1954 ANDRA KAMMAREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1954:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 29

13 —17 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 november. Sid.

Interpellationer av:

herr Nyberg ang. rationaliseringsverksamheten inom marinen och

dess konsekvenser för Karlskrona örlogsstation.............. 4

herr Andersson i Björkäng ang. utredningen av arbetstagarbegreppet
i semesterlagen m. m............................... 5

Onsdagen den 17 november.

Svar på interpellation av herr von Friesen ang. de av förre, finske censurchefen
Kustaa Vilkuna lämnade uppgifterna att material, tillhörande
den svenska utrikesförvaltningen, kommit i orätta händer 8
Svar på frågor av:

herr Dahlén ang. utredningarna i samband med rådmannen Folke

Lundquists förehavanden .......................... 13

herr Rylander ang. återbesättande av befattningar som hovrätts sekreterare

.......................................... 13

herr Rimmerfors ang. personundersökningarna i brottmål ...... 19

herr Königson ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg . . 22

herr Staxäng ang. införselavgifter för fisk.................... 29

Svar på interpellationer av:

herr Kilsmo ang. vidgade insatser för underutvecklade länder .... 31

herr von Friesen ang. skyldighet för medicinalstyrelsen att motivera
rättspsykiatriska utlåtanden ........................ 38

Inrättande av tjänster vid krisorganen in. m................... 41

Utredning om statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern. . 43

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna
sjukförsäkringens ikraftträdande m. m................. 47

överarbetning av ersättningsbestämmelserna vid samhälleliga rådig hetsbegränsningar

över fast egendom........................ 77

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.......................... 82

1 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 29.

Nr 29.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

herr Spångberg ang. en undersökning av advokaternas roll i den

s. k. Folke Lundquist-affären............................ 95

herr Svensson i Ljungskile ang. veterinärstyrelsens verksamhet .. 96

herr Svensson i Ljungskile ang. möjlighet för mindre kvarnföretag
att erhålla s. k. prisfallsersättning till regleringsåret 1954/55 .. 97

herr Löfgren ang. en systematisk undersökning rörande orsakerna

till den senaste tidens tågförseningar...................... 99

herr Håstad ang. indexnämndens sammansättning, m. m....... 99

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 november.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, om ökning av högsta antalet

fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m. m............. 40

Statsutskottets utlåtande nr 161, ang. inrättande av tjänster vid de

statliga krisorganen m. m................................. 41

— nr 162, om statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern

m- m................................................. 43

— nr 163, ang. en periodisk handbok över lagar och författningar.. 47

— nr 164, ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner

efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande m. m....... 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, om överarbetning av ersättningsbestämmelserna
vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast
egendom.......,...................................... 77

— nr 33, om ändringar i vattenlagen ........................ 82

— nr 34, om vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån .............. 82

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. ställande av statens skogs innehav

på Gotland till lantbruksnämndens disposition för komplettering
av jordbruk .................................. 95

— nr 41, om olika norrländska skogsproblem m. m............. 95

Lördagen den 13 november 1954.

Nr 29.

Lördagen den 13 november.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning från Nordiska
rådet angående anslag för viss
publikation.

§ 3.

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
informationer rörande de resultat, som
nåtts under det nordiska ministermötet
på Harpsund.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens näst föregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående de problem,
som den allmänna sjukförsäkringens
genomförande kan komma att medföra
för vissa frisängsdonationer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

proposition angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid de
statliga krisorganen m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 162, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om statens
övertagande av sjöfartsanstalterna å
Vänern;

nr 163, i anledning av väckta motioner
angående en periodiskt utkommande
handbok över gällande lagar och förförfattningar;
och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemannens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av väckta motioner
om en allmän överarbetning av gällande
ersättningsbestämmelser vid samhälleliga
rådighetsbegränsningar över
fast egendom;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i vattenlagen och
nr 34, i anledning av väckta motioner
rörande fråga om vattenbyggnadsföretag
i Mörrumsån; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, med anledning av väckt motion
angående ställande av statens
skogsinnehav på Gotland till lantbruksnämndens
disposition för komplettering
av jordbruk; och

nr 41, med anledning av väckta motioner
om utredning av olika norrländska
skogsproblem m. m.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av väckt motion om ökning
av högsta antalet fullmäktige i
valkrets vid kommunala val m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 29.

Tisdagen den 16 november 1954.

Tisdagen den 16 november.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18,
statsutskottets utlåtanden nr 161—164,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 32—
34 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 40 och 41.

§ 3.

Interpellation ang. rationaliseringsverksamheten
inom marinen och dess konsekvenser
för Karlskrona örlogsstation.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NYBERG (fp), som anförde:

Herr talman! Det osäkerhetstillstånd,
som ofta kännetecknat Karlskrona örlogsstations
ställning i den militära organisationen,
har på senare tid avsevärt
accentuerats. Detta har bl. a. blivit
en följd av riksdagens beslut om flyttning
av Stockholms örlogsbas — ett
beslut vars motivering i och för sig
icke i detta sammanhang skall ifrågasättas,
men som kan väntas få som konsekvens
att Karlskrona örlogsstations
betydelse kommer att reduceras. I samma
riktning har också militärindelningskommitténs
betänkande med förslag
om sammanslagning av marindistriktsstaben
i Karlskrona och milostaben
i Kristianstad ansetts komma
att verka. Såväl de militära som de
kommunala myndigheterna i staden
frågar sig med oro, vart utvecklingen
kan komma att leda.

Några uppseendeväckande uppgifter
angående vidtagna och planerade förändringar
i Karlskrona örlogsstations

ställning i den marina organisationen
lämnades vid Kungl. örlogsmannasällskapets
sammanträde i Karlskrona den
15 november. Det framkom bl. a. att
den pågående rationaliserings- och
standardiseringsprocessen — ur flera
synpunkter givetvis både nyttig och
väl motiverad — kan väntas få mindre
välkomna konsekvenser för Karlskronas
vidkommande. Man kan knappast
värja sig för det intrycket, att de åtgärder
som vidtas icke minst är riktade
mot de militära institutionerna i
Karlskrona. Örlogsstationcns chef lämnade
i detta sammanhang cn del uppgifter,
som veterligen förut varit kända
endast inom en mycket begränsad
krets och som därför var ägnade att
väcka stor uppmärksamhet. Bl. a. framkom
— enligt uppgifter i tidningspressen,
vilkas riktighet det icke finns någon
anledning betvivla — att numera
endast 1/5 av alla sjöofficerare är stationerade
i Karlskrona, medan motsvarande
siffra för Stockholm är VsFör
något mer än 100 år sedan var
däremot hela flottans officerskår stationerad
i Karlskrona. Såsom belysande
för utvecklingen kan vidare erinras
om att medan Karlskrona ännu in på
1940-talet hade 3/4 av flottans stammanskap
har Stockholm nu mer än de båda
andra örlogsstationcrna, Karlskrona
och Göteborg, tillsammans. Ända fram
till 1940-talet hade Karlskrona 2/3 av
flottans underofficerare medan Stockholm
nu har 43 procent och Karlskrona
41. Vidare upplystes att det f. n. planeras
en centralisering till Stockholm
av den verksamhet som hittills åvilat
chefen för Karlskrona örlogsstation
med registrering, befordran, uppflyttning
och kommendering av personal,
vilket givetvis skulle leda till att Karlskronas
roll i den marina organisationen
blev ytterligare reducerad.

Nr 29.

Tisdagen den 16 november 1954.

Interpellation ang. utredningen av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, m. m.

Ur det anförande, som chefen för
örlogsstationen vid det nämnda tillfället
höll kan för övrigt följande citeras: »Mina

betänkligheter mot en sammanslagning
av stationsledningarna
ligger främst däri, att man kan befara
att krigsorganisationen av flottans förband
försvåras, om ej ett ganska vidlyftigt
arbete för densamma utföres såväl
centralt som å vederbörande marindistrikts
depå, att mindre personalkännedom
kommer att stå till förfogande
vid befordran och kommendering,
att möjligheterna till personlig
kontakt med kommenderingsmyndigheterna
i fråga om egna angelägenheter
i många fall försvåras samt att
Karlskronas betydelse för anda och
tradition inom flottan kommer att minskas.
Med stor sannolikhet kommer
centraliseringen att medföra en ej obetydlig
decimering av den uo- och ubefpersonal,
som nu är bosatt i Karlskrona.
En viss oro för framtiden ger
sig redan till känna hos ifrågavarande
personalgrupper genom begäran om
förflyttning till Stockholm. Till ett sådant
steg bidrager nog den erfarenheten,
att fartygen nu mer än tidigare
är baserade på Stockholms skärgård,
varigenom för karlskronaborna kontakten
med hemmet minskas.»

Den utveckling, som här pågår, är
som nämnts ganska oroande ur Karlskrona
stads synpunkt. Karlskrona är
ju en utpräglad militärstad och är för
sin fortsatta utveckling starkt beroende
av att de militära institutionerna
icke minskas, i varje fall icke i alltför
hastig takt. Möjligheterna att på det
civila området ersätta, vad som förloras
på det militära är icke till fyllest,
och denna ersättning kan näppeligen
ske annat än på mycket lång sikt. Det
har gjorts gällande att statsmakterna
måste ha ett siirskilt stort ansvar för
eu stad, som tillkommit på statsmyndigheternas
framställning, och därav
har även dragits slutsatsen att riksda -

gen bör vara väl informerad om vad
som händer och sker. Detta är otvivelaktigt
riktigt. Det skulle vara icke bara
ur Karlskrona stads och de marina
myndigheternas synpunkt värdefullt
med en redogörelse för riksdagen om
vad som sker på detta område; även
riksdagen själv bör ha intresse av att
få närmare uppgifter i frågan.

Med anledning av vad sålunda anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa
följande interpellation:

År herr statsrådet villig att ge kammaren
en redogörelse för den pågående
och planerade rationaliseringsverksamheten
inom marinen och de konsekvenser
denna verksamhet kan väntas
komma att få för Karlskrona örlogsstations
vidkommande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Interpellation ang. utredningen av arbetstagarbegreppet
i semesterlagen, m. m.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Riksdagen anhöll år
1951, att Kungl. Maj:t måtte utreda frågan
om hänförande av de s. k. beroende
uppdragstagarna under semesterlagen
och de övriga författningar, där så kan
vara påkallat. Kungl. Maj :t uppdrog då
åt den år 1947 tillsatta arbetstidsutredningen
att utreda frågan och inkomma
med förslag i nämnda hänseende. Utredningen
har i juli i år avgivit sitt
betänkande del nr 5 men har häri icke
upptagit ifrågavarande problem till behandling.
Frågan rörande arbetstagarbegreppet
i semesterlagen m. fl. författningar
och semesterrätten för s. k.
beroende uppdragstagare är alltså fortfarande
lika oklar som vid riksdagsbehandlingen
1951.

Anledningen till att denna fråga vid
nämnda tillfälle togs upp till behand -

Nr 29.

Tisdagen den 16 november 1954.

Interpellation ang. utredningen av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, m. m.

ling i riksdagen var, att högsta domstolen
i ett mål om semesterersättning
mellan ett skogsbolag i Dalarna och tre
skogskörare avkunnat en dom av starkt
prejudicerande karaktär. Enligt handlingarna
i målet hade skogskörarna i
fråga utfört sina skogskörningsarbeten
på samma sätt och under samma villkor
som i allmänhet gäller för skogskörare.
Riksdagen hade vid antagandet
av 1945 års semesterlag klart uttalat,
att skogskörare borde betraktas som
arbetstagare i lagens mening. Men högsta
domstolen förklarade i sitt nämnda
utslag, att de ifrågavarande skogskörarna
inte vore att betrakta som arbetstagare
enligt semesterlagens bestämmelser.
Någon semesterersättning erhöll
de inte.

Arbetstagarbegreppets tolkning är oftast
avgörande vid tillämpning av de
flesta av våra sociala lagar, såsom
semesterlagen, olycksfallsförsäkringslagen,
arbetsskyddslagen o. s. v. Olycksfallsförsäkringslagen
torde utan diskussion
för den enskilde ha den största
betydelsen. Nu gällande lag har icke
i sin tillämpning till alla delar varit
tillfredsställande, beroende på oklarheten
i arbetstagarbegreppet. Försäkringsrådet
har genom olika utslag i aktuella
fall givit lagen en vidare tolkning
än som från början avsågs. Trots
detta har inånga olycksfall, berörande
framför allt småbrukare, icke kunnat
behandlas på tillfredsställande sätt.

Den 1 januari 1955 skall den nya lagen
om sjuk- och olycksfallsförsäkring
träda i kraft. Någon bestämning av arbetstagarbegreppet
finns icke i denna
lag. Av förarbetena framgår emellertid,
att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
skall tillämpas, d. v. s.
samma begrepp, som reglerar rätten
till semester och semesterförmåner enligt
semesterlagen.

Därtill har departementschefen under
ärendets handläggning uttalat »att
skogskörare, som arbetar under gällande
ramavtal för Norrland och Da -

larna eller eljest utför arbeten på liknande
sätt, skall betraktas som arbetstagare
i lagens mening». Riksdagen
gjorde, som jag framhållit, ett till sin
innebörd likartat uttalande om skogskörarna
vid antagandet av 1945 års
semesterlag. Men högsta domstolen förklarade
i det nämnda rättsfallet år
1949, att skogskörarna icke var arbetstagare
i semesterlagens mening.

I meddelande nr 2/1954 från riksförsäkringsanstalten
till samtliga erkända
sjukkassor, berörande tillämpningen
av den allmänna sjukförsäkringen
och därmed även olycksfallsförsäkringen,
uttalas följande: »Såsom huvudregel
gäller alltså att arbetstagare
är en person, som är i tjänst (anställd)
hos annan. Har en person rätt
till semester enligt semesterlagen är
han arbetstagare också enligt sjukförsäkringslagen.
» Å sidan 2 i samma
skrivelse meddelas vidare: »Flertalet
fall torde icke bereda någon svårighet.
I vissa fall kan emellertid tvekan uppstå,
huruvida en person har eller icke
har rätt till semester enligt semesterlagen
och om han alltså är att anse
som arbetstagare eller självständig företagare.
Frågan skall bedömas med
ledning av allmänna rättsgrundsatser
och den praxis, som utbildat sig vid
tillämpning av semesterlagen. Fallet
får avgöras med beaktande av samtliga
i samband med arbetsavtalet förekommande
omständigheter.»

I samma skrivelse anföres beträffande
skogskörslor (sidan 6): »Skogskörare,
å vilka gällande ramavtal för
skogsbruket i Norrland och Dalarna
äger tillämpning eller som eljest utför
arbete på liknande villkor, är regelmässigt
att anse som arbetstagare. För
att ''liknande villkor’ skall kunna anses
föreligga, torde få erfordras, att
skogskörarens utfästelser enligt avtalet
i huvudsak skall gå ut på att ställa arbetskraft
jämte häst och körredskap
till förfogande för arbetsuppgifter, som
skogsägaren bestämmer. Innefattar av -

Tisdagen den 16 november 1954.

Nr 29.

Interpellation ang. utredningen av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, m. m.

talet däremot ett åtagande från skogskörarens
sida att utföra visst bestämt
uppdrag, exempelvis att från vissa angivna
skogslotter framköra där avverkat
virke, och äger han därvid att på
sitt ansvar anlita medhjälpare för arbetet
i stället för att själv utföra detsamma
i dess helhet samt även i övrigt
ha frihet att ordna arbetet, är han
regelmässigt att betrakta som självständig
företagare.»

Därest man undersöker en skogskörares
anställningsförhållanden, det må
vara i Norrland eller annorstädes, reglerade
genom kollektiva ramavtal eller
icke, skall man finna, att de närmast
är i överensstämmelse med vad som
riksförsäkringsanstalten sist sagt. Skogskörarna
skulle härigenom vara att betrakta
som självständiga företagare.

Den generösa bedömning av arbetstagarbegreppet,
som riksförsäkringsanstalten
hittills tillämpat på grund av
försäkringsrådets utslag, finns icke
omnämnd i meddelandet, ej heller den
rättspraxis, som härigenom uppstått.

De erkända sjukkassorna torde knappast
ha erforderlig kompetens att på
tillfredsställande sätt bedöma innebörden
av arbetstagarbegreppet i semesterlagen.
Man kan befara, att större
osäkerhet beträffande begreppets innebörd
kommer att framträda vid tilllämpningen
av den nya sjuk- och
olycksfallsförsäkringslagen än som tidigare
varit fallet. Största oklarhet torde
föreligga, huruvida de mindre jordbrukare
och arrendatorer, som åtager
sig körningsarbeten, såväl skogskörningsarbete
som annan körning vid
vägarbeten, kraftverksanläggningar, flygfältsarbeten
in. m., har något skydd i
den nya sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen.
Det kan inte vara rimligt,
att de själva eller deras efterlevande
först i ett aktuellt fall, då olyckan redan
inträffat, skall få veta, huruvida
och i vilken utsträckning de åtnjuter
sjuk- och olycksfallsförsäkringslagens
skydd. Det synes därför vara nödvän -

digt, att klarhet beträffande arbetstagarbegreppets
innebörd och sjuk- och
olycksfallsförsäkringslagens tillämpning
för ifrågavarande grupper snarast vinnes.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna kammaren
upplysning om huruvida utredningen
om arbetstagarbegreppet i semesterlagen
beräknas kunna slutföras i sådan
tid, att proposition rörande denna fråga
kan föreläggas 1955 års riksdag?

2. Ämnar statsrådet utfärda sådana
direktiv för riksförsäkringsanstalten,
att den rättspraxis, som hittills följts
av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
beträffande de beroende
uppdragstagarnas skydd mot olycksfall
i arbetet, fortfarande kommer att tilllämpas
även efter den 1 januari 1955
intill dess riksdagen tagit ställning till
det förslag, som kan väntas från Kungl.
Maj:t rörande arbetstagarbegreppet och
de beroende uppdragstagarnas ställning
i semesterlagen m. fl. lagar.

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

221, angående utlämnande av viss
kvantitet s. k. rövat guld; och

nr 223, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till reglemente
angående förvaltningen av riksförsäk -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. de av förre finske censurchefen Kusta Vilkuna lämnade

uppgifterna, att material tillhörande den svenska utrikesförvaltningen kommit i

orätta händer.

ringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond;
och

från andra lagutskottet:
nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester.

§ 7.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes därefter
kl. 16.12.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 17 november.

Kl. 11.00

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Andra kammarens kansli

Riksdagshuset, Stockholm.

Undertecknad får härmed på begäran
intyga, att Riksdagsman Anders Pettersson,
Dahl, Vessigebro, sedan den 15.11 är
intagen å härvarande länslasarett för
sjukdom (observation) samt att Riksdagsman
Pettersson torde vara oförmögen
att bevista riksdagen under
minst en vecka från dato.

Falkenberg den 16 nov. 1954
N. Strömberg
Lasarettsläkare.

Herr Pettersson i Dahl beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen fr. o.
m. den 15 innevarande november tills
vidare.

§ 2.

Svar pa interpellation ang. de av förre
finske censurchefen Kustaa Vilkuna lämnade
uppgifterna, att material tillhörande
den svenska utrikesförvaltningen kommit
i orätta händer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr von Friesen har
med kammarens tillstånd till mig ställt
följande fråga:

Vill herr utrikesministern lämna en
redogörelse för resultatet av undersökningen
rörande de av förre finske censurchefen
Kustaa Vilkuna lämnade uppgifterna,
att material tillhörande den
svenska utrikesförvaltningen kommit i
orätta händer?

Till svar får jag meddela följande:

Enligt vad offentligen tillkännagivits
har Kungl. Maj:t genom beslut den 5
november uppdragit åt justitiekanslern
att verkställa en undersökning i anledning
av professor Vilkunas artikel och
att vidtaga de åtgärder, som därav kan
föranledas.

Eftersom de av professor Vilkuna
lämnade uppgifterna kan tyda på
brottsligt förfarande av tjänstemän i
Sverige, har det befunnits riktigast att
överlämna ärendet till JK, som härvid
får del av det material i saken, som
hittills har kunnat sammanställas genom
utrikesförvaltningens försorg. På
sakens nuvarande stadium nödgas jag
inskränka mig till detta meddelande.

Härefter anförde:

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29. 9

Svar på interpellation ang. de av förre finske ccnsurchefen Kustaa Vilkuna lämnade
uppgifterna, att material tillhörande den svenska utrikesförvaltningen kommit i

orätta händer.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att till utrikesministern
få framföra mitt tack för det
lämnade svaret, som ju i formellt avseende
är oantastligt, då det bara ger en
kort redogörelse för det hittillsvarande
utredningsresultatet. Icke desto mindre
nödgas jag konstatera att svarets innehåll
är sådant, att det kan betraktas
som en viss förväntans upplösning i
praktiskt taget ingenting, ty innehållet
i det av utrikesministern lämnade svaret
är ju fullständigt känt både för
kammaren och den svenska allmänheten
i och med vad som har meddelats
i tidningarna. Vi har ju allesamman genom
tidningarna kännedom om att justitiekanslern
för närvarande har ärendet
under utredning.

Då frågan behandlas på detta rent
formella sätt skall jag därför inte nu,
herr talman, begagna tiden till att beröra
själva sakfrågan, professor Vilkunas
s. k. avslöjanden m. m. Det kan
senare bli tillfälle att litet närmare ge
en bakgrund till vad som inträffade för
ett tiotal år sedan. Jag skall i likhet med
utrikesministern hålla mig till frågans
rent formella sida, dess utredningssida.

Jag tillåter mig då att konstatera, att
det var den 19 oktober detta år som
tidningarna publicerade professor Vilkunas
redogörelse med hans avslöjanden
att en läcka hade förevarit. Något
därefter — jag kan inte exakt erinra
mig vilken dag det gällde — kommer
från utrikesdepartementet ett meddelande
att man där skall företa den utredning
som anses påkallad och sedermera
lämna en kommuniké i ärendet,
innehållande utredningsresultatet. Av
den anledningen avstod jag från att interpellera
redan vid höstriksdagens
öppnande, vilket i första hand varit
min avsikt, då det kanske hade tett sig
ganska onödigt eftersom utrikesdepartementet
ställt ett sådant här utredningsresultat
i sikte ganska snart. Emel -

lertid såg jag mig i alla fall föranlåten
att senare, då det också var känt att
justitiekanslern skulle få hand om saken,
begära en redogörelse, då jag dock
hade tänkt mig att svaret skulle mera
ingå på själva sakfrågan, med andra
ord att utredningsresultatet skulle vara
klart.

Den fråga som jag i dag skulle vilja
rikta till utrikesministern är: Vad förevar
i utrikesdepartementet under tiden
från det att professor Vilkunas artikel
var publicerad till dess ärendet den 5
november överlämnades till justitiekanslern?
Det gjordes väl i alla fall någon
form av utredning inom departementet?
Det kan ju möjligen vara av ett
visst intresse att höra hur därmed förhåller
sig.

En liten fingervisning får man i det
låt vara mycket knapphändiga svaret,
då utrikesministern säger att uppgifterna
kan tyda på brottsligt förfarande
av tjänstemän i Sverige. Det skulle alltså
begränsa fältet av dem som man skulle
undersöka. Jag skulle här vilja fråga
utrikesministern om han har grundad
anledning att ta just de här orden precis
som de står efter bokstaven, att det
är tjänstemän i Sverige som har låtit
komma sig till last att meddela obehöriga
personer innehållet i från svenskt
håll avgivna rapporter. Teoretiskt kan
man naturligtvis annars tänka sig —
och man har varit inne på den tanken
tidigare — att det har varit icke-svenskar
anställda på beskickningen i Helsingfors,
som har utgjort den här läckan.
Ett par personer har ju också i
det sammanhanget utpekats, ehuru de
sedermera av allt att döma har kunnat
frias från ansvar.

Den andra frågan, som jag skulle vilja
ställa till utrikesministern i detta sammanhang,
gäller justitiekanslerns egen
utredning. Det är ju alldeles klart, att
om utredningen begränsas till att gälla
tjänstemän i Sverige kan naturligtvis

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. de av förre finske censurchefen Kustaa Vilkuna lämnade

uppgifterna, att material tillhörande den svenska utrikesförvaltningen kommit i

orätta händer.

justitiekanslern fullfölja utredningen
och även dra konsekvenserna av densamma.
Men om man måste öppna fältet
och granska t. ex. vad som skedde på
Helsingforsbeskickningen, föreställer
jag mig åtminstone att det blir ganska
svårt för justitiekanslern att utan anlitande
av alldeles särskild expertis och
särskilda tillstånd företa denna undersökning.
Nu skulle jag därför vilja fråga
utrikesministern, om det är avsikten att
justitiekanslern skall få till sitt förfogande
någon tjänsteman som får företa
utredningar även utanför Sveriges gränser,
vilket skett i vissa andra liknande
fall. Jag vill med andra ord fråga vilken
befogenhet justitiekanslern har att driva
detta ärende.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr von Friesen föreföll
inte särdeles belåten med svaret —
han sade att det var en förväntans upplösning
i intet — men jag undrar just
vad herr von Friesen hade väntat sig.
Det finns ju inte någon möjlighet för
tjänstemännen i utrikesdepartementet
att bara gå till arkivet och slå upp vad
det fanns för läcka för 13 år sedan.
Det finns såvitt jag vet ingen tjänsteman
i det nuvarande utrikesdepartementet
som var med på den tiden, och
det finns ju inte dokument i arkivet som
anger vilka personer som kunde ha
gjort sig skyldiga till denna läcka.

Herr von Friesen beklagade sig över
att han bara fick veta sådant som var
allmänt känt. Jag kan inte hjälpa att
herr von Friesens interpellation kom
innan beslutet om att ärendet skulle
överlämnas till justitiekanslern fattades
i konselj, men när det nu var så ansåg
jag artigheten fordra att jag svarade på
den framställda interpellationen och
inte bara lät herr von Friesen läsa i tidningarna
om vad som hade skett.

Herr von Friesen ställde en rad frågor
till mig. Den första gällde vad som
förekommit i utrikesdepartementet under
tiden mellan den 19 oktober och
tills Kungl. Maj :ts beslut om sakens
överlämnande till justitiekanslern fattades.
Det har helt naturligt förekommit
att man har sökt utröna, om det
funnits några rapporter från dåvarande
svenske ministern i Helsingfors till utrikesdepartementet,
vilka svarade mot
de antydningar som förekom i professor
Vilkunas artikel. Det har vidare
gjorts förfrågningar hos ett antal personer
som möjligen kunde väntas ha
några upplysningar att ge, och det har
över huvud taget gjorts en del sådana
undersökningar som kan anses vara
nödvändiga såsom preliminära åtgärder
om man vill komma till klarhet i saken.
Jag vill tillägga att undersökningarna
gjordes efter underhandskontakt med
justitiekanslern och hade hans gillande.

Den andra frågan var den, om det
skulle ligga någon särskild vikt vid orden
»tjänstemän i Sverige» och om de
innebar någon begränsning av justitiekanslerns
uppgift. Det är inte fallet. Det
står bara såsom motivering för att justitiekanslern
valdes som undersökningsorgan,
att det kunde bli fråga om
åtal för tjänstefel mot svensk ämbetsman.
Man kunde ju annars ha tänkt sig
antingen att uppdraget skulle lämnas
åt riksåklagaren eller att man skulle
vidta någon speciell åtgärd. Just emedan
det kunde tänkas föreligga brottsligt
förfarande av tjänsteman ansågs
det emellertid riktigast att justitiekanslern
fick hand om saken, detta så mycket
hellre som det inte är alldeles uteslutet,
om brottslingen upptäcks, att
straffet ännu inte är preskribrat, varigenom
det ankommer på JK att anställa
åtal.

Den tredje frågan gällde huruvida utredning
kunde ske i Helsingfors. Ja,
det kan den naturligtvis till en viss

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Svar på interpellation ang. de av förre finske censurchefen Kustaa Vilkuna lämnade

uppgifterna, att material tillhörande den svenska utrikesförvaltningen kommit i

orätta händer.

grad, men å andra sidan är det givet
att svenska myndigheter inte har något
slags jurisdiktion över finska medborgare,
och det innebär en viss begränsning
av möjligheterna att utreda vad
som kan ha skett i Helsingfors. Justitiekanslern
har emellertid full möjlighet
att göra vad som i detta avseende kan
göras.

På herr von Friesens fråga, huruvida
justitiekanslern kan få särskilda utredningsmän
till sitt förfogande, svarar
jag ja. Justitiekanslern har full rätt och
möjlighet härtill, och jag tror också
att han har för avsikt att tillkalla en
eller flera utredningsmän som kan förväntas
ha särskilda förutsättningar att
forska i en fråga av denna art.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är oändligt tacksam
mot utrikesministern för att han är så
artig mot mig, att han ger mig ett svar
som i och för sig är fullkomligt intetsägande.
Jag uppskattar naturligtvis den
vänlighet som ligger i en sådan attityd.

När utrikesministern direkt frågar
mig, vad jag hade väntat mig av hans
redogörelse, kan jag inte ge något annat
svar än att jag hade väntat mig ett
resultat av utredningen. Om ett sådant
resultat hade kunnat presteras, skulle
jag gärna ha väntat ännu längre. Det är
bekant att justitiekanslerns utredningar
har en beklaglig tendens att dra ut på
tiden — jag skall beröra den saken om
en stund i samband med att jag får ett
annat interpellationssvar av inrikesministern
— och det kan måhända därför
dröja ganska länge innan vi får se
resultatet. Av ännu större betydelse är
att utredningen troligen — jag höll på
att säga av gammal och dålig vana —
blir hemligstämplad och att riksdagen
följaktligen icke får en redogörelse för
vad som förevarit i denna affär, såsom
min avsikt var.

Jag tillåter mig därför hemställa att
utrikesministern fortsätter att visa vänlighet
och redovisar resultatet av utredningen
inför kammaren när den är
klar, eftersom saken i alla fall på detta
sätt har förts upp i riksdagen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag måste säga herr von
Friesen, att genom en utredning av den
här arten, som gäller snarare historiska
händelser än aktuella frågor, är det ju
ytterligt svårt att komma till något resultat.
Själv är jag ganska skeptisk i
fråga om möjligheterna att upptäcka
vilka personer som har varit i verksamhet
vid den tiden, såvida inte de
som är närmast engagerade — närmast
professor Vilkuna själv — frivilligt
meddelar vilken eller vilka personer han
har åsyftat. Jag tror justitiekanslern
arbetar med all den skyndsamhet som
är möjlig. Han har mycket begränsad
personal men får i detta fall anlita särskild
utredningsman. Jag kan bara säga
till herr von Friesen att han får väl
stilla sin nyfikenhet tills utredningen
är färdig. Saken är ändå inte till den
grad överhängande, att inte herr von
Friesen bör kunna ge sig till tåls, så
att utredningen kan på normalt sätt
föras till slut.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fästa utrikesministerns
uppmärksamhet på att
— det hände då utrikesministern var i
Amerika — utrikesdepartementet i hans
frånvaro utlovade en ganska skyndsam
kommuniké i ärendet. Av meddelanden i
tidningarna drog jag den slutsatsen, att
man verkligen från departementets sida
skulle lämna upplysningar i sakfrågan.
•lag fick den uppfattningen, som kanske
var förhastad, efter vad utrikesministern
nu säger, att man där från
början ansåg, att frågan inte var så för -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. de av förre finske censurchefen Kustaa Yilkuna lämnade

uppgifterna, att material tillhörande den svenska utrikesförvaltningen kommit i

orätta händer.

farligt konstig utan att kresten av de
misstänkta var så pass begränsad, att
man ganska snart skulle kunna avslöja
läckan. Då man läser vad professor Vilkuna
själv skrivit i denna fråga — och
jag tycker nog, att hans yttrande där
har sanningens prägel — så finner man,
att han säger att han närmast tycker
det är märkvärdigt, att man inte på
svenskt håll har kunnat lista ut vem det
är fråga om. Jag tackar emellertid utrikesministern
för svaret, och jag slutar
med den förhoppningen, att redovisning
skall kunna ske så småningom,
även om det först blir nästa år, och att
redovisningen ges full offentlighet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Den kommuniké som
man tänkte sig från utrikesdepartementets
sida, avsåg just att meddela, att
meningen var att överlämna saken till
justitiekanslern, men på min tillskyndan
— det är riktigt att jag var i Amerika
då — dröjde man något med att
fatta det formella beslutet om ärendets
överlämnande till justitiekanslern, därför
att man kunde tänka sig, att i och
med det beslutet blev bekant, skulle
det bli svårare att få frivilliga upplysningar
av personer, som möjligen kunde
sitta inne med några kunskaper i
saken. Som sagt togs underhandskontakt
med justitiekanslern, men beslutet
i konselj om hans befattning med uppdraget
uppsköts något.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Då hans excellens herr
utrikesministern har hänvisat till pågående
utredning och inte svarat i sak,
saknar jag här anledning att gå närmare
in på regeringens åtgöranden och
ställningstaganden i denna sak. Jag har
begärt ordet för att påpeka den dubbla
bokföring som äger rum i affärer som
denna, inte minst i pressen.

Professor Vilkuna har avslöjat den
största och farligaste spionaffären i
Sveriges modernaste historia. Svenska
beskickningschefers rapporter, kanske
också deras instruktioner, har mitt under
brinnande krig överlämnats till
Finland och därmed också till Hitlertyskland,
som vid den tiden var Finlands
vapenbroder. Detta gäller inte bara
beskickningen i Helsingfors utan
också flera andra beskickningar. Detta
skedde vid en tidpunkt, då Tyskland
väntades kunna angripa Sverige när
som helst. Genom arkivfynd och på
många andra vägar vet vi, att Tyskland
hade lika god kännedom om våra
militära hemligheter. När general Kellgren
frågade, vad han kunde utlämna
till chefen för Hitlers militära underrättelseväsen
general von Utmann fick
han som bekant från ett visst departement
det historiska beskedet: Håll honom
för f—n på gott humör.

De spionläckor, som nu avslöjats,
måste finnas på höga förtroendeposter,
kanske i högsta försvarsledningen och
dess dechiffreringsavdelning eller i
någon beskickning eller i UD. Det är
kanske åtminstone en av orsakerna till
att Sveriges dåvarande minister och
militärattaché i Moskva utvisades med
24 timmars varsel mitt under brinnande
krig, därför att uppgifter, som de fått
i förtroende, kommit till Hitlerregimens
kännedom. Den saken fick inte
svenska folket veta.

Nu kommer jag till den dubbla bokföringen.
Jag har inte märkt mycket av
indignation i de stora pressdrakarna
över den farligaste spionaffären i Sverige,
över att människor på våra främsta
förtroendeposter svikit sin plikt.
Man är inte upprörd över att affären
förekommit men väl över att den har
sipprat ut och att svenska folket fått
reda på den. överslätnings- och bagatelliseringsförsöken
har varit många.
Det har gått påfallande trögt att få nå -

Onsdagen den 17

Svar på fråga ang. utredningarna av vissa

Lundquists förehavanden.

got besked, och det har inte gått fort
med undersökningen. Man har utbrett
sig mer över professor Vilkunas »sladderaktighet»,
som det heter, men i övrigt
tycks man finna sådana här affärer
på högsta ort tämligen förklarliga och
ursäktliga. Man har sagt i en tidning,
att det var sannolikt någon människa
som hyllade principen att »Finlands
sak är vår» och därför gått litet på sidan
om sin befogenhet. Men vid den tiden
var Finlands sak också Hitlerregimens.

Anmärkningsvärt var också förre utrikesministern
Giinthers yttrande i sammanhanget,
att han fann det underligt
att det var behövligt, eftersom Finland
fick de viktigaste informationerna på officiell
väg. Jämför denna bagatellisering
och dessa nedtystningsförsök i pressen
med det våldsamt känsloladdade sensationsmakeriet
kring en viss provokationsaffär
för två och ett halvt år sedan,
där man inte hade annat underlag
än en svamlande mytomans påståenden!
Då var det också historiska händelser,
som utrikesministern nyss talade
om. Då var det sådana anklagelser
som att någon påstods för tretton år
sedan — då var det för elva år sedan
— ha räknat de tyska transitotågens
vagnar när de gick genom Norrbotten.
Det är klart att sådant är löjliga bagateller
jämfört med vad som här avslöjats,
även om det hade varit sant,
vilket inte finns ett spår av bevisning
för.

Enligt professor Vilkunas avslöjande
har vårt lands viktigaste hemligheter
mitt under brinnande krig utlämnats
till en makt som utgjort ett allvarligt
och akut militärt hot mot vårt folk.
Det verkligt farliga spionaget och de
farligaste läckorna måste alltid sökas
bland folk som vet någonting om sådana
hemligheter. Vårt land håller sig
officiellt neutralt, och svenska folket
vill att vårt land skall vara neutralt.
En dubbel bokföring i frågor som dessa
ställer vår neutralitet i tvivelsmål. Det

november 1954. Nr 29. 13

frågor i samband med rådmannen Folke

är allmänt känt att försök att skapa
spionpsykos ingår som ett led i den
psykologiska krigföringen, när man vill
skapa indignation och fientlighet mot
ett visst land. Det förekommer liknande
saker också nu. Medan man blåser upp
bagateller har representanter för en
viss stormakt i väster, som är ledande,
i kampen mot avspänningen i världen,
fritt tillträde till våra hemligaste försvarsanläggningar,
även de som befinner
sig under jord.

Vi inregistrerar utrikesministerns
ord att en undersökning är i gång. Med
anledning av alla de överslätningsförsök
som förekommit i pressen uttalar
jag emellertid den förhoppningen —•
och jag tror att jag därvid har många
bakom mig — att det nu inte blir någon
ny Lundquistutredning, så att dessa
»historiska» händelser blir ytterligare
20 år äldre innan svenska folket
får veta något om dem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. utredningarna av
vissa frågor i samband med rådmannen
Folke Lundquists förehavanden.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat
mig, när det kan väntas, att justitiekanslerns
utredningar angående vissa
frågor i samband med rådman Folke
Lundquists förehavanden, begärda dels
i februari 1951 och dels i maj 1953,
blir färdiga.

På grund av upplysningar, som jag
inhämtat från justitiekanslersämbetet,
vill jag på denna fråga svara följande.

Frågan avser två skilda utredningar.
Den första upptogs i februari 1951 på
rådman Lundquists egen begäran och
avsåg vissa åtgärder av denne såsom
företrädare för en fastighetsförening

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråg^ ang. utredningarna av vissa frågor i samband med rådmannen Folke
Lundquists förehavanden.

vid tillkomsten av en lagsökningshandling.
JK har under år 1951 gjort en
tämligen omfattande utredning i detta
ärende. Sedan allmän åklagare inlett
förundersökning mot Lundquist rörande
andra brott, har handlingarna i
ärendet den 15 januari 1952 överlämnats
till allmän åklagare. I vissa hänseenden
har också de förfaranden av
Lundquist som berörts i JK:s utredning
tagits upp i det stora mål som pågår
vid domstolarna. Det ärende, som ursprungligen
upptagits hos JK, vilar i
avbidan på utgången i det allmänna
brottmålet.

Den senare av herr Dahlén nämnda
utredningen är den i maj 1953 anbefallda
utredningen om förhållandet
mellan magistraten i Stockholm och
Lundquist. Såsom justitiekanslersämbetet
nyligen, eller närmare bestämt
den 15 oktober 1954, har meddelat genom
TT, beräknas att häradshövding
Drycker, som biträder JK med denna
utredning, skall bli färdig med sitt arbete
under nu innevarande månad, och
att justitiekanslern kort därpå skall
kunna för sin del ta ställning till saken.

Vidare anförde:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret och för att
det har kommit så snabbt, såsom avsikten
är vid enkla frågors besvarande.
Jag skall dock våga mig på ett litet beklagande,
och det är att ingen av de
som i dag får svar från justitieministern,
vare sig första lagutskottets ordförande,
herr Rimmerfors eller jag hade
någon aning om att vi skulle få svar
förrän vi läste om det i morgontidningarna.
Jag vill självfallet inte att departementschefen
skall åta sig den uppgiften
att ha kontakt med riksdagens ledamöter,
men det vore kanske önskvärt
att det då och då vore litet bättre kontakt
på den punkten.

I det ärende som justitiekanslern sade
sig ha tagit upp till behandling i
februari 1951 ingick två beståndsdelar.
För det första det förhållandet att
rådman Lundquist till underlydande i
magistraten lämnat ut en handling, som
han bad att de skulle bevittna, trots att
någon namnteckning inte fanns på
handlingen. De som skulle bevittna uppfattade
väl att Lundquist själv skulle
skriva på sitt namn, men det gjorde
han inte utan skrev dit en annans
namn. Det visade sig sedan att han
hade fullmakt att göra detta. Det var
den ena sidan av saken.

Den andra var att justitiekanslern
blev underkunnig om att den, vars
namn Lundquist skrivit, hade gjort gällande
att Lundquist förfarit bedrägligt
mot honom. Justitiekanslern företog,
som justitieministern sagt, en stor utredning
år 1951, men utöver detta har
ingenting hänt, såvitt jag kan bedöma,
vare sig beträffande bevittningshistorien
eller anklagelsen för bedrägeri.
Men, som justitieministern anför, när
en särskild åklagare förordnades överlämnades
justitiekanslerns akt i detta
ärende den 15 januari 1952 till denne
åklagare. I torsdags, det vill säga två
dagar efter det att jag avlämnat min
enkla fråga, väcktes intresset hos justitiekanslern,
och han bad då att få
tillbaka sina papper. Även mycket enkla
frågor kan sålunda ha en viss effekt!

Åklagaren förde både bevittningsaffären
och bedrägerihistorien till åtal.
1 rådhusrätten fälldes Lundquist för
båda frågorna, medan han friades för
bevittningen i hovrätten. För bedrägeriet
och tillsammans med andra brott
dömdes vidare rådman Lundquist för
grov trolöshet mot huvudman. Nu säger
justitieministern att ärendet, som ursprungligen
upptogs av JK, vilar i avvaktan
på utgången i det allmänna
brottmålet. Jag är emellertid inte riktigt
på det klara med innebörden av ordet
»vilar» i det sammanhanget. Hovrät -

Onsdagen den 17

Svar på fråga ang. utredningarna av vissa

Lundquists förehavanden.

tens dom i bevittnings- och bedrägerifrågorna
avkunnades den 16 juli i år,
och den 13 augusti meddelade riksåklagaren
att någon fullföljdstalan icke
skulle äga rum. Sedan dess har det gått
över tre månader utan att någonting
ytterligare hänt. Jag förmodar att det
sammanhang mellan de olika faserna
jag här påvisat är det riktiga, och att
det inte finns någon annan förklaring.

Jag har för min del undrat om inte
justitiekanslerns underlåtenhet att vidtaga
några åtgärder utöver själva utredningen
haft en annan sida, nämligen
den principiella, och det är i så fall
den, som i detta sammanhang är av intresse
att diskutera med justitieministern.
Man frågar sig nämligen, om justitiekanslern
i sin nya funktion, sedan
riksåklagarämbetet brutits ut ur justitiekanslersämbetet,
i likhet med JO och
MO inte anser att instruktionen ger
honom anledning att till annan myndighet
överlämna beskyllningar om allmänna
brott. Eftersom frågan påtalats
i olika sammanhang tror jag det vore
värdefullt att här få ett besked från justitieministern.
Anser justitieministern
att justitiekanslern, om han i samband
med anmälan om ämbets- eller tjänstebrott
får kännedom om även allmänt
brott, skall vidarebefordra denna till
annan myndighet, eller skall han låta
saken förfalla? Det kan tänkas att justitieministern
anser att en komplettering
av instruktionerna behövs på denna
punkt. När riksdagen nu tagit upp
frågan om JO:s och MO:s ställning, tror
jag det skulle vara värdefullt om även
Kungl. Maj:ts ombud härvidlag fick ett
klart och tydligt besked. Det är möjligt
att bestämmelserna i dessa stycken är
tillfredsställande. Jag har försökt forska
i den saken men inte lyckats vinna tillräcklig
klarhet.

