1954 ANDRA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1954:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 27

2—3 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 2 november Sid.

Interpellationer av:

herr Andersson i Björkäng ang. förbättrade möjligheter till djursjukvård
i skogsbygderna och andra glesbebyggda trakter .... 3

herr Rimmerfors ang. en effektivare svensk forskning på multipelsk lerosens

område ...................................... 4

herr Jansson i Benestad ang. förläggningen av domänstyrelsens

ämbetslokaler ........................................ 5

herr Jonsson i Strömsund ang. gällande bestämmelser om underlättande
för partiellt arbetsföra att erhålla anställning i statens

tjänst .............................................. 6

herr Holmberg ang. missförhållanden, som uppstått för de anställda
och för allmänheten genom personalindragningarna vid statens

järnvägar............................................ 7

Rättelse av anförande...................................... 9

Onsdagen den 3 november

Svar på fråga av:

herr Fröding ang. gällande praxis i fråga om rätt för häradshövdingarna
i vissa domsagor att ifrågakomma för transport till annan
domsaga ........................................ 10

fröken Sandell ang. av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder för att
skilja vissa f. d. S.J.-anställda i Karlstad från deras innehavda

tjänstebostäder ...................................... 13

Interpellationer av:

herr Spångberg ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under

fridlyst tid .......................................... 10

herr von Friesen ang. de av förre finske censurchefen Kustaa Vilkuna
lämnade uppgifterna att material tillhörande den svenska

utrikesförvaltningen kommit i orätta händer .............. 16

herr Kilsmo ang. utvidgade svenska insatser till hjälp åt underutvecklade
länder ...................................... 17

herr Cassel ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade

för bostadsproduktionens uppehållande.................... 17

1—Andra kammarens protokoll 195b. Nr 27.

* ''T

Tisdagen den 2 november 1954.

Nr 27.

Tisdagen den 2 november.

Kl. 16.00.

§ I Justerades

protokollen för den 26 och
den 27 nästlidna oktober.

§ 2.

Föredrogos var för sig och lades till
handlingarna av bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan gjorda anmälningar,
att till utskottet från fullmäktige i
riksbanken inkommit framställningar:

1) angående anskaffande av en ny
ångpanna för Tumba bruk; och

2) angående sjukpension åt förre förste
kammarskrivaren vid riksbankens
huvudkontor Karl Ivar Harry Dahl.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen:

nr 715 av herr Nelander m. fl. och

nr 716 av fröken Wetterström.

§ 4.

Interpellation ang. förbättrade möjligheter
till djursjukvård i skogsbygderna
och andra glesbebyggda trakter.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf),
som anförde:

Herr talman! Kostnaderna för djursjukvården
tenderar att bli alltmer betungande
för de mindre jordbruken, särskilt
i skogsbygderna. Statsbidrag utgår
visserligen till mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård, för vilket ändamål
under innevarande budgetår anslagits
1 miljon kronor. Enligt beslut av
1952 års riksdag utgår sådant bidrag till
djurägare, vilkens till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst ej överstiger

4 500 kronor och som ej heller påförts
statlig förmögenhetsskatt. Den höjning
av inkomstgränsen, som vid ifrågavarande
tillfälle beslutades, avsågs utgöra
en anpassning till den ändring i penningvärdet
som inträtt. Det måste emellertid
konstateras, att kostnaderna för
djursjukvården genom den utveckling
som ägt rum särskilt i skogsbygderna
oftast blivit alltför betungande i synnerhet
för de mindre jordbruk, som inte
uppfyller villkoren för statsbidrag. Det
är också anledning att uppmärksamma
de svårigheter, som i sådana bygder kan
uppstå, när snabb vård av sjuka djur erfordras.

I veterinärdistrikt, som på grund av
bebyggelsens gleshet blivit alltför omfattande
till ytvidden, blir kostnaderna
för veterinärens resor oftast synnerligen
betungande. Denna olägenhet har förvärrats
ytterligare, när i sådana glesbygder
veterinärdistrikt —■ såsom i en
del fall har skett — sammanslagits på
grund av kreatursstockens minskning
och avstånden till veterinärens stationsort
därigenom blivit ännu större.

Det har på senare tid i allt större utsträckning
förekommit, att djurägare på
grund av att tjänsteveterinären i distriktet
åtnjutit semester eller annan ledighet
tvingats anlita veterinär från annat
distrikt. I de fall, då avstånden mellan
veterinärdistriktens stationsorter uppgår
till sex å sju mil, vilket inträffar
även i mellansvenska bygder, kan det
dröja avsevärd tid, innan veterinär kan
anträffas och vård av de sjuka djuren
kan erhållas. Vid sjukdomsfall, då snar
hjälp är erforderlig, kan djurägaren
härigenom åsamkas stora förluster.

Men även om djurägaren i tid lyckats
få den erforderliga hjälpen, kvarstår
det faktum att resekostnaderna blivit
betydligt högre än de skulle ha blivit

Nr 27.

Tisdagen den 2 november 1954.

Interpellation ang. en effektivare svensk forskning på multipelsklerosens område.

vid anlitande av den ordinarie veterinären.
Det förekommer, att vid anlitande
av granndistriktets veterinär resekostnaderna
fördyras utöver de vanliga med
upp till 45 kronor per fall. En sådan
fördyring blir oftast alltför betungande
för djurägaren. I sådana fall borde det
allmänna träda till, så att djurägaren
debiterades resekostnaden från stationsorten
i det egna veterinärdistriktet, medan
merkostnaden finge gäldas av statsmedel.

Det är naturligtvis önskvärt, att vikarie
alltid kunde anskaffas vid den
ordinarie befattningshavarens ledighet.
Men oftast synes detta vara omöjligt. Det
föreligger tydligen brist på yngre befattningshavare,
som skulle vara lämpliga
för sådana vikariat. Det borde vara
statsmakterna angeläget att avhjälpa
denna brist.

Med anledning av vad jag ovan anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande frågor: 1)

Har statsrådet uppmärksammat de
risker, som djurägarna löper i fall, som
ovan berörts, genom att erforderlig vård
av sjuka djur ej kan erhållas i tid, och
är statsrådet beredd att vidtaga sådana
åtgärder, att bättre möjligheter till vikarie
kan uppnås vid den ordinarie
tjänsteveterinärens ledighet?

2) Har statsrådet vidare uppmärksammat,
att i fall, då veterinär från
granndistrikt måste anlitas, kostnaderna
för djursjukvård i bygder, som ligger
avlägset från ifrågavarande stationsort,
kan ökas med upp till 45 kronor per
fall, och har statsrådet, därest denna
möjlighet även i fortsättningen måste
anlitas, för avsikt att framlägga förslag
om att djurägare må debiteras resekostnad
endast från stationsorten i det egna
distriktet och att merkostnaden må
gäldas av statsmedel?

