1954 ANDRA KAMMAREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1954:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

håsS

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 22

21—22 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 21 maj fm.

Sid.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m........... 5

Fredagen den 21 maj em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m. (Forts.).... 85

Upplysningskampanj i samband med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker...................................... 127

Ändring i förordningen ang. tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m........................................... 129

Alkoholforskning samt undervisning och upplysning i alkoholfrågan

m. m................................................. 130

Främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet m. m... 132

Vissa anslag till nykterhetsvården m. m....................... 138

Förhöjd tjänsteställning åt riksdagens postvaktmästare .......... 142

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag m. m. .. 145

Lördagen den 22 maj.

Organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning
m. m.: Principer och organisation .................. 150

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1954/55...... 157

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna 158

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga .................. 184

D:o: Anskaffning av tygmateriel m. m....................... 184

D:o: Underhåll av tygmateriel m. m......................... 185

D:o: Hemvärnets avlöningar .............................. 186

Marinen: Övningar m. m................................. 186

D:o: Fartygsbyggnader .................................. 186

D:o: Anskaffning av vapenmateriel m. m..................... 187

1 —Andra kammarens protokoll 195h. Nr 22.

Nr 22.

Innehåll.

Sid.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m............... 188

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar ..........,. ,....... 189

Bidrag till Stockholms högskola............................... 191

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av

folkskollärare .......................................... 192

Folk- och småskollärares avlöningsförhållanden m. m. .,.......... 219

Inrättande av ordinarie lärartjänster på försöksskolans högstadium

m. m................................................. 220

Anslag till främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare
.............................................. 221

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 21 maj fm.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m................................. 5

Fredagen den 21 maj em.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m. (forts.).......................... 85

— nr 2, ang. anslag till aktieteckning i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker.............................. 127

— nr 3, ang. anslag till en upplysningskampanj i samband med över gången

till en friare försäljning av rusdrycker................ 127

— nr 4, ang. förslag till förordning om ändring i vissa delar av för ordningen

den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker m. m..................... 129

— nr 5, ang. alkoholforskning samt undervisning och upplysning i

alkoholfrågan m. m..................................... 130

— nr 6, ang. anslag till främjande av ungdomens föreningsliv och

fritidsverksamhet m. m................................. 132

— nr 7, ang. förslag till lag om nykterhetsvård m. m........... 138

—- nr 8, ang. vissa anslag till nykterhetsvården m. m.,. ,......... 138

Bankoutskottets utlåtande nr 25, om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens
postvaktmästare ...... 142

— nr 26, ang. förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning m. m........................... 145

nr 29, ang. statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag
m. m................................ 145

— nr 31, ang. pension till extra tjänstemannen i riksgäldskontoret

N. O. E. Wigren och avskedsersättning till f. d. extra tjänstemannen
å riksdagens ekonomibyrå G. W. R. Thorell.............. 149

Innehåll.

Nr 22.

Lördagen den 22 maj.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. organisationen av försvarets

centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m........... 150

— nr 4, ang. utgifter under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen

inom försvarsdepartementets verksamhetsområde ............ 157

—- nr 134, ang. vissa avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln

m. m................................................. 188

— nr 135, ang. löne- och pensionsförmåner för personal å försvarets

reservstater .......................................... 191

— nr 136, ang. anslag till driftkostnader för mät- och avmagnetise ringsstationer.

......................................... 191

-— nr 137, ang. vissa anslag till universitetet i Göteborg och Stockholms
högskola m. m................................... 191

— nr 138, ang. vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna .... 192

— nr 139, ang. vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring

på högre skolstadier m. m................................. 219

— nr 140, ang. folk- och småskollärares avlöningsförhållanden m. m. 219

— nr 141, ang. inrättande av ordinarie lärartjänster på försöksskolans

högstadium m. m....................................... 220

— nr 142, ang. anslag till främjande av praktisk lärlingsutbildning

hos hantverksmästare .................................. 221

— nr 143, ang. vissa anslag under femte huvudtiteln....... 223

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Greve Torgil von Seth är på grund av
sviter efter hjärnskakning förhindrad
deltaga i riksdagens arbete 20/5—29/5
1954, vilket härmed intygas.

Stockholm d. 15/5 1954.

Tore Hofman-Bang,
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr von Seth från och med
den 20 till och med den 29 innevarande
maj.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
4 och 133—150, bankoutskottets utlåtande
nr 32 samt första lagutskottets
utlåtande nr 25.

§ 4.

'' Föredrogs den av herr Bimås vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående befattningen
som förste arkivarie och statsheraldiker.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. in.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 151, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, enligt
samma protokoll förordade riktlinjer
för den framtida nykterhetspolitiken; dels

ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) rusdrycksförsäljningsförordning;

2) ölförsäljningsförordning;

3) förordning om ändring i förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker; samt

4) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner: inom

första kammaren

nr 416 av herr Falk,

nr 418 av herr Larsson, Sigfrid m.

fl;

nr 422 av herr Göransson och fru
Gärde Widemar,

nr 423 av herr Åman,
nr 426 av herr Carlsson, Georg,
nr 427 av herrar Huss och Ohlon,
nr 428 av herr De Geer m. fl.,
nr 429 av herrar De Geer och Osvald,

nr 430 av herr Jonsson, Jon,

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

nr 431 av herr Magnusson m. fl.,
nr 432 av herr Magnusson m. fl.,
nr 433 av herr Bengtson m. fl.,
nr 434 av herrar Lundgren och Magnusson,

nr 435 av herr Lundgren,
nr 436 av herrar Lundgren och
Svärd,

nr 437 av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
nr 438 av herr Bengtson m. fl.,
nr 439 av herrar Eliasson och Werner,

nr 440 av herr Svedberg, Erik, och
herr Olsson, Erik,

nr 441 av herr Hesselbom,
nr 442 av herr Persson, Karl, m. fl.,
samt

nr 445 av herr Sunne m. fl., ävensom inom

andra kammaren
nr 534 av herr Hansson i Önnarp
m. fl.,

nr 535 av herrar Fast och Pettersson
i Norregård,

nr 542 av herr Bylander m. fl.,
nr 546 av herrar Lindberg och Spångberg,

nr 547 av herrar Munktell och Östlund,

nr 548 av herr Hammar m. fl.,
nr 549 av herr Senander m. fl.,
nr 550 av herrar Hamrin och Rimås,
nr 551 av herr Gustafson i Göteborg
fn. fl.,

nr 552 av herr Hamrin,
nr 553 av herrar HedqVist och Lindberg,

nr 554 av herr Dickson,
nr 555 av herr Hansson i Skegrie
in. fl.,

nr 556 av herr Magnusson m. fl.,

, nr 557 av herr Rimmerfors m. fl.

nr 558 av herrar Munktell och Svensson
i Krokstorp,

nr 559 av herrar Widén och Löfroth,

nr 560 av herr Rimmerfors in. fl.,
nr 561 av herr Håstad,
nr 562 av herr Christenson i Malmö
m. fl.,

nr 563 av herr Stenberg,
nr 564 av herrar Stenberg och Nihlfors,

nr 565 av herrar Dahlén och Königson,

nr 566 av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 567 av herrar Agerberg och Eliasson,

nr 568 av herrar Cassel och Nilsson
i Göingegården,

nr 569 av herr Engkvist m. fl.,
nr 570 av herrar Svensson i Va och
Jansson i Benestad,

nr 571 av herrar Nilsson i Göteborg
och Svensson i Alingsås,

nr 572 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 573 av herr Nyberg,
nr 574 av herrar Svensson i Ljungskile
och Rimmerfors samt
nr 575 av herr Adamsson.

Utskottet hade i samband med propositionen
till behandling förehaft jämväl
två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen nr 111 i
första kammaren av herr Lundqvist m.
fl. och nr 142 i andra kammaren av herr
Nilsson i Bästekille m. fl. angående rätt
att tillverka och försälja ciderdrycker.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med de avvikelser
som föranleddes av utskottets i utlåtandet
gjorda uttalanden, godkänna de
av föredragande departementschefen
enligt förevarande proposition, nr 151,
förordade riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken;

B) att riksdagen måtte — med förklarande,
att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i de genom
propositionen framlagda förslagen till
rusdrycksförsäljningsförordning och ölförsäljningsförordning
— för sin del
antaga av utskottet framlagda förslag
till

1) rusdrycksförsäljningsförordning;

2) ölförsäljningsförordning;

3) förordning om ändring i förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angå -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ende försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker; samt

4) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker;

C) att motionerna I: 111, 416, 418,
422, 423, 426—442, II: 142, 534, 535, 542,
546—573 och 575 samt I: 445 och II: 574
— de båda sistnämnda såvitt de hänförde
sig till propositionen nr 151 — i den
mån de icke bifallits eller besvarats
genom vad utskottet hemställt under A)
och B), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

Beträffande de genom propositionen
framlagda förslagen i deras helhet hade
en reservation, betecknad I), avgivits
av herr FAowsson, Nils, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta att

A) avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 151;

B) hemställa hos Kungl. Maj :t att företaga
en ny utredning rörande nykterhetspolitiken,
avseende ett fortsatt tillbakaträngande
av spritbruket i landet;
samt

C) anse de i anledning av propositionen
väckta motionerna besvarade genom
vad sålunda hemställts.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag skulle 14 § rusdrycksförsäljningsförordningen
få följande lydelse:

14 §.

Detaljhandelsbolaget äger efter hörande
av den rådgivande nämnden besluta
angående utminuteringsställenas
antal och förläggning.

Utminuteringsställe må dock ej finnas
annorstädes än i stad, köping eller
municipalsamhälle med minst femtusen
invånare.

Konungen eller, efter Konungens förordnande,
kontrollstyrelsen äger medgiva
undantag från bestämmelsen i

andra stycket, när särskilda skäl därtill
äro.

I en av herrar Wahlmid, Lundqvist,
Franzén, Huss, Onsjö och Braconier avgiven,
med VII) betecknad reservation
hade hemställts, att riksdagen måtte för
sin del antaga följande lydelse av 14 §
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

14 §.

Detaljhandelsbolaget äger efter hörande
av den rådgivande nämnden besluta
angående utminuteringsställenas antal
och förläggning.

17, 18 och 19 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
skulle enligt Kungl.
Maj:ts förslag erhålla följande lydelse:

17 §.

Vid utminutering må rusdrycker icke
utlämnas till köpare på utminuteringsställe
eller försändas till utlämningsställe
eller till köpare, förrän betalning
för varan erlagts, och, där ovisshet
råder om hinder enligt 18 § föreligger,
köparens födelsetid och födelsenummer
blivit styrkta medelst skattekort eller
annan av myndighet utfärdad handling
eller ock handling som enligt föreskrift
av kontrollstyrelsen må godtagas såsom
bevis härom. Utlänning, som ej har
födelsenummer, skall styrka nationalitet
och födelsetid medelst pass eller annan
av myndighet utfärdad handling.

18 §.

Rusdrycker må ej utminuteras till
den som icke fyllt tjuguett år och ej
heller till person, beträffande vilken
förordnats att rusdrycker ej må utminuteras
till honom.

19 §•

Rusdrycker må ej utlämnas till den
som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel.
Utlämning av rusdrycker må
vägras när särskild anledning till missJ
tanke föreligger, att varan är avsedd att
olovligen tillhandahållas någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom ombud
som ej fyllt aderton år. Den som på

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. ni.

grund av förordnande som i 18 § sägs
ej själv må inköpa rusdrycker må ej
heller vara ombud.

Utskottet hade beträffande dessa paragrafer
föreslagit denna avfattning:

17 §.

Vid utminutering må rusdrycker icke
utlämnas till köpare på utminuteringsställe
eller försändas till utlämningsställe
eller til! köpare, förrän betalning
för varan erlagts.

18 §.

Rusdrycker må ej utminuteras till
den som kan antagas ej hava fyllt tjuguett
år.

Utminutering må vägras den som, enligt
underrättelse som kommit utminuteringsstället
till handa, av nykterhetsnämnd
förbjudits att inköpa rusdrycker
hos detaljhandelsbolaget.

19 §•

Rusdrycker --- någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom ombud
som kan antagas ej hava fyllt aderton
år.

Föreligger beträffande ombud förhållande
som i 18 § andra stycket sägs, må
utlämning av rusdrycker vägras.

I en av herrar Sundelin, Englund och
Svensson i Ljungskile avgiven, med
VIII) betecknad reservation hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del
antaga dels 17 och 19 §§ förslaget till
rusdrycksförsäljningsförordning i den
av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen,
dels ock följande lydelse av 18 §.

18 g.

Rusdrycker må ej utminuteras till
den som icke fyllt tjuguett år och ej
heller till person, beträffande vilken
veterligen förordnats att rusdrycker ej
må utminuteras till honom.

21 § rusdrycksförsäljningsförordningen
skulle enligt utskottet förslag lyda
sålunda:

21 §.

Önskar någon inköpa visst slag av
rusdrycker som ej hålles i lager av
detaljhandelsbolaget eller partihandels -

bolaget, och ställer han erforderlig säkerhet
för betalningens fullgörande,
skall varan anskaffas, om så lämpligen
kan ske och hinder icke möter till följd
av bestämmelsen i 69 §.

Beträffande denna paragraf hade en
reservation, betecknad IX), avgivits av
herr Huss, fru Ewerlöf och herr Braconier,
vilka i anslutning till det yrkande
om uteslutande av 69 §, som
framställts i den i det följande omförmälda
reservationen XIV), hemställt att
riksdagen måtte för sin del antaga följande
lydelse av 21 § förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning''.

21 §.

Önskar någon inköpa visst slag av
rusdrycker som ej hålles i lager av detaljhandelsbolaget
eller partihandelsbolaget,
och ställer han erforderlig säkerhet
för betalningens fullgörande, skall
varan anskaffas, om så lämpligen kan
ske.

Enligt utskottets förslag skulle 38 §
rusdrycksförsäljningsförordningen erhålla
denna avfattning:

38 §.

När det finnes påkallat av särskilda
förhållanden, äger länsstyrelsen vid tillstånds
meddelande, jämte det länsstyrelsen
fastställer av kommunen föreslagna
inskränkningar enligt 31 §, lämna
föreskrifter rörande utskänkningen,
dock ej av sådan art som angives under

1)—3) i andra stycket av nämnda paragraf.

I en med X) betecknad, av herr Lundqvist,
fru Ewerlöf och herr Braconier
avgiven reservation hade hemställts att
riksdagen för sin del måtte antaga
följande lydelse av 38 § förslaget till
rusdrycksförsäljningsförordning.

38 §.

När det---nämnda paragraf.

Länsstyrelsen skall, när tillstånd till
årsutskänkning meddelas detaljhandelsbolaget,
lämna föreskrifter om det företräde,
som vid utskänkningsrättighetens
överlåtelse till restauratör skall gälla

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

mellan dem som enligt 27 § gjort anmälan
om sådan utskänkning.

40 § 3 mom. hade i utskottets förslag
följande lydelse:

40 §.

3 mom. I fråga om restaurang eller
avdelning därav, som med hänsyn till
beskaffenhet, varupris eller kundkrets
är att anse som folkrestaurang, må rätt
till utskänkning som omfattar alla slag
av rusdrycker endast överlåtas på ett
för ändamålet bildat aktiebolag, som
godkänts av Konungen (restaurangbolag).
Närmare bestämmelser om detta
bolag meddelas i 6 kap.

Rätt till utskänkning skall även eljest
överlåtas på restaurangbolaget, när så
finnes påkallat till främjande av nykterhet
eller ordning.

1 fråga om detta författningsrum hade
en reservation, betecknad XI), avgivits
av herr Lundqvist, fru Ewerlöf och
herr Braconier, vilka hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga följande
lydelse av 40 § 3 mom. förslaget till
rusdrycksförsäljningsförordning.

40 §.

3 mom. I fråga om restaurang eller
avdelning därav, som med hänsyn till
beskaffenhet, varupris eller kundkrets
är att anse som folkrestaurang, må rätt
till utskänkning som omfattar alla slag
av rusdrycker, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, endast överlåtas
på ett för ändamålet bildat aktiebolag,
som godkänts av Konungen (restaurangbolag).

Närmare bestämmelser om detta bolag
meddelas i 0 kap.

Beträffande 46 § 2 mom. hade utskottet
föreslagit följande lydelse:

40 §.

2 mom. Spritdrycker och starköl må
utskänkas endast i samband med måltid.

Föreskrifter angående lägsta pris å
sådan måltid utfärdas av kontrollstyrelsen.
Styrelsen må vidare i mån av be -

hov utfärda anvisningar till vägledning
vid tillämpningen av bestämmelsen i
första stycket.

Konungen må beträffande utskänkningsställen
på viss ort eller inom visst
område för rättighetsinnehavare som
göra ansökan därom medgiva undantag
från stadgandet i första stycket. I fråga
om sådan ansökan skola bestämmelserna
i 27 och 28 §§ äga motsvarande
tillämpning. Medgivande må ej lämnas
om fullmäktige i kommunen förklarat
att utskänkning av spritdrycker och
starköl utan samband med måltid icke
bör äga rum i kommunen. Lämnas
medgivande, utfärdar Konungen de särskilda
föreskrifter i avseende å utskänkningen
som prövas erforderliga. Medgivandet
må när som helst återkallas.

1 en av herrar Franzon, Lundqvist,
Huss, fru Ewerlöf, herrar Helén och
Braconier avgiven reservation, betecknad
XII), hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del antaga följande lydelse
av 46 § 2 mom. förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning''.

46 §.

2 mom. Spritdrycker må utskänkas
endast i samband med måltid.

Föreskrifter angående lägsta pris å
sådan måltid utfärdas av kontrollstyrelsen.
Styrelsen må vidare i mån av
behov utfärda anvisningar till vägledning
vid tillämpningen av bestämmelsen
i första stycket.

Konungen må beträffande utskänkningsställen
på viss ort eller inom visst
område för rättighetsinnehavare som
göra ansökan därom medgiva undantag
från stadgandet i första stycket.
I fråga om sådan ansökan skola bestämmelserna
i 27 och 28 §§ äga motsvarande
tillämpning. Medgivande må
ej lämnas om fullmäktige i kommunen
förklarat att utskänkning av spritdrycker
utan samband med måltid icke bör
äga rum i kommunen. Lämnas medgivande,
utfärdar Konungen de särskilda
föreskrifter i avseende å utskänkningen

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

som prövas erforderliga. Medgivandet
må när som helst återkallas.

47 § 1 mom. skulle enligt utskottets
förslag erhålla följande lydelse:

47 §.

i mom. Rusdrycker må ej utskänkas
före klockan 12 å söckendagar samt ej
före klockan 13 å sön- och helgdagar.

Herrar Sundelin, Englund och Svensson
i Ljungskile hade i en med XIII)
betecknad reservation hemställt, att
riksdagen måtte för sin del antaga följande
lydelse av 47 § 1 mom. förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning.

47 §.

1 mom. Spritdrycker må ej utskänkas
före klockan 16. Å sön- och helgdagar
samt dag före sön- eller helgdag
må dock utskänkningen börja klockan
14.

Vin och starköl må ej utskänkas före
klockan 12.

Enligt utskottets förslag skulle 69 §
rusdrycksförsäljningsförordningen få
denna lydelse:

69 §.

Bolaget vare skyldigt att vid avtal
med leverantör verka för att reklam
för rusdrycker och därmed jämförlig
verksamhet icke bedrives på sätt
som finnes stå i strid med det i 7 §
angivna syftet.

Beträffande denna paragraf hade en
reservation, betecknad XIV) 1), avgivits
av herr Helén, dock utan angivet
yrkande.

Vidare hade i en med XIV) 2) betecknad
reservation, avgiven av herr
IIuss, fru Ewerlöf och herr Braconier,
hemställts, att 69 § förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning
måtte utgå
samt att därav betingad följdändring
måtte vidtagas i 75 §.

15 § ölförsäljningsförordningen skulle
enligt utskottets förslag lyda:

15 §.

Hava kommunens fullmäktige föreslagit
den inskränkningen i fråga om rö -

relsens bedrivande, att tillståndsinnehavares
eller föreståndares ekonomiska
fördel göres oberoende av myckenheten
sålt Öl, och finnas därvid föreslagna
grunder för försäljningens ordnande i
övrigt lämpliga, skall detta villkor fastställas
av länsstyrelsen.

Beträffande denna paragraf hade i
en med XVIII) betecknad reservation,
avgiven av herrar Sundelin, Englund
och Svensson i Ljungskile, hemställts,
att riksdagen måtte för sin del antaga
följande lydelse av 15 § förslaget till
ölförsäljningsförordning.

15 §.

Till avhämtningsförsäljning, som i
yttrande enligt 14 § andra stycket avstyrkts
av kommunens fullmäktige, må
tillstånd ej lämnas.

Hava fullmäktige i sådant yttrande
föreslagit visst antal försäljningsställen
för avhämtningsförsäljning, må länsstyrelsen
ej överskrida nämnda antal.

Hava fullmäktige föreslagit den inskränkningen
i fråga om rörelsens bedrivande,
att tillståndsinnehavares
eller föreståndares ekonomiska fördel
göres oberoende av myckenheten sålt
Öl, och finnas därvid föreslagna grunder
för försäljningens ordnande i övrigt
lämpliga, skall detta villkor fastställas
av länsstyrelsen.

32 § ölförsäljningsförordningen var i
utskottets förslag av denna lydelse:

32 §.

Finnes det vara ur allmän synpunkt
påkallat att å någon för turistväsendet
i riket betydelsefull ort årsutskänkning
äger rum på hotell eller pensionat, må
länsstyrelsen, utan hinder av vad i 30 §
sägs, meddela sökanden tillstånd till utskänkningen
(turistutskånkning ).

Vid denna paragraf hade en reservation,
betecknad XIX), avgivits av herrar
Lundqvist och Braconier, dock utan angivet
yrkande.

34 § ölförsäljningsförordningen skulle
enligt utskottets förslag lyda:

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

34 §.

När det finnes påkallat av särskilda
förhållanden, äger länsstyrelsen i samband
med utskänkningstillståndet meddela
föreskrifter rörande utskänkningen,
i den mån de icke

a) strida mot det i 5 § angivna syftet
eller eljest mot bestämmelserna i
denna förordning eller annan allmän
författning;

b) röra måltidstvång eller kvantitetsbegränsning; c)

innebära senare tidpunkt för utskänkningens
början än i 41 § 1 mom.
sägs; eller

d) innefatta förbud mot utskänkning
till viss person eller viss kategori av
personer.

I en med XX) betecknad reservation
hade herrar Sundelin, Englund och
Svensson i Ljungskile hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga följande
lydelse av 34 § förslaget till ölförsäljningsförordning''.

34 §.

När det finnes påkallat, äger länsstyrelsen
i samband med utskänkningstillståndet
meddela föreskrifter rörande
utskänkningen.

53 § ölförsäljningsförordningen skulle
enligt utskottets förslag lyda:

53 §.

Fullmäktige må uppdraga åt kommunalt
organ eller åt särskilt utsedda
personer att i fullmäktiges ställe avgiva
yttranden enligt denna förordning.
I Stockholm äger nykterhetsnämnden
motsvarande befogenhet.

Beträffande denna paragraf hade en
med XXI) betecknad reservation avgivits
av herr Lundqvist och fru Ewerlöf,
vilka hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga följande lydelse av
53 § förslaget till ölförsäljningsförordning.

53 §.

Skyldighet för stadsfullmäktige att i
fall som i denna förordning sägs höra
kommunens nykterhetsnämnd skall, så -

vitt angår Stockholm, icke föreligga
därest yttrande i ärendet inhämtats
från stadsfullmäktiges kommitté för utskänknings-
och utminuteringsärenden.

3 § förordningen om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker hade i utskottets
förslag erhållit följande lydelse:

3 §.

Maltdrycker indelas i tre klasser.

Första klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt icke överstiger en
och åtta tiondels viktprocent (lättöl).

Andra klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger en och
åtta tiondels men icke två och åtta tiondels
viktprocent (Öl).

Tredje klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger två och
åtta tiondels viktprocent (starköl).

Herrar Lundqvist, Huss, fru Ewerlöf
och herr Braconier hade i en med
XXII) betecknad reservation hemställt,
att riksdagen måtte för sin del antaga
följande lydelse av 3 § förslaget till förordning
om ändring i förordningen den
15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker.

3 §.

Maltdrycker indelas i tre klasser.

Första klassen----viktprocent

(lättöl).

Andra klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger en och åtta
tiondels men icke tre och två tiondels
viktprocent (Öl).

Tredje klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger tre och
två tiondels viktprocent (starköl).

7 § förordningen om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker skulle enligt utskottets
förslag lyda sålunda:

7 §•

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd må Öl
icke tillverkas i annat bryggeri än så -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. ni.

dant, i vilket dylik tillverkning enligt
tillståndsbevis bedrivits efter ingången
av oktober månad 1938.

För rätt att tillverka starköl erfordras
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Därvid
äger Kungl. Maj:t föreskriva de villkor
som prövas erforderliga.

Rätt att tillverka Öl eller starköl må
av Kungl. Maj :t indragas om den icke
längre utövas. Innan beslut om indragning
meddelas, skall tillverkaren beredas
tillfälle att yttra sig.

Beträffande denna paragraf hade en
med XXIII) betecknad reservation avgivits
av herr Lundqvist, fru Ewerlöf
och hem- Braconier, dock utan angivet
yrkande.

Enligt utskottets förslag skulle 32 §
2 mom. förordningen om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker ha följande lydelse
:

32 §.

2. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i Öl- eller starkölsbryggeri
och som utlämnats därifrån
på kärl, stämplat med beteckning för
maltdryck av andra klassen, överstiga
två och åtta tiondels viktprocent, straffes
bryggeriföreståndaren som i 1 mom.
sägs.

I en med XXIV) betecknad reservation
hade herrar Lundqvist, Huss, fru
Ewerlöf och herr Braconier hemställt,
att riksdagen måtte för sin del antaga
följande lydelse av 32 § 2 mom. förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

32 §.

2. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i Öl- eller starkölsbryggeri
och som utlämnats därifrån
på kärl, stämplat med beteckning för
maltdryck av andra klassen, överstiga
tre och två tiondels viktprocent, straffes
bryggeriföreståndaren som i 1 mom.
sägs.

Såsom ovan anmärkts hemställde utskottet
i punkten A, att riksdagen måtte,
med de avvikelser som föranleddes av
utskottets i utlåtandet gjorda uttalanden,
godkänna de av föredragande departementschefen
enligt förevarande
proposition, nr 151, förordade riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken.

I anslutning till utskottets hemställan
i denna punkt, såvitt avsåge övergången
till den nya försäljningslagstiftningen,
hade en reservation, betecknad II, avgivits
av herrar Wahlund, Lundqvist,
Englund, Franzén, Huss, Sundström, fru
Ewerlöf, herrar Stenberg, Onsjö och
Braconier, vilka hemställt, att riksdagen,
utöver de vid utskottets hemställan
under B) fogade författningsförslagen,
måtte för sin del antaga av reservanterna
framlagt förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 kap. 4 §
förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker.
Förslaget innebar, att 4 § skulle, med
ikraftträdande den 1 juli 1954, erhålla
följande lydelse:

4 §.

I fråga om spritdrycker skall hemortsbolaget,
med hänsyn till köpares
ålder och levnadsförhållanden, fastställa
den högsta myckenhet som må av honom
inköpas. Denna myckenhet må ej
överstiga tre liter för varje kalendermånad.
Den må uttagas jämväl efter månadens
utgång, dock ej senare än tre
månader därefter.

Hemortsbolaget må lämna köpare tillstånd
att tills vidare inköpa spritdrycker
utan hinder av vad sålunda fastställts.

Vidare hade i anslutning till utskottets
hemställan i punkten A), såvitt anginge
spritbeskattningens roll i nykterhetspolitiken,
en reservation, betecknad
III), avgivits av herr Lundqvist, fru
Ewerlöf och herr Braconier, vilka föreslagit
viss ändring beträffande utskottets
motivering i detta avseende.

I anslutning till utskottets hemställan

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

i punkten C) hade, beträffande frågan
om utredning rörande bryggeriernas företagsform,
en reservation, betecknad
XXV), avgivits av herr Lmidqvist, fru
Ewerlöf och herr Braconier, vilka ansett,
att utskottets motivering i viss
del bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse.

Därjämte hade i en med XXVI) betecknad
reservation, avgiven av herrar
Wahlund, Lmidqvist, fru Ewerlöf samt
herrar 0 ris jo och Braconier, hemställts,
att riksdagen måtte, med anledning av
motionerna I: 111, I: 437, I: 442, II: 142,
II: 555 och II: 556, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t ville
förelägga 1954 års höstriksdag proposition
med förslag till ändrade bestämmelser
om tillverkning, beskattning och
försäljning av ciderdrycker, framställda
av svensk frukt.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr OLSSON i Gävle (s), som anförde: Herr

talman! I avseende på föredragningen
av särskilda utskottets utlåtande
nr 1 får jag hemställa följande:

1. Utlåtandet föredrages punktvis under
iakttagande, att punkten B behandlas
före punkten A.

2. Punkten B företages till avgörande
på det sätt, att de däri tillstyrkta förordningsförslagen
föredrages vart för
sig, de med 1, 2 och 4 betecknade, i
den mån så erfordras, paragrafvis och
momentvis med övergångsbestämmelser,
kapitelrubriker, ingresser och förordningsrubriker
sist — övergångsbestämmelserna
i mån av behov punktvis
—• varefter och sedan alla förordningsförslagen
blivit genomgångna, utskottets
hemställan i punkten B föredrages.

3. Vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, må
överläggningen omfatta utskottets samtliga
utlåtanden i deras helhet.

4. Författningstext må ej behöva

uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.

5. För den händelse utskottets förslag
kommer att i en eller annan del
återremitteras, lämnas utskottet öppen
rätt att, vid ärendets förnyade behandling,
i avseende å de delar, som blivit
med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kan föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

6. Utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckningen av paragrafer
samt i formellt hänseende i övrigt
vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med den antagna föredragningsordningen
föredrogs först punkten
B).

i) Utskottets förslag till rusdrycksf
örsäljningsförordning.

Efter föredragning av i § anförde:

Herr TALMANNEN:

I enlighet med den nu beslutade föredragningsordningen
föredrages först
punkten B 1) och det i denna punkt
intagna förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning,
1 §.

Innan överläggningen tager sin början
föredrages på förekommen anledning
§ 12 mom. 1—2 uti andra kammarens
ordningsstadga.

Dessa bestämmelser, som nu upplästes,
ha följande lydelse:

Mom 1. Ledamot, som vill inför kammaren
yttra sig, begär ordet av talmannen
och uppropas i den ordning, han
därtill anmält sig. Har två eller flera
samtidigt begärt ordet, bestämmer talmannen
ordningen dem emellan.

Mom 2. Utan hinder av den i 1 mom.
stadgade ordning må ledamot efter talmannens
beprövande kunna erhålla
ordet för kort genmäle, innefattande
upplysning eller rättelse i anledning av
föregående talares anförande eller bemötande
av angrepp från dennes sida.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Sådant genmäle må icke överskrida
tre minuter, där ej talmannen av särskilda
skäl medgivit ledamoten rätt till
genmäle under sex minuter.

Herr FAST (s):

Herr talman! De frågor, som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande med
förslag om hur utminutering och utskänkning
av spritdrycker skall för
framtiden ordnas och om organisationen
av den nykterhetsvårdande verksamheten,
är icke av partipolitisk karaktär.
Meningsmotsättningarna skär
rätt igenom alla partier.

Om det vore så att ensam är stark,
skulle jag med utgångspunkt från utskottsutlåtandet
i dag känna mig mycket
stark, men jag har, herr talman, en
känsla av djup oro för framtiden, framför
allt då med tanke på ungdomen.
Jag tror emellertid att jag inte är så
ensam som det formellt kan se ut när
man tar del av utlåtandet. Redan i propositionen
avspeglas en viss känsla av
osäkerhet om vad resultatet av det nya
systemet kan bli. Även inom utskottet
har spårats en ganska stor osäkerhet
om verkningarna av de förslag som
framlägges, en osäkerhet som tar sig
olika uttryck inte minst i fråga om
övergångsbestämmelserna.

Jag vet också, herr talman, att denna
min känsla av oro delas av många,
många medborgare, främst bland Sveriges
kvinnor. Det var väl närmast de
mera extrema nykterhetsvännerna som
först aktualiserade frågan om motbokskontrollens
avskaffande, men det kom
ett inte oväntat stöd från många av dem
som ansåg sprittilldelningen vara för
ringa för deras konsumtionsbehov. Det
kom också stöd från det håll där man
inte vill underkasta sig det s. k. förmynderskap
i fråga om utminuteringen
och utskänkningen som de olika restriktionerna
medfört.

Utan att göra någon anmärkning på
den utredning, som företagits i ärendet
och som tagit många år i anspråk, an -

såg man nog på många håll i landet,
att denna fråga var avgjord redan i det
första utredningsskedet. Mångenstädes
i den offentliga debatten tog man det
då för självklart, att nu skulle motboken
och därmed hela restriktionssystemet
snarast komma att avskaffas.
Antimotbokspsykosen har gripit omkring
sig inom alla samhällslager. Nu
anser man tiden vara inne för ett nytt
system för såväl försäljningen av spritdrycker
som för den nykterhetsvårdande
verksamheten. Jag vill inte göra
något bedömande av och ännu mindre
öva någon kritik mot nykterhetskommitténs
utredningsmaterial, men jag
vill dock hänvisa till den kritik som
framförts av kontrollstyrelsen, en kritik
som enligt mitt förmenande icke
har blivit sakligt motbevisad.

Vad man i dag inte har någon vetskap
om är väl i alla fall hur svenska
folkets majoritet tänker och känner i
denna fråga. Den överväldigande delen
motboksinnehavare har varit lojal mot
systemet och utan någon högljudd klagan
funnit sig i sprittilldelningen och
har inte heller känt sig nämnvärt besvärad
av den s. k. spritbyråkratiens
förmynderskap. Ingen vet väl med säkerhet
vad majoriteten av landets kvinnor
tänker om den lagstiftning som nu
föreslås. Skulle jag våga mig på en
gissning tror jag att det åtminstone
bland kvinnorna finns en majoritet
som är emot det föreliggande förslaget.

Den stora delen av Sveriges kvinnor
hör inte till alkoholförbrukarna och
antalet missbrukare är bland dem dess
bättre mycket ringa i jämförelse med
detta antal bland männen. Men i de
hem, där mannen är missbrukare av
spritdrycker, är det i första hand hustrun
och i andra hand barnen som får
bära följderna av familjefaderns spritmissbruk.
Om vi kunde se in i dessa
hem i detta nu kunde vi lätt förstå, att
kvinnorna har starka skäl att se annorlunda
än männen på alkoholfrågan.

Det hade enligt mitt förmenande fun -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

nits goda skäl för att, innan ett avgörande
träffas, frågan om restriktioner
eller ej hade gått ut till en rådgivande
folkomröstning. Jag vet inte vilken
fråga som är mera lämpad för eu sådan
rådgivande omröstning. Här gäller det
folkets levnadsvanor, frågan är icke av
partipolitisk karaktär och spritens
skadeverkningar för individ och samhälle
är också kända för alla ansvarsmedvetna
medborgare. Den enda gång
som folkomröstning hittills anordnats
i vårt land gällde det alkoholfrågan:
Förbud eller icke förbud? Jag tror det
skulle ha varit möjligt att få en så klar
propositionsordning, att folkets röst
kunnat bli vägledande för statsmakternas
beslut. Jag kan inte heller godta det
anförda skälet att kvinnornas röster
skulle särskiljas och väga lättare än
männens röster.

Jag har redan antytt det stora intresse
som Sveriges kvinnor bör ha i
denna fråga. Men, invänder man, en
anordning med en rådgivande folkomröstning
skulle dra allt för långt ut på
tiden, nu är det nödvändigt att man
får ett snabbt avgörande. Jag frågar då:
Vad är det som har gjort att det nu
på en gång har blivit en så oerhörd
brådska? Sällan har väl en utredning
dragit så långt ut på tiden som denna.
Dessutom behöver man ju härvidlag
en ganska lång tidsfrist för uppbyggande
av de nykterhetsvårdande anordningarna,
åtgärder som varit påkallade
vilket system man än valt för utminutcring
och utskänkning. Kanske det är
så att man finner brådskan påkallad
med hänsyn till den långa utredningstiden,
men i så fall finner jag att en
sådan motivering emot ett uppskov med
ordnandet av folkomröstning är rätt
svagt grundad.

Eftersom man nu skall söka sig fram
till så gott som helt fria spritinköp
med därav följande stegrad spritförbrukning,
måste ju den nykterhetsvårdande
verksamheten läggas om, man
måste söka nya vägar. Att spritförbruk -

ningen skulle komma att stegras genom
att restriktionerna slopas erkännes från
alla håll. Skillnaden i uppfattning gäller
närmast den tidrymd under vilken
denna förbrukningsstegring skulle pågå.

1 såväl propositionen som i utskottsutlåtandet
förmenar man att denna stegring
av spritförbrukningen skulle bli
av kort varaktighet, exempelvis något
år, och därefter skulle det komma en
nedgång i spritförbrukningen, då nya
utgångspunkter kunde skapas för en
aktiv nykterhetsvård.

Vilka skäl har man för denna uppfattning?
Är det inte så, att spritförbrukningens
vanebildande karaktär mera
talar för att förbrukningsstegringen
kan bli långvarig, ja kanske bestående?
Att ett förbättrat nykterhetstillstånd så
småningom skall framkomma efter en
period av stegrad alkoholförbrukning
och med fortsatt rätt till obegränsade
spritinköp i fortsättningen har jag svårt
att tro. Det strider mot alla hittills vunna
erfarenheter på området. Erfarenheterna
från tiden före Brattsystemets införande
talar enligt mitt förmenande
ett helt annat språk.

På extremt nykterhetshåll förmenar
man, att om motboken avskaffas skall
det bli bättre fart inom den svenska
nykterhetsrörelsen, man får ett mål att
arbeta för. Kanske man bör ställa frågan,
vilka medel inom nykterhetsrörelsen
som skall komma till användning
för uppnående av det målet, en effektivisering
av arbetet och en ökad medlemsanslutning.
Numera kan man väl
knappast tro på att agitationen för ett
totalförbud ånyo skall kunna få luft
under vingarna. Den frågan kommer
väl knappast mera upp till allvarlig debatt.

Jag frågar mig huruvida motboken
och resriktionssystemet har ett sådant
skuldkonto som man på vissa håll vill
göra gällande. Visst är det sant att det
har förekommit motboksöverlåtelser,
men man har i skildringarna av vad
som sker på detta område säkert gjort

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

sig skyldig till väsentliga överdrifter.
Detta bevisas bl. a. av den sammanlagda
spritkvantitet som varje år lämnas
outtagen. Det stora flertalet motboksinnehavare
har icke lämnat bort sina
motböcker till motbokslösa eller till
spritmissbrukare med motbok.

Den motbokslösa ungdomens spritbruk
eller spritmissbruk kan också ha
andra orsaker än blott motboksöverlåtelser.
Det finns tillgång till både smuggelsprit
och hembränd sprit, och det
finns även berusningsmedel av annat
slag. Efter motbokens slopande blir det
ingen större effekt med avstängning av
underårig ungdom eller av spritmissbrukare,
eftersom någon kontroll på
medborgarnas spritinköp icke skall äga
rum. Den som här vill stå de avstängda
spritköparna till handa behöver inte
avstå någon spritkvantitet som han behöver
för egen förbrukning. Man kan
då tyvärr räkna med att många personer
icke har större ansvarskänsla än
att de går sådana avstängda personer
till handa med spritinköp. Jag vet mycket
väl att detta måste betecknas som
lagbrott och kan beivras, men vem skall
utöva kontrollen när det inte finns någon
anmälare? Försäljningsbolaget saknar
ju material för en kontroll av spritinköpen.
Ansvaret skall ju hädanefter
utkrävas av kunden och inte av försäljaren.
Jag är emellertid rädd för att
många av dessa kunder har en klent utvecklad
ansvarskänsla.

Särskilt betänkligt finner jag det vara
att man slopar registerföringen, ja slopar
t. o. m. spärrlistorna, som skulle
uppta förteckning på de personer som
skulle vara avstängda från spritinköp.
Härigenom blir det omöjligt för det
nykterhetsvårdande organet att ingripa
förrän det föreligger en direkt anmälan
från polisen eller en anmälan
direkt till nykterhetsnämnden. Men alla
vet ju att det får gå ganska långt innan
en alkoholmissbrukare anmäls av hustru
eller någon annan anhörig.

Att nykterhetsnämndens ledamöter,

medhjälpare och tjänstemän med någon
större effekt skall kunna uppträda som
spritspioner tror jag inte på. Med ett
aktuellt register skulle man, även om
motboken avskaffades, från det nykterhetsvårdande
organet inskrida mot
överdrivet höga spritinköp.

Att motivera registrets och spärrlistornas
slopande med kostnadsskäl kan
jag omöjligen acceptera. Staten får in
så betydande inkomster av spritförbrukningen,
och staten har också så
betydande olägenheter och utgifter för
detta bruks verkningar, att det inte
kan vara rimligt att se denna fråga ur
kostnadssynpunkt. Personaluppsättningen
finns ju också till förfogande, en
ordinarie tjänstemannastab, som staten
väl ändå på ett humant sätt måste sörja
för.

När man ger motbokssystemet skulden
för det minskade intresset för nykterhetsarbetet
verkar detta minst sagt
långsökt. Man gör jämförelser mellan
förr och nu, men man glömmer bort att
ta med i bilden den stora organisationsflora
som nu finns och som konkurrerar
med nykterhetsorganisationerna
om medlemmarnas intresse. Förr var
nykterhetsföreningarna, åtminstone inom
arbetarvärlden och ute på landsbygden,
ganska ensamma om arbetet
för folkbildning, och medlemmarnas behov
av nöjen och förströelse tillgodosågs
inom föreningarnas ram. Nu är
förhållandena helt annorlunda, och man
bedrar sig själv om man tror att den
gamla tiden någonsin kommer igen. I
varje fall är jag övertygad om att det
restriktionsfria systemet icke kommer
att öka aktiviteten inom nykterhetsrörelsen.
Skall en effektiviserad agitation
för folknykterhet ha framgång i
vårt land, måste vi, vare sig vi har det
ena eller det andra systemet, hädanefter
i hög grad räkna med hjälp från
andra folkliga organisationer, fackföreningar,
ungdomsklubbar, idrottsföreningar
och varför inte de politiska organisationerna.
Här har dessa organi -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nvkterhetspolitiken m. m.

sationer en betydande uppgift att fylla,
detta oavsett systemet för utminutering
och utskänkning. Det ser ibland ut som
om nykterhetsrörelsen efter förbudsomröstningen
hade förlorat sin fana och
förgäves sökte efter den rätta arbetsformen.
Kanske det är detta sökande,
herr talman, som förklarar villigheten
att nu pröva något nytt. Mig förefaller
det emellertid som om den medicin som
nu förordas liknar den, som icke ens
hjälper oss i dag men förvärrar läget
för framtiden.

Men, säger man, motbokens vanebildande
karaktär kommer man väl ändå
inte ifrån, och man måste väl också
medge att en vara som är ransonerad
alltid är begärlig. Yad har man för belägg
för att motboken har varit vanebildande?
Yet man i dag hurudant nykterhetstillståndet
skulle ha varit i vårt
land om vi haft fria spritinköp under
de senaste 10—15 åren? Vad jag vet är
att nykterhetstillståndet före Brattsystemets
genomförande var mycket sämre
än tillståndet är i dag. Man kan inte
göra jämförelser endast genom att hänvisa
till fylleristatistiken för förr och
nu. Om man vid den tidpunkt jag nyss
nämnde skulle ha tillämpat de nuvarande
stränga regler polisen följer då
det gäller berusade personers omhändertagande,
skulle arrestlokalerna på
den tiden inte ha räckt så synnerligen
långt.

Att en ransonerad vara är begärlig
beror inte endast på att den är ransonerad
utan även på att ransonerna varit
mindre än det föreliggande konsumtionsbehovet
och att vissa kategorier
av medborgare varit helt avstängda från
inköp. Men detta säger åtminstone mig
att en fri konsumtion skulle ha varit
betydligt högre än den ransonerade.
Det är väl också detta som är anledningen
till att man från så gott som
alla håll kallt räknar med en stegrad
alkoholförbrukning sedan ransoneringssystemet
slopats. Om jag bortser från
kristidens ransonering av olika varor
2 — Andra kammarens protokoll 195b. A

har ju försäljningen av tobaksvaror varit
fri. Men har vi inte här haft en förbrukningsstegring
under de senaste
åren, som är jämförelsevis långt större
än stegringen av alkoholförbrukningen?
Vid bedömandet av dessa frågor skall
man givetvis också ta hänsyn till både
befolkningsökningen och den höjda levnadsstandarden.

När man från nykterhetsorganisationernas
sida tidigare ivrat för motbokens
avskaffande har man i övrigt velat
ha kvar en hel del restriktioner och
t. o. m. framfört krav på skärpta sådana.
Inte heller nykterhetskommittén
ville på sin tid gå så långt i restriktionslöshet,
som det förslag gör som
nu föreligger på kammarens bord. Detta
vittnar om att, när ransoneringen och
motbokskontrollen släpps, spritrestriktionerna
i övrigt i många fall blir rätt
meningslösa och mera uttryck för en
god vilja än ett medel till ökad folknykterhet.
Har man sagt A kan man också
framdeles bli tvungen att säga B, och
det är detta som är kännetecknande,
herr talman, för den situationen vari
vi nu befinner oss. Värdet av utskänkningsrestriktioner
på restauranger
minskas ju högst väsentligt genom att
många gäster har möjligheter till och
heller inte drar sig för att på olagligt
sätt förtära medhavd sprit, varigenom
de sålunda kommer undan det högre
pris utskänkningen på restaurangen betingar.
Våra nöjestillställningar, som
huvudsakligen besöks av ungdom, kommer
säkerligen att få känning av de
obegränsade möjligheterna till spritinköp.
Jag minns mycket väl hur det var
i våra Folkets parker innan Brattsystemet
genomfördes. Jag var själv med i
en parkstyrelse, det var kanske mitt
första egentliga föreningsuppdrag, och
jag vet vilka svårigheter vi hade att
kämpa med i denna styrelse på den
tiden. Jag vill givetvis uttala min förhoppning
att folkupplysningen, föreningslivet
och den stegrade hyfsningen
skall ha medfört förbättringar i
r 2?.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ungdomens uppförande, så att vi inte
skall komma tillbaka till det gamla
förhållandet. Men det finns åtskilliga
tecken i tiden som tyder på att man
får vara aktsam i fråga om ungdomens
inriktning om vi inte skall få ett försämrat
tillstånd.

Efter den höjning av spritpriserna
som redan beslutats av riksdagen är det
ju inte meningen att ytterligare prisökningar
skall företas. Antag emellertid,
herr talman, att utvecklingen ur
nykterhetssynpunkt blir ogynnsammare
än man räknat med. Vad har man då
för andra medel att ta till än kraftiga
prishöjningar? Då är det nog slut med
enigheten inom den stora grupp som
nu är samlad omkring förslagen om
spritrestriktionernas slopande. Kanske
man i en sådan situation måste gå till
prishöjningar, som är parlamentariskt
svårgenomförbara. Dessa prishöjningar
på spritdrycker drabbar ju inte bara
missbrukarna utan också de stora medborgargrupper,
vars spritvanor samhället
inte har någon olägenhet av. En
sådan åtgärd kan lätt för medborgarna
te sig som en både oberättigad och förhatlig
klasslag. För spritmissbrukarna
verkar prishöjningarna föga, eftersom
det, åtminstone enligt min erfarenhet,
är så att för deras vidkommande de
slantar, som går åt till sprit, ligger
överst i börsen och är mera lättillgängliga
än hustruns matpengar.

Vad jag har haft svårt att förstå är
det extrema nykterhetsfolkets inställning.
På detta håll har man tidigare
rest motstånd mot alla lättnader i vårt
restriktionssystem, medan man nu på
en gång tycks vara färdig att helt kasta
restriktionerna över bord. Jag är den
förste som erkänner, att det finns restriktionsföreskrifter
vars nykterhetspolitiska
värde man kan tvista om och
utan olägenhet kunnat utrensa tidigare.
En undersökning om dessa restriktioners
avskaffande skulle ha varit
av värde och hade bort försökas innan

man var färdig att ta detta djärva steg,
som jag betecknar som ett steg ut i det
ovissa. Ingen är väl så förälskad i motbokssystemet
att han inte skulle kunna
reflektera på att byta ut detta system
mot något annat och ur nykterhetsvårdande
synpunkter effektivare. Men
man har inte funnit något sådant system.
Undan för undan har man allteftersom
utredningarna framskridit
gjort sig av med den ena restriktionen
efter den andra, till dess att man i dag
står där med tomma händer bortsett
ifrån de föreslagna nykterhetsvårdande
åtgärderna som skulle behövts vilket
system man än har.

Kanske kan det betecknas som feghet
eller sådan försiktighet, som följer
med åren, när jag förklarar, att jag
icke vill medverka till det steg ut i det
ovissa, som riksdagen nu — det vet
jag —• kommer att taga. Hur man vill
beteckna en sådan försiktighet bryr jag
mig dock föga om. Ingen skall bli uppriktigt
gladare än jag, om det visar sig
att mina farhågor varit överdrivna eller
ännu hellre helt oberättigade.

Men, säger man, vi kan väl inte vara
det enda land i världen, som har spritrestriktioner.
Tänk på alla turister
som kommer till vårt land och som dels
är förbittrade och dels gör sig löjliga
över vårt system, framför allt det på
restaurangerna. Ett sådant skäl anser
jag vara mycket svagt, ännu svagare
än det att vi med hänsyn till utlandet
skulle införa högertrafik. Jag tror att
vi skall se efter vad vårt eget folk mår
bäst utav utan att snegla på utlandet,
vars levnadsvanor i åtskilligt är olika
mot hos oss.

Vad som nu föreslås till förstärkning
av nykterhetsnämnderna, bidrag till
nykterlietsorganisationerna och utbyggnad
av alkoholistvården, har jag givetvis
inget att principiellt invända mot.
Dessa åtgärder borde ha tillkommit för
länge sedan, framför allt åtgärderna till
effektivisering av nykterhetsnämnderna

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

och utbyggnad av alkoholistvården. Enligt
mitt förmenande är emellertid de
föreslagna åtgärderna otillräckliga i
förhållande till det behov som uppkommer.
Tyvärr räcker icke heller den
föreslagna övergångstiden till för att
åtgärderna skall hinna göras effektiva
innan restriktionerna slopas. Inte minst
är detta fallet med alkoholistsjukhuset
och övriga erforderliga anstalter för
alkoholskadade. Här blir det en uppgift
även för landstingen, att vid centrallasaretten
inrätta avdelningar för
alkoholistvård, kanske gemensamma
med de avdelningar för psykiatri som
ingår i de planer man redan godkänt
i de flesta landstingen. Vare sig alkoholismen
är förorsakad av snedvridna
levnadsvanor eller i viss utsträckning
är medicinskt betingad är alla dessa,
som kan betecknas som alkoholister,
sjuka människor, som måste omhändertas
för vård, främst sjukhusvård. Även
forskningen på detta område bör av
samhället få all tänkbar uppmuntran.

Jag har icke heller något att erinra
mot anslaget för nykterhetspropaganda.
Jag tror emellertid att man icke skall
vänta sig några mera revolutionerande
resultat därav, ty resultat på detta område
låter inte kommendera sig fram
med en storartad propaganda. Här har
vi ju också erfarenheter att jämföra med
från propagandan för bättre trafikkultur,
som i städerna sattes i gång
för en tid sedan och som inte gav särskilt
lysande resultat. I vissa städer var
resultatet så nedslående, att man rent
av trodde att propagandan fått motsatt
verkan. Här måste nog mera bli fråga
om ett arbete på längre sikt, som får
understöd från alla de organisationer
och enskilda, som har ett levande intresse
för en förbättrad folknykterhet,
oavsett systemet för utminutering och
utskänkning.

Jag har nu, liksom tidigare i den
väckta motionen, gett uttryck för mina
farhågor rörande de nykterhetspolitis -

ka verkningarna av det system, som i
propositionen och utskottsbetänkandet
har valts för spritförsäljningen. Jag betraktar
vad som där föreslagits som
riskfyllda steg ut i det ovissa. Enligt
min mening borde denna fråga i sin
helhet bli föremål för en ny utredning,
där man utginge från det värdefullaste
i nuvarande spritrestriktioner och sökte
genom åtgärder på längre sikt minska
alkoholförbrukningen. Effektivisering
av alkoholistvården och nykterhetsvården
skulle i större omfattning än som
nu föreslås ingå som ett led i dessa
nykterhetspolitiska strävanden. Principerna
i det förslag, som genom utredningen
kunde framkomma, borde
underställas folket genom en rådgivande
omröstning.

Jag är medveten om att jag här i
riksdagen har få anhängare. Jag har
dock förhållandevis flera ute i landet,
inte minst bland kvinnorna. Mitt ställningstagande
bygger på övertygelsen
om att det är min plikt att hävda min
uppfattning.

Med dessa mina utgångspunkter kommer
jag, sedan avslagsyrkandet fallit,
att rösta för de förslag som jag finner
i den uppkomna situationen ha verkligt
nykterhetsvärde utan att i onödan
irritera. Restriktioner utan nykterhetsfrämjande
effekt är jag ingen anhängare
av. Detta gör, herr talman, att jag i
fråga om bestämmelserna om utskänkningstiden
kommer att rösta för tolvslaget
i stället för den i propositionen
föreslagna tidpunkten. Jag kommer
vidare i fråga om bestämmelserna för
övergångstiden att följa förslaget i utskottets
utlåtande. Reservationen som
här föreligger skulle jag vilja beteckna
som både oklar och orimlig.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka avslag såväl på Kungl.
Maj:ts proposition som på utskottets
förslag i den förevarande punkten och
hemställa om bifall till reservation nr
1 av herr Nils Elowsson.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterlietspolitiken in. m.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s), herr Larsson i
Julita (s), herr Hxggblorn (h), herr
Pettersson i Norregård (bf), herr Jansson
i Benestad (bf), herr Johansson i
Kalmar (s), herr Karlsson i Olofström
(s), herr Nilsson i Landskrona (s), herr
Bergström (s), herr Landgren (s) och
herr Rubbestad (bf).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag förstår till fullo
den oro som behärskar herr Fast. Han
bör kunna inregistrera det erkännandet
med så mycket större glädje som
jag inte tror att han ett ögonblick misstänker
mig för att tillhöra de extrema
i detta avseende.

Det är bara ett enda fel på herr
Fasts hela uppläggning av problemet:
den kommer för sent, så sent att hans
förslag till lösning över huvud taget
icke är en linje man kan räkna med.

Vid den stora revisionen 1937 av
rusdryckslagstiftningen gick man på
många håll i diskussionen fram efter
i det närmaste de linjer som herr Fast
här har utvecklat. Hade dessa synpunkter
vunnit beaktande den gången
eller hade inte systemets anhängare
varit så säkra i sitt ställningstagande,
så hade kanske läget i dag varit annorlunda.
De medgivanden man då ansåg
sig kunna göra åt den andra ståndpunkten
var bara några småsmulor utan
betydelse, medgivanden som för övrigt
gällde bestämmelser som till stor del
trots riksdagens klart uttalade mening
över huvud taget aldrig tillämpats.

Hurudan är nu situationen, om vi ser
den kallt och lugnt? Sedan flera år
tillbaka saknar det nuvarande restriktionssystemet
med den individuella
kontrollen och med ransoneringen det
underlag av förtroende hos den överväldigande
delen av vårt folk som skulle
vara nödvändigt för att upprätthålla
systemet. Utan ett sådant underlag
måste en lagstiftning, som så djupt in -

griper i enskilda människors levnadsförhållanden
som en rusdryckslagstiftning
alltid gör, så småningom falla
sönder.

Det är rätt konstigt att man bland
dem som har verkligt inflytande inom
systembolagen har så svårt att förstå
både lagstiftarens och allmänhetens
synpunkter på problemet. Jag skall bara
erinra om en liten episod.

Under de sista fem, sex åren av de
åtta år som nykterhetskommittén satt,
utkom knappast ett nummer av systembolagets
med statsmedel bekostade tidskrift,
i vilket man inte gjorde allt som
stod i ens förmåga att övertyga folk
om att kommittén var samhällsförstöraren
nummer 1. Det var folk som över
huvud taget inte förstod den här saken.
Det är orimligt, att de som till varje
pris ansåg sig vara de enda experterna,
utgick från sådana synpunkter. Nu kan
det ju inte bli fråga om att man genom
att räcka varandra handen skulle kunna
skapa ett underlag av verklig betydelse.
Jag erkänner oförbehållsamt,
att nykterhetskommittén var nästan
lika lösmynt som särskilda utskottet
har varit, där man således drivit förhandlingarna
offentligt, men bortsett
från detta inträffade det gång på gång,
att när nykterhetskommittén gått in på
ett eller annat delproblem och började
diskutera detta och uttalade sina uppfattningar,
löstes samma problem snabbt
i praktiken liksom av sig självt. Det
måste förhålla sig på det sättet, att
man inte velat eller inte orkat förstå
vart det burit hän i fråga om såväl lagstiftarnas
som allmänhetens uppfattning
om dessa ting. Sanningen är faktiskt
att den stora, övervägande delen
av de skötsamma motboksägarna inte
längre reagerar mot alla överträdelser
av gällande lag, överlåtelser m. m., såsom
skulle ha varit naturligt. Detta
måste ju bottna i något, herr Fast. Jag
tror, att det bottnar däri, att man anser
sig orättfärdigt behandlad och att man

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

anser åtgärder som vidtagits vara av
den karaktären att de saknar vad man
skulle kunna kalla förbindelse med det
allmänna rättsmedvetandet. Det är inte
något tvivel underkastat, att det under
årens lopp har utvecklat sig en byråkrati,
som inte haft någon förståelse
för att den stora delen av dem som
köper sprit dock är skötsamma människor.
Vi anser oss kunna konstatera,
att 90 procent av motboksägarna är
skötsamma, om man nu inte har den
åsikten att en fylleriförseelse är bevis
på misskötsamhet —• det kan ju många
gånger bero på ren olycka, det är herr
Fast och jag överens om. Om man utgår
från att dessa 90 procent är skötsamma
människor, och det gör Kungl. Maj:t,
det gör nykterhetskommittén och det
gör särskilda utskottet, skulle det ju
ha en oerhörd betydelse, om bland
dessa motboksägare kunde skapas den
reaktion mot lagöverträdelser, som är
erforderlig för att upprätthålla en sådan
lagstiftning som den gällande. Det finns
inte möjligheter till detta nu.

Jag skall, herr talman, inte tala om
vad som gällde före 1937, då vi ju vet,
hur man gjorde skillnad efter klassgränser.
Då förhöll det sig ju på så
sätt, att arbetaren fick två liter, han
må ha varit aldrig så skötsam, men
den i ekonomiskt avseende bättre ställde
fick fyra liter, även om han inte
var skötsam. Jag erinrar mig från den
tiden en liten händelse som, ursäkta
mig, herr talman, inträffade i den ena
kammarens presidiekollegium. Jag skall
inte nämna några namn, men det var
en medlem av detta kollegium som en
dag kom till mig och talade om, att
han inte hade behov av att varje månad
ta ut fyra liter, som man fick på
den tiden. Han hade i stället tagit ut
ett mindre kvantum. Herr Fast minns
ju, vilket uppseende det väckte när
systembolagen meddelade sina kunder,
att när de tydligen inte hade användning
för de fyra litrarna nedsattes ran -

sonen till tre och till två liter, osv.
Detta förfarande upphörde ju lyckligtvis
så småningom. Denne medlem av
talmanspresidiet hade emellertid erhållit
ett meddelande från sitt systembolag,
att han på grund av dessa berörda
förhållanden inte längre fick
en tilldelning av fyra liter utan endast
två. Medge, herr Fast, att det var omdömeslösheten
i sitt flor. Om jag till
herr Fast viskade namnet på den person
det här var fråga om, skulle han
utan tvivel ställa sig på samma linje
som jag.

Man kan säga att detta tillhör en förgången
tid, men jag skall också ta ett
exempel från senare tid, efter 1937,
då vi ju genomförde den sista stora reformen
i detta avseende.

1937 års riksdag beslöt på förslag av
bevillningsutskottet, som då hade hela
denna fråga om hand, att åldersgränsen
skulle sättas vid 21 år. Denna kammare
fattade sitt beslut med mycket stor majoritet,
men, herr talman, det blev 25
år i den praktiska tillämpningen! Det
fanns nämligen en bestämmelse i lagen
som gav bolagen rätt att avgöra
till vem de skulle sälja. Enligt vad som
upplystes i särskilda utskottet tillämpades
detta till 1947, då det i ett konfidentiellt
cirkulär meddelades, att tilldelningen
till människor i åldern 21—•
25 år skulle vara noll liter i månaden
för ungkarlar och möjligen någon liten
tilldelning till de gifta. Det var efter
det att riksdagen klart och bestämt hade
uttalat sin vilja och efter det man
borde ha förstått att det rörde sig på
denna front!

Om dessa anordningar, som inte
överensstämde med riksdagens mening,
hade avvecklats när lagen trädde i kraft
den 1 oktober 1938, tror jag, herr talman,
att spriten i dag inte skulle vara
det centrala problem för mängder av
våra ungdomar som den allt fortfarande
är. Jag vill påpeka för herr Fast att
man i stället har drivit dessa ungdo -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

mar till att på olagliga vägar skaffa
sig den sprit de behöver och att hela
problemet därför har vuxit ut till någonting
annat än det skulle vara.

Jag tillhör inte dem som anser denna
reform vara så brådskande att man
därför, såsom vissa reservanter vill,
skall klara av saken redan om en månad.
Jag skulle gärna lyssna till herr
Fasts meningar, men vad skulle vi
åstadkomma om vi avsloge hela förslaget
och begärde en ny utredning i det
syfte som herr Fast har anlört?

Den nu gällande lagstiftningens fader
sade en gång när den infördes, att
det var fråga om 10 procent lag och 90
procent tillämpning. Skall vi nu skärpa
denna lagstiftning? Av vad herr Fast
framhöll fick jag det intrycket, att han
i vissa avseenden var beredd att släppa
efter men att han i andra avseenden,
när det gällde att främja folknvkterheten,
ville ha en skärpt lagstiftning.
Risken är bara, herr talman, att
vi kanske så småningom kommer dithän,
att det är 1 procent lag och 99
procent tillämpning.

Jag är övertygad om att vårt folk icke
är sämre än att det skall kunna lära sig
handla under ansvar och att man, såsom
departementschefen uttalar i proposition
nr 151, skall kunna få bort det
onormala intresse som uppstått omkring
spriten.

Nu säger herr Fast att det var sämre
före Bratt, och det vet både herr Fast
och jag, som levde även på den tiden.
Men betyder inte det som har skett under
tiden någonting, detta att det har
framträtt företeelser på vilka detta system
inte har något som helst inflytande?
Betyder inte folkets lyftning någonting?
Betyder inte fackföreningsrörelsen,
som åstadkommit att superiet
på arbetsplatserna praktiskt taget har
försvunnit, någonting? Jag tror att dessa
ting har betytt väsentligt mer än
restriktionerna, den individuella kontrollen
och ransoneringen. Jag tror att
den väg som vi måste vandra i stort

sett är den som Kungl. Maj:ts förslag
utvisar.

Vid olika tillfällen brukar man tala
om att vi är ett högtstående folk, att
vi är ett kulturfolk, men det tycks inte
gälla vårt förhållande till spriten. Vi
är utan tvivel, om man skall tro vad
som sägs, det sämsta folket i världen i
förhållandet till spriten. Det finns nämligen
många andra länder som har vidtagit
åtgärder på rusdryckslagstiftningens
område, men de har aldrig ett ögonblick
funderat på att införa vårt system,
utan de har slagit ifrån sig med
båda händerna. Jag delar inte denna
pessimism. Jag tror att det är möjligt
att väcka upp vårt folk och få det att
förstå vad det här gäller. Men jag tror
inte alt man kan göra det med bibehållande
av det nuvarande systemet.

Det är inte min mening, herr talman,
att gå in på de olika punkterna i utskottets
alla åtta förslag. Det skulle
föra för långt, och jag anser det nödvändigt,
om vi över huvud taget skall
komma till ett resultat, att vi söker
koncentrera oss en smula litet till mans.
Jag förutsätter att ledamöterna har följt
detta ärende med stort intresse eller,
om de inte har haft möjlighet till det,
åtminstone tagit del av den sammanfattning
i utskottsförslaget, som ju ger
en relativt god bild av de olika spörsmål
som här skall avgöras.

Den nya rusdrycksförordning, som
innefattas i propositionen nr 151, kompletteras
ju med de sju övriga propositionerna,
alla innehållande positiva
åtgärder: utbyggd nykterhetsvård, upplysningsverksamhet,
förbättrad undervisnings-
och forskningsverksamhet, fritidsverksamhet
m. m., som jag tror är
åtgärder med mycket stor betydelse i
uppfostringssyfte. Om alla de goda krafter
som finns i samhället — och här
bör man väl också kunna räkna med
de 90 procenten skötsamma motboksägare
— förena sig, så synes det mig
som om vi med relativt god tillförsikt

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

kan motse den framtida nykterhetspolitiken.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
säga ett par ord om en enda av reservationerna.
Jag hoppas att jag slipper
återkomma i den fortsatta diskussionen,
när jag har lagt fram mina synpunkter
så pass utförligt som jag gjort. Bakom
denna reservation står tio ledamöter.
.Tåg förråder ingen hemlighet om jag
säger, att dessa företräda många olika
meningar, som på intet sätt kan förenas
när det gäller huvudspörsmålet, den individuella
kontrollen och ransoneringen.
Det är alla dessa, som, höll jag på
att säga, egentligen är på herr Fasts linje
och startade med den som utgångspunkt,
men det är också alla de tveksamma
och alla de som ivra för att vi
så fort som möjligt, helst i morgon dag,
får lagfäst avskaffandet av motboken.

När herr Onsjö i nykterhetskommittén
lade fram sin linje i detta avseende förstod
jag honom, men jag förstår inte
hans ställningstagande i dag. Den ursprungliga
Onsjölinjen betydde, att vi
ett par år, medan organisationen är
kvar, skulle prova oss fram, och detta
skulle ge helägg för om det steg vi skulle
ta vore riktigt eller inte. Den förutsatte
således att par års uppskov — jag
räknar till 1957 — med ikraftträdandet
av den slutliga lagstiftningen. Detta hade
varit en rimlig ståndpunkt för den som
hyste oro. Jag har således ingenting att
invända mot den linjen. Men jag tycker
att om man har den uppfattningen, borde
man inte tveka att säga: Vi väntar
två år och provar. Vi behåller organisationen
så att vi, som är tveksamma och
oroliga för vad som skall inträffa, har
möjlighet att backa, därest detta skulle
vara erforderligt. Det gör man inte nu.
Man godtar en övergångsform, som för
de skötsamma genomför friheten den
1 juli i år. Sedan skall man ha en ny
övergång när ungdomen, kvinnorna och
de misskötsamma kommer in under
systemet den 1 oktober 1955. Jag måste
säga, att om det är någonting i hela den -

na reform som jag är en smula ängslig
för, så är det just den linjen, när det
har blivit ådagalagt vad den innebär.
Jag har varit med om att undersöka
den. Jag böjde mig för undersökningsresultatet
— det lär man sig ju så småningom
i detta hus — men det finns
tydligen folk som aldrig lär sig den
saken.

Dessutom spelar skattelagstiftningen
en viss roll i detta sammanhang. Då
man skall släppa loss utminuteringen
för de skötsamma men inte slopa utskänkningsrestriktionerna,
kommer utskänkningsskatten
att få stor betydelse.
Det har bebådats att vi till nästa års
riksdag skall få ett förslag om utskänkningsskattens
anordnande i framtiden,
och det synes mig som om klokheten
bjuder att man avvaktar den dagen. Jag
vill således, herr talman, avråda kammarens
ledamöter från att biträda denna
reservation.

Jag har, herr talman, i det särskilda
utskottet strävat efter att få fram ett förslag
som inte genomförs i riksdagens
kamrar bara med en knapp majoritet
utan bakom sig kan få en så stark riksdagsmajoritet,
att vi har en garanti för
att den nya politiken, då den förs ut
i livet, blir så hållbar att vi inte skall
behöva ta upp nya strider i detta ämne
under de närmaste åren.

Den linjen har krävt eftergifter. Jag
har liksom de flesta av utskottets ledamöter
varit av den uppfattningen, att
man måste bringa det offret. Om man
kunde göra det över hela fältet, är jag
övertygad om att det bakom särskilda
utskottets förslag skall ställa sig en majoritet
som utgör en garanti för att den
nya lagstiftningen blir livsduglig.

I förhoppning om att dessa synpunkter
skall komma att prägla kammarens
beslut ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets här föreliggande förslag
i de olika punkterna.

I detta anförande instämde herr Hagberg
i Malmö (h) och herr Lindström
(s).

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.
Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Min vän Adolv Olsson
liar inför kammaren framträtt med litet
större trosvisshet än han själv känner.
■lag undrar om han inte tillhör dem
som hyser något av oro i alla fall.

Jag hinner inte bemöta den karikatyr
av det nuvarande systemet som han
drog upp, men jag vill framhålla en
sak. Herr Olsson talar om att arbetarna
var ställda åt sidan och inte hade mer
än två liter i månaden. Det där känner
nog inte de igen som erinrar sig
det verkliga förhållandet. Däremot skall
jag ge honom rätt i vad han sade i
fråga om ungdomen.

Men, herr Olsson, hur blir det om
man skall vandra prisökningens väg,
som vi redan har slagit in på? Innebär
inte det den allra grövsta diskriminering
av människor med små inkomster,
folkpensionärer och andra? De stora
inkomsttagarna kan ju vara större
spritmissbrukare än de små inkomsttagarna,
det kommer vi inte förbi. En
sådan karikering är alltså onödig.

Jag har aldrig varit anhängare av en
rad av de kineserirestriktioner som
funnits, men jag har fäst uppmärksamheten
på att de som hållit hårdast på
dessa restriktioner är det extrema nykterhetsfolket,
som i dag vill kasta allt
över bord. Jag har inte möjlighet att
begripa den saken.

Herr Adolv Olsson sade att mitt förslag
kommer för sent, men det borde
ju ha kunnat undersökas under de sju
—åtta år som kommittén arbetat. Har
man denna bestämda tro på att en stor
majoritet ute bland folket står bakom
ens förslag, hade det väl ändå varit
klokt med hänsyn till tillämpningen att
få svart på vitt på detta genom en vägledande
folkomröstning. För mig är
majoriteten här i kammaren och i
första kammaren av mindre betydelse
än att man vet vad majoriteten ute
bland folket tänker och känner.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hoppas att det inte
råder något missförstånd mellan herr
Fast och mig om det jag sade angående
tilldelningen efter klassgränser. Jag var
mycket angelägen om att stryka under
att detta gällde förhållandena före 1937.
Jag är lika medveten som herr Fast om
att detta inte gäller i dag.

Med anledning av talet om folkomröstning
vill jag framhålla att det är
ganska konstigt, att när vi behandlade
motioner om folkomröstning, så fanns
det över huvud taget inte en röst i hela
riksdagen för folkomröstning i denna
fråga. Jag menar att även nu kommer
man för sent i det här sammanhanget.

Sedan vill jag säga till herr Fast: Vi
skall inte glömma bort vad som är ett
faktum, nämligen att detta system hade
aldrig funnits i våld land, därest inte
förbudsskräcken under tioårsperioden
från 1909 till 1919 hade existerat.

Fröken ÖBERG (s):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogat en blank reservation för
att få tillfälle att inför kammaren deklarera
vad jag redan framfört i utskottet,
dock utan att få någon anslutning,
nämligen att jag inte kunnat frånträda
den uppfattning jag hade redan i 1944
års nykterhetskommitté, där jag hävdade,
att vi inte borde återinföra starkölet.

Jag tror inte att svenska folket vare
sig är i behov av eller i större utsträckning
önskar återinförande av denna
dryck. Jag kan heller inte dela den
uppfattning, som företrädare för starkölets
införande ger till känna, då de
menar att en sådan ordning skulle
medföra den ändringen i vårt folks
spritvanor, att man skulle gå över från
starkare till svagare alkoholdrycker.
Jag tror tvärtom att det kommer att bli
så, att man kommer att dricka både
starksprit och starköl, och vad det
kommer att innebära för den enskilde

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

individen både ekonomiskt och i andra
avseenden behöver jag väl inte närmare
gå in på.

Utskottet har också så till vida försämrat
Kungl. Maj :ts förslag som det
föreslår, att servering skall ske redan
från klockan 12 och att man skall ha
rätt att servera starköl på vissa spritrestauranger.
Beträffande vinrestauranger
säger man visserligen i utlåtandet,
att sådana restauranger skall få
rättighet att servera starköl först efter
noggrann prövning, men är det någon
som tror, att man kan upprätthålla den
bestämmelsen i det långa loppet? Jag
tror att det i verkligheten blir så, att
den ena vinrestaurangen efter den
andra kommer att bli berättigad att servera
starköl, och sedan kommer säkerligen
ölkaféerna att fråga sig varför
inte även de kan få samma rätt. Det
finns redan motioner här i kammaren
med yrkande härom. Sedan är vi efter
en tids debatt framme vid att även ölkaféerna
skall få rätt att servera starköl.
Då står vi återigen inför det ölsylteelände,
som jag föreställer mig att
åtminstone de äldre av denna kammares
ledamöter väl minns. Det är en
situation som man nog inte skulle vilja
ha tillbaka, och därför reagerar jag så
starkt mot återinförande av starkölet.

Att jag inte är ensam i min uppfattning
om detta framgår kanske bäst, om
jag får lov att citera vad Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund sade 1953,
då det på sitt landsmöte behandlade
kommittéförslaget i den här frågan. Det
heter: »Då man en gång lyckats utmönstra
starkölet, av vilket man tidigare
haft mycket dåliga erfarenheter i
vårt land, skulle det enligt landsmötets
mening vara en oklok politik att nu
åter införa det och därmed — även om
försäljningen tänkes bli kringgärdad
med särskilda försiktighetsmått — skapa
en grund för en alkoholvana av ny
typ. All erfarenhet talar för att starkölets
frisläppande icke kommer att
minska konsumtionen av alkoholstar -

kare drycker, utan att resultatet endast
blir, att den samlade konsumtionen och
missbruket av alkohol ökas.» Mötesuttalandet
slutar med att det på det bestämdaste
måste avstyrka förslaget om
upphävande av starkölförbudet.

Det är en uppfattning som jag helt
och fullt delar. Konsekvensen av detta
mitt ställningstagande skulle naturligtvis
vara att jag yrkade avslag på Kungl.
Maj:ts förslag i denna del. Att jag
emellertid inte kommer att göra det
beror på att jag har en mycket stark
känsla av att jag inte kommer att få
kammaren med på den linjen, och då
skulle det bara bli en gest, en demonstration.
Därför har jag begärt ordet
för att få till kammarens protokoll antecknat,
att jag för min del inte vill
vara med om att dela ansvaret för det
beslut, som jag tror att kammaren kommer
att fatta om några timmar och som
jag tycker är olyckligt, nämligen om
återinförande av denna alkoholdryck.

Sedan skulle jag med anledning av
herr Fasts resonemang vilja säga, att
jag förstår honom mycket väl då han
säger, att han är orolig för det vi nu
går att fatta beslut om, nämligen avskaffande
av motboken. Det tog mycket
lång tid för mig, innan jag kunde
övertygas om att vi inte borde behålla
motboken, och jag föreställer mig, att
även om herr Fast inte sade det direkt,
så menade han, att det var rätt underligt,
att kvinnorna i kommittén hade
anslutit sig till kravet på motbokens
borttagande. Min fasta tro på motboken
började vackla efter det resultatet
av nykterhetskommitténs undersökningar
förelåg och frågan grundligt behandlats
i kommittén. Det som kanske
allra mest bidrog till att jag gick med
på motbokens avskaffande var emellertid
den erfarenhet jag fått i egenskap
av nämndeman. Många olyckliga människor
måste dömas för brott, som de
begått under rusets inverkan, och det
visar sig då att de har lyckats skaffa
sprit trots att de inte har motbok. Jag

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tänkte mig att om man avskaffar motboken
skulle folk kanske känna ett
starkare ansvar för sina medbröder och
inte ge dem sprit; i varje fall skulle
man inte längre hjälpa det föraktliga
släktet langare och försäljare på spritens
svartabörsmarknad. Det vore bra
om man kunde minska deras inkomster.

Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat deklarera min ståndpunkt.
Jag skall inte ställa något yrkande eftersom
det inte tjänar någonting till.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det förslag till reformerad
nykterhetslagstiftning, som riksdagen
nu har att ta ställning till, har sannerligen
inte tillkommit i hastigt mod.
Det har föregåtts av en ovanligt grundlig
utredning, som omfattat en tid av
åtta år, och därefter varit föremål för
en mycket givande remissbehandling,
där många kritiska anmärkningar framställts.
Behandlingen i departementet
av detta väldiga material har visserligen
varit snabb, men alla som deltagit
i utskottsbehandlingen har säkert djupt
beundrat den reda och grundlighet, som
trots detta präglat framställningarna.
Inte minst värdefull tror jag utskottets
putsning av en hel del detaljer har
varit.

Alt resultatet ändå blivit sådant, att
det föranlett många kritiska anmärkningar
och givit upphov till många betänkligheter
av det slag som herr Fast
anförde, är dock inte överraskande.
Den nuvarande lagstiftningen, vars huvudpelare
är motboken och den individuella
kontrollen, har förvisso under de
fyra årtionden den existerat åstadkommit
genomgripande förbättringar i nykterhetstillståndet.
Jag tror att man kan
säga detsamma om motboken som man
en gång sade om en annan bok — Martin
Luthers lilla katekes — nämligen att
den är betydligt bättre än sitt rykte.

Den nedvärdering av restriktionssystemet
som nykterhetskommittén gjort
har mött berättigade gensagor i flera

remissinstanser och har inte heller godtagits
av departementschefen. Det är
därför inte underligt, att eu mycket
stor del av det svenska folket betraktar
den radikala omläggningen av lagstiftningen
på detta område som ett steg in
i det ovissa. Jag skall inte heller dölja,
att jag själv anfäktats av denna oro.
Det är nog säkrast att inte profetera
om huruvida den nykterhetslagstiftning,
som kommer att träda i kraft inom
femton månader, kommer att medföra
ett bättre resultat i strävandena efter
att övervinna alkoholens skadeverkningar
och åstadkomma en större folknykterhet.
Det motto, som kan ställas för
den nya lagstiftningen, frihet under ansvar,
borde emellertid för ett folk, som
berömmer sig av att stå på vår allmänna
bildnings- och kulturnivå, vara
en eldstod, som skulle kunna framkalla
en sobrare livsstil med mindre alkoholkonsumtion.

Många har under utskottsbehandlingen
av detta ärende frågat mig, varför
det var nödvändigt att så grundligt rasera
hela det nuvarande restriktionssystemet
och om det inte varit möjligt
att i stället under en längre övergångstid
pröva sig fram, till dess en rad positiva
åtgärder hunnit verka och man
vunnit ökad erfarenhet av den upprustning
på nykterhetsarbetets område,
som föreslås i skilda propositioner.
Svaret på dessa frågor är helt enkelt
detta: allt det som innefattas i den nya
given — förslagen till upprustning av
nykterhetsvården, framställningarna om
intensifierad upplysning och forskning,
stödet åt ungdomens fritidssysselsättning
och till idrotten — allt detta har
konstruerats och uppbyggts på den förutsättningen
att restriktionssystemet
skulle ersättas av en i princip fri utminutering
och utskänkning. För min personliga
del har det visserligen varit
svårt att acceptera dessa förutsättningar,
men efter en genomgång av den kungl.
propositionen i ämnet, som jag åtminstone
försökt göra så samvetsgrann som

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

möjligt har det stått klart, att vi endast
har två vägar att välja på. Den ena
vägen är att nu avslå dessa propositioner,
vilket herr Fast yrkar, och kasta
hela problemet in i en ny utredning;
den andra är att acceptera den nya given
och vara beredd att ta de konsekvenser
detta till äventyrs kan medföra.
Jag tror att erfarenheten av den
sista utredningen givit vid handen, att
man nu inte har rätt att kasta hela detta
problemkomplex in i en ny utredning.
Det höjdes varnande röster, när riksdagen
begärde den nu föreliggande utredningen,
och jag vågar säga att jag
är glad över att jag tillhörde dem som
röstade emot förslaget att en sådan utredning
skulle komma till stånd.

Jag erinrar mig särskilt att en aktad
ledamot av denna kammare, herr Lindqvist
i Halmstad, varnade för förslaget,
därför att under den tid, denna utredning
komme att ta, skulle alla partiella
reformer komma att ligga nere och vi
därigenom ställas inför mycket svåra
uppgifter när utredningens resultat förelåge.
Jag anser att det är skäl att erinra
om dessa farhågor. Om vi i dag på
nytt skulle sätta i gång en utredning
från början tror jag, att det skulle vara
att aktualisera hela alkoholdebatten på
ett sätt, som inte kan vara till gagn för
ett framgångsrikt arbete för alkoholkonsumtionens
undanträngande.

När jag sålunda anslutit mig till propositionernas
huvudlinje har det varit
därför att jag anser, att vi har att falla
tillbaka på en hel del mycket värdefulla
positiva åtgärder. Utan att vilja göra
gällande att det skall vara möjligt att
finansiera alla de åtgärder, som vi härvidlag
nu står inför, genom de besparingar
vi gör på restriktionssystemet,
anser jag, att det inte desto mindre kan
vara fullt i sin ordning att vi satsar de
pengar som här begärs för att åstadkomma
de stödåtgärder, som de olika
delpropositionerna föreslår. Jag tänker
då främst på att man skall söka rusta
upp nykterhetsvården, en upprustning

som även utan denna reform säkerligen
hade varit av behovet påkallad. Jag gör
det utan att därför vilja gå så långt i
fråga om stödet till kommunerna, som
framförts i vissa reservationer, nämligen
att bidragsprocenten till kommunerna
skall höjas till 80 procent i stället
för som i propositionen föreslagits
60. Jag tror att det bidragssystem som
här konstruerats är fullt tillfredsställande
för att kommunerna skall få både
intresse av och möjligheter till att företa
en grundlig upprustning på nykterhetsvårdens
område. Upplysning och
forskning i detta avseende är ju uppenbarligen
ett arbete på lång sikt.
Jag skall inte fördölja att jag som erfaren
skolman har mina tvivel om upplysningens
värde när det gäller att förmå
människor att avstå från att bruka
eller missbruka alkoholhaltiga drycker.
Jag tror nämligen att vi nödgas bekänna,
att mycket av denna upplysning tyvärr
i stor utsträckning faller bland
törnen och på hälleberget. Men bara
den omständigheten att det ändå kan
påvisas, att någon liten del faller i den
goda jorden och bär frukt, är tillräckligt
för mig att liksom bibelns såningsman
ändå yrka på att man skall fortsätta
och göra vad som göras kan på
detta område. Därvidlag är det mycket
betydelsefullt att tillräckliga medel
ställs till förfogande.

Emellertid tror jag att vad vi i främsta
rummet har att lita till, framför allt
vid övergången från det nuvarande
restriktionssystemet till den fria försäljningen
är den stora skara alkoholkonsumenter,
som kan anses utan skada
för sig själva och andra nyttja dessa
drycker. Därför har jag för min del
ansett den övergångsform, som beskrivits
i en reservation, vilken tio ledamöter
av utskottet har anslutit sig till,
vara av betydelse för att göra övergången
från det nuvarande till det nya
systemet så mjuk som möjligt. Det
krävs inte några längre utläggningar
för att påvisa, att därest den överväl -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

digande delen av motboksinnehavare
den 1 oktober 1955 redan under minst
ett halvt år har haft fri inköpsrätt, så
kommer den kritiska dagen att bli en
dag lik alla andra vardagar. De betänkligheter,
som kan resas mot en sådan
övergång, tycker jag väger lätt, när
man under alla omständigheter är beredd
att den 1 oktober 1955 släppa spriten
fri. Om man under övergångstiden
successivt meddelar rätt till fria spritinköp
åt den överväldigande delen av
motboksinnehavare, tror jag att man på
ett lyckligt sätt förbereder den slutliga
övergången. Jag skall emellertid inte
längre argumentera på den punkten,
eftersom jag förmodar att flera av reservanterna
kommer att ta upp den
frågan. Jag önskar bara, att vi inte ger
denna sak överdrivna proportioner, ty
den är ändå bara en detalj i detta sammanhang,
även om det är en viktig
sådan.

Jag vill endast på en punkt vända mig
emot utskottets argumentation, och det
är när utskottet förutsätter att vissa
mindre nogräknade restauratörer under
övergångstiden kommer att använda sig
av möjligheten till fritt köp av sprit och
saluföra denna i sin utskänkning. När
det emellertid förutsättes att varje spritköp
under övergångstiden skall registreras
på motbok, så att systembolaget
när som helst kan se om en restauratör
gör onormalt stora inköp, är det fullständigt
orimligt att förutsätta, att
restauratörerna skulle kunna utnyttja
de fria spritköpen i sådan omfattning,
att det har någon som helst betydelse
i detta sammanhang. För övrigt är det
ett misstag att tro, att problemets kärna
ligger i restauratörernas benägenhet att
använda utminuteringssprit i sin utskänkning.
Det är en fråga, som uteslutande
sammanhänger med utskänkningsskatten.
Jag tror heller inte att vi
kommer till rätta med det problemet
på annat sätt än att förhållandet mellan
utminuteringspriserna och utskänkningspriserna
upptages till en grundlig,

fördomsfri och förutsättningslös behandling,
så att klyftan i priserna vid
olika former av försäljning av sprit
minskas.

Beträffande ölet är jag delvis förekommen
av fröken Öberg, som redan
har anfört en del av de synpunkter jag
har på denna fråga. Det är bara den
skillnaden mellan fröken Öbergs ståndpunkt
och min, att jag anser det vara
omöjligt att avskriva starkölet utan att
samtidigt höja alkoholhalten i den nuvarande
pilsnern till 3,2 procent, och
detta av skäl som lätt inses. Jag tror
nämligen att en sådan förhöjning av
alkoholhalten — som i nykterhetshänseende
inte kan innebära några vådor
-- skulle göra starkölet helt och hållet
överflödigt. Jag kan emellertid inte ansluta
mig till den tanken, att vi skall
ha både starköl och vanligt Öl med 3,2
procents alkoholkoncentration, av det
skälet att vi då skulle få två ölsorter,
som låge så nära varandra i alkoholstyrka,
att det vore orimligt att ha starka
restriktioner för den ena sorten men
låta den andra säljas fritt. Det kan inte
förnekas, att restriktionerna omkring
starkölet är de sista resterna av ett gammalt
restriktionstänkande. Där har
restriktionsmentaliteten dykt upp och
komprimerats, ja nästan sublimerats,
kring denna dryck, så att man på restaurangerna
inte skall kunna dricka en
flaska starköl utan att samtidigt beställa
in en smörgås, medan det fyra
gånger starkare starkvinet får konsumeras
i obegränsad omfattning utan något
som helst tilltugg.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
säga några ord om en reservation, som
har avgivits av högerns representanter
i utskottet och rör ordningen vid utlämnande
av utskänkningsrättigheter.
Hela frågan om restauranginspektören
har av utskottet hyfsats på ett sätt, som
måste betecknas såsom ett mycket stort
framsteg. Restauranginspektören har
först och främst fått ett annat namn
och kallas numera intendenten för ut -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken re. m.

skänkningsärenden. Denna titeländring
har föranlett en längre skrivning i utlåtandet,
varigenom hans roll som inspektör
har nedtonats. Utskottet har
också vid hans sida ställt en rådgivande
nämnd som fått en allsidig sammansättning
och givits större ålägganden,
varför restaurangnäringen nu på
denna punkt kan känna sig tämligen
trygg för att få utskänkningsärendena
behandlade på ett fullt tillfredsställande
sätt.

I övrigt kan man säga att förfarandet
i stort liknar den ordning, som nu
är rådande inom systembolagen. På en
punkt har emellertid reservation avgigivits.
Det gäller frågan hur man skall
förfara, därest sökandena till ett visst
antal rättigheter är flera än antalet rättigheter.
Den situationen kan självfallet
uppkomma, att det är två eller flera
sökande till en rättighet. Då förmenar
reservanterna att den vanliga ordningen,
att detalj handelsbolaget skall utse
restauratör, skall brytas och att i stället
länsstyrelsen skall utse innehavaren av
den rättighet, varom två eller flera sökande
konkurrerar.

Det är ganska förklarligt att man på
restauratörshåll har uppmärksammat
förhållandet och att det givit anledning
till oro för att rättssäkerheten inte skall
tryggas. Men jag är övertygad om att
den reservation, som har avgivits, inte
skulle förbättra restauratörernas ställning
i det avseendet. Enligt utskottets
förslag skall nämligen detaljhandelsbolaget
avgöra vem som skall ha rättigheten,
men över detta förslag skall den
rådgivande nämnden avge yttrande.
Det kan sålunda förutsättas, att restaurangintendenten
och den rådgivande
nämnden har mycket större möjligheter
att bedöma vem som är den lämpligaste
att inneha rättigheten än vad
länsstyrelsen har.

Om länsstyrelsen skall tillsätta restauratörer
kommer det dessutom säkerligen
att bli så, att kommunen skulle
ha lokalt veto vid utväljandet av

restauratör, och det tror jag vore en
mycket större olägenhet än att detaljhandelsbolaget
utväljer restauratör. Jag
ber att få erinra om att när det förslag,
som går in till detaljhandelsbolaget
från den rådgivande nämnden och intendenten,
ligger på bordet, så blir det
möjligt för den eller dem som icke erhållit
rättigheten att klaga hos länsstyrelsen
och sålunda få sin förmenta
missgynnade ställning prövad i vanligt
besvärsförfarande. Detta borde,
med alla de regler jag här redogjort för,
vara en betryggande ordning, som ger
full säkerhet för att den enskildes rätt
inte kränkes.

Jag vill dessutom erinra om att intendenten
för utskänkningsärenden står
under ämbetsmannaansvar och att han,
därest han skulle ta andra än objektiva
hänsyn och det kunde påvisas att
så vore förhållandet, kan anmälas för
tjänstefel hos JO. Därigenom har skapats
säkerhet för att utskänkningsärendena
kommer att handläggas på ett tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Jag skall inte pröva
kammarens tålamod längre. Jag vill endast
till sist understryka, att jag hoppas
att de beslut som kommer att fattas
skall bli till fromma för strävandena
till ett bättre nykterhetstillstånd. Även
om man inte skall överdriva de skador
som följer av alkoholmissbruket, är de
tillräckligt allvarliga för att påkalla
oavlåtlig uppmärksamhet från samhällets
och den enskildes sida. Det är min
förvissning att den arsenal, som vi genom
denna lagstiftning får till vårt förfogande,
skall göra det möjligt att hjälpa
alla dem som, självförvållat eller
oskyldigt, blivit offer för alkoholens
skadeverkningar. Men framför allt bör
alla till buds stående medel brukas för
att förhindra, att ett ytterligare antal
faller offer för alkoholens förödande
verkningar.

Herr talman! Jag kommer när tid
blir att på de punkter, där jag har fun -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

nit anledning till reservation, framställa
vederbörliga yrkanden.