Beträffande rådman Lundquists förfarande
i bevittningsaffären har ju hovrätten
förklarat, att brottslig handling
inte föreligger. Den principfråga som

november 1954. Nr 29. 15

frågor i samband med rådmannen Folke

då uppställer sig är: Även om det inte
är en brottslig handling, skall ändå inte
justitiekanslern beivra tillvägagångssättet?
Skall han inte påtala även andra
former av olämpligt förfarande? Ett uteblivit
besked därutinnan från justitiekanslern
kan ju innebära ett principiellt
men tyst godkännande av att en
tjänsteman till underordnad lämnar ut
en icke underskriven handling till bevittning
och sedan skriver på ett annat
namn. Även om detta inte är brottsligt
förfarande, förefaller det mig dock
vara ett förfaringssätt, som inte är tillbörligt
för en tjänsteman i rådmans
ställning — och självfallet inte heller
för andra med jämförbara uppgifter.

Nu säger justitieministern att frågan
för JK:s del vilar. Jag har frågat vad
som menas med ordet vilar i det sammanhanget,
och jag avvaktar svar på
den punkten. Jag vill också, liksom
herr von Friesen gjorde nyss, fråga justitieministern
om justitiekanslersämbetet
verkligen har den tillgång på arbetskraft,
som ämbetet bör ha. Den begäran
om en utredning av förhållandena vid
Stockholms magistrat och vederbörandes
kännedom om rådman Lundquists
affärstransaktioner, som justitieministern
själv begärde den 15 maj 1953,
skall enligt uppgift bli klar i denna månad,
alltså i november 1954. Det förefaller
mig vara en ganska lång tid. När
processreformen genomfördes, byggde
den på den riktiga tanken att ärendena
skulle behandlas snabbt. Jag föreställer
mig därför att det bör vara angeläget
för justitieministern — när han nu ser
att en del utredningar tagit lång tid —
undersöka om Kungl. Majrts ombud
verkligen har möjligheter att så skyndsamt
som önskvärt är verkställa utredningar
av här ifrågavarande art. Jag
förutsätter då att dröjsmålet i detta fall
inte har berott på orsaker av annat
slag utan enbart på att justitiekanslern
icke bar haft möjlighet att tillkalla utredningsmän
för att få fram materialet.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. utredningarna av vissa frågor i samband med rådmannen Foike
Lundquists förehavanden.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag beklagar att inte de,
som nu framställt enkla frågor, vetat
om när dessa skulle besvaras. Beträffande
interpellationer ges alltid besked
i förväg om att svar kommer att lämnas
den och den dagen, men jag har
fått den uppfattningen, att man numera
inte skall annonsera svaren på enkla
frågor på samma sätt. Regeringen har
nämligen från talmännen fått besked
om att svar på enkla frågor, som väckes
före fredagen i en vecka, skall, om
intet särskilt hinder möter, besvaras på
tisdag eller onsdag veckan därpå, under
vissa noggrant angivna förutsättningar.
Så har jag också förfarit med samtliga
de tre frågor, som jag skall svara
på i dag. Jag trodde att också riksdagsmännen
hade fått reda på denna praxis,
som talmännen anmodat regeringen att
följa, vilket vi även gör. Detta är den
enkla förklaringen till att jag icke har
ansett mig böra lämna besked om att
jag skulle ge svar i dag.

Jag ber också att få uttala mig om ett
par av de spörsmål, som herr Dahlén,
delvis i insinuant ton, drog upp. Han
ville skriva sig till förtjänst att justitiekanslern
nyligen hade företagit en åtgärd
i anledning av hans fråga. Herr
Dahlén hade fått reda på att handlingarna
i föreliggande ärende i torsdags
hade återfordrats av justitiekanslersämbetet,
och detta skulle vara en åtgärd,
som vidtagits i anledning av herr Dahléns
fråga. Ja, det är alldeles riktigt
att handlingarna återfordrats. Men varför
begärde justitiekanslern att få tillbaka
sina handlingar? Jo, det var därför
att de skulle finnas tillgängliga nu,
när jag skall svara på frågan; så enkelt
var sammanhanget.

Herr Dahlén undrade vidare, om
justitiekanslern icke anser sig böra vidtaga
någon åtgärd — d. v. s. överlämnande
till allmän åklagare —- om han
finner att ett allmänt brott föreligger.

Det är riktigt som herr Dahlén säger,
att det gamla justitiekanslersämbetei numera
är uppdelat i två ämbeten, dels
justitiekanslersämbetet, som har att beivra
ämbetsbrott, och dels riksåklagarämbetet,
som har att beivra allmänna
brott. Samma principfråga beträffande
riksdagens ombudsmäns befattning med
allmänna brott har också varit uppe
till debatt i riksdagen, men jag skall
icke ingå härpå, eftersom det ju är en
riksdagens egen sak.

Beträffande justitiekanslern förhåller
det sig annorlunda. Han ingår ju i
motsats till riksdagens ombudsmän
bland de under Kungl. Maj :t lydande
ämbetsmännen. Därvidlag har det aldrig
varit fråga om någon sådan distinktion
som herr Dahlén antytt. När nu
justitiekanslersämbetet för några år sedan
på grund av den stora arbetsbördan
uppdelades i justitiekanslers- och
riksåklagarämbetena betydde detta, att
justitiekanslern inte själv skall ia hand
om utredningar, som rör allmänna
brott. Däremot skall han naturligtvis,
om han upptäcker eller har anledning
misstänka något allmänt brott, överlämna
handlingarna därom till allmän
åklagare. Det är märkvärdigt att herr
Dahlén frågar om detta nu, ty vad jag
upplyste om var just, att justitiekanslern
gjort detta; han har överlämnat handlingarna
till allmän åklagare.

Vidare undrade herr Dahlén vad det
betyder att ärendet vilar. Det är klart
att det icke är något besynnerligt i
detta. Det förhåller sig så, som jag sade
tidigare, att dessa och andra frågor
upptagits i det stora brottmålet mot
rådman Lundquist. Att justitiekanslerns
därmed sammanhängande utredning vilar
betyder bara, att den inte är avskriven,
utan när det blivit slutdömt i det
allmänna brottmålet, kommer justitiekanslern
på grundval av vad då blivit
fastslaget att slutligt granska den på
hans åtgärd beroende frågan.

Slutligen några ord om justitiekans -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Svar på fråga ang. utredningarna av vissa

Lundquists förehavanden.

lersämbctets arbetskrafter och arbetsbelastning.
Det är riktigt att ämbetet
trots att det, som jag nyss sade, uppdelats
i två stora ämbeten, justitiekanslersoch
riksåklagarämbetena, fortfarande
är mycket arbetstyngt. Därtill kommer
att det lätt blir mycket stora variationer
i arbetsbördan. I justitiekanslersämbetet
är man nämligen i hög grad beroende
av om det uppkommer frågor,
där det fordras mycket stora och tidskrävande
utredningar. Kanske kommer
det ibland flera sådana stora saker på
en gång. Det är naturligt, att det då
kan bli besvärligt att bemästra det hela,
men därför har ämbetets tillfälliga arbetskrafter
ideligen förstärkts. Under
en mycket stor del av de senaste åren
har sålunda justitiekanslersämbetet
praktiskt taget varit dubblerat.

Vad sedan den utredning beträffar,
som nu senast herr Dahlén i detta sammanhang
efterlyste, nämligen den om
magistratens förfarande, är det kanske
icke så märkvärdigt att den tagit tid.
Delvis sammanhänger naturligtvis detta
med den allmänna arbetsbelastningen,
men jag har förfrågat mig hos justitiekanslern
i anledning av herr Dahléns
fråga och fått veta, att utredningsmannen
förhört icke mindre än ett 40-tal
personer och att protokollet över denna
utredning omfattar ca 900 sidor,
men att utredningen som sagt nu snart
är färdig.

Herr DAIILÉN (fp):

Herr talman! Justitieministern säger
att det nu är praxis att de som inlämnar
enkla frågor inte får något meddelande
om när svar skall lämnas från
departementet och att det blivit denna
praxis på grund av besked — om jag
fattade rätt — från talmännen eller om
det var talmanskonferensen. Det skulle
nog vara möjligt att denna praxis skulle
kunna tillämpas med gynnsamt resultat
om den vore konsekvent och svaren
2 — Andra kammarens protokoll 1''Jö''i. .V

frågor i samband med rådmannen Folke

verkligen lämnades på det berömvärt
snabba sätt som jag har fått i dag —
jag frågade i förra veckan —- men så
är inte förhållandet. Herr Königson får
t. ex. i dag svar på en 14 dagar gammal
fråga. Såvitt jag känner till har han
inte fått besked tidigare, att han inte
skulle få svar på den tid, som nu tydligen
skall vara praxis. Det ligger också
två frågor, vilket jag nyss har kontrollerat,
inne på kammarens kansli,
som borde kunna lämnas svar på i dag.
Det är ecklesiastikministern och jordbruksministern
som skall lämna svar i
enlighet med denna nya praxis. För
resten var det meningen med dessa
enkla frågor när de tillkom att svar
skulle ges på detta snabba sätt. Men
det vet alla att det klickat betänkligt
på den punkten. Skall vi nu möjligen
kunna förvänta att om man inte hör
något från departementens sida får man
svar inom en vecka, ja, då är jag för
min del utomordentligt tillfredsställd.
Jag föreställer mig att alla kammarledamöter
som frågar verkligen också
är tillfredsställda med detta.

Justitieministern kommenterade mitt
inpass om att JK begärde tillbaka handlingarna
i förra veckan, sedan jag framställt
frågan. Mitt påpekande hade ju,
herr justitieminister, den lilla aspekten,
att det, som jag nämnde, är tre månader
sedan målet avgjordes ocli sedan
RÅ förklarade, att fullföljdstalan inte
skulle äga rum. Därför fanns det väl
ändå ett annat samband här än det att
justitieministern ville ha handlingarna
till hands i dag.

Sedan säger justitieministern, att det
var något egendomligt att jag frågade
om JK bör överlämna saker och ting
som han får kännedom om, när de rör
allmänt brott. Det var ju det, sade han,
som han påtalat att JK gjort i detta
fall. Nu är det kanske inte lämpligt herr
justitieminister, att här i detalj diskutera
vad JK gjort och inte gjort. Enligt
min uppfattning var det ju först på ber
29.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar pa fråga ang. återbesättande av lediga befattningar såsom hovrättssekreterare.

gäran från den Särskilt utsedde åklagaren
som JK överlämnade papperen och
alltså inte på eget initiativ. Den uppgiften
har jag fått, men vi skall kanske
inte fortsätta diskussionen på denna
punkt.

Justitieministern slutade med att
tala om, att ärendet vilar i avvaktan på
att målet skall bli slutdömt. Jag måste
säga att jag vidhåller min uppfattning,
att när det är tre månader sedan denna
sak blev klar, så förefaller det mig vara
en Kungl. Maj :ts nådiga tågordning som
inte är riktigt önskvärd, om man skall
behöva vänta tills hela Lundquistaffären
är avgjord med att få besked, huruvida
JK anser det vara riktigt, att en
ämbetsman på det sätt jag skildrat vill
låta en underlydande bevittna en namnteckning
som inte existerar och sedan
skriva dit ett annat namn än sitt eget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. återbesättande av lediga
befattningar såsom hovrättssekreterare.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Rylander har frågat
mig, om jag har för avsikt att inom
den närmaste tiden vidtaga åtgärder,
som möjliggör återbesättande av lediga
befattningar såsom hovrättssekreterare.

Härtill vill jag svara följande.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19
maj 1950 skall lediga eller ledigblivna
befattningar såsom hovrättssekreterare
tills vidare hållas vakanta. På grund
härav har därefter hovrättssekreterartjänsterna
blivit vakantsatta vid Svea
hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten
över Skåne och Blekinge. Min avsikt
med denna åtgärd har varit att skapa
förutsättningar för en genomgripande
omorganisation av det administrativa

arbetet inom hovrätterna. Denna fråga
har utretts av statens organisationsnämnd
i samband med en organisationsundersökning
vid domstolsväsendet.
En första del av organisationsnämndens
förslag, vilken även behandlar
frågan om hovrättssekreterartjänsterna,
har lämnats hösten 1953. Den fortsatta
beredningen av denna fråga inom departementet
har ännu icke avslutats. Innan
slutlig ställning tagits till frågan
om en omorganisation av befattningarna
såsom hovrättssekreterare, ämnar jag
icke vidtaga åtgärder för deras återbesättande.

Härpå anförde

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min enkla fråga
samt för att det kom så snabbt.

Jag förstår väl, att om man skall göra
en genomgripande omorganisation av
det administrativa arbetet inom hovrätterna,
så kan det bli en ganska vidlyftig
historia, särskilt som hovrätterna
ju är av växlande storlek och det administrativa
arbetet i de olika hovrätterna
alltså ställer sig olika. Därför
skall jag inte heller yppa något missnöje
med det svar jag fått, utan jag
vill bara vädja till statsrådet att om
möjligt påskynda det slutliga ståndpunktstagandet
i denna fråga.

Organisationsnämnden framlade ju
sitt förslag hösten 1953, alltså för ett
år sedan. Jag förstår, att om organisationsnämnden
har givit sig in på detta
ämne, kan det vara ett och annat att
ändra på i det förslaget. Men ett år är
ju en ganska lång tid i detta sammanhang,
och jag tycker inte det är lämpligt
att en längre tid uppehålla tjänsterna
på det sätt som nu sker, när
fiskaler i den vanliga domarkarriären
kopplas bort från den utbildning i
hovrätten, som de så väl behöver, för
att kanske i åratal tjänstgöra som hov -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Svar på fråga ang. personundersökningar i brottmål.

rättssekreterare och uteslutande syssla
med administrativa uppgifter.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. personundersökningarna
i brottmål.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat mig, vilka åtgärder jag avser att
vidtaga för att förhindra att vid personundersökningar
i brottmål samme
förundersökare samtidigt handlägger
ett så stort antal fall, att undersökningens
kvalitet kan befaras bli lidande.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

För kort tid sedan uppgavs i en tidskriftsartikel,
att vissa tjänstemän såsom
bisyssla utförde personundersökningar
till ett uppseendeväckande stort
antal. Jag vill understryka, att det är
ett allvarligt missförhållande, om personundersökningar
utföres slentrianmässigt
och utan tillräcklig noggrannhet.
Dessa undersökningar har mycket
stor betydelse för att domstolen skall
kunna bilda sig en uppfattning om den
åtalades personliga förhållanden och
bestämma lämpliga åtgärder för dennes
tillrättaförande. Sådana undersökningar
måste alltså utföras med stor omsorg.
Så torde också i allmänhet ske.

Personundersölcarc utses av domstolen
i målet. Det torde ligga i sakens
natur att de påtalade missförhållandena
knappast kan föreligga på andra
platser än i de största städerna. Av
föreliggande uppgifter framgår emellertid
inte, om det är fråga om några enstaka
fall eller om det finns en mera
allmän praxis att uppdraga ett olämpligt
stort antal undersökningar åt samma
person. Inte heller har man i dis -

kussionen gjort en klar skillnad mellan
personer, som utfört undersökningarna
såsom bisyssla, och heltidsanställda
tjänstemän hos skyddsvärn eller kommun,
vilka utför undersökningar som
ett led i sin tjänst. För att få erforderligt
material för bedömandet har jag
från myndigheter infordrat vissa uppgifter
angående personundersökningar
vid domstolar i några av de större städerna.
Denna utredning väntas bli färdig
inom de närmaste veckorna. Först
därefter — när man alltså vet, huruvida
det är fråga om en felaktig praxis eller
endast om enstaka missförhållanden ■—•
kan man avgöra vilka åtgärder som
lämpligen bör vidtagas.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framföra mitt tack för svaret
på min fråga angående vissa förhållanden
kring särskilda personundersökningar
i brottmål. I själva ärendet vill
jag också gärna ge uttryck för min tillfredsställelse
över att justitieministern
delar min uppfattning om betydelsen
av att denna viktiga uppgift kommer i
rätta händer.

Det är ju så med många av våra samhälleliga
angelägenheter, att lagstiftningen
kan vara klart utformad och
buren av en human anda men att det
sedan ändå klickar i tillämpningen.
Det beror på vem som skall verkställa
lagens föreskrifter. Lagen kan vara fullkomlig
eller åtminstone bra, men vi
människor är som bekant ofullkomliga.
Detta betyder dock inte att vi bara
skall sudda över och gå vidare när vi
märker brister. Speciellt när det gäller
människovärd — och det är dock människor
vi handskas med i dessa fall —■
är det av vikt att vi vakar över lagtilllämpningcn
så att inte någon vederfares
orätt, även om han har gjort orätt.

Detta är för mig, herr justitieminis -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. personundersökningar i brottmål.

ter, en allvarlig fråga. Jag har själv
oavlåtligt i mitt sociala arbete med
enskilda människoöden att göra, inte
sällan sådana människor som har misslyckats
i livet och kommit i konflikt
med samhället. Meningen med den nya
straffverkställigheten är ju inte enbart
eller ens i första rummet att straffa
utan om möjligt att upprätta. Grundförutsättningen
därför är att vederbörande
har förtroende för en rättvis behandling
under hela målets fortgång, och
visshet om att man verkligen tar hänsyn
till de mänskliga faktorerna och
sätter in brottet i dess rätta och verkliga
samband med de omständigheter,
under vilka det har begåtts.

Det finns väl inga människor som är
så överkänsliga, jag skulle vilja säga så
hudlösa och naket ömtåliga för orättvisor
som dessa misstänkta och anklagade,
hur hårdhudade de än kan förefalla
på ytan. Upprepade misstag och
grundlösa anklagelser medverkar till
att skapa misstro mot samhället och
en bitterhet, som inte barn försvårar
anpassningen utan också fördjupar kriminaliteten.
Den särskilda personundersökningen
i brottmål, som svensk rättvisa
tillämpar, är säkerligen en av de
bästa garantierna för att en anklagad
skall få sitt felsteg bedömt inte bara
som en isolerad företeelse utan insatt
i sitt rätta samband med miljö och levnadsomständigheter,
med hemförhållanden
och vanor som kan ha medverkat
till hans utveckling.

Jag har ofta haft anledning att beundra
förundersökarnas grundlighet
och vilja att tränga in i en olycklig
människas belägenhet och därur skapa
fram en riktig bild av den misstänkte
eller anklagade. Det är ju inte medvetna
skönmålningar vi behöver, inte ens när
det gäller pläderingar för villkorlig
dom, utan vad vi behöver är en såvitt
möjligt sann och riktig bild av denna
människa, byggd på omsorgsfull undersökning.
De relativt goda ersättningar
som utgår för förundersökningar visar

också, att man väntar ett arbete som
kräver en viss arbetsinsats.

Lagen förefaller här vara tillfredsställande.
Den förutsätter att förundersökaren
skall sätta sig i förbindelse
med den misstänkte, besöka hans hem,
inhämta upplysningar från familj och
närstående, kontakta myndigheter, föreningar
och anstalter. Gäller det en
minderårig skall förundersökaren ta
kontakt med barnavårdsnämnden och
när det gäller alkoholmissbruk samråda
med nykterhetsnämnden.

I detta fall har ju själva idén med
förundersökning fått en allt större och
vidare tillämpning och allt större betydelse
under de senaste årtiondena. I
fångvårdsstyrelsens utredning, SOU
1949: C om kriminalvård i frihet, är
det ett ord som jag gärna i detta sammanhang
ville citera, därför att det
är så grundläggande för hela denna
viktiga frågas lösning i framtiden.

Det säges där att denna särskilda förundersökning
— eller personundersökning,
som det heter numera — intar
»en nyckelställning inom kriminalvården
och har stora utvecklingsmöjligheter
för framtiden. Det ligger i sakens
natur», heter det i denna utredning,
»att den utveckling som sålunda försiggått
och fortfarande pågår måste
medföra att väsentligt ökade krav ställas
på förundersökarnas kvalifikationer.
Att verkställa särskild förundersökning
är numera en långt svårare uppgift än
vad som var fallet för ett tiotal år sedan.
Såvitt möjligt bör förundersökaren
förena social och psykologisk skolning
samt ingående kännedom om kriminalvårdens
och socialvårdens organisation
med erfarenhet och gott omdöme.
Valet av förundersökare har blivit
en kriminalpolitisk fråga av första
ordningen.»

Beträffande de i pressen påtalade fallen
synes det ju alldeles orimligt att
en och samma förundersökare vid sidan
av sitt ordinarie arbete, sålunda på
kvällar och söndagar, skulle kunna ut -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Svar på fråga ang. personundersökningar i brottmål.

föra ett verkligt kvalificerat arbete när
det gäller en sådan mängd undersökningar
som 200—300 per år. Även om
detta är sorgliga undantag bör det få
bli en varning mot en upprepning i
större skala. Man nödgas nog instämma
med ÅT som den 13 november skrev -—
jag citerar ordagrant — att »strålkastarljuset
alldeles riktigt har ställts in på
det slentrianmässiga sätt, varpå personundersökningarna
i brottmål i stor
utsträckning tillkommer». Tidningen
relaterar sedan ett exempel på en förundersökare
i Stockholm — jag citerar
åter ordagrant ■— »som vid sidan av
sitt egentliga arbete i ett av statens
verk hunnit med inemot 300 sådana
undersökningar på ett år till en sammanlagd
arvodessumma av närmare
30 000 kronor». Om detta är riktigt,
herr statsråd, måste nog strängare normer
tillämpas.

Jag har inte i första hand tänkt att
det härvidlag skulle behövas någon lagändring,
i varje fall inte en speciallagstiftning,
som reglerar antalet undersökningar
per man. Jag har utgått ifrån
att ett allvarligt och positivt ord av landets
justitieminister som svar på en
fråga i ärendet skulle vara nog. Det
ordet borde kunna bli vägledande för
rådhusrätterna, som förordnar förundersökarna,
och ett memento även för
vissa alltför ambitiösa specialister på
människoöden.

Med särskild tillfredsställelse, herr
talman, konstaterar jag nu att justitieministern
gått i författning om infordrande
av uppgifter om handläggningen
av dessa ärenden vid domstolarna i några
av våra större städer. I dagens läge
är denna åtgärd synnerligen motiverad
och tacknämlig. Redan denna utredning
kommer säkerligen att ha något av den
verkan jag här antytt. Skulle de inkomna
svaren motivera andra åtgärder
litar jag på att justitieministern, i enlighet
med sitt positiva svar i dag, kommer
att fullfölja ärendet.

Riktpunkten både i fråga om vår om -

fattande socialvård och vårt rättsväsende
måste under alla förhållanden vara
att försöka hjälpa människor. Detta
betyder att vi också beträffande kriminalvården
ger oss tid med de enskilda
fallen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I den bakomliggande
viktiga sakfrågan är jag alldeles ense
med herr Rimmerfors i hans värderingar
och synpunkter, och jag har ingen
som helst anledning att vidare uppehålla
mig vid detta. Herr Rimmerfors
delade ju också min uppfattning, att
lagen är lämpligt avfattad för att nå
det mål som avsetts. Frågan är då, hur
domstolarna tillämpar denna lag, och
detta är, såsom väl framgår av mitt
svar, ännu inte riktigt klarlagt. Utredning
därom pågår. .Tåg begärde emellertid
nu ordet närmast för att just på
sistnämnda punkt kunna tillägga ytterligare
något.

I den av mig för en tid sedan igångsatta
utredningen om praxis på detta
område har vi alldeles nyligen fått in
de första svaren till departementet. De
rör förhållandena i städerna Göteborg,
Malmö, Norrköping och Hälsingborg.
Beträffande dessa stora städer visar det
sig, såvitt preliminära rapporter ger vid
handen, att något större antal personundersökningar
där icke uppdragits åt
samme undersökare i andra fall än då
det gäller skyddsvärnen i Göteborg,
Malmö och Hälsingborg. Därvidlag är
det emellertid fråga om undersökningar,
som verkställts av heltidsanställda
tjänstemän, och någon anhopning av
undersökningar på personer, som utför
dem såsom bisyssla, har inte förekommit
i dessa städer. Utredningen fortsätter,
och jag väntar, som nämnts, att
mycket snart få slutgiltiga besked. När
detta iir klart och man alltså vet hur
landet ligger, ämnar jag vidtaga de åtgärder
som kan betingas av utredningsresultatet.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
också över vad herr statsrådet
här sist anförde. Saken är den,
att om pressen ger spridning åt enstaka
missförhållanden — och pressen fyller
ju i detta avseende en utomordentligt
viktig uppgift — kan folk få den föreställningen,
att situationen är allvarligare
än den verkligen är. Därför är
varje klarläggande värdefullt, och ju
förr sådana kan lämnas, desto bättre
är det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ C».

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i
Stockholm och Göteborg.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har frågat
inrikesministern vilka åtgärder regeringen
avser att vidta för att uppnå
en lösning av poliskonflikterna i Stockholm
och Göteborg.

Då det här gäller lönekonflikter, torde
det närmast ankomma på mig att besvara
frågan. Jag vill då påminna om
att förhandlingar har förts i vanlig ordning
med den organisation, som omfattar
huvudparten av landets polispersonal,
och att den därvid träffade överenskommelsen
har underställts riksdagen,
som därefter har godkänt den och
fastställt lönevillkoren för all polispersonal.
Att genom åtgärder på löneområdet
kunna tillmötesgå de grupper,
som tillgripit konflikt i de båda städerna,
är enligt min mening inte för närvarande
möjligt utan att riva upp överenskommelsen
och riksdagens beslut
och därmed skapa oro och större svårigheter
i landet i dess helhet.

Härefter anförde:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till civilministern
få framföra mitt tack för svaret
på min fråga.

Svaret innebär ju kort sagt, att regeringen
inte ser någon möjlighet att göra
någonting på detta område just nu. Civilministern
säger att man inte kan riva
upp överenskommelsen och riksdagens
beslut utan att därmed skapa oro och
större svårigheter i landet i dess helhet.
Jag skulle dock tro att oron och
svårigheterna redan är så pass stora, att
man har all anledning att vara mycket
försiktig, så att man inte genom att
fortsätta på den nuvarande vägen skapar
till och med större oro och större
svårigheter än man skulle få genom att
riva upp beslutet. Jag tror nämligen att
det inte bara är i Stockholm och Göteborg,
som det nu råder missnöje med
det nya statliga polislönereglementet.
Jag skulle tvärtom tro att det i de flesta
större och medelstora städer råder ett
ganska stort missnöje med den överenskommelse,
som träffades mellan de
statliga myndigheterna och polisförbundet.

När jag framställde min fråga var anledningen
närmast den, att jag ansåg att
vad som dittills gjorts på detta område
var ganska valhänt, och jag skulle bara
med några få ord vilja beröra vad som
hittills har skett efter det att det nya
polislönereglementet trädde i kraft den
1 juli i år.

Vad Stockholm beträffar blev det ju
så, att så gott som samtliga ordningspoliser
anmälde att de inte ville komma
över på det statliga reglementet. De
begagnade sig alltså av övergångsbestämmelserna
och meddelade att de
ville stå kvar på det kommunala reglementet.
En del extrapoliser här i Stockholm
ansåg att de, när det gamla reglementet
upphörde, var lösta från sina
tjänster och kunde sluta omedelbart.
Jag skall inte ta ställning till frågan,
huruvida det var rätt eller inte — den
saken skall avgöras av domstol ■—■ men

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg.

jag vill bara nämna att de utgick ifrån
att deras tjänster inte längre fanns,
eftersom det gamla reglementet inte
längre fanns, och att de, då de inte ville
gå över på det nya reglementet, kunde
sluta omedelbart. Det ledde till att en
del poliser i Stockholm lämnade sin
tjänst, och detta i sin tur ledde till att
de blev åtalade.

Om de kan anses ha begått tjänstefel
eller inte är ännu inte klart — det
finns ingen lagakraftvunnen dom på om
det är tjänstefel eller inte — men en
rätt anmärkningsvärd sak i samband
med detta är en skrivelse, som inrikesdepartementet
skickade ut och där inrikesministern
— tydligen i något av
panikstämning — ville hindra andra
polisdistrikt att anställa poliser från
Stockholm. Skrivelsen är något egendomligt
formulerad här och där — det
skall jag inte bry mig om — men det
som jag tycker är anmärkningsvärt är,
att det i den skrivelsen står, att därest
det i något polisdistrikt skulle bli aktuellt
att anställa polismän från Stockholm
eller Göteborg skall länsstyrelsen
efterhöra huruvida vederbörande kan
få entledigande från den tjänst de innehar
och vid vilken tidpunkt han i så
fall kan tillträda den sökta tjänsten.
Det som är anmärkningsvärt är emellertid
att så långt jag vet och har erfarit
— jag kan inte säga om det är
absolut riktigt —• länsstyrelserna inte
bär något som helst med ordinarie
tjänster att göra. De tjänster som dessa
poliser från Stockholm fick var enbart
vakansförordnanden, alltså gällande
från månad till månad, men denna skrivelse
fick ändå det något egendomliga
resultatet, att dessa vakansförordnanden
inte förnyades utom i något enstaka
fall; jag tror att det är i ett enda fall
som man har förnyat förordnandet. .lag
vill bara säga att jag tycker att det är
något egendomligt, att man tillgriper
dylika åtgärder innan det finns en lagakraftvunnen
dom att stödja sig på.

Det är ytterligare en sak soin jag tyc -

ker är egendomlig när det gäller denna
konflikt i Stockholm. Det gäller det förhållandet,
att ett par poliser i Stockholm,
som hade blivit antagna till elever
vid polisskolan, inte fick komma
till polisskolan därför att de slutade sin
tjänst i Stockholm. Inte heller i detta
fall fanns det ju någon lagakraftvunnen
dom som man hade att stödja sig på,
men trots detta anförde styrelsen för
polisskolan i en skrivelse: »Då Carlsson
och Lundström av styrelsen uttagits
till elever i sin egenskap av polismän
i Stockholm, finge beslutet om deras
uttagning på grund av vad som sedermera
inträffat anses förfallet.» Alltså,
man upphäver inte ens ett gammalt
beslut, utan man säger bara mycket
obestämt, att det gamla beslutet på
grund av vad som sedermera har inträffat
skall anses förfallet. Det sägs
vidare att de har uttagits till polisskolan
»i sin egenskap av polismän i Stockholm».
Men var någonstans står det att
man uttas till polisskolan därför att
man är i tjänst inom det eller det polisdistriktet?
Det är visserligen så, att man
brukar fördela platserna efter distrikten,
men det finns ingenting som säger
att man skall fördela dem på det eller
det sättet. Det finns inte ens någonting
som säger att vederbörande skall vara
polisman för att komma in vid skolan.
Men ändå säger man — utan att lagakraftvunnen
dom finns ■— helt enkelt
att det gamla beslutet är förfallet och
att dessa poliser inte får komma in i
skolan.

Jag vill med detta ha sagt att jag tror
att det är ett rätt overksamt sätt att
försöka komma till rätta med konflikten
i Stockholm att man försöker hindra
folk från att sluta polistjänsten i
Stockholm. Dessa polismän har visserligen
gått en något annorlunda väg än
vanligt, men vill de inte vara poliser i
Stockholm må de väl ha rätt att sluta
sin tjänst. Man får också komma ihåg
att dessa poliser, som slutade sin anställning,
hade kommit utifrån landet

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg.

och sålunda lätt kunde göra en jämförelse
mellan förhållandena i Stockholm
och i mindre städer och orter ute i
landet.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
om förhållandena i Göteborg. Enligt
övergångsbestämmelserna skall polisdistrikt,
som vid ikraftträdandet av det
nya reglementet är utsatt för stridsåtgärder
från polisens sida, kunna för sin
del uppskjuta ikraftträdandet av reglementet.
Göteborgs stadsfullmäktige beslöt
begagna sig av denna möjlighet,
och i Göteborg har således det nya reglementet
ännu inte trätt i kraft. Det
hindrar emellertid inte att samtliga ordningspoliser
i Göteborg anmält att de
inte vill gå över på det nya reglementet
utan önskar stå kvar på det gamla
kommunala reglementet.

I denna situation och inför det faktum,
att det blev allt svårare att upprätthålla
ordningen, skickade polismästaren
i Göteborg en skrivelse till landshövdingen,
där han, om jag så får uttrycka
det, avsade sig ansvaret för ordningen
i Göteborg. Det heter i denna
skrivelse: »Rättssäkerheten i Göteborg
för den enskilde medborgaren minskas
alltmer. Genom den ständigt fortlöpande
reduceringen av ordningspolisen har
den brottsförebyggande verksamheten
icke kunnat vidmakthållas i den utsträckning
som är nödvändig för att
trygga ordning och säkerhet i staden.»
Resultatet av denna skrivelse blev att
landshövdingen i Göteborg reste till
Stockholm för att tala med inrikesministern.
De överläggningar, som landshövdingen
sålunda hade i Stockholm,
väckte stora förhoppningar i Göteborg,
ja, så stora förhoppningar att en göteborgstidning,
som bör vara mer initierad
än de andra, hade en artikel i saken
under följande fyrspaltiga rubrik:
»Poliskonflikten ur dödläget». När denna
tidning var så förhoppningsfull, var
det inte underligt att övriga göteborgare
fick en känsla av att det äntligen

skulle göras någonting för att lösa poliskonflikten.

Men man tog inte itu med poliskonflikten,
utan det blev bara så, att en
inrikesministerns utskickade, den sakkunnige
för polisfrågor i inrikesdepartementet
landsfogde Höfde, kom till
Göteborg. Jag skall inte säga någonting
om honom, men nog blev vi göteborgare
litet förvånade, då det som
merit för landsfogde Höfde i denna
sak angavs att han varit polischef i
Addis Abeba. Det kan väl ändå inte
utgöra någon merit för den som skall
kunna lösa polisfrågan i Göteborg.

Man trodde alltså att det äntligen
skulle göras någonting, så att konflikten
kom ur världen. Det blev också ett
visst resultat av den överläggning som
hölls i Göteborg: det fattades beslut om
att 16 poliser från andra delar av landet
skulle skickas till Göteborg för att
se till att det blev ordning och reda,
särskilt i Järntorgsdistriktet. I stället
för att försöka på något sätt lösa konflikten
tog man alltså dit dessa poliser,
som kostar staden pengar både i reseersättning
och traktamenten och som
ju knappast känner förhållandena i Göteborg
och väl inte heller kan lära känna
dem på den månad de skall vistas
i Göteborg. Men inte nog med att man
tog dit dessa kriminalmän från övriga
delar av landet, vilka tydligen med
mycket stor ovillighet reste till Göteborg.
Man gjorde också något annat,
som enligt min mening är det mest anmärkningsvärda
i detta sammanhang:
man beslöt att rekommendera polisen i
Göteborg att strängare än hittills använda
lösdrivarlagen — den lag alltså,
om vilken andra lagutskottet, då frågan
år 1950 hehandlades här i riksdagen, sade
att lagen fortast möjligt borde försvinna.
Inte mindre än 50 av andra kammarens
ledamöter röstade också för
att lagen omedelbart skulle upphöra.
Denna lag tillgriper man nu för att
komma till rätta med förhållandena i
Göteborg. Har man inte kommit ganska

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg.

långt ut på det sluttande planet, när
man inte ser sig någon annan möjlighet
än att använda lösdrivarlagen i ett fall
som detta?

Jag skulle i detta sammanhang vilja
citera några ord ur en tidningsartikel,
som enligt min mening säger just vad
som bör sägas om denna sak: »Hela historien
är en bedrövelsens historia.
Först låter man polisväsendet förfalla,
sedan mobiliserar man lösdrivarlagen.
Om detta inte är en inkompetensförklaring
skulle man vilja veta vad det ordet
betyder.»

Till sist skulle jag något vilja beröra
själva avtalsläget. Centralkommittén för
polismännen i Stockholm och Göteborg
har nu fått förhandlingsrätt, men de
vet inte riktigt vem de skall förhandla
med. Det var tydligen en besvärande
sak för höga vederbörande att de fick
en sådan förhandlingsrätt, och nu förefaller
det som om man vill förhindra
att den användes. Jag vill inte uttala
mig om, huruvida det bör komma till
stånd några förhandlingar eller inte,
men när polismännen har fått förhandlingsrätt,
bör det väl finnas någon som
de kan förhandla med, så att inte det
hela blir bara en formalitet.

I denna situation har centralkommittén
i Stockholm begärt förhandlingar
med vederbörande lokala myndigheter.
Polisen i Göteborg har sålunda begärt
att få förhandla med löne- och tjänstenämnden
i Göteborg. I detta liige ■— jag
vet inte, om det möjligen skedde tidigare
— skickade Svenska stadsförbundet
i samråd med civilministern ut en
skrivelse, där kommunerna helt enkelt
förbjöds att förhandla om polisens
löner.

Men jag skulle vilja veta — och jag
tror, att det är flera, som skulle vara
intresserade av att få sina kunskaper
berikade därvidlag — hur saken nu
egentligen ligger till. Jag tror, att de
berörda polismännen är något förvirrade
inför det nuvarande läget. Som jag
sade förut, har flertalet, ja, nästan

samtliga av poliserna i Stockholm sagt
ifrån, att de vill stå kvar på det kommunala
reglementet. De vill inte gå
över till det statliga nu, och de har
rätt att stå kvar på det kommunala.
Samtliga ordningspoliser i Göteborg har
gjort likadant. De säger, att de står
kvar på det kommunala reglementet. Jag
kanske här blottar en okunnighet som
man inte borde tala om att man har,
när jag säger, att jag inte riktigt förstår,
hur förhandlingarna här skall gå
till. Jag tror, att det finns flera, som är
lika okunniga. Polismännen i fråga står
ju kvar på det kommunala reglementet
och tänker inte någonsin gå över på
det statliga. Nu får löne- och tjänstenämnden
i Göteborg inte förhandla med
dessa polismän. År det då staten som
skall göra det, eller är den förhandlingsrätt,
som de blivit tillerkända, bara
en formalitet, som i detta fall inte betyder
någonting?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att säga några ord i anledning av
slutet på herr Königsons anförande, där
han begärde att få sina kunskaper ökade.
Ja, jag tror minsann att det behövs
i denna fråga. Herr Königson ställde
frågan: Vem skall centralkommittén för
polismännen förhandla med? Ja, men
herr Königson var ju med, när denna
fråga behandlades i riksdagen i anledning
av en proposition från inrikesdepartementet
angående cn ändring av
polislagen, eu ändring, som var föranledd
av framställningar från de kommunala
förbunden och från städerna
Stockholm och Göteborg, vilka var representerade
i uppvaktningen hos regeringen.
Saken gällde alltså ett beslut,
att polismännens löner skall regleras av
riksdagen. Man behöver inte gå längre
tillbaka i hävderna för att kunna täcka
sin brist på kunskaper.

Om det således föreligger ett beslut,

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg.

enligt vilket riksdagen har övertagit beslutanderätten
om polisernas avlöningsförhållanden,
är det väl ganska uppenbart,
att de enskilda kommunerna sedan
inte har möjlighet att förhandla
om samma sak. I så fall skall man ändra
på riksdagens beslut.

Nu hänvisar herr Königson till att polismännen
i Stockholm — alltså de,
som utträdde ur polisförbundet efter
det att förhandlingarna med civildepartementet
hade avslutats — vill stå kvar
på det kommunala reglementet. Ja, vad
har de då för möjligheter? Det är naturligtvis
fråga om det reglemente, som
gällde för dem tidigare. Skall man här
få en ändring till stånd, måste riksdagen
ändra sitt beslut, och om herr Königson
eller några andra från Göteborg
är så angelägna om att åstadkomma en
ändring, att de till och med lägger upp
frågan så, att det är regeringen och
riksdagen, som försvårar Göteborgsförhållandena,
varför då inte begära en
sådan ändring, att det blir möjligt att
reellt göra någonting, alltså begära en
ändring av riksdagens beslut i frågan?
Det är ju dithän man måste komma.

Jag vet faktiskt inte, vad herr Königson
hade för syfte med sin enkla fråga.
Jag kan inte föreställa mig, att han är
främmande för de förhållanden, som
jag nu berört, eftersom han var med i
riksdagen, då det beslutades i saken.
Han kunde väl knappast heller vänta
att få ett svar, som innebar, att man
ifrån regeringens sida skulle vara beredd
att ta upp nya förhandlingar med
den organisation, som har ställt sig
utanför det stora fackförbundet på detta
område och träffa en speciell överenskommelse
med det. Jag vill inte tro, att
herr Königson skulle ha förmodat, att
svaret skulle innehålla något sådant.
Herr Königson säger emellertid, att
hela frågan är valhänt behandlad. När
han skall anföra exempel på det valhänta
i handläggningen, hänvisar han
till vad som har hänt i Stockholm, där
det råder tvist om huruvida det kom -

munala avtalet gäller och vilken innebörd
det skall ha. Detta är ju en tvist
med Stockholms stad angående giltigheten
och innebörden av det kommunala
avtal, som tidigare gällde för polismännen.
Det måste helt hänföras till
det kommunala området.

En annan fråga, som skulle vara upprörande,
var att vissa polismän, som
har slutat sin tjänst i Stockholm och
som tidigare sökt inträde i polisskolan,
sedan blivit underrättade om att de
inte kunde tas in, därför att de slutat
sin anställning. Detta sammanhänger givetvis
med att det är polisdistrikten,
som bekostar polismännens utbildning
i polisskolan, och det är från polisdistrikten
de uppbär sin lön. Så har ju
förhållandena varit hela tiden. Om polisskolan
således märker, att sådana
elever anmäler sig som inte har något
distrikt bakom sig, som kan betala deras
kostnader eller ge dem deras lön,
så tas de icke in som elever på vanligt
sätt.

Herr Königson nämnde något om lösdrivarlagens
tillämpning, men jag skall
inte gå in på detta. Det är, såvitt jag
vet, en fråga, som regeringen inte på
något sätt har sysslat med eller varit
inkopplad i, och herr Königson gav
inte heller någon anvisning på källan.
De anvisningar, som stadsförbundet har
gett ut till kommunerna, innebär endast
upplysningar om vilka möjligheter kommunerna
har att föra förhandlingar
med hänsyn till riksdagens beslut om
ett statligt reglemente. Jag tror nog att
det skulle ha varit renhårigt om den
speciella polisorganisation, som nu begärt
att få förhandlingsrätt, i förväg
hade underrättat sina medlemmar om
att den förhandlingsrättslag, som man
bär kan få använda -— lagen om kommunal
förhandlingsrätt — ger dem möjligheter
att förhandla med kommunala
myndigheter. Men de kommunala myndigheterna
har icke möjligheter att förhandla
om polisens löne- och anställningsförhållanden,
sedan riksdagen har

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg.

beslutat att utfärda ett statligt polislönereglemente.
Det finns vissa detaljer,
som ändå kan ge utrymme för resonemang,
och stadsförbundet har hänvisat
till var möjligheterna finns. Jag kan inte
finna detta på något sätt anmärkningsvärt.
Jag tror att det var riktigt,
att de gjorde detta för att undanröja
alla missuppfattningar, som tidigare
tycks ha förelegat på detta område.

Grundfrågan är ju här —■ den kommer
man inte ifrån — om i''iksdagens
beslut skall upphävas. Skall förhandlingarna
gå tillbaka till kommunerna?
Om man har den uppfattningen, då
tycker jag nog, att det är riktigare att
begära att en sådan ordning skall återinföras
— under förutsättning att man
på kommunalt håll verkligen är intresserad
av att komma tillbaka till det förhållandet.

