1954 ANDRA KAMMAREN Nr 23 (Riksdagens protokoll 1954:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

J -VT -

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 23

23—26 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 maj fin.

Sid.

Svar på interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. förekomsten av

för barn och ungdom olämpliga tryckalster.................. 5

Svar på interpellation av herr Löfgren ang. anordnande av fällbommar
vid korsningen mellan järnväg och väg på Industrigatan

i Malmö .............................................. 19

Psykologiskt försvar m. m................................... 20

Ändringar i rättegångsbalken m. m........................... 25

Allmän folkomröstning .................................... 50

Tisdagen den 25 maj em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.................. 89

Ändrade valperioder för nämndemän............. 104

Ändringar i förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. .. 105

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m..... 107

Auktorisation för fastighetsmäklare..................... 119

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.. 120
Återupptagande av utredningen rörande småföretagens lokalfrågor . . 139

Onsdagen den 26 maj.

Svar på frågor av:

herr Holmberg ang. en av riksdagen begärd utredning om textil -

och beklädnadsindustrierna.............................. 143

herr Jansson i Kalix ang. frågan om en kustbana Luleå—Karls borgsverken—Haparanda

.............................. 146

herr Hamrin ang. rationalisering av fortsättningsskolan ........ 147

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottet hänvisade
motioner......................................... 148

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 23.

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Anslag till lantbruksnämnderna m. m......................... 151

Anslag till hushållningssällskapen m. m....................... 158

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m................. 161

Ersättning till H. Lindstedt för kursförlust .................... 180

Den ekonomiska politiken m. m........................ 183

V alutaregleringen.................................. 224

Ändringar i reglementet för riksgäldskontoret .................. 225

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen 25 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 144, ang. anslag till inrikesdepartementets

avlöningar och omkostnader samt ang. psykologiskt försvar m. m. 20
nr 145, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
m- m................................................. 25

— nr 146, ang. ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familje pensionsreglementen

m. m............................ 25

nr 147, ang. andrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni
1922 om automobilskatt m. m., i vad propositionen avser avräkning

av vissa belopp mot automobilskattemedlen och överskridande

av viss anslagspost.................................... 25

nr 148, rörande vissa under tolfte huvudtiteln uppförda anslag

avseende det statliga pensionsväsendet .................... 25

■— memorial nr 150, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54 .......................................... 25

Första lagutskottets utlåtande nr 25, om ändring i rättegångsbalken

m- m................................................. 25

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. allmän folkomröstning.. 50

Statsutskottets utlåtande nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
ang. anläggning av ett ångkraftverk på västkusten........ 89

Första lagutskottets utlåtande nr 26, om personundersökning i brottmål
m. m....................................... J04

— nr 27, ang. ändrade valperioder för nämndemän.............. 104

nr 28, om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
m. m........................................... 405

— nr 29, lag ang. ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o) och 17:o) lagen

den 26 maj 1909 om Kungl, Maj:ts regeringsrätt ............ 105

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, beträffande vissa ändringar i förordningen
ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m............. 105

— nr 37, ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.....107

nr 38, om lagstiftning beträffande tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket.
...... 449

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. fortsatt giltighet av lagen

den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete ...... 120

Bankoutskottets utlåtande nr 30, om återupptagande av utredningen
rörande småföretagens lokalfrågor.......................... 439

— nr 32, ang. fullmäktiges i riksbanken framställning om försäljning

av vissa fastigheter .................................... 440

Innehåll.

Nr 23.

Sid.

Onsdagen 26 maj.

Särskilda utskottets memorial nr 9, ang. statsbidraget till kommunernas
kostnader för frivilliga medhjälpare (gemensam votering) 142
Konstitutionsutskottets memorial nr 17, ang. uppskov med vissa

motioner.............................................. 148

Statsutskottets utlåtande nr 151, om vissa anslag för en rådgivande
folkomröstning ang. beslutande folkomröstning.............. 151

— nr 152, om anställande vid de rättspsykiatriska undersöknings stationerna

av socialassistenter m. m....................... 151

— nr 153, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.. 151

— memorial nr 154, ang. uppskov med vissa ärenden .. .,....... . 151

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, rörande anslag till lantbruksnämnderna
m. m....................................... 151

— nr 34, rörande anslag till hushållningssällskapen m. m......... 158

— nr 35, om anslag till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd

åt kontrollföreningsverksamhet............................ 161

— nr 36, ang. anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m..... 161

— nr 37, om ersättning till H. Lindstedt för kursförlust.......... 180

— memorial nr 38, ang. uppskov med vissa ärenden ............ 183

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. liberalisering av den ekonomiska

politiken m. m......................................... 183

— nr 28, ang. valutaregleringen m. m......................... 224

Bevillningsutskottets memorial nr 59, ang. uppskjutande av vissa

motioner.............................................. 225

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. ändringar i bankoreglementet .. 225
-—- nr 34, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret ...... 225

— memorial nr 35, ang. uppskov med vissa ärenden.............. 225

Första lagutskottets memorial nr 30, ang. uppskov med en motion.... 225
Andra lagutskottets memorial nr 39, ang. uppskov med vissa ärenden 226
—- utlåtande nr 40, ang. debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter
m. m......................................... 226

•— nr 41, ang. ändring i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
.............................................. 226

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. förekomsten

av för barn och ungdom olämpliga
tryckalster.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Gustafsson i Borås frågat
mig 1) om jag givit akt på hurusom
pornografiska alster av skilda slag
alltmer översvämmar marknaden och
hurusom seriemagasinen synes äventyra
uppfostran i hem och skola, 2)
om jag delar hans uppfattning att denna
tendens kan medföra allvarliga skador
för särskilt barn och ungdom, 3)
om jag anser att tryckfrihetsförordningens
s. k. sedlighetsparagraf och
strafflagens utformning i hithörande
ämne är till fyllest när det gäller att
komma till rätta med hithörande problem
och 4) om jag, för den händelse
jag anser lagens utformning vara till
fyllest, är villig medverka till en mera
ändamålsenlig tillämpning av lagen.

Till svar å dessa frågor får jag anföra
följande.

Herr Gustafsson har i sin interpellation
tagit upp frågor, som är allvarliga
och viktiga framför allt ur uppfostrings-
och folkbildningssynpunkt. Det
är enligt min mening värdefullt att
dessa frågor blir diskuterade. För att
neddragande och förråande inflytelse
skall kunna bekämpas måste man göra
klart för sig, vilka företeelser det här
gäller och på vilka vägar praktiska resultat
kan nås.

Såsom herr Gustafsson framhåller i
sin interpellation är det tydligt och
från många håll omviitnat, att bland
barn och ungdom läsningen av serier
och seriemagasin ökat i mycket hög
grad. Detta förhållande kan ur flera
synpunkter vara olyckligt. I och för sig
behöver ju inte läsningen av serier
vara till någon skada. Man skall inte
föreställa sig att alla sådana är undermåliga.
Det är inte fallet, och något sådant
menar ju heller inte interpellanten.
Man kan ge flera exempel på serier
som åtminstone kan betecknas som
oskadliga. Det finns också och har
länge funnits skämtteckningar och
andra serier som är konstnärligt högtstående.
Man kan erinra om t. ex. signaturen
O. A. eller tecknaren Thorvald
Gahlin. Men å andra sidan publiceras
också massor av serier som är av mycket
låg klass. Man möter där ett slags
flykt från verkligheten; övermänskliga
gestalter löser alla tillvarons svårigheter
genom våld och brutalitet. Det är
uppenbart, att sådant i vissa fall kan
utöva ett olyckligt inflytande på barn.
Härtill kommer att enligt lärares erfarenhet
en omåttlig läsning av seriemagasin
kan göra barn obenägna att läsa
riktiga böcker och alltså motverka att
de i tidig ålder skaffar sig ordentliga
läsvanor. Detta kan försena och förflacka
barns språkliga utveckling. Om
sådana iakttagelser är riktiga, har man
här att göra med en företeelse som på
längre sikt kan få mycket betänkliga
verkningar. Jag delar alltså interpellantens
uppfattning att denna tendens till
ökad läsning av seriemagasin kan vara
skadlig.

I fråga om pornografiska skrifter synes
också en ökning av kvantiteten
föreligga, även om den inte på långt
när kan jämföras med den oerhörda
utbredningen av serierna. Emellertid

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryck alster.

har det väl alltid funnits en marknad
för tarvliga och sensationsbetonade
tryckalster med pornografiskt innehåll.
Dylika skrifter torde i viss utsträckning
appellera till en mera särpräglad
publik och ha en mera begränsad
spridning. Från kolporförshåll har det
påpekats, att kundkretsen till större delen
utgöres av personer i medelåldern
eller t. o. m. äldre kategorier.

Vad härefter angår interpellantens
fråga om möjligheterna att ingripa med
stöd av tryckfrihetsförordningen och
strafflagen, förhåller det sig ju så att
tryckt skrift, som sårar tukt och sedlighet,
kan medföra åtal vid domstol
för tryckfrihetsbrott. Tryckerierna är
skyldiga att lämna granskningsexemplar
av allt som trycks, och dessa
exemplar granskas av tryckfrihetsombuden
och inom justitiedepartementet.
Om chefen för justitiedepartementet
finner anledning till åtal, överlämnas
skriften till justitiekanslern. Denne kan
även själv ta initiativ till åtal, vilket
stundom sker efter anmälan från enskild
person. Det ankommer sedan på
domstolen att besluta över åtal, och
därvid medverkar i regel en lekmannajury,
som bedömer om skriften kan anses
brottslig.

Det är uppenbart och * överensstämmelse
med nutida praxis, att åtal för
tryckfrihetsbrott inte tillgripes annat
än i grova fall. Såsom interpellanten
själv framhåller kräver hänsyn till
tryckfriheten att stor försiktighet iakttages,
då man bedömer om en tryckt
skrift bör medföra åtal på grund av ett
sedlighetssårande innehåll. Och det är
ju också självklart att åtalsmyndigheter
och domstolar inte är kompetenta atf
utföra någon litterär bedömning. Så
snart en skrift har litterär karaktär, bör
därför såvitt möjligt åtalsvägen undvikas.
Tidigare har man kanske inte
haft full förståelse för detta. Det kan
erinras om att både Gustaf Fröding och
August Strindberg stått åtalade för

tryckfrihetsbrott. Som väl var, blev de
i båda fallen frikända av domstol.

Vid den granskning som sker i justitiedepartementet
brukar alltså som allmän
regel iakttagas, att tryckfrihetsåtal
icke bör komma till stånd i andra
fall än då skriften uppenbarligen enligt
en allmän upplyst opinion måste
anses sedlighetssårande. Härvid beaktas
särskilt, om bilder eller den skriftliga
framställningen har en sadistisk
eller pervers anstrykning. Vidare måste
naturligtvis också vid denna prövning
hänsyn tas till skriftens allmänna karaktär,
det syfte med vilket den framträder
och den publik till vilken den
vänder sig.

Herr Gustafsson har frågat om jag
anser gällande lag vara till fyllest för
att komina till rätta med hithörande
problem. Förutom vad jag redan sagt
rörande lagens allmänna innebörd och
tillämpning vill jag framhålla, att jag
redan medverkat till en utvidgning av
tryckfrihetsförordningens regelsystem
på denna punkt. Syftet med denna lagändring
är att man icke blott såsom hittills
skall kunna ingripa med tryckfrihetsåtal
mot sedlighetssårande skrifter,
utan att man också skall kunna vid vanlig
domstol åtala den som bland barn
och ungdom sprider tryckt skrift, som
genom sitt innehåll kan verka förråande
eller eljest medföra allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran. Den nya
bestämmelsen, vilken införts i 1949 års
tryckfrihetsförordning, avser aft förhindra
en spridning av tryckalster, som
särskilt vänder sig till barn och ungdom,
i sådana fall då man inte anser
skriften vara så grovt sedlighetssårande
att ett tryckfrihetsåtal är befogat.
Stadgandet innebär en utvidgning även
på det sättet att man skall kunna ingripa
också mot skrifter som verkar
förråande t. ex. genom rashetspropaganda
eller genom skildringar av
våldsgärningar. Den nya bestämmelsen
i tryckfrihetsförordningen förutsätter

Tisdagen den 25 maj 1954 fm. Nr 23.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryckalster.

emellertid att det också i strafflagen
upptages ett särskilt straffstadgande.
Bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
kan nämligen icke direkt tillämpas
utan innebär allenast ett undantag från
tryckfrihetsskyddet. Ett förslag till den
sålunda erforderliga kompletteringen
har upptagits i det stora förslag till
brottsbalk, som efter remissbehandling
just nu beredes i justitiedepartementet.

Man bör emellertid göra klart för sig
att effekten av ingripanden mot dålig
litteratur genom strafftalan vid domstol
är mycket begränsad. Man måste gå
fram på andra vägar, om man vill nå
praktiska resultat. Det krävs framför
allt positiva åtgärder för att stimulera
tillkomsten av god förströelselitteratur
för barn och ungdom. Av vikt är att
biblioteken, inte minst skolbiblioteken,
får stöd i sin verksamhet för att tillhandahålla
barnen lämpliga böcker och
ge dem ledning och uppmuntran i deras
läsning. Inte minst är det av betydelse
att tidningspressen bidrar på
olika sätt. Detta gäller både tidningarnas
eget innehåll och deras inverkan
på den allmänna opinionen. Beträffande
tidningarnas innehåll måste ihågkommas
att dessa läses av alla åldrar
och att de inte i ett hem kan eller bör
hållas undan för barnen. Det är ju vidare
av stor betydelse, om tidningspressen
också positivt bidrar till eu
lämplig förströelseiäsning för barn och
ungdom och även lämnar anvisningar
på sådan. Den fråga som här behandlats
är alltså enligt min uppfattningytterst
en uppfostrings- och folkbildningsfråga,
och det är främst hemmen
och skolorna, som kan göra något väsentligt
för att motverka den dåliga
litteraturen.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret å

min interpellation. Jag ser med stor
tillfredsställelse, att de frågor jag framställt
har uppfattats på det sätt, som jag
hade hoppats skulle ske. Jag kan försäkra,
att de är ärligt menade och utan
alla biavsikter. Statsrådet håller med
mig om att frågorna är allvarliga och
viktiga och att det även är värdefullt
att de blir diskuterade. Jag är angelägen
atl i denna kammare inte tala i onödan
alltför mycket, men även om min mening
och justitieministerns sammanfaller
till en hel del, vill jag likväl i anledning
av svaret göra några reflexioner.

Jag vill först i likhet med statsrådet
ta upp frågan om seriemagasinen på
några minuter, Jag har klart sagt, att
den tecknade serien ingår i vår kulturbild,
vidare att det finns bra serier,
harmlösa och komiska serier, serier
med ett frodigt fantasteri utan giftdroppar
på spetsen och att det även finns
små konstnärliga mästerverk. De som
sysslar med denna teckningsgren borde
röna all uppmuntran.

De stora serierna och magasinen, som
liksom en Stormflod väller fram över
vårt land, är däremot sannerligen inga
små harmlösa blomster i kulturens örtagård.
Bara ett flyktigt studium övertygar
om det, och lärare och psykologer
ger här klart besked. Från språklig och
litterär synpunkt betraktas de serier,
som det här är fråga om, som en negativ
faktor.

En ledamot av denna kammare, som
är lärare, har berättat följande. Han
kom på en resa att sitta bredvid en
flicka från folkskolans sjätte klass. Hon
tog genast fram en påse, innehållande
seriemagasin av, som han uttryckte det,
vedervärdigaste slag. Han frågade henne
då om hennes läsvanor, om hon lärt
sig någon dikt av dem, som ingår i
skolkursen, eller åtminstone någon strof
ur något poem. Svaret blev fullständigt
negativt.

Här föres ungdomen in i en larvig,
overklig och förljugen värld. På raster -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryck alster.

na studeras serierna, och sedan är man
färdig att rätta sina lekar efter dem. AU
dessa lekar ibland kan vara nog så våldsamma
och farliga är omvittnat. Man
kan också fråga sig om egentligen något
annat än sadism och inhumanitet kan
växa fram ur seriernas råheter och
brutalitet.

Serieläsandets omfattning har belysts
förut här i kammaren; jag kan därför i
stort sett hoppa över den saken. Att
pojkar spenderar 4, 5 kronor per vecka
på serier hör inte till det ovanliga.
Toppnoteringarna ligger enligt en undersökning
vid 327 per vecka för pojkar
och 268 för flickor. »Jag läser serier
för att slippa tänka på plugget», säger
en grabb, och en annan: »Det är skojigare
att läsa serier än att plugga läxor.»
En pojke förklarade att han drev byteshandel
i stor stil och hade 556 tidningar
i omlopp.

Lärare från landets olika delar har
gett sin mening till känna, och det är
inte svårt att få en syntes av de olika
svaren. Man säger: Glorifieringen av
den råa styrkan, skenvärlden och förljugenheten
ger en vrångbild av verkligheten.
I serierna har det sega, hederliga
arbetet ingen plats. Serierna betecknar
ett litterärt och konstnärligt
bottenrekord. Det är det sämsta tänkbara
som på detta sätt bjuds våra barn.
Innehållet är inte bara tvivelaktigt utan
fjärran från all moral. Här möter övermänniskor
med muskler av stål, som
ingenting biter på men som går segrande
fram med knivar, revolvrar, gift och
knock-outs. Tarzan rände förra veckan
jägarkniven i djungelbanditen Crazzys
mage och upphävde sedan djungelapornas
stolta segerskri. Lag och rätt, som
vi lär att alla skall lyda, är här alltid
satt ur spel. Det vore en förnedring av
våra konstnärer att använda ordet konst
i samband med dessa asociala serier.

Föräldrar, lärare och kritiker är ense
om att man här ställs inför ett nytt och
synnerligen allvarligt problem, som ho -

tar att brutalisera barnens människosyn
och rasera mycket av det som hem och
skola med stort tålamod bygger upp. I
januari månad i år blev en pojke i Oslo
halvt ihjälslagen av en liga skolkamrater,
som släpade ner honom i en källare
där de tänkte gömma honom. Efter en
halv timme vaknade han till och släpade
sig hem. Läkaren konstaterade att
hjärnstammen skadats och att han fått
svåra inre skador. Fara för livet förelåg.
Gossens öde väckte ett våldsamt
uppseende och blev eu av orsakerna till
att norska stortinget nu på allvar tagit
itu med serie- och våldslitteraturen. Ett
par kända barnläkare och psykiatriker
i Oslo uttalar, att de tecknade serierna
långsamt förgiftar barnasinnet och gör
barnens lekar allt brutalare. Man gör
nog klokt i att utgå från att barnens
mentalitet inte är annorlunda på denna
sidan Kölen.

På polishåll tvekar man inte att ge
belägg för och framhålla hur skadligt
serieläsningen inverkar på många unga.
Nyligen infångades ett par pojkligor i
en mellansvensk stad, som gjort sig
skyldiga till en mängd stölder och skadegörelser.
De har opererat med en
häpnadsväckande fräckhet, berättar tidningarna,
och haft sitt högkvarter i en
källare. Impulserna till eskapaderna säger
de sig ha fått från film och seriemagasin.

Jag vet väl att man alltid får ta dylika
uppgifter med en nypa salt, men när
brotten passar som hand i handske till
vad de läst i serier, vilket polisen fått
kontrollera, så kanske man ändå kan
spåra ett icke oviktigt sammanhang.

Nu säger justitieministern på s. 2, att
han delar min uppfattning att tendensen
till ökad läsning av seriemagasin
kan vara skadlig, och jag räknar då med
att man från myndigheternas sida kommer
att göra allt vad som är möjligt för
att minska dessa skadeverkningar. Det
torde inte möta oöverstigliga hinder. Jag
förmodar att även ecklesiastikministern

Tisdagen den 25 maj 1954 fm. Nr 23.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryckalster.

kan tänkas ha ett visst intresse av att
serieinvasionens sabotage mot språk och
skola och folkmoral inte får fortgå oförhindrat,
och det vore väl underligt om
inte våra främsta ämbetsinnehavare,
när det gäller att värna om lag och
skola, skulle hitta vägar att stävja denna
andliga brunnsförgiftning. .Tåg räknar
även skolöverstyrelsens yttrande
för en tid sedan till det mest hoppfulla.
Den går in på seriernas sakinnehåll,
moral, idealbildande egenskaper, inverkan
i språkligt hänseende, deras påverkan
på ungdomens känslo- och föreställningsvärld
och slutar med att konstatera
att en granskning är högst motiverad.
Att positiva åtgärder alltid är det
bästa, är vi alla överens om, men jag är
övertygad om att friheten inte skulle
fara illa av att man i likhet med en del
andra länder helt enkelt sopade bort
en hel del smörja från svensk marknad.

Jag lämnar nu frågan om seriemagasinen
och övergår till att säga några
ord om de pornografiska skrifterna, som
kanske är ett ännu allvarligare problem.
Att försäljningen av dylikt har ökat är
tydligt. Jag har ägnat de sämsta tidningarna
ett visst studium — namnen
på dem skall man visst av klokhetsskäl
inte nämna. Jag har sökt att få reda på
de olika tidningarnas upplagor men
inte kunnat få de exakta siffrorna på
årsupplagorna. Däremot vet jag att enbart
genom Svenska pressbyrån såldes
1953 3 355 000 exemplar. Hur mycket
som dessutom säljs vet jag ej. Inom parentes
kan jag säga, att Svenska pressbyrån
inte alls är så trakterad av att
stå som distributör av de pornografiska
boulevardbladen. Man har t. o. m. sökt
att bli eländet kvitt, men utan resultat.
Där skulle man alltså inte sörja om
Pressens rådgivande nämnd och Tidningsutgivareföreningens
kommissionärsnämnd,
aildeies som man gjorde
med det återuppståndna Fäderneslandet,
helt enkelt förbjöde distributionen.
Det kanske vore det mest effektiva.

Enligt mitt sätt att se faller många
av dessa tryckalster, tidningar och böcker,
som utannonseras från vissa obskyra
förlag, under tryckfrihetsförordningens
sedlighetsparagraf, d. v. s. § 13 TF
och kap. 18 § 13 strafflagen. De pornografiska
alstren — jag vägrar att här
tala om litteratur — tar ju sikte på
människokroppens exponering just på
ett sådant sätt att tukt och sedlighet
sättes åsido.

Det torde vara klokt att söka fastställa
begreppsinnehållet i ordet pornografi.
Man bör åtminstone försöka att
komma överens om vad som är vad.
Håller man sig då till lexikon och Svenska
akademiens ordbok, får man veta
att ordet pornografi kommer av det
grekiska ordet pornos, som betyder svin,
eller porne, som betyder sköka. Andra
ledet är grafein, som betyder skriva,
och betydelsen blir alltså filologiskt
pornografi = otuktsskildringar, smutslitteratur,
svinlitteratur. Alla orden används
för övrigt i lexikon.

Jag har i min interpellation exemplifierat
vad jag anser vara pornografi.
Jag tog det exemplet därför att en litteraturanmälare
från icke kristet håll
sade mig, att det var ett flagrant exempel
på pornografi med lika flagrant sadistiskt
inslag. Jag har den uppfattningen,
att dylika noveller måste bryta ned
alla heders- och rättsbegrepp hos läsare
som står öppna för inflytelser från höger
och vänster. Detta gäller särskilt
ungdomen. Det råa våldtäktsöverfallet
i den novell jag nämnde har fått sina
kommentarer i praktisk handling, men
jag skall här bara anföra ett exempel
från pressen.

TT utsände för ett år sedan ett meddelande
som gick just i den stilen. Så
här lydde det: »Ett sällsynt rått våldtäktsöverfall
ägde enligt vad som nu
blivit bekant i förra veckan rum i Solna,
där ett gäng på inte mindre än elva
ynglingar i åldern 18—20 år lockade en
15-årig flicka in i skogen och våldförde

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Syar på interpellation ang. förekomsten ut

alster.

sig på henne. Solnakriminalen bär begärt
sex av ynglingarna häktade, och
ytterligare tyå har åtal att vänta. En av
pojkarna, som var bekant med flickan,
lockade henne med sig på eu motorcykelutfärd
och körde in i skogen där
de tio väntade. Två av pojkarna våldförde
sig sedan på flickan under det att
sex höll henne. Det hela var väl planlagt.
Sedan körde man henne till hemmet,
där hon avlämnades svårt blödande
och chockskadad.»

Jag kan inte bevisa att denna och
liknande händelser har några rottrådar
som går tillbaka till novellen »Skinnknutten»,
men det märkliga är att den
smyger sig som skinnet efter kroppen
till den novell jag nämnt. Nära nog
varje detalj passar in, bara med den
skillnaden att pojkarna här var flera.

Lagen stadgar att skrift, som väcker
allmän förargelse eller är en fara för
andras förförelse, skall konfiskeras och
författare och förlag ställas till ansvar.
Många är det som i detta land frågar,
om detta alltid sker eller om det har
gått därhän, att orden tukt och sedlighet
och andras förförelse bara är
ord på papperet. Så har många menat i
den offentliga debatten. Jag tror mig
dock veta att justitieministern inte ser
saken på det sättet.

Jag vet väl att det inte är lätt att
komma åt tryckalster av detta slag. Författare
och förläggare är virtuosmässigt
skickliga när det gäller att balansera
mellan vad som är juridiskt oantastbart
och vad som kan komma under tryckfrihetslagens
bestämmelser.

En tidning, som skryter med att vara
Nordens största revytidning, frossar i
otuktiga skildringar i tröttande enformighet.
Sexuallivet inom äktenskapet
duger givetvis inte som objekt för
skildringarna, nej, det gäller att visa
läsaren vägen til! andras sängkammare
— det är mera intressant. Homosexualiteten
måste också komma med — eljest
vore inte provkollektionen fullstän -

ör barn och ungdom olämpliga tryck dig.

Bildserier av nakna kvinnor som
brottas, klär av varandra och omfamnar
varandra i orgiastisk yra utgör säljande
attraktioner. Jag skall bara ta
ett exempel ur högen för att ge relief
åt mitt resonemang.

»Två kvinnor är tillsammans i ett
rum. Den ena klär av sig spritt naken
och börjar dansa efter radion. I hennes
ögon brinner en demonisk eld, och
samma eld tändes i Suzannes. Snart
stryker även hon av sig kläderna, och
båda dansar med vridande kroppar och
ger uttryck åt hopp och åtrå. De jagar
varandra över golvet för att sekunden
därpå närma sig varandra med skygga
smekningar. Det är en onaturlig lek
mellan två kärlekshungrande honor
och därför oändligt skön i sin upphöjda
primitiva äkthet.» Så skriver Top-Hat
i ett av sina nummer. Som extra krydda
serveras homosexuellt-sadistiska nakenbilder
med unga kvinnors mer eller
mindre förvridna ansiktsdrag.

Jag har, herr talman, svårt att komma
ifrån att dylika skildringar ligger
mycket väl till för åtal och ingripande.

Man kan också konsten att göra reklam
för sina varor. Jag hade tänkt
lämna en ingående exposé över dessa
reklamsentenser, men jag hoppar över
eländet. Man får nog säga att skildringarna
i de böcker och tryckalster
det här gäller täcker annonslöftena.

När en skrift innehåller ohöljda
sexuella skildringar finns icke tryckfrihetsrättsligt
sett ett bättre rättesnöre
än tryckfrihetsförordningen kap. 1 § 4.
Där stadgas att envar, som fått sig anförtrott
att döma över missbruk av
tryckfriheten eller eljest har att vaka
över förordningens efterlevnad, städse
bör ha i åtanke, att tryckfriheten utgör
grundvalen för ett fritt samhällsskick.
Han skal! alltid ha sin uppmärksamhet
fäst på syftet mer än på uttryckets
lagstridighet etc. Frågan blir alltså
i allra högsta grad: Vad är syftet
med den pornografiska tidskriftsfloran

Tisdagen den 25 maj 1954 fm. Nr 23.

förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryck -

Svar på interpellation ang''.

alster.

och de sedeslösa skildringarna varhelst
de möta? Är det att bygga starka karaktärer
och personligheter, att inspirera
till trohet, rätt och sanning, att
visa att samvete och rättrådighet är eu
tillgång för den enskilde och för folket?
Tror någon att dylika frågeställningar
över huvud existerar hos detta
slag av litteratörer och förläggare? Men
om syftet är så påtagligt negativt och
nedbrytande, är inte just då de förhållanden
för handen som åsyftas i lagen
för ett ingripande? Jag har svårt att
komma ifrån att man går överdrivet
milt fram mot dessa skrifter.

I Norge har man tagit itu på skarpen
med pornografieländet. Eu förläggare
och en disponent dömdes av Oslo byrätt
i februari i år till rätt hårda straff,
den ene till 80 dagars fängelse med två
års prövotid. Domen var enhällig. Rätten
resolverade att den inte kunde finna
någon förnuftig grund till försäljning
av slika tryckalster. De hade intet
berättigande och kunde verka skadligt,
särskilt på ungdom. Rätten slog särskilt
ned på bildserier som skildrade onaturlig
könslig tillfredsställelse, onormala
könsliga förhållanden. Fyra franska
tidningar beslagtogs och får icke införas
eller säljas i Norge, precis samma
tidningar som man nu har ett helt
skyltfönster fullt ay på Vasagatan
hos oss.

Om det nu är, som jag tror, en klar
kongruens mellan svensk lag och norsk,
så torde det inte vara ofint, om man
inför den översvämmande pornografifloden
spörjer, huruvida det inte vore
riktigt att ta i litet hårdare.

Jag vill gärna räkna mig till dem som
ger justitieministern och övriga myndigheter
ett erkännande för de ingrepp
som gjorts och göres. Jag skall inte
säga mer om det. Jag vet även att justitieministern
synat revytidningen TopHat
i sömmarna och att dess ansvarige
utgivare i februari i år dömdes till 120
dagsböter ä 8 kronor för två artiklar i

tidningens julnummer, som ansågs vara
sårande för tukt och sedlighet. Detta
noteras med tacksamhet. Likväl inställer
sig här en hel del frågor. Top-Hat
utkom med nr 24 den 2 december. Tidningen
utkommer var fjortonde dag och
har alltså en försäljningstid av ca två
veckor. Den beslagtogs, enligt uppgifter
jag fått från polisen, den 14 december,
alltså ungefär två veckor efter utgivningsdagen.
Måste inte detta i praktiken
innebära, att den beslagtogs sedan
den var slutsåld eller i det närmaste
slutsåld? Ger inte nuvarande lagstiftning
möjlighet att slå till snabbare?
Det är min enkla fråga. .

Boktryckare skall ju enligt lag samtidigt
med skrifts utgivande avlämna
ett exemplar för granskning till justitiedepartementet
eller förordnat ombud.
Här ville jag fråga: Sker alltid detta?
Om så inte är fallet, vad blir följden?
Dröjer utgivaren viss tid, kan ju spridningen
vara ett faktum innan skriften
hunnit bli föremål för åtgärder.

Jag bär i punkt 3 i min interpellation
frågat justitieministern: »Anser

statsrådet att tryckfrihetslagens s. k.
sedlighetsparagraf och strafflagens utformning
i hithörande ämne är till fyllest
när det gäller att komma till rätta
med hithörande problem?» Jag har
svårt att ur svaret få fram ett tydligt
svar på frågan. Kanske det inte går att
ge ett entydigt svar.

Jag har ställt frågan därför att det
på det allra högsta intresserar mig att
få veta: Hur fungerar i praktiken gällande
tryckfrihetsförordning, då enligt
kap. 7 mom. 12 otvivelaktigt brottslig
skrift utsprides?

Det första fall då den nya lagen av
år 1949 tillämpades var, såvitt jag kunnat
utröna, mot boken »Jag var en kärlekskonstens
mästare». Författaren gav
ut boken under dikcarnamnet Maurice
Norrman. Tidsschemat var följande.

1950 i början av mars utkom boken.
Den 5 maj överlämnades den till justi -

12 Nr 23. Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryckalster.

tiekanslern från justitiedepartementet
med anmälan enligt kap. 9 § 2. Någon
gång i maj begärde JK polisutredning.
Den 8 september beslöt JK åtal mot förläggaren,
som falskligen uppgav sig
vara författare. Samtidigt förordnade
rätten om beslag.

Skriften hade således fått fritt säljas
från början av mars till den 8 september.
Det tog alltså 4 månader innan beslag
skedde, och under denna tid såldes
boken, enligt uppgifter jag fått
från Uppsala, i cirka 15 000 exemplar.
Den 13 september beslutades om beslag
av en i Finland tryckt upplaga av samma
bok.

Den åtalade dömdes enligt tryckfrihetsförordningen
7 kap. 4 § mom. 12
jämfört med strafflagen kap. 18 § 13
samt kap. 4 §§ 2 och 3 till 3 månaders
fängelse. Domen fastställdes den 13
mars 1951 av Svea hovrätt. Den 30 maj
avslog Ktmgl. Maj:t ansökan om prövning,
och i september samma år avslogs
den åtalades resningsansökan.

Till detta kan man säga, att allt vad
som kräves för att åstadkomma ett
tryckfrihetsbrott hade sorgfälligt iakttagits
av författaren och förläggaren i
det här fallet. Både framställningssättet
och uttryckens lagstridighet tillika
med syftet lämnade nog ingen i tvivelsmål.
Mig synes det vara av allra största
vikt, att ingripande med beslag kan ske
så snabbt som möjligt. Får jag alltså
rikta den frågan till herr justitieministern:
Kan detta ske utan tidsutdräkt
med nu gällande lagstiftning?

Jag skall strax sluta men har ännu
ett par påpekanden att göra. Så långt
har man gått i förnedring i detta land,
att även barnen skall utnyttjas som
sexuella retmedel. En svensk modelltidning
utlovar, att den har fullt upp
för alla kategorier, även dem som lever
i erotikens mest dolda utkanter. Där
finns nakna småflickor för de »fula
gubbarna», småpojkar och nakna män
för homosexuella och nakna kvinnor

för nyfikna tonåringar och snuskhumrar.
Denna tidskriftsflora säges vara
synnerligen riklig. Det får väl sägas
höra till skammens toppunkter eller
bottenlösa djup, att även barnen skall
utnyttjas affärsmässigt. Tydligen passar
man på att fotografera på badstränderna,
där föräldrarna inte kan hindra
cjet och där man kan få barnen att ta
av sig baddräkterna. Jag vet inte, om
det är möjligt för justitieministern att
gripa in hårdare än vad som nu sker
eller ge direktiv till polisens sedlighetsrotel,
men säkert är, att det vore i hög
grad önskvärt och skulle hälsas med
allra största tillfredsställelse från alla
läger i vårt land, att så kunde ske.

Man skjuter inte över målet, om man
karakteriserar det som en vanära för
vår upplysta demokrati, att det över
huvud finns människor som ur näringssynpunkt
driver handel med pornografi,
men det är även vanärande, att vår
så högt skattade tryckfrihetslag skall
missbrukas av samvetslösa skribenter,
både svenska och utländska.

Jag har förut sökt påvisa, att med
pornografi icke menas skildringar av
nakenhet i och för sig. Då skulle världens
främsta mästare i skulptur och
målarkonst varit pornografer. Ingen
har påstått något sådant. Pornografi är
en sexualskildring i ord eller bild, som
är undermänsklig, smaklös och stillös,
tjänande bara ett syfte, det att degradera
det sexuella livet till snusk och
undermänsklighet.

Jag är alldeles överens med herr
justitieministern om att de positiva åtgärder,
som han talar om i sitt svar, är
de förnämsta. Det hindrar dock inte,
att man så hårt som möjligt enligt gällande
lag håller förskämning på avstånd.
Jag vill även hålla justitieministern
räkning för hans medverkan till
§ 2 i kap. 6 tryckfrihetslagen. Den ger
möjlighet till att vid vanlig domstol
åtala den som bland barn och ungdom
sprider skrift, som genom sitt innehåll

Tisdagen den 25 maj 1954 fm. Nr 23.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryck''
alster.

kan verka förråande eller medföra fara
för de ungas sedliga fostran.

Jag tar det även som ett steg i rätt
riktning, att särskilt straffstadgande
skall upptagas i strafflagen på de områden,
som här beröres, och ser även
med tillfredsställelse, att den nya
brottsbalken förberedes i justitiedepartementet.

Men innan detta blir färdigt och vi
ser verkningarna därav, finns det enligt
min mening starka skäi att skärpa
tillsynen av vad som föres till torgs i
boulevardbladen och den s. k. litteratur,
som en del obskyra förlag här i
landet lockar med.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill, med anledning
av vad den ärade interpellanten anfört,
utöver vad jag har sagt i mitt interpellationssvar
stryka under ett par synpunkter.

Det är klart att det innebär en mycket
svår och vansklig avvägning att bestämma
när man bör göra ett inskridande
med strafflagen i tryckfrihetsärenden.
Därvid måste man beakta de
skilda intressen, som jag har sökt belysa
i mitt interpellationssvar, så att
man å ena sidan ger iitteraturen och
framför allt vad som med skäl bär detta
namn en mycket stor frihet, och å andra
sidan inskrider mot verkligt snusk.
Det är inte alltid så lätt i praktiken att
göra en sådan avvägning, och jag har
försökt att förklara efter vilka synpunkter
jag har handlat.

Utöver vad jag sålunda sagt i svaret
vill jag särskilt understryka två ting.
Det ena är, att jag, när jag föranstaltat
om åtal, särskilt har fäst mig vid sådana
fall, då skildringarna haft en sadistisk
eller på annat sätt pervers anstrykning.
Jag har ansett, att inte minst en kombination,
som jag med oro sett framträda,
mellan sexualitet och våld är en

ytterst allvarlig företeelse, som kräver
energiskt inskridande. Den andra huvudsynpunkt
jag har lagt på detta är,
huruvida det är fråga om något som
rör barn och ungdom. Det är ju framför
allt för att skydda unga människor,
som man i detta sammanhang bör se
upp. Såsom jag nämnde i mitt interpellationssvar,
har i den nya tryckfrihetsförordningen,
som riksdagen antagit på
mitt förslag, gjorts så att säga en lucka
i tryckfrihetsskyddet, för att möjliggöra
ett inskridande med straffansvar i sådana
fall, då en propaganda direkt riktas
mot barn och ungdom. Det blir då alltså
inte fråga om ett tryckfrihetsåtal
för skriften som sådan; man kan inskrida
även om man av goda skäl anser
tryckfrihetsåtal mindre lämpligt. I stället
kan man sålunda inskrida mot dem,
som försöker att förmedla sådan litteratur
till ungdomen. Jag har hört talas
om upprörande fall, då kolportörer
uppehållit sig i närheten av skolor och
andra platser, där ungdom är samlad.
I dylika fall öppnas genom tryckfrihetsförordningen
möjlighet att inskrida,
om d,en linje fullföljes, som vi nu arbetar
med i det nya förslaget till brottsbalk.

En särskild detalj, som interpellanten
uppehöll sig vid, skall jag också
säga några ord om, nämligen frågan om
ett snabbi ingripande på detta område.
Det kan nog ha hänt någon gång, att
ett beslag har kommit för sent, och det
är naturligtvis beklagligt. Ty det blir
ju ett effektivt ingripande om man, då
straffrättsligt inskridande skall ske, inte
behöver avvakta den slutliga konfiskationen
utan omedelbart kan beslagta
upplagan. Beslaget kan ibland bli fördröjt
och smutslitteraturen under tiden
säljas, vilket är mycket beklagligt. Det
kan tänkas olika anledningar till ett
sådant dröjsmål. Det händer inte så
sällan att den, som vet med sig att han
är ute i farliga ärenden, sölar med att
anmäla sina alster till granskning, och

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och

alster.

det kan finnas andra orsaker också.
Jag vill emellertid framhålla, att snabbare
ingripanden också sker i praktiken.
Vi brukar i de fall, då beslag skall
göras, omedelbart skicka telegram till
polismyndigheterna i riket, så att ett
inskridande kan ske omgående.

Till sist vill jag ännu en gång understryka
den synpunkt, varmed jag
slutade interpellationssvaret och vari
också interpellanten instämt, nämligen
att vad man kan göra med strafflagens
medel, även om det kan vara önskvärt
och angeläget, aldrig kan bli det väsentliga.
Uppfostran i skola och hem och
andra positiva ting på detta område är
ju det som ger praktiska resultat, och
i detta avseende vill jag ärtnu en gång
understryka det mycket stora ansvar,
som på detta område åvilar pressen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om
alt vi så här i riksdagens sista timme
inte får ta för mycken tid i anspråk för
varje detalj i de ärenden som kastas
fram. Emellertid är jag lika medveten
om att stora grupper av vårt folk, inte
minst då föräldrar, lärare och andra,
har sina blickar riktade på oss, i vad
gäller vakthållningen på detta område,
och att man där med tacksamhet noterar
det allvar, som vi ådagalägger för
att sanera hithörande förhållanden.

Det är bara ett par detaljer i frågan,
som jag i korthet skulle vilja beröra,
främst sådant som inte berörts här tidigare.
Jag tänker då på de internationella
förbindelserna och den utländska marknadens
inflytande på den svenska i detta
avseende. Jag har uppmärksamgjorts
på denna fråga av utländska gäster, som
förvånat sig över skyltningen i våra
cigarrbutiksfönster. Man har undrat, om
det verkligen kunde vara tillåtet att salubjuda
vad som helst i Sverige. Vidare
har jag under utländska resor konsta -

ungeiom olämpliga tryck terat,

att man utomlands mycket sällan
ser någon motsvarighet till vad vi har
här hemma just nu. Det är inte riktigt
hedrande att vi kommit in i en sådan
utveckling. Slutligen har jag fått reda
på eu del internationella förgreningar
av tidskriftsdistributionen, vilka övertygat
mig om att vi på den svenska
marknaden är föremål för en bearbetning,
som jag skulle vilja ifrågasätta
om vi inte kunde göra något åt.

Det är i det avseendet inte i första
hand tryckfrihetsförordningen jag tänker
på. Den har jag utomordentlig respekt
för, och inte minst efter justitieministerns
svar i dag litar jag på att
den kommer att tillämpas med större
stränghet. Det är närmast med tanke på
tullbestämmelserna jag funderat på, hur
all denna ohyra kan komma in i landet
och betalas dyrt med vår svenska valuta.
Vi behöver bara se på en av dessa stora
exposéer i eu tidningskiosks eller en
cigarrbutiks fönster för att konstatera,
att där finns 20 å 30 olika slags utländska
tidningar, av vilka många betingar
ett mycket högt pris. Om man
sedan tar reda på försäljningsfrekvensen,
förstår man, att det är en ganska
betydande omsättning på dessa affärer.
Det rör sig om eu omsättning på hundratusentals
kronor, och där är Sverige ett
tacksamt fält för närvarande.

Tidigare var det huvudsakligen franskspråkig
»litteratur» på detta område.
Numera har man delvis övergått till
engelskan, detta tydligen med tanke på
att vårt folk i allt större utsträckning
behärskar detta språk. Jag har roat mig
med att — om nu detta kan betecknas
som eif nöje — läsa igenom i vart fall
en av de engelskspråkiga pornografitidskrifterna,
som saluförs i sådana här
butiker, och jag måste, herr talman,
bekänna, att jag aldrig läst maken till
vidrigheter. Där fanns inte bara dessa
tarvligheter som i de svenska boulevardtidningarna,
utan de var kombine -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm. Nr 23.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryck
alster.

rade med en sadism, som jag inte skall
besvära kammaren med att ge exempel
på. Jag undrar om det inte borde ägnas
litet mera uppmärksamhet åt denna utländska
tidningsflora. På den tidskrift
jag bär närmast åsyftar står angivet,
att den är tryckt på engelska språket i
Paris och utgiven av ett förlag i Köpenhamn,
som har ensamrätten för de
nordiska länderna. Med sitt enkla språk
bjuder den en mycket lättförståelig
engelska, tillgänglig för skolungdomen
och alldeles tydligt inriktad på den
publiken.

Jag har talat med de ansvariga hos
tullmyndigheterna om hur det är möjligt
att kunna föra in sådan litteratur,
och där har man förklarat, att man
har uppmärksamheten riktad på frågan.
Man tar stickprov på den värsta
ävjan och anmodar polisen att studera
den, men efter hand som polisen underlåter
att göra några ingripanden,
tröttnar man till slut på att skicka in
några prov. Det är ju inte heller så
lätt att hinna med allting. Dessutom
är vi svenskar ett frihetsälskande folk.

Jag understryker än en gång, herr
talman, att jag har den största respekt
för tryckfriheten och likaså för goda
mellanfolkliga förbindelser, men vi
skall väl ändå inte tillåta att folkets
andliga hälsa tar skada på grund av
för stora eftergifter på detta område.
Skall det verkligen få vara så, att man
i utlandet just med inriktning på den
svenska marknaden upprättar gödselspridningscentraler
på tidskrifternas
område? Jag tvekar för övrigt att använda
uttrycket gödselspridare, eftersom
gödsel är någonting alldeles för
fint i detta sammanhang. Även om
man använder det gamla hederliga ordet
dynga, haltar jämförelsen, eftersom
dynga är något i sitt sammanhang mycket
värdefullt och användbart.

Jag hoppas verkligen, herr talman,
att vi inte skall behöva fortsätta med

att förstöra vårt folks kultur och andeliv
med dessa tarvliga ting!

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om att
myndigheternas möjligheter att komma
till rätta med hela det problemkomplex,
som vi här rör oss med, är mycket begränsade.
Justitieministern har här
framhållit, att man vid fråga om åtal
först och främst tar sikte på om skriften
i fråga har sadistiska eller perversa
inslag. I så fall ägnar man dem särskild
uppmärksamhet. Just med tanke på
detta anser jag emellertid, att en hel del
av de skrifter som nu finnes på den
svenska marknaden utan vidare skulle
kunna beslagtagas och förbjudas. Jag
tänker bär på skrifter av samma slag ''
som dem det norska stortinget beslöt
att skyffla ut ur Norge. Jag skall inte här
nämna namnen på dessa tidningar, men
jag är övertygad om att justitieministern
vet vilka jag syftar på, och nog
vore det skönt att slippa se dem i våra
skyltfönster!

Vad sedan den tidning beträffar, som
beslagtogs förra året på grund av två
noveller, som var införda i tidningens
julnummer, vill jag säga att jag har läst
dessa noveller och jämfört dem med
andra, som införts och ideligen införes
både i den tidningen och i en annan,
som jag här tänker på, och jag får säga,
att gränsen mellan vad som är åtalbart
och vad som går fritt tycks vara så hårfin,
att det är praktiskt taget omöjligt
för en lekman att se någon skillnad.
Jag har för övrigt överlämnat tre, fyra
sådana noveller till en person, som jag
ansåg omdömesgill, och efter att ha läst
dem sade han, att han tyckte de låg på
ungefär samma plan som de åtalade.
Det är dock inte lätt för en lekman att
döma i dessa saker, men nog verkar
det som om det borde vara möjligt att

16 Nr 23. Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn och ungdom olämpliga tryckalster.

ta bra mycket hårdare tåg än vad som
nu är fallet på detta område.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag kan inte besvara
den sista frågan exakt, eftersom jag inte
vet vilka noveller interpeilanten har
gjort jämförelser emellan. Jag kan emellertid
tänka mig, att en av orsakerna
som den det norska stortinget beslöt att
till att det blivit åtal i det ena fallet men
inte i det andra, kan ha varit, att den
ena novellen haft t. ex. ett sadistiskt
inslag men inte de andra. Ett sådant
förhållande fästes avseende vid. En annan
omständighet kan ha varit, att de
noveller som har gått fria haft en
mera litterär anstrykning, även om de
bär innehållit sedlighetssårande detaljer.
Som jag framhöll i mitt interpellationssvar
anser jag nämligen att man
bör vara mycket mera frisinnad, så
snart ett alster kan anses ha litterär
karaktär. Jag kan som sagt inte säkert
ange hur det förhållit sig i här ifrågavarande
fall, men bl. a. kan de nu
nämnda synpunkterna ha spelat in.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den som i denna kammare
vid många tillfällen har kämpat
för den svenska tryckfrihetens värnande
kan inte underlåta att med oro iakttaga
det geschäft, som på detta område
bedrives. Det är heller ingen tvekan om
att tryckfrihetsförordningen gör det
möjligt att vidtaga vissa ingripanden,
när det gäller den rena pornografien.
Jag vill emelertid inte underlåta att
framhålla, att resultaten av undersökningar,
som gjorts på olika håll i världen,
tycks peka på, att den övervägande
delen av ungdomen inte fängslas så
starkt av den pornografiska litteraturen.
Jag vill därmed inte alls förneka, att
det finns publikationer som lägger an på
denna ungdom och kan skada den, men
jag har i alla fall det intrycket, att de

som sysslar med dessa frågor och gjort
dessa undersökningar menar, att vi skall
inte — lyckligtvis — överskatta de pornografiska
alstrens inverkan på ungdomen.

Jag vill emellertid när denna fråga
diskuteras också beröra det förhållandet,
att det inte saknas vissa censurtendenser
i vårt land, då man angriper
vissa uttryck i skönlitteraturen. Man
kan naturligtvis även ur en mycket värdefull
bok få fram meningar, som ter
sig sårande för många människor. Det
stod ju t. ex. en gång en mycket skarp
strid om Zolas »La Terre», och även
Strindberg, som själv blivit beskylld för
osedlighet i några av sina skrifter, gjorde
på sin tid kraftiga angrepp mot pornografiska
tendenser. Men när det gäller
skönlitteraturen får man vara ganska
försiktig med ingripanden. Även om
jag kan dela interpellantens indignation
över en viss novell i »All Världens
Berättare», är det dock ett faktum att
detta magasin på det hela taget står
högt och att de noveller, som där införes,
inte har någon förråande verkan.
Det är klart att en tidskrift, som kommit
ut under mer än ett decennium,
någon gång kan ha publicerat en novell,
som lätt bedömes ganska olika.

Det man mest kan förundra sig över
är att människor är så funtade, att de
skall rota i den pornografiska litteraturen.
Ibland undrar man om inte de
som köper dessa tidskrifter har litet
sjukliga anlag. För en normal och sund
människa, som inte har några sadistiska
eller närbesläktade anlag, är väl
inte den pornografiska litteraturen någon
större frestelse. Jag har svårt att
tänka mig att normala människor attraheras
av denna litteratur. Jag vill
därmed ingalunda förneka dessa problems
aktualitet, och jag vill ännu
mindre förneka svårigheterna för en
justitieminister att med stöd av tryckfrihetsförordningen
göra sådana ingripanden,
att han inte går emot tryckfri -

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. förekomsten

alster.

hetsförordningens anda. Det kan nog,
om vi ser på länder, där man har en
stark censur, sägas att tryckfriheten
är ett mycket starkt värn för de medborgerliga
rättigheterna. Där man inte
har denna tryckfrihet är förhållandena
på det kulturella området mycket sämre.
Vi får inte därav att det finns vissa
affärsmän, som ockrar på sensationslystnaden,
låta oss förledas att överdriva
problemets betydelse. Jag tror att
med den förbättrade uppfostran, som vi
hoppas att den svenska skolan skall ge,
och med de kulturideal vi kämpar för,
skall dessa av interpellanten påtalade
problem kunna lösas i en känsla av att
man skall komma till rätta med frågorna
utan våldförande av centrala tryckfrihetsprinciper
och i förhoppning om
nederlag för den krassa sensationslystnaden
och ockrandet på människors
drifter.

Fru EWERLöF (li):

Herr talman! Jag är starkt medveten
om att vi måste vara ytterligt restriktiva
när det gäller att ta upp kammarens
tid dessa sista, bråda dagar. Att
jag emellertid begärt ordet beror på att
jag som ordförande i vårt lands äldsta
kvinnoorganisation, Fredrika Bremerförbundet,
gång på gång under det senaste
året har blivit tillskriven av och
fått mig tryckalster tillsända från föräldrar
och mödrar, som varit djupt bekymrade
över de skrifter, som faller i
deras telningars händer.

Nu är vi väl allesammans i Sveriges
högsta beslutande församling lika rädda
om tryckfriheten, och personligen
är jag helt övertygad om att det inte
går att lagstiftningsvägen komma med
ett förbud. Men, herr talman, det finns
ju någonting som heter pressens rådgivande
nämnd och kommissionärsnämnden.
Vad gör dessa nämnder? De
skall ju ha i uppdrag att granska olika
tryckalster och ge utlåtanden, och hur
kan det då komma sig att dessa s. k.
2 — Andra kammarens protokoll 1954.

maj 1954 fm. Nr 23.

för barn och ungdom olämpliga tryck snuskalster

verkligen kommer ut? Jag
tror att allmänheten ställer sig väldigt
frågande till hur det är möjligt att dessa
nämder kan intaga en så passiv hållning
som de gör.

Herr talman! Jag skall sluta med att
vädja till herr statsrådet att han, när
straffrättskommitténs betänkande och
förslag kommer, gör vad som är möjligt
för att inom tryckfrihetens gränser
se till att det sker en sanering på detta
område. Det är ett djupt och varmt
önskemål hos föräldrarna; och kvinnor
har här kanske på ett alldeles
särskilt sätt engagerat sig både känslomässigt
och intellektuellt.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Det fälldes ett uttryck
här om att de ungdomar, som söker sig
till pornografisk litteratur, måste vara
sjuka på något sätt. Det är inte alltid
ungdomen som går till pornografien —
den går till ungdomen. Bara för ett par
dagar sedan fick jag ett konvolut från
föräldrar i Norrbotten, som tagit vara
på kataloger som sänts till deras barn.
Dessa kataloger består av uppgifter om
böcker som säljs på ett visst förlag. För
att vara riktigt säker om att innehållet
verkligen skall gå hem hos ungdomen
har man gjort vissa utdrag ur dessa
böcker så pass rafflande och vidriga,
att jag aldrig har sett maken. Jag är
inte säker på att ens herr Gustafsson i
Borås har sett något liknande trots allt
vad han har relaterat. Han skall få ett
exemplar av mig senare.

Vad jag i detta fall tycker är det mest
upprörande är att det är fråga om ett
rent affärsgeschäft. Här uppmanas ungdomarna
att för 15 kronor köpa dessa
böcker, som man gjort rafflande utdrag
ur. Då får de gratis den, ur vilken man
gjort de flesta återgivandena. Den får
de gratis sedan de lagt ner 15 kronor
på den andra dyngan!

Skulle man inte kunna komma åt ett
sådant geschäft med tryckfrihetsförr
23.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. förekomsten av för barn
alster.

ordningen? Denna »litteratur» härrör
dock inte från förlag, om vilka man
kan säga att därifrån kommer både ont
och gott. Härifrån kommer bara ont.
Kan man inte granska ett sådant förlag?
Det har ju ändå lämnat sin adress.
Här i landet försöker man se upp med
profitjakt på olika områden. Här är
den verkligt osunda profitjakten på
våra barn och ungdomar. Där tycker
jag man skulle kunna börja ett försök
att komma till rätta med detta problem.

I övrigt vill jag instämma med dem,
som här uttalat sin indignation. Man är
ängslig därför att barnen inte går fredade.
Även om de inte har tillfälle att
gå till kiosken och köpa denna smörja,
så kommer den per post hem till dem.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Fru Ewerlöf erinrade
om att Tidningsutgivareföreningen har
tillsatt någonting som kallas en rådgivande
nämnd och som har att behandla
frågan om spridning av alster av detta
slag. Nämnden består av tre personer
och förbehandlar frågan, huruvida ingripande
skall göras emot spridningen.
Däremot är det kommissionärsnämnden
som fattar beslut, sedan den rådgivande
nämnden givit sitt råd.

Man är naturligtvis inom nämnden
fullt på det klara med det vanskliga i
en sådan verksamhet, ty man kan inte
komma ifrån att det är ett slags privat
rättsskipning som äger rum. En skrift,
mot vilken myndigheterna inte anser
sig böra göra något ingripande, blir i
stället föremål för uppmärksamhet ifrån
den rådgivande nämnden och kommissionärsnämnden,
och genom dessa
institutioners åtgöranden blir skriften i
fråga tämligen effektivt förhindrad att
spridas. På grund av det vanskliga i en
sådan rättsskipning är naturligtvis
nämnden mycket försiktig. Den har inte
gjort mer än en enda rekommendation
om ingripande, och det var gentemot

och ungdom olämpliga tryck Fäderneslandet.

Man kan ju diskutera
om Fäderneslandet tillhör den klassiska
pornografien eller ett annat slag av organ.
Det som givit anledning till ingripande
i det nämnda fallet har mindre
varit pornografi än de upprörande, personligt
skandaliserande artiklar som
brukade publiceras i Fäderneslandet.

Jag skall emellertid gärna berätta att
nämnden också har övervägt aktioner
i fråga om pornografiska alster såsom
Pin Up, Top Hat och Kavalkad och vad
de nu heter men har inte funnit deras
innehåll vara sådant, att ett så våldsamt
medel skulle tillgripas som att
Pressbyrån skulle vägra att försälja
dem. Det är alltså detta som skett med
Fäderneslandet.

Under överläggningarna i nämnden
var man tämligen övertygad om att
de pornografiska alstrens läsekrets inte
var att finna så mycket bland ungdom
som bland människor, som kommit upp
i medelåldern eller i högre åldrar, och
dem lär det inte vara mycket att göra
åt. De kan inte göras till föremål för
uppfostran, de är som de är, och i de
fallen lär inte, vare sig med lagliga medel
eller medel utanför lagen, några ingripanden
kunna göras.

Från dessa synpunkter, resonerade
nämnden, kan intet ingripande mot
dessa alster rekommenderas, och några
sådana har inte heller gjorts. Såvitt jag
vet är dessa tidskrifters upplagor inte
heller så avskräckande stora; i varje
fall utgör de bara en ringa del av de
vanliga veckotidningarnas jätteupplagor.
Därför är kanske inte heller faran
av dessa tidningar så stor.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 302, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jord -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. anordnande av

väg och väg på Industrigatan i Malmö.

brukets område m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 4.

Svar på interpellation ang. anordnande
av fällbommar vid korsningen mellan
järnväg och väg på Industrigatan
i Malmö.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Med hänvisning till de
allvarliga olyckor, som inträffat vid den
med ljus- och ljudsignaler försedda
korsningen mellan kontinentalbanan
och Industrigatan i Malmö — den senaste
olyckan, som kostade en person
livet, inträffade den 4 maj i år, då en
lastbil kolliderade med tåget — har
herr Löfgren frågat mig, dels om jag
delar hans uppfattning, att ekonomiska
skäl ej får hindra anordnandet av fällbommar
vid denna farliga korsning och
dels om det kan förväntas, att fällbommar
utan vidare dröjsmål anordnas vid
nämnda korsning.

Som svar vill jag meddela, att järnvägsstyrelsen
den 8 maj 1954 beordrat
distriktsledningen i Malmö att omedelbart
uppsätta fällbommar vid ifrågavarande
korsning. Avsikten är att utföra
dessa som s. k. helautomatiska
halvbommar, d. v. s. bommarna fälles
och lyftes genom påverkan från tågen
samt avstänger gatans vänstra hälft för
gatutrafik i gatans båda riktningar. Med
anledning av olyckan den 4 maj har
SJ därjämte kompletterat ljus- och ljudsignalanläggningen
vid korsningen med
en särskild vakt i avvaktan på att bomanläggningen
blir färdig. SJ har vidare
hemställt hos drätselkammaren i Malmö
om att åtgärder måtte vidtagas för att
bland annat få siktförhållandena över
järnvägen norrut förbättrade.

Någon åtgärd från min sida är följaktligen
inte erforderlig för att påskyn -

fällbommar vid korsningen mellan järn da

arbetet med att förbättra de hittillsvarande
trafiksäkerhetsanordningarna
vid korsningen i fråga.

Härpå anförde

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret på interpellationen.

Som framgår av svaret har järnvägsstyrelsen
redan dagen efter det att min
interpellation framställdes beordrat
distriktsledningen i Malmö att omedelbart
uppsätta fällbommar. Jag har också
under gårdagen kunnat iaktta att
man har börjat med arbetet för att
verkställa detta uppdrag, så det är säkerligen
fullt riktigt att man nu gör
så gott man kan för att fort få saken
ordnad.

Man känner en allmän lättnad över
att åtgärder äntligen har vidtagits för
att förbättra säkerheten vid denna farliga
korsning. Fyra olika kollisioner
med fem dödsoffer tycker man kan vara
nog för att man verkligen skall få denna
säkerhetsfråga ordnad.

Mitt intresse för denna fråga är inte
nytt. Redan för flera år sedan har jag
haft anledning att syssla med den när
jag tillhörde Malmö stadsfullmäktige,
och om jag dessutom upplyser att jag
har min dagliga gärning — förutom
riksdagsuppdraget — i ett företag som
har sin tomt belägen intill denna järnväg
och denna gata och att våra anställda
dagligen i mycket stor utsträckning
måste passera denna korsning
kanske man bättre förstår att jag har
tagit upp denna fråga.

Nu skall man sätta upp s. k. halvbommar.
Några mera omfattande erfarenheter
torde man väl inte ha beträffande
denna typ. Det lär emellertid vara
så, att man måste ha dispens för att
få sätta upp sådana bommar, och såvitt
jag förstår kommer väl herr statsrådet
att i regeringen få lov att syssla

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Psykologiskt försvar m. m.

med denna fråga. Jag antar att man
ännu inte kommit så långt att man fått
denna dispensfråga behandlad.

Jag är för min del tveksam om huruvida
man verkligen skall sätta upp sådana
halvbommar inom städers starkt
trafikerade områden; jag vill därför uttala
min förhoppning om att berörda
myndigheter kommer att följa denna
sak med stor uppmärksamhet och, om
det så befinnes nödvändigt och angeläget
med hänsyn till säkerheten, att man
kompletterar dessa halvbomanläggningar
till att bli vanliga helbomanläggningar.

Min interpellation har visserligen
framställts speciellt med anledning av
förhållandena vid ett visst angivet
ställe. Jag är dock säker om att det
finns motsvarande problem på många
andra ställen i vårt land, och med den
enormt starka utveckling biltrafiken
fått och ytterligare kommer att få under
de närmaste åren tror jag att det
finns anledning att ompröva frågan om
säkerhetsanordningarna vid en hel del
järnvägskorsningar för att vi inte i onödan
skall spilla många människoliv.

Jag är fullt införstådd med att det
kommer att kosta ganska mycket pengar,
men man måste ju mot detta ställa
de många människoliv som man kan
spara, förutom de materielskador som
kan undvikas.

Jag vill alltså uttala mitt tack för
svaret och hoppas, att man följer denna
fråga med uppmärksamhet, inte bara
beträffande denna korsning i Malmö,
utan också beträffande liknande ställen
i olika delar av vårt land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 17,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 151—154, bevillningsutskottets
betänkanden och memorial nr 57—59,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 33—35, första lagutskottets me -

morial nr 30, andra lagutskottets memorial
och utlåtanden nr 39—42, tredje
lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 28—31 samt jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 33—38.

§ 6.

Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 9, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om vissa anslag
till nykterhetsvården för budgetåret
1954/55.

Kammaren biföll till en början utskottets
hemställan, att utlåtandet måtte
företagas till avgörande efter endast
en bordläggning.

Härefter godkändes den i memorialet
föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen meddelade, att den
gemensamma omröstningen komme att
äga rum vid morgondagens plenum.

§ 7.

Psykologiskt försvar m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till inrikesdepartementets
avlöningar och omkostnader
samt angående psykologiskt försvar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den fråga som nu här
ligger för avgörande har under årslånga
debatter sysselsatt en rad intresserade
och kunniga människor i det
här landet. Det är därför kanske inte
så helt lyckligt att avgörandet kommer
att ske vid en tidpunkt i riksdagsbehandlingen
då stor tidspress råder.

Detta beslut i dag kommer ju att för
tillfället sätta punkt för en lång debatt,
där starkt delade meningar har rått om
organisationen av det psykologiska försvaret.
Här har riktats kritik emot utredningen
på dess olika stadier. Man
har framför allt värjt sig emot varje

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

sådan anordning som skulle innebära
ett återupprepande av de misstag som
begicks under det andra världskriget.
Varje förslag från de sakkunniga som
har haft någon likhet med de förhållanden,
som rådde under informationsstyrelsens
tid, har framkallat en mycket
skarp opposition från publicistiskt
håll.

Sedan landshövding Mossberg övertog
ledningen av detta utredningsarbete
har emellertid en intim kontakt upprättats
mellan å ena sidan de sakkunniga
och å andra sidan dem som inom
pressen och folkrörelserna närmast berörs
av opinionsbildningen. Jag vill
understryka det stora värde som den
kontakten har haft, och jag vill som
min personliga mening anföra att här
ligger en av förutsättningarna för att
man i dag kan ena sig om ett beslut
utan att i de grundläggande frågorna
några väsentliga meningsskiljaktigheter
råder. Det är numera fastslaget att en
psykologisk försvarsverksamhet inte
får medföra en mörkläggningspolitik av
det slag som bedrevs under vissa skeden
av det andra världskriget. Det är
också fastslaget att denna verksamhet
skall inrikta sig på en så utåtriktad och
på fakta grundad information att allmänheten
i alla situationer kan hysa
fullt förtroende för dem som har hand
om upplysningsverksamheten.

I fråga om den fredsorganisation som
föreslagits har det från olika håll anmärkts,
och jag har i en motion tagit
upp en del av dessa synpunkter, att
det vore olyckligt om organisationen
bleve alltför nära bunden vid verksamheten
i Kungl. Maj:ts kansli. Jag vill
beklaga att inrikesministern inte är
närvarande när denna fråga företas till
avgörande, eftersom just inordningen
av denna organisation i hans departement
har varit föremål för så ingående
överväganden bland de sakkunniga och
inom utskottet. Jag har i motionen föreslagit
att riksdagen när den går att
fatta beslut om upprättande av en sär -

Psykologiskt försvar in. m.

skild organisation för det psykologiska
försvaret med hänsyn till verksamhetens
försökskaraktär inte skulle binda
sig för en verksamhet som är obegränsad
i tiden. Det föreslås därför i
motionen att riksdagen nu skulle fatta
beslut om en treårig försöksverksamhet,
varefter man, om de utrikespolitiska
omständigheterna så medger, skulle
kunna förpuppa verksamheten. Detta
dels av sparsamhetsskäl men dels också
av det skälet att man inte bör uppehålla
en sådan verksamhet i ett läge
där allmänheten har en känsla av att
den inte är alldeles nödvändig. Det
skulle enligt mitt förmenande framkalla
en slitning och en nötning av de opinionsbildande
organens intresse för
denna verksamhet, vilket på längre sikt
skulle motverka syftet att skapa en god
resonansbotten för den psykologiska
försvarsorganisationens arbete.

Utskottet har på ett ganska märkligt
sätt och på tre olika ställen understrukit
sina sympatier för förslaget i min
motion, men utskottet har ändå inte ansett
det nödvändigt att gå på bifall till
motionen, ty man finner det självklart
att Kungl. Maj:t varje år måste återkomma
till riksdagen med förslag i
fråga om den fortsatta verksamheten.
Detta innebär emellertid att de personer,
som skall anställas och som enligt
propositionens och utskottets förslag
skall inordnas som tjänstemän i inrikesdepartementet,
kommer att arbeta
under ännu mera ovissa omständigheter
än vad som skulle blivit fallet om
riksdagen hade gått in för ett beslut om
en treårig första försöksverksamhet.
Med hänsyn till att utskottet ej heller
funnit anledning att tillmötesgå önskemålen
om en inplacering av dessa
tjänster i de högre lönegrader, som
föreslagits i min motion och en del
andra motioner, och att utskottet inte
heller velat helt följa de i motionerna
givna rekommendationerna om höga
kvalifikationskrav beträffande dessa
tjänstemän, får man nog vara beredd

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Psykologiskt försvar m. m.

på att denna verksamhet får en mycket
svår period innan den har vunnit stadga
och effektivitet. Jag tror med andra
ord faktiskt att det beslut riksdagen i
dag, följande utskottet, kommer att
fatta, kommer att innebära att man ger
den psykologiska försvarsorganisationen
en svårare initialperiod än vad
som blivit fallet om man hade följt
motionens förslag.

Nu har utskottet emellertid också
markerat att Kungl. Maj :t bör ta under
omprövning det förslag till en första
aktivitetsperiod på tre år som ligger i
motionen, och jag hade önskat att till
herr inrikesministern få uttala en förhoppning
att han verkligen skulle intressera
sig för denna fråga så att vi
om möjligt till nästa år skulle kunna
ha ett förslag om en sådan avgränsad
aktivitetsperiod. Den skulle ha gjort det
möjligt för de människor som skall
syssla med detta arbete att planera sin
verksamhet så, att de kartlägger och
förbereder den verksamhet som skall
kunna träda i kraft för den händelse
den utrikespolitiska situationen skulle
mörkna. De hade då vetat vilken tid
de hade till förfogande och vilka resurser
de kunde arbeta med. Jag menar
alltså att de praktiska synpunkterna
här tydligen fått träda tillbaka. Jag vill
därför åtminstone via kammarens protokoll
vädja till chefen för inrikesdepartementet
att han ägnar utskottets
rekommendationer en grundlig uppmärksamhet
och att denna inte bara
inskränker sig till frågan om den första
aktivitetsperioden utan också får omfatta
frågorna om lönesättningen och
antalet tjänstemän.

Jag har, herr talman, i detta läge inte
något yrkande.

Herr HÅSTAD (li):

Herr talman! Jag skall som ingångsspråk
för detta mycket korta anförande
citera vad propositionen säger om detta
organs uppgifter. Det har bl. a. »att
följa utvecklingen på den psykologiska

krigföringens område och på angränsande
fält samt svensk opinionsutveckling
och främmande propaganda, att
följa svensk upplysningsverksamhet av
betydelse för den psykologiska försvarsberedskapen
och samverka med organen
för denna upplysningsverksamhet,
att uppgöra och fortlöpande överarbeta
organisations- och mohiliseringsplanen
samt utvälja, utbilda och krigsplacera
personal, att sörja för att det
psykologiska försvarets lokal-, utrustnings-
och förbindelsebehov blir tillgodosedda,
samt att i samarbete med
publicitetsorganen och deras sammanslutningar
verka för deras personella
och tekniska beredskap». Det är alltså
icke ringa uppgifter som läggs på detta
organ.

Nu har departementschefen utvecklat,
att man bör gå försiktigt fram när
det gäller inrättandet av nya ämbetsverk.
Utskottet har också mycket livligt
rekommenderat varsamhet därvidlag.
Departementschefen framhåller att
det är önskligt att nu begränsa organets
verksamhet till vissa primära uppgifter.
Jag har ingen erinran i princip
mot en sådan försiktighet. Jag har haft
samma utgångspunkt, när jag tillsammans
med representanter för övriga
demokratiska partier i denna kammare
väckt en motion i denna fråga. I motionen
har vi bl. a. pekat på att det är
olämpligt att helt inordna detta organ
i inrikesdepartementet. Jag vill instämma
i de synpunkter, som herr Helén
har anfört i den saken.

Det problem vi främst ville bidra till
att lösa genom vår motion var problemet
om chefsbefattningarna. Det synes
mig mycket litet sannolikt att det anslag,
som är upptaget i propositionen
för detta ändamål och som utskottet
tillstyrker, skall visa sig tillräckligt.
För att själva vara mycket återhållsamma
har vi inte följt det i och för sig
mycket blygsamma förslag som de sakkunniga
på sin tid framlade. Vi har inskränkt
oss till att föreslå att ytterli -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

gare en befattningshavare tillsätts och
att chefen placeras i 37 lönegraden.
Det förefaller mig nämligen som om vi
endast genom ett kvalitativt urval kunde
få säkerhet för att detta organ kan
göra en verkligt fruktbärande insats.
Det synes mig mindre sannolikt att departementet
får det lätt att för de summor
som står till förfogande förvärva
de mest önskliga krafterna.

Det gäller för detta nya organ att
från början få en grundmurad auktoritet.
Vi vet hur oerhört stora svårigheter
som mötte det organ som under andra
världskriget hade att handha förbindelserna
framför allt med pressen —■
jag tänker på statens informationsstyrelse.
Alla de trätor och obehag, som i
hög grad färgade pressdiskussionen under
det första världskriget, bör tjäna
oss som en varning, så att vi denna
gång får högsta kvalitet på chefsposten.
När jag tänker på de löner som för
närvarande utbetalas inom jämförliga
områden — speciellt inom pressen —
har jag svårt att föreställa mig att man
för det belopp som här erbjuds skulle
kunna få en person som representerar
den andliga utrustning, den skicklighet,
grannlagenhet och smidighet som
här måste ställas som en fordran. Man
bör inte heller glömma att denne man
bör ha något för den sveda och värk
han kan få lida på denna utsatta tjänst.

Härutöver innehåller vår motion ett
yrkande om vissa mindre anslag för
engångsutgifter. Men jag skall inte
längre uppehålla mig vid motionen utan
jag vill blott — utan särskilt yrkande
— förena mig med herr Helén i den
vädjan han riktade till inrikesministern
om att detta ärende även i fortsättningen
skall bli föremål för regeringens
uppmärksamhet, lika väl som det framdeles
förtjänar riksdagens.

Häruti instämde herrar Braconier
(h) och Ståhl (fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är från helt andra

Psykologiskt försvar m. m.

utgångspunkter än de föregående talarna
jag vill kommentera statsutskottets
utlåtande nr 144, som ju innebär bifall
till propositionen om psykologiskt försvar.
Även i utskottets utlåtande hav
man i någon mån visat sig restriktiv
när det gäller anslag till det psykologiska
försvaret, och redan departementschefen
har betydligt bantat ner
de yviga psykologiska försvarsformer,
som ursprungligen hade skisserats i
kommittébetänkandet, ett kommittébetänkande
som inom parentes sagt var
allt annat än psykologiskt, fastän det
skulle handla om psykologiskt försvar.
Uppgifterna för ett psykologiskt försvar
är enligt kommittén att stärka den
frontlinje som i ett modernt krig går i
varje medborgares medvetande. Denna
förstärkning vill man uppnå med hjälp
av press, film och radio, genom upplysning,
rådgivning och tröstens ord.
Ett organ, som man i fredstid tänker
kalla beredskapsnämnd och i krigstid
informationsråd, skall stå för denna
verksamhet. Såvitt jag förstår är det
inte minst hemmafronten som skall på^
verkas och upplysas. Det är väl där
man till stor del skall bemöta ryktesspridningen
och bygga en barriär av
förtröstan mot sorgen efter anhöriga,
mot bekymren för försörjningen och
mot rädslan. Och hemmafronten består
ju av kvinnor och barn, överåriga och
sjuka. Har man detta i minnet är det
underligt att i det betänkande, som avgivits
om det psykologiska försvaret,
inte kunna finna ordet kvinna eller
barn nämnt. I propositionen har, med
anledning av vad som sagts i remisssvaren,
den gamla flytvästen »minst en
kvinna» kommit till användning när
det gäller beredskapsnämnden. Men
det blir ju en kvinna på dussinet män.
Informationsrådet bör enligt departementschefens
mening förstärkas med
representanter från folkrörelsehåll, och
då får man väl även där »minst en
kvinna».

Det är märkvärdigt att det i en oros -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Psykologiskt försvar m. m.

tid skall gå så utmärkt att ge tröst och
råd åt familjerna utan någon medverkan
av kvinnorna. Som uppgifter för
upplysningsverksamheten har bl. a.
nämnts frågor om livsmedels-, bränsleoch
kraftförsörjningen. Men ingenstans
har omnämnts vad som är ännu angelägnare,
när det råder oro i landet och
familjerna är ängsliga, nämligen frågan
om hur barnen skall skyddas. Hur
skall kvinnorna på bästa sätt sköta sitt
hushåll och sina minsta, när de ryckes
ut ur de vanliga skyddade förhållandena?
Hur skall man lugna de skräckslagna?
Hur skall man kunna rädda
barnen från att få märken för livet i
sitt psyke? Hur skall familjerna över
huvud taget kunna stå emot rädslan?
Erfarenheterna från förra kriget visar
att de barn som vistades hos sina mödrar
stod rycken mycket bättre än de
andra. Behövs det då inte litet moderlighet
även inom det informationsråd
som skall lugna och trösta hemmafronten
under krig? Men detta har inte beaktats
vare sig av utredningen eller i
propositionen.

Upplysning till hemmen och kvinnorna
för att hindra defaitism och panik
redan i fredstid anser jag också
vara av mycket stort värde. Jag tror
inte behovet därav kan tillgodoses genom
Folk och Försvar, som ju annars
åberopas när det gäller upplysning i
fredstid. Tvärtemot kommittén menar
jag att fredsorganet, beredskapsnämnden,
bör vara ett betydligt mer vittutgrenat
upplysningsorgan än det informationsråd
som skall fungera under
kriget och som därför måste vara ett
mer lätthanterligt organ, och i detta
fredsorgan bör det finnas ett starkt inslag
av kvinnor.

Eftersom förslagen ännu inte tycks
vara detaljutformade, hoppas jag att
man på detta relativt oprövade område
skall kunna börja tänka om. Det är
alltför gammalmodigt för en modern
regering att i vår tid utelämna kvinnorna,
och därför hoppas jag att även

detta förslag angående det psykologiska
försvaret skall bli delaktigt av en
modernisering, som visar att man förstår
att kvinnorna utgör en stor del av
den hemmafront som behöver stärkas
och aktiviseras i motståndskampen.

I detta anförande instämde herr
Norrby (fp).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det har ju inte ställts
något annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag, men jag vill ändå
säga några ord med anledning av vad
som anförts under debatten.

Den föregående talarinnan, som ifrågasatte
huruvida behovet av kvinnorepresentation
kommer att tillgodoses
i den utsträckning som kan anses motiverad,
vill jag erinra om följande uttalande
av Kungl. Maj:t, vilket också
godtagits av utskottet: »I första hand
bör enligt departementschefens mening
utöver de av kommittén föreslagna ledamöterna
två representanter för folkrörelserna,
varav minst en kvinna, ingå
i nämnden.» Såsom framgår av detta
kan samtliga ledamöter av nämnden
vara kvinnor; männens representation
har inte på något sätt säkrats.

Det har i motioner och under debatten
här betonats vikten av en fastare
ställning och bättre avlöningsförhållanden
för de befattningshavare det
nu gäller. Utskottet har för sin del velat
betona även eu annan sida av saken
genom att säga: »Utskottet vill
dock med understrykande av vad härutinnan
anförts i motionerna framhålla
betydelsen av att vid valet av
befattningshavare hos nämnden gott
omdöme samt förmåga av kontakt och
anpassning kommer att tillmätas särskild
vikt.» Inom utskottet har vi inte
varit alldeles övertygade om att de
högst avlönade tidningsmännen alltid
besitter just dessa egenskaper. Vi tror
att man kan få folk som representerar
även dessa egenskaper men som inte

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

därför gör anspråk på högsta tänkbara
lönesättning.

I övrigt vill jag hänvisa till vad utskottet
skrivit, vilket väl får anses
utgöra ett svar på det mesta av vad
som sagts i motionerna och i de föregående
anförandena här i kammaren.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den beskrivning av
hemmafronten, som fru Eriksson här
givit och som väl huvudsakligen tar
sikte på den situation som kan uppkomma
under en lång beredskaps- eller
krigsperiod, är mycket intressant och
täcker säkert i allt väsentligt den verklighet,
som vi kan råka in i. Men jag
tycker att det är litet egendomligt att
man med utgångspunkt från denna allmänna
bild av läget drar sådana slutsatser
i fråga om de organisatoriska
fredsförhållandena som fru Eriksson
här gjort. Jag kan inte hjälpa att jag
finner det vara uttryck för en något
förlegad uppfattning att kvinnorna
skall malas in i organisationer och
nämnder efter något slags inmalningsprocent.
Jag hade verkligen trott, fru
Eriksson, att vi kommit så långt att
det var självklart att det antal platser,
som stod till förfogande, skulle kunna
besättas av män eller av kvinnor. Utredningen
har inte heller, enligt vad
jag vid ett relativt noggrant studium
av betänkandet kunnat finna, på något
ställe talat särskilt om männens situation
och därför väl inte haft anledning
att ge sig in på någon särskild beskrivning
av kvinnornas situation. Man talar
däremot om den situation som kan
råda i hemmen.

Det är endast en person, som med all
säkerhet kommer att vara av manligt
kön i den föreslagna organisationen,
och det är överbefälhavarens representant.
Jag förmodar att med den uppfattning
om värnpliktens besvärligheter
som råder här i landet är det knap -

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

past någon av kvinnokön, som är särskilt
angelägen om att komma i fråga
på den posten.

Som utredningen här har skrivit kan
jag inte finna någon anledning till en
erinran av det slag, som fru Eriksson
i Stockholm gjorde. Däremot tar jag
för givet, att med de goda kontakter fru
Eriksson i Stockholm har i kanslihuset
kommer hennes synpunkter att bli beaktade
vid det praktiska urvalet.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 § §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt m. in., i vad propositionen
avser avräkning av vissa belopp
mot automobilskattemedlen och
överskridande av viss anslagspost;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa under tolfte
huvudtiteln uppförda anslag avseende
det statliga pensionsväsendet; och

nr 150, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 200, vilken behandlats av första
lagutskottet, liade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; 2)

lag om ändrad lydelse av 51 och
73 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen
m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den
20 december 1946 (nr 808) om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag)
;

5) lag angående ändrad lydelse av
6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; 6)

lag om ändrad lydelse av 15 kap.
4 § giftermålsbalken.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar bl. a. ändringar i gällande
domförhetsregler för häradsrätt
och rådhusrätt vid behandlingen av
mindre brottsmål. Enligt förslaget skulle
häradsrätt vara domför med tre i
nämnden och rådhusrätt med en lagfaren
domare i mål rörande ansvar
för brott, där svårare straff än böter
ej funnes ifrågakomma.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
— med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom
propositionen framlagda förslagen
till lag om ändring i rättegångsbalken

och lag om ändrad lydelse av 51 och
73 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472) ävensom med avslag
å motionerna I: 534 och II: 684
samt I: 535 och II: 685 — måtte för sin
del antaga

1. av utskottet framlagt förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken;

2. av utskottet framlagt förslag till
lag om ändrad lydelse av 73 § militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472);

3. i utlåtandet intagna förslag till dels
lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den
10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen
m. fl., dels lag angående ändring i lagen
den 20 december 1946 (nr 808) om
lagsökning och betalningsföreläggande
(lagsökningslag), dels lag angående
ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den
20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden, dels ock
lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 §
giftermålsbalken.

Utskottets förslag skilde sig från
Kungl. Maj:ts förslag därigenom, att enligt
utskottets förslag den nuvarande
regeln, att den mindre sammansättningen
av häradsrätt och rådhusrätt
finge användas endast i mål rörande
ansvar för brott, varå icke kan följa
svårare straff än böter, skulle bibehållas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlkvist, Lindgren och Andersson i
Björkäng, fru Löfqvist, fru Eriksson i
Stockholm och herr Lundqvist, vilka
funnit att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: 534 och II: 684 samt I: 535 och
II: 685, bifalla förevarande proposition,
nr 200.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vid första lagutskottets
utlåtande nr 25 i anledning av Kungl.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Maj:ts proposition nr 200 har fogats
en reservation av herr Ahlkvist m. fl.
beträffande rättens sammansättning vid
behandlingen av mindre brottmål.

Jag vill först konstatera att utskottsmajoriteten
och reservanterna dels har
den uppfattningen, att många mål, som
enligt gällande domförhetsregler måste
dömas av tre domare i rådhusrätt,
borde kunna avgöras av ensamdomare,
och dels är överens om att ensamdomare
aldrig bör döma till frihetsstraff.

Redan nu dömes mål, i vilka straffskalan
för brottet endast upptar böter,
av ensamdomare. Propositionens lagändring
avser att vidga ensamdomares
behörighet till att omfatta även bötesdomar
för brott, som i den uttänjda
straffskalan även kan följas av frihetsstraff.
Man räknar med att på det sättet
vinna en lättnad för domstolarna
och en förkortning av väntetiden för
många anklagade, som nu får gå i månader
och vänta på sin dom, därför att
rådhusrätten är överbelastad med mål
som den inte hinner med.

Motionärerna har haft betänkligheter
mot att dra gränsen för ensamdomares
behörighet efter straffskalan och inte
efter målens beskaffenhet i övrigt. De
har i stället föreslagit, att gränsen skulle
dragas mellan mål, i vilka man har
att pröva bevisning, och mål utan bevisprövning.
Skulle motionärernas
gränsdragning konsekvent följas, skulle
följden emellertid bli, att många
mål, som nu avgöres av ensamdomare
trots att det i dem anföres bevisning,
skulle överflyttas till en kvalificerad
rätt. Bevisningen kan vara mycket
enkel, och om man följer motionärerna
skulle man därigenom ytterligare
belasta domstolarna.

Utskottsmajoriteten har emellertid
för sin del inte kunnat acceptera en
sådan regel, som motionärerna föreslagit,
och anser att det är svårt att
dra en gräns. Man har resignerat, hellre
velat låta målen vänta och gått på
avslag på lagändringarna. Majoriteten

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

har framhållit, att många bötesmål är
alltför invecklade och svårbedömbara
för ensamdomare. Detta har emellertid
även observerats i propositionen, ty där
säges, att vid »omfattande bevisvärdering»
bör målen förbehållas avgöranden
av tre domare. Utskottsmajoriteten
har tytt uttrycket omfattande bevisvärdering
som om därmed endast avsågs
mål, i vilka man hör ett större
antal vittnen. Det står emellertid inte
i propositionen, att uttrycket skall tolkas
så. Dessutom säger propositionen,
att om rättsfrågan i ett mål är invecklad
och svårbedömd och bör målet gå
till fullsutlen rätt. Ligger det i domarens
avgörande att hänskjuta målet till
tre domare, när omfattande bevisvärdering
föreligger eller rättsfrågan är
svårbedömbar, så innefattas väl däri en
garanti för att alla de fall då, för att
citera utskottsmajoriteten, »sanningsprövningen
i målet kan sägas innefatta
ett vägande mot varandra av sinsemellan
stridiga utsagor» inte kommer att
dömas av en domare i rådhusrätten.

Vid upprepade tillfällen återkommer
utskottsmajoriteten till vad justitierådet
Gärde som justitieminister år 1931
sade om att bevisning bör förbehållas
fullsutten rätt. Detta framhålles som
en princip, som svävar i fara genom
den nu föreslagna lagändringen. Från
den principen har man emellertid redan
avvikit i de bötesmål, i vilka bevisning
förekommer men som nu ändå
avgöres av ensamdomare.

Det viktiga är att mål, som propositionen
vill överföra på ensamdomare,
är av alldeles samma slag som de mål
som ensamdomare redan nu har. Därför
skjuter utskottsmajoriteten över målet
med sitt principresonemang. Det är
ingen principfråga utan en tillämpning
av gällande princip. Det är en rent
praktisk fråga hur man skall få över
en stor mängd enkla fall till ensamdomare.
I praktiken bör det inte heller
vålla så stora svårigheter att göra denna
gränsdragning. Både domare och

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

åklagare kan ju samsas om det, och det
bör vara ganska enkelt att få förhandsprövningen
gjord. Det kommer att ligga
i domarens hand att i de fall, då
han anser att bötesmålen blir för invecklade
för ensamdomare, fortfarande
låta dem gå till fullsutten rätt. Principen
är alltså garanterad i de svårbedömbara
målen med omfattande bevisvärdering
även med en ändrad behörighetsregel,
och detta samtidigt som
man får ökade möjligheter att förkorta
väntetiden. Detta är också av stort
värde för rättssäkerheten och av oerhört
värde för den enskilde, som kan
få både arbete och familjeförhållanden
spolierade under en nervpåfrestande
väntan på domen.

Det förefaller mig som om utskottsmajoritetens
avslag på propositionen i
denna del mera är ett utslag av formell
tveksamhet än kritik i sak. Man har
helt enkelt överdrivit svårigheterna.
Det är alltså egentligen inte någon saklig
anmärkning man har emot det nya
förslaget. Detta mer formella ställningstagande
kan bero på att vi har ett så
starkt inslag av jurister — tre stycken
eller skall vi säga tre och en halv om
vi räknar med herr Jacobsson i Sala.
De har kanske verkat hetsande på varandra
eftersom de så småningom gått
ifrån sina egna motioner och hamnat
på avslag. Om man emellertid inte vill
låta sig paralyseras av juristspråket bör
man som lekman inte tveka att liksom
reservanterna yrka bifall till propositionen
i dess helhet, vilket betyder
bifall till den i propositionen föreslagna
lydelsen av rättegångsbalken 1 kap.
5 och 11 §§, 6 kap. 1 §, 17 kap. 5 och
9 §§, samt 30 kap. 6 § och 51 § i militära
rättegångslagen.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utskottsutlåtandet.

Under detta anförde övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis med
en viss tvekan jag här tar till orda efter
fru Eriksson i Stockholm. Jag förmodar,
att hon anser att jag i hög grad
är paralyserad av juristspråket och har
svårt att se enkelt och naturligt på denna
fråga. Det är naturligtvis en svår belastning
att man har sysslat med en sak
en längre tid. Jag har suttit i rådhusrätt
i femton år och vid olika instanser
i domstolar i nära trettio år. Då är det
naturligtvis ganska svårt att bortse från
de erfarenheter man har gjort. Jag vill
emellertid gå igenom denna sak på
mitt sätt. Det är väl risk för att någon
säger att jag talar i egen sak, men jag
vill ändå säga vad jag har på hjärtat.
Jag anser att det är mycket viktigt.

Det är ett utmärkande drag för vår
domstolsorganisation — i motsats till
flera andra länders — att man fäst den
största vikt vid underdomstolarnas organisation
och sett till, att underdomstolarna
har blivit tillräckligt starka.
Som jämförelse kan man här nämna
t. ex. England, vars rättsväsende ju eljest
står så högt. Där riktas med rätta
stark kritik mot den svaga ställning
som underdomstolarna bär fått i brottmål.
I första instans handlägges där ett
stort antal brottmål av en domstol, vars
ordförande inte ens är jurist. På sista
tiden har man dock gett denne ordförande
en jurist vid sin sida som en
sorts sekreterare. Jag har läst en bok,
utgiven år 1952, som handlade om erfarenheter
från främmande rättssalar.
Där talades det i kritiska vändningar
om det engelska domstolsväsendets organisation
i brottmål. Man sade, att hur
konservativ man än var i England fick
man nog tänka sig att göra en ändring
på denna punkt.

Hos oss bar som sagt tyngdpunkten
i den dömande verksamheten lagts vid
underrätterna. På landet har vi häradsrätterna,
där häradshövding med nämnd
dömer. Häradsrätterna rekryteras av
ordinarie överrättsdomare, och dessa

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

går alltså från överrätt till underrätt.
När de blir utnämnda till häradshövdingar
har de en lång domarerfarenhet
bakom sig. I städerna är det på ett annat
sätt. På den gamla rättegångsbalkens
tid dömde tre jurister i alla mål,
och denna ordning har sedan bibehållits
i den nya rättegångsbalken. Men i
grövre brottmål, där straffarbete i två
år eller därutöver kan följa, är det
nu en domare och nämnd. I mindre
brottmål, s. k. bagatellmål, ordningsförseelser
o. d. där endast böter kan följa,
tjänstgör nu endast en domare.

Denna starka organisation av underrätterna
har ju fått betydelse i skilda
hänseenden. I första hand är det ju säkerheten
man bör ta hänsyn till. Det avgörande
som träffas vid domstolen bör
bli säkert och en god grundval för en
framtida prövning, ifall målet skulle
gå vidare. Man får vidare ta hänsyn
till att denna organisation har tillvunnit
sig mycket stort förtroende hos allmänheten.

Den nya rättegångsbalken understryker
vikten av att underrätterna får en
tillräckligt stark organisation.

Beträffande bevisningen har vid antagandet
av grundprinciperna för den
nya rättegångsordningen mycket klart
och tydligt uttryckts de krav, man ställde
på rättens organisation. Efter att ha
nämnt att förslag framställts om rådhusrättens
organisation som enmansdomstol,
yttrade dåvarande chefen för
justitiedepartementet: »Piedan tidigare
har jag antytt, att en sådan domstol
måste betecknas som alltför svag särskilt
med hänsyn till de anspråk, som
den fria bevisprövningen ställer på
domstolen. Den vid ett fritt bevissystem
ofta vanskliga och grannlaga sanningsprövningen
bör icke bero av en
mans omdöme, utan dess resultat bör
framgå ur en överläggning mellan flera,
som självständigt och samtidigt
göra sina iakttagelser. Risken av ett
förbiseende eller ett misstag är eljest
alltför stor. Med den grundläggande be -

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

tydelse jämväl för överrätterna, som
underrättens bevisningsresultat äger,
framstår i än högre grad vikten av att
underrättens sammansättning härutinnan
erbjuder största möjliga trygghet.»

Enligt denna princip ansåg man då,
att rådhusrätterna skulle bestå av tre
lagfarna ledamöter. Hade nu domstolsorganisationen
varit så att säga bekostad
av det allmänna både i städerna
och på landet, hade det förvisso blivit
en enhetlig domstolsorganisation. Men
som det nu var blev det naturligt, att
man lät den historiska sammansättningen
på tre ledamöter bestå och inte i
stället tog en domare och nämnd även
i städerna. Man gjorde dock detta inte
alldeles utan undantag. Det har gjorts
ett ganska oväsentligt undantag när det
gäller ordningsförseelser, alltså vissa
bagatellmål där endast böter kan följa
och där det inte är fråga om något
som helst skadestånd. Då kan målet
handläggas av en domare, även om det
skulle förekomma bevisning. I civila
mål kan i vissa fall målet omedelbart
efter förberedelsen gå till huvudförhandling
utan att tre domare tillkallas.
Men det är sällsynt att det i sådana fall
är fråga om någon bevisning. Om rättegångsbalken
tillämpas såsom meningen
har varit — låt vara att det inte är
direkt utskrivet i lagen — skall det
inte förekomma någon egentlig bevisprövning
vid sådan direkt huvudförhandling.
Möjligheten att förebringa bevisning
där är också mycket begränsad;
det fordras ju att parterna har med sig
vittnena. Det kan inte bli tal om att
stämma dem till inställelse vid sådan
förberedelse, då man ju inte vet, om
det blir huvudförhandling eller ej. I
varje fall har justitieombudsmannen
tolkat detta så, att någon egentlig bevisning
inte skall förekomma. I första
lagutskottet granskar vi JO:s ämbetsutövning,
och det är inte många år som
vi inte har funnit att JO har gjort anmärkning
på att någon domare har låtit
ett mål gå till direkt huvudförhandling,

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

fastän JO för sin del inte ansett detta
lämpligt. Han har då brukat uttrycka
sin anmärkning så, att om någon bevisfråga
föreligger till avgörande bör noga
övervägas, huruvida denna är sådan
att den bör prövas av fullsutten rätt.

Hur skall det nu gå om propositionen
bifalles? I allt väsentligt gäller de
anmärkningar som jag har att rikta mot
propositionen även mot reservationen.
När det gäller mål, som ingalunda är
bagatellmål utan mål på vilka kan
följa högre straff än böter, dock icke så
högt straff som två års straffarbete, men
där man i det enskilda fallet anser att
det skall stanna vid böter, så lämnar
ordalagen domaren full frihet att ensam
företa ett sådant mål, såvida han inte
tänker döma till högre straff än böter.
Enligt utskottsmajoritcten är det olämpligt
att anförtro en, om ej omfattande,
så kanske vansklig, bevisprövning som
det här kan bli fråga om åt ensamdomare.
Det skulle innebära överförande
av cirka 90 procent av brottmålen
i rådhusrätten till en ensam
jurist. Det skulle enligt majoritetens
mening leda till minskad säkerhet och
innebära ett klart avsteg i ett mycket
stort antal fall från den princip,
som uttalades av departementschefen
1931. En sådan domstol kommer helt
visst att mötas med mindre förtroende
än den rådhusrätt som nu handlägger
dessa mål, och man kan vara
säker på att det blir ett ökat antal
överklaganden med därav föranledda
ökade kostnader för det allmänna och
för parterna.

Det är uppenbart, att de här påtalade
konsekvenserna inte låter förena sig
med den grundsats som jag nyss talade
om.

Jag behöver bara ta som exempel ett
vanligt banalt trafikmål som förekommer
dagligdags. Man har där kanske
inkallat två vittnen, och så har man
svarandens egen berättelse. Vill det sig
illa har alla dessa människor olika
skildringar, vilket är helt naturligt, ef -

tersom de kan se saken från olika synpunkter:
en ser ett och en annan ett
annat. Då uppstår en viss svårighet att
väga uttalandena och avgöra var sanningen
ligger. Särskilt om domaren inte
själv kör bil, är det minsann inte lätt
för honom att bedöma saken. Han behöver
någon att dryfta saken med.

