1954 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1954:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

JÉfJ

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 21

18—19 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 maj.

Sid.

Svar på interpellation av herr Boija ang. kustartilleriets ställning

inom försvarsorganisationen .............................. 3

Svar på frågor av:

herr Hagberg i Stockholm ang. upprättande av normala förbindelser
med Tyska Demokratiska Republiken.................. 6

fru Andrén ang. förslag till riksdagen om kvinnas behörighet att

inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst.................. 10

herr Nyberg ang. utredningen om införande av tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge

läns södra kust........................................ 12

Svar på interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. förbud
mot försäljning av tvättmedel, vilka framkallar eksem och allergiska
reaktioner........................................ 13

Onsdagen den 19 maj fm.

Svar på interpellation av herr Hagberg i Stockholm ang. åtgärder

för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien ...... 20

Konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.................. 30

Den nordiska penningpolitiken .............................. 37

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt

efterblivna ............................................ 43

Principerna för avräkning av vissa anslag mot automobilskattemed len

.................................................. 55

Anslag till vägväsendet:

Vissa anslagstekniska frågor .............................. 57

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret

1954/55 64

Vägunderhållet ........................................ 66

Byggande av vägar och broar.............................. 67

1 —Andra kammarens protokoll 1954. Nr 21.

Nr 21.

Innehåll.

Sid.

Förordning om fondskatt .................................. 69

Ändring i kommunalskattelagen.............................. 72

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar
på interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. en redovisning
av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av år 1951... 83

Onsdagen den 19 maj em.

Interpellation av herr Rimås ang. befattningen som förste arkivarie
och statsheraldiker...................................... 186

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 18 maj.

Statsutskottets memorial nr 132, ang. anslag till statens biografbyrå
(voteringsproposition godkänd) ............................ 18

Onsdagen den 19 maj fm.

Gemensam votering om statsutskottets memorial nr 132.......... 19

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. ratifikation av Förenta Nationernas
konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.......... 30

— nr 4, ang. spörsmålet om den nordiska penningpolitikens utformande
.............................................. 37

— nr 5, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer........ 43

— nr 6, ang. vissa av Europarådets rådgivande församling vid dess

femte ordinarie möte år 1953 fattade beslut ................ 43

Statsutskottets utlåtande nr 126, ang. svensk medverkan i ett
skandinaviskt undervisningssjukhus i Korea ................ 43

— nr 127, ang. anslag till sinnesslövården m. m................. 43

— nr 128, ang. utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall m. m. .. 55

— nr 129, ang. ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den 2 juni

1922 om automobilskatt, m. m., i vad propositionen avser principerna
för avräkning av vissa anslag mot automobilskattemedlen 55

— nr 130, ang. vissa anslag till vägväsendet m. m............. 57

— nr 131, om bidrag till upprättande av byggnadsplaner m. m..... 69

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. förordning om beskattning

av vissa kapitalförsäkringar.............................. 69

— nr 54, ang. förordning om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
................................................ 69

— nr 55, om en allmän översyn av gällande beskattningsbestämmel ser

för organisationer, som tillhandahåller allmänna samlingslokaler
.............................................. 72

— nr 56, om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 72

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område m. m......................... 83

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. kustartilleriets
ställning inom försvarsorganisationen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Boija frågat mig

1) om jag, i de direktiv som lämnats
överbefälhavaren för dennes utredningar
avseende t. ex. den militärterritoriella
indelningen, den centrala militära
förvaltningen och avvägningen av försvarskostnaderna
på längre sikt, beaktat
alternativet att kustartilleriet tillhörde
armén;

2) om jag hade för avsikt att genom
en överarbetning av det föreliggande
utredningsmaterialet framlägga förslag
i frågan inför årets riksdag eller vidtaga
andra åtgärder i syfte att tillmötesgå
riksdagens för sex år sedan uttalade
och såsom angeläget karakteriserade
önskemål.

Beträffande den första frågan får jag
framhålla, att jag vid utredningarna om
den militärterritoriella indelningen och
avvägningen av försvarskostnaderna på
längre sikt icke lämnat några särskilda
direktiv rörande kustartilleriets ställning
inom försvaret.

Beträffande den andra frågan får jag
anföra följande.

Frågan om kustartilleriets ställning
inom försvarsorganisationen har vid
skilda tillfällen varit uppe till debatt.

Att frågan ställts har berott på att kustartilleriet,
samtidigt som dess nödvändiga
och betydelsefulla samarbete med
sjöstridskrafterna klart framträtt, dock
även måste betraktas som en del av det
samlade territoriella försvaret.

Genom en särskild år 1946 tillsatt
kommitté lät dåvarande överbefälhavaren
utreda frågan om kustartilleriets
ställning inom försvaret. Detta arbete
kunde närmast betraktas som en principutredning
i frågan. Kommitténs
flertal föreslog att kustartilleriet skulle
överföras till armén och där bilda ett
särskilt truppslag. Kommittéarbetet följdes
samma år av en enmansutredning
som resulterade i förslag till en plan
för kustartilleriets överförande till armén
jämte vissa kostnadsberäkningar.
De verkställda undersökningarna redovisades
av min företrädare i ämbetet i
propositionen 206: 1948 angående vissa
frågor rörande försvarets organisation.
Denne uttalade därvid att han — med
hänsyn till att de ifrågavarande problemen
icke helt slutbehandlats inom högkvarteret
— icke var beredd att taga
slutlig ställning i frågan, men att han
förutsatte att kustartilleriet alltjämt tills
vidare skulle kvarstå såsom ett särskilt
vapenslag inom marinen. Statsutskottet
har i sitt utlåtande i anledning av propositionen
framhållit önskvärdheten av
att utredningen rörande kustartilleriets
ställning snarast slutfördes.

De verkställda undersökningarna rörande
kustartilleriet kunde i befintligt
skick ej läggas till grund för ett organisationsförslag.
En väsentlig överarbetning
hade blivit nödvändig. Det kunde
emellertid konstateras att en genomförd
organisationsförändring skulle innebära
ett svaghetstillstånd för kustartilleriet
av förhållandevis lång varaktighet. I det
skärpta utrikespolitiska läget ansågs det

4 Nr 21. Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på interpellation ang. kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen.

därför icke tillrådligt att föra frågan
vidare.

De fördelar som enligt utredningarna
skulle vara att vinna genom kustartilleriets
överföring till armén var av två
slag, dels en ökad effektivitet genom
att underlätta operativ och taktisk samverkan
mellan armé- och kustartilleristridskrafter,
dels vissa ekonomiska besparingar,
uppskattade till cirka 4 miljoner
kronor årligen.

Vad beträffar frågan om ledning och
samverkan så uppmärksammas dessa
spörsmål i nu pågående försvarsutredningar.
Utredningen rörande den militärterritoriella
indelningen och möjligheterna
att rationalisera ledningsorganisationen
på det regionala planet utgår
sålunda från att största möjliga enhetlighet
skall råda i vad gäller det
territoriella försvaret. De olägenheter
som kustartilleriutredningen konstaterade
i detta hänseende kan härigenom
förväntas bli eliminerade — även om
kustartilleriet kvarstår i marinen. Det
bör beaktas att utvecklingen mot en lätt
flotta på ett särskilt sätt understryker
denna flottas behov av samverkan med
kustartilleriet, en omständighet som tillkommit
sedan den ifrågavarande utredningen
gjordes.

Vad angår de ekonomiska fördelar,
som utredningen ansåg vara förknippade
med kustartilleriets överförande till
armén, vill jag framhålla följande. De
kostnadsberäkningar som på sin tid
gjordes torde icke ha varit fullt bärande,
och de kan i varje fall inte nu läggas
till grund för en kalkyl. Rationaliseringar
inom kustartilleriet i syfte att
åstadkomma besparingar har efter undersökningar
av statens organisationsnämnd
vidtagits vid Stockholms kustartilleriförsvar
och pågår vid de övriga
kustartilleriförsvaren. I fråga om gemensamt
utnyttjande av förråd o. dyl.
har den 1946 tillsatta kommitténs förslag
lett till att befintliga förråd kommit
att bli mer effektivt utnyttjade.
Spörsmålet att gemensamt utnyttja för -

råd liksom verkstäder ägnas för övrigt
särskild uppmärksamhet i nu pågående
försvarsutredningar. Samma sak gäller
frågan om att ordna gemensam utbildning
i sådana fall då samma utbihlningsgrenar
förekommer inom de olika
försvarsgrenarna. Härutinnan har redan
vissa resultat uppnåtts.

Vad slutligen förvaltningsfrågorna beträffar
vill jag understryka, att den militära
förvaltningens omorganisation
och införandet av principen om liuvudförvaltning
för materiel av för flera försvarsgrenar
gemensam karaktär bör säkerställa
en effektiv behandling av materielfrågorna
oberoende av försvarsgrenstillhörighet.

För egen del får jag med hänvisning
till det anförda framhålla, att jag för
närvarande icke har någon avsikt att
föreslå någon överföring av kustartilleriet
till armén. Jag vill emellertid understryka
att möjligheterna att genom
rationalisering åstadkomma besparingar
skall under försvarsutredningarna ägnas
särskild uppmärksamhet och kommer
sålunda att beaktas såväl i vad
gäller förslag beträffande kustartilleriets
och marinens landsorganisation i
övrigt som beträffande andra delar av
försvarsorganisationen, d. v. s. på arméocli
flygsidan.

Härpå anförde:

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation. Av detsamma framgår,
att statsrådet icke lämnat några
direktiv angående kustartilleriets ställning
inom försvarsorganisationen till
någon av utredningarna om den militärterritoriella
indelningen och om avvägning
av försvarskostnaderna på
längre sikt samt att han för egen del
för närvarande icke har någon avsikt
att föreslå en överföring av kustartilleriet
till armén.

Jag kan icke underlåta, herr talman,

Tisdagen den 18 maj 1954. Nr 21.

Svar på interpellation ang. kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen.

att inledningsvis konstatera, att det av
riksdagen på sin tid starkt understrukna
önskemålet, att utredningen rörande
kustartilleriets ställning skulle slutföras,
fortfarande icke tillgodosetts. Försvarsministern
lämnar i sitt svar den upplysningen,
att det då tillgängliga organisationsförslaget
icke utan överarbetning
kunde läggas till grund för en proposition
i ärendet. I stället gör försvarsministern
gällande, att ehuru en
överarbetning av det då föreliggande
förslaget icke kommit till stånd, det
kunnat konstateras, att en genomförd
organisationsförändring skulle inneburit
ett svaghetstillstånd för kustartilleriet
av förhållandevis lång varaktighet.
I det skärpta utrikespolitiska läget ansågs
det därför icke tillrådligt att föra
frågan vidare. Statsrådet uttalar vidare,
att utvecklingen mot en lätt flotta på ett
särskilt sätt understryker denna flottas
behov av samverkan med kustartilleriet.
Man kan naturligtvis fråga sig, om
just detta har någon större betydelse
i detta sammanhang. Kanske skulle man
med samma bevisvärde ha kunnat påstå
motsatsen.

Det är självklart, att olika delar av
försvarsmakten skall samverka. Vad
som här emellertid förtjänar att framhållas
är, att kustartilleri- och arméförband
så intimt hör samman, att i kustartilleriförsvarens
organisation arméförband
ingår, liksom i vissa arméenheter
kustartilleriförband. Utvecklingen
sedan 1948 i detta avseende har, icke
minst som ett resultat av organisationsnämndens
undersökningar, numera gått
så långt, att materiel från de bägge försvarsgrenarna
i princip handhaves av
en och samma uppbördsman inom kustartilleriförsvaret.
Att såväl den operativa
som förvaltningsverksamheten i
fred som i krig avsevärt skulle förenklas
och effektiviseras, om man tog steget
fullt ut och överförde kustartilleriet
till armén, är troligt. Den reflexionen
kan man göra bl. a. med hänsyn till
att såväl Norge som Finland funnit det

ändamålsenligt att överföra sina kustartillerienheter
till armén.

Statsutskottet har i sitt utlåtande 1948
uttryckt önskvärdheten av att utredningen
rörande kustartilleriets ställning
snarast slutföres. Då av svaret synes
framgå, att frågan ännu icke är tillräckligt
utredd för att försvarsministern
skall kunna lägga fram den för
riksdagen, får jag uttrycka den förhoppningen,
att utredningen fullföljes
så att den snarast möjligt kan redovisas
för riksdagen.

Försvarsministern ger slutligen i sitt
svar uttryck för sin avsikt att genom
rationaliseringsåtgärder på olika områden
inom försvarsväsendet söka åstadkomma
besparingar. Även vid andra
tillfällen har försvarsministern ridit till
storms mot slöseri inom det militära
och i sin skrift »Kan vi pruta på försvaret?»
mycket kraftigt betonat, att det
gäller att med all frenesi spara på alla
hithörande områden, där detta är möjligt.
Han framhåller särskilt att organisatoriska
enheter, som drar större kostnader
än vad som motiveras av deras
militära värde, bör närmare granskas,
och understryker, att han under det
senaste året organiserat en särskild arbetsgrupp
inom sitt departement för att
fortlöpande följa och samordna alla åtgärder,
som kan leda till förbilligande
och ökad effektivitet. Detta vill jag med
glädje konstatera.