Ordet begärdes härefter av chefen
för inrikesdepartementet, herr statsrådet
Hedlund. Med anledning härav beslöt
kammaren på förslag av herr talmannen
att beträffande denna fråga
upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten. Herr talmannen
lämnade härefter ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har ju
framställt en enkel fråga av begränsad
räckvidd. Frågan gäller vad som skall
göras för att häva poliskonflikten i
Stockholm och Göteborg. Det ankommer
på civilministern att besvara den
frågan och det har han ju också gjort.
1 detta sammanhang har herr Königson
emellertid berört ordningen och säkerheten
i både Stockholm och Göteborg
och har därmed kommit in på ett ämne,
som jag har att ta befattning med.

Vad då först Stockholm beträffar vill
jag säga, att konflikten är av tämligen
färskt datum. Den började den 7 april
i år, och några stora förändringar har
icke inträtt i fråga om antalet polismän

här. En minskning av poliskåren har
dock skett. Antalet poliser vid konfliktens
början var 1 570, och är i dag
nere i 1 519. Man har alltså mist 51 av
över 1 500. Detta är uppenbarligen icke
ett antal, som behöver göra situationen
särdeles bekymmersam, i all synnerhet
som det finns möjligheter att vid nattliga
äventyr av den art vi hade i Berzelii
park tillfälligtvis använda elever
vid polisskolan.

I Göteborg började konflikten redan
1952. Det har ju gått rätt lång tid sedan
dess, och läget skulle därför kunna
vara mycket bekymmersamt. Jag tror
dock inte att det är så bekymmersamt
i dag, som man skulle kunna tro.

Herr Königson talade om en skrivelse
från polismästaren i Göteborg.
Det är ju riktigt, att han är ansvarig
för ordning och säkerhet i Göteborg,
men han är det närmast under landshövdingen.
Det är landshövdingen som
inför regeringen har ansvaret för ordningen
och säkerheten. Vi hade en
konferens i inrikesdepartementet med
landshövdingen. Vi gick igenom läget,
och han angav, hur många man han
behövde ytterligare för att klara situationen,
och kom överens om att om
han fick så pass många, att man i dag
har fier poliser än när konflikten började
1952, så skulle läget vara så pass
hyggligt, och han skulle kunna ta ansvaret
för ordningens och säkerhetens
upprätthållande. I dag är faktiskt läget
det, att det tjänstgör 8 poliser fler i
Göteborg än vad staden hade vid konfliktens
början. Jag sade, alt detta antal
fanns i dag, men det är kanske inte
fullt exakt. Jag läste nämligen i tidningarna
i morse, att 3 eller 4 stycken
nu vill ta eller möjligen redan tagit avsked
från göteborgspolisen. Om detta
vet jag ingenting mer än jag läst i tidningarna,
men för en vecka sedan var
läget det, att polisen till sitt förfogande
hade 8 man mer än när konflikten började
1952.

Landshövdingen for härifrån med

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. poliskonflikterna i Stockholm och Göteborg.

det beskedet, att om han ansåg det oundgängligt
med fler polismän till Göteborg
så skulle vi söka ordna detta.

När herr Königson sedan talar om
att regeringen genom sin politik kommit
ut på ett sluttande plan använder
herr Königson väl ändå överord. Om
jag nu skulle använda ett så starkt uttryck,
skulle jag snarare vilja säga att
herr Königson och de som förfäktar
samma mening som han befinner sig
på ett sluttande plan. Situationen är ju
den, att en riksorganisation har träffat
en uppgörelse. En viss grupp, stockholmsgruppen,
är med rätt eller orätt
— därom vill jag inte yttra mig nu —
missnöjd med denna förhandlingsöverenskommelse
och begär att få bättre
villkor än vad det stora förbundet har
fått igenom och ansett sig böra godta.
Varthän leder det för hela vårt förhandlingsväsen,
om man inför en sådan
ordning? Skulle en sådan taktik
bli mera allmän, tror jag att alla som
är intresserade av det fackliga organisationsväsendet
skulle få anledning
att säga: Bevare oss för våra vänner;
våra fiender klarar vi själva.

Härefter anförde:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Nu behöver jag inte,
som jag hade tänkt, tala om för civilministern,
att göteborgspolisen utträtt
ur polisförbundet långt innan det statliga
polislönereglementet trädde i kraft.
Det har redan inrikesministern redogjort
för, så nu vet civilministern det.

Civilministern sade, att jag inte angivit
vem som hade rekommenderat att
utöka användningen av lösdrivarlagen.
Det borde inrikesministern ha kunnat
lämna upplysning om, ty det var vid
de överläggningar, som inrikesministerns
utskickade landsfogde Höfde hade
med landshövdingen i Göteborg, som
man kom överens om att landshövdingen
skulle rekommendera att utöka
användningen av lösdrivarlagen. Det

var alltså landshövdingen som lämnade
den rekommendationen till göteborgspolisen.

.lag kan kanske inse att inrikesministern
inte förstod mig när jag talade om
att man kommer ut på det sluttande
planet, när man griper till lösdrivarlagen.
Men civilministern borde härvidlag
kunna ha något av samma känsla
som jag. Lösdrivarlagen var vid
sin tillkomst och är ännu i dag en
klasslag, ungefär i linje med åkarpslagen.
Den drabbar sådana som är medellösa.
Jag anser därför att den borde
upphävas omedelbart.

Jag är naturligtvis tacksam för att
inrikesministern har lämnat mig upplysningen,
att läget i Göteborg inte
längre är bekymmersamt. Med ännu
större tacksamhet bör vi göteborgare
notera, att läget så snabbt förändrats.
I den skrivelse jag nämnde, som inrikesdepartementet
skickade ut i juli,
säger inrikesministern att situationen
i Göteborg är allvarlig. Nu är den emellertid
inte längre det. Jag hoppas att
göteborgarna skall få klart för sig detta
och att läget inte är bekymmersamt
längre fastän vi, som man kunde inhämta
i inrikesdepartementets skrivelse,
har 150 vakanser i Göteborg.

Sedan vill jag tacka civilministern
för att han har berikat min kunskap
på förhandlingsrättsområdet. Det kan
säkerligen behövas i många stycken.
Vad jag ville ha reda på var hur det låg
till med dessa polisers ställning. Vi har
fått upplysningen, att det kommunala
reglementet står kvar för poliserna i
Stockholm och Göteborg, emedan dessa
poliser använt sig av övergångsbestämmelserna,
men att dessa poliser trots
detta skall förhandla med de statliga
myndigheterna. Rättare sagt, vi har fått
klargj°rt — det beskedet är poliserna
givetvis också tacksamma för att ha
fått — att det blir inga förhandlingar
alls om polisernas lönefrågor. Den förhandlingsrätt
de har fått gäller det
kommunala området och kommunerna

Onsdagen den 17 november 1951.

Nr 29.

Svar på fråga ing. införselavgifter för fisk.

har ingen rätt att förhandla om lönerna.
Det är rätt egendomliga förhållanden
som blottas.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på fråga ang. införselavgifter för
fisk.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Staxäng har frågat
mig, om jag har för avsikt att med
anledning av den oroande utveckling,
som importen av fisk och fiskprodukter
tagit, införa de i gällande förordning
om importregleringen av fisk omnämnda
införselavgifterna, framför allt
för fiskfiléer.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Herr Staxängs fråga föranleder mig
först att erinra om att jag såväl vid tillkomsten
år 1953 som vid förlängningen
i år av nu gällande införselförordning
beträffande vissa slag av fisk och skaldjur
uttalat, att den rätt, som förordningen
ger Kungl. Maj :t att förordna
om uttagande av in- och utförselavgifter
på fisk, icke bör utnyttjas, såvida
ej väsentligt ändrade förhållanden föranleder
därtill. Anledningen till detta
uttalande är att jag anser, att man icke
utan alldeles särskilda skäl bör vidtaga
större ändringar i den nuvarande
importreglcringen i avvaktan på den
omprövning av riktlinjerna för prisregleringen
på fisk, som jag uppdragit
åt 1954 års fiskeriutredning att verkställa.
Mot denna min uppfattning har
jordbruksutskottet och riksdagen ej
haft något att invända.

Jag torde också få erinra om att statens
jordbruksnämnd redan tidigare

haft sin uppmärksamhet riktad på förevarande
spörsmål, särskilt såvitt angår
fiskfiléer. Nämnden anmälde sålunda
i sin skrivelse i våras med förslag till
reglering av priserna på fisk under
budgetåret 1954/55, att den ämnade
företaga särskilda undersökningar i
syfte att utröna möjligheterna att för
vissa fiskslag eller fiskvaror tillämpa
en importreglering, baserad på införselavgifter
i stället för kvantitativa begränsningar.
Enligt nämnden skulle
dessa undersökningar i första hand avse
en avgiftsbeläggning av importerade
fiskfiléer med hänsyn till de svårigheter,
som redan då uppkommit att på
ett nöjaktigt sätt kvantitativt reglera
importen av frysta fiskfiléer.

Framställning om, bland annat, uttagande
av införselavgifter på fisk har
därefter gjorts från Sveriges fiskares
riksförbund. Ärendet har remitterats
till jordbruksnämnden, som redan tidigare
fått mottaga en liknande framställning
från Svenska västkustfiskarnas
centralförbund. Enligt vad jag erfarit
har i anledning därav i slutet av september
i år överläggningar ägt rum inför
representanter för nämnden med
av frågan berörda intressenter inom
fisket och handeln. Enligt uppgift kom
man därvid —- på förslag av vid överläggningarna
närvarande representanter
för fiskarorganisationerna — överens
om att förhandlingarna i ämnet
skulle uppskjutas i avvaktan på bildandet
av lämpliga organ för överläggningar
i importfrågor. Vid överläggningarna
anfördes bland annat, att den
föreliggande importstatistiken icke var
helt entydig.

Vid nu angivna förhållanden har jag
ansett mig böra tills vidare avvakta den
fortsatta utvecklingen. Jag vill emellertid
framhålla, att jag har uppmärksamheten
riktad på förevarandc spörsmål
och att jag därvid ämnar hålla nära
kontakt med berörda intressenter inom
fisket ocli handeln.

Härpå anförde:

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på fråga ang. införselavgifter för fisk.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för det
svar jag har fått på min enkla fråga.
Jag nödgas dock konstatera, att statsrådet
inte nu ämnar vidtaga några åtgärder
för att reglera importen av
framför allt fiskfiléer medelst införselavgifter.
Som stöd för denna inställning
anför statsrådet, att representanter
för fiskeriorganisationerna har
överenskommit med jordbruksnämnden
att uppskjuta förhandlingarna i detta
ärende till dess ett lämpligt organ för
överläggningar i importfrågor har
bildats.

Även om jag kan förstå skälen till
detta ställningstagande av statsrådet,
kan jag dock inte finna, att bildandet
av ifrågavarande importorgan är en
förutsättning för införande av införselavgifter.
Redan nu är importen av
färskfisk kännbar för avsättningen av
det svenska havsfiskets fångster. Värdemässigt
steg denna import med inte
mindre än 33 procent från 1952 till
1953, eller från 15 till 20 miljoner kronor.
Färskfiskimportens värdemässiga
andel steg samtidigt från 27,9 till 34,i
procent. Alldeles särskilt kännbar för
det svenska fisket är den stigande konkurrensen
med importerade färska och
trysta filéer. Importen av dessa varor
bär stigit från 370 ton 1951 till 542 ton
1952 och 1 054 ton 1953. Värdemässigt
är stegringen ännu större eller från
025 000 respektive 1 016 000 och
2 212 000 kronor. I år har importökningen
fortsatt i ännu snabbare takt.
Denna import, som värdemässigt mer
an tredubblats, hänför sig nästan uteslutande
från Danmark och Norge.

Jag vill erinra om vad Svenska västkustfiskarnas
centralförbund anför i sin
skrivelse, som statsrådet har åberopat.
Det står där: »Denna kraftigt stigande
import av fisk bereder givetvis ökade
avsättningssvårigheter för de svenska
fiskarnas fångster på den inhemska
marknaden. Under de båda senaste

åren har Västkustfisk, förening u. p. a.,
fått mottaga de största fisköverskotten
sedan föreningens start 1946, nämligen
43,2 miljoner kg 1952 och 33,5 miljoner
kg 1953.»

I detta sammanhang bör uppmärksammas,
att konkurrensen från importerade
fiskfiléer är så hård, att ersättning
av prisregleringsmedel har måst
utgå till tillverkarna av svenska fiskfiléer.
I likhet med vad styrelsen för
Svenska västkustfiskarnas Centralförbund
anfört i den skrivelse till jordbruksnämnden,
som jag nyss citerade,
anser jag det i princip vara felaktigt
att genom dylika ersättningar sänka
minimipriset för den råvara som används
för framställning av djupfrysta
filéer. Det borde enligt min mening
vara lämpligare att införa införselavgifter
under den tid då de svenska tillverkarna
bygger upp sin konkurrensförmåga.
Beredningen av frysta filéer
har under innevarande år visat en glädjande
stegring och väntas vid årets slut
komma upp i en kvantitet, som innebär
en fördubbling av föregående års. Såväl
för fisket som för vår beredningsindustri
skulle det utan tvivel vara av
värde att i detta avseende under en tid
få arbeta under skydd av införselavgifter.

I sitt svar på min enkla fråga framhåller
emellertid statsrådet, att man
icke utan alldeles särskilda skäl bör
vidtaga större ändringar i den nuvarande
importregleringen i avvaktan på
den omprövning av riktlinjerna för
prisregleringen på fisk, som 1954 års
fiskeriutredning skall verkställa. Jordbruksnämnden
har i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående reglering
av priserna på fisk för budgetåret
1954/55 anfört, att det inte torde
finnas några hinder för att uttaga importavgifter
innan nämnda utredning
slutförts. Nämnden anförde också att
den ämnade företa särskilda undersökningar
för att utröna möjligheterna att
för vissa fiskslag eller fiskvaror till -

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29.

svenska insatser till hjälp åt underutvecklade

jämt villig att när så önskas överlägga

Svar på interpellation ang. utvidgade
länder.

lämpa en importreglering, baserad på
införselavgifter. Dessa undersökningar
skulle i första hand avse en avgiftsbeläggning
av bland annat fiskfiléer. Huruvida
någon dylik undersökning genomförts
känner jag tyvärr inte till,
men herr statsrådet är kanske beredd
att ge svar på den punkten. Ett införande
av införselavgifter skulle enligt
min mening stå helt i överensstämmelse
med riksdagens uttalande om fiskerinäringens
allmänna standard och inkomster,
vilket de nuvarande förhållandena
med import vid tidpunkter, då
stora partier överskottsfisk föreligger,
knappast torde göra.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret, och jag tolkar herr statsrådets
löfte att med uppmärksamhet följa ärendet
så, att införselavgifter kommer att
införas om berörda parter så önskar,
trots att 1954 års fiskeriutredning ännu
ej slutfört sitt uppdrag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Att mitt svar på denna
fråga fått den utformning det fått beror
i hög grad på innehållet i ett protokoll
vid överläggningar den 29 september i
år, då fiskarnas och fiskhandelns representanter
mötte statens jordbruksnämnd
för att behandla bl. a. de problem, som
upptagits i de skrivelser som herr Staxäng
här har citerat. Vid den behandlingen
enades man enligt protokollet
§ 9 om följande: »Under den föregående
diskussionen hade från fiskarorganisationen
framhållits, att vad man från
fiskets sida för dagen var angelägen
om var inrättande av rådgivande organ
för importfrågor, organiserade efter liknande
principer som nämndens exportråd
för fisk och fiskexportnämnderna.
»

Jag har ingen uppgift om att fiskarorganisationerna
ändrat sin uppfattning
sedan dess. Jag har inte från det
hållet hört något om detta. Jag är allt -

med fiskarorganisationerna om vilka
åtgärder som kan komma i fråga, och
så långt det är möjligt önskar jag att de
åtgärder, som kan vidtas, företas i fullt
samförstånd med fiskets egna organisationer.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. utvidgade
svenska insatser till hjälp åt underutvecklade
länder.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare herr Kilsmo har frågat statsministern
—- som har överlåtit på mig
att besvara frågan — om regeringen har
för avsikt att föreslå 1955 års riksdag
utvidgade svenska insatser till hjälp åt
underutvecklade länder. Interpellanten
ställer sin fråga mot bakgrunden av
»den rådande världsnöden». Att uttrycket
»världsnöd» täcker verkligheten
framgår bl. a. av den skrämmande ökningen
av hunger och undernäring i
världen: från 38,6 procent av jordens
befolkning, som var undernärda före det
senaste kriget, till 59,5 procent, som är
det i dag. Den svenska delegationen vid
Förenta Nationernas generalförsamlingar
har där under en följd av år deltagit
i diskussionen om dessa problem och
har undan för undan på regeringens
initiativ aviserat en höjning av det
svenska bidraget till FN:s verksamhet
till de underutvecklade ländernas bistånd.
Senast den G oktober innevarande
år meddelade jag som svensk delegat
i FN:s ekonomiska utskott, att regeringen
har för avsikt att höja det svenska
bidraget till denna verksamhet nästa
år med ca 25 procent, nämligen från

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. utvidgade svenska insatser till hjälp åt underutvecklade
länder.

2,5 till 3 miljoner kronor. Detta bidrag
utbetalas från anslaget »Bidrag till internationell
hjälpverksamhet» under
tredje huvudtiteln.

Ur samma anslag utgår även statligt
bidrag till den bilaterala hjälp till underutvecklade
länder, som inletts från
svensk sida i regi av Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd till
mindre utvecklade områden. De svenska
insatserna koncentreras här på
Etiopien och Pakistan, där efter överenskommelser
olika slag av praktisk
yrkesutbildning förberedes med anknytning
till vederbörande lands näringsliv.
Avtalet med Etiopien om en
byggnadsteknisk skola är redan undertecknat,
och i konseljen den 5 november
1954 beslöt regeringen, att ett första
belopp av 430 000 kronor skall utbetalas
för Etiopiens räkning. Det finns
grundad förhoppning att tro, att även
avtalet med Pakistan snart skall vara
klart för undertecknande. Det är den
svenska centralkommitténs avsikt att
genom en insamlingsaktion inom folkrörelserna
och på arbetsplatserna i början
av nästa år försöka skaffa medel
—• utöver statsbidragen —- till den bilaterala
tekniska hjälpen i Pakistan och
Etiopien. Det vore tacknämligt om det
intresse, som herr Kilsmo här har gjort
sig till tolk för, vore signifikativt för
det intresse som kommer att möta denna
insamling.

Härefter anförde:

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för det svar som
jag har fått, och om jag tar mig friheten
att foga några randanmärkningar
till svaret, så sker det inte därför att
jag på något sätt undervärderar vad
som här sagts, utan jag finner svaret
vara av sådan karaktär, att det för mig
med min inställning till de bär frågorna
på allt sätt är uppmuntrande.

Jag utgår emellertid ifrån att det inte
finns någon lösning på det här problemet,
och därför skulle jag önska, att
statsrådet inte ville avfordra mig något
förslag till lösning, i all synnerhet
inte någon patentlösning. Men varje
hjälpaktion till de hungrande länderna
som kan åstadkommas är dock ett litet
plåster på ett oroligt samvete.

Jag tycker nog, att statsrådets svar
är klädsamt i all sin blygsamhet, ty
när statsrådet uppräknar Sveriges insatser,
så synes det mig som om statsrådet
hade glömt en enligt min mening
mycket betydelsefull och stor insats,
som Sverige gör för underutvecklade
länder. Jag syftar här på professor Lagerlöfs
initiativ att utbilda indiska veterinärer.
Det gäller visserligen ett så
trivialt område som korna och kornas
fertilitetsproblem. Men det är inte alls
någon ovanlig händelse i utvecklingens
historia, att man gått från djur till
människor. Så det kan ju mycket väl
tänkas, att man, när man tillräckligt
länge sysslat med de indiska kornas
fertilitetsproblem, sedan utvidgar hjälpen
till andra områden.

Mot den bakgrund, som statsrådet här
med ett par konkreta siffror velat visa
angående hungerproblemets omfattning,
tar jag mig friheten att komplettera
dessa siffror en liten smula. Man må göra
klart för sig, för att anknyta till
professor Lagerlöfs initiativ, att man i
Indien har i förhållande till befolkningstalet
två och en halv gånger flera kor
än i Sverige, men det indiska folket
får sju gånger mindre mjölk. Dessutom
får indierna 26 gånger mindre kött,
fastän de har två och en halv gånger
fler kreatur. En av de väsentligaste
sidorna i världshungerns problem är
äggvitehungern, och det är alldeles uppenbart,
att här undandrages det indiska
folket ett äggvitetillskott av stor
betydenhet. Professor Lagerlöfs verksamhet
och Sveriges hjälpverksamhet
när det gäller att utbilda veterinärer,

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29.

Svar på interpellation ang. utvidgade svenska insatser till lijälp åt underutvecklade
länder.

som kan sterilisera de kreatur, som har
en dålig nedärvningsförmåga, vidgar
perspektivet avsevärt.

När det i svaret här står, att 1939 var
38,0 procent av hela jordens befolkning
offer för hunger, så innebär ju det i översättning,
att vi i runt tal hade 850 miljoner
människor som ständigt hungrade.
När det sedan sägs, att 1954 tillhör
59,5 procent av jordens befolkning
de hungrande, så innebär inte det, att
siffran 850 miljoner ökas med 50 procent,
utan det innesluter en geometrisk
progression, som helt enkelt leder fram
till att vi för närvarande har en och
en halv miljard människor som ständigt
svälter. Jag förmodar att det är omöjligt
för någon mänsklig fantasi att
tränga in i de individuella öden som ligger
bakom denna astronomiska siffra.

Om man ser på befolkningsutvecklingens
problem, så blir ju siffran ännu
mer skrämmande. Jag skall inte trötta
kammaren med någon uppräkning av
de tidsintervaller som mänskligheten
behövt för att fördubbla sig själv.
Emellertid vill jag framhålla att enligt
befolkningsstatistikerna hade mänskligheten
ifrån den tredje av dessa intervaller
bakåt räknat behövt 1 600 år,
innan den fördubblades, varemot den
andra intervallen omfattade 250 år och
den sista omgången, som slutade 1940,
endast omfattade 90 år. Nu fortsätter
befolkningstillväxten med oförminskad
kraft och även hungern. Det är ett
fruktansvärt problem att verkligen stå
ansikte mot ansikte med det förhållandet,
att världens livsmedelsproduktion
inte kan hålla jämna steg med befolkningstillväxten.
Vi har mindre att dela
ut av livsmedel totalt sett på varje individ
1954 än 1939.

Ur dessa synpunkter finns det inte
stor anledning att vara optimistisk inför
en framtid, då mänsklighetens nu
kanske 2,o eller till och med tre miljarder
människor skall komma att fördubblas
på de närmaste 70 åren. I

denna situation kan man inte undgå att
aktualisera för sig den gamla, för de
flesta människor antikverade marxistiska
utvecklingsteorien, som säger att
de rika skall bli rikare och de fattiga
fattigare och ur denna utveckling skall
det stora Ragnarök uppstå. De flesta
kanske numera skrattar åt denna teori,
men tillämpad på nationerna synes den
ha ett visst berättigande. Genom den
väldiga förskjutning av livsmedelsproduktionen,
som skett under senare år,
har de välsituerade länderna blivit alltmera
välsituerade och de fattiga länderna
allt fattigare. Det finns inte plats
för klassegoism ur denna synpunkt,
men det finns plats för eftertänksamhet
för de extremt nationalistiska intressen
som bara arbetar för att nationens välgång
och levnadsstandard skall bli så
stor som möjligt. Man måste nog säga
sig att den marxistiska slutsatsen, att
katastrofen kommer, kan bli en verklighet
också för oss. Den enda tröst som
jag för min ringa del har är att de flesta
av oss är döda om 50 år.

Mot bakgrunden av det som nu sagts
frågar man sig: Hur tar Sverige på
detta problem? Jo, Sverige svarar på
världens hungerproblem genom att utbilda
byggnadsarbetare och byggnadsingenjörer
i Etiopien och snickare i
Pakistan. Dessutom kan man säga, fullt
riktigt som det står i svaret, att vi ger
tre miljoner till FN. Är det rimligt
detta?

Det är tre faktorer som man måste
kombinera med varandra: Sveriges höga
levnadsstandard, världssvältens alltmer
stegrade omfattning och vår utbildning
av ingenjörer. Det är ingen vanvördnad
för våra insatser om jag ändock
använder ett vanvördigt uttryck,
som bättre fastnar i minnet och säger,
att på mig verkar det närmast som en
knapp i kollektskålen.

Samhället i sin helhet skall visa sitt
intresse för de hungrande människorna.
Det är naturligtvis inte obekant för

3 — Andra kammarens protokoll 4954. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. utvidgade svenska insatser till
länder.

statsrådet att vid sidan av samhällets
gemensamma välgörenhet och hjälpsamhet
mot de underutvecklade länderna
föreligger i Sverige en privat ganska
omfattande offervilja för samma ändamål.
Om jag bortser från kyrkans mission,
som jag för ögonblicket inte kommer
ihåg omfattningen av, kan jag
nämna att de frikyrkliga i Sverige, som
uppgår till cirka 400 000 människor,
offrar för detta speciella ändamål 16
miljoner kronor för varje år. Det svenska
samhället hjälper de hungrande
med att utdebitera ungefär 45 öre, om
jag inte räknar fel, på varje individ.
Sveriges frikyrkliga jämnt över ger 40
kronor per person för samma ändamål.
Det kanske kan finnas ett visst utrymme
att öka statens och samhällets totala
hjälpverksamhet.

På de lasarett, som samma organisationer
har, vårdas i runt tal årligen
över 100 000 patienter. En del av dessa
16 miljoner används även för viss teknisk
utrustning.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta utan ställa en fråga, som jag
förmodar man med fullt berättigande
kan ställa: Yad skall man då göra?
Det vare mig fjärran att på något sätt
undervärdera vad som gjorts. Det är
bra i all sin litenhet, och det lilla kanske
kan växa.

För min del skulle jag vilja se en
komplettering av vår insats, som ginge
ut på en direkt hjälp mot hungern.
Detta är så mycket nödvändigare som
statsrådet i slutet av sitt svar hänvisar
till en tänkt frivillig aktion inom folkrörelserna
och bland samhällets människor
i allmänhet. Jag måste nog, med
den kännedom jag har om dessa folkrörelsers
sätt att reagera säga, att om
man skall kunna tänka sig någon framgång
för en sådan insamling, måste man
i vart fall skapa de psykologiska förutsättningarna
för att en sådan insamlingsaktion
vinner gehör. Jag kan inte
fatta hur man skall kunna gå ut till

hjälp åt underutvecklade

Sveriges folk och inspirera det till personliga
offer genom att säga, att det
skall hjälpa till att utbilda byggnadsarbetare
i Etiopien. Det är fullt riktigt
att vi gör det — från min sida är det
inget som helst klander mot det — men
jag tänker på de människor, som vi
skall avlocka pengar för detta ändamål.
Den aktion som jag här skulle vilja rekommendera
är att i anslutning till det
tekniska bistånd vi ger göra en direkt
aktion för dessa områdens försörjning
och materiella levnadsstandard. Jag
kan enkelt uttrycka det på det sättet
att vårt livsmedelsöverflöd skulle överföras
till de hungrande länderna. Jag
tycker att denna tanke inte är orimligare
än den som uppenbarligen fått
sanktion av regeringen och samhället
och som framgått av centralkommitténs
förslag, att man tänkt att från Sverige
överföra masonit till Pakistan för att
bygga hyddor åt pakistanerna att bo i.
Det är inget fel i detta, men man skulle
väl också kunna tänka sig att överföra
matvaror, som vi har överflöd på i Sverige,
till de hungrande människorna.
Jag skulle därför vilja fråga statsrådet
fru Lindström, om det inte skulle vara
möjligt att få i gång en aktion för att
direkt lindra människornas hunger i
dessa områden.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Från den lilla utsiktspunkt
på världskartan, som Sverige erbjuder,
är problemet om hjälp till underutvecklade
länder ett gigantiskt problem,
som FN:s tekniska biståndsverksamhet
bara står i början av ännu.
Herr Kilsmo har betecknat problemet
som olösligt. Han talade om att här
väntar oss ett Ragnarök, ja han hänvisade
till den marxistiska katastrofteorien
som tillämplig i detta fall. Jag
är för min del inte lika marxistisk som
folkpartisten herr Kilsmo. Jag tror
nämligen att det på lång sikt kan fin -

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29.

Svar på interpellation ang. utvidgade svenska insatser till hjälp åt underutvecklade
länder.

nas en lösning. FN:s årliga investering
i teknisk hjälp — cirka 25 miljoner
dollar — är visserligen bara en droppe
i havet av otillfredsställda behov, men
den har en moralisk betydelse för
världssolidariteten, som många gånger
överstiger dess nuvarande storlek mätt
i pengar. Det är främst till denna verksamhet
och till möjligheten att etablera
ett positivt och förtroendefullt ekonomiskt
samarbete med eftersatta länder,
som vårt hopp står om en väg till den
fred som varar. Insikten härom och
givmildheten hos dem som har något
att ge fattas nog inte heller, medan det
däremot helt naturligt kan råda motsättningar
om metoderna för biståndsgivningen.
Därom har uppkommit
många diskussioner i FN, senast om
den stora idén om en internationell
fond för gåvohjälp och lågräntelån till
underutvecklade länder. Herr Kilsmo
har inte varit riktigt nöjd — trots en
och annan komplimang — med den
svenska insatsen i FN:s hjälparbete.
Jag medger, att Sverige haft en reserverad
attityd just i frågan om gåvobjälpsfonden
men ingalunda den negativa
attityd, som framgått av en del av
de svenska tidningarna, som därvid
baserat sina skriverier på felaktiga informationer
utifrån. Vår försiktighet
inför detta förslag har tvärtom bottnat
i ett mycket stort intresse för FN:s
tekniska hjälp till underutvecklade länder,
men vi har fruktat att tillskapandet
av ett nytt organ skulle komma att medföra
övertunga administrationskostnader,
risker för dubbelarbete o. s. v., och
vi har menat, att det nuvarande tekniska
biståndsprogrammet ännu har så
pass svagt ekonomiskt underlag, att det
viktigaste för oss f. n. är att stötta under
detta tekniska biståndsprogram. Vi
har därför från svensk sida funnit det
viktigast att stärka och utbygga detta
program, vilket skett genom att i två
etapper höja det svenska bidraget: för
nästa år med ca 25 procent liksom året

förut med 25 procent från det förutvarande
bidragsbeloppet. Ja, dessa tre
miljoner kronor är naturligtvis ingen
stor summa, såsom också herr Kilsmo
påpekat; det har han fullkomligt rätt i.
Men i förhållande till vår folkmängd
betyder det ett lika stort uttag av skattebetalarna
— i köpkraft räknat — som
det av Eisenhower begärda anslaget på
18 miljoner dollar till samma tekniska
FN-hjälp skulle ha betytt för de amerikanska
skattedragarna, om förslaget
blivit antaget av parlamentet i Washington,
vilket det ju inte blev. Då vi
här i Sverige liksom i USA måste ta
hänsyn till svårigheterna att gång efter
annan vidga anslagsramen för internationell
biståndsverksamhet genom uttag
skattevägen — och det bör ju herr
Kilsmo ha förståelse för, eftersom han
tillhör ett parti, där man har varit särskilt
intensiv i skattesänkningspropagandan
— har vi, som jag nämnde i
interpellationssvaret, parallellt med vår
medverkan genom statsanslag till FN:s
multilaterala verksamhet startat ett bilateralt
program för tekniskt bistånd
till Etiopien och Pakistan, och vi hoppas
att svenska folkets intresse skall
kunna stimuleras för detta program.
Centralkommittén för tekniskt bistånd
planerar att sätta i gång en insamlingsaktion
för frivillig gåvohjälp till
dessa ändamål i början av nästa år.
Herr Kilsmo fruktade att den aktionen
inte skulle få ett sådant mottagande,
att de insamlade medlen bleve tillräckliga.
Jag hoppas emellertid livligt att
svenska folkets generositet och medkänsla,
som aldrig brukar svikta, när
nöden gör sig påmind, skall manifestera
sig även i denna insamling.

Herr Kilsmo hade sedan — som lantbrukare?
— en del funderingar om
lijälpåtgärder, speciellt på veterinäroch
livsmedelsområdena. Jag nämnde
inte professor Lagerlöfs undervisning
av bortåt dussinet asiatiska veterinärer,
därför att detta endast är en mind -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. utvidgade svenska insatser
länder.

re aktion inom ramen för centralkommitténs
arbete, men den verksamheten
är säkerligen av stort värde. Vad beträffar
herr Kilsmos förslag, att våra
överskottsprodukter på jordbrukets område
skall överföras till de hungrande
länderna, vill jag säga, att det måste
säkerligen förefalla många människor
stötande att åse hur folk på skilda håll
i världen svälter eller lever på yttersta
gränsen av undernäring, samtidigt som
lagerbyggnaderna i andra länder bågnar
av överskottsprodukter från jordbruket,
produkter som man inte kan
avyttra. Det problemet har varit alldeles
särskilt iögonenfallande i USA,
där man under senare år fått skördar
av en storlek, som vida överstiger vad
man själv har behov av och vad man
normalt kan avyttra på världsmarknaden
— detta trots reglerings- och kvoteringsbestämmelserna
för det amerikanska
jordbruket, vilka är mycket mera
inträngande än dem vi har här hemma,
och som det här knotas över från olika
håll. I Washington har man emellertid
nyligen antagit en lag, som möjliggör
att överskottsprodukter från jordbruket
säljes till underutvecklade länder
mot betalning i vederbörande lands
egen valuta — valutor som kanske eljest
inte är accepterade som betalningsmedel
på den fria marknaden. Betalningen
behöver för övrigt aldrig
verkställas, utan likviden för de mottagna
varorna lånas omedelbart ut igen
till köparen för att sätta honom i stånd
att betala arbetarna vid väg-, bro- och
skolbyggnaderna i landet, löner varmed
de kan köpa av de livsmedel som importeras
från USA. Jordbruksprodukterna
säljes alltså i realiteten på kredit,
och om det underutvecklade landet
inte kan betala dem, blir det i sista
hand amerikanska staten, d. v. s. skattedragarna
i USA, som får betala denna
naturahjälp. Det måste bli ungefär likadant
här i Sverige, om herr Kilsmos
förslag skulle tas upp till allvarlig pröv -

till hjälp åt underutvecklade

ning. De svenska jordbrukarna är väl
knappast villiga att skänka bort sina
produkter utan de räknar väl med att
staten i så fall köper produkterna och
i sin tur skänker bort dem till de hungrande
länderna. Men detta kan bli stora
summor, som skulle få betalas av skattedragarna.
Det är för övrigt tvivelaktigt,
om jordbruksprodukter är vad
de underutvecklade länderna främst
vill ha av oss. Yi har mycket annat
värdefullt att bjuda dem — även om
herr Kilsmo ironiserade litet över det
— t. ex. yrkeskunskap och erfarenheter
från en välorganiserad socialvård. Det
är några speciella svenska tillgångar,
som vi har erbjudit oss att ställa till
Etiopiens och Pakistans förfogande och
som dessa länder gärna har velat ha
som bidrag från oss. Ett både-och kan
bli för dyrt. Vi har därför hittills valt
den form av bistånd, som varit mest
efterfrågad och som är naturlig för oss
svenskar att ge.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr Kilsmo har nyss
hållit ett ganska långt anförande, och
det brukar flertalet av oss inte tycka
om, men sällan har det varit mera på
sin plats med ett långt anförande än
just i detta sammanhang. Herr Kilsmo
har här snuddat vid ett av mänsklighetens
säkerligen allra svåraste problem,
nämligen befolkningsfrågan och det ur
densamma härrörande hungerproblemet.

Många tycker att riksdagen i Sverige
inte är platsen att diskutera denna fråga.
Jag kan inte dela den uppfattningen
därför att okunnigheten om den är
otroligt stor, även i kretsar där man
skulle kunna vänta sig ett annat förhållande,
så att ju mera det talas om
den och varhelst det talas om den, så
är det bara gott att säga därom. Jag
tror också att det kan vara av värde
att det kommer ut över landets gränser

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. utvidgade

länder.

att man även i riksdagen här i Sverige,
där omedelbara befolkningssvårigheter
inte hotar, är uppmärksam på den
världsfara som lurar i just detta problem.

Herr Kilsmo nämnde några siffror,
och vi bör ständigt hålla för ögonen
och i minnet att för varje dag som går
ökas jordens befolkning med inemot
100 000 personer. Svält råder, såsom
herr Kilsmo redan har poängterat, och
den ökar för varje dag, för varje timme
som går. Problemet är troligen, såsom
herr Kilsmo också sade, olösligt, i
varje fall så länge människor inte vill
inse att problemet existerar. Men vi är
ändå skyldiga att göra vad vi kan för
att lindra denna nöd. De åtgärder som
regeringen har vidtagit är bra och riktiga.
Det är möjligt att vi borde göra
ändå mer och det kan vi ju överväga
i ett annat sammanhang.

Jag har inte velat underlåta att vid
detta tillfälle bidra till att frågan ytterligare
understrykes.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag skall inte hålla ännu
ett långt föredrag, som herr Dickson
kallade det, men det är så sällan
jag gör det att det jämnar ut sig med
herr Dicksons kortare anföranden, som
återkommer oftare.

Det är ytterligare ett par saker som
jag inte kan underlåta att beröra och
jag vill då först anknyta till vad herr
Dickson sade. Sverige har skickat ut
professor Lagerlöf till Indien, och detta
resulterade i att han nu sysselsätter en
del folk med kornas fertilitetsproblcm,
en aktion som skall gå ut på att minska
denna fertilitet. Så har vi skickat ut
professor Wahlund, och vi får väl se
vad han kan göra på sitt område.

.lag måste till statsrådet fru Lindström
säga att för mig är detta inte

Nr 29.

svenska insatser till hjälp åt underutvecklade

alls något partipolitiskt problem. Ur
den synpunkten är det två ting som
jag inte är rädd för. För det första är
jag inte rädd för marxismen, som jag
talade om, ty när den har rätt skall
man väl erkänna detta. Och för det
andra är jag inte rädd för skatten. Om
den användes för att lindra människors
hunger skall jag inte alls agitera mot
regeringens skattepolitik. Det är självklart
att vi lantbrukare inte kan skänka
bort våra överskottsprodukter. Men jag
tror att vi skulle vara villiga att ge vår
andel av dessa överskottsprodukter, och
det borde inte vara svårare att föra ut
detta överflöd till de behövande länderna
än att utföra överflödet av tekniskt
utbildad personal.

Jag vet mycket väl att statsrådet
Lindström känner till den engelske näringsfysiologen
lord Boyd Orr. Han föreslog
på sin tid att FAO skulle få fullmakt
att i FN:s namn, om jag förstår
saken rätt, köpa upp det överskott av
livsmedel som finns. Denna tanke skulle
väl kunna förverkligas bilateralt i stället
för via FAO, eftersom denna organisation
nu inte fick den föreslagna
auktoriteten.

Så bara en enda kort anmärkning.
Det sades att vi skulle ge dessa människor
vad de vill ha, och det är riktigt.
Men man får inte bortse från att århundradens
vana hos den ledande generationen
att se nöden omkring sig
har avtrubbat känslan för detta problem.
Det är ett ofrånkomligt faktum att
hungerländerna säljer av sin brist på
födoämnen till dem som har överflöd
för att de i sin tur skall få maskiner
och teknisk utrustning i utbyte. Om
man kunde tänka sig att dessa underutvecklade
och hungrande länder skulle
kunna få del av vårt överflöd på
livsmedelsproduktionens område, dä
behövde inte dessa cyniska åtgärder
vidtagas!

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

§ 9.

Svar på interpellation ang. skyldighet
för medicinalstyrelsen att avgiva motivering
för sina rättspsykiatriska
utlåtanden.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr von Friesen frågat
mig, vilka åtgärder jag vidtagit med
anledning av att medicinalstyrelsen i
viss utsträckning synes underlåta att
fullgöra sin lagstadgade skyldighet att
avgiva motivering för sina rättspsykiatriska
utlåtanden. Härpå vill jag svara
följande.

Tidigare var frågan huruvida medicinalstyrelsen
var skyldig att i rättspsykiatriska
utlåtanden angiva skälen
för sin uppfattning föremål för delade
meningar. För att undanröja varje tvekan
på denna punkt genomfördes — såsom
interpellanten framhållit —- vid
1953 års riksdag en ändring av 44 §
sinnessjuklagen, varigenom det uttryckligen
fastslogs, att medicinalstyrelsen
vore skyldig att motivera sina utlåtanden.
Lagändringen trädde i kraft den
1 juli 1953.

Redan före denna lagändring hade
emellertid den i interpellationen omnämnde
doktor Axel Wersén till justitiekanslern
ingivit en anmälan mot
medicinalstyrelsen, vari påtalades, att
medicinalstyrelsen underlåtit att i brottmål
motivera yttranden, som avvikit
från rättspsykiatriska utlåtanden avgivna
av undersökningsläkare. Justitiekanslersämbetet
lät inhämta förklaring
över anmälan från medicinalstyrelsen,
varefter Wersén inkom med påminnelser
och ytterligare skrifter i ärendet.

Innan justitiekanslern upptagit ärendet
till slutlig prövning ingav Wersén
vidare den 17 september 1954 till ytterligare
utredning i ärendet det av interpellanten
omnämnda numret av Sven -

ska Läkartidningen och åberopade därvid
den av Wersén författade artikeln
med titel »Sinnessjuklagen och medicinalstyrelsen»,
vari görs gällande att
medicinalstyrelsen även efter lagändringen
skulle i ett antal fall ha åsidosatt
sin skyldighet att motivera sina
rättspsykiatriska utlåtanden. Samtliga
handlingar i ärendet överlämnades därefter
ånyo till medicinalstyrelsen för
förnyat yttrande i ärendet. Den 12 november
1954 inkom medicinalstyrelsen
med sitt yttrande, och ärendet är nu
beroende på justitiekanslerns prövning.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit
har jag icke ansett mig böra
för närvarande vidtaga några särskilda
åtgärder i detta ämne.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till inrikesministern för det
nyss lämnade svaret.

Omständigheterna har fogat det så,
att jag under innevarande riksdag framställt
två interpellationer, en till utrikesministern
och en till inrikesministern,
vilka besvarats i dag. Klämmen i
båda svaren är precis densamma, fastän
det rör sig om frågor av helt olika
beskaffenhet: JK har hand om ärendet
— må det där vila i frid.

Jag skall i alla fall tillåta mig att
med några ord kommentera detta ärende
och då först något beröra det av
statsrådet givna svaret.

Statsrådet säger att det tidigare, alltså
före den 1 juli 1953, har rått delade
meningar om huruvida medicinalstyrelsen
skulle vara skyldig att motivera
sina rättspsykiatriska utlåtanden. Jag
tillåter mig att bestrida riktigheten av
detta påstående, ty om man går igenom
handlingarna, visar det sig att samtliga
remissinstanser var fullständigt eniga
när det gällde att ur rättsskipningens

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. skyldighet för medicinalstyrelsen att avgiva motivering
för sina rättspsykiatriska utlåtanden.

synpunkt framhålla vikten av att medicinalstyrelsen
motiverar sina slutsatser,
när den kommer till ett annat resultat
än den undersökande läkaren.