I min domstol avgör vi en mängd sådana
mål, och vi nedlägger ett stort arbete
på dem. Jag vill säga, att det skulle
vara helt annorlunda om det inte satt
mer än en domare i rätten. Man måste
som sagt ha någon att rådgöra med i
dessa situationer. Om det bara finns
ett par vittnen, kan ett sådant mål
omöjligen anses medföra en omfattande
bevisvärdering och kan inte heller anses
vara ett vidlyftigt mål. — Det förekommer
nästan aldrig att ett sådant
mål är vidlyftigt enligt gängse terminologi.

Nu har inte heller justitieministern
ansett att detta skulle passera utan vidare,
utan han anser, att det skall ske
en sortering så att inte alla dessa mål
skall företas av ensamdomare, ehuru
detta skulle vara formellt möjligt. När
omständigheterna kan anses kräva det
skall ytterligare två domare tillkallas i
rådhusrätten. Bland sådana omständigheter
som han nämner är, att det i
målet förekommer omfattande bevisvärdering,
att rättsfrågan är invecklad
och svårbedömbar eller att målet är
vidlyftigt. Departementschefen har
ställt i utsikt att han i administrativ
ordning skall utfärda vissa föreskrifter
om hur det skall gå till att indela målen
för den ena eller andra sammansättningen.

Majoriteten anser nu, att det är
olämpligt att tillämpningen i en så viktig
fråga skall bestämmas genom administrativa
föreskrifter, på vilka riksdagen
inte har något inflytande. Enligt
den gränsdragning som justitieministern
har gjort är gränsen alldeles för vid.
Även enligt justitieministerns motiv
skulle sannolikt upp emot 90 procent

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

av tremansmålen bli enmansmål, och
många mål, där bevisprövningen är
vansklig även om målet inte är omfattande,
skulle företas av en domare.

Fru Eriksson i Stockholm sade att
uttrycket »omfattande bevisprövning»
inte behöver tolkas så, att det krävs
flera vittnen. I så fall måste jag säga
att det är en konstig svenska, och det
skulle vara roligt att få den översatt till
vanlig svenska som folk begriper. Jag
tror att justitieministern aldrig har menat,
att bevisprövningen skall anses
vara omfattande om det förekommer
ett långt vittnesmål som avser en
mängd olika saker. Det behöver det
inte vara — det kan vara en långrandig
historia utan att vara fråga om
någon omfattande bevisprövning. Det
som gör indelningen av målen så svår
är, att det kommer an på huruvida bevisprövningen
är vansklig och inte alls
på huruvida den är särskilt omfattande.
Det kan förekomma stora vittnesmål
och skriftliga bevis där själva
prövningen är ganska enkel, under det
att det kan vara oerhört svårt att mot
varandra väga ett par korta men motstridande
vittnesmål.

Enligt majoritetens mening bör av
den nämnda grundprincipen följa, att
mål skall handläggas av fullsutten rätt
i alla de fall, där sanningsprövningen
kan sägas innefatta vägande mot varandra
av sinsemellan stridiga utsagor,
även om det är bara två utsagor som
avser ett enda litet faktum, men där det
förekommer ett vägande om vem man
skall tro av två eller flera personer
som lämnar olika uppgifter.

För häradsrätternas del ställer sig
saken helt annorlunda. Där har domaren
även med den föreslagna lagändringen
tre nämndemän vid sin sida.
För min del måste jag säga, att om justitieministern
föreslagit en motsvarande
anordning vid rådhusrätterna,
skulle jag inte sagt något däremot. Huvudsaken
är att domstolsjuristen har

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

någon förnuftig kvinna eller man att
rådgöra sig med.

Det är en ganska bjärt kontrast mellan
å ena sidan denna, som jag tycker,
lösliga anordning för bedömande av
om ett mål skall handläggas av tre
jurister i rådhusrätt eller av en enda
jurist och å andra sidan den noggrannhet
och finkänslighet, som justitieministern
visat, när det gäller förslagen
om förenklingar inom andra områden
av rättsväsendet. Det har t. ex. varit
ifrågasatt, att en domare skulle kunna
döda förkommen handling eller medgiva
adoption, när det inte varit någon
som helst tvist om saken, när parterna
varit överens och alla som avgivit yttrande
har tillstyrkt, men detta har inte
justitieministern velat göra, därför att
han anser sådana ärenden ömtåliga,
och det kan jag visst hålla med honom
om. Jag tycker emellertid att konsekvensen
borde fordra, att man även i
nu förevarande hänseende hade gått
något mindre radikalt fram.

Det är nu en mycket svag tröst att
säga: men domaren bestämmer ju själv
i detta hänseende! Om han tycker att
saken inte kan avgöras av en man, så
tillkallar han två andra! Så går det
emellertid inte till. Det måste ju finnas
någon organisation vid rådhusrätterna.
Det sitter inte två man på pass
där. Som det nu föreslagits kommer
ytterst få brottmål att bli tremansmål.
Det blir rattfylleri och enstaka vidlyftiga
mål eller mål med omfattande bevisprövning
som kan komma i fråga
som tremansmål, och dem får man
väl då sätta på någon viss dag i
veckan. För de vanliga rådhusrätterna,
som inte är alltför stora, kommer
det inte att bli någon dag som
fylls helt och hållet av sådana mål.
Dessutom har en domare ambition.
Han vill inte vältra över på några
andra vad de kanske tycker att han
skulle kunna avgöra själv. Detta kommer
att medföra, att en domare behåller
så mycket som han anser sig

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

kunna och inte tvärtom. I detta avseende
har jag samrått med många
domare, och dessa har samma åsikt om
inställningen till denna sak.

Nu vill jag inte förneka, att det finns
tremansmål, som kan avgöras av en
domare. Det finns ganska många sådana
även om man inte går så långt
som justitieministern har gjort. Det
finns dessa erkända mål — många av
trafikmålen är ju erkända — det finns
mål där det förekommer bevisning men
där denna avser någon liten bifråga,
som inte är föremål för olika uppgifter,
eller där bevisningen avser t. ex.
en kostnadspost som skall styrkas. Där
är det inte tal om att väga bevisningen
på samma sätt. Det är emellertid svårt
att dra en sådan gräns.

I motionerna har man försökt göra
en gränsdragning, och det ligger naturligtvis
något i de förslag, motionärerna
framfört, men utskottets majoritet
har inte velat gå med på detta. I
varje fall har vi inte ansett det vara
rimligt att utskottet självt skulle göra
en sådan ändring i lagtexten, utan vi
har ansett att man bör inom departementet
överväga vilken väg som man
bör gå. Det skulle dessutom bli en ännu
mera svår och besvärlig lagtext
än den i propositionen föreslagna.

Nu är det ju inte vinsterna av en
sådan reform som denna så stora som
det kan synas. Man skulle tro att två
jurister skulle friställas, men detta är
inte fallet. Om det skall vara endast
en jurist, måste han i alla fall ha en
som biträder vid protokollet, om det
skall bli någon fart på det hela. Det
blir alltså två jurister, låt vara att en
av dem måhända kan vara litet yngre i
de största rådhusrätterna. I de vanliga
medelstora rådhusrätterna blir det
emellertid två av de tre jurister som nu
finns där, som kommer att sitta i dessa
mål, en som domare och en som sekreterare.

Jag har tidigare nämnt att enligt min
uppfattning kommer den vinst, som

man här skulle kunna göra, att i viss
mån motvägas av ett ökat överklagande,
och det kostar pengar att gå till hovrätten.
Det kostar så mycket pengar att
man har sagt — vilket dock är en påtaglig
överdrift -—• att bara den som
antingen är så fattig, att han får fri
rättegång, eller rik har råd att gå till
överdomstol. Detta är, som sagt, en
överdrift, men det är uppenbart att det
blir mycket dyrare att gå med ett mål
till hovrätten är att få det avgjort så
att det stannar i underrätten, eftersom
vittnen och parter måste inställa sig i
hovrätten, om målet överklagas.

Nu är rådhusrätternas organisationsfråga
inte slutgiltigt löst. För närvarande
bekostas rådhusrätterna av städerna,
men riksdagen har sedan länge uttalat
sig för ett förstatligande av dessa domstolar.
Det är bara en så stor affär, att
den inte har kommit till stånd ännu.
Efter vad jag hört uppgivas skall det
emellertid sättas i gång en utredning
på detta område inom den närmaste tiden,
och då är det ju troligt att även
rådhusrätternas organisation kommer
upp. Det är väl då naturligt att man
eftersträvar en viss enhetlighet mellan
de olika domstolarna, häradsrätterna
och rådhusrätterna. Det ligger därvid
nära till hands att, om man vill inskränka
användningen av tre domare i rådhusrätterna,
gå in för en motsvarande
anordning som i häradsrätterna med en
domare och en till tre personer begränsad
nämnd. Att man enbart av historiska
skäl skulle behålla en organisation,
som innebär att man i häradsrätterna
har en domare och tre nämndemän,
som måhända måste resa miltals
för att komma till tinget och betalas av
allmänna medel, medan man i städerna
endast har en domare, fast det där vore
en mycket enkel procedur att få nämndemän
att ta de få stegen till rådhusrätten,
vilket bekostas av städerna, förefaller
inte tillräckligt motiverat.

Jag vill, innan jag slutar, herr talman,
säga att det är mycket, som talar

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

för att justitieministern liar framlagt
detta förslag, därför att lian befinner
sig i en viss nöd. Jag förstår det, och
jag vill heller inte rikta någon anmärkning
mot honom. Han har ju att ta
hänsyn till förhållandena i Stockholm,
som ideligen vållar honom besvär. Domstolsorganisationen
där har ju inte fyllt
måttet under de senaste åren. Det vet
vi ju alla. Först var det en besvärlig
konflikt som vållade svårigheter, och
vidare har ju den nya rättegångsbalken
medfört påkänningar på organisationen,
men framför allt är det ju detta, att
Stockholms folkmängd varje år växer
med folkmängden i en inte liten stad.
Det är självfallet, att Stockholm får
tänka sig att liksom andra städer betala
den upprustning av rådhusrätten,
som är nödvändig på grund av att
staden växer. Det finns inte många städer
i vårt land, som inte på sista tiden
fått anställa ytterligare en eller annan
befattningshavare i sin rådhusrätt på
grund av den ökade arbetsbördan.

I Stockholm är antalet mål per jurist
6 255. Ser man på Göteborg och Malmö
finner man, att där är motsvarande antal
5 403 respektive 5 777. Det vill av
dessa siffror synas, som om Stockholm
nog inte rustat upp tillräckligt i detta
avseende. Det är att märka, att även i
Göteborg och Malmö är det planer på
upprustning. Nu skulle man kunna säga
att stockholmsjuristerna dock är relativt
många, det är inte mindre än 123
stycken. De gör kanske mindre än de
andra domarna? Så är emellertid inte
fallet. Antalet domar per domstolsjurist
är i Stockholm 169, under det att
motsvarande antal i Göteborg och
Malmö är 128, och då är att märka att
i Stockholm förekommer proportionsvis
flera svåra och omfattande mål än
i riket i övrigt. Inte heller visar siffrorna
för Stockholms stads kostnader
i detta hänseende, om man slår ut dem
per skattekrona, någon markant skillnad
till Stockholms nackdel. Man kan
säga att de allra flesta städer ligger
3 — Andra kammarens protokoll 1954.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

över i fråga om kostnader. Jag tycker
nog därför att man kunde se tiden an i
avvaktan på att Stockholm gör något
på detta område. Jag måste säga att
andra städer har visat mycket stor förståelse
för sina rådhusrätter och verkligen
gjort vad de har kunnat för att förbättra
deras arbetsförhållanden.

I Stockholm har man nu råkat in i
svårigheter, och det tycks vara svårt att
komma ur dem. Jag tycker emellertid
inte att man bör försämra rättsväsendet
i hela landet bara därför att nu
Stockholm befinner sig i detta läge. I
varje fall tycker jag inte, man bör göra
det, när man befinner sig i den situationen,
att man inom få år kanske skall
gå över till en annan organisation med
större likhet mellan stad och land. Jag
har för min del svårt att acceptera, att
det på landet skall sitta en domare och
tre nämndemän i dessa mål men i stad
bara en domare. Det är inte rimligt att
ens för någon tid ha det så endast av
historiska skäl. Jag vill vädja till justitieministern
att inte ta alltför illa upp
att första lagutskottets majoritet har
tänkt annorlunda än han i detta hänseende
och att tänka en gång till på
detta och då i en riktning, som ligger
mera i linje med en tänkt framtida utveckling.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att här i huvudsak
instämma med vad utskottets ärade
ordförande nyss anfört. Emellertid har
jag här i kammaren väckt en motion,
som inte gick ut på det avslagsyrkande
på propositionen i denna del, vartill
jag senare anslutit mig i utskottet, utan
på en viss utvidgning av ensamdomare-
respektive tremansnämndskompetensen,
dock med den inskränkningen,
att bevisning genom vittnen
eller sakkunniga inte skulle få förekomma.
Jag anser mig därför, och även
Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

med hänsyn till vad fru Eriksson i
Stockholm nyss sade om motionärerna,
böra motivera varför jag frångått min
motion.

Förklaringen är helt enkelt den, att
när jag frambar den ifrågavarande
motionen, ansåg jag det uteslutet, att
utskottet skulle kunna bringas att, på
sätt som skett, gå med på ett avslag på
Kungl. Maj:ts proposition i denna del,
något som jag allra helst skulle ha sett.
Motionen var alltså ett försök att ernå
det näst sämsta i stället för det sämsta.

Jag erinrar i detta sammanhang om
att både häradshövdingeföreningen och
Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrkt
propositionen i denna del.

Personligen anser jag, att såväl en utvidgad
ensamdomarekompetens som en
utvidgad tremansnämndskompetens inte
är önskvärd, och detta av bl. a. följande
skäl:

För det första. Genom en utvidgning
av ensamdomarekompetensen för rådhusrätternas
del skulle den redan nu
befintliga skillnaden mellan stadsdomarnas
och landsdomarnas så att säga
formella kompetens i brottmål än ytterligare
accentueras. En skillnad i den
formella kompetensen dessa domarkategorier
emellan torde — det vill jag,
herr justitieminister, åtminstone hoppas
— inte vara grundad på att man skulle
anse att en motsvarande skillnad skulle
föreligga i den reella kompetensen,
d. v. s. i själva förmågan att döma.
Inför det stundande förstatligandet av
rådhusrätterna tror jag också, att det
vore olyckligt att, på sätt som i propositionen
föreslås, ytterligare vidga
klyftan i den formella kompetensen
mellan dessa två domarkategorier.

För det andra. En utvidgning av
tremannanämndens kompetens för häradsrätternas
del kan kanske förefalla
mera invändningsfri. Med hänsyn bl. a.
till nämndens mycket betydelsefulla
medverkan inte bara vid bevisvärderingen
utan kanske i än högre grad
vid själva straffmätningen, anser jag

emellertid, att den stora nämnden är
att föredra framför den lilla, så snart
det inte bara är fråga om rena bagatellmål.

Över huvud taget är det enligt min
mening av vikt att slå vakt om lekmannainflytandet
vid våra domstolar.
Jag vågar därför här uttala den förhoppningen,
att det nuvarande lekmannainflytandet
inte bara skall få bibehållas
för häradsrätternas del, utan
att detta inflytande även skall kunna
utvidgas vid rådhusrätterna, i vart fall
i samband med deras stundande förstatligande.

Slutligen vill jag säga till fru Eriksson
i Stockholm, att de fall där bevisning
nu upptas av ensamdomare respektive
tremannanämndsdomstol, är
— det vet jag bland annat av egen
erfarenhet — mycket få och framför
allt mycket enkla.

Herr talman! Jag slutar med att instämma
i det redan framförda yrkandet
om bifall till utskottets utlåtande.

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! När Kungl. Maj:ts förslag
om ändring i rättegångsbalken
kom, väckte jag och flera med mig i
denna kammaren en motion, i vilken
vi hemställde, att riksdagen vid sin
behandling av propositionen måtte besluta,
att den föreslagna utvidgningen
av behörigheten för tremannanämnd i
häradsrätt och ensamdomare i rådhusrätt
ej skulle gälla, om muntlig bevisning
skulle upptas. Motionen har
avstyrkts av utskottet. Jag tar detta
inte hårt, och jag kommer inte att yrka
bifall till motionen.

Jag är nöjd med att utskottsmajoriteten
uttalat sig för att det är bättre
med den nu bestående ordningen än
med den som föreslagits i propositionen.
Den ändring som där föreslås
skulle ju innebära, att rådhusrätterna
i deras nuvarande sammansättning med
tre domare i brottmål praktiskt taget
skulle försvinna och ersättas av en -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

samdomare. Jag skali inte närmare
gå in på den saken, då ju utskottets
ordförande mycket noggrant redovisat
de skäl, som talar för att propositionen
inte bör bifallas med hänsyn just
till att det för att få fram vad som är
sant i målet är viktigt att det är fler
än eu som bedömer detsamma.

Det finns givetvis också domare, som
ensamma helt enkelt inte kan bedöma
vad som är riktigt i ett mål eller viktigt
i detsamma, därför att de saknar
praktisk erfarenhet i ämnet. Hit hör
t. ex. trafikmål. För exempelvis Stockholms
rådhusrätts vidkommande torde
man väl kunna peka på åtminstone
en rådman, som inte är lämplig att
sitta som ensamdomare.

Anledningen till att denna fråga tagits
upp har såsom redan sagts varit
den omständigheten, att det skulle föreligga
en besvärande arbetsbalans i
de större rådhusrätterna. Hur stora
dessa balanser är har inte redovisats,
och jag tvivlar på att det finns någon
sådan med undantag för Stockholms
rådhusrätt. För Stockholms rådhusrätts
vidkommande får man väl förutsätta
att organisationen ordnas efter
behovet och att man inte för dess
skull vidtar en förändring i en för
landet i övrigt gällande ordning, som
leder till en försämring på detta område.

Vad jag i detta sammanhang skulle
vilja säga några ord om är bara hur
den föreslagna reformen skulle komma
att verka för landsbygdens vidkommande.
Där skulle förhållandet bli,
om reformen genomfördes, att niomannanämnden
skulle krympas till treå
fyramannanämnd, men att undantag
skulle göras för svårare brottmål och
tvistemål, där niomannanämnden alltså
skulle bibehållas. Vid de flesta häradsrätterna
är dock den stora delen
mål just av den typ, som skulle avgöras
av tremannanämnd. Om man är
övertygad om att nämndemannainstitutionen
har en stor uppgift att fylla,

Ändringar i rättegångsbalken in. m.

och jag hör till dem som har den uppfattningen,
kan det väl i all rimlighets
namn inte sägas, att nämnderna bör
krympas till tremannanämnder. Tre
man i nämnden kan ju inte ha samma
möjlighet att överblicka förhållandena
inom de stora områden det härvidlag
gäller, ty vederbörande måste väl ha
litet reda på människorna och förhållandena
i de områden domstolen är
satt att svara för. Den domsaga, där jag
själv sitter nämndeman, har ett ytinnehåll,
som är något mindre än Luxemburgs,
och jag tycker det är för litet
med en nämnd på tre man för ett så
stort område. Jag tror nämligen att
nämndemannainstitutionen har stor
betydelse ur den synpunkten, att man
med cn sådan organisation får möjligheter
att riktigt bedöma de mål som
kommer före.

Vidare tror jag att här föreliggande
förslag i det långa loppet kommer att
innebära ett allvarligare hot mot häradsnämnderna
än vad som hittills
framgått i debatten. Det är inte bara
det att nämnderna krympes ned, utan
reformen skall väl ytterligare fullföljas.
Genomför man systemet med ensamdomare
i städerna, där denne sålunda
ensam har rätt att döma i vissa
mål, är det väl rimligt att tänka sig att
systemet så småningom också genomföres
på landsbygden.

Det är naturligtvis inte nämndemannainstitutionen
i och för sig, som är
så viktig, även om vår gamla tradition
därvidlag talar till systemets fördel.
Det är inte traditionssynpunkten som
gör, att jag för min del vill behålla
institutionen. Rättegångskommittén har
framhållit, att häradsnämnderna har
så gamla traditioner, att man inte nu
bör ifrågasätta att avskaffa dem helt
och hållet i sådana mål, som vi här
talar om. »Inte nu», men man kan mycket
väl tänka sig, att man skall göra
det senare. Jag vill därför säga ifrån,
att jag för min del inte vill vara med
om eu sådan ändring av domstolsorga -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken in. m.

nisationen, som i det långa loppet kan
få sådana konsekvenser att hela nämndemannainstitutionen
avvecklas. Man
kan naturligtvis minska antalet jurister
i städerna och i stället öka ut lekmannainflytande!.
Det har jag givetvis
ingenting emot. Jag tror det är mycket
viktigt med lekmannainflytande vid
domstolarna, och det är i känslan härav
som jag har avgivit min motion.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
avstå från att yrka bifall till motionen
och i stället hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är av mycket stor betydelse ur såväl
principiella som ekonomiska synpunkter.
Det kanske därför inte skadar
att något litet erinra om varför denna
fråga har kommit upp just nu.

Vid 1950 års riksdag framlades förslag
om erforderliga ändringar beträffande
detaljerna i rättegångsbalken, och
detta skedde med hänvisning till de erfarenheter
man vunnit av den nya processordningen
under några år. På grund
härav tillsattes 1951 års rättegångskommitté.
Vid behandling under 1950 års
riksdag framhölls det från första lagutskottet
i dess utlåtande nr 23 —• jag
citerar detta därför att jag vill trycka
på den principiella sidan av saken och
de rent principiella betänkligheterna
emot denna del av propositionen — att
det enligt utskottets mening borde slås
fast, att den nya rättegångsordningen
inneburit en så betydande vinning för
vårt rättsliv, att endast synnerligen
tungt vägande skäl borde föranleda någon
rubbning av dess huvudprinciper.
Utskottet framhöll vidare, att den
största försiktighet och återhållsamhet
måste iakttagas vid en revision av detaljbestämmelser
om förfarandet, eftersom
de skilda stadgandena står i ett så
nära samband med varandra, att även
eu till synes obetydlig ändring kan få

vittgående konsekvenser av icke önskvärd
natur.

Alla instanser, däribland även den
nuvarande departementschefen, samt
utskottet och riksdagen, var då eniga
om dessa principer. Enighet rådde emellertid
om att vissa smärre, praktiska
ändringar med fördel borde kunna vidtagas,
och den kommitté som senare
tillsattes, 1951 års rättegångskommitté,
framlade också ett förslag, som har
lagts till grund för den proposition, som
vi nu behandlar.

När man nu från så många håll har
hört invändningar resas emot förslaget
att rubba på dessa principer, kan man
ställa sig frågande till att propositionen
har tagit upp en så väsentlig förändring
som beträffande 1 kap. 5 och
11 §§. I direktiven till 1951 års rättegångskommitté
yttrade departementschefen
bl. a., att en överflyttning av
mål från kollegial rätt till enmansdomstol
skulle bryta mot en i rättegångsbalken
iakttagen princip att ej överlämna
mera krävande bevisprövning åt
ensamdomare. Som regel har lagen vid
dylik prövning ställt antingen ytterligare
två jurister eller nämnd vid domarens
sida. Denna grundsats är naturligtvis
mycket betydelsefull, framhåller
departementschefen.

Man frågar sig då vad anledningen är
till att departementschefen i propositionen
har upptagit detta ändringsförslag.
Ja, det finns nog ingen anledning
säga annat än att departementschefen
där har letts av tanken att förbättra
rättegångsväsendet, och han har därvid
framför allt tagit sikte på förhållandena
i de stora städerna. Det har
här framhållits tidigare, att arbetsbelastningen
vid de större rådhusrätterna
— såvitt jag kan förstå avses därmed
Stockholm — har medfört stora svårigheter
för dem att klara av sitt arbete
inom rimlig tid.

Det är självklart att den rättssökande
i Stockholm har kommit i ett synnerligen
dåligt läge, då det har kunnat

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

dröja ett eller två år innan han ens
kunnat få sin sak prövad. Man måste
därför förstå justitieministern då han
sökt möjligheter att eliminera dessa
svåra förhållanden, som han antagligen
också upptäckt på något annat håll. För
min del har jag emellertid fått den uppfattningen,
att det knappast torde vara
på andra platser än i Stockholm, där
man har några svårigheter i den vägen.

Den proposition som vi nu behandlar
innehåller också förslag om en hel del
sådana praktiska åtgärder som är ägnade
att förbättra arbetet vid domstolarna.
Däribland vill jag erinra om ett
önskemål, som Stockholms stadskollegium
1951 i en skrivelse framförde,
nämligen om ett visst utvidgat användande
av strafföreläggande, varigenom
man skulle vinna en icke obetydlig kostnadsbesparing
och en rationellare och
snabbare behandling av de enklare målen.
Att detta skulle vara av stor betydelse
framgår bl. a. av den statistik,
som förts vid Stockholms rådhusrätt
och som visar, att antalet strafförelägganden
i Stockholm uppgår till 20 000
om året.

I propositionen har detta också beaktats,
och i den av utskottet tillstyrkta
nya lagbestämmelsen har åklagaren fått
den vidgade möjligheten att, i stället
för att väcka åtal för brott, där endast
böter skulle komma i fråga, förelägga
den misstänkte det straff som åklagaren
anser skäligt intill ett högsta dagsbotshelopp
av 40 kronor, mot nu gällande
20 kronor.

Det har i den förut gällande lagen
funnits ett förbehåll, att strafföreläggande
inte får förekomma då det gäller
en förseelse av någon som inte fyllt 18
år. Denna bestämmelse är nu föreslagen
att borttagas, och därigenom vinner
man ytterligare en betydande lättnad
i de hårt ansträngda domstolarnas arbete.
Dessutom — och det är inte minst
värdefullt — slipper därigenom de unga
människor, som det här är fråga om,
att lagforas inför domstol för obetyd -

Ändringar i rättegångsbalken in. m.

liga förseelser, som i regel endast gäller
ordningsföreskrifter och liknande.
Jag anser att enbart detta, att man gått
med på vidgade möjligheter i fråga om
strafföreläggande, kan i någon mån
eliminera svårigheterna i Stockholm,
där man har ett så stort antal mål.

Kvar står fortfarande frågan, var man
skall göra avvägningen, om man skall
göra den där justitieministern föreslagit,
d. v. s. att man skall försöka
att i allmänhet lätta på domstolarnas
arbete och överflytta ett stort antal
mål till en ensamdomare, eller om man
skall anse att de tidigare fastslagna
principerna fortfarande bör gälla. Jag
har en viss erfarenhet härvidlag. Fru
Eriksson i Stockholm räknade mig som
en halv jurist, men det var kanske litet
för mycket. Jag är troligen den ende i
denna kammare som har papper på att
jag inte alls är jurist. Jag kan således
bedöma saken uteslutande från den
verksamhet, som jag under en följd av
år haft i rådhusrätten som lekman.

Jag måste uttala mycket starka betänkligheter
mot att ett så stort antal
brott, som nu behandlas av fullsutten
rätt i rådhusrätt, enligt den nya lagen
skulle komma att behandlas av en ensamdomare.
Det har av ett par föregående
talare anförts en rad betänkligheter
mot detta, och jag kan inte annat
än instämma med dem och ytterligare
understryka de svårigheter, som ovillkorligen
kommer att möta en ensamdomare
i detta värv, vare sig det för
honom gäller — och detta anser jag
mycket betänkligt — att i förväg avgöra,
huruvida målen i fråga skall gå
till fullsutten rätt eller avgöras av en
ensamdomare, eller om han redan då
skall ta ställning till den strafflatitud
som skall tillämpas, d. v. s. i praktiken
fälla en dom i viss mening. Jag tror att
detta kommer att bli synnerligen besvärligt,
och jag har också den erfarenheten,
att det i ett stort antal av de
mål som nu skall komma att försvinna
är av allra största betydelse, att doma -

Nr 23.

Tisdagen den

Ändringar i rättegångsbalken in. m.

ren har någon som han kan rådgöra
med.

Reservanternas talesman liär ansåg
att utskottsmajoriteten har behandlat
denna fråga alltför formellt. Jag skulle
vilja returnera detta och säga, att reservanterna
i själva verket har tagit
något för lätt på denna fråga. Jag tror
att de principer, som jag nyss har redogjort
för, är avsevärt mycket värdefullare
än den lättnad man skulle vinna
vid några enstaka domstolar, för den
händelse man följde propositionen. Jag
tänker på en sådan råd av mål, som i
och för sig kan förskylla ett mycket
lågt bötesbelopp men som i stället
många gånger innebär en mycket omständlig
bevisning och där man kräver
ett skadeståndsbelopp, ofantligt mycket
större än brottet som sådant kunde förskylla.
Det finns många sådana exempel
som man skulle kunna dra fram,
och jag är verkligen allvarligt bekymrad
för hur det skall gå om — såsom
det har uppgivits från stadsdomarföreningen
— 90 procent av de nuvarande
brotten, som behandlas av fullsutten
rätt, skulle komma att behandlas av
ensamdomare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ser en viss motsägelse
i det som utskottets ordförande
och den senaste talaren framhöll. Först
säger man, att det kommer inte att bli
några tredomarmål mera, och sedan
säger man att alla domare beklagar att
de inte skall få bistånd i rätten vid
invecklade mål; man menar att det är
ett önskemål och krav från domarhåll
att i dessa fall vid sidan om sig ha
andra. Hur går detta ihop, när man
ändå enligt propositionens förslag har
möjlighet att ha tredomarmål, då det
är fråga om en invecklad historia med
besvärlig bevisning? Skall då inte domarna
använda sig av denna möjlig -

25 maj 1954 fm.

het? Det verkar mycket egendomligt.
Vill de ha hjälp och vara flera om ansvaret,
så finns det ju möjligheter därtill,
och jag förstår inte hur ordföranden
kan räkna ut att de inte kommer
att använda sig av den möjlighet som
finns.

Beträffande vad herr Fröding sade
om lekmannainflytande vid rätten, så
tycker jag det är roligt att höra att
detta är så uppskattat. Men det är ju
inte denna fråga vi har att avgöra nu.
Vi har ju inte att ta ställning till något
förslag om att minska eller öka lekmannainflytande!.
Den frågan, om man
vid en omorganisation kanske behöver
förstärka lekmannainflytandet, får väl
komma upp vid ett annat tillfälle. Den
tycker jag inte vi behöver ta ställning
till nu.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag sagt att domarna
kommer att ha ambitionen att avgöra
så många mål de kan själva, så menar
jag att de, ifall reservationen blir bifallen,
kommer att följa i stort sett de
principer som statsrådet angivit, d. v. s.
att det skall vara en omfattande bevisprövning
eller vidlyftiga mål för att det
skall bli tremansrätt. Som en följd av
detta måste de ju behålla det stora flertalet
mål; det blir bara ett fåtal mål
som kommer över till tredomarprövning.
Man kan inte säga att de av mig
nämnda trafikmålen med ett par vittnen
innebär en omfattande bevisprövning.
Det är en svår och vansklig bevisprövning,
men omfattande är den i
regel inte. Kan det emellertid åstadkommas
en ändring i det hänseendet,
så att det blir mera som det borde vara,
nämligen tre jurister i en vansklig bevisfråga,
så är det en annan sak.

Jag kan inte finna att det här föreligger
någon motsägelse. Följer man
propositionens linje, blir det bara ett
fåtal mål som kommer att prövas av
tre. Fn annan sak är om man inte följer
den utan om man, som utskottsma -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

joriteien vill, skulle anse, att så fort det
blir fråga om en vansklig bevisprövning,
skall det vara tre. I så fall blir
det ett relativt fåtal mål — ja kanske
inte så få eftersom det är rätt många
erkända mål — som kommer över till
enmansdomstol. Men någon motsägelse
har jag svårt att förstå att det före -

Herr PRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Till fru Eriksson i
Stockholm vill jag bara säga, att, om
det blir en ändring för häradsrätternas
del, så att det bara skall sitta tre nämndemän
i ett stort antal mål i stället för
som nu nio, innebär väl detta ett minskat
lekmannainflytande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Den 1 januari 1948
trädde den stora processreformen i
kraft. Den innebar, som vi alla vet, en
sedan nästan hundra år tillbaka förberedd
och också utomordentligt välbehövlig
omdaning av hela vårt rättegångsförfarande.
Alla har vitsordat hur
lyckosam reformen varit. Jag vill gärna
ytterligare betona detta och understryka,
att reformen inneburit en stor
vinning och att vi skall slå vakt om
principerna i den.

Men det var ju en mycket omfattande
reform, och det är naturligt att, när
den har varit i kraft ett antal år, det
finns anledning att ompröva dess detaljer,
undersöka hur den har utfallit
i praktiken och se efter om man inte
här och där kan rätta till olika regler,
som har prövats i ljuset av den praktiska
erfarenheten. Det var fördenskull
som jag tillkallade 1951 års rättegångskommitté,
som vi i juristkretsar brukar
kalla »städningsutredningen», därför
att den skall städa lite här och där i
rättegångsbalken. Kommittén, som har
en mycket sakkunnig och auktoritativ
sammansättning under hovrättspresidenten
Laurins ordförandeskap, har

Ändringar i rättegångsbalken m. in.

också lagt fram en hel rad olika förslag
till praktiska förbättringar och
justeringar i processreformen.

På grundval av dessa förslag har propositioner
utarbetats både 1952 och
1953, vilka antagits av riksdagen, och
nu är jag för tredje gången här med
en »städningsproposition». Den innehåller,
som kammarens ledamöter väl
vet, en ganska lång rad olika spörsmål.
Jag skall nu inte uppehålla mig vid
mer än en punkt eftersom, vilket jag
med tacksamhet vill inregistrera, det
tycks råda allmän enighet om alla de
andra förslagen. Hela debatten här har
ju rört sig om en av de praktiska förenklingar,
som propositionen innehåller.
Den avser, som vi har hört, frågan
huruvida i vissa mål i rådhusrätterna
skall sitta tre domare eller en och det
därmed jämförliga spörsmålet, om det
i motsvarande fall i häradsrätterna
skall sitta fullsutten nämnd med nio
ledamöter eller den lilla nämnden med
tre som biträde åt domaren.

Först vill jag rätta ett missförstånd
som uppkommit och som bl. a. herr
Rylander tycks ha fastnat för, nämligen
att det endast skulle vara för att
avhjälpa ett akut nödläge i Stockholm
som förslaget tillkommit och att man
här väjde för att tillföra rådhusrätten
i Stockholm det antal domare, som där
behövs. Jag delar fullkomligt den meningen,
att man framför allt måste se
till att varje domstol — och naturligtvis
då också landets största domstol,
Stockholms rådhusrätt — har den besättning
som behövs för att målen skall
bli ordentligt och snabbt handlagda. Är
det så, som herr Rylander antydde, att
det brister i den delen, så har han väl
inte så lång väg att gå för att vända sig
till den som bär det främsta ansvaret
för att myndigheterna i Stockholm får
den tilldelning av anslag som de behöver.

Vad det här gäller är i stället den
allmänna frågan, hur många personer
man lämpligen bör begagna för att av -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. in.

göra vissa grupper av mål. Det är ju
redan nu så, att somliga mål kan avgöras
av endast en domare i rådhusrätt
och av en domare med den lilla nämnden
i häradsrätt. Vad som här föreslagits
är alltså en utvidgning av dessa
fall, så att det skulle bli fler mål som
kunde få behandlas i denna mindre
sammansättning av rätten.

Härvidlag vill jag först framhålla något
som kanske inte har blivit klart
under den tidigare debatten, nämligen
att det inte finns någon som helst
oenighet i principfrågan. Herr Rylander
uppehöll sig i början av sitt anförande
utförligt vid vad rättssäkerheten
kräver och hur man har tänkt sig
att domstolarna skall fungera. Allt detta
kan jag fullkomligt skriva under. Det
är bara så, att detta inte har med den
föreliggande frågan att göra. Alla instanser,
som är hörda i ärendet, är
nämligen ense i principfrågan och
ense om att det finns cn hel mängd
mål, som nu handläggs av rätten i den
större sammansättningen men som inte
borde hänföras dit, mål som är av den
enkla beskaffenheten att de kan behandlas
i domstolarnas enklare sammansättning.
Därom har under ärendets
hela behandling inte rått någon
som helst meningsskiljaktighet, utan
vad frågan gäller har bara varit, hur
man skall avgränsa de olika slagen av
fall från varandra. Detta är ett rätt
hesvärligt tekniskt problem, men det
är bara den saken det här är fråga
om, inte om någon princip.

Svårigheterna vid denna gränsdragning
sammanhänger med straffskalornas
uppbyggnad. För närvarande kan i
domstolarnas enklare sammansättning
endast de brottmål handläggas, där
straffskalan blott innehåller böter. Alla
är nu ense om att i den enklare sammansättningen
endast böter bör ådömas.
Men en mängd straffskalor är
mycket vidsträckta. De innehåller breda
latituder från ett litet bötesbelopp
upp till kanske rätt långt frihetsstraff,

därför att under dessa straffskalor inbegripes
olikartade brottsfall, dels
alla de vanliga failen av enkla förseelser,
där det över huvud taget aldrig är
tanke på att döma annat än till böter,
men dels undantagsvis fall med försvårande
omständigheter, där det kan bli
fråga om frihetsstraff.

Problemet är alltså hur man skall
skilja isär de olika slagen av mål. Det
mest rationella skulle på sätt och vis
vara att gå igenom alla straffskalorna
och ändra dem, men det kan man inte
göra av flera skäl, nämligen dels därför
att det skulle bli ett orimligt arbete
att gå igenom dessa mängder av straffskalor
både i allmänna strafflagen och
i specialförfattningar, och dels därför
att straffskalan fyller flera funktioner
och att dess främsta syftemål är att ge
utrymme åt straffutmätning, inte att
bilda grundval för domstolens sammansättning.
Häri ligger svårigheten, men
situationen är den — det vill jag betona
— att alla instanser, som är hörda,
är ense om att bland de fall, där det
finns fängelse i straffskalan och som
nu måste gå till domstol i den större
sammansättningen, finns en massa mål,
som inte borde gå dit, om man kunde
göra en rationell gränsdragning. Då
tycker jag att man borde göra ett allvarligt
försök att rätta till det orationella
system, efter vilket vi nu drar
gränsen, och det är detta som är propositionens
avsikt.

Under förarbetena har det framkommit
flera olika förslag att lösa detta
ganska invecklade lagtekniska problem.
Kommittén hade ett förslag. Den tänkte
sig att man skulle göra en enkel förhandsprövning;
när domaren fick de förberedande
handlingarna i målet, skulle
han bilda sig en uppfattning huruvida
det var ett enkelt mål, som skulle kunna
gå i den enklare sammansättningen. Jag
har inte vågat biträda den tankegången,
därför att jag har den uppfattningen att
domaren inte bör göra eu sådan förhandsprövning.
Den binder honom i viss

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

män för tidigt. Han skall gå till målets
handläggning obunden av vad man kan
finna genom att läsa papperen.

Ett annat förslag var att låta åklagaren
ge vissa anvisningar, men jag tyckte
inte, att det borde ligga i åklagarens
hand att i viss mån avgöra domstolens
sammansättning.

Motionärerna tänkte sig, att man skulle
dra gränsen efter om det förekommer
bevisning i målet eller inte. Men redan
nu kan det ju förekomma bevisning i
de fall, då domstolen för närvarande
kan döma i den enklare sammansättningen,
och detta är inte i och för sig
avgörande. Dessutom finns det andra
omständigheter, som gör ett mål invecklat,
än bara bevisningen, och som
alltså bör föranleda att domstolen får
den större sammansättningen. Förslaget
om bevisningen som grundval var alltså
inte acceptabelt och det är ju inte heller
någon som gått på motionen i detta
avseende. Bland dem, som nu bildar
majoriteten i utskottet för avslag på
motionen i denna punkt, befinner sig
också motionärer, som sökte sig fram
vägen över bevisningen, och de har
alltså frånfallit sitt förslag.

Vad har nu propositionen för lösning
av detta problem? Den innebär helt
enkelt att man har gett lagregeln en
ganska vidsträckt omfattning. Man har
alltså givit domstolarna en formell möjlighet
att i ganska vid utsträckning behandla
mål i den mindre sammansättningen.
Men när målet på ett eller annat
sätt är av invecklad beskaffenhet,
skall domstolen, fastän det formellt vore
möjligt, inte agera i denna enkla sammansättning,
utan ensamdomaren skall
då ersättas av tre domare i rådhusrätt
och den större nämnden skall tillämpas
i häradsrätt. Man lägger alltså i domstolens
egen hand att avgöra denna
fråga, och jag tror att det är den enda
möjligheten att praktiskt komma till
rätta med problemet i nuvarande läge.

I propositionen har angivits ett par
exempel som varit uppe i diskussionen

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

här i kammaren, nämligen att det är
fråga om en omfattande bevisvärdering
eller vissa andra förhållanden. Jag vill
understryka att detta bara är exempel.
Regeln kan på ett enkelt, om också inte
särskilt juridiskt språk, uttryckas så,
att när målet av ett eller annat skäl är
av besvärlig art, skall domstolen ha den
större sammansättningen. Det är inte så
märkvärdigt, att man ger domstolen ett
sådant förtroende att själv dra gränsen.
Det förekommer redan i domsagostadgan,
där det först är angivet, att yngre
domare, alltså andra än den ordinarie
domaren, kan handlägga eu rad olika
mål, men därefter förklaras, att det ankommer
på häradshövdingen att se till,
att inte sådana mål, som formellt går
in under denna regel men är av invecklad
beskaffenhet, överlämnas till exempelvis
en ung notarie utan att häradshövdingen
själv övertar dem. Jag är
övertygad om att man kan ge domstolarna
förtroendet att själva avgöra, om
ett mål är av invecklad beskaffenhet.
Först därigenom kan man få en smidig
regel, som passar för alla fall. Först då
kan man verkligen använda den mera
kvalificerade domstolen, när den behövs,
och slipper att använda den i
onödan. Jag tycker också att det i de
större domstolarna bör ankomma på
ordföranden i rätten, alltså på »vördig
borgmästaren», att se till att det skapas
lämpliga regler för hur denna gränsdragning
skall hanteras, och jag har
även, såsom framgår av propositionen,
ansett att man från Kungl. Maj:ts sida
skall ge administrativa anvisningar. Jag
kan inte tänka mig annat än att detta
skall bli ett smidigt sätt att tillgodose
det syfte vi alla är ense om, nämligen
att skapa en praktisk linje för avskiljande
av de mål, som behöver gå till
domstolen i dess större sammansättning,
från de mål som kan bedömas av domstolen
i dess mindre sammansättning.

Det förhåller sig på ett liknande sätt
i fråga om häradsnämnden, fastän saken
där inte ails har samma betydelse.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

Jag tror att herr Ericsson i Näs har
missuppfattat propositionens reella innebörd
på denna punkt. Jag, som tidigare
tjänstgjort såsom domare i underrätt,
vill gärna instämma med honom
rörande den betydelse nämnden har.
Alla jurister, som haft tillfälle att samarbeta
med nämnden, är ju tacksamma
för den hjälp och det stöd man där har
fått, och det är givet att man tacksamt
bör utnyttja detta. Det är emellertid så,
att målen i häradsrätterna i det alldeles
övervägande antalet fall inte handlägges
på tremansting utan på de ordinarie
tingen, och så kommer det naturligtvis
att bli även i fortsättningen. På de vanliga
tingen handläggs redan nu en
mängd mål, som skulle kunna gå till
tremanstingen, och det kommer säkerligen
att bli så också i fortsättningen.
Det finns därför inte någon grund för
påståendet, att reformen skulle göra det
omöjligt att i nämnden få den orts- och
personkännedom som med rätta alltid
betecknats såsom ett så värdefullt bidrag
från häradsnämndens sida.

Man kanske vill invända, att även om
det förefaller praktiskt med denna smidiga
lösning av ett svårt lagtekniskt
problem, så kan den kanske innebära
en fara för rättssäkerheten. Jag har redan
sökt förklara att med det förtroende,
vi verkligen kan hysa för våra
domstolar, det inte finns några sådana
risker. När det gäller att bedöma, huruvida
förslaget motsvarar kravet på rättssäkerhet
i rättskipningen, vill jag ytterligare
framhålla, att den på detta område
mest sakkunniga remissinstansen,
nämligen lagrådet, står bakom propositionen.
Den lösning av det föreliggande
lagtekniska problemet, som innehålles i
propositionen och som motsvaras av
reservationen, är ett förslag bakom vilket
det står ett enhälligt lagråd.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar det lilla
missförstånd, till vilket jag skulle ha
gjort mig skyldig, måste jag säga att

det är mycket lätt alt råka ut för* ett
sådant missförstånd, då ju statsrådet
beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll skriver: »Syftet med vissa
av de föreslagna ändringarna är närmast
att göra det möjligt för domstolarna
att med oförändrad personalorganisation
avgöra ett större antal mål än
för närvarande och därigenom söka
nedbringa den besvärande arbetsbalans
som uppkommit vid vissa rådhusrätter.
» Detta framhålles på ett sådant
sätt, att det verkar att vara huvudsyftet
med det hela.

Jag har inte någon anledning att
betvivla vad statsrådet här sagt om att
det skulle råda enighet om själva principen,
fastän jag måste säga att denna
princip har råkat väl mycket i skymundan.
Det talas inte om principen någonstans
i hela lagstiftningsärendet,
vare sig i de sakkunnigas betänkande,
i propositionen eller i lagrådets yttrande.
Första lagutskottet har varit den
första som dragit fram principen, och
det tycks inte vara så bra att vi gjort
det. Men även om man alltså är ense
om principen, måste jag säga att det är
en skön och underbar princip, när det
i 90 procent av alla mål finns i varje
fall formella möjligheter att handlägga
dem så, att principen icke följes. Jag
tycker att detta är en felaktig lagstiftningsväg.
När man öppnar så stora formella
möjligheter att förfara på annat
sätt, kan det inte längre vara tal om att
följa en princip.

I viss mån är det naturligtvis praktiskt
med den ordning som föreslås.
Men det kan få den konsekvensen, att
en domare i en landsända gör på ett
sätt och att en annan domare i en annan
landsända förfar på ett annat sätt.
Det är väl också, herr statsråd, orimligt
att tänka sig att borgmästarna, åtminstone
i de större städerna, skulle läsa
alla mål och bedöma, hur de skulle fördelas,
utan denna fördelning måste ju
ske på samma sätt som när det gäller
alla andra arbetsuppgifter.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Det lät så bra vad statsrådet bär sade
om att det bara var mål med omfattande
bevisprövning och andra vidlyftiga
mål, som av ett eller annat skäl
skulle gå till tremansdomstol. Jag pekade
just i mitt första anförande på
ett mål, som jag ansåg vara typiskt och
där principen enligt min mening borde
gälla, nämligen ett trafikmål, där det
gällde att avgöra vilket av två vittnen,
som talade sanning, eftersom deras
vittnesmål stred mot varandra. Det
skulle vara intressant att erfara, om
statsrådet anser att detta är ett mål som
av ett eller annat skäl bör gå till tremans-domstol.
I så fall blir det inte
så många mål som kommer att handläggas
efter den nya linjen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vet inte varifrån
denna siffra kommer som herr Rylander
anförde, när lian talade om 90 procent
av målen. Det finns inte någon
statistik beträffande den saken, och
det spelar inte heller, höll jag på att
säga, så stor roll, hur många mål det
gäller. Det är ju här fråga om en princip.
Om man t. ex. i en domstol en
gång skulle handlägga 99 bagatellmål
och ett invecklat mål, skulle naturligtvis
principen om de svåra målens
handläggning i fullsutten rätt gälla,
även om 99 procent av målen behandlades
i enklare ordning. Jag tror emellertid
inte att det i praktiken kan bli
fråga om 90 procent av målen.

Vad så gäller den fråga som ställdes
om ett trafikmål, där vittnesmålen
stred mot varandra, synes det mig tydligt,
att detta mål enligt propositionens
förslag skulle gå till tremannadomstol.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad justitieministern
här sist sade om det av mig oinförmälda
trafikmålet var en mycket intressant
upplysning, och jag vill hem -

Ändringar i rättegångsbalken m. in.

ställa att justitieministern, ifall reservationen
skulle segra, ville ta in detta
fall som exempel i de administrativa
föreskrifterna.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande började sitt anförande med
att understryka att han hade en belastning
när det gällde att ta ståndpunkt
till denna fråga, nämligen att lian är
domare med lång erfarenhet. Jag har
inte någon sådan belastning, men jag
har mycket stor respekt för domarna
och det har kanske på visst sätt påverkat
mitt ställningstagande till frågan.
Det bör emellertid inte förtänkas oss
lekmän, om vi efter alla diskussioner
mellan juristerna också vill anlägga litet
praktiska synpunkter på problemet.

Såsom justitieministern här tidigare
understrukit har lagrådet enhälligt godkänt
förslaget, och jag förutsätter att
justitieministern, innan han lagt fram
propositionen, också har prövat ärendet.
Man förstår också, när man tar del
av 1951 års rättegångskommittés förslag
och övriga handlingar, som i samband
därmed åberopas, att det är mycket betydelsefullt
att få till stånd en sådan
förenkling som det här gäller. I själva
verket är det bara fråga om en utvidgning''
av ett redan bestående förhållande.
Såsom redovisas på s. 34 i propositionen
nr 200 har vid rådhusrätterna 1952
6 475 mål handlagts som nämndmål,
20 667 mål som tredomarbrottmål och
20 814 mål som endomarbrottmål. Vid
de särskilda tremanstingen i 106 domsagor
handlades sammanlagt 945 brottmål
år 1951 och 1 229 brottmål år 1952.

Vi lekmän kan naturligtvis icke gå in
i debatt på denna punkt, men å andra
sidan har vi en känsla av att det finns
bättre användning för arbetskraften på
annat håll om arbetet här kan förenklas.
Stockholms stadskollegium har ju
gjort en framställning i saken. Jag citerar:
»Om endast en domare blir behörig
att handlägga vissa slag av de

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

mål, som nu handläggas av tre domare,
skulle stadskollegium mycket väsentligt
kunna nedbringa kostnaderna. Avlöningskostnaden
för en rådman (Co 14)
utgör f. n. 25 118 kronor och för en rådman
i ordförandeställning 26 436 kronor.
Även om det ur rättssäkerhetssynpunkt
skulle visa sig påkallat att ett
begränsat antal nämndemän böra medverka
i avgörandet av ifrågavarande
mål, skulle likväl betydande besparingar
kunna göras. Härtill komma de fördelar
i form av snabbare och smidigare
handläggning, som en dylik reform
skulle innebära.» Detta är väl också en
ansvarig institution som inte utan skäl
skickar sådana utlåtanden till Kungl.
Maj :t.

Alla dessa uttalanden gör att vi lekmän
anser, att det bör göras en omprövning.
Man åberopar rättegångsreformen
av år 1931, men det har väl inträffat
så mycket sedan dess tillkomst,
att vi har anledning att göra en omprövning
på vissa punkter.

Justitieministern har i propositionen
understrukit att han icke avser att försvaga
rättssäkerheten. Känner en domare
sig i tvivelsmål, skall han ha rättighet
att hänvisa ärendet till fullsutten
rätt.

Jag har som jag sade ett visst förtroende
för domarna. Dessutom kan
man väl, som herr Rylander framhöll,
utgå från att det vid sidan av domaren
finns en sekreterare, som domaren har
möjlighet att rådgöra med. Brister däremot
kompetensen inom domarkåren —
vilket man nästan kunde befara att
döma av de pessimistiska uttalanden i
frågan som här i dag anföres om huruvida
man bör ge domarna detta nya
ansvar — får väl den frågan tas under
omprövning. Men jag utgår från, att
en domare känner sitt ansvar och noga
sätter sig in i ärendena innan han
dömer.

Som en parallell kan jag framhålla
vissa ändringar som vi i år har gjort
i kommunallagstiftningen och lands -

tingslagen. Det hade visat sig att man
i drätselkamrar och en del andra
kommunala institutioner fick sitta länge
och arbeta med att handlägga vissa
ärenden, som var tämligen betydelselösa
ur den beslutande församlingens
synpunkt. Vi har nu infört en delegationsrätt,
så att avgörandena kan
överföras till vissa personer, som sedermera
får svara för sina åtgärder i
dessa stycken.

Frågan har belysts så utförligt både
av fru Eriksson i Stockholm och justitieministern,
att jag kort och gott vill
säga att jag som lekman anser att man
bör beträda en väg som ur kostnadsoch
effektivitetssynpunkt kan innebära
cn förbättring. Jag har förtroende för
de myndigheter som bär uttalat sig och
som har större kompetens än jag att
bedöma frågan, och jag har förtroende
till vår domarkår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Jag har, herr talman, inte deltagit i
utskottets behandling av den proposition
som nu föreligger, men jag har
varit en flitig lyssnare till den debatt
som fördes inom utskottet liksom till
diskussionen här i kammaren i dag.
Detta ger mig anledning att säga några
ord.

Utskotfsmajoriteten överdriver nog i
viss mån de risker, som skulle kunna
uppstå därest man följde Kungl. Maj:ts
förslag. På den punkt, där det nu råder
oenighet — på de flesta är man ju
enig om att följa propositionen — har
jag uppfattat propositionen så, att den
syftar till att förenkla proceduren och
därmed också skapa en tidsvinst, som
kan behövas på många håll, där arbetsbelastningen
för domarna är alltför stor
och man har anledning att räkna med
att den kommer att förbli det under åtskilliga
år framåt. Vidare menar man
väl också att en förenkling av föreslagen
art skulle medföra en besparing.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Herr Lundqvist har med några siffror
sökt ange vad besparingen skulle kunna
röra sig om i ett för honom aktuellt
fall. Jag föreställer mig, att den uppfattning
som lian sökte belägga med
sitt exempel är riktig.

Själva lagregeln har, som justitieministern
sagt, utformats så, att man
ger domaren formell rätt att från fall
till fall avgöra om det ena eller andra
tillvägagångssättet skall tillämpas. Det
är här som den s. k. oenigheten sätter
in. Utskottsmajoriteten menar — det
underströk ju också utskottets ordförande
— att man icke kan anförtro
denna prövning åt domaren. Han är
ensam. Han behöver ha några som ger
råd och utgör ett stöd. Vidare menar
man att en tillämpning av denna princip
kanske också skulle leda till olika
praxis vid skilda domstolar.

Från reservanternas sida har man
menat att man både kan och bör ge domaren
denna rätt att pröva om ett mål
lämpligen skall handläggas av en domare.
Man har vidare hänvisat till att
man i fråga om tvistemål nu redan
lämnat honom ett sådant medgivande.
Här har vi återigen att göra med en
bedömningsfråga, där olika synpunkter
kan komma att väga mot varandra.
Statsrådet Zetterberg angav i sitt anförande
alldeles nyss några riktlinjer —
kanske ganska löst skisserade, men dock
riktlinjer som skulle ligga till grund för
prövningen när det ena eller andra förfarandet
skulle komma till användning.
Av den reaktion som utlöstes hos bl. a.
utskottets ordförande tycker jag mig
märka, att man tyckte att dessa anvisningar
ändå var utomordentligt värdefulla
och vägledande. De kanske bidrog
till att dämpa ner de farhågor som herr
Rylander tidigare gav uttryck för.

Jag har uppfattat hela detta resonemang
på det sättet, att man utan större
oro bör kunna följa Kungl. Maj:ts förslag
med de uppenbara vinningar som
följer på en rad punkter. Bakom förslaget
står ju också, som statsrådet nyss

Ändringar i rättegångsbalken in. ra.

verifierade, ett enhälligt lagråd. Såvitt
jag fattat hade man där inga principiella
erinringar att göra vid remissen.
Man ville bara ha en i viss mån ändrad
formulering av lagtexten, och en sådan
bär också, såvitt jag förstår, justitieministern
tillämpat. Det är alltså lagrådets
utformning som presenteras riksdagen
till antagande. Jag tycker nog
ändå att man i lagrådets uppfattning
bör se en garanti för den säkerhet vi
alla strävar efter.

Här har man sagt från utskottsmajoritetens
sida att ett beslut i enlighet
med propositionen — d. v. s. enligt
reservationen — skulle kunna innebära
att 90 procent av målen skulle handläggas
av enmansdomare. Jag tror inte
att det föreligger så stora risker för att
det kommer att gå så. Det är riktigt att
det finns teoretiska möjligheter att tilllämpa
förfarandet i ända upp till 90
procent av fallen, men i realiteten tror
jag att det kommer att bli en mycket
mindre användning. Det avgörande
skall väl — ärade kammarledamöter —
vara den arbetsbelastning som domstolen
är utsatt för. Det är ju denna arbetsbelastning
som skall avgöra hur
man skall förfara. Samtidigt skall man
naturligtvis pröva arbetsbelastningen
utifrån de rättssäkerhetssynpunkter och
andra synpunkter som man här kan anlägga.

Beträffande förslagets tillämpning på
häradsrätterna har justitieministern redan
sagt det som bör sägas. Där arbetar
man efter en viss lagbunden eller
åtminstone hävdvunnen ordning med
sammanträden med fullsatt nämnd.
Jag skulle tänka mig att det i ytterst
sällsynta fall kan bli fråga om en tilllämpning
av regeln om en tremansnämnd.
Jag tror alltså att man skall se
förslaget från den synpunkten, att det
här gäller ett nödvändigt förenklande
av själva tillämpningsförfarandet i rådhusrätterna
i vissa städer, där arbetsbördan
är stor.

Jag ber, herr talman, alt med dessa

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

reflexioner få hemställa om bifall till
reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är
litet egendomligt att varken den så kallade
städningskommittén eller propositionen
ens har omnämnt departementschefsuttalandet
från 1931, som enligt
min mening är mycket viktigt. Departementschefen
sade ju där om enmansdomstolarna,
att en sådan domstol måste
betecknas som alltför svag, särskilt
med hänsyn till de anspråk som den
fria bevisprövningen ställer på domstolarna.

Vidare tycker jag att det är ganska
egenomligt om man skulle anta en lag
men samtidigt avse att genom administrativ
förordning inskränka dess
tillämpning enligt ordalagen så att kanske
inte ens hälften blir kvar. Skall,
som justitieministern nyss syntes vilja
medgiva, trafikmål med bevisning, undantas
från enmansdomarskapet, då faller
ju mycket stor del av lagtextens innehåll
bort.

Slutligen en liten detaljfråga. Vad
händer, herr justitieminister, om exempelvis
enmansdomaren finner att det,
trots att frihetsstraff ingår i latituden,
kan räcka med böter och utdömer sådana,
men hovrätten sedan finner att
det bör dömas till fängelse? Skall hovrätten
i så fall återförvisa målet till
underrätten? Då innebär denna reform
sannerligen intet påskyndande. Personligen
anser jag nog att hovrätten inte
bör återförvisa. Processrättsexperter är
emellertid av en motsatt uppfattning,
och när utskottet under hand försökt
att pumpa lagrådet på denna punkt
kunde vi inte få något klart besked hur
det borde gå til! i ett sådant fall.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad herr Skoglund i Umeå

sade om min reaktion inför statsrådets
yttrande om mitt exempel. Det är klart
att jag reagerade, ty skall det mål jag
nämnde som exempel handläggas av tre
domare, då blir det sannerligen inte
mycket över som skall handläggas av
en domare. Jag vill säga att om detta
skrivs i de administrativa författningarna
— vilket jag hoppas sker om reservationen
skall segra •— då har man
faktiskt lyckats nå den absoluta fulländningen
i löslighet beträffande reglerna
för domförheten. Ingen kommer
att veta hur man skall göra. Alla kommer
att göra som de tycker, och ingen
kan råka illa ut för det. Det blir svårt
för JO att komma och anmärka, som
nu sker beträffande de civila målen.

Herr JACOBSSON i Sala (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundqvist sade,
att det här endast är fråga om eu utbyggnad
av redan bestående förhållanden,
ägnad att förenkla förfarandet, så
att man kan använda arbetskraften på
annat håli. Det är väl ändå att ta alltför
lätt på frågan och att se alltför
optimistiskt på vilka möjligheter som
finns att spara. Herr Lundqvist tog ett
exempel från Stockholms rådhusrätt,
där man skulle kunna spara 720 000
kronor. Därvidlag är emellertid meningarna
delade. Det var Stockholms
stadskollegium som sade detta, medan
rådmännen vid Stockholms rådhusrätt
menade, att om ifrågavarande arbetsuppgifter
skulle övertas av en domare
kunde man inte räkna med att ensamdomarna
skulle hinna med tre sessioner
i veckan eller hinna med att vid varje
session avgöra lika stort antal mål som
tremansavdelningarna. Den besparing
som skulle kunna göras på domarpersonalens
löner torde därför bli ganska
blygsam, särskilt som man dessutom
måste räkna med att en ensamdomare
måste ha en sekreterare. Detta gäller
även andra rådhusrätter än Stockholms.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Herr Skoglund i Umeå underströk,
att lagrådet godkänt principerna i propositionen.
Det må så vara; ur lagrådets
synpunkt kan detta ju inte innebära
några svårigheter i praktiken.
Riksdagen måste emellertid vara noga
med att, även den, slå vakt om den rättsordning
vi har här i landet. Man kan
inte komma ifrån att vi genom detta
avsteg skulle komma in på äventyrliga
vägar, och har man börjat på det sättet
vet man inte var man slutar.

Jag vil! än en gång understryka, att
jag anser att vi genom 1948 års processreform
genomfört principer, som
är mycket förnuftiga och synnerligen
betydelsefulla för den rättssökande allmänheten.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Fröding efterlyste
ett ståndpunktstagande till 1931
års principuttalande om när enmansdomstolar
skulle få fungera. Han var
förvånad över att detta principuttalande
inte diskuterats. Det är emellertid
inte alls märkvärdigt, eftersom det här
inte är fråga om någon ny princip. Här
är inte fråga om att göra en principiellt
ny gränsdragning utan bara om att få
fram en bättre praktisk tillämpning av
de gamla principerna.

Om man frågar bland dem som arbetar
vid domstolarna, tror jag man får
samma enhälliga svar, som också återkommer
i alla remissyttrandena, nämligen
att det finns en mängd mål, som
är av enkel beskaffenhet men som till
följd av lagens stela regler nu måste
behandlas i en alltför omständlig ordning.
Det är den praktiska lösningen
av detta problem vi har försökt nå genom
propositionen och inte ett införande
av en ny princip.

Vidare frågade herr Fröding om min
åsikt beträffande återförvisning av mål
från hovrätten i sådana fall, där hovrätten
kommit till annan slutsats än

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

underrätten rörande dennas rätta sammansättning.
Enligt min uppfattning
skulle någon återförvisning i detta fall
inte behöva ske. Paragrafen handlar
inte om överinstanserna utan endast
om underrätternas behörighet. Eftersom
det föreslagna lagrummets formulering
tycks ha varit bestridd av någon
auktoritet, vill jag än en gång erinra
om att den härstammar från en så sakkunnig
juridisk instans som lagrådet.

Jag har svårt att förstå det som herr
Rylander yttrade om löslighet och om
att JO inte skulle kunna anmärka när
det behövdes. Som framgår av propositionen
är det meningen att i administrativ
ordning ge närmare tillämpningsföreskrifter.
Några sådana finns
inte för civilmål, beträffande vilka eu
likartad gränsdragning kan uppstå. Om
de tillämnade administrativa bestämmelserna
kommer till stånd, skulle jag
tro att man här kan få en mera enhetlig
och strikt tillämpning än i civilmål.

Beträffande häradsrätterna vill jag
slutligen i anledning av vad den senaste
ärade talaren sagt återigen framhålla,
att det i praktiken inte torde bli
fråga om någon större förändring där.
Hans farhågor tycks avse några slags
risker, som skulle bli konsekvenserna
av en framtida lagstiftning. Jag tycker
att det är märkvärdigt att åberopa sådana
risker som man inte vet något om
och som inte ails kan utläsas ur den
här föreliggande propositionen. Finns
det inga andra invändningar att göra
mot förslaget än att man tror, att en
framtida lagstiftning av annat slag kan
få ödesdigra verkningar, tror jag att
man för häradsrätternas del inte behöver
ha några bekymmer. Och beträffande
rådhusrätterna, som propositionen
egentligen avser, har jag tidigare
framhållit, att det inte är fråga om något
annat än att åstadkomma den praktiska
gränsdragning, om vars nytta och
principiella lämplighet egentligen alla
är ense.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag har ingen sakkunskap
att åberopa i detta fall, och jag
har heller inte tjänstgjort som nämndeman
vid någon häradsrätt eller rådhusrätt.
Det kan följaktligen sägas att jag
inte kan så värst mycket av de problem
som nu diskuteras, och det skulle kunna
användas som ett vapen mot mig av
dem som har en annan uppfattning än
den jag kommer att deklarera.

När den stora processreformen genomfördes
var jag emellertid suppleant
i det utskott, som hade att handlägga
alla de frågor som där var uppe till
behandling, och jag minns alldeles tydligt
att man i det utskottet, som för
övrigt hade en ganska stark sammansättning
— både jurister och lekmän
var representerade —• i särskilt hög
grad var emot en vidgning av enmansdomstolarnas
kompetens. Jag kommer
särskilt ihåg att det framförts önskemål
om att man skulle vidga det förslag
som förelåg och ge enmansdomstolarna
större möjlighet att avkunna domar i
enklare mål. Det anfördes då från flera
håll —■ även från lekmannahåll — att
det var nödvändigt att se till att domstolarna
bleve utrustade med större
kompetens, så att man skulle få större
garantier för att rättssäkerheten komme
att bevaras. Lekmannainstitutionen genomfördes
ju också då, och man gav
lekmännen en massa blommor med på
vägen genom rättstillämpningen. I dag
har man också givit lekmännen en del
blommor, samtidigt som man nog banat
vägen för att så småningom ta bort
lekmannainflytandet i såväl rådhusrätter
som häradsrätter. Jag inbillar mig,
att efter detta kommer också något annat.
Därest nu det förslag som Kungl.
Maj :t lagt fram — om det antas av
riksdagen ■— inte leder till det önskade
resultatet, kommer man igen med förslag
om ytterligare uppmjukningar av
processförfarandet, uppmjukningar som
det inte kan vara så särdeles angeläget

för lekmännen i varje fall att vara med
om att godkänna.

Det sades också under de stora diskussionerna
i det utskott jag nyss nämnde,
att nu skulle en rättsordning genomföras
i detta land som skulle dels förbilliga
rättegångskostnaderna för den
enskilde rättssökanden, dels ge större
möjligheter för honom att få sina frågor
prövade inför domstol. Det har ju
sedermera sagts — kanske i väl elak
form — att den som numera skall söka
rätt inför domstol skall antingen vara
mycket förmögen eller också utfattig.
Är han alldeles utfattig får han nämligen
fri rättegång, men har han litet
pengar till sitt förfogande skal! han betala
kostnaderna.

Sker nu detta, frågar jag mig, enbart
i förbilligande syfte för den rättssökande
allmänheten, eller är det enbart ett
led i strävandet att få målen handlagda
ganska snabbt? Vi ser av och till i tidningarna
hur processerna drar ut på
tiden fruktansvärt länge, och det var ju
detta som skulle försvinna med den nya,
storartade reformen. Det skulle inte bli
sådana långa handläggningar, långa
uppskov skulle inte komma i fråga
o. s. v., när det skriftliga förfarandet
togs bort. Hur är det i dag? Det är
långa uppskov i vissa fall, det tar mycket
lång tid, och hela processen drar
mycket stora kostnader för vederbörande.

Jag undrar om det inte kunde vara
skäl i att låta bli att genomföra denna
förändring nu. Vi har ju exempel från
tidigare tillfällen angående just enmansdomstolarnas
verksamhet, exempel som
nog är ganska avskräckande och som i
varje fall tidigare diskussionsvis har
klandrats ganska mycket. Vi hade ju
polisdomstolen här i Stockholm. Många
människor, som blev dömda inför denna
domstol, ansåg sig ha blivit orättvist
behandlade men hade icke möjlighet
att få sin sak prövad i annan instans.
Man var glad och tillfredsställd när
denna domstol avskaffades. Nu vid man

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

införa åtminstone i stort sett samma
system via de vanliga domstolarna, rådhusrätterna.
Jag undrar om det kan
vara klokt att göra så.

Ett område som jag har en smula erfarenhet
från är det område som omfattas
av den förutvarande svenska sjömanslagen.
Enligt denna lag fanns en
möjlighet att få vissa ärenden snabbprövade
inför domstol. Jag skulle emellertid
tro att det endast förekom ett litet
fåtal fall —• de kunde säkerligen
räknas på ena handens fingrar — där
någon var så dum att han sökte en sådan
snabbehandling inför domstol för
att skaffa sig rättvisa. Man avstod helt
enkelt från den möjligheten, emedan
man efter det fåtal domar som fälldes
kom underfund med att det i själva
verket inte var fråga om någon ordentlig
prövning av ärendena, utan det blev
ett snabbavgörande som kunde komma
att innebära ungefär vad som helst.
Man tog i stället ut stämning vid de allmänna
domstolarna och fick på det
sättet ärendena ordentligt prövade.

Med den ordning som man nu vill
genomföra kommer det väl att bli ungefär
på samma sätt. Man kommer att
få sina ärenden snabbprövade, och
man kommer att gå ifrån domstolen
med en känsla av att det inte har fallit
en rättvis dom. Dessutom har man kanske
inte möjlighet alt överklaga och få
ärendet prövat i annan instans, varför
man blir missnöjd med hela rättsförfarandet
och förargad över den rättsordning
som vi här i riksdagen har varit
med om att genomföra.

Det skulle kunna vara rätt mycket
mera att säga i denna fråga, men de
olika problemen har ju redan ventilerats
från olika synpunkter, och det har
hållits anföranden både för och emot.
Eftersom justitieministern nu tycks vara
av den uppfattningen, att den här reformen
egentligen kommer att betyda rasande
litet, undrar jag emellertid vad
det är för skäl att genomföra den. Är
det inte större anledning att låta den
4 — Andra kammarens protokoll 1954.

Ändringar i rättegångsbalken m. m.

ordning vara kvar som existerar? Sedan
får det bli en översyn över hela
fältet vid något tillfälle, då man kanske
kan finna andra möjligheter att förenkla
och förbilliga processförfarandet,
så att man inte behöver komma med
sådana här småsaker, den ena före och
den andra efter. Det är naturligtvis i
och för sig vällovligt, men så småningom
leder det fram till en uppluckring
av hela den stora och, som de flesta
hade för sig, verkligt vackra reform
som genomfördes för några år sedan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag tror att herr
Lindberg alldeles har missförstått propositionens
mening. Han säger, för att nu
ta en mindre detalj först, att jag skulle
ha påstått att det inte spelar någon roll
om denna ordning genomförs, enär den
har så liten betydelse. Jag har sagt att
frågan principiellt sett är av liten betydelse
och att den inte åsyftar någon
principiell nyhet. Så till vida är det
en liten sak. Men om det nu på vissa
håll finns många bagatellmål, vilka
handläggs i en ordning som inte är
nödvändig, och man lyckas få bort en
alltför omständlig behandling av dem,
så tycker jag att det ur praktiska synpunkter
är fråga om en stor och nyttig
sak.

Jag förstår inte heller herr Lindbergs
jämförelse med dessa nattsvarta
domstolar han talar om. Jag kan inte
yttra mig om jämförelsen, eftersom den
för mig är alldeles obegriplig. Han kröner
den genom att tala om att man
inte skulle få överklaga domarna, men
det är självklart, att man skall få överklaga
dessa liksom alla andra domstolsutslag.
Jag står ganska frågande inför
hela resonemanget.

Jag begärde emellertid egentligen orNr
23.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

det i anledning av att herr Lindberg,
liksom en tidigare talare, från denna
proposition, som ju rör praktiska detaljfrågor,
kom in på större problem
om framtida principiella reformer inom
rättsordningens område rörande
domstolarnas gestaltning. I detta hänseende
skulle jag gärna vilja framhålla,
att det enligt min mening är
mycket viktigt att vid en sådan större
reform sträva efter att på olika sätt
stärka lekmännens inflytande i den dömande
verksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundqvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och
SO nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Allmän folkomröstning.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2,
§ 45, § 55 mom. 1 samt §§58 och 63
riksdagsordningen ävensom vissa motioner
angående allmän folkomröstning.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 6 april 1954 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 193, däri Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 12 mars 1954 till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning
framlagt förslag till ändrad lydelse av
§ 49 mom. 2 regeringsformen samt §
1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom.
1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen.

Förslaget innebar i huvudsak, att
rådgivande folkomröstning — med vissa
närmare angivna undantag beträffande
ämnesområdet — skulle kunna komma
till stånd på begäran av en minoritet
inom riksdagen, bestående av
minst 50 ledamöter av första och minst
77 ledamöter av andra kammaren.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett
antal inom riksdagen väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget, i vad detsamma
avsåge ändrad lydelse av § 63
riksdagsordningen — måtte i anledning
av propositionen samt med avslag å
motionerna 1:523 och 11:674, 1:532
och 11:682 samt 1:533 och 11:683 såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det i propositionen
framlagda grundlagsändringsförslaget
med den ändrade lydelse av § 63 riks -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

dagsordningen som framginge av utlåtandet; B)

att motionerna I: 382 ocli II: 488
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

I. mot utskottets motivering av herr
Wahlund, utan angivet yrkande;

II. mot utskottets hemställan

A) under avdelning A) i utskottets
utlåtande

1) av herrar Herlitz, Hansson, Bergvall,
von Friesen, Håstad, Nordkvist i
Kalmar och Hamrin, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte i anledning
av propositionen och motionerna I: 532
och II: 682 samt med avslag å motionerna
1:523 och 11:674 samt 1:533 och
II: 683 såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga det i propositionen
framlagda grundlagsändringsförslaget
med av reservanterna angivna
ändringar i § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2 och § 63
riksdagsordningen;

2) av herrar Pettersson i Norregård,
Fritiof Karlsson och Larsson i Julita,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte i anledning av propositionen och
motionerna 1:523 och 11:674 samt 1:533
och II: 683 ävensom med avslag å motionerna
I: 532 och II: 682 såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det i propositionen framlagda
grundlagsändringsförslaget med av dessa
reservanter angivna ändringar beträffande
§ 49 mom. 2 regeringsformen
och § 1 mom. 2 riksdagsordningen;

3) av herr Sandberg;

B) under avdelning B) i utskottets
utlåtande av herrar Herlitz, Hansson,
Bergvall, von Friesen, Håstad, Nordkvist
i Kalmar och Hammar, vilka ansett
att utskottet hort hemställa att riks -

Allmän folkomröstning.

dagen i anledning av motionerna I: 382
och II: 488 måtte för sin del antaga ett
av reservanterna framlagt förslag till
lag om rådgivande folkomröstning angående
beslutande folkomröstning.

Enligt den av herr Herlitz m. fl. avgivna,
med II A 1) betecknade reservationen
skulle folkomröstning kunna
påkallas av minst 40 ledamöter av första
och 60 ledamöter av andra kammaren.
Den av herr Pettersson i Norregård
m. fl. avgivna, med II A 2) betecknade
reservationen innebar, att folkomröstning
skulle kunna påkallas av minst
60 ledamöter av första och 92 ledamöter
av andra kammaren.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Till de säkraste vårtecknen
hör numera en referendumdebatt
i andra kammaren. Det är nu tredje året
som vi under de allra sista dagarna av
vårsessionen går att diskutera detta ämne.
Säkerligen är det inte bara dagens
kombattanter utan även kammarens
ledamöter i övrigt som är ganska tröttkörda
av de senaste dagarnas forcering;
kammaren torde därför vara föga intresserad
av en mera djupgående lödning
av detta problem just i dag. Emellertid
är det självfallet oundvikligt att
några ord sägs från vår sida.

I dag skall riksdagen gå att utvidga
det konsultativa referendum, och i detta
hänseende är alla parter eniga. Däremot
råder det delade meningar om en
viktig praktisk fråga rörande det konsultativa
referendum liksom rörande
den stora principfrågan om decisivt
referendum i vår författning eller ej.

Vad vi i det förra hänseendet strider
om är, huruvida den minoritet som
skall få rätt att framkalla ett rådgivande
referendum skall vara 25, 33 eller 40
procent. Av praktiska skäl ha fixa siffror
föredragits i grundlagstexten.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

Vi reservanter har ansett, att även
siffran 25 procent är högre än man i
allmänhet vill föreställa sig. Man kan
inte undgå det intrycket, när man läser
detta utlåtande eller tänker på tidigare
debatter i denna fråga, att majoriteten,
när vi nu tar steget över till att
göra detta konsultativa referendum till
en folkrättighet, vilket det inte förut
var, vill handla så prohibitivt som
möjligt. Jag finner att utskottets majoritet
härvidlag har visat alldeles för
litet politisk realism.

Även minoriteten har sitt ansvar, en
parlamentarisk minoritet framför allt.
Man kan inte tänka sig att minoriteten
skall begära folkomröstning utan att
vara förvissad om att den påräknar stöd
av flera väljare än som normalt tillhör
de partier eller grupper som ställt kravet
på referendum. Skulle denna minoritet
lida nederlag en, två, tre gånger
i folkomröstningar, kunde ju ingenting
vara mera diskrediterande för densamma
än dessa upprepade nederlag.

Dessutom har regeringen på kommitténs
enhälliga förslag infogat en spärr
i systemet som gör att minoriteten inte
på något sätt kan uppträda saboterande.
Om en fråga »inte utan avsevärt men»
kan uppskjutas, medger författningstexten
att majoriteten av kammaren fattar
ett s. k. tvångslägesbeslut, som innebär
att referendum inte skall få äga rum i
frågan.

Jag sade nyss att 25 procent är en
hög siffra. Jag vill hänvisa till att det i
Schweiz, som ju har att erbjuda oss de
intressantaste erfarenheterna och experimenten
på detta område, är tillräckligt
att 30 000 av hela den stora
väljarkåren begär beslutande referendum
rörande en lag eller ett s. k. förbindande
förbundsbeslut. I dag motsvarar
denna siffra 30 000 någonting mellan
2,5 och 3 procent av väljarkåren.
Där kan vilka människor som helst
ganska ansvarslöst framkalla referendum,
eftersom det ju inte är någon svårighet
att hopbringa 30 000 väljare i en

tid då organisationerna har så stor makt
över sina medlemmar. Ändå kan man
inte anse, att något egentligt missbruk
av möjligheten att begära decisivt referendum
har förekommit i Schweiz.
När Italien 1946 införde ett lagvetoreferendum,
fastställde man motsvarande
siffra till 500 000, vilket såvitt jag kan
förstå motsvarar omkring eller något
under två procent av väljarkåren. När
man i Danmark införde beslutande referendum
i sammanhang med den författningsreform,
som föregående år godkändes
av folket, fastställde man siffran
till 30 procent, och då var det fråga
om en minoritet i Danmarks riksdag
precis som det nu är fråga om en minoritet
i den svenska riksdagen. Detta
procenttal, 30, ligger ju betydligt under
det, som föreslås i den reservation, som
utskottets vice ordförande snart kommer
att tala för, nämligen 40, och inte
så litet under vad utskottet och regeringen
här har föreslagit.

Dessutom är det en synpunkt, som
jag tycker för litet kommit fram i referendumdebatten.
Vi har stirrat oss blinda
på att det endast skulle kunna vara
partierna, som komme att begära referendum,
att folkomröstningssystemet
endast skulle bli ett medel i oppositionens
hand. Jag skulle tro att det lika
ofta kan bli tal om grupperingar inom
riksdagen, som skär rätt igenom partierna,
låt oss säga i nykterhetsfrågan
eller i frågan om statskyrkan eller liknande.
Om så är fallet, tycker jag, att
det finns ännu mindre skäl än förut
att sätta detta minoritetstal så högt, att
man nästan kan tala om prohibitet.

Man kan fråga sig varför vi stannat
för just 25 procent. Det beror helt enkelt
på att när denna fråga på sin tid
diskuterades i kommittén, hade man till
utgångspunkt vårt lands partipolitiska
läge, som ju har varit tämligen stabilt
sedan 1920. Det ansågs inom reservantlägret,
att om två av de s. 1c. fyra stora
partierna yrkade på folkomröstning,
borde detta vara en absolut tillfyllest -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

görande garanti. Om man nu höjer gränsen,
på sätt här föreslås av majoriteten,
då skulle det i många fall inte
räcka med två partier; det skulle fordras
två och ett halvt parti, om vi nu
bortser från det socialdemokratiska partiet.
Jag tycker att detta med två partier,
när vi har ett partisystem, som
varit tämligen stabilt i snart 35 år, utgör
en mycket objektiv grundval för att
fastställa denna minimisiffra. Jag kommer
alltså att i denna del yrka bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Herlitz m. fl.

I detta sammanhang skulle jag bara
vilja föra på tal en fråga av mera formell
art, som inte har kommit till uttryck
någonstädes i utskottsutlåtandet,
ett problem, som i framtiden kan komma
att bereda riksdagen och vederbörande
utskott stora formella svårigheter,
om en konsultativ folkomröstning
blir aktuell, nämligen spörsmålet om
fastställande av den fråga eller de frågor,
som skall ställas till folket vid en
rådgivande folkomröstning.

För närvarande har ju självfallet, så
som § 49 regeringsformen varit konstruerad,
majoriteten haft att fastställa frågan,
och då det inte finns något alternativ
till majoriteten, har alltså majoriteten
varit suverän i detta hänseende.

Nu ligger det i sakens natur, och det
har ju enstämmigt förutsatts, att den
minoritet, som enligt grundlagen skall
äga rätt att begära konsultativ folkomröstning,
också skall ha rätt att för sin
del formulera frågan. Å andra sidan
skall naturligtvis majoriteten vara oförhindrad
att föreslå annan formulering
av frågan, därest den skulle anse, att
det sätt, på vilket minoriteten har formulerat
frågan, inte ger tillräcklig garanti
för ett verkligt vägledande svar
från folkets sida. Som det framgår av utskottets
utlåtande och i någon mån också
av propositionen, har det förutsatts
att bägge parterna skulle erhålla en dylik
rätt men att vetskapen härom skulle
leda till att båda grupperna normalt

Allmän folkomröstning.

borde kunna enas om att utforma en
enda fråga.

Jag vill betona — det har man funnit
av alla gallupundersökningar som gjorts
under senare år — att själva frågeställningen
är ett av de mest intrikata problem
som man över huvud taget kan
syssla med. Det är ett av de stora delämnena
inom den moderna sociologien.

Nu har, såvitt jag förstår, denna uppfattning,
som man varit ense om i alla
instanser, inte kommit till uttryck i
själva grundlagstexten. Jag skall gärna
medge att kommittén på sin tid framställde
många förslag om själva proceduren
i fråga om frågeformuleringar,
men eftersom det var stor brådska och
betänkandet önskades färdigt före valen
1952, måste kommittén förklara, att
den helt enkelt inte hade funnit någon
enkel och tillfyllestgörande lösning rörande
denna grundläggande detalj.

Vad jag här skulle vilja säga, herr
talman, är att jag tror, att den ursprungliga
platsen för regleringen av
denna mycket invecklade procedur är
riksdagsstadgan. Sedan grundlagsändringen
trätt i kraft 1957, bör konstitutionsutskottet
eller eventuellt regeringen,
men framför allt konstitutionsutskottet
självt, ta upp frågan om att i
riksdagsstadgan, som kan lättare ändras
än grundlagen, införa nödiga bestämmelser
på hithörande område.

Detta, herr talman, om konsultativt
referendum.

Sedan också några ord om den andra
stora frågan, nämligen frågan om huruvida
vårt land skall se sin författning
kompletterad med en beslutande folkomröstning
eller icke, detta med anledning
av en motion som herr Bergvall
och jag väckt i var sin kammare
med begäran om konsultativ omröstning
om införande av beslutande folkomröstning
i vårt land. Regeringen har,
såvitt jag förstått, velat säga nej även
i princip till den decisiva folkomröstningen,
och det innebär, att inte bara
det socialdemokratiska partiet för när -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning-.

varande utan också bondeförbundet,
trots professor Walilunds ställningstagande
i motsatt riktning, inte vill reflektera
på den verkliga utbyggnad av
referenduminstitutet, som skulle innefattas
i bestämmelser om beslutande
folkomröstning. Man har från socialdemokratiskt
håll i debatten och från
bondeförbundshåll hänvisat till, att det
ändock blir en viss utvidgning av referendumsystemet.
Låt oss pröva det
utvidgade konsultativa referendum
först, har man sagt, och ta ståndpunkt
sedan till den decisiva formen. Jag är
inte säker på att detta är mer än undanflykter.
För oss är aldrig ett konsultativt
referendum någon fullständig
ersättning för ett decisivt referendum.
Detta framgår ju redan av själva utformningen
av förslaget. Decisivt referendum
skulle ju enligt det förslag som
avgavs av minoriteten i folkomröstningskommittén,
utom lagar innefatta
bland annat en rätt för folket att ta
ställning till nya eller ökade utgifter,
alltså till direkta budgetfrågor på riksstatens
utgiftssida. Just sådana frågor
får inte bli föremål för en konsultativ
folkomröstning. Där har vi alltså inte
ens kongruens; det ena institutet sträcker
sig blott en liten bit, medan det
andra omspänner eu väsentligt större
del av det stora referendumfältet.

Jag yttrade nyss att det kanske är berättigat
att i hänvisningen till utvidgningen
av det konsultativa referendum
se blott en förevändning för socialdemokraterna
att nu inte gå in på en
diskussion om decisivt referendum.
Denna uppfattning vinner väl i någon
mån stöd av det förhållandet, att
man länge diskuterade referendum i
kommittén utan att ifrågasätta någon
utvidgning av konsultativt referendum.
Jag kan inte minnas att någon inom
majoriteten umgicks med tanken på att
lätta på möjligheterna till konsultativt
referendum, utan vad man diskuterade
var: decisivt referendum eller icke, i
förening med bibehållande av 1922 års

bestämmelser angående konsultativt referendum,
d. v. s. att det fortfarande
skulle vara majoritetens sak att besluta
ett rådgivande referendum varje gång
i form av en lag, stiftad genom beslut
av Konung och riksdag samfällt. Det
var från minoritetens sida denna tanke
på en dubbel utbyggnad av referenduminstitutet
framkastades, alltså dels frågan
om införande av decisivt referendum,
dels också en viss utvidgning av
konsultativt referendum. Socialdemokraterna
»krokade på», det var då man
från socialdemokratiskt håll med hänvisning
härtill ansåg, att man gjort tillräckligt
för tillfället.

Jag vill än en gång betona, att konsultativt
referendum och beslutande referendum
inte är samma sak, långt
ifrån samma sak. Det gäller två helt
skilda problem av helt olika räckvidd.
Detta innebär inte — jag är angelägen
betona det — att jag inte anser att i
vissa fall ett konsultativt referendum i
den nu föreslagna utvidgade formen
kan ha en praktisk funktion att fylla.
Det har den stora fördelen, att i stora
frågor principerna mer än detaljerna
kan bli föremål för folks ställningstagande.
Men man kan också vända på
steken och säga, att det är just svagheten
att behöva ta hänsyn till blott en
princip utan att också konkret ha
framför sig alla detaljer. Detta är
många gånger en svaghet, och vi ser
nu på alla håll, exempelvis i skolbeslutet
1950, att det är många vanskligheter
förenade med ett s. k. principbeslut.
Jag vill emellertid framhålla att erfarenheterna
från Schweiz och Amerika
tydligen ger vid handen, att när det är
fråga om ett mycket stort lagförslag,
som blivit föremål för beslutande referendum,
så är det vissa principer som
brukar diskuteras. Men man har alltid
den fördelen och den säkerheten, att
det hela ligger konkret framför väljaren.
Jag vill här bara framhålla att beslutande
referendum har framför konsultativt
referendum den bestämda för -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

delen, att det ställer folket inför ett direkt
och oavhändeligt ansvar. Man liar
aldrig samma garantier och kan aldrig
komma att få samma garantier för att
det utslag, som ges vid ett konsultativt
referendum, är präglat av samma ansvarsmedvetande
från de röstandes sida
som när det gäller ett direkt slutgiltigt
avgörande av folket. Folket har ju alltid
i ett konsultativt referendum att
räkna med att riksdagen kan korrigera
beslutet, och därför kan de röstande
säga: »Det spelar inte så stor roll, ty
över oss sitter i alla fall människorna
på Helgeandsholmen, och de kan rätta
oss.» Därför kan man där aldrig med
samma säkerhet tala om ett absolut
klarläggande utslag från folket som i
den andra formen av folkomröstning.
Åstundar man en ökad folklig medverkan
i rikets styrelse i enlighet med demokratiens
principer, måste det naturliga
målet, så långt jag ser, vara att
komma fram till folkets direkta medverkan,
åtminstone så långt som man
kan anse att folket har bestämda förutsättningar
att fylla en funktion liärutinnan.

Nu vill jag inte ta upp någon längre
diskussion om de företräden och eventuellt
också risker som kan vara förenade
med decisivt referendum. (Varje
nytt konstitutionellt institut har naturligtvis
två sidor.) Jag vill bara korteligen
fastslå, att vi har eliminerat skattefrågorna
från referendumrättigheterna
och därigenom eliminerat de största
risker för statsstyrelsen, som kan vara
förenade med ett beslutande referendum.
Vi har också den bestämda uppfattningen
— inte minst med ledning
av erfarenheterna från Schweiz och
Amerika — att talet om penningens
makt vid folkomröstningar är oerhört
överdrivet och att man egentligen inte
i någon av dessa stater kan peka på
något fall, där brist på pengar har avhållit
väljarna från att sätta ett referendum
i scen. Genom att majoriteten
har sin rätt att i ett tvångsläge hindra

Allmän folkomröstning.

ett referendum, kan det heller aldrig
bli fråga om sabotage från minoritetens
sida.

Tidigare har vi här mycket diskuterat
frågan om huruvida ett referendumsystem
av det slag minoriteten föreslagit
skulle utgöra ett hinder för en tilllämpning
av det parlamentariska systemet.
Jag skall inte heller ingå på den
frågan, utan jag vill bara fastslå att
man i Danmark ju i den nya författningen
inskrivit, d. v. s. kodifierat det
parlamentariska systemet, trots att man
samtidigt ganska vidsträckt öppnat
möjligheter i författningen till ett beslutande
referendum.

Jag vill också bestämt vända mig
emot det tal, som man ofta hör, att ett
beslutande referendum inte skulle tillhöra
statspolitikens dagsaktualiteter.
Jag har sagt tidigare, och vill upprepa
det nu helt kort, att i fyra av de nya
fem författningarna i Europa väster om
järnridån har referendum införts, i
Danmark i fjol, i Frankrike efter folkomröstning
1946, i Italien likaledes
1946 och slutligen också i Österrike,
när man 1945 där återinförde 1929 års
författning. Den enda stat, som inte har
infört decisivt referendum efter kriget,
är Västtyskland, men om jag rätt har
förstått situationen, har Västtyskland
betraktat sin nya s. k. grundlag endast
som ett provisorium i avvaktan på ockupationsmakternas
borttågande; man
har uppenbarligen menat att ett land
inte kan anordna fria folkomröstningar,
om det står en främmande härsmakt
i landet. Följaktligen kan man
mycket tryggt säga, att referendum i
dag är lika aktuellt som det var exempelvis
efter första världskriget. Skillnaden
är bara den, att man ingenstädes
i de länder som jag här har räknat
upp har velat gå så långt som i Schweiz
och enahanda gäller om reservanterna
här i Sverige.

Kvar står emellertid för det första,
att man genom att införa en decisiv
form av folkomröstning skulle få en

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

möjlighet att bättre mäta folkopinionen,
folkviljan, i sådana fall då partierna
inte är ett riktigt uttryck för folkmeningen,
t. ex. därför att vissa frågor
inte är partibetonade eller därför
att de inte kommit att bli föremål för
diskussion vid valet. För det andra
skulle referendum ge ökad auktoritet
åt statsmakternas beslut. Man är sålunda
fullständigt enig om att ingenting
har verkat så auktoritativt, så sammanhållande
i det splittrade Schweiz, som
just folkets egen auktoritet bakom de
beslut, som fattats vid referendum.

Fn annan konsekvens i anslutning
därtill blir uppenbarligen, att kveruIansen
efter ett folkomröstningsutslag
får mycket mindre svängrum än tidigare.
Man borde inte ens från regeringshåll
vara alldeles okänslig för
dessa synpunkter. För det tredje skulle
referendum otvivelaktigt ge ökad
plats för individen och hans roll i den
moderna demokratien. För det fjärde
skulle det medverka till att öka insikten
hos medborgarna i politiska angelägenheter.
För det femte skulle det
även öka ansvarskänslan hos medborgarna
och kanske också stärka känslan
av verkligt medarbetarskap i samhällsutvecklingen.

Nu förstår jag att denna debatt om
det decisiva referendum kommer att
uppskjutas två eller kanske tre år och
att något egentligt avgörande inte kan
träffas i denna del under pågående
riksdagsperiod. Jag är emellertid en
aning förvånad över den ovanliga
knapphet, med vilken utskottsmajoriteten
har tagit ställning till den av
herr Bergvall och mig väckta motionen
om en folkomröstning av rådgivande
slag rörande införande av en beslutande
folkomröstning. Utskottet säger korteligen,
att det vill som sin mening uttala,
»att en dylik rådgivande folkomröstning
icke bör komma till stånd».
Punkt och slut — därmed är hela saken
avfärdad! Man kunde ju i alla fall
ha hoppats, att utskottet skulle säga

»icke nu bör komma till stånd». Det
står emellertid att den icke bör komma
till stånd. Det verkar som om man
tog ståndpunkt för tid och evighet och
ansåg att det över huvud taget var opåkallat
att folket fick göra ett uttalande
i denna fråga till vägledning för riksdagen.

Jag vill betona att det förslag till
referendumlag, som motionärerna har
utarbetat, inte binder riksdagen i några
detaljer, utan med bortseende från
själva huvudsaken, om beslutande folkomröstning,
ger riksdagen mycket fria
händer vid detaljutformningen av systemet.
Min mening kan givetvis inte
vara någon annan än den, att det måste
anses utomordentligt rimligt att folket
självt får göra ett vägledande, rådgivande
uttalande i denna fråga, som så
direkt berör dess egna intressen. Det
är enligt min mening självklart, att debatten
på denna punkt inte kan sluta
i och med att vi reservanter förlorar i
dagens votering. Debatten kommer att
fortgå.

Jag vill till sist nämna, herr talman,
att jag i juli förra året som representant
för högerpartiet jämte företrädare
för de andra partierna deltog i en radiodebatt
rörande referendum. Som representant
för socialdemokraterna uppträdde
konstitutionsutskottets ärade
ordförande herr Hallén. Jag har inte
något transkript från debatten, men jag
erinrar mig mycket väl innehållet. Under
debatten — alla de som lyssnade
runt om i Sverige kan intyga att det
jag säger här är riktigt — gjorde herr
Hallén det erbjudandet, att vi skulle
ordna en konsultativ folkomröstning
om beslutande referendum, och jag förklarade
då omedelbart, att självfallet
kunde detta från vår sida inte möta
något som helst motstånd; vi skulle
tvärtom tacksamt anamma detta löftesrika
erbjudande från konstitutionsutskottets
ärade ordförande. Jag hoppades
då att konstitutionsutskottets ordförande
talade å hela sin menighets

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

vägnar och att vi under denna riksdag
skulle kunna komma till samförstånd
rörande en sådan konsultativ folkomröstning.

Nu har, såsom det framgår av utskottets
utlåtande, utskottets ordförande inte
varit i tillfälle att delta i detta ärendes
behandling, utan utlåtandet är undertecknat
av vice ordföranden herr Pettersson
i Norregård. Jag förmodar att
herr Hallén kommer att delta i debatten
i dag, och det ligger i sakens natur,
att jag med mycket stort intresse avvaktar
hans yttrande och hans ställningstagande
till denna fråga för att se,
om han nu verkligen i likhet med sina
partivänner i konstitutionsutskottet och
sina vänner i regeringskoalitionen anser,
att en sådan här rådgivande folkomröstning
över huvud taget inte bör
komma till stånd.

Jag vill sluta med att upprepa, att jag
inte ser någon definitiv lösning i det beslut,
som riksdagen nu går att fatta rörande
det konsultativa referendum. Jag
anser detta i princip acceptabelt. Jag
hoppas det kommer att i vissa situationer
fylla en funktion. Från folkrättighetssynpunkt
och med hänsyn till allmänna
demokratiska intressen kan emellertid
denna utvidgning av det rådgivande
refendum i mina ögon aldrig bli annat
än ett surrogat. Just genom de prohibitiva
restriktionerna rörande storleken
av minoriteten blir det också ett
ganska uttunnat och försvagat surrogat.

Jag antar att herr talmannen kommer
att framställa sina propositioner i två
omgångar, först om den minoritet, som
skall ha rätt att begära konsultativt referendum,
och sedan rörande punkten
B, om en folkomröstning angående decisivt
referendum, och jag ber att på
båda dessa punkter få yrka bifall till
herr Herlitz’ reservation.

