorna
utvisar. Säkert är i varje fall, att
medborgarna — om konjunkturförutsägelserna
håller och skattesatsen enligt
finansministerns önskan förblir oförändrad
— kommer att åläggas att betala
mer inkomstskatt nästa finansår än det
nuvarande. När detta inte avspeglas i
bokföringens nettobelopp efter alla justeringar,
tycks utfallet av de senare in -

nebära en tillfällig bokföringsmässig belastning
på nästa budgetår. Härmed må
förhålla sig hur som helst, dessa slumpvisa
ökningar och minskningar av olika
justeringssiffror medför i varje fall att
slutresultatet i samma mån blir godtyckligt.

När man som finansministern vill tala
om reell över- och underbalansering genom
justering av siffrorna med hänsyn
till förbrukningen av reservationsmedel,
måste jag påpeka att det därvid framkommande
resultatet har kvar alla de
verkningar, som dessa ojämnheter i fråga
om kvarskatt, överskjutande skatt
och en del transaktioner med kommunalskattemedel
åstadkommer. Det är
knappast möjligt att undgå sådana kastningar
med det system vi har för skatteuppbörden.
Men dessa kastningar kan
mycket väl medföra formella över- och
underskott på ett eller annat hundratal
miljoner kronor. Det finns därför anledning
att pröva en kompletterande
uppställning. Man kan ju utgå från de
skattebelopp, som medborgarna faktiskt
har debiterats under tidigare år och
som de väntas bli skyldiga betala på
grund av sina inkomster under nuvarande
och kommande finansår. Strängt
taget är det denna skatteinkomst, som
staten varje år kan förbruka utan att
försämra sin förmögenhetsställning.

För några år sedan framlade jag i
klarhetens intresse ett förslag om att
finansministern skulle skilja ut kommunernas
pengar från statens inkomster
och utgifter. I stort sett har detta liksom
en del andra förbättringar numera
genomförts. Jag är tacksam därför, men
jag tillåter mig uppmana finansministern
att underlätta en bedömning av
statsfinansernas utveckling också genom
kompletterande beräkningar av
den art jag här pekat på.

Det mest sensationella inslaget i budgetförslaget
är utan tvivel, att finansministern
räknar sig till godo som inkomst
hela värdet av de äldre tilläggslån
som genom fjolårets beslut gjorts

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räntebärande, en siffra som överstiger
ett hundratal miljoner och efter visst
fråndrag inte ligger mycket under 100
miljoner kronor. Det betyder att det
statliga lånebehovet ökas med motsvarande
belopp för finansiering av bostadskrediter.
De medel till nya tilläggslån,
som utlämnas nästa år, får alltså i
samma mån anskaffas genom lån i stallet
för genom beskattning.

Denna effekt är exakt densamma som
den som skulle ha blivit följden, om
riksdagen i fjol hade antagit folkpartiets
förslag om avskrivning och täckning
med skattemedel av endast en del av de
nya tilläggslånen. Men i fjol hade inte
herr Sköld ord nog hårda för att fördöma
en sådan lånefinansiering av denna
del av bostadsbyggandet. Det tycks
vara så, att ju kraftigare regeringsbänken
kritiserar våra ändringsförslag,
desto säkrare är det att man senare tar
upp och genomför samma eller närbesläktade
åtgärder, naturligtvis i passande
förklädnad.

För min del fasthåller jag vid att från
1954 en övergång bör ske till räntesubvention
i stället för ordningen med
statliga räntefria lån, ty då ser man vad
stödet kostar staten. Genom tidigare avskrivningar
på tilläggslån och tertiärlån
har staten i verkligheten skaffat sig
vad riksräkenskapsverket kallar en riskfond,
vilken enligt mina beräkningar
uppgår till över 800 miljoner kronor.
Detta bör räcka för att täcka riskerna
under rätt lång tid framåt, och det är
därför naturligt att man nu övergår till
ordningen med räntesubvention i stället
för räntefria lån. Ett sådant förslag har
ju också för tilläggslånens vidkommande
framlagts av en enhällig sakkunnigkommitté.

Med tillfredsställelse noterar jag, att
socialministern ställer i utsikt en steg
för steg skeende avveckling av den
extraordinära stödform tilläggslånen utgör.
Det överensstämmer med den uppfattning
som från vårt håll liksom från
regeringspartiernas sida framfördes re -

dan i fjol. På denna väg kan man undvika
de risker och de stora hyreshöjningar,
som skulle ha uppkommit, om
högerns förslag om en radikal operation
år 1953 hade gått igenom.

Jag tänker inte här diskutera det bilskatteförslag,
som utarbetats av häradshövding
Nitelius. Jag kan inte tänka mig
annat än att finansministern kommer
att radikalt göra om förslaget, så att det
blir mera rimligt.

Finansminister Sköld har genom sitt
budgetförslag själv avslöjat hur oberättigat
och oklokt det var att försöka
åstadkomma en speciell sammankoppling
av spritskatternas höjning och sjukförsäkringen.
Om de nya icke automatiska
utgiftsstegringarna på 61 miljoner
kronor hade saknats, skulle statsinkomsterna
i allt väsentligt räckt till för att
täcka övriga utgifter, inklusive sjukförsäkringen.
Det enligt finansministern
förefintliga behovet av nya inkomster
beror alltså främst på om dessa nya utgifter
blir beslutade eller icke, och om
den saken vet man ju ännu ingenting.

Manövern att av den Henrikssonska
kommittén beställa indirekta skatter på
160 miljoner kronor med hänvisning till
sjukförsäkringen har misslyckats. I vad
mån ansvaret för detta försök får bäras
av herr Sköld eller av kommittéordföranden
Henriksson lämnar jag därhän.
Ingen kan väl nu bestrida det berättigade
i den av herr Kollbcrg i kommittén
intagna ståndpunkten att vänta med att
rekommendera höjda skatter, till dess
man ser om de behövs.

Frågan om storleken av höjningen
av alkoholbeskattningen får ses ur olika
synpunkter, där inte minst hänsyn
till penningvärdets fall synes mig förtjäna
beaktande — vilket jag redan i
höstas framhöll, utan att då eller nu ta
ställning till några siffror. Den saken
kommer vi tillbaka till litet senare. Jag
måste emellertid än en gång understryka,
att skäl finns för en justering
med hänsyn till penningvärdet inte
bara av de skatter, som i så fall bör

6 Nr 2. Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ändras uppåt. Man bör också överväga
en justering nedåt av de skatter,
vars reella tyngd ökat genom prisstegringen.
Finansministerns ögon tycks
vara så konstruerade, att de lättare
upptäcker de förra skatterna än de senare.
Det är ett synfel, som inte är
ovanligt bland finansministrar. Det är
kanske rent av något av en yrkessjukdom.

Jag tänker härvidlag först och främst
på den statliga inkomstskatten, som i
dag drabbar mycket hårdare än avsikten
var, när den beslöts år 1947. Sedan
dess har levnadskostnaderna nämligen
stigit med ca 35 procent. Den person,
vars inkomst i pengar har ökat med
35 procent, har alltså en oförändrad
realinkomst, men på grund av skattens
progressiva form får han eller hon nu
betala väsentligt mera i skatt. Låt mig
ta några exempel från ortsgrupp 3
och på grundval av en kommunal uttaxering
på 10 kronor 1947 och 11
kronor 1953. Siffrorna kompletterar

dem, som jag i höstas anförde med
1946 som bas.

En ogift person utan barn med 4 000
kronor i inkomst år 1947 och med
5 400 kronor nu har fått den statliga
inkomstskatten höjd från 203 till 386
kronor. Även efter en justering med
hänsyn tagen till penningvärdeförsämringen
har skatten höjts med fyra tiondelar.
För en person med 6 000 kronor
i inkomst 1947 och 8 100 kronor nu
har den statliga inkomstskatten höjts
från 492 till 762 kronor. Den reella
stegringen av skattetrycket blir här ca
15 procent. För flertalet personer med
högre inkomster än de nämnda blir
den reella stegringen 10—16 procent.

Ser man på gifta personer utan barn,
så blir skattetryckets skärpning för

den, som nu har 5 400 kronor, ca 31
procent och för 8 100-kronorsfamiljen
ca 20 procent i reell skattehöjning. Där
ovanför blir stegringen avsevärt svagare.

Nu skulle jag vilja fråga finans -

ministern: Var det skattetryck, som
riksdagen antog på förslag av dåvarande
finansminister Wigforss, alltför
lågt? Var det för lågt i stort sett på
det sätt, som dessa siffror visar? Om
inte, bör väl en justering nedåt genomföras! Man

bör lägga märke till att 1952
års skattereform grundades på en utredning,
som utgick från ett annat penningvärde
än vi nu har fått, även om
skillnaden var mindre än jag nu anfört.
Både skatteavvägningen och
skattetryckets tyngd har därigenom
blivit annorlunda än den Adolv Olssonska
kommittén avsåg år 1951. Dessutom
är ju som bekant uttagningsprocenten
en tiondel högre än kommittén
tänkte sig. Summan av det hela är, att
trots herr Skölds formella skattesänkning
1952 har inkomstskatten under
de senaste sex åren blivit avsevärt
skärpt.

Med hänsyn till dessa förhållanden
och med tanke på att penningvärdet
för närvarande tycks vara tämligen
stabilt, finns det all anledning att nu
på allvar ta upp frågan om en sänkning
av skattetrycket. Möjligheter därtill
bör skapas främst på två vägar.
Den första är en successiv reduktion
av utgifter av subventionskaraktär och
allmänna besparingssträvanden, bland
annat en avveckling av priskontrollen,
som inte längre tjänar något nyttigt
ändamål. Skulle vissa folkgrupper
drabbas av subventionsminskning mer
än andra, t. ex. barnfamiljerna, finns
det möjligheter att ta hänsyn därtill
vid utformningen av barnbidrag och
skatter.

Den andra vägen är att en väsentlig
del av statskassans framtida automatiska
inkomststegringar reserveras för
skattesänkningar. Om produktionsökningen
fortsätter i ungefär samma takt
som före kriget och under de senaste
åren, skulle statskassan vid oförändrade
skattesatser i genomsnitt varje år
tillföras ett med ca 300 miljoner ökat

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid

belopp. Detta är mer än dubbelt mot
de verkliga s. k. automatiska utgiftsstegringarna,
också enligt de beräkningar,
som herr Nothin gjort för åren
1945—1948. Även om hänsyn tages till
de statsanställdas berättigade krav på
andel i standardstegringen och vissa
andra ofrånkomliga stegringar, bör ett
icke ringa belopp bli disponibelt. Lägges
härtill de nyssnämnda besparingarna,
bör det vara möjligt att göra upp
en fast plan för skattesänkning.

Däremot ser jag med skepsis på tanken
att utbyta direkt beskattning mot
allmänna konsumtionsskatter, vilket
lekt många i hågen inte bara på högerhåll
utan även inom regeringspartierna.
Det är mycket naturligare att
i stället tänka sig en successiv minskning
av större delen av subventionerna.
Bland annat medför detta inte alls
de kostnader och krångligheter, som
allmänna konsumtionsskatter åstadkommer.

Dessutom är det väl troligt att den
justering av tulltaxan, som väntas ske
om ett eller ett par år, kommer att
medföra en höjning av tullinkomsterna.
Som jag ofta framhållit är jag en bestämd
anhängare av en fortsättning av
den svenska lågtullpolitiken, och jag
anser ingalunda att ett återställande av
de genom inflationen reducerade kvantitativa
tullsatserna till förkrigstidens
reella höjd är generellt motiverad. Jag
tror dock att den nya tulltaxan kommer
att tillföra statskassan ett ökat
belopp även om man, som sig bör, beaktar
önskvärdheten av att levnadskostnaderna
inte väsentligt påverkas.
Liksom tidigare anser jag att en provisorisk
tullhöjning på vissa punkter
av regeringen hade bort förberedas och
föreslås årets riksdag •— detta såväl av
hänsyn till våra förhandlingsmöjligheter
med utlandet som vår sysselsättning
i ett skärpt konkurrensläge.

Det är beklagligt att höstriksdagen
avböjde att begära en plan för framtida
automatiska inkomststegringar för

remiss av statsverkspropositionen m. m.

statskassan och en analys av olika utgiftsförslag
i anslutning därtill. På en
sådan plan, kompletterad i av mig angiven
riktning, kunde ha byggts beslut
att reservera vissa belopp för en
successiv skattesänkning.

Finansministern har gjort en intressant
reträtt från tidigare positioner och
tendenser genom att förklara, att skattetrycket
inte kan ytterligare höjas.
Han syftar där, såvitt man kan förstå,
både på direkta och indirekta skatter.
Detta är alltid ett framsteg, men enligt
min mening bör man gå vidare i
den nu angivna riktningen. Tillåt mig
emellertid fråga finansministern: Yttrandet
om att skattetrycket inte får
höjas gäller väl inte bara under de
allra närmaste åren till och med andrakammarvalet
1956, utan det gäller väl
även framöver? Vad skall i så fall den
Henrikssonska kommittén nu arbeta
med? Detta har väckt en del spekulationer,
och det vore intressant att höra
finansministern kommentera vad denna
viktiga kommitté nu skall ha för
arbetsuppgifter.

Emellertid vill jag tillägga en sak,
som är en förutsättning för en skattesänkningspolitik
av den art jag anfört.
Nya statliga utgifter och utgiftshöjningar
får för framtiden tillgripas i
väsentligt långsammare takt än hittills.
Visserligen tror jag ingalunda, att det
är berättigat eller önskvärt med en så
kallad reformpaus, men jag menar, att
under åtskilliga år framåt stor återhållsamhet
är motiverad i fråga om
nya större statliga utgifter, de må nu
vara sociala eller andra. Mycket viktigt
reformarbete kan utföras i alla fall.
Mot denna bakgrund får man se den
inställning, som man på vårt håll har
intagit till försvarsutgifterna och den
befarade stegringen av fjärde huvudtiteln
till belopp långt utöver två miljarder.
Enligt min mening är landet
och försvaret bäst betjänt av att i allt
väsentligt en politisk samling kan ske

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

i försvarsfrågan kring en utgiftsram,
som folkets stora massa finner rimlig.

Årets statsverksproposition ger tyvärr
en bekräftelse på att fjolårets riksdag
inte till fullo informerades om den
statsfinansiella innebörden av tidigare
beslut och planer. I tilläggsstaten för
innevarande år äskar försvarsministern
ett betydande belopp, 40 miljoner
kronor, för betalning av äldre, genom
prisstegringen fördyrade leveranser,
varigenom årskostnaderna bringats upp
till ett högre belopp än riksdagen i fjol
tänkte sig. Varför lämnades inte upplysningar
härom i våras eller åtminstone
i höstas när saken debatterades?
Sedan dess har ju ingen prisstegring
eller kostnadsfördyring ägt rum, herr
försvarsminister! När jag i höstas frågade
statsrådet Nilsson låtsades han
inte förstå vad saken gällde. Låt oss
nu höra vad försvarsministern har att
säga härom. Jag hoppas att han vidgår
sitt ansvar och inte försöker skylla
på andra, ty inför riksdagen svarar
vederbörande statsråd för sitt fögderi.
Försvarsministern tycks i denna sak
ha följt sin företrädares i detta avseende
dåliga exempel — jag hoppas för
sista gången.

Medan jag talar om försvarsfrågorna
vill jag ännu en gång efterlysa ett besked
från regeringen om åtgärder för
att förbättra våra transportmöjligheter
västerut i händelse av en spärr i Skagerack.
Det är flera år sedan denna fråga
fördes på tal, och den har många
gånger varit uppe. Tyvärr synes regeringen
under mycket lång tid inte ha
visat tillräckligt intresse och erforderlig
energi vid handläggningen av dessa
frågor. Jag hoppas att regeringen i dag
skall vara i stånd att skingra detta intryck.

Över huvud taget är våra nordiska
kommunikationer aktuella på flera
punkter. Låt oss inte dröja med att
ordentligt utreda projektet med en bro
över Öresund — naturligtvis med en

prövning av olika alternativ och i
samverkan med andra.

Det är inte min avsikt att i dag närmare
gå in på jordbrukspolitiken. Vad
folkpartiets ståndpunkt beträffar kan
jag fortfarande hänvisa till yttranden
från vårt håll under remissdebatten i
höstas och under förra vårriksdagen.
Jag hoppas att statsrådet Norup haft
tillfälle att läsa igenom protokollen från
remissdebatten. I så fall har han sett
i hur hög grad han pratade i luften när
han tillskrev folkpartiet ståndpunkter,
som vi aldrig intagit. Se efter vilka ändringsförslag
folkpartiet har framställt i
riksdagen, herr statsråd! Det är en lång
rad konkreta förslag, som bl. a. har den
egenskapen att bättre tillgodose det
mindre jordbrukets berättigade intressen.
Glöm sedan inte bort att i åtskilliga
fall har regeringen ett år efter förslagets
framställande sett sig föranlåten
att modifiera sin politik i av folkpartireservanterna
angiven riktning.
Jag hänvisar till vetepriset, clearingkassan
för fettråvaror m. in.

Det som mer än något annat har utmärkt
höstmånadernas jordbrukspolitiska
debatt här i landet sådan den drivits
fram i de särskilt från bondeförbundet
härstammande beskyllningarna
mot folkpartiet för »jordbruksfientlighet»,
är den ringa uppmärksamhet som
man har ägnat våra konkreta förslag i
debatten. Man har i allmänhet funnit
det inopportunt att angripa dessa förslag.
I stället har allmänna ogrundade
påståenden framförts, t. ex. att folkpartiet
övergivit grundtankarna i 1947 års
beslut. Tydligen hoppas man genom
kampanjen kunna skrämma folkpartiet
från att framföra kritik mot regeringens
förslag. Här framträder en strävan
efter ett odemokratiskt nedtystande av
den offentliga debatten och oppositionens
kritik. Men dessa försök kommer
inte att lyckas. Vi står i folkpartiet fast
vid riktlinjerna för jordbrukspolitiken,
den likvärdiga standarden och den
tryggade livsmedelsförsörjningen, sam-*

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tidigt som vi underkastar regeringens
felbedömningar en hårdhänt kritik. Det
förhåller sig helt enkelt så, att herr
Norup inte är ofelbar. Vi vill försöka
hejda honom när han vandrar på vilsna
stigar och återföra honom till rimligare
färdvägar. Sedan må gärna bondeförbundets
talesmän kalla varje kritik mot
herr Norup för angrepp på jordbruket,
ty det lurar i längden ingen.

Det är min fasta övertygelse, att de
hänsyn till det mindre jordbruket och
till konsumenterna, som tagit sig uttryck
i folkpartiets förslag, på lång sikt
skulle gagna hela jordbruket. Det gäller
nämligen för jordbrukets folk att
hos övriga folkgrupper vinna en fast
förankring för jordbrukspolitiken, och
detta mål uppnås endast, om de breda
lagren bevarar en känsla av att en rättvis
avvägning eftersträvas.

I höstas tillät jag mig kritisera regeringen
för att den preliminärt anslutit
Sverige till den internationella vetepoolen
som importör av vete i händelse
av prisfall på världsmarknaden, trots
vårt stora överskott av vete. Nu frågar
jag statsrådet Norup: Har regeringen
verkligen för avsikt att föreslå riksdagen
att godkänna denna svenska anslutning
till vetepoolen på importörsidan?
Om det skulle vara fallet, synes
det mig vara uppenbart att här ett allvarligt
misstag har blivit begånget.
Skulle regeringen lägga fram förslaget
för riksdagen, hoppas jag i varje fall
att riksdagen vägrar sin medverkan och
på det sättet räddar regeringen ur
klämman.

På tal om jordbruksfrågorna kan jag
inte underlåta att fråga herr Norup om
en sak till. Jag har sett i pressen, närmast
i Vestmanlands Läns Tidning, att
en lantbrukare Valde Olsson i Sörstafors
för mer än två år sedan har köpt
ett jordbruk, tagit det i besittning och
brukat det under ett par år, men att
de! ännu är ovisst om han skall få
sitta kvar, då kronan eventuellt skall
använda sin förköpsrätt. Utan att an -

nars här diskutera förköpslagen som
sådan vill jag fråga jordbruksministern:
Är det rimligt att tillämpa lagarna på
det sättet, att en människa skall leva
i ett ovisshetstillstånd under mer än två
år, som denne jordbrukare nu har fått
göra? Hur motiverar jordbruksministern
att denna fråga drivits i långdrag
på ett sådant — man har svårt att inte
säga upprörande sätt?

Vi står nu vid årets riksdag inför
uppgiften alt fortsätta arbetet på den
stora sjukförsäkringens utbyggnad. Vi
bär tillfälle att avhjälpa vissa brister i
fjolårets beslut. Som en väsentlig sak
betraktar jag att lagen läggs så till
rätta, att en försämring av sjukförmånerna
undgås för de stora grupper, som
redan har saken ordnad. Jag hoppas,
att enskilda avtalsförhandlingar kommer
att föras i denna anda.

Övergångssvårigheter de närmaste
åren kommer inte att kunna undgås.
Särskilt allvarligt för många år framåt
tror jag det är, att vi i Sverige har ett
relativt ringa antal läkare — långt
mindre än i t. ex. England och Danmark.
Det ungefärliga läget anges väl
— även om siffrorna inte är exakta —
av att man i England har en läkare på
ca 900 invånare, medan i Sverige motsvarande
siffra snarare är omkring
1 300. Inrikesministern kommer snart
att tillsätta en utredning rörande utbildningen
av läkare. Personligen är jag
övertygad om att det vore klokt att en
tid framåt tillåta svenskar att utbilda
sig i utlandet vid förstklassiga medicinska
fakulteter. Särskilda stipendier
för mindre bemedlade blir nog erforderliga
för att täcka extrakostnaderna
för sådana studier. För tjugo år sedan
ivrade jag för detta för tandläkarnas
del. Tyvärr lades allehanda hinder i vägen
för utbildning i utlandet, vilket
starkt inskränkte användningen av
denna utbildningsväg i stället för att
man bort uppmuntra till densamma.
Annars skulle inte bristen på tandläkare
vid folktandvården i dag ha va -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

rit så allvarlig som den är. Det vore
tillfredsställande om inrikesministern
här ville lära av erfarenheten och göra
vad han kan för att undvika en motsvarande
utveckling inom sjukvården i
övrigt.

Regeringen dröjer alltjämt med tillsättande
av den begärda utredningen
rörande de konstitutionella frågorna.
Kanske avspeglas här det konservativa
drag, som blivit allt mer framträdande
i dessa ting särskilt på socialdemokratiskt
håll. Det brådskar inte, menar
man. Jag uppmanar regeringen att inte
längre dröja och att ge utredningen en
vidare syftning än fjolårets riksdagsbeslut
innebar. En verklig prövosten på
regeringen blir det om frågan om enkammarsystem
medtages eller inte. Vågar
den svenska socialdemokratien inte
ens låta utreda detta spörsmål? År den
kvardröjande majoriteten i första kammaren,
uppbyggd på en minoritet av
väljare, så kär för socialdemokratien,
att man vill försvåra till och med den
offentliga debatt om enkammarsystem,
som en utredning skulle leda till?

För övrigt skall jag endast hänvisa
lill fjolårets riksdagsdebatt och tillägga,
att möjligheten att ha val endast vart
tredje år synes mig vara väl förtjänt av
uppmärksamhet.

Jag förmodar att den konstitutionella
utredningen får börja med frågan om
en definitiv valordning för alla politiska
val. Det provisorium, som regeringen
kommer att föreslå för årets
landstings- och kommunval, är enligt
mitt förmenande i flera avseenden inte
tillfredsställande. Emellertid har jag vid
förhandlingar mellan partiledarna likväl
anslutit mig till detta förslags huvuddrag.
Vid dessa förhandlingar har
regeringspartiernas företrädare nämligen
på viktiga punkter tillmötesgått
önskemål från oppositionpartierna. Det
är väl inte ofint, om jag härvidlag
överräcker en blomma såväl till statsminister
Erlander som till inrikesminister
Hedlund med den motiveringen,

att detta varit inte bara glädjande utan
också i någon mån överraskande. Jag
tillägger att herr Hjalmarsons värdefulla
talanger som förhandlare är val
kända.

Regeringsrepresentanterna har gått
med på garantier för att antalet landstingsvalkretsar
reduceras, och man har
kommit överens om att verka för att
antalet kretsar kommer så nära kommittéförslagets
159 kretsar som möjligt.
Vidare har minimiantalet mandat
per krets väsentligt höjts. Sist men
inte minst har förslaget fått karaktären
av provisorium, vilket enligt vår mening
är en väsentlig sak.

Att den definitiva reformen bör gå
efter andra linjer än provisoriet synes
mig vara klart. Det finns ingen
anledning att vare sig vid första- eller
andrakammarval eftersträva en överrepresentation
för det största partiet,
vilket blir resultatet av provisoriet.
Överrepresentationen blir större eller
mindre allteftersom slumpen gynnar
det ena eller andra partiet. En sådan
överrepresentation kan nämligen i
många lägen försvåra en lösning av regeringsproblemet,
t. ex. genom att åt
en grupp av mellanstora partier med
majoriteten bland väljarna ge endast
en minoritet i riksdagen eller en otillräcklig
majoritet. Hänsyn till regeringsbildningen
motiverar alltså ingalunda,
att det största partiet ges en systematisk
överrepresentation. En sådan överrepresentation
innebär ett avsteg från
huvudprincipen att varje röst såvitt
möjligt bör väga lika.

Jag kommer nu till några avslutande
anmärkningar angående den ekonomiska
politiken efter kriget.

Med den alltmer omfattande betydelse,
som det allmännas finanser har fått
i samhället, är det inte möjligt att diskutera
skattepolitiken på annat sätt än
i samband med den allmänna ekonomiska
politiken. Det är ju den ekonomiska
och finansiella politiken i dess
helhet, som påverkar nationalinkoms -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid

tens utveckling och därmed statsfinanserna
och utrymmet för offentliga utgifter
och skattesänkningar. När man diskuterar
olika alternativ i fråga om den
ekonomiska politiken, är det inte avgörande
vad deras verkningar skulle bli
eller har varit under sex eller tolv månader.
Långt viktigare är frågan hurudan
utvecklingen blir på längre sikt
med en viss politik. Hur skulle det ha
gått om en annan politik hade förts än
den, som det socialdemokratiska partiet,
på sistone med stöd av bondeförbundet,
har genomdrivit i vårt land?

Jag skall försöka belysa dessa ting
genom att ange några av de fel och
brister, som efterkrigsårens ekonomiska
politik enligt vår mening har
haft. Jag hoppas därigenom kunna göra
tydligt och troligt, att en gynnsammare
utveckling hade varit inom räckhåll,
vilket bl. a. skulle ha möjliggjort ett
lägre skattetryck. Även om dessa misstag
har påtalats från vår sida när de
var aktuella, kan det vara berättigat
att någon gång göra en överblick över
de viktigaste skillnaderna mellan vad
man på vårt håll har rekommenderat
och vad regeringen har genomfört.

Först och främst har denna politik
i alltför hög grad använt regleringar,
som kanske en gång var behövliga på
grund av kris- och krigsförhållandena,
och alltför länge bibehållit dem. Jag
tänker då inte bara på ransoneringarna
de första åren efter kriget, som avvecklades
endast dröjande, utan jag vill
särskilt peka på byggnadsregleringen.
Denna har uppmjukats endast långsamt,
och den har utan tvivel lagt hämmande
band på den produktiva verksamhet
det här gäller. Erfarenheterna från
England tyder på att man med ökad
frihet kan uppnå en betydande ökning
av bostadsproduktionen med i stort sett
oförändrat antal arbetare. Den svenska
bostadspolitiken har i motsats till den
engelska under senare år inte försökt
så mycket som möjligt utnyttja de ekonomiska
stimulanserna för att förmå

remiss av statsverkspropositionen m. m.

till ett effektivt och billigt byggande.
Stegringen av den engelska bostadsproduktionen
från 200 000 till 300 000 hus
beror naturligtvis delvis på andra förhållanden
men till inte ringa del på
vad jag här har anfört.

Socialminister Sträng tycks nu ha
prutat ned målsättningen i fråga om
bostadsbyggandet till 50 000 lägenheter
eller däromkring. Han gör det med utgångspunkt
från ett resonemang av
samma art som det, vilket ledde engelska
labourregeringen att begränsa sig
till en siffra långt under den som en
friare politik visat vara möjlig att uppnå.

Regeringen har enligt vår mening
fäst alltför ringa vikt vid penningpolitiken
och därvid särskilt vid en smidig
räntepolitik för att i stället tillgripa
kapitalmarknadsreglerande åtgärder genom
mer eller mindre frivilliga överenskommelser.
Jag är naturligtvis glad
över att finansministern denna gång
uttalar sig långt mera positivt om penningpolitikens
betydelse än tidigare,
men en snarare omvändelse skulle säkert
ha på ett gynnsamt sätt påverkat
den ekonomiska utvecklingen. För övrigt
skall man på tal om regleringsekonomien
inte tänka bara på de ekonomiska
verkningarna. Ett lika starkt
skäl mot regleringsekonomien är det
element av godtycke, som den innefattar,
vilket i många fall kan medföra
en känsla av rättsosäkerhet för den enskilde.

Regeringens politik har i flera avseenden
svängt från den ena överdriften
till den andra, vilket naturligtvis
inte är önskvärt. Jag nämner som
exempel att byggnadsverksamheten under
åren 1946/47 tilläts att expandera
långt utöver våra ekonomiska förutsättningar
för att sedan plötsligt och
häftigt bromsas in. Importen tilläts
länge att vara relativt fri, trots att den
ekonomiska politiken i övrigt inte uppfyllde
de krav, som stod i harmoni med
en sådan handelsfrihet. På det sättet

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gick större delen av guld- och valutareserven
förlorad och hårdhänta importrestriktioner
blev följden. Vem kan
bestrida, att en konjunkturdämpande
politik på hösten 194G skulle medfört
en jämnare utveckling och en i valutahänseende
starkare ställning? Även
inom jordbrukspolitiken är det inte
svårt att finna exempel på häftiga kastningar,
t. ex. höjningen av vetepriset
från den låga siffran 30 kronor till
den överdrivet höga siffran 53 kronor
per 100 kg. De från vårt håll framställda
varningarna beaktades inte,
men en nedjustering visade sig snart
erforderlig.

Regeringen har fäst alltför liten vikt
vid penningvärdets stabilitet. Inflationen
i Sverige från 1950 till 1952 har
som bekant varit starkare än i de flesta
jämförbara länder. Det första grundläggande
felet begicks emellertid när
man släppte loss prisstegringen åren
efter 1946, då vi haft fyra års prisstabilitet
och därigenom hade ett gynnsamt
utgångsläge. Ifall regeringen under
denna tid sörjt för att investeringarna
hållits inom ramen för sparandet vid
full sysselsättning och någorlunda stabila
priser, skulle utvecklingen blivit
lugnare och för alla parter gynnsammare.

När dessa ting beröres talar regeringen
ofta om att de stora folkgrupperna
fått kompensation. Detta är riktigt,
men det finns ganska många människor
här i landet med fasta eller föga rörliga
inkomster, som genom inflationen
sett sina inkomsters köpkraft och sitt
sparkapitals värde sjunka väsentligt.
Till denna grupp hör många smärre
inkomsttagare. Vem vill bestrida, att
inflationen på detta sätt medfört många
skriande orättvisor? Regeringen har
tagit alltför lätt på denna fråga. Mina
upprepade uppmaningar åt regeringen
att utreda inflationens verkningar har
hittills lämnats obeaktade. Jag tänker
då inte på den pågående teoretiska utredningen
om olika principfrågor utan

på en konkret prövning av vad som
faktiskt skett under senare år.

Råde genom denna sin inställning
och i skattepolitiken har regeringen
tagit alltför litet hänsyn till sparviljans
uppehållande och stärkande och därmed
behovet av ur ekonomisk och social
synpunkt viktiga investeringar.
Regeringen åberopar allmänhetens intresse
av att inte ens tillfälligt räntesatserna
får stiga såsom ett skäl till
att penningpolitiken inte i högre grad
använts som ett vapen mot inflationen.
Man har också hänvisat till att skattelättnader
för dem som bildar kapital
skulle medföra högre skatter för andra.
•lag finner detta vara ett kortsynt resonemang.
En politik, som mera slagit
vakt om penningvärdet även till priset
av tillfälliga påfrestningar och som
även i övrigt tagit mer hänsyn till sparandet,
skulle möjliggjort större investeringar
och en snabbare framstegstakt.
Detta är mycket viktigare för de
breda lagrens levnadsstandard än de
små olägenheter, som rent tillfälligt
följer med en sådan politik. Om produktiviteten
växer med 2 % procent
om året i stället för 2 procent per huvud
beräknat eller med 3 procent i stället
för 2 V2 procent, så betyder det efter
ett årtionde, att en genomsnittlig arbetarinkomst
ligger ca 600 å 700 kronor
högre än den eljest skulle gjort.
Även om framstegstakten skulle ökats
något mindre än denna halva procent,
är det ingen överdrift att säga, att en
sparvänlig politik är till stor fördel
även för de människor som inte själva
nämnvärt sparar.

En politik, som mera beaktat alla
dessa nu nämnda ting, skulle lett till
eu större nationalinkomst och skulle
därmed skapat underlag för ett lägre
skattetryck.

I viss mån skulle vi kunnat undgå de
påfrestningar på skattemoralen, som
efterkrigstiden medfört och därmed
följande allmänna och statsfinansiella
nackdelar.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid

Regeringen tog som jag nyss nämnde
åren 1946/47 alltför lätt på frågan om
vår valutareserv. Genom att inte begränsa
inflationen har man dessutom
låtit vårt näringslivs internationella
konkurrensförmåga sjunka. Detta betyder
risker för exporten och sysselsättningen
i tänkbara framtida lägen.
Genom lånepolitikens utformning har
en likviditet skapats det senaste året,
som i en framtid kan öka inflationsriskerna
och ytterligare minska vår
konkurrensförmåga. Den förda politiken
har gjort att vår valutareserv är
mindre än 1946 och mindre än den
borde ha varit i ett land, vars exportvaror
åtnjutit stor efterfrågan i utlandet.
På så sätt begränsas möjligheterna
till utländsk kreditgivning, vilket visat
sig vara en allt större nackdel i den
hårdnande internationella konkurrensen.

Vissa risker för en naturlig utveckling
av våra internationella handelsförbindelser
beror också på att inflationen
snedvridit vår tulltaxa. Våra
förhandlingsmöjligheter inom ramen
för en lågtullpolitik är också alltför
små, vilket Exportföreningen framhållit
med skärpa. Även härigenom kan
vårt näringsliv och våra försörjningsmöjligheter
skadas.

Det är naturligtvis omöjligt att uppskatta
den samlade effekt, som en klokare
ekonomisk politik efter kriget
skulle haft. Men säkert är att vårt läge
i dag både i fråga om kronans köpkraft,
näringslivets konkurrensförmåga
och skattetryckets höjd skulle varit
gynnsammare.

I ett avseende har regeringens politik
emellertid blivit mindre skadlig än
man strax efter kriget kunde befara.
Socialiseringsplanerna, vilkas första
etapp redovisades i 27-punktsprogrammct,
har regeringen inte vågat söka
förverkliga.

I denna kammare har de i princip
socialiseringsvänliga partiernas majoritet
gått förlorad. Socialdemokrater

remiss av statsverkspropositionen m. m.

och kommunister — som hur olika
de än är i flertalet aVseenden bägge
har en socialistisk inställning — hade
länge omkring 57 procent av väljarna.
Vid senaste valet var siffran 50y2 procent.
Detta har inte bara för närvarande
gjort slut på socialiseringslusten hos
socialdemokraterna utan har också
ökat deras benägenhet att —• låt vara
dröjande och sent — avveckla en råd
regleringar. I en demokrati som vår
är det — lyckligtvis —- folkets mening,
som i sista hand och i stora drag blir
avgörande för den politik som föres.

I det parti som jag företräder ser vi
det som en huvuduppgift att befrämja
en fortsatt opinionsförskjutning bort
från socialismen för att därigenom
trygga en framstegspolitik i liberal
anda med tonvikt på frihet och rättvisa.
Utvecklingen efter kriget visar, att detta
arbete ingalunda är utsiktslöst. Jag
hoppas och tror tvärtom, att 1950-talet
skall bli övergången till en period, då
svensk politik grundas på samverkan
i en eller annan form mellan samtliga
demokratiska partier. Jag tänker bär
inte närmast på regeringens sammansättning
utan på det politiska arbetet
i stort. Vem vet? Kanske är regeringspartiernas
villighet till uppgörelse rörande
ordningen för årets val en svala,
som förebådar en sommar av allmänt
erkännande att i svensk politik den socialdemokratiska
dominansens era är
definitivt slut och tiden snart inne för
en bredare samverkan.

Herr HJALMARSON (h) :

Herr talman! Det är närmast en förströdd
finansplan, som finansministern
försett oss med. Allt det vanliga finns
där: överbetygen åt den egna politiken,
tabellerna med komprimerad kunskap
om vad som skall hända, de alltid lika
övertygande skälen för att den förda
politiken inte behöver omprövas och så
— naturligtvis — »det pedagogiska
hjälpmedel», som nationalbudgeten numera
uppges vara.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Trots detta får man en stark känsla
av att finansministern låtit publicera
vad kritiken brukar kalla »en mellanbok».

Den politik, som accepterade engångsinflationen
och i praktiken betydde
investeringsavgift, byggnadsreglering,
kreditransonering och begränsad
avskrivningsrätt, påstås främst ha varit
inriktad på »att stärka den svenska industriens
internationella konkurrenskraft».
Regeringens säregna kreditransoneringspolitik
befordras i förbifarten
till penningpolitik. Riskerna för överinvesteringar,
som i realiteten finns i den
offentliga verksamheten, får vara motiv
för ingrepp i de enskildas frihet.
Riksbanksledningen förmanas till självständighet.
Av herr Sköld!

Modernt socialdemokratiskt språkbruk
tycks vara att inte säga vad man
menar och inte mena vad man säger.
Det är bara en av simulanterna som
här dött i natt, sa’ den gamle sjukvårdskörpralen
när han rapporterade för regementsläkaren
vid morgonvisitationen.

Att nu igen taga upp den diskussion
om den ekonomiska politiken, som pågått
sedan det socialdemokratiska maktövertagandet,
kan inte vara särskilt
angeläget. Vi vet av erfarenhet var vi
har regeringen, och regeringen anser ju
enligt statsministern att vi endast till
det yttersta utnyttjar de svårigheter,
som uppkommer på grund av utifrån
kommande impulser till störningar i näringslivet.
Då nu herr Sköld har lovat
herr Erlander att några sådana störningar
i år inte skall inträffa, så behöver
alltså statsministern inte ha några
bekymmer för oppositionen, utan han
kan helt koncentrera sig på vården av
bondeförbundet och dess pågående ideologiska
omskolning. Statistiskt sett visar
nämligen herr Hedlunds parti en
oroväckande självständighet, enligt folkpartister
som kan räkna på handens
alla fingrar.

Låt mig, herr talman, bara få konstatera
tre ting.

Vi i högerpartiet menar något annat
än regeringen när vi talar om generella,
automatiskt verkande medel i den ekonomiska
politiken. Vi avser en penningpolitik
med rörlig ränta, en finanspolitik,
som utgår från möjligheten att
också sänka statens utgifter, en investeringspolitik,
som räknar med räntabilitetskravet
även vid offentliga investeringar.
Vi förutsätter också målmedvetna
åtgärder för att öka det enskilda
och frivilliga sparandet, och vi lägger
i botten en prisbildning, fri från godtyckliga
administrativa ingrepp. Generella
medel i socialistisk mening är däremot
tydligen i väsentlig utsträckning
ingenting annat än polerad regleringspolitik.

Inom högerpartiet godtar vi icke regeringens
metod att finansiera ett växande
statligt utgiftsöverskott genom att
anlita ett likviditetsöverskott, som staten
själv bidrar till att skapa. Detta är
en finansiering enligt principerna för
perpetuum mobile, och på den maskinen
har veterligt ingen ännu fått patent av
ett vederhäftigt pateritverk. Vi varnar
nu som tidigare för följderna av detta
äventyrliga och riskfyllda sätt att skaffa
pengar och frånsäger oss allt medansvar
för de ingrepp i människornas dagliga
liv som ett systematiskt utnyttjande
av ett konstgjort sparande kan
medföra i framtiden.

Inom högerpartiet tar vi allvarligt på
riskerna för arbetslöshet. Vårt land kan
icke en gång till köpa sysselsättning genom
att försämra penningvärdet. Vi
måste räkna med helt eller regionalt
växlingsbara västeuropeiska valutor,
som plötsligt kan vara en realitet. Vi
kan varken slå oss till ro i hoppet om
en förstärkning av vår valutareserv,
som kommer av sig själv, eller i medvetande
om mer eller mindre konkreta
planer på allmänna arbeten.

Målet måste vara en sysselsättningsutjämnande
politik, som hinner och håller
— hinner verka i tid för att förebygga
arbetslöshet och håller under

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid

eu lång tid av påfrestningar. Man måste
då komma ihåg, att möjligheterna att
bekämpa arbetslöshet med offentliga arbeten
är mycket mer begränsade nu än
för 20 år sedan. Den tekniska utvecklingen
har komplicerat problemen. Vårt
ökade beroende av utlandet ställer mycket
större krav på storleken av valutareserven.
Kapitalbehovet per arbetare
bär oavbrutet vuxit från den tid, då
man kunde utgå från en man och en
spade. Det statsfinansiella utgångsläget
är annorlunda. Omställningsproblemet
är värre. Slutsatsen är inte, att man
skall avstå från tanken på offentliga
arbeten, utan att den förebyggande
verksamhet, som har formen av ett
betryggande utrymme för produktiva
investeringar, nu måste väga tyngre än
någonsin. Det gäller att i normala tider
skapa goda förutsättningar för framgång
i kampen om arbetstillfällena.

Får jag fråga herr talmannen om en
sak? Har ni, herr talman, också observerat
att regeringen »medvetet avstått»
från statsinkomster, som är större än
statens utgifter? Detta måste betyda, att
herr Sköld medvetet har avstått från att
höja priset på en liter Skåne från 16
kronor 10 öre till omkring 25—30 kronor
och nöjt sig med ett vänpris på
20 kronor 65 öre. Om detta beror på
hembygdskänsla eller på att fen sådan
höjning icke Skulle vara förenlig med
den spritprisernas »anpassning» till industriarbetarlönen
som man numera talar
om i socialdemokratiska kretsar eller
på att herr Norrman i LO enligt
Sveriges största tidning hållit herr
Sköld i hampan, överlämnar jag med
fullt förtroende till samhällsvetenskapliga
forskningsrådet att avgöra.

Men, herr talman, jag måste uttala
min beundran för karaktärsstyrkan hos
våra statsråd. De icke endast finner sig
i ödets hårda slag utan anser sig också
ha varit spinnmästare, när ödets trådar
spanns.

Det är inte någon stark budget finansministern
signerat. Den saknar, såvitt

remiss av statsverkspropositionen m. m.

man kan se, reserver. De redovisade
besparingarna gör intryck av att snarare
vara nedskrivningar av anslag i
hopp om att något skall hända än verkliga
besparingar. Finansministern tillgriper
bokföringstillgångar av engångsnatur,
men trots detta är utgifterna endast
formellt sett täckta av inkomster.
Utvecklingen har blivit herr Sköld övermäktig,
den utveckling, som härleder
sig ur vanföreställningen, att staten kan
och skall allt bestyra. Överbalanseringen
har fött underbalansering, och försöken
att köpa väljarnas gunst med statsanslag
har bryggt en bitter dryck, som
medborgarna nu får svälja.

Mot denna bakgrund måste man med
kallt misstroende se på regeringens bragelöfte
att undvika skattehöjningar »under
de närmaste åren». Att viljan finns
betvivlar vi inte. Om inte annat så är
den ofrånkomlig som resultat av ett
faktum som alla erkänner — numera —
och ett som alla kommer att erkänna —
snart. Deri direkta skatten går inte att
höja. Möjligheterna att ta ut mera pengar
av människorna genom att smyga in
skatterna i priserna är långt mera begränsade
an någon hittills räknat med.

I denna situation borde det bara finnas
en sak att göra: se verkligheten i ögonen
och gripa sig an med problemet om
statens ständigt svällande utgifter.

Högerpartiet ställer in sitt riksdagsarbete
på att lägga fram praktiska förslag
till sådana begränsningar i statens
utgifter, att beslut i vår skall kunna
fattas om en sänkning av den direkta
skatten med tio procent. Lyckas vi,
kommer vi att krävä skattesänkning
med tio procent, oavsett vad majoriteten
trumfar igenom. Misslyckas vi, skall
vi inte dra oss för att öppet erkänna
detta. Vi har inte makt att bestämma
— det behöver man inte från majoritetens
sida påminna oss om — men vi
har rätt att på ett för alla gripbart sätt
lägga fram vad vi vill — det borde vi
inte behöva påminna majoriteten om.
Endast under en enda förutsättning,

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men också endast under den, finns det
kanske i och för sig inga alldeles avgörande
argument mot att i nuvarande
läge ta risken av statsinkomster, som
inte räcker till utgifterna: endast under
den förutsättningen att underskottet
uppkommer genom en skattesänkning
och inte genom fortsatt statlig utgiftsexpansion.

Mot ett verkligt underskott liar finansministern
tydligen ingenting att invända.
De utomordentligt försiktiga
holländarna genomför just en skattesänkning
trots att den resulterar i en
budget som inte går ihop. Den framgångsrike
tyske finansministern hävdar
bestämt, att det allmänna tjänar igen
en skattesänkning på två år. Den skattelättnad
vi talar om betyder egentligen
att människorna själva under ett enda
ur får behålla välståndsstegringen i fred
för staten. Den mest angelägna sociala
reformen just nu är att äntligen bryta
det ständigt ökade statliga förfogandet
över människornas inkomster. Nu tar
det allmänna hand om inemot en tredjedel
av normalfamiljens pengar. Den
stund skymtar då 40 procent är i farozonen,
och fortsätter utvecklingen riskerar
vi, att hälften av vad en vanlig familj
skulle ha att leva på försvinner ur
dess åsyn innan den kan börja täcka
sina personliga behov.

Skattesänkningskravet är alltså så
tungt i sig självt — icke minst nu när
konkurrensen i världen hårdnar och
nya initiativ behövs — så tungt att
det skulle väga upp betänkligheter av
mera allmänt finanspolitisk natur. Men
i högerpartiet vidhåller vi, jag understryker
det, vår avsikt att redovisa
de skattesänkningar vi föreslår i verkliga
besparingar. Vi gör det med hänsyn
till det låsta och riskfyllda läge på
kreditmarknaden som regeringspolitiken
slutat i. Vi gör det framför allt
därför att vår politik syftar till att undan
för undan lätta det tryck skatter
och statliga avgifter lägger på alla medborgare
i detta land.

Också bostadsfrågan har sin statsfinansiella
sida. I viss mån kommer det
naturligtvis alltid att vara så. Visserligen
bör vi driva en ekonomisk politik
och en skattepolitik, som medverkar
till en produktionsutveckling, vilken
kan ge alla arbetsföra inkomster, som
gör det möjligt för dem att betala en
tillfredsställande bostad; men vissa
grupper människor kommer alltid att
finnas för vilka vi gemensamt måste bestrida
vad en bostadssocial verksamhet,
värdig ett kultursamhälle, kostar. AU
några av sociala skäl bereds verklig
lättnad i sina bostadskostnader är eu
sak. En helt annan är det att försöka
dölja vad det i själva verket kostar att
bo för flertalet hyresgäster genom ett
lika svåröverskådligt som till sina verkningar
oberäkneligt system med fasta
hyresutgifter på skattsedlarna. Målet
måste vara bostäder, som människor
med normala inkomster kan betala och
är villiga att betala även i vetskap om
vad de verkligen lägger ut i hyra. Det
fria konsumtionsvalet måste återspeglas
också i fråga om den tyngst vägande
nyttigheten — bostaden. Den dirigerande
bostadspolitiken har varken förmått
avskaffa bostadsbristen eller bemästra
kostnadsutvecklingen. Den bar låtit en
exklusiv säljarnas marknad växa fram,
som i sin tur lett till ransonering och
svart börs. Den bär nödgats finna sig i
byggnadskostnader, som varken de hyressökande
eller samhället har råd att
betala — hyreskostnader, som börjar
bli prohibitiva och därigenom begränsar
efterfrågan. Den vägen kan naturligtvis
bostadsbristen avskaffas, men det
var väl inte meningen. En omprövning
från grunden av hela bostadspolitiken
är ofrånkomlig. Låt mig i ett fåtal korta
punkter få sammanfatta några synpunkter
för en sådan.

Bostadsbyggandet måste avbyråkratiseras.
Yad som hänt under de senaste
åren vid bostadsstyrelsens skötsel av
sin rådgivning illustrerar dess oförmåga
att planera sin egen verksamhet. Mot

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den bakgrunden verkar det inte särskilt
troligt att en statlig dirigering av en
över tusentals orter spridd verksamhet
skulle kunna vara rationell. Byråkratiseringen
har kostat alla hyresgäster
pengar, men kanske mest dyrbar har
den varit för de många som ville bo i
egna hus. Föreskrifter, som myndigheterna
själva inte kunna klara förutsättningarna
för, har hejdat byggandet.
Onödiga och tyngande bestämmelser
har fördyrat det. Detta är särskilt betänkligt
eftersom det här rör sig i all
huvudsak om människor, som trots mycket
begränsade inkomster demonstrerat
sparsamhetens allt sällsyntare dygd.

Riskmomentet måste på nytt få aktualitet
för dem som bygger och dem
som handhar bostäder. Tyvärr är det
så att ganska många med ganska stor
rätt nu kan säga, att det är staten som
betalar. Ingen tror på att det i själva
verket är han själv. Betingelserna för en
skärpt konkurrens, en fri konkurrens
och en konkurrens på lika villkor måste
återställas. Fn rikare variation av hustyper
och lägenhetstyper måste inte
bara tillåtas utan stimuleras fram. Föreskrifter
som hindrar praktiska experiment
med nya och billigare konstruktioner,
med nya och effektivare materialsorter,
med nya metoder, måste avlägsnas.
Det måste inte bara bli möjligt
utan lönande att söka nya vägar
både när det gäller den särskilda lägenhetens
planlösning, valet av hustyp och
lösningen av de rent tekniska problem,
på vilka bostadens slutliga kostnad i så
hög grad beror. Byggnadsföreskrifter
och lånevillkor skall inte binda mer än
som är absolut ofrånkomligt. Framför
allt skall de varken hejda eller försena
utvecklingen mot ett mer rationellt byggande.
På intet område är det viktigare
att ge det friska initiativet och påhittigheten
fritt svängrum än i fråga om enoch
tvåfamiljshusen. Endast därigenom
kan man få fram den kostnadsnedpressning,
som där är särskilt angelägen.

te brytas varifrån det än kommer. Hyresgästerna
måste också få del av rationaliseringsvinsterna.
Jag har, herr
talman, inte någon önskan att ställa
byggnadsarbetarkåren i gluggen, men eftersom
det än från det ena och än från
det andra hållet ute i landet kommer
bestämda påståenden om att denna kår
begagnar sig av sin mycket starka ställning
på ett ur allmänna synpunkter
icke godtagbart sätt, så vill jag fråga:
Har regeringen den uppfattningen, att
utformningen och tillämpningen av
byggnadsfackets avtal, då särskilt dess
ackordsprislistor, är ägnade att motverka
rationaliseringsarbetet? Vet regeringen
huruvida det förekommer att byggnadsarbetare
byter arbete med varandra
för att på ett inte avsett sätt utnyttja
avtalens traktamentsbestämmelser?
Självfallet har jag den uppfattningen
att statsmakterna inte skall diktera avtalsuppgörelserna
på den privata arbetsmarknaden,
men människorna har
starkt motiverade anspråk på att få reda
på vad som verkligen händer i den verksamhet,
där hundratals miljoner av deras
skattepengar kommer till användning.

Vidare: Själva begreppet standard
måste omprövas. På intet område är
konventionalismen större i det hänseendet
än när det gäller bostäder. Vi måste
komma ifrån standardföreställningarna
om standarden, ge mera utrymme åt utrymmet
och försöka få fram bostäder,
som det stora flertalet människor med
rimliga uppoffringar av andra önskemål
orkar betala. Några får inte bo bra
på allas bekostnad. Alla måste kunna
bo hyggligt på egen bekostnad.

Sammanfattande betyder vad jag nu
anfört ett krav på friare, rationellare
och enklare byggande under omedelbart
och påtagligt ansvar för den som bygger
och den som låter bygga. Hyresgästen
måste få en chans att bli kund igen
— en kund om vilken man konkurrerar,
en kund som kan få den vara hans

Motståndet mot rationaliseringen mås2
— Andra kammarens protokoll 1954. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

plånbok godkänner även om den, som
de flesta plånböcker, är tämligen tunn.

För att kunna bygga mer måste vi
bygga billigare. Vi måste spara mer.

Herr talman! Vilket förslag som än
framlägges i vårt land i syfte att stimulera
sparandet, är det på förhand underkänt
av »experterna». Nästan överallt
på jorden går det att främja frivilligt
sparande, bara inte i Sverige — där
är det omöjligt och omöjligt med besked.

I och för sig har jag ingenting emot
att allsköns experter talar om, vilken
idiot jag är. Det ökar min känsla av
att sitta i samma båt som alla andra
dödliga, vilka inte heller förunnats att
läppja på den vishetens bägare, som tydligen
måste finnas bland de svenska
riksregalierna. Därför tillåter jag mig
trots allt att framkasta tanken på särskilda
bostadsobligationer eller bostadskonton,
som kredit- och sparinstituten
skulle ha rätt att ställa till sina kunders
förfogande och som människorna
skulle ha rätt att begagna intill ett visst
avdragsgillt maximibelopp. Medlen skulde
vara disponibla när innehavaren behövde
pengarna för att finansiera en
godtagbar lösning av sin bostadsfråga,
men ville han för annat ändamål ta ut
dem, skulle han vara skyldig att ta upp
dem till beskattning.

Naturligtvis kan denna rättighet missbrukas
— det kan alla rättigheter. Men
därför avskaffar man dem inte. Man litar
på människorna. Det måste man
göra, om man inte vill förvandla hela
samhället till ett enda stort restriktionssystem.

Vad det är fråga om är ju i själva
verket att skapa nya och mera allmänt
spridda sparvanor, att försöka mobilisera
den vilja, som ensam kan förvandla
sparandet från en restpost i nationalbudgeten
till en aktiv kraft i våra
strävanden mot en säkrare och än mera
givande framtid.

Fn intensivare och allmännare sparvil
ja är en av förutsättningarna för att

rationaliseringsarbelet inom svenskt
hantverk, svensk handel, svensk industri
och icke minst svenskt jordbruk
ostört skall kunna fortgå. En annan är
att stat och kommun begränsar sina anspråk.
Det är svårt att genomföra denna
begränsning. Det vet vi. Icke desto
mindre är det ofrånkomligt. Vi kan inte
fortsätta att höja det allmännas standard,
om vi därmed riskerar att komma
efter i konkurrensen, riskerar sysselsättning
och inkomster. Det säger sig
självt, herr finansminister, att vi med
våra utgångspunkter, med vår uppfattning
om det oupplösliga sambandet mellan
starka företag och goda arbetstillfällen,
inte kan godta förslaget att begränsa
den fria avskrivningsrätten.

Finansministerns argumentering på
denna punkt gör på mig ett beklämmande
intryck och jag kan inte se att denna
hans argumentering stämmer med hans
allmänna utgångspunkter. Snarare skulle
vi för vår del vilja skapa ett slags fri
avskrivningsrätt även för enskilda
personer, genom rätt till skattefritt sparande,
vilket betyder vidgat personligt
ägande.

Herr talman! Socialism i vår tid! Vad
är det? I teorien förmodligen något alldeles
sjusärdeles med förutseende, planering,
solidaritet, respekt för individen,
vidgad frihet för de många och
annat mycket mer. I praktiken oavbrutet
ökad bestämmanderätt för de politiskt
maktägande, oavbrutet vidgad
statlig förfoganderätt över inkomster
och tillgångar, oavbrutet ökat beroende
för enskilda och organisationer av
en statsmakt som endast alltför ofta
inte tycks veta några gränser för sina
anspråk på makt och medel.

Det är, herr talman, i själva verket
förunderligt att det svenska bondeförbundet
vill dela ansvaret för en sådan
utveckling. Innan man stiger på, tar
man väl i alla fall reda på vart tåget
skall gå.

Om man bortser från korsstygnsbroderierna
har bondeförbundets ledning

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

presterat två skäl för att den låtit sig
städslas i kanslihuset.

1) I annat fall skulle socialdemokraterna
driva en jordbrukspolitik, som avveke
från den nuvarande och förmodligen
mera skulle tilltala Dagens Nyheter,
vilken publikation, som bekant, inte
har några som helst förbindelser med
folkpartiet — åtminstone inte när saken
diskuteras på landsbygden. 2) Om inte
vi satt på herr Skölds knä, skulle
någon annan sätta sig där, säger bondeförbundet,
som tydligen bar svårt att
tänka sig finansministern som politisk
ungkarl.

Nog är det, herr talman, ett underligt
regeringsäktenskap vi har. Hustrun
bar gift sig bara därför att bon är
rädd för att annars skulle mannen
springa och fria bos den Vackra Flickan,
som bor i våningen strax till vänster
i samma uppgång. Jag vet inte om
det är de två årens äktenskap eller vad
det eljest är som givit bondeförbundsledarna
denna krassa livssyn. För vår
del litar vi mera på socialdemokraternas
politiska moral. Vi vet att den Vackra
Flickan är en smula flirtig av sig
men vi tror ändå att hon håller på sig.
Så inte behövei bondeförbundet tveka
att resa hem till mamma av de skälen.

Jag vågar nog också tro att den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken är
någonting annat än ett resultat av att
herr Hedlund sitter som inrikesminister.
För min del vill jag i den gärna
se ett erkännande av jordbrukarbefolkningens
rätt till likaberättigande och
till trygghet. Jag vågar hoppas att socialdemokraterna
liksom vi utgår från
att billigare och bättre livsmedel kan
konsumenterna endast få genom fortsatt
rationalisering av framställningen av
dessa livsnödvändiga varor. Vad jordbrukarna
i det hänseendet redan uträttat
har givit konsumenterna många
många miljoner. Fler står att nt, men
då måste jordbruket få vara en bärkraftig
näring, som ger sina utövare och
anställda en godtagbar inkomst. Därom

trodde jag, herr talman, att vi var överens
alldeles oavsett koalitionen. Har jag
misstagit mig, så är jag tacksam för besked,
herrar Hedlund och Sköld.

Demokratisk svensk enighet i försvarsfrågan
är i sig ett värde. Inåt uttrycker
den en gemensam beslutsamhet
att bära de bördor som försvaret av
omistliga värden kräver. Utåt ger den
bilden av ett folk, som känner och vet
att frihet och fred tyvärr inte är någon
självklar rätt utan någonting som ständigt
måste erövras på nytt.

Försvarsministern har funnit det möjligt
att föreslå en förstärkning av flyget
och av den försvarsvetenskapliga
forskningen. Han bar sett sig tvungen
att genomföra anslagsbcgränsningar på
vissa andra punkter. Det är särskilt en
av dessa jag skulle vilja ta upp. Det gäller
att vissa grupper värnpliktiga inte
kommer att inkallas till den sista repelitionsövningen.
Detta inger oss allvarlig
oro. Vi kan och skall diskutera mycket
i svensk försvarspolitik, men i en
sak, herr försvarsminister, borde vi kunna
vara överens: de värnpliktiga som
tas ut till krigstjänstgöring måste ha en
godtagbar utbildning.

Repetitionsövningarna är ett led i det
allmänna utbildningsprogrammet. De är,
herr försvarsminister, inte tillkomna av
beredskapsskäl. Det är bara några år
sedan vi kom fram till en kompromiss
i utbildningsfrågan. Låt oss inte riva
upp den på nytt! En dyrköpt erfarenhet
bar lärt också oss, att det är dålig
sparsamhet att eftersätta utbildningen.
Man kan till nöds vara med om försvarsministerns
förslag nu, som en engångsåtgärd,
men då måste det också
stanna vid en sådan.

Vi bar på ett förberedande stadium
underrättats om den principiella uppläggningen
av årets försvarshuvudtitel.
Högerpartiet är, med den reservation
jag nyss gjorde, berett att godta densamma.

Inom försvarsledningen pågår sedan
någon tid expertöverväganden i syfie

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

att möjliggöra en förnyad avvägniug av
våra insatser i de olika försvarsgrenarna.
I någon form kommer det resultat
man därvid når att underställas riksdagen.
Så snabb som den försvarstekniska
utvecklingen nu är, kan man
knappast räkna med möjligheten av avvägningar
för längre tidsperioder. Snarare
måste det bli fråga om ett kontinuerligt
avvägningsarbete, om en ständigt
pågående diskussion om de åtgärder
som ständigt nykommande och
oavbrutet effektiviserade stridsmedel
aktualiserar. Riksdagen bör inte stå
utanför detta arbete, men det kan knappast
förläggas till kamrar eller utskott
—■ inte i sitt preliminära skede. Skulle
det inte — jag vänder mig nu till samtliga
herrar på regeringsbänken —• mot
denna bakgrund vara angeläget att skapa
vad riksdagen faktiskt har begärt, ett
organ för samråd i försvarsfrågan mellan
riksdag, regering och försvarsledning? Tyvärr

nödgas jag också besvära regeringen
med en fråga, som jag vid tidigare
tillfällen, men utan resultat, har
ställt. Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
för att trygga våra förbindelseleder
västerut via Trondhjem? Dessa är
avgörande för möjligheterna till ett uthålligt
svenskt försvar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Innan jag går in på ett
bemötande av de båda föregående talarnas
anföranden ber jag att få besvara
ett par interpellationer.

Herr von Seth har frågat mig, för
det första om jag uppmärksammat de
svårigheter, i vilka vissa skogsägare försatts
genom de svåra stormskador som
drabbat skogen, och för det andra om
jag liar för avsikt att med anledning
av dessa vidtaga åtgärder i syfte att
undanröja eventuella genom kredilrestriktionerna
uppkomna övergångssvårigheter
samt att framlägga förslag,
som kan medföra rimligare beskattning

av inkomster, som härflyter ur försäljningar
framtvungna genom den i början
av detta år svårt härjande stormen.

I en annan interpellation, som riktats
till statsministern och som jag efter
överenskommelse med honom samtidigt
härmed besvarar, har herr Vigelsbo
frågat om regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på de svårigheter som
föreligger för skogsägarna att finansiera
de till följd av vindfällningen
stegrade avverkningskostnaderna.

Till en början vill jag då framhålla
att en inventering av stormskadorna
pågår, men det är redan nu klart, att
deras omfattning i vissa delar av landet
är högst betydande. Givetvis skall
största möjliga del av den stormfällda
skogen tillvaratas. I vilken mån detta
kan ske blir beroende av tillgången på
arbetskraft och transportmedel. För att
diskutera de härmed sammanhängande
spörsmålen och planlägga tillvaratagandet
av den stormfällda skogen kallade
arbetsmarknadsstyrelsen den 12 januari
1954 till överläggningar med representanter
för skogsägare, skogsarbetsgivare,
skogsarbetare och berörda länsarbetsnämnder.

Arbetet med tillvaratagandet kommer
att bedrivas efter följande riktlinjer. En
omdisponering av redan planerade avverkningar
i de stormhärjade områdena
kommer att ske. Arbetsmarknadsstyrelsen
inriktar sig på att överflytta
arbetskraft från andra områden inom
landet, där tillgång på skogsarbetare
finnes. Åtgärder kommer att vidtagas
för att underlätta överflyttningen av arbetskraften.
Utsikterna att genom en
sådan överflyttning till de stormskadade
områdena tillgodose dessas arbetskraftsbehov
är goda. Skulle detta ej
visa sig tillräckligt, finnes möjligheter
att täcka det återstående behovet med
hjälp av finsk arbetskraft.

Arbetsmarknadsstyrelsen samråder
vidare med de militära myndigheterna
om anstånd med vinterns och vårens
repetitionsövningar för skogspersonal i

Tisdagen den 19 januari 1954 fm. Nr 2. 21

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

förmansställning'', som är sysselsatt med
att tillvarata den stormfällda skogen.

Vad finansieringsfrågan beträffar är
det sannolikt att tillvaratagandet av det
stormfällda virket kommer att medföra
ett ökat behov av rörelsekrediter för
skogsägarna och deras sammanslutningar.
Jag vill i det sammanhanget
erinra om att det icke finns några kreditrestriktioner
som i och för sig lägger
hinder i vägen för tillgodoseendet av
dessa kreditbehov. Jag förutsätter därför,
att de ökade anspråk på rörelsekapital,
som ägarna till de stormskadade
områdena nu ställts inför skall kunna
tillgodoses på kreditmarknaden på
normalt sätt. Även härvidlag kommer
givetvis utvecklingen att följas med
uppmärksamhet.

Beträffande herr von Seths fråga om
skogsinkomsternas behandling i beskattningshänseende
får jag erinra om
att förslag framlagts för årets riksdag
om inrättande av särskilda skogskonton
i bank. Bifalles detta förslag blir det
möjligt för skogsägare att erhålla uppskov
med inkomsttaxeringen för belopp
som insatts å sådant konto. Jag vill
också nämna att maximibeloppet för
insättning föreslagits till 60 procent av
köpeskillingen för rotsåld skog och 40
procent av köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter. I förhållande till vad
som gällt enligt 1951 års lag om invesieringskonto
för skog har sålunda
en ganska avsevärd höjning av insättningsbeloppen
kommit till stånd.

Därmed anser jag mig ha besvarat
interpellationerna.

Jag ber härefter, herr talman, att få
lägga några synpunkter på den föreliggande
budgeten och på de båda anföranden
som nyss här har hållits.

Det är väl ganska naturligt att jag
får hänskjuta de mera apokalyptiska
betraktelser, varmed herr Ohlin slutade
sitt anförande, till partiledardiskussionen.
Jag anser mig inte ha tillräcklig
tid till mitt förfogande för att ingå
på dessa.

Herr Hjalmarson höll som vanligt ett,
som vi brukar säga, hurtfriskt anförande.
Det var många påståenden som
staplades på varandra. Det skulle ta
en orimlig tid att försöka penetrera vad
han egentligen avsåg. Jag vill bara göra
den anmärkningen, att när man på det
sättet mer tänker på intrycket utåt än
på det inbördes sammanhanget, så kan
man ju komma till sådana konklusioner
som herr Hjalmarson gjorde, alt han å
ena sidan litar på socialdemokraternas
moral men å andra sidan samtidigt anser
att socialdemokraterna inte säger
vad de menar och inte menar vad de
säger. Jag tror att detta i viss mån
exemplifierar herr Hjalmarsons taktik.
Jag vill dock icke bestrida att det fanns
en och annan sak i anförandet som bör
diskuteras här, och jag skall komma
fram till det om en liten stund.

Herr Ohlin påstod att vi från regeringssidan
med ogillande ser när herr
Ohlin gör tillbakablickar men att däremot
regeringen själv tillåter sig att
göra sådana tillbakablickar. Men gör
inte herr Ohlin därmed en förväxling?
Vi har väl aldrig med ogillande sett att
herr Ohlin talar om hur läget har varit
i den gångna tiden. Vad vi däremot
har diskuterat med honom många
gånger, det är den tolkning av den
ekonomiska politikens inverkan på utvecklingen
som han gör. Om vi kanske
någon gång tycker att herr Ohlin håller
på för mycket med detta beror det därpå,
att herr Ohlin aldrig någonsin vid
sina nya återblickar tar någon hänsyn
till de argument gentemot hans ståndpunkt,
som vi har framfört och som
gör alt det ingalunda är så självklart
att herr Ohlins tolkning är sakligt berättigad.
Jag förstår så innerligt väl att
herr Ohlin i dag önskar att gå så långt
tillbaka i tiden som möjligt, hade jag
så när sagt, ty det kan väl inte vara så
roligt för herr Ohlin att i dag tala
om den närvarande tiden.

Det är nämligen så — det är ett
faktum som jag är alldeles säker att

22 Nr 2. Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

herr Ohlin icke bestrider — att 1953
har för Sverige varit ett ur ekonomisk
synpunkt mycket gynnsamt år. Produktionen
har ökat. Efter den avmattning
som inträdde när den stora haussen
1951 ebbade ut har det varit en ständigt
stigande produktion. Det kan påpekas
att industriproduktionen, som är
den del av produktionen som har varit
svagast, har ökat från oktober 1952 till
oktober 1953 med 3,7 procent, vilket
icke är någon dålig siffra.

Sysselsättningen har under 1953 varit
god. Den har varit så god att den på
intet sätt motsvarar herr Ohlins ideal
för sysselsättningen, så som herr Ohlin
vid upprepade tillfällen under gången
tid har uttryckt sig. Enligt våra synpunkter
har det varit en lämplig sysselsättningsgrad.
Den har varit lika god
som under 1952, något lägre inom industrien,
något större inom byggnadsverksamheten,
men genomsnittligt sett
har den varit densamma. Reallönen har
ökats med några procent, och levnadskostnaderna
har varit stabila. De offentliga
investeringarna har gått planmässigt,
och för de privata investeringarna
har utrymmet och önskemålen
visat sig vara större än vad man vid
årets början väntade. Exportförhållandena
har förbättrats och varuförsörjningen
i världen har blivit bättre, vilket
har medfört att vi har kunnat sälja
ut våra lager av skogsprodukter, och
vi har utan risk för den ekonomiska
beredskapen kunnat minska våra lager
av framför allt järn och stål. Härigenom
har vi fått en ökning av valutareserven
och icke, såsom vi väntade,
en minskning. Detta är ingenting som
kan bestridas.

Vilka är orsakerna till detta? Ja, det
skulle inte falla oss in att säga att orsakerna
härtill i främsta rummet är
våra egna åtgöranden, utan det är självfallet
framför allt den gynnsamma
världskonjunkturen som har möjliggjort
denna goda utveckling för oss. Å
andra sidan blir det väl svårt att be -

strida att våra egna handlingar har
spelat en viss roll. Framåtandan i näringslivet
har varit en betydelsefull
faktor, men denna framåtanda har
stötts av en i väsentliga stycken väl avvägd
ekonomisk politik.

Någon kanske tror att detta var mitt
eget omdöme om den ekonomiska politiken.
Det var det inte. Det var Finanstidningens
omdöme, den tidning
som, jag vet inte med vad rätt, i sin
vinjett har uttrycket »Organ för näringslivet».
Detta måtte väl ändå spegla
en uppfattning inom näringslivet, men
det är klart att det inte skulle kunna
falla vare sig herr Ohlin eller herr
Hjalmarson in att erkänna detta, att
understryka detta omdöme, ty det
skulle ju betyda att ovederhäftigheten
i den kritik som under det gångna året
förts mot regeringens ekonomiska politik
skulle träda alltför hjärt i dagen.
Nej, herrar oppositionsledare får väl
fortsätta som de hittills har gjort. Om
det går illa för oss är det den ekonomiska
politikens fel; går det däremot
bra för oss är det inte tack vare utan
Irots den ekonomiska politik som har
bedrivits.

Det skulle inte falla mig in att säga
att vårt läge under 1953 har varit så
idealiskt att det inte skulle kunnat vara
bättre. Men jag måste å andra sidan
slå fast, att vår konjunktur har varit
särdeles sund och balanserad. Vi har
inte haft sådana toppsiffror på vissa
områden som andra länder i västerlandet,
vare sig på gott eller ont. Vi har
t. ex. inte haft samma produktionsökning
eller samma valutaökning som
Tyskland och Holland, men vi har inte
heller den tyska arbetslösheten att ösa
ur för att förbättra produktionen, och
vi har inte som i Holland fått sänka
reallönen. Jag tror vi kan säga, alt vi
i fråga om en sund och balanserad konjunktur
kan tävla med vilket land som
helst i världen. Det går inte heller för
oppositionsledarna att erkänna detta,
ty det skulle visa att deras stora ord

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

när de jämfört oss med utlandet var
rena plattheter.

Herr Hjalmarson gjorde vissa jämförelser
med utlandet, visserligen mera
på det personliga planet. Jag skulle
vilja fråga herr Hjalmarson, om han
inte har märkt att den tyske finansministern
icke tycks vara någon profet
i det egna landet, eftersom den
ekonomiska politiken där på intet sätt
motsvarar den idealbild, som herr Erhardt
har framställt för en ekonomisk
politik. Jag tycker, att man —- särskilt
efter våra erfarenheter vid handelsförhandlingarna
med Tyskland — kanske
inte skulle tala så mycket om den ekonomiska
politiken i Tyskland som ett
föredöme för oss.

Utsikterna för 1954 tyder väl närmast
på att vi även under detta år
skall kunna bibehålla en sund och balanserad
högkonjunktur. Det finns
inte några tecken i prisbildningen på
att det ute i världen väntas en lågkonjunktur.
Visserligen råder det bland
ekonomerna i USA mycket delade meningar
och majoriteten räknar kanske
med någon avmattning, men den tycks
i varje fall inte bli så omfattande att
den behöver bli så svår för oss att
möta. Det kan naturligtvis också hända
att det blir en konjunkturutveckling
av annat slag. Det brukar aldrig vara
möjligt för oss att avgöra ens några
månader i förväg vad som kommer att
hända, ty konjunkturutvecklingen beror
ju i så hög grad på det politiska
världsläget; detta är känsligt och kan
snabbt ändra sig. Det är klart, att om
det blir en avmattning eller en lågkonjunktur
med sysselsättningssvårigheter,
så gäller det för oss att vara beredda
på det. Herr Hjalmarson behöver inte
säga till regeringen, att de offentliga
arbetena icke hädanefter kommer att
spela samma roll för att skaffa sysselsättning
som på 1930-talet. Det har
regeringen väl observerat, och vid strävandena
att skapa en beredskap mot
lågkonjunktur läggs ansträngningarna

just på att försöka göra det möjligt för
människorna att i så stor utsträckning
som det över huvud taget går behålla
sysselsättning i de företag där de förut
varit sysselsatta.

Jag tror dock inte någon vågar säga,
att inte det sannolikaste är, att vi står
inför en fortsatt högkonjunktur. Detta
betyder väl att vi måste fortsätta med
en viss stramhet i vår ekonomiska politik.
Detta är inte minst nödvändigt
därför att ju i alla fall den stora majoriteten
i denna kammare önskar så
stor investeringsverksamhet som möjligt.
Skall vi få det kan vi inte komma
ifrån att vi ständigt måste befinna oss
nära gränsen för våra resurser. Vi
kommer ständigt att befinna oss i den
situationen, att det finns risk för att
vi försöker använda större resurser än
vi har med resultat att vi driver priserna
uppåt. Vi måste alltid ge akt på
denna fara och vi måste ha medel för
att kunna hålla investeringarna inom
ramen för resurserna. Men vi behöver
inte en lika stram ekonomisk politik
nu som den vi föreslog förra årets
riksdag, därför att konjunkturen har
blivit stabilare och fastare och balansen
är svårare att rubba. Detta gör att
lättnader har visat sig möjliga. Jag
behöver inte tala om de förändringar i
det avseendet som har inträffat, såsom
att vi har låtit investeringsavgiften
upphöra och bilaccisen likaså, att väsentliga
lättnader införts i byggnadsregleringen
och priskontrollen och i
valutaregleringen.

Herr Ohlin säger att vi socialdemokrater
här i Sverige önskar regleringar
och håller kvar dem i det längsta. Som
jämförelse tar han England. Han påstår
att det ökade bostadsbyggandet där
beror på att man infört en friare ekonomisk
politik. Det har man ingalunda
gjort. Det finns i England kvar en mycket
hård byggnadsreglering och ovanpå
den en hård investeringskontroll
och ovanpå den en hård kreditransonering.
Det är ganska misslyckat att

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

framställa den engelska politiken som
ett föredöme för oss i fråga om frihet.
Det ökade bostadsbyggandet i England
bär skapats genom att man med tillhjälp
av regleringar har vridit över
utvecklingen på investeringsområdet
mera mot bostadsbyggande än vad
labourpartiet förut bar gjort.

Vi bar för vår del aldrig hävdat den
meningen att regleringar är något gott
i och för sig, men i det ekonomiska
läge, vari Västerlandet över huvud taget
befinner sig, tvingas man ju ibland
att tillgripa regleringar. Vi betraktar
dem sålunda som ett nödvändigt ont
och vi låter dem icke vara kvar längre
än som är motiverat. Det är klart att
oppositionen kan ha en annan mening
än regeringen om vad som är det riktiga
härvidlag, men det finns ingenting
skrivet i stjärnorna om alt oppositionens
uppfattning är den rätta. Det
är givet att de, som har ansvaret för
vad som göres och som får bära hundhuvudet
för de besvärligheter som möter,
måste vara försiktigare än de som
bär till uppgift att vara kritiker. Det
är således ingalunda självklart att oppositionens
uppfattning om tidpunkten
lör regleringarnas avveckling är den
riktiga.

Vi från regeringens sida menar att
den stramhet i den ekonomiska politiken,
som måste bibehållas, väsentligen
bör bygga på kreditpolitiken och
finanspolitiken. Kreditpolitiken måste
ju vara aktiv, och det är främst på
denna politik det beror, om våra resurser
överskrides eller icke. Det kan
här i landet inte föras mer än ett slags
kreditpolitik, nämligen den politik för
vilken riksdagen har uppdragit riktlinjerna,
riktlinjer som sedan riksbanken
på riksdagens vägnar tillämpar.
Kreditinstituten kan således inte föra
en mot statsmakterna stridande kreditpolitik,
utan de bör lojalt följa den
statliga kreditpolitiken. Bäst är om denna
överensstämmelse kan vinnas på
frivillighetens väg genom resonemang

och överenskommelser, men om så
inte kan ske, finns det ingenting annat
att göra än att skaffa sig en lagstiftning
som möjliggör tryggande av en
enhetlig svensk kreditpolitik. Enligt
mitt sätt att se finns det icke anledning
att nu företa någon väsentlig ändring
av 1953 års principer för denna
politik.

De offentliga investeringarnas omfattning
bestämmes ju av statsmakterna
genom regeringens förslag och riksdagens
beslut. Det är när dessa beslut
skall fattas som man får ta ståndpunkt
till frågan om resurserna räcker till,
men det är också en annan sak som
man därvid måste ta ställning till, nämligen
frågan om utrymmet för de privata
investeringarna. Förra året intog
riksdagen på regeringens förslag den
ståndpunkten, att de produktionsresurser,
som lösgjordes genom avmattningen
inom industrin, skulle i främsta
rummet användas för att öka de offentliga
investeringarna, under det att man
tänkte sig att de privata investeringarna
skulle bibehållas på sin förutvarande
nivå. Även om detta har medfört
att utrymmet för de privata investeringarna
blivit större än vi trodde, bar
linjen kunnat hållas. Nu menar vi från
regeringens sida att de offentliga investeringarna
inte bör ytterligare drivas
i höjden utan bör bibehållas på
den ganska höga nivå, där de för närvarande
ligger. Skulle en ljusare ekonomisk
utveckling medföra att det
finns ökat utrymme för investeringsverksamhet,
är det inte mot vår mening
att det privata näringslivet får tillfälle
att utnyttja detta ökade utrymme, om
man så önskar göra.

Det var förra året en stor diskussion
om finansieringen av de offentliga investeringarna.
För det första ifrågasatte
man, om det var möjligt att finansiera
dem, och jag hävdade för min del,
att så var fallet. För det andra påstod
man att den förda politiken skulle leda
till ett inflationshot. Till en början ta -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

lades det om ett nära förestående inflationshot,
men så småningom blev det
fråga om ett lite längre bort liggande
inflationshot. I dagens allmänna diskussion
har man begränsat sig till att
säga, att det föreligger ett inflationshot,
om det i framtiden uppkommer akuta
inflationsimpulser. Det är kanske inte
det som diskussionen närmast gällde,
men jag vill inte bestrida att det naturligtvis
i det sammanhanget finns en
risk som det gäller att se upp med.
Även om jag inte delar herr Hjalmarsons
mening att det är fråga om ett
konstlat sparande, är det ett faktum att
om bankerna har en hög likviditet, och
dessa pengar vid en uppflammande inflation
skulle sättas i rörelse, så kan det
medföra förödande verkningar för vårt
penningvärde. För att förhindra detta
bör vi ha möjlighet att i ett sådant läge
skapa skärpta kreditrestriktioner. Men,
säger man, dessa restriktioner får inte
någon verkan, ty människorna har ju
pengar på banken, och vi tänker väl
inte hindra dem att ta ut sina banktillgodohavanden?
Nej, det tänker vi visst
inte göra. Men bara den omständigheten
att man från samhällets sida bestämmer
sig för en skärpning av kreditpolitiken,
leder för det första till att
företagarna kommer att fråga sig, vilka
möjligheter att låna som de egentligen
har, och därför kommer att bli ängsliga
för att försämra sin likviditet genom
att sätta pengar i rörelse. För det andra
vill jag påpeka, att om det är så, som
riksbanksfullmäktige säger i sin berättelse,
att företag, som fått ökade likvida
medel t. ex. genom lagerrealisationer,
haft en tydlig benägenhet för att
låta dessa pengar stå kvar på bankräkningarna
i stället för att betala tillbaka
krediter, så finns det en möjlighet att
genom skärpta kreditrestriktioner
tvinga fram ett inlösande av krediter
med de likvida tillgångarna. Därmed
vill jag bara ha sagt, att man saknar
visst icke vapen från det allmännas
sida för att genomföra en sådan skärp -

ning av kreditrestriktionerna, att hanklikviditeten
inte behöver bli en fara
för konjunkturutvecklingen.

Med undantag för investeringspolitiken
anser jag för min del inte, att det
i dagens läge finns någon anledning till
en aktiv finanspolitik. Herr Hjalmarson
säger, att det beror på ödet, att det
beror på att finansministern inte längre
är i stånd att skapa en överbalanserad
budget. Är då detta något väsentligt?
Har jag någon gång uttalat, att budgeten
alltid bör vara överbalanserad? Är det
inte tvärtom så, alt jag gång på gång
starkt understrukit, att man i en högkonjunktur
får ha en överbalanserad
och i en lågkonjunktur en underbalanserad
budget och att man i en balanserad
konjunktur kan nöja sig med en
balanserad budget? Oavsett vad herr
Hjalmarson säger om att jag är tvungen
att följa ödet, vill jag påstå, att min
uppfattning här står väl i överensstämmelse
med dagens konjunkturläge.
Den ekonomiska politiken måste ju följa
förändringarna i konjunkturen.

Jag har sett att man på sina håll sagt,
att finanspolitiken numera spelat ut sin
roll och inte längre kan tillämpas.
Ingen torde väl vilja bestrida, att det
finns mycket goda möjligheter att tilllämpa
finanspolitiken som ett medel
i händelse av en lågkonjunktur. Skulle
det då inte vara möjligt att använda
t. ex. skattevapnet och överbalanseringen,
om det bleve en ny inflationskonjunktur?
Det finns enligt mitt förmenande
betydande möjligheter att i
ett sådant läge skärpa beskattningen på
t. ex. företagsvinsterna — det är ju
genom dessa inflationen sprider sig.
Där finns stora möjligheter, herr Hjalmarson,
och det finns val inte några
konjunkturpolitiska skäl för att i dag
genomföra en fullt fri avskrivning för
företagen eller att sänka skatterna för
dessa? Det kan inte vara rimligt att i
en högkonjunktur från samhällets sida
vidtaga åtgärder, som skulle öka företagsvinsterna
och skapa möjligheter till

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Svar pa interpellation i anledning av stormskador å skog.

en konjunkturexpansion, som man inte
vill ha.

Den budget, som nu lagts fram, är en
balanserad budget. Någon överbalansering
har inte eftersträvats, och jag har
inte ansett det rimligt att tänka sig en
underbalansering i vårt nuvarande ekonomiska
läge. För att få denna budget
balanserad har de inkomster, som härflyter
av tidigare beslut om skatter, inte
räckt till. Det blir ett underskott på 100
miljoner kronor.

Herr Ohlin har inte försökt påstå, att
budgeten är särdeles stark, och hans resonemang
om avskrivningarna var mycket
modesta, varför jag inte har någon
anledning att polemisera mot honom på
den punkten.

Herr Hjalmarson sade, att det var en
svag budget, och det ligger nog åtskilligt
i det, särskilt om man betraktar
saken rent konjunkturmässigt. Formellt
sett är det väl inte något att anmärka
på budgeten, men reellt sett
finns det ett par dunkla punkter i den.
För det första har jag, som herr Ohlin
sade, tillgodogjort mig 82 miljoner kronor
av onödiga avskrivningar på tillläggslån
vilka, som herr Ohlin sade,
skapar upplåningsbehov för de löpande
utgifterna. Dessutom finns det emellertid
en post i budgeten på 100 miljoner
kronor, som utgör förskott för sjukförsäkringen.
Det är pengar som icke staten
skall betala, utan det är pengar som
skall betalas av arbetsgivare och den
försäkrade allmänheten. Dessa pengar
kommer emellertid inte in i sådan tid,
att de kan täcka utgifterna vid sjukförsäkringens
ikraftträdande. Därför måste
staten ge ett förskott. Formellt sett skall
staten ha tillbaka dessa pengar. Om
man tänker på saken, har man dock
väldigt svårt att säga när dessa pengar
skall kunna komma tillbaka. Nu skall
vi låna dessa pengar, men även dessa
kommer väl att användas till något som
man kallar för löpande utgifter. Jag vill
för min del således inte bestrida att det
finns argument som talar för att bud -

geten icke är stark. Med hänsyn till de
principer vi i allmänhet tillämpar, när
vi gör upp den svenska budgeten, är
dock budgeten, formellt sett, balanserad,
och jag har inte ansett mig behöva
gå längre. Jag måste därför hävda att
det icke går att göra denna budget
svagare genom att uraktlåta att stoppa
till det hål som finns i den och som
i runt tal belöper sig till 100 miljoner
kronor. För det ändamålet har regeringen
föreslagit riksdagen, att skatterna
på sprit och tobak skall höjas.

När jag nu försökt överblicka läget
under de följande åren, har jag kommit
till den uppfattningen — en uppfattning
som jag även givit uttryck åt
i budgeten — att det, så långt man nu
kan se, skall gå att klara sig under de
närmaste åren utan några ökade skatter.
Man har velat säga att detta innebär
en reträtt från min sida. Det är det
ingalunda. Jag har en gång sagt — det
var när vi fattade beslut om sänkningen
av statsskatten år 1952 — och jag
har upprepat det åtskilliga gånger, att
jag anser att den direkta skatten är så
hög, att den nu icke kan höjas. Den
gången hade jag anledning att räkna
med att det skulle vara nödvändigt att
genomföra ett par mycket kostnadskrävande
socialreformer, där det icke var
lätt att överblicka om dessa skulle
kunna täckas av statens inkomster. Vi
har sedan gjort en betydande upprustning
av folkpensionerna och vi har beslutat
den obligatoriska sjukförsäkringen.
Därigenom har vi kommit i den
situationen, att vi behöver ett tillskott
till statskassan.

Man säger här att jag har sammankopplat
sjukförsäkringen med höjningen
av spritskatten. Det bär jag emellertid
aldrig gjort. Mitt resonemang har
varit följande. Om det fattas ytterligare
ett beslut av stor räckvidd om någon
automatisk utgiftshöjning, så kan inte
utgifterna för det beslutet täckas inom
de nuvarande statsinkomsternas ram.
Sjukförsäkringen var det sista stora

Tisdagen den 19 januari 1954 fm. Nr 2. 27

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

beslut, innebärande automatisk utgiftsstegring,
som fattades. Hade icke det beslutet
fattats, så hade vi inte nu behövt
lägga fram något förslag om skattehöjning.
Man får komma ihåg, att den
gången jag sade det, nämnde jag aldrig
spritskatten, ty jag visste ingenting om
den då. Jag sade dock klart ifrån, att
det måste bli en höjning av de indirekta
skatterna.

Nu sade herr Ohlin för en liten stund
sedan, att om inte regeringen nu tagit
sig för att föreslå nya statsutgifter på
61 miljoner kronor, så hade icke detta
skatteförslag behövt läggas fram. Herr
Ohlin har en underlig uppfattning om
statsverksamheten — ja, han har den
inte, men han ger uttryck åt den. Han
vill göra gällande att statsverksamheten
är någonting så stelt att man kan
säga, att där vi har vissa automatiska
utgiftsökningar, får vi ta på oss dessa,
men sedan får det inte bli en enda ny
utgiftsökning. Så kan man inte handla.
Statsverksamheten är en levande organism,
som inte kan stå stilla. Det kommer
jämt ''och ständigt krav, som får
betecknas som nya men som man inte
kan säga nej till. .lag har inte kunnat
säga nej till dem, trots den mycket
hårda budgetpolitik som förts i år. Kan
riksdagen säga nej är det en annan sak.
Jag menar dock att det är fullkomligt
meningslöst att utgå ifrån den uppfattningen,
att man kan komma till en ny
budget som icke innefattar några nya
utgifter. Detta går helt enkelt inte.

Herr Ohlin har för sin del hävdat
den meningen, att jag intagit en annan
ståndpunkt till frågan om avskrivningarna
på bostadslånen än jag hade förra
året. När jag tagit i anspråk dessa 82
miljoner kronor menar herr Ohlin, att
jag därmed lagt fram ett förslag, som
bär samma effekt som det herr Ohlin
lade fram i fjol. Det är möjligt att det
är sant rent tillfälligt — i fjol lyckades
vi ju inte riktigt få reda på vad folkpartiet
ville i denna fråga. Det är mycket
möjligt att det är så, men kom ihåg

vad herr Ohlin den gången tänkte sig.
Han ville att man skulle göra en mindre
avskrivning på tilläggslånen än 100
procent, och så föreslog han en övergångsanordning.
Jag bär för min del
bibehållit den ordning som vi har haft
under åtskilliga år, att tilläggslånen avskrivs
till 100 procent. Vi skapar en
riskfond, och skulle icke hela denna
riskfond tagas i anspråk, skall överskottet
gå tillbaka till budgeten.

Det kan nu sägas att det ju kommer
tillbaka en del pengar, emedan
riksdagen i fjol beslöt att vissa tillläggslån
skulle återbetalas. Men varför
fattade riksdagen det beslutet? Jo, emedan
vi haft en penningvärdeförsämring
som åstadkommit att hyrorna i
nybyggda hus stigit. Det ansågs då skäligt
att de, som bodde i hus vilka byggts
tidigare, skulle få något höjda hyror,
för att inte skillnaden mellan de olika
klientelen skulle bli alltför stor. Vill
herr Ohlin satsa på en ny, stor penningvärdeförsämring?
Det vill väl inte
herr Ohlin, och då anser jag det vara
riktigt att vi fortsätter som vi gjort
hittills. Vi vet inte om vi får ränta på
lånen, och vi vet inte om de kommer
att återbetalas. Under sådana förhållanden
är det väl rimligast att dessa
lån avskrivs.

Nu vill herr Ohlin att man skall gå
en annan väg och i stället för att lämna
lån införa räntesubventioner, men den
frågan, liksom frågan om hur stora avskrivningar
vi skall göra, har riksdagen
tagit ställning till två år å rad och har
då beslutat vidhålla den ordning som
nu råder. Herr Ohlin har naturligtvis
rätt att föreslå en annan ordning, men
det är väl ändå naturligast att rätta sig
efter att riksdagen två år i följd vid sin
prövning har funnit, att det inte finns
anledning till ändring.

Man får se budgeten i ljuset av dessa
förhållanden. Det finns alltså i den förelagda
budgeten icke något utrymme
för en skattesänkning — det behövs

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

tvärtom en inkomstökning genom skattehöjningar.

Nu har herr Hjalmarson givit oss ett
bragelöfte, att högerpartiet skall försöka
bidra till att utgifterna minskas
så att de ger utrymme för en tioprocentig
skattesänkning. Ja, jag säger: Ut
desint vires, tamen est laudanda voluntas
— fastän krafterna kanske saknas,
är viljan berömvärd. Herr Hjalmarson
får ha klart för sig att de flesta
av anslagen i budgeten har prövats om
och om igen i avsikt att åstadkomma
besparingar. Vi har skavt på benen så
långt det över huvud taget har gått, och
det skulle förvåna mig stort om där
finns ett gram kött till att skrapa bort.

Saken kommer dock i ett annat läge,
om man tänker sig att statens utgifter
skall minskas genom att staten avstår
från vissa ting. Om vi sänker subventionerna,
bestämmer oss för att folkpensionerna
skall bli lägre och bestämmer
oss för lägre försvarsutgifter
■— vilket i varje fall herr Hjalmarson
tydligen inte var någon anhängare av
— finns det naturligtvis möjligheter till
eu skattesänkning. Det är bara bra att
herr Hjalmarson och hans medarbetare
gör vad de kan för att visa oss andra
vad vi skulle kunna göra för att få ned
statens utgifter och därigenom bereda
utrymme för en skattesänkning. Jag är
nämligen för min del icke emot en
skattesänkning. Jag finner det vara i
högsta grad önskvärt att genomföra en
skattesänkning, men den kan inte bli
i år, och jag vill inte säga när den kan
bli. Jag har för min del icke sträckt
mina förhoppningar längre än att jag
hoppas det är möjligt att till nästa års
riksdag lägga fram ett förslag till förenkling
av statsbeskattningen av sådan
beskaffenhet, att det medför ett inkomstbortfall
och därmed en skattesänkning
åtminstone för vissa kategorier.
Jag vill inte säga att det blir någon
stor skattesänkning.

Herr Ohlin skall inte tro att jag för
min del anser, att vår inkomstskatt är

precis som den skall vara. Jag har den
åsikten kvar som jag uttalade 1952, att
vi bör eftersträva att kunna sänka uitagningsprocenten
från 110 till 100.
Det är ett önskemål jag har, och jag
är i princip ense med herr Ohlin om
metoderna för att komma fram till
denna skattesänkning. Jag har i propositionen
uttryckt det på det sättet,
att jag hoppas att vi tar en stram behandling
av utgifterna, försöker att
förhindra utgiftsökning. Självfallet blir
det ökade statsinkomster om konjunkturen
står sig, och jag har inte någon
som helst invändning att göra emot
herr Ohlins tanke, att man skulle använda
den skillnad, som kan uppsfå
mellan utgifterna och inkomsterna vid
en sträng utgiftsgranskning, till skattesänkningar.
Det är bara så, att jag för
min del inte vill säga att det skulle
kunna göras en fast plan för detta. Jag
misstror sådana planer. Det är alldeles
för rörligt i samhällslivet och i konjunkturerna
för att det skall vara möjligt
att göra en fast plan. Men syftet
har jag ingenting att invända emot,
utan jag har den uppfattningen att man
borde gå den vägen.

Då har herr Ohlin frågat mig: Men
hur skall det då gå med denna kommitté,
som arbetar på frågan om indirekta
skatter? Om man inriktar sig
på att få slut på skattehöjningarna och
få skattesänkningar, har den då någon
uppgift? Jag vill fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på att en av huvuduppgifterna
för denna kommitté är att söka
finna en metod för de indirekta
skatterna, som är socialt mindre betungande
än de former för indirekt beskattning
som vi har. Det får väl ändå
betraktas som en mycket viktig uppgift
att få den utredningen fullföljd för
att på det sättet se, om det finns möjligheter
att få de indirekta skatterna —
eftersom vi ändå tvingas att dras med
dem — mindre socialt betungande. Jag
är också ense med herr Ohlin om att
man inte genom höjning av indirekta

Tisdagen den 19 januari 1954 fm. Nr 2. -9

Svar på interpellation i anledning av stormskador å skog.

skatter skall sänka de direkta skatterna,
men eftersom vi ändå tvingas att
ha indirekta skatter är det väl lämpligt
att vi försöker se om vi kan finna socialt
sett bättre former än dem vi har.
Jag skulle också vilja säga, att om kommittén
kan komma fram till en metod
i det avseendet, kan det vara en lämplig
beredskap, om det skulle hända i framtiden
att Sveriges riksdag vill genomföra
en stor social reform, som inte
ryms inom ramen för de då föreliggande
statsinkomsterna, och man inte
kan höja den direkta skatten. Jag ser
nämligen inte någon möjlighet för oss
som står här i dag att bestämma vad
den svenska riksdagen i det avseendet
kan vilja göra om ett antal år. Men det
är inte alls regeringens mening, att vi
skall komma med något sådant förslag
som en tjuv om natten, vi har inte ens
några planer på det. Vi ser inte inom
det närmaste blickfältet några sociala
reformer av den angelägenhetsgrad att
vi för deras genomförande skulle vilja
skapa högre skatt. Skulle den dagen
komma, får den regering, som då sitter
och vill ha fram detta förslag, gå
ut till folket i val och lägga fram sina
planer, och sedan får folket säga sin
mening. Dessutom kan väl denna utredning
fylla ytterligare ett syfte, nämligen
att skapa en möjlighet till en
skattehöjning, för den händelse det blir
en inflationskonjunktur, som gör att
man på den vägen vill hjälpa till att
mota inflationsimpulserna.

När jag här för min del — liksom jag
har gjort i finansplanen —- understryker,
att vi inom regeringen nu vill undvika
ytterligare skattehöjningar och i
stället förbereda skattesänkningar, så
har jag inte i detta inrymt frågan om
bilbeskattningen, .lag menar att detta
är en fråga om i vilken takt vägarna
skall förbättras och i vilken ordning
bilismen skall bidraga till detta. Det
föreligger ett förslag — mycket kritiserat,
det vet vi alla. Remissvaren har
kommit in de allra senaste dagarna.

Regeringen har icke fattat ståndpunkt
till detta förslag, men kommer att göra
det och kommer att pröva förslaget
helt förutsättningslöst och lägga fram
de förslag, som denna prövning kan
leda till.

Till sist skulle jag endast vilja tilllägga,
att om vi vill förbereda en skattesänkning
som icke bara är för dagen,
är det väl ett viktigt villkor, att vi håller
sunda och starka statsfinanser, att
vi inte försöker undergräva den statsfinansiella
ställningen, ty gör vi det
kan det mycket väl hända, att våra
strävanden att komma fram till en skattesänkning
icke kommer att leda till det
resultat som vi önskar.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt replik
för att tacka för det svar jag har fått
av finansministern på min interpellation
angående beskattningen av den
stormfällda skogen. Jag framställde
min interpellation redan vid första
tillfälle som gavs, för att de skogsägare
som är hårt drabbade av dessa
skador skulle få klarhet i denna sak,
och jag får framföra mitt tack till finansministern
för svaret.

Med anledning av svaret skulle jag
dock vilja göra några erinringar. Genom
dessa stormfällningar tvingas
många skogsägare att avverka för så
stora belopp, som inte kan jämställas
med de intäkter som i vanlig ordning
inflyter från den årliga avverkningen.
I vissa fall kan man säkerligen säga, att
de som drabbats särskilt hårt av stormskadorna
har tvingats till lösgörande av
själva skogskapitalet. Då resonerar jag
för min del på det sättet att det inte
är mer än rätt, att en ganska avsevärd
lättnad i beskattningen beredes dem
som drabbats av dessa skador. Det ansåg
för övrigt också den finansminister,

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Svar pa interpellation i anledning av stormskador å skog.

som satt 1943. Jag hänvisar till den
proposition som då avgavs med anledning
av det årets stormskador.

Nu säger finansministern i sitt svar
ingenting om de ökade möjligheter till
insättning, som man skulle få för stormskadorna,
utan hänvisar till den proposition
som har avlämnats, där insättning
medges till (SO procent av köpesumman
för rotsåld skog och 40 procent
av köpesumman för avyttrade skogsprodukter.
Jag vill betona att på skogsägarliåll
är vi finansministern tacksamma
för denna proposition. Jag vill emellertid
också understryka att i de fall, där
skogsägarna blivit hårt drabbade av
stormskadorna, är detta inte tillräckligt,
utan där är det säkerligen i vissa fall
— jag säger inte i många fall men i
vissa fall — av nöden, att man bereder
dessa möjlighet att sätta in mer på
spärrkontona, inte minst med hänsyn
till vad jag nyss pekade på, nämligen
att för dem som blivit hårt drabbade,
har själva skogskapitalet lösgjorts. Härtill
kommer en annan synpunkt. De
skogsförbättrande åtgärder, som måste
vidtas hos dem som fått skogsbeståndet
söndertrasat, drar i många fall mycket
stora kostnader, och åtgärderna kan
inte företas förrän tidigast 1956. Jag
måste därför säga, att jag inte är fullt
tillfredsställd med finansministerns
svar i denna sak, och jag kan också
hänvisa till att det säkerligen är andra
som inte heller är det. Jag vill i det
sammanhanget erinra om motionen nr
31 i denna kammare om ökning av
procentsatsen. Detta om den ena delen
av min interpellation.

Jag berörde i den också kreditrestriktionerna.
Jag sade, att det borde bli
vissa lättnader i kreditrestriktionerna
för dem som tänkte köpa skog. Finansministern
säger på den punkten ordagrant
följande: »Jag vill i detta sammanhang
erinra om att det inte finns
några kreditrestriktioner, som i och för
sig lägger hinder i vägen för tillgodoseende
av detta kreditbehov.» Jag an -

ser att detta är ett mycket värdefullt
yttrande av finansministern. Jag har
förgäves sökt finna att det utgått någon
likas från finansdepartementet angående
uppmjukningar av de kreditrestriktioner,
varom överenskommelse »frivilligt»
träffats med bankerna. Jag vill
ha ett citationstecken i protokollet omkring
ordet frivilligt. Man har haft
en känsla av att dessa kreditrestriktioner
alltjämt finns kvar. Jag är mycket
tacksam för detta klarläggande uttalande
av finansministern.

Herr VIGELSBO (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få till
finansministern uttala ett tack för det
svar jag erhållit på min interpellation.
Jag tackar inte bara för svaret utan
också för innehållet. Jag anser mig också
böra använda detta tillfälle för att
uttala mitt tack till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna inom
de områden, som har drabbats av dessa
stormhärjningar, för det sätt, på vilket
de lämnat sin medverkan för att få i
gång arbeten och för de initiativ i detta
syfte, som de tagit i samråd med RLF
och skogsägarorganisationerna i de berörda
områdena.

Sedan har det sagts att det gjorts personella
lättnader i vad gäller värnpliktiginkallelserna,
och för det är vi också
tacksamma. Emellertid är det en sak
som statsrådet inte berörde i sitt svar
och som jag skulle vilja beröra nämligen
möjligheterna att erhålla bidrag
med materiella resurser från arméns
sida. Vi känner till att inom hela det
område som nu är svårt stormhärjat
befinner sig marken i ofruset skick. Det
är därför väldigt svårt att forcera mycket
stora områden på grund av brist
på vägar. Där skulle arméns hjälpmedel
kunna komma väl till pass. Det är därför
önskvärt att sådana ställes till förfogande.
Jag vill i anslutning härtill
ställa frågan, om inte dessa materiella
hjälpmedel möjligen skulle kunna stäl -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

las till skogsägarnas förfogande för att
få vägar som är framkomliga för virkesforsling.

Vad beträffar lån bär lantbruksförbundet
ställt ett lån till förfogande.
Skogsägarorganisationerna är också beredda
att ställa sina medel till förfogande.
Det är emellertid inte säkert att
dessa pengar räcker. Vi är alla övertygade
om att också regeringen hyser
den uppfattningen, att man måste se
till att virket kommer fram. Jag vill
uttala den förhoppningen, att man medger
sådana lättnader i kreditrestriktionerna
att inte dessa lägger hinder i vägen
för att skogsprodukterna kommer
fram. I ett yttrande som lantbruksstyrelsen
avgivit i anledning av den föreliggande
propositionen om insättning på
skogskonto har lantbruksstyrelsen föreslagit
att man skulle medge insättning
till 90 procent. Det är kanske överdrivet
att säga att man borde ha rätt att sätta
in 90 procent, men jag ifrågasätter, huruvida
det inte borde finnas några möjligheter
med hänsyn till det uppkomna
läget inom de stormliärjade områdena
att höja siffran åtminstone tillfälligt
över 60 eller till 70 procent som lantbruksförbundet
föreslagit. Det behövs
en höjning, ty här finns det gårdar som
berövats praktiskt taget alla sina skogstillgångar.
På grund av det långsiktiga
skogsbruk som bedrivits kommer man
under en lång följd av år att nödgas ta
av dessa pengar för att komplettera sina
ibland ofullständiga jordbruk. Därför
vore det värdefullt, om man kunde få
göra insättningar med högre procent än
som föreslagits.