Lagutskottet hade ju denna fråga till
behandling och begärde då yttranden
från Göta hovrätt, Skånska hovrätten,
medicinalstyrelsen, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.
Alla dessa — märk väl inklusive
medicinalstyrelsen — var rörande
eniga om att det var alldeles riktigt
att en motivering skulle avges. Medicinalstyrelsen
själv sade alltså att det
var fullt riktigt att den skulle motivera
sina utlåtanden. Det var några motioner
som föranlett lagutskottets åtgärder, och
efter denna rörande enighet hos remissinstanserna
— någon disharmoni
märkte man sannerligen inte alls — beslöt
också riksdagen att för säkerhets
skull direkt i lagen fastslå, att medicinalstyrelsen
var skyldig att motivera
sina utlåtanden.

Den fråga det här gäller har inte alls
något vad man brukar kalla akademiskt
intresse. Det är inte bara en fråga
där det gäller att bevaka att myndigheter
och ämbetsmän iakttar lagar
och förordningar, hur viktigt detta än
är. Frågan har en alldeles särskild betydelse
ur rättsordningens synpunkt.
Det är nödvändigt att vi får en fast
ordning, ty eljest ökar den planlöshet,
som präglar behandlingen av djupt psykiskt
abnorma brottslingar i vårt land.
Med rätta har det också påpekats, att
risken för misstag av domstolarna blir
ganska stor, varigenom sjuka människor
åsamkas onödiga lidanden. Det är en
rent praktisk fråga som det gäller att
bevaka, när våra domstolar, som numera
överallt har ett starkt lekmannainslag,
skall bedöma å ena sidan undersökningsläkarens
utlåtande och å andra
sidan medicinalstyrelsens korrigering
av detta. De måste kunna avgöra vilken

av dessa båda sakkunniga instanser
som har rätt, och det har de mycket
svårt att göra, om inte den ändrande
och överordnade instansen också motiverar
sitt ställningstagande.

Det är även, herr talman, mycket intressant
att med de olika fall, som åberopats
av doktor Axel Wersén i en artikel
i Svenska Läkartidningen, belysa
vikten av att allt går till så som det faktiskt
är stadgat. Ett fall t. ex. rör en
man som blivit föremål för sinnesundersökning.
Domstolen fällde en dom
i viss riktning, vilken emellertid åklagaren
ville överklaga. Medicinalstyrelsen
hade kommit till en slutsats, som
var något annorlunda än undersökningsläkarens,
men den hade inte motiverat
sitt ställningstagande. Nu begärde
åklagaren, när han tänkte överklaga
målet i överinstansen, ett nytt utlåtande
av medicinalstyrelsen, ett motiverat
utlåtande. Det fick han också,
och resultatet blev att överinstansen, i
detta fall Svea hovrätt, ändrade underrättens
dom.

Jag har velat säga detta för att visa,
vilken praktisk roll detta förfarande
kan spela i vår rättsskipning.

Justitiekanslern har varit på tapeten
många gånger under denna ganska
långa och brokiga interpellationsdebatt,
och jag skall sluta med att i likhet med
någon tidigare talare framhålla önskvärdheten
av att justitiekanslern handlägger
de här ärendena något skyndsammare
än vad som sker.

Som statsrådet påpekade i interpellationssvaret
har doktor Wersén redan
långt innan den här lagändringen trädde
i kraft påpekat för justitiekanslern
vilken praxis som medicinalstyrelsen
har tillämpat. Justitiekanslern har inte
gjort någonting åt det. När det sedan
har visat sig att medicinalstyrelsen inte
bryr sig om att rätta sig efter den här
lagändringen så ligger justitiekanslern
fortfarande och vilar på ärendet. Det

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Svar på interpellation ang. skyldighet för
för sina rättspsykiatriska utlåtanden.

borde väl inte vara omöjligt för statsråden,
som ju har justitiekanslern som
sin alldeles speciella förtroendeman på
det här området, att ge honom en vink
om vikten av en ökad skyndsamhet när
det gäller sådana utredningar.

Det var ju hela meningen med den
nya rättegångsordningen som vi fick,
att den rättssökande människan snabbare
och effektivare skulle få ett svar.
Vi har i många avseenden inte sett till
mycket av det resultatet. Den möjlighet
som regeringen har här — och i
detta speciella fall inrikesministern -—■
är ju att se till att de utredningar som
överlämnas till justitiekanslern blir behandlade
med något större skyndsamhet
än tidigare, och detta är så mycket
mera maktpåliggande i den föreliggande
situationen som det förefaller åtminstone
mig alldeles uppenbart att det
nu gäller ett överträdande av de bestämmelser
som i alla fall riksdagen
enhälligt har varit med om att utfärda.
Jag tycker inte att ett sådant tillstånd
skulle behöva fortsätta, och jag skulle
bara vilja vädja till inrikesministern att
också i fortsättningen ha sin uppmärksamhet
riktad på denna viktiga fråga, så
att man äntligen får en ändring till
stånd.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
den anmälan, som avser överträdelse av
den nu uttryckligen lagfästade bestämmelsen,
kom in så sent som den 17 september
i år. Anmälan har på sedvanligt
sätt remitterats till medicinalstyrelsen,
som avgivit utlåtande den 12 november.
Jag utgår ifrån att ett avgörande bör
kunna träffas mycket snart i det här
ärendet ifrån justitiekanslerns sida, och
det är självfallet att jag anser mig skyldig
att följa ärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

medicinalstyrelsen att avgiva motivering

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 10.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 221, angående utlämnande
av viss kvantitet s. k. rövat guld; och
till jordbruksutskottet propositionen
nr 223, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare.

§ 11.

Föredrogs den av herr Nyberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående rationaliseringsverksamheten
inom marinen och dess konsekvenser
för Karlskrona örlogsstation.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Föredrogs den av herr Andersson i
Björkäng vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående utredningen
av arbetstagarbegreppet i semesterlagen,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion
om ökning av högsta antalet fullmäktige
i valkrets vid kommunala val,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

§ 14.

Ang. inrättande av ytterligare extra ordinarie
tjänster vid de statliga krisorganen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid de
statliga krisorganen m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 145 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över liandelsärenden
för den 5 mars 1954, föreslagit
riksdagen medgiva, att vid statens
krisorgan finge dels inrättas ytterligare
högst följande antal extra ordinarie
tjänster, nämligen 2 förste byråsekreterartjänster
(motsvarande) i Ce
27 samt 8 byråsekreterartjänster (motsvarande)
i Ce 25 dels ock indragas 2
byråchefstjänster i Ce 33.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herrar Gustafsson i Stockholm
och Henriksson väckt motion (II:
705) hemställts, att riksdagen måtte
medgiva, att vid statens krisorgan finge
inrättas ytterligare 15 extra ordinarie
tjänster i lönegraderna 25—27 samt att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
proposition, i vad den avsåge indragning
av två byrådirektörs- och byråchefsbefattningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 705,
medgiva, att vid statens krisorgan finge
dels inrättas ytterligare högst följande
antal extra ordinarie tjänster, nämligen
2 förste byråsekreterartjänster (motsvarande)
i Ce 27 samt 8 byråsekreterartjänster
(motsvarande) i Ce 25 dels
ock indragas 2 byråchefstjänster i Ce
33.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Gustafsson i Stockholm.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har till det här utlåtandet
fogat en blank reservation, och
jag skall be att med några ord få motivera
den.

Herr Henriksson och jag hade redan
i våras motionerat dels om en utredning
om priskontrollnämndens fortsatta
verksamhet, dels också om tryggare
anställningsförhållanden för de vid
nämnden anställda tjänstemännen. Denna
motion gav i våras resultat så till
vida att man då biföll kravet på utredning
om priskontrollnämndens fortsatta
verksamhet, men frågan om anställningsförhållandena
uppsköts till höstriksdagen.
Under mellantiden kom regeringen
med en proposition, där man
föreslog inrättande vid krisorganen av
tio nya extra ordinarie tjänster, som
skulle fördelas mellan priskontrollnämnden
samt handels- och industrikommissionen.

I anslutning till den sistnämnda propositionen
har herr Henriksson och jag
tagit oss friheten att motionera om en
utökning av detta antal tjänster från tio
till femton. Vi har menat att det kan
finnas mycket starka motiv —• inte
minst med hänvisning till den förnyade
aktualitet som priskontrollnämnden under
sista tiden har fått — för att försöka
åstadkomma sådana förhållanden
att man i fortsättningen kan bedriva en
prisövervakande verksamhet i detta
land. Utvecklingen har ju gått på det
sättet att allt fler och fler av dem bland
nämndens tjänstemän, som kan de här
sakerna, söker sig därifrån, beroende
på de mycket otrygga anställningsförhållandena.

Jag vill också påpeka, att denna utökning
av antalet till 15 innebär en
mycket liten del av det totala antalet
tjänstemän vid krisorganen. Förslaget
innebär inte heller någon total utökning
av antalet, utan endast en förändring
av vederbörandes nuvarande tjänsteställning.

I den sistnämnda motionen har vi
som vår uppfattning anfört, att man

Nr 29.

42 Nr 29. Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. inrättande av ytterligare extra ordinarie

nen m. m.

kan räkna med att vi även i fortsättningen
måste ha någon form av prisövervaltande
verksamhet. Den utveckling
som ägt rum under de senare åren,
med alltemellanåt återkommande ekonomiska
spänningar, har utan tvekan
medfört ett behov av att man från samhällets
sida följer prissättningen på
hela näringslivets område. Denna utveckling
har också medfört, att köpkraften
varit stor och att allmänhetens
prismedvetande därigenom avtrubbats.
Jag är, herr talman, fullt medveten om
att frågan om priskontrollnämnden
över huvud taget är en mycket kontroversiell
fråga, inte minst här i riksdagen.
Det finns ju de som har den uppfattningen,
att priskontrollnämnden
skall avskaffas och att den närmast är
till skada. Jag kan tyvärr inte dela denna
uppfattning, och jag tror att jag därvid
har ganska gott stöd i den utveckling
man kan peka på beträffande åtgärder,
som från priskontrollnämndens
sida vidtagits i syfte att bringa ned priserna
på en hel rad olika områden. Från
mina utgångspunkter finns det därför
all anledning att bibehålla detta organ.
Det finns också anledning att efterlysa
den mångomtalade fria konkurrensen,
som man här påstår skall utgöra det
mest värdefulla — vilket den också
vore om den verkligen funnes. Tyvärr
måste man emellertid gång efter annan
konstatera, att denna fria konkurrens
inte finns, och så länge detta förhållande
är för handen vågar vi från det
håll jag närmast företräder, nämligen
fackföreningsrörelsen, hävda att man
under dylika omständigheter inte kan
släppa kravet på samhällsåtgärder på
detta område. För oss inom fackföreningsrörelsen
är frågan hur prissättningen
sker en minst lika viktig och
avgörande faktor som frågan hur lönesättningen
sker. Det är ju endast en
annan sida av samma sak.

I utlåtandet och även i motionen sägs
att de tjänster, som skall inrättas på

tjänster vid de statliga krisorga detta

område, skall besättas med tjänstemän
som också i fortsättningen kan användas
inom statsförvaltningen. På denna
punkt råder inte några delade meningar.
I utskottsutlåtandet biträdes
emellertid inte bara propositionens förslag
om en utökning av antalet extra
ordinarie tjänster med 10, utan också
förslaget om indragning av två nu befintliga
extra ordinarie tjänster hos
priskontrollnämnden. Detta är för mig
ganska ofattbart, om man nämligen avser
att försöka göra här ifrågavarande
arbete så effektivt som möjligt. Denna
åtgärd innebär ju ingenting annat än
att man tar bort två möjligheter för
tjänstemännen inom nämnden att avancera
och få en tjänsteställning som innebär
en större trygghet.

I utskottets utlåtande har man enligt
min uppfattning också skrivit på ett
sätt, som är onödigt tillstramat. Man
kommer på s. 4 med en pekpinne åt
regeringen att om möjligt hålla antalet
nya extra ordinarie tjänster under det
av departementschefen angivna maximiantalet
10. Jag finner det vara både
anmärkningsvärt och onödigt att komma
med denna pekpinne. Det är med
anledning bl. a. därav, herr talman,
som jag vill sluta med att hemställa om
bifall till det yrkande, som framställts
i motionen nr 705 i andra kammaren.

Häruti instämde hem Henriksson (s).

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det är alltid oroande,
när förslag om tillsättande av ytterligare
tjänster lägges fram för riksdagen.
Byråkratien har en förmåga att växa,
som ofta har apostroferats här i kammaren
och som är ödesdiger för samhället.
Såsom herr Gustafsson i Stockholm
redan understrukit är det emellertid
inte i detta utlåtande fråga om
att nya människor skall engageras, utan
bara om att ge deras anställning en annan
karaktär.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Utredning av frågan om statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern.

Jag har kanske en något annorlunda
uppfattning än herr Gustafsson i Stockholm
om priskontrollnämnden som sådan,
men jag skall inte diskutera detta
nu. Jag vill bara med stor tillfredsställelse
notera de många reservationer,
med vilka handelsministern omgett sitt
förslag, liksom alldeles särskilt de formuleringar
som statsutskottets majoritet
har valt för att uttrycka sin mening.
För oss som inte sitter i statsutskottet
är det glädjande att kunna konstatera,
hur väl man inom utskottet tycks passa
på just dessa ting och vaka över att
ingenting otillbörligt slipper en genom
fingrarna.

Jag har inte något yrkande.

Herr WARD (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Det är ju nu inte alls fråga
om priskontrollnämndens vara eller
inte vara; den saken får väl diskuteras
i annat sammanhang. Propositionen
går, såsom också här har erkänts, bara
ut på att göra ställningen för vissa
tjänstemän tryggare och säkrare än den
för närvarande är. Motivet härför är
naturligtvis den risk som herr Gustafsson
pekat på, nämligen att de goda krafterna
i annat fall lämnar dessa institutioner
och söker sig över till andra
verksamhetsfält. Såväl handels- och industrikommissionens
som priskontrollnämndens
uppgifter är emellertid så
betydande, att det självfallet är av vikt
att tjänsterna där besattes med så kvalificerat
folk som över huvud taget är
möjligt.

Att statsutskottet har ställt sig mycket
betänksamt till yrkandet i motionen,
är tämligen klart. När det är fråga om
inrättande av nya tjänster eller omplacering
av tjänster, är det alltid ytterligt
svårt för ett utskott att på grundval av
en motion hastigt och lustigt bestämma
sig för att överskrida vad regeringen
efter, såsom man måste förutsätta, noggrann
undersökning och utredning liar

föreslagit. Det är också, såsom alla vet,
högst sällan som statsutskottet och riksdagen
i sådana fall går utanför regeringens
förslag.

Herr Gustafsson tyckte att utskottet
kom med en onödig pekpinne i detta
fall. Jag vill endast genmäla att statsutskottet
alltid, kan man säga, när det
gäller utvidgning av förvaltningen,
kommer med en sådan här pekpinne för
att visa vederbörande att man inte kan
gå hur långt som helst i fråga om inrättande
av nya tjänster eller omplaceringar
som medför ökade utgifter för
statsverket.

Utskottets utlåtande överensstämmer
alltså helt med den praxis, som under
åratal, jag höll på att säga decennier utvecklat
sig inom utskottet, och det yrkande,
som utskottet framställt, försvarar
följaktligen enligt min mening väl
sin plats. Det gäller som sagt inte nu
priskontrollnämndens vara eller inte
vara, utan endast ett praktiskt arrangemang,
syftande till att ge ifrågavarande
tjänstemän en bättre ställning än de
för närvarande har, och man har från
utskottets sida inte ansett sig kunna
gå längre än regeringen gjort.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Utredning av frågan om statens övertagande
av sjöfartsanstalterna å Vänern.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
162, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om statens
övertagande av sjöfartsanstalterna å
Vänern.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
fyra inom riksdagen väckta motioner.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Utredning av frågan om statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hesselbom och Birger Andersson
(1:2) och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Alingsås
m. fl. (II: 10), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kung]. Maj:t måtte
hemställa om en allsidig utredning av
frågan om statens övertagande av sjöfartsanstalterna
å Vänern, innefattande
denna utredning jämväl frågan om livräddningstjänst
och isbrytning, samt att
Kungl. Maj :t till riksdagen måtte inkomma
med de förslag vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 1 och II: 9 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; b)

att motionerna I: 2 och II: 10 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Hesselbom och
Birger Andersson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Det hör ju inte precis
till ovanligheterna i detta hus, att enskilda
ledamöters motioner röner ett
visst öde, och jag kanske själv i flera
avseenden har medverkat till att sådana
motioner icke föranlett till någon
åtgärd. Men trots denna erfarenhet kan
man någon gång frestas att väcka en
motion med hemställan om en utredning
i ett alldeles speciellt ärende. Så
har varit fallet då jag tillsammans med
en del andra kammarledamöter väckt
en motion om utredning beträffande
förhållandena på Vänern och sjöfarten
därstädes. I denna motion har vi hemställt
om en utredning av frågan om
statens övertagande av sjöfartsanstalterna
å Vänern och tillsynen över sjöfarten
där. Jag kan försäkra, att motionen
icke har föranletts av någon

speciell övertro på statens möjligheter
att driva rörelser eller en övertro på
statsdrift över huvud taget. Det hela
har baserats på rent praktiska synpunkter,
vilket också torde framgå av
motiveringen i yrkandet i motionen nr
10 i denna kammare.

Såsom framhållits i motionen, handhas
säkerhetsanstalterna för sjöfarten
sedan gammalt av staten. I dessa säkerhetsanstalter
ingår lotsväsendet. Sålunda
är det staten, som svarar för fyroch
lotsväsendet utmed hela vår långsträckta
kust. Emellertid finns för närvarande
ett enda undantag, nämligen
sjön Vänern. Säkerhetsanstalterna för
sjöfarten handhas här av ett privat
företag, Vänerns seglationsstyrelse. Denna
styrelse startade sin verksamhet för
mer än 140 år sedan. Under den tid
som gått har sjöfarten på Vänern ökat
avsevärt, och kraven på säkerhet och
service har också givetvis framträtt på
ett helt annat sätt än på den tid, då
sjöfarten var att betrakta som ganska
obetydlig. Enligt inhämtade uppgifter
lossar och lastar numera över 20 000
fartyg per år i vänerhamnarna, och
godsmängden, som går över de olika
kajerna, är nu över 2 miljoner ton.

Jag kan, herr talman, icke underlåta
att angiva ytterligare ett par siffror.
Personalen, som här beröres, utgöres
av 30 heltidsanställda, 15 deltidsanställda
och 8 provisionsavlönade. I Vänern
finns det 52 prickdistrikt, 56 fyrplatser
och 76 fyrar.

Dessa siffror torde visa, att seglationen
på Vänern och med denna sammanhängande
säkerhetsåtgärder har en
betydande omfattning, och det är väl
också ganska naturligt, att det föreligger
önskemål om att lots- och fyrväsendet
där får samma möjligheter till utveckling
och modernisering, som tillkommer
sjöfarten inom andra distrikt
av vårt land. Detta kan enligt min mening
icke ske i tillfredsställande utsträckning
med de resurser, som seglationsstyrelsen
förfogar över.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Utredning av frågan om statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern.

Utskottet har nu hänvisat till yttranden,
som ingavs 1947 med anledning
av en då väckt motion i samma syfte
som den nu föreliggande. Men sedan
dess har väl ändå en hel del hänt. Jag
pekar på nytt på de anförda siffrorna
beträffande utvecklingen av sjöfarten i
Vänern, som väl torde tala sitt tydliga
språk. Ett nytt yttrande föreligger
dock, och på detta synes utskottet bygga
hela sin argumentation för ett avslagsyrkande.
Man har nämligen lämnat
seglationsstyrelsen tillfälle att framföra
sina synpunkter på motionen, mot
vilket i och för sig intet är att erinra.
Man kan emellertid inte undgå att i
detta sammanhang ställa frågan, varför
icke också den andra parten har fått
tillfälle att yttra sig, om nu ändå partinstanserna
skulle höras i detta ärende.
Här vill jag emellertid också erinra om
att segelfartygsföreningen uttalat sig
för lämpligheten av att lotsväsendet på
Vänern förstatligas.

Inte kan väl ändå utskottet ha väntat,
att seglationsstyrelsen, som vid ett
förstatligande skulle försvinna, skulle
tillstyrka motionen? I stället är man
naturligtvis på det hållet angelägen om
att denna museala företeelse skall finnas
kvar även i framtiden, medan man
på andra håll gärna vill ställa frågan,
varför man icke tillämpar samma system
av anno 1813 för sjöfarten inom
övriga delar av landet, om nu detta
vänernsystem skall vara så utomordentligt
ändamålsenligt!

Till sist ett par reflexioner med anledning
av seglationsstyrelsens skrivelse
till utskottet.

Vad beträffar utseendet av ledamöter
i styrelsen, som berörs i seglationsstyrelsens
yttrande, så har väl egentligen
ingen undersökning gjorts om hur
dessa val tillgår. Tillämpas månne icke
fortfarande i allt väsentligt föreskrifterna
från Karl XIII:s tid, vilka stadgade,
att ledamöterna skulle väljas ur
brukssocieteten, sjökaptensståndet, Göteborgs
sjömanshus m. fl. institutioner?

Har det vidare uppmärksammats, att
seglationsavgifter upptas både för Vänern
och vid utgåendet ur Göteborgs
hamn? Detta är ju på sätt och vis dubbelavgifter,
något som icke lär förekomma
för exempelvis Mälaren och
Vättern.

Lotsarnas löneförmåner skall jag inte
ingå närmare på, men med tanke på
seglationsstyrelsens yttrande kan jag
inte underlåta att nämna, att dessa löner
ligger bortåt 1 000 kronor under de
statligt anställda kronolotsarnas. Uppgiften,
att vänernlotsarna har tre månader
ledigt med full lön, är inte heller
fullt korrekt. Denna ledighet är
nämligen beroende på isförhållandena
och är vissa år rätt kort. Vad som här
sägs om vänernlotsarna är även tilllämpligt
på kronolotsarna. Det föreligger
alltså i detta avseende ingen skillnad.
Kronolotsarna exempelvis i norrlandshamnarna
är nämligen lediga när
isförhållandena hindrar sjöfarten. Detta
är ju också ganska naturligt. Vidare
har kronolotsarna ledigt fem dagar per
månad, en månads semester och dessutom
20 andra ledighetsdagar årligen.
Sammanlagda ledigheten är alltså över
100 dagar per år. Det finns en avsevärd
skillnad, förefaller det mig, till
kronolotsarnas fördel.

Jag har, herr talman, gärna velat erinra
om dessa synpunkter innan kammaren
avgör ärendet. Utskottets motivering
har icke kunnat övertyga mig
om att en utredning är överflödig.
Tvärtom torde utskottets synpunkter i
vissa avseenden tala för ett bifall till
kravet, att hela denna fråga äntligen
skulle få ett klarläggande för nutid och
för framtid.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att hemställa om bifall till det yrkande,
som framställts i motion nr 10 i denna
kammare.

T detta anförande instämde herrar
Lundqvist (s) och Odhc (s).

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Utredning av frågan om statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern.

Herr WARD (s):

Herr talman! Det skall villigt erkännas
att det nr principiella synpunkter
vore riktigast, att samma regler gällde
för trafiken på Vänern som för den
på andra vattenområden. Första avdelningen
bär också utgått från detta vid
behandlingen av frågan. Lotsstyrelsen
förklarade emellertid vid föredragningar
på avdelningen, att det, om man ser
saken ur praktiska och ekonomiska
synpunkter, icke finns någon som helst
anledning att nu företa en ändring.
Lotsstyrelsen försäkrar, att säkerhetstjänsten
på Vänern inte skulle kunna
göras bättre, om staten övertoge densamma.
Den är enligt styrelsens mening
tillfredsställande och bör inte
väcka några som helst bekymmer.

När vi läste motionerna, fick vi det
intrycket, att motionärerna närmast
tänkte på personalens förhållanden.
Dessa var ju tämligen litet reglerade,
men efter motionernas tillkomst har
avtal träffats för denna personal på
vanligt fackföreningssätt. Därmed bortfaller
ett argument, som tidigare anförts
i sammanhanget och som ju också
förekommer i motionerna.

Det blir väl anledning, när omsider
proposition kommer om det föreslagna
sjöfartsverket, att ta upp frågan i dess
rätta sammanhang. Under sådana förhållanden
har vi ansett att man för närvarande
inte har anledning att vidta
någon förändring.

Det är nog riktigt att denna gamla
institution har en något egendomlig
sammansättning, eller rättare sagt, att
reglerna för dess sammansättning är
ganska antikverade. Detta har också
utskottet uppmärksammat, och det heter
just därför mot slutet av utskottets
utlåtande: »Utskottet vill emellertid

framhålla, att utskottet förutsätter, att
seglationsstyrelsen skall finna angeläget
att anpassa sin interna organisation
efter nutida förhållanden.» Man
kan nog ta för givet, att en förändring
i det stycket kommer att inträda.

Ur de praktiska och ekonomiska synpunkter,
som utskottet i detta sammanhang
har ansett sig skyldigt att bevaka,
har det avstyrkt motionerna. Jag vill,
herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Eftersom löne- och anställningsvillkoren
för de anställda hos
Vänerns seglationsstyrelse fått ett visst
utrymme i statsutskottets utlåtande,
skall jag be att få beröra dem med ett
par ord.

Frågan har varit föremål för riksdagsbehandling
en gång tidigare. Det
var 1947 i anledning av en motion, som
då väcktes. Andra kammarens tredje
tillfälliga utskott, som då fått motionen
till behandling, sade i sitt utlåtande,
att en förutsättning för bibehållande
av nuvarande organisationsform borde
vara en anpassning av personalens anställnings-
och avlöningsvillkor till en
standard som gällde i fråga om jämförliga
nutida förhållanden.

Den fackliga organisation, till vilken
Vänerns seglationsstyrelses personal är
ansluten, har under alla åren sedan
1947 försökt att förmå seglationsstyrelsen
att träffa överenskommelse om
löne- och anställningsvillkor som står
i samklang med vad statliga befattningshavare
i samma ställning har.
Detta har emellertid inte lyckats oss.
Den 10 januari i år väcktes här i kammaren
den motion, som ligger till grund
för statsutskottets utlåtande. Någon
gång i februari hade Vänerns seglationsstyrelse
blivit så pass underhandlingssinnad,
att vi kunde träffa överenskommelse
med dem om att i varje fall
i princip få bestämmelser om pension
införda.

Det sägs här i statsutskottets utlåtande,
att frågan om de anställdas pension
nu är löst. Ja, den är löst på så
sätt, att man i princip har fått fastställt
att en mindre pension skall utgå.
Pensionen uppgår till 1 000 kronor om

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

året. Lönerna ligger fortfarande betydligt
under de löner som utgår till de
statliga befattningshavarna i samma
ställning. Fyrvaktare t. ex. har ungefär
G 000 kronor. Fyrmästarlönerna varierar
mellan 8 000 och 10 500 kronor.
Med dessa löner skall de emellertid
hålla båtar och bränsle till dem. Det är
alltså inga nettolöner, utan av dessa
löner måste de ta för att hålla viss
materiel.

Vi har som sagt inte lyckats lösa anställningsförhållandena
på ett tillfredsställande
sätt och så att de blir jämställda
med motsvarande statliga befattningshavares
förhållanden. Nog är
det väl litet osympatiskt att man gång
på gång skall behöva väcka motioner
i riksdagen för att få Vänerns seglationsstyrelse
förhandlingsvillig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 10 i andra kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 10, och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
1G3, i anledning av väckta motioner
angående en periodiskt utkommande
handbok över gällande lagar och författningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
1G4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter

den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 217 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 8 oktober 1954, framlagt
vissa förslag angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande.

De i propositionen framlagda förslagen,
som grundade sig på överenskommelser
med statstjänstemännens huvudorganisationer,
inneburo att tjänstemännen
skulle, förutom vad som tillkomme
dem på grund av sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen,
moderskapshjälpen
och den allmänna läkemedelsrabatteringen,
erhålla sådana sjuklöne- och
sjukvårdsförmåner, att de nuvarande
förmånernas reella värde i princip bibehölles
oförändrat. Därjämte skulle
enligt förslaget utgå kompensation för
avgifterna till sjukförsäkringen. Vidare
hade i propositionen förordats, att en
viss del av de nu utgående tilläggen å
lönerna skulle inarbetas i grundlönerna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Bubbestad och Jansson i Benestad
väckt motion (11:717) hade hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 217,
dels besluta att statstjänstemän och
med dom jämställda befattningshavare
skulle i sjukvårdshänseende vara inordnade
under lagen om allmän sjukförsäkring
jämte tillhörande lagar, dels
ock besluta att, därest tjänstemännen
kunde anses berättigade till viss ersättning
för de förmåner de nu ansåges
äga utöver det som den allmänna sjukförsäkringen
komme att giva, detta

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

borde ordnas genom att skillnadsbeloppet
inarbetades i avlöningen.

Utskottet hemställde,

A. att motionen II: 717 icke måtte av
riksdagen bifallas;

B. att motionerna 1:557 och 11:715
icke måtte av riksdagen bifallas;

C. att motionerna I: 558 och II: 716
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionen II: 718 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen måtte

I. antaga Kungl. Maj:ts förslag till
statens grundlöneförordning,

II. godkänna i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 8 oktober
1954 omförmälda förslag till

1) kungörelse om ändrad lydelse av
20 § 1 mom. och 32 § 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente den 30 juni
1947 (nr 416),

2) kungörelse om ändrad lydelse av
11 § 1 mom. och 21 § 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente den 30
juni 1947 (nr 417),

3) kungörelse om ändrad lydelse av
18 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för de högre kommunala
skolorna den 30 juni 1947 (nr 418),

4) kungörelse om ändrad lydelse av
11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala
skolorna den 30 juni 1947 (nr 419),

5) kungörelse om ändrad lydelse av
17 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni
1947 (nr 420),

6) kungörelse om ändrad lydelse av
11 § 1 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni
1947 (nr 421),

7) kungörelse om ändrad lydelse av
16 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni
1947 (nr 422) samt

8) kungörelse om ändrad lydelse av
10 § 1 mom. 1947 års familjepensions -

reglemente för arbetare den 30 juni

1947 (nr 423),

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948
(nr 436) i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga E vid
statsrådsprotokollet i ärendet fogade
författningsförslaget,

IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet förordats

1) vidtaga ändringar i avlöningsreglementet
för folkskolan den 30 juni

1948 (nr 437), avlöningsreglementet för
kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385),
avlöningsreglementet för övningslärare
den 9 juni 1950 (nr 386), prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577),
avlöningsreglementet för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
den 27 augusti
1951 (nr 615), polislönereglementet den
14 maj 1954 (nr 226), de övriga författningar,
som innehölle bestämmelser
om sjuklöne- och sjukvårdsförmåner,
SPA-reglementet den 29 december 1949
(nr 726), tjänstepensionsreglementet
för präster den 20 september 1951 (nr

667) , familjepensionsreglementet för
präster den 20 september 1951 (nr

668) samt de summariska arbetarpensionsbestämmelserna
och gällande omregleringsbestämmelser,

2) meddela bestämmelser om sjukvårdsförmåner
till befattningshavare
underkastade polislönereglementet den
14 maj 1954 (nr 226), därest dylika
föreskrifter ej ansåges böra intagas i
reglementet, samt

3) meddela bestämmelser om kompensation
för avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen,

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
de överskridanden av maximerade
anslagsposter, som kunde befinnas erforderliga
med hänsyn till vad i statsrådsprotokollet
förordats, samt

VI. bemyndiga Kungl. Maj:t att ut -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför^

säkringens ikraftträdande m. m.

färda de övergångsbestämmelser, som
kunde bliva erforderliga i anledning
av förenämnda förslag.

I sin motivering hade utskottet bl. a.
uttalat sig om ett i propositionen framlagt
förslag av innebörd, att förmånen
av avdragsfria sjukdagar skulle bibehållas
för dem, som nu åtnjöte denna
förmån samt att sjukpenningavdrag ej
skulle göras under karenstiden utan
först därefter. Utskottets uttalande härom
(s. 44 i det tryckta utlåtandet) var
av följande lydelse:

»Ehuru utskottet anser, att en lösning
av ifrågavarande spörsmål enligt
sjuklönesakkunnigas förslag varit att
föredraga, då härigenom bestämmelserna
blivit enklare att tillämpa och
bringats i bättre överensstämmelse med
vad som gäller inom andra områden
samt dessutom ersättningen vid längre
sjukledigheter i regel blivit högre, vill
utskottet med hänsyn till förhandlingsöverenskommelsen
inte föreslå någon
ändring av departementsförslaget på
denna punkt.»

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Rubbestad, som ansett att
utskottet under A. bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionen
11:717, dels besluta att avslå
Kungl Maj :ts proposition nr 217, dels
besluta att statstjänstemän och med
dem jämställda befattningshavare skulle
i sjukvårdshänseende vara inordnade
under lagen om allmän sjukförsäkring
jämte tillhörande lagar, dels ock besluta
att, därest tjänstemännen kunde
anses berättigade till viss ersättning för
de förmåner dessa nu ansåges äga utöver
det som den allmänna sjukförsäkringen
gåve, detta borde ordnas genom
att skillnadsbeloppet inarbetades
i avlöningen,

2) beträffande det stycke i utskottets
yttrande på s. 44, som började med orden
»Ehuru utskottet» och slutade med
orden »denna punkt»,

a) av herrar Näsgärd, Pålsson och

Hansson i Skegrie, vilka ansett att till
nämnda stycke bort fogas ett tillägg av
följande lydelse:

»Vid kommande löneförhandlingar
bör dock enligt utskottets mening statstjänstemännens
sjuklöneförmåner helt
bringas i överensstämmelse med vad
som enligt sjukförsäkringsformen gäller
för övriga medborgargrupper.»

b) av herr Nihlfors och fröken Ager,
vilka ansett att nämnda stycke i utskottets
yttrande bort ersättas med följande
uttalande:

»Mot sistnämnda anordning finner
utskottet icke anledning till erinran
med hänsyn till att förhandlingsöverenskommelse
träffats härom.»

3) av fröken Andersson;

4) av herr Skoglund i Doverstorp;

5) av herr Staxäng;

6) av herr Gustafsson i Stockholm,

de fyra sistnämnda utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
innebär ju en överenskommelse mellan
två förhandlande parter. Enligt den
praxis som brukas i denna församling
skulle ju en sådan överenskommelse bifallas
oförändrad —- i varje fall i stort
sett. Även om det ligger till på det sättet,
föreligger ju intet hinder för att
en sådan överenskommelse kan bli föremål
för vissa kommentarer.

Jag vill för min del först konstatera
det beklagliga i att inte det utredningsförslag
i fråga om sjuklönerna, som
förelåg, kunde antas oförändrat vid
dessa förhandlingar. Detta hade i så
fall betytt att vi hade fått en närmare
anpassning till den allmänna sjukförsäkringen.
Det hade också betytt ett
mindre tillkrånglat och svårtillämpat
system än det som nu erhålles.

Det skall emellertid gärna erkännas
att regeringen — framför allt statsrådet

Andra kammarens protokoll 1954. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemänner.s sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

Lingman — i viss män var handikappad
när man träffade dessa överenskommelser.
Tidigare hade ju Arbetsgivareföreningen
träffat avtal med sina
anställda, och där hade man gått med
på praktiskt taget oförändrade förmåner.
Det är klart att det förhållandet
gjorde det besvärligt att söka få ett nytt
system då det gällde statstjänstemännen.
Vi ser i varje fall här ett exempel
på att det privata näringslivet går före
i fråga om både löne- och förmånsuppskruvningar
för de anställda och att
detta drar med sig motsvarande beträffande
de anställda i statlig och kommunal
tjänst.

Kvar står emellertid det faktum att
vi nu har betydande grupper, som har
en betydligt förmånligare ställning i
vad gäller sjukförsäkringsförmåner än
andra medborgargrupper. Även om det
här föreliggande förhandlingsresultatet
hör respekteras och utskottets förslag
därför i sak bör bifallas, är ju inte därmed
sagt, att denna fråga bör avföras
från dagordningen för framtiden. I
stället bör man framdeles söka pröva
möjligheterna att helt inordna statstjänstemännen
under den allmänna
sjukförsäkringen.

I en reservation, nr 2 a) i detta betänkande,
har vissa av utskottets ledamöter
velat påpeka detta. Vi menar där
att det uttalande som göres i reservationen
också bör göras nu av riksdagen,
särskilt därför att krav på nya
löneförhandlingar har framställts av
statstjänstemännen i den allmänna lönehausse,
som synes förestå. Det krav,
som man där framställt på en ny omprövning,
förstärkes ju inte minst genom
statsrevisorernas anmärkning mot
det tillkrånglade lönesystem vi har. Jag
tror att dessa revisorer har haft detta
praktexempel på krångel och svårbegriplighet
framför ögonen när de har
gjort sin anmärkning.

Det hade kunnat vara anledning till
ett annat och mera överseende bedö -

mande, om man vid förhandlingarna
hade accepterat en karenstid, liksom
alla andra i den allmänna sjukförsäkringen
måste acceptera en sådan. På
den punkten har jag litet svårt att förlåta
herr statsrådet. Jag menar att han
där borde ha varit benhård, ty det är
enligt min mening en kardinalfråga i
hela sammanhanget. Man skulle kunna
acceptera mycket även i fråga om bättre
förmåner, om det bara hade tilllämpats
en karenstid för statstjänstemännen
liksom för alla andra som går in
under den allmänna sjukförsäkringen.
Det förelåg ju i alla fall från utredningen
ett erbjudande om kompensation för
en sådan karenstid vid längre sjukledighet.
Vi skall betänka, att i den allmänna
sjukförsäkringen får man vara med
om att acceptera en karenstid utan att
denna kompenseras vid längre sjukdomstillfällen.
Jag menar att de förhandlare,
som skötte statstjänstemännens
uppdrag, också gjorde ett psykologiskt
misstag genom att inte ge efter
någonting på den punkten. I detta avsnitt
har ju statsrevisorerna gjort ett
synnerligen anmärkningsvärt uttalande.
De säger så här: »Systemet med avdragsfria
sjukdagar lämnar, då läkarintyg
inte erfordras för sjukledighet i
högst tre dagar, vissa möjligheter till
missbruk, och revisorerna ifrågasätter,
huruvida de nuvarande sjukledighetsbestämmelserna
är lämpligt utformade.
» I allmänhet tillämpar man nämligen
det systemet, att man får vara borta
från sin tjänst i tre dagar utan att behöva
styrka detta med läkarintyg eller
ge någon annan bevisning för att man
varit sjuk. Såvitt jag vet finns det ingen
reservation bland revisorerna på denna
punkt, och jag förmodar att statsrevisorerna
också haft grundad anledning
när de gjort detta påpekande.

Vid de undersökningar, som gjordes
inom sjuklönesakkunniga, kom man
fram till konstateranden som går i samma
riktning som statsrevisorernas an -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Öl

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

märkning här, att det kan finnas anledning
att misstänka missbruk beträffande
de korta sjukledigheterna. Jag
menar således att det hade varit angeläget
för personalorganisationerna att
vid denna överenskommelse se till att
man fick bort anledningen till sådan
misstanke. Nu vill jag inte att det skall
riktas någon generell misstanke för
missbruk. Ingalunda, jag tror för min
del att man i allmänhet känner det ansvar
som förmånerna ger. Men även om
de, som icke förstår det ansvar som
följer med dessa bättre sjuklöner och
sjukvårdsförmåner för statst jänstemännen,
är ett mindretal, så utgör i alla
fall deras dåliga exempel ett påpekande
av att det nuvarande systemet icke är
tillfredsställande utan att det bör omprövas.

Ett annat skäl för en sådan omprövning
och för helt inordnande under
sjukförsäkringen är ju, att det inom
statsverket finns både tjänstemannaanställda
och kollektivanställda. Det inträffar
ju att en person kan vara tidvis
tjänstemannaanställd och tidvis kollektivanställd,
och det betyder att han
tidvis har de sjuklöneförmåner som utgår
för tjänstemän och att han tidvis
som kollektivanställd har sjuklön enligt
den allmänna sjukförsäkringen.
Jag frågar mig, varför det skall finnas
en sådan olikhet när arbetsgivaren dock
är densamme. Det finns enligt min mening
ingen stark motivering för en sådan
skillnad mellan statstjänstemannen
inbördes. Det finns lika litet fog för en
skillnad mellan statstjänstemannen och
övriga medborgargrupper. Det är med
den motiveringen, som vi som står för
reservation 2 a) har velat avge denna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2 a) under
detta betänkande.

Ilcrr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill vid behandlingen
av detta ärende för min del dekla -

rera, liksom jag gjort tidigare, att jag
hälsar med tillfredsställelse den obligatoriska
allmänna sjukförsäkringen, som
träder i kraft vid nyåret. Jag tror också
att det är angeläget, att vi i ett sådant
läge så smidigt som möjligt och
med den största försiktighet försöker
göra anpassningen för i detta fall i statens
tjänst anställda sådan, att det icke
uppstår onödig oro.

Hur det nu än är har vi ändå att se
tillbaka på en ganska lång tid, under
vilken statstjänstemännen har haft bestämmelser
om förmåner vid sjukdom
införda i lönereglementena, som i stort
sett har varit mycket tillfredsställande.
Att tänka sig att man vid genomförandet
av en så viktig socialpolitisk reform
som den allmänna sjukförsäkringen i
detta sammanhang skulle försöka åstadkomma
en försämring för de statsanställda,
visar, tycker jag, brist på psykologisk
blick om inte annat. Att försöka
åstadkoma en försämring verkar
så mycket mer omotiverat som avsikten
i detta reformarbete hela tiden har
varit att försöka åstadkomma förbättringar
för de anställda.

Vad herr Hansson i Skegrie här nämnde
innebar ju, även med de modifikationer
han förde fram, att det hade varit
lämpligt med ett tillrättaläggande
av de nuvarande sjuklöneförmånerna
för de statsanställda så att det icke uppstode
någon skillnad. Han ansåg i sitt
anförande att, vilket också kommer till
uttryck i reservationen, statsmakterna
i framtiden borde försöka åstadkomma
en absolut utjämning av skillnaderna.
Jag kan inte inta en annan principiell
ståndpunkt än den, att skall man göra
förändringar, skal! det vara förändringar
till det bättre och inte till det sämre.
Förbättringar till det bättre kommer ju
att gälla dem som nu för första gången
kommer att omfattas av den allmänna
obligatoriska sjukförsäkringen.

Den försämringsaktion, som framför
allt från bondeförbundshåll förs till

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför

säkringens ikraftträdande m. m.

torgs, grundas inte på något riksdagens
tidigare uttalande. Vi har snarare en
serie av uttalanden från riksdagen, som
går ut på att denna reforms genomförande
icke skall tas till intäkt för en
försämring för de statsanställda. Redan
den parlamentariskt sammansatta
1945 års lönekommitté, som hade förhandlingar
med personalorganisationerna,
förutsatte att tjänstemännens sjuklöneförmåner
inte skulle minskas genom
den allmänna sjukförsäkringens
genomförande. Socialminister Möller uttalade
1946 i sin proposition till riksdagen,
att sjukförsäkringsreformen naturligen
inte borde tas till intäkt för
en försämring. Detta hade riksdagen
inte heller någonting att erinra emot.
Tydligen har man emellertid på vissa
håll beklagligtvis nu ansett det opportunt
att föra till torgs sådana synpunkter
som herr Hansson i Skegrie anlade.

Vad jag däremot kan instämma med
herr Hansson i Skegrie i är hans uttalande,
att vad vi här går in för att besluta
är krångligt och besvärligt. Stora
ansträngningar kommer säkert att krävas
för att göra förslaget begripligt för
de enskilda människor som berörs härav,
så att det blir någorlunda gnisselfritt
genomfört. Jag vill i detta sammanhang
för min del fästa kammarens
uppmärksamhet på TCO:s broschyr,
som ju ligger på kammarens bord och
som visar vilka insatser en av parterna
har uträttat för att göra det hela begripligt
för dem det vederbör.