På sin tid uppskattades de årliga besparingar,
som skulle uppstå om kustartilleriet
överfördes till armén, till omkring
fyra miljoner kronor. Denna siffra
är, även om hänsyn icke tages till
sedan dess inträffade automatiska utgiftsstegringar,
av en betydande storleksordning.
Den överstiger t. ex. väsentligt
den beräknade kostnadsminskning
på cirka 1,4 miljoner kronor, som
beräknas uppstå om Kungl. Maj:ts
proposition detta år angående organisationen
av försvarets centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltningar m. m.
kommer att godkännas av riksdagen.

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på fråga ang. upprättande av normala förbindelser med Tyska Demokratiska
Republiken.

Herr talman! Vi är alla överens om,
att vad som måste prägla dagens statsfinansiella
handlande är att varje möjlighet
till besparing till det yttersta
bör tillvaratagas. Med denna utgångspunkt
skulle det framstå som mycket
beklagligt om försvarsministern, sedan
han på olika sätt manifesterat sin avsikt
att bevaka, att försvarsutgifterna
får sin största möjliga rationella användning,
icke undersökte möjligheterna
att genom en omprövning av det
här berörda spörsmålet söka ernå en
besparing av denna väsentliga storleksordning.

Till sist, herr talman, synes mig hela
denna fråga på ett särskilt sätt belysa
och understryka behovet av att försvarskostnaderna,
såsom i ett flertal
motioner till årets riksdag framhållits,
blir föremål för granskning av parlamentariska
representanter, biträdda av
från militärledningen fullt fristående
organisatorisk och ekonomisk expertis.
Men till denna fråga hoppas jag att få
återkomma i ett annat sammanhang.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag kan försäkra att
jag har samma uppfattning som herr
Boija beträffande nödvändigheten att
på ett effektivt sätt använda de pengar
som anslås till försvaret. Emellertid vill
jag än en gång understryka, att vi genom
en ständigt pågående rationalisering
redan har till största delen inkasserat
den summa på cirka 4 miljoner,
som herr Boija här sade, att man skulle
spara in genom att överföra kustartilleriet
till armén. Jag kan nämna, att cirka
80 procent har inbesparats genom
den rationalisering beträffande personalen
inom kustartilleriet, som tillkommit
genom organisationsnämndens försorg.
Det påpekades redan på sin tid, att en
hel del av de ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna
kunde genomföras oavsett

om kustartilleriet tillhörde marinen eller
armén.

Sedan är att märka, att det pågår en
ständig utveckling, så att det, som ansågs
vara riktigt 1948, kanske inte kommer
att visa sig lämpligt under de närmaste
åren. Jag kan ta ett exempel. Om
vi skall använda robotvapnet, kommer
vi att stå inför möjligheten att använda
antingen småbåtar, utrustade med robotvapen,
eller fasta förläggningar försådana
vapen ute i havsbandet. Härvidlag
blir det antagligen så, att vi
slutligen kommer fram till en kombination
av båda delarna, och då kommer
utvecklingen att peka i en annan
riktning än den gjorde 1948. Då kommer
det att visa sig, att det är mycket
önskvärt med ett mycket nära samarbete
mellan kustartilleriförsvaret och
det lätta marina försvaret med kustbåtar.

Det är dessa och andra ting som gör
att man bör avvakta resultatet av de
utredningar som nu pågår och se vad
som kan komma ut av dessa utredningar.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. upprättande av normala
förbindelser med Tyska Demokratiska
Republiken.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Hagberg i Stockholm
har frågat om regeringen har för avsikt
att upprätta normala förbindelser
med Tyska Demokratiska Republiken
och i så fall, när detta skall ske.

Mitt svar på första delen av frågan
är nej, därest herr Hagberg med normala
förbindelser menar sådana diplomatiska
och rättsliga förbindelser som
brukar upprättas med en nybildad stat,

Tisdagen den 18 maj 1954. Nr 21.

Svar på fråga ang. upprättande av normala förbindelser med Tyska Demokratiska
Republiken.

sedan den vunnit självständighet utåt
och bedömes ha fått en stabil ställning
inom befolkningen.

Det andra ledet i frågan förfaller
med mitt svar på den första delen.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag vill tacka herr
utrikesministern för svaret på min fråga.
Jag skulle emellertid vilja göra ett
par erinringar till detsamma.

Frågan om normalisering av förbindelserna
mellan Sverige och Tyska
Demokratiska Republiken har både en
praktisk och en politisk sida. Redan nu
är det en ganska omfattande handel
mellan Sverige och Östtyskland, och
det föreligger stora möjligheter att
vidareutveckla denna handel. Affärsmännen
måste ha en instans för att
komma till republiken för visum och
annat. Folk som vill tillbringa sin semester
i republiken har samma intresse,
och folk som vill till södra Europa
kan med fördel använda Tyska
Demokratiska Republiken som genomreseland.
Och slutligen har folk med
släktingar, vänner och förbindelser av
skilda slag i republiken samma behov
av en sådan instans. Därjämte har svenskar
i republiken behov av en svensk
instans, som de kan vända sig till. Allt
detta gör frågan om en normalisering
av förbindelserna till en praktisk nödvändighet.

Jag tror att Sverige har större behov
än Tyska Demokratiska Republiken av en
sådan normalisering. Tyskarnas behov av
Sverige som turist- och studieland t. ex.
har ju alltid varit mycket ringa jämfört
med svenskarnas behov i sådant syfte.
Sverige har av tradition haft goda förbindelser
med Tyskland. Även efter delningen
måste Tyska Demokratiska Republiken,
som inom sina gränser rymmer
20 miljoner människor och som ligger
vid Östersjön, betraktas som en vik -

tig makt, med vilken Sverige bör upprätthålla
så goda grannförbindelser som
möjligt. Därför tycker jag att det borde
ligga i Sveriges intresse, att de inofficiella
förhandlingarna om elementära
förbindelsers upprätthållande eller bestånd
blir officiella snarast möjligt, och
att man sedan tar ställning till hur långt
man skall gå i fråga om förbättring av
förbindelserna genom konsulär representation,
de facto-erkännande eller de
jure-erkännande; detta får väl förhandlingarna
utvisa.

Vad sedan den politiska sidan av saken
beträffar är det ju känt, att Sverige
upprättat förbindelse med tyska
förbundsrepubliken. Skall jag rätt tolka
svaret »en nybildad stat, som sedan
den vunnit självständighet utåt», skulle
Västtyskland uppfylla anspråket på
erkännande, medan Östtyskland inte
gör det. Det är känt att den s. k. Bonnregeringen
underskrivit ett avtal, enligt
vilket Västtyskland skall vara besatt av
amerikanska trupper till år 2003. Detta
innebär att landet är ockuperat av
främmandet rupper och följaktligen inte
har självständighet utåt.

Vad stabiliteten inåt beträffar kan
jag kanske erinra om ett avslöjande för
ett halvår sedan, att enbart i Västtysklands
utrikesdepartement 85 procent av
samtliga ämbets- och tjänstemän är hitlerister.
Visserligen har den västtyske
regeringschefen, herr Adenauer, sedermera
dementerat denna uppgift och förklarat,
att »endast» 65 procent av dessa
människor är hitlerister. Men det är ju
en dementi som säger volymer om tillståndet
där och om det utrikesdepartement
som den svenska regeringen anser
sig kunna ha normala förbindelser med.
De s. k. atlantpaktsstaterna har kommit
överens om att inte erkänna Tyska Demokratiska
Republiken som en suverän
stat. Jag tycker inte att det är så hedrande,
att den svenska regeringen tillsammans
med tre atlantpaktsregeringar
träffat en formlig överenskommelse om

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på fråga ang. upprättande av normala förbindelser
Republiken.

att inte normalisera förbindelserna med
Tyska Demokratiska Republiken.

Endast en sådan utrikespolitik som
tar hänsyn till fakta kan vara en god
och realistisk utrikespolitik. Man kan
naturligtvis tycka att vissa fakta är besvärliga,
tråkiga och kanske till och
med avskyvärda, liksom man kan gilla
andra fakta, men det är bara illusionister,
för att inte säga något ännu värre,
som försöker nonchalera fakta. I Västtyskland
har man sökt nonchalera ett
sådant faktum som att Sovjetunionen
existerar. Dagens tidningar vittnar
emellertid om hur väldiga krafter nu
uppstår i Västtyskland, som revolterar
mot denna idiotiska inställning. Att
dessa förr eller senare kommer att driva
fram en normalisering av förhållandena
mellan de båda länderna, tror jag
att man tryggt kan utgå ifrån. Jag tycker
att det borde vara betydligt lättare
för den svenska regeringen att ta hänsyn
till Tyska Demokratiska Republikens
faktiska existens och dra konsekvenserna
därav, än för hitleristerna i
Bonns utrikesdepartement att göra detta
visavi Sovjetunionen.

Det något märkliga svaret på andra
delen av min fråga undviker att ta ställning
till frågan, når den svenska regeringen
avser att normalisera förbindelserna
med Tyska Demokratiska Republiken.
Även med en välvillig uttolkning
måste man bibringas uppfattningen, att
den svenska regeringen icke har en
egen mening i denna fråga och att, om
den har en sådan egen mening, den
inte vågar sjunga ut med den. Att väcka
en sådan misstanke kan inte vara ägnat
att skapa respekt för regeringens
hållning. Jag hemställer därför att regeringen
bortser från politiska sympatier,
respektive antipatier, och från vad Atlantpaktens
regeringar behagar tycka,
och låter de många praktiska skälen och
Sveriges eget intresse av normala relationer
med ett stort grannland bli bestämmande
för den fortsatta behand -

med Tyska Demokratiska

lingen av frågan. I så fall får visserligen
utrikesministern för sig själv beklaga
sitt svar i dag, men den lilla nesan anser
jag att saken mer än väl är värd.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag ber att i min tur
få göra några erinringar i anledning av
herr Hagbergs i Stockholm anförande.

Vad först beträffar den kommersiella
sidan av våra förbindelser med Östtyskland,
så har de under åtskilliga år förlöpt
på ett tillfredsställande sätt, och
det finns ingen anledning tro, att de
inte skall göra det även framdeles i
samma former som hittills. Handelsutbytet
har skett genom särskilda anordningar
på kompensationsbasis, och handeln
mellan Sverige och Östtyskland
har på allt sätt utvecklat sig tillfredsställande
under denna tid.

Vad sedan möjligheten att visera pass
för resor i båda riktningarna beträffar,
så har viseringarna hittills handhafts
av den ryska ockupationsmaktens
myndigheter på det sättet, att ryska beskickningen
i Stockholm har viserat
passen för svenskar, som velat resa till
Östtyskland, och svenskar i Berlin, som
velat resa tågvägen genom den ryska
zonen, har fått visum genom det ryska
konsulatet i Berlin. Vad som aktualiserat
frågan nu är, att de ryska myndigheterna
har förklarat, att ryska konsulatet
i Berlin inte längre verkställer
några viseringar för de tyska myndigheternas
räkning, utan att dessa får
ombesörja den saken själva. I Stockholm
verkställer emellertid ryska beskickningen
alltjämt viseringar för resa
till Östtyskland.

I denna viseringsfråga bär vi ■— såsom
meddelats i pressen — föreslagit ett
praktiskt arrangemang, innebärande att
en östtysk funktionär skulle få uppehållstillstånd
för vistelse i Stockholm, med
uppgift att visera pass för resor till
Östtyskland, och därjämte skulle något

Tisdagen den 18 maj 1954. Nr 21.

av normala förbindelser med Tyska Demokratiska

Svar på fråga ang. upprättande

Republiken.

arrangemang vidtagas i Östtyskland för
motsvarande passviseringar.

Vad sedan den politiska sidan av saken
beträffar —- och jag skulle kunna
tillägga den rättsliga sidan — vill jag
säga, att den omständigheten att Östtyskland
är ockuperat av militär i och
för sig inte är något avgörande hinder.
Vi har erkänt andra länder som självständiga
stater, trots att de har haft
främmande trupper inom sina gränser.
Så är t. ex. fallet med Österrike och
Västtyskland, men där föreligger den
stora skillnaden, att i båda dessa länder
har man haft fria val, som givit avgörande
bevis för att regimen haft befolkningens
förtroende — som jag har
antytt i mitt svar på herr Hagbergs i
Stockholm fråga.

Då herr Hagberg föreställer sig, att
den svenska regeringens hållning är
dikterad utifrån, vill jag bara säga, att
vi brukar avgöra frågor av detta slag
efter eget bedömande. Svenska regeringen
har t. ex., i motsats till vad
fallet är i ett stort antal andra länder,
erkänt den kommunistiska regimen i
Kina. Vi har formulerat vår ståndpunkt
i fråga om Östtyskland, innan Atlantpaktrådet
haft sitt sammanträde och
antagit sin resolution, i vilken man förklarade
sig icke ämna erkänna Östtyskland.
Och vid det nordiska utrikesministermötet
i Köpenhamn förekom
endast ett utbyte av informationer. Där
träffades inga överenskommelser. Det
är sålunda en fullständigt felaktig tolkning
av den kommuniké som då utfärdades,
som herr Hagberg i Stockholm
här gjort.