Häruti instämde herr Braconier (h).

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Vi har ju under två föregående
riksdagar diskuterat frågan om

Allmän folkomröstning.

folkomröstning, och jag skall inte gå in
på någon större debatt om den. Vi har
därvid framlagt våra synpunkter. Utskottet
skrev i fjol till Kungl. Maj:t och
begärde det förslag, som vi nu behandlat
i utskottet. Beställningen från Kungl.
Maj :t har nästan effektuerats fortare än
vi tänkte; vi skrev ju att förslaget borde
framläggas under denna valperiod, och
nu har det kommit två år före valperiodens
slut.

Departementschefen har enligt min
mening varit radikalare än utskottsmajoriteten,
ty vi var dock betänksamma mot
att ett sådant fåtal som endast en tredjedel
av kammarens ledamöter skulle kunna
begära en sådan omröstning, men
departementschefen har gått på denna
linje och alltså följt kommittémajoritetens
förslag. Utskottet skrev i fjol, att
det särskilt borde prövas om det antal
ledamöter i vardera kammaren, eu tredjedel,
som enligt kommittéförslaget skall
äga rätt att påkalla omröstning, kunde
vara tillräckligt. Jag har ju också väckt
en motion, där jag yrkar att det i stället
skulle vara två femtedelar av kammarens
ledamöter som skulle få vetorätt
i detta fall. Det bär skrivits i någon
tidning, att det betyder väl inte så mycket
om det blir 25 riksdagsmän mer
eller mindre som begär folkomröstning.
Men när man går in för ett förslag, som
faktiskt innebär vetorätt för en minoritet,
tycker jag nog det är litet för
radikalt att ha en så liten minoritet som
den föreslagna.

Vi har under de senaste åren i betydande
utsträckning diskuterat den
kvalificerade majoriteten inom våra
kommunala församlingar i fråga om
både kommunerna och landstingen, och
där har vi strukit bestämmelsen om en
viss minoritetsrätt. Men den hade inte
vetorätt och kunde inte förhindra en
frågas lösning utom i vissa fall. Här
däremot är det fråga om en vetorätt,
varigenom denna minoritet faktiskt kan
tvinga riksdagen att böja sig för kravet
på folkomröstning. Herr Håstad sade

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

att man inte behövde vara så rädd för
om minoriteten är litet större eller
mindre, ty han menade att man inte begär
en folkomröstning, om man inte är
säker på att ha en stark parlamentarisk
majoritet bakom och som önskar en sådan
omröstning.

Jag är inte så säker på att folkomröstning
endast skulle komma att användas
i frågor som bryter igenom partierna,
som det ofta har sagts, utan det blir väl
så — vilket även har framgått av agitationen
— att detta i mycket hög grad
blir en politisk fråga. Redan nu börjar
de olika partitidningarna att räkna ut
hur många röster som saknas för att
kunna begära en sådan omröstning, särskilt
inom de två oppositionspartier som
nu är mest angelägna om reformen. Jag
har ett par tidningsurklipp här som är
rätt intressanta och som jag delvis skall
läsa upp för att få dem antecknade till
protokollet. Dagen efter det propositionen
avlämnades öppnade Svenska Morgonbladet
sitt hjärta och skrev så här:

»Regeringen söker sig en linje mitt
emellan, i syfte att därmed nödtorftligen
tillfredsställa de egna partierna liksom
oppositionen. För den sistnämnda gäller
det givetvis att söka utnyttja vad
regeringen bjuder, tills man kan ta nästa
steg, vilket betyder vad man själv vill
ha. I detta speciella fall innebär detta:
beslutande folkomröstning.»

Vi hörde också tydligt av herr Håstad,
att den propaganda för folkomröstning
som nu har pågått inte skall avstanna
med detta utan kommer att fortsätta för
att den beslutande folkomröstningen
skali kunna drivas igenom. Svenska
Morgonbladet fortsätter: »Men skulle så
komma att bli fallet, så finns alliså redan
nu i andra kammaren den behövliga
röststvrkan, medan i första kammaren
det ännu fattas några mandat för
att uppnå det stipulerade antalet ledamöter.
Folkpartiet besitter nu i denna
kammare 27 platser och högern 16, men
åtminstone det förstnämnda partiet kan
ju förutse vissa vinster inom eu nära

framtid. När den dag kommer, då oppositionen
besitter möjlighet att bestämma
över den rådgivande folkomröstningen
oberoende av regeringspartiernas synpunkter
kan detta enligt vår mening bli
ett mycket värdefullt instrument för att
pejla folkmeningen, liksom för att stimulera
det politiska intresset. Bara denna
sak är anledning nog för folkpartiet
att vid höstens val göra en verklig jätteansträngning
för att snarast möjligt nå
den mandatökning i första kammaren
som gör, att folkomröstningsinstitutet
ligger i oppositionens händer.»

Jag har läst upp detta därför att det
ifrån högerns och folkpartiets sida har
sagts, att det inte finns några politiska
baktankar bakom det föreslagna omröstningssystemet.
Det är ju uppenbart att
det finns sådana.

Sydsvenska Dagbladet framför också
i en artikel samma dag liknande synpunkter:
»Men kravet på 50 röster i
första kammaren betyder — så länge
de nuvarande regeringspartierna håller
samman — att oppositionen icke skulle
kunna vädja till folkets avgörande votum
i en speciell fråga. Någon beslutande
folkomröstning skall icke införas,
vare sig i grundlagsfrågor eller andra
ärenden. Försiktighet är en dygd, har
koalitionsregeringen funnit. En folkomröstning
kunde bereda regeringen ett
nederlag och minska dess auktoritet.»
Dessa tidningsartiklar säger så tydligt
vad syftet med denna folkomröstning är.

Dessutom har nu högern och folkpartiet
i eu partimotion begärt att minoriteten
skulle få bli ändå mindre, alltså
endast uppgå till 30 procent. Detta betyder
inte så mycket, säger herr Håstad,
ty vi skall ha ett bredare underlag när
vi begär en folkomröstning, och då betyder
det inte heller så mycket om minoriteten
är något större, 25 röster fler än
departementschefen har föreslagit i sin
proposition. Skulle folkomröstning begäras
utan politiska biavsikter, hade väl
inte detta så stor betydelse. I så fall
skulle väl inte heller högern och folk -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

partiet behöva hålla så strängt på den
där låga minoritetssiffran, ty det säges
ju dagligen och stundligen att folkpartiet
och högern snart skall erövra väljarmajoriteten
här i landet, och då kan det
vara lika bra, menar jag, alt inte ha en
för liten minoritet som kan begära folkomröstning
— i annat fall tror man väl
på den kanten inte själv på den propaganda
man bedriver.

Man kan enligt min mening inte utgå
ifrån vad partierna har för storlek nu.
Detta är ju en grundlagsfråga, som vi
lagstiftar om för långa tider framåt, och
vad vet vi egentligen om partiernas storlek
i framtiden? De spekulationer som
jag nu läste upp ur tidningsartiklar gäller
läget i dag, men vi är ju inte färdiga
att genomföra förslaget förrän vi har
haft val till andra kammaren, och det
tar en viss tid. En grundlagsfråga är ju
för övrigt inte så värst lött att rubba på.

Nu säger herr Håstad att det finns
vissa risker med att en minoritet kan
begära en omröstning, men det har lian
inte liesiterat inför när han har väckt
motionen om den lilla minoritet han
vill ha. Han pekar på skattefrågan t. ex.;
den är ju undantagen. Varför har motionärerna
inte tagit upp den? Är ni
rädda för folket när det gäller skattefrågorna?
Ni skall väl ha en trygg förlitan
på vad det vill.

Ni har sagt att motståndarna till folkomröstning
i dag inte vågar höra folkets
vilja, men även ni är rädda när det
gäller vissa frågor. Vi har nyligen haft
frågor, lämpliga för folkomröstning,
uppe i riksdagen, men det var ingen
som vågade skicka ut exempelvis uykterhetslagstiftningen
till folkomröstning.
Vi har haft flera sådana frågor, där det
till och med har väckts motioner om
folkomröstning, men inte ens de som
nu vill ha en beslutande folkomröstning
genomförd, har stött dessa motioner,
utan de har avvisat de folkomröstningsförslag
som liar förelegat.

Nej, som sagt, då är ni rädda för att
höra folkets mening. Det är givet,

Allmän folkomröstning.

att om vi finge ut skattefrågan till folkomröstning,
skulle alla säga att de ville
ha skatten sänkt. Det begriper vem som
helst, och det hegriper också högern
och folkpartiet, ty de har ju sagt varje
dag att de vill ha skatten sänkt. Och
det är väl med tanke på detta fina russin
i de allmänna valen som de inte
vill ha separat folkomröstning i den
frågan.

Vi kan också tänka på andra allvarliga
frågor, t. ex. försvarsfrågan. Den
är inte undantagen. Vi kan få en sådan
mentalitet här i landet, att minskade
utgifter angående försvarsfrågan blir
aktuell, och värnplikttiden kan bli aktuell.
Det finns många skäl att tro, att
det kunde vara mycket farligt att skicka
ut den frågan till omröstning, men
det kan tänkas att det blir en tillräckligt
stor majoritet här i kamrarna, oberoende
av partiställning, för att det
skall bli en omröstning om saken. Jag
tycker att detta skulle vara ett bärande
skäl åtminstone för högerns del för
att ta med även denna fråga bland
dem som skall undandras från folkomröstning,
därför att det vid ett visst
tillfälle —- det finns ingen fara för närvarande
med den inställning som vi
alla har till försvarsfrågan, men vi kan
få tillbaka samma förhållande som vi
hade på 1920- och 1930-talen —- kunde
bli mycket ödesdigert att skicka ut den
på folkomröstning.

Nu har ju herr Håstad så helt hängivit
sig åt systemet i Schweiz, och det
förstår jag. Han har ju studerat det ingående.
Men man måste väl i rättvisans
namn säga, herr Håstad, att det finns
frågor av värde för landet som i
Schweiz blivit fördröjda otaliga år på
grund av folkomröstningsinstitutet,
t. ex. ålderspensionen, som fördröjdes
i 15 år av denna orsak. Det kan hända
att mer än hälften av folket ville ha en
sådan pension, men de var inte belåtna
med de frågeställningar som var
framlagda, och följden blev, att de
flesta röstade nej och att frågan föll.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

Även frågan om en omläggning av skattesystemet
i Schweiz har fallit vid
folkomröstning på grnnd av att frågeställningen
var otillfredsställande. Även
de som ville stödja regeringens tanke
sade nej därför att de inte ville godta
det framlagda förslaget.

Det finns många faror i en sådan
folkomröstning, och jag får säga att
den beslutande folkomröstning, som
herr Håstad här har talat för och som
utskottet avstyrker när den föreslås i
motioner, inte passar vårt parlamentariska
system. Den skulle kräva, att vi
ändrar hela konstitutionen och går in
för en permanent samlingsregering;
med en sådan ordning skulle det möjligen
gå att ha beslutande folkomröstning,
men den passar inte vårt parlamentariska
system.

Herr Håstad var, som jag nämnde,
mycket missnöjd över att vi hade avstyrkt
det föreliggande förslaget om
rådgivande folkomröstning nu för undersökande
av om folket vill ha en beslutande
folkomröstning. Jag förstår att
särskilt högern, men också folkpartiet,
är mycket missnöjt med det avstyrkandet,
eftersom de ju nu i två år har berett
jordmånen i landet genom sin propaganda
för en sådan folkomröstning;
så kommer nu utskottet och avstyrker
förslaget härom, och jag är säker på
att riksdagen kommer att avslå det.

Oppositionen säger att vi som nu är
motståndare till beslutande folkomröstning,
skulle vara rädda för att höra
folkets vilja. Detta är ett propagandanummer
av precis samma slag som vi
kommer att få se i de frågor som blir
föremål för omröstning. Dessa frågor
kommer att förvrängas så att vi inte
får fram den mening som folkmajoriteten
egentligen har. De som har de starkaste
propagandamedlen, de som har
de flesta tidningarna kan i sin propaganda
förvränga en sådan fråga så att
den inte blir framställd för folket på
det enkla sätt som alla skulle acceptera.

Därför har vi alltså bestämt avvisat

tanken på en beslutande folkomröstning.
Vi har gått in för vad departementschefen
har föreslagit, bara med
en liten omredigering av 63 §, en omredigering
som inte betyder någonting
i sak.

Jag yrkar bifall till vad utskottet här
har föreslagit med den ändring som
har föreslagits i reservationen nr 2 av
mig och tvenne andra utskottsledamöter.

Häruti instämde herrar Rubbestad
(bf) och Larsson i Julita (s).

Herr HASTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet kan jag inte
på tre minuter besvara mer än ett par
av de många spörsmål som utskottets
ärade vice ordförande tog upp med direkt
adress till mig.

När han talar om att det kan finnas
vissa risker med att ha ett folkomröstningsinstitut,
kan man naturligtvis lika
objektivt säga, att det är risker också
förenade med att inte ha ett sådant
institut. Vilken uppfattning som är den
riktiga är svårt att utröna. Kvar står i
varje fall i dag det faktum, att Schweiz
inte på något sätt är någon efterbliven
stat. Tvärtom är det den stat i Europa
som har den högsta levnadsstandarden
och den har ett socialt system som väl
på det hela taget är fullt jämförligt med
vårt eget.

Herr Pettersson i Norregård förde in i
debatten den beskyllningen att vi skulle
tala på ett sätt när vi är i minoritet
men på ett annat sätt när vi eventuellt
skulle komma i majoritetsställning. Jag
tycker det är föga lämpligt att föra in
diskussionen på detta plan. Jag vill
emellertid betona att när man började
diskutera spörsmålet om referendum
inom högern liksom även inom folkpartiet,
och jag antar att tankegångarna
var ungefär desamma i bägge partierna,
skedde det vid slutet av det
andra världskriget, och vi har alltsedan
dess vidhållit vår uppfattning. Är det
någon som tror att ett parti skriver

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

program i tanke att i evig tid förbli
i minoritet? Redan partiutvecklingen
hittills har ju visat, att det parti som
hade majoritet åren 1941—44, i dag
inte längre är i majoritetsställning. Jag
vågar bestämt hävda att vad vi sagt
som minoritetsparti är vi också fullt
beredda att stå för den dag vi eventuellt
ingår i cn majoritetsgruppering.

Herr Pettersson i Norregård tog vidare
upp frågan om skatterna och ville
göra gällande, att det var allmän rädsla
för folket som hade föranlett oss att
undanta skattefrågorna från referenduminstitutet.
Nej, så enkelt är det inte.
Vid våra försök att sakligt följa vad som
skett i Schweiz har vi inte kunnat undgå
att konstatera, att det i detta land, där
alla i övrigt är anhängare av referenduminstitutet,
finns en ganska samstämmig
mening att skattereferendum
är förenat med vissa olägenheter av
den anledningen, att detta så att säga
provocerar de mest egoistiska intressena
hos folket och kan föranleda detta
till ett slags sabotageförsök. Däremot
har vi menat att folket alls inte skall
undantas från rätten till direkt inflytande
över den ekonomiska politiken.
Vi vill tvärtom ge folket tillfälle att behandla
utgifterna, och på utgifterna
hänger ju ytterst skatterna. Därför kan
jag inte finna att vad herr Pettersson
här sagt beträffande skatterna, har något
som helst fog för sig.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Först skall jag be att
få uttrycka min tillfredsställelse över
att man i den proposition som ligger
till grund för utskottsutlåtandet har tagit
ett steg till förbättring av folkomröstningsinstitutet
i detta land. Ur min
synpunkt kan det självfallet inte anses
som något slutgiltigt steg och som slutmålet,
men det är en annan sak. Det
är tillfredsställande att vi bär kommit
ett stycke framåt.

Herr Pettersson i Norregård talade
om alla de baktankar som i detta sam -

Allmän folkomröstning.

manhang kan finnas hos olika partier
angående vad man skall kunna åstadkomma,
om en liten minoritet får möjlighet
att kräva folkomröstning. Jag
skall inte gå in på de baktankarna
utan endast ställa en fråga till herr Pettersson:
Anser herr Pettersson att det
skulle vara fel om en minoritet på detta
sätt får en möjlighet att även ur politisk
synpunkt vädja till folket? Det är
självklart att herr Pettersson i princip
går med på att en minoritet skall kunna
göra det, men finner herr Pettersson
det uteslutet att det också skall kunna
tänkas, att exempelvis oppositionspartierna
vill föra fram en fråga till folket
på detta sätt? Det skulle vara mycket
intressant att få svar på detta
spörsmål. Självfallet tror jag inte att
denna metod för ett oppositionsparti
att vädja till folket kommer att bli särdeles
flitigt använd, men jag kan inte
förstå, att man som herr Pettersson, om
jag fattade honom rätt, helt generellt
utdömer metoden. Det förefaller väl
ändå vara att gå alltför långt.

Jag skall, herr talman, säga ytterliga
några ord just i frågan om hur
stor minoritet som skall krävas i kamrarna
för att en folkomröstning skall
komma till stånd. Utskottet har ju, om
jag håller mig till andra kammaren,
önskat att det skulle vara minst 77 ledamöter.
I folkparti- och högerreservationen
har föreslagits minst 60, och
herr Pettersson och hans två medreservanter
vill ha 92 ledamöter. Sistnämnda
förslag går såvitt jag förstår
tillbaka på ett uttalande från bondeförbundets
sida inom konstitutionsutskottet
i fjol, där man sade att det
inte är säkert, att det räcker med att
kräva en tredjedel av kamrarna för att
en folkomröstning skall kunna komma
till stånd. I bondeförbundsmotionen
sägs i år, att det »inte innebär en tillfredsställande
garanti mot obstruktion»
om propositionens linje följs på denna
punkt. Jag måste nog säga att detta
kanske är en något ensidig bild av vad

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

som här skall ske. Det förhåller sig ju
inte så, att det är endast ett visst antal
ledamöter i kammaren som begär
folkomröstning, utan bakom dessa ledamöter
står en del av det svenska
folket, i varje fall har en del av det
svenska folket valt dessa ledamöter. Jag
undrar om man inte måste avbalansera
denna bild genom att fråga: Hur många
står det, i varje fall teoretiskt, bakom
t. ex. de 60 ledamöter som i den av
herr Herlitz m. fl. avgivna reservationen
krävs för att folkomröstning skall
komma till stånd?

Hur många medlemmar av svenska
folket är det som står bakom detta? Ja,
för andra kammarens del rör det sig
om ungefär en miljon — utskottsmajoritetens
förslag innebär cirka 1,3 miljoner
och herr Pettersson i Norregård
går med sitt yrkande ända upp till 1,5
miljoner. Jag är den förste att erkänna,
att man inte kan dra den slutsatsen att
dessa valmän automatiskt också står
bakom kravet på folkomröstning, men
jag tycker nog att herr Pettersson i
Norregård och utskottsmajoriteten i
övrigt borde kunna gå med på att bilden
bör nyanseras på detta sätt.

Det är en ganska kraftig misstro mot
riksdagens ledamöter som både utskottsmajoriteten
och herr Pettersson i Norregård
redovisar i sina uttalanden. Jag
tror liksom herr Håstad att man på det
håll, där man eventuellt är intresserad
av att begära folkomröstning, kommer
att vara mycket återhållsam. Det är ju
cn mycket stor apparat, som därigenom
sättes i gång, och det förefaller mig
ganska uteslutet att det i detta sammanhang
skulle bli fråga om något
okynnesförfarande.

Jag skall inte gå in på de mera detaljerade
synpunkter på folkomröstningsfrågan
som det kunde finnas anledning
att ta upp. Herr Håstad har
här redan gjort det på ett utomordentligt
sätt, och vi har ju, såsom han påpekade,
diskuterat frågan två gånger
tidigare. Jag vill bara säga några ord

om den reservation som innebär att det
skulle anordnas en rådgivande folkomröstning
angående beslutande folkomröstning.
Egendomligt nog har man
från utskottsmajoritetcns sida sagt nej
till detta krav. Även om jag kan förstå
socialdemokraternas allmänna olust inför
en utvidgning av folkomröstningsinstitutet,
så förefaller mig oviljan just
på denna punkt vara ett utslag, inte
bara av en tillfällig olust, utan av en
mera djupgående art.

Jag skulle i detta sammanhang vara
tacksam, om herr Pettersson i Norregård
eller någon annan representant
för utskottsmajoriteten ville tala om
vad utskottet menar, när utskottet utan
någon som helst motivering avvisar de
likalydande motionerna 1:382 och II:
488. Utskottet säger ju bara, att utskottet
får »som sin mening uttala, att
en dylik rådgivande folkomröstning
icke bör komma till stånd». Jag kan
i varje fall inte upptäcka att utskottet
anfört någon specificerad motivering
för detta ställningstagande. När frågan
diskuterades i fjol, fanns det lite mer
nyanser i utskottsmajoritetens ställningstagande.
Man frågar sig därför, om
det har hänt någonting som gör att utskottet
nu principiellt synes säga nej
till tanken på en beslutande folkomröstning.
I varje fall kan jag inte föreställa
mig att utskottets ärade ordförande
herr Hallén vill vara med om något
sådant, ty under kammardebatten i fjol
sade han ungefär följande: »Vi vill
först se hur pass stort intresse för folkomröstningsinstitutet
som det över huvud
taget finns hos allmänheten.» Jag
förmodar att herr Hallén därvid hade
utskottsmajoriteten bakom sig. Det finns
därför, då utskottet nu kommer med
ett kallt och onyanserat avslagsyrkande,
anledning att fråga sig, om utskottsmajoriteten
ändrat uppfattning sedan
föregående år. Skall utskottets uttalande
i år tolkas som ett definitivt ställningstagande
från den nuvarande majoritetens
sida till frågan om beslutande

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

folkomröstning? Man kan onekligen
ställa den frågan, när inte utskottet behagar
med ett ord ge till känna att det
är — såsom jag hoppas — tillfälligt som
utskottet avvisar förslag i sådan riktning.
Med hänsyn till den fortsatta debatten
vore det värdefullt att få klarhet
på denna punkt. Det är ju onödigt
att vi strider om sådant, där det i själva
verket råder viss enighet.

Till sist, herr talman, några få ord
i anslutning till en fråga som förts fram
i debatten, nämligen frågan om huruvida
folkomröstning och parlamentarism
är förenliga. Jag skall självfallet
inte ta upp hela den diskussionen. Jag
vill bara påpeka att det vore önskvärt
att man klargjorde vilken sorts parlamentarism
man menar, när man talar
om att det är svårt att förena parlamentarism
och beslutande folkomröstning.

I de flesta fall har man väl här i
Sverige med begreppet parlamentarism
avsett andrakammarparlamentarismen.
Jag erinrar mig en rad socialdemokratiska
uttalanden från förr, där det med
ett visst nedlåtande tonfall talas om
att regeringar klarat sig genom att
stödja sig även på första kammaren.
Nu har ju även socialdemokraterna
själva då och då fått lov att lita till en
gemensam omröstningsmajoritet i båda
kamrarna. Om detta innebär ett principiellt
avsteg från den uppfattning
som man tidigare haft på socialdemokratiskt
håll och åtminstone i de flesta
fall på vänsterhåll över huvud taget, så
är det en mycket intressant sak. Det
skulle ju innebär att regeringens sammansättning
skulle utgå från sammansättningen
av båda kamrarna. Om man
på socialdemokratiskt håll har den inställningen,
borde väl ändå en beslutande
folkomröstning vara något att
tänka på. Tv vad är det som händer,
om man går ifrån andrakammarparlamentarismen?
Jo, man fjärmar sig från
folkets aktuella meningsyttringar, och
det hade då funnits skäl för socialdemo -

Allmän folkomröstning.

kraterna att säga sig, att man borde på
något annat sätt försöka få till stånd
den intimare kontakt med folkmeningen
som man tidigare velat ha. Nu vill
man inte, i varje fall inte på nuvarande
stadium, göra ett sådant försök. Jag
kan inte komma ifrån att detta rimmar
mycket dåligt med det som tidigare
ansetts vara god vänsterpolitik här i
landet. Vi har ju där på olika håll
varit överens om att folkets mening
bör i allra största utsträckning — jag
behöver inte i detta sammanhang gå
in på de begränsningar som är nödvändiga
— få direkt påverka styrelsen
i vårt land. Sker detta avsteg mot bakgrunden
av att man numera inte är
villig att låta folket bestämma så direkt,
som man tidigare uttalade sig för, blir
det hela en fråga av utomordentlig betydelse
och inte bara en fråga om folkomröstningsinstitutet.
Ett klarläggande
av hur man tänker vore utomordentligt
värdefullt. Herr Skoglund i Umeå har
antecknat sig på talarlistan. Det vore
intressant att höra vad socialdemokraternas
andrakammarledare har att säga
om denna fråga, som man i alla fall
inte kan gå förbi.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som avlämnats av herr Herlitz
m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén efterlyste
en motivering till avslaget på den motion,
som begärt en rådgivande folkomröstning
angående införandet av en
beslutande folkomröstning. En sådan
har utskottet lämnat. Utskottet har hänvisat
till den behandling som förekom
i fjol. Utskottet säger nämligen: »Vad
därefter angår det i de likalydande
motionerna 1:382 och 11:488 framförda
yrkandet, att rådgivande folkomröstning
skall hållas före den 1 juli

Nr 23.

Tisdagen den 25 inaj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

1955 i frågan, huruvida beslutande folkomröstning
i lag- och anslagsfrågor
skall införas, får utskottet, under erinran
om sitt ställningstagande i folkomröstningsfrågan
vid 1953 års riksdag,
som sin mening uttala, att en dylik
rådgivande folkomröstning icke bör
komma till stånd. Utskottet avstyrker
därför förevarande båda motioner.» I
fjol skrev utskottet rätt mycket. Jag
skall bara läsa upp någon mening:
»Svårigheterna att förena beslutande
folkomröstning med det parlamentariska
styrelsesättet äro också uppenbara.
Utskottet anser sig därför ej kunna
förorda en så djupgående omgestaltning
av vår konstitutionella rätt
som införandet i vår författning av
bestämmelser om beslutande folkomröstning
i anslutning till motionerna.»
Om herr Dahlén hade läst utskottsutlåtandet,
hade han alltså där funnit
klargjort, varför vi gått på avslag.

Sedan säger herr Dahlén, att bondeförbundet
i fjol i en motion framförde
kravet på två femtedels minoritet. Det
gjorde vi visst inte. Det var majoriteten
i utskottet som ansåg att en tredjedel
var för litet och att förslaget därför
borde omprövas innan det framlades
för riksdagen. Herr Håstad talade om
folkomröstningen i Schweiz, vilket han
menade var ett mycket högtstående
land. Vi kan naturligtvis instämma i det
omdömet om Schweiz. Schweizarna har
ordnat en hel del förhållanden mycket
väl. Men en hel del frågor har, som
jag redan påpekat, fördröjts på grund
av deras beslutande folkomröstning.
Varför har inte kvinnorna i Schweiz
rösträtt? Vad säger mina damer om
det? Varför har man inte kunnat genomföra
det? På grund av den beslutande
folkomröstningen. Schweiz är
därför faktiskt inte så demokratiskt som
vi ofta vill göra det till.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrade om att
utskottsmajoriteten inte hade sagt ony -

anserat nej till förslaget i fjol. Jag erinrade
också om, vilket kanske undgick
herr Pettersson i Norregård, att herr
Hallén i fjol förklarade vad som enligt
hans mening skulle inläsas i utskottsutlåtande!:
»När man då från anhängarna
av även den decisiva folkomröstningen
kommer med kritik för
att vi så att säga stannar på halva
vägen, vill jag svara att vi gör denna
begränsning till den konsultativa omröstningen
därför att vi menar, att vi
först vill se hur pass stort intresse det
över huvud taget finns hos allmänheten
för dessa opinionsyttringar, som är
framlagda från de politiska striderna.»
Därmed har man såvitt jag kunnat finna
sagt, att man är villig att gå ett
steg till om intresse visar sig. Då frågade
jag herr Pettersson i Norregård
om man har samma uppfattning inom
utskottsmajoriteten i år. Herr Pettersson
vill väl nu göra gällande, att man
har ändrat sig sedan i fjol eller möjligen
att herr Hallén tolkade utskottsmajoritetens
ställningstagande fel. Den
frågan överlåter jag givetvis åt herrarna
att göra upp.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson ställde
ytterligare en fråga till mig, den evinnerliga
frågan varför Schweiz inte har
kvinnlig rösträtt.

Mot hans argumentering vill jag framhålla
följande. För det första fick Amerikas
kvinnor rösträtt tack vare referendum.
I stat efter stat infördes kvinnlig
rösträtt genom folkomröstning. När
den vunnit insteg i många stater, blev
det slutligen unionslagstiftning i ämnet.

I Schweiz har däremot underligt nog
folkomröstning om kvinnans rösträtt
aldrig hållits i förbundet — däremot i
en och annan kanton. Det schweiziska
folket har aldrig sagt vare sig ja eller
nej till kvinnans rösträtt.

Varför har då inte de som varit eniga
om att kräva kvinnans politiska rösträtt
begärt folkomröstning i saken, när

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

det bara behövs 50 000 röster för att ta
upp frågan i form av ett s. k. folkinitiativ?
Efter att ha levat under två perioder
i Schweiz, har jag personligen
kommit till den uppfattningen, att anledningen
till att kvinnan inte har politisk
rösträtt i Schweiz helt och hållet
är kvinnornas egen passiva eller
ljumma inställning. I samma ögonblick
som kvinnorna i Schweiz visar en mera
allmän aktivitet i saken får de helt
visst politisk rösträtt.

Herr Pettersson hade tidigare ställt
en fråga till mig, som jag inte hann besvara
i mitt föregående anförande. Han
frågade, varför inte folkomröstning begärdes
av mig i nykterhetsfrågan. Hade
yrkande om folkomröstning framställts,
hade jag och nog också hela det parti
jag representerar röstat för ett sådant
förslag. Däremot ville jag inte själv ta
något initiativ i saken, ty jag hade vid
motionstidens utgång inte någon deciderad
uppfattning om huruvida vi verkligen
kunde ta på vårt ansvar att avskaffa
motboken, och jag var därför inte
heller beredd att arheta för dess avskaffande
ute bland folk. Det ligger i frågans
egen natur att den som begär folkomröstning
och alltså tar aktiv del i
själva tillkomsten av omröstningen själv
måste ha en mycket deciderad mening
och vara beredd att gå ut till folket
och strida för denna. Detta hade jag
inte i nykterhetsfrågan, så komplicerad
som den varit.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skall först be att
få anmäla min anslutning till de synpunkter,
som herr Håstad nyss anförde
i frågan om en eventuell folkomröstning
i nykterhetsfrågan. Jag delar helt
och hållet hans inställning här.

Herr Pettersson i Norregård karakteriserade
reglerna om möjlighet för en
minoritet att påkalla folkomröstning
som en vetorätt. Det synes mig vara
ett besynnerligt språkbruk. Syftet med
bestämmelserna är ju helt enkelt att göra
5 — Andra kammarens protokoll 195b.

Allmän folkomröstning.

det möjligt för de enskilda människorna
att få säga sin mening. Varje jämförelse
med de regler som tidigare förekommit
om krav på kvalificerad majoritet
för besluts fattande i vissa frågor
är ju därför fullständigt missvisande,
såvida man inte utgår från att människornas
egna uppfattningar skulle väga
mindre tungt än uppfattningen hos
deras valda representanter.

Herr Pettersson i Norregård kritiserade
vidare oppositionen för att den inte
ville ha beslutande folkomröstning i
skattefrågor. Herr Håstad har redan
svarat på denna anmärkning. Jag skulle
bara vilja tillägga att den omständigheten
att oppositionen inte begär beslutande
folkomröstning i alla frågor väl
ändå inte kan vara ett argument för
socialdemokraterna och bondeförbundarna
att inte vara med om beslutande
folkomröstning i någon enda fråga ■—
inte ens en rådgivande folkomröstning
huruvida människorna vill ha tillgång
till ett beslutande folkomröstningsinstitut.

Det kanske, herr talman, härefter må
tillåtas mig att i korthet anlägga några
mera principiella synpunkter på den
viktiga fråga vi nu diskuterar. För några
år sedan talades det ganska mycket om
skyddet för demokrati. De grundläggande
värdena var då utsatta för ett öppnare
hot än nu. Vad människorna riskerar
att förlora är de alltid beredda att
kämpa för.

Det demokratiska styrelseskicket behöver
icke endast medborgarnas solidaritet.
Det kräver aktivitet från de många
människorna, en vilja att själva vara
med i arbetet. En passiv demokrati är
till ytterlighet sårbar och saknar den
inre spänst som ger hopp om vidareutveckling.

Det har gjorts många försök att definiera
syftet med den västerländska
demokrati, av vilken vi är delaktiga.
Bakom alla dessa ligger på något sätt
instinkten om den enskilda människans
egenvärde, om hennes rätt till
Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

okränkbarhet och hennes rätt att i
möjligaste mån själv gestalta sitt öde.
Demokratien är således individualistisk.
Den syftar till enskild bestämmanderätt
och utgår från den personlighetsutveckling
som endast enskilt ansvar kan befordra.
Med demokratiska utgångspunkter
behövs det alltså ingen särskild motivering
för åtgärder som har till uppgift
att säkra eller öka utrymmet för den
personliga suveräniteten. Det är i själva
verket avstegen från en sådan linje som
måste ha specialmotivering.

Det frågas: År dessa problem aktuella?
Finns det någon reell orsak för
att just nu driva satsen om ökad frihet
och ökat ansvar för den enskilde? Jag
tror att det är så.

Förändringarna i själva samhällslivet
går mycket snabbt. Folkbildningen stiger,
inkomstutjämningen har fört människorna
närmare varandra och närmare
de konkreta politiska problemen.
De styrande har — inte minst på grund
av pressens insatser — på ett helt annat
sätt än tidigare kommit in i blickfånget
för vanligt folk. Allmänheten har en
okonventionellare syn på överheten.
Medborgarnas förmåga till delaktighet
i det allmännas angelägenheter har ökat.
Deras tro på sig själva har blivit fastare
och mera medveten — inte bara som
rådgivare utan också som medagerande.
Samtidigt har emellertid statsapparaten
expanderat med en utomordentlig
snabbhet. Det kan inte råda någon tvekan
om att denna apparat från början
betraktats som ett instrument, med hjälp
av vilket de många medborgarna kunde
skydda och tillgodose sina intressen.
Men ju väldigare maskinen blev, ju mer
den fick möjligheter att ingripa i den
enskildes dagliga livsföring, desto mindre
blev människan och desto större risken
för att maskinen skall ta herravälde
över sin konstruktör och skapare.

Alf Ahlberg skrev för någon vecka
sedan några ord i Svenska Dagbladet,
som enligt min uppfattning är väl värda
att i detta sammanhang citeras: »Kon -

flikten mellan den byråkratiska apparaten
som i det nutida samhället växer
över alla gränser och den ökade känslan
för mänskliga fri- och rättigheter
som följt med demokratiseringen är
obestridligen ett av den moderna människans
och det moderna samhällets
svåraste problem och bidrar i hög grad
till olust och vantrivsel i kulturen. Byråkraten
är representant för en anonym,
opersonlig makthierarki av mindre
påtagligt men icke mindre effektivt
slag än det gamla patriarkaliska husbondeväldet.
»

Låt mig, herr talman, klart säga ifrån,
att det problem om vars aktualitet vi
inom högerpartiet är fast övertygade
varken rör de politiskt maktägandes
eller förvaltningens goda vilja. Naturligtvis
är såväl regeringen som myndigheterna
besjälade av de bästa avsikter,
vill allas väl och ingens skada. Men
trots detta står problemet kvar. Det är
naturligt att den styrande överheten
inte ser det lika klart som de, vilka är
regerade. Särskilt självklart måste det
vara för en överhet, som principiellt
sett utgår från sin egen förmåga att
styra och ställa för människorna, att
rycka på axlarna åt frågeställningen.
Dock har ju statsministern nyligen i
denna kammare nödgats medge att enligt
hans uppfattning en känsla av maktlöshet
hos de vanliga medborgarna inför
utvecklingen är förklarlig.

Den socialdemokratiska grunduppfattningen
utgår från att det skulle finnas
någon social naturlag, som undan för
undan flyttar fram det allmännas positioner
på de enskildas bekostnad. Vi i
högerpartiet tror över huvud taget inte
på sociala naturlagar. Vi är övertygade
om att människorna kan skapa ett samhälle,
som passar dem och som också
tillgodoser deras behov av personlig
rörelsefrihet. För oss framstår det därför
som en central uppgift att bryta utvecklingen
mot politiskt och administrativt
övertryck.

En beslutande folkomröstning ingår

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

i vår tankevärd som ett led i ett större
program, vars syfte är att över huvud
taget konkretisera, säkra och bygga ut
den enskilde medborgarens bestämmanderätt.
Vårt alternativ i skattepolitiken
är ett uttryck för samma grundläggande
strävan, likaså vår linje i den ekonomiska
politiken och vår ståndpunkt
när det gäller lagskydd för enskild
äganderätt och mot kränkningar av
denna i ordets egentliga bemärkelse
demokratiska rättighet.

En beslutande folkomröstning ställer
medborgarna inför begränsade frågor
och ger dem möjligheter att under eget
ansvar ta ställning till dessa.

En beslutande folkomröstning ger vidare
en möjlighet till verklig kontroll
över de politiska partierna. Vill man
se realistiskt på den politiska utvecklingen
i vårt land och i andra västeuropeiska
länder, måste man erkänna
att vi har en tendens till stelhet i vårt
partiväsende, som på längre sikt inte
kan vara nyttig. Partier behöver liksom
andra företag ständig konkurrens. Den
konkurrensen bör icke endast komma
från motståndarpartierna utan också
från enskilda medborgare. Det är möjligt
att linjerna i en folkomröstning i
huvudsak skulle följa partilinjerna, men
det är långt ifrån säkert att de alltid
kommer att göra det. Under alla förhållanden
ökar den beslutande folkomröstningen
medborgarnas oberoende i
förhållande till partiorganisationerna.
Den ger dem även i detta avseende en
chans, vars betydelse inte skall underskattas.

Som ett argument mot den beslutande
folkomröstningen har anförts att den
skulle försvaga regeringsmakten. Detta
resonemang utgår såvitt jag kan se
från en ytterst konventionell uppfattning
om vad som ger en regering styrka.
En beslutande folkomröstning skulle
tvärtemot att försvaga regeringen ge
den en bättre möjlighet att hålla sin
politik aktuell, att rent sakligt ta större
hänsyn till den verkliga uppfattningen

Allmän folkomröstning.

hos den allmänhet också regeringen är
till för att tjäna. Det är inte allmänheten
som i vått och torrt skall anpassa
sig efter överhetens direktiv. Det är
överheten som skall rätta sig efter människornas
behov, efter deras egen uppfattning
av dessa behov och sättet att
fylla dem.

Regeringen är beredd att godtaga
människorna som rådgivare men däremot
inte att överlämna beslutanderätten
till dem. Justitieministern tycks
t. o. m. förmena, att en rådgivande
folkomröstning kan smälla ungefär lika
högt som en beslutande folkomröstning.
Det skulle alltså vara i det närmaste
likgiltigt, om människorna ute i arbetslivet
själva får ta på sig ansvaret för
ett beslut eller om de beviljas förmånen
att viska ett råd i överhetens öra.
Detta är en uppfattning som talar om
i hur hög grad maktmedvetandet kan
förblinda ett i övrigt sunt omdöme. En
beslutande folkomröstning måste ha en
annan förmåga att aktivisera människorna
än en rådgivande. Den måste ha
en annan förmåga att skärpa känslan av
personligt ansvar. Att ge ett råd är en
sak, att fatta beslut en helt annan.

Man har, herr talman, säkerligen inte
löst det kontrollproblem, som är så väsentligt
i svensk politik, med en beslutande
folkomröstning. Jag syftar på
problemet om en effektiv kontroll över
regeringen och dess sätt att förvalta
sina mycket stora befogenheter. Ingen
förnekar att detta problem finns. Från
regeringens sida är man närmast inställd
på att kritisera sönder varje förslag
som kan stärka den enskildes
rättssäkerhet och öka hans förmåga att
hävda sin självbestämmanderätt. Ingenting
tycks passa. Majoriteten faller tillbaka
på dechargeförfarandet, men även
för den händelse dechargedebatterna i
en framtid kommer att ges utrymme
medan solen fortfarande är uppe, är
detta otillräckligt som kontroll. Dechargeförfarandet
skapades vid en tid
då den politiska situationen var helt

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

68 Nr 23.

Allmän folkomröstning.

annorlunda och framför allt då regeringens
befogenheter var oändligt mycket
mindre än nu. Dechargeförfarandet
är föråldrat. Vi måste söka oss fram på
andra vägar. Vi måste stärka rättsskyddet,
och vi måste sätta in en beslutande
folkomröstning som ett led i de kontrollmöjligheter
de enskilda människorna
kan göra anspråk på.

Herr talman! I längden kan socialdemokraternas
och bondeförbundarnas
motstånd mot den beslutande folkomröstningen
inte hålla. Jag är övertygad
om att regeringen för ett uppehållande
försvar för ståndpunkter, som utvecklingen
själv har urholkat. Lika säker
som jag är på att det i vår tid på botten
finns en strävan, en stark strävan,
till personlig frigörelse, lika säker är
jag på att vi kommer att få ett beslutande
folkomröstningsinstitut i vårt styrelseskick.
Hur irriterat motståndet understundom
än är, är det dömt att förr
eller senare ge upp. Varför då inte ge
upp förr?

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill böria med att
säga, att orsaken till att jag inte har
undertecknat detta utlåtande är fullständigt
realistisk, nämligen att jag under
denna riksdag upprepade gånger
har fått sitta som ordförande i delegationer
för vissa utskottsuppgifter, och
det gjorde att jag tyvärr inte hade tillfälle
att underteckna uttalandet. I annat
fall hade mitt namn stått där.

När vi nu tre år i rad har behandlat
denna fråga, vill jag för min del bespara
kammaren ett större bidrag till
principdebatten. Den debatten tycker
jag vi har fört så pass mycket förut, och
hur viktig den än är finns det knappast
någon anledning att i riksdagens sista
dagar och timmar alltför mycket fördjupa
sig i de principiella frågorna.
Jag skall som sagt avstå från detta,
även om jag på någon punkt vidrör det
som kommentar.

Jag skall här bara syssla med två

brottstycken. Det ena är att minoriteten
skall kunna begära konsultativ omröstning.
Jag säger kort och gott, att
jag anser att Kungl. Maj:ts förslag representerar
ett aritmetiskt medium, som
jag tycker har goda skäl för sig. Att
skärpa kraven på dessa siffror, såsom
herr vice ordföranden velat föreslå i
sin motion, tycker jag inte är förståndigt.
Det kan inge människor den föreställningen,
att vi liksom är rädda och
vill ställa hinder i vägen för en opinion
i en viss fråga genom att ställa för stora
fordringar i fråga om antalet som begär
folkomröstning. Den motion herr
Håstad m. fl. framlagt med de 25 procenten
är egentligen lika svagt motiverad.
De 33 procenten har i alla fall hävd
för sig både i den ena och i den andra
lagstiftningen. Majoriteten av utredningssakkunniga
har ju också stått på
den linjen, så den är ingalunda godtycklig.
Jag hoppas att riksdagen måtte
på den punkten godta propositionen.

Sedan skulle jag vilja gå herr Håstad
till mötes genom att ta upp det som
han uppbyggde kammaren med, nämligen
ett stycke ur den radiodebatt vi
hade en sommarkväll här i Stockholm
angående folkomröstningen. Herr Håstad
påstod att jag skulle ha rekommenderat,
som det nu står i motionen,
en konsultativ omröstning om en eventuellt
decisiv omröstning. Först kunde
jag inte alls erinra mig detta, som jag
sade för en stund sedan till herr Håstad.
Ju mer jag försöker rekonstruera
händelserna, desto mer står det emellertid
klart för mig att jag sagt detta
eller något i den stilen. Men nu frågar
herr Håstad när detta skall ske och
under vilka förutsättningar. Då vill jag
säga, att lika värdefullt som det kan
vara att i en viss situation fråga folket
om det anser sig ha behov av även en
decisiv omröstningsanordning, lika värdefullt
måste det vara att folket självt
har någon erfarenhet i dessa frågor.
Först och främst måste man ju veta
vilket intresse omröstningsinstitutet

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

över huvud taget har hos allmänheten.
Det vill den allmänhet som skall rösta
ha erfarenhet om, och det vill också
statsmakterna känna till.

Vidare måste man ju veta hur den
konsultativa folkomröstningen verkar i
framtiden. Sänker den intresset för dylika
opinionsyttringar, eller håller den
kanske intresset vid kraftigt liv? Detta
inverkar på folkets sätt att svara. Antingen
säger man: »Här har vi röstat
och uttalat oss i den och den frågan,
och det struntar Kungl. Maj :t i. Det
tjänar ingenting till att rösta.» Eller
också säger man: »Här har vi med stora
siffror sagt ifrån att vi önskar få det
så och så, och det har Kungl. Maj :t och
riksdagen tagit hänsyn till. Då är det
kanske klokt att behålla den konsultativa
omröstningen, eftersom den ändå
tillmätes så pass stort värde.»

Herr Håstad kan väl inte neka till
att sådana erfarenheter bör föregå en
eventuell förfrågan hos folket om det
vill ha även en decisiv omröstning. Därför
står min ståndpunkt fortfarande
kvar, att visst har det sitt värde att kunna
fråga, men då skall de förutsättningar
ges, som gör att det votum som
allmänheten fäller är baserat på erfarenhet
och därför värdefullt.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
aäga, att det är underligt att det skall
behöva gå så mycket politik i en fråga,
som djupast sett egentligen skulle vara
alldeles opolitisk. Här sneglar man mot
regeringen, somliga därför att man
misstänker att oppositionen skulle använda
folkomröstningen för att bereda
regeringen svårigheter, andra åter i
hopp att verkligen kunna bereda dylika
svårigheter. Jag måste säga, att jag
tyckte herr Hjalmarsons anförande var
mycket instruktivt och avslöjande, ty
han talade själv om den opinion emot
ten rådande regimen som finns och
som hos den enskilde vill komma till
uttryck o. s. v. Man märkte tydligt att
han åtminstone tycktes tänka sig detta
institut som ett slagträ i den politiska

Allmän folkomröstning.

fejden. Jag är nog barnslig att verkligen
tro att det som skulle kunna bli
föremål för folkomröstning är huvudsakligen
opolitiska frågor. Herr Håstad
nämnde själv t. ex. frågan om statskyrkan.
Det kan tänkas att det kommer upp
någon annan fråga som inte varje parti
har engagerat sig i, och där en folkomröstning
vore mest naturlig. Naturligtvis
spekulerar de borgerliga i att man
kanske på det sättet kan sätta en käpp
i hjulet och bereda regeringen svårigheter.
Kanske man inte har någon sådan
plan just för dagen, men det räcker
med att man får ökade möjligheter till
detta.

Låt oss ta bladet från munnen! Vad
är det som motiverar det starka intresset
för denna omröstning? Här har
talats om Schweiz. Herr Håstad har
ju levat en tid där nere, och han påstår
att det är ett land med mycket
hög kultur •— det tvivlar jag inte på
— och med särskilt god ekonomisk
standard. Det var den enda västeuropeiska
stat som inte lånade Marshallpengar,
utan landet var Europas bankir.
Men nog har vi annars fått den
uppfattningen att det egentligen är ett
reaktionärt land. Här talas om att kvinnorna
där inte har rösträtt. Man säger
att det är därför att de själva inte vill,
men i de kantoner där de själva begärt
rösträtt har de fått avslag. När jag var
i Schweiz för några år sedan fick jag
den upplysningen, att inte ens olycksfallsförsäkringen
var en social, allmän
sak, utan den bedrevs av ett privat
bolag och var satt på aktier. Om nu
detta är ett exempel på socialt framåtskridande
kan ju herr Håstad få bedöma.

Men det är ett faktum att människan
i grund och botten aldrig är radikal,
utan konservativ. Kan man rycka loss
en detaljfråga — den må vara politisk
eller opolitisk — följer hon gärna konservativa
impulser. Lika väl som herr
Håstad är sakligt intresserad av refefenduminstitutet
är han en så klok karl

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

att han vet, att det är de konservativa
krafterna i samhället som i regel tjänar
mest på en folkomröstning, och det
ökar naturligtvis hans iver särskilt för
den decisiva folkomröstningen.

Detta är emellertid ingen anledning
för oss att motsätta oss folkomröstning.
År folket konservativare än det visar
vid de allmänna valen, får det ta detta
på sitt ansvar, men jag tycker det kan
sägas ifrån, att om man frågar som de
gamla romarna: »Cui prodest? — Vem
gagnar saken?» är svaret ganska uppenbart.

Jag vill också säga innan jag slutar,
att vi säkerligen om en stund kommer
att fatta ett principiellt viktigt beslut,
men jag måste ändå säga, att jag tycker
starten inte är så lysande. När regeringen
signalerar en utredning angående
högertrafik, ifrågasätter man att
frågan skall underställas folkomröstning.
Nej, det går inte. Då kommer en
del av den press som Expressen kallar
den folkomröstningsfrälsta pressen att
protestera. Folket skall inte ens duga att
skilja på höger och vänster. Vad skall
det då få rösta om? När man ifrågasätter
att folk skall yttra sig om huruvida
vi skall ha motboken kvar eller
inte, kan det bara vinnas åtta röster
i utskottet för en sådan framställning.
Man frågar sig vad det då är för frågor
som folket skall duga till att rösta
på.

Jag tror för min del att det inte blir
så förfärligt många folkomröstningar.
Det finns de som är rädda för att man
alltför lättvindigt skulle begära konsultativ
folkomröstning, om inte antalet
personer som skall begära en omröstning
ökas. Jag vill säga att man nog
kommer att akta sig. En folkomröstning
blir en dyrbar historia, och ett bakslag
kan bli besvärligt, om omröstningen
framdrivits av politiska motiv och har
politiskt syfte och misslyckas.

Jag skulle vilja sluta med att säga, att
den här lille pilten kanske har en kärv
barndom och ungdomstid att se fram

emot. Men så sant som vi i konstitutionsutskottet
upprepade gånger har
sagt att vi anser att en folkomröstning
— även den konsultativa — kommer att
främja ett mera aktivt deltagande av
folket i statsverksamheten och på det
sättet stärka demokratien har vi också
garanterat att den lille pilten skall få
många faddrar, så att vi kan hysa goda
förhoppningar om hans framtid. Under
sådana villkor vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde replik när
herr Hjalmarson sade, att jag hade talat
om vetorätt för en folkminoritet. Jag
talade om vetorätten för en minoritet
här i riksdagen. Att det verkligen är
en vetorätt kan väl herr Hjalmarson
inte bestrida. Det avgörande är att ett
beslut av en minoritet skall genomföras,
hur sedan utskottet och riksdagen
än beslutar. Någonting därutöver har
jag icke sagt.

Herr Hjalmarson talade också om det
undantag man vill göra för skatte- och
finansfrågor. Även herr Håstad var
tidigare inne på samma sak och nämnde
då, att han ville undanta dessa frågor
därför att de vädjade till de egoistiska
krafterna. Det är egentligen en
konstig undantagsregel. Yad man menar
med detta förstår vi av den långvariga
och djupgående skattedebatten,
som alltjämt fortsätter. Där utnyttjar
man de egoistiska krafterna till fullo,
men man vågar inte låta frågan gå till
folkomröstning.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr Hallén talade om att referenduminstitutet
skulle verka konservativt.
Låt mig framhålla att de mest progressiva
staterna i Nordamerika är de där
referendum införts, och i Schweiz är
det likaledes de mest progressiva kantonerna
— Ziirich, Bern och Geneve —
som gått i spetsen.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Beträffande den kvinnliga rösträtten
vill jag än en gång upprepa frågan, varför
inte t. ex. det socialdemokratiska
partiet eller något annat parti i Schweiz
har begärt folkomröstning om kvinnlig
rösträtt? Det finns icke någon allmän
strävan bland kvinnorna i Schweiz
att erhålla allmän rösträtt.

Herr Hallén talade om att högern
ville motsätta sig referendum beträffande
högertrafik. Frågan är inte avgjord
ännu, men från vårt parti har
det i år väckts en motion av herr Nilsson
i Bästekille om en folkomröstning
beträffande högertrafik.

Sedan säger herr Hallén att vi skall
avvakta erfarenheter rörande det konsultativa
referendum innan vi börjar
att på allvar dryfta det decisiva. Tror
herr Hallén att vi får till stånd några
konsultativa folkomröstningar med detta
prohibitiva system, där det fordras
en tredjedel av bägge kamrarna för att
få till stånd en folkomröstning? Om
man verkligen önskar erfarenheter, får
man nog ändra bestämmelserna så att
vi kan räkna med att sådana folkomröstningar
verkligen kommer att anordnas.

I det anförande, som herr Hallén
höll i radio och som jag citerade, yttrade
han: »Låt oss fråga folket om det
redan nu» — jag betonar: »redan nu»
— »vill ha inte blott rådgivande utan
beslutande folkomröstning.» Då var det
inte tal om att man skulle vänta ytterligare
utöver de sex—sju åren efter
1948, när referendumfrågan först togs
upp. Herr Hallén var i radio intresserad
av att omedelbart utröna folkets
opinion i dessa frågor.

Till sist vill jag bemöta påståendet,
att oppositionen har politiserat denna
fråga. Jag förstår inte vad man menar
med detta. När vi 1948 väckte motionen
om folkomröstning, stod folkomröstningen
på socialdemokraternas program.
Det fanns också med i herr Hagbergs
i Luleå motion, och då väcktes
det likartade motioner från högern,

Allmän folkomröstning.

folkpartiet och bondeförbundet. Vi har
väl inte politiserat denna fråga, när vi
inte gjort någonting annat än att vi
tagit upp en gammal socialdemokratisk
programpunkt? Om socialdemokraterna
sedan i realiteten frångår detta gamla
programkrav är det väl inte vi som har
politiserat frågan, utan vi har blott
tillkännagivit en uppfattning som när
detta skedde överensstämde med det
socialdemokratiska partiets egen uppfattning
så långt man kunde utläsa denna
ur programmet.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad har upprepat
ett påstående som han tidigare
fällt i radiodebatten, nämligen att socialdemokraterna
i Schweiz inte har
ställt några reformkrav. Men om detta
institut nu har en sådan allmänt uppfostrande
verkan, är det då inte underligt,
herr Håstad, att det inte har bitit
på schweizarna?

Jag har sagt att man visst kan fråga
folket om i vilken mån det anser det
vara värdefullt att också få decisiv omröstning,
men att man skall ha ett erfarenhetsmaterial
till ledning både för
de röstande och för statsmakterna. Nu
säger herr Håstad, att man väl i så fall
inte skall resa några hinder genom att
kräva att minst en tredjedel skall begära
folkomröstning. Skall det spela så
förfärligt stor roll om det är 33 eller
25 procent? Det är ju ett svepskäl. Vad
är det som hindrar herr Håstad och
andra att när denna lag har genomförts
ställa krav på omröstningar i aktuella
spörsmål? Låt oss få konsultativ omröstning
så att vi ser vad folket sätter
för värde på den, i vad mån det begagnar
sig av rätten att rösta, och vilket
avseende Kungl. Maj :t och riksdagen
fäster vid omröstningens utslag. Vi
har ju inte någon erfarenhet av detta.

Att jag använt uttrycket »redan nu»
kan jag inte erinra mig, och det kan
inte herr Håstad påvisa, då vi inte har
tillgång til! ett ordagrant referat.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

Herr DAIILÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hallén yttrade att
man inte riktigt vet vad han sade i
radiodebatten, emedan man inte har
tillgång till ett ordagrant referat. Jag
har emellertid under debattens gång
låtit kontrollera att det står precis så
som herr Håstad sade: »Låt oss fråga
folket om det redan nu vill ha inte blott
rådgivande utan beslutande omröstning.
»

Som den teologiskt bildade man herr
Hallén är frågade han nu sedan med
katekesens ord: »När skall detta ske?»
Hans svar tydde på att han också fortsatte
att tänka på Martin Luthers ord:
»På den yttersta dagen.»

Jag vill inkassera herr Halléns yttrande,
att han i motsats till herr Pettersson
i Norregård inte vill vara med
om att definitivt^ avskriva möjligheten
att få beslutande folkomröstning. Då
har vi ändå kanske vunnit någonting
med denna debatt. Jag hoppas att denna
uppfattning, som jag antar att herr
Hallén redovisar på den socialdemokratiska
gruppens vägnar, står sig tills
klubban faller.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Petterssons i Norregård
uttalande om vetorätten hade
jag uppfattat precis på det sätt som
herr Pettersson i Norregård nyss preciserade.
Jag sökte redan i mitt första
inlägg påvisa ohållbarheten i detta uttalande
och skall inte uppehålla mig
ytterligare vid den saken.

Jag vill bara säga ett litet ord till
konstitutionsutskottets högt ärade ordförande.
Herr Hallén menade, att jag
skulle ha velat använda folkomröstningsinstitutet
som ett slagträ i den
partipolitiska fejden. Låt mig svara
med en fråga: Vad har socialdemokratien
för alternativ till lösningen på det
problem som man brottas med överallt
i den demokratiska världen, problemet
om hur den enskilda människan bättre
skall kunna komma till sin rätt gent -

emot den väldiga statliga maktutvecklingen?
Varje gång vi tar upp denna
fråga, varje gång vi försöker finna vägar
att komma till rätta med den ställer
man sig i stort sett rent kallsinnig
på socialdemokratiskt håll.

Att peka på existensen av detta
grundproblem är inte ett partipolitiskt
konstaterande, men att blunda för
existensen av problemet kan man endast
göra om man utgår från som någonting
självklart att denna statliga expansion
enbart är av godo.

Till stöd för min uppfattning anförde
jag i första hand ett uttalande av Alf
Ahlberg. Menar verkligen herr Hallén,
att även Alf Ahlbergs synpunkter skulle
kunna uppfattas som ett inlägg i de
partipolitiska fejderna?

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Dahlén, att han skall umgås med fader
Luther med en viss varsamhet. Herr
Dahlén menade att jag sagt, att visst
skall vi kunna fråga folket om dess intresse
för att få decisiv folkomröstning,
och i det sammanhanget vill han citera
katekesen: »När skall detta ske?» Han
var nog välvillig att själv ge svaret:
»På den yttersta dagen.» Jag vill tala
om för herr Dahlén att den frågan
finns inte i katekesen. Det står: »Hur
sker det?» Och det är någonting annat.
Nog om den saken.

Herr Hjalmarson tog upp en intressant
och svårlöst fråga, nämligen hur
man skall hävda den enskilda människans
individualitet och personliga frihet
gentemot en alltför mycket expanderande
statsmakt. Det är ett svårt och
allvarligt problem, men jag skulle vilja
se, hur den fråga skulle formuleras,
som skulle underställas folket vid en
decisiv omröstning, som skulle möjliggöra
för folket att säga, att så och så
skall det vara i fråga om samhällsformen.
Kanske herr Hjalmarson menar,

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

att efter ett kritiskt besked av folket i
en sådan fråga packar regeringen och
försvinner. Inte kan man väl kasta ut
sådana allmänna ideologiska frågor i
en omröstning. Vi kommer inte ifrån
att det inte går.

Jag har helt ärligt sagt, att människan
är konservativ. Det är hon faktiskt
mer än hon är radikal. På en lösfaruten
politisk eller opolitisk fråga har
hon lättare att svara på ett konservativt
sätt. Därför menar jag, att det är
ett naturligt och legitimt intresse för de
konservativa representanterna, att de
är mer angelägna än andra om detta,
men det är ingen anledning för oss att
motsätta oss att på det sättet stärka
demokratien genom att folk skall få
säga sitt hjärtas mening.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Under den gångna debatten
har man velat göra gällande, att
folkomröstningen måste betraktas som
ett nödvändigt komplement i vår demokrati.
För min del kan jag möjligen
acceptera det resonemanget i fråga om
den konsultativa folkomröstningen men
inte när det gäller den beslutande. För
dagen kan vi väl lämna frågan om den
rådgivande folkomröstningen åt sidan,
eftersom ju utskottet är enigt på den
punkten, om man bortser från meningsskilj
aktigheterna i fråga om storleken
av den minoritet i riksdagen,
som skall kunna begära en konsultativ
folkomröstning.

Men här har också i diskussionen
förts in frågan om den beslutande folkomröstningen.
Jag finner därför anledning
att göra några reflexioner omkring
den utan att göra anspråk på att
komma med några nya argument. Det
är för övrigt inte möjligt att tillföra
detta ämne några nya synpunkter, så
länge som det har diskuterats såväl i
riksdagen som i tidningspressen, i den
fria diskussionen och i den utredning
som arbetade under åtskilliga år.

Tillskvndarna av en beslutande folk -

Allmän folkomröstning.

omröstning, vill gärna hänvisa till utländska
förebilder. Herr Håstad har
pekat på Schweiz och Amerikas förenta
stater i dag liksom vid alla andra tillfällen
tidigare, då denna fråga varit
uppe till behandling. Man har därvid
ansett, att de nämnda staterna skulle
kunna tas som förebilder på det här
området. För min del tror jag inte, att
man så där utan vidare kan göra utländska
jämförelser. Man kan ju ändå
inte jämställa det statssystem vi har i
Sverige med det, som man har i
Schweiz och i Amerika.

Är det för övrigt möjligt att göra
gällande att exempelvis Amerikas förenta
stater skulle vara mera demokratiskt
i sitt statsskick än t. ex. England?
Nej, jag tror nog, att man inte
skall så mycket ägna sig åt de utländska
förebilderna utan mera betrakta det
här som eu ganska intern svensk fråga,
där man har anledning alt ställa spörsmålet
på följande sätt: År en beslutande
folkomröstning av behovet påkallad i
vårt land, och kan den med fördel förenas
med det statsskick som vi tilllämpar? För

att belysa den första delen av
den frågan, nämligen om den beslutande
folkomröstningen är av behovet
påkallad, bör man kanske påminna om
den utveckling som skett i vårt land
kanske framför allt på det kommunala
området. Yi har ju där tills ganska nyligen
haft en form av beslutande folkomröstning
genom kommunalstämman.
Men allteftersom tiden gått har man avvecklat
den formen av beslutande folkomröstningar,
och ändå hade man där
att göra med små hanterliga enheter,
där man kunde åstadkomma en information
i frågorna åt alla dem som var
berörda av problemen och som hade
möjlighet att direkt ta ställning till
dem. Man har nu ersatt denna beslutande
folkomröstning i kommunerna
med en representation som har att
träffa avgöranden i de olika frågorna.
Varför har man då frångått denna

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

form av beslutande folkomröstning ute
i kommunerna? Förmodligen av den
anledningen — i första hand i varje
fall — att det representativa systemet,
fullmäktigeinstitutionen, ansetts vara
mera praktiskt och mera ändamålsenligt
och därför också den ordning som
man ville tillämpa. Med den omfattning
som de kommunala angelägenheterna
har fått under senare år är jag
ganska övertygad om att ingen skulle
vilja vara med om en återgång till den
1''orm av beslutande folkomröstning som
vi haft på detta område.

En liknande utveckling har vi på
sitt sätt haft inom den statliga sektorn,
även om den historiskt sett ligger
mycket längre tillbaka i tiden.

När vi kommer in på frågan om hur
man skall kunna knyta an till folkets
intresse och uppfattning, tycker jag
inte att man skall gå förbi den kända
och i hög grad erkända grundlighet,
med vilken det svenska statsmaskineriet
fungerar. Praktiskt taget varje
större fråga, i varje fall de som nämnts
här i dag — skattefrågorna och andra
frågor — föregås ju av mycket grundliga
prövningar och utredningar. Sedan
göres också frågorna till föremål
för remissförfarande till praktiskt taget
alla, som kan tänkas sitta inne med
kunskap och kännedom om dem. På
basis av detta utredningsmaterial och
de inkomna remissyttrandena får man
sedan en bestämd och i hög grad sakligt
betingad uppfattning om hur man
ute i landet reagerar. Härutöver kan
man också erinra om att de politiska
partierna i sina valrörelser tar upp någon
eller några större frågor — åtminstone
gör man det inom det socialdemokratiska
partiet — som man vill
aktualisera och lösa under kommande
valperiod. På det sättet får folket också
direkt kontakt med de propåer, som
partierna avser att ställa under valperioden.

Visserligen kan man säga, att det
därvid ofta är ett politiskt votum man

ger och inte ett votum i en enda, speciell
fråga. Det liar sagts att det kan
hända, att man är enig med partiet i
nio frågor, men att det skiljer i den
tionde. Det har emellertid visat sig vara
mycket svårt att kunna plocka fram
ett exempel på en fråga, som skulle
kunna vara lämplig för en folkomröstning.
Herr Håstad, som har tillhört
samma utredning som jag, vet vilka ingående
diskussioner vi har haft om
vilka frågor som med fördel skulle kunna
föras ut till en folkomröstning. Det
har föreslagits t. ex. skattesatsen o. s. v.,
men detta har inte accepterats. Jag förstår
det, ty det är sådana saker, som
man inte kan rösta om. Det är över huvud
taget utomordentligt svårt att plocka
fram en fråga av sådan art, att den
lämpar sig för en folkomröstning, och
det blir ännu svårare, om det gäller
en beslutande folkomröstning.

Vidare bör man väl också fråga sig:
Om man nu genomför en beslutande
folkomröstning, d. v. s. ett korrektiv i
efterhand, vad händer då om röstningen
ger till resultat, att folket inte gillar
det beslut, som regeringen och riksdagsmajoriteten
har enats om? Man
måste ju ha klart för sig vad som då
kommer att inträffa rent parlamentariskt.
Skall regeringen i så fall avgå
eller skall den sitta kvar och låtsas som
om ingenting hänt? Och om regeringen
avgår, skall då den minoritet som finns
i riksdagen bilda regering? Man måste
ställa sig dessa frågor, ty man kan
inte jämföra med förhållandena i
Schweiz i detta avseende, där man
praktiskt taget jämt har en samlingsregering.
Här däremot, där vi inte har
en permanent samlingsregering, måste
frågorna ställas. Jag frågar mig då: År
det inte risk för att en beslutande folkomröstning
kan leda till mycket svåra
kastningar i det politiska livet? Skall
man ta de riskerna? Vi ser ju vad sådana
omkastningar har resulterat i uti
Frankrike — inte på grund av folkomröstningar
utan av andra orsaker. Även

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

de konsekvenserna måste man ta upp
till diskussion och prövning.

Här står nu riksdagen i begrepp att
träffa ett avgörande om en konsultativ
folkomröstning, som man avser att utnyttja
vid de tillfällen, då detta kan
visa sig erforderligt. Är det då inte
lämpligt att vänta och se vad man kan
få ut av den form av folkomröstning,
som vi nu är eniga om att vi skall ha?

Om man försöker bedöma hela denna
fråga litet mera politiskt nyktert än
oppositionen vill göra, tror jag man
måste konstatera, att vi får hålla oss
till vad vi har och vad vi kan få i
form av den rådgivande folkomröstningen.
Sedan får väl oppositionen utnyttja
de hittillsvarande möjligheterna
att avsätta regeringen, nämligen genom
allmänna val. Den första chansen kommer
ju redan i höst.

Till dessa mera allmänna synpunkter
på frågan om den beslutande folkomröstningen
vill jag sedan knyta några
reflexioner i anledning av de frågor,
som har riktats till mig. När herr
Dahlén här talade om folkomröstning,
resonerade han som om vi inte skulle
ha allmän och lika rösträtt i det här
landet. Men man får väl ändå lov att
observera vad som hänt här på de senaste
30—40 åren.

Sedan tycker jag nog, att man skall
akta sig — jag vill inte påstå att herr
Dahlén direkt föll offer för det, men
det var snudd ditåt — att resonera
som om vi socialdemokrater skulle vara
rädda för att möta folket i val. De demokratiska
partierna gör ju det vartannat
år, varför jag tycker att sådant
talesätt — till och med om det bara
är snudd på det — skall man inte ägna
sig åt, åtminstone inte i detta hus. Det
talet kan man möjligen föra i den mera
vulgärt betonade propagandan men inte
här.

Så till frågan om socialdemokratiens
uppfattning om parlamentarismen. Den
uppfattningen bygger ju helt på den
representativa församling som riksda -

Allmän folkomröstning.

gen med dess tvåkammarsystem utgör
och vilken i föreliggande frågor har att
besluta enligt gällande bestämmelser.

Herr Håstad har ett par gånger givit
oss skildringar av hur de demokratier
arbetar, som har infört folkomröstningsinstitutet.
Jag måste säga att inte
var det några demokratier att efterlikna.
Det är ju inte bara kvinnornas
rösträtt som varit ett problem för dessa
stater. Jag undrar hur det var med
folkpensioneringen i Schweiz. Där har
man också exempel på hur en folkomröstning
verkar konservativt.

Herr Hjalmarson hade ett ideologiskt
sett mycket intressant resonemang omkring
folkomröstningen, där han styckevis
rörde sig på samma mark som
socialdemokratien gjort och alltjämt
gör. Jag konstaterar därvidlag, att det
har skett en utveckling inom högern.
I en kommentar »Frihet och framsteg»
till högerns handlingsprogram utgiven
1946 — det är ingen mansålder sedan
precis — heter det:

»En annan mera effektiv men hos
oss ej förekommande art av folkomröstningsinstitut
är den som exempelvis
berättigar en på visst sätt kvalificerad
majoritet inom representationen eller
valmanskåren att kräva, att en frågas
slutliga avgörande hänskjutes till rikets
röstberättigade medborgare. Felet med
ett sådant institut är att det kan brukas
för demagogiska syften. Dess tillämpning
på ekonomiska och finansiella
frågor, som ofta icke kunna bedömas
av menige man, är uppenbart olämplig.
»

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev uppkallad att
ta till orda, som jag hoppas för sista
gången, av herr Skoglund i Umeå.

Herr Skoglund i Umeå förde sitt
resonemang ungefär så här: Schweiz
är ett land med sitt säregna statsskick,
och Amerika har sitt särpräglade statsskick;
alltså skall vi inte överföra deras
referendumsystem hit. Men vi har ju

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

inte velat hit överföra vare sig Schweiz’
eller Amerikas referendumsystem hit.
Vad det här är fråga om är ett mycket
modifierat, ett alldeles speciellt referendumsystem
i mycket begränsad form.
Under sådana förhållanden kan man
ju lika väl tala om Frankrike, Italien,
Danmark etc., alltså alla övriga med
oss lättare jämförbara stater; även
dessa stater har begränsat referendum.

Herr Skoglund i Umeå uppehöll sig
mycket med frågan om kommunalt referendum.
Jag vill endast framhålla,
att vad vi i dag diskuterar är ett statligt
referendum.

Folkpensionsreformen i Schweiz, som
spökat så många gånger i debatten, vill
jag beröra blott med följande ord. 1931
lades det fram ett folkpensioneringsförslag
i Schweiz. Det fanns tre olika
meningar om detta förslag. En del
stödde det, men andra gick emot det,
antingen på grund av under rådande
depression enorma finansiella svårigheter
eller därför att man var missnöjd
med att reformen gav för litet.
De två sista meningsgrupperna gick
ihop och blev utslagsgivande. Sedan
kom reformens genomförande att dröja
på grund av landets fantastiskt stora
ekonomiska svårigheter så länge man
vidhöll guldmyntfoten, och kort efteråt
kom ju kriget och mobiliseringskostnaderna.
Men efter kriget tog man
en helt annan folkpensionering, lika
förnämlig som den svenska och i vissa
fall väsentligt förnämligare än den vi
tog 1946, och det med ungefär 850 000
röster mot 200 000. Vittnar detta om
reaktionärt sinnelag hos folket? Jag
bara ställer frågan.

Slutligen några ord om regeringssystemet,
ehuru jag befarar att jag bara
har någon minut kvar av min repliktid.
Även i Danmark måste man ha
diskuterat frågan, huruvida referendum
är förenligt med parlamentarism eller
icke, men enhälligt accepterade de
danska partierna både referendum och
parlamentarism i fjol. Om så skulle

hända att eu referendumfråga faller,
får väl regeringen överväga om det är
en politisk fråga eller icke. Är den det
icke kan regeringen sitta kvar. Varför
skulle den då gå? Är det däremot en
politisk fråga får den avgöra, om kamrarna
eller någon av dessa kan upplösas
eller en ny annan regering bildas.
Allt detta förutsätter emellertid att frågan
faller. Regeringen kan ju också
segra. Blir det mycket få folkomröstningar,
måste situationer av detta slag
komma att uppstå ytterligt sällan.

Till slut ett ord om en regerings ställning
i en demokrati. Därvidlag anser
jag, att regeringen är demokratiens
tjänare och icke dess herre. Regeringen
har att rätta sig efter folket, inte
folket efter regeringen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Skoglund i Umeå
sade att det verkade som om jag inte
hade kännedom om att allmän och lika
rösträtt hade införts här i landet. Jo,
det har jag nog reda på. De socialdemokratiska
uttalanden, vari man gått
emot förstakammarparlamentarism och
som jag påminde om, var gjorda efter
den allmänna och lika rösträttens införande.

Om jag förstår herr Skoglunds principdeklaration
rätt, innebär den att
man inom socialdemokratien hädanefter
kommer att hålla på tvåkammarparlamentarismen.
När man ändrade
partiprogrammet för några år sedan,
där det stod enkammarsysfem, till att
innehålla någonting om demokratiskt
statsskick eller något i den vägen, tolkades
i varje fall detta inte så vid det
tillfället, såvitt jag är rätt underrättad.
Men nu kanske man efter herr Skoglunds
anförande skall inläsa i detta uttalande,
att man relativt snabbt gått
över från enkammarparlamentarism
till tvåkammarparlamentarism, och det
är ju också ett utomordentligt intressant
resultat av denna debatt.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle i all vördsamhet
vilja hemställa att herr Skoglund
i Umeå när han i fortsättningen
citerar programuttalanden från högerpartiet
vilie göra detta med något större
fullständighet. Om herr Skoglund hade
läst fortsättningen i 1946 års program
hade han funnit, att det utmynnar i
ett förord för införande av beslutande
folkomröstning.

Sedan, herr talman, skulle jag bara
vilja säga ett par ord både till herr
Skoglund i Umeå och till herr Hallén,
som bägge två fört ett ganska egendomligt
resonemang i denna fråga. Man
återkommer gång på gång till detta, att
fria opinionsyttringar i folkomröstningens
form skulle kunna befaras gå
i konservativ riktning. Ja, det kanske
är sant -—■ från mina utgångspunkter
är det i så fall ett uttryck för människornas
sunda instinkter. Men kan
verkligen detta vara ett motiv för socialdemokratien
att gå emot ett förslag
om beslutande folkomröstning?
Om detta kan vara ett huvudmotiv,
hur menar man att det kan stå i överensstämmelse
med de principiella demokratiska
synpunkter, som vi ändå
allesammans har anlagt i denna debatt?

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ger herr Håstad
rätt i att vi för ögonblicket inte diskuterar
ett beslut om överförande av
det schweiziska omröstningsystemet
till Sverige, men det är ju dit herr Håstad
vill komma. Den framtidssyn som
han tecknar täcker det begreppet.

Det var rätt intressant det där med
folkpensionerna. Det var alltså de missnöjda
och de som inte ville någonting,
som kom att bestämma att folkpensionsreformen
inte skulle komma att
genomföras på femton år. Herr Håstad
berörde också förhållandena i Danmark,
men inte heller den jämförelsen
kan man göra med någon framgång.

Allmän folkomröstning.

Där är folkomröstningen omgärdad
med så många restriktiva bestämmelser,
att jag inte är övertygad om att
den har någon större möjlighet att
komma till användning.

Herr Dahlén förde över resonemanget
från folkomröstningsplanet till tvåkammarsystemet.
Det är dock representationen
som sådan man bygger
parlamentarismen på. Om den för ögonblicket
har två kamrar eller i fortsättningen
får någon annan konstruktion,
så är det ändå på denna man måste
bygga parlamentarismen.

Jag förstår mycket väl, herr Hjalmarson,
att man skall umgås med stor försiktighet
med högerns uttalanden. Men
jag skall gärna läsa fortsättningen ur
programmet. Där står nämligen: »Högern
finner det emellertid förtjänt att
ånyo förutsättningslöst överväga om
inte folkomröstningsinstitutet bör mera
fast införlivas i Sveriges författning.»
Det är en väldig skillnad mellan herr
Hjalmarsons krav i dag om beslutande
folkomröstning och högerprogrammets
uttalande om förutsättningslös utredning
om folkomröstning i allmänhet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! När vi nu diskuterar en
sida av demokratiens problem, är det
alldeles rätt, såsom herr Hjalmarson
gjorde, att erinra om hur demokratiens
livsvillkor såg ut för ganska få år sedan,
hur det då var ställt i världen, när den
fruktansvärda möjligheten var ganska
nära, att det kanske bara var fråga om
vilken färg det skulle bli på diktaturen.
Då har vi all anledning att vara tacksamma
för hur det nu är ställt. Vi alla,
som hittills har yttrat oss i diskussionen,
har utgått från samma värdering
av demokratien såsom den enda människovärdiga
livsformen, och hela debatten
har rört sig kring frågan, hur
den på bästa sätt skall bli förverkligad.
Det är riktigt, som också herr Hjalmarson
gjorde, att framhålla att man i en

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

demokrati alltid måste ha detta problem
för ögonen, alltid måste fråga sig
hur demokratien skall kunna arbeta så
bra som möjligt och hur den enskilda
människan skall komma i centrum —
ty det är ju meningen med demokratien.

Från socialdemokratiskt håll kan vi
så mycket hellre understryka mycket
av vad herr Hjalmarson sade, som det
i långa stycken överensstämde med
flera anföranden i dessa viktiga frågor,
som statsministern på senare tid har
hållit. Det är bra, att vi från de olika
partiernas sida nu tar upp dessa principiella
och viktiga frågor. Det är angeläget,
tycker jag, att folkrepresentationen
ägnar sig inte bara åt de i och
för sig nödvändiga och viktiga frågorna
om livets nödtorft utan också åt principiella
debatter med utgångspunkt från
vår gemensamma grundsyn på människornas
tillvaro.

Men om alltså utgångspunkten är densamma
och vad vi alla vill komma fram
till är, hur demokratien skall förbättras,
hur de enskilda medborgarna skall
kunna aktiveras och hur vi på bästa
sätt skall få dem att medverka i folkstyret,
så tycker jag nog att det är en
demagogisk förenkling av problemet att
sedan fortsätta med att säga, att bara
man kommer så långt som möjligt direkt
fram till en omedelbar beslutanderätt
i alla frågor för alla människor, är det
den bästa möjliga demokratien. Detta
är, det måste jag upprepa, en demagogisk
förenkling. Det förhåller sig inte
så, och det var, om jag förstod herr
Skoglund i Umeå rätt, detta som han
menade, när han gjorde jämförelser
med andra länder och med de kommunala
förhållandena. Därför att man har
ett referendumsystem i Amerika och
Schweiz men inte i England, så går
det inte att utan vidare påstå, att demokratien
är bättre i de förstnämnda
länderna. Och på det kommunala fältet
har vi ju, som också herr Skoglund
nämnde, gått ifrån den direkta och som
en mera primitiv form betraktade de -

mokratien. Det var inte så länge sedan
— det var när den nya kommunallagen
kom till — som vi genom lagstiftning
avskaffade den allmänna rådstugan.
Ända till dess kunde, åtminstone i
princip, invånarna i en liten stad sammanträda
på torget och fatta beslut.
Denna möjlighet avskaffades genom
den nya kommunallagen. Med det resonemang,
som här förts om att man får
en bättre demokrati genom att folket
får en direkt beslutanderätt i alla frågor,
skulle man alltså kunna säga, att
nyss har riksdagen enhälligt beslutat
att försämra demokratien i kommunerna.

Det förhåller sig uppenbarligen inte
på det sättet, utan frågeställningen är i
stället: hur skall man med hänsynstagande
till alla föreliggande förhållanden
bäst komma fram till goda arbetsformer
för demokratien, till medinflytande
för människorna? Det är
från dessa utgångspunkter som propositionen
har tagit upp problemet om
folkomröstning och behandlat alternativen
rådgivande eller beslutande referendum.
I propositionen föres ett
långt resonemang, där man väger fördelar
och nackdelar, för att komma
fram till det praktiskt mest tillfredsställande
systemet — inte efter någon
abstrakt trossats utan efter ett noggrant
avvägande av praktiska fördelar och
nackdelar.

Argumenten är ju kända och finns i
propositionen, och jag skall därför inte
länge uppehålla mig vid dem. Jag skall
bara erinra om ett par synpunkter.

Bland annat gäller det frågan om de
obestridliga svårigheterna att förena
vårt parlamentariska sätt att arbeta med
en beslutande folkomröstning. Man
kommer inte ifrån dessa avsevärda svårigheter
genom att säga, att det beror
på vilket slags parlamentarism man
har. Det är inte detta som problemet
gäller, utan vad vi har understrukit —-och vad väl alla måste vara ense om —-är att den förnämsta formen för folkets

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

beslutanderätt består i riksdagen och
regeringens ansvar inför riksdagen. Och
det är obestridligt, att en beslutande
folkomröstning vållar svårigheter, som
nu inte finns, i detta systems sätt att
arbeta.

Vidare har i propositionen upptagits
det argumentet, att institutet folkomröstning
är nyttigt, därför att man därigenom
kan föra fram en viss fråga,
som kanske inte varit aktuell vid valen
och som kanske går rätt igenom partierna.
Detta är riktigt, och det fastslås
också i propositionen. Men man kan i
allt väsentligt nå samma resultat genom
en rådgivande folkomröstning som genom
en beslutande.

Detsamma gäller om den stimulerande
inverkan, som man kan hoppas att
en folkomröstning skall ha på människornas
intresse för allmänna angelägenheter.
Härvidlag är erfarenheterna
emellertid inte alldeles entydiga. Det
finns exempel från utlandet som visar,
att människorna tvärtom blivit politiskt
uttröttade genom upprepade folkomröstningar
och att detta kunnat
skada valen, som ju dock måste vara
medborgarnas viktigaste och förnämsta
sätt att delta i folkstyret.

Med de resonemang, som jag nu berört,
har propositionen kommit fram
till att man kan vinna det värdefulla i
referenduminstitutet också genom en
rådgivande folkomröstning.

Men sedan tillkommer svårigheterna
med en beslutande folkomröstning, som
den rådgivande inte har. Jag har redan
berört en viktig sådan, svårigheten att
förena en beslutande folkomröstning
med vårt parlamentariska system. Det
finns emellertid också ett annat betydelsefullt
problem, och det är att om
man har en beslutande folkomröstning,
måste ju hela beslutet i alla dess delar
bli föremål för omprövning och omröstning
ute bland folket, och med vårt nuvarande
invecklade samhällsmaskineri
är ju de flesta stora frågor, när de blir
utarbetade i detalj, mycket komplicera -

Allmän folkomröstning.

de. Det kan hända, såsom vi nyss såg i
en ganska enkel sak om en del praktiska
justeringar i rättegångsbalken, att
man är ense om en hel rad problem och
oense endast om en punkt i ett större
lagförslag. En stor reform innehåller i
färdigt skick en sådan mängd problem,
att man får ett ensidigt och falskt resultat,
om man bara ställer frågan ja
eller nej. Det kan fordras helt andra avväganden,
den kan bli fråga om ändringar
eller om antagande i en viss del
och förkastande i en annan.

Därför att man vid beslutande folkomröstning
nödgas låta medborgarna ta
generell ställning till så stora och invecklade
frågor, som ett stort lagförslag
utgör, får man inte ett ordentligt
svar på frågorna. Däremot kan man förfara
på ett annat sätt vid rådgivande
folkomröstning. Där har man ännu inte
kommit så långt som till detaljerade
och utarbetade förslag, utan där gäller
det att ta ställning till en väsentlig princip,
och där tar man alltså fram bara
den frågan och låter folket rösta om
den. Då kan riksdagen och regeringen
få ett råd med anvisning om hur folket
ser på en principfråga, och det är
en sak som varje medborgare kan och
bör ta ställning till.

Sedan gäller det för riksdagen och
regeringen att i sin tur ta ställning till
detta råd. Nu säger man: Skall den enskilde
medborgaren bara få ge ett råd?
Han skall väl ha den suveräna makten?
— Ja, det får medborgaren också, om
resultatet av den rådgivande folkomröstningen
verkligen är ett uttryck för
en stor och samlad opinion, men det är
ju inte alls säkert att det är fallet, ty
det kan hända t. ex. att deltagandet i
folkomröstningen blir mycket litet och
att även majoriteten är mycket knapp.
Då skulle, om det vore beslutande folkomröstning,
kanske ett mindretal av
folket trycka sin prägel på beslutet.
Men om riksdagen och regeringen
bara har fått ett råd genom folkomröstningen,
då kan de ta hänsyn just

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

till om dess resultat verkligen är ett
representativt uttryck för folkets mening,
och man kan vara övertygad därom,
att ifall det verkligen är ett sådant,
då kommer statsmakterna att lyda det
rådet.

På grund av sådana överväganden har
regeringen kommit fram till den slutsatsen,
att man kan vinna det värdefulla
i referenduminstitutet, en ny sida av
folkets arbete i och för sin egen stat,
genom rådgivande folkomröstning. Vi
har kommit till den slutsatsen, att denna
kan medföra praktiskt taget samma
fördelar ur synpunkten av demokratiens
stärkande som den beslutande folkomröstningen
men att den inte medför de
uppenbara olägenheter och svårigheter,
som är förenade med den beslutande
formen. Därför har regeringen stannat
vid den utbyggnad av det rådgivande
institutet, som föreslagits i propositionen,
och det är regeringens förhoppning
att detta institut också kommer att tas i
anspråk.

Det har visserligen visat sig vara
svårt, har jag hört från kommittén, att
få fram lämpliga objekt för folkomröstning.
Detta är i så fall beklagligt, och
jag tror att man skall fortsätta försöken
att få fram viktiga och angelägna
principfrågor, som skall underställas
det svenska folket. Varför skall man
inskränka sig till sådana ting som höger-
och vänstertrafik eller motbok? Det
bör väl kunna gå bra att rösta om dessa
frågor, men man kan naturligtvis
också få fram andra och mera ingripande
spörsmål. Det finns säkert många
och viktiga principfrågor om samhällets
omdaning, om den ekonomiska
maktens placering i olika sammanhang
— hos samhället eller hos de enskilda
—• som det vore angeläget att få höra
det svenska folkets mening om. Jag hoppas
alltså att den rådgivande folkomröstning,
som riksdagen väl nu kommer
att besluta om, skall komma till
praktisk användning och därigenom

visa sig bli praktisk till gagn för demokratien.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Eftersom denna fråga
nu kommer till ett avgörande hade jag
tänkt säga några ord om den.

Det har ju blivit en ganska märklig
omkastning av hela problemet i denna
sak. Förr var ju frågan om folkomröstning
en stor fråga ute hos det svenska
folket, men den var en förfärligt liten
fråga i den svenska riksdagen. Nu är
det faktiskt helt omvänt. Ute hos folket
spelar denna fråga för närvarande
en mycket obetydlig roll. Jag kan inte
erinra mig att någon enda människa på
något möte som jag har varit med om
under alla dessa år har ställt frågan,
om man skulle utbygga folkomröstningsinstitutet.
Men nu har det i stället
blivit en förfärligt stor fråga i riksdagen.
Om denna fråga skulle göras till
föremål för en närmare sondering skulle
det säkerligen bekräftas, att den
tystnad som man möter ute hos folket
när det gäller denna sak också motsvaras
av en ganska stor likgiltighet.

För arbetarklassen var ju folkomröstningsinstitutet
tidigare en stor sak. Det
spelade på sin tid i arbetaragitationen
en roll nästan jämförlig med generalstrejkspropagandan
mot kriget. Det
framstod om inte som ett universalmedel
så dock som ett viktigt hjälpmedel
för att ta ifrån rikemännen någonting
av deras tidigare makt. I kampen mot
den tusengradiga och senare den fyrtiogradiga
skalan verkade idén om en folkomröstning,
där varje människa skulle
ha en röst, suggerande och inspirerande
på arbetarmassorna. Man hade
den meningen att man genom folkomröstningen
skulle kunna vinna ett ökat
inflytande åtminstone på vissa begränsade
frågor, som kanske också skulle
kunna påverka den allmänna politiska
utvecklingen i stort.

Nu har det socialdemokratiska partiet
börjat tala allt mindre om detta

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

folkomröstningsinstitut. Det finns vä!
kvar i partiprogrammet ännu, såvitt
jag vet, men det är, som jag uppfattar
det åtminstone, mera en läpparnas bekännelse
till en vacker tanke än ett
verkligt djupt känt behov hos socialdemokratiens
ledning att genomföra en
sådan utbyggnad av folkomröstningsinstitutet.
Jag tycker att man skulle säga
rent ut vad som är den djupaste anledningen
därtill. Jag är nämligen på
många sätt överens med socialdemokraterna
om att man bör bromsa i denna
fråga, ty när nu, för att citera MorgonTidningen,
partiet högern-folkpartiet
tagit frågan om folkomröstning på entreprenad,
förstår ju alla vilka orsaker
som ligger därunder. 22 års minoritetsläge
där dessa partier mest tvingats inta
oppositionsställning har väl bibringat
dem uppfattningen, att en beslutande
folkomröstning skulle kunna bli ett
korrektiv till den politik, som det regerande
partiet eller skall vi för ögonblicket
säga de regerande partierna vill
föra. Jag förstår dem verkligen när de
räknar med att vissa fördelar skulle
kunna uppnås genom ett sådant institut,
och jag förstår också att det är på
grund av dessa fördelar, som socialdemokraterna
är mycket ljumma vänner
till en långtgående reform i denna fråga.

Högern och folkpartiet litar främst
till sina oerhörda ekonomiska och propagandistiska
resurser. Vi har visst 85
procent s. k. borgerlig dagspress här i
landet, och vad veckopressen beträffar
är det en ännu mycket högre procent
som är borgerlig. Man ser hur radion
brukas i högerns och folkpartiets tjänst.
Det är ett faktum, även om socialdemokraterna
i radionämnden inte vill
låtsas om det. Man ser på många områden
hur dessa väldiga ekonomiska
och propagandistiska resurser åt högern
och folkpartiet ger ett politiskt inflytande,
som de inte kan skaffa sig på
annat sätt. De har inte kunnat få ett
motsvarande resultat bland väljarna
helt enkelt på grund av det svenska fol6
— Andra kammarens protokoll 195b.

Allmän folkomröstning.

hets mycket klassmässiga inriktning.
Arbetarklassen utgör flertalet av folket
och den är rent instinktmässigt
misstänksam mot högern och folkpartiet
och kan därför inte rösta med dem.

Det är emellertid uppenbart —• där
tror jag att högern och folkpartiet räknar
rätt — att man i vissa enskilda frågor,
som skulle kunna ryckas ut ur det
större sammanhanget, kunde få majoriteter
som, om de fick sin vilja fram,
korrigerade den politiska linjen som
riksdagens flertal och regeringen velat
följa. Jag tror att en konsekvent utbyggnad
av detta folkomröstningsinstitut
indirekt skulle kunna få sådana följder.
Att man sedan från högerns och
folkpartiets sida motiverar sina anspråk
i dessa avseenden med mycket
välljudande demokratiska talessätt är
ju en sak för sig. Man vet hur långt
vederbörande är beredda att gå när det
gäller demokratien. Det visade sig senast
under 1930-talet när man tog ett
steg tillbaka för att återta de eftergifter
i demokratiseringsfrågan som gjorts under
det första världskriget. Då återinfördes
skattestrecket beträffande den
kommunala rösträtten, och det är väl
ingen som tvivlar på att man, om den
politiska utvecklingen hade gått i den
riktning man då räknade med, i dessa
dagar i den svenska riksdagen skulle
ha talat om någonting helt annat än
åtgärder för att utbygga demokratien.

Så ser vi denna fråga i stort. Jag har
till mitt stora nöje hört att herr Håstad
gärna vill stödja sig även på en motion
i frågan, som vi från kommunistiskt
håll framlade någon gång efter
krigsslutet. Om man ser saken formellt
har han rätt, men man bör då
observera att vi ställde frågan om folkomröstningen
såsom en detalj i förslaget
om en allmän utbyggnad av demokratien,
som bl. a. skulle syfta till att
beröva rikemännen det monopol de har
över propagandaresurserna och skapa
en verklig jämlikhet på detta område.
Om man kunde åstadkomma en sådan
Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

jämlikhet anser jag att folkomröstningsinstitutet
skulle kunna spela en
verkligt progressiv roll. Jag tycker att
högerns och folkpartiets i reservationen
framförda förslag att möjliggöra
för 23 procent av riksdagens ledamöter
att korrigera beslut som följaktligen
fattas av 77 procent av riksdagens ledamöter,
är en så monstruös tanke, att
det skulle vara mycket svårt att verkligen
mobilisera demokratiska argument
för att åstadkomma sådana resultat,
ty ytterst hänger det ändå på vart
man skulle kunna komma med en sådan
reformering.

Herr talman! Jag vill kort och gott
deklarera, att jag och mina meningsfränder
ämnar rösta med utskottsmajoriteten
i denna fråga. Yi anser det
ganska orimligt att riksdagen i dag
skulle fatta ett beslut om rådgivande
folkomröstning, som sedan skulle bli
föremål för grundlagsenlig behandling,
och att man därefter skulle skicka ut
till folkomröstning frågan om en beslutande
folkomröstning. Ett sådant
handlingssätt lär knappast vara ägnat
att stärka riksdagens anseende hos det
svenska folket.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag kommer
att framställa yrkande om avslag både
på Kungl. Maj:ts och utskottets förslag,
skall jag be att få säga några ord.

Herr Hjalmarson har här talat om en
överhet på ett sådant sätt, att det verkade
som om han inte lagt märke till
att den regering och riksdag, som nu
sitter, är valda av svenska folket i fria
val. Jag tycker inte att man på ett nedsättande
sätt skall tala om en överhet,
som ju är ett uttryck för vad svenska
folket i fritt val har givit till känna.

Vidare talade herr Håstad om att de
enskilda människorna ute i landet hade
en känsla av maktlöshet. Ja, herr Hå -

stad, i början av seklet, då det svenska
folket i gemen stod utanför samhället,
då kunde man tala om en sådan maktlöshet,
men i dag, när det svenska folket
inte längre står utanför utan har
flyttat in i fosterlandet Sverige, då är
det fråga om någonting annat, när man
såsom herr Håstad talar om maktlöshet.

Det har också anförts det argumentet,
att man måste ta hänsyn till den
verkliga uppfattningen hos folket och
att folket måste ta ansvaret. Men är det
rimligt att den riksdag, som valts av
svenska folket, och en regering, som
är ett uttryck för vad denna riksdag
önskar, icke skall ta ansvaret, utan i
stället i frågor av synnerlig vikt övervältra
ansvaret på det svenska folket?
Skulle detta vara mera skickat att avge
ett veto, som man kan ta tillbörlig hänsyn
till, än vi som har suttit här i riksdagen
och tagit del av den förberedande
behandlingen av dessa frågor? Eller
är man redo att ge det svenska folket
en orientering om dessa olika frågor,
som gör det möjligt för dem att på kort
tid sätta sig in i dessa?

Jag kan inte heller underlåta att fråga,
om en utbyggnad av omröstningsinstitutet
verkligen är något aktuellt och
något som vore ägnat att skapa större
demokrati, när det ändå finns möjlighet
att gå ut till svenska folket med
vissa spörsmål. Är det inte uttryck för
en primitiv demokrati, när man vill
införa beslutande folkomröstning här i
landet? Efter vad jag kan förstå, beror
det hela på att högern och folkpartiet
nu har en känsla av att man inte kommer
att få makten i den svenska riksdagen,
och därför ser man i detta omröstningsförfarande
en möjlighet till en
borgerlig renässans, som skulle göra det
möjligt för dem att få större inflytande.

Visst är det demokratiskt med omröstningar,
men vi skall också komma
ihåg, att genom en mängd omröstningar
kan man nöta ut demokratien — det
är kanske det som damerna och her -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

rarna på en del håll här önskar skall
bli resultatet.

Jag skulle också vilja säga några ord
om ett par praktiska sidor av saken,
vilka efter vad jag kan finna inte har
berörts i vare sig propositionen eller
utskottsutlåtandet. Är det så, att man
vill ha reda på folkets vilja, måste det
ju vara angeläget att se till, att en viss
del av den svenska valmanskåren verkligen
möter upp vid valurnorna och avger
sitt veto. Men hur skall man hastigt
kunna få fram folk till valurnorna
t. ex. under vintern, då riksdagen är
samlad, och hur skall man då över huvud
taget kunna ge dem den upplysning
som behövs?