3) Är statsrådet beredd att delge kammaren
sina synpunkter på frågan hur
även i övrigt de för glesbygderna allt -

för betungande kostnaderna för djursjukvården
skall kunna lindras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Interpellation ang. en effektivare svensk
forskning på multipelsklerosens område

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade

Herr talman! Mot bakgrunden av de
under våren anordnade upplysnings''
mötena kring de stora folksjukdomarna
och speciellt med tanke på den senaste
tidens växande intresse kring frågan om
de många tusen svenskar, som drabbats
av den kroniska nervsjukdomen multipelskleros
(vanligen kallad MS), frågar
man sig i allt vidare kretsar, om inte
tiden snart är inne för ett speciellt
krafttag från det allmännas sida till bekämpandet
av denna svårt invalidiserande
sjukdom.

Att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
visat denna fråga ett personligt
intresse är ägnat att inge förhoppningar
om en positiv inställning
från regeringens sida. Lägets allvar gör
dock, att man gärna skulle vilja se vissa
problem av denna angelägenhetsgrad behandlade
med minsta möjliga tidsutdräkt.

Dit hör frågan om utforskandet av
sjukdomens art och orsaker. Forskningar
pågår visserligen i många länder, men
då de nordiska länderna är osedvanligt
svårt drabbade av sjukdomen ligger det
nära till hands för svensk medicinsk
forskning att här göra en banbrytande
insats. Även om motivet därtill i första
hand bör vara rent humanitärt, skulle
en effektiv hjälp till de multipelsklerossjuka
också vara en utomordentlig nationalekonomisk
vinning.

Enligt senaste beräkningar uppgår antalet
MS-sjuka i Sverige för närvarande
sannolikt till minst 7 000. Cirka två tredjedelar
av antalet sjuka beräknas vara
så svårt invalidiserade, att de inte kan

Tisdagen den 2 november 1954.

Nr 27.

Interpellation ang. förläggningen av domänstyrelsens ämbetslokaler.

sköta sitt arbete. Detta betyder en förlust
av cirka 15 miljoner kronor per år
enbart för vårt land. Därtill kominer ju
att praktiskt taget varje patient måste
ha en egen vårdare.

Sverige har framstående forskare, som
redan ägnat ett betydande arbete åt
klarläggandet av denna hemlighetsfulla
sjukdom, om vilken man tills vidare
bara vet att den är en organisk nervsjukdom,
vars orsaker är okända och
mot vilken verksamt botemedel alltjämt
saknas. Man kan tills vidare bara
konstatera, att ett förstörelseverk i ryggmärgens
nervtrådar genom upprepade
recidiv leder till utbredda förlamningar
med höggradig invaliditet som följd.
Från forskarnas sida antydes att man
redan gjort vissa iakttagelser och att
gåtans lösning måhända är inom räckhåll.
Sjukdomen betecknas på läkarhåll
som den kvalitativt svåraste av de
svenska folksjukdomarna just nu, varför
det kan ifrågasättas, om man inte
borde ge den en viss förtursrätt när det
gäller forskningsanslag m. m.

Gäller det vidare de av sjukdomen
redan drabbade, synes det vara ett intresse
av första ordningen att utöver
vad som redan gjorts lätta deras bördor,
exempelvis genom upprättandet av specialsjukhus
med anknytning till vederbörande
forskningscentra. Det har visat
sig, dels att akutsjukhusen inte lämpar
sig för en tillräckligt långfristig vård av
MS-sjuka, dels att kronikersjukhusen
icke har rum för dem. Knappast något
kronikerfall kan i hjälplöshet jämföras
med en verkligt invalidiserad MSpatient.

Sveriges MS-sjuka har i likhet med sina
olyckskamrater i Amerika bildat egna
organisationer. Lokala sammanslutningar
till inbördes hjälp finns nu i Stockholm,
Göteborg och Lund. Sedan våren
1953 existerar också en riksorganisation,
Svenska Multipel-Skleros Föreningen.
Särskilda förtroendeläkare tillvaratar i
respektive städer patienternas intressen.
Föreningens ändamål är i första hand

att sammanföra och hjälpa personer,
som lider av den organiska nervsjukdomen
multipelskleros, att befrämja forskning
beträffande MS-sjukdomen, att påverka
stat och kommun till gagn för de
MS-sjuka samt att verka för upprättandet
av specialkliniker eller vårdhem för
dem som lider av MS och andra därmed
jämförliga sjukdomar, som kräver
specialbehandling.

Det ligger något heroiskt gripande i
det faktum, att dessa sjuka och deras anhöriga
själva tagit initiativet till betydande
ekonomiska insatser för att stödja
utforskandet av denna sjukdom. Detta
gör deras och förtroendeläkarnas insatser
ännu mer förtjänta av stöd från
det allmännas sida.

Mot bakgrunden av vad här anförts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Har statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden föreslå eller vidtaga
några åtgärder, som kan möjliggöra
en effektivare svensk forskning på
multipelsklerosens område?

2) Anser statsrådet att något ytterligare
kan och bör göras från statsmakternas
sida för att ge de svenska MSsjuka
bättre vårdmöjligheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. förläggningen av domänstvrelscns
ämbetslokaler.

Herr JANSSON i Benestad (bf) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt uppgift förberedes
en flyttning av domänverkets ämbetslokaler
från gamla riksdagshuset på
Riddarholmen till Bergshamra i Stockholms
ytterområde.

I fråga om våra centrala ämbetsverks
förläggning gjordes vid 1953 års riksdag
genom bankoutskottets utlåtande nr 10
ett uttalande. 1 detta heter det, »att frå -

Nr 27.

Tisdagen den 2 november 1954.

Interpellation ang. gällande bestämmelser om underlättande för partiellt arbetsföra
att erhålla anställning i statens tjänst.

gan om de centrala organens förläggning
bör prövas från fall till fall och
att placeringen av centrala ämbetsverk
bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet.»
Riksdagen gjorde dessa utfästelser till
sina.

Det förefaller som om förläggningen
av domänverket just vore en sådan fråga
som bör noga prövas. Här finnes kanske
ett tillfälle att utan att åsidosätta kontakten
med departement och övriga
centrala organ kunna företaga en utflyttning.
Undertecknad anhåller därför
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Har, såsom riksdagen 1953 förutsatte,
frågan om domänverkets förläggning
prövats ur alla dess utgångspunkter? Om
så icke har skett, är statsrådet beredd
att vidtaga åtgärder för att eventuellt
förlägga detta ämbetsverk till någon annan
stad än Stockholm?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation ang. gällande bestämmelser
om underlättande för partiellt arbetsföra
att erhålla anställning i statens
tjänst.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JONSSON i Strömsund (s), som
yttrade:

Herr talman! I tilläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente
(SFS 322: 1949) påpekas att »genomförandet
av en allmän sysselsättnings-
och socialpolitik, som syftar till
att tillvarataga de partiellt arbetsföras
produktiva förmåga, förutsätter, att staten
tager ledningen i detta avseende.
Myndigheterna böra undvika att intaga
en restriktiv ställning till de partiellt
arbetsföra som arbetskraft. Det bör beaktas
att grundlagsstadgandet om tjän -

stetillsättning efter förtjänst och skicklighet
icke tilldelar de partiellt arbetsföra
någon särställning». Tilläggsbestämmelserna
bygger på proposition nr
132: 1949, i vilken anföres gällande de
partiellt arbetsföra:

