1954 ANDRA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1954:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

iSfJ

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 25

18 — 20 oktober.

Debatter m. m.

Måndagen den 18 oktober Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 3

Interpellationer av:

herr Kollberg ang. den under senare år förekommande importen av

kött från Sydamerika, m. .............................. 5

herr Gustafsson i Borås ang. principerna för valutatilldelning för

religiösa och kulturella ändamål, m. m..................... 5

herr Jacobson i Vilhelmina ang. motiveringen för viss föreskrift i
kungörelsen den 24 april 1953 ang. förberedelser av vissa företag
enligt vattenlagen.................................. 7

herr von Friesen ang. skyldigheten för medicinalstyrelsen att avgiva

motivering för sina rättspsykiatriska utlåtanden ............ 10

herr Håstad ang. redogörelse för de skäl, som varit avgörande för
valutakontorets avslag å Internationa] Broadcasting Associations
ansökan om valutatillstånd för anordnande av vissa religiösa
radioutsändningar................................ 10

herr förste vice talmannen Skoglund ang. den ökade efterfrågan på
sjukvård och läkarbehandling, som den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande väntas medföra .................... 11

Tisdagen den 19 oktober

Interpellationer''av:

herr Ericsson i Näs ang. en broförbindelse mellan Öland och fastlandet
.............................................. 15

herr Rimmerfors ang. ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen
.............................................. 1®

Onsdagen den 20 oktober

Interpellation av herr Helén ang. rättvisare behandling i skattehänseende
av studiebidrag och sludieskulder...................... 18

1—Andra kammarens protokoll 195b. Nr 25.

Måndagen den 18 oktober 1954.

Nr 25.

Måndagen den 18 oktober.

Kl. 14.00

§ 1.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession, som
jag härmed förklarar öppnad.

§ 2.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ledamoten av denna kammare Edvard
Mårtensson i Smedstorp avled
hastigt den 20 augusti. Mårtensson har
tillhört kammaren sedan 1948 och nedlade
sitt huvudsakliga riksdagsarbete
inom jordbruksutskottet. Mårtenssons
bortgång betyder en svår förlust för
hela den bygd i sydöstra Skåne, som
han i många offentliga värv troget har
tjänat. Han var vid sin bortgång ledamot
av länsprövningsnämnden, länsbostadsnämnden
och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott.

Vi minns Mårtensson som en lugn
och saklig man, en blid människa och
god kamrat. Frid över hans minne!

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren ankomna
protokoll angående den i § 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 11 juni 1954.

Till justitiedepartementet hade den
5 juni 1954 från länsstyrelsen i Malmöhus
län inkommit fullmakt för fru
Mary Holmquist, Svalöv, vilken vid ny
röstsammanräkning blivit utsedd såsom

ledamot av riksdagens andra kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet
Oskar Adelsohn.

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 9 september 1954.

Till justitiedepartementet hade den
30 augusti 1954 från länsstyrelsen i
Kristianstads län inkommit fullmakt
för sågverksarbetaren Arvid Nilsson,
Lönsboda, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet
Oskar Adelsohn.

Vid dessa protokoll voro fogade de
däri avsedda fullmakterna för fru Mary
Holmquist, Svalöv, och sågverksarbetaren
Arvid Nilsson, Lönsboda, att inträda
såsom ledamöter av kammaren
för tiden till den 1 januari 1957 efter

Måndagen den 18 oktober 1954.

4 Nr 25.

respektive herrar Olofsson och Mårtensson.

Protokollen lades till handlingarna,
varefter herr talmannen meddelade, att
fru Holmquist och herr Nilsson i Lönsboda
intagit sina platser i kammaren.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökningar om
ledighet från riksdagsgöromålen:

Till Talmannen i riksdagens andra

kammare.

För fullgörande av uppdrag som medlem
av den svenska FN-delegationen
får jag härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från höstriksdagens
början till och med den pågående
FN-sessionens slut, vilket beräknas
inträffa under förra hälften av
instundande december månad.

Stockholm den 15 oktober 1954.

Jarl Hjalmarson.

Till Riksdagens andra kammare.

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen fr. o. m. den
18 oktober tills vidare för fullgörande
av offentligt uppdrag.

Norum, Molkom, den 6 september
1954.

A. Widén.

Till Riksdagens andra kammares kansli.

Härmed intygas att ledamoten av
riksdagens andra kammare Nils Jönsson,
Rossbol, Lockne, är intagen å Östersunds
lasarett för hjärtsjukdom och
sålunda tills vidare icke kan deltaga i
riksdagens den 28 ds begynnande arbete.

Östersund den 14/10 1954.

Erik Engelfeldt,
leg. läk.

Till Riksdagens andra kammare.

Undertecknad får härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet till
omkring den 25 november för att fullgöra
uppdrag som delegat i Förenta
Nationernas Generalförsamling och där -

efter under ca en månad studera arbetarskydd
och yrkeshygien i Amerika.

New York den 20 september 1954.

Brita Elmén.

Till Riksdagens andra kammares kansli.

Härmed får jag anmäla att jag är förhindrad
infinna mig till riksdagens
sammanträde måndagen den 18/10 1954.

Högaktningsfullt
Arvid Jonsson
i Skedsbygd.

Härmed intygas, att fru Tekla Torbrink,
Kalmar, den 14/9 1954 opererats
för cholelithiasis (gallsten) å Kalmar
lasarett. Fru Torbrink är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet förrän 1/11
1954.

Kalmar den 16/10 1954.

Erik Millbourn
Lasarettsläkare, Kirurg, avd.

Centrallasarettet

Kalmar.

Till Riksdagens andra kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anliålles
härmed om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 18
okt. till och med den 23 okt.

Malmö den 16 okt. 1954.

Erik Adamsson.

Riksdagsman Erik Adamsson har varit
intagen på kir. klin. Malmö Allm.
Sjukhus 6/10—15/10 på grund av bukåkomma,
vilken föranlett operation. På
grund härav har riksdagsman Adamsson
tillråtts vila minst t. o. m. 23/10.

Ovanstående intygas i tjänst.

Malmö 15/10 -54.

K. Franson,
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar Hjalmarson, Widén och
Jönsson i Rossbol samt fröken Elmén
tills vidare, herr Jonsson i Skedsbygd
innevarande dag samt fru Torbrink
till och med den 31 och herr Adamsson
till och med den 23 oktober 1954.

Måndagen den 18 oktober 1954. Nr 25. 5

den under senare år förekommande importen av kött från Sydprinciperna
för valutatilldelning för re -

Interpellation ang.

amerika, m. m. — Interpellation ang.

ligiösa och kulturella ändamål, m. m.

§ 5.

Interpellation ang. den under senare år
förekommande importen av kött från
Sydamerika, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KOLLBERG (fp), som anförde:

Herr talman! Vid den kontroll som
regelbundet förekommer beträffande
import av köttvaror framkom i april
månad i år, att fruset kött, som importerats
från vissa sydamerikanska stater,
vid ankomsten till Sverige i några
fall företedde hygieniska brister. Med
anledning härav vidtogs från berörda
myndigheters sida vissa åtgärder beträffande
kött som importerats från
Sydamerika. En särskild studiedelegation
har senare även besökt ifrågavarande
länder och avgivit rapport om
sina iakttagelser samt föreslagit vissa
åtgärder.