Jag skall som sagt be att få tacka för
svaret och dess innehåll och uttala den
förhoppningen att alla goda krafter
skall försöka reda upp den situation
som har uppkommit genom denna naturkatastrof.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om tre ting är vi överens:
folkpensionerna, barnbidragen

och försvaret. Begränsningarna i den
statliga verksamheten måste sökas på
andra områden, herr finansminister.
Den skattesänkning, som vi förordade,
skulle ha rört sig om 300 ä 350 miljoner
kronor. När vi föreslog denna skattesänkning
i fjol, hade vi full täckning
för den genom att föreslå uppskov med
sjukförsäkringen, en snabbare avveckling
av en rad subventioner och ett
flertal detaljerade besparingsförslag,
som jag inte här närmare behöver gå
in på, eftersom finansministern själv
medgav, att vi hade full täckning för
den av oss begärda skattesänkningen.
Och nu tänker vi fullfölja denna linje.

Men om man skall fullfölja den, herr
finansminister, är jag övertygad om
att man måste tillägna sig en annan
uppfattning om den statliga verksamheten
än den som har kännetecknat
socialdemokratien. Vad är det som
varit utmärkande för de sista decenniernas
politiska utveckling? Jo, det
har varit denna ofantliga statliga maktexpansion,
i vilken .socialdemokraterna
själva har framställt sig som den drivande
kraften. Statsingripande och
större makt för politikerna och de ledande
instanserna, det är ju själva kärnan
i den moderna socialismen. Om
man skulle släppa detta, då, herr talman,
skulle ju socialismen säcka ihop.

Det är tragiskt att i en situation, där
finansministern själv talar om kreditpolitiken
i ungefär samma ordalag som
oppositionen talade om den för några
år sedan, han själv bäddar för en situation,
då denna kreditpolitik inte kan
verka på samma effektiva sätt som den
eljest skulle kunna göra. Möter vi nya
inflationsimpulser i framtiden kan vi,
herr finansminister, näppeligen på nytt
överbalansera budgeten genom att plocka
in nya skatter av det svenska folket.
överbalansering genom begränsning
av statsutgifterna tror jag inte
heller mycket på med den låsning av
en rad utgifter, som genomförts. Jag
tror inte heller på effekten av skärpta

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kassareservbestämmelser. Möjligheterna
för den penningpolitik, som finansministern
nu, vilket i och för sig är
värdefullt, skjuter i förgrunden, blir
väsentligt begränsade.

Finansministern frågade: Men hur
kan herr Hjalmarson förorda, att vi
skall upphäva begränsningarna i den
fria avskrivningsrätten mitt uppe i en
god ekonomisk konjunktur? Från läsningen
av herr Skölds proposition erinrar
jag mig att herr Sköld talat om
att han inte räknade med att den pågående
utredningen skulle leda till ett
återinförande av den fria avskrivningsrätten.

Herr Sköld befinner sig i en utomordentligt
angenäm situation. Hur man
än resonerar med honom, så har han
ändå i förväg tagit sin position i skattefrågorna.
Jag har ibland undrat om
inte vi rent av skulle vara mogna för
att införa en ny lag här i landet, förslagsvis
så lydande: Svenska folkets
urgamla rätt att sig självt beskatta utövas
av fil. kand. Per Edvin Sköld
allena.

Det är ju, herr talman, ändå på det
sättet, att både i Västtyskland, i England
och i Förenta staterna, där man
väl ändå också måste anses ha någon
uppfattning om konjunkturer, går
man rakt motsatt väg mot den som
finansministern följer. Där sänker man
företagsbeskattningen. Det gör man i
våra konkurrentländer. Där står man
inte så passiv som finansministern gör
här och bara säger, att om det blir något
ökat investeringsutrymme, så låt
för all del den privata verksamheten
ta hand om det. Om man vill stärka det
svenska näringslivets internationella
konkurrenskraft och inte bara låter
detta vara en fras i statsverkspropositionen,
då skall man vara öppen för
våra resonemang i denna punkt.

Vad är det för pengar som tas i anspråk
när man fortsätter att begränsa
avskrivningsrätten? Jo, man drar in
av företagens sparmedel och använder

dem för att täcka utgifter på den statliga
driftbudgeten. Det är icke att
stärka den samhällsekonomiska balansen.

Får jag, om tiden medger, också säga
ett ord om vad finansministern kallade
oppositionens svartmålningar. Nej, herr
talman, vi har icke svartmålat det ekonomiska
läget. Detta är ett påhitt från
regeringsbänken, som man gång på
gång kommer med men som ni icke kan
stödja med material från riksdagsdebatterna.
Det är riktigt att vi på våren
och sommaren 1950 påyrkade en rad
åtgärder, kreditåtstramning, rörlig
ränta, åtgärder för sunda prisförhållanden,
stimulans för sparandet o. s. v.,
därför att vi ansåg att det eljest var
risker för den ekonomiska stabiliteten
och för penningvärdet. Det viftade man
bort ifrån regeringens sida, och vad
fick vi? Vi fick engångsinflationen, som
berövade skötsamma människor en
fjärdedel av deras samlade besparingar
och medförde en kostnadsstegring, till
vilken vi knappast har motsvarighet
någon annanstans i världen.

Finansministern citerade en berömmande
artikel i sista numret av Finanstidningen
och undrade, om jag inte
kunde ansluta mig till den. Om jag inte
missminner mig, fanns i näst sista
numret av samma förnämliga publikation
en artikel, som handlade om penning-
och skattepolitiken här i Sverige,
och jag vill nu, innan jag svarar
på finansministerns fråga, själv fråga
herr Sköld: Godkänner herr Sköld också
den artikeln i Finanstidningen?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern hänvisar
till ett uttalande, som jag gjort
om arbetslösheten och den önskvärda
sysselsättningen. Detta ger mig anledning
att dementera ett påstående, som
finansministern och andra har varit
med om att sprida. År 1947 nämnde
jag siffran »t. ex. 95 procent» som en
relativt normal sysselsättningssiffra.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nämnda år var sysselsättningen i genomsnitt
96 procent. År 1948 —• det år
då regeringen ansåg att läget var gott
—• var sysselsättningen 95,6 procent.

Nu vill jag medge, att det i en skrift
som jag skrivit finns en mening, som
inte är så lycklig och som kan missförstås.
Detta har jag medgivit i en diskussion
med statsministern. Men, mina
damer och herrar i denna kammare,
jag har redan i nämnda skrift och vid
upprepade tillfällen senare understrukit,
att min mening är att det är önskvärt
att ha den sysselsättning, som ger
största möjliga produktion. Under en
diskussion med finansministern i Hälsingborg
under valkampanjen 1950 har
jag ytterligare betonat den saken, men
detta hindrar inte finansministern från
att sprida den missuppfattningen att jag
skulle ha menat något annat. Jag har
— jag understryker det — många gånger
framhållit att den önskvärda sysselsättningsgraden
är den, som ger största
möjliga produktion. Jag menar inte att
denna enkla regel säger allt, som behöver
sägas härvidlag, men den är huvudsynpunkten,
och den bör man alltid
hålla fast vid. Nog är det ändå ömkligt,
att den politiska debatten här i landet
skall gå till på det sättet, att om man i
en skrift, som skrivits för många år sedan,
finner en mening, som kan tolkas
på ett visst sätt, så skall den meningen
tagas fram och göras till grundval för
en kampanj över land och rike, trots
att det finns klara uttalanden, som visar
att tolkningen icke är riktig, uttalanden
som upprepats gång på gång.
Behöver vi ha den ekonomiska debatten
neddragen till en sådan nivå, herr finansminister? Sedan

var finansministern mycket
djärv, när han antydde att uppfattningarna
inom näringslivet mera överensstämde
med regeringens än med oppositionens.
I varje fall är man inom
näringslivet mera benägen än oppositionen
att berömma regeringen. Jag
tror i alla fall inte att finansministern
3 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr

skall ta det berömmet till intäkt för
alltför stor förtjusning, ty finansministern
får väl ändå mer kritik från näringslivet
än vad vi får — även om vi,
i varje fall inom folkpartiet, får vår beskärda
del.

Herr Sköld ville, att vi skall vara
med om att ge regeringen äran av att
det har varit ett ganska hyggligt år
som gått. Jag vill då fråga: När har vi
upplevat att finansministern sagt, att
regeringen visst kan instämma med oppositionens
påstående, att regeringen
har sin del av ansvaret för att utvecklingen
inte varit särskilt bra? Vi har
inte fått uppleva det ännu. Regeringen
får väl fortsätta med att närhelst det går
dåligt skylla på utlandet, och när det
går bra säga, att det är till mycket stor
del regeringens förtjänst.

För min del kan jag inte finna annat
än att utvecklingen, sådan den varit under
det gångna året, väl motiverar den
kritik vi framfört. Jag hänvisar t. ex.
till att vår yttre balans i förhållande till
utlandet är otillfredsställande och att
vi, om det blir tal om en allmän valutakonvertibilitet
i världen, kan råka ut
för en hel del svårigheter. Det förhållandet
att vi inte har en starkare ställning
i förhållande till utlandet beror,
herr finansminister — vilket jag har
försökt att påvisa — till inte ringa del
på regeringens politik!

Vad England beträffar sade jag, att
man där har infört ett friare system
inom byggnadsverksamheten. Jag sade
inte ett fritt system, men ett system
som skapat större frihet och givit större
handlingsmöjligheter åt enskilda byggare.
Förut hade man där en stel plan,
som verkade som ett stängsel. Nu har
man en ordning av en annan typ, som
gör att det lönar sig att bygga billigt
och som ger den som bygger bra och
billigt förtjänsten av att så sker. I det
avseendet är vårt system ännu otillfredsställande
och stelbent.

Vad beträffar det här om att oppositionen
skulle förespått en nära före 9 -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

stående inflation har herr Hjalmarson
redan träffande kritiserat att man på
regeringsbänken uppträder med fria
fantasier. När herr Sköld beklagade sig
över att jag i mina tillbakablickar inte
tar tillräcklig hänsyn till regeringens
argument, skall lian observera, att han
själv i sina tillbakablickar kommer med
fria fantasier om vad oppositionen sagt.

Sedan vill jag beträffande den Henrikssonska
kommittén säga, att den hade
direktiv, som den tolkat så, att i tredje
meningen i finansministerns eget referat
hänvisas till sjukförsäkringen, som
skulle kosta 160 miljoner kronor. Därför
har den föreslagit skatter på sprit och
tobak som skulle ge 160 å 180 miljoner.
Nu vill finansministern att vi skall uppfatta
detta så, att den Henrikssonska
kommittén missförstått honom.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill först med anledning
av herr Vigelsbos yttrande här
säga, att försvarsväsendet självklart
skall göra vad det förmår för att bispringa
med maskinella hjälpmedel för
att klara stormhärjningarna. .Tåg vet
emellertid inte vad försvarsväsendet
förmår i det avseendet, men det kan ju
inte fordras mer än man orkar med.

Härefter ber jag att få ge några repliker
med anledning av vad herrar Hjalmarson
och Ohlin här har yttrat. Jag
har inte svävat i den villfarelsen att
näringslivet anser, att allt vad regeringen
har gjort på det ekonomiska området
skulle vara bra; det skulle ju vara
meningslöst att ha den uppfattningen.
Jag ville bara fästa uppmärksamheten
vid att det i alla fall från samma sida
som oppositionen tillhör ändå kan sägas
ett ord av erkännande, när det är
alldeles påtagligt, att den ekonomiska
politiken har väl harmonierat med den
ekonomiska utvecklingen. Det gick ju
alldeles så som jag här sade, att det
inte var möjligt vare sig för herr Hjalmarson
eller för herr Ohlin att avvika

från sin tidigare mycket kritiska linje.
Herr Hjalmarson försökte säga, att Finanstidningen
ger beröm med ena handen
och tar bort det med den andra.
Skulle det inte vara lämpligt att herr
Hjalmarson gjorde upp detta med Finanstidningen?
Ty som jag citerade här,
Finanstidningen sade ju att regeringens
politik i väsentliga stycken hade varit
väl avvägd, men sedan kommer herr
Hjalmarson och säger, att i nästa nummer
heter det i samma tidning, att det
varit en felaktig investeringspolitik,
tror jag det var, och penningpolitik.
Detta skulle väl i så fall innebära, herr
Hjalmarson, att Finanstidningen inte
räknar dessa områden till de väsentliga.
Jag har väldigt svårt att tro att det är
på det sättet, och jag tror nog att herr
Hjalmarson får göra en ny uttydning
för att komma till rätta med detta. Jag
vill också säga, att förslaget av herr
juris kandidaten Jarl Hjalmarson om
att jag skulle få en grundlagsenlig rätt
att bestämma det svenska folkets skatter
väl ändå är ett ganska farligt förslag,
så till vida nämligen, herr Hjalmarson,
att en grundlagsändring ju
fordrar två riksdagars bifall med val
emellan. Och tänk om jag plötsligt försvinner,
vad skall man då ta sig till med
en grundlag, som ser ut på detta sätt?

Herr Hjalmarson säger vidare, och
där supplerade ju herr Ohlin honom,
att vi, alltså oppositionen, krävde åtgärder
mot cngångsinflationen i början av
1950. Vad fick vi? Vi fick en engångsinflation.
Ja, det är sådana påståenden
som oppositionen roar sig med att säga.
Det skulle vara intressant att veta hur
mycket engångsinflationen orsakades
av regeringens politik och hur mycket
den inte orsakades av regeringens politik.
Var det allt, var det hälften, eller
hur mycket var det? Skulle Sverige vara
det enda land i världen som skulle
undgå prisstegring genom prishaussen
på världsmarknaden efter Koreakriget?
Jag tycker att herr Hjalmarson inte
skall begära mera av oss än vad han

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan begära av sina vänner i regeringar
i andra länder.

När herr Ohlin säger att vi har en
svag valutaställning på grund av regeringens
politik, kan det väl ligga något
i detta, i så måtto nämligen att det naturligtvis
hade varit riktigt om regeringen
1946 på hösten tillgripit en hård
och obönhörlig importreglering såsom
den engelska högerregeringen gjorde
för två år sedan. Men man skall inte
glömma vilket motstånd som restes den
gången håde från oppositionens och
från näringslivets sida. Det är klart att
det blir regeringen som får bära ansvaret
för att den inte grep till medlet.
Men det låter kanske inte så särskilt
övertygande när man på oppositionens
sida glömmer att tänka på den
ståndpunkt, som var vanlig på den
kanten då.

Till herr Ohlin vill jag vidare säga,
att vad man sålunda i England här har
gjort är att man ändrat byggnadsregleringen
och på det sättet åstadkommit
ett bättre bostadsbyggande. Skulle inte
det kunna jämföras med att vi här i
Sverige nu tagit bort byggnadsregleringen
från hela bostadsbyggandet?
Regeringen har inte tänkt att förhindra
folk att bygga bostäder i den mån det
finns resurser till det och folk kan
bygga.

Vad herr Ohlin sade om den Henrikssonska
kommittén föranleder några ord
från mig. Kom ihåg att när de direktiven
gavs ut var ännu inte frågan om
finansieringen av sjukförsäkringsreformen
akut, och glöm inte bort vad jag
gjorde på hösten i fjol. Jag frågade den
Henrikssonska kommittén, om den
skulle komma med ett förslag i sådan
tid att det skulle vara möjligt att lägga
fram för 1954 års riksdag. Jag fick beskedet
att det inte var möjligt. Det var
i den situationen som jag för min del
bestämde mig för att undersöka om det
var möjligt att få de erforderliga medlen
genom en ökning av beskattningen
inom redan skattebelagda områden, i

detta fall närmast sprit och tobak.
Jag kan inte tro att jag har gjort någonting
som så att säga ställer kommittén
i ett bekymmersamt läge. Jag
har endast följt nödvändighetens lag,
och jag har aldrig någonsin bundit mig
vid att de ökade statsinkomsterna till
varje pris skulle komma in just på
denna väg.

Herr Ohlin frågar: Har regeringen
någon gång erkänt, att allt vad den
gjort inte har varit bra? Har regeringen
någon gång medgivit, att vad oppositionen
sagt kan ha berättigande? Ja, herr
Ohlin, jag skulle gissa att vi har sagt
det flera gånger än vad herr Ohlin har
gjort i fråga om regeringen.

Så till sist, herr Ohlin, några ord om
att riksdagsdebatterna kan dras ned.
Herr Ohlin tror att det går för sig att
hålla på som herr Ohlin gör med att
kasta ut nakna påståenden. Herr Ohlin
har — det är riktigt — i en bok, som
heter »Socialliberal samhällssyn», sagt
att 95 procents sysselsättning skulle
vara det riktiga. Statsministern angrep
herr Ohlin för detta, och då sade han:
Ja, jag menade inte fackförbundsstatistiken,
utan jag menade statistiken
från arbetslöshetskassorna, och enligt
denna var år 1948 sysselsättningen 95,6
procent.

Det är rätt. Men på våren 1949 sade
herr Ohlin i en diskussion med statsrådet
Wigforss, att under år 1948 hade
det varit överfull sysselsättning, under
det att finansminister Wigforss förklarade,
att sysselsättningen hade varit
full, icke överfull. Herr Ohlin framhöll
vid det tillfället, att han ansåg att det
varit riktigare om vi 1948 haft en sysselsättningsgrad,
som var 2 procent
lägre än den vi hade — d. v. s. på våren
1949 förklarade herr Ohlin, att
en sysselsättningsgrad 1948 av 93,6 procent
hade varit den riktiga.

Jag kan gå ett steg till. I en artikel
i Stockholms-Tidningen den 5 augusti
1949 skrev herr Ohlin: »Det är sant att
omedelbart efter kriget ingen hade

3(i

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fullt klart för sig hur omfattande den
överfulla sysselsättningens olägenheter
skulle bli och hur viktigt det var att i
stället söka åstadkomma ’en hög och
jämn sysselsättning’ av förkrigstidens
’goda tiders’ typ.» Alltså en sysselsättning
med en arbetslöshet på ungefär
10 procent.

Det går ju an, herr Ohlin, att tala
och tala och lägga fram åsikter, som
passar för dagen, men det är väl inte
otillbörligt, om vi sedan drar upp dessa
åsikter och visar, vad herr Ohlin har
uttryckt för mening. År det emellertid
så att herr Ohlin nu har den meningen
och ger uttryck för den, att t. ex. den
sysselsättningsgrad, som vi hade under
1952 och 1953, är en lämplig sysselsättningsgrad
och en sysselsättningsgrad
som vi kan kalla för full och icke för
överfull, då skall jag aldrig mera tala
om vad herr Ohlin sagt tidigare i denna
fråga.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet svårt att
riktigt känna igen herr Sköld i dag.
Han tycks ha ett intensivt behov av
att få beröm av oppositionen. Finansministern
får trösta sig med att han
säkerligen får mer än tillräcklig kompensation
genom det beröm, som nog
kommer honom till del i ett fint nyanserat
anförande av den nu närmast
följande talaren, herr Pettersson i
Dahl.

Jag medger, herr Sköld, att det var
ett farligt förslag som jag här lade
fram, att herr Sköld skulle ensam ta
hand om beskattningsrätten i landet.
Herr Sköld frågade — och det är betecknande
för honom — varför det var
farligt, och han svarade själv: Tänk på
hur det skulle gå om jag försvinner!

Ja, herr talman, det kan naturligtvis
tänkas, att svenska folket då skulle
återta sin urgamla rätt att sig självt beskatta.

Herr talman! Vi har fått stabila priser,
det är riktigt. Men under vilka för -

utsättningar är detta faktum, som herr
Sköld nu pekar på, märkligt? Jo, givetvis
endast under en förutsättning,
nämligen att engångsinflation vartannat
år skulle vara något normalt i regeringens
ekonomiska politik. Det avgörande
är väl ändå detta: på vilken
nivå har priserna stabiliserats? Jo, på
en nivå, där vi har en stegring av
kostnaderna per produktionsenhet,
som förmodligen är större än i något
annat land i världen, möjligen med undantag
för Frankrike.

Får jag åter anknyta till finansministerns
resonemang om att vi svartmålar
situationen. Det gör vi inte, herr
finansminister. Vi anser att vårt land
har goda ekonomiska resurser — så
goda, att vi inte skulle behöva dras med
allt det trassel som den nuvarande regeringspolitiken
för med sig — att vi
inte skulle behöva ha permanent bostadsbrist,
att vi inte skulle behöva ha
bostadsransonering, att vi inte skulle
behöva bygga bostäder, som det stora
flertalet människor inte har råd att
bo i, och att vi inte skulle behöva
digna under skattebördor, som är bland
de tyngsta i världen.

Vår linje syftar till att ge de enskilda
människorna mera att säga till om
och regeringen mindre. Olycklig kan
en sådan linje endast vara för dem
som sitter fast i en förutfattad uppfattning
om att myndigheter och politiker
begriper allting bättre än vanligt
folk. Vi tror, herr finansminister, inte
härpå. Vi är övertygade om att de samlade
resultaten i vår ekonomi blir större
genom en politik, som främst satsar
på att mobilisera människornas intresse
av att prestera mera för eget bästa.
Och mot er tro på alla era beräkningar
och kalkyler och hela er byråkratiska
apparat sätter vi vår tro på människorna
och deras fria och frivilliga insatser
i samhällsarbetet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Jag måste fatta mig kort, herr tal -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid

man, då jag har många saker att beröra.
Först ett par ord beträffande
finansministerns senaste yttrande.

Jag har här i kammaren många gånger
föreslagit att vi skulle göra en utredning
som visade, hur man kunde
förena full sysselsättning med ett fast
penningvärde och hur högt man därvidlag
kunde komma. Jag har i en diskussion
med finansministern i Hälsingborg
1950 klargjort min åsikt i dessa
frågor. Och nu skulle jag vilja fråga:
Har finansministern någon annan
mening än jag, att det är önskvärt att
ha en sådan sysselsättning så hög som
det är möjligt och som är förenlig med
största möjliga produktion? Denna mening
uttryckte jag för övrigt redan
1947, och den är som sagt framförd till
finansministern 1950. I en diskussion
med statsministern i Örebro för några
månader sedan betonade jag återigen
densamma, men det hindrar inte att
finansministern här fortfarande tillskriver
mig en annan åsikt.

När detta är fastslaget kanske jag
kan få avstå från att gå in på frågan,
huruvida en eller annan formulering
av en mening i ett eller annat sammanhang
är lycklig eller inte. Jag skulle
avundas finansministern om han kan
konstatera, att han aldrig någonsin använt
en formulering som han inte medger
kunde ha varit bättre. Jag vill i
alla fall för min del gärna medge att
i detta sammanhang kunde jag ha formulerat
min åsikt bättre vid ett par
tidigare tillfällen.

Nå, det som är viktigt här i dagens
debatt och som jag inte hann utveckla
under mitt förra anförande är framför
allt — om vi nu diskuterar budgeten
— innebörden av herr Skölds kritik i
fjol gentemot folkpartiet och mig för
att vi föreslog finansiering av en del
utgifter för bostadsbyggandet med lån.
Denna kritik har sedan valsat land och
rike omkring. Jag har sett många,
många tidningsartiklar i den socialdemokratiska
pressen byggda på detta

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tema; herr Ohlin vill finansiera med
lån, det är någonting fruktansvärt! Nu
erkänner finansministern att hans egen
metod är densamma, alltså att delvis
finansiera med lån. Men hur vill finansministern
gå till väga? Jo, han vill
finansiera med lån vid de tillfällen när
det förekommer — vart tredje eller
vart fjärde år, vad vet jag — att riksdagen
har fattat beslut om att vissa
äldre lån skall bli räntebärande och
amorteringsskyldiga. Just de åren skall
man finansiera en hel del av bostadsutgifterna
med lån, men andra år med
skatter, utan hänsyn till konjunkturväxlingar
och dylikt.

Herr finansminister! Det är den mest
konstifika metod att anpassa eller rättare
icke anpassa statsfinanserna efter
konjunkturerna som jag hört talas om,
och jag tror faktiskt inte att finansministern
konnner att vidhålla, att det
är någon rationell metod.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Den där diskussionen
som jag hade här med herr Ohlin om
hans uppfattning angående den fulla
sysselsättningen fyller det ändamålet,
att den klargör på en punkt hur herr
Ohlins propaganda ser ut, hur han går
ut och slår fast att regeringen har upprätthållit
en för full sysselsättning. När
man sedan fått tillräckliga erfarenheter
på detta område och det visar sig
att herr Ohlins uppfattning är felaktig,
då berodde denna på en olycklig formulering
!

Ja, herr Ohlin, jag har gjort många
olyckliga formuleringar — det är en
specialitet hos mig, det vill jag inte på
något sätt bestrida. Så för min del
spelar detta inte så stor roll, men det
är klart att det är väldigt fatalt när
detta händer herr Ohlin, som ju är
mer beroende av precisa formuleringar
än jag. Den uppfattning som herr
Ohlin nu gav till känna, att hans mening
är att sysselsättningen skall vara

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

så hög som möjligt, liar en så allmän
formulering att jag inte tror att det
finns någon enda människa som inte
kan underskriva den. Men den säger
inte lieller ett enda dugg.

Så ett ord om tilläggslånen, om vi
nu skall diskutera det där systemet.
Herr Ohlins tanke är att utgifter, som
staten har och som staten icke vet om
den någonsin får tillbaka, skall finansieras
med lån, under det att den
ståndpunkt som riksdagsmajoriteten
och jag i denna fråga intar går ut på
att eftersom dessa placeringar är oerhört
riskabla skall vi skriva av dem
på en gång och täcka utgifterna med
skattemedel. Men om vi sedan av dessa
avskrivna fordringar får in ett belopp,
så skall vi ta upp det på inkomstsidan.
Herr Ohlin, det är precis detta som
herr Ohlin säger beträffande reservationsmedel:
det svenska folket har ju
redan en gång betalat dem i form av
skatter, och då skall man väl inte betala
dem en gång till. Försök, herr Ohlin,
att hålla en smula konsekvens i
resonemanget!

Beträffande herr Hjalmarson skulle
jag bara vilja säga att erfarenheterna
har visat, att vår konkurrenskraft icke
är svag. Det har visat sig att vår export
på det mest utsatta området, nämligen
maskinexporten, under 1953 har
kunnat öka till alla de länder, där konkurrens
förekommer. Den svenska konkurrenskraften
är väl därför inte så
förfärligt dålig. Jag vill dessutom tilllägga
att det kanske är litet fatalt för
herr Hjalmarson att finna, hurusom
levnadskostnaderna stiger i England
under en högerregering och fortsätter
att stiga, så att man i England statistiskt
sett snart har samma prishöjningar
som vi, trots att där har suttit en
högerregering som i två år har försökt
vrida allt till rätta.

Jag undrar om det sedan går för
herr Hjalmarson att få denna kammares
ledamöter att tro att jag har ett intensivt
behov av beröm. .Tåg tror inte

det är möjligt att få folk att tro det.
Det har jag inte heller, men detta har
varit för mig ett lämpligt sätt att visa
hur oppositionsledarnas politiska uttalanden
har kommit till korta och hur
de har bundit sig fast i en svår ställning,
som de icke kan komma ur på
grund av sitt föregående.

Och så till sist, herr Hjalmarson:
Jag frågade inte hur det skulle gå för
det svenska folket om jag försvann
som människa, tv det har ingen betydelse.
Jag har aldrig upplevat att det
har märkts om någon människa försvinner.
Verkningarna av sådant är
mycket kortfristiga, det säger all min
erfarenhet. Nej, jag Fara undrade hur
det skulle gå om herr Hjalmarson hade
grundlagsfäst att jag skulle utöva det
svenska folkets beskattningsrätt och
om jag sedan försvann. Då svarade herr
Hjalmarson, att det väl inte skulle
hända någonting annat än att det
svenska folket återtog sin ursprungliga
rätt att sig själv beskatta. På vad sätt,
herr Hjalmarson? Jo, med ett grundlagsbrott.
Det var det herr Hjalmarson
uppmanade till.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Hjalmarson sade
att jag här hade till uppgift alt berömma
finansministern. Så har jag aldrig
fattat min uppgift, herr Hjalmarson. Jag
har fattat min uppgift så, att jag skall
försöka tala om hur det är. För övrigt
tycks herr Hjalmarson skilja sig från
sina egna tidningar, ty i dem har vi ju
nyligen läst att bondeförbundet vid denna
riksdag kommer att skilja sig från
socialdemokraterna. Nu är det väl så
att herr Hjalmarson också i denna detalj
har inte så litet fel.

Denna debatt kommer ju bara drygt
två månader efter höstens remissdebatt.
Det är en så kort tid, att det knappast
kan hända något på den, och man bör
nog framföra den meningen, att det är
litet fel att ha dessa bägge stora uppvisningar
så nära ihop. Det kan inte

Nr 2.

Tisdagen den 19 i

Vid

hjälpas att det blir ganska mycket upprepningar.

Nu är ju också läget, såsom det konstateras
i finansplanen, i stort sett oförändrat.
Det enda som har förändrats
skulle väl i så fall vara oppositionen.
Såvitt jag kan utläsa någonting av den
debatt som har förts bär i dag verkar
oppositionen inte så litet konsternerad,
eller moloken, vilket man vill. Detta
kunde man också konstatera vid höstens
remissdebatt.

Och jag tycker inte alls att detta är
konstigt. Oppositionsledarna har alldeles
säkert bekymmer. Det synes väl
fullständigt klart — och det är jag alldeles
säker på att de konstaterar — att
de bestående möjligheterna att kritisera
är ganska små. Det är inte så lätt att
agera kraxande olyckskorp kring denna
regeringspolitik. Om nu oppositionen
har misslyckats som politisk väderleksprofet
så kan ingen hjälpa detta. Det
kan vara att beklaga för oppositionens
del, men utvecklingen har ju inte blivit
den som oppositionen räknade med.
Regeringspolitiken har väl tydligen ändå
varit framgångsrik. Samhällsekonomien
har utvecklats på ett tillfredsställande
sätt, och vad skall då en villrådig
opposition göra i detta förändrade
läge? Kanske vi skulle kunna få uppleva
— men jag tror inte att vi kan
hoppas på det — att herr Ohlin eller
herr Hjalmarson kan komma med ett
hållbart alternativ till regeringspolitiken.
Allra minst tror jag detta, sedan
det förändrade ekonomiska läget ytterligare
har försämrat jordmånen för oppositionens
ränteförhöjningsideologi.

Produktionsutvecklingen under år
1953 blev gynnsammare än man hade
väntat. Visserligen steg industriproduktionen
endast med en å en och en halv
procent. Denna avsaktning berodde, såsom
det konstaterats i finansplanen,
delvis på verkstadsindustriens avsättningssvårigheter
men delvis kanske också
på kostnader för semesterförlängningen.
Jordbrukets tillskott till natio -

anuari 1954 fm.

remiss av statsverkspropositionen in. m.

nalinkomsten har blivit betydligt större
än man hade väntat; ökningen blev
inte mindre än sex procent, detta tack
vare den goda skörden. Härmed framstår
— det vill jag understryka med all
tydlighet — huru de olika näringsgrenarna
i stort kompletterar varandra.
Den enas gynnsamma resultat kompenserar
den andras just då kanske mindre
gynnsamma. Ett annat år kan jordbruket
slå fel men industrien tvärtom ha
högkonjunktur i fråga om produktion,
handel och export.

Utsikterna för år 1954 synes relativt
ljusa. Försörjningen i fråga om arbetskraft,
råvaror, bränsle etc. är väl tillgodosedd.
Produktionsapparaten har
kunnat anpassas till rådande köparens
marknad, och detta tillsammans med
den goda balansen på arbetsmarknaden
bör kunna leda till höjd produktionsvolym
och ökad produktivitet. Man beräknar
att industriproduktionen skall
kunna stegras med tre procent, d. v. s.
dubbelt så mycket som förra året. Att
härvidlag förutsäga jordbrukets möjligheter
är naturligtvis som alltid mycket
svårt, eftersom det är beroende av
hur skördeutfallet blir.

Finansministern har i finansplanen
fastslagit att målet för utvecklingen alltjämt
är ett ekonomiskt och socialt framåtskridande
och fortsatt höjning av levnadsstandarden
under en hög och jämn
sysselsättning med bibehållen inre och
yttre samhällsekonomisk balans och stabilt
penningvärde. Jag hoppas att alla
kan instämma i denna målsättning.
Man skulle till och med vilja uttrycka
den förhoppningen, att oppositionen nu
skall ha kommit till klarhet om att förutsättningen
för att målet skall kunna
nås är att den framgångsrika politik,
som koalitionsregeringen har fört, kommer
att fullföljas.

De flesta av de regleringar och extra
pålagor, som kampen mot inflationen
nödvändiggjorde, har vi kunnat slopa.
Senast har investeringsavgiften kunnat
slopas, och hilaccisen, inskränkningar

Nr 2.

Tisdagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

i rätten till fri lagervärdering och förordningen
om tillståndsgivning för bostadsbyggande
liar upphävts. Däremot
bär vi kvar begränsningen i rätten till
fria avskrivningar. I fråga om byggnadsregleringen
bar vi alltjämt kvar tillståndsgivningen
för allmänna byggnader.
Med rådande konjunkturutsikter
måste det vara riktigt att den ekonomiska
politiken fullföljes efter i huvudsak
samma linjer som hittills ju har
givit så goda resultat. Detta är förutsättningen
för att de regleringar, som
ännu finns kvar, skall kunna avskaffas.
önskligt är givetvis att detta skall
kunna ske snarast möjligt.

Det synes också vara nödvändigt att
den strama penningpolitiken i någon
män fortsattes. Man torde kunna säga
att vi för närvarande har en så att säga
balanserad högkonjunktur, vilket dock
inte hindrar att risker för depression
och arbetslöshet förefinns. Det är väl
så att man i alla läger har på känn,
man liksom oroar sig för att sämre tider
skall stunda. Det är då av yttersta
vikt, att man är beredd att möta de svårigheter
som kan komma, och jag vill
uttrycka min tillfredsställelse över att
regeringen i god tid vidtagit åtgärder
för en sådan beredskap. Av yttersta värde
härvid bör den utredning vara som
tillsatts för att utreda åtgärder i syfte
att stimulera avsättning, produktion och
sysselsättning inom näringslivet.

Den framlagda statsbudgeten går nätt
och jämnt ihop med ett nödrop. Den
har 60 miljoner i underskott, men man
kan ändock säga att den är balanserad.
.lag tror att det finns skäl afl påstå, att
det är eu mycket hård budget. Tar man
hänsyn till penningvärdets fall, kan
man på eu del anslagsposter konstatera
en indirekt minskning. Som exempel
härpå kan sålunda nämnas, att det
inom anslagsramen i vissa fall knappast
finns någon marginal för de sedvanliga
ålderstilläggen för tjänstemännen.
Finansministern yttrade här nyligen
att budgeten är »skavd in på be -

januari 1954 fm.

nen». Jag tror att detta finansministerns
uttryck är fullständigt riktigt.

Vad gäller jordbrukets huvudtitel vill
jag särskilt nämna ett par poster. Sålunda
är anslaget till främjande av
landsbygdens elektrifiering av samma
storlek som föregående år, d. v. s. 4
miljoner kronor, detta trots att starkt
bärande skäl till ökning redovisats. Jag
vill säga att detta är ytterst beklagligt
i en tid, då tillgången till elkraft är en
trängande nödvändighet. Man tvingas
till rationaliseringar och inskränkningar
på alla områden. Elkraften utgör ett
ovärderligt komplement till den mänskliga
arbetskraften. Ute på vår svenska
landsbygd finns åtskilliga distributionsföreningar,
som under kristid måst bygga
sina nät av dåligt material. Dessa är
i skriande behov av upprustning. Det är
tråkigt att jordbruksministern inte bär
kunnat föreslå ökat anslag. Min förhoppning
är emellertid, ehuru den kanske
är svag, att riksdagen skall ha möjlighet
att något höja detta så ytterst
viktiga anslag. Det är helt enkelt en
förutsättning för att näringslivet på
landsbygden skall kunna utvecklas på
ett tillfredsställande sätt.

En annan post, som enligt min mening
är sparsamt tilltagen, är anslaget
till hushållningssällskapens verksamhet.
Inom produktionslivet utför hushållningssällskapen
ett mycket gagnande
arbete och lantbruksstyrelsen har också
redovisat det stora behov som här föreligger.

Enligt min mening är sparsamheten i
vissa fall så pass långt driven att man
torde kunna tala om en uppbromsning
av vårt näringsliv. När vår aktade ålderspresident
hälsade kammaren välkommen
nämnde han på tal om den ansträngda
budgeten att det inte borde
vara tillåtet för någon riksdagsman alt
komma och begära ökat anslag utan att
samtidigt visa på något anslag, som det
är möjligt att i samma mån minska på.

Jag vill, herr talman, faktiskt i detta
sammanhang beröra ett anslag på fem -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

le huvudtiteln, nämligen bostadsbyggandet.
Vi bar varit eniga om att bygga
så många bostäder som möjligt. Det
är tacknämligt att vi har fått möjligheter
att göra det. Vi bar i stort sett varit
eniga om att bostäderna måste subventioneras
för att hyrorna inte skall
bli för höga. När jag säger att vi bar
varit eniga, måste jag nog i sanningens
intresse undantaga högern. Vi andra har
nog varit tämligen eniga, särskilt när
det har gällt familjer med små inkomster.
Det har varit nödvändigt att
skära ned kostnaderna för bostäder för
att denna kategori skall kunna skaffa
sig några bostäder.

Man har också i viss mån kunnat
krympa ihop subventionerna för hyror.
Men i bilaga 22 till statsverkspropositionen
redovisar socialministern sin
avsikt att öka egnahemmens storlek från
100 till 125 m2. Alla vet ju att man
gärna vill stimulera till egnahemsbyggande.
Vi har ju byggt upp det statliga
stödet så, att den som håller sig inom
ramen för vissa bestämmelser om storlek,
kvalitet och dylikt får en subvention,
s. k. tilläggslån, som sedermera
kan avskrivas, på 8 000 kronor. Detta
är inte behovsprövat. Personer i mycket
god ekonomisk ställning kan därför
få denna subvention. Om man arbetar
med i en länsbostadsnämnd kommer
man ibland till fall då man tycker att
det inte är riktigt att man inte har
någon möjlighet att säga nej till subventioner
åt personer med mycket god
ekonomi. Jag har tidigare deklarerat
denna uppfattning och sagt, att när vi
har så sträng hushållning på alla möjliga
områden och knappar in på anslagen
överallt är detta system orättvist.
Vi borde ha åtminstone någon inkomstprövning
på detta område. Om riksdagen,
som den antagligen gör, nu ökar
bostadsvölymen går man längre på den
redan inslagna vägen. .lag tycker inte
det är riktigt, att samhället ger sådan
hjälp åt förmögna människor som även
utan stöd kan ordna med sina bostäder.

Genom en begränsning på denna post
tror jag vi skulle kunna ge större hjälp
till ombyggnader och till egnahem åt
personer med små inkomster. Hjälpen
för ombyggnad av redan befintliga bostäder
meddelar socialministern att han
ämnar öka, och i det fallet instämmer
jag helt med socialministern. Man bör
upprusta och bygga om befintliga bostäder
i så stor utsträckning som möjligt.
Jag har alltså, herr talman, på detta
sätt försökt villfara ålderspresidentens
hemställan om att man, då man yrkar
på någon ökning någonstans, också
skall redovisa någon post där man kan
företa en motsvarande minskning av
utgifterna.

Finansministern har inte kunnat
åstadkomma en budgetbalans utan risk
för ökning av indirekta skatter. Vi
liar också i denna debatt hört ganska
mycket talas därom. Jag åsyftar givetvis
spritskatten. Det finns ingen anledning
för mig att gå närmare in på denna
fråga. Den blir föremål för debatt
här i riksdagen vid en senare tidpunkt.
Jag måste ändå säga att denna höjning
inte blir välkommen överallt. Men det
tal om skattesänkning, som förs från
höger- och folkpartihåll, kan kanske
vara en tankeställare. Jag kan inte göra
annat än att i någon mån ge min komlimang
åt det mod som oppositionen
fortfarande visar när man envetet sedan
flera år för en argumentering för skattesänkning,
vars orimlighet väl alla insett.
Vi hörde ju av herr Hjalmarson,
att vi har att vänta förslag, som skulle
göra det möjligt att sänka skatten med
10 procent. Det är självklart att vi allesammans
erkänner att skattetrycket är
hårt, och det bör ju understrykas att vi
i största möjliga utsträckning måste
spara med statens medel. Men man måsle
väl instämma med finansministern,
när han säger att statens debet och kredit
måste gå ihop. Vi måste ha inkomster
för att täcka nödiga utgifter, och
därför torde det väl inte finnas några
möjligheter att i nuvarande läge sänka

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skatterna, för så vitt vi inte vill sänka
vår allmänna sociala standard. Det
skulle jag näppeligen tro att riksdagen
vill. Budgetutfallet liar här givit svart
på vilt på att oppositionen har haft
kapitalt fel i sin argumentering. Men
såväl högern som folkpartiet har fjärran
från de politiska realiteterna kämpat
som skattesänkningens ståndaktiga tennsoldater.
Högern har därmed visat, att
den är samma gamla höger som i fornstora
dar. Den har offrat en väsentlig
del av socialpolitiken för att möjliggöra
en skattesänkning. Herr Hjalmarson har
t. o. m. vågat sig på illusionsnumret
att göra skattesänkningen till den viktigaste
socialpolitiska frågan och det
har han understrukit även i dagens debatt.
Det är den kanske —- för den som
högern vill slå vakt om. 1 agitationen
vill högern gärna framstå som ett parti
för »vanligt folk». Men i realiteten har
kanske »vanligt folk» anledning att säga
som målaren på Moulin Rouge: »Du gav
mig en kyss, men var är ditt hjärta?»
Konsekvens är det dock i högerpolitiken.
Detsamma kan man inte säga om
folkpartiet, som inte röstat emot i några
anslagsfrågor utan tvärtom föreslagit
nya utgiftsökningar, men när det
blivit fråga om att finansiera det hela
föreslagit en skattesänkning. Så nog har
folkpartiet varit sprattelgubben i svensk
politik. Detta är väl också konsekvent
på sitt sätt. Jag menar att man bör
förstå att oppositionen är nedstämd i
denna remissdebatt. Den står ju inför
en ny valkampanj med tämligen tomma
händer.

Jag nämnde att jordbruksproduktionen
under det gångna året ökat med sex
procent. Det är ingen överdrift att säga
att vilken näringsgren som helst borde
ha haft lika goda möjligheter som jordbruket
att rationalisera sin drift. Trots
en mycket betydande avflyttning av arbetskraft
har jordbruket genom en långtgående
rationalisering, varvid betydande
investeringar i maskiner skett, lyckats
tillföra vårt samhälle oerhört stora

värden. Investeringarna i maskinerna
torde sålunda uppgå till drygt 300 miljoner
kronor per år. I denna siffra är
då inte inräknat köp av reservdelar
in. m., varför det på en tioårsperiod
torde röra sig om maskininköp för
bortåt 4 miljarder kronor. Det är
ingalunda någon föraktlig produktion
från industriens sida, som jordbruket
därigenom varit köpare av. Produktionen
inom svenskt jordbruk per år är
dessutom ungefär 500 miljoner kronor
större nu än före kriget. Genom utbyte
av vissa produktionsmedel mot andra
samt genom andra kvantitativa förändringar
av jordbruksproduktionen har
resultatet blivit en årlig besparing av
cirka 460 miljoner kronor per år. Genom
mekaniseringen och rationaliseringen
av jordbruket har samhället alltså
tillförts en årlig nettovinst av omkring
en miljard kronor. Herr Hjalmarson
var i sitt anförande delvis inne på
detta och sade att konsumenterna hade
tjänat många miljoner kronor. Nej, det
är inte bara fråga om många miljoner,
utan beloppet kan preciseras till en miljard
kronor per år.

Det torde inte vara oberättigat att
ifrågasätta, om någon annan näringsgren
kan uppvisa ett motsvarande resultat.

Trots detta har det från visst håll
riktats mycket sträng kritik mot jordbruket
och dess folk — ingen annan näringsgren
blir ju i så hög grad som
jordbruket utsatt för klander. Är det
förmätet att påstå att även andra näringsgrenar
skulle kunna i viss mån rationalisera
sin drift?

Jordbruket har ju numera även en
stor handelsorganisation. Genom sina
ekonomiska föreningar förädlar och försäljer
jordbrukarna sina produkter. Om
jag skall göra en jämförelse beträffande
distributionen, skulle jag kunna ta
vilken produkt som helst, men jag väljer
mjölken, denna viktiga produkt som
ju på senaste tiden varit utsatt för så
häftig kritik från den stora folkparti -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tidningen Dagens Nylieter och liktänkandes
sida — man säger ju t. o. m. att
mjölken är sämre än badvattnet, varav
väl skulle framgå att Dagens Nyheters
skribent hellre dricker badvatten än
mjölk.

Knappast någon annan produkt torde
bli föremål för en så rationaliserad distributionsprocedur
som mjölken. Det
torde inte finnas någon annan vara, där
kostnaderna för distributionen från råvarukällan,
d. v. s. kon, till konsumenten
är så låga. Om handeln i övrigt
skulle kunna i motsvarande grad krympa
sina marginaler, så att det inte behövde
läggas på 50 procent eller kanske
mer för omkostnaderna i distributionsledet,
så skulle det vara möjligt att avsevärt
sänka våra levnadskostnader.

Det bör finnas anledning för statsmakterna,
regeringen, tidningspressen
och allmänheten att ägna intresse åt
dessa förhållanden och åt handeln över
huvud taget.

Vi vet alla att kaffet, som väl måste
räknas vara en nationaldryck här i
landet, för närvarande är föremål för
en våldsam prisstegring, beroende på
dålig kaffeskörd i Brasilien. Om priserna
på jordbrukets produkter någon
gång måste höjas, åstadkommer detta
genast kritik och stark irritation på alla
möjliga håll, i synnerhet i folkpartipressen.
Men dessa tidningar tycks
märkvärdigt nog inte reagera på samma
sätt mot att kaffet blir så mycket
dyrare — kanske det beror på att kaffekungarna
i Brasilien ändå inte är någon
tillgång för oppositionen under den förestående
valkampanjen. .Tåg undrar
emellertid, herr talman, om det är sä
alldeles säkert att inte dessa prisstegringar
sammanhänger med spekulationer
från de brasilianska plantageägarnas
och kaffehandlarnas sida.

Folkpartiets ledare herr Ohlin har på
sistone berikat vår politiska debatt med
mycket uppmärksammade artiklar och
tal, riktade mot jordbruket. Nu senast
har han framfört sina synpunkter i

Jordbrukarnas Föreningsblad, där han
presenterat sina demagogiska utläggningar
under rubriken »Kampanjen mot
folkpartiet». Här drar herr Ohlin sin
gamla folkpartivisa om att jordbruket
skulle stå i en favoriserad särställning
inom svensk politik. Han påstår sig
själv sträva efter rättvisa i samhället
och säger sig vilja förorda lika rättigheter
för alla näringsgrenar. Han lämnar
emellertid inte något som helst bevis
för att hans påstående om jordbrukets
favoriserade ställning skulle vara
riktigt, men folkpartiledaren brukar ju
inte heller göra detta. Vid remissdebatten
i höstas diskuterades även denna
sak och herr Ohlin påstod då — han
har upprepat påståendet sedan — att
det större jordbruket är favoriserat i
jämförelse med andra företag som arbetar
under liknande förhållanden. Jag
har tidigare både till herr Ohlin och
herr Svensson i Ljungskile ställt den
frågan: På vad sätt är ett jordbruksföretag
med en omsättning av exempelvis
75 000 kronor per år — det är ju
ingalunda något stort företag — favoriserat
framför ett företag med lika stor
omsättning inom en annan näringsgren?
Man kan direkt peka på att ingen annan
näringsgren är så avpassad i priskontrollhänseende
som jordbruket.
Inom andra näringsgrenar är det så, att
priskontrollnämnden — i den mån den
över huvud taget fungerar — låter företagen
redovisa en produktionskalkyl
och med hänsyn till denna fastställer
det tillåtna priset. Jordbruket får gå en
annan väg. Där redovisas en s. k. enlietspott:
utgifterna och inkomsterna

spaltas upp på var sin sida, och inom
den ramen får jordbruket sedan ta ut
de priser det kan.

Herr Ohlin säger, att det större jordbruket
får för mycket betalt på det
mindre jordbrukets bekostnad. I Jordbrukarnas
Föreningsblad, som för övrigt
ligger på bordet här utanför kammaren,
har kammarens ledamöter goda

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

möjligheter att taga del av hur dessa
frågor diskuteras.

I 1947 års riksdagsbeslut, där riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken
drogs upp på ett sådant sätt,
att jordbruket skulle jämställas med
andra näringar, sades det tydligt ifrån
att det mindre jordbruket skulle ha särskilt
stöd och att detta stöd i och för
sig skulle ha en social karaktär. Nu har
det inte blivit så, utan detta stöd —
producentbidraget, det extra mjölkpristillägget
i Norrland och leveranstillägget
på mjölken, tillsammans för närvarande
cirka 150 miljoner kronor per
år — har intagits i jordbrukskalkylen,
d. v. s. räknats som sammanlagd inkomst
för jordbruket. I sin helhet får
detta bidrag därigenom en sådan konstruktion,
att det större jordbruket inom
sin egen inkomstram får avstå det som
kompensation till det mindre jordbruket.

Jag skulle vilja fråga herrarna Ohlin
och Waldemar Svensson, Dagens Nyheter
och Expressen in. fl., om de kan ge
exempel på något motsvarande inom
någon annan näringsgren här i landet.
Jag skulle tro, att de går bet på den
uppgiften.

Menar folkpartiet, att vi skall införa
differentierade priser på spannmål,
raps etc. alltefter storleken på det jordbruk,
som producerar varorna? Skall
vi införa eu fullständig planhushållning?
Är verkligen folkpartiet, som säger
sig vara ett liberalt parti, med på
en sådan detaljreglering, som då skulle
bli nödvändig?

Är det inte över huvud taget så i vårt
svenska samhälle, att vinsterna från företagen
är mycket beroende på dessas
storlek och uppbyggnad? Så är det ju
i fråga om exportindustrier, industrier
i allmänhet, banker o. s. v., praktiskt
taget på alla områden. Är företaget välskött
och med stor omslutning ger det
stora vinster, medan det mindre företaget
om än så välskött får nöja sig
med mindre nettovinst. Den enda nä -

ringsgren, som kunnat åstadkomma en
utjämning inom sin egen ram, är jordbruket,
och ändå påstår herrar Ohlin
och Waldemar Svensson m. fl., att det
större jordbruket är favoriserat i jämförelse
med andra näringsgrenar. Vi
har tidigare frågat, på vilka grunder
folkpartiet kan göra sådana påståenden,
utan att få svar. Det vore önskvärt,
om vi kunde få något svar på
frågan i dagens debatt, men jag har
inte några större förhoppningar därom.

Herr Ohlin talar om en kampanj mot
folkpartiet från jordbrukets sida. Det
är onekligen att ställa saker och ting
på huvudet, och man skall inte förundra
sig över att inte hela folkpartiet följer
med i den kullerbyttan. Man minns sedan
i höstas, hur herr Ohlin bedyrade,
att han skulle göra slut på det politiska
lugnet här i landet. Omedelbart därefter
gick folkpartiet till offensiv mot
hela jordbruket — det var väl så herr
Ohlin menade, att stiltjen skulle sluta.

Stora tidningar som Dagens Nyheter,
Expressen, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
och andra, som ute i landet
gäller som folkpartiets främsta tidningar,
men som herr Ohlin här i riksdagen
inte gärna vill kännas vid, startade
en förtalskampanj utan like mot
jordbruket och dess ekonomiska föreningsrörelser.
När man sedan från
jordbrukets håll lägger till rätta de felaktigheter,
som återgivits i dessa tidningar,
spelar herr Ohlin den förföljda
oskuldens roll och säger, att han har
ingen anledning att ta ansvar för detta,
eftersom tidningarna är självständiga
och svarar för sig själva. Jag har svårt
att tänka mig, att folk skall kunna tro
på herr Ohlin i den skepnaden.

Det finns många frågor i jordbrukspolitiken,
i vilka folkpartiets syften är
invälvda i tät dimma. I viss mån har vi
fått klara besked rörande folkpartiets
jordbrukspolitik genom den agitation
partiet på sistone fört mot jordbruket.
Från folkpartihåll har på ett ganska
oförblommerat sätt givits uttryck åt den

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppfattningen, att det svenska jordbruket
helt enkelt inte skulle ha något
stöd utan i stor utsträckning skulle läggas
ned. Där tar man alltså öppet avstånd
från 1947 års riktlinjer rörande
jordbrukspolitiken. Den utvecklingen
inom folkpartiet har gått mycket
snabbt. Det är inte länge sedan ett
världskrig rasade, och då hade vi tillfälle
att i praktiken se vilken roll det
svenska jordbruket spelade. Jag tror att
vi bör vara eniga om att vi är betjänta
av ett produktionskraftigt och starkt
jordbruk — inte bara för fredstidens
behov, utan vi måste nog också vara
beredda i händelse läget skulle bli ett
annat.

Till sist vill jag bara, herr talman,
säga ett enda ord om herr Hjalmarson.
Han ställde här den frågan vad socialismen
var för något. Han försökte
utveckla detta och menade, att socialdemokraterna
bildade ett parti, som
hade socialisering på sitt program. Han
underströk att det var svårförståeligt att
bondeförbundet kunde medverka i regeringen
tillsammans med socialdemokraterna.
Herr Ohlin hade en annan
version om utvecklingen. Han sade
nämligen att som det nu är är socialiseringen
inte aktuell från regeringens
sida. Herr talman! Jag måste i detta fall
instämma med herr Ohlin.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Med uppriktig tillfredsställelse
noterade man uppgiften om att
det utrikespolitiska läget undergått en
viss avspänning under det sistförflutna
året. Huruvida den avspänningen kommer
att fortsätta vågar väl ingen uttala
någonting bestämt om just nu. Frågan
är för övrigt vad den planerade stormaktskonferensen
kan komma att betyda
i det avseendet. En förstärkning
av de fredssträvande krafterna i världen

är emellertid ofrånkomlig, och alla avvaktar
vi därför med spänning konferensens
resultat.

Avspänningen på det utrikespolitiska
området har haft ett gynnsamt inflytande
på den ekonomiska utvecklingen,
internationellt såväl som för vårt eget
lands vidkommande. Finansplanen i
fjol förutsatte — som det hette ■— att
det internationella läget skulle komma
att präglas av en relativt hög produktion
och handel men med fortsatta tendenser
till skärpt konkurrens och fallande
priser. Utvecklingen under det
gångna året svarar rätt väl mot denna
prognos. Följande har emellertid också
inträffat. Genom en ökad efterfrågan
på våra exportvaror har de undergått
en gynnsammare prisutveckling än som
för ett år sedan kunde förutses. Till
detta kommer vidare att även exportvolymen
har ökat under året. Att dessa
förhållanden haft en fördelaktig inverkan
på vår valutareserv ligger i öppen
dag. Mot en i början av 1953 förmodad
minskning av reserven på mellan 400
och 500 miljoner har valutareserven i
stället ökat med mellan 300 och 350
miljoner. På så sätt har vi kommit i
en bättre ställning när det gäller stora
delar av världsmarknaden. En ytterligare
påfyllning av valutareserven
måste emellertid anses nödvändig om
den skall kunna fungera som den bör,
nämligen som en effektiv buffert vid
eventuella fluktuationer i de internationella
konjunkturerna.

Även i andra avseenden har den ekonomiska
utvecklingen i vårt land blivit
något gynnsammare än väntat. Produktionen
har — som det redan sagts
tidigare i dag — ökat med de traditionella
tre procenten även om industrien
av speciella skäl inte har kunnat
följa med i det vanliga tempot. Sysselsättningen
har under året varit god,
även om vissa svårigheter tidvis har
uppstått på vissa orter och inom vissa
grupper av sysselsatta. Svårigheterna
har emellertid inte varit större än att

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de snabbt kunnat undanröjas, och balansen
mellan tillgång och efterfrågan
på arbetskraft har förbättrats i förhållande
till närmast föregående år.

Ytterligare några saker är i detta
sammanhang förtjänta att omnämnas.
Av föreliggande uppgifter framgår exempelvis,
att medan det så kallade hushållssparande!
varit ungefär oförändrat
har det offentliga sparandet ökat något.
En betydande ökning redovisas däremot
i fråga om de offentliga investeringarna
och den offentliga konsumtionen.
En liknande ökning är också
att konstatera beträffande den privata
investeringen och konsumtionen.

Finansminister Sköld har sålunda vid
utarbetandet av den statsverksproposition,
som just nu är föremål för diskussion,
faktiskt kunnat utgå från att några
fundamentala förändringar inte inträffat
under det år som gått i de yttre
eller inre betingelserna för den ekonomiska
politiken. Målsättningen för
den politiken har därför också kunnat
väl hävdas under det år som förflutit.
Politiskt-ekonomiskt betyder ju detta
att det här har skett en uppdämning
av den tidigare överkonjunkturen. Denna
utveckling har också fått sina konsekvenser.
Tidigare rådande regleringar
eller andra åtgärder av begränsande
natur har antingen kunnat slopas, eller
också har avsevärda lättnader kunnat
företas. Finansministern redovisar i
statsverkspropositionen investeringsavgiften
och bilaccisen, vilka slopades
omkring årsskiftet. Tillståndstvånget i
fråga om bostadsbyggandet är också i
praktiken avskaffat, och till detta kommer
att priskontrollen reducerats i omfattning.
Många menar kanske —• och
herr Ohlin är en av dem — att regeringen
hade bort gå ännu längre. För
min del vill jag då anmäla en något
avvikande mening, och jag vill göra det
på två punkter, nämligen i fråga om
byggnadstillståndsgivningen och priskontrollen.

Förutom det som har varit det pri -

mära med byggnadstillståndsgivningen,
nämligen att i en bristsituation ransonera
nyttigheter och tjänster, har
också denna tillståndsgivning medverkat
till en icke oväsentlig säsongutjämning
på byggnadsmarknaden. En sådan
utjämning, vilken har varit och väl
fortfarande är nödvändig, skulle svårligen,
ja, kanske inte alls ha uppnåtts
utan det ingripande, som legat i själva
tillståndsgivningen och dess praktiska
tillämpning. Ett sådant hjälpmedel skall
samhället inte göra sig av med helt och
i varje fall inte förrän man är övertygad
om att det kan ske utan våda,
och i det läget befinner vi oss inte ännu.
Jag finner det därför angeläget att
man med stor försiktighet prövar frågan
om ytterligare lättnader på detta
område.

Beträffande priskontrollen ligger det
väl till på ungefär samma sätt. Priskontrollen
har varit ett tjänligt instrument,
och det har väl fyllt sin uppgift
i samhällets strävan att uppnå ekonomisk
balans. Uppgiften finns där alltjämt,
även om den i dag inte har samma
storleksordning som tidigare. Under
sådana förhållanden och med hänsyn
till det relativt labila ekonomiska
läget vore det oklokt att nu helt avveckla
priskontrollen. Hur den i fortsättningen
skall vara organiserad vill
jag inte uttala mig om. Jag vill bara ha
sagt, att för närvarande och under åtskillig
tid framåt måste priskontrollen
bestå i den ena eller andra formen.

För dagen karakteriserar finansministern
läget så, att vi bär en balanserad
högkonjunktur, och det måste
alltså vara vår uppgift att se till att de
krafter motverkas som vill vrida ekonomien
ur jämvikt igen. På det sättet
får samhället en dubbel uppgift: att
förhindra uppkomsten av såväl överkonjunktur
och inflation som depression
och arbetslöshet. Det är uppgiftens
innehåll. För att vi skall lyckas därmed
är en restriktiv ekonomisk politik nödvändig
även i fortsättningen. Detta ger

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

enligt min mening ytterligare relief åt
det jag nyss sade, att statsmakterna inte
får avhända sig de medel, som erfordras
för att man skall kunna styra och
reglera allteftersom och i den mån det
visar sig ofrånkomligt.

Förutsättningarna för ett vidmakthållande
av den fulla sysselsättningen
synes alltjämt föreligga. Av betydelse
är därvid, att våra exportindustrier kan
arbeta under goda yttre konjunkturer.
Omställningssvårigheter och andra förhållanden
kan givetvis komma att förorsaka
tillfälliga bekymmer. Det är i
det sammanhanget angeläget, att vederbörande
industrier och företagare i god
tid varslar om den saken. En omsvängning
i depressiv riktning får givetvis
inte heller betraktas som helt utesluten.
Med hänsyn till de depressiva riskerna
föreslår man också i statsverkspropositionen
en hög beredskap och en kontinuerlig
översyn av planerna för beredskapen.
Här får arbetsmarknadsmyndigheterna
nu liksom tidigare en viktig
uppgift att fylla.

Jag vill i detta sammanhang understryka
angelägenheten av att kommunerna
alltjämt företar en översyn av
sina planer. På en del håll lär nämligen
de kommunala beredskapsplanerna både
tekniskt och finansiellt vara inaktuella.
En överarbetning och översyn
av dem är därför nödvändig, om de
planerade beredskapsarbetena skall
kunna tillgripas i det ögonblick då så
erfordras. Detta senare är ju för övrigt
en förutsättning för att de skall bli
till verklig nytta.

Efter dessa allmänna resonemang får
jag kanske säga några ord om det föreliggande
budgetförslaget.

Återhållsamhet i kraven på anspråk
på statskassan är i det fallet ett genomgående
drag. Tack vare detta har finansministern
fått sin budget att i det
närmaste balansera. Finansministern
kan emellertid trösta sig med att vad
som saknas kan finnas dolt i den s. k.
marginalen. Hur besvärlig situationen

varit framgår bland annat därav, att
finansministern, såsom han själv i dag
har förklarat och motiverat, har sett sig
tvingad att tillgripa en viss höjning av
tobaks- och spritskatterna för att därmed
kunna täcka in samtliga utgifter.
Den omständigheten antyder hur ansträngt
läget ändå är och hur nödvändigt
det är att riksdagen och inte minst
dess andra kammare visar återhållsamhet
i anspråken på nya och ökade utgifter.
Aviseringen riktar sig kanske i
det fallet främst till oppositionen men
också till alla andra, som umgås med
planer på ökade anspråk på statskassan.

För försvarsministern har arbetet
med det föreliggande budgetförslaget
blivit speciellt besvärligt genom det
stränga kravet på återhållsamhet med
statsutgifterna. Utgångspunkten för försvarsministerns
bedömanden har varit
försvarsmyndigheternas äskanden. Ett
bifall till dessa i oförändrat skick
skulle ha inneburit en ökning av utgifterna
med inte mindre än 223 miljoner
kronor i förhållande till nu löpande
budgetår. En sådan ökning kan
ju under inga förhållanden accepteras
i nuvarande läge. Helst skulle man ju
se, att kostnaderna för försvaret kunde
nedbringas. Förhoppningar om den saken
finns ju också på många håll. Möjligheterna
att få dem infriade är emellertid
inte alltför stora just nu. Förklaringen
till det ligger kanske i det antagande,
som en av våra tidningar gjorde
härom dagen, då den på tal om de
stora försvarsutgifterna förklarade, att
en modern försvarsorganisation tydligen
är så uppbyggd, att den helt enkelt inte
medger snabba kostnadsbesparande
justeringar.

Försvarsministern har emellertid
gjort stora ansträngningar för att förhindra
en alltför stor ökning av försvarsutgifterna.
Han har därvid också
sökt utnyttja den avspänning som skett
i världen i det han förklarar, att det
nuvarande utrikespolitiska läget med -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ger någon sänkning av kraven på beredskap.
Trots detta har han slutligen
tvingats att acceptera en höjning av
försvarsutgifterna på 37 miljoner i förhållande
till det budgetår som nu löper.
Skillnaden mellan den av försvarsministern
accepterade ökningen på 37
miljoner och den begärda höjningen
på 223 miljoner är emellertid avsevärd.
Men det är nu inte det, som är det
verkliga intressanta i detta sammanhang.
Av speciellt intresse är i stället,
att man trots denna prutning anser sig
kunna få fram samma effekt inom den
av försvarsministern föreslagna kostnadsramen
som inom en, som skulle
ha kostat nära 200 miljoner mer. För
den saken talar väl det förhållandet,
att det nu framlagda förslaget accepterats
av den militära försvarsledningen.
Överbefälhavaren har låtit förstå
att han är ense, som det heter, med
försvarsministern om den allmänna
uppläggningen av den försvarsbudget
varom här är fråga. För den departementala
handläggningen av årets försvarsbudget
förtjänar försvarsministern
ett varmt erkännande.

Frågan om försvarskostnadernas höjd
tarvar emellertid fortsatt uppmärksamhet.
Problemet är nu inte bara det, att
kostnaderna skall hållas inom en ur
samhällsekonomisk och statsfinansiell
synpunkt acceptabel ram. Det är också
fråga om en effektiv användning av
dessa medel, och sist men inte minst
är det fråga om utnyttjande av varje
möjlighet till besparing. Försvarsministern
är själv lyhörd för dessa synpunkter
och strävanden. Utredningar i saken
har därför också kommit i gång.
Försvarsministern meddelar sålunda,
att överbefälhavaren fått i uppdrag att
pröva frågan om försvarskostnadernas
storlek på lång sikt och den ur strategisk
synpunkt lämpligaste avvägningen
mellan de olika försvarsgrenarna. Vidare
är avsikten också att utredningarna
skall slutföras i så god tid, att deras
resultat skall kunna föreligga vid pröv -

ningen av försvarsbudgeten vid nästa
års riksdag. Härutöver meddelar också
försvarsministern, att sakkunniga har
knutits till departementet för att kontinuerligt
följa och bevaka de möjligheter
till förbilligande och effektivisering
på försvarets område, som från
fall till fall kan visa sig föreligga. Jag
hoppas allvarligt på framgång för dessa
strävanden. Men, herr talman, föreligger
inte samma behov och möjligheter
på civilförsvarets område? .Tåg bara
ställer frågan.

Mot bakgrunden av de starkt markerade
strävandena till sträng återhållsamhet
i statens utgifter hälsar man
med glädje, att ecklesiastikministern
funnit möjlighet till en fortsatt väsentlig
utbyggnad av naturastipendierna
vid universiteten. Att ytterligare fortsätta
dessa strävanden för utbildningsmöjligheternas
demokratisering måste
framstå som en av de mest angelägna
uppgifterna för vår framtida skolpolitik.
Tyvärr grumlas glädjen över den
nämnda och andra förbättringar på den
åttonde huvudtiteln bl. a. av det förhållandet,
att något förslag om slopande
av terminsavgifterna vid de allmänna
läroverken inte kunnat framläggas.
Ett ytterligare uppskov på den punkten
inger faktiskt stora betänkligheter. För
de stora arbetar- och lägre tjänstemannagrupperna
är faktiskt terminsavgifterna
en icke oväsentlig börda. Jag vill
också påpeka, att situationen snabbt
håller på att bli ohållbar på detta område,
allteftersom försöksverksamheten
med den nioåriga enhetsskolan växer
ut. Vi befinner oss redan nu i det läget,
att elever i ett enhetsskoledistrikt kommer
fram till en med realexamen likvärdig
skolavslutning utan terminsavgift,
medan elever i den närbelägna
kommunens realskola får betala terminsavgift.

Med saknad nödgas man också konstatera,
att ecklesiastikministern inte
ansett sig kunna förelägga riksdagen
förslag i fråga om folkhögskolans fram -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tida ställning. Jag förstår orsaken. Tidsnöd
och försiktighet i fråga om nya
statsutgifter har givetvis varit anledningen.
Men det är ju så att många av
våra folkhögskolor — och det gäller
inte minst rörelseskolorna — befinner
sig i ett ekonomiskt bekymmersamt
läge. Med hänsyn till den utomordentliga
insats som folkhögskolorna utför
när det gäller vår ungdoms medborgerliga
bildning bör det vara en angelägen
sak för statsmakterna att lämna denna
verksamhet ett starkare stöd än hittills.
Det är min förhoppning att statsrådet
skall finna möjlighet att förelägga nästa
års riksdag förslag i denna fråga. Den
föreliggande remissbehandlingen tyder
för övrigt på att skoikommissionens
förslag i ämnet bör kunna ligga till
grund för en proposition i riksdagen.

Fjolårets riksdag var ju en de sociala
reformernas riksdag. En viss och icke
obetydlig fortsättning kommer att ske
i år. Socialministern förebådar sålunda
förslag till ny yrkesskadeförsäkringslag
och förslag till moderskapsförsäkringslag;
två betydande steg på det socialpolitiska
fältet. Till nyheterna hör
också det av inrikesdepartementet redan
lämnade förslaget till lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt
efterblivna. Området har länge varit i
behov av sanering och upprustning. Avsikten
är ju att landstingen i fortsättningen
helt skall ikläda sig huvudmannaskapet
för denna undervisningsoch
vårdform.

Till det som man också med tillfredsställelse
noterar i den föreliggande
statsverkspropositionen hör vidare förslag
om en fortsatt och något snabbare
upprustning av den statliga sinnessjukvården.
Förslaget om sinnessjukvårdspersonalens
utbildning tycks emellertid
dröja.

Jag skall, herr talman, inte vidare
uppehålla mig vid några ytterligare detaljer.
Jag har bara velat ge uttryck
för den uppfattningen, att statsverkspropositionen
trots kravet på sträng 4

återhållsamhet med statens utgifter bjuder
på åtskilliga nyheter och förbättringar,
några av dem av betydande
räckvidd.

Om jag, herr talman, efter denna
korta utflykt på de s. k. detaljernas
område skulle söka ge en sammanfattning
av mina synpunkter på den föreliggande
statsverkspropositionen, så
skulle det närmast kunna ske på följande
sätt och med följande ord. För
det första: den tillåter inga skattesänkningar.
För det andra: den kräver stor
återhållsamhet i fråga om nya utgifter.
För det tredje: den utgör en god grund
för en fortsatt ekonomisk politik syftande
till bevarad full sysselsättning
och höjd levnadsstandard.

Om jag sedan, herr talman, till det
budgetära resonemanget fick foga några
ord, så skulle det kanske gälla för det
första ett konstaterande och för det
andra ställandet av en fråga.

Enligt uppgift, för övrigt bekräftad
av herr Ohlin från den här platsen tidigare
i dag, avser inrikesdepartementet
att framlägga ett förslag om ändrad
valordning för landstings- och fullmäktigvalen
i höst. Av herr Ohlins uppgifter
framgick vidare, att man inom de
fyra stora partierna var ense om förslagets
innehåll. Det skulle innebära,
att man avser att tillämpa, om jag förstod
herr Ohlins referat rätt, en sammanräkningsmetod,
uddatalsmetoden
med spärr på 1,4, att man skulle något
öka de s. k. landstingsvalkretsarnas
storlek och till sist att det hela skulle
vara ett provisorium.

Med anledning av den uppgiften nödgas
jag konstatera, att herr Ohlin av
de tre sakerna framför allt betraktade
förslaget om att det hela skulle vara
ett provisorium som det mest värdefulla.
Men, ärade kammarledamöter,
hur var det 1952? Var det inte då på
det viset, att man betraktade regeringens
förslag om ett provisorium som det
mest diskutabla och att det utlöste ett
resonemang från den s. k. oppositio -

4 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nens sida om fiffel och mera sådant.
Jag bara konstaterar, att den deklaration,
som herr Ohlin här nyss gjorde,
ju ändå måste innebära, att herr Ohlin
nu förklarat, att den kritik, som han
riktade mot ett ungefär likadant förslag
1952, var omotiverat eller osakligt.

Herr Ohlin tog även upp frågan om
jordbrukspolitiken och han gjorde det
på känt sätt genom att hänvisa till sitt
föregående. Han hänvisade till vad han
hade haft att säga i remissdebatten i
höstas. Men, herr Ohlin, sedan dess har
ju ändock åtskilligt inträffat, bland annat
det att tre prominenta herrar inom
folkpartiet har etablerat sig som medarbetare
i Jordbrukarnas Föreningsblad,
nämligen herr Ohlin, herr Svensson
i Ljungskile och herr Ahlsten. Nu
frågar jag herr Ohlin, vem av de tre
herrarna är det som representerar huvudlinjen
i folkpartiets ståndpunkt i
jordbruksfrågan?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna koinplimentera
herr Skoglund i Umeå för ett
i stort sett sakligt, intressant och väl
genomfört anförande. Om jag gör en
liten reservation för den sista frågan,
tar väl herr Skoglund inte illa upp. Det
förefaller mig betänkligt, att en nyvald
gruppordförande är så litet hemmastadd
i politiska ting, att han inte vet,
alt ett partis uppträdande här i riksdagen
och uppträdandet av de partirepresentanter
som företräder den riktning,
för vilken partiets stora majoritet i
riksdagen röstar, visar vilka som för
partiets talan. Jag tror nog att herr
Skoglund vid närmare övervägande
skall finna, att den upplysning jag här
lämnat honom inte var någon nyhet
utan att hans fråga var en obetänksamhet.

Sedan säger herr Skoglund, att nu
skall vi ha ett provisorium i fråga om
valordningen och det fick vi ju för två
år sedan, men då var det inte bra enligt
oppositionens mening. Får jag svara

— jag skall fatta mig mycket kort —
att regeringen har låtit så lång tid gå
innan frågan om valordningen för
dessa landstings- och kommunala va!
tagits upp, att det var alldeles omöjligt
enligt min mening att klara någon tillfredsställande
lösning av denna fråga,
utan det enda praktiskt möjliga var ett
provisorium.

Men för det andra, om det ligger så
till, att regeringspartierna med sin majoritet
i riksdagen har möjlighet att genomföra
en ordning, som vi finner
mindre tillfredsställande än det provisorium,
som jag nu har anledning räkna
med kommer att föreslås, då är det
ganska naturligt om vi i t. ex. folkpartiet
— herr Hjalmarson kan ju tala
för sitt parti — hyser en förhoppning
om att under tiden fram till 1955, regeringspartierna
skall ta intryck av de
starka sakliga skäl, som vi tycker talar
för vår ståndpunkt. Vi hoppas alltså att
man därigenom skall få möjlighet att få
en bättre ordning genomförd. Den som
vinner tid vinner allt, brukar det heta.
Även om man inte vågar hoppas på att
vinna allt, hoppas jag på att de sakliga
skälen skall göra intryck, så att
när den definitiva ordningen kommer,
den skall bli bättre än både provisoriet
1952 och provisoriet 1954.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin sökte här
göra gällande, att det var skillnad mellan
den politik som folkpartiet i jordbruksfrågan
företräder i detta hus och
den politik som man för ute bland väljarna,
och att alltså huvudlinjen är den
som företrädes i riksdagen. Vad herrarna
säger utanför riksdagen har alltså
ingen betydelse!

Detta var nu inget svar på min fråga,
herr Ohlin. Jag måste säga att det närmast
är att betrakta som ett försök att
springa omkring knuten.

Herr Ohlin hänvisade till att regeringspartierna
har majoritet att genom -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föra detta förslag om ändrat valsätt,
och därför ville han acceptera ett
provisorium för att majoriteten skulle
lära under tiden. Men, herr Ohlin,
den möjligheten förelåg ju också 1952!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! På det sista vill jag
svara herr Skoglund i Umeå, att om
det tyvärr visat sig att regeringen inte
varit tillräckligt mottaglig för våra
goda, starka och sakliga argument vid
eu tidpunkt, får man ändå inte förlora
hoppet att den så småningom skall
låta sig påverkas av de sakliga skälen.
Jag vill verkligen myckt allvarligt uttala
den förhoppningen, att när vi går
att i denna kammare kanske nästa år
behandla frågan om en definitiv valordning,
det då skall vara möjligt att
lösa hela detta spörsmål i den anda,
som bör utmärka lösningen av sådana
problem som gäller centrala levnadsregler
för en demokrati.

Sedan vill jag beträffande herr Skoglunds
anmärkning om jordbrukspolitiken
säga, att det var ju rena förvirringen.
Jag har sagt och fasthåller naturligtvis
vid att vi talar på samma
sätt från denna talarstol som från andra
talarstolar. Men herr Skoglunds fråga,
vem som i jordbrukspolitiken företräder
folkpartiet, är en falsk fråga. Ty
herr Skoglund vet mycket väl, att det
är de som företräder majoriteten i riksdagsgruppen
som företräder partiet.
Och nog vet herr Skoglund vilka det är
som företräder majoriteten, om inte
herr Skoglund förberettt sig på sitt värv
som gruppledare genom att sova under
alla de jordbrukspolitiska debatterna.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin säger, att
majoriteten inom regeringspartierna
inte tagit intryck av den kritik, som
man från oppositionens sida riktade
mot förslaget 1952, men att man nu

räknar med att den skall göra det i
fortsättningen. Under tiden accepterar
oppositionen majoritetens förslag. (Herr
Ohlin: Med modifikationer!) De modifikationerna
är obetydliga. De modifikationerna
förelåg för övrigt nästan i
samma form i betänkandet, mot vilket
två reservanter anmälde sig.

Sedan var det talet om förvirringen.
Jag vet inte var förvirringen är som
störst. Om den saken får vi kanske diskutera
vidare. Min fråga var inte falsk.
Den var i hög grad motiverad. Man
frågar också inom folkpartipressen på
samma sätt: Vem företräder folkpartiets
huvudlinje? Herr Ohlin har undvikit
att svara på den frågan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! När vi för några månader
sedan fick den Nothinska utredningen
om de s. 1c. automatiska utgiftsökningarna,
skulle jag tro att vi litet
till mans greps av en viss oro. Man frågade
sig hur det skall bli möjligt för oss
att klara budgetsituationen. Kan man
verkligen genomföra de begränsningar
och iaktta all den återhållsamhet som
måste bli nödvändig? Inom regeringen
har vi varit överens om att iaktta sträng
sparsamhet i budgetarbetet. Man har
faktiskt tagit krafttag för att skära ned
utgifterna och ändå någorlunda hyggligt
tillgodose de olika ändamål, som
staten har att ta befattning med, och
resultatet förefaller ju att vara någorlunda
tillfredsställande.

I den Nothinska utredningen hade
man för budgetåret 1954/55 räknat med
att de s. k. automatiska utgiftsstegringarna
skulle komma att uppgå till 575
miljoner kronor. Statsverkspropositionen
visar emellertid, att hela ökningen
av utgiftssumman stannar vid 328 miljoner
kronor, varav de automatiska
stegringarna belöper sig till 260 miljoner
kronor. Trots denna återhållsamhet
är emellertid nya skatter på sprit och
tobak på 96 miljoner kronor nödvän -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

diga för att inkomsterna skall väga
jämnt med utgifterna.

Högern kan naturligtvis i detta sammanhang
— alltså när det gäller ökade
sprit- och tobaksskatter -—- säga, att
dessa pengar inte hade blivit nödvändiga
om riksdagen följt högern och gått
emot sjukförsäkringsreformen. Detta
kunde emellertid icke vi från bondeförbundets
sida acceptera. Vi betraktar
nämligen sjukförsäkringsreformen som
en så väsentlig fördel, inte minst för
jordbrukare och småföretagare, att vi
ansåg oss böra gå in för reformen i det
läge som förelåg i våras. Småföretagarna,
d. v. s. hantverkare, mindre
handlare, jordbrukare o. s. v., bör enligt
vår mening på den väg, som sjukförsäkringsbeslutet
anvisar, beredas tillfälle
att skaffa sig en trygghet vid sjukdom,
som stora grupper anställda i
samhället redan har genom sina anställningsvillkor.
Även för många andra kategorier
i samhället bör sjukförsäkringen
bli ett ovärderligt stöd i en svår
situation.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att betona vår förvåning inom
bondeförbundet över att folkpartiet vid
sjukförsäkringsreformens genomförande
i våras vägrade att vara med om att
underlätta för småföretagare av skilda
kategorier att erhålla en med anställda
likvärdig sjukförsäkring. Det vägrade
man från folkpartiets sida i våras att
medverka till.

Sådan som situationen nu är, måste
vi alltså öka sprit- och tobaksskatterna,
men hur skall vi då bära oss åt, om
vi över huvud taget skall kunna tänka
på en skattelättnad, något som vi alla
säkert önskar? Jag tror inte det finns
någon anledning att ta upp kammarens
tid på den punkten, utan vad vi kan ha
anledning diskutera är vägarna för att
nå fram till en skattelättnad. Självfallet
får man finna sig i en paus i fråga
om nya större utgifter, och vi får försöka
tillvarata alla möjligheter till besparingar,
som kan föreligga. I den mån

produktionsökningen fortsätter, som
den gjort under senare år, får vi också
större inkomster och ett ökat underlag
för beskattningen och därmed också
bättre förutsättningar för en skattelättnad.
I det här hänseendet har herr
Ohlin i dag gjort en deklaration, som
så nära ansluter sig till den jag själv
gjorde i remissdebatten i höstas, att
det förefaller som om överensstämmelsen
är fullständig.

Herr Ohlin nämnde i sitt anförande
någonting om att det hade lekt inånga
i hågen även inom regeringspartierna
att byta ut något av den direkta beskattningen
mot en indirekt sådan. Jag
kan då bara svara för bondeförbundet
och vill i det sammanhanget säga, att
jag inte känner till att man inom någon
av bondeförbundets instanser har ens
diskuterat en sådan förändring.

Yad samhällsekonomien beträffar är
situationen som bekant den, att vi har
uppnått balans, som i stort sett kan
kallas för naturlig. Vi har i dag inte
mycket kvar av de ingrepp för samhällsekonomisk
stabilitets vinnande,
som vi varit tvungna att finna oss i tidigare.
En efter en har dessa belastningar
kunnat avvecklas. I dag är det
huvudsakligen förutom kreditåtstramningen
endast de två med varandra rätt
närbesläktade instituten hyres- och
priskontrollen, som vi har kvar. Prishöjningarna
har avstannat, och i några
fall har vi till och med fått prissänkningar.
Sysselsättningen är god, och
handelsbalansen har också utvecklat sig
på ett gynnsamt sätt. Man bör med fog
kunna säga, att den ekonomiska krisen
är klarad.

Den har inte klarats av sig själv, även
om impulserna utifrån självfallet har
varit av allra största betydelse. Det vare
mig fjärran att på något sätt förringa
värdet av dessa impulser. Men det har
inte gått att klara krisen utan ansträngningar.
Det har fordrats vilja att genomföra
vissa åtgärder, även då man
kunnat förutse att de skulle väcka

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

missnöje på en del håll. Vi har dock
gått in för åtgärderna i den förhoppningen,
att de skulle komma att bli samhällsekonomien
och samhället till gagn,
och i den förhoppningen att man inom
en relativt kort tid skulle kunna komma
ifrån åtgärderna igen. Dessa förhoppningar
har ju också visat sig vara
välgrundade. Den ena restriktionen
efter den andra har kunnat slopas, och
i dag har vi som sagt inte många kvar.

Jag skall inte här göra någon mera
omfattande uppräkning av vilka regleringar
vi har kunnat slopa under senare
år, utan jag nöjer mig med att
peka på några av dem, som försvunnit
under den allra sista tiden, nämligen
investeringsskatten, bilaccisen och
byggnadsregleringen för bostäder.

Vad de kvarvarande regleringarna beträffar,
främst priskontrollen och hyresregleringen,
skulle jag i detta sammanhang
vilja göra några reflexioner
i anslutning till ett uttalande av herr
Hjalmarson. Han gjorde gällande att
den som förordar att en reglering skall
tas bort bör inte behöva förebringa
några motiv för den saken, utan det
är de, som menar att regleringarna skall
vara kvar, som bör ha skyldighet att
visa att regleringarna behövs. Ja, det
är klart att herr Hjalmarson har rätt på
den punkten — det är det sista jag
skulle vilja bestrida. Men jag skulle tro
att för ett bibehållande tills vidare av
de få regleringar vi har kvar, främst
hyres- och prisregleringen, kan det faktiskt
förebringas fullgod motivering.

Presskritiken i avseende å årets
statsverksproposition har hittills varit
mild, och det är väl inte så märkvärdigt.
Utvecklingen har gått regeringen
i händerna och oppositionens spådomar
emot. Somliga har sagt att regeringen
haft tur och en tur som man
naturligtvis från regeringspartiernas
och inte minst bondeförbundets sida
kommer att utnyttja i agitationen vid
årets val. Ja, man kan naturligtvis tala
om tur så till vida, att utlandskonjunk -

turen underlättat våra strävanden, och
vill man kan man naturligtvis också
säga, att det var tur att regeringen hösten
1951 gick in för att ta hårda tag
på skilda områden. Jag tror för övrigt
att när vi 1951 gick till verket för att
stabilisera samhällsekonomien var det
inte många som avundades oss. Det
skulle inte bli lätt, sades det från både
det ena och andra hållet, att klara upp
läget. Det var som jag påpekat vid
upprepade tillfällen rätt så tråkiga och
impopulära saker vi fick gripa till för
att klara det hela. Vi lyckades, och så
till vida kan man säga att vi haft tur.
Men det är en vanlig sak att om man
helhjärtat går in för att klara något,
vinner man resultat och kommer så
småningom att känna tillfredsställelse
över initiativet.

Läget såsom det nu faktiskt är gör
att förutsättningarna för en mera effektiv
opposition bör vara tämligen begränsade.
Det är betecknande att någon
av oppositionstidningarna har förklarat,
att sådan situationen nu är kan man
med fog tala om att det blir en riksdag
i grötlunkens tecken.

Även om de ekonomiska resurserna
inte tillåter några mera kostnadskrävande
reformer, så behöver det naturligtvis
inte innebära, att reformarbetet
i vårt land uppskjutes. Bland de mångahanda
ting, som svenska folket önskar
— det är ju krav av skilda slag, det är
krav på ökad frihet och personlig säkerhet,
det är krav på arbete till hyggliga
villkor, det är krav på tillgång till
varor och ekonomisk trygghet vid sjukdom
och ålderdom o. s. v. ■— så är det
åtskilligt, som fordrar betydande utgifter,
men när det gäller sådana ting som
t. ex. friheten och den personliga säkerheten
finns det säkert mycket att göra
utan att man behöver offra alltför stora
summor för att nå tämligen hyggliga
resultat. I det hänseendet vill jag peka
på den utredning, som nyligen har satts
i gång om de s. k. administrativa frihetsberövandena.
Den frågan har vi

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

varit mycket intresserade av från bondeförbundets
sida, och det är ganska
många år sedan vi tillät oss att i en
motion hemställa om en allsidig utredning
av hela komplexet.

Den begränsade tillgången på medel
i statskassan för nya reformer behöver
således inte alls innebära, att reformarbetet
skall stanna av. Man får vinnlägga
sig om att söka upp områden, där
förbättringar kan vinnas med rätt blygsamma
medel, och sätter man in ansträngningarna
och energien där bör
man kunna åstadkomma saker och ting
till fromma för svenska folket.

I dag kan man alltså säga, att det
samhällsekonomiska läget är tämligen
tillfredsställande. Men självfallet kan vi
inte undgå att inrätta oss för att möta
de förändringar, som hastigt nog kan
inträda. Risk kan anses föreligga för
en utveckling i både inflationistisk och
depressiv riktning. Och vi måste vara
beredda att möta förändringarna, i vilken
riktning de går, att bemästra svårigheterna
varifrån de kommer. Med hänsyn
till de krav, som svenska folket numera
ställer på samhället och som bl. a.
går ut på ett fast penningvärde och
full sysselsättning, så blir det säkerligen
nödvändigt för samhället att alltefter
omständigheterna antingen aktivt
vara verksamt för att klara av en besvärlig
situation som just är för handen
eller ock att ha en beredskap klar
för att möta svårigheter som kan komma.

Räntans storlek har spelat en betydande
roll i de senare årens debatt.
Oppositionen har lcrävt en räntehöjning.
Visserligen har man ibland uttryckt
det på det sättet, att man vill
ha en rörlig ränta, men eftersom situationen
då har varit den, att en höjning
varit den enda förändring, som kunnat
inträffa, har dessa krav varit liktydiga
med en begäran om räntehöjning. Bondeförbundet
har inte velat vara med
om detta, därför att vi har trott att en
räntehöjning i det rådande läget skulle

ha motverkat det syfte man strävat
fram emot, nämligen samhällsekonomisk
stabilitet.

Vi har den uppfattningen, och det
har vi sagt många gånger, att om räntorna
höjts skulle hyrorna ovillkorligen
ha gått upp. Vi har också den uppfattningen,
att jordbruksprodukterna skulle
ha blivit dyrare om räntan stigit,
vilket allt hade lett till en levnadskostnadsökning.
Vidare har vi utgått från
som självklart, att de stora intresseorganisationerna
på arbetarsidan skulle ha
ansett det vara angeläget att vinna kompensation
åt sina medlemmar för den
levnadskostnadsfördyring, som således
skulle ha inträtt. Jag menar alltså, att
en räntehöjning hade medfört krav på
inkomstförbättringar för svenska folket,
som det varit ganska svårt att komma
ifrån.

Vi har å andra sidan den uppfattningen,
herr talman, att en relativt liten
räntehöjning knappast hade haft någon
dämpande effekt på samhällskonjunkturen.
En kraftig räntehöjning däremot
hade givetvis inte blivit verkningslös
utan säkerligen medfört en åtstramning,
men en kraftig räntehöjning har vi under
inga förhållanden ansett oss kunna
medverka till i den situation som varit.

Man har sagt från oppositionens sida,
att bondeförbundet intagit något av en
dogmatisk hållning till ränteproblemet.
Det är obegripligt, hur man har kunnat
karakterisera vår hållning på det sättet.
Vi har åberopat praktiska synpunkter
för vårt ställningstagande. Vi har ansett
nackdelarna av en räntehöjning vara
långt övervägande och därför varit emot
den. Att tala om en dogmatisk bundenhet
kan faktiskt inte vara befogat. Vår
uppfattning om räntan är, att den bör
vara någorlunda jämn och hålla sig
inom lågräntepolitikens område. Några
höga räntor är vi inte intresserade av.

Jag vill i detta sammanhang än en
gång stryka under något som jag har
sagt vid ett tidigare tillfälle, nämligen
att jag tycker att vi alla skall hjälpas

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åt att klargöra för svenska folket, att
det är en missuppfattning när man tror,
att våra behov här i Sverige blir sämre
tillgodosedda än vad som allmänt är
fallet ute i världen. Det är ju snarare
tvärtom, det vet de som haft tillfälle att
göra internationella jämförelser.

Det kan kanske vara av ett visst intresse
att ta del av den engelske hälsovårdsministerns
uppfattning om sjukvårdsväsendet
här i landet, en uppfattning
som han fått vid besök på olika
inrättningar under en vecka. När han i
lördags for hem till London förklarade
han enligt uppgifter i pressen, att Sveriges
sjukhus är bland de bästa i världen.

Jag medger att herr Ohlins uppgift
var riktig, att antalet läkare per tusen
invånare är mindre i vårt land än i
i. ex. England. Nu får man emellertid
komma ihåg, att sjuksköterskorna här i
Sverige har en mycket god utbildning
och utför åtskilliga av de sysslor, som
utomlands ankommer på läkarna. Man
bör också hålla i minnet, att vi på en så
pass kort tid som tolv år har ökat läkarkårens
storlek med inte mindre än
SO procent. Det tycker jag är en aktningsvärd
ökning på så pass kort tid.

Men självfallet måste vi fortsätta förbättringsarbetet,
och jag är av den uppfattningen,
att det, som herr Ohlin förde
fram om studier i utlandet för blivande
svenska läkare, kan vara någonting
att ta fasta på. Det råkar faktiskt
vara på det sättet, att medicinalstyrelsen
sedan några månader tillbaka överväger
detta problem, och man har underrättat
mig om att det finns möjligheter
för svenska studerande att få läsa
medicin i Schweiz. Det är klart att denna
uppläggning inte ter sig tilltalande
på lång sikt, men den kan vara bra för
eu tid. Vi måste emellertid se till att
våra möjligheter att- utbilda läkare inom
landet ökas, så att vi kan klara undervisningen
på egen hand, men det är en
god bit innan vi kan nå dit, och till
dess kan det finns anledning att tänka

sig undervisning i utlandet för svenska
medicine studerande.

Jag tror, herr talman, att den engelske
hälsovårdsministerns omdöme om
våra sjukhus skulle kunna utsträckas
till åtskilliga delar av samhällslivet i
vårt land. Men den omständigheten, att
vi ganska väl bär kunnat tillgodose högt
ställda anspråk inom ett flertal områden,
får naturligtvis inte förleda oss
till någon passivitet. Det finns faktiskt
alltjämt sektorer i den offentliga verksamheten,
där man kan tala om en viss
efterblivenhei, och det är självfallet vår
plikt att här sätta in attacker så fort
som möjligt. Det är vår plikt att oförtrutet
arbeta på att förbättra förhållandena
så långt våra resurser det medger.

Det var det ena jag ville understryka,
alltså att den propaganda, som ibland
drives om hur illa ställt vi har det här
i landet, må vi hjälpas åt litet var att
lägga till rätta, så att uppgifter om
missförhållanden får rätta proportioner
och så att svenska folket får en riktig
inställning över huvud taget till förhållandena
här i landet.

Det andra jag skulle vilja stryka under
är, såsom jag nämnde''något om i
början av mitt anförande, att nu måste
vi ta oss en paus i fråga om mera kostnadskrävande
reformer. Det är helt enkelt
nödvändigt om man skall kunna
genomföra en skattesänkning.

I den offentliga debatten har man
framkastat tanken att jordbrukarna
skulle avstå från en del av sina inkomster
för att en sänkning av levnadskostnaderna
för de bredare lagren skulle
kunna möjliggöras. Ja, jag undrar om
man verkligen på allvar har begrundat
vad ett sådant förslag närmare innebär.

Det lär vara på det sättet, att i en normalfamiljs
utgifter ingår produkter från
det svenska jordbruket med ungefär 30
procent. Av dessa 30 procent lär inte
mycket över hälften tillfalla jordbrukarna.
Det är alltså drygt 15 procent av
normalfamiljens utgifter, som jordbrukarna
får i ersättning för sina produlc -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ter. Låt oss anta att vi skulle minska
utgifterna för normalfamiljen med en
procent, alltså ordna så att normalfamiljen
sluppe ge ut en av dessa 15 procent.
Hur mycket måste då jordbrukarna
avstå ifrån? Det måste vara ganska
intressant att få veta det.

Självfallet innebär detta, att jordbrukarnas
totala inkomster skulle minska
med en femtondel, d. v. s. ca 6 procent.
Men man har naturligtvis ingen anledning
tro, att jordbrukarnas omkostnader
skulle förändras i samma ögonblick en
sänkning av jordbrukspriserna företogs,
utan säkerligen blev då omkostnadsposten
oförändrad. Sänkningen finge därför
uteslutande göras på den post, som
är avsedd att ersätta arbetskostnaderna.

Det är på denna arbetskostnadspost
man finge lov att företa hela sänkningen.
Skulle den kunna läggas på jordbrukskalkylens
totalsumma vore det tillräckligt
med en sänkning på 6 procent.
Men hur många procent blir det, om
man i stället måste vidta denna sänkning
enbart på arbetskostnadsposten? I
runt tal går jordbrukskalkylens slutsumma
till 4 miljarder kronor. Arbetsposten
ingår där med 2,5 miljarder. 6
procent på 4 miljarder kronor motsvaras
i det närmaste av 10 procent på
2,5 miljarder.

Om dessa beräkningar håller streck,
och det tror jag säkert de gör — men
naturligtvis kan det förekomma variationer,
högst obetydliga, vid en mer
exakt uträkning — betyder detta att om
man viil åstadkomma en sänkning av
normalfamiljens samlade utgifter genom
en generell sänkning av priset på jordbruksprodukterna,
skulle de mindre
jordbrukarna få sina arbetsinkomster
reducerade med inte mindre än 10 procent.
År detta rimligt? Är det rimligt att
tänka sig att man för en sänkning med
en enda procent av normalfamiljens
samlade utgifter skall minska småjordbrukarnas
arbetsinkomster med i runt
tal 10 procent? Jag tycker det inte. Och
det ligger faktiskt så till, att småbru -

karnas inkomster i allmänhet icke når
upp till normalfamiljens.

Vad volymen av jordbruksproduktionen
beträffar —- det har ju talats mycket
därom på senare tid, bl. a. i anslutning
till officiella prognoser om ett
exportbehov på 10 procent av hela produktionen
— skulle jag för min de]
vilja säga, att det knappast kan vara något
intresse vare sig för jordbrukarna
själva eller för det allmänna, att man
producerar mera jordbruksprodukter
än som går att sälja till acceptabla priser.
Hittills har det faktiskt gått att avsätta
produkterna till någorlunda hyggliga
priser, även om man nödgats sälja
produkterna med hjälp av någon subvention.
För handelsbalansens vidkommande
skulle jag emellertid tro, att det
inte är en så ringa fördel med en export
av jordbruksprodukter som kan belöpa
sig till en summa, som enligt konjunkturinstitutet
kan komma att utgöra 10
procent av den samlade kalkylsumman,
och den är som sagt inte mindre än 4
miljarder kronor.

Det har här talats om i dag, att man
har träffat en överenskommelse om
huvudpunkterna i en ordning för innevarande
års val. Man är ense om att få
fram något större valkretsar. Man är
ense om att verka för att kretsarnas
antal skall hålla sig i närheten av den
siffra som kommittén har gått in för.
nämligen 159 för landet i dess helhet.
Man har också varit ense om att lämna
den d’Hondtska regeln med kartellsystemet
och i stället gå in för uddatalsmetoden,
där man har en spärr anordnad
genom att den första divisorn
är 1,4, och man har vidare varit överens
om att detta skall vara ett provisorium.

Jag vill för min del säga att jag inte
tror att det är lyckligt om man skall
behöva hålla på att varje valår ändra
på spelreglerna, på valordningen. Därför
är jag för min del beredd att försöka
se till, att frågan kommer upp
till år 1955, så att vi inte också år

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid

1956 inför ett val står inför nödvändigheten
att klara de här sakerna. Jag
har den uppfattningen, att vi bör försöka
klara av valfrågorna, och då definitivt,
under år 1955.

Herr Ohlin nämnde något om tidpunkten
för de här frågornas upptagande
till behandling inom regeringen. Jag
fick nog närmast det intrycket, att han
menade att regeringen kanske hade
dröjt onödigt länge. Om det var så,
skulle jag vilja tillbakavisa en sådan
anklagelse med att tala om, att vi har
handlat så snabbt som det över huvud
taget har varit möjligt, sedan den utredningskommitté,
som har haft ärendet
om hand och där de olika partierna
har varit representerade, har kommit
fram med sitt förslag.

Jag har inte kunnat undgå att göra
några reflexioner om förhållandet mellan
de båda oppositionspartierna. Vi
har ju gång efter annan kunnat konstatera
att sammanhållningen och sämjan
där inte har varit den allra bästa.
Man har inte kunnat dra åt samma håll.
Vi har sagt oss, att under sådana förhållanden
måste väl förutsättningarna
för ett alternativ till den nuvarande
regeringen vara rätt små.

I dag har det också slagit mig att
herrarna Ohlin och Hjalmarson har
varit inne på något som jag skulle vilja
kalla diametralt motsatta linjer. Herr
Ohlin har talat om hur mottaglig regeringen
är för råd och anvisningar. I
det ena fallet efter det andra har regeringen
tagit ad notam vad man har
rekommenderat ifrån oppositionens
sida, och det har egentligen bara varit
ett enda fel i det här sammanhanget,
nämligen att regeringen har dröjt för
länge. Men så får vi av herr Hjalmarson
veta, att när det gäller en så viktig
sektor av samhällslivet som finanserna
och samhällsekonomien är det
helt annorlunda, ty se där har herr
Sköld bestämt sig i förväg, innan han
har börjat resonera, så det tjänar ingenting
till alls att tala om dessa saker.

remiss av statsverkspropositionen m. in.

Jag skulle tro att även herr Ohlin hade
de ekonomiska frågorna — de är ju i
våra dagar högaktuella problem — i
tankarna när han talade om den följsamhet
som herr Hjalmarson absolut
inte har kunnat konstatera; han har ju
funnit den raka motsatsen, nämligen
att det var bestämt i förväg, så att de!
inte var någon mening i att ta upp någon
diskussion.

När herr Hjalmarson talade om anledningen
till bondeförbundets inträdande
i regeringen kände jag det ungefär
som om jag hade blivit förflyttad
till någon av våra revyteatrar. Det var
inte mycket av verklighet bakom i
detta sammanhang. Herr Hjalmarson
nämnde att ett av huvudmotiven för oss
skulle ha varit det, att om inte vi hade
etablerat samarbete skulle någon annan
ha gjort det. Jag vet inte om herr Hjalmarson
har anledning att tro att sådana
motiv är vägledande för bondeförbundet,
men om så är fallet skulle det vara
av intresse att veta varpå han bygger
den uppfattningen. För oss var helt
enkelt situationen den, att vi ansåg att
det skulle vara en fördel för landet och
för våra valmän om vi kom i tillfälle
att mera aktivt påverka utvecklingen
här i samhället än fallet hade varit
förut. Det var det grundläggande motivet
för samgåendet.

Om jag så skulle sammanfatta vad
jag här har uttalat skulle jag säga att
vi har all anledning att inrikta våra ansträngningar
på att bevara balansen i
samhällsekonomien. Vi måste iaktta
stor sparsamhet med statens medel, vi
måste faktiskt se till vilka besparingar
det finns att göra, allt i syfte att söka
nå fram till en sänkning av den direktastatsbeskattningen.
Vi måste också försöka
att avveckla de kvarvarande regleringarna
så lång det över huvud taget
är möjligt och när förutsättningar för
det ges. I dag finns det icke förutsättningar
att gå längre än vi har gjort,
men så snart förutsättningar ges bär
måste vi vara med om att avveckla de

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ingripanden som föreligger. Vi måste
över huvud taget försöka att stärka
rättssäkerheten och friheten för de
olika medborgarna i landet. Deras förhållande
till staten måste tryggas. Den
enskilde måste ha ett skydd inte bara
i förhållande till sina medmänniskor,
utan även i förhållande till staten och
dess organ. Vi måste över huvud taget
vara med om att försöka främja rättvisa
på alla områden.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Hedlund
undrade varpå jag stöder min
uppfattning om bondeförbundets motiv
för regeringssamverkan med socialdemokraterna.
Ja, herr Hedlund, jag
skulle föreslå att herr Hedlund själv
studerade bondeförbundets tidningspress,
ty då torde min uppfattning bli
till fullo verifierad.

Nu säger herr Hedlund att bondeförbundet
gick in i regeringen i syfte att
på ett mera aktivt sätt påverka den politiska
utvecklingen. Ja, men kanske
statsrådet Hedlund skulle vilja ha vänligheten
att då tala om för oss i vilken
riktning ni skulle påverka utvecklingen.
Skulle vi dessutom kanske kunna få
höra på vilka punkter bondeförbundet
bär påverkat utvecklingen? I vilket
hänseende skiljer sig den politik, som
nu har förts av den sittande regeringen,
från vanlig socialdemokratisk politik,
herr statsråd?

Låt mig bara säga ett par ord om
regleringsekonomien. Hurudan är situationen
i dag? Jo, helt enkel den att regeringen
i det väsentliga behåller sitt
grepp över vår ekonomi på det gamla
vanliga sättet. Vi har kvar inte bara
byggnadsregleringen och igångsättningstillstånden;
vi har kvar hela den byråkratiska
apparaten i bostadspolitiken;
vi har kvar valutaregleringen och priskontrollen.
Men därutöver har vi kvar
kreditransoneringen, som innebär att
man plockar ut vissa spararkategorier

och destinerar deras pengar till vissa,
av statsmakterna privilegierade ändamål.
Det är inte vad vi menar med generell
politik. Vi har vidare kvar, herr
Hedlund, ränteregleringslagen, vars
syfte är att genom hot om direkta ingrepp
mot spararna nå samma resultat
som om man gjorde dessa ingrepp. Det
är inte generell politik.

Herr Skoglund i Umeå bekände sig i
sitt i övrigt sympatiska anförande till
den fortsatta statliga expansionslinjen,
som ju är socialdemokratiens signaturmelodi.
Statsrådet Hedlund hade verkligen
inte någon lätt uppgift, när han
här skulle gå balansgång mellan å ena
sidan anslutningen till regeringslinjen
och å andra sidan att företräda en linje,
som icke helt släpper kontakten med de
stämningar, som han ändå säkerligen
måste känna röra sig även ute i bondeförbundets
led. Därav å ena sidan herr
Hedlunds uttalande om nödvändigheten
att vara försiktig när det gäller statliga
utgifter, å andra sidan hans önskan
i nästa ögonblick att ta upp en tävlan
av det gamla vanliga slaget, denna gång
med folkpartiet i fråga om vem som
har varit värst när det gäller sjukförsäkringen.
Låt mig säga, herr talman,
att förrän vi kan få fram en annan
mentalitet i vårt land över huvud taget
och i vår riksdag i synnerhet och försöker
komma ifrån denna tävlan om
vem det är som har varit värst, när det
gäller att ta i anspråk medborgarnas
inkomster för än det ena, än det andra
i och för sig populära ändamålet, kommer
vi aldrig därhän att vi kan genomföra
en skattesänkning här i landet.