»Frågan om att i samhället tillvarataga
all tillgänglig arbetskraft har av
flera skäl blivit av synnerlig betydelse.
Till en början må erinras om den samhällsekonomiska
betydelsen av att den
samlade produktiva insatsen vidmakthålles
och höjes. Det synes mot bakgrunden
av befolkningsutvecklingen
klart, att utnyttjandet av varje tillgänglig
arbetskraftsreserv såväl i nuvarande
läge som i framtiden måste vara ett intresse
av vikt. Även med hänsyn till
kostnaderna för social hjälp i olika former
åt dem, som icke hava egna försörjningsmöjligheter,
framstår det som
ett allmänt intresse, att den tillgängliga
arbetskraften i möjligaste mån nvttiggöres.
»

Och än vidare: »Den omständigheten,
att statsverksamheten i stor utsträckning
är organiserad på sådant sätt, att
vissa göromål förutsättas skola fullgöras
av tjänstemän med viss bestämd anställningsform,
såsom ordinarie eller extra
ordinarie anställningsform, utgör icke
hinder att i särskilt fall med anlitande
av annan lämplig anställningsform anställa
en partiellt arbetsför med normal
arbetsförmåga, därest denne i enlighet
med grundlagsstadgandet bör erhålla
företräde framför de övriga personer,
som ifrågakomma till anställning. Då anställandet
av den dugligaste arbetskraften
bör betraktas som det primära och
anställningsformen såsom sekundär föreligger,
etc.»

I tilläggsbestämmelserna förekommer
vidare detaljerade anvisningar om de
anställningsformer som kan tillämpas.

Tilläggsbestämmelserna skapar vida
möjligheter för olika statliga verk och
institutioner att anställa partiellt arbetsföra.
Granskar man frågan om anstäl -

Tisdagen den 2 november 1954.

Nr 27.

Interpellation ang. missförhållanden, som uppstått för de anställda och för allmän
heten genom personalindragningarna vid statens järnvägar.

landet av partiellt arbetsföra ur praktisk
synvinkel, skall man emellertid
finna, att tilläggsbestämmelserna fått
synnerligen ringa effekt. Fortfarande
tillhör det rena undantagen, att partiellt
arbetsföra anställs i statlig tjänst.
En undersökning utförd av AMS och
redovisad år 1952 med anledning av
en tidigare interpellation i denna fråga
visar, att av de tillfrågade länsarbetsnämnderna
en massiv övervikt fanns
för uppfattningen att tilläggsbestämmelserna
spelat en ringa praktisk roll.

En del av länsarbetsnämnderna för
detta förhållande tillbaka till att de statliga
verken över huvud inte beaktat eller
känner till tilläggsbestämmelsernas tillkomst.
Senare företagna stickprov hos
länsarbetsnämnderna har understrukit
det faktum, att tilläggsbestämmelserna
kommit att få ringa betydelse.

Den ringa praktiska möjligheten att
få anställning i offentlig tjänst — kommunerna
är om möjligt ännu restriktivare
än staten — har spolierat den riktiga
tankegången, att staten skall ha ledningen,
när det gäller arbetshindrades placering
på arbetsmarknaden. Självfallet
inverkar detta oförmånligt på det enskilda
näringslivets vilja att anställa
partiellt arbetsföra. Svårigheterna att
placera partiellt arbetsföra avspeglar sig
också i arbetsvårdsstatistiken, som visar
en betydande balans av ohjälpta fall.
Detta borde i och för sig föranleda en
prövning av frågan om arbetsvårdsorganisationens
utformning och dimensionering.

I sin i april 1952 avlämnade PM med
anledning av den tidigare intcrpellationen
anför också AMS att mycket ännu
återstår, innan staten tagit ledningen i
ifrågavarande avseende. Man anför vidare,
att detta främst torde bero på bristande
kännedom om bestämmelsernas
innebörd, och uttalar som önskvärt, att
civildepartementet borde meddela närmare
direktiv om bestämmelsernas praktiska
tillämpning. Några sådana direk -

tiv från civildepartementet har dock så
vitt känt är inte utfärdats.

Med hänvisning till det sagda ber jag
om kammarens tillstånd att till chefen
för civildepartementet få ställa följande
frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat att
tilläggsbestämmelserna till statens allmänna
avlöningsreglemente (SFS 322:
1949) icke fått den effekt och praktiska
betydelse bestämmelserna avsåg att
skapa?

2. Om så är fallet, är statsrådet beredd
att medverka till åtgärder för att
tilläggsbestämmelserna skall bli mer
kända och tillämpade i statsförvaltningen,
exempelvis genom utfärdandet av
direktiv för bestämmelsernas praktiska
tillämpning?

3. År statsrådet beredd att pröva och
efter prövningen vidtaga ytterligare åtgärder
för att underlätta partiellt arbetsföras
anställning i statlig tjänst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. missförhållanden, som
uppstått för de anställda och för allmänheten
genom personalindragningarna vid
statens järnvägar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som anförde:

Herr talman! Järnvägsstyrelsen har
under de senaste åren företagit en mycket
omfattande indragning av lägre personal.
Allt tyder på att det inte främst
handlar om rationalisering i den meningen
att man ersatt eu del förutvarande
personal med tekniska hjälpmedel
och bättre organisation. Till helt
övervägande del har inskränkningen
gått ut över personalen genom en ytterligare
högt uppdriven arbetsintensitet,
försämrade arbetsförhållanden och
därav följande stor sjukdomsfrekvens
och olyckor i arbetet.

Det stora antalet järnvägsolyckor är

Nr 27.

Tisdagen den 2 november 1954.

Interpellation ang. missförhållanden, som uppstått för de anställda och för allmän -

heten genom personalindragningarna i

också alarmerande, och för allmänheten
har dessutom uppstått olägenheter
genom tågförseningar och i övrigt försämrad
service.

Direkta olycksrisker uppstår bl. a.
därigenom att man inte längre har tillräckligt
med personal för kontroll och
underhåll av banorna. Det är en allmän
uppfattning bland personalen vid
SJ att tågurspåringar skulle kunna undvikas
om inte SJ:s ledning hade åsidosatt
trafiksäkerheten för att kunna företa
vissa personalindragningar. Sålunda
har banvakternas inspektionssträckor
förlängts till det dubbla å tredubbla mot
tidigare, och kontrollen av banan har
inskränkts så att den nu företages endast
två å tre gånger i veckan mot förut
varje dag. Därigenom har det uppstått
ökade risker för trafikolyckor genom
rälsbrott och rälsförskjutningar. Till
förfång för trafiksäkerheten verkar också
enmansbemanningen på rälsbussarna
och den minskade möjligheten för
lokpersonal och stationär personal att
verkställa avsyning och underhåll av
maskinerna. Sådana försämringar i fråga
om kontrollen och underhållet av banor
och rullande materiel är så mycket
mer förkastliga som man samtidigt har
ökat tåghastigheten och i vissa fall också
det tillåtna vagnsaxeltrycket.