Herr Hagberg passade i förbigående
på att säga, att det var idiotiskt att
Bonnregeringen inte hade erkänt Sovjetunionen.
Jag förmodar att herr Hagberg
menar, att det är lika idiotiskt
att Sovjetunionen icke erkänner Västtyskland,
förhållandet är ju ömsesidigt.
Ingen av öststaterna har ju ännu erkänt
Västtyskland, och vice versa: Väst -

tyskland har ju inte erkänt eller upptagit
förbindelser med dessa stater. Över
huvud taget är det inte politiska sympatier
eller antipatier som vägleder den
svenska regeringen i frågor av denna
art, utan det är hänsynstagande till fakta,
och vi bedömer de föreliggande förhållandena
så objektivt vi kan.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag tror att vad herr
utrikesministern här påpekat om de
kommersiella förhållanden, som redan
består mellan Sverige och Tyska Demokratiska
Republiken, och icke minst
de viseringsbekymmer, som blivit aktuella
genom republikens nya status, är
ytterligare skäl för att svenska regeringen
borde ompröva sin hållning och
sträva till en verklig normalisering av
förhållandena mellan Sverige och Tyska
Demokratiska Republiken. Man måste
väl utgå från att den omständigheten,
att det tills vidare tycks gå för svenskar
som vill resa till Tyska Demokratiska
Republiken, att få pass viserade
hos Sovjetambassaden eller Sovjetkonsulatet,
är föranledd av de alldeles exceptionella
förhållanden som råder just
nu. Detta måste betraktas som ett provisorium,
och det kan väl varken ur
Sveriges eller ur Östtysklands synpunkt
vara ett intresse att ha det ordnat på
ett så minst sagt primitivt sätt.

Vad herr utrikesministern i övrigt
sade om varför man inte vill gå in för
en normalisering, tycker jag inte är någon
vidare stark ståndpunkt. Han talade
om s. k. fria val. Jag måste säga
att de val, som senast ägde rum i Västtyskland,
påminde i många avseenden
om de val, som skedde när Hitler kom
till makten år 1932. Att beteckna dessa
val som fria och den regim, som för
närvarande består i Västtyskland med
ockupationsmakternas goda minne, som
en så stabil och riktig regim, att man
kan upprätthålla ordentliga förbindelser
med den, medan man säger motsat -

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på fråga ang. förslag till riksdagen

lig och annan kyrklig tjänst.

sen om den regim som består i Östtyskland,
är rent godtyckligt.

Regeringen tycks göra ett märkligt
slags uppdelning och säga att fria val är
endast val, som äger rum i länder med
kapitalistisk samhällsordning och som
leder till att borgerliga regeringar och
reaktionära regeringar kommer till makten.
Men då har regeringen inte varit så
särdeles logisk i sin tidigare handläggning
av sådana här frågor. Ty faktum är
ju att Sverige, såsom herr utrikesministern
här erinrade om, har erkänt länder,
som genomfört val efter de principer
som tillämpats i Tyska Demokratiska
Republiken. Man kan därför inte komma
ifrån, att det är på mer eller mindre
godtyckliga grunder som skälet för att
inte eftersträva en normalisering av
förbindelserna har konstruerats.

Jag tar fasta på herr utrikesministerns
förklaring, att det icke är politiska
sympatier och antipatier som vägleder
regeringen i detta fall, utan att det är
hänsyn till fakta. Men att ett land, som
inom sina gränser rymmer 20 miljoner
människor, nu har sin egen regering
och att det därtill är en för oss viktig
handelspartner och en nära granne,
tycker jag är fakta, som regeringen borde
ta hänsyn till.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Vad beträffar viseringsfrågorna
vet jag inte om det undgick
herr Hagberg att jag i mitt förra inlägg
meddelade, att vi på svensk sida har
föreslagit ett arrangemang för att eliminera
de svårigheter, som uppstår på
denna punkt.

.lag har förut haft tillfälle att inför
denna kammare i repliker till kommunisterna
söka förklara vad vi på demokratisk
sida menar med fria val och
var skillnaden i uppfattning mellan
oss och kommunisterna ligger, och jag
skall därför inte gå in på det nu. Jag
vill bara med anledning av herr Hag -

om kvinnas behörighet att inneha präster bergs

hänvisning till förhållandena i
Kina påpeka, att jag har inte sagt och
inte menat, att fria val skulle vara det
enda kännetecknet på att en regim är
stabiliserad. Om läget i Kina anser vi
oss ha så säkra upplysningar, att vi
betraktar regimen som stabiliserad hos
befolkningen, alldeles oavsett om det
har varit fria val eller inte, under det
att förhållandet med Östtyskland som
bekant är helt annorlunda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. förslag till riksdagen
om kvinnas behörighet att inneha prästerlig
och annan kyrklig tjänst.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Andrén har frågat
mig om jag vill medverka till att förslag
framlägges till 1955 års riksdag
med anledning av betänkandet den 15
augusti 1950 (nr 48) om kvinnas behörighet
till kyrkliga ämbeten och tjänster.
På den frågan vill jag svara följande.

Enligt min mening bör ett förslag i
den förevarande frågan först underställas
kyrkomötet och därefter riksdagen.
Nästa kyrkomöte är avsett att hållas
tidigast hösten 1955. Av denna anledning
kan något förslag ej föreläggas
1955 års riksdag.

Vidare anförde

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ber jag
få framföra mitt tack för det svar jag
fått på min fråga. För min del anser
jag dock, att det inte skulle föreligga
något hinder för att frågan om kvinnliga
präster först skulle kunna komma
upp i riksdagen. I flera för kyrkan viktiga
frågor har man tidigare följt den

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Svar på fråga ang. förslag till riksdagen om kvinnas behörighet att inneha präster
lig och annan kyrklig tjänst.

ordningen, att man först har hört riksdagen
och sedan kyrkomötet. Eftersom
detta gäller en grundlagsfråga medför
den av statsrådet föreslagna behandlingsordningen
ganska stora risker för
en mycket onödig tidsspillan, innan
man kommer fram till ett beslut. Jag
hoppas emellertid att statsrådet är intresserad
av att detta spörsmål blir
behandlat i riksdagen under innevarande
andrakammarperiod, således senast
1956, ty då kan en grundlagsändring
ske 1957. Skulle denna viktiga
fråga komma upp först under nästa
andrakammarperiod kan ett beslut fattas
tidigast 1961.

När efter beslut av riksdagen 1946,
på en motion av dåvarande ledamoten
av denna kammare pastor J. W. Johnsson,
en utredningskommitté tillsattes,
skedde detta för att man var övertygad
om att denna fråga inte endast var en
kyrkans angelägenhet utan en hela folkets
angelägenhet. Svenska kyrkan är
en folkkyrka och inte en prästkyrka
och till den hör majoriteten av svenska
folket. Skall nu kyrkan kunna möta
tidens krav och fylla sina uppgifter
får den inte bli så exklusiv, att den
utestänger flertalet av sina medlemmar
från denna gemenskap. Till de
krav, som medlemmarna av kyrkan
borde kunna få ställa, hör t. ex. de om
hjälp och vägledning i andliga frågor.
Detta behov har ständigt ökats. Det
har många gånger visat sig vara svårt
för kyrkan att fylla detta behov, inte
minst därför att antalet präster har varit
otillräckligt. I cn del fall kanske
också den personliga förutsättningen
saknats hos prästämbetets utövare just
när det gällt den själavårdande sidan
av uppgiften.

Den brist på präster, som otvivelaktigt
finns, har kyrkan på en hel del
håll försökt fylla genom att ge dispens
från den vanliga utbildningsvägen, detta
trots att det finns kvinnliga teologer,
av vilka en hel del förutom den teore -

tiska utbildningen också har stora personliga
förutsättningar att bli goda själasörjare
— och vilka kanske skulle ha
valt prästämbetet, om det hade stått
öppet för dem.

När man tar del av denna frågas behandling
— den blev ju aktuell på 1920-talet — erinras man osökt om vad en
svensk skald sade för 150 år sedan:
»Att tänka fritt är stort, att tänka rätt
är större.» Det är ju Thorilds sentens,
vilken som bekant kan studeras på en
av väggarna i Uppsala universitet.

Det har ofta visat sig att reformer till
att börja med mötts av kritik, men när
man har prövat dem i praktiken och de
har visat sig värdefulla, då har det
tidigare motståndet i regel helt försvunnit.
För denna församling är det
kanske välbekant, att de kyrkofullmäktige
ute i landet, som haft tillfälle yttra
sig över det utlåtande i detta ärende
som varit ute på remiss, i ganska stor
utsträckning har tillstyrkt kvinnornas
tillträde till prästämbetet. En grundlagsändring,
som gåve kvinnorna behörighet
till prästämbetet, skulle säkert
inte föranleda någon rusning av
kvinnor till prästämbetet. Men riksdagen
skulle genom ett sådant beslut om
grundlagsändring hjälpa till att bana
väg för en vidare syn härvidlag.

Jag vill särskilt stryka under, att
detta är ingen kvinnosaksfråga utan en
allmänmänsklig och en samhällsfråga
av mycket stor räckvidd. Det hade, herr
statsråd, varit önskvärt och vägledande
för kyrkomötet, om statsrådet i sitt
svar hade givit uttryck åt en principiell
uppfattning om att i den demokratiseringsprocess
som nu pågår, en överensstämmelse
uppnås om ett likaberättigande
för man och kvinna. Detta är ett
rättfärdighetskrav.

Det vore på tiden att den patriarkaliska
samhällssyn, som den unga kristna
kyrkan fick med sig från det romerska
samhället, bleve ersatt av en ny syn
som mera stod i överensstämmelse med

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på fråga ang. utredningen om införande av tillståndsfri utsträckningsrätt för
innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra kust.

evangeliets anda och mening och att vi
genom en lagändring finge vidgade möjligheter
att bära ut evangeliet i vårt
samhälle.

Herr talman! Jag vill sluta med ett
citat ur en motion av fru Britta Holmström,
som lämnades fram vid 1951
års kyrkomöte. Hon säger: »Det synes
ankomma på vår generation att vraka
eller mottaga denna omsider mognande
konsekvens av den levande Gudens i
historien dynamiskt fortskridande uppenbarelse.
» Det är ett viktigt val som
vår generation står inför och det innebär
ett stort ansvar, ty det valet är avgörande
för den inriktning som vår
andliga kultur kommer att få.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. utredningen om införande
av tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt fiske vid
Blekinge läns södra kust.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nyberg har frågat
mig, om jag är i tillfälle att meddela,
hur långt utredningen om införande
av tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt fiske
vid Blekinge läns södra kust fortskridit
och när förslag i ämnet kan väntas bli
förelagt riksdagen.

Förenämnda utredning avser i första
hand frågan om införande av tillståndsfri
utsträckningsrätt för innehavare av
skattlagt fiske vid Blekinge läns sydkust.
Såsom antytts i tredje lagutskottets
utlåtande nr 31/1952, vilket legat
till grund för riksdagens hemställan om
utredning i ämnet, bör utredningen
jämväl avse frågan om sådan utsträckningsrätt
för innehavare av vissa andra
av ålder bestående fisken med fast red -

skap vid samma kust. På grund härav
kräves en undersökning av de lokala
förhållandena icke blott beträffande
fiskets bedrivande utan även i fråga
om de olika rättsgrunder, som åberopats
till stöd härför. Material för bedömande
av sistnämnda fråga kan huvudsakligen
erhållas i vederbörande domsagors
arkiv samt i lantmäterikontorets
arkiv i Karlskrona. Utredningsarbetet,
som bedrives inom jordbruksdepartementets
rättsavdelning, har därför påbörjats
med insamlandet av sådant material.
Visst utredningsmaterial har sålunda
under senare delen av år 1953
tillställts rättsavdelningen genom häradshövdingen
i Listers och Sölvesborgs
domsaga, inom vilken flertalet av de
fisken varom här är fråga torde vara
belägna. Genom överlantmätarens i Blekinge
län försorg verkställes nu en genomgång
av lantmäterikontorets arkivmaterial
rörande ifrågavarande fisken.
Då detta material är mycket omfattande
kan denna del av utredningen väntas
bli förhållandevis tidskrävande. Under
försommaren torde dock vissa av
lantmäterikontorets uppgifter rörande
fiskena på Listerlandet kunna tillställas
rättsavdelningen. Samtidigt härmed
pågår en lokal inventering av fiskena
på Listerlandet. Denna inventering, som
igångsatts av en inom departementet
tillkallad sakkunnig, sker med biträde
av representanter för fiskarebefolkningen.
Inventeringen har slutförts inom
ett mera begränsat område, där
lämpligt kartmaterial för redovisning
av inventeringsresultatet redan från
början funnits tillgängligt. Till grund
för inventeringen i övrigt har erforderligt
kartmaterial sedermera åstadkommits,
varför inventering även i denna
del nu kan bedrivas.

I samband med den begärda utredningen
om en tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt
fiske kommer även att upptagas en av
Ostkustens ålfiskareförbund väckt frå -

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. förbud mot försäljning av tvättmedel, vilka framkalla

eksem och allergiska reaktioner.

ga om ändring av den i 3 § fiskerättslagen
angivna gränspunkten mellan Blekinge
läns östra och södra kust.