När jag hörde herr Hedlunds uttalande
här och den balansgång det gav
uttryck åt hade jag en känsla av att jag
kunde till herr Hedlund returnera ett
ord, som herr Pettersson i Dahl gav
oss inom högerpartiet: Du gav mig en
kyss, men var är ditt hjärta, Gunnar
Hedlund?

Jag kanske, herr talman, kan få sluta
med att säga ett par ord om den eko -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

nomiska politiken. Hur många gånger
liar vi inte hört detta talesätt, att bondeförbundet
skulle ha medverkat till
den ekonomiska stabiliteten. I och med
att de fyra bondeförbundarna satte sig
på de fyra taburetter, som socialdemokraterna
tillhandahöll, kunde vi hejda
inflationen. Men varför har bondeförbundet
varit mycket mera intresserat
av att hejda inflationen i andra länder
än i Sverige? Stabiliseringen har gått
längre utomlands än den har gjort på
hemmaplan.

När herr Hedlund framhåller vilka
energiska insatser man nu har gjort för
att stoppa den automatiska utgiftsstegringen,
kan jag inte underlåta, herr
talman, att stryka under att om man
granskar den framlagda budgeten kommer
man att finna att på väsentliga
punkter är de s. k. besparingarna bara
skenbara. Menar t. ex. herr Hedlund att,
när man uppfört 200 miljoner kronor
i anslag på kapitalbudgeten för aktieteckning
i Norrbottens Järnverk, detta
innebär en reell besparing, då det inte
sker någon avskrivning? Eller vad säger
herr Hedlund om t. ex. det sätt,
varpå man behandlar reservationsmedelsförbrakningen?
Så här lyder uttalandet
i förra årets statsverksproposition:
»Även för budgetåret 1953/54 torde
en förbrukning av reservationsmedel
kunna förutses, men av betydligt mindre
omfattning än den för löpande budgetår
beräknade.» Detta stod alltså i
statsverkspropositionen för i fjol. I bilaga
till årets statsverksproposition står
att läsa: »Även för budgetåret 1954/55
torde en förbrukning av reservationsmedel
kunna förutses men av betydligt
mindre omfattning än den för löpande
budgetår beräknade.» Jag fäster kammarens
uppmärksamhet på att man
ändrat årtalsbeteckningen. Reservationsmedelsförbrukningen
uppskattades
i förra årets finansplan till 50 miljoner
kronor. Den beräknas nu ha uppgått
till 140 miljoner. För nästa budgetår
räknar finansministern med 60 miljo -

ner. Vad kommer förbrukningen att bli?
Det kanske vi kan få veta i augusti eller
september 1955. Men någon reserv för
att möta denna förbrukning finns inte.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Denna gång måste jag
konstatera, att det var herr Hjalmarson
som ägnade sig åt de fria fantasierna
i polemiken. Så vitt jag hörde
ägnade sig herr Hedlund inte åt någon
sådan tävlan i fråga om vem som var
bäst på att använda skattebetalarnas
pengar, och i varje fall har jag inte
sagt ett ord av den arten. Men lierr
Hjalmarson behövde väl denna utgångspunkt
att hänga upp en replik på. Han
tänkte kanske då inte så mycket på replikens
användbarhet och slagkraft i
kammaren som på annat håll.

Herr Hedlund säger att regeringen
handlade så snabbt som möjligt när det
gällde att framlägga förslag om provisorisk
valordning. Han hänvisade till
att kommittén inte var färdig förrän
i somras. Men med litet förutseende
skulle ju regeringen redan 1952 kunnat
räkna med att det skulle komma ett val
1954. Då liade det väl för det första
varit möjligt för regeringen, som bär
ansvaret, att få till stånd ett något snabbare
kommittéarbete. Men det hade väl
för det andra även med den termin,
som kommittén hade, inte varit uteslutet
att regeringen efter ett antal månader
ändå varit färdig på senhösten.
Jag tror därför inte att inrikesministern
kan undgå ansvaret för att det blir en
något sen behandling av denna fråga.

Inrikesministern gjorde, herr talman,
några förvånande reflexioner om att de
båda oppositionspartierna är oeniga i
vissa avseenden. Naturligtvis är vi det,
Varför har vi olika partier här i landet,
om inte därför att det alla partier
emellan finns meningsskiljaktigheter på
väsentliga punkter? Det gäller väl rent
av regeringspartierna också. Eller skall
jag dra den slutsatsen av lierr Hed -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lunds påpekande, att bondeförbundet
i alla avseenden tycker som socialdemokraterna?
Det måste väl bli konsekvensen.

Sedan säger herr Hedlund, att jag
hävdade att enda felet med regeringen
är att den tagit hänsyn till oppositionens
rekommendationer alltför sent,
medan herr Hjalmarson skulle ha menat
att den inte alls följt riktiga vägar.
Låt mig hänvisa till senare delen av
mitt anförande, ungefär den sista fjärdedelen,
där jag påpekade punkt efter
punkt, där regeringen inte alls tagit
hänsyn till våra rekommendationer. Det
kan ju inte skada att man även påpekar
de fall då regeringen — låt vara alltför
sent — låtit sig påverkas.

Nog är det väl naturligt att samtliga
partier har olika åsikter om vissa ting.
Även i den kritik, som högern och vi
riktar mot regeringen, finns det alltså
likheter och olikheter, bägge väsentliga.
Men i och med att man giort sådana
påpekanden är väl frågan om
samverkan i svensk politik ingalunda
belyst i väsentligt avseende. För min
del har jag trott i många år — och
fasthåller vid — att en förutsättning
för att vi skall få bättre förhållanden i
svensk politik är att den socialdemokratiska
majoritet som funnits i riksdagens
båda kamrar försvinner. Först
när man har åstadkommit detta, har
man trygghet för en framstegspolitik
av den art som jag tror svenska folkets
flertal i själva verket önskar. Vad vi
från vårt håll kritiserar bondeförbundet
för — fastän vi inte upprepar den
sortens argument så ofta — är att bondeförbundet
för att vinna kortsiktiga
fördelar genom sitt inträde i koalitionsregeringen
har tappat bort något av
denna viktigare synpunkt: att sträva
efter sådana politiska förhållanden på
lång sikt här i landet, att man — jag
tror inte bara ur våra synpunkter utan
i långa stycken även ur bondeförbundets
— uppnår bättre resultat än eljest
är möjligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Först några ord om
förslaget om ändring av valmetoden
för landstingsvalen. Såsom herr Ohlin
nämnde var den kommitté, som har
haft hand om detta och där även meningsfränder
till herr Ohlin har suttit
med, klar med sitt betänkande någon
gång i somras. I departementet tyckte
vi emellertid att det var mycket viktigt
att landstingsmötena, som skulle sammanträda
i oktober månad, fick tillfälle
att uttala sig om förslagen, och
detta blev också fallet. Det betyder att
remissyttrandena inte kom in förrän
efter landstingsmötena i oktober månad.
Därefter har det vid flera tillfällen
varit överläggningar i frågan mellan
partiledarna -— det har behövts upprepade
överläggningar för att det skulle
vara möjligt att komma fram till ett resultat.
Om man inte har velat beröva
landstingen möjligheten att avge yttrande
i en för dem så vital fråga, har
man alltså inte kunnat lägga fram förslaget
tidigare.

Herr Hjalmarson hade en del utläggningar
om budgeten. Jag för min
del har tidigare här i dag sagt, att jag
tycker att det är en budget i sparsamhetens
tecken. Det skulle vara mycket
intressant att veta, om herr Hjalmarson
har en motsatt uppfattning på den
punkten och på vilka förhållanden herr
Hjalmarson i så fall grundar sin mening.

Herr Hjalmarson frågar: Vad är det
som bondeförbundet har uträttat, sedan
det kommit i regeringsställning?
Jag har i mitt förra anförande tillåtit
mig att peka på en hel rad ting som
genomförts under de sista två åren,
och det går att lägga till en del viktiga
saker såsom höjning av folkpensionerna,
åstadkommandet av samhällsekonomisk
stabilitet, borttagandet av en hel
del regleringar o. s. v.

Men, säger herr Hjalmarson, i hur
stor utsträckning har bondeförbundet

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medverkat till detta? Jag ser att herr
Svärd sitter på bänken bredvid herr
Hjalmarson. Jag förmodar att ni båda
samarbetar emellanåt. Men kan ni, när
ni i skilda hänseenden kommer fram
till resultat, i procent — jag förstår
att det skall väl vara det — ange hur
mycket herr Hjalmarson har bidragit
till resultatet och hur mycket herr
Svärd svarar för?

Herr Hjalmarson anser att ett av motiven
till att bondeförbundet gick med
i regeringen är, att man befarade att
det annars skulle i jordbruksfrågorna
ha förts en annan politik, och så vill
herr Hjalmarson veta hur det förhöll
sig med den saken och vilken politik
vi egentligen trodde att socialdemokraterna
skulle ha fört. Ja, hur det skulle
ha blivit, om inte »om» hade funnits,
är ofta omöjligt att fastslå, och jag kan
inte heller nu säga, vilken politik socialdemokraterna
skulle ha fört i en
annan situation, d. v. s. om de varit
ensamma i regeringsställning eller om
de haft sällskap av t. ex. herr Hjalmarson.

Jag vill, herr Hjalmarson, öppenhjärtigt
säga en sak till. Jag vet faktiskt
inte vilken politik herr Hjalmarson
själv skulle ha fört i en ändrad situation,
d. v. s. om han varit i regeringsställning.
Jag säger inte detta därför
att jag tror att herr Hjalmarson inte
menar allvar med sin yviga förkunnelse,
men det är faktiskt mycket i herr
Hjalmarsons utläggning, som är alltför
hurtfriskt och för litet att ta på för att
man med bästa vilja i världen skulle
kunna i regeringsställning realisera
det. Det är därför omöjligt för mig att
bilda mig en uppfattning om vad herr
Hjalmarson skulle ha gjort, om inte
detta »om» hade funnits.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Regeringsbänkens företrädare
har tydligen ett intensivt behov
av att i dag skaffa sig så många
erkännanden som möjligt från opposi -

tionens sida. Jag vill nu ge herr Hedlund
ett litet erkännande. Utan tvivel
är det en sparsam budget som framlagts,
men det är inte detta som är
det väsentliga, utan det är att regeringen
icke har tagit ett tillräckligt
radikalt grepp för att förbereda möjligheterna
till en skattesänkning.

När statsrådet Hedlund skulle redogöra
för vad som bondeförbundet hade
åstadkommit genom sin anslutning till
den socialdemokratiska regeringen, pekade
han på borttagandet av bilaccisen,
upphävandet av byggnadsregleringen
när det gäller bostäder och förbättringen
av folkpensionerna. Menar herr
Hedlund på fullt allvar att dessa åtgärder
inte skulle ha vidtagits, om inte
bondeförbundet hade gått in i regeringen
Vad säger socialdemokraterna
om ett sådant uttalande?

Till sist vill jag på uppdrag av riksdagsman
Svärd, som inte har tillfälle
att yttra sig i denna kammare, meddela
att det spörsmål, som herr Hedlund
ställde, för vårt vidkommande
inte har så stor aktualitet, då vi tillhör
samma parti. Menar herr Hedlund
— något som jag inte gjort gällande —
att samhörigheten mellan bondeförbundet
och socialdemokratien skulle vara
av den natur som råder mellan företrädare
för samma politiska parti?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Till en början skall jag
ta fasta på vad herr Hjalmarson i slutet
av sitt anförande sade eller underförstod,
nämligen att om man tillhör samma
parti är det en själ och en mening,
så att då kommer inte detta problem
upp om sammanjämkning av olika åsikter,
och då har man alltså inte anledning
att fråga hur mycket den ene
eller den andre har medverkat. Är det
så inom högerpartiet, så ber jag om
ursäkt för att jag tog upp denna jämförelse.

Sedan frågade herr Hjalmarson föl -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jande: Om inte bondeförbundet varit
med i regeringen, hade man då tagit
bort bilaccisen och allt det andra
krånglet, eller skulle socialdemokraterna
ha behållit allt detta? Det beror på
om de kunnat göra det, och detta hänger
i sin tur på hur det gått med stabiliseringen.
Jag har den uppfattningen att
det behövdes en kraftig majoritet bakom
regeringen för de hårda tag vi tog
1951, de tag, som var inledningen till
att vi fick skutan på rätt köl igen. Det
var en av grundtankarna i koalitionsbildandet
att man skulle få denna fasta
majoritet och på det sättet klara av
detta problem inbegripet kreditåtstramningen
och liknande ting, som
herr Hjalmarsons partivänner f. ö.
tycks ha funnit mycket välgörande för
samhällsekonomien enligt vad de offentligt
uttalat sig om. Jag menar alltså
att om man inte nått fram till stabilitet
och därmed skapat grundvalen för borttagandet
av alla dessa regleringar samt
skapat en fastare samhällsekonomi, då
hade man kanske inte vågat släppa biiaccisen
m. m. och man hade kanske
inte heller vågat höja folkpensionerna
så mycket o. s. v.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Regeringen ställer som
mål för den ekonomiska politiken under
nästa budgetår att främja ekonomiskt
och socialt framåtskridande, höja
levnadsstandarden, trygga en hög och
jämn sysselsättning, bevara samhällsekonomisk
balans och hålla ett stabilt
penningvärde. Man kan visserligen
fråga varför den fulla sysselsättningen
utbytes mot hög och jämn sysselsättning,
och man kan tycka att det diffusa
talet om den samhällsekonomiska balansen
borde upphöra. Det viktigaste
är naturligtvis målsättningen som helhet.
Den förefaller godtagbar, så långt
man håller sig till ordvalet. Det är dock
inte orden utan gärningarna som blir
avgörande.

Regeringen uppskattar nationalin -

komstens ökning under 1953/54 till
minst 3 miljarder kronor. Men —- och
det är den första invändningen — varför
har då regeringen både 1953 och
1954 rekommenderat löntagarna att
prolongera avtalen och avstå från lönehöjningskrav?
Under sju av nio efterkrigsår
har regeringens lönepolitiska
linje varit lönestopp respektive avtalsprolongation,
trots att produktionen
och nationalinkomsten starkt ökat och
att sysselsättningen varit relativt god.
Nu konstaterar — såsom jag erinrade
om i höstens debatt — även regeringens
egen expertis, att regeringen faktiskt
hindrat arbetarna och löntagarna från
att ta ut de löneförbättringar som varit
möjliga de senaste åren. Därigenom har
de väldiga inkomstökningar som regeringen
själv konstaterar hamnat hos
andra. Staten tar en del av denna merinkomst,
medan kapitalisterna kammar
åt sig lejonparten. Löntagarna har fått
smulorna av dessa växande rikedomar.
Regeringens eget material belyser hur
den privata konsumtionsandelen av
den samlade bruttonationalprodukten
minskat från 62,5 procent 1950 till 57,7
procent 1953. Det säger väl en del att
konsumtionen av livsmedel de senaste
fyra åren ökat med endast en procent
medan konsumtionen av kläder minskat
med inte mindre än åtta procent.

Sådana reflexioner plågade inte finansministern
när han förra tisdagen
talade om budgeten. Jag vet mig aldrig
på flera årtionden ha hört en så optimistisk
bild av uppnådda resultat och
framtidsutsikter som den herr Sköld
gav då. Det var inte många reservationer
som dämpade denna panegyrik.
Hans stora glädjeämne var väl att statens
inkomster ökat från 3,2 miljarder
kronor 1946 till beräknade 8,5 miljarder
nästa år. Under samma tid har
också försvarsutgifterna tredubblats.
Endast en liten del av den väldiga merinkomsten
efter kriget har utnyttjats
på ett socialt försvarbart sätt. Dit vill
jag räkna den förbättring av folkpen -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sionärernas läge som sker i år och som
vi från kommunistiskt håll mycket aktivt
medverkat till.

Regeringens eget material och finansministerns
framtidsoptimism stöder
min uppmaning till regeringen från i
höstas att ompröva hållningen gentemot
de fackliga lönesträvandena. Redan
en neutral hållning från regeringens
sida gentemot dessa vore ett framsteg
för arbetarna och övriga löntagare.
Ännu bättre vore det naturligtvis
att regeringsmakten utnyttjades för att
underlätta strävandena att förbättra
existensvillkoren.

Härvidlag föreligger naturligtvis en
viktig åsiktsskillnad mellan våra partier.
Vi vet mycket väl att det ges gränser
för vad fackföreningarna kan avtvinga
kapitalisterna. Men medan socialdemokratiens
ledning tycks anse
det livsfarligt att arbetarna och jämställda
närmar sig dessa gränser, är
det vår mening att de måste eftersträva
att uppnå dem. En sådan strävan aktiviserar
arbetarklassen och försvagar
dess motståndare. Passivitet hjälper å
andra sidan arbetarklassens farligaste
motståndare och berövar arbetarklassen
stödet av de viktiga mellangrupperna
i samhället. När socialdemokratiska
partiets ledning lämnade efterkrigsprogrammet
åt sitt öde, överlämnade den
också mellangrupperna liksom rikets
största städer åt folkpartiet och högern.

Nu förutspår finansministern, att
den stora ekonomiska frammarschen
förra året skall fortsätta även 1954. Ja,
herr Hedlund har ju för en stund sedan
till och med försäkrat, att den ekononomiska
krisen är klarad. Jag tycker
inte man skall ha för bråttom att göra
sina deklarationer, ty det händer att
man glömmer bort vissa viktiga poster.
En av dessa bortglömda poster här är,
att det ännu inte har varit någon ekonomisk
kris.

Jag medger, att finansministerns
framtidsbild har ett förbehåll, nämligen
att det inte blir en kris i väster. Det

finns emellertid inte någon naturlag,
som föreskriver, att om det blir en kris
i Förenta staterna, vilket man absolut
bör räkna med, vi måste drabbas av
alla dess följder. Det är inte alls nödvändigt,
att vi får en stor arbetslöshetsarmé.
Vi behöver inte finna oss i
ett tillstånd, i vilket vi inte längre anser
oss ha råd att arbeta. En minskning
av utrikeshandeln enligt de s. k. kriskalkylerna
är inte alls oundviklig. Enligt
vår mening står vägen öppen att
neutralisera den väntade krisens verkningar,
så att den inte behöver skada
folket. Om det största regeringspartiet,
som under och efter kriget talat så
mycket om planhushållning, handlat i
samma anda även i fortsättningen,
skulle man i dag inte behöva betrakta
det som naturligt, att det som kommer
att inträffa i den amerikanska ekonomien
ovillkorligen måste inträffa i
Sverige.

En sak kan redan nu göras, som
kunde neutralisera de farligaste verkningarna
av en kris västerifrån. Det
vore att följa den linje, som den dåvarande
regeringen argumenterade för
i samband med det stora kreditavtalet
med Sovjetunionen. En motivering för
denna kredit var som bekant, att Sverige
därigenom skulle skaffa sig en ny
krisfri marknad och en återförsäkring
mot störningarna i den kapitalistiska
världsekonomien. Det var ett svårt
missgrepp av regeringen att ge upp
denna linje och avbryta en lovande
utveckling bara för att tillmötesgå de
amerikanska anspråken.

Utrikesministern karakteriserade för
två månader sedan i första kammaren
den amerikanska handelsblockaden mot
de krisfria länderna som krigsåtgärd.
Att Sverige skulle medverka däri och
frivilligt avstå från avsättning för kanske
nära k» av verkstadsindustriens
export måste gå stick i stäv med Sveriges
ekonomiska intressen och med löftena
att upprätthålla full sysselsättning,
för att nu inte tala om att det strider

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

.64

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mot de avgivna neutralitetsdeklarationerna.

Nu börjar en kapplöpning mellan de
kapitalistiska länderna för att komma
in på den andra världsmarknaden. Det
är verkligen på tiden, att regeringen
lägger om kursen, bryter den amerikanska
blockaden och försöker öppna
en omfattande handel med detta stora
område, som därtill ligger oss geografiskt
nära och som kan leverera oss
många nyttighetsvaror i utbyte mot
svenska varor från industrien och jordbruket.
Det vore enligt min mening den
effektivaste och mest långsiktiga krisberedskapen
samtidigt som det skulle
bidra till att öka förutsättningarna för
en svensk fredspolitik.

Det enda regeringen utlovar för att
möta en väntad kris är en översyn av
lämpliga arbeten. Staten och kommunerna
skall med upp till tre månaders
varsel kunna ordna arbeten för 18 000
man under en viss tid. Vidare kan man
utlägga beställningar hos industrien,
som motsvarar fem procent av årskapaciteten,
och eftersom 85 procent därav
skulle utläggas hos verkstadsindustrien
skulle man väl där under ett
år kunna återställa sysselsättningen till
vad den var 1952.

Det är ju något, men det är otillräckligt
inför en arbetslöshetslavin av 1930-talets mått. Jag vill för övrigt i detta
sammanhang erinra om finansministerns
uttalande tidigare i dag, att det är
betydligt färre offentliga arbeten planerade
för en ny kris än under 1930-talet.

Regeringens s. k. nationalbudget
illustrerar hur främmande regeringen
är för tanken att försöka precisera något
av den utlovade planhushållningen
gentemot den kapitalistiska ekonomien.
Inga av dess beräkningar och prognoser
har stämt. Jag skall gärna ge några
exempel.

Under åren 1947—1950 skulle enligt
nationalbudgeten den s. k. bruttonationalprodukten
öka med 1 850 mil -

joner kronor. Resultatet blev enligt försörjningsbalansen
inte mindre än 4 760
miljoner kronor, d. v. s. nära 3 miljarder
mera än prognosen. Enligt regeringens
planer skulle importen under
åren 1948—1951 ha minskat med 1 100
miljoner. I verkligheten ökade den med
920 miljoner; alltså en differens på 2
miljarder. Något liknande har skett
med exporten, som enligt regeringens
planer skulle öka med 755 miljoner
kronor men i stället ökade med 2 130
miljoner kronor.

Herr Sköld har nyss talat om att han
misstror planering och att den svenska
regeringen, åtminstone han själv, betraktar
allt vad reglering heter som etl
nödvändigt ont. På sådana områden
som investeringar, sparande och konsumtion
har bristen på planhushållning
varit så påtaglig som helst.

Regeringen ställde för åren 1948—
1951 som uppgift att begränsa konsumtionsökningen
till 570 miljoner kronor.
Det verkliga beloppet blev 1 400 miljoner
kronor, d. v. s. nära en tredubbling.
Att denna ökning inte ligger på
livsmedel, kläder och dylika nyttigheter
har jag redan påvisat. Regeringen
har kunnat minska investeringar i bostäder
men har inte försökt påverka det
samlade investeringsbeloppet. Man kan
säkert anta, att fördubblingen av personbilar
på några få år är ett indirekt
resultat av den växande bostadsbristen.

Alla dessa fakta bevisar, att en planering
och ledning från regeringens
sida på sin höjd existerar på papperet.

Just denna impotens, som nu aktualiserat
trygghetsproblemen, oroar även
regeringens egna anhängare, som ser,
att samma krafter som tidigare behärskar
ekonomien och de enskilda företagen.
Det är ett slags liberal låt-gåpolitik
helt i Bertil Ohlins och storfinansens
anda. I våra skolor får barnen
lära sig, att skillnaden mellan liberalism
och socialism är att liberalismen
vill låta människorna och de fria krafterna
styra sig själva, ungefär som herr

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hjalmarson så vältaligt brukar tala om,
medan socialismen vill reglera allt, inklusive
människorna. I verkligheten är
det helt annorlunda. Skillnaden mellan
liberalismen och socialismen på dessa
områden är i verkligheten att liberalismen
vill låta maskinerna stvra människorna,
medan socialismen vill att människorna
skall styra maskinerna.

Tyvärr handlar regeringen efter denna
liberalistiska doktrin. Resultatet är
därvid vad jag redan illustrerat: fruktan
för kris, otrygghet bland massorna,
att allt förblir vid det gamla. Följden
härav kan bara bli en jätteskräll.

Regeringens förslag att höja de redan
förut höga skatterna på sprit och tobak
möter stort missnöje, även i det socialdemokratiska
partiet. Trots att de direkta
skatteinkomsterna beräknas stiga
med en halv miljard kronor nästa år
kräver regeringen att få plocka ut ytterligare
96 miljoner kronor av rökare
och spritförbrukare. Den motiverar
detta krav med önskan att balansera
budgeten. Detta är ett svepskäl. Regeringen
vet inte och kan inte veta om
den nya budgeten, reellt sett, blir balanserad
genom bifall till dess förslag.

Låt mig som exempel nämna posten
inkomst- och förmögenhetsskatt. I fjol
räknade regeringen fel på denna med
200 miljoner kronor. Den räknade som
bekant för lågt men uppnådde därigenom
ett slags balans i budgeten. I år
har finansministern godtyckligt prutat
ned riksräkenskapsverkets beräkning
på samma inkomstpost med 100 miljoner
kronor och får därigenom fram ett
skäl för de nya skatterna. Han skyller
på att dessa 100 miljoner kronor är
avgifter till sjukförsäkringen, men det
lär väl bli svårt att finna några skäl
varför exempelvis 220 miljoner kronor
i folkpensionsavgifter skall upptagas
under denna post men inte 100 miljoner
kronor i sjukförsäkringsavgifter.
Hela denna manöver verkar godtycklig
och stärker intrycket av att såsom regeringen
konstruerat budgeten är ba5
— Andra kammarens protokoll 19o''t

lanseringen av densamma en ren bokföringsfråga.

Jag skulle dessutom vilja peka på två
viktiga fakta vid bedömningen av detta
skatteförslag. För det första: under efterkrigsåren
till och med 1953 har regeringen
i skatter plockat ut 3,2 miljarder
kronor mer än som förbrukats
på driftbudgeten. Om händelsevis den
nya budgeten skulle komma att visa ett
underskott på 100 miljoner kronor, så
gör detta varken till eller från i ett så
jättestort sammanhang.

För det andra: under senare år har
en reaktionär tendens framträtt i skattepolitiken,
nämligen tendensen att
överflytta allt större del av finansieringen
till de indirekta skatterna. De
indirekta skatternas andel av inkomsterna
på driftbudgeten har sålunda undergått
följande förändringar: 1951/52
33,5 procent, 1952/53 36 procent och
beräknas för 1953/54 till 40,4 procent.

Denna skattepolitik skyddar de stora
inkomsterna och förmögenheterna och
lägger bördorna på de små inkomsttagarna
och de fattigaste i samhället.
Den har en klar klasskaraktär. Den leder
till ökade levnadskostnader för folket
och motverkar strävandena att
stabilisera eller till och med sänka
levnadskostnaderna. Den privilegierar
dessutom en del av medborgarna och
befriar dem från vissa utgifter för försvaret,
som i stället med ökad tyngd
läggs på de övriga. Redan detta gör att
riksdagen bör avvisa förslaget.

Man har försökt skylla de höga skatterna
på socialpolitiken. Det kan inte
lyckas längre. Nu börjar det stå klart
även för regeringens anhängare, att vi
får nya och oavbrutet höjda skatter för
att kunna fortsätta att rusta. Finansministern
ser vart det bär hän. Han
behöver visserligen inte i år ta ut de
nya skatterna, men han vet att de behövs
framdeles, om man skall fortsätta
upprustningen som hittills. Hela finanspolitiken
håller på att bli en fråga
om att balansera skatteutgifterna så att
Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man alltid kan tillgodose den militära
expertisens önskemål.

I höstas förklarade försvarsministern,
att han med något av oresonlighet i
föresatsen skulle gå in för besparingar
på fjärde huvudtiteln. Det måtte inte
ha varit så farligt med vare sig oresonligheten
eller föresatsen, eftersom han
föreslår en höjning med 37 miljoner
kronor, trots fjolårets centurioner och
stora »engångsanslag».

Därjämte förelägger han riksdagen
en sjuårsplan för flyget, som redan från
början höjer utgifterna med 150 miljoner
kronor om året. Om något år kan
han med samma skäl som nu komma
till riksdagen och säga, att modernitetskraven
påkallar eu revidering av samma
plan för ytterligare en miljard kronor.

Såvitt jag förstår handlar det om att
på eu omväg förkorta livet på eu del
av de flygmaskiner som undgått att
kraschas sönder vid de hårda övningarna.
Sakkunskapen säger att sex års
omloppstid är bättre än sju års, och
den har på sitt sätt naturligtvis rätt.
Den kan med samma rätt påstå ■— och
kommer väl att göra det om något år
— att sex år är för lång omloppstid
med hänsyn till teknikens framsteg.

Herr Ohlin har förklarat att två miljarder
är en övre gräns, där han anser
det möjligt att skapa en samling med
regeringen kring försvaret, men den
nya gräns som regeringsförslagen pekar
på ligger snart en halv miljard
högre — inte i år, kanske det sägs,
eftersom utgifterna föreslås bli 2,2 miljarder,
men det finns någonting som
heter tilläggsstater, och räcker bara
pengarna till så att det liksom i år blir
över, kommer regeringen säkert att
hitta på användning för pengarna.

Arbetarna i den svenska rustningsindustrien
har uttalat sig för ett förstatligande
av sådana företag. Det är
säkert åtskilliga hundra miljoner som
via försvarsbudgeten hamnar i rustningsindustriens
kassaskåp. Jag erinrar

bara om Saabs senaste bokslut, enligt
vilket rörelsevinsten ökat 14,0 miljoner
till 24,8 miljoner. Förutom ökad utdelning
genomföres nu en ökning av aktiekapitalet
från 10 till 25 miljoner, varav
hälften sker genom fondemission. Det
är en lukrativ affär att bygga flygmaskiner
åt den svenska försvarsmakten,
och ju fler sådana som kan byggas desto
bättre går affärerna. När man ser den
våldsamma ökningen av dividenderna
hos Saab, förstår man hur det skall
vara hos de äldre rustningsföretagen.
Den borgerliga pressens envetna kampanj,
som också understöds av vissa
högermän och folkpartister i riksdagen,
för att ytterligare förstärka flyget får
här en särskild inte alltför smickrande
belysning. Här är ett utmärkt studieområde
för riksdagens revisorer.

Det talas i trontalet om att under det
senaste året har »en viss avspänning
inträtt». Säkert är krigsfaran nu mindre.
Det börjar talas om både förhandlingar
och rustningsbegränsning. Sovjetunionen
minskade sin försvarsbudget
föregående år. Amerikaner och
fransmän följer efter i år. Men den
svenska regeringen vill inte låtsas därom.
Trots det myckna talet om att Sverige
på vissa områden, exempelvis flygets,
i fråga om styrka står på tredje
plats i Europa så försäkrar trontalet att
»vårt försvars styrka och effektivitet
måste vidmakthållas» och försvarskostnaderna
hållas »på en i stort sett oförändrad
nivå».

Det är fler än vi som börjar undra
var det hela skall sluta. Den linje som
regeringen följer visar inte något slut.
Den följer icke en plan, hellre en spiral,
som går i allt vidare ringar. Den
har icke ett mål, såvida inte en oavbruten
ökning av rustningsutgifter utan
slut skall ges ett sådant namn.

Regeringen brukar motivera de fortsatta
rustningarna i vårt land med att
de fyller en rent defensiv uppgift. Men
ibland kommer rent maktpolitiska tonfall
in i ordsvallen, en benägenhet att

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

värdera ett folk efter dess militära styrka,
att bortse från att enbart militär
styrka icke är eu verklig utan endast
en skenbar styrka. Detta kan främja
äventyrligheter och frammana förakt
för de djupare reella faktorer, som avgör
om en stat är stark eller svag.

Lika farligt är att koppla samman
rustningarna med förhoppningarna om
en god konjunktur och stegrat välstånd.
Under flera år har regeringen utgått
från de amerikanska spekulationerna
i rustningar och krig såsom en varaktig
konjunkturstimulans. Nu har man i USA
trots rustningar och det varuslukande
Koreakriget — det kostade Förenta staterna
inte mindre än 105 miljarder kronor
— betydligt större lager osålda varor
än före krigsutbrottet. Rustningar,
som samtidigt minskar köpkraften inom
landet, kan naturligtvis inte heller i
Sverige upprätthålla en av stora osålda
varulager underminerad konjunktur. De
militära rustningarna är inte bara improduktiva
— vi skulle kunna bygga
150 goda familjevillor per dag eller,
låt mig säga, 150 000 nya lägenheter om
året för det belopp de svenska rustningarna
slukar.

Detta år har våra myndigheter till
undervisning, hälso- och sjukvård, samlingslokaler,
idrottshus, badhus och liknande
anläggningar begärt 1 140 miljoner
kronor. Alla dessa krav är välmotiverade
och brännande på grund av
många tidigare års försummelser. Nu
föreslår regeringen 330 miljoner kronor
på dessa konton och avvisar kraven
om 810 miljoner kronor. Där saknas det
inte oresonlighet i föresatsen att spara.
T. o. m. en professur för allergiska
sjukdomar, som skulle kosta 4 500 kronor
om året, avvisas med hänvisning
till knappheten på medel. Medan regeringen
påstår sig ha prutat fyra procent
på maximikraven från de militära
myndigheterna, prutar den gladeligen
70 procent när det gäller ungdomens
utbildning och folkets hälsa.

Jag skulle vilja göra ännu en reflexion

i anledning av den socialdemokratiska
regeringsledningens inställning till våra
kulturproblem. Socialdemokraterna pekar
med stolthet och inte helt oberättigat
på att en viss socialpolitisk upprustning
skett här i landet sedan 1932.
De gör t. o. m. teori av detta på sina
håll och framhåller socialpolitiken som
ett alternativ till en revolutionär omvandling
av våra produktionsförhållanden.

Men intresset för socialpolitik och
försvaret utvecklas ofta på bekostnad
av kulturpolitiken i allmänhet och demokratiseringen
av kulturpolitiken i
synnerhet. Sådana fakta som att vi efter
22 års socialdemokratisk regeringsledning
ger kulturutgifterna minskad andel
av budgeten jämfört med början av
1930-talet eller att vi måste importera
läkare och lärare, ja t. o. in. präster,
från krigshärjade länder är därvid
mycket avslöjande. Ännu mera anmärkningsvärt
är att arbetarklassens andel
i studentrekryteringen sjunker och att
ungefär tre procent av officerskåren
kommer från arbetarklassen, som dock
representerar 60 procent av folket.

Vi har på sistone fått en del socialdemokratiska
landshövdingar och generaldirektörer,
men trots detta skulle
det med hittillsvarande tempo ta mer
än 4 000 år innan arbetarklassen har
en proportionell representation i de
högre ämbetena, som svarar emot dess
andel i befolkningen. .lag tror det finns
full anledning till självrannsakan på
detta område.

Om det största regeringspartiet ville
se framåt skulle det finna, att det finns
angelägnare uppgifter för användning
av budgetöverskottet än improduktiva
rustningar. Kapprustning är en dålig
väg över huvud taget för ett land som
valt neutraliteten och vill att hela världen
skall erkänna detta.

Som jag redan erinrat om försäkrar
trontalet att en viss avspänning internationellt
har ägt rum. Alla känner
en oerhörd lättnad över att krigsfaran

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte är lika stor som för bara ett år
sedan. Det allvarligaste faroproblemet
i Europa just nu är Västtyskland, där
samma krafter, som under vår livstid
utlöst två världskrig, återtagit den reella
makten. Det kan kanske dröja ännu några
år innan dessa hunnit rusta upp så
mycket att de åter kan börja svänga
svärdet över sina grannars huvuden.
Men folken fruktar alltmer att det bara
är en tidsfråga innan den ödesdigra cirkeln
åter sluter sig.

Men hänsyn härtill måste man hoppas
att den fyrmaktskonferens, som
nästa vecka inledes i Berlin, skall uppnå
ett positivt resultat, så att krigsproblemet
verkligen skjutes undan för en
längre tid. Möjligheterna för en ökad
avspänning föreligger, och de skulle
vara ändå mycket större därest de kapitalistiska
monopolen inte betraktade
rustningar och krig som det viktigaste
medlet för att skapa höga vinster.

Under det förflutna året har dock
förhandlingstanken gjort sitt genombrott
efter svåra nederlag för maktpolitiken.
Ännu behärskas trots allt den
amerikanska utrikespolitiken av illusionen
om den militära styrkans allenabetydelse.
Nederlaget i Korea och bakslaget
för planerna på europaarmén
har visserligen varit allvarliga kallduschar
för maktpolitikerna. Men ännu
fortfar den amerikanska regeringen att
kommendera och ryta åt sina vasaller
samtidigt som den hotar de utpekade
motståndarna med eld och svavel.

Därför kan man inte nog önska att
regeringen mera verksamt skall stödja
strävandena till förhandlingar i stället
för maktpolitik och medverka till ett
förbud mot atomvapnen. Ett sådant
förbud skulle jämna vägen för en
ytterligare avspänning.

Vi stöder för vår del neutralitetslinjen
och bekämpar avstegen från densamma.
Vi anser att Sverige bör delta i FN,
försvara dess stadga och stödja strävandena
att göra FN till ett effektivt

fredsorgan. Där finns det dock åtskilligt
att önska.

I trontalet erinras om att Sverige är
medlem i två neutrala kommissioner
med uppdrag att lösa vissa i stilleståndsavtalet
angivna frågor. Jag anklagar
regeringen för att neutralitetens
krav på opartiskhet inte bär iakttagits
när det gällt krigsfångarna. Hela övertalningsproceduren
har gjorts till ett
spex genom den terror som amerikanernas
hej dukar från Sydkorea och Taiwan
praktiserat. Även svenskar har vittnat
om de ohyggliga dåd som dessa agenter
fritt kan utföra mot fångar, som vågat
tillstå att de vill återvända hem.
Mord, även ritualmord och andra terrormetoder,
har tillämpats. Detta har
icke bestritts av svenskarna; men medan
indier, polacker och tjecker har
lagt ansvaret därför där det bör ligga
och särskilt ansvaret för fiaskot med
övertalningsproceduren, har svenskarna
försökt skydda amerikanerna.

Ännu värre är att den svenska oviljan
mot att vidta åtgärder mot de i lägren
insända terroristerna och de tilllämpade
terrormetoderna har försvårat
hela arbetet. Det säger allt att av de
överenskomna 90 övertalningsdagarna
har endast tio kunnat utnyttjas.

Säkert har denna repatrieringskommission
haft oerhörda svårigheter att
brottas med. Redan i somras tog Syngman
Rhee godtyckligt ut 25 000 av de
terroriserade krigsfångarna, som antagligen
stoppas in i hans armé — nu får
han genom bland annat svensk förmedling
ytterligare 22 000 terroriserade
nordkoreaner och kineser och har lyckats
göra hela stilleståndsöverenskommelsen
i fråga om krigsfångarna till
en ren parodi.

Världen har fått ett skolexempel på
vad det är för slags krafter som står
bakom Koreakriget och under FN:s
missbrukade fana försökt utlösa ett nytt
världskrig och som ännu inte medger
att de tänker uppge dessa försök även
framdeles. Sverige bär inte vunnit nå -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gon ära genom dessa sina representanters
insatser.

För en månad sedan talade herr
Hjalmarson om hur han ville åstadkomma
skattesänkningar. Han ville slopa
kvarlåtenskapsskatten, skydda förmögenheterna
och sänka uttagningsprocenten
till 100. Detta ville han möjliggöra
genom ett nytt uppskov med sjukförsäkringen,
trots att inbetalningarna
till denna redan börjat, samt genom att
slopa vissa hyresrabatter. Ingen sjukförsäkring
plus höjda hyror är alltså
det enkla hokus pokus som behövs. En
sådan linje för att vinna skattesänkningar
åt de rika och de stora inkomsttagarna
är asocial. Denna asociala linje
löper parallellt med högerkraven att
slopa alla kontroller som skulle kunna
begränsa spekulanternas rörelsefrihet.

I dag har han riktat ett angrepp mot
den svenska byggnadsarbetarkåren och
förklarat, att den använder metoder
som inte kan anses vara godtagbara.
Han kräver därför, att regeringen skall
uppmärksamma saken. Jag kanske skulle
nämna några enkla fakta. Under
många, många år har utvecklingen inom
den svenska byggnadsindustrien
gått på en linje som inneburit, att de
s. k. materialkostnaderna oavbrutet stigit
på lönekontots bekostnad. För några
av de senare åren — jag tar åren 1950
—52 — har vi här tre mycket upplysande
siffror. Under dessa år steg
lönerna med 33 procent. Jag vill erinra
om att livsmedelsindex då steg med 38
procent. Under denna tid steg materialkostnaderna
med inte mindre än 49 procent,
när de nådde som högst. Jag tror
att det visar ganska bra, var man skulle
ingripa i fråga om byggnadsproduktionen.
Herr Hjalmarson är naturligtvis
inte beredd att upplysa kammaren om
hur mycket de genomsnittliga inkomsterna
för byggmästarna har ökat under
samma tid. Jag har inte heller siffrorna,
men jag kan försäkra att det blir
en ökning av helt andra mått än i fråga
om lönerna. Om det verkligen är nå -

gon eller några som har utnyttjat sin
mycket starka ställning inom byggnadsverksamheten
på ett ur allmänna synpunkter
icke godtagbart sätt, så är det
herrar byggmästare, som av krassa profitmotiv
vägrar att hålla i gång en jämn
byggenskap året om till förfång både
för de många bostadslösa och för byggnadsarbetarkåren.

Socialministern upplyste i slutet av
förra året att ett hinder för att höja
bostadsbyggandet till den nivå man
tidigare räknat med, 60 000 bostäder
om året, är bristen på byggnadsarbetare,
och han nämnde därvid bl. a.
bristen på murare. Det kanske bör upplysas,
att i början av november hade vi
i Stockholm trots utmärkta väderleksförhållanden,
som rått hela hösten, 300
arbetslösa murare, 100 arbetslösa timmermän,
60 arbetslösa snickare och
inemot 800 arbetslösa byggnadsgrovarbetare.
Jag tror att man, om man
skall börja granska vilka det är som
genomför cn icke godtagbar linje i
byggnadsproduktionen, får vända sig
till byggmästarna.

Det är emellertid intressant i detta
sammanhang, att folkpartiledaren herr
Ohlin tydligen finner, att högerkraven
avser att försvaga folkpartiet, och det
var väl därför han vid riksdagens början
hemställde till högerledaren herr
Hjalmarson att inte operera så, att
högern-folkpartiets gemensamma planer
på att vinna majoriteten skadades.

Herr Ohlins strävan har ju redan
tidigare klargjorts. Det är att som det
hette i en skrivelse i »det ledande
skiktets» intressen förstöra varje möjlighet
för arbetarklassen och dess företrädare
att påverka den politiska utvecklingen
i vårt land. Efter nazistiskt
föredöme inledde han denna strävan
efter kriget med attacker mot arbetarrörelsens
vänster och kunde därvid
påräkna ett kortsynt stöd från den socialdemokratiska
ledningens sida. Sedan
han insett att han inte kommer längre
på denna väg, inriktar han nu krafterna

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

mot socialdemokraterna själva. Han har
säkert i sin grupp någon lämplig Mc
Carthy som efter amerikanskt föredöme
vid ett regimskifte i vårt land kunde
släpa en Erlander inför rätta för »antisvensk»
verksamhet. Nu börjar han
oroas både för sin obstinata kampfrände
och för vad höstens val kan
bära i sitt sköte. Det är därför han
tigger högern om att inte tappa det
gemensamma målet ur sikte.

Vi tror för vår del på möjligheten att
driva högern-folkpartiet tillbaka i höstens
val, inte bara i Stockholm och
Göteborg, där de redan vunnit ett tillfälligt
flertal bland väljarna, utan i hela
landet. Förutsättningen därför är dock
att hela arbetarrörelsen samordnar ansträngningarna
och att fronten vändes
mot de reaktionära krafterna.

Nödvändigt är också att arbetarna
och likställda verkligen känner, att de
har något viktigt att vinna. Det viktigaste
för dem just nu i den inre politiken
är ett större mått av trygghet i
anställningen och en förkortning av
arbetsveckan, liksom det viktigaste för
de äldre arbetarna är ett större mått av
ekonomisk trygghet, när de inte längre
orkar stå kvar i produktionen. Regeringen
har förklarat sitt intresse för
dessa frågor. De förslag som ställs från
kommunistiskt håll i dessa frågor tar
fasta på detta deklarerade intresse och
knyter direkt an till den starka fackliga
opinionen.

Vi tänker inte låta dessa krav begravas
i långtidsutredningar och departement.
De är varken skådebröd eller
framtidskost utan dagens huvudfrågor
för de arbetande människorna i
vårt land. Därför kan vi inte betrakta
dem som enbart parlamentariska problem.
Herr Hjalmarson har tidigare här
i dag lovat att utveckla kampen för sina
krav genom att gå utanför riksdagen.
Jag vill säga att genom att utveckla
kampen för dessa frågors lösning bland
massorna och deras organisationer kan
de snabbare förverkligas. För vår del

kommer vi att göra höstens val till bl. a.
ett votum för alla arbetande människor
och för hela arbetarrörelsens gemensamma
frågor.

Innan jag sätter punkt, herr talman,
skulle jag bara helt kort vilja erinra
något om den opinionsstorm som blåst
upp i Danmark mot regeringen för att
denna efter amerikanskt föredöme släpper
de nazistiska krigsförbrytarna på
fri fot. Det påminner något om det
ursinne, som grep svenska folket i krigets
sista skede inför avslöjandena om
den .svenska politiska polisens intima
samarbete med Gestapo och följderna
därav. Regeringen lovade då att alla
krigsförbrytare skulle befordras till
straff, och vi fick bl. a. Sandlerkommissionen
med dess fruktansvärda avslöjanden.
Vi erfor också då, att framstående
svenska polismän förbjöds i det
befriade Danmark såsom de nazistiska
förbrytarnas kollaboratörer, men i Sverige
har de kunnat fortsätta samma
verksamhet som förut. En av dessa i
Danmark brännmärkta har spelat en
viktig och egendomlig roll i en politisk
process, vars djupare syfte tydligen
var att föra över vårt land till
Atlantpakten. Man har där brukat metoder,
som vilselett både anklagade och
domstolar, metoder som sådde splittringen
under andra världskriget. Jag
bör kanske inte öka regeringens bekymmer
inför alla rättsskandaler som
dominerat 1953 och upprört hela vårt
folk; den har ju framför allt bara eu
replik till hands: det svenska rättsväsendet
är bra. Men ändå måste jag
ställa den enkla frågan till regeringen:
Hur länge tänker ni bruka i rikets
tjänst och på framskjutna poster människor,
som i Danmark stämplats som
kollaboratörer med Gestapo och de nazistiska
krigsförbrytarna och som följaktligen
utestängts därifrån? Hur länge
skall, för att bara nämna ett enda namn,
Werner Ryhninger kvarstå som åklagare? -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber kammaren i
sitt minne gå tillbaka till det tillfälle,
då vördig prosten Hallén ryktade
sitt efemära värv att tala från den plats
där talmannen nu sitter. Han yttrade
då bl. a.: »Människorna lyssnar med
påtaglig skepsis till statsmännens ord
om rustningsminskning och återvändande
samförstånd.» Jag skall inte gå
in på sakfrågan därvidlag, men jag
uppehåller mig ett ögonblick vid den
utomordentligt fina distinktion, som
ligger i motsatsen mellan å ena sidan
människorna och å andra sidan statsmännen.
Jag är inte underrättad om
huruvida prosten Hallén mejslat ut det
där avsiktligt, men jag vill gärna tro
det, och man må väl säga, att, så vettlöst
dumt som statsmännen burit sig åt
under lång tid med mänskligheten och
med de olika nationerna, manas man
verkligen till eftertanke. Här sitter
t. ex. fullvuxna personer och grälar i
veckotal om i vilket rum de skall sitta,
när det gäller att bestämma världens
öden. Jag har ett intryck av att människorna
i många fall har kommit på
fel bog när det gällt att utse dem
som skall fungera som statsmän, och
att de borde gå efter andra linjer och
ta andra personer till sådana uppdrag.
Detta gäller nu de stora statsmännen.
Det finns skäl för oss här i riksdagen
att se till att vi inte blir statsmän i
smått utan att vi förblir människor.
Det gör det lättare för oss att räkna ut
hur människorna vill ha det och på
det sättet också ordna samhället på
ett riktigare sätt.

I den allmänna tavlan omkring oss
bildar förhållandena i Norden en ljuspunkt,
och framför allt vill jag därvidlag,
liksom jag gjort förut från denna
talarstol, komplimentera den nordiska
parlamentariska kommittén för dess
nedrivande arbete kring våra gränser.
Där har denna kommitté tagit bort den
ena förordningen efter den andra, som
hindrat samfärdseln mellan de nordis -

ka länderna och som trötts vara nödvändig.
Det visar sig att livet går sin
gilla gång och ingenting händer utom
att människor från Norge och Danmark
nu utan någon svårighet kan komma
över gränsen hit till oss och vi till dem.
Det är välgörande att se hur allt detta
krångel försvinner, och vi må hoppas
att det skall gå vidare på samma linje.

Socker- och margarintrafiken — jag
vet inte i vad mån handelsministern
oroar sig för den — är på sätt och vis
ett glädjande tecken på att människorna
handlar som det passar dem, även
om det inte är riktigt i enlighet med
de styrandes intentioner.

Jag tror att man kan gå mycket längre
på den vägen utan att det för den
skull sker några olyckor. Även om vi
helt tar bort gränserna, får vi nog ändå
behålla våra nationella egenheter.

Norske utrikesministern Lange har
varit bekymrad för en gemensam ekonomisk
nordisk marknad, men han har
föreslagit att man skulle upprätta nya
gemensamma skandinaviska företag,
alltså någonting i stil med vårt största
flygföretag, som ju drives gemensamt
av de tre länderna. Det är säkert en
riktig tanke. Jag skulle där vilja tilllägga
en sak, nämligen att de tre riksbankscheferna
i Norge, Danmark och
Sverige borde komma tillsammans ofta
med det uttalade syftet att undersöka,
om man inte kan ordna — såsom fallet
var förr — med en parallell penningpolitik
linje, så att man kan resa
utan ekonomiska hinder mellan de tre
länderna. Det skulle kunna utvecklas
till en centralbank med en gemensam
penningpolitik. Det borde kunna ordnas,
om man bara vill. Det är bara viljan
som fattas, om det inte sker. Det
borde då bli en centralbank med •—
som herr finansministern nyss lär ha
sagt — något friare ställning än vad
vår på senare tid varit.

Beträffande dagens överläggningsämnen
i övrigt vill jag gärna understryka
vad alla egentligen vet förut, att om

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man gör av med vartenda öre man tjänar,
så känner man sig aldrig välbärgad,
hur rik man än är. Och ännu
värre är det, när man lever över sina
tillgångar. Staten befinner sig för närvarande
i ett ansträngt ekonomiskt
läge. Vi gör av med alla pengar vi får
in och väl det. Många anser, att vi
lever över våra tillgångar och tär på
vårt kapital. Staten är vi, säges det
ofta, och det är förvisso sant. Men det
medför också att statens ekonomiska
bekymmer nu tränger sig in i vartenda
svenskt hem och förbittrar stämningen
där. Vad är det för glädje med hög
standard, om ingen märker den och
gläder sig över den? Vi lever liksom
på avbetalning. Detta är ett lättsinnigt
liv. Man kan möjligen säga, att det är
ett sympatiskt lättsinne därför att det
i många fall går till behjärtansvärda
ändamål, men glädjen häröver fördunklas
nog något av misstanken, att
många av de bud och överhud som
förekommer är tillkomna för att köpa
röster vid kommande val. De politiska
partierna är inga änglar, och man gör
klokt i att inte behandla dem som sådana.

Vi ser av statsverkspropositionen att
administrationen fortfarande sväller.
Sida upp och sida ner kan man läsa
om nya tjänster och lönegradshöjningar,
som de olika verken begär. .lag
har ofta varit inne på denna fråga och
poängterat, hur man måste betrakta
ämbetsverken som levande organismer,
vilka strävar efter att utvidga sig och
tillväxa, och jag har sagt att det vill
krafttag till för att hindra dem att göra
det in absurdum.

Det skall gärna medges, att strykningar
har gjorts, när frågorna gått til!
statskontoret — vars generaldirektör
nu håller på att avlägsna sig — och
även av vederbörande departementschefer
med herr Sköld bakom ryggen.
Men jag är ändå säker på att de inte
har lyckats att helt stävja denna tillväxt
från ämbetsverkens sida. Man fin -

ner ideligen uttryck sådana som »Jag
är icke beredd att nu förorda den och
den nya tjänsten». Jag vill lägga regeringen
varmt på hjärtat att stryka denna
fras ur sitt medvetande, i den mån
den innebär ett löfte för framtiden, och
föresätta sig att det får bli stopp i denna
ansvällning. Jag har som enskild
man sett detta problem resa sig som
ett berg framför mig. Ämbetsverken
med alla sina utmärkta människor,
plikttrogna, samvetsgranna och arbetsamma,
är på sätt och vis en sorts drakar
med många huvuden. Hugger man
ett huvud av, så kommer det ett eller
flera till. Jag har gjort små svaga an
strängningar i fråga om ett enda utvalt
verk. Jag kanske knappast här behöver
nämna att jag syftar på skogsstyrelsen.
Där har min ärade vän jordbruksministern
verkligen skrapat köttet
av benen, när det gällt att la ställning
till de ganska omfattande önskemål,
som verket haft. Han motsätter
sig och motsätter sig, och det är en sak,
som jag gärna vill berömma honom för.
Han gör det med en skärpa som hans
yttre gemytliga habitus inte låter ana
att han är mäktig.

Nu förhåller det sig så att ämbetsverket
hade velat göra chefen för
skogsstyrelsen till generaldirektör —
att detta skulle komma var en profetia
som jag gjorde för ett par år sedan,
och nu är den infriad. Men han
blir inte generaldirektör, det har herr
Norup sagt ifrån, han ser ingen anledning
till att det skall bli så. Ämbetsverkschefen
har för en tid sedan nått
pensionsåldern. Han har inte funnits i
verket på ganska länge, och det har
sagts mig, att där kommer inte att finnas
någon chef för skogsstyrelsen förrän
tidigast i april; jag vet inte om
detta är riktigt.

Det förefaller mig fortfarande som
om mitt tidigare givna råd till regeringen
att vakanssätta posten har mycket
fog för sig. Här går månad efter
månad, och en av de skickliga tjänste -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

männen i skogsstyrelsen sköter överdirektörens
in spe arbete, och det hela
tycks gå alldeles utmärkt. Jag har vid
ett tidigare tillfälle uttalat den förhoppningen,
att skogsstyrelsen inte skulle
vara för energisk därför att detta hindrade
skogsvårdsstvrelserna ute i landet
att utföra sitt arbete. Och jag tror
det vore lyckligt om man i fortsättningen
vakanssatte denna post i avvaktan
på att eventuellt kunna slopa detta
verk, såsom det första i raden av flera
andra som också är fullkomligt onödiga.
Man får inte resonera så, att ett
ämbetsverk, det ena eller det andra,
kan vara bra att ha, utan frågeställningen
måste vara: Är det oundgängligen
nödvändigt för landets väl att
detta ämbetsverk finns? I annat fall
skall det inte finnas.

Regeringen och förmodligen särskilt
finansministern arbetar för närvarande
med utformningen av den svenska
nykterhetslagstiftningen. Det är säkerligen
ett av de viktigaste värv man
någonsin haft att syssla med. Tyvärr
betyder denna fråga för hela vårt folk
ofantligt mycket. Jag skulle vilja påpeka
i detta sammanhang som en allmän
regel, att det finns saker som man
kan utreda och som man kan bilda sig
en uppfattning i förväg om hur de
kommer att gestalta sig, men det finns
andra saker som ingen utredning kan
ge något besked om därför att förhållandena
sammanhänger så intimt med
psykologiska faktorer, fullkomligt omöjliga
att förutse reaktionen på.

Jag tror att många av de förhållanden
som sammanhänger med nykterhetslagstiftningen
ligger på det senare
planet, och jag anser därför att det är
så riktigt av regeringen att gå den väg
som har beträtts, nämligen att göra
praktiska försök. Nu har man satt i
gång med förberedelser för måltidstvångets
avskaffande, en liten detalj i
det hela. Det är ett kolossalt ståhej i
tidningarna, om man skall göra det
eller om man inte skall göra det. Dus -

sintals profeter stiger upp och berättar
hur det kommer att gå i det ena
och det andra fallet. Det är fullständigt
bortkastat arbete, det är bara att
sätta i gång och se hur det går. Man
kan ju stoppa experimentet på en timme,
om det visar sig vara nödvändigt.
Det vore bra om svenska folket vande
sig vid att det ibland sattes på prov
och om man ibland liksom visade, att
man ville lita på folks eget omdöme
och förmåga att bedöma hur de skall
uppföra sig. Det är mycket möjligt att
detta kommer att gå bra, och jag tror
att man i många andra avseenden just
på nykterhetsområdet bör göra försök,
i medvetande om att ett sådant försök
omedelbart kan avbrytas, ifall det pekar
åt felaktigt håll.

Jag vet, herr talman, att min vän herr
Lundberg i Uppsala hoppas få komma
i elden innan det är för sent, och jag
skall därför inte säga mycket mer. Jag
har observerat att ecklesiastikministern
anslår penningar till svensk språkvård.
Jag vet att också min vän civilministern
har intresse för dylikt. Det har han
visat i handling och tal, och jag tror att
ämnet är betydelsefullt. Vi har mycket
att rensa ut ur det svenska språket. Ett
språks uppgift är ju att den ena människan
med dess hjälp skall kunna få
den andra människan att förstå precis
vad han säger, och det går inte om man
slarvar med betydelsen av ord och uttryck.
Sådana uttryck som »ur en synpunkt»,
när man i stället menar »ur en
synvinkel» kan inte tolereras!

Ett gränsfall till detta utgör vad som
har förekommit tidigare i dag, och jag
vill göra herr Ohlin uppmärksam på att
han gjorde sig skyldig till ett förbiseende,
då han talade om »den ekonomiska
politik, som det socialdemokratiska
partiet med stöd av bondeförbundet
fört på senare tid». Nu borde herr
Ohlin väl veta, att bondeförbundet icke
är något stödparti, utan bondeförbundet
är bara spänt för samma lass och drar
åt samma håll som socialdemokratien.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

Detta har lierr Hedlund själv sagt; han
är juris doktor och det är inte det
sämsta.

Om herr Hedlund hade varit här så
skulle han sålunda ha kunnat finna, att
jag är läraktig. Själv är han inte riktigt
lika läraktig, så juris doktor han är.
Han yttrade, kanske litet i hastigheten,
någonting om den engelske hälsovårdsministerns
besök. Nu vet jag att herr
Hedlund själv var närvarande och hörde
det föredrag som samme hälsovårdsminister
höll i Spegelsalen på Grand
Hotel för några dagar sedan och då ministern
diskret men mycket bestämt påpekade,
att han inte var engelsman utan
att han var skotte.

Med detta skall jag, herr talman, avsluta
dessa kanske rätt onödiga ord. Men
här har fällts så många onödiga ord
förut, att jag inte gör mig så stort samvete.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDHERG (s):

Herr talman! Inför det nya året har
tongångar om eu politisk avspänning
och en viss avrustning skapat förhoppningar
om en fredligare framtid. Världen
behöver fred, och de vansinnigt
höga försvarskostnaderna måste drivas
ned, om vi skall kunna lösgöra ekonomiska
resurser för kulturella och sociala
ändamål samt för att ge de underutvecklade
länderna möjlighet att hålla den
värsta nöden borta.

Även om försvarshuvudtitelns konstruktion
och överenskommelser mellan
partierna gör det omöjligt för en enskild
riksdagsman att ändra på sakförhållandena,
så vidhåller jag den uppfattning
som jag hade förra året, att försvarskostnaderna
utan något men för
försvaret skulle kunna sänkas med 200
miljoner kronor om året. Jag vill också
instämma i herr Hjalmarsons uttalande,
att regeringen inte tagit ett rejält tag
för att få till stånd en skattesänkning —

men det var kanske inte detta avsnitt
av statsbudgeten som herr Hjalmarson
hade blicken riktad mot.

Herr Hagberg i Stockholm bör ju
också vara på det klara med att han
kan aktivt medverka till en nedrustning
genom att påverka sina vänner i öster.
Herr Hagberg förde i sitt anförande
också på tal Danmarks reaktion mot att
nazister och krigsförbrytare hade satts
på fri fot. Jag skulle till herr Hagberg
vilja ställa den frågan: Vad gör man i
öster? Hur kommer det sig att gamla
nazister använts som ledare utan att vi
förnimmer några proteststormar där?

Då jag vill göra en minskning i fråga
om försvarsutgifterna är det därför att
jag anser, att pengarna mer än väl behövs
för att bevara värden, som är viktiga
för vår demokrati. Jag har en känsla
av att en lättnad i krigsfaran kan följas
av nationella strider mellan demokratiens
och diktaturens styrelse- och intresseformer,
och det kan hända att vi
inom en snar framtid kommer i den
situationen, att demokratien får slåss
för sitt liv, för de mänskliga fri- och
rättigheterna. Jag tror att sympatier och
antipatier åt olika väderstreck inte kan
dölja att det finns mäktiga intressen,
som i demokratiens missbrukade namn
håller på att sudda ut känslan för att
demokrati och diktatur är oförenliga begrepp.
Det kan vara möjligt att den
östliga diktaturen kommer underfund
med samarbetets betydelse och lättar
sitt tryck. Vi skall givetvis hålla vägar
öppna, om en verklig ansträngningkommer
till synes, och det är självklart
att vi objektivt bör pröva eventuella
förslag.

Jag måste även, herr talman, ge uttryck
åt den oro och förvåning som vi
känner, när vi tar del av en västlig senators
uttalande, att han vill bekämpa den
östliga diktaturen genom att kväva och
klavbinda sitt eget lands tros-, tanke-,
forsknings-, yttrande- och tryckfrihet —
de värden som är grundstenar för demokratien.
Även annorstädes godtas stv -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

relseskick som minst av allt kan kallas
demokratiska.

Även om kampen för demokratien
måste föras i de internationella församlingarna,
skall man inte därför glömma,
att demokratiens förankring ligger hos
den egna nationen och den enskilde individen.

I minnesbilden av vad som i riket sig
tilldragit haver kan man inte komma
bort från intrycket, att rättstillämpning
och andliga värden upplevt och upplever
en kris, som det är farligt för en
demokrati att gå udenom. Dessa värden
är grundelement i vårt samhällsliv, och
folket behöver ha ett fullt och odelat
förtroende till dem.

Inrikesministern avslutade sitt tal i
dag med en deklaration, att han ville
skydda rättens principer och alt han
även ville se till att man inte kränkte
dem gentemot enskilda eller gentemot
olika institutioner. Inom eu demokrati
är förhållandet mellan den enskilde
medborgaren å ena sidan och stat, organisation,
politiska partier etc. å andra
sidan viktiga frågor. Ett tuskiljande mellan
förtroendemannens, ämbetsmannens
arbetsuppgift och den personliga livsföringen
är en av demokratiens sårbaraste
punkter. En som bekläder en ledarpost,
vilken det nu månde gälla, inom
rättsväsendet eller annorstädes, måste
också räkna med att vanligt enkelt folk
inte skiljer mellan, som man säger, den
personliga läran och levernet. Staten,
organisationen, partiet etc. är ingen personlighet,
inte något levande, förnimmande
och tänkande väsen. De är av
människorna själva skapade inrättningar,
sade en talare vid demokratiens dag
år 1935, och han anförde bl. a., att en
inrättning har ingen vilja, ingen känsla,
ingen tanke, men väl är den både en
skapelse av och ett verktyg för människor
som vill, känner och tänker. Han
sade att vanföreställningar om en inrättning
eller gemenskap som en personlighet
är skadliga; genom att vilseleda
tanken och på opersonliga saker

överföra det som har tillämplighet endast
på personligheter lockar de människor
att liksom krypa bakom gemenskapen,
utan vidare godta vad som
falskeligen kallas dennas mening, vilja
o. s. v. Han säger ifrån ganska skarpt,
att steget inte är långt härifrån till att
avbörda sig ansvaret och vältra över det
på gemenskapen. Frestelsen att tänka
andras tankar är gemenligen stark. Den
starkes genom föreställningen om förefintligheten
av en gemenskap som kan
tänka i ens eget ställe, vilja och handla
för andras räkning och jämväl bära ansvaret
för handlingarna.

Det är självklart att vi måste ha rätt
att ställa höga krav på de ämbetsmän
som äger makt och myndighet samt genom
samhället äger särskilt skydd för
anställning och oantastlighet. Om de
gör avsteg från de regler och de lagar
de själva är satta att övervaka, kan inga
personliga eller andra hänsyn få hindra
någon från att verkligen ta itu med detta.

Under en diktatur är makt detsamma
som rätt och lag. Där är eftersägande,
osjälvständighet och slavisk lydnad mot
makthavarna en naturlig företeelse. Förtryckets
hårdhet elimineras genom andlig
och materiell svältkost. Där är det
naturligt att från hem till hem, från
sällskapskrets till sällskapskrets, från
tidning till tidning utbreda de obevisade,
men som dogmer hyllade satserna,
att den eller den boken, den eller den
idén, den eller den åsikten innebär en
fara för samhällets, religionens, familjens
etc. upplösning. Och reaktionen banar
sig väg genom att beröva människor
möjligheterna att bevisa och att ställa
frågor.

För demokratien är den fria tanken,
fri forskning och åsiktsbildning, konstruktivt
tanke- och handlingsliv livsfrågor,
lika väl som yttrande- och tryckfriheten
är det. Varje allvarligt angrepp
mot fundamenten i denna demokrati
måste med kraft avvärjas, och det måste
ständigt finnas omutliga vaktliållare.

Den politiska demokratien i vårt land

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

är trots allt en ung skapelse. Det finns
fullgod anledning att i denna folkvalda
församling någon gång ställa demokratiens
livsrytm under debatt. Det räcker
inte med högtidliga deklarationer. Demokratien
måste bli en levande realitet
även hos de människor som sitter i våra
ämbetsverk och inrättningar, inom industrien,
i beslutande organ etc. Tyvärr
kan män även i vårt land spåra en andlig
förkrympning, som var naturlig i
den s. k. gamla goda tiden men som nu
måste bekämpas.

En tidskrift har gjort sig mödan att
statistiskt bearbeta voteringarna i riksdagen
för att få fram att partidisciplinen
är större eller mindre, så och så
många procent, inom de olika partierna,
och en tidning är genast färdig att tala
om partipiskornas olika effektivtet och
om dresseringskonst. Den anför att det
fanns 4,13 procent »frondörer» hos
socialdemokratien och 2,79 procent hos
folkpartiet. Vid förra årets försvarsdebatt
riktade herr Ståhl den förebråelsen
till mig, att jag inte respekterade
partiledarnas överenskommelse, och
herr Dickson har vid olika tillfällen på
sitt skrattretande sätt konstaterat folkpartiets
många olika meningar i en
fråga.

Att sådant förekommer i vårt land
måste uppmärksammas. För en demokrati
är personlig kultbildning livsfarlig.
Det är genom ärlig övertygelse,
fri och öppen diskussion och respekt
för åsikter som både partier och samhällsliv
inåt och utåt skall få förmåga
att i samhällslivet ingjuta den personliga
men jämväl samfällda kraft som
gör att demokratien både andligt och
materiellt blir livskraftig. Jag kan absolut
inte se något som helst gudomligt
i partiledarna herrar Hagberg, Ohlin,
Hedlund, Hjalmarson eller min egen
partiledare herr Erlander, än mindre
kan jag placera några änglavingar på
dem och tro att de har den gudabenådade
förmågan att forma och famna

det rätta och riktiga i vårt mångsidiga
samhälle.

Andlig lättja är demokratiens gift,
men det är lätt för s. k. överordnad att
förväxla lättja med klokhet, karriärjakt
med idealitet och lämplighet. Eftersom
vi i ämbetsverk och industri etc. bär
lång väg till dess att vi placerat rätt man
eller rätt kvinna på rätt arbetsuppgift,
så kommer vi överallt att möta händelser
i verkställigheten, där även makt
att bestämma över andra förväxlas med
att överordnad alltid har rätt. Detta
måste ur demokratisk synpunkt inge
betänkligheter.

Goda högermän och folkpartister,
som partimässigt klandrar byråkrati
och ämbetsmannavälde, innehar väl i
vårt land huvuddelen av de högre befattningarna.
Men, ärade kammarledamöter,
kan det märkas i deras dagliga
gärning i ämbetsverken, att de ens gitter
göra en kraftansträngning för att
få till stånd en annan anda, en annan
bedömning av underordnades prestationer
och arbetsuppgifter? Att även
socialdemokrater faller in i samma
trall kan visserligen förklaras men
aldrig försvaras.

Regeringsformens § 90 omöjliggör en
exemplifiering i Sveriges riksdag. Paragrafens
utformning tillhör en svunnen
tid, och därför borde kanske ett
initiativ tagas för att få en ändring till
stånd. Skall vi verkligen komma till
rätta med avarterna, måste vi även
finna en form för en fri och öppen
diskussion av aktuella fall inom det
forum, där en sådan diskussion kan
lända till resultat.

Regeringen borde därför fördomsfritt
slipa några geddesyxor och företa
en hänsynslös demokratisk upprensning
i både departement, ämbetsverk,
rättsväsende, vetenskapliga fakulteter,
näringsliv etc. Det är tydligt afl
det finns alltför mycket kvävande luft,
som måste vädras ut, innan gamla surdegar
kommer underfund med att Sveriges
riksdag för cirka 35 år sedan

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

beslöt att vårt land skulle styras på
ett demokratiskt sätt.

Därest ämbetets och de ekonomiska
villkorens oantastlighet — tvärtemot
vad de en gång avsåg att vara — skulle
bli ett skyddsvärn för klandervärda
handlingar hos innehavarna, torde
även eu omprövning av denna fråga
icke heller uteslutas.

Med det anförda vill jag tvärtemot
herrar Ohlin och Hjalmarson och en
del andra, som anser att rött ljus skall
tändas för fackdepartementen, understryka
att finansdepartementet inte
bara med välvilja skall bedöma vad
som sker i försvars- och jordbruksdepartementen
utan jämväl avdela de ekonomiska
resurser för de andra departementen,
som har sig förelagda lika
viktiga uppgifter för vårt lands frihet
och demokrati. Detta gäller i främsta
rummet ecklesiastik-, social-, inrikes-
och handelsdepartementen. Jag
tror att det är lönlöst att tro att vi i
det här landet skulle kunna säga, att
nu skall vetenskapen m. in. liksom sättas
på svältkost, ty i och med detta
skulle vi vara på det klara med att
utvecklingen liksom stoppas. Yi skulle
icke följa med på det sätt som ett litet
land med vissa ekonomiska intressen
bör göra.

I detta sammanhang skulle jag vilja
inskjuta en fråga till inrikesministern,
nämligen den: Finns det några principer
när det gäller tillsättandet av arbetskraft
inom civilförsvaret, eller singlar
departementet slant när det gäller
bedömning av lämplighet och duglighet?
I så fall förefaller det som om
hänsyn till duglighet endast tas när
slanten råkar komma på kant på ett
slätt bord.

Civilförsvaret är kostsamt för stat
och kommun, men detta skall ju väl
vägas emot värdet ur försvarssynpunkt.
Tyvärr har det blivit ett pappersämbetsverk,
som likt ett korthus skulle
falla, om det skulle behöva sättas i
funktion. Man kan fråga, om det är

rimligt att en brandchef och en vice
brandchef, som blivit anförtrodda att
vara respektive rektor, lärare och instruktörer
vid statens brandskolas utbildningskurser
och som åren 1939—
1940 utbildade 22 000 personer, år 1953
helt plötsligt befinnes inkompetenta att
undervisa, såvida de inte skaffar sig
ett certifikat på en fjorton dagars utbildningskurs
— i sanning en pappersmeriternas
förgudning, där staten får
betala de ekonomiska fiolerna och där
det ekonomiska lättsinnet överskridit
gränsen för anständigheten, även om
det hela tangerar försvaret.

Den ekonomiska debatten fortsätter
i de gamla hjulspåren, och spörsmålen
om företagsformer, statistiska serier,
skatter etc. ältas på vanligt sätt. Herr
Dickson anser att man skall sätta en
bomb under Luleå järnverk och så att
säga sönderdela själva handhavandet
av företaget i olika sammanhang. Jag
beklagar att herr Dickson inte var med,
när styrelseordföranden De Geer hälsade
riksdagen välkommen till Luleå
järnverk med att säga, att det skulle
behövas tjugofem år för en konsolidering
av järnverket men att detta vore
ungefär den tid som även den enskilda
företagsamheten behövde ha på sig för
att bygga upp och verkligen konsolidera
ett sådant järnverk.

Herr Hjalmarson talade om den
gamle korpralen som sade: »Det är bara
en av de gamla simulanterna som dött.»
När man hörde herr Hjalmarson fick
man en känsla av att generalen — vi
får väl den här gången för artighetens
skull säga så —• d. v. s. högern, hade
låtit sina gamla simulanter återuppstå.
Det var ju de gamla tongångarna om
den fria företagsamheten som gick igen.

Varför inte, herr Dickson, utsträcka
välviljan till svensk företagsamhet även
över huvud taget? Just vid besöket i
Norrbotten fick vi ett levande intryck
av både lämpligheten och nödvändigheten
av en socialiserad industri. Oavsett
partitillhörighet sjöng man där de

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statliga företagens lov, och den enda
mörka industribild, som vi fick se, var
ett resultat av så kallad enskild företagsamhet.
Men eftersom jag är anhängare
av effektivitet inom alla företagsformer,
både statlig, kooperativ och
enskild, måste jag erkänna att jag är
intresserad av herr Dicksons uppslag,
så till vida att jag anser att den goda
insyn som vi har när det gäller statlig
och kooperativ verksamhet bör vidgas
till att även omfatta enskild företagsamhet.
För mig är inte formerna
för industriell verksamhet utan effektiviteten
det utslagsgivande.

Det gladde mig mycket att höra vad
herr Hjalmarson här sade om att högern
tror på människan. Vi inom socialdemokratien
har, herr Hjalmarson,
under årtionden försökt verka för att
man inom industrien och annorstädes
skulle visa den enskilda människan ökat
förtroende och bereda henne bättre
insyn och större möjligheter att påverka
sina förhållanden.

Man har här också försökt reda ut
sammanhangen när det gäller konjunkturförloppet.
Under julhelgen tog
jag del av de utläggningar som en professor
—• med samma namn som jag
— gör i en bok på över 500 sidor när
det gäller frågan om orsakerna till konjunkturerna
in. m. Jag vill säga till den
ärade oppositionen: Om herrarna med
rödpennan i hand studerar denna utredning,
skall ni komma underfund
med att denne professor företräder
ungefär samma ekonomiska filosofi
som ofta kommer till uttryck här i
kammaren. Han säger sålunda exempelvis
när det gäller frågan om förklaringen
till den förra världskrisen följande:
»Uppfattningarna om arten av
det komplicerade kraftspel som bestämde
20-talets allmänna uppsving går
fortfarande isär på viktiga punkter,
och någon påtaglig enighet om orsakerna
till sammanbrottet 1929 kan knappast
sägas ha nåtts. Det är inte sannolikt,
att man inom den ekonomiska

forskningen någonsin kommer fram
till en enkel och klar bild av vilken
roll olika orsaksfaktorer och sammanhang
spelade i detta förlopp.» Vidare
säger han att man kan konstatera att
nationalekonomerna hade »otur» vid
sin bedömning av konjunkturen 1929
— ett fenomen som tyvärr kommit att
upprepas vid senare tillfällen. Jag
skulle till herr Ohlin, som här talat om
hur det ekonomiska livet skall fungera,
vilja rikta den frågan: Hur många årtionden
kommer det att dröja, innan
våra ekonomiska professorer skall
kunna komma fram till en riktig analys
av vad som skett under efterkrigskonjunkturen
på 1940-talet? Lyckligtvis
har regeringens ekonomiska politik
med alla dess fel och brister trots allt
medfört att vårt folk lever bra mycket
bättre än förr. Det nyttar föga att diskutera
nyanserna, då oppositionens
slagruta oupphörligt ger felaktiga utslag.

Jag skulle vilja vädja till ekonomerna
av facket att inte benhårt hålla fast
vid gamla ekonomiska teorier och fördomar,
utformade utan tanke vare sig
på de tekniska möjligheter till produktivitet
eller de samhälleliga sammanhang
vi nu har. Den främsta orsaken till
oro i dagens ekonomiska liv anser jag
ligga i att den mänskliga tanken aldrig
hinner med den snabba tekniska utvecklingen.
Att svensk socialdemokrati
utnyttjar resurserna mindre fördomsfritt
är efter vad jag kan förstå orsaken
till att vi fått en så relativt god levnadsstandard
hos vårt folk som vi har. Ecklesiastikministern
borde satsa mera på
ekonomisk forskning och försöka få
den inriktad på konstruktivt tänkande
för framtiden. Nationalekonomien passar
minst av allt att bli ett dammhöljt
krucifix eller en dogm. Den skall och
måste helt enkelt försöka att hinna med
så att varje generation fullt ut kan tillgodogöra
sig vad tekniken och verklig
forskning ställer till människornas förfogande.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Skattepolitiken har varit uppe till
diskussion, och herr Ohlin, herr Hjalmarson,
herr Hagberg och en del andra
har, delvis i svensk industris namn,
krävt lägre skatter. Finansministern
har påverkats dithän, att han nu för
att klara statsutgifterna skall uttaga ytterligare
skatt från dem som röker och
super, och jag vet inte om det skall bli
några ytterligare indirekta skatter. Jag
tillhör dem som i fråga om skattehöjningarna
på sprit och tobak alltid haft
en avvikande mening, inte därför att
jag skulle vilja stimulera supandet —
det är mig fjärran såsom varande absolutist
— utan därför att jag aldrig
kan förstå att då exempelvis familjefadern
i ett hem skall ha sin spritranson
familjen i övrigt bör få ett extra
straff. Ingen inbillar sig väl eller förutsätter
att skattehöjningen skulle innebära
att de, som verkligen kan kallas
missbrukare, inskränker sin konsumtion.
Den skattetunga som vi nu
har på sprit är enligt min mening redan
orimligt hög. Både ur social synpunkt
och med hänsyn till risken för ökad
smuggling och hembränning anser jag
det obetänksamt att ytterligare höja
spritskatten.

Men då säger man att vi inte ytterligare
kan höja de direkta skatterna. Ja,
ärade kammarledamöter, kan vi höja
de indirekta skatterna så har vi heller
inte nått någon gräns för de direkta
skatterna. Det är fråga om en omfördelning
av skattetrycket med en godtycklighet
som liknar den som räntan
har i annat sammanhang. Jag kan inte
inse att jag som absolutist skulle ha
mindre skattekraft än de som använder
sprit. Inte endast ur principiell
utan jämväl ur praktisk synpunkt anser
jag att de indirekta skatterna inte
skall utbyggas och att vi, om vi skall
kunna styra det ekonomiska livet på
ett godtagbart sätt, måste lära oss den
svåra konsten att medelst direkta skatter
styra en konjunktur. Skall detta vara
möjligt och skall vi verkligen kunna

lära vårt folk ekonomiskt tänkande, så
måste en direkt skatt med dess progressivitet
vara att föredraga.

Vad beträffar ytterligare inkomster
från alkoholbruket, anser jag att vi även
bör överväga att socialisera våra maltbryggerier.
Man bör lägga märke till
att den utdelning aktieägarna där redan
har haft är så pass hög, att kostnaderna
bör kunna hållas inom rimliga
gränser när vi skall överta industrien.

Men budgeten måste ha inkomstsidan
klarad. Då vi vill ha ökade inkomster,
kan vi även gå andra vägar. Hur skulle
det vara om inte endast skattsedlarna
finge vara avgörande, om vi t. ex. sade
att vi låter enskild företagsamhet, på
samma sätt som stat, kommun och kooperation
etc. ordnat sociala förmåner
för sina arbetare, påtaga sig de sociala
utgifterna för de arbetare som de sysselsätter?
Det är självklart att man kan
försöka att göra en omfördelning på det
sättet, om man är rädd för att diskutera
skatter på skattsedeln.

Herr talman! Med detta har jag bara
velat ge uttryck för att vi, som lever
under förhållanden som andra länder
inte har, bör se till att de demokratiska
värdena skyddas genom de nödvändiga
ekonomiska bidragen. Jag är
fullt medveten om att svensk industri
och företagsamhet över huvud taget
även bör få det stöd de behöver för
att skapa ett underlag för reformarbetet.
Jag tror därför att ur konstruktiv synpunkt
måste Sveriges riksdag, i stället
för att oupphörligt diskutera skatter,
fråga sig: Vad behöver vi för att tillgodogöra
ett demokratiskt folk de resurser
som vi i vårt land kan ställa till
förfogande? Jag tror inte, herr talman,
att samhället liksom har stannat av i
utvecklingen. Eftersom jag anser att det
finns dynamiska krafter både inom
människor och inom samhällsliv så är
jag också förvissad om att det skall
finnas möjligheter att fortsätta på den
väg vi har vandrat att bevara Sverige
demokratiskt fritt och att landet sam -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tidigt får vara en trygg plats när det
gäller människornas livsföring över
huvud taget.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr andre vice talmannen

att uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.18.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 19 januari.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1954/55, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
som yttrade:

Herr talman! Vi har här i landet en
budget för något som kallas den svenska
normalfamiljen, vi har en nationalbudget
och en totalkalkyl för det svenska
jordbruket, och dessutom har vi
en budget för de svenska statsfinanserna.
När jag i höstas för första gången
lyssnade till en redogörelse för herr
Nitelius’ budget för statens inkomster

från bilbeskattningen och kostnaderna
för det svenska vägväsendet, blev jag
en smula förskräckt över att vi skulle
välsignas med ytterligare en siffersamling
i stil med totalkalkylen för jordbruket
eller något av dessa andra
räkneexempel som vi har. Jag hoppas
verkligen att finansministern räddar
oss från det ödet —- det finns väl därförutan
tillräckligt med sifferlek tills
vidare.

På riksdagens bord ligger en proposition
om höjning av skatterna på sprit
och tobak, och vidare förutsättes det
att förslag senare kommer att föreläggas
riksdagen om ny nykterhetslagstiftning.
Nykterhetskommitténs förslag innebar
som bekant inte någon sammankoppling
av motbokens avskaffande och
höjda spritpriser — som ledamot av
nykterhetskommittén har också jag intagit
den ståndpunkten. Huruvida motboken
skall avskaffas är ett principavgörande
med 40-årigt experimenterande
bakom och konsekvenser framåt för
lång tid. Frågan om spritskattens höjd
däremot är någonting, som med hänsyn
till det statsfinansiella läget, skatternas
inbördes avvägning och spritprisets
konsumtionshämmande effekt

Tisdagen den 10 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid

åtminstone hittills har anmält sig utan
längre intervaller. Det har vidare efter
de gjorda utredningarna knappast varit
möjligt att tillmäta motboken ett sådant
värde från nykterhetssynpunkt, att
man vid dess avskaffande måste kräva
en viss kompensation i form av höjda
spritpriser.

Detta iir en ståndpunkt som slås fast
på s. 142 i nykterhetskommitténs principbetänkande,
där det heter: »Då kommittén
föreslår att inotbokssystemet avskaffas,
föreligger sålunda inte tillräckliga
skäl att av nykterhetspolitiska hänsyn
samtidigt påkalla en ytterligare höjning
av spritbeskattningen.» Detta innebär
naturligtvis å andra sidan inte att
den, som är beredd att rösta för motbokens
avskaffande utan att i samband
därmed kräva höjt spritpris, skulle vara
förhindrad att fritt pröva ett förslag om
höjda spritskatter. Den som vill lägga
in en sådan mening i nykterhetskommitténs
förslag bör kanske beakta att det
-efter kommitténs principresonemang om
motbok och spritpriser står följande:
»Det ovanstående resonemanget tar sikte
på skattehöjningar som ökar rusdryckernas
realpris. Vid försämring av penningvärdet
bör enligt nykterhetskommitténs
mening spritpriserna höjas i
motsvarande mån för att ogynnsamma
verkningar på nykterhetstillståndet skall
kunna undvikas.»

.lag har velat säga detta med anledning
av de utläggningar, som har förekommit
här och var i pressen om en
dubbelbottnad taktik från nykterhetsvännernas
sida i kommittén. Var och en
må ju svara för sig själv, men för min
del håller jag fast vid den principiella
ståndpunkt jag har intagit. Denna utesluter
emellertid inte en fri prövning av
det nu framlagda förslaget till höjda
spritskatter.

Härutöver skulle jag vilja framhålla
en synpunkt, som för mig ter sig som
väsentlig. Det är förvisso en betydande
fördel för vårt samhälle, att det i vårt
land finns stora grupper av organisera6
— Andra kammarens protokoll 195b. Nr

remiss av statsverkspropositionen in. m.

de nykterhets vänner som intresserar sig
för nykterhetslagstiftningen. Till deras
kritiker kan sägas detsamma som Carl
Boberg en gång yttrade till dem som begabbade
missionärerna: »Var stode vi
om de ej varit till?» Fastän jag är väl
medveten om detta har jag dock blivit
alltmer övertygad om att varje hållbar
åtgärd på lagstiftningens område måste
vila på ett brett lagt samarbete mellan
de absolutistiska medborgarna och den
stora gruppen av socialt intresserade
alkoholförbrukare. I den fortgående
samhällsdebatten har dessa medborgargrupper
anledning att försöka förstå
och lyssna till varandra när det gäller
spritbeskattning och nykterhetslagstiftning.

Längre än så skall jag för dagen inte
föra resonemanget — det finns knappast
anledning att intaga någon definitiv
ståndpunkt till en proposition innan
den behandlats i vederbörande utskott.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga ett par ord om en punkt i åttonde
huvudtiteln. På s. 417 meddelar ecklesiastikministern,
att han inte kan förelägga
årets riksdag det förslag angående
folkhögskolans ställning och uppgifter,
som framlagts av 1946 års skolkommission.
Den huvudsakliga motiveringen är
att betänkandet utkom av trycket i
augusti 1953 och att remissbehandlingen
avslutades först i december förra
året. Denna motivering blir inte särskilt
övertygande när man vet att betänkandet
överlämnades den 12 juni 1952 och
att det väl närmast är regeringen själv,
som har ansvaret för att det inte blev
tryckt förrän 14 månader senare. Det
tycks ju numera ingå i den svenska statskonsten
att regeringen i vissa fall själv
ordnar de hinder, som sedan åberopas
inför riksdagen. Det är inte särskilt högaktningsfullt
emot folkrepresentationen.
Att man inom folkhögskolekretsar är
besviken över detta fortsatta dröjsmål
är förklarligt. Det är enligt min mening
ett befogat önskemål, att de av kommittén
föreslagna reformerna utan dröjs 9.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mål genomföres. Jag hoppas därför att
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i fortsättningen behandlar
denna fråga så skyndsamt som omständigheterna
medger.

Medan jag är inne på skolfrågor skulle
jag vilja säga ett par ord med anledning
av debatten om sedebetygen från skolans
avgångsklasser. Det är förvisso en
fullständigt orimlig ordning att ett felsteg
av ett eller annat slag under skolgången
genom inskrivning i avgångsbetyget
skall följa en människa genom
hela livet. Ordningen är under alla förhållanden
orimlig. Den blir ännu svårare
alt tolerera, därför att någon reell
rättvisa omöjligen kan skipas genom utdelningen
av dessa sedebetyg från landets
olika skolformer. Jag skulle därför
vilja vädja till ecklesiastikministern att
utan dröjsmål se till att dessa betyg blir
avskaffade. Därmed har jag inte sagt
någonting angående uppförandebetygen
under skolgången. Att disciplin och ordning
måste upprätthållas är självklart
lika väl som att samarbete bör äga rum
mellan hem och skola. Detta är emellertid
en sak som ligger på ett annat plan
än att utrusta en människa med nedsatt
sedebetyg för hela hennes återstående
liv.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 2 begäres
under nionde huvudtiteln ett tillläggsanslag
för Svenska spannmålsbolagets
verksamhet på 08 miljoner kronor.
Enligt den i våras fastställda finansplanen
skulle det av redan anvisade
medel ha blivit ett överskott på 28 miljoner
kronor. För dagen redovisar man
alltså en förlust på statens spannmålsaffärer,
som är 96 miljoner kronor större
än man förutsatte vid vårriksdagens
slutskede. Till en del hör detta samman
med ökade mängder spannmål. Av 1952
års skörd har 849 000 ton levererats, vilket
är 138 000 ton mer än som förutsattes
ännu så sent som förra våren. Årets
skörd återigen uppskattas till omkring
1 350 000 ton med ett saluöverskott på
cirka 1 100 000 ton. Detta är i sin tur

207 000 ton mer än vad man förutsatte
i våras.

Tack vare den utfärdade prisgarantien
på spannmål har alltså staten att ta hand
om 350 000 ton mer än man förra våren
förutsatte. Samtidigt med dessa våldsamt
ökade spannmålskvantiteter har
man att räkna med ett betydande prisfall.
Det är ju nästan omöjligt att få en
fullständig redovisning av ekonomiska
transaktioner även i de fall då riksdagen
som anslagsbeviljande part ytterst
är ansvarig för vad som sker. Statliga
och privata organisationer blandas
samman, och man är på en del håll
obenägen alt lämna uppgifter. Man har
svårt att komma från intrycket, att taktik-
och prestigesynpunkter skapar ovilja
mot en öppen redovisning. Före middagen
meddelade emellertid herr Lundberg
i Uppsala bland mycket annat, att
man har en god insyn i den statliga
verksamheten, så man kanske i fortsättningen
kan få vända sig till herr Lundberg
och få litet utförligare upplysning
beträffande sådana saker som spannmålsaffärerna,
fettclearingen och annat.

Jag måste för min del säga att man
har mycket svårt att komma till botten
ifall man vill försöka ta reda på hur
det står till. Det finns emellertid en siffra
i denna proposition, som kan vara
värd att erinra om. I sin skrivelse av
den 15 december anför jordbruksnämnden,
att export av cirka 100 000 ton
brödsäd, som man tidigare över huvud
taget inte hade räknat med, beräknas
leda till en förlust av cirka 20 miljoner
kronor. Man räknar alltså i detta fall
med en förlust av 20 kronor per deciton.
Inför dylika perspektiv frågar man
sig, om de nu begärda 68 miljonerna är
den sista räkning som jordbruksministern
kommer att presentera riksdagen
till täckning av förluster på den svenska
statens spannmålsaffärer med anledning
av prisgarantierna.

Vad har nu jordbruksministern att
säga riksdagen om detta anslag? I huvudsak
följande: Detta belopp torde

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

böra ställas till bolagets förfogande.
Punkt och slut.

Finansministern talade bär på förmiddagen
om att man hade haft en
mycket hårdhänt budgetbehandling. Anslagen
hade prövats om och om igen,
och man hade skavt på benen tills där
inte fanns något enda gram kött kvar.
Vilket bara erinras om här i marginalen.

Herr Pettersson i Dahl var också i sitt
anförande ledsen över denna hårdhänta
budgetbehandling, som inte gav utrymme
för en del, som han tyckte och som
jag också tycker mycket önskvärda saker,
bl. a. för den svenska landsbygden.

Som bekant nöjer sig emellertid regeringen
inte med att garantera avsättningen
för det svenska veteöverskottet.
Man har dessutom åtminstone preliminärt
åtagit sig att köpa 25 000 ton vete
om året under de närmaste tre åren.
Det står ju en fråga sedan förmiddagen
kvar till jordbruksministern i denna
sak. Statens jordbruksnämnd har som
bekant nyligen i en skrivelse till regeringen
för sin del frånsagt sig medansvarighet
i den affären. Det finns en
hel del smått och gott i denna jordbruksnämndens
skrivelse. Bl. a. talar
man om att den i höst med vete besådda
arealen är 14,r> procent större än ett år
tidigare. Under förutsättning att arealen
av råg och vårvete blir oförändrad,
skulle vi nästa år få en brödsädsareal
på 557 000 hektar, vilket är 20 000 hektar
mer än den högsta siffra som någonsin
förekommit tidigare i detta land.

Jordbruksnämnden tillägger emellertid,
att de låga priserna på fodersäd gör
det sannolikt, att även vårvetearealen
kommer att utökas. Kombinationen av
socialistisk planhushållning och bondeförbundets
socialproduktiva linje tycks
inte vara särskilt lyckad i detta fall.

Jordbruksnämnden har nu en förklaring
till den våldsamt ökade produktionen
av brödsäd. Denna produktion är,
säger nämnden, till följd av rationalise -

ringen mycket attraktiv i synnerhet på
slättbygden.

Detta är ju bara en onödig omskrivning
av det enkla faktum, att priset på
brödspannmål satts för högt. Vi har
från folkpartiets sida påtalat detta redan
på den tid då fullmakterna till jordbruksministern
gavs. Nu bekräftar utvecklingen
att vi bedömde saken riktigare
än vad den officiella ledningen för
vår jordbrukspolitik gjorde.

I en artikel i Jordbrukarnas Föreningsblad
frågas om mångahanda ting,
bl. a. följande: »Har de politiska partierna
större förutsättningar att bedöma
prisavvägningen än jordbrukets ansvariga
organisation och vederbörande
statliga myndigheter?»

Ja, på detta skulle jag vilja svara, att
så länge riksdagen måste befatta sig med
dessa frågor är det riksdagens inte bara
rätt utan även skyldighet att söka bedöma
vad det är den tar ansvar för. Mot
bakgrunden av de 100 miljoner, som de
svenska skattedragarna måste betala
extra på grund av prisgarantien på
spannmål och de uppenbara felbedömningar
som har skett, är det väl ändå
en smula förmätet att förklara för den
svenska riksdagen, att sådant skall de
politiska partierna inte försöka att begripa,
utan det sköter den ansvariga
organisationen och vederbörande statsorgan.
Jag trodde att den svenska riksdagen
i någon mån tillhörde vederbörande
statsorgan, åtminstone när det
gäller anslagsfrågor. Kanske jag har
missuppfattat saken. Jag blir väl som
vanligt rättad i Jordbrukarnas Föreningsblad.

Nu skulle naturligtvis Föreningsbladet
inte skriva på det sättet, om inte
dess redaktion visste, att det finns partier
i riksdagen, som i förskott avsagt
sig sin fria prövningsrätt, och att man
därför anser sig ha garanti för att herr
Norup och hans meningsfränder skall
få genomföra sina spannmålsaffärer
utan att riksdagsmajoriteten reagerar.
Ett liberalt folkparti skulle enligt min

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mening svika sin uppgift emot den svenska
allmänheten, om det avstod från att
kritisera en minister, som på så otillfredsställande
sätt bevakar samhällets
intressen.

Jag skall inte ta upp några flera frågor
när det gäller jordbruket. Det är
egentligen denna som aktualiserats i
budgeten. Men i anslutning härtill måste
jag ställa ytterligare en fråga: är
detta i enlighet med 1947 års beslut?

I proposition nr 75, sid. 393, vid 1947
års riksdag heter det om den saken:
»Stödet åt brödsädsodlingen torde, i
enlighet med vad kommittén föreslagit,
liksom före kriget i första hand böra
lämnas på så sätt, att man genom reglering
av införseln av brödsäd och
brödsädsprodukter samt genom bestämmelser
om inmalningstvång i fråga om
inhemsk brödsäd bereder den egna
brödsädsproduktionen företrädesrätt å
den inhemska marknaden, såvitt gäller

avsättning till människoföda.---

Enligt kommitténs förslag böra statsmakterna
härjämte lämna stöd för uppehållande
av en lägsta prisnivå å brödsäd,
motsvarande brödsädens förädlingsvärde
vid animalieproduktion. Sagda
prisnivå, bottenpriset för brödsäd,
skulle ligga ett stycke under den nivå,
som stödjes genom importregleringen.»

Härom säger utskottsutlåtandet, som
blev godkänt här i kammaren: »Rörande
avsättningsförhållandena för jordbruksprodukter
på den inhemska marknaden
finner utskottet det vara en riktig
princip, att det i huvudsak skall ankomma
på jordbruket självt att, med det
stöd som gränsskyddet innebär, ordna
dessa och att sålunda statsmakterna ej
böra ingripa i marknadsreglerande syfte,
såvida ej prisnivån skulle stiga över
den, som statsmakterna avsett att stödja
genom gränsskyddet. I konsekvens
härmed bör även enligt utskottets uppfattning
det statliga stödet åt lagring av
jordbruksprodukter avvecklas vid en
återgång till normala förhållanden, dock
med reservation för att ett lagringsstöd

kan bliva behövligt beträffande brödsäden.
I princip bör ej heller stöd utgå
för export av en överskottsproduktion
av jordbruksprodukter.»

Detta är tror jag allt som är väsentligt
i princip när det gäller brödsäden.
Sedan föres det resonemang om animalieprodukter
i allmänhet och smörexporten
i synnerhet.

Vad är alltså 1947 års beslut om stöd
för priserna på brödspannmål? Det är
för det första gränsskydd för vårt behov
av brödsäd till människoföda. Det är
för det andra ett visst stöd för lagring.
Och det är för det tredje ett fastslående
av den principen, att bottenpriset
för brödsäd är förädlingsvärdet
vid animalieproduktion.

Så fort man säger någonting som är
kritiskt på ett eller annat sätt mumlar
man »1947 års beslut». Det finns väl
därför anledning att ta reda på vad det
innebär. Vad är det nu som har hänt i
detta fall? Jo, det som har hänt är, att
man har väntat för länge med att gå
över till att tillämpa 1947 års beslut och
i stället behållit krigstidens regleringsanordningar
för brödsäd. Det är genom
detta, som den nuvarande situationen
har uppstått.

Finansministern sade här på förmiddagen
: Vi tar regleringarna som ett
nödvändigt ont och behåller dem inte
längre än nödvändigt. Men här hängde
de nog kvar lite för länge, och det kostar
så där ett hundratal miljoner. Därför
får man sitta och gnaga på benen i
andra fall.

Herr Pettersson i Dahl frågade här
på vad sätt det större jordbruket favoriseras.
Ja, herr Pettersson i Dahl, »när
oskulden sover står änglar på vakt», och
då blir man inte störd av sådana brutala
verkligheter, som vi i vanliga fall
kallar för fakta.

Herr Ohlin var i dag på förmiddagen
inne på ett fall som har refererats i
pressen, och ställde en fråga till jordbruksministern.
Jag skulle nog vilja
stryka under det här ytterligare en

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

smula. Det var en småbrukare som köpte
en gård i augusti 1951 och fick lagfart
på köpet enligt vad som uppgivits. En
annan jordbrukare anhöll hos lantbruksnämnden
om tillstånd att köpa
stället för sammanläggning med sitt
eget jordbruk, och han fick lantbruksnämndens
enhälliga stöd för den saken
någon gång i mitten av 1952. Sedan
gick ärendet till lantbruksstyrelsen, som
återremitterade det till lantbruksnämnden.
Därefter beslöt lantbruksstyrelsen
att den berörde småbrukaren skulle
lämna ifrån sig den inköpta fastigheten.
Småbrukaren överklagade lantbruksstyrelsens
beslut hos regeringen,
som i november 1952 remitterade ärendet
till lantbruksstyrelsen, som i yttrande
tre månader därefter vidhöll
sin uppfattning. Sedan har jordbruksministern
vilat på saken närmare ett år.
Strax före jul skickades det hela på
remiss för tredje gången till lantbruksnämnden.
Bekymren och reseverksamheten
lär ha varit så omfattande, att
alla bondeförbundets statsråd utom ecklesiastikministern
varit på ort och
ställe.

Ingenting tycks ju kunna bereda denna
regering större svårigheter än när
en småbrukare envisas med att vilja
bruka några tunnland jord, som överheten
vill ge åt någon annan. Det tog
som bekant åratal för Kurt Nilsson i
Röinge nere i Halland att få köpa några
tunnland för att kunna sitta kvar på ett
ställe, som hans släkt hade odlat.

•lag har inte haft tillfälle att studera
akterna i nu ifrågavarande mål. Jag
har refererat vad som kommit fram i
pressen, och jag reserverar mig för
eventuella felaktigheter. Naturligtvis får
man förutsätta, att myndigheterna har lagens
formella stöd för sitt uppträdande.
Icke desto mindre förefaller själva lagtillämpningen
huvudlös. Jag skulle nog
vilja stryka under herr Ohlins fråga till
jordbruksministern, om han anser det
vara rimligt att handskas med en människa
såsom här sker. Nu skall ju denne

småbrukare planera för vårsådd för
tredje gången utan att veta, om gården
blir hans. Är orkeslösheten verkligen
så stor och tillgången på »sunt bondförnuft»
så liten i jordbruksdepartementet,
att man inte kan avgöra en
sådan fråga vilken dag som helst?

Som kommentar till detta ärende och
till eu del andra liknande skulle jag vilja
citera den frihetens höga visa, som dåvarande
jordbruksministern herr Sköld
föredrog för andra kammaren då beslutet
om jordbrukets yttre rationalisering
skulle fattas år 1947. Han yttrade
bl. a.: »När våra förfäder gingo till
skiftesverket och genomförde en sammanläggning
av den svenska åkerjorden,
skedde det genom lagbud. Den enskilde
jordbrukaren fick inte ha någon
vilja; han fick helt enkelt böja sig för
de beslut, som staten och dess organ fattade.
Skiftet skedde i stor utsträckning
genom tvång. När vi nu här gå att fatta
ett beslut, som enligt mitt sätt att se
kommer att få en lika betydelsefull verkan
på det svenska jordbruket som
skiftesverket hade, välja vi en annan
väg: frivillighetens väg. Vi försöka inte
genomföra det som här ska ske med
lagbud och tvång.»

Till fallen Ljungsarp, Torsby och
Röinge i Halland kommer nu även detta
från Västmanland och för övrigt åtskilliga
andra exempel på hur mycken
realitet det fanns i denna högstämda
frihetsförkunnelse från regeringsbänken.
Den springande punkten är ju om
statsmakternas verksamhet skall ske
i fri samverkan med dem som få stanna
kvar eller med dem som nödgas avträda
från sina ställen. Jag får säga att i
samverkan med dem som skall stanna
kvar skulle nog också den medeltida
jordsamlaren Bo Jonsson Grip kunna
bedriva sin rationaliseringsverksamhet
inom svenskt jordbruk.

Jag har för dagen även ett annat
exempel, som egentligen går i ungefär
samma stil. En småbrukare i norra Bohuslän
har begärt tillåtelse att få införa

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en norsk fjordhäst. Han fick avslag
från veterinärstyrelsen den 4 november
men begärde i skrivelse den 9 december
att frågan skulle omprövas. I sak
svarade veterinärstyrelsen följande: »I
anledning härav har Ni nu den 9 december
1953 anhållit, att veterinärstyrelsen
ville taga ansökningen under förnyad
prövning. Häröver har kungl.
lantbruksstyrelsen den 17 december avgivit
yttrande och därvid avstyrkt bifall,
under hänvisning till ej mindre den
svenska hästavelns tryckta läge och
uppfödarnas svårigheter att finna avsättning
för sina produkter, än även
det förhållandet att Ni enligt den i
ärendet verkställda polisutredningen ej
synes vara i behov av ytterligare en
häst.» Nu skulle det ju kunna tänkas,
att denne lantbrukare ansåg det med
sin fördel förenligt att ha en liten norsk
fjordhäst i stället för den han hade. Han
bär emellertid nu fått besked »ej mindre»
från kungl. veterinärstyrelsen än
även från kungl. lantbruksstyrelsen, att
han inte skall försöka begripa så höga
ting alldeles på egen hand.

Men allvarligt talat. Nog har vi väl
kommit bra långt på vägen mot allstatlighet,
när centrala myndigheter i
Stockholm skall undervisa en småbrukare
ute i landet om att han inte
behöver den häst som han själv vill
köpa.

Opposition är lika med konspiration,
påstod Napoleon, och skall vi vandra
vidare på allstatlighetens väg blir det
väl så här också. Nu har emellertid herr
Lundberg i Uppsala strax före middagen
anvisat en lösning av problemet.

Han förordar »en hänsynslös demokratisk
utrensning i departement och ämbetsverk.
» Jag ber, herr talman, att till
undvikande av missförstånd få understryka,
att detta inte är min rekommendation
utan socialdemokraten herr
Lundbergs i Uppsala. För egen del, herr
talman, vill jag bara tillfoga den lilla
reflexionen: hur skall det då gå för en
del statsråd?

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
liar i diskussionen här bl. a. varit
inne på en del jordbruksproblem, som
han tagit upp till kritisk belysning. Jag
skall i mitt anförande i någon mån beröra
dessa ting, men jag tycker nog,
att herr Svensson i Ljungskile i dag
gick förbi en hel del sådant, som annars
varit för honom så kärt att röra vid.
Jag kan för min del inte undgå att ta
upp en hel del problem, som förts
fram i den allmänna diskussionen som
för närvarande pågår.