Det är uppenbart att de misstankar,
som sålunda framkommit i fråga om
den hygieniska beskaffenheten av importerat
kött, vållat oro bland den svenska
allmänheten, såväl bland konsumenterna
som bland landets jordbrukare.
Det synes sålunda lämpligt att en
redovisning inför riksdagen äger rum
om de närmare omständigheterna kring
dessa spörsmål.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

A. Vill herr statsrådet lämna en klarläggande
redogörelse för

1. omständigheterna kring den under
senare år förekommande importen av
kött från Sydamerika;

2. sambandet mellan denna import
och inom landet inträffade fall av paratyfus; 3.

de åtgärder, som av myndigheterna
vidtagits för att förhindra spridning

av sådant importerat kött som icke var
av tillfredsställande hygienisk beskaffenhet;
samt meddela

B. till vilket resultat den av statens
jordbruksnämnd till Sydamerika utsända
studiedelegationen kommit, samt
vilka åtgärder delegationen föreslagit
för att förbättra importköttets kvalitet
och kondition, och

C. vilka åtgärder herr statsrådet har
för avsikt att vidtaga beträffande kommande
import av kött och när den av
herr statsrådet tillsatta utredningsmannen
kan väntas komma att framlägga
förslag om effektivisering av importkontrollen
av animaliska livsmedel och
därmed sammanhängande spörsmål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. principerna för valutatilldelning
för religiösa och kulturella
ändamål, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den svenska firman International
Broadcasting Association AB
(IBRA) med pastor Lewi Pethrus som
firmatecknare ansökte den 15 juni 1954
hos valutakontoret om tillstånd att till
bank i Tanger få utbetala 1 920 000 kronor
avsett som likvid för utsändningstid
från radiostation i Tanger. Enligt
ett mellan IBRA och radioföretaget Société
CAPEC i Tanger ingånget avtal
skulle sändningarna enligt närmare
preciserade regler innehålla dels program
av religiös karaktär och dels kommersiell
reklam. Genom beslut den 30
juni 1954 avslog valutakontoret IBRA:s
hemställan utan att ange motivering.
Vid uppvaktning hos valutakontoret av
representanter för IBRA lät man från
valutakontorets sida förstå, att det var

Nr 25.

Måndagen den 18 oktober 1954.

Interpellation ang. principerna för valutatilldelning för religiösa och kulturella
ändamål, m. m.

nödvändigt att precisera de utländska
valutor, i vilka likviden i svenska kronor
skulle växlas. Det framhölls också,
att det icke var tänkbart att utländska
valutor skulle ställas till förfogande för
utövande av kommersiella reklamsändningar
för svenska affärsföretag med
reklam i Sverige för svenska varor. Vidare
anfördes att hänsyn borde tas till
den omständigheten att de svenska valutamyndigheterna
varit generösa i fråga
om tilldelning av utländska valutor
för missionsändamål.

Sedan Société CAPEC efter nya underhandlingar
med IBRA gått med på
att acceptera vissa inskränkningar i rätten
att förfoga över det utgående kronbeloppet,
anhöll IBRA i skrivelse till
valutakontoret den 10 juli 1954, att
ärendet skulle upptas till förnyad prövning.
Detta skedde men ledde till förnyat
avslag den 13 juli. Efter detta avslag
upptog IBRA nya förhandlingar
med Société CAPEC rörande ytterligare
modifikationer av det ursprungliga avtalet
för att gå de svenska valutamyndigheterna
till mötes. Genom nytt avtal
som slöts den 25 juli 1954 slopades
tanken på att sändningarna skulle omfatta
även kommersiell reklam, och de
skulle följaktligen helt bestå av program
av religiös karaktär. På denna
grundval riktades en tredje ansökan till
valutakontoret den 16 augusti 1954, vilken
emellertid även denna utan angiven
motivering avslogs genom beslut av
den 2 september 1954. Över detta beslut
har IBRA anfört besvär hos Kungl.
Maj:t genom underdånig skrivelse av
den 14 september 1954.

Det har väckt betydande uppmärksamhet
att IBRA vägrats valuta för radioverksamhet
utanför vårt lands gränser.
Det ter sig jämförelsevis lätt att förstå
valutamyndigheternas restriktiva
hållning, när det gäller penningöverföringar,
vilkas motivering är rent kommersiell.
Däremot ter det sig för en
bred opinion betydligt egendomligare

att valutatilldelning vägras för de syften
det här gäller. Vi står i själva verket
här inför ett exempel på hur rent ekonomiskt
betingade statliga regleringsåtgärder
reser sig som hinder mot andlig
och kulturell kommunikation.

I detta fall ter det sig så mycket mer
stötande dels som det i Sverige föreligger
ett statligt radiomonopol och dels
genom att de penningmedel, för vilka
rätt att inköpa främmande valuta begärts,
insamlats på frivillig väg såsom
missionsgåvor. Givarna av dessa gåvor
betraktar självfallet ändamålet som ytterst
angeläget och kan begripligt nog
icke acceptera att penningmedel, som
de frivilligt ställt till förfogande, icke
får användas till de syften till vilka de
har avsetts. Det bör även framhållas att
de icke motiverade avslagen från valutakontoret
lämnat IBRA i okunnighet
om de sakliga skälen för avslagen, och
IBRA har härigenom orsakats icke oväsentliga,
onödiga kostnader genom tidsödande
och kostnadskrävande förhandlingar
med Société CAPEC.

Med hänvisning till ovanstående ber
jag att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande interpellation: 1.

Anser herr statsrådet att till religiösa
och kulturella ändamål — där på
frivillig väg medel insamlats — valutatilldelning
skall ske efter generösa principer? 2.

Anser herr statsrådet, för den händelse
svaret på den första frågan blir
jakande, nödvändigt framlägga förslag
om sådan förändring av instruktionerna
för valutakontoret, att händelser som de
ovan relaterade icke mera skall behöva
inträffa?

3. Avser herr statsrådet att utan dröjsmål
upptaga till prövning de besvär,
som anförts genom IBRA:s skrivelse av
den 14 september 1954?

Denna anhållan bordlädes.

Måndagen den 18 oktober 1954.

Nr 25.

§ 7.

Interpellation ang. motiveringen för viss
föreskrift i kungörelsen den 24 april 1953
angående förberedelser av vissa företag
enligt vattenlagen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vid 1952 års riksdag
föreslog Kungl. Maj :t i proposition nr
52 vissa ändringar i vattenlagen på
grundval av ett av 1945 års vattensakkunniga
avgivet betänkande. I huvudsak
anslöt sig vederbörande departementschef
till de sakkunnigas förslag.
Men på en ytterst väsentlig punkt hade
en avvikelse skett, nämligen beträffande
frågan om förberedande av vissa
företag enligt vattenlagen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle
i fråga om större vattenkraft- och vattenregleringsföretag
anordnas ett särskilt
förberedande förfarande inför
länsstyrelse, som bl. a. skulle få befogenhet
att utse ett ombud med uppgift
att upprätthålla kontakt mellan företagaren
och de av företaget berörda intressena.
I ombudets uppgifter skulle
ingå att på lämpligt sätt motverka att
ortsbefolkningen i ovisshet om företagens
verkningar vidtoge förhastade åtgärder
samt att lämna ortsbefolkningen
upplysningar om hur den kunde tillvarataga
sina intressen. Ombudet skulle
även samråda med kommunala organ
och giva ortsbefolkningen tillfälle till
sammanträffanden.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle
en grundläggande bestämmelse om nyssnämnda
förberedelse meddelas i 11
kap. 27 § vattenlagen, medan närmare
föreskrifter skulle meddelas i en särskild
av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse,
vartill utkast utarbetats av de
sakkunniga.