Beträffande tidpunkten för utredningens
slutförande kan någon säker uppgift
ej nu lämnas. Resultatet i stort av
de pågående inventeringarna måste
först föreligga. Det är därför ej nu möjligt
att avgöra, om utredningen kan bli
färdig i sådan tid, att därav eventuellt
föranlett förslag skall kunna föreläggas
redan nästa års riksdag. Arbetet kommer
emellertid att bedrivas så skyndsamt,
som förhållandena det medgiver.

Härpå anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Nilson för svaret på min
fråga.

Anledningen till att jag framställde
frågan var, att de fiskare, som är berörda
av denna utredning liksom givetvis
också de som tidigare motionerat
i ärendet, är angelägna om att få veta
hur långt utredningsarbetet har kommit.
Man tycker nog att det har dragit
väl långt ut på tiden.

Jag noterar med tillfredsställelse att
utredningen också kommer att uppta
frågan om en ändring av den i fiskerättslagen
angivna gränspunkten mellan
Blekinge läns östra och södra kust.
Framställning i denna fråga har gjorts
av Ostkustens ålfiskareförbund.

I övrigt föranleder svaret inga kommentarer
från min sida. Jag tackar för
redogörelsen och hoppas att utredningsarbetet
inte kommer att dra ut långt
på tiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. förbud mot
försäljning av tvättmedel, vilka framkalla
eksem och allergiska reaktioner.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Johansson i Stockholm
har interpellerat mig angående vissa
syntetiska tvättmedel, beträffande vilka
medicinalstyrelsen nyligen utsänt ett
cirkulär till läkarna i landet. Interpellanten
frågar om regeringen har för
avsikt att på administrativ väg eller på
annat sätt förbjuda fortsatt försäljning
av de tvättmedel, vilka enligt cirkuläret
i stor utsträckning framkallar eksem
och allergiska reaktioner.

Jag har i denna fråga inhämtat yttrande
från medicinalstyrelsen.

Det är sedan länge känt, framhåller
medicinalstyrelsen, att medel som tvål,
såpa och andra tvättmedel kan medföra
vissa skadeverkningar på människor,
framför allt i form av hudförändringar.
Det framhålles vidare, att de på
senaste tiden saluförda syntetiska s. k.
vittvättmedlen — vilka ha hög rengöringseffekt
•—• i olika stor utsträckning
givit upphov till hudskador och att medicinalstyrelsen
bedömt verkningarna
vara sådana, att styrelsen i cirkulär till
läkarna i riket påpekat detta och förordat
att personer, som känt obehag när
de använt medlet eller fått irritation av
kläder och dylikt, som tvättats i medlet,
avrådas att använda detsamma.

Tvättmedel som sådana är inte underkastade
någon statlig kontroll eller
förhandsprövning i stil med den som
sker beträffande t. ex. tillsatser till livsmedel.
Men enligt vad medicinalstyrelsen
framhåller brukar producenten själv
i allmänhet göra en prövning, ofta
med anlitande av medicinsk expertis,
innan ett nytt tvättmedel släpps ut i
marknaden. Inte ens en mycket noggrann
förhandsprövning utgör emellertid
någon garanti för att en skadeverkan
icke senare visar sig. Detsamma
torde gälla mängder av nya preparat
av de mest skilda slag, som genom den
tekniska utvecklingen ständigt förs i

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på interpellation ang. förbud mot

eksem och allergiska reaktioner.

marknaden. I likhet med medicinalstyrelsen
anser jag att tillräckliga skäl inte
finns att föreskriva ett allmänt prövningsförfarande,
som ju då, såsom styrelsen
påpekar, borde omfatta en mängd
preparat och produkter från skönhetsmedel,
tvättmedel, matbestick och förvaringskärl
till skor samt stolar in. m.

Huruvida det allmänna bör ingripa
med förbud i sådana fall, då ett preparat
kan misstänkas ha skadliga verkningar
på en del, kanske särskilt känsliga
personer, måste bli en avvägningsfråga.
I förevarande fall synes man ännu
ha så pass otillräcklig kännedom
om medlets verkningar i medicinskt avseende,
att längre gående åtgärder än
som skett för närvarande knappast kan
anses befogade. Medicinalstyrelsens cirkulärskrivelse
till läkarna har fått en
vidsträckt publicitet och personer, som
är allergiska mot medel av denna typ,
har därigenom blivit varnade.

Vid karolinska sjukhusets dermatologiska
klinik pågår sedan någon tid
undersökningar angående de medicinska
verkningarna av olika syntetiska
tvättmedel. Tillverkarna har visat sig
intresserade av sådana forskningar men
dessa undersökningar är helt fria från
inflytande utifrån. Resultatet kommer
att delges medicinalstyrelsen och även
publiceras. Då undersökningen slutförts
torde man ha bättre underlag för en
bedömning, huruvida ytterligare åtgärder
bör vidtagas. Jag förutsätter att medicinalstyrelsen
så snart tillräckliga
skäl anses föreligga framlägger de förslag,
som kunna vara ägnade att främja
de syften, som interpellanten avser.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Statsrådet har för sin del refererat

försäljning av tvättmedel, vilka framkalla

ett yttrande av medicinalstyrelsen, som
utlovat förslag för att främja interpellationens
syften, om den pågående undersökningen
ger fog för ytterligare ingripanden.
Medicinalstyrelsen anser
dock att varningarna har fått en sådan
publicitet, att längre gående åtgärder
inte för närvarande är befogade.

Jag delar inle denna medicinalstyrelsens
uppfattning. Jag anser att redan
de fakta som medicinalstyrelsen
själv delgivit läkarna utgör tillräckligt
underlag för att förbjuda försäljning
av tvättmedlet i dess nuvarande sammansättning.
Redan i skrivelsen i mitten
av april fastslog medicinalstyrelsen,
att det preparat som utbjudes under
beteckningen Surf framkallade »en riklig
anhopning av eksemfall, ofta av uttalat
inflammatorisk karaktär med tendens
till utbredning över större kroppsytor».
Vidare konstateras att det icke
blott har en »direkt hudskadande toxisk
effekt, utan även en ganska stor tendens
att förorsaka allergiska reaktioner».

Det heter vidare i medicinalstyrelsens
varning att överkänsligheten icke sällan
blir så höggradig, att även de som använder
kläder, vilka tvättats i preparatet,
kan få eksem vilka utbreder sig till
stora delar av kroppen och ofta nödvändiggör
sjukhusvård. I de fall där
utslagen varit allergiskt betingade har
det visat sig att inte ens skölj ningar i
tvättmaskin med 20 vattenbyten kunnat
förhindra att sådana personer ånyo får
eksem om de använder de tvättade kläderna.
En del personer har redan tvingats
skaffa sig nya förråd av underkläder
och sängkläder.

Jag måste bestämt vända mig mot
medicinalstyrelsens i interpellationssvaret
refererade uppfattning, att varningen
till läkarna fått sådan publicitet,
att allergiska personer blivit tillräckligt
varnade. Tyvärr har den knappast
fått någon publicitet alls, och det
lilla som har funnits har helt undan -

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Svar på interpellation ang. förbud mot försäljning av tvättmedel, vilka framkalla
eksem och allergiska reaktioner.

skymts av den hänsynslösa helsidesannonseringen
för det hälsovådliga tvättmedlet,
vilken tydligen lett till att de
flesta tidningarna icke tagit in någonting
som kunde misshaga en så stor
annonser.

Läkarna kommer bara i kontakt med
de människor som redan fått eksem
eller allergiska symtom av tvättmedlet
i fråga. Verklig effekt med sin varning
hade medicinalstyrelsen fått, om den
låtit varningen gå ut till den stora allmänheten.
Läkarnas varningar visar
att det föreligger en stor hälsofara. När
den utländska firman bemött läkarna
har den hänvisat till en egen undersökning,
som skulle ha givit till resultat,
att endast en kund på 631 befunnits
känslig för tvättmedlet i fråga.

Docent Åke Nilzén på karolinska
sjukhuset, som sysslat med frågan, replikerade
omedelbart, att det var en
förvånansvärt hög siffra, ty den innebär
att inte mindre än cirka 7 100
människor, motsvarande en hel liten
svensk stad, kommer att befinna sig i
farozonen. Den angivna siffran är ändå
ett obestyrkt påstående i fabrikantens
reklam.

Jag kan ge riksdagen ett av de många
exemplen på de lidanden detta tvättmedel
kan vålla en enskild människa.
Mekanikern Birger Pettersson i Midsommarkransen,
som aldrig tidigare
haft eksem, fick vid jultiden ett svårartat
eksem med utslag och stark klåda,
och det spred sig så småningom över
hela kroppen. Han gick till läkare, och
doktor Justus Bengtsson, som undersökte
honom, frågade genast om familjen
använt Surf och varnade för att
fortsätta användningen, om så varit fallet.
Han hade nämligen redan behandlat
många patienter för Surf-eksem. Docenten
Bo Bäfverstedt på Södersjukhuset
övertog behandlingen, och Pettersson
fick ligga på sjukhuset i tre veckor sedan
han haft eksem i tre månader. Han
hade då inte bara eksem över hela krop -

pen utan också en stark svullnad på
ena armen. När han lämnade sjukhuset
var han långt ifrån frisk. Pettersson
studerade till ingenjör men kunde inte
fortsätta sina studier, utan förlorade ett
helt år av sin ingenjörsutbildning. Till
detta kommer, att familjen måste kasta
bort alla underkläder och all vittvätt
och därigenom ådrog sig en kostnad på
500 kronor.

Bör inte det företag, som säljer och
annonserar om sådana tvättmedel med
kännedom om deras farlighet, vara skyldigt
att utge ordentligt skadestånd till
alla dem, som så drabbas av svåra lidanden
och stora förluster? Jag hävdar
att en sådan skadeståndsskyldighet bör
klart fastslås.

För att ta ytterligare ett fall hade
Pettersson en medpatient, en polisman,
som tillbringat sex veckor på sjukhus
och ändå var långt ifrån frisk.

Kvinnoläkaren doktor Gunnar Lindefeldt
har konstaterat, att åtminstone
fem fall av inflammationer och blödningar
i könsorganen hos kvinnor sannolikt
framkallats genom att de tvättat
sina underkläder i Surf. Detta är alltså
fall i en enda läkares praktik.

I Göteborg har fastighetsägarna förbjudit
användning av medlet med hänvisning
till att det skadar tvättmaskinerna
och att det också föranlett många
klagomål från hyresgästernas sida.

Det är lätt att förstå vilka skador
detta medel kan framkalla, om det användes
på sjukhus eller någon form av
förläggning. Det är också klart att det
inte behövs mer än att en medlem av
en familj är känslig för medlet för att
det skall uppstå stora svårigheter för
hela familjen. En familj, som inte själv
är känslig för medlet utan använder
detta, kan ju också utsätta en tillfällig
gäst för skadeverkningar.

Det finns så mycket större skäl att
ingripa som vederbörande företag uteslutande
med hänsyn till sina profitintressen
lägger ned väldiga belopp på

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på interpellation ang. förbud mot

eksem och allergiska reaktioner.

massreklam i spårvagnar, på affischtavlor
och i pressen för ett tvättmedel, för
vilket medicinalstyrelsen och en rad
läkare varnar. Det bör inte visas någon
flathet mot dessa privatintressen.

Det är bra med fortsatta undersökningar,
men under tiden kan många
människor drabbas av nya eksem och
allergiska sjukdomar. Regeringen bör
enligt min mening ge medicinalstyrelsen
besked om att redan dess egen varning
i skrivelsen till läkarna och det
som sedan inträffat är tillräckligt underlag
för ett förbud mot försäljning av
tvättmedlet Surf i dess nuvarande sammansättning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Såsom framgår av medicinalstyrelsens
yttrande i detta ärende
kan tvättmedel av skilda slag emellanåt
förorsaka hudåkommor, särskilt
hos personer med ömtålig och känslig
hud. Det gäller inte bara tvättmedlet
Surf, utan en hel rad olika tvättmedel,
och medicinalstyrelsen har faktiskt också
i detta sammanhang nämnt de gamla
kända medlen tvål och såpa. Som regel
är det dock fråga om relativt sällsynta,
små och tillfälliga obehag.

När det gäller tvättmedlet Surf får
man emellertid inte bortse ifrån att det
på en gång kom ut ett mycket stort
antal paket i marknaden — det har
upplysts att det var fråga om inte mindre
än 15 miljoner paket under loppet
av sex månader. Man säger nu, att när
användningen är så stor som denna
siffra ger en föreställning om, är det
självklart att antalet eksemfall på ett
tag kan bli förhållandevis stort. Det är
annorlunda, säger man, om ett sådant
preparat undan för undan inarbetas på
marknaden. Då kommer folk efter hand
underfund med huruvida de är känsliga
för medlet och avstår från att använda
detsamma.