När man sålunda har anledning förutsätta
att personalindragningarna är
en starkt bidragande orsak till trafikolyckorna
vid SJ, framstår också de
ekonomiska vinster, som man velat uppnå
genom dessa åtgärder, såsom högst
tvivelaktiga. En enda av de olyckor som
inträffat de senaste åren — urspåringen
vid Nattavaara i slutet av 1951 — beräknades
sålunda, enligt uppgifter i
pressen, åsamka SJ en förlust på ungefär
en miljon kronor.

Till den ekonomiska sidan av saken
hör också att personalindragningarna
har lett till tågförseningar och andra
hrister i fråga om SJ :s godsbefordran,
så att många av SJ :s förutvarande kun -

id statens järnvägar.

der på grund därav har övergått till att
använda andra transportmedel.

Men framför allt bör personalindragningarna
bedömas med hänsyn till de
offer som krävts genom skador på liv
och lem. Trafikolyckorna är de händelser
som därvidlag mest uppmärksammas
av allmänheten. Men dessutom får
många människor även i övrigt sätta
livet till eller ådra sig skador och sjukdomar
på grund av försämrade arbetsförhållanden.
Den ständigt uppdrivna
arbetstakten medför i och för sig en sådan
anspänning av muskler och nerver
att det innebär stora olycksrisker. Vidare
har personalindragningarna ofta
fått till resultat att det rent tekniskt blivit
omöjligt för personalen att iaktta
nödig försiktighet. Sålunda förekommer
det nu att växlingsarbetet vid vissa tåg
utföres av en man, även nattetid och
genom kurvor, varvid samarbetet mellan
lokpersonal och växlare icke kan
upprätthållas. Nu har också den praktiska
undervisningen blivit mer och mer
eftersatt med de risker detta innebär
i en verksamhet, där god förtrogenhet
med arbetets alla detaljer och tekniska
apparatur är en grundförutsättning för
att så långt som möjligt undvika olyckor
och missöden. Personalindragningarna
har också lett till att man i betydande
grad måste använda tillfälligt anställda,
som naturligtvis inte hinner få tillräcklig
vana i arbetet.

En undersökning som verkställts av
arbetstidsutredningen har visat att hälsotillståndet
bland SJ:s anställda företer
vissa negativa drag, soin uppenbarligen
sammanhänger med att arbetet
ofta är så påfrestande i olika avseenden.
Sålunda är förekomsten av magsår särskilt
stor inom vissa grupper SJ-anställda
— ända upp till två och tre
gånger så stor som sjukdomsfrekvensen
inom andra jämförliga grupper. Utredningen
framhåller också att nattarbete,
under de ofta otillfredsställande förhållanden
som råder för SJ:s anställda,

Tisdagen den 2 november 1954.

Nr 27.

förorsakar ökad tendens till felhandlingar,
vilket utredningen finner särskilt
betänkligt för personalgrupper
inom SJ som har säkerhetstjänst.

Personalorganisationer har vid upprepade
tillfällen påtalat dessa och andra
missförhållanden. Allmänheten har också
givit uttryck för sin stigande oro
över att trafiksäkerheten eftersättes.
Men SJ:s ledning fortsätter på den inslagna
vägen utan hänsyn till dessa opinionsyttringar.
I några fall har de beordrade
personalindragningarna visserligen
inställts, men då har det berott
på att den nya »ordningen» lett till fullständigt
kaotiska förhållanden i trafiken.
Däremot tycks de orimligt påfrestande
arbetsförhållandena för personalen,
försummelser i fråga om materielunderhållet
och riskerna för olyckor
icke kunna förmå järnvägsstyrelsen att
frångå denna politik.

Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet framställa
följande fråga:

Avser statsrådet att företa något ingripande
med anledning av de missförhållanden
som uppstått för de anställda
och för allmänheten genom personalindragningarna
vid statens järnvägar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 220, angående bestridande av
ytterligare kostnader för det svenska
deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea ni. in., tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 217, angående statstjänstemannens
sjuklöne- oeli sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande in. in., nämligen

nr 717, av herrar Rubbestad och Jansson
i Benestad, och

Rättelse av anförande.

nr 718, av herrar Nihlfors och Henriksson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Rättelse av anförande.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HÄST AD (h), som yttrade:

Herr talman! I remissdebatten i
förra veckan berörde jag bl. a. det
nya valsystemet och nämnde därvid
några siffror rörande totalresultatet av
årets landstingsval sett med hänsyn
till den s. k. landstingsproportionalitetcn.
Jag gjorde då till protokollet en
uttrycklig reservation som löd: »Jag
har själv inte sammanställt siffrorna,
men de har gjorts upp på högerns expedition
och jag förutsätter att de är
riktiga.»

De av mig sålunda åberopade siffrorna
har emellertid tyvärr visat sig
inte vara alltigenom riktiga utan skall
i stället vara följande.

Högern har fått en underrepresentation
på 11, bondeförbundet en överrepresentation
på 11, folkpartiet en
överrepresentation på 7, socialdemokraterna
en överrepresentation på 15
och kommunisterna en underrepresentation
på 22.

Socialdemokraterna har sålunda inte
blivit så starkt överrepresenterade som
jag genom de i remissdebatten angivna
siffrorna ville göra gällande. Jag är givetvis
angelägen att den fortsatta diskussionen
om valsystemet skall bygga
på riktiga siffror, och jag har därför nu
begagnat tillfället att göra denna korrigering,
som dock i övrigt knappast
ändrar mitt omdöme om valmetodens
grad av tillförlitlighet.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.22.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 27.

Onsdagen den 3 november 1954.

Onsdagen den 3 november.

Kl. 14.00.

§ 1.

Svar på fråga ang. gällande praxis i
fråga om rätt för häradshövdingarna i
vissa domsagor att ifrågakomma för
transport till annan domsaga.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Frödings
fråga angående gällande praxis i
fråga om rätt för häradshövdingarna i
vissa domsagor att ifrågakomma för
transport till annan domsaga.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
upplästes nu av herr statsrådet
Zetterberg. Svaret var av följande
lydelse:

Herr talman! Herr Fröding har frågat
mig, om det för justitiedepartementets
utnämningspraxis föreligger någon
regel, enligt vilken häradshövdingarna
i vissa av rikets domsagor inte skulle
kunna komma i fråga för transport
till annan domsaga, samt, därest så är
fallet, hur denna regel är närmare utformad
och varmed densamma anses
kunna motiveras.

Till svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

Sedan mycket lång tid tillbaka gäller
som en allmän regel vid utnämning
till häradshövdingämbete, att häradshövding
i annan domsaga inte äger
komma i fråga. Motiveringen härför
ligger i den betydelse det äger för
rättsvården att häradshövding växer in
i sin domsaga och förvärvar en ingående
kännedom om dess befolkning.
Häradshövdingämbetena bör därför
inte vara några karriärtjänster, från
vilka man efter kort tid kan söka befordran
till annat, måhända bättre av -

lönat sådant ämbete. Den som erhåller
en domsaga bör alltså inrätta sig för
att han skall förvalta detta ämbete under
sin återstående tjänstetid.