När den svenska fackföreningsrörelsen
går till omröstning om ett avtal,
krävs det ju ett visst procentuellt deltagande
för att resultatet av omröstningen
skall tillmätas någon betydelse.
Anser man inom högern och folkpartiet
att detta är felaktigt och att vi i
stället bör återgå till gamla former och
införa ett syndikalistiskt system, som
ständigt skapar oro? Menar man att
svenska folket skall tillfrågas, om de
vill ha den eller den lönen, och så skall
man utan vidare acceptera resultatet?

Tänker man ha allmänna omröstningar
på vardagarna, och skall arbetsgivarna,
stat och kommun då åläggas att
betala kostnaderna för dem som deltar
i omröstningen? Skall staten betala alla
resekostnader — jag tänker då särskilt
på förhållandena i Norrland vintertid?
Det kan ju inte vara meningen att vi
inte skall ställa till förfogande sådana
resurser, att svenska folket skall kunna
komma fram till valurnorna även vintertid.

Vidare skulle jag vilja fråga de borgerliga,
om de i en depressionstid skulle
vara villiga att ställa under allmän
omröstning spörsmålet om en socialisering
av industrien? Jag är säker på att
vi hade fått majoritet, om vi på 30-talet när det fanns så stor arbetslöshet
hade gått ut till folket i frågan om

Allmän folkomröstning''.

att socialisera svenska industrien. Vill
man inom industrien tillämpa industriell
demokrati?

Alla de akademiska frågor, som vi
här diskuterar, hör inte till dem som
verkligen är aktuella ute bland folket.
Dit hör frågan om hur man skall få
medbestämmanderätt inom industrien.
Vill högern och folkpartiet acceptera
att vi i en omröstning avgör hur vi vill
ha det ordnat på det området?

Jag vågar säga att de som ställer förslaget
inte har tänkt igenom frågorna
på ett riktigt och förnuftigt sätt. Högern
har i år motionerat om lägre statsutgifter
och skattelättnader. Hur mycket
skulle då en folkomröstning kosta?
10 miljoner, 50 miljoner eller mera?

Om omröstningsförfarandet skall ha
någon mening och man vill utbygga
det så, som herr Hjalmarson här talade
om, är det väl inte meningen, att
vi skall låta folket uttala sig i en eller
två frågor, utan vi skall låta svenska folket
gå till omröstning oupphörligt i viktiga
saker. Jag skulle önska att man tog
upp frågan om arbetstidsförkortning,
arbetarpensionering eller om försvaret
och en hel del andra frågor som svenska
folket är intresserat av. Men är
svenska folket i en allmän omröstning
— utan tillgång till det material som vi
har här i riksdagen — mera skickat
än svenska riksdagen att bedöma t. ex.
våra försvarsfrågor?

Det har talats om Schweiz i olika
sammanhang. När jag läste om herr Håstads
doktorsdisputation en gång i tiden,
var jag också mycket tjusad av det
schweiziska statsskicket, men sedan jag
på närmare håll fått se resultatet av
denna statsform, som herr Håstad rekommenderar
åt svenska folket, tycker
jag visst att de ekonomiskt starka har
det gott ställt i Schweiz, men Gud bevare
oss för de breda folklagrens villkor.
Så vill inte vi ha det ordnat i det
svenska samhället.

Jag skulle sedan också vilja ha svar
på frågan: Syftar denna aktion till en

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

permanent samregering? Jag förstår att
exempelvis herr Dickson är angelägen
om att vi skall få en sådan regering.
Men även om folket i en fråga »av särskild
vikt» säger ifrån, att det inte vill
vara med om ett regeringsförslag, är
det självfallet, anser jag, att regeringen,
när vi nu har ett parlamentariskt
system, måste avgå. Eftersom vi inte
kan byta regeringen i ett parlamentariskt
system utan att riksdagens sammansättning
ändras, så måste vi gå till
nyval. Låt oss då säga att folket i ett
sådant nyval skulle ge regeringspartierna
förnyat förtroende. Hur skulle herrarna
klara den situationen?

Visst talas det vackert om demokrati
när det passar sig, men när vi saknade
allmän rösträtt, varför var man då inte
med om allmän folkomröstning för att
detta medel skulle komma i svenska
folkets händer?

Naturligtvis kan man använda allmän
folkomröstning. Det har vi sett i
en del andra länder med ända upp till
100 procents deltagande. Men är högern
och andra här i landet villiga att acceptera
dessa omröstningar som ett uttryck
för folkets verkliga vilja?

Jag tror, herr talman, att denna fråga
har väckts utan att den blivit tillbörligt
utredd och att det därför inte är
möjligt att i dagens situation ta ställning
till densamma. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka avslag både
på Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Herr FAST (s):

Herr talman! Med hänsyn till att
middagsrasten skall börja, skall jag inskränka
mig i högsta grad. Herr Lundbergs
kritik riktade sig knappast mot
utskottsutlåtandet utan mot reservationen
om beslutande folkomröstning, ty
enligt utskottets mening är vi inte mogna
att ta steget att införa en sådan. Jag
hänvisar till vad utskottet tidigare utförligt
har skrivit om den saken.

Den rådgivande folkomröstningen anser
jag att vi som är realpolitiker nu

borde samla oss omkring. Man behöver
ju inte ställa upp samma fordringar för
en rådgivande som för en beslutande
folkomröstning, vare sig i fråga om urvalet
av frågor som kan tas upp eller
i fråga om den majoritet av röstberättigade
som måste delta. Svenska folkets
villighet att ta del i en omröstning ger
ju också en anvisning om det värde man
kan tillmäta den rådgivande folkomröstningen.
Detta gör att alla de betänkligheter
som herr Lundberg var inne på
beträffande den rådgivande folkomröstningen
inte är bärande. Vi skall
vara på det klara med att vi som demokrater
är mycket angelägna om att
se till, att man får de bästa möjliga
instrument till demokratiens förfogande.
Jag tror inte att en beslutande folkomröstning
blir ett sådant instrument.
1 verkligheten tror jag att även en rådgivande
omröstning kommer att användas
utomordentligt sparsamt; det
kommer erfarenheten att ge vid handen.
Intet parti vågar helt enkelt beträda
den linjen för ofta och på det sättet
trötta valmanskåren i förväg inför de
allmänna valen. Även om staten tar på
sig en väsentlig del av kostnaderna
kommer det ändå att vila så stora kostnader
på partierna, att de skulle bli
ekonomiskt utarmade om man skulle
använda detta instrument i någon större
utsträckning. Detta gör att jag tycker
att man inte skall visa alltför stor
skuggrädsla när det gäller den rådgivande
folkomröstningen. Därför tycker
jag att den föreslagna procenten, således
den medelväg som utskottet valt,
kan vara rimlig i detta sammanhang.
Utskottet har ju gått en medelväg mellan
oppositionens ståndpunkt å ena
sidan och den ståndpunkt som här
företrädes av utskottets vice ordförande.

Herr talman! Jag vill tillägga några
ord från min egen utgångspunkt. Detta
utskottsutlåtande innebär icke något
löfte, som man sedermera har att infria,
när det gäller frågan att överflytta

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

denna omröstning till det kommunala
fältet — till landstingen eller primärkommunerna.
Därom säges icke ett ord.
Här avses en ändring i grundlagen och
således icke någon ändring i kommunallagarna.
Jag har anledning att säga
detta, herr talman, därför att vi alldeles
nyss har antagit en ny kommunallag.
Där har vi utan några som helst invändningar
från riksdagsoppositionen
tagit bort den sista resten av alla kommunalstämmor
och rådstugor. Det är
klart att om man haft den uppfattningen
att man på det kommunala området
skulle ge folket större möjligheter att
direkt medverka, då skulle man ha bibehållit
kommunalstämmorna och rådstugorna
och lagt vissa ärenden under
deras behörighet. Nu har man utan
några som helst protester avskaffat allt
detta och gått över till det representativa
systemet. Har man gjort detta, så
finns det inte heller något behov och
något utrymme för en sådan här omröstning.
Området som kan komma i
fråga är så pass litet, och medborgarna
har så många medel till förfogande att
direkt göra sitt inflytande gällande även
utanför den valda representationen.
Dessutom är de frågor, som skulle kunna
bli föremål för omröstning, av den
karaktären, att de föga lämpar sig att
kastas ut i den allmänna agitationen.
Jag vill bara ta ett par exempel. Det
råder i regel stora strider om vi skall
bygga sjukhus av den eller den storleken
och var sjukhusen skall förläggas.
Man diskuterar om vi skall bygga en
skola av den eller den storleken och
var den skall förläggas. Att överlämna
sådana frågor till folkets avgörande —
även om det bara skulle gälla en rådgivande
omröstning — skulle leda till
en oerhörd förvirring. Andra slags överväganden
och andra hänsynstaganden
än som är möjliga vid en folkomröstning
måste här göras.

När jag sagt detta, herr talman, vill
jag bara beträffande den beslutande
folkomröstningen säga, att jag inte trod -

Allmän folkomröstning.

de att denna framstöt var så allvarligt
menad. Jag trodde att det mer var en
lek med ord, när man ville att man till
rådgivande folkomröstning skulle överlämna
frågan om införande av beslutande
folkomröstning. Det tycks dock
inte vara så. Jag unnar oppositionen så
utomordentligt väl att få detta lilla ben
att gnaga på i valrörelsen. Jag kan försäkra
att det inte är mycket kött på
benet — att det inte finns någon resonans
ute bland väljarna i denna fråga.
På den punkten delar jag helt och hållet
den uppfattning som herr Hagberg
i Stockholm gjort sig till talesman för.

Det är en sak som inte fått tillräckligt
utrymme i denna debatt — åtminstone
inte i den del av debatten som jag haft
tillfälle att höra; jag har nämligen inte
varit inne hela tiden. Man har här inte
gjort tillräckligt klart för sig sammanhanget
mellan å ena sidan det styrelsesystem,
som vi för närvarande har, och
det system, i vilket en beslutande folkomröstning
möjligen skulle kunna inpassas.

När vi behandlade konstitutionsutskottets
betänkande angående valsättet
in. m. gav jag uttryck åt den uppfattningen,
att man borde åstadkomma en
vidgad undersökning av hela vårt demokratiska
styrelseskick. Av praktiska
skäl måste jag den gången vika från
min ståndpunkt. Utskottet skrev emellertid
på ett sådant sätt, att statsministern
ansåg sig kunna förklara, att regeringen
var oförhindrad att ta upp frågan
igen, och det kom ingen motsägelse
från utskottets sida.

Skall man ge sig in på folkomröstning,
måste man samtidigt ta upp frågan
om valsättet, första och andra kammarens
ställning i riksdagen och en
rad andra problem. Det går inte att ensidigt
hålla fast vid att en beslutande
folkomröstning nu snarast skall genomföras,
till på köpet utan att samtidigt
ge upplysning om vilka frågor som
skall behandlas i folkomröstningen, hur
stor procent av valmanskåren som skall

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

deltaga för att omröstningen över huvud
taget skall bli giltig och för att ett
riksdagens beslut skall bli ogiltigt etc.
På så ofullständigt underlag plägar åtminstone
inte denna kammare besluta.
Låt oss först ta det steg, som vi är tämligen
ense om, och sedan se vad som
kommer att ske i fortsättningen!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag måste deklarera, att
jag har aldrig förstått yrkandena på
folkomröstning. Vi har allmänna val,
vid vilka folket väljer riksdagsledamöter
för vissa år, som å folkets vägnar
skall ta ståndpunkt till de frågor som
uppkommer. Fyller inte dessa representanter
det krav som valmännen har
rätt att ställa på dem, kan de ju ersättas
med andra vid nästkommande
val. Vad skall det då tjäna till med en
folkomröstning mitt under mandattiden,
en folkomröstning, där folket förklarar
att det inte vill ha det på det sätt
som riksdagsledamöterna efter grundlig
prövning av frågorna ansett?

Jag har också svårt att förstå skillnaden
mellan rådgivande och beslutande
folkomröstning. Vad skall man
göra, om det blir stor majoritet vid en
rådgivande folkomröstning? Måste man
inte då ta hänsyn till vad denna majoritet
anser? Eller skall man utan vidare
negligera vad flertalet av folket har
ansett om en viss fråga.

Jag kan som sagt inte inse, att vi behöver
ett folkomröstningsinstitut. Jag
ber, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets hemställan.

Herr HÄSTAD (h):

Herr talman! Här har framställts
många frågor till herr Hjalmarson och
mig, bl. a. av herr Lundberg. Skulle vi
ta upp debatt om dem alla, skulle kammaren
få ett långt kvällsplenum. Att
jag avstått från nya anföranden beror

alltså inte på bristande respekt för någon
av ledamöterna. Vi hoppas i stället
att nästa gång referendumfrågan kommer
upp till behandling herr Lundberg
skall uppträda tidigare i debatten, som
då också, hoppas vi, kommer att äga
rum inte i slutet av maj utan tidigare
under vårsessionen, så att spörsmålet
kan bli verkligt grundligt ventilerat.

Det är självklart, att ett referendum,
som herr Fast sade, bör sättas in i sitt
allmänna författningspolitiska sammanhang.
Men det finns intet hinder för
att ta upp frågan till behandling från
den nu gällande grundlagens synpunkt.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att när frågan om en allmän författningsrevision
fördes på tal i motioner
i fjol avvisades dessa såväl av konstitutionsutskottet
som av riksdagens majoritet.

Herr Fast anmärkte för tredje året å
rad på att utredningen inte tagit med
någon minimiprocent av röstande för
avslag vid decisivt referendum. Han
förde härvid fram sakliga synpunkter
som förtjänar beaktande. Jag har tidigare
sagt herr Fast och vill upprepa
det nu att är det bara den saken som
står mellan oss skall vi nog kunna komma
överens.

Erfarenheter från andra håll har visat
att vid ett fakultativt referendum,
alltså referendum som begäres på visst
sätt och vissa villkor, är röstdeltagandet
mycket högt. I Schweiz har detta
varit 65 procent eller nära det genomsnittliga
valdeltagandet. Detsamma har
varit förhållandet i Amerika. Den praktiska
betydelsen av herr Fasts tilläggsregel
är därför knappast så stor, men
vi må gärna diskutera den.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i
avd. A), nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på
förkastande av det av utskottet framlagda
grundlagsändringsförslaget; och
fann herr talmannen den förra propo -

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Nr 23.

sitionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i avdelning
A) i utskottets förevarande utlåtande
nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
det av utskottet framlagda grundlagsändringsförslaget.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i avd. A).

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande den reservation,
som av herr Herlitz m. fl. avgivits under
avd. A), nämligen dels på bifall till
nämnda reservation dels ock på förkastande
av det i reservationen framlagda
grundlagsändringsförslaget; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fast begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
den reservation, som av herr Herlitz
m. fl. avgivits under avdelning A) i
konstitutionsutskottets förevarande utlåtande
nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat

Allmän folkomröstning.

det i denna reservation framlagda
grundlagsändringsförslaget.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 74 ja och 122 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat det
i denna reservation framlagda grundlagsändringsförslaget.

Herr talmannen gav härpå propositioner
i fråga om den av herr Pettersson
i Norregård m. fl. avgivna reservationen,
nämligen dels på bifall till
ifrågavarande reservation dels ock på
förkastande av det i densamma framlagda
grundlagsändringsförslaget; och
fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Norregård begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren förkastar
det grundlagsändringsförslag, som
framlagts i den av hem Pettersson i
Norregård m. fl. vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande reservation.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 fm.

Allmän folkomröstning.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Norregård begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 141 ja och 52 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat det i
nu förevarande reservation framlagda
grundlagsändringsförslaget.

Beträffande avd. B) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Herlitz m. fl. under
denna avdelning avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Håstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan under
avdelning B) i utskottets förevarande
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Herlitz m. fl. under denna
avdelning avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
121 ja och 73 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i avd. B) gjorda hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta sammanträde
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.28.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ I Anläggning

av ett ångkraftverk på västkusten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggning av ett
ångkraftverk på västkusten jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 185 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 19 mars
1954, föreslagit riksdagen besluta att i
enlighet med ett av vattenfallsstyrelsen
framlagt förslag ett ångkraftverk skulle
anläggas i Stenungsund i Bohuslän.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Osvald m. fl. (I: 524)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Gustafson i Göteborg och
Netzén (11:673), i vilka hemställts att
riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts
förevarande proposition i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
skyndsam utredning beträffande möjligheterna
att förlägga ett ångkraftverk till
Bolsten i Bohuslän.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 524
och II: 673, besluta att i enlighet med
vattenfallsstyrelsens förslag en ångkraftstation
skulle anläggas i Stenungsund i
Bohuslän.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar O hlon, Ragnar Persson

och Bergman, fröken Elmén och fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 524 och II: 673, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herr Staxäng, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Ibland brukar man anklaga
vattenfallsstyrelsens folk för att
de med sina kraftverksanläggningar förstör
naturen, och då har hittills vattenfallsstyrelsen
inte utan skäl kunnat säga,
att man ju måste förlägga kraftverken
där vattenfallen finns och att man därför
inte har så stora möjligheter att
välja. Men när det gäller det ångkraftverk,
som nu är projekterat, har vattenfallsstyrelsen
för första gången, i varje
fall på mycket länge, möjlighet att visa,
att man kan ta hänsyn också till andra
synpunkter än de rent tekniska. Denna
chans har man emellertid utnyttjat så
dåligt, att man nu föreslår en placering
av detta ångkraftverk där olägenheterna
ur alla andra synpunkter än de rent
tekniska är de största tänkbara. Jag behöver
inte här rekapitulera denna sak
—- den har varit föremål för diskussion
i ett tidigare sammanhang här i kammaren
— men jag vill i korthet nämna,
att detta ångkraftverk är en mycket stor
anläggning. Den kommer att draga över
200 miljoner kronor i anläggningskostnad.
Man får en viss uppfattning om
storleken på ångkraftverket då man hör,
att om verket drivs med enbart kol,
kommer det att kräva ungefär 200 ton
kol i timmen.

Man vill lägga detta ångkraftverk i

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

Stenungsund, mitt i ett av de allra förnämsta
bad- och rekreationsområden
som finns på liela västkusten, och mitt i
badområdet skall man lägga en oljehamn,
som skall kunna ta emot de allra
nyaste jättetankers på 40 000 ton eller
däröver.

Det är klart att det blivit stor opposition
mot att förlägga en dylik anläggning
på en plats, där den kommer att
åstadkomma så oerhört stora olägenheter.
Markägarna protesterar. Det är
fem jordbrukare som tillsammans bildar
en by av fäderneärvda gårdar, som
de givetvis ogärna vill gå ifrån. Det
finns i Stenungsundstrakten ungefär
16 000 sommargäster, som inte är förtjusta
över att få sina bad- och rekreationsmöjligheter
allvarligt försämrade.
Men det finns också andra intressen.
Svenska naturskyddsföreningen har i
en mycket utförlig remisskrivelse kraftigt
protesterat. Barnkolonierna, som
ligger runt omkring, har vädjat, Göteborgs
stad har avrått från placeringen,
regionplanechefen anser att placeringen
är felaktig, men ingenting hjälper.

Det är inte fråga om vilka små barnkolonier
som helst. Majblommans stora
koloni, som tar emot ungefär 150 barn
om året från tuberkulösa hem vilka utväljs
bland 1 500 majblommekommittéer
runt om i landet, blir praktiskt taget
närmaste granne med det nya ångkraftverket.
Men dessa invändningar viftas
bort. Teknikens ångvält skall gå fram,
även om den skulle krossa en blomsterrabatt.

Om det inte funnes något hållbart
alternativ till denna förläggning i Stenungsund,
hade man till nöds kunnat
förstå den attityd vattenfallsstyrelsen
har intagit. Men vattenfallsstyrelsen har
själv i slutomgången valt mellan Stenungsund
och Bolsten. Den senare platsen
ligger vid Kungälv, också den i
Bohuslän. Dessa två platser tycks ur
teknisk synpunkt vara ungefär likvärdiga.
Stenungsund har vissa företräden,
men å andra sidan har Bolsten också

vissa obestridliga fördelar. Kraftledningarna
får där en kortare sträckning.
Kraftöverföringsförlusterna blir mindre
och man har möjlighet till sötvattenskylning,
vilket är en fördel. Vattenfallsstyrelsen
fann emellertid, när den gjorde
upp sin kalkyl, att Bolsten skulle bli
obetydligt dyrare, och det var denna
faktor som gjorde, att utredningen inom
vattenfallsstyrelsen stannade för att
föreslå stenungsundsförläggningen.

Nu har det emellertid från hamnstyrelsen
i Göteborg framlagts förslag till
en ny utformning av bolstensprojektet,
som skulle kunna bli praktiskt taget lika
billigt som Stenungsund om inte billigare.
Göteborgs stad har begärt en utredning
av detta nya projekt, och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som
tillstyrkt placeringen i Stenungsund, har
dock förutsatt att det vid en utredning
av detta nya alternativ icke kommer
fram andra siffror beträffande kostnaderna
för Bolsten. Någon sådan utredning
har dock icke verkställts, i varje
fall icke redovisats i propositionen. I
stället har vattenfallsstyrelsens folk i sin
iver att till varje pris driva igenom sin
vilja opererat med en hel del löst framkastade
påståenden om stenungsundsprojektets
fördelar.

Alla är emellertid överens om att ur
naturskyddssynpunkt och rekreationssynpunkt
är Bolsten avgjort överlägset
Stenungsund. Det är lågvärdig mark,
som där skulle utnyttjas. Inga naturskyddsvärden
och inga rekreationsplatser
hotas. Den ligger på betryggande avstånd
från bostadsområde. Man får inga
olägenheter av sot och aska eller av
oljespill. Sprängsten och slagg kommer
inte alls att förstöra naturen på samma
sätt som i Stenungsund.

Emellertid sade statsrådet i debatten
i första kammaren i lördags, att kostnadssynpunkten
inte var avgörande utan
andra synpunkter. Det är såvitt jag förstår
dels beredskapssynpunkten, dels
arbetsmarknadssynpunkten. Vad beträffar
beredskapssynpunkten bör man dock

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

komma ihåg, att de två expertmyndigheterna
på detta område, försvarsstaben
och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
har sagt, att båda projekten
är ur denna synpunkt likvärdiga.

När det gäller arbetsmarknads- och
lokaliseringssynpunkten har jag tidigare
i denna kammare framhållit, att det är
mycket angeläget, att vi inte får ett folkminskningsområde
i området Stenungsund-Orust-Tjörn,
och att man därför
måste se till att dit kunna förlägga lämpliga
industrier. Jag anser likväl, att ångkraftverket
inte är någon lämplig anläggning
inom detta område.

Nu kan man också fråga, hur det ligger
till med arbetsmarknadssynpunkterna.
Driftsdirektör Petri har i ett föredrag
i Göteborg i torsdags lämnat vissa
uppgifter i detta hänseende. Statsrådet
Andersson meddelade visserligen i första
kammaren, att han blivit felrefererad
och missförstådd i pressen. Jag skall
därför inte pressa hans synpunkter alltför
hårt, men enligt de rapporter som
har kommit dels från de tidningar som
har refererat honom och dels från åhörare
av föredraget menar driftsdirektören
— jag skall endast nämna de synpunkter
som är gemensamma för nämnda
referat — att vår kraftbalans 1960
skall vara relativt tillfredsställande, att
man alltså inte skulle behöva driva detta
ångkraftverk vid västkusten på samma
sätt som man driver ångkraftverket i
Västerås, utan använda det förstnämnda
bara för att utjämna verkliga dalgångar
— så att säga — i krafttillförseln och
ha en beredskapstid för igångsättande
av kraftverket, som är längre än den
som förekommer i Västerås. Jag kan
inte finna annat än att driftsdirektören
Petri genom sitt uttalande i någon mån
har försvagat de arbetsmarknadspolitiska
skälen härvidlag.

Vad är det nu reservanterna vill? Jo,
reservanterna vill, att innan ett beslut
fattas om förläggningsorten för det nya
ångkraftverket, en opartisk utredning
skall komma till stånd om möjligheter -

na att på ett ekonomiskt och tekniskt
tillfredsställande sätt förlägga ångkraftverket
till Bolsten. Man kan fråga sig:
År det inte en rimlig begäran att, innan
ett beslut fattas i denna viktiga fråga,
de nya synpunkter, som kommit fram
under den tid frågan diskuterats, får
komma med i en ordentlig opartisk utredning? Med

hänvisning till vad jag här sagt
ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag skall inte ett ögonblick
bestrida, att frågan om förläggningen
av den aktuella ångkraftstationen
är komplicerad. Därom vittnar den
debatt som förts i pressen liksom den
som förekommit i kamrarna. Många
faktorer träder in i blickpunkten, när
man skall bedöma den här frågan. Det
är tekniska synpunkter, ekonomiska
och arbetsmarknadsproblem. Därtill
kommer, såsom herr Gustafson i Göteborg
underströk, naturskydds- och rekreationssynpunkter.
Det är, herr talman,
min uppfattning liksom utskottets,
att sistnämnda synpunkter på intet sätt
bör nonchaleras i detta sammanhang.

Herr Gustafson i Göteborg uttalade
att denna fråga inte var tillräckligt utredd.
Jag vill med anledning därav
citera en passus i den motion som han
väckt här i kammaren. Han säger där,
att den kommitté, som utredde frågan
inom vattenfallsstyrelsen, undersökte
ett femtiotal olika förläggningsmöjligheter
och kom fram till två huvudalternativ,
Stenungsund och Bolsten, båda
i Bohuslän. Jag föreställer mig, att vad
herr Gustafson i Göteborg sålunda sagt
i motionen är riktigt. Det tyder på att
det här varit en mycket grundlig och
omfattande utredning. Det tycks också
vara så, att vi är ense åtminstone om
behovet av denna ångkraftstation,
ävensom att den bör byggas som en
bergstation. Vi kan också säga, att vi
är ense om att den bör ligga vid öppet

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

vatten, med hänsyn till det stora behov
av importerat bränsle som här
föreligger.

Jag kan inte riktigt förstå herr Gustafsons
tankegång, när han här säger,
att vattenfallsstyrelsen haft alla möjligheter
till förläggning av denna station,
då man inte var bunden av ett
vattenfall. Men herr Gustafsons egen
motion bestyrker, att efter noggrann
prövning man måst begränsa sig till
dessa två alternativ.

De ifrågasatta huvudalternativen är
alltså Bolsten och Stenungsund, och
Kungl. Maj :t har föreslagit förläggning
till Stenungsund liksom också utskottet.
Jag vill, herr talman, fästa uppmärksamheten
vid en sak, nämligen
att i fråga om det ursprungliga Bolstensalternativet
föreligger inte mindre
än fyra varianter. Av dem återstår
egentligen bara det fjärde, nämligen
den variant, som är framlagd av Göteborgs
hamnstyrelse och som innebär,
att man skall lossa olja i Skarvikshamnen
i Göteborg. Den skall lagras
i ovanjordiska cisterner och därefter
pumpas i oljeledning upp till Bolsten.

I propositionen har framlagts kostnadsberäkningar,
och enligt desamma
skulle stenungsundsförslaget stanna vid
227 miljoner kronor, medan bolstenförslaget
skulle kosta 234 miljoner kronor.
Nu har hamnstyrelsen i Göteborg,
beträffande vad jag kallar fjärde varianten
sagt, att dess förverkligande skulle
kunna ske till en kostnad, som med 3
miljoner kronor understiger stenungsundalternativet.
Vattenfallsstyrelsen
har ingående prövat denna beräkning,
men enligt uppgift från detta verk
skulle bolstenalternativet i den här
föreslagna formen inte bli billigare utan
1,4 miljoner kronor dyrare, än stenungsundalternativet.
Man kanske också
härvidlag bör föra in i bilden en
annan sak, nämligen distributionskostnaden.
Det heter här i en promemoria
som utskottet fått från vattenfallsstyrelsen:
»Om ångkraftverket förlägges

till Stenungsund, erhålles en kraftig
tryckpunkt i nätet och starka ledningsförbindelser
med Trollhättan och 380
kV systemet. Därigenom kan kostnaderna
för nätförstärkningarna för mellersta
och norra Bohuslän reduceras. Besparingen
utgör enligt verkställda beräkningar
ca 1 miljon kronor. Denna
faktor har ej medtagits i den jämförelse
mellan Stenungsund och Bolsten, som
framlagts i den av vattenfallsstyrelsens
kommitté gjorda utredningen.» Därtill
kommer, varom vi alla är ense, att årskostnaderna
blir en halv miljon högre
vid ångkraftstationens förläggning i
Bolsten än i Stenungsund.

Nu vill jag, herr talman, gärna erkänna,
att skillnaden i anläggningskostnad
inte är så betydande att man
enbart med hänsyn därtill kan säga, att
Stenungsund har avgjort företräde.
Men vad som är avgörande, åtminstone
enligt utskottets sätt att se, är de förnämliga
transportförhållanden vi erhåller
vid en förläggning av verket till
Stenungsund. I den frågan har vi yttrande
från länsstyrelsen, som förklarar,
att detta alternativ avgjort är att
föredraga. Jag antar att ingen vill bestrida,
att länsstyrelsen i detta fall har
en verklig sakkunskap. Det är också
så, att det här är fråga om mycket omfattande
transporter av både kol och
olja. Man har under debatten framkastat
den tanken, att det kunde vara onödigt
med koleldning och att man kunde
nöja sig med enbart olja som bränsle.
Vi har emellertid i utskottet fått den
uppfattning, som vi redovisat i utskottsutlåtandet
på s. 14, där det heter, »att
valet mellan olja och kol väsentligen betingas
av den prisrelation dessa båda
bränsleslag uppvisar». Därför tycker vi
att det är välbetänkt att driften inte
grundas enbart på det ena eller det
andra bränsleslaget, utan att man bör
utnyttja båda möjligheterna. Därtill
kommer att det är fördelaktigt med
sameldning av kol och olja vid ett ångkraftverk.
Detta säger sakkunskapen

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

mycket bestämt, och då förutsätter jag
att man har rätt att lita därpå.

Herr Gustafson snuddade också vid
de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna.
Det är klart att man kan anföra
skäl som talar för såväl Bolsten som
Stenungsund. Vi har dock vid vår prövning
av frågan kommit till den slutsatsen,
att övervägande skäl talar för en
förläggning till Stenungsund, om frågan
ses ur arbetsmarknadssynpunkt; man
kanske därvidlag också bör ta hänsyn
till arbetsmarknadssituationen på Orust.
Det är också av intresse att erinra om
att både länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
särskilt framhållit, att det
är av vikt att ångkraftverket förlägges
till det folkminskningsområde, i vars
mitt Stenungsund är beläget. Det är därvidlag
fråga om yttranden från sakkunniga
myndigheter, som vi funnit
värda beaktande.

Här har också införts i bilden beredskapssynpunkten.
Herr Gustafson
irinrade om att såväl försvarsstaben
som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
sagt, att alternativen är
likvärdiga, under förutsättningen nämligen
att det blir bergstationer. Herr
talman! Jag tror jag vågar säga, att när
de yttrandena lämnades förelåg inte
det alternativ som benämnes den fjärde
varianten, och det kanske i viss
mån ger anledning till annan slutsats,
än den herr Gustafson här drog. Nu
kan man ju säga, att det inte är lämpligt
att en lekman uttalar sig om beredskapssynpunkten,
men vi har tilllåtit
oss uttala den meningen, att den
fjärde varianten, det av motionärerna
förordade alternativet »ur beredskapssynpunkt
ter sig mindre framsynt. Den
för kraftstationens drift erforderliga
oljan skulle nämligen, därest detta alternativ
väljes, behöva tillfälligt lagras
i ovan jord befintliga cisterner i Göteborgs
hamn för att därifrån genom en
ca två mil lång ledning transporteras
till förbrukningsorten, vilket onekligen
innebär stora risker i händelse av krig.»

Man har också fört in i resonemanget
frågan om kostnaderna för
markförvärv och skadestånd för de
båda platserna. Jag vill då erinra om
att inga förhandlingar har förts om
den saken, varför man där saknar alla
fasta hållpunkter. Reservanterna har
utgått ifrån att det skulle bli fråga om
mycket omfattande skadeståndskrav.
De har framhållit, att vi här måste
räkna med skadestånd till sådana fastigheter,
som ligger inom en cirkel av
respektive en och tre kilometers radie
med den planerade kraftstationsanläggningen
som mittpunkt. Reservanterna
har beräknat dessa skadestånd till respektive
0,5 och 3,0 miljoner kronor
i Bolsten och 1,3 respektive 10,o miljoner
kronor i Stenungsund. Det kan
emellertid inte bli fråga om skadestånd
och marklösen i den omfattning reservanterna
tänkt sig. Det har, som jag
tidigare erinrat om, inte förts några
förhandlingar i den frågan. Vederbörande
chef i Trollhättan har dock erinrat
om att man har uppskattat ifrågavarande
kostnader till en kvarts miljon
kronor högre i Stenungsund än i
Bolsten. Det har också anförts, att det
inte finns grundad anledning att räkna
med så stora skadeverkningar och så
stort obehag för de kringboende, som
reservanterna har velat göra gällande.
Länsstyrelsen i Göteborg har uttalat
som sin mening, att man inte kan förutsätta
att platsen som rekreationsområde
betraktad blir nämnvärt skadad,
och det tyder ju på att länsstyrelsen
inte räknat med några särskilt omfattande
skadeståndskrav.

Då återstår naturskydds- och rekreationssynpunkterna.
Som jag tidigare
framhållit har vi i utskottet inte på
något sätt velat negligera dem, och
detta har inte heller departementschefen
gjort. Vi har också haft tillfälle att
på ort och ställe studera förhållandena,
och jag skall villigt erkänna, att
om naturskyddssynpunkterna ensamma
skulle vara avgörande eller till över -

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

vägande del avgörande, så skulle jag
kunna gå med på att Bolsten är att
föredra, men vi får ju här väga skilda
faktorer mot varandra. Vi får väl också
vara så ärliga, att vi erkänner att de
tekniska och ekonomiska faktorerna
väger tyngst. Vi har också funnit, att
de farhågor man på sina håll givit uttryck
åt måste betecknas som något
överdrivna.

I detta sammanhang skall man inte
heller bortse ifrån de tekniska möjligheter
vattenfallsverket har att eliminera
olägenheterna från ångkraftverket i
drift. Man kan peka på erfarenheterna
från Västerås stad. Där har man en
stor ångkraftstation, och erfarenheterna
därifrån tyder på, att det inte är
några nämnvärda olägenheter förbundna
med driften där.

Vad sedan frågan om oljespill beträffar
föreligger också goda erfarenheter
från vattenfallsverkets anläggning i
Flaxenvik. Där har det inte hörts några
klagomål, utan man har lyckats eliminera
olägenheterna. Man kan också
förutsätta, att vattenfallsstyrelsen försöker
vidtaga alla möjliga åtgärder för
att eliminera olägenheterna härvidlag.
Det ligger ju i verkets eget intresse.

Härtill kan läggas, att här ifrågavarande
ångkraftverk icke kommer att
drivas året om. Driften skall försiggå
i begränsad omfattning. Enligt sakkunnigas,
bl. a. herr kommunikationsministerns,
uttalande kan man räkna
med att ingen drift skall förekomma
under sommaren, alltså den tid då
Stenungsund i första hand utnyttjas
för rekreationsändamål.

Sedan kan jag inte underlåta att ett
ögonblick snudda vid vad herr Gustafson
i Göteborg anförde beträffande
de beräkningar, som vattenfallsverket
gjort beträffande den fjärde varianten.
Jag tycker inte det är sakligt motiverat
att påstå, att detta alternativ inte har
blivit grundligt prövat och ordentligt
beräknat. Enligt utsago har Göteborgs
representant haft tillfälle att föra myc -

ket ingående överläggningar med vattenfallsverket,
och det har sagts mig
att han därvid inte har haft några
nämnvärda erinringar att göra. Detta
ger ju en helt annan bild än påståendet,
att vattenfallsverket inte har gjort
några grundliga undersökningar och
beräkningar.

Herr talman! Det kan måhända här
tillåtas mig att också vittna något om
erfarenheterna på detta område. Jag
har i statsutskottet, och i synnerhet
dess fjärde avdelning, under många år
haft tillfälle att följa vattenfallsstyrelsens
planer och beräkningar, och jag
har därvid — jag tror också vi är enstämmiga
på den punkten inom utskottet
— kommit till den uppfattningen,
att verkets planer och beräkningar
är utomordentligt väl utarbetade,
grundliga och omfattande. Det vore ju
också mycket underligt, om vattenfallsstyrelsen
mer eller mindre avsiktligt
skulle ha lagt fram icke hållbara
beräkningar i just detta fall. Något sådant
skulle nämligen till syvende og
sidst bli en svår belastning för verket
självt.

Herr Gustafson i Göteborg menade,
att det är ett mycket rimligt krav som
framställts i motionerna och i reservationen,
nämligen att man skall låta
denna fråga bli föremål för en ny utredning.
När vi har prövat detta ärende
i utskottet, har vi emellertid inte
kunnat finna att det har förebringats
sådana skäl, som motiverat att frågan
nu utredes ytterligare. Jag vågar också
understryka, att med hänsyn till kraftbalansens
utveckling är det klokt att
nu gå från ord till handling. Vi har
därför i utskottet avstyrkt motionerna,
och jag vill här, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan, som innebär
ett bifall till Kungl. Maj :ts proposition
i frågan.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag inser att det tjänar
mycket litet till att försöka med fram -

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

gång diskutera med statsutskottets majoritet,
som ordentligt har fångats in
i vattenfallsstyrelsens nät. Att jag har
begärt ordet beror på att bland de myndigheter,
som haft att yttra sig över de
olika alternativen, befinner sig också
hamnstyrelsen i Göteborg. Hamnstyrelsen
hade uppdragit åt hamndirektören
att utreda ett alternativ, som av herr
Malmborg här benämnts »den fjärde
varianten». Jag vågar påstå, att vattenfallsstyrelsen
inte har haft tid att ingående
och grundligt undersöka detta
alternativ, och enligt de medelanden
jag har fått från hamndirektören i Göteborg,
var det en mycket kort överläggning
i spörsmålet.

Den variant, som det här har talats
om, gick ju från början ut på att när
det gällde bolstensalternativet anlägga
en hamn vid Hästevik för att sedan
transportera kolet och oljan upp till
Bolsten. Det var då som hamnstyrelsen
i Göteborg uppdrog åt sin direktör,
Axelsson, att göra en utredning. Han
förordade, att man skulle använda Göteborgs
oljehamn vid Kvillebangården,
varvid ledningar skulle dras till Sävenäs
rangerbangård. Till Ytterby järnvägsstation
skulle en reserv kunna skapas
för ledningen till Sävenäs. Så säger
hamnstyrelsen: »Fördelningen av
anläggningskostnaden för oljeledningen
från Skarvik får bli föremål för förhandlingar
mellan de båda styrelserna».

Vet herr Malmborg om att detta resonemang
förts mellan myndigheterna?
Oljetankers skulle alltså enligt »den
fjärde varianten» landa i Göteborgs
nya oljehamn för att oljan sedan skulle
pumpas upp till Bolsten. Beträffande
kolet skulle man förfara på det sättet,
att man för de fraktfartyg som användes
anlade en kolkaj vid Ellesbo i Göta
älv för att via denna föra kolet upp
till Bolsten. Man skulle även kunna använda
Göteborgs kolhamn och köra
upp kolet med mindre fraktbåtar.

Detta är sålunda det fjärde alternativet.
Utskottet säger, att »det av mo -

tionärerna förordade alternativet ur
beredskapssynpunkt ter sig mindre
framsynt». Oljan skulle nämligen »behöva
tillfälligt lagras i ovan jord befintliga
cisterner i Göteborgs hamn».
Enligt detta resonemang skulle ju Göteborgs
hamn inte ha berg som lämpar
sig för lagring av olja. I verkligheten
har vi väl ganska goda möjligheter att
ordna underjordisk lagring i mycket
stor omfattning. Hamndirektören har uttalat,
och det kan jag vitsorda, att Göteborgs
hamnstyrelse sedan länge förbereder
stora lagringsanläggningar i
berg och att förberedelserna kommit
rätt långt. Vattenfallsstyrelsen torde,
om den så skulle önska, få disponera
en del av desa utrymmen, men enligt
hamndirektören har vattenfallsstyrelsen
inte gjort några förfrågningar angående
en dylik möjlighet.

Det är också ett par andra synpunkter
som jag vill bemöta med anknytning
till hamnstyrelsens yttrande. Utskottet
säger att infartsförhållandena
till Göteborg är sådana, att lotsstyrelsen
ansett att avgörande skäl talar för att
ångkraftverket förlägges till Stenungsund.
Jag har gjort den reflexionen, att
om vattenfallsstyrelsen och lotsstyrelsen
får råda och utskottet lika beredvilligt
som nu följer dem, får vi väl i
Göteborg vara nöjda att de inte flyttar
Göteborgs hamnrörelse till Stenungsund.
Herr Malmborg har alltså
åberopat lotsstyrelsens förord. Jag vill
nämna, att det finns en 150 meter bred
muddrad ränna, som börjar vid Knippelholmarna
och sträcker sig förbi
Skarvikshamnen in genom själva inloppet,
och denna skall inom de närmaste
åren fördjupas till 12 å 13 meter. Det
skulle betyda att vi i Göteborg skulle
vara avstängda från möjligheten att
genom inseglingsrännan taga emot
större fartyg. Men till Göteborgs hamn
har dock de största fartyg gått in som
över huvud taget kunnat angöra en
skandinavisk hamn.

Jag finner det egendomligt att man

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

anser sig behöva brådska på detta sätt
med ett beslut i denna fråga. Häromdagen
— detta har också åberopats av
herr Gustafson i Göteborg —• var en
av vattenfallsstyrelsens tjänstemän i
Göteborg och höll ett föredrag på Chalmers.
Han ansåg att ångkraftverket inte
skulle behöva komma till användning
förrän vart femte år. Vilken av tjänstemännen
i vattenfallsstyrelsen skall
man hysa tilltro till, då de har så delade
meningar? Sätter man i gång ett
miljonbygge av denna omfattning för
att det skall användas blott vart femte
år? Herr Malmborgs anförande har inte
kunnat övertyga mig om någonting
annat än att det hade varit önskvärt,
att vattenfallsstyrelsens utredning kompletterats
på ett mer ingående och övertygande
sätt än som här skett i fråga
om den s. k. fjärde varianten, alltså
det förslag som jag här resonerat om.

Det förslag som framförts från Göteborgs
hamnstyrelse, grundat på hamndirektörens
utredning, anser jag inte
har beaktats, och i den mån styrelsen
har gjort det, har den i alla fall sökt
visa bort det med — som jag här sökt
förklara — missvisande uppgifter. Jag
anser att statsutskottet har ett synnerligen
svagt underlag för sin ståndpunkt,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
återkom till frågan, huruvida vattenfallsstyrelsen
verkligen räknat grundligt
och ingående på den fjärde varianten.
Jag kan inte finna annat än att
det har man gjort. Vi har fått del av
siffrorna och beräkningarna. Herr Nilsson
undrade om jag kunde svara på
frågan, om det förts verkliga resonemang
mellan hanmstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.
På denna direkta fråga
kan jag inte svara annat än att en
representant för hamnstyrelsen haft ingående
samtal med vattenfallsstyrelsen.

Huruvida det förekommit formliga förhandlingar
mellan vederbörande styrelser
får jag erkänna att jag är okunnig
om.

Herr Nilsson i Göteborg menade också
att utskottet har gjort en felaktig
beskrivning när det gäller beredskapssynpunkten.
Vi har talat om att det i
Göteborgs hamn blir en cistern för oljan
belägen ovan jord, medan herr
Nilsson framhöll att det finns stora
möjligheter att i Göteborg lagra olja i
ett bergrum. Det tvivlar jag inte på,
men vi har haft att bedöma frågan från
de utgångspunkter som föreligger. Det
är väl inte rimligt att ta in i bilden
ett ställningstagande till vilka lagringsmöjligheter
som någon gång i en framtid
kan finnas i Göteborg?

Herr Nilsson tyckte tydligen att vi
på något sätt hade kränkt Göteborgs
anseende som hamnstad. Jag är ledsen,
herr talman, om det finns något i utskottets
skrivning eller i mitt anförande
som skulle kunna tolkas så. Jag bara
citerade vad lotsstyrelsen anfört i fråga
om infartsförhållandena. Det är synd
att jag inte har papperet till hands.
Jag lämnade det till en stenograf, jag
kunde annars ha citerat det ordagrant.
Där säges otvetydigt ifrån att alternativ
2, farleden till Stenungsund, är förnämligt.

Ja, nu fick jag, herr talman, med
välvillig assistans av den ärade motionären,
herr Gustafson i Göteborg, papperet
i min hand. Så här lyder uttalandet
i fråga om alternativ 2:

»Till Askeröfjorden leder en farled
för 10 m djupgående fartyg, vilken genom
kompletterad utprickning torde
kunna medgiva passage av fartyg med
ett djupgående av 12 m. Goda angöringsförhållanden,
ishinder endast under
stränga isvintrar, då emellertid isbrytare
håller ränna öppen till Uddevalla,
samt goda ankarplatser och skyddat
läge talar också för anläggande av
ångkraftverket invid nämnda fjord.» ...
»Av vad sålunda anförts torde framgå,

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

att enligt lotsstyrelsens mening den i alternativ
2 föreslagna placeringen av
ångkraftverket avgjort är att föredraga.
»

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad rör möjligheterna
att lagra olja i bergrum anför herr
Malmborg i Skövde att statsutskottet
inte kunnat fästa någon vikt vid denna
detalj, ty det föreligger inte några dylika
bergrum just nu och statsutskottet
har räknat i nuet och inte i framtiden.
Men, herr Malmborg, då vill jag säga,
att ångkraftverket i Stenungsund ju heller
inte är färdigt. Det föreligger heller
inte i nuet utan i framtiden, och det
skulle kanske inte vara otänkbart, att
Göteborgs hamnstyrelse vore färdig med
sina bergrum för oljelagring i Göteborgs
hamn när ångkraftverket i Stenungsund
är färdigställt.

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Denna fråga har inte
oinst på grund av en ganska livlig och
stundom också rätt ovederhäftig tidningspropaganda
väckt stor uppmärksamhet
i vida kretsar. Å ena sidan har
ju ångkraftverkets förläggning en stor
betydelse för den bygd och den kommun
som kan ifrågakomma, å andra
sidan möter här ett storstadsintresse.
Ett företag sådant som ångkraftverket
skapar arbete inom kommunen och ger
kommunen en betydligt ökad skattekraft.
När Stenungsund blev föreslaget
som den ur många synpunkter lämpligaste
platsen för ångkraftverket, var
det helt naturligt att det väckte både
förhoppningar och intresse hos kommunens
invånare. Inte minst kommunens
styresmän såg i detta en möjlighet
att i framtiden ekonomiskt klara
de många och dyrbara projekt som var
dels påbörjade, dels planerade för att
fylla de anspråk som människorna i
våra dagar ställer på samhället. Man
såg således från kommunens sida med
7 —-Andra kammarens protokoll 195b.

ljusa förhoppningar fram mot den tid
då ångkraftverket skulle bli en verklighet
inom kommunen. Men så kom, som
så ofta är fallet när det gäller att förbättra
landsbygdens näringsliv, ett storstadsintresse
som anses vara så viktigt,
att man utan vidare är beredd att offra
dels betydligt ökade penningbelopp för
att få ångkraftverket närmare Göteborg,
dels stenungsundsbefolkningens möjligheter
till förbättrad existens och försörjning.

Man har från göteborgshåll gjort gällande
att staden måste få disponera
Stenungsund som fritidsområde och
badplats för storstadsbefolkningen. Stenungsund
är också en mycket lämplig
plats för sommarvistelse, även om avståndet
till Göteborg är fem mil, vilket
gör att Stenungsund knappast kan
anses vara något fritidsområde för det
arbetande folket i Göteborg. Dessa har
tillgång till bad och friluftsliv på betydligt
närmare håll, då hela kuststräckan
mellan Göteborg och Stenungsund har
utmärkta badplatser.

Herr Gustafson i Göteborg uppgav
antalet sommargäster i Stenungsund till
16 000. Jag kunde inte uppfatta om
herr Gustafson nämnde hur lång tidrymd
denna beräkning omfattade. Jag
har själv sökt att få en uppgift angående
antalet sommargäster i Stenungsund
och har därvid vänt mig till personer
i Stenungsund som bör kunna
bedöma saken. Jag har då fått uppgiften
att sommargästernas antal rör sig
om något i närheten av 5 000 per år.
Nu är det möjligt att herr Gustafsons
siffra omfattade en tidrymd av tre år.
I så fall stämmer den.

Stenungsund har betydelse som rekreationsplats
huvudsakligen för villaägare
och för personer som har råd
att för sin familj hyra en bostad på landet
för några månader. I den mån man
emellertid vill utnyttja Stenungsunds
kommun som fritidsområde har kommunen
över två mil långa stränder, och
de bör ju kunna ge plats för en hel del
ÅT 23.

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

människor, även om en hamnanläggning
för ångkraftverket kommer att
förläggas till detta område.

Man har mycket talat om den stora
skadegörelse som kommer att följa med
ångkraftverkets förläggande till Stenungsund,
men jag tror att de farhågor
man hyst för otrevnad och förstörelse
är i allra högsta grad överdrivna, i
varje fall då det gäller sommargästernas
trevnad. Vattenfallsstyrelsen har ju
ställt i utsikt mycket långtgående åtgärder
för att eliminera de olägenheter
som kan tänkas uppstå, och det är
heller inte meningen, att ångkraftverket
skall vara i gång under sommarmånaderna.
Det är för resten ganska egendomligt
att man från göteborgshåll anser
ångkraftverket vara så hälsofarligt
när det förläggs till Stenungsund medan
Göteborgs gas- och elverksstyrelse
ju föreslagit att samma ångkraftverk
skulle förläggas till Arendal inom Göteborgs
stad. Styrelsen förklarar i sitt
yttrande, att riskerna för nedsmutsning
genom rökgaser från kraftverket är
obetydliga i förhållande till i staden
redan förekommande mängder av rökgaser,
damm etc. Jag skall inte göra
några reflexioner över dessa mot varandra
stridande uppgifter. Personligen
tror jag att Göteborgs gas- och elverksstyrelse
har alldeles rätt och att såväl
riskerna som olägenheterna är rätt
minimala.

Vad som för mig är det viktigaste i
det här fallet är, att det skapas arbetstillfällen
och förtjänstmöjligheter åt
befolkningen i en bygd, där arbetstillfällena
nu är otillräckliga och där folket
måste söka sin utkomst på annat
håll, vilket gör att såväl antalet förvärvsarbetande
människor som den totala
folkmängden minskar. Det går helt
enkelt inte att klara vare sig befolkningens
eller kommunens finanser bara
genom att få ett antal sommarbostäder.
Ofta kostar nog dessa badorter samhället
mer än vad kommunen får in i form
av fastighetsskatt för villorna och som -

marstugorna. Jag är för min del mycket
tacksam mot departementschefen
och mot utskottsmajoriteten för att man
inte har låtit sig påverkas av mer eller
mindre ovidkommande påtryckningar,
utan har följt det förslag som de ansvariga
myndigheterna här har framlagt
och som jag hoppas att riksdagen
också kommer att bifalla.

Jag vill emellertid understryka en
sak. Det finns här några fastighetsägare
— jordbrukare och andra — som
kommer att speciellt beröras av detta.
Det finns de som kommer att få lämna
sina hem för att bereda plats åt det
planerade ångkraftverket. Det är dessa
som får vidkännas verkliga olägenheter,
och för dem kommer givetvis vissa
svårigheter av olika slag att uppstå.
Detta är nu ofrånkomligt, men dessa
fastighetsägare bör dock i rättvisans
namn i görligaste mån hållas fullt ekonomiskt
skadeslösa för de olägenheter
som kommer att uppstå för dem.

Jag skall inskränka mig till detta,
herr talman, och ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Då man tar del av den
omsorg som stenungsundsförslagets
motståndare lägger i dagen för att på
guldvåg väga alla synpunkter mot varandra
på det att det allmänna inte må
investera ett enda öre mer än vad rätt
och skäligt är, så borde man väl egentligen
bli varm om hjärtat. Om jag i alla
fall är en smula skeptisk inför denna
omsorg om de statliga investeringarna
så beror det på att jag bär erfarenheter
från andra områden, där göteborgsintressena
ingalunda drar sig för att gå
till strids lika frejdigt för att det allmänna
skall investera miljoner för att
tillgodose just Göteborg och bl. a. Göteborgs
fritidsproblem.

Vad den rent tekniska utformningen
av denna anläggning beträffar är ju det
senast framkomna alternativet förknippat
med anläggande av en kolhamn vid

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

Ellesbo, kompletterad med en linbana
från Ellesbo ned till Bolsten.

Det kan i detta sammanhang förtjäna
att erinras att anläggande av en hängfärja
för trafik över Göta älv just i
trakten av Ellesbo har varit ifrågasatt
men att detta förslag har av vissa anledningar
avförts från diskussionen.
Bl. a. ansågs det inte lämpligt just med
hänsyn till kulturminnesvården och naturskyddet,
och jag ifrågasätter om anläggandet
av en linbana ifrån denna
trakt till Bolsten skulle bli nämnvärt
bättre.

Att jag begärde ordet berodde närmast
på att jag ville med några siffror
belysa arbetsmarknadssituationen i
stenungsundsområdet. Det är allbekant
att göteborgsregionen kännetecknas av
expansion i befolkningsutvecklingen,
och kungälvstrakten är intet undantag
från denna befolkningsexpansion. Då
man kommer upp till stenungsundstrakten
möter man utpräglad avfolkning,
icke minst, såsom utskottets talesman
här nyss påpekade, vad gäller Orust.

Jag skall inte trötta med några långa
exempel på denna avfolkning. Jag skall
inskränka mig till den upplysningen,
att Orust den 1 januari 1930 hade 14 079
invånare, medan befolkningsantalet den
1 januari 1953 var 10 652 och under
1953 sjönk ytterligare med mellan, om
jag minns rätt, 100 och 200 personer.
Orust är en typisk undersysselsättningsort.
Orsaken till folkminskningen är givetvis
den brist på sysselsättning som
tvingar folk att flytta ut och söka sin
utkomst på andra håll. Man har i denna
trakt med stort intresse tagit del av
förslaget om förläggandet av kraftverket
till Stenungsund, icke minst därför
att man hoppas att denna statliga investering
skall ge upphov till andra investeringar,
såväl enskilda som kanske
också allmänna.

Frågan om naturskyddet har också
berörts här i diskussionen. Jag vill
endast tillägga, att det är väl i all rimlighets
namn den bofasta befolkningens

synpunkter som bör vara avgörande
och inte den uppfattning som hyses av
dem som är mantalsskrivna på flera
mils avstånd från Stenungsund. Jag är
så intresserad som någon av att naturen
skyddas, men skall naturskyddslagen
användas som ett slagträ i händerna
på storstädernas befolkning för att
eliminera obehagliga konkurrenter om
de statliga investeringarna, då har tilllämpningen
av denna lag drivits in i
det absurda, och då får nog lagen tas
under ny omprövning. Det är dock inte
meningen att en naturskyddslag skall
kunna användas i sådana syften.

Med dessa rent allmänna synpunkter
på den föreliggande frågan ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Johansson i Torp här sagt om naturskyddet
vill jag erinra om 1 § naturskyddslagen,
som lyder på följande
sätt: »Naturen utgör en nationell tillgång,
som skall skyddas och vårdas.
Envar bör i sitt umgänge med naturen
visa varsamhet, så att onödig skada ej
uppkommer.» Vi menar att det genom
en förläggning till Stenungsund skulle
uppkomma onödig skada, då det finns
möjlighet att förlägga kraftverket till
Bolsten, där icke någon skada ur naturskyddssynpunkt
uppkommer.

Herr Johansson i Torp sade också
att naturskyddslagen här användes i
storstädernas intressen för att konkurrera
om investeringar. Det var en nyhet,
herr Johansson, att Kungälv med
sina 5 000 invånare är en storstad. Jag
vill nämligen fästa uppmärksamheten
på att vid en förläggning till Bolsten
skulle ångkraftverket ligga inom Kungälvs
område.

När det gäller det yttrande av lotsstyrelsen,
som herr Malmborg med stor

100 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

aplomb här läste upp, vill jag bara påpeka
att då lotsstyrelsen tog ställning
till frågan förelåg icke den fjärde varianten.
Det framgår tydligt av att man
talar om att det skulle förläggas en
hamn intill Göteborgs stads blivande
uthamn vid Älvsborgsfjorden. Att över
huvud taget göra gällande att man inte
skulle kunna ta upp oljetankfartyg till
Göteborg är att bevisa för mycket, en
sak som vattenfallsstyrelsen här gjort
i flera avseenden.

Vad sedan gäller beredskapssynpunkterna
vill jag erinra om att alternativet
med oljetransport i pipelines fanns
angivet i förslaget, när riksnämnden
för ekonomisk beredskap och försvarsstaben
uttalade sig därom.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag vill med några ord
beröra de synpunkter som varit avgörande
för mitt ställningstagande. Det
faller av sig självt att några lokala
intressen därvidlag inte har spelat in.
Låt mig emellertid först fastslå ett par
saker, varom alla är ense eller i varje
fall tycks vara ense, nämligen för det
första att det är nödvändigt med en utbyggnad
av ångkraftverken i vårt land,
och för det andra att det med hänsyn
till distributionsförhållandena är lämpligt
att ångkraftverken förlägges till
Västsverige.

I det anförande, som herr Nilsson i
Göteborg här höll, framskymtade emellertid
den tanken, att det kanske inte
över huvud taget var nödvändigt med
denna utbyggnad av ångkraftverken,
och herr Gustafson i Göteborg ifrågasatte,
huruvida ångkraftverken var behövliga
mer än vart femte år — han
stödde sig därvid på ett uttalande som
överingenjör Petri gjort i ett föredrag
i Göteborg. Jag vet inte, om torråren är
några periodiskt återkommande företeelser,
men det är självklart att ett ångkraftverk
kommer till sin fulla rätt
först under torrår; det är ju också
detta som är meningen. Men å andra

sidan är det även under vad vi kallar
normala vattenföringsår nödvändigt
med ångkraftverk för att kapa topparna
när det gäller efterfrågan på elektrisk
kraft. Det är inte mer än en månad
sedan vårt land på grund av den
försenade vårfloden måste köpa kraft
från de danska ångkraftverken. Vi har
även fått kraft från Gotland över den
nya kabel, som bär utlagts för att leverera
kraft dit.

Vidare är vi ense om att ångkraftverket
av beredskapsskäl skall förläggas i
ett bergrum. Om detta ångkraftverk
hade kunnat få karaktären av en öppen
markstation, borde det enligt min mening
ha lagts i omedelbar närhet av
Göteborg. När detta nu inte är möjligt,
har vattenfallsstyrelsen i Göteborgs omgivningar
sökt den plats som var mest
lämplig under förutsättning att ångkraftverket
skulle förläggas i ett bergrum.
Då det här talas om att utredningarna
inte är tillräckliga för att bedöma
frågan, kan man erinra om att
utredningarna har pågått sedan 1947
och att åtminstone fem sex platser är
grundligt undersökta med avseende på
lämpligheten för en förläggning av
kraftverket. Till slut har man stått inför
valet mellan två platser: Bolsten
och Stenungsund, Bolsten med sina varianter.

Jag skall inte syna den fjärde varianten
så noga i sömmarna. Det har andra
talare förut gjort. Jag förstår mycket
väl att Göteborg är intresserat. Det
framgår av en del representanters ställningstaganden.
När man gör gällande
att den fjärde varianten inte skulle vara
tillräckligt utredd, kan jag liksom ordföranden
i fjärde avdelningen erinra
om att vattenfallsstyrelsen har utrett
frågan och utfört beräkningar över vad
det skulle kosta. Dessa beräkningar är
också, såvitt jag vet, godkända av Göteborgs
hamnmyndigheter. Beräkningarna
visar att denna fjärde variant blir
billigare i anläggning, men att årskostnaden
icke blir billigare. Det kommer

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 101

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

att röra sig om en årskostnad på en
halv miljon mera än vid en förläggning
till Stenungsund. Förslaget om ångkraftverkets
förläggning till Stenungsund
är också tillstyrkt av byggnadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen,
och jag tror också man kan
säga fiskeristyrelsen. Jag vill påpeka
för herr Nilsson i Göteborg att det är
rätt många myndigheter som har fastnat
i vattenfallsstyrelsens garn. Nu säger
herr Nilsson att man tänker utvidga
de bergrum som redan finns i
Göteborg, så att man får fler förvaringsrum
för olja och inte behöver en
cistern ovan mark. För all del, det hjälper
ju upp förhållandena något, men det
är inte säkert att det hjälper upp de
ekonomiska kalkylerna, ty bergrummet
kostar något också.

Avgörande för mig har faktiskt varit
beredskapsskälen. Detta ångkraftverk
kostar mellan 30 och 35 miljoner
mera därför att det läggs i bergrum.
När nu så många miljoner läggs ner för
att tillgodose försvarsintresset bör man
också lägga verket på en plats, som
även i övrigt är lämplig ur beredskapssynpunkt.
I det avseendet är Stenungsund
väsentligt fördelaktigare än
Bolsten och andra föreslagna orter.

Jag är litet överraskad av att herr
Gustafson i Göteborg utan vidare yrkade
bifall till reservationen. Enligt reservationen
skall regeringen avgöra saken.
Det innebär ett mycket stort förtroende
för den sittande regeringen.
När statsutskottets majoritet inte följer
reservanternas förslag, är det inte
därför att vi har mindre förtroende för
regeringen utan därför att vi anser, att
riksdagen själv skall besluta i frågan.
Regeringen har här lämnat ett förslag.
Kommunikationsministern vill att
riksdagen skall uttala sig i princip beträffande
de förslag han har lagt fram.
Det är det vi bör göra. Jag tror inte att
kommunikationsministern är så vidare
glad att få frågan tillbaka för ny ut -

redning även med förtroende att själv
få avgöra den.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i expertdiskussionen om ångkraftverket.
En punkt jag vill beröra är
bränslefrågan. Det skulle vara mycket
olyckligt om man byggde ett så stort
kraftverk för ett enda slags bränsle, och
särskilt olyckligt skulle det vara att
bygga det enbart för olja. Det rör sig
om ett företag på mycket lång sikt, och
jag har den uppfattningen, att oljemarknaden
tillhör de mera labila av de
ekonomiska företeelserna.

Vad beträffar diskussionen mellan de
två alternativen kommer experterna i
vattenfallsstyrelsen och Göteborg så
nära varandra i sina uttalanden, att
för min del lokaliseringssynpunkterna
blir avgörande. Det är riktigt, som här
har sagts, att Stenungsund är centrum
i ett folkminskningsområde. Det finns
en stad på vardera sidan som drar till
sig folk därifrån, och det skulle vara
olyckligt, om statsmakterna inte tillmätte
det stor betydelse vid bestämmandet
av förläggningen av ett så stort
företag. För mig personligen väger den
synpunkten mycket tungt, medan de
marginalposter som diskuteras inte kan
bli avgörande för mitt ståndpunktstagande.

Herr Carlsson i Bakeröd nämnde, att
några jordbrukare och fastighetsägare
kommer att få känning av förläggningen
till Stenungsund, kanske mista sina
gårdar. Frågan i sin helhet är enligt
min mening för stor för att man skulle
kunna låta en sådan sak bli avgörande,
men å andra sidan vill jag uttala den
förhoppningen, att man vid uppgörelsen
med dessa människor ser till att de
blir ordentligt kompenserade så långt
det kan ske med pengar — för dem gäller
det ju mera än pengar, det rör sig

102 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

i en del fall t. ex. om gamla släktgårdar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Synpunkter för och
emot Stenungsund har nu framförts,
och de som lyssnat till debatten har
säkert känt igen dem. Jag skulle emellertid
vilja framhålla ett par saker.

Beredskapsskälen är som herr Andersson
i Malmö påpekade mycket viktiga.
Ångkraftverket förlägges i berg till
en stor merkostnad. Då kan man inte
därefter för tillförseln av kol och olja
göra sig beroende av en hamn, som
under avspärrning eller krig kan bli
särskilt utsatt. Oljan måste enligt det
här alternativet föras i en pipeline,
som ligger öppen, några mil upp till
Bolstensområdet, och kolbåtarna måste
lastas om i Göteborgs hamn. Man bör
undvika sådant. Det är inte fråga om
att Göteborgs hamn inte skulle kunna
dra till sig olja eller att man inte i
fredstid där skulle kunna bygga i berg
och lagra olja, utan det gäller att över
huvud taget undvika de stora hamnarna
och i stället ta ett område, där man
utan någon större kostnad kan få en
naturlig hamn. Om man förlägger ångkraftverket
till Stenungsund, får man
hamnen direkt intill ångkraftverket.

Herrar Gustafson i Göteborg och
Nilsson i Göteborg drog fram ett anförande,
som driftdirektör Petri höll
i Göteborg i förra veckan och som
väckt en viss uppmärksamhet. Han
skulle nämligen enligt tidningsreferaten
ha sagt, att verket bara skulle köras
700—800 timmar om året vart femte
år. Jag har vid ett personligt samtal
med honom fått veta, att vad han i sitt
anförande i Göteborg erinrade om var
att vi endast vart femte år behöver använda
ångkraftverkets maximala kraft,
som rör sig om cirka 3 000 timmar om
året, men att den normala årsproduk -

tionen beräknas bli 700—800 timmar
om året.

Vad beträffar arbetskraften kommer
det att bli fast anställd personal vid
kraftverket oberoende av hur stor årsdriften
är. Vattenfallsstyrelsen kommer
att anordna supplementär verksamhet
för denna personal, som här kommer
att bli omkring 150 personer.

Här har sagts, att vi förstör ett viktigt
rekreationsområde. Hade det varit
så, skulle jag emellertid inte ha lagt
fram propositionen. Jag har blivit övertygad
om att man inte fördärvar badmöjligheterna
på någon del av området.
Vi har också goda erfarenheter
från andra platser, där det finns liknande
ångkraftverk. I Västerås finns
t. ex. ett sådant av betydande storlek
mitt i staden. Där finns sjukhus och
sanatorier inom en radie av en kilometer
från kraftverket. Vi har skriftliga
intyg från överläkarna på dessa
sjukhus om att patienterna, som delvis
ligger ute, inte haft något obehag av
kraftverket.

Sedan man väl blivit övertygad om
att området inte skadas, råder ingen
tvekan om att det ur arbetsmarknadsoch
beredskapssynpunkt är det enda
riktiga att förlägga kraftverket till
Stenungsund. Alla statliga myndigheter,
som yttrat sig över förslaget, har också
tillstyrkt detta. Göteborgs hamnstyrelse
har, som vi har hört, en annan mening.
Byggnadsstyrelsen, som i egenskap
av vår högsta planmyndighet just
har att ta hänsyn till att rekreationsområden
inte fördärvas, anser att vattenfallsstyrelsens
planerade åtgärder
kommer att vara tillräckliga.

Jag är alltså övertygad om, herr talman,
att en förläggning av ångkraftverket
till Stenungsund är det riktiga.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Då det är stenungsundsanhängarna
som tagit upp den väsentliga
tiden av debatten må det förlåtas
mig att jag ägnar ett par minuter åt att

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 103

Anläggning av ett ångkraftverk på västkusten.

bemöta några argument och framföra
svar på några frågor.

Först vill jag säga att det är sant, att
vi i vår motion menat att man bör ytterligare
pröva hur det kommer att bli
med kolets framtidsmöjligheter men jag
vill säga till herr Svensson i Ljungskile
att i det förslag som kallas fjärde varianten
finns möjligheter till såväl oljetillförsel
som koltillförsel. Det behövs
inte, herr statsråd, att man omlastar
kolbåtarna i Göteborgs hamn. Det skulle
endast behövas när man använder båtar
på över 3 000 ton. Det förekommer
i vissa fall, men det vanliga koltonnaget
kan gå upp till kolhamnen som skulle
läggas vid Ellesbo.

Sedan frågade herr Carlsson i Bakeröd
hur många år jag räknat med när
jag angav antalet sommargäster i stenungsundsområdet.
Han trodde att jag
hade räknat med ungefär tre år. Det
finns en mycket enklare metod än att
springa och fråga varje människa i
Slenungsund. Man kan fråga på postverket
hur många adressater de har på
sommaradresserna i detta område. Detta
har vi gjort och på så sätt fått fram
siffran 16 000 per år.

Sedan säger herr statsrådet — om jag
uppfattade honom rätt — att badmöjligheterna
inte på något sätt kommer
att förstöras genom anläggningen av
oljehamnen. Jag vill erkänna att vattenfallsstyrelsen
i Flaxenvik vidtagit stora
försiktighetsåtgärder. Det är dock en
erfarenhet från oljehamnar världen
runt att hur stränga förbud man än har
så kan man inte helt undvika föroreningar.
Det har även från vattenfallsstyrelsen
under hand sagts att man förstår
att Majblommans koloni, som ligger
alldeles intill denna oljehamn, kan
få stora olägenheter. Jag är inte säker
på att kommunikationsministern är så
pigg på att dyka ner i oljehamnen där
och ta ett »uppfriskande» bad.

På tal om vilka myndigheter som tillstyrkt
eller avstyrkt detta förslag vill
jag påpeka, att Svenska naturskyddsför -

eningen bestämt har protesterat. Detsamma
är fallet med naturskyddsområdet
i Göteborgs och Bohus län samt
länsarkitekten där, likaså regionplancchefen
i göteborgsområdet. Länsstyrelsen
har sagt i sitt yttrande att man
förutsätter att den fjärde varianten blir
föremål för utredning. Vi menar att den
inte har blivit det. Herr Malmborg i
Skövde säger visserligen att det kommit
fram siffror som övertygat utskottet,
men någon ordentlig utredning med
siffror har icke redovisats i propositionen
eller i utlåtandet. Herr Andersson
i Malmö anger att anläggningskostnaderna
för den fjärde varianten blir
lägre än stenungsundsförslaget, men
kommunikationsministern säger i propositionen
att så inte är fallet.

Det sägs vidare att oljan skall gå i
öppen pipeline ett par mil. Jag vill
påpeka att det är fråga om att lägga en
pipeline på 19 kilometer som inte behöver
vara öppen. Två myndigheter
har uttalat sig i detta sammanhang. Det
är riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
samt försvarsstaben. De
finner de två framlagda förläggningsalternativen
likvärdiga ur beredskapssynpunkt.
Det är en sak som man inte
får glömma, eftersom man lägger så
stor vikt vid beredskapssynpunkten i
detta sammanhang.

Vidare sägs det att göteborgsrepresentanten
skulle ha godkänt de utredningar
som gjorts av vattenfallsstyrelsen.
Detta är felaktigt. Han har icke
gjort det, tv han har meddelat mig att
han icke haft någon möjlighet att gå in
i detalj och undersöka vattenfallsstyrelsens
beräkningar. Där skulle det
behövas en ny utredning.

Det har här talats om Göteborgs intressen
och att Göteborg vill försöka få
ångkraftverket. Göteborg har sagt nej
till ångkraftverket med motivering att
det kommer att verka störande på bostadsbyggandet
runt omkring och dessutom
framhållit att den hamn, som

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

104 Nr 23.

Ändrade valperioder för nämndemän.

föreslagits i Hästevik, skulle förstöra
badområdet runt omkring.

När det gäller Västerås har jag varit
där och tittat, och det finns folk som
har obehag av västeråsverket, trots att
det är avsevärt mindre än vad ångkraftverket
i Stenungsund skulle bli.

Herr talman! Jag menar att här ännu
inte föreligger en tillräcklig utredning.
Herr Andersson i Malmö säger
visserligen att vi skall avgöra frågan
definitivt nu. Att yrka bifall till motionen
är nu lönlöst. Jag har då att välja
mellan att nu föreslå ett definitivt avgörande
utan att saken är utredd och
att överlåta åt herr statsrådet att efter
en opartisk utredning med folk även
utanför vattenfallsstyrelsen företa ett
avgörande. Då tvekar jag inte ett ögonblick
utan yrkar bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Ohlon
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 149, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som vid utlåtandet fogats
av herr Ohlon m. fl.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emeltertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 157 ja och 24 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kung!.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Ändrade valperioder för nämndemän.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående ändring av rättegångsbalkens
bestämmelser om valperioder för nämndemän.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att i all korthet anföra några synpunkter
i anledning av den motion jag
har avgivit i denna sak. Jag anser att
det nog hade funnits anledning att ta
hänsyn till de synpukter som jag anfört,
nämligen att fyllnadsval borde ha
skett så att man därefter hade kunnat
välja nya nämndemän för hela och jämna
perioder. Det har visserligen i utskottsutlåtandet
sagts att det skulle finnas
större möjligheter att utse nämndemän
genom personval om man alltid
hade hela sexårsperioder. Jag tror att
man i praktiken tar hänsyn till den
politiska ställningen, i varje fall i de
större städerna, och väljer antal nämndemän
efter den styrka varje politiskt
parti har. Då hade det varit riktigare

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 105

Ändringar i förordningen ang. yrkesmässig automofailtrafik m. m.

att följa den ordning som föreslagits i
motionerna.

När man nu i vissa fall kanske har
ändrat åsikt i förhållande till vad som
framförts både i pressen och på annat
sätt -— även från socialdemokratiskt
håll — förstår jag att man denna gång
inte kan komma närmare frågans lösning.
Men jag utgår från att man kommer
tillbaka, när man finner det olämpligt
att ordna med nämndemansval vid
vart och vartannat sammanträde, som
det förmodligen kommer att bli i varje
fall i en stad av Stockholms storlek.
Även i andra större städer kommer
motsvarande svårigheter att uppstå.

Jag kan ju inte ställa något yrkande,
eftersom jag hade utgått från att utskottet
skulle utarbeta den erforderliga lagtexten,
men jag har i all korthet velat
framföra dessa synpunkter, och jag förmodar
att frågan återkommer.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut m. m., dels ock i
ämnet väckt motion; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14 :o)
och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Ändringar i förordningen ang. yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern
har funnit frågan, huruvida den
som har bil skall mot ersättning få ta
med sig folk som är på väg till arbetsplatsen,
vara så betydelsefull, att han
har tagit upp den utan att avvakta resultatet
av 1953 års trafikutrednings arbete.
Jag tror att kommunikationsministern
har handlat riktigt i denna sak.
Frågan har redan så stor betydelse, att
det finns anledning att ta upp den och
pröva den särskilt. Jag tror nämligen,
som länsstyrelsen i Västernorrlands län
säger, att den nuvarande omfattningen
av den olaga trafiken är så stor, att
man knappast kan vänta sig någon
nämnvärd förändring om trafiken
släpptes helt fri.

Jag anser därför att kommunikationsministern
bär varit litet för försiktig
när han inte har velat lägga fram ett
förslag som går ut på att trafiken ges
fri och att man mot ersättning får ta
med sig arbetskamrater och andra som
är på väg till arbetsplatsen. Jag tror
nämligen som sagt liksom länsstyrelsen
i Västernorrlands län att den olaga trafiken
redan är så stor, att ifrågavarande
trafik knappast kan beräknas bli mycket
större.

Som skäl mot ett slopande av hindren
för denna trafik har man hänvisat till
konkurrensen med de vanliga trafikmedlen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands
län har emellertid även i detta fall
påpekat att man, med hänsyn till den
omfattning trafiken redan har, inte ens
behöver befara att det blir någon ändring
för de trafikmedel som annars
skulle ombesörja denna trafik.

Jag skulle ha önskat, som jag förut
sade, att kommunikationsministern hade
givit denna trafik helt fri, men nu
har han inte velat göra det utan har

106 Nr 23. Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Ändringar i förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m.

föreslagit ett tillståndstvång som skulle
vara enklare än de vanliga tillstånden
att få utöva yrkesmässig trafik. Jag
skulle emellertid tro att denna ordning,
som också utskottet har tillstyrkt, med
ett förenklat tillståndsförfarande inte
kommer att ändra nämnvärt på de nuvarande
förhållandena. Yi har, som jag
förut sade, på detta område en trafik
som är olaglig, men de som utövar den
förstår inte ens själva alltid att den är
olaglig. Jag skulle tro att de inte heller
kommer att förstå, att de skall behöva
söka tillstånd för trafiken, och därför
förmodar jag att det förslag som vi nu
har att behandla knappast kommer att
förändra de nuvarande förhållandena.

Man kommer nog enligt mitt förmenande
ganska snart att finna, att man
återigen måste ta upp denna fråga och
anpassa lagbestämmelserna efter det
verkliga läget och det allmänna rättsmedvetandet
på detta område.

Jag har visserligen intet yrkande att
göra, men jag vill ändå, herr talman,
till sist peka på att utskottet har tillåtit
sig en liten kritik mot kommunikationsministern
när det säger: »Vid den på
tillståndsmyndigheterna ankommande
behovsprövningen bör enligt utskottets
mening främst vara avgörande, om den
ifrågavarande samåkningen framstår
som en praktisk lösning av de berörda
arbetstagarnas reseproblem.»

Jag har uppfattat detta utskottets uttalande
som en liten kritik av kommunikationsministerns
yttrande, att man
skall anpassa tillstånden efter vad som
kan vara lämpligt från de reguljära
kommunikationsmedlens synpunkt och
de praktiska olägenheter det skulle innebära
att anlita dessa kommunikationsmedel.
Jag hoppas därför att kommunikationsministern
och myndigheterna
ser till att det inte blir alltför
stort krångel. I annat fall får detta
beslut ingen betydelse.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Den föregående talaren

har också varit med om att avge en
motion i anledning av denna proposition.
Han har deltagit i utskottets behandling
av frågan, men han har inte
dristat sig att till utskottsutlåtandet närsluta
en reservation i anslutning till
det förslag som avgivits i motionen. Det
kan sålunda inte ligga så stort allvar i
motionärernas förslag, när de redan i
utskottet frånfallit detsamma. Det finns
därför inte mycket att tillägga till vad
den föregående talaren har sagt.

Jag skulle helst ha sett att kommunikationsministern
underlåtit att framlägga
denna proposition och i stället återkommit
längre fram. Vi har nämligen i andra
lagutskottet vid flera tillfällen under
årens lopp haft att behandla motioner,
som har inneburit förslag om detaljändringar
i förordningen om yrkesmässig
trafik. Andra lagutskottet har städse
avstyrkt dem med den tanken, förmodar
jag, att denna förordning snart måste
bli ändrad på sådant sätt, att den
bättre än nu passar för de nuvarande
förhållandena på trafikområdet.

Med dessa ord skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag genom min
interpellation aktualiserat denna fråga
skulle jag bara vilja säga, att vi har
all anledning att tacka kommunikationsministern
för det intresse och det
arbete han nedlagt för att få fram denna
proposition till årets riksdag. Förhållandena
på industriplatserna är olidliga,
och det har inte varit möjligt att
låta denna fråga anstå på sätt herr Nilsson
i Göteborg ansett lämpligt.

Jag vill bara understryka, att jag tror
att det riktigt, att kommunikationsministern
gör sitt bästa för att det skall
bli ett förenklat förfarande med anmälning
till länsstyrelserna, och jag
tror även, att länsstyrelserna skall förstå,
att denna fråga är av den vikt, att

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 107

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel ra. ro.

de också med snabbhet och med gott
mod skall pröva dessa frågor.

Utskottet har även understrukit betydelsen
av att man från de tillståndsgivande
myndigheternas sida skall utnyttja
möjligheterna till ett förenklat
förfarande. Jag tror att herr Königson
kan ha anledning att vara kommunikationsministern
tacksam för att han drivit
fram denna fråga på det sätt han
gjort. Att den inte blivit behandlad på
det sätt som herr Nilsson i Göteborg
fann önskvärt och att han inte tycker
att man skulle ha framlagt propositionen
beror ju på att herr Nilsson i Göteborg
och vi andra kanske har vår kärlek
till olika kommunikationsmedel. Jag
vill bara i det sammanhanget framhålla,
att på landsbygden har vi inga spårvägar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag och förväntar att det skall antagas
av kammaren.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 6.

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 163, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel;

dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen,
antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändrad lydelse

av 34 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
1—5 §§ förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel
lyda på följande sätt:

1 §•

Läkemedel, varå recept utfärdats av
läkare, skall å apotek tillhandahållas
kostnadsfritt eller till nedsatt pris enligt
vad nedan sägs.

Med läkemedel förstås vara, som är
avsedd att vid utvärtes eller invärtes
bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom
eller sjukdomssymptom hos människor.

Med läkare avses den som äger behörighet
att inom riket utöva läkarkonsten.

Rörande kostnadsfritt tillhandahållande
i vissa fall av läkemedel mot
könssjukdomar, skyddsläkemedel åt
kvinnor och barn samt läkemedel åt
kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar,
är särskilt stadgat.

2 §•

Den som är försäkrad jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och som lider
av långvarig och allvarlig sjukdom äger,
där Konungen i fråga om sjukdomen så
bestämt, utan kostnad erhålla läkemedel,
som enligt vad Konungen förordnat
skall tillhandahållas kostnadsfritt
vid sådan sjukdom.

3 §.

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring
vid inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913
(nr 308) är att hänföra till apoteksvara
eller som utan att utgöra apoteksvara
innehåller gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga tre kronor.
Har under en formel förskrivits flera
läkemedel, skall prisnedsättningen avse

108 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

den sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
skall ock gälla den som, utan
att vara försäkrad enligt nämnda lag,
här i riket är i allmän eller enskild
tjänst.

Från prisnedsättning enligt denna
paragraf äger Konungen undantaga
visst läkemedel eller viss grupp av
läkemedel som i första stycket avses.

4 §.

Har apotekare mot recept utlämnat
läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt
eller läkemedel, varom sägs i 3 §,
till nedsatt pris, äger han i den ordning
Konungen bestämmer av den i
lagen om allmän sjukförsäkring avsedda
tillsynsmyndigheten erhålla ersättning
med belopp motsvarande i förra
fallet fastställt försäljningspris och
eljest föreskriven prisnedsättning.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande av
läkemedel enligt denna förordning bestrides
av statsmedel med belopp för
kalenderår motsvarande en krona 15
öre för envar, som vid utgången av det
år kostnaden avser är medlem i allmän
sjukkassa, och i övrigt av de allmänna
centralsjukkassorna i förhållande
till antalet medlemmar vid nämnda
tidpunkt, vilka äro pliktiga att erlägga
sjukförsäkringsavgift enligt lagen om
allmän sjukförsäkring.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat elva i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 483 av herrar Mossberger och
Persson, Ragnar,

nr 484 av herrar Huss och Lundgren,

nr 506 av herrar Huss och Kronstrand,

nr 507 av herr Huss samt

inom andra kammaren
nr 603 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.,

nr 604 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.,

nr 630 av herr von Friesen m. fl.,
nr 631 av herr Persson i Appuna,
nr 632 av herrar Bengtsson i Halmstad
och Bengtsson i Varberg,

nr 646 av herrar Johansson i Västervik
och Almgren samt

nr 647 av fröken Höjer m. fl.

Av motionerna voro följande likalydande,
nämligen I: 483 och II: 632,
1:484 och 11:630 samt 1:506 och
II: 647.

I motionen II: 603 hade hemställts,
»att riksdagen, med godkännande i övrigt
av Kungl. Maj :ts proposition nr
163, måtte besluta om följande ändringar
nämligen:

att 1 §, första stycket, i förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel ges följande lydelse:
''Läkemedel, varå recept utfärdats av
läkare, skall å apotek tillhandahållas
kostnadsfritt’;

att 2—3 §§ utgår ur lagtexten;
att 4 § ges följande lydelse: ''Har apotekare
mot recept utlämnat läkemedel,
som avses i 1 §, äger han i den ordning
Konungen bestämmer av den i
lagen om allmän sjukförsäkring avsedda
tillsynsmyndigheten erhålla ersättning
med belopp motsvarande av priskontrollmyndighet
fastställt försäljningspris’; att

5 § ges följande lydelse: ''Kostnaden
för tillhandahållande av läkemedel
enligt denna förordning bestrides av
statsmedel’; samt slutligen

att riksdagen måtte besluta avslå förslaget
till ändrad lydelse av 34 § i lagen
om allmän sjukförsäkring».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 11:603, 11:604, 11:631
och II: 646 — bifalla förevarande proposition; -

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 109

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

B. att motionerna

1) I: 483 och II: 632,

2) I: 500 och II: 647 samt

3) 1:507

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 484 och II: 630
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundgren och Nils Theodor Larsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att 3 § i förslaget till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel måtte erhålla följande lydelse.

3 §■

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring
vid inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913
(nr 308) är att hänföra till apoteksvara
eller som utan att utgöra apoteksvara
innehåller gift av första klassen,
åtnjuta nedsättning av fastställt pris för
läkemedlet med tre fjärdedelar av det
belopp, varmed priset må överstiga fem
kronor. Har under en formel förskrivits
flera läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda kostnaden. Är
förskrivning avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
skall ock gälla den som, utan att
vara försäkrad enligt nämnda lag, här
i riket är i allmän eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning enligt denna
paragraf äger Konungen undantaga
visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel
som i första stycket avses.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag och en medmotionär
i denna kammare har i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition om läkemedel
väckt en motion. Det är motion
nr 646, i vilken vi föreslår, att den karenstid,
som är föreslagen, skall slopas
och att läkemedlen skall rabatteras
med 50 procent. Jag ber kammarens
ärade ledamöter om ursäkt för att jag
tar tiden i anspråk — jag avser givetvis
dem som är närvarande i kammaren
nu — trots att det inte föreligger någon
reservation av någon av utskottets ärade
ledamöter i motionens syfte — tyvärr
kanske jag får tillägga.

Tyvärr har utskottets ledamöter löpt
dött lopp, när det gällt att komma från
1946 års principbeslut om att läkemedel
skulle rabatteras med 50 procent
utan någon karensavgift. Utskottet har
ju ändå haft större möjlighet att pröva
frågan än socialministern haft, som delvis
varit bunden av de principbeslut,
som fattades föregående år, att läkemedel
skulle rabatteras med två tredjedelar
och att utgiftssumman för denna
läkemedelsreform skulle röra sig om
34 milj. kronor. Utskottet har haft möjlighet
att pröva frågan med hänsyn till,
om jag får vara egoistisk, den motion,
som vi har väckt här i kammaren.

Innan jag går vidare, vill jag säga,
att sjukreformen i det stora hela är en
bra reform och till ovärderlig nytta för
de många och små i samhället, och den
utgör en vidare utbyggnad av den socialpolitiska
verksamhet, som har förts
här i landet, när det gällt att ge skydd
åt människor i olika sammanhang, när
de drabbas av inkomstbortfall.

Efter detta kanske jag kan få säga något
om anledningen till motionen. 80
procent av sjukkassorna har genomfört
läkemedelsförmån. Majoriteten av dessa
rabatteras med 50 procent. Nu säger
man att den högre sjukpenning som
kommer att utgå kompenserar den karensavgift
som kommer att uttagas på
läkemedel. I det stora hela är det väl
så, men man skall inte glömma bort
att det finns de som tillhör de erkända
centralsjukkassorna och som nu har

110 Nr 23. Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

en sjukpenning likvärdig med den som
de kommer att erhålla i den allmänna
sjukförsäkringen. Jag kanske också bör
tillägga: till en högre avgift.

Även de som drabbas av yrkessjukdom
kommer att få en försämring. De
kommer att få vidkännas försämring
därigenom att karenstiden för dem
kommer att tillämpas under samordningstiden,
och dessutom måste de erlägga
karensagift för de läkemedel som
kommer att ordineras för dem, läkemedel
som de tidigare haft helt fritt.

Även för de 25 procent av folkpensionärerna
som tillhört de erkända sjukkassorna
och som haft sina läkemedel
rabatterade — jag vet inte hur många
det är av dem, men jag antar att det
är majoriteten •— kommer denna karensavgift
att te sig obillig.

Det kommer också att uppstå en
accentuerad skillnad mellan dem som
vårdas i den öppna och i den slutna
vården och som tidigare haft läkemedel
rabatterade med 50 procent. Om man
som exempel tar en familjefader, som
vårdas på sjukhus under 14 dagar, och
en annan familjefader som vårdas i
hemmet under samma tid, kommer den
som vårdas på sjukhus i bättre ekonomisk
ställning än den som vårdas i
hemmet. Den som vårdas på sjukhus betalar
3 kronor om dagen. För den som
vårdas i hemmet räcker inte dessa 3
kronor till matkostnaden. Dessutom har
han att betala en fjärdedel av läkarkostnaden.
Han får betala, om han får medicin,
en karensavgift av 3 kronor, innan
han får någon rabatt på läkemedel.

Det kan också inträffa att läkaren inte
bara skriver ut ett läkemedel. Man kan
råka i samma situation som jag för
närvarande, att läkaren skriver ut
två olika mediciner till min pojke och
därjämte en medicin till min fru. Det
gör en karensavgift på 9 kronor. Nu
spelar ju detta ingen roll för mig, eftersom
arvodet för riksdagsmännen har
höjts, men om jag placerar om detta förhållande
på en inkomsttagare med 7 000

kronor om året skall ingen säga mig
att inte denna karensavgift spelar en
viss roll i en förut rätt mager budget.

En hemmafru som vårdas på sjukhus
och som har barn under tio år får en
hempenning på 5 kronor, men vårdas
en annan hemmafru i hemmet och också
har barn under 10 år kommer hon att
få sin grundsjukpenning på 3 kronor,
och det räcker väl fortfarande inte till
maten för dagen. Dessutom kommer den
sistnämnda att få betala en fjärdedel
av läkarkostnaden och får vidkännas
en karensavgift på 3 kronor, innan hon
erhåller någon rabatt på läkemedel.

Jag tycker det är orimligt att man
skapar sådana förhållanden att man
av rent ekonomiska skäl får människor
att söka sig till den slutna vården,
när de kan vårdas i den öppna.

Nu säger utskottet att avgiften icke
får bli för betungande, och det kan
man hålla med utskottet om. Men sedan
balanserar utskottet när det gäller
karensavgiften mellan 3 och 5 kronor.
En karensavgift på 3 kronor menar man
att man kan ta, men man kan inte ta en
karensavgift på 5 kronor, ty då blir den
betungande. Men har inte utskottet räknat
med att man kan komma i sådana
situationer att det skrivs ut flera läkemedel
samtidigt? Då kommer man upp
i en karensavgift för varje läkemedel
av 3 kronor. Skrivs det ut tre mediciner
uppgår karensavgiften till 3 kronor för
varje medicin, och då är man uppe i

9 kronor, innan man får någon rabatt.

Om nu utskottet anser att avgiften

blir betungande, måste då inte utskottet
i konsekvens härmed säga, att den
karensavgift på 3 kronor, vilken skall
erläggas för varje recipe, som skall betalas
samtidigt som den sjuke går miste
om tre dagars arbetsinkomst och får
betala kostnaden för en fjärdedel av
läkararvodet, måste vara ännu mera betungande
än en avgiftsförhöjning om

10 öre i veckan, som det skulle innebära
om karensavgiften slopades.

Högern och folkpartiet hade förra året

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

111

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

var sin motion i fråga om sjukförsäkringsreformen.
I bägge dessa motioner
var man mycket angelägen att framhålla,
att det inte fick ske någon försämring
för dem, som hade likvärdiga eller
bättre förmåner jämfört med dem som
den nya allmänna sjukförsäkringen
skulle ge. Ja, men borde man inte från
både höger- och folkpartihåll vara angelägen
att se till, att inte de förmånerna
försämras för dem, som jag här tidigare
redogjort för.

Nu har man också i detta sammanhang
talat om läkemedelsmissbruk. Jag
tycker att man bör vara mycket försiktig
med detta tal, ty är det på det
sättet att de, som är kommunal- eller
statsanställda eller privatanställda och
som nu bär fria läkemedel, efter de förhandlingar
som förts kommer att få bibehålla
förmånen av fria läkemedel och
inte drabbas av någon karensavgift, så
måste väl detta innebära att man sätter
en moralisk mindervärdighetsstämpel
på de människor, som kommer att
omfattas av den allmänna sjukförsäkringen
och som tidigare haft sina läkemedel
rabatterade med 50 procent men
som nu kommer att påläggas en karensavgift.
Man har från fackföreningshåll
deklarerat, att man inte har något intresse
av att försämra förmånerna för
dem, som har bättre förmåner nu än
vad den allmänna sjukförsäkringen
skulle ge. Borde man inte också på det
motsatta hållet vara angelägen säga, att
man inte heller vill försämra läget för
dem, som haft förmåner likvärdiga med
dem som den allmänna sjukförsäkringen
kan ge. Jag ber ännu en gång att få
understryka, att det givetvis är till en
högre avgift som de haft dessa förmåner,
men man har ju sagt, att man vill
påtaga sig en sådan högre avgift för att
få dessa förmåner.

Jag har, herr talman, inte funnit någon
hållbar motivering för utskottets
förslag att man skall uttaga en karensavgift
på 3 kronor. Visserligen har man
talat om en administrativ lättnad, och

jag skall villigt erkänna, att det sker en
administrativ lättnad om man tar ut
denna karensavgift, eftersom man slipper
granskningen av en del recept. Men
det får väl vägas mot den försämring,
som kan drabba dem, som nu tillhör
de erkända sjukkassorna. Men när det
talas om läkemedelsmissbruk •—- jag
återkommer till den frågan — räknar
man med sådana läkemedel, som är receptbelagda.
Jag ifrågasätter om inte läkemedelsmissbruk
även kan förekomma
i fråga om sådana läkemedel, som inte
är receptbelagda, ett missbruk, som jag
förmodar också kan leda till rätt allvarliga
skador. Om en människa, som själv
plåstrar med en sjukdom och således
inte söker läkare, använder sig av icke
rabatterade läkemedel, kan detta så
småningom leda till att hon inte kommer
till läkare på ett sådant stadium,
att hon kan vårdas i den öppna vården,
vilket tidigare skulle kunnat ske, utan
måste överföras till den slutna vården,
vilket för samhället ställer sig betydligt
dyrare. Jag undrar om man inte i sådana
fall låtit snålheten bedra visheten.

När man talar om restriktivitet för
att förhindra läkemedelsmissbruk, ett
tal som jag för min del inte tror på, så
är det klart att det finns människor,
som utnyttjar de sociala förmånerna på
ett otillbörligt sätt ■— det vill jag inte
förneka — men inte får det vara grundläggande
och inte heller har det varit
grundläggande för de beslut riksdagen
fattat i fråga om olika socialpolitiska
reformer. Restriktiviteten måste väl ändå
anses vara tillräckligt tillgodosedd
med recepttvånget och därmed att den
sjuke får betala 50 procent av läkarkostnaden.

Ja, jag kanske i de fall jag skisserat
målat med grälla färger, men det har
jag gjort för att fästa uppmärksamheten
på det angelägna i att man beaktar en
sak, som jag själv tycker inte är riktig.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till motionen II: 646,
vilken som jag tidigare sagt innebär att

112 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

karensavgiften slopas, att läkemedlen
rabatteras med 50 procent, och att sjukförsäkringsavgiften
ökas med det belopp
som detta kan medföra. Detta innebär
alltså att 3 § i förordningen får
följande lydelse:

»I annat fall som avses i 2 § äger vid
sjukdom den som är försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring vid inköp
av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr
308) är att hänföra till apoteksvara eller
som utan att utgöra apoteksvara innehåller
gift av första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedel
med hälften av kostnaden.

Från prisnedsättning enligt denna paragraf
äger Konungen undantaga visst
läkemedel eller viss grupp av läkemedel
som i första stycket avses.»

Häruti instämde herr Almgren (s)
och fru Eriksson i Ängelholm (s).

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! I samband med denna
fråga har jag väckt en motion, som
gäller karensavgiften, och med anledning
härav ber jag att få ta kammarens
tid i anspråk några minuter. Jag skall
emellertid inte ställa något yrkande.
Eftersom utskottet icke har ansett sig
kunna tillstyrka min motion, anser jag
nämligen detta vara meningslöst.

Vid utformandet av regler för läkemedelsförmån,
anknuten till den allmänna
sjukförsäkringen, har målet varit
dels att utjämna kostnaden för dem
som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom och som därför i princip föreslås
erhålla läkemedel kostnadsfritt,
dels att sänka kostnadsnivån för läkemedel
jämväl för övriga sjuka genom
en direkt å apoteken avdragen rabatt.

I förarbetena till denna läkemedels -

reform har vid flera tillfällen åberopats
en beräknad kostnadsnivå, som icke
fick överstiga 34 miljoner kronor. Utredningsmannens
förslag beräknas medföra
kostnader liggande inom lägst 32
och högst 34,5 miljoner kronor. Socialministern
har i propositionen föreslagit
en karensavgift på 3 kronor istället
för utredningsmannens förslag om 2
kronor. Socialministern har alltså här
höjt karensavgiften, och detta har också
utskottet accepterat. Detta skulle innebära,
att de totala kostnaderna kan reduceras
med cirka 6 miljoner kronor.