Kungl. Maj ds förslag innebar i huvudsak
att det överlämnades till företagaren
själv att avgöra, huruvida och
i vilken form förberedande kontakt med
de motstående intressena skall upptagas,
och sammanföll närmast med de
synpunkter, som framhållits i den re -

servation, som avgivits av två av de
vattenlagssakkunniga.

Departementschefens frångående av
sakkunnigeförslaget på denna punkt
väckte kraftigt ogillande av representanter
i andra kammaren, främst de
västerbottniska riksdagsmännen, som i
en motion, nr 496, undertecknad av ledamöter
från samtliga demokratiska
partier i kammaren, fann det beklagligt,
att departementschefen ej ansett
sig kunna följa sakkunnigeförslaget på
denna punkt. Under den nuvarande
mycket kraftiga utbyggnadsverksamheten
ansåg motionärerna det förenat
med stora svårigheter för bygden att få
sina intressen tillgodosedda på grund
av att då ansökan om tillstånd till ett
företag kommer före vid vattendomstolen,
vore planerna på företaget i regel
så långt framskridna, att det icke vore
praktiskt möjligt att få önskvärda ändringar
till stånd. Det vore därför nödvändigt
att de stora företagen vore
grundligt förberedda redan före ansökningens
ingivande till vattendomstolen,
och vid en sådan förberedelse borde
representanter för bygdeintressena och
det allmänna i övrigt få medverka.

Vidare framhöll motionärerna att de
sakkunnigas förslag bereder möjlighet
att utan tyngande former främja det
samråd och samarbete som är behövligt
samt att ett betydande antal remissmyndigheter
har anslutit sig till de
sakkunnigas förslag. Bl. a. hade förslaget
i princip tillstyrkts av vattenöverdomstolen.
I motionen hemställdes att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
i fråga måtte antaga 11 kap. 27 §
6 mom. vattenlagen i den lydelse som
föreslagits av 1945 års vattenlagssakkunniga
ävensom uttala sig för anordnande
av ett förberedande förfarande i
huvudsaklig överensstämmelse med det
av de sakkunniga utarbetade utkastet
till tillämpningskungörelse.

Tredje lagutskottet, till vilken propositionen
hänvisats, framhöll i sitt avgivna
utlåtande, nr 12, att det enligt utskottets
mening vore ett värdefullt uppslag
som framförts av de sakkunniga.

8 Nr 25. Måndagen den 18 oktober 1954.

Interpellation ang. motiveringen för viss föreskrift i
angående förberedelser av vissa företag

De skäl, som föranlett departementschefen
att — i överensstämmelse med en
vid sakkunnigeförslaget fogad reservation
— lägga i företagarens hand att
avgöra om, och i vilken form, förberedande
åtgärder av här avsett slag skall
vidtagas, är enligt utskottets mening
icke helt övertygande. Det måste anses
som en brist att företag, som inom vidsträckta
områden förändrar landskapsbilden
och kanske nödvändiggör omfattande
befolkningsomflyttningar, planlägges
och förberedes utan att de intressen
som på ett kännbart sätt beröres
av företaget får tillfälle att i betryggande
former framföra sina synpunkter.

Vid sin prövning av frågan hade utskottet
kommit till följande förslag, som
innebär en mellanståndpunkt mellan de
sakkunnigas (motionärernas) och departementschefens
åsikt. Den i propositionen
föreslagna bestämmelsen i 11
kap. 27 § C mom. skulle kompletteras
med ett bemyndigande för företagare
att vidtaga åtgärder för ändamål varom
i bestämmelsen är fråga. Dylika föreskrifter
torde emellertid ej, enligt utskottets
uppfattning, nödvändigtvis behöva
omfatta riket i dess helhet; de bör
kunna inskränkas att gälla viss del därav,
t. ex. visst vattenområde inom vilket
en omfattande exploateringsverksamhet
väntas.

Utskottet framhåller även att då
Kungl. Maj:t finner anledning taga det
av utskottet föreslagna bemyndigandet
i anspråk synes det av de sakkunniga
utarbetade utkastet till kungörelse i huvudsak
kunna tjäna till ledning.

Utskottet hemställde enhälligt att riksdagen
— med förklaring, att riksdagen
funnit viss ändring böra företagas i
det genom förevarande proposition
framlagda lagförslaget — måtte för sin
del antaga förslaget med den ändringen,
att till 11 kap. 27 § 6 mom. fogas ett
andra stycke av följande lydelse:
Konungen äger för riket i dess helhet
eller viss del därav meddela bestämmel -

kungörelsen den 24 april 1953
enligt vattenlagen.

ser angående skyldighet för den som
vill utföra företag enligt denna lag att
före ansökningens ingivande vidtaga åtgärder
för ändamål, varom i första
stycket sägs, samt att gälda kostnad,
som i samband med sådan förberedelse
åsamkas det allmänna.

När så ärendet kom upp till avgörande
i kamrarna den 2 april, bifölls
utskottets förslag enhälligt och utan debatt
i båda kamrarna. Då motionärerna
vunnit sitt syfte fanns ju ingen anledning
från deras sida att göra något inlägg.
De fattade besluten skulle träda i
kraft den 1 januari 1953 och av Kungl.
Maj:t i anslutning därtill utfärdad tilllämpningskungörelse
den 15 maj 1953.

De av riksdagen beslutade förändringarna
i vattenlagen mottogs av befolkningen
i de trakter, som hotades av
de planerade vattenregleringarna, med
stor tillfredsställelse. Särskilt var detta
förhållandet inom Västerbottens läns
lappmark, där regleringar av Ransaren,
Kultsjön, Malgomaj och Volgsjön inom
Vilhelmina kommun, Storuman och
Umnässjön inom Stensele kommun samt
kraftverksbyggena Grundfors och Umluspen
i Stensele kommun och Bålforsen
inom Lycksele kommun hotade bygderna.
De redan verkställda regleringarna
av Vojmsjön, Vilhelmina kommun,
Borgasjön och Ormsjön, Dorotea kommun,
hade väckt starkt missnöje och
ovilja bland ortsbefolkningen och de
kommunala organen. Nu såg man i de
nya bestämmelserna en ljusning framför
allt när det gällde den förberedande
planeringen av de blivande sjöregleringarna.

Men dessa förhoppningar har för
lappmarkens del fullständigt grusats.
Det liar nämligen visat sig, att chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet
Norup, vid utfärdandet av tillämpningskungörelsen
(SFS 177/1953) dragit ett
brett streck över riksdagsbeslutet och
gjort detsamma fullständigt verkningslöst
för Västerbottens lappmarks vid -

Måndagen den 18 oktober 1954.