När jag delar medicinalstyrelsens

försäljning av tvättmedel, vilka framkalla

uppfattning om att man på nuvarande
stadium, innan undersökningen givit
vid handen att det finns tillräckliga
skäl för ingripanden, inte skall företaga
några sådana, så beror det, herr
Johansson i Stockholm, ingalunda på
att jag skulle ha tagit hänsyn till några
privatintressen, om inte därmed avses
husmödrarnas intresse av att få tillgång
till effektiva och goda hjälpmedel
för sina hushållsgöromål. Det är ju
ganska viktigt för husmödrarna att det
kommer fram effektiva tvättmedel. Men
om det å andra sidan visar sig att ett
sådant medel föranleder större olägenheter
än man varit van vid när det gäller
tvättmedel, då kan det bli anledning
att ingripa. Jag kan emellertid inte finna,
att det ännu har blivit klarlagt, att
så skulle förhålla sig.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Medicinalstyrelsens
varning gällde inte tvål och såpa. Den
gällde inte heller något annat tvättmedel.
Jag vet att ströfall av eksem
och andra allergiska åkommor har förekommit
också vid användningen av
andra medel, men när Surf kom i marknaden
kunde hudläkarna konstatera en
blixtartad ökning av antalet sådana
fall, och de har inte namngett något
annat medel än just Surf såsom orsaken
därtill.

Det må vara att medicinalstyrelsen
inte har låtit några privatintressen bestämma
sitt ställningstagande, men det
har dock visats alltför stor hänsyn till
sådana intressen. Jag undrar, om inte
inrikesministern även måste finna det
ganska oanständigt att ett företag igångsätter
en stor reklamkampanj för ett
medel, mot vilket medicinalstyrelsen
och läkarna varnar, utan att man i varje
fall under kampanjens sista skede
säger ett enda ord till varning för de
människor som är känsliga för allergiska
åkommor och som genom detta

Tisdagen den 18 maj 1954.

Nr 21.

Svar pa interpellation ang. förbud mot försäljning av tvättmedel, vilka framkalla

eksem och allergiska reaktioner.

tvättmedel kan förorsakas stora lidanden
och allvarliga ekonomiska men.

Jag vidhåller att det borde för medicinalstyrelsens
vidkommande vara möjligt
att hastigt komma till helt andra
resultat.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Låt mig liksom herr
inrikesministern först få försäkra, att
jag inte gör mig till tolk för några andras
intressen än husmödrarnas.

fnterpellanten hoppades, att man med
förbud skulle ingripa mot detta speciella
tvättmedel. Detta skulle man litet
var kunna instämma i, om man kunde
få belägg för att det verkligen åstadkommit
så stor skada, att antalet eksemfall
verkligen är så stort. Statsrådet
påpekade hur många som börjat använda
detta tvättmedel och framhöll att
det för den skull måste kunna ge upphov
till flera eksemfall än de medel,
som i fråga om avsättning står längre
ner i kön.

När jag säger, att jag tagit till orda
för husmödrarnas räkning, menar jag
att man hindrar framställandet av medel
som sparar tid för husmödrarna i
deras dagliga arbete, om man utfärdar
ett förbud för tillverkning i dag av Surf,
en annan dag kanske av ett annat
tvättmedel. Denna olägenhet skulle man
väl ändå få godta, om man kunde bevisa,
att ett förbud på grund av eksemfara
vore till husmödrarnas favör.

Herr Johansson nämnde doktor Åke
Nilzén vid karolinska sjukhuset. Denne
får väl anses som expert på detta område.
Lian hade bl. a. i Amerika varit
med om undersöknings- och behandlingsmetoder
vid forskningsanstalter
och sjukhus för att utröna denna fråga.
Han gör gällande, att man kan använda
ett tvättmedel i åratal utan men men
att man så plötsligt kan bli allergisk
för detta medel, och att det därför inte
finns någon möjlighet till undersökningar
i profylaktiskt syfte på detta
2 — Andra kammarens protokoll 195''f. A

område. Han gör också gällande, att
man inte kan pröva ut dessa syntetiska
tvättmedel genom experiment laboratoriemässigt
eller på försöksdjur, utan
att dessa experiment måste företas på
människor, hundratals friska människor,
och att det tar lång tid innan
man kommer till resultat.

Skulle konkurrensen på detta område
begränsas genom att man satte en käpp
i hjulet för den fria tillverkningen,
skulle man göra det besvärligare för
husmödrarna. Man kan väl också utgå
från att fabrikanterna av dessa tvättmedel
har ett utomordentligt stort intresse
av att människor inte blir sjuka
av att använda dem. Och det är ju också
så att det i stor utsträckning görs
undersökningar för att förebygga detta.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
uttrycka min glädje över att statsrådet
svarat, att man här måste avväga olika
intressen och att man i närvarande
situation inte har anledning att ingripa
med förbud och kontroll från statens
sida utan bör låta den fria konkurrensen
få göra sig gällande och låta husmödrarna
få välja. Samtidigt uttrycker
jag den förhoppningen, att näringslivets
män ser till att de får fram en så
god vara som möjligt.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Självklart avsåg jag med
min interpellation inte att sätta några
pinnar i hjulet för den fria konkurrensen
i den mån det finns någon sådan
kvar i vårt monopoliserade näringsliv.
Jag avsåg inte, att man skulle införa
något förbud mot en viss firma utan
ville med opinionens och medicinalstyrelsens
hjälp söka framtvinga att de
skadliga beståndsdelarna i tvättmedlet
avlägsnades — det lär ju vara något
blekningsämne som är farligt. Sedan
kan ju firman sälja sitt medel med
ändrad sammansättning. Men det är det
faktum, att detta medel framkallat en
sådan mängd av eksemfall, som har
''r 21.

Nr 21.

Tisdagen den 18 maj 1954.

Svar på interpellation ang. förbud mot

eksem och allergiska reaktioner.

gjort denna varning nödvändig. Jag
tycker inte firman visar något större
intresse för att förbättra tillverkningen,
när den söker annonsera ihjäl medicinalstyrelsens
och läkarnas varningar.

Häruti instämde fru Eriksson i Stockholm
(s).

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 3—6, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 samt
statsutskottets utlåtanden nr 126—131.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial,
nr 132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
in. m.

Kammaren biföll till en början utskottets
hemställan, att ifrågavarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
blev härefter av
kammaren godkänd.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse med första kammarens
talman den gemensamma omröstningen
komme att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden den 19 maj.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 53—
56, bankoutskottets utlåtanden nr 25—
31, första lagutskottets utlåtanden nr 26
—29, andra lagutskottets utlåtanden nr
36—38, tredje lagutskottets utlåtande nr
27 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 32.

§ 10.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets ut -

försäljning av tvättmedel, vilka framkalla

låtande nr 32 skulle uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 56 samt att bankoutskottets utlåtanden
nr 27, 28 och 30 samt konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16 skulle i nu
nämnd ordning uppföras sist bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes särskilda
utskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag
för rusdrycker jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angånede
tillverkning och beskattning av
maltdrycker, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i
alkoholfrågan m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och
fritidsverksamhet m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 Kammarens ledamöter åtskildes härin.
m., dels ock i ämnet väckta motioner, efter kl. 17.16.

g 12. In fidem

Justerades protokollsutdrag. Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 132
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag

I. förklara, att riksdagen vid granskning
av de i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954 förordade ändrade grunderna för
filmgranskningsverksamhetens utövande,
att tillämpas från och med den 1 juli
1954, icke funnit anledning till annan
erinran än vad i utskottets utlåtande
angivits;

II. godkänna följande avlöningsstat
för statens biografbyrå, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis 59 100

2. Arvoden och särskilda er sättningar,

bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis . . 43 200

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal ...... 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 31 300

Summa kronor 134 100

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under åt -

tonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 134 100 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag

I. godkänna de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 12
februari 1954 förordade ändrade grunderna
för filmgranskningsverksamhetens
utövande, att tillämpas från och
med den 1 juli 1954;

II. godkänna följande avlöningsstat
för statens biografbyrå, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis 59 100

2. Arvoden och särskilda er sättningar,

bestämda av
Kungl. Maj:t, förslagsvis 59 200

3. Avlöningar till övrig icke ordinarie

personal ...... 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 31 300

Summa kronor 150 100

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 150 100 kronor.

20 Nr 21. Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang-, åtgärder för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 108 Ja och 86 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovan intagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit
av första kammaren samtidigt an-;
ställd, hade utfallit

med 93 Ja och 37 Nej

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller 108 .Ta och 86 Nej,

sammanräkningen

visade 201 Ja och 123 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg i Stockholm
har till mig riktat frågan, huruvida
jag har för avsikt att ta initiativ till
sådana förbättringar i arbetarskyddslagstiftningen
och/eller effektivisering
av sprängämnesinspektionen att olyckor
av det slag, som senast ägt rum i
Gyttorp, förebygges. Den av interpellanten
åsyftade olyckan inträffade den
25 januari 1954 vid Nitroglycerin AB
Gyttorp, varvid fyra personer omkom
på grund av en explosion vid sprängämnestillverkning.

På grund av sin natur har spräng -

ämnestillverkningen gjorts till föremål
för speciella skyddsåtgärder. Man har
nått så långt med de förebyggande åtgärderna,
att den totala olycksfallsfrekvensen
inom sprängämnesindustrien
har nedbringats till inemot hälften av
den som råder inom den kemisk-tekniska
industrien i dess helhet. Fortfarande
är dock risken större här än
inom andra närliggande industrigrenar
för att en olycka, när den väl inträffar,
skall få dödlig utgång. Orsaken härtill
får uppenbarligen sökas i att själva den
produkt som framställes är en explosiv
vara.

Jag skall belysa det sagda med några
siffror ur riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsstatistik för femårsperioden
1946—50; år 1950 är det senaste år för
vilket fullständiga uppgifter föreligger.

Inom den kemisk-tekniska industrien
var antalet olycksfall per 100 årsarbetare
i genomsnitt drygt 20. Vid sprängämnesfabrikerna
underskred detta antal
12. Vad särskilt beträffar Nitroglycerin
AB Gyttorp hade man något över
6 olycksfall per 100 årsarbetare.

De olyckor som ledde till invaliditet
var, räknat per 1 000 årsarbetare, 1,7
vid hela kemisk-tekniska industrien,
1,4 vid sprängämnesindustrien och 0,4
vid gyttorpsfabriken.

Antalet olyckor som ledde till dödsfall
var per 1 000 årsarbetare 0,4 inom
kemisk-tekniska industrien och 0,6 inom
sprängämnesindustrien. För gyttorpbolaget
redovisas inte något dödsfall
under tidsperioden 1946—1950. Före
olyckan 1954 hade Gyttorp endast
en dödsolycka under ett tjugotal år, vilken
inträffade under kriget.

Enligt inhämtade upplysningar rörande
olycksfall med dödlig utgång
inom sprängämnesindustrien på de senaste
åren inträffade ingen dödsolycka
1951, två 1952 och en 1953, vid vilken
senare fyra personer omkom.

Allmänna skyddsföreskrifter beträffande
arbetstagare, som sysslar med

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

sprängämnestillverkning, finns i arbetarskyddslagen.
Enligt särskilt förordnande
ankommer arbetarskyddstillsynen
här på sprängämnesinspektören.
Detaljbestämmelser, som bl. a. har betydelse
för dessa arbetares säkerhet,
lämnas i förordningen den 10 juni 1949
om explosiva varor och i en tillämpningskungörelse
som kommerskollegium
har utfärdat med stöd av denna
förordning. Sprängämnesinspektionen
skall enligt explosivvaruförordningen
medverka i tillsynen av bestämmelsernas
efterlevnad, särskilt i vad avser
tillverkning av explosiva varor. Av
sprängämnesinspektören har jag inhämtat
följande beträffande kontrollen av
de olika moment som från säkerhetssynpunkt
har betydelse vid sprängämnestillverkningen.

Kontrollen av råvarorna sker uteslutande
genom fabrikernas försorg, och
mot omfattningen härav vid de olika
fabrikerna kan enligt hans mening inga
principiella erinringar resas. Med
hänsyn till sprängämnesfabrikationens
utomordentligt invecklade natur har det
emellertid ännu inte varit möjligt att
klarlägga, hur olika faktorer inverkar,
varför det inte är möjligt att med säkerhet
undvika att oväntade och eventuellt
farliga konsekvenser kan uppstå
på grund av variationer i råvarornas
art eller fabrikationssättet. Särskild utredning
rörande möjligheterna att förbättra
tillverkningskontrollen har igångsatts.
Sprängämnesinspektören har vidare
upplyst, att en revision planeras
av de detaljbestämmelser om tillverkningen
som ingår i den nyssnämnda
tillämpningskungörelsen till explosivvaruförordningen.

Vad ackordsarbetet beträffar har
sprängämnesinspektionen inte ansett
sig böra ta ställning härtill i princip,
enär de flesta arbetsprocesserna av särskilt
riskabel natur är bundna till viss
maskinell utrustning, vars produktionsförmåga
till allra största delen bestäm -

mes av apparaturens egenskaper. Inspektionen
har emellertid sin uppmärksamhet
riktad på berörda förhållanden.

Om utvecklingen ur säkerhetssynpunkt
inom sprängämnesindustrien framhålles,
att det pågår ett mycket omfattande
systematiskt, vetenskapligt arbete
för att närmare utreda speciellt tändningsriskerna
och initieringsförloppets
natur. Beträffande själva tillverkningstekniken
går strävandena i princip ut
på att minska antalet personer, som
sysselsättes vid farliga operationer och
i sista hand till fjärrmanövrering av de
farligaste processerna. Sprängämnesinspektören
understryker slutligen, att
statistiken över antalet sysselsatta arbetare
i förhållande till mängden tillverkat
sprängämne visar en kraftig minskning.