I vissa undantagsfall har emellertid,
likaledes sedan gammalt, transport till
annan domsaga medgivits, då detta varit
särskilt motiverat. Främst har härvid
den första domsagans avlägsna belägenhet
ansetts motivera transport.
Under de senaste tjugu åren har denna
synpunkt föranlett transport från domsagorna
i de båda nordligaste länen
samt från Ångermanlands norra och
västra, Härjedalens och Gotlands domsagor.
Jag vill betona, att dessa undantag
inte är uttryck för någon rättighet
för dessa häradshövdingar att
under alla förhållanden erhålla transport.
Utnämningsfrågan måste i varje
särskilt fall prövas med beaktande av
den tid häradshövdingen tjänstgjort i
den första domsagan och hans övriga
meriter, den sökta domsagans storlek
och beskaffenhet samt medsökandenas
skicklighet och förtjänst.

Härefter anförde:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag ber till en början
att få tacka herr justitieministern för
svaret på min fråga, även om jag inte
är så särskilt tillfredsställd med innehållet
i svaret.

Innan jag går in på att kommentera
svaret, skulle jag emellertid vilja i all
korthet motivera, varför jag över huvud
taget ställt denna fråga. Jag är
därvid särskilt angelägen att betona,
att jag här inte har talat i egen sak
utan på kårens vägnar. För kåren är
det nämligen av mycket stort värde att
få denna fråga officiellt klarlagd. För

Onsdagen den 3 november 1954.

Nr 27.

Svar på fråga ang. gällande praxis i fråga om rätt för häradshövdingarna i vissa

domsagor att ifrågakomma för transport

egen del trivs jag emellertid alldeles
förträffligt i min domsaga i Sundsvall,
och jag har ingen som helst tanke på
att söka transport därifrån. Det enda,
som möjligen skulle kunna få mig att
i en framtid ändra uppfattning i detta
avseende, skulle vara, om min läkare
ansåg domsagans terräng alltför tungsprungen
för en häradshövding av format.
Det är nämligen, herr talman, inte
utan sina fysiska påfrestningar att, som
ibland händer, bli nödsakad att i ett
expropriationsmål gå över en kraftledningsgata
på kanske en mils längd och
med ideliga nivåskillnader, varierande
mellan 100 och 500 meter. Samma påfrestningar
kan ju också förekomma,
när man skall gå upp vissa gränser.

Justitieministern har svarat, att regeln
sedan gammalt är den, att en förflyttning
av häradshövding till annan
domsaga icke bör förekomma och att
motivet härför är, att häradshövdingen
bör växa in i sin domsaga och förvärva
en ingående kännedom om dess
befolkning. Samma motiv torde väl
kunna föranleda transportförbud även
för åtskilliga andra tjänstemannakategorier.
Mig veterligen föreligger intet
som helst sådant förbud, frånsett en
tidsbestämmelse för kyrkoherdarnas
del. Det förhåller sig nämligen så, att
en präst, som redan är kyrkoherde i
eu församling, inte får uppföras på
nytt kyrkoherdeförslag, förrän han
verkat i den tidigare församlingen i
minst fem år. För kyrkoherdarna som
själasörjare föreligger väl obestridligen
ett mycket stort behov av ingående personkännedom
om församlingsborna,
men detta har icke ansetts böra utesluta
dessa präster från transportmöjlighet
i princip.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
nämna åtminstone en annan tjänstemannakategori,
för vilken eu nära förtrogenhet
med orten och dess förhållanden
väl är lika önskvärd som för
häradshövdingarna. Jag tänker då på

till annan domsaga.

distriktslantmätarna. För dem gällde
— enligt vad som uppgivits för mig —
tidigare den regeln, att bara vissa,
mindre välbelägna stationeringsorter
ansågs kunna medföra transport. Den
regeln har man emellertid nu gått
ifrån och ändrat därhän, att var och
en i princip kan ifrågakomma för
transport en gång, men att en besvärlig
tidigare stationeringsort givetvis
tas i beaktande. Motsvarande regel
borde enligt min uppfattning också
kunna tillämpas beträffande häradshövdingarna.

Jag kan, även om det verkar en
smula sofistiskt, i detta sammanhang
framhålla, att våra grundlagsstiftare på
sin tid tydligen förutsatte, att transportmöjlighet
förelåge för domare över
huvud taget. Det sägs nämligen i 36 §
regeringsformen, och man får se det
e contrario, att domare icke utan egen
ansökan må till andra tjänster befordras
eller flyttas. Följaktligen torde han
kunna flyttas på egen ansökan.

Den av justitieministern påtalade regeln
är som nämnts gammal, men sedan
dess tillkomst har nog en hel del
förhållanden ändrats. Detta kanske
borde föranleda en ändring eller i
varje fall en modifiering av denna regel.
Jag skall här bara nämna några
synpunkter.

För det första var en domsaga ju tidigare
»ett mycket indräktigt pastorat».
Med en häradshövdings tidigare
realinkomster, som avsevärt översteg
de nuvarande, torde det exempelvis inte
ha erbjudit alltför stora uppoffringar
att — om realskola eller gymnasium
saknades på kansliorten — anordna
ett skolhushåll i annan stad. Med nuvarande
reallöner skulle detta knappast
vara möjligt.

För det andra fanns det tidigare inte
någon bostadsbrist, utan en häradshövding
kunde nog alltid, även om domsagan
inte höll tjänstebostad, påräkna
att på orten erhålla en bostad, som

Nr 27.

Onsdagen den 3 november 1954.

Svar pa fråga ang. gällande praxis i fråga om rätt för häradshövdingarna i vissa
domsagor att ifrågakomma för transport till annan domsaga.

fullt motsvarade lians behov. Så är
nu icke fallet.

En tredje synpunkt: förr, då det ansågs
mycket angeläget att revisionssekreterarna
stannade kvar som föredragande
i högsta domstolen under inte
alltför få år, så fann man det kanske
också önskvärt att dessa revisionssekreterare
inte skulle behöva påräkna transportkonkurrens
i fråga om den domsaga,
på vilken vederbörande måhända
sedan länge gått och siktat. Numera
föreligger som bekant inte detta eventuella
skäl för transportförbud.

Det kan givetvis också finnas många
personliga skäl, som fullt motiverat
gör att en häradshövding så småningom
vill söka transport. Det kan, såsom
jag förut antydde, vara fråga om hälsoskäl.
Det kan vara fråga om barnens
skolgång eller kanske bostadssvårigheter.
Det kan vidare, utan att någon direkt
obälsa föreligger, kanske visa sig
att arbetsbördan med tiden blir alltför
pressande för häradshövdingen i just
den domsaga, där han blivit placerad.
Det kan slutligen vara fråga om personliga
konflikter av varjehanda slag,
som leder till vantrivsel, ja, om mycket
annat.