Nr 25.

Interpellation ang. motiveringen för viss föreskrift i kungörelsen den 24 april 1953

angående förberedelser av vissa företag

kommande genom ett tillägg, varigenom
kungörelsen, som skulle träda i kraft
den 15 maj 1953, ej skall äga tillämpning
å företag, beträffande vilka ansökan
ingives till vattendomstolen före
den 1 juli 1954.

Detta märkliga tillägg i kungörelsen,
som icke kan stödja sig på propositionen,
utskottsutlåtandet eller riksdagsbeslutet,
har, som ovan nämnts, gjort
lagändringen verkningslös, enär vattenkraftsintressena
för att undkomma tilllämpningen
att de nya bestämmelserna
på »löpande band» inlevererat ansökningar
till vattendomstolarna innan den
generöst tilltagna tidsfristen utgick.

Före den 1 juli i år hade till Mellanbygdens
och Norrbygdens vattendomstolar
ansökningar inkommit i nära nog
alla större och betydelsefulla sjöreglerings-
och kraftverksbyggnadsmål som
är att vänta inom såväl lappmarken
som länet i dess helhet. Så låg exempelvis
vid fristens utgång ansökningar inne
rörande regleringar av de stora fjällsjöarna
Ransaren, Kultsjön och Malgomaj
inom Vilhelmina kommun, Storuman
och Umnässjön inom Stensele
kommun samt de stora kraftverksbyggena
i Grundfors, Stensele, och Bålforsen
inom Stensele och Lycksele kommuner
samt för länet i övrigt bl. a.
kraftverksbyggena i Stornorrforsen i
Umeå landskommun.

Det kan med absolut säkerhet fastslås,
att man på kraftverkshåll varit
fullt medveten om att kungörelsens undantagsbestämmelse
varit till kraftverksintressenas
fördel. Därom vittnar
inte minst den forcering, som ägt rum
för att hinna få in ansökningarna före
den 1 juli i år. Belysande är i detta
fall den brådska, som ådagalades exempelvis
rörande ansökan om kraftverksbygge
i Stensele. Här kunde man —
trots all möjlig forcering -— inte lämna
in ansökan till Norrbygdens vattendomstol
förrän på fristens sista dags sista
timmar, alltså först den 30 juni 1954!

enligt vattenlagen.

Det sist anförda ställer hela gången
av ansökningsförfarandet i blixtbelysning.

Man kan nog, när det gäller Västerbottens
läns lappmark, säga, om man
undantar fallsträckorna mellan Kultsjön
och Malgomaj, där två å tre kraftverk
planeras, att de ansökningar, som
före den 1 juli i år inkommit till Mellanbygdens
och Norrbygdens vattendomstolar,
har en sådan omfattning, att
de praktiskt taget omspänner hela lappmarkens
sjösystem och att vad som nu
återstår är bagatellartat, sett mot de ansökningar,
vilka under den utsträckta
»nådatiden» i rasande tempo inlevererades
till vattendomstolarna.

Jag tvekar icke att påstå, att det inträffade
är ett hårt och orättfärdigt slag
mot en bygd, vilken kommer att få bära
de tunga bördorna av de stora och i
vissa fall obotliga skadeverkningar, som
otvivelaktigt kommer att uppstå till
följd av de ingrepp vattenregleringarna
för med sig. Västerbottens läns lappmark
hade, synes det mig, icke bort tillfogas
den oförrätt, som det nyssnämnda
beslutet innebär och vars konsekvenser
i dagens läge icke låter sig överblickas.
En konsekvens, varom ingen
tvekan kan råda, kan nu fastslås, den
nämligen, att den utflyttning, som ägt
rum från de byar, som beröres av de
planerade och redan utförda sjöregleringarna,
kommer att fortgå i ökad omfattning.

Hur kommer framtiden att te sig för
dessa trakter? Det är en fråga, som man
gör sig uppe i lappmarken.

Och man frågar också: Vad är anledningen
till det fattade beslutet?

Med stöd av det anförda anhåller jag
härmed om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
spörsmål:

Vilka omständigheter motiverade herr
statsrådets åtgörande alt vid utfärdandet
av Kungl. Maj:ts kungörelse nr 177/

Nr 25.

Måndagen den 18 oktober 1954.

Interpellation ang. skyldigheten för medicinalstyrelsen att avgiva motivering för
sina rättspsykiatriska utlåtanden. — Interpellation ang. redogörelse för de skäl,
som varit avgörande för valutakontorets avslag å International Broadcasting
Associations ansökan om valutatillstånd för anordnande av vissa religiösa radioutsändningar.

1953 angående förberedelser av vissa
företag enligt vattenlagen, som skulle
träda i kraft den 15 maj 1953, göra det
tillägget att densamma icke skulle äga
tillämpning å företag, beträffande vilka
ansökan ingivits till vattendomstol före
den 1 juli 1954?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. skyldigheten för medicinalstyrelsen
att avgiva motivering

för sina rättspsykiatriska utlåtanden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr von FRIESEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Efter motion vid 1953
års riksdag föreslog samma års första
lagutskott i sitt utlåtande nr 33 ändrad
lydelse av 44 § sinnessjuklagen den
19 september 1929. Ändringen var av
den innebörden, att medicinalstyrelsen
skulle åläggas att, liksom undersökningsläkare,
motivera sina rättspsykiatriska
utlåtanden. Riksdagen beslöt i
enlighet med utskottets hemställan. Lag
i enlighet med förslaget utfärdades den
22 maj 1953 och trädde i kraft den 1
juli samma år.

Enligt en undersökning av dr Axel
Wersén, publicerad i Svensk Läkartidning
1954:36, synes medicinalstyrelsen
i varje fall i tolv refererade ärenden
ha åsidosatt sin skyldighet att avgiva
motivering för sitt utlåtande.

Såvitt bekant har någon åtgärd — exempelvis
anmälan till justitiekanslern
— icke vidtagits mot medicinalstyrelsen.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet rikta följande
fråga:

Vilka åtgärder har herr statsrådet
vidtagit med anledning av att medicinalstyrelsen
i viss utsträckning synes

underlåta att fullgöra sin lagstadgade
skyldighet att avgiva motivering för
sina rättspsykiatriska utlåtanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Interpellation ang. redogörelse för de
skäl, som varit avgörande för valutakontorets
avslag å International Broadcasting
Associations ansökan om valutatillstånd
för anordnande av vissa religiösa
radioutsändningar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HÅSTAD (h), som anförde:

Herr talman! Pingströrelsen i Sverige
har liksom andra utanför statskyrkan
stående organisationer av religiös
karaktär endast i begränsad utsträckning
fått framträda i svensk radio. På
grund härav har rörelsen under flera år
sökt få till stånd egna radioutsändningar
för sin kristna förkunnelse. Syftet
har varit att stärka det kristna arbetet
icke blott i vårt land utan även i andra
europeiska länder och på missionsfälten.