I remissdebatten liksom så ofta i
andra debatter kommer den ekonomiska
och allmänna politiken att i
mycket hög grad göra sig gällande. Men
man kommer också gärna in på jordbrukets
förhållanden. Ifrån oppositionens
sida har man i fråga om den
ekonomiska och allmänna politiken
undan för undan, öppet eller tyst —•
genom att inte längre förneka vissa
ting — fått medge att regeringens politik
varit framgångsrik. Det viktigaste
målet, nämligen att åstadkomma en
bättre stabilitet i samhällsekonomien,
har uppnåtts. Samtidigt har en ökad
jämställdhet för jordbrukarnas vidkommande
med övriga grupper i samhället
kunnat genomföras. I fråga om
den utvecklingen har vissa grupper
gått in för kritik, därvid man koncentrerat
sig på regeringens politik och
på olika sätt velat göra gällande, att
jordbrukarna inte varit värdiga den
ökning i inkomstnivån som kommit
dem till del. Denna kritik har i huvudsak
varit till finnandes på folkpartihåll.
Där söker man komma koalitionen till
livs genom att väcka misshag mot densamma
bland konsumentgrupperna och
samtidigt missnöje inom vissa jordbrukargrupper
särskilt i fråga om fördelningen
av kalkylens resultat. Alla inom
folkpartiet är förmodligen härvidlag

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eniga om riktigheten av den gamla satsen:
först söndra, sedan härska.

I försvaret mot dessa försåtliga angrepp
har från såväl min som andra
jordbrukares sida 1947 års principbeslut
om den framtida jordbrukspolitiken
med skärpa hävdats. Detta har
skett så ofta, att en av folkpartiets tidningar
i Göteborg vid något tillfälle i
höstas framhöll, att jag för min del
skulle älta 1947 års principbeslut alldeles
för mycket. I så fall är jag icke
ensam om den saken och inte bondeförbundet
heller. Det är emellertid
ganska förståeligt om det skorrar illa
i öronen på folkpartiets förtrupper att
bli erinrade om principer. .Tåg tänker
dock fortsätta att tala om jordbrukarnas
rätt enligt ett enhälligt riksdagsbeslut,
även med risk att i fortsättningen
bli åthutad.

Ifrågavarande principbeslut innebar
i korthet, att vi skulle eftersträva jämställdhet
i inkomsthänseende för jordbrukarna
med jämförbara grupper i
samhället. Detta mål skulle man nå dels
genom en rationalisering av jordbruket
och dels genom ett gränsskvdd. Enigheten
i riksdagen var praktiskt taget
fullständig om detta. Hur det därvidlag
är ställt i dag, återkommer jag till
längre fram.

Har man en gång haft enighet mellan
politiska partier om principerna,
och om därefter oenighet inträder,
måste detta bero antingen på alt ett
parti anser att den överenskomna handlingslinjen
icke följes, eller på att partiet
i fråga inte längre vill stå fast vid
den ståndpunkt, som det en gång intagit.
Det sistnämnda är inte rekommenderande,
och man får räkna med
att ett parti som gör så inte kommer
att erkänna sin ändrade inställning i
första taget.

.Tåg tänker inte upptaga kammarens
tid med någon detaljerad redogörelse
för hur riktlinjerna härvidlag har följts.
Det material som finns är också bekant
för dem av kammarens ledamöter, som

är intresserade av dessa frågor. Jag
vill dock erinra om att vi under den
gångna tiden haft en produktionsökning
på jordbrukets område, som enligt
tillgängliga beräkningar överskrider
industriens. Det föreligger väl heller
icke några motsättningar kring frågan
om den totala rationaliseringen
inom jordbruket. Däremot gör man på
visst håll gällande, att den s. k. yttre
rationaliseringen skulle ha gått i en
annan takt än man förutsatte 1947. Men,
märk väl, en del menar att den yttre
rationaliseringen har gått för sakta och
en del att den gått för fort. Att den har
gått för sakta påstår LO:s jordbruksexpert
Odhner och den huvudsakliga
delen av folkpartiets storstadspress —
sålunda den del av folkpartiets propagandaapparat,
som väl skall åstadkomma
vad som fortfarande återstår före
folkpartiets maktövertagande.

Att rationaliseringen har gått för fort,
påstår däremot en del av folkpartiets
landsortstidningar och även den framstående
folkpartiledamoten herr Svensson
i Ljungskile. Herr Svensson i
Ljungskile har uttryckt sig så övermåttan
sansat, att han sagt att man
driver de gamla bort från landet och
hindrar de unga från att stanna kvar.

Folkpartiledaren själv har in i det
sista sökt undvika att ta ställning, men
för någon tid sedan blev det tydligen
kritiskt i de folkpartistiska jordbrukarleden,
och då fick norrlänningarna
något slags besked. På direkt fråga har
nämligen herr Ohlin givit det direkta
svaret, att han »inte anser att staten
skall vidtaga några kraftåtgärder för
att ytterligare påskynda den yttre rationaliseringen»,
utan han anser att
»den Norupska politiken i vissa fall
har varit allt för hårdhänt». Pass upp,
herr Ohlin! Det är nog skäl att omedelbart
göra ett uttalande till något konsumentorgan.
I annat fall kanske upplösningstendenserna
inom partiet dyker
upp även på den kanten.

Det kan för de två motsatta intres -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sen, som i denna fråga tyr sig till folkpartiet,
gå som det gick för två jordbrukare,
som en gång vidtalat en gumma
att komma och hjälpa dem med
potatisplockning. Hon lovade båda två
att hon skulle komma. Men när plockningen
skulle äga rum kom inte gumman
till någon utan stannade hemma
under den motiveringen, att hon ville
vara rättvis mot båda. Denna något felanvända
motivering för rättvisa har i
varje fall herr Svensson i Ljungskile
redan slipat på i många år. De motstridiga
uppfattningarna till och med
inom det största oppositionspartiet,
huruvida den yttre rationaliseringen
går för sakta eller för fort och folkpartiledarens
försök att undvika att ge
bestämt uttryck åt en uppfattning i
saken är väl i och för sig ett tecken på
att rationaliseringstakten varit ganska
väl avvägd.

Nu är ju tecknen från delta håll
ingenting att grunda en långsiktig politik
på, allra minst en långsiktig jordbrukspolitik.
Men de siffror, som kan
framskaffas i fråga om den yttre rationaliseringen
och som nämnts i många
sammanhang, är viktigare vittnesbörd
om att utvecklingen icke avsevärt skiljer
sig från vad man hade anledning
förutsätta år 1947. Min uppfattning är,
att den gått mera frivilligt och sålunda
mer oberoende av statliga ingripanden
än man 1947 ansåg vara nödvändigt.
Detta förhållande, att det gått frivilligt,
har man endast anledning att vara
tacksam för. Därmed inte sagt annat
än att en för hårt driven rationalisering
kan åstadkomma andra problem för
landsbygden, där svårigheter uppstår
inte enbart för jordbrukarna, utan där
det kan uppstå en del svårigheter av
sociologisk art även för andra yrkesgrupper.

1947 uttalade riksdagen att enbart en
fortsatt rationalisering inom jordbruket
ej var tillräcklig för att den i jordbruket
sysselsatta befolkningen skulle
erhålla en tillfredsställande inkomst -

nivå, utan statsmakterna förklarade sig
vara heredda att lämna jordbruket ett
gränsskydd gentemot den utländska
konkurrensen, ett gränsskydd avvägt
med hänsyn till det genomsnittliga
stödbehovet för näringen. Folkpartiet
anmälde ingen avvikande mening i det
fallet. Nu har man onekligen anledning
fråga sig, om folkpartiet avsåg att infria
löftet endast så länge de inhemska
priserna låg under priserna på överskottspartierna
på världsmarknaden.
Så fort de svenska priserna under föregående
år på vissa produkter började
ligga över de s. k. världsmarknadspriserna,
började nämligen också misstänkliggörandet
av jordbruket och
jordbruksregleringen i den folkpartistiska
propagandaapparaten.

Än större anledning har man att
ställa sig den frågan, när herr Ohlin,
en av landets främsta experter på utrikeshandel,
i debatten den 4 novemmer
1953 yttrar: »Varför skall det,
herr handelsminister, vara självklart
att man, om ett importförbud på en
jordbruksprodukt upphäves, inom en
mycket kort tid, kanske omedelbart,
inför en hög tull eller importavgift,
medan det icke är tal om något sådant
i fråga om industriprodukter?» Man
skulle vilja fråga herr Ohlin: Vilka
tysta förbehåll gjorde herr Ohlin, när
1947 års principbeslut fattades? Här
har riksdagen, däri även inbegripet
folkpartiet, beslutat om ett gränsskydd
för jordbruket, men när gränsskyddet
sedan tillämpas, då frågar herr Ohlin
förvånad: Varför? Man kan nog konstatera,
liksom tidigare i andra sammanhang,
att en dylik manöver inte
är obekant när det gäller folkpartiet.
Även om jag inte uttrycker mig så
formfulländat som professor Ohlin
gjorde, skulle jag vilja säga att jag i
varje fall inte har velat åstadkomma
något svammel beträffande rena sakförhållanden.

Hur nära målet, jämställdhet i inkomsthänseende
mellan jordbrukarna

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och andra grupper, har vi nu kommit?
Avvägningen av det allmänna prisstödet
skulle ske med hänsyn till behovet
vid jordbruk, vilka till storleken
motsvarar genomsnittet i gruppen 10
—20 hektar och vilka fyller rimliga
anspråk i fråga om arrondering och
de fasta anläggningarnas beskaffenhet.
Det kan numera konstateras, att en
rättvis lyftning av jordbrukarnas inkomststandard
har skett. Agronomie
doktor Lennart Hjelm har i ett föredrag
i Lantbruksakademien för någon
tid sedan redovisat läget till och med
1951/52. Hans beräkningar visar, att i
storleksgruppen 10—20 hektar brukarens
arbetsinkomst låg ungefär mitt
emellan lantarbetarens och industriarbetarens
löner. Även härvidlag ligger
man alltså relativt nära men inte
över det uppställda målet. På de icke
storleksrationaliserade jordbruken ligger
givetvis arbetsinkomsterna lägre, i
gruppen 5—10 hektar vid 6 300 kronor
och i gruppen 2—5 hektar vid 4 450
kronor per år. Vid de större jordbruken
ligger den högre, i gruppen 30—
50 hektar vid 11 500 kronor. Det bör
emellertid i detta sammanhang uppmärksammas,
att antalet jordbrukare
i 10—20-hektargruppen endast är 60 000
men i de två mindre grupperna nära
200 000 samt att det över basjordbruksgruppen
endast finns omkring 35 000
jordbruk, därav endast 7 000 över 50
hektar. Siffrorna visar att även om det
går framåt, så återstår fortfarande mycket
att göra.

Siffrorna visar också att den folkpartistiska
storstadspressens överdrivna
prat om jordbrukets stora inkomster,
genom vilket den söker sprida misssämja
mellan konsumenter och producenter,
är missvisande och osann.

I detta sammanhang vill jag något beröra
en propaganda, som tycks härstamma
från industrihåll och som går ut på
att våra livsmedelspriser skulle vara så
höga, att de förstör den svenska industriens
konkurrensförmåga. .Tåg vill först

lämna några uppgifter om detaljhandelspriserna
på vissa livsmedel i Sverige,
Västtyskland och England. Mjölken kostar
i Sverige med 3,0 procent fetthalt
43 öre, i Västtyskland med 3,3 procents
fetthalt 50 öre och i Storbritannien 69
öre per kilo, smöret 6 kronor 90 öre i
Sverige, 7 kronor 66 öre i Västtyskland
och 5 kronor 33 öre i Storbritannien,
sidfläsk 5 kronor 15 öre i Sverige och
5 kronor 47 öre i Västtyskland. Äggen
kostar i Sverige 4 kronor 60 öre per kilo
och i Västtyskland 5 kronor 78 öre per
kilo.

Priserna ger ett begrepp om att vi här
i landet inte har höga konsumentpriser
i jämförelse med de länder vår industri
konkurrerar med. Därtill kommer, att
industriarbetarlönen i Sverige är 3 kronor
82 öre i timmen, vilket gör 183 kronor
i veckan, medan den i Västtyskland
endast är 109 kronor per vecka och i
Storbritannien 134 kronor. Lönerna är
alltså betydligt högre hos oss än hos våra
besvärligaste konkurrenter och priserna
åtminstone på de nämnda ganska viktiga
livsmedlen faktiskt lägre i vårt land än
i dessa andra länder. Härtill kommer,
att arbetslönerna i vår högrationaliserade
industri inte spelar en så utslagsgivande
roll för konkurrensförmågan
som många tror. Det är därför synnerligen
långsökt, när man försöker skylla
industriens eventuella konkurrenssvårigheter
på jordbruket.

I detta fall tycks inte heller Arbetsgivareföreningens
ledning vara helt
oskyldig även om högern i sin propaganda
bland jordbrukarna inte vill låtsas
om sådana saker. När direktör Kugelberg
i Arbetsgivareföreningen frågar
LO-ordföranden Axel Strand, varför
denne varit med om att fastställa ett
högre margarinpris än kostnaderna motiverade,
så måtte han väl mena att denna
för jordbruket viktiga uppgörelse var
förkastlig. Eller var det så, att Arbetsgivareföreningens
verkställande direktör
ville över LO-ledningens huvud rikta
ett stödjande ord till de arbetarliberaler,

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

som inom folkpartiet utbildas till margarinprisexperter? Slutsatsen

i det förda resonemanget
blir, att den jordbrukspolitik som förts
så långt det är möjligt överensstämmer
med 1947 års målsättning och att den
inte har lett till någon oskälig belastning
av konsumenterna eller näringslivet
i övrigt.

Men om det är på det sättet, så bör
man väl vara enig i dag, liksom man i
stort sett var det 1947. Just nu försäkrar
även folkpartiet vid olika tillfällen,
att det står fast vid 1947 års beslut. Folkpartiet
har på sista tiden bemödat sig
om att förringa storleken av sin kritik.
Den verksamheten tar sig ibland litet
skrattretande uttryck. I vissa av dess
landsbygdstidningar heter det, att det
bara är andra partier som vill ge sken
av att folkpartiet avvikit från 1947 års
principbeslut men, sägs det — här citerar
jag på nytt folkpartitidningen Norra
Västerbotten — »vad folkpartiet önskar
är ju vad herr Norup efterlyst i sin jordbruksutredning».
Är detta sant, så förstår
jag inte varför folkpartiet använder
sina agitatoriska resurser på det sätt
som nu sker. Har folkpartiet i fråga om
jordbrukspolitiken endast de önskemål,
som regeringen preciserat i utredningsdirektiven,
måste det vara bevisat, att
folkpartiets kampanj i jordbruksfrågan
har till syfte att verka för något annat
än att ändra jordbrukspolitiken. Eller
är det möjligen så, att den tidning inom
folkpartiet, som anförtrotts ett av partiledarens
större uttalanden i jordbruksfrågan,
själv inte begripit eller vågat
begripa vad folkpartiets jordbrukspolitik
syftar till och vart den för?

I detta läge brukar ju herr Svensson
i Ljungskile vara avdelad att ingripa,
och han talar då om småbruket. I dag
talade han visserligen inte så mycket
om detta. De tidigare av mig lämnade
siffrorna visar, att huvuddelen av jordbrukarna
har egendomar på mindre än
10 hektar. Kan någon bär i kammaren
tro annat än att det parti jag tillhör

skulle göra allt vad som går att göra för
att tillvarataga dessa jordbrukares intressen?
Deras väl och ve har varit så
fast förbundna med partiets politik alltifrån
dess tillkomst, att vi inte låter
jordbrukets livsfrågor bli brickor i ett
kortsiktigt partipolitiskt spel. Politiken
är fortfarande, om man med politiken
vill åstadkomma någonting i samhället
och inte bara vinna ordtävlingar med
den, det möjligas konst.

Frågan om fördelningen inom kalkylen
har diskuterats många gånger här i
kammaren. Jag skall inte nu ta upp kammarens
tid med en upprepning, särskilt
som jag kan hänvisa till det besked som
herr Ohlin får i denna fråga i förra
veckans nummer av Jordbrukarnas Föreningsblad.
Jag kan helt instämma i det
beskedet. Det bör också uppmärksammas,
att detta försvar för den förda jordbrukspolitiken
inte kommer från partipolitiskt
håll utan att det är organet för
jordbrukets samlade föreningsrörelse,
som funnit folkpartiets manövrer riktade
mot landets samlade jordbrukarintressen.

Enligt min uppfattning är sambandet
mellan det svenska jordbruket och det
svenska skogsbruket mycket fast, både
historiskt och ekonomiskt. Med en vegetationsperiod
för jordbruket som endast
omfattar en del av året är det naturligt,
att skogsbruket i alla dess olika former
utgör en komplettering till jordbruket
eller, såsom i vissa delar av landet, att
jordbruket utgör en komplettering till
skogsbruket. Skogens betydelse för det
svenska samhället har sedan generationer
tillbaka varit stor. Under senare år
har emellertid efterfrågan på skogens
produkter och våra möjligheter att med
en alltmer förbättrad förädlingsindustri
tillfredsställa denna efterfrågan blivit
än större. Denna utveckling är synnerligen
glädjande såväl för samhället som
för de grupper, som närmast beröres.
Utvecklingen har också medfört att intresset
för skogsfrågorna ökat i allt större
grad.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I detta sammanhang kan sålunda
nämnas att Svenska landsbygdens ungdomsförbund
vid en uppvaktning för
mig härom dagen begärde att skogen
skall få ökat utrymme i landsbygdens
ungdomsskolors och lantmannaskolornas
undervisning. Möjligheterna att i
olika former insätta mera av samhällets
resurser på detta avsnitt har även ökat.

I den nu framlagda nionde huvudtiteln
föreslås sålunda betydligt ökade medel
till skogsvårdsstyrelserna, en ny professur
vid skogsforskningsinstitutet, nybyggnader
vid ett elevhem vid Garpenberg,
en ny skogsskola i Älvsbyn och
så vidare. Dessutom kommer senare under
våren att framlämnas förslag om
kursverksamheten inom skogsbruket.

I beaktande av den återhållsamhet i
fråga om utgiftsökningar, som i övrigt
präglar årets huvudtitel, torde regeringens
stora intresse för skogsbrukets utveckling
få anses vara klart visat. Det
är också min personliga uppfattning att
nutidens utgifter för att fullända och
utveckla vår skog och vårt skogsbruk
hör till de viktigaste åtgärderna när det
gäller att förbättra framtidens levnadsstandard.

Innan jag slutar hade jag tänkt göra
några utvidgningar beträffande ett par
frågor. Den ena frågan är berörd här i
dag. Den andra frågan är ej berörd här
men har figurerat i pressen.

En del pressorgan har utsatt mig för
kritik därför att jag inte efter jordbruksnämndens
och priskontrollnämndens
skrivelser i brödprisfrågan under
hösten omedelbart sänkte normalpriserna
på bröd. Eftersom det gjorts gällande
att jag skulle ha handlat mot jordbruksnämndens
och priskontrollnämndens
intentioner i frågan, vill jag nämna
hur det hela gått till. Bageriidkarna
framförde vid en uppvaktning i oktober
månad mycket bestämda erinringar mot
de beräkningar, som priskontrollnämnden
lagt till grund för sitt prissänkningsförslag.
För att låta nämnderna och bageriidkarna
komma till tals med var -

andra i just den frågan ordnades eu
överläggning på departementet. Vid
denna överläggning var bland andra
från priskontrollnämnden dess vice
ordförande, hovrättsrådet Dahlin, och
byråchefen Carbell och från jordbruksnämnden
generaldirektör Söderström
och byråchefen Schultz närvarande. Vid
överläggningen begärde bageriidkarna
att en ny lönsamhetsundersökning skulle
utföras. Deras begäran överensstämde
med gällande riktlinjer för den prisreglerande
verksamheten. Mot denna
begäran gjordes inga invändningar från
någon av de närvarande representanterna
för nämnderna. Jag ansåg det då
icke tillrådligt att mot samtliga de närvarandes
uppfattning underlåta att verkställa
en viss utredning, särskilt som
representanterna för priskontrollnämnden
förklarade att utredningen kunde
göras rätt snabbt.

Jag tror inte att någon under ansvar
skulle ha handlat på annat sätt,
när representanter för de två myndigheter
som begärt sänkningen förklarar
sig inte ha någon invändning mot en
viss ytterligare utredning.

Den andra frågan gäller veteavtalet.
När regeringen hade att på förvåren
1953 ta ställning till Sveriges deltagande
i det internationella veteavtalet,
visste man mycket litet om 1953 års
skörd. Världsmarknadspriserna på vete
låg fortfarande på en hög nivå, och de
olika importländerna stred om att få
så stora kvoter som möjligt i veteavtalet.
Avtalen berörde vår försörjning
under de närmaste tre åren. Det är
självklart att i dessa internationella
sammanhang enbart jordbruksnäringens
intressen inte kan få vara avgörande.
Regeringen beslöt därför att vi
skulle underteckna avtalet men endast
med en årlig kvantitet om 25 000 ton.
Den tidigare avtalade kvantiteten var
75 000 ton. För avtalets ratificering
fordras riksdagens medverkan. Numera
är det betydligt lättare att ta ställning
till avtalet. Vi har bärgat en veteskörd,

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som är större än någonsin, och har en
höstsådd för nästa år, som också är
mycket omfattande. Avtalets störste
kund, Storbritannien, drog sig undan
redan före undertecknandet. Vetepriserna
har sjunkit mycket snabbt, och
Amerikas president har i budskap till
kongressen varslat om att Amerikas
stora lager kommer att minskas. Riksdagens
ledamöter skulle därför ha ett
förändrat och ganska klart läge att gå
ut ifrån vid ställningstagandet till frågan
om avtalets eventuella ratificering.
Förändringarna är så genomgripande,
att kammarens ledamöter inte bör yvas
över att ha en annan uppfattning än
regeringens ledamöter i frågan om
Sveriges anslutning till avtalet. Alltnog,
med hänsyn till de ändrade förutsättningarna,
som är kända för kammarens
ledamöter och som skulle
komma att ligga till grund för deras
ställningstagande vid avgörandet av en
ratificering av avtalet, bär regeringen
funnit sig icke böra framlägga någon
proposition om avtalets ratificering.
Detta är följaktligen svar på herr Ohlins
fråga hur man eventuellt kommer att
ställa sig till veteavtalets ratificering.

Herr Ohlin tog upp en fråga om ett
jordköp i Västmanland. Jag är den
förste som beklagar att ärendet inte
kunde avgöras. Ett ställningstagande i
frågan hör emellertid enligt min mening
inte till det lättare. Ärendet har
nu återremitterats till lantbruksnämnden.
Med det beskedet får de herrar,
som ställt frågan, vara nöjda tills ärendet
ånyo kommer att underställas undertecknad.

Beträffande den kritik av spannmålsbolagets
affärer, som herr Waldemar
Svensson har tagit upp, ber jag att få
säga att det är konstaterat, att vi här
kommit till en förlustsiffra, som är betydligt
större än vad man kunde beräkna
i våras. Jag hade emellertid för
min del då anledning att utgå ifrån de
rapporter, som lämnades av det företag
som har att sköta dessa ting. Vi

har, som jag tidigare sagt, fått en mycket
stor skörd, vilket har förändrat
situationen. När det gäller frågan om
den räkning, som spannmålsbolaget och
jordbruksnämnden har ställt till riksdagen
på 68 miljoner kronor, kan jag
inte svara på om det är den sista räkning
som kommer att visas eller inte.
Framtiden får givetvis visa hur det går
att avveckla de lager som är till finnandes.
Storleken av dessa lager bestäms
givetvis i mycket hög grad av
den mycket stora skörden. 1952 års
skörd gav, som jag redan har sagt här
vid annat tillfälle, 100 000 ton mera
spannmål än man räknade med i fjol.
Varför, säger då herr Svensson i Ljungskile,
har man inte tidigare börjat tilllämpa
de regler som 1947 års riksdagsbeslut
innebar? Jo, av den anledningen
att man år från år har försökt att
åstadkomma de rättmätiga inkomster
för det samlade jordbruket, som man
anser att jordbruket enligt jordbrukskalkylen
skall ha.

Herr Ohlin tog på förmiddagen upp
det resonemanget. Det är inte mer än
ett par, tre år sedan vi hade ett vetepris
bär på 30 kronor, och sedan
höjde man det till 53 kronor. Vid ett
vetepris på 30 kronor gled jordbruksproduktionen
i allt större utsträckning
över ifrån vegetabilisk produktion till
animalisk produktion, och jag behöver
väl inte påminna kammarens ledamöter
om vad en fortsatt dylik politik
skulle ha lett till för de animaliska
producenterna och då i synnerhet för
småbrukarna. Det var nödvändigt att
då företa en prisförändring på spannmål.
Man säger, att med den förändringen
slog man över till alldeles för
höga priser. Ja, men kom ihåg, att när
regeringen tog ställning till dessa saker
hade vi ett världsmarknadspris på vete
som låg 15 å 20 kronor över det som
då bestämdes, och det gällde att åstadkomma
en snabb övergång för att
mildra de svårigheter som då var rå -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dande för avsättningen av överskottet
på animalier och smör.

Jag skulle för min del tro, att för
småbruket, som i så oerhörd grad är
beroende av animalieproduktionen,
måste en prispolitik som ser till att vi
har en hög vegetabilisk produktion här
i landet vara den bästa garantien för
att det går att uppehålla ett så skäligt
pris som möjligt på animalierna. Jag
skall villigt medge att det mindre jordbruket
ännu inte har kommit upp i den
inkomstnivå som man ville att det
skulle få, men frågan är om man i
konsumentkretsar i detta land är villig
att ge sådana priser åt det mindre
jordbruket, att man kan få lika stor
lönsamhet eller lika stor inkomst som
det medelstora familjejordbruket får.
För min del har jag inte någon större
önskan än att så skulle vara med verkligheten
överensstämmande, men jag är
inte säker på att man på den vägen
kan nå målet.

Nå, säger någon, då kan man väl ge
större subventioner ifrån staten. Ja,
för närvarande är det väl cirka 140
miljoner kronor som odelat går till
småbruket för att förbättra dettas levnadsmöjligheter,
och jag vågar göra
det påståendet, att även om det mindre
jordbruket inte har fått vad det rättmätigt
kunde begära, så har det dock
det bättre nu än under någon tidigare
regim. De jordbruk, beträffande vilka
man nu på en del håll begär att de
skall bortrationaliseras genom sammanslagning
av de många enheterna, är
ju frukten av liberal politik i början
av detta århundrade. Här fördes då
en jordpolitik, ja, nästan jordromantik,
där man styckade upp jorden i för
små enheter. Var och en kan förstå att
dessa enheter inte kunde ge vare sig
full sysselsättning eller full försörjning.
När man går att kritisera dessa ting
måste man följaktligen i det sammanhanget
ta upp hela linjen. Från regeringens
sida försöker man att med den
jordbrukspolitik, som är förd, så snabbt

som möjligt få jordbruket i den ställning
som 1947 års riksdagsbeslut innebar
och även, så fort det ges möjlighet
därtill, ge småbruket de bästa förutsättningarna.

Vad sedan framtiden beträffar har
man från och med i år fått fram en
överenskommelse med jordbruket, vilken
sammanfaller med den kalkyl som
är uppgjord, att jordbruket självt skall
svara för det produktionsöverskott,
som uppstår, genom att föra detta ur
landet, detta givetvis under den förutsättningen
att jordbruket får det gränsskydd
som man förutsåg år 1947. Här
har sagts — och jag har sett samma
önskemål i några tidningar under senaste
tiden —- att man skulle försöka
lyfta jordbruksfrågan liksom försvarsfrågan
över partigränserna. För min
del skulle jag inte se någonting hellre.
Jag skulle tro att vår försörjning är en
lika angelägen försvarsåtgärd som de
miljarder vi lägger ut direkt för vår
försvarsberedskap.

Jag tror för min del att det är detaljer
som skiljer oss åt, och ingen
skulle vara gladare än jag om de meningsskiljaktigheter
som finns skulle
kunna överbryggas, så att vi kunde
åstadkomma full rättvisa för alla Sveriges
jordbrukare, som under de senaste
åren så tydligt i handling har
visat sin vilja att rationalisera och förbilliga
produktionen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag lämnade i mitt lilla
anförande här en som jag tyckte visserligen
kortfattad men ändå någorlunda
fullständig redogörelse för spannmålsfrågans
läge, sådant som det är i
dag. Jag angav klart och koncist hur
jag ansåg att detta läge står i förhållande
till 1947 års beslut. Jag skulle
gärna vilja fråga jordbruksministern:
Finns det någonting i den av mig lämnade
redogörelsen som jordbruksministern
kan jäva? I så fall vore jag

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mycket tacksam om han gjorde de invändningarna
nu i dag. Här håller
jordbruksministern skriftermål med
alla folkpartitidningar och alla möjliga,
som talat ute i landet, men går inte
mycket in på vad som har yttrats här.
Öga mot öga — men inte tand för tand!
Är det något fel på den av mig lämnade
redovisningen, ber jag alltså få veta
det i dag. Om jag inte får något sådant
jäv betraktar jag det så, som att vi är
överens om att den skildringen är
riktig.

Nu förefaller det som om jordbruksministern
skrivit sitt anförande i förväg,
kanske i någon mån med tanke på
vad som skulle sägas från folkpartihåll.
Nu sades det inte så mycket som
tydligen det här föredraget hade tagit
sikte på. Jag tog bara upp det som budgeten
direkt föranledde. Men i stället
hänvisar då jordbruksministern till vad
som står i Jordbrukarnas Föreningsblad
och säger att i förra numret finns
svaren på herr Ohlins och andras frågor.
Jag var så hänsynsfull att jag inte
åberopade Jordbrukarnas Föreningsblad
annat i den enda fråga där Jordbrukarnas
Föreningsblad direkt attackerar
riksdagspartierna. Nu har jag i
alla fall fått klart för mig att det är
fullt i sin ordning att här i riksdagen
dra in Jordbrukarnas Föreningsblad i
debatten. Det är så mycket bättre att
göra det, säger jordbruksministern,
som den tidningen är fullt opolitisk —
och fullt täcker herr Norups uppfattning.
Om man alltså kan sätta likhetstecken
mellan Jordbrukarnas Föreningsblad
och herr Norup, måste antingen
jordbruksministern vara opolitisk
eller Jordbrukarnas Föreningsblad
bondeförbundistisk.

Jag överlämnar frågan om vetepoolen
till nästa talare.

Beträffande spannmålsbolagets räkningar
säger jordbruksministern, att
han inte vet huruvida den räkning,
som spannmålsbolaget nu har skickat
riksdagen på 68 miljoner kronor plus

en förbrukad reservation på 28 miljoner
kronor, sammanlagt 96 miljoner
mer än i våras, utgör hela räkningen
eller om det kommer mera. Nej, det
är nog inte så lätt att veta och jag
skulle inte vilja säga det. Men det är
väl ändå inte egentligen fråga om räkningar
från spannmålsbolaget utan
från jordbruksdepartementet på grund
av de ståndpunktstaganden och de bedömningar
som jordbruksministern har
gjort. Att en ansvarig minister kryper
bakom spannmålsbolaget, som här inte
är annat än ett verkställande organ, är
väl inte i enlighet med normal parlamentarisk
ordning. Att läget bedömts
fel framstår numera som ofrånkomligt.
Det lär inte gå att bestrida detta.

Jordbruksministern säger — jag vet
inte om han fått det från Föreningsbladet
— att vi på grund av de låga spannmålspriserna
1951 hade kommit till en
för stor animalieproduktion. Ja, men
under femårsperioden 1936—1940 hade
vi en spannmålsareal på 1 515 000 hektar
och 1951 hade vi en spannmåls- och
oljeväxtareal på 1 553 000 hektar. Vi
hade inga oljeväxter före kriget. Spannmål
och oljeväxter täckte 1951 alltså
38 000 hektar mer än sammanlagda
spannmålsarealen före kriget. Den väsentliga
förskjutningen ligger i att man
fått en oljeväxtareal på 190 000 hektar.
Varför förtiger man konsekvent detta
och säger att det var en förskjutning
i mjölkproduktionen, när det är så uppenbart
att det i första hand var en
förskjutning från spannmål till oljeväxter? Herr

OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var väl ingen här
i kammaren som inte observerade att
jordbruksministern med sina välvilliga
avslutningsmeningar ryckte undan
grunden för hela den kampanj mot
folkpartiet som bondeförbundet under
de senaste månaderna har bedrivit, i
det att han talade om att det i alla fall
var begränsade ting som skilde oss åt.

Tisdagen den 19 januari 1954 era.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag vill visst inte säga att dessa saker
är oväsentliga, men jag understryker
»tt jordbruksministern tydligen själv
erkänner att den kampanj som med
stora ord förts mot folkpartiet är
ogrundad.

Jag hinner inte nu gå närmare in
på de jordbrukspolitiska frågorna -—
vi får väl senare tillfälle till en jordbrukspolitisk
diskussion — men jag
skulle vilja säga några ord om den
yttre rationaliseringen. Jag har i likhet
med herr Svensson i Ljungskile påpekat
att befolkningsförhållandena på
landsbygden åstadkommer en snabb
minskning av de mindre brukningsdelarnas
antal. Jag tror att på denna
grund en »bortrationalisering» pågår,
om man så får säga. Jag har vidare understrukit
att staten bör underlätta en
klok sammanläggning av enheterna i
syfte att skapa rationella brukningsdelar.
Jag har alltså ingalunda — såsom
t. ex. det socialdemokratiska organet i
Stockholm påstår — sagt att staten
skall bromsa en naturlig anpassning.
Jag har tvärtom talat om att staten
skall underlätta en sådan.

Men, herr statsråd, jag har bland
andra röstat mot den skarpa gränsdragningen
mellan de jordbrukare som
får producentbidraget och dem som
inte får det. Jag har alltså gått emot
denna statliga påtryckning, och det är
detta som jag har tillåtit mig påpeka
också i uttalanden utanför denna
kammare.

Så enkelt, herr statsråd, är det alltså,
att man kan i denna sak liksom i
andra fall få klart besked om både min
och folkpartiets ståndpunkt genom att
undersöka hur jag och övriga folkpartirepresentanter
har talat och röstat
i denna kammare. Det är därför
ingenting annat än låtslek, när statsrådet
här säger att man inte har fått
klart besked.

Vidare skulle jag beträffande 1947
års beslut — jag skall inte nu närmare
diskutera tullpolitiken, men jag hoppas

få tillfälle därtill senare — vilja fråga
statsrådet: Är det inte så, att den jordbrukspolitik,
som under senare år bedrivits,
har på grund av regeringens
och riksdagens beslut företett icke
oviktiga avvikelser från vissa punkter
i 1947 års beslut? Jag behöver nog inte
exemplifiera detta; jag bara nämner
att totalkalkylens roll nu sex, sju år
efteråt är en annan än den skulle vara
enligt 1947 års beslut. Om jordbruksministern
erkänner detta, bortfaller i
varje fall enligt min uppfattning grunden
för hela den manöver, som vi fått
bevittna så många gånger tidigare och
i viss mån även i dag, nämligen att
envar som kritiserar regeringens politik
påstås därmed ha avvikit från 1947
års beslut. Och detta fastän regeringspolitiken
själv i icke oviktiga avseenden
avvikit från vad man 1947 tänkte
sig skulle vara svensk jordbrukspolitik
sex år senare.

Vad jag hävdat är att alla våra ändringsförslag,
varav åtskilliga enligt min
mening är mycket viktiga, håller sig
inom ramen för det som var grundläggande
för 1947 års beslut, nämligen
strävan efter likvärdig standard och
tryggad livsmedelsförsörjning. Men
1947 års beslut innehåller ju mer än
detta, och det är därvidlag som även
regeringspolitiken företer avvikelser.

Vad beträffar Sveriges inträde i vetepoolen
som importör skyllde jordbruksministern
på att man när beslut
skulle fattas visste så litet om läget
och att regeringen därför beslöt sig för
detta inträde. Jag vill erinra jordbruksministern
om att i ett land som England,
som ju är mycket mera beroende
av import än vi, har inte regeringen
godkänt inträde i vetepoolen såsom importör.
Om England, som är så beroende
av import, kunde ta denna risk,
menar då verkligen jordbruksministern
att Sverige inte kunde bedöma situationen
på liknande sätt?

Jordbruksministern säger att vi får
låta oss nöja med det beskedet att frå -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gan om denne småbrukare, vilken sedan
två och ett halvt år driver ett
mindre jordbruk som han inte vet om
han får behålla, är återförvisad till
lantbruksstyrelsen. Nej, herr statsråd,
därmed vill i varje fall inte jag låta
mig nöja. Det är orimligt att på detta
sätt dra ut på tiden med detta ärende.
Staten bör därigenom anses ha försuttit
sina möjligheter, och därför borde
saken omedelbart avgöras till mannens
förmån. Att ännu längre uppskjuta avgörandet
innebär bristande hänsyn till
centrala och berättigade medborgerliga
intressen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
lämnade några intressanta siffror beträffande
utvecklingen inom jordbruket.
Jag skall be att få komplettera dem
med ett par siffror från 1952 års taxeringar.
Av dessa siffror framgår, att
bland företagarna ligger jordbrukarna
lägst, om man bortser från gruppen
»övriga». Även om man inbegriper
denna senare grupp är genomsnittsinkomsten
för jordbrukare 1 000 kronor
lägre än för samtliga företagare. Till
och med om man tar med samtliga inkomsttagare,
alltså även icke yrkesverksamma
och till exempel en så lågt
avlönad grupp som de i husligt arbete
anställda, ligger jordbrukarnas inkomst
föga över genomsnittet för samtliga inkomsttagare.
Siffrorna visar också, att
inom gruppen jordbruk med binäringar
förekommer den minsta skillnaden
mellan medelinkomst och medianinkomst.
Redan härav kan man sluta sig
till att antalet jordbrukare med mycket
höga inkomster är förhållandevis
ringa. Detta belyses också av siffermaterialet
avseende inkomsttagare i
olika inkomstklasser.

Bland företagarna representerar jordbrukarna
icke mindre än nära 60 procent.
Av sammanlagt drygt 20 000 företagare
med över 20 000 kronors årsinkomst
utgör jordbrukarna föga mer än

5 000 eller alltså cirka 25 procent.
Bland 2 188 företagare med 50 000 kronors
årsinkomst och däröver återfinnes
345 jordbrukare eller cirka 15
procent.

Om man utgår ifrån att det finns
proportionsvis lika mycket duktigt
folk inom jordbruket som inom andra
näringsgrenar kan man konstatera, att
dessa knappast återfinns i de högre
inkomstgrupperna i samma utsträckning
som motsvarande kategori inom
övriga företagargrupper. Detta siffermaterial
kan därför såvitt jag kan förstå
inte ge stöd för den uppfattningen
att de större jordbrukarna skulle vara
gynnade i förhållande till andra näringsidkare
eller till andra jordbrukare.

Vi har, herr talman, en annan uppfattning
än regeringen i fråga om jordförvärvs-
och förköpslagstiftningen.
Denna lagstiftning är betänklig för
rättssäkerheten, och den är enligt vårt
förmenande föga effektiv. Däremot delar
högerpartiet ansvaret med socialdemokrater
och bondeförbundare för huvudlinjerna
i den jordbrukspolitik som
förts. Vi tvekar inte att klart säga ifrån
detta, och vi betraktar det som en väsentlig
uppgift att klargöra innebörden
av denna politik även i städer och tätorter.
Det är där som det är särskilt
viktigt, att den blir klargjord — men
där har bondeförbundet små möjligheter
att lämna ett verksamt bidrag.

Herr Norup slutade sitt anförande
med att sträcka ut handen till samförstånd
i fråga om jordbrukspolitiken,
och vi tar med glädje emot hans erbjudande
inom högerpartiet. Vi delar hans
förhoppning, att jordbruksfrågorna lika
väl som försvarsfrågorna skall kunna
få en lösning ovanför de partipolitiska
meningsskiljaktigheterna.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) , kort
genmäle:

Herr talman! I mitt anförande tillät
jag mig fråga herrar Ohlin och Walde -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mar Svensson på vad sätt de ville förklara,
att jordbruket var favoriserat
framför andra näringar. Anledningen
till min fråga var dels det uttalande av
herr Ohlin i remissdebatten den 4 november
1953, som herr Ohlin i dag
hänvisade till, och dels herr Ohlins
polemik i Jordbrukarnas Föreningsblad.
Jag hade inte stora förhoppningar
om att få svar på den frågan.
Herr Waldemar Svensson svarade på
så sätt, att han sade att »när oskulden
sover står änglar på vakt». Det var
ett enkelt och billigt svar — är det
över huvud taget ett svar? Herr Svensson
har senare sagt till jordbruksministern,
att han ville ha svar på det
han frågade, öga för öga och tand för
tand, sade herr Svensson. Man kan väl
ändå precisera vad man menar, herrar
Svensson och Ohlin, och inte bara gå
runt omkring problemet, för er gäller
även öga för öga och tand för tand.

Herr Ohlin sade vidare, att den kampanj
som förts mot folkpartiet är
ogrundad. Vad är det för kampanj, herr
Ohlin? Såvitt jag kan förstå har det
från folkpartiets sida under hela förra
året förts en kampanj mot jordbruket.
Den började under paratyfusepidemien.
Man kan vidare erinra om debatten om
mjölken, och för bara ett par dagar sedan
var det en kampanj mot försäljningen
av spannmål under påstående
att denna inte var tillräckligt ren. Vederbörande
tidning kom fram till den
slutsatsen, att jordbrukarna själva var
skuld till att de inte kunde sälja spannmålen
ordentligt och att detta berodde
på dålig ekonomi hos jordbrukarna, för
mycket slarv o. s. v. Det är väl ändå
så, att den kampanj folkpartiet satt i
gång är ytterst hänsynslös och skjuter
över målet, varpå herrar Ohlin och
Waldemar Svensson försöker gå förbi
den och tala om något annat.

Herr Waldemar Svensson vill försöka
göra gällande, att Jordbrukarnas
Föreningsblad är politiskt och att i annat
fall jordbruksministern inte skulle

vara politiker. Detta är väl ändå en
mycket saklig tidning, och det torde
vara svårt att vederlägga det sakliga
svar som gavs däri på herr Ohlins inlägg.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! För att försvara sig är
det inte ovanligt att herr Ohlin talar
om att det är han som blivit anfallen.
Han talar här om att bondeförbundet
fört en kampanj mot folkpartiet. Har
vi fört en kampanj mot folkpartiet så
har det varit beroende på att folkpartiet
— som herr Pettersson i Dahl här
nämnde — under lång tid fört en kampanj
inte bara mot bondeförbundet utan
mot hela jordbruket. Det är detta som
gör att vi måste reagera. Här försöker
man — inte i riksdagen men i folkpartipressen
på olika håll — att inför
konsumenterna misstänkliggöra den
jordbrukspolitik som förs. I mitt anförande
har jag försökt klargöra att de
priser på produkterna i vårt land som
konsumenterna får betala ingalunda är
högre än de priser konsumenterna i
en del andra länder får betala. Det gäller
även sådana länder där arbetsinkomsterna
är betydligt lägre än hos
oss. Jordbrukspolitiken här har syftat
till att ge just det som 1947 års överenskommelse
siktade till, och jag vill
fråga herr Ohlin om han anser, att
jordbruket har fått för mycket om man
utgår ifrån 1947 års beslut.

När det gäller frågan om de förluster
som nu kommer att göras på vetet, så
är det angeläget att påpeka att dessa
förluster till mycket stor del uppkommit
på grund av den beredskapslagring
av spannmål som riksdagen beslutat
och som ledde till att vi importerade
spannmål till mycket höga priser.
Eftersom nu priserna har fallit på
världsmarknaden och detta lager måste
avsättas medför det förluster.

Till herr Waldemar Svensson vill jag
säga att jag ingalunda vill skjuta skul -

Andra kammarens protokoll 195''i. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den på en underordnad myndighet. I
detta fall är det klart att det är jordbruksdepartementet
— alltså jag själv
eftersom jag är chef för detta departement
— som kommer att förelägga riksdagen
detta. Denna räkning är emellertid
en konsekvens dels av beredskapslagringen,
dels av att man försökt föra
en politik, som skulle medföra att jordbruket
finge vad 1947 års beslut innebar.
Är det så att herr Ohlin anser att
jordbruket har fått för mycket, då kan
man framföra kritik mot den räkningen.
Är det emellertid så att jordbruket
inte fått vad det är berättigat till, då
måste ju räkningen vara berättigad.
Om det skulle komma någon mer räkning
när det gäller spannmålen är det
alltså beroende på den spannmålsimport
och lagring som företagits varit
för att skydda konsumenterna.

Somliga menar att det skulle vara lika
lätt för den svenska regeringen att bedöma
sin inställning till veteavtalet som
det var för den engelska regeringen.
Det är väl dock så att våra veteskördar
växlar oerhört. Vi behöver inte gå mer
än två år tillbaka i tiden för att finna
ett tillfälle, då vi hade ringa tillgång på
spannmål och då det var nödvändigt
att importera till sådana priser, som
medförde de konsekvenser jag har talat
om. Det är klart att skulle jag företräda
enbart jordbrukarintressen så skulle jag
säga, att vi visst inte skall importera
utan i stället exportera vete. Å andra
sidan menar jag att om man för en
politik som försöker att skydda jordbruket
från växlingar, då är också jordbruket
skyldigt att ha förståelse om det
ställs krav på att konsumenterna skall
skyddas. Det är därför ganska märkligt
att det är herr Ohlin — som i så många
andra sammanhang uppträder som konsumenternas
riddare — som här anmäler
sig såsom kritiker mot att regeringen
i våras ville importera något
vete. Nu har saken förändrats och det
kommer inte att bli någon import.

Beträffande herr Waldemar Svens -

sons fråga om den nuvarande vetepolitiken
helt står i överensstämmelse med
1947 års direktiv så kan jag svara både
ja och nej på den frågan. Om jordbruket
hade nått den ställning som
1947 års beslut syftade till, då skulle
jordbruket — som det får göra från och
med innevarande år — ta konsekvenserna
av ett överskott men naturligtvis
inte konsekvenserna av ett överskott
som är tillkommet på grund av import
för att hålla ett beredskapslager av den
nuvarande storleksordningen. Följaktligen
menar jag att man har fått göra
vissa avsteg till dess jordbruket har
fått vad det har rätt att begära enligt
1947 års beslut.

Sedan var det diskussion här om huruvida
Jordbrukarnas Föreningsblad är
ett bondeförbundsorgan eller ej. Jag
vill emellertid befria Jordbrukarnas
Föreningsblad från en sådan beskyllning.
Det är inte något partipolitiskt
organ utan det är företrädare för hela
jordbruket. Om detta skulle föra med
sig att jag inte skulle vara någon politiker,
då tycker jag att detta är en ganska
egendomlig konsekvens. Jag kommer
nog att även i fortsättningen i någon
mån vara politiker, och jag skulle
tro att det inte är sista gången vi debatterar
inte bara jordbruksfrågor utan
även andra frågor där jag kommer att
ha en partipolitisk inställning. När jag
då säger att jag är tillfredsställd med
de synpunkter som är framförda i
Jordbrukarnas Föreningsblad så har
jag därmed inte sagt att denna tidning
är ett bondeförbundsorgan och jag har
heller inte sagt att jag inte har något
intresse för politiken.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få
notera att jordbruksministern inte har
försökt att på någon punkt vederlägga
min framställning beträffande spannmålssituationen
sådan som jag angav
den i mitt första anförande. Därmed

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anser jag att vi är överens om fakta
sådana som de där kommer fram, och
det kan ju alltid vara värdefullt för
den fortsatta debatten.

När det gäller fallet i Västmanland
får jag säga, att kan man inte klippa
av detta 2 %-åriga remissväsende, vad
har vi då regeringar och ministrar
till? Är det inte meningen att det skall
finnas tillräckligt med kurage och sunt
förnuft för att man skall kunna avgöra
ett sådant ärende utan att det
åker fram och tillbaka längre?

Sedan frågar jordbruksministern oavlåtligt
om vi anser att jordbruket har
fått för mycket. .Tåg vill inte påstå att
jordbruket fått för mycket, men vi har
ju upprepade gånger anslutit oss till
jordbruksministerns uttalande 1952 att
man inte får hårdra kalkylen, ty den
kan slå fel på 100 till 200 miljoner. Vi
vill alltså ha möjlighet till glapprum
i enskilda fall. Men här det sedan gäller
fördelningen medger ju jordbruksministern
själv att det mindre jordbruket
inte fått så mycket som det borde
ha fått. Redan de här 100 miljonerna,
som skattebetalarna får betala för
spannmålspolitiken, går ju till övervägande
del till slättbygden och det större
jordbruket.

För övrigt ber jag jordbruksministern
studera våra förslag. Plocka fram de
förslag vi har väckt under de tre, fyra
sista åren och som bondeförbundet och
de övriga partierna avslagit undan för
undan! De refereras ju för övrigt inte
i Jordbrukarnas Föreningsblad.

Herr Pettersson i Dahl frågar också
på vad sätt det större jordbruket har
fått för mycket. Hela mitt första anförande
var ju just en skildring av
detta. Men jag sade redan i mitt första
anförande, att »när oskulden sover står
änglar på vakt», så jag räknade inte
med att fakta skulle nå fram dit.

Sedan säger jordbruksministern att
det var i konsumenternas intresse han
ville engagera oss i vetepoolen. Ja, det
blir tydligen en smula valhänt när

jordbruksministern skall vända den
sidan till. Konsumenterna har ju ingen
fördel av felspekulationer i vetepoolen,
och vi hade från folkpartiets sida —
det måste ändå jordbruksministern erkänna
— långt i förväg genomskådat
den nuvarande spannmålssituationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! När herr Svensson säger
att de här 100 miljonernas förlust på
vete går till storjordbruk, har jag anledning
protestera. De 100 miljonernas
förlust har, som jag sade i mitt förra
anförande, tillkommit på grund av att
vi fick importera vete till mycket höga
priser, och när vi nu skall sälja ut åstadkommer
detta en förlust. Det kan vi ju
hålla på och diskutera hur länge som
helst. Men enligt min mening har inte
det svenska storjordbruket fått mera än
det varit berättigat till, och när jag säger
att det mindre jordbruket inte har
fått vad det har rätt att begära, så har
heller inte det stora jordbruket eller
jordbruket i allmänhet i Sverige fått
vad 1947 års beslut innebar. Men vi är
på god väg, och jag uttalade också en
önskan att det skulle kunna ges möjlighet
även för det mindre jordbruket att
få detta. Jag kommer inte unna herr
Svensson att vara ensam om att vilja
företräda det mindre jordbruket.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Det s. k. Niteliusska förslaget
till bilbeskattning har väckt stort
intresse bland allmänheten och i pressen.
Det var i mars månad 1951 söm
häradshövding Nitelius fick detta utredningsuppdrag.
När något över två år
hade gått tillkallades fyra riksdagsmän
som rådgivare. Det förefaller mig som
om denna ordning vore att kasta jästen
efter degen. I varje fall för en utomstående
förefaller det som om dessa
parlamentariska ledamöter inte skulle
kunna inverka på resultatet av utredningen
när de knöts till arbetet så sent.

100 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. ni.

Tre av dessa riksdagsmän har lämnat
reservation. Jag finner det anmärkningsvärt
att bondeförbundets representant
inte bar reserverat sig. Det vore
intressant att få veta om bondeförbundet
verkligen stöder detta förslag.

Nu har remisstiden gått och remisssvaren
i huvudsak kommit in. Såvitt jag
vet har samtliga remissinstanser hittills,
med ett undantag, avstyrkt eller
starkt kritiserat förslaget. Bland dessa
remissvar är också ett från tolv organisationer
som bär eu rik erfarenhet
på motortrafikens område. Dessa organisationer
förklarar att motortrafiken
är beredd att betala sin skäliga andel
av kostnaderna för vägväsendet. De
framhåller att redan med gällande beskattning
betalar motorfordonstrafiken
väl den kostnad den förorsakar vägväsendet.
Beträffande fördelningen av
denna kostnad mellan olika fordonsgrupper
framhåller organisationerna,
att blott en fjärdedel av totalkostnaden
kan fördelas efter objektiva principer
och att enligt deras undersökningar den
nuvarande bilbeskattningen fyller de
krav kostnadsansvarigbetsprincipen
uppställer. I övrigt är denna fördelning
cn avvägningsfråga som måste ses i sitt
näringspolitiska sammanhang. Organisationerna
kallar detta förslag ett godtyckligt
förslag som inte är möjligt att
genomföra utan betydande skadeverkningar
för samhället. Konsekvenserna
för näringslivet har ej utretts. Man framhåller
vidare att det inte föreligger någon
mera fullständig teknisk-ekonomisk
planläggning för den kommande utbyggnaden
av vårt vägnät. Man har därför
ingen säker bedömning av utgiftsramens
storlek eller de ekonomiska möjligheterna
att genomföra vägarbeten av den
storleksordning utredningen tänkt sig.
Kostnadsposter av denna omfattningbör
underbyggas med konkreta planer
och förslag. De gör också anmärkningar
mot inkomstberäkningen.

Dessa organisationer medger att bestämmelserna
för inbetalning av bränn -

oljeskalt bar en mindre tillfredsställande
form, men de finner det från näringslivets
synpunkt allvarligt att enligt
utredningens förslag den tyngre trafiken,
vilken i stort sett nu har briinnolja
som drivmedel, skulle ungefär bli föremål
för en fördubbling av beskattningen.
Man måste räkna med att näringslivet
och transportstrukturen anpassats
efter den nuvarande skattefördelningen.
Vidare inverkar en radikal förändring
av denna beskattning på vår konkurrensförmåga.
Våra nordiska grannländer
bar på den tyngre trafiken en beskattning
som redan nu avsevärt understiger
den svenska. En jämförelse med
andra länder med vilka vi konkurrerar
på världsmarknaden visar att vårt land
redan nu ligger bland de högsta i fråga
om beskattningen av tung trafik. Vidare
vänder sig organisationerna mot den i
utredningen föreslagna fordonsskatten
på mindre personbilar och mot särbeskattningen
av den yrkesmässiga trafiken.
Organisationerna anser att en särskild
utredning bör företagas angående
bestämmelserna för inbetalning av
brännoljeskatt men avstyrker att den
föreliggande utredningen lägges till
grund för ändring i nu gällande bilbeskattning.

Statens biltrafiknämnd framhåller, att
förslaget med särskild tyngd drabbar
omnibussar och stora lastbilar, särskilt
sådana i yrkesmässig trafik, och att det
därför är av trafikpolitisk innebörd.
Hänsyn har inte tagits till de verkningar
beskattningsreglerna kommer att få på
landets trafikväsende och näringslivei
i dess skilda förgreningar. Nämnden avstyrker
också för sin del att detta förslag
lägges till grund för en ny motorfordonsbeskattning.

Jag skall nu inte bär komma med flera
axplock ur skörden av remissvar. Man
kan väl utan överdrift säga att det s. k,
Niteliuska förslaget har fått underbetyg
av remissinstanserna, och man har i
pressen, också i Ny Tid, sagt att förslaget
är sönderskjutet. I statsverkspro -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2. 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

positionen uttalar finansministern, att
lian räknar med att kunna underställa
årets riksdag ett förslag i frågan, och
under denna remissdebatt har han sagt
att saken nu skall prövas förutsättningslöst
sedan remisstiden utgått.

Jag vill rikta en enträgen vädjan till
regeringen, i första hand finansministern,
att inte lägga förslaget till grund
för en proposition, som innebär en radikal
förändring av den nuvarande utformningen
av bilbeskattningen. För
något sådant torde en ny och allsidig
utredning vara av nöden där man också
tar hänsyn till trafikpolitiska problem
och där man kan bygga på utarbetade
planer beträffande nybyggnad och förbättring
av vägarna.

Herr talman! Jag kommer nu in på
ett helt annat område. Jag tänker på de
frågor som vi sysslar med i den nordiska
kommittén för friare samfärdsel.
Jag vill då först uttrycka min tillfredsställelse
över att flera av de förslag som
vi har framfört har blivit realiserade.
Jag tänker på passfriheten för nordbor
vid resor över nordiska gränser och på
de lättnader i tullbehandlingen som därvid
ägt rum genom att tullbehandlingen
övergått till att bli en stickprovskontroll
och vidare att det bestämts en summa
för värdet av varor som med vissa undantag
får medföras av de resande under
förutsättning att varorna är avsedda
för personligt bruk eller för gåva och
alltså inte för kommersiellt ändamål.
Jag vill uttrycka den förhoppningen, att
vårt förslag om en fri nordisk arbetsmarknad
med upphävande av kravet på
uppehållstillstånd och arbetstillstånd
skall röna samma välvilliga behandling.

Min förhoppning knyter sig också till
vårt förslag, att motortrafiken i stort sett
skall få gå fritt över gränserna, så att
fordonen i regel inte blir utsatta för
någon gränskontroll vid färd över inre
nordiska gränser. Vid vårt senaste sammanträde
har vi föreslagit en nordisk
passunion. Det är alltså meningen att
passkontrollen helt och hållet skulle slo -

pas på de inre nordiska gränserna. Kontrollen
skulle skötas uteslutande vid
yttergränserna. Med den utformning
som vi givit förslaget hoppas jag, att det
skall vara möjligt att realisera detta till
den tidpunkt, då sommarens resetrafik
börjar. Ur turist- och resesynpunkt
skulle Norden då bli en enhet. Jag menar,
herr talman, att därigenom skulle
man skapa för Norden en goodwill i
andra länder.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kristensson i
Osby förvånade sig över bondeförbundets
ställning till det Niteliuska bilskatteförslaget.
Så vitt jag kunde höra
herr Kristensson rätt, menade han att
partiet redan hade tagit ställning'' till
detta.

Jag får säga, att detta måste vara en
felaktig slutsats från herr Kristenssons
sida. Det är självklart att en ledamot
av ett parti får ta den ställning han
anser riktig, när han går in i en kommitté.
Jag undrar om folkpartiet har
det så, att folkpartiet alltid står bakom
sin kommittéledamot, hur han än ställer
sig?

Nu har det Niteliuska förslaget, som
vi hörde av finansministern, varit föremål
för mycket hårdhänt kritik, och vi
vet inte vad som kan bli resultatet därav.
När detta skatteförslag framlägges
kommer emellertid bondeförbundet att
ta sin ställning till det. Någonting annat
kan jag inte säga.

Sedan skulle jag vilja returnera en
fråga till herr Kristensson: Står folkpartiet
helt bakom den reservation som
herr Spetz avlämnat? Det skulle vara
intressant att veta.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var med intresse
jag lyssnade till herr Petterssons i Dahl
förklaring. Han vill tydligen inte binda
bondeförbundet vid denna utredning,

102 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och då har man ju hopp om att bondeförbundet
inom regeringen söker verka
för att detta Niteliuska förslag icke lägges
till grund för en proposition till
årets riksdag.

För min egen del anser jag att den
reservation, som är avgiven av herr
Spetz, är riktig, och jag är för min del
övertygad om att folkpartiet delar den
uppfattning, som han där har givit till
känna. Enligt min mening är det inte
av behovet påkallat att föra fram denna
fråga vid årets riksdag. Men om man
går in för en avsevärd upprustning av
vägarna, är det nödvändigt att det görs
en ny utredning, och en sådan utredning
tar sin tid.

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Här har i dag talats
en hel del om koalitionsregeringen och
hur den fungerar. Det tycker jag är ett
ämne som är värt att diskutera. Oppositionen
talade och skrev också i höstas
åtskilligt om regeringskoalitionens tvåårsjubileum.
Även om man väl kunde
haft rätt att vänta lite större oväld och
bättre saklighet av vederbörande krönikörer,
får man väl ändå konstatera,
att ämnet är hälsosamt för oppositionsbröderna
att sysselsätta sig med. Ty
det som hände den 1 oktober 1951 har
ju visat sig vara av så stor betydelse
för utvecklingen i vårt samhälle, att det
finns all anledning att ägna intresse
åt det. Jag är övertygad om att framtidens
vetenskapliga forskning kommer
att på ett övertygande sätt klarlägga
den nuvarande regeringens stora
positiva betydelse — precis som det
har skett beträffande det samarbete,
som på 1930-talet ägde rum mellan
bondeförbundet och socialdemokraterna.
Vi har numera fått uppleva, att
man på såväl höger- som folkpartihåll
erkänt, att den politik, som vårt parti
och det socialdemokratiska gemensamt
förde under 1930-talet, varit till gagn
för hela samhället. Så småningom blir
det väl också den nuvarande opposi -

tionens öde att revidera sin uppfattning
och därmed ge samma betyg åt
den nuvarande koalitionspolitiken.

Debatten blir emellertid litet ensidig,
om man bara ägnar intresse åt koalitionspolitiken.
Även oppositionen kan
väl vara förtjänt av en liten smula uppmärksamhet.
Den firade ju också tvåårsjubileum
i höstas, och de gångna
två årens oppositionspolitik bidrar på
sitt sätt till belysning av hur vår svenska
demokrati fungerar.

Nu skall det väl först sägas, att oppositionen
inte har varit enhetlig eller
gjort allvarliga försök att i stort prestera
något gemensamt alternativ till
regeringspolitiken. Förhållandet mellan
högern och folkpartiet har, såvitt
man kunnat se, inte präglats av större
värme än man ansett nöden kräva. Och
ändå torde väl orsaken till att höger
och folkpartiet inte presterat någon
gemensam oppositionslinje mindre vara
att söka i olikheterna mellan höger
och folkparti utan snarare i speciellt
folkpartiets våldsamma försök att dölja
likheterna.

Vi är med rätta stolta över vår svenska
demokrati. Det kan inte vara tal
om annat än att den demokratiska styrelseformen
har en mycket säker förankring
i vårt land. Vi har byggt upp
vårt folkstyre och vårt folks frihet på
den germanska bondedemokratiens
grund, och vi kan ju inte gärna tänka
oss att behöva mista denna vår frihet.
Partier är fria staters liv, och partiorganisationerna
är alltså förutsättningen
för att vår demokratiska styrelse
skall fungera. Enligt parlamentarismens
princip skall den eller de meningsriktningar,
som vunnit majoritetens
förtroende, svara för landets styrelse.
Och oppositionens uppgift är att
kritisera, att opponera. Men självklart
skall denna opposition vara sådan, att
den kan träda i regeringsställning på
det program som den presenterat för
folket. En opposition för opponerandets
egen skull tjänar inte demokratiens in -

Nr 2.

103

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tresse; den kan tvärtom utgöra en fara
för den demokratiska styrelsen. Det är
ur den synpunkten anledning att ägna
de gångna årens oppositionspolitik ett
visst intresse.

En opposition, som vill ta sin demokratiska
uppgift på allvar, måste givetvis
bygga sin kritik mot regeringen på
den politik som regeringen fört. Så kan
tyvärr knappast alltid sägas ha varit
fallet med den nuvarande oppositionen.
Redan den 29 september 1951 —
alltså innan den nya regeringen hunnit
tillträda — lovade en av de stora folkpartitidningarna,
det var Expressen, att
det skulle bli en stor folkpartioffensiv
på landsbygden mot bondeförbundet på
grund av dess regeringsengagemang.
Bondeförbundet har, skrev denna folkpartitidning,
ingen möjlighet att göra
anspråk på tillmötesgående eller undfallenhet.
Man hoppades också att högern
skulle verksamt bidra i denna
offensiv. En annan folkpartitidning —
för övrigt den största — försäkrade
några dagar senare, att folkpartiet och
högern gemensamt skulle försöka störta
den nya koalitionsregeringen för att
får den avlöst av, som man sade, en
annan och bättre. Oppositionen hade
alltså sin inställning klar, innan den
nya regeringen hunnit visa vad dess
politik skulle komma att innebära. Kan
man verkligen säga, att en sådan opposition
kunnat uppfylla de krav som i
en demokrati måste ställas på en ansvarsmedveten
opposition? Den störtflod
av vilseledande argument, som de
båda oppositionspartierna öst inte
minst över bondeförbundet, kan inte
sägas ha haft mycket med saklig kritik
att göra. Man kan till exempel erinra
om den våldsamt överdrivna agitation,
som folkpartiet riktat mot regeringens
jordbrukspolitik, eller om de båda oppositionspartiernas
samfällda ansträngningar
att framställa saken så som om
bondeförbundet hade engagerat sig för
en socialistisk politik.

Propagandamässigt försöker här hö -

gern i första hand göra troligt, att socialdemokratien
svalt bondeförbundet
med hull och hår, under det att folkpartiet
demonstrerar sin vanliga tvekluvenhet
genom att dels gå på samma
propagandalinje som högern, dels söka
göra troligt, att det nu är bondeförbundet
och speciellt Norup som tagit
hela makten. Båda synpunkterna kan
ju inte vara riktiga, sanningen är, att
båda är fel. Folkpartiet får val försöka
precisera på vilket ben man vill stå i
det här fallet. Kanske herr Ohlin kan
göra det? Nu kommer naturligtvis herr
Ohlin i vanlig ordning att svära sig fri
från vad folkpartitidningarna sagt —
så fort de säger något som kan tydas
till nackdel för folkpartiet, så är det
inte folkpartiet utan bara en tidning.
Allah är en och Mohammed är hans
profet. Folkpartiet är betydligt mer än
en sak, och ingen vet vem som är dess
profet. Det skulle inte förvåna, om en
folkpartitidning sade, att detta och
detta är folkpartiets mening och det
andra är bara vad professor Ohlin sagt.

De överdrifter i propagandan som
oppositionen ansett sig betjänt av har
givetvis en partitaktisk bakgrund —
men ett politiskt parti har väl dock
andra intressen att tillvarata än partitaktiken.

Kanske propagandaskallet mot koalitionen
beror på att vi har alltför lite
vana vid koalitionsregeringar här i
landet. I länder med flerpartisystem är
koalitionsregeringar väl det vanligaste
och riktigaste också, eftersom en regering
bör ha så många som möjligt
bakom sig av folket, representerat genom
partierna i riksdagen.

Yi behöver heller inte gå långt utom
våra gränser för att konstatera att politiskt
samarbete bär bättre frukt än
strid. Vårt östra broderland, Finland,
bär haft oändligt mycket större svårigheter
än vi att bekämpa. Det landet
har förlorat i krigen hundratusentalet
av sina män i deras bästa ålder, 10 procent
av sitt jordbruk och 12 procent av

104 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sin industri, man har fått förflytta en
tiondel av folket från Karelen och in
i landet och ge dem arbete och bostäder,
och detta land fick därtill ett krigsskadestånd
som per capita var 20 gånger
större än det Tyskland fick efter
första världskriget. Det landet är värt
vår beundran. Ty det har klarat sin
politik, betalat sitt krigsskadestånd
o. s. v., men säkerligen hade man inte
lyckats utan det samarbete mellan de
politiska partierna som där ägt rum.

Av de 36 regeringar som funnits i
Finland sedan landet blev fritt är det
bara fem eller sex som inte varit koalitionsregeringar
av ena eller andra
slaget. Till och med när man nu skulle
bilda en expeditionsministär blev den
förvillande lik en koalitionsregering av
sedvanligt snitt.

Man kan fråga sig, hur oppositionspartierna
kunnat anse det rimligt att
föra en argumentering, enligt vilken
det skulle vara något brottsligt att regera
tillsammans med socialdemokraterna.
Såväl höger som folkparti har ju
dock tidigare varit i regeringsställning
tillsammans med socialdemokraterna
— och man har inte försport att de därav
tog någon skada til! sin själ. Vad
folkpartiet eller dess föregångare beträffar,
så hade de ju under åren 1917
—1920 en koalitionsregering tillsammans
med socialdemokraterna. Och när
Karl Staaff 1911 skulle bilda regering,
erbjöd han socialdemokraterna att samverka
»för att bredda det parlamentariska
underlaget», som det heter i
folkpartiets ganska nyutkomna programbok
»På liberalismens grund». Och
den tidens socialdemokrati var ju ändå
betydligt mera socialiseringsradikal än
våra dagars och borde alltså ha varit
mycket farligare att regera tillsammans
med. Men man har aldrig hört, att de
folkpartister, som nu så ivrigt kritiserar
vårt parti för att det samverkar
med socialdemokraterna, ondgjort sig
över att liberalerna tidigare samverkat
med eu rödare socialdemokrati.

Att socialdemokratien förändrats sedan
den tiden har ofta medgetts, inte
minst från socialdemokratiskt håll. Och
vill vi inte tro vad de säger, så kan vi
läsa i »På liberalismens grund». Där
står, att »det doktrinära draget» hos
socialdemokratien avvecklats och att
det mer eller mindre socialistiska 27-punktsprogrammet blivit »en alltmera
sällan anlitad uppslagsbok».

För övrigt kommer vi ihåg, att man
inom folkpartiet t. ex. 1950 ivrigt diskuterade
möjligheterna av ett regeringssamarbete
mellan socialdemokraterna
och folkpartiet. Ja, vissa folkpartitidningar
gör det ännu då och då.
Vi minns också hur förre folkpartiledaren
Andersson i Rasjön vid ett tiilfälle
kritiserade den förda folkpartipolitiken,
som fört alltför långt bort från
möjligheterna till samarbete med socialdemokraterna.
Jag vill minnas att
det t. o. in. var sedan den nuvarande
koalitionsregeringen bildats.

I detta sammanhang borde man
kanske knyta an till herr Hjalmarsons
bild om den vackra flickan i portuppgången
till vänster, den flicka med
vilken herr Hjalmarson avsåg folkpartiet
och som »håller på sig» och
inte vill ingå äktenskap med socialdemokratien.
Hon har alltså friat ibland,
ehuru hon som kvinna naturligtvis
inte öppet vill visa det. Som de flesta
vackra flickor vill hon säkert gifta sig,
och säkert skulle hon tycka att det
var tryggare och bättre än att leva i
ett fritt förhållande med herr Hjalmarson
och högerpartiet. Men det är en sak
att önska, en annan sak är att få.

Lägger man därtill, att man i »På
liberalismens grund» kan inhämta, att
socialliberalismen representerar »en
planhushållning lika god som någon annan
eller rättare sagt en ännu bättre»,
måste man finna att folkpartiagitationen
mot bondeförbundets regeringsmedverkan
är minst sagt egendomlig.
Det är rätt när folkpartiet super.

Beträffande folkpartiets propaganda

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan man vidare, som här förut påpekats,
lägga märke till hur Dagens Nyheter
och folkpartiet sedan i höstas
befinner sig på krigsstigen mot dem
som man kallar »storbönderna». Förut
har det varit »rapspatroner» och
»skogspatroner», nu är det storbönderna,
mjölkproducenterna. Eftersom vi
inte har några storbönder att tala om
i vårt land — inte ens så många att
Dagens Nyheters bakteriekrigföring kan
vara lönande; över 90 procent av samtliga
jordbruk är under 20 hektar — är
det landets småbrukare man är ute
efter. Men det är inte alltid så lyckligt
för herr Ohlin, om han ansluter sig
till den av folkpartiets uppfattningar,
som kommer till uttryck i Dagens Nyheter.
Han kan då bli bönhörd över
hövan, liksom den som önskade sig en
sparsam hustru och fick en som var
ytterligt snål. Det kan gå som det gjorde,
när det gällde konjunkturvinstbeskattningen.
Då följde herr Ohlin locktonerna
från Dagens Nyheter och bjöd
upp regeringen till dans. Och regeringen
tackade ja — varefter folkpartiet
förklarade sig inte vilja dansa med.
Det är ju ovanligt att den, som bjuder
upp, också »nobbar», men för folkpartiet
är intet mänskligt främmande.
Och så fick regeringen ensam slutföra
den dansen, under det att folkpartiet
utförde sin egen politiska jitterbug i
den frågan. Att högern också nekade
är intet att förvåna sig över. Högern
är en s. k. »nobbartjej», som alltid är
att lita på —- när det gäller att säga nej.

Men om herr Ohlins insatser i den
frågan kan man nog säga som det stod
i en recension en gång. Det var en
svensk skådespelare, som den gången
höll på att utbilda sig till sångare och
som då höll en konsert i Trondheims
domkyrka. Dagen efter kom recensionen.
Den var kort och lydde sålunda:
»Den svenske skuespiller Adolf Jahr
sang i går i domkirken vor. Det burde
han ikke ha gjort.» Punkt.

När herr Ohlin i höstas hälsade sin

riksdagsgrupp välkommen, lovade han
att det skulle bli slut på den politiska
stiltjen. Men han sade inte varför det
skulle bli så. Det är i och för sig ett
egendomligt uttalande. Debatt är visserligen
den nödvändiga förutsättningen
för demokratien, men om herr Ohlin
vill skärpa de politiska motsättningarna,
måste han väl också visa att han
har en anledning att göra det. Den
politiska striden är väl ändå intet självändamål? Några

veckor tidigare hade herr
Ohlin enligt tidningsreferat behandlat
regeringsproblemet litet utförligare.
Därvid skulle han ha sagt, att folkpartiet
inte vill vara en stödtrupp till socialdemokratiens
förfogande. Nej, det
vill väl intet parti vara, och det visar
bara att herr Ohlin inte fattat vad ett
regeringssamarbete måste innebära av
ömsesidig samarbetsvilja och hänsyn.
Herr Ohlin tilläde emellertid, att folkpartiet
ville ha »en demokratisk samverkan».
Det kan möjligen tolkas så,
att folkpartiet skulle vilja vara med i
en demokratisk samlingsregering. Men
förutsättningarna för denna demokratiska
samverkan skulle enligt herr Ohlin
vara, att folkpartiet först skulle »pressa
socialdemokratien ett steg tillbaka».
Det måste väl ändå vara ett egendomligt
villkor för demokratiskt samarbete!
Motparten kan ju säga, att man inte
vill vara med förrän folkpartiet pressats
ytterligare tillbaka, och när blir
då en dylik samverkan möjlig? Den
inställning herr Ohlin i detta avseende
gav uttryck åt, tycks mig inte lätt att
förena med ett sant demokratiskt och
parlamentariskt tänkesätt.

Herr Ohlin har också uttalat, att det
var ett svårt misstag av bondeförbundet
att gå i koalition med socialdemokraterna
— men varför det, herr Ohlin?
Koalitionsregeringens främsta uppgift
var ju att söka bemästra inflationsutvecklingen.
Regeringen har inte misslyckats
i denna sin politik. Tvärtom
har regeringen nått de goda resultat,

10C Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som oppositionen sade att den aldrig
skulle kunna nå. Skall vi tala om misstag,
så ligger de sannerligen på oppositionens
sida. Oppositionen misstog
sig, när den under valkampanjen 1952
sade, att det fanns utrymme för ytterligare
skattesänkningar. Vårt parti har
ingen anledning ångra, att det varit
med om en politik, som har återskänkt
vårt land ekonomisk stabilitet. Visst
var vi, när vi gick med i koalitionen,
medvetna om att oppositionen skulle
göra allt för att misstänkliggöra regeringens
och särskilt vårt partis insatser,
men vi tror inte att en sådan demonstrationspolitik
kommer att löna
sig i längden. I en demokrati är det
tvärtom nödvändigt att del finns vilja
till samarbete. Vi har från bondeförbundets
sida hävdat, att vi gärna vill
samarbeta med andra partier för att
på så sätt vinna resultat för hela vårt
folk.

Efter krisuppgörelsen 1933 konstaterade
bondeförbundsledaren Axel
Pehrsson-Bramstorp om samarbetspolitiken:
»Det var en verklig samförståndslösning,
och man må komma ihåg att
ett parlamentariskt system förutsätter,
att olika intressen får göra sig gällande
vid avgörandet. Lika visst som fosterlandet
är hela folkets gemensamma tillhörighet,
lika visst måste i fosterlandets
intresse olika samhällsgrupper taga
hänsyn till varandra.»

Den nuvarande regeringspolitiken ar
ett konsekvent fullföljande av 1930-talets samarbetsidéer. Ett sådant demokratiskt
samarbete är nödvändigt ur
samhällets synpunkt. Men den demonstrationspolitik
oppositionspartierna
oftast visat sig vilja föra kan inte medföra
något positivt för samhällets utveckling.
Såväl folkpartiet som högern
bör ha klart för sig, att om de verkligen
vill betyda något för samhället, så
måste de göra det i samverkan med
andra. Varken högern eller folkpartiet
har möjligheter att inom överskådlig
framtid komma i en sådan situation,

att de själva eller tillsammans kan
regera i vårt land.

Vad jag nu sagt om särskilt folkpartiet,
gäller i tillämpliga delar också
om högern. Den demonstrationspolitik,
som högern fört under senare tid, bär
inte varit mindre fördomsfri än folkpartiets.
Numera talar högern mycket
om demokrati, vilket vi givetvis konstaterar
med tillfredsställelse. Men när
man på högerhåll ordar om sin »egendomsägande
demokrati» och »vardagsdemokrati»
samt »demokrati för vanligt
folk», är det inte utan att man
tycker att ordet demokrati missbrukas.
Ty den politik som högern vill lyckliggöra
vårt samhälle med, betyder helt
visst inte några fördelar för vanligt
folk utan tvärtom endast för det privilegierade
fåtal, som högerns hjärta alltid
klappat så varmt för.

Det kan inte bestridas att högern
velat åstadkomma en skattesänkning på
socialpolitikens bekostnad, och det
kan ju inte vara till förmån för vanligt
folk. Enligt uppgift i pressen förklarade
herr Hjalmarson på ett möte i Stockholm
i höstas, att högern inte har något
intresse för »en akademisk diskussion
om vad frihet egentligen är». Det är
en allvarlig sak, ty utan frihet kan det
inte finnas någon demokrati, i varje
fall inte för vanligt folk. Men herr
Hjalmarson kan ju ha blivit felrefererad.
Det kan hända den bäste.

Herr Hjalmarson skall vidare ha sagt,
att högern nöjer sig med »att arbeta
för den frihet, som betyder större inflytande
över den egna inkomsten, över
de egna sparmedlen och över den egna
framtiden för de många människorna».
Om man följer högerns recept, lär det
dock inte bli så mycket av egen inkomst
och egna sparmedel att utöva inflytande
över för de många människorna,
men det är kanske detta som menas
med uttrycket »egendomsägande demokrati».
Jag tror att de många människorna,
de vanliga människorna, i
begreppet demokrati lägger in något
helt annat.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

107

Vid

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Bilismen är nu ånyo i
farozonen för ytterligare höjda skatter.
Skattehöjningarna för bilismen är tydligen
avsedda att komma med jämna
mellanrum, tv det var ju inte länge
sedan fordonsskatten höjdes.

Statsrådet har för att få underlag till
eu förnyad skattehöjning denna gång
använt en enmansutredning, vilken
har lämnats till häradshövding Nitelius.
Den utredningen är gjord med
förbigående av motorfolkets expertis
och med ett suveränt åsidosättande av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande.

Utredningsmannen vill att bilismen
skall betala cirka 200 miljoner kronor
mera om året, alltså 825 miljoner i
stället för som innevarande år 610 miljoner.
Fordons- och drivmedelsskatten
föreslås ökad med i genomsnitt 28 procent.
Skatteökningen för småbilar är
föreslagen till 40 procent. Småbilarna
som grupp betraktad drabbas alltså
hårdast eller med 80 procent. Bensinskatten
höjs från 28 till 32 öre litern
och bränsleskatten till 43 öre. För bussar
och lastbilar med dieselmotor blir
skattehöjningen 94 respektive 148 procent.

Är den våldsamma höjningen just för
bussar och lastbilar ett led i SJ:s önskan
att få bättre och höjda inkomsttaxor? En

sådan enorm skatteökning som
föreslagits av utredningsmannen skulle
bland annat medföra höjning av våra
levnadskostnader. Våra exportnäringar,
som redan nu har vissa avsättningssvårigheter
på grund av för högt kostnadsläge,
skulle drabbas mycket hårt, och
näringslivet i övrigt få svårigheter. Jag
skall endast nämna ett enda exempel
som framkommit vid utredningen, nämligen
att enbart för Mo och Domsjös
räkning beräknas det nya skatteförslaget
innebära eu kostnadsökning av cirka
en miljon kronor om året. Det nya
förslaget innebär, att många arbetare

remiss av statsverkspropositionen ni. m.

och tjänstemän som nu har småbil ej
längre har råd att ha sådan.

Remissvaren ger tydligt besked om
att förslaget är i vissa delar felaktigt.
För det första talar alla uppgifter för
att utredningsmannen undervärderat
den post på inkomstsidan, som automatiskt
stiger med ett ökat fordonsantal.
Denna inkomstökning av skatteunderlaget
skulle för femårsperioden
kunna beräknas till mellan 200 och 250
miljoner kronor utöver vad utredningen
beräknat. Kostnaderna för vägväsendet
under femårsperioden syns vara
300 miljoner kronor för högt angivna.
Lägger man härtill de skattemedel, som
sedan flera år kvarstår oförbrukade,
kommer man fram till att någon skatteökning
för att underhålla och utbygga
vägväsendet under de närmaste åren
inte behövs. Denna synpunkt understrykes
också av de tolv motororganisationer,
som numera samarbetar för
att utåt som en enhet företräda och tillvarata
motorismens intressen. Inte
mindre än fyra professorer har medverkat
i deras yttrande. Av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens remissvar
framgår bland annat, att enligt styrelsens
beräkningar en skattehöjning av
knappt 10 procent vore erforderlig för
att få full täckning för av styrelsen beräknade
kostnader för vägväsendet under
en treårsperiod. För, att få täckning
för den lilla skillnaden —■ det rör sig
om cirka 60 miljoner kronor för år —
borde det allvarligt övervägas, om inte
lånevägen kunde anlitas, detta då ju lån
används på flera andra områden. Jag
tänker på att man nu anlägger betongvägar,
som håller kanske tio år eller
något sådant utan reparation. Det kan
ifrågasättas om man inte för dessa
byggnationer i begränsad utsträckning
skulle kunna använda lånemedel. Den
saken borde i vart fall kunna utredas,
då man ju på andra områden för betydande
kapitalinvesteringar använt lånevägen.

Jag tror, herr talman, att finansmi -

108 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

nistern skall få mycket svårt att komma
förbi den nedgörande kritik, som
förslaget har blivit utsatt för, och jag
vill sluta med att säga, att det är min
förhoppning att vi inte skall behöva få
någon proposition om höjd bilskatt vid
årets riksdag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talmannen har tillåtit mig att
vid sammanträdet i dag lämna svar på
en av herr Wedén framförd interpellation
om vissa bostadspolitiska och
byggnadspolitiska frågor, och jag skall
ta tillfället i akt att göra detta nu.

Herr Wedén har till mig riktat tre
frågor, alla berörande byggnadsverksamheten.
Jag ber att få hesvara dessa
frågor i tur och ordning.

Interpellanten efterlyser först de åtgärder,
som jag ämnar vidtaga för att
göra de statliga bostadspolitiska åtgärderna
mera ägnade att stimulera och
främja särskilt effektiv och kostnadsbesparande
byggnadsverksamhet samt
uppmuntra uppförandet av kostnadsbesparande
hustyper.

Som svar på denna fråga vill jag anföra
följande: Genom tillkomsten av
statens nämnd för byggnadsforskning,
som började sin verksamhet den 1 juli
1953, har tillfredsställande ekonomiska
resurser ställts till förfogande bl. a.
även för rationaliseringsbefrämjande
utvecklingsarbete inom byggnadsindustrien.
I årets statsverksproposition föreslås,
att bostadsstyrelsen skall erhålla
förstärkning bl. a. av sin värderingssektion
för att i fortsättningen ha möjlighet
att skärpa den erforderliga kostnadsgranskningen.
Företagen kommer
härigenom att ställas inför nödvändigheten
att planera husen med stor omsorg
och att välja moderna, kostnadsbesparande
produktionsmetoder. Företagare,
som bygger dyrare än nödvändigt,
kan inte påräkna statslån för sin
bostadsbyggnadsverksamhet.

Viljan att rationalisera är för när -

varande stor inom byggnadsindustrien.
Härom vittnar bland annat det intresse
som företagarna visat för en mekanisering
av byggnationen genom kranar,
automatiska betongstationer, cementblandare
o. d. Statens lånefond för
befrämjande av detta ändamål har bidragit
till att resultat härvidlag vunnits.
Insikten om att ekonomiskt lämpliga
hustyper måste väljas, att planeringen
av byggnadsföretag måste vara
slutförd innan företaget sättes igång
och att arbets- och materialbesparande
metoder måste tillämpas håller på att
bli allmän. Staten och kommunerna kan
driva på utvecklingen. Till sist ankommer
det dock på företagarna själva att
pröva nya vägar. Det må erinras om att
staten har intagit en mycket positiv
ståndpunkt till experimenthusbyggande,
varav intressanta resultat kan redovisas.
Bostadsstyrelsen kan med statslån
stödja byggnadsföretag, som uppför
hus efter helt nya, ännu oprövade
metoder. Här angivna omständigheter
har otvivelaktigt medverkat till den
välkomna sänkning av byggnadskostnaderna,
som ägt rum under senare tid
och som kan förväntas fortsätta, då ytterligare
erfarenheter på området vunnits
och hunnit verka. Denna kostnadssänkning
har dessutom medfört att de
provisoriska tilläggslånen från 1951 kan
avvecklas i takt med utvecklingen utan
störningar på hyresmarknaden.

Vidare frågar interpellanten, om jag
vill ta initiativet till ett sammanförande
av representanter för byggnadsmarknadens
organisationer och opartiska experter
för att undersöka möjligheten
att genom kontinuerliga förhandlingar
inom ramen för den allmänna löneutvecklingen,
som bestämmes av de vanliga
avtalsförhandlingarna, söka avväga
lönesystemets utformning, så att onödiga
hinder för utnyttjandet av tekniska
framsteg och bättre arbetsmetoder icke
uppstår.

På denna fråga kan mitt svar bli
mycket kort. Jag är inte beredd att ta

Nr 2. 109

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

initiativet till de av interpellanten åsyftade
förhandlingarna. Det bör nämligen
ankomma på arbetsmarknadens parter,
som även är representerade i det statliga
rationaliseringsorganet och som
icke torde sakna förståelse för rationaliseringsarbetets
betydelse, att i vanlig
ordning ensamma förhandla om
lönesystemets utformning.

Slutligen frågar interpellanten, om
jag räknar med att snart kunna framlägga
förslag till väsentliga förenklingar
i den lagstiftning och de kontrollbestämmelser,
som nu omgärdar byggnadsindustrien.

Frågan om byggnadslagstiftningen
handlägges icke av mig men jag vill
bär erinra om Kungl. Maj:ts beslut den
27 november 1953, innebärande att under
senare år beslutade liberaliseringar
på byggnadsregleringens område nu
fullföljts, så att bostadsbyggandet skall
undantas från byggnadsregleringen.
Självfallet innebär detta beslut inte, att
bostadsbyggandet blir alldeles fritt. Vissa
regler för byggandet av bostäder
kommer alltid att behövas, bestämmelser
om tid för igångsättning för att bereda
byggnadsarbetarna jämn sysselsättning
likaså. Fn viktig och aktuell
fråga är, hur tillämpningen av nödvändiga
byggnadsbestämmelser skall kunna
göras så smidig som möjligt. Såsom
interpellanten har antytt pågår i denna
fråga vissa utredningar. Jag kan försäkra
interpellanten att jag är beredd
att medverka till att alla möjligheter
till förenklingar och lättnader i byggnadsbestämmelserna
blir tillvaratagna.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på interpellationen. Jag
måste emellertid samtidigt konstatera,
att herr statsrådet vid avfattandet av
svaret nog varit på sitt tummen nerhumör.
På annat sätt kan jag nämligen
inte tolka hans strävan att gå vid sidan
av de frågor, som jag ställt, och avfärda
interpellationen litet för enkelt.

Min första fråga gällde, vilka åtgärder
socialministern ämnar vidta för att stimulera
särskilt effektivt och kostnadsbesparande
bostadsbyggande, och den
besvarar herr statsrådet mest utförligt.
Han gör det genom en uppräkning av
några åtgärder som gagnar rationaliseringssträvandena.
Jag förbiser ingalunda
betydelsen av dessa åtgärder. Men
själva kärnpunkten i min fråga var ju
denna: Vill socialministern medverka
till sådana omläggningar av det allmännas
stöd till bostadsproduktionen, som
gör det mera direkt lönande att bygga
ett hus bra och billigt än att bygga ett
likadant hus dyrare? Den frågan går
socialministern helt enkelt förbi.

Jag kan inte fatta detta på annat sätt
än att det kanske ligger utanför räckvidden
av socialministerns fantasi att
tänka sig en sådan förändring av systemet
för stöd åt bostadsbyggandet, att
det kommer att innebära större direkt
ekonomisk stimulans till en effektivare
produktion. Jag hade ändå, tycker jag,
i min interpellation sökt ganska utförligt
karakterisera varför jag ansåg att
det här föreligger en väsentlig svaghet
i nuvarande ordning. Det är klart att
bostadsprojekt med uppenbart höga
kostnader inte godkänns och inte beviljas
lån av bostadsstyrelsen. Men nedanför
denna de absolut inte godtagbara
kostnadernas gräns blir det ändå
för byggaren av alltför liten betydelse,
om han klarar sitt bygge mer eller
mindre rationellt. Han får ungefär samma
utbyte i alla fall.

Det förvånar mig, att socialministern
inte visat något intresse för att avhjälpa
denna enligt min mening allvarliga
svaghet. Att bostadsstyrelsen, som statsrådet
nämnde i svaret, får ökade möjligheter
att skärpa kostnadsgranskningen
rättar inte i princip till förhållandet.
Det kan leda till att gränsen för
över huvud godtagbara kostnader utsattes
för en pressning nedåt, och jag
vill vissi inte förneka att en sådan
pressning kan ha sitt värde. Men den

110 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av

väsentliga nackdelen blir kvar. Så snart
jag håller mig nedanför gränsen kommer
det fortfarande att vara nästan likgiltigt,
om jag bygger samma hus något
dyrare eller något billigare.

Jag är övertygad om, herr socialminister,
att en ordning som åt den skicklige,
effektivare byggaren ger en bättre
ekonomisk stimulans är ett gott hjälpmedel
när det gäller att pressa byggnadskostnaderna
nedåt. Jag anser att
socialministern bör uppdra åt sina experter
att föreslå omläggningar i sådant
syfte.

Herr statsrådet säger att insikten om
att ekonomiskt lämpliga hustyper måste
väljas håller på att bli mer allmän. Jag
tror också att en förbättring i detta avseende
inträffat, men jag vill gärna
nämna att jag alltjämt hör talas om fall,
där man på grund av kvardröjande dogmatisk
förkärlek för ur ekonomisk synpunkt
mindre lämpliga hustyper faktiskt
då och då går miste om ett lägenhetstillskott,
som man annars skulle
ha kunnat få. Jag rekommenderar för
min del en större stränghet från de lånebeviljande
myndigheternas sida i sådana
fall.

När det gäller min andra fråga, så avvisar
socialministern — jag hade uppriktigt
sagt knappast väntat mig något
annat — tanken på ett initiativ för att
sammanföra byggnadsarbetsmarknadens
parter till förhandlingar om lönesystemets
utformning. Han gör detta, ehuru
jag i min interpellation uttryckligen betonar,
att jag verkligen inte syftar till
några statliga försök att bestämma lönernas
höjd på detta område. Även med
den kraftiga begränsning av syftet med
ett initiativ från det allmännas sida,
som jag alltså gjort, förstår jag att tanken
kan väcka tvekan. Men när jag ändå
fört fram den beror det på följande
skäl, som jag gärna vill redovisa därför
att jag anser att det vore olyckligt att
undvika denna brännande fråga, undvika
den — som ofta sker — just därför
att den verkligen är brännande. Det

effektivt och billigt byggande.

borde ändå kunna komma en del gott
av att den diskuteras utan skygglappar
och utan försök att begagna de möjligheter,
som den förvisso erbjuder att
tillverka politiskt demagogiska slagträn.

Det är min övertygelse, herr talman,
att marknaden rätt kan fylla sin funktion
att bestämma priset för varor och
tjänster endast om den hålles fri från
sådana farliga bindningar, karteller och
monopol, som sätter dess balansmekanism
ur funktion. I enlighet med denna
uppfattning har jag också varit anhängare
av tanken, att man för detta
ändamål bör ha en skyddslagstiftning
mot sådana företeelser, även om jag anser
att den vi nyligen fått här i landet
i sin utformning kan göras till föremål
för en del invändningar.

Vad lönemarknaden beträffar bör naturligtvis
del faktum, att starka organisationer
vuxit fram inom densamma,
inte göra den mindre funktionsduglig
i detta avseende så länge nämligen dessa
organisationers styrka något så när
jämnt balanserar. Jag delar alltså helt
i princip socialministerns uppfattning,
att det allmänna här normalt skall hålla
sina fingrar borta. När lagen om konkurrensbegränsning
framlades förebragtes
också som skäl för att undanta arbetsmarknaden
från densamma just
detta, att man här hade jämställda parter.
Jag anser också att dessa skäl normalt
är bärande.

Sedan jag sagt detta borde jag inte
behöva riskera att bli missförstådd, om
jag fortsätter med att konstatera, att
byggnadsindustrien och byggnadsarbetsmarknaden
ändå i viss mån intar en
särställning i förhållande till de flesta
andra produktionsgrenar. Vi kan inte
importera stora bostadshus. Hela branschen
arbetar utan tryck från någon
internationell konkurrens och i säkerhet,
praktiskt taget, för att aldrig behöva
känna någon sådan. Var och en,
tror jag, som vill försöka sakligt tränga
in i detta problem, borde kunna erkänna
betydelsen av denna branschs

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

särställning, en särställning som naturligtvis
måste få konsekvenser för attityden
hos alla som arbetar inom den.

Den som vore böjd för snabba slutsatser
skulle kanske nu kunna säga, att
i denna särställning ligger naturligtvis
förklaringen till den i jämförelse med
många andra stora grupper höga lönenivån
inom byggnadsfacken. Jag har
redan i min interpellation tagit avstånd
från sådana onyanserade bedömningar,
som-tyvärr ofta framträder. En marknadsmässigt
onormalt hög lönenivå
skulle ju under en normal konjunktur,
delvis även under en överfull sysselsättning,
ta sig uttryck i en kraftig tillströmning
till de yrken, som uppnått eu
sådan onormal lönenivå. Några bestämda
sådana tecken har knappast gjort sig gällande
inom byggnadsfacken. Däremot
har tidvis utpräglade rekryteringssvårigheter
framträtt även sedan benägenheten
hos en del fackföreningar att
själva upprätthålla rekryteringsspärrar
mjukats upp. Det hindrar naturligtvis
inte att lokalt och .tillfälligt en onormalt
hög lönenivå kan uppkomma. Men i
stort sett finns det skäl för den ståndpunkten,
att en marknadsmässigt felavvägd
lönenivå inom byggnadsfacken
knappast föreligger. Allra minst ur liberal
synvinkel kan det göras gällande,
att man betalar för mycket när man
ändå inte mer än nätt och jämnt kan
täcka det föreliggande behovet. I det
fallet gäller för byggnadsarbetare inga
andra lagar än de som gäller för t. ex.
läkare, sjuksköterskor, folkskollärare,
ingenjörer och alla andra yrkesgrupper.

Det är av de skälen som jag, herr talman,
trots den särställning som enligt
min mening hela byggnadsbranschen
ändå intar, inte funnit motiv för några
åtgärder från det allmännas sida som
berör själva löneutvecklingen inom facket.
Jag hoppas att socialministern och
alla andra vill ta fasta på detta.

Vad jag har uppmärksammat är det
välkända faktum att tekniska framsteg
och rationaliseringsåtgärder inom bygg -

nadsindustrien inte i tillfredsställande
omfattning kommer till användning och
leder till effektivare produktion. Det är
i och för sig ingen märklig företeelse i
en hemmaindustri som är befriad från
utländsk konkurrens. Min huvudsynpunkt
var därför att regeringen borde
ha ett intresse av att sakliga och öppenhjärtliga
diskussioner kommer till stånd
pm de svagheter i själva lönesystemets
utformning, som direkt försvårar rationaliseringen.

Tidigare har ett par statliga utredningar
sysslat med problemet, och bostadskrisen
har naturligtvis inte gjort
det mindre aktuellt. De tidigare utredningarna
bär till fullo klarlagt att här
verkligen speciella svårigheter möter för
att på ett riktigt sätt utnyttja faktiska
tekniska framsteg. Det är t. ex. den inbördes
avvägningen av olika ackordspriser
som dessa utredningar har framhävt
betydelsen av. Om denna avvägning
blir felaktig leder det lätt till att
nya metoder inte används i den utsträckning,
som objektivt och ekonomiskt
är berättigad, och därmed till att
produktionen blir mera tidsödande och
därför också dyrare än nödvändigt.

Jag skulle kunna anföra många exempel
på detta. Jag skall nöja mig med ett,
som är refererat i den promemoria till
bostadsutredningen, som socialministern
säkert bär studerat och som är avlämnad
av doktor Meijse Jacobsson.
Han framhåller just den långsamma
takt, i vilken felaktigheter, vad gäller
avvägningen inom lönesystemet, rättas
till. Han tar ett exempel från Stockholm,
som är talande och som avser
grundpriserna per kvadratmeter för
murning, dels av 1,.vstens tegelvägg,
dels av en vägg av 25 ems lättbetong.
Man har genom undersökningar, vars
objektivitet och tillfredsställande beskaffenhet
jag tror alla är ense om, klarlagt
att betongväggen tar mellan 35—60
procent av den tid som krävs för 1,5-stens tegelvägg. När ackorden från början
sattes för lättbetongväggar, sattes

112 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang-, främjande av

de likafullt något högre än för tegelväggar.
Detta var 1934, och de priser
det var fråga om var 1: 66 för tegelväggar
och 1: 70 för betongväggar, som
alltså krävde avsevärt kortare tid. Detta
förhållande har därefter långsamt rättat
till sig, så att man nu har fått en
något bättre avvägning mellan dessa
båda priser inbördes. Det konstateras
emellertid i utredningspromemorian, att
med den takt som dessa ackord förskjutits
gentemot varandra kommer det att
ta ytterligare 25 år, innan de står i en
riktig proportion till varandra.

Det är självklart att sådana förhållanden
leder till att nya material och
nya metoder inte får sin rätta chans.
Ur rationaliseringsynpunkt är naturligtvis
det väsentliga inte lönenivåns
höjd, utan att avvägningen av priserna
inbördes på arbeten enligt äldre och
nyare metoder, med äldre och nyare
material, blir den riktiga. Här går utan
tvivel utvecklingen för långsamt. Tröghetsmomenten
är stora. Denna uppfattning
delas, det vet jag, av intresserade
personer inom alla politiska led. Det
finns många exempel på att sådant intresse
även har framträtt inom LO-lägret,
vilket jag har nämnt i interpellationen.
Det är på denna punkt som jag menar
att ett initiativ från socialministerns
sida hade varit välkommet, inte för att
leda och ännu mindre för att kommendera,
utan för att otvetydigt klarlägga
och befordra samförstånd.

Jag hör verkligen inte till dem, som
anser att staten i onödan skall ingripa.
Förvisso har det skett ingripanden,
som har varit till föga nytta. Men väl
tror jag att staten kan vara med för
att åstadkomma objektiva klarlägganden
och utredningar, som kan tjäna
till att fastslå hur det verkligen förhåller
sig och på det viset skapa en större
förståelse både hos de parter, som närmast
berörs, och hos allmänheten för
hur problemet ligger till. Jag tror att
den moraliska effekt, som detta skulle
ha, också skulle kunna leda till positi -

effektivt och billigt byggande.

va resultat när det gäller sakfrågorna.
Därför beklagar jag att socialministern
inte ens är beredd att ta initiativet till
en diskussion mellan parterna och objektiva
experter, vilken inte skulle
kunna skada några berättigade intressen.
Det förefaller mig som om socialministern
närmast vore benägen att
bagatellisera problemet, då han avstår
från varje intiativ i denna fråga, som
ändå — det tror jag vi kan vara överens
om — för de breda lagrens bostadskostnader
på längre sikt har en
väsentlig betydelse.

Jag skall, herr talman, fatta mig mycket
kort om svaret på den tredje frågan,
som berör den vanliga byggnadslagstiftningen
och där statsrådet bär
svarat formellt tillmötesgående.

Krislagstiftningen avsåg ju min interpellation
inte alls att beröra. Statsrådet
har ju i fråga om byggnadsregleringen
och sådant under de sista månaderna
i mycket stor utsträckning
följt de riktlinjer som vi vid förra riksdagen
rekommenderade, och jag tror
att kammaren håller mig räkning för
att jag inte nu går in på detta. Då
statsrådet i övrigt ger den litet undvikande
förklaringen, att han själv
inte har det omedelbara ansvaret för
exempelvis byggnadsstadgan och till
den hörande anvisningar, vill jag uttala
den förhoppningen, att försäkringarna
beträffande socialministerns intresse
för enklare och smidigare bestämmelser
snart måtte avsätta resultat
för alla som vill pressa fram enklare
och rationellare byggnadsmetoder.
Jag vill dock tillägga att byggnadsstyrelsen
när det gäller detta ämne har
sölat litet väl mycket. Det tycks även
föreligga fara för att, när man nu tar
itu med att ändra byggnadsstadgan och
anvisningarna till denna, resultatet inte
kommer att bli de förenklingar, som
vi vill ha, utan i stället att anvisningarna
dels sväller i omfång och dels
blir ännu mera detaljerade. Jag hoppas
att socialministern vill använda

Nr 2.

113

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

sitt inflytande för att förhindra att
eu sådan kalamitet blir verklighet.

Slutligen, herr talman, vill jag ägna
en kort stund åt att försöka sätta in
de förhållanden, som vi nu diskuterar,
mot bakgrunden av den bild av utsikterna
för bostadsproduktionen och bostadsförsörjningen,
som socialministern
ger i statsverkspropositionen. Jag
måste säga att den bilden har överraskat
mig. Socialministern säger att alla
kalkyler på detta område nu bör grundas
på den förutsättningen, att omkring
50 000 lägenheter har blivit färdiga
under år 1953 och att lika många
kommer att bli färdiga under år 1954.
Med utgångspunkt i detta antagande
har socialministern bestämt låneanslagens
storlek för nästa budgetår och
även, med ett tillägg av 3 000 lägenheter,
vilket kanske dock är en aning
dubiöst — jag återkommer till detta —
angivit ramen för bemyndigandena åt
bostadsstyrelsen att preliminärt bevilja
tertiär- och tilläggslån fram till den
1 juli 1955. De senare bemyndigandena
är ju självklart med nuvarande låne■ordning
bestämmande för bostadsproduktionens
faktiska omfattning även
en avsevärd tid efter den 1 juli 1955.
När socialministern anger dessa siffror
måste man därför fatta det som
en programförklaring från regeringens
.sida beträffande bostadsproduktionens
lämpliga omfattning under de närmaste
åren.

En sådan programförklaring måste
bedömas med hänsyn till det faktiska
läget nu. Det förefaller mig som om
socialministern biter sig fast vid siffran
50 000 lägenheter om året som
idealisk för omfattningen av bostadsproduktionen
i nuvarande konjunkturläge.
Den siffran kan i och för sig sägas
innebära en skäligen blygsam målsättning
i jämförelse med produktionsresultaten
mot slutet av 1930-talet och
under de första efterkrigsåren och innebär
naturligtvis en bestämd reträtt
från långtidsutredningens ståndpunkt.

S — Andra kammarens protokoll 1954-. Nr

Det är enligt min mening en alltför
blygsam målsättning. Ännu är siffrorna
för år 1953 inte alldeles klara, och bedömningen
av produktionsutsikterna
för år 1954 måste naturligtvis vara i
viss mån osäker. Socialministern borde
dock lia större möjligheter än någon
annan att göra en riktig uppskattning,
och just därför är de resultat,
som han har kommit till, för mig förvånande.

Det ser ju nu ut som om bostadsproduktionens
omfattning under år
1953 skulle komma att kanske något
överstiga 50 000 lägenheter. Men säkert
är väl att vi för närvarande har
under byggnad bortemot 60 000 lägenheter,
många av dem i framskridet
eller ganska framskridet stadium.
Byggnadstiderna torde väl för närvarande
hålla sig omkring tolv månader
för flerfamiljshus, en siffra som med
en något så när klokt skött planering
inte skulle behöva öka, utan tvärtom
bör minskas. Under sådana förhållanden
vill jag verkligen fråga, varför bostadsproduktionen
under år 1954, såsom
socialministern tycks vilja, skall
hindras att stiga nämnvärt över 50 000
lägenheter. Jag vet att här föreligger
en del svårigheter med omplacering av
arbetskraft. Jag vill inte underskatta
dessa svårigheter, men jag tror inte att
de har en sådan betydelse, att man
bara av den anledningen behöver komma
till socialministerns resultat. Jag
tror snarare, att det med de förutsättningar
som finns i fråga om material,
arbetskraft och i gång varande produktion
i själva verket föreligger mycket
goda utsikter för en produktion
under år 1954 av åtskilliga tusen lägenheter
mer än socialministern i statsverkspropositionen
säger sig räkna
med.

Jag vill fråga socialministern, om det
är regeringens mening att denna möjlighet
inte skall utnyttjas. Propositionens
framställning ger mig närmasi det
intrycket att man syftar till en ny upp 9.