Det är betydelsefullt att erinra sig,
att det samspel, som där äger rum
mellan statsmakten som arbetsgivare
och löntagarorganisationerna, är positivt.
Det gäller att till dem som berörs
av detta få fram en information som
klarlägger förhållandet och tar bort
missförstånd. Man kan nog inte hjälpa
att det i alla fall blir missförstånd i
framtiden, men den dagen den sorgen,
skulle jag vilja säga.

Statsrevisorerna har, såsom herr

Hansson i Skegrie erinrat om, kommit
med pekpinnen och även tagit upp frågan
om sjukledigheterna och där antytt,
att det skulle förekomma missbruk.
Jag tror inte det finns anledning
att i dag ta ställning till vad statsrevisorerna
yttrat. De nuvarande bestämmelserna
om sjukledighet, som finns
införda i de statliga lönereglementena,
har ju fastställts av riksdagen.

Det är klart att det i alla sådana här
sammanhang finns anledning att räkna
med missbruk någon gång, men det
skall ju inte tas till förevändning för
att åstadkomma en generell försämring.

En sak som från folkpartiets sida
fördes på tal här i riksdagen 1953 var
ju, att man skulle kunna göra undantag
från sjukpenningförsäkringen för de
privatanställda grupper som hade likvärdiga
sjukförmåner i sina avtal. Vi
stödde oss då på en bestämmelse i den
nuvarande lagen om sjukförsäkring,
som ger möjlighet till undantag för de
statsanställda från sjukpenningförsäkringen.
Jag kan inte låta bli att framhålla
den synpunkten, att de betänkligheter,
som tidigare fanns mot att göra
undantag från sjukförsäkringen för de
statsanställda, borde i nuvarande läge,
om man granskar detta förslag till anpassning,
vara mindre än de varit tidigare.
De tidigare motiveringar för att
man icke skulle ha undantag för de
statsanställda var motiveringar av typen,
att man inte ville ha ett krångligt
system. Man ville ha det litet enklare,
och det enklare vore att låta de statsanställda
komma med i den allmänna
sjukförsäkringen.

Mot bakgrunden av de förhandlingar
som ägt rum i denna fråga kan man
bara konstatera, att förhandlingsresultatet
inte alls har inneburit några förbättringar,
vilket herr Rubbestad varit
inne på i sin motion och kanske också
kommer in på i sitt anförande bär senare.
Vad man från de statsanställdas
organisationer strävat till har endast

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför -

säkringens ikraftträdande m. m.

varit att söka åstadkomma status quo.
Det har i själva verket blivit så vid förhandlingsuppgörelsen,
att det bar blivit
försämringar på vissa håll. Det har inte
kunnat undgås.

En sak som fröken Ager och jag reserverat
oss emot är ett uttalande på sid.
44 i utskottets utlåtande, där utskottet
direkt tar positiv ställning till sjuklönesakkunnigas
förslag. Herr Hansson i
Skegrie redogjorde för detta förslag. Jag
skall därför inte gå vidare in på det
utan bara konstatera, att en av de viktigaste
frågorna vid förhandlingarna
var frågan om sjuklönesakkunnigas yrkande
på att det skulle även för de
statsanställda finnas en karenstid. Här
har utskottet sagt att det varit att föredraga,
att sjuklönesakkunnigas förslag
genomförts, ty därigenom hade bestämmelserna
blivit enklare att tillämpa
och bringats i bättre överensstämmelse
med vad som gäller på andra områden
samt ersättningen vid längre sjukledighet
i regel blivit högre.

Vid förhandlingarna har man från
de anställdas representanter sagt, att
man kunde gå med på jämkning. Man
kanske kunde gå med på vissa försämringar,
om man fick kompensation på
något sätt. Man har då inte kunnat finna
att det förslag som sjuklönesakkunniga
lagt fram verkligen innebar en
kompensation, ty deras förslag om att
karenstiden skulle gälla var ju eu direkt
försämring. Kompensationen skulle
då enligt sjuklönesakkunnigas förslag
bestå i att de långtidssjuka skulle få en
förbättring. Men om det verkligen skall
vara tal om kompensation, hade det
betytt en överkompensation för de långtidssjuka.
Man kan inte räkna med att
kompensationsproblemet därigenom hade
blivit löst, ty det är i regel inte
samma personer som är långtidssjuka
och korttidssjuka. Från de statsanställdas
sida har man helt enkelt måst uppfatta
det som en direkt försämring, ocli

av den anledningen motsatte sig organisationerna
denna förändring.

Fröken Ager och jag har ansett, att
det uttalande som utskottet gör på s. 44,
att sjuklönesakkunnigas förslag hade
varit att föredraga, borde utgå och i
stället endast borde konstateras, att
mot sistnämnda anordning, d. v. s. uppgörelsen
med de anställda på denna
punkt, finner utskottet ingen anledning
till erinran.

Till slut vill jag peka på den motion
som jag väckt tillsammans med herr
Henriksson och som närmast ligger på
det administrativa planet. Det är en
motion, som rör de problem av mera
personalkaraktär som uppstår, när man
överflyttar från riksförsäkringsanstalten
till de olika centrala myndigheterna
bedömningen av frågor om yrkesskador.
Därvidlag har vi ansett, att man från
riksdagens sida skulle redan nu säga
något om det lämpliga i att åstadkomma
en omflyttning av expertis från riksförsäkringsanstalten
till de myndigheter,
som behöver sådan expertis. Det
har utskottet för sin del icke ansett
sig kunna göra, och det kan kanske
vara naturligt. Jag tror dock det är nödvändigt,
att man observerar detta problem
och att man i tid vidtar de åtgärder
som behövs för att det inte skall
bli något gnissel på den punkten.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få ansluta mig till utskottets förslag
med den ändring i motiveringen som
jag här har omnämnt och som fröken
Ager och jag vill yrka på. Den återfinnes
i reservationen 2 b). Till den
yrkar jag alltså bifall.

Herr IiUBBESTAD (bf) :

Herr talman! Jag vill säga att det är
sällan man ställts inför en fråga här i
riksdagen, som varit så svår att ta
ståndpunkt till med hänsyn till de konsekvenser
den liar på skilda områden,
som fallet är med denna proposition.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför

säkringens ikraftträdande m. in.

Herr Hansson i Skegrie erinrade om
att här skulle ha träffats en överenskommelse
och sade, att han från sina
utgångspunkter icke kunde vara med
om densamma. I anledning därav vill
jag säga, att jag tycker det är ett väldigt
underligt förfarande att, som här
skett, en överenskommelse träffas mellan
representanter för en part och andra
representanter som i stort sett hör till
samma part. Här är det nämligen statstjänstemännen
å ena sidan och departementschefen
och förmodligen vissa
tjänstemän i civildepartementet å andra
sidan, som har träffat uppgörelsen,
men alla dessa är parter i samma sak,
nämligen tjänstemän. Här är det sålunda
intet motsatsförhållande mellan
arbetsgivare och arbetstagare som brukar
föreligga vid uppgörelser av denna
art.

Statsrådet hade ju tillsatt en parlamentarisk
kommitté, som skulle utreda
frågan och komma med förslag. Denna
kommitté — det vill jag göra gällande
representerade arbetsgivarparten,
och därför borde statsrådet ha tagit
hänsyn till det förslag som denna kommitté
framlagt och inte ha på sätt som
skett gått ifrån kommitténs förslag och
gått in för en överenskommelse av helt
annan art. Detta förfarande är anmärkningsvärt,
och det skulle förvåna mig,
om riksdagen i dag utan protester vill
vara med om att acceptera detta, som
tillkommit bakom ryggen, vill jag säga,
på riksdagens förhandlande part, som
denna kommitté borde ha varit. Jag
kan från dessa synpunkter för min del
inte gilla denna proposition med dess
förslag.

Emellertid är det också från andra
synpunkter som jag måste ställa mig
avvisande till det föreliggande förslaget.
Det har sagts här och framhållits i propositionen
— utskottet pekar också därpå
— att utgångspunkten för denna
överenskommelse har varit, att statsmakterna
vid flera tillfällen uttalat

grundsatsen, att sjukförsäkringsreformen
icke borde tas till intäkt för en
försämring av de förmåner som utgår
enligt gällande avlöningsreglemente.
Herr Nihlfors framhöll också i sitt anförande,
att det inte gjorts något uttalande
från riksdagens sida som strider
mot detta.

Jag vill emellertid erinra om att när
riksdagen tog ståndpunkt till förslaget
till avlöningsreglemente 1946, så liade
1945 års lönesakkunniga haft underhandlingar
med tjänstemännen även beträffande
sjukvårdsfrågorna. Vid de förhandlingarna
hade man emellertid inte
kommit till något annat resultat än att
tjänstemännen skulle bibehållas vid de
förmåner de hade, varjämte man uttalade,
att det skulle förhandlas vidare
om denna sak, när sjulcförsäkringsreformen
en gång skulle träda i kraft. Statsutskottet,
som behandlade denna sak,
uttalade följande: »Den blivande sjulcförsäkringsreformen
kommer att medföra
en allmän förbättring av sjukvårdsförmånerna
för andra medborgargrupper.
Detta kan emellertid enligt utskottets
mening icke i och för sig få
utgöra anledning till att genom avlöningsbestämmelser
medgiva förbättring
av de förmåner statstjänstemännen redan
nu åtnjuta. Det är enligt utskottets
mening en nackdel att icke spörsmålet
om statstjänstemännens sjukvårdsförmåner
efter reformens genomförande
inbegripits i den allmänna uppgörelsen
med personalrepresentanterna.» Utskottet
gav alltså icke sitt bifall till att det
skulle vara ett status quo i all framtid.
Ännu tydligare framgår detta av ett uttalande
i en av reservationerna till utskottets
utlåtande.

Där heter det: »Det är enligt utskottets
mening eu allvarlig nackdel, att i
den allmänna uppgörelsen med personalrepresentanterna
icke inbegripits
jämväl frågan om sjukvårdsförmåner
efter sjukförsäkringsreformens genomförande.
I frågans nuvarande läge vill

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. in.

utskottet icke göra erinran mot att utredningen
kom till stånd och att särskilda
förhandlingar därvid föras med
tjänstemännens representanter på det
sätt, varom de förhandlande parterna
kommit överens. Utskottet vill dock
framhålla önskvärdheten av att statstjänstemännen
efter reformens genomförande
icke i jämförelse med andra
medborgargrupper komma att intaga
en särställning beträffande sjukförmånerna.
»

Detta uttalande gjordes alltså när avlöningsreglementet
fastställdes. När
man sedan 1953 hade att ta ståndpunkt
till den allmänna sjukförsäkringen gjorde
departementschefen i proposition
nr 178 ett uttalande med anledning av
en framställning från tjänstemännen att
de skulle undantagas från sjukförsäkringen,
att det enligt hans mening »vore
önskvärt att något undantag från sjukförsäkringen
av stats- och kommunalanställda
tjänstemän inte skulle behöva
ske utan att alla medborgarkategorier
såvitt möjligt borde inta en lika
ställning i förhållande till den allmänna
sjukförsäkringen». Detta är ett uttalande
som jag tycker att både sjuklönesakkunniga
och departementschefen borde
ha beaktat när man gick in för att
träffa sitt avtal. Om man tagit hänsyn
till dessa uttalanden är jag förvissad
om att vi inte behövt få se det resultat
som nu föreligger i den kungl. propositionen.

När herr Nihlfors säger, att det här
inte kommit till stånd någon förbättring
för statstjänstemännen utan tvärtom i
vissa fall blev en försämring, vill jag
bara peka på det förhållandet att sjuklönesakkunniga
i sitt betänkande redovisat
en kostnad per år enligt nuvarande
bestämmelser på ungefär 13 miljoner
kronor. Men enligt propositionen
kommer kostnaderna för detta nya system
att bli ungefär 34 miljoner, alltså
nära det tredubbla. Denna ökade kostnad
måste väl ändå innebära vissa för -

bättringar. Herr Nihlfors menade vidare,
att någon reducering av tjänstemännens
löner kan det inte bli tal om
och för att likvärdighet skall kunna
skapas måste det bli en förbättring för
alla andra i stället. Ja, men vet herr
Nihlfors vad det skulle betyda för staten,
om dessa andra skulle få enahanda
förmåner som statstjänstemännen har?
Det skulle till att börja med betyda att
alla befriades från avgifterna till sjukförsäkringen,
som alla nu skall lämna,
om de skulle likställas med statstiänstemännen.
Det rör sig om cirka 320 miljoner
kronor. Och så dessa förbättringar
utöver vad den allmänna sjukförsäkringen
ger. Vad skulle de kosta? Jo, en
massa pengar; och därför menar jag att
om vi skall få likvärdighet i socialt hänseende,
vilket jag för min del finner
önskvärt, bör detta enligt mitt förmenande
ske på det sättet, att de som tidigare
varit alltför favoriserade får vara
med att bära bördan med hela folket.
Nu skall vi i stället enligt propositionen
gå med på att ge tjänstemännen
kompensation för sjukförsäkringsavgifterna
och de mycket stora kostnaderna
för dessa vältras över på oss andra, ty
kostnaderna för sjukförsäkringen måste
ju dock tagas ut. Jag menar alltså att
för att nå likvärdighet måste man nog
gå in för en viss reducering i tjänstemännens
förmåner. Jag tror för min del
att sättet att få ordning på det hela
inte är att vi följer det förslag som förordas
i propositionen och inte heller
herr Hanssons i Skegrie förslag, nämligen
att när vi en gång fattat detta beslut
skall vi gå in för att i nästa lönerörelse
räkna upp lönerna förhandlingsvägen.
Redan nu finns i 51 § avlöningsreglementet
en bestämmelse som säger,
att tjänsteman är skyldig att finna sig
i ändringar i reglementet såvitt angår
löneminskningar och jämväl ändringar
i övrigt och t. o. m. dessa förmåners
upphävande. Det står tydligt att vederbörande
är skyldig att underkasta sig

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

inte bara minskningar i lönen utan också
andra ändringar i samband med
genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen.
Genom ett bifall till propositionens
förslag kopplar vi bort denna
51 § och har därmed icke längre något
att stödja oss på i fråga om de skyldigheter
som nu föreligger för statstjänstemannens
vidkommande. Då kommer
vi i ett betydligt sämre läge. Om
vi i dag skulle ta detta förslag om statstjänstemännens
inordning i sjukförsäkringen,
skall vi ta steget fullt ut, så att
detta inlemmande sker på samma villkor
som gäller för alla andra med de
förmåner och de nackdelar försäkringen
har med sig. Detta är naturligtvis
det enda riktiga. Jag är emellertid fullt
medveten om att vissa svårigheter kan
vara förenade med att utan vidare dra
ett streck över dessa förmåner och att
en kompensation på ett eller annat sätt
bör ordnas för nuvarande förmåners
bortfall. Men det anser jag inte bör ske
på sätt som förordas i propositionen
med dess besvärliga och konstiga regler.
Jag är förvissad om att om man går
in för den bestämmelse i avlöningsreglementet
som här förordas, får vi den
allra värsta bestämmelse som finns på
det administrativa området. Det kommer
att uppstå alltför mycket konstigheter
och svårigheter för de olika förvaltningsmyndigheterna
att tillämpa
densamma, och det hela kommer förvisso
att så småningom visa sig omöjligt
i praktiken. Jag tänker nu närmast
på ersättningen för sjukvård och läkemedel.
Nu är det ju så att tjänstemännen
har förmånen av fria läkemedel,
medan de enligt den nya sjukförsäkringen
skulle få en del läkemedel fritt.
Med den nya ordningen skall de få vad
som utgår enligt allmänna sjukförsäkringen,
och sedan skall en tjänsteman,
som så önskar, dessutom åtnjuta förmånen
av fria läkemedel. Härom säges
på s. 125 i propositionen:

»Tjänsteman, som önskar åtjnuta för -

månen av fria läkemedel, har att å en
särskild kvittoblankett anteckna namnet
å den läkare, som utfärdat receptet,
och dagen därför samt att förskaffa
sig verksläkarens attest å blanketten;
därpå skall han, samtidigt med att receptet
avlämnas å apoteket och kostnaden
för medicinen erlägges, förete
kvittoblanketten och därpå få påteckning
av apoteket om kostnaden, varefter
han mot avlämnande av det sålunda
ifyllda kvittot hos vederbörande
myndighet utfår vad han erlagt.» Detta
är departementschefens eget uttalande.

Jag är säker på att var och en, som
funderar litet på vad bestämmelsen betyder
i praktiken, måste bli på det klara
med att den kommer att medföra en
oerhört invecklad apparat och mycket
stora svårigheter för de administrativa
myndigheterna.

Samma är förhållandet beträffande
sjuklönerna. Tjänstemännen skall där
ha en viss ersättning vid sidan av den
i vanliga fall utgående sjuklönen. Hela
systemet kommer då att bli utomordentligt
tungrott. Jag är också förvissad
om att när statsrevisorerna för några
dagar sedan kom med sitt uttalande —
som avlämnades tidigare än revisorernas
övriga berättelser — så gjordes
detta i avsikt att höja ett varnande
finger inför antagandet av den kungl.
propositionen, och därför att revisorerna
ansåg att propositionens antagande
skulle komma att medföra det
värsta tänkbara lönekineseri. Jag tror
därför att riksdagen gör klokast i att i
dag besluta avslå den kungl. propositionen.
Vad blir nämligen följden
därav? Jo, bara det att statstjänstemännen
kommer att inordnas i den allmänna
sjukförsäkringen. Man är i dag
i vissa kretsar inne på tanken att resa
krav på löneregleringar och -höjningar,
och då menar jag alt det bör vara lämpligt
att i samband därmed ta upp problemet
i dess helhet, och att man då
räknar upp lönerna med belopp, som

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29. 57

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför -

säkringens ikraftträdande m. m.

kan anses skäliga för de förmåner
tjänstemännen menar sig ha härvidlag
utöver bestämmelserna i den allmänna
sjukförsäkringen. Då blir liela saken
enkel och klar, och ingen orättvisa begås
mot statstjänarna.

Vidare tycker jag det är underligt att
inte alla tjänstemän skall ha samma
förmåner vid sjukdom. För närvarande
har vi tre olika grupper av tjänstemän.
Den första gruppen är de som har
mindre än sex månaders anställningstid.
Den kommer i en klass för sig. Den
andra gruppen består av aspiranter och
extra tjänstemän med sex men inte 36
anställningsmånader. Den tredje gruppen
slutligen är sådana som varit anställda
36 månader eller mera. De kommer
i den mest gynnade klassen. Jag
tycker inte att man när det gäller förmånerna
vid sjukdom skall ha olika
klasser. Där bör de sociala förmånerna
utgå med hänsyn tagen till allas likaberättigade
krav, oavsett om de innehaft
tjänsten längre eller kortare tid.
Detta har varit en av orsakerna till att
jag här har ansett mig böra yrka avslag
på den kungl. propositionen. Vidare har
jag ansett att tjänstemännens krav på
kompensation — i den mån de är berättigade
— bör tillgodoses efter de
grunder, som angivits i den av mig avgivna
reservationen.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till min reservation.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle kunna ansluta
mig till herr Rubbestads avslagsyrkande,
eftersom det i praktiken inte
innebär något annat än att statstjänstemännen
undantages från den allmänna
sjukförsäkringens bestämmelser och bibehålies
vid nuvarande förmåner i allmänna
avlöningsreglementet, som inte
nu kan ändras. Detta skulle bli följden,
om herr Rubbestads yrkande verkligen
gick igenom.

När herr Rubbestad i början av sitt
anförande citerade ett ur hans synpunkt
tillfredsställande uttalande från
1946, vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att det uttalandet var
ett reservationsuttalande. Om vi endast
håller oss till vad som uttalas av riksdagen,
kan jag utöver vad jag anförde
i mitt förra anförande erinra om att
andra lagutskottet i sitt ställningstagande
till den allmänna sjukförsäkringen
så sent som förra året förklarade, att
sjukförsäkringslagen inte kommer —
här citerar jag — »att utgöra hinder
för komplettering genom arbetsgivarens
försorg eller försäkringsvägen av de
förmåner, som genom densamma tillförsäkras
en sjukförsäkrad person. Det
torde därför inte vara att befara, att försämringar
annat än mera undantagsvis
uppkommer för dem, som nu är väl
skyddade vid sjukdom.»

Andra lagutskottet var alltså så sent
som 1953 inne på den principiella tanken
att förmånerna inte borde försämras,
utan att man skulle komplettera
den nya lagens bestämmelser med på
avtalsvägen åstadkomna tillägg, innebärande
ett bibehållande av status quo.

När herr Rubbestad sedan säger att
det här rör sig om en merkostnad för
staten på 34 miljoner kronor per år,
kan jag inte underlåta att påpeka att
herr Rubbestad tydligen har slutat läsningen
på s. 136 i propositionen. Om
han hade fortsatt läsningen på s. 137,
hade han hittat följande — jag hoppas
att jag inte föregriper civilministern nu,
när jag citerar vad han säger:

»Innan närmare erfarenheter vunnits
rörande storleken av den besparing
å avlöningsanslagen, som erhålles
till följd av sjukpenning-, yrkesskadeoch
havandeskapsavdragen, är det icke
möjligt att nedräkna dessa anslag. Såvitt
kunnat beräknas på grundval av
det bristfälliga statistiska material, som
förefinnes rörande statstjänstemannens
löneförmåner vid tjänstledighet, torde

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

emellertid kostnaden för kompensationsbeloppen
icke komma att i väsentligare
omfattning avvika från beloppet
av nämnda besparing å avlöningsanslagen.
»

Detta är med andra ord en bokföringsfråga.
Man tar tillbaka kompensationsbeloppet
på 34 miljoner kronor genom
besparingar på avlöningsanslaget,
herr Rubbestad!

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den fråga som nu behandlas
har vid åtskilliga tillfällen tidigare
varit föremål för resonemang i
denna kammare. Så har delvis skett på
grund av den oberättigade oro, som
man från visst håll sökt skapa fram då
det gällt lösningen av detta spörsmål,
och det anförande som herr Nihlfors
nyss har hållit får väl i viss mån betraktas
som efterdyningar till denna
oro.

Herr Nihlfors började med att tala
om att det visade brist på psykologisk
blick att söka genomföra försämringar.
Jag måste bekänna att jag har sysslat en
del med detta spörsmål såväl inom som
utom riksdagen, men jag har icke kunnat
finna att man på något håll har strävat
efter att genomföra några försämringar.

Nu riktade sig herr Nihlfors kanske
närmast emot herr Rubbestads anförande
i dag, men jag undrar om herr Nihlfors
har tänkt sig in i konsekvenserna
av ett bifall till herr Rubbestads yrkande.
Ty för en gångs skull förhåller det
sig på det sättet att herr Rubbestad vill
gå väsentligt mycket längre än någon
annan i denna kammare. Ett bifall till
herr Rubbestads yrkande innebär bara
att statstjänstemannen skall ha full lön
under sjukdom och dessutom i vanlig
ordning uppbära sjukkasseersättning.
Detta är konsekvensen av ett bifall till
herr Rubbestads yrkande och därför
förvånar det mig, att statstjänstemanna -

representanten Nihlfors reagerar mot
herr Rubbestad på den punkten.

När herr Nihlfors sedan framhåller
att detta system är krångligt, skall jag
gärna erkänna att det kunde ha varit
mycket enklare, om man inte från
statstjänstemannens sida hade ådagalagt
denna ständiga strävan efter millimeterrättvisa,
en strävan som tagit sig uttryck
däri att man icke godtar en förändring
med mindre den innebär en
förbättring för någon viss grupp. Man
har ännu inte tillägnat sig förmågan
att se statstjänstemännen som en helhet.
Då herr Nihlfors förklarar att
sjuklönesakkunnigas förslag innebar en
väsentlig försämring gör han sig skyldig
till en betydande överdrift. Jag
vågar påstå att de sjuklönesakkunnigas
förslag i realiteten innebar en förbättring
för dem som är sjuka.

Vad innebar de sjuklönesakkunnigas
förslag? Jo, att man skulle tillämpa
samma karenstid för statstjänstemännen
som man tillämpade för de kollektivavtalsavlönade
på den öppna marknaden
och som, enligt vad som diskussionsvis
nämndes, skulle bli gällande
även för tjänstemännen på den öppna
marknaden. Men samtidigt föreslog de
sakkunniga att den som hade varit sjuk
en längre tid, låt oss säga tjugo dagar
eller mera, skulle få en väsentlig förbättring
i förhållande till nu utgående
sjuklöneförmåner. Nog måste jag säga
mig att det är mera av behovet påkallat
att ge en god omvårdnad åt den som
är sjuk länge än att sätta i förgrunden
den som är sjuk en eller två eller tre
dagar, såsom statstjänstemännen har
gjort.

Jag vill inte vara så elak att jag säger
att statstjänstemännen i denna förhandlingssits
har sålt de långtidssjukas förmåner
mot en grynvälling, som medförde
en förbättring för de korttidssjuka.
Det bör väl i alla fall vara så,
att den långtidssjuke skall ha en viss

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

förstfödslorätt, men den kom bort i den
uppgörelse som träffades.

Herr Rubbestad har kritiserat civilministern
för att han inte tog de sjuklönesakkunnigas
förslag på den punkten.
Om herr Rubbestad läser propositionen
rätt — det förmodar jag att han
har gjort — skall han där finna att
civilministern ganska oreserverat uttalat
sin sympati för sjuklönesakkunnigas
förslag. Men det är ju två parter vid
förhandlingsbordet och det var det den
här gången också. Det var en försämrad
sits för civildepartementets förhandlare,
då arbetsgivareföreningen strax
förut för den öppna marknadens
tjänstemän hade träffat en uppgörelse,
som innebar kompensation för karenstiden.

Därmed inleddes ett moment av onödigt
kineseri i sjuklönebestämmelserna,
ty nu måste det givetvis från verkens
sida bli fråga om en kontroll, huruvida
sjukdomen i fråga är att betrakta som
en fortsättning av tidigare sjukdom. Då
utgår full ersättning från sjukkassan
från första dagen. Om så inte är fallet
blir det en karenstid. Nog hade det varit
ur både förenklingens och rättvisans
synpunkt lämpligare, om man hade tagit
sjuklönesakkunnigas förslag på den
punkten. Det var ostridigt så, att den
uppgörelse som arbetsgivareföreningen
träffade verkade prejudicerande, och
jag betraktar det också som ganska
hopplöst att på den punkten söka driva
en förhandling längre än som härvidlag
skedde.

Herr Nihlfors tog upp ytterligare en
fråga som jag inte kan låta bli att beröra.
Han sade att de som tidigare hyst
betänkligheter gentemot ett undantagande
av statstjänstemännen borde väl,
sedan de sett denna produkt, ha låtit
sina betänkligheter fara. Ja, herr Nihlfors,
vi förde från sjuklönesakkunnigas
sida resonemang med sjukkassefolk, och
enligt deras utsago var det i det närmaste
omöjligt att klara ett sådant pro -

blem, ty det förekommer ju betydande
omflyttningar bland de statligt och
kommunalt anställda. Den ena veckan
är de anställda i statlig tjänst och skall
falla under de statliga bestämmelserna,
den andra veckan går de över till öppna
marknaden och faller då under andra
bestämmelser.

Och vad är det som inträffar framför
allt för dem som har sexmånadersspärren?
Jo, under de sex månaderna
kommer de inte att få någon som helst
sjukersättning från något håll.

Jag tror inte att herr Nihlfors tänkt
igenom alla de invändningar som kan
resas mot ett undantagande, och vi har
ju för övrigt ingen anledning att diskutera
den saken nu. Men vill man ett
verkligt tillkrånglat system, så skall man
gå den väg herr Nihlfors i dag förordar.
Å andra sidan har emellertid herr Nihlfors
själv talat för att man bör eftersträva
förenklingar så långt som möjligt.
Det hade varit tacknämligt, om dessa
herr Nihlfors’ strävanden sträckt sig
något längre än till eu läpparnas bekännelse.
Några positiva resultat i det avseendet
har vi tyvärr inte sett.

Det var en sak till jag ville beröra,
och den togs upp av herr Rubbestad.
Han fann det underligt, att civilministern
och civildepartementets tjänstemän
hade suttit och förhandlat med
personalorganisationen och ville göra
gällande, att detta innebar att tjänstemännen
själva hade fått avgöra sina
förmåner. Nu är det ju i alla fall så,
att riksdagen har beslutat att vi skall
ha ett civildepartement, som skall sköta
sådana här angelägenheter. Det är således
på uppdrag av riksdagen som civildepartementet
handlägger personalfrågorna,
och jag har intet minne av
ait herr Rubbestad var någon absolut
motståndare till att civildepartementet
inrättades.

Herr Rubbestad säger, att det hade
varit bättre om sjuklönesakkunniga fått
sköta om denna sak. Då vill jag bara

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

erinra om att vi hade aldrig något uppdrag
att förhandla. Vi hade endast i
uppdrag att konstruera ett principförslag,
och det principförslaget har, med
undantag av vår ståndpunkt beträffande
karenstiden, också i stort sett godtagits.
Visserligen blev det ju en försämring
jämfört med den produkt som
nu kom både ur synpunkten av att få
ett förenklat system och ur synpunkten
av att ge en bättre sjukhjälp åt dem som
hade ett verkligt behov av sådan, men
det må vara en sak för sig.

Såvitt vi inom utskottet kunnat bedöma
har vi inte haft anledning att motsätta
oss ett bifall. Vi har på en punkt
uttalat ett värdeomdöme, och herr Nihlfors
har reagerat. Vi har menat, att det
varit bättre med sjuklönesakkunnigas
förslag om en karenstid på tre dagar.
Jag förstår inte varför man skall vara
så konungslig gentemot ett förhandlingsresultat,
att man inte ens skall ha möjlighet
att avge ett värdeomdöme. Så hårt
får vi väl ändå inte driva förhandlingsrätten,
att inte riksdagen skall ha möjlighet
att ge uttryck åt en mening. Däremot
har vi inte velat gå så långt som
herr Hansson i Skegrie förordat, att vi
på viss punkt skulle ge direktiv till
Kungl. Maj :t för nästa behandling av
sjuklönebestämmelserna. I det hänseendet
menar vi att det är bättre att de
som skall föra överläggningarna får gå
till förhandlingsbordet med obundna
mandat.

Herr talman! Det skulle finnas mer
att påpeka, men jag begränsar mig till
detta för tillfället och hemställer med
stöd av det anförda om bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller att bli
ganska många som vill medverka till
ett bifall av min reservation. När jag
hör att både herr Nihlfors och herr
Lindholm inte anser att den innebär

en försämring utan en förbättring, så
förmodar jag att åtminstone alla statstjänstemän
biträder reservationen.

Jag hoppas emellertid att herr Lindholm
lade märke till mitt uttalande, att
jag ansåg att de förmåner, som tjänstemännen
nu har vid sidan om andra
grupper, inte är berättigade utan att
man skall inskränka på dem, och det
menar jag får bli vid kommande avtalsförhandlingar.
Jag har inte alls uttalat,
att man skall ge dem hela värdet
av vad de nu anser sig ha, utan det
får bedömas från fall till fall, men ersättningen
bör inräknas i avlöningen
och inte fastställas på det krångliga
sätt som är föreslaget i propositionen.

Herr Lindholm säger att jag borde
ha observerat, att civilministern i propositionen
uttalat sin sympati för sjuklönesakkunnigas
åsikter. Det har jag
sett. Men jag har också sett vad departementschefen
säger på s. 113 i
propositionen, att de sakkunnigas förslag
emellertid avvisats av statstjänstemannens
huvudorganisationer. Han
följde då dem i stället och sympatiserar
alltså mer med dem än med sjuklönesakkunniga.

Sedan säger herr Lindholm, att sjuklönesaklcunniga
hade inte i uppdrag att
förhandla. Men uppdraget var ju att
utreda, vad ni som riksdagens representanter
ansåg vara skälig ersättning
i de olika fallen, och det är detta civilministern
borde ha tagit ståndpunkt till
och följt.

Att vi har ett civildepartement känner
jag mycket väl till, men jag har
alltid reagerat mot att vi skulle lämna
förhandlingsrätten till civilministern.
Jag har yrkat på att det skall vara en
kommitté som representerar riksdagen
vid alla dylika förhandlingar, och det
håller jag alltjämt fast vid.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm använde
ett uttryck som jag reagerade mot.

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29. 61

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför -

säkringens ikraftträdande m. m.

Han antydde att man vid förhandlingarna
tycks ha sålt de långtidssjuka
för att få bibehålla de nuvarande förmånerna
för de korttidssjuka. I själva
verket förhöll det sig såvitt jag förstår
så, att om de statsanställda skulle
erhålla kompensation för den förlust
som det innebar att ta en karenstid i
stället för att som nu låta full lön
utgå från första dagen av sjukdomen,
måste man lägga denna kompensation
på de långtidssjuka, och på grund av
att de korttidssjuka är så många blev
denna kompensation så stor att den
skulle komma att utgöra en överkompensation.
Jag tror inte att herr Lindholm,
med den inställning han har,
skulle vilja förorda en överkompensation.
Det vill åtminstone inte jag.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att i ett visst läge kunde det för en
fembarnsfamilj ha inneburit en liten
överkompensation om man hade tagit
de sjuklönesakkunnigas förslag. I sak
innebar emellertid de sakkunnigas förslag
att den långtidssjuke — om detta
förslag och de principer som anfördes
i de sakkunnigas betänkande godtagits
—- under sjukdomen skulle ha fått en
högre ersättning än han får enligt den
förhandlingsöverenskommelse som nu
har träffats. Detta kan herr Nihlfors
aldrig komma ifrån, lika litet som han
kan bestrida att man vid förhandlingsöverenskommelsen
tog större hänsyn
till de korttidssjuka, alltså till dem
som är sjuka tre dagar eller mindre.

Sedan vill jag bara till herr Rubbestad
säga att han citerar den kungl. propositionen
ganska fritt då han ur densamma
utläser, att civilministern av
TCO:s representanter hört att de inte
ville vara med om en viss sak, och så
följde han dem i stället. Jag tror inte
vi skall resonera om förhandlingar på
det sättet, herr Rubbestad. Civilminis -

tern har nog utnyttjat de möjligheter
som förelegat till en ur statsverkets
synpunkt godtagbar uppgörelse, och såvitt
jag kan finna av förhandlingsprodukten
har han inte skött sig sämre
än arbetsgivarföreningen gjort, och den
har ju betraktats som en ganska hård
herre att tala med.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! När jag citerade propositionen
angav jag också på vilken
sida citatet återfinnes, så herr Lindholm
kan själv kontrollera att det citat jag
lämnade var riktigt.

Vad sedan gäller arbetsgivareföreningen
och dess förhandlingar är det
ju ändå skillnad på de förmåner som
föreningen erbjuder och de som statstjänstemannen
här får i vissa skilda
lägen. Bland annat är kompensationen
för avgifterna till sjukförsäkringen
lägre för arbetsgivareföreningens vidkommande
än för statens tjänstemän.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! När man skall ta ställning
till det föreliggande förslaget
synes det mig främst vara två synpunkter
som man bör lägga märke till.
För det första kunde enligt lagens utformning
den grupp, som tidigare genom
avtal hade det ordnat för sig i dessa
frågor, brytas ut ur sjukförsäkringen
i vad gäller sjukpenningen. Detta har
inte skett, och därför har samordningen
blivit av betydligt större omfattning
än som eljest varit fallet. För det andra
har grundsatsen hela tiden varit
den, att sjukförsäkringen, såsom också
utskottet påpekat, inte skulle få innebära
en försämring av de förmåner som
statstjänstemannen enligt nu gällande
avlöningsreglementen redan har. Det
är ju en ganska självklar sak, men en
viss inställning på somliga håll tycks
göra att det inte är onödigt att påpeka
just detta.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. in.

För tjänstemännen har sedan årtionden
tillbaka trygghetsproblemen stått
i centrum för intresset. Vid avtalsförhandlingarna
har dessa frågor satts högt
upp på rangordningen, och ibland har
de hävdats på bekostnad av lönesättningen.
När sedan genom en utvidgad
sociallagstiftning en dylik trygghet vid
sjukdom kunnat beredas också andra
grupper, är helt visst sjänstemännen enbart
glada över detta, men det är väl
ingen som bör förundra sig över att de
i alla fall slår vakt om sina egna, under
årtionden förvärvade rättigheter. Deras
anställningsvillkor måste betraktas som
en del av den ersättning de får för
sitt arbete.

I den föreliggande överenskommelsen
har samordningen bragts till ett
i stort sett tillfredsställande resultat.
I vår motion nr 715, som är likalydande
med en i första kammaren avgiven motion,
har dragits fram några fall där
en viss försämring inträtt. Jag är fullt
medveten om att det, om man vill uppnå
likformighet, är omöjligt att i alla
individuella fall uppnå så kallad millimeterrättvisa.
Detta bör emellertid inte
hindra att man söker komma så nära
de nu utgående förmånerna som möjligt.
På sidan 46 i utskottets utlåtande
säger utskottet sig icke kunna gå med
på att statstjänstemännens rätt till tandläkarvård
i vissa fall bibehålies. Härigenom
skulle tjänstemännen få bättre
förmåner på detta område än man
lyckats uppnå i överenskommelsen.
Men, ärade kammarledamöter, vad man
bör jämföra med är ju närmast de nu
utgående förmånerna. Det bör väl också
klart utsägas att det här inte rör någon
vanlig tandvård, utan rätt till tre
fjärdedelar av kostnaden för botande av
sjukdomar i tändernas omgivningar,
som har menlig inverkan på hälsotillståndet
i övrigt. Det är inte så värst
många fall det här rör, men för dem
det drabbar är det så mycket mer betungande,
och därför borde man en -

ligt min uppfattning ha tagit hänsyn
till de nuvarande förhållandena.

Beträffande besvärsinstansen anser
vi motionärer att den borde ha förlagts
till försäkringsrådet. Det är naturligtvis
en lämplighetsfråga. Med utskottets
skrivning finns det också möjligheter
för Kungl. Maj :t att framdeles ta upp
denna sak till förnyad prövning.

Slutligen har vi i motionen påpekat
det tillkrånglade förfaringssätt som skall
tillämpas vid utfående av fria läkemedel.
Herr Rubbestad har redan gjort
tjänsten att göra ett citat som innehåller
bestämmelser just om utfående av
de fria läkemedlen, och jag skall inte
alls ge mig på att upprepa detsamma.
Jag tror att kammarens ärade ledamöter
håller fullständigt med om att det är
för mycket krångel på den punkten.

I vår motion har vi påpekat de onödiga
svårigheter som skulle uppstå med
detta förfaringssätt inte minst när det
gäller intelefonerade recept. Man frågar
sig om det inte skulle kunna ordnas
på det sättet att avgifterna till läkarrecepten
— vilka borde kunna kopieras
— debiterades av apoteken med
respektive del på sjukförsäkringen och
respektive del på de statliga verken.

Det sägs nu att riksförsäkringsanstalten
fortfarande håller på med undersökningar,
och jag ville gärna vädja till
civilministern att vid utfärdandet av
tillämpningsföreskrifter söka få detta
tillvägagångssätt så enkelt som det över
huvud taget är möjligt.

Herr talman! Som saken nu ligger till
skall jag inte ställa något yrkande i
dessa anförda saker, men jag har velat
göra dessa erinringar i anslutning till
motionen, och jag kommer att rösta för
överenskommelsen med den detaljändring
som föreslagits av herr Nihlfors
och fröken Ager.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet UNGMAN:

Herr talman! Jag skall inte gå in på

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

alla de detaljer som är berörda här i
diskussionen. Jag begärde ordet närmast
i anledning av några punkter som
herr Hansson i Skegrie pekade på i
sitt anförande. .lag skall inte polemisera
mot herr Hansson. Han har sysslat
med denna fråga i utredningen och
känner den mycket väl; utredningens
ledamöter lade ned ett mycket stort arbete
på att finna formerna för hur samordningen
skulle kunna ske.

Men det var några punkter som herr
Hansson berörde där hans inställning
måste bero på någon missuppfattning.
Bland annat gjorde han gällande att
man skulle ha kunnat följa överenskommelsen
på den enskilda marknaden
även i fråga om karenstiden. Denna
överenskommelse innebär, att man för
tjänstemän på den enskilda marknaden
inte heller har någon karenstid, utan
full lön utgår upp till tre månader,
medan man på det statliga området har
begränsat sig till ett betydligt kortare
tidsintervall.

Vad beträffar möjligheten att vara
frånvarande för sjukdom i tre dagar
utan att behöva avlämna läkarintyg vill
jag säga att det inte finns några bestämmelser
om detta. Det står varje
myndighet fritt att fordra läkarintyg
från första dagen, och det förekommer
redan nu inom vissa områden att man
kräver läkarintyg från och med den
första dagen som vederbörande är borta
på grund av sjukdom.

Herr Hansson talar om likställighet
med andra grupper inom den statliga
sektorn och menar att det skulle vara
en fördel om man hade likartade bestämmelser
för tjänstemännen och de
kollektivavtalsanställda. Även här är det
för närvarande så, att de kollektivavtalsanställda
arbetarna på det statliga
området har i stort sett samma förmåner
som de löneplansanställda. Därför
behövs det ungefär likartade samordningsbestämmelser
för deras vidkommande.
Jag menar att man kan behålla

likställigheten mellan dessa båda grupper
även med det system som nu har
föreslagits i uppgörelsen och redovisats
i propositionen.

Herr Rubbestad anför några synpunkter
som i flera avseenden är bemötta
av herr Lindholm. Herr Rubbestad
åberopar som stöd för sin uppfattning
en reservation inom statsutskottet
vid dess behandling av frågan
år 1946. Han undrar varför inte civilministern
har tagit hänsyn till detta.
Men herr Rubbestad upplyser inte om
huruvida reservationen godtogs av riksdagen.
Om riksdagen har tagit majoritetens
uppfattning och inte reservanternas
så kanske det föreligger skäl för
att även ta hänsyn till vad majoriteten
har sagt i det sammanhanget och inte
hara till vad reservanterna har sagt.

Men hur det än var uppfattar jag
det på det sättet att även reservanterna
hänvisade till att frågan skulle göras
till föremål för förhandlingar med
tjänstemännens organisationer. Det är
vad som har skett i det här sammanhanget.

Sedan måste jag tyvärr säga att herr
Rubbestad enligt min mening handskades
litet lättvindigt med de siffror som
är redovisade i propositionen, när han
talade om att de sakkunniga — han
måste i det avseendet ha menat sjukvår
dssakkunniga och inte sjuklönesakkunniga
— hade påvisat att kostnaden
för sjukvården uppgick till ungefär 13
miljoner kronor, medan departementsförslaget
redovisar en merkostnad på
34 miljoner kronor. Men detta är två
skilda saker. Dessa siffror kan inte jämföras,
ty de 36 miljonerna avser ju
kompensation för avgifterna till försäkringen
och inte merkostnader för
sjukvård. Detta framgår klart och tydligt
av propositionen, om man studerar
den ordentligt.

Vidare ansåg herr Rubbestad att en
svaghet i det hela var, att man inte
längre hade kvar skyldigheten för

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

tjänstemännen att underkasta sig ändringar
av dessa bestämmelser. Men på s.
37 i utskottets utlåtande hänvisas ju till
vad som i propositionen säges om att
enligt den träffade överenskommelsen
är tjänstemännen skyldiga att även i
fortsättningen underkasta sig ändringar
både i fråga om sjukvårds- och sjuklöneförmåner.