Interpellanten har frågat, om jag är
beredd att ta initiativ till förbättringar
av arbetarskyddslagstiftningen när det
gäller sprängämnestillverkningen. De
bestämmelser som det här kan bli fråga
om måste enligt min mening vara av
teknisk natur. Jag vill erinra om att det
sakkunnigförslag, på vilket den nuvarande
explosivvaruförordningen bygger,
var synnerligen utförligt och detaljerat.
Vid överarbetningen av förslaget
i handelsdepartementet medtogs endast
i ringa omfattning bestämmelser av
teknisk eller eljest mera speciell art. Genom
förordningen tillerkändes i stället
sprängämnesinspektionens chefsmyndighet,
kommerskollegium, befogenhet
att bl. a. i fråga om tillverkningen av
explosiva varor utfärda sådana bestämmelser.

Med hänsyn till förordningens vikt
bereddes 1949 års riksdag tillfälle att
yttra sig över den nya författningen.
Riksdagen fann den tillämnade förordningens
regler i fråga om innehållet väl
avvägda och uppmärksammade särskilt,
att en utmönstring skett av detaljbestämmelser
av teknisk natur, vilka ansetts
böra ha sin plats i tillämpnings -

22 Nr 21. Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

föreskrifter utfärdade av kommerskollegium.
Häremot riktades under riksdagsbehandlingen
ingen erinran. Det torde
inte vara lämpligt att nu frångå den av
statsmakterna knäsatta principen att
bestämmelser av teknisk natur på förevarande
område bör meddelas av den
sakkunniga förvaltningsmyndigheten.

Vad beträffar frågan om en effektivisering
av sprängämnesinspektionen har
sprängämnesinspektören i sitt yttrande
erinrat om att det pågår en genomgripande
omarbetning av förordningen
angående eldfarliga oljor, vilket tillsammans
med utökade arbetsuppgifter
i övrigt, bl. a. till följd av den kemiska
industriens utveckling, har medfört att
inspektionens personal börjat visa sig
otillräcklig. Han anser, att frågan om
en förstärkning torde aktualiseras i
samband med ikraftträdandet av den
nya förordningen angående eldfarliga
vätskor, då man bättre kan överblicka
omfattningen av inspektionens framtida
arbetsuppgifter. Någon berättigad anmärkning
mot sprängämnesinspektionen
i dess befattning med arbetarskyddstillsynen
inom sprängämnesindustrien
torde dock inte kunna framställas.

Jag vill sluta med att ge uttryck åt
min övertygelse att ingen möda sparas
av företagen, deras arbetare och vederbörande
inspektionsorgan för att med
gemensamma ansträngningar förebygga
sprängningsolyckor.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG i Stockholm (k) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Sträng för svaret på min interpellation.
Jag tror mig kunna utläsa
ur detta svar, att vederbörande myndigheter
själva är oroade av de svåra
olyckorna och olyckstillbuden och de
stora riskerna för liv och lem inom
sprängämnesindustrien. De redovisningar
över utredningar och tilltänkta åtgärder,
som ges i svaret, är också ett

erkännande av att allt inte är väl beställt
och av nödvändigheten av nya
åtgärder för att minska riskerna. Dit
räknar jag statsrådets redovisning av
den igångsatta utredningen angående
möjligheterna att förbättra tillverkningskontrollen,
om den planerade revisionen
av detaljbestämmelser rörande
tillverkningen, om det pågående arbetet
för att utreda tändningsriskerna
och initieringsförloppets natur, om omarbetningen
av förordningen om eldfarliga
oljor och hans erkännande av
att inspektionspersonalen är otillräcklig.

Allt detta arbete är säkert bra, men
det innebär också ett faktiskt erkännande
av viktiga brister på området.
Statsrådet Sträng anser att man trots
detta inte kan rikta någon anmärkning
mot sprängämnesinspektionens befattning
med arbetarskyddslagstiftningen.
Jag tror nog att den gör så gott den
kan, men problemet är att den kan för
litet. Arbetarna är inte angelägna om
att söka fram syndabockar inom den
statliga inspektionen, eftersom de anser
att huvudansvaret för riskerna
måste läggas på ett annat håll, men de
anser inte bara att inspektionen kan
effektiviseras utan också att man kan
vidta åtgärder för att på annat sätt
skärpa kontrollen.

De uppställer som ett första önskemål
att man måtte få en betydligt bättre
kontakt mellan den statliga sprängämnesinspektionen
och vederbörande industris
egen skyddsorganisation. Redan
att detta önskemål finns vittnar ju om
att allt inte kan vara så väl beställt.
Eftersom statsrådet Sträng från sitt tidigare
arbete har erfarenheter av förhållandena
på arbetsplatsen, borde han
kanske kunna ge svar på frågan, om
allt är väl beställt därest arbetarna med
fog kan påtala brister i samverkan mellan
den statliga och arbetarnas egen
skyddsorganisation. Att avhjälpa sådana
brister är enligt min mening det

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

första och mest primära budet för ett
effektivt arbetarskydd. Säkert är att en
lösning av den frågan bl. a. skulle ge
arbetarnas representanter bättre informationer
om alla föreskrifter och om
förändringarna i dessa.

Arbetarna anser vidare att man
måste få fram betydligt strängare regler
angående framställning av nya och
okända sprängämnen. Dit hör särskilt
att sådana sprängämnen inte får börja
tillverkas i industriell skala förrän experimenten
fullt klarlagt deras natur,
deras särskilda egenskaper och risker.
Dit hör vidare att skyddsåtgärder måste
anpassas till de viktiga förändringar i
dessa avseenden som inträder i samband
med upptagande av industriell
tillverkning.

Arbetarna anser därjämte, att en tätare
kontroll genom sprängämnesinspektören
är nödvändig. Minimikravet
är kontroll tre gånger årligen. Lika viktigt
är, att en efterkontroll genomföres,
så att inspektören tillser att föreslagna
skyddsåtgärder vidtagits.

Arbetarna anser det väsentligt att få
till stånd en sådan ordning, att deras
egna skyddsombud när som helst, hur
ofta som helst och utan någon förvarning
kan besöka arbetslokaler och magasin
för att kontrollera, att givna föreskrifter
och ordningsregler följes. De
anser icke ett sådant krav orimligt, och
de är övertygade om att om det genomföres
i praktiken skulle riskerna
för olycksfall kunna nedbringas. Det
vore av intresse att höra statsrådet
Strängs uppfattning härom.

Beträffande sprängämnesmaskiner
och apparater har det framförts önskemål
om konstruktioner, som ökar tillförlitligheten.
De bör sålunda inte kunna
omställas — för att exempelvis forcera
produktionen — av vare sig företagsledning
eller arbetare. Och särskilt
viktigt är att de skall skötas av särskild
personal som erhållit en ordentlig utbildning.

Statsrådet fastslår, att kontrollen
över råvarorna vid sprängämnesframställningen
»sker uteslutande genom
fabrikernas försorg» och att inga principiella
invändningar kan resas mot
omfattningen av denna kontroll. Jag
anser, att det första påståendet avslöjar
en allvarlig svaghet i kontrollen
och att det andra är oriktigt. Arbetarnas
uppfattning är att sämre kvalitet
på råvarorna medför stora faror. De
anser sig kunna fastslå att råvarorna
ibland är bristfälliga. De får ofta arbeta
med engelskt aluminium, som de
anser vara för hårt och dåligt att arbeta
med. Men detta aluminium är billigare
än annat, och detta får väga
tyngre än de ökade olycksfallsriskerna.
Företagen använder ibland gammalt
salt, som är mera hårdarbetat och
farligare än bättre kvaliteter. Om råvarorna
spelar en stor roll för att öka
säkerheten, är det då rimligt, att företagen
ensamma skall ha kontrollen över
dem? Är det rimligt, att företagen skall
få sätta många människors liv på spel
bara för att kunna nedbringa priset på
nödvändig råvara med måhända i sammanhanget
betydelselösa belopp?

Jag tror också att det är något fel i
själva systemet, att företagen inte skall
ha något verkligt ansvar för de levande,
de skadade, de förolyckade och deras
anhöriga. Om ett ekonomiskt ansvar
förelåge i detta hänseende, skulle
rationaliseringsexperterna varje gång
tvingas att mot kostnadsbesparingar i
fråga om råvaror och annat väga omkostnader
för förolyckade eller skadade
arbetare.

Det är verkligen upprörande, att
människor, som skadats i arbetet med
sprängämnen, sedan skall kunna kastas
ut från arbetsplatsen, därför att deras
skador inte tillåter dem att ta anvisat
arbete. Det är en illustration av godtycket
å ena sidan och rättslösheten å
den andra, när i början av detta år
tre arbetare hos Nobelkrut med 20-årig

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre
ämnesindustrien.

anställning i företaget kunde avskedas,
därför att de vägrade att lämna sitt
vanliga arbete och ta befattning med
ett nytt högexplosivt sprängämne. Att
företaget sedan tvingades ta tillbaka
uppsägningarna under trycket av opinionen
ändrar inte karakteristiken av
tillståndet. Det är en liknande illustration,
när tre kvinnliga arbetare efter ett
svårt olyckstillbud tvingades säga upp
sig för att slippa fortsätta samma livsfarliga
arbete. Om statsrådet Sträng
finner sådana icke ovanliga företeelser
motivera sitt goda betyg åt företagsledningarnas
intresse för bästa möjliga säkerhet,
har åtminstone jag svårt förstå
hans skäl. Det är sålunda min övertygelse
att åtskilligt kan göras för att
förbättra inspektion och kontroll och
därmed nedbringa riskerna.

Det är emellertid en annan sida av
saken som behövde tas upp, nämligen
frågan om åtgärder för att minska hetsen.
Statsrådet berör i förbigående
ackordssystemet och påpekar, att
sprängämnesinspektionen inte ansett
sig kunna ta ställning därtill i princip,
eftersom de flesta arbetsprocesser av
särskilt riskabel natur är bundna till
viss maskinell utrustning, där produktionsförmågan
bestämmes av apparaturens
egenskaper. Denna förklaring borde
motivera ett särskilt intresse för
ackordssystemet. Att maskiner skall få
jäkta människor, bestämma över människors
tempo och handlingar och att
hastigheten på dessa maskiner skall bestämmas
av vinstintresset måste vara
förkastligt i ett så riskfyllt arbete som
framställningen av sprängämnen.

I en arbetslokal sitter exempelvis en
massa kvinnor vid ett löpande band.
Varje sekund av sin arbetstid är de
bundna med vissa mer eller mindre
mekaniska handlingar. Ännu värre är
att vid slutet av bandet sitter en kvinna
med den sista kompletterande detaljen
i arbetsprocessen. När det gäller
exempelvis granattillverkningen, är det

skydd för arbetare inom spräng lion

som skruvar fast tändningsmekanismen,
som på en gång gör den tidigare
mindre farliga arbetsprodukten
livsfarlig för henne själv och samtliga
vid bandet. Det minsta misstag från
hennes sida kan medföra en katastrof,
Hon måste ovillkorligen klara sin de!
av arbetet, hon hetsas därtill av de!
löpande bandet, av de produkter hennes
kamrater levererar och av tvånget
att förtjäna så mycket som möjligt. Kan
detta vara en rimlig ordning"? Borde
inte sprängämnesinspektionen säga sig,
att dess plikt är att intressera sig för
arbetsprocesser av särskilt riskabel natur,
som är bundna till viss maskinell
utrustning och där även apparaturens
egenskaper spelar en stor roll?

Man skulle säkert kunna rädda
många människoliv, om ackordsjäktet
kunde bringas ur världen liksom systemet
att med tidsstudier pressa ut varje
sekund av de anställdas arbetstid. Det
har sitt intresse i sammanhanget att
studera rytmen i olyckor och olyckstillbud.
Enligt uppgifter är riskerna
särskilt framträdande i slutet av året.
Det finns ett talesätt bland arbetarna
och befolkningen vid Björkborn, att inför
julen måste man räkna med nya
katastrofer. Anledningen därtill är att
hetsen är värst då, och behovet för de
dåligt betalda arbetarna att öka inkomsterna
driver också upp tempot.
Dessutom är arbetarna mera uttröttade
mot slutet av året, vilket omedelbart
kan avläsas i en stegring av olycksfallsstatistiken.
Det vore en stor fördel om
allt jäkt kunde avskaffas. Ett villkor
därför är, att arbetarna tillförsäkras
en så pass god lön att de slipper hetsa
sig själva, slipper den ständiga oron
och otryggheten.

Detta leder slutligen även fram till
kravet på en förkortning av arbetstiden.
Om någon arbetargrupp behöver
femdagarsveckan, så är det arbetarna
i sprängämnesindustrien. De arbetar
dock dagligen och stundligen med livet

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

som insats. Det är de stympade fingrarnas
stora arbetargrupp, de av brännskador
märkta, alla dessa som av riskerna
får trasiga nerver, dålig sömn
om nätterna och förstörda matsmältningsorgan.
Redan det farliga arbetet,
de stora olyckorna och de dagliga
mindre olyckorna och olyckstillbuden
— allt detta medför, att de om några
behöver en omedelbar förkortning av
arbetsveckan.