Under år 1954 beslutade Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm, på hemställan
från representanter för övriga svenska
pingstförsamlingar, att bilda en stiftelse,
som fick namnet »Stiftelsen för
främjande av evangelisk radioverksamhet».
Denna skall ha till ändamål att såsom
ett samlande organ förmedla och
emottaga gåvor och därmed understödja
och bedriva mission genom radioutsändningar
på olika språk från lämpliga
stationer till missionsområden av
alla slag samt att själv anordna och bereda
möjligheter för andra att anordna
radioutsändningar med evangeliskt budskap
i tal, bön, sång och musik. Den
nämnda stiftelsen har organiserat ett
insamlingsarbete, vars resultat visar att
intresset inom pingströrelsen för radioverksamheten
är mycket stort.

Måndagen den 18 oktober 1954.

Nr 25.

Interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling, som den
obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

Den 10 juni 1954 träffades avtal mellan
ett av pingströrelsen här upprättat
bolag International Broadcasting Association
(IBRA) å ena och Société
CAPEC i Tanger å andra sidan om utsändningstid
för religiösa radioutsändningar
från en radiostation i Tanger.
Därjämte skulle reklamsändningar förekomma.

Den 15 juni 1954 ingav IBRA en ansökan
till valutakontoret om valutatillstånd
för anordnande av radioutsändningar
från CAPEC, Tanger. Till ansökan
var fogad kontraktavskrifter av
nyssnämnda avtal. I skrivelsen framhölls
bl. a. följande:

»Den första anledningen till att denna
verksamhet lägges upp är av ansvar
inför att vi som kristna gör vår insats
för evangelii spridning, och vi är övertygade
om att detta instrument skall
betyda mycket för såväl vår inre som
yttre mission. Därutöver tro vi, det skall
vara möjligt att under djupt ansvar och
i förening med vår kristna linje kunna
utföra en för landet gagnelig gärning
sett ur kommersiell synpunkt. Vår uppriktiga
avsikt är att kunna göra vår
insats på ett sätt, som gagnar alla
parter.»

Den 30 juni meddelade valutakontoret
— utan motivering — att den inlämnade
ansökningen inte kunde bifallas.
Vid närmare förfrågan angående
motiven för avslaget hänvisade valutakontorets
styrelse i första hand till att
utländska valutor inte kunde ställas till
förfogande för kommersiella reklamsändningar
i Sverige för svenska varor.

Efter nya förhandlingar mellan de i
radioverksamheten intresserade parterna,
vid vilka Société CAPEC accepterade
vissa inskränkningar i rätten att
förfoga över de svenska pengarna, inlämnades
den 10 juli ny anhållan till
valutakontoret om valutatilldelning.
Som svar härpå meddelade valutakontoret
den 13 juli 1954 — utan motivering
—- att dess tidigare beslut stod fast.

Förhandlingar togs återigen upp mellan
parterna, och överenskommelse träffades
om att de kommersiella reklamsändningarna
skulle slopas. Med utgångspunkt
från detta avtal inlämnades
för tredje gången, den 16 augusti, ansökan
till valutakontoret om valutatilldelning.
Den 2 september 1954 avslogs
även denna ansökan utan motivering.

Godkännandet av den valutaaffär,
som här berörts, är ett oundgängligt
villkor för pingströrelsens möjligheter
att via radion i Tanger bedriva religiösa
radioutsändningar. De människor, som
varit med och skänkt bidrag till den
radioverksamhet som det här är fråga
om, har enligt min mening skäl att fråga
sig hur det kan vara möjligt att en statlig
regleringsmyndighet kan äga rätt
att besluta i en fråga med så vidsträckta
konsekvenser. Då valutakontoret inte
ansett det behövligt att motivera sina
beslut skulle det vara ägnat att skingra
mycken misstro och oro om herr statsministern
kunde redogöra för de motiv
som legat till grund för valutakontorets
beslut.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
hans excellens herr statsministern få
framställa följande fråga:

Vill Eders Excellens för kammaren
redovisa de skäl vilka varit avgörande
för valutakontorets avslag å International
Broadcasting Associations ansökan
om valutatillstånd för anordnande av
religiösa radioutsändningar från Société
CAPEC i Tanger?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. den ökade efterfrågan
på sjukvård och läkarbehandling
som den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande väntas medföra.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) erhöll på begäran ordet och
yttrade:

12 Nr 25. Måndagen den 18 oktober 1954.

Interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling som
den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

Herr talman! Om drygt två månader
skall den obligatoriska sjukförsäkringen
genomföras. Över 7 miljoner människor
kommer att omfattas av försäkringen.
De nuvarande erkända sjukkassorna,
riksförsäkringsanstalten, landstingen,
läkarna och annan personal,
som har administrativa uppgifter inom
sjukvården, skattemyndigheterna, pensionsstyrelsen,
de kommunala pensionsnämnderna
och andra statliga och kommunala
myndigheter får efter denna
tidpunkt nya och i en del fall betydligt
ökade arbetsuppgifter.

Redan vid riksdagens behandling av
sjukförsäkringsfrågan år 1953 gav högerpartiets
representanter i riksdagen
uttryck för en kritisk uppfattning till
de praktiska möjligheterna att på så
kort tid som l1^ år genomföra en socialreform
av den omfattning det här
gäller. Partiets talesmän hänvisade bl.a.
till den då aktuella läkar- och sjuksköterskebristen,
till den rådande överbeläggningen
på både kropps- och sinnessjukhusen,
till bristen på materiella resurser
över huvud, när det gäller sjukvården,
och till svårigheterna att på
kort tid bygga ut den administrativa
apparat, som skulle erfordras för att
handhava en försäkring för hela landets
befolkning. I sin kritik på dessa
punkter fick även högerpartiet stöd från
talesmän för andra partier.

Lovvärda ansträngningar från myndigheterna
synes under den förlidna tiden
ha gjorts för att möta det ökade
tryck på sjukvårdens resurser och den
ökade efterfrågan på effektiv administration,
som sjukförsäkringsreformens
genomförande kommer att medföra. Tiden
har dock varit för knappt tillmätt,
och några långtidsförberedelser har ej
kunnat göras.

Den rådande läkarbristen har sålunda
icke kunnat övervinnas. Enligt medicinalstyrelsens
officiella statistik
fanns totalt i landet den 1 januari 1953
cirka 5 290 läkare, varav 4 850 beräkna -

des vara yrkesverksamma. Den 1 juli
detta år var motsvarande siffror 5 400
respektive 5 000. Detta innebär att landet
f. n. har en yrkesverksam läkare
på 1 440 människor. I diskussionen angående
hur många läkare det bör finnas
på ett visst antal invånare brukar som
idealtillstånd räknas 1 läkare på 1 000
invånare. I dagens läge har vi sålunda
en latent brist av cirka 3 000 läkare.
Samma förhållande gäller tillgången på
sjuksköterskor. Ej heller där är personalbehovet
på långt när täckt.

När det gäller sjukvårdens materiella
resurser synes förhållandet vara detsamma.
Den allt vanligare överbeläggningen
på sjukhusen är ett av tecknen
på den aktuella bristen på vårdplatser.
De långa väntetiderna vid poliklinikerna
pekar på att ej heller den öppna
vården är tillräckligt utbyggd. Svårigheterna
för de kroniskt sjuka att få anstaltsvård
har under de senaste åren
varit synnerligen allvarliga. Spenshults
reumatikerhem har f. n. 124 vårdplatser,
och vårdtiden är där cirka 6—8
veckor. Väntelistan upptar cirka 400
människor. Bristen på vårdplatser för
de kroniskt sjuka utgör ett socialt problem
av stor omfattning.