När jag här anmält missnöje med
den av justitieministern givna regeln,
som ställer häradshövdingarna i en
beklaglig särklass, har det inte alls
skett därför att jag skulle vilja komma
åt herr Zetterberg. Han är ju på intet
sätt ansvarig för regelns tillkomst —
när den kom till, hade väl ingen av
oss ens hunnit in i den juridiska koltåldern.
Men med hänsyn till den reformvillighet,
som herr justitieministern
ådagalagt på så många andra områden,
tillåter jag mig dock uttala den
förhoppningen, att han åtminstone skall
överväga en ändring av regeln. I varje
fall hoppas jag att han inte skall visa
alltför liten liberalitet vid bedömandet
av de speciella skäl, som må komma
att åberopas för ett frångående av regeln
i det särskilda fallet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill i anledning av
vad herr Fröding nu anfört helt kort
erinra om vad som förekom här i riksdagen
för något mer än tio år sedan då
samma fråga behandlades.

Inledningsvis vill jag erinra om vad
jag förut sagt och vad herr Fröding alldeles
nyss påminde om, nämligen att
det är en mycket gammal, om också
oskriven lag, att häradshövdingarna
skall vara kvar i sina tjänster.

När förslaget till lönereglering för
häradshövdingarna behandlades i riksdagen
år 1943, tog man just med tanke
på de förändringar som blev följden
av denna lönereglering — det var ju
en av de omständigheter som herr Fröding
nu åberopade — upp frågan om
de s. k. doinsagetransporterna, och därvid
yttrade sig bl. a. herr Siljeström,
som i likhet med herr Fröding är en
framstående lantdomare och väl hemmastadd
i dessa förhållanden. Han befarade
att det kanske i anledning av
löneregleringen skulle kunna bli någon
ökning av dessa transporter, och
så fortsatte han: »Men mot en sådan
praxis måste redan från början resas
en bestämd varning. Transporter av
häradshövdingar böra inskränkas så
mycket som möjligt och endast äga
rum i sådana fall, då domsagans avlägsna
belägenhet kan utgöra skäl för
häradshövdingens förflyttning efter en
viss, ej alltför kort tjänstgöringstid.
Det är nämligen så, att häradshövdingarnas
bekantskap med och kännedom
om domsagan och dess befolkning, om
levnadsförhållandena inom domsagan,
om dess ekonomiska och geografiska
struktur, är av ofantlig betydelse för
ett rätt utövande av domaremakten.
Men en sådan bekantskap och kännedom
förvärvas icke i en handvändning,
utan därtill åtgår en rundlig tid.
Det är därför angeläget, att man icke
i andra fall än då starka skäl tala därför
kastar bort en sådan tillgång. Trans -

Onsdagen den 3 november 1954.

Nr 27.

Svar på fråga ang. av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder för att skilja vissa f. d.

SJ-anställda i Karlstad från deras innehavda tjänstebostäder.

port av häradshövdingar bör följaktligen
icke ske annat än i undantagsfall.
»

I anledning av detta herr Siljeströms
uttalande yttrade sig senare under debatten
herr Gärde, som ju är den
främste av de många personer, vilka
arbetat med den stora processreformen,
och som alltså sitter inne med en
utomordentlig sakkunskap beträffande
de förhållanden det här gäller. Han
sade: »Även med hänsyn till vad herr
Siljeström yttrade angående transport
av domare från en domsaga till en annan
är jag helt av samma mening som
han. Jag tror också, att den principen
väl är grundläggande för utnämningsärendenas
behandling i justitiedepartementet.
» Han hade tidigare varit
justitieminister, och Siljeström hade
varit expeditionschef i justitiedepartementet.
De var båda också i dessa
egenskaper sakkunniga.

Jag vill med dessa citat endast ha
understrukit, att starka skäl, vilka på
detta område särskilt sakkunniga personer
sedan länge har accepterat, talar
för att man i regel inte skall medge sådan
transport som här ifrågasättes. Å
andra sidan kan man också, som lierr
Fröding har gjort, anföra skäl för motsatsen.
Jag är inte beredd att ta denna
fråga under omprövning nu. Jag har
bara velat ytterligare understryka att
man inte kan göra detta, om det nu
skall ske, utan allvarliga och ingående
överväganden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. av järnvägsstyrelsen
vidtagna åtgärder för att skilja vissa
f. d. SJ-anställda i Karlstad från deras
innehavda tjänstebostäder.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har
frågat mig om jag anser, att järnvägsstyrelsen
tagit tillräcklig hänsyn till
förekommande omständigheter av ömmande
art, då styrelsen vidtagit åtgärder
för att skilja vissa f. d. SJ-anställda
i Karlstad från deras innehavda tjänstebostäder.

Jag har låtit frågan gå vidare till
järnvägsstyrelsen, som därvid i huvudsak
meddelat följande.

Svårigheterna att erhålla bostäder åt
SJ :s anställda har alltmer ökat. Det
stora flertalet tjänstemän, som har pensionerats,
har med kännedom om att
upplåtelsetiden för deras bostäder utgår
med tjänstetidens slut skaffat sig
bostäder på annat håll. I många fall
har tjänstemän dock bott kvar efter
tjänstetidens slut, och detta har visat
sig alltmer bli fallet, sedan statens järnvägar
underlåtit att vidtaga vräkningsåtgärder.
Att bostäderna icke kunnat
frigöras, har emellertid visat sig vara
förenat med allt större kostnader och
olägenheter för statens järnvägar.

För att kunna tillgodose befattningshavare
i aktiv tjänst med familjebostäder
å stationeringsorten har styrelsen
bl. a. ansett sig böra i skrivelser till
linjemyndigheterna och personalorganisationerna
understryka bestämmelserna
i gällande avlöningsreglemente
och de likalydande bestämmelserna i
tjänstebostadskontrakten, vilka föreskriver,
att innehavare av tjänstebostad
vid pensionering skall avflytta från
bostaden närmaste fardag efter avgången.
Senast i augusti 1952 har styrelsen
erinrat härom och meddelat
föreskrifter om uppsägning av kontrakt.

De uppsägningar, som därefter förekommit,
har lett till överklaganden hos
olika hyresnämnder. I ett fall har statens
hyresråd meddelat utslag, innebärande
att en uppsägning ogiltigförklarats,
då den gällt en pensionär, som

Nr 27.

Onsdagen den 3 november 1954.

Svar pa fråga ang. av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder för att skilja vissa f. d.

SJ-anställda i Karlstad från deras innehavda tjänstebostäder.

fått bo kvar efter den första laga fardagen
efter avgången ur tjänst.

Hyresrådets utslag innebär, att om
tjänstebostadsinneliavarna icke uppsäges,
när de avgår med pension, kommer
allt fler tjänstelägenheter att undandragas
SJ:s aktiva personal. För att
undvika denna konsekvens har SJ i
åtskilliga fall sagt upp f. d. anställda
från deras tjänstebostäder och, när
uppsägningarna icke lett till något resultat,
begärt vräkningsdomar. SJ har
dock hittills icke låtit någon av dessa
gå i verkställighet.