Det har också sagts att överenskommelsen
innebär ett nytt tillskott till
krånglet på löneområdet, och jag vill
ingalunda förneka detta. Under förhandlingarna
har jag vid upprepade
tillfällen för tjänstemännens representanter
påvisat att de yrkanden man
framfört måste komma att medföra ytterligare
krångel. Jag är sålunda fullt
medveten om att krånglet kommer att
öka, men det har tyvärr inte varit möjligt
att komma ifrån detta. Vi har försökt
alla utvägar för att så mycket som
möjligt förenkla det hela. Då det gäller
exempelvis rätten till fria läkemedel
har det under förhandlingarna från regeringens
sida till tjänstemännen lämnats
det budet, att tjänstemännen
skulle erhålla en kontant gottgörelse i
stället för merförmånen av helt fria läkemedel.
Från organisationernas sida
framhölls emellertid, att det var svårt
att avväga denna gottgörelse så, att den
verkligen motsvarade den förmån som
de fria läkemedlen utgör, detta i synnerhet
för dem som råkade ut för sjukdomar
vilka krävde dyrbara läkemedel.
Det skulle sålunda enligt organisationernas
mening ha behövts så högt tilltagen
kompensation att den totala kostnaden
för staten inte varit rimlig i förhållande
till de administrativa besvärligheter
som kunnat undvikas genom
denna anordning.

Vad gäller det litet omständliga tillvägagångssätt,
som beskrivits i propositionen
—- herr Rubbestad har ju här
citerat denna beskrivning — så var frågan
om tillvägagångssättet inte fullständigt
löst vid den tidpunkt då proposi -

tionen skrevs. Vi anvisade därför den
utvägen att man skulle använda kvitto
för att styrka de kostnader som man
haft för medicin. Förhandlingarna med
apoteken har emellertid fortsatts, och
jag tror att det finns möjligheter att
komma fram till en ytterligare förenkling.
På denna punkt har nämligen förhandlingarna
fått föras inte bara med
tjänstemännens representanter utan
även med apoteken för att man skall
kunna finna de rätta formerna för beräknandet
och utbetalandet av förmånen
med fria läkemedel.

Det är alldeles riktigt vad herr Rubbestad
här sagt om att det ändå uppkommer
ojämnheter för de statsanställda,
eftersom aspiranter och nyanställda
får sämre förmåner än övriga. Men det
har ju varit förhållandet även hittills.
Skillnaden blir bara den, att de nyanställda
under den tid, då de tidigare
helt skulle ha saknat dessa förmåner,
nu kommer att få de förmåner som utgår
från sjukförsäkringen. Det är emellertid
först när de efter en viss anställningstid
förvärvat de förmåner,
som är förenade med en fast anställning,
som de blir likställda med låt
oss säga de äldre statstjänstemännen.

I fråga om kompensationen för avgifterna
framhåller Rubbestad att denna
kommer att bli lägre för de anställda
på den enskilda marknaden än på
det statliga området. Detta är alldeles
riktigt. Men det sammanhänger därmed,
att de anställda på den enskilda marknaden
har fått kompensation enbart
för sjukpenningen — de har tidigare
inte haft förmån av sjukvård — medan
det inom den statliga sektorn lämnats
kompensation för både sjukvårds- och
sjukpenningsförsäkring.

Jag kanske också bör säga några ord
med anledning av herr Nelanders yrkande
i anslutning till den motion, som
han varit med om att lägga fram och
som gäller ersättning för tandvård. I
avlöningsreglementet finns en bestäm -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

melse som medger rätt för statsanställd
att erhålla bidrag för tandvård då det
gäller att bota sjukdomar i tändernas
omgivning. Det har emellertid kanske
inte varit fullt klart vad som menas
med »sjukvård i tändernas omgivning»,
utan medicinalstyrelsen har i regel prövat
frågan, huruvida sjukdomen varit
av sådan art att behandlingen skulle
delvis bekostas av statsmedel. I propositionen
hänvisas nu till ett fall, där
en tjänsteman undergått behandling
hos tandläkare och begärt ersättning
från statsverket, varefter myndigheterna
remitterat hans ansökan till medicinalstyrelsen,
som ansåg att det av
statsmedel skulle utgå ersättning med
112 kronor. Sedan vederbörande besvärat
sig i kammarrätten bestämde denna,
att ersättning skulle utgå med 1 125 kronor.
I ett annat fall hade medicinalstyrelsen
tillstyrkt bidrag från staten med
66 kronor 25 öre. Kammarrätten ansåg,
att ersättning skulle utgå med 3 232 kronor
50 öre. Efter dessa utslag från kammarrätten
har vi kunnat märka en allmän
upprustning av tänderna och deras
omgivningar inom statsförvaltningen,
och det har redan kommit ersättningsanspråk,
som går åtskilliga år tillhaka
och som man vill få omprövade.
Vi vet, att när denna fråga diskuterades
inom 1945 års lönekommitté, avsåg
denna inte, att statens bidrag skulle
lämnas i den omfattning, som kammarrättens
utslag tyvärr har pekat på senare.
Detta är anledningen till att frågan
togs upp vid förhandlingar, varvid
vi förklarade, att här måste göras
en ändring. Förhållandena måste föras
tillbaka till mera rimliga proportioner.
.lag hoppas, att riksdagen tar hänsyn
till vår något restriktiva inställning i
fråga om ersättning för tandvård, .lag
tror inte den är oskälig.

Evad det sedan mera allmänt gäller
förhandlingarna kan man ju fråga sig,
varför vi inom regeringen och kanske
i första hand inom civildepartementet,

5 — Andra kammarens protokoll 1954. N

som är närmast ansvarigt för dessa, har
gått ifrån de linjer, som sjuklönesakkunniga
anvisat. Det har ju lämnats en
redogörelse av herr Lindholm på den
punkten. När de sakkunniga överlämnade
sitt förslag till departementet, bereddes
personalorganisationerna tillfälle
att få del därav. Från personalens
sida sade man ifrån, med skäl som
jag inte behöver upprepa, att man inte
kunde godta den konstruktionen. Personligen
beklagar jag detta, därför att
det då på flera punkter skulle ha getts
möjligheter till förenklingar.

Kommittén var emellertid inte tillsatt
av riksdagen, utan regeringen hade utsett
den som ett utredningsorgan. Om
man nu har den uppfattningen, att statstjänstemännen
skulle beredas möjlighet
till förhandlingar, var det inte möjligt
att bara ta detta kommittéförslag
och säga: Detta skall nu genomföras
oavsett vad ni inom personalorganisationerna
tycker. Menar man något med
att personalens representanter skall få
förhandla, måste man ju också vara
beredd att ta skälig hänsyn till de synpunkter,
som de bär att lägga fram.
Kommittén hade ju med sitt förslag ansett,
att man skulle kunna lösa frågan så,
att tjänstemännen totalt sett skulle bibehålla
de förmåner de tidigare haft.
Det är samma förhållande med det resultat,
som nu föreligger efter förhandlingar.
Tjänstemännen kommer totalt
sett att uppbära samma förmåner som
tidigare, även om de kan variera i individuella
fall. I några fall kan det bli
gynnsammare, i andra fall ogynnsammare.

Jag har eftersträvat att nå en överenskommelse,
och jag har faktiskt trott,
att man från riksdagens sida hade samma
inställning till frågan, i synnerhet
efter det uttalande, som gjordes under
vårriksdagen. Jag hade nämligen till
denna lämnat en proposition — jag tror
det var den första jag lämnat utan
förhandlingsöverenskominelse bakom
r 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

— som gällde ersättning för arbete på
obekväm arbetstid. I det sammanhanget
skrev statsutskottet: »Enligt utskottets
mening hade det varit önskvärt om den
förevarande, tämligen betydelsefulla lönefrågan
kunnat lösas genom en överenskommelse
mellan representanter för
staten och tjänstmännens huvudorganisationer,
träffad under förbehåll för
Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande
på sätt under senare år varit
brukligt.»

Det var ett enhälligt utskottsutlåtande,
som godtogs utan erinran från riksdagens
sida. Om man ansåg denna fråga
vara betydelsefull, hade jag trott, att
man även skulle anse den nu föreliggande
frågan vara betydelsefull och
därför eftersträva en överenskommelse
i linje med de uttalanden, som tidigare
har gjorts i samband med behandlingen
av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Man kan naturligtvis ha olika meningar
om hur själva förhandlingarna skall
gå till, och jag är inte alls främmande
för att man skulle kunna finna andra
former, men, som jag tidigare har sagt,
detta bör prövas i sitt rätta sammanhang.
Det förslag, som förhandlingsrättssakkunniga
överlämnat, är ju föremål
för överarbete, men oavsett vilket
organ som kommer att föra förhandlingarna,
kommer det väl att leda till
att riksdagen ställs inför en förhandlingsöverenskommelse
som den får ta
eller förkasta.

Att tjänstemannainflytandet inom civildepartementet
skulle ha påverkat
frågornas sakliga prövning, det skulle
jag på det bestämdaste vilja reagera
emot. Var och en kan ha rätt att hysa
misstankar i det avseendet mot mig
personligen, men jag reagerar mycket
starkt, om dessa misstankar riktas mot
de tjänstemän, som på ett lojalt sätt utför
sitt arbete inom departementet och
sannerligen inte försitter några möjligheter
att tillvarata statens intressen.

Jag har ett behov att här säga detta, då
jag vet att det förhåller sig på det viset.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
ytterligare detaljer utan vill nöja mig
med de synpunkter, som jag nu har anfört.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! När civilministern säger
att jag bara föredrog reservationen
till statsutskottets utlåtande 1946 vill
jag erinra om att jag också läste upp utskottets
eget utlåtande, och det citerade
jag innan jag läste upp reservanternas
uttalande. Jag vill också erinra om att
jag föredrog departementschefens yttrande
i propositionen 178/1953. Han
gjorde där gällande, att det är orimligt
att statens tjänstemän skall inta en annan
ställning än andra när det gäller
denna socialförsäkring.

Sedan vill jag säga att jag mycket väl
observerat att § 51 finns kvar ännu.
Men den sak vi diskuterar här i dag,
nämligen skyldigheten att finna sig i
ändringar med hänsyn till införandet
av den allmänna sjukförsäkringen, den
är struken i § 51, och det var detta jag
påpekade.

Beträffande förhandlingarna vill jag
sedan säga, att även om civilministern
och hans medarbetare i civildepartementet
gör sitt allra bästa, så har jag
ändå den tron att det ur riksdagens
synpunkt skulle vara ännu mer värdefullt
om vissa representanter från riksdagen
finge vara med under dessa förhandlingar.
Jag ansåg nämligen att den
kommitté som här var tillsatt skulle
företräda riksdagens synpunkter och
att man skulle ta all möjlig hänsyn till
dess mening.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Jag uppmärksammade
i herr Rubbestads anförande, att han
citerade både statsutskottets majoritetsuttalande
1946 och reservanternas

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

uttalande. Det var emellertid efter det
herr Rubbestad hade citerat reservanternas
uttalande som han riktade den
frågan till mig, varför statsrådet inte
tagit hänsyn till detta. Det var då jag
blev intresserad av att höra huruvida
det var reservanternas uttalande som
blivit riksdagens beslut. Det har tydligen
inte varit på det sättet.

Jag citerade nyss ett uttalande från
statsutskottet under vårriksdagen, där
man sade sig förvänta, att förslag till
riksdagen skulle åtföljas av en överenskommelse.
Jag ser att även herr Rubbestad
deltog i statsutskottets behandling
och i riksdagsbeslutet i den frågan.
Jag förmodar att det inte finns några
delade meningar oss emellan om att
herr Rubbestad då hade den uppfattningen.

När det sedan gäller den skyldighet
att underkasta sig förändringar, som
finns angiven i reglementets § 51, vill
jag bara hänvisa till att den skyldigheten
inte försvinner utan har fått
vidgad betydelse genom den överenskommelse
som nu träffats.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! När jag var med om
det uttalande som gjordes av statsutskottet
i våras ville jag därmed inte
ha sagt, att resultatet skulle bli av den
art som föreligger här i dag. Jag ansåg
att resultatet borde ha blivit ett
helt annat, och jag kan inte ge mitt erkännande
åt civilministern för hans
förmåga i detta fall.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Efter den rätt långa
debatt som redan förts skall jag för
min del begränsa mitt anförande till
att omfatta några av de ting som förekommit
under debatten.

.lag vill då till att börja med säga,
att utgångsläget för prövningen av de
statsanställdas sjuklönefrågor vid detta

tillfälle har varit, att man med hänsyn
till den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande skall åstadkomma en
samordning. Denna samordning skall
i princip icke innebära någon försämring
och icke heller någon förbättring
av förmånerna. Anordningen har alltså
haft karaktären — detta har man varit
helt ense om tidigare — av en teknisk
samordning. När man nu, genomför en
teknisk samordning i detta fall, blir resultatet,
om man nu inte vill försämra
deras nuvarande förmåner, att statstjänarna
kommer att få något bättre
förmåner än lagstiftningen ger åt vissa
andra medborgargrupper. Jag tycker
att det i detta sammanhang är angeläget
att framhålla, att lagstiftningen
om den allmänna sjukförsäkringen —
på samma sätt som ett flertal andra
sociallagar — ju har karaktären av en
minimilagstiftning. Man har här fixerat
det minsta skydd, som skall garanteras
åt alla medborgare. Det har emellertid
inte vid något tillfälle angivits
afl det som står i lagen också skall
vara den maximala förmån som kan erhållas.
Som tidigare sagts här i debatten
har lagutskottet vid sin prövning
uttalat, att lagen är en minimilagstiftning.
Förmånerna kan kompletteras av
arbetsgivarbidrag eller genom försäkringar
för enskilda personer. Om nu
denna princip för lagstiftningen gäller
blir det orimligt att säga som herr
Rubbestad, att det inte hjälper att det
är fråga om en minimilagstiftning och
att de statsanställda tidigare varit tillförsäkrade
bättre förmåner; den gruppen
skall ändå inte kunna — till skillnad
från varje annan grupp — genom
överenskommelse med arbetsgivarna
eller på annat sätt skaffa sig bättre förmåner
än lagstiftningen ger dem. Det
har också erinrats om att de enskilda
arbetsgivarna på de håll där de anställda
haft bättre förmåner försökt bevara
dessa förmåner öven efter den 1 januari
1955.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

Sedan sade herr Hansson i Skegrie,
att vi får ett väldigt tillkrånglat system,
om vi följer propositionens förslag. Det
skulle bli ett praktexempel på krångel,
sade han. Om det förhåller sig så, är
herr Hansson i Skegrie i mycket liög
grad skuld till detta, i varje fall lika
mycket som jag eller någon annan
företrädare för organisationerna. Han
har ju tillsammans med fyra andra utredningsmän
bildat den kommitté, som
dragit upp riktlinjerna för hur man i
princip bör lösa samordningen. De
sjuklönesakkunnigas förslag och propositionens
förslag skiljer sig inte åt i
princip. På en enda punkt finns det en
skillnad. Det gäller frågan huruvida de
statsanställda skall ha karensdagar eller
inte. Man skall dock inte göra gällande,
att lönen under de tre första
dagarna komplicerar systemet. Tvärtom
innebär denna ordning en förenkling.
Har man karensdagar, behöver man under
dessa bara betala ut lön på samma
sätt som om den sjuke arbetade. Har
man däremot icke karensdagar, måste
man göra avdrag redan för de tre första
dagarna.

Skillnaden mellan det förslag de sjuklöncsakkunniga
förordade på denna
punkt och det som nu finns i propositionen
beror på att organisationerna
icke har velat medverka till en försämring
för de anställda. Herr Lindholm
säger att de sjuklönesakkunnigas förslag
skulle ge de anställda lika stora
förmåner som det system, som man nu
har kommit fram till. Vi inom organisationerna
tillåter oss att ha en annan
uppfattning om den saken. Vi har såväl
inom statstjänarkartellen som inom
DO och inom TCO gjort undersökningar,
som klart visar, att de sjuklönesakkunnigas
förslag skulle komma att innebära
en totalförsämring. Säger herr
Lindholm att detta inte avsetts från de
sakkunnigas sida, var detta tydligen
inte avsett, men en försämring skulle
ändå bli följden. Man får nämligen vara

på det klara med att detta, att man inte
längre betalar ut lön för de tre första
sjukdagarna, betyder en försämring,
även för en period av en vecka, 14 dagar
eller en månad. Avdraget kommer
i alla dessa fall att bli 90 kronor för
en person som har en daglön på 30 kronor.
Detta verkar försämrande, om
man inte bygger upp ett system med
mycket hög sjuklön för tiden utöver
de tre dagarna, och det har inte kommittén
gjort.

Vad sedan beträffar långtidssjuka,
skulle vi inte ha kunnat tillgodose dem,
även om vi hade följt de sakkunnigas
förslag. För dem som verkligen är långtidssjuka
är det inte blott fråga om
sjuklönebestämmelser utan om sjukpensionering.
Denna har man inte på
något sätt tagit upp till prövning.

Det finns goda skäl för organisationernas
linje. Vi vill livligt rekommendera,
att man nu följer det förslag som
här föreligger. Detta innebär, som jag
tidigare sade, att de statsanställda på
vissa punkter får bättre förmåner än
andra medborgargrupper. Men man får
inte bara för detta konstaterande glömma
bort vilken väsentlig utjämning som
vinnes genom att den allmänna sjukförsäkringen
kommer till stånd. Det
har varit betydande skillnader mellan
de statsanställdas sjuklöner och de förmåner,
som andra har kunnat skaffa
sig genom försäkring i de erkända sjukkassorna.
Skillnaderna kommer nu att
begränsa sig huvudsakligen till vissa
detaljfrågor. De statsanställda får inte
personligen bättre förmåner vid den
allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande
än de hade tidigare. Däremot
innebär denna en fördel för deras familjer.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag, men i fråga
om motiveringen ansluter jag mig till
den reservation som finns intagen under
punkt 2 b).

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. in.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par uttalanden
av herr Henriksson som föranledde
mig att begära ordet. Han sade
att kommittén är lika ansvarig som de
som förde förhandlingar för det krångel,
som kommer att uppstå vid tillämpningen
av de nya sjuklönebestämmelserna.
Detta måste väl ändå vara en
felsägning av herr Henriksson. Det var
just detta, att man skulle ha lön under
karensdagarna, som gjorde att vi fick
en hel del besvärligheter i det nu framlagda
förslaget. Systemet hade varit mycket
enklare, om man i likhet med sjuklönesakkunnigas
förslag redan från
första dagen hade fått samma sjuklön.
Det krångel, som herr Henriksson talar
om, uppkommer ju även enligt propositionens
förslag efter den tredje
dagen.

Sedan säger herr Henriksson att vårt
förslag totalt hade inneburit en försämring.
Jag vill inte godta det betraktelsesättet.
Enligt mitt sätt att se måste
det väl ändå vara så, att en inbakning
av de tre första dagarna i sjukpenningen,
som skulle ligga ovanpå vad man
nu får, måste innebära en förbättring
för de långtidssjuka. Man behöver inte
dra konsekvenserna så långt som herr
Henriksson gjorde för att man skall
nå förbättringspunkten; den nås vid ett
väsentligt tidigare skede. På den punkten
vidhåller jag mitt tidigare uttalande,
att man faktiskt tagit ett sämre
förslag för de långtidssjuka för att tillgodose
dem som är sjuka en, två eller
högst tre dagar.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogat en blank reservation, som
jag skall be att få säga några ord om.

Det är endast på eu punkt i denna
snårskog av bestämmelser som jag skall
ge mig in på ett resonemang, och det
gäller punkten om karensdagarna. Jag

vill redan från början förutskicka, att
jag inte tänker ställa något yrkande,
eftersom det föreligger en förhandlingsöverenskommelse,
som jag respekterar.
Man får väl närmast gratulera tjänstemännen
till att de lyckats i sina strävanden
på det förnämliga sätt som de
gjort, och man får också gratulera
tjänstemännen till att ha en så förstående
arbetsgivare som de tydligen har.

Karensdagarna har för mig varit en
mycket besvärlig punkt i detta sammanhang,
ty jag vill erinra om att man,
när sjukförsäkringslagen antogs, även
där förde fram krav från olika håll om
ett avkortande eller borttagande av
dessa karensdagar. Man ansåg då från
den andra sidan att man inte kunde
göra det utan måste ha minst tre karensdagar.
Det måste också gälla, sades
det, i det fall då man inte tidigare haft
dessa karensdagar, nämligen i olycksfallsförsäkringen.
Man har alltså genomfört
en uppenbar försämring för
dem på den enskilda arbetsmarknaden,
som drabbas av olycksfall.

Det är med anledning av detta som
jag vill efterlysa konsekvensen i kanslihusets
handlande. Socialdepartementet
framlägger ett förslag, där man föreslår
en utökning av karensdagarna till att
omfatta även olycksfall. Civildepartementet
träffar en uppgörelse med tjänstemännen,
enligt vilken man betalar
full lön för samma karensdagar. Man
kunde ändå begära att det skulle finnas
litet bättre kommunikation mellan
de olika departementen i kanslihuset.

Denna fråga kommer — och den har
redan gjort det — att skapa mycken
irritation ute på den enskilda arbetsmarknaden.
Man kan inte begära att
man där stillatigande skall finna sig i
att bli behandlad såsom en sämre klass
av anställda än tjänstemännen, ty det
är ju detta som det här innebär. Utifrån
mina utgångspunkter skulle det ha varit
en rimlig anordning, att man hade
infört karensdagar även för tjänstemän -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

nen, och i stället hade kompenserat
tjänstemännen för värdet av dessa karensdagar
på kontantlönen. Detta har
enligt mitt sätt att bedöma det hela
inte inneburit någon försämring av
tjänstemännens förmåner, ty för mig är
förmånerna ett totalt begrepp; de består
av lön plus sociala förmåner. Om
man gör en omfördelning, minskar de
sociala förmånerna och lägger den delen
på lönen, så menar jag att det inte
skett någon försämring av tjänstemännens
förmåner.

Jag vill påpeka, att man när det gäller
sjukförsäkringen har talat mycket
om risken för överkompensation. Beträffande
karensdagarna för de på den
enskilda arbetsmarknaden anställda har
man också ordnat så, att det inte finns
någon möjlighet att få i varje fall något
anständigt försäkringsbolag att teckna
en försäkring för dessa karensdagar,
även om vederbörande själv betalar
premierna. Men så säger man att det
även föreligger risk för överkompensation,
om man tecknar en försäkring
ovanpå sjukförsäkringens belopp, så
att ersättningen närmar sig vederbörandes
tidigare utgående arbetsförtjänst.
Vart har den principen tagit vägen i
detta sammanhang? Är det ingen risk
att betala tjänstemännen dessa höga ersättningar
t. o. m. från första dagen?
Betraktar man det som ur dessa synpunkter
fullkomligt riskfritt?

Det har gjorts gällande från olika
håll och senast från herr Henriksson,
att man i lagutskottets utlåtande har
sagt, att sjukförsäkringslagen utgör en
minimilagstiftning med möjligheter att
skapa förbättringar ovanpå i form av
arbetsgivarbidrag o. d. Ja, visst finns
de möjligheterna i teorien, men var
finns de i praktiken? Jag kan bara upplysa
om att exempelvis inom det område
där jag är verksam, inom verkstadsindustrien,
har Sveriges verkstadsförening
i dagarna skickat ut ett cirkulär
till sina medlemmar, där man på

det bestämdaste avråder från att lämna
några som helst bidrag för karensdagarna
och över huvud taget ovanpå
sjukförsäkringens ersättningsbelopp. Jag
tror därför inte att man skall hysa några
större förhoppningar om möjligheterna
att på den vägen få förbättringar
för dem, som är anställda på den enskilda
arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag har inte kunnat uraktlåta
att framföra dessa synpunkter.
Jag har, eftersom jag respekterar den
förhandlingsöverenskommelse som föreligger,
som sagt inte något annat yrkande
än bifall till utskottets utlåtande.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Rubbestad hyste
en förhoppning om att de statstjänstemän
som finns i denna kammare skulle
rösta för hans yrkande. Jag kan emellertid
försäkra herr Rubbestad att i
varje fall jag inte kommer att göra det
— jag vill givetvis inte göra mig till
tolk för de andra. Herr Rubbestad ställde
sedan i utsikt att de statstjänstemän,
som ansåg sig missgynnade av det förslag
han ville utforma, i så fall kunde
tänkas få kompensation genom att skillnaden
mellan nuvarande förmåner och
dem som den allmänna sjukförsäkringen
ger inarbetades i avlöningen, men jag
har litet svårt att tro att herr Rubbestad
som den tjänstemännens specielle riddare
han är i så fall skulle gå med på
en sådan lösning. — Det må vara nog
om detta.

Helt allmänt, herr talman, skulle jag
vilja säga, att jag hör till dem som beklagar,
att lönesystemet har blivit mer
och mer invecklat. Det kan väl inte
vara rimligt och riktigt att så mycken
tid och så mycken arbetskraft tas i anspråk
för tydning av de tusen och en
författningar och föreskrifter, som måste
följas för att löneapparaten skall
fungera lagenligt. Jag hoppas och tror
att man skall kunna finna en lösning,

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29. 71

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. in.

som ger enklare bestämmelser än vi
nu har. De av oss som har att syssla
med dessa frågor, antingen det är i ett
större eller i ett mindre verk, vet vilken
orimligt lång tid det tar att läsa
löneförfattningarna.

Jag har i anslutning till denna proposition
väckt en motion, som syftar
till att en tjänsteman som råkat ut för
yrkesskada skall befrias från återbetalningsskyldighet
efter samordningstidens
slut, om arbetsoförmågan kvarstår
och riksförsäkringsanstalten eller
försäkringsrådet skulle finna, att skadan
inte är att hänföra till yrkesskada.
Det är enligt min mening beklagligt, att
en sådan återbetalningsskyldighet faktiskt
kommer att drabba vederbörande
tjänsteman under en tid, när hans lön
genom de föreskrivna avdragen kan bli
avsevärt reducerad. Jag beklagar att
utskottet inte har velat tillstyrka motionen,
eftersom ett bifall till den enligt
min mening skulle ha medfört större
rättvisa. Jag förstår å andra sidan
mycket väl, att man bör respektera den
överenskommelse som har träffats med
tjänstemännens huvudorganisationer.

Det finns emellertid också ett alternativt
yrkande i motionen, vilket innebär
att riksdagen skulle uttala sig för
alt Kungl. Maj:t måtte särskilt vinnlägga
sig om billighet vid sin prövning
av ärenden om återbetalningsskyldighct.
Utskottet säger härom, att en författningsmässig
reglering synes vara
onödig och att »särskild föreskrift avses
skola meddelas om skyldighet för
myndigheterna att anmäla fall av ifrågavarande
slag till Kungl. Maj:t».

En sådan ordning, särskilt med sådana
specialbestämmelser, bidrar då
sannerligen inte till att förenkla det
redan tillkrånglade systemet. Då återbetalningsskyldighet
av detta slag enligt
vad utskottet framhåller säkerligen
endast skulle ifrågakomma i ett fåtal
fall, anser jag att den administrativa
apparat som föreslås är väl tungrodd.

Jag är också övertygad om att den föreslagna
ordningen kommer att bli betydligt
dyrare för staten än en befrielse
för vederbörande tjänstemän från återbetalningsskyldighet.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
säga, att alla dessa specialföreskrifter
som det här har talats om och den
oklarhet och stora apparat som vidlåder
frågan om de fria läkemedlen är
två saker bland många andra, som talar
för att man skulle ha vunnit en hel
del om man, såsom vi under lång tid
har framhållit på högerhåll, hade lugnat
sig med sjukförsäkringen till litet
längre fram och noggrant kunnat penetrera
alla de frågor, också om statstjänstemännens
löner, som sammanhänger
med den.

Jag har, herr talman, intet yrkande
utan har bara velat framföra dessa
synpunkter.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det råder stor samstämmighet
från civilministern till herr
Itubbestad om att vi här har ett förslag,
som kommer att orsaka en massa
krångel. Jag är av samma mening. Jag
finner desslikes att förslaget är ganska
obegripligt. Det är nästan omöjligt
för en vanlig enkel människa att
fatta de resonemang, som där förs
beträffande exempelvis realvärdet av
sjukpenningen i samband med samordningen
av statstjänarnas sjuklöneförmåner,
varvid man har att räkna med
skattesatser o. s. v. Detta tyder enligt
min mening på att det, såsom någon
tidigare har talat om, hade varit mycket
bättre och att man hade undvikit
en massa krångel utan att det skulle ha
haft några som helst menliga verkningar,
om man hade undantagit statstjänarna
från den allmänna sjukförsäkringen.
Personalrepresentanterna har
också varit inne på den linjen men har
under förhandlingarnas gång gett upp
densamma.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

Jag är för min del övertygad om att
det hade varit mycket rejälare och riktigare,
om man hade gått denna väg.
Det innebär inte, att jag skulle vilja acceptera
vad herr Rubbestad här föreslagit,
tv när han yrkade avslag på propositionen,
så gjorde han det klart och
tydligt i avsikt att försämra förmånerna
för statstjänarna. Han har visserligen
här i sina förklaringar trasslat till det,
så att man inte vet vad han egentligen
menar. Men då man läser hans motion,
blir man klart medveten om att vad
han syftar till är en nivellering av statstjänarnas
förmåner, så att de kommer
ned till samma nivå som de som tillhör
den allmänna sjukförsäkringen. Hans
mening är sålunda att stjälpa hela uppgörelsen.
Han har nämligen bara respekt
för en uppgörelse, och det är jordbruksuppgörelsen,
och Gud nåde den bär i
riksdagen som skulle stiga upp och
ifrågasätta riktigheten av den uppgörelse,
som därvidlag träffas. Då skulle man
få se herr Rubbestad som den principielle
anhängaren av att en uppgörelse,
som har träffats mellan tvenne parter,
icke finge rubbas av riksdagen.

Nu är det ju tydligt att man här planerar
särskilt från bondeförbundshåll
med herr Rubbestad i spetsen en aktion
för att åstadkomma försämringar för
statstjänarna i samband med genomförandet
av den allmänna sjukförsäkringen.
Det är ganska märkligt, att man
över huvud taget vill ge sig in på en
sådan linje, då man är väl medveten om
— särskilt herr Rubbestad, som satt i
1945 års lönekommitté — att de s. k.
särskilda förmånerna för statstjänarna,
till vilka också sjuklöneförmånerna hör,
har påverkat lönesättningen, så att om
man skulle företa en nivellering i enlighet
med vad herr Rubbestad vill i
detta sammanhang, så skulle det de
facto innebära en försämring för statstjänarna.
För min del anser jag emellertid,
att när det här föreligger en
uppgörelse mellan två parter, så skall

den respekteras, även om man har den
uppfattningen att det bästa vore, att man
helt undantoge statstjänarna från den
allmänna sjukförsäkringen.

Detta innebär inte på något sätt att
jag anser mig vara till freds. Det är
nämligen omöjligt att på grundval av
det material som föreligger avgöra, huruvida
statstjänarna vid den praktiska
tillämpningen kommer att — bortsett
från krånglet — få även ekonomiska
försämringar genom den uppgörelse
som nu träffats. Jag anser emellertid
att med hänsyn till det läge, i vilket frågan
har kommit, bör förslaget, sådant
det nu föreligger, accepteras med det
förbehållet, och det kommer säkerligen
också att uttalas från statstjänarna, att
man redan inom ett år vid de förhandlingar
som då kommer att upptas skall
kunna göra de korrigeringar i denna
uppgörelse, som erfordras för att inte
statstjänarna skall bli utsatta för alltför
mycket krångel eller lida minskning i
sina förmåner.

Jag ber med vad jag här har sagt
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga till
herr Senander med anledning av att
han gör en jämförelse med jordbruksuppgörelsen,
att därvidlag är det konsumenter
och producenter som kommer
överens. Det är där två skilda parter.
I detta fall är det däremot bara en
part, och denna lägger sedan fram ett
förslag som man skall acceptera. Det
är en betydande skillnad.

Sedan vill jag meddela herr Senander,
att jag inte var med i 1945 års lönekommitté,
så att dess uttalande svarar
jag inte för.

Till fröken Wetterström vill jag för
att undanröja alla missförstånd säga, att
jag inte har räknat med att hon skulle
rösta för mitt förslag.

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför -

säkringens ikraftträdande m. m.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! När herr Rubbestad
säger, att i jordbruksuppgörelsen är det
två parter som träffas, så förstår jag
inte vad han menar med den repliken.
År det inte två parter som träffas också
när det gäller den uppgörelse som vi
behandlar? Det är ju staten som arbetsgivare
och representanter för statstjänarnas
organisationer. Det är ju två
parter.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Endast i få ord en deklaration
från min sida.

Jag har till detta utlåtande fogat en
blank reservation. Den innebär icke,
att jag har något annat yrkande än utskottet.
Jag har emellertid som en av
riksdagens revisorer medverkat vid en
hemställan om en översyn av det statliga
lönesystemet i syfte att därvidlag
få en förenkling till stånd. Det förslag
som vi nu behandlar är i vissa avseenden
ganska invecklat, och ur den
synpunkten står det knappast i samklang
med det uttalande som gjorts av
riksdagens revisorer. Jag har också blivit
ombedd att här säga, att motiveringen
till den blanka reservation, som
herr förste vice talmannen anmält till
detta utlåtande, också är grundad på
betänkligheter mot förslagets invecklade
utformning och de svårigheter, som
säkert kommer att uppstå vid tillämpningen
i praktiken av detsamma.

Vad som för mig varit bestämmande
och utslagsgivande är, att den överenskommelse
som riksdagen i dag skall
godkänna gäller en ganska svårlöst
fråga men en fråga som måste lösas.
En uppgörelse har nu träffats mellan
dessa två parter, och riksdagen har
ju under senare tid ställt sig ganska
lojal inför de uppgörelser som har presenterats.
Sedan kan man å andra sidan
begära en ny metod för kommande
förhandlingar, där riksdagens inflytan -

de skulle komma mera till synes, men
det är en sak för sig.

När denna överenskommelse har uppnåtts
vill jag för min del respektera den,
allra helst som man också försöker att
tillgodose de rättmätiga krav, som i
denna fråga rests från statstjänstemannens
sida, nämligen att man inte skall
minska deras förut undfådda rättigheter.
Det är på denna grundval, som jag
har kunnat acceptera förslaget.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har ingen motion i
denna fråga, och det kan därför synas
onödigt att jag yttrar mig, men jag vill
likväl ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk under ett par minuter.

Det är ju så, att man har strävat efter
att ge människorna ett likvärdigt skydd
här i samhället. Hela vår socialpolitik
har gått ut på att försöka bereda ett
likvärdigt skydd vid olika slag av inkomstbortfall,
men på vissa områden
dröjer sig kvar ett olikartat skydd.
När det gäller den fråga som nu behandlas
har de inlägg som gjorts tydligt
visat, att det på nu förevarande område
blir ett skydd som icke är lika för
alla i samhället.

När sjukförsäkringsreformen behandlades
vid 1953 års riksdag stod det klart
för mig, att om man vill utjämna och
göra det sociala skyddet likvärdigt,
måste man gå den vägen att man förbättrar
för dem som icke har samma
skydd som tjänstemännen har. Det var
likadant vid 1954 års vårriksdag, när
läkemedelsreformen behandlades.

När det gällde sjukförsäkringsreformens
genomförande 1953 hade jag tagit
mig orådct före att medverka till en
motion, vari vi hemställde att karenstiden
skulle minskas från tre dagar,
som propositionen föreslog, till två dagar.
Motiveringen för denna motion var
att vi ville utjämna de olika förmånerna
för tjänstemän resp. arbetare. Dessutom

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

kom ju yrkesskadeförsäkringen genom
samordningen in under sjukförsäkringslagen,
och det innebar ju också en karenstid
på tre dagar, vilket icke gällt
tidigare för yrkesskador. Vi ville alltså
minska det motstånd som vi förstod
att det skulle möta ute på arbetsplatserna
att införa en karenstid för yrkesskadorna
på tre dagar.

När läkemedelsreformen behandlades
vid vårriksdagen framhöll vi beträffande
karensavgiften för medicin, att
det var olyckligt att införa denna karensavgift.
Vi framhöll också här i kammaren
i samband med talet om läkemedelsmissbruk,
att om man icke genomförde
samma karensavgift för tjänstemännen,
så innebar det att man satte
en moralisk mindervärdesstämpel
på de människor som blev underkastade
karensavgiften.

Vi hade alltså den uppfattningen, att
om man ville utjämna skyddet, skulle
man flytta upp de grupper, som hade
ett sämre skydd. Vi trodde inte på möjligheten
att ta ifrån de människor, som
genom avtalsförhandlingar förskaffat
sig ett bättre skydd, deras förmåner
och på detta sätt utjämna nedåt. Men
riksdagen avslog våra motioner både
när det gällde karenstidens minskning
till två dagar och när det gällde borttagandet
av denna karensavgift för
medicin på tre kronor. Det finns alltså
ingenting att göra åt detta för närvarande,
utan det enda är väl att försöka
komma igen och så småningom förbättra
skyddet för dem, som nu har ett
skydd som icke är likvärdigt med det
som riksdagen i dag kommer att ge
tjänstemännen.

Sedan var det ett yttrande av herr
Nelanaer som jag fäste mig vid. Han
sade att tjänstemännen strävat efter social
trygghet. Jag har hört detta uttryck
tidigare, och det skulle ju innebära
att kroppsarbetarna inte på samma
sätt skulle sträva efter social trygghet.
Men är inte det hela orimligt! Det

är väl naturligt att arbetarna i första
hand försöker att få brödet för dagen.
Det var ju deras ringa inkomster som
gjorde, att de försökte att ta ut så
mycket som möjligt för att göra brödkakan
större. Detta innebar väl inte,
att inte de också strävade efter större
social trygghet.

Jag ber också att få säga ett par saker
till med anledning av herr Rubbestads
anförande. Herr Rubbestad har
ju här stritt för att tjänstemännen inte
skulle beredas andra förmåner än som
gäller för dem enligt sjukförsäkringsreformen.
Herr Rubbestad hade 1953 en
motion, i vilken han yrkade att karenstiden
skulle utsträckas till sex dagar.
Tror verkligen herr Rubbestad att de,
som haft att föra förhandlingar i denna
fråga, skulle haft någon möjlighet
att få tjänstemännen att gå med på en
karenstid på sex dagar, när dessa tidigare
inte hade någon sådan? Det hade
enligt mitt förmenande varit en uppenbar
orimlighet.

Med anledning av ett yttrande av fröken
Wetterström viil jag också säga
några ord. Hon sade att om man hade
följt högerns linje skulle det nog så
småningom kunnat genomföras en sjukförsäkring
så, att det inte uppstått någon
schism. Men, fröken Wetterström,
det var ju så att högern i sitt förslag
ifrågasatte, om man inte kunde utsträcka
karenstiden till sju dagar. Tror verkligen
fröken Wetterström att det funnits
någon möjlighet att få tjänstemännen
att acceptera en karenstid på sju
dagar, när de tidigare inte haft någon
karenstid alls?

Herr talman! Jag har inget yrkande
i denna fråga.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag har i andra lagutskottet
och senare i första kammaren
talat för uppskov med beslutet om
denna sjukförsäkring, men det visade

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

sig ogörligt. Jag har också talat för att
bland andra statstjänstemannen skulle
undantagas från lagens tillämpningsområde.
Jag gjorde detta av två skäl.
Det ena och starkaste var givetvis, att
statstjänstemännen redan med de bestämmelser
som gällde för dem var tillförsäkrade
det skydd mot inkomstbortfall
vid sjukdom och arbetsoförmåga,
som erfordrades för att de i stort sett
skall kunna vara utan bekymmer. Även
i fråga om sjukvården var de relativt
väl försörjda. Men jag gjorde det också
av ett annat skäl, nämligen att man
kunde förutse betydande svårigheter
när det gällde att sammankoppla försäkringen
utan att stympa de förmåner,
som tillkom dessa anställda tidigare.
Det yrkande som framställdes om undantag
för statstjänstemännen understöddes
den gången inte i så stor utsträckning,
att undantaget kunde förverkligas.
Bland annat hade man den
gången inte förmånen att bland förespråkarna
för denna linje räkna herr
Rubbestad, och inte heller röstade han
eller hans kamrater för det. Herr Rubbestad
beklagar kanske detta i dag; det
vet jag inte.

Så träder nu denna lag i kraft, och då
måste något ske, därom är alla överens.
Statstjänstemännen har haft den uppfattningen,
och jag hoppas att de inte
går ifrån den, att om man vill genom
sociala reformer förbättra förhållandena
för bl. a. arbetstagare, som inte har en
viss förmån, så bör och skall detta ske
men inte på det sättet, att man samtidigt
minskar förmånerna för dem, som
redan har ordnat det för sig i det avseendet.
Det har statstjänstemännen ansett,
och det har de kommunala tjänstemännen
och den stora massan tjänstemän
i det privata näringslivet ansett.
I avtal eller på annat sätt har de säkerställt
sig full lön under sjukdom under
viss tid och senare avkortad sjuklön.
Är det då inte riktigt av tjänstemannaorganisationerna,
herr talman,

att de när denna lag tvingas på dem
och de inte kan bli undantagna från
den försöker nå en sådan uppgörelse
med arbetsgivarna på det privata området
och det statliga området, att
sjukförsörjningsförmånerna plus det
man får från arbetsgivaren så nära som
möjligt kommer att sammanfalla med
vad man förut haft? Det är väl också
det, herr talman, som har skett här.

Jag har varit med vid förhandlingar
på det privata området och kan försäkra,
att det aldrig från tjänstemännens
sida krävts något annat än att
man sammanlagt skall komma upp till
samma nivå som förut. Man har inte
begärt något därutöver, och på det statliga
området har mig veterligt inte heller
något yrkande ställts, som skulle
inneburit att statstjänstemännen velat
begagna tillfället att förbättra sina sammanlagda
förmåner. Det är alltså resultatet
av dessa förhandlingar som vi
ställs inför i dag, och då frågar man
sig om man lyckats realisera den tanken
och hur lösningen ser ut. Ja, det
är ingen tvekan om att bestämmelserna
i detta stycke blir krångliga och
svårtillämpade. Dessutom blir statstjänstemännen
sannolikt aldrig i tillfälle att
själva räkna ut sina förmåner, sedan staten
dragit av det ena och det andra.

Den handling som här tidigare åberopats
och som har utdelats till riksdagens
ledamöter, skall vara till vägledning
därvidlag, men jag bestrider att
någon efter den skriftliga framställningen
kan räkna ut förmånernas storlek.
Det är inte tillfredsställande att tjänstemännen
inte skall kunna räkna ut
sina egna förmåner utan hjälp av experter.

Att det hela blir så krångligt, har
herr Lindholm förklarat delvis bero
på den strävan efter millimeterrättvisa,
som personalgruppernas förhandlare
har lagt i dagen. Jag vill emellertid tillbakavisa
den förebråelsen. Jag tror inte
man kan förebrå förhandlarna att ha

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukför säkringens

ikraftträdande m. m.

drivit kravet om millimeterrättvisa för
långt. Dessutom skapar herr Lindholms
uttalande lätt den föreställningen, att
det man nu har nått fram till är ett
utomordentligt väl avvägt förhållande,
så rättvist att det kan mätas med millimetermått,
men det är tyvärr inte på
det sättet.