Jag föreställer mig inte, att alla
olycksrisker i detta farliga arbete kan
bringas ur världen genom de rekommenderade
åtgärderna. Men eftersom
den största risken uppstår genom att
de levande människorna i detta arbete
är så billiga för företagen jämfört med
det bröd de behöver och de vinster de
åstadkommer kan en ökad omsorg om
dem, som höjer deras pris, också förlänga
deras liv och öka deras egen och
deras anhörigas lycka. Jag tror inte
herr statsrådet vill påstå att detta pris
är för högt. Jag skulle vilja utläsa detta
även ur hans svar på interpellationen,
att han är ense med mig om att inga
ansträngningar för att minska dödens
skördar i den svenska sprängämnesindustrien
kan vara onödiga.

En del av mina förslag för att minska
riskerna kan genomföras omedelbart
och utan särskilda kostnader, om
regeringen tar itu med saken. De är
skäliga, motsvarar vad folk anser vara
rätt och billigt och nödvändigt. Regeringen
kan väl i all synnerhet inte
finna det orimligt, att arbetarnas egna
skyddsorgan tillförsäkras så goda villkor
som möjligt i arbetet.

Jag tillåter mig, herr talman, också
att ge statsrådet Sträng rådet att samtidigt
vidarebefordra övriga synpunkter
till de myndigheter som har ansvaret
för arbetarskyddet inom sprängämnesindustrierna
och att han i instruktionerna
för den nya utlovade arbetstidsutredningen
ägnar ett särskilt avsnitt
och ger prioritet åt uppgiften att

begränsa arbetstiden för sprängämnesindustriens
arbetare. Dessa arbetets
tysta hjältar och hjältinnor är verkligen
värda detta och mycket mer.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är överens med herr
Hagberg i Stockholm om att detta är
ett område, där man aldrig kan utesluta
riskerna för olycksfall. Herr Hagberg
konstaterade att det är av intresse,
att man eliminerar riskerna så långt
det går. Jag är övertygad om att ingen
ledamot av denna kammare har någon
annan uppfattning.

I slutet av sitt anförande uppmanade
herr Hagberg mig direkt att i direktiven
för den blivande arbetstidsutredningen
ge prioritet åt detta speciella
område. Det kan jag emellertid inte
göra, därför att det tillkommer utredningen
att undersöka detta. Reaktionen
inom vissa arbetargrupper, efter
det att förslag avgivits om att vissa
yrken skulle få prioritetsställning, har
visat, hur oerhört ömtåligt och svårbedömt
detta är, i varje fall innan man
får tillfälle att se på det hela.

Sedan ställde herr Hagberg en rad
olika frågor. I vissa stycken var det
kanske att slå in öppna dörrar, och jag
skall endast besvara två av dem. Herr
Hagberg frågade, om jag inte var överens
med honom om att arbetarskyddsombuden
borde få alla rättigheter och
all den frihet, som kan vara erforderlig
på respektive verksamhetsområden. Det
är jag givetvis. Enligt uppgift från den
lokala fackföreningen har arbetarskyddsombuden
inom här ifrågavarande
verksamhet rätt att på arbetstid
verkställa erforderliga inspektioner inom
sina bevakningsområden. Det understrykes
särskilt att till skyddsombud
utses de kunniga och erfarna arbetarna.
Slutligen säges också att samarbetet
mellan företagsledningarna och
skyddsombuden är gott.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

ämnesindustrien.

Den andra frågan, som jag också skall
ta kammarens tid i anspråk ett ögonblick
för att besvara, är huruvida man
skall låta sprängämnesinspektören komma
med riktlinjer för hur ackordsbestämmelserna
skall regleras och tillämpas.
Jag tror emellertid inte att detta
vore lyckligt. Yi har avhållit oss från
det hittills, och jag tror inte att vi skall
ingripa i detta fall. Att de avtalsslutande
parterna, som traditionellt svarar för
och skall svara för hur ackordsbestämmelserna
utformas, är uppmärksamma
på detta problem visar bl. a. att man
i den sista avtalsuppgörelsen, som är
några månader gammal, i kollektivavtalet
har infört vissa maximeringar i
fråga om tillverkningsproceduren just
för att stävja en ackordshets, som kan
leda till olyckor. De ansvariga parterna
har sålunda varit uppmärksamma på
detta problem och vidtagit vissa åtgärder
i avtalets prislistor för att förebygga
de risker, som det finns praktiska möjligheter
att förebygga.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! Då jag är anställd vid
Bofors, som inom sig har en avdelning,
Bofors Nobelkrut, med tillverkningar av
det slag som avses i herr Hagbergs i
Stockholm interpellation, anser jag mig
böra säga några ord i denna debatt.

Interpellanten talar om hetsen genom
tidsstudier och tidsstudiemän. Såvitt
jag vet och har kunnat utröna, lämnas
vid alla arbetsstuderade ackord en objektivt
sett fullt tillfredsställande spilltid.
Utan att gå in på några detaljer
tror jag mig också våga påstå, att rationellt
ordnade arbetsstudier, d. v. s. metodstudier
plus tidsstudier, i allra högsta
grad beaktar och i många fall direkt
befrämjar synpunkter om skydd
mot ohälsa och olycksfall. Härutöver
meddelade ju herr statsrådet också några
synpunkter på den saken, som har
framkommit i samband med de senaste
avtalsförhandlingarna.

bättre skydd för arbetare inom spräng Interpellanten

framhåller vidare, att
omställningen av maskiner och upptagande
av nya tillverkningar, innan arbetarna
har blivit förtrogna med dem,
skulle ha medfört ökade risker, och att
här skulle påfordras samhälleligt ingripande.
Vad beträffar den vanliga gången
vid upptagandet av tillverkningen av
nya sprängämnen — och detta gäller i
viss mån även vid införandet av nya
metoder — skulle jag kunna nämna
från Bofors Nobelkrut hur det går till,
och jag har all anledning tro, att det
går till ungefär likadant på andra håll.
Först studeras all tillgänglig in- och
utländsk litteratur. Sedan vidtar omfattande
laboratorieförsök av kvalificerade
forskare och deras medhjälpare. Nästa
steg är att laboratorieförsöken utvidgas
att ske i s. k. halvstor skala. Härefter
vidtar sprängförsök m. m., som för
övrigt ofta även utföres i fullstor skala
för att kontrollera effektiviteten av planerade
skyddsanordningar m. m.

Från första början har också samarbete
inletts med statens sprängämnesinspektör,
och det fortsätter under arbetets
gång, speciellt när frågan kommer
så långt, att utformandet av den
nya fabriken skall ske. Innan byggandet
över huvud taget sättes i gång, konsulteras
för övrigt all tillgänglig expertis
inom och utom företaget.

Innan tillverkningen startar, utarbetas
så utförliga driftsanvisningar och
instruktioner, som på detta stadium är
möjligt, och anvisningarna är sedan
föremål för fortgående översyn och
ändringar, då så är av behovet påkallat.
När man sedan kommit så långt,
att den egentliga tillverkningen skall
igångsättas, sker först en utomordentligt
försiktig provkörning av anläggningen.
Jag kan för övrigt nämna, att
vid nya tillverkningar av mera riskfyllt
slag, framför allt på nyckelposterna,
utväljer man så långt ske kan
arbetare med mångårig erfarenhet vid

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

handhavande och tillverkning av explosiva
varor.

Jag tycker inte, att man under sådana
förhållanden med skäl kan påstå,
att något lämnas åt slumpen, utan jag
anser att man från bolagsledningens
och övriga inblandade parters sida gjort
allt vad som kan göras.

Det var också glädjande att vid den
diskussion, som fördes i första kammaren
den 7 april i år i anledning av en
enkel fråga, som framställts av herr
Jansson i Hälléfors angående »åtgärder
för åstadkommande av bättre skydd
för arbetare inom krut- och sprängämnesindustrien»,
herr Jansson framhöll,
att det från vederbörande fackförbunds
sida vitsordats, att man icke kan ge företaget
eller företagsledningen någon
skuld till de olyckor som inträffar. Herr
Jansson fortsatte: »Det säges, att från
deras sida har vidtagits alla tänkbara
åtgärder för att söka undvika och framför
allt begränsa olyckornas omfattning.
» Detta torde vara så sant som det
är sagt. En smula missvisande var det
kanske att herr Jansson i Hällefors i en
statistisk uppgift, genom att börja med
den största olycka som någonsin förekommit
vid Nobelkrut och som var betingad
av alldeles särskilda omständigheter,
kom upp i 30 olyckor med dödlig
utgång på 14 år, medan det totala
antalet människor, som omkommit genom
olycksfall under de 56 år Bofors
Nobelkrut existerat, uppgår till 43.

Det är inte min mening att på något
sätt bagatellisera den fråga, som interpellanten
har tagit upp, men man
måste ju samtidigt se den i sitt sammanhang,
och härvid kan man inte
komma ifrån, att även när det gäller
olyckshändelser med dödlig utgång, företag
av detta slag inte alls ligger så
illa till jämfört med andra industrier,
som en utomstående lätt får för sig. Som
framhållits i andra sammanhang skapas
det nämligen alltid större sensation
kring de olyckor, som händer vid

en sprängämnesindustri, genom att
olycksfallen där blir mera dramatiska
än inom andra industrier.

Mycket arbete har som sagt nedlagts
och nedlägges på att minska riskerna.
Tyvärr torde man inte kunna komma
fram till någon hundraprocentig frihet
från olycksfall — som herr statsrådet
framhöll — vare sig inom sprängämnesindustrien
eller inom andra industrier.
Jag kan också försäkra, att de personer
inom sprängämnesindustrien som har
ansvaret för de anställdas säkerhet,
känner detta ansvar mycket starkt, och
jag kan av egen erfarenhet intyga, att
från alla parter allt göres för att säkerheten
inte skall eftersättas. Driftsledningen
har stor frihet att vidtaga förebyggande
åtgärder, och från högsta
ledningens och styrelsens sida har man
aldrig tvekat om att använda tillgängliga
medel för befrämjande av säkerheten.

Till slut, herr talman, vill jag vitsorda
att skyddsombuden och skyddskommittéerna
vid Nobelkrut — som
jag känner bäst till — nedlägger mycket
positivt och värdefullt arbete.
Skyddsombuden har också alla möjligheter,
när det gäller det praktiska bedrivandet
av skyddsarbetet, att kunna
göra sina påpekanden och erinringar,
som alltid blir föremål för allvarliga
överväganden och, när så kan ske inom
rimliga gränser, även för beaktande.
Inom ett företag som sysslar med
sprängämnen är det för övrigt nödvändigt
att varje man uppifrån och ned
medverkar i skyddsarbetet och känner
sitt ansvar för egen och andras säkerhet.

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Herr Nordqvist började
sitt anförande med att meddela, att
han har anställning vid och ansvar för
anläggningarna vid Bofors. Jag kan
börja mitt anförande med att tala om,
att jag är hemmahörande i samma kom -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Svar pa interpellation ang. åtgärder för bättre skydd för arbetare inom sprängämnesindustrien.

mun som gyttorpsanläggningarna är belägna
och alltså på hemmaplan har en
del kontakt med denna industri. Det
är detta som ger mig anledning att nu
ta kammarens tid i anspråk några ögonblick.

Att man i likhet med interpellanten
kan känna sig uppskakad över en dödsolycka
av den omfattning som inträffade
i Gyttorp i januari i år, då fyra
människor i sina bästa år fick släppa
livet till, är helt naturligt, och att händelserna
genljöd långt ut över landet vid
ett sådant tillfälle är också förklarligt.
Motsatsen vore mera förvånansvärd. Att
man då med uppmärksamheten fäst vid
denna beklagliga händelse gör vissa
reflektioner och frågar sig vad som kan
göras för att förekomma och förebygga
återupprepningar, är påtagligt. Utan
att på minsta sätt vilja bortförklara
eller förringa något i den timade olyckan
kan man dock erinra om, hur vi i
tidningspressen i ganska korta notiser
får läsa om förolyckade båtar med
förlorade människoliv som följd, om
olyckor inom andra industrier och
arbetsområden, för att nu inte tala om
alla den senaste tidens trafikolyckor.
Det förefaller faktiskt vara så att dödsolyckor
sådana som dessa senare tar
vi med mera jämnmod. Vi anser dem
på något sätt som mera givna, ja, nära
nog ha en berättigad plats i vårt jäktade
och komplicerade samhällsliv.