Sammanfattningsvis måste konstateras
att utbyggnaden av kroppssjukhusen,
av poliklinikväsendet, av sinnessjukhusen,
av kronikervården etc. under
de senäste åren ej skett i sådan takt
att dessa institutioner är beredda att
möta den ökade efterfrågan på vård och
behandling, som sjukförsäkringens genomförande
i och för sig kommer att
medföra.

En väsentlig förutsättning för att försäkringen
redan från början skall kunna
löpa någorlunda friktionsfritt är att
samtliga de myndigheter och organ,
som kommer att handhava försäkringen
eller på något annat sätt beröres därav,
har klart informerats om försäkringens
innebörd. Enligt uppgift har riksförsäkringsanstalten
å ena sidan och sjukvår -

Måndagen den 18 oktober 1954.

Nr 25.

Interpellation ang. den ökade efterfrågan på sjukvård och läkarbehandling som
den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande väntas medföra.

dens huvudmän, landstingen, de centrala
sjukkassorna, läkarna och deras
organisationer m. fl. å andra sidan under
sommaren och hösten haft kontakter
om en hel del praktiska frågor i anledning
av försäkringens genomförande.
Mycket återstår emellertid, och något
över två månader innan försäkringen
skall vara genomförd har exempelvis
landstingen ännu ej fått klara direktiv
om på vilket sätt sjukförsäkringen kommer
att inverka på de under landstingen
liggande institutionernas arbetsuppgifter.
Detsamma gäller läkarna, som
ännu ej underrättats om på vad sätt och
i vilken utsträckning deras administrativa
uppgifter, såsom ifyllande av blanketter,
utfärdande av särskilda läkarintyg
etc. kommer att påverkas. Åtskilliga
direktiv och följdförfattningar saknas.
Nödvändiga formulär har ännu ej
fastställts etc.

Orsaken till dessa brister torde till
någon del ligga i att försäkringen ännu
ej fått sin slutliga utformning. 1951
års socialförsäkringsutredning är sålunda
fortfarande sysselsatt med att lösa
frågan om omfattningen av bl. a. folkpensionärernas
sjukförsäkring. Huvudorsaken
synes emellertid vara att myndigheterna
fått för kort tid på sig att
tänka igenom de praktiska verkningarna
av en försäkring av den omfattning
det här gäller.

Den oro som på flera håll givits uttryck
för, när det gäller möjligheterna
att genomföra den obligatoriska sjukförsäkringen,
synes mig i första hand böra
bemötas med en intensifierad verksamhet
från de ansvariga myndigheternas
sida, men en information från regeringen
om vilka åtgärder som vidtagits
intill dags datum synes mig kunna bidraga
till att skapa större klarhet i
frågan.

På grund av vad ovan anförts får jag
anhålla om kammarens tillstånö att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1) Vilka åtgärder har vidtagits för att
möta den ökade efterfrågan på sjukvård
och läkarbehandling, som den obligatoriska
sjukförsäkringens genomförande
väntas medföra samt för att lösa
den akuta läkarbristen, sjuksköterskebristen
och sjukvårdens övriga personalfrågor? 2)

Har erforderliga direktiv, följdförfattningar,
formulär etc. fastställts för
att av sjukförsäkringen berörda myndigheter
och institutioner skall kunna
handhava den obligatoriska sjukförsäkringen
redan från och med den 1 januari
1955?

3) Har erforderlig information, och i
så fall på vilket sätt, lämnats landsting,
sjukkassor, pensionsnämnder, privata
socialförsäkringsbolag och övriga av
sjukförsäkringen berörda parter om
försäkringens verkningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 217, angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m., tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till universitetet i
Göteborg och Stockholms högskola
m. in., i vad propositionen avser den
högre undervisningen i skeppsbyggen,
motionen nr 704 av herr Stähl m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 145, angående inrättande av

Nr 25.

Tisdagen den 19 oktober 1954.

ytterligare extra ordinarie tjänster vid
de statliga krisorganen, m. m., motionen
nr 705 av herrar Gustafsson i
Stockholm och Henriksson; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 212, angående reformering av
läkarutbildningen motionerna nr 706

—708 av herr von Friesen och nr 709
av herr Munktell.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.19.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 19 oktober.

Kl. 16.00.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds & bordet vilande
proposition nr 217, angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m.

§ 2.

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet följande på
kaminarens bord liggande motioner,
nämligen

nr 704 av herr Ståhl m. fl.,
nr 705 av herrar Gustafsson i
Stockholm och Henriksson,
nr 706—708 av herr von Friesen och
nr 709 av herr Munktell.

§ 3.

Föredrogs den av herr Kollberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruks -

departementet angående den under senare
år förekommande importen av
kött från Sydamerika, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående principerna
för valutatilldelning för religiösa
och kulturella ändamål, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Jacobson i
Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
motiveringen för viss föreskrift
i kungörelsen den 24 april 1953 angående
förberedelser av vissa företag enligt
vattenlagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 19 oktober 1954.

Nr 25.

Interpellation ang. en broförbindelse mellan Öland och fastlandet.

§ 6.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående skyldigheten
för medicinalstyrelsen att avgiva
motivering för sina rättspsykiatriska
utlåtanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
redogörelse för de skäl, som varit avgörande
för valutakontorets avslag å
International Broadcasting Associations
ansökan om valutatillstånd för anordnande
av vissa religiösa radioutsändningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr förste vice
talmannen Skoglund vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då borlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående den ökade efterfrågan på
sjukvård och läkarbehandling, som den
obligatoriska sjukförsäkringens genomförande
väntas medföra.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Interpellation ang. en broförbindelse
mellan Öland och fastlandet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ERICSSON i Näs (bf), som anförde: Herr

talman! önskemålet om en bro

mellan Öland och fastlandet är av gammalt
datum men har på senaste åren
blivit alltmer aktuellt. Behovet av en bro
över Kalmarsund har klart framgått av
en trafikprognos, som nyligen utarbetats
av professor Torsten Åström, Stockholm,
på uppdrag av Kalmar läns kommunikationsråd.
Prognosen väntas bli
offentliggjord inom den närmaste tiden.
Frågan har därmed i viss mån kommit
i ett nytt läge.

Det är inte min mening att här ge
någon uttömmande historik över denna
kommunikationsfrågas tidigare öden,
jag vill bara nämna några data. Redan
1933 hemställdes i en riksdagsmotion
av herr Wagnsson m. fl. om en skyndsam
utredning i saken. För motionen
talade bland andra herr Nilsson i Gränebo
och herr Lindhagen, vilken beklagade
om förslaget rörande en broutredning
skulle stranda på »en kompakt
egoism på fastlandet». Motionen avslogs
sedan bl. a. en talare hade skildrat de
tekniska svårigheterna att genomföra
projektet; han hade t. ex. med egna ögon
sett hur isen i Kalmarsund kan tornas
upp »så högt ungefär som till läktaren
här i kammaren».