114 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av

bromsning av bostadsproduktionen,
även på längre sikt. Jag talar nu alltså
icke om den tillfälliga återhållsamheten
under en kortare tid på eftervintern
med igångsättning av och krediter till
nya byggen. Denna återhållsamhet förestavas
av det självklara intresset att
undvika nya stockningskriser. Men om
eu sådan återhållsamhet iakttages ökas
såvitt jag förstår i själva verket chanserna
att snabbare färdigställa den påbörjade
stora produktionen, och sannolikheten
för att vi under 1954, om
vi verkligen vill det, skall få fram avsevärt
mer än 50 000 lägenheter stiger
ytterligare.

Jag skulle då också vilja fråga: Är
det socialministerns mening att genom
att i viss utsträckning stoppa kreditgivningen
till redan pågående byggen
eller på annat sätt åstadkomma att
produktionen stannar vid dessa 50 000
lägenheter? Om detta skulle vara avsikten
— vilket jag hoppas verkligen
inte är fallet — kommer det sannolikt
att leda till likviditetskriser, förluster
och konkurser för många företagare
och till desorganisation på byggnadsmarknaden.
Det sätt, varpå socialministern
för resonemanget om bostadsproduktionens
storlek och beräknar ramen
för låneanslag och bemyndiganden
för bostadsstyrelsen att fatta preliminära
lånebeslut, ger tyvärr inte
bara det intrycket att socialministern
inte längre räknar med en nämnvärd
expansion av bostadsproduktionen
från 50 000 lägenheter, utan det innebär
också en anpassning nedåt från
den nivå, där produktionen i dag ligger.
Detta är ett ställningstagande som
för de bostadssökande måste innebära
en allvarlig besvikelse och som måste,
såsom jag nyss framhöll, ställa många
byggnadsföretagare, vilka nu under
hösten och vintern verkligen gjort en
insats för att bidraga till säsongutjämningen,
inför svåra kreditproblem.

Intrycket av att det är fråga om en
viss neddimensionering av tidigare mål -

effektivt och billigt byggande.

sättning för bostadsproduktionen förstärkes
vid en granskning av socialministerns
resonemang när det gäller
bemyndigandet för bostadsstyrelsen att
lämna preliminära lånebeslut för nästa
budgetår. Ramen föreslås i första hand
till 500 miljoner kronor när det gäller
lånefonden för bostadsbyggande, och
detta säges då räcka för igångsättande
av en produktion på 53 000 lägenheter
under budgetåret 1954/55, varav 14 000
egnahemslägenheter och 39 000 lägenheter
i flerfamiljshus. Med användande
av socialministerns egna beräkningsgrunder
kommer man fram till att
ett egnahemsbyggande av denna omfattning
skulle kräva preliminärbeslut
om lån på cirka 245 miljoner kronor.
Om hänsyn tages till att någon del av
ramen behövs för preliminärbeslut om
förbättringslån, blir det knappast mer
än 240 miljoner kronor över för tertiärlån
till flerfamiljshus. Detta kan
inte, om jag fortfarande håller mig till
socialministerns egna beräkningar,
motsvara mer än cirka 36 000 lägenheter
i flerfamiljshus. Produktion skulle
alltså kunna igångsättas för sammanlagt
50 000 lägenheter.

Socialministern ökar emellertid för
1954/55 på bemyndigande ramen med
50 miljoner kronor, men han gör det
under två villkor: ytterligare 25 miljoner
kronor skall, om egnahemsbyggandet
visar ytterligare starka ökningstendenser,
användas för egnahemslån, medan
de återstående 25 miljonerna skall
få begagnas till preliminärlån, därest
arbetsmarknadsläget ger anledning'' därtill.
I detta sammanhang hänvisar socialministern
till att egnahemsbyggandet
ännu inte har kommit upp till 1946
—1947 års nivå, då det uppgick till
cirka 20 000 lägenheter om året, och så
tillägger han: »Egnahemsbyggandet bör
därför få fortgå utan det hinder som
en fast ram för den statliga långivningen
utgör.» Det låter naturligtvis i och
för sig tillfredsställande men kan ändå

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

115

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

enligt min mening sägas vara ett anmärkningsvärt
och farligt direktiv.

Om egnahemsbyggandets värde och
vikten av att stödja det råder väl bara
en mening. Men när socialministern
sätter en bestämd gräns för den totala
bemyndiganderamen samtidigt som han
förklarar att ingen sådan gräns skall
gälla för egnahemsbyggandet, kan ju,
därest egnahemsbyggandet fortsätter
att öka i ungefär samma takt som under
de sista åren, resultatet bli att möjligheterna
att preliminärt bevilja lån
till flerfamiljshus blir otillräckliga. Om
det till exempel verkligen skulle, bland
annat på grund av frikostigheten med
egnahemskrediter, sättas i gång bortåt
20 000 egnahemsbyggen under nästa
budgetår, skulle det för dessa lån behövas
350—300 miljoner kronor. Även
om bemyndiganderamen vidgas till 550
miljoner kronor, skulle det alltså inte
bli mer än ett par hundra miljoner
över för lån till flerfamiljshus, motsvarande
fcn produktion av endast 31 000
å 32 000 lägenheter i dylika.

Hur varmt vi än känner för egnahemsbyggandet
måste vi väl ändå erkänna
att det inte är på den vägen som
den kvardröjande och skrämmande bostadsbristen
i första band kan avhjälpas.
Egnahemsbyggandet har på senaste
tiden ökat mycket starkt. Det
gläder mig. Jag bär ingenting emot en
fortsatt expansion av egnahemsbyggandet.
Men jag vänder mig bestämt emot
att saken skall skötas på sådant sätt,
att utsikterna att komma till rätta med
bostadsbristen i större tätorter försämras.
Jag är rädd för att det är detta som
socialministern är i färd med att göra.
Vi bör väl ändå komma ihåg att för det
belopp ur lånefonden, som möjliggör
byggandet av ett nytt egethem, kan produceras
tre lägenheter i flerfamiljshus.
Denna jämförelse bar också någonting
att säga.

För att återknyta till vad jag inledningsvis
sade om byggnadskostnaderna
skulle jag vilja framhålla, att social -

ministern får bättre möjligheter att
inom en med nödvändighet begränsad
anslags- och bemyndiganderam pressa
in ett större antal lägenheter, om han
mera beaktar nödvändigheten av att
stimulera en effektiv och rationell byggnadsproduktion.
En övre gräns vid
50 000 lägenheter innebär — jag vill
upprepa det — närmast en sensationell
prutning av den betydligt högre
målsättning för bostadsproduktionen
som riksdagen tidigare betraktade såsom
given i ett normalt ekonomiskt läge,
en prutning som måste få kännbara
konsekvenser för de av bostadsbristen
drabbade. Det faktum att socialministern
i en normaliserad konjunktur anser
sig kunna förelägga riksdagen ett
program som med bortåt 10 000 lägenheter
per år underskrider vad som presterades
i slutet av 30-talet och under
de första efterkrigsåren, ger honom enligt
min mening anledning att med
större allvar ta på de frågor jag ställde
i min interpellation än han av svaret
att döma varit beredd att göra. Även
om tummen vänts nedåt för interpellationen
är det min förhoppning att socialministern
inte vill vända tummen
nedåt för den expansion av bostadsbyggandet
över 1953 års nivå, som ligger
inom räckhåll och som landet behöver.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herrr talman! Herr Wedén både började
och slutade sitt anförande med
någonting som man kan kalla tumgymnastik.
Han beskyllde mig för att stå
med tummen ner när jag besvarade
hans interpellation och presenterade
också med allvarliga tongångar sin uppfattning
om hur nödvändigt det var,
att socialministern tog allvarligt på
detta problem. Om nu herr Wedén har
fått den uppfattningen att tummen är
neråtvänd, kan det bero på att jag tyc -

116 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

ker herr Wedén har behandlat dessa
frågor med motsatsen till allvar, skall
vi kalla det någon grad av lättsinne.
Innan jag kommer in på de frågor som
herr Wedén slutade sitt anförande med,
skall jag emellertid ett ögonblick ägna
mig åt att bemöta hans anförande i det
avsnitt som berör interpellationen.

Herr Wedén frågar först vad socialministern
ämnar göra i fråga om de
statliga bostadslånen för att via den
statliga bostadslånegivningen få in en
kostnadssänkande faktor i produktionen.
Herr Wedén var missnöjd över
mitt svar och säger att jag har gått
förbi frågan. Nu skulle jag förmoda att
herr Wedén är underrättad om att trots
det allmännyttiga och bostadskooperativa
byggandet de enskilda byggmästarnas
entreprenadbyggande helt dominerar
byggnadsproduktionen här i landet.
Jag vågar gå så långt som att säga
att 75 procent av alla bostäder byggs på
entreprenad i gammal traditionell mening.
Kan därvid en byggmästare bygga
rationellt och tjäna på sin entreprenad
gör han väl det. Den statliga bostadsIftngivningen
har ju inget samband med
den saken. Om ett allmännyttigt bostadsföretag
eller en bostadskooperativ
förening infordrar anbud på en byggnation
och antar den lägstbjudande som
entreprenör och det sedan visar sig att
denne driver sin byggnadsverksamhet
så skickligt att han tjänar några tiotusental
kronor, får han ju denna förtjänst
oberoende av den statliga långivningen.
75 procent av den produktion
vi presterar i dag arbetar med de
utgångspunkterna.

Om jag därför skulle lägga någon
vikt vid herr Wedéns första fråga i interpellationen
måste det således vara
med avseende på de 25 procenten. Jag
förstår att herr Wedén är ute efter ett
system varigenom man skulle skapa ett
tak genom bostadsstyrelsens värdering.
Det taket skulle vara orubbligt. Kunde
man bygga billigare, då fick man ta förtjänsten
som låg under taket. Men hy -

rorna skulle fixeras med ledning av det
tak det lånebeviijande organet fixerat.
Någonting av dessa tankegångar måste
ligga bakom herr Wedéns första fråga i
interpellationen.

Detta är ingen ny fråga som herr
Wedén presterat i dag. Herr Wedén, och
även andra, har vid olika tillfällen talat
om den ganska energiskt under ett
par års tid. Jag har hört mig för bland
annat hos bostadsstyrelsen om de har
någon erfarenhet av att den godkända
kostnadsnivån är satt så, att det finns
några rimliga chanser med ett korrekt
byggande, ett sådant kvalitetsbygge
som vi kräver för att riksdagen skall
investera de statliga topplånen, att
denna nivå kan underskridas. Man har,
enligt vad som sagts mig, ännu ingen
erfarenhet av att i varje fall någon privat
byggare vid slutregleringen har
kunnat prestera en räkning som inneburit
en lägre kostnadssumma än preliminärbeslutet.
Det är emellertid inte
alldeles omöjligt att sådant kan hända.
De allmännyttiga företagen och de bostadskooperativa
företagen, som arbetar
i mycket stor skala och jag vågar
säga har en mycket rationell produktionsform,
har faktiskt efter vad det
upplysts mig någon gång kommit med
en sluträkning som legat under preliminärbeslutet.
Dessa företag arbetar
utan spekulationsvinst, och om de bygger
billigare skall hyresgästen ha vinsten
av detta. Där har det faktiskt i några
fall förekommit, att man i slutbeslutet
har kunnat redovisa lägre kostnadsläge
än vid det första preliminärbeslutet.
Mot bakgrunden av detta och — vilket
är det väsentliga — mot bakgrunden
av att det kan bli fråga om 1/4 av hela
byggnationen, har jag faktiskt inte funnit
någon generallösning, som skulle gå
herr Wedéns synpunkter till mötes.
Herr Wedén kan beskylla mig för att
inte ha lagt ner tillräckligt allvar i min
strävan efter detta, men jag tvivlar på
att man kan nå ett system, som ger ett
resultat som är någonting att tala om.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

117

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

Kan herr Wedén, som under något års
tid haft förmånen att syssla med dessa
spörsmål i en statlig bostadsutredning,
ge någon lösning på denna rätt intressanta
fråga så är han välkommen med
den. Även om man inte är specialist
när man börjar, så brukar man kunna
kalla sig för specialist när man slutat.

Den andra frågan i herr Wedéns interpellation
är, om inte socialministern
kan ta ett initiativ till att sammankalla
arbetsmarknadens organisationer till
en överläggning för att med dem diskutera
huruvida gällande ackord och
prislistor är rationellt anpassade. Jag
lade märke till att herr Wedén trampade
omkring som katten kring het
gröt när han berörde detta. Det skulle
inte vara — som herr Wedén uttryckte
det — någon anvisning eller något diktat
uppifrån. Det skulle vara en vädjan
om samförstånd, för att man här skulle
få de åsyftade resultaten.

Vilka är det nu som gör upp dessa
prislistor och ackordslistor? Å ena sidan
är det arbetarnas organisationer, å
andra sidan är det en sektion av Svenska
arbetsgivareföreningen, nämligen
byggnadsförbundet. Jag frågar mig nu:
Har man anledning att tro att dessa
byggnadsföretagare som är anslutna till
Svenska arbetsgivareföreningen reagerar
på ett annat sätt när de sitter och
avtalsförhandlar än vad andra branschers
företagare reagerar när de avtalsförhandlar?
Strävar de inte så mycket
som möjligt efter att årligen reformera
och justera sina prislistor med
hänsyn till tidslägets krav Jag kan försäkra
att jag som gammal fackföreningsmän
talat med parterna om dessa
frågor. Jag har fått den uppfattningen
att man från båda hållen är besjälade
av att anpassa lönesättningen efter vad
tidsutvecklingen kräver. Om det sedan
inte går lika fort som herr Wedén anser
lämpligt så behöver det för den
skull inte gå alltför långsamt. Jag tror
att det går så fort som det är lämpligt,
och jag tror att det är oriktigt att kriti -

sera någondera parten för att inte ha
ögonen öppna på samma sätt som parterna
har i övriga branscher och inom
övriga verksamhetsområden. Jag tror
att ett initiativ efter herr Wedéns utgångspunkter
skulle få någonting av
beskäftighet över sig, om det skulle göras
med den officiella pompa och ståt
som herr Wedén tydligen är ute efter
när han för fram detta i andra kammaren
såsom en högst väsentlig fråga i
denna problematik. Jag tror att ett sådant
initiativ skulle få en karaktär av
beskäftighet, som inte förde frågan
framåt. I stället för att komma fram
till några lösningar riskerade man att
föra frågan bakåt.

Sedan är det en sak som herr Wedén
någon gång skulle kunna ha ett intresse
av att erinra sig. Det är att i produktionskostnaden
spelar arbetslönerna,
trots alla historier om de mer eller
mindre oförskämda förtjänster som kan
tas in, inte så stor roll. Nu var herr Wedén
tillräckligt klok för att inte ställa
sig bland kritikerna i detta fall utan
sade i stället att han som den liberal
han är lät lagen om tillgång och efterfrågan
vara en acceptabel praxis. Vi
vet emellertid vad som förekommit i
den svenska pressen när det gäller
denna bransch. Därför tycker jag att
det är angeläget att slå fast att arbetslönerna
inte representerar mer än mellan
25 och 30 procent av produktionskostnaden.
De andra procenten faller
i allt väsentligt på materialkostnaden,
och vi får kanske, herr Wedén, tillfälle
att så småningom diskutera även dessa
frågor. Jag förutsätter självfallet redan
på förhand att herr Wedén är ytterst
angelägen om att hjälpa till med att
studera byggnadsmaterialindustriens
produktionskostnader, där en sänkning
verkligen skulle kunna göra en påtaglig
verkan inom byggnadsindustrien.
När emellertid herr Wedén säger att
han har en känsla av att socialministern
inte bryr sig om dessa frågor, så är
ju detta, som de flesta av kammarens

118 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 cm.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

ärade ledamöter kan övertyga sig om,
inte ett riktigt konstaterande. Jag torde
i någon mån ha medverkat till att
svensk byggnadsforskning börjar ett
nytt verksamhetsår 1954 med helt andra
ekonomiska resurser än tidigare för
en rationalisering inom byggnadsindustrien
och -produktionen. Problemet
kan i dag angripas på ett annat och effektivare
sätt.

I rationaliseringsnämnden finns även
representanter för arbetsmarknadens
organisationer, och det arbete som kommer
att utföras består i studier på arbetsplatserna
av vad man kan göra i
olika avseenden för att komma fram till
ett förbilligande av bostadsproduktionen.
Tror inte herr Wedén, att representanterna
för byggnadsarbetarnas organisationer
och för byggnadsförbundet,
d. v. s. företagarorganisationen,
med erfarenheterna från sitt dagliga
praktiska arbete har de största möjligheter
att komma till rätta med sådana
moment i den praktiska arbetsprocessen,
som enligt herr Wedéns uppfattning
skulle hindra ett fullföljande av
rationaliseringen ?

Herr Wedén var inte heller riktigt
tillfredsställd med mina insatser på det
speciella »byggnadskrånglets» område.
Hans sista fråga i interpellationen gällde
ju byggnadslagstiftningen och byggnadsstadgans
utformning; kanske avsåg
han även hälsovårdsnämndernas
och arbetarskyddslagstiftningens föreskrifter
o. d. .lag kan försäkra herr
Wedén, att även på dessa områden har
vi, hur otroligt det än låter, inte suttit
med armarna i kors. Experimenthusbyggena
är en gren av verksamheten
som bostadsstyrelsen och departementet
är intresserade av att satsa pengar
på. Vi har till exempel den kända trestadsbebyggelsen.
Det är väl inte heller
någon hemlighet, eftersom det har publicerats
i dagstidningarna den sista veckan,
att HSB planerar ett försöksbygge
utan att vara hindrad av dessa s. k.
byggnadskrångelbestämmelser. Jag har

haft tillfälle att studera planerna och
är intresserad av att detta bygge kommer
till stånd. Den uppfattningen delas
av bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Det är alltså inte så däven luft på
detta område som kammarens ledamöter
kanske fick en känsla av under herr
Wedéns anförande.

Det är i första hand kommunikationsministern
och inte socialministern som
har ansvaret för byggnadslagstiftningen
och byggnadsstadgans utformning.
Som jag påmint herr Wedén om i mitt
interpellationssvar, pågår det emellertid
en utredning, rörande dessa frågor
och man brukar ju i allmänhet avvakta
resultatet därav innan man angriper
problemet mera ingående.

Efter att litet mera utförligt ha kommenterat
frågorna i herr Wedéns interpellation
skall jag nu ta tillfället i akt
alt säga något även om bostadspolitiken
i allmänhet. Herr Wedén berörde denna
i slutet av sitt anförande, och en del talare
tidigare i debatten har också ägnat
en viss uppmärksamhet däråt.

Jag har till min stora överraskning
kunnat konstatera, att socialministern
inte bara här i kammaren utan även i
pressen fått det alldeles nya epitetet
blygsam. Det har aldrig tidigare förekommit
under min visserligen rätt
korta parlamentariska historia, och jag
inregistrerar det självfallet med yttersta
uppmärksamhet. Jag har varit blygsam
därför att jag inte har sträckt mig
längre än till att som herr Wedén uttryckte
det framlägga ett bostadspolitiskt
program, omfattande 50 000 lägenheter
för de närmaste åren. Nu hör det
till saken, att jag för det första sagt
cirka 50 000 lägenheter och för det
andra satt det som en något så när
praktisk politisk målsättning för år
1954, och det har jag gjort mot bakgrunden
av vissa omständigheter, som
jag delvis har refererat tidigare men
som jag med risk för att göra mig skyldig
till upprepningar skulle vilja ta upp
litet utförligare nu.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

119

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

Inledningsvis vill jag säga att kanske
även herr Wedéns konstaterande, att
socialministern tagit sitt förnuft till
fånga och följt folkpartiets uppmaningar
för ett år sedan att befria bostadsbyggandet
från byggnadsregleringen,
kräver en viss kommentar. Det är
nämligen så, att vi under år 1953 i praktiken
försökt klara oss utan byggnadsreglering
på det området. Redan i januari
1953 fixerades en kvot på cirka
50 000 lägenheter, varefter alla länsorgan
fick besked om att detta var en
riktkvot, som vi räknade med byggde
på ett riktigt antagande om våra reella
resurser. Om det på något håll
och i något län visar sig att de reala resurserna
räcker till ett ökat bostadsbyggande
utöver de riktkvoter som sammantagna
representerar 50 000 lägenheter,
skulle länsorganen inte vara förhindrade
av detta — det sades i januari
månad 1953.

När vi nu i efterhand studerar hur
detta har gått, kan man väl säga att det
har gått något så när hyggligt, men det
har inte gått bra, det är jag angelägen
om att understryka. Jag har nämligen
den uppfattningen att det under sista
halvåret 1953 har varit ett igångsättande,
som legat farligt nära just den gräns
där man tar i för hårt med hänsyn till
de reala resurserna. När vi därför på
hösten 1953 skulle bedöma dessa frågor,
var faktiskt frågeställningen: Skall
vi gå tillbaka till en detaljreglering, där
varje ort skall ha sin bostadskvot för
att vi inte skall riskera att komma tillbaka
till 1950 och 1951 års klara överansträngning
på byggnadsmarknaden?
Skali vi på nytt indela landet i 240
kvotorter? Jag kunde omöjligen tänka
mig den utvecklingen, och då blev resultatet
att vi tog konsekvenserna av
vad vi börjat med 1953. Men vi kunde
inte släppa det hela vind för våg, vi får
därför reglera verksamheten över lånegivningen,
över finansieringen, där vi
tidigare reglerat den med igångsättningstillstånd.

Om jag mot bakgrunden av detta konstaterande
skulle säga någonting om
hur kapitalbudgeten nu presenteras
riksdagen för nästkommande år i detta
avseende, så känner riksdagens ledamöter
till att departementet äskar 500 miljoner
till lånefonden för bostadsbyggande
för preliminär lånegivning. Enligt
våra beräkningar bör det räcka
till ett igångsättande som kan avläsas till
52 000 eller 53 000 lägenheter. Nu får
herr Wedén räkna med att det också
byggs en del lägenheter här i landet
utan statlig lånegivning.

Sedan finns det två speciella reserver.
Det finns 25 miljoner, därest egnahemsbyggandet
skulle gå högre än de i
runt tal 15 000 egnahem, som här är
presumerade för nästkommande år. Det
finns ytterligare 25 miljoner för den
händelse arbetsmarknadsläget och tillgången
på arbetskraft skulle ge oss möjlighet
att öka byggandet av flerfamiljshus.
Om man utnyttjar dessa fullmakter
helt och fullt, skulle det på 12
månader innebära en igångsättning av
57 000 eller 58 000 lägenheter. Det är
vad årets kapitalbudget innehåller för
det verksamhetsår som börjar 1 juli 1954.

Men nu beskylls jag för en pessimism,
som tar sig uttryck i att jag för kalenderåret
1954 inte vågar räkna med
nämnvärt flera färdigställda bostäder
än cirka 50 000. Det kan bli 51 000 eller
52 000, det kanske kan bli 53 000, men
det kanske kan bli 49 000. Jag har fått
lära mig under dessa år att det är på
få områden det är så svårt att på förhand
fixera några bestämda tal. Om vi
ser den gångna höstens förutsättningar
för bostadsbyggande jämförda med
föregående hösts förutsättningar, tror
jag alla ger mig rätt i att det här inte
är lämpligt att gå ut och spika någon
altartavla och säga att så och så många
bostäder skall byggas. När jag försiktigtvis
har velat hålla mig till det runda
antalet 50 000 lägenheter, är det därför
att det faktiskt finns skäl som talar för
det. Vi hade — och det är orsaken till

120

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

de höga lägenhetssiffrorna 1946 och
1947 —• då ett egnahemsbyggande som
t. o. m. gick upp till 22 000 lägenheter
per år. Yi hade ett egnahemsbyggande

1952 som i runt tal var 10 000, och för

1953 kanske det kommer upp till
13 000—14 000 lägenheter. Yad är orsaken
till det? Jag tror helt enkelt att
bostadsbristen i dag inte är mest koncentrerad
där man bygger egnahem,
utan den är mest koncentrerad där man
bygger flerfamiljshus, och då i första
hand i de stora städerna Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg, och
eventuellt några fler av de större mellansvenska
städerna.

Vi har fått en strukturförändring i
fråga om angelägenhetsgraden i bostadsbyggandet.
För ett par år sedan kunde
man bygga bostäder överallt där det
fanns byggnadsarbetare, eftersom behovet
var klart uppenbart och kartlagt.
I år är det inte likadant. Det kommer
här att bli fråga om att flytta över
byggnadsarbetare till de platser där bostadsbristen
är mest markerad, nämligen
till storstäderna. Förhandlingar pågår
för närvarande i den riktningen,
där såväl bostadsstyrelsen som arbetsmarknadsstyrelsen
är inkopplade. Självfallet
förs dessa förhandlingar i samråd
med arbetsmarknadens organisationer.
Medan man tidigare bara behövde sätta
spaden i marken och börja bygga flerfamiljshus
eller egnahem, därför att allt
behövdes, får man nu transportera arbetskraften
och inrikta byggnationen
på de största städerna, där en rad flaskhalsar
lätt uppstår i samband med
markförvärvs-, planerings- och projekteringsfrågor
och där det inte finns så
stort utrymme för ett egnahemsbyggande.
Detta är en negativ faktor i resonemanget
om hur många lägenheter vi
skall bygga.

Fn annan faktor som kommer in i bilden
och som kanske herr Wedén någon
gång har tänkt på är att vi inte kan fortsätta
samhällsbildningen på samma sätt
som under de senaste sju—åtta åren, då

vi byggt nytt i utkanterna av städerna
samtidigt som de inre stadsdelarna förslummats.
Nu blir saneringsproblemen
aktuella på ett annat sätt än tidigare.
Jag räknar med att det inom de allra
närmaste månaderna skall ligga på mitt
bord ett betänkande från en sakkunnigkommitté
om hur detta saneringsproblem
skall angripas. Jag har utgått från
att saneringsbyggena under den tid som
ligger framför oss måste få en annan
plats i den totala produktionen än vi
velat ge dem när bostadsbristen krävt
ätt man skulle bygga nytt och att saneringen
fick anstå. Men den kan inte vänta
hur länge som helst, och nu aktualiseras
saneringsfrågorna.

Herr Wedén som ju är bostadssakkunnig
— jag menar det ärligt — förstår
mig om jag säger att utbytet räknat i
antal lägenheter totalt blir sämre om vi
får angripa saneringsproblemet än om
vi kan låta saneringsobjeklen vara och
bara bygga rader av nya lameller och
punkthus. Detta är en annan faktor man
måste ta hänsyn till när man skall bedöma
våra möjligheter att bygga nämnvärt
mer än 50 000 lägenheter under
1954. Man upptäcker flera liknande faktorer
om man ger sig tid att penetrera
problemet, och jag har bara berört ett
par av de väsentligaste.

Som kammarens ledamöter väl förstår
betyder detta inte att man givit
upp några målsättningar, men i varje
fall har jag känt ett behov av att inte
sätta målet högre än att jag tror vi kan
nå det.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
ytterligare ett essentiellt problem som
man enligt min mening måste beakta
när man bedömer utsikterna för bostadsbyggandet
under 1954. Vi har visserligen
liberaliserat bostadsbyggandet,
men vi har mot bakgrunden av erfarenheterna
från 1953 sagt oss alt vi inte
kan lämna det helt fritt. Vi måste styra
bostadsbyggandets omfattning via lånegivningen
för att inte halka tillbaka i
ett läge som vi har sorgliga erfarenhe -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

121

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

ter av. Vi har dessutom kvar en byggnadsreglering
för 50 procent av området.
Jag viil understryka för kammarens
ledamöter att det kommer att byggas
lika många skolor och undervisningsanstalter
under 1954 som under 1953,
lika många sjukhus och sociala byggnader,
förvaltningsbyggnader, industrioch
serviceanläggningar, kontors- och
affärslokaler och samlingslokaler, och
det kommer att investeras praktiskt taget
samma belopp i vägarbeten och
kraftverksbyggen under 1954 som under
1953. Skall utvecklingen inom hela
denna sektor av byggnadsverksamheten
gå i samma takt i år som förra
året, bör man också ta detta i beaktande
innan man säger att det vore rimligt
att ställa målet högre än de cirka 50 000
lägenheter som jag har ansett vara en
riktig målsättning för 1954. Vi har inte
kommit längre än till 50 000 lägenheter,
med de investeringar som företagits på
alla andra områden under 1953. Skall
vi nå ett bättre resultat med bostadsbyggandet,
måste det bli via en effektivisering
av byggnadsverksamheten —
det finns nämligen inga möjligheter att
flytta över de reala resurserna.

Jag kanske också kan göra den kommentaren,
att den ärade oppositionen
här i riksdagen många gånger gjort sig
lustig över den bristande samstämmigheten
mellan de prognoser över färdigbyggda
lägenheter som gjorts upp i den
allmänna diskussionen och de resultat
som sedermera uppnåtts, och jag har
ingen lust att förse oppositionen med
mer av den ammunitionen om jag har
någon möjlighet att slippa det. Jag undrar
om inte de flesta av kammarens ledamöter
ändå håller mig räkning för
att jag, när vi började med detta för ett
par år sedan, inte ställde ut några löften
om hur många lägenheter som skulle
byggas. Det blev då 40 000 lägenheter.
Efter ett år tillät jag mig säga, att
vi skulle ha vissa möjligheter att komma
upp till 45 000 lägenheter. Det blev
44 500. Jag har vid ett par tillfällen, se -

nast under höstdebatten, tillåtit mig
säga att jag hoppas att 1953 skall ge oss
50 000 lägenheter. Herr Wedén säger att
det har givit oss drygt 50 000 lägenheter.
Jag tror att det har givit oss knappt
50 000 lägenheter. Om jag sedan säger
här i dag, att jag hoppas att 1954
skall ge oss ca 50 000 lägenheter — och
där finns det självfallet en toleransmarginal
både uppåt och nedåt på ett
par tusen lägenheter — är det väl ändå
ett riktigare besked än att fara omkring
och tala om 60 000 lägenheter, som jag
inte ser någon möjlighet att kunna prestera
under 1954. Det kan vara en bostadspolitisk
målsättning värd att sträva
efter, men låt oss vänta med att ställa
ut siffran tills vi får ett reellt underlag
för att också uppnå den.

Herr Wedén trodde att man skulle
komma, om inte dit så kanske ändå i
närheten därav. Han anförde att vi nu
har pågående inte mindre än 60 000 lägenheter.
Det var riktigt i november
månad. I dag är siffran annorlunda. Jag
skall emellertid inte vid detta tillfälle
binda mig för siffrorna, ty statistiken
har en viss benägenhet att lura oss här,
men låt oss säga att vi har 58 000—•
30 000 lägenheter i gång. Skulle vi kunna
presumera en byggnadstid på tolv
månader, borde vi få detta antal lägenheter
färdiga inom ett år. Tyvärr måste
jag göra herr Wedén ledsen genom att
säga att den byggnadstid, som under
första halvåret 1953 statistiskt redovisas
på i medeltal 11,8 månader per hus,
sålunda något under tolv månader som
medeltal, den siffran är, ifall jag offentliggör
den sista siffran vi har med
alla de reservationer som finns i den
här statistiken, högre än 13 månader
som medeltal för byggnationen. Det har
för mig varit den allvarligaste tankeställaren,
att här går det inte att släppa
bostadsbyggandet utan att man håller i
den via lånegivningen, och det har för
mig varit det avgörande när jag sagt:
Under första halvåret 1954 måste det
till en ytterst försiktig och stram igång -

122

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Svar på interpellation ang. främjande av effektivt och billigt byggande.

sättning, så att vi inte kommer in i en
utveckling som ingen av oss önskar.

Då har lierr Wedén frågat: Vad innebär
det? Det innebär att vi har till vårt
förfogande pengar för omkring 15 000
lägenheter under första halvåret 1954.
Men det innebär att när vi kommer
fram till den 1 juli står det pengar till
förfogande för lägst 52 000 å 53 000 lägenheter
och högst 57 000 å 58 000 lägenheter
för den 12-månadersperiod som
då ligger framför oss. Det kan naturligtvis
bli ett besvärligt administrativt
problem att få detta att flyta utan störningar
för den praktiska byggnationen,
men jag kan försäkra de bostadsintresserade
här i kammaren att från bostadsstyrelsen
och departementet är vi
beredda att göra vad som kan göras för
att dessa störningar inte skall behöva
bli mera besvärande än vad som är erforderligt.
Det bör ge möjlighet till ett
egnahemsbyggande efter vad vi tror oss
orka med under 1954. Det bör ge oss
möjlighet att ge preliminära besked till
sådana fall som nödvändigtvis behöver
det. Om det sedan är på det sätt som
herr Wedén säger, att vi just nu får i
gång en rad lägenheter, som inte har
det primära för sin igångsättning,
d. v. s. preliminära besked, så är det
ett alldeles speciellt problem, och där
får vi försöka klara de mest besvärande
fallen, låt mig säga seriebyggandet
och ett och annat saneringsbyggande,
som kanske är nyckeln för saneringen
i ett stort program, som sedermera skall
ut under det kommande budgetåret. Låt
mig vidare som exempel anföra ett sådant
fall där arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
är sådan, att man måste
sätta i gång ett bostadsbyggande för att
klara den. Men jag vill understryka att
medlen är begränsade för första halvåret.
De får användas så klokt som det
står i bostadsstyrelsens makt att göra
det. Det är fråga om en övergående
besvärlighet. Kommer vi fram till nästa
budgetår tror jag att de flesta, som sysslar
med de här frågorna, inte har några

större bekymmer för hur vi skall klara
av byggnationens finansiering inom ramen
för våra reala resurser.

Herr talman! Jag är ledsen över att
mitt anförande kanske blivit litet långt
vid detta tillfälle, men jag har utgått
ifrån att trots alla de gånger vi diskuterat
bostadsfrågan har den nya situationen
tarvat detta klarläggande och
kanhända frågan är så pass väsentlig i
den allmänna debatten att det inte är
alldeles ur vägen att jag pinat kammaren
med detta relativt långa anförande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill betyga att jag
för min del, och jag tror hela kammaren,
är tacksam för den utförliga redovisning
av sin syn på bostadsproblemen
som socialministern har givit. Jag
tror också jag kan försäkra honom, att
i och för sig är vi naturligtvis tillfredsställda
med att socialministern har den
inställningen, att man inte skall fara
ut till allt folket och visa fram, som
han uttryckte sig, vackra altartavlor
med höga siffror för en utlovad bostadsproduktion,
som sedan kanske
inte kommer att förverkligas. Jag skall
dock tillåta mig tillägga, att när socialministern
redovisade sina prognoser
över bostadsproduktionen under olika
år mot bakgrunden av de faktiska resultaten,
fick jag en liten misstanke, att
det möjligen kunde förhålla sig på det
sättet, att socialministern nu hade nått
det stadium, att han gärna förutsäger
en siffra i underkant för att med en
desto större tillfredsställelse kunna tala
om för oss hur väl allting har skötts,
om resultatsiffran senare skulle visa sig
litet högre.

Jag hinner inte nu gå in på alla de
förhållanden socialministern tog upp.
Jag vill bara säga, att jag är ense med
socialministern — det ligger i linje med
den ståndpunkt jag hävdat sedan länge
— att det naturliga sättet att styra bostadsbyggandets
omfattning är via lsreditgivningen,
och att man bör och skall

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

göra detta. Den oro och missräkning,
som jag givit uttryck åt, kommer sig
därav, att statsverkspropositionen ger
intrycket att här är fråga om att hålla
tillbaka bostadsproduktionen mer än
vad tillgängliga faktiska resurser i fråga
om material och arbetskraft gör nödvändigt.
Man får då en mindre bostadsproduktion
än som faktiskt vore
möjlig.

Vad beträffar byggnadsstadgan och
anvisningarna till den och hela raden
särlagstiftningar på det området vill jag
bara säga, att jag naturligtvis känner
till HSB-experimentet och att jag är
glad över det. Emellertid utgår jag ifrån,
vilket jag sade i mitt första anförande,
att alla de företagsformer som har utrustning
för ändamålet skall kunna och
få göra experiment av det slag som HSB
nu ger sig in på. Jag tror att därigenom
vinner man ytterligare effekt för att få
en billigare produktion.

Socialministern talade om entreprenadbyggandets
stora omfattning. Men,
herr socialminister, är ändå inte följande
rätt klart, oberoende av i vilken
form, som byggandet sker. Om man har
ett hus, som normalt kan byggas för låt
mig säga en miljon kronor, och en byggherre
bygger det för 1 050 000 kronor
och får detta fastställt som avkastningsvärde,
medan en annan bygger det för
950 000 kronor och får detta fastställt
som avkastningsvärde, så leder en sådan
metodik inte till eu stimulans för
den som bygger billigare. Jag tror att
man med detta mycket enkla exempel
kan konkretisera vad jag avser. Låt mig
tillägga att om socialministern vill
ställa till förfogande den nödvändiga
expertisen, låna ut bostadsstyrelsen till
oppositionen i den utsträckning som
kan behövas, så skall vi nog knäcka
denna nöt, men socialministern begär
för mycket av mig, om han menar, att
jag på egen hand skall klara saken.

Herr socialministern säger, att jag
rörde mig som katten kring en het gröt
när det gäller frågan om utformningen

av arbetsavtalen på byggnadsmarknaden.
Jag skall gärna medge att jag tycker
att den gröten är het, men jag anser,
att man ändå kunde diskutera dessa
förhållanden. Det förefaller emellertid
som om socialministern inte ens vågar
sig fram till närheten av detta grötfat,
vilket är att beklaga.

Socialministern har gjort en betydande
insats då det gällt byggnadsforskningen
och lärlingsutbildningen. Jag
skulle vilja hemställa, att socialministern
ville fullfölja detta med ett initiativ
beträffande lönesystemets utformning.
Det förhåller sig faktiskt så, herr
socialminister, att av de skäl som jag
nämnde i mitt första anförande fungerar
inte parterna inom denna produktion
i sina attityder och reaktioner, vilket
socialministern tydligen tror, så som
de gör inom branscher som är utsatta
för internationell konkurrens.

Socialministern förvånar mig genom
att säga, att han ansåg — jag tror att orden
föll så — att framstegstakten inom
byggnadsindustrien hade gått tillfredsställande
fort eller något sådant. Jag tror
att socialministern är tämligen ensam
om den uppfattningen, och ett mycket
gott belägg för att det även inom en
hel del av LO-grupperna råder en annan
mening kan socialministern finna
t. ex. i Transportarbetaren.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Det är med anledning
av en anslagsfråga under nionde huvudtiteln
som jag begärt ordet. Det är inte
något stort anslag. Jag är kanske inte
den enda i denna kammare, som understundom
konstaterar, att ju mindre ett
anslag är desto lättare tycks det vara
att pruta på det eller helt och hållet
vifta bort det. Det anslag som det här
gäller rör sig om en summa på 30 000
å 40 000 kronor. Jag är medveten om
att det kan synas småpjattigt att göra
affär av en sådan summa i en debatt,
där man rör sig med tusentals miljö -

124 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ner kronor, men den hänger samman
med en princip, principen om statsmakternas
inställning till den husliga utbildningen,
och därför har jag dristat
mig att ta upp denna fråga i remissdebatten.

Innan jag går in på principen, skall
jag emellertid gå rakt på själva saken,
nämligen anslaget till Rimforsa lanthushållsseminarium.
Seminariet har för
budgetåret 1954/55 begärt ett statsbidrag
på 219 596 kronor, och lantbruksstyrelsen
har rundat av detta belopp till
220 000 kronor. Lantbruksstyrelsen förklarar
i en stark motivering, att man
endast har begärt vad som är oundgängligen
nödvändigt för att seminariet
skall kunna bedriva den erforderliga
utbildningen av lärarinnor. För
närvarande är en del ämnen inte alls
och andra dåligt företrädda i seminariets
undervisningsplaner. För att de
blivande lärarinnorna skall kunna få en
allsidig utbildning vid seminariet,
föreslår lantbruksstyrelsen att anslaget
till arvoden åt speciallärare liöjes från
6 000 kronor till 18 000 kronor.

I förra årets statsverksproposition påtalades,
att eleverna vid Rimforsa i alltför
hög grad tas i anspråk för rutinarbete
i kök och trädgård. De skall
lära sig det praktiska arbetet, men rutinarbetet
inkräktar för mycket på deras
utbildning i stort. För att råda bot
på detta och en del andra förhållanden,
reparationer är nödvändiga, om- och
tillbyggnader behövs, man är beroende
av en dyrbar maskinell utrustning för
att kunna bedriva en rationell och modern
undervisning, begär lantbruksstyrelsen
att det extra driftkostnadsbidraget
höjes från 25 000 till 40 000 kronor.

Vidare har man kommit med ett
tredje förslag, nämligen att rektorstjänsten
vid seminariet uppflyttas i 29
lönegraden, vilket innebär att pension
utgår enligt pensionsklass 32.

Detta lämnas emellertid därhän i statsverkspropositionen,
och statsrådet föreslår
att Rimforsa lanthushållssemina -

rium skall erhålla ett anslag på 183 300
kronor.

De anslagshöjningar, som vi begärt
och som har fått lantbruksstyrelsens
stöd, är icke oskäliga, och det gäller
ett relativt litet belopp. När jordbruksministern
föreslår ett anslag på 183 300
kronor, ser det ut som om det vore en
ökning jämfört med föregående år, men
så är i själva verket inte fallet, ty förra
året hade vi ett anslag på 158 300 kronor
och ett extra anslag på 25 000
kronor.

Statsrådet säger i statsverkspropositionen,
att han finner det vara angeläget
att Rimforsa lanthushållsseminarium
kan bedriva sin verksamhet i fortsättningen.
Ja, det måste man verkligen
instämma i. Vårt land har två utbildningsanstalter
för lanthushållslärarinnor,
Rimforsa och Brogård. Rimforsa
tillhör Fredrika Bremer-förbundet, och
Brogård sorterar under Fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala. Rimforsa åtnjuter
anslag efter samma principer
som gäller för lanthushållsskolorna, vilket
i och för sig är orimligt. Dessa skolor
kan dessutom falla tillbaka på sina
huvudmän, landstingen. Rimforsa däremot
har eu enskild organisation till
huvudman, som självfallet inte bär
samma resurser som landstingen.

Statsrådet säger vidare, att han inte
vill föregripa den utredning, som tillsattes
i oktober månad 1953 och som skall
ta upp utbildningen inom hela det husliga
området till omprövning. Men när
man läser direktiven för denna utredning,
blir man mörkrädd. Där säges
nämligen att syftet med utredningen
inte får vara att höja kompetensen för
dessa lärarinnor. Vad är nu detta för
ett syfte? Vår strävan brukar ju annars
alltid vara att höja kompetensen på
alla områden. Hur skall vi under sådana
förhållanden någonsin kunna få här
ifrågavarande yrkeskår jämställd med
övriga yrkesgrupper? Det är dessa frågor,
som gör, att jag tagit upp denna sak
i dag.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2. 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

Statsmakternas inställning till den
husliga utbildningen är njugg, och det
har den alltid varit. Staten har inte
byggt en enda institution för utbildning
i husligt arbete. Statens skolköksseminarium
logerar i lokaler, som jag vill
kalla gamla och uttjänta. Lärarinnor
kan inte få någon högre utbildning här
i landet. Vill de ha det, får de resa över
till vårt lilla fattiga broderland Finland.
Där finns det två professorer och
en del lärarinnor för högstadiet. I USA
finns också ett starkt intresse för dessa
frågor, men det är ju inte allom givet
att kunna resa dit.

Det är stora ekonomiska — ja nationalekonomiska
-— värden som här står
på spel, och dessa frågor berör landets
största yrkeskår. Jag inkluderar då de
en och en halv miljoner husmödrarna i
landet, vilkas arbetsvecka sannerligen
inte inskränker sig till 48 timmar! Lärarinnorna,
husmödrarna, kvinnorna
över huvud taget, alla måste hjälpas åt
att få männen att göra en omvärdering
av hela detta arbete.

Herr talman! Jag hade tänkt att gå
in på civilförsvarsfrågan, men jag vet
att en efterföljande talare kommer att ta
upp den saken. Jag skall därför sluta mitt
anförande med en allmän reflexion.
Vi är val alla lyckliga över den utomordentliga
välståndsökning, som har
skett i vårt land under de senaste decennierna.
Men vi är så angelägna om
vår levnadsstandard att vi ibland glömmer,
att människan lever icke av bröd
allena. Vi är så måna om denna materiella
standard, att under tiden knapphetens
stjärna med ett allt blekare och
kallare sken lyser över våra kulturinstitutioner,
som ju dock har livsviktiga
funktioner att fylla och som även
de, och framför allt de utför en gärning,
som för vårt land framåt.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Statsrevisorerna påtalar
å s. 241 i sin berättelse, att
medicinalstyrelsen, trots att Kungl.

Maj:t och riksdagen främst av statsfinansiella
skäl avböjt att taga positiv
ställning till den av 1946 års kommitté
för sjuksköterskeutbildningen föreslagna
reformen beträffande sjuksköterskornas
utbildning, sett sig oförhindrad
att utfärda föreskrifter och anvisningar
av i sak den innebörd, som med
nämnda förslag åsyftats. Härigenom
kommer såväl statsverket som övriga
huvudmän att åsamkas ökade utgifter.
Mot bakgrunden av statsmakternas
ställningstagande till förevarande fråga,
måste revisorerna finna detta medicinalstyrelsens
tillvägagångssätt anmärkningsvärt.
Så långt statsrevisorerna.

Enligt § 72 riksdagsordningen förordnar
riksdagen årligen 12 revisorer,
vilka har att enligt regeringsformen
och särskild instruktion granska statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Vari består nu alldeles speciellt detta
revisorernas granskningsarbete? Det
skulle jag gärna vilja se på i ljuset av
den här mot medicinalstyrelsen framförda
anmärkningen.

Anmärkningen gäller, att medicinalstyrelsen
i cirkulär den 11 november
1952, nr 129 Medicinalförfattningar, utfärdat
anvisningar i en alltför bestämd
form. Anvisningarna gäller undervisningen
vid godkända sjuksköterskeskolor
och innehåller föreskrifter om inom
vilka specialiteter undervisningen skall
ske, kursernas längd och omfånget av
den teoretiska undervisningen. Anvisningarna
upptar icke 1946 års kommittés
för sjuksköterskeutbildningen förslag
om 150 kronor per månad under
läskurserna, 7 månader, och under
tjänstgöring i öppen vård en månad.
Denna kostnad skulle enligt kommitténs
beräkning, om årligen 1 500 elever nyantas
i skolorna, bli 1 800 000 kronor.
Det är synd att alla riksdagsmän är
ute, och själv vet jag inte var de är,
men detta behövde faktiskt riksdagsmännen
höra på. När man liksom revisorerna
anser, att förbättring av sjuk -

126

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 era.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sköterskeutbildningen icke kan ske på
grund av statsfinansiella skäl, och anmärker
på de föreskrifter, som medicinalstyrelsen
utfärdat angående den
förbättrade undervisningen vid sjuksköterskeskolorna,
är det anmärkningsvärt,
att revisorerna å s. 238 upplyser
om att kostnadsökningen vid kommittéförslagets
genomförande uppskattats
till 2 450 000 kronor för statsverket
utan att därefter senare meddela, att
de föreskrifter medicinalstyrelsen utfärdat
icke upptager kostnadsökningen
på 1 800 000 kronor, vilken kostnadsökning
avser det av medicinalstyrelsen
icke framförda förslaget om 150 kronor
per elev under de tider av utbildningen
jag nyss citerat. .Tåg skall ett
ögonblick hoppa till riksdagens behandling
av denna fråga tidigare; jag
bryr mig inte om att klockan är en
kvart i 12.

Chefen för inrikesdepartementet har
i statsverkspropositionen till 1949 och
1950 års riksdagar ansett, att en reform
enligt kommitténs förslag skulle medföra
så betydande utökning av statsutgifterna,
att han dessa båda år icke
kunde förorda så långt gående åtgärder.
Statsrådet Mossberg ansåg, att
vissa av förslagen syntes böra bli föremål
för närmare överväganden, innan
slutgiltig ståndpunkt kunde tas till dem.

Vid 1950 års riksdag interpellerade
jag om det här omdebatterade förslaget
till förbättring av sjuksköterskeutbildningen
och undrade om statsrådet
ämnade företaga ändring av kungörelsen
den 28 juni 1935 med bestämmelser
angående statligt godkännande av sjulcsköterskeskolor
i enlighet med av 1946
års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
framfört förslag. Statsrådet framhöll
i svaret, att ändringarna i fråga
om den teoretiska utbildningen och
elevernas arbetstid under den praktiska
tjänstgöringen inte kunde bli av obligatorisk
innebörd med anledning av
på vissa håll år 1950 existerande svårigheter
beträffande lokaler och biträ -

despersonal. Det var alltså 1950 detta.
Vidare framhöll statsrådet, att inom
inrikesdepartementet pågick ett arbete,
som just syftade till att åstadkomma en
lösning på de punkter jag speciellt
berört, nämligen frågan om hur den
inre utbildningen skall organiseras både
på det teoretiska och praktiska stadiet.
Där hoppades statsrådet Mossbergkunna
lämna besked direkt från departementet.
Denna fråga skulle alltså
inte behöva bli en riksdagsfråga.

Jag har tidigare i denna kammare
påtalat den orimligt långa arbetstiden
för elever vid statens sjuksköterskeskola.
Frågan är långt ifrån ny och den
torde heller inte vara okänd för kammarens
ledamöter. 1946 tillsattes eu
kommitté för att utreda utbildningen
av sjuksköterskepersonal, och den avlämnade
sitt förslag år 1948. 1949 och
1950 hade vi inte råd att genomföra
licla projektet i ett sammanhang. Vi är
nu inne på år 1954, och dock är så
pass litet genomfört av den i alla instanser
omvittnade behövliga förbättringen
av utbildningen.

Den 22 juni 1951, för att fortsätta
historieskrivningen, utkom vissa ändringar
till kungörelsen av den 28 juni
1935 såsom redovisas i årets statsverksproposition,
ll:e huvudtiteln s. 226.
Den i detta sammanhang betydelsefulla
ändringen i kungörelsen angående
sjuksköterskeskolorna var, att medan
tidigare endast angivits att vid skolan
skulle meddelas såväl teoretisk som
praktisk undervisning, stadgades det
i den nya kungörelsen, att den teoretiska
undervisningen vid skolan skulle
meddelas förutom genom särskilt anordnade
kurser även i samband med
den praktiska undervisningen. Vidare
skedde den ändringen, att moment d),
som i den tidigare kungörelsen formulerats
så, att skolan förfogar över lämpliga
lärarkrafter för elevernas såväl
teoretiska som praktiska utbildning,
numera lyder enligt moment d) och e)
— jag citerar endast moment e), ty det

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är det som har betydelse för dagens
fråga — att skolan äger tillgång till
för den praktiska utbildningen lämplig
sjukvårdsanstalt och erforderligt antal
specialavdelningar eller specialsjukhus
jämte utbildningsplatser i öppen
vård, samt att den praktiska utbildningen
skall erhålla en planenlig och
allsidig utformning. Det är detta som
är den springande punkten.

Vidare är i § G tillagt: »Medicinalstyrelsen
har därvid jämväl att tillse,
att tiden för genomgång av fullständig
lärokurs icke utsträckes utöver vad
som kan anses skäligt ävensom att
eleverna under den praktiska utbildningen
inte sysselsättes med enklare
rutingöromål i större omfattning än
som ur utbildningssynpunkt erfordras.»

Detta finns alltså i den kungl. kungörelsen
av år 1951, vilket också framhålles
på den nyss citerade s. 226
i årets 11 :e huvudtitel. På dessa ändingar
i kungörelsen har medicinalstyrelsen
stött sitt den 15 november
1951 utgivna normalreglemente för av
staten godkänd sjuksköterskeskola samt
anvisningar rörande undervisningen,
utgivna den 11 november 1952. Dessa
dokument har för yttrande varit översända
till samtliga styrelser för sjuksköterskeskolor
av olika art och av
dem mottagits med förståelse. Det framgår
också av statsverkspropositionens
noggranna redogörelse för frågan, att
landstingsskolorna redan i ganska stor
utsträckning ordnat sin utbildning enligt
1952 års cirkulär. Så skulle ha
skett före ingången av budgetåret
1953/54 vid sju av de sjutton landstingsskolorna.
Av uppgifter i pressen
liar framgått, att Göteborgs sjuksköterskeskola
just i dagarna fattat beslut
i första instans i denna fråga; stadsfullmäktige
i Göteborg har alltså inte
haft frågan till behandling. Men departementschefen
finner det liksom revisorerna
anmärkningsvärt, att medicinalstyrelsen
i det rådande läget, trots
den maning till försiktighet på denna

punkt, som framförts vid statsmakternas
ställningstagande till utfaildningskommitténs
förslag och i anslutning till
kungörelsen 506/1951, ansett sig oförhindrad
att på sätt som skett meddela
kategoriska föreskrifter av angiven innebörd.

Först och främst skulle jag vilja kraftigt
understryka, att tills dato det mest
kostnadskrävande förslaget, som slutade
på 2 100 000 kronor, ej framförts.
Det förslag, som medicinalstyrelsen
verkligen framlagt och som medför den
största kostnaden, gäller frågan om
nedsättning av elevernas rutingöromål
under de tjugofyra månadernas praktiska
utbildning.

Vad är det då, som det egentligen
här gäller? Jo, det gäller att de 3
gånger 1 500 sjuksköterskeeleverna i
Sverige måste utföra åtta timmars praktiskt
arbete per dag under sin tjugofyra
månaders utbildning, ty vi har
inte råd att ersätta denna arbetskraft
med vanlig betald sådan. Kommittéförslaget
gick ut på att elevernas praktik
i sjuksköterskearbetet skulle maximeras
till cirka sex timmar om dagen under
praktiken. Under två timmar — ej
nödvändigtvis i ett sammanhang men
dock under dagens lopp — skulle eleven
vara fri att tas med av kliniklärarinnan
till en praktisk demonstration,
följa avdelningssköterskan i någon av
hennes arbetsuppgifter eller lyssna till
en lektion av läkare, allt detta i samband
med arbetet med patienterna på
avdelningen. Men rutinarbetet skulle
icke så tynga henne, att hon inte hade
möjlighet att på detta sätt dagligen
förkovra sig i någon ny uppgift. Förutsättningen
för att i kungl. kungörelse
den 22 juni 1951 anbefallda planenliga
och allsidiga utformning av utbildningen
skall kunna ske är, att de kortare
praktiska perioderna på de olika
specialavdelningarna i utbildningssyfte
tillrättalägges för eleverna.

.lag har svårt att förstå Kungl. Maj:t,
som ålägger medicinalstyrelsen i den

128 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ändrade kungörelsen att ordna detta
och som därefter anmärker på att anvisningar
i enlighet med åläggandet har
utfärdats. Nu kommer jag till kärnan
i anmärkningen. Formellt får det inte
heta att kommuner m. m. skall ha det
och det ordnat före ett visst datum,
även om det som i detta fall gäller att
elevs arbetskraft icke får hänsynslöst
och på ett för utbildningen ändamålslöst
sätt exploateras. Formellt kan det
kanske vara riktigt, men den anmärkning,
som jag för min del tycker att
revisorerna, som dock blivit uppmärksamgjorda
på elevernas dagliga över
åtta timmar långa arbetsdag, borde ha
gjort har icke framförts.

Departementschefen framlägger ett
positivt förslag i sakfrågan, ehuru lian
skjuter på ikraftträdandet ett halvår.
Men vad är det för funderingar, som
statsrådet Hedlund har på att göra vissa
återändringar av kungörelsen nr 431/
1935? Det skulle jag gärna vilja veta,
men det talar inte departementschefen
om. Vidare skulle jag gärna vilja höra
vad statsrådet Hedlund anser om att
revisorerna trycker så hårt på det formella
i denna fråga, medan det sakliga
helt sättes i skymundan. Statsrådet
torde speciellt kunna ha förståelse
för vikten av att man ser mest på
det sakliga bakom det formella handlingsättet.

Först och främst tycker jag att statsrevisorerna
borde ha påpekat, att
1 800 000 kronor skall dragas bort ifrån
de av dem citerade 2 450 000 kronorna,
innan riksdagsmännens finansiella
känslor sätts i svallning. Vidare vet
jag att staten inte har så dålig ekonomi
att vi är tvungna att kräva timtal av
obetalt rutinarbete av hårt belastade
elever.

Herr talman! Dagens lösen är rationalisering.
Jag försäkrar att förutsättningen
för nedbringande av sjukhuskostnaderna
i vid bemärkelse — vari
ingår bl. a. lärdom i fråga om arbetsorganisation
och vidare att de patien -

ter, som åtnjuter vård på sjukhus, skall
erhålla råd, hjälp och undervisning för
sitt levnadssätt efter utskrivningen från
sjukhuset m. in. — är väl utbildade
sjuksköterskor.

Jag har med denna redovisning velat
sätta ned revisionsanmärkningen i
denna fråga till en rent formell sådan.
Anvisningarna däremot gäller en levande
verklighet, som måste sättas i
verket om denna grupp skall kunna få
en mot dagens medicinska kunskaper
svarande utbildning och kunna sköta
sitt arbete på ett för landet billigt och
bra sätt.

Liksom förra året har Kungl. Maj:t
aviserat, att proposition angående utbildning
av sinnessjukvårdspersonal
eventuellt kommer att framläggas. Jag
vill innerligen hoppas att detta förslag
inte endast skymtar utan även kommer
fram på riksdagens bord.

Jag har tagit kammarens uppmärksamhet
i anspråk för att man skall ha
i friskt minne, att de anvisningar det
här gäller i första band har kommit
till för att rätta till sedan årtionden
existerande missförhållanden i samband
med sjuksköterskeutbildningen och att
medicinalstyrelsen rent sakligt förefaller
att med all önskvärd försiktighet —
alltså sedan 1948 — har använt sina befogenheter
att förbättra sjuksköterskeutbildningen
till hälso- och sjukvårdens
fromma.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är inte någon vidare
stämning och miljö att nu börja
tala om livsgåtor, men det är dem jag
skulle vilja beröra vid denna något
sena tidpunkt. Jag skulle vilja säga något
om några kvinnofrågor, men dessförinnan
vill jag erinra om en social
angelägenhet, som har varit föremål
för utredningar oändligt många gånger
och som ändå inte bringats till en lösning,
trots att man haft en smula hopp
om att det äntligen skulle dagas. Jag
syftar på lösdriverilagstiftningen.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

För några år sedan väcktes en motion
i denna kammare om att man
ögonblickligen skulle avskaffa lösdriverilagen
utan att ersätta den med något
annat. Somliga röstade för denna
motion, men de flesta var betänksamma
och menade att man skulle lugna sig
tills man fått en utformad lagstiftning
på området. Man hoppades då och fick
också löfte om att psykopatutredningen
skulle ge de anvisningar, som kunde
vara nödvändiga för att man skulle få
en lösdriverilag av modernt snitt.

•lag förstår att det inte är riktigt
lämpligt att ånyo motionera i denna
fråga — det kan ju hända att man i
departementet fortfarande överväger
resultatet av den nu avslutade utredningen.
Jag vill då bara erinra inrikesministern
om — han är inte närvarande
men jag hoppas att han läser protokollet
— att den lösdriverilag som vi
nu har fyller 70 år nästa år, så att
det vore lämpligt med en avlösning.

Så skulle jag vilja tala litet om dagens
stora kvinnofrågor. Vi har ju fått
löfte om en moderskapsförsäkring, som
jag anser vara av ett oerhört stort värde
för kvinnorna. Den ger de yngre kvinnorna
och i synnerhet de ogifta yngre
kvinnorna ett oändligt stöd, en hjälp att
hålla fast vid yrket när barnen kommer
och att sedan kunna fortsätta i yrket.
Den ger dem ett stöd motsvarande det
som eu del äldre kvinnor, som är ogifta
och står i hårt arbete, får genom sjukförsäkringen
och som gör att de kan
hålla fast vid sitt arbete även under
tider då det är svårt och kan återgå
till arbetet, eftersom de får lön under
sin sjukdom. Det är stora saker. Vi har
haft utredningar på många områden där
det just är tal om att hjälpa de kvinnor
som står i produktionen, de kvinnor
som har hem och barn och ett
arbete samtidigt. En hel del av projekten
har kanske kommit litet längre än
till utredningsstadiet, men jag tror att
det fortfarande finns mycket som man
skulle kunna göra. 9

I ett föredrag i höstas sade socialministern
att han ansåg, att »om man accepterar
ett resonemang om likaberättigande
för könen är den uppfattningen
svår att förena med det förhållandet,
att kvinnor just vid barnens tillkomst
är förhindrade att ta förvärvsarbete».
Alltså, tendensen i socialförsäkringen,
att man accepterar tanken på likaberättigande
mellan man och kvinna, är
klar, och tendensen i samhället, att
kvinnor har både hem och arbete, är
ännu mer utpräglad. Det är väl ganska
otroligt att det efter tio—tjugu år kommer
att finnas några kvinnor alls, som
när de inte har mycket små barn vill
avstå ifrån att skaffa sig en försörjning
utanför hemmet. Detta är ett av
dagens stora problem, att man måste
vidta stödåtgärder just för de kvinnor,
som nu står med intresse och engagemang
i både hem och yrke.

Frågan om deltidstjänster tror jag
inte har avancerat så långt som man
skulle kunnat hoppas. För mitt osakkunniga
förstånd verkar det som om
ifall någon hade suttit i pensionsutredningen
t. ex., vilken själv hade deltidstjänst
eller för vilken deltidstjänst vore
den dröm som vederbörande hade för
att få kontakt med livet utanför hemmet,
skulle man ha kunnat lösa en sådan
fråga som pension i statens pensionsanstalt
även för deltidstjänster.
Jag tror över huvud taget att den som
är engagerad i detta med sina egna intressen
och sin egen erfarenhet skulle
kunna komma längre än man har gjort
i en hel del fall i utredningarna och
i de beslut, som man sedan har kommit
till på högre håll.

Liksom de gifta hemmavarande kvinnorna
genom befolkningskommissionen
och under den tid som kom efter dess
arbete fick en hel del av sina problem
beaktade, så tror jag att man nu skulle
behöva en översyn av de förvärvsarbetande
kvinnornas problem för att i
raskare takt och med större målmedvetenhet
kunna realisera en del av de

9 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 2.

130 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

förslag, som har ställts och kunna komma
med åtgärder som skulle vara verksamma
för de moderna familjerna.

I Stockholm räknar man med att 50
procent av de gifta kvinnorna har förvärvsarbete.
Av de nyblivna mödrarna
på landsbygden är inte mindre än 20
procent förvärvsarbetande, och i städerna
är det naturligtvis många fler av
de nyblivna mödrarna som har förvärvsarbete.
När man ser detta kanske
man tycker att det är litet egendomligt,
att kvinnorna inte i samma takt
har fått lov att vara med om att ge
råd beträffande en del av de förslag
som nu håller på att utformas. Jag har
tittat på de utredningskommittéer, som
tillsattes under fjolåret, endast i två av
dem har kvinnor kommit med. Det
kan verka småfuttigt och ointressant
för män att höra detta, men jag
tror att det är viktigt för kvinnorna
att känna att de tillhör samhället lika
väl som männen.

Beträffande ett par av utredningarna
tror jag att det är direkt olyckligt att
det inte finns några kvinnor med. Jag
tänker på utredningen om civilförsvaret.
Vem hör till civilbefolkningen om
inte kvinnorna och barnen? Då är det
ju viktigt att ha kvinnorna med i utredningen.
När man vidare ser resultatet
av utredningen om det psykologiska
försvaret blir man förvånad, över
att inte se någon antydan om att hemmafronten,
där psykologi behöver användas,
består av kvinnor och barn.
När ett krig har rasat ut, har det visat
sig att det har varit kvinnorna, som
med hela sin själ har engagerat sig i
det hjälparbete, som har behövts för att
ställa allt till rätta. Det är viktigt och
riktigt att få deras medverkan även vid
en beredskap i ett land. Det är inte
minst viktigt att i det psykologiska försvaret
räkna med kvinnorna som eu
betydelsefull faktor.

Jag tror att det är oförståndigt och
opsykologiskt att i längden inta den
attityden att inte ta med kvinnorna i

en utredning om de inte har trängt sig
på alltför brådstörtat. När det gäller utredningar
i sociala frågor brukar kvinnorna
fä komma med, men när det
gäller andra utredningar är det alltför
tunnsått.

Jag skall inte vid denna sena timma
fortsätta längre utan bara trycka på
att kvinnorna representerar en stor del
av samhället, att vi är samhälleligt intresserade,
att vi blir mer och mer engagerade
utanför hemmet liksom i hemmet,
att våra problem inte är de minst
viktiga och att vi räknar med att tas
i anspråk mera än vad som har skett
även i offentligt liv.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag skall i mitt, som
jag lovar, korta anförande beröra några
frågor, som jag tycker förtjänar beaktande
vid denna remissdebatt.

Jag börjar då först med det problem,
som har sysselsatt stora grupper av anställda
bland framför allt tjänstemän
men även andra anställda det senaste
halvåret, nämligen frågan om hur deras
genom avtal förvärvade sjukförmåner
skall kunna på något sätt anpassas till
den nya sjukförsäkringen. Man kan ju
säga att riksdagen i det fallet fattade
ett beslut i maj 1953 och att det alltså
bara är att konstatera ett faktum. Tjänstemännen
och övriga, som har intressen
att bevaka, får göra det så gott de
kan inför sin motpart. För min del förmenar
jag att tiden ännu inte är försutten
att på denna punkt vidtaga en
ändring i sjukförsäkringslagen. Det är
möjligt att det finns andra punkter, där
man också skulle behöva vidtaga ändringar,
men jag skall nu uppehålla mig
vid denna en kort stund.

Lagen träder ju inte i kraft förrän den
1 januari 1955. Det finns alltså av den
anledningen en tidsfrist för eu lagändring.
Jag tror också att man i likhet
med vad folkpartiet yrkade i våras i
detta hänseende skulle kunna mycket
snabbt och enkelt formulera en lagtext,

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

131

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

som gav möjlighet att undanta denna
kategori av anställda från den obligatoriska
sjukförsäkringen på samma sätt
som det nu i lagen finns bestämmelser
inskrivna om undantag för stats- och
kommunalanställda.

Jag anser att det ur olika synpunkter
är olyckligt, att det mot denna, som jag
anser, för hela folket så betydelsefulla
sociala reform skall uppstå misstämning
hos stora grupper av medborgare just
därför att reformen skapar besvärligheter
för dem i det den försämrar de
förmåner, som de sedan mycket länge
tillbaka har haft och som de kanske har
tillkämpat sig vid hårda avtalsförhandlingar
eller på annat sätt lyckats åstadkomma
för sin del.

Att jag med bestämdhet vågar hävda
detta finner jag vara berättigat också
av den anledningen, att den socialdemokratiska
tidskriften Aktuellt i politik
och samhälle i ett nummer i slutet
av förra året även den framhöll såsom
någonting självklart, att den sociala
lagstiftningen, såsom man uttryckte det,
inte får sätta avtalens bättre bestämmelser
ur kraft. Jag kan inte finna annat
än att denna lagstiftning åstadkommer
just denna tråkiga effekt. Den författare,
som står för artikeln i nämnda
tidskrift, gjorde även gällande att socialdemokratiens
karaktär av löntagarparti
var en garanti för att en reform
under dess signum inte rubbar vad fackföreningar
och tjänstemannaorganisationer
tillkämpat sig. Detta uttalande
vore bra om det vore riktigt. Men tyvärr
är det inte det. Denna lagstiftning är
enligt min uppfattning så konstruerad,
att tidskriftens påstående blir en logisk
kullerbytta. Vad man har åstadkommit
är just att man inte från socialdemokratiens
sida visar upp någon garantisedel
för att förmåner, som medborgarna
redan har skaffat sig avtalsvägen,
skall kunna upprätthållas.

Nu säger man givetvis att dessa grupper
får väl förhandla med sin motpart
och att det ankommer på folkpartiet

och eventuellt andra partier att se till
att motparten därvid inte blir för sträng.
Nu är min uppfattning emellertid den,
att de politiska partierna icke bör blanda
sig i avtalsfrågor på arbetsmarknaden.
Enligt min uppfattning bör nämligen
inte arbetsmarknadens organisationer
vara politiskt engagerade.

Jag är på det klara med att även om
det vid denna riksdag beredes möjlighet
att ändra på denna lagstiftning, så
är det tveksamt om verkligen en sådan
ändring kan genomdrivas med den sammansättning
som riksdagen nu har och
mot bakgrunden av det beslut som fattades
i våras. Det är därför min förhoppning,
om någon ändring icke kan
åstadkommas, att den anpassning till
sjukförsäkringen som måste ske avtalsvägen
icke skall försvåras. Jag tror att
det också av den anledningen, att svårigheterna
på detta område nu har blivit
så stora är betydelsefullt att anpassningen
kan ske utan alltför mycket
gnissel, så att vi inte åstadkommer den
tråkiga effekten, att ganska stora grupper
av anställda förlorar intresset fölen
framstegsvänlig'' socialpolitik.

Jag vill i detta sammanhang även säga
några ord om en fråga som berör
sjukförsäkringen eller rättare yrkesskadeförsäkringen.
I en partimotion från
vårt håll framställdes i våras krav på
att en fullgod olycksfallsstatistik skulle
åstadkommas även i framtiden. Det
upprättas för närvarande en olycksfallsstatistik
efter samma principer som
gäller för den internationella statistiken.
Jag skall inte yttra mig om huruvida
vår nuvarande olycksfallsstatistik är absolut
tip-top, men det är möjligt att det
finns anledning att med tanke på arbetarskyddsarbetet
se till, att resultaten
av denna statistik snabbare blir tillgängliga.
Alltnog, riksdagen följde andra
lagutskottet och uttalade sig sålunda
i överensstämmelse med vårt förslag för
att en fullgod olycksfallsstatistik i framtiden
skulle ordnas. Tyvärr bär socialministern
ännu efter åtta månader inte

132 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gjort något för att utreda denna besvärliga
fråga. Det är ganska anmärkningsvärt
att ett sådant dröjsmål uppkommit.
Eu utredning av detta slag kan tyvärr
inte klaras av på kort tid, men vi är
nu i det läget, att det hela måste vara
klart före den 1 januari 1955. Man kan
inte vänta därmed en bit in på 1955,
ty då har redan den nya reformen trätt
i kraft, och den medför som bekant att
sjukkassorna, om det inte föreligger
.särskilda föreskrifter, inte har anledning
att skilja mellan olycksfall och
sjukdom, förrän antalet sjukdagar närmar
sig 90.

I denna lilla översikt över frågor, som
intresserar mig, vill jag också uppehålla
mig vid den bilaga till statsverkspropositionen,
som rör utgifter å driftbudgeten
och som har rubriken »För flera
huvudtitlar gemensamma frågor». Det
finns där åtskilliga redogörelser av stort
intresse, bland annat tablåer över de
förändringar i lönegradsplacering, som
nu föreslås på vissa håll inom förvaltningen.

Herr Dickson har här tidigare talat
om hur förskräckt han blivit över dessa
tablåer. Han hade konstaterat att det
fanns förfärligt många sidor med sådana
tablåer över förändringar i lönegrad.
Jag tror att han t. o. m. hade uppfattat
det som om det var fråga om nya
tjänster, vilket ju inte är fallet — det
är bara fråga om lönejusteringar, visserligen
nog i de flesta fall justeringar
uppåt, men dock av relativt begränsad
omfattning. Jag skall inte närmare ingå
på detta —• jag har ingen anledning att
här agera på civilministerns vägnar —
men jag kan inte underlåta att reagera
mot herr Dicksons kanske skämtsamt
menade bild av förvaltningen och ämbetsverken
såsom en drake, som ideligen
får nya huvuden utan att man kan
förhindra denna tillväxt. Jag har en
känsla av att hur skämtsamt menad bilden
än var kommer den inte att uppskattas
särdeles mycket bland de ledande
ämbetsmännen, som kanske herr

Dickson i andra sammanhang har en
viss kontakt med.

I denna bilaga med rubriken »För
flera huvudtitlar gemensamma frågor»
har civilministern använt några uttryckssätt,
som jag vill knyta några reflexioner
till. Han säger bl. a. på s. 16,
att vid den granskning som inom civildepartementet
har skett av myndigheternas
förslag när det gäller lönegradsförändringar,
har »vederbörande personalorganisationer
beretts tillfälle att
framföra sina synpunkter på dessa förslag».
Det är ett uttryckssätt som man
kanske går förbi, om man inte håller
i minnet alt det under de senaste åren
på det statliga förhandlingsväsendets
område har skett en utveckling, som vi
på löntagarsidan funnit vara ganska
tillfredsställande, även om det har varit
en utveckling långt utanför de formella
föreskrifterna för förhandlingsrätten
på det statliga området. Denna
utveckling har också skett så att säga i
hägnet av 1948 års förhandlingsrättskommittés
arbete på en utvidgad förhandlingsrätt.
Som alla kanske vet lade
denna kommitté för ungefär ett och ett
halvt år sedan fram ett betänkande, som
var så gott som enhälligt. Under remissbehandlingen
har emellertid detta betänkande
ganska kraftigt kritiserats, och
denna kritik har tydligen haft den tråkiga
effekten, alt civilministern alldeles
förlorat intresset för det som man
trodde att han skulle sätta i gång med,
nämligen en relativt snabb översyn av
betänkandet. Hans intresse för förhandlingar
tycks också minskat. Nu får det
räcka med överläggningar.

Vi har dock att vänta en proposition
om ändringar i förhandlingsrättsförordningen
i vår, men såvitt man kan förstå
av förarbetena — dessa har nämligen
varit föremål för remissbehandling
— kommer propositionen endast
att innehålla så att säga småplock. Det
finns emellertid av allt att döma — jag
stöder mig därvid på den promemoria
som upprättats inom civildepartemen -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ro.

let och som varit föremål för granskning
av organisationer och andra — en
viss tendens att göra inskränkningar i
förhandlingsrätten för de statsanställda.
Det kan visserligen sägas att det är
fråga om formella inskränkningar, men
tendensen är dock fullt skönjbar. Debatten
på denna punkt får kanske fortsätta
när propositionen kommer. Men
jag har inte kunnat underlåta att erinra
om denna sak, eftersom jag är ense
med TCO när denna stora organisation
i dess yttrande i december över
denna promemoria säger, att man finner
det anmärkningsvärt, att en sådan
partiell reform ifrågasätts utan att man
i övrigt velat ta ställning till problemet
hur frågan om förhandlingsrätten för i
offentlig tjänst anställda i fortsättningen
bör handläggas. Denna delreform,
om man vill kalla den så, får man alltså
enligt min uppfattning inte ta till intäkt
för ytterligare dröjsmål med lösningen
av förhandlingsrättsfrågan i dess helhet.

Jag skall slutligen, eftersom jag nu
varit inne på förhandlingsfrågor, även
beröra en sak, som ecklesiastikministern
tagit upp i sin huvudtitel och som
redan hunnit ge mycket kraftigt genljud
hos lärarkårerna. Jag syftar på det
ställe där statsrådet redogör för den
nuvarande situationen beträffande lärarpersonalens
tillsyn av skolmåltiderna.
Han omtalar vad som inträffade vid
1940 års riksdag då man — tydligen
ganska hastigt — kom till att dessa arbetsuppgifter
inte skulle förenas med
särskild gottgörelse eller särskilt lönetillägg.
Statsrådet Persson säger nu bl. a.
att riksdagens uttalande innebär, att
tillsynen vid skolmåltider utgör tjänsteåliggande
för vederbörande lärare. Han
»ifrågasätter ingen ändring i detta förhållande,
som jämväl synes ha täckning
i gällande skolstadgor». Det sista argumentet
är ganska underligt, ty man får
väl utgå ifrån att skolstadgorna ändrats
med hänsyn till 1946 års riksdagsbeslut.

Denna deklaration, som statsrådet
tydligen ansett erforderlig — och jag

tycker för min del att det är bra att
den kommit — tolkar jag så att statsrådet,
trots sin redan tillkännagivna uppfattning
att det inte finns någon anledning
att ändra på förhållandena, dock
är beredd att inte bara höra vad riksdagen
tänker om denna fråga utan även
att ta upp direkta förhandlingar med
lärarorganisationerna om detta för dem
betydelsefulla spörsmål.

Jag tror att det är en ganska märklig
situation vi har här framför oss och har
haft sedan flera år. Man tvingar löntagare
att på sin måltidsrast utföra speciella
ganska sidoordnade arbetsuppgifter.
Även om dessa uppgifter i någon
mån är betalda, är de dock tjänsteåligganden
enligt statsrådet Persson, det är
ju i verkligheten en påtvingad tjänsteplikt
för närvarande. Denna fråga som
1946 löstes, som jag får hoppas på ett
tillfälligt sätt fastän det nu är många
år sedan, har riksdagen möjlighet att
ånyo ta ställning till. Jag hoppas att
frågan nu får en annan och bättre lösning.
Jag skulle emellertid vilja fråga
statsrådet, som nu infunnit sig i kammaren,
om han har något principiellt
emot att ta upp frågan även direkt med
de organisationer, som har hand om
lärarfrågorna och som säkerligen skulle
vara mycket intresserade av att diskutera
problemet omedelbart.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! I finansministerns sista
anförande fanns en passus om att man
i ett visst fall — om vi fick en ny inflationsvåg
— skulle ta av företagens
vinster. Detta säger han i ett läge när,
som metallarbetarförbundets ordförande
Arne Geijer nyligen i en artikel understrukit,
svenska industrien på vissa områden
behöver en rationalisering. För
att klara vår konkurrens måste vi ju,
som finansministern redan 1952 framhöll,
sänka omkostnaderna. Men hur
skall en rationalisering kunna ske samtidigt
som man vid en ny inflationsvåg
skall ta av företagens vinster?

134 Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

Det tidigare resonemanget om överbalansering
av budgeten ter sig ganska
egendomligt.

Det skulle vara intressant att ta upp
en diskussion om förhållandet mellan
Skölds teser och den väg, som herr
Lundberg i Uppsala kommit fram till
för att, som han sade, genom direkta
skatter styra konjunkturerna. Men innan
jag med några ord berör herr
Lundbergs resonemang, vill jag fråga
vilka förslag den Henriksonska kommittén
skall komma med, om vi icke
skall ha några skattehöjningar under
de närmaste två åren.

Det kan ju inte vara nya skattehöjningar.
Det är ju, som finansministern
redan i januari 1952 erkände i Nationalekonomiska
föreningen, ett faktum,
att beskattningen nått en gräns, som
man inte kan gå utöver utan att det
medför fara för minskad produktion.
Ändå säger finansminister Sköld att
om vi får en ny inflationsvåg, så
skall vi ta av företagens vinster. Hur
skall man samtidigt kunna uppfylla kravet
från Arne Geijer i Metallarbetareförbundet
på en rationalisering av den
svenska industrien?

I 27-punktsprogrammet står det att
man inte bara skulle eftersträva en
prissänkning utan också få en rationalisering
till stånd. Den skärpta konkurrensen
med utlandet kan ju på grund
av de höga kostnaderna ställa vårt
näringsliv i en besvärlig dager. Herr
Svensson i Ljungskile berörde ju detta
i eu debatt förra året. Jag skall inte
vid denna sena tidpunkt ta upp dessa
punkter. Det är dock egendomligt att
finansministern så lätt tog på frågan
— som han gjorde i sitt anförande —
då han utgick ifrån att man skulle ta
av företagens vinster.

Men innebär icke vinsten ofta ett
betydelsefullt sparande?

Herr Lundberg hade en annan metod
för att styra konjunkturerna. Han sade
att man skulle kunna styra dessa
genom de direkta skatterna. Detta säger

han samtidigt som finansministern i
statsverkspropositionen förklarar att
den politiken inte längre går, utan att
vi måste utgå ifrån de penningpolitiska
medlen. Herr Lundberg! Varför styrde
man inte konjunkturerna när vi hade
en inflationsvåg i samband med Koreakriget?
Skulle det ha varit möjligt att,
som herr Lundberg sade, styra konjunkturen
bara med de direkta skatterna?
Det är ju en ganska farlig linje.
Om inte tidpunkten varit så sen skulle
det ha varit intressant att något gå in
på den egendomliga tolkning han gjorde
av uttalandena från hans namne, professor
Lundberg i konjunkturinstitutet.
Herr Lundberg i Uppsala sade att professor
Lundberg i många avseenden
företräder de tankegångar som varit
hans egna. En av de främsta av LO:s
ekonomer, Rehn, har i en recension i
Fackföreningsrörelsen av professor
Lundbergs bok sagt att den är liberalismens
sista skrik. Det framstår
verkligen som övermodigt att på detta
sätt uttala en dödförklaring över en
politisk åskådning. Är det liberalismens
sista skrik som professor Lundbergs bok
företräder, då förstår jag inte hur herr
Lundberg i Uppsala kan ge uttryck åt
den meningen, att det finns överensstämmelse
mellan åskådningen i denna bok
och den åskådning han själv företräder.
När herr Lundberg deklarerar att vi
skall ha ett starkt näringsliv så säger
han samtidigt, att det kanske också
finns möjligheter att ta av vinsterna.
.lag vet inte efter vilka vägar herr Lundberg
vill skapa detta starka näringsliv.

Om den knappa tiden tillåtit skulle
det också ha varit intressant att få reda
på vad statsmakterna tänker göra om
det blir en stor arbetslöshet. Statsverkspropositionen
är ju på den punkten
mycket kortfattad.

.Tåg skulle även gärna vilja beröra
några punkter i kulturbudgeten. Det
är uppenbart att anslagen till folkskolan
i längden inte kan medföra
någon förbättring av vårt undervis -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

135

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

ningsväsende, om man vill att varje
klass skall ha en lokal och om man
vill reducera det orimligt höga antalet
elever som man för närvarande har i
klasserna. Jag kan inte komma ifrån
att det här finns stora skönhetsfläckar
i den svenska skolan. Jag tror inte alt
man klarar upp problemen med de
nuvarande anslagen.

Under denna remissdebatt har det i
denna kammare inte sagts något om utrikespolitiken.
Detta kommer kanske
hans excellens utrikesministern att göra
i morgon. Han har hållit ett anförande
i första kammaren i dag. Den svenska
riksdagen skulle gärna behöva få en
redogörelse över t. ex. hur Unesco använder
sina medel. Jag vill erinra om
att statsrevisorerna kritiserat det sätt
på vilket vi använder pengarna till stöd
åt de underutvecklade länderna. När
det gäller de utrikespolitiska frågorna
har vi egentligen mycket få fakta att
diskutera om. På ett av de största områdena,
som är av väsentlig betydelse
för vårt land, anser man sig från regeringens
sida många gånger inte behöva
ge lika ingående upplysningar som
man ger i de ekonomiska sammanhangen.
Jag tycker att detta tyder på en
undervärdering av de utrikespolitiska
spörsmålen. Naturligtvis är det en stor
och angelägen uppgift för vårt land
och folk att hjälpa de underutvecklade
länderna. Man skulle gärna vilja
få klara bevis för att organisationen på
detta område är rationell.

Till slut vill jag endast säga några
ord om den svenska idrottens betydelse.
Vilken kritik man än kan rikta mot
modern idrott — förvisso har den
flera avigsidor — är det dock uppenbart,
att om man vill främja nykterheten
genom en ökad folkupplysning
om alkoholens verkningar, har man goda
förutsättningar härför just bland den
skötsamma svenska ungdom som satt
upp idrottens ideal framför sig. Inte
minst med hänsyn till de stora inkomster
staten får genom tippningen måste

det te sig ytterst egendomligt bland
idrottsfolk, att staten på det sätt som
sker inte ger ökat stöd åt en rörelse,
som rätt bedriven har en utomordentligt
stor folkuppfostrande betydelse.

En annan fråga som också skulle förtjäna
att diskuteras är civilförsvaret.
Vi anslår stora medel för den yttre
beredskapen, men i fråga om civilförsvaret
hänvisar inrikesministern endast
till pågående utredningar. Vi vet inte,
när dessa kommer men skulle det inte
vara lika välbehövligt att ge den svenska
civilbefolkningen en känsla av
trygghet som att göra vårt försvar i
övrigt så starkt som möjligt? Det vore
verkligen ett område, på vilket inrikesministern
hade tillfälle att visa sin
handlingskraft.

Herr Myrdal sade en gång: »Varför
skall vi socialdemokrater tänka ut allting
själva? Varför kan inte företagarna
tänka ut någonting?» Denna övermodiga
förkunnelse har föga relevans
till verkligheten. Vi får dagligen exempel
härpå. Nu bär vi t. ex. fått ett förslag
om en öresundsbro, som skall
undersökas från objektiva utgångspunkter.
Man har visserligen hört griniga
röster från vissa myndigheter,
men jag hoppas att man kommer att
visa förståelse för vikten av att taga
nya initiativ, som underlättar samfärdseln
mellan folken.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i fråga om
professor Lundbergs bok, att jag får erkänna,
att i fråga om konjunkturförklaringar
denna bok enligt min uppfattning
inte skilde sig så mycket ifrån
den ekonomiska filosofi som vi oupphörligt
hör i denna riksdag.

Tyvärr är tiden för kort för att gå
igenom vissa uttalanden i denna förnämliga
bok. Jag vill bara säga till herr
Braconier, att när jag talar om att samhället
måste få möjlighet att genom direkta
skatter siyra konjunkturen är det
därför att jag anser, att punktskatter

136 Nr 2.

Tisdagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och indirekta skatter inte kan styra
konjunkturen på det sätt som erfordras.
Samhället måste vidare på samma sätt
som industrien och annan företagsamhet
söka få den ekonomiska rörlighet
och handlingsfrihet som exempelvis
skogsindustrien har fått efter att under
några år ha avskrivit praktiskt taget
hela sina lager. Där har man en dold
reserv att ta till, om tiderna förändras.
Samhället måste få inkomster på ett eller
annat sätt. Så som lånemarknaden
nu är, kan vi inte använda den rörliga
räntan som regleringsinstrument, och
då måste vi genom direkta skatter försöka
finna en form för att få större
rörlighet och för att ge industrien och
annan företagsamhet möjlighet att i en
kritisk situation göra en insats. Det är
den politik, som måste tillgripas från
samhällets sida. Det är orimligt att från
statens sida avhända sig de möjligheter
som man vill ha för företagsamheten i
övrigt.

Herr BRACONIEIt (h) kort genmäle:

Herr talman! Om våra företag inte
skulle ha reserver för att möta ett försämrat
konjunkturläge, skulle den svenska
statens möjligheter att möta en arbetslöshetskris
vara försämrade.

Det program som herr Lundberg
har för att styra konjunkturerna kräver
en mycket vittgående socialisering.

På tal om professor Lundbergs bok
sade herr Lundberg, att vi bär i landet
behöver »flera konstruktiva nationalekonomer».
Det är förmodligen sådana,
som i likhet med herr Relin säger, att
professor Lundbergs hok är liberalismens
sista skrik. Har man den uppfattningen,
är man emellertid inne i
en dirigeringspolitik beträffande alla
samhällets resurser, som socialdemokratien
annars ofta påstår alt den inte
bekänner sig till. Det finns sannerligen
ingen brist på konstruktiva ekonomer
i den meningen att de söker ge en realistisk
bild av verkligheten och analysera
förutsättningarna för framåtskri -

januari 1954 em.

dandc. Det vore intressant att med herr
Lundberg vid en annan tidpunkt få
diskutera dessa frågor.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte, om herr
Braconier över huvud taget har tänkt
sig in i det ekonomiska resonemang
som företrädarna för svensk industri
och annan företagsamhet måste föra.
Lika väl som företagen måste ha reserver
att tillgripa i en svår situation
måste staten ha vissa fonderade reserver
för att kunna reglera det ekonomiska
livet. Det är vad jag sagt i mitt
anförande, som herr Braconier inte
tycks ha fattat.

Det skulle vara roligt att diskutera
mera med herr Braconier angående professor
Lundbergs bok, ty det finns mycket
i denna, som skulle behöva bli citerat
i riksdagens protokoll. Professor
Lundberg har inte givit oss någon förklaring
till hur en konjunktur skall styras,
och det anklagar jag honom inte
för, ty det möter mycket stora svårigheter.
Men när oppositionen här talar
om dirigering i vissa fall måste man väl
ändå säga, alt den rör sig med okända
faktorer på områden, där det inte finns
några säkerhetsmarginaler.

Som nu tiden var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.

ii 2.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag angivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

137

§ 3.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

20, med förslag till allmän förfogandelag
m. m.;

nr 38, angående dispositionen av viss
kronoegendom; och

nr 39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 33, av herrar Johansson i Stockholm
och Senander, om förhöjt anslag
till avsättning till fonden för idrottens
främjande;

nr 34, av herrar Johansson i Stockholm
och Senander, angående kostnaderna
för polisbevakning vid idrottsevenemang; nr

35, av herrar Senander och Johansson
i Stockholm, angående utbetalande
av en utryckningspremie till
de värnpliktiga;

nr 36, av herr Persson i Norrby in. fl.,
om förhöjd ersättning åt markägare,
som tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare
gällande priser;

nr 37, av fru Nilsson och herr Holmberg,
om förbättrade ekonomiska villkor
för ungdomens yrkesutbildning;

nr 38, av herr Gustafsson i Stockholm,
om ersättning åt K. A. Hillblom
för olycksfall i arbete;

nr 39, av fröken Höjer m. fl., angående
dagsjukhus för psykiskt sjuka;

nr 40, av fröken Elmén m. fl., om ökat
anslag till Ericastiftelsen;

nr 41, av fru Sjöstrand och herr Neizén,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om statsbidrag för anskaffande
av litteratur åt blinda;

nr 42, av herr Lundberg m. fl., angående
inrättande av en laboratortjänst
i plastikkirurgi vid Uppsala universitet
m. in.; v

nr 43, av lierr Adolfsson m. fl., om
upphävande av varuskatten på glass;

nr 44, av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby, om utredning
och förslag angående avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten;

nr 45, av herrar Johansson i Stockholm
och Senander, om befrielse för
idrottsarrangemang från skyldighet att
erlägga statlig nöjesskatt;

nr 46, av herr Senander in. fl., angående
upphävande av tullen och skatten
på kaffe;

nr 47, av herrar Hansson i Skegrie
och Hansson i Önnarp, om revision av
Gattavtalet i trädgårdsodlingens intresse; nr

48, av herr Rglander, om en översyn
av gällande konkurslag;

nr 49, av fru Johansson i Norrköping
in. fl., med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 50, av herrar Dickson och Nilsson
i Bästekille, om viss komplettering
av 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen;

nr 51, av herr Carlsson i Stockholm,
om ändrad ordning för återregistrering
av bil i vissa fall;

nr 52, av herrar Carlsson i Stockholm
och Nihlfors, om visst förtydligande
av bestämmelserna rörande återkallande
av körkort;

nr 53, av herr Ericsson i Näs in. fl.,
om ändrade bestämmelser beträffande
s. k. driftlån åt jordbrukare;

nr 54, av herr Hansson i önnarp
in. fl., angående viss ändring i bestämmelserna
om statsbidrag till kontrollförening; nr

55, av herr Andersson i Björkäng
in. fl., om skyndsam utredning och förslag
rörande upprättande av en konjunkturutjämningsfond
för gruvhantering;
och

nr 56, av herr Hamrin, angående utredning
om lagskydd åt frikyrkopastors
tystnadsplikt.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.41.

In fidem
Gunnar Britth.

138 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Onsdagen den 20 januari.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14
innevarande januari.

1 2.

Föredrogs följande till kammaren
inkomna skrivelse:

Till Andra kammaren.

Sedan jag av Kungl. Maj:t förordnats
att vara ordförande i styrelsen för riksdagsbiblioteket,
får jag härmed vördsamt
avsäga mig uppdraget såsom
suppleant i styrelsen.

Stockholm 19 januari 1954.

Elis Hästad.

Kammaren godkände för sin del den
gjorda avsägelsen och beslöt, att val
av suppleant för ledamoten av styrelsen
över riksdagsbiblioteket herr Nils
Walter Sundström i herr Håstads ställe
skulle i vederbörlig ordning verkställas.

§ 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1954/55, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr KöNIGSON (fp), som yttrade:

Herr talman! Vid höstens remissdebatt
efterlyste statsministern intresse
hos oss för de frågor som varit aktuella
vid de fackliga kongresserna un -

der sommaren. Jag kan försäkra att
om dessa frågor inte togs upp vid höstens
remissdebatt, berodde det inte på
bristande intresse utan på osäkerhet
om vart man verkligen syftade med
den uppmärksamhet som ägnades t. ex.
frågan om en förkortning av arbetstiden.
När man nu sett vilka krav som
ställts i årets avtalsrörelse, har emellertid
läget klarnat och det finns större
möjligheter att bedöma dessa frågor.

Så långt jag har kunnat följa utvecklingen
var det speciellt tre frågor som
var föremål för uppmärksamhet vid de
fackliga kongresserna: arbeiarpensio neringen,

arbetstidsförkortningen och
höjningen av de fackliga avgifterna.
Jag kan emellertid inte tänka mig att
statsministern menade, att vi skulle ha
något större intresse för denna sista
fråga — ur politisk synvinkel torde det
vara det socialdemokratiska partiet som
har det enda intresset för den frågan.

Beträffande frågan om arbetarpensionering
har den utredning som arbetar
nu meddelat, att den beräknar vara färdig
med sitt arbete i höst — den har
iagit god tid på sig — och kunna lägga
fram resultatet av sitt arbete. Av den
anledningen skall jag inte säga mer om
denna sak utan skall inskränka mig till
att uttrycka en förhoppning, att den
kommitté som sysslar med frågan skall
finna en väg, på vilken man kan lösa
eventuella svårigheter i samband med
den anpassning, som kan bli nödvändig
för tjänstemännen, utan att de motsättningar
mellan arbetare och tjänstemän
skärps vilka visat sig kunna uppstå
i samband med tjänstemännens anpassning
till den nya sjukförsäkringen.

Debatten om en arbetstidsförkortning
har nu något stannat av, men när man
ser på den livliga debatt som fördes under
sommaren och hösten, måste man

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säga sig att den föreföll vara något villrådig.
Den visade att vi saknade kännedom
om en hel del av de faktorer
som man måste känna för att på ett
riktigt sätt kunna bedöma frågan om en
ny generell arbetstidsförkortning. Hela
debatten rörde sig nästan uteslutande
om företagsekonomiska angelägenheter.
Man räknade i procent och menade att
en arbetstidsförkortning av en viss
storlek skulle medföra ett produktionsbortfall
av lika stor omfattning. Men det
kan ju inte ligga så enkelt till, att en
sänkning av arbetstiden från 48 till 40
timmar utan vidare medför ett produktionsbortfall
på It) procent, d. v. s. det
procenttal som motsvarar minskningen
av arbetstiden. Det är helt andra faktorer
som spelar in när man skall bedöma
frågan om en generell arbetstidsförkortning,
faktorer vilka vi inte känner
så val till som vi bör göra för att
på ett riktigt sätt kunna bedöma frågan.

Den arbetstidsutredning som är tillsatt
har också meddelat, att den kommer
att bli färdig med sitt arbete innevarande
år, men det är att mörka att
denna arbetstidsutredning inte haft att
syssla med frågan om en generell arbetstidsförkortning.
För att bedöma den
frågan skulle vi behöva eu utredning
av annat slag, till och med av annat slag
än den som begärdes i eu motion vid
vårriksdagen förra året. Vad vi här
skulle behöva vore en utredning eller
undersökning lagd mera på vetenskaplig
bog än man tänkte sig, när man begärde
denna utredning. En sådan undersökning
skulle omfatta de faktorer
som bestämmer både psykisk och fysisk
trötthetsverkan vid olika arbetsuppgifter.
Det är egentligen anmärkningsvärt
hur litet man vet om denna
sak. Man har visserligen då och då försökt
utreda vilka fysiska och psykiska
faktorer som här inverkar, men man
har inte kommit till något påtagligt resultat.
En undersökning, som så långt
möjligt från vetenskaplig synpunkt
kunde klarlägga hur det ligger till med

förhållandet mellan arbetstid och arbetsprestation,
hur trötthetsverkan uppstår
o. s. v., skulle ge oss helt andra
möjligheter att bedöma frågan om en
generell arbetstidsförkortning. Jag
skulle därför vilja ge uttryck åt det
önskemålet, att det skulle vara av stort
värde, om vi kunde få en sådan utredning,
ty sedan skulle vi på ett helt annat
sätt än hittills kunna diskutera frågan
om både behovet av och möjligheterna
till en generell arbetstidsförkortning.

Herr talman! Jag skall inte säga mer.
Jag har bara velat säga några ord för
att ånyo rikta intresset på dessa frågor,
som är så betydelsefulla för stora grupper
av vårt lands medborgare.

Härefter anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
något längre resonemang om den ekonomiska
politik, som har förts de senare
åren. Det har fällts tillräckligt
många ord därom under gårdagens debatt.
.Tåg vill emellertid säga, att om
man skall göra ett bokslut nu — det är
ju vanligt vid denna tid — så har väl
den ekonomiska politiken lyckats bättre
än vad vi i allmänhet hade vågat vänta.
Vi hoppas bara nu allesammans, att vi
skall kunna fortsätta att avveckla de
regleringsförordningar som ännu är
kvar. Jag vill emellertid genast säga,
att jag inte tror att vi kan gå fram i
samma takt som man ifrån oppositionshåll
har rekommenderat.

När vi avvecklar dessa regleringsanordningar
kan det ju inte hjälpas, att
vi på samma gång tar bort ett värdefullt
vapen i oppositionens agitation och
propaganda. Det är kanske på det sättet,
att vid bilaccisens, investeringsavgifternas
och byggnadsregleringens avskaffande
står oppositionspartierna som
de närmast sörjande. Man vet bara inte
om man skall beklaga eller gratulera till
den sorgen.

140 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Man får nog också säga att överdrifterna
i den kritik, som har riktats mot
regeringspolitiken, visar sig nu. Vi
minns alla, som var här när vi genomförde
hilaccisen, vilket oerhört rabalder
den då åstadkom. Bilaccisen har
avskaffats, men den har fyllt sin uppgift.
Under det första halvåret den
fanns till medförde den en sänkning
av bil importen med ungefär 50 procent.
Men det anmärkningsvärda är ju, att
man trots hilaccisen aldrig har importerat
fler bilar i vårt land än under
1953. Det går alltså inte att säga att hilaccisen
förhindrat våra bilköp. Det är
nog tvärtom så, att ökningen av bilköpen
i stället avspeglar ökningen i
levnadsstandard och möjligheten att
öka levnadsstandarden genom ökade
inkomster.

Man kan naturligtvis säga, att om vi
inte hade haft denna bilaccis hade vi
kunnat köpa ännu fler bilar. Det kan
man säga något liknande om beträffande
alla regleringsanordningar. Jag tror
emellertid att man inte skall beklaga
att dessa regleringsanordningar i någon
mån har stoppat upp investeringsmöjligheterna.
Vi kanske kan komma att
ställas inför sådana problem under den
kommande tiden, där viljan att öka
konsumtionen kan komma att stiga
hastigare än vad resurserna tillåter,
dvs. att man kanske kan möta tendenser
till en så höjd levnadsstandard, att
folk lever över sina tillgångar. Det är
gärna på det sättet när man har gott om
pengar, när inkomsterna ökar, att man
vill försöka leva litet högre än vad
resurserna egentligen säger att man
borde göra. Det är naturligtvis så att
investeringsavgiften framför allt har
hindrat en ökning av företagsinvesteringarna.
Men jag tror att detta har
varit riktigt, ty om vi hade haft en
fri investeringsmöjlighet hade vi kanske
i dag haft många investeringar som varit
mer eller mindre oräntahla och
kanske i stället varit en belastning för
vår företagsverksamhet vid eu even -

tuell skärpning av konjunkturläget. Ur
den synpunkten är det enligt min mening
klokt att tills vidare behålla inskränkningen
i den fria avskrivningsrätten.
Man kommer inte ifrån, att den
fria avskrivningsrätten är en stimulans
till ökade investeringar, och den har
kanske ibland åstadkommit sådana i
större utsträckning än vad som bort
förekomma.

Det har i denna debatt talats rätt
mycket om bostadsfrågan och om byggnadsregleringens
avskaffande. Man har
ifrån oppositionshåll krävt att vi helt
och hållet skulle släppa bostadsbyggandet
fritt. Det enda lilla hinder som
ännu finns — det vet vi allesammans
•— är igångsättningstillståndet för flerfamiljsbyggen.
.lag vill emellertid för
min del säga att jag har den uppfattningen,
att det också är klokt att tills
vidare behålla igångsättningstillståndet
för flerfamiljshus. Skall vi nämligen
kunna realisera det program för egnahemsbyggandet
som vi har föresatt oss,
är det nödvändigt, att vi har denna
lilla hake att hålla tillbaka de större
hyggena med. Det är inte bara så att
egnahemmet är den mest önskvärda
bebyggelseformen på de orter, där
tomtförhållandena medger egnahemsbebyggelse.
Det är också den mest
önskvärda bebyggelseformen med hänsyn
till barnfamiljerna. Dessutom är ju
egnahemmet framför allt landsbygdens
och de mindre tätorternas bebyggelseform.
Vill man ge dessa mindre tätorter
och landsbygden en chans att
hämta igen den eftersläpning i fråga
om bostadsförsörjningen, som man dar
kommit i, så är den inskränkning,
som ligger i tillståndgivningen för flerfamiljshusen,
nödvändig.

Herr Wedén uttalade i går kväll bekymmer
på denna punkt. Han var rädd
för att, om man lät egnahemsbyggandet
svälla så som man hade tänkt, skulle
det kunna innebära att flerfamiljsbyggena
komme att sättas i efterhand.
•lag tror inte man behöver hysa några

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bekymmer i det fallet. Vad vi kan
bygga är begränsat av kapitaltillgången
och framför allt av arbetskraftstillgången.
Men vill vi att egnahemsbyggandet
eller det mindre bostadsbyggandet
skall kunna hävda sig vid sidan av
det större bostadsbyggandet, är det
nödvändigt, att man kan hålla tillbaka
detta senare. I annat fall skulle sannolikt
byggenskapen rätt snart komma att
koncentreras till de stora byggena i
de större tätorterna. Det är nämligen
på det sättet, att byggnadsfirmorna
lämnar väsentligt bättre provisioner till
de större byggmästarna och de större
byggföretagarna. Det lönar sig bättre
att göra affärer med dem. Det är nog
på samma sätt med arbetskraften. Den
söker sig hellre till de stora byggena
än till de mindre, ty vid de stora
byggena är det lättare att komma upp
i bättre ackordsförliållanden och bättre
förtjänster över huvud taget.

Det har sagts här att vi inte hinner
att bygga ifatt den bostadskö som finns.
Det är möjligt att vi inte gör det. Men
jag tror att när man bedömer storleken
av den bostadskö som finns, skall man
vara litet försiktig i sina slutsatser,
ty i denna bostadskö döljer sig många
icke aktuella fall. Man kan ganska
säkert räkna bort i varje fall 20 å 25
procent, som är klart inaktuella fall.
Därtill kommer många där inte något
trängande bostadsbehov föreligger.
Trots detta skall jag gärna erkänna,
att visst är de bostadssökande i det
här landet tillräckligt många ändå.

En av orsakerna till att vi inte kan
bygga så hastigt, att inte bostadskön
växer, är ju, som vi alla känna till,
de långa byggnadstider vi har i vårt
land. Tolv å tretton månader är en
orimligt lång byggnadstid, det kommer
man inte ifrån. Det låser arbetskraften
för lång tid, och byggena fördyras genom
för mycket vinterbygge.

Vilka botemedel mot detta skulle man
kunna tänka sig? Det vore för det
första, att vi hade tillräckligt med ar -

betskraft att sätta in, och för det andra
en rationalisering genom främst mekanisering
av byggena. Man har i det
sammanhanget framfört rätt mycken
kritik och menat, att man borde bygga
mer och billigare. Som vi vet är ju
arbetskraftstillgången begränsad, men
det är alldeles självklart, att hade vi
kunnat öka rationaliseringen genom
mekanisering, hade vi kunnat vinna
en avsevärd del. De anslag som beviljas
av riksdagen varje år till sådan
maskinanskaffning är säkert mycket
väl använda pengar. De har också rönt
en riklig efterfrågan.

Vad man emellertid fäster sig vid,
med anledning av kritiken från högerhåll
om den minskade byggnadstakten,
är att man på det hållet varje år har
motsatt sig det anslag som föreslagits
till maskinlånefond. Man skulle i stället
kunna ta detta ur industrilånefonden.
Nu är det emellertid på det sättet, att
denna fond, industrilånefonden, inte
räcker både till bostadsbyggande och
för den uppgift industrilånefonden ju
i grund och botten har. Dessutom skulle
i så fall bestämmelserna för fonden
behöva ändras. Vidare skulle fonden
behöva ökas, men något förslag om
sådan ökning har inte framförts. När
det nu är på det sättet, att den inte
tages i bruk för bostadsbyggande och
det inte begäres en utökning av fondens
användningsområde, kan man
kanske förvänta i stället ett förslag
om att den bör avskaffas, därför att
den inte behövs för industriändamål.