För att över huvud taget få en regel
som gick att tillämpa har det varit nödvändigt
att göra en hel rad antaganden.
Man har i flera avseenden sökt en raedelproportional
och ett jämviktsläge.
Sålunda har man antagit att alla är
bosatta på orter med en kommunalskatt
på 12 kronor. Vid en kommunalskatt på
9, 10 eller 15 kronor stämmer det inte
alls. Vidare har man antagit att alla är
bosatta i ortsgrupp 4. Är man bosatt i
ortsgrupp 2, 3 eller 5, så stämmer det
inte. Man har sålunda utgått från ett
medeltal för att över huvud taget få
fram en regel. Sedan har man också lagt
in ett antal gifta personer med så och
så många barn och på det sättet fått
ett medeltal, mot vilket ingen verklighet
svarar. Steg för steg har man så
kommit fram till ett genomsnitt, på vilket
reglerna baserats.

Det är möjligt men knappast troligt,
att reglerna i något individuellt fall
ger rättvisa i den meningen att vederbörande
varken vinner eller förlorar
utan har precis samma reella förmåner
som förut. Om man har lyckats någorlunda
i detta försök att mittlinjevägen
komma fram till en riktig avvägning,
så betyder det att hälften av alla statstjänstemän
får något mer än de skulle
ha haft, om deras förmåner varit
oförändrade, och hälften får något
eller mycket mindre. Detta betyder i sin
lur att halva antalet tjänstemän nu och
framdeles sannolikt kommer att vara
missnöjda — i den mån de har möjlighet
att räkna ut vad de förlorar genom
sjukförsäkringsreformen. Det är
anledning alt påpeka detta här, så att
vi inte inbillar oss att vi har skapat

någonting, som statstjänstemännen har
anledning att vara särskilt nöjda med.

Tjänstemännen får vidare finna sig
i att få sin avlöning från två håll, från
staten och från sjukkassan. Det ingår
i lösningen av denna krångliga ekvation.
Först när debetsedeln för den slutliga
skatten kommer får de, så som systemet
är upplagt, en del av sjuklönen så
att säga i efterskott.

Herr talman! Det är inte min avsikt
att här kritisera den uppgörelse som
träffats. Det är tekniskt omöjligt att
komma fram till en enkel regel, då
man måste gå fram på genomsnittets
väg. Jag tror att man på både arbetaroch
arbetsgivarsidan bland dem, som
sysslat med dessa ting, har bemödat sig
om att skapa något, som skulle vara
skäligt och rättvist. Jag klandrar inte
och kritiserar inte, men jag har ändå
med detta lilla anförande velat klargöra,
dels att tjänstemännen har varit i sin
fulla rätt att komma med de anspråk,
som ett godkännande av denna överenskommelse
innebär, dels att deras förhandlingsdelegerade
icke genom något
överdrivet millimeterresonemang
har gjort reglerna krångligare än de
behövt vara, och dels slutligen att man
trots god vilja vid uppläggningen ändå
har fått regler, som är oerhört svåra
att tillämpa. Det vore en demonstration
och ett bevis på ett sämre omdöme än
jag faktiskt besitter att här följa herr
Rubbestad och yrka, att statstjänstemännen
skall undantagas från lagstiftningen
i detta hänseende. Jag skall därför inte
göra det, utan jag kommer i stället att
rösta för utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande utskottets
hemställan, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av berr Rubbestad
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Överarbetning av ersättningsbestämmelserna vid samhälleliga rådighetsbegräns ningar

över fast egendom.

Ilerr Rubbestad begärde emellertid vo- därå framställd proposition utskottets
tering, i anledning varav efter given motivering i återstående delar,
varsel följande voteringsproposition

upplästes och godkändes: På därå av lierr talmannen framställd

proposition beslöt kammaren att fortDen,
som vill, att kammaren bifaller sätta sammanträdet utan avbrott för
statsutskottets hemställan i utskottets middagsrast,
utlåtande nr 164, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Rubbestad avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om det stycke av utskottets
motivering på s. 44 i det
tryckta utlåtandet, som började med
orden »Ehuru utskottet» och slutade
med orden »denna punkt», nämligen
dels på godkännande av utskottets motivering
i denna del, dels ock på godkännande
av den lydelse av motiveringen,
som föreslagits i den av herr
Nihlfors och fröken Ager avgivna reservationen;
och godkände kammaren
utskottets motivering.

Härpå gav herr talmannen i avseende
å det i reservationen av herr Näsgård
m. fl. framlagda förslaget om ett
tillägg till utskottets motivering å s. 44
propositioner dels, i enlighet med utskottets
hemställan, på avslag å nämnda
förslag dels ock på bifall till
nämnda reservation; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Slutligen godkände kammaren på

§ 18.

överarbetning av ersättningsbestämmelserna
vid samhälleliga rådighetsbegränsningar
över fast egendom.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
om en allmän överarbetning av gällande
ersättningsbestämmelser vid samhälleliga
rådighetsbegränsningar över fast
egendom.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner nr 234 i första
kammaren av herr Velander m. fl.
och nr 154 i andra kammaren av herr
Munktell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
att Kungl. Maj:t måtte tillsätta en utredning
med uppgift att företaga en
allmän överarbetning av nu gällande
ersättningsbestämmelser vid samhälleliga
rådighetsbegränsningar över fast
egendom i syfte att åstadkomma mera
likformiga och i övrigt med rättssäkerhetens
krav överensstämmande ersättningsmöjliglieter».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 234 och II: 154, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:234
och 11:154 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en utredning med uppgift att
företaga en allmän överarbetning av

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Överarbetning av ersättningsbestämmelserna vid samhälleliga rådighetsbegräns ningar

över fast egendom.

nu gällande ersättningsbestämmelser vid
samhälleliga rådighetsbegränsningar
över fast egendom i syfte att åstadkomma
mera likformiga och i övrigt med
rättssäkerhetens krav överensstämmande
ersättningsmöjligheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Vi har under de sista
åren haft en hel del diskussioner här i
kammaren om rättssäkerheten. Det problem
som nu skall behandlas rör också
en rättssäkerhetsfråga. Denna gång är
det ett spörsmål av klart avgränsad natur
men icke desto mindre av principiellt
sett mycket betydelsefull art. Det
gäller helt enkelt huruvida man även
för de människor som äger fast egendom
skall upprätthålla den gamla principen
inom lagstiftningen som säger,
att lika fall bör behandlas lika.

Samhällsutvecklingen under de senaste
decennierna har lett till att samhället
i olika avseenden fått väsentligt
ökade befogenheter att på olika sätt
ingripa i de enskilda medborgarnas
rättigheter. Denna utveckling har det
icke varit möjligt och i många fall inte
heller lämpligt att hejda. De tekniska
framstegen, samhällets alltmer komplicerade
utbyggnad, de enskilda medborgarnas
ökade krav på samhällsorganen
har varit faktorer, som man inte kunnat
påverka i någon högre grad. Den nya
lagstiftning, som har ökat statens och
kommunernas befogenheter över den
enskilda människans egendom, har
emellertid inte åtföljts av en motsvarande
utveckling när det gäller de enskildas
möjligheter att få ersättning för
den ekonomiska skada, som de drabbas
av genom dispositionsinskränkningar.

Ersättningsfrågan i hela dess vidd berördes
redan i våras när riksdagen behandlade
en då väckt motion med yrkande
om utredning angående åtgärder
för en reglering av rätten till ersätt -

ning vid ingrepp i enskilds äganderätt
och frihet; man bortsåg då, bl. a. under
direkt hänvisning till den nu ifrågavarande
motionen, från reglerna om ersättning
vid intrång och rådighetsbegränsningar
i fast egendom.

Just på detta område har emellertid
samhälleliga ingrepp blivit alltmer
vanliga, och det är påfallande hur oenhetliga
ocli många gånger mycket svårtolkbara
de förekommande ersättningsreglerna
är. Man kan vid en genomgång
av en mängd lagar — jag skall på grund
av tidens knapphet inte nu exemplifiera
detta — ofta inte ens finna någon allmän
princip, enligt vilken de olika
ersättningsbestämmelserna är uppbyggda.
Ibland talas det om full ersättning
för intrång, ibland om skälig ersättning,
ibland utgår ersättning efter
vissa taxor o. s. v.

Orsaken till denna oenhetlighet är,
såsom vi närmare har utvecklat i motionen,
att lagstiftningen vid varje tillfälle,
då nya ingrepp från det allmännas
sida ansetts vara behövliga, visserligen
då tagit ställning till frågan, huruvida
och på vad sätt den enskilde
skall få gottgörelse för den förlust,
som han åsamkas. Men man har ofta
icke känt sig bunden av tidigare lagstiftning
i frågor, som berör eller någon
gång kanske är principiellt lika det
aktuella fallet. I stället har man ofta
gjort en i stort sett fristående ny bedömning
av ersättningsfrågan och beslutat
efter vad som då betraktats som
skäligt och billigt. I andra fall har man
däremot oförändrat överflyttat äldre
ersättningsbestämmelser till ny lagstiftning
utan att ta hänsyn till de nya
omständigheter, som tvingat fram denna
lagstiftning.

Detta gäller t. ex. byggnadslagen av
1947, och vi har i motionen särskilt
tagit fasta på denna lagstiftnings ersättningsbestämmelser
och har föreslagit,
att man i första hand skulle koncentrera
sig på ett förenhetligande av

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Överarbetning av ersättningsbestämmelserna

ningar över fast egendom.

och en rationellare uppläggning av dem.
Byggnadslagen med tillhörande författningar
intar nämligen — det tror jag
alla är ense om — en central ställning
när det gäller samhällets möjligheter
att genom olika former av planläggning
inskränka förfoganderätten över fast
egendom. Denna lags ersättningsbestämmelser
har också blivit normerande
för ersättningsreglerna i en del andra
fall; man har, som jag nyss sade, överflyttat
dem.

Byggnadslagens centrala ersättningsregel
är att gottgörelse skall utgå till
markägare eller annan sakägare, då
marken i fråga endast kan användas
på sådant sätt som står i uppenbart
missförhållande till markens värde. I
motionen är närmare utvecklat — jag
hoppar här över bevisningen härför —
att uttrycket, att missförhållandet skall
vara uppenbart, inte innebär något annat
och mera än att det skall vara tillförlitligt
styrkt, att marken bara kan
nyttjas på ett sätt som står i missförhållande
till dess tidigare värde —
med andra ord att ett missförhållande
enligt byggnadsiagen föreligger, så
snart markägaren genom planläggningen
ostridigt åsamkas skada. Ordet
»uppenbart» betyder alltså icke, att
skadan skall ha antagit en viss grad av
intensitet, utan ordet betyder helt enkelt
bevisat.

Denna redan tidigare antagna ersättningsprincip
överfördes i huvudsak
oförändrad till den nu gällande 1947
års lag. I realiteten kom emellertid de
enskildas rätt att väsentligen försämras
i och med denna lag, och orsaken
härtill var huvudsakligen den, att samhället
som bekant gavs betydligt större
möjligheter att på allt fler områden vidtaga
radikala ingrepp gentemot fastighetsägarna
för att begränsa deras
möjligheter att utnyttja sin mark, utan
att man i motsvarande grad utvidgade
förutsättningarna för gottgörelse. På
denna fråga går jag emellertid inte

vid samhälleliga rådighetsbegräns lieller

in, då det ju här gäller likformigheten
i ersättningsmöjligheterna.

Nu har utskottsmajoriteten visserligen
förklarat sig i stort sett instämma
i de synpunkter som jag här framfört
och som närmare utvecklats i motionen.
Utskottet anser således att det ur
många synpunkter är önskvärt att de
ersättningsfrågor, vartill begränsningarna
i den enskilde markägarens rätt
att förfoga över sin egendom — genom
skilda bestämmelser i ett stort antal
författningar — kan ge anledning, i
största möjliga utsträckning löses efter
enhetliga principer. Utskottet vill emellertid
inte förorda en allsidig och genomgående
utredning av de problem
det här gäller utan föreslår att den närmare
granskning av ersättningsreglerna,
som kan befinnas lämplig, bör ske
i samband med ändrad lagstiftning om
begränsningar i den enskildes förfoganderätt.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna är således endast
uppfattningen om vilken väg man skall
använda sig av för att nå en för de
enskilda fastighets- och sakägarna bättre
ordning. Vi reservanter tror inte
att man genom att endast vid ny lagstiftning
fästa särskild uppmärksamhet
vid ersättningsreglerna skall kunna
komma fram till ett förenhetligande av
ersättningsbestämmelserna över hela
fältet.

Ett utmärkt litet exempel på att detta
inte är en framkomlig väg utgör just
det av den s. k. saneringsutredningen
i dagarna framlagda betänkandet, vilket
utskottsmajoriteten egendomligt nog
åberopar som ett skäl mot det i motionen
framställda utredningsyrkandet.
Saneringsutredningen har nämligen
icke framlagt något förslag, som på något
sätt löser de problem vi fäst uppmärksamheten
på i motionen och detta
trots att utredningen just sysslat med
frågan om nya och ökade ingrepp i
den enskildes rätt till sin fasta egen -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Överarbetnir.g av ersättningsbestämmelserna vid samhälleliga rådighetsbegräns ningar

över fast egendom.

dom. Detsamma gäller den av utskottsmajoriteten
åberopade och av justitieministern
nu efter sex vänteår tillsatta
utredningen om indragning till det allmänna
av s. k. oförtjänt värdestegring.
Det är nämligen inte troligt att denna
utredning kan komma fram till ett resultat
som skulle innebära, att byggnadslagens
ersättningsregler skulle få
en enhetligare och för den enskilde
lämpligare utformning än tidigare. Direktiven
ger ingen antydan härom, och
motsatsen är val snarare att förvänta.

Jag vill sålunda understryka, att vad
som nu behövs är en allsidig översyn
av ersättningsreglerna. Som förhållandena
nu är, framstår det som särskilt
stötande för rättskänslan när i ett fall
gottgörelse för intrång utgår, medan i
ett annat, som företer små eller inga
avvikelser från det förra, någon ersättning
inte utges. Så som våra nuvarande
regler är utformade kan det — även om
en fullständig parallell mellan två fall
icke föreligger — leda till rena orimligheterna.

Till sist, herr talman, bara ett par
korta allmänna reflexioner. Jag har vid
tidigare tillfällen här i kammaren understrukit,
att när ingrepp i enskilds
rätt sker på grund av allmänna intressen,
så bör även det allmänna och ej
den mer eller mindre slumpvis drabbade
enskilde stå för de förluster, som
kan uppkomma. Det är ingen rim och
reson i att just fastighetsägarna A, B
och G skall drabbas av måhända mycket
långtgående förluster på grund av
åtgärder, om vilka samhället som sådant
är enigt att de är nyttiga eller
nödvändiga och av vilka hela samhället
har fördel. Så länge vi har en
enskild äganderätt här i landet är det
en tvingande nödvändighet att den ges
en sådan fasthet och styrka, att den
kan fylla sin funktion att vara en av
de viktigaste drivkrafterna för fortsatt
framåtskridande och standardhöjning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

få yrka bifall till den av herr Ebbe
Ohlsson och mig avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Herr Munktell har tidigare
erinrat om att utskottet delar
motionärernas uppfattning »att det ur
många synpunkter är önskvärt att de
ersättningsfrågor, vartill dessa begränsningar
kan ge anledning, i största möjliga
utsträckning löses efter enhetliga
principer». Men utskottet har trots detta
instämmande i vad som är önskvärt
inte kunnat biträda motionärernas önskemål,
därför att utskottet anser att
det inte är möjligt att tillskapa likartade
och principiellt enhetliga regler
på de vitt skilda områden, där rådiglietsbegränsningar
kan komma i fråga.
Jag vill bara erinra om de lagar som
dessa frågor berör, nämligen byggnadslagen,
strandlagen, civilförsvarslagen,
hyreslagen, jordförvärvslagen, naturskyddslagen,
fornminneslagen, skogsvårdslagen
och en rad andra liknande
lagar, som begränsar den enskildes rätt
att råda över sin egendom.

Man kan nästan utgå från att det är
uteslutet att det skulle gå att skapa
principiellt enhetliga regler, som skulle
kunna tillämpas inom dessa skilda lagområden.
Det är möjligt att man vid en
utredning skulle kunna få fram vissa
regler, men de måste bli av så allmän
karaktär, att man skulle tvingas att
ta in specialbestämmelser i de olika lagarna
på grund av skillnaden i och förutsättningarna
för ‘ den rådighetsbegränsning
som kan förekomma. Detta
har gjort att vi från utskottets sida inte
kunnat biträda framställningen om en
utredning i den omfattning, som motionärerna
har önskat. Utskottet har i
stället anfört föjande: »En närmare
granskning torde därför i viss utsträckning
vara påkallad. I första hand synes

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

ersättningsbestämmelserna vid samhälleliga rådighetsbegräns -

Överarbetning av

ningar över fast egendom.

en sådan granskning, såsom redan nu
är fallet, böra ske i samband med ändrad
lagstiftning om begränsningar i den
enskildes förfoganderätt.»

Jag tror liksom utskottet att detta är
den enda väg, på vilken det är möjligt
att komma fram till ett annat förhållande
på de områden det här kan gälla
och att denna väg sålunda bör väljas i
stället för den av reservanterna föreslagna.
Man kan nog räkna med att frågan
om ersättningarna i vad avser byggnadslagen
kommer att bli föremål för
behandling i samband med den av
Kungl. Maj:t nu tillsatta utredningen
rörande den oförtjänta värdestegringen,
och det är ur flera synpunkter tillfredsställande
att Kungl. Maj:t igångsatt denna
utredning, beträffande vilken tredje
lagutskottet tidigare framhållit lämpligheten
av att den kommer till stånd.

Utskottet har sålunda inte funnit förutsättningar
föreligga att åstadkomma
vad motionärerna här önskat, och i anledning
därav har utskottet hemställt
att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Att jag biträtt utskottets
avslagsyrkande beträffande ifrågavarande
motioner innebär inte att jag anser
att allt är bra som det är. Utskottet
utsäger också detsamma i sin motivering,
till vilken jag ber att få hänvisa.
Då man emellertid enligt min mening
bör avvakta resultatet av den nu tillsatta
utredningen om indragning av
oförtjänt värdestegring innan den av
motionärerna begärda utredningen kommer
i fråga, får jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

En utredning enligt motionärernas
förslag torde få tillräckligt svåra problem
att brottas med utan att den skall
behöva arbeta i ovisshet om de resultat,
som utredningen om oförtjänt vär -

destegring kan komma till. Den kommer
så att säga att bli hängande i luften.
I sin reservation till tredje lagutskottets
utlåtande nr 23 för år 1953 angående
ändring av byggnadslagens bestämmelser
om saneringsexpropriation
sade också reservanterna Ebbe Ohlsson
och Munktell följande: »Att redan nu
företaga en ytterligare utvidgning av
värdestegringsexpropriationen skulle
även innebära ett föregripande av den
av departementschefen i propositionen
aviserade undersökningen av detta ännu
olösta problem.»

Det finns enligt min mening i dag
ännu större skäl att avvakta detta utredningsresultat,
då ifrågavarande utredning
numera är tillsatt. Det allmänna
bör givetvis, som herr Munktell påpekat,
svara för kostnaderna för dessa
ingrepp. Utskottet förklarar ju också att
de enskildas rätt bör tillgodoses.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för en mycket kort replik till herr
Andersson i Mölndal.

Man kunde ju räkna upp mycket fler
lagar än herr Andersson gjorde, och det
har vi också gjort i vår motion. Det är
särskilt en punkt i hans anförande jag
vill vända mig mot. Herr Andersson
sade att det är så oerhört stora svårigheter
att här åstadkomma någonting att
det inte skulle gå att komma till ett
resultat. Då vill jag endast invända att
man inte får väja för att lagstifta på ett
område endast därför att svårigheter
föreligger. Vi har otaliga exempel på
detta. Om jag endast får ta ett enda
fall kan jag t. ex. hänvisa till hela äktenskaps-
och familjerätten. Visst är det
mycket svårt att lagstifta härom, men
vi måste ändå ha en lagstiftning på
detta område.

Vad beträffar utredningen om oförtjänt
värdestegring är också jag mycket
glad över att den kommit till stånd,

G — Andra kammarens protokoll 195''t. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

men jag ber att få påpeka — och det
riktar jag även till herr Åhman •— att
det i direktiven, som jag tyvärr inte
har tillgängliga nu, beträffande frågan
om ersättningar inte står något annat
än att dessa frågor skall upptagas ur de
synpunkter, från vilka utredningen har
att utgå, eller hur saken nu uttrycktes.
Det kan alltså inte bli fråga om en allmän
översyn på grundval av dessa
direktiv.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag sade inte att den
nu igångsatta utredningen innebar att
det skulle bli en allmän översyn av ersättningsbestämmelserna.
Jag sade att
den av motionärerna ifrågasatta utredningen
måste hänga i luften innan den
pågående utredningen är klar och dess
resultat har redovisats.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag bara tillåter mig erinra
om en sak som såvitt jag har fattat
det inte har kommit fram under debatten
här i kammaren, nämligen utskottets
uttalande om att det finns olika
situationer som på grund av sin skilda
karaktär gör att ersättningsfrågan inte
kan, eller kanske inte ens rimligen bör,
alltid behandlas på samma sätt. Detta
gör, herr Munktell, att det stöter på
ytterligare svårigheter att i en gemensam
förordning eller en gemensam lag
utfärda bestämmelser om ersättning i
det avseende som herr Munktell här
förordar.

Jag finner nog att det ligger någonting
i vad utskottet i det fallet har låtit
skymta fram, då utskottet har sagt att
en långt driven strävan efter enhetliga
ersättningsregler kan komma att motverka
önskemålet att i varje särskild
situation erhålla en lösning, som innebär
en lämplig avvägning mellan allmänna
och enskilda intressen.

Herr talman! Det var bara för att påpeka
detta jag begärde ordet. Jag in -

stämmer i yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i vattenlagen.

Yad utskottet hemställt bifölls.

§ 20.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
rörande fråga om vattenbyggnadsföretag
i Mörrumsån.

Tredje lagutskottet hade behandlat
tre inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren nr 364 av herr
Hällgren och nr 365 av herr Persson,
Karl, samt inom andra kammaren nr
17 av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl.

I sistnämnda motion hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att åtgärder vidtages
i syfte att bevara Mörrumsån i Blekinge
såsom laxproducerande och laxförande
vattendrag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 364, I: 365 och II: 17, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som här föreligger angående motionerna
om de planerade kraftverksbyggena i

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Mörrumsån är som synes enhälligt. Utskottet
föreslår att motionerna icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag
tillhör själv motionärerna, och jag har
också varit med om att behandla frågan
i utskottet. Detta gör att jag har velat
säga några ord här innan frågan avgöres.

Dessutom är det ju så att frågan om
Mörrumsån har väckt så stor publicitet
och så stor uppmärksamhet att man ju
inte gärna vill låta den gå genom kamrarna
utan att några kommentarer görs.

Vad som har föranlett mig att begära
ordet är att jag vill understryka den
skrivning som utskottet har enat sig om.
Denna skrivning är som synes mycket
positiv. Att utskottet i sin helhet eller
enskilda ledamöter därav inte har ansett
sig kunna tillstyrka motionerna beror
ju i hög grad på rent formella omständigheter.
Frågan ligger ju fortfarande
— liksom den gjorde i våras, när
motionerna väcktes — under prövning
av vattendomstolen, och dessutom pekar
utskottet på att ärendet måhända kommer
att underställas regeringens avgörande,
och utskottet har därför i varje
fall inte för närvarande velat föreslå
någon lagstiftningsåtgärd eller utredning
därom. Det är dock ganska tydligt
utsagt i utskottets yttrande, att man vill
att Mörrumsån skall skyddas från ytterligare
utbyggnad.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på vad utskottet skriver med anledning
av det uttalande som vi här i riksdagen
godkände när vi i våras beslöt
vissa ändringar i vattenlagen, vilka
hade till syfte att öka skyddet för fisket
vid vattenkrafts- och vattenregleringsföretag.
Vi hade då en rött lång
debatt i utskottet beträffande möjligheterna
att på ett tillfredsställande sätt
skydda fisket vid vattenbyggnadsföretag
av denna art, och vi kom fram till
att detta näppeligen låter sig göra. De
erfarenheter som man hittills har vunnit
är ganska nedslående.

Den tanken kom då upp i utskottet,

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

att skydd borde beredas åtminstone för
några laxälvar, särskilt i sådana fall där
den uttagbara vattenkraften vore av
mindre betydelse för landets kraftförsörjning.
Med skydd menades givetvis
att ifrågavarande älvar icke borde få utbyggas.

Detta utlåtande, som alltså gällde vattenlagen,
passerade kamrarna och godkändes
på denna punkt utan några invändningar.
Nu har tredje lagutskottet
med anledning av motionerna om Mörrumsån
preciserat sin inställning så, att
kravet på skydd bör omfatta minst ett
större vattendrag i Norrland och ett i
södra Sverige. Jag vill citera vad utskottet
här ytterligare anför: »Eftersom alla
laxförande vattendrag av större betydelse
i södra Sverige utom Mörrumsån
redan torde vara i väsentlig utsträckning
utbyggda samt i huvudsak ha upphört
att vera laxförande och laxproducerande,
synes enda möjligheten att för
södra Sveriges vidkommande tillgodose
det nyss nämnda önskemålet vara att
Mörrumsån skyddas mot ytterligare utbyggnad.
» Detta är ju ett ganska klart
uttalande till förmån för motionärernas
uppfattning.

Utskottet har också gjort en resa ned
till Mörrumsån för att på ort och ställe
studera förhållandena, och man har fått
lyssna till de argument som har framförts
av representanter dels för Sydsvenska
kraftaktiebolaget, dels för fiskeristyrelsen
och vissa andra institutioner.

Flera remissinstanser har också beretts
tillfälle att yttra sig innan utskottet
har enat sig om sin skrivning och
sitt beslut.

Jag vill till sist fastslå, att om riksdagen
verkligen menade vad den beslöt i
fråga om vattenlagen i våras bör det
också ligga i riksdagens intresse att
Mörrumsån bevaras. Det sistnämnda är,
synes det mig, cn klar konsekvens av
det förstnämnda.

Nu är det, såsom utskottet också har
anfört, tveksamt om vattendomstolen

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

kommer att ta hänsyn till dessa omständigheter,
men däremot bör de ju kunna
inverka så på frågans behandling, att
den hänskjuts till regeringens avgörande,
och då bör även dessa i lagtexten
icke utskrivna önskemål komma att
beaktas. Det är detta som har inverkat
på handläggningen i utskottet och gjort
att utlåtandet har blivit enhälligt.

Vissa remissinstanser har emellertid
tänkt sig att utskottet och riksdagen
skulle gå längre. Sålunda anser till
exempel kammarkollegiet att riksdagen
borde i en skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en skyndsam utredning av frågan
om Mörrumsåns bevarande för laxproduktion
och laxfångst samt att för
detta syftemål en ändring borde göras
i expropriationslagen, så att Kungl.
Maj :t och kronan skulle kunna förvärva
utbyggnadsvärda strömfall för att förhindra
deras utbyggnad. Domänstyrelsen
har ungefär samma uppfattning. Jag
skall inte sticka under stol med att jag
under ärendets behandling i utskottet
uttalade sympati för det förslag som
framkommit från dessa remissinstanser,
men jag tror att frågan kan lösas ändå,
och jag har därför inte velat tillstyrka
en ur principiell synpunkt så genomgripande
lagändring som kammarkollegiet
har föreslagit.

Herr talman! Jag hoppas att vad som
förevarit i detta ärende skall leda till
att Mörrumsån bevaras i sitt nuvarande
skick. Meningarna har ju varit delade
bland ortsbefolkningen, och diskussionen
har nog i vissa stycken skjutit
över målet. Jag tror att skälen för skyddandet
av ån är starkare än skälen
emot. Frågan har för övrigt inte bara
ortsintresse, utan den har fångat uppmärksamheten
i hela landet, och det
förefaller att mer och mer ha blivit
ett riksintresse att de byggnadsföretag
i Mörrumsån, som nu planeras, inte
kommer till stånd.

Vi bör — det vill jag än en gång understryka
— skydda några av laxälvarna
här i landet, och enligt min och

många andras mening gäller detta i alldeles
särskild grad om Mörrumsån. Jag
har emellertid inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! När man läser förra
delen av tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, kan man skriva under på allt vad
utskottet säger. Jag måste naturligtvis
beklaga att utskottet inte kunnat tillmötesgå
den önskan om en skrivelse
till Kungl. Maj:t, som jag framställt i
min motion, men det är väl inte så
mycket att göra åt den saken. Jag kommer
emellertid inte att ställa något
annat yrkande än herr Nyberg här
gjort, i synnerhet sedan jag hört tredje
lagutskottets ordförande i sitt anförande
i första kammaren tydligt säga ifrån
att varken vattendomstolen eller Kungl.
Maj:t kan undgå att läsa igenom vad
som sagts vid ärendets behandling här
i riksdagen. Kungl. Maj :t har ju också
tidigare visat intresse för denna sak.
I den interpellationsdebatt, som år 1952
hölls här i kammaren, försäkrade statsrådet
Norup att tills vidare ingenting
skulle göras åt Mörrumsåns utbyggnad,
och det får väl ändå vara en tröst.

I utskottets utlåtande står det också

— sedan utskottet börjat svänga litet

— att utskottet utgår ifrån »att, även
om vattendomstolen icke alls eller endast
i begränsad mån skulle ha möjlighet
att beakta önskemålet att bevara
några laxälvar i landet, Kungl. Maj :t
dock är oförhindrad att göra detta för
den händelse frågan om tillstånd till
den planerade utbyggnaden skulle komma
att jämlikt 2 kap. 3 § tredje stycket
vattenlagen underställas Kungl. Maj :t».

Mörrumsån betyder, såsom jag tidigare
framhållit här i kammaren, i
främsta rummet mycket för produktionen
av lax. Vi vet, hur det har gått
i de laxproducerande åar, där fallen
har utbyggts. Där har det hela tagit

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

en ända med förskräckelse. Så har till
exempel varit förhållandet i Lagan och
flera andra åar. Jag har i detta sammanhang
fäst mig vid att det i kammarkollegiets
yttrande säges följande: »Såvitt
kollegiet kan bedöma, är bevarandet
av och det fulla utnyttjandet av
Mörrumsån för laxproduktionen den
effektivaste åtgärd, som står Sverige
till buds för att vidmakthålla en laxstam
i Östersjön.» Detta bör ses mot
bakgrunden av att kollegiet i samma
yttrande även gör följande uttalande:
»Vidkommande det tredje yrkandet i
motionen får kollegiet anmärka, att
Mörrumsåns utbyggnad har ganska
ringa betydelse för kraftproduktionen
i landet och att länets behov av elkraft
utan större svårighet kan tillgodoses
från andra kraftverk till priser, som
i varje fall icke kunna antagas komma
att överstiga dem, som kraften från de
nya kraftverken i Mörrumsån kommer
att betinga.»

Laxodling på konstlad väg är utmärkt
bra som tillskott till laxproduktionen
i älvarna, men att laxförekomsten
i havet inte skulle bli lika stor som
nu, om man i stället för laxodlingen i
Mörrumsån endast hade en laxodlingsanstalt,
visar nog mycket tydligt resultatet
av verksamheten vid Lagans laxodlingsanstalt.
Jag får ju säga, att jag
i varje fall fått intrycket, att en sådan
anstalt inte skulle kunna producera vad
som behövs för laxodlingens bestånd i
Mörrumsån.

Det förhåller sig ju på det sättet, att
man har räknat med vissa fördelar av
det laxfiske som finns i älvarna, och
jämfört det med det laxfiske, som bedrivs
i havet. Tidigare har man räknat med
att en tredjedel av laxen fiskas i älvarna
och två tredjedelar i havet. Vid
en undersökning, som har gjorts av
förre byråchefen i fiskeristyrelsen,
doktor Gunnar Alm, visar det sig emellertid,
att dessa siffror inte är riktiga.
Man fiskar högst 15 procent i älvarna
men 85 procent ute i havet. Om man

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

tillämpar dessa siffror på Mörrumsån,
fiskar man där för 100 000 kronor. Det
skulle göra 567 000 kronor för havsfisket.
Därtill kommer fördelen, att
laxungarna i Mörrumsån går ut till havet
redan efter två år, medan det på
de flesta andra håll tar fyra år med
alla de risker som finns för laxungarna,
så länge de är kvar i älvarna.

I Mörrum har man gjort sportfisket
till en stor sak. En del människor säger,
att bygden inte har någon nytta
av sportfiske. Jag skall inte diskutera
sportfiske i detta sammanhang, även
om man icke får glömma att det i år
gett staten en inkomst på 48 000 kronor,
ty jag talar inte för sportfiskarna
nu utan för yrkeslaxfiskarna, för havet
och dess fiskare. På Listerlandet och
Österlen har vi massor av fiskare, som
kanske med nöd och näppe kan skaffa
sig sitt uppehälle. Det skulle inte alls
gå för dem, om de inte hade laxfiske
och ålfiske. Det är ju sådant som ger
pengar. Det andra fisket är mindervärdigt.
Det väsentliga är således inte
den lax som fångas i Mörrumsån, utan
laxodlingen. Huvudsaken är, att laxarna
där får sköta vad de kommit upp
för att sköta. Detta inverkar nämligen
mycket starkt på laxfisket i Östersjön.

Det har lagts stor vikt vid det beslut,
som Mörrums kommunalfullmäktige
på sin tid fattade. Jag är dock
rädd för att man har uppfattat frågan
något felaktigt. När Mörrums kommunalfullmäktige
för fyra—fem år sedan
hade att ta ställning till åns utbyggnad,
skedde det nämligen under alldeles
särskilda förhållanden. Fullmäktige
hade planerat industrier, men det fanns
ingen möjlighet att få någon sådan
till stånd just då. Mörrums kommun,
som bestod av 4 200 invånare, hotades
av att en fjärdedel av invånarna inom
en ganska snar framtid skulle bli pensionärer,
och i det läget — i synnerhet
som Sydsvenska kraftaktiebolagct hade
förutskickat, att ett kraftverk skulle
taxeras till ungefär 30 miljoner kro -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

nor — var det oerhört bestickande att
önska sig ett kraftverk i kommunen.
Fullmäktige hade vid många tillfällen
under arbetslöslietstiderna också sagt,
att det skulle vara väl, om kraftaktiebolaget
byggde ett kraftverk i Mörrumsån,
och syftade då på de tre övre
kraftverken. Men den omständigheten,
att ån skulle tömmas på vatten, hade
ingen människa reflekterat över. Det
var på ett mycket tidigt stadium, som
voteringen om utbyggnad ägde rum,
och den gav ett par röster mer för
kraftverksbygget än emot. Detta har
legat oss i fatet hela tiden.

Nu har vi fått våra järnvägar normalspåriga.
Det har bl. a. gjort, att en
industri med 75 man inom några dagar
börjar sin verksamhet i Mörrum.
Jag'' kan inte garantera det, men jag är
ganska säker på att om var och en i
fullmäktige finge rösta som han nu
ville med hänsyn till det ändrade ekonomiska
läget i kommunen, vore det
många, som röstade i motsatt riktning
mot förra gången, därför att de nu
hyser förhoppningar om att kunna reda
upp de ekonomiska problemen, vilket
man knappast trodde vid tidpunkten
för den nämnda omröstningen.
Därför sade jag också vid den debatten,
att jag inte var förvånad över att
nämnderna, som hade ansvaret för ekonomiens
ordnande, gick på den linje,
som de gjorde. Jag vet dock, att det
var åtskilliga, som med mycket stor
tveksamhet röstade för åns utbyggnad.

Om man nu avlyssnar resonemanget
bland bygdens folk, låter det helt annorlunda
än tidigare, såvitt jag kunnat
finna. Även om de i några fall säger,
att ett kraftverk nu kunde vara
ett värdefullt tillskott för trakten, tycker
de å andra sidan, att det skulle
bli förskräckligt, om man toge ån ifrån
dem. Det är nog en allmän uppfattning.

Vad sedan länsstyrelsen beträffar,
har den, väl att observera, yttrat sig
så, att den kan gå med på ett kraft -

verksbygge under förutsättning, att så
och så mycket vatten i fortsättningen
får flyta i åns fåra. Sedan dess har
det gjorts vissa provtagningar, som
meningarna är oerhört delade om. På
fiskerihåll har det sagt att lekplatserna
försvinner om ån blir så utpumpad
som ner till sex eller åtta kubikmeter
per sekund. På andra håll sägs det att
man reder sig väl med denna vattenmängd.
Länsstyrelsen har sagt att den
inte har något emot att kraftverk byggs,
om det kan garanteras att havsfisket
inte störs. Men ingen kan ju garantera
verkningarna i förväg. Det finns ingen
möjlighet att konstatera resultatet,
förrän skadan redan är skedd. En del
personer med erfarenhet av kraftverksbygge
säger, att kraftverk och laxfiske
inte går ihop. Skall man ha laxfiske
så skall man ha laxfiske, skall man ha
kraftverk så skall man ha kraftverk.
Någon medelväg finns inte. Jag är inte
tillräckligt hemma i dessa saker för att
kunna svara på detta.

Det har på senaste tiden gjorts försök
med ål. Ålen har tidigare nonchalerats
i sammanhanget. Nu har man
genom dessa undersökningar fått fram
att ån också betyder mycket för ålhavsfisket,
som drives särskilt på Listerhalvön
och i Listerbukten. Man har
släppt ut ål på olika ställen av ån och
konstaterat hur beroende ålen är av
vattentillgången och hur stor fara det
vid vissa vattennivåer är att ålen skall
malas sönder i turbinerna — med svåra
följdskador för ålbeståndet i havet.

Jag har aldrig nämnt ett ord om
ån ur skönhetssynpunkt, därför att jag
har en känsla av att det inte är någon
som hör på, när jag talar om skönhetssynpunkten.
När jag talar om pengar
och pengars värde, har jag fått något
medhåll. Men om jag har sagt att jag
inte har något emot att sportfiske inte
får förekomma i Mörrumsån har jag
inte därmed sagt att Mörrumsån inte
är en turistattraktion. Det finns folk
från många olika delar av världen som

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

kommer dit. Alla försäkrar att någon
liknande å finns inte i världen för
fångst av lax. Mörrum har på detta
sätt blivit en icke obetydlig turistort.
För mig är dock det väsentliga icke
laxfisket i själva ån utan att laxens
lekplatser bevaras, så att laxen kan utveckla
sig normalt och gå ut i havet.
Staten brukar inte avhända sig stora
värden, och här står ganska stora värden
på spel, om detta kraftverk byggs
och ån därmed förstörs.

Meningarna om hur ån tagit sig ut
vid de försök som har gjorts har ju
varit delade. Jag för min del, som är
född vid ån och badat i ån och åkt
skridskor på ån, måste erkänna, att ån
för oss har varit det vackraste vi vet
och att en sådan å som den uttömda
för mig står mycket främmande.

Jag vill med detta bara slå fast, att
min önskan är, att vattendomstolen
och Kungl. Maj :t vid behandlingen av
detta ärende skall få läsa allt som förekommit
i denna sak och de yttranden
som inkommit från remissinstanserna.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Det har sedan länge
stått diskussion om ytterligare utbyggnad
av kraftverk i Mörrumsån, och jag
förmodar att denna diskussion kommer
att fortsätta. Ärendet ligger ju nu
hos vattendomstolen för prövning. Till
domstolen äger ju alla parter rätt att
inkomma med sina yttranden, och detta
har också ägt rum. Även alla de frågor
som framkommit i motionerna och i utskottsutlåtandet
kommer under domstolens
behandling. Denna domstol har
således att pröva alla dessa frågor enligt
gällande lagar. Lämpligheten av att
riksdagen gör uttalanden, som på ett
eller annat sätt avser att inverka på
domstolens fria prövning, kan då faktiskt
ifrågasättas. Nu förmodar jag emellertid
att utskottet inte menar något
annat än att domstolen skall ha full frihet
att enligt gällande lagar fatta beslut.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

Då nu frågan i alla fall kommit under
riksdagens behandling skall även jag
framhålla några synpunkter, vilka kanske
inte helt sammanfaller med de yttranden
som hittills gjorts här i dag.
Som alla vet står här flera intressen
emot varandra. Man kan säga att elkraftsintresset
står emot andra intressen.
De andra intressena är t. ex. att
man vill tillgodose naturskönhetssynpunkterna
samt laxfiskarnas och sportfiskarnas
önskemål. Ingen vill bestrida
att inte en tillbörlig hänsyn bör tas till
allt detta. Frågor av denna art gäller
inte endast utbyggnaden av kraftverk i
Mörrumsån, utan de gäller alla kraftverksbyggen.
Såvitt jag kan se måste
man söka få fram en avvägning mellan
olika intressen och så långt det över
huvud taget är möjligt se till att alla intressen
kommer i åtanke — detta har
man också alltid strävat efter inom
vattenfallsstyrelsen och även inom Sydkraft.

Nu frågar jag mig om det är möjligt
att något så när tillgodose de intressen
som gjort sig gällande nere vid Mörrumsån.
Jag är inte den som kan ge något
entydigt svar härpå. Meningarna är
delade. Två andra talare har varit uppe
här och varit bestämt övertygade om att
det inte går att förena elkraftsintresset
med naturskönhetssynpunkten och laxfiskets
intressen. Det finns även andra
meningar som har sakligt underlag.
Man anser att det vid en utbyggnad av
kraftverken i Mörrumsån skulle vara
möjligt att med en tillräcklig vattenframrinning
söder om Vittskövle kunna
bibehålla det vackra vattenfallet nere
vid Mörrum liksom även fisket i
ån. Därigenom har ju också hänsyn tagits
till fisket i havet. Åtgärderna för
fisket i havet skulle kompletteras med
laxodling, vilket ju äger rum på olika
håll i landet. De försök som gjorts visar
— såvitt jag hört — att det finns
stora möjligheter att komma till rätta
med dessa problem.

Jag skall inte gå in på någon diskus -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

sion om de olika ståndpunkterna här,
det får domstolen pröva och avgöra.
Jag är inte tillräckligt sakkunnig för
att kunna göra något bestämt uttalande.
Jag vet dock att Sydkraft sträckt sig rätt
långt för att tillgodose de olika intressena.
När det gäller tillmötesgåendet
av naturskönhetsintressena skulle jag
vilja hänvisa till några andra kraftverk,
som Sydkraft byggt ut, Traryd, Maj enfors
m. fl., där ortsbefolkningen är mycket
nöjd med förhållandena och där
man t. o. m. medger att nya skönhetsvärden
har skapats.

Utskottet säger inte mycket om Mörrumsåns
betydelse för elkraften. Det
är, herr talman, närmast därför jag
begärt ordet. Utskottet hänvisar till
att kammarkollegiet i sitt yttrande har
sagt, att Mörrumsåns utbyggnad har
ganska ringa betydelse för kraftproduktionen
i landet. Ja, kanske det. Men
detta gäller bara när man jämför med
produktionen i hela landet. Skall vi
göra på det sättet, då skulle vi kunna
plocka ut vilket enskilt kraftverk
som helst och finna, att det inte har
så värst stor betydelse om man jämför
med produktionen i hela landet. Nu
kan för all del inte Mörrumsåns utbyggnad
jämföras med de stora norrländska
kraftverken, men om vi ser på södra
Sverige tror jag att vi får säga, att Mörrumsån
har stor betydelse. Det är
egentligen en viktig fråga detta om den
framtida elkraftsförsörjningen i vårt
land, och det är många problem som
detta spörsmål vill framkalla. Jag skall
därför, herr talman, bara säga ett par
ord om situationen i landet i dess helhet.