Den delvis kostnadsfria läkemedelsförmånen
skall i princip omspänna
samtliga sjukdomsområden. Den anses
böra verka på sådant sätt, att rabatten
får betydelse i första hand för dem, som
har att vidkännas relativt stora läkemedelskostnader.
Samtidigt bör den
verka återhållande, när det gäller läkemedelsmissbruk.
Dessa syften anser
man har tillgodosetts genom att karensavgiften
föreslagits till 3 kronor.

Jag övergår nu till att säga något
om den motion, som jag har väckt. Utredningsmannen
har föreslagit, att om
en läkare för en sjukdom föreskriver
två eller tre läkemedel på samma recept,
så skall karensavgiften baseras
på varje läkemedel för sig. Socialministern
har i propositionen också framhållit,
att karensavgiften skall utgå per
recipe i stället för per recept. Jag har
emellertid i min motion sagt, att det
vore bättre att ha en karensavgift baserad
på varje recept. Det kan nämligen
hända — att som socialstyrelsen i sitt
yttrande har framhållit — att en sjuk
person, som behöver två eller tre mediciner
för sin sjukdom, får vidkännas
en högre kostnad än den som bara behöver
en medicin. Den ökning av kostnaderna,
som ett bifall till min motion
skulle medföra, rör sig om cirka 4 miljoner
kronor, baserat på de beräkningar
som utredningsmannen har gjort. Det
är dock omöjligt att med bestämdhet
säga någonting härom, och även utred -

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 113

ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

Förordning

ningsmannen har ju varit tvungen att
röra sig med antaganden härvidlag.

Utskottet har på s. 21 i förevarande
utlåtande framhållit, att man hyser förståelse
för de i motionen framförda
synpunkterna och sagt, att det skulle
vara förnuftigt med bara ett karensbelopp.
Sedan säger emellertid utskottet,
att en sådan anordning skulle vara besvärlig
ur administrativ synpunkt genom
att ett och samma läkemedel skulle
få olika pris. Det synes mig emellertid
som om de administrativa svårigheterna
tvärtom skulle bli större, om
man tar ut en karensavgift på varje
läkemedel. Det är dock möjligt att jag
har fel på den punkten. Om så är, blir
jag väl snart upplyst härom.

Jag skall inte uppehålla tiden längre
med dessa saker. Om socialministern
sedermera får göra en översyn av dessa
frågor — vilket jag tror kommer att
ske — hoppas jag att statsrådet undersöker
huruvida inte möjligheter föreligger
att genomföra en sådan ordning,
som jag tror är förnuftig, att vi får en
karensavgift per recept. Detta skulle
nämligen eliminera en hel del irritation,
och man skulle då allmänt få större
förståelse för dessa ting. Då vidare
den av mig föreslagna ändringen inte
skulle komma att kosta mer än 4 miljoner
kronor, skulle ju reformen också
trots en eventuell ökning i läkemedelsförbrukningen
hålla sig inom den ram
man tänkt sig, nämligen 34 miljoner
kronor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få hemställa om att socialministern
tar dessa frågor under förnyat övervägande
samt ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Johansson
i Norrköping (s), fru Wallin
(s) och fru Torbrink (s).

Fru NILSSON (k):

Herr talman! När riksdagen nu skall
ta ställning till förslaget om förordning
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
8 — Andra kammarens protokoll 195''r.

läkemedel kan man anlägga samma synpunkter
på frågan, som tidigare framförts
i fråga om sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen.

Vi ger förslaget vår anslutning, men
nu som tidigare framför vi motionsvägen
ändringsförslag, som vi anser
berättigade och som folkets stora flertal
anser vore, om de blev antagna aV
riksdagen, verkliga förbättringar. Den
utformning som förslaget nu har fått
kommer på vissa punkter att framkalla
missräkning och besvikelse, bl. a.
bestämmelserna om vilka läkemedel
som skall bli kostnadsfria. Detta gäller
likaså den snäva gräns man satt
för de läkemedel som skall bli rabatterade.

De kostnadsfria läkemedlen är ju i
stor utsträckning sådana, som redan nu
tillhandahålles kostnadsfritt från landsting
och från kommunernas kassor.
Beträffande läkemedel som skall rabatteras
blir det ju många läkemedel
som inte kommer att innefattas i reformen
—■ jag tänker då särskilt på de
hälsostärkande preparaten, som har så
stor betydelse för exempelvis folkpensionärer,
tbc-sjuka och med dem
jämförliga kategorier. Fn väsentlig försämring
blir det också för de yrkesskadade,
vilket framhölls även när yrkesskadeförsäkringen
diskuterades.

Enligt nu gällande lag för olycksfall
erhåller de skadade kostnadsfritt läkemedel,
oavsett skadans art och varaktighet.
Hädanefter kommer de yrkesskadade
att jämställas med de sjukförsäkrade
och kommer härför att få betala
läkemedel efter samma normer som
dessa. Detta blir för de yrkesskadade
en försämring. Vi föreslår i en motion
att hittills gällande lagstiftning för de
yrkesskadade alltjämt bör gälla, att de
med andra ord kostnadsfritt skall få
läkemedel.

Vad det gäller finansieringen av
denna reform fortsätter man på den
inslagna vägen och föreslår att det hela
skall tillämpas via försäkringar. Här,
Nr 23.

114

Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel in. itc.

liksom vid försäkringarna i övrigt,
kommer de försäkrade att få betala
huvudparten själva och summan kommer
att tagas ut genom betungande avgifter.
Nu liksom när sjukförsäkringen
beslutades föreslår vi, att denna reform
skall helt bestridas av statsmedel. Vi
anser att läkemedel, varå recept utfärdats
av läkare, bör kostnadsfritt erhållas.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till vår motion
nr 603 i andra kammaren.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande har de hörda remissinstanserna
haft olika mening rörande
karensbeloppets storlek. 1953 års läkemedelskommitté
ifrågasätter sålunda,
huruvida inte karensbeloppet borde höjas
till 5 kronor och rabattsatsen till
75 procent, samma tanke som återfinns
i herr Lundgrens reservation. Detta
skulle innebära att de verkligt dyra
läkemedlen rabatterades på ett förmånligare
sätt för de försäkrade. Det gäller
främst de moderna och i många
fall mycket effektiva läkemedlen, som
t. ex. cortison. Dessutom skulle en
höjning av karensbeloppet medföra
avsevärda administrativa fördelar.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den av
herr Lundgren m. fl. avgivna reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Talarna i denna debatt
har varit föredömligt koncentrerade i
sina inlägg och jag skall också försöka
vara det. Det är emellertid ett par inlägg
som ändå föranleder mig att komma
med något av en förklaring.

Herr Persson i Appuna konstaterade,
att regeringen vid sin behandling av
utredningsbetänkandet höjt karensavgiften
från 2 till 3 kronor per läkemedel,
och mot denna bakgrund kom herr

Persson till det resultatet, att man faktiskt
får en marginal i det belopp, som
är anslaget till reformen. Jag tror att
detta är en falsk föreställning. Det är
ju inte hela svenska folket, som tidigare
haft förmånen av fria och rabatterade
läkemedel. Ungefär 60 procent av svenska
folket har varit anslutet till den frivilliga
sjukförsäkringen, medan 40 procent
har stått utanför, och av de 60
procent som varit med är det inte alla,
som via sjukkassan haft tillgång till läkemedelsrabatt.

När nu systemet genom den konstruktion,
som rekommenderas i detta förslag,
går in såsom en obligatorisk del
av sjukförsäkringen, blir klientelets omfattning
av en helt annan storlek än
tidigare. Dessutom bör man bemärka,
att bland de gamla människorna —• för
vilka jag föreställer mig att de hundraprocentigt
rabatterade läkemedlen får
en relativt större betydelse — har vi
en alldeles speciell extra belastning genom
att folkpensionärerna hittills praktiskt
taget har stått utanför den nu tilllämpade
sjukförsäkringen. I fortsättningen
blir det 400 000—500 000 folkpensionärer,
som i rätt stor utsträckning
kommer att kunna begära rabatterade
läkemedel och framför allt de
hundraprocentigt rabatterade läkemedlen;
dessa begagnas ju särskilt vid sjukdomar
som har nära samband med ålderns
sjukdomar och krämpor.

Emot denna bakgrund har vi sagt oss,
att man försiktigtvis bör räkna med
någon marginal när man startar en reform
på ett så oprövat område. Utredningsmannen
föreslog en karensavgift
av 2 kronor per läkemedel. Han bygger
då på ett antagande att läkemedelskonsumtionen
här i landet blir oförändrad.
"Vi bär inte trott på detta när vi utarbetat
förslaget i regeringen. Vi sade
oss, att mot bakgrunden av vad jag
nyss anfört kommer vi att få räkna
med en ökad läkemedelskonsumtion.
Om den konsumtionen inte expanderar
mera än låt mig säga 20 procent, så

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

115

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

är den extra marginalen också uppäten.
Men genom att gå upp i karensbelopp
från 2 till 3 kronor har man skaffat sig
utrymme för en expansion i läkemedelskonsumtionen
på ungefär 20 procent
utan att de ekonomiska kalkylerna behöver
spricka.

En annan reflexion som jag gjort
när jag avlyssnat debattinläggen är den,
att man har i allför stor utsträckning,
föreställer jag mig, sett denna reform
som en helt isolerad företeelse. Det är
den ju inte. Den är en del i det sjukförsäkringsbeslut,
som riksdagen tog förra
året. Att den inte presenterades i sitt
stora sammanhang var ju betingat av att
man ville ha ett principbeslut i första
hand, och sedan behövde man tid för
att utforma detaljerna. Man kan därför
inte bedöma denna läkemedelsform såsom
en isolerad företeelse.

Om jag gör en jämförelse med 1946
års beslut, som herr Johansson i Västervik
betecknade som ett beslut av den
innebörden, att vi icke skulle ha någon
karensavgift alls och att vi skulle ha
till 50 procent rabatterade läkemedel,
så ber jag att få erinra om att detta beslut
också innebar en lägre ersättning i
fråga om läkarkostnadernas täckning,
och sjukpenningen enligt detta beslut
kan ju inte gärna nämnas på samma dag
som den obligatoriska sjukpenningen
enligt 1953 års beslut.

Man kan göra jämförelser med andra
länder och säga, att t. ex. danskarna
har varit generösare. De har läkemedelsrabatter
på 75 procent, och jag tror
inte att de har något karensbelopp, men
de har en obligatorisk sjukpenning på
endast några kronor. Man kan också
säga att engelsmännen varit generösare.
När Aneurin Bevan fick det engelska
parlamentet med på sin sjukförsäkringsreform,
innebar det praktiskt taget helt
fria läkemedel i en utsträckning, som
aldrig varit diskuterade här.

Nu kan vi konstatera — detta sagt
inom parentes — att engelsmännen förtog
sig på kuppen. De håller nu på att

reformera baklänges, vilket är en ganska
otillfredsställande utveckling av en
social reformverksamhet. Men även i
den engelska sjukförsäkringen är ju
sjukpenningbeloppet avgjort lägre än i
vår. Vår sjukpenning utgår med ett belopp
av 12—14 kronor per dag för en
arbetare med vanlig medelinkomst, och
det finns intet land som har tagit en
obligatorisk sjukförsäkring med så hög
sjukpenning som den vi har vågat satsa
på och som riksdagen beslutade under
fjolåret.

Linjen har således varit att lägga
tyngdpunkten på sjukpenningen och på
läkarvårdskostnaderna men vara försiktigare
när det gäller läkemedelsreformen,
det sista framför allt därför att
vi vet så litet om verkningarna i fråga
om konsumtionsökning i ett mera generöst
utarbetat system på läkemedelsreformens
område. Men jag är den förste
att erkänna, att om det visar sig att det
går bra med läkemedelsreformen, om
alltså konsumtionsökningen på läkemedel
håller sig inom de rimliga gränser
som vi har antagit och kanske inte heller
bli så stor, då tror jag nog att det
är eu av de punkter, som vi får se över
när vi framdeles kommer i den belägenheten,
att vi kan förbättra den stora och
mångsidiga socialreform som den obligatoriska
sjukförsäkringen är.

Jag har många gånger understrukit,
och jag underströk det också vid fjolårets
debatt, att ingen reform är färdig
i begynnelsen. Det har vi omvittnat från
praktiskt taget hela det svenska sociala
reformarbetet. Men just på denna punkt
rör man sig på så oprövad mark, att det
är riktigt att vara försiktig initialmässigt.
Och slutligen, ärade kammarledamöter,
se denna reform som ett led i
det stora reformprojekt, som den obligatoriska
sjukförsäkringen utgör!

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är den förste att instämma
i vad socialministern slutade

116 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Förordning’ ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. m.

med, att denna reform självfallet är av
den allra största betydelse för det svenska
folket, och jag tror att man nog är
beredd att instämma i den synpunkten,
att det är bättre att gå försiktigt fram än
att förta sig.

Men det var inte på den punkten
som jag egentligen begärde ordet, utan
det var närmast för att säga något om
de 6 miljonerna. När vi diskuterat dessa
frågor tidigare har vi sagt, att kostnadsramen
för läkemedelsreformen får
inte överstiga 34 miljoner kronor. På
grundval av detta har utredningsmannen
räknat ut hur det hela skulle läggas
upp och kommit fram till att om
vi tar ut en karensavgift på 2 kronor
per läkemedel, skulle vi hålla oss inom
kostnadsramen.

Jag kanske blev missförstådd i mitt
tidigare anförande. Socialministern föreslår
en karensavgift av 3 kronor, beroende
på att det är möjligt att det blir
en ökning av förbrukningen i framtiden,
varvid självfallet dessa 6 miljoner
förbrukas. Men det är genom att göra
det antagandet — även om jag inte alls
är säker på att en ökning av läkemedelsförbrukningen
kommer att ske. Blir det
en ökning av läkemedelsförbrukningen
kommer mina beräkningar självfallet
inte att hålla streck. Men som sagt var,
det är på de antaganden man är tvingad
att göra här som jag har räknat fram
dessa siffror.

Jag vågar nog ha den uppfattningen,
att förbrukningen av läkemedel i fortsättningen
kanske inte kommer att bli
mycket större än den är för närvarande,
därför att, som herr Johansson i
Västervik här har framhållit, det för
närvarande är ganska många som har
läkemedlen rabatterade till 50 procent
utan karensbelopp. För dessa blir det
ju inte någon förbättring, och de kommer
väl inte att öka sin konsumtion.
Men jag tror ändå att det skulle vara
förnuftigt att här komma fram till ett
karensbelopp per recept. Det skulle ta

bort en del av irritationerna som f. n.
finnes.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara be att få
säga ett par saker i anledning av vad
socialministern framhöll.

Jag är i likhet med socialministern
medveten om att detta är en mycket stor
reform, men det finns ett par frågor
som jag icke är överens med socialministern
om.

Socialministern säger att folkpensionärerna
i regel kommer att använda de
hundraprocentigt rabatterade läkemedlen,
de läkemedel alltså som är s. k. livsviktiga.
Men hur kommer det att te sig
på ett apotek, där en folkpensionär från
socialgrupp I kommer in och hämtar
sin medicin, som är livsviktig, gratis,
medan eu annan folkpensionär, som
icke har en sådan kvalificerad sjukdom
och som bara har sin folkpension att
leva på, får betala ett karensbelopp på
3 kronor och bara får den återstående
delen av läkemedelskostnaden rabatterad?
År det någon som förvånar sig över
om den folkpensionären funderar litet
över med vilken vishet denna världen
styres ?

Socialministern berörde också det
principbeslut som fattades år 1946, och
han sade att den sjukpenning som då
fastställdes inte kan jämföras med den
sjukpenning, som kommer att utgå nu
enligt den allmänna sjukförsäkringen.
Ja, det kan jag hålla med om, om man
inte räknar om sjukpenningen från år
1946 efter penningvärdets fali. Det principbeslut
som fattades år 1946 innebar
ju ändå, att det skulle utgå en obligatorisk
sjukpenning på 3 kronor 50 öre.
Dessutom skulle man för hustrun få 2
kronor. Vidare hade den som ville rättighet
att ta en statsunderstödd, frivillig
försäkring med en sjukpenning på 4
kronor 50 öre. 4 kronor 50 öre och 3
kronor 50 öre gör tillsammans 8 kronor.
Med 2 kronor för hustrun blir det 10

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 117

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel ut. m.

kronor, och med två barn skulle vederbörande
få ytterligare en krona. Det
skulle tillsammans göra 11 kronor. Räknar
man om detta belopp efter penningvärdets
fall är jag säker på att den försäkringen
för dem i landet som har
medelinkomster inte hade varit sämre.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att den reform vi nu är beredda att
besluta om är en del av den stora sjukförsäkringsreform,
som vi förra året beslutade.
Jag vill också deklarera att jag
anser att denna del av reformen liksom
den stora sjukförsäkringsreformen är
av mycket stor betydelse för vårt folk.
Utöver vad min medmotionär herr
Johanson i Västervik har sagt vill jag
anföra följande.

När utskottet i sitt utlåtande säger, att
försiktighet bör iakttagas vid utformningen
av rabattsystemet i avvaktan på
praktiska erfarenheter av reformens
verkningar, så låter det kanske rätt förnuftigt,
men man bör inte glömma bort
att det dock finns ganska många kassor
— jag skulle tro flertalet av kassorna
i landet — som redan har 50 procents
rabatt för läkemedel ända ifrån botten,
och man bör väl också tillmäta deras
erfarenheter någon betydelse. Efter vad
jag kan förstå har det inte varit några
dåliga erfarenheter dessa kassor har erhållit
i sin verksamhet.

Norra Smålands erkända sjukkassa,
som jag själv tillhör, har haft denna
läkemedelsrabatt under många år, och
man har endast haft goda erfarenheter
av densamma. Kassan har mycket stor
tillslutning; cirka 72 procent av invånarna
är försäkrade just beträffande
denna del. Utslaget per medlem har
kostnaderna gått till 7: 59 kr. per år.
Detta säger väl i någon mån vad det
rör sig om. Det kan inte gälla mycket
pengar. Vi har i Norra Smålands erkända
centralsjukkassa också många pensionärer,
som belastar denna kassa.

Även om jag håller med socialministern
om att för den händelse vi fick med de
övriga pensionärerna kommer de säkerligen
att belasta kassan mera, eftersom
äldre personer är mera skröpliga och
sjuka än andra medborgare, tror jag inte
att detta behöver på något sätt avskräcka
oss. Det rör sig hela tiden om mycket
små belopp.

Vid det ombudsmöte som Norra Smålands
erkända centralsjukkassa nyligen
avhöll uttalade sig mötet, som består
av representanter för olika politiska
riktningar, enhälligt för att riksdagen
måtte besluta bibehålla 50-procentsrabatten
på läkemedel utan karensbelopp.
Erfarenheterna från dessa kassor bör
väl väga en hel del när det gäller att
bedöma denna sak.

Särskilt de folkpensionärer, som tidigare
tillhörde sjukkassan och haft sjukpenning
men som enligt den nya lagen
icke kan erhålla någon sjukpenning,
kommer ju i ett särskilt dåligt läge då
man samtidigt också försämrar rabatterna
beträffande deras läkemedel. Eller
tänk på våra barnfamiljer, som säkerligen
också kommer att bli ganska hårt
drabbade, för att nu inte nämna de yrkesskadade.
Jag är fullt medveten om
att man beträffande samordningen mellan
yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
får gå med på vissa försämringar.
Det vet vi att man tidigare
fått göra beträffande karensdagar och
dylikt. Men jag kan inte förstå att vi
måste gå med på denna försämring, som
är alldeles onödig. I fortsättningen får
de yrkesskadade under samordningstiden
betala läkemedlen i enlighet med
den reform vi här är beredda att besluta
om. Tidigare fick dessa medlemmar
sina läkemedel helt gratis. Att försämra
reformen därhän, att man lägger
ett karensbelopp i botten, anser jag för
min del vara mindre lyckligt.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i det av hem Johanson i Västervik
framställda yrkandet.

118 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Förordning ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel m. in.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har ställt en direkt fråga till mig såsom
utskottets talesman. Han frågade
vilka administrativa olägenheter utskottet
avsett, då utskottet förklarat sig förorda
en anknytning av karensbeloppet
till antalet recipe i stället för till varje
recept som han föreslagit i sin motion.
Jag tillåter mig att citera vad utskottet
i detta avseende skrivit nederst på s.
21 i utlåtandet:

»Utskottet anser visserligen goda skäl
tala för att endast ett karensbelopp beräknas
för läkemedel, som samtidigt
förskrives för en sjukdom. Emellertid
skulle en sådan anordning även medföra
vissa olägenheter, bl. a. ur administrativ
synpunkt genom att ett och samma
läkemedel skulle få olika pris, beroende
på om det föreskrivits tillsammans
med ett annat läkemedel eller för
sig. Härtill kommer att den skulle medföra
en betydande kostnadsökning. Med
hänsyn till den försiktighet, som utskottet
på ovan anförda skäl ansett böra
iakttagas vid utformningen av läkemedelsreformen,
ansluter sig utskottet därför
till propositionens förslag.»

Här framgår alltså vad vi i detta avseende
ansett det vara administrativa
olägenheter med det förslag herr Persson
har framställt, men vi säger ju i
början av stycket att det finns skäl som
talar för den uppfattning herr Persson
företrätt. Det har tidigare i denna debatt
sagts, att vi är ute på områden som
är rätt okända och att det därför är
skäl i att iakttaga en viss försiktighet.

I de föreliggande utskottsutlåtandet,
herr talman, har utskottet tillstyrkt
Kungl. Maj:ts proposition i ärendet. Jag
hoppas att kammarens ärade ledamöter
inte anser att jag tar för lättvindigt på
uppgiften, om jag vid denna tidpunkt
på dagen endast yrkar bifall till vad utskottet
här har föreslagit.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga

till den ärade talesmannen för utskottet,
att jag självfallet läst vad utskottet
skrivit, men vad utskottet menat har
jag inte fått något svar på.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
utskottets hemställan utom i vad angick
1—5 §§ i förslaget till förordning
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.

Beträffande 1, 2, 4 och 5 §§ i nämnda
förordningsförslag gav herr talmannen
propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till dessa paragrafer
dels ock på bifall i motsvarande
delar till motionen II: 603 av herr Hagberg
i Stockholm in. fl.; och godkände
kammaren utskottets berörda förslag.

Slutligen gav herr talmannen beträffande
3 § i ifrågavarande förordningsförslag
propositioner på l:o) godkännande
av utskottets förslag; 2:o) godkännande
av den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
3:o) godkännande av den
lydelse, som under överläggningen föreslagits
av herr Johanson i Västervik;
samt 4:o) bifall till det av herr Hagberg
i Stockholm m. fl. i motionen
11:603 framställda yrkandet, att paragrafen
skulle utgå; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Ewerlöf begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Johanson i Västervik votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition i den förberedande
voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
antagits den under 3:o)
anmärkta propositionen, efter given var -

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 119

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 3 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till förordning angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
antager den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag till lydelse av paragrafen
som under överläggningen föreslagits
av herr Johanson i Västervik.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 74 ja och
72 nej, varjämte 40 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
3 § i andra lagutskottets förslag till
förordning angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föresla -

Auktorisation för fastighetsmäklare.

gits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertaiet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

§ 7.

Auktorisation för fastighetsmäklare.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklaryrket.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag har till det föreliggande
utskottsutlåtandet fogat en blank
reservation och tillåter mig att i all
korthet motivera, varför jag inte kunnat
acceptera det förslag som utskottet förebragt.

Motionen har varit föremål för remissbehandling.
Remissinstanserna bär,
oavsett om de varit med på det yrkande
som i motionen framförts eller icke,
vitsordat att missförhållanden föreligger
i fråg- om fastighetsmäklaryrkets
handhavande i skilda avseenden. Det
är nu sex och ett halvt år sedan den
frivilliga auktoriseringen lagfästes. Det
har då synts mig vara motiverat med
en förutsättningslös utredning för att
få klarlagt, hurudana förhållandena är
på detta område och om lagstiftningen
motsvarar de förväntningar, som kan
ställas ur medborgarnas synpunkter.

Jag har därför ställt yrkande om en
förutsättningslös utredning, men när
detta yrkande icke kunnat vinna utskottets
gehör har jag nöjt mig med en
blank reservation.

120 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

Jag nöjer mig bär i kammaren med
att på detta sätt markera min uppfattning
och har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 131, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till
Lag

angående fortsalt giltighet av lagen den
30 juni 1913 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete vilken enligt lag den
22 maj 1953 (nr 229) gäller till och med
den 30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1955.

1 samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
sex före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 82 av herr Weiland m. fl.,
nr 150 av herr Bergh m. fl. och nr 345
av herr Ohlon m. fl. samt inom andra
kammaren nr 118 av herr Gustafsson i
Borås m. fl., nr 237 av herr förste vice
talmannen Skoglund m. fl. och nr 376
av herr Ohlin m. fl., dels ock två i anledning
av propositionen väckta motio -

ner, nämligen nr 525 i första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. och nr 670 i
andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl.

I motionerna I: 82 och II: 118, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte förorda att kvoten för
byggnadstillstånd för uppförande av
lokaler för religiösa ändamål för år
1954 Ilöjes från föreslagna 10 miljoner
kronor till 15 miljoner kronor».

I motionerna I: 150 och II: 237, vilka
voro likalydande, hade föreslagits, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att åtgärder
måtte vidtagas för ett sk}mdsamt avskaffande
av byggnadsregleringen; eller,
om detta icke vinner riksdagens
bifall, i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna, att
byggnadsregleringen bör så tillämpas,
att den kyrkliga nybyggnadsverksamheten
får ett väsentligt större utrymme än
för närvarande är fallet».

Motionerna I: 345 och II: 376 — även
de likalydande — utmynnade i en hemställan,
»att riksdagen

1) måtte besluta om fullständig avveckling
av byggnadsregleringens tillståndstvång
med bibehållande under en
övergångsperiod av icke kvantitetsbegränsande,
lokalt meddelade igångsättningsmedgivanden; 2)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om utredning av spörsmålet att
genom ekonomiska stimulanser, byggnadsteknikens
utveckling eller arbetsmarknadspolitiska
överenskommelser
ernå en tillfredsställande lösning av säsongutjämningsproblemet».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag
å motionerna 1:345 och 11:376 bifalla
förevarande proposition;

B. att motionerna I: 150 och II: 237, i
vad de avsåge yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om åtgärder
för avskaffande av byggnadsregleringen,
samt motionerna 1:525 och 11:670

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

121

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att varken motionerna I: 82 och
IT: 118 eller motionerna I: 150 och II:
237, såvitt dessa avsåge höjning av
tillståndskvoten för kyrklig nybyggnadsverksamhet,
måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) (avseende utskottets hemställan
under A och B) av herrar O svald, Nyberg
och Carlsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottet bort under punkterna
A och B hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition och i samband därmed
i anledning av motionerna I: 345
och 11:376 hos Kungl. Maj:t anhålla
dels att åtgärder vidtoges, så att tillståndstvånget
för byggnadsarbete helt
avskaffats senast den 31 december 1954
och därefter under en övergångstid endast
kvarstode befogenheter för vederbörande
myndigheter att bestämma tidpunkten
för byggnadsarbetes påbörjande
och antalet byggnadsarbetare, som
finge sysselsättas däri, dels ock att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
rörande de lämpligaste åtgärderna
för att utan detaljreglering ernå
en tillfredsställande lösning av säsongutjämningsproblemet; B.

att motionerna I: 150 och 11:237,
såvitt avsåge avskaffande av byggnadsregleringen,
samt I: 525 och II: 670 —•
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört
och hemställt — icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) (avseende utskottets hemställan
under A och B) av herr Ebbe Ohlsson
och fru Boman, vilka ansett, att utskottet
bort under punkterna A och B hemställa,

A. att riksdagen med avslag å förevarande
proposition måtte för sin del
antaga följande förslag till

Lag

angående forisatt giltighet av lagen den
30 juni 194-3 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.
Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
22 maj 1953 (nr 229) gäller till och
med den 30 juni 1954, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 december
1954.

B. att motionerna I: 150 och II: 237, såvitt
de avsåge avskaffande av byggnadsregleringen,
ävensom I: 345 och II: 376
samt 1:525 och 11:670 -— i den mån
de icke blivit besvarade genom vad
reservanterna anfört och hemställt —-icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd:

3) (avseende utskottets hemställan
under C) av herrar Ebbe Ohlsson och
Nyberg samt fru Boman och herr Carlsson
i Stockholm, vilka ansett att utskottet
bort under punkten C hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 82 och II: 118 samt I: 150 och II: 237
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en väsentlig höjning av tillståndskvoten
för religiösa ändamål.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Med anledning av att
jag står som motionär i frågan om en
höjning av tillståndskvoten för samlingslokaler
för religiöst ändamål vill
jag säga några ord i denna fråga.

Jag vill allra först erinra om att det
hälsades med den allra största tillfredsställelse,
när möjlighet gavs att reparera
gudstjänstlokaler för upp till 100 000
kronor utan att detta inräknades i kvoten.
Denna möjlighet har flitigt utnyttjats
på frikyrkohåll och även när det
gäller tillsyn av kyrkliga församlingshem.

I fråga om nybyggnader för kyrkligt
ändamål är dock läget högst otillfreds -

122 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

ställande. De profana samlingslokalerna
har tilldelats en byggnadskvot 15
milj. kronor — det är dem väl unnat
och det vare fjärran från mig och andra
att vara avundsjuka på detta. För detta
ändamål hade redovisats byggönskemål
på 74 milj. kronor. För kyrkliga
ändamål upptas i årets kvot 10 milj.
kronor. I denna kvot inkluderas statsoch
frikyrkliga byggen, församlingshem
och krematorier. Som önskemål
har redovisats 89 milj. kronor. Enligt
de upplysningar jag har fått borde
önskemålssiffran vara större, enär alla
behov av nybyggen inte redovisats från
kyrkligt håll, detta på grund av att man
från vederbörande myndigheter ofta
fått det beskedet, att det vore utsiktslöst
att framställa några önskemål för
närvarande.

Vi har ansett det vara ett skäligt krav,
som inte på något sätt innebär att vi
begär en prioritetsställning, att riksdagen
ökar kvoten för kyrkliga byggen
med åtminstone några miljoner, låt oss
säga upp till 15 milj., den summa som
gäller för profana samlingslokaler. Även
med den välvilligaste tolkning har jag
svårt att frigöra mig från den känslan,
att myndigheterna visar en ibland ganska
påtaglig kyla när det gäller nybyggen
av församlingslokaler för kyrkligt
ändamål. Landets styresmän borde i
stället visa den mest långtgående generositet
när det gäller sådana ändamål.
Det kan inte vara riktigt, att den kristna
verksamheten genom byggnadsrestriktioner
hindras att fortsätta och expandera
sitt inte minst i ungdomsvårdande
hänseende gagneliga arbete och
detta i ett land som har skonats från
kriget, som har haft oavbruten högkonjunktur,
som gått starkt framåt i ekonomiskt
avseende och efter vad man
säger på kunnigt håll har den kanske
högsta standarden i Europa. I Stockholm
har mig veterligt inte byggts
några kyrkor i statskyrkoförsamlingarna
på 22 år, under det att staden har
vuxit från 519 000 till 762 000. Nya

kyrkoförsamlingar har bildats, men
kyrkor i verklig mening har de knappast,
och man undrar när de skall få
det i framtiden.

Vad som i icke ringa grad har förundrat
mig är att vi i Sverige är mera
restriktiva i detta hänseende än man
är i utlandet. Jag har försökt bilda mig
en uppfattning om hur man ser på
detta i våra grannländer och på den
europeiska kontinenten. Jag skall inte
trötta kammaren med någon omfattande
statistik utan bara nämna ett par
exempel. Stor-Köpenhamn har efter
kriget byggt fem nya kyrkor, inte bara
barackkyrkor utan verkliga tempel.
Helsingfors har byggt en kyrka med
plats för 750 personer och planerat ytterligare
två; kanske är dessa redan
färdiga. Holland har efter kriget byggt
40 nya och dessutom reparerat 350 av
kriget skadade. I Väst-Tyskland har jag
själv på ort och ställe kunnat konstatera
hur man bygger nytt bland ruinerna.
Där tycks man ha samma syn
på frågan som nybyggarna i Amerika
på sin tid. Kyrkan anses inte som eu
andra-, tredje- fjärde- eller femte-handsfråga
utan som något som bör löpa parallell
med allt annat. I England har
man delvis anlagt samma betraktelsesätt,
och det kunde vara nog så intressant
att ge belägg för det, men jag
skall gå förbi det.

Herr talman! Jag har inte anfört detta
för att anklaga någon, men jag har
svårt att komma ifrån att vi i vårt land
ser något annorlunda på vad som är
mest angeläget i fråga om byggenskapen.
Jag är lika mån som någon annan
i detta land att lösa problemet om bostäder,
sjukhus och skolor. Vi har alla
dessa problem i synfältet, och jag vet
att det finns trängande behov av olika
slag. Men nog tycker man att det kunde
finnas möjlighet att bättre än vad som
sker tillfredsställa även det behov som
finns på den kyrkliga fronten. Behoven
på andra områden kan tänjas ut hur
långt som helst. Man får bär göra en

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 123

Fortsatt giltighet av lagen ang. tills tåndstvång för byggnadsarbete.

avvägning, men meningarna skär sig
när det gäller angelägenhetsgraden.

Jag känner också till att man i kanslihuset
får uppvaktningar från olika
håll av folk, som söker övertyga om att
just deras verksamhet är särskilt viktig.
Jag kan dock inte förneka — utan
att bli sentimental — att jag med ganska
stor ängslan ibland konstaterar, att de
positiva insatser som göres från såväl
statskyrkligt som frikyrkligt håll i mycket
hög grad hämmas genom att det
inte finns lämpliga lokaler. Man borde
här kunna påräkna litet mera tillmötesgående
från myndigheternas sida.

Utskottet är i sin skrivning synnerligen
välvilligt och jag vill tacka för det.
Man säger sig inte vilja gå med på att
riksdagen gör något uttalande i den
riktning som vi motionärer föreslagit,
men man säger vidare på s. 8 att Kungl.
Maj :t bör vara obunden att pröva frågan
om de jämkningar av iillståndsramarna
som kan anses påkallade.
Kungl. Maj :t kan alltså överskrida kvoten
på 10 miljoner kronor. Jag anser,
att den religiösa verksamhetens lokalbehov
— det gäller såväl statskyrkan
som de frikyrkliga samfunden — under
den tid byggnadsregleringen varat blivit
eftersatta i större utsträckning än
andra behov.

Jag anser, att det yrkande vi framställt
motionsvis är blygsamt och skäligt,
men jag skall likväl nöja mig med
att yrka bifall till reservation 3) av
herr Ebbe Ohlsson m. fl.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den
allmänna bostadsdebatt, som fördes här
för kort tid sedan, då även byggnadsregleringen
kom in i bilden, samt de
övriga debatter, som förts under de senaste
åren såväl bär i riksdagen som
i pressen, skal! jag fatta mig mycket

kort. Motiveringarna är ju kända. Att
behålla byggnadsregleringen endast i
säsongutjämnande syfte torde, såvitt jag
kan bedöma det, inte vara nödvändigt.
Detta har emellertid angetts som huvudmotiv,
och jag viil därför med några
ord beröra endast denna sak.

Till följd av den kontinuerliga byggnadsproduktionen,
som nu sker året
runt och som varat under de senaste
tio åren, bär vinterbyggandets problem
successivt bemästrats och hjälpmedlen
för vinterbyggnation har utvecklats
enormt. Detta har också medfört att
kostnadsskillnaden mellan vinter- och
sommarbygge har minskat. Byggnadsföretagarna
har vant sig vid att bygga
året runt och upptäckt de fördelar som
ligger i den kontinuerliga driften, då
administrationsapparaten och arbetsledarna
kan ges en jämn sysselsättning
utan att mala tomgång. Bristen på byggnadsarbetare
är störst under sommaren,
och många företagare anser denna
del av året som den svåraste, då förskjutningar
i produktionsplanen — förorsakade
av brist på arbetskraft — oftare
inträffar under sommaren än under
vintern. De förändringar — i förhållande
till tiden före kriget, som inträtt
beträffande den lagstadgade och
självtagna semestertidens längd, har
medfört en uttunning av tillgången på
arbetskraften under sommaren och ytterligare
pressat fram byggnationen under
vintern.

Möjligheterna til! säkrare produktionsplanering
under vinterhalvåret har
också medfört att vissa företagare föredrar
vinterproduktion och anser att
den färdiga produkten — alltså huset
— blir bättre, då det framställes under
de arbetsmässigt gynnsammare förhållanden
som råder under nämnda del
av året.

Detta är kortfattat några iakttagelser,
som jag gjort under de senaste åren
och som gör, att jag för min del tror att
farhågorna för ökad arbetslöshet på
vintern, om byggnadsregleringen skulle

124 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

slopas, är betydligt överdrivna. För att
emellertid få en smidig övergång har
jag, trots att jag icke är helt övertygad
om att det fyller något behov, anslutit
mig till att igångsättningstillstånd skall
erfordras under en kortare övergångstid.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservation nr 1) av herr Osvald m. fl.
Denna reservation innebär att tillståndstvånget
för byggnadsarbetet helt
skall avskaffas senast den 31 december
1954 och att därefter under en kort
övergångstid endast kvarstår befogenheter
för vederbörande myndigheter
att bestämma tidpunkten för byggnadsarbetets
påbörjande. Vidare innebär
reservationen yrkande på en utredning
rörande de lämpligaste åtgärderna för
att ernå en tillfredsställande lösning av
säsongutjämningsproblemet.

Till utskottets utlåtande är även fogad
en reservation, betecknad nr 3), av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. Denna reservation
har herr Gustafsson i Borås nu
närmare motiverat, men jag skall ändock
be att få säga ytterligare några
ord med anledning av den. Jag tillhör
ingen särskild kyrklig sekt, men jag
kan inte ge avkall på att grundvalen
för hela vår samhällsbyggnad är de religiösa
och etiska värdena och vad de
under århundradenas lopp skapat. Att
vi då såsom skett under de senast 15
till 20 åren så gott som helt uraktlåtit
att medverka till skapandet av lokaler
och därmed förutsättningar för den
kyrkliga verksamhetens rätta bedrivande,
det anser jag vara en brist. Hela
denna verksamhets karaktär är sådan
att den fordrar högtid och helg, och
detta kan icke vinnas i vanliga föreningslokaler.
Såväl statskyrkan som de
olika frireligiösa samfunden behöver
för sin verksamhet särskilda för ändamålet
helgade lokaler.

Förhållandena i Stockholm — herr
Gustafsson i Borås nämnde också något
om dem — är nog ganska likartade
med dem i alla andra större städer.
I Stockholm har det icke under de se -

naste 14 åren tillkommit mer än en
kyrklig lokal och denna är inrymd i
ett bostadshus. När utskottsmajoriteten
säger att det finns stora otillfredsställda
lokalbehov även på andra håll, t. ex.
allmänna samlingslokaler, så kan jag
hålla med utskottet. Jag har också inom
Stockholms stad medverkat till att en
rad olika behov av samlingslokaler —
så långt resurserna tillåtit — blivit tillgodosedda.
I så gott som samtliga våra
förstäder har samlingslokaler av skilda
slag uppförts även om det verkliga behovet
icke blivit fullt tillfredsställt och
vissa centrumbildningar fortfarande
släpar efter.

Sålunda har i Årsta såväl biograf,
teater som en rad andra samlingslokaler
byggts. I Västertorp har två allmänna
samlingslokaler byggts, i Solberga,
Mälarhöjden m. fl. samhällsbildningar
är förhållandet detsamma. Dessutom
finns ju lokaler för allmänt ändamål i
alla de skolor som uppförts under senare
år. Men hur är det med de kyrkliga
lokalerna? I Enskede och Brännkyrka
finns en befolkning på 245 000
människor, varav 200 000 kom till under
de senaste tjugo åren, utan att en
enda kyrka byggts. När det gäller de
frireligiösa församlingarna så har i
Stockholm endast en lokal byggts och
denna i direkt anslutning till ett bostadshus.
Samma är förhållandet i de
västra förstäderna.

Jag vill starkt ifrågasätta om detta är
en riktig utveckling och om inte framtiden
får sona vad vi i dag uraktlåter
att göra.

I drabantstäderna utanför London
byggdes kyrkan och andra lokaler för
kristen verksamhet samtidigt med bostadsbebyggelsen.
De ansågs vara centrum
i hela samhällsbyggnaden. I Västtyskland,
som herr Gustafsson nämnde
och som jag hade tillfälle att studera
för endast några veckor sedan, var det
en angelägen uppgift att restaurera och
iståndsätta förstörda kyrkor och även
bygga nya. Man resonerade på samma

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 125

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

sätt här: den kyrkliga verksamheten
måste beredas lämpliga lokaler, och
trots den skriande bostadsbristen fick
denna uppgift icke åsidosättas. Vilken
uppfattning vi än har om det kristna
arbetets betydelse så tror jag att vi för
samhällslivets egen skull måste medverka
till att den enorma eftersläpning
som finns beträffande kyrkliga lokaler
avhjälps successivt. Jag vill därför yrka
bifall även till reservationen nr 3.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Herr Ebbe Ohlsson och
jag har reserverat oss emot tredje lagutskottets
utlåtande i denna fråga emedan
vi inte är övertygade om att lagen
längre är behövlig för det ändamål som
redovisas i proposition nr 181.

Departementschefen är själv ganska
optimistisk i vissa delar av sin redogörelse
för den ekonomiska situationen
och karakteriserar den som en balanserad
högkonjunktur, men bara för
eif litet ögonblick. Han stänger igen
dörren som knappast hann mer än
komma på glänt och tillägger: »med latenta
möjligheter till förskjutningar såväl
i riktning mot nya tendenser till
överkonjunktur och inflation som mot
en markerad konjunkturavmattning med
risker för depression och arbetslöshet».

Där kommer löften om att »naturligtvis
alla föreliggande möjligheter att
uppmjuka regleringen tillvaratagas, i
den mån läget så medgiver». Vi har fått
så många sådana löften i olika sammanhang
att orden i dag börjar mista
sin valör. Jag tror att praktiskt handlande
i den vägen i dag betyder mycket
mer.

Departementschefen har vänt sig till
ett stort antal remissinstanser och avlyssnat
deras rekommendationer eller
avstyrkanden. Främst bland dessa kanske
man bör nämna investeringskommittén.
Investeringskommittén har inte

mycket till övers för den fortsatta byggnadsregleringen
och grundar detta
ställningstagande på såvitt jag kan
förstå riktiga iakttagelser. Kommittén
har fått instämmande från många håll,
men eftersom alla inte har deltagit i
instämmandet, särskilt då inte bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och
LO, vilka inte har kunnat acceptera
den del av utlåtandet som behandlar
säsongutjämningen, anser sig inte heller
departementschefen kunna förorda
att något på grundval av kommitténs
betänkande upprättat förslag genom
proposition underställes riksdagens
prövning.

Det ligger, herr talman, frestande
nära att tänka att vakthållningen om
denna regleringslag är för dess egen
skull och inte för dess praktiska nytta.
Lagen kom ju till för att användas under
alldeles särskilda förhållanden, och
man kan väl inte påstå att vi i dag
lever under sådana förhållanden som
därmed åsyftades.

Även om lättnader har införts i lagen,
så att den numera tillämpas endast
för större byggen, har vi ändå
för de mindre byggena kvar igångsättningstillståndet,
som i verkligheten betyder
lika mycket som själva byggnadstillståndet,
vilket i och för sig är
betydelselöst så länge man inte får sätta
i gång. Även om det heter, att byggnadsregleringslagen
inte gäller, är det
avgörande huruvida man har fått
igångsättningstillstånd eller inte. Om
man vill bygga, om man skaffar pengar
och material och säkerställer arbetskraft,
måste man ändå invänta igångsättningstillstånd
och kommer ingenstans
utan det.

Vi har i vår reservation påmint om
den markanta omsvängning som skett
i industriens investeringsvilja, som visar
sig vara på nedgående ända sedan
1952 och som enligt nationalbudgetberäkningen
kan antas bli oförändrad under
1954. Inom den statliga investeringsverksamheten
har man ju möjlig -

126 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndsfvång för byggnadsarbete.

het till begränsning och kontroll via
budgeten. Även inom den kommunala
verksamheten kan man begränsa investeringarnas
omfattning genom att tilllämpa
en restriktiv kreditgivning. Några
risker att man spränger ramen för
det ekonomiskt möjliga föreligger därför
inte såvitt jag förstår.

Jag tror även att det är möjligt att
klara säsongutjämningen inom byggnadsindustrien
utan att bibehålla byggnadsregleringen.
Också större företag
har kommit till den slutsatsen. Herr
Carlsson i Stockholm har redan påpekat
att det är ekonomiskt möjligt att
kontinuerligt bedriva byggnadsverksamhet
under hela året. Den tekniska
utvecklingen har skapat förutsättningar
för en sådan drift. Även i Norrbotten
kan vi nu bygga under hela året och
gör det också. Det är givetvis från
byggnadsarbetarnas synpunkt viktigt
att sysselsättningen fördelas jämnt över
hela året. De* är väl ett önskemål som
delas av oss alla — jag kan inte tänka
mig att det finns några skiljaktiga meningar
på den punkten — men jag
tror det är möjligt att nå det resultatet
utan att bibehålla regleringslagen. Vi
har nog att räkna med att även arbetsmarknadsparterna
vid ett upphävande
av byggnadsregleringslagen söker träffa
sådana avtal som befordrar en jämn
sysselsättning.

Vi anser således att det inte föreligger
skäl för ett bibehållande av lagen.
Också vi har emellertid förståelse för
att det behövs en viss tid för regleringens
avskaffande och därför vill vi inte
motsätta oss en förlängning av giltighetstiden,
men inte längre än till utgången
av 1954. Därmed vill jag yrka
bifall till reservationen 2) under A
och B.

Det spörsmål, som är berört i reservationen
nr 3) och som här har påtalats
av både herr Gustafsson i Borås
och herr Carlsson i Stockholm, kanske
jag också skulle beröra med några ord.
Om byggnadsregleringen avskaffas,

skulle vi inte behöva orda här för vare
sig en viss summa i kvottilldelning eller
kvottilldelning över huvud taget. Svårigheterna
kommer att bestå så länge
lagen gäller, men i och med lagens avskaffande
skulle vi komma till rätta
med detta avsnitt. Även jag vill på det
allvarligaste understryka, att just den
hämsko vi genom byggnadsregleringslagen
har haft på denna verksamhet är
allvarlig för oss i våra bygder, där avstånden
är stora.

Jag skall påminna om ett särskilt fall,
bara därför att det i utlåtandet står
särskilt poängterat att man behöver allmänna
samlingslokaler och att om man
har en allmän samlingslokal kan den
också användas till gudstjänster. Vi
bär inom vår egen kommun en plats
som ligger sex mil från kyrkan och
där det inte finns någon samlingslokal.
Där har man skaffat material och pengar
och försökt skapa möjligheter för
att få till stånd ett kapellbygge. I elva
år har det förberedande arbetet pågått.
1945 hade man allt material som behövdes
för uppförande av den lilla kapellbyggnaden,
men inte förrän 1953
fick man byggnadstillstånd och möjlighet
att sätta i gång. Då var en del av
materialet, som man köpt dyrt och haft
besvär med, på väg att förstöras. Det
är sex mil från närmaste kyrkplats,
och det bor bara fattigt folk i den bygden.
Det är otänkbart att de gamla, som
ännu bor och bygger där uppe, skulle
ha möjlighet att per bil förflytta sig
ned till kyrkplatsen och gudstjänstlokalen.

Man har här åberopat utlandet, och
det är ju ganska markant att i de länder,
som varit krigshärjade och fått så
mycket förstört, har man i alla fall
efter kriget tagit sig samman och satsat
på att återställa kyrkobyggnaderna
och gudstjänstlokalerna. Det ligger
mycket i en sådan tanke, när man besinnar
hur dessa männskor är ruinerade,
jag höll på att säga till både
kropp och själ. Jag tror det är det

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 127

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

riktiga sättet att först samla dem liksom
invärtes och ställa dem på en säker
grundval, för att sedan ta itu med
allt det vardagsarbete som måste möta
en krigshärjad nation. Jag har själv
varit ute och sett precis samma saker
som de båda föregående talarna har
åberopat. Jag vill bara nämna en jämförelsesiffra,
som säger oss ungefär var
vi står i dag. Före kriget byggde vi
gudstjänstlokaler till ett omfång av 5,4
promille, och i dag är siffran 0,6. Det
säger oss en hel del.

Jag yttrade nyss, och jag skall sluta
med att bara påminna om det: Därest
vi skulle vinna bifall till vårt yrkande
under punkterna A och B i reservationen
nr 2) och byggnadsregleringslagen
skulle avskaffas, då löses också denna
fråga. Både med hänsyn härtill och
med hänsyn till vad jag tidigare sagt
vill jag, herr talman, alltså i första
hand yrka bifall till reservationen nr
2), d. v. s. avslag på lagens förlängning.
Skulle detta mitt yrkande inte
vinna gehör, vill jag alternativt yrka
bifall under punkten C til! reservationen
nr 3).

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! I detta mycket debatterade
ämne skall jag nu inskränka mig
till ett par principiella delproblem. Jag
vill börja med att säga, att det är ett
vanligt socialdemokratiskt resonemang
att man, om konjunkturerna bedöms
icke vara i balans, skall använda regleringar
för att försöka åstadkomma den
önskade balansen. Samtidigt förklarar
man från socialdemokratiskt håli emfatiskt,
att man inte vill ha några regleringar
för regleringarnas egen skull.
Det uttalas ju också här ett visst syfte
med lagen, som jag skall be att få återkomma
till strax.

Jag vill nu erinra om att man från
regeringshåll, när frågan om fortsatt
giltighet av denna lagstiftning behandlades
förra året, underströk nödvändigheten
av att bibehålla bvggnadsregle -

ringen i det enligt regeringens uppfattning
då rådande ovissa konjunkturläget.
Som redan fru Boman påpekat sägs
i årets proposition, att det ekonomiska
läget enligt finansplanen karakteriseras
av en balanserad högkonjunktur med
risker både för förskjutningar till en
överkonjunktur och förskjutningar till
en avmattning. På grund av riskerna i
det förra hänseendet förklaras nu i propositionen
att lagen bör förlängas.

På min fråga till socialministern
eller till utskottets talesman eller vilken
socialdemokrat som helst: När skall
man, om socialdemokraterna fortsätter
att vara i regeringsställning, över
huvud taget kunna ta bort en dylik reglering,
och hur mycket allvar finns det
bakom detta tal om att man inte vill
reglera för reglerandets egen skull? Här
säger man att man inte kan ta bort en
reglering när konjunkturläget är ovisst,
och sedan säger man att man inte heller
kan ta bort regleringen i en balanserad
konjunktur på grund av de risker
som finns för att balansen skall gå
förlorad.

Nu är det ju klart att det alltid finns
risker för att det skall bli förskjutningar
i konjunkturläget hurudant detta
än är. Då är man alltså med det
socialdemokratiska resonemanget inne
i en hopplös cirkel: man kommer aldrig
ur regleringssamhället.

Då kan det naturligtvis invändas —
och det kanske socialministern gör —
att regeringen, sedan vi för ett år sedan
diskuterade dessa saker, väsentligen
mjukat upp byggnadsregleringen, och
det är ju sant. Men det visar bara att
utvecklingen kommit också regeringen
att ta åtminstone några steg i den riktning
som vi från högern anvisat. Vad
som emellertid skulle intresera mig och
kanske också många andra vore att få
ett klart svar på den principiella frågan:
Hur skall man med det socialdemokratiska
resonemang som förts förra
året och i år och vid många andra tillfällen
komma ur regleringssamhället?

128 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

Sedan skulle jag vilja understryka en
annan sak och det är att åtminstone enligt
min uppfattning är det ett oting,
om en lag användes för ett annat ändamål
än vad den utger sig för. Lagen
säger alldeles uttryckligt att vid krig
eller krigsfara eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, i den mån det
erfordras för att upprätthålla ett fast
penningvärde och befrämja en ändamålsenlig
användning av förnödenheter
och arbetskraft, sätta lagen i tilllämpning.
Det skall väl vara en oerhört
hårddragen tolkning om man skall
säga, att vi nu befinner oss i utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.
I så fall har vi befunnit oss i
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
i många decennier, i varje
fall från första världskriget.

Yi skulle naturligtvis från oppositionens
sida kunna vara med om att diskutera
en lag, där man klart säger att
denna lag skall användas t. ex. i säsongreglerande
syfte eller vad man vill
komma med, men såsom den nu är skriven
och sådant som läget nu är kan jag
inte se annat än att förhållandena icke
står i överensstämmelse med de förutsättningar,
som anges i lagen.

Till sist, herr talman, skall jag bara
mycket kort ta upp en annan sak, och
det är igångsättningstillstånden. Det
har både herr Carlsson i Stockholm
och fru Boman berört. Jag tycker för
min del, att herr Carlssons hela resonemang
logiskt ledde fram, inte til! den
ståndpunkten, som folkpartireservanterna
intar, utan till den som högerreservanterna
intar.

I denna fråga är det att märka att det
visserligen gjorts några lättnader i det
individuella prövningsförf arandet beträffande
bostadsbyggnader, men dessa
lättnader görs i stor utsträckning illusoriska
genom att man bibehåller igångsättningstillstånden.
Genom att man bibehåller
igångsättningstillstånden bibe -

håller man i själva verket hela greppet
över byggnadsmarknaden.

Jag skall inte fördjupa mig i frågan
om säsongutjämningsproblem o. d. Det
är självklart att samtliga i kammaren
är fullständigt ense om att det är ett
samhällsintresse av första rang att
byggnadsfackets arbetare bereds en av
säsongvariationer såvitt möjligt ostörd
sysselsättning. Jag skall inte alls gå in
på den saken här.

Jag skulle i stället vilja sluta med att
understryka vad herr Carlsson sade,
nämligen att det finns en mängd skäl,
som talar för att utvecklingen — oavsett
lagstiftningar och regleringar —
går mot en allt jämnare sysselsättning
året runt. När så många naturliga skäl
talar för att en allt starkare utjämning
av sysselsättningsmöjligheterna året
runt kommer att ske, kan det inte vara
rimligt att hindra stora delar av näringslivet
från mycket välbehövliga
rationaliseringar, rationaliseringar, som
socialdemokraterna själva ibland vid
lämpliga tillfällen talar om, endast för
glädjen att få bibehålla denna reglering.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till den av herr Ebbe
Ohlsson och fru Boman avgivna reservationen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast till herr
Munktell ge den repliken, att när jag
gått med på att igångsättningstillstånden
skulle bibehållas under en övergångstid,
så var det för att man skulle
få en mjukare övergång tills den utredning,
som vi föreslagit i reservationen
om lämpliga åtgärder för att utan detaljgranskning
ernå en tillfredsställande
lösning av säsongutjämningsproblemet,
förelåge. Alltså, det är endast under
en kortare övergångstid som jag
gått med på detta.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 129

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! När jag begärt ordet i
frågan angående fortsatt giltighet av
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
så är det inte för att uppehålla
mig vid själva huvudyrkandet utan för
att få säga något om den motion, som
jag tillsammans med ett flertal andra
ledamöter här i kammaren har väckt
och vari vi påtalar den långt gående
uppdämningen av den kyrkliga nybyggnadsverksamheten.
Men låt mig, herr
talman, innan jag går in på detta speciella
område, säga, att jag inte är alldeles
övertygad om att den nuvarande byggnadsregleringen,
framför allt sådan som
den är utformad, behöver permanentas.
Jag skulle nog gärna vilja ställa den
frågan till statsrådet, om han inte har
möjlighet att här göra en omprövning.
Beträffande det speciella avsnitt jag
har varit med att taga upp i en motion
vill jag säga, att jag anser, att det är
en mycket betydelsefull fråga för kyrkan
och för de religiösa samfunden.
Jag erkänner gärna, att det var framför
allt under föregående års kyrkomöte,
som jag fick min uppmärksamhet
riktad på detta, som jag uppfattar
det, alltjämt verkligt besvärliga problem.
Det är en fråga som jag tror
följes med stort intresse av mycket stora
grupper inom vårt folk. Det pågår en
befolkningsförflyttning från landsbygden
till städer och tätorter. Detta känner
kammaren så väl till att jag inte
skall uppta tiden med att beskriva det
något närmare. Det är bl. a. den förskjutningen
som gjort att frågan om
ändrad pastoratsindelning blivit aktuell.

Det är också denna förändring i befolkningshänseende
som ytterligare har
aktualiserat frågan om nybyggnader
för religiösa behov. I alldeles särskilt
tillspetsad form uttalade sig direktor
Hartman i Sigtuna härom vid ett tillfälle,
när jag hörde honom. Han förklarade
då, att Stockholm var den mest
kyrklösa staden i världen. Det är möj9
— Andra kammarens protokoll 1954.

ligt att det var ett väl tillspetsat uttalande.
Han fällde det emellertid. Bakgrunden
till ett sådant uttalande har
skildrats här av föregående talare. Det
är framför allt tillämpligt på förhållandena
på sådana platser som Stockholm
och Stockholms förorter. Sålunda
har Brännkyrka, Enskede och Bromma
ökat folkmängden sedan 1932 från
80 000 till 324 000 utan att något nytt
kyrkobygge kommit till stånd. Liknande
förhållanden har framhållits från
Malmö och där nere ansetts olidliga,
och det gäller också andra delar av
landet såväl i stad som på landsbygd.

Man har nog hoppats, att den skrivelse,
som kyrkomötet enhälligt avsänt till
Kungl. Maj:t i denna fråga, skulle medföra
något synligt resultat, när årets
byggnadskvot mättes ut. Tyvärr har
Kungl. Maj:t inte tagit några hänsyn
till denna kyrkomötets skrivelse, och
jag döljer ingalunda, att det nog till
stor del är anledningen till att man fört
fram denna fråga i form av en motion.

Visserligen är det riktigt — det erkänner
jag —■ att det har getts icke få
byggnadstillstånd, när det har gällt att
restaurera gamla och oersättliga vackra
kyrkobyggnader, sådana som ett kulturfolk
inte kan låta förfalla. Men när
det gällt att skapa flera kyrkobyggnader
och predikolokaler och tillåta nybyggnader,
så har det tagit emot så
mycket hårdare.

Jag bortser ingalunda ifrån vad tredje
lagutskottet skriver om att det också
finns många andra viktiga byggnadsändamål.
Men det förefaller mig som
om regleringen är ovanlig hård på detta
område. Den uppfattas av många som
ett tryck mot religionsutövandet och ett
ingrepp mot religionsfriheten. Jag vill
inte tro att någon sådan avsikt förefinns,
men vi får inte låta det gå så
långt, att sådana tankar kan uppstå och
förefalla ha något skäl för sig.

Det var herr Gustafsson i Borås, som
här i talarstolen för en stund sedan
sade, att han uppfattade tredje lagutNr
23.

130 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

skottets skrivning som välvillig. Jag
kan nog, herr talman, inte till alla delar
instämma i det. Jag skulle inte vilja
gå längre än till att säga, att skrivningen
i tredje lagutskottets utlåtande inte
är direkt avvisande men heller inte
positiv i den här frågan.

Till utlåtandet är fogad en reservation
av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman,
vari understrykes de uppenbarligen
stora svårigheter, som uppkommit
för de religiösa samfunden att utöva
sin verksamhet under nuvarande hårda
byggnadsreglering, och där man kommer
fram till ett yrkande, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en väsentlig höjning av tillståndskvoten
för religiösa ändamål.

Jag tror att kyrkoministern, som för
ögonblicket inte är närvarande, behöver
det stöd, som ett sådant uttalande
innebär, när han skall ta upp nästa
samtal i denna fråga med socialminister
Sträng och sina övriga regeringskolleger.
Jag vill inte gärna tro annat än att
statsrådet Persson är allvarligt intresserad
för att det nuvarande tillståndet
inte blir bestående ännu många år.

Herr talman! Med detta anförande
har jag velat instämma i och yrka bifall
till den vid tredje lagutskottets
utlåtande fogade reservationen nr 3).
Jag har gjort det med hänsyn till de
förhållanden som jag här omnämnt och
som jag tror att vi alldeles särskilt
skall uppmärksamma.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Fru Boman och herr
Munktell har citerat statsrådets uttalande,
där han säger, att läget för närvarande
kan karakteriseras som en balanserad
högkonjunktur men med latenta
möjligheter till förskjutningar såväl
i riktning mot nya tendenser till
överkonjunktur och inflation som mot
en markerad konjunkturavmattning
med risker för depression och arbetslöshet.
De båda talarna har genom sina

yttranden understrukit, att de inte ser
på samma sätt på de eventuella risker
som kan föreligga under framtiden i
fråga om de tendenser som departementschefen
här uttalat sig om.

När jag läste bankoutskottets utlåtande
nr 27 och den till nämnda utlåtande
fogade reservationen, som avgivits
av hl. a. representanter för det parti
de båda talarna tillhör, blev jag litet
konfunderad. Reservanterna skriver
nämligen där följande: »Den ekonomiska
utvecklingen i Sverige hittills under
år 1954 har i stort sett motsvarat
de antaganden som låg till grund för
den i årets statsverksproposition redovisade
nationalbudgetkalkylen och har
därmed företett en förhållandevis stabil
bild utan markerade tendenser till
förskjutningar i pris- och lönenivån. I
det nuvarande läget synes olika depressiva
och expansiva tendenser väga
emot varandra, och all framtidsbedömning
är därför mycket vansklig. Det
är inte uteslutet, att de expansiva tendenserna
i den svenska ekonomien kan
komma att ta överhanden under den
fortsatta delen av året. Skulle en sådan
eventualitet inträffa, kommer behovet
av en restriktiv ekonomisk politik att
bli alltmera aktuellt.»

Högerreservanterna i nämnda bankoutskottsutlåtande
har alltså redovisat
en helt annan uppfattning än den, som
samma partis representanter här har
deklarerat beträffande lagen om byggnadstillstånd.
De säger sig alltså befara,
att de expansiva tendenserna eventuellt
kan komma att göra sig gällande mycket
starkt och att vi därför bör driva
en restriktiv ekonomisk politik. Nu är
det ju dock så, att byggnadsregleringen
ingår som ett viktigt led i den ekonomiska
politik, som har förts under den
gångna tiden och som vi anser vara
nödvändig att föra i nu rådande konjunkturer.

Utskottet har varit av den uppfattningen,
att när det är så svårt att bedöma
vad framtiden kan bära i sitt

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 131

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

sköte, så är det inte möjligt att nu bifalla
motionernas krav om upphävande
av lagen om byggnadstillstånd. Det
är emellertid riktigt att det under de
senaste åren har skett en väsentlig förändring
beträffande byggnadsverksamheten.
Så t. ex. bar man genomfört betydande
rationaliseringar, som har medfört
att man nu kan bygga även under
vintermånaderna i ganska stor utsträckning.
Å andra sidan måste vi emellertid
göra klart för oss, att byggnadsverksamheten
i vårt land inte bara bedrives
av stora byggnadsföretag utan
också av en rad mindre företag, som
inte har samma möjligheter som de
stora att bedriva byggnation under vintern.
Under alla förhållanden har de
inte samma intresse av att bygga under
den kalla årstiden, med hänsyn till att
detta medför ökade kostnader, som de
på grund av en mindre långtgående
rationalisering icke kan neutralisera.

Ett upphävande av byggnadsregleringen
är i dagens läge en vansklig
sak. Det förhåller sig nämligen inte så,
som fru Boman sade, att industriens
investeringsvilja är på nedåtgående.
Tvärtom har vi i dag ett mycket stort
investeringsbehov. Jag återkommer där
till bankoutskottets utlåtande nr 27, i
vilket utskottet bl. a. framhåller följande:
»En ökning av investeringsviljan
synes ha inträtt att döma efter industriens
ansökningar om byggnadstillstånd,
vilka under december 1953—
februari 1954 uppgick till 122 miljoner
kronor mot 37 miljoner samma månader
ett år tidigare.»

Även om det har kunnat förmärkas
en nedgång i industriens investeringsvilja
tidigare, så har denna nu vänts i
sin motsats, och industriens byggnadsbehov
har under de månader som förflutit
under detta år starkt accentuerats.
Sålunda uppskattas industriens investeringsvolym
för innevarande år till
sammanlagt 371 miljoner kronor, medan
tillståndsgivningen endast omfattar
200 miljoner kronor. Dessa bygg -

nadstillstånd har regeringen redan beviljat.
Hela kvoten är med andra ord
i dag tagen i anspråk, och det återstår
sålunda 171 miljoner kronor, som man
för närvarande icke ser sig någon möjlighet
att bevilja byggnadstillstånd för.
Samma förhållande råder inom handeln
och en del andra områden. Skulle man
nu upphäva byggnadsregleringen och
släppa loss det uppdämda byggnadsbehovet,
skulle detta inom byggnadsbranschen
medföra en snedvridning,
som skulle inverka ofördelaktigt på den
ekonomiska politiken över huvud taget.

Det kan inte vara möjligt att man väljer
en sådan väg. För närvarande har
vi en mycket god sysselsättning inom
byggnadsindustrien. Vi har en hög produktion,
men det innebär också att det
för närvarande är svårigheter i fråga
om leveranser av vissa byggnadsmaterial,
där man får vänta under lång tid
för att få de behov som föreligger tillgodosedda.
Om man nu skulle släppa
byggnadsregleringen skulle det komma
att bli ett ytterligare tryck på materialfronten,
liksom det också blir ett ökat
behov av byggnadsarbetare, detta samtidigt
som industrien har ett ökat behov
av arbetskraft enligt vad som sagts
i bankoutskottets utlåtande nr 27. Det
skulle enligt utskottets mening inte vara
lämpligt att upphäva byggnadsregleringen,
då man därigenom skulle öka svårigheterna
på byggnadsfronten.

I fråga om säsongutjämningen har jag
tidigare sagt, att man fått en viss utjämning
genom rationalisering, men
fortfarande förhåller det sig så att man
inte helt kunnat behärska säsongarbetslösheten
inom byggnadsindustrien. Om
vi eventuellt skulle släppa byggandsregleringen
finge vi nog räkna med en
viss återgång till de förhållanden, som
rådde innan vi fick denna reglering.
Landsorganisationen liksom också Byggnadsindustriarbetareförbundet
har även
avstyrkt investeringskommitténs förslag
om generella åtgärder för att få en balansering
av vår ekonomi.

132 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

I vad det gäller behovet av religiösa
samlingslokaler och andra lokaler har
ju också tredje lagutskottet understrukit,
att det finns ett stort sådant behov. Jag
vill bara erinra om, vilket herr Gustafsson
i Borås också omnämnde, att Kungl.
Maj:t 1953 höjde kvoten för ifrågavarande
ändamål från 5,5 miljoner kronor till
10 miljoner kronor, vilket alltså betydde
en 80-procentig ökning. Utskottet har
för sin del inte ansett det vara lämpligt,
att riksdagen nu i en skrivelse begär att
Kungl. Maj:t skall företa en förändring
i denna kvot, utan utskottet anser att
Kungl. Maj:t bör ha frihet att inom ramen
för de förutsättningar, som Kungl.
Maj:t kan anse vara för handen, göra
den avvägning mellan de olika ändamålen,
som kan anses vara lämplig. Det
är alldeles riktigt som herr Gustafsson
i Borås här uppgivit, nämligen att det
finns ett behov av 89 miljoner kronor
för kyrkliga ändamål och ett behov av
74 miljoner kronor för samlingslokaler
av annan karaktär. Herr Gustafsson i
Borås framhöll att behovet för kyrkliga
ändamål i själva verket är vida större
men att man avstått från att begära
byggnadstillstånd med hänsyn till att
förutsättningarna härför inte skulle vara
för handen. Ja, vi kan säkerligen också
säga, att i fråga om samlingslokaler för
andra ändamål finns det ett vida större
behov än de nyssnämnda 74 miljonerna.
Det förhåller sig precis på samma sätt
på detta område som på det kyrkliga.
Man har inte ansett det vara någon anledning
att redovisa dessa behov, då
man inte har möjlighet att få byggnadstillstånd
och ej heller möjlighet att från
statens nämnd för samlingslokaler få de
lån, som man har behov av. Utskottet
har ju för sin del ansett, att Kungl. Maj :t
bör göra denna avvägning mellan de
olika kvoterna, och jag tror för min del
att det kan vara riktigt att vi överlämnar
detta åt Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Bara tre minuter.

Jag kommer att ansluta mig till reservationen
nr 3), som här är aktuell.
Jag har en känsla av att det ter sig litet
underligt för en mäktig socialminister
att inte kunna konkurrera med Tyskland
när det gäller att upprusta kyrkor
och missionshus, detta oaktat vi levat
i fred. Jag vill säga att trots bristen på
lokaler för gudstjänstliv ligger kyrkor
och missionshus i Sverige på andra plats
när det gäller att samla folk. På första
plats ligger enligt den aktuella statistiken
biografer, på andra plats lokaler,
där Guds ord predikas, samt på tredje
plats våra tusentals idrottsplatser med
alla de åskådare, som där samlas under
ett år. Vi klarar oss nog, men vi hade
säkert varit glada, om vi fått mera stimulans
i vårt arbete. Men kyrkan kanske
seglar mest förligt i viss motvind.

Allra mest behjärtansvärt tycker jag
det skulle vara, att man i utkanten av
Stockholm kunde få bygga ett par, tre
småkyrkor kombinerade med samlingssalar,
framför allt för ungdom och barn
som det glädjande nog myllrar av där
ute. Något som jag tror att vi alla bär
intresse av är krematorier. Vilken uppfattning
vi än har om livet — döden
skall vi alla möta. Och jag tror att från
alla partier, oavsett livsåskådning och
religiös inställning, så är framtidsvägen
på detta område eldbegängelse. Man bör
stimulera byggandet av krematorier inte
bara ur ekonomisk synpunkt, som är
väsentlig nog, utan också ur hygienisk
och kanske estetisk. Om denna reservation
på punkt 3) mot förmodan skulle
kunna vinna riksdagens öra, skulle också
möjligheten till planerade krematorier
kunna förverkligas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3 i detta utskottsutlåtande.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Gentemot herr Andersson
i Mölndal vill jag bara framhålla att

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 133

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

jag inte fick något svar på vad jag frågade.
Man kan inte, säger herr Andersson,
ta bort en reglering, ty konjunkturläget
är ovisst. I ett balanserat konjunkturläge
kan man inte heller avskaffa en
reglering på grund av de risker som
finns för att balansen skall gå förlorad.
Vad beträffar detta, att vi eventuellt
skulle komma in i ett läge, där det behövs
en restriktiv ekonomisk politik, är
det inte min mening att här ta upp en
allmän ekonomisk debatt. Jag vill bara
kort och gott konstatera, att man kan
föra en restriktiv ekonomisk politik på
olika sätt. Man kan föra den genom
generella metoder, såsom vi anser att
den bör föras, medan vi däremot är
bestämda motståndare till sådana typiska
fysiska detaljkontroller som byggnadsregleringen.

När herr Andersson i Mölndal befarar
att vi kan få ett ytterligare trvck på
materialfronten, att det kan bli ytterligare
brist på arbetare etc. konstaterar
jag bara, att där går en principiell skiljelinje
mellan herr Anderssons och min
uppfattning. Jag anser icke att de statliga
myndigheterna har möjlighet till
den överblick som kräves för att med
en typisk fysisk detaljkontroll påverka
utvecklingen på ett lämpligt sätt. I övrigt,
herr talman, är det som sagt inte
alls min mening att gå in på någon allmän
ekonomisk debatt i dag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr Andersson i Mölndal godkänner
det resonemang som jag har fört, att
behovet av kyrkliga och frikyrkliga samlingslokaler
är större än det som är
redovisat i motionen. Jag skall inte nu
uppta tiden med att anföra siffror härvidlag
som är tillgängliga för alla; en
önskesiffra på 89 miljoner kronor har
nämnts. Herr Andersson säger att det
råder precis samma förhållande beträffande
de allmänna samlingslokalerna,
och det vill jag inte bestrida. Skillnaden
är dock den, att man här fastställer
kvoten till 15 miljoner kronor — mot

de önskade 74 —• under det att kyrkliga
och frikyrkliga lokaler får nöja sig med
10 miljoner. Jag tycker att herr Andersson
med litet god vilja skulle kunna gå
med på att det varit skäligt att sätta
samma kvotsiffra för kyrkliga och frikyrkliga
lokaler.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det finns en principiell skiljelinje
mellan herr Munktell och mig i fråga
om hur man skall ordna den ekonomiska
politiken. Högern vill ha generellt verkande
medel, medan däremot enligt vår
uppfattning det är nödvändigt att dessutom
i vissa fall ha detaljerade regleringar.

Herr Munktell ställde frågan: När
skall man ta bort byggnadsregleringen?
Jag vill erinra om att denna reglering
har omfattat en rad olika områden av
byggnadsverksamhet. Under fjolåret undantog
emellertid Kungl. Maj :t bl. a. bostadsbyggandet
från bostadsregleringen
i så måtto, att alla egnahemsbyggen blev
helt fria, under det att hyreshusbyggandet
så till vida är fritt från reglering att
endast igångsättningstillståndet kvarstår.
Detta vittnar om att man från det
socialdemokratiska partiets sida liksom
också från regeringens sida har den meningen,
att i den mån förutsättningar
föreligger för ett upphävande eller en
förändring av byggnadstillståndslagen,
så vidtas också denna åtgärd. Kommer
man in i ett ekonomiskt läge med en
fastare balans än den vi har för närvarande,
tror jag för min del att det då
skulle kunna finnas förutsättningar för
en förändring.

Det är alldeles riktigt som herr
Gustafsson i Borås påpekar, att det finns
ett större behov av allmänna samlingslokaler
än som är redovisat. Herr Gustafsson
erinrar om att kvoten för allmänna
samlingslokaler är 15 miljoner
kronor, medan den för de kyrkliga uppgår
till endast 10 miljoner kronor. Men

134 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

hade förhållandet därvidlag varit omvänt,
hade man alltså byggt ett större
antal lokaler för religiöst bruk men däremot
ett mindre antal allmänna samlingslokaler.
De kyrkliga och frikyrkliga
samlingslokalerna används emellertid
huvudsakligast för ett visst bestämt
ändamål, medan däremot de allmänna
samlingslokalerna kan användas både
för religiösa och andra ändamål.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om jag försöker att i
minnet rekapitulera de debatter vi haft
i dessa frågor under tidigare år, kan jag
väl tillåta mig att säga, att dagens debatt
är stillsammare inte enbart med
hänsyn till det kyrkliga inslaget utan
kanske också med hänsyn till att reservationerna
inte är lika friska och djärva
som de har varit tidigare om åren.
Man noterar ju med ett visst intresse,
att högerns reservanter även i år ställer
in sig på en avveckling av byggnadsregleringen
men först den 31 december
1954. Tidigare har högern önskat
en omedelbar avveckling, och man
frågar sig: Vad är det som är anledningen
till nyanseringen? Jag har inte
kunnat finna något annat än det enligt
min mening högst plausibla skälet, att
situationen, som man kan bedöma den
just i dag, inte är så där utan vidare
upplagd för en avveckling av byggnadsregleringen.
Utskottets talesman herr
Andersson i Mölndal har ju rätt utförligt
uppehållit sig vid detta, varför jag
kan gå förbi det. Tillåt mig bara att
säga, att det för den som har möjligheter
att inifrån följa industriens investeringsönskemål
framstår såsom odiskutabelt,
att man nu är uppåt på ett
sätt, som ganska markant skiljer sig
från förhållandet bara för ett år sedan.
Och om man skall diskutera en avveckling
av byggnadsregleringen, ifrågasätter
jag om den lämpligaste tiden är just
vid det tillfället, när man har en sådan

drive på den industriella sektorn som
i dag.

Herr Munktell, som har fört denna
debatt även tidigare, har uppehållit sig
mera vid vissa principiella synpunkter
på byggnadsregleringen. Herr Munktell
vänder sig först och främst mot den
inadvertensen, att man har en ingress
i lagen som dåligt harmonierar med dagens
förhållanden. Denna lag är tillkommen
för att bemästra problem, som
kan tänkas uppkomma under krig och
av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Intet av dessa kriterier passar
in på dagens läge, säger herr Munktell,
och jag kan delvis ge honom rätt i
detta. Kan vi glädja herr Munktell är
det klart att det går att skriva om 1 §,
men det är, som jag ser det, en rätt
oväsentlig sak. Vi har kvar en del andra
paragrafer av liknande natur, där man
hade krigsbilden på näthinnan när man
skrev dem, men där läget under utvecklingens
gång blivit sådant, att man
skulle kunna avveckla dem. Man kanske
borde skriva om dem, så att de blir
mera estetiskt tilltalande, om man har
den uppfattningen alt lagstiftningen
skall vara av mera permanent karaktär.
Men om man ändå innerst inne säger
sig, att det kanske är en lagstiftning
som vi kan fortsätta att liberalisera och
så småningom bli av med, kommer den
synpunkt som herr Munktell förfäktat
i dag och tidigare om åren i skymundan.

Herr Munktell tog emellertid också
upp frågan ur mera principiella synpunkter
och undrade: När skall vi över
huvud taget bli av med sådana här
regleringar, om socialdemokratien skall
ha ett inflytande i regeringen? Hur
skall vi komma ifrån regleringssamhället?
Man får ju vara rätt försiktig
med att här inte bara låta ordet få
makt över tanken. Det är alltid populärt
i alla läger och kretsar att tala mot
regleringar. Man må vara konservativ
eller socialist, så är man innerst inne
individualist och önskar största möjliga

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

135

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

frihet, och därför tycker man det låter
utomordentligt angenämt och bra att
säga, alt man är motståndare till regleringar
och regleringssamhälle.

Men om regleringarna fyller en viss
funktion får man ju fråga sig: Vad blir
resultatet, om man utan vidare slopar
regleringarna? Det brukar ju sägas från
oppositionens sida: Vi skall inte ha
regleringar för deras egen skull. Men
jag kan också säga: Vi skall inte avveckla
en reglering bara för att det låter
bra att tala om att avveckla regleringar,
utan om regleringen har en funktion
att fylla, talar ju förståndet för att vi
behåller den.

Då kan man säga: Vad har denna
reglering för funktion att fylla? Jo, den
har bl. a. den funktionen, att om vi
vill ha balans i vår samhällsekonomi
utifrån de förutsättningar, som vi arbetar
med i den ekonomiska politiken,
så är byggnadsregleringen en av de spakar,
med vilka en tendens till inflation
hålles i styr. Då säger herr Munktell: Vi
gillar inte dessa detaljregleringar, vi
vill ha de generella metoderna. Det låter
också populärt och bra ända tills
man börjar inventera de generella metoderna
och frågar sig: Vad är de och
vad innebär de?

I dagsläget, när man har ett tryck
ifrån investeringssidan som onekligen
är starkare än våra reala resurser orkar
med, måste ju den generella metoden
vara en fördyring av krediterna, eller
låt mig med andra ord säga en räntestegring,
som kan kalmera den fria
företagsamheten i dess ambitioner att
nu bygga ut längre än vad vår balans
egentligen tillåter. Därför kräver ju
konsekvensen att herr Munktell säger:
Vi vill ha en räntestegring i stället för
en byggnadsreglering och kreditransonering.
Den diskussionen hör kanhända
hemma i en annan debatt, men jag har
tyckt det vara riktigt att få fram det
här, eftersom det belyser problemet på
ett annat sätt än bara ett uttalande att
man föredrar generella metoder.

Den utrcdningskommitté som i många
år sysslade med detta problem, kom ju
fram till generella metoder av den karaktär
som jag här har tvingats till att
precisera, men det har inte funnits en
majoritet i den svenska riksdagen för
att använda dem såsom tekniska hjälpmedel
för att klara en tendens till överansträngning
ifrån investeringssidan.
Regleringen fyller därför ett behov i
den samhällsekonomiska balansen. Den
fyller ett behov i vår säsongutjämningspolitik,
och jag måste säga att det är
fåvitskt tal, om man försöker trösta sig
med att säsongutjämningen klarar sig
själv genom att vi har stora företag som
finner det förenligt med sitt intresse
att försöka bygga året runt.

Vi har byggnadsregleringen så konstruerad,
att ungefär 50 procent ligger
på bostadssidan medan den andra hälften
ligger på övriga områden. Bostadssidan
sammansätts av flerfamiljshus och
egnahem. Byggarna av flerfamiljshus
består av stora företagare, som kanhända
skulle bygga rätt kontinuerligt,
och mindre, enskilda företagare, som
nödvändigtvis helst önskar bygga på
sommaren därför att det är litet billigare
att bygga på sommaren. De industriframställningar
vi får om byggnation
är praktiskt taget utan undantag
av det innehållet, att man begär att få
starta på våren och bygga över sommaren,
fast byggnadsregleringen brukar
stipulera villkoret start på hösten för
att på det sättet använda industribyggandet
som en säsongutjämnande faktor.

Jag tror att man misslyckas om man
inbillar sig att man skall kunna lösa
detta problem genom att vädja till den
enskilde företagaren, som står i valet
mellan att tjäna några tusenlappar på
ett sommarbygge och att såsom ett andra
alternativ medverka till att byggnadsarbetarna
får jämnare arbete. Jag
är rädd för att det första alternativet
får en viss preferens när den enskilde
företagaren skall bedöma denna fråga,
ty han säger: Jag är mig själv närmast,

136 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

och kan jag tjäna några tusen kronor
på att bygga på sommaren vill jag göra
det. Att klara sysselsättningen för de
arbetslösa byggnadsarbetarna är inte industriföretagaren
Anderssons eller Petterssons
sak, utan det är samhällets
sak. Så är resonemanget, och jag skall
inte anklaga vederbörande för det. Vi
människor är i allmänhet sådana.

Det tredje argumentet för att vi har
byggnadsregleringen är helt enkelt det,
att den har haft en viss betydelse ur
lokaliseringssynpunkt, inte på det sättet
att vi har haft byggnadsregleringen
som ett lokaliseringsinstrument — det
är för mycket sagt — men på det sättet
att vi ändå med regleringen har kunnat
förhindra vad vi anser vara uppenbart
olämpliga lokaliseringar.

Jag har funderat rätt mycket och
rätt ingående över det här lokaliseringsproblemet,
och jag har bl. a. sagt mig,
att om vi kommer fram — och det hoppas
jag — till den dagen då vi kan
säga oss, att byggnadsregleringen i den
utformning den i dag har är överflödig,
att vi kan ersätta den med annat,
låt mig säga med en lagstiftning om
säsongutjämning, eller igångsättningstillstånd,
som väl är det riktiga och
adekvata uttrycket, att vi kan ersätta
den med något slag av inflytande över
lokaliseringspolitiken, då har vi något
annat att sätta i stället, och då kan vi
på ett annat sätt diskutera avvecklingen;
men att diskutera en avveckling
utan att ha någonting annat som räddar
de värden som byggnadsregleringen
ändå ger i dag, det tror jag vore en
ytterst lättsinnig och oklok politik. Man
får inte, ärade kammarledamöter, så
lätt falla för det här talet om reglering.
Den där antiregleraren, som vi väl allesammans
har inombords, får inte ta
överhand över förståndet. Vi har en
jordbruksreglering därför att den för
med sig väsentliga värden för jordbruket.
Vi har en hyresreglering därför
att den i dagsläget för med sig väsentliga
värden för stora delar av vårt folk.

Vi har en valutareglering därför att vi
anser det vara nödvändigt, och vi har
en byggnadsreglering därför att vi anser
det vara nödvändigt. Men begreppet
reglering bör man ju acceptera och
kanske applicera på alla de här olika
sakerna, och då kanske det får en annan
och mera nyanserad innebörd.

Låt mig slutligen säga någonting om
det kyrkliga avsnittet i debatten, som
ju har varit alldeles dominerande. Det
vore väl en ganska unik situation, om
riksdagen i det här läget i maj månad
skulle sitta och beställa kvotfördelning
och kvotstorlek i den fördelning, som
regeringen har att göra upp i december
månad varje år på basis av de
önskemål som förs fram ifrån olika
intressegrupper.

Man kan naturligtvis säga som herr
förste vice talmannen, att har man
suttit och lyssnat på kyrkomötets debatt,
har man blivit på det klara med
att det behövs flera kyrkolokaler. Har
man suttit och studerat skolöverstyrelsens
framställningar om byggnadstillstånd,
som slutar på 600 miljoner kronor,
kommer man till precis samma
uppfattning, nämligen att skolöverstyrelsen
behöver mer än de 200 miljoner
kronor den får. Har man suttit på Konserthuset
och följt en två dagars sjukvårdskonferens,
går man därifrån ganska
övertygad om att man måste
satsa mer på sjukhusbyggen. Har
man haft glädjen att försöka förklara
dessa frågor för folketsliusföreningarnas
årsmöte, går man därifrån med den
bestämda uppfattningen, att det behövs
en större kvot för folketshusbyggen.
Herr vice talmannen har tyvärr
haft en något ensidig information och
en byggnadsminister, och regeringen får
med naturnödvändighet en mera nyanserad
bild av det hela när denna
budget skall knåpas ihop. Jag tror inte
heller att liknelsen från Tyskland och
grannstäderna till London har så avgörande
tyngd som talaren kanske vill
göra gällande.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 137

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

Yad som frapperat mig är också, att
det framför allt är Stockholms kyrkolokalbekymmer
som ställts i förgrunden.
Jag har nog haft en annan uppfattning
när jag försökt att intressera
mig för dessa spörsmål. Jag var fullt
överens med ecklesiastikministern om
att vi, fastän det inte fanns någon
byggnadskvot för ändamålet, skulle reparera
upp Karesuando kyrka med hänsyn
till att den var den enda kyrkliga
centralpunkten för människor som bodde
inom ett område av 20—25 mil omkring
Karesuando. Men jag är mera
tveksam när det gäller Stockholm. Visserligen
kan man vara lokalpatriot och
säga: År jag brommabo skall jag ha
kyrka i Bromma, är jag vällingbybo
skall jag ha kyrka i Vällingby, och bor
jag i Högdalen skall jag ha kyrka i
Högdalen, men ett faktum är, att jag
medelst tunnelbanan kan komma in till
den centrala stadens kyrkor på en kvart
eller tjugo minuter, och det saknas inte
plats i dessa kyrkor, om jag vill bevista
en högmässa eller annan gudstjänst.
Det är inte absolut nödvändigt
att jag skall få min andliga spis i min
egen församling när det gäller Stockholm
stad, och därför blir kyrkoproblemet
inte alldeles lika allvarligt i
Stockholm som det kan te sig i vissa
landskommuner. Jag skall emellertid,
herr talman, inte säga vare sig det ena
eller det andra beträffande den blivande
kyrkokvoten. Den får vi ta ställning
till i slutet av året. Jag tycker dock
att det vore en underlig arbetsteknik
att i denna trängsel om kvot på förhand
ta ut en speciell kvot och säga,
att den under alla förhållanden skall
tillgodoses.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag är inte övertygad
om att socialministern har uppfattat
saken alldeles riktigt när han säger
att de som bor i Vällingby, i Enskede
och på andra platser, där det är en

koncentrerad bebyggelse, kan ta tunnelbanan
och resa in till den centrala
stadens kyrkor. Det kan de göra för
att bevista en högmässa, men den kyrkliga
verksamhet som har något mera
vardagligt över sig, som bedrivs för
ungdom, som bedrivs i församlingshem,
där man samlar församlingsborna och
på liknande sätt, klarar man inte genom
att åka tunnelbana in till centrum.
Det är nog detta problem som i mycket
hög grad har skjutits i förgrunden och
som vi velat göra herr statsrådet uppmärksam
på.

Herr MUNKTELL (li):

Herr talman! Jag fann det rätt egendomligt,
att statsrådet ironiserade om
att det skulle vara estetiskt tilltalande
med en annan ingress. Det är väl ändå
inte några oväsentligheter om man skriver
en lag på ett sådant sätt, att den
verkligen tillämpas för det ändamål den
avses för och inte för något annat, eller
om förutsättningar anges på ett riktigt
sätt eller inte. Den enda ljuspunkten
skulle i så fall vara herr statsrådets antydan,
att lagen möjligen inte skulle
bli permanent; men det uttalandet tog
statsrådet sedan tillbaka när han sade,
att detta varit en av spakarna för att
hålla balans i samhällsekonomien. Det
är väl herr statsrådets mening att försöka
hålla den balansen även i fortsättningen,
och varför skall man då med
herr statsrådets utgångspunkt släppa
byggnadsregleringen? Jag är därför
tacksam för detta svar, ty det visar
klart att meningen är att behålla dessa
regleringar. Vi kan knappast tänka oss
en så fullständig balans, att det aldrig
finns risker i någon riktning för att
det inte skall kunna uppstå spänningar.

Jag upprepar ännu en gång att jag
inte vill göra detta till en ekonomisk
debatt, och herr statsrådet vet också
mycket väl våra synpunkter — precis
som jag vet statsrådets — på hur de
allmänna generella metoderna bör tilllämpas.

138 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Fortsatt giltighet av lagen ang. tillståndstvång för byggnadsarbete.

Byggnadsregleringen är enligt min
mening ett typiskt exempel på att staten
genom att reglera i realiteten går
på socialiseringsvägen. Den är ett typiskt
exempel på den indirekta socialiseringen,
som socialministern gör sig
till talesman för, och vi är naturligtvis
bara tacksamma för att herr socialministern
lämnat detta klara svar på min
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
angående punkterna A och B i utskottets
utlåtande, nämligen på l:o) bifall
till vad utskottet i dessa punkter hemställt;
2:o) bifall till den av herr Osvald
m. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den av herr Ebbe Ohlsson
och fru Boman beträffande dessa
punkter avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Boman begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2 ro)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl fru Boman votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkterna A. och B. i tredje lagutskottets
utlåtande nr 27 antager den
reservation, som beträffande dessa
punkter avgivits av herr Osvald in. fl.,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ebbe Ohlsson och fru
Boman i fråga om dessa punkter avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fru Boman begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 85 ja och 53 nej, varjämte
49 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Osvald m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkterna
A. och B. i utskottets utlåtande
nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om dessa
punkter avgivits av herr Osvald m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Carlsson i Stockholm
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 117 ja och
66 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna A och B.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23. 139

Återupptagande av utredningen rörande småföretagens lokalfrågor.

Slutligen gav herr talmannen i fråga
om punkten C propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Boman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
C i utskottets utlåtande nr 27, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ebbe Ohlsson m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Boman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvis
115 ja och 61 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten C gjorda hemställan.

§ 9.

Återupptagande av utredningen rörande
småföretagens lokalfrågor.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om återupptagande av utredningen rörande
småföretagens lokalfrågor.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nr 275 i första kammaren
av herr Lundqvist m. fl. samt nr 446 i
andra kammaren av herr Birke samt
nr 386 i första kammaren av herr Ohlon
in. fl. och nr 492 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 275 och II: 446, vilka
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:i ville
föranstalta om att utredningen för småföretagens
lokalfrågor återupptoge sitt
arbete och snarast fullföljde detsamma.

Motionerna I: 386 och II: 492, vilka
även voro likalydande, utmynnade i
hemställan, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om återupptagande snarast möjligt av
utredningen beträffande småföretagens
lokalfrågor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta att de likalydande motionerna
I: 275 och II: 446 samt de likalydande
motionerna I: 386 och II: 492
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
De Geer, Wehtje, Svärd, Carlsson i
Tibro, Löfgren och Nordqvist i Karlskoga,
vilka ansett att riksdagen med
bifall till motionerna I: 275 och II: 446
samt I: 386 och II: 492 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om återupptagande snarast möjligt av
utredningen beträffande småföretagens
lokalfrågor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har varit med om
att vid utskottets utlåtande foga en reservation.
Denna går ut på bifall till
det i motionerna framställda yrkandet,
att man skall återuppta utredningen
angående småföretagens lokalfrågor.

140 Nr 23.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Återupptagande av utredningen rörande småföretagens lokalfrågor.

Både i motionerna och i reservationen
har vi påvisat hur viktigt det är att få
en kartläggning av företagens lokalfrågor
för att få en grund för åtgärder
som avser att förbättra småföretagarnas
och hantverkarnas lokalförhållanden.
De mindre utredningar som har
gjorts har visat att småföretagarna i
många fall har mycket bristfälliga lokaler
och att det är mycket angeläget
att väsentligt förbättra lokalförhållandena
för att dessa företags rörelse skall
kunna bedrivas tillfredsställande.

Jag inskränker mig, herr talman, till
att med dessa ord yrka bifall till den
reservation som finns antecknad av
herr De Geer m. fl.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Löfgrens yrkande om bifall till
den av herr De Geer m. fl. avgivna reservationen.
Jag vill beträffande motiveringen
likaledes instämma med herr
Löfgren och ber att i övrigt få hänvisa
till den av herr Birke m. fl. avgivna
motionen nr 446.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering utskottet lämnat i sitt utlåtande
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Löfgren begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 108 ja och 68 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter anförde

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag vid voteringen tryckte på fel knapp.

§ 10.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om godkännande
av träffade avtal om försäljning
av vissa fastigheter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ IL

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att på morgondagens
föredragningslista jordbruksutskottets
utlåtanden nr 33—38 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 27 och 28 skulle i
angiven ordning uppföras näst efter
statsutskottets memorial nr 154 samt
andra lagutskottets utlåtande nr 42
ävensom bevillningsutskottets betänkanden
nr 57 och 58, likaledes i angiven
ordning, sist å föredragningslistan.

Tisdagen den 25 maj 1954 em.

Nr 23.

141

§ 12.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avsättning till fonden
för idrottens främjande jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 157, angående statsregleringen för
budgetåret 1954/55.

§ 13.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m. in.;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendenturoch
civilförvaltning in. m.;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1954/55
under fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående löne-
och pensionsförmåner för personal
å försvarets reservstater;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1954/
55 till driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer; -

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1954/55 till universitetet
i Göteborg och Stockholms högskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckt
motion;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på
högre skolstadier m. in.;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden m. m.;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående inrättande av
ordinarie lärartjänster på försöksskolans
högstadium m. in.;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1954/55 till främjande
av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare; och

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 108) med förslag till
lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. m.;
och

nr 318, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition (nr 210) angående
statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustri samt i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående
småföretagens kreditfrågor.

§ 14.

Herr talmannen meddelade, att herr
Edberg, som sedan den 11 januari på
grund av sjukdom varit förhindrad att

142

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag Kammarens ledamöter åtskildes härintagit
sin plats i kammaren. efter kl. 0.17.

§ 15. In fidem

Justerades prolokollsutdrag. Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr
Åhman, som vid kammarens sammanträde
den 11 januari med läkarintyg
styrkt sig vara förhindrad att deltaga i
riksdagsgöromålen, denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
'' särskilda utskottet i dess memorial nr
9 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må —- med avslag
å vad i motionerna II: 591 samt
1:489 och 11:628 härutinnan hemställts
—• godkänna förslaget att statsbidraget
till kommunernas kostnader
för frivilliga medhjälpare bestämmes
för varje vårdfall till 10 kronor för
första och 5 kronor för varje följande
månad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
vad i motionerna 11:591 samt 1:489

och II: 628 härutinnan hemställts, godkänt
förslaget att ersättningen till frivilliga
medhjälpare bestämmes till 10
kronor per vårdfall och månad samt
att kommunerna härför blir berättigade
till statsbidrag med samma procentsats
som för övriga ersättningsberättigande
kostnader.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 79 Ja och 117 Nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 79 Ja och 50 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 79 Ja och 117 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 158 Ja och 167 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 143

§ 3.

Svar på fråga ang. en av riksdagen begärd
utredning om textil- och beklädnadsindustrierna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har
frågat mig om regeringen överväger att
med anledning av de förhållanden, som
under flera år präglat textil- och beklädnadsindustrierna
och som bl. a.
yttrat sig i starkt ökad otrygghet för
arbetare och anställda, igångsätta den
utredning om dessa industrier som
riksdagen redan 1947 hemställde om.

Som svar på frågan vill jag anföra
följande.

1947 års riksdagsbeslut föranleddes
av en motionsvägen framförd begäran
om en s. k. strukturutredning inom
textilindustrien. Även om motionärernas
argument — enligt vad som framkommit
vid utskottsbehandlingen —
inte till alla delar kunde godkännas,
ville vederbörande utskott ändå förorda
att en undersökning om textilindustriens
problem kom till stånd. Riksdagen
överlämnade till Kungl. Maj:t att
avgöra vid vilken tidpunkt och på vilket
sätt utredningen skulle företagas.