Fri! EWERLÖF (h):

Herr talman! Om jag inte hade suttit
med i särskilda utskottet och där fått
alla de skäl redovisade, som kan anföras
i samband med motbokssystemets
vara eller inte vara, tror jag att jag
skulle rösta med herr Fast i lians avslagsyrkande
beträffande proposition
nr 151. Propositionen är ju heller inte
entydig. I ett sammanhang konstaterar
man att motboken utgjort en spärr mot
en överdriven konsumtion, i ett annat
att den suggererar till inköp som eljest
inte skulle gjorts.

Jag föreställer mig att man i detta
avseende tänker på krigsårens erfarenheter.
Men, herr talman, detta är enligt
mitt förmenande en felaktig jämförelse.
När ransoneringarna under krigsåren
infördes berodde det på att det rådde
knapphet på varor. Människorna var
rädda för att knappheten skulle öka och
priserna stiga, och så köpte man ut sina
ransoner oberoende av om man behövde
dem eller inte. Om det inte råder
brist på en vara har jag svårt att föreställa
mig att ransonering av den skulle
ha samma effekt.

Hur som helst så har väl motbokssystemet
varit behäftat med svagheter.
Det har varit omdiskuterat under hela
sin tillvaro och det har, som herr Adolv
Olsson konstaterade, tillkommit som en
kompromiss mellan anhängare av och
motståndare till förbudstanken. Men jag
kan ändå inte, herr talman, undgå att
i mitt stilla sinne göra den reflexionen,
att det också har varit till nytta.

Om man emellertid suttit med i särskilda
utskottet har man inte kunnat
undgå att ta intryck av den argumentering,
som där förts och som redovisats
här på ett utomordentligt sätt av
herr Adolv Olsson. Man har sagt sig
att nyttan av ett system som kostat så
mycket inte står i proportion till kostnaderna
och de olägenheter, som varit

förenade med detsamma, och att genom
inbesparande av kostnader möjligheter
kan beredas för en effektivare nykterhetspolitik.

Yad som har gjort det starkaste intrycket
på mig är emellertid att nykterhetsfolket
självt, givetvis med undantag
— herr Fast är ett av dessa undantag
och det finns flera — har slutit upp
kring motbokssystemets slopande. Jag
skall inte försöka redovisa alla de skäl
som förebragts i detta sammanhang.
Man har i alla händelser konstaterat
att motbokssystemet, vilket — såsom
också herr Adolv Olsson påpekat — riktar
sig till alla konsumenter, av vilka
ungefär nittio procent tillhör de skötsamma
motboksägarna och de återstående
tio procenten ändå inte kan nås
genom ett sådant system, inte längre
har något existensberättigande. Och då
säger man sig, att kan man genom att
spara de tio miljoner kronor, som går
åt för systemets upprätthållande, få
fram en bättre nykterhetsvård så bör
detta prövas. Det är detta som har föranlett
mig att inte i utskottet rösta med
den av herr Nils Elowsson framlagda
reservationen. Jag vill dock i detta sammanhang
redovisa att jag hör till dem
inom utskottet, som sympatiserat med
tanken på en folkomröstning i denna
fråga.

Detta är väl nämligen en fråga som
på ett alldeles särskilt sätt bör kunna
bedömas av människor i allmänhet.
Varje människa bör kunna ha en personlig
uppfattning om huruvida man
vill ha ett restriktionssystem eller inte.
Kvinnorna, och jag medger att jag här
ytterst tänker på kvinnorna, kvinnorna
borde få möjlighet att säga sitt ord i
en angelägenhet, som så nära berör familjerna,
hemmen. Av spritmissbrukare
förstörda hem hör tyvärr inte till sällsyntheterna.

När vi emellertid i utskottet inte kunnat
få majoritet för en folkomröstning i
denna fråga, bär vi inte reserverat oss
och kan följaktligen inte i kammaren

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ställa ett yrkande, men vi har förenat
oss i ett särskilt yttrande, undertecknat
av ledamöter från folkpartiet och högern.

Det bygger på ett par folkpartimotioner,
och vi uttrycker där samma tanke
som motionärerna, nämligen att folket
i betydelsefulla frågor bör, om dessa
frågor lämpar sig för en folkomröstning,
få säga sitt ord. Herr Adolv Olsson
tog i sitt anförande upp att bevillningsutskottet
vid 1953 års riksdag behandlade
en motion angående folkomröstning
i rusdrycksfrågan. Bevillningsutskottet
ansåg sig inte kunna ta ställning
till saken innan kommittéförslaget
varit ute på remiss. Man borde därför
invänta remisstidens utgång, då det
tidsmässigt skulle föreligga möjligheter
att ta ställning i denna fråga. Riksdagen
borde väl vid denna tidpunkt, efter vad
jag kan förstå, i en skrivelse till Kungl.
Maj:t ha anhållit om erforderliga åtgärder
för en folkomröstning, och så
borde folkomröstning äga rum när
propositionen i ärendet framlades. Nu
har emellertid ingenting hänt. Det är
därför i närvarande stund inte möjligt
för oss att ställa några yrkanden på
denna punkt.

Utskottet bär i många och väsentliga
avseenden kunnat ena sig, men på en
del punkter finns det särskilda reservationer,
och jag skall så koncentrerat
som möjligt be att få kommentera de
reservationer, under vilka mitt namn
återfinnes.

Vi har då först den med II betecknade
reservationen som avser övergångstiden.
Herr Sundström har redan
tagit upp och i väsentliga delar
redogjort för denna reservation. Den
är undertecknad av ledamöter från det
socialdemokratiska partiet, bondeförbundet,
folkpartiet och högern. Jag
skall, herr talman, inte ge mig in på
något som inte är alldeles sällsynt i
denna kammare — nämligen ett upprepande
av argumenteringar som redan
är förebragta. Jag skall endast få på

en punkt komplettera vad herr Sundström
sade angående denna reservation
om övergångstiden.

Vi reservanter delar departementschefens
uppfattning, att man bör ha
en viss tillvänjningstid innan den s. k.
stora frihetsdagen i fråga om spriten
infaller för svenska folket, men vi har
inte velat gå med på att denna tillvänjningstid
skulle innebära en återgång
till de gamla bestämmelserna om
en tilldelning av fyra liter per månad
i stället för nuvarande tre liter. Om det
verkligen förhåller sig så, att motboken
har en starkt suggestiv inverkan på
människorna, måste man ju ta hänsyn
härtill även i detta avseende och säga
att om det faktum, att människorna
kunnat få ta ut tre liter i månaden,
medfört att de också tagit ut denna
kvantitet, kommer de väl nu att ta ut
fyra liter om de får möjligheter till
det. Man har således ett måttänkande
kvar.

Vi menar att det förslag, som framkommit
i reservationen och som innebär
att den fria inköpsrätten för de
skötsamma motboksinnehavarna tilllämpas
från och med den 1 juli 1954,
skulle ta bort den suggestiva inverkan
motboken haft, och det skulle innebära
att man verkligen fick en tillvänjningstid.
För egen del vill jag
också bekänna att jag sett saken så,
att det vore förmånligt att innan motbokssystemet
ännu slopats kunna bedöma
hur den fria inköpsrätten kommer
att verka på människorna.

Nästa reservation under vilken mitt
namn återfinnes är den med III betecknade,
som ger uttryck för min och
de övriga reservanternas uppfattning,
att spritbeskattningen inte är ett moment
i nykterhetsvården.

Vi kommer så till den med VI betecknade
reservationen, som gäller alkoholhalten
i Öl. Det har ju, inte speciellt
inom särskilda utskottet men
över huvud taget, stått ganska stora
strider om ölet, och uppfattningarna

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

har varit delade. Den Goldbergska undersökningen
har givit vid handen, att
den högre alkoholhalt, som det tidigare
tillverkade 3,2-procentiga ölet har jämfört
med vårt nuvarande 2,8-procentiga
Öl, icke innebär ett berusningsmoment
av någon som helst betydelse.

Jag har i olika sammanhang fått för
mig bekräftat att ölutskänkningen och
ölförtäringen verkligen utgör ett problem,
och jag har därför ansett att man
borde fästa ett stort avseende vid dessa
frågor.

Inom utskottet har jag framkastat
den tanken, att om man finge ett s. k.
gott vardagsöl med 3,2 viktprocents
alkoholhalt, borde man släppa starkölet
och i stället koncentrera sig på att
få detta s. k. goda vardagsöl. Det blev
inte någon uppslutning kring den linjen
i utskottet. Utskottet har ju för sin
del gått in för att man skall återinföra
starkölet och vill därför binda det nuvarande
ölet vid 2,8 viktprocents styrka.
Om man skall gå in för ett konsekvent
försök att minska förtäringen av
de alkoholstarkare dryckerna till förmån
för de alkoholsvagare, borde man
ur den synpunkten ha sagt ett definitivt
adjö till starkölet och i stället sett
till att man hade fått fram detta 3,2-procentiga Öl.

Jag är också rädd för att det kan
komma att räknas som »finare» att
bjuda på starköl. Människor kommer
då att falla för detta därför att det där
billigare ölet anses mera enkelt. Hade
man ett 3,2-procentigt Öl funnes det ett
normalöl som tillfredsställde vederbörande.

Nästa reservation är den med IX betecknade
som är undertecknad av herr
Huss, herr Braconier och mig. Den gäller
reklamen för vin och sprit. Jag vet
att motionären herr Håstad kommer
upp i denna fråga liksom även herr
Helén, som har en blank reservation,
och jag skall därför inte uppehålla mig
vid denna punkt. Utskottet har här i
hög grad modifierat propositionen, men

vi har ändå ansett oss böra gå på den
Håstadska motionen.

Den med X betecknade reservationen
gäller restauranginspektörerna, eller,
som de har döpts om till av utskottet,
intendenterna för utskänkningsärenden.
Herr Sundström var inne på de här
herrarnas befogenheter. Vi har i vår
reservation hävdat att det nuvarande
tillståndet, där det är länsstyrelserna
som ger de enskilda restauratörerna
deras rättigheter, bör bestå och att
överklagande bör göras hos Kungl.
Maj:t i stället för enligt utskottets förslag
hos länsstyrelserna. Vårt förslag
innebär således att restauranginspektörernas
befogenheter minskas.

I den med XI betecknade reservationen
yrkar vi bifall till den motion i
första och andra kammaren som hävdar
att de allmänna restaurangbolagens
monopolställning inte bör stärkas.
Vi anser att man inte inom en viss näringsgren
bör lagstiftningsvägen skapa
förutsättningar för en stark monopolbildning
samtidigt som man på andra
håll försöker motarbeta monopolistiska
sammanslutningar.

Den med XII betecknade reservationen
gäller mattvånget vid servering av
starköl. I och med att utskottet har modifierat
propositionen så till vida att
starköl skall få utskänkas även på vinrestaurangerna
och inte bara på spritrestaurangerna,
som det föreslås i propositionen,
anser vi att vi också bör gå
ifrån mattvånget när det gäller starkölet.

Den med XIV betecknade reservationen
är en följd av reservation på en
tidigare punkt som gäller reklamen,
och likaså den med XXII betecknade
reservationen som gäller ölet.

Reservationen XXI, som är undertecknad
av herr Lundqvist och mig,
innebär att vi inte anser, att rätten till
avgörande i ölförsäljningsärenden skall
delegeras till särskilt utsedda personer,
utan att fullmäktige alltjämt skall ha
överinseende över dessa ärenden.

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykferhetspolitiken m. m.

Reservationen XXII är en följd av
vår reservation beträffande ölet med
en alkoholhalt av 3,2 viktsprocent.

Vidare har jag varit med om en reservation
XXV, som går ut på att vi inte
vill ha någon snabbutredning rörande
bryggeriernas företagsform. Jag kan
inte förstå att den frågan har med nykterhetsvården
att göra. En utredning
har gjorts, och vi anser icke att det
är erforderligt med en förnyad utredning
rörande denna företagsform.

Under punkt XXVI slutligen finns en
reservation, vari vi hemställer om en
ändring i författningen rörande tillverkning
och försäljning av ciderdrycker,
framställda av svensk frukt.

Alla dessa reservationer gäller alltså
utlåtande nr 1.

Vidare har herr Lundqvist, herr
Braconier och jag till utlåtande nr 3
fogat en reservation som avser upplysningskampanjen,
och jag vill säga
några få ord om denna. Som en konsekvens
av vårt reservationsvis framförda
yrkande om att man redan 1 juli
1954 skall övergå till fri inköpsrätt för
att så mjukt och tyst som möjligt komma
över tillvänjningstiden, bör den
upplysningsverksamhet, som skall äga
rum före den dag då spriten släppes
helt fri, enligt vår mening ske på ett
så lugnt och föga iögonfallande sätt
som möjligt. Vi förordar fördenskull
att till upplysningskampanjen under
budgetåret 1954/55 lämnas ett anslag
på endast 200 000 kronor och att hela
anslaget till upplysningskampanjen begränsas
till 800 000 kronor.

Vi anser det självfallet viktigt att
nykterhetsrörelsen, kvinno- och ungdomsorganisationerna
sätter in sina
krafter på att medverka till att det
lämnas en så god och effektiv upplysning
som möjligt under denna kampanj.
För min personliga del har jag
i utskottet talat för att filmen bör få
ett visst utrymme därvidlag. Att press
och radio skall användas i upplysningsverksamhetens
tjänst, får väl anses
3 — Andra kammarens protokoll 1954.

självfallet. Jag tror inte så mycket på
verkan av annonser och affischer, men
däremot är naturligtvis artiklar i pressen
ett utomordentligt medel att sprida
upplysning. Filmen är emellertid ett
effektivt medel att nå framför allt ungdomen
— den är kanske det bästa propagandamedlet
när det gäller just ungdomen.

Även till utlåtande nr 6, som rör
anslag i nykterhetsbefrämjande syfte till
ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet,
har fogats några reservationer
från högerhåll. Den reservation
I, som herr Lundqvist, herr Braconier
och jag avgivit, går ut på att de politiska
sammanslutningarna icke bör få
något statligt stöd för sin verksamhet
i detta avseende. I reservation II ansluter
vi oss till statskontoret, som har
ansett att för utbildning av ungdomsledare
bör lämnas ett reservationsanslag
av endast 161 250 kronor under
budgetåret 1954/55. I reservation III
yrkar vi avslag på förslaget om att 1
miljon kronor skall anslås till ungdomens
fritidsverksamhet. I reservation
IV yrkar vi likaledes avslag på förslaget
om att 302 400 kronor skall ställas
till förfogande för utbildning av
riksinstruktörer. Slutligen framför vi
i reservation V ett avslagsyrkande i
fråga om anslaget till utrustning av
vissa föreningslokaler. Vår reservation
VI sammanhänger med vårt avslagsyrkande
i reservation IV. I och med
att vi motsatt oss ett anslag till riksinstruktörer,
anser vi att skolöverstyrelsen
kan klara ledarutbildningen med
de anslag som redan finns därför.

Herr talman! Jag har funnit det inte
bara lämpligt utan också riktigt, att de
enskilda motionärerna inte kommer
med långa kommentarer på varje särskild
punkt. Detta är ju en dag, då de
stora principerna bör diskuteras och
då riksdagen ska ta ställning framför
allt till frågan om motbokssystemets
vara eller inte vara. Herr Adolv Olsson
har talat om att Sverige är det enda
Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

land i världen som har ett spritrestriktionssystem
och att detta måste i världens
ögon te sig som något för oss
nedsättande. Herr Fast har redan replikerat
att han inte fäster avseende
vid detta. Jag anser också att vi inte
bör fästa avseende vid hur yttervärlden
ser på oss när det gäller en fråga
som denna. Huvudsaken är att vi kommer
fram till ett tillstånd som kan skapa
en bättre tingens ordning i fråga
om nykterheten än som hittills varit
fallet. Med våra klimatiska förhållanden,
långa, mörka och kalla vintrar,
och de stora avstånden däruppe i norr,
är det inte bara de 10 procent, som
statistiskt har beräknats vara icke skötsamma
motboksinnehavare, som kommer
att utsättas för frestelser, när spriten
blir fri och det icke finns det återhållande
moment, som dock —• det
har vitsordats även i propositionen
och utskottsutlåtandet —■ motboken utgör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer från högerhåll
som jag här berört. Herr Adolv Olsson
har på tal om reservanternas inställning
till frågan om övergångstiden
gjort den reflexionen, att det bland reservanterna
finns sådana som intar
herr Fasts ståndpunkt, sådana som varit
tveksamma inför tanken att ta bort
motboken och sådana som varit ivriga
att så snart som möjligt få spriten fri.
Jag vill sluta med att bekänna, att jag
hör till de tveksamma.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I och med att förslag
till lösning av det stora frågekomplex
som rör vårt samhälles nykterhetspolitik
har kommit på kammarens bord,
har ett väldigt arbete slutförts. Det är
ett så gigantiskt arbete att det inte är

lätt att få en föreställning om dess omfattning.

Den som först hade hand om uppgiften
var nykterhetskommittén, som
visserligen använde mycket lång tid
för att komma fram till ett resultat
men som också så grundligt belyste
problemen, att det med full rätt har
sagts att vi aldrig tidigare i vårt land
haft så god insikt i alkoholbrukets
verkningar som vi har nu och att man
knappast i något annat land heller utrett
frågan bättre.

När detta kommittébetänkande kom
på regeringens bord, var vissa kompletteringar
erforderliga. En rad sakkunnigkommittéer
tillkallades därför och
fick i uppdrag att snabbt överväga
vissa frågor och föreslå kompletteringar
beträffande dessa. Det har för mig
varit en utomordentlig tillfredsställelse
att se den villighet som folk från
olika håll visade att plötsligt ta sig ledigt
från andra uppgifter och kasta
sig in i detta arbete. Det är nästan med
en viss rörelse jag ser tillbaka på det
utomordentliga arbete och det intresse
mina medarbetare i finansdepartementet,
när detta väldiga material förelåg,
lade ned på att forma de kungl.
propositionerna.

Dessa har nu behandlats i det särskilda
utskottet. Vi vet alla att de där blivit
grundligt genomgångna. Det har inte
slarvats med någonting. Det har varit
en påfrestande tid för dem som fått
bära denna arbetsbörda, ty utskottet
har fått arbeta under den tidsnöd som
alltid pressar vårt riksdagsarbete.

Jag vill begagna detta tillfälle att
säga ett hjärtligt tack till alla dem som
utfört detta stora arbete. Det är naturligt
att jag gör det, eftersom jag
genom tillfälligheternas spel blivit den
som fått bära det parlamentariska ansvaret
för denna fråga, en börda, som
jag inte hade kunnat bära utan denna
utomordentliga medverkan.

Herr Fast yttrade för en stund sedan
att det väl inte hade behövt vara

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

så brått med denna fråga. Han menade,
att man kunde ha gett sig till tåls
längre och eventuellt först företagit en
folkomröstning. Nu tycker jag inte att
det har visats någon särskild brådska.
Arbetet har genomförts planmässigt i
normal ordning. Och om man skall
företa folkomröstning i en fråga, bör
det väl finnas anledning att anta, att
frågan är föremål för mycket starka
motsättningar inom folket och att det
finns organisatoriska krafter på olika
håll, beredda att ta upp den kampanj,
som alltid måste föregå en folkomröstning.
När jag förklarade, att vi borde
låta beslutet om huruvida vi skulle
låta denna fråga gå till folkomröstning
eller inte anstå till dess att vi hade
sett remissvaren, var anledningen just
att jag tyckte vi först borde se om
remissinstanserna visade sådana divergenser
i uppfattningen, att folkomröstning
i frågan kunde vara berättigad.
Sådana divergenser förekom inte,
och därför hade det varit ganska onaturligt
att låta frågan gå till folkomröstning.

Vi står alltså här på ett sätt vid en
milstolpe. Detta beror inte på att nykterhetstillståndet
i vårt land i avgörande
grad har förändrats. Visserligen
vill jag inte bestrida att tillståndet på
detta område förbättrats under den tid
jag har levat. Framför allt har alkoholbruket
blivit mera hyfsat än det
var i min ungdom, och de synliga verkningarna
faller inte lika bjärt i ögonen
som då. Men samtidigt är ju alkoholfrågan,
jag skulle nästan vilja säga,
vårt folks största sociala fråga.

Det skulle vara meningslöst om jag
inför kammarens ledamöter gick igenom
vad vi vet om alkoholbrukets
verkningar. Man kan peka på dess inverkan
på brottsligheten, på skilsmässofrekvensen,
på barnens uppfostran
till goda medborgare, på trafiksäkerheten
på våra vägar, på produktionsresultaten
i vårt land. Vi känner ju
alla till, att alkoholbruket ligger un -

der det mesta av vårt samhälles sociala
misär, och vi kan icke säga att vi nu
har kommit så långt i utvecklingen,
att här har inträtt en bestämd ändring
vare sig till det bättre eller till det
sämre. Nej, den omständigheten att vi
nu står inför en omläggning av alkohollagstiftningen
beror på helt andra
ting och icke minst därpå, att vi har
kommit underfund med att, trots allt
vad som från samhällets, från ideella
organisationers och från enskilda människors
sida har gjorts för att tränga
tillbaka alkoholskadorna, vi har vunnit
alldeles för litet. Vi har vunnit så
litet, att vi egetligen måste fråga: År
det möjligt? Och naturligtvis frågar
vi: Varför?

En sak blir väl allt mer och mer
klar för oss, nämligen att den verkliga
orsaken till att det är så svårt att förbättra
folknykterheten är helt enkelt
att det i den mänskliga naturen finns
nedlagd en urgammal, outrotlig benägenhet
att söka sig bort från den grå
vardagen, från den trista verkligheten.
Man vill fly undan vardag och verklighet,
och man har sedan gammalt vant
sig vid att göra den flykten i form av
alkoholbruk. Den vanan är mycket
djupt rotad i vårt folk. Möjligheterna
att använda alkohol värdesätts i den utsträckningen
av de för uppfattningarna
bland folket tongivande kretsarna att
det är ytterligt svårt att komma någon
väg. Den gamla frågan: Skall jag taga
vara på min broder? är mer än berättigad
när det gäller detta område. Man
vet nog, att alkoholbruk kan vara en
farlig sak, men man tror inte att det
gäller en själv. Jag minns, att jag för
några år sedan läste i en offentlig utredning,
att t. ex. här i huvudstaden
var åttonde manlig inbyggare riskerade
att få anmärkning i nykterhetshänseende.
Men hur många är det som
tänker på att det kan komma att gälla
både dig och mig? Och när jag läste
den reservation, som herr Fast i dag
har talat för bifall till i denna kam -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

mare, där man säger något om att man
skall göra ett system med tilldelning
bl. a., som skall skapa en tillvänjning,
och att man på det sättet skall kunna
påverka såväl allmän sed som personliga
vanor, så att de förhållandevis
lätt anpassar sig till de ändrade tilldelningarna,
sade jag mig, att detta är
en absolut verklighetsfrämmande uppfattning.
Vi har försökt att nå detta
med restriktionssystemet, men vi har
icke lyckats. Det gångna halvseklets
erfarenheter på nykterhetsfrågans område
har väl lärt oss en sak, som är
bitter, den nämligen att det inte går
att lagstifta bort vare sig bruk eller
missbruk av alkohol. Just därför att
bruket bärs upp av en så överväldigande
del av folket, går det icke att lagstifta
bort det. I vissa länder gjorde man
för ca 30 år sedan försök att genom
totalförbud komma från alkoholskadorna.
I vårt land har vi ensamma i
världen försökt att rå på problemet
med en ransonering. Vi måste väl för
vår del säga att förbuden misslyckades,
och även vårt ransoneringssystem
har misslyckats. Jag tillhör visserligen
icke dem som tror, att detta system har
gjort en utomordentlig skada; det är
bara det att jag har kommit till den
uppfattningen genom ett fördomsfritt
studerande av de faktorer, som berör
saken, att nackdelar och fördelar bådadera
är små och att de inte är avpassade
så, att den ena överväger den
andra. Det är klart att motbokssystemet
kan ha varit till nytta för många
enskilda individer, och det kan också
ha varit till skada för många, men i
det stora hela har det icke, åtminstone
icke under de senaste 20 åren, haft
någon inverkan på nykterhetstillståndet
i vårt land. När man kommer till
den uppfattningen kan man väl inte
gärna inta någon annan ståndpunkt än
den, att det är rätt meningslöst att upprätthålla
den stora administrativa apparat,
som vårt system innebär, och
bibehålla allt det krångel, som det har

medfört, då man ju ser, att det icke
fyller något ändamål. Därför är det
naturligt, om vårt motbokssystem nu
skattar åt förgängelsen. Jag vill dock
kraftigt understryka, att jag icke har
den meningen, att man genom borttagandet
av detta system kommer att
förbättra nykterhetstillståndet. Det blir,
skulle jag tro, på lång sikt varken bättre
eller sämre. Man tar bort någonting
som inte har någon egentlig verkan
— det är allt.

Det är givet att vi i en sådan situation
måste ställa oss den frågan, vad
vi skall göra i stället för att motarbeta
alkoholbruket. Tyvärr får vi nog slå
fast, att det inte finns några genvägar
på detta fält, lika litet som på andra
där det gäller att råda bot på mänsklig
vanart. Det finns bara den urgamla
envisa kulturkampen, att ihärdigt fostra
och ihärdigt försöka påverka människorna.
Det är ett långvarigt uppfostringsarbete,
och det kan dröja sekler
innan det verkar, men det är det
enda man har att göra, och det finns
i alla fall en möjlighet att därigenom
steg för steg komma fram till ett bättre
läge.

Man kan genom en sådan ihärdig
påverkan av människornas föreställningar
skapa underlag för värdigare
möjligheter för människorna att uthärda
vardagens tristhet och verklighetens
besvärligheter. Jag skulle därför
vilja säga att det viktigaste i det
beslut som vi går att fatta är, att vi
målmedvetet inriktar vår nykterhetspolitik
på att skapa bättre upplysning
i alkoholfrågan och att på ett mera
intensivt sätt försöka påverka människorna
och då helt naturligt i främsta
rummet de unga, som trots allt är mest
påverkbara.

Vi brukar säga när det gäller uppfostringsfrågor,
att skola och hem skall
gå hand i hand, men här står vi i ett
läge, där vi inte med samma rätt kan
säga det. Vi skall nämligen inte glömma
att möjligheten till en uppfostran i

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

nykterhetsbefrämjande riktning är
ganska liten i många hem, ja kanske
i de flesta. I många hem betraktar
man det såsom naturligt att barnen,
när de vuxit upp, skall övergå till alkoholbruk;
det är nästan ett socialt
villkor. I andra hem där man visserligen
inser nödvändigheten av att ge
barnen en ändrad inställning på denna
punkt, kommer ofta livet och läran
att strida mot varandra, och påverkan
blir därför ganska svag.

När vi nu försöker få det offentliga
undervisningsväsendet i alla dess olika
förgreningar, från universitet och högskolor
ned till folkskolan, och även
det frivilliga folkbildningsarbetet att
sysselsätta sig med nykterhetsupplysning,
får man kanske därför, åtminstone
i början, inte den hjälp av hemmen
som vi skulle önska. Det blir då
så mycket mera nödvändigt att det
offentliga räcker handen till andra
medarbetande krafter, i första hand
nykterhetsorganisationerna och andra
ideella organisationer, men också till
alla enskilda människor som vill göra
sin insats och söka dana ungdomen till
större nykterhet i livsföringen.

Men jag skulle tro att det också
finns ett annat fält, där samhället kan
utöva en uppfostrande och vanebildande
verksamhet, nämligen alkohollagstiftningen.
Vi skall inte försmå
att använda lagstiftningen för detta
ändamål. På varje punkt, där vi gör ett
sådant försök, kommer vi naturligtvis
att möta motstånd och missnöje, men
vi skall inte underlåta det, om missnöjet
inte är socialt berättigat och icke
bäres upp av en så stor del av svenska
folket, att det är omöjligt att upprätthålla
reglerna. Här är huvudsaken att
man kan tillämpa enkla regler, som är
svåra att kringgå och som rör sig på
områden där de kan genomföras utan
att folk allmänt söker komma förbi
dem.

De här föreliggande lagstiftningsförslagen
innefattar många sådana regler.

Åtskilliga av dem har övertagits från
äldre lagstiftning, och åtskilliga nya
har tillkommit. Det är inte min sak att
redogöra för dem, och jag tänkte bara
säga några ord om ett par punkter, där
utskottet inte velat följa Kungl. Maj:ts
linje.

Vi har då först frågan om den spritfria
arbetsdagen. Detta uttryck är naturligtvis
ett slagord som antyder mycket
mer än det innebär. Innehållet är ju
inte mer än detta, att man skall undvika
att på restaurangerna, vid den offentliga
serveringen, servera sprit under
arbetsdagen. Vi skall nämligen inte
glömma att restaurangvanorna smittar
av sig även på människors sätt att ha
sig i övrigt, och man skall inte låta bli
att göra en sådan påverkan om det är
möjligt.

Nu säger man visserligen att Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt är mycket
tilltalande, och i princip erkänner
man syftet, men så säger man att en
sådan bestämmelse aldrig kan bli effektiv.
Jag hörde utskottets ärade ordförande
nyss i första kammaren säga:
Man kan ju köpa sprit i butiken klockan
nio. Ja, visst kan man det. Men
vad säger det oss? Ja, det säger väl att
utskottets förslag, att man skall börja
servera sprit på restaurangerna klockan
tolv, är felaktigt. Då skall man väl
börja klockan nio! Nej, vi skall ha
klart för oss att vi har och måste ha
olika regler för utminutering av sprit
i butiker — för förtäring i hemmet eller
privat — och för den offentliga
spritserveringen i restaurangerna. Det
finns ingen som helst anledning att
sammanblanda dessa saker.

Jag har blivit nästan litet upprörd
när jag har sett de argument som man
använt mot förslaget om att sätta klockan
sexton på vardagen såsom den tidpunkt
då spritserveringen skall börja.
Man säger: Människorna kommer att i
stället supa på kontoret innan de går
till lunch. De kommer att gå in i portar
för att supa, de kommer att gå på

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

toaletten och supa! Men har man ändå
inte klart för sig att detta icke
gäller mannen på gatan? Det gäller ju
inte arbetarklassen eller de lägre inkomsttagarna.
Var ser ni dem på spritrestauranger
på dagen, drickande
brännvin till maten? Det är inte dessa
grupper det gäller. Det gäller folk ifrån
affärslivet, det gäller människor som
är ute på s. k. offentlig representation
och dylikt. Är det inte en förnärmelse
mot dessa folkgrupper, när man påstår
att de skulle vara offer för sådana förråande
levnadsvanor som man här har
velat göra gällande?

Och så säger man att en sådan bestämmelse
kan kringgås på restaurangerna.
Jag skall inte gå närmare in på
detta. .lag vill bara säga en sak: Sådana
bestämmelser tillämpas ju med
framgång i åtskilliga andra länder, och
det skall väl inte vara svårare att få
disciplin på våra restauranger än det
kan vara på andras. Jag måste därför
för min del säga, att här har man nog
i utskottet mera fallit offer för sin egen
allmänna opinion än för en allmän
opinion i folket. Jag har all respekt för
människor som, när det gäller lagstiftning,
tar hänsyn till en utbredd
opinion, men det får ju inte bara vara
ett hyende som man döljer sig under.

I de framlagda lagstiftningsförslagen
finns det en genomgående tendens, att
man skall försöka att med olika metoder
få alkoholbruket att länkas över
från alkoholstarkare drycker till mindre
alkoholstarka, och jag förstår mycket
väl, att när man tar detta som en
huvudprincip kan propositionens förslag
beträffande starkölet te sig ologiska.
I propositionen kringgärdar vi
starkölet med särskilda restriktioner,
och då säger man: Därigenom motverkas
ju möjligheten att låta människor
gå över från sprit till starköl. Ja, det
kan te sig ologiskt. Men kom nu ihåg
en sak: nu har vi i Sverige icke på 30
år haft starköl —■ annat än det som
säljs på apoteken, och det är ju inte

mer än så där ett par hundratusen liter
om året. Den svenska allmänheten är
ovan vid detta. Vi vet icke hur den
svenska allmänheten kommer att reagera.
Det kan nämligen lika lätt hända,
att införandet av starköl kan medföra
att folk går över från förtäring av
Öl klass II till starkölsförtäring, och då
går ju utvecklingen åt fel håll. Det är
därför som vi för vår del inom regeringen
har ansett, att man här får
— i början åtminstone — gå försiktigt
fram, och jag är bara glad över att utskottet
här i allt väsentligt har följt
Kungl. Maj:t. Det enda jag därvidlag
har att säga är detta, att när man nu
föreslår att även vissa välrekommenderade
vinrestauranger skall få rättighet
att servera starköl, inför man ett
godtycke, ett nytt krångel, ett nytt besvär,
i det att man skall lägga på myndigheter
att sitta och avgöra vilken
vinrestaurang som är välskött och som
skall få rätten och vilken som icke är
välskött och som skall få pricken på
sig. Detta är en sak som jag tycker
att man skulle kunna låta bli.

I det gångna halvseklets svenska nykterhetspolitik
har det funnits en genomgående
linje, nämligen att man har
strävat efter att avkoppla det ekonomiska
vinstintresset i alkoholhanteringen.
Jag måste för min del säga att
det har varit en bärkraftig linje. Hur
skulle det vara möjligt för oss att med
så litet gnissel som det nu är fråga om
genomföra avveckling av motboken, om
vi icke hade haft hela utminuteringen
avkopplad från privat vinstintresse?
Denna omläggning kommer att innebära
att många människor får lämna
sin anställning. Det kan bli tusen människor
vid systembolagen, som får
slussas över till annan sysselsättning
eller på annat sätt hjälpas att komma
till rätta. Jag vill bara fråga: Om det
hade varit privata företag som sålt
spriten i parti och minut, hur skulle
det ha sett ut i dag? Vilken storm skulle
inte ha blåst i vårt land vid tanken

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

på att man skulle avveckla en så stor
del av rörelsen att tusen personer
skulle avskedas?

Men vi ser det också på andra områden.
När vi nu försöker få lagstiftningen
för restaurangerna sådan, att
dessa kan befrämja utvecklingen av
bättre alkoholvanor, möter vi ett kraftigt
motstånd. Jag bara tar som exempel
denna fråga om att icke börja spritserveringen
förrän klockan 16. Detta
har nu upprest hela restauratörvärlden,
det har till och med kastat sin skugga
över de offentliga restaurangbolagen
och fackorganisationerna för den personal,
som arbetar på restauranger. Låt
mig bara fästa uppmärksamheten vid
att man från fackorganisationerna har
givit ut parollen, att en omläggning
till klockan 16 betyder att 9 000 servitörer
och servitriser blir arbetslösa.
Det finns ju inte någon människa som
inte inser överorden i detta påstående.
Att det skulle få den verkan tror vi inte.
Men tänk om det fick den verkan!
Det skulle ju innebära att en ofantlig
mängd människor, som nu använder
sprit till lunch, skulle avstå åtminstone
från att gå på restaurang och dricka
sprit, och att de skulle springa hem
och dricka i stället tror väl ingen på.
Det skulle alltså faktiskt innebära ett
stort framsteg i nykterhetsavseende.
Jag ställer frågan: Kan vi i den samhälleliga
nykterhetspolitiken ha det så
ställt, att enskilda företagare och deras
anställda skall försöka diktera samhällets
arbete på att minska alkoholskadorna
med hänsyn till den enskildes
vinstintressen och utkomstmöjligheter?
Det är väl ändå en fullkomligt
orimlig sak. Om man skulle inta den
ståndpunkten, då skulle man inte bry
sig om att arbeta på att få ett bättre
nykterhetstillstånd i vårt land. Jag säger
därför bara till sist att denna linje,
att avkoppla det privata vinstintresset,
måste fullföljas, och jag vill säga till
fru Ewerlöf, att detta är en fråga som
i allra högsta grad hänger samman

med den samhälleliga nykterhetspolitiken.

Det är självklart att riksdagen nu
står inför ett beslut av mycket stor
räckvidd. Jag har redan tidigare sagt
att jag inte anser, att det beslut, som
här kommer att fattas, på längre sikt
kommer att innebära någon försämring
av nykterhetstillståndet. Erfarenheterna
från andra med oss likvärdiga
länder säger oss ju detta. Men samtidigt
är det för mig alldeles uppenbart
att det kommer att bli en försämring
under en längre eller kortare övergångstid.
Det finns någonting som de
lärde kallar för frihetspsykos, och det
låter ju litet konstigt. Men det är precis
detsamma som träffar en person
från landsbygden, när han ensam med
pengar på fickan kommer till huvudstaden
och möter alla dess frestelser.
Vi läser i tidningarna jämt och ständigt
om hur människor då släpper sig fria
och hamnar i olyckliga omständigheter.
Det är nedlagt i den mänskliga naturen,
att när man känner sig fri från
sin vanliga miljö, vill man släppa sig
lös. När vi nu tar bort motbokssystemet
skall vi inte blunda för att människor
under en övergångstid kommer
att släppa sig lösa. Vi står här otvivelaktigt
inför ett problem som det inte
går att negligera, och visst är det viktigt
att vi försöker avtrubba övergången.

Nu hade regeringen föreslagit att man
skulle ta bort kristidsbestämmelserna,
som innebär att ingen kan få fyra liters
tilldelning i månaden. Vi trodde att det
skulle kunna vara ett litet medel till
en avtrubbning. Vårt resonemang var
kanske enfaldigt, men det var i alla
fall detta: nu har vi fått en spritskattehöjning,
som obestridligen retar
många människor. Många människor
kommer att under en tid framåt låta
bli att köpa så mycket sprit som de
köpte förut. Om man då samtidigt ger
en ökad tilldelning på motboken inom
det nuvarande systemets ram, kommer

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.
Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ju dessa människor att upptäcka, att de
inte behöver all den sprit, som de har
råd att köpa, och det skulle kanske ha
en viss inverkan på dem. Men jag förstår
mycket väl, att man kan resonera
som utskottet och säga, att det kan å
andra sidan finnas människor, som
inte reagerar på det sättet utan som
tvärtom tar detta såsom en lockelse att
öka sin konsumtion. Jag vill inte säga
annat än att här kan det vara delade
meningar, och jag vill inte bryta någon
lans för den fjärde litern.

Däremot måste jag säga, att jag är
dödligt förskräckt för den linje, som
förordas i reservationen om övergångstilldelningen.
Vad innebär denna reservation?
Jo den innebär, att det skulle
skrivas in i lagen, att systembolagen
få rätt att från den 1 juni i år ge skötsamma
personer obegränsad tilldelning
på motboken. Vilka är skötsamma? Det
måste väl vara alla de, som inte har fått
någon prick på sig i nykterhetsavseende,
och det är väl 90 procent av alla
motboksinnehavare. Ett genomförande
av reservationsförslaget skulle kunna
medföra, att den 1 juni och tiden närmast
därefter skulle de som nu har
motbok i stort sett få fri inköpsrätt, och
vi finge då den första övergångsböljan.
Den 1 oktober 1955 skulle kvinnor, ungdomar
och misskötsamma få en obegränsad
tilldelning. Då skulle vi få den
andra böljan. Det skulle med andra
ord betyda, att vi förlängde övergången
och skapade en förlängning av de övergångssvårigheter,
som vi har att räkna
med.

Nu säger man kanske: inte skulle det
gå till på det sättet. De skulle väl vara
förståndiga i systembolagen och inte
ge så där åt alla. Det är väl bara några
få, något fåtal, som kommer att få fri
inköpsrätt. Ja, hur blir det då? Då
skulle vi alltså ha kriget om vem som
är skötsam eller inte. I tidningarnas
insändarspalter skulle den ene säga,
att han fick men jag fick inte. Då
skulle tidningarna efterlysa principer

för tillämpningen av lagstadgandet,
och så bleve det en vild diskussion om
detta, som skulle komma att fortgå
ända fram till den 1 oktober 1955. Man
skulle elda under pannan hela tiden
och driva upp intresset till kokpunkten.
Man skulle öka övergångssvårigheterna
även på det sättet.

Jag skall inte gå in på de praktiska
skäl som talar mot reservationen. Dem
har herr Olsson i Gävle redan varit
inne på, och jag behöver inte förlänga
tiden med det, men jag vill säga att
även om, vilket jag hoppas, riksdagen
inte faller på idén att följa reservanterna
på denna punkt, får vi ändå ha
klart för oss, att vi får övergångssvårigheter.

Då står vi inför den frågan: Skall vi
försöka påverka människorna genom
upplysning inför övergången? Herr Onsjö,
som kommer efter mig, vill inte ha
någon upplysning. Det får han motivera
själv. Fru Ewerlöf vill ha en
mindre dosis upplysning.

Det är svårt att säga, hur man skall
göra, och det är alldeles uppenbart,
att vi måste behandla hela detta problem
med den största omsorg. Man kan
genom ett oförsiktigt handlande, genom
en sådan kampanj göra ont värre. Det
fordras mycket stor klokhet, och vi får
hoppas, att det skall vara möjligt för
regeringen att finna människor, som är
i stånd att ge denna upplysning i sådan
form, att den verkligen mildrar
övergången.

Men jag frågar: Är det verkligen
möjligt att ta på sitt ansvar att låta
bli att göra någonting? Kan det vara
rimligt att utan vidare välja en sådan
linje som den fru Ewerlöf talade för,
nämligen att man från början säger:
Det får inte kosta mer än i stort sett
en tredjedel av vad regeringen har
tänkt sig. Jag tror att det klokaste är
att göra som utskottet förordat, nämligen
att regeringen får möjlighet att
inom ramen för det av regeringen
föreslagna beloppet göra sina disposi -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tioner, naturligtvis under iakttagande
av all sparsamhet och aktgivande på
att man inte gör mer än lämpligen
bör göras. Kan det sparas pengar, skall
jag för min del inte vara den som motsätter
mig det.

Jag vill avsluta mina reflexioner med
att säga att det ju inte kan vara med
någon triumf i våra sinnen, som vi här
i riksdagen går att fatta beslut i fråga
om motbokssystemets vara eller inte
vara. Det måste ju närmast vara i
känslan av en besvikelse över att så
oerhört litet har kunnat uträttas under
den gångna tiden. Samtidigt bör det
vara med en hård och klar föresats att
arbetet skall fortsätta, att vi inte skall
släppa taget utan fortsätta att arbeta
på att förbättra nykterhetstillståndet
i vårt land. Jag har för egen del den
uppfattningen att de förslag som här
föreligger för avgörande ger oss en
låt vara kargare men fastare grund att
fota detta arbete på, ty dessa nya riktlinjer
står verklighetens värld mycket
närmare än de som vi tidigare har
arbetat med.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! När man för hundra år
sedan avskaffade husbehovsbränningen
och sökte bringa ordning i brännvinshandeln,
påbörjade man otvivelaktigt
ett i hög grad välsignelsebringande reformarbete.
Det svenska folket var vid
den tiden i hög grad alkoholiserat.
Brännvinet spelade en oerhört stor roll.
I glädje och sorg, i sjukdom och hälsa;
ja, i alla livets skiften ansågs brännvinet
ha en uppgift att fylla. Det missbruk,
som blev en naturlig följd av
denna inställning, bidrog självfallet i
mycket hög grad till att öka den tidens
fattigdom och nöd. Det råder därför
ingen tvekan om att samhällets åtgärder
på detta område varit av stor betydelse
för vårt folks välfärd.

Den andra stora reformen på nykterhetspolitikens
område genomfördes
för 40 år sedan, när det än i dag gäl -

lande restriktionssystemet uppbyggdes.
Innebörden därav är, att samhället ransonerar
spriten, så att varje medborgare
har rätt att köpa endast så stor del
han anses behöva och kunna sköta. Den
enskildes omdöme och ansvar har på
så sätt i stor utsträckning varit bortkopplat.
Samhället bestämmer, kan man
med en tillspetsning säga, hur mycket
spritdrycker den enskilde tål; det gäller
i fråga om såväl utminutering som
utskänkning.

Restriktionssystemet har varit omdiskuterat
alltsedan sin tillkomst. En
del har ansett, att . ransoneringen haft
en betydande spärrverkan, under det
att andra har påstått att effekten varit
den rakt motsatta. Nykterhetskommitténs
uppgift var att söka komma till
klarhet på den punkten. Kommittén
gjorde därför ingående undersökningar
angående utvecklingen i vårt land
och i en del andra jämförbara länder.
Det vore säkerligen alltför pretentiöst
att göra gällande, att kommittén lyckats
i sin uppgift såvitt det gäller att
exakt bevisa något. Att göra jämförelser
är alltid svårt, eftersom det är så
många faktorer som spelar in. Under
alla förhållanden torde det vara svårt
för att inte säga omöjligt att av kommitténs
resultat få fram någonting, som
tyder på att vårt restriktionssystem
f. n. har någon nykterhetsfrämjande
effekt.

Sverige är det enda land i världen,
som har praktiserat ett sådant motbokssystem,
men det oaktat finns det
ingenting som tyder på att vi har lyckats
bättre med vår nykterhetspolitik
än andra länder. Nykterhetskommittén
kom därför för sin del så gott som
enhälligt —■ det var endast en som reserverade
sig — fram till den uppfattningen,
att restriktionssystemet nu
är moget för avskrivning. Samma enighet
har i stort sett rått i frågan hela
tiden, ända tills den nu kommit på
riksdagens bord. Av remissinstanserna
var ett överväldigande antal för kom -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

mitténs förslag, och nu har 23 av de
24 ledamöterna i särskilda utskottet
gått på samma linje.

Även om motboken i början hade en
uppgift att fylla, vilket jag tror, råder
det ingen tvekan om att den nu har
spelat ut sin roll. Vi måste söka oss
fram på nya vägar. Det gäller emellertid
inte bara att riva ned det gamla
—- det är en enkel sak —• utan även
att åstadkomma något som är bättre.
Det gäller att se till att vi här inte
kommer ur askan i elden.

Ingen torde kunna förneka, att utvecklingen
har gått till det bättre. Supsederna
har blivit mera hyfsade. Förhållandena
är dock ingalunda tillfredsställande,
det kan vi nog också vara
ense om. Av nykterhetskommitténs undersökningar
framgår, att cirka 200 000
personer någon gång under en tioårsperiod
hade varit föremål för anmärkning
i nykterhetsavseende. Av dessa
kunde inte mindre än 50 000 anses
vara grova missbrukare. Detta är siffror,
som inte gärna kan lämna någon
oberörd. Vi kan därför vara eniga om
att alkoholen alltjämt är ett allvarligt
samhällsproblem och att samhället
måste vidtaga åtgärder för att så långt
som är möjligt minska skadeverkningarna.

Frågan är emellertid, vilka vägar
man skall gå. När restriktionssystemet
infördes, ansåg många, att alkoholen
helt skulle kunna förbjudas. De skarpaste
motsättningarna gällde frågan
om huruvida vi skulle ha förbud eller
inte förbud. Det gjordes också en folkomröstning,
som visade att ungefär
hälften av svenska folket ville ha totalförbud.
Sedan dess har man en tid
försökt med förbud bl. a. i våra grannländer
Norge och Finland men misslyckats.
Nu har problemet för oss blivit
enklare än det var för fyrtio år
sedan, så till vida att förbudet inte längre
är aktuellt. Spritbruket måste tolereras
av samhället, men däremot får
vi inte tolerera missbruket. Det gäller

därvidlag att söka åstadkomma det
bästa möjliga. Jag tror emellertid att
man måste göra klart för sig, att så
länge spriten finns kommer den att
förorsaka en del missförhållanden. Vilket
system vi än väljer kommer det
tyvärr att av olika anledningar finnas
människor, som inte kan bruka spriten
utan att skada sig själva eller andra.
Målsättningen måste därför bli att så
långt det är möjligt försöka förhindra
missbruk och försöka hjälpa de olyckliga
människor, som inte på ett måttligt
sätt kan bruka spriten.

Det förslag till nya riktlinjer för
nykterhetspolitiken som här föreligger
bygger i huvudsak på nykterhetskommitténs
förslag. Innebörden av detta
förslag är ju att samhället ger ökat
förtroende och ansvar åt den enskilde
när det gäller att handskas med spriten.
I den mån samhället kommer att
utöva någon kontroll kommer den kontrollen
mera att gälla medborgarnas
sätt att bruka spriten än deras sätt
att köpa sprit. I övrigt kommer tyngdpunkten
av de samhälleliga insatserna
att bli positiv.

Vi har här att behandla ett flertal
propositioner om betydligt ökade anslag
till nykterhetsvården, forskning,
undervisning, ungdomssociala åtgärder
o. s. v. Jag tror att vi här är på rätt
väg. Otvivelaktigt är det ett radikalt
reformprogram vi här har att ta ståndpunkt
till, och det är kanske inte så
underligt att det höjs betänksamma
röster; man vet vad man har men inte
vad man får. Så är det emellertid med
allt reformarbete. Jag är för min del
i vart fall av den uppfattningen, att om
vi antar det förslag som här föreligger
får vi en nykterhetspolitik, som är mera
anpassad efter vår tids krav, och det
är ju därför glädjande att enigheten
varit så stor när det gällt att ta ståndpunkt
i denna stora och allvarliga
fråga. Det finns visserligen ett 30-tal
reservationer i anledning av de kungliga
propositionerna, men de gäller ju

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

endast detaljer, som på intet sätt förringar
värdet av den enighet som varit
rådande vid behandlingen av denna fråga.
Jag tycker att det är något som
särskilt bör poängteras, nämligen att
när det rör de stora riktlinjerna måste
man säga, att enigheten är mycket stor.

Eftersom det är meningen att debatten
enligt talmannens önskan skall
röra sig över hela planet skall jag begagna
tillfället att säga ord om en del
detaljfrågor. Helt allmänt vill jag säga,
att det särskilda utskottet behandlat de
olika propositionerna med beundransvärd
frigjordhet. I fråga om utminuteringen
t. ex. föreslog nykterhetskommittén
att man i vart fall i början vid
utminuteringen av sprit skulle kräva
legitimation, att registrering skulle ske
och att en spärrlista skulle upprättas,
så att man kunde utestänga ungdom
under tjugoett år och missbrukare från
lagliga inköp. Kungl. Maj:t gick ett
steg längre och slopade registreringen
men behöll legitimationen och spärrlistan.
Utskottet tog emellertid steget
fullt ut och slopade allt. Jag har biträtt
utskottets förslag, men jag måste erkänna
att det skett med en viss tvekan.
Min ursprungliga tanke inom kommittén
var ju — det har erinrats om
det tidigare — att vi skulle gå försiktigare
fram vid övergången; man vet
inte vad som händer när spriten släpps
lös. Därför ansåg jag att man borde bibehålla
motboken med fri inköpsrätt
under en övergångstid. Jag tror fortfarande
att det varit klokt att gå en
sådan försiktig väg. Jag har alltså inte
frångått den ståndpunkten, men det
gick ju inte, i vart fall inte för en enskild
medlem, att driva den linjen. Det
skulle betyda uppskov av hela frågekomplexet,
och det tyckte jag, att jag
inte kunde vara med om, i synnerhet
som jag som tidigare sagts var ense
med majoriteten i huvudfrågan. Från
mina utgångspunkter strävade jag därför
efter att åstadkomma det bästa
möjliga. Jag vill säga att i väsentliga

stycken anser jag, att mina önskningar
här blir tillgodosedda, om man följer
den reservation nr 1, som är fogad vid
betänkandet angående övergången. Jag
är övertygad om att man därigenom
skulle vinna många erfarenheter, som
kunde vara mycket värdefulla när vi
kommer fram till den 1 oktober 1955.
Jag tänker då inte bara på nykterhetspolitiken
utan även på det rent administrativa
området, på försäljningen
o. s. v. Frågan om övergången har förorsakat
den allra största villrådighet
inom utskottet. När herr Adolv Olsson
försvarade utskottsmajoritetens ståndpunkt
— som han givetvis var i sin
fulla rätt att göra — sade han, att han
utan att avslöja några hemligheter ändå
ville antyda, att reservanterna bestod
av en samling människor med litet
underliga åsikter. Jag vill inte heller
röja några hemligheter — det har jag
för övrigt aldrig gjort, även om det
kanske någon gång har kunnat se så
ut —• men vill ändå förklara, att jag
inte kunnat finna att utskottsmajoriteten
har haft någon annan sammansättning
än utskottet i övrigt. Jag tror
inte man kan påstå att reservanterna
består av någon mindre renodlad typ
av människor och att vi skulle ha kommit
fram till vår ståndpunkt efter en
kompromiss mellan olika ytterlighetsståndpunkter.
Tvärtom är, som var
och en kan se, herr Elowsson den ende
som gått på rent avslag, och han befinner
sig på majoritetens sida, varför
ytterligheterna torde vara större där.

Jag vill helt allmänt säga, att det
inte finns någon anledning att ta några
starka ord i sin mun i denna fråga, ty
ingen vet vad som kommer att hända
efter den 1 oktober 1955 och hur det
nya systemet kommer att verka. Kungl.
Maj:t har i propositionen föreslagit en
mjukare övergång, som departementschefen
här har redogjort för, på så sätt
att vi skulle släppa restriktionerna tidigare
och höja tilldelningen från tre till
fyra liter samt för tilldelningar under

44 Nr 22. Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tre liter med 50 procent o. s. v. Den
linjen gick emellertid utskottsmajoriteten
emot, och i stället föreslog man
att den nuvarande ordningen skall
gälla oförändrad fram t. o. in. den sista
september 1955 klockan 24.00, då hela
det gamla systemet skulle försvinna
som genom ett trollslag. Reservanternas
linje är i princip en anslutning till
Kungl. Maj:ts förslag, och jag tycker
därför det är underligt att departementschefen
så hårt som fallet var gick
emot den. I princip är som sagt reservanternas
linje en anslutning till Kungl.
Maj ds förslag, med den ändringen att
vi så fort som möjligt vill komma bort
från litertänkandet. Yi anser det nämligen
vara angeläget att komma dithän
i god tid före den 1 oktober 1955, och
att göra det på det sättet, att vi så att
säga får de skötsamma med oss vid
övergången. Departementschefen sade,
att han är dödligt förskräckt för eu sådan
anordning, men jag hyser inte alls
någon oro för att lätta restriktionerna
för de skötsamma. Däremot hyser jag
oro för vad som kan komma att hända
efter den 1 oktober nästa år. Departementschefen
är inte orolig för vad som
kommer att hända, när spriten helt
plötsligt släppes fri för såväl skötsamma
som icke skötsamma.

Vår linje innebär en mjukare övergång.
Vi vill att restriktionssystemet
skall avvecklas successivt, så att inte
1 oktober 1955 blir någon stor dag i
vårt folks historia, som man har anledning
att fira.

I detta sammanhang vill jag varna
för att fälla alltför hårda domar över
det gamla restriktionssystemet. Vi vet
nämligen inte vad som kommer efter
detta system. Jag tycker det bör sägas
ut från denna talarstol, att när vi utdömer
det gamla systemet, så skall vi
inte också döma de människor, som
med ansvar och omsorg har skött sina
nykterhetsvårdande uppgifter inom
restriktionssystemets ram. Jag tror att
samhället även i fortsättningen har be -

hov av deras hjälp och stöd, i den mån
de kommer att fortsätta med sin verksamhet,
antingen det nu blir inom försäljningsorganisationen
eller inom nykterhetsvården.

Herr talman! Jag skall inte orda mera
i denna fråga utan vill endast meddela,
att jag i övergångsfrågan kommer att
yrka bifall till den reservation som avgivits
av herr Wahlund m. fl.

För att mildra övergången har Kungl.
Maj:t i proposition nr 153 föreslagit en
upplysningskampanj för 2,3 miljoner
kronor, vilken statsrådet här har redogjort
för. Utskottet har emellertid ställt
sig mycket skeptiskt till en dylik kampanj
och ansett att kostnaderna härför
borde skäras ned högst väsentligt. Jag
har i en reservation gått längre än utskottet
och yrkat avslag på detta propositionens
förslag, och jag har gjort
det därför att jag anser att motboken
bör i möjligaste mån begravas i stillhet.
Jag anser nämligen risk föreligga
för att en sådan propagandakampanj
kan få en rakt motsatt effekt mot vad
man tänkt sig. Statsrådet sade, att han
inte vågar ta risken av en övergång
utan att en upplysningskampanj har
föregått densamma. Jag vill då säga,
att jag inte vågar ta risken av en sådan
kampanj, som kostar så mycket pengar
och är av så tvivelaktigt värde. Därför
kommer jag, herr talman, att vid
behandlingen av proposition nr 153
hemställa om bifall till mitt avslagsyrkande.

En förutsättning för att vi skall lyckas
med den förestående reformen är
enligt min mening att alla goda krafter
medverkar till att reducera det onormala
och jag vill nästan säga löjliga
intresset för spriten i detta sammanhang.
I kvällstidningarna i går hade
man t. ex. en rubrik, där man med
ganska fet stil talade om hur Radiotjänst
hade lagt upp utsändningarna
härifrån. Där stod: »Fullt radiopådrag
från spritdebatten.» Det skall tydligen
gå till så, att om något beslut fattas här

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

skall man avbryta programmet —■ om
nu denna redogörelse är riktig — vid
vilken tidpunkt detta än sker, och man
har för ändamålet satt in det största
uppbåd reporter och tekniker i riksdagsutsändningarnas
historia. Vad menar
Radiotjänst med det? Menar man
verkligen att detta är den största fråga
som förekommit i vårt land på senare
tid? Detta trots att vi haft ett världskrig,
att vi har beslutat om socialreformer
som varit av genomgripande betydelse
för hela svenska folket! Men
då har det aldrig varit något sådant
där stort radiopådrag, som det nu är
fråga om. Så får det inte gå till i fortsättningen,
om denna nya reform skall
kunna verka så som vi har tänkt oss.

Det skulle inte förvåna mig om man
i kväll ute i landet på en del håll kommer
tillsammans och kanske sitter vid
en grogg och väntar på radionyheter
för att eventuellt få höra den glädjande
underrättelsen om befrielsens timme.
Detta är ju upplagt nästan som om Sverige
vore ockuperat av ett främmande
land och nu stode inför utsikten att bli
fritt. Jag tycker att alla goda krafter
och framför allt statliga institutioner
bör se till att de inte medverkar till
att haussa upp intresset för sprit.

Innan jag slutar, herr talman, skall
jag säga några ord om maltdryckerna.
Därvidlag är, såsom redan framgått av
debatten, buden många. För närvarande
har vi, som alla vet, ett standardöl
om 2,8 viktprocent alkohol. Nykterhetskommittén
föreslog, att den nuvarande
alkoholhalten i pilsnern skall bibehållas.
Dessutom skall man under vissa
förutsättningar tillåta att ett starköl om
4,5 viktprocent säljes. Både Kungl.
Maj :t och utskottet har följt kommittén
på denna punkt. Inom utskottet och
även reservationsvägen framställdes
emellertid förslag om andra lösningar.
Man har sålunda tänkt sig att ha dels
ett slags standardöl med 3,2 eller kanske
3,4 viktprocent alkohol, dels ett
sådant Öl plus starköl. Jag har på den

punkten anslutit mig till det utskottsförslag
som föreligger. Som vi vet
skedde det under kristiden en sänkning
av alkoholhalten i ölet till 2,8
procent. När det nu visat sig att bryggerierna
kan tillverka ett Öl med den
alkoholhalten som är godtagbart och
som vi har accepterat som en lämplig
måltidsdryck, så tycker jag inte det
bör företagas någon höjning. Det råder
ingen tvekan om att sänkningen
av alkoholhalten innebär en nykterhetspolitisk
vinning. Yi skall nämligen
komma ihåg att ölet är ett tätortsproblem
eller kanske rättare sagt ett storstadsproblem,
eftersom tredjedelen av
allt Öl i landet konsumeras i Stockholm.

Jag menar alltså att man inte skall
rasera vad man vunnit genom sänkningen
av alkoholhalten. Utskottsförslaget
innebär emellertid att starköl
skall få försäljas, vilket i första hand
motiveras med att man hoppas att
starkölet skall bli en konkurrent till
starkspriten. Ur den synpunkten tycker
jag nog det är oklokt att, som man
nu har gjort, så hårt knyta samman
starkölet och starkspriten genom att ha
måltidstvång även för starkölet. Då
blir väl starkölet knappast den konkurrent
till starkspriten som man tänkt
sig utan mera ett komplement. Därför
kommer jag att ansluta mig till den
reservation som föreligger, nr XII av
herr Franzon m. fl., och som går ut
på att man inte skall ha måltidstvång
för starkölet. När vi voterade i utskottet
anslöt jag mig till den linjen, och
att jag inte kom att stå med på reservationen
berodde mera på en tillfällighet.
Jag vill alltså deklarera att jag
kommer att rösta för denna reservation.

Det är en hel del andra punkter som
jag skulle vilja säga något om, men det
är nödvändigt att vi alla begränsar oss,
om denna debatt skall ta slut någon
gång. Därför får jag återkomma på de

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

särskilda punkterna, om jag finner anledning
till det.

Herr talman! Jag ansluter mig sålunda
till huvudlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken i särskilda utskottets
förslag. Jag kommer senare att
framställa yrkanden om bifall till reservationerna
i de detaljfrågor, där jag
inte ansluter mig till utskottets .förslag
i de olika utlåtandena.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! I motsats till flera av
dem som redan talat eller kommer att
tala i denna debatt har jag ingen möjlighet
att hänvisa till en expertbetonad
eller lång erfarenhet av arbetet med
nykterhetslagstiftningen. Jag har ändå
velat lägga några principiella synpunkter
på den nya lagstiftning som debatten
gäller och som — jag tror jag vågar
säga så — kommer att på viktiga punkter
förändra levnadsbetingelserna för
många enskilda människor och många
hem i vårt land. Inför en förändring
av denna omfattande art måste det vara
rimligt, att man från de olika åsiktsriktningarna
försöker precisera syftet
med och den principiella innebörden
av det under så många år förberedda
lagstiftningsarbetet.

Jag vill då först konstatera att den
svenska utvecklingen från otyglad spritfrihet
under gamla tider via mellankrigsårens
relativt stränga och detaljbundna
restriktioner fram till den nu
föreslagna lagen med målsättningen
»frihet under ansvar» företer mindre
våldsamma kastningar i vårt land än i
många andra länder, där förbudstanken
segrade under mellankrigsåren. I
dag kan det väl inte vara något uttryck
för övermodig efterklokhet att konstatera,
att det var väl att vi 1922 inte genomförde
ett totalförbud för sprit i Sverige.
Den mildring i supsederna, som
trots den statistiskt ogynnsamma utvecklingen
har ägt rum under senare
år, har varit möjlig bl. a. därigenom att

smuggling, hembränning och olaga försäljning
inte haft den gloria som en sådan
trafik får i ett land med totalförbud.

Om vi alltså undsluppit gangsterförsäljningen
av typ Chicago och hembränning
å la Telemark har vi i stället haft
våra kineserier med Krylbo-pilsnern
och vårt närmast egyptiska mörker över
de regler som gällt i restaurangernas
spritkassor. Dagen innan jag var med
om att justera de betänkanden från särskilda
utskottet, som ligger till grund
för dagens debatt, åt jag i en norrlandsstad
på ett känt hotell en frukost som
bestod av smör, bröd, ett glas mjölk och
en svampomelett. Klockan var 11.15 och
det var söndag, alltså gudstjänsttid. På
notan, som gällde två personer, som åt
och drack exakt likadana portioner,
stod det att vi druckit 15 cl sprit och
att vi gjort det efter klockan 13. Man
kan möjligen le åt en sådan parodi på
spritlagars efterlevnad. Man kan också
tillämpa resonemanget på den situation,
som finansministern något lättfärdigt
försökte beskriva som ett försvar för
»16-slaget» såsom utskänkningsgräns.

Jag tror inte det går att komma ifrån
att mycket i den hittills gällande rusdryckslagstiftningen
har inbjudit till
överträdelser och lagstridig vanebildning
både på utminuteringens och utskänltningens
område, och det är angeläget
att vi inte här i dag och i morgon
åstadkommer nya variationer av de
gamla misstagen. Det hör också till bilden
att det sätt, på vilket administrativa
myndigheter tillämpat lagen, inte
alltid varit ägnat att hos medborgarna
inskärpa lagens självklara giltighet. Jag
vill i det sammanhanget påminna om
att särskilda utskottet på s. 15 i betänkandet
nr 1 funnit anledning att fästa
kamrarnas uppmärksamhet på de tilllämpningsföreskrifter,
som kontrollstyrelsen
och systembolagens förtroendenämnd
i strid med 1937 års riksdagsbeslut
utfärdat om 21—25-åringarnas
inköpsrätt. Herr Olsson i Gävle snud -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

clade vid detta. Jag vill uttryckligen påminna
om det cirkulär från 1947, där
man gick så långt i administrativt godtycke
att man trots riksdagens beslut,
att 21 år skulle vara gränsen för inköpsrätt,
i tabellform deklarerade, att
för ogifta i åldern 21—25 år är inköpsrätten
lika med noll.

Personer som har ett något längre
perspektiv bakåt än vad jag äger har
sagt mig, att när spritlagarna sattes under
debatt efter det första världskriget
skedde det under trycket av å ena sidan
utopiska förhoppningar att med ett
slag kunna ändra ett helt folks vanor
genom yttre bestämmelser, å andra sidan
känslan av att förbudet var den
enda räddningen undan en verklig nedsupning.
På båda dessa punkter kan vi
nu se klarare. Därför är det smickrande
för de generationer som nu är samhälleligt
verksamma, att alkoholdebatten
efter det andra världskriget kommit att
föras med argument, som ligger vetenskapens
betydligt närmare än känslotänlcandets.
Att detta i sin tur hänger
samman med allmänna förändringar i
vårt samhälle har påpekats av flera
iakttagare. Vår strävan att se individerna
som samhällsvarelser, alt söka
förstå och utröna människors handlingssätt
utifrån deras förutsättningar
i miljö och sinnesart har gjort de senaste
årens överväganden om kampen
mot spritmissbruket till en fråga om
förnuft och lämplighet. Det stränga och
dömande förmynderskapet från statens
sida har då inte längre en naturlig plats
i lagstiftningen. Det är ett av skälen
till att många som ställt sig tveksamma
till de påstådda skadeverkningarna i
motbokssystemet ändå funnit att systemet
nu har spelat ut sin roll. Men det
bör i dag inte glömmas bort att 1954 års
reform, som på det praktiska planet på
många tydliga vis bär spår av en resolut
finansministers självständiga synpunkter
och av den taktiska skickligheten
hos ordförandena i det särskilda
utskottet och i bevillningsutskottet, inte

skulle ha varit möjlig om inte ett mer
än 25-årigt internt opinionsarbete bedrivits
bland dem som satsat tid, krafter
och samvetsprövning på det aktiva
nykterhetsarbetet. Det kan därför inte
vara oriktigt att här påminna om Erik
Englunds insats.

Det är inom den organiserade nykterhetsrörelsen
som den självprövning
mognat fram, som gjort det möjligt att
under en enighet, som väl måste betecknas
som förbluffande hög, föreslå ersättandet
av restriktionssystemet med
den fria inköpsrätten. När den ensamme
reservanten i särskilda utskottet
jämte några motionärer i bägge kamrarna
tycks lita på möjligheten att genom
en statligt dirigerad avvänjning
via en lagfästad nedskruvning av alkoholhalt
och ransoner helt torrlägga vårt
folk, så kan jag på den punkten i full
överensstämmelse med finansministern
bara konstatera, att detta betraktelsesätt
måste förklaras ur en passerad epoks
förutsättningar. Jag kan förstå att här
finns en och annan som i dag genom
att rösta nej vill markera att han eller
hon inte vill helt ta ansvaret för de
svårigheter som man väntar skall uppstå.
Men jag tror inte att framtiden •—•
även om de pessimistiska förutsägelserna
om en fortsatt ökning av både bruk
och missbruk skulle slå in — kommer
att välja de vägar till intensifierad kamp
mot alkoholseden som herr Elowsson
rekommenderar. Vi satsar alla med
skilda utgångspunkter på en fortsatt
minskning av alkoholens betydelse, men
de rationella vägar som numera erbjuder
sig måste bygga på förbättrad upplysning,
rådgivning och förebyggande
åtgärder. I förbudstänkandets ställe har
det kommit en tilltro till medborgaransvaret,
som säkert har sina svaga
punkter men som ändå såsom arbetshypotes
på längre sikt är den enda riktiga
i en demokrati.

Det finns alltså anledning att i dag
med en viss tillfredsställelse peka på att
det särskilda utskottets lagförslag pe -

Nr 22.

Fredagen den 21 inaj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

kat ut en ganska rak väg bort ifrån
gammalt krångel och fram genom den
snårskog av förbudsbestämmelser som
nära nog automatiskt inställer sig till
prövning när man står i begrepp att
avskaffa motbokssystemet.

Det särskilda utskottet har i ännu
högre grad än regeringsförslaget satsat
på medborgarnas självansvar. Slopandet
av legitimationsförfarandet på
utminuteringsställena, överflyttandet av
det juridiska ansvaret för olaga inköp
på kunden och tillhandahållandet av
starköl under mindre restriktiva former

— jag förmodar att kamrarna i dag skall
vara beredda att i konsekvensens och
laglydnadens intresse även acceptera utskänkning
av starköl utan måltidstvång

— allt detta är bara de mest uppmärksammade
punkterna i ett lagförberedelsearbete,
där målsättningen har varit
att från början göra lagen möjlig att
efterleva under de faktiska förhållanden
vi lever i. Skrivbordsbetonade konstruktioner
har på flera punkter fått
vika för praktiskt betingade önskemål.

Det är därvid självklart att målsättningen
har varit förbättrad nykterhet,
vänligare levnadsstil och mildare umgänge
människor emellan. Det finns
ingen som helst motsättning i fråga om
önskemålet om en spritfri arbetsdag
mellan utskottsmajoriteten och de reservanter
som önskar förbjuda spritutskänkning
före kl. 16, men utskottet
har velat lita till den pågående vaneförändring
som alltmer avlägsnar det
representationsbundna lunchsupandet
och har inte velat åstadkomma den motreaktion
som troligen skulle komma
från de personer som finner det vara
ett extra nöje att i sitt umgänge med
mat och dryck också samtidigt dra vad
de kallar den kitsliga staten vid näsan.
Jag tror att det här för en gångs skull
vore befogat att konstatera att finansministern
på denna punkt icke har varit
verklighetsbetonad.

Den nya alkohollagstiftningen vill arbeta
med medborgarna och inte mot

dem. Krångel och tvång betraktar den
i görligaste mån som onödiga medhjälpare.
Den innebär ett risktagande, men
den öppnar också möjligheter till en
större naturlig värdighet i varje människas
sätt att ordna sin egen livsföring.
Endast inför risken av missbruk
och bristande hänsyn mot medmänniskor
träder samhället hjälpande eller
bestraffande emellan.

Det är mot denna bakgrund av liberala
tankegångar om frihet under ansvar
som man från folkpartihåll har
funnit det riktigt att resa kravet på att
den nya lagstiftningen borde ha fått
prövas av medborgarna i en folkomröstning.
Vi tillåter oss att tro, att om
så hade skett skulle förutsättningarna
för en mjukare övergång till de nya bestämmelserna
ha varit något större än
de i dag kan bedömas vara. I den mån
kännedomen om den nya frihetens innebörd
hade blivit allmännare ute bland
folket på grund av den upplysningsverksamhet
som måste föregå en folkomröstning
skulle också möjligheter ha
förelegat för ett bredare ansvarstagande.

Med den tågordning för reformens
genomförande som nu har planlagts
av en rad kommittéer, i departement
och i utskott finns det tyvärr i dag
inget utrymme för en folkomröstning.
Vi får laga efter den faktiska situationen.
I den mån den nu föreslagna lagstiftningen
anses innebära stora risker
för folknykterheten gäller det dock att
undvika varje onödigt risktagande. En
kraftigare förstärkning av nykterhetsvården
än den som Kungl. Maj:t föreslår
har påyrkats i en partimotion från
folkpartiet. Endast i någon mån har
våra synpunkter på löneinplaceringen av
viktiga svårrekryterade tjänstemän beaktats
genom underhandslöften om utredning.
Helt obeaktat av utskottsmajoriteten
står det reservationsledes framförda
kravet på större bidrag till den
kommunala nykterhetsvården. Andra
talare kommer längre fram i debatten

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

att belysa dessa frågor, som ingalunda
borde få drunkna i själva lagfrågorna.

Personligen bär jag haft stor anledning
att intressera mig för den uppläggning
som utskottet har givit förslagen
till nya former för samhällsstöd
åt det ungdomsvårdande fritidsarbete
som vill vara en verklig frontalattack
mot ungdomssuperiet genom att sätta
sund och aktivitetsbefrämjande ungdomssysselsättning
i stället för det tanklösa
och liåglösa nojsande med spriten
som ofta slutar i alkoholism.

Det föreslagna stödet till fritidsverksamhet,
till ungdomsledarutbildning
och instruktörer, till lokalupprustning
m. m. kommer säkert att ha sitt värde
i ansträngningarna att minska ungdomssuperiet,
särskilt om det ute i
kommunerna och organisationerna kan
åstadkommas en smidig anpassning till
de naturliga och spontant uppkomna
klubb- och gängbildningar, där tonåringar
och något äldre ungdom finner
positiva kontakter med jämnåriga
och med samhället. Jag bär uppfattat
regeringens förslag som ett delsvar på
riksdagens begäran från år 1952, då
man med anledning av en folkpartimotion
begärde en översyn av de förslag
till ungdomssociala åtgärder som i olika
sammanhang har framkommit. Men
jag vill understryka, herr talman, att
detta delsvar inte undanröjer regeringens
skyldighet att lämna en översiktlig
redogörelse till riksdagen över utredningsarbetet
i övrigt och att ta initiativ
till åtgärder på de kanske ännu viktigare
ungdomsområdena bostadsförsörjningen
och yrkesutbildningen. Vill
man verkligen komma åt de sociala orsakerna
till sådan ungdomlig missanpassning
som tar sig uttryck i spritmissbruk,
då räcker det inte med att
ordna fritidsförsörjningen, hur viktig
denna än i och för sig är.

Det är emellertid på den punkten
ägnat att väcka verklig undran att högerpartiet
i den föreliggande situationen
har valt att driva en missnöjes4
— Andra kammarens protokoll 195b.

politik, som redan från början misstänkliggör
denna nya giv för aktiviserande
fritidssysselsättning. När man i
utskottet kom underfund med att högerns
motion i denna fråga hade gått
så grundligt till verket att man till och
med ville utradera ett anslag som i mer
än tio år hade utgått till verksamheten
vid vissa studiehem, drivna av KFUM:s,
KFUK:s, Godtemplarordens och ABF:s
studieförbund, så kunde det ju inte
hjälpas att vissa tankar infann sig om
värdet för högern av att i viktiga sociala
sammanhang bara kunna lita till
ett blint huggande svärd utan att ha
tillgång till någon verklig sakkunskap.

Eftersom herr Hjalmarson har funnit
det med sitt partiledaruppdrag förenligt
att söka dra löje över de nya ansträngningarna
att ge trångbodd och
håglös ungdom denna chans till en förändrad
situation genom att låtsas att
det vore kortspel och liknande sysselsättningar
som skulle premieras, kan
jag lugna herr Hjalmarson med att om
han verkligen hade satt sig in i det utredningsarbete,
som har skett på området,
skulle han veta lika väl som jag,
att här skall ges »inte en man, inte ett
öre» till kortspel och dobbel från de
nya statsbidragskontona. Tvärtom måste,
om inte penningslöseri skall uppkomma
och effektiviteten brista, tilllämpningsföreskrifterna
och det praktiska
arbetet utformas så, att man i
nära samförstånd mellan statens och
kommunernas kontrollorgan och dem
som inom organisationerna skall svara
för det praktiska arbetet, verkligen inriktar
sig på att få till stånd en aktiviserande
fritidsverksamhet. Jag har i motionen
nr 664 i denna kammare försökt
att peka på de punkter där det är angeläget
att delta samarbete kommer till
stånd. Utskottet har på en rad punkter
tillmötesgått mina önskemål, och jag
har därför inte reserverat mig. Jag vill
emellertid understryka att jag utgår
ifrån att skolöverstyrelsens folkbildningsrotel
så snart det blir möjligt far
Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Biktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

initiativ till skapandet av ett permanent
organ för samarbete med organisationerna
i syfte att undvika misstag, som
kan bli både kostsamma och demeriterande
för hela denna verksamhetsform.

Innan jag slutar skall jag också säga
några ord om de speciella förhållanden
som kan bli kännetecknande för tiden
mellan riksdagsbeslutet och den 1 oktober
1955, då enligt propositionen och
utskottets förslag motbokssystemet skall
vara definitivt avlägsnat. Som ledamot
av den utredning som särskilt haft att
pröva hur övergångssvårigheterna skall
mötas — till exempel genom en med
statsmedel bekostad upplysningskampani
— har jag i utskottet kunnat klargöra
att en sådan kampanj ingalunda
syftar till att skapa — som det har
sagts — ett extra ståhej kring själva
frihetsögonblicket och de nya rättigheterna.
När herr Onsio här lägger sådan
vikt vid och öppnar en privat process
mot Radiotjänst för ait där skulle
ha förekommit en onödig uppförstoring
av dagens debatt, är det enligt utskottets
mening ytterligare ett skäl för att
vi skaffar oss en liten krets av skickligt
folk, som kan resonera med Radiotjänst
och tidningarna så att inte skadeverkningar
onödigtvis uppstår genom
deras naturliga ambition att åstadkomma
en perfekt nyhetsförmedling. Jag
tror att herr Onsjö genom detta inlägg
gav ytterligare eftertryck just åt utskottsmajoritetens
syn på behovet av
en upplysningskampanj.

Utredningen har klart sagt ifrån och
utskottet har ytterligare strukit under
att kampanjen huvudsakligen skall verka
i det tysta, på arbetsplatser, i de fritidsgrupper
vi nu skall skapa, i skolor
och vid lokala sammankomster. Det är
en öppen fråga huruvida de folkrörelser
som skall bära den största arbetsbördan
kräver ett stöd i form av radio-,
film- och tidningspublicitet och
hur den kommande kampanjledningen
skall kunna medverka till att detta
önskemål i så fall tillgodoses. Så kraf -

tigt som utskottet understrukit såväl
tystnadens strategi som sparsamhetssynpunkterna,
förefaller det mig som
om den i reservationerna framförda
kritiken mot kampanjen helt inriktats
på att slå in öppna dörrar.

Om man skall tänka sig en kompletterande
annonsering som skulle ta sikte
på att milt förlöjliga de impulser
som gör att vissa människor vill fira
den 1 oktober 1955 med rusning till
inköpsställena, motboksbål o. d., är det
givet att denna annonsering måste bli
relativt påkostad om den skall ge några
resultat. Det är emellertid inte sagt att
den behövs, utan vi hoppas alla att den
skall kunna utebli. Vi har alltså lämnat
öppet för kampanjledningen att pröva
dessa praktiska frågor, och det är säkert
den lyckligaste lösningen.

För utredningen, som räknade med
att en viss annonsering skulle vara nödvändig,
var det emellertid naturligt att
också påpeka att en statligt bekostad
annonsering inte fick slås ihjäl av en
samtidig kommersiell annonsering för
spritdrycker. Utredningen ville emellertid
för sin del inte tänka sig något
förbud ens under övergångstiden utan
rekommenderade förhandlingar mellan
Vin- och spritcentralen och berörda
handelsagenter samt tidningsföretagen.
Under utskottsarbetet bär från Svenska
reklamförbundet såsom representant för
de berörda intressena överlämnats ett
förslag som går ut bl. a. på att annonseringen
under övergångstiden skulle
begränsas till upplysning om vin- och
maltdrycker. Utskottet har här avlägsnat
sig ett gott stycke från Kungl.
Maj:ts tanke om ett totalförbud mot
alkoholreklam under övergångstiden.
Denna lagbestämmelse i regeringsförslaget,
som enligt min uppfattning stod
i klar strid med gällande tryckfrihetsförordning,
har av utskottet ersatts med
en annan formulering av § 69 i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Då utskottet
på en rad punkter beaktat den
kritik jag och andra utskottsledamöter

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

anfört mot regeringsförslaget, har jag
inte ansett det motiverat att skriva under
högerreservationen på denna punkt
utan velat lita till att de förhandlingar
som föreslås verkligen skall leda till en
frivillig uppgörelse mellan berörda parter.
Jag skulle emellertid vilja be utskottets
talesman, herr Olsson i Gävle,
att han i debatten markerar att också
han finner frivilliglinjen vara så att
föredra att vi inte här behöver riva upp
en stor strid om den tryckfrihetsrättsliga
sidan av saken, där Kungl. Maj:ts
utgångsläge var så utomordentligt
svagt.

Herr talman! Av det sagda torde
framgå att mina avvikelser från utskottet
begränsar sig till två i de stora
sammanhangen mindre påfallande
punkter. Jag vill sluta detta anförande
med att konstatera min tillfredsställelse
med att utskottet i så stora stycken vågat
gå sina egna vägar bort ifrån restriktions-
och paragraftänkandet fram
till ett praktiskt bedömande av de levande
situationer, i vilka människor
kommer genom att alkoholdrycker sedan
länge ingått i livsföringen. Det är
min varma förhoppning av denna reform
i liberal anda verkligen på längre
sikt skäll utsudda mycket av alkoholens
skadeverkningar.

•lag yrkar bifall till reservationen nr
XII i utskottets betänkande nr 1 och
förbehåller mig rätt att återkomma beträffande
alkoholreklamen, men yrkar
i övrigt bifall till utskottets betänkande
nr 1 på alla punkter.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! I anledning av den direkta
frågan, som herr Helén ställde
till mig, vill jag säga att enligt min
uppfattning — jag kan ju bara svara
för mig själv — föreligger det inte någon
risk för att man inte skall söka
på frivillighetens väg uppnå en överenskommelse.
Det är givetvis principen
i § 7, som blir avgörande, ty man

får ju inte utgå ifrån att några intressen
utanför det statliga området eller
kanske rent av utanför vårt lands gränser
skulle ha rätt sätta ur spel den politik
som vi i detta avseende vill föra.

Jag tror således inte att herr Helén
har någon anledning till ängslan på
denna punkt.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
den inställning som herr Adolv
Olsson här gjort sig till tolk för. Jag
vill också fästa till kammarens protokoll
en påminnelse om att det i utskottsbetänkandet
säges, att den rekommendation,
som utredningen givit när man
i stället för ett förbud föreslår en frivillig
överenskommelse, bör följas då
Vin- och spritcentralen går att upptaga
förhandlingar.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! I likhet med herr Helén
tillhör jag inte dem som kan bygga
sina synpunkter på erfarenhet och expertis,
när det gäller att ta ställning till
den stora socialt mycket betydelsefulla
fråga som vi i dag behandlar. Men ett
ganska intensivt arbete inom det särskilda
utskottet har i alla fall givit mig
anledning att här framföra några synpunkter.

I princip har jag ingen erinran mot
huvudlinjen i det framlagda förslaget
om den framtida nykterhetspolitiken.
Jag kan instämma med alla dem som
hyllar principen om frihet under ansvar.
Jag tror också att svenska folket
kommer att motsvara detta förtroende.
Här liksom på alla andra områden av
vårt samhällsliv finns det ingen regel
utan undantag, och om alla goda
krafter i samhället inriktar sig just
på undantaget, d. v. s. i detta fall missbrukarna,
blir det säkerligen lättare att
hjälpa dessa olyckliga människor. På
detta sätt åstadkommer man en mycket
bättre framtidsbild i fråga om nykterhetstillståndet
än om man inriktar sig

52 Nr 22. Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

på ett försök till en förbättring över
hela linjen av folknykterhetens höjande.''

Till de positiva åtgärderna skall jag
strax återkomma, sedan jag något berört
en annan sak. Även om jag i princip ansluter
mig till huvudlinjen, frihetslinjen,
i det nu föreliggande förslaget till
försäljning av rusdrycker, så har jag
på en punkt låtit anteckna en avvikande
mening, nämligen beträffande
ölet.

Sedan år 1923 gäller i vårt land förbud
mot att tillverka och försälja starköl
för normal inhemsk förbrukning. De
nuvarande huvudförfattningarna om
tillverkning och försäljning av maltdrycker
är utarbetade med tanke på ett
vanligt Öl med en högsta alkoholhalt
av 3,2 viktprocent. I nu föreliggande
förslag ingår att man skall ha ett starköl
och samtidigt bibehålla det nuvarande
ölet, pilsnerdrickan, med en alkoholhalt
av 2,8 procent. Härvid har man
valt en av de två vägar som enligt min
mening är framkomlig. Den andra framkomliga
vägen är att man har en enda
typ av Öl med eu alkoholhalt av 3,2
procent. Det finns även andra vägar,
men dessa anser jag icke vara framkomliga
i realiteten. Fröken Märta
Öberg har föreslagit att man skulle ha
en enda typ av Öl med 2,8 procent och
att alltså starkölet skulle vara förbjudet.
I flera motioner och reservationer
till utskottsutlåtandet har framförts den
synpunkten, att man borde ha dels ett
starköl, dels ett Öl med 3,2 viktprocent
i stället för den nuvarande pilsnerdrickan.
Jag tror inte att någon av de två
senaste lösningarna skulle med framgång
kunna användas.

Finansministern har för sin del biträtt
det förslag som framförts av nykterhetskommittén
såsom en kompromiss.
När man läser finansministerns
yttrande i huvudpropositionen får man
den uppfattningen, att han varit mycket
betänksam inför frågan, vilket alternativ
han skulle välja. Jag anser för
min del att statsrådet valt fel. Sedan

har emellertid utskottsmajoriteten snällt
följt efter, bl. a. på grund av att det
skulle ha blivit nödvändigt med synnerligen
invecklade och omständliga
ändringsförslag i fråga om lagtexter
och författningar, för den händelse utskottet
skulle ha valt det andra alternativet.
Jag beklagar att det nu inte finns
möjlighet att ställa detta andra alternativ
under riksdagens prövning. Såsom
jag under utskottsarbetet tillåtit mig
konstatera, skulle säkerligen ölkonsumenterna
här i landet vara tillfredsställda,
om de fick ett s. k. vanligt Öl med
en alkoholhalt av 3,2 procent. Varför
skall man då också ha ett Öl som är 12
eller 13 tiondels viktprocent starkare
än detta Öl? Varför — den frågan vill
jag ställa till Kungl. Maj:t, utskottsmajoriteten
och alla andra ledamöter av
denna kammare — skall man ge svenska
folket en helt ny typ av alkoholdryck
i samband med att man fattar
ett beslut som syftar till höjande av
folknykterheten?

Från sakkunnigt håll har sagts att det
3,2-procentiga ölet har starkölets egenskaper
i allt utom när det gäller alkoholhalten.
Man säger att det har starkölets
fyllighet och smak; det är, framhåller
man, just vid 3,2 viktprocent
som ölet får den balans som utmärker
starkölet. Vad det saknar är alltså bara
större alkoholhalt. Mycket talar då för
bara en typ av Öl. Jag tror inte på vad
man säger om att det 2,s-procentiga ölet
kommer att bli den vanliga drycken
och att starkölet inte kommer att få så
stor betydelse. Statistiken i Danmark
visar, att folk där varken vill ha svagt
och dåligt Öl eller starköl utan ett mellanting.
I Danmark bär man ett sådant
mellanting med mellan 3,2 och 3,3 procent
och dessutom starköl. 94 procent
av folket dricker ölet med 3,2—3,3 procent.

När man i propositionen godtagit
starkölet, har man sagt att man vågat
göra det därför att man har bundit det
vid samma restriktioner som spriten.

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Men redan i utskottet har man lämnat
den linjen och infört starköl på •vinrestaurangerna.
Skall vi konsekvent
hålla på frihetslinjen, måste nog kammaren,
när den tar ställning till frågan
om huruvida vi skall ha starköl eller
inte, även släppa utskottsmajoritetens
linje och inte behålla mattvånget för
starköl, ty med mattvånget för starköl
inför vi ju ett värre kineseri än någonsin.
Kan någon av denna kammares ledamöter
tänka sig att man i en vinrestaurang
skall kunna få dricka starkvin
med 20—22 procents alkohol utan
mattvång vid det ena bordet men vid
det andra inte skall kunna ta in en
flaska starköl med 4,5 procent alkohol
utan ett par smörgåsar samtidigt?

För starkölet skall också, säger man,
gälla restriktiva försäljningsbestämmelser.
Utminuteringen skall skötas av
systembolagens butiker. Jag tror inte
denna utminutering kommer att innebära
någon restriktion. Systembolagens
butiker ligger mycket centralare i våra
städer än bryggerierna och de författningar
som nu har utarbetats ger också
möjlighet för en mycket stor kategori
av kunder att rekvirera starköl. Man
kan därför inte i särskilt hög grad
binda starkölet på den vägen.

Det är bland annat av den anledningen
att det leder till en fortsatt uppluckring
av bestämmelserna som jag tycker
att man inte borde ha valt vägen att
införa starköl och samtidigt fortsätta
med det 2,8-procentiga ölet.

Jag har gett till känna dessa synpunkter
i form av ett särskilt yttrande, då
jag inte ansett det vara möjligt att vinna
majoritet för dem. Jag har varit
alltför ensam i detta sympatiska men
mäktiga riksdagsutskott för att kunna
yrka på den rad av ändringar i lagtexter
och författningar som krävs
för alt ställa mitt förslag under riksdagens
prövning. Jag har med andra
ord fallit för min blygsamhet, men jag
bär velat freda mitt samvete med detta
särskilda yttrande som jag i framtiden

kan åberopa, när bestämmelserna om
starkölet en gång med all säkerhet blir
uppluckrade och starkölet så småningom
säljs i ölkaféerna och över mjölkbutiksdiskarna,
vilket jag anser vara
en naturlig konsekvens av den frihetslinje
man här är beredd att beträda.

Jag har också haft en från utskottsmajoritetens
uppfattning avvikande mening
angående övergångsbestämmelserna.
Jag hade inte tänkt ta upp den saken
i debatten men gör det ändå därför
att reservationen blivit så starkt kritiserad
i denna kammare av utskottets
talesman och av finansministern. Jag
har biträtt reservationen därför att jag
har tyckt att det är angeläget, att vi i
så liten utsträckning som möjligt dramatiserar
en viss dag eller en viss tid
för övergången. Det är naturligt att under
loppet av en längre tid göra vissa
eftergifter på restriktionerna inom motbokens
ram. Det skulle vara ytterst värdefullt
att i den stora armé vi måste
uppbringa av frivilliga, som medverkar
till att så mycket som möjligt dämpa
övergången vid den kritiska tiden, kunna
inräkna också de skötsamma motbokskunderna
som om de fick en uppluckring
av ransoneringsbestämmelserna
innan motboken avskaffades inte
skulle behöva fira den 1 oktober 1955
som en frihetsdag.

Jag har också undertecknat ett särskilt
yttrande angående folkomröstningen.
Jag tycker att det hade varit naturligt
att låta denna fråga gå ut till
folkomröstning, så att riksdagen hade
kunnat få dela ansvaret för avgörandet
med hela svenska folket.

Herr talman! Vad som emellertid
mest intresserar mig är något annat
än vad jag hittills har berört. Det är
de positiva åtgärder, som nu skall vidtagas
i samband med omläggningen. Om
jag något litet får generalisera, har jag
funnit att dessa åtgärder skall gå efter
två linjer, den ena med den nykterhetsvårdande
verksamhet, som samhället nu
bedriver genom sina egna organ, de

Nr 22,

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. nu

kommunala nykterlietsnämnderna, länsnämnderna,
o. s. v. Jag skall inte ta upp
den linjen.