Vid 1939 års riksdag väcktes nya motioner
om en utredning genom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens försorg rörande
broförbindelse över Kalmarsund.
Motionärerna betonade att en broförbindelse
till Öland måste anses vara ett
riksintresse och att en bros många fördelar
framför en färja i detta fall är
synnerligen påtagliga. Statsutskottet tillstyrkte
motionen, och riksdagens båda
kamrar biföll utan rösträkning utredningsförslaget.

Från ölandsbcfolkningens sida har
önskemålet om en bro kommit till uttryck
i åtskilliga sammanhang under
årens lopp. Det kan bl. a. nämnas att
Ölands RBF 1950 hemställde hos länsstyrelsen
i Kalmar, att projektet med en
landsvägsbro över Kalmarsund skulle
fullföljas med all kraft.

I år har som bekant AB Armerad be -

Nr 25.

Tisdagen den 19 oktober 1954.
Interpellation ang. ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen.

tong lagt fram ett förslag till bro över
Kalmarsund. Enligt upplysningar som
har lämnats av verkställande direktören
Bo Ekelund innebär förslaget i största
korthet följande: Planläge: väg- och vattens
södra alternativ enligt 1949 års förslag
(Kalmar—Färjestaden). Fri bredd
8,5 m. Total brolängd 5 500 m. Total
längd av vägbankar 2 000 m. Fritt spann
över segelrännan 94 m. Segelfri höjd
43 m. Övriga brospann är 135 stycken
till antalet, varierande från 35 till 58 m.
Om väg- och vattens kostnadsberäkning
omräknas till dagens priser (deras beräkning
grundar sig på 1945 års priser)
kommer man till en kostnad av omkring
50 miljoner kronor exklusive räntor
under byggnadstiden, fyra år. En
sådan byggnadskostnad kan finansieras
under förutsättning dels av inkomster
enligt professor Åströms prognos, dels
av 40 års koncessionstid.

Ett senare förslag av de tyska Kruppverken
vill förlägga bron mellan Skäggenäs
och Stora Rör. Där är sundet smalast,
och järnkonstruktionen behöver
inte bli mer än 2 500 m lång. Kruppbolaget
har enligt uppgifter i pressen erbjudit
sig att bygga bron för 25 miljoner
kronor.

Ölands förbindelser med fastlandet är
otidsenliga och otillräckliga. Bristfälligheterna
kan befaras bidra till en isolering,
som måste få menliga följder för
landskapets näringsliv liksom för dess
sociala och kulturella utveckling. Goda
transportmöjligheter är ett grundvillkor
för näringslivets förkovran. För det
öländska jordbruket och fisket blir en
modern broförbindelse till stort gagn
genom att transporterna till fastlandet
väsentligt underlättas. Även turistlivet
har allt att vinna på att en effektiv förbindelseled
skapas, detta inte minst med
hänsyn till den pågående starka tillväxten
av motorfordonsbeståndet. En
snabb och rationell lösning av denna
för Ölands framtid betydelsefulla kommunikationsfråga
ter sig från många
synpunkter som angelägen, ja ofrånkomlig.

Med stöd av vad som här har anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande
fråga:

År herr statsrådet beredd att överväga
och vidta åtgärder för en snar lösning
av frågan om cn broförbindelse mellan
Öland och fastlandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. ordnandet av den
andliga vården vid sjukhusen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! I sitt svar på en interpellation
av hr Swedberg i andra kammaren
under vårriksdagen 1953 angående
den andliga vården vid sjukhusen
ställde herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet i utsikt att om
möjligt kunna förelägga 1954 års riksdag
ett förslag i ärendet. Detta nar tydligen
icke blivit möjligt.

Det nuvarande läget inom den andliga
vården vid landets sjukvårdsanstalter
är minst sagt otillfredsställande.
Man torde utan överdrift kunna säga,
att det råder oro i landet inför det långa
dröjsmålet med en permanent och för
alla parter lycklig lösning av denna fråga.
Ordnandet av den andliga vården
vid sjukvårdsinrättningarna har sedan
ett årtionde i väntan på sakkunnigeutredningen
av 1943 och dess resultat mer
eller mindre fått karaktären av ett provisorium.
Att frågans lösning låter vänta
på sig även sedan de sakkunniga framlagt
sitt förslag sammanhänger uppenbarligen
med att man velat avvakta den
slutliga pastoratsindelningen. Detta underströks
också av ecklesiastikministern
i andra kammaren den 21 april 1953.
Man kan förstå statsmakternas önskan
att beträffande de statskyrkliga sjukhustjänsterna
och deras finansiering sätta
in problemet i detta större sammanhang.

Tisdagen den 19 oktober 1954.

Nr 25.

Interpellation ang. ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen.

Frågan har emellertid också en annan
sida. Enligt 1943 års sakkunnigeförslag
om den andliga vården vid sjukhusen
förutsattes en ekumenisk lösning av
detta ärende. Detta synes innebära, att
frågan om den andliga vården vid sjukhusen
borde kunna lösas såsom en i
förhållande till pastoratsreformen självständig
fråga.

Med tanke på den betydelse som själavården
har i och för sig men även för
en rationellt bedriven kroppssjukvård
och med anledning av det livliga intresse,
för att inte säga den oro, som
denna fråga på nytt utlöst inom vida
kretsar av vårt folk, anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Är herr statsrådet i tillfälle att
lämna något meddelande om tidpunkten,
när Kungl. Maj:ts förslag om ordnandet
av den andliga vården vid sjukhusen
kan föreläggas riksdagen?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att denna fråga, oavsett om den måste
sammankopplas med pastoratsreformen
eller icke, kommer att få en verkligt
ekumenisk lösning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 18 oktober 195b.

Anmäldes, att stenografen Fritiof A.
Klason avlidit. Med anledning härav
förordnades kanslisten sekreteraren

jur. kand. Sune K. Johansson till stenograf
och amanuensen jur. kand. Per
Stenberg till kanslist hos kammaren.

Vidare bifölls eu av stenografen hos
kammaren jur. kand. Brit-Marie Ericsson
gjord framställning om tjänstledighet
från sin stenografbefattning under
innevarande höstsession för tjänstgöring
i Svea hovrätt; och förordnade
herrar deputerade fil. stud. Gunnar
Ljusterdal att med frånträdande av förordnandet
som reservstenograf under
samma tid vara stenograf hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 12.

Anmäldes, att till herr förste vice
talmannen under sammanträdet avlämnats
följande motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 208, angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
m. m., motionerna: nr

710 av fröken Vinge m. fl.,
nr 711 av herrar Gustafson i Göteborg
och Dahlén samt

nr 712 av fru Sandström; och
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 212, angående reformering av
läkarutbildningen motionerna:

nr 713 av herrar Larsson i Luttra
och Larsson i Hedenäset samt

nr 714 av fru Eriksson i Stockholm.
Dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.13.

In fidem
Gunnar Britth.

•>

Andra kammarens protokoll 195b. Nr 25.

Nr 25.

Onsdagen den 20 oktober 1954.

Onsdagen den 20 oktober.

Kl. 16.00.

S 1.

Upplästes följande till kammaren
inkomna skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare.