Jag kanske får lov att lägga en litet
annan syn på den bostadsbrist som
finns framför allt i våra större städer.
Jag vill nämligen inom parentes säga,
att bostadsbristen och bostadsköerna
egentligen är ett problem endast för
de större städerna. I de mindre tätorterna
och på landsbygden är de intet
problem.

Men man kan ju fråga sig, vad grundorsaken
är till de växande bostadsköerna
i de större städerna. Vad är

142

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

orsaken till att dessa städer ter sig så
lockande för människorna som de gör?
Man kan fråga sig om det är önskvärt
att uppmuntra denna tillströmning av
folk till dessa större tätorter?

Jag vill säga att om vi använde en
del av den energi, som nu utlöses för
att möta detta bostadsbehov i storstäderna,
till åtgärder som skulle åstadkomma
bättre försörjningsmöjligheter
för folket i de mindre tätorterna och
på landsbygden, skulle snart bostadsköerna
i Stockholm och andra städer
försvinna. Det är avsaknaden av försörjningsmöjligheter
på landsbygden
som gjort, att denna stora folkförflyttning
kommit till stånd. Det är framför
allt en bristande differentiering av näringslivet,
det är dyrortssystemet och
en hel del annat.

De problem som man kommer in på,
när man diskuterar bostadsköerna, är
synnerligen allvarliga. Den folkförflyttning,
som nu sker från de mindre tätorterna
till de större och från landsbygden
till tätorterna, är det mest allvarliga
problemet i vår samhällsbild
just nu.

Det enligt min mening mest intressanta
uttalandet i denna remissdebatt
gjordes av högerledaren Hjalmarson i
går, när han gav ett bragelöfte att
högern skall komma fram med förslag
om att sänka de direkta skatterna med
10 procent. Det skall bli ytterligt intressant
att se, på vilka grunder högern
skall fota denna skattesänkning.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
rikta en uppmaning till högerpartiet.
När man där går att skriva denna
motion om skattesänkning, vill jag ge
vederbörande en anmodan att noga betänka
den maning som i fjol vid denna
tid, när 1953 års riksdag började, stod
i tidningen Medborgaren. Jag kom att
tänka på den saken, när herr Hjalmarson
yttrade sig i går. Det är ju
vanligt att riksdagen, när den sammanträder,
möts i tidningarna med förmodanden
och uttalanden av olika slag.

Det heter att det blir en arbetstyngd
riksdag, att det blir en de stora socialreformernas
riksdag, försvarsfrågornas
riksdag etc. etc., men det är mera
sällan som man träffar på en sådan
uppmaning som den som lästes i Medborgaren
vid förra årets riksdag.

Nu vet jag inte om denna uppmaning
var riktad närmast till dem som står
denna tidning nära eller om den var
riktad till folk i allmänhet, men jag
får ju säga, att när jag i fjol läste
högerns skattesänkningsreservation, så
föll det mig i tankarna att de som
skrivit den inte hade läst tidningen
Medborgarens uppmaning inför riksdagens
början. Sedan man diskuterat,
vilka frågor som komme att ställas inför
1953 års riksdag, slutade man nämligen
med att säga: »Sakligheten borde
få sitta i högsätet vid 1953 års riksdag».

Man frågade sig spontant, då man
läste detta: Gör den inte det vid alla
riksdagar, eller är det på det sättet,
att det finns grupper i riksdagen som
från början föresätter sig att inte låta
sakligheten sitta i högsätet? Den frågan
är i varje fall berättigad. Nu har
vi tyvärr inte sett någon liknande uppmaning
inför denna riksdag vare sig
i någon högertidning eller någon annan
tidning från oppositionen, och man
skall kanske inte heller begära orimligheter.
Det är ju på det sättet att
vi nu börjar en valårsriksdag, och det
är möjligt att vi till nästa år på nytt
får läsa en liknande vacker uppmaning
i tidningen Medborgaren eller något
annat organ ifrån oppositionen.

Jag för min del vill emellertid säga,
att när man kräver eu skattesänkning,
är det viktigaste av allting att man
fotar denna på sakliga grunder. Därmed
menar jag en skattesänkning
som inte innebär, att man som man
hittills föreslagit från högerhåll, övervältrar
utgifterna på enskilda medborgare
i form av högre försäkringsavgifter,
i form av högre hyror eller på
annat sätt. Detta är enligt min mening

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte någon reell skattesänkning, det är
ingenting annat än en chimär för en
skattesänkning, .lag tror att man på
högerhåll får vara vänlig erkänna detta.
Det är därför vi hoppas, att när högerpartiet
i år skall bygga upp en ny
skattesänkningsprognos, den får fotas
på sådana grunder att man inte behöver
vältra över utgifterna på andra
objekt. De automatiska utgiftsstegringar,
som vi sett växa fram på olika
områden, manar till att man söker
efter sådana skattesänkningsobjekt. Detta
är särskilt viktigt för oppositionspartiernas
vidkommade, då man ju där
varit med om grundläggandet av de
statsutgifter, som nu förorsakar de
automatiska stegringarna, de största
ökningarna vi har, det är automatiken
i försvarskostnaderna och folkpensionerna
och alla de sociala åtgärder, vilka
alla varit med om att skapa fram. Detsamma
gäller vidare det statliga pensionsväsendet,
folkundervisningen och
bostadsförsörjningen etc. På intet av
dessa områden har oppositionen ursprungligen
vägrat att vara med i en
sådan omfattning, att därmed skulle
ha givits en annan bild av automatiken
i dag. Inte ens i fråga om bostadsförsörjningen,
som högern så skarpt kritiserat,
har man på det hållet ursprungligen
varit med om förslag med krav,
som i dagens läge skulle ha åstadkommit
en annan bild. När man alltså ser
oppositionspartiernas uppträdande mot
denna bakgrund, må det förlåtas mig
om jag tycker, att framför allt herrarna
som företräder oppositionspartierna,
herr Hjalmarson och herr Ohlin, kan
liknas vid försumliga familjefäder, som
ingenting haft emot att vara med om
upphovet, men drar sig undan när
det gäller att betala.

I går sades det här, att man skulle
kunna åstadkomma en skattesänkning
på ungefär 350 miljoner kronor. Om vi
skall döma efter den kritik, som regeringspartierna
fick 1952 när vi åstadkom
en skattesänkning på 360 miljoner,

så är ju summan 350 miljoner något
för liten, ty det ansågs då inom oppositionspartierna,
att det ingenting var
att tala om att man sänkte skatterna
med 360 miljoner; det borde ju varit
680 miljoner, vill jag minnas. Jag tror
att vi allesammans är besjälade av en
önskan att iakttaga så stor sparsamhet
som möjligt i statens finanser, en så stor
sparsamhet i vart fall, som är möjlig
att åstadkomma praktiskt utan att, som
jag redan framhållit, utgifterna flyttas
över på andra objekt. Tv pengarna är
ju precis desamma vare sig man betalar
dem i form av skatter eller de betalas
i form av högre hyror etc. Det hela
spelar ingen roll för vederbörandes
ekonomi, det är bara namnet på penningbetalningen
som ändras. Jag tror
emellertid att vi får ta oss en allvarlig
tankeställare innan vi går in för nya
statsutgifter, framför allt då sådana
statsutgifter, som i fortsättningen kan
åstadkomma automatik.

I vad det gäller en fortsatt utbyggnad
på det sociala området vill jag för
min del stryka under att det är viktigt,
att vi ser till att eventuellt nya sociala
förbättringar grundas på det sättet, att
det kommer alla medborgare till godo
till lika del, oavsett om vederbörande
bor i en tätort eller på landsbygden.

Jag kan här inte underlåta att ta upp
ett uttalande av herr Ohlin i gårdagens
debatt. Det är möjligt att herr Ohlin
inte finns här nu, men detta bemötande
kan ju vilken folkpartist som helst få
lov att tänka över. Herr Ohlin stod här
och sade, att vi inte skall dra ner den
politiska debatten till ett så lågt plan
som man gjorde när man citerade en
sats, som herr Ohlin råkat skriva litet
otydlig. Jag tänkte då för min del, att
de, som i denna församling minst av
alla skall tala om debattkonstens nivå
och därvid framför allt försöka varna
för en sänkning av densamma, ingalunda
är dessa herrar talare från oppositionspartierna,
detta i vart fall inte
då det gäller att referera. Vi måste nog

144 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säga att i det fallet har herrarna gått
före med inånga exempel, och vi har
från regeringspartiernas sida mycket
att betala igen innan vi är kvitt på den
punkten. Hur har det inte varit här från
denna talarstol från och med 1951, liur
liar man inte här refererat spalt upp
och spalt ned vad bondeförbundet sagt
tidigare innan det kom med i koalitionsregeringen
och vad de nu säger,
och vad den och den tidningen inom
vårt parti sagt tidigare och vad den säger
nu? Det är kanske inte att sänka
nivån hos debattkonsten när man uppträder
på det sättet? Man är tacksam
för de många exempel, som riksdagsprotokollen
ger, för belysning av debattkonstens
nivå i den svenska riksdagen
anno 1950 — och där svarar oppositionspartierna
för det mesta och
det väsentligaste! Man behöver bara
tänka på de äventyr, som professor
Ohlin där har fört oss ut i, t. ex. med
vådliga bussfärder och kamelritter. Eller
tänk på när professor Ohlin serverade
oss en plumpudding, som föreställde
regeringspolitiken! När man
stack hål i den, var den ingenting annat
än luft. Inom parentes vill jag säga,
att det väl ändå var något mer än bara
luft i den puddingen. Ja, det där var
kanske ett sätt att höja debattkonsten
den gången.

Herr Hjalmarson tycks å sin sida ha
tagit som sin uppgift att höja debattkonstens
nivå genom att vid varje remissdebatt
servera en rolighet om bondeförbundet,
vilken sedan cirkulerar i
högerpressen i inramade spalter. Herr
Hjalmarson försummade inte det i går
heller, när han talade om bondeförbundet,
som satt i knäet på den där mannen
och var rädd för att det skulle
frias till den vackra flickan till vänster
i korridoren. Herr Hjalmarson sade då,
att bondeförbundet nog inte behövde
komma hem till mamma för den skull.
Men, herr Hjalmarson, att »komma hem
till mamma» skulle väl i det sammanhanget
betyda, att man skulle komma

tillbaka till det hem, där de bägge ostyriga
pojkarna Jarl och Bertil lever rövare
och slåss och kivas dagligen. Jag
vill då säga, att har man en gång kommit
ifrån det hemmet, så är man inte
road av att vända åter dit igen.

Det finns många exempel på den
Hjalmarsonska debattkonsten vid remissdebatterna.
Härom året serverade
han sålunda en rulltårta, som skulle
föreställa bondeförbundet. I den fanns
det ett rött lager och ett i en annan
färg samt ett hål i mitten. Den röda
färgen skulle symbolisera att bondeförbundet
hade blivit socialistiskt. Nu sade
emellertid oppositionsbrodern Bertil i
går, att det inte finns någon socialism
längre i regeringspolitiken. Den har
man avskrivit. Herrarna var sålunda
inte överens om att leka på det planet
heller. Jag har emellertid funderat mycket
över vad det där tomma hålet i rulltårtan
betyder, och jag kan inte komma
till något annat resultat än att det måste
vara ett rudiment hos bondeförbundet
från den tid, då partiet utkristalliserades
från högern och de folkfrisinnade.

När det gäller att höja debattkonstens
nivå här i riksdagen, får vi nog vinnlägga
oss om att offra litet mindre till
publikgunsten och i stället försöka
hålla oss litet mera till det sakliga och
vederhäftiga. Herrarna får ursäkta, om
vi litet enklare personer i ledet, som
inte är jämförbara med herrar aspiranter
till statsrådsposter o. d., följer de
exempel, som ni ger.

Vidare har det från folkpartiets sida
gjorts allvarliga ansträngningar att tvätta
bort den misstanke om jordbruksfientlighet,
som kommit att prägla partiet.
Man måste emellertid konstatera,
att dessa försök har varit ganska matta.
Och ändå har väl folkpartiets ledare
fått tillfällen, som ingen annan svensk
partiledare tidigare fått, att i Jordbrukarnas
Föreningsblad försöka rentvätta
sig från beskyllningar. Såvitt jag begriper
har den rentvättningen inte heller
lyckats.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Ohlin sade i går, att man borde
läsa rätt innantill, när man refererar
lierr Svenssons i Ljungsliile ord i remissdebatten.
Vi vet att det vid höstens
remissdebatt sades, att herr Svensson
i Ljungskile hade avsagt sig bekantskapen
med jordbrukskalkylen, men herr
Svensson själv förnekade absolut sanningsenligheten
i detta påstående. Nu
var det emellertid så, att herr Svensson
i Ljungskile refererade sig själv, men
han gjorde det felaktigt. Hur kan man
då begära, att andra skall kunna referera
honom rätt? Det går emellertid inte
att komma ifrån, att herr Svensson i
Ljungskile vid förra årets remissdebatt
yttrade följande: »Inför den kärvare
ekonomiska situation som nu kan befaras,
med minskade inkomster för
många konsumentgrupper, kommer jag
därför för min del inte att i fortsättningen
känna mig bunden av denna
bristfälliga och missbrukade jordbrukskalkyl.
» Där är det rätta citatet, herr
Svensson I Det går nog inte att komma
ifrån, att detta måste tydas som ett
klart avståndstagande från respekten
för jordbrukskalkylen.

En fråga som man hoppas blir ordentligt
klarlagd till hösten är folkpartiets
verkliga ställning till jordbrukspolitiken.
Det är önskvärt att denna
konkretiseras så, att man vet var man
har folkpartiet vid den tiden. När man
lyssnar till framstående folkpartister,
läser partiets tongivande tidningar eller
ser dess agitationsaffischer, kan det inte
hjälpas att man får det intrycket, att
partiet närmast är negativt inställt till
jordbruket i dess helhet. De intressemotsättningar
som man försöker konstruera
upp mellan de mindre och de
större jordbrukarna förefaller många
gånger att vara ett camouflage för en
rent negativ inställning. Därigenom vinner
man i varje fall en sak och det är
framkallandet av en avundsstämning
mellan dessa grupper inom yrket, och
kanske har man funnit att det är ett
ingalunda föraktligt medel i den poli -

tiska propagandan att använda sig av
avunden folkgrupper emellan.

Vad vi emellertid nu närmast skulle
önska är ett klart utformat folkpartistiskt
alternativ till den kritiserade jordbrukspolitiken.
Det vore intressant att
få ett klart besked huruvida man på
det hållet tänker sig en prissättning
med en, två eller flera olika prisnivåer
i förhållande till egendomarnas storlek
liksom att även få klarhet om hur man
inom folkpartiet tänker sig kunna förhindra
de mycket kritiserade spannmålsodlarna
från att övergå till animalieproduktion
vid en god prissättning
och ändock bibehålla en fri driftplanering
inom jordbruket.

Den linje som folkpartiet tycks lansera
beträffande svensk jordbrukspolitik
leder på lång sikt, såvitt jag kan
förstå, bort från en tryggad livsmedelsförsörjning
vid en eventuell avspärrning.
Att jordbruket skall anpassa sig
till en allmän nedpressning i konjunkturerna
är självklart, men en sådan anpassning
anser vi inte skall gå hastigare
och längre inom jordbruket än på andra
områden. Gör den det kan detta komma
att kompenseras från jordbruksfolkets
sida med en hänsynslös rationalisering
genom mekanisering och genom
friställande av arbetskraft. En sådan
hänsynslös rationalisering kan komma
att resultera i en rovdrift med den svenska
åkerjorden.

Skulle folkpartiet lyckas med en sådan
politik undrar jag vem som kommer
att drabbas hårdast. Inte blir det
de större jordbrukarna, som man nu så
häftigt kritiserar, utan det blir de
mindre, som inte kan mekanisera och
som inte heller har mer än sig själva
att rationalisera bort.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få vitsorda
att det citat som herr Hansson i
Skegrie läste ur mitt anförande om
jordbrukskalkylen för ett år sedan var

10 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 2.

146 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

alldeles riktigt. Och det uttalandet står
jag för. Men vad jag yttrade i höstas
var också riktigt. Jag har nämligen
sagt bägge delarna. Vad herr Norup i
höstas beskyllde mig för var att jag
skulle ha sagt, att jag icke vidare ville
befatta mig med jordbrukskalkylen. Jag
sade tvärtom, att jag skulle hädanefter
som hittills med stort intresse studera
denna jordbrukskalkyl, men bad att få
förbehålla mig rätten att inte tro på
den. Det är väl samma inställning som
också bondeförbundet har. Herr Norup
har ju satt till en kommitté för att få
något annat i stället för denna kalkyl.
Dessutom underkände redan 1947 års
jordbruksutredning kalkylen i fråga.

Herr Hansson frågade hur man skulle
kunna hindra de större spannmålsodlarna
från att övergå till animalieproduktion.
Det står i 1947 års beslut, att
det skall man göra genom att införa eu
mjölkavgift just på de större jordbruken.
Det är 1947 års beslut på den
punkten. Det är alltså vi som härvidlag
håller mera på 1947 års beslut än
herr Hansson och hans meningsfränder.

Bara ett ord till, herr talman. Herr
Hansson vitsordade att i det, som skall
föreställa bondeförbundet, finns fortfarande
ett tomrum och att detta skulle
bero på att man lämnade en konservativ
eller liberal åskådning en gång i
tiden och bildade ett nytt parti. Det
var sedan dess man hade tomrummet
— som man inte kunnat fylla ut på
35 år.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Jag vill bara slå fast att vad jag nyss
berörde genom att läsa upp citatet gick
herr Svensson i Ljungskile förbi vid
höstens remissdebatt. Den saken tog
han inte upp då.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Jag hade inte tid att läsa om hela
mitt anförande vid remissdebatten i

höstas. Det kan man inte gärna göra,
särskilt inte om man har något nytt
att säga.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Jag begriper att herr Svensson i
Ljungskile, när han blir uppmanad att
bevisa att han inte tagit avstånd från
jordbrukskalkylen, föredrar att tala om
något annat, ty det är ju så vanligt inom
det parti herr Svensson företräder.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall gå in på något
annat än de frågor som nyss diskuterats
och tala litet om exporten.

Vi är väl numera överens om att den
grundläggande förutsättningen för våra
möjligheter att upprätthålla vår jämna
syssselsättning och bibehålla en hög levnadsstandard
är att vi verkligen lyckas
hävda oss när det gäller exporten.
Exportens betydelse visar sig ju inte
endast i att en nedgång i exporten
tvingar till begränsningar av arbetsstyrkan
vid exportföretagen själva. Den
vinner vida större betydelse därigenom
att andra företag och andra industrier
är beroende av exportindustrierna, och
varje förändring i sysselsättningen vid
exportindustrien ger utslag hos andra
företag och påverkar deras möjligheter
att upprätthålla sysselsättningen. Man
kan alltså uttrycka saken så, att exportföretagen
helt enkelt är stora kunder
hos andra svenska företag, och i den
mån exportföretagens försäljningar
minskar måste således av naturliga skäl
dessas inköp hos andra företag begränsas.
Härigenom sprider sig uppkomna
svårigheter inom exporten till hela industrien.

Om jag tar som exempel en varvsindustri,
så ingår ju i en leverans från
varvet en lång rad underleveranser som
är utplacerade i andra företag, inte
minst hos en mängd småföretag. Ett fartyg
består inte bara av ett järnskrov,
utan det finns också ett innanmäte av

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

maskiner, möbler, mattor, köksutrustning,
elektrisk materiel o. d. Där
finns med andra ord nästan allt som
man behöver i ett mindre samhälle,
Varvsarbetaren gör sitt jobb, men förutsättningen
för att han skall kunna
göra det är att han har en mängd skiftande
materiel att tillgå, levererade
från andra företag. Från olika företag
kommer också specialarbetare, som anlitas
för att fullfölja fartygsbygget.

Mot denna bakgrund är det helt naturligt,
att man måste fästa stor vikt vid
de prognoser angående exportens utveckling
under det kommande året,
som finansministern med hjälp av sina
ekonomiska specialister har framlagt.
Han uttrycker själv sin syn på den närmaste
framtiden så, att han är försiktigt
optimistisk. Den som emellertid
praktiskt sysselsätter sig med dessa problem
och som i sin dagliga gärning märker
utlandsköparnas svala intresse och
konkurrenternas tydliga ansträngningar
att tillfredsställa köparna blir i stället
vad man skulle kunna kalla, för att inte
använda finansministerns egen vokabulär,
försiktigt pessimistisk. Det är stor
skillnad mellan att göra en prognos,
när man ständigt har över sig trycket
av att man måste sysselsätta ett större
eller mindre antal människor och kämpar
en hård kamp med större och mäktigare
konkurrenter, och att göra den,
när man sitter hemma vid skrivbordet
och vetenskapligt och statistiskt söker
fastställa hur den ekonomiska utvecklingen
kommer att bli. Vi som arbetar
i den första stridslinjen kan inte nöja
oss med statistik, utan vi måste se till
att vi får beställningar.

Om man ser på den redogörelse beträffande
orderstockarnas genomsnittliga
varaktighet i månader, som är intagen
i nationalbudgeten för år 1954 (s.
41), så har man ju anledning att vara
optimistisk. Där visas visserligen att orderstockens
genomsnittliga varaktighet
sjönk från 1952 till 1953, men det framgår
att den hållit sig oförändrad under

1953 med undantag för varvsindustrien,
som har en ytterst anmärkningsvärd
nedgång. Men, herr talman, orderstockens
genomsnittliga varaktighet får enligt
min mening inte betraktas som ett
slags mätare på under vilken tid man
kan räkna med säker sysselsättning för
arbetarna. Långt innan orderstocken
smält ned till noll börjar arbetslösheten
sätta in.

Jag menar därför, herr talman, att
man inte skall överskatta betydelsen av
denna orderstocksberäkning, som bygger
på ett rent statistiskt underlag. Man
kan visserligen utläsa vissa tendenser,
och ser man på varvsindustrien, finner
man att dess exportmöjligheter inte
är goda. Hänsyn måste också tagas till
att det vid en häftig konjunktursvängning
finns många sätt för köparna eller
beställarna att komma ifrån en order,
och är då köparen dessutom inte längre
fullt solvent, har den som mottagit beställningen
knappast själv något intresse
av att utföra den.

Enligt min mening är den bästa mätaren
på det ekonomiska läget i stället
den s. k. orderingången. Den är en direkt
mätare på försäljningsresultatet.
Men här finns det inte någon säker statistik
att bygga på, utan man blir hänvisad
till mera allmänna uttalanden och
till personliga erfarenheter, som utbyts
kolleger emellan. Det visar sig mycket
klart, att klimatet har blivit väsentligt
kärvare för verkstadsindustriens möjligheter
till försäljning. Svårigheterna
att få definitiva beställningar har blivit
än mer markerade under det senaste
året. Samtidigt har ju hela prisläget blivit
sänkt. Mot den bakgrunden tycker
jag att det är underligt att regeringen för
det kommande budgetåret räknar med
oförändrade exportpriser. De nya beställningarnas
priser ligger långt under
de inneliggande ordernas priser, och
marginalen har krympt avsevärt.

Vi måste vara på det klara med att
de minskade vinstmarginalerna snabbt
lcommer att ställa krav på rationalise -

148 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringar och att man försöker fullfölja tidigare
projekterade rationaliseringar
inom företagen för att förbilliga tillverkningen.
Behovet av rörelsekapital och
krediter inom företagen poängteras
dessutom alldeles särskilt genom att vi
tvingas konkurrera med utländska företag,
vilka erbjuder köparna betalningsvillkor
som det ur vår synpunkt inte är
möjligt att acceptera. Det är därför,
herr talman, med glädje jag noterar att
regeringen fortfarande räknar med att
uppehålla exportkreditgarantierna och
eventuellt kommer att utöka desamma.

Det är möjligt just nu, tror jag, att
få lån i bank. Finansministern kanske
till och med säger att det inte är någon
konst att få det just nu, eftersom penningsmarknaden
är lätt, men när man
skall rationalisera är det inte nuläget
som intresserar, utan det är de krediter
som man måste ha om två eller tre år,
när den rationalisering som man har
satt i gång måste betalas, och om den
krediten vet vi ingenting alls.

Vi vill ju inte och räknar inte alls
med att exportindustrien skall vältra
över sina kreditrisker på staten — det
har vi aldrig tänkt — men vad vi vill
är att vi skall ha möjlighet att på vanligt,
normalt sätt få rörelse- och rationaliseringskrediter
när vi har behov av
dem och att vi skall vara säkra på att
kunna få dem när behovet sätter in.

Det är därför med oro som vi ser på
den våldsamma ökningen av de statliga
investeringarna och det sätt på vilket
dessa kommer att betalas. Genom dessa
statliga investeringar aktualiseras talet
om en vidare, skärpt kreditransonering.

När jag nyss talade om varvsindustrien
gjorde jag det med särskild avsikt,
nämligen just därför att beställningarna
inom varvsindustrien har varit
så gott som obefintliga under den
sista tiden. Nu får man till råga på olyckan
höra att det börjar inställa sig svårigheter
för varven både i Tyskland och
i Amerika. Men de svenska varven är i
synnerhet beroende av den svenska sjö -

farten för sin orderingång; den svenska
sjöfarten är fortfarande den största beställaren.
När jag då talar om varven
och varvsindustrien menar jag inte närmast
de där tre, fyra eller fem stora varven,
utan jag tänker särskilt på de mellanstora
och små varven. Det är dessa
som har haft de största svårigheterna.

Speciellt på grund av den beroendeställning
till sjöfartsnäringen, som den
svenska varvsindustrien kan sägas stå i,
är det av allra största vikt att sjöfartsnäringen
får möjlighet att utvecklas och
hävda sig i konkurrensen med utländska
företag. Vi vet ju alla att näringen
är mycket riskfylld och känslig för ekonomiska
påverkningar. Dess anläggningar
är dyrbara, nu efter kriget ännu
mer än tidigare på grund av de höga
fartygspriser som har uppkommit. Om
man t. ex. ser på anläggningarnas värde
för ett medelstort rederi skall man därför
inte jämföra det med ett eller annat
industriföretag, utan med flera
större industriföretag.

Den svenska handelsflottans storlek
uppgår för närvarande till inte mindre
än 2,6 miljoner bruttoton. En jämförelse
kan göras med motsvarande siffra
från år 1939, som var 1,6 miljoner bruttoton.
Ökningen med en miljon ton får
betraktas som en följd av en förutseende
investeringspolitik från den svenska
rederinäringens sida.

Det s. k. sjöfartsnettot har också stegrats
sedan 1939, men för de senare åren
visar det inte lika vackra siffror, utan
vi ser en tillbakagång. För år 1952 talade
statsverkspropositionen om ett sjöfartsnctto
på 1 075 miljoner kronor,
men i den sista statsverkspropositionen
står det talat om 750 miljoner kronor.
Det är således en markant nedgång.

Den nedåtgående tendensen förklaras
helt enkelt av att den svenska sjöfarten
icke kan stå sig i konkurrensen med utländsk.
De konkurrerande rederierna, i
synnerhet i Tyskland och nu också i
Danmark —- jag kanske också kan nämna
Holland — har till stor del undan -

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

trängt Sverige på östersjöhamnar. De
har haft fördelen av en positiv inställning
från vederbörande statsmakters
sida när det har gällt att vidmakthålla
en väl utbyggd sjöfartsnäring, medan
däremot rederinäringen här i landet
belastas med allehanda pålagor från det
allmänna och därigenom har svårigheter
i konkurrensen. De högre driftkostnaderna
för svenska fartyg har försatt
de svenska rederierna i ett sämre konkurrensläge.

Herr talman! Jag skall inte gå djupare
in på denna fråga och frågan om
vad man eventuellt skall göra för att
varaktigt förbättra möjligheterna för de
svenska fartygen att hävda sig i konkurrensen.
Men jag vill inte underlåta
att ge ett konkret exempel på åtminstone
ett litet hinder som skulle kunna
undanröjas.

Det gäller en fråga som under många
år har varit föremål för livlig uppmärksamhet,
nämligen att den preliminära
skatten även blir slutlig skatt för de ombordanställda.
Flera skäl kan åberopas
för en sådan reform. En betydande förenkling
av uppbörds- och taxeringsförfarandet
skulle vinnas. De nuvarande
reglerna medför att sjöfolket har
svårigheter att i rätt tid avlämna sin
deklaration och att skaffa sig uppgifter
till ledning för sin deklaration.
Att överklaga taxeringsmyndigheternas
beslut får de knappast någon möjlighet
till, och även i övrigt har de mycket
svårt att tillvarata sina intressen
i skatteangelägenheter. En definitiv
källskatt för sjöfolket har därför för
flera år sedan med gott resultat införts
i Norge. Behovet av en reform på detta
område är både Sjöfolksförbundet och
Redarföreningen överens om. Varför,
herr talman, kan inte också vi infora
en så pass enkel reform, i synnerhet
som denna förenkling ligger i linje med
tanken bakom talet i finansplanen om
önskvärdheten av att »alla möjligheter
tillvaratagas i framtiden på en förenkling
av skattesystemet»? Den grupp som

sjöfolket representerar i samhället har
sådana arbetsförhållanden som enligt
min mening även gör anspråk på särbehandling.

Föregående år räknade finansminister
Sköld med en viss nedgång i valutareserven.
Han tog fel, och det var tur.
Vi fick i stället en ökning, vilket gladde
oss alla. Även om denna ökning inte
har varit så betydande, var det i alla
fall en ökning. Särskilt glädjande var
att dollarbehållningen steg så pass
kraftigt.

Vad som inger oro är naturligtvis
valutareservens sammansättning, men
härför anser jag icke att vi kan klandra
regeringen, utan den beror helt på de
speciella förhållanden som råder i
Europa. I år räknar emellertid finansministern
med oförändrad valutareserv.
Nu hoppas jag att han också denna gång
har räknat fel åt samma håll, så att vi
efter årets utgång i stället kan få notera
en förstärkning av reserven.

En sak är emellertid klar, nämligen
att vi bör låta exporten — dit räknar
jag även jordbruket i det här fallet,
även om det har klagats på att jordbruket
har inkräktat på den normala
exporten — utvecklas och understödjas
så kraftigt att vi får möjlighet ätt
hävda oss på våra gamla marknader,
d. v. s. att vi med framgång kan slåss
för våra anställdas utkomst och för allas
vår valutareserv. Om vi inte understöds
i denna vår strävan blir det inte
någon ökning av de utländska valutorna,
vilket är så nödvändigt. Valutareserven
är ej större än att den fyller
fyra månaders import.

Herr talman! Jag upprepar att det är
exporten, som ger levnadsstandardsförbättringar,
och exportindustrien behöver
statsmakternas fulla förståelse och
understöd på det sätt att hindren tas
bort så mycket som möjligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Edström gav mig

150 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anledning att säga ett par ord om de
speciella avsnitt inom vårt näringsliv,
som ofta nog figurerar i debatten, kanske
med rätta. Jag har emellertid en
stark känsla av att vederbörande talare
inte har varit så angelägen att försöka
sätta sig in i vad det verkligen är fråga
om.

Herr Edström säger, att det föreligger
tendenser till avmattning inom vissa
delar av näringslivet och att det lätt
kan hända att dessa depressiva tendenser
sprider sig till andra områden, så
att vi får arbetslöshet och andra besvärligheter.
Han pekar på varvsindustrien
och säger att där har inga nya
order kommit under den senaste tiden,
något som inger allvarlig oro. Han sammankopplar
detta med den svenska
sjöfartens allmänna läge. I förbifarten
sade han att även den tyska både varvsindustrien
och sjöfarten kämpar med
svårigheter.

.lag utgår från att herr Edström i
första hand menade att svårigheter
finns inom en del av vår handelsflotta,
som vi brukar benämna det mindre
och medelstora tonnaget. Vi har vid åtskilliga
tillfällen fått en erinran om att
det finns svårigheter för denna del av
vår handelsflotta. I april förra året tillkallade
jag särskilda sakkunniga, som
skulle undersöka vad som eventuellt
kunde göras för att lätta på de besvärligheter
som man kämpade mot. Vi har
ju hört och hörde i dag av herr Edström
att statsmakterna i detta land
har föga eller intet intresse av att stödja
denna näring, medan den däremot i
andra länder få all möjlig hjälp. Detta
var ett mycket kategoriskt påstående,
om vilket herr Edström inte närmare
ville ange vad det byggde på. Kommittén
i fråga skulle nu se efter hur det
låg till med dessa besvärligheter. Vad
hade den då i första hand att göra? Jo,
den fick försöka utröna vilket resultat
som denna del av handelsflottan tidigare
hade uppnått under ett antal år.
Den gjorde för den skull en statistisk

undersökning av rörelseresultaten från
år 1948 till andra kvartalet 1953.

Herr Wehtje framhöll i går i första
kammaren på tal om dessa förhållanden
att snar hjälp är dubbel hjälp. Jag utgår
ifrån att de tillkallade sakkunniga har
insett detta. När denna statistik kom
på bordet -—• materialet är visserligen
inte helt bearbetat, men tendensen är
fullt klar — visade emellertid inte denna
del av handelsflottan underskott,
märk väl, under åren 1948 fram till
1953. Om de sakkunniga skulle ha varit
mycket snabba i vändningarna för att
nå resultat, är det alldeles uppenbart
att det underlag, som de haft till sitt
förfogande, inte skulle ha pekat i den
riktningen alt deras förslag omedelbart
borde föranleda åtgärder från statsmakternas
sida. Det är därför naturligt att
vederbörande parter inom denna näringsgren,
alltså redare och anställda,
var tämligen överens om att det inte
fanns någon anledning att forcera fram
ett ståndpunktstagande, utan att man
först borde avvakta resultatet av verksamheten
under 1953.

När myndigheternas premisser alltså
är sådana, att man inte bara vill ta
hänsyn till de fakta som redan föreligger
beträffande ett visst antal år,
utan man sträcker sig så långt att man
före sitt ståndpunktstagande vill ta del
av 1953 års resultat, tyder väl detta närmast
på mycket stor förståelse för denna
del liksom för andra delar av vårt
näringsliv. Jag har därför all anledning
att tillbakavisa det påståendet att
vi från regeringens och myndigheternas
sida skulle sakna intresse för de
speciella svårigheter som den svenska
handelsflottan utan tvekan i vissa avseenden
har att kämpa mot.

I vad mån det skall bli möjligt att vidareutveckla,
eller vi kanske bör använda
uttrycket återhämta den position,
som denna del av vår handelsflotta tidigare
hade, vill jag inte nu uttala mig
om. Så mycket är emellertid klart att
det i så fall blir fråga om betydande

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nyinvesteringar, då detta tonnage till
sin övervägande del är mycket gammalt.
Om man lägger rent kommersiella
synpunkter på denna del av handelsflottan,
måste det alltså ske en nyanskaffning
av betydande mått, och jag
har nu ingen möjlighet att bedöma,
huruvida det går att genomföra en sådan
och få fartygen att förränta sig.
Men det kan ju också läggas andra synpunkter
än rent kommersiella på vår
handelsflotta, nämligen beredskapssynpunkterna,
och då kommer man in på
ett nytt område, där statsmakternas
ställningstagande blir beroende av helt
andra skäl.

Herr Edström framhöll att vi bör akta
oss för att fästa alltför stor vikt vid den
statistik som finns beträffande orderbeläggningen
och i stället mera beakta
den orderingång som förekommer. Det
kan ju ligga någonting i detta påpekande,
men å andra sidan bör man inte,
när man t. ex. talar om den svenska
varvsindustrien, bortse från de uppenbara
olägenheter det ur svensk synpunkt
haft att våra varv sedan åtskilliga
år tillbaka varit så överhopade med
order. Det har gjort att leveranstiderna
blivit så långa att eventuella order i
många fall gått till utländska varv. Det
finns nog också anledning för det enskilda
näringslivet, och kanske speciellt
varvsindustrien, att ta sig en ordentlig
funderare på huruvida den ordning,
som har rått inom varvsindustrien
och kanhända än i dag råder när det
gäller att beräkna anbud och ersättningar
för gjorda tjänster, verkligen är
sund och riklig i nuvarande konjunktur.
Jag skall inte säga mer än att jag
erinrar om det s. k. glidskalesystemet.
Hur svårt det än är för en utomstående
att bedöma detta system, så måste
man säga att det får mycket underliga
konsekvenser, och jag ifrågasätter därför,
om det kan vara ändamålsenligt
att i nuvarande konjunktur bibehålla
dessa bestämmelser.

I herr Edströms anförande förekom

inte så värst många anvisningar om hur
man i praktiken skall råda bot på svårigheterna.
Han nöjde sig med att helt
allmänt säga att man från statsmakternas
sida visade föga eller ingen förståelse
för näringslivets synpunkter och
dess besvärligheter. Det är klart att det
kan finnas olika skäl för herr Edström
liksom för andra att göra dylika påståenden.
Men när det gäller den speciella
del av näringslivet, som herr Edström
här talade om, nämligen sjöfarten, har
man ju från statsmakternas sida på olika
sätt medverkat till att ordna det
som herr Edström ansåg väsentligt,
nämligen kredit- och finansieringsfrågan.
Statsmakterna har vid olika tillfällen
sökt animera detta enskilda näringsliv
att lösa vissa frågor, som vi
ansåg borde lösas på annat sätt än genom
statens försorg. Jag erinrar om det
särskilda aktiebolag som bildats för att
finansiera fartygskrediterna. Detta bolag
borde kunna bli sådant att man på
den vägen i stort sett kunde klara det
större tonnagets kreditproblem.

Helt allmänt sett är samhällets intresse
för näringslivet alldeles självfallet.
Jag hyser nämligen den bestämda
uppfattningen, att om det går illa för
det s. k. näringslivet, d. v. s. våra produktiva
enheter, är det i första hand
inte företagarna som drabbas utan de
anställda, arbetare och tjänstemän. En
konsekvens av detta är att samhället på
alla sätt bör söka stödja, i den mån
som stöd behövs, och främja näringslivets
utveckling.

Det svenska näringslivet har haft
goda konjunkturer. Det har kunnat utvecklas
och konsolideras, men det är
klart att det finns undantag. Alla har
inte haft lika gynnsamt, och det är väl
ingenting att förvåna sig över. Nyetableringen
inom svensk industri och annan
verksamhet är också betydande. Så
långt jag vet har det inte mött några
svårigheter att finansiera dessa nya företag
i den mån de har varit välgrundade,
trots att vi har tvingats tillgripa

152 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kreditrestriktioner mot alltför våldsam
expansion.

Det har emellertid för speciella delar
av vårt lands näringsliv varit nödvändigt
att biträda med hjälp i form
av s. k. företagarföreningar. Staten beviljar
anslag till administrationskostnader
och öppnar möjlighet till en viss
lånegivning. Denna verksamhet har blivit
alltmera uppskattad. Regeringen föreslår
därför nu riksdagen att höja både
administrationsbidragen och de belopp
som skall kunna utlånas under nästa
budgetår. Lånebeloppets storlek kanske
ändå anses otillfredsställande, men man
har inte bara detta belopp att tillgå
utan även inkommande amorteringar
och räntor. Dessa summor dras inte in
till statskassan.

Företagarföreningar finns inte i alla
län. De har uppkommit på grund av
svårigheter att få till stånd företag,
men inom många län har man haft god
sysselsättning eller t. o. m. brist på arbetskraft.
Problemet har där inte förelegat
i samma form som t. ex. i Norrbottens
län och en del andra norrlandslän.
Men det kan naturligtvis möta svårigheter
att bedriva en aktiv lokaliseringsverksamhet
även i län vilka sakna
företagarföreningar. Man kan fråga sig
om det kan vara ändamålsenligt att
organisera företagarföreningar inom
alla län bara därför att man kanske
vid ett fåtal tillfällen har behov av att
vidtaga stödåtgärder. Det kanske skulle
kunna gå att ordna på annat sätt.

Kommunerna begär nu i vissa fall att
få teckna borgen för företag av ena
eller andra slaget. Det kan gälla orter
med relativt livlig verksamhet, eller
det kan vara kommuner som har stort
intresse av att bevara nu befintliga företag,
som riskerar att få läggas ned,
eller av att få till stånd ny verksamhet.
I sådana lägen frestas kommunerna
att hjälpa till både med själva finansieringen
och på annat sätt. Kommunerna
börjar kanske då att bevilja
större förmåner än som borde vara be -

hövligt. Det uppstår med andra ord en
viss konkurrens mellan kommunerna.

Om samhället har intresse av att stödja
dylik nyetablering på orter, där man
har brist på arbetstillfällen, eller där
näringslivet är ensidigt, så kan det
kanske finnas andra former härför, som
inte har de administrativa olägenheter
och medför den omgång som företagarföreningarna
innebär och som möjligen
skulle kunna hindra denna osunda
konkurrens mellan kommunerna att
blossa upp på nytt. Inom handelsdepartementet
håller man nu på att undersöka
frågan, huruvida man genom statens
borgensåtagande skulle kunna möjliggöra
för de reguljära kreditinstituten
att bevilja begärd kredit. Det är
klart att man kan säga, att detta kan
bli en alltför omfattande verksamhet.
Det kan rendera staten förluster o. s. v.
Vi har nu emellertid en viss erfarenhet
av sådan här lånegivning och av
denna hjälp genom borgensgaranti. Jag
behöver inte hänvisa till hela jordbrukets
låneverksamhet, där, såvitt jag vet,
man går upp till 100-procentsgränsen av
det värde, som en lantbruksnämnd bestämmer,
och dessutom ger pengar till
driftslån, men erfarenheten från företagarföreningarnas
verksamhet tyder
också på att man där inte har gjort
några stora förluster. Man har kunnat
driva verksamheten på ett sådant sätt,
att förluster i stort sett kunnat undvikas.
Det vore, tror jag, ur åtskilliga
synpunkter av intresse, om man kunde
finna en lösning av detta spörsmål, med
tanke på samstämmighet, när det gäller
att försöka bevara på den svenska
landsbygden och i mindre samhällen en
möjlighet att bereda utkomst åt människorna
där, så att man slipper få en
ytterligare uttunning av befolkningen
på dessa orter med åtföljande koncentration
till städerna. Det är alltså ett
spörsmål, som vi håller på att undersöka,
och i den mån det går att komma
fram till ett positivt resultat är det helt
naturligt, att riksdagen får sig förelagt

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förslag i den riktningen, att staten
åtar sig att ge borgensgaranti i förekommande
fall av denna art. Det gäller naturligtvis
då den mindre industrien och
hantverket. Det går inte att ge statsgaranti
åt de större enheter, som man
startar på olika håll, och dessa har väl
inte heller i allmänhet några besvärligheter
beträffande kreditfrågan.

Detta var, herr talman, ett par synpunkter,
som jag ville framföra i samband
med talet om att vi saknar intresse
för näringslivets utveckling. Jag
vill påstå, att vi har en uppfattning, som
är den raka motsatsen.

I anledning av gårdagens debatt, där
herr Ohlin och herr Hjalmarson efterlyste
regeringens syn på möjligheterna
att ordna transportleder västerut i händelse
av avspärrning — de syftade båda
på det s. k. Trondheimsprojektet — vill
jag svara, att regeringen helt naturligt
med den största uppmärksamhet och
det största intresse följer denna fråga.
Vi har verkställt vissa utredningar, och
vi fortsätter med detta utredningsarbete,
men det är klart, att hela denna
saks karaktär är av den art, att det inte
bara blir fråga om vad vi vill och vad
som gagnar våra intressen, utan också
om vad Norge vill och vad norrmännen
har för intressen. Det är alltså en förhandlingsfråga,
och det är därför som
vi inte har ansett det vara lämpligt att
föra upp detta spörsmål i den offentliga
debatten, på det sätt som herrar
Ohlin och Hjalmarson, förmodar jag,
har önskat. Det är naturligt, att man
på olika sätt kan ge partierna informationer
om hur vi ser på denna fråga,
men för närvarande anser vi, att den
snarast är en förliandlingsfråga, beträffande
vilken det lämpar sig föga att
offentligt ange våra ståndpunkter, innan
man fört eventuella förhandlingar
med Norge.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att handelsministern
sade, att jag har yttrat, att

han hade föga eller intet intresse för
näringslivet. Detta var väl en tillspetsning
av vad jag sade, som var mycket
långtgående. Jag talade om det stora
intresse, som andra länder hade för
just denna sjöfartsnäring, och jag påpekade,
att här hos oss fanns många
hinder, som var möjliga att ta bort.
Därmed har jag i alla fall inte direkt
sagt, att handelsminstern skulle ha
föga eller intet intresse för näringslivet.
Detta blev dock en lämplig utgångspunkt
för handelsministern att
hålla sitt charmanta informatoriska tal,
för vilket jag tackar honom.

Nu är kreditmöjligheterna ännu inte
tillräckligt ordnade; de kommer kanske
att bli det, men det finns fortfarande
många kreditbegränsningar och
kreditransoneringar, som inverkar på
byggandet av båtar, vilket på sitt sätt
återverkar på varven. Detta kommer
väl att ordnas genom den kommission,
som skall se 1953 års resultat, och då
hoppas vi, att nyanskaffningar kommer
till stånd, som skall ge varven litet
mera arbete. Varvens situation är emellertid
sådan, att om inga order nu
kommer in —- och det tycks det inte
göra nu -—- blir förhållandet vid årets
slut mycket prekärt. Det är alltså av
nöden, att någon åtgärd fortast möjligt
vidtages.

Sedan vill jag säga att jag kanske
inte direkt vill lägga någon beredskapssynpunkt
på denna fråga. Man kan
dock tänka sig att placera beställningar
på sådana båtar som är nödvändiga i
framtiden. Jag vill här erinra om Sassnitz-färjorna
som fortare än man anar
kan bli aktuella. Varför kan man inte
påbörja byggandet av dessa och på
så sätt ge varven någonting att arbeta
med?

Vad sedan beträffar den metod för
avräkning, som varven hittills haft, så
kan de väl inte beräkna att få fortsätta
med den på samma sätt som hittills,
när det blir köparens marknad.

154 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av handelsministerns
senaste upplysning rörande
transporterna västerut i händelse
av en avspärrning —- eller rättare
sagt i anledning av handelsministerns
brist på upplysningar i denna fråga

— skulle jag vilja göra en reflexion

Handelsministern säger att regering

en gjort vissa utredningar och att detta
är en förhandlingsfråga. Ja, det är
självklart, det visste alla här i kammaren
förut. Sedan säger handelsministern
att regeringen »följer frågan
med intresse». Detta är den klassiska
formuleringen som man använder när
man ingenting vill säga. Det förbinder
inte till någonting. Trots frågans karaktär
borde det vara möjligt för handelsministern
— eller för försvarsministern

— att å regeringens vägnar t. ex. tala
om, att denna sak verkligen sedan
länge förberetts med energi och att man
avancerat på förhandlingsvägen samt
att utredningar sedan t. ex. ett par år
tillbaka var färdiga på viktiga punkter.
Så långt borde man i varje fall ha
kommit. Denna fråga är aktuell sedan
1949, herr statsrådet!

Jag måste konstatera att det intrycket
står fast, att regeringen inte har drivit
utredningarna och inte heller förhandlingarna
med tillräcklig energi. Jag
kommer att anhålla att regeringen omedelbart
tar upp frågan till diskussion
i utrikesnämnden, och sedan kan vi
återkomma i en offentlig debatt vid ett
senare tillfälle.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta är ju inte främst
ett handelsspörsmål, utan det är en
central svensk försvarsfråga. Vi vet ju
allesammans att möjligheterna till ett
uthålligt försvar i vårt land är beroende
av att vi har tillfredsställande förbindelser
västerut. Eftersom det är handelsministern
som har svarat på denna
fråga är jag angelägen att stryka under,

att detta för mig inte i första hand är
en kommersiell fråga.

Dessutom vill jag erinra handelsministern
om att när Ad senast diskuterade
denna sak i riksdagen -— det var för ca
ett år sedan — förklarade utrikesministern,
att regeringen hade sitt intresse
koncentrerat på frågan. För oss, som
företrädde oppositionen och även hade
tillfälle att under hand ha vissa kontakter
med regeringen, stod det då
klart, att vi inom kort skulle få vidare
upplysningar från regeringen. Sedan
har man emellertid helt enkelt dragit
ned en ridå, bakom vilken denna fråga
dolts. Det har varit totalt omöjligt att
över huvud taget få i gång något resonemang
om saken. Detta är den enkla
sanningen.

Handelsministern säger att detta är en
förhandlingsfråga. Jag vet mycket väl
att man kan få ålägga sig vissa restriktioner
när det gäller att offentligt diskutera
förhandlingsfrågor av denna art.
Jag kan, herr talman, dock inte underlåta
att konstatera att man i Norge tycks
kunna diskutera dessa ting mycket friare
och öppnare än au här i Sverige.
Över huvud taget har jag en stark känsla
av att en hel del av de sekretessynpunkter
som framträder i dessa sammanhang
är ganska meningslösa. Det
vore välgörande med en mer öppen debatt
på detta område —- det gäller
ju dock en sak som är av en
så Arital betydelse för hela vår framtid.
Jag hoppas därför, herr talman, att detta
lilla älskvärda mellanspel från handelsministerns
sida inte skall vara sista
ordet från regeringen inom den närmaste
tiden, utan att det skall bli tillfälle
och möjligheter att på en annan
och bredare basis diskutera denna fråga
även här i kammaren.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När herr Hjalmarson säger
att detta är en försvarsfråga vill
jag endast tillägga, att vi betraktar det -

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ta projekt såsom varande en beredskapsfråga.
Vi önskar alltså här undersöka
möjligheterna för import av livsviktiga
förnödenheter under en avspärrning.
Detta säger väl ungefär hur regeringen
betraktar detta ärende och dess
behandling. Mitt meddelande innebar
ingalunda att man skall hålla de olika
partierna och partiledningarna ovetande
om vad som sker. Det var på en
direkt fråga från herrar Ohlin och Hjalmarson
som vi ville svara att vi betraktar
det som en förliandlingsfråga.
Jag säger också att vi följer denna fråga
med största uppmärksamhet och intresse.
Då vet jag inte hur man skall
kunna uttrycka det för att kunna tillfredsställa
herr Ohlin om man inte skall
gå in i en detaljdebatt och tala om att
vi ser det så och så.

Här säger herrarna att i Norge diskuterar
man dessa ting på ett öppnare
sätt än vad vi gör här i Sverige. Kanhända
det är så. Men i Norge diskuterar
man en mängd olika frågor som gäller
Nordnorge och exploatering av naturrikedomar
där uppe, och det är ett antal
orter som är intresserade liksom vi
har intresserade orter på vår sida. Jag
nämner intresset från Östersund. Men
inte har jag fått den uppfattningen att
man exempelvis i Östersund anser att
det skulle vara förmånligt att bedöma
denna fråga som en försvarsfråga och
ställde till med stor offentlig debatt
just nu.

Jag har sålunda lämnat besked från
regeringens sida: vi betraktar detta som
en beredskapsåtgärd. I den mån herrarna
vill diskutera det som en ren försvarsfråga
får jag väl överlämna till
försvarsministern att föra den debatten.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som handelsministern säger, att ett
syfte med att trygga våra förbindelseleder
västerut är att i händelse av avspärrning
skaffa tillgång till livsvik -

tiga förnödenheter. Men varför, herr
talman, har vi någon som helst anledning
att dölja, inte ens i en offentlig
debatt, att huvudsyftet måste vara att
göra det möjligt för Sverige, om det
blir angripet, att få det bistånd västerifrån,
från de stora demokratierna,
som vi nödvändigtvis måste ha, om
vi skall kunna skapa ett tillfredsställande
försvar?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag tänker inte i detta
mitt inlägg gå in på de frågor som herr
Ohlin framställde till mig i går. Det
skall jag vänta med tills jag har hört
herr Ståhl, som också kommer att ta
upp försvarsfrågan. Jag skall bara säga
några ord med anledning av att jag direkt
har apostroferats i samband med
förbindelsen västerut.

För det första vill jag säga till herr
Ohlin att vi har olika sätt att uttrycka
oss. Handelsministern säger, när han
skall tala om vad regeringen har gjort,
att man följer denna fråga med intresse.
Om det hade varit herr Ohlin som uttryckt
det, om han hade suttit i regeringsställning,
hade han sagt: Vi har
med energi och framåtanda förberett
denna fråga, och vi kommer att göra
allt för att detta skall genomföras. Det
är således, herr talman, en skillnad i
fråga om temperament hur man uttrycker
sig.

Till herr Hjalmarson vill jag bara
säga, att när han nu excellerar i frimodighet,
kan det ändå vara måtta på
denna frimodighet. Man får ju också
tänka på hur den verkar. Jag vill inte
fördölja att förbindelserna västerut, antingen
de skall gå över den ena eller
andra vägen, kan komma att få stor
betydelse, därest någonting allvarligt
skulle inträffa i vår världsdel. Men,
herr Hjalmarson, jag bortser inte från
den kommersiella sidan av detta projekt,
och dessutom kan jag inte vara
med om att uttrycka det så att förbin -

156 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delserna just över Trondheim skall
vara avgörande för vår förmåga att
hålla ut, om vi skulle komma i det läget
att vi tvingades försvara oss. Det
skulle nämligen enligt min mening vara
att lägga en alltför defaitistisk syn på
dessa ting, därest exempelvis förbindelsen
över Trondheim -— om den en
gång kommer till stånd —• skulle komma
att brytas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nog har väl herr Hjalmarson
rätt i att denna gränsdragning
mellan en beredskapsfråga och en försvarsfråga,
som handelsministern tycktes
vilja göra, är litet konstlad, ty även
tillförseln av allehanda varor av icke
militär art har väl stor betydelse ur
försvarssynpunkt. Nog tycker jag det
är riktigt, att om allt tas i betraktande
är detta i stor utsträckning, av skäl som
herr Hjalmarson och jag nu påpekat,
en försvarsfråga.

Försvarsministern säger att min diskussion
med handelsministern bara är
en fråga om uttryckssätt och temperament.
Handelsministern som den mera
distingerade gentlemannen talar om att
»han följer spörsmålet med intresse».
Jag måste då beklaga att det inte var
försvarsministern som gav svaret, ty
då hade hans temperament givit ett
litet vältaligare uttryck, kanske litet
mera liknande vad jag enligt hans mening
skulle ha föredragit. Jag är emellertid
inte alldeles säker på, herr försvarsminister,
att det skulle ha blivit
så mycket expressivare från försvarsministerns
sida, och detta av skäl som
inte har att göra med temperament
utan med något mycket viktigare. Jag
överskrider väl inte sekretessens gränser
om jag beträffande det som ligger
så pass långt tillbaka som ungefär halvtannat
år säger, att vid de informationer
som just försvarsministern gav kunde
ingen få något annat intryck än att
de första två åren av denna frågas aktualisering
hade regeringen visat ett

mycket lamt intresse för spörsmålet.
Det jag nu velat ge regeringen tillfälle
till är att i dag visa upp för den svenska
allmänheten att man med större
intresse och energi har behandlat frågan
under den senaste tiden. Denna
frågas karaktär gör verkligen att det
inte går att bara säga att den får diskuteras
inom stängda dörrar. Den har
så stort offentligt intresse att det är
viktigt att regeringen i den utsträckning
som är möjlig tillgodoser allmänhetens
krav på att veta var regeringen
står. Då räcker upplysningarna i dag
inte, herr försvarsminister.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! I temperamentsfrågan
skall jag livligt medge, att även om jag
hade svarat, hade jag antagligen inte
svarat på samma sätt som herr Ohlin
skulle ha gjort om han företrätt regeringen
eller partiet. Det finns ändå en
skillnad i detta avseende mellan socialdemokratien
och folkpartiet och mellan
folkpartiet och andra partier. Om
folkpartiet har gjort någonting, säger
man ju att det är över alla mänskliga
gränser förträffligt. Jag är därför övertygad
om att därest jag hade svarat,
hade jag varit mera återhållsam än herr
Ohlin skulle ha varit i samma situation.

En sak är alldeles påtaglig: detta är,
som handelsministern har förklarat,
inte bara en svensk angelägenhet. Det
är en fråga om förhandlingar som har
olika komponenter, och om vi bortser
från det rent partipolitiska spelet, måste
vi nog ge handelsministern rätt i att
det kan vara befogat att uttrycka sig
med en viss återhållsamhet. Med hänsyn
till de förhandlingar som skall äga
rum är det befogat att man iakttar en
viss försiktighet, och det är detta som
liar fått mig att anse att det inte finns
anledning att rikta förebråelser mot
handelsministern för det svar han har
givit.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till försvarsministern.

Det har absolut icke förekommit något
som lielst partipolitiskt spel i denna
angelägenhet. Tvärtom har oppositionen
på ett lojalt sätt beaktat regeringens
intresse av att få tid för överläggningar
och utredningar. Men det
är väl ändå rimligt, när det nu har
gått så lång tid sedan frågan sist togs
upp, att vi efterlyser ett närmare besked
från regeringen.

Slutligen vill jag också säga till försvarsministern,
att jag inte är någon
defaitist när det gäller det svenska försvarets
möjligheter, tvärtom, men liksom
försvarsministern vill också jag
vara realist. Den första förutsättningen
för att man icke skall behöva vara defaitist
är att man på ett realistiskt sätt
ser på våra möjligheter att skapa verklig
uthållighet i försvaret. Både försvarsministern
och jag vet att det avgörande
därvidlag är att vi har ordentliga
förbindelser västerut. De må gå
över Trondheim eller på annat sätt,
men de måste bli ordnade, herr talman.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Bara en enda kommentar.

Det var i polemik mot herr Ohlin
som jag talade om det partipolitiska
spelet i detta sammanhang. Jag vet inte
vad det beror på att herr Hjalmarson
plötsligt tog åt sig. Det kan väl inte bero
på att han har dåligt samvete?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammarens ledamöter
är säkert eniga om att detta är en central
och viktig fråga. Vad väljer nu försvarsministern
att göra när han skall
svara på oppositionens önskemål om
upplysningar som är väl motiverade?
Jo, han börjar tala om partipolitiskt
spel. Försvarsministern kan inte tänka
sig att herr Hjalmarson och jag eller

de partier vi representerar har ett genuint
intresse för att det inom de gränser
som är naturliga skall lämnas upplysningar
åt det svenska folket. För att
klara sig ur klämman upprepar försvarsministern
talet om partipolitiskt
spel. Jag tror vi alla inser att sådant
tal faller tillbaka på den som kastar ut
det — han kan inte försvara sig med
skillnader i temperament.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Både herr Hjalmarson
och herr Ohlin säger att de icke lägger
partipolitiska synpunkter på detta ärende.
Jag vill i det sammanhanget erinra
om att denna fråga är lik de flesta
andra beredskapsfrågor. Jag har haft
förmånen att under fem års tid handlägga
beredskapsärenden inom regeringen
och lagt fram förslag härom till
riksdagen. Det har lämnats information
till utskott och andra som begärt information.
Det finns åtskilliga ting som
vi inte vill diskutera offentligt, och det
har inte heller blivit gjort. Det kan
dock inte sägas att beredskapen blivit
lidande på att vi behandlat frågorna på
detta sätt, tvärtom tror jag att vi har
kunnat ordna en hel del ting i gott
samförstånd och nått goda resultat.

Jag har betraktat denna fråga såsom
likställd med andra beredskapsfrågor
om hur vi skall trygga vår försörjning.
Herrar Ohlin och Hjalmarson har sagt
att de vill ha en debatt och av annat
slag, och det var därför, herr talman,
som jag hänvisade till att försvarsministern
kanske hade någonting att säga
i detta sammanhang. Det var av den
anledningen försvarsministern kom in
i debatten.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Det har förut under debatten
sagts, att den ekonomiska utvecklingen
under föregående år har varit
gynnsam och att den ekonomiska
politik som har förts har lett fram till

158 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de avsedda resultaten. Jag skall inte för
min del göra några upprepningar. Jag
noterar bara att den fulla sysselsättningens
bevarande, den ökade produktionen
och prisernas stabilitet är ting,
som är värdefulla för de stora löntagargrupperna,
och att den ekonomiska politik
som har förts och som nu förs står
i överensstämmelse med de intentioner
som man på löntagarhåll har.

Om man emellertid kommer fram till
att utvecklingen har varit bra, att man
också framdeles kan vänta att våra bekymmer
inte kommer att bli så stora,
kan det ändå vara så, att det som utgör
helheten inte alltid är det som svarar
mot förhållandena i de olika detaljerna.
En god helhetsbild kan i sig
inrymma moment, som är mindre bra
och där utvecklingen inte varit sådan
som man skulle önskat. Till det som
är mindre bra hör enligt min mening,
att man trots mycket begränsade lönerörelser
vid ett par årsskiften inte kunnat
komma längre i fråga om levnadskostnaderna
än att de sedan ett och ett
halvt år tillbaka är stabila. Det hade
varit önskvärt att utvecklingen under
denna tid med de i stort sett stabila
lönerna hade kunnat leda till att den
produktionsökning, som skett på grund
av rationaliseringen, tagit sig uttryck i
sänkta priser.

Om det skulle bli så, att man inte
heller under 1954 kan räkna med att
vinna mera markanta prissänkningar
än de som tidigare inträtt, så har man
anledning att befara inte bara att den
fulla sysselsättningen inte går att förena
med sänkta levnadskostnader, utan
man har också anledning att vara orolig
för hur det på längre sikt skall vara
möjligt att förena den fulla sysselsättningen
med stabila priser.

Det är därför av vikt att fortfarande
ägna stor uppmärksamhet åt priserna
och levnadskostnaderna, och det är anledning
för statsmakterna att verkligen
ingripa, där de kan ingripa, för att få
eu fördelaktigare utveckling. Med detta

följer att min inställning är, att man
icke bör avveckla priskontrollen. Man
bör bibehålla den såsom ett organ, som
kan övervaka att inte för höga priser
bibehålies utan att priserna sänks där
så är möjligt.

Jag skall vid detta tillfälle inte närmare
gå in på denna fråga. Vi får anledning
att återkomma till den senare
under riksdagssessionen.

Lika angeläget är det att man under
de förhandlingar, som så småningom
kommer att äga rum beträffande prissättningen
på våra livsmedel, som utgör
en stor post i de samlade levnadskostnaderna,
ser till att man får möjlighet
att utnyttja den fortgående rationaliseringen
på jordbrukets område
till sänkning av priserna.

Herr talman! Sedan är det eu annan
sak, som ur mina synpunkter inte förefaller
att vara så bra. Det gäller sysselsättningsfrågor
på speciella områden.

Om man för en full sysselsättningspolitik
kan det val inte hjälpas, att
det till viss del ändå kommer att uppstå
arbetslöshet. Den kan uppstå på
grund av omställningssvårigheter. Den
kan uppstå därför att man inte inom
hela näringslivet har möjlighet att driva
arbetet oberoende av säsongernas
växlingar. Det är en arbetslöshet, som
man inte helt kan komma ifrån utan får
räkna med också för framtiden. Men
under den senare tiden har det funnits
en arbetslöshet av annat slag på det
statliga området. Man måste ifrågasätta
om den verkligen är nödvändig och om
det är nödvändigt att för framtiden
räkna med en ordning, där arbetslösheten
blir större än vad som betingas av
att man icke har möjlighet att under
vintern utföra alla slag av arbeten. Det
har förekommit och förekommer fortfarande
en rätt betydande arbetslöshet
på vägväsendets område. Det förekommer
arbetslöshet inom statens järnvägar,
och det ser ut som om det skulle
bli arbetslöshet också på televerkets
område.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Den största omfattningen har arbetslösheten
inom vägväsendet. Man kan ju
tycka att det är ganska underligt att
det skall vara så, när vi vet att våra
vägar behöver byggas ut i en snabbare
takt och att det är vägväsendet, som
skall svara för en del av de reservarbeten,
som skall erbjudas arbetare, som
inte har möjlighet att sysselsättas inom
sitt normala arbetsområde. Man kan
tycka att det då är underligt att det
skall behöva bli som det är i dagens
läge, en arbetslöshet på mellan 1 500
och 2 000 arbetare, som icke har möjlighet
att sysselsättas på något annat
håll utan som nu får försörjas genom
understöd från arbetslöshetskassan.

Anledningen till att detta läge uppkommit
förefaller vara dels att man
har fält fortsätta vissa under förra året
igångsatta beredskapsarbeten under
sommaren 1953 med vägförvaltningarnas
ordinarie anslag, dels att man icke
bär planerat arbetena på detta område
så, att de har kunnat räcka över hela
året i vanlig utsträckning. Arbetslösheten
beror alltså på att man sedan i
höst helt enkelt inte har medel till förfogande
för att hålla den ordinarie arbetsstyrkan
sysselsatt. Jag skulle därför
vilja ställa den frågan, om det nu inte
kan vara anledning att här ge anslag
för sysselsättningsarbete, så att man inte
behöver fortsätta med den ordning som
nu förekommer: att försörja arbetare,
för vilka arbetsuppgifter finns, med
understöd från arbetslöshetskassa.

Jag går sedan över till förhållandena
på televerkets område. Jag sade att man
där hade att vänta under den närmaste
liden en friställning av arbetskraft. Det
har aviserats att omkring 400 arbetare
skulle komma att avskedas och att detta
har sin grund däri att en hemställan
från televerkets sida om en ökning av
investeringstaket med 12 miljoner kronor
inte har kunnat bifallas av Kungl.
Maj:t. Halva beloppet skulle sannolikt
vara tillräckligt för att trygga sysselsättningen
på det egna området. Jag no -

terar här, att det inte i vanliga fall förekommer
någon säsongväxling på televerkets
område. Man har genomfört en
ordning sedan några år tillbaka som
innebär, att man sökt begränsa arbetarstammen
så, att den inte är större än
att den kan sysselsättas hela året. De
nu aktuella svårigheterna har uppstått
därigenom, att investeringstaket inte
kan höjas över det som tidigare är
fastställt. Det sägs att det hela inte beror
på att man skulle ha planerat fel
utan på att man fått ta vissa beställningar
från industrien tidigare än beräknat.
Det är uppenbart att det inte
beror på att man ökat antalet anställda
under senare tid. Det har varit anställningsstopp
sedan förra året.

Svårigheterna för televerket tycks öka
därigenom att man nu får leva i ovisshet
om hur stort anslaget kommer att
bli under nästa budgetår: om man skall
räkna med en investeringsram, som är
lika stor som under innevarande budgetår
eller om det skall komma att genomföras
en nedsättning med de tio
procent, som minimialternativet i kapitalbudgeten
innebär.

Jag kan för min del lätt förstå, att
det i ett läge, där de samlade resurserna
för investering och konsumtion
är begränsade, måste ske avvägningar
mellan investeringar på olika håll och
att det måste leda till att inte alla de
investeringar, som i och för sig skulle
vara nyttiga att utföra på det statliga
området, kan komma till utförande.
Men jag har svårt att förstå, att man
egentligen vinner något om det leder
till att arbetskraft friställes från ett
statligt investeringsområde utan att
denna arbetskraft kan sugas upp på
andra håll. Så är det beträffande vägväsendet,
och man har anledning befara,
att det kommer att bli så även
med de 400, som det är fråga om inom
televerkets område. En bättre planering
skulle vara önskvärd i de fall, där man
kan konstatera att det är brister. I övrigt
synes önskvärt, att de olika verken

160 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så snart som möjligt kunde få besked
om vilka anslag de har att räkna med
under det kommande budgetåret. De
har svårigheter med sin planering, om
de under en längre tid skall leva i ovisshet
om vilket alternativ som skall användas
av de tre i kapitalbudgeten angivna.

Herr talman! Jag skall sedan gå över
till att säga något om det som diskuterats
hör under gårdagen. Jag skall
börja med en fråga, som herr Ohlin i
sitt inledningsanförande berörde, nämligen
frågan om skatterna på sprit och
tobak, och i någon mån också den vidare
fråga, som herr Ohlin även var
inne på, nämligen det som i övrigt ankommer
på 1952 års kommitté för indirekt
beskattning att utreda.

På skäl som jag för min del hade
ganska svårt att fatta utgick herr Ohlin
ifrån att de uttalanden, som finansministern
gjorde på tal om visst samband
mellan de föreslagna skatterna
och sjukförsäkringen, inte skulle överensstämma
med det som kommittén
eller kommitténs ordförande hade
framfört. Jag vill säga att det finns väl
inte någon brist i överensstämmelse
mellan dessa synpunkter. Inte någon
inom kommittén och jag föreställer mig
inte heller på något annat håll har väl
utgått ifrån, att man skulle ha en ordning
med en specialbudget för sjukförsäkringsreformen,
där man på inkomstsidan
för upp inkomster av sprit och
tobak och där man på utgiftssidan tar
upp de kostnader, som den obligatoriska
sjukförsäkringen för med sig för
staten. Som finansministern för övrigt
redan framhöll i höstens remissdebatt
förhåller det sig ju så med sambandet,
att det är begränsat till att sjukförsäkringen
är den sista kostnadskrävande
reformen. Det är därigenom man har
kommit att få en utgiftsökning, som
nödvändiggör en ökning av inkomsterna.

Det har ju för alla alltsedan sjukförsäkringen
behandlades varit klart, att

statens kostnader för denna skulle komma
att uppgå till omkring 160 miljoner
kronor. Utredningskommittén har för
sin del om detta sagt följande: »Statens
samlade årliga inkomstbehov skulle sålunda
•—- därest balans i övrigt skulle
råda mellan inkomster och utgifter -—
enbart genom den obligatoriska sjukförsäkringens
ikraftträdande den 1 januari
1955 öka med detta belopp.» Observera
alltså: kommittén har sagt, att
under förutsättning av balans i övrigt
mellan inkomster och utgifter blir
detta utgiftsökningen för helt år. Kommittén
har därefter anvisat, hur man
skulle kunna vinna täckning för en sådan
utgiftsökning. Utvecklingen därefter
har visat, att det blir ökning av inkomsterna
från andra statliga inkomstkällor
och att man kan vänta att så
kommer att ske också i fortsättningen.
Det som behöver fyllas blir därför
mindre än de 160 miljonerna. Det beräknas
bli endast omkring 100 miljoner
kronor. Det är naturligt att det då sker
en omräkning av det förslag som har
lagts fram, och jag förmodar att det
inte varit någon svårighet att göra det
med utgångspunkt från det kommittén
på olika punkter anfört. Jag kan inte
förstå, att man kan finna det märkvärdigt
att det härvidlag sker en nedsättning
eller — som det förefaller att herr
Ohlin var — att man kan vara ledsen
över att detta kan inträffa. I stället borde
man vara tillfredsställd över att det
extra skatteuttaget blir mindre än man
tidigare haft anledning förmoda.

Vidare ifrågasatte herr Ohlin, om det
verkligen kan finnas anledning att vidare
utreda frågan om den indirekta
beskattningen, och i ett annat sammanhang
uttalade herr Ohlin sin skepsis
mot tanken på allmänna konsumtionsskatter.
Detta är ingen exklusiv uppfattning
hos herr Ohlin. Många ledamöter
av denna kammare från olika partier
har säkert en lika skeptisk uppfattning
om lämpligheten av att införa allmänna
varuskatter.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Låt mig emellertid nu, när frågan
kommit upp, erinra herr Ohlin och
folkpartiet om förspelet till att utredningen
om dessa frågor kom till. Förspelet
har vi att söka i de'' överläggningar,
som förts i 1949 års skatteutredning,
och i det uttalande, som denna utredning
gjort. Där var man i stort sett
ense om att det med hänsyn till den
direkta beskattningens höjd var önskvärt
med en utredning i dessa frågor,
och man var från ledamöternas sida
ense om den skrivning, som är återgiven
i nämnda utrednings betänkande,
s. 111. En ledamot av kommittén, herr
Åkerström, anmälde dock en annan mening
än kommittén i övrigt. Kommittén
uttalande följande: »Främst bör upptagas
till närmare utredning frågan huruvida
praktiska möjligheter finnas, att
vid en utvidgad användning av den indirekta
skatteformen förebygga eller
kompensera en icke önskvärd ökning av
skattetrycket på vissa mindre bemedlade
folkgrupper och hur dessa åtgärder
i så fall böra utformas. Vidare böra
olika direkta och indirekta skatteformers
administrativa kostnader och olägenheter
samt riskerna för ofullständig
skattebetalning i de olika fallen undersökas
och jämföras. Sedan dessa undersökningar
utförts, torde det bli möjligt
att bättre än nu bedöma avvägningen
mellan de olika skatteformerna. Vi föreslå
alltså, att dessa undersökningar
komma till utförande, för att möjliggöra
ett slutligt ställningstagande till frågan
om en ökad användning av indirekta
skattemetoder. Ett sådant ställningstagande
måste anknytas till konkret ututformade
förslag.»

Detta uttalande har visserligen inte
herr Ohlin varit med om att utforma,
utan det var herrar Sandberg och Petrén,
som vid det tillfället representerade
folkpartiet. Bland övriga kommittéledamöter
rådde det dock ingen tvekan
om att herr Ohlins ande svävade
över de båda folkpartiledamöterna, när
11—Andra kammarens protokoll 1954.

de var med om att utforma skrivningen
på detta sätt.

Nu kan det väl inte sägas, att det har
inträtt någon förändring, som skulle
kunna innebära ett frångående av vad
1949 års skattekommitté ansåg vara
önskvärt att utreda. En skeptisk inställning
till allmänna varuskatter behöver
ju inte betyda att man inte skall utreda
frågan för att klarare kunna bedöma
vilka olägenheter och till äventyrs
fördelar som kan följa med en
ökad indirekt beskattning. Det är ju
endast fråga om att utreda.

Sedan vill jag med några ord beröra
frågan om den obligatoriska sjukförsäkringen.
Mina ord på den punkten
är närmast föranledda av vad herr
Nihlfors anförde under debatten i går.
Herr Nihlfors utgick då ifrån — såvitt
jag fattade honom rätt — att det är
självklart att de grupper, som vid sjukdom
nu åtnjuter en bättre ersättning
än vad lagen föreskriver, skulle komma
att få vidkännas en försämring, och att
den försämringen inträder därför att
vi infört en lagstiftning'' på detta område.
Själva lagstiftningen skulle med
andra ord utgöra ett hinder för nämnda
grupper att bibehålla sina förmåner. Jag
måste säga, att det är mycket egendomligt
att en tjänstemannarepresentant kan
uttrycka sig på det sättet! Lika underligt
är det, när högerns tjänstemannarepresentanter
i den allmänna debatten
liksom utgår ifrån såsom något
självklart, att sjukförsäkringen kommer
att medföra försämringar för de privatanställda
tjänstemännen. De vet ju ändå,
att lagstiftningen inte lägger några
hinder i vägen för bättre förmåner än
vad lagen föreskriver. Den är avsedd
att vara en grund. De i lagen angivna
ersättningarna får icke underskridas,
men det finns ingenting sagt om att
de inte får överskridas genom extra
insatser av arbetsgivarna.

Vidare har det vid behandlingen av
denna fråga i vederbörande utskott uttalats,
att man utgår ifrån att det inte
Nr 2.

162 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

annat än i rena undantagsfall skall
kunna ske några försämringar av förmånerna.
Om man alltså läser vad som
står i lagen och de uttalanden som
gjorts, när densamma antogs, tycker jag
inte det finns någon som helst anledning
till den defaitiska inställning,
som herr Nihlfors här intog under gårdagens
debatt. Inte heller kan det vara
till gagn för tjänstemannaorganisationerna
att liksom falla över på den linje,
som nu är Svenska arbetsgivareföreningens,
nämligen att en anpassning
nedåt av förmånerna måste ske, därför
att det inte får förekomma andra förmåner
än vad lagen föreskriver.

Jag vill för min del säga —• jag kan
ju göra det som företrädare för stora
grupper, som nu är i det läget att de
har bättre förmåner än lagen anger —•
att jag tycker att det skulle vara en
orimlighet om en lagstiftning, som har
kommit till för att skapa förbättringar
för grupper, som inte haft det ordnat
för sig i detta avseende i sina anställningsvillkor,
skulle leda till att man
försämrade för dem som har det bättre.
Detta är organisationernas inställning
till denna fråga, och såvitt jag har mig
bekant har inte från dem som företräder
staten som arbetsgivare gjorts några
uttalanden i den riktningen, att det
här skulle komma att ske en försämring.
Frågorna är under utredning och
det är möjligt att det kan bli anpassning
på vissa avsnitt. Genomsnittligt
bör det inte inträffa några försämringar.

Till sist, herr talman, skall jag be att
få nämna något om en fråga, som behandlades
här i riksdagen förra året,
nämligen frågan om en utredning om
förkortning av arbetstiden. Som kammarens
ledamöter väl kommer ihåg, så
rådde det ju något delade meningar om
hur man skulle förfara med den motion
herr Gustafsson i Stockholm och jag
väckte i denna kammare, om den skulle
avslås eller om man skulle hemställa
till Kungl. Maj:t att få en utredning till

stånd. Det var delade meningar i utskottet,
och det blev också så vid behandlingen
i kamrarna. Andra kammaren
stannade för ett positivt beslut med
hemställan om utredning, medan däremot
första kammaren med mycket
knapp majoritet avslog motsvarande yrkande.

Under den tid som gått efter riksdagens
behandling av frågan har densamma
kommit att bli mycket diskuterad
inom arbetarrörelsen. Den har diskuterats
på en hel rad av de stora fackliga
kongresserna under sommaren —• exempelvis
vid Svenska metallindustriarbetareförbundets,
Svenska järnvägsmannaförbundets
och Svenska fabriksindustriarbetareförbundets
— varvid man
positivt uttalade sig för att en utredning
borde komma till stånd. Det har
förekommit debatter på andra håll, och
man kan väl säga, att det är en tämligen
enhetlig opinion för att man nu bör
få en utredning i dessa frågor.

Det kan väl också sägas att vi en ganska
lång tid haft och fortfarande räknar
med att ha stabilitet i vår samhällsekonomi,
och då kan det vara möjligt att
få fram de uppgifter och vinna de resultat,
som man vill försöka uppnå med
en utredning om de verkningar på olika
områden, som en arbetstidsförkortning
skulle komma att föra med sig.

Med hänvisning till den omfattning,
som kravet på en utredning om arbetstiden
har, och med hänsyn till den inställning
denna kammare tog till frågan
redan förra riksdagssessionen, skulle
jag vilja ställa den frågan till statsministern
eller till statsrådet Sträng,
om man inom regeringen är beredd att
ta ett initiativ till att en utredning av
dessa frågor kommer till stånd och när
i så fall man kan vänta en sådan utredning.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson kom
något in på det anförande jag höll i
natt här i kammaren, där jag var inne
på tanken att riksdagen borde ha möjlighet
att ändra på den förra året genomförda
lagstiftningen om sjukförsäkringen,
så att vissa begränsade grupper,
som avtalsmässigt kommit fram
till likvärdiga sjukförmåner som sjukförsäkringen
kan ge, skulle undantagas.
Därvidlag sade herr Henriksson, att
min uppfattning närmast var defaitistisk
gentemot arbetsgivareparten. När
jag nämnde något om anpassningen till
sjukförsäkringen av dessa förmåner för
den händelse riksdagen inte skulle gå
med på ett ändringsyrkande som kan
tänkas bli väckt motionsvägen, menade
jag, att jag hoppades, att arbetsgivareparten
i detta sammanhang inte
nu skulle vid avtalsförhandlingarna
uppträda med krav på att de samlade
förmånerna för dessa tjänstemannagrupper
bleve sämre. Det var alltså en
direkt anmaning i detta läge till arbetsgivaresidan
att härvidlag ställa sig
förstående för den uppkomna situationen.

Jag kan emellertid inte komma ifrån
att en sociallagstiftning, som dock sätter
vissa löntagargrupper i ett avtalsmässigt
mycket sämre läge än tidigare,
är en lagstiftning, som inte borde ha en
så helt obligatorisk karaktär. Det borde
därför finnas möjligheter till undantag,
och jag tänker då givetvis på undantag
för de privatanställda, eftersom vi ju
enligt lagen har möjlighet till undantag
för stats- och kommunalanställda. Jag
har den uppfattningen ■— där är jag
givetvis inne på samma linje som herr
Henriksson •— att de samlade förmånerna
för stats- och kommunalanställda
om de i framtiden ej heller skulle vara
undantagna inte skall bli sämre än för
närvarande sedan man förhandlat eller
överlagt med statsmakterna om det anpassningssystem,
som vi ännu inte sett
något förslag om.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors har nu
uppehållit sig vid en fråga som avgjordes
redan under förra riksdagen, nämligen
om möjligheterna att göra undantag
för olika grupper. Det är alltså en
fråga som man redan har behandlat,
och herr Nihlfors kan väl inte vara
okunnig om de svårigheter, som skulle
följa om det bleve så, att man skulle ha
undantag för de grupper, som nu har
det bättre ordnat än lagen föreskriver.
Jag har inte möjlighet att i denna korta
replik gå in på de svårigheter som kan
förekomma utöver vad som framkommit
i tidigare debatter. Men om herr
Nihlfors har tillfälle skall jag gärna
mera privat nämna något om de svårigheter,
som skulle komma att finnas
om man skulle följa en sådan väg.

Nu säger herr Nihlfors emellertid, att
man genom denna ordning kommit att
få ett sämre avtalsmässigt läge för vissa
grupper, de nämligen som har bättre
förmåner än dem som lagen ger. Det
är alldeles omöjligt för mig att förstå
hur det avtalsmässiga läget kan bli
sämre, om man får en grund att utgå
ifrån som täcker en del av de kostnader,
som arbetsgivarna tidigare måst
täcka direkt i form av lön vid sjukdom
åt sina anställda. Om man lägger en
grund som utgångsläge för alla, måste
väl i stället utsikterna, avtalsmässigt
sett, att därefter kunna uppnå och bevara
de bättre förmånerna vara större
än om man inte hade denna grund.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Jag vill bara säga till herr Henriksson,
att även om hans resonemang teoretiskt
kan tänkas vara riktigt, kan vi
inte bortse från verkligheten sådan den
ter sig för de grupper som här är berörda.
De har kommit i ett sämre läge
genom denna lagstiftnings genomförande.
Jag kan ta ett exempel, även om
det kanske är groteskt. Om man kunde
tänka sig den underligheten, att riksdagen
ändrade semesterlagen i den rikt -

164 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningen, att man minskade den obligatoriska
semestern från tre till två veckor,
skulle man inte då kunna hävda,
att därigenom infördes en lagstiftning,
som skapade sämre förhandlingsunderlag
för dem, som tidigare hade avtal
om tre veckor, att få behålla denna sin
längre semester?

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle
:

Detta med semesterlagen var ett utmärkt
exempel, herr talman! När semesterlagen
infördes stadgades en semesterrätt
på två veckor. Det fanns då
åtskilliga tjänstemannagrupper, som
hade längre semester än två veckor.
Gick då tjänstemännen med på att sänka
den semester de haft tidigare ned
till dessa två veckor? Nej, det har de
aldrig gjort och det har heller aldrig
ifrågasatts att något sådant skulle komma
att inträffa. Vad finns det då för
anledning för herr Nihlfors att — som
tjänstemannarepresentant, observera! —
nu ha en annan uppfattning när det
gäller denna fråga? År det därför att
man inom folkpartiet liksom inom högern
tror mera på Arbetsgivareföreningen
än man tror på tjänstemannaorganisationernas
möjlighet att tillgodose sina
intressen vid förhandlingar?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill svara på den
fråga, som herr Henriksson riktade till
regeringen, huruvida regeringen var beredd
att ta upp frågan om arbetstidens
förkortning till en undersökning och i
så fall när detta kunde ske. Jag vill liksom
socialministern har gjort deklarera,
att regeringen är beredd att, sedan
en del undersökningar om mer partiella
ting har slutförts, ta upp frågan
om förutsättningarna för och möjligheten
att genomföra en mer generell arbetstidsförkortning
och att igångsätta
en sådan undersökning under den närmaste
tiden.

Mitt huvudanförande i årets remissdebatt
har jag förlagt till senaten och
där blev man, tycktes det i går, nästan
förskräckt över de folkliga maner jag
lagt mig till med under mina diskussioner
här med herrar Ohlin och Hjalmarson.
Högerledaren i första kammaren
tyckte att det närmast var ett valmanifest
jag presenterade och han frågade
mig, varför jag inte hade en hornmusikkår
med för att understryka högtidligheten
i det hela. Ja, jag tycker för
min del det är underligt att man liksom
betraktar det såsom något förklenande
och mindervärdigt, om man formulerar
sina meningar så, att de kan bli inlägg
i en valpolitisk diskussion. Allra minst
har väl vi, som sitter här folkvalda, anledning
att med sådan rysning se på en
valrörelses »ruskigheter».

Jag måste säga, att våra valrörelser
ligger på ett mycket högt plan. Ibland
kanske man till och med tycker att
riksdagsdebatterna har smittat av sig,
så att även våra inlägg i valdiskussionerna
mera påminner om nationalekonomiska
kurser. Jag tror inte alls det
skadar, om vi här i debatterna tar upp
också en del andra ting av mer principiell
natur och som väl har förutsättningar
att på ett klarare sätt demonstrera
skiljelinjerna mellan partierna.

Under många år har jag, herr talman,
suttit här i andra kammaren och lyssnat
till herr Ohlin vid remissdebatterna.
Jag har då fått höra många hårda omdömen
om mitt sätt att tala och polemisera
men naturligtvis också om min
oförmåga att leda detta lands politik.
I år hade jag emellertid verklig otur.
Under gårdagen blev jag nämligen för
första gången inte föremål för kritik
från herr Ohlins sida utan fick en
mängd lovord och beröm •— och då
sitter jag i första kammaren och får
inte vara vittne till denna ovanliga
sensation.

Men om jag varit närvarande hade
jag ju, med min kända blygsamhet,
måst avböja det mesta av vad herr

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Ohlin, enligt de referat som varit tillgängliga
för mig, sade. Min insats är
inte så märkvärdig som lian ville göra
gällande. Herr Ohlin uppehöll sig vid
diskusssionen om valsystemet och tyckte,
att det var mycket duktigt att jag
hade lyckats uppnå en överenskommelse
mellan partierna. Det är klart att det
måste glädja oss alla, om vi kan föra
bort frågan om valsystemet ur de politiska
diskussionerna. Det var verkligen
ingen uppbygglig historia vi upplevde
för ett och ett halvt år sedan, då de båda
regeringspartierna beskylldes för att genom
fiffel och fuffel med valmetoden
söka hålla sig kvar vid en politisk makt,
som väljarna inte ville ge dem. Naturligtvis
måste det betraktas som en
vinst, om man kommer bort från diskussioner
av den typen. Jag föreställer mig
att båda parterna — den som anklagar
lika väl som den som anklagas — i
själva verket förlorar bland väljarna genom
att sådana debatter förs.

Det är därför naturligt, att man vill
ha en överensstämmelse i betraktelsesättet
av hur folkrepresentationen skall
utses. Men låt oss se på vad som kommer
att hända. Propositionen ligger
ännu inte på riksdagens bord, och det
enda som är känt för riksdagen är vad
som framgick av det förhandsreferat,
som herr Ohlin tjänstvilligt gav i går.
Det må vara mig tillåtet att säga några
ord om vad propositionen kommer att
innehålla.

Det valsystem, som vi från regeringens
sida inbjuder riksdagen att besluta om,
är precis det valsystem som en sådan
strid stod om år 1952: det är uddatalsmetoden,
reduceringstalet för partierna
vid utseendet av det första mandatet
är 1,4 och det är ett provisorium. Det
var, ärade kammarledamöter, dessa tre
inslag, som gav oppositionen anledning
att år 1952 beskylla oss för fiffel med
valmetoden. Men i dag säger man, att det
är en bra och samlande lösning, som
statsministern har heder av att ha
genomfört.

En liten episod kanske kan noteras,
eftersom denna fråga nu tagits upp här.
Det var ju framför allt den omständigheten,
att valmetoden var provisorisk,
som gav touche åt anklagelserna mot
de två regeringspartierna. Det var det
som visade att vi var beredda att, allteftersom
konjunkturen och maktbehovet
växlade, ändra valsystemet. På den
punkten var regeringen verkligen villig
att gå kritiken till mötes och föreslå en
definitiv lagstiftning. Men då vi vill
genomföra en definitiv lagstiftning
upplever vi nu den överraskningen, att
det som gav själva incitamentet till irritationen
år 1952 — provisoriekaraktären
hos valsystemet — blir ett villkor
för de borgerliga partierna att vara
med om en överenskommelse. Det är
klart, att så benhårt håller vi inte på
vår rätt att överge tidigare ståndpunkter,
att vi inte kan tillmötesgå oppositionspartiernas
begäran att vi skall vidhålla
vår ståndpunkt från år 1952. Visst
kan vi göra det, och så blir det då ett
provisorium igen — denna gång på förslag
av oppositionen!

Men om man tillämpar det år 1952
använda valsystemet direkt på landstingsvalet,
så innebär det att det stora
partiet, det socialdemokratiska, gör betydande
vinster på valmetoden, och det
har vi aldrig begärt. Vad vi sade 1952
var, att vi ville ha en valmetod, som
vid samma väljarunderlag i allt väsentligt
gav samma resultat som den tidigare
tillämpade metoden, men vi ville befria
de minsta partierna från tvånget att ingå
kartell. Det var motivet till 1952
års valreform. Nu skulle som sagt ett
direkt överförande till landstingsvalen
av 1952 års metod — som gav ett bra
resultat vid det årets andrakammarval,
vilket väl alla numera erkänner — faktiskt
innebära betydande vinster för
det större partiet. Varför? Jo, därför att
man i så många landstingsvalkretsar utser
ett litet antal landstingsmän. Eftersom
vi aldrig hade begärt att en ny
valmetod skulle införas för att stärka

1C6 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det socialdemokratiska partiets positioner,
sade vi oss att denna konsekvens
av 1952 års valmetod, att den
skulle leda till en väsentlig förstärkning
av antalet mandat för socialdemokratien,
är av oss icke avsedd. Därför
var vi för vår del i hög grad lyhörda
för det resonemanget, att man skulle
kunna öka antalet landstingsmän både
direkt genom ökning i valkretsarna och
genom underlättande av sammanslagning
av valkretsar till större valkretsar.

Nu kommer det ju ett förslag ifrån
Kungl. Maj :t inom kort på denna punkt,
och det är fortfarande min livliga förhoppning
att det skall gå att få till
stånd en enighet omkring valsystemet
av de skäl, som jag tillät mig att skildra
här i början av mitt anförande. Men
efter den förhandsrecension som lämnades
i går har jag ansett det nödvändigt
att göra detta tillrättaläggande redan
innan propositionen ligger på kammarens
bord.

Det var också en annan sak som togs
upp i går som jag gärna skulle vilja göra
ett par kommentarer till. Det gäller diskussionen
— också med herr Ohlin —
om arbetslöshetsprocenten. Det är klart
att man aldrig skall driva tolkningar av
vad någon har skrivit och sagt alltför
långt. Jag brukar för min del säga, att
om en person säger, att här har jag begått
ett misstag, jag har inte menat det
som det ser ut som om jag skulle ha
menat, så får man acceptera det. I all
synnerhet vi partiledare, som antingen
vi vill det eller inte tvingas att ideligen
tala och skriva, vi har — det kan jag
väl få säga på kollektivets vägnar ■—
behov av ett betydande mått av överseende
och välvilja.

Emellertid, herr Ohlin, en dålig formulering
kan man göra sig skyldig till,
men om en dålig formulering kommer
igen gång på gång, i skrift, i TT-referat
och i tidningsartiklar, och om den har
svävat i hjärnan i månader, då blir det
ju inte riktigt detsamma som om man
råkar göra en dålig formulering vid ett

enstaka tillfälle. Då måste det väl ändå
vara så, att det inte är formuleringen
som är dålig, utan det är den tanke
som ligger bakom formuleringen som är
bristfällig.

Jag tillåter mig att tro, att när herr
Ohlin gjorde denna serie av formuleringar
omkring nödvändigheten av att
ha en ganska hög arbetslöshetsprocent
— fem, sex eller sju procent — ansåg
herr Ohlin, att om man skulle bekämpa
arbetslösheten med generellt verkande
metoder måste man ha en betydande
rörelsefrihet, då måste man ha vad
man skulle kunna kalla en stor reservarbetslöshet.
Det kanske inte är så konstigt
att man tror detta om man är liberal,
och vi får väl medge att herr Ohlin
i det längsta åtminstone har försökt att
vara liberal.

Om man tänker sig hur man skall komma
fram till en full sysselsättning genom
generella metoder, så blir tankegången
kanske klarare än om man håller
sig till ett mera abstrakt teoretiskt
resonemang.

Antag att vi här i vårt land råkar ut
för en sysselsättningskris. 10 000 man
blir arbetslösa eller kan beräknas bli arbetslösa
inom en viss industri, låt oss
säga textilindustrien. Om man skall
bekämpa denna arbetslöshet med generella
metoder, t. ex. genom en sänkning
av räntan, vad händer då? Ja, man sänker
räntan, men ingen nationalekonom
i världen skulle vara så lättsinnig att
han vågade säga: Det blir 10 000 man
anställda genom denna åtgärd. Det kan
bli 500 man, men det kan också hända
att man stimulerar arbetskraftsbehovet
så, att näringslivet vill sysselsätta
100 000 man, varigenom man har framkallat
en inflatorisk utveckling. Det finns
ingen, inte ens herr Ohlin av åren 1948
och 1949, som skulle våga sig på att
säga med säkerhet, vilken arbetslöshetsbekämpande
effekt som denna generella
metod skulle ha. Men med det direkta
samhällsingripandet — genom att öka
vägarbetarnas antal eller öka bostads -

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 167

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

byggandet ■— kan man ju nästan på
hundratalet när beräkna huruvida man
ger sysselsättning åt 5 000 man, 10 000
man eller 20 000 man. Om man är liberal
i sin åskådning ligger det ju nära till
hands att acceptera den generellt verkande
metoden, och då behöver man ha
ett icke oväsentligt större utrymme än
vi behöver, som säger: Vi är inte rädda
för att låta samhället genom direkta
engagemang och genom konkreta åtgärder
befordra den ökade sysselsättningens
politik.

Det är givet att det inte är i fråga om
målsättningen, som det finns en skillnad
emellan herr Ohlin och regeringspartiet.
Även han vill givetvis ha en så
hög sysselsättning som möjligt. Det är
bara fråga om att vi på grund av att vi
helhjärtat vågar mobilisera samhällets
resurser och icke är bundna av en liberal
ideologis fördomar kan sätta målet
högre. Vi kan säga att vi med full sysselsättning
menar, att flera man är sysselsatta
än vad som är möjligt på annat
sätt.

En framstående nationalekonom har
i dagarna givit ut ett arbete, som tar
upp denna fråga till diskussion, nämligen
professor Lundberg, som i sin analys
av fördelarna av ett fritt ekonomiskt
system, jämfört med regleringsekonomi,
har hamnat just på den ståndpunkt,
som jag tror mer eller mindre dunkelt
låg bakom herr Ohlins olyckliga formulering
av år 1948 och 1949. Professor
Lundberg säger i sitt intressanta
arbete, att vad vi har att välja emellan
är å ena sidan ett samhälle, som han
kallar regleringssamhälle, eller som vi
vill kalla ett samhälle där samhället med
direkta samhällsingripanden styr den
ekonomiska utvecklingen, och å andra
sidan ett samhälle med fri ekonomi.
Man kan välja vilket man vill. Men om
man väljer ett samhälle med fri ekonomi,
säger herr Lundberg med vetenskapsmannens
uppriktighet, måste man
ha en ökad arbetslöshet. Man får köpa

de andra fördelarna med denna
nackdel.

Nu skulle jag vilja fråga herr Ohlin
om inte detta är en riktig skildring. Är
det inte så, att herr Ohlins formulering
inte bara var olycklig utan även gav
uttryck för en tankegång, utifrån vilken
han mycket häftigt angrep de socialistiska
regeringarna i Europa, som inte
förstod att detta var vad man kallar
den överfulla sysselsättningen är en
olycka. Vi har nu upplevt en förskjutning
i tankegången, som beror på erfarenheterna
av den politik som har drivits
av vår regering, av den norska regeringen,
av den engelska arbetarregeringen
och som den engelska högerregeringen
är nödsakad att i stort sett
fullfölja. Herr Ohlin har lärt sig någonting
sedan 1948 och 1949, nämligen att
man kan sätta målet för den fulla sysselsättningen
högre än vad han trodde
var möjligt så länge han var ansluten
till en liberal föreställningsvärld.

Det är givet, att jag med största glädje
skulle hälsa en omvändelse av herr
Ohlin i denna riktning. En liten ansats
till en sådan omvändelse har jag
verkligen sett i ett uttalande, som han
har gjort. Han har sagt, att en av anledningarna
till att man nu kan komma
längre med den fulla sysselsättningen
än vad han trodde att man kunde göra
1948 och 1949 är, att den offentliga arbetsförmedlingen
har utvecklats så
kraftigt, att arbetskraftens rörlighet har
befrämjats. Ja, det är ändå roligt att
det liberala systemet klarar sig därigenom,
att en statlig institution får ett
ökat inflytande. Det är ett erkännande
som inte är så tokigt.

Slutligen vill jag, herr talman, ta upp
ett par frågor, som jag tillät mig att ta
upp även i förstakammardebatten men
som jag gärna har velat ställa under
diskussion, även i denna kammare, där
man kanske är mera intresserad av
dessa frågor än vad senaten var. Vad jag
försökte ta upp till diskussion var pro -

168 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

blemet om demokratien, individen och
samhället.

Det första jag då tog upp till kritik
var det ofta gjorda påståendet, att det
ökade samhällsinflytandet leder till förslavning
av den enskilda människan
och till minskning av den enskilda
människans frihet. Jag frågar här, liksom
jag frågade i går i första kammaren,
om detta är riktigt. Samhällsinflytandet
har vuxit under de sista 20 åren,
det är obestridligt. Men låt oss verkligen
fundera på om det har inneburit att friheten
har minskats. Gör en jämförelse!
Vem kan då förneka, att den vanliga
enkla människan under dessa 20 år har
fått mycket mera av frihet? Hon har fått
en verklig vardagsdemokrati, för att använda
ett uttryck som åtminstone en
av kammarens ledamöter har hört förut,
på det sätt att hon nu har en helt
annan möjlighet än förut att forma sin
livsföring. Vi har fått mycket mera tid
över, som vi kan använda efter behag,
utöver den tid som fordras för att förtjäna
vårt livsuppehälle. Inkomstutjämningen
och den fulla sysselsättningen
har gett människorna pengar att röra
sig med. De har också fått trygghet för
att de inte behöver känna sig bundna
vid samma arbetsplats hela sitt liv. De
har fått andra variationsmöjligheter, en
helt annan valfrihet än vad den föregående
generationen hade. Det har för
oss alla öppnats andra möjligheter att
bestämma över hur vi skall ha det ordnat
i vårt vardagsliv. Vanliga människor
har också fått ett ord med i laget
i allt flera sammanhang, där det förr
var ett fåtal som bestämde. Det gäller
politiken, arbetsplatserna och genom
kooperationen också det ekonomiska
livet.

Detta har skett i en tid, då samhällets
inflytande undan för undan har
vuxit. Redan det visar att det inte finns
något underlag för den abstrakta diskussionen
om att individens frihet står
i oförenlig motsats till samhällets inflytande.
Om samhället använder sitt

ökade inflytande till att åstadkomma
mer rättvisa vid fördelningen av inkomsterna
och till att engagera sig i
det ekonomiska livet, som förut dirigerades
av ett fåtal människor, så kan
icke detta vara ett hot mot de mångas
frihet. Den enskilda individen är inte
fri i den meningen att vi kan leva oberoende
av varandra. Med den moderna
produktionsteknikens utveckling är
samverkan — samverkan mellan produktionsfaktorer,
mellan olika grupper
och mellan människorna själva — nutidens
melodi; den som reser sig emot
en sådan samverkan mellan människorna
intar en ståndpunkt som utvecklingen
redan passerat.

Men hur skall denna samverkan komma
till stånd? Gammalliberalismen
gjorde det lätt för sig genom att säga
att det hela ordnas genom den fria prisbildningens
mekanism; om vi bara
släpper näringslivet fritt, finns det en
ordnande hand som löser det problem
om samverkan, vilket är — det måste
man vara blind för att inte observera
— det dominerande politiska och ekonomiska
problemet i vårt samhälle.

Vi inom socialdemokratien tror inte
på att den fria konkurrensen ger möjlighet
att åstadkomma den samverkan
som är nödvändig, och uppriktigt sagt
tror nog inte heller socialliberalismen
därpå. Herr Hjalmarson får väl svara
för sig, men det är självklart att inte
herr Ohlin ansluter sig till en uppfattning,
enligt vilken problemet om uppkomsten
av den nödvändiga samverkan
löses så enkelt som genom att lämna
konkurrensen fri. Samhället skall enligt
vår uppfattning försöka åstadkomma en
bottengrund av trygghet. Därmed är
jämlikheten skapad, och det är en förutsättning
för att människorna skall kunna
samverka under någorlunda frihet.
Men dessutom fordras en organiserad
samverkan inom det ekonomiska livet;
utan denna organiserade samverkan
uppkommer i varje fall risk för kriser
och för arbetslöshet. Socialliberalismens

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 169

Vid

svaghet är inte, att den inte ansluter
sig till denna vår uppfattning — det
gör den säkert i grund och botten —■
utan att den råkar ut för en såsom jag
tycker förlamande konflikt med sig
själv genom att den mot socialdemokratien
riktar en principiell kritik, som
om den vore riktig skulle slå ihjäl även
socialliberalismen.

Så långt om de ekonomiska resonemangen,
jag vill sedan säga några ord
om konsekvenserna för den politiska demokratien.
Som en övergång vill jag då
understryka, att det är ett misstag att
tro att människornas frihet, vare sig på
det ekonomiska eller det politiska området,
skulle bli mindre därför att de
beslutar sig för att i samverkan genomföra
sådana ting som de inte orkar med
var för sig. Vad är, ärade kammarledamöter,
huvudparten av vårt politiska
handlande annat än försök att organisera
en sådan samverkan? Vi vill ha en
sjukförsäkring, men ingen kan lösa den
frågan på egen hand. Vi måste därför
skapa förutsättningar för en gemensam
lösning. Likadant är det med våra önskningar
att genomföra en folkpensionering,
att förbättra vägar, skolor, försvar
o. s. v. Hela vår politiska gärning
är fylld med strävanden att försöka under
samhällets medverkan lösa sådana
uppgifter, som vi kan genomföra i samverkan
men som vi inte kan lösa var
för sig.

För oss socialdemokrater har det
gällt att försöka skapa ett samhälle, där
medborgarna betraktar samhällsmaskineriets
verksamhet som uttryck för deras
egna strävanden, och att ge medborgarna
i gemen ett maximum av inflytande
inom ramen för en samhällsorganisation,
som fyller kravet på att
effektivt kunna förverkliga de målsättningar,
som ingen utomstående utan
folkflertalet självt ger oss. Om man från
dessa utgångspunkter frågar hur den
svenska demokratien arbetar, så låt oss
konstatera att den arbetar bra. Jag tilllåter
mig att hävda, ätt medborgarna

remiss av statsverkspropositionen m. m.

känner sig mycket mer hemma med en
demokrati, som i en kritisk situation
kan handla och som inte förlamas av
exempelvis en partisplittring av den
typ, som vi möter i dagens Frankrike
och som i Weimarrepublikens Tyskland
malde sönder demokratien. Medborgarna
vill att beslut skall fattas i en
sådan riktning, ätt deras egna intressen
främjas. De vill icke att deras demokrati
skall stå handlingsoförmögen.
Det är därför som jag och det socialdemokratiska
partiet icke har kunnat
medverka till ett valsystem, som skulle
uppmuntra en långtgående partisplittring
i detta land. Detta är anledningen
till att vi arbetade för 1952 års valsystem
och att vi nu förordar att detta
valsystem i allt väsentligt tillämpas vid
landstingsvalen. Men även om det parlamentariska
system vi har arbetar bra,
kan det naturligtvis behöva förbättras
på vissa punkter. Jag skall ta upp en sådan
punkt.

Det finns en rad frågor som är av
den naturen att de icke genomdiskuteras
under en valrörelse. De är inte
partiskiljande såsom de ting som partierna
under en valrörelse tar upp och
diskuterar igenom. Då finns risken att
dessa frågor, som ofta kan ha mycket
stor betydelse för medborgarna, löses
utan en debatt där medborgarna känner
sig engagerade, löses liksom över
medborgarnas huvuden. Skall demokratien
fungera, skall den arbeta så, att
medborgarna känner att de har ett ansvar
för demokratien, att de vet vad som
sker och kan påverka besluten. Därför
hör diskussionen om stora och små frågor
till demokratiens liv. Fördenskull
tror vi att det kan vara klokt att ta upp
frågor, som inte är partiskiljande, och
föra ut dem till folkomröstning. Det är
frågor som exempelvis nu högertrafiken,
som i eminent grad är sådan, att
medborgarna bör ha möjlighet att säga
ett ord därom, ty de allra flesta av
oss har väl någon uppfattning om dessa

170 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ting. Men det är ingen partiskiljande
fråga.