Den andra linjen måste väl vara den
som går via de frivilliga krafterna ute
i våra organisationer, och då speciellt
i våra ungdomsorganisationer. Jag hälsar
med tillfredsställelse, att Kungl.
Maj:t och utskottets majoritet nu har
godtagit det förslag som föreligger på
dessa punkter angående en ekonomisk
upprustning av våra ungdomsorganisationer
i allmänhet. Jag vill inte för dagen
göra något uttalande om huruvida
de medel, som man nu ställt till förfogande,
är av rätt storleksordning eller
inte. Jag har bara tagit detta positiva
steg från Kungl. Maj :ts sida, som nu
riksdagen säkert kommer att följa, såsom
en mycket nyttig ingrediens i försöken
att få ungdomsorganisationerna
att förstå, att samhället och statsmakterna
uppskattar deras insats på detta
område. Därför tror jag, att vi för närnärvarande
får vara synnerligen belåtna
med det sätt på vilket man velat
lägga upprustningen. Det är dock med
viss förvåning jag ser, att man på några
håll inom riksdagen icke har velat biträda
denna upprustningslinje, som utan
tvekan gäller en kraftig förstärkning
av många av våra ungdomsorganisationer.

Om jag också, herr talman, gör litet
orätt i att här bryta ut en liten detalj,
måste jag göra det, och jag ber att få
göra det redan nu i principdiskussionen.
I den utredning som ligger till
grund för Kungl. Maj:ts proposition nr
156, vilken behandlar dessa frågor, har
man tillmätt idrottsrörelsen en mycket
stor betydelse, och det har man också
gjort i Kungl. Maj:ts proposition. Detta
har ytterligare understrukits i det utlåtande
som nu bär nr 1 från särskilda
utskottet. Där säger man bl. a.: »Vid
sidan av intensifierad forskning, undervisning
och nykterlietsvård upptar
Kungl. Maj :ts förslag nykterhetsfrämjande
åtgärder av ny art. Genom stöd

åt ungdomsvårdande sammanslutningar,
åt ungdomsidrott och annan fritidsverksamhet
bland ungdom avser man
att försöka inrikta unga människor på
lämpliga fritidssysselsättningar och att
främja deras fostran till ett nyktert
och ordentligt levnadssätt.» Man fortsätter
senare: »Utskottet fäster särskild
vikt vid att de föreslagna reformerna
inom nykterhetsvården skapar ökade
möjligheter att ingripa på ett tidigt stadium
av missbruk icke minst bland ungdom.
Vissa positiva åtgärder, såsom
forskning och upplysning, har mera
allmän karaktär. Avsikten är emellertid
att upplysningen liksom undervisningen
i hög grad skall inriktas på ungdomen.
Nykterhetskommitténs utredningar
visar att nykterhetstillståndet bland
de unga är ägnat att inge särskilda farhågor.
Det framgår också att ungdomen
så till vida intar en nvckelställning,
att alkoholvanor som grundlägges
före inträdet i vuxen ålder i regel blir
bestående. Det är med hänsyn härtill
endast följdriktigt att ungdomen kommer
i främsta rummet vid avvägningen
av samhällets positiva insatser. De föreslagna
ungdomssociala åtgärderna synes
på ett lämpligt sätt komplettera
övriga insatser. Deras betydelse ur
nykterhetssynpunkt torde vara väl dokumenterad.
»

Man har här alltså på ett klart och
tydligt sätt ställt ungdomen i centrum
för de positiva åtgärder, som nu skall
vidtas. När man gjort på det sättet, tycker
jag också att det skulle ha varit
nödvändigt att ta största möjliga hänsyn
till de önskemål, som idrottsrörelsen
själv har framfört, dels i remiss
över utredningen och dels i en skrivelse
som Sveriges riksidrottsförbund
tillåtit sig ställa till riksdagens ledamöter.

Det förhåller sig så, att anslag till
idrotten hittills utgår över handelsdepartementet,
och det anslaget är idrottsrörelsen
givetvis mycket tacksam för.
Nu skall det bli ytterligare förstärk -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m, m.

ningar till idrottsrörelsen. Man vill
lämna den medel bland annat till ungdomens
fritidsverksamhet och till ungdomsidrotten,
till utbildning av ungdomsledare
och till avlönande av ett
visst antal instruktörer. Då är att märka,
att i propositionen nr 156, där man
talar om dessa saker, vill man lämna
anslaget för instruktörerna via tionde
huvudtiteln och över det vanliga
idrottsanslaget. Man vill också lämna
bidraget till ungdomsidrotten på samma
väg.

Däremot vill man icke lämna det anslag,
som man från idrottens håll ansett
vara lämpligt för fritidsverksamheten,
på denna väg, utan det skall gå över
skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet.
Samma sak gäller också
ungdomsledarutbildningen.

När man vet, vilken betydelse idrotten
har, och när man tillmätt ungdomen
och idrottsrörelsen denna stora
betydelse, både i utredningen och i
Kungl. Maj:ts proposition, då borde
man på den punkten ha kunnat tillmötesgå
idrottsrörelsen och verkligen låtit
dessa anslag, som inte rör sig om
mer än 330 000 kronor — och om den
summan är det ingen diskussion och
idrottsrörelsen kräver intet ytterligare
anslag — flytta över från en huvudtitel
till en annan.

Det är också säkerligen för alla känt,
att Kungl. Maj:t redan har den möjlighet
till översyn som behövs för att
det skall råda tillräcklig kontroll över
statsmedlen. Dels har man ju ledamot
i riksförbundets överstyrelse och dels
tillsätter Kungl. Maj:t revisorer. Man
vet också att idrotten har en oerhörd
betydelse för och kan samla ett mycket
stort antal av ungdomen i de åldrar
man nu syftar på. Jag tror att det
därför hade varit synnerligen välbetänkt,
om man på den punkten kunnat
tillmötesgå idrottsfolket och verkligen
lämnat dessa anslag den vanliga anslagsvägen
över idrottsfonden och över

tionde huvudtiteln i stället för den nu
föreslagna vägen.

Jag har därför tillåtit mig att till särskilda
utskottets utlåtande nr 6 foga
ett par reservationer, som just syftar
till detta, och jag skall be, när vi sedan
tar upp detta utlåtande till behandling,
att ytterligare få understryka
denna fråga och då kanske komma med
en del speciella motiveringar. Jag vill
dock redan nu åberopa dessa reservationer
i denna del.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Finansministern betecknade
i sitt anförande denna fråga
som en av de största sociala frågorna.
Om man nu tar honom på orden kan
man först och främst uttrycka sin förvåning
över att det inte finns någon
ledamot på statsrådsbänken när man
diskuterar en fråga, som finansministern
själv anser vara av fundamental
vikt för det svenska samhället. Det
torde då inte vara lätt att ställa frågor
till och få svar från finansministern.
Det torde för övrigt inte vara lätt att
föra en debatt i denna fråga om varje
talare skall göra deklarationer i fråga
om alla de reservationer vederbörande
har. Jag har ett tjugotal reservationer.
Skulle varje talare avge sin deklaration
lär vi inte bli färdiga under nästa
vecka.

Det hade däremot varit intressant att
få ställa några frågor till finansministern.
Han började sitt mycket intressanta
och av patos burna anförande
med den tesen, att man inte genom lagstiftning
kan bekämpa alkoholmissbruk
och få fram vissa moralnormer.

När man hörde herr statsrådets resonemang
om 16-slaget, kom där fram
ett uttryck för den mest renodlade förmyndarmentalitet.
Han synes göra gällande
att de människor som drabbades

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken ni. m.

av 16-slaget endast skulle vara affärsmän
och likställda. Jag kan inte tänka
mig att Landsorganisationen, när den
gör ett kritiskt uttalande på denna
punkt, särskilt tänker på affärsmännen
när man går emot 16-slaget. Det låter
så väldigt vackert när man talar om
att man inte skall vara förmyndare för
människorna. Så fort ett utskott går
emot ett statsråd säger statsrådet emellertid,
att det är väldigt obetänksamt
att gå emot en så sund och bra princip
som den spritfria arbetsdagen.

Ärade kammarledamöter! Detta är en
sak som vi ingående diskuterade i utskottet.
Vi har kommit till det resultatet,
att arbetsdagen i det svenska samhället
skiljer sig ganska mycket för
olika grupper. En hel del människor
har inte sin arbetsdag lagd på samma
sätt som många andra. Det finns människor
som har semester och folk som
kommer från landsbygden, där man på
hemorten icke har några utskänkningsställen.
Dessa menar att man har rätt
att ta en snaps även före klockan 16.
Om man anser att all spritförtäring
är ett ofog, då kan man möjligen resonera
som finansministern gör. Men
när man i så hög grad som finansministern
företräder frihetslinjen i spritfrågan,
då är det inte någon bärande
logik att hålla fast vid detta klockslag.

Finansministern förklarade i sitt anförande
att denna lagstiftning bör ha
stöd av en allmän opinion hos folket.
Vad är det som väckt den starkaste kritiken
i finansministerns egen proposition
i denna fråga? Det är, såvitt jag
förstår, just detta att han vill införa
en så rigorös bestämmelse som detta
klockslag innebär. Jag tycker att hela
herr Skölds argumentering på denna
jnmkt stred mot det frihetspatos han
gav uttryck för i början av sitt anförande.

Det är uppenbart att man genom lagstiftning
aldrig kan nå de missbrukare
som har en konstitutionell benägenhet
för att missbruka spriten. Det kommer

med all sannolikhet alltid att finnas
sådana människor, och de försök som
gjorts i andra länder att genom förbud
få bort all spritförtäring har ju visat
sig verkningslösa. Men om nu denna
lag, som finansministern säger, skal!
bäras upp av en allmän anslutning hos
folket, då hade det varit skäl för honom
att gå ifrån 16-slaget.

Det har sagts så många vackra ord
om det grundliga arbete som uträttats

— inte minst i nykterhetskommittén

— och detta kan man instämma i. I
den debatt som följde efter det att
nykterhetskommittén lagt fram sitt
förslag var det dock, det bör påpekas,
ganska delade meningar om de statistiska
analyserna där. Inte minst statistiker
från Uppsala kom fram med
mycket vägande anmärkningar. Även
om det särskilda utskottet i stort sett
har arbetat mycket grundligt, så undrar
jag dock om följande förfaringssätt
är något bevis på grundlighet. Vid
den preliminära behandlingen i utskottet
av motionerna om anslagen till
ungdomens fritidsverksamhet fanns
dessa motioner icke tryckta. Att då stå
i denna kammare och ge en allmän deklaration
om hur grundligt det särskilda
utskottet gått till väga är enligt min
mening löjeväckande. Man skall väl åtminstone
få se de motioner, om vilka
man skall votera, i tryck. Detta är
ingen anmärkning mot utskottets av
tidsnöd hårt pressade mycket skickliga
ordförande, men jag tycker det är egendomligt
att man skall komma med sådana
uttalanden, som berör väsentliga
frågor om ungdomsvården.

I detta sammanhang kan jag bara säga
till herr Helén, att vi här i den svenska
riksdagen kan stå i timmar och diskutera
om vi skall ha en professur i sociologi,
en professur som berör exempelvis
de sociologiska faktorer som finansministern
i sitt anförande var inne
på. Här är det fråga om en klumpsumma
på 1 miljon kronor till ett slags
klubbverksamhet, en s. k. planerad, fri -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

villig klubbverksamhet — dessa begrepp
ter sig för övrigt ganska motstridiga.
Man talar å ena sidan om att
det skall vara en frivillig verksamhet,
å andra sidan att den skall vara planerad,
och vem skall planera denna verksamhet
om man ger statsanslag? Det
måste väl komma uppifrån, från dem
som ger anslag till dessa fritidsklubbar.
Med all uppskattning för det betydelsefulla
arbete man kan bedriva för den
svenska ungdomen måste jag säga, att
det väl ändå inte är i överensstämmelse
med den svenska riksdagens traditioner
att ge ett anslag på en miljon kronor,
som föreslås i en proposition som är
så löst utformad som denna proposition
nr 156 otvivelaktigt är. Det står
t. ex. att man skall få bedriva kortspel,
men det skall inte vara hasardspel. Vem
skall över huvud taget kontrollera att
några ungdomar inte spelar hasard?
Hur skall en sådan verksamhet kunna
övervakas utan en mycket ingående
kontroll?

Jag skulle ha ansett det mycket lyckligt
om denna stora fråga hade brutits
loss i ett sammanhang och vi på det
viset fått en grundlig diskussion av den,
ty när det gäller så stora belopp kan
man med skäl göra gällande att vi skulle
ha kunnat få en verklig prövning. Denna
prövning har icke förelegat i det
särskilda utskottet. Allt tal om grundlighet
i denna fråga är en dimbildning,
soro icke svarar mot verkligheten.

Jag skulle när det gäller idrotten i
princip vilja ansluta mig till herr Stenberg.
Där har ju högern i sin motion
yrkat ett mycket högre anslag.

När finansministern allmänt talar om
frihetslinjen skulle jag bara vilja göra
ett par ytterligare påpekanden, och jag
skal! fatta mig ganska kort med hänsyn
till vad herr Stenberg framförde. När
nykterhetskommittén går emot ett starkare
normalt Öl än ett Öl med 2,8 viktsprocents
alkoholhalt, bygger man i hög
grad på undersökningar av docenten
Gol dberg. Det har även det särskilda

utskottet gjort. Det visar sig sedan att
dessa undersökningar har underkänts
av docent Goldberg själv. Beträffande
hela det resonemang, som ligger bakom
den negativa attityden när det gäller att
få fram det bättre Öl som vi en gång hade
i detta rike, har docenten Goldberg
nu alltså sagt ifrån att undersökningarna
är missvisande på denna punkt. Jag
kan inte se att finansministern i sitt anförande
i denna ganska väsentliga fråga
gjorde något erkännande av att nykterhetskommittén
där delvis har byggt på
felaktiga undersökningar. Om man prisar
grundligheten i den svenska riksdagens
arbetsformer, måste man väl
ändå säga sig att detta är ganska anmärkningsvärt.
Vi hade nykterhetskommitténs
utredning i åtta år, och vi
liar under de två månader vi diskuterat
denna fråga i särskilda utskottet försökt
få klarhet om verkningarna av normalt
Öl med en bättre sammansättning. Då
har det i allmänna påståenden gjorts
gällande att det skulle skapa större antal
fyllerister, o. s. v.

Vad kommer en stor del av den svenska
allmänheten att säga, när undersökningar
visar att 3,2 procents alkoholhalt
hos ölet inte skapar större antal
missbrukare? Och vad var meningen
när nykterhetskommittén sade att man
skulle skapa övergång till mildare alkoholsorter,
om man motsätter sig ett bättre
Öl. som inte har skadliga verkningar?
Visade inte nykterhetskommitténs grunliga
undersökningar att i de länder, där
man har en stor ölkonsumtion, är antalet
fylleriförseelser mycket mindre än
i vårt land. Vill man få ned antalet fyllerister,
få ned alkoholmissbruket, så
talar väl alla skäl för att man skall tillgodogöra
sig de utländska erfarenheterna.

Finansministern sade upprepade gånger
att en lagstiftning skall bäras upp
av ett allmänt förtroende av de medborgare
som beröres. Det är självfallet,
att även om man har cirka 50 000 alkoholmissbrukare,
kan man väl inte dik -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tera ett förmyndartvång för det stora
flertalet av svenska folket, som icke är
alkoholmissbrukare. Vore det på det
sättet, är det självklart att man skulle
gå långt i restriktioner.

Jag kan inte förstå den negativa hållning
man här har intagit till det 3,2-procentiga ölet, allra helst när riksdagen
tidigare varit med om att man en gång
skall ha ett sådant Öl. Det är för övrigt
anmärkningsvärt, när man studerar den
nuvarande rusdryckslagstiftningen, att
man finner hur myndigheter när det
gäller motboksåldern för ogifta personer
mellan 21 och 25 år bär gått emot
vad riksdagen i princip har bestämt.
Här är alltså ett område där man skulle
kunna tala om en bristande respekt för
riksdagen. När finansministern är så
angelägen om att den lagstiftning man
skapar skall bäras upp av ett allmänt
förtroende, varför riktade han då inte
kritik mot de myndigheter som handlat
på eget bevåg? Det är väl ändå förblufde,
att när man reserverar sig för friare
övergångsbestämmelser, som ju herrar
Onsjö och Sundström berörde närmare i
sina anföranden, tycker finansministern
det är egendomligt att man vid ha större
frihet på denna punkt. Vad är det för
egendomligt i detta, när finansministern
i sin egen proposition bär föreslagit den
fjärde litern och alltså där vill ha en
utsträckning av kvantiteten? Så fort det
kommer en opposition som förordar den
linjen — jag var i utskottet en av de
få som ursprungligen röstade för finansministerns
förslag men kunde inte där
få majoritet för förslaget — så förklarar
finansministern i denna kammare att
det är ganska konstigt att man kan komma
fram med ett så illa genomtänkt förslag
som reservanterna, vilka slogs för
finansministerns eget förslag om fyra
liter? Vad var det för underlig inställning,
att det skulle ha så menlig inverkan
på alkoholvanorna i vårt land om
man fick en fjärde liter? Är det inte
ganska orimligt att vi här i riksdagen
är benägna att avskaffa motboken, och

så tror man utan vidare att det skulle
ha så sorgliga konsekvenser att man får
en fjärde liter?

Vad innebär då fjärde litern? Det gäller
bara att genomföra det system som
den svenska riksdagens majoritet tidigare
hållit på, med undantag för krigsåren,
då speciella förhållanden rådde
och man kanske med en viss rätt ansåg
att någon fjärde liter inte skulle utgå.

Beträffande de skäl som anförts mot
t. ex. det 3,2-procentiga ölet måste jag
säga, herr talman, att åtskilliga lagstiftare
har alltför mycket kvar av den
mentaliteten, att det är genom restriktioner
vi skall skapa en bättre nykterhet
i detta land. Om det vore på det
viset, förstår jag inte hur man kan
komma till den slutsatsen, att motboken
skall avskaffas. Tror man att restriktionerna
skall utgöra en garanti för nykterheten
i fråga om öi men inte i fråga om
sprit, hamnar man i de mest underliga
konsekvenser.

Nykterhetskommitténs undersökningar
visar ändå, ärade kammarledamöter,
att vårt land har den största alkoholkonsumtionen
av de länder som man
kunnat jämföra med, med undantag vissa
år för Frankrike. Under sådana förhållanden
kan man väl inte säga att
just ölet skulle skapa ett så stort antal
missbrukare. Var finns den statistiken?
Nykterhetskommitténs utredningar och
propositionen visar att bara ett par procent
av antalet fyllerister kommer från
de rena ölförtärarnas skara. Skall man
här röra sig med rena illusionstänkandet?
Skall man inbilla människor att
det svenska folket skulle bli alkoholiserat
genom en sådan övergång till drycker
med svagare alkoholhalt som man
i andra sammanhang försöker få till
stånd för att begränsa det farliga spritmissbruket? Den

förmyndarmentalitet som enligt
min mening finns i de förslag som lagts
fram är skadlig och kommer på vissa
punkter icke att skapa det förtroende

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

för den nya lagstiftningen som hade
varit önskvärt.

Jag vill efter dessa mera principiella
anmärkningar säga, att jag uppskattar
finansministerns stora insatser för den
svenska nykterheten. Det är också en
glädjande företeelse att många av de
människor i nykterhetsvännernas led,
som vi förut tyckte var ganska trångsynta
och dogmatiska, har visat större
förståelse på vissa punkter för de människor
som anser sig ha rätt att under
ansvar förtära alkohol.

Finansministern talar om att de som
dricker sprit gör det för att komma
ifrån den grå vardagen och den trista
verkligheten. Jag tror för min del att
det stora flertalet av de människor som
dricker en snaps eller ett glas konjak
inte direkt gör det för att komma ifrån
verkligheten. Dessa vanor ingår i deras
verklighet och medför för det stora flertalet
icke någon skada. Annorlunda ställer
sig frågan för alkoholmissbrukarne.
För dessa sjuka människor, som det är
svårt att komma till rätta med genom
några åtgärder, får man anlägga det
betraktelsesätt som finansministern antydde.

Fru Ewerlöf och herr Lundqvist i
Rotebro har jämte undertecknad en särskild
reservation beträffande alkoholreklamen.
Jag skulle i åtskilligt kunna
ansluta mig till herr Helén, som har en
blank reservation på denna punkt. Men
jag förstår inte varför herr Helén inte
kunnat gå med oss. Ur sociala synpunkter
brukar vissa människor påstå, att
det ligger någonting osunt i alkoholreklam,
men om man skall få folk att
förtära alkoholsvagare drycker, kan ju
denna reklam tjäna nykterhetssträvandena.
Jag tror inte folk blir missbrukare
av sprit därför att det finns en viss
alkoholreklam. Det är mycket starkare
drivkrafter som ligger bakom.

Men det avgörande i denna fråga är
huruvida det skall bli ett frivilligt avtal
eller ett avtal som tillkommer under
hot om repressalier. Här kommer vi in

på den svenska tryckfrihetslagstiftningen.
Vilken uppfattning man än har om
nykterhetspolitiken måste man enligt
min mening anse det stridande mot vår
svenska tryckfrihet att under hot om
repressalier mot tillverkare inskränka
deras fria rätt att ge uttryck för sin
mening i tal och skrift.

Av denna anledning yrkar jag på denna
punkt bifall till reservation nr 9.

Det framgick av fru Ewerlöfs anförande
att restauranginspektörerna har givits
en för stor makt, även om det särskilda
utskottet på denna punkt har
föreslagit vissa befogade ändringar. Vi
tror inte det är lyckligt att lägga så
stor makt i en enda persons hand, och
därför anser vi att länsstyrelsen i sista
hand bör pröva utskänkningsrättigheterna.

På denna punkt yrkar jag bifall till
reservation 10.

Jag har också i likhet med de övriga
högerledamöterna i utskottet en reservation
angående folkrestaurangerna.
Både privata och det allmänna får konkurrera
när det gäller vanliga restauranger,
men det får inte finnas andra
folkrestauranger än sådana som ägs av
det allmänna. Jag kan inte finna annat
än att en fri konkurrens på detta område
skulle kunna åstadkomma en höjning
av folkrestaurangernas standard.
Det har visserligen skett en sådan höjning
i en del hänseenden, men i andra
avseenden kan väl inte folkrestaurangerna
anses ha den kvalitet som vore
önskvärd med hänsyn till deras klientel.
Jag tror att en konkurrens här skulle
kunna bidra till att skapa bättre förhållanden.
Jag yrkar därför bifall til!
reservation nr 11.

Vad gäller ciderfrågan har vi ett särskilt
yrkande, men då jag tror att detta
ärende kommer att beröras av andra
talare, vill jag på denna punkt inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi känner alla till herr
Braconiers varma intresse för de ungdomssociala
frågorna och för det arbete
folkrörelserna bedriver på detta område.
Herr Braconier var nu i den
otacksamma situationen att han skulle
försöka utradera de ogynnsamma intryck
som man fått ute bland föreningsfolket
på grund av hans partisekreterares
okloka motion och hans partiledares
något lättsinniga uttalande om innehållet
i propositionen. Det är naturligt,
att han under sådana omständigheter
begår en ny lapsus genom att hävda,
att det skulle vara omöjligt att planera
en frivillig verksamhet av denna
typ. Här är ju inte frågan om annat
än att ge bättre möjligheter åt en i
klubbar och organisationer redan pågående
eller förberedd verksamhet, att
ge denna det ekonomiska stöd den behöver
för att bli fullt effektiv. Man kan
inte vifta bort den frågan med sådana
klyschor som högern strött omkring
sig, och jag tror herr Braconier gjorde
klokt i att inte alltför mycket visa sig
solidarisk med sådana omdömen.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag får tacka herr Helén
för hans deklaration, men jag är
litet förvånad över att han inte nämnde
hur det gick till vid behandlingen av
denna fråga i utskottet. När vi företog
den preliminära voteringen, förelåg de
motioner som vi hade att ta ställning
till inte tryckta. Detta måste med hänsyn
till det goda anseende det svenska
utskottsväsendet har anses ganska egendomligt,
när det gäller att bevilja ett
nytt anslag på en miljon kronor åt en
fritidsklubb, för vars verksamhet man
inte har några klara linjer.

Det har förekommit, att vi i tre timmar
diskuterat anslag på 500 kronor
till utrikespolitiska föreningar. Här begär
man nu, att vi under en oerhörd
press skall ge bifall till ett anslag på
en miljon kronor.

Jag tänker på hur den svenska idrottsrörelsen
hade det förr. Då fick fattiga
pojkar och flickor själva skapa sig möjligheter
till fritidsverksamhet utan att
få något ekonomiskt stöd. Vi har sannerligen
inte motsatt oss anslag i andra
avseenden till stöd för ungdomen. Vi
bär t. ex. yrkat, att anslagen till idrotten
skall ökas med 500 000 kronor, och
idrottsrörelsen berör väl ändå i mycket
stor utsträckning ungdomen, och den
svenska ungdomen är förvisso inte så
fattig som för 30—40 år sedan. Nu har
största delen av ungdomen så goda inkomster
att den bättre kan klara sin
fritid i olika avseenden än förr. Och
i varje fall måste det ske en noggrannare
prövning av anslagen än som skett
beträffande den nu särskilt omdiskuterade
punkten.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier gör i
sin reservation beträffande folkrestaurangerna
gällande, att restaurangbolagen
på detta område har monopolställning.
Det är på sätt och vis riktigt, men
då bör man också observera syftet med
denna. Den har inte tillkommit för att
främja ett enskilt vinstintresse utan
är helt och hållet socialt betingad och
kan därför inte falla under lagen om
monopolistiska sammanslutningar lika
litet som t. ex. Vin- och spritcentralen
eller Tobaksmonopolet. Folkrestaurangerna
är i behov av en upprustning,
och detta monopol har genomförts för
främjande av en sådan.

Jag ber att få erinra om att åtskilligt
bär utförts på detta område under
senare år, framför allt sedan byggnadstillstånd
meddelats i större omfattning.
Restaurangbolagen har bara på denna
upprustning lagt ned i runt tal 27 miljoner
kronor och det föreligger ett stort
program för ytterligare utbyggnad. Enligt
min mening är detta en säkrare väg
att gå på, om man vill att dessa socialt
betydelsefulla åtgärder skall vinna framgång,
än att försvåra för den organisa -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tion som finns att fullfölja sina syften.
Jag betvivlar, att ett aktiebolag, bildat
på andra grunder än de som gäller för
de allmänna restaurangbolagen skulle
kunna tillgodose upprustningen i samma
utsträckning.

Det är med anledning därav jag
yrkar bifall till utskottets hemställan
och avslag på den av herr Braconier
avgivna reservationen.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Som jag sade i mitt
anförande bestrider jag inte, att folkrestaurangerna
har genomgått en standardförbättring,
men det är ett faktum,
att ansvariga myndigheter har sagt, att
på många håll är de inte av så god
kvalitet. Jag tror inte att en konkurrens
på detta område skulle ha några menliga
följder för utskänkningsrätten. Rättigheterna
skall inte ges till andra än
dem som sköter sitt uppdrag. Det är
inte meningen att ge dem till människor,
som är inkompetenta och inte
känner sitt sociala ansvar. Det gäller
om restaurangnäringen över huvud
taget, att sådana människor inte skall
få sådana rättigheter. Jag kan inte förstå
att konkurrens med folkrestaurangerna
skulle vara olämplig. Jag'' tror inte
att en konkurrens här skulle vara skadlig
för de allmänna intressena.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier åberopade
ansvariga myndigheter. Han syftar
självfallet på den kritik som riktats
av kontrollstyrelsen på denna punkt,
men jag tror att kontrollstyrelsen, utan
att man träder dess ära för när, nödgas
säga, att den den gången kanske sköt
betydligt över målet och att den vid
närmare granskning av de fakta som
föreligger i målet nödgas erkänna, att
det i någon mån var överord som då
fälldes om folkrestaurangerna.

Vad sedan angår att en konkurrens
här skulle vara av nöden eller vara
önskvärd, kan jag medge det endast

under den förutsättningen, att samma
principer vore vägledande för denna
konkurrerande verksamhet som för
folkrestaurangerna. För dessa är det
uttryckligen utsagt, att de inte skall
verka i vinstsyfte. De skall inte vara
något skatteinstrument för staten, och
de skall allenast ha till syfte att verka
för en socialt bättre ordning om restaurangrörelsen,
enkannerligen i fråga
om folkrestauranger. Jag vidhåller, herr
talman, att inget enskilt intresse kan
arbeta under sådana förutsättningar,
där all vinst skall användas uteslutande
åt rationalisering och upprustning.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Ehuru fru Ewerlöf har
uttryckt en önskan, att vi inte skall
ta upp en debatt på enskilda punkter,
tvingas jag ändå att beröra en fråga,
som kan betraktas som en detalj i det
stora komplexet. Jag skall emellertid
lugna kammaren med att säga, att min
avsikt inte är att ta upp en strid om
denna detalj, utan fastmera framföra
mina synpunkter i anledning av att jag
väckt en motion om att starkölet i försäljningshänseende
bör jämställas med
vinet.

Jag har följaktligen gått på den linje,
som kommitténs majoritet förordade
men som finansministern sedermera
avvek ifrån, när han lade fram sin proposition.
Utskottet liar så till vida tillmötesgått
motionen i två avseenden att
det föreslagit en uppmjukning i fråga
om de näringsställen, som i framtiden
skall äga servera starköl, och en framflyttning
av utskänkningstiden. Utskottet
har emellertid inte ansett sig kunna
gå med på ett fullt jämställande mellan
vinet och starkölet. Man anser sålunda
att den som på ett näringsställe inmundigar
starköl samtidigt måste intaga
en måltid, d. v. s. man har infört det
s. k. mattvånget på detta område.

Det skulle i och för sig inte finnas
anledning för mig att med hänsyn till

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

de beaktanden som utskottet gjort, ta
till orda i denna diskussion, men jag
vill nog ändå understryka vad herr
Braconier och delvis herr Stenberg var
inne på fast ur helt andra synpunkter.
Herr Stenberg sade, att han inte tror
annat än att mattvångets slopande i
framtiden blir aktuellt. Han tror inte
på att det kan tänkas, att den svenska
allmänheten kommer att respektera eller
lojalt iaktta detta utan knorr.

Strävandena att försöka inrikta konsumtionen
på svagare drycker är väl
alla eniga om i denna kammare. Men
det finns delade meningar om på vilka
vägar man skall nå detta mål. Redan i
nykterhetsutredningen fanns en minoritet,
som i starkölet såg en fara för
nykterheten. Vad är det för skäl reservanterna
anför mot majoritetens linje?
Det är givetvis flera. Jag skall inte ta
upp dem alla. Att starkölet har möjligheter
att vinna terräng på spritdryckernas
bekostnad och därmed främja syftet
med den nya lagstiftningen, synes
man emellertid inte från det hållet
vilja förneka. Det gjorde inte heller
finansministern i sitt anförande här
för någon timme sedan.

Reservanterna i nykterhetskommittén
säger på denna punkt följande: »Så
länge tillverkningen är förbehållen den
fria företagsamheten och så länge ett
avsevärt antal privata ölkaféer i möjligheterna
att erhålla tillstånd att sälja
starköl ser möjlighet till en avsevärt
ökad vinst, kan man befara, att krav
på uppmjukning av tillståndsreglerna
snabbt kommer att vinna förespråkare
i regering och riksdag.» Nu är det väl
ingen som tror, att om kammaren i dag
skulle avslå förslaget om införande av
starköl, den frågan inte snabbt skulle
komma tillbaka på riksdagens bord.

Finansministern sade också på den
punkten några kloka ord, som understrukits
av herr Braconier, nämligen
att lagstiftningen inom detta område
måste omfattas av de bredaste lager
av det svenska folket, för att dessa strä -

vanden skall vinna respekt, och finansministern
uttryckte det mera konkret
då han sade, att man inte har möjlighet
att lagstifta bort frågan om spritmissbruket,
utan det är en fråga, som måste
regleras på helt annat sätt genom folkupplysning
och andra åtgärder. Jag
vill understryka att det finns anledning
att även i fråga om starkölet vinna en
så stor anslutning som möjligt från det
svenska folket i fråga om den lagstiftning
man här inför.

Jag skall inte här ta upp frågan om
alkoholprocenten, som herr Stenberg
var inne på. Jag delar i många stycken
hans uppfattning i denna fråga, dock
inte så att jag anser det föreligga en
fara i att införa starkölet. Jag tror inte
att starkölet kommer att bli någon stor
konsumtionsvara för svenska folket.
Man kommer troligen bara att använda
sig av det vid alldeles speciella tillfällen.
Men det hade ju varit önskvärt
om utvecklingen hade kunnat inlänkas
på sådana linjer, att de människor, som
nu inte kan tänka sig en festmåltid utan
att ta en snaps, i stället kunde övergå
till att dricka starköl och att vi på det
sättet kunde få något annorlunda beskaffade
alkoholvanor än vi för närvarande
har i vårt svenska samhälle.
Det tror jag skulle vara lyckligt. I det
avseendet föreligger det en ganska stor
skillnad i mentaliteten när det gäller
danskarnas och svenskarnas sätt att
umgås med alkoholen. I den landsända
jag närmast representerar har man
också förståelse för det önskvärda i
att få till stånd en övergång till andra
spritvanor. Jag tror också att det är
en fråga, som kommer tillbaka här i
riksdagen, och det torde därför inte
ligga någon fara i att riksdagen i dag
följer utskottet på denna punkt. Jag vill
emellertid gärna här ge uttryck för den
meningen, att om inte reservation nr
XII av herr Franzon in. fl. vinner bifall,
kommer säkerligen frågan ganska
snart åter på riksdagens bord. Enligt
mitt sätt att se på denna fråga hade

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

det därför varit angeläget att riksdagen
redan nu tagit steget fullt ut.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga något i anslutning till två
punkter i förevarande utlåtande, men
innan jag gör det, vill jag något beröra
den principiella sidan av den fråga,
som vi i dag diskuterar, nämligen
motbokens vara eller icke vara.

Först vill jag då säga, att jag med
stor tillfredsställelse hälsar motbokens
— denna unika företeelse som vi har
i vårt land — snara försvinnande. Efter
att ha lyssnat till herr Adolv Olssons
anförande för en stund sedan kan jag
instämma med honom i nästan allt vad
han anförde. Det är ingen tvekan om att
det under årens lopp har utvecklats en
fullkomligt häpnadsväckande byråkrati
i samband med vårt restriktionssystem,
och jag tror det är alldeles riktigt som
herr Olsson sade, nämligen att vi på
detta område har cirka 10 procent lag
och 90 procent tillämpning. Frågan är
bara om det räcker med 90 procents
tillämpning.

Herr Adolv Olsson nämnde, att vi en
gång hade en talman, som fick vidkännas
inskränkning i sin spritranson,
därför att han inte hade tagit ut hela
sin tilldelning. Ja, jag har en gång interpellationsvägen
gjort en framställning
i dessa ting till dåvarande finansminister
Wigforss, och jag förvånar mig
bara över att den omnämnde talmannen
inte rent av miste sin motbok, ty så
har bestämmelserna på sina håll tilllämpats.
Där kan man finna exempel,
som är rent häpnadsväckande.

Hur man än vänder på frågan om
restriktionssystemet, kan man väl ändå
inte påstå att motboken har verkat
hämmande på spritkonsumtionen. I
stället tror jag det är riktigt, som det
säges i de handlingar vi har framför
oss, att motboken har verkat stimulerande
på spritbruket. Kanske kan den
gamla satsen om att förbjuden frukt

smakar bäst tillämpas i detta fall. De
som har velat ha sprit, har kunnat
skaffa sig den, om de också inte har
haft motbok. Det har skett på andra
vägar och till avsevärt högre priser,
men någon som helst begränsning har
motbokssystemet inte utgjort därvidlag.
Vid ett friare system bör väl också,
som det här framhållits, våra ideella
organisationer kunna medverka till att
skapa bättre alkoholvanor. Där kommer
säkerligen de ideella rörelsernas ungdomsorganisationer
att medverka. Vidare
är i det sammanhanget en utredning
ifrågasatt om huruvida de politiska
ungdomsorganisationerna inte
skulle kunna inkopplas på denna fråga.
Att så sker finner jag vara riktigt. Våra
politiska ungdomsorganisationer sysslar
ju med mycket annat än politik på
sina möten och sammankomster, och
här vore väl ett utmärkt tillfälle för
dem att göra en insats.

Sedan är det en annan sak, som
måhända kan anses vara liten men som
jag ändå vill med några ord beröra.
Finansministern framhöll i sitt anförande
för en stund sedan, att vi skall
försöka påverka människorna så, att
de får andra alkoholvanor. Vi skall försöka
få dem att dricka annan sprit än
nu, lätta viner och drycker med lägre
alkoholhalt än för närvarande. Jag
tror att jag inte missförstod statsrådet
på den punkten. Men nu skall vi ju
snart kunna köpa sprit utan någon begränsning,
och vi skall också få dricka
hur mycket sprit vi vill på restaurang.
15 centiliter anses ju vara en lämplig
kvantitet, och är det kanske också. På
restaurangerna får man nu inte ta ut
denna kvantitet i mer än högst två
snapsar brännvin om tillhopa 10 centiliter,
medan restaurangen vill att resterande
5 centiliter tas ut i dyrare sprit
såsom punsch, likör eller konjak och
dylikt. På s. 45 i utskottets utlåtande
anföres vad statsrådet sagt i propositionen,
»att restauratörerna själva är
skyldiga att företaga sådana inskränk -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

ningar som de finner erforderliga med
hänsyn till ordningen, nykterheten och
trevnaden på restaurangen. Någon rätt
för gäst att bli serverad föreligger icke,
och beträffande berusade personer
föreligger självfallet skyldighet att vägra
servering. Lättnaderna innebär snarast
att på restauratörerna överflyttas
en del av det ansvar för utskänkningen
som det allmänna hittills påtagit sig.»
Utskottet biträder departementschefens
förslag så vitt jag förstår i fråga om
vissa brännvinssorter. För min del är
jag emellertid rädd att restauratörerna
med hänvisning till detta uttalande
kommer att säga, att en gäst får ta ut
5 å 10 centiliter brännvin, men att vad
därutöver är skall vara annan dyrare
sprit. Jag tycker för min del, att när
man nu skapar en så pass stor frihet
i detta avseende som det härvidlag är
fråga om, bör restauranggästerna också
få bestämma vilken sorts sprit de vill
förtära. Den tendens i fråga om spritvanorna,
som finansministern hoppas
på, nämligen en övergång till lättare
spritvaror tror jag för min del inte på,
utan utvecklingen blir snarare den
motsatta, den kommer att gå mot starkare
och dyrare spritsorter på restaurang.

Det är en annan fråga som särskilda
utskottet liksom tidigare nykterhetskommittén
i sammanhanget haft att behandla,
nämligen frågan om cidertillverkningen.
Herr Braconier nämnde
något om den och menade, att andra
talare än han skulle komma att uppehålla
sig vid den i dagens debatt. Och
som en av dem skall jag nu be att få
säga några ord om denna tillverkning.
Under årens lopp har det gjorts många
framställningar både av fruktodlarorganisationer,
enskilda riksdagsmän och
andra om en ändring i hithörande lagstiftning,
så att tillverkning och försäljning
av cider med en alkoholstyrka
av mer än 2lU volymprocent skulle få
äga rum. En sådan tillverkning med
högre spritprocent får nu visserligen

ske men endast för export. För en högre
alkoholprocent än 2lU skall gälla
samma bestämmelser som för vin. I
en reservation har hemställts, att ciderns
alkoholhalt skulle få vara densamma
som ölets, nämligen 2,8 procent.
Framställningar i sådant syfte har
gjorts framför allt av fruktodlarna, därför
att en sådan tillverkning och försäljning
skulle möjliggöra ökad avsättning
av sekunda frukt. En stor del av
den svenska frukten blir nämligen inte
av prima kvalitet på grund av skador
och är därför inte säljbar som bordsfrukt.
För tillverkning av cider och
must kan emellertid denna sekunda
frukt — dock inte alla sorter — mycket
väl användas. Jag vet att det sagts,
att den tillverkning, som därigenom
skulle komma till stånd, inte kommer
att bii av den betydenhet att den kommer
att spela någon så stor roll i avsättningsvolymen
för svensk frukt. Ja, det
är naturligtvis väldigt svårt att yttra
sig om den saken, men framtiden får
väl utvisa vilken verkan det hela
kan ha.

Ur nykterhetssynpunkt har jag svårt
att förstå hur man kan ha något att
invända mot en sådan cidertillverkning.
På grund av sin fruktsyrehalt kan ju
cidern inte förtäras i några större
mängder åt gången och därför näppeligen
tjäna ett berusningssyfte. Detta har
ju också utskottet konstaterat. Förbrukningen
av alkoholhaltiga drycker såsom
Öl, brännvin och vin leder lätt till att
vederbörande vill förtära mer och mer
därav, men ciderkonsumtionen verkar
i rakt motsatt riktning.

Nykterhetskommittén har anfört, vilket
såväl statsrådet som särskilda utskottet
godtagit, att ett bifall till de
gjorda framställningarna knappast skulle
innebära att konsumtionen av starkare
drycker skulle kunna förväntas
minska, men va! skulle en sådan här
produkt kunna konkurrera med alkoholfria
fruktdrycker och läskedrycker
såsom Pommac och citrondrycker. För

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

min de! kan jag inte förstå annat än att
detta resonemang är felaktigt. Departementschefen
har i viss mån godtagit de
anförda skälen men i fortsättningen
sagt, att denna cidertillverkning inte
skulle medföra någon minskning i förbrukningen
av starkare alkoholdrycker
utan snarare en ökning av alkoholkonsumtionen.
Han ser med andra ord cidern
som en konkurrent till läskedryckerna.
För min del kan jag inte förstå
ett sådant resonemang. Cider får ju tillverkas
i Frankrike, England och
Schweiz, och om jag är riktigt underrättad
är den i dessa länder inte någon
föraktad utan tvärtom en mycket använd
måltidsdryck. Jag förmodar att
förhållandet skulle bli detsamma i vårt
land och att cidern skulle kunna bli
en ersättare för det importerade lätta
vinet, vilket jag tycker nykteristerna
inte skulle ha någonting emot. Jag kan
i detta sammanhang tillägga, att jag
deltagit i middagar där drycken varit
cider i stället för vin och Öl. Och det
har inte varit något fel vare sig på
stämningen eller trevnaden vid dessa
middagar. Men nu blir det tydligen så
att riksdagen kommer att besluta i negativ
riktning. Det finns visserligen en
reservation, men åtminstone har jag
ingen tro på att det kan bli majoritet
kring den. Vi får alltså inte heller i
fortsättningen tillverka cider, men
brännvin får vi göra av alla möjliga
råvaror. Det får vi göra av potatis, säd,
sulfitmassa — d. v. s. Norrlandsbrännvin
eller s. k. planksaft — och vi får
tillverka och importera Coca-cola i obegränsad
omfattning, men vi får inte använda
våra svenska äpplen. Man får
inte tillverka cider till samma alkoholprocent
som Öl, vilket i annat fall bl. a.
skulle medföra att denna fruktprodukt
kunde bli mera lättlagrad och kanske
få litet större avsättning än den nu
har. Jag tycker att inkonsekvensen här
är ganska stor.

Också från statens sida understödjes
trädgårdsodlingen. Vi kanske kan er5
— Andra kammarens protokoll 1954.

inra oss att trädgårdsodlingen under
jordbruksdebatten i onsdags också spelade
en viss roll, t. o. m. i det illusionsnummer
som herr Ohlin presenterade
här i kammaren. Men enligt
svensk lag får man inte tillverka och
sälja denna fruktprodukt på den svenska
marknaden därför att den skulle
kunna konkurrera med läskedryckerna.
Nu har man kanske anledning
misstänka att ölbryggerier och läskedrycksfabrikanter
i viss mån är inkopplade
som motståndare härvidlag,
men jag kan inte förstå annat än att
det för dem skulle vara utomordentligt
bra att få tillverka och sälja cider
som läskedryck. Jag tillåter mig därför
att yrka bifall till reservation nr
XXVI.

I särskilda utskottets utlåtande nr 4
behandlas bl. a. musttillverkning. Det
har gjorts framställning om att man
skulle få skattefrihet för läskedrycker,
tillverkade av svenska äpplen, med en
musthalt av minst 36 procent. Enligt
utskottets förslag tar man bort skattesatsen
för lättöl, som hädanefter blir
skattefritt. Utskottet, Kungl. Maj:t och
kontrollstyrelsen går emellertid emot
skattefrihet för must. Man säger att
detta skulle medföra betydande kontrollsvårigheter,
men man redovisar
inte dessa svårigheter. Man hänvisar
endast till den utredning som skall göras
på detta område.

Motiveringen till att vi vill tillverka
fruktmust är precis densamma som beträffande
cider, att vi skulle få bättre
avsättning för våra svenska äpplen.
Musttillverkningen kan omöjligen ha
något med spritkonsumtionen att göra,
varför ovilligheten att medge skattefrihet
för en så utomordentligt nyttig
dryck som fruktmust måste skrivas på
konservatismens konto — på konservatismens
allra värsta konto, kan man
tillägga. Jag vågar inte gå in på något
resonemang om vitaminvetenskapens
betydelse ur hälsosynpunkt. Faktum är
emellertid att denna fruktmust inte
Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

bara är en god utan också en mycket
hälsosam dryck, rik på vitaminer. Jag
känner en hel del husmödrar som alltid
har fruktmust hemma därför att de
anser att den är så nyttig.

Till sist får jag säga, herr talman, att
när man här släpper spriten fri på
praktiskt taget alla områden, skapar
lättnader för försäljningen av starksprit,
starköl och viner av alla möjliga
slag och beslutar om skattefrihet för
lättöl men inte kan medge skattefrihet
för en hälsodryck som fruktmust, då
tycker jag faktiskt det är på tok. Jag
kommer därför att yrka bifall till motionerna
1:443 och 11:577.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr RIMMERFORS (fp):

Jag beklagar, herr talman, att jag i
dag måste plåga kammaren med en
röst, som misstänkt påminner om en
brännvinsbas — jag erkänner att detta
är synnerligen olämpligt i samband
med en nykterhetsdebatt! Efter en besvärlig
förkylning är det emellertid allt
jag kan mobilisera och detta trots att
jag inte ens deltog i gårdagens sjöslag
med kustflottan. Så till saken!

Det är möjligt att det finns en och
annan ljusblå optimist i detta land som
tror, att nykterhetsfrågan är löst enbart
genom att motboken försvinner.
Så enkelt är det naturligtvis inte. Vi
kommer nog inte att få vakna upp till
någon lycksalighetens morgon utan
sprit den 1 oktober 1955 bara därför
att motboken är borta. Spriten är ju
ändå kvar, och så länge den är kvar
kommer det att finnas mer än nog av
nykterhets- och alkoholistvårdsproblem
i det här landet. Det kommer att
finnas mer än nog av förgrämda hustrur
och gråtande barn, mer än nog av
unga människor som är i färd med att
grundlägga ödesdigra alkoholvanor och
förslösa sitt arv, mer än nog av trasiga
äktenskap — såsom vi hörde an -

tydas här förut i dag — mer än nog av
trafikolyckor och mer än nog av från
början ambitiösa och duktiga människor
som på grund av sitt spritmissbruk
måste ligga samhället till last.

Motbokens borttagande ändrar i och
för sig ingenting av allt detta, och likväl
är jag för min del, i motsats till
herr Fast och hans meningsfränder,
övertygad om att vi nu kan låta den
saklöst försvinna. Jag har tvivlat på
motboken ända sedan jag för 32 år sedan
som ung ombudsman i nykterhetsrörelsen
för första gången på allvar
konfronterades med detta problem. I
början kunde man säkerligen märka en
och annan välgörande verkning av det
nya restriktionssystemet. Det skulle
vara orätt att förneka detta, och det är
inte heller nödvändigt att i avskedets
ögonblick tillvita motboken alla möjliga
svagheter och nackdelar, i varje
fall inte flera än den bevisligen har.
Skuldregistret är tillräckligt stort ändå.
Låt mig bara få nämna ett par omständigheter
— jag gör det med frimodighet
efter den argumentering till
motbokens förmån som förts bl. a. från
herr Fasts sida.

Detta kontrollsystem, som vi nu är
ensamma om i hela världen, har utan
tvivel haft en viss spärrverkan, men
har också haft vissa ogynnsamma psykologiska
och pedagogiska följdverkningar.
Psykologiskt sett har systemet
tydligen medverkat till att man i enlighet
med all ransoneringspsykos velat
ta ut det man har rättighet till; sådana
är vi människor. Pedagogiskt
återigen har motbokssystemet av allt
att döma bidragit till att legitimera och
aktualisera för ständigt nya generationer
av ungdom denna s. k. medborgerliga
rättighet, som det anses innebära
att ha motbok.

Dessa båda tendenser har i nykterhetskommitténs
betänkande karakteriserats
så, att ransoneringssystemet i
och för sig införde två nya faktorer i
orsaksfältet: en sugning uppåt mot till -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

delningsmaximum och en insugning i
kundkretsen även av sådana, som annars
med tämligen stor säkerhet inte
hade kommit dit. Systemet torde sålunda
inte helt kunna fritas från beskyllningen
att ha bidragit till breddandet
av dryckesseden och därmed
naturligtvis också till ökningen av
missbruket. Dessa två företeelser följs
nämligen åt, som skuggan följer sitt
föremål. Kommittén har också med
kalla siffror visat, att Sverige i dag
har en ogynnsammare nykterhetssituation
än de länder som saknar restriktionssystem.
Att läget inte är ännu allvarligare
hos oss än det är, beror naturligtvis,
som också herr Adolv Olsson
påpekade tidigare i dag, på alla de
goda uppbyggande krafter, som samtidigt
har verkat i vårt folk.

Man kan i detta sammanhang fråga
sig — och där är troligen t. o. m. herr
Braconier ense med mig — om svenska
folket verkligen är så helt annorlunda
funtat än varje annat folk under solen,
att vi ensamma måste ha ett sådant
här minutiöst utformat kontroll- och
förmyndarsystem för att kunna klara
vårt spritproblem.

Den andra anmärkningen väger enligt
min mening tyngre. Att ett system
har vissa ogynnsamma biverkningar
kan man möjligen ha fördrag med om
det i övrigt visar sig fylla sin uppgift.
Såvitt jag kunnat förstå har motbokssystemet
icke lyckats med detta. Det
har inte medfört den sanering, som
man kunde ha rätt att vänta av en så
omfattande och ekonomiskt dyrbar individuell
kontroll. Vill man tillspetsa
frågeställningen skulle man kunna säga
att detta system, som årligen drar ungefär
tio miljoner kronor i administrationskostnader,
väsentligen fyller uppgiften
som ett kontrollorgan över de
skötsamma. De som verkligen missköter
sig har ju ingen motbok och inte heller
ungdomarna. För dessa kan således
systemet inte ha haft någon effektiv
spärrverkan, eftersom all erfarenhet sä -

ger oss, att de ändå skaffar sig all den
sprit de anser sig behöva. Hur ineffektivt
systemet är med avseende på dessa
båda mest utsatta kategorier visas med
skrämmande tydlighet av fylleristatistiken.
Nykterhetskommitténs egna undersökningar
ger vid handen, att cirka
80 procent av alla fylleriförseelser i
detta land begås av folk som saknar
motbok. Avstängningen har alltså inte
hindrat dem från att få sprit.

Jag argumenterar så pass utförligt på
denna punkt därför att det fortfarande
finns folk som tror att systemet är effektivt.
I fråga om ungdomen har vi
ju tröstat oss med att personer under
25 år inte får köpa sprit. Vi har i utskottet
haft kännedom om, och det har
påpekats också här i dag, att det enligt
lag egentligen inte heller tidigare funnits
något hinder för ungdom under
detta åldersstreck att inköpa sprit, men
att en skrivelse från kontrollstyrelsen
satte gränsen vid 25 år. Jag menar att
kontrollstyrelsen handlat rätt. Den har
handlat i ungdomsvårdens och nykterhetsvårdens
intresse.

Men hurudant är tillståndet bland
ungdomen, trots detta erkännansvärda
uppsåt? Ansträngningarna har inte kunnat
förhindra en fortgående försämring,
en i allt yngre åldersgrupper påvisbar
tendens till alkoholmissbruk.
Inte mindre än 25 procent av fylleriförseelserna
i landet begås av ungdom
under motboksåldern. Den Nelkerska
utredningen i nykterhetskommitténs betänkande
ger ju bl. a. vid handen, att
från mitten av 1920-talet fram till tiden
för den undersökning, som utfördes av
1944 års nykterhetskommitté, d. v. s.
ungefär under en 25-årsperiod, steg antalet
registrerade fylleriförseelser i åldersgruppen
21 till 25 år — den som
här närmast avses — med 50 procent.
I den yngre åldersgruppen 18 till 21 år
steg antalet med 100 procent, och, vad
som är mest skrämmande i hela situationen,
i åldersgruppen 15 till 18 år
steg det med 200 procent.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Dessa skrämmande siffror bidrog
bl a. till min motion till årets riksdag
om en höjning av åldersgränsen för
ungdom som besöker spritrestauranger;
den saken hör ju också hit. Nu är
som bekant den åldersgränsen 18 år. Jag
tycker att den gott kunde höjas till 21
år, dels ur ungdomsvårdssynpunkt, dels
för att man skall få samma åldersgräns
för utminutering och utskänkning, nämligen
myndighetsåldern. Socialdemokraten
herr Falk gick i precis motsatt
riktning för att nå enhetlighet i fråga
om åldersgränserna. Han föreslog i en
motion att även utminuteringsåldern
skulle sänkas till 18 år. Som skäl angavs
bl. a., att när en 18-åring kan få
körkort bör han väl i all rimlighets
namn också kunna få köpa sprit i hur
stora kvantiteter som helst. Man måste
kanske ändå konstatera att sammanställningen
är något förbluffande.

Nå, både herr Falk och jag fick våra
motioner avstyrkta, så den saken behöver
vi inte ägna oss åt här i dag. Jag
har bara velat föra den på tal i samband
med resonemanget om ungdomen
och alkoholen.

Den här synpunkten på ransoneringssystemets
bristande effektivitet har emellertid
också sin betydelse på ett annat
sätt. Många — även sådana som i hela
sitt liv har tvivlat på motboken — har nu
inför avvecklingen gripits av en viss
oro. Man frågar sig hur det skall bli
när stöden brister eller rättare sagt när
dammluckorna öppnas och spritfioden
väller ut över landet. Frågan är naturligtvis
allvarlig och skall ingalunda bagatelliseras.
Det är högst troligt att vi
får en om också temporär konsumtionshöjning.
Men frågan får mera måttliga
proportioner om man ger sig tid att
tänka igenom vad det här verkligen rör
sig om. Vilka kategorier är det som
skall svara för den stora syndafloden?
Är det motboksinnehavarna? Den gruppen
utgör ju det alldeles övervägande
flertalet, för närvarande cirka 2 miljoner.
Man brukar räkna med att åt -

minstone 90 procent av motboksinnehavarna
är skötsamma människor, annars
skulle de för övrigt inte få vara
motboksinnehavare. Skall man nu verkligen
få lov att tro att dessa människor,
av vilka många inte ens har tagit
ut hela sin tilldelning, helt plötsligt
skall tappa all besinning och allt förnuft
och börja köpa massor av sprit,
och detta vid en tidpunkt när spriten
är dyrare än någonsin tidigare? Här
kommer nämligen också de höga spritpriserna
in, och jag kan inte tänka mig
annat än att de skall verka konsumtionshämmande;
den erfarenheten har
man i varje fall gjort i de andra nordiska
länderna. Nej, svårigheten gäller
nog de båda andra kategorierna, alltså
ungdomen och alkoholmissbrukarna.
Och deras situation är redan nu så
pass allvarlig att någonting måste göras,
alldeles oberoende av motbokens
vara eller icke vara. Det är på det området,
herr talman, som vi på nykterhetsrörelsens
sida lägger tyngdpunkten
i den här reformen. Såväl nykterhetskommittén
som Kungl. Maj:t och särskilda
utskottet har kopplat samman
motbokens borttagande med en rad
verkligt positiva åtgärder. Det är med
tillfredsställelse, herr talman, jag konstaterar
detta.

Vi är på det klara med att vi aldrig
hade fått tillfälle att göra alla dessa
verkligt förnämliga insatser i ungdomsvård
och nykterhetsvård om det inte
hade skett i samband med en administrativ
reform som frigör cirka 10 miljoner
kronor om året för användning
på andra områden.

Av dessa inbesparade 10 miljoner är
ju omkring 7 avsedda att användas för
nykterhetsfrämjande åtgärder. Alla vet
ju hur vi tidigare har fått kämpa för
att få loss några fattiga tusenlappar för
nykterhetsarbetet och ungdomsvården.
När vi behandlade frågan i särskilda
utskottet fällde utskottsordföranden
herr Sandler en skämtsam replik, som
i det här sammanhanget gärna kan ci -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

teras. Han sade: »Jag skulle faktiskt önska
att vi hade en motbok att avskaffa
även på andra kulturområden för att
få anledning till en upprustning.»

För att nu inte onödigtvis upprepa
vad som redan sagts i debatten vill jag
bara i största korthet rekommendera
vad utskottet har föreslagit i fråga om
anslag till alkoholforskning, upplysning,
undervisning och nykterhetspropaganda.
Stödet till nykterhetsrörelsen
och ungdomsorganisationerna avser ju
att stimulera dessa folkrörelser till ännu
mer hängivna, målmedvetna och effektiva
insatser. Jag är övertygad om
att statsmakternas förtroende på dessa
punkter skall mötas av ett lika helhjärtat
ansvarstagande från organisationernas
sida.

En sak gläder mig särskilt i detta
sammanhang, herr talman. Det är det
indirekta erkännande som genom det
beslut jag hoppas kammaren i dag fattar
ges åt dessa grupper av ungdomsledare
och nykterhetsfolk, som sällan
eller aldrig drömt om statsbidrag eller
kanske ens om ett ord av uppmuntran
i sin gärning, men som burits upp av sin
kristna och ideella livssyn. Pengar är
ett bra hjälpmedel men det kan aldrig
ersätta tro, idealitet och kampvilja. Därför
utgör det ökade statliga anslaget
både ett tack för god vakt under de
gångna åren och ett uppdrag som helt
enkelt innebär: Vi litar på er. Jag
skulle vilja tillägga att staten gör klokt
i att lita på folkrörelserna.

Med särskild tillfredsställelse vill jag
understryka att såväl Kungl. Maj:t som
övriga ansvariga instanser avstått från
att föreslå ens begynnelsen till en statlig
ungdomsrörelse. Det räcker med att
ge statligt stöd åt de frivilliga initiativen.
Jag kan på denna punkt nöja mig
med att instämma i herr Heléns synpunkter
och att lika helhjärtat ta avstånd
från högerreservanternas.

Bland de mest glädjande detaljerna
i den upprustningsplan som i dag ligger
på riksdagens bord, är den nya

nykterhetsvårdslagstiftningen och förslaget
till stöd åt samhällets egen nykterhetsvård.
Det är betecknande att till
särskilda utskottets utlåtande nr 7, som
berör lagen om nykterhetsvård, finns
det inte en enda reservation. Kungl.
Maj :ts förslag, vilket i sin tur bygger
på de utredningar som verkställts av
1946 års alkoholistvårdsutredning, 1944
års nykterhetskommitté och 1953 års
nykterhetsnämndssakkunniga, har efter
smärre justeringar enat hela utskottet
liksom jag tror det i dag kommer att
ena riksdagen.

Om hela den lagstiftningsreform vi i
dag sysslar med skulle kunna samlas
under rubriken »Frihet under ansvar»,
skulle jag över den nya lagen om nykterhetsvård
vilja skriva mottot »Ansvarsmedveten
människovärd». Den nya
lagen vidgar lagstiftningens tillämpningsområde.
Den möjliggör ingripanden
på ett tidigare stadium, alltså mot
det begynnande alkoholmissbruket. Den
vill överflytta en väsentlig del av samhällets
insatser till de förebyggande
åtgärderna. Den ger nykterhetsnämnderna
ökade befogenheter och ökade
arbetsuppgifter. Den räknar mer än
den gamla lagen med frivillig medverkan
i denna form av människovärd.

Både i en artikel i Svenska Läkartidningen
och i dagspressen har det de
senaste dagarna sagts, att man på läkarhåll
kommit underfund med att man
nu har tillgång till nya medel i kampen
mot alkoholismen och att dessa
skulle vara av så revolutionerande betydelse
att det föreliggande betänkandet
redan är föråldrat. Man slutar med
att säga att ett antagande av det framlagda
förslaget i föreliggande form
skulle innebära att vi redan från början
skulle få »en ur medicinsk behandlingssynpunkt
antikverad lagstiftning
på detta område». Jag tror, herr talman,
att denna slutsats är något förhastad.
Det visar sig nämligen, och det
framgår också av en artikel i dagens
nummer av Stockholms-Tidningen,

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

skriven av sekreteraren i alkoholistvårdsutredningen,
byråinspektör Daniel
Wiklund, att vi inom ramen för vad som
skrivits både i förslaget och i den föreliggande
lagtexten mycket väl kan inrymma
också dessa nya behandlingsrön.
Under alla omständigheter har vi
anledning att glädjas över framstegen
på detta område.

Här möter oss också problemet med
statens andel i kostnaderna för samhällets
nykterhetsvård, och jag ber, herr
talman, att få understryka betydelsen
av denna del av problemet.

När alkoholistvårdsutredningen sysslade
med denna fråga kom man till
slutsatsen att staten rättvisligen borde
betala 75 procent av kommunernas kostnader
för nykterhetsvården. Socialstyrelsen
anslöt sig till samma procentsats.
Nykterhetskommittén höjde efter,
såvitt jag förstår, noggrant och moget
övervägande denna procentsats till 80
procent. De flesta remissinstanserna
gjorde likadant. Röster höjdes t. o. m.,
under hänvisning till rättvisesynpunkten,
för 90 procent. De kommunala nykterhetsnämnderna
är våra fältarbetare
på detta område. De skall göra arbetet.
Det allra mesta av spritinkomsterna går
som bekant direkt till statskassan under
det att förlusterna till stor del drabbar
kommunerna. Jag vet att många
kommunala nykterhetsnämnder med
glädje hälsade detta förslag om en ny
och rättvisare fördelning av de ekonomiska
bördorna. Utgångspunkten var,
att tack vare motbokssystemets avveckling
en större del av spritinkomsterna
än förut kunde frigöras för nykterhetsvårdande
uppgifter. Även personella
krafter kunde överföras från kontrollorganen
till den samhälleliga nykterhetsvården.
Man såg sig, sedan detta
förslag hade framkommit, i många kommuner
i stånd att anställa en person
speciellt för detta viktiga vårdområde.
För dessa kommuner kom Kungl. Maj:ts
prutning till 60 procent som en kalldusch.
Yi vet i Sveriges riksdag att de

kommunala organen är lojala, men man
får nog ändå räkna med att många nykterhetsnämnder
prövar om sina utvidgningsplaner
ifall denna beskärning går
igenom.

Det finns en folkpartimotion och en
reservation på detta område, där det
bestämt understrykes att det är klokt
att ersätta de kommunala nykterhetsnämnderna
med 80 procent av deras
skäliga utgifter för nykterhetsvård. Utskottsmajoriteten
har skrivit, att spörsmålet
om statsbidragets storlek är en
avvägningsfråga, varom olika meningar
kan råda, men har dock stannat för 60
procent. Eftersom jag står bland reservanterna
på denna punkt och alltjämt
helhjärtat tror på klokheten i en generösare
anslagspolitik på detta område,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 vid särskilda
utskottets utlåtande nr 8. Detta
är ett rättvisekrav. Ett bifall till reservationerna
kommer att hälsas med
glädje i kommunerna och underlätta
nykterhetsnämndernas upprustning.

Då man torde få utgå ifrån att de
åtta propositioner i nykterhetsfrågan,
som i dag är föremål för riksdagens behandling,
blir ordentligt genomtröskade
utan att var och en av oss tröskar på
varje kärve, vill jag tills vidare avstå
från detaljgranskningen. Jag kan bara
i korthet säga att jag ansluter mig till
det reservationsvis framförda kravet på
bibehållandet av det lokala vetot när det
gäller öldistributionen. Jag väljer också
— och dei av mycket grundmurad
övertygelse — 16-slaget som gräns för
spritserveringen på restaurangerna.
Förslaget härom synes mig vara väl underbyggt.
I fråga om övergångsbestämmelserna
biträder jag Kungl. Maj:ts förslag
om den 1 oktober 1955 inte minst
med tanke på att vi behöver bättre tid för
att upprusta nykterhetsvården innan
nya ungdomskategorier får fri inköpsrätt.
Som ledamot av nykterhetsnämndssakkunniga,
ligger det mig varmt om
hjärtat att se dessa reformer genom -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

förda utan att vi behöver arbeta under
det tryck och med den oro som säkerligen
skulle bli följden av en successiv
avveckling av systemet med frisläppande
av spriten i väsentlig utsträckning
redan den 1 juli i år.

I detta sammanhang vill jag också
lägga ett gott ord för länsnykterhetsnämndernas
upprustning och den av
utskottet förordade översynen av organisationen
av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

Men utöver yrkandena har jag, herr
talman, ytterligare en sak på hjärtat.
Därmed återkommer jag till vad jag
började med. Motbokens avskaffande
löser inte hela nykterhetsfrågan. En ny
och förbättrad nykterhetsvårdslagstiftning
löser inte heller hela problemet.
Miljonanslagen, hur välbehövliga och
välpiacerade de än är, löser inte detta
ödestunga samhällsproblem.

Vi bär talat om den stora nykterhetsreformen
av 1954 under mottot »Frihet
under ansvar». Kommer tyngdpunkten
att ligga på friheten, är vi förlorade.
Vissa uttalanden tyder tyvärr på
att man också bland sällskapet »Supfrihetens
vänner» vädrar morgonluft.
Den 1 oktober 1955 eller helst redan
den 1 juli i år börjar jubelåret.

»Frihet är den bästa ting, som sökas
kan all världen kring, för den som
frihet kan bära.» Friheten blir otvivelaktigt
större genom årets reform.
Principiellt kännes det tillfredsställande
för den som tror på liberalismens ideal
att medverka därtill. Men större frihet
måste också betyda nytt och större ansvar.
Det borde betyda att vi resonerade
ungefär så här: Det finns intet kollektivt
ansvar som inte är summan av de
enskilda personernas ansvar. Nu, när
spriten blir fri, gäller det för var och
en att medverka till en reell förbättring
av nykterhetstillståndet, något som
ingalunda är omotiverat i ett land som
innehar världsrekord i spritkonsumtion.
Det gäller att genom upplysning
och undervisning försöka nå så många

som möjligt och övertyga så många som
möjligt av våra ungdomar, att helt enkelt
inte inleda sitt alkoholbruk, aldrig
truga dem att ta emot sprit och det
gäller att försöka reformera våra barbariska
umgängesseder, nedärvda från
Röde Orms tidevarv. Jag har ingenting
emot att folk som nödvändigt skall
dricka sprit övergår till svagare spritsorter,
men jag hävdar med bestämdhet
att den säkraste vägen till folknykterhet
är helnykterhet.

Vetenskapen har också på senaste
tiden lärt oss att ett mycket stort antal
människor bär på alkoholistanlag.
Det lär hos många finnas en biologiskt,
kanske också psykiskt betingad alkoholhunger.
Det fina är att man vet, hur
detta latenta anlag övergår i verkligt
alkoholbegär — så långt har man ju
inte kommit i fråga om alla andra allergiska
sjukdomar. Alkoholbegäret väckes
nämligen endast genom att en människa
med latenta anlag börjar dricka alkohol.
Men när så sker finns det ingen
återvändo. En sådan människa har bara
— såsom jag för något år sedan hörde
professor Jellinek från Förenta Nationernas
världshälsoorganisation framhålla
i ett föredrag på Läkaresällskapet
här i Stockholm — två alternativ att
välja på: att bli absolutist eller att gå
under. Vilka människor, som är allergiska
för alkohol, vet vi inte i förväg.
Är det inte då ett uttryck för ansvarskänsla
och klokhet, att man inte själv
ger sig in i äventyret eller lockar andra
att göra det? Föredömet betyder i detta
avseende oerhört mycket.

Det är en annan sak som också bör
inverka på vårt ställningstagande, nämligen
hänsynen till dem som är mer
eller mindre alkoholskadade. Enbart
här i Sverige beräknas dessa utgöra ett
par hundra tusen. Det har sagts att
var elfte svensk under det senaste årtiondet
varit anhållen för fylleri. Om
dessa människor skall få en varaktig
och effektiv hjälp, räcker det inte med
det alkoholsjukhus som riksdagen i dag

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

kommer att besluta. Vi måste också ta
personligt ansvar för dem, inte bara såsom
övervakare och medhjälpare, utan
även som kamrater och bröder. Den
enda hjälpen för en sådan människa
är ofta att det finns en något så när
alkoholfri miljö, där goda vänner kan
träffas till sällskaps- och umgängesliv
och där det är naturligt att ha även den
allra festligaste gemenskap utan alkohol.
Att skapa sådana miljöer, där även
en alkoholsjulc kan få känna sig som
en människa och inte bli hånad och
förlöjligad och sedd över axeln, är
sannerligen en uppgift för den som vill
ta ansvar. Inte minst ur denna synpunkt
är det, herr talman, oroande att
absolutisternas andel i vårt folk har
sjunkit till cirka 10 procent. På det
sättet finns det snart inga miljöer, där
det är lämpligt att föra in alkoholsjuka
människor.

Samtidigt som vi genomför en lagstiftning,
som ger mycket större individuell
frihet, måste vi alltså räkna med
att börja på nytt, börja från början och
bygga upp en ny och slagkraftig propaganda
för personligt ansvar och helnykter
livsföring på den personliga
övertygelsens grund. För undvikande
av missförstånd vill jag tillägga att
det härvid är tacknämligt med bistånd
av alla goda krafter, som vill vårt folks
väl, oavsett deras egna alkoholvanor.
Men kampen för helnykterhet och livsförvandling
kommer hädanefter som
hittills att utgöra kungsvägen till framgång.
Den, som går in under ansvaret
att vara en medmänniska, kommer förr
eller senare underfund med att han också
är en vägvisare och ett föredöme.

I detta sammanhang vill jag understryka
de varmhjärtade och inträngande
ord som finansministern här i dag yttrade
kring den gamla frågan: »Skall
jag taga vara på min broder?» Vi, som
i Sveriges riksdag i dag tar ansvaret
för det beslut som förestår, bör också
ute i landet verka för folknykterhet,
gärna genom att avge en paroll från de

många hundra talarstolarna på folknykterhetens
dag och vid andra tillfällen,
liksom också genom arbete inom
de kommunala nykterhetsnämnderna,
länsnykterhetsnämnderna och länsförbunden,
inom de folkliga organisationerna
och genom vårt personliga föredöme.

Herr talman! Jag vill sluta med att
citera ett yttrande som fälldes här i
kammaren för 67 år sedan. Då inledde
P. P. Waldenström ett utförligt inlägg
i nykterhetsdebatten med följande ord:
»Mina herrar! Det är nykterhetsverksamheten
som bär Sveriges framtid på
sina skuldror.» Man kan säga att yttrandet
var tillspetsat och inte rymmer
hela sanningen. Men så mycket är klart
att förhållandet till alkoholen är en av
vårt folks ödesfrågor. Det är en fråga
så stor och allvarlig att den kräver allas
vår helhjärtade medverkan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND;

Herr talman! Som ett led i omläggningen
av samhällets nykterhetspolifik
— ett synnerligen betydelsefullt led —
har regeringen i proposition nr 159
lagt fram förslag om att en lag om nykterhetsvård
skall ersätta den nuvarande
alkoholistlagen av år 1931. Det är meningen
att den nya lagen skall träda
i kraft samtidigt med den reformerade
försäljningslagstiftningen, dagens stora
debattämne.

Riktlinjerna i den framtida nykterhetspolitiken
innebär att det hittills
tillämpade restriktionssystemet avlöses
och ersättes av ett system av positiva
åtgärder. Forskning, undervisning och
upplysning i alkoholfrågan skall intensifieras.
Stöd åt ungdomsverksamhet
skall lämnas. Härtill kommer som ett
ytterligare viktigt inslag, att nykterhetsvården
skall upprustas.

Upprustningen av nykterhetsvården
ger sig till känna på två sätt. Dels sättes
genom den nya lagen mer effektiva
medel i händerna på nykterhetsnämn -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

derna i deras kamp mot alkoholmissbruket,
dels starkes dessa organs ekonomiska
resurser genom avsevärt ökade
statsanslag.

Den nya lagstiftningen innebär framför
allt att ingripande mot alkoholmissbrukare
skall kunna ske redan på ett
mycket tidigt stadium av missbruk. Det
är tydligt, att utsikterna till förbättring
är avsevärt större ju tidigare motåtgärder
sättes in mot missbruket. Lagens
tillämplighetsområde vidgas till att avse
den som — ej blott tillfälligt — använder
alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan. Genom
i motsvarande mån utsträckt anmälningsskyldighet
för polis- och åklagarmyndighet
vill man uppnå, att så
många fall av alkoholmissbruk som
möjligt kommer till de nykterhetsvårdande
organens kännedom.

Men lagen innehåller ett mycket stort
antal andra nyheter — nyheter i humaniserande
anda men samtidigt som
uttryck för en strävan att effektivisera
nykterhetsvården.

Det gläder mig att det ej stått någon
strid om den nya lagstiftningen. Det
särskilda utskottet har reservationslöst
anslutit sig till regeringsförslaget. De
lagändringar, som utskottet vidtagit, är
endast av formell eller detaljmässig karaktär.
Om lagstiftningen har jag således
knappast anledning att ytterligare
orda. Det är mig dock angeläget att här,
liksom i propositionen, understryka
vikten av att tillämpningen av lagen
blir sådan, att lagen kommer att omfattas
med förtroende av dem, till vilka
den riktar sig. Det är uppenbarligen
ett viktigt intresse att nykterhetsnämnderna
ej i oträngt mål skrider till åtgärd.
Obefogade ingripanden kan lätt
bringa nykterhetsvården i vanrykte och
vara till men för nykterhetsarbetet i
allmänhet. Rätt nyttjad bör den nya
lagstiftningen vara av det största värde
för detta arbete.

Det andra ledet i upprustningen är
den ekonomiska förstärkningen av or -

ganen för den öppna nykterhetsvården
— kommunala nykterhetsnämnder ®ch
länsnykterhetsnämnder.

Regeringen har föreslagit att kommunala
nykterhetsnämnder skall få ett
statsbidrag på 60 procent av sina kostnader.
Staten skall vidare från den 1
oktober 1955 helt övertaga kostnaderna
för vård på sluten anstalt. Dessa ökade
statliga insatser innebär en icke oväsentlig
höjning av nu utgående ekonomiskt
stöd. Det höjda statsbidraget kommer
enligt min mening att medföra,
att kommunerna i önskvärd utsträckning
kommer att stimuleras att livligare
engagera sig för den nykferhetsvårdande
verksamheten.

Jag har ansett att man nu inte bör
sträcka sig längre än till 60 procent.
Jag har därvid bl. a. beaktat det förhållandet,
att den primära nykterhetsvården
är en kommunal angelägenhet.
Kommunerna bör alltså även i fortsättningen
svara för en inte alltför obetydlig
del av de nykterhetsvårdande kostnaderna.
Denna min inställning har
gillats av majoriteten inom utskottet.
Det är ju dock inte obetydliga förbättringar
som här föreslås. Det är väl
ungefär en sjudubbling av de nuvarande
anslagen, som nu förordas. Jag vill säga
att om jag hade trott, att en ytterligare
ökning av procentsiffran på ett mera
påtagligt sätt skulle ha påverkat nykterhetstillståndet,
då skulle jag mycket
bestämt ha gått in för att söka få fram
en högre procentsiffra. Jag tror emellertid
att bidraget är tillräckligt högt
för att man skall kunna räkna med
att det kommer att utgöra den nödvändiga
stimulansen för kommunerna.

Som ett synnerligen värdefullt inslag
i nykterhetsvårdsarbetet anser jag det
skulle vara om frivilliga medhjälpare i
avsevärt större utsträckning än f. n. är
fallet kunde knytas till den öppna nykterhetsvården.
Härom torde alla vara
ense.

I propositionen har det föreslagits,
att dessa medhjälpare i ersättning för

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

sitt arbete skall få ;samma gottgörelse
som de betydligt talrikare övervakarna
inom kriminalvården, d. v. s. 10 kronor
för första månaden och 5 kronor
för varje följande. Denna ersättning
avser självfallet icke att vara något
slags arvode. Beloppen är ju alltför
blygsamma för att kunna ges karaktären
av arvode. I så fall finge man räkna
med väsentligt högre ersättningsbelopp.
Som utskottet konstaterar är ersättningen
i stället tänkt som en gottgörelse
endast för direkta utgifter i anledning
av uppdraget, t. ex. kostnader
för vissa resor o. s. v.

Regeringens förslag rörande ersättningen
till de frivilliga medhjälparna
har biträtts av majoriteten inom utskottet.
En minoritet påyrkar emellertid, att
ersättningen sättes till 10 kronor per
månad. I reservationen åberopas som
stöd härför endast att man tycker att
ersättningen är för låg. Jag medger
att skulle det vara fråga om en ersättning
för arbete, då är det alldeles för
lågt tilltaget. Som jag har sagt, är detta
dock inte avsikten. Men vad man i reservationen
inte nämner något om, är
anledningen till att man vill sätta övervakarna
inom nykterhetsvården i en
gynnsammare position än deras kolleger
inom kriminalvården. Arbetsuppgifterna
är ju på det hela taget likvärdiga.
Eller menar man, att man då skall
gå fram med höjning över hela linjen
och också ta konsekvenserna av en höjd
ersättning inom kriminalvården? I så
fall tycker jag, att det hade varit lämpligare
att hemställa om ett övervägande
av en allmän höjning både för den kategori
det nu gäller och för motsvarande
personer inom kriminalvården,
så att man hade fått lösa det hela på
ett likartat sätt och i ett sammanhang.
Kostnaderna skulle i så fall ha kommit
att gå upp till ungefär en halv miljon
kronor.

Mot förslaget att upprusta länsnykterhetsnämnderna
har utskottet ej haft något
att erinra. De känsliga lönefrågor -

na för dessa nämnders personal torde
bli en uppgift för nästa års riksdag att
närmare ta ställning till.

KungL Maj :t har föreslagit, att en
klinik för alkoholsjukdomar snarast
skall uppföras i Stockholm eller dess
omedelbara närhet. Det måste betraktas
som ett utomordentligt viktigt led i
upprustningsarbetet, att man får till
stånd åtminstone en sådan klinik. Beträffande
förläggningen av kliniken har
i propositionen som nämnts uttalats, att
den bör förläggas till Stockholm, helst
i anslutning till karolinska sjukhuset,
men det har också sagts, att om det
inte visar sig möjligt att förlägga alkoholistkliniken
dit, får man ta upp frågan
om att förlägga den till ett annat
universitetssjukhus. I så fall skulle frågan
anmälas på nytt i riksdagen. Mot
bakgrunden av detta uttalande finner
jag faktiskt, att skillnaden mellan utskottets
förslag — ett biträdande av vad
Iiungl. Maj:t förordat — och reservationens
är högst obetydlig.

Herr talman! Jag har bara velat yttra
dessa ord, närmast i anslutning till herr
Rimmerfors’ anförande, som jag i många
delar skulle vilja instämma i. Jag uttalar
till sist min tillfredsställelse över
att vi här i riksdagen i dag är i färd
med att anta en ny ordning och en ny
lagstiftning, genom vilken vi tror oss
kunna komma fram till ett bättre nykterhetstiilstånd
i vårt land. Jag skulle
vilja säga, att knappast några uppoffringar
är att betrakta som för stora när
det gäller detta viktiga mål.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Då jag har suttit här i
min bänk och lyssnat till den debatt
som har förts, har jag fått en ganska
stark känsla av att riksdagen, vad gäller
de stora linjerna i den fråga som
nu föreligger till behandling, är ganska
enig. Det förefaller också som om ämnet
redan på detta stadium skulle kunna
anses vara i stort sett genomdiskuterat.
Det är å andra sidan tämligen natur -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ligt, att man trots detta förhållande
från olika håll söker att föra fram sina
synpunkter på det aktuella spörsmålet.

Det har talats om en ny giv på nykterhetspolitikens
område. Jag vill säga,
att det som beslutas i dag väl kommer
att behandlas på samma sätt som beslut
i andra stora frågor. Det blir intet
slutgiltigt beslut. Vi får skaffa oss erfarenhet
av hur den friare spritlagstiftningen
kommer att verka ute bland
folket, och sedan vi fått ytterligare erfarenhet
på dessa områden får vi väl
i framtiden söka anpassa oss till de
möjligheter som givs. Det är därför
som jag för min del tror, att det inte
är någon större idé att gå in på detaljer
eller någon mera ingående bevisföring,
huruvida motboken har ägt
någon större betydelse eller ej.

Nykterhetskommittén har visserligen
i ett betänkande framlagt vissa statistiska
bevis, men jag måste på den punkten
sätta ett frågetecken i kanten. Jag
tror inte att man med statistik exakt
kan bevisa, hur människorna reagerar
i olika lägen. Förmodligen har motboken
för huvuddelen av befolkningen
inte haft någon egentlig betydelse i
fråga om konsumtionen av spritvaror.
Dess restriktiva verkan gäller i huvudsak
de 10 procent, som det har talats
om förut i dag, och för det klientelet
ligger det faktiskt så till, att de vid sidan
av de legala vägarna haft möjlighet
att på illegal väg i betydande utsträckning
tillgodose sitt behov av alkoholhaltiga
drycker. Med den bilden
framför sig kan även den, som i likhet
med mig på ett tidigare stadium varit
mera tveksamt inställd till spörsmålet
om motbokens avskaffande, kanske gå
med på att man genom en ny nykterhetspolitik
skall kunna nå ett bättre
resultat, ja, kanske rentav komma något
närmare den målsättning som vi
ytterst hade då restriktionssystemet
infördes.

Då jag för min del i dag är beredd
att rösta för hela restriktionssystemets

avskaffande och ersättande med de nya
former, som föreslås i den kungl. propositionen,
och de avvikelser, som utskottsmajoriteten
gjort, betyder det inte
att jag vill helt negligera dem som i dag
är tveksamma. Jag förstår deras tveksamhet,
men å andra sidan tror jag
också att framtiden kommer att visa,
att vi på den punkten har möjlighet
att nå ett bättre resultat, ty det glädjande
vid detta tillfälle är, att hela
detta frågekomplex har kompletterats
med förslag till en konstruktiv nykterhetspolitik.
Vad som kanske också är
en källa till glädje i denna konstruktiva
nykterhetspolitik är det väsentligt ökade
stöd, som föreslås till kommunernas
verksamhet. Därigenom bereds ju ett
betydligt antal kommuner möjlighet att
på ett helt annat sätt än hittills handlägga
nykterhetsfrågorna.

Det mest betydelsefulla torde väl
dock vara den upprustning av alkoholistvården,
som föreslås, där man jämväl
förordar inrättande av professur
och där man siktar till en rent vetenskaplig
behandling av de alkoholskadade,
en behandling som kanske också
skulle kunna föras ut så pass långt att
den skulle kunna användas på ett rent
förebyggande stadium. Jag tror att den
alkoholistvård, som vi hittills haft, på
väsentliga punkter har lämnat mycket
övrigt att önska. Det är därför som jag
personligen med tillfredsställelse hälsar
den nya alkoholistvården.

Det är en sak till, då det gäller stödet
till ungdomen, som jag ville säga några
ord om. Herr Braconier har ju tillsammans
med sina partivänner på vissa
punkter reserverat sig för avslag. Han
nämnde att det som kanske framför
allt motiverade hans avslagsyrkande
var, att han inte ville vara med om statsbidrag
till pingpongspel och slikt. Han
menade att den ungdom, som nu växer
upp, i förhållande till ungdomen förr
i tiden har så goda ekonomiska resurser,
att man fördenskull kunde kräva
något mera av ungdomen. Såvitt jag

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

har fattat propositionerna rätt siktar
man väl egentligen till att ge ungdomen
ett handtag till självhjälp. Det är inte
meningen att samhället skall stiga fram
som en dadda, den där har till uppgift
att i varje ögonblick ta hand om
ungdomen, utan det är väl mera en
fråga om att ge de olika ungdomsorganisationerna
ett ekonomiskt stöd, som
gör det möjligt för dem att på ett bättre
sätt än för närvarande fylla sin uppgift.

Det har ofta klankats på ungdomen.
Det har man gjort i alla tider. Skulle
man tro dem som ständigt för det klagomålet,
måste det ha varit enbart änglar
på denna jord i dess begynnelse. Jag
minns att när jag själv befann mig i
tonåren, talade de äldre om hur degenererade
vi var. Jag tror inte att de
där jazzgossarna, som fanns då, var så
förfärligt dåliga som de äldre ville
göra dem till, utan det är väl så, att en
del människor har glömt bort att de
själva en gång har varit unga. Skulle
det vara så tragiskt att de aldrig varit
unga själva, kan man däri också se en
förklaring till detta tal. Om man med
ofärgade glasögon ser på den svenska
ungdomen av i dag, måste man nog
säga, att vi har en stilig ungdom, som
vi har anledning att vara stolta över.
Det är också dagens ungdom som är
morgondagens män och kvinnor i det
svenska samhället, och jag tror att om
vi i dag på olika sätt bidrar till att ge
ungdomen en ökad chans till utveckling,
en ökad chans att formas för sin
framtida verksamhet, så är det också
en investering i samhället för framiiden.
Det är därför som jag för min
del med mycket stor tillfredsställelse
hälsar det förslag som här har framlagts.
Det hindrar inte att vi längre
fram mycket väl kan diskutera, huruvida
den ena eller andra formen är den
lämpligaste. Men låt oss även på detta
område göra ett prov. Jag tror också
att ungdomen skall motsvara de förhoppningar
som vi ställer på den i dag.

Det var för övrigt en sak till som

jag skulle vilja säga ett par ord om.
Det var när herr Braconier beträffande
förbud mot spritannonsering framhöll,
att ett sådant förbud egentligen
skulle vara stridande mot grundlagen.
Vi har ju också haft en motion av herr
Håstad på den punkten. Men nog har
jag en känsla av att de män, som en
gång i tiden skrev den svenska tryckfrihetsförordningen,
inte tänkte så
värst mycket på vin- och spritannonseringen,
utan de tänkte väl mera på
möjligheten för de svenska medborgarna
att fritt hävda sin mening i de olika
sakfrågor som förekom i debatten. Det
var alltså frihet att göra en opinionsyttring
som låg i botten. Med den utformning,
som utskottet har givit på
denna punkt, förefaller det mig som
om man med relativt lugn kan godta
utskottets förslag.

Herr talman! Här skulle kunna anföras
ytterligare synpunkter, men då
jag själv har den uppfattningen, att det
som egentligen bör sägas i denna debatt
redan är sagt, skall jag för min del
sluta med att hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga några
ord om herr Lindholms något egendomliga
sätt att tolka grundlagarna.

Herr Lindholm säger att grundlagsslrrivarna
inte måtte ha tänkt på alkoholreklam.
Men om man principiellt
anser att vi skall ha tryckfrihet, behöver
man väl inte ta upp alla de detaljfall
där tryckfrihet skall gälla. Det följer
av principen. Vi har också ändrat
tryckfrihetsförordningen många gånger
sedan 1810 — senast 1949 — och icke
infört bestämmelser om att alkoholreklamen
vore undantagen från tryckfriheten.

Jag utryckte mig försiktigt och sade,
att om avtalet icke blir frivilligt utan
tillkommer under hot om repressalier,
måste man säga, att det står i strid mot
tryckfrihetsförordningen. Jag förmenar

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. nt.

inte herr Lindholm att söka få majoritet
för att införa en bestämmelse om grundlagsändring
för att all alkoholreklam
skall förbjudas, men om grundlagsexperterna
finner, att vad som beslutas
står i strid med tryckfrihetsförordningens
anda, måste vi påpeka det i
denna kammare.

Herr Lindholm talade litet försiktigt
om mitt inlägg beträffande fritidsverksamheten.
Dels påpekade jag hur
litet tid vi hade i utskottet — motionerna
var inte tryckta när vi voterade
första gången — och dels nämnde
jag att vi har många andra anslag till
ungdomen som kanske är mera behjärtansvärda
och att det i varje fall
behövs en noggrann prövning innan
man ger sig in på så vidlyftiga projekt.

Nu säger herr Lindholm att det visar
dåligt intresse för ungdomen att inte
gå med på detta miljonanslag. Vi har
föreslagit utöver utskottsmajoriteten
stora summor till idrotten, och det är
väl också att stödja ungdomen. Sedan
kan man diskutera vad som är mest
värt att stödja. Jag tror inte att det
föreslagna systemet innebär den lämpligaste
stimulansen till en bra fritidsverksamhet,
om man skall få valuta för
pengarna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill framhålla att
vi inom utskottet givetvis inte ville
medverka till att kränka grundlagens
bestämmelser -—• det skulle vara oerhört
om ett utskott försökte göra det.
Jag tror emellertid att herr Braconier,
om han studerar utskottets skrivning,
har rätt svårt att på denna grundval
göra gällande att utskottet bryter mot
tryckfrihetsförordningen sådan den är
utformad.

Vad gäller ungdomens fritidsverksamhet
måste jag beklaga, att herr Braconier
inte vill medverka till det stöd åt
ungdomen som man här avser att ge.
Formen får väl inte anses definitiv för
all framtid. Å andra sidan är vår tids

ungdom på något sätt trevande och har
ännu inte helt och hållet funnit sin
stil. Det måste därför vara synnerligen
betydelsefullt att samhället genom olika
åtgärder kan medverka till att ungdomen
finner den stilen och får möjlighet
att utvecklas på olika områden.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! På detta stadium i debatten
kan det väl vara onödigt att närmare
gå in på de principiella frågeställningar
som sammanhänger med det
ärende vi här har att behandla. Jag
noterar emellertid att det bakom detta
förslag om en ändrad nykterhetslagstiftning
och nya försälj ningsbestämmelser
också ligger en rad positiva åtgärder
som skall medverka till en ny
linje i den svenska nykterhetspolitiken.

Bland de positiva åtgärder som föreslagits
ingår också ett betydligt ökat
ekonomiskt stöd till nykterhetsrörelsen.
Det är väl ingen tvekan om att det
frivilliga arbete som utförs inom denna
folkrörelse har varit av väsentlig betydelse
för hela vårt samhälle och folk.
Dess arbete bland ungdomen och strävan
att bibehålla en hclnykter sektor
inom samhället är i dagens läge nödvändigare
än någonsin. Nykterhetskommitténs
sociala undersökningar har
kraftigt understrukit detta.

Nykterhetsrörelsen har också visat
sig äga kraft till en förnyelse av sina
arbetsmetoder och verksamhetsformer
— det gäller både dess inre och dess
mera utåtriktade arbete. Jag vill i det
sammanhanget anknyta till vad herr
Braconier anförde om vissa dogmatiska
inställningar bland nykterhetsrörelsens
folk. Jag gör det inte i polemisk avsikt
men kanske för att ge en mera fyllig
bild av de förhållanden som herr Braconier
här nämnde.

Man har ibland kritiserat nykterhetsrörelsen
för dess isolering och oförmåga
att bortse från vad man brukar
benämna »den sekteristiska inställning -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.
Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

en och anslutningen till helnykterheten».
På den punkten kommer nykterhetsrörelsen
inte att ändra sig, men jag
vill gärna även vid detta tillfälle framhålla,
att helnykterheten inte innebär
en attityd av självgod belåtenhet över
egen förträfflighet eller värdering av
människor i helnyktra och icke helnyktra.