Sedan jag den 15 oktober 1954 tillträtt
tjänsten som borgarråd i Stockholms
stad, får jag härmed avsäga mig
min befattning som ledamot av riksdagens
andra kammare.

Stockholm den 20 oktober 1954.

Folke Kyling.

Denna avsägelse blev av kammaren
godkänd.

§ 2.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen:
nr 710 av fröken Vinge m. fl.,
nr 711 av herrar Gustafson i Göteborg
och Dahlén,

nr 712 av fru Sandström,
nr 713 av herrar Larsson i Luttra
och Larsson i Hedenäset samt
nr 714 av fru Eriksson i Stockholm.

§ 3.

Föredrogs den av herr Ericsson i
Näs vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
en broförbindelse mellan Öland och
fastlandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpella -

tion till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående
ordnandet av den andliga vården vid
sjukhusen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. rättvisare behandling
i skattehänseende av studiebidrag och
studieskulder.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som anförde:

Herr talman! De stigande studiekostnaderna
och det hårdnade skattetrycket
har alltmera aktualiserat frågorna om
studiebidragens och studiekostnadernas
skattemässiga behandling. Tidigare ansågs
med rätta, att det innebär en fördel
för studerande att s. k. periodiska understöd
till studerande i motsats till
andra periodiska understöd beskattades
hos givaren i stället för hos mottagarenstuderanden.
Detta undantag består alltjämt,
men det måste samtidigt vara alldeles
klart att föräldrarnas bidragsförmåga
i väsentlig grad skulle öka och
studieskuldsättningen i motsvarande
mån minska, om föräldrar finge rätt att
i sin deklaration göra avdrag för sina
bidrag till barn, som studerar vid universitet
och högskolor eller vid andra
läroanstalter utanför hemorten.

Denna fråga hörde till dem som hänsköts
till 1944 års skattekommitté, vilken
1950 framlade ett förslag till modernisering
av skattelagarna i fråga om
avdragsrätt för periodiskt understöd till
studerande.

En annan skattefråga av stor betydelse
för studerande ungdom är rätten
till avdrag för amorteringar av studieskulder.
För de inemot 30 % av studenterna,
som måste finansiera sina studier

Onsdagen den 20 oktober 1954. Nr 25.

Interpellation ang. rättvisare behandling

studieskulder.

till någon väsentlig del med banklån,
har den genomsnittliga skuldbördan på
senare tid blivit verkligt tyngande. Under
budgetåret 1952/53 beviljade garantilånenämnden
7,r. miljoner kronor i
statlig kreditgaranti för 769 nyexaminerade
akademikers (inklusive folkskollärares)
studieskulder; den genomsnittliga
lånesumman låg alltså på närmare
10 000 kronor och av låntagarna hade
15,7 c/c skulder på mer än 15 000 kronor.
För ränteutgifter får man nu göra avdrag
i deklarationen, men inte för amorteringen.
För många yngre akademiker
och folkskollärare ställer det sig ytterst
svårt att jämsides med familjebildning
och bosättning amortera studieskulder
av denna storleksordning. Att därtill
skattetrycket ej är avpassat med hänsyn
till den minskade skatteförmågan gör
trycket ännu hårdare.

Även i denna fråga framlade 1944 års
skattekommitté vissa förslag om förbättringar,
som vann sympati hos många i
de berörda grupperna. Förslagen remitterades
emellertid för ny utredning
till 1950 års skattelagssakkunniga, som
ännu ej inkommit med yttrande i frågan.
Det måste livligt beklagas att frågans
behandling dragit så långt ut på
tiden. Problemet har som bekant blivit
alltmer brännande genom penningvärdeförsämringen
och den oförändrade
skatteprogressiviteten. Nuvarande skatteförhållanden
medför att en studieskuld,
innan den slutbetalats, uppgår
till 125—130 procent av det ursprungliga
beloppet. Skulden måste nämligen
ökas med skatten på den marginalintäkt
som erfordras för skuldens likviderande.

Fördelarna av en ändrad skattelagstiftning
på denna punkt ligger i öppen
dag. Tnförande av rätt till amorteringsavdrag
skulle i icke obetydlig mån lätta
de skuldsattas ekonomiska svårigheter
särskilt under de första åren efter examen,
då inkomsterna är liigst och utgifterna
ofta särskilt stora. Den skulle

i skattehänseende av studiebidrag och

även minska klyftan mellan skuldsatta
och icke-skuldsatta nyexaminerade akademiker
och folkskollärare. Vidare är
att märka, att studieskuldsättningen är
en för de nordiska länderna specifik
företeelse, som medför betydande sociala
problem, vilkas lösning blir alltmer
angelägen ju mer skuldbördan
stiger.

En reform av skattelagstiftningen i
den riktning som här diskuterats skulle
otvivelaktigt kosta statsverket icke alltför
obetydliga belopp i form av uteblivna
skatteintäkter. Det skulle naturligtvis
därför kunna ifrågasättas, om det
inte vore bättre att anslå motsvarande
summa till nya statsstipendier åt studerande
i stället för att ge en viss
skattelindring åt en grupp, som redan
har sin bärgning och examen. Det måste
emellertid betonas att den summa det
här rör sig om under inga omständigheter
kan vara tillräcklig för en stipendiering,
som verkligen skulle lösa
finansieringsproblemet för högre studier.
Det går inte att acceptera alternativet
antingen stipendier eller skattelättnader
för de skuldsatta bl. a. därför
att de båda åtgärderna åtminstone till
en början berör helt olika individer. Avdragsrätt
för amorteringar av studieskulder
skulle innebära en lättnad just
för de generationer, vilkas ekonomiska
betryck bildat bakgrunden t ill de studentsociala
reformer som på senare tid
genomförts, och vilka endast i mycket
begränsad utsträckning själva kunna
dra fördel av dessa reformer.

Efter en motion till 1952 års riksdag
begärde bevillningsutskottet att riksdagen
skulle anhålla att proposition om
ändrade avdragsbestämmelser för periodiskt
understöd och studiekostnader
förelädes riksdagen. Denna hemställan
bifölls av riksdagen. Frågans angelägenhetsgrad
framgår vidare av att ett par
av de berörda fackorganisationerna,
TCO och Sveriges förende studentkårer,
nyligen i en skrivelse till 1950 års skatte -

20 Nr 25. Onsdagen den 20 oktober 1954.

Interpellation ang. rättvisare behandling i skattehänseende av studiebidrag och
studieskulder.

lagssakkunniga begärt att frågan snarast
måtte lösas. Finansministern upplyste
vid en interpellationsdebatt i
första kammaren 1952, att proposition
ej kunde föreläggas 1953 års riksdag.
Sedan dess har alltså ytterligare två år
förflutit.

Det råder intet tvivel om att en skattereform
av här nämnda slag är efterlängtad.
Man har svårt att inse att dessa
frågor kan vara så komplicerade, att
det måste ta mer än tio år för att åstadkomma
rimligare bestämmelser.

Jag anhåller därför om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet

och chefen för finansdepartementet få
rikta följande fråga:

Kommer herr statsrådet att vidta några
åtgärder i syfte att riksdagen senast
1956 skall kunna besluta om en rättvisare
behandling i skattehänseende av
studiebidrag och studieskulder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 54
410530