Det är ganska intressant att konstatera
att det blir en sådan oro när vi
föreslår en konkret fråga till folkomröstning.
Då säges medborgarna inte
alls vara kompetenta att yttra sig. Det
verkar, att döma efter en tidning, nästan
som om de i detta sammanhang
vore lika okunniga som den slöa hop
av valboskap som samma tidning tidigare
skildrat väljarna som. Vi skall inte
låta oss avskräckas av att just de, som
på läpparna för talet om att folket skall
få vara med och besluta, blir rädda,
när vi för fram ett konkret folkomröstningsförslag.

Men hur viktigt det än är att man
engagerar medborgarna i dessa frågor,
vill vi icke att det väl arbetande parlamentariska
systemet skall sättas ur
spel. Det vore i och för sig inte så
dumt att beslutanderätten flyttades
över, men vi tror att det är oförenligt
med vårt parlamentariska system, och
då väger fungibiliteten hos det nuvarande
systemet över. Då säger vi: Medborgarnas
uppfattning skall komma till
tals i dessa frågor genom en rådgivande
folkomröstning, men beslutanderätten i
det parlamentariska systemet måste
ligga hos den riksdag som har ansvaret
för politiken i landet. Herr Ohlin
ställde — fortfarande enligt de referat
jag fått av hans anförande — frågan
om vi inte var villiga att ta upp dessa
problem till diskussion. Det är vi visst.
Vi betraktar inte frågan om demokratiens
anpassning till det omdanade samhället
som slutbehandlad i och med de
partiella reformerna i fråga om valsystem
och folkomröstning. Vi vill att den
demokratiska principen skall få tillfälle
att verka vidare inom samhällslivet.
Därför, herr Ohlin, är vi intresserade av
att debatten kring samhällets organisationsformer
hålls levande. I den debatten,
det kan jag försäkra, kommer vi
inte att finna det märkvärdigt om man
tar upp både de problem som opposi -

tionen tycker är viktiga och dem som vi
tror är ännu väsentligare. Vi vill nämligen
att en sådan debatt kring demokratiens
grundproblem inte skall börja med
att man driver fram en spänning och
försöker skapa fiendskap mellan individ
och samhälle. Det är meningslöst att
rikta in debatten på att försöka riva ner
det som byggts upp av samhällsingripanden
till individens skydd. Vi vill ta
upp följande till förutsättningslös prövning:
Hur skall den vanliga, enkla människans
möjligheter att påverka politiken
utbyggas? Hur skall man skapa en
intensivare och intimare kontakt mellan
väljare och valda? Hur skall man
kunna stegra medborgarens känsla och
intresse för de samhälleliga angelägenheterna?
Hur skall man i teori och i
praktisk handling kunna göra klart, att
samhället inte är någon fiende utan
att samhället byggs av medborgaren
och byggs för medborgaren?

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Många förhandlingar
har jag varit med om, men det sätt varpå
statsministern presenterade innebörden
av den preliminära uppgörelsen rörande
valsättet var dock någonting av
det mest egendomliga jag bevittnat. År
det meningen att denna uppgörelse
skall utnyttjas till en polemik mot oppositionspartierna?
Jag vill, herr talman,
inte gå in på de privata resonemang
som vi förde vid dessa överläggningar.
Jag bara konstaterar, att både
statsministern och inrikesminister Hedlund
i förhållande till herr Ohlin och
mig har framställt regeringens bud som
ett uttryck för väsentliga eftergifter
från majoritetens sida. Har detta varit
i avsikt att inge oss en felaktig föreställning? Det

referat som herr Ohlin gav av
vad som skett vid förhandlingarna var

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 171

Vid

enligt min uppfattning fvdlständigt korrekt
och stod i full överensstämmelse
med de förutsättningar som legat till
grund för den slutliga uppgörelsen. Jag
delar helt och hållet statsministerns
uppfattning om att vi, som råkat bli utsedda
till partiordförande, i hög grad
är i behov av våra kollegers välvilja
och överseende. Statsministern får utsälda
mig om jag säger, att jag har en
känsla av att han har ett visst behov av
ett sådant överseende från vår sida om
man nu verkligen — vilket jag också
hoppas — skall kunna få enighet kring
den preliminära uppgörelsen om valsättet.

Herr talman! Jag skulle vilja begagna
de återstående minuterna till att ta
upp några principiella synpunkter, som
statsministern berörde. Jag är glad över
att statsministern nu för över debatten
till frågan om vilken meningsriktning
de! är som mest vill främja en
vardagsdemokrati och som mest syftar
till att värna folkets frihet. Här skall
jag gärna medge, att jag är i behov av
statsministerns överseeende. Jag har
nog inte någon större förmåga att kunna
debattera dessa ting, bl. a. av det skälet
att jag personligen i så hög grad misstror
teoretiska debatter. De är i regel
synes det mig ingenting att ta på. Jag
vill ställa frågorna konkret. Jag säger
så här: Vem är det som ökar människornas
frihet mest? Är det de partier
som arbetar för att människorna på
ett direkt sätt skall få delta i avgörandet
av lagfrågor och nya anslagsfrågor
eller är det de partier, som motarbetar
en sådan ordning? Visst är det ett framsteg
att svenska folket skall kunna få
säga vad det tycker och tänker om högertrafiken,
men i motsats till statsministern
är jag varken rädd för folkomröstning
i än mer centrala frågor eller
skrämd för de många människornas beslut
i avgörande sammanhang. Jag tror
helt enkelt inte på det myckna talet
om folkomröstningen som dynamit för
vår parlamentarism. Men jag tror att

remiss av statsverkspropositionen m. m.

en beslutande folkomröstning skulle
kunna medverka till att hålla både regering
och riksdag i närmare kontakt
med människornas uppfattning och önskemål
och att den skulle kunna vara
en stimulerande faktor i vårt politiska
liv.

Vem är det som mest främjar vår frihet,
socialdemokratien med sin regleringsekonomi
eller den meningsriktning
jag företräder, som arbetar för en ekonomisk
utveckling som skall göra det
möjligt för människorna att på ett mera
direkt och personligt sätt få avgöra produktionens
inriktning — alltså arbetar
för en fri prisbildning och ett fritt kreditväsende?
Vem arbetar mest för friheten,
herr statsminister, socialdemokratien
med sin bundna bostadspolitik
eller vi när vi säger, att vi vill få till
stånd en sådan avbyråkratisering av
vår bostadspolitik — bl. a. innebärande
en konkurrens på lika villkor — som
är förutsättningen för en förnuftig lösning
av bostadsfrågan? Vem arbetar för
större frihet åt de många människorna,
socialdemokratien med sin skärpta skattepolitik
eller högerpartiet, som kämpar
för att människorna skall kunna
få en större frihet att disponera sina
egna inkomster?

Vi är, herr talman, i stort sett överens
om de socialpolitiska målsättningarna,
även om vi diskuterar i vilken ordning
olika frågor skall lösas. Jag tror att socialdemokratien
kanske inte riktigt har
dragit konsekvensen av det som statsministern
själv pekade på, nämligen
inkomstutjämningen tack vare standardhöjningen.
I viss mån innebär socialistisk
politik på senare tid att socialismen
skjuter in staten som en skärm
mellan människorna och deras levnadskostnader.
Eu del av kostnaderna »tar
staten på sig» som det så vackert heter,
men vad håller på att inträffa? Jo,
tack vare inkomstutjämningen börjar
fler och fler människor upptäcka att
detta är en illusion och en illusion med
farliga konsekvenser, ty socialismen

172 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

börjar med alt kontrollera de materiella
tingen men slutar med att kontrollera
människorna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas, att debatten
fortsätter i morgon förmiddag, eftersom
det torde vara omöjligt att på
sex minuter behandla vad statsministern
här sagt — ty statsministern ville
väl ha ett svar?

Statsministern är inte lätt att göra
till lags. Får han kritik blir han inte
glad, och får han beröm på en punkt,
känner han sig också illa till mods.
Men jag får väl finna mig däri och komma
med kritik och beröm allt efter som
jag finner anledning till.

Vad först beträffar dessa förhandlingar
vill jag säga ett par saker. Statsministern
talade om förhandsreferat
från min sida. Jag vill därför upplysa
kammaren om att statsministern själv
två gånger har föreslagit, att partiledarna
skulle göra ett lämpligt uttalande
under remissdebatten. Vid framställandet
av det förslaget var det fullt
klart, att då på sin höjd ett korrektur
kunde föreligga i denna fråga, men att
propositionen inte skulle vara avlämnad.

För övrigt kan jag hänvisa till vad
jag sade i går. Om statsministern läser
mitt anförande i protokollet, skall han
finna, att jag var ytterst återhållsam
i fråga om förslagets innebörd.

Vidare hänvisar jag till vad herr Hjalmarson
sade om det intryck regeringsrepresentanterna
gav oss. Att vi på vårt
håll inte finner uppgörelsen tillfredsställande
—- man är ju sällan nöjd i
sådana fall — är en sak för sig, men
politik är det möjligas konst och kan
man få en väsentligt bättre ordning än
eljest möjligt har man anledning att
ta hänsyn därtill.

Här har också varit en textkritisk
diskussion om vad jag sade för fem,
sex, sju till åtta år sedan. Att en bättre
arbetsförmedling ger högre sysselsätt -

ning är ganska klart. Men när statsministern
försökte påstå, att arbetsförmedlingen
skulle vara något socialistiskt, är
det onekligen förbluffande. Låt mig
konstatera: regeringen var mycket nöjd
år 1948 med en arbetslöshet på i genomsnitt
fyra och en halv procent. Jag
har såväl 1947 som 1950 och senare givit
uttryck åt den meningen, att man
skall eftersträva en sysselsättning som
ger största möjliga produktion. Jag har
frågat finansministern, om han har
någon annan mening, men någon sådan
har han inte givit uttryck åt. Därför
är vi kanske i och för sig överens på
den punkten.

När statsministern säger, att de liberala
vill anlita uteslutande räntepolitik
och dylika ting som medel mot arbetslöshet,
är det väl ändå att avvika alltför
mycket från den liberala ståndpunkten.
Eftersom vi nu är i färd med textkritik
vill jag erinra statsministern om
att jag år 1934 skrev en ganska lång
utredning —- den är tyvärr slutsåld för
närvarande, men jag kan låna statsministern
ett exemplar — där en hel avdelning
handlar om offentliga arbeten
som medel mot arbetslöshet; jag har
inte förrän i dag fått höra att det skulle
vara socialism.

Det gäller emellertid att också tänka
på penningvärdet. Vill socialdemokraterna
inrikta den ekonomiska politiken
på största möjliga sysselsättning .med
största möjliga produktion och ett stabilt
penningvärde, är vi överens om
målsättningen. Då tycker jag verkligen
inte, herr statsminister, att vi nu behöver
ta upp tiden med att diskutera sådant
som jag sagt för mer än fem år
sedan och som inte under alla dessa
år tagits upp till närmare debatt. Om vi
är överens om målsättningen, bör diskussionen
sedan gälla de vägar, på vilka
man kan nå målet.

Statsministern hänvisade till att det
blivit större frihet under de sista tjugo
åren. Man kan lika väl säga, att det blivit
så de sista femtio åren. Beror det på

Nr 2. 173

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förstatligande? Beror det på regleringsekonomien?
Ingalunda. Det beror på
höjd levnadsstandard, det beror på organisationerna,
det beror på socialförsäkringen
och på en klokare konjunkturpolitik
o. d. Kan man då dra den
slutsatsen, att eftersom vi har fått en
socialförsäkring och eu bättre konjunkturpolitik
m. m. skulle en socialistisk
utveckling öka friheten? Jag anser för
min del att det är tvärtom. Är det ingenting
annat än socialförsäkringen, konjunklurpolitik
etc. som statsministern
menar med socialism, då verkar det
som om man lärt sig ganska mycket
och kanske rent av något just av den
sociala liberalismen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte försöka
reda ut de problem statsministern här
har vidrört, och vad jag säger är tämligen
personligt.

Jag vill bekänna, att jag inte tror på
gammalliberalismen, och jag tror ändå
mindre på marxismen och dess sterilitet.
Statsministerns fråga om friheten
är större nu än för tjugo år sedan är
av den storleksordningen att den ej kan
diskuteras med så korta perspektiv. När
socialdemokratien övertog makten fick
den dock som arvegods från den tidigare
regimen dels hela den fond av frihet,
som liberalismens genombrott skapat,
och dels utrymme för en skattemarginal,
vilken medfört att man i 25 år kunnat
oavbrutet höja skatterna. Det hade
inte gått om man 1932 fått starta med
det skattetryck som man har ordnat
med til! 1954.

Nu säger statsministern att samhället
icke är någon fiende. Nej, det får vi
hoppas, men det är en distinktion där,
som jag tycker alltid saknas. Det går
inte utan vidare att sätta likhetstecken
mellan stat och samhälle. Samhälle är
ett mycket större, mera nyanserat och
mera mänskligt begrepp än stat. Den
som kunnat uppleva utvecklingen ute i

världen under den människoålder som
ligger bakom oss, med alla urspåringar
och katastrofer som inträffat, utan att
se att i den statliga maktkoncentrationen
ligger en av de mest fruktansvärda
faror som nutidens människor över huvud
taget kan råka ut för, den tycker
jag är oförlåtligt blind.

Statsministern talar om samhällsmaskineriet.
Det är ett utmärkt ord när
det gäller staten, just maskineriet, det
omänskliga, det opersonliga, detta som
till sist i allstatlighetens tecken fångar
oss mer och mer. Såvitt jag förstår är
det omöjligt att med utgångspunkt i den
sammanströmning av liberalism och allstatlighet
som vi just nu upplever och
med de korta perspektiv som hans excellens
statsministern anlägger bevisa
någonting i dessa frågor.

Jag skall ej gå djupare in i sakfrågorna.
Jag skall försöka göra det i annat
sammanhang men inte under denna remissdebatt.
Det är inte så mycket i den
politiska debatten som jag lägger på
sinnet, men statsministerns sätt att tala
om ideologi tycker jag är beklämmande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är möjligt att jag
fått en egendomlig och kanske på några
punkter felaktig redogörelse för vad
som yttrades här om valsystemet och
den överenskommelse som partiledarna
har ansett sig kunna rekommendera
för sina respektive grupper. Jag fick
närmast det intrycket av referatet, att
det skulle ha förekommit något av en
total självuppgivelse från regeringspartiernas
sida, och då ansåg jag för att
återställa balansen det vara nödvändigt
att framhålla, att det av oss förordade
valsystemet är systemet från 1952. Men
jag medgav ju, herr Hjalmarson, att
vi när det gäller utvecklingen av valkretsarna
har varit, som jag uttryckte
det i mitt första anförande, i hög grad
lyhörda för oppositionens synpunkt,
att man inte skulle åt de stora partier -

174 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

na ge en i och för sig oberättigad överrepresentation.
Det kan alltså hända
att formuleringarna hade blivit andra
om jag haft tillfälle att läsa vad som
verkligen sades. Mot ett referat av vad
som förekommit vid förhandlingarna
har jag självfallet inte haft något att invända,
men det var skildringen av att
vi skulle på alla punkter ha givit efter
som gjorde att jag tyckte att det var
lika bra att göra klart vad som faktiskt
har förekommit.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att herr Hjalmarson i sin polemik
icke på någon punkt gendrev en
enda av de sakuppgifter jag lämnade,
och de kan heller inte gendrivas. Valsystemet
är 1952 års valsystem, och vår
kompromissvilja har vi visat genom att
acceptera ändringar i landstingslagen
som jag för min del anser väl motiverade,
nämligen sådana som möjliggör
att ett större antal landstingsman väljes
från varje valkrets. Nåväl, det får
vi se när det kommer i protokollet.

Jag uttrycker än en gång liksom herr
Ohlin den förhoppningen, att vi skall
kunna lyfta bort denna fråga ur valrörelsen,
men då är det nödvändigt
att ingen part går omkring och säger,
att de vinster som är gjorda är så oerhört
stora. En överenskommelse har ju
ofta den karaktären, att man håller på
det som man anser vara väsentligt, såsom
vi har gjort i detta fall, men kan
acceptera en viss lyhördhet för andras
synpunkter.

Det vore naturligtvis frestande, herr
talman, att med utgångspunkt från de
mycket knapphändiga repliker som lämnats
mig av herrar Hjalmarson, Ohlin
och Svensson i Ljungskile återingen
upprepa vad jag tidigare många gånger
har sagt. Jag skall inte göra det, ty det
är ju oegentligt alt regeringschefen håller
ett nytt långt anförande under det
att opponenterna inte har tillgång till
annat än korta treminutersrepliker. Det
vore inte fair play att nu hålla ett långt
anförande. Jag vill därför allenast på -

peka för herr Svensson i Ljungskile
att han just gav ett exempel på hur
riskabel den liberala ideologien är när
man inte följer den i praktisk politik.
Han påpekar nämligen att staten är
någonting omänskligt, i betydelsen
maskinellt, som — det medger nog herr
Svensson när han läser sitt yttrande —
ter sig som någonting mot den enskilde
medborgaren fientligt, någonting
som man skall vara rädd för. Till
yttermera visso tog han exempel från
de maktkoncentrationer som ägt rum i
nazismens Tyskland och kommunismens
Ryssland och sade att den skall
vara blind som inte ser vilka risker
som följer med den statliga maktkoncentrationen.

Ja, herr Svensson i Ljungskile, jagvill
hänvisa till vad den socialistiska
internationalen sade i den sista
programförklaringen, frankfurtdeklaralionen
1951. Där klargör man så
långt man med mänsklig förmåga kan
klargöra någonting, att samverkan är
nödvändig, men medborgaren har
möjlighet att påverka sättet för hur
denna samverkan kommer till stånd.
Lägger vi armarna i kors, kan det leda
till en maktkoncentration av den storfinansiella
typen med fascism och nazism
som expediter — det är möjligt.
Det finns den andra utvägen att man
låter det hela glida därhän att samarbetet
framtvingas av en övermäktig stat
i kommunismens gestalt. Båda dessa alternativ
finns, om människorna icke i
stället vill skapa en stat där man i frihet
samverkar, där människorna frivilligt
bestämmer sig för att samarbeta. Då
finns det, herr Svensson i Ljungskile,
intet annat instrument för att skapa
denna samverkan än de instrument som
för närvarande håller på att arbeta sig
fram. Fackföreningsrörelsen bland arbetare,
föreningsröreisen hland bönder
och tjänstemän, det är en form,
kooperationen är en annan. Det är
ingen maktkoncentration som är idealbilden
för denna samhällsutveckling,

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

175

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

utan ett samhälle som försöker leda de
produktiva krafterna till en samverkan
i frihet. Om människorna säger:
Vi vill inte vara med om detta, vi betraktar
staten som en övermänsklig maskin
som vi inte vill känna oss engagerade
för, då kan man hamna i katastrofer
av den typ som nazismen,
fascismen och kommunismen utgör
exempel på. Herr Svensson i Ljungskile
lyckades utmärkt på de minuter han
hade till buds att belysa ihåligheten
hos herrarna Ohlin och Hjalmarson.
Herr Svensson i Ljungskile har givit
dem repliken, jag avstår själv.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Efter statsministerns
uttalande nyss om förhandlingarna rörande
valsättet har jag inte någon anledning
att ta upp denna fråga mer,
utan jag accepterar givetvis statsministerns
förklaring att han byggde sin tidigare
framställning på ett referat som
uppenbarligen måste ha varit felaktigt.
Jag skall inte här närmare gå in på
frågan om valordningen. Jag skulle bara
vilja tillägga att min egen ringa erfarenhet
säger, att de bästa uppgörelserna
nog är sådana som av parterna själva
betecknas som dåliga. Men naturligtvis
skall det inte vara på det sättet, för att
nu ta det aktuella fallet, att socialdemokraterna
säger att högern och folkpartiet
gjort en dålig uppgörelse, eller att
vi säger att socialdemokraterna gjort
en dålig uppgörelse, utan socialdemokraterna
skall säga att de själva gjort
en dålig uppgörelse, och vi skall säga
att vi gjort en dålig uppgörelse. Då
finns det utsikter för att det skall bli
ett visst samförstånd.

Herr talman! Jag hinner inte gå in
närmare på statsministerns resonemang,
men när jag hörde statsministern
sista replik kunde jag inte underlåta
att göra en reflexion. Det finns en
typ av vänner som man ibland vill be
Gud bevara sig för, och det är dessa
som har behov av att lägga sig i all -

ting, som inte tror att man kan klara
någonting själv, som alltid skall ge råd
och anvisningar till andra, som lider
av mani att ordna allting för andra.
Dessa människor är nog för all del i
regel vänligt inställda, men de är ofta
rätt maktsugna och ganska prövande
för omgivningen. Socialdemokratien
har, herr talman, med förlov sagt i någon
mån kommit att som parti utveckla
sig till en vän av denna prövande typ.

Nu gör jag emellertid, herr talman,
om jag får sluta med det, en distinktion
mellan socialdemokratien som parti
och statsministern som människa.
Jag får säga att vad statsministern sade
inledningsvis om sättet att föra en debatt
här i riksdagen uppskattar jag, och
jag hoppas också att herr Hansson i
Skegrie förstår att vad statsministern
yttrade egentligen var en polemik mot
honom. Herr Hansson i Skegrie gav
nämligen herr Ohlin och mig en fruktansvärd
avhyvling för vårt sätt att debattera.
Han svor dels i detta sammanhang
socialdemokratien evig trohet och
dels gjorde han, så vitt jag förstår, förberedelser
för att väcka en motion om
ändring i riksdagens arbetsordning så
att allt skämt skall vara förbjudet här
i kammaren.

Att min ärade vän herr Ewerlöf i
första kammaren reagerade så kraftigt
som han gjorde mot statsministerns inlägg
där, berodde emellertid sannolikt
på att han tyckte att detta inlägg i
alltför hög grad bar prägeln av valtal
redan så här års. Herr Ewerlöf var tydligen
rädd för att statsministern hade
den uppfattningen, att vi skulle ha val
inte tredje söndagen i september utan
fjärde söndagen i januari månad. Men,
herr talman, den söndagen skall ju både
statsministern och jag bjuda våra fruar
kaffe på sängen, laga mai och diska.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara säga ett
par ord. Hans excellens statsministern

176 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid

hänvisar till den socialistiska internationalens
senaste program. Det skulle
ha varit bra mycket verkningsfullare
om statsministern kunde ha hänvisat
till någon stat på denna jord, som är
på en gång socialistisk och demokratisk.
Någon sådan finns inte och har
aldrig funnits.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter statsministerns
senaste anförande skall jag inte heller
förlänga debatten kring uppgörelsen
rörande valordningen. Jag skall nämna
för statsministern att mitt anförande
i går faktiskt gick ganska långt i riktning
mot att uppfylla herr Hjalmarsons
önskemål i fråga om hur man skall
tala om en uppgörelse, ty jag började
med att säga att det i flera avseenden
inte är tillfredsställande. Jag förklarade
att jag ville ha en annan valordning
på längre sikt. Att jag ansåg mig
böra ge herrar Erlander och Hedlund
en blomma var för att detta var så
oväntat. Det var inte alls tal om att ni
överlämnade er med hull och hår utan
att det var oväntat, att ni gjorde en sådan
där uppgörelse i en stor politisk
fråga. Det var det som gjorde mig så
glad. Därför tror jag faktiskt, att det intermezzo
som här bär förevarit i går
och i dag inte behöver på något sätt
inverka på frågans senare behandling.

I fråga om statsministerns principiella
resonemang vill jag bara konstatera,
att det innebär, att om man gillar fri
samverkan människorna emellan, blir
man mer eller mindre socialist och att,
om man inte är socialist, måste man
vara emot -— jag förmodar, att statsministern
menar det — de flesta slag
av samverkan. Det är ju ändå en karikatyr
av en ideologisk debatt. Jag
menar inte, att statsministerns hela anförande
förtjänar en sådan karakteristik,
men denna del gör det. Ty vi kan
väl vara överens om att både liberala
och konservativa åskådningar är positiva
anhängare av långtgående sam -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

verkan i viktiga avseenden. Men när det
blir fråga om tvångsregi av regleringsekonomiens
typ, då är det klart, att
man från liberala utgångspunkter blir
ytterst kritisk. Jag har många gånger
frågat statsministern och även finans
ministern på vad sätt de vill öka sam
hällets inflytande när de inte vill förstatliga,
i varje fall inte för närvarande.
År det inte genom något slag av regleringsekonomi?
Då kan man emellertid
inte komma ifrån att om man vandrar
vidare på den vägen — alla reservationer
att man inte reglerar i onödan innehåller
ingenting — och ökar det samhälleliga
inflytandet steg för steg, mer
och mer, år från år, så kommer man
till en maktkoncentration, som gör
människorna mera beroende av staten
och därför mera ofria.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade hellre velat
blanda mig i en tidigare debatt angående
högerns och folkpartiets försök
att öka trycket för en invasionsled från
Trondheim över Sverige. Men när jag
har fått ordet i den här debatten, skulle
jag ändå vilja göra några erinringar.

Den gör på mig ett något akademiskt
intryck, herr statsminister, ty när han
gör den mycket riktiga repliken mot
folkpartiet om arbetslöshetens storlek,
så måste jag fråga: År det egentligen
principen som diskuteras här eller är
det sju procent eller två procent eller
en och en halv procent, som anses
vara det riktiga, ty faktum är ju att
från regeringspartiets sida har i princip
likvärdiga synpunkter tidigare
framförts.

Jag vill positivt registrera, att statsministern
i dag har tagit avstånd från
det tidigare resonemang, som uttrycktes
i en berömd klyscha om en lokal
arbetslöshet.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

177

Vid

Till resonemanget om samverkan
skulle jag vilja fråga statministern, om
inte tiden är inne att skapa ett nytt
partiprogram. Där envisas man fortfarande
att tala om klasskampen.

Slutligen vill jag säga, att när statsministern
nämner kommunismen såsom
exempel på de katastrofer, som
skulle inträffa, skulle jag vilja enkelt
erinra om att utan kommunismens seger
i Sovjetunionen hade vi väl näppeligen
kunnat hålla en sådan här akademisk
debatt i dag. Herr statsministern
utnämnde för två år sedan Förenta
staterna till det ledande landet för
demokratierna. Tillåt mig här sluta
mitt anförande med att citera den motkandidat
till Eisenhower, som kandiderade
i föregående presidentvalet,
nämligen Stevenson. Han säger så här
om sitt land: De fyra friheterna, yttrandefriheten,
religionsfriheten, friheten
från nöd och friheten från fruktan,
har ersatts av en fyrfaldig fruktan,
fruktan för depression, fruktan för
kommunismen, fruktan för oss själva
och fruktan för själva friheten». Det
är inte många veckor sedan han fällde
detta uttryck, och jag tänker, när statsministern
söker konstruera samhällsbildningar,
som pekar hän på katastrofer,
att han skulle titta litet grand bl. a.
på lcdarlandet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hagberg sade att
utan kommunismens seger i Sovjetunionen
skulle vi inte kunnat föra en sådan
här debatt i dag. Hur tror herr Hagberg
det skulle se ut, om man försökte föra
en sådan här debatt i kommunismens
hemland? Hur glad borde inte herr
Hagberg känna sig, när han utesluter
sex medlemmar i partiet — det är inte
något så litet procenttal i hans parti —
för att han inte behöver ställa upp dem
mot en vägg och skjuta ner dem. Sådant
förekommer på andra ställen. Det är

remiss av statsverkspropositionen m. m.

som vi för, utan den rör sig om realiteter
som är mer väsentliga än livet, men
för herr Hagberg är det en akademisk
debatt. Jag antar att han därmed menar,
att den saknar intresse. Man brukar ju
om ting som saknar intresse säga att de
är akademiska.

Jag skall inte pressa min rätt att tala
hur länge som helst mot mina opponenter.
Jag hoppas att vi får tillfälle att
återkomma. Men jag vill säga för det
första, att det kan ligga mycket i herr
Hjalmarsons teori att man skall vara
missbelåten med en uppgörelse för att
vara nöjd med den. Det var precis vad
Truman svarade en gång på en presskonferens
på frågan, hur han trodde
att amerikanarna kände sig: De måste
vara väldigt belåtna, ty de har aldrig
varit så kverulanta som nu!

Det är möjligt man skall ha ett visst
mått av vantrivsel för att trivas, och
jag skall så långt det är möjligt sprida
vantrivsel inför valreformen i mitt parti,
om herr Ohlin lovar att göra detsamma
i sitt parti. Då kan inte den ena
parten känna sig såsom den som tagit
hem allting, medan den andra parten
står såsom slagen.

När herr Hjalmarson började sitt anförande
talade han om att det är så
besvärligt med människor som lägger
sig i allting. Han talade om att de kommer
emellan och stör utvecklingen och
skapar därigenom vantrivsel för oss
andra. Jag tyckte det var hårt sagt, men
jag trodde att han avsåg herr Svensson
i Ljungskile, som lagt sig i debatten
mellan herr Hjalmarson och mig. Det
framgick sedermera att det inte var om
honom utan att det var om socialdemokratien
Hjalmarson talade. Det visar
hur svårt det är för oss partiledare
att uttrycka oss så att inte vi blir missförstådda.
Även om jag gärna ansluter
mig till enhetsfronten mot herr Hanssons
i Skegrie förslag om lagstiftning
mot munterhet i kammaren, har det
dock visst fog för sig, ty det är just där -

ingen akademisk debatt om friheten igenom att vi försöker att lätta upp de12
— Andra kammarens protokoll 195''t. Nr 2.

178 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen ro. ro.

batterna då och då som ett misstag av
det slag som vi nyss upplevde råkar inträffa.

Alltnog, jag betraktar fortfarande herr
Svenssons i Ljungskile mellankomst såsom
olycklig för de två oppositionsledarna
och som en vinning för mig, ty
han har just illustrerat vad jag sagt,
vilka risker det är att driva en politik
som ligger socialismen mycket nära när
man har en liberal samhällssyn. Många
gånger kan vi, när vi kommer till de
konkreta förslagen, finna samlande lösningar,
men då har man hos folkpartiet
en ideologi som liksom bromsar, en
ideologi som kräver att man inte
skall acceptera mer än motvilligt den
samverkan under samhällets ledning
som är innehållet i den socialistiska
uppfostringen. Det är denna olyckliga
spänning, som framför allt gör sig gällande
under en valrörelse, som jag har
tagit upp till diskussion. Jag vidhåller
fortfarande att spänningen illustrerades
på ett utomordentligt sätt av herrar
Ohlin och Svensson i Ljungskile. Herr
Ohlin talade om att visst skall han vara
med om samhällsingripanden, visst skall
samhället ha inflytande. Omedelbart
därefter kommer herr Svensson i
Ljungskile och säger att det samhälle,
som herr Ohlin vill ge inflytande, är
något omänskligt, en maskin, för vilken
han inte har något intresse. Det är en
mycket intressant och dramatisk replikväxling
mellan herrarna, och jag hoppas
att diskussionen fortsätter inom
folkpartiet.

Herr HANSSON i Skegric (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag läste en gång, herr
Hjalmarson, i en högertidning en artikel,
som började på följande sätt: Lögnen
skall man inte förakta i den politiska
agitationen.

Hur vågar herr Hjalmarson säga, att
jag förbereder en motion om att förbjuda
skämt i kammaren! Det är modigt
gjort, herr Hjalmarson!

Det är nämligen på det sättet, att när
jag gick härifrån upp till min bänk, så
stod herr Hjalmarson där, och i vittnens
närvaro säger herr Hjalmarson
till mig: »Jag blev så rörd av ditt tal
att jag överväger, om man inte skulle
motionera om att allt skämt i kammaren
förbjudes.»

Dessutom sade herr Hjalmarson, att
talmansklubban borde falla vid allt
skämt.

Jag svarade då herr Hjalmarson: »Det
blir synd om dig. Då kommer du inte
att ha mycket att säga i den här kammaren.
»

Men, herr Hjalmarson, om det gäller
att i denna kammare göra ett intagningsprov
för revyteater, låt oss säga
China eller vilken som helst, är jag
övertygad om att herr Hjalmarson kommer
in med detsamma.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att
diskussionen om friheten är en akademisk
fråga, men jag har sagt att när
statsministern diskuterar med folkpartiet
om procenten av det lämpliga antalet
arbetslösa, gör det på mig intryck
av att det är en akademisk diskussion,
ty i princip har ni företrätt samma
ståndpunkter. Men jag upprepar vad
jag sade: Jag tycker det är bra att statsministern
genom sitt framträdande i
dag har tagit avstånd från de tidigare
argumenten för en viss s. k. nödvändig
arbetslöshet.

Statsministern ville inte gå in på
frågan, huruvida detta tal om samverkan
har något med partiprogrammets
teser om klasskampens oundviklighet
att göra, men det står så i partiprogrammet,
och man kan ju närmast bara
dra den slutsatsen, att om man har ett
sådant partiprogram och argumenterar
på detta sätt för en samverkan över
alla gränser, är det ju på tiden att man
reviderar partiprogrammet.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

179

Vid

Sedan till slut några ord om kommunismens
styrka. Därvidlag erinrade jag
om vad Sovjetunionen betyder och har
betytt bl. a. under andra världskriget
och att man t. o. m. i högerpressen börjar
tala om hur Sovjetunionen tenderar
att gå förbi alla andra länder i ekonomiskt
avseende. Då kommer statsministern
och talar om något helt annat. År
detta annat än att avstå från att fullfölja
ett påstående som i verkligheten
är fullkomligt ohållbart? Man kan naturligtvis
från statsministerns sida säga
mycket om kommunismen, för all del,
men det lär inte kunna gå att framställa
den som en bankrutterad företeelse.

Herr STÅIIL (fp):

Herr talman! I anslutning till den
mycket stimulerande debatt, som vi
åhört under de senaste två timmarna, är
det på sin plats att konstatera, att den,
när den nu måste avbrytas, visar, att det
gamla reformkravet i fråga om vår remissdebatts
teknik fortfarande är aktuellt.
Här har nu partiledarna umgåtts
på ett så både intelligent och muntrande
sätt att jag tycker det vara lämpligt,
att de fortsätter det umgänget och tar
initiativet till en reform av remissdebattstekniken
så att man inom olika
tidsavsnitt praktiskt taget skulle kunna
slutdiskutera vissa delar av sådana ämnen
som står i förgrunden för intresset.
Jag förutsätter att även då skulle det
kunna bli plats för någon muntration,
vilket herr Hansson i Skegrie tydligen
inte vill vara med om. Men alla är dess
bättre inte sådana djupa allvarsmän
som han.

Försvarsministern har för en stund
sedan aviserat, att han och jag skulle
komma att »tala litet försvar» här i
kammaren i dag. Jag skulle självfallet
vara den siste att göra honom besviken
i det avseendet. Jag skall därför efterkomma
hans önskan, detta särskilt som
han denna slaskvädersdag tycks ha

remiss av statsverkspropositionen m. m.

vaknat på sin soliga sida, vilket alla
som känner honom vet inte händer varje
dag. Dessförinnan har jag emellertid
några reflexioner att komma med beträffande
bostadspolitiken.

Jag försökte verkligen i går — jag
tänkte därpå när jag talade om remissdebattreformen
— när socialministern
och herr Wedén diskuterade bostadspolitiken,
hänga på ett litet avsnitt för
att slippa ta upp detta i dag. Men det
visade sig omöjligt. Jag respekterar till
fullo fungerande talmannen för att han
håller sig strikt till reglerna. Men nog
visar väl detta förhållande att det skulle
behövas en ändring. Jag måste därför
nu få anknyta några bostadspolitiska
funderingar, och jag gör det på grund
av den mycket stora oro man på många
håll ute i kommunerna känner i det
aktuella läget.

Jag skulle då från denna plats vilja
ge uttryck åt en förhoppning om ett
gott samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden
för den frivilliga uppgörelsen
vid upplåtelse av lägenheter.
Härtill krävs god vilja från båda parters
sida, från hyresgästerna att förstå
fastighetsägarnas svårigheter och att
respektera barnfamiljernas situation,
och från fastighetsägarna för att öppna
sina ledigblivna lägenheter för i första
hand barnfamiljerna. På sina håll brister
det i denna samarbetsvilja eller samarbetsförmåga.
Hyresgästernas organisation
har på några håll i landet gått
till offensiv mot fastighetsägarna för att
få fram ett ökat mått av reparationer.
På det svarar fastighetsägarna att de
inte har de ekonomiska resurserna härtill.
Men samtidigt är det obestridligt
att en del fastighetsägare inte visar förståelse
för att tillmötesgå barnfamiljerna
så som den frivilliga uppgörelsen
förutsatt. Man må hoppas och energiskt
uttala den förhoppningen, att god vilja
och samarbetsförmåga därvidlag skall
komma till uttryck. Centralrådet har
också ett betydande ansvar, när det
nu skall börja handleda vid det nya

180 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förfarandet. Det behövs här klara instruktioner,
det behövs hjälp och aktivt
ingripande.

Därefter vill jag säga några ord om
effekten av fjolårets uppsägning till
förräntning och amortering av de äldre
tilläggslånen. Denna uppsägning har
ju vållat en del bekymmer och det inte
minst ute i kommunerna, där man råkat
i ett något besynnerligt läge. Det
är ju så enligt författningen att kommunerna
inte kan säga upp sina tillläggslån
— det rör sig därvidlag om
ganska betydande belopp — annat än
i den mån de överskjuter det angivna
hyrestaket, 26 kronor. Ute i kommunerna
står man nu på många håll frågande
till huruvida dessa lån skall
kvarstå i avvaktan på en oviss framtid,
eller om de helt enkelt skall avskrivas.
Något råd har därvidlag icke givits av
finansministern, och inte heller har
stadsförbundet velat ta ställning till
frågan. Jag vill inte provocera socialministern
till något uttalande på denna
punkt, men jag tror att kommunerna i
regel kommer att låta lånen stå kvar i
avvaktan på den kommande hyresutvecklingen.
Jag vill emellertid tillägga,
att det för kommunerna framstår som
något egendomligt, att praktiskt taget
hela det statliga tilläggslånet skall kunna
återkrävas, om detta kanske får till
följd att vad kommunerna satsat helt
måste avskrivas.

Härefter skall jag övergå till den
grannlaga fråga som hyresregleringskommittén
har i uppdrag att utreda och
som den för närvarande arbetar med,
och som gäller att avvärja den fortgående
värdeförstöringen av det äldre
fastighetsbeståndet. Klart är, att denna
värdeförstöring en gång kommer att gå
ut över hela folkhushållet. Många fastighetsägare
vill ingenting hellre än
avhjälpa bristerna, men de kan inte. Vi
har kört in i en återvändsgränd, där
hyresgästerna kräver reparationer och
anser sig betala hyreshöjningar för reguljära
sådana, medan fastighetsägarna

å sin sida säger, att de icke har fått
några hyreshöjningar för det ändamålet.
Hur skall man nu kunna lösa dessa
motsättningar parterna emellan? Jag
vill där inte uttala mig för någon bestämd
metod, och jag tror inte att någon
annan kan göra det heller. Faktum är
emellertid, att vi har kört fast här, och
att vi nu måste hitta på en väg ut ur
återvändsgränden. Jag skulle vilja fråga,
om inte socialministern borde hjälpa
till att dämpa det missnöje och den
misstänksamhet, som finns på bostadsmarknaden,
på grund av att reparationer
icke verkställes i den omfattning
många anser att de borde ha.

Socialministern var i går inne på
frågan om saneringen av bostadsbeståndet
och sade i det sammanhanget,
att denna verksamhet kan utvidgas.
Men nog måste väl ändå de normala
reparationerna av bostadsbeståndet
komma i främsta rummet! Först därefter
bör man ta itu med de stora och
mera kostnadskrävande saneringsuppgifterna.

Under tiden måste emellertid byggandet
av nya bostäder fortsätta. Statsrådet
Sträng redogjorde i går kväll
med siffror för den ungefärliga omfattningen
av det nybyggande, som vi
kan se fram emot. För många mindre
initierade verkade det säkert som en
stor lättnad för nybyggandet, när regleringarna
för bostadsbyggandet upphävdes
vid årsskiftet. Tyvärr kom det
emellertid samtidigt till förmedlingsorganen
och de större byggnadsföretagen
några meddelanden, vilka nästan chockartat
dämpade förhoppningarna. Jag
syftar här dels på socialdepartementets
kommuniké av den 29 november, dels
på cirkuläret från bostadsstyrelsen av
den 18 december i fjol. Eftersom dessa
båda papper för närvarande sysselsätter
förmedlingsorganen ute i kommunerna
och eftersom de icke har berörts
i debatten, anser jag det vara nödvändigt
att här ge socialministern tillfälle
— som jag hoppas att han kommer att

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utnyttja — att om möjligt lugna den nuvarande
oron.

Jag skall här inte ingå på socialministerns
bedömning av situationen i
vad det gäller antalet bostadslösa. Jag
har nämligen inte just nu tillgång till
resultaten av den nya undersökning,
som bostadss tyr elsen gjort på detta område.
I går kväll hörde vi emellertid i
denna kammare hur socialministern
utvecklade sina allmänna intryck av
läget. Han sade då, att situationen blivit
så mycket gynnsammare, att den
egentliga bostadsbristen nu praktiskt
taget var lokaliserad till endast ett fåtal
av de största städerna. Jag måste då
säga, att mitt allmänna intryck av situationen
tyvärr är mycket mera pessimistiskt.
Det är endast två av städerna
med mer än 30 000 invånare, som
kan registrera ett minskat antal bostadslösa.
Vad vi kan registrera är endast
någon minskning i ökningen av
antalet bostadssökande, men detta är
tyvärr inte tillräcklig anledning för oss
att våga minska byggandet av nya bostäder
och flytta över arbetskraft från
dessa platser till de största städerna,
som givetvis har det allra svårast. Jag
skall för att belysa vad det är som
väckt oro ute i kommunerna citera
några rader ur socialdepartementets
egen kommuniké — jag höll på att säga
socialministerns, och det hade kanske
inte varit så fel: »Till dåligt planerade
eller utförda bostadsbyggnadsföretag,
som blir onormalt dyra, kan statslån
icke påräknas. Det är därför angeläget,
att byggnadsföretag igångsättes först
sedan alla tänkbara åtgärder vidtagits
för att pressa ner kostnaderna. Extra
fördyringar, som sammanhänger med
brister i planeringen eller i utförandet,
kommer icke att täckas med statslån.»

Det är klart att detta kan sägas, men
när man vet att det står i direkt strid
med den praxis som hittills har tilllämpats
så till vida att det har gått att
få statslån även till påbörjade byggnadsföretag,
så uppstår det oro och

man undrar: Var skall gränsen gå?
Det framgår ju inte av de allmänna
formuleringarna i cirkuläret.

Ett ännu allvarligare intryck fick
man, när bostadsstyrelsens cirkulär
kom ut vid jultiden. Jag skall bara läsa
upp sista stycket i cirkuläret, där det
heter: »Slutligen vill styrelsen än en
gång varna för den fara, som ligger i
att sätta i gång ett företag, innan bostadsstyrelsen
fullständigt har behandlat
ärendet. Sker det efter den 1 januari
1954, kan den för tidiga igångsättningen
komma att föranleda avslag av
låneansökning utan annan prövning av
ärendet.»

Detta är i hög grad avvikande från
den praxis, som hittills har tillämpats,
och därför har det uppstått oro ute i
kommunerna. Jag tror att det ur den
synpunkten vore angeläget, att socialministern
sade ett par ord om hur han
ser på detta. Själv tror jag mig veta,
att det inte finns anledning till så stor
oro som den som på många håll har
uppkommit. Men jag vill understryka
att i kommunerna, där man ändå har
ansvaret för bostadsförsörjningen, kan
man inte liksom resignera inför att bostadsbyggandet
stryps ner enbart av
den anledningen, att de centrala planeringsorganen
vid den mycket besvärliga
bedömningen på detta område kan
ha gjort sig skyldiga till fclplaneringar.

Det var vad jag hade på hjärtat i
bostadsfrågan, herr talman. Jag skall
nu övergå till att med några ord beröra
årets försvarshuvudtitel. Jag gör
det därför att den bara helt flyktigt
omnämnts hittills i debatten och då jag
tycker, att inte minst den allmänna diskussionen
under hösten förra året har
understrukit, att man i ett demokratiskt
land har full anledning att i den offentliga
diskussionen genomlysa även försvarsfrågan.
Jag är övertygad om att
försvarsministern och jag på den punkten
har samma mening. Det kan här
endast bli fråga om en ganska lätt första
genomlysning av den föreliggande bud -

182 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

geten, och man kan givetvis inte'' i något
avseende binda sig vid en bestämd
ståndpunkt.

Det är väl naturligt att jag ser den
i år föreliggande huvudtiteln mot bakgrunden
av den diskussion, som försvarsministern
och jag hade här i fjol
rörande den då föreliggande försvarsbudgeten.
Jag vill från början konstatera,
särskilt som jag i fjol i flera avseenden
hade anledning att framföra
allvarlig kritik, att jag nu på flera punkter
anser mig böra uttala tillfredsställelse
med förslagen.

Detta gäller för det första den förenkling
av förvaltningsapparaten och
hela byråkratien inom försvarsorganisationen,
som försvarsministern har
gripit sig an med. En sådan förenkling
har ju länge stått på dagordningen, och
det känns som ett stort framsteg att
den nu har kommit till ett förverkligande.

För det andra hälsar jag med tillfredsställelse
de ansträngningar i övrigt
för att försöka åstadkomma besparingar,
som försvarsministern utlovar
i huvudtiteln. Såvitt jag kan utläsa är
det försvarsministerns mening, att det
gäller att inte bara i den nu föreliggande
huvudtiteln utan också i det fortlöpande
arbetet försöka upptäcka möjligheter
till besparingar och rationaliseringar.

För det tredje har jag bara gott att
säga om försiktigheten i budgetpolitiken
i nuvarande läge. Även jag är av
den meningen, att man måste iaktta
återhållsamhet.

För det fjärde har jag speciellt med
hänsyn till fjolårsdiskussionen anledning
att uttala tillfredsställelse över
att flyget i den senaste kostnadsramen
verkligen har fått det budgetmässiga utrymme,
som jag efterlyste men som
förra året inte kunde ställas i utsikt.
Där har det skett en radikal förändring
och en ny kostnadsavvägning har gjorts.

För det femte är jag tillfredsställd
med att försvarsministern aviserar nå -

got som man tidigare hört direkt från
staberna, nämligen att man nu är i
färd med en mera långsiktig och djupgående
undersökning av den framtida
avvägningen, både militärpolitiskt och
strategiskt men givetvis också ekonomiskt.

På alla dessa punkter är jag principiellt
helt med på vad försvarsministern
har gjort. Emellertid kan det inte
bli enbart blommor ens till försvarsministern
på en sådan här för honom
solig dag, utan man måste få säga sin
mening även när den råkar gå på något
andra linjer än hans. Lika tillfredsställd
kan jag således inte vara beträffande
redovisningen av kostnaderna. Försvarsministern
har flera gånger sagt

— jag har noterat det med stort intresse
— att inte minst fjolårets uppläggning
med den stora materielplanen
för armén hade till syftemål att visa det
verkliga kostnadsläget, dels för tillfället
och dels utvecklingen på längre sikt.

När man nu något närmar sig årets
försvarshuvudtitel måste man säga att
det är uppenbart att om fjolårets förslag
med de anskaffningsplaner som
då förelåg — flottans sjuåriga, marinens,
kalla den sex- eller sjuåriga, och
arméns tioåriga anskaffningsplan — hade
lagts till grund för de närmaste
årens kostnadsutveckling, vilket försvarsministern
mycket starkt höll på,
skulle vi i årets huvudtitel ha kommit
upp till inte bara det belopp på 2 019
miljoner kronor, där försvarsministern
nu kan stanna. Därtill skulle vi ha fått

— jag skall här specificera uppgifterna

— minst de 100 miljoner kronor ytterligare
som försvarsministern nu tilldelar
flygets materielanskaffning. Den
siffran är för låg, men för att vara på
den säkra sidan nöjer jag mig med den.
Därtill skulle ha kommit de 38 miljoner
kronor till marinen, som försvarsministern
tar upp på tilläggsstat för nu löpande
budgetår och som han mycket
väl kände till redan i fjol. Vidare skulle
ha tillkommit de 20 miljoner kronor,

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

183

Vid

som försvarsministern sparar på att
skära ner repetitionsövningarna, och
slutligen skulle arméns anskaffningsplan
i år ha gått upp till ett belopp som
varit 35 miljoner kronor högre än de
280 miljoner som tagits upp. Detta gör
sammanlagt lågt räknat 195 miljoner
kronor mera än de 2 019 miljoner som
är upptagna i årets huvudtitel. Vi skulle
därmed alltså ha kommit upp i en försvarskostnad
på i runt tal 2 215 å
2 220 miljoner kronor.

Detta var bakgrunden till de påpekanden
som gjordes från oppositionen
vid fjolårets remissdebatt när vi sade,
att skall den av försvarsministern framlagda
planen för anskaffning följas så
noga som försvarsministern själv vill,
så måste man välja ettdera av tre alternativ.
Antingen måste flyget skäras ned
på lång sikt eller också måste vi minska
arméns eller flottans eller bådaderas
kostnader, eller — för det tredje —
måste vi godta en icke oväsentlig ökning
av hela kostnadsramen.

Det var alltså en ny kostnadsavvägning
mellan försvarsgrenarna som den
gången presenterades riksdagen. Därmed
tycker jag mig också ha kunnat
bekräfta, att det funnits brister i den
information som försvarsministern har
lämnat rörande kostnadsutvecklingen.
Jag tänker bl. a. på höstens remissdebatt,
då denna fråga var före i ett
replikskifte mellan försvarsministern
och herr Ohlin. Det framgick inte då
att denna kostnadsansvällning hade
blivit följden, om inte en nedskärning
hade gjorts. Och jag kan inte underlåta
att göra den reflexionen, att det kanske
är detta som i viss mån utgör bakgrunden
till de mycket temperamentsfulla
inlägg försvarsministern gjorde
vid detta tillfälle.

När jag nu talar om bristande information
och är kritisk mot försvarsministerns
sätt att lägga dessa papper
på bordet, skulle jag också vilja säga
ett par ord om den sex- eller sjuåriga
flottplanen, som vi fortfarande arbetar

remiss av statsverkspropositionen m. in.

med. När den presenterades här i kammaren
våren 1952 och då antogs mycket
hastigt, liadc den karaktären av
en från flottans håll uppgjord sexårsplan.
Senare gjordes den ju om av försvarsministern,
om också med vissa
modifikationer av riksdagen, till en sjuårsplan.
Nu är läget det att, genom att
denna plan inte har kunnat fullföljas
och anslag icke kunnat beviljas i den
takt som var avsedd då planen antogs,
är den icke längre vare sig en sexeller
sjuårsplan, utan det riktiga är väl
att kalla den en nioårsplan — ungefär
så stor har förskjutningen i tid blivit,
så vitt jag kan bedöma. Jag har ingenting
att invända emot det. Jag är själv
medansvarig, eftersom jag i statsutskottet
har varit med om att tillstyrka
förslaget. Jag tycker bara att det är
riktigt, att vi från både riksdagens och
departementets sida hjälper till med
att upplysa allmänheten om vad som
är faktiskt och inte bara vad som är
namn på de planer som vi ha gjort upp.

Får jag dessutom tillägga —• jag gör
det inte på något sätt av försmädlighet,
utan bara för att diskutera dagens
situation — att om vi beträffande arméns
tioåriga materielplan i fjol hade
låst oss fast så hårt som försvarsministern
då föreslog, så hade vi onekligen
nu haft det ganska svårt att göra
jämkningar i den framlagda planen.
Nu skrev riksdagen på ett så pass modifierat
sätt, att det inte finns några
svårigheter, vare sig för försvarsministern
eller för riksdagen, att göra
dessa ganska långtgående jämkningar,
uppmjukningar och prutningar, som i
år har blivit nödvändiga och som försvarsministern
också har gjort. Men
det är klart att armén härigenom i viss
mån har fått det besvärligare. Herr
Hjalmarson har redan deklarerat sin
oro för de repetitionsövningar som
måste inställas, och det finns även en
del andra problem som därvidlag inger
oss alla en viss betänksamhet. Men
jag tror att man kan dra den slutsat -

184

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sen att då ingen allvarlig kritik beträffande
kostnadsramen har riktats
mot försvarsministern under den här
debatten, så visar detta, att vi alla i
stort sett är inställda på att det som
är föreslaget är vad som är möjligt
att göra.

Beträffande flygets utökning, som ju
har möjliggjorts just genom de prutningar
som är verkställda på andra
punkter, vill jag bestyrka vad jag tilllät
mig framhålla redan i fjol, att det
enligt min mening är ett riktigt grepp
att i varje fall i avvaktan på den grundliga
avvägningsundersökning, som pågår,
i år göra denna utökning av flygets
andel i totalförsvaret. Därigenom har
lcostnadsavvägningen från i fjol övergivits.
Genom årets beslut återgår vi
till en, låt mig säga, mera traditionell
avvägning av försvarsgrenarna, men
jag tror att det är lugnast och riktigast
att göra det, i varje fall tills vi får se
resultatet ifrån de militära staberna.

Det är också klart att jag hälsar
denna militära avvägningsundersökning
med tillfredsställelse. Men vi lever
ändå i en demokrati, och jag måste
verkligen säga, herr talman, att jag här
svårt att tänka mig att denna avvägningsundersökning,
som nu pågår,
skulle kunna bli en isolerad uppgörelse
mellan de militära myndigheterna och
kanslihuset. Det är väl ändå nödvändigt
i ett så demokratiskt land som
vårt, att folkrepresentationen på ett
tidigt stadium sätts i tillfälle att åtminstone
bli informerad om detta. Under
den offentliga debatten på denna punkt
har det sagts från några håll, att det
inte är nödvändigt att riksdagen eller
andra civila instanser inkopplas; det
räcker med att man i försvarsdepartementet
gör en överarbetning och att
sedan riksdagen i statsutskottet får ta
hand om saken. Men jag påpekar för
undvikande av varje missförstånd, att
i statsutskottet är det ju så dags, ty i
statsutskottet har ju icke en minoritet
initiativrätt. Statsutskottet sitter därför

utan möjlighet att aktivt påverka eu
sådan här avvägning, även om man där
skulle anse att många punkter i den
vore diskutabla. Därför måste jag ganska
enträget hemställa till försvarsministern
att överväga någon form för samverkan
mellan riksdagen och regeringen,
kanske också de militära myndigheterna,
för information och även, möjligen,
för aktiv medverkan i det slutliga
ställningstagandet.

Jag skall icke diskutera vilka former
en sådan samverkan bör ha, men jag
kan inte hjälpa att jag återkommer till
den tanke, som här flera gånger har
framförts av mig tidigare och som i går
har aktualiserats av herr Hjalmarson,
att man borde kunna finna något organ
för en sådan här samverkan och information.
Det borde såvitt jag förstår inte
finnas några konstitutionella svårigheter
att skapa ett sådant organ, och
då finge man ändå ett annat system för
uppgörelse av denna avvägningsfråga
än det som försvarsministern tillämpade
i fjol, när han redovisade att det
slutliga ställningstagandet hade träffats
i samråd mellan honom och överbefälhavaren.
Jag tror att det är lyckligt
för försvarets förankring ute hos vårt
folk med en bredare grund för så långtgående
ekonomiska och även försvarspolitiska
ställningstaganden, som det
här är fråga om.

Jag hemställer till försvarsministern,
inte att ge mig något svar på detta i
dag, ty det är en för stor fråga för att
jag skulle kunna begära något sådant,
men att han verkligen allvarligt överväger
någon dylik beredning för fullföljande
av det mera förberedande
arbete, som nu pågår inom de militära
staberna.

Herr talman! Jag skulle bara till sist
vilja påpeka några mindre men därför
icke oväsentliga saker i försvarsbudgeten.
.lag skulle vilja säga, att de herrar,
som har tillkallats för att utreda
en besparing i den militära verksamheten,
borde ta sikte på att försöka

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hjälpa förbanden till ytterligare utbildningsmateriel
och andra möjligheter
för utbildningen. Man hör ideligen underofficerare
och subalterner ha mycket
besvärligt när det gäller det praktiska
utbildningsarbetet. Medlen är
alltför knappa.

.lag frågar mig också om det inte
vore möjligt att göra inbesparingar på
andra poster för att få litet generösare
bidrag till den frivilliga utbildningen.
Mitt intryck är att det frivilliga försvaret
i ett kritiskt läge verkligen kommer
att spela en mycket större och
viktigare roll än vad vi kanske nu tänker
oss och uppmärksammar. Här pågår
ett stort arbete helt och hållet i
det tysta.

Bland detaljerna vill jag slutligen
även fästa uppmärksamheten på skyttet.
Jag anser att läget för detta är mycket
bekymmersamt. Det blir inte mindre
bekymmersamt genom den avvisande
hållning, som arméledningen har intagit
till de förbättrade anslag som
skyttet har begärt. Skjutbanorna är så
nedgångna och nedslitna att de inte
längre tjänar sitt ändamål, bl. a. vid
utbildning av automatskyttarna. Vi
måste härvidlag försöka hjälpa skyttet
till några förbättringar, även om det
måste ske på bekostnad av justeringar
på andra punkter.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till detta. Jag har velat understryka att
en allmän diskussion i försvarsfrågor
även i riksdagen torde vara nödvändig
liksom den är det ute i den offentliga
debatten. Det finns anledning att vara
mycket tacksam för att försvarsfrågorna
under det senaste året har tilldragit
sig så stort intresse. Jag ser i det inte
bara ett uttryck för det förhållandet,
att försvarsbudgeten upptar en stor del
av de samlade statliga utgifterna utan
också ett försök att förankra försvarsintresset
och försvarsviljan allt djupare
hos folket. Jag tror och har också bland
annat med de kritiska delarna i detta
anförande menat, att man genom en

diskussion, där man genomlyser fakta
inte minst beträffande aktuella och
förutsebara kostnader, även då det är
obehagligt att säga det, gör försvaret
en tjänst.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det har inte offrats
många ord på fjärde huvudtiteln under
årets debatt. I den mån så har skett har
det enligt mitt förmenande varit ganska
modesta omdömen, inte minst om man
ser dem i relation till den debatt som
har pågått i vissa tidningar. När man
gör denna jämförelse tycker man att
de inlägg, som har förekommit i riksdagens
remissdebatt, har varit ganska
avlövade.

Herr Ohlin underströk i gårdagsanförandet
farhågorna för en fortsatt
stegring av försvarsutgifterna långt över
två miljarder, som han uttryckte det.
Landet och försvaret är bäst betjänta
av att en samling kan ske i försvarsfrågan
kring en utgiftsram som folkets
stora massa finner rimlig. Det är i själva
verket intet annat än ett understrykande
av de synpunkter, som jag själv
har framfört i statsverkspropositionen.

Herr Hjalmarson inskränkte sig däremot
till att i mera högstämda ordalag
understryka betydelsen av kraft och
vilja att värna frihet och oberoende.
Även han slutade med ett önskemål om
att samling skulle kunna ske i försvarsfrågan.
Dessa anföranden skulle egentligen
inte ha gett mig något stoff att
säga någonting, för så vitt man inte
därutöver hade ställt direkta frågor till
mig.

Herr Ohlin kom därvid in på frågan
om de 40 miljonerna i tilläggsanslag.
Han förebrådde mig för att ha brustit
i vilja till öppen redovisning för riksdagen.
Han påpekade att jag under
förra årets remissdebatt just hade sagt,
att min avsikt var att klarlägga de verkliga
försvarsutgifterna med nuvarande
organisation. Han antydde vidare att

186

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.
m. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen

det var ett försök från min sida att
krypa undan ansvaret. Hans jämförelse
med min bortgångne vän Allan Vougt
vill jag förbigå med tystnad. Jag är
inte besvärad av den jämförelsen. Jag
kände Vougt som en man med ansvar
och vilja. Men jag skall göra några
kommentarer till vad herr Ohlin sade
om mig själv.

För det första kan det inte vara herr
Ohlin eller någon annan obekant, att
de 40 miljonerna huvudsakligen utgör
betalningsutfall som resultat av beslut
som fattades före de nya planer jag
förelagt riksdagen. Vi undgår inte vårt
ansvar, inte jag som regeringsmedlem
och inte herr Ohlin som medlem av
denna riksdag. De beslut som fattades
1947—1951 kom emellertid till innan
jag övertagit mitt nuvarande fögderi.
Det kan då göras gällande, att jag väl
inte var alldeles okunnig om att man
bär kunde räkna med utgifter vid sidan
av kostnaderna för de planer jag framlade.
Detta är riktigt, men på grund av
att leveranstiderna blev kortare än tidigare
beräknats, värkte dessa utbetalningar
ut snabbare än man också från
de marina myndigheternas sida hade
tänkt sig. Låt oss föreställa oss att de
SO miljoner, som vi här närmast har
att göra med, hade kommit under loppet
av tre år. De hade då inte varit någon
väsentlig del av en budget, som rör
sig pa omkring två miljarder. Jag skulle
önska att herr Ohlin i fortsättningen
bedömer mig efter vad som sker med
de nya planerna. Kommer jag att väsentligt
överskrida den utgiftsram för
flottans fartygsplan på 110 miljoner
kronor, som jag har föreslagit, eller utgiftsramen
för marinens vapenmaterielplan,
likaledes på 110 miljoner kronor,
eller de 310 miljoner, som jag velat
att man skulle avsätta för arméns materielplan,
då kan han med skäl rikta
anklagelser mot mig. Detta får inte fattas
så att dessa siffror är heliga tal,
men de är en riktpunkt för utgifterna
under kommande år. Jag är beredd att

ta det fulla ansvaret för vad som kommer
att ske på dessa områden.

Ett annat bevis för att jag i möjligaste
män försöker lämna en så klar och entydig
redovisning som möjligt, är den
anslagshöjning som flyget skall tilldelas
enligt propositionen nästa budgetår.
Flygets äskanden var 445 miljoner för
nästa budgetår. Detta förslag till anslagsram
för året utgör en del av ett
större program. Jag har minskat ned
programmet och ökat anslaget till 450
miljoner för att vi inte under kommande
år plötsligt skall ställas inför nya
och överraskande utgifter.

Jag har bara velat understryka dessa
ting för herr Ohlin, för att han, vad
han än må säga, inte skall kunna göra
gällande alt jag gjort något försök att
krypa undan mitt ansvar. Ansvaret för
tidigare beslut har vi alla att gemensamt
ta på oss, men de planer, som
jag har gjort upp, är jag beredd att
personligen stå för.

Herr Fljalmarson uttalade en allmän
förhoppning om samling kring de förslag
som framlagts beträffande försvaret
under innevarande års riksdag och
uttryckte därutöver en viss oro, som
han uttryckte det, för vad som vidtagits
beträffande repetitionsövningarna
och för den sänkning av antalet inkallade
med 25 000 man, som jag föreslagit.
Jag medger att det kan finnas anledning
till en viss betänksamhet och
att repetitionsövningarna har stor betydelse
när det gäller arméns organisation
och omskolning av värnpliktiga
och deras utbildning på nya vapen. Jag
är överens med herr Hjalmarson om att
de värnpliktiga skall få en så god utbildning
som möjligt, men jag har
bara befunnit mig i den belägenheten,
att jag skulle hålla kostnaderna så låga
som möjligt. Denna beskärning av antalet,
som inkallas till repetitionsöv—
ningar, gav mig chansen till en besparing
på 20 miljoner kronor. Jag har
tagit denna chans med tanke på bl. a.
kravet från herr Hjalmarsons och den

Nr 2.

187

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid

övriga oppositionens sida på lägre
skatt, ty i nuvarande läge kan vi inte
samtidigt gå in för lägre skatt och
högre försvarsutgifter —• det är lika
omöjligt som att vissla när man har
mjöl i munnen. Det är i en tvångssituation
som jag tillgripit denna åtgärd.

Vad framtiden beträffar kan jag inte
göra något uttalande. Jag har redan
framhållit att de växande värnpliktskontingenterna
medför att vi nog måste
tänka oss att skärpa besiktningsbestämmelserna
i förhållande till de nu gällande,
och det är också möjligt att det
finns andra utvägar att på ett lämpligt
sätt begränsa organisationen. Jag vill
emellertid inte på denna punkt göra
några uttalanden förrän jag har en
bättre grundval för min bedömning,
och en sådan grundval erhåller jag när
jag får se resultatet av de utredningar
som för närvarande pågår.

Herr Ståhl underströk betydelsen av
att även fjärde huvudtiteln blir föremål
för en ordentlig offentlig genomlysning.
Jag är i det avseendet helt
överens med honom. När jag har ställt
mig skeptisk till alla förslag om att
man skulle ta upp dessa frågor på partiledarkonferenser
eller att man i någon
annan form skulle så att säga gå
händelserna i förväg och träffa överenskommelse
som måhända skulle binda
riksdagen, så har det varit ett uttryck
för min önskan att försvaret
skulle bli föremål för eu offentlig genomlvsning''.
Riksdagens ledamöter bör
inte i förväg bindas, utan de skall ha
kvar sin handlingsfrihet. Statsutskottet
har ju också, herr Ståhl, initiativmöjligheter
på det sättet att det kan korrigera
propositionens framställningar om
anslag — den möjligheten finns också
under innevarande års riksdag.

Men när herr Ståhl därefter säger att
planerna inte har hållit och som ett
bevis därför bl. a. pekar på de 40
miljonerna på tilläggsstat, var väl detta
ett vådaskott. Vi bör, såsom jag förut
sagt, komma ihåg att dessa 40 miljoner

remiss av statsverkspropositionen m. m.

hänför sig till beslut, som är fattade
långt tidigare och alltså inte har någonting
med mina planer att göra. Detta
kan inte gärna vara herr Ståhl obekant,
allra helst som han är medlem av statsutskottets
första avdelning.

Herr Ståhl säger vidare att det är en
nödlösning som försvarsministern nu
har åstadkommit och pekar därvid på
att arméns materielplan har prutats ned
med 30 miljoner i förhållande till det
tak på 310 miljoner, som föregående
riksdag fastställde, medan marinens
vapenmaterielplan har minskats med
15 miljoner kronor i förhållande till de
110 miljoner, som man då tänkte sig,
och att jag åstadkommit en besparing
på 20 miljoner kronor genom att repetitionsövningarna
har begränsats. Men
även om jag i dessa fall hade hållit mig
vid taket, skulle det inte, hur jag än
räknar, kunna bli fråga om ett större
sammanlagt belopp än 2 084 miljoner.
Årets statsverksproposition slutar på
2 019 miljoner, och med dessa nedprutningar
på 30 + 15 + 20 miljoner kommer
jag upp till 2 084 miljoner. När
herr Ståhl sedan vill lägga till 40 miljoner,
är det som sagt inte någon riktig
matematik, eftersom dessa 40 miljoner
inte hör till de planer som lagts upp av
den nuvarande försvarsministern.

Jag vill i dessa sammanhang understryka
att vad som i år skett inte utgör
någon ny avvägning. Jag har inte haft
material för en sådan ny avvägning.
Det som nu har gjorts innebär i själva
verket bara att jag inom den nuvarande
organisationens ram har vidtagit vissa
omdispositioner.

Det är inte heller riktigt som herr
Ståhl gör gällande, att det nu kommer
att ske en utökning av flyget. Det är
helt enkelt fråga om eu moderniseringav
flyget, något som jag varit anhängare
av alltsedan jag blev försvarsminister.
Flygvapnets ledning har tidigare
velat utöka organisationen, varvid jag
ständigt har svarat, att flyget kan få de
belopp som man begärt men att peng -

188 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

arna i första hand måste användas för
en modernisering av materielen i stället
för en utökning av organisationen.

Herr Ståhl hävdar vidare att anledningen
till de prutningar, som jag nu
har verkställt, skulle vara den attack
som herr Ohlin vid höstriksdagen riktade
mot mig. Ja, det är så likt folkpartiets
representanter att de ständigt
försöker ta åt sig äran av allting; jag
får kanske vara herr Ståhl tacksam för
att han inte sade att det var herr Ohlin
som hade prutat på de militära myndigheternas
anslagsäskanden.

Herr Ståhl försökte också framställa
det som om vi hade herr Ståhl att
tacka för den skrivning som statsutskottet
i fjol gjorde i anledning av förslagen
under fjärde huvudtiteln och
som nu skulle ge oss större handlingsfrihet.
Det må vara hänt. Jag unnar
honom gärna detta tack. Jag har ett
intryck av att han avprovar helgonglorian
på samma sätt som man provar en
ny vårhatt, och eftersom jag, som herr
Ståhl uttryckte det, är på mitt soliga
humör i dag, skall jag gärna låta vårsolen
lysa över denna.

Herr Ståhl kom slutligen in på en
fråga, som han inte begärde något svar
på, nämligen om hur folkrepresentationen
skall informeras om de utredningar
och förslag som de militära
myndigheterna nu håller på med. Jag
medger, att detta kan bli ett problem.

Vi skall försöka finna utvägar, så att
riksdagen i god tid kan ta ställning till
de slutsatser man kommer fram till. Jag
förstår, att herr Ståhl inte önskar någon
ny större utredning. Jag är ense
med honom om att vi får söka oss
fram på andra vägar, och jag är inte
främmande för en medverkan till detta.

Herr talman! Med dessa randanmärkningar
till vad som sagts beträffande
fjärde huvudtiteln vill jag endast
ge uttryck åt den tillfredsställelse
jag känner inför det relativt goda mottagande
resultatet av min möda erhål -

in.

lit även från oppositionspartierna i riksdagen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Ohlin och försvarsministern
diskuterade bl. a. dessa
40 miljoner kronär, tog finansministern
dem åt sidan och sade att de tillhörde
inte de nya planerna utan den
gamla fartygsbyggnadsplanen, varför
han inte var ansvarig för dem. Eftersom
jag nu fört dem på tal, vill jag säga
ännu ett par ord till försvarsministern
därom. I den kostnadsplan på längre
sikt, som efterlystes av försvarsministern,
ingår även dessa 40 miljoner. De
har varit kända inte bara för försvarsministern
utan även för andra från
hösten 1952. Varför upplyste då inte
försvarsministern om dem vid diskussionen
i november 1953? Det är på den
punkten kritik har framställts, och den
lär försvarsministern inte kunna avvärja
genom att säga, att han inte skall
ha ansvaret för den del av hans fögderi,
som ligger före den tidpunkt, då han
tillträdde detta. En minister är väl ansvarig
för hela huvudtiteln och inte
bara för vad som härrör från en viss
tidpunkt.

Parentetiskt vill jag säga, att jag aldrig
har talat om min motion. Jag har
talat om att det finns utrymme för
rörlighet genom statsutskottets skrivning.
Jag har inte tid att läsa upp det
nu, men jag hänvisar kammarens ledamöter
till vad som i fjol skrevs i fråga
om tygmaterielplanen.

Jag vill också säga ett par ord om
statsutskottets möjligheter på denna
punkt. Naturligtvis kan statsutskottet
göra ändringar, men för reservanter
finns möjligheter endast på grundval
av föreliggande propositioner eller motioner.
Om det emellertid kommer en
ny och stor avvägningsplan till utskottet,
som enskilda riksdagsledamöter
inte har tid att tränga igenom på tio
eller ens tjugo dagar för att kunna
motionera, då har utskottet inte någon

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

egen initiativrätt på samma sätt som
exempelvis konstitutionsutskottet. Jag
har just i dag försäkrat mig om skiljaktigheterna
på den punkten. Eftersom
försvarsministern i dag ställt i utsikt
att ett samråd sådant som vi har efterlyst
kan komma att äga rum på ett
tidigt stadium, skall jag emellertid inte
ta upp någon ytterligare diskussion om
detta.

Försvarsministern sade också, att
man kan inte komma upp till ett högre
belopp än 2 084 miljoner kronor, om
man nämligen lägger 30, 20 och 15 miljoner
kronor till de 2 019 miljonerna.
Om man utgår från fjolårets ram och
frågar sig om dessa planer ryms inom
en kostnadsram på i stort sett 2 000
miljoner kronor, måste man väl också
ta hänsyn till det som då kunde förutses,
nämligen att det var omöjligt att
inom ramen för det anvisade anslaget
ge flyget vad det behövde. Då kommer
även dessa 40 miljonerna upp, eftersom
de ingår i försvarets totala kostnadsram,
och det var den vi diskuterade.
Då kommer man, herr statsråd, snarare
till 210 miljoner. Jag skall gärna
repetera kostnaderna. Först är det 35
miljoner, 20 miljoner och 15 miljoner.
Därtill kommer de 40 miljoner — eller
exakt 38 miljoner •— som herr Ohlin
och försvarsministern diskuterade samt
slutligen de 100 miljoner som flyget i
år lyckligtvis har fått. Detta måste väl
vara den riktiga redovisningen när vi
håller oss till försvarets totala kostnadsram
på längre sikt och när vi utgår
från de planer, som lades upp i fjolårets
huvudtitel.

Ja, herr talman, jag tror att jag kan
nöja mig med detta. Jag vill bara till
sist säga att vi först i år har fått en
överblick över innehållet i kostnadsramen
under den planerade tiden. Därmed
bär vi också fått våra förväntningar
på ett realistiskt sätt begränsade
till vad som är möjligt. Denna ram
är betydligt snävare än vad försvarsministern
i fjol ville inse. Följaktligen

har verkligheten själv under det gångna
året härvidlag utfört ett mycket gott
arbete.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall i detta sammanhang
inte ta upp frågan om dessa
långtidsplaner, herr försvarsminister,
av vilka den ena godkändes i våras. Deras
syfte var att få till stånd en regelbundenhet
i materielanskaffningen,
inte sant? Nu har vi redan året efter
det första året en betydande oregelbundenhet
vad det nu kan bero på.
Detta skall jag i dag lämna därhän.

Däremot vill jag ta upp de 40 miljoner
kronorna, som åtminstone för mig
varit okända till dess jag såg tilläggsstaten.
När jag i höstas frågade försvarsministern
om kostnadsramen för försvaret
håller så svarade försvarsministern,
att det väl är för tidigt att tala
om nästa år. Herr Ohlin är -— sade
han — som en kvällstidning, som kommer
ut på morgonen. Låt oss i stället
tala om innevarande år, 1953/54. Där
är allting som jag har sagt, och det
finns ingenting mer att tillägga. Nu har
vi emellertid fått veta, att det på innevarande
budgetår kommer en utgiftspost
på 40 miljoner kronor. Kunde då
inte försvarsministern ha upplyst om
detta i höstas? Detta har ingalunda kunnat
vara obekant för experterna. Visste
försvarsministern i november inte någonting
om denna post? I så fall skulle
han verkligen ha begärt preciserade
upplysningar om vad man väntade i
fråga om leveranstider och priser. Visste
han om det, då borde han naturligtvis
ha talat om det. Nu försöker försvarsministern
att ställa sig vid sidan om
detta och antyder, att ansvaret lika
mycket vilar på andra. Detta kan jag
inte acceptera. Försvarsministern har
ansvaret för att så klart som möjligt för
riksdagen redovisa innebörden av de
beslut som fattas och konsekvenserna
av de beslut som tidigare fattats, så att
riksdagen vid sina ställningstaganden

190 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

m. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen

så fullständigt som möjligt har klart för
sig dessa konsekvenser och kan med
ledning därav fatta sina avgöranden.
Jag tror inte att någon här i kammaren
vill godkänna ett sådant resonemang,
att det som tidigare beslutats
det anser statsrådet sig inte behöva
nämna någonting om, även om det
kommer att belasta budgeten med betydande
summor.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det är märkvärdigt att
herr Ståhl, trots att han är med i statsutskottets
första avdelning, inte förstår,
att när jag lägger fram kostnadsuppgifterna
för vad materielplanerna skall
komma att belöpa sig till under de år
som kommer, då rör det sig om just
dessa planer och ingenting annat. Jag
liar inte uttalat mig om det som riksdagen
tidigare har beslutat. Jag har heller
inte kunnat veta om när dessa betalningsutfall
skulle komma, eftersom detta
i hög grad var beroende på hur snabbt
leveranserna skulle infrias. Skillnaden
mellan den metod som man tidigare använt
och den som jag nu introducerat
är ju emellertid den, att man skall få
klarhet på dessa punkter, så att man
inte plötsligt ett år står inför några extra
40 miljoner, som vi gjort just nu.

Härmed vill jag inte — det vill jag
ännu en gång ha sagt — löpa undan
mitt ansvar, tv jag säger, att vi alla är
ansvariga för de beslut som förut fattats
— jag som regeringsledamot och
riksdagsman, herr Ohlin som riksdagsman
och inte minst herr Ståhl i egenskap
av ledamot i statsutskottets första
avdelning. Det kan väl ändå inte vara
så, att herrarna nu försöker lägga över
ansvarsbördan på mig för att ni vill
smita ifrån den. Man skulle nästan kunna
tro detta när ni nu vill blåsa upp
denna sak till så stora dimensioner.

Beträffande initiativrätten vill jag sedan
säga till herr Ståhl att det kan vara
riktigt att statsutskottets initiativrätt på

sitt sätt är begränsad i jämförelse med
vissa andra institutioners. Men visst har
statsutskottet möjligheter att göra nedprutningar
och föreslå förhöjningar på
anslagen samt göra omredigeringar. Den
initiativmöjligheten finns, och därför
tycker jag att det bör ligga i herr Ståhls
och i statsutskottets eget intresse att inte
nu söka avväpna utskottet. Detta är inte
heller ur riksdagens synpunkt önskvärt.

Sedan vill jag säga några ord till herr
Ohlin. Herr Ohlin har fäst sig vid att
ja8'' gjorde en liknelse mellan honom
och en kvällstidning som kommer ut på
morgonen för att vara först. Jag gjorde
detta därför att herr Ohlin inte ville
diskutera den budget som föregående
års riksdag tagit ställning till. Herr
Ohlin frågade ungefär så: »Håller dessa
planer framöver inom ett utgiftstak på
2 000 miljoner?» Jag svarade för det
första att de materielplaner som lagts
fram inte skulle komma att överskridas
och för det andra att jag inte ville binda
mig vid siffran 2 000 miljoner. Jag har
aldrig lovat någonting i det avseendet,
eftersom det finns så många omständigheter
som spelar in, varöver jag då ej
hade överblick. Tänk bara på de löpande
kostnaderna, tänk på värnpliktskontingenternas
ökade storlek och andra
ting som kan tillkomma. Jag ville därför
inte försvära mig åt att hålla mig
vid de 2 000 miljonerna.

.lag anser emellertid, att det var matcrielplanerna
som frågan gällde. Herr
Ohlin ifrågasatte nämligen om vi möjligen
hade träffat de riktiga besluten
med tanke på vad som skulle ske i framtiden.
Det måste väl innebära att han
ifrågasatte, huruvida de beräkningar jag
hade gjort beträffande materielplanerna
skulle komma att hålla. Det var ungefär
så diskussionen gick, herr Ohlin.

Prutningen på arméplanen belöper
sig inte på 35 miljoner, herr Ståhl, utan
på 30 miljoner kronor. Vi har räknat
med årliga belopp på 310 miljoner för
framtiden, förslaget i år är på 280 miljoner.
Då kan man naturligtvis fråga,

Nr 2.

191

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid

som herr Olilin gjorde nyss, om dessa
planer håller och om vi inte i viss mån
har kommit ifrån den regelbundenhet
som jag strävat efter. Men en uppmärksam
iakttagare skall finna — och herr
Ohlin borde själv ha lagt märke till det
— att det för arméns materielplan står
30 miljoner kronor i reservationsmedel
till Kungl. Maj :ts förfogande och dessutom
240 miljoner för bemyndiganden.
Om jag till de 280 miljonerna lägger de
30, får jag, som herr Ohlin skall finna,
310 miljoner kronor. Nå, kan herr Ohlin
fråga, vad beror detta på? Jo, det beror
på den smidighet som jag vill att materielplanerna
skall besitta. När de militära
myndigheterna har kommit till delade
meningar beträffande vissa vapen
har jag velat avvakta och inte göra beställningar
förrän diskussionen slutförts
och vi kommit till klarhet om vilka vapen
som skall köpas. Det är sålunda ett
uttryck för den smidighet som herr
Ståhl inte trodde fanns vid planläggningen
men som han trodde sig ha
skänkt den. Nå, jag skall inte vara småsnål,
och jag skall gärna erkänna att
herr Ståhl har hjälpt till att skänka
denna smidighet. Vi kan väl i alla händelser
vara ense om att anpassningsförmåga
skall prägla de planer som
läggs upp på lång sikt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag frågade försvarsministern
i höstas framför allt om vi fått
sådana informationer att vi exakt kände
innebörden av de beslut som fattats och
fattas. Det var en fråga om information.
Då ville försvarsministern tala om
det löpande budgetåret 1953/54 och
sade att det inte fanns någonting att
tillägga. Nu har jag frågat försvarsministern,
varför han inte ville upplysa
om konsekvenserna av tidigare beslut,
för vilka alla som varit med har ansvaret.
Dessa konsekvenser blir nu
att det kommer ytterligare utgifter under
detta år, och det får man tänka på
när man studerar fjärde huvudtiteln,

remiss av statsverkspropositionen in. m.

men det sade inte försvarsministern.
Antingen visste han det inte — men det
borde han ha vetat — eller också visste
han det och talade inte om det. Det
måste väl ändå göras en distinktion, som
försvarsministern mycket väl är i stånd
att göra, mellan ansvaret för ett beslut
om ett beställningsbemyndigande, som
vi har varit med om, och ansvaret för
att konsekvenserna av detta och andra
beslut så snart som möjligt meddelas
riksdagen, så att riksdagen får fullständiga
informationer om försvarskostnaderna,
såvitt de kan bedömas,
vare sig de är beroende av tidigare
eller färskare beslut.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Frågan om den rätta
siffran skall vara 315 eller 310 tycker
jag är för liten för att vi skall diskutera
den här. Jag bara konstaterar, att
man i flerårsuppställningen i fjolårets
huvudtitel rörde sig med siffran 315,
men på andra ställen står det 310 miljoner.
Vad som är anslag och vad som
är reservationsmedelsförbrukning kan
jag inte exakt avgöra, men vi kan lämna
den frågan öppen.

Jag vill också säga att statsutskottets
initiativrätt, såsom jag tror alla ledamöter
av alla avdelningar kan intyga,
innebär att vi kan göra justeringar och
ändringar om det finns en motion som
ligger till grund för dem, men reservanter
kan såvitt jag vet och har kunnat
kontrollera icke vidta ändringar där det
icke föreligger avvikande yrkanden. Det
är därför mycket svårt att tänka sig att
en så stor fråga som en kostnadsavvägning
på längre sikt bör behandlas enbart
i statsutskottet, utan det bör ske i
annat sammanhang.

Men jag återkommer till huvudsaken,
nämligen de 40 miljonerna. Jag överdriver
det inte på något sätt, men jag håller
med herr Ohlin om att när man talar
om en kostnadsredovisning skall naturligtvis
även 40 miljoner vara med.
Om det gällde en annan huvudtitel,

192 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vore det inte något obetydligt belopp.
Då säger försvarsministern att vi inte
visste när betalningarna skulle utfalla
så att en redovisning blev aktuell. Men
dessa 38—40 miljoner var kända redan
hösten 1952. Jag bär antecknat i förväg
— jag har haft en liten fördel framför
försvarsministern eftersom jag visste
att jag skulle ta upp frågan -— att
redan i november 1952 begärde marinförvaltningen
45 miljoner för att täcka
gamla kostnader. Av detta beviljades
genom Kungi. Maj :t och riksdagen för
budgetåret 1952/53 15 miljoner. Sedan
återkom marinförvaltningen på hösten
1953 och begärde de återstående 35 miljonerna.
Då hade man lagt på ytterligare
5 miljoner för vissa ubåtsundersökningar.
Så tidigt var det alltså känt, att betalningsutfallet
hade börjat på hösten
1952. Så mycket större anledning fanns
det då också för försvarsministern att
känna till och uppge denna post bland
de övriga kostnaderna.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Om vi skall tvista om
summor vill jag be herr Ståhl att han
läser på sin läxa. I den flerårsuppställning
som iinns är 310 miljoner upptagna.
Det skall inte herr Ståhl försöka bestrida.
I fjol hade vi däremot ett anslag
för arméns materielanskaffning på 315
miljoner. Det är det misstaget herr Ståhl
begår, och jag tycker inte att han skall
framhärda, ty vi kan gå till urkunderna
och klara upp det.

Beträffande herr Ohlins fråga till mig
vill jag ännu en gång understryka, att
vad jag begärde av herr Ohlin i höstens
remissdebatt var ingenting annat än att
han skulle ge sig till tåls och diskutera
dessa ting när statsverkspropositionen
kom. Då hade han ju haft säkra utgångspunkter
lör att påvisa huruvida beräkningarna
för föregående år eller innevarande
år enligt hans förmenande inte
höll streck. Jag kan öppet medge för
honom att vid den tidpunkten visste jag

inte vad jag skulle komma att lägga fram
i tilläggsanslag.

Jag vill ytterligare till herr Ståhl säga,
att om man utan vidare skulle godkänna
allt vad som kommer från olika militära
och andra myndigheter och säga
att det här skall vi bevilja, det skall
anslås nu, då vet jag inte riktigt var
man skulle hamna. Jag har förbehållit
mig rätten att pröva vad som kan behöva
anslås under det ena eller andra
året och vad som möjligen kan skjutas
över till ett kommande år. Så går man
till väga vid en budgetbehandling. Vid
remissdebatten i höstas önskade jag bara
att herr Ohlin skulle vila på hanen
till dess alt han fick se mina beräkningar,
att han med andra ord väntade
till dess han hade en mera säker utgångspunkt
för sitt bedömande än vad
han hade vid den tidpunkten.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Att de ekonomiska pro-''
blemen i alldeles särskilt hög grad behärskar
den politiska debatten vet vi
alla, och det är väl ingenting annat än
gott att säga om det. Jag skall här likväl
inte ens försöka att ge något bidrag till
denna ekonomiska diskussion, men det
är i stället nagra andra saker som jag
skulle vilja dröja inför en liten stund.

Allra först vill jag passa på att ge en
om än liten så dock blomma till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för hans lyckliga sätt att lösa
frågan om kristendomsämnets plats på
den högre skolans schema. Jag tror att
många i detta land är honom djupt tacksamma
för detta och för att ämnet inte
ännu eu gång fick maka åt sig. Jag vill
alltså här i remissdebatten tacka statsrådet
för denna sak, och jag är övertygad
om att många här i landet vill
instämma i det.

Jag skall heller inte, herr talman, ta
upp frågan om abortproblemet i dess
helhet, som enligt min mening alltfort
är utomordentligt allvarligt, men jag
skulle gärna ha sett att inrikesministern

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

193

Vid

på grund av abortkommitténs utredning
i år för riksdagen hade föreslagit en
revision av den nuvarande lagstiftningen.
Även om de verkställda legala aborterna
de senaste åren har visat en tendens
till avmattning, är ändå siffran
cirka 5 000 för 1953 ski ■ammande hög,
inte minst i förhållande till det sjunkande
födelsetalet.

Sverige är, som vi alla vet, berömt
för sin låga spädbarnsdödlighet men
är i alla fall ett av de länder som har
det procentuellt största antalet legala
fosterfördrivningar i världen.

Nu är ärendet ute på remiss, och det
kommer så småningom tillbaka till departementet.
Jag hoppas att en proposition
skall komma så fort som möjligt.

Rådgivningsbyråer inom varje sjukvårdsområde,
raden av åtgärder för att
underlätta de pressade mödrarnas ställning,
inte minst de ogifta mödrarnas
tunga börda, bör vinna allas stöd. Samhället
får inte dra sig för att här ta på
sig de kostnader som kan bli nödvändiga
inom rimliga gränser, om man på
den vägen kan hindra fosterdöden. Dock
fruktar jag att genom alla de åtgärder
som kan tänkas bli vidtagna man likväl
icke kommer till rätta med problemet,
om inte ansvarskänslan mer ställs
i förgrunden och om inte sexuallivets
fysiska och etiska sida ges den plats
som dem tillkommer. Jag ser i den socialmedicinska
indikationen för abort
en av de allvarligaste moralupplösande
faktorer som just nu verkar i vårt samhälle.
Jag vet, att den tillkom som en
tänkbar väg för att komma åt de kriminella
aborterna. Har man lyckats? Ingen
vet det och kommer väl aldrig att få
veta det, ty någon statistik är inte möjlig
att få fram. Framstående gynekologer
hävdar, att de kriminella aborterna
ökat jämsides med de legala. Jag hänvisar
till docent Axel Ingelman-Sundberg.
Det vore tacknämligt om inrikesministern
och justitieministern i en
kommande proposition toge in i blickfältet
och ägnade speciellt intresse åt
13 — Andra kammarens protokoll 1954.

remiss av statsverkspropositionen ni. m.

den social-medicinska indikationens
verkningar. Personligen bär jag den
uppfattningen, att aborter på social-medicinsk
indikation är något av det mest
vanskliga lagstiftningen gett sig in på
och strider mot respekt och aktning för
livet och mot kristen människosyn, i
varje fall som jag uppfattar den.

Jag lämnar denna allvarliga fråga med
den förhoppningen att regeringen då
Ivungl. Maj:ts proposition i ärendet
framlägges funnit lösningar som åtminstone
i någon mån för oss närmare målet:
bekämpande av de illegala aborterna
och minskning av det totala antalet
aborter.

Anledningen till att jag, herr talman,
begärt ordet i denna debatt är den, att
jag känt det som ett tvingande måste
att få säga några ord om den störtflod
av böcker, tidskrifter och tecknade serier,
som inte minst ungdomen håller
på att dränkas i. Spörsmålet har flera
gånger förts på tal i denna kammare
motionsvägen, senast förra året. Ingen
människa vill väl påstå att en hel del
av de tidskrifter, som saluhålles på gata
och torg och som appellerar särskilt
till ungdomen, skapar den människokvalitet,
som skolan och vi alla önskar
att få fram. Jag har ingen lust att ställa
mig i raden av dem som ständigt klankar
på och vojar sig över ungdomen.
Ungdomen är väl i och för sig varken
bättre eller sämre nu än förr. Barn och
ungdom är ju människor i vardande,
och går deras väg nedåt så står de äldre
och samhället mer skyldiga än de unga
själva, även om de inte kan fritas från
ansvar. För att i någon mån komma till
rätta med ungdomsproblemen och då
inte minst ungdomsbrottsligheten tillsattes
1939 den s. k. ungdomsvårdskommittén.
Den framlade sju betänkanden
som varit värda ett bättre öde än det
de fått röna, Undantar man propositionen
år 1945 om den psykiska barnaoch
ungdomsvården, har betänkandena
inte föranlett några åtgärder. På sistone
har det likväl börjat röra sig i
Nr 2.

194

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

departementen. Jag ber att med glädje
få konstatera detta, inte minst sedan
finansministern kommit de andra departementen
till hjälp. Om den tillsatta
s. k. Lundslca kommittén kan mata fram
realiserbara förslag, vill jag säga att
många skall glädja sig.

Om en hel del ungdom rutschat neråt,
så har detta sina givna orsaker. Barn
och ungdom utlämnas åt de nedrivande
krafter som skrupelfritt utnyttjar ungdomens
upptäckaranda på ett sätt som
inte kan annat än leda till katastrof för
många.

Vi är alla överens om att press och
tryckfrihet hör till våra omistliga värden.
Den friheten har våra föregångare
slagits hårt för, och vi vil! inte tumma
på den. Den är en god sak i lugna och
idylliska förhållanden, och i stormtider
är det fria ordets rätt eu fråga på liv
och död. Sedan detta är sagt med all
tydlighet bör det lika mycket sägas, att
om friheten inte nyttjas med ansvar,
kan friheten bli sin egen fördärvare. Jag
skall ge ett konkret exempel för att inte
hamna i allmänna talesätt.

I berättelsemagasinet All världens berättare,
årgång 1952 nr 11, fanns eu berättelse
betitlad »Skinnknutten», som är
en den råaste skildring av väl överlagd
våldtäkt. Det vore frestande att till
kammarens protokoll foga vad som i
Sverige anno 1952 ansågs vara lämpligt
att sätta på pränt speciellt tillagat
för ungdomen. Jag visade berättelsen
för en ledamot av denna kammare, som
absolut inte delar vare sig min politiska
eller min personligt kristna livssyn. Jag
nästan ångrade mitt tilltag efteråt, ty
hans reaktion var våldsam. Jag tycker
inte om svärord, men jag tycker om
folk som kan uppröras, och han gav
väl på sitt sätt uttryck för vad han
kände med kraftuttryck, som gjorde
att jag tyckte att värmegraderna steg.
Vill någon av kammarledamöterna läsa
novellen, så finns den i min bänk. År
det fantasteri att sätta dessa tryckalster
i samband med t. ex. otuktshärvan i en

mellansvensk stad förra året i oktober,
då sex flickor mellan 13 och 15 år »in
natur a», som det heter i polisrapporten,
fått betala för utfärderna med knuttarna
till stadens omgivningar. 17 pojkar
hade sexuellt utnyttjat flickornas
våldsamma intresse för motorutfärder.
Jag och många med mig står häpna över
att ett stort och förnämligt bokförlag i
vår huvudstad kan tillåta sig att ge
tryck åt sådant genuint snusk, typisk
pornografi, som en berättelse av »Skinnknuttens»
karaktär såväl som berättelsen
Mara i samma häfte är. Det är omöjligt
att i citat belysa den utmaning mot
allmän anständighet, som här presteras.
Skildringen av skinnknuttens våldtäktsbrott
är så rå, så fruktansvärt tarvlig
och ett så ohöljt ockrande på urspårade,
hämningslösa sexualinstinkter, att man
saknar ord för att betygsätta vidrigheten.

Den i sitt hemland portförbjudne
amerikanen Henry Miller, som skrivit
boken Mara, ur vilken man brutit loss
det ruggigaste avsnittet, presenteras i
häftet som en sexuallitteratör »som skaffat
sig ett grundmurat rykte som pornograf».

Kap. 18 § 13 i strafflagen stadgar:
»Sprider någon ut eller håller till salu
eller utbjuder skrift, målning, teckning
eller bild som tukt och sedlighet sårar,
straffes med böter eller fängelse. Sak
samma vare, om man genom annan gärning
sårar tukt och sedlighet, så att
allmän förargelse eller fara för andras
förförelse därav kommer.»

Man kan här inte undgå att fråga:
Gäller inte denna lag längre? Om innehållet
i dylik litteratur icke anses sedlighetssårande,
hur såras då tukt och
sedlighet i Sverige 1954? Var går gränsen
enligt lag, eller finns det ingen
gräns? År lagrummen att betrakta som
reminiscenser från mörka tider då man
ännu höll på att det fanns svart och
vitt, friskt och ruttet? Landets rättsvårdande
myndigheter, som haft de av mig
här påtalade och andra tryckalster un -

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der ögonen, går gärna med på att ungdomen
måste skyddas mot litteratur
av sådant innehåll, då den utgör en
stor fara »för andras förförelse». Jag
skulle gärna, jag försäkrar det, i allra
bästa uppsåt och med all tillbörlig
respekt vilja rikta den frågan till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet,
huruvida man inte just på detta
område visar en alltför stor tolerans,
så stor att Sveriges rikes lag sättes ur
funktion. Vilken positiv samhällsfunktion
fyller t. ex. förlag sådana som det,
vars närmaste adress i medsända kuvert
och program anges till Stockholm
5, och ett annat där likaledes
gatuadress saknas men adressen anges
till Stockholm 15. Öppet säger man i
reklamen ifrån att man bjuder på tjusiga
glamour girls i USA-version och
sexigt raffinemang, som bör tillfredsställa
långt gående anspråk. Ger svensk
lag intet skydd mot profithungriga
livsskändare, som förmodligen gör sig
stora vinster på smakförskämning och
allmän dekadens? Jag anser att det är
långt ifrån ett uttryck för obskurantism
att fråga så. »Var fågel värjer sin
egen bur, så göra ock skogens vilda
djur», heter det i annat sammanhang.
Varje samhälle som vill bestå, måste
sätta hemmet och familjelivet högt. Så
har det varit, och så kommer det att
förbli. Om hemmets och familjelivets
band frätes och troheten i äktenskapet
blir något som man bara nojsar med,
så ligger skördedagen inte fjärran. Vi
har i vårt land utländska tidningar som
det är en skam att ha innanför våra
gränser. Jag nämner bara en: Top Hat.
Ett enda citat skall jag ge för att mitt
tal skall få en realistisk relief: »Snarkningar
från det angränsande rummet
förkunnade att maken verkligen sov
och att natten således var vår .. .» Jag
skall här inte fortsätta citatet för att
inte smutsa kammarens protokoll med
skändligheter.

Detta är det sätt på vilket kiosker
och tidskrifter av denna typ hjälper till

med ett positivt samhällsbyggande i
allvarstider! Här förlöjligas äktenskapet
och förhärligas äktenskapsbrottet.
Vi säger kanske, att det är skumt, men
världen är nu en gång sådan. Så låter
vi det hela gå, vojar oss litet över ungdomsbrottslighet,
desavouerar lagar och
låter profitörer knyta handen om en
stinn penningpåse.

En kännare på litteraturens område
skrev för inte länge sedan i en tidning:
Den dunst av sutenörsmentalitet och
sjaskig lesbisk kärlek som står kring
många av dessa tidningar borde räcka
till för att alla ansvariga myndigheter
borde ta sig en titt på hela genren. Kan
man månne förvänta sig det?

Herr talman! Innan jag slutar vill
jag säga några ord om de snart sagt
tallösa seriemagasinen.

Problemet bör inte överdimensioneras.
Det är klokt att behålla måtta och
sans i allt. Det bör även sägas att det
finns serier som väl försvarar sig både
som konstart och till sin syftning. Det
finns ett otal harmlösa, komiska serier,
som kan förleda både barn och
vuxna till något så positivt som leenden
och spontana skratt. Från vår egen
skandinaviska horisont finns det några
små konstnärliga mästerverk, och det
finns de som ger något av äkta dramatik,
sannfärdiga person- och miljöskildringar.
Serien ingår i vår kulturbild,
vi har bara att konstatera detta. Men
de moderna serierna av det slag som
slukas mest är långt ifrån harmlösa
små blommor i kulturens örtagård. En
mängd serier måste betecknas som pest
eller gift för de omogna intellekt de
mest vänder sig till. Det räcker om jag
erinrar om fenomen sådana som Mandrake,
Stålmannen, Fantomen och diverse
kriminal- och cowboyserier för
att bara nämna några. Hur många direkta
seriemagasin det finns vet jag
inte; ett 20-tal lär finnas med en upplaga
på så där l1/» miljon. Det borde
finnas viktigare saker att utbyta den
svenska kronan mot än detta färgstarka

196 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

elände. Sker denna tidskriftsimport
med de ansvariga myndigheternas goda
minne? De psykiskt och andligt skadliga
verkningarna av serieslukandet är
påtagliga. Kan annat än bestialitet och
antihumana impulser väckas hos serieslukande
barn, för vilka Stålmannen är
hjälten över alla, Tarzan det absoluta
fysiska idealet med muskeldyrkan och
Fantomen ett slags underlig metafysiskapokalyptisk
auktoritet? Tidningen Vi
talar om att en folkopinion borde väckas
mot seriemagasinen. Lärare och
barnpsykologer är eniga om att dessa
seriemagasin är högst vådliga och förmenar
att den ökade aggressiviteten
bland skolbarnen till en del kan hänföras
till seriemagasinen. Hur skall den
ungdom som, skolan till trots, får sin
livsbild influerad av, eller än mer bestämd
av kriminalfilmer, den romantiska
filmens verklighetsförfalskning,
seriemagasinens råhet och veckotidskrifters
heta flämtkärlek kunna bilda
hem och familj med ideal och helgd
över det de vill bygga och skapa. Att
det i ungdomsvärlden inte är värre än
det är synes mig tala starkt för livets
naturliga benägenhet att värja sig. Beträffande
serierna hoppas jag på att
myndigheterna skall finna det möjligt
att genom importbegränsning bespara
oss från det värsta eländet och att, om
den vägen är framkomlig, genom lagstiftning
komma till rätta med frågan.

I lärarkretsar har man talat om möjligheten
av ett råd bestående av pedagoger
och psykologer. Konstnärer borde
stödjas och inspireras till att skapa
bra saker. Man vinner mer genom att
söka få fram en god tecknad serie än
att förbjuda fem dåliga.

Principiellt kan jag inte inse att man
måste hesitera inför att tänka sig en
granskningsnämnd på tidskriftsflorans
område sammansatt av t. ex. ledamöter
från Publicistklubben, Författarföreningen,
ungdomsvårdsorganisationerna
och flera som kan komma i fråga.
Vi har ju förut en filmcensur och en
radionämnd.

Kanske man även vågar hoppas på
att bokutredningens betänkande (SOU
1952:23) snart kan få som följd en
Kungl. Maj :ts proposition, som åtminstone
söker finna en lösning på de problem
som jag här bara snuddat vid.

Herr talman! Jag lyssnade för inte
länge sedan till en socialdemokratisk
chefredaktör som höll ett anförande i
radio. Minns jag rätt var det i juli förra
året. Han yttrade bland annat: »Det
är en stor tillgång för en nation att äga
en kristen kultur. Denna kultur förenar
nationen med de högsta livsmakterna.
Den anvisar människorna att
ställa sina liv i sanningens och rättfärdighetens
tjänst. Den hänvisar till människovärde,
människokärlek och broderskap.
En kristen nation som nedskriver
den kristna kulturens värden,
försvagar sambandet med livsmakterna
och utlämnar sig åt okända och okontrollerbara
makter. Man får hoppas på
att detta aldrig skall hända i vår
nation.»

Det är mycket i detta yttrande som
jag utan vidare vill säga ja till.

En gång stod krig och örlig och
stampade vid våra portar. Då fann
man samling i en sats: »Den svenska
linjen är den kristna linjen.» Var detta
bara ett ångstpsykosens krigsfödda
barn utan livsmöjlighet, eller vill vi
alltfort samla oss på den linjen? I senare
fallet borde vi även kunna enas i
att avlägsna det som hämmar livet och
främja det som främjar livet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! En hel del talare har
i denna debatt talat för befrielse från
regleringar o. d. I det sammanhanget
vill jag nämna, att jag har varit med
om att underteckna en motion, varigenom
jag har kommit på samma våglängd
som folkpartisten herr Nihlfors.
Motionen i fråga rör den konflikt, som
f. n. pågår mellan Vänerns seglations -

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

styrelse och Vänern-lotsarna. Vänerns
seglationsstyrelse är som organisation
140 år gammal. Den har ansvaret för
vissa åtgärder, som sammanhänger med
sjöfarten på Vänern, och i samband
därmed har öppen konflikt utbrutit,
vilken nu har pågått några månader
och möjligen kommer att pågå hela
vintern. På grund av nämnda konflikt
har — för att ta ett exempel ur herr
Nihlfors’ motion — ett mindre tankfartyg
vid passage genom Vänern
åsamkats en utgift på 900 kronor. Om
fartyget i fråga hade kunnat anlita
lots, hade detta kostat endast 400 kronor,
varför nämnda fartyg sålunda har
fått vidkännas en merutgift på 500
kronor. Med anförande av bl. a. detta
exempel har herr Nihlfors motionerat
om att staten måtte ta hand om den
verksamhet, som nu bedrives av Vänerns
seglationsstyrelse, och jag instämmer
med herr Nihlfors häri, eftersom
jag som sagt har undertecknat en
liknande motion.

Innan nämnda motion remitteras till
något utskott, vill jag dock till protokollet
anföra, att det nog går att ordna
denna fråga i samråd med Trollhätte
kanalverk, som redan förut har hand
om lotsningen från Göteborg till Vänersborg,
och som också beordrar viss
lotsning på Vänern, även om det inte
svarar för personalens avlöning o. d.
Kanalverket sorterar under kungl. vattenfallsstyrelsen.
Jag finner det nödvändigt
att åvägabringa eu ordning i
här nämnda förhållanden. När nu näringslivets
män begär att Trollhätte
kanal skall göras djupare, och när statsmakterna
har anslagit stora summor
för utvidgning av Säffle kanal, måste
ju detta innebära, att man räknar med
en ökad trafik på dessa kanaler. Därmed
följer ju också ökade krav på trafiksäkerhet,
och då bör det inte få
vara så, att tre—fyra man ser sig nödsakade
tillgripa en strejk, som åsamkar
sjöfarten merkostnader och medför

ökad risk för olyckor för sjöfarten från
och till de stora hamnarna i Vänern.

Sedan är det en annan fråga, som har
ett ganska intimt samband med samhällets
ingripanden i produktionen, och
som man även sysslat med på Kooperativa
förbundet och diskuterat i andra
sammanhang även i jordbrukets organisationer,
nämligen frågan om möjligheterna
att utvinna kvävegödning i
samband med verksamheten i Kvarntorp.