Vad vi hävdar är endast att helnykterheten
som social arbetsmetod måste
finnas för att det skall vara möjligt att
med framgång bekämpa spritmissbruket
och dess skadeverkningar för den
enskilde och samhället. Vi är dock inom
nykterhetsrörelsen klart medvetna
om att vi är alldeles för få för att ensamma
kunna klara de uppgifter som
måste till för att åstadkomma en ökad
folknykterhet. Vi är beredda till samarbete
med alla ansvarskännande medborgare
oavsett personlig inställning till
helnykterheten. Vi vill samarbeta och
vädjar om hjälp framför allt i strävam
dena att hålla ungdomen borta från
spritvanorna.

Jag bär redan tidigare framhållit betydelsen
av nykterhetsrörelsens arbete.
Detta är byggt på frivilliga insatser genom
uppoffrande av både fritid och
pengar. Rent ekonomiskt torde nykterhetsrörelsen
och dess medlemmar själva
bidraga med något mer än 6 miljoner
kronor årligen. Här är då inte
inräknat utgifterna för studie- eller annan
gruppverksamhet. Siffran avser således
det man kan beteckna som rent
nykterhetsarbete i form av medlemsvård,
upplysning och propaganda. Att
märka är också att det frivilliga arbete
som här utföres till alldeles övervägande
del sker utan ersättning. Det torde
inte vara för mycket sagt, om man hävdar,
att det allmänna sparar betydande
belopp varje år i sociala utgifter av
olika slag tack vare att den helnyktra
sektorn i samhället finns och har möjlighet
att påverka och dämpa en icke
önskvärd utbredning av alkoholvanorna.

Den ökning av anslaget till nykterhetsrörelsen
som nu föreslås får därför
anses som en god samhällelig och social
investering. Den kommer att ge
nykterhetsrörelsen större arbetsmöjligheter,
och det moderna föreningslivet
behöver pengar i kampen att kunna
fånga in ungdomen och ge den lämpliga
fritidssysselsättningar.

Jag delar inte herr Fasts tidigare i
Jag framförda uppfattning, att man inom
nykterhetsrörelsen inte har möjlighet
att bedriva ett arbete, som kan ge
det resultat man från början avsåg. Att
det går att samla ungdomen i nykterhetsrörelsen
visas därav, att det finns
länsområden, där man de senaste två
åren fördubblat sitt medlemsantal. Och
det är till övervägande del fråga om
ungdomar i de åldrar, som ur samhällets
synpunkt bäst behöver det skydd,
som helnykterheten utgör, nämligen
ungdomar från 15 till 20 år.

Det stöd till ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet, som ingår som
en betydande del av den nya positiva
linjen, utgör ett nytt och djärvt grepp.
Det är naturligt att vissa betänkligheter
framförts. Det är dock en alldeles
ny väg som betriides. Den rymmer
emellertid enligt min mening betydande
möjligheter att komma till rätta med
många av de ungdomsvårdsproblem,
som vi här i denna kammare vid skilda
tillfällen och i olika sammanhang har
dryftat.

Den nedprutning av vissa delar av
anslaget och avslagsyrkande i andra delar,
som framföres i högerreservationen
till särskilda utskottets betänkande nr 6,
kan knappast anses försvarlig, med
hänsyn till att vi här står i begrepp
att finna nya positiva vägar för samhällets
nykterhetspolitik.

Detta är dock en sak som vi alla
borde kunna samlas kring. Det finns
väl knappast något, som så avgörande
kommer att ge utslag för om vi lyckas
eller ej med den nya nykterhetspolitiken,
som just hur det går i fråga om

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna

ungdomen. Det har sagts att denna fritidsverksamhet
har något av experimentprägel
över sig. Jag har den bestämda
uppfattningen, att även om det
i viss mån är ett experiment, så måste
och bör detta göras.

Utskottets skrivning lämnar enligt
min mening tillräcklig'' garanti för både
medlens användning på det riktigaste
och förnuftigaste sättet och den framtida
översyn, som kan befinnas nödvändig,
sedan erfarenheter av verksamheten
vunnits.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord i fråga om den pilsnerförordning
vi nu skall fatta beslut om.
Här möter man skilda uppfattningar
och värderingar. Även om detta är naturligt,
vågar jag hävda, att det är betydelsefullt,
att på ett någorlunda riktigt
sätt bedöma följderna av den nya
lagstiftningen.

Före 1914 hade vi bär i landet ett Öl
med 3,2—4 viktprocent alkohol eller
som det då uttrycktes i volymprocent
4—5. Vi fick en ny förordning 1919,
där alkoholhalten sänktes till 2,9 viktprocent
eller 3,6 volymprocent. Det
blev således ett Öl i huvudsak motsvarande
det vi för närvarande har. Sänkningen
kom till på grund av de erfarenheter
man hade av olägenheterna
med det starka ölet. När man här i debatten
framhållit, att det inte finns
några erfarenheter av eller något belägg
för att ett starkare vardagsöl skulle
vara olämpligt, är detta därför inte alldeles
riktigt. Det blev sedan en ökning
av alkoholhalten till 3,2 viktprocent och
därav följde en stark stegring av fylleriförseelserna.
På grund därav genomfördes
1928 strängare bestämmelser
för försäljning av Öl i syfte att söka
begränsa de olägenheter som uppkommit.
Genom särskilda överenskommelser
på grund av råvarubristen och försörjningsläget
under sista världskriget
sänktes ölets alkoholhalt från 3,2 till
2,8 viktprocent, vilket riksdagen sedan
lagfäst.

Nr 22.

för den framtida nykterhefspolitiken m. m.

Verkningarna av denna första frivilliga
sänkning visade sig däri, att ölets
andel av fyllerisiffrorna under de första
krigsåren sjönk från 10 procent till
3 procent. Emot detta genmäler man,
att starkspritens andel samtidigt steg
och att det därfcr i och för sig inte var
en vinst. Jag tror inte att man kan
använda ett sådant betraktelsesätt.

De människor som det här är fråga
om väljer inte konsumtion på grund av
alkoholhalten och möjligheten att berusa
sig. Det allmänna betraktelsesättet
beträffande ölet som en oskyldig eller
relativt oskyldig dryck medför risker
för verkningar i vårt moderna komplicerade
samhälle som inte är önskvärda.

I hela diskussionen om en ny lagstiftning
på detta område har det ansetts
angeläget att komma bort ifrån det
krångel och de detalj föreskrifter som
hittills reglerat ölförsäljningen. Detta
är också enligt min mening en vinst,
även om jag vet, att många människor
i vissa delar av landet är bekymrade
för vad en sådan utveckling kan medföra.
Jag tror emellertid att även dessa,
som hyser bekymmer för vad som kan
bli resultat av en friare försäljning,
kommer att bli lugnade, om riksdagen
här följer det som varit förutsättningen
för departementschefens förslag om
dessa lättnader, nämligen att det vanliga
ölet bibehålies vid 2,8 viktprocent.

I bakgrunden av diskussionen skymtar
emellertid i denna fråga starka ekonomiska
intressen. Det kan inte vara
riktigt, att dessa enskilda privata kapitalintressen
med tämligen markerad
monopolställning tillätes att utan någon
inskränkning driva ölhanteringen. Deras
motiv för expansion och större försäljning
kommer enligt min mening i
strid med samhällets gamla uppfattning,
som också är inskriven i det nya
lagförslaget, nämligen att all försäljning
av rusdrycker skall ordnas och
handhavas så, att därav uppkommer så
ringa skada som möjligt.

Förslaget om återinförande av stark -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ölet aktualiserar enligt min mening på
ett särskilt sätt frågan om avveckling
av det enskilda vinstintresset inom ölhanteringen.
Vårt lands nykterhetsfolk
hälsar med glädje finansministerns
meddelande om en utredning av denna
fråga. Om jag här accepterar ett återinförande
av starkölet är det under de
förutsättningar som angivits i departementschefens
och utskottets förslag.

Det finns enligt min mening ingen
anledning att tänka sig en friare försäljning
eller utskänkning just av starköl.
De modifikationer av departementschefens
förslag som utskottsmajoriteten
på vissa punkter företagit kan jag
till nöds godtaga, och jag vill inte säga
något emot dem. Huvudsaken är att resultatet
av den nya lagstiftningen inte
blir en övergång från det svagare ölet
till det egentliga starkölet. Det kan inte
vara riktigt och det torde ur folknykterhetens
synpunkt vara en icke önskvärd
utveckling.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i berörda delar.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det är väl, som redan
förut har sagts från denna plats, ingen
som i detta skede av debatten gör sig
några illusioner om att kunna bidraga
med någonting som skulle kunna sägas
vara väsentligt nytt. Än mindre är det
någon som gör sig några illusioner om
att kunna påverka utgången, i varje fall
i huvudfrågorna av det ärende som här
är å bane. Frågan synes mig emellertid
ändå vara av den storleksordningen,
att det måste anses vara av värde att
åtminstone debattprotokollet kommer
att i görligaste mån på ett riktigt sätt
återspegla de ståndpunkter och stämningar
som är företrädda i kammaren.

När man lyssnat till vad som sagts i
dag och sammanställer debattförloppet
med hela den förskjutning i opinionsläget,
som under senare år inträffat i
fråga om de ting, som här avhandlas,

så är det ett intryck, som med särskild
styrka tränger sig på, nämligen det att
svensk nykterhetsrörelse — jag säger
självfallet detta med beklagande —
väl inte på mången god dag har befunnit
sig så i underläge, så i försvarsställning,
som fallet är för närvarande. Jag
skal! inte ingå på orsakerna härtill.
Jag konstaterar bara faktum, och jag
gör det med vemod och beklämning,
som en som länge och lidelsefullt levt
med och alltfort lever med i denna
rörelse, som en som helt identifierar
sig med rörelsens allmänna strävanden
och målsättning. Men jag skyndar mig
här att tillägga, att det ändå i dagens
läge just är nykterhetsrörelsen, de ideella
folkrörelserna, som man till sist
väsentligen måste sätta sin lit till. Om
man skall se läget realistiskt, så är det
nu inte längre fråga om att skjuta fram
några positioner. Man får i stället inrikta
sig på att söka rädda vad som
räddas kan av det, som tidigare burit
upp och satt sin prägel på svensk nykterhetslagstiftning.
Jag menar denna
principiella inriktning på, denna strävan
att medelst spärrar av något slag
— man kan diskutera hur dessa spärranordningar
skall se ut — hålla den
skadliga hanteringen nere.

När jag här talar om att söka rädda
vad som räddas kan, skall jag för säkerhets
skull betona, att jag självfallet
inte syftar på det system, som nu
sjunger sin svanesång. Motboken må
lämnas åt sitt öde. Men det betänkliga
är, att när man förkastar en spärranordning,
ett nykterhetspolitiskt instrument,
så gör man ingen egentlig ansträngning
att söka finna på ett annat
och mera tjänligt. Vad som härutinnan
föreslås i fråga om upprustning av nykterhetsvård,
undervisning, forskning,
m. m., är ju ändå inte något principellt
nytt. Vad man här gör är bara, att man
i görligaste mån försöker reparera tidigare
försummelser. Med min principiella
syn på dessa ting står det klart, att
det verkliga problemet är något annat

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna

än vad det här i dag, generellt taget,
har gjorts till. Själva grundproblemet
måste ju ändå vara, hur det skall bli
möjligt att komma åt det onda i dess
rot, hur det skall bli möjligt att på ett
radikalt nytt sätt bringa svenska folket
till insikt om hur fullständigt oförenlig
hela denna sjaskiga trafik, hela denna
spritku.lt
arbetseffektivitet, framstegsvilja och
kulturmedvetande. Men den aspekten
på problemet kommer, betecknande
nog, tyvärr mycket sällan med i resonemangen
kring dessa ting. Vi har här
hamnat i en situation, där något av det
väsentliga tycks vara, inte att samhället
skall försvåra åtkomsten av varan utan
fastmer att samhället skall sörja för en
så god och smidig service som möjligt.

När jag säger detta, vill jag skynda
mig att tillägga, att denna grundsyn
inte präglar finansministerns åtgöranden
och ståndpunktstaganden. Bort det!
Jag hyser därvidlag den allra största
respekt för finansministern och hans
allmänna åskådning i dessa frågor. Jag
gör det så mycket hellre som den i väsentliga
delar också är min. Men man
kommer aldrig ifrån, att hela den allmänna
debatten, inte minst pressdebatten,
tyvärr i alltför hög grad har kommit
att få den snedvridning som fallet
är på denna punkt.

När nykterhetskommittén på sin tid
i ett första betänkande med kalla siffror,
som jag inte här skall repetera, redovisade
hur illa det i grunden var och
är ställt med nylderhetstillståndet här
i landet, så verkade denna redovisning
— det minns vi nog allesamman —
nära nog som en chock på svenska folket.
Den chocken tycks man nu redan
ha glömt, eller också vill man inte komma
ihåg den.

Jag tillåter mig hysa den meningen
och ge uttryck åt den, att hela denna
fråga om den framtida nykterhetspolitiken
från början, alltså redan på utredningsstadiet,
kom att på ett högst
olyckligt sätt snedvridas. Jag begagnar
6 — Andra kammarens protokoll 195-i.

Nr 22.

för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

det ordet på nytt, ty som en snedvridning
måste man beteckna det, när en
samhällsfråga av den räckvidd och med
den innebörd det här gäller — vår tids
största sociala fråga, som finansministerns
ord föll för några timmar sedan
— mer eller mindre transformeras ner
till att bli väsentligen en krångelfråga
och ingenting annat, ett problem om
hur den enskilde skall i sina personliga
vanor — eller låt mig hellre säga ovanor
— så litet som möjligt störas och
irriteras av samhällets nödtvungna ingripanden.
Vi accepterar — eller för
all del tvingas acceptera -—• samhällsingripanden
på en mångfald områden
av utpräglad nyttokaraktär, men här,
där det dock gäller något i sig skadligt,
kontrollen över ett nervgift, skall parollen
vara: Bort med tassarna! Där skall
det plötsligt anses principiellt förkastligt
med inskridanden från det allmännas
sida. År detta, frågar jag, ett uttryck
för ett konsekvent beteende?

När det påvisas att den ledande principen
i det reformarbete, som nu nått
sin åtminstone temporära avslutning,
varit att ge människorna i ett speciellt
hänseende ett ökat mått av frihet, finns
det alltså ingen anledning att på denna
punkt uttala något som helst tvivel. Det
är inte friheten, som just nu befinner
sig i farozonen, men nog krävs det något
av vad jag skulle vilja kalla intellektuell
akrobatik för att övertyga om bärkraften
i det andra ledet i den huvudtes,
som ligger till grund för den nya
nykterhetspolitiska given, detta nämligen
att man i ett slag också bekläder
människorna med ett ökat mått av ansvar.

Herr talman! Ansvarsfrågan, frågan i
vad mån människorna — kollektivet —
också är mäktiga att motsvara ett givet
förtroende, lär i vart fall inte kunna
bedömas eller avgöras eller tillfredsställande
besvaras på förhand. Därvidlag
lär nog endast framtiden kunna
ge besked.

Jag är, om jag får lov att säga det,
Nr 22.

82 Nr 22. Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

liberal till hela min åskådning, jag
tror i princip långt mer på frihet än
på tvång, men jag kan omöjligen vara
med om att acceptera en frihet av det
slag, som träder andras rätt för nära.
Spritförbrukaren, som begagnar konsumtionsfriheten
till den grad, att det
inte blir tillräckligt över för hustru och
barn att existera på, om honom kan
förvisso sägas, att han gör bruk av sin
frihet — det gör han — men han gör
det på andras bekostnad. Och han kanske
rent av skulle vara tacksam, om
samhället gått honom tillmötes genom
att på något sätt — helst så effektivt
som möjligt — spärra vägen till det som
han av egen fri vilja inte kunda hålla
sig borta ifrån. Det kan hända, att det
blir mer än en som kommer att stå
anklagande, som kommer att säga: Varför
släppte samhället loss detta elände?

Jag är alltså inte lika säker som andra
här på att de nykterhetspolitiska
linjer, som nu dragits upp och som nu
skall genomföras, är de för land och
folk lyckligaste, och jag skulle i dagens
läge, uppriktigt sagt, vara mest
benägen att resa kravet på en ny utredning
från radikalt nya utgångspunkter,
om det nu inte vore så, att man måste
vara djupt och skakande medveten om
hur skyhögt över verkligheten och det
möjligas värld tyvärr alla sådana funderingar
ligger. Det var för bara 30
år sedan ännu tillåtet i detta land att
på det praktiskt-politiska planet resa
kravet på att sprithanteringen som sådan
skulle i lag förbjudas; det var faktiskt
ett alternativ den gången. Regering
och riksdag gav sitt samtycke till
att just den problemställningen underkastades
folkets bedömande i en allmän
rådgivande folkomröstning. I dag
riskerar den, ärade kammarledamöter,
bildligt talat att bli misshandlad, som
vågar yttra ett ord om att den mer eller
mindre ohöljda reklamen för denna
samma hantering, som man alltså för
bara tre decennier sedan tänkte sig kunna
helt förbjuda, skulle utan vidare kun -

na stoppas. Jag hade på denna punkt
ett motionsyrkande, ett yrkande alltså
om en utredning av hela frågan om alkoholreklamen
med sikte på ett generellt
framtida förbud, och jag har således,
även med nyss angivna personliga
risk, velat fästa uppmärksamheten
därpå. Jag vill tillägga att av vad som
sagts på speciellt denna punkt synes
framgå, att just frågan om alkoholreklamen
i hög grad vore förtjänt av en
grundlig översyn, en utredning, förutsättningslös
och allsidig. Jag kan
omöjligen anse det förenligt -— låt mig
fastslå också det — med socialt ansvarsmedvetande
att vägra tillse att denna
hantering stoppas inte bara under ett
kritiskt övergångsskede utan även för
framtiden. Skall det ligga någon mening
i stadgandet att försäljning av
spritdrycker skall ordnas och handhas
så, att därav uppkommer så ringa skada
som möjligt, finns det enligt mitt sätt
att se ingen som helst möjlighet att
acceptera någon form av alkoholreklam.
Observera att bakom kravet på motbokssystemets
avskaffande ligger främst
en åstundan att komma bort från den
suggestion, från det tryck mot ökad
konsumtion, som anses ligga i detta
system. Men borde man då inte också
försöka frigöra sig från en annan faktor
med precis samma negativa, kraftigt
suggerande verkan som alkoholreklamen
utgör? Jag noterar med tillfredsställelse
vad departementschefen
och utskottet föreslår i fråga om begränsning
på kort sikt men efterlyser
samtidigt en utredning, som siktar betydligt
längre.

När det nyss sades — jag medger
det — ett par pessimistiska ord om er.
nykterhetsrörelse i vikande ställning,
så vore det lätt att illustrera detta påstående
med material hämtat ur här
föreliggande utskottsutlåtande. Jag skall
be att få fästa uppmärksamheten på
en liten och, som jag medger, ytterst begränsad
detalj, den som gäller det s. k.
måltidstvånget. Här har departements -

Fredagen den 21 maj 1954 fm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

chefen med utskottets livliga instämmande
lanserat nyheten med en speciell
försöksverksamhet, experiment
alltså med måltidsfri utskänkning, en
renodling med andra ord av den egentliga
krogidén, ty något annat är det ju
inte fråga om. Nu är att märka, att det
till dags dato varit en känd och erkänd
sak, att det just i detta måltidstvång
av fysologiska skäl dock ligger
ett icke obetydligt nykterhetsvärde.
Nykterhetskommittén påvisade för sin
del att berusningseffekten av spriten
blir mindre, om dryckerna förtärs tillsammans
med mat. En viss restriktiv
effekt på grund av den fördyring, som
mattvånget med nödvändighet innebär,
följer också som en extra vinning.

Vad finns det då, kan man spörja,
för anledning för i varje fall svensk
nykterhetsrörelse — det är en detalj,
jag medger det — att träda i ansvar
för en utveckling som innebär att det
renodlade krogväsen det här är fråga
om, får en alldeles onödig chans? Departementschefen
har på denna punkt
några sangviniska ord om att försöken
självfallet bör utföras på ett sådant sätt
att de inte skapar nämnvärda risker ur
nykterhetssynpunkt. År inte detta, med
förlov sagt, en lika farlig som bedräglig
lek med ord? Hur skall det, herr
talman, över huvud taget vara möjligt
att inbjuda människor att komma samman
på offentlig plats i det enda eller
huvudsakliga syftet att konsumera
sprit, utan att därav följer de mest
uppenbara risker ur nykterhetssynpunkt?
Det är en punkt där den bristande
logiken, tycker jag, bjärt kommer
fram i det särskilda utskottets utlåtande
nr 1, liksom i så mycket annat,
låt mig få tillägga det.

På enahanda sätt förhåller det sig
med det återuppståndna starkölet. Inte
heller på den punkten föreligger någon
reservation för avslag. Jag ber för
min del att helt kort livligt få beklaga
detta och instämmer på denna punkt
med vad fröken Öberg yttrat.

På återigen en annan punkt hade
man hoppats att det inte skulle vara
alldeles utsiktslöst att bjuda utskottsmajoriteten
spetsen, ta upp en strid
med förutsättningar att vinna gehör,
och det gäller den av en rad föregående
talare redan utförligt apostroferade
punkten om tiden för utskänkningens
början, strävandet alltså att
söka skapa åtminstone en spritfri arbetsdag.
Här är en sensationell efterlysning
på sin plats, den nämligen:
Var finns på denna speciella punkt
den samlade nykterhetsfronten i utskottet? Reservationen

till förmån för 16-slaget
är undertecknad av blott trenne
ledamöter, samtliga folkpartister. Jag
kan inte finna, att utskottet i detta avseende
presterat ett enda vägande argument
för sin ståndpunkt. Däremot lär
det väl — för så vitt man över huvud
syftar till en hyfsning av alkoholproblemet,
till en sanering av missförhållandena,
till en begränsning av alkoholskadorna
— ligga i öppen dag att en
spärranordning, som hindrar människorna
från att redan klockan 12 på
dagen på restauranger och offentliga
näringsställen hänge sig åt ett skadligt
pokulerande, skulle tjäna ett klart
nykterhetsintresse.

Jag måste få fråga: Vad är det för
skäl som egentligen ligger bakom tveksamheten
att i detta avseende medverka
till en sanering? År det omtanke om
restaurangnäringen, om restaurangpersonalen?
Är man rädd för att lokalerna
skall avfolkas? I så fall skulle jag
vilja tillspörja de tvehågsna: Behöver
inte människorna i detta land också
mat? Fyller restaurangerna inte också
funktionen av att tillhandahålla människorna
deras föda?

Herr talman! Jag tror att svenska
folkets övervägande flertal skulle ha
mycket svårt att förstå och acceptera
en ståndpunkt, som innebär att riksdagen
säger nej till en så uppenbart
rimlig begäran som att medverka till

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 fm.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

att arbetsdagen i görligaste mån hålles
fri från spritförtäring. Man kan ju
leka med tanken på hur en folkomröstning
på speciellt en sådan punkt skulle
utfalla. Jag tror att medborgarna i stort
skulle därvidlag reagera sunt.

Självfallet har man från mina utgångspunkter
all anledning att med livligaste
tillfredsställelse hälsa de förslag
till utbyggnad av nykterhetsvård,
upplysning, forskning m. in., som den
nya reformgiven inkluderar. Men låt
mig till sist få säga: Av uppenbara skäl
kan man allvarligen befara att allt
detta ändå inte skall visa sig ens tillnärmelsevis
kunna neutralisera riskerna
med den omläggning i övrigt,
som det nu är fråga om. Departementschefen
anför helt kort några synpunkter
på beskattningsinstrumentet, och utskottet
ansluter sig helt till statsrådets
mening, som alltså innebär ett avvisande
av tanken på ytterligare höjda spritpriser.
Den nuvarande prisnivån karakteriseras
av finansministern som relativt
hög. Men bör man ändå inte i
detta sammanhang hålla fast i minnet,
att riksdagens senaste beslut i detta
avseende ju inte innebar någonting annat
än en nödtorftig anpassning av
priserna efter den allmänna penningvärdeförsämringen?
Något egentligt
nykterhetspolitiskt motiv låg ju den
gången inte alls bakom.

Jag tillåter mig ge uttryck för den
meningen, att det här i riksdagen kommer
att inom en kanske inte alltför avlägsen
framtid bli ofrånkomligen nödvändigt
att på nytt ta frågan om sprit -

beskattningen under omprövning, från
helt nya utgångspunkter, med en klart
nykterhetspolitisk motivering, som en
akt av självförsvar inför en utveckling,
som vi väl i dag exakt inte kan
veta någonting om, men beträffande
vilken man av uppenbara skäl känner
den djupaste oro. Detta är från min
sida intet uttryck för något som helst
katastroftänkande. Jag säger det bara
i en känsla av att det ändå kan komma
att gå på det sättet.

Herr talman! Jag kommer att ge min
röst för reservationsvis framställda yrkanden
på alla de punkter, där dessa
yrkanden innebär någon liten ansats
till en restriktivare politik än den av
regeringen och utskottet förordade.
Men alldeles särskilt skulle jag vilja
yrka bifall till den reservation, som
innebär förbud mot spritutskänkning
före klockan 16 på vardagar och alltså
avser att i någon liten mån främja
idén om en spritfri arbetsdag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta handläggningen av förevarande
utlåtande ävensom behandlingen
av övriga på föredragningslistan
uppförda ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Fredagen den 21 mai.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att behandlingen av särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående riktlinjerna
för den framtida nykterhetspolitiken
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner nu komme att fortsättas; och
lämnades vid fortsatt föredragning av
punkten B) 1) utskottets förslag till msdrycksförsäljningsförordning,
i §, enligt
förut skedd anteckning, ordet till

Herr ALLARD (s), som anförde:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anföra några synpunkter i en speciell
fråga, som i det stora frågekomplex
vi i dag har att ta ställning till kan betraktas
som ett detaljspörsmål men ett
mycket viktigt sådant. Det gäller de åtgärder
som har föreslagits till främjande
av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet,
det förslag som återfinns
i proposition nr 156 och utskottets
utlåtande nr 6.

Först vill jag instämma med 1953 års
utredning angående stöd åt nykterhetsorganisationerna
och ungdomsvården,
när utredningen anför att frågan om
samhällets ungdomsvård får skärpt aktualitet
vid en omläggning av nykterhetspolitiken
och att som en följd av
detta statligt stöd bör beviljas åt det frivilliga
ungdomsarbetet.

Jag kan också ansluta mig till huvudlinjerna
för detta ökade stöd, som de
har utformats i proposition nr 156.

Däremot kan jag inte ansluta mig till
den utformning som det stödet har fått
när det gäller den del som avses gå till
idrottsrörelsen, detta av skäl som jag
här i korthet vill anföra.

Det är bekant för alla och erkänt av
de flesta, att idrott och sport är former
av fritidssysselsättning som väcker ungdomens
starkaste intressen, vilket också
har konstaterats av just 1953 års utredning.
I det förslag som utredningen kom
med och som propositionen bygger på
var det naturligt att idrottens organisationer
hörde till dem som fick ökat stöd.
Det ekonomiska stödet är avsett att gå
dels till utbildning av ungdomsledare,
dels till ungdomens fritidsverksamhet,
dels till ungdomsidrotten och till instruktionsverksamheten.

Riksidrottsförbundet, som har beretts
tillfälle att yttra sig över utredningens
förslag, förklarade sig vilja vara med
om intensifierade åtgärder just på de
områden där man avsåg att verksamheten
borde intensifieras. Det var ett
verkligt positivt intresse som här anmäldes
från idrottsrörelsen. Men samtidigt
anförde riksidrottsförbundet, det
förbund som under flera år har fördelat
anslag efter Kungl. Maj:ts och riksdagens
anvisningar, det förbund som under
flera år också har utövat insynen
i och kontrollen över dessa anslag av
statsmedel, att de nya medel som man
här avsåg att bevilja förbundet borde
beviljas på samma grunder som övriga
statsmedel som förbundet förfogar över
för sin verksamhet. Man ansåg att den
nya ordning som föreslogs av utredningen
och som sedermera också förelädes
riksdagen genom proposition nr
156, enligt vilken skolöverstyrelsen skulle
bli den myndighet som skulle anvisa
anslaget och även utöva tillsyn och kontroll
över anslagets användning, var en

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

överorganisation. Man kan nog på mycket
goda skäl ansluta sig till de betänkligheter
som i det fallet har anmälts
från riksidrottsförbundet.

För utbildningen av ungdomsledare
exempelvis har riksidrottsförbundet nu
ett anslag av statsmedel, som beviljas
över tionde huvudtiteln. Den utbildning
som nu sker inom förbundet sker med
förbundet som anslagsgivande myndighet
och även som kontrollerande myndighet.
Men den intensifierade ungdomsledarutbildning,
som nu skali ske, skall
bekostas av medel som av riksdagen anvisas
på så sätt att skolöverstyrelsen
skall vara den myndighet som anvisar
pengar samtidigt som skolöverstyrelsen
skall kontrollera att medlen kommer till
riitt användning.

Samma eller likartade blir förhållandena
beträffande de medel som här skall
beviljas för fritidsverksamheten. För
den fritidsverksamhet som är alt betrakta
som idrott kan en idrottsförening
nu söka medel hos riksidrottsförbundet.
Om samma idrottsförening har för avsikt
att söka medel till annan fritidsverksamhet
skall man då också söka
medel hos riksidrottsförbundet, men sedan
har detta förbund att sända över
denna ansökan till ett studieförbund,
som halvårsvis skall vidarebefordra inkomna
ansökningar till skolöverstyrelsen,
vilken sedan skall bevilja anslag.
Det måste bli svårt, ja, jag tror att det
i praktiken blir omöjligt att särskilja
vad som är idrottslig fritidsverksamhet
och vad som är annan fritidsverksamhet.
Jag tror inte heller att det är önskvärt
att man får en sådan skiljelinje. Jag
tror att motsatsen, om man vill nå ett
resultat beträffande ungdomens fritidsverksamhet,
är mera önskvärd, nämligen
att man har idrotten såsom ett
lockande medel för att få med den föreningslösa
ungdomen i organiserad fritidsverksamhet.

Enligt propositionen och utskottsutlåtandet
skall medel också ställas till
förfogande för anställande av 32 in -

struktörer för ungdomsarbetet, av vilka
idrotten skall få åtta. Riksidrottsförbundet
har här framhållit att det för idrottens
del vore mera önskvärt att de medel
som skall gå till avlönandet av dessa
åtta instruktörer ställdes till förbundets
förfogande för att man därigenom skulle
kunna bygga ut den konsulentverksamhet
man börjat bygga upp. Nu blir det
inte så. I stället får man åtta regionalt
arbetande instruktörer. De skall arbeta
inom idrottsrörelsen, ha idrottsrörelsen
som bakgrund för sin verksamhet och
anställas av idrotten, men de skall godkännas
av skolöverstyrelsen, deras instruktion
skall fastställas av skolöverstyrelsen
och verksamheten skall inspekteras
av skolöverstyrelsen. Till skillnad
från andra, som är sysselsatta inom
idrotten och har sin verksamhet inriktad
på samma eller liknande mål, skall
dessa åtta instruktörer arbeta under de
förhållanden jag här antytt. Det finns
säkert arbetsuppgifter för dem, men jag
är övertygad om att det hade varit betydligt
bättre att de medel som här är
tillgängliga ställts till riksidrottsförbundets
förfogande för att bereda förbundet
möjlighet att bygga ut den konsulentorganisation
man påbörjat, en konsulentorganisation
som syftar till att
förse varje idrottsdistrikt med en konsulent
som skall ägna sig åt det organisatoriska
arbetet och kunna vara föreningarna
till hjälp för att de därigenom
bättre skall kunna fylla sin uppgift och
bättre kunna få med den ungdom som
inte är ansluten till något föreningsarbete.

Det skulle kunna anföras flera exempel
som visar att det med den gjorda
uppdelningen på ett större anslag, som
anvisas under tionde huvudtiteln, och
ett mindre anslag, som anvisas under
åttonde huvudtiteln, kommer att uppstå
svårigheter i praktiken. Jag tror
emellertid att de anförda exemplen
räcker för att visa att det inte är någon
lämplig väg man här slagit in på.

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Jag vill sammanfattningsvis framhålla
att riksidrottsförbundet sedan
många år tillbaka fördelar och utövar
tillsyn över statsmedel som används
till samma eller i varje fall likartade
ändamål som de, vartill riksdagen nu
skall bevilja medel. Denna nya form
av medelsanvisning och kontroll måste
fördenskull, både för den centrala
idrottsledningen och för dem som arbetar
ute i distrikt och föreningar, komma
att verka som en överorganisation.
Detta kan varken uppmuntra eller stimulera
de frivilliga krafter man här
måste bygga på.

Jag vill vidare anföra att riksidrottsförbundet,
som sedan många år
har uppgiften att fördela dessa pengar
efter planer som godkänts av Kungl.
Maj:t och riksdagen, i fråga om kontrollapparat
m. m. är anpassat för just
denna uppgift. Kungl. Maj :t utser exempelvis
en särskild representant i riksidrottsförbundets
överstyrelse. Denne
representant har också säte och stämma
i förbundets förvaltningsutskott. I
de ekonomiska frågor som avgörs av
förvaltningsutskottet har denne Kungl.
Maj:ts representant i själva verket
utomordentliga fullmakter. Om man i
en anslagsfråga eller liknande ekonomisk
fråga skulle komma i den situationen
att Kungl. Maj:ts representant
har en mening som avviker från den
mening förvaltningsutskottets övriga
ledamöter företräder, går denna fråga
automatiskt till Kungl. Maj:t för avgörande.
Vidare har skolöverstyrelsen genom
sin förste gymnastikkonsulent en
representant såväl i riksidrottsförbundets
överstyrelse som i dess förvaltningsutskott.
Dessutom och slutligen
tillsätter Kungl. Maj:t två revisorer som
har till uppgift att granska verksamheten
och se till att de pengar som anvisas
till idrotten också används för avsedda
ändamål. Jag skulle tro att den
kontroll som Kungl. Maj:t kan utöva
över de anslag som riksidrottsförbundet
beviljar, måste vara så betryggande

att den kan accepteras även av riksdagen.

Det måste vara i såväl Kungl. Maj :ts
som riksdagens intresse att de medel
som anvisas till ungdomsarbetet blir
utnyttjade effektivt och utnyttjas så
att bästa möjliga resultat ernås. Det
måste då också vara angeläget att man
försöker finna sådana former för medelsanvisningen
och kontrollen att onödig
överorganisation inte lägger hinder
i vägen för arbetet. Med detta som
bakgrund beklagar jag att Kungl. Maj:t
inte ansett sig kunna ta hänsyn till vad
riksidrottsförbundet anfört, och jag beklagar
att utskottet inte heller ansett
sig kunna ta hänsyn till de synpunkter
som motionsledes framförts. Det är
emellertid min förhoppning att kammarens
ledamöter vid ställningstagandet
till detta speciella spörsmål skall ge sin
anslutning till de reservationer som fogats
till utlåtande nr 6 av herr Stenberg.
Dessa reservationer innebär att
sammanlagt 330 000 kronor skall anvisas
över tionde huvudtiteln i stället
för över åttonde huvudtiteln, så att
idrotten får möjlighet att fritt disponera
över dessa medel.

Jag vill till slut poängtera för kammarens
ledamöter att det inte rör sig
om någon anslagshöjning, utan endast
om en omflyttning av medel från åttonde
till tionde huvudtiteln.

I detta anförande instämde herr Hedqvist
(s).

Vidare anförde:

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart att utskottet
är mycket angeläget om att vinna
idrottsrörelsen för det syfte det här
gäller. Att utskottet inte har velat föreslå
någon sådan uppdelning av anslaget
som herr Allard pläderat för, beror
inte på någon som helst ovilja att
tillmötesgå rimliga anspråk, utan det
är rent praktiska omständigheter som
motiverat utskottets ståndpunkt. Vi bör

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.
Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

erinra oss att det här är fråga om ett
reservationsanslag och att det är mycket
ovisst, hur och i vilken omfattning
medlen kommer att förbrukas. Om vi nu
skulle från det sammanlagda beloppet
ta bort 330 000 kronor, kan det mycket
väl hända att det inte kommer att stå
tillräckligt med medel till förfogande
för övriga berörda organisationer, därför
att dessa har utvecklat en livaktig
verksamhet, medan riksidrottsförbundet
inte helt kan utnyttja det belopp,
varöver man önskar förfoga. Därigenom
blir ju inte effekten lika god, som
om respektive organisationer får fritt
tävla om anslaget i dess helhet. Alla har
då samma möjligheter att få sina anslagsbehov
tillgodosedda, när man ger
sig in på utbildning av ungdomsledare
och bedriva fritidsverksamhet som här
har skisserats.

Det är dessutom mycket sannolikt att
det varje år under en längre tid kommer
att lämnas ett liknande reservationsanslag
som det nu föreslagna, och
det är naturligtvis ingenting som hindrar
att man ett kommande år, när man
med ledning av praxis kan med större
bestämdhet säga, hur mycket riksidrottsförbundet
förbrukar för sin verksamhet,
gör en sådan uppdelning som
herr Allard bär talat om. Men på grund
av ovissheten om hur förhållandena
kommer att utveckla sig vore det mycket
opraktiskt att nu göra en sådan
uppdelning. Jag kan inte heller finna
att det skulle innebära någon som helst
olägenhet för riksidrottsförhundet att
rekvirera medel från skolöverstyrelsen
och komma i åtnjutande av, inte en
kontroll över verksamheten, men den
rådgivning som skolöverstyrelsen kan
prestera.

Det är, herr talman, vår förhoppning
att riksidrottsförhundet inte, på grund
av att praktiska omständigheter förhindrar
en uppdelning av anslaget, skall
underlåta att göra sitt yttersta för att
tillgodose båda de behjärtansvärda önskemål
som det här gäller. Men jag tror

att det är säkrast att man följer utskottet
på denna punkt.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att i proposition
nr 156 har upptagits två anslag till
idrottsrörelsen, vilka har brutits ut ur
åttonde huvudtiteln och anvisats över
tionde huvudtiteln liksom övriga medel
till idrottsrörelsen. Det gäller dels ett
anslag på 350 000 kronor till ungdomsidrotten
och dels ett anslag på 100 800
kronor såsom bidrag till instruktörsverksamheten.

Jag vill också poängtera att av detta
anslag på 350 000 kronor till ungdomsidrotten
kan medel lämnas även till
andra organisationer än rena idrottsorganisationer,
men man har dock funnit
anledning att bevilja anslaget på den
för idrotten gängse vägen över tionde
huvudtiteln och idrottsfonden. Det bör
då inte möta någon större svårighet att
låta de 330 000 kronor, som debatten
här gäller, gå samma väg.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I anslutning till propositionen
har jag och en del andra ledamöter
av denna kammare motionsvägen
gjort en del erinringar på vissa
punkter.

Utskottets majoritet har följt vårt förslag
att bibehålla nu gällande bestämmelser
för utskänkningen på restauranger.
Vad beträffar bestämmelserna i
propositionen, § 22, andra och tredje
styckena, angående utkörarnas avlöning,
har utskottet i likhet med motionärerna
förordat att bestämmelserna utgår.
Det är betydelsefullt att principen
om arbetsmarknadens frihet bibehålies.

Beträffande personalavvecklingen har
utskottet skrivit välvilligt. Utskottet förutsätter
att de friställda skall ersättas,
så att »obilliga resultat inte uppkommer».
Utskottet menar också att samråd
mellan personalorganisationerna
härvid är önskvärt. Man har emellertid

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ingen garanti för att utskottets rekommendation
följs. Jag hoppas dock att de
i motionen påpekade spörsmålen löses i
samarbete med tjänstemannaorganisationen.

Utskottet har avslagit våra yrkanden
om närmare översyn av en expertkommitté
angående organisationsförslaget
och arbetsfördelningen mellan vissa
myndigheter och organ. Det förefaller
som om det skulle uppstå en viss dualism
om arbetsuppgifterna i kontrollstyrelsen
och riksbolaget. Kontrollstyrelsens
arbetsuppgifter kommer genom
den nya lagstiftningen att få begränsad
omfattning. Utskottets motivering
för att behålla den nuvarande ordningen
är ytterst kort. Utskottet säger bara
att den »i stort sett visat sig ändamålsenlig».
Detta är emellertid ingalunda
bevis för att man icke skulle kunna få
en ny och bättre ordning.

Utskottet föreslår, som jag nyss nämnde,
bibehållandet av nuvarande tidsgränser
för serveringen av rusdrycker
på restauranger, från klockan 12 på
vardagar och 13 på sön- och helgdagar.
Departementschefen har förordat i propositionen
att gränsen flyttas fram till
klockan 16. Vägande skäl har framförts
av flera remissinstanser för det nu gällande
systemet. Kontrollstyrelsen och
föreningen Sveriges landsfiskaler har
bland andra ansett att en ändrad utskänkningstid
vore mindre lämplig. Redan
nu konsumeras mycket litet spritdrycker
vid luncherna. Detta är en positiv
utveckling som uppnåtts på grund
av människors egen övertygelse och
utan statliga diktat. När finansministern
i dag talade för olika regler för spritförtäring
i hemmen och på de offentliga
restaurangerna, bevisade han litet
väl mycket. Han gjorde gällande att det
inte var mannen på gatan eller de lägre
inkomsttagarna, som frekventerade
spritrestaurangerna vid lunchtiden.
Köerna vid det aktuella klockslaget
utanför Riks-Saras tredjeklassrestauranger
säger något annat. Att skapa en

spritfri arbetsdag genom impopulära utskänkningsrestriktioner
är en illusion.

När man diskuterar utskänkningstiden
på restaurangerna får man inte
glömma bort de utländska turisterna,
som tillför landet utländska valutor,
som uppskattas till 325 miljoner årligen,
varav 80 miljoner är dollarvaluta.
Restaurangförhållandena är det första
en utländsk besökare fäster sig vid, när
han gästar ett land.

Efter treveckorssemesterns tillkomst
frekventerar också svenska semesterfirare
i stor utsträckning restaurangerna
och turisthotellen. Vårt folkhem har ju
under företagsmässiga former etablerat
sig inom hotell- och restaurangbranschen.
Finansminister Sköld är faktiskt
landets störste källarmästare. En så hög
ställning förpliktar. Man bör sålunda
ur statlig synpunkt inte skrämma bort
kunderna genom onödiga byråkratiska
restriktioner.

Hur allvarligt man ser på bestämmelsen
om 16-slaget bland hotell- och restaurangpersonalen
framgår av ett uttalande
om att man räknar med betydande
arbetslöshet, om regeringsförslaget
om ändrad utskänkningstid omsattes i
praktiken. Finansministerns utfall mot
servitörerna för att de i samarbete med
sina arbetsgivare önskar påverka alkohollagstiftningen
är alldeles oberättigat.
De är liksom varje medborgare i ett demokratiskt
samhälle i sin fulla rätt att
förfäkta sina åsikter, ja, t. o. m. att påverka
lagstiftaren.

Till sist några ord om alkoholreklamen.
Det har riktats invändningar mot
inskränkandet av denna reklam såväl
ur handelspolitisk- som ur tryckfrihetssynpunkt.
I utlandet förekommer mycket
riklig reklam. Även restaurangernas
funktionärer är engagerade som propagandister
för vissa märken. Att avskaffa
även den personliga propagandan
genom lagstiftning är därför knappast
möjligt. Ur statsfinansiell synpunkt
är vi dessutom beroende av spritinkomsterna,
och reklamen har stor be -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tydelse för att hålla omsättningen uppe.
Statens vinstintresse kommer här i konflikt
med samhällets nykterhetspolitik.

De föreliggande lagstiftningsförslagen
är så genomgripande och har en sådan
räckvidd för alla samhällsskikt att en
folkomröstning varit på sin plats.
Finansministern förklarade här i dag,
att sedan remissvaren avlämnats kunde
departementet konstatera, att några
större motsättningar inte förelåg och
att det således var onödigt att höra
folkets röst. Det gäller emellertid att få
resonans i folkmeningen för en ny nykterhetspolitik.
En manifestation från
folkets sida innan frågan behandlades
i riksdagen hade därför varit av stor
betydelse.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi står i dag inför avvecklingen
av ett system, som under
snart 40 år hållit svenska folket under
ett ovärdigt och löjligt förmynderskap
i fråga om dess konsumtion av Öl, vin
och spirituösa. Genom förslaget om
motbokssystemets avskaffande synes
man äntligen beredd att beträda vägen
till en förnuftigare, och jag skulle vilja
tillägga, en rättvisare ordning, än den
som hittills gällt.

Det verkligt unika Brattsystemet, vars
upphovsman flyttade till det glada och
restriktionsfria Paris sedan han begåvat
svenska folket med sin uppfinning,
står inför sin gravläggning. Om man
undantar ett fåtal fanatiker, som tror
sig finna lösningen på frågan om spritmissbruket
genom att omgärda svenska
folket med lagar och paragrafer, finns
det väl ingen som sörjer Brattsystemets
undergång.

Vi kommunister har alltid framhållit
att folknykterhet är ett eftersträvansvärt
mål. För oss har det alltid stått
klart, att ett folk som sjunker ner i
spritmissbruk blir anfrätt i sin kärna
både fysiskt och psykiskt. Ett sådant
folk är föga progressivt, det förfaller

till passivitet och blir ett lätt offer för
reaktionens krafter.

Men motbokssystemet har tjänat ett
rakt motsatt syfte än det avsedda. Det
har haft litet gemensamt med en verklig,
nykterheisvårdande politik. I stället
har supseden vunnit ökad utbredning.
Motboken har blivit böckernas
bok och spritkonsumtionen en kult, en
helig rit, som gjort det till nära nog en
dödssynd att inte ta ut det lagligen
tillmätta kvantum av tre liter i månaden.

Belysande är, att systemet startade
med 800 000 motboksägare. Nu är vi
uppe i två miljoner, skulle jag tro. Motboken
blev efter hand ett insignium på
fullgott medborgarskap och en god
skattemoral. Sverige har intagit en av
tätplatserna bland de spritkonsumerande
nationerna. Det är ett av de
märkliga resultaten av statens »nykterhetsvårdande»
politik!

Ingen kan med skäl påstå, att statsmakterna
inte ägnat tillräcklig omsorg
åt spörsmålet att söka tämja det svenska
folket till enklare spritvanor. Tvärtom
har de visat stor uppfinningsrikedom
då det gällt åtgärder av det mest rigorösa
slag.

Med vetenskaplig exakthet räknade
doktor Bratt på sin tid ut, att gränsen
för vad en människa tål i fråga om
sprit var precis 71/2 centiliter mellan
klockan 12 och 15 på dagen och 15
centiliter när det senare klockslaget
passerats. Redan detta låter märkligt.
Ännu märkligare var dock upptäckten
att våra med männen i politiskt hänseende
jämställda kvinnor icke ansågs
tåla mera än 71/., centiliter efter klockan
15. Man måste beundra den vetenskapliga
exaktheten i denna värdering
av skillnaden i alkoholvolym mellan
män och kvinnor.

Till detta kommer måltidstvånget som
kronan på verket. Denna kufiska anordning
har ingen motsvarighet i något
annat land. Beviset för meningslösheten
i mattvånget är, att det inte finns något

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tvång att äta den föreskrivna kvantiteten
mat. Den kan saklöst lämnas åsido
och genom att åka in och ut uppfylla
de lagliga föreskrifterna för ett flertal
gäster.

Mattvånget innebär att gästerna får
betala för den lagligen föreskrivna minimikvantiteten
mat för att erhålla den
lagligen föreskrivna minimikvantiteten
spirituösa; och så får maten stå medan
spriten konsumeras. Nykterhetsintresset
tjänar ingenting på affären och gästen
får betala dubbelt för sin sprit. De
enda som kan gnugga händerna är restauratörerna.

Men det finns också graderingar i
fråga om spritilldelningen på olika restauranger.
Vi har s. k. folkrestauranger
med billigare mat och 8 centiliters tilldelning,
vi har andra restauranger
med något bättre mat och 12 respektive
6 centiliters tilldelning och vi har vinserveringar,
där det inte serveras vin
med mindre än att man äter — ibland
kan det räcka med några kakor. Vi har
slutligen de minutiöst utformade restriktionerna
för servering av den dyra
och dåliga pilsnern.

Det finns platser där man serverar
pilsner tämligen fritt, medan det på
andra platser är en hel liten vetenskap
förknippad med möjligheten att anskaffa
pilsner. I Göteborg finns det bara
ett par ställen där man kan få en pilsner
utan mat under hela söndagsdygnet.
På ett och samma ställe i Göteborg har
man under sommaren tre olika restriktionsformer
för pilsnern. Sitter man på
uteserveringen får man inte pilsner
utan lagad mat, men går man över
tröskeln till matsalen så fordras det
enbart en smörgås. Runt gathörnet på
»bakfickan» får man en pilsner utan
vare sig lagad mat eller smörgås. Går
man så ut och »spottar i rännstenen»,
som man populärt uttrycker det, så
kan man gå in igen och få en pilsner
till.

Här i landet har vi faktiskt uppnått
mästerskap i fråga om reglementariska

föreskrifter, restriktioner och förbud
på alkohollagstiftningens område. Det
finns ingen möjlighet för en vanlig dödlig
människa att behärska den rikhaltiga
flora av förordningar, som tillkommit
i ett missriktat nykterhetsintresses
namn.

För att övervaka efterlevnaden av
detta system har vi fått en stab av
tjänstemän med stora befogenheter. De
ryktade spritspionerna har numera
kommit något i bakgrunden. Men spritbyråkratin
i övrigt lever i högönsklig
välmåga, granskar människors privata
förhållanden, registrerar deras konsumtion
och mäter deras värde efter
inkomster och rangskalor.

På folkrestauranger och ölställen möter
vi lagens väktare i form av den s. k.
utkastaren, som tämligen suveränt avgör
huruvida gästen befinner sig i den
balans som lagen föreskriver. På de enklare
restaurangerna, exempelvis i Göteborg,
delar han ut ett slags legitimation
till av honom godkända gäster, en
papperslapp som gästen måste avlämna
till servitören för att bli lagligen berättigad
till det lagligen fastställda
kvantum sprit. Längre kan man knappast
komma i fråga om perfekt kontroll
över medborgarnas konsumtionsvanor!

Vad jag här i stora drag sökt skissera
är vad man kallar nykterhetsvårdande
verksamhet. Som jag tidigare sagt har
detta system ingenting med en verklig
nykterhetspolitik att skaffa. Jag förmodar,
att alla förnuftiga människor i
vårt land är villiga medge att systemet
haft den rakt motsatta effekten.

I restriktionssystemets hägn har alstrats
en osund atmosfär av smussel och
lagöverträdelser samtidigt som spritmissbruket
så långt ifrån dämpats, att
det tvärtom stegrats. Det finns inte
många medborgare i vårt land som inte
brutit mot förbudet mot överlåtelse av
inköpsrätten på motboken. Den illegala
försäljningen av motbokssprit till spritmissbrukare
har vunnit stor utbred -

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ning, liksom langning, hembränning
och smuggling.

Sverige är säkert det enda land i
världen där man får bevittna att det
konsumeras sprit på bekvämlighetsinrättningar
eller, som det senaste knepet
är, att man hyr mangelbodar för att
halsa en flaska brännvin. Yem vill bestrida,
att det bland annat är det tokiga
mattvånget som ger upphov till ett
dylikt smutsigt umgänge med spriten?

En nykterhetspolitik som avsätter sådana
frukter är egentligen löjlig och
skrattretande. Men den har så många
allvarliga sidor att man inte får skatta
åt löjet. En av de allvarligaste är dess
klasskaraktär. Systemet drabbar de
lägre inkomsttagarna och ställer dem i
avgjort sämre ställning än människor
med goda inkomster.

Den som har pengar känner knappast
av någon nackdel i systemet. Han har
oftast möjlighet till extra tilldelning,
kan besöka restauranter och där fylla
på vad som kan fattas i motbokstilldelning
och utsättes inte för den närgångna
granskning som bestås medborgare
med små inkomster. Den sociala rangskalan
och årsinkomsten sätter honom
i ett gynnsammare läge även beträffande
hans spritkonsumtion. Trakasserierna
och utmaningarna träffar de små inkomsttagarna.

Genom förslaget om motbokssvstemets
avskaffande har man nu äntligen
tagit ett betydande steg i riktning mot
alkoholens och alkoholkonsumtionens
utmönstrande såsom något centralt för
många människor. Den enskildes förhållande
till spriten kommer inte längre
att baseras på en minutiös och restriktiv
kontroll. Vi är övertygade om,
att man därigenom så småningom skall
uppnå vad motbokssystemet hittills har
lyckats hindra: en reducering av spritbruket
till mindre proportioner.

Motbokssystemet har stått i klar strid
mot det stora folkflertalets rättsmedvetande.
Att sätta det stora flertalet
skötsamma personer under förmynder -

skap sida vid sida med de misskötsamma
är en utmaning. Då nu motbokssystemet
avskaffas kan man säkert vänta
sig, att det blir lättare att träffa och
genomföra åtgärder för stävjande av
missbruk.

Förslaget kan alltså i dessa avseenden
hälsas med tillfredsställelse. Men
det är betecknande för benägenheten
att reglementera och kontrollera där
detta är absolut överflödigt, att utskottet,
som ändå i vissa stycken förbättrat
Kungl. Maj :ts förslag, icke går in för
ett radikalt slopande av restriktionerna
utan i viss utsträckning till och med
lancerar nya sådana, som kan väntas
väcka irritation och utsätta lagefterlevnaden
för nya påfrestningar.

Det mest anmärkningsvärda är, att
måltidstvånget bibehålies. Denna absurditet
i svensk nykterhetspolitik tycks
man ha särskilt svårt för att överge.
Bland folk i allmänhet betraktas måltidstvånget
som ett på en gång obehörigt
och meningslöst ingripande i den
enskildes konsumtionsvanor. Hur skall
man under sådana förhållanden förklara,
att Kungl. Maj :t och utskottet envisas
med att vilja bibehålla denna
anomali?

Är den att betrakta som en eftergift
åt nykterhetsintressena eller är den
kanske en koncession till restauratörerna?
Det må ursäktas mig om jag
bara kan finna den förklaringen, att
restauratörintressena här tillgodosetts
på det sunda förnuftets bekostnad.

För denna min uppfattning talar
också den omständigheten att man jämställt
starkölet med spirituosan och
förbundit utskänkningen med måltidstvång.
Detta är ett klart steg bakåt på
förnuftets väg. Avsikten med starkölets
införande var ju eljest att söka överflytta
spritkonsumtionen från de starkare
till de svagare sorterna. Måltidstvånget
betyder för sin del att man i
fortsättningen kommer att kombinera
starköl och renat i stället för pilsner
av klass II och renat. Är det den effek -

Fredagen den 21
Riktlinjerna fö

ten man vill uppnå genom att jämställa
starkölet med spriten?

Om man skall uppnå det nykterhetspoli
tiska syftet med frigivandet av
starkölet, så bör detta få distribueras
och försäljas på samma sätt som övrigt
Öl. Vi anser också, att den föreslagna
skattehöjningen på starkölet icke är berättigad.
Om man vill få till stånd en
förskjutning i konsumtionen från starkare
till svagare alkoholsorter, så borde
en sänkning ha skett i stället för en
höjning.

Till sist ett par ord om kvaliteten på
den inhemska spriten. För närvarande
är sulfitspriten den huvudsakligaste råvaran
vid tillverkningen av vissa spritsorter.
Under krigsåren kunde detta
motiveras med försörjningsläget. I dag
är läget annorlunda. Jordbruket har
avsättningssvårigheter för potatis och
spannmål. Dess intressen bör sättas
framför de monopolkapitalistiska intressen
som har inflytande på sulfitsprittillverkningen.

Till detta kommer konsumenternas
legitima krav på att få en fullgod kvalitet
på de dyra spritvarorna. »Planksaften»
är en absolut mindervärdig
dryckesvara och borde försvinna ur
handeln. De miljoner som sulfitbolagen
nu tjänar bör överflyttas till böndernas
inkomstkonton. Därigenom löses en del
av jordbrukets avsättningssvårigheter
samtidigt som svenska folket får en
bättre och mindre skadlig vara än den
som i populärt språkbruk betecknas
som »planksaft».

I anslutning till dessa våra synpunkter
har vi i motion 549 i denna kammare
påyrkat att det löjeväckande och
meningslösa mattvånget vid utskänkning
slopas, att förslaget om skärpta
klockslagsbestämmelser på restauranter
avvisas, att det s. k. starkölet skall
försäljas på samma sätt som vanlig pilsner
och att jordbrukets överskottsprodukter
utnyttjas för att höja kvaliteten
på spritdryckerna.

Herr talman! Med vad jag här anfört

maj 1954 em. Nr 22.

den framtida nykterlietspolitiken m. m.

ber jag att få hemställa om bifall till
de yrkanden som framställts i motion
nr 549 i andra kammaren.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! När det gäller spriten
tror jag det finns tre olika slag av
törst. Det finns många lyckliga människor,
som inte har någon sprittörst.
Det finns somliga som har vad man
skulle kunna kalla en naturlig törst
som kan bli onaturlig, och det finns
för det tredje de som har en sjuklig
törst efter sprit. Den första kategorien
är inte något problem, åtminstone inte
i detta avseende. Den andra kategorien
kan bli ett problem, och den tredje
kategorien, den sjukliga törsten, är ett
problem.

Låt oss i detta sammanhang tänka
på dem för vilka spriten är ett problem
och lämna det självklara. Man
hör ibland faktiskt ett uttalande som
detta: Låt dem som är svårt alkoholskadade
supa vidare, låt suputen dricka
ihjäl sig. Jag reagerar mycket starkt
mot en sådan inställning mot en medmänniska
i nöd. Vem säger t. ex. till
den som har tbc: Låt honom do! Vem
säger till de gamla som på grund av
sin ålder är förkalkade och aldrig kan
bli bättre och friskare: Var så god, här
är ättestupan! Jag reagerar mycket
starkt mot dem som, säkerligen av
tanklöshet, uttalar sig på detta sätt om
en olycklig grupp av medmänniskor i
vårt lyckliga Sverige.

Ett annat sådant obetänksamt ord är:
Den som vill ha sprit skaffar sig sprit
ändå! Det ordet är präglat av en resignationens
anda. Jag vill hävda att
det finns tusentals människor, som har
spritbegär men som tvingar sig genom
självdisciplin att hålla sig inom laglig
och lovlig ram, som tar ut på motboken
och med viss längtan avvaktar den
första i nästa månad, som stannar vid
15—20 cl på restaurang. För dessa tror
jag att motboken kan vara en hjälp.
Det är några tiotusental människor som

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterlietspolitiken m. m.

behöver den hjälpen. Med tanke på
den lilla gruppen är jag orolig, men
jag har fattat min ståndpunkt när jag
också går med på att motboken skall
avskaffas. Jag gör det med oro i hjärtat,
inte minst när jag tänker på landets
mödrar och hustrur inför den 1
oktober 1955.

Ett initiativ, som för mig har varit
till stor glädje, är skapandet av ett
Nykterhetsfrämjande i vårt land. Jag
tror att detta är morgondagens melodi.
Denna tanke på ett nykterhetsfrämjande
är inte ny — den bygger kanske i
viss mån på självaste Wieselgren —
men den är en aktuell väg i vår situation.
Det är psykologiskt sett riktigt
att på detta sätt engagera människor
med hjärta i bröstet och stor hjärna
i huvudet för en sak, som för vårt folk
är mycket svår och betydelsefull. Det
gäller alltså eu riksorganisation mot
alkoholsjukdomarna på ideell grund.
Alla goda krafter skall vara med, men
då skall också de människor betraktas
som goda krafter — även från nykterhetshåll
— som själva inte är absolutister.

Som församlingspräst är jag överlupen
med vilsna och olyckliga människor,
av vilka en mycket stor procent
blivit olyckliga genom spriten,
och jag vet alltså vad jag talar om här.
Som ordförande i en nykterhetsnämnd
på landsbygden frågar jag mig: Hur
skall vi klara oss, vi som vill göra vårt
arbete bra i nykterhetsnämnderna på
landet, när ett ännu mycket större ansvar
kommer att läggas på oss?

Som en man mitt i livet och som en
ungdomsledare med hjärtat hos ungdomen
ser jag hela frågan djupna till
en fråga om livsattityd, om grundinställningen
till livet, om levnadskonst.

Vad är det egentligen som är roligt
här i livet? Kan man säga att nöjeslivet
är roligt? Ordet säger det men
icke alltid innebörden. Nöjeslivet är i
och för sig icke något särskilt roligt.
Är det roligt med sprit? Det är det

kanske för somliga ibland, men vem
är en glad, lycklig och harmonisk människa
i denna underliga tid? Är det
inte den människa, som tar sitt yrke,
sitt hem, sin familj, sin fritid och sina
liobbies på allvar? Det finns knappast
någonting här i livet som går upp mot
att ta en sak på allvar, att engagera
sig. Då glömmer man det egna lilla
märkvärdiga jaget och intresserar sig
för andra människor. Alltså: allvaret
är icke någonting tråkigt, men nöjet
kan i längden bli märkvärdigt trist.

Därför skulle man vilja råda alla
människor och särskilt ungdomen:
engagera dig i någonting! Var positiv
som människa! Var generös! Intressera
dig för andra mera än för dig själv!
Huvudsaken, mina vänner, är väl ändå
inte att få timmarna att gå, utan meningen
med livet är väl att fylla både
arbetstimmarna och fritiden med innehåll.
Den fritid som arbetarrörelsen
med så stort patos har kämpat sig fram
till, är den avsedd att vara nästan som
en börda som skall fyllas ut med tidsfördriv?
När man inte kan köpa igen
en enda timme!

Tänk på någonting annat i stället!
Tidsfördriv ända till döds är icke den
högsta formen av levnadskonst. Det gäller
att rikta in intresset på någonting
annat, och när det gäller ungdomen,
som är landets framtid, vill jag gärna
bekräfta, utan att därmed sätta idrotten
på något sätt i en förhandsställning,
att idrotten i praktiken visar sig
vara den stora, öppna porten. Vi i
idrottens ledning och vi idrottens entusiaster
har alltmer fått klart för oss
att vi bör lotsa dem vidare som vi nål
genom idrotten till andra viktigare,
kanske inte roligare men mera omistliga
intressen i samhället och staten.
Jag tror det är anledning att konstatera,
att idrotten som folkrörelse har
större självbesinning på denna punkt,
att viljan till samarbete med andra
folkrörelser växer snabbt.

Ett helhjärtat försök att lösa den

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. ut -

fråga som tyvärr för ett gammalt kulturfolk
har blivit en ödesfråga har
gjorts med det beslut som i dag skall
fattas. Jag tror att riksdagen i stort
sett kommer att besluta i enighetens
tecken. Denna dag är historisk inte
minst genom finansminister Sköld, vilken
i dag har kompletterat sin intelligens
och sin genialitet med en hjärtlighet
som visar att han personligen
var gripen och därför har kunnat gripa
många av oss andra.

Jag slutar inte med något yrkande.
Jag slutar bara med en förhoppning,
att denna dags mycket betydande och
ingripande beslut kommer att visa sig
i framtiden lyckosam för nutidens ungdom
och framtidens folk i vårt eget
fosterland.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vi har en lång talarlista
i dag, och denna fråga har varit
diskuterad i så många instanser att det
inte är lätt och säkerligen inte heller
nödvändigt att repetera alla skälen för
den ståndpunkt man har intagit — den
delas ju av åtskilliga andra.

Jag vill gärna säga från denna plats
att jag tror det finns många i denna
kammare och oändligt många fler utanför
detta rum som är tacksamma mot
finansminister Sköld för det sätt på
vilket han har handlagt dessa frågor.
Jag hoppas att det inte anses förmätet
om jag ger röst åt denna tacksamhet.

Jag har genom omständigheternas
makt blivit tvingad att på ett tidigare
stadium ta ställning till de flesta punkter
i detta ärende. Jag skall villigt
medge att det finns mycket i detta frågekomplex
som inte är så lätt att ta
ståndpunkt till. Jag förstår därför att
det kan finnas delade meningar och
att man även här och var hyser oro
inför det avgörande som måste träffas.

Jag skulle emellertid vilja säga till

dem som argumenterar för motbokens
bibehållande, att jag tycker de talar
som om det individuella kontrollsystemet
verkligen fanns. Det har reellt sett
inte funnits på länge. Man kan enligt
min mening inte föra debatten utifrån
den utgångspunkten, att vi verkligen
har ett effektivt motbokssystem, ty det
vi nu har är inte annat än en ruin av
det man en gång tänkte och delvis
också skapade. Jag tror därför det är
riktigt, att man försöker komma bort
från detta motbokssystem. Ur praktisk
politisk synpunkt är det inte nödvändigt
att nå en slutgiltig avvägning av
systemets för- och nackdelar sådant det
har varit under senare år. Det har
finansministern inte gjort och inte heller
utskottet.

Det har förut i dag erinrats om att
motbokssystemet är någonting unikt
för vårt land. Intet annat folk har haft
det, och mig veterligt är det intet annat
land som ens varit frestat att införa
det. Vi har blivit ensamma om motboken.
Experimentet har pågått i ungefär
40 år, och man bör kunna anse
att det nu är färdigt. Den, som efter
allt vad som hänt under dessa 40 år
vill ha kvar motboken, måste betrakta
ordningen som definitiv. Jag har emellertid
för min del svårt att tro, att vårt
folk skulle vara det enda i världen,
som måste ha ett sådant system för all
framtid.

Det har i särskilda utskottet resonerats
ganska mycket om övergången.
Här finns en rätt manstark reservation,
som tar sikte på en lagstiftning om särskilda
förhållanden under denna tid.
Det är reservationen II i utskottets
första utlåtande. Jag har icke kunnat
ansluta mig till den. Jag tror det är
lyckligast att inte göra så stort väsen
av vad som händer under dessa 15
månader. Den individuella kontrollen
har redan till stor del fallit sönder,
och sönderfallandet lär fortskrida i
rask takt under den tid som återstår.
Att skapa särskilda lagregler med extra

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

omprövningar och på det sättet öka
aktualiteten kring motbokssystemet under
de återstående månaderna är inte
enligt min mening till någon fördel.
Det är bättre att rikta intresset och ansträngningarna
framåt mot vad som
skall ske efter den 1 oktober nästa år.

Det finns åtskilliga detaljer i lagstiftningen,
om vilka meningarna är delade.
Även jag har varit med om att på några
punkter anmäla avvikande mening i
förhållande till utskottsmajoriteten. I
de flesta sådana frågor som dessa kan
man anföra skäl både för och emot.
Det blir en avvägning av fakta, när
man försöker ta ståndpunkt. Framför
allt går det lätt att åberopa logiken i
de enskilda fallen. Man kan ta fram en
lagföreskrift av ett eller annat slag och
säga att det inte är någon logik i den.
Man skall naturligtvis skapa ordning
och reda så långt det går, men en nykterhetslagstiftning
blir med nödvändighet
någonting annat än bara ett försök
att fundera ut vad som är logiskt i det
ena eller andra avseendet. Skall man
fullfölja logiken, för den till det ena
eller det andra ytterlighetssystemet, och
det är ur praktisk politisk synpunkt
omöjligt.

Jag har också anmält avvikande mening
beträffande frågan om huruvida
köparna skall legitimera sig. Vi som
har reserverat oss på den punkten har
framför allt tänkt på ungdomen. Det
vore inte tillfredsställande, om de ungdomar,
som är under den i lagen föreskrivna
åldern, skulle kunna köpa rusdrycker
tämligen regelbundet utan att
man kunde stoppa dem.

Det är ju dessutom så, om man bedömer
det praktiskt, att det är bättre
att starta med ett krav på legitimation.
Skulle det sedan visa sig genom praktisk
erfarenhet, att man kan släppa den
bestämmelsen, så är det en lättare anpassning
än att återinföra en legitimation,
ifall nu man avstår ifrån en sådan.
Jag ber alltså, herr talman, att på
den punkten få yrka bifall till reserva -

tionerna VIII och XV av herr Sundelin
m. fl.

När det gäller frågan om klockslaget,
klockan 12 eller klockan 16, har jag
också varit med om en reservation, där
man förordar propositionens linje, alltså
med förbud mot spritutskänkning
före klockan 16. Det är väl ingen tvekan
om att en sådan bestämmelse i
vissa fall kommer att överträdas. Det
är en bestämmelse av det slag som kan
överträdas, och det kommer troligen
att ske i viss utsträckning. Å andra sidan
är själva den tanke, som ligger
bakom bestämmelsen, nämligen att man
skall få en spritfri arbetsdag, en riktig
tanke. Detta förnekas för övrigt inte
heller av dem som har en anna uppfattning
om klockslaget. Frågan är, om en
lagbestämmelse här kan ge ett sådant
stöd åt vanebildningen, att det är värt
att försöka med den. Jag tror för min
del, att det finns så starkt stöd inom
stora och inflytelserika kretsar i vårt
folk, att det är värt att göra ett försök
att med en lagbestämmelse förstärka
och påskynda tendensen till att få arbetsdagen
spritfri. Jag yrkar alltså bifall
till reservationen XIII i särskilda
utskottets första utlåtande.

Jag hör också till dem som inte har
velat släppa det lokala vetot när det
gäller utminutering och utskänkning av
Öl. Jag är medveten om att den bestämmelsen
spelar en mycket växlande roll
i olika delar av landet och i olika kommuner,
men jag tror, att det finns betydande
områden, där denna vetorätt
har haft, har och även i fortsättningen
kan få stor betydelse. Det är för övrigt,
tycker jag, en tanke som det även från
allmänna principiella synpunkter är
värt att stödja, att de lokala krafterna
får tillfälle att utöva inflytande. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservationerna
XVIII och XX i första utlåtandet.

Sedan är det en reservation till utlåtandet
nr 8 angående anslag till nykterhetsvården,
som jag vill ta upp. Där

Fredagen den 21 maj 1954 om.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. in.

finns en reservation, som herr Rinimerfors
och andra har talat för i dag,
där det förordas ett anslag av 80 procent
av kostnaderna för de kommunala
nykterhetsnämnderna. Jag tror att angelägenheten
att effektivisera arbetet på
den fronten är så stort och kanske i
vissa fall också motståndet så stort, att
det finns mycket starka skäl för att
här ge ett kraftigt bidrag för att få det
hela på rätt bog. Här har sagts åtskilligt
om den saken förut. Jag kan instämma
i det, och jag skall, herr talman,
inte förlänga den här debatten.
Jag yrkar alltså bifall till reservationerna
nr 1 och 2 i betänkande nr 8.

Jag yttrade några ord om denna fråga
i remissdebatten i år och gav uttryck
åt det önskemålet, att vad man i fortsättningen
behöver när det gäller denna
stora folkmoraliska fråga är en samverkan
emellan absolutistiska krafter å
ena sidan och alla andra, som visserligen
brukar alkohol men som har ansvarskänsla
och vilja att försöka skapa
så goda förhållanden som möjligt i olika
avseenden å andra sidan. Det är
uppenbart att vi endast genom en sådan
samverkan och ett allvarligt försök
att förstå varandra när det gäller de
stora linjerna — även om man har
olika uppfattning i detaljer — kan
komma framåt i det uppfostringsarbete
och den opinionsbildning, som lagstiftningen
skall stödja och som är och
måste vara kungsvägen i fortsättningen.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag vill knyta an till
några ord, som herr Svensson i Ljungskile
yttrade i slutet av sitt anförande,
och för en gångs skull kan jag göra
det utan att på något sätt polemisera
mot honom.

Även jag tillät mig vid denna riksdags
början att karakterisera den fråga,
som vi i dag diskuterar, som den
största och den för inedborgarflertalet
betydelsefullaste, som denna riks7
— Andra kammarens protokoll 195b.

dag har att ta ställning till. Jag har
inte haft någon anledning att ändra
denna min då gjorda bedömning.

Jag förstår mycket väl den oro, som
har kommit till uttryck i debatten och
i många brev, som kommit mig till handa,
inför det steg som statsmakterna nu
har för avsikt att ta. Men det är väl
ändå en vissa garanti, i den mån det
går att skapa garantier på ett så ovisst
område som det vi nu rör oss på, att
det har uppstått en sådan allmän medborgerlig
samling som fallet är kring
huvudprinciperna i det förslag, som
jag föreställer mig kommer att inom
kort bli gällande riktlinjer för vår nykterhetspolitik.
I den samlingen — som
herr Svensson i Ljungskile också talade
om — ser även jag'' en garanti för att
det icke är något riskabelt steg som nu
tages, utan ett steg som kommer att
lända vårt folk till gagn.

Jag har, herr talman, uppkallats av
några frågor, som både här i kammaren
och i första kammaren har riktats
till regeringen om ett problem som kanske
till en början inte ter sig såsom
tillhörande de centrala i det problemkomplex
vi i dag diskuterar, nämligen
ungdomsvårdsproblemet, och man har
då efterlyst vilken ställning regeringen
intar till de uppslag och förslag, som
i olika sammanhang har framförts beträffande
ungdomsvårdsfrågorna. Till
en del är svaret redan givet i den proposition,
som vi skall behandla i samband
med de nykterhetspolitiska förslagen.
Men å andra sidan är det mycket
naturligt att, såsom också skett, diskussionen
vidgar sig och omfattar även
andra ting, som berör ungdomsvården.
Enligt min uppfattning är det naturligt
att man som utgångspunkt i en sådan
diskussion tar de betänkanden, som
ungdomsvårdskommittén har framlagt.
Jag skall inte trötta med att referera
dem. Jag vill bara hänvisa till att man
inom nämnda kommitté ansett sig kunna
konstatera, att vår svenska ungdom
i grunden är sund och oanfrätt. Men

Vr 22.

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nvkterhetspolitiken m. m.

det är ett lika klart faktum att vi inte
har lyckats komma till rätta med ungdomsfylleriet,
och jag har en gång tidigare
tillåtit mig beteckna det som något
av en skamfläck, att vi med vår
höga standard på alla områden inte har
lyckats komma till rätta med spritmissbruket,
vare sig detta förekommer i den
ena eller andra åldersgruppen.

Det kan se ut som om dessa konstateranden,
att vår ungdom är sund och
oanfrätt och att ungdomsfylleriet likväl
florerar, skulle strida mot varandra.
Det är emellertid inte svårt att följa
ungdomsvårdskommittén, när man där
konstaterar vilka hårda påfrestningar
vår ungdom i själva verket är utsatt
för och att kanske själva den oerhört
snabba välståndsutvecklingen och inllyttningen
till städerna samt nedbrytandet
av gamla traditionella värderingsnormer,
som härskade i vårt gamla
bondesamhälle, med andra ord hela
denna väldiga omflyttning ekonomiskt,
lokalt och idémässigt, skapat anpassningssvårigheter,
som tidigare ungdomsgenerationer
inte har haft all kämpa
mot.

Jag vill gärna göra den deklarationen,
som ju är självklar för en ansvarig
regering, att vi vill göra vad vi
kan för att hjälpa ungdomen att komma
till rätta med sina anpassningssvårigheter.
Vi tror också att det mest betydelsefulla,
som kan göras där, är att
se till att ungdomarna har ett arbete,
som de är lämpade och skickade för.
Det är så riktigt som det sades nyss
från talarstolen, att det är få ting som
är så stimulerande som allvaret i att
engagera sig i något viktigt. Detta gäller
även människornas arbete, och därför
tror jag att det för den enskilde individen
är högst betydelsefullt att få
utbilda sig till ett yrke, där han känner
att han har möjligheter att omsätta
de anlag och intentioner, som är nedlagda
i honom, på för honom själv, hans
familj och närmaste anhöriga lyckligaste
sätt. Yrkesutbildningsfrågorna kommer

dessutom under det närmaste årtiondet
att bli av oerhört dominerande betydelse
rent kvantitativt.

Vi vet ju alla att nu kommer de stora
ungdomskullarna ut i arbetsmarknaden.
Det blir en omvänd situation för ungdomarna
under det närmaste årtiondet.
Man har vant sig vid att det skall vara
lätt att få ett relativt bra betalt arbete.
Vi hoppas att det skall vara så även
i fortsättningen. Men till övriga anpassningssvårigheter
kommer risken
för att detta inte kommer att bli alldeles
lika lätt som hittills, vilket framgår
av de siffror som anger ansvällningen
av ungdomskadrerna. 1951 hade
vi 422 000 ungdomar i åldern 15—18 år.
Tio år senare, 1961, kommer vi att ha
626 000. Inom dessa två åldersgränser
får vi en ökning med 50 procent. Det
lär enligt vad statistikerna beräknar
finnas distrikt, där ökningen kommer
att uppgå till 300 procent. Ja, ärade kammarledamöter,
man behöver inte ha
någon fantasi för att föreställa sig situationen,
bl. a. den påfrestning, som
härvidlag uppstår för de unga men
också för våra utbildningsanstalter och
arbetsförmedlingar, detta oavsett om vi
lyckas hålla konjunkturerna stabila. Det
viktigaste elementet som här kommit
till är otvivelaktigt enhetsskolan. Enhetsskolan
innebär inte bara att man
ökar skoltidens längd utan också att
man genom det sista skolåret förbereder
ungdomen till yrkesutbildning, något
som vi hoppas skall ytterligare utvecklas.
Jag kan för kammarens ledamöter
nämna, att redan nu pågår överläggningar
mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning för att förbereda
de åtgärder, som kan behöva
vidtagas i den här nya situationen. Jag
kan vidare nämna att inom någon av
de närmaste veckorna kommer 1952
års yrkesutbildningssakkunniga att
framlägga sitt betänkande. Därvid kommer
enligt vad jag inhämtat dessa sakkunniga
att försöka dra upp riktlin -

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

jerna för vårt yrkesskoleväsendes utbyggnad
under de närmaste 15 åren.
Jag tror att det är önskvärt att vi på
grundvalen av detta betänkande på allvar
i den allmänna diskussionen tar
upp yrkesutbildningens problem mot
bakgrunden av de uppgifter, som jag
här tillåtit mig omnämna.

Men det räcker inte med detta. Under
de senaste åren har en rad av vad
man brukar kalla ungdomens problem
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Det har gällt fritidsverksamheten,
ungdomens föreningsliv, den
psykiska barna- och hälsovården, hembildningen
och bostadsförhållandena.
Det är framför allt när det gäller de
ting, som jag här antytt, som ungdomsvårdskommitténs
utredning och dess
material haft och alltjämt har en avgörande
betydelse för inriktningen av
diskussionen. Vi har nog alla lagt märke
till att svartmålningen av och moraliserandet
över ungdomen sedan detta
betänkande lades fram fått vika för en
mera nyanserad diskussion av den art
jag nyss antydde. Jag tror därför att
man vågar göra det påståendet, att
ungdomsvårdskommittén haft stor betydelse
som opinionsbildare. Däremot
kan det väl sägas, att när man nu går
till de konkreta insatserna har man fått
företa en vidare bearbetning av förslagen.
Jag har tidigare offentligen givit
uttryck för vissa sympatier för den
tanken att det skulle vara klokt att här
tillsätta en parlamentarisk kommission
för ungdomsvården. Men, herr talman,
efter det beslut vi kommer att fatta
i natt eller i morgon undrar jag, om
det kan vara någon mening med att
tillsätta en kommission av denna typ
för granskningen av de återstående
ungdomsvårdsfrågorna. Det mesta som
återstår måste ju ändå bli sådant som
tar bero på lokala eller kommunala eller
föreningsmässiga initiativ.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljer. Jag har här några uppgifter
om de åtgärder, som vidtagits

för att lösa lokalfrågorna både för ungdomsföreningarnas
verksamhet och annat.
Men det är ju lätt att inhämta de
uppgifterna ur tillgänglig officiell statistik.
Riktlinjerna för denna verksamhet
drogs ju upp genom 1942 års beslut.
På grund av ett anförande som
hållits i dag vill jag emellertid fästa
uppmärksamheten på att man numera
vid praktiskt taget varje större bostadsbyggnadsföretag
ser till att det skapas
fritidslokaler där och att det för dessa
lokaler gäller samma lånevillkor som
för övriga företag.

Vidare vill jag erinra om att arvsfonden
gjort betydande insatser, som
ungdomsvårdskommittén pekat på. Det
har ju sedan 1938 gått ut inte mindre
än 5 miljoner kronor för dessa ändamål.

Jag vill eftfer dessa korta antydningar
som svar på de frågor som riktats
till mig säga att vi skall inte bagatellisera
de förslag, som nu ligger på riksdagens
bord och som väl inom några
timmar kommer att föranleda beslut.
Det är ett handtag till ungdomens föreningsverksamhet,
som är av högst betydande
omfattning.

Vi befinner oss i vårt land på sätt och
vis i en mera gynnad situation än man
gör i de allra flesta andra länder, tack
vare att vi har folkrörelserna att bygga
på. Vad nykterhetsrörelsen, väckelserörelserna
och arbetarrörelsen betydde
för vår demokrati genom att de tog
tag i människorna och bröt loss dem
ur slentrianmässigt tänkande och traditionsbundna
vanor, det tror jag att vi
inte riktigt kan göra oss en föreställning
om.

Alla dessa folkrörelser, som så verksamt
bär bidragit till att skapa det samhälle
som vi har i dag, började, ärade
kammarledamöter, som ungdomsrörelser.
Det var unga människor som tog
initiativen. I dag har inte ungdomsrörelserna
riktigt samma uppgift — i dag
fostrar de skarorna att gå in i de stora
folkrörelserna och där fortsätta arbe -

100 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken ni. m.

tet. De vänjer ungdomarna att växa in
i sitt ansvar för detta samhälle, och de
fostrar dem till kunniga och skickliga
medarbetare i samhällsbygget. Jag tror
att det vore ödesdigert om man, som
några få ledamöter här i kammaren yrkat
på, läte bli att visa dessa ungdomsrörelser,
att samhället vill att de skall
ha konkurrensmöjligheter gentemot alla
de kommersiellt betonade krafter, som
annars vill ta hand om ungdomen. Jag
tror därför att det stöd till ungdomsrörelserna,
som jag föreställer mig att
den alldeles övervägande delen av riksdagen
kommer att besluta, är ett stöd
som hela vårt samhälle skall få nytta
av, lika väl som vi allesammans har
haft nytta av den uppryckning av vårt
folk, som de stora folkrörelserna har
åstadkommit.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det vore ju otacksamt
att inte uttrycka sin tillfredsställelse
över att statsministern generöst har velat
diskutera de frågor som jag förut i
dag har riktat till honom och det uppslag,
som jag i ett tidigare sammanhang
framfört om behovet av en parlamentarisk
kommission, vilken skulle föra ungdomsfrågorna
fram till en samlad lösning.

Naturligtvis vore det frestande att påminna
om att det ändå har gått åtskillig
tid, under vilken detta svar och detta
markerande av ungdomsfrågornas vikt
kunde ha kommit. Det var avsikten att
vi skulle ha växlat några ord om dessa
saker i remissdebatten den 20 januari,
men den dagens namn råkade vara Fabian,
och som statsministern, som är
kunnig såväl i teoretisk socialism som i
historia vet, så har Fabian varit signaturen
för dröjande och sölande, och jag
tror att det härför är litet trevligare för
regeringens chef att diskutera dessa
frågor i det nu uppkomna sammanhanget.

Det har faktiskt gått en avsevärd tid
sedan exempelvis de frågor primärut -

reddes, som nu är föremål för .beslut
enligt proposition nr 156. Den 25 april
1944 lämnades ungdomsvårdskommitténs
förslag på denna punkt. Den 2 juni
1953 företogs en översyn av den typ,
som vi från folkpartiet hade rekommenderat.

Det viktiga är emellertid inte att nu
diskutera de synder som begåtts utan
att verkligen åstadkomma något för
framtiden. Att man skulle vara beredd
att tro, att man bara på dellösningarnas
väg kan nå resultat, det faller väl bl. a.
på den omständigheten, att exempelvis
användningen av tipsfonds- och arvsfondsmedlen
kommit i ett sådant nytt
läge, att här måste en samlad prövning
till. En prövning måste också, som vi i
folkpartiets motion påpekar, gälla yrkes-
och bostadsfrågorna även i nuläget
och vissa frågor, som kan lösas utan
att man avvaktar specialutredningar.

Låt mig som ett exempel i fråga om
lokalanskaffningen bara nämna, att statens
nämnd för samlingslokaler har ett
ackumulerat behov, som uppskattas till
13 miljoner, men man nöjer sig med att
begära 8 miljoner för kommande budgetår.
Regeringen prutar till 6 miljoner,
trots att det finns byggnadstillstånd i
flera fall där endast pengar fattas.

Det finns åtskilliga sådana frågor, där
man faktiskt inte bara kan säga, att
ungdomsfrågorna är avhängiga av den
allmänna samhällsutvecklingen, utan
där man kan konstatera, att en samlad
översyn verkligen skulle kunna föra
frågorna framåt till en lösning, som vi
alla skulle ha glädje av. Det finns de
frågor, som fallit inom ramen för barnavårdskommittén,
där sannerligen inte
arbetstakten varit så hög som man
skulle ha önskat och där fortfarande de
förebyggande åtgärderna från 1929 är
att betrakta som pappersutopier och
icke någonting annat.

Nu har man alltså fått en anledning
att gripa sig an ett avgränsat komplex,
nämligen fritidsfrågorna, och jag menar
att det är lyckligt att man tagit detta

101

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

som förevändning, tv nu händer det
någonting. Men det vore olyckligt om
man betraktade detta som en förevändning
att säga, att nu har vi gjort så mycket
vi behöver för tillfället och mer kan
vi inte göra. Då skulle det faktiskt bli
så att Fabius Cunctator bleve symbol
för dessa frågor inte bara under gångna
decennier utan också under kommande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall bara göra ett
litet påpekande beträffande den historiska
parallellen. Fabian sölade åtskilligt
— men han räddade Rom med sitt
sölande. Och det kan ju hända att därför
eftervärldens dom inte blivit så
sträng över honom. Jag tillåter mig tro
att det även i det här fallet kommer
att visa sig vara riktigt att man har
gått till väga ungefärligen så som regeringen
har gjort.

Härigenom aktualiseras de olika frågorna
i de sammanhang där jag tror att
de hör hemma, men det är klart att jag
tycker det är bra om folk fortsätter att
intressera den allmänna opinionen för
dessa ting. Jag tror det är en nyttig
verksamhet som bedrives, men jag tror
inte att det råd som herr Helén gav
beträffande det administrativa handhavandet
av dessa angelägenheter kommer
att följas. Det är mångahanda ting som
sker. Jag skall bara ta ett exempel.

Herr Helén klagade över att anslaget
till samlingslokaler prutats ned från det
belopp folkpartiet föreslog med, om jag
fattade det rätt, två miljoner kronor.
Socialministern upplyser nu att han
från anslaget till åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande har spätt på med
tre miljoner, så då ligger vi ändå över
folkpartiet genom vår »förhalningstaktik»! Herr

HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att Fabian
räddade Rom den gången — men han
räddade inte Rom för framtiden. Jag

tror också, herr statsminister, att det
vore klokt om man i en sådan här situation
tänkte sig litet mera för i fråga
om sifferuppgifter och inte alltför mycket
lyssnade till uppgifter från bänken
bakom. Socialministerns uppgift gällde
innevarande budgetår, medan min avsåg
kommande budgetår. Där ligger vi
fortfarande över, om det nu skall vara
någonting att skryta med.

Låt mig säga till sist, herr statsminister,
att jag hoppas, när man nu avför
den parlamentariska kommissionen
ifrån debatten, att detta icke betyder att
man skiljer sig från detta ärende i känslan
av gott samvete utan i stället kommer
att känna det dåliga samvetet som
en påpiskare. Då kanske även en slav
på triumfvagnen haft något att betyda
i sammanhanget.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! 1 fråga om motbokens
vara eller icke vara, varom redan så
många ord i dag har yttrats, får jag
bekänna att också jag liksom så många
andra till en början kände stor tveksamhet.
Det material som lagts fram,
inte minst av nykterhetskommittén, och
de exempel som det levande livet uppvisar
har emellertid sagt mig att nykterhetstillståndet
förvisso är långt ifrån
tillfredsställande i vårt land och att
motbokssystemet inte har kunnat åstadkomma
en önskvärd förbättring, något
som på andra vägar har vunnits i åtskilliga
länder.

Väsentligt för mig har varit att alkoholvanorna
inom de kategorier, som för
närvarande främst svarar för de besvärligaste
problemen, nämligen å ena sidan
alkoholisterna och å andra sidan ungdomen,
vars alkoholvanor tyvärr försämrats
i stor utsträckning trots att de
oftast inte själva innehar motbok. Jag
är därför beredd, herr talman, att ansluta
mig till utskottets förslag om motbokssystemets
avskaffande.

Det är naturligtvis många som i likhet
med mig har frågat sig: Vad kom -

102 Nr 22.

Fredagen den maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

mer nu att ske? Under den, som jag
tror, besvärliga övergångstiden hade enligt
min mening en höjd spritbeskattning
i viss grad kunnat dämpa inköpen.
Den av riksdagen nyligen beslutade
prishöjningen hade därför haft större
nykterhetspolitisk effekt, om den satts
in den 1 oktober nästa år, än den nu
bär. Då det nu inte gick att få anslutning
till en sådan linje, har vi att inrikta
oss på de föreslagna nykterhetsvårdande
åtgärderna och på en intensifierad
upplysning.

Jag sätter, herr talman, stort värde på
den i propositionen nr 159 givna möjligheten
till ett tidigare och ur förbättringssynpunkt
gynnsammare ingripande
än förut. Detta ställer naturligtvis
större krav än tidigare på de nykterhetsvårdande
myndigheterna. Nykterhetsnämnderna
måste förstärkas och
de ökade ekonomiska behoven bör i
huvudsak tillgodoses av staten. Jag delar
helt den uppfattning som kommit till
synes i reservationen vid utlåtandet nr
8, om statsbidrag med 80 procent till
nykterhetsnämnderna. Vi måste bevara
och stärka det kommunala intresset för
denna angelägenhet. Staten tar intäkterna
av denna hantering och bör därför
svara för de huvudsakliga kostnaderna.

Om nykterhetsnämnderna skall kunna
fylla sin stora uppgift måste emellertid
i stor utsträckning frivilliga krafter
tagas till hjälp. Här får våra ideella,
nykterhets- och kristliga organisationers
medlemmar en mycket stor uppgift,
som jag hoppas de skall gå in för,
den nämligen att personligen engagera
s*g — jag kanske rent av får säga offra
sig — för att verkligen hjälpa och vägleda
dem som är på väg utför, .lag tycker
nog att även om det blir av ideella
skäl, som man engagerar sig i uppgiften,
borde den ersättning som ges kunna
bli en liten uppmuntran, och jag vill
därför tillstyrka den i reservation till
utlåtandet nr 8 föreslagna höjda ersättningen.

En punkt som har vållat mycken diskussion
och många meningsbrytningar
är den om tiden för spritutskänkningens
början. Ehuru själv nykterist har
jag inte kunnat inse värdet av att införa
16-slaget. När vi nu i så stor utsträckning
som sker tar bort krånglet
och lägger ansvaret i den enskildes
hand, menar jag, att vi inte bör införa
en bestämmelse som vållar så mycken
irritation och som förmodligen icke
har den avsedda verkan. Visst är det
fullt riktigt att arbetsdagen bör vara
spritfri, men arbetsdagen slutar ju inte
alltid kl. 16, och den har för övrigt
mycket olika utsträckning. Inköpen hos
bolaget kan också ske när som helst
under dagen. De affärsluncher, som
t. ex. skulle få känning av en framflyttad
tid, skulle enligt vad jag tror i
många fall bli utbytta mot en större
spritmiddag på kvällen, och vad har
man då vunnit?