Textil- och beklädnadsindustrien har
under senare år haft större känning av
konkurrensen utifrån och svängningar
i konjunkturläget än flertalet övriga industrigrenar
inom vårt land. Importen
av textilvaror är sedan tre—fyra år tillbaka
nästan helt fri från importrestriktioner.
Tullarna på textilvaror är betydligt
lägre i Sverige än i andra länder.
Den hårdnande konkurrensen från
utlandet var en bidragande orsak till
den sysselsättningskris, som den svenska
textilindustrien genomgick år 1952.
En annan omständighet av betydelse är
att textilvarornas relativa andel i den
totala konsumtionen under senare år
synes tendera att minska till förmån
för andra varor. Konkurrensen har

tvingat industrien att i största möjliga
utsträckning rationalisera produktionen.
Den svenska textilindustrien anses
sålunda numera ha den modernaste
maskinutrustningen i Europa. Även
om rationaliseringar fortlöpande sker
inom produktionsledet föreligger emellertid
särskilt beträffande distributionen
åtskilliga olösta problem. Dessa
frågor ägnas f. n. uppmärksamhet såväl
från näringslivets egen som från statens
sida. Jag erinrar om den pågående
varudistributionsutredningen.

Allmänt sett vill jag understryka att
utvecklingen inom den svenska textiloch
beklädnadsindustrien följs med
stor uppmärksamhet från i första hand
industriens egen och de anställdas sida.
Man får inte bortse från att det på sina
håll inom branschen råder svårigheter,
som bl. a. tagit sig uttryck i korttidsarbete,
och att situationer kan uppkomma
som tvingar fram andra åtgärder
än som hittills aktualiserats. Med
hänsyn härtill är det naturligt att även
från det allmännas sida förhållandena
inom textil- och beklädnadsbranschen
fortlöpande uppmärksammas. Några
framställningar om särskilda åtgärder
har emellertid hittills inte inkommit
vare sig från företagarnas eller de anställdas
sida. Regeringen har inte heller
hittills ansett det erforderligt att
sätta i gång någon utredning av det slag
som åsyftades i 1947 års riksdagsbeslut.

Härpå anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på min
fråga, även om jag finner det anmärkningsvärt
att svaret i huvudsak blev
negativt.

Anledningen till att riksdagen för nu
sju år sedan begärde en utredning om
förhållandena inom textil- och beklädnadsindustrien
var att dessa näringsgrenar
inte ansågs fungera på ett tillfredsställande
sätt. Yi hade i vår motion
påvisat, att arbetarna inom textil-
och beklädnadsindustrien i flera

Nr 23.

144

Onsdagen den 26 maj 1954.

Svar på fråga ang. en av riksdagen begärd utredning om textil- och beklädnads^
industrierna.

avseenden hade en mycket otrygg tillvaro.
Lönerna var exceptionellt låga
och är det fortfarande; det förekommer
en ständig pendling mellan stor brist
på arbetskraft och stor brist på arbetstillfällen.
Det ifrågasattes också på
goda grunder om produktion och distribution
var så ordnade som man kunde
begära, och det förutsattes att en bättre
ordning därvidlag skulle kunna åstadkomma
bättre löner för arbetarna och
lägre priser på textilvarorna.

Vid det tillfälle när motionen väcktes
och riksdagen fattade sitt beslut
rådde det brist på arbetskraft, men det
ansågs allmänt redan då, att det mycket
snart skulle komma att inträda ett
annat läge, och inte minst detta var
anledningen till att riksdagen begärde
en utredning. Utskottet underströk också,
att det ur de anställdas och hela
samhällets synpunkt måste anses vara
av »utomordentlig betydelse» att man
så långt som möjligt vidtog åtgärder
för att undanröja de brister som hade
påtalats. Men det har som sagt gått sju
år utan att någon utredning kommit
till stånd, och under tiden har utvecklingen
gått just i den ogynnsamma riktning
som man kunde förutse, och den
ökade otrygghet för arbetarna som
man kunde riskera har de blivit utsatta
för.

När handelsministern nu hänvisar
till att regeringen inte hittills har företagit
några åtgärder på detta område,
så är ju detta känt. Men min fråga gällde
om regeringen nu med hänsyn till
allt vad man under dessa sju år har
upplevt av ökad otrygghet för arbetarna
tänker vidta den åtgärd, som riksdagen
begärde för sju år sedan.

Jag skall också göra några kommentarer
till handelsministerns förklaring
att några framställningar om särskilda
åtgärder hittills inte inkommit vare sig
från företagarna eller de anställda. Företagarna
hade ju ett alldeles tydligt
intresse av att det inte skulle bli ett

dylikt ingripande från statsmakternas
sida. Det framkom redan under riksdagsbehandlingen
1947, när inte bara
Textilrådet utan också Industriförbundet
mycket energiskt motsatte sig de
föreslagna åtgärderna och självfallet
också understöddes av folkpartiet och
högern, som då liksom nu var emot
statsingripanden över huvud taget inom
näringslivet, oavsett de fördelar som
man skulle vinna på det.

Det är underligt att handelsministern
tillmäter detta motstånd från dem som
ingripandena skulle gälla en så avgörande
betydelse. Däremot är det ju inte
riktigt att inte de anställda och allmänheten
har tryckt på för att få den utredning
till stånd, som riksdagen begärde.
Redan 4946, alltså före motionen,
behandlade textilarbetarna denna
sak på sin kongress, och de fick hela
sitt förbunds stöd för kravet på utredningar
av det slag som riksdagen sedan
begärde. I ett yttrande med anledning
av den kommunistiska motionen
1947 framhöll också Landsorganisationen
att det var nödvändigt att på detta
område i första hand få till stånd en
ordentlig utredning. Instämmanden i
utredningsförslaget kom vid den tiden
också från arbetsmarknadsstyrelsen
och priskontrollnämnden.

Detta om behandlingen 1947. Men
sedan dess har ju textilarbetarna i olika
sammanhang uttalat sitt missnöje
med att det inte skett något på detta
område. Det har bl. a. kommit till uttryck
i ett uttalande från socialdemokratiska
arbetarepartiets årskongress i
Skene för en tid sedan, där man enhälligt
gjorde ett uttalande som såvitt
jag kan tolka det helt överensstämmer
med de synpunkter som vi lade till
grund för motionen och som riksdagen
också i huvudsak antog.

Detta kan man säga om de opinionsyttringar
som skett från arbetarnas och
myndigheternas sida. Men därutöver
skulle jag vilja fråga: Räcker det inte

145

Onsdagen den 26 maj 1954. JNr 23.

Svar på fråga ang. en av riksdagen begärd utredning om textil- och beklädnads -

industrierna.

med att riksdagen begär en utredning?
Måste man utöver det ha någon speciell
opinion bakom för att regeringen
skall vidtaga en åtgärd, som riksdagen
har funnit mycket väl motiverad och
som såvitt jag kan se har blivit ännu
mera motiverad under de sju år som
gått sedan riksdagen begärde utredningen?
Jag vill emellertid helst tolka
handelsministerns förklaring rörande
vad regeringen hittills har företagit såsom
en möjlighet att regeringen nu i
alla fall vidtar de åtgärder som vi har
väntat på så länge och som riksdagen
har begärt för sju år sedan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
vad herr Holmberg sade beträffande
textilarbetarnas allmänna läge, nämligen
att de känner en viss otrygghet.
Men framför allt tycker jag det är viktigt
att slå fast att det gäller en grupp,
som känner sig ha fått för dålig ersättning
för sitt arbete. I den mån som
man får inkomstminskning genom korttidsarbete
framträder besvärligheter av
denna art, och man tvingas att uppmärksamma
vad som här händer.

I anledning av herr Holmbergs uttalande,
att det gjorts åtskilliga framställningar
och att det sålunda inte
skulle vara riktigt vad jag har framhållit
i mitt frågesvar, vill jag nämna
att det är riktigt att det kommit till
stånd uttalanden på skilda håll. Men
när jag här talade om framställningar
avsåg jag officiella framställningar till
regeringen, och sådana har inte kommit.

Det kan inte heller vara på det sätt
som herr Holmberg ville göra gällande,
att bara den ena partens önskemål
skulle beaktas av regeringen. Om arbetsgivarna
inom branschen inte är
intresserade av några utredningar, får
väl detta i och för sig inte hindra regeringen,
om den finner ändamålsenligt
10 — Andra kammarens protokoll 1954.

att verkställa utredningen. Det har väl
herr Holmberg alldeles klart för sig.

Vad herr Holmberg yttrade om att
utvecklingen sedan 1947 visat att det
blivit sämre och sämre är inte riktigt.
Fram till 1949—50 var det ju ändå på
det sättet att textilarbetarna fick någon
förbättring i sina villkor, kanske många
vill säga en avsevärd förbättring, men
i relation till andra yrkesgrupper har
de inte fått vad de själva anser sig ha
rätt att kräva. Det är denna problemställning
som man skall se och ta ståndpunkt
till.

Jag har i mitt svar till herr Holmberg
sagt, att vad som hittills inträffat
icke har givit anledning till ingripande,
men jag säger att sådana situationer
kan uppstå att samhället tvingas att
vidtaga åtgärder, och det är klart att
det i första hand är de berörda parternas
ståndpunkt man tar hänsyn till och
i detta fall alldeles speciellt arbetarnas
önskemål och syn på sina arbetsförhållanden.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Till frågan om att det
inte har företagits officiella framställningar
vill jag återigen erinra om att
riksdagens begäran väl i alla fall var
tillräckligt officiell.

Vad sedan gäller löneutvecklingen
sedan 1947, vill jag erinra om att en
återhämtning i viss mån skedde beträffande
textilarbetarnas löner fram till
1950, men att löneutvecklingen sedan
dess återigen tenderat att gå i annan
riktning. Textilarbetarna befinner sig
över huvud taget på en låglönenivå, och
det är inte bättre nu i detta avseende
jämfört med övriga industriarbetare
än vad det var 1947. Tvärtom. Textiloch
bekladnadsarbetarna ligger på en
lönenivå som procentuellt är lägre nu
än vad den var 1947 i jämförelse med
den genomsnittliga industriarbetarlönen.

Vad sedan övriga delar av motiveNr
25.

146 Nr 23. Onsdagen den 26 maj 1954.

Svar på fråga ang. frågan om en kustbana Luleå—Karlsborgsverken—Haparanda.

ringen för motionen år 1947 beträffar
vill jag erinra om, att man redan då
allmänt var av den meningen, att högkonjunkturen,
som tog sig uttryck bl. a.
i att det var brist på textilarbetare,
inte skulle stå sig så länge. Det fanns
arbetslöshet i praktiskt taget alla utvecklade
kapitalistiska länder, och
framför allt var det tydligt att Amerikas
ekonomiska makthavare skulle
komma att använda de möjligheter man
hade att tränga ut konkurrenterna från
den europeiska marknaden. Det hade
vi redan då känning av, och det var en
av anledningarna till den begäran om
en utredning som riksdagen gjorde.

Sedan skulle jag i korthet vilja erinra
om en annan av de frågor, som behandlades
av motionärerna, och som
också kom till uttryck i yttranden i
samband med framställningen om en
utredning rörande textil- och beklädnadsindustrien,
nämligen frågan om industriens
lokalisering. Den ansågs vara
så väsentlig, att utskottet menade, att
man kunde finna sig i ett visst dröjsmål
för att avvakta resultatet av den
just då pågående utredningen om industriens
lokalisering. Men även om det
ligger något i det, fanns det ingen anledning
att vänta så länge som man nu
gjort, ty utredningen om industriens
lokalisering blev klar för närmare fyra
år sedan. Men nu har vi också detta
sakkunnigutlåtande såsom ytterligare
ett starkt argument för den begäran
om en utredning, som riksdagen gjorde
1947. I betänkandet om industriens
lokalisering anförs nämligen bl. a. att
ensidig industrilokalisering är eu av
anledningarna till otryggheten och konjunkturkänsligheten
på flera områden.
Det gäller bl. a. områden som har textilindustri,
t. ex. Borås och Sjuhäradsbygden,
där konjunkturkänsligheten i
hög grad beror på att industrien är så
ensidigt inriktad på det slaget av varor.

Men till ämnet hör också, vilket även
framhölls 1947, eu annan viktig detalj:
den stora frågan om Norrlands närings -

liv. Där råder också konjunkturkänslighet
på grund av ett ensidigt näringsliv,
bl. a. ensidigt i den meningen, att
det inte finns någon textilindustri där.
I den åberopade lokaliseringsutredningen
påpekas, att man framför allt på
detta område bör se till att utnyttja
de väldiga tillgångar av kvinnlig arbetskraft
som finns i Norrland samt att
verka för en bättre avvägning mellan
olika sektorer av näringslivet bl. a. genom
att åstadkomma textilindustrier i
Norrland. Detta framhölls också i det
yttrande, som Kooperativa förbundet
på sin tid avgav med anledning av den
kommunistiska motionen.

Sammantaget finns det alltså inte
färre utan flera argument än tidigare
för den utredning, som riksdagen begärde
1947, och jag hoppas, att handelsministern
skall beakta detta och försöka
att så snart som möjligt få till
stånd en utredning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. frågan om en kustbana
Luleå—Karlsborgsverken—
Haparanda.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson i Kalix
har frågat mig, om jag är i tillfälle att
lämna något besked om hur frågan om
en kustbana Luleå—Karlsborgsverken—
Haparanda fortskridit och denna järnvägsfrågas
läge i dag.

Som svar på frågan kan jag meddela,
att myndigheternas prövning av det
ifrågavarande järnvägsprojektet som
bäst pågår. Järnvägsstyrelsen är f. n.
i färd med vissa undersökningar på
platsen, och därjämte är frågan centralt
föremål för ingående överväganden
bl. a. i samband med strävandena
att till Törebygden lokalisera ny indu -

147

Onsdagen den 26 maj 1954. Nr 23.

Svar på fråga ang. rationalisering'' av fortsättningsskolan.

stri. En lösning av järnvägsfrågan skulle
givetvis i avsevärd grad förbättra förutsättningarna
för de industrialiseringsåtgärder,
som samhället här måste vidtaga
för att motverka de för befolkningens
försörjning kännbara konsekvenserna
av nedläggelsen av ortens gamla industri.
Samtidigt har den glädjande
expansion, som Statens skogsindustriers
verksamhet vid Karlborgsverken undergått,
med de nya transportbehov som
därav uppkommit bidragit till att aktualisera
järnvägsfrågan och öka möjligheterna
för en positiv bedömning av
denna. Slutligen har även i samband
med den allmänna planeringen av en
sysselsättningsreserv för övre Norrland
frågan om detta järnvägsprojekt upptagits
till bedömning. Ehuru jag självfallet
inte kan lämna några definitiva
besked om resultatet av de olika nu pågående
undersökningarna, innan dessa
slutförts, anser jag mig kunna säga, att
hittills framkomna omständigheter synts
mig ha givit goda skäl för en positiv
lösning av denna fråga.

Vidare yttrade

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag har anledning att
rikta ett tack till statsrådet för hans
svar på min enkla fråga. Jag kan här
slå fast, att statsrådet utan att ha gått
närmare in på varje enskild fråga, som
skulle kunna motivera denna järnvägs
tillkomst, dock har pekat på ett par
väsentliga orsaker till att järnvägsfrågan
för denna kustbygd i dag har ryckt
ett avsevärt steg framåt. Det är riktigt,
som det sagts, att man inte kan bygga
upp en god folkförsörjning för Töreområdet
utan att man får järnvägsfrågan
löst. Det har fastslagits i de remisssvar
som avgivits bl. a. av industrien.

Det är också riktigt att Statens skogsindustrier
i Karlsborg har byggts ut på
ett sådant sätt som för hela folkförsörjningen
utefter Norrbottens kustbygd
har varit glädjande. Men det har

skapat transportproblem för industrien,
och det är fara värt, att denna industri
kommer att sacka bakåt i konkurrensen
och förmågan att hävda sig på världsmarknaden,
därest inte industriens
transportproblem blir lösta.

Jag har ingen anledning att gå in på
det, då jag finner att det svar statsrådet
lämnat ökar förhoppningen hos
befolkningen i dessa bygder, att järnvägsfrågan
nu ligger ovanligt väl till,
och vi ställer vår förhoppning till statsrådet
om att inte bara denna fråga skall
lösas på ett för bygden lyckligt sätt utan
att allt skall göras för att påskynda
frågans snara lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. rationalisering av
fortsättningsskolan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin liar frågat
mig, om jag är villig att •— genom en
specialutredning, som icke synes behöva
bli alltför omfattande — medverka
till en rationalisering av fortsättningsskolan
i nära anslutning till den
försöksverksamhet, bl. a. i form av interkommunalt
samarbete, som på sistone
med väsentlig framgång företagits inom
Jönköpings västra inspektionsområde?

Med anledning härav får jag meddela,
att anordningar av den art, som i frågan
avsetts, prövas icke blott i nämnda inspektionsområde
utan också annorstädes,
dock icke i så systematisk form
som i Jönköpings läns västra inspektionsområde.
Frågan om den närmare
utformningen av anordningarna, vilka
synes äga ett stort intresse, och härmed
sammanhängande frågor om statsbidragsvillkor
befinner sig för närvarande
under Kungl. Maj:ts prövning. I
första hand avvaktas yttrande från skolöverstyrelsen
över en av folkskolinspek-,
tören i Jönköpings* läns västra inspek -

148 Nr 23. Onsdagen den 26 maj 1954.

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottet hänvisade motioner.

tionsområde till Konungen ingiven
framställning angående viss rationalisering
av fortsättningsskolan samt ändrade
bestämmelser om statsbidrag till
fortsättningsskolan. I avbidan härpå
är jag icke beredd att uttala mig i vidare
mån än nu skett.

Härefier anförde

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få betyga
ecklesiastikministern min tacksamhet
för att statsrådet velat besvara min så
här i riksdagssäsongens elfte timma
framställda fråga.

Anledningen till att jag dristat mig
att intervenera i denna sak är lätt angiven.
Jag har på nära håll haft tillfälle
att följa en i mitt tycke utomordentligt
intressant och värdefull försöksverksamhet,
som syftar till att i möjligaste
mån bringa fortsättningsskolan — en i
vissa avseenden föråldrad och kanske
rent av bortglömd skolform — i nivå
med tidens utveckling och krav. Man
har därvid gått fram på olika vägar.
Man har försökt att bättre anpassa skolarbetet
efter det åldersstadium, för vilket
skolan är avsedd, och man har också
sökt att tillgodose de ökade krav, som
det differentierade yrkeslivet ställer. Vidare,
och framför allt, har man — vilket
jag tycker är särskilt tacknämligt —
genom ett omfattande interkommunalt
samarbete lyckats uppnå väsentliga resultat
härvidlag.

Nu erfar jag av statsrådets svar i dag,
att man även på andra håll har sökt sig
fram efter ungefär enahanda linjer. Detta
är ägnat att bestyrka min uppfattning
att det här dock är fråga om någonting
av stort värde, och att man har
anledning att emotse utvecklingen på
detta område med vissa förväntningar.

Sedan vill jag bara tillägga, att det
synes mig som om man som en biprodukt
skulle kunna utvinna vissa rön,
som skulle kunna vara till gagn, när det
gäller planering och förberedande av

linje 9 Y i den nya enhetsskolan. Här
är det nämligen fråga om just sådana
erfarenheter, som jag tycker borde kunna
bli av stort värde i den undervisningen.

Statsrådets svar pekar entydigt framåt
och delta ger mig anledning att ännu
en gång understryka min tacksamhet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
155—157.

S 7.

Uppskov med behandlingen av vissa till
konstitutionsutskottet hänvisade
motioner.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, ang. uppskov med behandlingen
av vissa motioner.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Tillåt mig att i samband
med behandlingen av konstitutionsutskottets
memorial nr 17 angåenende
vissa frågors uppskjutande till
höstsessionen få upphäva en liten suck.
Om den sucken skulle uttryckas i ord,
skulle det ske på ungefär följande sätt:
Tänk om riksdagen ville ägna bara en
bråkdel av den tid, som den använder
för att organisera andra människors arbete,
till att planera sitt eget! Om så
skedde, skulle vi slippa den snedbelastning
i riksdagsarbetet, som vi nu år
efter år får dragas med. Vi skulle då
också slippa ett upprepande av vad
som hände för fjorton dagar sedan i
denna kammare, när vi på onsdagen
inte hade tillräckligt med material för
kvällsplenum men sedan mellan klockan
två och tre på söndagsmorgonen fick
diskutera så viktiga frågor som konstitutionsutskottets
dechargememorial.

149

Onsdagen den 2G maj 1954. Nr 23.

vissa till konstitutionsutskottet hänvisade motioner.

ationen utgör. Hur skickliga ni än är

Uppskov med behandlingen av

Om riksdagen gav sig litet mera tid
att planera sitt eget arbete, skulle vi
kanske också slippa höstriksdagarna,
eller i varje fall kunde man avsevärt
förkorta dem. Förslag i denna riktning
har lagts fram upprepade gånger. Efter
att lia gjort några påstötningar härom

1952 väckte jag förra året tillsammans
med några kamrater en motion, i vilken
vi hemställde om en snabbutredning angående
möjligheterna att inom nuvarande
grundlagsbestämmelsers ram få en
bättre organisation av riksdagsarbetet
till stånd, bl. a. i syfte att undvika höstriksdagarna.
I första kammaren väcktes
då en motion i liknande syfte av
herr K. J. Olsson. Dessa motioner väcktes
i början av är 1953 och uppsköts
till hösten samma år. Förra hösten hemställde
emellertid konstitutionsutskottet
att motionerna skulle uppskjutas till
vårriksdagen i år. Då fanns det vissa
förhoppningar om att ett resultat skulle
kunna åvägabringas. Regeringen hade
nämligen då lovat att avlämna propositionerna
tidigare, och från konstitutionsutskottet
hade man under hand
upplyst om att det tillsatts en delegation,
som skulle företa en utredning på
detta område. Nu föreslår emellertid
konstitutionsutskottet att nämnda mo*
tioner, som alltså väcktes i början av år

1953 och uppsköts till hösten samma år
och sedan till våren 1954, skall uppskjutas
ytterligare till innevarande års
böstriksdag. Ett par av motionärerna
har redan lämnat riksdagen, och det
ser nästan ut som om det skulle kunna
gå så, att motionärerna försvinner men
motionerna finns kvar.

Jag har ingen möjlighet att här ställa
något yrkande, men jag skulle vilja upprepa
den maning, som jag förra året
riktade till de ärevördiga och tystlåtna
medlemmarna av konstitutionsutskottets
delegation, som har att handlägga frågan
om organisationen av riksdagsarbetet,
nämligen att de skall släppa in
några organisationsexperter utifrån i
den stillsamma församling, som dele -

i många stycken, är det ingen som tror
eller begär att ni skall vara experter
på en så specialiserad verksamhet som
organisationsarbete. Det är en känd sak
från andra områden, t. cx. inom näringslivet,
att även cn chef, som försöker
tillvarataga alla möjligheter till
en god organisation i sitt företag eller
på sin avdelning, då och då måste tillkalla
utomstående experter, som med
friska ögon ser på problemen. Jag tror
att mycket skulle vara att vinna på eu
sådan rationalisering och att den skulle
kunna förkorta riksdagsarbetet och göra
det möjligt för oss att undvika höstriksdagarna.

Jag hoppas att denna min maning
inte skall förklinga ohörd denna gång
och att vi måtte slippa ytterligare uppskov
med behandlingen av dessa frågor.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! I anledning av den suck
som herr Gustafson i Göteborg sade
sig nödgas upphäva i detta sammanhang
vill jag säga: Herr Gustafson är
ju en man som sysslar med ekonomiska
ting. Han tror nu att man skall kunna
få från det merkantila livet människor
med uppslag och förmåga att hjälpa
oss att organisera vårt arbete. Jag tror
inte mycket på detta. Men det kan ju
herr Gustafson själv skaffa sig information
om från dessa människor. Och
jag tycker att herr Gustafson inte är
så klar i sitt reformprojekt, när han
tror att man skall kunna ordna en utredning
som gör höstriksdagarna onödiga.
Se på tendensen att flytta över
ärendena till hösten och hur den växer!
Aldrig har vi haft så många utskottsyrkanden
om överflyttning av ärenden
från våren till hösten som nu. Detta
talar alltså stick i stäv mot herr Gustafsons
önskemål.

Herr talman! Medan jag bär ordet
kanske jag kan tillåta mig lämna ett
litet bidrag till diskussionen om våra

Nr 23.

150

Onsdagen den 26 maj 1954.

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottet hänvisade motioner.

arbetsformer. Det är inte hämtat direkt
från den delegation vi har i dessa frågor,
men det har dock sitt värde, och
det går ut på att vad riksdagen nu
framför allt bör koncentrera sig på är
att mjölka ut maj månad på dess väldiga
överbelastning. Detta kan ske genom
att utskotten inte låter sig förledas
av sin ambition att pressa sig till det
yttersta för att få fram allt sitt material
under våren utan i stället med kall
hjärna flyttar över ärenden till hösten
för att på så sätt åstadkomma en mindre
snedbelastning än den nuvarande
av höstriksdagens arbete. Ja, jag kan
gå ännu ett steg längre och säga, att
man till och med kan begära en ytterligare
överflyttning av ärenden, vilket
skulle innebära en kolossal vinst på så
sätt att då skulle vederbörande utskott
ha tid på sig att skaffa in de remissyttranden
de önskar och alltså redan
i januari kunna lägga fram färdiga utlåtanden,
så att riksdagen kan komma
i arbete tidigare än den eljest skulle
kunna göra. Vi vet ju att det går nästan
en månad innan riksdagen har något
egentligt arhetssammanträde. Jag tror
att alla kamrater här i kammaren, som
liar erfarenhet av vårt arbete, skall finna
detta vara ett uppslag värt att dryfta.
Jag tror att det skulle vara av större
värde än den erfarenhet från det merkantila
området, som herr Gustafson i
Göteborg vill begåva oss med.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande sade, att den praxis man
kan tänka sig i detta fall är att flytta
ett ärende från en riksdag till en påföljande
riksdag. Det skulle ha det goda
med sig att man kunde få fram utlåtandena
redan i januari och kunna behandla
dem vid en riksdag, som inte
är så arbetsfylld. När vår motion om
en rationalisering av riksdagsarbetet
flyttades från förra höstriksdagen
till denna riksdag, så hade Vi hop -

pats att konstitutionsutskottet skulle ha
framlagt ett förslag i början på denna
riksdag. I stället skjuter man emellertid
på frågan. Nu har herr Hallén resignerat.
Han säger att tendensen i
stället går emot en överflyttning av allt
fler och fler ärenden till höstriksdagen.
Ja, men är inte denna tendens just ett
ytterligare bevis för att här finns ett
behov av en ordentlig rationalisering
av riksdagsarbetet? Jag menar att vi
inte har en så oerhört stor arbetsvolym
i riksdagen att man inte skulle kunna
klara av den under fem månader. Det
kan inte vara i någons intresse att vi
är samlade här under större delen av
året, tv det förhindrar ju människor,
som har arbete utanför det politiska
arbetets område, att åta sig riksdagsmannauppdraget.

Sedan vill jag säga, att när jag talade
om organisationsexperter så syftade
jag inte huvudsakligen på sådana som
finns på det merkantila området. Det
torde inte vara herr Hallén obekant,
att det finns organisationsexperter även
på andra områden, och att det lagts
ner mycket arbete i detta avseende. Jag
tycker att herr Halléns anförande just
är ett bevis för nödvändigheten av att
sådana experter tillkallas för att lösa
dessa frågor.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill först säga att
den som åtar sig ett riksdagsmannaskap
säkerligen får finna sig i att arbetstiden
utsträcks åtskilligt. Den som
inte vill finna sig häri skall inte ställa
upp som riksdagsmannakandidat.

När herr Gustafson i Göteborg vill
rekommendera en hel del reformer i
fråga om riksdagsarbetet, tror jag att
det mest bottnar i att han är alltför
oerfaren i de olika utskottens arbetsområden.
Vore han t. ex. ledamot av
statsutskottet, skulle han nog få eu
helt annan uppfattning om det möjliga
i att kunna prestera alla utskottsutlå -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

151

tanden på bestämd tid. Jag tror att
herr Gustafsons i Göteborg synpunkter
i detta avseende kan vi lämna åsido.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Rubbestads yttrande
visar att han anser, att endast
yrkespolitiker skall kunna motta uppdrag
som riksdagsmän. Jag har alltid
trott att det vore till fördel om man
förutom yrkespolitiker också kunde få
med sig personer som har erfarenhet
av det praktiska livets arbete.

Sedan säger herr Rubbestad att jag
är mycket oerfaren, och det är sant.
Men å andra sidan är det kanske också
sant, att jag inte halkat ner i de där
djupa hjulspåren, som många riksdagsmän
fastnat i när det gäller planläggning
och organisation av riksdagens
arbete.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag menar att riksdagsarbetet
är det viktigaste. Vi riksdagsmän
behöver fördenskull inte vara yrkespolitiker,
utan vi kan också syssla
med annat än politik, men det måste
ske på tider, när vi kan lämna riksdagsarbetet
utan att detsamma åsidosättes.
Har vi då tid att syssla med andra saker
må det vara hänt, men riksdagens
arbete skall skötas i första hand.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I det senaste yttrandet
ber jag att få instämma och göra det
tillägget, att det då är viktigt att vi förkortar
riksdagstiden så långt det går
för att vi skall hinna uträtta så mycket
arbete som möjligt utanför riksdagen
också. Det måste bli till fördel för alla
parter.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja önska
herr Gustafson i Göteborg en mera realistisk
syn på dessa ting, när herr Gustafson
kan stå här i kammaren och på
fullt allvar säga, att man bör eftersträ -

Anslag till lantbruksnämnderna m. m.

va att onödiggöra höstriksdagarna. Den
som ser denna väldiga ansvällning av
ärenden som sker för varje år och kan
inbilla sig att vi under fyra månader,
säg eventuellt med en utökning till den
15 juni, skulle kunna årligen medhinna
allt arbetet, den rör sig med verklighetsfrämmande
idéer. Jag skulle som
sagt vilja önska herr Gustafson större
realism vid betraktandet av detta problem.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8-

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 151, i anledning av väckta motioner
om vissa anslag för en rådgivande
folkomröstning angående beslutande
folkomröstning;

nr 152, angående väckta motioner om
anställande vid de rättspsykiatriska undersökningsstationerna
av socialassistenter
m. m. i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
in. in.;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1954/
55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 154, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9.

Anslag till lantbruksnämnderna m. ro.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 33 med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Producentbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk,
till Kostnader för utbetalande av

152 Nr 23.

Onsdagen deii 26 maj 1954.

Anslag till lantbruksnämnderna m. in.

producentbidrag samt till Bidrag till
jordbrukets rationalisering jämte i ämnena
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
hemställt under punkten 5 (s. 16—23),
att riksdagen måtte till Lantbruksstyrelsen:
Kostnader för utbetalande av
producentbidrag för budgetåret 1954/
55 anvisa ett anslag av 140 000 kronor.

Under punkterna (i—8 (s. 23—31)
hade Kungl. Maj:t föreslagit, att riksdagen
måtte dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga vissa ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna
dels fastställa ändrad avlöningsstat
för lantbruksnämnderna dels ock
till Lantbruksnämnderna: Avlöningar,
Omkostnader och Utrustning för budgetåret
1954/55 anvisa anslag å respektive
9 339 000, 2 357 000 och 50 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t under
punkten Ilo (s. 231) föreslagit riksdagen
att till Producentbidrag till vissa
innehavare av mindre jordbruk för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 57 000 000 kronor.

Slutligen hade Kungl. Maj:t under
punkten 133 (s. 250—256) hemställt, att
riksdagen måtte till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
13 600 000 kronor.

I samband med dessa anslagspunkter
hade jordbruksutskottet behandlat följande
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) I: 124 av herr Svedberg, Erik, vari
hemställts, att å ena sidan förslagsanslaget
till Producentbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk måtte för
nästa budgetår nedräknas med 5 000 000
till 52 000 000 kronor, medan å andra
sidan anslagen till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar, Omkostnader och Utrustning
i enlighet med lantbruksstyreisens
yrkanden måtte uppräknas med
respektive 302 315, 160 000 och 45 000

kronor till 9 641 315, 2 537 000 och
95 000 kronor samt reservationsanslaget
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
med 4 492 685 till 18 092 685
kronor, av vilken sistnämnda ökning
1 500 000 kronor skulle förstärka det av
departementschefen föreslagna beloppet
för bidrag till den yttre rationaliseringen; 2)

II: 156 av herrar Widén och Rimås,
i vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte dels medgiva att under
budgetåret 1954/55 måtte beviljas statsbidrag''
från reservationsanslaget till Bidrag
till jordbrukets rationalisering å
tillhopa 17 000 000 kronor, dels ock till
Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1954/55 anvisas ett förslagsanslag
av 100 kronor;

3) II: 167 av herr Jacobson i Vilhelmina,
vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring av bestämmelserna
om utanordnande av producent-
och kontantbidrag, att brukare
boende inom skogsbygderna i lappmarken,
oavsett om denne innehade brukningsdelen
den 1 juli 1948 eller senare
tillträtt densamma, måtte erhålla bidrag,
om brukningsdelen i övrigt fyllde
fordringarna för erhållande av bidrag;
samt

4) 1:251 av herr Eskilsson in. fl., likalydande
med il: 336 av herr Hseggblom
m. fl., \ari hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1954/55 anvisa
dels till Bidrag till jordbrukets
rationalisering ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor, dels ock till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar, Omkostnader
och Utrustning anslag av respektive
9 155 000, 2 272 000 och 30 000 kronor.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Lantbruksstyrelsen: Kostnader
för utbetalande av producentbidrag
å riksstaten för budgetåret 1954/
55 under nionde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 140 000 kronor;

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

153

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:124 samt 1:251 och 11:336,
såvitt nu vore i fråga;

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som
angivits i utlåtandet;

b) fastställa av utskottet angiven avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 339 000 kronor; 3)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 124 samt I: 251 och II: 336, såvitt
nu vore i fråga, till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 357 000 kronor;

4) med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och motionen I: 124, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag
i förevarande del å motionerna I: 251
och II: 336 till Lantbruksnämnderna:
Utrustning å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 75 000
kronor;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen
I: 124, såvitt nu vore i fråga, till Producentbidrag
till vissa innehavare av
mindre jordbruk å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
57 000 000 kronor;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motio''
nerna 1:124, såvitt nu vore i fråga,
II: 156 samt i förevarande del I: 251
och 11:336 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
13 600 000 kronor.

Anslag till lantbruksnämnderna m. m.

B. att motionen II: 167 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Franzén och Mossberger,

vilka beträffande anslaget till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ansett att
utskottet under A 4) bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna 1:124 samt 1:251
och 11:336, såvitt nu vore i fråga, till
Lantbruksnämnderna: Utrustning å

riksstaten för budgetåret 1954/55 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;

2) beträffande Producentbidrag till
vissa innehavare av mindre jordbruk
av herr Jacobson i Vilhelmina, utan angivet
yrkande;

3) beträffande Bidrag till jordbrukets
rationalisering

a) av herrar Näslund, Mord, Antby,
Svensson i Ljungskile och Mårtensson,
vilka ansett, att utskottet under A 6)
bort hemställa, att riksdagen måtte med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och motionerna I: 251 och II: 336, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med bifall till
motionen II: 156 och med avslag i förevarande
del å motionen I: 124, dels till
Bidrag till jordbrukets rationalisering
å riksstaten för budgetåret 1954/55 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 100 kronor dels medgiva
att under budgetåret 1954/55 måtte beviljas
statsbidrag från nyssnämnda anslag
å tillhopa högst 17 000 000 kronor;

b) av herrar Eskilsson och Eliasson,
vilka ansett att utskottet under A 6)
bort hemställa, att riksdagen måtte med
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
och motionen 11:156 samt med bifall
till motionerna 1:251 och 11:336, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
i förevarande del å motionen I: 124
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
å riksstaten för budgetåret 1954/55
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor.

154

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till lantbruksnämnderna m. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Då jag har medverkat
till och har mitt namn under en reservation
till detta utlåtande skall jag
be att få säga några ord. Det gäller den
punkt i utlåtandet, som rör bidraget till
jordbrukets rationalisering.

Såsom framgår av nionde huvudtiteln
förelåg vid utgången av budgetåret en
reservation av cirka 41 miljoner kronor,
därav en odisponerad behållning
av cirka 4,3 miljoner kronor. Det har
vid olika tillfällen framställts frågor
om detta kan innebära, att de medel
som här finns står till lantbruksorganisationens
förfogande för budgetåret, om
de inte är till fullo utnyttjade eller hur
det nu kan vara. Riksdagen bestämmer
varje år bidragsramen för nästföljande
budgetår, d. v. s. den högsta medgivna
summa, till vilken bidrag må beviljas.
(Under de senaste åren har bidragsramen
varit 17 miljoner kronor.) En del
av de bidrag som beviljas kan utbetalas
under samma budgetår. Den övervägande
delen av de beviljade anslagen
lyftes emellertid av bidragstagaren först
något eller några år efter det att bidraget
har beviljats. De belopp av anslagsramen
för visst budgetår, som icke utbetalas
under budgetåret, tillföres reservationen
och står sålunda där till
förfogande för bidragstagarna, när dessa
är färdiga att i vederbörlig ordning
lyfta bidragen.

Så några ord om den odisponerade
behållningen. En del företag blir, trots
att sökta bidrag beviljats, aldrig utförda.
Det kan vara olika skäl som gör detta:
brist på arbetskraft och maskiner, fördyring,
att det kommer annan ägare
till gården o. s. v. Efter utgången av
den bestämda arbetstiden indrages då
bidragen och hänföres till s. k. odisponerad
behållning. Vidare uppkommer
odisponerad behållning om bidragsramen
för ett budgetår inte till fullo ut -

nyttjas. Samtidigt som bidragsramen
för ett budgetår bestämmes, anvisar
riksdagen anslag för täckande av de bidrag
som beslutas.

Sedan finns det ett par andra mindre
poster, som också kommer in under
rubriken »odisponerad behållning». Det
är dels vinster vid försäljning av fastigheter
å jordfonden och dels vissa
äldre anslag, som fanns vid tiden
för lantbruksorganisationens tillkomst.
Lantbruksorganisationen äger icke att
förfoga över den odisponerade behållningen,
och inte heller har Kungl. Maj :t
rätt att ställa densamma till lantbruksorganisationens
disposition. Det är riksdagen
som beslutar om medlens disposition.
Som regel förfares med den
odisponerade behållningen på det sättet,
att riksdagen vid medelsanvisning
för ett efterföljande budgetår i första
hand ställer behållningen till förfogande
och därutöver anvisar ett nytt anslag,
så att behovet, d. v. s. bidragsramen
för budgetåret, blir täckt.

Tidigare uppkom stora reservationer
på grund av att verksamheten inom
lantbruksorganisationen inte hade så
stor omfattning att bidragsramen till
fullo blev utnyttjad. Så är emellertid
inte längre fallet. Vid utgången av föregående
budgetår fanns det bidragsansökningar
färdigberedda för avgörande
i lantbruksnämnderna till ett belopp av
en miljon kronor, vilka på grund av
brist på medel måste balanseras över till
innevarande år. Under sådana förhållanden
finns det ingen anledning att
pruta på detta bidrag. Tvärtom är det
väl alla skäl, när lantbruksorganisationen
nu har organiserats upp och trimmats,
att den fullgör det syftemål för
vilket den tillkommit.

I detta sammanhang vill jag nämna
att lantbruksstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1953/54 hemställde,
att rationaliseringsanslaget skulle
ges karaktären av ett förslagsanslag.
Detta skulle då medföra att riksdagen
för varje budgetår dels skulle anvisa en

Onsdagen den 26 maj 1954,

Nr 23.

155

total bidragsram angivande det belopp
till vilket bidrag må beviljas under
budgetåret, dels ett förslagsanslag till
bestridande av de utgifter, som till
följd av bidragsbeslutet före eller under
budgetåret kunde bli aktuella.

Enligt lantbruksstyrelsens mening
kunde det nämligen inte anses lyckligt
med ett sådant system som innebär, att
anslaget ständigt kommer att vara belastat
med betydande reservationer, som
måhända kan uppgå till belopp motsvarande
bidragsbeviljningen under flera
år men som inte är disponibla för den
löpande bidragsverksamheten. Den anordning
som lantbruksstyrelsen här föreslog
är för övrigt analog med det system
som tillämpas beträffande avdikningsanslaget.

I den reservation som är avgiven av
herr Näslund m. fl., reservationen nr
3 a, har vi reservanter tagit fasta på
vad lantbruksstyrelsen här har sagt. Vi
har hänvisat till den stora reservation
som föreligger — jag nämnde tidigare
att den uppgick till 41 miljoner kronor
— och vi anser att starka skäl talar för
att man beträffande dessa anslag övergår
till samma system som hittills har
tillämpats beträffande avdikningsanslaget.
Detta innebär att man dels för
varje budgetår bestämmer det högsta
sammanlagda belopp till vilket bidrag
under året må beviljas, dels att anslaget
erhåller förslagsanslags karaktär.

I fråga om bidragsramen har vi ingen
invändning att göra mot den av Kungl.
Maj:t föreslagna, 17 miljoner kronor,
och med hänsyn till den stora reservationen
anser vi att någon medelsanvisning
för nästa budgetår inte torde vara
behövlig. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att under rubriken »odisponerade
medel» torde komma att finnas
minst cirka tre miljoner kronor. Vi förordar
således för vår del att här anvisas
endast ett formellt belopp av 100 kronor
och att anslaget samtidigt ges karaktären
av förslagsanslag.

Herr talman! Med dessa ord vill jag

Anslag till lantbruksnämnderna m. m.

yrka bifall till reservation nr 3 a) av
herr Näslund m. fl.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag har tagit mig friheten
att till utskottets utlåtande foga
en blank reservation, som bygger på en
av mig väckt motion, där jag hemställt
om viss ändring av de nuvarande bestämmelserna
om utanordnande av producent-
och kontantbidrag till brukare
av mindre jordbruk inom skogsbygderna
i lappmarken. Jag anser att de nuvarande
bestämmelserna lägger hinder i
vägen för de nytillträdande jordbrukarna.
Jag förstår mycket väl att avsikten
är att genom ett fasthållande vid nuvarande
bestämmelser försöka bortrationalisera
så många småbruk som möjligt,
men jag har den uppfattningen
att det åtminstone när det gäller dessa
områden är olyckligt att bidraga till
en avfolkning.

Under sådana förhållanden ber jag
för min del att få yrka bifall till motionen
It: 167.

Herr ELIASSON (hl:

Herr talman! Herr Eskilsson och jag
har till utskottets utlåtande fogat en reservation
i vad avser avsnittet Bidrag
till jordbrukets rationalisering. Vi haf
inte velat gå med på det av utskottet
föreslagna högre anslaget. Motiveringen
härför är, att det kunnat konstateras
att reservationerna på detta anslag år
från år ökats. Detta betyder att den
odisponerade behållningen också kommer
att ökas. Det kan alltså enligt vår
uppfattning fastslås, att den odisponerade
behållningen är för lågt beräknad
i utskottets förslag. Erfarenheterna har
också visat, att man speciellt i Norrland
fått tillbaka bidrag som beviljats
till företag, framför allt nyodlingar och
stenröjningar men också täckdikningar,
som sedermera inte genomförts på
grund av att kostnaderna blivit för
höga. Dessutom har det från lantbruksstyrelsens
sida signalerats, att man vill

ISO Nr 23.

Onsdagen den 2G maj 1954.

Anslag till lantbruksnämnderna in. m.

ha en skärpt behovsprövning, då de
flesta lantbruksnämnder tillämpar en
alltför liberal bidragsgivning. Om jag
fattat situationen rätt innebär detta, att
man med samma anslag till bidrag kan
genomföra betydligt fler företag.

Med den syn vi inom högern har på
den yttre rationaliseringen är vi av
den uppfattningen, att bidragen till
denna rationalisering bör väsentligt begränsas
och att de medel som därvid
blir över av det beräknade beloppet
bör gå till den inre rationaliseringen.
Härigenom kommer man även med det
mindre bidrag vi föreslagit att kunna
behålla verksamheten för den inre rationaliseringen
vid samma omfattning
som hittills.

Herr talman! Jag ber att med dessa
motiveringar få yrka bifall till den
med 3 b) betecknade reservationen.

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Beträffande anslaget till
Lantbruksnämnderna: Utrustning föreligger
en reservation, vari yrkas bifall
till det av regeringen framlagda förslaget
om ett reservationsanslag på 50 000
kronor. Första kammaren har redan
fattat beslut i enlighet med denna reservation.
Jag tillåter mig, herr talman,
att yrka bifall till reservationen i fråga.

Häruti instämde herr Hieggblom (li).

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Till det utskottsutlåtande
nr 33, som vi nu behandlar, har det
avgivits några reservationer, som jag
skall be att få yttra några ord om.

Om jag då får ta reservationerna i
den ordning, vari de är uppförda bär
i utskottsutlåtandet, ber jag att i anslutning
till herr Ekdalils här gjorda yrkande
få säga, att utskottet beslöt att
göra en uppräkning av Kungl. Maj :ts
förslag beträffande utrustningsanslaget
till lantbruksnämnderna, därför att det
i utskottet frambars mycket starka och
vägande skäl för att en sådan uppräkning
skulle ske.

Med hänsyn emellertid till de förhandenvarande
omständigheterna skall
jag avstå från att ställa något yrkande
om bifall till utskottets förslag på den
punkten.

Den av herr Näslund m. fl. gjorda reservationen,
där det yrkas på att rationaliseringsförslaget
måtte omläggas från
reservationsanslag till förslagsanslag
och alltså att bidragets karaktär ändras,
återfaller på en skrivelse med förslag
från lantbruksstyrelsen till Kungl.
Maj:t av i fjol, ett förslag som Kungl.
Maj :t dock inte kunde gå med på, enär
både riksräkenskapsverket och statskontoret
hade avstyrkt detsamma.

Det finns kanske inte någon större
anledning att gå in i ett mera ingående
bemötande av den argumentering, som
herr Antby här anförde för reservationen.
Vad vi kan vara överens om är
att vi, såsom lantbruksstyrelsen har
påvisat, behöver vissa reserverade medel
för att kunna möta de utgifter som
kommer undan för undan under arbetsåret.
Arbetsrytmen inom lantbruksnämnderna
är ungefär den, att deras
tjänstemän gör fältarbeten och projekteringar
under sommaren och hösten,
att man sedan ritar och beräknar på
vintern och att nämnden beslutar om
bidrag först under senare delen av budgetåret,
ofta i mars, april, maj och juni
månader. Därefter skall åtgärderna utföras
av bidragstagaren. Det kan ta
längre eller kortare tid. Under vissa
förutsättningar kan han få lyfta ett förskott,
exempelvis halva anslaget, men
i regel kan det dra ut t. o. m. flera år,
innan arbetet kan avsynas och anslaget
utbetalas. Det är klart att dessa reservationer
måste finnas med den konstruktion
vi har på detta anslag, och
därför finns det väl knappast någon anledning,
som saken ligger till bär i dag,
för riksdagen att besluta en omläggning
av detta anslag i överensstämmelse
med reservanternas förslag.

Herr Eliasson menar — och det kommer
fram i högerreservationen — att

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

157

man skulle kunna pruta ned beloppet
på det rationaliseringsanslag, som
Kungl. Maj:t har begärt, under hänvisning
till att lantbruksnämnderna har
varit för generösa med bidrag. 1 reservationen
talas det om bidraget till den
yttre rationaliseringen. Reservanterna
kan inte tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt med hänsyn till att medelsåtgången
under tidigare budgetår
endast uppgått till betydligt lägre belopp
än Kungl. Maj:t föreslagit. Ja, det
är ju riktigt, men å andra sidan skall
vi komma ihåg, att lantbruksnämnderna
på detta avsnitt numera bedriver
och kommer att bedriva en mera aktiv
inköpspolitik än de har gjort tidigare,
vilket kommer att ställa större anspråk
på tillgången av medel för detta ändamål.

Högerreservanterna anför vidare som
ett skäl för sitt yrkande, att 1955 års
riksdag torde komma att få ta ställning
till en fortsatt statlig dirigering
av den yttre rationaliseringen. Men
detta är väl knappast något skäl för att
vid detta tillfälle ändra på beloppet.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag utom beträffande
anslaget till Lantbruksnämnderna:
Utrustning, där jag förenar mig
med herr Ekdahl i hans yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå framställda propositioner biföll
kammaren till en början vad utskottet
i punkterna A 1—3) hemställt.

Beträffande punkten A 4) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herrar Franzén och
Mossberger avgivna reservationen; och
biföll kammaren nämnda reservation.

Härefter biföll kammaren på därå
given proposition utskottets hemställan
i punkten A 5).

I fråga om punkten A 6) gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till

Anslag till lantbruksnämnderna m, m.

den av herr Näslund m. fl. avgivna reservationen;
samt 3 ro) bifall till den
reservation, som avgivits av herrar Eskilsson
och Eliasson; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr
Eliasson votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A 6) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 33 antager den av herr
Näslund in. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja,

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herrar Eskilsson och Eliasson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 63 ja och 83 nej, varjämte 40
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar Eskilsson och Eliasson avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given

158 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till hushållningssällskapen m. m.

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A 6) i utskottets förevarande utlåtande
nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Eskilsson och Eliasson
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns
flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan
i punkten A 6).

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten B, nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på bifall till
motionen II: 167 av herr Jacobson i
Vilhelmina; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

§ 10.

Anslag till hushållningssällskapen m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 34 med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Hushållningssällskapen
samt till Bidrag till
särskilda utbildningskurser jämte i ämnena
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
hemställt under punkten 48 (s. 118—
123), att riksdagen måtte till Lägre
lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till särskilda utbildningskurser för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 100 800 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t under
punkterna 88 och 89 (s. 199—203) föreslagit,
att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga viss
ändring i personalförteckningarna för
hushållningssällskapen, dels ock till Bidrag
till hushållningssällskapen: Avlöningar
och Omkostnader för budgetåret
1954/55 anvisa anslag å 5 484 700
respektive 4 260 000 kronor.

I samband med dessa anslagspunkter
hade jordbruksutskottet behandlat följande
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) II: 337 av herr Heeggblom och fru
Boman, vari hemställts, att riksdagen
måtte — under uttalande att en utbildningskurs
för hemkonsulenter borde
komma till stånd under budgetåret
1954/55 — till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser
anvisa ett reservationsanslag
av 128 800 kronor;

2) I: 367 av herr Näslund m. fl., likalydande
med II: 477 av herr Svensson
i Ljungskile in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte i enlighet
med Iantbruksstyrelsens förslag besluta
dels om inrättande av 6 befattningar
som jordbruksinstruktörer, 26
befattningar som husdjursinstruktörer
och 5 befattningar som kontorsbiträden
hos hushållningssällskapen dels om
uppräkning av medelsanvisningen till
särskilda utbildningskurser med 68 500
kronor. I samband därmed hade framhållits,
att vid bifall härtill sällskapens
omkostnadsanslag borde uppräknas
med 80 000 kronor.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:367 och
II: 477, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningarna
för hushållningssällskapen, som
angivits i propositionen;

b) till Bidrag till hushållningssäll -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

159

skapen: Avlöningar å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
5 484 700 kronor;

c) till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 4 260 000 kronor;

2) att motionerna 1:368 och 11:469
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 367 och
II: 477, i förevarande del, samt å motionen
II: 337, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda
utbildningskurser å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
100 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson och Heeggblom, vilka ansett
att utskottet under 3) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 367 och II: 477, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med bifall till
motionen II: 337, till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Bidrag till särskilda
utbildningskurser å riksstaten
för budgetåret 1954/55 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 128 800 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Det har till punkt 3
fogats en rätt utförlig reservation. Den
gäller inte större belopp än 28 000 kronor
till en utbildningskurs för hemkonsulenter.
Det kan kanske synas
onödigt att kosta på sig en så stor reservation
när det är fråga om ett så
litet belopp, men jag har velat göra
det av två skäl. För det första vill jag
en gång här i kammaren få understryka,
hur riksdagen år efter år försum -

Anslag till hushållningssällskapen m. m.

mar utbildningen på det husliga området.
Hemmens forskningsinstitut har
visserligen i år fått ett förhöjt anslag,
men när det gäller att förbättra utbildningen
av lärarkrafterna på det husliga
området har på grund av olyckliga omständigheter
— som inte kan läggas
den nuvarande departementschefen till
last utan som hänför sig till en enmansutredning
vilken varade mycket länge
och inte förde till något resultat — praktiskt
taget ingenting hänt. Jag undrar
om inte detta beror på att riksdagens
inställning till dessa spörsmål är litet
för manligt betonad. Vi betänker inte
att genom hushållsarbetet i hemmen
förädlas livsmedel till värden, som ingen
förädlingsindustri på långa vägar
kommer upp till. Jag tror att det för
hemmens del rör sig om 15 miljarder
kronor.

För det andra, herr talman, har jag
velat erinra om att när hemkonsulentinstitutionen
kom till, gjordes det ett
uttalande om att hemkonsulenterna
borde inte bara ha lanthushållslärarinneexamen,
utan också ha genomgått en
särskild kurs. När de första hemkonsulenterna
tillsattes, ordnades eu kurs
på tre månader, och denna kurs uppställdes
som kompetensfordran. Sedan
har ytterligare en sådan kurs ordnats.
Ingenting har hänt, som skulle motivera
att vi nu kan nöja oss med hemkonsulenter
som har lägre kompetens
än man från början tänkte sig, men
lantbruksstyrelsen rapporterar att 10
av de hemkonsulenter, som för närvarande
tjänstgör, inte har fått denna särskilda
utbildning och att det är aktuellt
med nya tillsättningar. Lantbruksstyrelsen
begär därför att få ordna en ny
kurs nästa budgetår.

Både departementschefen och utskottet
vill skjuta frågan om en sådan kurs
på framtiden. Jag tycker inte att det
är anständigt att bortse från vad som
ändå var tanken, när hemkonsulentinstitutionen
inrättades, nämligen att det
skulle vara specialutbildade lanthus -

160 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till hushållningssällskapen m. in.

hållslärarinnor som fick hand om
arbetet.

Jag har därför reserverat mig för den
lilla höjning av anslaget som skulle
möjliggöra anordnandet av en kurs,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde fru Boman
(h), fru Ewerlöf (h), fröken Welterström
(h), fröken Vinge (fp), herr
Nilsson i Bästekille (h), fröken Karlsson
(h), herrar Eliasson (h) och Agerberg
(h) samt fru Eriksson i Stockholm
(s).

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Hseggblom här sagt, men jag vill
ändå ytterligare säga några ord.

Hemkonsulentsverksamheten har ett
mycket stort värde särskilt för landsbygdens
hem och husmödrar. När det
nu som hemkonsulenter anställes lanthushållslärarinnor
som inte är specialutbildade
på området, eftersom det på
senare tid inte har anordnats några särskilda
utbildningskurser, måste man
ute i de olika länen anordna kortare
kurser, t. ex. i skötseln av fjäderfä,
slakt o. s. v. Det är givetvis också mycket
värdefullt, men det var ju inte det
som var meningen, när dessa hemkonsulentsbefattningar
inrättades.

Jag vill varmt instämma i vad herr
Hseggblom här sagt om att man inte får
glömma, att det som ett kompetenskrav
för hemkonsulenterna uppställdes att de
skulle ha en specialutbildning. Det var
ju också därför som man flyttade upp
dem två lönegrader. Det är väl under
sådana förhållanden ett ganska stort
slöseri att inte ge dem denna särskilda
utbildning.

Hemkonsulenterna skall på vår landsbygd
och i våra städer vara rådgivare
och initiativtagare inom det husliga området.
De skall t. ex. ta initiativet till de
gemensamlietsanläggningar som vi behöver
inrätta, såsom gemensamma tvättstugor
och djupfrysningsanläggningar.

Lanthushållslärarinnorna har inte sådan
utbildning, att de kan ordna sådana
saker.

Hemkonsulenterna har möjlighet att
komma ut till alla hem på landsbygden.
De kan påverka bl. a. investeringarna
i hushållsmaskiner. Sådana maskiner av
olika slag översvämmar ju vår marknad
för närvarande. Hur skall de svenska
husmödrarna på landet i dag utan sakkunnig
hjälp veta vilka tvättmaskiner
de skall köpa? Hur många miljoner kastas
inte nu ut på olämpliga tvättmaskiner?
Jag skulle kunna räkna upp det
ena slaget tvättmaskiner efter det andra
som är fullständigt värdelösa för svenska
husmödrar. Blir det inte dyrbarare
för landet att låta folk köpa dessa maskiner
än att nu betala de 28 000 kronor
man begär för denna kurs?

Utskottet har varit nog vänligt att
säga att det hoppas att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet på frågan och
vidtar åtgärder så snart förhållandena
påkallar det. Men denna kurs har påkallats
i många år och skall man vänta
flera år, eller bara till nästa år, kan
stor skada ske på detta område.

Många som sitter här i kammaren har
säkert åtnjutit fördelar av konsulenternas
arbete och vet också att värdesätta
det. Jag hoppas därför att dessa ledamöter
vid omröstningen går på reservationen
och därmed visar hemkonsulenterna
sin erkänsla, när dessa nu begär
att få den utbildning, som vi också
fordrar att de skall ha för sitt arbete.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Häruti instämde fröken Elmén (fp),
fru Sjöstrand (fp) och fru Andrén (fp).

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag har varit med om
att införa hemkonsulentinstitutionen.
Befattningarna förutsätter ju som herr
Hseggblom underströk en specialutbildning,
som ju också bär lämnats vid två
föregående utbildningskurser, för vilka
riksdagen har anvisat medel. Jag skulle
kunna instämma i herr Hseggbloms mo -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 161

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

tivering, att man inte bör dröja länge
med att ordna sådana kurser. Detta är
en uppfattning som utskottet också har
givit uttryck åt när det säger: »I likhet
med motionärerna finner utskottet det
vara av stor vikt, att kompetenta hemkonsulenter
finnes att tillgå i erforderligt
antal. Emellertid förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj:t liar sin uppmärksamhet
riktad på frågan samt så snart
förhållandena det påkallar och medger
framlägger förslag i ämnet för riksdagen.
»

Jag intolkar själv i detta utskottets
utlåtande en beställning och jag riktar
här på utskottets vägnar en vädjan till
jordbruksministern att ha sin uppmärksamhet
riktad på frågan och söka ordna
det så, att lanthushållslärarinnor,
som inte har kompetens att söka hemkonsulentbefattning,
får sådan utbildning
i den utsträckning som behovet
av hemkonsulentbefattningar påkallar.

Med detta ber jag få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå framställda propositioner biföll
kammaren till en början vad utskottet
i punkterna 1 och 2 hemställt.

Beträffande punkten 3 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Haeggblom begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets förevarande utlåtande
nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

11—Andra kammarens protokoll 1954.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Haeggblom begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 70 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 3 gjorda hemställan.

§ 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 35 med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
Jordbrukarungdomens förbund för
budgetåret 1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 19 februari 1954 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 97, föreslagit riksdagen att dels godkänna
de förslag rörande organisationen
av den statsunderstödda klubbverksamheten
på jordbrukets och skogsbrukets
område m. m., vilka angivits i
propositionen, dels å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till JordNr
23.

162 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

brukarungdomens förbund ett anslag
av 187 000 kronor, till Bidrag till lokal
klubbverksamhet ett anslag av 80 500
kronor och till Bidrag till ungdomsverksamhet
på skogsbrukets område ett
anslag av 42 500 kronor.

I detta sammanhang hade jordbruksutskottet
behandlat ett flertal inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

I motionerna I: 455 av herr Grym
m. fl., likalydande med II: 580 av herr
Gustafson i Dädesjö m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i Kungl. Maj:ts förslag rörande
organisationen av den statsunderstödda
klubbverksamheten på jordbrukets
och skogsbrukets område m. m., att

1. Jordbrukarungdomens förbund
även i fortsättningen skulle vara huvudman
för den i propositionen angivna
verksamheten;

2. det skulle ankomma på lantbruksstyrelsen
och i förekommande fall på
skogsstyrelsen att utfärda anvisningar
för verksamhetens bedrivande och utöva
nödig kontroll av denna;

3. til! Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1954/55
skulle anvisas ett anslag av 310 000
kronor.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna I: 425 och II: 543:
1:455 och 11:580, 1:456 och 11:581
samt I: 457 och II: 579.

1) godkänna de förslag rörande organisationen
av den statsunderstödda
klubbverksamheten på jordbrukets och
skogsbrukets område m. m., vilka utskottet
angivit i motiveringen;

2) å riksstaten för budgetåret 1954/55
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund ett anslag av 225 000
kronor;

b) till Bidrag till viss lokal klubbverksamhet
ett anslag av 100 000 kronor; c)

till Bidrag till ungdomsverksam -

het på skogsbrukets område ett anslag
av 85 000 kronor;

B. att motionerna I: 250 och II: 323
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade avgivits:

1) av herr Widén, vilken föreslagit
visst tillägg till utskottets motivering;

2) av herr Jacobson i Vilhelmina,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Eftersom jag gått in för
att anslaget till viss lokal klubbverksamhet
på 100 000 kronor inte skall beviljas,
kommer jag kanske att stämplas
som motståndare till sådan verksamhet.
Jag vill därför här deklarera, att det
enligt min mening inte råder något tvivel
om att en omfattande och på rätt
sätt bedriven klubbverksamhet bland
landsbygdsungdomen är av största betydelse
inte bara för ungdomens fostran
utan även för landsbygdens utveckling
i övrigt. Därom är vi alla överens.
Jordbruksministern har också föreslagit,
att anslaget för nästkommande budgetår
skall höjas. Därefter har emellertid
något ytterst märkligt inträffat.

Här föreligger motioner från högern,
från folkpartiet och från socialdemokrater
— på. den sistnämnda stod jordbruksutskottets
ärade vice ordförande
som huvudmotionär — i vilka man yrkar
avslag på omorganisationen men
bifall till Kungl. Maj:ts förslag om beviljande
av ett anslag på 310 000 kronor.
Då inträffar det ytterst märkliga —
jag har under de 20 riksdagar jag bevistat
aldrig varit med om något liknande
— att man i utskottet under behandlingen
av frågan yrkar att ett särskilt
anslag på 100 000 kronor skall upptagas,
och utskottet skriver sedan att
»för sådan verksamhet, som enligt vad
utskottet nyss anfört bedrives av annan
lokal huvudman än Jordbrukarungdomens
förbund, bör anvisas ett särskilt
belopp av 100 000 kronor».

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 163

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

För några veckor sedan förelåg en
stark reservation till ett av jordbruksutskottets
utlåtanden, i vilken föreslogs
en höjning av anslaget till Weibullsholm
med 40 000 kronor. Då mobiliserades såväl
departementschefen-jordbruksministern
som finansministern och konsultativa
statsrådet Hjalmar Nilson, och
alla sade, att det statsfinansislla läget
inte medgav en sådan höjning. Nu kan
jag alltså till min glädje konstatera, att
vårt statsfinansiella läge har ljusnat så
oerhört, att man utan vidare kan anslå
100 000 kronor som varken Kungl. Maj:t
eller någon motionär begärt för denna
klubbverksamhet. Egentligen skulle jag
under sådana omständigheter yrka bifall
till utskottets förslag, men jag tycker
nog vi kan nöja oss med det ursprungliga
anslagsbeloppet. Jag ber därför
att i stället få yrka bifall till motionen
nr 11:580 — jag kunde lika väl
yrka bifall till höger- eller folkpartimotionerna,
eftersom de har samma syfte,
nämligen att klubbverksamheten inte
skall göras politisk, och tillstyrker
Kungl. Maj:ts anslag å 310 000 kronor
—- men av solidaritet med herr Gustafson
i Dädesjö väljer jag hans motion.
Den innehåller detsamma som utskottets
hemställan med undantag för att
det extra anslaget på 100 000 kronor
bortfaller.

Utskottets hemställan är för övrigt
fullständigt missvisande. Det står, att
utskottet under åberopande av det anförda
hemställer »att riksdagen må med
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna», som är uppräknade,
besluta så och så. Det borde
dessutom ha stått »samt på grund av
utskottets initiativ anslå ytterligare
100 000 kronor». Jag kan inte förstå
varför inte utskottet tillagt detta.

Jag ber, herr talman, att på det allra
livligaste få yrka bifall till motion nr
II: 580.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Föregående talare har
berört det egendomliga förhållande som

inträffade i utskottet när vi behandlade
denna fråga. Jag kan instämma i
att det inträffat någonting som inte är
vanligt i utskottsarbetet.

Mot bakgrunden av den debatt vi tidigare
haft här om riksdagens arbetsformer
skulle jag vilja påpeka, att den
proposition vi nu behandlar den 26
maj avlämnades den 19 februari i år.
Utskottet har alltså legat på propositionen
i tre månader. Detta tyder på de
födslovåndor utskottet haft för att åstadkomma
ett utlåtande och prestera en
skrivning, som skulle vinna allmän anslutning.

Jag skal! inte här dra upp förspelet
till propositionen angående den ändrade
organisationsformen för klubbverksamheten.
Jag vill bara konstatera, att
både departementschefen och utskottet
har betygat klubbverksamhetens stora
betydelse för landsbygdsungdomen. Jag
tror att vi alla är ense på den punkten
och jag tror även att man kan konstatera,
att JUF i stort sett har skött denna
verksamhet — både lokalt och centralt
— på ett tillfredsställande sätt. Man kan
nog finna, att denna verksamhet varit
präglad av både initiativ och framåtanda.
På den punkten finns det ingenting
att anmärka.

Vi vet också att JUF är den organisation,
som tagit upp klubbverksamheten
i vårt land. Sedan har andra organisationer
kommit efter och tagit
upp sådan verksamhet, och den utvecklingen
är givetvis bara glädjande. Man
kan konstatera att antalet klubbmedlemmar
under de sista fem åren har ökat
med över 3 000, och det är en glädjande
utveckling.

Nu har statsunderstöd utgått endast
till JUF:s klubbverksamhet, och det är
väl det som väckt irritation och gjort
att man försöker finna en annan organisationsform.
Lantbruksstyrelsen framhåller
att klubbverksamheten inte fått
det stöd den varit berättigad till och
som varit önskvärt.

Jag skall, som sagt, inte gå in på någon
historieskrivning utan bara uttala

164 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

min förvåning över utformningen av
den föreliggande propositionen. Det
sägs i departementschefens yttrande,
att anledningen till denna propositions
tillkomst framför allt är den, att andra
organisationer börjat ägna sig åt klubbverksamhet,
varför det är angeläget att
man samlar de olika krafter som är
verksamma på området till fruktbärande
samarbete. Det är alltså huvudmotivet
till att man från samhällets sida
skulle ingripa och ta hand om och dirigera
denna verksamhet. Jag tycker att
det motivet är oerhört svagt. På flera
områden i vårt land har vi ju en ungdomsverksamhet
med olika företagsformer
-— om vi skall använda det uttrycket.
Olika organisationer bedriver en
parallell verksamhet. I dessa fall har
man inte kommit på den tanken att ingripa
från samhällets sida för att koncentrera
ledningen för denna verksamhet.

Även beträffande den centrala ledningen
har man velat föra över verksamheten
från JUF till lantbruksstyrelsen.
Det måste ju innebära att man vill
ha ett ökat statligt inflytande över
klubbverksamheten. Med den ideella
inställning, som jag vet att jordbruksministern
har, är det förvånande att
han kunnat komma med sådana förslag.

Rent principiellt vill jag framhålla,
att staten med full rätt bör stödja den
ideella ungdomsverksamheten. Årets
riksdag har tagit ytterligare ett steg för
att stödja sådan verksamhet. Alla har
vi i stort sett varit överens om att man
borde gå den vägen. Men skulle ett sådant
stöd innebära att den uppbyggande
ungdomsverksamheten skall läggas under
samhällelig kontroll, då skulle jag
vilja protestera och säga att vi har kommit
in på fel linje. Det är ju ungefär så
man har gjort här. Man vill lägga en
ideell verksamhet under ett samhällsorgan.

Jag skall inte i onödan förlänga debatten
utan bara till sist säga någonting
med anledning av den reservation
som jag har avgivit. Jag har icke nå -

got principiellt att invända mot utskottsutlåtandet
i stort. Som herr Jacobson
i Vilhelmina sade är det egendomligt,
att man här ökat på anslaget med
100 000 kronor. Jag tror dock att klubbverksamheten
är så värdefull att ett
ökat anslag är berättigat. Jag har därför
ingenting att invända mot det. På
en punkt vill jag dock ha en klarare
skrivning. Som herr Jacobson i Vilhelmina
framhöll har man i utskottsutlåtande!
hänvisat till att chefen för
ecklesiastikdepartementet har för avsikt
att verksälla en förutsättningslös
utredning av frågan om statligt stöd till
den ungdomsvårdande verksamheten. I
enlighet med det beslut som riksdagen
fattat innebär detta att man här skall
utreda frågan i vilken mån staten genom
bidrag skall stödja ungdomsvårdande
verksamhet, bedriven av politiska
organisationer. Då tycker jag att
det är helt naturligt att man också nu
säger ifrån, att det bidrag till klubbverksamheten,
som man här går att
fatta beslut om, icke skall utgå till
klubbverksamhet bedriven av politiska
organisationer. Jag vill inte här diskutera
principen som sådan, men eftersom
man har beslutat om en utredning,
föregriper vi denna utrednings arbete
om vi inte inför det förtydligande som
jag har föreslagit i reservationen. Beslutas
det i enlighet med reservationen har
riksdagen lämnat klart besked, och det
behöver inte bli diskussion om hur dessa
medel skall användas, men i annat
fall är jag rädd för att hushållningssällskapen
kan få en hel del svårigheter vid
fördelningen. Vi känner ju alla till att
man här kommer in på ömtåliga områden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande med det tillägg, som jag har
föreslagit i min reservation.

Häruti instämde herr Stenberg (fp).

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! När denna proposition
lämnades fram innehöll den uppenbarligen
vissa överraskningar för riksda -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 165

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

gens ledamöter, och detta var väl anledningen
till att det från tre av de politiska
partierna kunde lämnas fram
motioner med i stort sett samma slutkläm.

När sedan utskottet skulle behandla
ärendet hade det framlagts ett kompromissförslag.
Vem som hade gjort kompromissen
är väl ännu inte officiellt
deklarerat.

Jag har inte varit länge i denna kammare,
men under den tiden trodde jag
mig ha lärt en regel som stod sig i alla
situationer, nämligen alt om det begärs
anslag till ett hur behjärtansvärt ändamål
som helst, kunde man med hänsyn
till att en utredning förestår eller pågår
stiga upp och säga, att vi inte skall
ta ställning i dag. Jag bär emellertid
nu konstaterat att denna regel är felaktig.
I detta sammanhang har man, om
jag ser saken rätt, vänt på regeln och
sagt, att vi på grund av att det kommer
att bli en utredning skall höja ett anslag
med i runt tal 100 000 kronor och
binda oss på ett annat sätt. Man kanske
här har tillfredsställt alla de smakriktningar
som skulle tillfredsställas i detta
fall.

För min personliga del måste jag konstatera,
att Jordbrukarungdomens förbund
på ett utomordentligt sätt har skött
denna verksamhet som vi vill stödja.
Det har sagts att det har funnits luckor
i organisationen, och jag har den uppfattningen
att man bör ge förbundet
tillfälle att i möjligaste mån fylla ut
dessa luckor, så att vi inom förbundets
opolitiska ram kan få en ungdomsutbildning,
som enligt vad vi alla är överens
om har varit gagnelig för vårt land.

Jag har i detta fall fått en känsla av,
även om det är felaktigt, att man här på
något sätt har velat öppna möjligheter
för politiska organisationer att få statsbidrag.
Jag har reagerat mot detta. Jag
är principiell motståndare till att politiska
organisationer i ett demokratiskt
samhälle skall få statsbidrag, och jag
är ännu mer motståndare till detta när
det gäller sådan verksamhet som skall

ta hand om de yngsta, ned till en ålder

av tolv år.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den reservation,
som herr Widén har avgivit.

I detta anförande, varunder herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Svensson i Krokstorp (h).

Herr ÅGEKBERG (h):

Herr talman! Det kanske redan har
sagts tillräckligt i denna fråga, men
eftersom jag är en av de många motionärerna
på denna punkt skall jag
säga några ord för att ange bakgrunden
till vår motion.

Anledningen till att vi lade fram vår
motion i detta ärende var, att vi önskade
en bättre samordning av alla de
krafter som arbetar på detta område
och därmed få ett bättre resultat av
verksamheten och kanske inte minst
ett bättre resultat av de statsanslag som
lämnas till verksamheten. Vi är alla
överens om att detta är en mycket
värdefull verksamhet, och det är därför
angeläget att vi får ut bästa möjliga
resultat av den. Det var Jordbrukarungdomens
förbund som började med
denna verksamhet för lång tid sedan,
och jag vill vitsorda att förbundet har
uträttat ett förnämligt arbete på detta
område och är värt allt stöd också i
fortsättningen. Det kan emellertid inte
hjälpas att man sedan några år tillbaka
har kunnat konstatera, att verksamheten
inte har fått den utbredning som
man bär ansett önskvärd, och det har
och stått klart att man borde göra
någonting för att åstadkomma en ändring.

Detta var anledningen till att det för
någon tid sedan på initiativ av chefen
för lanthruksstyrelsen upptogs förhandlingar
om klubbverksamhetens organisation
och ledning mellan Jordbrukarungdomens
förbund och Hushållningssällskapens
förbund. Dessa förhandlingar
ledde till en överenskommelse, enligt
vilken man på alla håll skulle sträva

166 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

efter att samordna verksamheten. Vi,
som har skrivit på den motion som jag
står som första namn på, ansåg att
det var en god grund att bygga på vid
organiserandet av denna verksamhet.

Nu har jordbruksutskottet i viss mån
föreslagit en annan ordning, bland annat
så till vida, att det bär föreslagits
en uppdelning av anslaget på två olika
händer, dels till Jordbrukarungdomens
förbund och dels till vad man kallar
lokal klubbverksamhet. Anslaget skall
i det senare fallet ställas till lantbruksstyrelsens
och Hushållningssällskapens
förbunds förfogande. Jag är rädd för
att detta kan medföra en splittring
av verksamheten, så att den inte kan
samordnas ordentligt. Konkurrens är
bra på många områden och kan verka
stimulerande i vissa fall, men i detta
speciella fall är jag rädd att det närmast
blir risk för en splittring, så att
man inte kan samarbeta för att nå bästa
möjliga resultat.

Nu förstår jag mycket väl, att det
efter den kompromisslösning man kommit
fram till är meningslöst att ställa
något yrkande. Jag vill emellertid med
tacksamhet notera det resultatet av
kompromissen, att vi får anslagshöjning
av 100 000 kronor. På den punkten
kan jag tyvärr inte biträda herr Jacobsons
i Vilhelmina uppfattning. Jag
tycker att verksamheten ändå är så
värdefull, att det är tacknämligt att
man nu kunnat komma frain till en ökning
av anslaget.

Jag vill med detta yttrande understryka
nödvändigheten av att man nu verkligen
går in för en ordentlig samordning
av denna verksamhet både centralt
och inte minst lokalt, så att det inte
blir en splittring utan att alla goda
krafter kommer att samverka till att ge
bästa möjliga resultat av verksamheten
som sådan.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Samtliga talare, som
yttrat sig i denna fråga, har betygat att
den verksamhet, för vilken här ifråga -

sättes ett höjt anslag, är av utomordentligt
värde. Det är en gammal verksamhet,
som arbetats fram inom Jordbrukarungdomens
förbund sedan 1918—
1919. Det är klart att detta har skett
icke bara med utnyttjande av de tillgångar
som staten ställt till förfogande
utan också med anslag från andra håll,
framför allt med hjälp av de enskilda
krafter ute i bygderna, som har varit
engagerade i denna verksamhet.

Denna verksamhet innebär för JUF
eu mycket stor godwill i dess allmänna
arbete; det är vi alla på det klara
med. När det blev fråga om en bättre
avvägning av statsanslaget till denna
verksamhet och det på sin tid tillsattes
en utredning, som skulle reda upp organisationsformerna
för statsbidrag till
verksamheten, kunde man i denna utredning
inte komma fram till några
eniga resultat. Utredningens majoritet
föreslog en starkare anknytning till
framför allt hushållningssällskapen. En
minoritet framhöll att med hänsyn till
att verksamheten hade arbetats fram
inom JUF, och att man inte kunde påvisa
att JUF misskött densamma under alla
dessa år, fanns det skäl för att JUF allt
framgent borde vara dess målsman. Redan
i kommittén utkristalliserades alltså
motsättningarna mellan de båda
ståndpunkterna, som det sedan efter
vad jag förstår inte varit möjligt att
samordna i departementet. Frågan har
ju legat rätt länge, innan den nu kommit
fram till riksdagens bord i form
av en proposition i ärendet.

När propositionen lämnades, var det
klart att från de utgångspunkter, som
jag bl. a. som reservant i utredningen
intog, rätt starka invändningar kunde
göras mot jordbruksministerns förslag
till organisationsform. Därmed vill jag
inte säga att jag inte högt uppskattar
hans initiativ att söka bringa frågan till
en lösning. Jag vill öppet säga att man
måste uppskatta detta. Att sedan motsättningarna
är så starka, att man då
inte såg någon möjlighet att förena dem,
mynnade ju ut i att det från flera håll

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

167

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

väcktes motioner, som i sina yrkanden
i stort sett var enstämmiga.

Vad vi vänt oss mot här har deklarerats
av de föregående talarna. Man hade
invändningar att göra mot förslaget till
organisationsform. För min del finner
jag det i högsta grad motbjudande,
att ett statligt ämbetsverk som lantbruksstyrelsen
skall ställas som målsman
för en ideell ungdomsrörelse, vilken
man räknar med allt framgent kommer
att grunda sitt arbete på enskilda
intressenters och medarbetares uppoffringar.

Man kan väl även säga, att organisationens
utformning både på det lokala
planet och i den centrala ledningen
förefaller vara rätt stel och otymplig
och att man borde komma fram till en
annan lösning. Då meningsmotsättningarna
här tydligen inte gick att förena,
utgick jag från att det inte var
något annat att göra än att helt enkelt
låta JUF leva som hittills, ge förbundet
dess anslag och låta det vara, ty då inträffade
åtminstone ingen olycka.

Då hände emellertid någonting. I proposition
nr 156, som särskilda utskottet
hade att behandla, förklarade ecklesiastikministern
att han ämnade tillsätta
en utredning om statligt stöd åt den
ungdomsvårdande verksamheten. Det
upplystes också att denna utredning
skulle komma att beröra den verksamhet,
som bedrivs av Jordbrukarungdomens
förbund. Under sådana förhållanden
sade jag mig, att det måste vara
oklokt att i avvaktan på resultatet av
denna utredning binda sig för en organisation
på längre sikt. Det vore bättre
att ha ett provisorium, låta JUF vara
målsman för den klubbverksamhet som
förbundet bedriver och erhålla det anslag
som man hittills bär fått med den
höjning, som Kungl. Maj:t här har föreslagit.

Nu är det så, att JUF av olika anledningar
inte har vunnit det insteg eller
den omfattning på alla håll i landet,
som man skulle önska. Vi har län och
hushållningssällskapsområden där JUF

är mycket starkt, men vi har också områden
där förbundet är svagt representerat.
Men det bedrivs i av JUF svagt
representerade län en omfattande verksamhet
genom andra organisationer och
framför allt genom de samarbetsorgan
i form av ungdomsnämnder, som ofta
i anslutning till hushållningssällskapen
är organiserade för detta. Då sade jag
mig, att om man här syftar till att JUF
skall leva och få sitt anslag, bör det
rimligtvis finnas ett statligt anslag även
för den verksamhet som utanför JUF
bedrivs under samma former och ofta
under ledning av samma instruktörer.

Det sades här att det förslag, som ligger
till grund för kompromissen, var ett
anonymt förslag. Det tror jag inte det
var för utskottsledamöterna. År det ingen
som vill stå för det så gör jag detta.
Alla torde förstå att jag i utskottet inte
lägger fram ett förslag om en sådan
uppräkning utan att jag har täckning
och återförsäkring för förslaget i fråga.

När vi fick ett nästan enhälligt utskott
kring denna linje att ge JUF en
chans att utveckla sig vidare och bygga
ut verksamheten inom de områden där
JUF är svagt, har de förhoppningar
och förväntningar blivit förverkligade
som uttalats både i den motion jag och
mina medmotionärer väckt och i de
motioner som väckts från annat håll.
Man kan ju säga att önskemålen är inte
bara förverkligade, utan motionärerna
har fått till och med »det bättre och
nyttigare är», som det står i bibeln.

Det har sagts, inte i debatten utan
i tidningspressen, som hittills varit rätt
återhållsam i sina kommentarer i denna
fråga, att denna kompromiss har varit
ett försök att rädda ansiktet på jordbruksministern.
Jag tror inte det är
stort behov av att göra det. Jag tror
det hos andra i kammaren finns större
behov av en ansiktslyftning än när det
gäller jordbruksministerns politiska ansikte.
Vi vet hur det ser ut och vi har
trivts med det.

Herr Widéns reservation, bygger på
att det uttalande som utskottet har gjort

168

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

skulle föregripa den kommande utredningen
i fråga om ungdomsvårdsverksamheten,
och herr Widén är liksom
herr Eliasson motståndare till att statligt
stöd anvisas åt politiska organisationer.
Jag vet inte om det i någon
nämnvärd omfattning förekommer att
statligt stöd utgår till politiska organisationer
som har klubbverksamhet. I
så fall går det via undomsnämnder eller
respektive folkbildningsorganisationer.
Om det har utgått tidigare, vilket är
möjligt, sker ju ingen olycka om man
under detta år i avvaktan på utredningen
inte lägger hinder i vägen för
sådana organisationer att bedriva klubbverksamhet.
Om riksdagen här skulle
säga, att den inte vill godkänna att under
detta provisorium anslag för klubbverksamhet
skall utgå till politiska organisationer,
då, menar jag, herr Widén,
är detta ett minst lika starkt föregripande
av utredningen som vad i herr
Widéns reservation göres gällande, om
utskottets förslag.

Nu har första kammaren på varje
punkt följt utskottets förslag, och jag
ber, herr talman, att med vad jag här
yttrat få yrka bifall till detsamma.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jordbrukarungdomens
förbund har till syfte att åstadkomma
bästa möjliga utbildning för de unga
människor som vill fortsätta i fars och
mors yrke och intresserar sig för vad
som försiggår inom jordbruket och dess
produktionsförhållanden. Denna rörelse
har principiellt sett en oerhört stor betydelse
för vår framtid, inte minst i ett
tidsskede när människor i allt större
utsträckning tycks sakna förståelse för
de värden som ligger i att få bo på
landsbygden och ha sin sysselsättning
där. Följaktligen menar jag att ungdomsverksamheten
i dagens läge ingalunda
har mist sin betydelse på detta
område. Tvärtom, den har större betydelse
i dag än någonsin förr.

Man har sagt att såsom JUF:s verk -

samhet bedrivits har man all anledning
att vara tillfredsställd med den. Jag vill
för min del gärna deklarera att när det
gäller principerna så har jag icke någon
som helst anledning till annat än
lovord. Däremot har man väl all anledning
att fråga sig: Bedrivs arbetet
på ett sådant sätt att det har möjlighet
att vinna förståelse och utbredning inom
alla delar av landet? För en liten
stund sedan konstaterades av en man,
som har annan politisk mening än jag,
att arbetet inte bedrives på sådant sätt.
På en del håll har rörelsen stor utbredning,
men i andra delar av landet har
den ingen vidare utbredning. Glädjande
nog har JUF-rörelsen i det län där jag
bor en mycket stor utbredning.

Jag vågar påstå att samarbetet mellan
JUF-rörelsen och hushållningssällskapets
ungdomsnämnd där har varit
det allra bästa. När det någon gång
har uppstått divergenser, har det inte
varit mellan JUF-rörelsens konsulenter
och för rörelsen intresserade å ena sidan
samt hushållningssällskapens ungdomsnämnd
å andra sidan, utan mellan
den lokala JUF-nämnden och riksorganisationen.
Följaktligen menar jag att
man inte kan så där hundraprocentigt
säga, att den hittillsvarande organisationsformen
har fyllt alla krav man
kan ställa på densamma.

När man läst den proposition, som
jag har lagt fram och där jag verkligen
gått in för att försöka få olika grupper
intresserade av att hjälpa till i denna
ungdomsverksamhet, har man på en del
håll sagt sig ha blivit förvånad. Jag
kan, herr talman, inte säga annat än
att jag blev mycket förvånad över det
motstånd denna proposition har mött.
Man har här försökt att lägga partipolitiska
aspekter på den proposition jag
han skrivit. Jag har inte där på något
sätt försökt att åstadkomma någon favorisering
för någon organisation.
Tvärtom skall ju samtliga organisationer,
som vill hjälpa till i ungdomsarbetet
och som har ett visst antal klubbar,
få vara representerade i den lokala

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 169

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

nämnden och därmed få inflytande på
det lokala arbetet.

Vad sedan beträffar den centrala
verksamheten kan man givetvis ha olika
meningar om den saken. Jag kan
förstå de synpunkter, som här framförts
från olika håll om att det inte
är lyckligt att lägga det under ett statligt
verk. Å andra sidan, när det inte
går att få det allsidiga intresse och den
allsidiga lokala representation, som avses
med denna verksamhet, utan att anknyta
den till ett statligt verk, har jag
inte dragit mig för det. Jag har menat
att här är det allra betydelsefullaste,
att det finns krafter, som är villiga att
gå in i JUF-arbetet för alt skapa större
förståelse för jordbruket.

Man kan väl ändå säga att med lantbruksstyrelsens
och hushållningssällskapens
ekonomiska verksamhet även
är förknippad en betydande ideell verksamhet.
Därför kan jag för min del inte
förstå att de, som vill värna om de
ideella intressena, har någon som helst
anledning att säga, att de ideella synpunkterna
skjutits åt sidan.

Vad beträffar verksamheten lokalt sett
har jag den erfarenheten, att möjligheterna
att få klubbledare i dag inte är
så stora som för 15—20 år sedan. Det
går inte så lätt i dagens läge att få tillräckligt
med folkskollärare, som tidigare
i mycket hög grad tagit hand om
denna förnäma verksamhet. Intresset är
nu mindre. Jag medger gärna att det
från folkskollärare och ungdomsledare
bedrivits ett oerhört osjälviskt och intresserat
ideellt arbete på detta område.
Man har varit i hög grad besjälad
av idealitet och vilja att försöka
hjälpa lantbrukarungdomen i strävandena
att stanna kvar i jordbruket.

Man har svårigheter att finna klubbledare
inom de grupper, som är anslutna
direkt till JUF-organisationerna, men
inom andra grupper finns de som är
villiga att hjälpa till på detta område.
Det gäller människor med stark förankring
vid och stark intressebetoning
för jordbruket. Då vill jag fråga, om

det skulle vara någon olycka, att dessa
människor engageras i detta arbete och
eventuellt skulle kunna få ett stöd genom
att vara underställda hushållningssällskapen.
I de lokala klubbnämnderna
skall det vara representanter
för hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och skogsvårdsstyrelserna,
och där skall varje organisation, med
visst antal klubbar som har intresse av
att stödja denna verksamhet, ha rätt
att sätta in representanter. För närvarande
är det så att endast JUF-organisationer
kan utse representanter.

När man här går in för att kritisera
de principiella synpunkter som framförts
i propositionen frågar jag mig:
Vem är det egentligen som här har någon
politisk biavsikt? Är det jag eller de
som går emot propositionens förslag?
Tanken är ju att det skall anknyta till
SFS, och SLS består ju av SLS-are. Därmed
blir SLS anknutet till detta arbete.
Utskottsmajoriteten föreslår, att organisationen
bibehålies under JUF, som
får bibehålla sitt anslag, men därutöver
skall utgå 100 000 kronor att fördelas
mellan andra ungdomsorganisationer
i de olika länen. Är det verkligen
någon som är så förblindad att
han tror, att när jag föreslagit en höjning
av det ursprungligen tänkta anslaget
för att lämna en bättre ekonomisk
hjälp åt organisationerna, däri skulle
så att säga ligga en hund begraven?
Min tanke har allenast varit att söka
skapa bästa möjliga förutsättningar inom
olika delar av vårt land för att
väcka intresse för JUF-rörelsens verksamhet.
I det här sammanhanget vill
jag framhålla, att jag själv i bortåt tio
år suttit som ordförande i Kristianstads
läns hushållningssällskaps ungdomsnämnd
och därvid kunnat konstatera,
att det rått det allra bästa samarbete
mellan JUF-rörelsen och hushållningssällskapens
undomsnämnd. Där har
även olika politiska organisationer
ställt till med tävlingar och fått stöd
av hushållningssällskapet. Jag har inte
sett att detta lett till någon ökad osämja,

170 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

om nu någon sådan skulle funnits, utan
tvärtom. Verksamheten har i stället
gjort att förståelsen de olika organisationerna
emellan blivit större, och jag
vågar därför hävda att det i mitt län,
Kristianstads län, där denna JUF-rörelse
är mest utbredd, råder allra bästa
samarbete på detta område även mellan
de politiskt oliktänkande.

Nu har man här funnit en kompromisslösning,
som iag för min del kan
acceptera och som går ut på att i avbidan
på en kommande ny utredning,
100 000 kronor skall ställas till hushållningssällskapets
förfogande för detta
ändamål under stundande budgetår.
Man vill att dessa medel skall fördelas
med aktgivande på att bästa möjliga
samarbete skapas liksom också ömsesidig
förståelse mellan de olika organisationerna.

Den omorganisation som propositionen
föreslog har inom sakkunniga kretsar
mötts av den allra största förståelse.
Jag är inte den förste som tillsatt en
utredning som inte lett till något resultat.
Frågan har varit föremål för utredning
många gånger tidigare. Jag menar
att om frågan att åstadkomma bättre
möjligheter bland ungdomen, att få
denna att intressera sig för landsbygdens
problem inte anses aktuell i dag,
så visar dock utvecklingen hän mot att
det inte kommer att dröja många år
förrän flykten från landsbygden och
möjligheterna att påverka människorna
på landsbygden att stanna kvar där är
ett av våra allra största politiska problem.
Saken förlorar inte på att man
nu går in för en provisorisk lösning.

Jag hoppas att vad jordbruksutskottet
här anfört skall komma till praktisk
tillämpning ute i de olika orterna.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag kan praktiskt taget
helt instämma i vad jordbruksministern
nyss yttrade om detaljerna i denna
fråga. Det är emellertid några synpunkter
på problemet, som kommit fram i

debatten men som jag med några ord
skulle vilja ytterligare beröra.

Herr Jacobson i Vilhelmina började
sitt anförande med att säga, att vad
som härvidlag hänt är någonting märkligt.
Han undrade vad det var som
egentligen inträffat och menade att det
var något som aldrig tidigare inträffat.

Herr Eliasson säger att när en utredning
pågått har det tidigare aldrig
funnits möjlighet att utverka ett anslag,
det må ha varit aldrig så behjärtansvärt.
Herr Jacobson syftade i det
fallet på det av jordbruksutskottet föreslagna
anslaget till Weibullsholm på
40 000 kronor, där statsråden lade sig
i selen och gick emot anslaget, vilket
också blev riksdagens beslut. Vad som
i detta avseende inträffat är att vi fattat
ett mycket viktigt beslut i fråga om
vår spritlagstiftning och i samband
därmed haft att behandla en proposition
från ecklesiastikdepartementet om
en medverkan till att de politiska ungdomsorganisationerna
kopplades in på
nykterhetsarbetet. Vi har på förslag från
regeringshåll beslutat, att frågan om
denna klubbverksamhet skall utredas
för att vi skall få se om inte denna verksamhet
skulle kunna anknytas till ungdomsvårdsverksamheten.
Kan det då
inte vara riktigt att vi vilar på hanen,
innan vi fattar definitivt beslut om denna
klubbverksamhet och under mellantiden
låter den fortgå i dess nuvarande
former?

Sedan har man här, särskilt från herr
Widéns sida, ställt sig avvisande till
tanken att de politiska ungdomsorganisationerna
skall bedriva upplysningsverksamhet
på detta område. I samband
därmed har det också talats om
vilken utomordentligt värdefull verksamhet
JUF i övrigt bedriver. Detta är
sant. Men man kan väl inte neka till
att även andra ungdomsorganisationer
med liknande verksamhet har uträttat
ett precis lika bra arbete som
JUF. Med detta avser jag inte att på
något sätt nedvärdera JUF :s verksam -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 171

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

het. Jag tycker bara det är riktigt att
också ge ett erkännande åt alla de andra
ungdomsorganisationerna. Och, ärade
kammarledamöter, det är väl alldeles
egalt vem som bedriver denna verksamhet,
om den bara är till nytta för
samhället. Huvudsaken är väl att verksamheten
bedrives, och jag tycker som
sagt att även de andra ungdomsorganisationerna
har uträttat ett mycket gott
arbete.

Vidare var herr Widén mycket förvånad
över propositionens förslag att samla
alla krafter till gemensamt arbete på
detta område, och herr Widén yttrade
i det sammanhanget, att man i propositionen
hade kommit med mycket svaga
argument. Jag bär därvidlag en diametralt
motsatt uppfattning mot herr
Widén. Jag tycker det är mycket starka
argument som framförts i propositionen.
Det måste val vara riktigt att samla
alla goda krafter som arbetar med den
praktiska ungdomsverksamheten. Det
måste vara till samhällets bästa. Det
finns väl ingen anledning tro, som herr
Widén tycks anse att döma av hans
ord, att en splittring på detta område
skulle leda till bättre resultat än samarbete.

Jordbruksministern har här talat om
det utomordentligt goda samarbete som
råder i Kristianstads län, och jag kan
för min del vittna om samma sak från
Hallands län. Där har vi i många år
haft ett utomordentligt samarbete mellan
JUF, hushållningssällskapet och
ungdomsorganisationerna, och vi har en
gemensam arbetsnämnd. Till en början
var nog ungdomarna litet förvånade
över denna samordning, men det gemensamma
arbetet har gått alldeles utmärkt
i många år. Ungdomarna deltar
nu i varandras fester och samkväm och
delar varandras intressen, och det finner
jag vara av utomordentligt stor
betydelse.

Sedan var herr Agerberg rädd för att
konkurrensen härvidlag skall verka
splittrande. Utskottet har emellertid på

sidan 19 i sitt utlåtande framhållit,
att det bör beaktas att den lokala verksamheten
samordnas, så att motsättningar
undvikes och de olika krafter, som
är verksamma på området, samlas till
ett fruktbärande samarbete. Jag kan heller
inte förstå att det kan föreligga någon
risk för icke önskvärd konkurrens
därvidlag. Men det är klart att om
utanför stående krafter försöker framkalla
en splittring och skapa osunda
konkurrenstendenser, så kan arbetet
bli lidande. Detta behöver emellertid
inte inträffa.

Utskottet har också på samma sida i
förevarande utlåtande framhållit, att
statsbidraget till Jordbrukarungdomens
förbund bör utgå som hittills, alltså
att verksamheten skall underkastas särskild
inspektion från statens sida samt
att ombud för statens räkning äger deltaga
i revisionen av förbundets räkenskaper.
Motsvarande villkor torde även
böra gälla, säger utskottet, i fråga om
det statsbidrag, som enligt utskottets
förslag skall utgå till Hushållningssällskapens
förbund. Utskottet säger i fortsättningen:
»Det torde vidare få ankomma
på lantbruksstyrelsen respektive
skogsstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter
beträffande verksamhetens
bedrivande och statsbidragens fördelning.
» Detta skall alltså ske i samråd
med JUF och Hushållningssällskapens
förbund.

Nu är det alldeles klart att mycket
hänger på tillämpningen ute i livet av
de beslut vi här i riksdagen fattar. Det
går naturligtvis att finna exempel på
beslut, som vi fattat bär i allra bästa
mening, men vilkas tillämpning sedan
förfuskats. Jag hoppas emellertid att
alla goda krafter här skall medverka till
ett lyckligt resultat.

Anslaget till JUF skall i fortsättningen
utgå som förut, och de bidrag JUF
hittills lämnat till ungdomsnämnderna
skall utgå även framdeles, men under
tiden då den bebådade utredningen arbetar,
skall andra ungdomsorganisa -

172

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrakarungdomens förbund m. m.

tioner än JUF få del av detta anslag
på 100 000 kronor, och jag kan inte
finna annat än att detta arrangemang
är alldeles riktigt.