Konsumtionen i vårt land har sedan
länge stigit; man räknar i vattenfallsstyrelsen
med minst 6,5 procent per
år. Belastningen på kraftverken har på
tio år fördubblats. Ökningen i Sydsverige
är ännu högre om man tar Sydsverige
för sig. De sakkunniga räknar
med ungefär samma takt i förbrukningen
under många år framåt. Elkraftför -

brukningen 1953 för hela landet uppgick
till 23 miljarder kilowattimmar.
Om vi räknar med en fördubbling på
tio år, vilket inte är omöjligt, kommer
vi upp i närmare 50 miljarder kilowattimmar,
och då närmar vi oss gränsen
för de utbyggnadsvärdiga kraftverken
här i landet. För Sydsveriges del,
och särskilt för Sydkraft, som ju har
största försörjningen av elkraft där,
utgjorde belastningen 1953 2 miljarder
100 miljoner kilowattimmar.

Hur mycket beräknas nu Mörrumsån
ge under full utbyggnad? Jo, närmare
200 miljoner kilowattimmar. För Sydsveriges
del har det betydelse med ett
tillskott av 200 miljoner kilowattimmar,
även om det inte skulle betyda så mycket
om man ser det i förhållande till
produktionen och konsumtionen i hela
landet. Dessutom kommer vi aldrig
ifrån att det är mycket billigare kraft
som man får där. Alla de dyra överföringskostnaderna
faller ju bort. Jag
behöver inte nämna att det tänkta kraftverket
kommer att ligga i ett typiskt
underskottsområde.

För Sydsveriges del föreligger egentligen
följande alternativ i fråga om
försörjning av elektrisk kraft: Det är i
första hand utbyggnad av egna tillgångar
och för det andra köpande av kraft
från Norrland, vilket är nästan den enda
återstående möjligheten, eftersom
de stora vattentillgångarna finns där.
Men numera stöter vi faktiskt på samma
förhållanden i Norrland på många
håll som vi nu gör i Mörrum beträffande
olika intressen. Detta får väl överbryggas
där som på andra håll. För det
tredje är det ångkraften. Den är dyrare
och betyder ju också import av olja och
kol. Således gäller det för oss att i
första hand utnyttja de tillgångar som
finns i södra Sverige. Att försöka sig
på en begränsning av elförbrukningen
är nog inte tillrådligt och inte heiier
möjligt, den ingår faktiskt i standardhöjningen
i vårt land.

Jag skulle också säga ett par ord om

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

förhållandena i Blekinge på arbetsmarknadens
område. Jag läste härförleden
i det officiella organet för arbetsmarknadsstyrelsen,
tidskriften Arbetsmarknaden,
nr 8 i år, där det nämndes
att det i Blekinge har tillsatts en kommitté
för att dels undersöka hur förhållandena
är och dels undersöka möjligheterna
att få dit fler företag och näringar.
Man konstaterade att det var
en stagnerande befolkning där. På två
decennier har 16 000 personer utflyttat,
och denna stagnation gäller egentligen
inte jordbruket utan de s. k. stadsnäringarna.
Det är klart att det i Blekinge
bör och måste finnas ett intresse för
att dra till sig industri och näringar.
Det är ju möjligt att förutom det, att
utbyggnaden av de anläggningar det här
är fråga om ger arbete under åtta år
för 270 man, skulle den kanske också
kunna medföra något slags impuls till
även annan företagsamhet i länet.

Herr talman! Jag skall inte säga mer
i frågan nu. Jag tyckte emellertid att
de synpunkter som jag här har framhållit
också borde komma med i denna
debatt. Jag slutar, herr talman, med
att yrka bifall till utskottets avslagsyrkande
på motionerna.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi nonchalerar inte
arbetskraftsförhållandena. Det är klart
att 270 man under åtta år har en viss
betydelse för oss, men de hade haft
ännu större betydelse tidigare. Nu för vi
en aktiv markpolitik, vi bygger för vårt
folk, och det är folk som skall börja i
nya industrier. Om man dessutom skali
bygga till 270 man som har arbete under
åtta år, frågar jag mig: Vartill skall
vi använda dessa människor sedan?
Det kan inte vara riktigt att arbeta på
så kort sikt som med 270 man under
åtta år.

Jag medger att herr Andersson i Malmö
gjorde ett tungt vägande inlägg när

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

han sade, att alternativet till detta är
att begränsa elkraften. Det är ju bestickande,
och det är nog många som funderar
över det. Men det sägs ju från
alla håll och ifrån varje remissinstans,
att det betyder så litet med den elektriska
kraft som man kan få i Mörrumsån.
Sedan finns det ju ännu älvar
i detta land, som det inte finns någon
lax i och som skulle skadas mindre.
Även om man där kommer i kollision
med skönhetsvärdena, kommer man inte
i kollision med laxfisket, som man gör
här i mycket stor utsträckning.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att tala för utskottets räkning.
Det är för mig en mycket lätt uppgift,
eftersom de tre föregående talarna ju
alla har yrkat bifall till utskottets hemställan,
sedan de från något olika utgångspunkter
ingående har redogjort
för frågan om det planerade vattenbyggnadsföretaget
i Mörrumsån. Jag
saknar anledning att i detta sammanhang
gå in på några repliker mot de
föregående talarna. Jag kan om inte
helt dock följa dem i långa stycken och
skall därför inskränka mig till att med
anslutning till den av utskottet anförda
motiveringen yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skall i denna fråga
fatta mig kort som jag brukar göra. Att
Mörrumsån bevaras som laxproducerande
och laxförande vattendrag är enligt
min mening så viktigt, att det inte
är ur vägen att ge Kungl. Maj :t en extra
påminnelse, även om utskottet har skrivit
synnerligen välvilligt. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
motion nr 17 i denna kammare, vilken
innebär att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att åtgärder
vidtages i syfte att bevara Mörrumsån i
Blekinge såsom laxproducerande och
laxförande vattendrag.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara be att få
erinra herr Nilsson i Bästekille om att,
därest hans nyss ställda yrkande skulle
vinna andra kammarens bifall, blir följden
att riksdagen inte kommer att godkänna
någon motivering alls. Första
kammaren har redan beslutat avslå motionerna.
Om nu andra kammaren fattar
annat beslut, har kamrarna stannat
vid olika meningar, och någon sammanjämkning
kan, enligt vad jag kan bedöma,
icke förekomma i ett fall, då den
ena kammaren redan har avslagit samtliga
motioner i ärendet.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag hade med anledning
av herr Nilssons i Bästekille yttrande
tänkt säga någonting i samma stil som
herr Andersson i Löbbo anförde, men
jag har inte någon anledning att göra
det efter hans anförande. Han har ju
alldeles rätt i vad han där sade, och jag
kan inte tänka mig att kammaren efter
detta uttalande vill följa herr Nilsson i
Bästekille.

Herr Olof Andersson har allsidigt och
klart belyst detta problem, och jag kan
därför fatta mig kort. Jag vill bara på
ett par punkter tillägga några ord utöver
vad herr Andersson i Malmö framhållit.

När jag läst detta uttalande, har jag
sålunda, herr talman, inte kunnat fria
mig från ett intryck, att utskottet i sin
motivering något har förstorat de skäl,
som talar emot utbyggnaden, och samtidigt
i någon mån nedvärderat de skäl,
som talar till förmån för utbyggnaden.
Om man närmare granskar utlåtandet
finner man nämligen, att de skäl som
talar till förmån för utbyggnaden är
knapphändigt behandlade och väsentligen
skildrade i några få rader nederst
på sidan 11. Jag tycker, att det inte varit
alldeles riktigt att så förfara, ty om
man tar del av remissuttalandena finner

man, atl ungefär lika många remissinstanser
har uttalat sig för denna sak,
som de som har uttalat sig emot den.

Nu har emellertid utskottet väsentligen
fäst sig vid det mycket utförliga
och — jag vill gärna medge det —
starkt dokumenterade uttalande som
kammarkollegium har avgivit, men,
herr talman och ärade kammarledamöter,
det finns andra beaktansvärda statsinstitutioner,
som har intagit en annan
ståndpunkt, och de bör enligt min mening
inte glömmas bort i detta sammanhang.
Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att kommerskollegium hör till dem,
som uttalat sig till förmån för en utbyggnad.
Jag är en smula överraskad
över det sätt, på vilket man har behandlat
kommerskollegii uttalande i detta
sammanhang. Där finns också vattenfallsstyrelsen,
länsstyrelserna i Kronobergs
och Blekinge län, och där finns
åtskilliga andra, vilkas synpunkter ju
är av värde.

Jag vill för min del ingalunda förringa
betydelsen av de aspekter, man
lägger på denna sak, om man vill se till
fisket och dess intressen, om man vill
beakta naturskyddssynpunkterna eller
om man vill anlägga allmänt kulturella
synpunkter på frågan. Det är givet, att
detta är viktiga ting som skall beaktas,
men jag tycker nog liksom herr Andersson
i Malmö, att man i detta sammanhang
även bör beakta kraftförsörjningens
synpunkter och inte glömma det
starka konsumtionskrav, som här anmäler
sig och som ju ökar år för år.

Det är ju riktigt, att den kraft som
kan utvinnas vid en utbyggnad sådan
som den här ifrågasatta är ganska obetydlig,
om man ser den mot bakgrunden
av hela kraftproduktionen i landet.
Det är jag den förste att medge, och det
har kommerskollegium också understrukit.
Emellertid ifrågasätter jag, om det
är det riktiga sättet att resonera i detta
fall. Man får inte glömma bort, att det
s. k. sydblockct är ett markerat underskottsområde
i detta sammanhang, och

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

det är väl mot bakgrunden av detta faktum
man får resonera, när man skall
söka bilda sig en uppfattning om den
här saken.

Vidare förhåller det sig nog på det
sättet —- det har icke utskottet gått närmare
in på, men jag tänker mig, att det
är så — att den energi, som det här är
fråga om, sannolikt kan produceras till
lägre pris än vad överförd norrlandskraft
skulle betinga. Kraftbolaget räknar
sålunda enligt uppgift preliminärt
med att mot en energikostnad av 2,9
öre/kWh för norrlandskraft skulle svara
ca 1,8 å 1,9 öre/kWh för den i Mörrumsån
producerade kraften. Det tycker
jag är en icke oväsentlig synpunkt.

Dessutom anser jag, att det borde slås
fast, att den utbyggnad som man här
ifrågasätter, alltså med en effekt av
40 000 kilowatt, skulle stå till disposition
huvudsakligen under den tid av
året, då landets utbyggda vattenkraft är
otillräcklig för att tillgodose behovet
och måste kompletteras med ångkraft,
vilken ju är dyrare och produceras med
hjälp av importerade bränslen, olja eller
kol.

Vad beträffar de instanser, som icke
fått komma till tals på ett enligt min
mening fullt riktigt sätt i utskottsutlåtandet,
kan jag icke underlåta att fästa
uppmärksamheten på centrala driftledningen.
Den är ju landets allra förnämsta
expert, när det gäller att bedöma
sådana här ting och utbyggnadernas
betydelse ur allmän synpunkt. Centrala
driftledningen säger i ett yttrande
till länsstyrelsen i Blekinge län: »Kostnaden
per kW och kWh för de ovan angivna
kraftverken är av samma storleksordning
som för de norrländska kraftverk,
som nu äro under utbyggnad, inklusive
överföringskostnaderna från
Norrland till södra Sverige, varför dessa
kraftverk i Mörrumsån tillhöra den ur
nationalekonomisk synpunkt utbyggnadsvärda
delen av vattenkraft i landet.
»

Det förefaller enligt min mening en

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

smula anmärkningsvärt, att ett så tungt
vägande uttalande som detta inte har
kommit med. Jag har även fäst mig vid
att utskottet, när det kommer in på beredskapssynpunkterna,
uttalar, att utskottet
icke haft erforderligt material
tillgängligt för att bedöma dessa synpunkter
i detta sammanhang. Som sagt.
Det överraskar mig en liten smula, att
man uttalar sig sålunda, ty riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
säger dock i sitt yttrande, att Blekinge
län, liksom hela sydblocket, i fråga om
elektrisk kraft är ett underskottsområde,
»varför den föreslagna utbyggnaden
måste hälsas med tillfredsställelse».

Sedan var det, herr talman, ytterligare
en sak som jag skulle vilja säga ett
ord om, nämligen det uttalande utskottet
har gjort på sid. 11, där man talar
om laxfisket i Mörrumsån och erinrar
om förarbetena till vattenlagen. Man
omnämner där, att laxfisket i Mörrumsån
redan i förarbetena till vattenlagen
nämndes som exempel på sådant fiske
av större betydelse, som icke borde få
spolieras. Denna formulering kan måhända
ge det intrycket, att man vid förarbetena
till vattenlagen skulle ha tänkt
sig något slags undantagsställning för
Mörrumsån. Men så är ju inte alls fallet.
Detta yttrande hänför sig till ett uttalande
av lantbruksstyrelsen i förarbetena
till vattenlagen. Lantbruksstyrelsen
framhåller endast de svårigheter, som
uppstår, om man förstör lekplatser för
lax. Såsom exempel härpå drar lantbruksstyrelsen
fram just en eventuell
utbyggnad av Mörrumsån, men •— och
det är viktigt — lantbruksstyrelsen tar
icke någon ställning till frågan om utbyggnad
eller ej. En annan sak är också
i detta sammanhang av intresse: detta
uttalande gjordes redan 1917. Vid den
tidpunkten kände man inte till de moderna
uppfödningsmetoderna för laxyngel.

•lag har, herr talman, ingen anledning
att ytterligare fördjupa mig i detta
ämne. Jag har intet annat yrkande att

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

framställa än det som tidigare här har
givits till känna av dem, som deltagit
i debatten, nämligen om bifall till utskottets
förslag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att mycket kort utveckla några synpunkter
i anledning av vad som sagts
av ett par av de föregående talarna.

Det har sagts, jag tror det var av herr
Andersson i Malmö, att här står olika
intressen mot varandra. Här har anmält
sig många intressen men huvudintressena
är väl å ena sidan östersjökustens
laxfiskare och å andra sidan elkraftsintressena,
här företrädda av Sydkraft.

Det är icke, såsom det har sagts här,
så, att man kan räkna med att uppehålla
laxbeståndet, om man gör en
överbyggnad av den art som är planerad
i Vittskövle. Visserligen är det sant
att meningarna är delade i fråga om
olika slag av laxodling och laxinplantering.
Man har i många år hållit på att
experimentera, men tråkigt nog har man
hittills i stort sett endast fått negativa
resultat. Vi kan inte påvisa ett enda
vattendrag, som har effektivt överbyggts
så som skulle göras i Mörrumsån, där
man på konstlad väg lyckats uppehålla
laxbeståndet. Varken här i landet eller
någon annanstans i världen kan man
påvisa något sådant exempel. Man lägger
visserligen ned stora pengar på
experiment, men resultaten av experimenten
har hittills varit så gott som
uteslutande negativa. Det är därför
knappast riktigt att säga, att meningarna
är delade i fråga om nyttan av
laxodling. Meningarna är nog ganska
entydiga, nämligen att hittills har man
inte kommit fram till någon metod för
att kunna uppehålla laxbeståndet.

En annan sak, som har förts fram
här, är att man har ansett, att utskottet
inte tillräckligt har tagit hänsyn
till nyttan och nödvändigheten av att
försörja landet med elkraft och att ut -

skottet inte tillräckligt har utvecklat
den saken. Man har pekat på remissyttranden
som har sagt någonting annat.
Vi har ju ett remissyttrande från
vattenfallsstyrelsen, det allra mest auktoritativa
organet här i landet, som
man minst av allt kan tilltro några
sentimentala önskemål ur naturskyddets
eller fiskets synpunkt, utan som
uteslutande har att betrakta denna sak
ur kraftförsörjningssynpunkt. Vattenfallsstyrelsen
säger i sitt yttrande om
Mörrumsåns betydelse ur kraftförsörjningssynpunkt
så här: »Beträffande den
i motion 1:364 upptagna frågan om
främjande av elkraftförsörjningen, företagsverksamheten
och sysselsättningen
inom länet och orten på annat sätt
än genom utbyggnad av vattenkraft i
Mörrumsån har vattenfallsstyrelsen icke
vidafe att anföra än att i fråga om elkraftförsörjningen
denna icke synes på
något avgörande sätt vara beroende av
det här ifrågavarande kraftverksbygget.
»

Detta är yttrandet från det mest auktoritativa
organet på detta område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte försöka
mig på att skildra vare sig den ena
eller den andra partens inlägg i denna
diskussion. Det skulle också vara otänkbart
att jag försökte ge mig in på sakfrågor,
som jag inte behärskar till någon
del. Det var emellertid ett par uttalanden
dels i herr Johnssons och dels
i herr Nybergs anföranden som gjorde,
att jag trots allt ansåg mig böra åtminstone
påpeka anledningen till att
uppfattningarna varit delade framför
allt i Mörrums kommunalfullmäktige.

Det var oerhört svårt att höra, vad
herr Johnsson i Kastanjegården sade,
när han uttalade sig om Mörrums kommunalfullmäktiges
sammanträde och
vad som skett där, men samtidigt som

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

jag kom att tänka på herr Nybergs påpekande,
att denna fråga hade passerat
genom hela Sveriges press och väckt
ett stort intresse, kom jag också att tänka
på att det säkert inte är ur vägen,
utan snarare tvärtom, att påpeka de
olika uppfattningar, som gjort sig gällande
vid fullmäktiges principdebatt i
ärendet.

Att det var 13 av fullmäktiges 25 ledamöter
som den gången hävdade i ett
uttalande, att man borde tillstyrka en
utbyggnad av kraftverket, hade säkert
sina reella orsaker. Vi har i Mörrum
under åtskilliga år haft en ganska stor
arbetslöshet. Vi minns, och minns med
fasa, 1930-talets arbetslöshetskriser. Vi
vet också att vi för närvarande skall
transportera stora mängder av vår arbetskraft
till närliggande kommuner,
och när Sydkraft försökte påvisa för
mörrumsborna dels i vilken omfattning
här kunde skapas arbete och dels vad
som kunde inflyta i rena skattemedel
till Mörrums kommun, var det alldeles
givet att många människor började reflektera
på denna sida av saken. För
övrigt är det knappast tänkbart att menige
man i Mörrums kommun, som ju
inte är någon fiskarkommun, skulle
kunna känna sig som sakkunnig på
detta område. Därmed vill jag inte säga
att mörrumsborna i gemen har den uppfattningen,
att vi bör bygga ett kraftverk
bara för kraftverkets egen skull.
De har säkerligen haft precis samma
uppfattning som förvaltningsutskottet i
Blekinge läns landsting, som tillstyrker
en utbyggnad av kraftverket endast under
förutsättning att fiskbeståndet kan
bevaras och framför allt att havsfisket
kan bibehållas.

När jag påpekar detta i dag gör jag
det främst därför att jag något så när
vill försöka försvara den majoritet i
Mörrums kommunalfullmäktige, som uttalat
sig för ett kraftverksbygge. Anledningen
till att de gjorde detta tycker
jag att jag har redovisat genom vad
jag har sagt om arbetsproblemet.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

För övrigt vill jag också vid detta
tillfälle slå fast, att vi mörrumsbor i allmänhet
inte var så särskilt förtjusta
över den skrivning pressen gjorde
och vad pressen uttalade sig för i samband
med diskussionen om laxen och
elströmmen i Mörrumsån. Det var på
det sättet att de kommunalfullmäktigledamöter,
som vågade hävda den uppfattningen,
att här kanske fanns en
chans till försörjning av mörrumsborna,
betraktades som en grupp samhällsvandaler.
Det fanns också en skribent som
påstod, att vi 13 borde låsas in som
museiföremål att beskådas i framtiden.
Under sådana förutsättningar är det alldeles
självklart, att aktionen måhända
tagit en annan form än som från början
var meningen. Jag vill med det anförda
ha sagt, att Mörrumsbefolkningen
i dess helhet har den uppfattningen att
det endast under förutsättning av att
ingen annan näringsgren skadas som
de vill en utbyggnad av ån. Å andra
sidan kan det också hända att det får
anföras, att med allt det intresse som
visats från naturskyddsföreningens sida
i vad gäller de vådor som skulle uppstå
för Mörrumsdalen i anledning av utbyggnaden,
föreningen bort titta litet
tidigare på detta. Om utskottet hade
haft möjlighet att se Mörrumsdalen i
augusti eller september månader i stället
för i början på maj hade det haft
en helt annan uppfattning om denna
vackra dal.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHNSSON i Kastanjegårdcn
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att fru Löfqvist
inte avlägsnar sig så långt från
talarstolen, att hon inte uppfattar vad
jag nu säger. Jag har förut inte sagt
någonting, som jag tror inte äger sin
riktighet, och fru Löfqvist har heller
inte kunnat påvisa några felaktigheter
i vad jag anfört. Allra minst har jag

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

fällt någon förkastelsedom över Mörrums
kommunalfullmäktige. Jag sade
bara i mitt förra anförande, att jag
förstår dem som röstade på det sätt de
gjorde. Jag gjorde samma uttalande ■—
som fru Löfqvist inte gärna kunde undgå
att höra — i Mörrums kommunalfullmäktige,
när det gällde skattemedel
och arbetsförhållandena i Mörrums
kommun, som jag tidigare varit inne på.

Jag skulle emellertid här vilja fråga
fru Löfqvist, om hon kan ge någon rekommendation
om vad man om åtta år
skall göra av 270 man och om det lönar
sig att skaffa bostäder åt dem för
så kort tid. Det är ju dock helt andra
arbetsmöjligheter än de som här kommer
att bli verklighet som både fru
Löfqvist och jag har arbetat på, och
dem behöver vi inte skämmas för. Det
är det väsentliga i detta sammanhang.

Vad sedan de påtalade skriverierna
beträffar, så skall jag inte ingå på det
kapitlet. Var och en får svara för vad
han skrivit. Den saken är inte mycket
att debattera i Sveriges riksdag. Det tillhör
fältet därhemma. Där får vi syssla
med de sakerna även i fortsättningen.

Herr ANDERSSON i Malmö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Levin sade att laxodlingen
här i landet endast har givit
negativa resultat. Enligt uppgift som
lämnats mig har man emellertid goda
erfarenheter från laxodlingen i Laholm.

Sedan måste jag säga, med anledning
av herr Johnssons i Kastanjegården senaste
anförande, att jag tycker verkligen
det är ett något underligt betraktelsesätt
att inte våga anställa 270 man
under åtta år, bara för att man inte vet
var man skall göra av dem sedan.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Andersson
i Malmö säga, att det inte är den
sortens industrier vi tänkt oss, utan vi

har siktat mot industrier, som vi kan
ha glädje av i framtiden. Vi vill inte
ha företag, där man bara kan sysselsätta
de anställda i åtta år. Och jag
vill poängtera, att vi ingalunda är förtjusta
över utsikten att nödgas anskaffa
bostäder åt 270 man för de kommande
åtta åren och sedan inte veta var vi
skall göra av vederbörande. Vi har bittra
erfarenheter från tidigare arbetslöshetsperioder
av vad detta kan betyda.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Det torde vara länge
sedan oenigheten om ett enigt utlåtande
varit så stor här i kammaren som den
är i dag. Jag har emellertid inte begärt
ordet för att säga detta utan för ett
mycket kort inlägg i den s. k. laxdetaljen
i detta ärende. Här har bland annat
herr Levin — vars sakkunskap jag ingalunda
vill bestrida — ifrågasatt möjligheterna
att klara upp saker och ting på
det sätt, som vederbörande i Sydkraft
har tänkt sig. Herr Levin förfäktar den
åsikten, att detta icke är möjligt och
att erfarenheterna av laxodlingen är
övervägande negativa. I anledning därav
vill jag endast citera ett uttalande,
som den s. k. vandringsfiskutredningen
gjorde i april 1951. Det är sålunda ett
tämligen färskt uttalande, och det har
undertecknats av fiskeristyrelsens nuvarande
chef och tre andra experter
på laxodlingens område. Dessa herrar
förklarade följande:

»Med stöd av tidigare försök samt av
vad ovan anförts kan man utan tvekan
påstå, att ett vidmakthållande av laxbestånden
genom uppfödning och utsättning
av smolt är biologiskt genomförbart.
Ehuru det utan ytterligare undersökningar
och försök ej är möjligt
att göra något bestämt uttalande om den
ekonomiska lönsamheten av dylik kompensationsverksamhet,
kan det dock på
fiskeribiologiens nuvarande ståndpunkt
snarast hållas för sannolikt att sådan
verksamhet är försvarlig även ur ekonomisk
synpunkt.

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29.

Interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke Lundquistaffären.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som här sagts av herr Hagberg i Malmö,
nämligen att man på konstlad väg kan
uppföda lax. Man har lyckats uppföda
smolt, som man kallar de tvååriga laxynglen.
Vandringsfiskutredningen har
hållit på i ungefär tio år och lägger
ned, om jag är rätt underrättad, cirka
200 000 kronor på sina experiment årligen.
På ett år, 1952 eller 1953, lyckades
man föda upp och släppa ut 3 000
stycken smolt. Det var intet dåligt resultat,
men om man tar i betraktande
att en enda laxhona producerar i genomsnitt
10 000 yngel på ett år, säger
det något om hur långt man kommit
med att på konstlad väg producera lax.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:17; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 40, med anledning av väckt motion
angående ställande av statens
skogsinnehav på Gotland till lantbruksnämndens
disposition för komplettering
av jordbruk; och

nr 41, med anledning av väckta motioner
om utredning av olika norrländska
skogsproblem m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22.

Interpellation ang. en undersökning av

advokaternas roll i den s. k. Folke
Lundquist-affären.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Nyligen uppspårades en
del av konstnären Gustaf Unmans tillhörigheter,
vilka på ett uppseendeväckande
sätt bortrövades från hans hem
för ett tjugotal år sedan under rådman
Folke Lundquists förmynderskap. Upptäckten
av dessa tillhörigheter har skett
under stadsfiskal Lennart Eliassons undersökningar
av Unmansaffären.

Omedelbart efter denna upptäckt ingav
Lundquist en skrivelse till JO med
angrepp på Eliasson för hans undersökningsmetoder
samt med yrkande om
skadestånd för materiell och ideell
skada. Lundquist har format sin skrivelse
i anslutning till en tidigare av en
advokat till JO ingiven skrivelse samt
med åberopande av flera advokater.

Efter allt som förekommit i denna
affär kan Lundquists skrivelse knappast
väcka någon förvåning. Däremot
har det stöd Lundquist i sin skrivelse
kunnat åberopa från inflytelserika personer
väckt stor uppmärksamhet. I interpellationssvaret
på sin tid i andra
kammaren om rättsrötan uppehöll sig
justitieministern bl. a. vid myndigheternas
åtgärder i Lundquistaffären. Han
sade sig även vilja genom JK låta undersöka,
huruvida rådmannens överordnade
och kolleger i rådhusrätten försummat
dem eventuellt åliggande kontroll,
allt i syfte att få klarlagt hur
Lundquist i tjugo års tid kunnat härja
som han gjort utan att bli stoppad.

Det finns emellertid en tredje grupp
aktörer i Lundquistaffären, vilkas roll
ännu ej blivit föremål för granskning,
nämligen advokaterna. Av referaten från
rättegången har framgått, att Lundquist
förstått omge sig med ett garde av kända
medlemmar av advokatsamfundet,
som bistått honom även i sådana sammanhang,
där plikten att iakttaga »god
advokatsed» bort mana vederbörande
till försiktighet. Sålunda har genom
pressen framkommit åtgärder — både i
samband med förvaltningen av Unmans

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Interpellation ang. veterinärstyrelsens verksamhet.

egendom och i andra sammanhang -—•
som förefaller tvetydiga. Lundquistaffären
torde ej kunna till fullo klarläggas
utan att dessa händelser utredes på ett
tillfredsställande sätt.

Självklart är att Lundquist liksom
varje annan tilltalad har rätt till advokathjälp.
Men denna hjälp bör dock ha
sina av god advokatsed utstakade gränser.
Utanför dessa gränser faller enligt
min mening bl. a. de väl samordnade
attacker som Lundquists advokater riktat
mot stadsfiskal Eliasson i tydlig avsikt
att få denne utbytt mot en för
Lundquist mindre farlig och besvärlig
åklagare. Som exempel kan anföras sådana
fall, som Lundquist själv anfört i
sin skrivelse till JO, vidare tidningsartiklar
riktade mot åklagaren och anmälningar
till JO. Slutligen hur advokatsamfundets
styrelse slutit upp i en
anmälan till JO.

Enligt vad som kommit i dagen om
visst inskridande av riksåklagaren torde
det ej varit långt borta, att planen
att avlägsna Eliasson lyckats. Genom
att Eliasson framlade sin sak för
allmänheten och genast fick ett helhjärtat
stöd av den allmänna opinionen och
genom justitieministerns löfte under interpellationsdebatten
får man väl anse
angreppet på Eliasson avvärjt, så att
han får möjlighet att helt fullfölja sitt
uppdrag.

I den nya nu gällande rättegångsbalken
har advokatsamfundet tillerkänts
offentligrättslig ställning med skyldighet
för dess styrelse att vaka över, att
dess medlemmar i sin verksamhet iakttar
»god advokatsed». Flertalet av de
åtgärder, varom nu är fråga, faller i tiden
före den nya rättegångsbalkens införande
och torde därför inte upptagas
till prövning av advokatsamfundets
styrelse. Undersökningen torde därför
böra om möjligt göras i annan ordning.
Säkerligen skulle vår i stort sett högt
kvalificerade advokatkår i dess helhet
endast ha gagn av att en undersökning
som den nu föreslagna komme till stånd.

I anslutning till vad här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
fråga:

Anser herr statsrådet, att ett fullt
klarläggande av Lundquistaffären och
orsakerna till att rådmannen kunnat
härja som han gjort i tjugo års tid utan
att stoppas kräver en opartiskt ledd
undersökning även av advokaternas roll
i denna affär, och är statsrådet villig
vidtaga åtgärder för att få en sådan
undersökning till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23.

Interpellation ang. veterinärstyrelsens
verksamhet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som anförde:

Herr talman! Vad som kommit i dagen
angående den hygieniska kontrollen
av kött och charkuterivaror dels i
samband med paratyfusepidemien 1953
och dels i samband med vår import
av kött visar att vår beredskap på
detta område är bristfällig både i
fråga om organisation och i fråga om
personal och ekonomiska resurser. Vad
organisationen beträffar synes det vara
angeläget, att den nuvarande oklarheten
beträffande länsveterinärernas inspektionsverksamhet
undanröjes.

Enligt den allmänna veterinärinstruktionen
skall länsveterinär inspektera
sådana inrättningar, som icke står direkt
under veterinärstyrelsens inspektion.
Till anläggningar som står direkt
under denna styrelses överinseende hör
kommunala slakthus, kontrollslakterier,
kontrollcharkuterier, kommunala köttbesiktningsbyråer,
statsveterinärtjänster
och importkontrollbyråer. Före 1942
hade respektive länsstyrelse befogenhet
att ensam fastställa länsveterinärs
resplan för inspektioner. Genom ett

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Interpellation ang. möjlighet för mindre kvarnföretag att erhålla s. k. prisfallsersättning
vid övergången till regleringsåret 1954/55.

kungl. brev av den 6/2 1942 överfördes
denna rätt till det centrala ämbetsverket.
Motiveringen för denna nya
ordning angavs vara besparingsskäl.
Man ville undvika dubbelarbete beträffande
inspektionerna.

Beträffande möjligheten för en länsveterinär
att inspektera ett slakteri yttrade
veterinärstyrelsen i en remisskrivelse
till jordbruksutskottet vid innevarande
års riksdag bl. a. följande:

»Vad vidare beträffar frågan om länsveterinärs
möjlighet att såsom tjänsteresa
få betraktad eu på hans eget initiativ
företagen inspektion av ett slakteri,
är sagda möjlighet för närvarande
beroende på huruvida han därtill blir
av länsstyrelsen förordnad. Att någon
länsstyrelse skulle vägra sådant förordnande
i fall, då sakskäl motiverar en
dylik inspektion, håller veterinärstyrelsen
för osannolikt.»

Vad veterinärstyrelsen håller för
osannolikt kan likväl inträffa. Det är
fråga om vilken myndighet som skall
betala inspektionen, och det har i praktiken
visat sig, att länsveterinär härigenom
kan hindras från att inspektera
slakteri, såvida han inte vill bära kostnaden
själv.

Inom veterinärstyrelsen är chefen
för hygienbyrån jämväl statsinspektör
för köttkontrollen. I år har en viss förstärkning
skett. Under byrån lyder
inte mindre än 310 olika inspektionsobjekt.
Det är uppenbart att en effektiv
inspektion av alla dessa icke kan ske
från veterinärstyrelsens sida. Att så är
fallet har de senaste årens erfarenheter
bekräftat. Det synes orimligt, att länsveterinärerna
inte skall ha obestridlig
rätt och plikt alt inspektera bl. a. de
stora slakteri- och cliarkuterianläggningarna
inom sina verksamhetsområden.
Den nuvarande ordningen bör därför
från rent principiella utgångspunkter
omprövas.

att på ett tillfredsställande sätt lösa
sina uppgifter. I många fall föreligger
en betydande eftersläpning i arbetet,
inte minst när det gäller utbetalning
av reseersättning till veterinärer, transportkostnader
till chaufförer och ersättning
till lantbrukare för tvångsnedslaktade
djur.

Med stöd av det ovan anförda får jag
anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande frågor: 1)

Vill statsrådet bl. a. genom återkallande
av det ovan nämnda kungl.
brevet av den 6 februari 1942 vidtaga
sådana åtgärder att länsveterinärerna
erhåller uppdrag att inspektera även
de inspektionsobjekt, som nu förbehållits
veterinärstyrelsen?

2) Vilka åtgärder tänker herr statsrådet
vidtaga för att veterinärstyrelsen
skall sättas i tillfälle att på ett mera
tillfredsställande sätt än som nu är fallet
fullgöra sina uppgifter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Interpellation ang. möjlighet för mindre
kvarnföretag att erhålla s. k. prisfallsersättning
vid övergången till regleringsåret
1954/55.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Som ett led i de prisreglerande
åtgärderna i fråga om brödsäd
har ingått att vissa företag, som
bedrivit handel med spannmål eller
använt spannmål i sin rörelse, vid förändringar
i prisnivån för .spannmål antingen
fått inbetala en särskild prishöjningsavgift
— vid prishöjning —
eller haft rätt till s. k. prisfallsersättning
— vid prissänkning. Avgifterna,
respektive ersättningarna, har utgått på
basis av det utgående lagrets storlek
vid övergång till nytt reglcringsår. Desregleringsåtgärdcr
har motiverats

Det har emellertid även i övrigt vilt
sig att vetcrinärstyrelsen haft svårt sa
— Andra kammarens protokoll 1954. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Interpellation ang. möjlighet för mindre kvarnföretag att erhålla s. It. prisfallsersättning
vid övergången till regleringsåret 1954/55.

med att det inte ansetts skäligt att handeln
och industrien skulle kunna tillgodogöra
sig prisstegringsvinster, som
kommit till stånd genom särskilda åtgärder
från statsmakternas sida och att
i analogi därmed företagen borde ha
kompensation för prissänkningar.

Jordbruksprisregleringen för 1954/55
innebar bl. a. en prissänkning på spannmål.
Med stöd av tidigare tillämpade
regler har ett stort antal kvarnföretag
utgått från att de även nu skulle erhålla
prisfallsersättning för inneliggande
lager av spannmål vid övergången
till det nya regleringsåret. Ifrågavarande
företag har emellertid fått avslag
hos jordbruksnämnden på sin ansökan
härom. Som motivering för sitt
avslag har jordbruksnämnden anfört,
att det från och med regleringsåret
1954/55 införts en ny ordning, innebärande
bl. a. att företagen enligt 5 § i
ett mellan Spannmålsbolaget och kvarnarna
träffat avtal skulle ha före den
1 juni 1954 till Spannmålsbolaget hembjudit
sina lager av spannmål.

En del kvarnägare har tydligen levat
i den uppfattningen, att då de skulle
förbruka sitt spannmålslager i den
egna rörelsen, har de inte haft någon
anledning att hembjuda den till Spannmålsbolaget.
De kan ha haft stöd för
denna uppfattning i Kungl. Maj ds proposition
där det på s. 151 heter:

»Eftersom de kvantiteter som hembjudes
förutsattes utgöra ett verkligt
överskott som om möjligt bör exporteras'',
torde det garanterade priset böra
avse leverans i exporthamn. — ---»

Självfallet skulle ingen kvarnägare ha
uraktlåtit att hembjuda sitt lager till
Spannmålsbolaget, om han varit medveten
om att detta enligt den nya ordningen
skulle vara förutsättningen för
prisfallsersättning. Det kan emellertid
inte vara rimligt, att vissa företag på
grund av missuppfattning av den nya
ordningens innebörd skall lida ekonomiska
förluster. Det förfaller också

som om dessa företagare inte blivit på
elt tillräckligt klart sätt informerade om
innebörden i den fr. o. in. regleringsåret
1954/55 gällande ordningen. Då denna
i förevarande avseende avviker från
tidigare tillämpade praxis, vore det
enligt min mening inte förenligt med
billighet och rättvisa om de på rent
formella grunder skulle åsamkas förluster
genom av statsmakterna fattade
beslut. Detta kan säkerligen inte heller
ha varit riksdagens mening. På sid. 74
i propositionen förklaras »att såväl
kvarnar som spannmålshandlare innevarande
regleringsår liksom tidigare1
genom avtal med Spannmålsbolaget är
skyddade för prisfallsförluster». De företag
det här gäller har emellertid tidigare
varit skyddade för prisfallsförluster
utan avtal. Mot bakgrunden av
jordbruksnämndens hållning till kvarnarnas
krav på ersättning för prisfallsförlust
blir den i propositionen på sid.
74 anförda analogien vilseledande.

För de företag det gäller — mindre
bygdekvarnar och spisbrödsfabriker
med egna kvarnar — betyder den uteblivna
prisfallsersättningen i många
fall betydande ekonomiska förluster.
Det är ostridigt att dessa förluster betingats
av de från statsmakternas sida
vidtagna regleringsåtgärderna. Dessa
sakförhållanden talar även för ett tillmötesgående
av företagens ansökan.

Med hänvisning till det ovan anförda
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
de mindre kvarnföretag, som icke erhållit
s. k. prisfallsersättning vid övergången
till regleringsåret 1954/55, utan
hinder av vad som stadgats i det mellan
spannmålsbolaget och vissa kvarnar
träffade avtalet beredes möjlighet till
sådan ersättning?

Denna anhållan bordlädes.

1 Kurs av interpellanten.

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Interpellation ang. en systematisk undersökning rörande orsakerna till den senaste
tidens tågförseningar. — Interpellation ang. indexnämndens sammansättning m. m.

§ 25.

Interpellation ang. en systematisk undersökning
rörande orsakerna till den
senaste tidens tågförseningar.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr LÖFGREN (fp), som anförde:

Herr talman! Inom ramen för tillgängliga
resurser har statens järnvägar onekligen
strävat efter att erbjuda en reseservice,
som anpassats efter stegrade
krav på snabb befordran med iakttagande
av största möjliga säkerhet för de
resande.

Tid efter annan bar allmänna förseningar
i förhållande till gällande tidtabeller
förekommit, men oftast har sådana
rubbningar föranletts av tillfälliga
väderleksförhållanden eller oförutsedd
överansträngning av trafikapparaten,
och då dessa onormala förhållanden
upphört har en anpassning till det normala
tidschemat snabbt uppnåtts.

Under de senaste månaderna har
emellertid, såvitt jag kunnat förstå, tågförseningar
blivit allt vanligare utan att
sådana lättförklarliga anledningar synes
ha förelegat. Om i och för sig för SJ
okontrollerbara förseningar av lägenheter
från utlandet förekommit, så har tidigare
oftast förseningarna kunnat inhämtas
eller inknappas på längre sträckor,
men detta synes numera ej längre
vara fallet. Även mindre förseningar
inom landet synes oftast förbliva eller
till och med förstoras, även om det gäller
långa sträckor där inhämtning av
tidsförlusten tidigare varit möjlig.

De av mig anförda förhållandena har
för den resande allmänheten onekligen
inneburit en avsevärt försämrad service,
och man frågar sig alltmera öppet vad
orsakerna till denna försämring kan
vara.

På mångas läppar ligger nu sådana
förklaringar som att en tidigare praktiserad
tillämpning av hastighetsbestäinmelserna
tillåtit en viss inkörning av

förlorad tid, men att denna praxis skulle
ha frångåtts med anledning av omständigheter
i samband med Rörviksolyckan.
Somliga menar att ändrad
praxis i detta avseende föranletts av direktiv
från SJ:s ledning, under det att
andra åter ger uttryck för den uppfattningen,
att lokförarna själva reglerat
denna sak, eftersom de skulle anse
skärpta tjänstgöringsförhållanden innebära
sådan försvåring av tjänstens fullgörande,
att en tidigare tillämpad inkörning
av förseningar ej längre kan
ske utan betydande säkerhetsrisker.

Då ett klarläggande besked i dessa
frågor från ansvarig sida synes mig vara
av stort intresse för den resande allmänheten,
ber jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande frågor:

1. Vill herr statsrådet upplysa om,
huruvida någon systematisk undersökning
gjorts rörande orsakerna till den
senaste tidens tågförseningar?

2. Vilka åtgärder planeras i syfte att
i så stor utsträckning som möjligt minska
tågförseningarna utan att säkerhetskraven
efter sättes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26.

Interpellation ang. indexnämndens sammansättning,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HASTAD (b), som yttrade:

Herr talman! I statsverkspropositionen
(1954 bil. 2, punkt 8) redogjordes
för indexkommitténs förslag till indexnämndens
sammansättning. Enligt förslaget
skulle nämnden bestå av tio ledamöter,
varav vissa skulle utses efter förslag
av namngivna institutioner och organisationer.
Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO) var icke upptagen
bland förslagsställarna.

100 Nr 29. Onsdagen den 17 november 1951.

Interpellation ang. indexnämndens sammansättning m. m.

I likalydandc motioner i båda kamrarna
(1:100, 11:197) föreslogs -— nnder
uttalande att i indexnänmdcn syntes
böra ingå även en ledamot utsedd efter
förslag av den organisation, som företräder
akademikerna —- att indexnänmdcii
måtte ges en allsidigare representation
än den av indexkommittén föreslagna.

Statsutskottet (uti. nr 13) framhöll i
anslutning till vad motionärerna anfört,
att ep vidgad ram för förslagsställare
från tjänstemannaorganisationerna syntes
böra övervägas, dock utan att det
avsedda totalantalet ledamöter i nämnden
ökades.

Utskottets föi’slag biträddes av riksdagen.
I anslutning härtill bereddes
SACO tillfälle att till civildepartementet
avgiya förslag å en ledamot i indexnämnden
jämte suppleant för denne och
förslag lämnades inom föreskriven tid.

Den 9 april utsågs ledamöter och
suppleanter i nämnden. SACO:s förslag
beaktades därvid icke.

Med anledning härav anhåller jag om
kamniarcns tillstånd att få till statsrådet
och chefen för civildepartementet rikta
följande frågor.

1. Vad är anledningen till att samtliga
organisationer och institutioner, som av
indexkommittén framförts såsom förslagsställare
till indexnämnden, fått såväl
ledamot som suppleant i denna,
medan däremot SACO, som i anledning

av riksdagens uttalande bereddes tillfälle
ställa förslag, erhållit varken ledamot
eller suppleant i nämnden?

2. Avser herr statsrådet att i annan
ordning, exempelvis genom adjungering,
bereda akademikernas organisation fortlöpande
insvn i indexkommitténs arbete? Denna

anhållan bordlädes.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 371, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m.; och
från jordbruksutskottet:
nr 368, med anledning av väckta motioner
om åtgärder till stöd för fiskerinäringen
inom Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala län.

§ 28.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.52.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54
411559