Jag tror inte att detta är någon större
sak. Jag har ingen anledning att dra
en lans för restauranginnehavarna, men
jag menar, att det är lyckligast att få
bort krångligheter, som endast verkar
irriterande utan att ha någon vidare
positiv verkan, särskilt när vi nu försöker
att få eu så bred folkopinion som
möjligt att stödja nykterhetsintressena.

Frågan om starkölet har också varit
ett tvisteämne. Jag delar departementschefens
uppfattning, att det vore av
värde ur nykterhetssynpunkt om ölet i
avsevärd utsträckning kunde träda i
stället för spritdryckerna, och jag hoppas
på en sådan utveckling. Starkölet
bör emellertid tillhandahållas under
samma former som spritdryckerna och
dess utskänkning förenad med måltidstvång.
Att tillåta restauranger och kaféer
med vinrättigheter att servera
starköl anser jag inte vara lämpligt.
Jag tror att faran för en försämring av
dessas standard därigenom skulle bli
större och att vi skulle begåvas med
ännu fler s. k. ölsyltor.

Herr talman! Den nya nykterhetspo -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

103

Riktlinjerna

litiken bygger i mycket stor utsträckning
på personligt ansvar, ja, på hela
nationens ansvar. Inga systemförändringar
kan skapa förbättrade samhällsförhållanden,
om de inte bärs upp av
en bred folkopinion. Det gäller här
främst den enskilde medborgaren, som
nu har att ta sitt ansvar, och jag vill
hoppas att svenska folket skall visa
sig värdigt detsamma. Det gäller hemmen,
som har eu mycket stor uppgift
som vägledare av de unga till goda
seder och goda vanor. Det gäller också
i mycket stor utsträckning de ledande
skikten inom det offentliga samhällslivet.
Exemplets makt är alltid stor, och
här skulle goda föredömen från det offentliga
livets män beträffande spritfria
sällskaps- och umgängesformer ha
en välgörande verkan. Slutligen gäller
det de nykterhetsvårdande organen och
de medlemmar av ideella och kristliga
organisationer, som i än större utsträckning
än förut kommer att gå in
för den personliga omvårdnaden.

Statsrådet Sköld, som har gjort en
berömvärd insats för nykterhetsfrågornas
lösning, citerade i sitt starka anförande
i dag det gamla ordet: Skall
jag taga vara på min broder? Ja, det
är just den andan att så göra, som bör
få besjäla och vägleda oss vid dessa
frågors vidareförande ut i livet.

För att vårt nykterhetsläge skall förbättras
erfordras inte bara en bättre
lagstiftning, inte endast ökade anslag
till nykterhetsfrämjande och till fofkupplysande
ändamål. Det fordras, herr
talman, framför allt en verklig och
djupgående upprustning i moraliskt avseende.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att ge några synpunkter på den
motion som jag har väckt tillsammans
med herr Lindberg i Stockholm.

Vi har i motionen föreslagit avslag
på propositionen och som ett alterna -

för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tiv, om inte detta skulle bifallas, föreslagit
att ikraftträdandet skall ske först
den 1 juli 1960. Den debatt som har
förts här har nog givit synpunkter som
styrker oss i vår uppfattning.

Det är ju på det sättet att alla väntar
en ökad konsumtion av spritdrycker
när motbokssystemet upphäves den 1
oktober nästa år. Ingen har framfört
någon uppfattning att vi då skall komma
in i ett bättre nykterhetstillstånd,
och nog ger det skäl till den tveksamhet
som många här har givit uttryck
åt. Nu har det i propositionen framhållits
att tyngdpunkterna i nykterhetspolitiken
skall läggas vid positiva åtgärder,
till vilka man återkommer
bland annat i eu del senare avlåtna
propositioner, och i utskottsutlåtandet
finner vi ett koncentrat, en förteckning
över dessa åtgärder. Man talar där
om forskning och undervisning, upplvsning
och ökade möjligheter för länsnykterhetsnämnderna
och de kommunala
nykterhetsnämnderna att utföra
sitt arbete. Därtill kommer ökade anslag
till ungdomsorganisationerna, till
fritidsverksamheten och den utbildning
som statsministern nyss gav en
översikt över. Allt detta är bra och
måste av alla hälsas med den största
tillfredsställelse. Men, mina damer och
herrar, har verkningarna av detta hunnit
göra sig gällande under den tid som
förflyter till dess motbokssystemet enligt
förslaget i propositionen och utskottsutlåtandet
skall upphävas? Har
det över huvud taget hunnit betyda
någonting? Det är väl ändå detta man
borde ta åtminstone en viss hänsyn
till när man uppställer dessa åtgärder
som motåtgärder mot ett ökat fylleri.

Man säger också att motboken haft
och har en suggestiv betydelse för ungdomen.
Den verkar suggestiv i den
riktningen att de gärna vill ha motbok
och detta leder, enligt vad man
tror sig kunna konstatera, till ett ökat
fylleri med åtföljande sämre nykterhetstillstånd
bland ungdomen. Är detta

104 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 ein.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

alldeles riktigt? Vad har man för erfarenhet?
Det må ursäktas mig att jag
vädjar till någon av de sakkunniga som
sysslat med dessa ting. Hur många 25-åringar, procentuellt eller i antal, är
det som tar ut motbok? Jag förmodar
man har gjort en sådan undersökning,
som ju kan ge ett svar på frågan vilken
suggestiv verkan motboken över huvud
taget haft på ungdomen. Det är naturligtvis
alldeles nödvändigt att få ett begrepp
om detta, men därtill kommer
att motbok enligt författningen erhålles
vid 21 års ålder. Man kanske därför
borde fråga hur många som tar
ut motbok vid denna ålder.

Nej, man tar nog bär bort motboken
utan att egentligen sätta något annat
i stället. Motboken skulle ersättas av
spärrlistor, där man utestänger vissa
missbrukare från att köpa sprit. På de
olika utminuteringsställena skulle man
i dessa listor se efter om vederbörande
har rätt att köpa sprit. Det är ju
ett slags krångel, och man kan säga att
detta utgör en ersättning för motboken,
men jag tror inte att denna anordning
kommer att leda till större nykterhet.
Det blir inte svårt för de utestängda att
skaffa sprit, därtill är folk alltför hjälpsamma
i detta avseende. Folk är aldrig
så hjälpsamma som just då, det borde
man tänka på innan man medger lättnader
på detta område. Nog finns det
möjlighet även för de utestängda, och
det blir mycket lättare än nu att erhålla
den sprit de kan skaffa pengar
till. De kommer att få mera än hittilldags,
ty eftersom det blir möjligheter
till fria spritinköp är det tämligen säkert
att priset på den svarta marknaden
kommer att sjunka betydligt. Även
om man kan anse att det inte ligger
något ont däri, kan detta förhållande
i varje fall inte vara nyttigt för folknykterheten
och för de stackare som
— tydligen på grund av någon alkoholskada
som uppstått sedan de börjat
med vad alla kanske finner vara en
normal konsumtion — anser sig vara

tvungna att på detta sätt skaffa sig
sprit.

Principen är att alla som uppnått
myndig ålder skall få köpa så mycket
sprit de över huvud taget vill. Vidare
medges lättnader i övriga restriktioner.
Ingen skall inbilla mig att detta kommer
att leda till en ökad nykterhet.
Många talare har här talat om större
ansvarskänsla, och i utlåtandet talas
om en strävan att ge den enskilde större
frihet mot det att han ålägges ett
större ansvar. Jag tror nog, som flera
andra talare i denna debatt, att folk
känner ansvar, att vi har en ungdom
som är bättre än ungdomen var förr
o. s. v. I stort är det så. Men när det
gäller spriten blir det inte enbart fråga
om att folk skall känna ansvar. Det
finns ju begåvade, ansvarskännande
människor som börjar använda sprit
så där sakta, kanske i hemmet eller i
ett ungdomssällskap eller vid någon
festlighet och efter något år — tidrymden
är olika för olika individer —
blir alkoholister. Ingen har däremot
börjat som alkoholist. Jag skulle bli
mycket glad, om jag kunde finna, att
detta land vore så lyckligt lottat, att
någon i denna kammare kunde säga,
att det i hans bekantskapskrets inte
finns någon alkoholist. I så fall ber
jag att få tala med honom efter mitt
anförande eller ännu hellre, att han i
ett anförande här litet senare ville berätta
om sin bekantskapskrets. Så vanligt
är det, mina damer och herrar, att
begåvade, ansvarskännande människor
kan bli alkoholister, och att alla personer
känner till exempel på detta.
Man kan sålunda inte bara vädja till
ansvarskänslan härvidlag, ty spriten är
vanebildande.

Nykterhetskommittén har själv levererat
ett utomordentligt material för
förståelsen av hur alkoholism uppstår.
Detta visar, att en viss procent av dem
som börjar begagna sprit blir alkoholister,
på samma sätt som en viss procent
av dem som använder narkotika

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

105

Riktlinjerna

och stimulerande medel förfaller till
ett vanemässigt bruk därav, som för
dem kan bli ödesdigert. Sprit, narkotika
och stimulerande medel har alla
sin uppgift, men att lämna dem okontrollerade
är mycket farligt. Vi är alla
eniga om att narkotika och de giftiga
stimulerande medlen måste stå under
läkarkontroll. Men även spriten bör stå
under samhällelig kontroll.

En sådan kontroll har vi haft i motboken,
som man nu håller på att ta
bort utan att ersätta den med något
annat. Förslagen om ökad undervisning,
bättre alkoholforskning, bättre
utrustade länsnykterhetsnämnder och
kommunala nykterhetsnämnder, om anslag
till ungdomsorganisationer och
ungdomens fritidsverksamhet ersätter
ju inte motboken utan kan mycket väl
förenas med ett system, där motboken
får vara ett instrument i nykterhetsnämndernas
arbete, så att dessa kan
avstänga en missbrukare från möjlighet
att köpa sprit. Var övertygade om att
många alkoholskadade människor i
landet i dag fruktar för vad som skall
komma, när de inte längre har det stöd
som de nu har i avstängning genom
motbokssystemet. Många hustrur i alkoholskadades
hem ser med rädsla fram
mot den dagen. Det är för de tio procenten
missbrukares räkning som ransoneringssystemet
egentligen varit till.
Skall man hjälpa sina bröder i detta
sammanhang, får man finna sig i det
större besväret för dem som vill ha ut
sin ranson — det må nu vara tre liter
eller en annan mängd — för att därmed
hjälpa hundratusentals människor här
i landet från de förödande verkningarna
av alkoholmissbruket.

Jag ber alltså, herr talman, att dels
fä yrka bifall till den av herr Elovcsson
avgivna med I betecknade reservationen,
dels att, om riksdagen antager
utskottets förslag, få yrka att
tiden för ikraftträdandet bestäms till
den i juli 1960 i enlighet med den av

för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

herr Lindberg och undertecknad väckta
motionen.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! .lag skall undvika ett
mera allmänt ordande, vilket vi har
fått tillräckligt av i det föregående.

Hur vi än om en liten stund kommer
att rösta, kan nog ingen dölja att han
innerst inne känner sig tveksam och
orolig inför den närmaste framtiden.
Vilka konsekvenserna än blir, kommer
det att finnas en skara människor som
vi blir skyldiga omvårdnad. Därför vill
jag, herr talman, med några ord beröra
den samhälleliga insatsen just på
detta område.

Vårt beslut i denna fråga kommer att
medföra en avsevärd förändring för
nykterhetsvården, som får betydligt vidgade
uppgifter. Det gäller inte längre
huvudsakligen ingripande mot missbrukare
i avancerat stadium utan i vida
större utsträckning att om möjligt förebygga
att folk blir missbrukare. Den
öppna vården blir då viktigare än frihetsberövande
för missbrukare.

Jag kan inte låta bli att påpeka en
sak som framförts i den stora propositionen
nr 151. Nykterhetskommittén
hade på sin tid på ett olyckligt sätt
sammanblandat nykterhetsvården med
tillhandahållandet av spritdrycker.
Länsnykterhetsnämnden skulle t. ex.
tjäna båda dessa ändamål. Det är emellertid
nödvändigt med en boskillnad
mellan dessa bägge arbetsuppgifter. I
det förslag vi nu har att behandla har
man klart skilt kontroll och fiskaliska
uppgifter från den nykterhetsvårdande
verksamheten. Det gäller att även i
fortsättningen så mycket som möjligt
vid själva vårdverksamheten se bort
ifrån kontrollsynpunkter, vilka många
gånger inte är så lätt.

En ganska intressant nyckelposition
intar den föreslagne distriktschefen,
som också kallas intendenten för rusdrvcksärenden.
I sitt arbete måste han
ha ett intimt samarbete med själva nyk -

106 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m, m.

tcrhetsvården, sådan den utövas av såväl
länsnykterhetsnämnderna som de
kommunala nykterhetsnämnderna. Han
skall vid sin sida få en rådgivande
nämnd, till vilken också länsnykterhetsnämnderna
har fått anslutning. Det är
en ganska underlig dubbelställning
denne man kommer att ha. Han skall
vara representant för försäljarintresset
samtidigt som han skall ha tillsyn
över att verksamheten hålles inom tillbörliga
gränser. Detta är emellertid,
mina damer och herrar, ingenting nytt.
För närvarande förekommer en likadan
konstruktion i fråga om systembolagen
och deras kontrollverksamhet.

Med hänsyn till det intima samarbete,
som ovillkorligen måste förekomma
mellan denne tjänsteman och de olfka
nykterhetsvårdande organen, vill jag i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på en omständighet som berör
hans lokala placering. På sid. 306 i propositionen
nr 151 gör departementschefen
följande uttalande om distriktskontoren:
»Distriktskontoren bör förläggas
till de nuvarande systembolagskontoren
i residensstäderna, såvida det
inte på grund av särskilda omständigheter
i något fall skulle befinnas mera
ändamålsenligt att ha kontoret i en
annan stad inom distriktet. Det bör ankomma
på det blivande riksbolaget att
träffa avgörande i dessa frågor.» Redan
nu är emellertid i stort sett nykterhetsvården
lokalt organiserad, och i några
fall har länsnykterlietsnämnden, som i
detta sammanhang har spelat och kommer
att spela en mycket viktig roll, fått
sin placering på annan ort än i själva
residensstaden. .lag tar som exempel
Västernorrlands län, där det finns två
systembolag, ett i Sundsvall och ett i
Härnösand. Länsnykterlietsnämnden
bär sitt säte i Sundsvall, som ju icke
är residensstad. På samma sätt är det
i Älvsborgs län. Där finns det två systembolag,
ett i Vänersborg som är residensstaden
och ett i Borås. Men länsnvkterhetsnämnden
är inte förlagd till

residensstaden, utan till Borås, där behovet
av nykterhetsvård har sin bestämda
tyngdpunkt.

Emellertid får man nöja sig med den
förklaring, som finansministern i detta
sammanhang lämnat, att det blir riksbolaget
som skall bestämma placeringen.
Jag har bara velat fästa uppmärksamheten
på lämpligheten av ett hänsynstagande
till de förhållanden jag
bär berört.

Vidare vill jag, herr talman, med
några ord beröra anslaget till nykterhetsvården.
Vårdorganens allmänna
upprustning i materiellt avseende är
naturligtvis en klar förutsättning för
att hela nykterhetsvården skall komma
in i ett tryggat läge. Då är det givetvis
av allra största betydelse att de centrala
organ, som har att iscensätta och övervaka
det hela, också förstärkes. Socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå har
emellertid inte fått den upprustning
som hade varit självklar. För närvarande
får denna byrå mer syssla med
sådant som tillhör den slutna nykterhetsvården,
alltså frågor om intagande
på anstalt och vad därmed sammanhänger.
Men det är alldeles nödvändigt
att den centrala myndigheten också har
resurser för att tillse, att den förebyggande
verksamheten och den öppna
vården blir lika bra tillgodosedda.

I samband med statsverkspropositionens
behandling väckte vi, några ledamöter
i denna kammare, i motion ett
förslag om en viss upprustning utöver
den som var tänkt från början. Emellertid
torde det vara så, att det i statsutskottet
uppstod ett missförstånd beträffande
innebörden av framställningen.
Den framstöt som gjordes blev avvisad,
och riksdagen följde statsutskottets
mening. Vi gjorde i det sammanhanget
vissa invändningar, men
man ansåg, att det skulle tillses att den
synpunkt, som vi då framförde, blev
bättre tillgodosedd i anslutning till behandlingen
av denna proposition i det
särskilda utskottet. Emellertid bär ut -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

107

Riktlinjerna

skottet behjärtat detta genom att antyda
att det är en förutsättning, att eu
ändring sker i detta avseende, och det
föreslår, att en översyn av nvkterhetsvårdsbyråns
organisation göres så
snart som möjligt. Jag anser det vara
självklart, att detta sker senast vid
1955 års riksdag.

Så några ord om de kommunala nyknykterhetsnämnderna.
Statsbidraget till
dem har det tvistats en del om. Man har
ansett att det bör vara rikligt, och nykterhetskommittén
har föreslagit 80 procent.
Detta har prutats ned till 60 procent.
.Tåg måste för min del erkänna att
jag, som en smula känner till detta område,
tror att det är betydelsefullt, att
kommunerna känner sitt medansvar
och inte låter allt bero på hur pass
mycket eller hur pass litet de kan få i
statsbidrag.

Sedan har vi en sak, som på sätt och
vis är en nyhet i det bär sammanhanget.
Det talas i en av propositionerna
om nödvändigheten av att ge det kommunala
organet nykterhetsnämnden ett
stöd i form av personligt arbetande
krafter, som frivilligt gör sin insats.
Detta är ingenting nytt i den svenska
socialvården. Det har tidigare förekommit
och förekommer alltjämt även
i andra avsnitt av densamma och har
visat goda resultat. Tillåt mig dock att
framhålla, att nykterhetsvården i den
allmänna socialvården har en särställning,
och det beror på, att nykterhetsvården
i det stora antalet fall ger mycket
nedslående resultat. Ofta är arbetet
tröstlöst, och därför blir förhållandet
det, att en hel del av de socialt intresserade
människorna, som eljest hade
varit villiga att här träda in, känner sig
en smula tveksamma, om de skall göra
personliga uppoffringar och lägga ned
arbete. Jag skall också påpeka att kommunernas
val till nykterhetsnämnderna
tyder på att dessas arbete inte värdesätts
så som man skulle kunna vänta.

Om man frågar en inom socialvården
arbetande person, som besitter er -

för den framtida nykterhetspoäitiken m. m.

farenhet från hela fältet, får man omedelbart
besked om det tunga och ofta
tröstlösa arbetet i denna vårdgren. Det
fordras av den arbetande en ständig
tillsyn av klienten, beroende på att
frestelserna till återfall är så stora och
så mångahanda. Arbetet kompliceras
alltför ofta också genom klientens oförmåga
att själv inse sitt olyckliga läge.

Den ersättning som här har tänkts
för att uppmuntra de frivilliga medhjälparna
i deras arbete, är satt till tio
kronor för den första månaden och
fem kronor därefter. Om detta har några
motioner avgivits, och det är närmast
därför som jag berör denna fråga.

I motionerna har man yrkat på att tio
kronor i månaden skulle vara fortlöpande
ersättning, och det yrkandet är
grundat på en rik erfarenhet inom just
denna speciella gren av socialvården.
Det belopp det här är fråga om är bara
en ersättning för direkta utlägg och
omkostnader som eu medhjälpare får
vidkännas. Skulle man försöka att ge
någon ersättning för själva arbetet,
finge detta problem helt andra dimensioner.
Jag undrar förresten, om de
många som bär ställt sig en smula avvisande
till den obetydliga höjningen,
gått ut ifrån att medhjälparna skulle
kunna få ett relativt stort antal fall om
hand. Detta är av allehanda skäl dock
icke möjligt. Det kan nämnas i detta
sammanhang att utskottet ursprungligen
skrev att antalet vårdfall för varje
medhjälpare skulle begränsas till tre ä
fyra. Detta ändrades vid den slutliga
behandlingen till en skrivning, som
dock betyder en synnerligen stark begränsning
av antalet fall för varje medhjälpare.

Det skall med tacksamhet erkännas,
att länsnykterhetsnämndernas betydelsefulla
ställning ytterligare har stärkts,
men det finns ännu några skönhetsfläckar
i de framlagda förslagen. Jag menar
för min del, att det är av yttersta
vikt, att man till konsulenttjänsterna i
länsnykterhetsnämnderna får val kva -

108 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 eni.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

lificerade tjänstemän. Nu är förhållandet
emellertid det, att man inte ens
har velat fästa några bestämda kvalifikationskrav
för tjänsterna, annat än sådana
som grundar sig på att vederbörande
skall ha en viss erfarenhet. Nu
skulle ju saknaden av kvalifikationskrav
kunna motverkas av en lönesättning,
som ger möjlighet till gott urval.
Även denna möjlighet har doek uteslutits
i det framställda förslaget.

Mitt resonemang gäller inte bara konsulenttjänsterna
utan även assistenttjänsterna.
Men som läget nu är, kommer
hela detta spörsmål tillbaka till
riksdagen, eftersom man har begärt en
översyn. Under tiden sker emellertid
en del nybesättningar av tjänster, och
då kommer vi att binda oss vid en personalstab,
som kanske inte är kvalificerad
nog. Till sist vill jag påstå alldeles
bestämt, och det kan inte nog
tydligt sägas, att länsnykterhetsnämndernas
arbetsresultat helt beror på
tjänstemännens duglighet.

Låt mig slutligen säga, herr talman,
sedan jag berört dessa detaljer, som jag
inte kunnat underlåta att stryka under,
att konsekvenserna av det beslut vi i dag
fattar är höljda i dunkel och ovisshet.
Vi, som i Sveriges riksdag måste ta
ställning, gör detta inte utan oro och
tvekan. Jag håller med statsministern,
när han i sitt anförande talar om ungdomens
ställning i detta sammanhang.
Vi måste trots allt sätta vår lit till ungdomen.
Den övervägande delen av den
är sund och rättsinnad. På ungdomen
vilar emellertid ett stort ansvar, och
på den ställer vi slutligen våra förhoppningar.
Det är de unga människorna
som skall föra samhällsutvecklingen
vidare under den tid som kommer.
Är de försedda med en god inställning
i detta avseende kan vi, enligt
mitt förmenande, motse framtiden
med tillförsikt.

Ännu eu synpunkt, herr talman, vill
jag framhålla. Kvinnans inställning
spelar helt visst en oerhört viktig roll

i detta sammanhang, inte minst under
själva övergångstiden. Genom att i hemmet
införa levnadsvanor, som i fråga
om föredöme och känsla av ansvar blir
grundläggande för åsiktsbildningen,
spelar hon en avgörande roll vid utnyttjandet
av möjligheterna för räddning
i det nya läget. Kvinnan som moder,
maka, fästmö och arbetskamrat
spelar här en roll, som inte kan överskattas.

Kanske blir det ännu en gång så,
herr talman, att kvinnan, vars inställning
under husbehovsbränningens dagar
utövade ett avgörande inflytande
till det bättre, blir den, som bevarar
det svenska folket vid sunda levnadsvanor
och förändrar dess nuvarande
allmänna uppfattning av och inställning
till spritfrågan.

Jag ber slutligen, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 2 i utlåtandet
nr 8.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Här har talats så mycket
om bakgrunden till det förslag som
vi nu har att ta ställning till, att jag
skall försöka hålla mig till de punkter
där jag har ett speciellt intresse genom
mitt engagemang i nvkterhetsvården
och nykterhetsarbetet över huvud taget.

När vi nu kommit i den situationen,
att 80 procent av den vuxna manliga
befolkningen i vårt land använder sprit
mer eller mindre måttligt, 10 procent är
alkoholister och de återstående 10 procenten
utgör en försvinnande liten nykter
sektor, då kan vi väl inte räkna
med att det skall kunna bli så mycket
sämre. Trots att ökade tekniska landvinningar,
motorism och sådant, borde
leda till större nykterhet, så är det i
stället så, att helnykterheten är på avskrivning.
Det finns väl en och annan
som till och med tycker att en
nykterist är en moraliskt underlägsen
person därför att han eller hon inte
kan ta en sup och stå för den, som man
ofta brukar uttrycka det. Det är klart

109

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. in.

att detta på sätt och vis är riktigt. Den
som använder alkohol tar på sig ett
mycket större ansvar än den som avhåller
sig från alkoholen, tv han eller hon
uppehåller därigenom och vidarebefordrar
en supsed, som för många människor
i fördärvet. Det är djärvt att
börja använda alkohol och att fresta
andra att göra det, när man inte kan
förutsäga vad resultatet kan bli. Det är
stora risker man tar och därtill ett
mycket stort ansvar.

Tack vare nykterhetsutredningen och
den vetenskapliga forskningen har man
nu alltmer kommit underfund med
detta, och man har också kommit underfund
med att samhället även här
måste ställa sig som garant för en viss
trygghet åt medborgarna. Nvkterhetsvården
bär på så sätt också fått ett annat
utgångsläge. Från att närmast ha
fungerat som ett renhållningsorgan i
samhället, kommer den nu att få karaktären
av rådgivare, en instans som genom
läkarassistans kan förebygga tillvänjningen
av ett gift, som kan utlösa
alkoholsjukdom och andra skadliga
verkningar. Även om man betraktar alkoholismen
som en sjukdom, får man
inte glömma bort, att det inte är någon
sådan som man kan få genom en bacill.
Alkoholismen är en sjukdom som
man får genom en, ofta långsam, tillvänjning
av detta gift.

Nykterhetsutredningen visar vilken
betydelse miljön och uppfostran har,
lika väl som konventionella levnadsvanor.
Den uppläggning av nykterhetsvården
som här föreslås syftar i huvudsak
till att göra anstaltsvården till en
vårdform av mera sekundär betydelse.
I den nya lagen har det klart sagts ifrån,
att det inte bara är alkoholisten som
är en belastning för samhället, utan
även den måttliga förbrukningen har
stora sociala skadeverkningar. Det är
stora värden som spolieras. När man
nu offentligt säger ifrån, att det är ett
samhällsintresse att förhindra utbredningen
av alkoholvanorna, får vi nog

göra klart för oss att en förändring inte
inträder endast genom att nykterhetsnämnderna
får befogenhet att hålla
de svaga i handen. Vad som först och
främst måste till är en förändring i
allmänhetens syn på nvkterhetsfrågan.
Vi måste så att säga tänka om. Nykteristen
måste lära sig inse, att det finns
andra faktorer än s. k. dålig karaktär
som framkallar spritmissbruk, och ickenykteristen
måste försöka tänka sig att
det ligger annat än moraliserande bakom
nykteristens ställningstagande.

Jag är den förste att erkänna, att vi
nykterister många gånger har hemfallit
åt vad jag skulle vilja kalla ett nykteristiskt
navelbeskådande, som mera
skadat än gagnat de mera allmänmänskliga
nykterhetsintressena. Men jag har
också erfarenheter av att det finns fanatism
och oförsonlig motvilja hos alkoholsedens
försvarare som gör det svårt
många gånger att föra en saklig diskussion
om dessa ting. Tyvärr har nykterhetsnämndernas
verksamhet i många
fall underminerats genom dessa motsättningar,
och i förhållande till andra
kommunala angelägenheter har nämndernas
arbete nonchalerats, vilket kan
avläsas både i de ekonomiska anslagen
och i det sätt varpå inan rekryterar
nämnderna. När länsnykterhetsnämnderna
kom till betydde det ofantligt
mycket för de kommunala nämndernas
så att säga sociala anseende, och utvecklingen
har ju också visat, att en
förstärkning av nykterhetsvården är
en hela samhällets angelägenhet. I mitt
ställningstagande till motbokens vara
eller icke vara är det uteslutande de
nykterhetsvårdande synpunkterna, detta
att vi genom att slopa ett kostnadskrävande
och ineffektivt kontrollsystem
kan få medel att upprusta nykterhetsvården,
som kommer mig att ansluta
mig till utskottets förslag i dess utlåtande
nr 1. Min erfarenhet av nykterhetsarbete
och nykterhetsvård har lett till
fast övertygelse, att om man skall kunna
få samhället ur den kris som nuva -

110 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

rande nykterhetsförhållande utgör, måste
det till helt nya värderingar på detta
område. Jag tror att nykterhetsutredningen
redan har åstadkommit en hel
del i den vägen.

Tyvärr har debatten kring de propositioner
utredningen har framkallat
kommit att mest röra sig om motboken,
och i dagspressen har man ibland spanat
förgäves efter några synpunkter på
de problem som vi i första hand har
att ta ställning till, profylax och efterbehandling
av det allvarliga sjukdomstillstånd
som heter fylleri, ungdomsbrottslighet,
alkoholism in. in., problem
som faktiskt inte uppstår med införandet
av fri försäljning utan som finns
nu, som har funnits länge och som i
själva verket var orsaken till att utredningen
eu gång i tiden tillsattes. Om
tidningarna i stället för att fixera människornas
intresse vid utskänkningstider,
vid starköl eller alkoholhalter i
pilsner vill göra ett enda litet försök
att ge läsarna en vink om att det här
gäller också någonting annat, att den
nya nykterhetslagstiftningen helt enkelt
har framtvingats av människornas
oförmåga att umgås med alkohol, och
om man ville använda hälften av det
utrymme som nu används för att skrämma
barn och vuxna för s. k. fula gubbar
till att skrämma för sprit vid ratten och
alkoholens inverkan på hjärnan och
nervsystemet, kunde man tala om en
nykterhetsvårdande verksamhet även
på den kanten. Kan en propagandaoch
upplysningskampanj medverka till
större ansvarskänsla på det området,
bör det vara val använda pengar.

Vad beträffar ungdomens fostran och
de anslag som är ägnade att motverka
ungdomsfylleri och andra asociala tendenser
hos ungdomen har nykterhetsutredningens
siffror mer än väl visat
oss, vad föreningsliv och ideella livsmål
betyder i det sammanhanget. Det
bär också påpekats vid flera tillfällen i
dag, vilken roll miljön spelar liksom
atmosfären i hemmet, förhållandena

på arbetsplatsen och först och främst
fritidssysselsättningen. Det faktum, att
risken för fylleri är sex gånger större
bland den ungdom, som är helt föreningslös,
än bland dem som tillhör något
slags ideell organisation samt att de som
är mera aktivt engagerade i föreningslivet
och tillhör styrelser o. s. v. har
ännu större nykterhetsmarginal, understryker
bara vikten av att samhället
stöder ungdomens föreningsliv. Allt
som kan göras för att främja en skapande
fritidsverksamhet bland ungdomen
är ett led i förebyggandet av ungdomsfylleri.

Att som reservanterna i reservation
nr I vid punkten II i utlåtandet nr 6
sätta bostadsfrågan i främsta rummet
tycker jag är ett bevis för att man inte
riktigt förstått situationen. Visst spelar
trångboddhet o. d. en viss roll, men
nykterhetsutredningen har ju så klart
fastslagit kamratlivets betydelse, att
man inte bör tveka om att det i första
band är förenings- och hobbyverksamhet
som förhindrar utbredningen av
alkoholbruket bland ungdomen. En god
bostad är inte det avgörande; det är
snarare miljön i hemmet och familjen
som präglar ungdomens samhällssyn.
Utredningen visar till och med att det
i socialgrupperna I och II, framför allt
i grupp I, är i hemmet som ungdomen
grundlägger sina alkoholvanor. Emellertid
kan man inte ge statsbidrag för
föräldraansvar, utan vi har bara att
hoppas att de pengar som vi lägger ned
på upplysning och propaganda så småningom
också skall förändra de konventionella
sällskapsvanorna både inom
familjekretsen och i sällskapslivet för
övrigt.

Men ungdomens fostran utom hemmet
kan vi tillföra betydelsefulla nio
ment genom de statsbidrag soin här
är föreslagna. Vad som emellertid förvånar
är att de politiska ungdomsorganisationerna
helt ställts utanför. Är det
verkligen så samhällsfarligt att syssla
med politik? Skall intresset för sam -

Fredagen den 21 maj 1954 cm. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

hällsfrågorna, för sådana ting som hur
människornas samlevnad skall ordnas,
frånkännas all betydelse i ungdomens
fostran? Tvärtom är väl de politiska
ungdomsorganisationerna de som bäst
har fostrat till god medborgaranda och
ansvar inför vårt värde som människor.
Det är med beklagande jag konstaterar
att den politiskt vakna ungdomen
bär har satts i strykklass, och det är
med stora förväntningar jag ser från:
emot en mera positiv inriktning till
de stora grupper av ungdom, som ger
sin fritid åt för oss alla livsviktiga frågor.
Visst har idrottsrörelsen ett stort
inflytande på ungdomen, men den kan
inte jämföras med de folkrörelser som
ger ungdomen annan fostran än fysisk.

Den förda diskussionen om dessa ting
har väl förändrat tänkesättet en hel del
även inom idrottsrörelsen. Med den
makt över ungdomen, som idrottsrörelsen
har, kan där uträttas stora ting
även när det gäller fostran till nykterhet,
om ledningen får den rätta inställningen
till problemet. Både här och när
det gäller stödet åt organisationslivet
i övrigt kommer samhällets insatser att
ge återbäring. Men det är också betydelsefyllt
att man kräver en viss prestation,
att organisationen måste visa prov
på utåtriktad verksamhet och då i första
hand sådan verksamhet som gagnar
ungdomens medborgerliga fostran.

Jag har tidigare nämnt nykterhetsvårdens
effektivisering som en central
punkt i denna nya lagstiftning. Sedan
länge har här varit en stor eftersläpning
i förhållande till upprustningen inom
socialvården i övrigt, och det är en
omänsklig arbetsbörda nykterhetsvårdens
folk har. Här får man inte bara
se till statistiken angående antalet behandlade
fall, utan man måste också ta
hänsyn till att arbetet är tidskrävande
och fordrar ett personligt engagemang,
som många gånger kanske är större än
inom annan socialvård. Här liksom
överallt där det gäller en fortlöpande
kontakt med människor, som lider av

psykisk depression, kan aldrig arbetsprestationen
beräknas efter antalet avklarade
fall under en viss tidrymd. Anpassningen
till den enskilda individens
behov och beteendemönster gör, att arbetet
aldrig kan följa ett visst schema.
Det krävs även ofta arbete på obekväm
tid, på kvällar och söndagar. Så är också
förhållandet med övervakningsuppgifterna.
Den övervakade skall skyddas
för publicitet. Man kan inte uppsöka
honom när som helst och var som helst.
Övervakaren får inte hindra honom i
hans arbete, och för det mesta måste
också besöken på nykterhetsnämnden
förläggas till kvällstid.

1944 års nykterhetskommitté har förutsatt
att en heltidsanställd kvalificerad
tjänsteman hos en nykterhetsnämnd i
genomsnitt skall kunna handlägga omkring
140 ärenden om året. Och så skall
vi komma ihåg, att det är inte bara
fråga om upprättande av akter och protokoll,
utan om i allra högsta grad personlig
kontakt med människan som
den irrationella faktor hon kan vara i
vårt samhällsliv. I min egen nykterhetsnämnd
anmäldes under 1953 265
fall av alkoholmissbruk, och under första
kvartalet i år bär nämndens tjänstemän
haft att behandla 96 ärenden. Jag
skulle kunna ge otaliga exempel på
hur tidsödande bara ett enda fall kan
vara, men jag tror att tillräckligt många
av kammarens ledamöter har kunnat
följa denna vårdverksamhet på nära
håll och vet, att jag inte överdriver,
när jag framhåller nykterhetsnämndernas
arbetsbörda och det stora behov
som här föreligger av en upprustning
både i vad gäller arbetskraft och i vad
gäller möjligheter att anlita läkare
o. s. v.

En upprustning av nykterhetsvården
är beroende av de statsmedel som kan
ställas till förfogande, och enligt de beräkningar
som nykterhetsutredningen
gjorde är ett statsbidrag på 80 procent
av kommunernas kostnader att anse
som skäligt. Utgifterna är redan nu så

112

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

betydande för kommunerna, att det,
med det statsbidrag man nu har, blir
i genomsnitt omkring 10 procent som
kommunerna får. Det är visserligen sant
att enstaka kommuner kan komma upp
i över 50 procent i statsbidrag, men efter
de grunder, enligt vilka statsbidrag
nu utgår — högst 1 500 kronor — är
detta närmast ett bevis för att den nykterhetsnämnd,
som kommer upp i 50
procent i statsbidrag, har haft en verksamhet
som varit tämligen minimal.

Det är glädjande med den positiva
inställning som departementschefen redovisar
i propositionen 158, och inte
minst nykterhetsvårdens folk har noterat
förändringarna med tacksamhet.
Att man på sina håll liar svårt att fatta,
att de kommunala nämnderna nu i god
tid måste planera för den upprustning
den nya lagstiftningen förebådar, borde
kunna avhjälpas med en från högre ort
utskickad uppmaning till de lokala
nämnderna.

Med hänsyn till att upprustningen av
nykterhetsvården för mig är det centrala
i denna nya lagstiftning, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
nr 1 och 2 av herr Sundelin
m. fl. till särskilda utskottets utlåtande
nr 8, men i övrigt yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Vä (bf):

Herr talman! Kring denna stora fråga,
som vi diskuterar här i kväll, har
sedan en längre tid förts en livlig diskussion,
och av denna diskussion har
framgått, att det råder olika meningar
beträffande det nuvarande systemets
verkningar ur nykterhetssynpunkt.

Nykterhetskommittén har ju kommit
till den uppfattningen, att motbokssystemet
rent av inverkat skadligt genom att
det har suggererat till ökade inköp. Jag
tror för min del inte mycket på det där
talet om suggestion. Vi har haft motbokssystem
så länge nu, att jag tror att
suggestionen helt har upphört att verka.
Jag för min del hör till dem som

anser, att motbokssystemet har haft och
alltjämt har en viss spärrande inverkan,
inte minst när det gäller ungdomen.
Till dem som menar att först sedan det
nuvarande restriktionssystemet har tagits
bort, har man ur nykterhetssynpunkt
eller kanske rättare sagt inom
nykterhetsrörelsen ett verkligt mål att
arbeta för, vill jag säga, att nog blir
det arbete alltid — det är jag på det
klara med — att söka lindra skadeverkningarna
av den flödande spritfloden,.
Men jag anser att det är ett högt spel
med i all synnerhet den underåriga
ungdomen som insats, ett spel, vartill
jag för min del inte kan medverka.

På en punkt är vi emellertid säkert
alla ense: att vi vill arbeta för och
komma fram till en ökad nykterhet
bland vårt folk. Jag tror inte man gör
det genom att kasta det nuvarande
systemet över bord och släppa spriten
fri. Denna fråga är mer än de flesta
andra frågor en fråga, som berör hela
vårt folk. Det är en fråga, som står
utanför de vanliga partipolitiska åsiktsgrupperingarna,
och någon klar bild
har man heller inte kunnat få beträffande
den mening i ena eller andra riktningen,
som råder hos folket.

När nu enighet synes råda inom riksdagen
om inrättande av ett rådgivande
referendum, har det synts mig, att inte
någon fråga skulle ha varit mera lämplig
att göras till föremål för folkomröstning
än denna. Då det emellertid
nu på grund av vissa omständigheter är
utsiktslöst att vinna riksdagens bifall
till ett sådant yrkande, skall jag inte
framställa det, men jag kan heller inte,
som jag nyss sade, medverka till detta
förslags genomförande utan ber, herr
talman, att få instämma i det yrkande -om bifall till reservationen I i utskottets
utlåtande nr 1, som herr Fast på förmiddagen
ställde.

Herr NILSSON i Bästkille (h):

Herr talman! Efter denna långa debatt
och då jag förmodar att kam -

113

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

marens ledamöter längtar efter att snart
få votera i frågan, skall jag som vanligt
fatta mig kort.

Anledningen till att jag begär ordet
är att jag tillhör de ledamöter av denna
kammare, som sedan flera år tillbaka
har aktualiserat en fråga, som
finns omnämnd i utskottsutlåtandet
nr 1 — jag förmodar, att kammarens
ledamöter omedelbart vet vilken fråga
det gäller.

Vi hade väl alla trott, att när man nu
skulle få en nykterhetslagstiftning, som
bl. a. innebar fria spritinköp och att
starkölet skulle släppas fram, tiden då
också skulle vara mogen för ett tillmötesgående
av oss, som under flera år
försökt få införd rättighet att här i
landet tillverka cider. Jag har flera
gånger framfört den meningen, att det
skulle vara lämpligt ur alla synpunkter,
om vi kunde få fram en cider i detta
land. När man förut har svarat, att det
inte vore till någon nytta över huvud
taget, så förstod jag alltför väl, att det
var att tala för döva öron, men jag hade
som sagt satt mitt hopp till den nya
nykterhetslagstiftningen. Tyvärr måste
jag konstatera, att detta hopp har gäckats.

Jag förstår över huvud taget inte
utskottets resonemang på denna punkt.
Å ena sidan är man redo att släppa
starkspriten fri och återinföra starkölet,
å andra sidan skriver man att ett
införande av rättigheten att tillverka cider
troligen skulle innebära en ökad
alkoholkonsumtion. Min bestämda uppfattning
är, att om man kan lära människor
att övergå från starksprit till
svagare alkoholdrycker, har man därmed
vidtagit en åtgärd i nykterhetsvårdande
riktning, som är värd allt erkännande.
Det är just användningen av
starkspriten som skall starkt kritiseras.

Man har sagt att det inte skulle hjälpa
fruktodlingen om denna rättighet infördes.
Det återstår ju att se. I varje
fall har vi som sysslar med denna näring
den uppfattningen, att våra bekym8
— Andra kammarens protokoll 195''t.

mer därmed skulle lösas. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om hur besvärligt
vi hade det år 1950, då vi inte
kunde sälja all den frukt, som går under
beteckningen standard- och fabriksfrukt.
Hade vi då haft möjlighet att
tillverka cider, skulle vi ha kommit betydligt
lindrigare undan.

Som skäl mot tillverkningen av cider
har man vidare anfört, att den inte
skulle vara ekonomiskt lönande. Vem
vet något därom? Varken utskottets
majoritet eller vi, som har en annan
uppfattning, kan säga något bestämt
om det. Det finns inga möjligheter att
bedöma det innan vi fått rättigheten.

Man har också sagt, att vi inte skulle
kunna tillverka cider av våra äpplen,
därför att det därför behövs särskilda
äppelsorter; det har en svensk docent
konstaterat. Vid praktiska försök har
det emellertid visat sig, att det går utmärkt
att med de äppelsorter vi odlar
få fram en cider, som är fullt jämförbar
med den som tillverkas i andra
länder. De två engelska auktoriteter,
som yttrat sig om den svenska cidern,
har kanske större möjlighet att bedöma
än t. o. m. en docent i Sverige.

Jag har tidigare när denna fråga debatterats
understrukit, att jag inte på
något sätt är motståndare mot tillverkningen
av fruktmust. Jag har aldrig ansett
att detta är en fråga om antingen—
eller utan jag har ansett att det är frågan
om både—och. Alla de som tycker
om fruktmust — och dit hör jag
själv — har givetvis ett stort intresse
av att sådan produceras i ökad utsträckning.
Kan vi sedan komma vidare med
de försök, som gjorts att kolsyra fruktmusten,
skulle man kunna få fram en
läskedryck, som jag är övertygad om
att de flesta skulle uppskatta.

Man vill nu som sagt inte gå med på
att ge oss denna rättighet. Vi kommer
emellertid inte att låta oss nedslås.
Jag kan lova kammarens ledamöter, att
vi kommer att syssla med denna fråga,
till dess den löses.

Nr 22.

114 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Det skulle kunna vara åtskilligt annat
att anföra, men eftersom jag lovat
att mitt anförande skulle bli kort, skall
jag inskränka mig till endast ett par
saker till.

Man har i pressen och annorstädes
talat om denna fråga, som om den
skulle vara den största vi hittills haft
att lösa. Det skulle inte vara till skada
om detta tal nedtonades något. Jag vill
visst inte förringa frågans betydelse,
men jag vågar nog säga, att vi i denna
kammare har löst frågor, som varit av
större betydelse.

Det är en viktig uppgift för kammarens
ledamöter, såväl dem som är
absolutister som dem som inte är det,
att göra klart för det svenska folket, att
när det nu får den ökade frihet, som
fria inköp innebär, skall denna frihet
också bäras med ansvar.

Till sist skulle jag vilja säga, att ju
mindre det skrives och talas om den
dag övergången till fria inköp sker,
dess bättre är det. En fråga som inte
aktualiseras går ganska spårlöst förbi.
Jag har blivit ängslig, när jag någon
gång sett förslag om att man skulle i
särskilda broschyrer upplysa folk, särskilt
ungdomen, om att den 1 oktober
1955 all sprit kan köpas fritt. Låt oss
ta det lugnt och sansat. Låt dagen komma
som en vanlig vardag, så kommet
det hela att gå lugnare än många föreställt
sig.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr
XXVI till särskilda utskottets utlåtande
nr 1.

LIerr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet sedan
finansministern på förmiddagen
hade hållit sitt anförande, och jag tänkte
få bemöta honom på några punkter.
Jag skall emellertid avstå från det, eftersom
han redan är bemött, och i stället
be att få säga några ord med anledning
av det anförande herr Rimmerfors
höll här före middagen.

Herr Rimmerfors stod här i talarstolen
och gav en eloge åt kontrollstyrelsen
för att den inte hade följt riksdagens
beslut av 1947. Han ansåg, att
det beslut vi hade fattat om att 21-åringarna skulle förses med motböcker,
inte borde följas. Kontrollstyrelsen hade
utfärdat andra bestämmelser, nämligen
att ingen skulle få motbok, som inte
fyllt 25 år.

Jag tycker nu inte, att man här i
kammaren skali gratulera den myndighet,
som uraktlåter att följa ett här i
riksdagen i laga ordning fattat beslut.
Det borde i stället vara så, att man
härifrån krävde, att samtliga myndigheter
verkligen också följer de beslut,
som är fattade av regering och riksdag.
Det kan inte heller tolereras, även
om kontrollstyrelsen anser, att vi har
beslutat en ur vissa synpunkter oriktig
lag, att den sätter sig över vad som
bär är beslutat.

Vi har här i många sammanhang haft
diskussioner just om rättsröta o. d. Här
är ett eklatant bevis för att man på
visst håll sympatiserar med att myndigheter
av skilda slag helt sonika
struntar i vad riksdagen beslutar.

Vidare skulle jag vilja säga att här
tycks det vara så, att både anhängare
av motbokens avskaffande och vi andra
är lika pessimistiska och oroliga för vad
tiden efter den 1 oktober 1955 skall
komma att bjuda. Ingen är nämligen
riktigt säker på att vad som här kommer
att beslutas blir till välsignelse för
svenska folket i gemen eller om frihetsklockorna
i själva verket skall komma
att klämta den dagen motboken avskaffas.
Det kan hända att det blir besvärligheter
av helt annat slag än dem som
också herr Rimmerfors trodde skulle
komma att uppstå även efter den 1 oktober
1955. Det är möjligt att man har
räknat fel på effekten av hela den upplysningsverksamhet,
som i ett enda
trollslag skall ha den utomordentliga
verkan, att det svenska folket blir mera
skickat att på ett hyfsat sätt umgås

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22. 115

Riktlinjerna för den framtida nykteriietspolitiken ro. m.

med kung Alkohol. Det har t. o. m.
gått så långt, att man i denna debatt
citerat biskop Thomas frihetssång för
att därmed accentuera, att nu skall friheten
verkligen komma att inträda för
det svenska folket efter den 1 oktober
1955. Det har också sagts att Radiotjänst
kommer att hålla nattvaka för
att omedelbart sedan beslutet om motbokens
slopande har klubbats här i
kammaren kunna basunera ut resultatet
för hela svenska folket. Det förefaller
som om man betraktade denna
fråga som den viktigaste som någonsin
varit uppe till behandling i riksdagen
och som den mest livsviktiga frågan
för hela svenska folket.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla
tiden längre utan ber endast att
kort och gott få instämma i herr Spångbergs
yrkande i här ifrågavarande två
punkter.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! När jag talade om det
beslut som fattats av kontrollstyrelsen
och ansåg, att styrelsen handlade rätt
när den stadgade att ungdom under 25
år inte skulle få inköpa sprit, så prisade
jag detta ur ungdomsvårdssynpunkt.
Jag ansåg att man anlagt en ansvarsmedveten
syn på frågan. Jag erkänner
att herr Lindberg har rätt i
den synpunkten att riksdagsbeslut bör
effektueras, men jag förmodar att frågan
ligger så till att en myndighet som
kontrollstyrelsen i ett fall som detta
har rätt att utge vissa kompletterande
bestämmelser. För övrigt förvånar det
mig något att det gått så många år av
maktmissbruk utan att ens herr Lindberg
reagerat exempelvis genom en
framställning i den svenska riksdagen.

Jag vet inte om det var mitt tidigare
inlägg herr Lindberg syftade på
när han talade om biskop Thomas’ frihetssång.
Vad jag avsåg att understryka
var ingalunda att frihetens tidsålder
börjar den 1 oktober 1955. Min tanke

gällde ansvarssynpunkten i sången,
nämligen: »Frihet är den bästa ting —
för den som frihet kan bära.»

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag tänkte bara be att
med några ord få vidröra en liten detalj
i det stora problemkomplexet.

Kungl. Maj:t har i frågan om utskänkningen
av starköl föreslagit, att
denna endast skall få äga rum på
spritrestauranger. Utskottet har emellertid
föreslagit en ändring på den
punkten så till vida att utskottet förordat
en möjlighet att i särskila fall
förena vinrättigheter med rätt att servera
starköl. Men utskottet har understrukit
att den möjligheten bör begagnas
varsamt och att sådana rättigheter
bör meddelas bara när så finnes påkallat
av särskilda skäl. Som motivering
för ändringen av Kungl. Maj :ts
förslag har utskottet sagt att »det kan
med fog göras gällande att vissa vinrestauranger
äger så hög standard, att
utskänkning av starköl icke skulle behöva
medföra risker ur ordnings- eller
nykterhetssynpunkt. Dyliga restauranger,
ofta av särpräglad karaktär, synes
vara fullt jämförbara med flertalet
spritrestauranger i fråga om ordning,
trevnad och allmän standard.»

Jag har ingenting att erinra mot utskottets
uttalande i princip, men när
man läser det får man gärna den uppfattningen,
att utskottet med »vinrestauranger
av särpräglad karaktär» i
första hand har avsett vissa speciella
vinrestauranger eller vinstugor här i
Stockholm. Men det finns också en kategori
restauranger med vinrättigheter,
där man inte borde kunna ha något att
erinra mot att starköl får serveras, och
det är vid många av våra turisthotell i
olika delar av landet. En del av dessa
har fullständiga spriträttigheter, men
många har bara vinrättigheter. Det lär
finnas 418 sådana företag med vinrättigheter
här i landet, varav 244 i Stockholm,
61 i köpingar och municipal -

116 Nr 22. Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken in. m.

samhällen samt 113 på landsbygden.
Flertalet av dem som ligger på landsbygden
är sådana här turisthotell, och
jag tror man kan säga att de i regel är
mycket välskötta i fråga om ordning,
trevnad och allmän standard. De besöks
i stor utsträckning av utlänningar,
som är vana vid och gärna vill ha ett
gott Öl till maten och som i regel också
bär råd att betala vad det kostar.

Jag hoppas att utskottets uttalande
om »särskilda skäl» inte skall tolkas
så restriktivt, att denna kategori ställes
utanför, utan man kan väl förutsätta
att ett välskött turisthotell kan
komma i fråga likaväl som en vinstuga
i Stockholm. Det kan ha en viss betydelse
för vår turistnäring.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Så här dags brukar man
lova att inte förlänga diskussionen, och
jag lovar att hålla löftet.

Jag har begärt ordet med anledning
av att det påtalats, att vi på högerhåll
yrkat avslag på den miljon som begärts
till ungdomens fritidsverksamhet. Låt
mig då försäkra, att detta inte innebär
en kylig och ointresserad hållning från
vår sida gentemot ungdomen. Men vi
har funnit propositionen nr 156 dunkelt
tänkt och löst hopfogad. Yi har
sagt oss att detta är inte endast en
kostnadsfråga utan också en avvägningsfråga.
Här har vi suttit i denna
kammare och beskurit eller avslagit
yrkanden om anslag, som legat oss alla
varmt om hjärtat. Jag tänker på sociala
anslag exempelvis till sinnessjukvården.
Jag tänker vidare på vetenskapliga
anslag, anslag till en professur i sociologi,
en professur som skulle syssla just med
saker, som ligger nära detta område
och som berör hela nykterhetsvården.
Vi har avslagit kulturella anslag som
gällt upprustning av vetenskapliga bibliotek
och skolbibliotek, och vi har då
sagt oss, att detta anslag till ungdomens
fritidsverksamhet vill vi koncentrera till
några få punkter. Vi har velat att till

utbildning av ungdomsledare skulle gå
ett anslag på 161 250 kronor. Vi har
ökat anslaget till idrotten till 500 000
kronor. Vi vill att ungdomsgårdarna
skall få ett anslag på 150 000 kronor och
att bidrag till studiehemsverksamheten
skall utgå med 75 000 kronor. Det blev
ett litet missförstånd när herr Helén
påtalade, att vi i vår motion yrkat avslag
på detta anslag, det finns ingen
reservation från vår sida i fråga om
det anslaget. Vi har vidare sagt att vad
samhället i första hand såvitt angår
ungdomen har att ombesörja är yrkesutbildning
och yrkesvägledning, det är
att bostadsbyggandet sker på ett sådant
sätt att inte trångboddhet och bostadsbrist
driver ut ungdomen på gatorna,
och det är att man ger ett stöd åt de
frivilliga ungdomsorganisationerna på
sådant sätt att man inte tar bort deras
egen aktivitet.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
jag skulle be att få redovisa. Jag
förstår att det kan missuppfattas om
ett parti ensamt yrkar avslag på ett
så stort anslag som den miljon kronor
det här är fråga om, men jag upprepar
ännu en gång, att detta bottnar inte i
bristande känsla för ungdomen utan
beror på att vi betraktat det hela som
en avvägningsfråga lika väl som en kostnadsfråga.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! När jag i denna stund
stiger upp i talarstolen, känner jag i
hög grad den sena timmans hårda tryck.
Om jag icke desto mindre vågar ta till
orda, sker det faktiskt under det tysta
men dock uttryckliga förbehållet att inlägget
icke kommer att bli så långdraget.

Föreliggande ärendes komplex är
både invecklat och mångsidigt. Det kan
dock icke falla mig in att med mitt inlägg
bestryka hela det nykterhetspolitiska
fältet. Blott ett par tre frågor vill
jag ta upp till närmare skärskådande.

I fråga om våra maltdrycker och de -

117

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

ras alkoholhalt har åtta ledamöter av
denna kammare — bland dem också
jag — motionerat om avslag å Kungl.
Maj :ts förslag om upphävande av starkölsförbudet.
Utskottet å sin sida har yrkat
avslag å motionen II: 548 och i stället
gått på propositionen. I anledning
därav har fröken Öberg avgivit en blank
reservation.

Motionen har gjort sig till tolk för den
uppfattningen — som också delas av
fyra reservanter i 1944 års nykterhetskommittés
betänkande — att det knappast
föreligger några starkare skäl för
att genom en höjning av ölets alkoholhalt
vedervåga de vinster ur nykterhetssynpunkt,
som onekligen gjorts genom
1923 års starkölsförbud. Samma sak har
för resten understrukits av D. K. S. N.,
som i sitt remissyttrande till nykterhetskommitténs
betänkande klart sagt ifrån,
att starkölets medverkan till fylleriförseelsernas
ökning i våra grannländer
varit så entydig, att dess frisläppande
måste betraktas som en direkt nykterhetsförsämrande
åtgärd. Då jag emellertid
inser det hopplösa i en hemställan
om bifall till ifrågavarande motion,
vill jag låta vid det sagda bero. I övrigt
instämmer jag helt i fröken Öbergs tidigare
under denna debatt avgivna yttrande.

Därmed går jag över till den andra
frågan. Det må tillåtas mig att ge uttryck
för en djupt rotad tillfredsställelse
med de positiva åtgärder till nykterhetens
befrämjande, som föreslagits
av utskottet. Redan 1944 års nykterhetskommitté
presenterade ett mycket omfattande
program i fråga om upprustning
av alkoholforskning samt nylcterhetsundervisning,
nykterhetsupplysning
och nykterhetsvård. Det vore både
otacksamt och kortsynt att icke erkänna
detta. 1953 års utredning, ledd
av undervisningsrådet Ragnar Lund, har
fullföljt intentionerna med sina förslag
om stöd till redan verksamma nykterhetsorganisationer
med dels grundbidrag
och dels också speciella bidrag,

avsedda att stimulera nykterhetsorganisationerna
att i varierande former bedriva
en utåtriktad upplysnings- och
propagandaverksamhet. Om detta allt
är endast gott att säga, allra helst som
det om dessa liksom om övriga positiva
åtgärder till nykterhetens befrämjande
gäller att de skall igångsättas omedelbart,
medan de nya försäljningsbestämmelserna
träder i kraft först om
halvtannat år.

Betydelsefullt i allra högsta grad är
till sist också förslaget om att bland de
nykterhetspolitiska medlen upptaga
stöd åt ungdomsvårdande sammanslutningar
över huvud taget, åt ungdomsidrott
och annan organiserad fritidsverksamhet
bland ungdomen. Det är
viktigt att inrikta unga människor på
lämpliga fritidssysselsättningar och
främja deras fostran till ett nyktert och
ordentligt levnadssätt. En organiserad
fritidsverksamhet bidrar i mycket hög
grad att motverka olämpliga påverkningar
i liga och gäng. Det betyder icke
litet i nykterhetsfrämjande riktning om
man kan hjälpa in våra ungdomar i en
miljö, där samverkan för ideella eller
eljest positiva syften är ett dominerande
drag.

Herr talman! Det är inte utan att
man skulle vilja instämma med den
gamle predikanten, när inspirationen sinade
för honom: »Det vore mycket att
säga över denna text, men tiden tillåter
det inte.» Utomordentligt viktiga är de
beslut, som riksdagen går att fatta, när
det gäller riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken.

Jag hemställer i stort sett om bifall
till utskottets hemställan. Dock förbehåller
jag mig att i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 få rösta på de reservationer,
som tar sikte på legitimation vid
spritköp, således reservation nr VIII),
vidare nr XIII) rörande tidpunkten för
utskänkningen, nr XV) och XVIII) om
försäljningsformerna vid utminutering
av Öl samt nr XX) om det kommunala
vetot. Detsamma gäller särskilda utskot -

118 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tets utlåtande nr 8, reservationerna nr
I) och II), som bl. a. förordar att statsbidraget
till kommunernas kostnader
bestämmes till 80 procent.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Förmodligen är jag den
siste talaren i denna dagslånga debatt,
och jag skulle kunna börja med vad
den förste talaren, herr Fast, sade i inledningen
till debatten, nämligen att uttala
en viss osäkerhetskänsla inför effekten
av de beslut vi nu går att fatta.

Jag vill erinra om att enligt vad systembolagen
har meddelat, är det över
300 000 av våra motboksägare som inom
de första fjorton dagarna av varje månad
tar ut sin ranson till fullo. Detta
tyder ju på att dessa människor är
ganska törstiga; de kan tänkas representera
ett visst riskmoment. Till dessa
kommer cirka 100 000 medborgare som
är föremål för nykterhetsnämndernas
ingripande i en eller annan form. Det
är alltså minst 400 000 människor, om
vilkas beteendemönster vi vet ganska
litet.

Det som närmast föranleder mig att
ta till orda är att jag såsom ordförande
i de s. k. nykterhetsnämndssakkunniga,
som är ansvariga för en viss del av de
propositioner som avlämnats, har några
ord att säga i en speciell fråga. Som vi
allesammans vet syftar denna lagstiftning
till att man skall på ett tidigt förebyggande
stadium kunna gripa in
för att hjälpa till rätta människor, vilka
börjar visa tendenser till ett onyktert
beteende. För det ändamålet har vi vädjat
till alla rikets stora organisationer
att de skall lämna sin medverkan till att
få frivilliga medhjälpare i kommunernas
nykterhetsvård. Jag hoppas och tror
att detta skall ha effekt.

Emellertid finns det en viss betänklighet,
och det är när det gäller vår
aktade huvudstad. Vi räknar här som
bekant med minst 700 000 invånare.
Känner kammarens ledamöter till hur
nykterhetsvården är ordnad i Stock -

holm? Här finns en nykterhetsnämnd
för alla dessa människor, och man har
delat in staden först rent geografiskt
i sju distrikt, som är så stora att ett
distrikt omfattar 120 000 människor.
Vidare har man ett distrikt för vården
bland ungdom och ett för vården bland
kvinnor. Det är alldeles uppenbart att
i en sådan stor stad undgår massor av
människor att komma i kontakt med de
nykterhetsvårdande organen. Frågan är
nu: Kan man med den nya lagstiftning
som nu skall genomföras få garantier
för att huvudstadens och även
andra storstäders nykterhetsvård kan
bli tillräckligt effektiv?

Nu står det i lagförslaget att en stad
kan hos Kungl. Maj:t begära tillstånd
att dela upp dessa nämndens befogenheter
på olika arbetsutskott. I det sammanhanget
vill jag framhålla att det är
högst nödvändigt, om inte nykterhetsvården
i Stockholm skall misslyckas,
att detta också verkställes. Idealet vore
naturligtvis att denna väldiga stad
kunde ur nykterhetssynpunkt uppdelas
i parceller eller mindre distrikt, som
inte borde omfatta mer än 20 000, kanske
25 000 människor, och att det alltså
funnes ett nykterhetsnämndens utskott
som svarade för dessa kvarter och dessa
delar av staden.

Det räcker inte i en så pass stor stad
med en enda central nämnd, utan man
måste liksom tillägna sig den fördel som
de medelstora och smärre städerna har.
För att man något så när skall kunna
behärska klientelet och känna människorna
måste staden styckas upp i
lagom stora nykterhetsvårdande områden.
Jag vill ha uttalat detta, herr talman,
därför att jag tror att om inte så
sker kan Stockholm bli ett mycket farligt
exempel, som skulle kunna medföra
att hela detta experiment misslyckades.

Må därför alla goda krafter förenas
i att se till att även vår huvudstad begagnar
de möjligheter, som den nya lagen
ger, för att få staden så uppstyckad
i arbetsområden, att en verkligt effek -

119

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

tiv nykterhetsvård kan bedrivas. Då kan
vi hoppas att detta experiment skall utfalla
på ett lyckosamt sätt. Riksdagen
är därför angelägen om att Stockholms
och andra större städers stadsfullmäktige
i god tid söker lösa denna trängande
uppgift.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 1 § i utskottets
föreliggande förslag till rusdrycksförsäljningsförordning
dels ock
på avslag av såväl utskottets som Kungl.
Maj ds förslag i denna del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fast begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets som Kungl. Maj ds förslag
i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Fast begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgävos
171 ja och 27 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 1 § i
enlighet med utskottets förslag.

2—13 §§. Godkändes.

Efter föredragning av U § anförde:
Herr ONSJÖ (bf):

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr VII av herr Wahlund m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen avslutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den med VII)
betecknade reservationen av herr Wahlund
m. fl.; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

15 och 16 §§. Godkändes.

Sedan 17—19 §§ föredragits, anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr VIII av herr Sundelin m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av 17—19 §§ dels
ock godkännande av dessa paragrafer i
den lydelse, som föreslagits i den med
VIII) betecknade reservationen av herr
Sundelin m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
17—19 §§ i särskilda utskottets föreliggande
förslag till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar

120 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
dessa paragrafer i den lydelse, som föreslagits
i reservationen nr VIII av herr
Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 146 ja och 46 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 17—19 §§.

20 §.

Godkändes.

21 § föredrogs härefter; och yttrade
därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr IX.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den med IX) betecknade
reservationen av herr Huss
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Braconier begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
21 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen nr IX av herr Huss
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
21 § i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

22—37 §§. Godkändes.

Efter föredragning av 38 § anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr X.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
godkännande av paragrafen i enlighet
med den vid utlåtandet avgivna, med
X) betecknade reservationen av herr
Lundqvist m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Braconier
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

121

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Den, som vill, att kammaren godkänner
38 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen nr X av herr Lundqvist
m. fl.

39 § samt 40 § 1 och 2 mom.

Godkändes.

40 § 3 mom. föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr XI.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till momentets lydelse dels ock på godkännande
av den lydelse, som föreslagits
i den med XI) betecknade reservationen
av herr Lundqvist m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren god -

känner 40 § 3 mom. i särskilda utskottets
föreliggande förslag till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
författningsrummet i den lydelse, som
föreslagits i reservationen nr XI av herr
Lundqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och veteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 160 ja och 30 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 40 §
3 mom. i överensstämmelse med utskottets
förslag.

41—45 §§ och 46 § 1 mom.

Godkändes.

Efter föredragning av 46 § 2 mom.
anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr XII, som går ut på avlägsnande
av måltidstvång vid utskänkning
av starköl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

122 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

vafionen av herr Franzon in. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
46 § 2 mom. i särskilda utskottets
föreliggande förslag till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej "vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
författningsrummet i den lydelse, som
föreslagits i reservationen nr XII av
herr Franzon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
122 ja och 76 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 46 §

2 mom. i överensstämmelse med utskottets
förslag.

47 § 1 mom. föredrogs. Därvid yttrade: Herr

SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr XIII av herr Sundelin m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vad utskottet föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på godkännande av utskottets förslag
till avfattning av 47 § 1 mom. dels ock
på godkännande av den lydelse, som
föreslagits i den med XIII) betecknade
reservationen av herr Sundelin m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
47 § 1 mom. i särskilda utskottets
föreliggande förslag till rusdrycksförsäljningsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
författningsrummet i den lydelse, som
föreslagits i reservationen nr XIII av
herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 138 ja och 58 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
föi-slag till lydelse av 47 §

1 mom.

47 § 2—7 mom. samt 48—90 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av punkten 1 i
övergångsbestämmelserna anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Jag ber att få yrka bifall till motion

123

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

nr 546 om att förordningarna skall träda
i kraft den 1 juli 1960.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Med hänvisning till den motivering
som anförts under debatten hemställer
jag om bifall till Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av det av utskottet
föreslagna författningsrummet dels ock
på godkännande av det av utskottet föreslagna
författningsrummet med den
av herr Spångberg förordade ändringen,
att förordningen skulle träda i kraft
den 1 juli 1960; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Punkterna 2—9 i övergångsbestämmelserna
samt ingress och rubrik.

Godkändes.

Härefter föredrogs punkten B) 2).

Utskottets förslag till ölförsäljningsförordning.

1—n §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 15 § anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
XVIII av herr Sundelin m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
godkännande av den lydelse, som föreslagits
i den med XVIII) betecknade reservationen
av herr Sundelin m. fl.; och
biföll kammaren utskottets förslag.

16—33 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 34 § anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
XX av herr Sundelin m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av paragrafen enligt
utskottets förslag dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som
föreslagits i den med XX) betecknade
reservationen av herr Sundelin m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
34 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till ölförsäljningsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen nr XX av herr Sundelin
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 156 ja och 43 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 34 §

124 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

i överensstämmelse med utskottets förslag.

35—52 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 53 § anförde:

Fru EWERLÖF (h):

Jag yrkar bifall till reservation XXI
av herr Lundqvist och mig.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till avfattning av paragrafen dels ock
på godkännande av paragrafen i den
lydelse, som föreslagits i den med XXI)
betecknade reservationen av herr Lundqvist
och fru Ewerlöf; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Övriga delar av förordningsförslaget.

Godkändes.

3) Utskottets förslag till förordning
om ändring i förordningen den S maj
1925 (nr 119) angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker.

Godkändes.

Utskottets förslag till förordning
om ändring i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

1 och 2 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 3 § anförde:

Herr BRACONIER (h):

Jag yrkar bifall till reservation XXII
av herr Lundqvist m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till avfattning av paragrafen dels ock
på godkännande av paragrafen i den
lydelse, som föreslagits i den med XXII)
betecknade reservationen av herr Lundqvist
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Braconier
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
3 § i särskilda utskottets föreliggande
förslag till förordning om ändring
i förordningen den 15 december
1939 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen nr XXII av herr
Lundqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Braconier
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 164 ja och
30 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 3 §
i överensstämmelse med utskottets förslag.

Nr 22. 125

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

4—31 §§ samt 32 § 1 mom.

Godkändes.

Efter föredragning av 32 § 2 mom.
anförde:

Herr BRACONIER (li):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr XXIV.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av den av utskottet
föreslagna lydelsen av 32 § 2 mom. dels
ock på godkännande av den lydelse,
som föreslagits i den med XXIV) betecknade
reservationen av herr Lundqvist,
m. il.: och godkände kammaren
utskottets berörda förslag.

Övriga delar av förordningsförslaget.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkt B).
Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om förordningsförslagen
fattade beslut.

Utskottets hemställan i punkten A),
såvitt avser övergången till den nya försäljningslagstiftningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i denna del anförde:

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
på denna punkt till reservation nr
II, som avser övergångsbestämmelserna.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag, som är detsamma
som Kungl. Maj :ts i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets hemställan i
denna del dels ock på bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade, med II) betecknade
reservationen av herr Wahlund
in. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sundström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
vad särskilda utskottet föreslagit i
punkten A) i utskottets utlåtande nr 1
såvitt avser övergången till den nya
försäljningslagstiftningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr II av herr Wahlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sundström begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 146 ja och 48 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

Utskottets hemställan i punkten A),
såvitt angår spritbeskaltningens roll i
nykterhetspolitiken.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i denna del anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr III.

126 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
avseende dels ock på bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade,
med III) betecknade reservationen av
herr Lundqvist m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Braconier
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad särskilda utskottet anfört i punkten
A) i utskottets utlåtande nr 1 såvitt angår
spritbeskattningens roll i nykterhetspolitiken,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr III av herr Lundqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
del.

Utskottets hemställan i punkten A) i
övrigt.

Bifölls.

Utskottets hemställan i punkten C).

Efter föredragning av utskottets hemställan
i denna punkt anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation nr XXVI.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som förordats
i den med XXVI) betecknade reservationen
av herr Wahlund m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i punkten
C) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som förordats i reservationen
XXVI av herr Wahlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropotionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 61 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C).

Utskottets motivering i fråga om
punkten C).

Efter föredragning av punkten C) i
detta avseende anförde:

127

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

i samband med övergånger, till eu friare försäljning av rus -

Upplysningskampanj

drycker.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr XXV.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
i fråga om punkten C) dels ock
på godkännande av utskottets motivering
i denna del med den ändring i
fråga om en utredning rörande bryggeriernas
företagsform, som föreslagits i
den med XXV) betecknade reservationen
av herr Lundqvist m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets motivering
i fråga om punkten C) i utskottets förevarande
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering i denna del med
den ändring i fråga om en utredning
rörande bryggeriernas företagsform,
som föreslagits i reservationen XXV av
herr Lundqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgå -

vos 158 ja och 33 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i fråga om punkten
C).

§ 2.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Upplysningskampanj i samband med
övergången till en friare försäljning av
rusdrycker.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till en
upplysningskampanj i samband med
övergången till en friare försäljning av
rusdrycker jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 153, vilken
hänvisats till särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit
riksdagen att till Upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker
för budgetåret 1954/55 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft likalydande
motionerna nr 444 i första
kammaren av herr Bergh samt nr 576
i andra kammaren av herrar Nilsson
i Svalöv och Nilsson i Bästekille, i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta

128 Nr 22. Fredagen den 21 maj 1954 em.

Upplysningskampanj i samband med övergången till en friare försäljning av rusdrycker.

att till Upplysningskampanj i samband
med övergången till en friare försäljning
av rusdrycker för budgetåret
1954/55 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till förevarande proposition,
nr 153, till Upplysningskampanj
i samband med övergången till en friare
försäljning av rusdrycker för budgetåret
1954/55 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
700 000 kronor; samt

b) anse motionerna I: 444 och II: 576
besvarade genom vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr O ris jo, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition,
nr 153, ävensom de i anledning av
propositionen väckta motionerna I: 444
och II: 576.

2) av herr Lundqvist, fru Ewerlöf
och herr Braconier, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte

a) i anledning av förevarande proposition,
nr 153, till Upplysningskampanj
i samband med övergången till en
friare försäljning av rusdrycker för
budgetåret 1954/55 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
200 000 kronor; samt

b) anse motionerna I: 444 och II: 576
besvarade genom vad utskottet ovan
anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr ONSJö (bf):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering jag anfört i reservation nr
I ber jag att få yrka avslag på Kungl.
Maj ds proposition.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till Kungl. Maj ds och utskottets förslag.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som finns till reservationen,
vilken går ut på att anslaget skall begränsas
till 200 000 kronor, yrkar jag
bifall till reservation nr II.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Onsjö avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Lundqvist m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Onsjö begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade
likväl herr Onsjö votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående särskilda utskottets utlåtande
nr 3 antager den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Onsjö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

129

Ändrade grunder för maltdrycksbeskattningen.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 60 ja och 99 nej, varjämte
45 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Onsjö avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Onsjö avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Onsjö begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 166 ja och 16 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Ändrade grunder för maltdrycksbeskattningen.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) an9
— Andra kammarens protokoll 1,954.

gående tillverkning och beskattning av
maltdrycker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 19 februari 1954 dagtecknad,
till särskilda utskottet hänvisad proposition,
nr 154, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker; samt

2) förordning angående upphävande
av förordningen den 30 januari 1948
(nr 21) om tillfällig skatt å viss maltdryck
av första klassen;

dels ock besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr
316) fogade tulltaxan skall från och
med den 1 oktober 1955 i nedan angiven
del erhålla viss angiven ändrad
lydelse.

Till utskottets behandling hade hänvisats
två i anledning av propositionen
väckta motioner, nr 443 i första kammaren
av herr Karl Persson m. fl. och
nr 577 i andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie in. fl. Häri hade hemställts,
»att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 154 måtte i överensstämmelse
med motionens syfte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag snarast möjligt rörande
skattefrihet för läskedrycker, som
innehåller must, tillverkad av svenska
äpplen, eller, därest så befinnes lämpligt,
annat stöd åt framställningen av
sådana läskedrycker».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla ifrågavarande
proposition, nr 154, samt

2) att motionerna I: 443 och II: 577
måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört.

v''r 22.

130 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Alkoholforskning samt undervisning och

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 577 i denna kammare.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i motionerna
I: 443 av herr Karl Persson
m. fl. och 11:577 av herr Hansson i
Skegrie in. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Alkoholforskning samt undervisning och
upplysning i alkoholfrågan m. m.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i
alkoholfrågan m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 155, vilken
hänvisats till särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj:t sedermera, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden,
föreslagit riksdagen att

a) besluta, att en professur i teoretisk
alkoholforskning skall inrättas vid
karolinska medikokirurgiska institutet
vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t bestämmer,
dock tidigast från och med den
1 juli 1955;

b) till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning för budgetåret
1954/55 under riksstatens åttonde
huvudtitel anvisa ett reservationsanslag
av 760 000 kronor;

c) till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1954/55 un -

upplysning i alkoholfrågan m. m.

der riksstatens åttonde huvudtitel anvisa
ett reservationsanslag av 1 434 200
kronor.

Tillika hade i propositionen föreslagits
ändrade riktlinjer för undervisningen
i alkoholfrågan vid skolor, yrkesutbildningsanstalter
m. fl.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft likalydande
motionerna nr 486 i första
kammaren av herr Weiland in. fl. och
nr 625 i andra kammaren av herr Carlsson
i Tibro m. fl., i vilka, såvitt nu är
i fråga, hemställes, att riksdagen måtte
besluta att höja det i proposition nr
155 föreslagna reservationsanslaget till
Bidrag till vissa nykterlietsfrämjande
åtgärder med 75 000 kronor. Utskottet
finge i anslutning härtill tillägga, att
det i motionerna avsedda reservationsanslaget
i propositionen rubricerats Bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte, med bifall till
förevarande proposition, nr 155,

b) till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning för budgetåret
1954/55 under riksstatens åttonde
huvudtitel anvisa ett reservationsanslag
av 760 000 kronor;

c) till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1954/55 under
riksstatens åttonde huvudtitel anvisa
ett reservationsanslag av 1 434 200
kronor;

II) att motionerna I: 486 och II: 625
— såvitt de hänför sig till propositionen
nr 155 och i den mån de i angivna del
ej kan anses besvarade genom vad utskottet
hemställt under I — icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wahlund, Franzén, On -

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22. 131

Alkoholforskning samt undervisning och upplysning i alkoholfrågan m. m.

sjö och Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr
155 icke kunnat oförändrad bifallas,

a) besluta, att en professur i teoretisk
alkoholforskning inrättas vid tidpunkt,
som Kungl. Maj:t bestämmer,
dock tidigast från och med den 1 juli
1955;

b) till Bidrag---lika med ut skottet

— — — 760 000 kronor;

c) till Bidrag —---lika med utskottet
---- 1 434 200 kronor;

II) att motionerna---lika med

utskottet---riksdagens åtgärd.

2) av herrar Huss och Braconier,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj ds proposition nr
155 icke kunnat oförändrad bifallas,

a) besluta, att en professur i alkoholforskning
skall inrättas vid tidpunkt,
som Kungl. Maj ds bestämmer, dock tidigast
från och med den 1 juli 1955;

b) till Bidrag---lika med utskottet
--— 760 000 kronor;

c) till Bidrag---lika med* utskottet
--- — 1 434 200 kronor;

II) att motionerna---lika med

utskottet---- riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att vid denna
punkt få yrka bifall till reservationen
nr 2, som innebär att man vid tillsättandet
av professuren i alkoholforskning
skulle fästa avseende vid inte bara
teoretiska kunskaper, utan även allmän
alkoholforskning, såsom den bedrivs
från invärtesmedicinska eller neurologiska
utgångspunkter.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1 av herr Wahlund
m. fl. som innebär det mera begränsade
yrkandet, att frågan om för -

läggningsort för denna forskningsinstitution,
varom det råder strid, måtte bli
föremål för ytterligare utredning och
prövning. Sålunda har Karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarkår härom
haft delade meningar, och då det
var avsikten att professuren skulle förläggas
dit har reservanterna velat understryka
att frågan borde bli föremål
för ytterligare prövning och att universitetskanslern
bör få yttra sig, vilket
icke varit fallet.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Wahlund
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herrar Huss och Braconier
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Braconier begärde emellertid
votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Wahlund m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde likväl

132 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Allmänna synpunkter på ungdomsfrågan.

rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 118 ja och 51 nej, varjämte 35
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ C.

Främjande av ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet in. m.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och
fritidsverksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Detta utlåtande företogs till avgörande
på det sätt, att varje avdelning, där
utskottet gjort hemställan, d. v. s. II—
IV, VI, VII, IX—XI och XII avdelningarna,
föredrogs särskilt för sig.

Avdelning II.

Allmänna synpunkter på ungdomsfrågan.

I motionen I: 520 av herrar Veländer
och Svärd, vilken väckts i anledning av
förevarande proposition, nr 156, angående
anslag til] främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet
m. m., hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte uttala,
att statligt stöd till de politiska sammanslutningarnas
verksamhet icke borde
komma i fråga.

Utskottet hemställde, att motionen
I: 520, såvitt den hänför sig till frågan
om stöd till de politiska sammanslutningarnas
verksamhet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lundqvist, fru Ewerlöf och herr Braconier,
vilka ansett, att utskottet hade
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionen I: 520, såvitt den hänför
sig till frågan om stöd till de politiska
sammanslutningarnas verksamhet, måtte

uttala, att statligt stöd till de politiska
sammanslutningarnas verksamhet icke
bör komma i fråga.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr I.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i avdelning
II i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Lundqvist m. fl. avgivna, med
I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
173 ja och 24 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

133

Avdelning I1L

Utbildning'' av ungdomsledare.

I proposition nr 156 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

a) besluta om medverkan från statens
sida till utbildning av ungdomsledare
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i det föregående förordats;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
föreskrifter i anledning av statens medverkan
i ungdomsledarutbildningen;

c) till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 381 500 kronor.

I motionen I: 520 av herrar Veländer
och Svärd hade yrkats avslag på Kungl.
Maj:ts hemställan i förevarande avdelning.

I motionen I: 522 av herr Bengtson
in. fl. och i motionen II: 663 av herr
Allard m. fl. hade hemställts, under
åberopande av innehållet i motionen nr
662 i andra kammaren (likalydande
med motion nr 521 i första kammaren)
i anledning av propositionen nr 157 angående
anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande, att riksdagen
måtte bifalla propositionen nr 156 med
den ändringen, såvitt nu är i fråga, att
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1954/55 anvisas ett reservationsanslag
av 261 500 kronor. Yrkandet
innebar, med avseende på det åberopade
innehållet i motionen nr 662 i
andra kammaren, att en minskning av
det nu nämnda, i propositionen nr 156
föreslagna anslaget med 120 000 kronor
skulle motsvaras av en lika stor ökning
av anslaget till fonden för idrottens
främjande.

I motionen II: 651 av herr Nilsson i
Östersund hade föreslagits att den i propositionen
under punkten III föreslagna
genomsnittliga resekostnaden må
höjas till 20 kronor för regionala kurser
i Norrland och utgå oförändrad med
15 kronor för landet i övrigt samt att
reservationsanslaget till Utbildning av
ungdomsledare uppräknas i anslutning
härtill.

I motionen II: 664 av herrar Helén
och Dahlén hade hemställts, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 156 måtte
besluta dels att tills vidare avvisa förslaget
om ungdomsledarkurser i skolöverstyrelsens
regi, dels att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om ytterligare
utredning av frågan om anordnandet
av en mera omfattande ungdomsledarutbildning
för särskilt krävande uppdrag
inom ungdomsvårdande verksamhet
samt att förslag härom måtte föreläggas
1955 års riksdag, dels att verkställa
en i motionen föreslagen omdisponering
inom ramen för medelsanvisningen
för bidrag till utbildning av
ungdomsledare.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I) a) besluta om medverkan från statens
sida till utbildning av ungdomsledare
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i det föregående förordat; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
föreskrifter i anledning av statens
medverkan i ungdomsledarutbildningen; c)

till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 381 500 kronor;

II) lämna motionen I: 520, i vad den
yrkar avslag å propositionen nr 156 i
nu berörda del, utan bifall;

III) anse motionen II: 664, såvitt den
rör dels ungdomsledarkurser i skolöverstyrelsens
regi, dels hemställan om ytterligare
utredning av frågan om anordnandet
av mera omfattande ungdomsledarutbildning,
dels ock omdisponering
av reservationsanslaget till Utbildning
av ungdomsledare, besvarad
genom vad utskottet ovan anfört;

IV) anse motionerna I: 522 och
II: 663, såvitt de rör reservationsanslaget
till Utbildning av ungdomsledare,
besvarade genom vad utskottet ovan
anfört;

V) anse motionen II: 651 besvarad
genom vad utskottet hemställt under
I a).

134 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Utbildning av ungdomsledare.

Reservationer hade avgivits av

1) herr Lundqvist, fru Ewerlöf och
herr Braconier, vilka ansett, att utskottet
hade bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. a) besluta---föregående för ordat; b)

bemyndiga----i ungdomsle darutbildningen; c)

till Utbildning au ungdomsledare
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 161 250 kronor;

II. lämna — — — nr 156 i nu berörda
del utan bifall;

III. anse---ovan anfört;

IV. anse---ovan anfört;

V. anse---under I a).

2) herr Stenberg, som ansett, att utskottets
hemställan under punkt I. c)
bort ha följande lydelse:

c) till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 261 500 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr STENBERG (fp) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr II. 2).

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr II. 1).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Lundqvist
in. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herr Stenberg avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Braconier begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående pro -

positionerna, av vilka herr talmannen
fann den under 3:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Braconier
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående särskilda utskottets utlåtande
nr 6 avd. Ill antager den av herr Stenberg
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Lundqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 42 nej, varjämte 40
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Stenberg avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i avdelning
III i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 22.

135

Fredagen den 21 maj 1954 em.

utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Stenberg avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Stenberg begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 47 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avdelning IV.

Ungdomens fritidsverksamhet.

I proposition nr 156 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att

a) medgiva, att bidrag av statsmedel
må från och med budgetåret 1954/55
utgå till ungdomens fritidsverksamhet,
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i det föregående förordats;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
föreskrifter om statens bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet;

c) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
på riksstaten för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

I motionen I: 520 av herrar Velander
och Svärd hade yrkats avslag på Kungl.
Maj :ts hemställan i förevarande avdelning.

I motionen I: 522 av herr Bengtson m.
fl. och i motion II: 663 av herr Allard m.
fl. hade hemställts, under åberoande av
innehållet i motionen nr 662 i andra
kammaren (likalydande med motionen
nr 521 i första kammaren) som väckts
i anledning av propositionen nr 157 angående
anslag till avsättning för idrot -

Ungdomens fritidsverksamhet.

tens främjande — att riksdagen måtte
bifalla propositionen nr 156 med den
ändringen, såvitt nu är i fråga, att till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1954/55 anvisas ett
förslagsanslag av 790 000 kronor. Yrkandet
innebär, med avseende på det
åberopade innehållet i motionen nr
662 i andra kammaren, att en minskning
av det nu nämnda, i propositionen
nr 156 föreslagna anslaget med
210 000 kronor skulle motsvaras av en
lika stor ökning av anslaget till fonden
för idrottens främjande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I a) medgiva, att bidrag av statsmedel
må från och med budgetåret 1954/
55 utgå till ungdomens fritidsverksamhet,
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen förordats;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
föreskrifter om statens bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet;

c) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
på riksstaten för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor; II)

lämna motionen I: 520, i vad den
yrkar avslag å propositionen nr 156 i
nu berörda del, utan bifall; samt

III) anse motionerna I: 522 och
II: 663, såvitt de rör förslagsanslaget
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet,
besvarade genom vad utskottet
ovan anfört.

Reservationer hade avgivits av

1) herr Lundqvist, fru Ewerlöf och
herr Braconier, vilka ansett, att utskottet
hade bort hemställa,

att riksdagen måtte

I. med bifall till det i motionen I: 520
framställda avslagsyrkandet avslå det
i propositionen under punkt IV Ungdomens
fritidsverksamhet framlagda
förslaget om ett förslagsanslag om
1 000 000 kronor till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet;

13G

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Instruktörer i ungdomsarbetet.

11. anse motionerna I: 522 och II: 663,
såvitt de rör förslagsanslaget till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet,
besvarade genom vad utskottet ovan
anfört.

2) herr Stenberg, som ansett, att utskottets
hemställan under punkt 1 c)
bort ha följande lydelse:

c) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
på riksstaten för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 790 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr BRACONIER (h) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III. 1).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
til! utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förslag dels ock
på bilal! till den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna, med III) 1) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Braconier
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringgsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i avdelning
IV i utskottets utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Lundqvist m. fl. avgivna,
med III) 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 181 ja och 21 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avdelning VI.

Instruktörer i ungdomsarbetet.

I proposition nr 156 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

a) besluta om statsbidrag till avlönande
av instruktörer inom ungdomsarbetet
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
statsbidragsbestämmelser och erforderliga
föreskrifter om ifrågavarande
instruktörsbefattningar;

c) till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer på
riksstaten för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av
302 400 kronor.

I motionen I: 520 av herrar Veländer
och Svärd hade yrkats avslag på Kungl.
Maj:ts hemställan under förevarande avdelning.

I motionen II: 664 av herrar Helén
och Dahlén hade framhållits, att den
kontroll, som skolöverstyrelsen i enlighet
med propositionen skall svara för
beträffande instruktörsverksamheten,
utövas på ett sätt som inte innebär onödigt
intrång på organisationernas självbestämmanderätt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till propositionen

I a) besluta om statsbidrag till avlönande
av instruktörer inom ungdomsarbetet
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet ovan förordat;

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

137

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
statsbidragsbestämmelser och erforderliga
föreskrifter om ifrågavarande instruktörsbef
attningar;

c) till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer på
riksstaten för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 302 400 kronor;

II) lämna motionen I: 520, i vad däri
yrkas avslag å propositionen i nu berörda
del, utan bifall; samt

III) anse motionen II: 664, såvitt nu
är i fråga, besvarad genom vad utskottet
ovan anfört.

Reservation hade avgivits av herr
Lundqvist, fru Ewerlöf och herr Braconier,
vilka ansett, att utskottet hade
bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) med bifall till motionen I: 520, i
vad den avser avslag å vad Kungl. Maj :t
under punkt VI hemställt om ett anslag
om 302 400 kronor till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer,
besluta avslå Kungl. Maj :ts
proposition i denna del;

b) anse motionen II: 664, såvitt nu är
i fråga, besvarad genom vad utskottet
ovan hemställt.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen IV).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Lundqvist
in. fl. avgivna, med IV) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Utrustning av vissa föreningslokaler.

Avdelning VII.

Utskottets hemställan bifölls.

Avdelning IX.

Utrustning av vissa föreningslokaler.

I proposition nr 156 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till Bidrag
till utrustning m. m. av vissa föreningslokaler
på riksstaten för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 250 000
kronor.

I motionen I: 520 av herrar Velander
och Svärd hade yrkats avslag på Kungl.
Maj:ts hemställan i förevarande avdelning.

I motionen I: 486 av herr Weiland
in. fl. och i motionen II: 625 av herr
Carlsson i Tibro m. fl. hade hemställts,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen måtte
besluta att höja det i propositionen
föreslagna reservationsanslaget till Bidrag
till utrustning av vissa föreningslokaler
med 40 000 kronor.

I motionen II: 650 av herr Nilsson i
Östersund hade föreslagits, att hela det
i propositionen under punkten IX upptagna
reservationsanslaget till Utrustning
m. m. av vissa föreningslokaler
må fördelas av statens nämnd för samlingslokaler
efter samma grunder som
nämnden fördelar övriga anslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I) till Bidrag till utrustning m. m. av
vissa föreningslokaler på riksstaten för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor;

II) lämna motionen I: 520, i vad däri
yrkas avslag å propositionen nr 156 i
nu berörda del, utan bifall;

III) anse motionerna I: 486 och
11:625, såvitt de rörde föreliggande
proposition, besvarade genom vad utskottet
ovan anfört; samt

IV) lämna motionen II: 650 utan
bifall.

138 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Allmänt om upprustning av organen för

munala nykterhetsnämnderna.

Reservation (nr V) hade avgivits av
herr Landquist, fru Ewerlöf och herr
Braconier, vilka ansett, att utskottet
hade bort hemställa, att riksdagen
måtte

I. med bifall till motionen I: 520, i
vad däri yrkas avslag å propositionen
i nu berörda del, avslå departementschefens
hemställan under punkt IX. om
ett reservationsanslag av 250 000 kronor
för budgetåret 1954/55 till Bidrag till
utrustning m. m. av vissa föreningslokaler; II.

lämna motionerna I: 486 och
11:625 samt 11:650 utan bifall.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen V).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna, med V) betecknade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Avdelningarna X, XI och XII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om nykterhetsvård m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Anslag till nykterhetsvården.

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 8, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående vissa an -

den öppna nykterhetsvården. — De kom slag

till nykterhetsvården för budgetåret
1954/55 m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Detta utlåtande företogs till avgörande
på det sätt, att varje avsnitt, där
utskottet gjort hemställan, föredrogs
särskilt för sig.

Allmänt om upprustning av organen för
den öppna nykterhetsvården.

Utskottets hemställan i detta avsnitt
bifölls.

Avsnittet I.

De kommunala nykterhetsnämnderna.

Kungl. Maj:t hade i proposition nr
158 föreslagit riksdagen att dels godkänna
de av departementschefen under
förevarande avsnitt förordade grunderna
för understöd åt kommunerna för
deras nykterhetsvårdande verksamhet,
dels ock till Understöd åt kommunala
nykterhetsnämnder för budgetåret
1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 750 000 kronor.