Beträffande förhållandena i Karlstad
meddelar järnvägsstyrelsen, att
det totala antalet befattningshavare i
SJ-tjänst där för närvarande utgör 244.
Av dessa befattningshavare bor 37 stycken
i bostäder tillhöriga SJ. SJ äger
emellertid i Karlstad sammanlagt 67
lägenheter. Av dessa disponeras 16 av
pensionärer och 14 av andra, verket
utomstående hyresgäster, som inflyttat
under 1930-talet, då SJ:s bostadstillgång
var god. Av nuvarande befattningshavare
i Karlstad har tre, som
förflyttats dit från annan ort, ännu
sina familjer kvar på den tidigare stationeringsorten
på grund av att bostäder
icke kunnat erhållas i Karlstad.
Ytterligare tre tjänstemän skulle behöva
överföras dit, men detta har icke
kunnat ske därför att bostäder icke
stått att uppbringa. Sammanlagt rör
det sig om elva befattningshavare, som
för dagen står utan eller söker familjebostad.

De av interpellanten berörda uppsägningarna
i Karlstad gäller bl. a. ett
f. d. trafikbiträde, K. S. Karlsson, som
bott i SJ:s fastighet Kyrkogatan 2 i 35
år och som avgick med pension den 1
mars 1954. Där bor dessutom 18 familjer,
varav ingen är eller varit anställd
vid SJ, och vidare tolv familjer,
där mannen är pensionerad från tjänst
hos SJ. Karlsson har sedan flera år
tillbaka vetat, att han skulle avgå med

ålderspension den 1 mars 1954, och
känt till bestämmelserna om avflyttning
första laga fardag efter pensionering.
Han har vidare i december 1953
uppsagts till avflyttning och vid slutet
av april i år på nytt anmodats därom.
Sedermera har vräkningsdom begärts
och erhållits. Frågan om verkställighet
av domen har emellertid hittills icke
aktualiserats av SJ.

Det andra av interpellanten berörda
fallet gäller f. d. maskinbiträdet Jakobsson,
som vid avgången med pension
den 1 februari i år uppsagts från
sin tjänstebostad med avflyttning den
1 april. Vräkningsdom har erhållits,
men begäran om verkställighet har ej
heller i detta fall ingivits.

Så långt järnvägsstyrelsen. För egen
del vill jag tillägga följande.

Anledningen till de uppsägningar,
som interpellanten fört på tal, är ju,
såsom framgått av det sagda, SJ:s svårigheter
att skaffa bostäder för sin personal.
Dessa svårigheter har lett till
vantrivsel bland personalen och orsakar
dessutom SJ rätt stora kostnader
för tjänstgöringstraktamenten m. m.
Jag kan därför förstå, att styrelsen sökt
utnyttja de möjligheter, som står till
buds, att tillhandahålla den aktiva personalen
åtminstone de bostäder som
SJ självt äger. Att man därvid gått så
långt som man gjort i de nu aktuella
fallen, måste ses som en konsekvens
av det utslag i hyresrådet, som jag tidigare
nämnt och som innebär att, om
bestämmelserna om avflyttning i tjänstebostadskontrakten
inte bevakas, ett
normalt hyresförhållande automatiskt
uppstår, varigenom SJ går miste om
dispositionen av tjänstebostäderna på
obestämd tid. Det kan enligt min mening
icke råda någon tvekan om att
denna konsekvens ur drifts- och andra
synpunkter i åtskilliga fall skulle vara
mycket olycklig och att det därför inte
torde vara möjligt för SJ att annat än
i undantagsfall ge efter på kontraktens

Onsdagen den 3 november 1954.

Nr 27.

Svar p& fråga ang. av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder för att skilja vissa f. d.

SJ-anställda i Karlstad från deras innehavda tjänstebostäder.

bestämmelser om avflyttning. I de fall
som nu är aktuella inser jag i likhet
med interpellanten, att så ömmande
omständigheter föreligger, att speciella
hänsyn är motiverade och att en avflyttning
icke bör framtvingas med
mindre andra lägenheter, som rimligen
bör kunna accepteras, ställes till de
nu berörda familjernas förfogande. Enligt
vad jag under hand erfarit, ser
man inom järnvägsstyrelsen saken på
samma sätt.

Härpå anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det uttömmande
svar som jag har fått på min
fråga.

Min avsikt var att bereda möjlighet
till en saklig upplysning i ett fall, där
statens ställning som arbetsgivare uppmärksammats
i den diskussion som
uppstått bland allmänheten. Jag finner
svaret tillfredsställande och är särskilt
glad över den deklaration statsrådet
avgivit utöver upplysningarna i sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts på bordet liggande
proposition nr 220, angående bestridande
av ytterligare kostnader för
det svenska deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande på kammarens
bord vilande motioner:

nr 717 av herr Rubbestad och Jansson
i Benestad samt

nr 718 av herrar Nihlfors och Henriksson.

§ 5.

Föredrogs den av herr Andersson i
Björkäng vid kammarens nästföregånde

sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående förbättrade
möjligheter till djursjukvård i skogsbygderna
och andra glesbebyggda trakter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
om att få framställa interpellation
till herr statsrådet chefen för inrikesdepartementet
angående en effektivare
svensk forskning på multipelsklerosens
område.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Jansson i Benestad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående förläggningen
av domänstyrelsens ämbetslokaler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Jonsson i
Strömsund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående gällande
bestämmelser om underlättande
för partiellt arbetsföra att erhålla anställning
i statens tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

Nr 27.

Onsdagen den 3 november 1954.

Interpellation ang. skydd för rådjuren mot jagande hundar under fridlyst tid. —
Interpellation ang. de av förre finske censurchefen Kustaa Vilkuna lämnade uppgifterna
att material tillhörande den svenska utrikesförvaltningen kommit i orätta
händer.

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående missförhållanden,
som uppstått för de anställda
och för allmänheten genom personalindragningarna
vid statens järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Interpellation ang. skydd för rådjuren
mot jagande hundar under fridlyst tid.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! I en interpellation år
1948 påtalades hur hundar grasserade
bland rådjuren under vintermånaderna.
Interpellationen utmynnade i en
fråga om åtgärder till skydd för rådjursbeståndet.
Svaret på interpellationen
gick i gynnsam riktning. Vissa åtgärder
torde också ha vidtagits för att
hindra hundarnas framfart särskilt under
snörika vintrar.

Vad som gjorts är emellertid långt
ifrån tillräckligt. Alltjämt grasserar
lössläppta hundar bland rådjuren. De
jagar utan tillsyn, river och äter stycken
ur levande djur. Tidningarna innehåller
ofta skildringar från dylika
rådjurstragedier, och folk uppröres
över att detta fått fortsätta.