Sedan har det framhållits här bl. a. av
utskottets ärade vice ordförande, att det
är motbjudande att ett statligt ämbetsverk
skall stå för den centrala ledningen.
Jag bär aldrig kunnat förstå det resonemanget.
Här vill vi att klubbverksamheten
inte skall bedrivas politiskt,
utan att den skall samordnas och utföras
av alla sådana organisationer, som
är tillräckligt ideellt intresserade för att
vilja vara med. År inte lantbruksstyrelsen
en neutral organisation ur politisk
synpunkt? Jag har trott det i varje fall.
Jag har trott att den var minst lika neutral
som JUF, och det bör väl vara riktigt
att ett statligt ämbetsverk, som dock
har hand om pengarna, också kontrollerar
verksamheten.

Herr Widén vill inte stödja den ungdomsvårdande
verksamhet som bedrives
av politiska ungdomsorganisationer,
utan ville vänta tills utredningen
blivit färdig. Men under dessa två år,
som jag antar det blir fråga om, kan
här uträttas en hel del, och det är väl
bara bra att man lär sig att under denna
mellantid samarbeta ändå bättre än
man tidigare har gjort. Herr Widén
säger att han med sin reservation har
önskat en klarare skrivning. Förlåt mig,
herr Widén, men är reservationen verkligen
klart skriven? Jag tillåter mig
ställa den frågan. Herr Widén skriver:

»Då den ovan nämnda i propositionen
1954: 156 utlovade utredningen
gäller eventuellt stöd åt ungdomsvårdande
verksamhet, bedriven av politiska
ungdomsorganisationer, anser utskottet
att i avvaktan på resultatet av densamma
klubbverksamhet, bedriven av sådan
organisation, ej bör erhålla bidrag
ur sistnämnda anslag.»

Jag tycker faktiskt man vrickar tungan
när man läser detta. Jag måste säga
att jag har mycket svårt att begripa
vad herr Widén menar. Han menar tyd -

ligen något annat än som är skrivet
här. Herr Widén säger emellertid att
han med denna reservation önskar en
klarare skrivning än den jordbruksministern
står för. Herr Widén har ju begärt
ordet efter mig, så jag hoppas det
blir klarhet rörande denna skrivning.

För min del tycker jag att det är precis
samma oklarhet över denna reservation
som över reservationen nr 1, som
vi hade att behandla häromdagen, när
det gällde prissättningen på jordbruksprodukter.
Folkpartiet ville att vi skulle
sänka konsumentpriserna på livsmedel
men kunde inte instämma i jordbruksministerns
uttalande, att det var
värdefullt att levnadskostnaderna inte
höjdes.

Hem talman! Jag anser att kammaren
har all anledning att följa utskottet och
jag ber att få yrka bifall till dess hemställan.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Hem talman! Hem Gustafson i Dädesjö
ansåg att min reservation skulle
föregripa utredningen lika mycket som
utskottsutlåtandet. För närvarande utgår
icke något statligt bidrag till verksamhet
bedriven av politiska ungdomsorganisationer
— på den punkten kan vi
vara överens. Men genom att man här
hänvisar till en utredning, som berör
eventuellt bidrag till politiska ungdomsorganisationer,
har man öppnat dörren på
glänt, och man kan i denna skrivning
intolka ett löfte om en ändring därvidlag.
Det är på den punkten jag vill ha
klarhet. Om herr Pettersson i Dahl inte
kan läsa reservationen, beklagar jag det.
Jag tror den är tillräckligt klar.

Jag vill säga till jordbruksministern
att det är givet att en ungdomsorganisation
som JUF inte fyller alla krav. Det
tycker jag inte alls är något märkvärdigt.
Det finns anledning påstå att den
har för liten utbredning, etc. Jag vill
fråga både jordbruksministern och herr
Pettersson i Dahl: Vad innebär Kungl.
Maj:ts förslag? Jo, att det samarbete,

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

173

Anslag till Jordbrukarungdomens förband m. m.

som man här talar om, skall åstadkommas
genom ett statligt organ. Men att
lägga en ideell verksamhet under ett
statligt organ anser jag vara principiellt
felaktigt. Jag tror inte att staten kan
bedriva ideell verksamhet. Det är där
principskillnaden ligger, och den tycker
jag är det väsentliga i detta fall.

Herr Pettersson i Dahl insinuerar,
då jag talar emot denna samverkan i
statlig regi, att jag skulle vilja åstadkomma
splittring. Nej, vad jag vill är icke
splittring, men den samverkan som skall
förekomma bör skapas i frihet och inte
genom statens ingripande.

Jordbruksministern framhöll att det
råder brist på klubbledare. Tyvärr är
bristen på ungdomsledare något som utmärker
allt ideellt arbete i våra dagar.
Det är inte något anmärkningsvärt i
detta sammanhang utan en genomgående
tendens. Genom det beslut vi nyligen
fattat, efter den behandling som Kungl.
Maj:ts förslag fått i det särskilda utskottet,
skall vi ju söka bidraga till att
genom statsbidrag avhjälpa denna brist
på ungdomsledare.

Statsrådet yttrade också något om politiska
biavsikter, men till den frågan
får jag kanske tillfälle återkomma
senare.

Herr LARSSON i Luttra (bf) :

Herr talman! Vad som gjort att jag
begärt ordet är egentligen att jag så
att säga har ett förflutet på detta område.
Jag deltog i denna klubbverksamhet
redan då den introducerades i vårt
land, alltså innan JUF fick hand om
verksamheten. Den bedrevs under den
första tiden med stöd av Rockefellerstiftelsen.
Jag har alltsedan dess med
mycket stort intresse följt verksamheten.

Jag skulle helt kunna instämma i vad
som sagts av jordbruksministern, herr
Widén och flera andra, att JUF på ett
mycket förtjänstfullt sätt skött verksamheten.
Men det är ju bara i vissa
av landets län som JUF :s verksamhet

är av den omfattningen, att förbundet
kan handha klubbverksamheten. I tolv
län är det JUF som handhar verksamheten,
i elva län är det ungdomsnämnderna
och i tre län hushållningssällskapen.

Frågan om vilken organisationsform
som kan vara den lämpligaste har stått
under debatt praktiskt taget ända sedan
denna verksamhet började bedrivas här
i landet. Olika utredningar har varit
inne på problemet — det har varit
lantbruksundervisningskommittén, det
har varit hushållningssällskapsutredningen
— och de har kommit med olika
förslag. Uppenbart är, att om man skall
få den verkliga bredden på denna verksamhet,
så måste man ha en direkt anknytning
till ungdomsorganisationerna
på landsbygden. Man måste ha en central
ledning, och man måste ha en ledning
ute i distrikten som är sammansatt
på ett sådant sätt, att det går att
få ett intimt och bra samarbete med
organisationerna. Det går inte för hushållningssällskapen
att driva verksamheten,
ty då får man inte det underlag
som ungdomsorganisationerna utgör.

Man måste alltså söka sig fram till
en lösning, som tillfredsställer dessa
olika krav. Ur den synpunkten tycker
jag att vad som föreslås i propositionen
är en godtagbar lösning, och jag beklagar
för min del att man inte kunnat
enas kring denna linje.

Med den erfarenhet jag har måste jag
säga, att jag tror inte för ett ögonblick
att det finns något som helst verklighetsunderlag
för en förmodan att det,
som här har sagts, skulle bli något slags
politisering av verksamheten. Jag tror
över huvud taget inte att de politiska
organisationerna kommer att bedriva
någon nämnvärd verksamhet på detta
område, utan det blir i första hand
bildningsorganisationerna som tar upp
verksamheten. I det avseendet kan jag
stryka under vad jordbruksministern
sagt om svårigheten att få klubbledare.

174 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

Jag tror att det är mycket lämpligt att
anknyta till bildningsorganisationerna
och använda studieledarna inom folkbildningsverksamheten,
alldeles oavsett
vad dessa är för någonting i sin borgerliga
gärning, om det är jordbrukarungdomar,
om det är folkskollärare eller
vad det är för någonting. Jag vill
också stryka under vad herr Agerberg
här sagt om att man bör försöka få en
verklig samordning av alla goda krafter
på detta område, och jag tror att propositionen
i det hänseendet hade varit
ett lämpligt underlag.

Jag tror inte heller det finns någon
som helst anledning att betrakta förslaget
som ett föregripande av utredningen
av ungdomsverksamheten. Det
har varit en viss kontrovers mellan utskottets
vice ordförande och herr Widén.
Jag tror att båda har rätt. Såsom
verksamheten nu bedrives i en del län
finns det säkerligen klubbar med en
viss politisk anknytning, som har kommit
i åtnjutande av det lilla anslag som
utgått till ungdomsnämnderna. Jag tror
alltså inte att det skulle innebära något
nytt om så skedde i fortsättningen, men
jag har den uppfattningen att det inte
kommer att ske utan att utvecklingen
kommer att gå i den motsatta riktningen,
så att det blir bildningsorganisationerna
plus JUF som får hand om
verksamheten.

Jag skulle alltså inte ha betraktat det
som någon olycka om propositionen
hade vunnit utskottets och riksdagens
bifall, men jag kan gott ansluta mig till
den kompromisslösning som kommit
fram. Jag tror att även den tillgodoser
det väsentliga i detta sammanhang,
nämligen att vi kan få ökad bredd på
denna verksamhet, som är så oerhört
viktig för jordbrukarungdomen.

Häruti instämde herr Svensson i
Stenkyrka (bf).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Widén sade, att

den principiella skillnaden mellan honom
och mig är att han vill ha frihet,
medan jag vill lägga denna verksamhet
lokalt och centralt under statlig ledning.
Men anledningen till detta är ju, som
jag sade i mitt förra anförande, att det
inte funnits möjlighet att på alla orter
kunna få intresse för JUF-verksamheten,
så att den vunnit den utbredning
som är önskvärd.

Jag skulle vilja fråga herr Widén:
Vilket är bäst för jordbrukarungdomen,
att man genom anknytning till hushållningssällskap
och lantbruksstyrelsen
får möjlighet att utbreda verksamheten
till alla län i vårt land och då lägga
den under ett statligt organ, eller att
man som hittills låter den lyda under
ett särskilt s. k. fritt organ, som i varje
fall inte hittills haft möjlighet att ge
verksamheten den önskvärda utbredningen? För

det andra säger herr Widén att
det ju inte är något speciellt för denna
verksamhet att det är brist på ungdomsledare.
Så förhåller det sig på
olika områden. Det är så riktigt, men
jag har påpekat, att det på landsbygden
finns människor som vill arbeta ideellt
men som med den organisation som nu
finns inte haft möjlighet att få det stöd
som JUF-organisationen fått. Nu vill
man se till att samtliga organisationer
som är intresserade av lantbrukarungdomens
utbildning får möjligheter att
bedriva verksamhet i detta syfte.

Till sist vill jag säga att synpunkterna
går litet isär på denna punkt även
inom herr Widéns parti. Så var fallet
också i första kammaren. Där gick
det så att herr Nord talade för herr
Widéns reservation men herr Näslund
talade för utskottets förslag. Detta talar
väl sitt tydliga språk om att den
kompromisslösning utskottet nu kommit
till under nuvarande förhållanden
bör accepteras.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! För att det inte skall

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 175

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

råda någon ovisshet om vad ett bifall
till mitt tidigare yrkande om bifall till
herr Gustafsons i Dädesjö motion skulle
innebära ber jag att för klarhetens skull
få återta detta yrkande och samtidigt
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter utom punkten A 2 b)
angående ett anslag av 100 000 kronor
till Bidrag till viss lokal klubbverksamhet,
där jag yrkar avslag på utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Jag har såsom ordförande
i undervisningsnämnden i Örebro
läns hushållningssällskap gjort vissa
erfarenheter som jag är angelägen
att bibringa kammaren. Vi har haft
förmånen att gemensamt med JUF avlöna
en instruktör. Vi har betalat hälften
av hennes löne- och resekostnader
och förbundet har betalat den andra
hälften. Jag vill endast betona att denna
instruktör nått utomordentliga resultat
på klubbverksamhetens område
just i de centrala delarna av länet, där
JUF-organisationen haft sina föreningar
och alltså kunnat medverka med
klubbledare från de äldres organisationer.
Hur mycket pengar man än får
på detta område går det inte gärna för
en instruktör att åstadkomma några
underverk om inte denna instruktör
får hjälp av lokala klubbledare. Ett sådant
stöd utgör en förutsättning för
framgång.

I de delar av länet där JUF inte har
någon utbredning har vi en SLS-organisation,
Svenska landsbygdens studieförbund.
Detta har avdelningar över
hela länet och i synnerhet i de trakter
där JUF inte bär någon verksamhet.
Där finns alltså möjligheter att få till
stånd sådana här klubbar, och denna
klubbverksamhets stora betydelse har
ju betonats från alla håll.

Jag tycker för min del inte att det
kan vara något fel att här bevilja
100 000 kronor i anslag för att få till
stånd en verksamhet inom de områden

av landet där JUF inte har någon verksamhet.
Jag anser att det skulle ha
varit felaktigt att minska det anslag
som JUF här fått, men när JUF nu får
det anslag som föreslagits och sedan
den övriga verksamheten erhåller ytterligare
100 000 kronor tycker jag detta
är mycket klokt. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr WIDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet Norup sade vill jag betona
att jag inte gått emot detta extra anslag
på 100 000 kronor till studieklubbsverksamhet
utanför JUF. Jag har endast
önskat att även här skall gälla samma
regler som tillämpas i andra fall. När
statliga bidrag eljest beviljas för studieverksamhet
o. d. undantas ju politiska
organisationer, och denna regel bör
gälla även här.

I själva anslagsfrågan har jag inte
framställt något annat yrkande än om
bifall till vad utskottet föreslagit. Det
innebär också att samtliga ungdomsorganisationer
som vill anordna klubbverksamhet
har full frihet därtill, och
enligt detta förslag får de även statsbidrag.
Jag anser att det här skall råda
full frihet.

Jag skulle därefter vilja komma till
vad statsrådet tidigare yttrade om politiska
biavsikter. Jag har en känsla av
att vår jordbruksminister har oerhört
lätt att se politiska biavsikter så fort
någon fråga, som på något sätt irriterar
honom, tas upp. Innebär detta att man
här inte skall kunna sakligt diskutera
en fråga utan att bli beskylld för partipolitiska
biavsikter? Jag trodde att en
debatt skulle kunna föras utan några
sådana tillmålen mot oppositionen.

Jag tror att den klubbverksamhet
som JUF bedriver skulle kunna sprida

176

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m, m.

sig även till områden där den för närvarande
inte är representerad under
förutsättning att den får det ökade statsbidrag
som här förutsatts, och skulle
detta statsbidrag kunna ökas ytterligare
tror jag att det funnes möjligheter att
utbreda verksamheten även imom dessa
svaga områden. Men en förutsättning
torde då också vara att verksamheten
fick ett helhjärtat stöd från SLU-håll,
och där kommer det, herr statsråd, in
politiska biavsikter som jag beklagar.
Jag tror nämligen att om man från det
hållet gav JUF och denna klubbverksamhet
sitt fulla stöd skulle den få en
helt annan utbredning. Så är emellertid
för närvarande inte fallet.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! JUF har fått en hel del
vackra blomsterkvastar utav flera talare
i den bär kammaren i dag, och
jag vill också bidraga med en liten
blomma. Jag tycker att JUF har bedrivit
en utomordentligt bra verksamhet,
och jag är ur den synpunkten mycket
glad över att utskottsutlåtandet, om det
antages av riksdagen, kommer att ge
JUF möjlighet att i fortsättningen leva
och verka i frihet.

Herr Pettersson i Dahl sade här för
en stund sedan att han inte kunde förstå
att en ideell verksamhet skulle behöva
fara illa av att vara statsdirigerad
eller statskontrollerad. Det var ett mycket
anmärkningsvärt uttalande, synes
det mig. Det var både klart och tydligt,
men huruvida de ideella rörelsernas
företrädare här i landet är villiga att
acceptera något dylikt, det må jag sätta
i fråga. Jag kan det i varje fall icke.

När det gäller anslagsfrågan drog
herr Jacobson i Vilhelmina upp ett
exempel och erinrade om hur riksdagen
för någon vecka sedan gick emot
ett utlåtande ifrån jordbruksutskottet,
när jordbruksutskottet ville ge Weibullsholm
ett förbättrat bidrag. För en
stund sedan behandlade vi här i kammaren
frågan om anslaget till jordbru -

kets rationalisering. Där hade vi i jordbruksutskottet
kommit till den slutsatsen,
efter de upplysningar vi hade fått
ifrån det ansvariga ämbetsverket, att
det var mycket angeläget att ge lantbruksstyrelsen
25 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag till att utöka instrumentutrustningen
för lantbruksnämnderna,
detta för att fältarbetet
skulle kunna äga rum i nödig omfattning.
Förslag härom blev avslaget av
båda kamrarna. Här vill man nu med
varm hand öka på med 100 000 kronor
vad Kungl. Maj:t tidigare efter, som
jag förmodar, mycket noggrant övervägande
har föreslagit riksdagen.

Jag skall för min del inte spilla
många ord på detta. Jag vill bara ställa
dessa siffror emot varandra, och jag
måste säga, att hur behjärtansvärd den
ungdomsvårdande verksamheten än är
kan jag inte hjälpa att jag ändock blir
fundersam när jag märker hur lättvindigt
man å andra sidan är villig att
avslå mycket angelägna anslagskrav.

Jag skall emellertid inte, trots dessa
betänkligheter, bryta den tämligen allmänna
enigheten här. Jag skall för min
del acceptera vad utskottet här har
föreslagit, dock med den ändring som
är föreslagen i reservationen av herr
Widén. Jag anser att det är klart och
riktigt att riksdagen med tanke på att
utredningen, som skall ta hand om de
här sakerna, skall vara obunden, nu
bör bifalla reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Antby tyckte att
mitt uttalande, att jag inte ansåg det
vara något fel att lantbruksstyrelsen är
överinstans här, var anmärkningsvärt.
Men, herr Antby, hur är det med skolöverstyrelsen
och studieorganisationerna?
Är inte skolöverstyrelsen ett statligt
ämbetsverk? Och den har väl överinseende
över alla de stora bildningsorganisationer
som vi har, ABF och
SLS och allt vad de heter. Kan det

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 177

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

egentligen vara någon skillnad? Jag kan
inte förstå det.

Fortfarande kan jag inte finna att det
är anmärkningsvärt att jag anser att
det inte är något fel att lantbruksstyrelsen
här är överinstans.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Jag har nog en känsla
av att vi är i färd med att trötta ut
denna kammare med en lång debatt i
ett ärende som väl ingalunda kan betraktas
som något av de betydelsefullare.
Jag skulle för min del ha kunnat
nöja mig med att instämma i det anförande
som för en stund sedan hölls
av herr Gustafson i Dädesjö, men i
detta läge av debatten är det kanske
något ytterligare som kunde behöva
poängteras.

Jag vill då framför allt framhålla
den situation som var rådande när man
gick att behandla denna proposition i
utskottet. Det var utan tvivel en majoritet
inom utskottet som inte var helhjärtade
anhängare av propositionen,
framför allt inte när det gällde organisationsplanen
i densamma. Vi fick sedan
genom en proposition till särskilda
utskottet kännedom om att ecklesiastikministern
skulle tillsätta en utredning
för stöd åt ungdomsverksamhet över
huvud taget, där man även rimligtvis
skulle ta upp denna betydelsefulla
kursverksamhet på landsbygden. Jag
fann då att det fanns starka skäl för
att i det läget uppskjuta det vi tvistade
om inom utskottet, nämligen organisationsplanen,
men samtidigt se till att
denna betydelsefulla verksamhet på
landsbygden fick sitt stöd under den
tid som utredningen skulle pågå. I den
situationen kom vi till den uppfattningen,
att vi behövde höja detta anslag.
Man kan säga att det var onödigt. Detta
har sagts av min vän herr Jacobson i
Vilhelmina, som nu har yrkat avslag
på detta anslag på 100 000 kronor.

Jag vill poängtera, vad som här redan
sagts, att JUF, hur förträfflig denna
organisation än är, inte bedriver

12 — Andra kammarens protokoll 1954.

verksamhet överallt på den svenska
landsbygden. Det finns områden, dit
JUF ännu inte har nått, och den ungdom
som lever där kan också göra anspråk
på att få bidrag till kurser. Det
skulle vara olyckligt, om resurserna
inte räckte till för detta.

Det har från flera håll uttryckts en
viss rädsla för att det här skulle finnas
några politiska biavsikter. Det är möjligt
att i vissa fall politiska ungdomsföreningar
kommer att anordna kurser
av det slag det här gäller. Men kammarens
ärade ledamöter är ju allesammans
politiskt verksamma och borde
veta, att detta inte är något att frukta.
Det är väl här fråga om ungefär samma
rädsla som när man under en längre
tid vägrade ge anslag åt ABF:s studieverksamhet,
då man fruktade att
dessa skulle utnyttjas politiskt. Även
om jag för min del inte är någon anhängare
av den speciella verksamhet
som SLU bedriver på landsbygden —
det är ju denna organisation det närmast
är fråga om -— så vet jag att kontrollen
över detta anslag är så fast, att
medlen inte blir använda för något annat
än kursverksamhet. Jag tycker därför
inte att det är så farligt, om en del
av dessa 100 000 kronor skulle gå
till SLU.

Herr Jacobson i Vilhelmina har här
framträtt som sparsamhetens specielle
talesman och vill pruta dessa 100 000
kronor. Med tanke på att andra kammaren
ju är ganska sparsamhetsvänlig,
kunde det finnas en risk för att detta
yrkande skulle vinna bifall, något som
skulle vara till skada för kursverksamheten
ute på landsbygden. Jag tror
emellertid inte att denna risk är så stor,
eftersom första kammaren för några
dagar sedan enhälligt bifallit förslaget
om ett anslag på 100 000 kronor och
ingen väl vill åstadkomma en sådan
situation, att kamrarna vid ett av sina
sista plena kommer att stanna i olika
beslut.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Björkäng (bf).

Nr 23.

178 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Som ledamot av det
särskilda utskott, vilket haft att behandla
proposition nr 156, som ju har
åberopats i denna debatt, har jag funnit
det nödvändigt att för klarhets vinnande
ta upp frågan om de politiska
ungdomsorganisationernas ungdomsvårdande
verksamhet.

Såsom kammaren vet beslöt vi i fredags
kväll om nya stödformer för den
ungdomsvårdande verksamhet, som bedrives
av de icke-politiska ungdomsorganisationerna.
Det har skett ett stort
utredningsarbete i syfte att klarlägga,
på vilket sätt man skulle kunna stödja
36 namngivna, icke-politiska ungdomsorganisationer
i deras strävanden att
ge ungdomen sådan värdefull sysselsättning
som skulle förhindra spritmissbruk.
Vid detta utredningsarbete
har självfallet även frågan om JUF:s
verksamhet tagits upp, och JUF ingår
bland de 36 organisationer, vilka i olika
former skulle erhålla stöd för sin
verksamhet, för ungdomsledarutbildning,
fritidssysselsättning, instruktörsverksamhet
och annat som finns specificerat
i proposition nr 156.

I denna proposition sades det emellertid
ifrån att de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsvårdande
verksamhet också var av sådant slag,
att det förtjänade ytterligare övervägas,
om inte dessa organisationer skulle
vara berättigade till statens stöd. Den
utredning som suttit under undervisningsrådet
Lunds ordförandeskap var
emellertid av sina direktiv förhindrad
att ta upp denna fråga till prövning. I
stället utlovade statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, att stödet
åt de politiska sammanslutningarnas
ungdomsvårdande verksamhet skulle
bli föremål för en förutsättningslös
utredning. Han meddelade sin avsikt
att hos Kungl. Maj :t hemställa om att
få tillkalla särskilda sakkunniga för en
utredning av denna fråga.

Av vad som sagts i här föreliggande

utskottsutlåtande och av utskottets
talesman i dag framgår, att denna utredning
även kommer att ta sikte på
stödet till JUF:s verksamhet. Om denna
uppgift är riktig, måste det innebära
att chefen för ecklesiastikdepartementet,
efter det att han framlagt proposition
nr 156 på riksdagens bord och
fått den behandlad av särskilda utskottet,
har kommit till en annan uppfattning
om vad den avsedda utredningen
skall omfatta. Jag kan inte hjälpa att
jag för min del finner detta mycket
egendomligt. Särskilda utskottet hade
att sakbehandla frågan om en sådan
utrednings lämplighet, eftersom det
förelåg en högermotion som begärde att
riksdagen skulle förklara att det var
obehövligt med den utredning, som
chefen för ecklesiastikdepartementet
hade signalerat. Särskilda utskottet avstyrkte
motionen, då man självfallet
ville avvakta den förutsättningslösa utredningen,
och riksdagen beslöt i enlighet
härmed. Är det inte då rätt egendomligt
att det i dag skall finnas så
liten förståelse för den skrivning som
herr Widén föreslagit och som i sak
är identisk med vad riksdagen i fredags
kväll beslöt, nämligen att man
skulle avvakta resultatet av denna förutsättningslösa
utredning?

För att det inte skall uppkomma något
missförstånd om min uppfattning
i själva sakfrågan, vill jag personligen
deklarera, att jag som ordförande i en
politisk ungdomsorganisation tagit ställning
för stöd till de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsvårdande
verksamhet och att jag finner det fullt
naturligt att SLU får statligt stöd för
sådan verksamhet. Men jag måste beklaga
att denna fråga aktualiserats på
det skeva och falska sätt, som här har
skett.

Jag vill till ecklesiastikministern rikta
frågan: Kommer utredningen, som
utlovades i proposition nr 156, att få
den innebörd som där angives eller en
annan innebörd?

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 179

Anslag till Jordbrukarungdomens förbund m. m.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
att följa debatten här i kammaren
och det är därför givetvis svårt för mig
att uttala mig så bestämt, som man tydligen
har begärt. Jag har emellertid inte
kunnat komma till annan uppfattning
än att det är riktigt, att den utredning
som jag genom beslutet häromdagen
fick i uppdrag att tillsätta, kommer att
beröra även sådan verksamhet som bedrivs
av Jordbrukarungdomens förbund.
Den utredning, som alltså signalerades
i proposition nr 156, fastän direktiven
inte var klara, vållade ju meningsmotsättningar
i det särskilda utskottet.
Direktiven har inte kunnat skrivas
ännu, och jag kan därför inte lämna
några mera bestämda upplysningar om
utredningen.

Propositionen nr 156 avsåg dock
ungdomsverksamhet av de mest skilda
slag. Att jag skulle ha någon invändning
i och för sig mot vad som här har
skrivits och sagts om att även sådan
ungdomsvårdande verksamhet, som berörs
i jordbruksutskottets utlåtande nr
36, kommer med i den utredningen, är
därför orimligt. Jag anser tvärtom att
det inte går att hålla de olika slagen
av ungdomsvårdande verksamhet skilda
från varandra. Men direktiven kommer,
som sagt, att bli föremål för ingående
överväganden inom ecklesiastikdepartementet
och efter vad som nu
tillkommit givetvis också i samråd med
jordbruksdepartementet, liksom regeringen
i övrigt.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag kan inte dra annan
slutsats av statsrådets inlägg än att jordbruksutskottets
betänkande på denna
punkt inte bygger på återförsäkringar
av det slag som utskottets talesman antydde.
Skulle man av herr Perssons inlägg
dra den motsatta slutsatsen, att sådan
återförsäkring hade lämnats, måste
detta innebära, att det här klart säges

att JUF skulle vara en politisk organisation.
Det kan ju inte vara meningen.

Jag ber med anledning av vad som
förekommit att få yrka bifall till herr
Widéns reservation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå
herr Helén. Jag har inte sagt att
den utredning som skall tillsättas kommer
att gå in på vilket statsbidrag som
JUF skall ha. Vi vet alla att även andra
organisationer bedriver liknande verksamhet.
Jag anser att dylik verksamhet
kommer in i det stora svep som skall
behandlas i anledning av propositionen
nr 156.

Herr Helén sade tidigare att han för
sin del tagit ställning för bidrag till
de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet. Om herr Helén hade representerat
riksdagen i dess helhet därvidlag,
hade jag kunnat svara att den
utredning, som jag skall tillsätta, fick
ett ganska lätt arbete och att det då
gjorde i stort sett detsamma vilket beslut
riksdagen fattade i den omstridda
punkten. Men så är ju, som herr Helén
vet, tyvärr inte fallet. Jag har därför
varit nödsakad att skriva i min proposition,
att utredningen skall vara förutsättningslös.
Därmed också sagt att
den inte är gjord i en handvändning.
Om under tiden den ungdomsvårdande
verksamhet som bedrives av andra organisationer
än JUF skulle avskäras
från möjligheten att få anslag, som ju
skulle vara mycket väl kontrollerade
och inte skulle gå till någon bestämd
ungdomsorganisation utan till Hushållningssällskapens
förbund för dess bedömande
av vilken verksamhet som
är av värde, är herr Helén nog i alla
fall inte konsekvent i sin mening, att
den kommande utredningen motiverar
avslag på utskottets förslag. Jag kan
i varje fall icke tillägna mig den uppfattningen.

180 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ersättning till H. Lindstedt för kursförlust.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Herr Helén påstod att
jag anfört att vi i utskottet hade fått
återförsäkring för vår skrivning. När
jag talade om »återförsäkring», eller
»täckning» i mitt första anförande, avsåg
jag närmast att vi hade fått stöd
för vår uppfattning i fråga om anslaget
på 100 000 kronor.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Jacobson i Vilhelmina;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobson i
Vilhelmina begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Jacobson i Vilhelmina.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om motiveringen, nämligen
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännan -

de av utskottets berörda motivering
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Widén avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Widén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i
utskottets förevarande utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Widén avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Widén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 75 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 13.

Ersättning till H. Lindstedt för
kursförlust.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 37 med anledning av väckt
motion om ersättning till filosofie licentiaten
H. Lindstedt för viss kursförlust
i samband med avvecklingen
av internationella lantbruksinstitutet.

I en inom riksdagens andra kam -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 181

mare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 327, av herr Svensson
i Ljungskile hade hemställts, att riksdagen
ville besluta att ersättning av
statsmedel måtte utgå till filosofie licentiaten
Helgo Lindstedt för en förlust
å 7 000 kr. jämte sex års ränteförlust,
som beräknad efter tre procent
uppginge till 1 260 kr.

Enligt motionen hade förlusten uppkommit
i samband med avvecklingen
av internationella lantbruksinstitutet i
Rom, där Lindstedt varit anställd sedan
år 1927.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 327 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Johan Persson, Johnsson i
Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionen II: 327 medgiva, att
Kungl. Maj:t finge från det under nionde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Kostnader för Sveriges medlemskap
i FAO till Lindstedt utbetala
ett belopp av 8 260 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några kamrater i utskottet reserverat
mig i denna fråga. Jag har även
väckt en motion, och jag ber att få
säga några ord med anledning av detta.

1946 beslöt man att avveckla Internationella
lantbruksinstitutet i Rom, och
institutets generalförsamling antog då
bestämmelser om hur personalen skulle
behandlas i samband med denna avveckling
och övertagandet av verksamheten
av Förenta Nationernas livsmedels-
och jordbruksorganisation. Personalen
där nere hade under årens lopp
avsatt en del pengar till pensioner.
Dessa pengar hade dock i huvudsak
försvunnit i den italienska inflationen.
Med hänsyn till detta bestämdes i sta -

Ersättning till H. Lindstedt för kursförlust.

tuterna för avvecklingen, att personai
len skulle få en engångssumma, en gratifikation
som ersättning för att någon
v pensionering inte kunde komma i fråga.
Det beslöts att denna gratifikation
skulle lämnas i schweizerfrancs. När
FAO sedan skulle verkställa dessa bet
slut utbetalades beloppen delvis i engelska
pund med resultat, att personalen
förlorade ungefär en tredjedel av de
belopp som den från början var tilli
försäkrad. — Det är i korthet bakgrunden
till denna motion.

Nu måste det sägas att det inte finns
någon juridisk förpliktelse från de
i svenska statsmakternas sida att här träda
emellan. Det hela får betraktas som
r en skälighetsfråga.

1 Jag vill nu, herr talman, säga ett par
e ord i anledning av de remissyttranden
t som har fogats till utskottets utlåtande.
^ Valutakontoret har lämnat ett yttrande
t som närmast ger det intrycket, att orsaken
till förlusterna för den man som
det nu närmast rör, H. Lindstedt, skulle
vara valutaspekulationer. Med anleda
ning av detta skulle jag för det första
vilja säga, att Lindstedt enligt bestämmelserna
i avvecklingsstatuterna hade
rätt att utfå ersättning i schweizerfrancs.
Denna hans rätt har vitsordats
av Sveriges och Norges dåvarande mis
nistrar i Rom, av en holländsk rättslärd
som varit inkopplad på frågan
a samt delvis också av Sveriges utrikeså
och jordbruksdepartement. För det andt.
ra har Lindstedt aldrig vägrat att ta
emot ersättning i pund under förutsätth
ning att det blev ett belopp som motå
svarade vad som skulle ha utgått i
e schweizerfrancs.

Anledningen till att en uppgörelse
i- inte kom till stånd var den, att det ers-
bjudna beloppet inte motsvarade mer
i- än ungefär två tredjedelar av den erp
sättning som han hade rätt till. Dess''.
utom krävde man i det sammanhanget
k en sådan formulering av kvittot, att
i. Lindstedt skulle erkänna att han moti-
tagit full betalning sedan han fått två

182

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Ersättning till H. Lindstedt för kursförlust.

tredjedelar. Så länge det fanns något
hopp om att Sveriges regering skulle i
efterkomma hans begäran att protes- i

tera mot avvecklingsförfarandet, före- :

faller det mig vara fullt förklarligt, att
herr Lindstedt inte ville ge efter för ,
ett krav av detta slag. <

I det andra yttrandet, det från sven- <
ska FAO-kommittén, framhålles att :

kommittén inte fanns då denna upp- j
görelse skedde. Detta är riktigt. Vidare
säges det att svenska staten inte har 1
förmedlat anställningen och inte iklätt
sig något ansvar för den. Detta är också
riktigt. Å andra sidan framgår emellertid
av detta yttrande, att den svenska
regeringen och dess representan- :
ter har sysslat åtskilligt med denna
sak. Detta visar ju att det enligt den ;
svenska statens mening här har före- :
legat ett problem, som man inte utan
vidare kunnat bortförklara. Genom de ;
insatser som gjordes — insatser som
jag inte skall värdera —• påstår FAOkommittén
att man uppnådde det resultatet
att en höjning av ersättningen
beviljades vederbörande. Detta är inte
något adekvat uttryck, ty vad som be- i
viljades vederbörande var något mer
av den ersättning han hade rätt till än
man från början velat ge honom, dock
ingalunda allt som en gång var överenskommet.

Sedan säger FAO-kommittén i sitt
yttrande att det berodde på force majeure
att FAO inte utbetalade dessa ersättningar
såsom det från början var
överenskommet. Här tror jag att man
ger en alldeles oriktig framställning av
saken. För denna stora internationella
organisation kan man ju knappast åberopa
något force majeure om det gäller
att utbetala dessa relativt små belopp.
Man kan inte komma och påstå
att den valuta, som man hade kommit
överens om att betala ut beloppet i, inte
fanns tillgänglig. Det hindrade ju inte
att man hade betalat ut full ersättning
i en annan valuta. Alldeles oavsett vad
man har för uppfattning om huruvida

staten här bör lämna någon ersättning
eller inte, tycker jag det är beklagligt
att man på detta sätt vinkar bort själva
sakfrågan.

Jag skall be att få läsa några rader
ur ett brev från statssekreterare Lange
den 30 september 1949 som tillställdes
chefen för FAO:s skogsavdelning och
som väl är skrivet på den svenska regeringens
vägnar. Där heter det: »Dr
Helgo Lindstedt, som är svensk medborgare,
har varit anställd vid Internationella
lantbruksinstitutet i Rom.
Han har vissa ouppfyllda krav mot
institutet. Svenska utrikesdepartementet
och Sveriges minister i Rom har
studerat saken och kommit till övertygelsen
att hans krav äro berättigade.
Om institutet ej förfogar över tillräckliga
medel att möta dessa krav,
måste FAO såvitt vi kunna förstå vara
ansvarigt för deras uppfyllande. Övertagandet
av institutet innebär enligt
vår mening att FAO blir arvtagare ej
blott till dess tillgångar utan även till
dess skulder.»

Det är litet egendomligt att detta brev
och FAO-kommitténs remissyttrande är
underskrivna av samma person. Vederbörande
måtte ha glömt vad han skrev
1949, ty detta som är uttalat 1949 slår
ju i stort sett sönder vad som sägs i
remissyttrandet i år.

Som jag nämnde förut vill jag inte
alls driva den meningen, att de svenska
statsmakterna skulle ha någon juridisk
skyldighet att här träda emellan.
Å andra sidan har man ju klart erkänt,
att en oförrätt är begången från FAO:s
sida och att vederbörande har kommit
illa ut.

Detta har varit anledningen till hemställan
i motionen och i reservationen,
att riksdagen måtte besluta att till herr
Lindstedt utge en ersättning på 8 260
kronor ur det anslag som anvisats för
Sveriges deltagande i FAO.

Nu förstår jag mycket väl att det
inte går att övertyga riksdagsmajoriteten
om att ett sådant yrkande är rätt -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 183

vist, så mycket mindre som riksdagsmajoriteten
inte är inne, och dessutom
skulle det naturligtvis fordras en mycket
mer ingående behandling av det
material som finns i detta ärende än
jag har kunnat prestera, för att man
skulle våga sig på en sådan sak i dag.
Jag kommer därför inte att begära votering
i detta ärende, men jag ber ändå,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! När jag läste herr
Svenssons motion i detta ärende, fick
jag den uppfattningen, att man hade
förfarit orättvist mot personen i fråga.
Jag stärktes ytterligare i den uppfattningen,
när licentiat Lindstedt fick tillfälle
att uppvakta i jordbruksutskottet.
Vid den omröstning som sedan ägde
rum biträdde jag motionen, men innan
tiden för avlämnande av reservationer
utgick tänkte jag, att det i alla fall var
bäst att närmare ta reda på hur saken
låg till. Jag kontaktade då bl. a. en person
som hade haft med saken att skaffa,
och jag fick den uppfattningen, att åtgärderna
från licentiat Lindstedts sida
var en ren valutaspekulation. Detta var
anledningen till att jag inte biträdde
reservationen.

Även om det kan synas rätt behjärtansvärt
att medge detta anslag och det
kan tänkas att mannen kanske kunde
ha behandlats på ett hyggligare sätt än
som har skett, tror jag inte det finns
någon möjlighet att bifalla motionen.
Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag vill bara säga
att antingen man vill ge herr Lindstedt
kompensation eller inte bör man
låta bli att beskylla honom för valutaspekulationer.
Jag tror inte det finns
någon grund för detta, och vad jag har
läst upp ur ett brev av statssekreterare

Den ekonomiska politiken in. m.

Lange från 1949 motsäger ju ganska
grundligt detta påstående.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående liberalisering av
den ekonomiska politiken.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 164, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om
fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning; samt

184 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. in.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sex i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 516 av fru Gärde Widemctr in. fl., nr
517 av herrar Björnberg och Veländer
och nr 518 likaledes av herrar Björnberg
och Velander samt inom andra
kammaren nr 652 av herr Widén m. fl.
(likalydande med I: 516), nr 653 av
herrar Edström och Hjalmarson (likalydande
med I: 517) samt nr 654 likaledes
av herrar Edström och Hjalmarson
(likalydande med I: 518) samt två
likalydande motioner om utredning
rörande dels förutsättningarna för en
liberalisering av den ekonomiska politiken,
dels åtgärder för uppmuntran av
det enskilda sparandet, väckta inom
första kammaren under nr 115 av herr
Lindblom in. fl. och inom andra kammaren
under nr 146 av herr Ohlin m. fl.

Utskottet hemställde,

dels att riksdagen måtte 1) med avslag
å motionerna I: 516 och II: 652,
I: 517 och II: 653 samt I: 518 och II: 654
bifalla Iiungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 164; 2) i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

dels att de likalydande motionerna
I: 115 och II: 146 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Gcer, Wehlje, Schmidt,
Gustafson i Göteborg och Nygren, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 164 måtte

1) med bifall till motionerna 1:517
och II: 653 samt med avslag å motionerna
I: 516 och II: 652 i berörda delar för
sin del antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angå -

ende rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv,

2) med bifall till motionerna I: 518
och II: 654 samt I: 516 och II: 652 i berörda
delar avslå förslaget till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
in. in.,

3) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 5 juni 1953 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning,

4) i anledning av motionerna I: 115
och 11:146 samt 1:517 och 11:653 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört i fråga om
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TALMANNEN:

Överläggningen i detta ärende må
avse även bankoutskottets utlåtande nr
28.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! I fråga om den ekonomiska
politiken kan vi konstatera att
en allt större enighet nu råder om målsättningen.
Så är fallet i fråga om att
bevara en hög och jämn sysselsättning
och ett fast penningvärde, en i kvantitativt
och kvalitativt hänseende stark
valutareserv, en i samarbete med kreditinstituten
och kapitalmarknadsinstitutionerna
effektiv centralbankspolitik,
en hög produktivitet och som följd
därav en alltmer förbättrad reallön och
ökad trygghet för det svenska folket.
Enighet råder väl också om att sträva
till en god avkastning på investerat kapital,
och endast om fördelningen av
denna avkastning råder delade meningar.

De angivna målsättningarna innebär,
att de i viss mån också är medel eller
förutsättningar för varandra. Ett be -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 185

varat penningvärde och en stark valutareserv
är i längden förutsättningar för
en fullgod sysselsättning, liksom en
effektiv centralbankspolitik är en förutsättning
för ett bevarat penningvärde.

Men andra medel för att hålla de angivna
målsättningarna finns. Om dem
är enigheten emellertid ej lika stor. Ej
heller är man enig om den närmare utformningen.
Hur skall sålunda en effektiv
centralbankspolitik utformas, och
hur skall centralbankens och kreditinstitutens
samarbete gestaltas? Hur skall
skattepolitiken bedrivas? I vilken grad
skall staten spara för medborgarna, och
i vilken grad skall medborgarna få sörja
för sitt eget sparande och stimuleras
härtill? Är statliga regleringar eller frihet
inom näringslivet och för det enskilda
initiativet bäst ägnade att befordra
den målsättning vi är eniga om?

De propositioner, som nu skall behandlas,
sammanhänger i hög grad med
de spörsmål jag här berört. Om förlängningen
av lagen om bankernas inlåning
är vi överens; om valutaregleringen
kommer andra reservanter att
yttra sig, varför jag avstår från vidare
uttalanden på dessa punkter. Beträffande
Kungl. Maj :ts förslag om förlängning
av ränteregleringslagen skall jag
i likhet med utskottsmajoriteten avstå
från upprepning av våra argument, endast
hänvisa till vad vi förut sagt vid
lagens tillkomst och lagrådets förnyade
och enhälliga avstyrkande av ytterligare
förlängning av lagen.

Så återstår då förslaget om förlängning
av lagen om bankaktiebolags kassareserv,
därtill försedd med den ändringen,
att kassareservskvoten må kunna
höjas från 25 till 50 procent. Även
på denna punkt skall jag fatta mig kort.
Skälen för vår ståndpunkt att ej ändra
kvoten är utförligt redovisade i reservationen
och motionerna, och det finns
ingen anledning att ytterligare belasta
kammarens protokoll med upprepningar.
Självfallet är jag beredd att gå i
svaromål om så erfordras.

Den ekonomiska politiken m. m.

Däremot vill jag göra några siffermässiga
konstateranden, ägnade att belysa
utvecklingen på kapital- och penningmarknaden
i avseende på statsskuldens
placering under årets första
fyra månader, sedd emot bakgrunden
av ställningen i riksgäldskontoret och
riksbanken.

Statsskulden per den 30 april bär
ökat 200 miljoner kronor sedan årsskiftet
och 1 450 miljoner sedan ett år
tillbaka. Affärsbankernas innehav av
svenska statspapper har ökat med 180
miljoner sedan årsskiftet och 1 200 miljoner
sedan ett år tillbaka. Detta innebär
att den andel av statsskulden, som
placerats utanför riksbanken och utanför
affärsbankerna på den övriga marknaden,
ökats med drygt 400 miljoner
sedan årsskiftet mot ej fullt samma belopp
sedan ett år tillbaka. Härvidlag
bör emellertid observeras, att uppgift
nu ej kan lämnas om i vilken grad försäkringsbolagen
till affärsbankerna sedan
årsskiftet försålt långa obligationer
med kort återstående löptid; av
uppgifterna att döma har tydligen några
sådana försäljningar icke skett i någon
större utsträckning. Då av riksgäldskontoret
utfärdade långa obligationer
ökat med drygt 700 miljoner sedan
årsskiftet — drygt 1 200 miljoner sedan
ett år tillbaka — förstår man, att statsskulden
under den gångna delen av
året förskjutits över på den långa marknaden
i avsevärd utsträckning på sätt
som vi reservanter nu och i dechargebetänkandet
rekommenderat. Likväl har
även i år affärsbankerna måst anlitas
för det statliga utgiftsöverskottets finansiering
till ett belopp av 180 miljoner,
svarande mot 90 procent av
statsskuldsökningen, 200 miljoner. Om
ock förhållandena icke är fullt jämförbara
kan dock sägas, att situationen
ännu så länge förbättrats. Förra året
samma tid köpte affärsbankerna 480
miljoner i statspapper mot en statsskuld
s m z n s kn i n </ av drygt 100 miljoner
kronor. Trots den inträffade förbätt -

186

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

ringen är läget ingalunda tillfredsställande.
Tvärtom. Här måste kraftigt
understrykas, att det ligger stor vikt
uppå, att det statliga utgiftsöverskottet
i forsättningen finansieras på kapitalmarknaden
i stället för på penningmarknaden
och dessutom affärsbankernas
nuvarande innehav av statspapper
successivt nedbringas till en rimlig nivå
och motsvarande överföring till den
långa marknaden sker. Det måste vara
en angelägen uppgift för centralbanken
att så bedriva sin politik, att detta möjliggöres.

Man måste även söka bemästra det
spörsmål jag berörde i dechargedebatten,
nämligen risken att de korta skattkammarväxlarna
börjar få en viss släktskap
med de offentliga betalningsmedlen.
Samtidigt som de offentliga betalningsmedlen
ökat med endast 200 miljoner
på ett år per 30 april har bankernas
innehav av skattkammarväxlar ökat
550 miljoner och obligationer, huvudsakligen
korta sådana, 650 miljoner.
Marknadens likviditet är ej blott i realiteten
hög, den är tyvärr också så uppbyggd,
att den kan utgöra en fara framför
allt i ett inflationsläge. Därför innebär
ett sådant vapen i centralbankens
händer som en lag om möjlighet att
höja kassakvoten upp till 50 procent en
fara för vår kreditpolitik och vårt näringsliv.
Vi kan icke finna det vara
rätta metoden att sätta kvotgränsen för
kassareserverna i överkant. Nuvarande
25 procent som kvotgräns innebär i
praktiken en högre gräns, och detta är
tillräckligt, om centralbanken sörjer
för att affärsbankerna icke har en för
stor tillgång på likvida medel.

Utskottsmajoriteten säger att »uppslag
till olika åtgärder som kan stimulera
det personliga sparandet är värda
allt beaktande» och förklarar även att
den »icke är beredd anvisa någon generell
lösning på alla de problem som
målsättningen» — hög och jämn sysselsättning
och ett stabilt penningvärde —
»aktualiserar».

Vi ger gärna »uppslag» och anvisar
»generella lösningar», t. ex.: avveckla
successivt bestående kvantitativa regleringar
på varu-, kapital- och penningmarknaden.
Ränteregleringslagen är en
dålig beredskapslag. Använder riksbanken
operationer i öppna marknaden
och tillämpar rörliga räntor, innebär
detta en snabbare och effektivare beredskap.
Förtroendet till penningvärdet
stärkes härigenom och sparandet stimuleras.

Sparandet om vars nödvändighet vi
är ense — t. o. m. att det är för knappt
•—- stimuleras även av en rimlig skattepolitik.
Denna bör avvägas så, att det
lönar sig att tjäna pengar, att det lönar
sig att spara pengar och att det är
möjligt och värt att behålla pengarna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SEVERIN i Sockliolm (s):

Herr talman! Herr Schmidt började,
som åhörarna kunde konstatera, med att
säga, att enighet mellan reservanterna
och utskottets majoritet förelåg i långa
stycken. Det framgår ju också av utlåtandet
och reservationen, att reservanterna
är eniga med utskottsmajoriteten
i beskrivningen av läget så ock om att
den kommande utvecklingen är ytterligt
oviss. Det kan bli inflationstendenser,
det kan komma depressiva tendenser,
och utvecklingen kan förflyta i
samma bana som den har gjort under
föregående år. Man kan ingenting med
säkerhet säga om det.

När reservanterna sedan skiljer sig
från utskottsmajoriteten, så är det första
de gör att konstatera, att vår beredskap
mot eventuellt kommande inflationistiska
störningar är mycket svag.
I grund och botten är oenigheten
inte ens härom så stor. Även utskottsmajoriteten
anser vår beredskap mot
inflationistiska störningar, därest sådana
skulle inställa sig, en smula otillfredsställande,
och det är ju också på
grund härav utskottsmajoriteten har an -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

187

setl sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag om förstärkning av bankernas
kassareserver. Denna lagstiftning är en
ren beredskapslagstiftning, avsedd att
tillgripas endast för den händelse utvecklingen
skulle visa sådana tendenser,
som kan motivera dess användande.

Reservanterna vill inte vara med om
denna ändring av kassareservlagstiftningen.
När denna avvisas efter att det
konstaterats, att beredskapen är otillfredsställande,
så skulle man ja väntat,
att några övertygande förslag till beredskapens
förbättring skulle ha framställts
av oppositionen, ett något mera
osvikligt ankarfäste för vårt penningvärde
därest inflationsstormarna skulle
börja blåsa på nytt. Vad är det då de
föreslår? Ja, egentligen föreslår de detsamma
som de rekommenderat under
en följd av år, nämligen en rörlig ränta,
som det heter, varmed ovillkorligen
måste förstås en höjd ränta. Nu kommer
denna rekommendation såsom en
konklusion på ett längre resonemang
rörande statens upplåning, och det
är ju särskilt vid denna herr Schmidt
har uppehållit sig, vid fördelningen av
statens upplåning på korta och långa
lån, på kapitalmarknaden och i bankerna.
Att staten i den omfattning som
skett förlagt sin upplåning till bankerna,
anses av reservanterna, såsom också
framgick av herr Schmidts anförande,
som en av de verkligt skrämmande
och för vårt penningvärde farliga metoderna.
Man menar alltså, att dels
skulle staten icke ha förlagt sin upplåning
till bankerna utan till kapitalmarknaden,
dels att det senare bör ske i fortsättningen.
Om riksbanken till en sådan
statlig lånepolitik fogar därtill ägnade
operationer i öppna marknaden och
en rörlig räntepolitik, så behövs inte
någon annan beredskap för kommande
inflationistiska störningar. Detta måste
ju vara meningen. Det är hela det beredskapsprogram
som oppositionen
kommer med.

Nu är det ju först och främst i och

Den ekonomiska politiker, m. m.

för sig en diskutabel sak, om beredskapen
mot inflationistiska tendenser skulle
ha varit så mycket starkare, därest
staten i stället för att låna i bankerna
hade försökt att verkställa hela sin upplåning
på kapitalmarknaden. Jag skall
emellertid inte i detta sammanhang gå
in på detta i och för sig intressanta
men rent teoretiska spörsmål.

Jag går över till en annan fråga, som
hör samman med detta spörsmål. Man
måste fråga sig: Var skulle de lånebehov,
som exempelvis under fjolåret har
tillfredsställts på kapitalmarknaden, ha
blivit tillfredsställda, därest staten skulle
ha sökt pressa in hela sin upplåning
på kapitalmarknaden? Hur skulle det ha
gått för bostadskrediterna, kraftverkslån,
industriobligationslån, viss kommunal
upplåning o. s. v.? Kapitalmarknadens
resurser har varit helt tagna i
anspråk. Om staten hade uppträtt på
kapitalmarknaden med hela sin upplåning,
som ju för detta budgetår beräknas
uppgå till i runt tal 2 000 miljoner
kronor, måste någon av de andra
låntagarna på kapitalmarknaden ha
trängts ut. Detta skulle innebära, att
man i stället skulle hänvisat bostadskrediterna
och vissa andra långa lån,
kraftverkslån, industriobligationslån
o. s. v. till penningmarknaden.

Det kan inte, förefaller det mig, vara
en rationell metod. I så fall är det bättre
att för att utnyttja marknadens prestationsförmåga,
sådan situationen nu är,
staten uppträder på den korta marknaden.
Detta är frågor, som man helt
och hållet förbigått i reservationen och
som även herr Schmidt förbigick. Han
diskuterade över huvud taget inte var
dessa lånebehov skulle ha tillfredsställts,
därest staten skulle ha konkurrerat
på den långa marknaden med
dessa låntagare.

Till detta kommer man med den evinnerliga
rekommendationen av en rörlig
ränta. Vad som menas därmed
är ett problem för sig. Räntan har ju
varit rörlig under fjolåret. Diskontot

188 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

sänktes med en kvarts procent, och det
är i alla fall att röra på räntan. Vidare
sänktes räntan på kraftverkslån och
vissa industriobligationslån med en
kvarts procent. I verkligheten torde
också vissa lån ha fått en praktisk om
än icke formellt höjd ränta. Räntan
har således under fjolåret rört sig.

Vad är det då man avser med denna
rekommendation av en rörlig ränta, som
skulle medföra sådana verkningar, att
man icke behövde rusta sig för de inflationistiska
faror som reservanterna själva
synes skatta väsentligt högre än vad
utskottsmajoriteten har gjort? Menar
man att räntan skall förändras oftare än
vad som skett eller att ränteförändringarna
skulle vara större än vad som
skett? Det var ju bara en kvarts procent
på diskontot och obligationslånen.
Jag kan inte fatta vad meningen med
denna rekommendation av rörlig ränta
skulle vara, om man inte menade detta.
Ändå passar man på att allt emellanåt
framhålla, att de ränteförändringar som
skulle vara nödvändiga, behövde ingalunda
vara stora, utan tvärtom skulle
mycket små steg ha betydelse. De förändringar
som vidtagits kan i varje
fall sägas vara små steg.

När reservanterna avstyrker Kungl.
Maj:ts förslag till förändring av kassareservlagstiftningen,
framhåller de att
denna lagstiftning egentligen inte är
någon säker beredskap, eftersom likviditeten
i näringslivet beror på de väldiga
insättningar, som har ägt rum i
bankerna under föregående år, och
man väl inte kan avse att hindra insättarna
att disponera över sina medel.
Det gör man naturligtvis inte med
en kassareservlagstiftning. Den berör
inte alls insättarnas rätt att disponera
sina medel. Insättarna kan således,
därest konjunkturförhållandena skulle
vara lämpliga härför, utan vidare ta ut
sina medel och använda dem, och vad
hjälper det då med kassareservlagstiftning?
I detta resonemang har bankernas
utlåning helt och hållet försvunnit och

blivit eu quantité négligeable i konjunkturutvecklingen,
precis som om människornas
behov att låna och restriktioner
i bankernas möjlighet att låna ut
pengar skulle sakna all betydelse för
konjunkturutvecklingen. Menar man
verkligen allt detta?

Naturligtvis kan inte insättarna förhindras
att ta ut sina pengar, men man
kan utgå ifrån att därest konjunkturen
skulle ta denna vändning kommer lånebehovet
inom näringslivet att bli mycket
stort, och bankernas svårigheter att
tillfredsställa detta lånebehov måste
därför också vara en faktor av mycket
stor betydelse för att dämpa en
utveckling i inflationistisk riktning.

Även om man hade följt rekommendationerna
i fjol så till vida, att staten
hade sökt placera sin upplåning på der.
långa marknaden och om, såsom reservanterna
uppenbarligen förutsätter, dessa
stora insättare i bankerna i stället
för att sätta pengarna i bank köpt obligationer
för dem — ty detta måste man
mena, om man över huvud taget menar
någonting — kan det väl inte därmed
sägas, att beredskapen var utan all vank
och brist.

Lika väl som man kan ta ut pengar
på bank, lika väl kan man sälja obligationer
och få kontanta pengar. Nu har
vi sedan ett par år tillbaka med den
förda politiken lyckats upprätthålla en
praktiskt taget stabil prisnivå. Förändringarna
i priserna har varit mycket
ringa. Vi har lyckats upprätthålla en
mycket god sysselsättning, och vi har
lyckats stärka vår valutareserv rätt väsentligt,
eftersom den i fjol steg med
350 miljoner kronor och året dessförinnan
ännu mera. Herr Schmidt deklarerade
ju sin anslutning till ett stabilt
penningvärde, en god sysselsättning
och naturligtvis så långt vi orkar en
förstärkning av valutareserven. Vi har
lyckats häri utan att ta i anspråk de
rekommendationer som oppositionen
upprepat år efter år. När vi fört dessa
debatter, som faktiskt enligt min mening

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 189

blivit en smula enahanda, har det förefallit
mig som om vederbörande, när de
givit dessa rekommendationer, inte
märkt hur den faktiska utvecklingen i
det ekonomiska livet varit. Ty mot
denna utveckling har man ju ingen anmärkning.
Eller har man det? Det finns
visserligen ingenting som är så bra,
att det inte kan bli bättre, men jag måste
säga att under detta år och under
fjolåret måste den ekonomiska utvecklingen
anses ha varit mycket tillfredsställande.
Jag förbigår lagen om bankinlåningen,
om vilken det inte föreligger
någon som helst oenighet, och där
reservanterna inte gjort någon invändning,
och jag kan också förbigå räntelagen,
mot vilken reservanterna visserligen
gör en invändning men av precis
samma karaktär som tidigare och
som vi därför inte behöver ta upp någon
längre diskussion om. Det gjorde inte
heller herr Schmidt.

Jag skall säga några ord om valutalagen
eftersom avsikten, som herr talmannen
sade, är att vi skall diskutera
båda utlåtandena i ett sammanhang. I
fråga om valutalagen är reservanterna
eniga med utskottet i fråga om hemställan
om lagens förlängning. Det motionsvis
framförda yrkandet om bankoutskottets
kontroll över valutakontoret har
frånfallits redan i utskottet och återfinns
inte i reservationen. Reservationen
framhåller däremot önskvärdheten av
att vissa lättnader kan företas i valutaregleringen.
Om den saken råder i vart
fall ingen principiell oenighet. Man anser,
och det gör jag också, att i den mån
lättnader kan vidtas skall de företagas.
Regleringar är alltid impopulära vad
de än reglerar, och kunde vi komma
åter till en större, för att inte säga
fullständig frihet att disponera människornas
utländska tillgodohavanden eller
i övrigt köpa utländsk valuta i den
utsträckning var och en vill, skulle det
ju bara vara så mycket mera tillfredsställande.
Kunde vi komma åter till de
idealiska förhållanden, som rådde un -

Den ekonomiska politiken m. m.

der guldmyntfotens dagar, tror jag att
ingen skulle ha något att invända däremot.
I detta avseende har även valutakontoret
förklarat sig vara av samma
mening. Det är klart, säger valutakontoret,
att så stor lättnad, som över huvud
taget kan förenas med hänsyn till vår
valutasituation, också skall företagas.
Det är alltså från alla håll en allmän
deklaration om önskvärdheten av lättnader
så långt sådana kan ske. Något
annat innehåller inte reservationen, men
nu är ju saken den, och däri måste reservanterna
instämma, att vi för närvarande
inte kan avskaffa valutaregleringen;
det är helt enkelt omöjligt. Och
vi är inte ensamma i världen om att befinna
oss i denna situation. Skulle vi för
övrigt rusa åstad och just nu uppmjuka
valutaregleringen alltför våldsamt och
genomföra lättnader, som vore större
än vi kunde bära, skulle vi stå inför
svårigheter vid den mera allmänna
övergång till konvertibilitet, som möjligen
kommer att äga rum. Vi skulle få
mycket stora svårigheter att följa med
och kanske bli nödsakade att kvarhålla
våra regleringar ytterligare en tid. Nu
vet man emellertid ingenting om när
en allmän konvertibilitet kan komma
att genomföras. Det kommer alltemellanåt
mer eller mindre trovärdiga uppgifter
från London och New York och
andra håll om att det eller det landet
nu skall övergå till konvertibilitet, men
sådana meddelanden är alltid i hög grad
ovissa. Däremot kan man nog anse det
som tämligen säkert att England — det
i detta hänseende viktigaste landet —
icke kommer att ensamt övergå till valutakonvertibilitet.
Jag vet inte om någon
av de intresserade reservanterna
har läst igenom Mr Bareaus anförande
i Nationalekonomiska föreningen i fjol
höst, där han talar om Englands möjligheter
att övergå till konvertibilitet.
Mr Bareau ansåg det visserligen inte
omöjligt att så kunde ske, men han sade
att frågan saknade aktualitet.

Det finns ingenting att invända mot

190 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

önskemålet om lättnader i regleringarna.
Där är vi alla ense, och där kan
knappast finnas skäl för en reservation.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall dels till utskottets
hemställan i utlåtandet nr 27 och dels
beträffande vad utskottet framhåller i
sitt utlåtande nr 28.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle,

Herr talman! Jag skall be att få svara
utskottets ärade ordförande endast på
en punkt. Herr Severin frågade, hur
det skall gå till att tillfredsställa det
statliga lånebehovet på kapitalmarknaden.
Jag ber då att få hänvisa till vad
vi framhållit på s. 14 i banko utskottets
utlåtande nr 5 i år, nämligen: »Enligt
utskottets uppfattning har den kortfristiga
statliga upplåningen sålunda
medfört å ena sidan avsevärda risker
för penningvärdet och å andra sidan
vissa ännu icke överskådliga verkningar
för kreditmarknadens struktur. Dessa
konsekvenser hade enligt utskottets
mening kunnat undvikas, därest riksbanken
under en följd av år fört en
smidigare kreditpolitik med en efter
lägets krav anpassad ränta. Därigenom
hade kapitalmarknadens kapacitet säkerligen
kunnat avsevärt ökas och ett
vida större utrymme kunnat beredas
för en långsiktig upplåning.»

Herr NYGREN (h):

Herr talman! När riksdagen i fjol
hade den ekonomiska debatten, framhölls
det från socialdemokratiskt håll,
att oppositionens talesmän föreföll
tveksamma och ovissa om den kommande
ekonomiska utvecklingen. Bekymren
oscillerar, sade man, mellan
inflation och deflation, och man får
ett intryck av att reservanterna inte
riktigt vet vad de skall frukta. För
min del finner jag det inte så egendomligt,
om en sådan tveksamhet var
för handen för ett år sedan, och jag
tycker inte heller det är egendomligt,
om samma tveksamhet gör sig gällande

även i dag. Oppositionens talesmän gör
inte anspråk på att vara några ekonomiska
väderleksprofeter, och jag tror
det är bäst om man inte heller på andra
sidan försöker att spela Vaxholmsgubbar.
Det kan lätt bli bakslag, om man
försöker sig på i varje fall alltför långsiktiga
framtidsprognoser. Det har vi
sett många exempel på, inte minst då
det gällde den stora efterkrigsplaneringen.

Under något halvår har vi nu gått
och ängslats för de följder, som tillbakagången
i den ekonomiska aktiviteten
i Amerika kunde få för vårt land.
Sämre tider i Amerika brukar ju som
regel skapa risk för sämre tider även
i de europeiska och utomeuropeiska
länder, med vilka vi bedriver handel,
och därmed också hårdare konkurrens
för våra exportnäringar samt stigande
svårigheter att finna lönande sysselsättning
för människorna i vårt land.
Konkurrensen har också hårdnat undan
för undan. Trots detta har många
av våra exportföretag förhållandevis
väl kunnat hävda sig — ännu så länge.
Vårt höga kostnadsläge har emellertid,
särskilt när det gällt de högförädlade
produkterna, krympt exportmöjligheterna,
men på de stora stapelvarorna
har efterfrågan varit ovanligt stabil.
Samtidigt som man gläder sig över att
utslaget inte blivit kraftigare än det
har, måste man hålla i minnet att framtiden
trots allt är osäker och fylld av
risker. Bankoutskottets ärade ordförande
har också i dag framhållit, att han
ser på situationen på ungefär samma
sätt.

Sedan någon månad tillbaka bär
emellertid bekymren för tillbakagången
i Amerika i ganska betydande grad lättats.
För närvarande tycks man på
många håll bedöma läget så, att botten
redan är nådd i den amerikanska konjunkturförsvagningen,
och att man nu
har hopp om stabilitet eller kanske
rent av förbättring. Samtidigt dyker
emellertid nya farhågor upp, farhågor

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 191

som man inte kan lämna obeaktade.
Allt fler människor börjar tro, att en
ny inflation hotar bakom nästa vägkrök.
Redan detta förhållande, alltså
att man börjar hysa en sådan uppfattning,
är allvarligt, eftersom det kan
resultera i att tron på ett bestående
penningvärde vacklar och att man kan
frukta för en ny penningvärdeförsämring.
Detta kan i sin tur lätt påverka
löneutvecklingen, vilken alltjämt intar
och måste inta en central plats, när det
gäller efterfrågans styrka, vilken i sin
tur påverkar prisutvecklingen.

Jag tror emellertid att man i dagens
läge måste räkna med en tredje möjlighet
beträffande utvecklingen i vårt
land. Det är nog inte alldeles säkert
att den måste leda till antingen inflation
eller deflation och sysselsättningssvårigheter.
Det är kanske inte alldeles
uteslutet att vi på grund av en hårdnande
konkurrens kan få ökade svårigheter
att upprätthålla vår sysselsättning
men att vi samtidigt kan råka ut
för en press uppåt på strategiskt viktiga
priser. Man kan med andra ord inte
helt bortse från att vi kan få en kombination
av både arbetslöshet och prisstegring.

Om oron ute i världen tilltar, om förhållandena
i Indokina leder till en ny
Koreasituation och om kapprustningen
tar ny fart, då står vi — såvitt jag förstår
— ofrånkomligt inför en ny internationell
inflationsvåg. Vissa tendenser
i prisutvecklingen för de internationella
stapelvarorna ger i själva verket
redan nu grund för sådana farhågor.
Med vilken kraft en internationell inflationsvåg
slår in över våra kuster beror
emellertid inte bara på vågens styrka
utan även på hur starkt och effektivt
vårt motvärn är organiserat och
uppbyggt. Det finns erfarenheter av
att ett land med en sund intern ekonomi
har betydligt större möjligheter
att dämpa genomslaget av internationella
vågrörelser än ett land med en
svag och icke stabiliserad ekonomi.

Den ekonomiska politiken m. m.

Om man ser litet närmare på konjunkturinstitutets
senaste rapport, slår
det en i vilken grad tillgången på pengar
har ökat i vårt land, särskilt under
förra året. Ökningen under 1953 var
t. o. in. större än under 1951, då den
utomordentligt starka exportkonjunkturen
stod i sitt flor. Penningtillskottet
under 1953 uppgick till omkring P/2
miljard kronor eller betydligt mer än
dubbelt så mycket som under 1952.
Även i år är tillgången på pengar uppenbarligen
i stigande. Bankinlåningen
under första kvartalet ökade t. o. m.
snabbare än under motsvarande tid i
fjol.

Att denna utveckling i mycket hög
grad beror dels på den stora omfattning
de statliga investeringarna fått,
dels på att man finansierat dessa investeringar
genom lån i bankerna torde
vara uppenbart. Att staten täcker sitt
behov även av långfristigt kapital genom
korttidsupplåningar i affärsbankerna
är otvivelaktigt ett hinder för
en effektiv penningpolitik. Tvingas vi
att möta nya inflationsimpulser med
en onormalt riklig tillgång på pengar,
torde våra utsikter att komma någorlunda
helskinnade undan inte vara så
stora. Man måste nog räkna med att
dessa risker skall aktualiseras fram mot
hösten och årsskiftet.

Jag tror inte, herr talman, på möjligheterna
att i en sådan situation nå
några resultat med en ekonomisk politik,
vars reella innehåll är skärpta kassareservbestämmelser,
begränsningar i
avskrivningsrätten, byggnadsreglering,
priskontroll o. s. v. Alla dessa åtgärder
riktar sig såvitt jag förstår uteslutande
mot symtomen, under det att den sjukliga
processen fritt får fortsätta sina
härjningar;

Kassareservbestämmelser kan inte
hindra vare sig kommuner eller enskilda
företag att mobilisera sina stora tillgodohavanden
i bankerna. Vid sjunkande
insättning — och med sådan
måste man säkerligen räkna under en

192

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

begynnande prisstegringsperiod — kan
dessa kassareservbestämmelser inte heller
hindra bankerna att utbyta sina
statsobligationer mot kontanta pengar.

Föreställningen att man genom
skärpningar i fordringarna på bankerna
skulle kunna med något så när omedelbar
verkan tvinga fram snabbare
amortering av utestående krediter förefaller
även verklighetsfrämmande. Varken
statsmakterna eller bankerna kan
rimligtvis utan förvarning ställa sådana
fordringar på låntagarna, att dessa får
svårigheter att fortsätta sin verksamhet.
En politik av sådan art skulle
kunna få de mest ödesdigra verkningar
för näringslivet och därmed för sysselsättnings-
och avsättningsmöjligheterna.

Endast om man sätter in kassareservbestämmelserna
i ett större sammanhang
kan de få någon betydande verkningsförmåga.
Samordnade med en väl
underbyggd rörlig räntepolitik kan bestämmelser
av denna art bli av betydelse.
För detta ändamål torde emellertid
de nuvarande kvotbestämmelserna
vara tillräckliga. Någon höjning behöver
enligt reservanternas uppfattning
inte tillgripas. En sådan höjning
skulle nämligen säkerligen få skadeverkningar,
som väger tyngre än de
ökade möjligheter den kan ge staten
att tvinga igenom sin vilja.

På vissa håll hävdas med stigande
eftertryck att sparandet i vårt land under
de senaste årtiondena nått en anmärkningsvärd
omfattning. Granskar
man emellertid dessa påståenden litet
närmare, så kommer man nog till den
uppfattningen, att vi inte får vara alltför
belåtna med sparandets omfattning.
Svårigheten att finansiera de statliga
lånebehoven och bostadsbyggandet visar
ju bl. a. att det personliga sparandet
inte räcker till. Detsamma framgår
också av det förhållandet, att regeringen
på punkt efter punkt måst tillgripa
särskilda åtgärder för att tillgodose
olika gruppers speciella behov av kapital.
Sågverksindustrien har fått en spe -

ciell lånefond; småföretagare och hantverkare,
jordbrukare och andra har
fått sina speciella lättnader. Om sparandet
vore tillräckligt, skulle säkerli
gen varken den sortens statliga åtgärder
eller kreditransonering vara nödvändiga.

Bankoutskottet konstaterar också i
det utlåtande som här föreligger att
sparviljan under efterkrigstiden varit
för låg och förklarar, att åtgärder som
kan stimulera till ökade sparinsatser
är värda allt beaktande. Den första åtgärd
som borde vidtagas är enligt min
mening att man med verklig kraft skulle
tala om sanningen för svenska folket
om sambandet mellan det otillräckliga
sparandet och våra nuvarande svårigheter.
Människorna borde få veta, att
våra utsikter att säkra penningvärdet
och att i en hårdnande konkurrens säkra
sysselsättningen i mycket hög grad
beror på vad som kan åstadkommas i
friskt och riskvilligt sparande. Med
den utgångspunkten borde man också
kunna komma fram till konkreta åtgärder,
men givetvis måste man också se
till att människorna förstår att det lönar
sig att spara. Man bör med andra
ord vidta åtgärder som kan stimulera
sparandet, t. ex. vissa skattelättnader
för speciella former av organiserat
målsparande.

I diskussionerna om den ekonomiska
politikens utformning har man efter
åtskilliga års meningsbrytningar numera
kommit därhän, att alla erkänner
de generella metodernas överlägsenhet
över direkta ingripanden. Numera görs
alltid principuttalanden av den innebörden
såväl i de kungl. propositionerna
som i majoritetsutlåtanden från
bankoutskottet. Men det gäller att nu
komma bort från de allmänna deklarationerna
och närma sig sakfrågorna.
För min del tror jag aldrig att vi når
naturlig balans, om vi inte är beredda
att tillgripa naturliga medel.

Det mest betydelsefulla som har inträffat
i världsekonomien sedan början

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 193

på förra året är den förstärkning i de
europeiska ländernas valutabehållning
som kommit till stånd. Väldiga summor
i dollar och guld har kunnat läggas till
de västeuropeiska ländernas valutareserver.
Det är uppenbart att ju starkare
Västeuropa blir valutamässigt, desto
större eftertryck får kraven på att valutorna
skall göras fritt växlingsbara
mot varandra. Att en sådan reform är
önskvärd ur västeuropeisk och även ur
svensk synpunkt är alldeles klart, och
det förnekas inte heller av någon. Frågan
är bara vilka möjligheter som föreligger
att få den eftertraktade konvertibiliteten
till stånd.

Att de stora västeuropeiska länderna
undan för undan närmar sig konvertibiliteten
är emellertid uppenbart. På
punkt efter punkt uppmjukas valutarestriktionerna.
Det är naturligtvis möjligt
att man väljer de successiva reformernas
väg och på så sätt mjukare närmar
sig den ökade frihet som alla gör
anspråk på. Men man bör inte bortse
från möjligheten av förhållandevis
snabba steg. I viss mån är det säkerligen
fråga om en kapplöpning mellan å
ena sidan sterlingländerna och å den
andra Västtyskland, Schweiz och Beneluxländerna.

Ur svensk synpunkt är det väsentligt
att vi inte oförberedda står inför en
sådan situation. Vi måste i tid vidtaga
våra förberedelser och försöka att i
tid skapa förutsättningar för en svensk
medverkan. Framför allt är det då frågan
om att driva en sådan ekonomisk
politik på det inre planet, att vår krona
kan hävda sig även utan konstlade
skyddsåtgärder vid en internationell
värdesättning. Balans i förhållande till
utlandet är tänkbar endast om vi har
en hållbar balans i vår inre ekonomi.
Men därutöver måste det också bli fråga
om att lätta på valutarestriktionerna,
att vänja oss vid friare förhållanden.
Det är denna nödvändighet som högermotionärerna
velat aktualisera med sitt
förslag om lättnader i valutarestriktio13
— Andra kammarens protokoll 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

nerna. Remissinstanserna har också
varit synnerligen positiva, inte minst
Kooperativa förbundet. Majoriteten i
bankoutskottet har visserligen inte motsatt
sig tanken, men än så länge har
man nöjt sig med allmänna reflexioner.
Jag tror att den konkreta ställning som
reservanterna har intagit i denna fråga
bättre motsvarar lägets krav.

Naturligtvis är varje uppmjukning i
valutaregleringen förknippad med vissa
risker, men dessa risker måste man nog
i dagens läge vara beredd att ta. Utan
en sådan beredvillighet når vi inga resultat.
Och risken att bli efter i utvecklingen
är säkerligen större än någon
annan. Vårt land är i mycket hög grad
beroende av utvecklingen ute i världen.
Det skulle vara en farlig illusion att
tro, att vi då i ett så väsentligt avseende
som detta skulle kunna ställa oss
vid sidan om utvecklingen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationerna
vid bankoutskottets utlåtande nr 27
och 28.

Herr HALL (s):

Herr talman! Om reservanterna i
bankoutskottet hade dragit upp en ny
linje för sitt resonemang eller rört sig
med ett något mera fast material än det
som nu finns i reservationen, så kunde
det ju ha varit anledning att med utgångspunkt
därifrån ta upp en allmän
ekonomisk debatt. Nu finns det väl
knappast anledning härtill. Reservationen
rör sig i stort sett med allmänna
talesätt och önskningar, i vilka vi alla
kan instämma, och jag erinrar om att
vägen från krigstidens starka regleringar
till de mycket fria förhållanden vi
nu har har banats icke minst av åtgärder,
som företagits av riksbanken
och valutakontorets styrelse. Det finns
nu inte några band som generar den
normala handeln, och jag vet inte vad
som menas när man i motionen talar
om bindningar. Det finns ju en begränsning
i resevalutorna; man får inte
Nr 23.

194 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

mer än 1 500 kronor per person. Men
eftersom det i särskilda fall går att få
mera och de flesta inte har råd att göra
av med mera när de reser, lär väl inte
så många betrakta detta som någon
restriktion heller. I varje fall är det
mycket få klagomål över att man får
för litet resevaluta. Och när det gäller
den egentliga varuhandeln inom Västeuropa
är det en frilistning till 92 procent.
Denna frilistning är i verkligheten
ännu större, eftersom en stor del av
återstående 8 procent under de senaste
månaderna i praktiken också har
släppts fri.

Jag tror därför att det inte råder
någon större meningsskiljaktighet mellan
majoritet och minoritet på den
punkten. Om minoriteten inventerar
sina önskningar, i varje fall de önskningar
som den själv skulle anse rimligt
att få tillgodosedda, skulle den säkerligen
upptäcka, att det var ytterst
få av dem som inte redan är uppfyllda.

De två utlåtanden som kammaren nu
diskuterar upptar ju i första hand en
bestämmelse, som gäller reglering av
den inre kreditmarknaden i vissa fall
och en beredskapslag om bankaktiebolags
kassareserv. Där har reservanterna
velat stanna vid den gamla lagens
regel om att kassareserven skall kunna
fastställas till högst 25 procent, medan
bankofullmäktige, regeringen och utskottsmaj
oriteten har gått till 50 procent.

Om man aldrig sätter denna lag i
kraft spelar det ju rätt liten roll om det
står 25 eller 50 procent i den, men jag
vill fästa uppmärksamheten på hur det
skulle bli om vi nu skulle komma i ett
läge där det vore nödvändigt att sätta
lagen i kraft. Om vi då hade följt reservanterna
skulle detta betyda att
man både för gruppen av storbanker
och för gruppen av medelstora banker
skapade en betydande möjlighet till en
ny kreditexpansion. Eftersom gruppen
av storbanker nu arbetar med en kassareserv
på 33 procent och de medelstora

bankerna arbetar med ett procenttal på
29 ligger där mycket stora belopp som
omedelbart skulle kunna göras till föremål
för ny utlåning.

Reservanternas ståndpunkt är sålunda,
skall vi säga rätt meningslös, därför
att ett ikraftsättande av en lag enligt
deras förslag inte skulle medföra
någon begränsning av bankernas utlåningsmöjligheter;
de skulle i stället ha
möjlighet att låna ut mera pengar än
nu. Ett följande av lagen skulle således
innebära en direkt försämring av de
nuvarande förhållandena, och med de
nuvarande förhållandena ligger det som
bekant till på följande sätt. Till för
några månader sedan bands bankerna
av en överenskommelse mellan riksbanken
och de enskilda bankerna, men
på grund av ett bankaktiebolags vägran
att förnya denna överenskommelse
föreligger det inte längre någon sådan,
utan det föreligger bara en Svenska
bankföreningens rekommendation till
dess medlemmar att tills vidare under
innevarande år följa de gamla likviditetsregler,
som fanns inskrivna i överenskommelsen.

Formellt sett är det sålunda så löst
som möjligt. Vilken dag som helst kan
bankerna, om det så behagar dem, gå
ifrån hela denna likviditetsregel och
göra vad de vill. Det kommer de naturligtvis
inte att göra, men jag fäster
uppmärksamheten på att det inte finns
något lagligt hinder för dem att göra
det, eftersom det beror helt och hållet
på deras eget omdöme.

Men om nu staten skall svara för
den ekonomiska politiken är det väl
alldeles påtagligt att staten inte kan
göra detta utan någon laga rätt att bestämma
över förhållandena, och en sådan
laga rätt kan stafen inte få med
mindre än att det finns en beredskapslag
som i ett sådant läge kan sättas i
kraft.

Därmed tror jag att det är tillräckligt
ådagalagt att propositionens ståndpunkt
när det gäller lagen om kassa -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 195

reserv, vilken har accepterats av utskottets
majoritet, är den enda möjliga.
Jag fäster uppmärksamheten på att lagen
rymmer möjligheter att variera
procenttalet för de olika bankgrupperna
på det sätt som varje läge kan hänvisa
en att göra.

Den andra frågan är frågan om valutaregleringen.
Motionärerna har där
fört samma resonemang som man har
gjort här i kammaren i allmänhet,
d. v. s. man har en allmän välvilja
emot ökad frihet, mindre kontroll
o. s. v., ting som vi alla är intresserade
av. Men därutöver innehåller motionen
två alldeles påtagliga rekommendationer,
skulle man kunna säga, som har
försvunnit i reservationen.

Den ena är ett hävdande av exportörens
äganderätt till exportvalutan och
ett hävdande av att det innebär en
rättskränkning att begränsa hans rätt
att begagna den som det behagar honom.
Varför har reservanterna övergivit
motionärerna i denna ståndpunkt?
Har reservanterna funnit att det som
motionärerna här hade sagt ändå är
fullkomligt ohållbart och att denna rätt
alltid har varit så pass omtvistad att
motionärernas resonemang här väl snarare
än ett hävdande av en redan konstaterad
rätt innebär ett yrkande om
en utsträckning av äganderätten till
områden som den aldrig tidigare har
omfattat? Jag tror att man skall betänka
sig mer än en gång innan man
för in själva äganderättsbegreppet när
det gäller exportvalutor, ty, såsom
kanske motionärerna själv och i ännu
högre grad reservanterna har upptäckt,
om man skulle hårdraga detta alltför
långt skulle det omöjliggöra varje slag
av handelspolitik och således även den
friare handelspolitik som vi alla eftersträvar.
En den enskilde fribytarens
obegränsade rätt att förfara hur han
vill med exportvalutorna skulle ju
spränga alla de folkhushållningsplaner
som ändå måste ligga till grund för
varje handelspolitiskt bedömande.

Den ekonomiska politiken m. m.

Den andra punkten där man i motionen
gör en framstöt av betydenhet och
där man mera konkretiserar sin allmänna
välvilja mot friheten innebär
att man anser att den nuvarande organisationen
med ett valutakontor, som
prövar särskilt dollarhandeln, inte ur
den enskildes rättssäkerhets synpunkt
är tillfredsställande och vill att det på
något sätt skall skapas en offentlig
kontroll över vad valutakontoret och i
sista hand riksbanken gör i de här
tingen.

Jag vill nu säga, för att inte mitt anförande
skall uppfattas som något bemötande
av denna ståndpunkt eller som
ett uttryck för någon principiell ovilja
mot densamma, att det både ur riksbankens
och ur valutakontorets styrelses
synpunkt vore önskvärt om det
kunde skapas en verkligt ingående offentlig
kontroll över hur man behandlar
den enskilde. Ty då skulle man i
varje sådant här fal! ha möjlighet att
tillbakavisa de uttalade misstankarna,
att det begås orättvisa eller görs mannamån
mot enskilda personer och enskilda
företag. Då kunde man bara
lägga papperen på bordet och säga:
Var så god att se hur ärendet är behandlat!
Varken bankofullmäktige eller
valutakontorets styrelse har ur sina
synpunkter någonting att invända emot
detta, men såsom både utskottet och
reservanterna har upptäckt finns det
andra hakar i förslaget, och man fick
för resten ett klart besked om detta redan
i remissvaren. Stockholms handelskammare
har bestämt avstyrkt varje
sådan anordning, och i de flesta av de
övriga remissyttrandena uttalas också
starka betänkligheter mot detta förslag.
Varför gör man det? Jo, därför
att den enskilde affärsmannen, det enskilda
företaget, gärna vill behålla sekretessen
rörande sina privata affärer
och inte ha dem utlämnade till konkurrenterna
och till offentligheten. Så
länge förhållandet är detta kan väl
riksbanken och valutakontoret inte

196 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

framtvinga en annan ordning, även om
det ur dessa myndigheters synpunkt
vore önskvärt att här ha en fullt offentlig
insyn. De enskilda affärsmännens
och de enskilda bolagens intresse av
att icke behöva visa sina affärshandlingar
för offentligheten är förmodligen
så starkt att man i detta avseende
inte bör skrida till ett övervåld emot
deras egen vilja. Därmed föll alltså den
anmärkningen, och jag hoppas att det
i och med detta och i och med remissyttrandena
och reservanternas tillkännagivande
är klarlagt att det icke beror
på de statliga myndigheterna att man
bär inte kunnat anordna en offentlig
kontroll i likhet med vad man kan göra
beträffande riksbankens verksamhet i
allmänhet.

Herr talman! Härmed tror jag mig
ha uttalat vad som kan vara erforderligt
att från vårt håll säga i detta sammanhang,
och jag ber att få instämma
i tillstyrkandet av utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vi har nog en ganska
allmän känsla av att det som kan sägas
när det gäller den ekonomiska politiken
i stort sett redan är sagt, dels i
denna debatt och dels i en mängd tidigare
i denna kammare förda debatter
om den ekonomiska politiken. Jag
skall därför försöka begränsa mitt anförande
i största möjliga utsträckning
och för det första instämma i vad herr
Schmidt här redan anfört. Vidare vill
jag bemöta några synpunkter som framförts
av de föregående talarna.

Herr Hall sade, att om reservanterna
nu hade kommit med någon ny linje
hade det varit skäl att ta upp en ordentlig
ekonomisk debatt. Vi reservanter
har inte ansett oss behöva komma
med någon ny linje, ty vi menar att

den linje vi rekommenderat år efter år
är hållbar även i den situation vi nu
befinner oss i.

Sedan har vi mött de gamla argumenten.
Det har sagts att vi vill ha en rörlig
ränta och det måste, säger herr Severin
i Stockholm, ovillkorligen betyda
en höjd ränta. Detta är en av hörnstenarna
i kritiken mot oppositionens
ekonomiska politik. Man vill utmåla en
högräntepolitik och försöker sedan få
fram alla de nackdelar som skulle vara
förbundna med en sådan. Vad vi vill
ha är en rörlig ränta, och det ligger i
den rörliga räntans natur att den kan
röra sig både uppåt och nedåt.

Herr Severin säger i dag att den rörliga
räntan är den enda inflationsberedskap
som oppositionen kommer
med. Det är också ett argument som
vi möter gång efter annan, och vi blir
då tvungna att hänvisa till vad vi redan
vid upprepade tillfällen framfört, nämligen
att det ingalunda förhåller sig så.
I detta fall framgår det ju med tydlighet
av att reservanterna inte yrkar avslag
på en förlängning av kassareservlagen.
Vi har tvärtom gått med på en
förlängning av denna lag med den procentsats
av 25 procent som tidigare
gällt. Det framhålles nu att detta är alldeles
otillräckligt, ty de större bankerna
ligger redan med en 33 procents
likviditetskvot. Det är emellertid en sak
man förbisett i detta sammanhang, och
det är att om man i lag fastställer en
lägsta likviditetskvot, som man då sätter
till 25 procent, d. v. s. går så långt
lagen medger, så får affärsbankerna
inte vid något tillfälle understiga denna
kvot. Däri skiljer lagen sig från de
tidigare frivilliga överenskommelserna
där man haft möjligheter att anpassa
sig efter säsongvariationer. Detta innebär
att affärsbankerna för att vara på
den säkra sidan är tvungna att ha betydligt
högre likviditet än de 25 procent
det är fråga om, och därför kan
denna kassareservlag vara effektiv också
i ett läge som liknar det nuvarande.

Nr 23. 197

Onsdagen den 26 maj 1954.

Herr Hall sade att sedan nu en affärsbank
vägrat att för sin del gå med
på den överenskommelse som fanns
mellan riksbanken och affärsbankerna
återstår ingenting annat än en rekommendation
från Svenska bankföreningen
till medlemsbankerna att följa den
hittillsvarande politiken. Det var ju ett
missvisande referat av vad som verkligen
skett. Det finns inte bara en rekommendation
utan också ett meddelande
från Svenska bankföreningen att
samtliga medlemsbanker har förklarat
sig beredda att följa denna rekommendation.

Jag fäste mig vid att herr Severin
var synnerligen nöjd med den ekonomiska
politik som vi har fört under det
senaste året. Jag vill bara påminna honom
om att man ställde i utsikt för
stora grupper av tjänstemän vid förra
avtalsrörelsen, att de när de nu inte
fick någon nominell lönehöjning dock
skulle kunna få höjda reallöner genom
prissänkningar. Detta har man inte sett
mycket utav.

Jag skall, herr talman, med några ord
beröra också bankoutskottets utlåtande
nr 28 beträffande lättnad i valutaregleringen,
vilket vi ju skall diskutera i
samband med utlåtandet nr 27.

Vi är alla överens om att man behöver
upprätthålla en stor valutareserv,
dels därför att vi kommer att gå
mot en tid med växlingsbara valutor,
varvid en stor reserv blir nödvändig,
dels därför att vi måste ha en reserv
i beredskap med tanke på risken av
depression och därmed följande arbetslöshet.
Finansministern har också förklarat
att den nuvarande reserven icke
är tillräcklig. Det finns inte heller någon
som har yrkat på att valutalagen
skall upphävas.

Vi reservanter har däremot varit
mycket angelägna att framhålla, att
valutaregleringen icke får bli ett självändamål.
Den är nödvändig under
extraordinära förhållanden, men vi får
inte glömma att den hindrar en smidig

Den ekonomiska politiken m. m.

utveckling av utrikeshandeln. Därför
har vi i vår reservation betonat vikten
av att valutaregleringen skötes med utgångspunkt
från affärsmässiga bedömningar.

Vi är alla eniga om att det inte är
önskvärt, att utrikeshandeln centraldirigeras
av en statlig myndighet, ty
det är ju omöjligt för en valutamyndighet,
hur skicklig och samvetsgrann den
än är, att lika väl som de enskilda affärsmännen
runtom i landet känna
skiftningarna i marknaden och observera
möjligheterna att göra affärer. En
valutareglering måste alltså med naturnödvändighet
vara ett hinder för en
smidig utrikeshandel.

Vi måste alltså alla ha intresse av att
uppmjuka valutaregleringen och så
snart som möjligt avskaffa den.

Nu säger herr Hall, att det skulle ha
varit möjligt, om vi hade haft offentlig
kontroll, att i vartenda fall bestämt avvisa
misstanken att det begåtts orättvisor.
Jag tror att detta är överord. Det
är praktiskt omöjligt för en central
myndighet i Stockholm att vara fullständigt
rättvis, ty den har inte möjligheter
att överblicka hela läget.

Vad vi reservanter särskilt pekat på
är, att man bör försöka att vara smidigare
när det gäller transitoaffärer och
att man bör röja upp i den snårskog
av bestämmelser som nu finns. Till och
med de som själva sysslar med dessa
frågor har svårt att överblicka den
djungel av valutarestriktioner, som för
närvarande existerar. Vi har också begärt
förenkling av registreringsförfarandet
och handläggningen av valutaärenden.

Man kan ställa sig frågan: År vi nöjda
med den ekonomiska politik, som
har förts under de senaste åren? Synbarligen
är inte ens regeringen helt
nöjd med denna politik, eftersom
finansministern har tillsatt 1951 års
penningvärdeutredning, som just skall
utreda möjligheterna att skapa ett stabilt
penningvärde och en full syssel -

198 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

sättning. Nu har denna penningvärdeutredning
snart, hoppas vi, avslutat sitt
arbete — det har ställts i utsikt att den
skall bli färdig i år. Vi har i folkpartimotionen
och i reservationen uttryckt
förhoppningen, att man då i enlighet
med det uttalande, som gjordes
när denna utredning tillsattes, omedelbart
sätter i gång utredningar av konkreta,
praktiska frågor. Jag skulle vara
mycket glad, om finansministern hade
tillfälle att vitsorda att sådana utredningar
nu kommer till stånd.

Vi har nu i flera år fört ett verkligt
skyttegravskrig i fråga om den ekonomiska
politiken. Majoriteten har sagt
att oppositionen vill ha rörlig ränta
och ingenting annat. På majoritetshåll
har man framhävt att man i och för sig
icke är motståndare till rörlig ränta —
särskilt har finansministern framhållit
detta. Jag vill inte uppge hoppet att
man när man tar upp frågorna allvarligt
dryftar det för hela vårt folk så
oerhört viktiga penningvärdeproblemet
och på grundval av det resultat som
penningvärdeutredningen kommer fram
till försöker nå en gemensam linje för
lösningen av dessa frågor.

Herr talman, med dessa ord yrkar
jag bifall till reservationen under utskottets
utlåtande nr 27.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Förhoppningen, varmed
herr Gustafson slutade sitt anförande,
att vi skulle kunna komma på
samma linje, skulle man gärna instämma
i. Jag hyser emellertid vissa tvivel
om att detta är möjligt, ty när man
läser reservationen till bankoutskotteis
utlåtande förefaller meningsskiljaktigheterna
inte ha varit större än att man
redan i år skulle ha kunnat ena sig om
en lösning. Men en reservation skulle
det ovillkorligen vara. Sedan blev det
en annan fråga, vad den skulle innehålla.

Nu säger herr Gustafson att jag hade

fullständigt fel när jag sade, att reservationens
enda konkreta förslag var
förslaget om räntehöjning. Han säger
att detta förslag står vid sidan av andra.
Men vad är det reservanterna föreslår
mer än att vi skall ha en rörlig
ränta, ett förslag som man kommer
fram till efter ett resonemang som i och
för sig är rätt omöjligt? Såvitt jag kan
finna är detta det enda konkreta förslag
reservanterna framställer. Däremot
vill man inte vara med på den beredskap
mot eventuella inflationistiska
tendenser genom en förstärkning lagstiftningsvägen
av bankernas kassareserver,
vilket är det andra konkreta
förslag som här föreligger.

Vad beträffar den ekonomiska utvecklingen,
som jag skulle vara så nöjd
med, blev jag litet förvånad över herr
Gustafsons reaktion. Om jag fattade honom
rätt, beklagade han att stora grupper
av tjänstemän inte kunnat få någon
reallönestegring genom prissänkningar.
Ja, prissänkningar är naturligtvis
ur vissa synpunkter önskvärda, men
de utgör alltid en mycket äventyrlig
faktor i den ekonomiska utvecklingen,
och vi vet av erfarenhet att prissänkningar
och depression hör samman.
För mitt vidkommande har jag heller
aldrig hängivit mig åt den förhoppningen
att det nu skulle inträffa några
större prissänkningar. Vad vi eftersträvat
har varit ett stabilt penningvärde.
Även vid övergången från krigs- till
fredsekonomi, när ett prisfall ur vissa
synpunkter kunde vara önskvärt, var
den allmänna uppfattningen att detta
borde hålla sig inom mycket snäva
gränser, då ju prisfall och depression
är detsamma och vi inte önskade någon
depression.

Jag vet inte riktigt vad herr Gustafson
menar med att valutaregleringen
bör skötas efter mera affärsmässiga
principer. Vi är överens om att det för
närvarande måste finnas en valutareglering
men att det, i den mån valutasituationen
medger, skall ske vissa

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 199

lättnader — däri instämmer ju även
valutakontoret. Vad anser då herr Gustafson
att man ytterligare skall göra?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Severin säger att
prissänkningar alltid är en äventyrlig
sak och att stora prissänkningar är
följeslagare till en depression. Herr Severin
vill för sin del ha ett stabilt penningvärde.
.lag är inte heller någon vän
av en depression, men jag och säkerligen
även stora delar av löntagarna
här i landet skulle vara nöjda, om det
bara blev små prissänkningar. Herr
Severins uttalande får väl inte fattas
så, att han skulle vara motståndare till
varje form av prissänkning.

När det sedan gäller frågan om oppositionens
alternativ och program vill
jag verkligen inte nu ta upp kammarens
tid genom att i ett efterföljande
anförande upprepa de synpunkter på
den ekonomiska politiken, som från
denna talarstol år efter år framförts av
oppositionen.

Vad beträffar önskemålet om att valutaregleringen
skulle skötas efter mera
affärsmässiga principer, har nog vi som
i praktiken sysslar med dessa saker en
känsla av att det kunde visas en högre
grad av smidighet och att en del av det
blankettväsende, som för närvarande
florerar, kunde avvecklas. Jag hoppas
också att det skall komma till stånd
förändringar i sådan riktning.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Det är inte utan att man
var en smula nyfiken på vilka reservationer
som i år kunde komma att presteras
när det gäller bankoutskottets utlåtande
om den ekonomiska politiken.
Man hade ju rätt att hysa vissa förväntningar
om att nya alternativ skulle framläggas,
men dessa förväntningar har inte
infriats. Redan föregående år föreföll
det en smula problematiskt, om reservanterna
skulle kunna laga till någon

Den ekonomiska politiken m. m.

»matnyttig rätt» på de tämligen »magra
ben» som då stod till deras förfogande.
Det är tydligt att dessa bekymmer
i år varit ännu större, alldenstund det
ekonomiska läget, alla spådomar till
trots, har ytterligare förbättrats. Det
visar sig ju också att enighet i stort sett
rått om den redovisning utskottet anfört.
Det är bara beträffande vissa slutsatser
som man inte kunnat ena sig.
Att oppositionen trots detta — det vill
jag i likhet med herr Severin understryka
— kommit med en reservation,
får kanske hänföras till »valårets vedermödor».