I motionen I: 487 av herr Bengtson
in. fl. och i motionen II: 626 av herr
Thapper in. fl. hade hemställts »att
statsbidraget till de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet fastställes
till 80 procent av kostnaderna för
denna verksamhet utan maximering.»

I motionen I: 488 av herrar Lindblom
och Sundelin och i motionen
II: 627 av herr Ohlin m. fl. hade yrkats
bl. a. »att riksdagen måtte besluta,
1) att statsbidraget till de kommunala
nykterhetsnämnderna skall utgå med 80
procent av kostnaderna, 2) att till Understöd
åt kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1954/55 under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
2 200 000 kronor.»

I motionen II: 591 av herr Hallén
in. fl. hade yrkats »att riksdagen ville
besluta, att särskilda statsbidrag till ersättning
åt övervakare och frivilliga
medhjälpare hos nykterhetsnämnderna

Fredagen den 21 maj 1954 em.

icke skola utgå, utan skola de ersättningar
härför, som kommunerna besluta,
upptagas i de kostnader för nykterhetsnämndernas
verksamhet, som
skola bli understödsberättigade.»

I motionen I: 488 av herrar Lindblom
och Sundelin och i motionen
II: 627 av herr Ohlin m. fl. hade vidare
hemställts »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en översyn av arvodena
för övervakare inom såväl nykterhetsvården
som övriga sociala vårdområden
samt att förslag i denna fråga måtte
föreläggas 1955 års riksdag.»

I motionen I: 489 av herr Bengtson
in. fl. och i motionen II: 628 av herrar
Hagård och Hseggblom hade yrkats »att
de statliga arvodena till nykterhetsvårdens
frivilliga medhjälpare fastställas
till 10 kronor i månaden.»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) — med avslag å vad i motionerna
I: 487 och II: 626 samt I: 488 och II: 627
härutinnan hemställts — godkänna ovan
förordade förslag att statsbidraget till
kommunerna för deras allmänt nykterhetsvårdande
verksamhet bestämmes
till 60 % av nykterhetsnämndernas kostnader; B)

— med avslag å vad i motionerna
II: 591 samt I: 489 och II: 628 härutinnan
hemställts — godkänna förslaget
att statsbidraget till kommunernas kostnader
för frivilliga medhjälpare bestämmes
för varje vårdfall till 10 kronor för
första och 5 kronor för varje följande
månad;

C) i övrigt godkänna ovan förordade
grunder för understöd åt kommunerna
för deras nykterhetsvårdande verksamhet
;

D) till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1954/55
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 750 000 kronor; samt

E) avslå motionerna I: 488 och
II: 627, såvitt rör frågan om översyn

Nr 22. 139

De kommunala nykterhetsnämnderna.

av gällande föreskrifter om arvoden till
övervakare inom skilda vårdområden.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sundelin, Englund, Huss,
Stenberg, Nihlfors och Rimmerfors, vilka
ansett, att utskottets hemställan under
A. och D. bort ha följande lydelse:

A) — med bifall till vad i motionerna
1:487 och 11:626 samt 1:488 och
II: 627 härutinnan hemställts — godkänna
ovan förordade förslag att statsbidraget
till kommunerna för deras allmänt
nykterhetsvårdande verksamhet
bestämmes till 80 % av nykterhetsnämndernas
kostnader;

D) till Understöd åt kommunala nykterhetsnåmnder
för budgetåret 1954/55
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 200 000 kronor.

2) av herrar Sundelin, Englund, Huss
och Stenberg, fröken Öberg, herrar Rimmerfors,
Hagård, Andersson i Brämhult
och Nihlfors, vilka ansett att utskottets
hemställan under B. bort ha följande
lydelse:

B) i anledning av vad i motionerna
II: 591 samt I: 489 och II: 628 härutinnan
hemställts godkänna ovan förordade
förslag att ersättningen till frivilliga
medhjälpare bestämmes till 10 kronor
per vårdfall och månad samt att kommunerna
härför blir berättigade till
statsbidrag med samma procentsats som
för övriga ersättningsberättigande kostnader.

Efter föredragning av mom. A) anförde: Herr

RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1) av herr Sundelin m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
moment dels ock på bifall

140 Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Specialsjukhus och polikliniker för alkoholmissbrukare.

till den av herr Sundelin m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
A under avsnittet »De kommunala nykterhetsnämnderna»
i utskottets förevarande
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rimmerfors begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
135 ja och 64 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande moment.

Härefter föredrogs mom. B); och anförde
därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i

mom. B dels ock på bifall till den av
herr Sundelin m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagård begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i
mom. B. under avsnittet »De kommunala
nykterhetsnämnderna» i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagård begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
89 ja och 107 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i förevarande
moment bifallit den av herr Sundelin
m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Mom. C)—E).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avsnitten II—IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avsnittet V.

Specialsjukhus och polikliniker för
alkoholmissbrukare.

Kungl. Maj:t hade i proposition nr

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

141

Specialsjukhus

158 under förevarande avsnitt föreslagit
riksdagen att dels besluta att i Stockholm
eller dess omedelbara närhet
skall i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag uppföras en klinik för alkoholsjukdomar
med cirka 80 vårdplatser,
dels till Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar
för budgetåret 1954/55
under statens allmänna fastighetsfond,
inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 kronor.

I motionen I: 489 av herr Bengtson
in. fl. och i motionen II: 628 av herrar
Hagård och Hseggblom hade yrkats
bl. a. att »riksdagen ville göra det uttalandet,
att anordnande och drift av polikliniker
för alkoholmissbrukare icke
är en uppgift för kommunerna utan för
vederbörande landsting samt att nykterhetsnämnds
kostnader för resor och arvoden
i samband med anlitande av sådan
poliklinik äro statsbidragsberättigade
enligt de grunder, som fastställas
för statsbidrag till nykterhetsnämndernas
verksamhet i övrigt.»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) besluta att i Stockholm eller dess
omedelbara närhet skall i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
förordat förslag uppföras
en klinik för alkoholsjukdomar med ca
80 vårdplatser;

B) till Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar
för budgetåret 1954/55
under statens allmänna fastighetsfond,
inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 kronor;

C) anse motionerna I: 489 och II: 628,
såvitt rör frågan om alkoholistpolikliniker,
besvarade genom vad utskottet
ovan anfört.

Reservation hade avgivits av

herrar Wahlund, Franzon, Huss, Braconier
och Andersson i Brämhult, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

A) besluta att en klinik för alkohol -

och polikliniker för alkoholmissbrukare.

sjukdomar i huvudsaklig överensstämmelse
med vad ovan förordats snarast
uppföres;

B) till Uppförande---lika med

utskottet (s. 48)----ovan anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3) av herr Wahlund
m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förslag under
förevarande avsnitt dels ock på bifall
till den av herr Wahlund m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad särskilda utskottet föreslagit under
avsnittet V »Specialsjukhus och polikliniker
för alkoholmissbrukare» i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Wahlund
in. fl.

142

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Motion om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens postvaktmästare.

ning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
144 ja och 44 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förslag under förevarande avsnitt.

§ 9.

Motion om förhöjd tjänsteställning åt
riksdagens postvaktmästare.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckt motion om
förhöjd tjänsteställning åt riksdagens
postvaktmästare.

I en inom andra kammaren under nr
26 väckt motion, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade herr Nilsson i
Landskrona m. fl. hemställt, »att riksdagen
måtte besluta, att tjänstebenämningen
på postvaktmästare ersättes med
postföreståndare och placeras i 15 :e lönegraden
och bitr. postvaktmästare ändras
till bitr. postföreståndare i 13 :e lönegraden
med retroaktiv lönetillämpning
fr. o. m. den 1 juli 1953.»

Utskottet hemställde,

att motionen 11:26 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Nilsson i Landskrona och Gavelin, vilka
ansett, att utskottet hade bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionen
II: 26, må besluta dels att tjänstebenämningarna
på riksdagens postvaktmästare
och biträdande postvaktmästare
ersättes med postföreståndare resp.
biträdande postföreståndare, dels ock
att ifrågavarande tjänster placeras i
15:e resp. 13 :e lönegraden, med retroaktiv
lönetillämpning från och med 1
juli 1953.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag skall kort och gott
föreslå, att andra kammaren måtte anta

vår reservation, men jag föreslår även
att sista stycket i utskottets motivering
strykes.

I detta anförande instämde herr Gavelin
(s) och herr Jacobson i Vilhelmina
(s).

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag är nödsakad att ta
kammarens tid i anspråk under ett par
minuter.

Motionärerna har yrkat att riksdagens
postvaktmästare skall uppflyttas
från lönegrad 11 och 13, som de står i
nu, till 13 och 15 och att de skall kallas
postexpeditör respektive postföreståndare.
Det är inte mindre än 22
motionärer, tror jag, som undertecknat
denna motion. Motionärerna jämställer
dessa postvaktmästare med postexpeditörer.
Vad är då en expeditör i postverket?
Det är en person av vilken man
kräver, att han skall ha minst realexamen.
Han skall vara kunnig i tyska,
franska och engelska och han skall ha
genomgått en postutbildningskurs på
15 månader. Detta kompetenskrav ställer
man på en expeditör i postverket i
15 lönegraden. Man kan väl inte jämföra
postvaktmästarna med denne
postfunktionär. Förste postvaktmästaren
står i lönegrad 13; i postverket har
man en stationsmästare i denna lönegrad.
En stationsmästare i 13 lönegraden
är föreståndare för en poststation,
som kan ha en omsättning på mellan
20 och 25 miljoner kronor; han har
fem eller sex personer under sig och
därtill ett par brevbärare. Denne stationsmästare
står i samma lönegrad
som våra postvaktmästare. Är dessa
tjänstemän jämförliga?

Sedan tillkommer en annan sak, som
jag ber kammaren att besinna. Ordningen
mellan olika befattningshavare
i statens tjänst måste naturligtvis hållas
i någon mån enhetlig. Man kan inte
ändra på en post i dag och på en annan
i morgon, tv då skulle allting råka i
upplösning. Ett lönereglemente spelar

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Nr 22.

143

Motion om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens postvaktmästare.

ju samma roll för statens tjänstemän
som kollektivavtalen på den privata avtalsmarknaden,
och där gör man inte
ändringar på detta sätt.

Man anför att här har en nedflyttning
skett av postvaktmästarna. Detta
är felaktigt. När man 1947 reglerade
lönerna för riksdagens vaktmästarpersonal,
placerade man efter en mycket
ingående prövning postvaktmästarna i
den lönegrad som ansågs skälig. Så sent
som i fjol hade riksdagen denna fråga
till behandling, då tjänsteförteckningsrevisionen
framlade sitt förslag, som
innebar oförändrad placering, och
riksdagen godkände detta. Kan riksdagen
under sådana förhållanden ge
sig till att ändra det i dag?

Dessutom vill jag be er besinna, att
vi har annan vaktmästarpersonal också,
samt betänka, om det kan anses föreligga
en så väsentlig skillnad i arbetsuppgifterna
för postvaktmästarna och
för vår övriga vaktmästarpersonal, att
denna betydande löneskillnad skulle
vara motiverad.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag trodde inte, herr
talman, att det skulle vara nödvändigt
med så många ord i denna fråga, då
kammarens ledamöter förmodligen vet
hur det egentligen ligger till härvidlag.
Förhållandet är det att dessa postvaktmästare
stod i samma lönegrad som
vissa andra tjänstemän här i riksdagen.
Enär förslag framlagts om att postexpedieringen
inom riksdagshuset skulle
slopas och att postverket skulle
överta detta arbete, underlät man att
nyreglera lönerna för dessa tjänstemän.
Följaktligen blev de utan någon
löneökning vid det tillfälle, då alla övriga
tjänstemän fick sina löner höjda.
Det är det verkliga förhållandet. Man
glömde således bort dessa vaktmästare
på grund av att det förelåg ett förslag
om slopande av postexpeditionen här.

Vi har motionerat i detta ärende uteslutande
för att skapa rättvisa och för
att placera denna personal i lönegrader,
motsvarande deras ställning, innan
man tog upp frågan om slopande av
posten här.

Då man i vissa remissvar talar om
att ingenting har ändrats som skulle
kunna ge anledning att höja dessa löner,
så vill jag erinra om att vi i motionen
heller aldrig har påstått detta.
Vår mening är kort och gott att dessa
vaktmästare skall ha löner jämförbara
med dem de hade, innan riksdagen behandlade
frågan om slopande av posten
som en riksdagens egen institution.

Jag ber därför, herr talman, att få
vidhålla mitt yrkande om bifall till
reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag begärde ordet då
herr Nilsson i Landskrona påstod, att
de båda postvaktmästarna skulle ha
blivit bortglömda i lönehänseende. Det
förhåller sig ingalunda på det sättet.

Det är tvärtom så att året innan
tjänsteförteckningsrevisionen tillsattes
för riksdagens verk hade dessa tjänstemän
genom en enskild motion lyfts upp
till It och 13 lönegraderna. Då revisionen
verkställdes och man granskade
alla tjänster, alltså även dessa två, ansågs
att det icke fanns tillräckliga motiv
för att ge denna personal en upplyftning
utöver den som de fått före
alla övriga vaktmästare i riksdagen.
Detta förslag biträddes också av samtliga
remissinstanser.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att den motion, som väckts vid
årets riksdag och som på något underligt
sätt fått en viss massanslutning,
varit remitterad till lönenämnden för
riksdagens verk. Det kanske är lämpligt
att i detta sammanhang nämna något
om sammansättningen av lönenämnden.
Den består av representanter för
de båda kamrarna, för chefstjänstemännen
inom riksdagens verk samt för

144

Nr 22.

Fredagen den 21 maj 1954 em.

Motion om förhöjd tjänsteställning åt riksdagens postvaktmästare.

personalen där. Lönenämnden har enhälligt
hemställt att motionen icke
måtte föranleda någon åtgärd.

Jag vill rent personligt säga att jag
inte har något mot att folk får löneförhöjning.
Men jag är absolut motståndare
till att man skapar ett gunstlingssystem,
där enskilda statstjänstemän
hryts ut ur hela sammanhanget. Om
man skall företa löneregleringar skall
man också vara beredd att medge sådana
över hela linjen, och jag skulle
tro att ingen av motionärerna är beredd
till en sådan åtgärd.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Då vi förra året behandlade
frågan om våra medarbetares
— jag kallar nämligen tjänstemännen
och de anställda här i riksdagen så —
löneplacering menade jag, och jag vidhåller
alltjämt den uppfattningen, att
man vid värderingen av deras insatser
inte bör gå efter de normer som gäller
i övrigt. Jag hävdade och hävdar fortförande
att våra medarbetare här i
riksdagen hör värderas på ett särskilt
sätt. Man bör därvid inte följa gängse
normer och principer inom statsförvaltningen.
Deras ställning i folkrepresentationen
är sådan att deras arbete
bör värderas på ett annat sätt. Detta
innebär inte som herr Lindholm ville
påstå att man skapar ett gunstlingssystem
bland statstjänstemännen. Det
innebär endast att man uppskattar deras
arbete på ett riktigt sätt.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
instämma i det framställda yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
vid den värdering av arbetsuppgifterna
som skett har de ansetts vara jämbördiga
med de arbetsuppgifter som åvilar
övriga vaktmästare i motsvarande lönegrader,
och den uppfattningen har

vitsordats av personalrepresentanterna
i lönenämnden.

Herr G A VE LIN (s):

Herr talman! Det är alldeles tydligt
att detta är en sak som utskottet icke
har satt sig verkligt in i. Det har klart
framkommit att dessa postvaktmästare
var placerade i samma lönegrad som
förste vaktmästare här i riksdagen, till
dess det blev fråga om att inrätta ett
postkontor. Den ifrågasatta organisationsändringen
var anledningen till att
man uteslöt postvaktmästarna vid revisionen
av lönerna för vaktmästarna.
Det är en verklig orättvisa riksdagen
gjort sig skyldig till då man försökt
utestänga dem från denna löneförbättring.
Man får faktiskt en känsla av att
det utgör något slags straff för att de
i viss mån motarbetade den omorganisation
det här varit tanke på att genomföra.
Jag hemställer att riksdagen rättar
till det missförhållande som faktiskt
uppkom genom detta förslag om inrättande
av ett postkontor.

I detta anförande instämde herr Jacobson
i Vilhelmina (s).

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Senander har rätt
då han säger att vi kan värdera vaktmästarpersonalen
i riksdagen på ett
särskilt sätt, men att ta ut två av dem
och värdera dem på ett särskilt sätt
och undervärdera alla de andra är ett
system jag inte kan acceptera. Låt oss
ta upp hela frågan till en ny behandling,
men jag tycker inte det är lämpligt
att ta ut en och en och bevilja dem
speciella förmåner. Denna fråga behandlades
i fjol, och tjänsteförteckningsrevisionen
hade gått igenom och
placerat ifrågavarande tjänster. Riksdagen
godkände då detta förslag.

När personalorganisationen ändrades
år 1947 gjordes också en ändring. Det
är riktigt att förste postvaktmästarna
tidigare stod i samma lönegrad som
förste vaktmästarna i kansliet, men om -

145

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag.

organisationen år 1947 innebar att
förste vaktmästaren i kansliet kom att
inta en chefsställning gentemot övriga
vaktmästare och därför ansågs böra ha
en högre lönegrad. Det var icke allenast
postvaktmästarna som därefter kommit
att inta en annan ställning än förste
vaktmästarna. Det fanns dessutom fyra
vaktmästare i kansliet som innehade en
högre lönegrad men som nu befinner
sig i samma lönegrad som alla de andra.
Postvaktmästarna utgjorde alltså intet
undantag från den allmänna regleringen,
och de bör inte heller för närvarande
få utgöra något undantag från
en allmän reglering.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Severin i egenskap
av utskottets talesman anser att
man kan göra en speciell värdering av
våra medarbetares arbetsuppgifter. Han
bara förmenar att man inte kan göra
detta utan att begå en orättvisa emot
de övriga. Jag anser tvärtom att vi
kan börja med postvaktmästarna nu
och så rätta till missförhållandena senare
för våra övriga medarbetare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall til utskottets hemställan dels
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gavelin begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
10 — Andra kammarens protokoll 1954.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
88 ja och 75 nej, varjämte 29 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter yttrade:

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag har röstat fel.

§ 10.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungi. Maj :ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustriföretag.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag
samt i ämnet väckta motioner, dels
ock väckta motioner angående småföretagens
kreditfrågor.

I en den 2 april 1954 dagtecknad proposition,
nr 210, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över handelsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
medgiva, att statsgaranti för lån till
Nr 22.

146 Nr 22. Fredagen den 21 maj 1954 em.

Statsgaranti för lan till hantverks- och småindustriföretag.

hantverks- och småindustriföretag må
tills vidare beviljas intill ett belopp av
10 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft två i
anledning av densamma väckta likalydande
motioner, nämligen nr 541 i första
kammaren av herrar Spetz och Näslund
och nr 691 i andra kammaren av
herrar Gustafsson i Skellefteå och Carlsson
i Tibro. I motionerna hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 210
måtte beakta vad som anförts i motionerna
och därvid i första hand uttala,
dels att företagareförening inom ramen
för av Kungl. Maj:t för varje förening
medgivet sammanlagt belopp erhåller
beslutanderätt i fråga om kreditgarantier,
där lånesumman understiger gränsen
för föreningarnas underställningsfria
utlåningsrätt, dels att ett större antal
företagareföreningar än för närvarande
snarast möjligt bör erhålla utlåningsrätt
och godtas som lokalorgan
samt att gränsen för föreningarnas underställningsfria
utlåningsrätt höjes till
50 000 kronor.

Utskottet hade även ansett sig i förevarande
sammanhang böra behandla två
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nr 225 i första kammaren av
herr Björnberg m. fl. samt nr 289 i
andra kammaren av herr Nygren m. fl.,
i vilka hemställts dels att riksdagen
måtte antaga ett i motionen framlagt
förslag till ändring av 46 § lagen den
22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,
dels att riksdagen måtte uttala, att kreditrestriktionerna,
så länge desamma
består, enligt dess mening bör tillämpas
på ett sådant sätt, att nya och mindre
företag i kredithänseende icke försättes
i mindre gynnsamt läge än andra företag.

Utskottet hemställde, att riksdagen

1) må bifalla Kungl. Maj:ts förevar ande
proposition;

2) må besluta att motionerna I: 541

och II: 691, i den mån de icke får anses
besvarade genom vad utskottet ovan
anfört, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

3) må besluta att motionerna I: 225
och II: 289, i den mån de icke får anses
besvarade genom vad utskottet ovan
anfört, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Wehtje, Svärd och Nygren,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen

1) måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition,

2) måtte med bifall till motionerna
1:225 och 11:289 antaga följande

Förslag

till

lag om ändring av 46 § lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 46 § lagen
den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse
skall erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

Bankaktiebolag — ---ej erhållits;

samt

4. kredit utan särskild säkerhet till
ett belopp i varje särskilt fall av högst
50 000 kronor och sammanlagt högst
en tiondel av bankbolagets eget kapital
lämnas idkare av hantverk eller småindustri.

I fråga om ----ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

3) måtte uttala, att kreditrestriktionerna,
så länge desamma består, enligt
dess mening bör tillämpas på ett sådant
sätt, att nya och mindre företag
i kredithänseende icke försättes i mindre
gynnsamt läge än andra företag.

4) måtte anse motionerna I: 541 och
11:691 besvarade med vad utskottet
ovan anfört.

II) av herrar De Geer, Carlsson i

147

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22.

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag.

Tibro och Löfgren, vilka ansett, att utskottet
hade bort hemställa,

att riksdagen

1) måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition,

2) med anledning av motionen I: 225
och II: 289 måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring av 46 § lagen den 22

juni 1911 (nr 74J om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 46 § lagen
den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse
skall erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

Bankaktiebolag---— ej erhållits;

samt

I fråga om---- ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

3) måtte anse motionerna I: 541 och
II: 691 besvarade med vad utskottet
ovan anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Med hänsyn till den
sena timma som är inne skall jag endast
tillåta mig att i korthet yrka bifall till
reservation nr 1, som är fogad till bankoutskottets
utlåtande nr 29. Såsom
framgår av den reservationen har även
reservanterna tillstyrkt Kungl. Maj :ts
proposition nr 210 angående kreditgarantier
åt småföretagare, men de har
dessutom hemställt om en sådan ändring
av banklagen, att det skall bli möjligt
för de ordinarie kreditinstitutionerna
att bevilja s. k. förtroendekre -

diter utan att bankmässig säkerhet skall
fordras.

Att man nu inom utskottsmajoriteten
inte har velat gå med på detta förslag
har ju motiverats därmed, att det föreligger
ett förslag från banklagstiftningssakkunniga
men att man nu också vill
avvakta förslag om ny sparbankslag.
Vi reservanter anser att det inte finns
någon anledning att avvakta detta lagförslag,
ty om så sker skall ju detta
förslag också bli föremål för remissyttranden,
och då kanske det kommer
att dröja ytterligare några år innan
denna fråga kan tas upp. Då frågan är
utredd av en sakkunnigkommitté, då ett
positivt förslag föreligger, då varma tillstyrkanden
har kommit från flertalet
remissinstanser och då detta förslag
ligger färdigt sedan mer än två år tillbaka
anser vi att man har anledning
att förvänta att det nu vidtas positiva
åtgärder.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr De Geer och Carlsson i Tibro
vid behandlingen av den här frågan avgivit
en särskild reservation, eftersom
vi inte till alla delar har kunnat instämma
i utskottets uppfattning. Därför vill
jag bara i all korthet motivera vårt
ståndpunktstagande.

Vi har med tillfredsställelse noterat
vad utskottet säger beträffande motionerna
I: 541 och II: 691, men vi har
i reservationen angivit att ett ytterligare
tillmötesgående mot motionärerna
bort kunna påräknas från utskottets
sida.

De blancokrediter, som herr Nygren
nyss omnämnde, har vi i vår reservation
också kunnat gå med på, under
det att vi i den andra punkten inte har

148 Nr 22. Fredagen den 21 maj 1954 em.

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag.

biträtt samma uppfattning som anges
i högerreservationen.

Jag vill i korthet yrka bifall till den
reservation som har avgivits av herrar
De Geer, Carlsson i Tibro samt undertecknad.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen skall jag inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan
med den enkla motiveringen, att de
förslag som reservationerna innehåller
med all säkerhet kommer att i form av
proposition föreläggas riksdagen nästa
år. Då kan det ju inte finnas något skäl
för att riksdagen nu skall fatta beslut
om en enda paragraf, som rycks ur
ett helt lagkomplex. Beträffande Kungl.
Maj:ts proposition har ju utskottet varit
enigt.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Wehtje m. fl. avgivna, med I) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till
den av herr De Geer m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nygren
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontraproposition
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
emellertid herr Löfgren votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 29

antager den av herr Wehtje m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
De Geer m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Carlsson i
Tibro begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparai
anställdes. Därvid avgåvos 81 ja och
G2 nej, varjämte 42 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Wehtje m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Wehtje m. fl. avgivna reservationen.

Fredagen den 21 maj 1954 em. Nr 22. 149

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag.

flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nygren
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 120
ja och 29 nej, varjämte 37 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pension till extra tjänstemannen i
riksgäldskontoret N. O. E. Wigren och
avskedsersättning till f. d. extra tjänstemannen
å riksdagens ekonomibyrå
G. W. R. Thorell.

Utskottets hemställan bifölls.

Persson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

282, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 283, för herr Gösta Teodor Skoglund
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 285, för herr Axel Strand att vara
fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 286, för herr Sigurd Lindholm att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 287, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

288, för herr Gösta Andersson i
Mölndal att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 290, för herr Axel Henrik Munktell
att vara suppleant för ledamot av
styrelsen över riksdagsbiblioteket.

§ 15.

§ 13.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 133, 4 och
134—150 skulle i nu nämnd ordning
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista.

§ 14.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

279, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter;

nr 284, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
och

nr 289, angående val av en suppleant
i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

dels ock till riksdagens förordnanden
:

nr 280, för herr Mats Herman Lemne
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 281, för herr Ragnar Valdemar

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Föredrogos följande till kammaren
inkomna ledighetsansökningar:

Till riksdagens andra kammare.

För angelägenheter som sammanhänger
med min akademiska verksamhet
anhåller jag om tjänstledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
24 till och med den 31 maj 1954.

Stockholm den 21 maj 1954.

Vördsamt
Bertil Ohlin.

För deltagande i Europarådets vårsession
får jag anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
22 maj till och med den 4 juni.

Stockholm den 22 maj 1954.

Walter Sundström.

Dessa ansökningar biföllos.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.01.

In fidem
Gunnar Britth.

150 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Lördagen den 22 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Organisationen av försvarets centrala
tyg-, intendentur- och civilförvaltning
m. m.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 133, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående organisationen
av försvarets centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Principer och organisation.

I propositionen nr 109 hade Kungl.
Maj :t (s. 3—469 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 mars 1954) föreslagit
riksdagen att dels besluta att den centrala
tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten
inom försvaret skulle
med genomförande från och med den
1 juli 1954 organiseras enligt de riktlinjer,
som i nämnda statsrådsprotokoll
angivits, dels ock bemyndiga Kungl.
Maj :t att i de olika hänseenden, som
berörts i sagda statsrådsprotokoll, vidtaga
de åtgärder, som betingades av
övergången till den nya organisationen.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en av herrar Fröding och Boija
väckt motion (II: 666) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att i propositionen
föreslagna befattningar för
major eller kommendörkapten av 2. graden
skulle vara alternativa och alltså
kunna besättas alternativt med major
eller överstelöjtnant resp. kommendörkapten
av 2 eller 1. graden.

I en av herrar Löfgren och Boija
väckt motion (II: 667) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att i propositionen
i lönegrad Cs 10 föreslagna

byråchefstjänster skulle placeras i lönegrad
37 samt de i lönegrad Cp 10 föreslagna
skulle placeras i lönegrad Cp 13.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande lönesättningen för ifrågavarande
ämbetsverks chefstjänstemän,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 667,
godkänna vad utskottet anfört;

II. i fråga om inrättande av tjänster
i alternativa lönegrader och därmed
sammanhängande spörsmål, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med ayslag
å motionen II: 666, godkänna vad
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 mars 1954 anförts;

III. beträffande anställande av personal
med anlitande av sakanslag, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionen II: 607, i vad avsåge
denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt

a) besluta, att den centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltningstjänsten
inom försvaret skulle med genomförande
från och med den 1 juli 1954 organiseras
enligt de riktlinjer, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 5 mars 1954 angivits, samt med
beaktande av vad utskottet anfört;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i de
olika hänseenden, som berörts i förenämnda
statsrådsprotokoll, vidtaga de
åtgärder, som betingades av övergången
till den nya organisationen;

V. besluta, att motionerna 1:280 och
II: 232 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

VI. besluta, att motionen II: 607, i
den mån den icke blivit under punkt
III. behandlad, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 151

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Lundgren;

b) av herr Lundgren;

c) av herrar Ohlon, Lundgren, Ståhl
och fröken Elmén, vilka ansett, att utskottet
i mom. I bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande lönesättningen
för ifrågavarande ämbetsverks chefstjänstemän,
i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
II: 667, godkänna vad reservanterna
anfört;

d) av herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng beträffande löneställningen
för i motionen II: 667 avsedda chefstjänster; e)

av herrar Ohlon, Boman, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Staxäng och fröken
Elmén, vilka ansett, att utskottet i mom.
II bort hemställa, att riksdagen måtte
i fråga om inrättande av tjänster i alternativa
lönegrader och därmed sammanhängande
spörsmål, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionen 11:666, godkänna vad reservanterna
anfört;

f) av herr Hesselbom, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WARD (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
före någon annan tar till orda här är
närmast den, att jag vill förklara varför
fjärde huvudtiteln — vårt nästa ärende
på föredragningslistan — så sent kommit
fram på kammarens bord i år. Vi
brukar annars få denna huvudtitel betydligt
tidigare, och jag kan möjligen
tänka mig att en del av kammarens ledamöter
är förvånade över att vi inte
även i år kunnat komma fram med ett
utlåtande för fjärde huvudtiteln i god
tid.

Jag vill därför nu meddela, att vi i
allt väsentligt hade dessa frågor klara
redan i början av mars månad men att
vi så att säga måste lägga ärendet på is

Principer och organisation.

i avvaktan på den förvaltningsproposition
som vi nu går att behandla. Fjärde
huvudtiteln sammanhänger självfallet
mycket nära med denna proposition.
Det är tacknämligt att Kungl. Maj:t nu
har kunnat framlägga resultatet av den
utredning som har verkställts. Det blir
på så sätt en betydligt rationellare behandling
av de olika frågorna. Man får
framför allt en klar gränsdragning
emellan sakanslag och avlöningsanslag,
d. v. s. kammarens ledamöter och den
intresserade allmänheten får veta vad
avlöningarna verkligen går till och hur
mycket som kommer att användas för
olika sakanslag.

Jag kan nu konstatera att utskottet
i allt väsentligt är överens med Kungl.
Maj:t om denna anordning, och jag förmodar
att debatten här inte kan komma
att gälla annat än vissa detaljspörsmål.
Sådana spörsmål har nämligen varit
föremål för diskussion inom statsutskottets
första avdelning och inom
utskottet. Det gäller bl. a. frågan huruvida
man på vissa ledande befattningar
inom armétygförvaltningen och inom
intendenturorganisationen skall kunna
anlita civilmilitära tjänstemän eller rent
civila tjänstemän. På den punkten har
utskottet inte kunnat enas, men majoriteten
har i det stycket helt anslutit sig
till Kungl. Maj:ts förslag.

Inom utskottet föreligger sedan en
tvistefråga beträffande löneställningen
för vissa byråchefstjänster, en fråga som
också ägnats mycket stor uppmärksamhet.

Ett tredje spörsmål gäller huruvida
man skall ha alternativ vid placeringen
i lönegrad. Det har yrkats att man på
en viss post skall kunna välja mellan en
tjänsteman antingen i en högre ställning
eller också i en något lägre ställning.
Jag skall inte här gå in på de tekniska
detaljerna beträffande denna sak. De
kommer väl sedermera att närmare beröras.

Å hela utskottets vägnar tror jag att
jag, bortsett från dessa små menings -

152

Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Principer och organisation.

skiljaktigheter, kan betyga, att man bör
ha all anledning alt vara Kungl. Maj:t
tacksam för att denna fråga nu bringats
närmare sin lösning.

Med dessa korta ord ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till samtliga
punkter i utskottets hemställan under
punkt 1. Hemställan börjar på sid. 101
i utskottets utlåtande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Ward, avdelningens
ärade ordförande, har ju redan konstaterat,
att det är en mycket omfattande
proposition som ligger till grund för
det utskottsutlåtande, som vi nu skall
behandla. Man behöver ju bara nämna,
att den förvaltningsapparat som skall
omstöpas omsluter en kår av anställda
på i runt tal 4 000 befattningshavare,
för att förstå, vilken omfattande apparat
försvarets förvaltningsorganisation
är och även hur svåröverskådlig och
vittomspännande en reform av den
måste vara. Det är nu fråga om ingenting
mindre än ett omdanande av hela
denna apparat. Vi står ju inför den reform,
som i den populära debatten bär
brukat kallas för krigsmaterielverkets
avskaffande. Det är riktigt, att krigsmaterielverket
genom detta förslag och
det beslut som grundas på det kommer
att avskaffas, men det är ingalunda hela
sanningen, eftersom förslaget är betydligt
mera omfattande. I stort sett skulle
man väl kunna karakterisera innebörden
så, att förvaltningsapparaten nu
kommer att decentraliseras på de olika
försvarsgrenarna.

Tanken på en reform i denna riktning
är ju ingalunda ny. Den har upprepade
gånger efter krigsmaterielverkets
tillkomst aktualiserats ifrån militärt
håll, och den har också varit föremål
för framstötar här i riksdagen. Man
har velat åvägabringa en smidigare och
mindre tungrodd apparat, så att även
dubbelarbetet skulle kunna undvikas.
Man har velat anpassa förvaltningen
efter teknikens utveckling och de olika

marknadslägena. Redan tidigt — det är
nu åtta år sedan — tillsattes den utredning,
som 1950 presenterade det förslag
som i stort sett ligger till grund för det
utskottsbeslut som här föreligger. Man
kan fråga, varför inte departementschefen
tidigare har lagt fram ett förslag,
eftersom han har haft denna grundval
alt bygga på. Jag vill dock inte anklaga
honom för dröjsmålet. Det har skett en
ytterligare överarbetning genom en ÖButredning,
som jag tror har varit nyttig
för en säkrare bedömning, och dessutom
har det allmänna läget varit sådant —
jag kan dela den uppfattning som departementschefen
framhållit i propositionen
— att man inte har velat ta på
sitt ansvar att här göra någon mera
genomgripande omstöpning.

Det tillkommer inte mig att presentera
förslagets innehåll. Jag har bara
vid ett tillfälle, som jag vet, rent lidelsefritt
frågat försvarsministern när en
proposition i detta ämne var att vänta.
Jag har inte hört till dem som har varit
särskilt intensivt förväntansfulla. I
stället har jag trott mig förstå, att det
är mycket svårt att få ett riktigt grepp
om eif så stort ämne som detta. Jag
känner alltså inte någon entusiasm inför
det föreliggande förslaget, men å
andra sidan tror jag, att detta i stort sett
visar den väg som man har att gå, när
man nu vill pröva ett annat och mindre
centraliserat system än det vi hittills
har haft.

Det förefaller mig som om det också
skulle vara klokt, att — vilket väl också
är grundtanken i propositionen — i
stället för att här låsa fast sig, en gång
för alla införa vad jag med en term,
lånad från skolans värld, skulle vilja
kalla en försöksverksamhet inom den
militära förvaltningen. Man kommer att
ha ganska stora möjligheter att pröva
sig fram på olika områden och att göra
ändringar i den mån erfarenheten visar,
att ändringar blir påkallade.

Decentraliseringen, fördelningen på
de olika förvaltningarna, är emellertid

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

153

inte hundraprocentig. Jag ansluter mig
till den anordning, som försvarsministern
har gjort och som han har övertagit
från utredningen, med tillämpning
av den s. k. huvudförvaltningsprincipen,
att man skall försöka att föra över
anskaffningar och planeringar till den
förvaltning, som har de största mängderna
av vissa beställningar och projekteringar.

Jag tror också att det är en klok och
riktig ordning med dessa samarbetsdelegationer
mellan de olika förvaltningarna,
och i varje fall är det värt
att göra ett försök att på toppen av hela
apparaten sätta den s. k. förvaltningsdirektionen.
Avsikten är ju att den skall
hålla så god kontakt med det civila tekniska
och merkantila livet, att försvarets
väldiga inköps- och förvaltningsapparat
ständigt hålls å jour med utvecklingen
på de hållen.

När krigsmaterielverket den 1 juli
försvinner ur den militära förvaltningen,
är det en gärd av rättvisa att säga,
att detta stora verk obestridligen har
haft sina förtjänster. Det fyllde nog ett
behov när det kom till. Man var på det
klara med att det dåvarande systemet
inte var hundraprocentigt lämpligt, men
vi kanske kan konstatera, när det nu
försvinner, att tiden liksom har ridit
ifrån den organisationsformen och nu
pockar på en annan.

Jag vill i anslutning därtill göra en
reflexion, som så småningom kanske
kan leda till kontroverser, nämligen att
man måste tillse att avvägningen mellan
å ena sidan tekniker och annat civilt
folk, framför allt på de ledande posterna,
och å andra sidan militära befattningshavare
blir sådan, att försvarets
intressen tillvaratas på det mest
effektiva och mest ekonomiska sättet.
Jag vill inte säga att propositionen
präglas av någon annan anda. Det här
låter som en truism, men i praktiken
är det sannerligen ingen truism. Det är
mycket svårt att göra den avvägningen
så att den blir riktig. Jag kan inte un -

Principer och organisation.

danhålla den reflexionen, att jag på
några punkter har tyckt mig kunna
märka en viss tendens hos försvarsministern
att lämna något försteg för de
militära befattningshavarna. Jag har
intet slutligt omdöme därvidlag, men
jag försäkrar att vi kritiskt och med
intresse skall följa hur utvecklingen
kommer att gestalta sig i praktiken. Jag
tror som sagt att det är nödvändigt att
bevaka att den civila sakkunskapen
här kommer till sin rätt.

Låt mig ur högen ta ett enda exempel.
Vid de stora inköpsavdelningarna för
intendenturmateriel kommer man nu
att få militära befattningshavare i
chefsställning. Jag anser det vara nödvändigt
att se till, att den civila sakkunskap
som finns både i form av varuexpertis
och i form av inköpserfarenhet
utnyttjas på bästa sätt. Det har
också understrukits av utskottet.

Beträffande omfattningen och kostnaderna
för den nya förvaltningsorganisationen
kan det måhäda intressera
kammaren att höra, att Kungl. Maj :t
har lyckats pressa ned antalet befattningshavare
med i runt tal 300. Det är
ingen liten siffra, men om antalet slås
ut på 4 000 ter den sig inte imponerande
stor. Avlöningskostnaderna är nedpressade
med i runt tal halvannan miljon,
men jag tror det finns anledning
att hoppas, att det skall gå att genomföra
organisationen med dessa något
smalare marginaler.

Jag sade nyss att det hela har karaktären
av en försöksverksamhet. Man
har därför anledning att inte driva olika
meningar så hårt förrän man fått tillfälle
att se hur det verkar i praktiken
och man genom erfarenheterna fått en
säkrare grund för bedömande än man
nu har. Detta är förklaringen till att det
vid utskottets utlåtande, trots att utlåtandet
är så omfattande, ändå finns
bara ett fåtal avvikande meningar och
reservationer anmälda.

På det håll jag representerar har vi
medvetet inskränkt oss till att anmäla

154

Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Principer och organisation.

avvikande mening endast på de punkter,
där vi anser att man löper risk att
redan från början köra in organisationen
på felaktiga banor, så att verksamheten
kan ta skada, om inte en rättelse
sker från början.

Jag har varit med om att anmäla avvikande
mening på två huvudpunkter.
De återfinns i reservationerna under c)
och e) vid punkt 1, och jag skall be,
herr talman, att på en gång med några
ord få redogöra för innebörden av de
båda reservationerna.

Den första gäller ett antal byråchefstjänster,
som har placerats ned fyra
lönegrader under den lönegrad, som är
fastställd för byråchefer. Kring dessa
tjänster har förts en diskussion både i
de sammansatta avdelningarna och i utskottet,
och det har därvid inte gjorts
gällande någon som helst saklig invändning
mot att dessa tjänster placeras
i byråchefs lönegrad. Det enda skäl
som framförts är det rent formella, tilllåt
mig säga lönekinesiska skälet, att
dessa tjänster vid något tillfälle av
Kungl. Maj:t har sammankopplats med
vissa befattningar i trafikverken. Därför
att detta nu en gång har skett kan
riksdagen här inte annat än göra ett
avsteg från lönesättningen för byråchefer
och vänta till dess att den utredning,
som nu> pågår rörande både
dessa tjänster och tjänsterna vid kommunikationsverken,
är färdigställd.
Först när den är klar har man möjlighet
att bestämma i vilken lönegrad dessa
byråchefer skall vara. Jag kan omöjligen
vara med om att resignera inför
ett sådant byråkratiskt och dogmatiskt
betraktelsesätt. Det är ju faktiskt så —•
det är den verklighet vi står inför —
att dessa byråchefer har att förvalta
betydligt större domäner, både administrativt
och ekonomiskt, än många
andra byråchefer har att förvalta, där
det icke råder någon diskussion om att
de bör vara placerade i byråchefs lönegrad.
Rent faktiskt är alltså dessa minst
jämställda med andra byråchefer. Det

enda skäl som skulle kunna anföras mot
dem är, att de emellan sig och förvaltningschefen
har en avdelningschef, men
ännu är det oklart hur bestämmanderätten
kommer att ligga. Det finns
ingenting i utskottsutlåtandet som säger,
att ansvaret för beslutanderätten hos
dessa tjänstemän kommer att bli mindre
än hos andra tjänstemän, snarare tvärtom,
eftersom det rör ekonomiska värden
av helt annan storleksordning än
för de flesta andra byråchefstjänster.

Vill man sedan, som någon gjorde i
utskottet, hålla sig till titelfrågan och
säga att om de kallas byråchefer, skall
de också ha byråchefs lön, så skulle
jag vilja konstatera att inte bara utredningen
utan också departementschefen
konsekvent i propositionen benämner
dessa befattningshavare byråchefer. De
är alltså de facto och formellt i långa
stycken byråchefer. Skälet till att man
deklasserar dem i löneavseende är enbart
denna formella sammankoppling,
som jag nyss nämnde, i denna utredning.

Vad har nu detta för vådor? Varför
vill inte jag vara med om att spara
några få tusen kronor, som här finns
att spara på hela denna budget på 60
miljoner kronor? Herr talman! Jag vill
svara: Helt enkelt därför att jag är övertygad
om att en sådan sparsamhet, för
att inte säga snålhet kommer att bedra
visheten. Risken är nämligen att
vi från början på dessa befattningar
får folk, som icke har de kvalifikationer
som dessa befattningshavare måste ha.
Vi vet alla, som sysslat litet med militära
spörsmål, hur det rycks och dras
från de civila företagen, som är obundna
av lönegradsplaceringar, efter det
mest kvalificerade och det effektivaste
folket inom de militära förbanden och
förvaltningarna. Man har att befara att
konkurrenskraften på den statliga sidan
på ett betänkligt sätt sänks, om man
här följer Kungl. Maj:ts förslag. Jag
vet ingenting om det, men jag tar för
givet att departementschefen helst skulle

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

155

se att riksdagen hade djärvheten att här
justera förslaget i dessa delar. Att departementschefen
inte här har genomfört
den lönegradsplacering, som är den
enda rimliga, beror — det är jag övertygad
om — på orsaker över vilka
han inte ensam är herre.

Jag skulle därför vilja understryka
att ett klokt beslut i dag, som skulle
sätta förvaltningsapparaten i stånd att
fungera effektivt, måste gå ut på att
dessa byråchefer kommer i byråchefs
lönegrad, så att vi från början får det
rätta folket till dessa befattningar. I
anslutning till detta, herr talman, ber
jag att i detta stycke få yrka bifall till
reservationen c) under punkten 1.

Den andra reservationen, den som är
betecknad 1) e), tar också sikte på en
rent praktisk anordning i samband med
dessa befattningar, nämligen att undvika,
att de militärer, som kommer in
i dessa förvaltningar, tvingas flytta, så
snart de står i tur att stiga i grad. Det
är ju så, att inom den militära organisationen
är det nödvändigt, att olika
människor får största möjliga erfarenhet,
och därför är omsättningen ganska
snabb i synnerhet på de högre befattningarna.
Inom förvaltningsapparaten
behöver vi emellertid kontinuitet och
fasthet. Alltför täta ombyten av personal
kommer att verka i hög grad menligt,
och därför har vi reservanter sagt
oss, att det för att bevara denna kontinuitet
på viktiga befattningar, är ett
angeläget önskemål, att t. ex. en major,
när han skall befordras till överstelöjtnant,
inte därför nödvändigt måste
lämna sin befattning, utan att han skall
efter befordran kunna sitta kvar på
befattningen och denna alltså kunna
omfatta två olika grader. Många olika
skäl talar för det. .lag har här antytt
ett huvudskäl och skall inskränka mig
till det. Det gäller alltså att för de befattningar
som enligt propositionen är
avsedda för major respektive kommendörkapten
av 2. graden skall kunna få
besättas med major eller överstelöjtnant

Principer och organisation.

respektive kommendörkapten av 2. graden
eller kommendörkapten av 1. graden.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservation 1) e). Vad de övriga reservationerna
beträffar, så är de endast
konsekvensreservationer av de båda
som jag här har yrkat bifall till.

Herr talman! Jag tror och hoppas att
det steg riksdagen nu tar, nämligen att
genomföra denna stora nya förvaltningsapparat,
skall kunna visa sig lända
till gagn för försvaret. Det är ju inte
minst i den tekniska revolutionsepok,
som försvaret har kommit in i, av utomordentlig
vikt, att man har en förvaltningsapparat,
som är så smidig och så
aktiv som möjligt. Inte minst tror jag
att stora krav kommer att ställas på projekterings-
och experimentavdelningar.
Jag hoppas också att man här skall
kunna få till stånd ett bra samarbete
med forskningen i olika avseenden.

Jag ber alltså att i det väsentliga få
yrka bifall till utskottets förslag, endast
med ändringar på de två punkter, som
jag här har angivit.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skall endast yttra
mig beträffande frågan om byråchefs
lönegradsplacering. Jag kan mycket
långt följa herr Ståhl i hans framställning.
Jag tror också att det inte är alldeles
riktigt, att byråcheferna som här
föreslås blir placerade i en lönegrad,
som väl på andra områden användes
för byrådirektörer. Men då det finns
en utredning, som har att behandla
chefstjänstemännens löneställning, har
jag inte kunnat följa herr Ståhl och
hans medreservanter så långt, att jag
är beredd att yrka bifall till motionen
II: C67, utan jag har tillsammans med
herr Staxäng fogat en blank reservation
till denna punkt i utskottets utlåtande.
Vad jag här vill göra är att
rikta en uppmaning till ordföranden i
utredningen om chefstjänstemännens
lönegradsplacering att påskynda utred -

156 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Principer och organisation.

ningens ställningstagande och till statsrådet,
att så fort som möjligt sedan ta
upp frågan till omprövning. Jag tror,
att den riktiga slutsatsen då blir, att
man i detta fall måste komma fram till
en annan placering än den som här är
föreslagen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det förslag till ny förvaltningsorganisation
vi nu behandlar
syftar till en rationalisering på detta
område. Frågan har givetvis varit föremål
för mycken diskussion, särskilt i
vad den avser krigsmaterielverket, och
det har förekommit en del spänningar
mellan olika instanser. Jag vill här uttrycka
den förhoppningen, att dessa
spänningar skall försvinna och att den
nya organisationsapparaten skall infria
de förhoppningar man ställt på den.

Jag har med tillfredsställelse tagit
del av departementschefens ställningstagande
så som det framgår av propositionen,
framför allt på ett område där
riksdagen tidigare varit åsidosatt, nämligen
beträffande den s. k. sakanslagsavlönade
personalen. Tidigare har det
varit så, att man vid sidan av de i avlöningsstaten
upptagna personalkategorierna
haft en betydande personalstat
på sakanslag. På grund härav har riksdagen
inte kunnat få en riktig bild av
den organisation, som i verkligheten
finns. Jag vill bara uttrycka den förhoppningen,
att försvarsministern kommer
att hålla hårt på de principer han
på detta område gjort sig till tolk för.

En annan fråga, som varit föremål
för mycken diskussion, framför allt
bland dem som sysslar med lönefrågor,
är den som avser de s. k. alternativa
tjänsterna, vilka innebär att man kan
ha olika militära grader men ändå behålla
samma tjänst. Statens lönenämnd
har vid upprepade tillfällen hävdat den
meningen, att arbetsuppgifterna bör
vara det som bestämmer lönesättningen.
Man bör inte på vissa tjänster kunna
göra karriär inom ramen av samma

arbetsuppgifter. Det bör vara så, att de
som går över från den militära karriären
till förvaltningsorganisationen därefter
får göra sin karriär på samma
sätt som övriga förvaltningstjänstemän.

Herr Ståhl och herr Skoglund berörde
ytterligare en fråga, som diskuterats
mycket, nämligen den som gäller
de s. k. byråchefstjänsterna. Herr Ståhl
menade, att det inom utskottet inte anförts
några sakliga invändningar mot
vederbörande tjänstemäns placering
som byråchefer, utan att avslagsyrkandet
skulle vara utslag för rena lönekineseriet.
Om man vill göra anspråk
på vederhäftighet, kan man emellertid
inte karakterisera diskussionen på det
sättet. Det är beträffande dessa tjänster
så, att förvaltningsutredningen har föreslagit,
att de skall bli byråchefstjänster.
Innan Kungl. Maj:t tog ställning
till förslaget, remitterades det till 1951
års chefslöneutredning. Denna utredning
var inte övertygad om att det
här var fråga om klara byråchefstjänster,
utan ansåg att de var parallella med
de byrådirektörstjänster, som finns inom
de affärsdrivande verken. Kammarens
ledamöter bör observera, att den
konstruktion av organisationen som här
gjorts är praktiskt taget exakt densamma
som den som finns vid statens järnvägar,
televerket, postverket och vattenfallsverket.
Organisationen är där sådan,
att det är avdelningschefer som
är ansvariga för en byrå, och under
dem sorterar byrådirektörer. 1951 års
chefslöneutredning hänvisade till att
det för närvarande pågår en översyn av
lönefrågorna vid de affärsdrivande verken,
och ansåg det lämpligt att den
kommitté, som sysslar med översynen,
även får granska ifrågavarande chefstjänster.
Dessa har i propositionen betecknats
som byråchefstjänster, och det
är väl det vissa av kammarens ledamöter
alltför mycket fastnat för. Jag ber
dem observera utskottets skrivning på
den punkten.

Därest man nu skulle godta herr

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

157

Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1954/55.

Ståhls reservation, avgör man inte bara
organisationsfrågan i detta fall, utan
därav kommer även att följa konsekvenser
för de affärsdrivande verken.
Det synes mig som om man skulle behöva
utreda, om dessa tjänstemän verkligen
är byråchefer eller om de enbart
är byrådirektörer. Frågan är inte fullt
så klar som herr Ståhl ville göra gällande,
när han sade, att en placering i
byråchefs lönegrad här är det enda
riktiga. Om herr Ståhl haft tillfälle att
i likhet med mig se litet närmare på
dessa olika tjänster, skulle han kanske
ha varit mindre tvärsäker.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande mom. I, nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid förevarande punkt fogade,
med 1) c) betecknade reservationen av
herr Ohlon m. fl.; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Härefter gav herr talmannen beträffande
mom. II propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den med 1) e) betecknade
reservationen av herr Ohlon m. fl.; och
biföll kammaren utskottets förevarande
hemställan.

På framställd proposition biföll härefter
kammaren vad utskottet i mom.
III—VI hemställt.

Plikterna 2—20.

Vatr utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga stats -

utgifter för budgetåret 1954/55 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Repetitionsövningsverksamheten under
budgetåret 1954/55.

I propositionen nr 1 hade departementschefen
under fjärde huvudtiteln
(punkt 1, s. 6 och 7 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1954) framhållit,
att han räknat med en begränsning
av repetitionsövningskontingenten,
och i samband härmed gjort vissa uttalanden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Hesselbom, Edvin
Thun och Åkerström.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
under denna punkt i anledning av vad
utskottet har skrivit rörande Kungl.
Maj:ts initiativ att för kommande år
minska något på repetitionsövningarna.

Utskottet skriver: »Utskottet hyser
vissa betänkligheter mot det föreliggande
förslaget, vilket utgör ett avsteg
från gällande ordning.» Utskottet fortsätter:
»Då utskottet emellertid förutsätter,
att den ifrågasatta anordningen
endast är att betrakta som en engångsåtgärd,
vill utskottet icke framställa
någon erinran mot förslaget.»

För egen del skulle jag nog vilja
säga, att statsrådets och chefens för
försvarsdepartementet initiativ varit
berömvärt och att undersökningar bör
göras om det inte kan vara möjligt att
ta ytterligare steg på den inslagna vä -

158 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

gen. Om det då skulle visa sig t. ex.
att värnpliktslagen lägger hinder i vägen
i detta avseende, vill jag ju bara
säga, att den lagen kan ändras.

Herr talman! Jag nöjer mig med
denna deklaration nu, detta inte minst
med hänsyn till att jag kommer att ta
till orda även vid behandling av punkt 2.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag skall inte ställa något
annat yrkande i fråga om utskottets
kläm än om bifall. Emellertid har
man i motiveringen egentligen refererat
den ståndpunkt, som högerledaren
framförde i årets remissdebatt, nämligen
att uppskov med repetitionsövningarna
inte kan tänkas som något
som kan ske mer än som en engångsåtgärd.
Härtill vill jag erinra om att
efter kriget sådant uppskov kunnat göras
år efter år. Denna betoning innebär
att det bara kan handla om en
engångsåtgärd, att riksdagen i förväg
skulle binda sig för att inte under
kommande år vidtaga en sådan åtgärd
som att uppskjuta en repetitionsövning.
Jag anser det vara ganska olämpligt
att i förväg binda sig för vad som
skall inträffa under kommande år,
detta så mycket mera som det talas
om, att det från överbefälhavarens sida
pågår en utredning, som väl på nytt
skall kasta en del av försvarsfrågorna
i stöpsleven. Samtidigt som jag yrkar
bifall till utskottets kläm ber jag sålunda
att få yrka avslag på utskottets
motivering i punkt 1.

Herr WARD (s):

Herr talman! Såvitt jag kan finna
ansluter sig utskottets yttrande tämligen
väl till de framställningar som
gjorts från Kungl. Maj:ts sida. När man
i detta sammanhang talar om en engångsåtgärd,
får vid detta tolkas så, att
man med detta beslut inte slår in på
den vägen, att därmed samtliga repetifionsövningar
i framtiden skall uppskjutas.
Frågan härom får riksdagen ta

ställning till senare; det är något som
vi inte bundit oss för på det sätt herr
Hagberg i Stockholm angav utan
tvärtom.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Såvitt jag kunnat läsa
utskottsutlåtandet rätt innebär icke det
förslag utskottet rekommenderar, att
samtliga repetitionsövningar skall inställas.
Man kan nog inte läsa ut någon
annan mening av den formulering
utskottet använt än att utskottet avser
att binda regeringen för kommande
budgetår och naturligtvis också föregripa
en behandling av detta ärende.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med uteslutande
av dess motivering; och fattade
kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Punkten 2.

Motioner om utredning rörande begränsning
av försvarskostnaderna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (I: 51) och den
andra inom andra kammaren av herr
Spångberg m. fl. (11:57), hade hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag
enligt de riktlinjer, som i motionerna
angivits, rörande begränsning av försvarskostnaderna
under fredstid.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Helmer Persson m. fl. (I: 140) och den
andra inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. (II: 191), hade, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära skyndsam utredning och förslag
i syfte att åstadkomma en betydande
nedskärning av försvarsutgifterna.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 159

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
behandlat ytterligare ett par
motioner, avseende begränsning av
försvarskostnaderna.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 51 och II: 57
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionerna I: 140 och II: 191,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionerna 1:279 och 11:367
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

d) att motionen II: 63 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

e) att motionen II: 217 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Praktiskt taget samtliga
vid årets riksdag väckta motioner, syftande
till utredningar och vidtagande
av åtgärder med målsättningen att nedbringa
försvarskostnaderna, har redovisats
under denna punkt. Även herr
Karlsson i Olofström och jag har väckt
en motion i detta ärende. Vi har där
inte ställt något direkt yrkande i motionens
kläm, men i motiveringen har vi
ifrågasatt, huruvida man inte skulle
kunna nöja sig med att anslå något
mindre belopp till materielanskaffning
för flyget än vad Kungl. Majt har begärt.
Vi har vidare ifrågasatt, om man
inte också skulle kunna pruta något
på de begärda anslagen för anskaffning
av tygmateriel m. m. till armén. Dessutom
har vi understrukit vad chefen
för försvarsdepartementet själv har betonat,
nämligen nödvändigheten av att
göra besparingar på försvarets område
och att ta hänsyn till vad vi orkar med
för framtiden.

I det sammanhanget har vi pekat på
den utredning i dessa frågor, som nu
pågår under överbefälhavarens överinseende,
och vi har knutit vissa för -

hoppningar till de resultat, som denna
utredning kan leda till. Vi har den mycket
bestämda åsikten, att om man här
menar allvar med talet om att söka nedbringa
kostnaderna eller att hålla tillbaka
ytterligare stegringar av utgifterna
för försvaret, så räcker det inte med
att bara vidtaga några små justeringar
här och där på olika punkter, utan
då är det absolut ofrånkomligt med en
mycket kraftig nedskärning av hela vår
försvarsorganisation. Vi blir då tvungna
— vilket jag är övertygad om att ledamöterna
i första avdelningen också
är på det klara med —- att dra in ett
betydande antal regementen. Vidare
måste vi då också allvarligt överväga,
om vi verkligen orkar med att hålla
ett flygvapen av sådan omfattning, som
vi för närvarande har. På grund av den
tekniska utvecklingen på flygets område
— vilken, som herr Ståhl nyss
framhöll, är fullständigt revolutionerande
— kostar nu varje flygplan oerhört
mycket pengar både i anskaffning
och i drift. Trots att flyget ur militär
synpunkt måste anses vara ett
effektivt vapen, får vi ändå slå fast,
att inte ens flygvapnet kan få lämnas
orört, om vi menar allvar med talet om
att hålla tillbaka de ständigt växande
försvarsutgifterna och att eftersträva
en nedskärning av de totala kostnaderna
för försvaret.

Vi har här i riksdagen företrädare
för ett par partier, som kan kallas skattesänkningskrävare,
men när vi här
debatterar skattefrågor, har dessa skattesänkningskrävare
mycket svårt att
upptäcka, att vi skulle kunna göra några
nämnvärda besparingar på försvaretrets
område. Däremot har de mycket
lätt för att upptäcka möjligheter att
försämra vår sociala standard. Jag har
emellertid den uppfattningen, att den
för skattesänkningar erforderliga jordmånen
kan beredas i och med att vi
företar en kraftig nedskärning av våra
försvarsutgifter, och om man genomför
skattesänkningar, så måste detta

160 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

obönhörligen leda till att kostnaderna
för försvaret skäres ned.

Vi vet vad som skedde här i riksdagen
i onsdags. Då gick riksdagens majoritet
i båda kamrarna emot regeringen
i en utgiftsfråga. När det gäller upprustningen
av sjukvårdsväsendet här i
landet, som landstingen — i enlighet
med ett stort program som presenterats
vid ett möte i Konserthuset i vintras ■—•
skulle stå som huvudman för avgavs
deklarationer från flera talare som gick
ut på att man måste räkna med kraftigt
ökade statsbidrag. Man kan nämligen
inte — sades det —■ som tendensen
har varit under senare tid, bara vältra
över olika ekonomiska bördor på landstingen.
Jag är fullt på det klara med att
en sådan upprustning kommer att kräva
mycket pengar. Vi kommer därför
att ställas inför valet att antingen pruta
på anslagen till andra ändamål med
belopp, som svarar mot de ökade utgifterna
för sjukvården — och jag vill
hoppas att detta skall bli möjligt genom
en beskärning av de totala försvarskostnaderna
— eller att avstå från alla
skattesänkningar och kanske i stället
rent av överväga att genomföra skattehöjningar.
Jag skulle tycka det vore
lämpligt att representanter för skattesänkningskrävarna
här i riksdagen också
lät förstå, att de är beredda att allvarligt
diskutera även nedskärningar
på det totala försvarets område.

Jag nöjer mig, herr talman, med denna
deklaration och vill alltjämt knyta
förhoppningar till de pågående utredningarna,
ehuru jag gärna vill säga att
jag i många stycken gillar vad utskottet
har skrivit under punkt 2, där man
rent formellt i varje fall är positivt
inställd till åtgärder, som har samma
syfte som jag här sökt deklarera. Jag
har dock inte någon övertro vare sig
på det slutliga resultatet av de utredningar
som nu försiggår eller på det resultat,
som kunde tänkas uppnås av en
parlamentarisk utredning. Det kanske
finns anledning att överväga, huruvida

man inte får tillskapa en ständigt arbetande
parlamentarisk kommitté, som
kunde vara en hjälpreda åt statsutskottet
och åt dess första avdelning i synnerhet.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr WARD (s):

Herr talman! Jag skall bara yttra ett
par ord.

Det är klart att vi inom statsutskottet
och inte minst inom dess första avdelning
med mycket stort intresse mottog
underrättelsen om att man nu igångsatt
utredningar under militär ledning
med inte bara militära medhjälpare
utan också representanter för samhällslivet,
däribland krafter med stora ekonomiska
insikter. Vårt resonemang därefter
har varit ganska lätt att föra, eftersom
man från försvarsledningens
sida vid besök hos utskottsavdelningen
har förklarat, att man redan instundande
höst torde vara färdig med utredningarna.
Sedan gäller det att överväga
vad som skall kunna göras från Kungl.
Maj:ts och riksdagens sida.

Jag tror att i det läge frågan nu har
tjänar det inte mycket till att göra sådana
jämförelser av skilda slag, som
herr Åkerström nyss gjorde. Man får
vänta och se för att därefter göra de avvägningar
dels mellan de tre försvarsgrenarna,
dels mellan militärt och civilt,
som kan anses vara påkallade av
ekonomiska och finansiella skäl. Vi har
alltså här framför oss en linje, som vi
allesammans borde kunna samlas omkring,
och herr Åkerström ställde ju
heller intet yrkande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord kort och gott få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOXJA (fp):

Herr talman! Det är säkert många som
är bekymrade över de höga försvarskostnader
som vi har i dag. Tillsammans
med några andra ledamöter har
jag i en motion, II: 367, berört denna

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 161

Motioner om utrednin;

fråga. Trots prutningar i år ligger försvarskostnaderna
vid 2133 miljoner
kronor, och däri har man ändå inte
räknat in civilförsvarskostnaderna, som
också är avsevärda.

Det är givet att dessa väldiga summor
blir betungande, särskilt i ett läge, då
ur samhällsekonomisk och statsfinansiell
synpunkt den allra största sparsamhet
måste iakttagas. Vi har i vår
motion angivit vissa områden, där prutningar
eventuellt skulle kunna ske. Vi
har dessutom begärt, att en kommitté
av organisatorisk och teknisk expertis
skulle tillsättas för att på denna punkt
ta del av det utredningsmaterial som
kommer.

Utskottet har i stort sett tillmötesgått
oss härvidlag, och jag vill endast helt
kort uttrycka den förhoppningen, att
kommittén kommer till stånd så snart
utredningsmaterialet föreligger. Jag vill
också hoppas, att man på verkligt allvar
tar itu med dessa spörsmål och söker
åstadkomma den begränsning av våra
försvarskostnader, som i dagens läge
torde vara nödvändig och också möjlig.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det finns väl ingen i
denna kammare som har någon annan
uppfattning än den, att vi inte skall ha
högre försvarskostnader än vad som
anses vara oundgängligen nödvändigt för
att vi skall kunna skaffa ett tillfredsställande
skydd för vår nationella frihet.
Försvarskostnaderna i vårt land
är dock inte högre än i jämförliga länder
och som bekant väsentligen lägre
utslagna per invånare än i de stora
demokratiska länderna — för att inte
tala om försvarskostnaderna i landet
där borta i öster, som ju är väsentligt
mycket tyngre än i vårt land och i
andra demokratiska länder och där
också de personella bördorna är betydligt
högre än vad fallet är exempelvis
i vårt land.

Det är ju till syvende og sidst inte
vi själva som bestämmer försvarskost11
—Andra kammarens protokoll 195b.

rörande begränsning av försvarskostnaderna.

naderna, utan de bestäms av situationen
ute i världen. Tyvärr får vi säga
oss, att det nu inte finns de tecken till
en verklig ljusning i det internationella
läget, som kunde ge oss anledning att
ta våra försvarsansträngningar under
omprövning från den utgångspunkt,
som ett par talare här nyligen har intagit.

Herr talman! Jag ber att härefter få
koncentrera mig på ett par frågor i
anslutning till det föreliggande utskottsutlåtande!.
Säkerligen hälsade vi
alla också i denna kammare med stor
tillfredsställelse statsministerns uttalande
i första kammaren, att vi skall
försvara oss även mot de stridsmedel
som den modernaste krigstekniken
frambringat. Vi vet att det inom vår
försvarsorganisation arbetas intensivt
för att förbereda oss för denna uppgift.
Vilka förändringar detta, särskilt
på någon sikt, måste medföra vid utformningen
av våra försvarsanstalter,
både de militära och de civila, och vid
uppläggningen av själva försvarstaktiken
kan givetvis en lekman på nuvarande
stadium inte hysa någon mening
om. Däremot står det väl klart för
alla att vi befinner oss i början av en
stor militär omdaningsprocess. När utredningen
om de olika aktuella avvägningsprohlemen
blivit färdig senare i
år, hoppas jag att sikten skall ha blivit
något klarare. I varje fall måste dessa
ting komma att spela en central roll i
den framtida försvarsdebatten.

Givetvis finns det inte någon förnuftig
människa som inte av hela sin själ
hoppas att just själva den fruktansvärda
kraften i de moderna förstörelsemedlen
skall bidra till att förhindra
ett nytt krig till dess mänskligheten
kunnat samlas kring en världsorganisation,
utrustad med sådana maktresurser
att den är i stånd att garantera
freden. Men med det kommunistiska
hotet hängande lika tungt över den
fria världen i dag som tidigare hör ju
tanken på en sådan organisation alltNr
22.

162 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

jämt till drömmarnas rike. Vi kan lika
litet som andra folk göra annat än
söka anpassa oss efter den verklighet
i vilken vi lever.

En ljusning för ett litet land som
vårt liggar dock i det faktum, att atomoch
robotvapnen inte ensidigt lägger
alla fördelarna hos en angripare utan
tvärtom öppnar nya möjligheter för de
små länderna att värja sin frihet, en
sak som på ett högst intresseväckande
sätt belysts i en längre artikel i ett
av de senaste numren av Ny Militär
Tidskrift. Förutsättningen härför är
naturligtvis dock att även dessa länder
får tillgång till atom- och robotvapen
för sitt eget försvar. Det är väl inte
uteslutet att åtminstone ett högt industrialiserat
land som vårt självt mäktar
med att producera en del sådana
vapen, kanske särskilt på robotteknikens
område, men tydligt är också att
de små folken i avgörande hänseenden
måste lita till de störres resurser. Att
arbeta på att söka tillföra vårt försvar
de nyaste vapnen måste under alla förhållanden
framstå som eu av de väsentliga
uppgifterna i morgondagens
svenska försvarspolitik.

Jag behöver, herr talman, inte särskilt
framhålla att vi inte kan avstå
från de s. k. konventionella vapnen
därför att vi framdeles vill räkna med
möjligheten att få andra vapen. När vi
verkligen fått dessa uppstår nya avvägningsproblem,
som vi då får ta
ställning till. Vad vi nu har att göra
är att ta de steg i den ständigt fortgående
försvarsanpassningen, som
våra nuvarande tekniska resurser medger.
Ett viktigt led i det fortsatta arbetet
måste vara att fullfölja strävandena
att stärka den försvarsvetenskapliga
forskningen. Vi går ett stycke på
väg i den riktningen nu, och jag tror
det är önskvärt att vi fortsätter en
bit till.

Det framgår av utlåtandet att utskottet
förutsätter, att regeringen skall söka
finna lämpliga former för direkt sam -

råd med bl. a. representanter för riksdagens
demokratiska meningsriktningar,
när den pågående avvägningsutredningen
avslutar sitt arbete. För min
del har jag ofta ivrat för kontinuerliga
överläggningar av detta slag i försvarsfrågorna.
Min utgångspunkt har därvid
varit att bedömningen av vårt utrikespolitiska
läge och av våra militärpolitiska
risker synes vara i stort sett likartad
inom de demokratiska partierna.
Tyvärr har denna strävan hittills avsatt
endast mycket blygsamma resultat
trots att riksdagen eu gång för inte så
länge sedan uttalade sig för dylika
överläggningar. Nu hoppas jag likväl
att regeringen skall ta fasta på vad utskottet
sagt i denna punkt och förverkliga
tanken på ingående samråd
kring de frågor som utredningen aktualiserar.
Jag tror det skulle vara
värdefullt med ett klarläggande besked
från regeringsbänken i det hänseendet.

Målet för dessa överläggningar sådant
jag fattar det bör vara att söka främja
fortsatt enighet om försvaret i medvetande
om nödvändigheten av att även
under den framtid som kan överskådas
hålla detta i fullgott skick.

Låt mig slutligen säga ett par ord
om anslaget till underhåll av arméns
tygmateriel på grundval av de informationer
vi erhållit under utskottsarbetet
i denna punkt. Anslaget 1953/54
var 75 miljoner kronor, och arméförvaltningen
begärde för 1954/55 samma
belopp. I arméchefens besparingsförslag
minskades antalet tjänstgöringsdagar
för repetitionsövningar, och till
följd härav kunde man räkna ned anslaget
med 4 miljoner kronor, alltså
till 71 miljoner. Kungl. Maj:t sänkte sedan
utan angiven motivering, vilket i
och för sig är anmärkningsvärt, anslaget
med 1 miljon kronor till 70 miljoner
kronor, något som självfallet inte
kan tas till intäkt för ytterligare minskningar
av detta anslag. På grund av
förvaltningsreformen överflyttas 1,5

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 163

Motioner om utredning rörande begränsning- av försvarskosf naderna.

miljon kronor från ifrågavarande anslag
till avlöningsanslaget, och kvar
står alltså 68,5 miljoner kronor. Detta
anslag har reellt sett icke höjts sedan
1949/50. Höjningarna hänför sig endast
till prisstegringar och till ökat antal
tjänstgöringsdagar. Det ökade medelsbehov,
som är eu följd av materielens
ökade omfattning och av att vi fått en
långt mera komplicerad materiel än tidigare
på grund av hela den tekniska
utvecklingen, har balanserats med rationaliseringar
och föryngring av beståndet
av motorfordon. Detta har inneburit
en utomordentligt hård press
på de förvaltande myndigheterna. Det
framgick under utskottsbehandlingen
att en ökad press genom en ytterligare
minskning av anslaget inte kan balanseras
med ytterligare åtgärder av samma
slag. Minskningen måste gå ut över
materielen, över dess vidmakthållande
i krigsdugligt skick och över övningarna.

Av dessa skäl har vi icke kunnat
vara med om förslaget att överföra medel
från anslaget till underhåll av tygmateriel
till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Jag behöver, herr talman,
nog inte säga att uppskattningen av
det utomordentliga arbete som utförs
i dessa organisationer säkerligen är
lika stor inom alla partier oavsett ställningstagandet
till dessa anslagsfrågor.
Den bittra sanningen är att pengarna
inte räcker till för alla de önskemål
som man i och för sig gärna skulle vilja
tillgodose.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra ledamöter i denna
kammare väckt en motion, likalydande
med en i första kammaren väckt
motion, där det föreslagits en utredning
som tar sikte på en viss begränsning
och nedskärning av försvarskostnaderna.
Jag kan helt instämma med
herr Hjalmarson när han nyss sade att
vi inte längre behöver diskutera huru -

vida vi skall försvara oss eller inte.
Det utrikespolitiska läget är ju sådant
och vi människor har inte kommit
längre än att vi använder de mest barbariska
metoder som fantasien med
tillhjälp av teknik och vetenskap ger
oss för att med mesta möjliga förödelse
förstöra för varandra och döda varandra.
Vid en resa genom Europa kan
man ännu i dag, många år efter krigets
slut, se märken som talar sitt tydliga
språk om hur långt vi kan gå i
detta avseende.

Det är inte några normala medel vi
tar till i umgänget mellan människorna.
Vapen är inte något vi kan ställa
upp såsom något eftersträvansvärt för
framtiden, även om vi i dag är eniga
om att vi måste försvara oss.

I detta sammanhang vill jag framhålla
att ett alltför starkt militärt tänkande
över huvud taget börjar göra sig
gällande. När man exempelvis säger
att vapnen är vår främsta tillgång i
vår utrikespolitik slår man över målet
på ett fruktansvärt sätt. Kan vi verkligen
säga att vapnen är en av våra
främsta tillgångar i vår utrikespolitik?
Det är en överskattning och ett avguderi
för vapnen som i det långa
loppet kan få ödesdigra verkningar.

En av våra främsta tillgångar när vi
möter representanter för andra länder
vid överläggningar om samarbete, handel
eller andra ting eller när man träffas
i Nordiska rådet, Europarådet och
andra mellanfolkliga organisationer, är
väl inte våra vapen vår främsta tillgång.
Då är nog vår snart 150-åriga
fredsperiod av mera värde. Den utgör
ett värdefullt bevis på att människor
kan leva i fred med varandra och utgör
därigenom en stor tillgång för oss.
En annan tillgång är väl det förtroende,
som man inom andra länder kan
hysa för vårt land. År inte detta, i sådana
sammanhang där vi icke tillgriper
vapen, en av våra allra största tillgångar
i de utrikespolitiska mellanhavandena? -

164 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

Det förtvivlade i dagens läge är ju
det misstroende som länderna hyser
till varandra och de stora rustningar
som nu pågår ute i världen. Det är det
som skapar oro, det är det som utgör
svårigheterna för dagen. I spänningen
mellan öst och väst har vi själva problemet.

Som en respektingivande tillgång inom
vårt eget land skulle jag framför
allt vilja nämna den inre livsviljan hos
människorna, exempelvis den vilja till
motstånd som ett folk, inte bara i krig,
utan även efter kriget, kan visa mot
eu ockuperande makt. Det är en tillgång
som, enligt den erfarenhet vi har
från de nordiska länderna under det
sista kriget, kan inge respekt. Vi kan
få bevis därpå både från vårt land och
från de övriga nordiska länderna. Jag
är inte så alldeles säker på att det var
fruktan för våra vapen som gjorde att
vi inte blev indragna i kriget. Det kan
vara helt andra saker, och det kan
mycket väl förhålla sig på det sättet,
att vi, om inte dessa våra andra tillgångar
hade funnits, hade kunnat kastas
ut i kriget även med långt större
rustningar än vi hade.

Jag är alldeles övertygad därom att
om det från stormakternas sida under
ett krig skulle anses vara en ofrånkomlig
åtgärd att slå vårt land sönder och
och samman så har de möjlighet att
göra detta även om vi begagnar alla
våra resurser för att möta en motståndare.
Ingen lär kunna bestrida att det
förhåller sig på det sättet. Och då är
det ju ganska onödigt att tala om vilka
tillgångar vi har i form av vapen. Jag
tror att det är lika bra att vi talar om
att vi är ett fredsälskande folk, som
dock tänker försvara oss om vi blir
anfallna, och att vi, om vi skulle bli
ockuperade, har för avsikt att försvara
oss och våra intressen även efteråt.
Då är det inte bara vapen som
skall till, utan även helt andra ting.

De största svårigheterna för ett krigförande
land kan börja när segern är

klar, när frukterna skall skördas av vad
som under krig har erövrats från ett
ockuperat land. Vetskapen om att möta
ett folk som sätter in alla krafter för
att göra det omöjligt för segraren att
njuta de frukter som han har hoppats
få av sin erövring tror jag är en respektingivande
tillgång gentemot hugade
ockupationsspekulanter.

När dei gäller vapnen har här av
herr Hjalmarson och andra hänvisats
till den redogörelse för de nya vapnen
som lämnades av statsministern för
några dagar sedan i första kammaren.
Atomkraften och andra nya: uppfinningar
ger ju helt andra perspektiv på
utvecklingen än då vi hade våra vanliga
gevär och de medel som vi hade
under första och andra världskrigen.
Tanken på atomkraften i nästa krig
gör att inånga hoppas att det aldrig
skall utbryta.

Man räknar ju inte på allvar med att
världen skall få ytterligare ett krig.
Stormakternas representanter säger ofta
att de är övertygade om att det inte
blir något krig. Man hoppas ju till och
med på att atombomben skall vara det
som skall väcka skräck för att göra anfall
på ett annat land därför att detta
kan komma att möta med samma angrepp.

Men ingen räknar väl heller med att
vi skall få en hastig och fullständig
nedrustning. Motsättningarna är så
stora att vi säkert även med bevarad
fred kan räkna med ett långvarigt fortsättande
av det s. k. kalla kriget, där
man hotar varandra och vidtar åtgärder
som skapar en ständig oro hos
människorna. Hur länge det kan pågå
vet man ju inte, men även här måste
man ställa som mål att uppnå ett annat
förhållande.

Då blir frågan: Hur mycket kan vi
offra i försvarskostnader under detta
kalla krig? Yi har i motionen framhållit
att det måste bestämmas en ekonomisk
ram, som inte får överskridas under
fredstid, och att denna ram måste

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 165

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

innefatta lägre utgifter än de nuvarande
kostnaderna. I dag klagas det
kanske inte så mycket på de höga skatterna
vare sig från högerns eller folkpartiets
sida — det är inte opportunt
att göra det i samband med försvarsutgifterna.
Men skatterna är ju ändå
så höga och försvarskostnaderna utgör
en så stor del av det samlade skattebeloppet,
att man inte kan undgå att
för en riktig belysning sätta in dem
i sitt rätta sammanhang.

För ett par dagar sedan gick jag igenom
de olika budgetförslagen under
ett tiotal år tillbaka, och jag måste
säga att det är uppseendeväckande vilken
kraftig stegring försvarskostnaderna
har undergått år efter år utan att
man egentligen förrän sedan något år
har blivit på det klara med, varpå denna
stegring berott. Jag skall ge erkännande
åt försvarsministern, som i detta
fall lämnat så tydliga redovisningar, att
vi kan hoppas slippa de överraskningar
vi tidigare ställts inför. År 1948
exempelvis var i den ordinarie budgeten
uppsatt 771 miljoner kronor i
försvarsutgifter. År 1951 var beloppet
uppe i 1 179 000 000 kronor, år 1952 i
1 918 000 000 kronor, och i år är siffran
2 019 000 000 kronor. Det är klart
ait stegringen inte kan få fortgå på
detta sätt, och om man inte vill göra
prutningar, bör man åtminstone upphöra
med den skattekverulans, varmed
man alltjämt förgiftar stämningen här
i landet utan att riktigt klargöra sammanhanget.
Oppositionspartierna liksom
vill påskina att det är något på
tok med regeringens politik i andra
avseenden, och föreslår en prutning
med någon miljon i fråga om sociala
angelägenheter, precis som om detta
skulle ha någon avsevärd betydelse för
den samlade skattesatsen.

I sitt utlåtande uttalar utskottet bl. a.,
att »de avsevärda kostnader, som försvarsbudgeten
under de senaste åren
utvisat, göra det enligt utskottets mening
angeläget, att medlen användas

på sådant sätt, att största möjliga försvarseffekt
erhålles». Jag noterar med
tillfredsställelse att man poängterar att
försvarskostnaderna är höga, och jag
är naturligtvis enig med utskottet om
att medlen skall användas på bästa
möjliga sätt. Men vad innebär »största
möjliga försvarseffekt»? Kan det inte
bli olika tolkningar därvidlag? Från
militärt håll kan man ju försvara slöseri
med material och människoliv genom
att säga, att man måste ha sitt
folk upptränat, ifall det skulle bli allvar.
Under min tid som statsrevisor
brukade jag ibland föra flygolyckorna
på tal. Men man svarade mig i allmänhet
att utbildningen och därmed också
flygvapnets effektivitet skulle bli sämre,
om det skulle iakttas större försiktighet.
Det är möjligt att det förhåller
sig så, men man tycker ändå att det
vid vissa tillfällen inträffar fruktansvärda
saker som borde kunna undvikas.
Häromdagen stannade motorerna
på ett reaplan, när det befann sig uppe
i luften, och orsaken visades vara bränslebrist.
År det rimligt att sådant skall
behöva förekomma under fredstid? Då
det gäller flertalet olyckor är ju inte
de verkliga orsakerna klarlagda, men
jag vet att det både vid landning och
start liksom uppe i luften skett olyckor,
som gör att man måste fråga sig, om
det är vettigt att människoliv och stora
materiella värden på detta sätt sättes i
fara och går till spillo. Utredningarna
om försvarskostnaderna på längre sikt
som igångsatts av överbefälhavaren
väntas, som utskottet påpekat, bli färdiga
inom någon månad. Jag undrar
om försvarsministern vill upplysa om
huruvida det kommer att tillsättas någon
parlamentarisk kommitté för översyn
av de resultat som den av överbefälhavaren
igångsatta utredningen
framlagt, och om denna får en så allsidig
sammansättning, att även civila
synpunkter angående sparsamhet får
göra sig gällande. En utredning kan
ju ske på många sätt. Tar man bara

166 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

folk som följer överbefälhavaren i vått
och torrt kan det hända att utredningen
inte får någon större betydelse.

Jag skall gärna ge ett erkännande åt
försvarsministern för lians strävan till
sparsamhet. Jag kan ingalunda förstå
statsutskottets skrivning härvidlag. Alla
utredningar som sätts i gång exempelvis
de som försvarsministern nämnde
här i kammaren den 18 maj i år vittnar
ju om att försvarsdepartementet
söker iaktta sparsamhetssynpunkter.

Å andra sidan måste också riksdagen
göra vad den kan för att vi skall få
rimliga försvarskostnader. Vi kan inte
lägga hela ansvaret hos militärerna,
inte därför att militärerna skulle resonera
så galet — de känner ansvar
på sitt sätt — utan därför att de med omtanke
på försvaret inte stannar vid en
övre ekonomiskt rimlig gräns. Civila
synpunkter måste därför verka återhållande
på kostnaderna så att man
inom en rimlig ram får fram en lämplig
försvarsorganisation.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motion nr 57 i
denna kammare.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Den situation, i vilken
årets försvarsbudget behandlas i kammaren,
har i trontalet karakteriserats
som en situation av avspänning. Jag
tror inte att vad som inträffat sedan
januari rubbar det intryck som trontalet
förmedlade. Internationella förhandlingar
har inletts och kommer att
fortsätta, och man har även överenskommit
om förhandlingar om nedrustning
och atombomberna. Detta är ju
ett resultat av att den mycket prisade
styrkans politik har råkat i bakvatten.
Därför tror jag man kan säga, att den
svenska riksdagen kan ta ställning till
det föreliggande projektet för försva -

ret i en lugnare internationell atmosfär.

Också inom landet har vi erfarit avspänningen.
Atlantpaktens anhängare
har dämpat tonen och tvingas numera
att kamouflera sina strävanden. Jag erinrar
om herr Hjalmarsons bornholmsprojekt,
och trondheimsleden, om
nordismen och annat, varmed man
maskerar sina strävanden.

Sedan vi hade vår utrikesdebatt har
det gjorts vissa kommentarer till den
förklaring som statsministern då avgav,
vilka jag tycker man bör erinra
om, när riksdagen skall ta ställning
till fjärde huvudtiteln. Jag skall inte
citera den amerikanska pressen, där
den genomgående kommentaren är, att
Sverige nu kommer närmare Atlantpakten.
Jag nöjer mig med att citera
några rader ur Times som skriver:
»Det kan emellertid inte råda något
tvivel om att det pris, som Sverige i
sista hand skulle få betala för denna
fördel, bleve ökad risk att dras in i
internationella förvecklingar. Att den
svenske statsministern nu har diskuterat
trondlieimprojektet vittnar därför
om eu ny djärvhet och smidighet i den
svenska utrikespolitiken som bör uppmuntra
Sveriges vänner.»

Det beslut som regeringen meddelade
att den hade kommit till föranledde
också omedelbart chefen för den
svenska marinen att göra ett vidlyftigt
uttalande. Han förklarade att »det torde
vara nödvändigt att skydd av svenska
fartyg, som avses angöra norska
hamnar, utföres även av svenska örlogsfartyg».
Regeringen har ju försökt
bestrida eller i vart fall bagatellisera
sådana uttalanden och har velat trycka
på den rent beredskapsmässiga och
försörjningsmässiga sidan i förhandlingarna
och de planer som ligger bakom
desamma. Men jag tror inte, att
man kommer ifrån att alltid ställa
spörsmålet, om trondheimsprojektet
har sin största betydelse såsom »en
krigstida åtgärd, varigenom Sveriges

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 167

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

och atlantpaktsländernas intressen förenas»
— det är New York Herald Tribune
som skriver detta —• eller om det
bara är »en fråga av intresse för beredskapen,
av samma typ som vårt intresse
av att lagra varor», som statsministern
förklarade i debatten.

Jag anser att detta beslut, om det
leder iill en vidgad användning av
trondheimsleden, hur mycket man än
kan motivera detta med rent ekonomiska
intressen, har försämrat eller
kommer att försämra Sveriges utrikespolitiska
läge. På den punkten har alltså
de som företräder en mera aggressiv
utrikespolitik vunnit en partiell framgång.
Men huvudintrycket är dock fortfarande,
att både internationellt och
inom landet har de krafter som vill
vara försiktiga och som vill främja
fredssträvandena för ögonblicket en
övervikt. Detta tvingar också dem som
vill länka Sverige ihop med Atlantpakten
till stor försiktighet. Dock behövdes
det ju bara att några amerikanska
vätebomber kreverade i Stilla havet
eller att en del amerikanska flygplan
for över det svenska territoriet för att
man i en del av både folkpartiets och
högerns press skulle börja tala om riskerna
av alliansfriheten. Därför kan
man nog säga, att även om situationen
har förbättrats verkar mäktiga krafter
i det fördolda.

Nu förhåller det sig så, att frågan om
militärutgifterna har blivit eu inrepolitisk
stridsfråga. Från tre olika partier
har det vid behandlingen därav
ställts förslag om en utredning i syfte
att åstadkomma en begränsning av försvarsutgifterna.
Det har faktiskt blivit
så, och det känner nog inte minst regeringen
till — åtminstone det större av
koalitionspartierna — att misstron mot
de ständiga ökningarna av de militära
utgifterna växer. Detta sker av olika anledningar,
inte minst den att andra viktiga
behov måste ställas åt sidan till
förmån för rustningarna. Jag erinrar
om bilagan till statsverkspropositionen,

där det i frågan om investeringsbudgeten
för år 1954 görs några ganska intressanta
påpekanden. Där kan man inhämta,
att det inom hälso-, sjuk- och
sinnesslövårdens områden skulle behöva
byggas för 321 miljoner kronor,
vilket belopp regeringen har prutat ner
till 90 miljoner kronor, och där kan
man se, att det skulle behöva byggas
skolor och bibliotek m. in. för 598 miljoner
kronor, som regeringen har prutat
ned till 210 miljoner. Det påvisas
hur det skulle behövas samlingslokaler
i landet för 74 miljoner kronor; detta
krav har regeringen prutat ned till 15
miljoner. Där visas också att det skulle
behöva uppföras badhus samt idrottsoeh
fritidsanläggningar för 147 miljoner
kronor. Anslaget därtill blev 15
miljoner, o. s. v.

Att man alltså på dessa områden har
skurit ned myndigheternas anslagskrav
med 70 procent, medan man i fråga
om det militära området, efter försvarsministerns
mycket patetiska deklaration
i höstas att han med något av oresonlighet
i föresatsen skulle eftersträva besparingar
i försvarsbudgeten, bär pressat
ner myndigheternas krav med 4
procent, det belyser också vilken omfattning
dessa frågor har och bidrar
till att förklara det växande missnöjet
med militärutgifterna.

Förhållandet är också, att regeringen
faktiskt försummar att utnyttja möjligheterna
att pressa ned kostnaderna
även inom den nuvarande organisationens
ram. Jag nämner exempelvis, att
den inte var med på en effektiv kontroll
genom att t. ex. förverkliga den
tanke som framförts av de förenade
förbunden om krigsmaterielindustriens
förstatligande. Jag kan också nämna
vissa inköp som har gjorts; jag erinrar
om de bekanta centurion-tanksen, som
ju för det första medför nya stora kostnader
och som för det andra redan när
Sverige köper in dem är föråldrade.
Britterna skrotar nu ned denna typ av
stridsvagnar till förmån för en annan,

168 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

modernare typ. Detta och mycket mer
vittnar om en tendens att inte tillvarata
de möjligheter till nedskärning av utgifterna,
som ändå kan föreligga.

Det har gjorts en utredning som visar,
att Sverige ligger på toppen när
det gäller de militära rustningarna i
Västeuropa om man tar hänsyn till invånarantalet.
Det mest allvarliga är att
ingen kan se någon gräns när denna
miljardrullning kommer att stoppa. Jag
är säker på att försvarsministern inte
vågar säga inför kammaren att den
gräns som nu är uppnådd inte kommer
att överskridas. Jag är ganska övertygad
om att han — om han skulle säga
vad han i själ och hjärta tror om dessa
utgifter — skulle vara tvungen att meddela
riksdagen att de utgifter vi i dag
behandlar och kommer att besluta om,
om några år kommer att te sig relativt
blygsamma.

Det talas nu mycket om att det skall
bli en ny utredning. Man får naturligtvis
uttala sin tillfredsställelse över
statsutskottets skrivning i detta fall att
man efter överbefälhavarens utredning
vill göra en ny sådan. Jag tror dock att
det hade varit klokare om denna utredning
igångsatts innan regeringen hade
ramlat i den grop som generalerna
grävde genom sitt bekanta slagord om
de partiella reformernas väg. Jag tror
att den utredning som kommer till
stånd — låt mig säga någon gång i slutet
av nästa år — verkligen kommer att
få oerhörda svårigheter att hitta en
gräns där man kan säga: Nu går vi inte
längre. Ja, om man är frikostig och
hugger till hur mycket som helst så
kanske man kan formulera en gräns
som skulle kunna hålla i tre, fyra eller
fem år framåt. Men om man vill stödja
det allmänna resonemang som statsutskottet
dock givit uttryck för i sitt utlåtande,
där man är bekymrad över
rustningarnas höjd och den nuvarande
tendensen, då blir det mycket svårt att
åstadkomma detta.

Regeringen har undan för undan

bundit riksdagens händer. Yi har fått
en tioårsplan för materielanskaffning
åt armén, en sexårsplan för marinen
och en sjuårsplan för flyget. Nu föreslår
regeringen med statsutskottets bifall
en sådan utvidgning av denna sjuårsplan
för flyget som ökar utgifterna
med 50 procent utan att dock påverka
organisationen i något väsentligt avseende.