Det är ju Svenska skifferoljeaktiebolaget,
ett statsägt företag, som nu driver
denna verksamhet, och de som jag
har talat med har haft en uppfattning,
att om man kunde utvidga verksamheten
så att den komme att omfatta även
denna produktion, skulle det bli mera
lönande för skifferoljeverket, och att
det även med hänsyn till landets försörjning
med gödningsmedel skulle
vara en fördel. Därför har jag den uppfattningen
att Kungl. Maj :t bör i en
proposition till riksdagen se till att
riksdagen får pröva i vad mån kvarntorpsgasen
i fortsättningen skall kunna
utnyttjas för kvävetillverkning, vare sig
detta nu skall ske i statlig regi eller
eventuellt i samarbete med andra näringsgrenar.

En annan fråga som för tillfället är
aktuell och som jag kommer tillbaka till
är den konflikt, som vi förra året hade
vid de privata kraftverken. Man beklagade
från samhällets sida, att man inte
kunde tillråda en konflikt därför att
den berörde en fjärdedel av hela elkraftproduktionen.
Följaktligen blev
dessa befattningshavare, som var underbetalda
i jämförelse med statens befattningshavare,
fråntagna möjligheten
att med arbetsnedläggelse stödja sina
krav för att nå jämställdhet med de
statliga befattningshavarna. Jag tror att
elkraftutredningen, som sysslar med
en hel del problem för vårt lands elkraftsförsörjning,
borde syna denna sak
i sömmarna. Ty elkraftens betydelse
för vårt näringsliv, för hushållen och

198 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för våra kommunikationer är av den
storleksordning att den kanske kan behöva
bli föremål för samma åtgärd, som
den staten vidtog då den övertog de
privata järnvägarna.

Av de sociala frågorna som jag vill
beröra är det en som särskilt diskuteras
i tidningarna, nämligen mödrahjälpsnämndernas
verksamhet. Man
hävdar den uppfattningen att mödrahjälp
nu lämnas endast till dem som är
berättigade till fattigvård och att detta
icke från början var avsikten med mödrahjälpen.
Jag erkänner att detta är sanning
och står i överensstämmelse med
tankegången när man införde mödrahjälpen.
Men nu har det utvecklat sig
därhän att socialstyrelsen utfärdar tabeller
och normer för hur denna mödrahjälp
skall utdelas, och jag skulle väl
förmoda att flertalet mödrahjälpsnämnder
överskrider de tabeller som
härvidlag är uppgjorda. Ändå är det
stora flertalet medborgare — jag nämner
t. ex. industriarbetarna — i dagens
läge utestängda från möjligheten
att få mödrahjälp. Jag finner det alltså
nödvändigt att göra en översyn även
på denna punkt.

Under riksdagsresan hade vi tillfälle
att göra en del studiebesök. Vi besökte
sålunda bl. a. sjukstugan i Stensele,
där man hade bara en ung läkare. Det
var en relativt bra utrustning på den
sjukstugan, där fanns 20 vårdplatser
och 9 BB-platser, men denne läkare var
ensam i sin dagliga gärning. Dessutom
hade han ett arbetsområde som provinsialläkare
med en radie av 16 mil att
svara för. Fritiden för denne man blev
nog ganska minimal.

Men hur belönas dessa i egenskap av
sjukstugeläkare, om de sedermera söker
en annan tjänst? Jo, de är inte ens
jämställda med en underläkare på ett
lasarett. Jag skulle önska att inrikesministern
hade tillfälle att i kontakt
med medicinalstyrelsen göra en översyn
över denna ordning. Vi har av
finansministern fått meddelande om

att ute i kommuner och landsting måste
vi bereda oss på en stramare linje. Vi
har alltså inte möjlighet att bygga ut
våra lasarett och sjukvårdsinrättningar
i den takt som man ute i kommunerna
skulle önska. Men då är det också
nödvändigt att vi ser till att vi kan få
befattningshavare vid de mindre sjukvårdsanstalterna
och ordnar så, att de
icke, på grund av möjligheten att förlora
ett antal tjänstår, avstår från att
söka tjänst vid dessa nödvändiga inrättningar.

Fn annan fråga som jag gärna skulle
velat diskutera med inrikesministern —
också på den punkten pågår en utredning
— gäller vårt civilförsvar. Här talas
om att man skall försöka förbilliga
byggnadsverksamheten, man skall förenkla
den. Men fortfarande får man
åläggande att anordna s. k. normalskyddsrum.
Jag är ingen expert på området
men jag hoppas att civilförsvarsutredningen
granskar detta problem.

Jag har haft tillfälle att göra ett besök
i Tyskland och fick då den uppfattningen,
att i industriområden eller
inom stora befolkningscentra över huvud
taget, där bombräderna går fram,
lär det inte vara många som klarar livhanken
om de söker sig ned i en källare
även om den kallas för normalskyddsrum.
Man frågar sig, om sådana
lokaler har någon uppgift att fylla när
eldstormen ryker fram eller när syrebristen
kväver människor i dessa
skyddsrum. Nog bör civilförsvarsutredningen
granska även denna sak med
ledning av erfarenheterna utomlands.
Jag vill i varje fall ha påtalat detta förhållande.

Yi har under dagen fått redogörelser
för våra försvarsanordningar. Vi uppskattar
helt naturligt de besparingsåtgärder,
som försvarsministern har vidtagit.
Jag tror att vi också skulle uppskatta,
om statsutskottet hade möjlighet
att föreslå ytterligare besparingar
utöver dem försvarsministern har gjort.
Det är väl ändå på det sättet, att när

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2. 199

Vid

man i dag diskuterar en höjd tobaksoch
spritskatt för att därmed åstadkomma
en utfyllnad i budgeten, så frågar
sig svenska folket och kanske främst
arbetarna: Finns ingen annan post som
man skulle kunna spara på? Kunde man
inte beskära försvarskostnaderna ytterligare
för att kunna täcka dessa utgifter?
Ja, i nuvarande läge kan man inte
uttala sig närmare om saken. Ett sakkunnigt
utskott skall ju granska problemet
och man får väl väga det ena mot
det andra.

Ett yttrande som fälldes under förmiddagen
gjorde att jag ställde mig frågan:
Är vår försvarsapparat så effektiv,
att vi har möjlighet att känna oss
hur säkra som helst? I debatten om förbindelserna
västerut över Trondheim
angrep man handelsministern för att
han inte var nog öppenhjärtig beträffande
en förhandiingsfråga på området.
Jag ser saken närmast så, att handelsministern
visade att han har bra
mycket större förhandlingsvana än de
herrar som uppträdde emot honom.

När herr Hjalmarson, som dock är
ledamot av utrikesutskottet, står här
och bröstar sig och talar om att vi genom
åtgärden i fråga skulle få bättre
förbindelser västerut, därmed inbegripet
även försvarsstöd, då förstår jag honom
delvis. Jag förstår också när man
framhåller att vi i händelse av en avspärrning
skulle kunna få in varor västerifrån
den vägen. Men jag tycker inte
det är lämpligt att begagna sådana
brösttoner som hördes i den debatten.
Ännu har vi väl inte släppt neutraliteislinjen;
vår försvarsapparat är avsedd
att bevara vår neutralitet. Därför anser
jag inte att det är lämpligt att man i
denna församling använder sådana tonfall
som kan missförstås utomlands,
där man ändå räknar med en viss avspänning.
Som ett bevis på denna avspänning
räknar jag försvarsministerns
åtgärd att slopa repetitionsövningarna
för 25 000 man. Jag tycker det
är beklagligt om man inte lärt sig att

remiss av statsverkspropositionen m. in.

ge ett mer behärskat uttryck åt sina
tankegångar i debatten. Särskilt om
man har sådana förtroendeuppdrag som
ledamotskap i ett utrikesutskott, då
borde man knappast fälla yttranden
som kan komma att misstolkas.

Det har vidare under debatten talats
om den frihet, som fanns tidigare, och
om det stora arv, som vi socialdemokrater
har fått överta från de borgerliga
partierna. Den som under ett trettiotal
år deltagit i den politiska debatten
med motståndare från det borgerliga
lägret kan konstatera, att diskussionerna
och de åtgärder, som har vidtagits
av de socialdemokratiska regeringarna
under årens lopp, har lett till att
vi i dag kan glädja oss åt att en stor
omvändelse skett inom motståndarlägret.
Det kan tänkas, att den omvändelsen
kommer att fortgå.

Och när herr Svensson i Ljungskile
med skärpa framhöll, att det ännu inte
har funnits någon stat med ett verkligt
socialdemokratiskt regeringsskick, som
jag fattade att han menade, så vill jag
understryka, att i den mån socialdemokratien
har kunnat sätta sin prägel på
landets regeringar kan man i varje fall
inte påstå, att den förda politiken varit
till nackdel för medborgarna. Den har
inte medfört någon fara för freden, och
vi får väl alla innerst inne, om vi träffas
man och man emellan, erkänna att
den regering som för närvarande sitter
och även de tidigare rent socialdemokratiska
regeringarna har vidtagit åtgärder,
som varit till välsignelse för
land och folk.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Under årets remissdebatt
lika väl som under tidigare års
remissdebatter har skattefrågorna varit
ett kärt ämne. Men inte bara i remissdebatterna
utan i tidningarna och ute i
bygderna behandlar man ibland skattefrågorna
på ett sätt, som jag här i dag i
viss mån vill reagera mot. Herr Hjalmarson
snuddade vid saken i går. Han

200 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

framhöll, att indexfamiljen här i landet
har en skatteutgift på 30 procent av
den samlade inkomsten. Indexfamiljens
inkomst ligger ju vid 11 400 kronor och
familjen skulle alltså betala i direkta
och indirekta skatter 3 420 kronor.

Kastar man fram ett sådant påstående
utan att göra några som helst
kommentarer, är det självfallet att man
bidrar till att skapa en skattepsykos av
stora mått. Jag undrar, herr Hjalmarson
— jag vet inte om han är inne i
kammaren — ifall det inte vore på sin
plats att nämna för det svenska folket,
hur staten använder den del av inkomsten,
som den får hand om.

På de 11 400 kronorna uppgår den
direkta statliga skatten till ungefär 800
kronor, kanske något mindre. Men skulle
vi inte i det sammanhanget kunna säga
ett enda ord om vad som skett i detta
land under de senaste åren? Vi kan erinra
familjen med två barn om att den
får ett barnbidrag kontant i handen på
520 kronor. Vi kan erinra den om att
den för sina två barn om de är skolpliktiga
får ett bidrag på ungefär 400
kronor i form av skolmåltider. Bara
dessa två poster uppgår till ett belopp,
som med mer än 100 kronor överstiger
vad familjen betalar i direkt skatt.

Herr Ohlin och hans parti har under
många år i propagandan för att värva
röster försökt skapa en skattepsykos.
.Tåg måste säga, att man blir en smula
förvånad när de tar just barnfamiljerna
och talar om att det för dem behövs
skattesänkningar. Många av barnfamiljerna
i de inkomstlägen, dit omkring
93% procent av samtliga deklaranter
hör enligt 1951 års lönestatistik — högst
12 000 kronors inkomst — drabbas ju i
själva verket inte alls av någon statlig
inkomstskatt. Vi kan erinra om skolstipendierna,
om bostadsbidragen, om
tandvården. Jag känner till fall, där familjer
ur statens hand får mer än dubbla
det belopp, som de levererar in i
direkt skatt.

Vi får komma ihåg, att vi har inte

endast barnfamiljerna att ta hänsyn till
utan även andra grupper. Vi har de ensamstående
och vi har makar utan barn.
Börjar vi resonera om skattefrågorna
för dessa får vi fram helt andra förhållanden
och helt andra siffror.

Jag vill med det sagda inte säga, att
den skatt vi har är lagom. Vi har ju tidigare,
med finansministern i spetsen,
kommit överens om att vi har en för
hög skatt och att det vore lyckligt om
den kunde sänkas. Men så länge man
för en sådan skattepropaganda som nu
förs — speciellt gäller detta högern och
folkpartiet, oppositionspartierna — bidrar
man inte till att skapa ett skatteunderlag,
som gör det möjligt för oss att
få större inkomster både till kommunerna
och till staten.

I förra veckan träffade jag en affärsman
här i Stockholm, som berättade
för mig att han under en tidigare del
av året hade haft ett kvinnligt affärsbiträde
anställt. Hon hade sedan ingått
äktenskap och slutat sin anställning,
och inför julrushen frågade han henne
om hon ville hjälpa honom en månad
med julaffärerna. Kvinnan svarade: Det
skall jag mer än gärna göra, så hygglig
som Ni har varit. Hon ville inte ha någon
betalning. Men jag är tacksam om
jag får en fruktkorg som julklapp, sade
hon. Varför det? frågade handelsmannen.
Jo, det tjänar väl ingenting till att
jag skaffar mig större inkomster. Jag får
bara ge ut dem i skatt.

Detta är ett av de otaliga exempel jag
kan ge, som jag har kommit i kontakt
med när det gäller en skattepsykos, som
skadar individen och som därmed också
skadar samhället.

Jag tror, herr talman, att det finns ett
annat område som oppositionen borde
inrikta sig på, men det kanske är mindre
lönsamt. Jag har nyss handlagt ett
ärende för en person, som har en förmögenhet
överstigande miljonen. Han
hade en inkomst av 16 500 kronor. Mannen
i fråga har en mycket hög utbildning.
Han hade fått ett erbjudande att

Onsdagen den 20 januari 1954. Nr 2. -Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

utföra ett kvalificerat arbete. När arbetet
var färdigt blev han erbjuden en,
som han själv tyckte, mycket god betalning,
nämligen 20 000 kronor. Men
han var försiktig och förståndig. Han
vände sig till en skattejurist och frågade:
Om jag nu tar ut dessa 20 000
kronor och lägger dem till de 16 oOO
kronor jag har tidigare, hur kommer då
min skattsedel att se ut? Svaret ifrån
juristen blev: Ni kommer att få en skatt
på 21 000 kronor på dessa 20 000 kronor.
Detta sammanhänger naturligtvis
med den stora förmögenheten. I det förra
fallet gäller reduktionsregeln, så att
miljonären — en professor — inte betalar
förmögenhetsskatt för mer än 50
procent av förmögenheten. I det senare
fallet, med en inkomst på 36 500 kronor,
alltså 16 500 plus 20 000 kronor, drabbas
han av full verkan av förmögenhetsskatten.
Efter många resonemanger slutade
saken på det sättet, att vederbörande
arbetsgivare gav mannen 40 000
kronor. Undersök vad mannen fick kvar,
så skall ni finna, att det rör sig om en
summa kring 10 000 kronor. Han skattar
för 40 000 kronor och får omkring
10 000 kronor!

På den punkten tycker jag nog att
man kunde ta upp ett sakligt resonemang.
Men det lönar sig kanske inte ur
partitaktiskt synpunkt, om man vill vinna
röster vid valen, ty såvitt jag har
kunnat finna i Statistisk årsbok finns
det inte mer än 14 sådana personer,
som har mellan 15 000 och 20 000 kronor
i inkomst och som dessutom har en
miljon eller mer i förmögenhet. Det är
kanhända ingen idé att kosta så mycket
krut på 14 röster som det är om man
kan vinna röster i tusental genom att
framställa skatteförordningen på sätt
som har gjorts från högerns och folkpartiets
sida under den gångna tiden.
Jag hoppas och uttalar min varma önskan,
att vi måtte försöka lägga band på
oss i kampen om själarna, så att vi inte
ställer riksdagen och regeringen i skott -

gluggen för mera än de verkligen har
att stå till svars för.

Tala vidare om, att den statliga förmögenhetsskatten
är den mindre delen
på de allra flesta skattedragares slutskattesedlar.
Vi har någonting som heter
kommunalskatt också. Rikta då kritiken
mot kommunalfullmäktigeledamöterna,
rikta den mot landstingsmännen!
Jag blir litet besviken när jag vet att
det finns riksdagsmän här, som i fjol
röstade för skattesänkningen men som,
när de kommer hem och sitter i förvaltningsutskottet
i landstingen och
skall besluta, inte drar sig för att ta ut
en skatt som de anser svara emot tidsläget
och behovet. Då framträder inte
skattetankarna så hårt som när man
följer sin partiledare.

Det må vara nog sagt om skatterna.
Jag skall be att få påtala en annan sak
också, nämligen den agitation som har
bedrivits när det gäller livsmedelspriserna.
Dagen före valdagen år 1952
slungade Dagens Nyheter ut en artikel
med rubriken: Husmödrarna ser vad det
kostar. I dag står husmödrarna i ko
för att göra lördagsuppköpen, säger
tidningen, och i morgon går de till valurnorna.
I livsmedelsaffärerna får de
det bästa beskedet om hur regeringen
Erlander har lyckats med sin politik
sedan hösten 1948. Kött- och fläskpriserna
har stigit nästan till det dubbla,
och andra livsmedel följer tätt efter. En
arbetare eller tjänsteman måste jobba
längre tid i dag — den 20 september
1952 — än för några år sedan för att
kunna köpa samma kvantitet. Så fortsätter
man i den stilen hela den långa
artikeln igenom, och så slutar man med
att säga, att här syns det vad herrar
Norup och Hedlund har förmått socialdemokraterna
till. Tidningen uttrycker
den förhoppningen, att husmödrarna
vid den följande dagens val skall ge ett
ärligt svar till denna regering. Detta är
en propaganda som, om den bedrivs
med folkpartiets och folkpartichefens
goda minne, är att beklaga, och så länge

202

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

m. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen

som inget offentligt avståndstagande
bär ägt rum från sådana artiklar som
Dagens Nyheter då serverade, så länge
kan jag inte frigöra mig från tanken,
att här gäller det att sätta till alla klutar
för att få så mycket som möjligt med av
rösterna.

Jag betecknar dessa påståenden från
Dagens Nyheter som fullständigt felaktiga,
för att inte säga lögnaktiga, tv de
tre utredningar som gjordes på sommaren
1952 talar sitt tydliga språk. De
visar hur arbetstiden för att tjäna in
inköpskostnaden för ett kilogram av en
viss vara har sjunkit betydligt för varje
år som har gått. År 1950 spred man
från oppositionens sida ut andra siffror,
där man talade om att under det
liberalkapitalistiska skedet från 1900—
1950 hade vi här i Sverige fått det så
väldigt bra. Det må vara sant. Broschyren
är väl redigerad och belyses med
bilder och på annat sätt. Man kommer
då till det resultatet, att priset för ett
kg smör 1950 motsvarade ersättningen
för 2 timmar och 14 minuters arbete för
en svensk industriarbetare. Den gången
var det bra med 2 timmar och 14 minuter.
Två år senare motsvaras ett kg
smör av ersättningen för 2 timmar och
3 minuters arbete. År 1952 sätter oppositionen
in en våldsam agitation, varvid
den gör gällande att livsmedlen har
fördyrats. Arbetstidsåtgången har samtidigt
sjunkit från 1950 till 1952 med
11 minuter. När vi en vacker dag får
fram de senaste lönesiffrorna kommer
de säkert att visa, att vi i dag köper ett
kg smör räknat efter medellönen för
svensk industriarbetare för ett pris,
som är ännu lägre än ersättningen för
två timmars arbete. Hur mycket lägre
vill jag inte på rak arm uttala mig om.

Det gladde mig mycket att herr
Ohlin uttryckte förhoppningen, att måtte
den svala komma till sommaren som
förebådar att vi kanske kan ordna våra
samhällsangelägenheter på en betydligt
bredare basis än som nu sker. Én av
förutsättningarna för att denna svala

skall visa sig är att propagandan läggs
om så, att man inte ute i bygderna vanställer
vad vi beslutar här i riksdagen,
utan att man gör det svenska folket underkunnigt
om hur både skattelagar och
andra lagar ser ut.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall mycket kortfattat
be att få kommentera några uttalanden,
som gjorts på sista tiden av
tre statsråd. Det första har anknytning
till det meddelande, som statsminister
Erlander lämnade under höstriksdagen,
nämligen att regeringen skulle försöka
leverera propositionerna till riksdagen
i så god tid, att riksdagens arbete kunde
planeras på ett bättre sätt än tidigare.
Jag antar att han menade dels
att vårsessionen skulle planeras bättre,
dels också att vi inte permanent skulle
behöva räkna med en höstriksdag.

Nu har statsrådet Lingman i statsverkspropositionen
redan grusat denna
förhoppning. Han säger nämligen klart
ifrån, att det skall bli höstriksdag i år.
Han meddelar att de propositioner,
som kommer med anledning av den
obligatoriska sjukförsäkringslagens inverkan
på de statsanställda, inte kan
bli färdiga under vårriksdagen, varför
det måste bli en höstriksdag. Det är
med verkligt beklagande som jag konstaterar
detta uttalande från statsrådets
sida. Jag tycker att statsrådet själv
borde ha kunnat kosta på sig ett beklagande
över att så blir fallet, men
det finns intet sådant. Nu har kanske
inte civildepartementet på senare år
utmärkt sig för så diplomatiska formuleringar,
varför det väl inte är så mvcket
att vänta i den vägen.

Jag skulle emellertid vilja uttala den
förhoppningen, att regeringen för sin
del icke borde acceptera höstriksdagen
såsom en naturlig institution. Det borde
ligga i statsministerns intresse att
undersöka, om det verkligen inte finns
möjligheter att i detta fall få fram
propositionerna i tid till vårsessionen.

Onsdagen den 20 januari 1954. Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m

Kan vi slippa räkna med en höstsession,
så kan ju vårsessionen hålla på in i
juni. Jag är fullt medveten om att den
fråga, som statsrådet Lingman kommer
med till hösten, nämligen om de statsanställdas
sjukförmåner, blir en viktig
fråga. Något hastverk är ingen betjänt
av. Jag förutsätter att det ändå finns
vissa möjligheter att ordna det. Om det
går vet jag inte, men jag vill rikta en
vädjan, att vi ännu icke ger upp hoppet
att höstriksdagarna skall vara en tillfällighet
och inte en regel.

Det andra statsrådsuttalandet gäller
kommunikationsministerns direktiv till
utredningen om högertrafik. Kommunikationsministern
framhåller därvid,
att eftersom det i första hand är i motorismens
intresse som vi inför högertrafik,
får motorismen räkna med att
huvudsakligen betala kostnaderna. Skall
detta vara ett principuttalande, är det
ganska farligt. Om lagstiftarna beslutar
sig för en ändrad lag, skall de som i
första hand mest intimt berörs därav
betala vad ändringen kostar. Så resoner
ar statsrådet. Det kanske inte är
menat så; jag hoppas att det inte är det.
Man kan dessutom tillägga att högertrafiken
väl inte är någonting som i
första hand skulle intressera motorismen.
Vi är ju alla i mer eller mindre
utsträckning trafikanter, och alla bör
därför få räkna med att betala dessa
kostnader, det är väl relativt rimligt.
En hel del av dessa kostnader måste
val för övrigt anses vara kapitalutgifter
och betalas som sådana.

Jag skulle därför vilja rikta den uppmaningen
till kommunikationsministern,
att han, om han anser att utredningen
är bunden av hans direktiv att
större delen av kostnaderna för högertrafikens
införande skall läggas på motorismen,
ändrar direktiven så att kommittén
kan göra en förutsättningslös
utredning på den punkten.

Beträffande det tredje statsrådsuttalandet
vill jag i första hand uttala
tillfredsställelse över vad statsrådet

Hedlund kan meddela i sin huvudtitel.
Det var en diskussion förra vårriksdagen
om tandvårdsexperimenten på
Vipeholm. Nu kan statsrådet meddela,
att man kan skönja slutet på denna
historia. Det är ju ur motionärernas
synpunkt mycket tillfredsställande.

Det kvarstår dock ett par frågetecken,
som jag här skulle vilja något beröra.
Statsutskottet begärde från medicinalstyrelsen
ett utlåtande med anledning
av dessa experiment med patienterna
på Vipeholm, och under rubriken
»Resultat» skrev medicinalstyrelsen
följande: »Härtill kommer, att
dödligheten, från att tidigare ha varit
hög i detta material, sjunkit till hälften
i samband med de företagna standardförbättringarna.
En markant nedgång
i tuberkulosfrekvensen har också
konstaterats.» Under debatten i kammaren
betecknade jag detta uttalande
såsom mycket sensationellt; genom en
förändring i kosten m. m. skulle alltså
dödligheten bland dessa patienter ha
kunnat nedbringas till hälften och tuberkulosfrekvensen
märkbart reduceras.
Jag frågade statsrådet Hedlund,
om han hade några kommentarer att
göra till dessa siffror, men han svarade
att han inte hunnit sätta sig in i
materialet, som kommit honom till
handa ett par dagar tidigare, och att
han därför inte kunde göra något uttalande.

Två dagar efter debatten i kammaren
gjorde en tidning en intervju med
generaldirektören för medicinalstyrelsen,
vilken preciserade sin ståndpunkt
på följande sätt. För det första hade
dödligheten bland patienterna på Vipeholmsanstalten
gått ned från 4,7 procent
år 1947 till 2,85 procent år 1951,
alltså en reduktion med hälften. Detta
skulle bekräfta riktigheten av uttalandet
i medicinalstyrelsens PM om att
dödligheten sjunkit med 50 procent.
För det andra fick man inte dra den
slutsatsen, att den sämre kosten på
andra anstalter ledde till större död -

204

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

lighet. Det var många andra saker som
inverkade härvidlag, såsom mortalitetsstatistikens
utformning, omsättningen
av patienter, deras ålder m. m.

Med reservation för att vederbörande
tidning missuppfattat generaldirektören
— jag har emellertid inte sett
någon dementi — skulle jag vilja göra
några kommentarer till detta uttalande.

Punkt nr 2 i uttalandet, nämligen att
man inte fick dra den slutsatsen att
den sämre kosten på andra anstalter
ledde till högre dödlighet, ter sig något
egendomlig med tanke på att statsutskottet
ju fick den uppgiften, att det
var just förändringen i kosten — någon
annan påtaglig standardförbättring
hänvisades det inte till — som
hade medfört att dödligheten gick ned.
Här står med andra ord påstående mot
påstående.

Den första punkten i generaldirektörens
tidningsuttalande innebär, att
han på nytt framhåller alt dödligheten
hai gått ned från år 1947, då dessa
experiment började, till år 1951. Doktor
Axel Wersén har emellertid senare
i eu artikel i Svensk Läkartidning
framlagt helt andra siffror. Han har
granskat sjukhusets årsberättelser och
visar med ledning därav, att nedgången
rör sig inte om 50 procent utan om
5 procent och att nedgången i allt väsentligt
skett före experimentens
igångsättande. .lag utgår ifrån att dessa
uppgifter är riktiga.

Min första kommentar blir, att om
man som gjorts i meddelandet till
statsutskottet jämför siffror från olika
år kan man få alldeles orimliga resultat.
Gör man en riktigare bedömning,
t. ex. med en kedjeutjämning med glidande
medeltal, visar sig Werséns uppfattning
nog riktig.

Summan av det hela blir, att det
icke varit berättigat att påstå att dödligheten
bland patienterna i samband
med experimenten gått ned på det sätt
som medicinalstyrelsen har sagt. Det

är möjligt att det också finns andra
faktorer, men dem skall jag inte gå in
på. Dödligheten gick ned innan — och
det är det väsentliga —- dessa experiment
började. Att då skulle finnas något
samband mellan förhållandena i
samband med experimenten och nedgången
i dödlighet är absolut orimligt.
Dödligheten har gått ned bara en obetydlighet,
sedan dessa experiment började.

Vad beträffar tuberkulosdödligheten
har den mycket riktigt minskat under
åren 1945—1952 med en tredjedel, men
denna nedgång beror enligt Wersén
bl. a. på att man för första gången
verkligen börjat angripa tuberkulosen
bland patienterna. Man har vaccinerat
och skärmbildsfolograferat patienter
och tillsatt en speciell medicinsk konsulent.
Detta redovisas icke till statsutskottet.
Dessutom har just tuberkulosdödligheten
hos svenska folket i allmänhet
under samma tid gått ned med
just en tredjedel.

Allt detta gör att det meddelande,
som statsutskottet fick från medicinalstyrelsen
på denna punkt, ter sig mvcket
egendomligt. Det förefaller mig som
om statsrådet, som har ansvar för denna
verksamhet, borde begagna något
tillfälle — jag begär inte att han skall
göra det nu — att klargöra hur det
ligger till. Statsutskottets tredje avdelning,
som satte så stor tillit till de
siffror som medicinalstyrelsen meddelade,
har också ett mycket berättigat
intresse alt undersöka om den redovisning
som lämnades var riktig eller
missvisande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har vid denna riksdag
ställt frågan om tryggad sysselsättning
i förgrunden. Denna fråga har fått
en allt större aktualitet för hela vårt
folk. Den s. k. överfulla sysselsättningen
har avlösts av en begynnande arbetslöshet,
korttidsarbetet ökar, och tendenserna
till en konjunkturförsämring

Nr 2.

205

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är oroande. Frågan om tryggandet av
sysselsättningen är därför i dagens situation
en kärnfråga.

Det är givet att vissa delar av landet
är mer utsatta än andra i en krissituation.
beroende på speciella förhållanden.
Ett sådant exempel utgör Bohuslän
med dess ensidigt inriktade produktion.
Redan nu existerar det stora
svårigheter för stenindustrien, som drar
sig fram huvudsakligast med hjälp av
statsbeställningar. Jag skall emellertid
inte nu syssla med Bohuslän och dess
speciella problem. Det torde bli möjligt
att göra detta i annat sammanhang.

Ett exempel av väsentligt större betydelse
för hela landet är Norrland,
som i händelse av en kris kan bli utsatt
för förödande verkningar. Det är
en överloppsgärning att inför riksdagen
närmare klargöra Norrlands betydelse
för den svenska ekonomien. Det
bör räcka med att fastslå, att utan Norrlands
skogar, malmgruvor och vattenkraft
skulle vi inte kunna, såsom vi nu
med skäl kan göra, om vårt land
sjunga: »ett guldland dock det är». Att
hålla i gång och ständigt utveckla den
norrländska produktionen är därför av
vital betydelse inte bara för Norrland
och dess befolkning utan för hela landet.
En kris för Norrlands exportindustri
skakar hela landets ekonomi
och har arbetslöshet och sänkt standard
i släptåg. Då det gäller att förhindra
en sådan situation far inte vare
sig inhemska kapitalistiska spekulationer
eller utländska makters påtryckningar
beträffande vår handelspolitik
stå hindrande i vägen.

Det har på sina håll bestridits alt det
existerar speciella norrlandsproblem.
T. o. m. en stadsfullmäktigordförande
i en norrlandsstad förklarade vid ett
tillfälle under riksdagens norrlandsresa,
att »den som uppfann begreppet
norrlandsproblem» var en idiot. Efter
det givande besöket i våra två nordligaste
län under förra sommaren bör
emellertid de deltagande riksdagsleda -

möterna ha kunnat övertyga sig om att
det för Norrland existerar speciella
problem, som i de flesta fall måste lösas
efter andra linjer och delvis även
med andra metoder än de vanliga. I
främsta rummet är det naturen själv,
som skapar säregenheter och säregna
problem. De långa avstånden, den
ibland nästan arktiska kylan, den förlamande
isoleringen av landsbygds- och
skogsbefolkningen, det långa vintermörkret
och svårigheterna för jordbruksbefolkningen
att vinna bärgning
på sina små och hårdarbetade jordbruk
ställer speciellt övre Norrlands befolkning
i ett svårare läge än vad som är
fallet med folket i de sydligare delarna
av landet.

Men det finns också specialproblem
som har sin grund i den styvmoderliga
behandling, för vilken Norrland utsatts
genom tiderna. Påståendet att Norrland
av de maktägande behandlats som en
koloni ligger rätt nära sanningen. Norrland
bär fått tjänstgöra som råvaruleverantör
till det övriga landet. Malm,
rundvirke och elkraft har i oförädlat
skick lämnat landsändan, och den industriella
utvecklingen har hållits tillbaka.

Intresset för Norrland har även haft
kolonial anstrykning när det gäller något
så vitalt som kommunikationerna.
Vägnätet är i högsta grad otillräckligt,
och många vägar befinner sig i ett mycket
dåligt skick.

Förbindelserna över vattendragen är
ofta miserabla. Det finns broar så smala
att inte två fordon kan passera varandra.
Där trafiken upprätthålles på
det gammalmodiga sättet med färjor består
ofta rent primitiva förhållanden.
Deltagarna i riksdagsresan bör ha i
färskt minne den ynkliga färjan vid
Sorsele, som illustrerade sitt förfall och
sin efterblivenhet genom att »vika sig»
och sätta fast riksdagsbussen i smörjan
framför färjeläget.

Bristen på goda järnvägsförbindelser
är markant. Sträckningen av norra

206 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

m. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen

stambanan bestämdes på sin tid av militära
skäl. Därvidlag spelade statsfinansiella
betänkligheter icke någon
större roll. Men förlängningen av ostkustbanan
och andra viktiga järnvägsbyggen,
som skulle avsevärt nedbringa
de höga transportkostnaderna och stimulera
handelns och industriens utveckling,
har hittills inte ens påbörjats.
Frågan har rests av en enhällig opinion
ar efter år men är fortfarande lika
olöst.

Även i kulturellt avseende är Norrland
eftersatt. De statliga kulturella
anslagen går i ringa utsträckning till
norrländska behov. Den gamla frågan
om ett norrlandsuniversitet har inte
avancerat mot sin lösning, trots att det
är en av de viktigaste kulturfrågorna
för landsdelen, och vissa krafter tycks
vara i farten med att söka skrinlägga
eller fuska bort frågan.

Det kan följaktligen inte med sakskäl
bestridas, att Norrland är eu missgynnad
landsdel. Norrland har i gångna
tider inte bara behandlats, utan också
betraktats som en koloni. Under senare
tid har förhållandena förbättrats tack
vare befolkningens energiska kamp för
jämställdhet med resten av landet. Men
även en relativt ytlig bekantskap med
Norrland och dess problem visar, att
statsmakterna ännu inte insett hela vikten
och betydelsen av att främja en
tidsenlig utveckling i det på naturtillgångar
så rika Norrland. Det ligger i
hela landets intresse att statsmakterna
tillägnar sig eu annan inställning till
norrlandsfrågorna och vidtar snabba
åtgärder för att åstadkomma jämställdhet
mellan Norrland och riket i övrigt
på alla de områden där detta är möjligt.

I främsta rummet anmäler sig då frågan
om den norrländska industriens
framtid. Industrien är ensidigt inriktad
och därför ytterst känslig för konjunkturväxlingarna.
Det finns inga utsikter
att åstadkomma full sysselsättning och
trygghet i anställningen om inte in -

dustrien får en större differentiering.
Detta är kanske den väsentligaste frågan
i målsättningen för den framtida
norrlandspolitiken.

Den dominerande industrien i Norrland
är sågverks- och massaindustri
samt bergsindustri. Den arbetar i huvudsak
för export, vilket är den främsta
anledningen till dess känslighet för
konjunkturerna. Varje omslag i konjunkturerna
på världsmarknaden får
omedelbart återverkningar på industrien,
med arbetslöshet som följd. Uttagen
ur skogarna skiftar i takt med
konjunkturerna. Säsongen 1943—1944
avverkades exempelvis i Norrbotten 28
miljoner kubikfot, medan siffran för
säsongen 1948—1949 sprang upp till 87
miljoner.

Vad detta betyder för arbetstillgången
är lätt att förstå. För Norrbottens
del beräknas arbetskraftsbehovet för
skogshanteringen variera mellan 17 000
och 9 000 man. Arbetslösheten är därför
ett ständigt hot för den del av befolkningen,
som är beroende av skogen
och skogsförädlingen för sin utkomst.

Exportindustrien måste därför kompletteras
med en industri, som arbetar
för hemmamarknaden. Det finns inga
skäl att låta det gamla tillståndet bestå.
I första hand kan förädlingsindustrien
utvecklas på grundval av de båda
stora råvarubaserna skogen och malmen.
Läget är ju sådant, att av mekaniska
verkstäder i landet endast sex
procent kommer på norrlandslänen, av
skeppsvarv och båtbyggerier något över
en procent och av elektroteknisk industri
knappt en procent. Denna disproportion
är inte försvarlig, så mycket
mera som det finns utrymme för en
väsentlig ökning.

Det förekommer alltjämt en betydande
import av produkter, som med fördel
skulle kunna framställas inom landet
och i synnerhet inom norrlandslänen.
År 1952 uppgick importen av tackjärn
till 118 000 ton, av rör och rördelar
samt icke smidbart gjutgods till

Nr 2.

207

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid

36 000 ton, av varmvalsat järn och stål
till 224 000 ton, av kallvalsat järn och
stål till 19 000 ton, av tråd, band och
fasonjärn till 47 000 ton, av järnplåt till
382 000 ton o. s. v.

Samma år importerades traktorer till
ett värde av 89,8 miljoner kronor, metallbearbetningsmaskiner
för 87,7 miljoner,
generatorer, elektriska motorer
in. m. för 105,4 miljoner, apparater för
trådlös telegrafi och telefoni för 34,8
miljoner samt bilar och bildelar för
237,7 miljoner. Importen av fartyg och
båtar uppgick år 1951 till ett värde av
108,3 miljoner.

Norrlandskommittén har i sitt principbetänkande
uttalat, att staten som
ägare av betydande naturtillgångar i
Norrland borde anses ha förpliktelse
att ej undandra sig ett visst risktagande
i den mån detta betingas av en exploatering
och förädling av naturtillgångar.
Kommittén fann det önskvärt
att »den utvidgning av den industriella
verksamheten i Norrland, som genom
statens medverkan kan komma till
stånd, sker på sådant sätt, att icke industrien
i övrigt lider obehörigt intrång
därigenom. Detta önskemål tillgodoses
genom främjandet av en ökad
industriell produktion av sådana varor,
som landet eljest måste importera.»

Bland järn- och metallprodukter,
som skulle kunna framställas i Norrland,
nämnde kommittén bland annat
järntråd, järnnät och järnduk, spik,
smidesvaror och verktyg, kranar, ventiler
o. d., radiatorer, pumpar, ångmaskiner,
motorer, kompressorer, verktygsmaskiner,
lyftblock, traktorer, cyklar,
grävmaskiner o. s. v.

Det är uppenbart, att förutsättningarna
för skapandet av en betydande
metallindustri i Norrland är för handen
utan att denna inkräktar på redan
befintlig industri i landet. Våra malmtillgångar,
förekomsten av de stora företagen
Norrbottens Järnverk och Bolidenbolaget
plus intresset av att minska
landets beroende av import utgör

remiss av statsverkspropositionen m. m.

det givna underlaget för en nationalekonomiskt
lönande utveckling av en
differentierad industri inom branschen.

Även förädlingsindustrien för skogens
produkter har givna förutsättningar
för en betydande utvidgning.
Norrlandskommittén pekar bland annat
på behovet av snickeri- och möbelindustrier.
Enligt uppgifter, som lämnats
av 1946 års möbelutredning, fanns
endast 7,3 procent av landets möbelfabriker
i Norrland med endast 6,9
procent av inom hela landets möbelindustri
anställda. Som jämförelse kan
nämnas, att Norrland har 17 procent av
landets befolkning inom sina gränser.

Snickerier för bland annat byggnadsändamål
och för produktion av monteringsbara
trähus har säkert, naturliga
förutsättningar. Så är också fallet med
den kemiska industrien, som kan utvecklas
i samband med cellulosaproduktionen.
Den kan få en utomordentlig
betydelse för hela Norrland. Vid
riksdagsledamöternas besök vid Statens
skogsindustriers anläggning vid
Karlsborg kunde man se vilka möjligheter
en kemisk-teknisk produktion,
baserad på skogstillgångarna, har i
Norrland.

Jag har här med stöd bland annat
av vad norrlandskommittén anfört påvisat
vad som bör kunna uppnås genom
en utveckling av förädlingsindustrien
på basis av Norrlands främsta råvarubaser,
skogen och bergsbruket. Det
finns emellertid också grund för skapandet
av andra industrier. Norrlandslänen
inför från det övriga landet varor
till ett sammanlagt värde av betydligt
över en miljard om året. På grund
av de långa transporterna blir dessa
varor givetvis avsevärt fördyrade.

Åtskilliga av de sålunda »importerade»
varorna kan med fördel tillverkas
i Norrland. Bland dessa är textilier
och bekläd nadsvaror. Enligt uppgifter
för år 1950 finns det endast 50 företag
inom textil- och beklädnadsindustrien
i de fem norrlandslänen med samman -

208 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

m. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen

lagt 3 289 arbetare. Det är då att märka,
att Jämtland har endast två företag
med 233 arbetare, Västerbotten tre företag
med 127 arbetare och Norrbotten
tre företag med 33 arbetare! Lämpliga
förutsättningar bör också finnas för
päls- och skinnvaruindustrier. Livsmedelsindustrien
är av relativt ringa omfattning,
och det finns förutsättningar
för en icke obetydlig konservindustri.

En utveckling av småindustrien och
hantverket över huvud taget är av vikt
för att övervinna ensidigheten i det
norrländska näringslivet. Norrlandskommittén
liar uttalat, att »en livskraftig
småindustri och ett väl utvecklat
hantverk är en förutsättning för ett välbalanserat
näringsliv. För att uppnå
detta mål synes staten på olika sätt böra
söka främja en intensifiering av ifrågavarande
verksamhet. Detta kan ske bl. a.
genom att underlätta de redan på området
verkande hantverks- och småindustriorganisationernas
verksamhet.»

I den bok om Norrbotten, som utdelades
till riksdagsresenärerna, betonades
att frånvaron av ett differentierat näringsliv
drar med sig stora ekonomiska
svårigheter för kommunerna. Dessa svårigheter
framgår kanske bäst av fördelningen
av de statliga bidragen för skattelindring.
För år 1951 utbetalades till
norrbottenskommunerna 7 891 000 kronor.
För hela landet utbetalades
8 483 000 kronor. Det betyder sålunda,
att 90 procent av hela beloppet gick till
Norrbottens kommuner!

I anslutning härtill uttalas i boken om
Norrbotten: »Frikostigare statliga lån,
rikare fantasi och djärvare initiativ för
att bygga ut länets småindustrier är
därför, det är vår bestämda uppfattning,
kanske den enda möjlighet som finns
att inom rimlig tid ge den norrbottniska
befolkningen ett bättre försörj ningsunderlag.
» Säkerligen är dessa slutsatser
alltigenom riktiga.

Utbyggnaden av industrien till en
större mångsidighet är av avgörande betydelse
för att åstadkomma större trygg -

het i anställningen för Norrlands befolkning.
Det skulle också verksamt bidraga
till att lösa frågan om sysselsättningsproblemen
för kvinnorna.

Den ensidiga inriktningen av industrien
har nämligen skapat speciella
problem genom att kvinnan därigenom
praktiskt taget utestängs från förvärvsarbete.
Häri ligger troligen en av förklaringarna
till att antalet kvinnor understiger
antalet män i samtliga norrlandslän.
Antalet kvinnor per tusen män
utgjorde år 1952 i Gävleborgs län 980,
i Västernorrlands län 977, i Jämtlands
län 939, i Västerbottens län också 939
och i Norrbottens län 942. Att Norrlands
kvinnor i sin inställning till förvärvsarbetet
inte skiljer sig från landets
kvinnor i övrigt finns det färska exempel
på. Fn genom länsarbetsnämnden
gjord specialutredning visade, att det
enbart inom Kramfors fanns omkring
600 kvinnor, som var i behov av eller
önskade sysselsättning — hel eller halvtidssysselsättning
— men som inte kunde
beredas arbete. Det är uppenbart att
förhållandena är likartade på andra områden
i Norrland. Särskilt i sådana områden
där skogs- och gruvindustrier är
placerade bör startas kompletterande
industrier för utnyttjande av kvinnlig
arbetskraft.

Kommunikationsfrågorna är självfallet
av allra största betydelse för utvecklingen
av Norrland och dess produktion.
Vägnätet är synnerligen glest. Cirka
7 000 människor i Västerbotten lever
ännu i väglösa byar. I Norrbotten råder
liknande förhållanden. Man beräknar
att cirka 4 000 människor där bor i områden
som saknar vägar. På en plats
måste befolkningen i en by göra en omväg
på 20 mil för att komma fram till
den kyrkliga förvaltningen och sjukstugan.
Fn vägsträcka på endast två
mil skulle helt onödiggöra denna omväg.
Många klungor av gårdar saknar
helt vägförbindelser. Det finns vägbehov
som stått på befolkningens önskelista
sedan 1930-talet men ännu inte är

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

209

Vid

tillfredsställda. Det har till och med
förekommit skolstrejk på. grund av eländiga
vägförhållanden. En tredjedel av
Arjeplogs befolkning saknar behövliga
vägar.

Behovet av skogsvägar växer oupphörligt,
särskilt som flottlederna i allt
större utsträckning ersättes av biltransporter.
Skogsvägarna tjänar även syftet
att bli förbindelseleder mellan glesbebyggelsen
och tätorterna.

Underhållet av vägarna är ofta dåligt,
beroende på för små anslag. Under
ijällossningstiden måste en del vägar
avstängas. I Norrbotten avstänges årligen
helt eller delvis cirka 90 mindre
vägar. Under våren 1953 var även en
del huvudvägar satta är funktion. En
vårdag var 114 vägar avstängda!

Takten i vägbyggandet är för långsam.
För Norrbotten innebär den, att
det numera byggs cirka tio mil om året.
Det är givetvis svårt att beräkna hela
behovet, men tio mil nybyggda vägar
om året förefaller ändå vara långt ifrån
tillräckligt i ett län, som utgör en fjärdedel
av hela landet. För Västerbotten
upptar närmaste femårsplan eu nybyggnadstakt
av fem mil om året. Redan beslutade
vägar utgör en sammanlagd
sträcka av 120 mil. Vägförvaltningen
har därutöver angivit ett aktuellt behov
av vägar på sammanlagt 80 mil. Med den
nuvarande takten i vägbyggandet dröjer
det följaktligen till inemot år 2 000, innan
det vägnät som beslutats eller eljest
är aktuellt blivit utbyggt.

Av vital betydelse är utbyggnaden
av järnvägarna. Det måste betecknas
som anmärkningsvärt att förlängningen
av ostkustbanan inte ens påbörjats.
Norr]andskommittén, som år 1945 fick
regeringens uppdrag att tillsammans
med järnvägsstyrelsen utreda frågan,
föreslog att regeringen redan till 1947
års riksdag skulle inkomma med förslag
om anläggande av järnväg dels utefter
kusten mellan Örnsköldsvik och
Umeå, dels mellan Örnsköldsvik och
Köpmanholmen. Kommittén hade en

remiss av statsverkspropositionen in. m.

synnerligen stark motivering för förslaget.
Den anförde:

»Avsaknaden av järnvägsförbindelser
längs norrlandskusten har lett till att
näringslivet därstädes i allmänhet, trots
goda utvecklingsbetingelser i övrigt,
kommit att i industriellt avseende behålla
sin ensidiga inriktning på export
av trävaror — där sjötransport kunnat
komma till användning — och icke
kunnat ernå en sådan differentierad
produktion för hemmamarknaden, som
förekommer särskilt inom andra landsdelar
och som skulle vara önskvärd
även i norra Sverige. Denna ensidighet
i industriellt avseende har bland annat
lett till att arbetsmarknaden på industriorterna
kommit att präglas av mycket
stor konjunkturkänslighet.»

Kommittén framhöll vidare att ordnandet
av järnvägsförbindelser »skulle
vara ägnat att öka stabiliteten inom näringslivet».

Frågan befinner sig ännu i dag i
samma läge. De verkliga orsakerna till
förhalandet av denna viktiga frågas lösning
är naturligtvis svåra att utröna.
Skulle det till äventyrs vara så, som har
antytts, att man vill reservera arbetet
som beredskapsarbete under en arbetslöslietskris,
bör det erinras om att motiveringen
för banans förlängning är att
skapa sådana förhållanden att arbetslöshet
om möjligt skall kunna undvikas
i de områden järnvägen skall genomlöpa.

Samma betydelse ur sysselsättningssynpunkt
har det av den kommunistiska
riksdagsgruppen vid flera tillfällen
aktualiserade kravet på utbyggandet
av ostkustbanan på sträckan Luleå—
Karlsborg. För befolkningen i Härjedalen
och nordvästra Hälsingland är
anläggandet av en järnväg mellan Ljusdal
och Sveg den stora kommunikationsfrågan.
Den skulle skapa arbetstillfällen
och verksamt stimulera uppkomsten
av småindustrier.

Behovet av nya broar jämte förstärkning
och breddning av gamla broar är
14 — Andra kammarens protokoll 195''t. Nr 2.

210 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

påtagligt. I Norrbotten finns det 29 färjeleder,
med alla deras olägenheter, i
stället för broar. Frågan om broförbindelse
till Seskarö restes av den kommunistiska
riksdagsgruppen så sent som
vid höstriksdagen. Så var även fallet
med den synnerligen aktuella frågan om
en bro till Alnön. Många broar har blivit
verkliga flaskhalsar genom att de
är för svaga eller för smala för den
tunga biltrafiken. Ofta måste därför
inskränkningar i den tillåtna belastningen
tillämpas.

En upprustning av brobeståndet har
skett under senare år. Men här kan gälla
detsamma som beträffande vägbyggandet:
takten måste ökas om jämna steg
skall kunna hållas med trafikens utveckling.

En fråga som intimt sammanhänger
med kommunikationerna är transportkostnaderna.
Långa avstånd och ofta
oekonomiska färdmedel verkar fördyrande
på levnadskostnaderna. Priserna
på bensin och andra drivmedel är högre
än i andra delar av landet. Bristen på
järnvägsförbindelser orsakar också fördyringar.
Frakterna för t. ex. paketgods
blir ofta lika höga för en transport 10
mil från en järnväg som frakten för
godset från Stockholm till Morjärv eller
Övertorneå.

Norrlandsbefolkningen har länge
krävt sådana taxelättnader, att fraktocli
resekostnader inte blir högre för
Norrland än för det övriga landet. Vi
anser att dessa taxelättnader kan genomföras
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad norrlandskommittén föreslagit.

Beskattningen av den norrländska biltrafiken
— en beskattning som ju är
densamma som för det övriga landet •—
bör mildras. Bilen är mera en nyttovara
i Norrland än i det övriga landet. De
höjda bilskatter, som signaleras och som
hårdast kommer att drabba nyttotrafiken,
skulle förorsaka norrlandslänen
miljoner i ökade utgifter. Samma är fallet
med de planerade höjningarna av

drivmedelsskatterna. För en lastbil i yrkesmässig
trafik, vars tjänstevikt uppgår
till 4 700 kg, är fordonsskatten nu
1 506 kronor. Genom den signalerade
höjningen skulle skatten bli 4 056 kronor.
Ännu hårdare kommer en höjning
av brännoljeskatten att verka. Höjningen
från 23 till 40 öre per liter skulle
omedelbart föranleda höjda transportkostnader.

Naturligtvis är det orimligt, att statsmakterna
i stället för att mildra de höga
transportkostnaderna skärper dem. Taxorna
måste sänkas och planerna på
ökad beskattning av trafiken inställas.

Ett bekymmer som ständigt mötte
riksdagsresenärerna var den stora bristen
på lärare samt läkare och annan
sjukvårdspersonal. Problemet har sin
givna förklaring. Klart är, att lärare, läkare
och sjukvårdspersonal, om de skal!
söka sig till det långa vintermörkrets,
de stora avståndens och den arktiska
kylans landsändar, inte gör detta utan
att bjudas särskilda förmåner som kompensation.
Denna fråga måste lösas på
det sätt jag antytt. Bättre betalning är
det främsta medlet. Det räcker inte bara
med kallortstillägg. Det behövs också
ett bra tilltaget enslighetstillägg.

Därutöver erfordras bättre utbildningsmöjligheter
för Norrlands egna
söner och döttrar. Om de finge resurser
att utbilda sig till lärare och läkare,
i sin egen landsända, skulle inte lusten
att flytta söderut bli så stor som när
utbildningen måste ske långväga från
hembygden. Ett eget universitet för
Norrland skulle säkerligen i hög grad
bidraga till att även den tryckande
bristen på lärare och läkare eliminerades.

Herr talman! De norrlandsfrågor jag
här berört bör inte vara några nyheter
för kammaren. De är av gammalt
datum och är kända i riksdagen.
Förra sommarens riksdagsresa bör också
ha bidragit till att skapa större förståelse
för Norrlands speciella problem.

Inte heller är de riktlinjer för en

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

211

Vid

framtida norrlandspolitik som jag här
angivit några revolutionerande nyheter.
Vad den kommunistiska gruppen genom
detta mitt anförande velat understryka
är den vikt och betydelse en
snabb och rationell lösning av Norrlands
problem har för den alltmer
aktuella frågan om tryggandet av sysselsättningen
för folket i dess helhet i
vårt land.

Under sin resa mötte riksdagsledamöterna
ett folk som trots den hårda
kampen mot naturen för att pressa av
den dess gåvor inte resignerat inför
svårigheterna. Det är ett hårdfört släkte
som danats i de karga bygderna. Riksdagsledamöterna
fick se många prov
på befolkningens beslutsamhet och
framåtanda. Jordbruket, som huvudsakligast
består av småbruk, kämpar
hårt för att ur den övervägande magra
jorden få fram så mycket som står
att få.

Vi fick se försöksgårdar som så småningom
skall förses med forskningsinstitutioner.
Vi besökte en kooperativ
svingård med cirka 900 djur, vilken var
så modern att den kunde skötas av en
enda man. Grönsaker och jordgubbar
odlas alldeles intill polcirkeln. 25 handelsträdgårdar
i Norrbotten kämpar en
ofta ojämn kamp mot naturen för att
brygga behovet av färska grönsaker för
Norrbottens folk.

Hembygdskänslan är stark och djupt
rotad hos befolkningen. Folket är stolt
över sin bygd och besitter ett starkt
frihetspatos. Dessa egenskaper har reaktionära
krafter sökt exploatera för
sina syften, framför allt i Norrbotten,
men det har grundligt misslyckats.
Norrlandsbefolkningens hembygdskänsla
och frihetskärlek är av ett slag som
inte kan utnyttjas för reaktionära syften.

Jag vill sluta med att säga, att Norrlands
folk måste beredas rättvisa och
en med landets befolkning i övrigt likvärdig
ställning. Jag vill hoppas att
riksdagsresan i Norrland skall ha över -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

lygat de deltagande riksdagsledamöterna
om det förnuftiga i att Norrlands
halvt koloniala ställning med det snaraste
bringas att upphöra.

Herr talmannen tillsporde kammaren,
huruvida denna ville fortsätta förhandlingarna
utan avbrott för middagsrast;
och svarades härtill ja.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I den allmänna debatten
men även under riksdagsdebatten
har det framskymtat betänkligheter
mot den ökade statliga verksamheten.
Det ekonomiska utbytet av denna bär
inte varit lysande, snarare tvärtom, och
allteftersom den statliga expansionen
utvecklats har servicen till allmänheten
avsevärt försämrats. Vid de statsmonopolistiska
företagen kan skönjas en tilltagande
byråkratisering från statenarbetsgivarens
sida gentemot anställda
befattningshavare. Enligt vad som framgår
av riksräkenskapsverkets årsbok
1953 är antalet statstjänstemän, arbetare
och städningspersonal, om man
räknar personal vars avlöning till huvudsaklig
del utgår av statsmedel, totalt
340 000 avlönade statsfunktionärer
mot 330 000 år 1948.

Denna utveckling bär skapat ofantligt
många förordningar, tillämpningsbestämmelser,
anvisningar o. s. v. För
att tolka dessa komplicerade föreskrifter
och detaljbestämmelser måste ett
omfattande improduktivt arbete nedläggas
av löneexperter och redogörare.

Vid flerfaldiga tillfällen har man
framhållit vikten av att i möjligaste
mån förenkla förvaltningsbestyren, men
föga har uträttats. Med paragrafväldets
utveckling försvinner också trevnad1
och trivsel samtidigt som effektiviteten
inom förvaltningen minskas. I släptåg
till den ökade statsaktiviteten har nya
ämbetsverk tillkommit under senare år.
Antalet general- och överdirektörer
uppgår till över 100, och jag tror att
om en riksdagsledamot skulle uppma -

212

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nas ge svar på vad lian anser att en
fjärdedel av dessas arbetsuppgifter är,
skulle han säkerligen gå bet på uppgiften.
Det bör i detta sammanhang
med tillfredsställelse noteras, att krigsmaterielverket
skall avvecklas, varigenom
det blir en generaldirektör
mindre inom centralförvaltningen. Arrangemanget
innebär en besparing, och
enligt militärens uppfattning bör de i
krigsmaterielverkct anställda kunna få
positiva uppgifter inom respektive försvarsgrenar.
Liknande rationaliseringar
och besparingar torde eftersträvas på
andra håll, till exempel inom kontrollstyrelsen,
för den händelse motboken
avskaffas. Statens priskontrollnämnd
är ett annat uppslag. Genom den nya
kartellagen och genom näringsfrihetsrådets
tillkomst torde priskontrollnämndcns
arbetsuppgifter ha blivit
avsevärt begränsade och överflyttade
på andra organ. När handelsministern
i årets budget begär förnyat anslag till
statens priskontrollnämnd, så tycks han
inte vara övertygad om de kooperativa
och privata affärsföretagens förmåga i
konkurrenshänseende. Men jag anser,
att konkurrensen mellan de olika företagsformerna
är den bästa prisregulatorn.
Liberaliseringen av utrikeshandeln
har också satt sin prägel på prispolitiken,
men å andra sidan har priskontrollnämnden
ett blygsamt arbetsfält,
när det gäller utländska prisstegringar,
vilket bl. a. bekräftas av de
våldsamt stegrade kaffepriserna.

På ett annat område har handelsministern
emellertid varit småsnål. Vad
jag syftar på är att departementschefen
avstyrkt kommerskollegiets förslag att
öka anslaget till skrivhjälp vid rektorsexpeditionerna
för sjöbefälsskolorna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Kalmar
och Härnösand med kostnaden för fem
halvtidsanställda skrivbiträden. Som
bekant beslöt 1953 års riksdag en omorganisation
av sjöbefälsskolorna, och
man kan befara en stark ökning av arbetsuppgifterna.
Det är ju inte mening -

en att rektorerna skall tjänstgöra som
kontorister. Pappersexercisen är ganska
omfattande på landets rektorsexpeditioner.

Den viktigaste materialistiska förutsättningen
för den enskilde individen
är, att han skall kunna äta sig mätt och
få tak över huvudet. Detta är de främsta
betingelserna för att eu människa skall
vara en nöjd samhällsmedlem och på
ett tillfredsställande sätt kunna utöva
sin dagliga gärning. Flertalet av kristidens
restriktioner har hävts, men
fortfarande lever vi under en fruktansvärd
bostadskris. Denna bostadsnöd
drabbar särskilt hårt befattningshavare,
som genom statliga dirigeringar och
omplaceringar får sin tjänstgöring förlagd
till annan ort. Vid den nya kommunindelningen
blev många polismän
kommenderade till nya platser. På ett
annat område kan jag lämna ett konkret
exempel. Statsmakterna beslöt att
K 2 i Hälsingborg skulle dras in den 1
juli 1952, och en del av den civilanställda
personalen dirigerades till
Ljungbyhed. Trots att 18 månader förflutit
är det ett 15-tal av personalen,
som inte fått bostad i Ljungbyhed. Enligt
bestämmelserna må omplaceringsdagtraktamente
inte utgå längre tid än
12 månader. Varje befattningshavare
har belastats med kännbara omkostnader
och merutgifter under sista halvåret
1953. För de kollektivt anställda,
som inte orkat resa mellan hemorten
och arbetsplatsen varje dag, bar man
måst hyra tillfälliga inackorderingsbostäder
under söckendagarna. För en
familjefader med 144 kronor i veckan,
av vilket minst 50 å 60 kronor åtgår till
extra kostnader, är det ekonomiskt påfrestande,
helst som herr Sköld också
skall ha en slant. Det är ingen överdrift
att säga, att många knorrar.

Att staten inte är någon mänsklig
och personlig arbetsgivare är allmänt
bekant. Det blir i längden svårare för
staten som arbetsgivare att föra en liberal
personalpolitik, ju mer den statliga

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

213

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

expansionen växer. I remissdebatten
har det bl. a. sagts av statsministern,
att friheten ökats under de senaste 20
åren, men samtidigt har vi fått tusentals
paragrafer, kontrollåtgärder och
förordningar, vilka nu karakteriserar
vardagsdemokratien i Sverige.

Hur har detta kunnat vara möjligt?
Man kommer kanske sanningen närmast,
om man säger, att paragraffloran
smugit sig över oss. Riksdagen bör vara
på sin vakt. Enligt min mening är det
en av riksdagens huvuduppgifter att
hejda en fortsatt antifrihetsvänlig paragrafinflation.

Förutvarande statsrådet Danielson
gjorde ett svagt försök att bekämpa
byråkratidraken, men han gav upp.
Man hade däremot väntat att finansminister
Per Edvin Sköld skulle ha
iklätt sig en modern Sven Duvas roll.
En förenkling av statsförvaltningen
skulle otvivelaktigt vara en väg mot
skattesänkning.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det har under den tidigare
debatten fällts en hel del yttranden,
som jag skall be att mycket kortfattat
få kommentera. En del av dessa
yttranden har varit förbluffande, en del
har varit glädjande och en del har ingivit
i varje fall mig en viss oro och
ett visst bekymmer.

Jag skall börja med det krav som herr
Ohlin ställde redan vid debattens början
i går, att priskontrollen skulle
slopas. Det är flera talare från högeroch
folkpartihåll som efteråt varit inne
på samma sak, och man tycks ha gjort
detta till ett mycket väsentligt krav i
denna remissdebatt.

Jag vill då erinra om vad LO och
TCO uttalat i denna fråga. LO har för
sin del krävt att staten skall ha möjlighet
att ingripa med skärpt priskontroll.
TCO har utformat sitt uttalande litet

försiktigare men är ändå inne på tankegången
att statsmakterna skall ägna nödig
uppmärksamhet åt prisutvecklingen.
Det är enligt mitt sätt att se förvånansvärt
att i varje fall folkpartiet på detta
hårda sätt binder sig för ett upphävande
av priskontrollen, då ju partiet ändå
här i riksdagen har en del företrädare
för tjänstemannarörelsen och dessa i
egenskap av sådana representanter intagit
en annan ställning till samma fråga.

Från min utgångspunkt vore det önskvärt
att man finge ett klarläggande av
frågan om den statliga priskontrollens
fortsatta bestånd. Jag utgår ifrån att så
länge som vi befinner oss i ett samhälle
med full sysselsättning, så länge är det
nödvändigt att man också liar någon
form av statlig prisövervakning. Det
kan gärna ske i form av en samordning
med näringsfrihetsrådet, men jag tror
inte att näringsfrihetsrådet ensamt är
någon tillräcklig ersättning för den
statliga priskontrollen.

Nästa uttalande som fälldes och som
förvånade mig gjorde herr Königson.
Han började med att säga, att på de
fackliga kongresserna var det tre huvudfrågor
som diskuterades: arbetarpensioneringen,
arbetstidens förkortning
och avgifterna. Så fortsatte herr
Königson att den sistnämnda frågan,
nämligen om avgifterna, hade inte något
intresse »för oss i folkpartiet», men
det vore möjligt att socialdemokraterna
hade intresse för den.

Detta är ett ganska märkligt resonemang.
Ty varför höjdes dessa fackliga
avgifter på kongresserna i fjol? Jo, därför
att man skulle få möjlighet att öka
arbetslöshetsunderstöden och konfliktunderstöden.
Det är alltså inte något
intresse för de eventuella folkpartister,
som nu finns inom fackföreningsrörelsen,
att det blir möjligt att öka dessa
understöd!

Sedan har det sagts eu hel del. Jag
skall gå förbi frågorna om arbetstidens
förkortning och arbetarpensioneringen.
Där kan jag ansluta mig till vad som

214 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sagts av andra talare från det parti jag
representerar. Men jag vill säga några
ord i en annan sak, som varit mycket
livligt diskuterad, och det är skatterna.

Herr Braconier riktade i går kväll
anmärkningar mot finansministern för
att lian skulle ha yttrat, att vid en inflation
fanns det möjlighet att hårdare
heskatta företagsvinsterna. Detta ställde
herr Braconier i motsatsställning till ett
yttrande av MetallindustriarbetareförImndets
ordförande Arne Geijer, där
han säger att det är nödvändigt att
rationalisera industrien. Men dessa två
saker står inte i något motsatsförhållande
till varandra. Om jag fattade saken
rätt menade herr Sköld, att om vi
kommer in i en ny inflationsutveckling,
blir företagsvinsterna av sådan storleksordning,
att man då kan gå på en hårdare
beskattning.

Herr Sköld fällde ett yttrande i samband
med detta, där han sade att han
hoppades att till nästa års riksdag kunna
framlägga förslag om en förenkling
av taxeringarna. Jag skulle i detta sammanhang
vilja efterhöra, hur långt man
har kommit med de utredningar, som
är verksamma på detta område, inte
bara vad det gäller en förenkling av
taxeringarna utan kanske i ännu högre
grad hur långt man har kommit med
en, effektivisering. Jag tror att man där
skulle ha mycket att hämta. Jag tror att
man skulle kunna komma ifrån den
nuvarande stora knappheten i budgeten,
om man kunde få en bättre kontroll
och en bättre effektivitet i taxeringsarbetet.
Man kanske t. o. m. på det sättet
skulle kunna undgå en höjning av
sprit- och tobaksskatterna.

I anslutning till detta vill jag här utan
vidare deklarera, att jag och många med
mig inom den fackliga rörelsen har den
uppfattningen, att det är en mycket
olycklig konstruktion på denna höjning
av sprit- och tobaksskatterna. För det
första fördyrar man konsumtionsvaror,
som endast förbrukas av vissa grupper
i samhället. De skall alltså här bära

denna skattebörda ovanpå den mycket
höga skatt som redan finns på dessa
varor. Är det inte då anmärkningsvärt
att ett par månader efter det man tagit
bort en annan skatt, bilaccisen, inför
man höjda skatter på sprit och tobak?
Det verkar på många att vara något av
ett hoppande skattesystem. Ett bibehållande
av bilaccisen skulle väl givit ungefär
samma inkomster åt staten som
vad de föreslagna höjningarna av de nu
aktuella konsumtionsskatterna kommer
att ge. Dessutom skulle ju ett bibehållande
där ha tjänat det andra syftet att
utgöra en broms på en kanske alltför
häftig utökning av bilbeståndet, en utökning
som den svenska samhällsmagen
kanhända inte tål utan att det uppstår
magknip.

Sedan några ord i den fråga, som
herr Nihlfors bland annal har tagit upp,
nämligen den obligatoriska sjukförsäkringens
inverkan på tjänstemännens nu
avtalsgaranterade sjuklöneförmåner.
Herr Nihlfors talade sig varm, när han
förklarade, att det därvidlag icke får
ske någon försämring. Jag är fullt överens
med honom på den punkten. Men
det vore ändå tacknämligt att någon
gång få höra från tjänstemannahåll, att
det kan vara befogat att även den stora
grupp i samhället, som nu inte har några
förmåner av detta slag, erhåller sådana.
Men i stället får vi från visst tjänstemannahåll,
när arbetarna kräver samma
sociala förmåner som tjänstemännen,
höra att arbetarna och staten är tjänstemännens
sabotörer. Detta är mycket
anmärkningsvärt. Vad är det nämligen
vi begär? Ja, vi begär inga försämringar
för någon. Vi har bara sagt, att om det
skall vara skillnad i värderingen av insatserna
i produktion och samhälle, så
skall den skillnaden ta sig uttryck i lönerna
men inte i de sociala förmånerna.
Jag tycker att det för tjänstemännens
representanter skulle ligga en ära i att
säga till oss, som representerar den
andra gruppen: »Vi är medvetna om
att ni har det sämre än vi, och därför

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

215

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall vi försöka påverka utvecklingen,
så att ni kan komma i samma läge som
vi har lyckats komma i.»

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre, även om det kunde vara
mycket att tillägga. Jag slutar med att
endast uttrycka den förhoppningen, att
vi bär skall få positiva förslag från folkpartiets
sida, då det gäller realiserandet
av önskemålen om förkortning av arbetstiden
och pension åt arbetarna, och
att folkpartiet kommer med sådana förslag
inte minst då det gäller finansieringen
av dessa reformer.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
var litet förvånad över att jag på
tal om de frågor som behandlats på de
fackliga kongresserna i somras sade, att
frågan om höjningen av fackföreningsavgifterna
knappast politiskt kan intressera
något annat parti än socialdemokraterna.
Jag betonade just ordet »politiskt».

Och detta gjorde jag därför, att vi
nog har den uppfattningen, att om man
använt fackliga medel enbart för fackliga
ändamål, så kunde man ha sluppit
att höja fackföreningsavgifterna vid
kongresserna. I varje fall vill jag sträcka
mig så långt, att jag säger att man
inte då skulle ha behövt vidtaga så
kraftiga höjningar som fallet blev. Det
var detta jag menade, när jag talade
om att frågan om avgiftshöjningarna
från politisk synpunkt främst intresserar
det socialdemokratiska partiet.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha blivit direkt
apostroferad av herr Gustafsson i Stockholm
vill jag gärna förklara, att jag tar
avstånd från de överord, som från
tjänstemannahåll kan ha fällts i debatten
om de sociala förmånerna. Jag hoppas
därvid, att herr Gustafsson i Stockholm
i sin tur tar avstånd från de överord,
som i detta sammanhang förekommit
från arbetarhåll.

Sedan vill jag även ha sagt, att jag
delar herr Gustafssons i Stockholm uppfattning
att sjukförsäkringsreformen är
mycket betydelsefull, när det gäller att
åstadkomma en utjämning av klassmotsättningarna
i samhället. Denna reform
är ett led i ett stort socialt reformarbete,
och jag vill erinra om att folkpartiet
här i riksdagen ju har accepterat förslaget
om sjukförsäkringens genomförande
från och med 1 januari 1955. Vad
jag däremot bar uppehållit mig vid —
och det skall jag inte upprepa nu —
är att svårigheter tydligen kommer att
uppstå för vissa grupper av anställda
som redan har likvärdiga förmåner, när
det gäller att anpassa sig till denna sjukförsäkring.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Nihlfors, att i den mån det har fällts
överord från vår sida i denna fråga,
står inte jag bakom dessa. Jag har inte
inärkt att sådant har förekommit i
något sammanhang. Jag har följt frågan
i fackföreningsorganet Metallarbetaren,
som kanske mest sysslat med
dessa frågor, och jag vågar påstå, att
där inte har fällts överord vid något
tillfälle.

Sedan vill jag bara säga till herr
Königson: Tror herr Königson, att vi
exempelvis inom »Metall», det förbund
som både han och jag tillhör, skulle
kunna höja arbetslöshetsunderstöden
med mer än 100 procent och konfliktunderstöden
med ungefär 50 procent
utan att ha genomfört denna avgiftshöjning?
Herr Königson insinuerar
sedan, att om fackföreningsavgifterna
användes bara till fackliga ändamål
skulle avgifterna inte behöva höjas. Ja,
jag förstår mycket väl detta. Herr Königson
menar, att det lämnas anslag
till det socialdemokratiska partiet ifrån
fackföreningsrörelsen. Det är riktigt
och det är naturligt för oss, inte minst

216

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

därför att vi inte har exempelvis Boliden
att få någonting ifrån.

herr KöNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte så där
kategoriskt i min replik till herr Gustafsson
i Stockholm, att man inte skulle
ha behövt höja avgifterna, om man använt
fackliga medel endast till fackliga
ändamål. Jag yttrade, att man i varje
fall kan säga, att höjningen av avgifterna
inte skulle ha behövt bli så stor.

För övrigt skulle jag gärna tillsammans
med herr Gustafsson vilja verka
för att det över huvud taget inte från
kollektiver, alltså från föreningar eller
sammanslutningar av något slag, skulle
ges pengar till politiska partier. Om
herr Gustafsson är överens med mig,
skall vi arbeta gemensamt för att inga
pengar skall ges av kollektiver till politisk
verksamhet.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1954
—55 har jag denna gång fäst mig vid
åttonde huvudtiteln. Mer eller mindre
förstucken kritik har ofta riktats mot
de bestämmande instanserna för att de
visat en allmän snålhet mot denna huvudtitel.
Den har icke fått växa i samma
takt som det allmänna välståndet,
vid statlig penningnöd har kulturanslagen
ofta blivit strykpojke o. s. v.

Så mycket angenämare är det fördenskull
för mig att här konstatera, att
åttonde huvudtiteln i årets statsverksproposition
blivit relativt väl tillgodosedd.
Slutsumman, 983,5 miljoner kronor,
innebär en ökning mot i fjol på
12—14 miljoner kronor, och därom är
i och för sig ingenting annat än gott
att säga. Dock får vi icke glömma, att
medan statens totala budget i år slår
ett nytt rekord, minskar likväl kulturens
relativa andel däri. Den strama
behandlingen av utgifterna — jag lånar
här ett uttryck av finansministern

i gårdagens debatt •— har emellertid
åstadkommit vissa skönhetsfläckar på
propositionen. Utan att fördjupa mig i
detaljer vill jag påpeka några av dessa.

Anslaget till naturastipendier för studerande
vid universitet och högskolor
föreslås höjt med 957 000 kronor till
drygt 1,9 miljoner kronor. Härigenom
beräknas stipendieunderlaget ökas från
mindre än 4 procent av antalet studerande
till ungefär 12 procent. Höjningen
är i alla avseenden välmotiverad
och tacknämlig. Vi får dock inte glömma
bort, att Sveriges förenade studentkårer
begärt 4,S miljoner kronor. Större
akademiska konsistoriet i Uppsala hade
understrukit vikten av att den 1946 och
1947 beslutade upprustningen av universiteten
inte längre uppskjutes samt
i anledning därav framlagt åtskilliga
anslagsäskanden. Detsamma gäller också
större akademiska konsistoriet i
Lund. Endast i begränsad omfattning
har ecklesiastikministern ansett sig
kunna biträda dessa äskanden. Samma
sak gäller i tillämpliga delar karolinska
institutet och tekniska högskolan i
Stockholm. Vad tekniska högskolan beträffar,
innebär statsverkspropositionen
förslag om endast 2,5 miljoner
kronor för nybyggen och 2 miljoner
kronor för inredning och utrustning
av nya lokaler inte bara att dess egen
hela utbyggnad förskjutes, utan det
kommer även att ha menlig inverkan
på Stockholms högskola, anser professor
Ragnar Woxén. Däremot gläder sig
riksbibliotekarien över anslaget till
K. B. »Det väsentligaste med Kungl.
Maj:ts förslag är», säger Uno Willers,
»att det tydligt och klart visar, att
myndigheterna är ense med styresmännen
om att nationalbiblioteket behöver
upprustas nu och så fort som möjligt.»
Här har ecklesiastikministern tydligen
eu blomma att hämta.

På ett par punkter tillåter jag mig
emellertid att ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk för ett par allvarligare
erinringar. Det gäller understödet

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åt folkbiblioteksväsendet och anslaget
till folkskolornas byggnadsarbeten rn.rn.

Skolöverstyrelsen har för budgetåret
föreslagit en ytterligare höjning av
statsbidragen med cirka 8,G miljoner
kronor, därav över 7,2 miljoner kronor
på en omläggning av skolbibliotekens
finansiering i huvudsaklig överensstämmelse
med år 1949 av folkbibliotekssakkunniga
föreslagna grunder. Ecklesiastikministern
förordar en höjning
på 619 000 kronor.

Beträffande anslagen till skolbiblioteken
är det dock fråga om icke ecklesiastikministern
gått för hårdhänt fram.
Skolöverstyrelsens argumentation för
höjda anslag till skolbiblioteken synes
mig vara ovedersäglig. Enligt de sakkunnigas
förslag var en upprustning
av skolbiblioteken en av de mest angelägna
pedagogiska reformerna. Under
det gångna året säger sig överstyrelsen
vid upprepade tillfällen ha kunnat konstatera,
huru illa rustade skolbiblioteken
i genomsnitt är för sina uppgifter
i skolans undervisning. Detta gäller
till icke ringa del om städerna men
framför allt om landsbygden, som endast
i undantagsfall kunde uppvisa en
tillfredsställande lösning av sin skolbiblioteksfråga.
Det är skolöverstyrelsen
jag här citerat.

Av uttalandet framgår klart och tydligt,
att det här gäller en kulturfråga
och därtill en landsbygdskulturfråga
av allra första ordningen. Nog tycker
jag att ecklesiastikministern kunnat ta
litet större hänsyn till den och varit
generösare. Nu invändes, att det ekonomiska
läget icke tillåter någon ökning
på denna punkt. Väl kan man
säga: »Så ska vi ha’t», men oundgängligen
följes önskan av frågan: »Var ska
vi ta’t?» Jag är visst inte oemottaglig
för invändningen. Och dock menar jag
att det finns plats för en ökning av
dessa skolbiblioteksanslag inom den
givna utgiftsramen.

Anslagen till folkskolornas byggnadsarbeten
är en fråga av om möjligt ännu

angelägnare art. För att ge kammaren
en information om vad saken gäller
tillåter jag mig först nämna några budgetår,
därefter av skolöverstyrelsen begärt
anslag och sist anvisat anslag. Budgetåret
1947/48 begärde överstyrelsen
12 miljoner kronor och fick också 12
miljoner kronor i anslag. År 1948/49
begärdes 18 miljoner kronor, anslaget
blev 16 miljoner. 1949/50 begärde överstyrelsen
30 miljoner kronor, anslaget
blev 22 miljoner. År 1950/51 var siffrorna
respektive 45 miljoner och 34
miljoner kronor. 1951/52 begärdes 60
miljoner kronor, och det blev 34 miljoner,
alltså samma belopp som året förut.
1952/53 begärde överstyrelsen 78
miljoner kronor och fick 50 miljoner.
1953/54 begärdes 92 miljoner kronor,
man fick 53 miljoner. Och nu, 1954/55,
har överstyrelsen begärt 99 miljoner
kronor, medan Kungl. Maj:ts förslag
går ut på 59 300 000 kronor.

Det är stora pengar, som skolöverstyrelsen
äskat, men det är också stora
skolbyggnadsföretag, det är fråga om
— och utomordentligt viktiga, kanske
jag får tillägga. De dokumenterade
byggnadsbehoven uppgår till omkring
en miljard, alltså vida mer än det av
överstyrelsen äskade beloppet. Denna
summa kan självfallet ingalunda undanröja
skolans lokalproblem, men trycket
lättas givetvis. Genom att ecklesiastikministern
endast ökar med en sjundedel
av vad skolöverstyrelsen begärt,
föreligger faran av att lokalbristen permanentas.

Låt mig få citera litet ur skolöverstyrelsens
motivering för fjolårets äskanden:
»De utrymmen, om vilka här
är fråga, ha på många håll medfört
snart sagt oöverstigliga svårigheter vid
undervisningens och de skolsociala anordningarnas
upprätthållande. Sedan
dess har situationen ytterligare förvärrats,
och såväl från kommunalt håll
som från lärarnas, skolläkarnas och
målsmännens sida har håde i skriftlig
form och muntligen framförts starka

218

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

krav på att få dessa byggnadsföretag i
gång. Vad särskilt gymnastikbyggnaderna
angår vill överstyrelsen nämna, att
överstyrelsen under behandling har
bl. a. tre till överstyrelsen remitterade
underdåniga framställningar från olika
lärarorganisationer.» — »Den under en
lång följd av år rådande hårda begränsningen
av skolbyggnadsverksamheten
har» — understryker överstyrelsen
i fortsättningen —■ »varit till stort
hinder för skolans arbetsmöjligheter.
Detta gäller såväl orter, där planerade
anläggningar ej alls fått igångsättas, som
orter, där byggnadsföretagen beskurits
och anläggningarna därigenom blivit
mindre funktionsdugliga.»

Såvitt jag kan förstå är denna motivering
ännu både bindande och bärande.
Nu invänder man kanske att någon
märkbar skada knappast åstadkommits
av denna nedskärning av utgifterna.
Tvärtom! Och, vad värre är: verkningarna
framträder alltmer ju längre tiden
går och blir då så mycket allvarligare.

Åttonde huvudtiteln har under de
sista åtta, nio åren kunnat tillgodoräkna
sig inte obetydliga anslagshöjningar.
Anslagen 1946/47 uppgick, diverse
utgifter inte inräknade, till totalt
317 500 500 kronor eller omräknat i nuvarande
penningvärde (plus 40 procent)
till 444 500 700 kronor. Kungl.
Maj :ts förslag för budgetåret 1954/55 utgör
968 619 700 kronor, även här utan
att diverse utgifter medräknas.

Ökningen utgör således uppemot 118
procent, och det är ju inte dåligt. Ser
man närmare på siffrorna finner man,
att den största procentuella ökningen
av anslagen ägde rum före 1950/51. Anslagen
under åttonde huvudtiteln uppgick
det året till totalt 557 418 200 kronor
eller omräknat i nuvarande penningvärde
(plus 30 procent) till
724 643 660 kronor. Den kungl. propositionens
förslag för 1954/55 stannar
vid, som jag nyss sade, 968 619 700 kronor.
Det betyder en ökning med 33,7
procent efter 1950/51 mot 66,3 procent

från och med 1946/47 och fram till angivna
budgetår.

Av dessa siffror kan man, synes det
mig, åtminstone dra den slutsatsen, att
upprustningen av kulturtiteln framför
allt skett under förra delen av den period
jag här redovisat. Det var en vittomfattande
reformplanering, som 1946/
47 inleddes av nuvarande statsministern
i egenskap av ecklesiastikminister, och
hans arbete fullföljdes med all kraft av
Josef Weijne. Vågar vi ställa samma
förhoppningar om kraft och framsynthet
på vår nuvarande ecklesiastikminister? Herr

talman! Detta är några av de
reflexioner jag skulle vilja knyta till
Kungl. Maj :ts proposition med tanke
närmast på åttonde huvudtiteln. Det är
en gammal sanning, att vi inte helt kan
utnyttja de materiella framstegen, om
vi inte samtidigt söker täcka de nya
kulturella behoven. En eftersläpning på
detta område hämnar sig alltid, i varje
fall på längre sikt, och verkningarna
blir då så mycket allvarligare. Alltför
länge har åttonde huvudtiteln dvalts
under knapphetens kalla stjärna. Vår så
högt utbasunerade kulturella standard
håller på att urholkas, i många fall hotar
rena katastrofläget. Skolöverstyrelsen
bar år efter år redovisat som man
tyckt självklara och klart dokumenterade
behov, ibland med en skärpa i ordvalet,
som torde vara sällsynt för ett
statligt ämbetsverk.

På sin tid höll hans excellens statsministern
ett anförande vid ett nordiskt
skolmöte i Oslo i anslutning till
problemet »Begränsade resurser — viktiga
behov». Morgon-Tidningen skrev
med anledning härav följande: »Även
om skolans folk måste ha förståelse för
detta, har de dock goda argument för
att få sina önskemål högt angelägenhetsgraderade.
» Tidningen förklarade
också, att skolans representanter »har
större anledning än de flesta andra att
göra anspråk på herrar finansministrars
välvilja».

Onsdagen den 20 januari 1954. Nr 2. 219

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

År nu detta till intet förpliktande
allmänna fraser? Visst är det klart, att
man i nuvarande beträngda budgetläge
inte får ställa för stora krav på statskassan.
Och dock — man kan inte freda
sig för den tanken, att om viljan är för
handen, så nog finns det rum för en
upprustning av den art jag här skisserat
och det utan att gå utöver den totala
utgiftsramen. Gärna ville jag se herr
ecklesiastikministerns ofta påtalade välvilja
manifesterad i den verkliga handling,
som ensam kan övertyga om att
det ligger mening bakom orden. Ju
längre vi dröjer, desto svårare blir det
att bota skadorna. Att svältföda ett
lands kulturbudget kan aldrig i längden
vara bra.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr KYLING (h):

Herr talman! När denna debatt började
i går var jag inställd på att inte
delta i den. Emellertid är det några anföranden
som hållits här som givit mig
anledning att begära ordet. Det anförande
jag närmast tänker på är inte
hållet i denna kammare utan i första
kammaren, och det är hållet av statsministern
själv. I detta anförande, som
har apostroferats här i dag av andra
talare, försökte statsministern göra en
del tillvitelser emot högerpartiet för
dess syn på sjukförsäkringen och frågor
som hänger samman med denna
försäkring.

Statsministern ville göra gällande, att
kritiken mot sjukförsäkringen skulle
vara ett bevis för en missunnsamhet
emot de grupper som ännu inte har
fått den trygghet, som sjukförsäkringen
givetvis bl. a. utgör. När diskussionen
om försäkringen fördes här i maj månad
gällde det även ekonomiska sidan
av saken. Det är lätt att säga att så och
så vill vi ha det, men varifrån skall vi
ta de pengar som skulle behövas? Vi

har i dag hört hur meningarna varit
delade när det gällt finansieringen av
denna sjukförsäkring. Herr Gustafsson
i Stockholm ansåg för en stund sedan
för sin del, att spriten inte bör beläggas
med någon högre skatt för att därmed
finansiera den stora sjukförsäkringen.

Det är ganska naturligt, herr talman,
att när diskussionen kommer in på finansieringen
av en reform som sjukförsäkringen,
så finns det grupper i samhället,
som ställer sig frågande. Skall
vi nu vara med om och få betala denna
sjukförsäkringsreform? undrar man.
Dit hör de grupper, som bildar vad vi
kallar för mellanskikten i samhället.
Det beror inte på någon missunnsamhet
från dessa gruppers sida, men det måste
ändå göras klart, att från något håll
skall pengarna för att täcka kostnaderna
tas. Det är väl alldeles klart för den
som ärligt vill sätta sig in i problemet,
att de grupper jag talar om — det gäller
stora tjänstemannagrupper — har
fått förhandla sig till sådana fördelar
som sjuklön och pension. Ingen inbillar
sig väl, att fördelarna har kommit
flygande på dessa grupper, utan vi har
helt enkelt vid förhandlingsbordet fått
avstå en viss del av den kontanta lön,
som vi annars skulle ha fått, och i gengäld
har vi erhållit förmåner av detta
slag.

Vi har, och det råder ingen tvekan
om att detta bör framhållas också här
i dag, fått bevittna att det sker en nivellering,
som i ganska stor utsträckning
går ut över de grupper, som jag här talat
för. Man har också från den motsatta
sidan erkänt, att denna nivellering
kommer att fortsätta, och frågan är
bara hur långt den skall gå.

•lag skall sedan övergå till att i korthet,
herr talman, göra några randanmärkningar
till den diskussion, som
har förts angående sjukförsäkringen
både i denna kammare och, efter vad
jag har läst i tidningarna, också i första
kammaren. Om vi, herr talman, först
och främst ser på själva uppläggningen

220 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

av sjukförsäkringen, finner vi att de
grupper som jag här har berört redan
har skaffat sig en sjuklön, som är vida
bättre än den obligatoriska sjukförsäkringens.
Det gjordes förra riksdagen
vissa framstötar från folkpartistiskt
håll för att undanta dessa grupper.
Ifrån högerhåll hade vi motionerat om
att sjukförsäkringslagen inte skulle genomföras
nu, utan att man först skulle
söka klarlägga på vilket sätt den skulle
ekonomiseras. Det kom en reservation
från utskottet med begäran om att de
grupper av tjänstemän, som nu skulle
tvingas in under den nya lagen, skulle
undantagas. Själv röstade jag för den,
även om jag vid det tillfället inte talade
för den, på grund av den tidsnöd som
debatten även då utsattes för.

Nu läser man i dagens tidningar följande:
generaldirektör Nevrell, som har
fått Kungl. Maj:ts uppdrag att utforma
anpassningen av den obligatoriska sjukförsäkringen
till statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner, säger sig vara färdig
att avlämna sitt betänkande redan i
februari månad. Däremot har den andra
utredningskommittén, som arbetar under
byråchefen Broomé, också den en
anpassningskommitté, meddelat att problemen
är så besvärliga, att kommittén
inte kan tänka sig bli färdig under
förra delen av året. Den beräknar att
eventuellt kunna vara klar vid sådan
tidpunkt, att proposition kan föreläggas
höstriksdagen. Samme utredningsman
säger samtidigt att det finns anledning
befara, att kommittén inte blir
färdig under 1954, varför det kan bli
nödvändigt att begära uppskov med
sjukförsäkringslagens genomförande
för statstjänstemännens del till 1956
års början. Av detta förstår vi vilka problem
som man har att brottas med när
det gäller att under den allmänna sjukförsäkringen
inordna de tjänstemän,
som har sjuklön.

Jag vet mycket väl att man både i
första kammaren och i den allmänna
debatten vid olika tillfällen har sagt,

att det inte är meningen att tjänstemännen
skall drabbas av någon försämring.
Jag är väl medveten om att Svenska
arbetsgivareföreningen i sitt remissvar
angående sjukförsäkringslagen för en
tid sedan till finansdepartementet yttrade,
att när nu riksdagen har fattat
ett beslut om hur den allmänna sjukförsäkringen
skall verka och vilka förmåner
den skall ge, bör denna trygghetsform
också vara tillräcklig för de
tjänstemän och grupper av arbetstagare,
som vid förhandlingsbordet har
skaffat sig bättre fördelar. Från min
sida vill jag endast klart deklarera, att
remissvaret kommer att från tjänstemännens
sida besvaras vid förhandlingsbordet.
Att tjänstemännen därvid
inte kommer att göra avkall på tidigare
vid förhandlingsbordet uppnådda villkor
står utanför all diskussion.

Eftersom det i första kammaren bl. a.
talades om att högern skulle driva något
spel tillsammans med arbetsgivarna
i denna fråga, vill jag i detta sammanhang
meddela, att högerpartiets ordförande,
herr Hjalmarson, har offentligt i
tal givit uttryck åt exakt samma synpunkter
som jag i dag, herr talman, har
gjort mig till talesman för.

Det är uppenbart att anpassningssvårigheter
finns inte bara då det gäller
statstjänstemän, utan de dyker också
upp för oss som skall förhandla inom
den privata sektorn på arbetsmarknaden.
Jag kan bara nämna att jag inte
vet hur det skall bli en gång med anpassningen
till sjukförsäkringen, då
sjukpenningen en gång i framtiden
skall bli skattefri. Det måste ju för var
och en framstå som eu ganska besvärlig
historia att inordna detta system
under sjukförsäkringen, alldenstund
verkan av skattefriheten för sjukpenningen
ju blir beroende på den inkomst
som vederbörande inkomsttagare
har på grund av marginalskatten. Genomförandet
av ett sådant system kan
därför bli en ganska byråkratisk historia
med en oerhörd pappersexercis.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

221

Vid

Säkert skall det emellertid på ett eller
annat sätt till slut lyckas att genomföra
den saken.

Vad jag här i dag, herr talman, vill
framhålla är, att när statsministern så
klart har givit sin mening till känna i
debatten i första kammaren och sagt att
det är givet, att någon försämring inte
skall ske för dem som redan har fått
bättre förmåner och fördelar än vad
den allmänna sjukförsäkringen kan erbjuda,
så är det väl, herr talman, att
betrakta som ett bragelöfte från den
störste arbetsgivaren i samhället, nämligen
staten, varför hädanefter statens
tjänstemän kan känna sig ganska lugna
inför vad som kan komma att ske.
Själv måste jag, herr talman, erkänna
att alldeles tvärsäkert lugn känner jag
mig inte förrän jag får se hur anpassningsproblemet
kommer att lösas. Därom
kanske vi får diskutera någon gång
framöver.

.lag skulle även ha gått in på några
andra problem, men jag har lovat herr
talmannen att inte belasta protokollet
med mera än vad jag enligt min uppfattning
bär funnit behövligt i detta
sammanhang.

Jag skulle därför i detta avsnitt bara
till dem som har försökt att här göra
gällande, att de som har varit kritiskt
inställda och tveksamma därmed har
visat att de håller klasskampen levande,
säga: Nej, det är ingenting av missunnsamhet.
Själv skulle jag hälsa med
tillfredsställelse om sådana saker kunde
genomföras utan att vi fördenskull
ytterligare behövde belasta de grupper
i samhället, som redan har fått en ganska
kraftig belastning genom nivelleringen.
Det är inte missunnsamhet som
har avgjort vårt ställningstagande. Det
är desto mer fråga om hur långt nivelleringen
skall gå innan den är slutförd,
och det, herr talman, är en frågeställning
som i dag rör sig inom stora grupper
bland de människor som går under
beteckningen mellanskikten i samhället.

Om jag sedan får tre minuter på

remiss av statsverkspropositionen m. m.

mig, herr talman, skall jag avsluta mitt
anförande med att ta upp ett enda litet
problem, som av radantalet i statsverkspropositionen
verkar litet men
som kan ha en ganska stor betydelse.

Yi kommer här att få ta ställning till
vakttjänstgöringen vid skolmåltiderna
vid våra skolor. Jag skall bara i korthet
säga: Det är icke riktigt att lägga
detta såsom en obligatorisk uppgift på
lärarpersonalen. I stora bespisningsenheter
går det helt enkelt inte att skicka
vilken som helst att sköta den vakten.
Det kan vara många olika saker som
där spelar in. Därigenom kommer måhända
ett fåtal att bli skyldiga att utföra
vakttjänstgöringen utan ersättning.
Jag tycker att det vore olyckligt om
riksdagen här skulle komma med ett
diktat. Jag tycker att arbetsgivarenstaten
i detta fall liksom i övriga fall
borde låta parterna förhandla om saken,
och när förhandlingsresultatet är
klart, då kan det presenteras för riksdagen.
Riksdagen kan då godkänna det
eller avslå det, och som bekant är det i
regel så, att riksdagen följer vad parterna
har gjort upp. Jag vill uttala den
förhoppningen, att riksdagen, när frågan
kommer upp, verkligen tar sig en
funderare på huruvida det inte vore
lämpligt, att parterna förhandlingsvägen
finge försöka lösa denna fråga såsom
sker i ett otal andra frågor mellan
arbetsmarknadens andra parter.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Med hänsyn till att flera
talare har strukit sig vill jag inte begagna
tillfället att hålla något längre
anförande, utan jag skall fatta mig kort.

I den ekonomiska debatt, som här
har förts, är det en synpunkt som jag
inte anser har blivit tillräckligt starkt
understruken, nämligen statens möjligheter
att öka sina inkomster genom att
sänka skatterna.

Högerledaren herr Hjalmarson har
ju klart och tydligt deklarerat, att högern
tänker sätta in en hård framstöt

222

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på att söka ernå en skattesänkning. Han
har därvid också utlovat, att han skall
komma med konkreta förslag till sänkning
av utgifter på olika huvudtitlar.
Men det är ett annat högerönskemål,
som inte i praktiken har blivit prövat
ännu. Vi säger inom högern, att om
man sänker skatterna blir människornas
arbetsvilja större, de arbetar mera,
och det kommer in mera pengar till
statskassan via skatterna. Det har varit
ganska svårt att bevisa detta, ty skattekurvan
har stigit år från år, men nu
har jag ett klart och tydligt exempel att
komma med, nämligen från Kanada.
När man där gick att besluta om budgeten
för budgetåret 1953/54 tog man
helt resolut och sänkte skattesatserna,
för bolag med 9 procent och för inkomsttagare
med 11 procent. Nu har
inte detta budgetår ännu helt gått till
ända, men under de första sex månaderna
har det visat sig, att det har flutit
in 90 miljoner kanadensiska dollar
mera i skatter än under samma tidsperiod
föregående budgetår. Detta visar
ju mer än något, att högerns tal om att
en skattesänkning kommer att öka
statsinkomsterna ingalunda är fel, om
inte det svenska folket är annorlunda
beskaffat än andra folk. Jag tror att
svenskarna är så beskaffade, att de är
alldeles särskilt känsliga för de höga
skatterna. Vi har ju bevis på hur man
vägrar övertidsarbete och inte tar extrajobb,
bara därför att man inte vill
vara med om de ökade skatterna. Det
är en sak som finansministern aldrig
velat beakta.

Nu sade finansminister Sköld i går
—- han använde just det uttrycket —
att man faktiskt har skrapat köttet av
benen för att komma med besparingar.
Jag vill för min del — och det har
även andra gjort — ge finansministern
det erkännandet, att han på flera områden
har skrapat köttet av benen, men
han har inte gjort det på sådana områden,
där han skulle ha kunnat spara
de stora pengarna. Där har han gått

fram som förut, under det att han har
skrapat köttet av benen när det gällt de
små anslagen.

Här har nyss vittnats om, t. ex. av
herr Hammar, hur kulturbudgeten har
blivit lidande. När jag lade upp mitt
anförande tänkte jag ta upp denna sak,
men jag skall inte upprepa vad herr
Hammar här har sagt, utan jag vill
bara till protokollet få uttalat, att kanske
inte minst de kulturella anslagen
har blivit hårt lidande av den knapphetens
kalla stjärna, under vilken vi
nu har att besluta om statens utgifter.
När det gällt mindre, enstaka anslag
som dessa på 500 eller 1 000 kronor, har
man gått hårt fram, medan man på
andra områden låtit miljonrullningen
—- jag använder, herr talman, med flit
detta uttryck •—• fortsätta. Detta har
gjort att vi i dag befinner oss i ett läge,
där det enligt regeringen inte finns någon
möjlighet att sänka skatterna för
att kunna möta de automatiska utgiftsstegringarna
på en del områden.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
vilja berätta en liten historia,
som visar hur det går när man sparar
för mycket. Åtminstone vi inom smålandslänen
har hårt drabbats av den
besparing som åstadkommits genom att
man dragit in postutdelningen på söndagarna.
Svenska postverket är ganska
gammalt, och enligt postförordningen
av 1636 fick den löpande postdrängen
använda högst två timmar för varje
mil; om han under sin tjänstelöpning
uppehöll sig med onödigt prat och därför
försinkade sig, kunde han få fyra
veckors fängelse på vatten och bröd.
Nu har en elak smålänning räknat ut
att på grund av de restriktioner, som
införts i fråga om postutdelningen på
söndagarna, tar det i nådens år 1954
längre tid att vidarebefordra ett brev
exempelvis från Markaryd, därest detta
brev lägges på posten där lördag kväll,
till Halmstad än det gjorde år 1636,
under drottning Kristinas regering.

Jag vill, herr talman, sluta med att

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

223

Ändrad lydelse av kammarens ordningsstadga.

uttala en förhoppning om att vi inte
skall bli alltför lidande genom den finanspolitik
som regeringen nu för. Om
regeringen hade velat sänka skatterna
och över huvud taget föra en sund finanspolitik,
skulle utvecklingen ha kunnat
gå framåt och inte i den kräftgång,
såsom jag här påvisat i fråga om ett
område. Tyvärr finns tydliga tecken,
som varslar om att så också kommer
att bli fallet på andra viktiga områden.

Härmed var överläggningen slutad.
De föredragna propositionerna hänvisades
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till
bankoutskottet, såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1954 skulle utgå,
till bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 14, med förslag till förordning
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å .skogskonto, in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 26, med förslag till lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna;

till statsutskottet propositionen nr 27,
angående avlösning av malmfältspolisorganisationen; -

till behandling av lagutskott propositionen
nr 29, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen
den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag, m. m.; samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 33, angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

§ 5.

Ändrad lydelse av kammarens ordningsstadga.

Föredrogs en av herrar Lindholm
och Sjölin avgiven motion, nr 28, angående
ändrad lydelse av § 7 mom. 1
och § 11 i andra kammarens ordningsstadga.

Efter föredragning av motionen yttrade: Herr

FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Herr talman! Denna motion avser endast
ett par smärre, rent redaktionella
ändringar i kammarens ordningsstadga.
Ändringarna är en följd av att kamrarnas
allmänna beredningsutskott ersatts
av ett för båda kamrarna gemensamt
beredningsutskott av ständigt utskotts
natur.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott, bleve det nödvändigt att för
ändamålet tillsätta ett enskilt utskott.
Saken synes mig dock alltför obetydlig
för en sådan åtgärd, utan jag anser, att
kammaren bör begagna den möjlighet
som i detta fall finnes att avgöra motionen
utan remiss till utskott.

Jag kan tillägga att ändringsförslagen
sammanfaller med ett utkast, som uppgjorts
av konstitutionsutskottet och som
finnes såsom bilaga fogat vid utskottets
memorial nr 11 vid 1953 års riksdag.

Jag hemställer således, herr talman,
att kammaren måtte redan i dag bifalla
motionen.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
denna hemställan.

224 Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 29 av
herr Svensson i Stenkyrka m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 30 av herr Dickson och
nr 31 av herr Jansson i Aspeboda
in. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
32 av herr Utbult in. fl.

§ 7.

Föredrogs den av licrr Jansson i Benestad
vid kammarens sammanträde
den 15 innevarande januari gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet i anledning
av höjningarna av priset på
kaffe.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner. Därvid hänvisades
till behandling av lagutskott propositionen
nr 20, med förslag till allmän
förfogandelag m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

38, angående dispositionen av viss
kronoegendoin; och

nr 39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

§ 9.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 33 och 34 av herrar Johansson i
Stockholm och Senander;

nr 35 av herrar Senander och Johansson
i Stockholm;

nr 36 av herr Persson i Norrby in. fl.;

nr 37 av fru Nilsson och herr Holmberg; nr

38 av herr Gustafsson i Stockholm;
nr 39 av fröken Höjer in. fl.;
nr 40 av fröken Elmén m. fl.;
nr 41 av fru Sjöstrand och herr Netzén;
samt

nr 42 av herr Lundberg m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 43 av herr Adolfsson m. fl.;
nr 44 av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby;

nr 45 av herrar Johansson i Stockholm
och Senander;

nr 46 av herr Senander m. fl.;
nr 47 av herrar Hansson i Skegrie
och Hansson i önnarp;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

48 av herr Ryländer;
nr 49 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.;

nr 50 av herrar Dickson och Nilsson
i Bästekille;

nr 51 av herr Carlsson i Stockholm
och

nr 52 av herrar Carlsson i Stockholm
och Nihlfors;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 53 av herr Ericsson i Näs in. fl.;
och

nr 54 av herr Hansson i önnarp
m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen:
nr 55 av herr Andersson i Björkäng
m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 56 av herr Hamrin.

§ 10.

l^öredrogos, men bordlädes åter
bankoutskottets memorial nr 1 och 2.

§ 11.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 57 av herr Spångberg m. fl., an -

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

225

gående begränsning av försvarskostnaderna
under fredstid;

nr 58 av herr Spångberg m. fl., angående
redovisning å skattsedlarna av
försvarskostnadernas beräknade andel
av inkomst- och förmögenhetsskatten;

nr 59 av licrr Johnsson i Kastanjcgården
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om inrättandet av
en särskild fjäderfäskötarskola;

nr 00 av herr Schmidt m. fl., angående
ökat anslag till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande;

nr 61 av herr Andersson i Mölndal,
om befrielse för Mölndals stad från
skyldighet att erlägga pensionsavgifter
för lärare vid flygmekanikerskolan i
staden;

nr 62 av herr Lundqvist in. fl., om
ökat statsbidrag till Textilinstitutet i
Borås;

nr 63 av herrar Åkerström och Karlsson
i Olofström, om vissa direktiv för
utredningarna angående avvägningen
mellan olika försvarsgrenar;

nr 64 av herr Gavelin m. fl., om ökat
statsbidrag till kursverksamhet bland
samerna;

nr 65 av herr Svensson i Göteborg
in. fl., om ökade statsbidrag till Svenska
sjömansbiblioteket;

nr 66 av herr Lundberg in. fl., om
inrättande av en befattning som laborator
i barnpsykiatri vid universitetet
i Uppsala;

nr 67 av herr Andersson i Dunker
m. fl., om anslag för utförande av
skydds- och reparationsarbeten på
Mälsåkers slott;

nr 68 av herrar Senander och Holmberg,
angående ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till skolmåltider;

nr 69 av herrar Senander och Holmberg,
angående upphävande av beslut
om införande av s. k. pensioneringsperioder
för personal i civil statstjänst;

nr 70 av herr Senander, angående
utredning av frågan om ledarhundar
till de blinda;

nr 71 av herrar Svensson i Vä och
Pettersson i Norregård, om rätt till fast
förvärvsavdrag vid den kommunala bebeskattningen
för gifta kvinnor, som
deltager i mannens jordbruk eller rörelse; nr

72 av fröken Vinge m. fl., om införande
av reglerad pensionsrätt för
hos riksdagen anställda tjänstemän;

nr 73 av herr Lindberg m. fl., om inrättande
av en stiftsadjunktur för sjömansvård
i Stockholms stift;

nr 74 av herr Andersson i Löbbo
in. fl., om utredning angående särskilda
lagstiftningsåtgärder för att tillgodose
de till Smålands Taberg knutna naturskyddsintressena; nr

75 av fru Nilsson och herr Hagberg
i Stockholm, angående lika lön
för män och kvinnor; och

nr 76 av herr Jansson i Kalix in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till karantänanstalten
i Haparanda för husdjur.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

,1 usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.26.

In fidem
Gunnar Britth.

15—■Andra kammarens protokoll 1954. Nr 2.