I Värmland har länets natur- och
djurskyddsförening tagit upp frågan
genom en omfattande opinionsyttring.
Någon gång under april innevarande
år införde föreningen i länstidningarna
ett upprop till dem som ville vara
med om en kampanj i syfte att hos
myndigheterna begära åtgärder för att
stoppa hundarnas framfart bland rådjuren.
Uppropet fick en mycket stor
anslutning, och ca 15 000 personer har
genom sina namnteckningar ställt sig
bakom detsamma. Utom dessa enskilda

personer har ett stort antal organisationer
av olika slag anmält sin anslutning
till kampanjen. Man kan konstatera
ett allmänt intresse för detta spörsmål
i de trakter där denna fråga är
aktuell.

I anslutning till vad här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande fråga:

Har statsrådet observerat den hets
och plåga rådjuren i vissa delar av
landet alltjämt utsättes för genom —
under för rådjuren fridlyst tid — jagande
hundar, och kan man vänta att
åtgärder snabbt vidtages i syfte att
uppnå skydd åt vårt lands rådjursbestånd? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. de av förre finske
censurchefen Kustaa Vilkuna lämnade
uppgifterna att material tillhörande den
svenska utrikesförvaltningen kommit i
orätta händer.

Herr von FRIESEN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I en finsk tidskrift har
förre chefen för den finska censuren
professor Kustaa Vilkuna publicerat
uppgifter, att bl. a. handlingar upprättade
av svenska diplomater skulle ha
kommit i orätta händer.

Utrikesdepartementet har meddelat,
att det kommer att utfärda en kommuniké
i ärendet. Spörsmålet synes dock
vara av den art, att riksdagen bör få
en redogörelse för sakförhållandet. Jag
hemställer därför om kammarens tillstånd
att till utrikesministern få framställa
följande fråga:

Vill herr utrikesministern lämna en
redogörelse för resultatet av undersökningen
rörande de av förre finske cen -

Onsdagen den 3 november 1954.

Nr 27.

Interpellation ang. utvidgade svenska insatser till hjälp åt underutvecklade länder. —
Interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade för bostadsproduktionens
uppehållande.

surchefen Kustaa Vilkuna lämnade uppgifterna,
att material tillhörande den
svenska utrikesförvaltningen kommit i
orätta händer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation ang. utvidgade svenska

insatser till hjälp åt underutvecklade
länder.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KILSMO (fp), som yttrade:

Herr talman! Med hänvisning till den
rådande världsnöden anhåller jag om
kammarens tillstånd att till hans excellens
statsministern få framställa följande
interpellation:

Har regeringen för avsikt att föreslå
1955 års riksdag utvidgade svenska insatser
till hjälp åt underutvecklade länder? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13.

Interpellation ang. redogörelse för de
åtgärder, som anses påkallade för bostadsproduktionens
uppehållande.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr CASSEL (h), som anförde:

Herr talman! Den normala gången
för finansieringen av bostadsbyggandet
är ju både när det gäller flerfamiljshus
och i fråga om egnahem, att
byggherren till eu början hos en affärsbank
söker och får ett byggnadskreditiv.
Detta kreditiv gör det möjligt
för honom att undan för undan betala
byggmästare, entreprenörer och materialleverantörer.
Sedan bygget blivit
färdigt och avsynat brukar byggnadskreditivet
utbytas mot inteckningslån.
Dessa inteckningslän lämnas normalt
inte av affärsbankerna utan av spar -

banker, försäkringsbolag eller hypoteksinrättningar
samt, såvitt avser
toppbelåning, av bostadsstyrelsen.

Efter vad som förekommit på kapitalmarknaden
under de senaste veckorna
har denna mekanism i viss mån
råkat i olag. I varje fall har fara uppstått
för att den snart nog kan komma
att råka i olag.

Genom den omfattande statliga upplåningen
torde sparbankerna, som redan
har knapp tillgång på pengar, bli
åderlåtna på betydande belopp i och
med att insättare tar ut medel från
sina bankräkningar för att likvidera
gjorda teckningar på det 4-procentiga
statliga obligationslånet. Sparbankerna
blir med hänsyn till detta åtminstone
under de närmaste månaderna urståndsatta
att i annat än relativt begränsad
omfattning överta byggnadskreditiv
från affärsbankerna. Redan nu har man
känning härav på sparbankshåll. Byggherrar
som vill utbyta sina kreditiv
mot inteckningslån nödgas därför
vänta.

Försäkringsbolagen har genom teckningar
på de under de senaste månaderna
emitterade statslånen blivit så
hårt engagerade, att de premieinkomster
de kan räkna med under innevarande
år och ett stycke in på nyåret
i de flesta fall redan torde vara tagna
i anspråk. Ej heller försäkringsbolagen
har därför möjlighet att under den
närmaste tiden lämna inteckningslån i
nämnvärd omfattning.

Återstår då hypoteksinrättningarna.
Som bekant erhåller dessa inrättningar
medel för sin utlåning genom att försälja
obligationer. Deras senaste obligationslån
är daterat den 15 april detta
år, och försäljningen av obligationerna
avstannade någon gång kring månadsskiftet
juli—augusti och har därefter
icke kunnat återupptagas. Detta gäller
såväl stadshypotekskassans som bostadskreditkassans
obligationer. Enligt

2 — Andra kammarens protokoll f.954. Nr 27.

Nr 27.

Onsdagen den 3 november 1954.

Interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade för bostadsproduktionens
uppehållande.

uppgift samlar sig ansökningar om erhållande
av hypotekslån nu på hög i
de olika hypoteksföreningarna. Ej heller
hypoteksinrättningarna har därför
i dagens läge möjlighet att uppträda
som långivare.

Den sammanlagda effekten av allt
detta är, att byggnadskreditiven har
kommit att bli liggande kvar hos affärsbankerna.
Medan samtliga byggnadskreditiv
den 31 augusti 1953 utgjorde
584 milj. kronor och den 30 september
1953, sedan bankerna övertagit
vissa kommunala byggnadskreditiv,
661 milj. kronor, är senaste tillgängliga
siffra — den 30 september 1954 —
1 157 milj. kronor. Praktiskt taget hela
denna kreditgivning torde avse affärsocli
bostadsfastigheter. Ansvällningen
har till viss del sin grund däri att avlyftningen
av byggnadskreditiven i augusti
och september månader nedgått
väsentligt för att därefter praktiskt taget
upphöra. Detta kan snart nog leda
till att affärsbankerna tvingas begränsa
utlämnandet av nya byggnadskreditiv,
vilket i sin tur får till följd att de som
vill bygga flerfamiljshus eller egnahem
blir urståndsatta att fullfölja sina
planer.

För den händelse icke snara åtgärder
kommer till stånd synes byggnadsverksamheten,
såvitt det gäller bostadshus,
kunna komma att allvarligt hindras
eller fördröjas på grund av finansieringssvårigheter.

I detta läge anhåller jag, herr talman,
om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att lämna
kammaren en redogörelse för de åtgärder
som statsrådet må anse påkallade
för att hålla bostadsproduktionen
uppe?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till reglemente
angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond,

nr 159, i anledning av väckta motioner
om bildande av ett statligt aktiebolag
med uppgift att i Norrland starta
vissa förädlingsindustrier och

nr 160, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om ledarhundar
till de blinda.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.31.

In fidem
Gunnar Brilth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STMLM 84
411040