Det skulle vara intressant att få höra
om försvarsministern har någon aning
om inom vilken gräns han skall kunna
hålla nästa års försvarsutgifter. Jag har
fäst mig vid de beslut som redan har
fattats och som binder handlingsfriheten,
och jag har även fäst mig vid det
meddelande som statsutskottet ger beträffande
flyget när det erinrar om att
det vid utgången av nästa budgetår
fattas 671 miljoner kronor endast för
att täcka flygets beställningsbemyndigande.
Det förefaller mig därför som
om man måste räkna med ytterligare
stora ökningar och att det tal om försök
att begränsa utgifterna liksom det
mycket allmänna talet om en tvåmiljardram
i verkligheten inte har någon
täckning — såvida man inte resolut
bryter med den nuvarande linjen. Just
detta att regeringen binder riksdagens
händer och att riksdagen låter sig bindas
vid dess planer gör, att man har
intrycket att det ligger en viss humbugsmässighet
i spekulationerna om att
den omtalade utredningen skulle åstadkomma
besparingar.

Om man vill genomföra besparingar
skall man inte överlämna det grundläggande
arbetet åt överbefälhavaren.
Det är att sätta bocken till trädgårdsmästare.
Jag tror därför inte att man
kan låta bli att ta den militära expertisen
i anspråk när det gäller att utforma
den militära organisationen. Däremot
tror jag, som sagt, att det är en
dålig väg att först låta överbefälhavaren
komma med en allmän plan och sedan
tillsätta en mer eller mindre parlamen -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 169

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

tarisk kommission för att bearbeta denna
plan.

Förhållandet är ju nu att man även
internationellt kan tala om en ny tendens
i fråga om de militära rustningarna.
Det ena landet efter det andra skär
ner sina rustningar. En del stormakter
går i spetsen på detta område. De begränsningar
som har gjorts är kanske
ännu inte så omfattande, men man
märker här en annan tendens än tendensen
i den svenska militärbudgeten.
Medan vår försvarsbudget visar
en stigande kurva — inte bara hittills
— så visar samma kurva i andra länder
en fallande tendens. Dagens beslut
kommer väl i stort sett att innebära
utgifter på 2,2 miljarder kronor. Trots
alla de svårigheter som finns beträffande
den militära organisationen och
trots all konservatism har man dock i
många andra länder visat konkreta resultat
i sin strävan att minska rustningarna.
I Sverige har vi nu en militärbudget
som skulle ha tett sig fullständigt
fantastisk före det andra
världskriget och som ännu åren 1946
och 1947 skulle ha verkat absolut orimlig.
Det allra värsta är att det verkar
som om även denna fantastiska och
orimliga höjning inte är slutet utan att
anslagen kommer att stiga ytterligare.

Jag nämnde inledningsvis att det har
uppstått en stark opinion, och även om
de socialdemokratiska motionärerna
liksom folkpartimotionärerna inte är
representativa för flertalet inom sina
grupper, måste jag för min del beteckna
dessa opinionsyttringar som viktiga uttryck
för det snabbt växande missnöjet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
för min del att i detta ärende få yrka
bifall till motion nr 191 i denna kammare,
som innehåller förslag om en
utredning i syfte att åstadkomma en
stark reducering av försvarsutgifterna.

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Statsutskottet redovisar

på sidorna 4 och 5 i föreliggande utlåtande
en samtidig arkebusering av fem
besparingsmotioner, som alla stupar i
en gemensam massgrav.

När jag blev varse statsutskottets sätt
att gå fram kom jag att tänka på en
legendarisk figur ur den härliga skånska
anektdotfloran, Jins Persson, indelt
knekt vid norra skåningarna. Han deltog
i slaget vid Leipzig 1812 och berättade
sedermera för häpnande åliörarskaror
om hur han och hans kamrater
nedgjorde fransmän i tusenvis med en
eldhastighet som för den tiden tedde
sig sagolik. När en skeptiker bland de
skånska pågarna frågade Jins Persson
hur de hann med att ladda och sikta,
replikerade Jins Persson: Där var varken
tid till att ladda eller sikta, det var
bara till att skjuta.

Det förefaller som om statsutskottet
hade begagnat ungefär samma teknik
här; i varje fall har den gruppchef som
skött eldledningen vid denna massarkebusering
tydligen inte haft vare sig tid
eller intresse för någon nämnvärd individuell
observation av de offer som
skulle nedgöras. — Och nog hade han
dåligt laddat också.

Nu skall jag, herr talman, inte göra
mig skyldig till samma grymma övergrepp
som vissa andra här i dag, att
hålla hela föredrag när man begravningstalar
över en motion, vars öde är
definitivt beseglat för tillfället. Jag skall
bara beklaga att statsutskottet inte tycks
ha haft tid att någorlunda ordentligt
läsa min motion och därför inte riktigt
kommit underfund med vad jag egentligen
ville.

Jag har i min motion aktat mig noga
för att gå in på några rent militära eller
militärtekniska problem. Jag har helt
och hållet siktat på att få besparingar
gjorda beträffande det rent vardagsmässiga
inom det militära livet. Statsutskottet
har uttalat som sin åsikt att
där är egentligen allt bra som det är.
Till och med så bra, att den kostnad det
skulle innebära att enligt mitt förslag

170 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

tillsätta civila experter som ett led i
kontrollen av de militära förbandens
vardagsekonomi, skulle överstiga de besparingar
som därigenom kunde göras.

Jag bör kanske säga statsutskottet ett
hövligt tack för detta meddelande. Men
det var egentligen inte det jag var ute
efter. Jag ville försöka få fram denna
fråga till regeringen. Men inför detta
mitt önskemål lägger utskottet i dagen
en månhet om regeringen, som jag visserligen
finner i och för sig mycket
vacker, eftersom jag själv är mycket
regeringstrogen. Utskottet tycker att
man skall skona försvarsministern för
den uppgift som jag har föreslagit i min
motion, nämligen ait ta under övervägande
möjligheterna för ett betryggande
inslag av civil ekonomisk sakkunskap
inom de militära förbanden. — Är inte
statsutskottet här lite väl ömsinnat? Nog
tror jag att försvarsministern skulle utan
suckan ldara upp ett sådant övervägande.
Jag skall i dagens situation inte ställa
något yrkande. Får jag vara kvar i min
funktion som riksdagsman under nästa
år, lovar jag emellertid att återkomma.
Jag säger inte detta för att uppmana
statsutskottet att lägga upp någon speciell
ammuniiionsreserv. — Utskottet
kommer säkerligen att klara sitt ändå.
Men jag lovar att jag om jag får tillfälle,
skall försöka ställa till litet mer
besvär för statsutskottet nästa år än jag
har lyckats göra i år.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Av de anföranden, som
hittills har hållits i kammaren i denna
debatt, framgår klart och tydligt ait
man allmänt hyser oro över de stora
kostnader som försvaret för närvarande
drar. Denna oro är inte bara koncentrerad
till riksdagens kamrar. Den
sträcker sig långt utanför, ty det är
inte ovanligt, i varje fall inte inom våra
arbetarorganisationer, att man diskuterar
försvarskostnaderna. Detta är
helt naturligt eftersom den budget,
som vi nu behandlar för nästa budget -

år, rör sig om inte mindre än 2100
miljoner kronor, en ökning i förhållande
till innevarande budgetår av 37
miljoner kronor. Om man därtill nämner
att de militära äskandena för nästa
budgetår uppgick till ytterligare 223
miljoner kronor, förstår man ait de
olika försvarsgrenarna velat ha ännu
mera. Det är därför som man med tillfredsställelse
hälsar att försvarsministern
i varje fall har prutat en del på
vad de olika militära cheferna har äskat.
Men man ställer sig otvivelaktigt
frågan om man inte i den budget som
man nu behandlar, hållit utgifterna
nere på konstlat sätt. Man frågar sig
om man inte till kommande år har
skjutit på utgifter, som vi kanske senare
får vidkännas.

Beträffande det förslag angående
minskning av repetitionsövningarna,
som säkerligen hälsas med tillfredsställelse
och där man skulle spara i
runt tal 20 miljoner kronor, frågar man
sig om dessa mannar, som nu slipper
repetitionsövningarna, även i fortsättningen
skall vara befriade från dem
eller om de senare kommer att inkallas.
I så fall blir det bara ett uppskjutande
til! kommande år av denna utgift.

Även när det gäller materielanslaget,
som för innevarande budgetår uppgår
till 315 miljoner kronor och för kommande
budget till 280 miljoner, innebär
förslaget en minskning på 35 miljoner.
Men hela denna tioårsplan för materielen
till armén, som var beräknad
till 3 100 miljoner kronor, skulle innebära,
om man tar en enkel division, en
årlig utgift på 310 miljoner i anslag
till denna försvarsgren. Iiär kan man
ställa frågan om man inte har skjutit
på dessa 35 miljoner kronor till kommande
år för att få en minskning för
det budgetår vi nu behandlar. Här tillkommer
de ständigt ökade kostnaderna
på grund av den tekniska utveckling
som har skett på det militära området,
kanske speciellt när det gäller

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

171

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaaerna.

flyget. Den sjuårsplan, som är beslutad
av riksdagen för flygets vidkommande
beräknas sammanlagt dra en kostnad
av 2 105 miljoner kronor, men enligt
de senaste beräkningarna, som står
angivna i fjärde huvudtiteln, har man
nu kommit upp till en summa av 3 150
miljoner kronor.

I och för sig har kanske dessa långtidsplaner
ett visst värde, men nu är
det tyvärr så att den tekniska utvecklingen
inte följer de beräkningar man
gör inom den svenska riksdagen. Detta
gör att de kostnader som man beräknar
ingalunda kommer att hålla, och
därför kan man väl starkt ifrågasätta,
om man inte inom en mycket snar
framtid bör allvarligt överväga om den
organisationsplan, som vi har för närvarande,
bör bli föremål för utredning
och stark krympning.

Därtill kommer avvägningsproblemen
mellan de olika försvarsgrenarna.
Försvarsministern har anmodat
överbefälhavaren att verkställa dessa
utredningar, och en lekman får väl
säga att detta kanske är en delikat uppgift
för överbefälhavaren. Nu är det
så, att alla försvarscheferna håller var
och en på sitt vapenslag, och detta är
i och för sig helt naturligt. Jag skall
naturligtvis inte avslöja vad som har
sagts och föredragits i avdelningen,
men nog har man i alla fall fått en
känsla av att representanterna för
samtliga försvarsgrenar äskar mer och
mer pengar, och i det fallet kommer
det väl inte att bli någon ändring i
fortsättningen.

Det är ur dessa synpunkter som jag
för min del inte tror på några gynnsamma
resultat av de utredningar, som
kommer att verkställas endast på militärt
håll. Det kan väl tillåtas mig att
ha den uppfattningen som jag har fått,
att militären icke har mycket begrepp
om pengar och pengars värde. Det är
också därför som jag sällar mig till
förslaget att det här borde företas en
parlamentarisk utredning för att man

skall komma någon vart, komma nåd
till lägre försvarskostnader. Man har
sagt, icke minst från försvarsministerns
sida, att det politiska läget bär
lättat litet, och vi har väl alla den förhoppningen
att läget ingalunda skall
skärpas utan att det skall bli lugnare
förhållanden ute i världen.

Frågan om försvarsutgifterna ventileras
som jag sade i början av mitt anförande
litet varstans. Jag är fullt medveten
om att försvarsministern ingalunda
är främmande för detta. Jag vill
emellertid understryka, att jag tror
inte man kan öka försvarsutgifterna
hur länge som helst. I varje fall kräver
man från våra arbetarorganisationers
sida att det så småningom blir en stagnation
på detta område. Det är därför
med intresse man kommer att ta del
av hur försvarsbudgeten för kommande
år kommer att ta sig ut.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag bär varit med om
att underteckna motionen II: 57, som
går ut på att man skall försöka begränsa
försvarskostnaderna. I dagens läge verkar
det kanske verklighetsfrämmande.
Även om man räknar med ett anslag
på 2 100 miljoner kronor plus materielanskaffningsanslag
har man ju säkert
att emotse en utveckling i den riktningen,
att denna summa inte kommer
att räcka till. Det har tidigare sagts, att
man inte behöver hålla några långa b.egravningstal
över motionerna, men jag
skall likväl drista mig att framföra några
synpunkter. Jag har nämligen den
uppfattningen att frågan är av den storleksordningen,
att den bör uppmärksammas
av kammaren.

Man kan i dag liksom tidigare fråga
försvarsministern — troligen utan att
få svar — vad som är maximum för
försvarskostnaderna. Vi har all anledning
att göra en avvägning, hur mycket
av det samlade produktionsresultatet
som skall gå till försvarsutgifterna
och hur mycket som skall bli över till

172

Nr 22.

Motioner om utredning

civila ändamål. Här har redan tidigare
påtalats de behov som finns inom sjukvården,
inte minst sinnessjukvården,
vi behöver bygga nya skolor etc. etc.

I tidskriften Kontakt med krigsmakten
omnämndes för någon tid sedan att
försvarskostnaderna mellan 1948 och
1953 stigit med 76 procent. Där sades
också, att Sverige har den största nationalprodukten
per person i Europa,
varför kostnaderna inte skulle vara så
betungande för oss. Det är ju i och för
sig glädjande, att vi har det så gott
ställt här i landet, att vi kan satsa en
del pengar på försvaret, men jag vill
erinra om att det här inte enbart gäller
2 100 miljoner kronor plus materielanskaffningskostnaderna.
Därtill kommer
också eu hel del andra utgifter,
som vi här i kammaren offrat dagar
på att diskutera. Vi behandlade t. ex.
härom dagen i jordbruksdebatten priset
på margarin och beredskapslagringen
av spannmål. Där uppkommer merkostnader
därför att man måste ta hänsyn
:ill att vi eventuellt kan råka i ett utsatt
läge. Vi har debatterat Norrbottens
järnverk; det gällde att flytta över ett
kapital på cirka 300 miljoner kronor
från lån till aktier och därigenom stödja
järnverket. Skall man uppehålla en
krigsberedskap, erfordras en industri,
och jag föreställer mig att just Norrbottens
järnverk är en del av den industri
vi behöver för försvaret — i och
för sig skulle man kunna få sju sådana
järnverk för vad vi på ett år ger ut för
försvaret. När vi skall bygga bostäder,
fördyras dessa på grund av att vi måste
t. ex. ordna skyddsrum med tanke på
en eventuell krigsfara. Allt detta är en
en del av vårt försvar, och vi kan alltså
inte enbart syssla med dessa 2 100
miljoner utan vi måste räkna på vad
det hela kommer att kosta i det långa
loppet. Jag hade tillfälle att fullgöra
min värnplikt under förra världskriget
i den svenska flottans fartyg, och jag
var med på utfärden med kustflottan
härom kvällen. Med de erfarenheter jag

rna.

gjorde då, föreställer jag mig att chefen
för marinen kommer med ökade
anspråk för modernisering av flottan.
Jag har också haft tillfälle att följa flygets
snabba utveckling. De gamla maskinerna
blir fort omoderna och måste
ersättas med nya och ändamålsenligare
typer.

Allt detta gör, att jag ställer mig frågan.
Vart kommer det att gå, var har
vi gränsen för försvarskostnadernas
stegring? Jag har därför ansett mig
böra vara med om en motion, där man
velat få fram en avvägning av de verkliga
försvarskostnaderna för att få klarlagt
vad dessa i sin helhet betyder för
folkhushållet.

Vidare har vi i vår motion tryckt på
en annan punkt, som herr Spångberg
tidigare understrukit, nämligen att försvarsfrågan
skall vara höjd över partierna.
Den skall inte diskuteras, ty den
är hela folkets angelägenhet, en försäkringspremie.
Vi skall emellertid då
komma ihåg, att om vi skall vara eniga
på den punkten, då har vi från vårt
partis sida rätt att kräva en bättre solidaritet
med vårt försvar, när det gäl.
ier att anskaffa de medel som behövs
för detsamma. Vi har i annat sammanhang
diskuterat den frågan, men jag
anser, att det bör understrykas både
en och flera gånger, att om vi är villiga
att för bevarande av vår frihet göra
vår försvarsapparat effektiv, då skall
vi också vara villiga att för svenska
folket förklara, att vi är gemensamt ansvariga
för de utgifter vi beslutar på
detta område. Med detta, herr talman,
ber jag, att få yrka bifall till vår motion
nr 57 i andra kammaren.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är väl knappast någon
uppgift för mig att bemöta de herrar,
som har vädrat sin olust över att
försvarskostnaderna är stora. Det ankommer
väl, såvitt jag förstår, enligt
en rimlig rollfördelning närmast på
försvarsministern. Jag tycker nog att

Lördagen den 22 maj 1954.
rörande begränsning av försvarskostnade

Nr 22.

173

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

lians situation är litet otacksam. Jag har
nyligen läst en liten ABC-bok, om jag
får säga så, angående försvarskostnaderna,
som försvarsministern skrivit i
främsta rummet för sina partivänner.
Det är en liten bra ABC-bok, men jag
undrar, om inte försvarsministern skulle
behöva komplettera den här ABC-boken
med att inrätta en speciell hjälpklass
för en del ledamöter här i kammaren
som tillhör hans parti.

Det är ju mycket lätt för den som
har sysslat med dessa frågor att känna
sig bekymrad över försvarskostnadernas
stegring, och det har vi också, som
herrarna mycket riktigt konstaterat, givit
uttryck åt i statsutskottets utlåtande.
Men en annan sak är att komma med
konkreta och praktiska förslag. Jag noterar
att under de timmar som denna
debatt har varat, har det inte kunnat
framföras några sådana.

Jag kan med anknytning till vad herr
Lundqvist sade konstatera, att några
av kammarens ledamöter, som hade tillfälle
att delta i den mycket trevliga
utfärden med kustflottan i förrgår,
kommit til! mig och varit bekymrade
över att både befäl och manskap ombord
på båtarna har så pass primitiva
levnadsförhållanden, förläggningar och
andra villkor. Det är riktigt. Det är klart
att det inte är så lätt att någon längre
tid leva på ett fartyg till sjöss, och det
är nog ungefär likadant för allt manskap
och alla militära befattningshavare,
som tvingas ligga ute, inte minst
vintertid. Det är givet att det är ett
centralt intresse att försöka göra det
bättre och trevligare på alla vis i dessa
avseenden, men inte vågar man säga,
att man i första hand skall satsa pengar
på sådana anordningar, när det återstår
betydande behov för försvarets
effektivitet.

Får jag göra ytterligare en randanmärkning
till denna diskussion, så
skulle det vara, att det inte går att isolera
de svenska kostnaderna. Vi måste
se dem för det första i förhållande till

det läge och den utveckling som har
framvingat dessa åtgärder och för det
andra i förhållande till andra länder.
Jag har den sammanställning framför
mig, som herr Lundqvist talade om ur
»Kontakt med krigsmakten», och jag
konstaterar att enligt den bedömningsgrund,
som väl är den riktigaste, nämligen
försvarsutgifternas andel av
bruttonationalinkomsten i Västeuropa
och Nordamerika, är det bara Danmark
och Schweiz som ligger något under
Sverige i detta avseende. I övrigt ligger
alla länder betydligt över.

Jag tror förklaringen helt enkelt är
den, herr talman, att alla de demokratiska
partierna här i kammaren varit
tillräckligt förtänksamma att efter kriget
inte göra som efter första världskriget,
då man krävde en radikal nedrustning.
Hade vi gjort det, vilket man
gjorde t. ex. i England och i andra
krigförande stater, hade vi också fått
göra precis detsamma som de, när läget
skärptes, nämligen börja en kraftig upprustning
med allt vad en sådan kostar.
Tack vare att vi i detta avseende —
och det är jag övertygad om att försvarsministern
och jag är ense om —
handlat försiktigare, så har vi också
kunnat hålla kostnaderna vid en betydligt
rimligare nivå. Någon av talarna
nämnde de 76 procenten kostnadsstegringar.
Ja, men en sådan siffra säger
ingenting, om man tar bort den bakgrund
som hela prisutvecklingen utgör
och som är en av förklaringarna till
detta. Därtill kommer den tekniska revolution,
som har gjort materielen allt
dyrare.

Alla kan vi naturligtvis hysa oro och
bekymmer över att försvarskostnaderna
stiger. Detta är emellertid en sak. En
annan sak är hurvida vi har någon hållbar
grund för att skära ned vår värnkraft.
Jag vill fråga de herrar, som
här har talat för kostnadsnedskärningar:
Anser ni med hänsyn till läget i dag
— Berlinkonferensen i januari och Genévekonferensen
nu samt Koreakriget

174

Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

och kriget i Indokina — att tiden nu
är kommen att kräva radikala nedskärningar
av försvaret, utan att ha någon
genomtänkt och motiverad plan för hur
detta skall ske?

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
det skulle bli någon större försvarsdebatt
i dag, eftersom avvägningsfrågorna
på försvarets område ligger under omprövning
— vilket också har framhållits
i departementschefens proposition
och i förevarande utskottsutlåtande —
och första stadiet i denna avvägning är
den utredning, som nu pågår i de militära
staberna och i högkvarteret. Vad
denna utredning kan komma att leda
till, vet vi inte. Vi vet bara att den pågår.
Finns det då anledning att nu binda
sig för en bestämd plan?

Eftersom herrarna tydligen inte har
läst vad utskottet skriver, vill jag fästa
uppmärksamheten på vad som säges på
sidorna 3 och 4 i förevarande utlåtande
beträffande gången av den pågående avvägningsutredningen.
Där står att frågorna
ligger under militär beredning
och att avsikten är att man sedan skall
övergå till en parlamentarisk beredning.
Det förvånar mig alldeles speciellt
att herr Karlsson i Olofström inte
har uppmärksammat den saken.

Om jag sedan får knyta några reflexioner
av allmän karaktär till den
pågående utredningen, är jag angelägen
att betona en sak, som jag betraktar
som ett intresse för försvaret. Det är
den att militärens alternativ, när de
kommit fram och blivit genomarbetade,
skall öppet presenteras och läggas till
grund för diskussionen, så att vi inte
får bara ett förslag att ta ställning till.
Jag tror att en fri diskussion är ofrånkomlig
på detta område, och jag är
ganska övertygad om att detta tillvägagångssätt
också kommer att tillämpas.

Beträffande årets försvarshuvudtitel
skall jag söka fatta mig kort. Den ena
är ett beklagande — som jag gör med
hänvisning till vad jag yttrade i remissdebatten
i fjol — av att den tioårsplan

för arméns materielanskaffning, som
gjordes 1953 blev sådan, att den har
måst ändras ganska radikalt redan i år.
När man i fjol hade den stora avvägningsutredningen
så nära inpå sig, hade
det varit bättre — som jag då antydde
— att gå försiktigare fram med arméns
materielplan och följa det mera konventionella
mönstret beträffande flygets
anskaffningar. På grund av att anskaffningsplanen
för armén den gången lädes
så högt som fallet var, blev det en
grop i flygets anskaffning, och man har
därför nu måst göra om hela planen på
ett sätt, som självfallet inom ansvariga
instanser för tyganskaffning inom armén
har väckt stora bekymmer. Jag utgick
i fjol från att tioårsplanen skulle
bli i allo hållbar. Det hade då varit ett
lyckligare och bättre grepp av försvarsministern
att skjuta på arméns materielplan,
till dess avvägningsförslaget låg
klart. Då hade vi inte behövt uppleva
de besvikelser, som har blivit oundvikliga
i samband med framläggandet av
årets försvarshuvudtitel.

Den andra punkten, där jag skulle
vilja rikta kritik mot försvarsministern,
gäller sättet att redovisa nedskärningen
i materielplanen. Det framgår inte av
huvudtiteln, och såvitt jag kunnat inhämta
har det inte heller i annan form
givits några direktiv om att den ändring
i arméns materielplan, som i år
vidtagits, skulle bli annat än en engångsföreteelse.
Självfallet måste med
hänsyn till flygets anskaffning och under
förutsättning av en i stort sett oförändrad
kostnadsram materielplanen
komma att reduceras för en längre tidsperiod.
Jag upprepar att jag beklagar,
att detta inte på ett bättre sätt klargjorts
både utåt för den offentliga opinionen,
och inåt för de berörda förvaltningsmyndigheterna.

Jag skall nu övergå till yrkandena i
våra reservationer och försäkra de herrar,
som diskuterat behovet av kostnadsminskning,
att vi som sitter och
behandlar dessa frågor och som något

Nr 22. 175

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvårskostnaderna.

så när vet vilka behov som föreligger,
rör oss i ett ungefär lika trångt utrymme
som jag är övertygad om att man
gör i de instanser, som har hand om
de övriga utgifterna. Detta gäller inte
minst det frivilliga försvaret. Eftersom
herr Hjalmarson här så kraftigt betonat,
att man från hans håll inte kunde
reflektera på att vara med om en nedskärning
av materielunderhållet för att
ge utrymme åt det frivilliga försvaret,
vill jag med några ord motivera hur vi
därvidlag resonerat.

Jag förstår fullständigt dem som säger
som herr Hjalmarson, och jag förstår
de föredragande, som vi haft på
avdelningen och som herr Hjalmarson
här åberopat, att det är självklart att
varje anslag, så hårt nedprutade som
anslagen känns för förvaltningsmyndigheterna,
måste till det yttersta tas i anspråk.
Man är inom arméns tygdepartement
ängslig för prutningar både med
avseende å materielanskaffning och med
avseende å underhåll. Jag är mycket
väl medveten härom. Inte förty måste
det vara så, om vi har en kostnadsram,
som vi inte vill höja, att vi får lov att
göra en avvägning. Vi får lov att säga
oss, att här är en utgift, som vi anser
vara mer väsentlig än en annan; då
kan man inte känna sig bunden av vissa
från början givna normer. I det nu aktuella
fallet är anslaget för det första
nedräknat i förhållande till repetitionsövningarnas
omfattning. Sedan har försvarsministern
gjort en ytterligare beskärning,
som han inte motiverat men
som han uppenbarligen gjort av ekonomiska
skäl, med 1 miljon kronor. Så
gör vi en ytterligare beskärning på 1
miljon kronor. Jag säger inte att den
miljon vi tar är mera försvarbar än
den försvarsministern tagit, men jag
bedömer det hela så — och jag är ju i
gott sällskap med försvarsministern —
att både hans miljon och min miljon
kan tagas utan överhängande vådor för
försvaret. Vore det fråga om 7 miljoner
eller 6,7 miljoner kronor skulle jag

bli bekymrad, ty då skulle det röra sig
om en mycket stor del av anslaget. Men
nu tar vi 1 miljon av det tiodubbla, 67
miljoner kronor, och därigenom blir
det ju ett proportionelli sett rimligare
inbördes förhållande.

Det andra skälet — och det vill jag
gärna understryka — är att den som
sysslat med dessa anslagsposter vet, att
i praktiken går det inga vattentäta skott
mellan anskaffningsanslagen och underliållsanslagen,
utan där flyter alltsammans
på det sättet att det inte finns
några oöverstigliga gränser mellan den
ena och den andra anslagsformen. Varför
tar vi då i anspråk denna miljon?
Jo, herr talman, jag vill uppriktigt svara,
att det gör vi därför att vi inte kan
ta på vårt ansvar att sätta de frivilliga
organisationerna i det utsatta läge, som
de kommer i genom att anslaget automatiskt
pressas ner. Med de anslag utskottet
föreslår kan man inte vare sig
inom den frivilliga rörelsen eller inom
hemvärnet för att nu inte tala om skyttet
hålla sill verksamhet i gång ens i
nuvarande omfattning. Här blir det en
automatisk beskärning, och då kan det
sägas: A la bonne heure, det må det bli,
och man åberopar bl. a. arméchefen
eftersom han tillrått att anslaget till
skyttet skärs ner.

Men från vår sida tillåter vi oss göra
den bedömningen, att när vi ändå har
en armé som helt består av värnpliktiga
och när vi dessutom vid mobilisering
har en befälskår, som till 95 procent
består av värnpliktiga — observera
att yrkesbefälet bara är en försvinnande
bråkdel inom den svenska
armén — då måste vi se till att dessa
kadrer även under fred får en tillräcklig
utbildning. Därför säger vi oss att
denna miljon kommer till bättre användning
och är nödvändigare här än
på någon annan punkt, låt vara att jag
är den förste att erkänna att den hade
behövts även till underhåll. Vi tar samma
ansvar som försvarsministern tagit
när dei gäller att göra en avvägning

176 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

mellan vad vi anser vara oundgängligt
och mindre oundgängligt i eu svår situation.
Jag för min del är alldeles övertygad
om att den avvägning som vi har
gjort är riktigare än den som är gjord
från det håll där man säger, att denna
summa måste i första rummet gå till
materielens underhåll.

Till sist, herr talman, bara en rent
teknisk upplysning. Jag vill påpeka att
vad jag här talat om innefattas i reservation
nr 3 vid punkten 39 och att övriga
reservationer i anslutning till denna
och av samma reservanter är följdreservationer
till den förstnämnda.

Jag ber med vad jag här anfört, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som innefattas
i reservation nr 3 av herr Ohlon
in. fl.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl hänvisar oss,
som har en annan mening i dessa frågor,
till en hjälpklass. Jag vet inte om
det är vanligt i herr Stålils parti, att
man inrättar lijälpklasser för sådana
som har en annan uppfattning än majoriteten.
I vårt parti har vi fortfarande
rätt att hävda olika meningar, även
om vi respekterar vår försvarsminister
och tycker att det är mycket bra
med denna broschyr. För den skull
behöver vi ju inte sluka allt vad som
står där. Vi har alltjämt möjlighet att
granska frågorna efter vårt eget omdöme.
Vad som förefaller mig skulle
vara en fara med den där hjälpklassen,
det vore om försvarsministern försökte
sätta dit herr Ståhl som magister. Då
blev det säkert ganska oroligt i densamma.

När jag citerade en del uppgifter i
tidskriften Kontakt med försvarsmakten,
så invände herr Ståhl att den säger
ingenting. Det är verkligen beklagligt
om man inte skall kunna lita på siffror
i en publikation som är utgiven av försvarsstaben.
Jag har verkligen gjort
det och jag gör det fortfarande. Vi har

rätt stora försvarskostnader och jag är
överens med herr Ståhl om att vi haft
sådana under en följd av år. Vi iklädde
oss dem under kriget och vi har sedan
dess hållit vår försvarsmakt vid en viss
nivå.

Jag vill vidare be herr Ståhl läsa
motionen. Försök inte att finta bort
den med att påstå att vi har begärt
avrustning. Vi har begärt utredning.
Vi är inte så självgoda att vi tror att
vi i en motion kan lösa hela försvarsfrågan,
utan vi har som sagt begärt en
utredning och att statsutskottet skulle
pröva detta förslag. Vi är tacksamma
i den mån som våra synpunkter har
påverkat vad som finns i utlåtandet
om att man i utskottet är inne på en
utredningslinje. Jag anser för min personliga
del —- och det gör nog många
med mig — att det är av nöden påkallat
att utreda en avvägning av de
medel, som vi skall använda på det
ena och det andra området i samhället
vid fördelning för såväl civila som militära
ändamål och behov.

Jag vill än en gång understryka att
om vi kan nå enighet om utredningar
och kanske också få enighet omkring
ett beslut i försvarsfrågan, då hoppas
jag i varje fall att den svenska riksdagen
skall uppträda så hederligt, att
man också tar ansvaret för kostnaderna
och inte sedan försöker på vissa
håll att inför det svenska folket göra
just vårt partis representanter till skattefogdar
när det gäller att klara utgifter,
som vi gemensamt beslutar i denna
församling.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag blev litet förvånad,
herr talman, när jag lyssnade till herr
Ståhl. Jag trodde ju att han hade läst
motionen eftersom han i alla fall sitter
i utskottet och här talar som utskottets
representant. Herr Ståhl säger
att vi inte har lagt fram något förslag
och han frågar om det verkligen är
vettigt, att man utan en väl genom -

Lördagen den 22 ma] 1954.

Nr 22.

177

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

tänkt plan nu går att besluta om en
kraftig nedskärning av försvarskostnaderna.

Yem har sagt att det skall göras på
det sättet och var står detta skrivet i
några av de motioner, som jag och
mina partikamrater har väckt i denna
fråga? Vi har föreslagit en utredning
som herr Ståhl efterlyser. Under debatten
har vi dessutom frågat om resultatet
av den utredning, som överbefälhavaren
har ordnat, blir föremål för
någon översyn. Utskottet säger självt
att det vore lämpligt med en översyn
av representanter för riksdagen! Är
detta, herr Ståhl, att föreslå en kraftig
nedskärning utan någon som helst genomtänkt
plan? Då vill jag fråga: Brukar
herr Ståhl alltid motivera på det
här sättet eller kan detta bero på att
han inte har lyssnat till debatten? Jag
förmodar att herr Ståhl inte tillhör den
kategori, som behöver sättas i hjälpklass,
utan att det måste bero på något
annat att herr Ståhl inte har uppfattat
vad som har sagts här.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av att herr
Ståhl riktade sig till dem som tidigare
talat i denna fråga vill jag som en av
dessa säga ett par ord.

Herr Ståhl gjorde för det första gällande,
att det inte ställts några konkreta
yrkanden. Jag hänvisar till motionen
av herr Karlsson i Olofström och
mig, där vi i motiveringen har konkreta
yrkanden. Jag vill också hänvisa
till vad jag här anförde —• det var en
del konkret även i detta, men det var
inte fråga om att det skulle göras i dag.

För det andra sade herr Ståhl — han
riktade sig då till försvarsministern
— att det varit klokare att skjuta något
på materielanskaffningsplanen för
armén. Jag hade ju ett sådant yrkande
i fjol, som i sak innebar att man
skulle skjuta på verkställandet ett år
och därefter skulle årskostnaden ned12
— Andra kammarens protokoll 1954.

bringas med cirka 76 miljoner. Hur
röstade herr Ståhl den gången?

Dessutom skulle jag gärna vilja säga,
att uppslaget om en hjälpklass var
inte så tokigt. Men jag förutsätter att
den hjälpklassen också skall ha att syssla
med frågan om hur man kan öka
statens samlade utgifter även på försvarets
område och samtidigt sänka
skatterna. Det måste också ingå i hjälpklassens
ämnen, och då är ju även herr
Ståhl kvalificerad för att delta i hjälpklassen.

Till sist vill jag framhålla, när man
här knutit an till det utrikespolitiska
läget, att vi som litet starkare än herr
Ståhl företräder uppfattningen att man
skall hålla nere försvarskostnaderna,
hävdar den meningen, att ett litet land
som Sverige är bäst betjänt av att
satsa på freden!

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna erkänna,
att jag är ledsen över att ordet
hjälpklass råkade trilla ur mig, ty det
har tydligen verkat stötande. Jag hoppas
att de ärade kamraterna här förstår,
att det inte var min avsikt att
säga någonting som var elakt utan helt
enkelt en liten lustighet. Varje avsikt
att stöta någon har varit mig alldeles
främmande.

Sedan vill jag beträffande sakfrågan
säga till herr Spångberg och herr
Lundqvist, att utredningsyrkandet behöver
vi ändå knappast diskutera här.
Detta reses i motionen och finns utförligt
besvarat på s. 3, 4 och 5 i utlåtandet.
Vi borde kunna vara överens
om att vi inte från statsutskottets sida
kan befordra ett utredningsyrkande,
när utredningen redan är i gång. Det är
det allmänna talet här i kammaren i
dag om de höga försvarsutgifterna som
jag har försökt att turnera med påpeNr
22.

178

Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

kandet, att skall man komma någonstans,
så ställs man inför nödvändigheten
att föreslå konkreta åtgärder. Jag
har återfallit på försvarsministerns broschyr,
som ju visar upp hur svårt det
är att verkligen komma med konkreta
förslag i detta avseende.

Vad sedan beträffar materielplanen
i fjol vill jag säga till herr Åkerström,
att när förslaget därtill kom, visste i
varje fall inte jag om att det förestod
en facklig-parlamentarisk avvägningsutredning.
Det var en upplysning som
kom senare. Det ligger knappast inom
utskottets möjligheter att bedöma den
kostnadsram som är den riktiga eller
den lägre kostnadsram, som är den
möjliga på längre sikt. Det är ju departementet
som i förening med förvaltningarna
har att göra sådana bedömningar.
Däremot kan vi nu konstatera,
att det varit lyckligare med
en annan turordning.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag har inte tidigare
lagt mig i denna debatt, och då jag gör
det nu kan jag bli relativt kortfattad,
enär det förslag till förvaltningsreform
som framlagts och det förslag, som berör
utgifterna på fjärde huvudtiteln,
har accepterats av utskottet och det
har rått delade meningar endast om
några detaljer.

När jag ändå tar till orda är det för
att säga några ord i anledning av de
i och för sig förklarliga bekymmer,
som kommit till uttryck från herr Boija
i folkpartiet och även från vissa av
mina meningsfränder bland kammarens
ledamöter. Jag är den förste att
förstå de bekymmer som man hyser
för försvarskostnaderna både nu och
i framtiden. Herr Spångberg sade, att
rustningarna ute i världen skapar oro,
och spänningen mellan öst och väst
befordrar inte lugnet. Det är givet att
rustningarna skapar oro, och det är
skälet till att ett land som vårt, vilket

som herr Åkerström önskade satsar på
freden, tvingas vidta åtgärder för att
värna vår frihet och vår självständighet.
Våra åtgärder är helt enkelt resultatet
av denna bistra verklighet i
en värld som vi inte kan komma undan.

Herr Spångberg nämnde i sitt anförande
att det han skattade högst var
vad han kallade den inre livsviljan,
som skulle blomma i händelse vi bleve
ett ockuperat land. Ja, jag är övertygad
om att herr Spångberg skulle bli
en av de verkliga motståndsmännen,
men hans yttrande visar att det föreligger
en principiell skillnad mellan
hans och min uppfattning, i det att jag
i första hand betraktar försvaret som
en fredsbefrämjande faktor. Vad vi syftar
till är att vi med hjälp av de försvarsresurser
vi skaffat oss skall kunna
medverka till att avskräcka en eventuell
fiende från att angripa. Man kan
säga att detta är en illusion; en stormakt
behöver inte ta några hänsyn till
en nation av vår storlek. Men vi vet
alla att i en världsomspännande konflikt
kan också — och det är ju skälet
till att vi skaffar oss dessa militära resurser
■—■ ett land som vårt måhända
utgöra en vikt i skålen som föranleder
att man betänker sig mer än en gång
innan man går till angrepp.

Jag har vid olika tillfällen tidigare
sagt att jag anser att vårt land med
sin 140-åriga fred i viss mån har sitt
försvar att tacka för att vi lyckats hålla
oss utanför krig. Det kan tillskrivas
försvaret, i kombination med en enligt
mitt förmenande klok utrikespolitik.

Därtill vill jag säga en sak om den
s. k. inre livsviljan i händelse av en
ockupation. Våra närmaste grannfolk,
norrmän och danskar, har prövat på
vad en ockupation innebär. Ingen av
oss vill väl förneka att den inre livsviljan
fanns hos dessa våra grannfolk
när de härtogs. Men alla vet också att
de i dag beträtt den väg som Sverige
för sin del hade vandrat in på innan
danskar och norrmän gjort det. Vad

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 179

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

är skälet till denna sinnesändring? Jo,
det är de erfarenheter man förskaffade
sig under ockupationen, då man
fick mobilisera den inre livsviljan. Detta,
herr Spångberg, bör kanske säga
oss en del när vi skall bedöma vårt
handlande i syfte att medverka till att
hålla oss utanför dylika olyckor.

Men kostnaderna! Jag medger att de
är höga, men jag måste, i likhet med
som skett tidigare i dag, hänvisa till
att de inte är högre än de kostnader
andra folk fått påtaga sig. Det är egentligen
bara Schweiz och Finland som
har förhållandevis lägre försvarskostnader
än vi. Danskar och norrmän anslår
ungefär samma del av bruttonationalinkomsten
till försvarsutgifter som
vi, d. v. s. 5 procent, men redan Belgien
och Holland betalar 7 procent,
Frankrike It procent, Storbritannien
12 procent, Förenta staterna 14 procent
och Ryssland 18 procent av det
totala produktionsvärdet till försvaret.
Medan vi i Sverige ger ungefär 300
kronor per person till försvaret betalar
genomsnittsamerikanen 1 540 kronor,
och motsvarande belopp är för engelsmannen
530 kronor, för fransmannen
475 kronor och för norrmannen 250
kronor. Att beloppet är lägre för norrmannen
än för svensken beror på att
bruttonationalinkomsten är förhållandevis
lägre i Norge än i Sverige.

När man påstår att det redan skett
en begränsning av rustningsutgifterna
inom stormakterna och att kurvan där
vänt nedåt, skall vi inte låta oss bländas
av dessa uppgifter. För Amerikas
vidkommande, herr Hagberg i Stockholm,
beror det helt enkelt därpå att
det finns så väldiga reservationer att
man under nästa budgetår har kunnat
kosta på sig en minskning av försvarsutgifterna.
Och för Rysslands vidkommande
är det ju så, som herr Hagberg
väl vet, att man visserligen minskade
de direkta rustningsutgifterna men å
andra sidan höjde utgifterna för vissa
icke definierade anslag, anslag som går

till de nya atomvapnen. I realiteten
blev det således ingen minskning där.

Det har emellertid framförts önskemål
om att man skulle iaktta en ännu
strängare sparsamhet än den jag har
tillämpat i det föreliggande budgetförslaget.
Jag är dock övertygad om att
detta inte kan ske utan en väsentlig
nedskärning av vår försvarsorganisation.
Alla torde vara med mig överens
därom, att om vi har en viss försvarsorganisation,
då skall den också vara
utrustad med verktyg, d. v. s. med materiel
som gör att den inte blir bara
en illusion.

Det är här som avvägningsproblemet
kommer in. De utredningar som nu pågår
kommer att ställa oss inför mycket
delikata spörsmål, därom är jag övertygad.
Ty vi har dels att om möjligt
förhindra att försvarskostnaderna ytterligare
ökar och dels att anpassa oss
efter den hektiska utveckling som på
vapenteknikens område för närvarande
pågår, en utveckling som enligt mitt
förmenande är beklaglig men som icke
desto mindre är ett faktum.

Här, ärade kammarledamöter, anser
jag att man skall beakta vad som har
sagts, att det inte går att besluta om
utgiftshöjningar för försvarsändamål
och sociala ändamål samtidigt som man
kräver skattesänkningar. Det går inte,
som jag också har sagt i min lilla »ABCbok»,
att samtidigt vissla och ha mjöl
i munnen. Jag tycker att det ligger
ett berättigande i den kritik som har
framförts av mina meningsfränder, att
om det är så att vi vill ge uttryck åt vår
försvarsvilja, åt vår livsvilja, åt vår
vilja att värna om vår frihet och vår
självständighet, då får vi inte samtidigt
dra oss undan de utgifter som därmed
är förbundna. Vi kontaktar här ett
ansvarsproblem som inte åvilar enbart
regeringspartierna utan som åvilar
samtliga demokratiska partier i detta
land.

Jag är väl medveten om att högern
kan hänvisa till att den har föreslagit

180 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

vissa besparingar när det gäller de sociala
utgifterna, i motsats till folkpartiet,
som har velat vara med om de
sociala utgifterna samtidigt som det har
velat vara med om försvarsutgifterna.
Där bryter sig meningarna mellan högern
och regeringspartierna, och där
har jag själv den uppfattningen, att
man, oavsett det behov av ökade utgifter
för vårt försvar som föranleds
av det nuvarande utrikespolitiska läget,
inte får glömma bort den sociala upprustning
som också utgör ett livsviktigt
behov för att bevara den solidaritet
med nationen som är en icke oväsentlig
tillgång när det gäller att markera
och befordra vår försvarsvilja.

Det har talats om de pågående utredningarna,
och herrar Åkerström,
Hjalmarson och Spångberg har förenats
i kravet på att man skall få till
stånd en parlamentarisk form för behandling
av och samråd om de problem
som utredningarna nu aktualiserar.
Jag förstår de önskemål som har
framförts. Själv har jag den uppfattningen,
att man måste finna någon
form för en sådan parlamentarisk behandling,
även om jag inte utan vidare
är övertygad om att man skall tillsätta
en parlamentarisk utredning av den
karaktär som man tidigare har haft,
vilket måhända i det nuvarande läget
skulle komma att dra ut alltför långt
på tiden för att man skulle kunna
komma fram till de praktiska resultat
som kan anses önskvärda.

Sedan jag har sagt detta skall jag
bara med några ord beröra vad herr
Ståhl anförde. Han beklagade i sitt
anförande att riksdagen under föregående
år antog arméns materielplan.
Jag är inte säker på om han själv har
gjort det, men jag vet att hans meningsfränder
tidigare har beklagat de
betydande brister som vidlådde arméns
materiel, och jag vet med bestämdhet
att han själv tidigare har yrkat
på en planering på längre sikt när
det gäller dessa ting. Nu beklagar han

efteråt att denna planering har kommit
till stånd, trots att han måste vara medveten
om att den materielplan, som har
gjorts upp för arméns vidkommande, i
och för sig inte förhindrar en kommande
förnuftig avvägning mellan de
olika vapenslagen utan tvärtom ger
möjligheter till en smidig anpassning
efter den tekniska utvecklingen. Jag
har nästan ett intryck av att varje annat
handlande, som jag skulle tillgripit,
enligt herr Ståhls mening skulle vara
ett bättre grepp än det som jag har
gjort.

Men det är ting som vi kommer att
resonera om i framtiden. Jag tror att
man inte bör fördjupa sig i spekulationer
om huruvida det ena eller andra
hade varit det klokaste att göra. Alla
visste emellertid att någonting måste
göras, och det är detta som har dikterat
mitt handlade.

Herr Ståhl har emellertid när det
gäller årets budget intagit en avvikande
mening på en enda punkt. Jag kan
mycket väl förstå den kritik som herr
Ståhl kommer med, då han talar om
att försvarsministern prutat ned underhållsanslaget
från 75 till 70 miljoner
kronor. Fyra miljoner har jag ju
lyckats pruta genom att repetitionsövningarna
begränsats, men så har jag
därutöver fått ned anslaget med en miljon.
Herr Ståhl, liksom även herr Hjalmarson,
tycker att det är anmärkningsvärt
att detta skett utan någon motivering
från försvarsministerns sida.
Men, mina herrar, skälet härtill är ju
helt enkelt att jag har måst iaktta en
till ytterlighet gående sparsamhet på
varje anslagspost. Det ligger givetvis
någonting i vad herr Ståhl säger om
att det föreslagna anslaget till det frivilliga
försvaret är otillräckligt; det
finns utan tvivel möjlighet att starkt
motivera önskemål om ytterligare medel
för detta ändamål. Man kan nämligen
om budgeten också säga ungefär
detsamma som gumman om åsnan:
»Tål du det, så tål du det!» — tål hon

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 181

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

bära den miljon som försvarsministern
tagit, tål hon också bära den miljon
herr Ståhl vill taga. Men man kommer
slutligen till en gräns, och vad som
har motiverat mitt ståndpunktstagande
till frågan om hnr långt man kan gå har
varit de olika anslagens betydelse ur
strängt militära synpunkter. Man
tvingas till ett osentimentalt handlande.
När det t. ex. gäller tygmaterielen
får vi komma ihåg att enbart nödvändigheten
av att lära vårt folk att handla
riktigt vid de flygangrepp och atombombanfall,
som vi kan utsättas för,
medför att styrkorna under övningarna
måste spridas mer än som tidigare
skett och att övningarna i stor utsträckning
måste försiggå under natten. Det
innebär att materielen utsättes för hårdare
påfrestningar. Därtill kommer, såsom
också herr Hjalmarson påpekade,
att från de militära myndigheternas sida
har man inte, trots att materielens omfång
ökat, krävt ökade anslag för underhållet
under senare år.

Dessa omständigheter har påverkat
mitt handlande. Jag har emellertid också
riktat blickarna mot framtiden. Det
kan hända, herr Ståhl, att vi vid de
kommande avvägningarna måste gå ännu
mer hårdhänt fram. Det finns mycket
som tyder på att vi kan bli tvungna
att skära ned personalkadrerna och i
högre grad än tidigare inrikta oss på
att utnyttja resultaten av den tekniska
forskningen och utvecklingen. Det är
möjligt att vi vid dessa avvägningar
kommer att råka i ännu större samvetsnöd
än herr Ståhl och jag i dag
har gjort då det gällt användningen av
en enstaka miljon. Utvecklingen på det
militärtekniska och militärtaktiska området
för oss allt längre bort från de
gamla friskareskyttarnas tid fram mot
ett tillstånd, som visserligen inte är
önskvärt men som vi inte desto mindre
tvingas acceptera.

Det är, herr talman, dessa omständigheter
som påverkat mitt ställningstagande
till de olika anslagsposterna.

Behovet av en sträng sparsamhet har
framtvingat en stark begränsning av utgifterna,
men en begränsning som ■—
därom är jag övertygad — med hänsyn
till de samlade kostnaderna för
vårt försvar dock måste anses önskvärd.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle i anledning
av detta tal om nationalinkomsten kontra
militärutgifterna vilja framföra den
kritiska meningen, att sådana jämförelser
blir mycket godtyckliga, helt enkelt
därför att det inte finns några enhetliga
grunder för att beräkna nationalinkomsten.
Man kan inte, om man söker
en gemensam nämnare, utgå från nationalinkomsten
i olika länder, beräknad
enligt dessa länders olika system.
Inte ens i vårt eget land är vi så övertygade
om att den nationalinkomst, som
man lyckats räkna sig fram till, är den
exakta.

Jag anser därför att det är bättre att
hålla sig till budgeten, när man gör en
jämförelse mellan olika länders utgifter
för militära eller för andra ändamål,
och eftersom försvarsministern
här talat om Sovjetunionens rustningar,
skulle jag vilja göra en sådan jämförelse
med utgångspunkt från budgeten.

För några år sedan använde vi här i
Sverige ungefär 15 procent av budgetens
utgifter för militära ändamål, och
i dag torde siffran ligga vid cirka 25
procent. För ett par tre år sedan var
motsvarande siffra i Sovjetunionen 24
procent, medan det enligt den nya budgeten
torde röra sig om 18 procent. I
ett land som Polen, som ju inte bör
vara alldeles ointressant ur Sveriges
synpunkt, uppgår försvarsutgifterna i
den nya budgeten till ungefär 10 procent
av de samlade utgifterna.

Om man sålunda utgår från budgeten,
vilket nog är den mest hållbara
grunden för att få fram de faktiska militärutgifterna,
visar det sig att Sverige

182 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

ligger i toppen bland de västeuropeiska
staterna i fråga om sådana utgifter.

Vad som framför allt föranledde mig
att begära ordet för en replik, var att
jag ville konstatera, att försvarsministern
inte ville, eller kanske inte vågade,
ge besked på frågan, om de utgifter han
föreslår under kommande budgetår representerar
toppen av försvarskostnaderna.
Hans anförande måste snarare
öka oron för att den föreslagna nivån
redan nästa år kommer att väsentligt
överskridas. Risken härför gör det nödvändigt
att skärpa ansträngningarna att
hejda kostnadsökningarna.

Försvarsministern talar om vad en
kommande utredning kan göra, men
det räcker kanske att erinra om att han
också sade att en sådan utredning blir
en långvarig historia, för att man skall
förstå att utsikterna faktiskt inte är
lovande för dem som hoppats på att vi
nu skulle sätta en gräns för de militära
utgifternas stegring.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
skattefrågan med försvarsministern.
Den får vi tillfälle att ventilera om ett
par dagar här i kammaren. För oss är
det en självklarhet att solidariskt ta
ansvar för försvarskostnaderna, vilket
vi också har gjort i vårt budgetalternativ.

Jag begärde ordet endast för att rätta
ett litet missförstånd, som jag tror försvarsministern
gjorde sig skyldig till,
när han tog upp frågan om försvarsärendenas
behandling efter det att avvägningsutredningen
blivit klar. Jag
skulle enligt försvarsministern ha förenat
mig med herrar Åkerström och
Spångberg i önskemålet om tillsättande
av en parlamentarisk försvarskommitté.
Jag måste ha uttryckt mig mycket illa,
eftersom försvarsministern fick den
uppfattningen. I själva verket har jag
nämligen precis samma uppfattning som
försvarsministern själv om hur man i

detta sammanhang lämpligen bör gå
till väga. Jag tror liksom han, att det
inte är rationellt att tillsätta en parlamentarisk
försvarsutredning. Mig föresvävar
i stället den utvägen, att företrädare
för regeringen och de demokratiska
partierna här i riksdagen får mötas
till ingående och fortlöpande överläggningar
— således en anordning ungefär
i enlighet med de riktlinjer som
riksdagen själv anslöt sig till i ett uttalande
för ett par år sedan.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för det första
säga, att min avsikt inte var att beklaga
tillkomsten av materielplanen för armén.
Jag har, som försvarsministern
mycket riktigt säger, efterlyst en sådan
plan. Men jag beklagar nu efteråt att
den blev uppgjord så, att den redan
året efter sin tillkomst, när man kunde
bedöma relationerna mellan olika behov,
måste skäras ned och på så vis
vållade besvikelse eller desillusion, vilket
ord jag nu använde.

För det andra vill jag i anknytning
till vad herr Hjalmarson yttrade förklara,
att vi på vårt håll liksom han,
när vi kalkylerat möjligheterna att sänka
skatterna, inte vid något tillfälle
räknat med någon minskning på försvarets
driftbudget. Detta framgår klart
av handlingarna.

Vad slutligen beträffar den här aktuella,
av oss föreslagna höjningen av anslaget
till de frivilliga försvarsrörelserna,
är försvarsministern och jag tydligen
på samma våglängd i vårt resonemang.
Vi har båda, eftersom vi inte vill
höja den totala kostnadsramen, stått
under tvånget att välja hur vi vill disponera
denna miljon. Försvarsministern
anser att det är viktigast att materielunderhållet
får pengarna, vi anser
att miljonen bör gå till stimulans åt
den frivilliga försvarsrörelsen — vilket
man föredrar är en värderingsfråga.
Mitt ställningstagande innebär inte alls
att jag är främmande för den tanke,

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 183

Motioner om utredning rörande begränsning av försvarskostnaderna.

som försvarsministern här antydde, att
personalen vid en kommande avvägning
kan komma att ytterligare beskäras
för att tillgodose materielen. Men
så länge vi har kvar den nuvarande
organisationen och är beroende av den
frivilliga befälsutbildningen, är det ett
villkor för vårt lands värnkraft att vi
kan hålla kvaliteten på det frivilliga
befälet hög. Detta kan vi endast göra
genom att stimulera de frivilliga försvarsrörelserna
genom bättre anslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Då jag står för utskottets
betänkande känner jag behov av
att närmare redogöra för mitt ställningstagande
när det gäller anslagen
till de frivilliga försvarsorganisationerna.

Jag har inte känt det lätt att behöva
avstå från att i önskvärd utsträckning
tillmötesgå de mycket berättigade kraven
såväl från hemvärnet, frivilliga
skytterörelsen och frivilliga befälsutbildningsrörelsen
som från lottaorganisationen.
Men jag måste erkänna, att
när vi har försökt att finna något anslag,
där vi skulle kunna göra en besparing
för att kunna få pengar tillgängliga
för dessa ändamål, har vi
misslyckats.

Herr Ståhl och hans meningsfränder
föreslår, att man minskar anslaget vid
punkten Armén: underhåll av tygmateriel
med 1 miljon kronor och använder
dessa pengar till de frivilliga försvarsorganisationerna.
I första ögonblicket
kan nog detta verka ganska tilltalande.
Alla dessa frivilliga organisationer gör
ett utomordentligt arbete — inte minst
när det gäller att hålla försvarsviljan
levande ute bland vårt folk. Men när
man ser på vad som skall anskaffas för
anslaget under denna punkt — underhåll
av tygmateriel m. m. — då får
man klart för sig att det här är fråga
om verkligt avgörande ting för försvaret.
Det är fråga om den moderna va -

penutrustningen och allt det som behövs
i samband med de egentliga försvarsuppgifterna.
Åtminstone är jag för
min del inte beredd att sänka detta anslag,
särskilt inte efter de upplysningar,
som statsutskottets första avdelning fått
vid föredragningarna.

Jag har, herr talman, endast velat
säga detta. Jag uttalar den meningen,
att om försvarsministern ett annat år
har någon möjlighet att visa större tillmötesgående
när det gäller att stödja
dessa organisationer, då vill vi gärna
vara med på detta stöd förutsatt att det
inte går ut över ett sådant ändamål som
materielanslaget.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets i
mom. a) gjorda hemställan, nämligen
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:51 och
11:57; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. a) i utskottets förevarande
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

På framställda propositioner biföll

184 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Armén: Avlöningar m. in. till värnpliktiga. — Armén: Anskaffning av tygmateriel

m. m.

kammaren härefter vad utskottet hemställt
i mom. b)—e).

Punkterna 3—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga.

Kungl. Maj.-t hade föreslagit riksdagen
(punkt 27, s. 46—48) att dels medgiva
utbetalning av tilläggspremier till
vissa värnpliktiga i enlighet med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1954 förordat, dels ock till Armén:
Avlöningar m. m. till värnpliktiga
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 47 600 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herrar Senander och Johansson
i Stockholm väckt motion (11:35)
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en utryckningspremie, beräknad
efter en krona per tjänstgöringsdag,
skulle utbetalas till de värnpliktiga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 35,

a) medgiva utbetalning av tilläggspremier
till vissa värnpliktiga i enlighet
med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1954 förordat;

b) till Armén: Avlöningar m. m. till
värnpliktiga för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 47 600 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren nr
35, som innebär förslag om en utryckningspremie,
beräknad efter en krona
per tjänstgöringsdag för de värnpliktiga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring, som följde av bifall till
motionen II: 35; och biföll kammaren
utskottets ifrågavarande hemställan.

Punkterna 21—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Armén: Anskaffning av tygmateriel

in. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 47, s. 78—80) att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande av
beställningar inom en kostnadsram av
400 000 000 kronor, dels ock till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 280 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Helmer Persson m. fl.
(I: 141) och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 192)
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Armén: Anskaffning
av tygmateriel m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
200 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 141
och II: 192, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar inom
en kostnadsram av 392 500 000 kronor;

b) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 272 500 000
kronor.

Efter föredragning av punkten anförde -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 185

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att i denna
punkt få yrka bifall till motionen nr
192 i denna kammare, som innebär en
nedprutning av Kungl. Maj :ts förslag
om anskaffning av tygmateriel med 80
miljoner kronor.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som följde av bifall till motionen
11:192; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 39.

Armén: Underhåll av tygmateriel m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 48, s. 80 och 81) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av
70 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvcdd (I: 83) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nyberg och
Stenberg (11:133), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med 69 000 000
kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 141 av herr Helmer Persson m. fl. och
II: 192 av herr Holmberg m. fl., i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
70 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 83 och II: 133
samt I: 141 och II: 192, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Armén:
Underhåll av tygmateriel m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 68 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar

Armén: Underhåll av tygmateriel m. m.

Ohlon, Sundelin, Boman, Malmborg i
Skövde och Ståhl, fröken Elmén samt
herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 83 och II: 133 samt I: 141
och II: 192, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Armén: Underhåll av
tygmateriel m. in. för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av
67 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr WARD (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ställa ett formellt yrkande eftersom
denna punkt har varit mycket omstridd
under överläggningen. Jag vill alltså
yrka bifall till utskottets hemställan
och dessutom meddela dem som inte
vet det, att man från folkpartihåll i
första kammaren avstod från att framställa
yrkande om bifall till reservationen.
Detta kan vara en ganska talande
kommentar.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3 av herr
Ohlon m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

186 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Armén: Hemvärnets avlöningar. — Marinen: Övningar m. m. — Marinen: Fartygsbyggnader.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
144 ja och 58 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 39 gjorda hemställan.

Punkten 40.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkten 42.

Armén: Hemvärnets avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! När kammaren nu bär
bifallit utskottets hemställan på punkten
39, vill jag bara meddela, att jag i
konsekvens därmed kommer att avstå
från att ställa yrkanden på de punkter,
där den miljon, vilken skulle sparas på
punkten 39, skulle ha använts.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 43—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

Marinen: övningar m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 79, s. 106 och 107) att till ifråga -

varande ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av
24 000 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 141 av herr Helmer Persson
m. fl. och II: 192 av herr Holmberg
in. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 14 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 141
och II: 192, såvitt nu vore i fråga, till
Marinen: Övningar m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
24 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen i andra kammaren nr
192, som innebär en minskning av anslaget
till Marinen: övningar m. m. till
14 miljoner kronor.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionen
II: 192 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 68—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Marinen: Fartygsbyggnader.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 84, s. 110—116) att dels
godkänna de utökningar m. m. av planerna
för verksamheten under fartygsbyggnadsanslaget,
som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
4 januari 1954 angivits, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med i samma
statsrådsprotokoll angivna grunder med -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 187

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel in. m.

giva utläggande av beställningar inom
en kostnadsram av 75 500 000 kronor,
dels ock till Marinen: Fartygsbyggnader
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 110 000 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 141 av herr Helmer Persson
m. fl. och II: 192 av herr Holmberg
m. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 70 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
141 och II: 192, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna de utökningar m. m. av
planerna för verksamheten under förevarande
anslag, som i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4
januari 1954 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i nämnda statsrådsprotokoll
och av utskottet angivna grunder medgiva
utläggande av beställningar inom
en kostnadsram av 73 800 000 kronor;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 108 300 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 192 i denna kammare.

Efter härmed avslutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till momotionen
II: 192 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 73.

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m,

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 85, s. 116—118) att dels be -

myndiga Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
95 000 000 kronor, dels ock till Marinen:
Anskaffning av vapenmateriel

m. m. för budgetåret 1954/55 anvisa ett
reservationsanslag av 95 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
141 och II: 192, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 92 500 000 kronor;

b) till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
92 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att även på
denna punkt få yrka bifall till motion
nr 192 i andra kammaren.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionen
II: 192 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 74—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Lades till handlingarna.

Punkterna 79—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

188 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Punkten 92.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 111, s. 136—142) att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1954 angivits
medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom en
kostnadsram av 535 000 000 kronor, dels
ock till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1954/
55 anvisa ett reservationsanslag av
450 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 140
av herr Helmer Persson m. fl. och II:
191 av herr Holmberg m. fl.;

dels ock de likalydande motionerna
1:141 av herr Helmer Persson m. fl.
och II: 192 av herr Holmberg m. fl., i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte för nästa
budgetår uppföras med 300 miljoner
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

140 och II: 191, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1954
och av utskottet angivits medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
578 700 000 kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

141 och II: 192, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av
443 700 000 kronor;

II. att motionerna 1:140 och II: 191
såvitt nu vore i fråga, i vad de icke be -

handlats under I., icke måtte av riksdagen
bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att vid denna
punkt, som bl. a. innebär förslag om en
ökning av utgifterna till flyget med 100
miljoner kronor om året, få yrka bifall
till motion nr 192 i denna kammare,
vilket betyder en nedprutning med
150 000 kronor i förhållande till vad utskottet
hemställt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till motionen
II: 192 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 93—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96.

Lades till handlingarna.

Punkterna 97—144.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146—150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 151.

Lades till handlingarna.

§ 3.

Vissa avlönings- in. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1954/55
under fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 189

Punkten 13.

Försvarets forskningsanstalt:

Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
110 (punkt 13, s. 142—152) föreslagit
riksdagen att dels besluta, att försvarets
forskningsanstalt skulle fr. o. m.
budgetåret 1954/55 omorganiseras efter
i huvudsak de riktlinjer, som angivits
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 mars 1954, dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar i personalförteckningen för
försvarets forskningsanstalt, dels fastställa
av departementschefen förordad
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55, dels ock till Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar

för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 967 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundgren (I: 510)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl (11:649), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
försvarets forskningsanstalts styrelse
skulle sammansättas på sätt i motionerna
angivits, innebärande att antalet militära
ledamöter skulle utökas med en
representant, att under anslaget Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar

utöver Kungl. Maj:ts förslag skulle uppföras
följande tjänster, nämligen 1 förste
byråsekreterare i Ce 29 och 4 laboratoriechefer
i högst Cp 8, att arvode
skulle utgå till styrelsens ordförande
med 2 000 kronor samt att anslaget Försvarets
forskningsanstalt: Viss forsk ningsverksamhet

skulle minskas med
motsvarande belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1: 510 och IT: 649,
såvitt de avsåge sammansättningen av
försvarets forskningsanstalts styrelse,
besluta, att försvarets forskningsanstalt

skulle fr. o. in. budgetåret 1954/55 omorganiseras
efter i huvudsak de riktlinjer,
som av departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 mars 1954 angivits, med
den avvikelse utskottet härutinnan föreslagit; II.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 510 och II: 649, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt, som
föranleddes av vad departementschefen
i förberörda statsrådsprotokoll föreslagit; b)

fastställa av utskottet angiven avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 2 967 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Boman, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Ståhl och Staxäng, fröken Elmén
samt herr Nihlfors, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 510 och II: 649, såvitt de avsåge arvodestillägg
åt överdirektören samt inrättande
av en befattning för förste
byråsekreterare i Ce 29 och fyra befattningar
för laboratoriechef i högst
Cp 8, och att därför utskottet under II
hort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 510 och
11:649, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,
som föranledas av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 mars 1954 och
reservanterna föreslagit;

b) fastställa av reservanterna angiven
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1954/55;

190 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar.

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 3 088 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Försvarets forskningsanstalt
har en oerhört viktig uppgift i
våra försvarsanordningar. Det är därför
med glädje som statsutskottet hälsar
att Kungl. Maj:t har framlagt ett förslag
om en partiell omorganisation och
en plan som räcker tre år framåt. Utskottet
understryker också sin tillfredsställelse
över att ett sådant förslag har
framlagts.

När det gäller forskningsanstaltens
personella resurser kan man ha olika
meningar om vad som är mest nödvändigt.
Jag skall inte här ta upp något
långt resonemang om den saken, då vi
vid flera tillfällen, när försvarsfrågan
behandlats, har haft yrkanden som gällt
förstärkningar på detta område.

Vid den föredragna punkten nr 13
finns fogad en reservation av herr
Ohlon m. fl., och jag vill bara helt kortfattat
erinra om vad reservationen innebär.

Utredningsmannen har föreslagit att
chefen för forskningsanstalten skall
vara generaldirektör, men Kungl. Maj:t
har stannat vid att föreslå att han skall
vara överdirektör. Vi har inget annat
yrkande på den punkten, men då överdirektören
samtidigt skall vara styrelsens
ordförande, föreslår vi att han
skall få ett arvode av 2 000 kronor
per år.

I fråga hur kansliet skall inrättas
har vi föreslagit att det skall finnas anställd
en befattningshavare i relativt
hög placering som kan lätta chefens arbetsbörda.
Vi har därutöver påyrkat anställande
av minst fyra högt kvalificerade
befattningshavare som skulle ha
ett ansvarsfullt arbete. Dessa våra för -

slag innebär tillsammans en kostnad
av 121 000 kronor. Vi har inte för avsikt
att ställa något yrkande att sammanlagda
kostnaderna för försvarets
forskningsanstalt eller försvarskostnaderna
över huvud skall öka med detta
belopp, utan vi föreslår att anslaget till
forskningsverksamheten, som Kungl.
Maj:t har upptagit till 10 miljoner kronor,
skall sänkas med 121 000 kronor
som alltså överflyttas till personalstaten.

Jag ber alltså, herr talman, att få
ställa ett yrkande om bifall till den vid
punkt 13 fogade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Herr WARD (s):

Herr talman! Jag skall bara säga
några ord. Att utskottsmajoriteten har
motsatt sig arvodet till ordföranden och
chefen vid anstalten beror på principiella
skäl. När en person innehar en
tjänst med förtroendet att sitta som
ordförande, bör väl inte ordförandeskapet
avlönas på det sätt som man här
har föreslagit.

Vad sedan beträffar fördelningen på
forskningsanslag och avlöningsanslag,
förstår jag mycket väl reservanternas
synpunkter. Men när det gäller en så
speciell angelägenhet som forskningen
är det ju inte omöjligt, trots att man i
regel inte vill ha avlöningar från sakanslag,
att anstalten i alla fall kan, om
så behövs, utnyttja någon del därav för
att få vissa speciella arbetsuppgifter
utförda.

Detta är motiveringen från utskottsmajoritetens
sida. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr förste vice tal -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22. 191

mannen Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kamaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 74 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 74—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående löneoch
pensionsförmåner för personal å
försvarets reservstater; och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnader för mätoch
avmagnetiseringsstationer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Bidrag till Stockholms högskola.

§ 5.

Vissa anslag till universitetet i Göteborg

och Stockholms högskola m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
137, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till universitetet i
Göteborg och Stockholms högskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Bidrag till Stockholms högskola.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
136 (s. 74—105) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Stockholms högskola, som föranleddes
av vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
huvudstat för Stockholms högskola
att tillämpas under budgetåret 1954/55,
dels ock till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 4 700 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Hagberg i
Stockholm väckt motion (II: 598) hade
hemställts att riksdagen i anslutning till
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen vid
Stockholms högskola och att godkänna
den huvudstat för högskolan, som föranleddes
av ett bifall till universitetskanslerns
förslag, samt att till bidrag
för Stockholms högskola för budgetåret
1954/55 måtte anvisas ett förslagsanslag
av 5 665 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

192 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

I. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna II: 598 samt I: 474
och II: 617, sistnämnda bägge motioner
i vad de avsåge personalorganisationen,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Stockholms
högskola, som föranleddes av vad
departementschefen och utskottet anfört,

b) godkänna av utskottet angiven huvudstat
för Stockholms högskola att tilllämpas
under budgetåret 1954/55;

c) till Bidrag till Stockholms högskola
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 763 000 kronor,

II. i anledning av motionerna I: 474
och II: 617, i vad de avsåge en upprustningsplan
för Stockholms högskola,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en översyn av hittills verkställda utredningar
för upprustning av högskolan
och utarbetande av en organisationsplan
härför i enlighet med vad utskottet
ovan angivit.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Utskottets förslag på
denna punkt innebär visserligen en förbättring
av regeringens förslag, men
inte desto mindre ber jag att få yrka
bifall till motion nr II: 598, som skulle
innebära att universitetskanslerns yrkanden
och förslag godkändes.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som följde av bifall till
motionen II: 598; och fattade kamma -

ren beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

Punkterna 10—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna;
vidareutbildning av folkskollärare.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TALMANNEN:

överläggningen i detta ärende må
avse jämväl statsutskottets utlåtanden
nr 139, 140, 141 och 142.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja tillåta
mig en något vanvördig reflexion som
inledning till denna skoldebatt. När vi
skildes åt vid ett-tiden i natt efter att
ha fått veta, att skoldebatten, som vi
alla räknat med skulle hållas på onsdag,
skulle försiggå i dag, föresvävade
mig det ytterligt olämpliga uttrycket
»und der Teufel lacht dazu». Någon
med det högt utvecklade sinne för ödets
ironi som man besitter exempelvis på
regeringsbänlcen, skulle kunna formulera
vår situation på det viset eller också
så, att det var lagom åt skoldebattörerna
att få arbeta under ett tryck,
motsvarande det som skolans eget arbetande
folk dagligen känner — trycket
inte bara från alla lördagsresenärer,
som känner en naturlig längtan hem

Lördagen den 22 maj 1954, Nr 22. 193

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

efter en hård arbetsvecka utan även
från alla de skoldebattörer utanför riksdagen,
som kommer att finna det egendomligt,
att de inte ens fick en chans
att genom tidningarna få veta, att debatten
skulle äga rum, och som nog
tycker, att det, som de själva ägnat
veckors och månaders uppmärksamhet
åt, borde ha fått en mindre pressad behandling.
Nu står vi emellertid där vi
står och kan bara göra så gott vi kan.

Det beslut kammaren nyss fattade innebär
ett beslutsamt initiativ från riksdagens
sida att inför bristsituationen
på ämneslärarområdet inte godta de
tendenser till slapphet, med vilka man
från regeringssidan handhaft Stockholms
högskolas utveckling till full kapacitet
ur undervisningens och forskningens
synpunkt. Jag är givetvis mycket
tacksam för de nya tjänster statsutskottet
godtagit med anledning av den
fyrpartimotion, som jag varit med om
att bära fram, men jag vill markera, att
jag är mera tillfredsställd med att det
efter statsutskottets skrivning är nödvändigt
för regeringen att inom få år
fullfölja högskolans upprustning till full
effektivitet beträffande de ämnen som
där bör vara representerade, och att —-utan att avvakta den för långsiktsutvecklingen
erforderliga planläggningen
— lägga fram sådana förslag, som i första
hand tar sikte på de professurer,
som står först på årets petita från universitetskanslern
och högskolan. Riksdagen
har med detta beslut markerat
sin vilja att sörja för den på vedertagna
vägar löpande utbildningen av lärare
för vårt högre skolområde. Detta bör
inte glömmas, när man ser på bakgrunden
till den debatt vi nu skall föra.

Vi har emellertid även ett mera kontroversiellt
ärende som underlag för debatten,
och jag kommer i fortsättningen
att anknyta till detta, som återfinns i
statsutskottets utlåtande nr 139.

Det har redan från många håll klargjorts,
att frågan om vilka lärare som
rimligen bör tjänstgöra på enhetssko -

lans högstadium och jämförbara stadier
i dag befinner sig i ett läge, där
debatten på avgörande punkter påverkas
av det sätt, på vilket regeringen
handlagt denna fråga. Om det i debatten
kring de s. k. 23-orna förekommit
överilningar och överord från dem, som
velat försvara en hittillsvarande ordning,
där akademisk kompetens framstått
som ett teoretiskt självklart om ock
i praktiken stundom uppgivet krav, har
detta sin förklaring i att löneöverenskommelsen
mellan staten och folkskollärarkåren
på ett olämpligt sätt kom
att binda frågorna om lärarnas kompetens,
utbildning och tjänstgöringsförhållanden
såvitt avser inte bara folkskollärarna
utan även adjunkterna.

Jag skall inte påminna om den reprimand
regeringen fått från statskontoret;
jag påminner i stället om statsutskottets
mening, att behandlingen av denna
fråga inte varit tillfredsställande. För
min del skulle jag inte ogärna ha sett,
att utskottet tagit konsekvensen av sitt
ställningstagande och återremitterat frågan
till departementet. När jag i dag
inte kommer att ställa ett sådant yrkande,
beror detta dels på att demonstrationer
av denna karaktär här i kammaren
saknar mening i så viktiga sammanhang
som detta och dels på att jag
kommit till den uppfattningen, att det
i det uppkomna läget är viktigast att
försöka vrida till rätta det som blivit
galet vid en förhastad uppgörelse.

Jag vill därför slå fast att det enligt
den uppfattning, som är gängse inom
det parti jag företräder och som jag
själv odelat omfattar, är att betrakta
som en vinst, att folkskollärare av olika
ålder och utbildningsgång får möjlighet
till vidare utbildning för ämneslärartjänstgöring
och att detta är en
vinst såväl ur skolans, elevernas och
föräldrarnas synpunkter, som ur den
något trängre aspekt, som gäller möjligheterna
att skapa en smidig befordringSgång
för en skicklig och ambitiös
yrkesgrupp. Jag vill också markera, att

13 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 22.

194 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

jag ingalunda delar den uppfattningen,
att akademiska studier i och för sig
skulle vara självklart överlägsna varje
annan utbildningsväg till avancerad lärarkompetens.
Tvärtom visar nog erfarenheterna,
att den akademiska undervisningen
och dess komplettering
med en alltför sent insatt lärarutbildningskurs
haft vissa svagheter i jämförelse
med seminarieutbildningen. Men
sedan detta är sagt. vill jag påstå, att
när det gäller folkskollärarnas vidareutbildning
för tjänstgöring som ämneslärare
på enhetsskolans högstadium och
i realskolan, måste akademiska studier
vara att betrakta som den normala formen
för vidareutbildningen. Det är
nämligen här inte fråga om att förvärva
en ny pedagogisk insikt, utan i första
hand att skaffa sig det kunskapsstoff
som behövs på det högre planet. Säkert
kommer också folkskollärarnas intåg
vid universitet och högskolor att i sin
lur bidra till ett närmande av den akademiska
studieformen till skolans verkliga
krav, som den ordinarie verksamheten
vid universitet och högskolor
också kommer att vara betjänt av.

Jag har alltså, herr talman, försökt
att sätta mig in i denna fråga, inte från
den utgångspunkten att här skulle föreligga
ett hot mot vår intellektuella kullur,
utan ur dessa två synvinklar: 1)
Hur skall eleverna på det ifrågavarande
stadiet få de bästa lärarna? 2) Hur
skall en smidig övergång från folkskollärartjänst
till adjunktstjänst åstadkommas? Jag

har då sagt mig att i synnerhet i
kunskapsorienterande ämnen får en vidareutbildning,
som tar sikte på en
snabb höjning av lärarkapaciteten, ej
begränsa sig till ett inpluggande av just
de fakta som ingår i elevernas läxor
under ett visst läsår. Den måste också
syfta till att ge läraren hela den omkringliggande
ramen av insikt och associationskedjor.
En svensklärare, som
verkligen skall kunna ge sina elever ett
begrepp om nuspråkets rätta använd -

ning, om ordens stilvalörer och ursprung,
får inte bara vara ett facit som
behärskar det nödtorftiga minimet av
lexikaliska kunskaper. En biologilärare,
som hejdas i korridoren av en klunga
elever, får inte stå handfallen och okunnig
inför synen av de skalbaggar, blommor
och stenarter, som eleverna vill
visa upp för examination. När departementet
funnit det självklart att utesluta
de främmande språken från de särskilda
befordringskurserna, så ligger däri
elt riktigt betraktelsesätt, som jag skulle
vilja uttrycka ungefär så, att korvstoppning
är en dålig utbildningsmetod, när
det gäller att skapa omdöme, kringsyn
och nyanserade kunskaper hos läraren.

Nu har det sagts att de speciella befordringskurserna
vid seminarierna
skulle vara avsedda för sådana vanligen
något äldre folkskollärare, som även
efter demokratisering av inträdesförhållandena
till universitet och högskolor.
saknar formell kompetens för att
börja studier dör. Åt denna grupp, som
eljest skulle ha varit alltför irriterad
på uppgörelsen mellan staten och den
egna kåren, skulle här ges en liten kompensation.
Hur blir det då på den punkten?
Jag har här i tabellarisk form uppgifter
om de 328 deltagare, som anmält
sig till de av skolöverstyrelsen upprättade
befordringskurserna vid seminarierna
läsåret 1954/55 och som alltså redan
är utlysta i avvaktan på dagens
riksdagsbeslut.

Om man då söker i dessa tabeller och
ser på åldersfördelningen och väntar
sig finna, att här skall det väsentligen
vara lärare i åldern över 35 år, som vill
gå tillbaka till sina gamla seminarier
och skaffa sig en önskvärd vidareutbildning,
därför att de formellt inte
har tillträde till universiteten, så visar
det sig, att den bilden inte alls stämmer.
Om man tar ut dem, som enligt
sitt folkskollärarexamensår kunde beräknas
vara 35 år och däröver, finner
man, att de utgör i genomsnitt bara 2,o
sökande per år, och att det är samman -

195

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

Vissa anslag till folk- och smäskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

lagt 58 stycken av de 328 som tillhör
den kategorien. Tar man däremot de
fem senaste utbildningsår som kan komma
i fråga, så visar det sig att det blir
i genomsnitt en sökande på 42,2, d. v. s.
sammanlagt inte mindre än 270 av de
328 sökandena. Men nära nog hela den
grupp folkskollärare, som söker till de
speciella befordringskurserna, består av
helt unga människor. Där föll alltså en
av avsikterna med denna del av uppgörelsen.

Utskottet har vidare slagit fast, att för
dem som har formell studentkompetens
eller studentlikställighet enligt de nya
demokratiska intagningsformerna vid
universiteten, var de akademiska studierna
den rimliga och riktiga vägen
till 23-gradskompetens. Om man då ser
på dessa 328 sökande till höstens kurser,
finner man att inte mindre än 152
har avlagt studentexamen, och därutöver
finns det ett inte närmare specificerat
antal, som har studentlikställighet
enligt de nya normerna. Följaktligen
skulle huvudparten av de sökande
enligt utskottets linje hänvisas till de
fortbildningskurser, som skall anordnas
vid universitet och högskolor, alltså
icke vid seminarierna. Där föll den
andra punkten i tankegången bakom
uppgörelsen.

Det finns en tredje aspekt på sammansättningen
av de sökande till nämnda
befordringskurser, vilken är värd
att omnämna i detta sammanhang. Man
vill ju inte med dessa befordringskurser
skapa brister eller förvärra den
bristsituation, som nu råder ute i lärardistrikten,
men varifrån kommer nu
de 328 sökandena till höstens kurser?
Jo, till mycket stor del kommer de just
från sådana delar av vårt land, där lärarbristen
nu är som svårast: från
Norrbottens län kommer 59 av de 328
sökandena, från Västerbotten 44, från
Västernorrland 24 och från Värmland
21. Den uppläggning man här valt, kommer
med andra ord redan att under
nästa läsår avsevärt skärpa svårighe -

terna i de lärardistrikt, där de förut
varit störst, och det var väl inte heller
meningen.

Det är alltså skäl att studera de tabeller
som uppgjorts på detta område
och att göra det med eftertanke. Jag
utgår från att den bild som tabellerna
ger ingalunda är den, som man i departementet
och skolöverstyrelsen har eftersträvat,
men frågan är då vad de
ansvariga är beredda att dra för slutsatser.
Har man den ståndpunkt, som
utskottet klart har intagit och som det
förefaller som om Kungl. Maj :t i princip
delar, nämligen att folkskollärare
med studentexamen eller studentlikställighet
bör gå till akademiska studier
för sin vidare utbildning och att de
speciella befordringskurserna vid seminarierna
bör vara till för dem, som
inte äger eller inte vill tillägna sig inträdesrätt
till universiteten, så förefaller
lindrigt sagt statsutskottets uppläggning
att komma i fara inför den faktiska
utvecklingen.

Då uppkommer frågan: Skall skolöverstyrelsen
säga nej till de studenter,
som söker till seminariernas befordringskurser,
och ta in dem som har
formellt lägre meriter, eller skall hela
utskottets uppläggning bara bli en pappersfras?
Det är den knuten som återstår
för herrarna att lösa, och någon
liten skadeglädje kanske ni får finna er
i att man visar från andra håll, även om
jag personligen inte delar den, eftersom
jag finner dessa problem vara för
allvarliga att skämta om- Det rimligaste
vore emellertid här, att en verklig studierådgivning
satte in för de lärare,
som aspirerar på vidare utbildning, så
att utskottets i sig så riktiga principer
verkligen kan föras ut i levande livet,
om möjligt redan kommande läsår eller
i varje fall till det därnäst kommande.

Herr talman! Jag vill sluta med att
peka på en annan fara, vilken som en
konsekvens av den träffade uppgörelsen
tycks hota enhetsskolan, och som ligger
i de många krafter som nu är verk -

196 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

samma för att dra upp rågångar inom
enhetsskolans högstadier, så att undervisningen
på den teoretiska linjen
helt skall förbehållas akademiker, medan
folkskollärare med vidareutbildning
blir hänvisade till A- och Y-linjerna.
Om man förbjuder folkskollärare med
ämneslärarkompetens att undervisa på
G-linjen och i den teoretiskt inriktade
realskolan och om man å andra sidan
söker stoppa de akademiker, som vill
pröva sin kapacitet på Y- och A-linjerna,
då har man verkligen saboterat enhetsskolans
grundtanke. Om vi nu med
full avsikt öppnar två vägar till ämneslärarutbildning,
så får det självfallet
inte bli någon skarp gräns mellan en
»finare» och en »mindre fin» lärarkategori
— orden självfallet satta inom
citationstecken. En enhetsskola som i
sitt färdiga skick inte skulle bli något
annat än en sill i kapprock av den hittillsvarande
skolan med dess skarpa
gränsdragning och skarpa sociala markering
av skillnaderna mellan teoretiskt
och praktiskt, med dess nedvärdering
av de praktiska studierna, en sådan
enhetsskola är säkerligen inte, herr
talman, vad vi syftar till.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Då jag begärt ordet vid
behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 139 är det inte för att närmare
gå in på frågan om de s. k. 23-ornas utbildning.
Det är en fråga som har bedömts
och bör bedömas ur andra synpunkter
än dem som jag som chef för
civildepartementet har att ta hänsyn
till och bevaka.

Jag har begärt ordet med anledning
av det förhållande, som herr Helén i
sitt anförande inledningsvis berörde.
Han talade om att det ägnats mycken
tid åt diskussioner om dessa frågor under
de senaste veckorna och månaderna,
och att denna debatt påverkats av
det sätt på vilket dessa frågor, alltså
utbildningsfrågorna, sammankopplats

med lönesättningen. Det har ju tyvärr
bedrivits en sådan upplysning i tidningarna,
i viss omfattning åtminstone,
som skulle gå ut på att utbildningen av
dessa lärare skulle ha bestämts vid löneförhandlingar
och i samband med löneuppgörelser,
alltså påverkats av det departement,
som egentligen inte har att
handlägga dessa frågor. Nu har det tidigare
lämnats besked både av ecklesiastikministern
och statssekreterare Edenman
om, att det inte förhåller sig på
det sättet, men trots att dessa besked
lämnats har upplysningen bedrivits efter
den linjen, som får anses vara i högsta
grad beklaglig. Det är därför, herr
talman, jag tagit till orda för att til!
kammarens protokoll få antecknat hur
arbetsgången varit i detta fall.

Under förhandlingarna inför 1949 års
tjänsteförteckningskommitté framfördes
även yrkanden om en ändrad lönegradsplacering
för folkskollärarna. Dessa
förhandlingar ledde inte till något
resultat. Från lärarnas sida framfördes
som alternativ önskemål om att
det i viss omfattning skulle inrättas
befordringstjänster. Man hade emellertid
inte möjlighet att finna sådana former,
och därför lämnades frågan olöst
då tjänsteförteckningskommitfén avslutade
sitt arbete. I början av föregående
år begärde lärarorganisationerna förhandlingar
med civildepartementet.
Därvid framhölls att det borde vara angeläget
att eftersträva en lösning, som
kunde leda till överenskommelse. Även
i det sammanhanget fördes frågan om
befordringstjänsterna fram. Yi hänvisade
till att det gjorts vissa undersökningar
angående möjligheten att inrätta befordringstjänster,
men att detta stött på
mycket stora svårigheter. Då påtaladb
lärarna själva det förhållandet, att folkskollärarna
sedan några år tillbaka anlitats
för undervisning i vissa klasser
i realskolan. Från organisationernas
sida ifrågasattes också, huruvida det
inte skulle vara möjligt att bereda denna
grupp av lärare tjänstgöring på en -

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22. 197

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

hetsskolans högstadium. Man kände
bland lärarna en viss oro för att deras
lösa anställning inom realskolan skulle
leda till att de efter hand kopplas av,
och de hade en känsla av att de utnyttjades
som nödhjälpsarbetare, vilket de
inte ansåg tillfredsställande. Det förklarades
från lärarnas sida, att lärarna
var beredda till en viss vidareutbildning,
om det kunde inrättas tjänster
för dem inom såväl realskolan som på
enhetsskolans högstadium. Och i en
p. m. som de själva gjort upp hade de
skisserat, hur denna utbildning lämpligen
skulle kunna läggas. Det hela resulterade
i att det borde vara en utbildning,
som ledde fram till ett akademiskt
betyg. Till detta framhöll jag, att detta
var en fråga, som vi i civildepartementet
inte kunde ta ställning till. Vi
kunde ju inte bedöma huruvida man
kunde anlita dessa lärare på enhetsskolans
högstadium. Att man kunnat
anlita dem i realskolan var dock ett
faktum. Vi visste emellertid inte hurudant
utfallet varit, och frågan om vilken
vidareutbildning som erfordrades
kunde vi inte heller bedöma, varför vi
lät den frågan gå över till fackdepartementet.
Efter prövning inom fackdepartementet
och efter samråd som detta
haft med skolmyndigheterna meddelades
från fackdepartementets sida,
att om det skulle bli fråga om en vidareutbildning
räckte det inte med ett
akademiskt betyg, utan att det fordrades
två akademiska betyg. Vidare uttalades
att det skulle vara möjligt att ordna
särskilda s. k. befordringskurser. I detta
läge kom frågan tillbaka till civildepartementet,
och det var sedan dessa besked
erhållits som vi meddelade lärarna,
att förutsättning för att tjänster
skulle kunna beredas i realskola eller
på enhetsskolans högstadium, var att
vederbörande underkastade sig en vidareutbildning
av den och den omfattningen.
Den delen av frågan kunde vi
således inte förhandla om, men väl kunde
vi resonera om vilken lönesättning

som borde följa, om en sådan utbildning
genomföres. Detta är vad som
ägt rum inom civildepartementet och
vad som förekommit i samband med
löneförhandlingarna. Man kan på sin
höjd säga, att löneförhandlingarna aktualiserat
denna fråga kanske tidigare
än som annars skulle blivit fallet.

Däremot gällde förhandlingarna icke
frågan huruvida det var lämpligt att
anlita dessa lärare eller vilken utbildning
man skulle fordra av dem. När
man har sammankopplat detta med löneförhandlingarna
och i vissa organ
inom tidningspressen velat beteckna
dessa lärare som epalärare och velat
sätta en mindervärdsstämpel på dem,
så måste jag reagera. De har själva förklarat
sig villiga genomgå vidareutbildning
för att uppfylla de krav, som fackmyndigheterna
ställer på dem, och huruvida
de kraven är rätt avvägda, har
vi inte diskuterat vid löneförhandlingarna.
Det är detta jag är mycket angelägen
om att få understryka. Det har
sagts tidigare, men det förefaller som
om man inte velat ta hänsyn till det,
utan diskussionen har gått vidare precis
som om inga upplysningar skulle ha
lämnats.

Jag skall i övrigt inte delta i debatten
om denna utbildning. Men jag har,
herr talman, velat lämna dessa upplysningar
för att åtminstone få antecknat
till kammarens protokoll vad som verkligen
har förekommit, så att man inte
bara skall behöva lita till vad som har
sagts utan sakligt underlag.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för denna redogörelse. Det
var värdefullt att den kom på ett så tidigt
stadium av debatten, men jag skulle
faktiskt, om civilministern har för avsikt
att dra sig ur diskussionen, vilja
för att få en viss klarhet fråga: Låg det
icke i överenskommelsen inkluderat,
att det skulle ordnas en befordringslinje,
arrangerad av skolmyndigheten

198 Nr 22, Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleserainarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

och icke av universitet och högskolor? Jag

skulle vidare vilja påpeka, när
civilministern vill markera att han och
hans departement icke har ansvaret
för de följdsituationer som har uppkommit,
att det naturligtvis icke varit möjligt
att i den allmänna debatten kunna
utröna, i vilken mån civildepartementet
eller ecklesiastikdepartementet bar ansvaret.
Men det är väl naturligt att man
i denna debatt utgår från det samlade
resultatet av överenskommelsen. Om
den träffas i civildepartementets namn,
är det väl detta departement som får ta
ansvaret även för de övriga delarna.

Chefen för civildepartementet, herr
Statsrådet LINGMAN:

Herr talman! På herr Heléns fråga
vill jag bara lämna en upplysning. Jag
förmodar att herr Helén åsyftade utbildningskurserna
vid seminarierna.
Dessa fanns med i det förslag till utbildning,
som av ecklesiastikdepartementet
presenterades såsom villkor för
att man skulle kunna använda lärarna
vid dessa skolformer. Man hade två
olika slag av utbildningslinjer, dels den
akademiska utbildningen, om jag får
använda det uttrycket — det kanske är
riktigast att säga universitetskurserna —
dels utbildningen vid seminarierna. Vi
diskuterade alltså inte hur det ena och
det andra skulle utformas, utan vi fick
detta förslag, presenterade det för lärarna
och sade: Det är detta som kommer
att fordras av er. Ni skall fylla de
krav, som dessa kurser ställer, för att
ni skall kunna placeras i tjänster inom
enhetsskolans högstadium.