Det har ju kunnat genomföras vissa
lättnader i restriktionerna — jag skall
inte här gå närmare in på den saken -—
och vi har en hög och jämn sysselsättning
och ett stabilt penningvärde, såsom
även reservanterna understryker.
Vad bankoutskottets förslag i utlåtande
nr 27 syftar till är att åstadkomma en
effektivare kreditspärr för motverkande
av en eventuell infiationistisk utveckling.
Det är rätt intressant att läsa vad
reservanterna i detta sammanhang har
att säga beträffande frågan om en inflation.
De är rätt tveksamma och lutar
närmast åt den uppfattningen att utvecklingen
kommer att gå i infiationistisk
riktning. När det i går var fråga om
byggnadsregleringcn var man däremot
— det gäller i varje fall högerrepresentanterna
—• tämligen säker på att det
inte var någon fara på taket i detta avseende.

Naturligtvis kan frågan om inflationsriskerna
ses ur olika synpunkter. I de
flesta fall importeras kanske både inflationer
och depressioner, men det kan
också vara fråga om självförvållade sådana.
När man emellertid av industriföretagen
och bankernas redovisningar
finner att det i år i stor utsträckning
har skett utdelningshöjningar, ligger
det snubblande nära att göra en
reflexion, som sammanhänger med vad
herr Gustafson här sade om tjänstemannalönerna.

200 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr Gustafson anser att tjänstemännen
inte har någon anledning att vara
nöjda. Jag är livligt övertygad om att
när tjänstemännen — både i banker och
industriföretag — får erfara de mycket
goda redovisningar och höjda utdelningar
för år 1953, som redovisats i år,
då kommer de att begära sin beskärda
del av dessa företagsvinster.

Jag vill här erinra om en sak. Vi
känner till den strukturförändring som
skett inom industrien. Tjänstemännens
antal har starkt ökat under de sista decennierna,
procentuellt sett väsentligt
kraftigare än de direkt produktivt arbetande
i företagen. Det betyder sålunda
ganska mycket vilka krav tjänstemännen
kommer med när det gäller lönerna.
Det är mycket sannolikt att vi på
grund av ett initiativ från tjänstemännen
kan få en ny höjning av lönerna
över lag, och då blir strax inflationsriskerna
åtskilligt farligare.

Det skulle ha funnits och det finns
fortfarande ett alternativ till detta. Måhända
skulle man kunnat sänka priserna
i företagen — i stället för att
skapa vinster med högre utdelningar —
och alltså tillfredsställa herr Gustafson
i Göteborg och hans gelikar med
en kanske måttlig prissänkning. Jag
förmodar att jag kommer att få det svaret,
att man vill stimulera riskvilligt
kapital att engagera sig i industrien
o. s. v. Det är nog alldeles riktigt, att
man vill ha riskvilligt kapital för investeringar
och för en rationalisering
av handel och industri. Men vad är det
som skett? Det torde väl knappast funnits
någon period i vår historia tidigare,
under vilken handeln och industrien
kunnat göra sådana investeringar
som gjorts sedan åtskilliga år tillbaka.
Även om investeringstakten givetvis
minskats i och med bakslaget för en
del industrier 1952, så har man — enligt
de upplysningar som lämnades av
statsrådet Sträng under gårdagens debatt
— kommit in i en ny investeringshausse.
Det har sålunda skett en för -

ändring redan under innevarade år i
detta avseende.

Det är således när det är fråga om att
vidtaga åtgärder för att möta en eventuell
inflation, som meningarna går
isär. Jag skall inte bli långrandig beträffande
detta, ty det skulle endast bli
ett upprepande av vad man tidigare
sagt från vårt håll, på samma sätt som
reservanterna inte gärna vill upprepa
sina synpunkter utan hänvisar till sina
tidigare yttrande. Om man riktigt läser
igenom detta kan man emellertid
inte undgå att lägga märke till, att den
verkliga skiljelinjen går vid räntesättningen.
Oppositionen kan ju säga att
de accepterat den restriktiva kreditpolitiken
till en viss gräns — det har de

— men de vill inte vara med om en
beredskapslagstiftning, som skulle möjliggöra
en skärpning och sålunda göra
politiken ännu effektivare. Man kommer
åter och åter fram till dessa generella
åtgärder — till räntan.

Jag skulle nu vilja ställa en direkt
fråga till herr Gustafsson i Göteborg

— vi har haft tillfälle att diskutera
detta vid åtskilliga tillfällen tidigare.
Om vi nu skulle få en inflationistisk utveckling
— vilket inte ens reservanterna
är främmande för — menar då
herr Gustafson att vi skall lita till det
generella medel som räntan enligt
reservanterna utgör och stryka ett
streck över alla de medel som reservanterna
inte gillar? Det gäller ju både
räntelagen och de andra åtgärder, som
omnämnes i detta utlåtande. Om det nu
skulle uppstå en inflationistisk utveckling,
vad skulle räntan då få för funktion?
Skall vi nöja oss med det vanliga
talesättet att den skall vara rörlig? Åt
vilket håll skall den vara rörlig och vad
blir konsekvenserna av en rörelse i
rätt riktning? Jag kan inte föreställa
mig att räntan skulle få någon som helst
funktion med mindre än att den finge
höjas för att dämpa ner låntagarnas ansträngningar
att låna pengar för olika
ändamål.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 201

Nu säger herr Schmidt ■— och herr
Nygren har också varit inne på det, vill
jag minnas — att den skärpning av
kassareservbestämmelserna som här är
ifrågasatt inte betyder någonting, därför
att företagarna har rätt att ta ut
sina innehav och kommunerna har rätt
att från bankerna ta ut sina innehav
o. s. v. Då har man amellertid rätt att
ställa frågan: Yad skulle då räntan ha
för betydelse, som en motvikt mot inflationen?
Jag vill gärna ha reda på
vad herrarna menar i det avseendet.

Man behöver bara göra det tankeexperimentet,
att alla de av oppositionen
kritiserade restriktiva åtgärderna
skulle strykas. Kvar skulle då stå som
det effektivaste redskapet räntepolitiken.
Inom den grupp i samhället jag
företräder är vi inte angelägna om några
räntehöjningar; det har jag sagt så
många gånger tidigare. Vi har nämligen
inte samma möjligheter som handeln
och industrien att automatiskt täcka
stegrade räntekostnader på omkostnadssidan.
Det blir en omständlig procedur
för jordbruket att få ut ersättning i
form av prisstegringar — såvida man
inte kan räkna med en kvantitativ ökning
av skörden. Det har man emellertid
ingen anledning att räkna med. Det blir
sålunda en diskussion om de ökade räntekostnaderna
skall kunna täckas och
på vad sätt de skall täckas.

Jag skall bara göra en liten anmärkning
med anledning av vad högerrepresentanterna
sagt beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 28. De som inte
är så insatta i dessa frågor kan lätt få
den uppfattningen, att valutakontoret är
ett statligt, stelbent instrument, en byråkratisk
institution, som inte tar någon
hänsyn till exportörerna i valutafrågor.
Det är då intressant att konstatera,
att i valutakontorets styrelse, som
består av sju ledamöter plus en av
Kungl. Maj:t tillsatt ordförande, sitter
fyra representanter för näringslivet.

Reservanterna har krängt sig ur det
mesta av det som högern motionerade

Den ekonomiska politiken m. m.

om. Det är intressant att notera att man
i motionen har begärt, att bankoutskottet
skulle bli den kontrollerande myndigheten
över valutakontorets styrelse.
Det måste vara en smula besvärligt för
representanterna för näringslivet, när
de politiska representanterna på samma
håll indirekt underkänner sina egna
representanter i valutakontoret genom
att uttala en tvekan om deras oväld.
Motionen måste på den punkten liksam
i andra avseenden, som herr Hall tidigare
belyst, vara tillkommen utan närmare
eftertanke. Det har tydligen också
reservanterna upptäckt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtanden
nr 27 och 28.

Under detta anförande återtog'' herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson i Rossbol
sade, att oppositionen nu har accepterat
den restriktiva kreditpolitiken, åtminstone
till en viss gräns. Ja, mycket
får man höra innan öronen trillar av en.
Det var dock så, att oppositionen år efter
år rekommenderade en restriktiv
kreditpolitik, och först så småningom
fick majoritet för en sådan. Det erkännes
även i ett av bankoutskottets utlåtanden,
att den kom för sent.

Herr Jönsson sade vidare, att skiljelinjen
oss emellan är räntan. Herr Jönsson
har tidigare sagt, att han inte är
absolut motståndare till en rörlig räntepolitik,
och jag antar, att det uttalandet
står fast. I annat fall har han en annan
uppfattning än sina koalitionskamrater
på den socialdemokratiska sidan.

Vidare sade herr Jönsson, att man
från jordbrukets sida inte är intresserad
av en räntehöjning, därför att man
inte har samma möjlighet som handel
och industri att ta ut de ökade räntekostnaderna.
Jag vill påpeka, att herr

202 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

Jönsson förra året, när vi diskuterade
den frågan, varnade för en höjning av
räntan, därför att en sådan skulle medföra
en automatisk höjning på jordbrukskalkylens
kostnadssida på i runt tal
100 miljoner kronor per år, vilket i sin
tur skulle medföra prisstegringar. Jag
vet ju inte, om herr Jönsson har ändrat
uppfattning på den punkten, men det
är inte räntan, som skiljer oss åt. Det
har förklarats från olika håll, att alla
är anhängare av en rörlig räntepolitik.
Frågan är, vilka andra medel man skall
kunna använda. Vi har under de gångna
inflationsåren visat i handling, att vi
är beredda att rekommendera den restriktiva
kreditpolitiken i förening med
finanspolitiska åtgärder.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det ligger i sakens
natur, att vi inom jordbruket inte på
samma sätt som handeln och industrien
har möjlighet att automatiskt tillgodoräkna
oss en ökad räntekostnad. I den
senaste överenskommelsen har jordbruket
fått pruta rätt väsentliga belopp
på vad det enligt kalkylen skulle behöva
för att kunna täcka kostnaderna.
Det ligger också i sakens natur, att det
blir allt svårare att täcka dylika kostnader
i den situation med ständigt ökade
exportöverskott som jordbruket står
inför. Jag vill särskilt understryka, att
om de ökade kostnaderna skulle kunna
täckas skulle det medföra ökade livsmedelspriser,
och det är vi av naturliga
skäl inte angelägna att åstadkomma
genom ökade räntekostnader.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det har ju sagts att det
inte är mycket som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt och
att reservationen har kommit till för
att det skall vara en reservation. Det
är möjligt, att det i riksdagsdebatten
inte är så stora skillnader i uppfattningarna,
men det är något helt annat

i debatterna ute i det fria politiska
livet och i tidningarna. Därför är det
väl riktigt att man också här framlägger
några synpunkter.

Jag tycker nog, att vi alla borde kunna
vara tillfredsställda över att vi lyckats
hejda den inflation, som under
1951 och början av 1952 försämrade
vårt penningvärde med inte mindre än
25 procent. I snart två år har vi nu
haft en god stabilitet i vår samhällsekonomi.
Allt tyder ju också på att den
samhällsekonomiska balansen skall
kunna bibehållas stabil även framdeles
— detta konstaterar ju även reservanterna.
På sistone har visserligen levnadskostnadsindex
stigit en smula,
främst på grund av de starkt höjda
kaffepriserna. Det enda man härvid
skulle kunna vara förvånad över är, att
dessa prisstegringar inte utlöst något
sådant ramaskri från oppositionens
sida som vi tidigare fick höra särskilt
från folkpartiet, när t. ex. priserna på
smör och andra inhemska jordbruksdukter
steg. Men det är väl så, att oppositionen
anser, att kaffet är värt sitt
pris. De svenska bönderna odlar ju
inte heller kaffe.

Det har i den politiska debatten under
senare år fällts många och våldsamma
överord om bristerna i vår samhällsekonomi.
Det kan, herr talman, vid
ett tillfälle som detta vara på sin plats
att understryka, att den samhällsekonomiska
utvecklingen i vårt land är betydligt
bättre än det rykte, som oppositionen
sökt giva den. Den totala produktionen
av varor och tjänster har
under efterkrigstiden stigit med i genomsnitt
litet över 3 procent per år.
Industriproduktionen steg visserligen
under fjolåret endast med 1 å 114 procent,
främst på grund av semesterförlängningen
och de avsättningssvårigheter,
som vår verkstadsindustri hade.
I år beräknas emellertid industriens
produktion kunna öka med cirka 3 procent.
Jordbrukets produktion steg under
fjolåret med 6 procent och väntas

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

203

vid normalskörd i år kunna ökas med
ytterligare 4 procent. Det har förts så
mycket ovederhäftig argumentering
kring jordbrukspolitiken att jag anser
det vara angeläget att understryka, att
jordbrukets produktivitetsutveckling i
verkligheten varit mycket imponerande
och betydligt överträffat industriens.
Jag hänvisar också här till mitt yttrande
i jordbruksdebatten för ett par dagar
sedan. Sedan år 1946 kan jordbruket
redovisa en produktionsökning per
arbetstimme med inte mindre än 28
procent, medan motsvarande ökning
för industrien stannar vid 16 procent.
Det är denna utveckling som möjliggjort,
att jordbrukspriserna för det kommande
året kan sänkas med inte mindre
än 127 miljoner kronor, vilket motsvarar
en sänkning av levnadskostnadsindex
med i det närmaste en enhet.
Man har rätt att konstatera, att jordbruket
på ett verksamt sätt bidragit
till att den ekonomiska stabiliteten kunnat
uppnås och bevaras. Men jag anser
det också angeläget att framhålla, att
man måste se till att de prissänkningar,
som genomförts och skall genomföras,
verkligen kan komma konsumenterna
till godo. De får inte stanna i distributionsledet.
Över huvud taget bör det
uppmärksammas, att mellanhandsmarginalen
oftast förefaller vara alltför
rikligt tilltagen.

Den ekonomiska utvecklingen under
den senaste tiden har stämt med de
uppskattningar, som gjordes i nationalbudgeten
och finansplanen. Den sammanlagda
produktionsökningen, som
då uppskattades till 3% procent, kommer
dock sannolikt att bli något större.
Sysselsättningen på arbetsmarknaden
har varit god. Den säsongmässiga arbetslösheten
i byggnadsfacken har till
följd av den ihållande kölden varit
något större än i fjol, men sysselsättningen
inom industrien befinner sig
nu efter nedgången i fjol åter i stigande.

Men det finns ju också, såsom banko -

Den ekonomiska politiken m. m.

utskottet understrukit, delar av samhällsekonomien,
som inte kan anses
helt tillfredsställande. Vår valutareserv
är alltjämt knapp. Under fjolåret påfylldes
valutareserven med 340 miljoner
kronor, varav inte mindre än 283
miljoner kronor utgjordes av guld och
dollarvaluta, och vid slutet av år 1953
utgjordes valutareserven av 2 620 miljoner
kronor, vilket motsvarar cirka fyra
månaders import av nuvarande storlek.
Enligt föreliggande prognoser skall valutareserven
vid årets slut vara ungeför
av samma storlek som vid utgången
av år 1953. Vi måste naturligtvis eftersträva
att om möjligt öka vår valutareserv.
Man bör härvid understryka
angelägenheten av att det höga kostnadsläget
vid vår industri inte ytterligare
får stiga.

Jag anser det också vara på sin plats
att uppmärksamma, att den stegrade
jordbruksproduktionen varit av stor betydelse
för balansen i vår utrikeshandel.
Genom vår ökade självförsörjning
har vi kunnat minska livsmedelsimporten,
och den export av svenska jordbruksprodukter,
som under senare år
kunnat ägt rum, har i stor utsträckning
bidragit till att vi kunnat förbättra
vårt valutaläge. Man kan här med tillfredsställelse
konstatera, att jordbruket
lyckats lägga om sin produktion till en
utökad vegetabilieframställning, vilket
varit till förmån för våra möjligheter
att på utlandsmarknaden vinna avsättning
för överskottet. Detta har vi nått
trots herr Waldemar Svenssons protester.

För den rättvisa jämförelsens skull
bör vi också erinra oss, att valutareserven
under senare år kunnat påbyggas
på ett ganska framgångsrikt sätt. I
slutet av år 1947 hade vi en valutareserv
på endast 720 miljoner kronor,
men nu är den dock som sagt 2 620
miljoner kronor.

Liksom valutareserven behöver också
sparandet ökas, vilket bankoutskottet
också konstaterar. Men även sparandet

204 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

har dock, såsom konjunkturinstitutet
framhåller i sin rapport över det ekonomiska
läget, ökat väsentligt sedan
1946/47. Förutom ett försäkringssparande
på närmare en miljard kronor räknar
konjunkturinstitutet med ett enskilt
sparande av minst storleksordningen
två miljarder kronor under 1952
och 1953. Det är inte heller något dåligt
resultat.

Den stabilitet som vi alltså vunnit i
samhällsekonomien har möjliggjort för
oss att avskaffa större delen av de regleringar
och extra pålagor, som kampen
mot inflationen nödvändiggjorde. Vi
har ju alltid betraktat regleringarna som
ett nödvändigt ont, och det har varit
självklart för oss att söka avskaffa dem
så snart förhållandena medgivit detta.
Tillståndstvånget för bostadsbyggandet
har i praktiken avskaffats. Priskontrollen
har successivt reducerats, och utrikeshandeln
och valutakontrollen har
också liberaliserats. Det är något underligt
att oppositionen har velat ackompanjera
denna liberalisering med en
argumentering om att vi skulle glida
allt längre in i ett regleringssamhälle.
Det har varit ett älsklingstema för herr
Hjalmarson men också för herr Ohlin.

Nu har jag läst i tidningspressen, att
herr Ohlin har skrivit ett kärleksbrev
till ett stort antal storföretag och bett
dem bisträcka med pengar till kampen
mot regleringar och socialism. Enligt
tidningarna står det i brevet, att folkpartiets
valutsikter är goda men naturligtvis
beroende på de ekonomiska förutsättningar
som partiet har i valkampanjen.
Om man inte har tillräckligt
med pengar, kan förluster inträffa. Där
säges att det ej behövs så många mandat
för att socialdemokraterna åter
skall befinna sig i klar majoritetsställning.
I sådant fall behöver dessa ej
längre söka stöd hos bondeförbundet
utan kan självständigt och målmedvetet
skärpa sin socialistiska politik.

Man erkänner i detta brev alltså att
det är tack vare bondeförbundets insats

som det för närvarande inte socialiseras
så mycket. Skall man dra riktiga
slutsatser av detta brev om behovet
av ekonomiskt stöd i valrörelsen, kommer
man nog till att det är bondeförbundet
som egentligen skall ha detta
stöd, så att partiet ökar i valet och
kan fortsätta det här utmärkta samregerandet
och förhindra socialisering.
Jag tror det är mycket mer effektivt
om bondeförbundet får dessa pengar —
då gör de större nytta än om folkpartiet
får dem. Jag hoppas också att respektive
företagare inser detta.

Den praktiska politiken har givit vid
handen, att det enda effektiva sättet
att avskaffa regleringarna är att föra
just en sådan politik som nu förs och
som bondeförbundet har medverkat
till.

Det sägs nu att politiken skall liberaliseras,
och det hörde vi också häromdagen
i det stora jordbruksprogram
som herr Ohlin lade fram. Detta jordbruksprogram
kommenteras i dag i Dagens
Nyheter som citerar ordagrant ett
stycke i programmet: »Tiden synes därför
vara inne för en omläggning av
jordbrukspolitiken, varigenom jordbruksnäringen,
dess organisationer och
handeln med jordbrukets produkter
successivt frigöres från statlig tvångsreglering
och detaljdirigering.»

Det heter vidare i programmet, enligt
citat av Dagens Nyheter: »Ett system
med i stort sett fri prisbildning
inom ramen för ett måttligt gränsskydd
och en krisberedskap, som skyddar
mot abnorma prisfluktuationer, återger
jordbrukarna deras ställning som fria
företagare med de vinstchanser och
risker detta medför. Hänsyn till önskemålet
om likvärdig standard tages på
ovan angivet sätt. Det kan alltså inte
komma i fråga, att det allmänna skulle
garantera, att jordbrukets totala inkomst
precis följer utvecklingen av
den ena eller andra indexserien eller
arbetslönen, lika litet som detta förekommer
i andra näringsgrenar.»

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 205

Här är vi, herr talman, tydligen inne
på en av de viktigaste detaljerna i den
ekonomiska politiken. Här menar herr
Ohlin —- och han har väl folkpartiet
bakom sig; jag vet inte om högern har
solidariserat sig med folkpartiet i den
detaljen — att vi skall ha en fri prisbildning
med de vinstchanser och risker
detta medför. Jordbrukarna skall
bli fria företagare — precis som om
de inte vore fria företagare nu!

Jag förstår inte annat än att man i
detta fall vill vrida tiden tillbaka 25—•
30 år och återföra oss till det läge som
rådde omkring 1930, då vi praktiskt
taget inte fick någonting för våra produkter.
Är det någon som tror att jordbrukarna
i ett läge sådant som vi hade
för ett par år sedan, då importpriset
på vete var 60—70 kronor, själva skulle
få detta höga pris? Vi vill för resten
inte ha ett så högt pris. Vi vill å andra
sidan inte heller komma tillbaka till
sådana förhållanden som rådde på
1930-talet, då vi praktiskt taget inte
fick någonting för våra produkter. Jag
tror det finns anledning, herr talman,
att i denna debatt erinra om denna detalj
i folkpartiets nya giv. Vi ber alla
goda makter bevara oss för denna av
mig nu återgivna detalj.

Vägen till den ekonomiska stabilitet
som vi har i samhället har visserligen
kantats av oppositionens ihärdiga spådomar,
att regeringspolitiken skulle
misslyckas, men då regeringspolitiken
har lyckats kan den inte gärna ha varit
så dålig som oppositionen vill låta
påskina.

Det nuvarande konjunkturläget kännetecknas
alltjämt av en viss osäkerhet.
Vi vet t. ex. inte hur konjunkturerna
kommer att utvecklas i USA. Den
avmattning som där har ägt rum förmodas
dock inte bli av mera djupgående
natur, och det anses att vi kan
motse framtiden med god tillförsikt.
Inom A^årt näringsliv har på sistone
symptom framträtt på en ökad aktivitet,
som kan utlösa expansiva faktorer.

Den ekonomiska politiken m. m.

Skulle avmattningen i USA fortsätta,
måste man emellertid räkna med en utveckling
i depressiv riktning. Det betyder
att vi fortfarande måste hålla
beredskap mot såväl nya inflationsimpulser
som mot en depressiv utveckling.
Den strama kreditpolitik som regeringen
med framgång har fört måste
alltjämt anses nödvändig.

Överenskommelsen mellan riksbanken
och kreditinstituten har ju i år
ersatts med ett samarbete i friare former,
men detta nödvändiggör en skärpning
av beredskapslagstiftningen om
bankernas kassareserver i enlighet med
vad finansministern föreslagit och
bankoutskottet tillstyrkt. Vi har givetvit
ingen anledning att frångå en politik,
som visat sig vara till så stor fördel
för samhället under de gångna
åren. Jag vill också med tillfredsställelse
konstatera, att regeringen vidtagit
åtgärder för att stärka sysselsättningsberedskapen,
om utvecklingen skulle
gå i depressiv riktning.

Man kan väl tycka, att det nuvarande
samhällsekonomiska läget inte skulle
kunna ge anledning till några större
partipolitiska meningsbrytningar. Situationen
måste ju sägas vara ganska
tillfredsställande, och den politik som
regeringen fört har varit framgångsrik.
Men oppositionen har ju inte varit
så framgångsrik — och läget är
kanske inte så tillfredsställande för den
opposition, som vant sig vid att bullra
hårt. Man kan konstatera, att oppositionen
fortfarande är villrådig beträffande
den lämpliga oppositionstaktiken.
Vi fick ju från oppositionen för
något år sedan höra, att regeringen
misstagit sig i nästan allt. Mot den
bakgrunden är det förstås svårt för
oppositionen att nu medge, att det är
oppositionen själv som misstagit sig.

När vi för ett par månader sedan
hade en debatt här i kammaren om
riksbankens förvaltning, sade man från
oppositionens sida, att regeringen bara
haft tur. Skall det talas om tur i det

206 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

här sammanhanget, bör det nog främst
vara om alla de extraturer, som oppositionen
i sin argumentering gjort på sistone.
När vi för ett år sedan diskuterade
den ekonomiska politiken här i
riksdagen, hävdade oppositionen, att vi
inte hade någon verklig balans i samhällsekonomien
utan endast en artificiell.
Men i år har oppositionen som
sagt i sin reservation till bankoutskottets
utlåtande måst medge, att den ekonomiska
utvecklingen företer en förhållandevis
stabil bild utan markerade
tendenser till förskjutningar i pris- och
lönenivån. Ja, oppositionen medger nu
t. o. m., att den återhållsamhet i fråga
om kreditinstitutens utlåningspolitik,
som med olika medel åstadkoms under
år 1952 och förra hälften av år 1953, var
av avgörande betydelse för möjligheterna
under denna period att stävja
inflationstendenserna i den svenska
ekonomien. Det är ju ett vackert betyg
åt den strama kreditpolitik, som regeringen
fört, fast det kommer förstås
litet sent.

När oppositionen nu alltså medger,
att regeringspolitiken varit framgångsrik
och avgörande, tycker jag det är
egendomligt, att oppositionen fortfarande
som den ståndaktige tennsoldaten
hänger fast vid sitt gamla evangelium
om räntehöjningens välsignelsebringande
verkan, i sin reservation i år kräver
oppositionen en rörlig räntepolitik, som
tillåter variationer i det allmänna ränteläget
såväl uppåt som nedåt. Men det
är enbart rörligheten uppåt som oppositionen
tänker på, ty annars skulle ju
oppositionen kunna vara till freds med
den rörlighet, som visades genom att
diskontot i höstas sänktes med en
kvarts procent. Jag vill minnas, att herr
Ohlin vid remissdebatten i höstas medgav,
att den dåvarande konjunkturen
i själva verket innebar en tendens till
räntesänkning. Men nu vill man ha
räntehöjning igen. Jag tycker det är
egendomligt, att oppositionen inte vill
släppa sin räntehöjningsideologi, när

vi alla vet, att en räntehöjning skulle
medföra kostnadsfördyringar, som skulle
innebära allvarliga risker för samhällsekonomien.
Hyrorna skulle stiga
och livsmedelspriserna måste höjas.
Därmed skulle följa lönestegringar, och
industriens kostnadsläge skulle ytterligare
pressas upp till förfång för vår
utrikeshandel och för våra möjligheter
att upprätthålla och om möjligt öka valutareserven.
När oppositionen nu har
måst medge, att regeringens politik varit
av avgörande betydelse för inflationens
övervinnande, så bör väl konsekvensen
fordra, att vi fortsätter med
den politik, som visat sig framgångsrik,
och inte kastar oss ut på sådana äventyr,
som reservanterna vill rekommendera.
Vill reservanterna höja räntan,
även om utvecklingen skulle gå i mera
depressiv riktning, vilket är möjligt?
I så fall tycker jag nog, att det är på
tiden, att oppositionen vänder om även
på den här punkten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets utlåtanden nr
27 och 28.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr Halls uttalande
om exportörernas möjligheter att utnyttja
sina valutor föranleder mig bara
att göra en liten fråga: Har herr Hall
verkligen tänkt sig, att strävandena efter
valutakonvertibilitet inte skall innefatta
även det målet, att exportörerna
skall få förfoga över intjänta valutor?
Syftet med detta förfogande är ju helt
enkelt att göra det lättare för oss enskilda
att köpa varor där de är billigast
och att komma ifrån systemet med
centraldirigerade ingrepp i handeln
mellan folken.

Herr Severin i Stockholm framhöll
att oppositionen inte har något annat
att komma med än den rörliga räntan.
Det är ju ett påstående som inte är
alldeles okänt ifrån de ekonomiska debatterna
här i kammaren. Sanningen,
herr talman, är väl i stället den, att

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

207

majoriteten i så hög grad koncentrerar
sitt intresse på denna enda punkt, att
man inte får möjlighet att ta någon
hänsyn vare sig till övriga förslag från
oppositionens sida eller till huvudlinjerna
i dess ekonomiska politik. Jag
skall be, herr talman, att i största korthet
få beröra några sådana huvudlinjer
för vårt vidkommande.

Jag instämmer med herr Nygren i
att ingen kan göra anspråk på förmågan
att med någon större grad av
säkerhet kunna förutsäga vad som i
ekonomiskt avseende kommer att ske
i världen och här hemma under det
närmaste året. För min del hyser jag
inte någon som helst tilltro till min förmåga
som profet. Det är ju i själva
verket de bristande möjligheterna att
beräkna framtiden, som skapar svårigheterna
för var och en som tvingas
syssla med ekonomisk politik. Skall en
ekonomisk politik få ett verkligt inflyrande
på händelseförloppet, måste den
präglas av smidighet, anpassning och
rörlighet, så att den snabbt kan ingripa
för att förebygga skadliga störningar.
Att i efterhand söka korrigera
det som håller på att hända ger ingen
utdelning, ingen nämnvärd utdelning.
Om man nu å ena sidan tvingas erkänna
den begränsade säkerheten i
framtidsbedömningarna och å den andra
är medveten om den ekonomiska
politikens egentliga art, kan man inte
underlåta att dra slutsatserna härav.
Att förfara som regeringens representanter
—■ att när tiden är mogen stämma
av och stämma om sin politik, så att
den passar för det som råkar inträffa,
är ingen lösning.

För högerpartiets del leder vår uppfattning
om realiteterna bakom talet
om alternativa risker, om befarade
rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen och om riskerna för en depressiv
utveckling till den ståndpunkten,
att vi hävdar nödvändigheten att
decentralisera inflytandet över ekonomien.
Vi vill göra så många människor

Den ekonomiska politiken m. m.

som möjligt delaktiga i de beslut som
måste fattas, medansvariga i de åtgärder
man bestämmer sig för. Den saken
klarar man inte av genom att flytta
över rätten att besluta från en central
myndighet i Stockholm till ett 20-tal
lokala myndigheter ute i residensstäderna,
hur befogad en sådan ändring i
rollfördelningen än kan vara i och för
sig. Vad det gäller är att åstadkomma
en riskfördelning, som engagerar så
många medborgare som möjligt. I stället
för sakkunskapen hos en liten grupp
mer eller mindre politiska experter vill
vi sätta det sunda förnuftet hos hundratusentals
män och kvinnor i alla tänkbara
yrken och inkomstkategorier.

Praktiskt betyder detta först och
främst, att vi på nytt vill ge konsumenterna
en verklig chans. Det är konsumentens
efterfrågan som både på kort
och lång sikt skall bestämma produktionens
inriktning. Det är människornas
personliga omdöme om hur den
egna inkomsten skall fördelas på olika
varor som skall avgöra, vilka varor
som skall tillverkas. Eu dirigerad efterfrågan,
vilken alltjämt på väsentliga
områden ingår i regeringens aktuella
program, löser inte problemen och
skapar inte förutsättningar för en effektiv
hushållning.

Människans självständighet som konsument
är bara en sida av det ekonomiska
självständighetsproblem som för
var dag får ökad aktualitet. Vi möter
samma frågeställning, när vi nalkas
det som populärt kallas regleringar.
Bet är uppenbart att det finns situationer,
då en fördelning av tillgängliga
resurser måste ske efter generella direktiv.
Vi är, herr finansminister, inte
doktrinära på den punkten. Men lika
uppenbart är, att regleringstekniken
inte hör hemma i en fritt och effektivt
arbetande ekonomi. Vi har nu nått därhän,
att det stora flertalet synliga regleringar
avvecklats. Kvar finns egentligen
endast en byggnadsreglering, för
vilken man funnit på en helt ny moti -

208 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

vering, som är alldeles främmande för
den ursprungliga.

Jag använder med flit uttrycket synliga
regleringar. De verkligt farliga ingreppen
av denna art märks mycket
mindre än sådana ting som den onödiga
byggnadsregleringen. Farligare än
själva de direkta ingreppen är nämligen
regleringstänkandet. Detta har sannerligen
inte avvecklats under den nu
härskande majoritetens valperiod. Det
tränger tvärtom in på ständigt nya områden
och finner ständigt nya uttryck.
Föreställningen att de politiska instanserna
skall hushålla i människornas
ställe ligger bakom hela den socialdemokratiska
högskattepolitiken. Det är
denna idé som bestämmer valet av åtgärder
i förhållande till kreditmarknaden.
För min del kan jag inte komma
ifrån den känslan, att majoritetsblockets
resonemang om den låsta räntans
välsignelser egentligen är en motivering
för ingripanden på kreditmarknaden,
som man även utan hänsyn till
ränteläget skulle vara inställd på att
tillgripa.

Den socialdemokratiska uppfattningen,
som ju undan för undan vunnit terräng
inom bondeförbundet, bygger tydligen
på misstro mot de generellt verkande
medlen i landets ekonomi. Man
tror sig kunna åstadkomma en ändamålsenligare
hushållning, t. ex. genom
direkt eller indirekt räntereglering. Argumentationen
blir då den, att en låst
ränta är detsamma som en låg ränta.
Erfarenheterna borde emellertid ha lärt
oss vilket misstag det ligger i detta påstående.
Sedan något år är hela den del
av världen, där en rörlig räntepolitik
tillämpats, inne i en period av sjunkande
räntor. Senast har engelsmännen
sänkt den officiella räntan med V2 procent
— för att minska tillströmningen
av korta pengar till England.

I vårt land har visserligen en diskontosänkning
skett, men denna var
uppenbarligen icke grundad på de allmänekonomiska
förhållandena. De av -

görande räntesatserna har stått kvar vid
det låsta läge, dit den låsta räntepolitiken
fört. Omsorgen om den som behöver
låna pengar kan alltså knappast vara
den avgörande omständigheten för utformningen
av vår kreditmarknadspolitik.
Då finns ingen annan förklaring än
övertron på de politiskt maktägandes
förmåga att sköta om kreditmarknaden
för medborgarnas räkning.

En intressant glidning i den socialdemokratiska
tankegången kan observeras
i detta sammanhang. För en fyra—
fem år sedan dominerade tilltron till
skattehushållningens betydelse för den
dirigerande ekonomiska politiken. Vid
varje tillfälle talades då om att staten
skulle bevara penningvärdet och sysselsättningen
genom att till sig dra in så
stor del av människornas inkomster som
möjligt. Man förutsatte att pengar i statens
hand skulle ur inflationssynpunkt
vara förhållandevis ofarliga, under det
att pengar i inkomsttagarnas hand skulle
vara en källa till ständig osäkerhet.

På senaste tid har detta tal i rätt hög
grad försvunnit. Nu är det den direkta
och indirekta kreditmarknadsregleringen
som är modern. Till den återkommer
man vid alla tänkbara tillfällen. Vad
har inträffat? Jo, dels har människornas
motstånd mot socialisering av deras
inkomster hårdnat, och dels, och framför
allt, har de många pengarna i statens
hand visat sig vara allt annat än ofarliga.
Det år då vi hade över en miljard
kronor i budgetöverskott hade vi också
en prisstegring, som jag hoppas vi inte
skall få maken till. Det året grundlädes
den alltför höga pris- och kostnadsnivå,
som vi fortfarande måste räkna
med. Jag är alldeles övertygad om att
precis samma resultat kommer att visa
sig i det läge, där den socialdemokratiska
kreditpolitiken stöter samman med
rörelser uppåt i priserna. Det läget kan
komma. På baksidan av klarade kriser
dyker gärna engångsinflationer upp.

Högerpartiets strävan efter den äganderätt,
som fördelas på allt flera med -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23. 209

borgare, är ett uttryck för vår misstro
mot en statsdirigerad ekonomi och för
vår önskan att decentralisera beslutanderätten
ut till de många människorna.
Säkrar man den personliga äganderätten,
och gör man den uppnåelig för så
många människor som möjligt, skapar
man den primära förutsättningen för
ekonomisk självständighet åt de stora
grupperna medborgare. En demokrati
av fria ägare låter sig inte regeras hur
som helst. Den regerar sig själv — efter
förnuftiga, allmänt vedertagna riktlinjer.

Antingen man räknar med risken för
en minskning i sysselsättningen på
grund av en hårdnande konkurrens eller
med den måhända väsentligt mera
aktuella faran för en ny prisstegringsvåg
träder sparandets betydelse i förgrunden.
I en hårdnande konkurrens
behöver produktionslivet bättre maskiner
och ett ökat utrymme för moderniseringar
och rationaliseringar-. Detta kan
enligt vår uppfattning endast skapas genom
en samtidig ökning av det enskilda
sparandet i alla dess former och begränsning
i de offentliga anspråken på
utrymme för anläggningar och andra
investeringar. Den tendens til! ökad vilja
att rationalisera och bygga ut produktionen,
som på sina håll tycks väcka
sådan oro, är enligt min uppfattning
väsentligen ett hälsotecken. Än mer glädjande
är att rationaliseringsviljan icke
endast finns hos företagsledarna, utan
att den undan för undan tränger igenom
hos de anställda. Fackföreningsrörelsens
besked i detta hänseende kan inte
missförstås. Skulle utvecklingen under
det närmaste året, vilket man av vissa
anledningar skulle kunna förmoda, gå
i riktning mot översysselsättning, starka
krav på höjningar av den allmänna lönenivån
och därav följande häftiga kastningar
i prisnivån, får det personliga
sparandet om möjligt än större betydelse.
Detta är i så fall den enda verksamt
återhållande faktorn.

Vi har så många gånger diskuterat
möjligheterna att öka sparandet, att det
14 — Andra kammarens protokoll 195/i.

Den ekonomiska politiken m. m.

inte lönar sig nämnvärt att på nytt ta
upp den diskussionen. De många argument
som anförs mot varje konkret förslag
i sparfrämjande syfte gör, att man
mer och mer börjar tro, att den gamla
satsen »det man inte vill, det kan man
inte heller» har en viss betydelse i detta
sammanhang. Under sådana förhållanden
nöjer jag mig med att hävda, att ett
väsentligt ökat sparande skulle kunna
åstadkommas genom väl samordnade åtgärder
på skattepolitikens, den ekonomiska
politikens och ägandeskyddets
område. Det må måhända också tillåtas
mig erinra om att ett enskilt sparande,
som är tillräckligt stort för den moderna
produktionens betydande kapitalbehov,
är en förutsättning för en hållbar och
effektiv lågräntepolitik.

Den egentliga offentliga investeringsverksamheten
— dit jag inte räknar bostadsbyggandet
— har nått en sådan
omfattning, att det icke torde kunna
förnekas att det är därifrån en av de
främsta inflationsriskerna kommer. I
viss mån beror detta på det sätt på vilket
de offentliga investeringsutgifterna
finansierats. Avgörande för framtidsbedömningen
sådant läget i dag ter sig
måste emellertid bli, att vi helt enkelt
inte har rum för alla de offentliga investeringar
man tänkt sig och de enskilda
investeringar i maskiner och anläggningar
och i bostäder, som utvecklingen
gör nödvändiga. Vi måste alltså
dämpa statens anspråk och försöka förmå
kommunerna till återhållsamhet.

Den lösning som då först och främst
anmäler sig är att vi gör samma övervägande
som regeringen gjorde under
fjolårets vårriksdag. Det meddelades då,
att de statliga och kommunala investeringarna
med hänsyn till det beräknade
ekonomiska förloppet eventuellt måste
bli rätt väsentligt beskurna eller fördröjda,
och att man i sådant syfte beredde
sig på att göra de erforderliga
förundersökningarna på det departementala
planet.

Därutöver bör omedelbara försök göNr
23.

210 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. rti.

ras att ytterligare inom de givna ramarna
begränsa utgifterna. Framför allt träder
därvid kostnadssynpunkten i förgrunden.
Vid offentliga investeringar
spelar räntabilitetssynpunkten icke någon
avgörande roll. Det är beklagligt att
man inte också på detta område kunnat
få utrymme för ett sätt att tänka och
planera, som ju egentligen syftar till
största möjliga effektivitet för minsta
möjliga utgift. Då så inte är fallet måste
alla ansträngningar göras för att på annat
sätt få fram kostnadssynpunkter.
En utredning pågår redan om det offentliga
byggandets kostnader. Jag hoppas
att denna snart skal] ge resultat men
samtidigt med att man inom förvaltningarna
och inom Kungl. Maj:ts kansli
fullföljer initiativet över hela fältet. En
offentlig anläggning skall inte bara vara
en mönsteranläggning i vanlig bemärkelse
utan kanske framför allt vara det
i den betydelsen, att man får ful! valuta
för varje nedlagd krona.

Att staten har stora eftersatta behov
av fasta anläggningar är ett ofta omvittnat
faktum. Genom en förnuftig planering
på lång sikt borde sådant kunna
undvikas. Då man går att rätta till det
som redan har brustit måste man emellertid
i avvägningen ta med följderna
av en alltför stark expansion. Vi vill
alla ha förbättrad fångvård, bättre sjukvårdsförhållanden,
rimligare förhållanden
för sinnessjukvården, behövliga utrymmen
för undervisning och forskning.
Det råder inga delade meningar
om det önskvärda i allt detta. Vad vi
i nuläget emellertid måste fråga oss är,
om vi verkligen är beredda att köpa förbättringar
i dessa avseenden med risker
för vår sysselsättning och framför allt
för vårt redan urholkade penningvärde.

Herr talman! Vi har vid årets riksdag
framlagt en serie konkreta ekonomiska
förslag — om skattesänkning och begränsning
av statsutgifterna, om bibehållande
av fri avskrivning, om resultatutjämning
vid beskattningen, om rimligare
egnahemsbeskattning, om främ -

jande av bostadssparande, om blancokrediter
för småföretagarna, om ändringar
i kreditpolitiken, om konkurrens
på lika villkor i bostadsbyggandet o. s. v.
Låt mig mot denna bakgrund i några
korta punkter söka sammanfatta innebörden
av högerpartiets strävanden på
den ekonomiska politikens område:

1) Den ekonomiska beslutanderätten
måste decentraliseras från myndigheterna
till människorna.

2) Medborgarnas ekonomiska självständighet
måste stärkas framför allt
genom att konsumenternas valfrihet och
äganderättens spridning till de stora
grupperna medborgare befordras.

3) Direkta regleringar sådana som
byggnadsreglering och priskontroll bör
avskaffas.

4) Ingreppen på kreditmarknaden
måste ersättas av en restriktiv kreditpolitik
som arbetar med i verklig mening
generella medel.

5) En väl underbyggd rörlig räntepolitik
måste tillåtas skapa balans mellan
sparande och investeringar samtidigt
som den avlägsnar de risker överlikviditeten
i bankerna skapar.

6) Sparandet måste effektivt främjas
genom en omlagd skattepolitik, en ekonomisk
politik som ger rörelsefrihet och
medvetna åtgärder i syfte att säkra den
personliga äganderätten.

7) Ökat utrymme bör eftersträvas för
investeringar i bostäder och för särskilt
sådana investeringar i näringslivet, som
snabbt kan bidra till att höja produktiviteten.
Härför kräves inte endast ökat
sparande utan även återhållsamhet i den
statliga och kommunala investeringsverksamheten.
Kostnadssynpunkten måste
tillmätas avgörande betydelse även vid
offentliga arbeten.

8) Konsolideringen ute i företagen
måste befrämjas och därigenom utrymme
skapas för moderniseringar och
rationaliseringar. Detta är den effektivaste
metoden att möta risker för arbetslöshet.

9) En naturlig balans i vår interna

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

211

ekonomi måste skapas, så alt vårt land
får möjlighet att följa med i den europeiska
utvecklingen mot handelns frigörelse
och mot fritt växlingsbara valutor.

Chefen för finansdepartementet, herr

statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Hjalmarsons anförande
övertygade mig om att man i
högerpartiet är införstådd med att det
kommer att dröja mycket lång tid, innan
man där behöver ta ansvaret för
förhållandena i vårt svenska samhälle.
De deklarationer herr Hjalmarson
framförde var nämligen av den beskaffenheten,
att det i denna stund inte
finns någon regering på hela jordklotet,
som skulle kunna följa dem i det
praktiska handhavandet av samhällets
angelägenheter. Jag känner mig därför
inte föranledd att ingå på någon detaljkritik
av herr Hjalmarsons proklamationer,
men det kan måhända under
den mera jordbundna vandringen i
dessa frågor, som jag nu tänker anträda,
bli tillfälle att belysa en och
annan tes.

När man läser de borgerliga motionerna
om den ekonomiska politiken,
och även när man tar del av den avgivna
reservationen, frapperas man av
hur oppositionen försöker framställa
vårt land som ett i särskilt hög grad
regleringsbundet land, att vi alltså har
regleringar i mycket större utsträckning
än man har på andra håll. Herr
Hjalmarson tillät sig också framhålla,
att det gäller för oss att decentralisera
avgörandena i ekonomiska ting, att vi
skall komma bort från centraldirigeringen
o. s. v. Men nu är det ju ett
faktum, att uär det gäller handeln
— och även vår utrikeshandel — är
Sverige det land, som kanske har den
största friheten. Vi har konsekvent och
medvetet plockat bort regleringarna,
och detta medför konsekvenser för oss.
Det ligger nämligen i öppen dag, att

Den ekonomiska politiken m. ni.

när vi på detta sätt släpper handeln
fri, så avskär vi oss från de stora möjligheter,
som vissa andra länder har
att starkt öka valutareserven. Det brukar
alltid anföras att Tyskland är ett
föregångsland i detta avseende, ty där
lyckades man mycket snabbt bringa sin
valutareserv upp till en hög nivå. Var
och en som har studerat denna fråga
vet emellertid, att den tyska valutareserven
inte ökats tack vare en starkt
ökad export utan på grund av hårda
begränsningar av importen. Ett restriktivt
importsystem gör det möjligt att
hålla nere de tyska betalningarna till
utlandet.

Vi har valt en annan linje. Vi har
velat ha handeln fri och vi får ta konsekvenserna
av denna frihet. Vi kan
exemplifiera detta med ett förhållande
som ligger oss helt nära i tiden. Vi
har avskaffat bilaccisen, medan man i
de flesta länder har mycket hårda skatter
på nyanskaffning av bilar. Vi har
inga restriktioner i fråga om rätten att
köpa bilar, vi har praktiskt taget frilistat
bilimporten. Resultatet har blivit
att vi har fått en mycket stor import
av bilar, som medfört betydande betalningsförpliktelser
gentemot utlandet
och som har bidragit till att vi redan nu
under våren 1954 har ett större underskott
i vår handelsbalans än vi hade
för första halvåret i fjol.

Detta är något som man från oppositionens
sida skulle tänka en smula på.
Man kan inte både dra nytta av friheten
och samtidigt vinna vad andra
länder vinner genom långt gående restriktioner.

Oppositionen instämmer i den konjunkturbedömning
som regeringen för
sin del bär gjort. Vi har alltså ett balanserat
läge inom landet och ett balanserat
läge i förhållande till utlandet.
Men när man hör talare uppträda
här, sådana som herr Hjalmarson och
herr Nygren, får man närmast det intrycket
att reservanterna inte har hållit
sig till sanningen, ty skall man tro

212

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

högertalarna har vi på intet sätt någon
balans. Men man har i anslutning till
vår konjunkturbedömning skrivit en reservation,
som även innebär att utvecklingen
kanske bär mer expansiva tendenser
i skötet än depressiva. Ändå säger
man ifrån oppositionens sida att
läget kan leda till att vi längre fram
blir tvungna att föra en hårdare ekonomisk
politik.

Samtidigt som detta deklareras har
man fått uppleva att oppositionen praktiskt
taget icke har lämnat något tillfälle
oförsökt att minska möjligheterna
till en åtstramande politik. Vi kan
exempelvis bara peka på att det ju
varit ett allmänt gnäll över att det
privata näringslivet inte fått tillräckliga
investeringsmöjligheter. I går diskuterade
vi här frågan om byggnadsregleringen,
som man ville avskaffa,
i dag diskuterar vi frågan om ett uppmjukande
av valutaregleringen. Högerns
ledare har nyss talat om att man
vill ha liberalare avskrivningsregler
för näringslivet. Ja, när det gäller högern
kan man inte frånkänna det partiet
en viss konsekvens, ty det är ju
uppenbart, efter det senaste vi här
hört, att högern vill begränsa de offentliga
investeringarna, vill att vi skall
bygga färre sjukhus, färre fängelser och
andra offentliga inrättningar och i
stället använda de pengar, som därigenom
lösgöres, för ökade investeringar
inom den privata sektorn. Det är
visserligen sant att högern gjort vissa
försök till besparingar under detta
gångna år, men jag kan knappast erinra
mig att de har tagit sig mera
handgripliga uttryck på investeringsområdet.

För folkpartiets del är saken emellertid
mera underlig. Samtidigt som
man säger att här kan behövas en uppstramning
av den ekonomiska politiken,
förordar man en budgetpolitik av
det mest expansiva slag — det finns
knappast något yrkande om utgifter för
statsverket, som man inte röstat för.

Det verkar på mig närmast som eu
liten grannlåt, när herr Gustafson i
Göteborg säger att oppositionen är anhängare
av finanspolitiska åtgärder.
Jag får bekänna att jag i alla fall har
ett starkt minne av mycket arbete från
min sida med att försvara och motivera
finanspolitiska åtgärder i den ekonomiska
politiken gentemot folkpartiet
och oppositionen över huvud taget.

När man hör herr Hjalmarson tala
om budgetöverskotten — han ger ju
medvetet sina formuleringar den innebörden,
att det egentligen är budgetöverskotten
i gångna tider som skapat
prisstegringen — då, ärade kammarledamöter,
skall vi inte tala längre om
den borgerliga oppositionens inställning
till finanspolitiska åtgärder i avsikt
att hålla igen beträffande den ekonomiska
utvecklingen. Ty något mera
— förlåt mig — demagogiskt och felaktigt
än vad herr Hjalmarson på den
punkten lyckades att i ett kort koncentrat
servera kammaren har man väl
sällan upplevat.

Men det må vara en sak för sig. Det
kan ju i verkligheten vara på det sättet
att oppositionen, såsom det här har
sagts, anser sig kunna klara problemen
utan sådana åtgärder som kassareservbestämmelser
och ränteregleringslag.
Då är det naturligt att man frågar sig:
Vad är det som oppositionen vill sätta
i stället? Herr Hjalmarson, det är ingalunda
på det sättet att vi från regeringspartiernas
sida koncentrerar kritiken
mot oppositionen till räntan. Det
är i själva verket på det sättet att
oppositionen med alla händer samlar
spjuten mot denna enda punkt. Ty kom
ihåg: Vilka alternativ är det som oppositionen
erbjuder? Jo, det är för det
första att riksbanken bör strama åt
penningmarknaden genom operationer
i marknaden, vilket innebär att riksbanken
bör köpa upp och samla obligationer.
För det andra rekommenderar
man att staten skall placera all sin
upplåning i långa pengar på kapital -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

213

marknaden, d. v. s. genom att sälja
obligationer.

Hur skali nu detta kunna genomföras
i en hastig vändning för att skapa ett
alternativ till regeringens politik? Det
kan man inte göra på annat sätt, säger
oppositionen, än genom att man tilllämpar
eu verkligt rörlig räntepolitik.
— Detta är hela alternativet. Jag har
inte uteslutit någonting.

Hur skall då riksbanken kunna dra
till sig obligationer, hur skall staten
kunna placera hela sin upplåning i
obligationer på annat sätt än genom
att erbjuda en så hög ränta, att det är
möjligt att dra till staten tillräckligt
med pengar för att fylla statens behov
av investeringsutgifter och tillräckligt
med obligationer för att uppsuga
likviditeten i samhällssystemet, som
man brukar säga? Det kan inte ske på
annat sätt än genom en höjd ränta.
Det är inte vårt fel att kritiken koncentreras
på detta, tv det är själva
kärnpunkten — det är en ränta som är
så beskaffad, att den möjliggör att riksbanken
kan köpa obligationer i marknaden
och att staten placerar sitt upplåningsbeliov
i obligationer. Det kän
inte betyda någonting annat än en höjd
riinta.

Men det är ju bara en sida av saken.
En annan är, att om man från statens
sida skall göra på detta sätt, så måste
ju pengarna komma någonstans ifrån.
Då skall ju staten tömma kapitalmarknaden
på pengar, och vilka är det då
som blir utan pengar? Jo, det är kommunerna
och det är bostadsbyggandet,
det är kraftverksbyggandet och även
vissa andra delar av det privata näringslivet.
Härmed skapar man ju en
situation, där statens investeringar har
sin gilla gång tnen de av herr Hjalmarson
förordade privata investeringarna
icke får något utrymme.

Jäg tror inte att något mera behöver
Sägas för att de? skall vära klart, att
detta inte är något alternativ. De? finns
inte någon regering i världen och inte

Den ekonomiska politiken m. m.

någon centralbank som skulle komma
på idén att på kort sikt lägga om penningpolitiken
så som man här från
oppositionspartiernas sida föreslår.
Därför måste man fastslå att detta alternativ
inte är verklighetsbetonat —
det är ett skådebröd.

Men det är klart att man på denna
punkt också genast möter allt detta tal
om sparandet. Det är alltid den reservutgång
som man på den borgerliga
sidan har när det gäller att komma
bort från räntediskussionen. Ty se, om
sparandet och framför allt det personliga
sparandet kunde stiga kraftigt, då
skulle utrymmet bli större, konkurrensen
om pengarna skulle bli mindre och
balansen skulle återställas.

Hur skall det då gå till att öka detta
personliga sparande? Herr Nygren hade
ett recept, och i det avseendet var
han överlägsen herr Hjalmarson. Det
skall ske, säger herr Nygren, genom
skattepremiering av målsparande. Det
är en sak som är utredd och det finns
inte många som av praktiska skäl kan
ansluta sig till den. Det har inte kommit
fram någonting varken genom regeringens
utredningar eller genom oppositionspartiernas
motionerande som
har praktisk genomförbarhet. Man kan
inte på långa vägar vinna vad det
kostar, och då är det ju rent meningslöst.

Men så kom herr Nygren med en
strålande sak: det väsentliga är att vi
talar om sanningen för det svenska folket,
talar om för det svenska folket att
framåtskridandet beror på om vi kan
öka sparandet.

Ja, jag är gärna med om det. Om vi
nu inom alla partier enar oss om att
säga att det blir lättare att genomföra
investeringar i vårt länd om folk sparar
mer, har jag givetvis inte något
emot det. Jag viil gärna delta i denna
propaganda. Men man skall inte känna
människor mycket om man tror att det
går att lösa balansproblemet på det
sättet. Frågan om ett ökat sparande är

214

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. in.

ett oerhört komplicerat problem, och
det är framför allt ett mycket långsiktigt
problem. Man kan inte tillgripa
detta medel för att lösa en akut situation,
det måste man ha klart för sig.

Om man som regeringen vill föra
en ekonomisk politik som stöder kravet
på full sysselsättning under samhällsekonomisk
balans och med ett fast penningvärde,
får man nog lov att ha ett
mycket mera vidsträckt register i fråga
om metoder för att sfvra den ekonomiska
utvecklingen. Jag skall inte trötta
kammaren med att här på nytt fala om
hur man har det i andra länder, i länder
där borgerliga regeringar sitter och
styr. Jag hade tillfälle att i remissdebatten
tala om hur den engelska högerregeringen
gjorde, att allt tyder på att
man där lägger betydligt större vikt vid
olika slag av regleringar än vid räntepolitiken.
Det är så i hela världen, och
jag tycker att det ändå skulle kunna
säga oppositionen att dessa borgerligt
sinnade regeringar inte gör allt detta
för sitt nöjes skull utan att de så att
säga är piskade till det. Det kan inte
vara rimligt att tro att vi för vår del
skulle kunna göra vad man inte kan
göra i andra länder.

Det förhåller sig inte så att regeringen
avsäger sig möjligheten att tilllämpa
en rörlig ränta. Vi anser bara
att vi lika väl kan säga att den rörliga
räntan skall röra sig inom lågräntepolitikens
ram, tv det är i vår tid och i
vårt samhälle ogenomförbart att leka
med extrema räntesatser, så mycket
mer som man jämt och ständigt gör erfarenheten
att räntan icke längre är
något universalmedel. Det är meningslöst
att säga att man nu skulle kunna
tillämpa samma metoder som användes
på den tid då man hade guldmyntfot
eller under mellankrigstiden, då praktiskt
taget alla valutor var fritt utväxlingsbara
mot varandra. Hur kan man
tro att man skulle kunna tillämpa
samma metoder när praktiskt taget hela
världen har avspärrat sig från dollarn,

när vi i Europa har fått skapa en betalningsunion
för att kunna klara betalningar
mellan olika länder, när det
för en stor del av länderna på jordklotet
inte finns någon annan möjlighet
till handelsutbyte än över bilaterala
avtal? Hur tror man att det i ett
sådant läge skall vara möjligt att gå
tillbaka till de gamla klassiska metoderna?
Det finns ingen möjlighet att
göra det.

Det är ganska underligt att man i
denna debatt möter, som jag förut påpekade,
uttryck för att vi skulle sakna
balans i vår ekonomi. Försöker man
analysera vad meningen med detta tal
är finner man att man kommer tillbaka
till vad vi diskuterat ett helt år tidigare,
nämligen frågan om riskerna vid finansiering
av statens investeringar via
affärsbankerna. Jag skall inte falla för
frestelsen att upprepa våra argument,
men de är på den punkten lika hållbara
som oppositionens, och oppositionens
argument blir inte hållbarare för att de
jämt och ständigt upprepas. När man
nu har uppfattningen att det ligger en
sådan risk i att statens uppiåningsbehov
finansieras via affärsbankerna, är
det då inte underligt att man i år diskuterar
på precis samma sätt som man
gjorde förra året, alldeles som om ingenting
hade hänt? Vi vet ju ändå alla att
riksbanken målmedvetet arbetar på att
bredda kapitalmarknaden för att skapa
ett bättre utrymme för långfristiga placeringar.
Det kan väl inte vara så att
man inte har märkt att det blivit en
förändring?

Herr Hall nämnde några siffror. De
siffrorna visar att medan statens upplåning
under de första fyra månaderna
av detta år netto var 200 miljoner
kronor, hade 700 miljoner kronor placerats
på kapitalmarknaden, vilket innebär
att en summa av 500 miljoner
kronor hade flyttats över från kort upplåning
till lång. När man alltså ser hur
utvecklingen går åt det hållet att större
och större del av statens upplåning

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

215

placeras på kapitalmarknaden, varför
skall man då fortsätta att måla Hin på
väggen? Det måste i alla fall ha blivit
en något mindre Hin än det var i fjol?
Men Rom byggdes ju inte på en dag,
och vi får inte en anpassning av kapitalmarknaden
till nuvarande förhållanden
på en enda gång. Och det är där
jag vill kritisera oppositionen därför
att den framställer saken så som om
vi skulle kunna göra en helomvändning
och helt och hållet lita till operationer
i marknaden och långfristig
upplåning med tillhjälp av räntan.

Jag kan inte låta bli att säga ett ord
till herr Hjalmarson. Han talade om att
England nu hade sänkt diskontot, och
han angav också ett motiv för att England
hade gjort detta. Så talade han om
att Sverige också hade sänkt diskontot
i höstas, men då fick man nästan det
intrycket, att det egentligen gjordes
utan motiv och att det i själva verket
var meningslöst. Men det var ju i stil
med herr Hjalmarsons sätt att resonera,
att det inte skulle komma fram
några verkliga upplysningar. Om man
följde herr Hjalmarsons utläggning var
det ju inte svårt att fortsätta att dra
slutsatserna, nämligen att den diskontosänkningen
just fyllde ändamålet att
bredda kapitalmarknaden, att skapa ett
ökat utrymme på kapitalmarknaden. För
dem som är så rädda för statsutgifternas
finansiering via affärsbankerna,
som oppositionen gör gällande att den
är, skulle det väl vara tacknämligt att
riksbanken utnyttjar de möjligheter
som föreligger för att få utvecklingen
att gå åt rätt håll.

Om utvecklingen fortsätter på det
viset att vi kan upprätthålla en full
sysselsättning i världen med balans i
ekonomien är det mycket möjligt att
man steg för steg kan komma fram till
ett normaliserat läge, där det kanske
kan bli större anledning för riksbanken
att syssla med operationer i marknaden.
Det kanske kan bli möjligt för staten
att täcka större delen av sina investe -

Den ekonomiska politiken m. m.

ringsutgifter på kapitalmarknaden. Har
vi kommit fram till ett sådant läge är
det mycket sannolikt att vi inte har
samma behov som nu att i sista hand
falla tillbaka på kassareservbestämmelser.
Då är det mycket möjligt att vi
inte heller såsom nu för att trygga det
samarbete, som ändå måste ske inom
penningvärlden, behöver ha en ränteregleringslag
i beredskap. Men jag upprepar
vad jag många gånger här har
sagt, att det inte från regeringens sida
finns någon som helst lust att behöva
falla tillbaka på sådana lagar. Om man
ifrån penninginstitutionernas sida vill
samarbeta och komma fram till rimliga
överenskommelser för tryggande av
den ekonomiska balansen inom vårt
land, så ser vi det helst, men våra erfarenheter
ifrån den tid som har varit
säger oss att vi inte bara kan lita till
att det blir ett sådant frivilligt samarbete.
Det skulle vara mycket lättsinnigt
om man gjorde det.

Herr HJALMARSON (hl kort genmäle
:

Herr talman! Mitt uttalande om överbalanseringen
hade finansministern nog
missförstått en del. Jag skall inte ta
upp tiden med detta, utan föreslår att
finansministern klarar upp den saken
när debattprotokollen blir tillgängliga.

Vad diskontopolitiken beträffar ligger
ju saken så till, att både reservanternas
uttalande och min framställning
—• ehuru den senare från delvis
andra utgångspunkter — avser att visa
att den förda politiken har varit otillräcklig
för bl. a. att slussa över de
stora insättningsöverskotten till kapitalmarknaden.
Detta är väl ett obestridligt
faktum, som vi inte skall behöva
spilla många ord på här i debatten.

Frågan om att öka sparandet — säger
finansministern — är ett långsiktigt
problem, som man inte kan klara omedelbart.
Nej, herr finansminister, men
någon gång måste man väl ändå börja
att på allvar angripa problemet. Vad

216 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

har finansministern för alternativ? År
efter år har vi hört detta samma argument,
år efter år har även majoriteten
erkänt otillräckligheten i det enskilda
sparandet. Hade man följt våra rekommendationer
tidigare så hade situationen
säkert varit en annan. Såvitt nu
kan överskådas kommer också bristen
på sparande att vara ett långsiktigt
problem. Då måste man väl också försöka
att lägga grunden till en långsiktig
stimulans av sparandet.

Finansministerns uttalande innebär
ju egentligen bara ett konstaterande av
att detta problem icke kan lösas inom
den nuvarande regeringspolitikens ram.

Jag skall, herr talman, därefter be att
få koncentrera mig på frågan om de
offentliga investeringarna. Finansministern
menade att vi inte hade någon
konkret underbyggnad för vårt resonemang.

Vad först beträffar frågan om att
hålla kostnaderna nere, så vill jag hänvisa
till två praktiska initiativ av stor
räckvidd som tagits från vårt håll. Det
ena gäller vägarna. I en partimotion
har vi utförligt sökt visa, hur man
kan bygga lika mycket vägar, som nu
planerats, till väsentligt lägre kostnad;
våra synpunkter har också delvis beaktats
av statsutskottet. Det andra initiativet
gäller skolhusbyggena. I en
motion från vårt håll har frågan om
en nedpressning av kostnaderna härför
ingående ventilerats. Denna motion
kommer att behandlas vid höstriksdagen.

Jag kommer sedan in på frågan om
var man skall kunna iakttaga större
försiktighet när det gäller den offentliga
investeringsverksamheten. Tillåt
mig för att exemplifiera erinra om vårt
ståndpunktstagande i fråga om investeringarna
i Norrbottens järnverk och
roxtunaprojektet. Våra mera principiella
synpunkter på de allmänna investeringarna
klargjordes i det uttalande
som från vårt håll i samband med behandlingen
i år av statsutskottets ut -

låtande nr 8 fogades till punkt 233, som
rör folkskolebyggena. Vid flera olika
tillfällen har vi vidare begärt en plan
för angelägenhetsgradering av de offentliga
investeringarna.

Däremot är det riktigt att vi inte i
detalj har konstruerat ett eget investeringsalternativ.
Men finansministern
själv framhöll ju förra året, att man
inte kan göra detta utan mycket ingående
undersökningar på det departementala
och kommunala planet. Finansministern
underströk att det utan
sådana förundersökningar inte är möjligt
att komma med annat än ungefärliga
målsättningar. Hyser finansministern
en sådan tilltro till oppositionens
förmåga, att han menar att vi skulle
kunna klara problemet utan de undersökningar
som han för egen del ansett
vara oundgängligen nödvändiga?

Jag vill, herr talman, sluta med en
liten reflexion, riktad till finansministern
personligen. Finansministern säger
att oppositionen, i synnerhet högerpartiet,
inte känner något ansvar; vi
kommer inte med några alternativ och
hela vår politik är bara skådebröd. Det
är inte, herr finansminister, första
gången vi får höra detta. Jag bara konstaterar
att det inte i mitt inlägg fanns
något uttalande, som inte var underbyggt
av konkreta initiativ motionsvägen
från vårt håll vid årets riksdag.
Förklaringen till finansministerns uttalande
är nog också att finna på annat
håll. Herr Sköld är övertygad socialist,
och han är talesman för en meningsriktning
som i två decennier haft en
dominerande ställning i svensk politik.
Han företräder — låt vara med en viss
personlig älskvärdhet, åtminstone
ibland — en i hög grad maktmedveten
överhet. För herr Sköld existerar inte
några andra alternativ än hans egna.
Det brukar ofta gå så, när man suttit
länge vid styret. Men runt om i den
fria världen prövas i dag andra lösningar
än de som praktiseras av den
svenska regeringen, f. ex. när det gäl -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

217

ler att främja sparandet — och prövas
framgångsrikt, herr finansminister. Det
var inte heller så länge sedan den engelske
finansministern uttalade att den
penningpolitik med bl. a. en mer rörlig
ränta, som förts efter den engelska
högerregeringens tillträde, hade utgjort
ett väsentligt stöd för regeringens strävanden
att främja ekonomisk frigörelse
och höjning av produktiviteten. Men
herr Sköld vill inte se någon annan
verklighet än sin egen, detta helt enkelt
därför att han uppenbarligen är djupt
främmande för de borgerliga tänkesätt,
varpå vår värdering av de ekonomiska
realiteterna grundar sig.

Herr SCHM1DT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern frågade
hur vi reservanter tänkt oss att i en
hastig vändning på kapitalmarknaden
skaffa det kapital staten behöver. Jag
kan inte minnas att jag i mitt anförande
använde uttrycket »i en hastig vändning»
och det förekommer inte heller
i reservationen. Finansministern begagnade
i detta sammanhang även ett
annat uttryck, nämligen »på kort sikt».
Ja, jag skulle förstå, om finansministern
menade att han lånat pengar på
kort sikt i en hastig vändning hos affärsbankerna.
Det är mycket lättare att
låna pengar på kort sikt i affärsbankerna,
medan det tar en ganska lång tid
att ordna en upplåning på kapitalmarknaden.

Vidare talade finansministern Om att
riksbanken förbereder en viss överflyttning
av finansieringen till kapitalmarknaden,
vilket skulle ha framgått
av vissa siffror som herr Hall lämnat.
Finansministern får ursäkta, men det
var inte herr Hall utan jag som först
omnämnde den saken. Jag framhöll att
det hade överflyttats 700 miljoner till
den långa marknaden, medan på den
övriga marknaden hade placerats drygt
400 miljoner. Jag tog med flit en ungefärlig
siffra i det senare fallet, tv jag
vet att riksbanken inte tycker om att

Den ekonomiska politiken m. m.

man lämnar ut de exakta siffrorna. Eftersom
herr Hall här gick upp till 500
miljoner kronor, vill jag emellertid
säga att siffran ligger ungefär mitt
emellan hans och min.

Man försöker här förklara, varför
inte sparandet fått en sådan omfattning
att det motsvarar våra investeringar,
och finansministern säger därvid
att det är ett långsiktigt problem
att öka sparandet. Förvisso är så förhållandet.
Det går fort att dra ned sparandet,
men det tar mycket lång tid att
bygga upp det.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tog
upp folkpartiets budgetpolitik till diskussion.
Nu var det väl inte finansministerns
mening — det är väl i varje
fall inte kammarens mening •— att vi
skall tjuvstarta nu vid denna timme på
dagen med den skattedebatt vi kommer
att ta upp på fredag. Vi kan nog lämna
frågan till dess.

Talet om det otillräckliga sparandet,
säger finansministern, är en reservutgång,
som oppositionen använder, när
den inte kan klara sig på annat sätt.
Det är nog ett litet lättsinnigt uttryck
när det gäller en så viktig sak som ökningen
av sparandet. Vi måste gång på
gång understryka, att vi inte kan göra
de investeringar, som vi så väl behöver
göra i fabriker, sjukhus och skolor, om
vi inte kan öka sparandet, samt att det
är regeringens ekonomiska politik som
har medverkat till att sparandet inte är
tillräckligt. Nu säger finansministern
att reservanterna talar som om ingen
ändring hade skett beträffande upplåningspolitiken.
Herr finansminister!
Det står på s. 13 i vår reservation att
det visserligen är sannolikt att den
statliga upplåningen i affärsbankerna
kan bli mindre i år än 1953 men att
vi menar, att den finansieringsmetod,
som användes under 1953, i längden
inte kan brukas. Det gläder oss att

218 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

riksbanken insett denna sak och gör
målmedvetna ansträngningar att i större
utsträckning placera lån på den
långa marknaden. Den snabba fullteckningen
av premielånet visar, att det
nog hade funnits möjligheter till sådan
upplåning på ett tidigare skede.

Vad oppositionen rekommenderar,
säger finansministern, är samma metod
som man hade på guldmyntfotens
tid, då räntan var det allena saliggörande
vapnet. Nej, lång ifrån, herr
finansminister. Vad vi rekommenderar
är en centralbankspolitik, som är avpassad
efter lägets krav. Vidare anser
vi, att man måste vara beredd att ta
vissa konsekvenser i ränteavseende för
att inte råka ut för sådana oangenäma
saker som att behöva införa en ränteregleringslag
eller rikta hot mot försäkringsbolagen.

Finansministern angav i slutet av sitt
anförande vissa framtidsutsikter, som
kanske kan inge förhoppningar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! När herr Hjalmarson
här skulle tala om högerns inställning
till de offentliga investeringarna, hade
han inte så mycket att komma med.
Han kunde naturligtvis peka på investeringarna
i Roxtuna. Emellertid underströk
han ju i sitt första anförande
att fångvårdsfrågan är ett brännande
problem, som kommer att kosta pengar
hur vi än gör. De divergenser som föreligger
mellan högerns och vår uppfattning
är inte så stora, att det skulle
leda till någon revolution om högerns
politik genomfördes. Vad beträffar förbilligandet
av skolbyggena, fick herr
Hjalmarson erkänna att regeringen
själv redan tidigare har satt i gång en
utredning för att utforska, om man kan
nedbringa kostnaderna för statens byggen
och sådana byggen som uppföres
med hjälp av statsbidrag.

Vi skall ha klart för oss att det här
är fråga om det s. k. personliga spa -

randet. Det är ju ett faktum att detta
har vuxit i en takt som är snabbare än
den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Jag säger inte att det är så märkvärdigt,
ty så sker i alla progressiva
samhällen, men det är orimligt att påstå
att tillväxten av vårt personliga
sparande är svag. En annan sak är, att
detta inte räcker till.

Sparandet räcker inte till, därför att
vi håller på att arbeta oss igenom följderna
av en revolution i vårt samhälle.
Hundratusentals människor har flyttat
från landsbygden in till städer och tätorter
och därvid framtvingat ofantliga
investeringar. Samtidigt har det allmänna
välståndet i landet kraftigt höjts,
vilket har ökat människors krav på
olika ting som i botten förutsätter investeringar.
Det är inte så underligt om
det personliga sparandet i en sådan
situation inte motsvarar behovet av investeringar.
Man skulle illa känna människorna,
om man trodde att det är lika
lätt att revolutionera det personliga
sparandet som det har varit att omskapa
dessa andra förhållanden.

Därför menar jag, att det personliga
sparandet kommer att växa, kanske dithän
att vi når balans mellan sparande
och investeringar på lång sikt. Som jag
många gånger förr har sagt, tror jag
inte på att det finns några genvägar av
betydelse. Den viktigaste förutsättningen
för att det personliga sparandet skall
kunna ökas, är att vi är i stånd till att
vidmakthålla ett fast penningvärde.
Härutöver finns inte mycket att göra.

Nu säger herr Gustafson i Göteborg,
att oppositionen visst inte menat att
man bara skall gå tillbaka till metoderna
från guldmyntfotens tid utan att
man också skall föra en centralbankspolitik,
som svarar emot läget. Om herr
Gustafson menar, att en sådan skulle
innefatta mera än operationer i marknaden
med stöd av rörlig ränta, har
han lyckats att dölja det väl för oss.

Herr Schmidt frågade, när man från
oppositionens sida har sagt att man

Onsdagen den 2G maj 1954.

Nr 23.

219

tänker sig en övergång »i en hastig
vändning» till placering av statens hela
upplåning på kapitalmarknaden. Hur
skall man kunna tolka det på annat
sätt, när nu även oppositionen konstaterar
att här sker en utveckling i icke
alltför svag fart emot en ökad placering
av de statliga lånen på den långa
marknaden?

Jag ber om ursäkt, herr Schmidt, att
jag inte observerat att herr Schmidt
först fäste uppmärksamheten på denna
sak i denna kammare. Vi har ju ett ivåkammarsystem,
vilket gör att informationerna
ibland kommer växelvis. Men
när man nu konstaterar detta och samtidigt
får ett hårt tryck från oppositionen
för att man skall gå över till
en annan linje med syfte att skapa en
omläggning, då kan man inte tro att
oppositionen menar något annat än att
det skall ske ganska snabbt. Menar man
inte det, då är det inte mycket kvar
av alternativet.

Till sist vill jag säga ett par ord till
herr Hjalmarson. Om nu högerpartiet
i England vid det val, då partiet fick
sin parlamentsmajoritet, använde en
hel del slagord av samma typ som den
borgerliga oppositionen gör i Sverige
i dag, vad skulle då Mr Buller göra i
nuvarande läge annat än att försöka
göra det troligt, att valparollerna ändå
har någon inverkan? Men när man ser
på det faktiska förloppet av den ekonomiska
politiken i England, så ställer
man sig djupt tvivlande på verklighetsunderlaget
till ett sådant uttalande av
den brittiske finansministern — om
han nu har gjort ett sådant uttalande,
vilket jag inte känner till.

Sedan säger herr Hjalmarson att jag
inte har någon som helst förståelse för
den grundsyn som präglar den svenska
högern. Jag skulle inte heller ha någon
förståelse för de experiment som sker
ute i världen. Ja, det är väl inte någonting
som jag skall svara på. Det är väl
ändå klart att herr Hjalmarson vet mer
om mig än jag själv. Jag vill bara re -

Den ekonomiska politiken m. m.

turnera med att säga att den karikatyr
av det socialdemokratiska partiets strävanden,
som herr Hjalmarson visade i
sin proklamation, kanske är lämplig för
enklare valmöten. Det är dock en
karikatyr.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att den
engelska högerregeringen före sitt makttillträde
hade vissa valparoller. De två
huvudparollerna var rörligare ekonomisk
politik, framför allt beträffande
penningpolitiken, samt en ökning av
bostadsproduktionen från 200 000 till
300 000 lägenheter per år. I bägge fallen
sade man på socialdemokratiskt
håll i England att parollerna inte kunde
förverkligas. Vill finansministern
påstå att det är eu karikatyr att göra
gällande att dessa utsagor från socialdemokratiskt
håll i England har visat
sig vara fullständigt ogrundade! På vilken
punkt har man inte infriat sina valparoller? Finansministern

framhöll, att jag inte
hade så förfärligt mycket att komma
med när det gällde de offentliga investeringarna.
Det kan han sannerligen
inte begära, när jag endast har ett par
minuter till förfogande. Man kan
inte stå och läsa sida upp och sida ner
i våra motioner och utskottsreservationer.
Hur skall det gå till att konstruera
ett investeringsförslag? Vid en
föredragning i statsutskottet förra vårriksdagen
fick vi reda på att regeringen
inte ansåg det osannolikt att dess
planer för de offentliga investeringarna
under året skulle få reduceras med
300 eller kanske 400 miljoner kronor.
Vid en överläggning kort efteråt med
regeringen, då finansministern var närvarande,
frågade jag honom på vilka
punkter en eventuell begränsning skulle
sättas in. Finansministern svarade
att min fråga vittnade om obekantskap
med de förhållanden, under vilka en
regering måste arbeta. Först måste man
infordra mycket noggranna uppgifter

220 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. ro.

från alla kommuner om hur läget på
investeringsfronten gestaltade sig. Sedan
måste man sammanställa dessa
uppgifter och bearbeta dem i departementen
och därefter se efter var investeringsbegränsningen
lämpligen borde
ske. Nog borde väl finansministern
kunna medge att det inte är möjligt att
utan dessa undersökningar göra något
annat än att ange själva målsättningen.
Det var också hans egen uppfattning i
fjol. Om jag får fatta finansministerns
uttalande så, att han tycker, att det
skulle vara önskvärt om oppositionen
får ett par företrädare i finansdepartementet
som hjälper till vid utformningen
av ett nytt investeringsalternativ, då
vill jag gärna lova honom vår medverkan.
Skulle det inte vara ett djärvt och
okonventionellt grepp att gå tillväga på
det sättet?

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det har talats så många
vackra ord om sparandets nödvändighet,
att jag känner mig uppfordrad att
säga några ord så att man inte får något
intryck av att enigheten varit alldeles
fullständig i detta spörsmål. Herr
Nygren anförde ur bankoutskottets utlåtande
att utskottsmajoriteten medgivit
att sparandet vår otillräckligt. Detta var
ett något förkortat citat. Det står att sparandet
var otillräckligt i förhållande
till investeringskraven. Bankoutskottet
talade alltså inte om att sparandet i och
för sig var otillräckligt.

Beträffande sparandet skulle jag vilja
säga alt det alltid är svårt att ange hur
stort det personliga sparandet är. Om
jag undersöker den del av sparandet
som man kan mäta med sparbanksinsättningar,
försäkringspremier o. d. så
har jag det intrycket, att detta sparande
nu utgör en något mindre andel av
nationalprodukten än på 1930-talet.
Däremot är det totala sparandet för
närvarande mycket större än det var
under 1930-talet, i varje fall om man

mäter sparandet med investeringarna.
Dessa uppgick i fjol till nära 30 procent
av den beräknade nationalprodukten,
medan de under 1930-talet inte utgjorde
mer än cirka 25 procent.

Det totala sparandet är sålunda väsentligt
större nu än förr. Att det inte
desto mindre synes vara otillräckligt,
är ett förhållande, som enligt vad erfarenheten
visar framträder under varje
god konjunktur. Denna framkallas huvudsakligen
av betydande investeringar,
och då räcker sparandet sällan till. Det
förefaller alltså, som om det föreligger
en brist på sparande, men i grund och
botten är det ingenting annat än en
brist som i allmänhet förekommer i
hushållningen. Vi lever under knapphetens
kalla stjärna, och det visar sig
under en högkonjunktur i den formen att
sparandet förefaller otillräckligt. När
konjunkturen är mindre expansiv och
företer depressiva tendenser, förefaller
sparandet tvärtom vara för stort.
Vårt ständiga problem under 1930-ta1
et var att vi trodde, att sparandet skulle
ökas så, att vi inte skulle kunna placera
alla våra sparmedel. Det visade sig
emellertid, att det var för litet och att
vi skulle kunna placera mycket mer.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att
finansministern har presterat ett bevis
för olägenheterna med tvåkammarsystemet.
Jag förmodar, att det även var det
systemet som var orsak till att kammaren
var helt och hållet tom, när jag höll
mitt inledningsanförande. Det är emellertid
också en ursäkt för att finansministern
inte hörde vad jag sade i fråga
om överflyttning på kapitalmarknaden.
Jag sade nämligen, att det är vikfigf,
att det statliga utgiftsöverskottet i fortsättningen
finansieras på kapitalmarknaden
i stället för penningmarknaden
och att affärsbankernas nuvarande innehav
av statspapper successivt nedbringas.

Lika viktigt är att försöka få fram

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

221

ett sparande, som svarar mot investeringsbehovet
i landet, för att vi skall
kunna tillgodogöra oss den fascinerande
tekniska utveckling, som nu pågår,
och därigenom höja levnadsstandarden.
Jag vill härvidlag hänvisa till
en utredning'' som professor Lindahl på
sin tid gjorde. Den avsåg åren 1908—
1938 och visade, att på samma gång
som kapitalet realfördubblades hade avkastningen
på kapitalet minskat från
6 till 4 procent; i gengäld hade dock
reallönen under samma tid blivit två
och en halv gånger så stor. Jag är
övertygad om, att man skulle få fram
siffror av samma karaktär, om man
gjorde en utredning beträffande de sista
femton åren.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att replikera herr Halmarson. Det måste
naturligtvis vara bekymmersamt för högern
att göra en målsättning i investeringspolitiken
utan undersökningar, och
om man ändå tvingas göra en sådan
blir den därefter. Av rent medlidande
så att säga skulle jag givetvis kunna
tänka mig, att högern finge ett par
representanter i finansdepartementet,
som finge lära sig dessa saker. Det är
bara det, att vi alltid har så bråttom
där, att det inte är säkert att vi skulle
ha tid med all den träta vi då skulle
råka i. Det är väl emellertid intet annat
att göra än att överväga det, så kommer
vi kanske båda två närmare marken.

Herr Hjalmarson frågade mig, vilka
paroller den engelska högerregeringen
inte har förverkligat. Ja, vad beträffar
den rörliga ekonomiska politiken är
det väl sant, att man har lättat något
på en del ställen, men å andra sidan
har man skärpt på andra, t. ex. när det
gäller varuutbytet. Vidare har man kvar
alla de osynliga regleringar, som herr
Hjalmarson är så rädd för.

Den ekonomiska politiken in. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det var inte min mening
att delta i debatten, men jag anser
mig böra bemöta några av herr
Hjalmarsons reflexioner beträffande
bondeförbundet.

Herr Hjalmarson sade, att de socialdemokratiska
uppfattningarna mer och
mer vunnit insteg hos bondeförbundet.
Det är enkelt att göra sådana påståenden,
men var vänlig och kom med
några konkreta uppgifter om vad det
är av den socialistiska politiken som
vunnit insteg hos oss, så kan vi lättare
resonera om saken. Men efter att ha
hört hr Hjalmarsons anförande i dag
skulle jag nog vilja säga, att den högerpolitik,
som anförandet präglades av,
bär nog inte så stora möjligheter att
vinna insteg hos bondeförbundet.

Herr Hjalmarson kom när han attackerade
bondeförbundet att uppehålla sig
vid förhållandet mellan staten och den
enskilde. Det var ju ett helt kapitel för
sig, och nog fick jag närmast det intrycket
av herr Hjalmarsons uppläggning,
att staten i dag var någonting som
han helst skulle vilja avskaffa. Var och
en skulle reda sig själv, tyckte jag mig
förstå, i både det ena och det andra.
Ekonomien skulle staten inte lägga sig
i, man skulle inte ha några byggnadsregleringar
och hyresregleringar. Men
hur långt herr Hjalmarson ville gå sade
han inte. Skall staten låta den enskilde
sköta undervisning och kyrkor, skall
man t. o. m. tänka sig att var och en
skall försvara sig själv? Det är klart att
herr Hjalmarson inte menade att gå så
långt, men de yviga fraserna pekade
faktiskt åt det hållet.

Beträffande bondeförbundets allmänna
inställning til! staten skulle jag vilja
säga, att vi ingalunda är bundna av några
dogmer. Vi vill handla praktiskt i
varje situation sådan den föreligger. Vi
menar att staten i en besvärlig situation
helt enkelt inte får sitta med armarna
i kors och låta det hela utveckla sig

222

Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Den ekonomiska politiken m. m.

precis som det vill. Liksom vid depressionen
på 30-talet får det allmänna inskrida
för att försöka rätta till missförhållanden
även i motsatt riktning. Jag
vet ju att herr Hjalmarsons parti hade
en annan mening på den tiden och säkert
har en annan mening även i dag.
Bondeförbundet, för att nu fortsätta
med detta, menar att i en utveckling i
motsatt riktning, till depression, där
penningvärdeförsämringen fortsätter
och där vi har en överkonjunktur, skall
staten alltså gripa in.

Vi tycker, herr Hjalmarson, att man
i det sammanhanget nog kan använda
hyresregleringen i stället för att kasta
ut fattiga människor på gatan för att de
inte kan betala de hyror, som skulle bli
följden om man tar bort hyresregleringen.
Vi tycker också, herr Hjalmarson,
att i en sådan period, när man har så
stora önskemål på byggnadsmarknadens
område att allt är omöjligt att realisera
på en gång, är det bättre att bibehålla
en byggnadsreglering än att tillåta ett
allas krig mot alla om den tillgängliga
arbetskraften och inaterielen. Det
är vår ståndpunkt i det avseendet.

Vi kan också, herr Hjalmarson, i vissa
lägen tänka oss en överbalansering i
budgeten. Vi var med om den saken på
sin tid, i viss omfattning i varje fall, och
jag kan ju tala om att denna överbalanseringslinje
hade anhängare även inom
den nuvarande oppositionens led.

Herr Hjalmarson gjorde några uttalanden,
som är utomordentligt belysande
för herr Hjalmarsons sätt att argumentera.
Just det året, säger herr
Hjalmarson, när vi överbalanserade
som mest, fick vi den största penningvärdesförsämringen;
alltså skall man
inte överbalansera. Men det är väl ändå,
herr Hjalmarson, att ställa det hela på
huvudet. Var det inte så, att i det mest
kritiska läge man hade, när penningvärdet
hotade att försämras som allra
mest, ansåg man det angeläget att tillgripa
en högst betydande överbalansering? -

Jag ber om överseende, herr Hjalmarson,
men jag svarar i dag i ungefär
samma anda som detta angrepp på
bondeförbundet gjordes i. Jag tycker,
att om man skall försöka finna ut kontentan
av herr Hjalmarsons politik blir
det: Släpp lös, låt det gå, så får de ekonomiskt
starkare sin chans i samhället!
Ultraliberalism skall vi ha i samhället,
när de ekonomiskt starkare inte på den
politiska vägen kan nå sina syften.

Beträffande bondeförbundets allmänna
politiska inställning vill jag ytterligare
säga att vi som så många gånger
framhållits betraktar de regleringar
som man i dag talat om så mycket som
ett ont, men i vissa lägen som ett nödvändigt
ont. I dag är de nödvändiga på
åtskilliga områden, och därför är vi
beredda att hålla fast vid dem i stället
för att tillämpa ett låtgåsystem, som
ovillkorligen innebär att den ekonomiskt
svagare kommer i trångmål och
att den ekonomiskt starke får chanser
som är oberättigade och obefogade.

Men vi är beredda att medverka till
att komma fram till en friare ekonomi
allteftersom vi lyckas skapa förutsättningar
för detta. Vi tror att den utveckling
som har pågått i flera år här i
landet, där man har tagit bort den ena
ekonomiska bromsen efter den andra,
skall kunna fortsätta. Men vi vill, herr
Hjalmarson, inte vara med om att montera
bort alla dessa bromsar, i ett läge
då både herr Hjalmarsons partivänner
och andra anser att det ekonomiska
läget är labilt.

Herr HJALMARSON (b):

Herr talman! Herr Hedlund bad att
jag skulle ge exempel på i vilka hänseenden
bondeförbundet har biträtt en
speciellt socialdemokratisk politik här
i riksdagen. Jag förmodar att det är en
önskan som framkallar en viss förundran
hos den större koalitionsbrodern,
som väl ändå måste fråga sig: Har vi
inte fört socialdemokratisk politik under
de sista åren? Är inte högskattepoli -

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

223

liken en socialdemokratisk politik? Är
inte egnahems- och bostadsrättsföreningsbeskattningen
ett uttryck för samma
politik? Är inte bostadspolitiken ett
uttryck härför? Där vill bondeförbundet
numera inte ens vara med om våra
förslag för att främja en konkurrens på
lika villor. Är inte de diskriminerande
åtgärderna mot försäkringstagarna i
strid mot gällande lag exempel på socialdemokratisk
politik?

Det är ju, herr talman, på det sättet,
att såväl finansministern som statsministern
tidigare vid upprepade tillfällen
har förklarat att den nuvarande regeringen
fullföljer den tidigare socialdemokratiska
politiken. Nu är herr
Hedlund till och med i så hög grad en
profet för denna politik, att han själv
glömmer bort hur han i oppositionsställning
starkt kritiserade den teori, som
låg till grund för den s. k. överbalanseringen
och som bland annat tog formen
av olika punktskatter.

Jag förstår, herr talman, efter detta
uttalande mycket väl, att vår politik
för närvarande inte har så stora möjligheter
att vinna gehör inom bondeförbundets
ledning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag kan inte finna att
de exempel, som herr Hjalmarson nyss
gav, på någon punkt kan anses vara något
exempel på socialistisk politik, och
det var om sådan jag talade, herr Hjalmarson.
En annan sak är, att det socialdemokratiska
partiet och bondeförbundet
har kunnat enas om vissa linjer för
att komma till rätta med bl. a. de ekonomiska
svårigheterna. Att vi har dessa
möjligheter, herr Hjalmarson, det beror
nog till viss del därpå, att bondeförbundarna
är ganska obundna när det gäller
det stora näringslivets intressen. Om det
allmännas väl kräver det kan vi handla
även i strid mot dessa intressen, och
det var väl det herr Hjalmarson syftade
på när han talade om försäkringsbola -

Ben ekonomiska politiken m. m.

gen och räntorna på deras medel. Om
räntekontrollen vill jag säga att om vi
i en given situation tycker, att den priskontroll
som man har på varor bör utsträckas
till att omfatta även räntorna
på pengarna, drar vi oss inte för detta
även om det stöter på patrull ifrån mäktiga
intressen. Där är bl. a. ett föreningsband
emellan oss och socialdemokratien.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skulle väl inte
lägga mig i den här trätan, men jag
undrar ändå om inte herr Hjalmarson
lyckades med att få in folkpartiet också
såsom stödjare av den socialdemokratiska
politiken. Det verkade så i avsnittet
om beskattning av egnahemsägare,
tv där var jo vi och folkpartiet på samma
linje i princip, medan herr Hjalmarson
var emot den. Var det inte farlig
taktik, detta?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansministern
vet lika väl som jag, att folkpartiet understundom
har vissa vänsterglidningar,
som jag livligt beklagar.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag nödgas ställa en fråga
till herr Hjalmarson i anledning av
ett visst uttalande i hans första anförande,
men jag vill inledningsvis erinra
herr Hjalmarson och andra om att sparandet
inte kan avläsas bara i bankinsättningarna.
I samma mån som man
lämnar människorna större frihet att
köpa bilar, bygga egnahem, företa utländska
resor o. s. v. minskar man ju
automatiskt bankinsättningarna. Man
har ju därmed gett människorna den
frihet, som ju herr Hjalmarson är så enträgen
att framhålla att han vill.

Nu säger herr Hjalmarson i en av
sina många punkter i sitt första anförande:
Konsumenterna måste själva
få bestämma över valet av varor o. s. v.

224 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

Valutaregleringen.

Jag vill fråga: I vilket avseende har
konsumenterna förmenats detta i nuläget? Härmed

var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nygren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nygren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 68 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

V aiutaregleringen.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350), dels ock väckta motioner angående
vissa lättnader i valutareglering -

en, ävensom ökad kontroll över valutaregleringens
handhavande.

I en den 29 januari 1954 dagtecknad
proposition, nr 63, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt
§ 87 regeringsformen, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

I sammanhang med förevarande ärende
hade utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren under
nr 340 av herr Ewerlöf m. fl. och den
andra inom andra kammaren under nr
288 av herr Hjalmarson m. fl. I dessa
motioner hade hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av riktlinjerna för
den ekonomiska politiken måtte understryka
fördelarna och behovet av sådana
lättnader i valutaregleringen som
läte sig förena med vårt lands ekonomiska
läge och vilka framstode som
förutsättningar för Sveriges medverkan
i strävandena efter en friare internationell
handel samt fritt växlingsbara valutor,
samt att riksdagen måtte besluta
åtgärder i syfte att öka kontrollen över
valutaregleringens handhavande, varvid
förutsattes att bankoutskottet komme att
framlägga förslag till sådana åtgärder.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte 1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition; 2) anse de likalydande
motionerna I: 340 och II: 288 besvarade
genom vad utskottet i motiveringen
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Wehtje, Schmidt,
Gustafson i Göteborg och Nygren, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte 1) bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition; 2) i anledning
av de likalydande motionerna I: 340

Onsdagen den 26 maj 1954.

Nr 23.

225

Ändringar i reglementet för riksgäldskontoret.

och 11:288 i skrivelse till Kungl. Maj:t
omförmäla vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ewerlöf
m. fl.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets memorial nr 59,
angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen av vissa
till utskottet hänvisade motioner; och

bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
förslag till vissa ändringar i bankoreglementet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 18.

Ändringar i reglementet för riksgäldskontoret.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande,
nr 34, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning med förslag
till vissa ändringar i reglementet för
riksgäldskontoret.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr JOHANSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Då jag deltagit i ett
sammanträde inom utskottet, när detta
15 — Andra kammarens protokoll 1954.

ärende behandlades, har jag en erinran
att göra beträffande den formella handläggningen
av ärendet. Utlåtandet är
dagtecknat den 11 maj innevarande år,
och på det sammanträdet ansåg utskottet,
såvitt jag kan minnas, enhälligt, att
det inte kunde tillstyrka det förslag
från riksgäldsfullmäktige som då förelåg
i vad det gällde ändring av §§ 61
och 62. Dessa paragrafer avsåg tillsättande
av byråchefstjänster vid riksgäldskontoret.
Enligt förslaget skulle
dessa tillsättas på samma sätt, som när
Kungl. Maj :t tillsätter tjänstemän. Det
ansågs få vissa konsekvenser, och utskottet
ansåg, enligt vad jag minns, enhälligt,
att detta ärende borde återremitteras
till riksgäldsfullmäktige och att
de vid ett senare tillfälle skulle få återkomma
i saken. Också tjänstemannadelegationen
har avgivit ett yttrande, som
inte finns återgivet i bankoutskottets nu
föreliggande utlåtande. I detta yttrande
anfördes, att man inte kunde gilla detta
förslag, då det var till nackdel för tjänstemännen
som därmed förlorade besvärsrätten.

Sedan har utskottet vid justeringssammanträdet
den 18 maj ändrat sitt
förslag till vad som angives i det nu föreliggande
utlåtandet. Då jag fortfarande
har den uppfattningen, att det beslut,
som fattades den 11 maj, är riktigt, vill
jag, herr talman, meddela, att jag inte
gillar det förslag som här föreligger.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart för sig:

bankoutskottets memorial nr 35, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till bankoutskottet hänvisade ärenden; första

lagutskottets memorial nr 30,
angående uppskov med behandlingen av
väckt motion om visst tillägg till 5 §
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt
Nr 23.

226 Nr 23.

Onsdagen den 26 maj 1954.

andra lagutskottets memorial och utlåtanden: nr

39, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 20.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att å föredragningslistan för
nästa sammanträde två gånger bordlagda
ärenden skulle uppföras i följande
ordning: tredje lagutskottets utlåtanden
nr 28—31, statsutskottets utlåtanden
nr 155 och 156, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57 och 58, statsutskottets
memorial nr 157 samt övriga ärenden
i den ordning de förekomme å dagens
föredragningslista.

§ 21.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till inrikesdepartementets
avlöningar och omkostnader
samt angående psykologiskt försvar
m. m.;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt m. m., i vad propositionen
avser avräkning av vissa belopp
mot automobilskattemedlen och
överskridande av viss anslagspost;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa under tolfte
huvudtiteln uppförda anslag avseende
det statliga pensionsväsendet;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggning av ett
ångkraftverk på västkusten; och

nr 343, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54; samt
från särskilda utskottet:
nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
nykterhetsvården för budgetåret 1954/55
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, in. m.;

nr 331, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut m. m., dels ock i
ämnet väckt motion;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.; och
nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 8:o), 14:o)
och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.25.

In fidem
Gunnar Brilth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54

407031