Samtidigt sade man att behovet av
lärare beräknades bli så och så stort.
Detta är inte absolut spikat, utan
man utgick från att det skulle föreligga
ett sådant behov. Det är således inte
fastslaget i överenskommelsen, att kurserna
skall ha eu viss utformning, men
det är utformningen av kurserna som
ligger som underlag för överenskom -

melsen om lönerna. Det är precis som
när man träffar en löneöverenskommelse
i allmänhet. När man träffar överenskommelse
med vilken löntagare som
helst om t. ex. en månadslön, utgår
man från att vederbörande för denna
skall utföra de och de arbetsuppgifterna.
Det är det kända underlaget som lönen
bygger på. Det kan man göra utan
att ha haft någon tidigare diskussion,
och så har det varit även i detta sammanhang.
Men från lärarnas sida fäster
man nog mycket stort avseende vid att
det genom seminariekurserna skapas
möjligheter till vidareutbildning även
för sådana lärare, som inte har studentexamen
eller motsvarande kompetens.
I vilken omfattning denna möjlighet
kommer att utnyttjas diskuterades
givetvis inte heller, men från lärarnas
sida har man som sagt fäst stort avseende
vid den.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag är inte alls förvånad
över att bär bär seglat upp en
stor skoldebatt. De förslag på vilka
de utlåtanden bygger, som ytterst härstammar
från statsutskottets andra avdelning,
redovisar ju mycket omfattande
frågor beträffande upprustningen av
vårt skolväsen både på det organisatoriska
och på det pedagogiska området,
ifrån småskolan upp till högskolor
och universitet.

Man torde kunna konstatera att skolan
för ögonblicket i mycket är utsatt
för en dynamisk utveckling, som naturligtvis
är förenad med många och
stora problem. Lärartillgången är därvidlag
ett central sådant. Just nu har
vi ett akut krisfenomen, om man ser
på lärartillgången för de nuvarande
skolformerna och framför allt betraktar
denna mot bakgrunden av nativitetskurvornas
utveckling. Men vi har
också genomförandet av enlietsskolan,
som kommer att kräva åtskilligt fler
lärare. Under övergångstiden erfordras
omfattande planeringsåtgärder, in -

199

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

riktade på att tillgodose lärarbehovet
i den framtida skolan. Det stegrade
lärarbehovet inträder emellertid inte
på en gång utan successivt i och med
den fortsatta utbyggnaden av enhetsskolan
och gymnasieorganisationen.

Om man nu ser på de föreliggande
frågorna har vi först seminarieorganisationen.
Där är det av vikt att observera,
att den har betydelse även för de
högre skolornas lärarbehov, även om
den naturligtvis i stora drag kommer
att fluktuera allt efter barnantalet i
folk- och småskolan. Beträffande sedan
de omdiskuterade 23-gradstjänsterna
så är sikten betydligt längre. Därvidlag
får man försöka tänka sig vilket
lärarbehovet kan bli i den genomförda
enlietsskolan. Det har ju varit
en i vissa delar omfattande diskussion
med skarpa meningsskiljaktigheter om
dessa tjänster. Denna diskussion har
vi också hört resultaten av, men jag får
konstatera att i vad det gäller arbetet
på andra avdelningen har vi lyckats
ena oss om ett gemensamt utlåtande och
en gemensam skrivning. Jag tror för
min del att många av de meningsskiljaktigheter
som rått på den punkten hatvarit
av sådan art, att de långt ifrån
alltid haft vederhäftigt underlag.

Vi har sedan ytterligare att ta ställning
till frågan om försöksverksamheten
och olika pedagogiska och organisatoriska
spörsmål i samband med den.
Där inväver sig också en av frågorna
om övergångstidens skolformer, nämligen
utbyggnaden av övergångstidens
realskolestadium i vårt största skoldistrikt,
Stockholms stad. Slutligen har
vi ett utlåtande som inte gäller någon
i och för sig stor sak, men där får vi
en påminnelse om den stora förestående
reformen av vår yrkesutbildning.

De föreliggande utlåtandena har kommit
till efter långa och grundliga diskussioner
av dessa centrala spörsmål,
som vi har redovisat från utskottets
sida. Vi har även kunnat konstatera ett
utomordentligt intresse för dessa frå -

gor, inte bara från berörda myndigheters
sida, utan också från kårer, organisationer
och högskolor har man inför
avdelningen framfört sina åsikter
på de föreliggande frågorna. För min
del finner jag det glädjande, att utskottet
i allt väsentligt kunnat samla sig
till en gemensam skrivning i fråga om
så gott som samtliga bär aktuella propositioner.
Det gäller framför allt propositionen
om 23-orna, som på ett tidigare
stadium varit föremål för så vitt
skilda meningar och — som vi också
känner till — en mycket hetsig
diskussion. Men alla har vi böjt oss
för det faktum att förslaget om dessa
tjänster framsprungit ur ett behov och
ur medvetandet om att vi inom överskådlig
tid inte kan avvara dem. Detta
har varit den grundläggande förutsättningen
för vårt ståndpunktstagande
därvidlag.

.lag vill i detta sammanhang framhålla
att vi har gjort aktningsvärda
försök att resonera oss samman och
detta har vi gjort med hänsyn till
önskemålet att få så samlande beslut
som möjligt för att vålla minsta möjliga
irritation kring det nydaningsarbete,
som vår skola på olika områden
och avsnitt nu är mitt inne i. Jag vil!
gärna betona min personliga tillfredsställelse
över att så har kunnat ske.

Därmed är emellertid inte sagt att vi,
även om vi på väsentliga punkter och
i olika sammanhang kunnat godtaga åtskilligt
av vad som motionsledes har förelagts
oss, kunnat göra det i allt och
i ett sammanhang. Vi har t. ex. inte
kunnat acceptera de delar av dessa
motioner som berör lärartillsättningen
på högstadiet. När man ifrån motionärernas
sida har önskat att skolöverstyrelsen
på högstadiet i enhetsskolan
skulle tillsätta de olika tjänster,
som här är aktuella, så bär vi stannat
inför det faktiska förhållandet, att enhetsskolan
dock är en kommunal skola
och att lärartillsättningen måste lämpas
därefter. Vi har emellertid också

200 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Yissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

fått den bestämda uppfattningen att vi
härvidlag icke på något sätt förbigått
lärarnas berättigade intresse av en
lämplig befordringsordning samt att
tillsättningarna sker på ett ur olika
synpunkter tillfredsställande sätt, så
att meriter och skicklighet skall vara
den befordringsgrund man har att bygga
på.

Vi har heller inte velat reflektera på
det i den Berghska motionen framförda
förslaget att öka elevantalet i seminarieklasserna
på den fyraåriga linjen
samtidigt som vi skriver till Kung].
Maj:t och begär en utredning om en
minskning av elevantalet i folkskolans
klasser. Att om möjligt minska dessa
klasser är ju ett brännande problem
som vi alla är och måste vara intresserade
av, ty utbildningen och handledningen
av barnen blir inte den man
skulle önska om klasserna är för stora.
Men, herr talman, vi har också inom
utskottsavdelningen varit fullt på det
klara med svårigheterna att realisera
detta önskemål. Vi har inte kunnat
komma ifrån, att det finns stora svårigheter
att övervinna på grund av
bristen på lärare och lokaler och framför
allt därigenom att barnantalet kraftigt
ökar. Det finns också ekonomiska
gränser för våra möjligheter och våra
resurser är inte outtömliga.

Herr talman! Det var några allmänna
reflexioner på de föreliggande utlåtandena,
och jag skall för tillfället inte
ingå i något ytterligare resonemang i
dessa punkter. Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter i de här berörda
utlåtandena. Jag återkommer senare om
jag anser mig ha anledning därtill.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Först vill jag ställa en
enda fråga med anledning av vad civilministern
här sade. Jag fick av hans inlägg
inte riktigt klart för mig, om han
menade att riksdagen hade möjligheter
att avvisa befordringskurserna eller om

riksdagen inte hade sådana möjligheter.
Det skulle vara mycket intressant att få
ett klarläggande på den punkten.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om tillgången på lärarkrafter.
Jag har haft anledning att i ett
speciellt sammanhang syssla med dessa
problem. Det utskottsutlåtande som nu
är formellt föredraget handlar ju om
lärarkrafttillgången och utbildningen inom
seminarieorganisationen. Jag skall
inte uttala mig i frågan huruvida de
prognoser som där göres är riktiga. Det
är möjligt att de är det, men jag skall
inte gå in på den saken. Här kommer
vi emellertid till ett något större problem.

Seminarieorganisationen är ju grundläggande
för hela vårt skolväsende. Det
är den botten från vilken det mesta
byggs upp, och man frågar sig då: Hur
ligger det till på de andra områdena,
beträffande de högre skolformerna? Har
vi där tillräcklig tillgång på lärarkrafter,
och vad har man från ecklesiastikdepartementets
sida gjort på denna
punkt? Dels vill man självfallet ha ett
klarläggande av behovet, och dels vill
man se litet kraftåtgärder om bristen
visar sig vara stor. Man har från ecklesiastikdepartementets
sida under senare
år föreslagit vissa saker. Jag tänker på
den adjunktskompetens som folkskollärare
kan vinna genom att ta fyra akademiska
betyg, de s. k. 23-orna. Det sista
är inte en arbetskraftsfråga, efter vad
jag kunnat förstå.

Jag behöver väl inte här i riksdagen
och speciellt inte i denna fåtaliga församling
i kammaren — som väl är speciellt
intresserad av skolfrågorna — tala
om bristen på lärarkrafter. Alla som
sysslat med skolfrågor vet ju att denna
brist är betydande. Det är emellertid ett
nytt inlägg i denna debatt, ett mycket
stimulerande inlägg, som jag skulle vilja
ta till utgångspunkt för några reflexioner.

Undervisningsrådet Lundblad har i
en mycket intressant promemoria lagt

201

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

fram vissa prognoser som, säger han,
kan tänkas vara av värde att diskutera
i detta sammanhang. I en motion, som
jag tillsammans med en annan ledamot
av denna kammare väckt, har vi också
utgått från vissa uppskattningar som
gjordes innan undervisningsrådet Lundblad
publicerade sina siffror, och jag
skall omedelbart säga att det inte går
att göra ett bestämt uttalande om vare
sig de siffror vi har i motionen eller dem
som finns i undervisningsrådet Lundblads
promemoria. Jag måste givetvis
iaktta speciell försiktighet, eftersom jag
om någon vecka skall försöka uttala
mig bestämt på denna punkt i arbetskraftsutredningen.
Därför tar jag siffrorna
endast som ett exempel på en
tänkbar utveckling.

I fråga om gymnasier och realskolor
säger Lundblad, att man kan räkna med
att vi för de närmaste fem åren behöver
3 200 nya akademiskt utbildade lärare.
Han kommer till att vi enligt en rimlig
beräkningsgrund kan tänkas få fram
1 650 sådana lärare under de åren. Möjligen,
säger han, skulle vi kunna komma
upp till en sådan kapacitet på utbildningen
att vi får 2 100 lärare. Vi
får alltså en brist på antingen något
över 1 500 eller omkring 1 100 lärare.
Vilket av dessa lägen vi kommer att
vara i om fem år spelar kanske inte så
stor roll. Huvudsaken är att Lundblads
siffror enligt min uppfattning pekar på
problemet på ett sådant sätt att man
inte kan undkomma det. Det är riktigt
att den brist vi har troligen kommer
att skärpas. Redan kortsiktsproblemet
är därför mycket allvarligt. Ur denna
synpunkt är det mycket tillfredsställande,
att vi här i kammaren för en halvtimme
sedan kunde besluta att skriva
till Kungl. Maj:t med begäran om en
plan för upprustning av Stockholms
högskola. En kraftig utökning av utbildningsmöjligheterna
vid universiteten och
högskolorna är självfallet mot bakgrunden
av dessa siffror nödvändig.

Detta gäller alltså det problem vi har

möjlighet att något så när överblicka.
Men sedan kommer undervisningsrådet
Lundblad in på ett längre perspektiv
och säger: Om vi år X skall tänka oss
att ha enhetsskolans högstadium väl utbildat,
vad behöver man då för lärarkrafter?
Han anför uppskattningsvis
och med alla reservationer, som naturligtvis
också jag gör, att man kan tänka
sig ha ett behov av 12 000 lärare. Av
dem skulle man, enligt Lundblad, av
diskussionen att döma och av hans egna
uppskattningar att döma, kunna räkna
med 6 000 akademiska lärare och dessutom
dessa 6 000 s. k. 23:or.

Hur mycket av akademiskt utbildad
lärarkraft skulle man i så fall i det ovissa
år X behöva? Lundblad säger att man på
gymnasie- och realskolestadiet skulle behöva
3 000 och på enhetsskolans högstadium
6 000. För närvarande finns det
cirka 7 000 lärare som arbetar inom de
skolformer, där man vanligen anser att
akademiskt utbildade lärarkrafter behövs,
men av dessa 7 000 är det bara
cirka 6 000 som har en sådan utbildning.

År X skulle man behöva 9 000 lärare
av denna kategori. Utöver ersättningsbehovet
på grund av avgång, giftermål,
pensionering och dödsfall o. s. v. skulle
man alltså behöva 3 000 lärare mer än
vi bär i dag. Jag kanske inom parentes
får säga att ersättningsbehovet är mycket
stort under vissa perioder.

Finns det då över huvud taget någon
möjlighet att åstadkomma detta, och hur
verkar ecklesiastikdepartementets planer
mot bakgrunden av dessa siffror?
Den närmast till hands liggande kommentaren
man kan göra är väl den, att
vi inte får några 6 000 eller 7 000 23-gradslärare. Jag vet, herr talman, att
det kan vara något djärvt att säga detta,
men andra har sagt det förut, och jag
tror inte att någon kurragömmalek på
denna punkt är särskilt tillfredsställande.
Vi kan beklaga det eller inte beklaga
det, men vi kommer, herr talman, troligen
inte att få vare sig 6 000 eller 7 000
lärare av denna kategori.

202 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning- av folkskollärare.

Den första slutsatsen är självfallet den
som jag redan har berört, att vi, måste
öka vår utbildning av akademiska lärare,
och jag tror också att vi behöver en
ökad möjlighet att vidareutbilda de folkskollärare
som finns. Min uppfattning
beträffande uppgörelsen om 23-orna
skall jag inte gå in på. Den finns redovisad
i en motion, och jag kan i stort
sett instämma i vad herr Helén på den
punkten har sagt.

Men vi löser alltså inte problemet
med de åtgärder som nu har vidtagits.
Vad skall man då kunna göra ytterligare?
Innan jag försöker lämna ett bidrag
till den diskussionen skulle jag i
anknytning till diskussionen om 23-orna
vilia ställa en fråga om en väsentlig
sida av saken, som ännu inte är
riktigt klargjord: Var i enhetsskolans
högstadium är det som dessa 23-or skall
tjänstgöra? Jag tror att den oklarhet
som råder på olika håll och i olika
instanser här behövde skingras. Jag vet
inte om vi kan få tillräckligt klart besked
i dagens debatt, men det skulle
vara utomordentligt värdefullt.

Självfallet behövs på enhetsskolans
högstadium — det förefaller som om
alla experter vore eniga om det — i
viss utsträckning klasslärarsystem. Bara
en hänvisning till disciplinfrågan, säger
experterna, lär vara ett tillräckligt
skäl för att hålla på den uppfattningen,
och man menar väl också att 23-orna
i vissa sammanhang där skulle vara
lämpliga. På den punkten, herr talman,
skall jag i det här läget inte uttala mig,
men för att kunna hyfsa ekvationen om
lärarbristen tror jag att det är nödvändigt,
att man klargör var de olika lärarkategorierna
skall arbeta.

Vi kan väl i alla fall gå ut från det
faktum, att man inom enhetsskolans
högstadium — eller om det blir i de
realskolor som vi bär, det spelar mindre
roll — kommer att få lärarkategorier
av vitt skilda slag arbetande. Det har
man redan nu, men man får väl anta,
att vi dock så småningom skall kunna

sikta till en viss enhetlighet på detta
område. Vi får med nuvarande planer
bl. a. 23:e-gradstjänster och självfallet
adjunktstjänster i 27 och 29 graden. I
diskussionen har det ibland påpekats,
att det kanske kan bli vissa problem
just när man inom samma skolform
skall ha så vitt skilda lärarkategorier,
och jag tror att det ligger ett visst berättigande
i den kritiken. Det är då,
herr talman, som jag skulle vilja återkomma
till vad jag sade nyss: Finns
det någon möjlighet att ge ett litet bidrag
till att vi skall få någon ny lärarkategori,
som kan avhjälpa en del av
den stora lärarbrist som vi har?

Med utgångspunkt i detta och i att
man bör försöka skapa en så stor samhörighet
som möjligt inom enhetsskolans
lärarkår tror jag att det vore mycket
önskvärt att man kunde skapa rtågon
mellanform — en brygga — av lärare
med en utbildning direkt siktande
på detta. Fick man en mellanform mellan
å ena sidan folkskollärare och 23-or,
å andra sidan adjunkter, skulle folkskollärare,
om utbildningen blir riktigt
lagd, kunna utbilda sig vidare till en
sådan mellanlärarform och dessa lärare,
som redan omedelbart skulle kunna ta
en sådan examen, skulle ju själva sedan
också kunna vandra vidare.

Detta spörsmål har herr Widén och
jag berört i en motion här i kammaren.
Vi kastar fram tanken, som vi självfallet
inte är uppfinnare av, utan som förekommer
i skoldebatten, att man skulle
uppliva den gamla ämneslärarinneutbildningen.
Den skulle då självfallet
finnas för båda könen, och den borde,
antar jag, äga rum vid seminarierna.
Om man hade en studentexamen som
grund, en teoretisk undervisning i två
eller tre ämnen, omfattande fem terminer,
och dessutom en termins pedagogisk
utbildning vid t. ex. lärarhögskolan,
kunde ju detta utgöra en mellanform.
Om denna undervisning vid seminarierna
sker i intim kontakt med
universiteten skulle utbildningen kunna

203

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

läggas så, att den leder fram till en examen
som motsvarar fyra eller fem akademiska
betyg. Vidare utbildning skulle
då ligga mycket nära till hands för
dem som vill skaffa sig fullständig
adjunktskompetens.

Om sådan utbildning bedrevs vid seminarierna
skulle vi på sätt och vis
rätt snart kunna skapa lärarhögskolor
i miniatyr vid sidan av den föreslagna
lärarhögskolan, som vi får anledning
att tala om i riksdagen i höst. Denna
anordning korresponderar i viss mån
med vad undervisningsrådet Lundblad
i sin promemoria har talat om, även om
han har andra utgångspunkter.

Förutsättningen för att vi skall vinna
en bättre lärarrekrytering genom
den nya lärarutbildningen är — då det
är en begränsad grupp vi här vänder
oss till — att utbildningen kan bli så
attraktiv ur bl. a. lönesynpunkt, att den
lockar människor ur denna grupp. Det
är mycket svårt att bilda sig någon
uppfattning om i vilken mån detta kan
lyckas, men jag föreställer mig, att det
fortfarande finns en hel del människor
som inte vill genomgå akademisk
utbildning men som ändå inte vill nöja
sig med enbart folkskollärarutbildning.
Från dessa kan vi få ett tillskott till
lärarkåren — hur stort vågar nog ingen
yttra sig om. På flera håll i utlandet,
i Frankrike, England och Danmark,
har man också utbildningsformer som
står mycket nära den som här föreslagits.

Statsutskottet har sagt, att det förutsätter
att ecklesiastikministern har sin
uppmärksamhet riktad på frågan. Jag
hoppas verkligen att man i departementet
undersöker även denna möjlighet.
Så stor som lärarbristen är kan vi inte
avstå från att pröva olika utvägar.

Sedan skall jag beröra ett annat problem,
som tagits upp i en motion som
jag varit med om att väcka. Problemet,
som i hög grad angår frågan om hur
stort lärarbehovet är vid våra skolor,
är detta: »Hur stora skolklassavdelning -

ar kan vi ha?» Man vågar nog påstå att
vi nu har alldeles för stora klasser. Låt
oss t. ex. bara erinra oss det förhållandet,
att vi 1950 måste höja den gräns
som 1947 hade fastställts för hur många
elever som fick finnas i en klassavdelning
inom folkskolan om statsbidrag
skulle utgå. Frågan om antalet barn i
klasserna synes mig vara ett av de mest
brännande skolpolitiska problemen. Om
vi inte kan få ner antalet barn till ett
rimligt tal, blir många av de reformer
vi är så intresserade av ganska betydelselösa.
Om en lärare har alltför
många barn att handha, spelar det inte
så stor roll om skolan är en enhetsskola
eller en gammal realskola, om den
har examensrätt eller inte, ty huvudsaken
för en god undervisning är att
läraren kan bemästra klassen. Om jag
som förälder finge välja mellan att
sätta mina barn i en klass med 39 elever
i en 9-årig skola och att låta dem
gå i en klass med 25 elever i en 8-årig
skola, skulle jag nog inte vara tveksam.
Åtta års undervisning i små klasser ger
nog bättre eller i varje fall inte sämre
resultat än nio års undervisning i mycket
stora klasser.

Med tanke härpå skall vi nog inte
heller forcera arbetet på att enhetsskolan
skall ta form. De problem vi här
har berört är tillräckliga för att man
inte bör försöka skapa en ny skolform,
innan vi verkligen har fått en organisation
som är tillfredsställande och vi
sålunda har förutsättningar för att kunna
gå vidare. Förändringarna i barnantalet,
lärarbristen, de stora klasserna,
bristen på skollokaler, de obestämda
gränserna mellan olika lärarkategoriers
arbetsfält, seminariernas organisation,
lärarhögskolan in. in. är brännande
problem, som måste lösas så
snart som möjligt utan att vi samtidigt
envist biter oss fast vid tanken på att
enhetsskolan skall bli klar då och då.

Ecklesiastikdepartementet har inte
— som väl är — fastslagit något år, då
enhetsskolan skall vara förverkligad här

204 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

i landet. Men jag tror det vore bra om
man verkligen sade ifrån, framför allt
till dem som är intresserade av enhetsskolan,
att förutsättningen för att vi
skall kunna genomföra planerna på enhetsskolan
är att vissa aktuella problem
först i stort sett blir lösta — jag
hänvisar till de exempel jag räknade
upp. Om vi har en sådan mera realistisk
inställning till saken, kanske också
en del av missnöjesyttringarna från
olika håll inför tanken på enhetsskolan
skulle kunna dämpas.

Slutligen vill jag, herr talman, helt
kort beröra en speciell fråga. Den som
är intresserad av försöksverksamheten
på enhetsskolans högstadium måste
med en viss sorg konstatera, att hur
utomordentliga de personer än är, som
står som ledare för denna verksamhet,
så har de i många fall inte den utbildning
som gör att de i andra jämförbara
sammanhang skulle kunna vara kompetenta,
t. ex. leda undervisning på
realskolans stadium. Det gäller ju att
åstadkomma en försöksverksamhet,
vars resultat man verkligen kan lita på
— jag är fullt medveten om att försöksdistrikten
nu är alltför få, men meningen
är ju att deras antal skall ökas.
Men om det inte i spetsen för denna
försöksverksamhet står skolchefer, som
verkligen har möjlighet att bedöma elevernas
prestationer och självfallet även
lärarnas, då kommer, herr talman, den
skepsis som finns inför försöksverksamheten
att ytterligare utbreda sig,
vilket ju vore mycket beklagansvärt,
icke minst med tanke på alla dem som
nu är positivt inställda till enhetsskolan.
Jag tror därför att det skulle vara
mödan värt, om ecklesiastikministern
intresserade sig för den sak jag här
berört.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Herr Dahléns fråga till
mig har jag uppfattat på följande sätt:
»Kan riksdagen avvisa tanken på befordringskurser
utan att rubba den
överenskommelse som träffats?» Såsom
ett svar härpå vill jag hänvisa till vad
jag tidigare sagt om att när vi av fackdepartementet
begärde besked om fordringarna
för tjänster på enhetsskolans
högstadium, meddelade fackdepartementet
att man ansåg det erforderligt
med akademiska kurser på två betyg
men att man också var beredd att anordna
befordringskurser, ett besked som
sedan lämnades till lärarorganisationerna.
Men eftersom man från lärarnas
sida fäster särskilt stort avseende
vid att det genom befordringskurser
öppnas möjligheter för lärare, som inte
har studentexamen, att skaffa sig ytterligare
utbildning, så komme givetvis ett
beslut, som eventuellt innebure att slopa
befordringskurserna, att av lärarna
tolkas som om grunden för överenskommelsen
i viss mån skulle ryckas
undan. Man accepterade ju lönegrad
23 under förutsättning att det skulle
anordnas befordringskurser. Om då
riksdagen skulle godtaga lönegrad 23
och universitetskurserna men slopa de
andra kurserna, som skulle öppna vägen
för icke studenter, skulle nog lärarna
i varje fall anse, att de villkor,
som enligt överenskommelsen skulle
gälla, hade försämrats.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Efter utskottets enhälliga
tillstyrkan av propositionen om de
s. k. 23:orna och den inriktning, som
debatten i dag fått, är det knappast anledning
att gå in på eif detaljförsvar
på alla de punkter, som under hela våren
har diskuterats och detta ytterst
livligt. Jag skall emellertid så småningom
säga några ord om de konkreta
spörsmål som herr Helén berörde och
de direkta frågor som han ställde, men
innan dess vill jag anlägga några prin -

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

205

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

cipiella synpunkter på hela talet om
standardsänkning.

När kravet på disputation avskaffades
för lektorernas del, fick vi, herr
talman, inte så mycket här i riksdagen
men desto mer utanför riksdagen, höra
att det var en standardsänkning som
skedde. Det är också självklart att om
man jämför en folkskollärare med den
vidareutbildning som nu är föreslagen
och en läroverksadjunkt, är det formellt
fråga om en standardsänkning.

I många fall kommer det väl också i
praktiken att vara fråga om en standardsänkning,
men i många andra fall
åter är de personliga kvalifikationerna
sådana, att undervisningens resultat inte
kommer att bli lidande på att de formella
meriterna saknas. Man glömmer
också ofta bort att göra en jämförelse
mellan 23:orna och de folkskollärare,
som nu tjänstgör i sjunde och åttonde
klass och som utgör majoriteten av lärarna
på det s. k. högstadiet. Om man
gör en sådan jämförelse, måste man
konstatera, att tillkomsten av 23:orna
innebär en standardhöjning.

Men det må vara hur som helst med
frågan om standard och kompetens.
Det avgörande är ju att om vi — och
härvidlag vill jag anknyta till herr
Dahléns tankegång — över huvud taget
vill ge högre skolutbildning åt de växande
skaror, som nu klappar på läroverkens
portar, och alltså genomföra skolreformen
och skapa en obligatorisk nioårig
enhetsskola, då har vi ingen annan
väg att gå än den som vi slår in på
genom den nu träffade överenskommelsen.
Det tjänar inte mycket till att erinra
om hur det var förr i världen. Det
är uppenbart — jag hoppas att ingen
misstycker att jag säger det — att i ett
privilegiesamhälle av gammal typ fanns
det möjlighet att hålla utbildningen på
hög standard för en exklusiv minoritet,
men det skedde ju på flertalets bekostnad.
Den tiden är långt avlägsen,
då det fanns allmänna läroverk bara i
våra biskopsstäder. Läroverken är i dag

inte några exklusiva skolor, utan de utgör
liksom folkskolan gemene mans
skola.

Det är mot denna bakgrund man
måste se hela problemet om lärarförsörjningen.
Skulle vi hålla på kravet att
endast filosofie magistrar skulle få undervisa
inom realskolan och i de teoretiska
ämnena på enlietsskolans högstadium
— det är ju i första hand det senare
det här är fråga om — måste hela
tanken på eu skolreform skrinläggas.
Dessutom skulle den nuvarande läroverksorganisationen
endast kunna utbyggas
i ytterst långsam takt.

Jag skall bara be att få lämna ett par
siffror, som av många är kända förut.
År 1931 gick 13,4 procent av en årskull
till realskolor och därmed jämställda
skolor. 1938 hade talet stigit till
37,1 procent. I år är det 38 procent,
och det är medeltalet i landet. I många
stora städer, t. ex. Stockholm, är det
bortåt 50 procent. 1939—40 hade vi
drygt 51 000 elever i de allmänna läroverken.
I dag är elevantalet uppe i
106 000. Jag behöver inte i denna församling
gå in på orsakerna till detta.

Frågan om prognoser för bestämmande
av lärarbehovet och lärartillgången
i framtiden bär inte diskuterats
sakligt. Det är synd, att inte fler
personer har gjort ett sådant aktningsvärt
försök, som herr Dahlén nyss gjorde,
att verkligen diskutera denna sak.
Man har bara i största allmänhet efterlyst
prognoser, och man har anklagat
ecklesiastikministern för att alldeles
famla i mörkret och inte lägga fram
några som helst beräkningar över lärartillgången.
Detta är ganska egendomligt,
när man ändå kan hänvisa till försök
både i propositionen om seminarierna
och ett betydligt större försök i
propositionen om den första lärarhögskolan,
dessutom kompletterat med det
material, som undervisningsrådet Lundblad
har publicerat. För övrigt, och det
är det väsentliga, går det inte att göra
alltför långsiktiga prognoser på detta

206 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

område. Man kommer inte gärna längre
än en sju å åtta år framåt. Man kan
inte ställa tillförlitliga prognoser, säger
herr Dahlén, och jag vill understryka
det yttrandet. När det gäller lärartillgången
vet vi knappast, hur många inskrivna
vi har vid universiteten. Detta
föranleder naturligtvis eu anmärkning
mot den nuvarande universitetsstatistiken.
Denna skall dock bli bättre enligt
beslut av årets riksdag. Antalet avlagda
examina kan kontrolleras; men hur
många går till lärarbanan av dem som
avlägger filosofie magisterexamen? Hur
kommer skolorganisationens expansion
att bli? Allt detta är ytterst osäkra faktorer.
Jag skall inte här polemisera mot
de försök — tv något annat är de inte
— till prognoser som SACO har gjort.
Intresserade kan ju läsa SACO:s prognosförsök
och jämföra dem med undervisningsrådet
Lundblads. Det finns även
andra jämförelser att göra. Jag vill ta
ett enda exempel på den allmänna osäkerheten.
I SACO-tidningen har en författare
räknat med att år 1955 och senare
utexaminerade filosofie magistrar
skulle utgöra 25 procent av medeltalet
av filosofiska fakultetens fyra till fem
å sex år tidigare inskrivna. Med den
kännedom om förhållandena som för
närvarande står till buds synes det vara
ganska klokt och försiktigt att tills vidare
inte räkna med högre procenttal
än 20. Ensam för sig skulle denna omständighet
sänka antalet filosofie magistrar
år 1955 till 80 procent av det
i artikeln beräknade. På punkt efter
punkt kan man utan att anklagas för
bedrägeri eller försök till charlataneri
motbevisa de nämnda siffrorna. Detta
är ingen anklagelse mot SACO:s försök
till prognos. Å andra sidan är det klart
att denna part då inte heller får anklaga
oss, som utgår från en annan förutsättning.

Beräkningarna är alltså ytterligt otillföriitliga.
Man kan godtyckligt välja utgångspunkter
genom att ta ett procenttal
som bär, utan att någon kan säga

att det är felaktigt. Här tror jag emellertid
att SACO har fel, därför att erfarenheten
visar, att 25 procent är för
högt. Men nog om detta.

Jag skall inte heller trötta kammaren
med andra siffror. Det räcker med att
hänvisa till krisutredningen, som utan
att tala om enhetsskolan kom fram till
ett behov av 2 500 nya lärare utöver
akademikerna. De beräkningar skolöverstyrelsen
gjorde i samband med
överenskommelsen visade, att vi lågt
räknat skulle ha ett behov av 9 000—
10 000 ämneslärare i de teoretiska ämnena
på enhetsskolans högstadium, när
den är fullständigt genomförd, och att
vi då skulle få en brist på 7 000 å 8 000
lärare, som skulle täckas med lärare av
annan typ, i detta fall 23:orna.

Undervisningsrådet Lundblad har
haft en optimistisk beräkningsgrund när
det gäller tillströmningen till universiteten,
alltså produktionen, utbudssidan,
men en pessimistisk i fråga om utbyggnadsbehovet.
Han har alltså bedömt
samhällets resurser att utbygga skolor
försiktigt. Herr Dahlén satte kronan på
verket, tycker jag, genom att helt enkelt
konstatera, att vi säkerligen inte
heller kommer att få några 6 000—
7 000 23:or. Det är mycket möjligt. Men
vad har diskussionen gått ut på under
alla dessa månader, ärade kammarledamöter?
Jo, på att civil- och ecklesiastikministrarna
med berått mod håller
på att rycka brödfödan bokstavligt talat
ur munnen på akademikerna. Här
har det förts en agitation om att det inte
skulle löna sig att utbilda sig till läroverkslärare
längre, eftersom en arbetslöshet
skulle hota någon gång i en svart
framtid, som ingen skulle kunna fixera.
Jag vill sluta mitt resonemang här. Jag
tror dock, att herr Dahlén »tyvärr»
står verkligheten närmare än olyckskorparna
på andra sidan.

Vad skall vi då göra? Det är väl bara
att såsom utskottet och väl alla förnuftiga
människor vara tacksamma för
nya uppslag. Herr Dahléns motion är

207

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

ett sådant uppslag. Utskottet har bett
ecklesiastikministern att fundera på
det, och det är självklart att man
måste göra det. Det är ju ett evigt problem
detta att få fram lärare. Tyvärr
tror jag inte heller att detta är den definitiva
lösningen. På en punkt borde
emellertid diskussionen kunna avslutas:
det lönar sig och det finns all anledning
att stimulera till hur stor produktion
av akademiskt utbildade läroverkslärare
som helst.

Skall vi inte också ägna en tanke åt
folkskollärarnas egen situation? Utan
denna överenskommelse skulle de vid
enhetsskolans genomförande bli berövade
de 7:e och 8:e klasserna och förmodligen
även den 3:e klassen till småskollärarna.
Det kan verkligen med skäl
göras gällande, att inte folkskollärarna
helt skall utestängas från en obligatorisk
skolas högstadium. På detta högstadium
kommer vi självfallet att finna
alla begåvningstyper, så väl teoretiska
som praktiska begåvningar, både genier
och kompletta dumhuvuden.

Jag har i mitt summariska resonemang
här visat att det är verklighetsfrämmande
att tro, att filosofie magistrar
rent kvantitativt skulle räcka till för
att klara av all undervisning i teoretiska
ämnen. Jag vill tillägga att det
även ur pedagogisk synpunkt är en
fördel, om skilda lärarkategorier med
olika utbildning gemensamt och i samverkan
får ta hand om enhetsskolans
högstadium. Vi behöver dem alla ytterligt
väl, och sällan har ett yrke kunnat
erbjuda så säkra utkomstmöjligheter
som lärarnas.

Till det jag tidigare sagt vill jag för
säkerhets skull också understryka det
självklara i att produktionen av akademiskt
utbildade lärare måste stimuleras
och ökas. Jag vill peka på några linjer.
Det är vägar som både den nuvarande
och den tidigare ecklesiastikministern
konsekvent försökt följa. Det
gäller ett fortsatt arbete för utbildningsmöjligheternas
demokratisering

för att därmed uppnå en ökad studentproduktion.
Vidare gäller det vidgat tillträde
till universitet och högskolor för
icke-studenter. En annan linje är ökade
utbildningsresurser för universitet och
högskolor. Vidare kan nämnas en förkortad
verklig studietid för filosofisk
ämbetsexamen med ledning av den nya
examensstadgan, ett betyg på en termin.
Lönefrågan för läroverkslärarnas
del får väl anses vara löst. Dessutom
bör man nog komplettera med olika organisatoriska
åtgärder inom skolans
ram för att ytterligare bemästra lärarproblemet.

Til! sist vill jag, herr talman, göra
några frihandskommentarer till de inlägg,
som herr Helén inledde debatten
med. Jag ber om ursäkt om jag just
i dag framställer herr Helén i en något
ofördelaktigare dager än han verkligen
är värd. Jag utgår nämligen från hans
motion, och det är kanske tillåtet. När
han vänder sig mot befordringskurserna
säger han — och det är dem vi diskuterar
— de 23:or som skulle få utbildning
på den akademiska vägen har vi
alla dess bättre accepterat. Han säger
att dessa befordringskurser skulle innebära
en kursverksamhet av lägre kvalitet
med reducerat kunskapsstoff och,
såvitt man nu kan bedöma, utan betryggande
kunskapskontroll. Det är en
mycket hård kritik och en fullständig
utdömning av hela systemet. »Lägre
kvalitet», det är inte så lätt att utan vidare
stå för det påståendet. Då har man
en akademisk aspekt och ingenting annat
på problemet, herr Helén. Det är
mycket osäkert när man talar om ett
reducerat kunskapsstoff. Tiden förbjuder
mig att jag här tröttar kammaren
med innanläsning av förslag till kursplaner
för dessa etterminskurser i de
olika ämnena. Det är dock att observera
att tiden — en termin — är densamma
för dessa befordringskurser som för ettbetygskurserna.
Vad som skiljer dem
åt är att dessa befordringskurser mera
kommer att anpassas efter skolans be -

208 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

hov, medan däremot en akademisk ettbetygskurs
aldrig kan få som självändamål
att direkt läggas upp med hänsyn
till lärarutbildningen.

Nu säger herr Helén att man borde
kunna försöka med de nuvarande ettbetygskurserna,
och vid sidan av universitetens
egna kurser bör därför decentraliserade
kurser anordnas på andra
lämpliga platser i landet. Det är den
metod vi försökt under ett par tre år
med dessa ettbetygskurser. Men det är
oerhört svårt att förlägga universitetskurser
till landsorten. Vi har försökt i
Skellefteå och även på en del andra
håll, men det strandar i allmänhet på
att man inte kan exportera docenter
och likvärdiga lärare som tar hand om
kurserna på orter utanför universitetsoch
högskolestäderna.

Herr Helén säger att de decentraliserade
universitetskurserna bör förläggas
till sådana läroanstalter, vilkas lärare
har den erforderliga akademiska kompetensen
och den rätta erfarenheten om
den högre skolans mål och medel. Helst
bör dessa lärare ha docentkompetens.
Det är ett krav som praktiskt taget är
identiskt med det krav skolöverstyrelsen
ställer på de lärare, som skall svara
för undervisningen i befordringskurserna.
Befordringskurserna är förlagda
till sådana seminarier där man i olika
ämnen har lärare som fyller kompetensen.
Vi kan ha en professorskompetent
eller docentkompetent historielärare i
vilken stad som helst, t. ex. Linköping.
Om vi går igenom det förslag till förläggning
av kurser som skolöverstyrelsen
har, så beror det, som kan se ut
som en sinkadus, helt enkelt på att man
har utgått från lärartillgången på respektive
platser.

Sedan måste jag fråga herr Helén vad
han menar när han säger, att det under
inga omständigheter borde få förekomma,
vilket propositionen tycks förmena,
att utbildningskurser förläggs till läroanstalter,
vilkas lärare saknar all pedagogisk
utbildning. Det är alltså fråga

om den lektorskategori, som formellt är
den högst utbildade här i landet, lektorerna
vid våra folkskoleseminarier, och
dessutom de av dessa lektorer som har
erfarenhet av tidigare akademisk utbildning.

Så var det frågan om befordringskursernas
roll i denna överenskommelse.
Civilministern har redan svarat på den
frågan, och jag vill endast stryka under
att det gällde för ecklesiastikdepartementet
att fixera ett minimikrav för en
utbildning, som skall gälla för alla folkskollärare.
Det är ju knappt en tredjedel
av folkskollärarna som har studentexamen,
och det var alltså redan från
början nödvändigt att för hela kåren
fixera ett krav. Det blev då två betyg
för dem som är studenter och följaktligen
kan gå en akademisk utbildningsväg,
och det blev ett år i skolöverstyrelsens
regi för icke studenter.

Det har sagts i diskussionen; bl. a. av
herr Helén, att dessa befordringskurser
leder in i en återvändsgränd. Men det
är ju att observera, att alla folkskollärare
i så fall kommer i en återvändsgränd;
det är ju ingen som nu kommer
ur 21 lönegraden. I den bemärkelsen är
ju de flesta levnadsbanor återvändsgränder,
de flesta kommer aldrig ur
dem.

Nu har det redovisats att 332 folkskollärare
anmält sig till dessa befordringskurser,
och herr Helén säger att
på två punkter har redan grunden slagits
undan. 132 av dessa folkskollärare
är studenter, och de har valt befordringskurserna
trots att departementschefen
i propositionen och utskottet i
sitt utlåtande bokstavligen uppmanar
de folkskollärare som är studenter att
välja universitetsvägen. Jag kan givetvis
inte lämna någon förklaring till att
de har valt dessa kurser, men det är
tydligt att de inte är karriärister i den
bemärkelsen att de till varje pris vill
bli adjunkter och komma i 27—29 lönegraden.
Det finns tydligen folkskollärare
med studentexamen, som nöjer sig

209

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

Vissa anslag
med att bli 23:or. Men jag delar herr
Heléns uppfattning att det är önskvärt
att de om möjligt slussas över till den
akademiska vägen för att sedan i varje
fall teoretiskt ha möjlighet att gå vidare.
Vi skall inte heller dra förhastade
slutsatser av erfarenheterna från de
första åren.

Sedan säger herr Helén, att övervägande
unga lärare anmält sig till dessa
kurser, och han vill göra gällande att
en av anledningarna till att man i överenskommelsen
tog med folkskollärare
som inte är studenter var att organisationen
ville att alla lärare, även de
gamla, skulle ha chansen att få denna
vidareutbildning. Teoretiskt och principiellt
måste varje facklig organisation
arbeta på det sättet, men ur samhällets
synpunkt är det ingen nackdel att det
är unga lärare som underkastar sig
denna utbildning.

Slutligen, herr talman, vill jag göra
ett hundraprocentigt instämmande i
herr Heléns slutkläm. Den använder jag
också som replik åt herr Dahlén, som
efterlyste på vilka stadier, på vilka linjer
och i vilka klasser 23:orna skulle
tjänstgöra. Jag kan hänvisa till vad utskottet
säger på sidan 70, att »de olika
lärarna vid en och samma skola komma
att fördelas till tjänstgöring på det sätt
som är mest ändamålsenligt med hänsyn
till bland annat deras kompetens».
Men jag har framför allt samma principiella
inställning till enhetsskolan som
herr Helén hade, att det sannerligen vore
ett misslyckande om man å ena sidan
skulle få »bättre» utbildade lärare
på en »finare» teoretisk linje, och å andra
sidan »sämre» utbildade lärare på
en praktisk och därmed också »sämre»
linje. Jag tror att det finns all anledning
att understryka den allmänna
grundinställning, som herr Helén här
gjort sig till tolk för, och jag tror att
det är det bästa svaret även på herr
Dahléns fråga vad 23:orna skall få för
uppgifter i en enhetsskola.

14 — Andra kammarens protokoll

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statssekreterare Edenman
säger, att jag glömmer bort att de
allra flesta folkskollärare stannar i 21
lönegraden och att det skulle vara en
återvändsgränd, lika definitiv som den
de lärare kommer i, som väljer de speciella
befordringskurserna vid seminarierna.
Men han glömmer väl nästan avsiktligt
bort, att när man talar om en
sådan återvändsgränd menar man ju en
gränd, från vilket det inte finns möjlighet
att flytta sig annat än bakåt.
Det speciella med denna konstruktion,
som man här har, är att de som väljer
den inte får tillgodoräkna sig den utbildningen,
om de vid en senare tidpunkt
i livet skulle vilja skaffa sig en
akademisk kompetens. Herr Edenman
talar litet föraktfullt om att det skulle
vara karriärister som skulle gå över till
akademikergruppen. Det finns säkert
alla sorters människor bland dem, men
jag tror det är utomordentligt duktiga
yngre folkskollärare som finner att deras
inriktning är sådan att de helst vill
fungera som ämneslärare på högstadiet.
För dem är det naturligt att via de två
betygen, som hjälper dem upp i 23 lönegraden,
sedan med hjälp av den tjänstledighet
de eventuellt kan ha kvar av
de 360 dagarna skaffa sig de ytterligare
två betyg som ger dem adjunktskompetens.
Denna möjlighet skärs av i
det ögonblick de går den andra studievägen,
och jag har velat betona att
denna möjlighet är så viktig.

Herr Edenman ställde en lång rad
frågor, som jag inte hinner besvara.
Låt mig bara säga att när jag talade
om att man riskerade få sådana lärare
som utbildare vilka saknade egen pedagogisk
utbildning, syftade jag på de civilingenjörer
och civilekonomer som
man också räknat med att använda.

Med ord ur min motion ville sedan
herr Edenman hävda, att jag skulle ha
Nr 22.

210 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

uttalat alltför hårda domar över befordringskurserna.
Jag vill påpeka för
herr Edenman, att om man läser utskottsbetänkande!,
finner man uttalanden
i samma riktning som jag har
gjort i min motion. Utskottet betonar
att det icke får bli någon större kvalitetsskillnad
mellan lärare som går genom
de akademiska kurserna och lärare
som går seminarievägen. Utskottet
betonar också att den kontroll som
måste skapas skall vara verkligt effektiv.

Jag medger att det är sagt med andra
ord, herr Edenman, men det är dock,
uttryckt med utskottets språkvanor, tillräckligt
kraftigt för att böra gå fram.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag tycker det är ganska
naturligt att debatten om enhetsskolan
i dag i så hög grad sysslar med
frågan om lärarutbildningen.

När resultaten från försöksverksamheten
kom fram i vintras, väckte de
stora bekymmer på många håll. I utskottet
har vi givetvis tagit del av resultaten,
men vi ansåg oss böra konstatera,
i likhet med skolöverstyrelsen,
att materialet ännu är för litet för att
man skall kunna dra några säkra slutsatser
av det. Jag räknar med, herr
talman, att vi skall kunna fortsätta försöksverksamheten
i sådan omfattning
att vi snart skall våga dra några slutsatser
och göra jämförelser.

Vi konstaterade också inom utskottet
att det råder svår brist på kompetenta
lärare, inte minst på enhetsskolans
högstadium. Vi konstaterade att
det fanns enhetsskoledistrikt som helt
eller i stor utsträckning saknade lärare
med akademisk utbildning och
även att det fanns distrikt med lärare
som visserligen hade akademisk utbildning
men inte pedagogisk. Båda delarna
är givetvis olyckliga, och därför är
det naturligt att både frågan om lärarutbildningen
och frågan om lärartillsättningen
nu har blivit aktuella.

Det är beklagligt att tiden är för
knapp. Man skulle önska en grundligare
diskussion i kammaren, men jag
räknar med att vi får återkomma till
dessa problem i höst då vi behandlar
propositionen om lärarutbildningen.

Det gäller inte bara utbildningen av
lärare för den teoretiska linjens högstadium.
Häromdagen gjorde en representant
för skolöverstyrelsen gällande,
att det var ett utslag av antiintellektualism
att i detta sammanhang vilja
betona nödvändigheten av att försöka
göra den praktiska utbildningen likvärdig
med den teoretiska. Så är ingalunda
fallet; man får inte vara ensidig.
Jag tror det är viktigt att man försöker
i lika hög grad betona utbildningsbehovet
för både de teoretiska och de
praktiska linjerna.

Vi har också i dag att behandla ett
utskottsutlåtande, nr 142, som avser
utbildningen hos hantverksmästare.
Den rör visserligen huvudsakligen yrkesutbildningen,
alltså ett stadium som
ligger ovanför enhetsskolan, men vi
skall ha klart för oss att vi inte kan
reda oss med enbart den skolmässiga
utbildningen, vare sig det gäller yrkesutbildningen
på det stadium som motsvaras
av yrkesskolan eller den förberedande
yrkesutbildningen och yrkesorienteringen
inom enhetsskolan. Vi
måste i stor utsträckning lita till näringslivet.
Där blir de frågor aktuella
som behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 142 och i vår reservation, där
vi yrkar på en förbättring av ersättningen
åt de hantverksmästare som har
hand om lärlingar. Jag ber att få yrka
bifall till den reservationen.

Jag vill i detta sammanhang gärna
fästa statsrådets uppmärksamhet på de
allvarliga bekymmer som alltfort råder
i vida kretsar över det läge i vilket
den husliga utbildningen befinner sig.
Statsrådet har visserligen låtit tillsätta
en utredning, men vi har bekymmer
för den takt i vilken utredningen arbetar,
och framför allt är det säkerligen

211

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

Vissa anslag

nödvändigt, om utredningen drar ut på
tiden, att vi får provisoriska åtgärder i
avvaktan på de definitiva besluten. Jag
undrar om man inom ecklesiastikdepartementet
verkligen har klart för sig
hur allvarlig och utbredd den oro är
som råder, inte minst inom husmodersförbunden
och bland representanterna
för den husliga utbildningen, över förhållandena
på detta område.

Med detta skall jag lämna den praktiska
utbildningen och gå över till det
som obestridligen är huvudämnet för
vår debatt, nämligen frågan om 23-orna.

Jag skulle, herr talman, för min del
ha velat tillstyrka herr Heléns motion.
•Tåg tycker nämligen att man skall arbeta
på att få en naturlig befordringsgång
från folkskollärarstadiet över till
läroverkslärarstadiet. Man borde alltså
ha avslagit förslagen om särskilda
befordringskurser och i stället använt
pengarna till att dels förstärka universitet
och högskolor och dels anordna
flera och allmer förbättrade ettbetygskurser.
När jag inte yrkat på detta
beror det på att vi inom utskottet hade
den bestämda uppfattningen att vi på
denna punkt var bundna av förhandlingsresultaten.
Det tycks visserligen
ha förekommit samråd mellan civildepartementet
och ecklesiastikdepartementet,
men man kan inte komma ifrån
att riksdagen inte inkopplades på denna
fråga vid ett sådant stadium, att vi
kunde utöva något inflytande. Jag anser,
herr talman, att det föreligger en
skillnad mellan denna situation och den
som råder i vanliga fall när riksdagen
har att ta ställning till lönegradsplaceringar
som föregåtts av förhandlingar.
I sådana fall har vi ansett det vara
naturligt, ehur många har beklagat det,
att vi är bundna av förhandlingsresultaten.
Här var emellertid situationen
en annan. Såsom utskottet framhåller
berörde departementsförslaget »icke
blott ett lönespörsmål utan även frågor
av pedagogisk och skolorganisatorisk
art. Enligt utskottets mening kan en

sammankoppling i överenskommelses
form av frågor av så skild natur som
de nyssnämnda i princip från olika
synpunkter icke anses tillfredsställande.
» Jag vill gärna understryka detta.

Vi var alltså i den situationen, att
vi måste antingen anta eller förkasta
Kungl. Maj:ts förslag. Att jag för min
del inte ville vara med om att förkasta
förslaget och återremittera det för nya
förhandlingar berodde på att jag var
fullt medveten om den allvarliga lärarbrist,
som f. n. råder, och om att det
var nödvändigt att få fram ordinarie
tjänster i 23 lönegraden på enhetsskolans
högstadium. Det var i varje fall
nödvändigt att skapa en möjlighet för
dem som gått igenom de akademiska
ettbetygskurserna att få sådana tjänster,
om man skall kunna intressera någon
för att söka till dessa kurser i fortsättningen.

Jag var vidare intresserad av att
hjälpa de s. k. icke studentlikställda att
kunna komma in på en sådan kurs, att
de kunde få vidare utbildning. Egentligen
skulle jag önska, att man kunde
låta befordringskurserna bara bli en
övergångsordning och komma dithän,
att dessa icke studentlikställda finge
ökade möjligheter att komplettera sina
kunskaper i sådan utsträckning, att de
sedan kunde söka sig till de akademiska
utbildningskurserna.

Det var mycket beklagligt, att vi vid
utskottsbehandlingen av denna fråga
inte visste någonting om dessa befordringskurser.
Departementsförslaget
nämnde inte något varken om vilka
förkunskaper som krävdes — i vidare
mån än att vederbörande givetvis skulle
ha avlagt folkskollärarexamen — eller
om vad kurserna skulle omfatta. Jag
har fått den uppfattningen, att skolöverstyrelsen
har lagt ner ett stort intresse
på denna fråga, och jag vill gärna
tro, att kurserna kommer att ge ett
tillfredsställande resultat. Det hade
emellertid varit önskvärt, att man inte
bara hade behövt tro utan även had®

Nr 22.

212 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildnin;

kunnat få veta något om kursernas utformning.

Det har sagts, att det är självklart,
att en folkskollärare som vill vidareutbilda
sig försöker komma in på en
kurs i ett ämne, i vilket han hade särskilt
goda seminariebetyg eller för vilket
han är särskilt intresserad. Av de
uppgifter vi har fått om dem som har
sökt till dessa kurser framgår emellertid,
att det i stor utsträckning är bostadsförhållandena
som är avgörande
för ämnesvalet. Det kan inte vara en
slump, att av de 65 sökandena till kursen
i geografi i Luleå var 46 från Norrbottens
län; det sammanlagda antalet
norrbottningar som sökt till olika befordringskurser
var 59. Motsvarande
förhållanden råder beträffande kurserna
i modersmål i Umeå och i historia
i Karlstad. Däremot kan man konstatera,
att det tydligen är önskvärt att
vara i Stockholm; hit söker folkskollärare
från hela landet. Det är naturligt,
att lärarna i första hand söker
komma in på kurser på eller i närheten
av bostadsorten, eftersom detta innebär
att de får mindre kostnader. Det
medför emellertid, att man inte alltid
kan vara säker på att de som söker
till en kurs i visst ämne haft särskilt
höga betyg just i det ämnet.

Man kan inte undgå att konstatera,
att befordringskurserna inte i alla avseenden
kan ge samma lcunskapsresultat
som de akademiska ettbetygskurserna.
Utskottet har som exempel
nämnt ämnet biologi. För att meritera
sig för en 23-gradstjänst i detta ämne
behöver den som går befordringsltursen
använda en termin medan den som
går de akademiska kurserna måste använda
två terminer. Den som går befordringskursen
blir alltså kompetent
i hela ämnet biologi på samma tid som
den som går den akademiska kursen
behöver för att bli kompetent i ett av
ämnena botanik och zoologi. Om dessa
två lärare sedan söker samma 23-gradstjänst,
riskerar man inte då att veder -

av folkskollärare.

börande skolstyrelse eller annan myndighet,
som skall tillsätta tjänsten, väljer
den som gått de akademiska kurserna?
Man riskerar, att befordringskurserna
får en stämpel av att vara
mindre värda, vilket departementschefen
säkerligen inte velat.

Jag skulle vilja fråga ecklesiastikministern,
om han är villig att byta ut
biologikursen i Linköping mot två befordringskurser,
en i botanik och en i
zoologi, vardera omfattande en termin.
Jag skulle också gärna vilja fråga
honom, om han vill medverka till att
låta de befordringskurser, som man
övergångsvis behöver anordna, i så stor
utsträckning som möjligt rekryteras av
icke studentlikställda och till att de
studentlikställda endast beredes tillträde
i den mån det blir någon plats
över. De senare bör nämligen helst gå
över till de akademiska kurserna.

Sedan har ju departementschefen tagit
upp ett resonemang beträffande frågan
om dessa lärare skulle bli klasslärare
eller ämneslärare. Jag undrar om
det inte är något ganska olyckligt detta,
att man drar en så bestämd gräns mellan
klasslärare och ämneslärare. Man
gör det väl delvis därför att de båda
kategorierna hittills har tillhört olika
kårer och att det råder vissa motsättningar
där. Det vore önskvärt att de
här 23-orna för att inte bli ämneslärare
i alltför många olika klasser i stället
bleve klasslärare på mellanstadiet och
hade vissa timmar som ämneslärare på
högstadiet. Då skulle under de timmarna
en annan lärare kunna rycka in
i deras klass på mellanstadiet. Detta är
naturligtvis något, som inte kan genomföras
omedelbart, men jag undrar, om
inte ecklesiastikministern skulle vilja
fundera litet på saken. Jag tror det vore
lyckligt, om man kunde komma ifrån
kategoriklyvningen mellan klass- och
ämneslärare oavsett den utbildning den
ena och den andra kategorien har.

Beträffande antalet vill jag säga, att
vi har ju sagt i utskottsutlåtandet, att

213

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

folk- och småskoleseininarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

Vissa anslag till

vi ansluter oss till departementschefens
beräkningsgrunder. Vi har därmed inte
sagt, att vi tror, att det behövs precis
G 000 eller 7 000 lärare i den här kategorien.
Jag är livligt medveten om att
prognoserna är ytterst osäkra, och inte
förrän nästa år får vi, som statssekreterare
Edemnan nu meddelade, möjlighet
i statistiska centralbyrån att kunna
undersöka möjligheterna att få fram en
bättre prognosstatistik.

Jag skall sluta, herr talman, med att
säga en enda sak beträffande de frågor
som behandlas i propositionen angående
försöksverksamheten. Det gäller
en fråga som inte behandlats i utskottets
utlåtande. Det är detta att jag hyser
allvarlig oro inför den utveckling
mot allt fler treåriga realskolor som
man kan konstatera. Vi frågade föredraganden
från skolöverstyrelsen, hur det
kom sig, att man hade så många treåriga
realskolor, att sådana inrättades i
större utsträckning än andra. Jag frågade,
om det berodde på lärarbristen.
Han förklarade att det berodde på att
skoldistrikten vanligen begär att få inrätta
treåriga i stället för fyraåriga realskolor.
Med dessa treåriga realskolor
fortsätter den förfärliga arbetshets, som
vi hade hoppats komma ifrån i vår nya
skola. Jag undrar om inte ecklesiastikministern
vill medverka till att vi i
större utsträckning kunde få den normala
skolgången fram till realexamen
att omfatta tio år och i stället den nioåriga
vägen kunde få bli en undantagsföreteelse
för de elever som den är
särskilt lämpad för genom ett modifierat
stocksundssystem.

Jag vill slutligen bara, herr talman,
säga, eftersom jag har en reservation
inte bara under utlåtandet nr 142, som
jag redan yrkat bifall till, utan också
under utlåtandet nr 141, att den gäller
bara en detalj i utlåtandet, nämligen
frågan om Hirartillsättningen på enhetsskolans
högstadium. Jag ber att få rekommendera
reservationen framför allt
av den anledningen, att den medför ett

mycket smidigare och enklare tillsättningsförfarande.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! För att undvika talmannens
onåd samt framför allt i den gemensamma
trevnadens intresse och i
förhoppningen att bli andra ett föredöme,
ber jag att få avstå från ordet.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort. Det har varit mycket intressant
att lyssna till den diskussion som
här har ägt rum, men jag skall inte gå
in på den. Jag skulle bara vilja tala om
att jag nog anser, att alla de möjligheter
som finns bör användas för att
skaffa fram det antal av välkvalificerade
lärare som kommer att behövas.

Jag vill bara beröra ett par saker,
som visar, hur snabbt situationen har
förändrats. 1952 ingicks en överenskommelse
med läroverkslärarna, som
kallades läroverksläraröverenskommelsen.
Man byggde då på att i läroverken
skulle finnas 1», 25, 1''* o. s. v. På det
byggde man också antalet adjunktstjänster
i 27 lönegraden. Nu håller 1>, 25
och l4 på att försvinna, och underlaget
för de tjänster, som skulle inrättas,
blir allt mindre. Då inträder den situationen,
att om man skall reservera en
hel del av platserna i de treåriga realskolorna
för tjänsterna i 23 lönegraden,
såsom här framskymtat i diskussionen,
blir underlaget ytterst obetydligt för
adjunktstjänsterna. Man får nog säga att
den överenskommelse, som vi här diskuterar,
har kommit att tangera och
kanske i viss mån överskrida gränserna
för den överenskommelse som ingicks
1952 och som godkändes av riksdagen.

Man räknade då med en genomsnittlig
befordringsålder för ordinarie tjänst
vid läroverk av 35 år. Jag kan tala om

214 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

att den nu är 38 år, och man kan frukta,
att befordringsåldern kommer att ytterligare
höjas. I samband med detta skulle
jag också vilja påpeka, att möjligheterna
för filosofie magistrar, som är ute
och tjänstgör, att skaffa sig praktisk lärarkurs
synes mig för små. Det tar för
lång tid för dem, innan de kan komma
in på dessa kurser och sedan söka sig
extra ordinarie och ordinarie befattningar.
Jag vill hemställa till ecklesiastikministern
att ta detta under övervägande.
Jag vet att han tänker på det. Det
är faktiskt någonting som de unga lärarna
är oerhört intresserade av, och det
kan man ju förstå, att de snarast möjligt
vill komma fram till eu fastare anställning.

Herr talman! Jag lovade att inte tala
alltför länge. Jag hoppas att jag får anses
ha hållit mitt löfte.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga några ord om tillsättningen
av lärare i kunskapsämnen vid försöksskolorna.
Det kanske kan synas som
om det inte skulle finnas någon anledning
härtill, eftersom den frågan varit
minst uppe i den debatt som här pågått,
men då jag tillhör 1951 års skolstyrelseutredning,
som sysslat med dessa
frågor och som väl också i fortsättningen
slutligt skall ta ställning till
detta problem, har jag velat framhålla
ett par saker i detta sammanhang. Jag
har nämligen vid genomläsandet av såväl
propositionen som utskottets utlåtande
fått en känsla av, att det som varit
grundläggande för utredningen i
dess resonemang om tillsättningen i
mycket stora delar har kommit åt sidan.

Det har ju slagits fast — inte minst
framgår det av riksdagsbeslutet 1950 —-att enhetsskolan skall vara en kommunal
skola. Detta får väl tolkas så att
kommunen skall vara huvudman för
de lärare som skall tjänstgöra inom
enhetsskolan. Med detta som utgångspunkt
får man väl dra den slutsatsen,

att det ligger i kommunernas intresse
att själva pröva och välja bland sökandena
till de tjänster som skall inrättas
i enhetsskolan. På den punkten
råder ju inga motsättningar, i vart fall
inte mellan propositionens, utskottets
och utredningens ståndpunkter. Skillnaden
i uppfattning kommer ju till uttryck
i själva tillsättningsproceduren.
Där har propositionen gått in för två
tillsättningsförfaranden, medan utredningen
stannat för ett. Propositionen
utgår ifrån att 23-tjänsterna skall tillsättas
som nu folkskollärartjänsterna.
Man skall alltså välja en av tre på förslag
uppförda. Då det gäller 25-orna och
27-orna skal! ledigkungörande ske av
skolstyrelsen, och sedan statens inspektör
granskat ansökningarna skall skolöverstyrelsen
göra en värdering med utgångspunkt
från bestämmelserna och
upprätta förslag. Styrelsen har sedan
att välja den mest meriterade.

Utredningen har i sitt resonemang
utgått ifrån, att det för det första bör
vara ett tillsättningsförfarande. Jag
bortser då självfallet från 29-orna, en
lärarkategori, för vilken man på grund
av 9 g:s konstruktion av avslutningsklass
i enhetsskolan och samtidigt som
det är gymnasiets första ring, ännu inte
har klart för sig vem som skall bli huvudman.
Men när det gäller enhetsskolans
lärare i övrigt har utredningen
utgått ifrån att det bör vara ett tillsättningsförfarande,
detta inte minst ur den
synpunkten att man inte skall dela upp
lärarna i olika kategorier. Det ståndpunktstagandet
har medfört att utredningen
tvingats att avstå från det nuvarande
tillsättningsförfarandet, nämligen
att det skall väljas en bland tre
på förslag uppförda. Det är som kammarens
ledamöter förstår inte möjligt
att tillsätta lärare i kunskapsämnen, där
hänsyn skall tagas till olika ämneskombinationer,
på samma sätt som när man
tillsätter folkskollärare med enhetlig
utbildning.

Emellertid blir det ju i fortsättningen

215

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

Vissa anslag till folk- och

så att sedan ansökningarna kommit in
och genomgåtts av den kommunala
skolledaren, gör styrelsen sin realprövning.
Den prövar med andra ord vilken
eller vilka av de sökande som skall erhålla
tjänsten. Detta gör man med utgångspunkt
från de meritvärderingsnormer,
som finns eller som kommer att
bestämmas. Utredningen utgår självfallet
ifrån att denna meritvärdering skall
vara utslagsgivande. Men utredningen
säger sig också att det inte enbart får
vara på det sättet att poängberäkningen
skall vara avgörande för vem som skall
anses vara den bäst meriterade. Man
bör från styrelsens sida — det vill jag
särskilt understryka — bedöma detta
även från andra synpunkter. Är de sökande
i stort sett likvärdiga i fråga om
poäng bör styrelsen vid bedömandet
jämväl kunna få taga hänsyn till lärarens
kunskaper i övrigt allt utifrån
skolans behov av kunniga lärare, samt
med iakttagande av att lärarna är ett
arbetslag, som gemensamt skall ha till
uppgift att meddela kunskaper, kunna
fatta sin ståndpunkt. Om det finns anledning
befara, att godtycke kan komma
att göra sig gällande, har det skapats
garantier häremot genom att det lagts
i händerna på en blivande mellaninstans,
under provisorietiden, skolöverstyrelsen,
att se till, att något övergrepp
inte sker. För min del har jag inte kunnat
finna annat än att utredningens
ståndpunktstagande ligger betydligt
närmare den kommunala självbestämmanderätten
än propositionens förslag,
vilket utskottet har tillstyrkt. Ty det
är väl ändå så att en granskande myndighet
måste känna sig betydligt mera
bunden av ett beslut än av ett förslag,
som man sedan skall välja inom.

Herr talman! Jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Jag skall inte drista mig
till att delta i den stora skoldebatten

utan skall endast säga några ord om
statsutskottets utlåtande nr 142, som
handlar om främjande av den praktiska
lärlingsutbildningen inom hantverket.

Den praktiska lärlingsutbildningen är
ett nödvändigt och synnerligen betydelsefullt
komplement till skolutbildningen,
och jag anser därför att den har
rätt till en smula uppmärksamhet. I de
motioner som från högerhåll har avgivits
till årets riksdag, I: 185 och II: 194,
har vi inte framställt något yrkande
om anslagshöjning för nämnda ändamål
för innevarande budgetår. Vi har
nöjt oss med att hemställa om en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran att
frågan om höjda lärlingsbidrag måtte
föreläggas nästa års riksdag. Vi har
gjort detta, därför att vi har vetat att
denna fråga är föremål för utredning
av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga.
Detta har också framhållits i utskottets
förevarande utlåtande, och utskottet har
även lyft en smula på slöjan och sagt,
att enligt vad utskottet inhämtat kommer
de sakkunniga att föreslå tämligen
genomgripande förändringar beträffande
lärlingsbidragens storlek och antal.
Utskottet har därför föreslagit, att detta
ärende får vila, till dess frågan kan
framläggas på nytt i ett större sammanhang.

I reservation nr 2) till utskottsutlåtandet
— som redan har berörts av
fröken Vinge — har föreslagits att lärlingsbidragen
från och med nästa budgetår
skall höjas från 900 till 1 500 kronor.
Jag står därvidlag principiellt på
samma linje som reservanterna, och i
likhet med dem eftersträvar jag högre
lärlingsbidrag. När vi nu emellertid vet
att förslag i frågan kommer att framläggas
så snart, att vi kanske redan om
några dagar kan ta del av det, anser
jag det vara riktigt att avvakta detta i
stället för att nu framlägga ett eget förslag
om en — kanske jag får säga det
— i viss mån godtycklig höjning av
lärlingsbidragen. Vi har från högerhåll

216 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

inte ansett oss kunna gå på den linjen,
utan vi vill vänta och se vad de sakkunniga
kommer att föreslå. Vi har
emellertid ansett, att vi kan kosta på
oss en skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran att frågan tages upp vid 1955
års riksdag. Med litet god vilja från regeringens
sida bör väl möjligheter förefinnas
att tillmötesgå en sådan framställning
från riksdagen.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 194, i Adlken vi som sagt
hemställer om en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran att frågan om lärlingsbidragens
storlek måtte föreläggas
1955 års riksdag.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag vill självfallet efterkomma
herr talmannens maning att
fatta oss kort, så att ingen ajournering
skall behöva ske. Jag skall därför i huvudsak
inskränka mig till en fråga, och
jag kan göra det desto lättare som utskottet
i många hänseenden helt eller
delvis har accepterat den motion, som
jag har varit med om att väcka i här
förevarande ämne. Jag tycker att utskottet
förtjänar ett varmt erkännande
för det fördomsfria sätt, på vilket utskottet
har behandlat detta ärende.

Det spörsmål som har intresserat mig
alldeles särskilt är den rent tekniska
formen för lönereglering på detta område.
Jag skall inte här ta upp den
i och för sig ganska intressanta insyn
— för att använda ett uttryck från arbetsmarknaden
— som jag har fått i
departementens arbetsförhållanden, hur
civildepartementet så att säga velat
vältra över skulden på ecklesiastikdepartementet
o. s. v. I varje fall konstaterar
jag, att man inte i något departement
tycks vara angelägen om att
så att säga ta patent på lösningen av
detta spörsmål, utan snarare vill man
på bägge ställena skjuta hela frågan
ifrån sig.

Emellertid har vi här fått en löne -

reglering som givits formen av en uppflyttning
av en tredjedel av tjänsterna
till 23:or, uppenbarligen i syfte att
hindra en allmän lönelyftning för kåren
i fråga. Detta innebär såvitt jag förstår
att löneregleringen huvudsakligen
kommer de unga till godo — de personer
inom kåren, som har möjlighet att
antingen ta dessa två betyg vid universitet
och högskolor eller också gå igenom
befordringskursen. Man kan förstå
att denna stora kår känner sig föga tillfredsställd
med lösningen, helst som
löneregleringar brukar vara av ganska
kortlivad karaktär.

Sedan kommer som det väsentliga,
vilket utskottet också framhållit, att
denna lönereglering samtidigt innebär
en lösning av vittgående pedagogiska
och organisatoriska spörsmål. Utskottet
har inte funnit detta tillfredsställande
utan uttalar tvärtom ett ganska
ohöljt missnöje med att riksdagen på
detta sätt skjutes åt sidan eller i varje
fall ställs inför ett fait accompli, som
är svårt för riksdagen att rubba. Jag
vill bara uttala den förhoppningen, eftersom
jag nu inte kommer att ställa
något yrkande, att det beslut vi i dag
går att fatta i avseende å denna uppgörelse
inte må få karaktären av ett prejudikat
för framtiden. Låt fortfarande
löneregleringar vara en sak och organisatoriska,
eller som i detta fall pedagogiska,
problem en annan. Avvikelser
från 1950 års skolbeslut må ju inte ske
vid förhandlingsbordet utan så att riksdagen
har absolut fria händer.

Nu har civilministern på ett erkännansvärt
sätt velat bringa kammaren
upplysningar om den rätta karaktären
av denna uppgörelse. Han har framhållit,
att om inte några av skolöverstyrelsen
ordnade kurser i framtiden kommer
till stånd, som gör det möjligt för
folkskollärare att kunna befordras till
tjänster i 23 :e lönegraden, så kommer
detta att betraktas såsom ett avtalsbrott
från Folkskollärarförbundets sida
eller i varje fall som någonting som inte

217

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

står i överensstämmelse med överenskommelsen.
Man måste beklaga att avtalet
har fått denna form, som binder
riksdagen för lång tid framåt vid en
kursform, om vars värde så delade meningar
råder i denna kammare liksom
bland skolmyndigheterna och som såvitt
jag förstår skolavdelningen i statsutskottet
inte känner någon full tillfredsställelse
med. Denna synpunkt är enligt min
mening så mycket väsentligare som riksdagen,
mot konstitutionell praxis, inte
skall få tillfälle att varje år bestämma
det antal 23:or som skall tillsättas, utan
riksdagen i dag lämnar en generalfullmakt
åt regeringen för framtiden. Det
hade varit naturligast att man följt konstitutionell
praxis, så mycket mera som
ingen i dag kan veta hur detta försök
kommer att utfalla i verkligheten.

Jag vill också uttala ett beklagande
av att prognoserna har varit så få när
det gällt att skapa underlag för denna
diskussion. Vad herr Edenman än anförde
i saken, kan det enligt min mening
inte bortskymma det faktum, att
några prognoser inte förelåg vid uppgörelsen
i fjol, utan först efteråt har
prognoser gjorts i en annan proposition.
Även om, vilket jag tror, de prognoser
som SACO har lagt fram blir föremål
för kritik och diskussion, står
det dock kvar att tillgången på filosofie
magistrar även vid en relativt
snabb utbyggnad av enhetsskolan kan
komma att bli mycket större än vad
man uppenbarligen i departementet hittills
har räknat med. Därför synes mig
den naturliga slutsatsen av herr Edenmans
resonemang ha varit, att man
hade kört med lösa skot och låtit riksdagen,
från det ena året till det andra,
ta ställning till antalet 23:or och på
så sätt få tillfälle att lugnt avvakta utvecklingen.

Jag vill, herr talman, upprepa vad
jag hade tillfälle att säga till ecklesiastikministern
i höstas och också har
skrivit i motionen, att jag fullt förstår
att enhetsskolan behöver både folkskol -

lärare och adjunktskompetenta. Frågan
är bara hur man skall åstadkomma en
rationell fördelning av dessa två grupper,
hur man skall använda dem på
lämpligaste sätt. Vi får väl också konstatera
såsom en brist, att inte regeringen
har försökt att ge klarhet om
var folkskollärare med den ökade kompetens,
som dessa lärarkurser skulle
skänka, lämpligen bör användas. Jag
har den uppfattningen att mycket av
oron i lärarfrågan skulle kommit att
stillas, om man härom kunnat få en tillfyllestgörande
utredning.

Jag har för min del accepterat dessa
befordringskurser såsom en kanske nödvändig
övergångsform, och i det fallet
har mitt ställningstagande skilt sig från
det som kommit till uttryck i exempelvis
herr Heléns motion. Men jag måste
säga att mycket av den kritik, som riktats
mot befordringskurserna, otvivelaktigt
kvarstår. Den leder in de flesta av
dessa folkskollärare på en annan väg än
den som för dem skulle vara den ändamålsenligaste,
nämligen via universiteten.
Det är möjligt att man kan komma
ifrån flera av olägenheterna om universiteten,
som planerat är, övertar så
många kurser som möjligt från seminarierna.

Jag är inte heller riktigt säker på
att lärarna överallt skall få den kompetens
vid dessa kurser, som anses
behövlig ifrån utskottets sida. Jag vill
bara hänvisa till att enligt uppgift, som
jag har fått ifrån Lund, är läraren där
i samhällslära inte utrustad med högre
formell kompetens än ett visst betyg i
magisterexamen i statskunskap. Han har
således varken licentiatexamen, doktorsexamen
eller docentkompetens i
detta ämne.

Slutligen syntes det mig som om herr
Edenman något lätt viftade bort det
tal om kvalitetsförsämring som låtit
höra sig så mycket i skoldebatten. Vi
kan dock ändå inte komma ifrån att
man har — medvetet eller inte, därtill
tvungen eller inte — sänkt kompeten -

218 Nr 22. Lördagen den 22 maj 1954.

Vissa anslag till folk- och småskoleseminarierna; vidareutbildning av folkskollärare.

sen för lektorer. Man har minskat filosofie
magisterexamen till sex betyg,
man har urgröpt magisterexamen genom
att tillåta fyra betyg såsom jämnställda
med sex betyg och man har nu
inrättat denna befordringskurs för folkskollärare
med full kompetens på enhetsskolans
högstadium. Detta är dock
någonting helt annat än det som stod
att läsa, låt vara icke i detalj beskrivet,
i 1950 års skolbeslut.

Jag vänder mig mot den filosofi som
herr Edenman nu med sådan kraft, jag
höll på att säga, gör sig skyldig till, när
han säger att det helt enkelt är nödvändigt
att över lag sänka kvalitetsfordringarna.
Det är uppenbarligen så att
vi för tillfället är nödsakade till vissa
eftergifter i fråga om kvaliteten; detta
är alldeles uppenbart när vi tänker på
gymnasiernas bemanning etc. Men det
hade varit hugnesammare om man ifrån
statssekreterarbänken fått höra, att man
till varje pris vill undvika en onödig
sänkning av standarden och att man
här endast har gjort de offer som varit
nödvändiga med hänsyn till övergångstidens
stora svårigheter.

Jag hade, herr talman, helst sett, i
enlighet med vad jag uttalat i min motion,
att riksdagen i huvudsak hade
godtagit regeringsförslaget utom i avseende
på organisationen. I det hänseendet
skulle man ha avvisat regeringsförslaget
och sedan gått till nya förhandlingar
med folkskollärarkåren. Men då
jag förstår att ett sådant yrkande i dagens
läge inte har någon utsikt att vinna
framgång och då jag tycker att utskottet
i övrigt gjort ett erkännansvärt
försök att sammanjämka meningarna,
skall jag, herr talman, inte framställa
något särskilt yrkande.

Häruti instämde herrar Braconier (h)
och Nilsson i Bästekille (h).

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 141 har jag funnit mig böra
anteckna en blank reservation, som i

utlåtandet angivits höra till frågan om
elevintagningen i de högre skolorna i
Storstockholm. Jag vill genast framhålla
att jag inte reserverar mig mot
vad utskottet sagt på sidorna 50—52 i
vad avser den nya anordningen i Enskede-Brännkyrkaområdet
med i folkskolan
inbyggda realskolelinjer, de s. k.
1947 års skolor. Enda utvägen att snabbt
öka möjligheten till realexamen har visat
sig vara att avskilja detta område
till ett särskilt realskoleområde. Man
vinner därmed även att betygshetsen
elimineras. Jag är alltså tillfredsställd
med det arrangemang som Stockholms
stad där lyckats genomföra.

Min reservation gäller som sagt inte
denna fråga utan det spörsmål, som i
motionen nr 479 i första kammaren har
väckts av herrar Bergvall och Carl Albert
Anderson och som avser storleken
av statsbidraget till de nya skolformerna
i Stockholms södra realskoleområde.
Departementschefen hade föreslagit
78 procents bidrag till avlöningskostnaderna
för de i folkskolan inbyggda
realskolelinjerna såväl i Stockholm
som i övriga landet. Motionärerna yrkar
att samma bidragsbestämmelser som
gäller för försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola — alltså 100 procents
bidrag — skall komma i tillämpning
vid denna skolform i EnskedeBrännkyrkaområdet.
Det är dock så att
här har vi en kombination med en försöksverksamhet
som är av den art, att
man gott kan säga att den närmar sig
enhetsskolans grundorganisation. Det
är orimligt, har motionärerna framhållit,
att man gör en skillnad mellan två
olika typer av försöksskolor inom en
sammanhängande försöksregion.

Utskottet har emellertid avvisat motionärernas
yrkande med att bl. a.
framhålla, att om 100 procents bidrag
skulle utgå till södra realskoleområdet
i Stockholm, måste man också ge ett
statsbidrag med samma procentsats till
övriga i folkskolan inbyggda realskolelinjer
ute i landet. Jag tror för min del

219

Lördagen den 22 maj 1954. Nr 22.

Folk- och småskollärares avlöningsförhållanden m. m.

inte att man kan göra en sådan jämförelse
och behöver utgå från att sådana
konsekvenser skall uppstå, ehuru
jag knappast anser att detta skulle vara
så olyckligt. Det gäller ju här att stimulera
och driva fram försöksverksamheten
på enhetsskolans område, och för
kommunerna är det alltså angeläget att
få så god hjälp som möjligt till detta.
.Tåg tycker därför att det hade varit riktigare
om utskottet hade gått på motionärernas
linje.

Utskottet har emellertid varit enigt,
och jag har för min del inte ansett mig
kunna ställa något yrkande i utskottet
och har nu endast velat föra fram detta
spörsmål för att det inte i den allmänna
debatten skulle komma åt sidan. Jag
har, herr talman, intet yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

139, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på högre
skolstadier m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Folk- och småskollärares avlöningsförhållanden
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

140, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! På denna punkt har jag
anfört en blank reservation, och jag
vill med några korta ord redogöra för
vad som ligger bakom densamma.

Det föreliggande förslaget går ut på
en förhöjning av löneläget för vissa
folkskollärare. Beträffande den punkt
som berör upplyftning av vissa folkskollärare
till 23 lönegraden har jag
inte så mycket att erinra. När de har
genomgått den kurs som är föreskriven
och där de skall ta särskilda betyg för
sin befordran till högre löneställning
anser jag att de kanske kan vara värda
en upplyftning till 23 lönegraden. Jag
har heller ingenting att erinra mot den
föreslagna förlängningen av den tid till
360 dagar under vilken vederbörande
har rätt till tjänstledighet med B-avdrag
för att öka sina kunskaper.

Men vad jag har en erinran emot är
bestämmelsen under punkten 4 i den
överenskommelse som är träffad mellan
civildepartementet och folkskollärarna.
Den punkten rör lärare, som enligt
denna bestämmelse skall lyftas upp
i lön med 2 kronor 50 öre per tjänstgöringsdag,
om de har sin huvudsakliga
sysselsättning i sjunde klassen i
folkskolan —• dessa lärare tillhör alltså
A-skola — men också de som tillhör
B-skola och som under vissa förutsättningar
skall ha 150 kronor i terminen,
då de undervisar i utländska språk i
sjunde klassen. Jag har reagerat mot
denna bestämmelse därför att jag tycker
att den inte kommer att skapa rättvisa
mellan de olika lärarna. Alla har ju i
denna grupp ungefär samma utbildning,
och de kommer att tjänstgöra
olika tider i sjunde klassen. I regel är
det ju så ute i de olika distrikten, att
lärarna får följa de olika klasserna. De
får undervisa i fjärde klassen i ett år,
och sedan följer de samma elever i
femte. Nästa år får de sjätte klassen,
och först efter fyra år kommer de upp
i sjunde klassen. Med den föreslagna
bestämmelsen skulle dessa lärare alltså
få ersättning då de undervisar i sjunde
klass, men i fjärde, femte och sjätte
klasserna kommer de inte att erhålla
någon som helst motsvarande ersätt -

220 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Inrättande av ordinarie lärartjänster på försöksskolans högstadium m. m.

ning. Dessutom tror jag att detta kommer
att väcka en väldig anstöt hos de
lärare som kanske under vissa förhållanden
aldrig kommer att få undervisa
i sjunde klassen, utan bara i fjärde,
femte och sjätte klasserna men vilka
har samma skyldighet och samma kompetens
som de andra. Jag tycker inte
att det är rättvisa i det systemet, och
det är detta som jag inte utan vidare
har kunnat acceptera.

Jag har också vissa erinringar att
framställa mot att civildepartementet
och ecklesiastikdepartementet gått in
för denna förbättrade löneställning trots
att tjänsteförteckningsrevisionen, som
haft detta spörsmål till övervägande,
bestämt sade ifrån att den inte ville
vara med om någon lönehöjning i detta
hänseende. Den lönehöjning som här
föreslås för dem som skall tjänstgöra i
sjunde klassen innebär nämligen att
dessa lärare kommer att få mellan 600
och 700 kronor om året utöver vad de
normalt erhåller. Det motsvarar ungefär
en förhöjning med en löneklass, och
det ville tjänsteförteckningsrevisionen
inte vara med om. Jag tycker knappast
det är riktigt att man under sådana omständigheter
i kanslihuset kommit fram
med denna linje.

Jag förstår mycket väl att det nu inte
är så mycket att göra åt saken så som
den har avancerat, men jag har för min
del ändå velat reagera mot detta sätt
att sköta förhandlingarna.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9.

Inrättande av ordinarie lärartjänster på
försöksskolans högstadium m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
141 i anledning av Ivungl. Maj:ts framställningar
angående inrättande av ordinarie
lärartjänster på försöksskolans
högstadium in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
137, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den o mars 1954, jämte
redogörelse för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående allmänna försöksverksamheten
framlagt vissa förslag
rörande inrättande av ordinarie lärartjänster
i kunskapsämnen på försöksskolans
högstadium in. in.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1954 förordade
grunder beträffande inrättande av ordinarie
tjänster i kunskapsämnen på
försöksskolans högstadium och av extra
ordinarie dylika tjänster för försöksdistrikt
med särskilt utpräglad lärarbrist; b)

med bifall till Kungl. Maj ris förslag
samt med avslag å motionerna
I: 491 och II: 618 godkänna av departementschefen
i sagda statsrådsprotokoll
förordade grunder beträffande provisoriskt
förfarande vid tillsättning av lärartjänster
i kunskapsämnen på nämnda
stadium;

c) godkänna av departementschefen
i sagda statsrådsprotokoll förordade
grunder beträffande förflyttningsskyldighet
för ordinarie lärare i kunskapsämnen
på samma stadium;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att jämväl för budgetåret
1954/55 provisoriskt reglera vissa av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 5
mars 1954 angivna, med verksamheten
i försöksskolans klass 9 y sammanhängande
frågor rörande statsbidrag m. m.;

III. att riksdagen måtte

a) medgiva att ur det under åttonde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Intagningsnämnder vid vissa allmänna
läroverk m. fl. läroanstalter måtte

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

221

Anslag till främjande av praktisk

i enlighet med de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj:t meddelade, bestridas
statens andel för budgetåret
1954/55 i kostnaderna för den gemensamma
intagningsnämndens i Stockholm
verksamhet;

b) medgiva inrättande från och med
budgetåret 1955/56 av ordinarie tjänster
i läroämnen vid den teoretiska linjen
av 1947 års skolor i Stockholm och vid
övriga i folkskolan inbyggda realskollinjer; c)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 1:479
godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1954 förordade grunder
beträffande statsbidrag från och med
budgetåret 1954/55 till avlöning åt lärare
i läroämnen på nu angivna linjer;

IV. att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. m. för
budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ohlon och Arrhén, fröken
Elmén, herr Nihlfors samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet i punkten
I. b) bort hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifåll till motionerna
1:491 och 11:618 godkänna av reservanterna
förordade grunder beträffande
provisoriskt förfarande vid tillsättning
av lärartjänster i kunskapsämnen på
nämnda stadium;

2) beträffande elevintagningen i de
högre skolorna i Stor-Stockholm av

a) herr Arrhén, utan angivet yrkande;

b) herr Nihlfors, likaledes utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. anförda
reservationen nr 1.

lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Anslag till främjande av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
142, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1954/55 till främjande
av praktisk lärlingsutbildning hos
hantverksmästare jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
under åttonde huvudtiteln, punkten 308,
s. 498 och 499 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1954, föreslagit riksdagen
att till Främjande av praktisk
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 310 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Magnusson in. fl. (I: 185) och den andra
inom andra kammaren av herr Nygren
m. fl. (11:194), i vilka hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att frågan om lärlingsbidragets
storlek skulle föreläggas 1955
års riksdag,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: 308) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin in. fl.
(II: 486), i vilka, såvitt här vore i fråga,

222 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

Anslag till främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

hemställts att riksdagen måtte besluta
att vidtaga sådan ändring i bestämmelserna
om bidrag till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare att understödsbeloppeu
höjdes till 1 500 kronor att
utanordnas med 600 kronor efter första
utbildningsåret, 400 efter andra året
och 500 kronor efter utbildningens avslutande,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (I: 309) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:487), i vilka — med
hänvisning till motiveringen i motionerna
1:308 och 11:486 — framställts
samma yrkande som, såvitt nu vore i
fråga, i sistnämnda motioner.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Främjande
av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1954/55
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 310 000 kronor;

b) att motionerna 1:308 och 11:486
samt I: 309 och II: 487, förstnämnda
båda motioner såvitt här vore i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

c) att motionerna 1:185 och II: 194
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ohlon, Sundelin, Boman,
Malmborg i Skövde, fröken Elmén, herr
Nihlfors och fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet i mom. b) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:308 och 11:486 samt 1:309
och II: 487, förstnämnda båda motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna av
reservanterna förordade ändrade grunder
för statsunderstöd till främjande av
praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare; 2)

av herr Kgling, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. anförda
reservationen nr 1.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 194.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå framställd proposition biföll
kammaren till en början utskottets
hemställan i mom. a).

Beträffande mom. b) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

I fråga om mom. c) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
däri gjorda hemställan dels ock
på bifall till motionen II: 194 av herr
Nygren m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nygren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. c) i
utskottets utlåtande nr 142, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 194 av herr Nygren in. fl.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

223

ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets ifrågavarande hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

För att bereda tillfälle till bordläggning
av väntade utskottsutlåtanden beslöt
kammaren på förslag av herr talmannen
kl. 16.45 att ajournera sammanträdet
till kl. 17.15.

§ 12.

Då förhandlingarna kl. 17.15 återupptogos
anmäldes till bordläggning:

konstitutionsutskottets memorial nr
17, angående uppskov med behandlingen
av vissa motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 151, i anledning av väckta motioner
om vissa anslag för en rådgivande
folkomröstning angående beslutande
folkomröstning;

nr 152, angående väckta motioner om
anställande vid de rättspsykiatriska
undersökningsstationerna av socialassistenter
in. m. i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
m. m.;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1954/55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 154, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 57, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1954/55, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;
och

nr 59, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar
i bankoreglementet;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och

nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden;

första lagutskottets memorial nr 30,
angående uppskov med behandlingen
av väckt motion om visst tillägg till 5 §
lagen om Kungl. Maj ds regeringsrätt;

andra lagutskottets memorial och utlåtanden: nr

39, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
och

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för återregistrering
av bil i vissa fall;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till
fiskeristadga m. in., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
;

224 Nr 22.

Lördagen den 22 maj 1954.

nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § lagen
om rätt till fiske;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i stadgan den 30 juni 1943
(nr 437) angående behandlingen av
vissa vägfrågor; och

nr 31, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 33, med anledning av Kungl.
Maj.ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Producentbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk,
till Kostnader för utbetalande av
producentbidrag samt till Bidrag till
jordbrukets rationalisering jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 34, med anledning av Kungl.

Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Hushållningssällskapen
samt till Bidrag till särskilda
utbildningskurser jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 35, med anledning av Kungl.

Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 36, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående anslag till
Jordbrukarungdomens förbund för budgetåret
1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 37, med anledning av väckt motion
om ersättning till filosofie licentiaten
H. Lindstedt för viss kursförlust
i samband med avvecklingen av internationella
lantbruksinstitutet; och
nr 38, angående uppskov med be handlingen

av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; samt

särskilda utskottets memorial nr 9, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55.

I 13.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för
kammarens nästkommande sammanträde
måtte uppföras i följande ordning:
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 144—148 och 150, första lagutskottets
utlåtande nr 25, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtande nr 149, första lagutskottets utlåtanden
nr 26—29, andra lagutskottets
utlåtanden nr 36—38, tredje lagutskottets
utlåtande nr 27 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 30, 32, 27 och 28.

§ 14.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående svensk medverkan
i ett skandinaviskt undervisningssjukhus
i Korea;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till sinnesslövården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m., i vad propositionen
avser principerna för avräkning
av vissa anslag mot automobilskattemedlen; nr

307, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
till vägväsendet för budgetåret 1954/55
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;
och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till upprättande av
byggnadsplaner m. m.

Lördagen den 22 maj 1954.

Nr 22.

225

Vidare anmäldes och godkändes särskilda
utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en
upplysningskampanj i samband med
övergången till en friare försäljning av
rusdrycker jämte i ämnet väckta motioner; nr

313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i
alkoholfrågan m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och
fritidsverksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nykterhetsvård
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.19.

In fidem
Gunnar Britth.

15 —- Andra kammarens protokoll 1954. Nr 22.