Vi bör också, som herr Nordqvist
framhöll, hålla klart för oss, att den
kemiska industrien och då inte minst
den vid AB Nitroglycerin, som jag
här tillåter mig syssla med, har haft
en oerhört snabb utveckling, och att
handhavandet av hel- och halvfabrikat
inom denna industri skulle, om inte
minutiös tillsyn och försiktighet vore
till finnandes, oftare än nu ge anledning
till olyckstillbud. Att denna försiktighet
och kontroll såväl som arbetarnas
självansvar måste vara och är
för handen ger ett diagram, som jag all -

deles nyss tillät mig lämna, herr talman,
ett nog så gott belägg för. Detta
diagram säger oss att olycksfallsprocenten
vid gyttorpsindustrierna i jämförelse
med den kemisk-tekniska industrien
i dess helhet inte ligger högt
utan förvånansvärt lågt, nämligen vid
3 å 4 procent mot 15 å 20 procent som
medeltal. De siffror jag här nämner avser
år 1953. Man kan tillägga att den
därstädes starkt utökade produktionen
glädjande nog ger diamentralt motsatta
siffror i fråga om olycksfallsfrekvensen.
I de avdelningar, där olyckan nu i januari
inträffade i de s. k. presshusen, är
ett tjugotal arbetare sysselsatta. I dessa
arbetar man i små enheter med fyra
man i varje. Presshusen är belägna
med framsidan mot en sjö, medan de
tre övriga sidorna är omgivna av höga
skyddsvallar.

Dessa skyddsvallar visade sig också
stå emot påfrestningen vid ifrågavarande
explosion, även om en del splitter
med försvagad verkan kastades över
dem. Jag är liksom herr Nordqvist
övertygad om att om iakttagelserna
från denna olycka skulle kunna ge anvisningar
om möjligheter till ytterligare
skyddsåtgärder, kommer dessa
alldeles säkert att vidtagas av ledningen.

Det sades av en utomstående deltagare
vid begravningen — jag var själv
icke närvarande — att det tal som fackorganisationens
representant då höll
var format så, att det lika gott kunde
ha hållits av driftchefen. Jag nämner
detta därför att det ger ett belägg för
den uppfattningen, att man på ömse
håll gör vad man kan och delar ansvaret.

Jag nämnde att jag har en hel del
kommunala kontakter med industrien
och dess arbete och jag kan intyga att
samarbetet där varit gott. Jag hade
dagarna efter olyckan kontakt med
medlemmar av bolagets företagsnämnd
från arbetarsidan. Det är givet att de

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

åtgärder för bättre skydd för arbetare inom spräng -

Svar på interpellation ang.
ämnesindustrien.

kände en viss oro, men det var ingen
irritation som riktade sig mot ledningen
utan endast emot olyckshändelsen
som sådan.

Utöver vad jag här helt kort omnämnt
om gyttorpsanläggningen anser
jag att det finns vissa skäl att beröra
ett med dessa problem sammanhörande
förhållande. Herr statsrådet har i sitt
svar på den gjorda interpellationen talat
om den betydelsefulla, ansvarsfulla
och arbetskrävande roll, som i dylika
fall åvilar statens skyddsinspektion.
För denna sin verksamhet är den givetvis
beroende av ekonomiska möjligheter
och erhåller också sådant stöd.
Utöver inspektionens mera ordinarie
arbetsuppgifter, en hel del av kontinuerlig
art och väl alltjämt ökande,
tillkommer självfallet oberäknade uppgifter
i samband med händelser som
den nu aktuella. Inspektionens kostnader
och anslagsbehov blir till dessa delar
åtskilligt svårare att beräkna och
kan komma att variera väsentligt.

Att inspektionen med hänsyn till
denna faktor bör ha möjlighet att när
helst så påfordras gripa in torde vara
självklart. Jag har mig dock bekant att
från inspektionens sida framhölls i
mars, närmare bestämt den 25 och den
26, att där förelåg behov av anslag, och
man anhöll om ett sådant på 4 500
kronor. Inspektionen erhöll 2 000 kronor
med det resultatet som följd, att
den för närvarande praktiskt taget saknar
medel för sådana oförutsedda arbetsuppgifter.
Det är icke, om jag känner
förhållandena rätt, herr socialministern
som i detta fall närmast bär ansvaret,
och jag betvivlar inte alls att
dessa förhållanden blir tillfredsställande
ordnade. Såvitt jag har kunnat förstå
har inspektionens kostnader inte heller
givit anledning till någon anmärkning
från departementet som skulle ha
motiverat denna kraftiga nedprutning.

Jag har dock, herr talman, i samband
med de korta erinringarna om

AB Nitroglycerin, även funnit skäl omnämna
detta.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! När jag lyssnade till
direktör Nordqvist, som här företrädde
ett av våra största sprängämnesföretag,
och hans försök att försvara de
påtalade förhållandena, kunde jag konstatera
att han inte berörde ett enda
av de exempel, som jag i mitt anförande
gav på åtgärder som företagsledningar
vidtagit, vilka medfört ökade
faror för arbetskraften.

Jag tror icke att företagsledningarna
saknar intresse av att motverka olyckshändelser
inom sprängämnesindustrien
— något annat vore ju onormalt. Jag
vill inte heller bestrida att de rent
känslomässigt är inställda därpå. När
det gäller anskaffandet av råmaterial
finns det emellertid uppenbarligen all
anledning till anmärkningar. Det är
vidare så att den systematiska rationalisering
som man genomför och den
ständigt tilltagande hetsen i arbetet
ökar risken för olycksfall, och på den
punkten måste man konstatera — alldeles
oberoende av om vederbörande
själva har en god vilja och ett intresse
av att motverka olyckshändelser — att
skulden måste läggas på företagsledningarna
i fråga.

Herr Nordqvist i Karlskoga berörde
också frågan om skyddsombuden, som
statsrådet Sträng var inne på. Det är
naturligt att skyddsombuden lägger
ned ett stort arbete på att minska farorna;
detta har jag inte alls bestritt.
Jag har talat med många arbetare inom
industrierna och jag har också talat
med skyddsombud. När jag nu framfört
vissa rekommendationer att öka skyddsombudens
befogenheter och statsrådet
Sträng säger att de redan har stora rättigheter,
måste jag förklara att de kanske
har det i teorien men inte i praktiken.
Arbetarna skulle ju inte framföra
sådana önskemål som de gjort, om

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.
Konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.

de inte hade goda skäl för det — om
det inte vore så att skyddsombudens
rörelsefrihet är begränsad och att de
inte har tillräckliga möjligheter att
kontrollera arbetsprocessen och hur
givna föreskrifter efterföljs.

Statsrådet Sträng ansåg sig inte kunna
i direktiven för den kommande arbetstidsutredningen
ge prioritet åt någon
arbetargrupp. Jag kan naturligtvis
förstå hans principiella resonemang
därvidlag. Men jag tror att det i verkligheten
kommer att gå till på samma
sätt som när man genomförde åttatimmarsdagen,
att vissa grupper i alla fall
erhåller prioritet. Då bör just denna
grupp på goda grunder kunna göra anspråk
därpå.

Vad beträffar frågan om ackorden,
som naturligtvis har stor betydelse, så
har jag i och för sig inte krävt att
sprängämnesinspektionen skall vara bestämmande
part därvidlag, tv denna
fråga bör väl regleras genom förhandlingar
mellan arbetarnas och arbetsgivarnas
organisationer. Jag vände mig
emellertid mot den motivering, som anfördes
i statsrådet Strängs svar. Jag
hade själv inte berört denna fråga i
min interpellation, men när statsrådet
Sträng oberoende därav tar upp den,
utläser jag härur ett erkännande av att
spörsmålet har samband med problemet
att minska riskerna. Jag vill bara
konstatera, att när man som skäl för
att inte blanda sig i denna fråga anför,
att dessa arbetsprocesser har att
göra med apparaturen o. d., så är det
enligt min mening ett dåligt skäl, tv
detta skulle snarast tala för ett ingripande
från statligt håll för att underlätta
ett borttagande av ackordssystemet.

Herr talman! Detta är de kommentarer
jag anser mig böra göra. Jag vill
uttrycka den förhoppningen, att denna
diskussion kring min interpellation
skall ha det goda med sig, att en ökad
uppmärksamhet riktas på detta mycket
allvarliga problem. Att ansträngningar -

na för att skapa tryggare förhållanden
kommer att ökas har ju redan utlovats
från statsrådsbänken, men arbetet på
att genom verkliga krafttag så långt det
är möjligt eliminera de ohyggliga risker,
som finns inom sprängämnesindustrien,
måste intensifieras inte bara
från sprängämnesinspektionen utan
också från de parter, som framför allt
bör vara intressenter på detta område,
nämligen företagen och arbetarorganisationerna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter särskilda
utskottets utlåtanden nr 1—8.

§ 4.

Konvention ang. flyktingars rättsliga
ställning.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Majrts proposition
rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention angående
flyktingars rättsliga ställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid;

Herr OHLIN (fp);

Herr talman! Den konvention, som i
dag föreligger till behandling, gäller
flyktingars rättigheter. Det ger mig anledning
att kort beröra en fråga, som
diskuterades i kammaren i fjol. Hans
excellens herr utrikesministern gjorde
i februari 1953 ett uttalande rörande
den svenska statens ståndpunkt i fråga
om flyktingars rätt att bedriva politisk
verksamhet här i landet. Det skedde med
utgångspunkt från en kommuniké ifrån
utrikesdepartementet, som jag hade gjort
till föremål för ett kort och i viss mån
frågande och kritiskt uttalande.

Utrikesministerns yttrande här i kammaren
hade en starkt inskränkande innebörd
vad denna flyktingarnas rättighet
beträffade. Utrikesministern sade

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.

bl. a., att »vi vill inte att flyktingarnas
klagomål skall kastas ut bland den
svenska allmänheten», och detta yttrande
var inte någon felsägning utan varierades.

Såvitt jag kan förstå måste detta betyda
en mycket långtgående inskränkning
av flyktingars rätt att här inför
offentligheten beröra förhållandena
t. ex. i de länder, från vilka de har
flytt. Utrikesministerns yttrande skulle
kunna tolkas rent av såsom innebärande
ett förbud för intervjuuttalanden till
svenska tidningar rörande förhållandena
i flyktingarnas hemland. Jag vet
inte var utrikesministern vill dra gränsen,
men jag finner detta hans yttrande
mycket betänkligt. Man behöver ju bara
ett ögonblick överväga vad det skulle
ha inneburit, om sådana som flytt undan
nazismen skulle varit förhindrade
att här i Sverige för den svenska allmänheten
berätta vad de kände till om
det förtryck, som förekom i det nazistiska
Tyskland — allt vad den nazistiska
regimen innebar av förbrytelser
mot vad vi här i ett demokratiskt land
betraktar som nödvändigt för en mänsklig
tillvaro.

Herr talman, jag går så långt att jag
säger, att det är viktigt för demokratiens
sak att flyktingar har rätt att diskutera
och tala om vad de känner till
om sådana förhållanden i sina hemländer.
Det är viktigt att den allmänna
opinionen i Sverige inte berövas detta
medel till upplysning om förhållandena
på andra håll. Utrikesministerns uttalande
kan därför inte i dag, när vi diskuterar
flyktingarnas rättigheter, passera
förbi utan ytterligare belysning.

Jag har svårt att tro, att utrikesministern
verkligen på allvar kan mena,
att så långt gående inskränkningar i
flyktingarnas politiska rättigheter, som
dessa uttalanden tycks innebära, skulle
vara motiverade eller skulle vara ett
svenskt intresse.

Utrikesministern uttalade för det andra,
att sådana inskränkningar i flykting -

arnas politiska rättigheter tillämpas rätt
generellt. Av hans yttrande får man intrycket
att han menar, att de flesta länder,
som har med Sverige jämförbar
allmän inställning, de demokratiska
västerländska staterna alltså, har denna
inställning i fråga om inskränkning av
flyktingarnas rätt. Jag vill understryka:
Vad jag diskuterar här är inte frågan,
huruvida den svenska staten har rättighet
att göra inskränkningar, utan jag
berörde först frågan om det är motiverat
att svenska staten gör en sådan
inskränkning, och jag har nu kommit
över till utrikesministerns upplysning
att förhållandena i andra länder är likadana
som utrikesministern menar att de
är och bör vara i Sverige.

Nu tillåter jag mig att till hans excellens
herr utrikesministern rikta två
frågor. För det första: Är det faktiskt
så här i Sverige, som utrikesministern
förklarade? Varpå stöder sig utrikesministern
i detta sitt uttalande? Vilka förordningar
eller bestämmelser här i
Sverige är det, som ger den lagliga
grunden för en sådan inskränkning som
utrikesministern talade om? Jag vet väl
att det under några år i flyktingarnas
pass insattes eu paragraf, som inskränkte
deras handlingsfrihet. Såvitt jag vet
har denna praxis sedan länge upphört,
och man sätter inte längre in sådana
bestämmelser i deras pass. Förmodligen
har man ansett att erfarenheten
visade, att sådana paragrafer var obehövliga.
Men om passen inte innehåller
någon bestämmelse i detta avseende,
har man väl anledning att utgå ifrån,
att flyktingar har samma rättigheter
som andra, såvida inte utrikesministern
kan åberopa några särskilda lagar eller
bestämmelser. Det är på den punkten
jag ställer min första fråga.

För det andra skulle jag, när utrikesministern
säger att dessa inskränkningar
tillämpas ganska generellt, vilja fråga:
Är det verkligen så, att man i västerlandet
förfar på detta sätt? Om man
skall tolka vad som förekommit i tid -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.

ningspressen, har det visat sig att så
icke är fallet i Norge. Enligt en utredning,
som har omnämnts i Dagens Nyheter,
skulle en sådan generell inskränkning
inte förekomma i vare sig Förenta
staterna, England, Danmark eller Norge.
Men jag får lov att säga att man naturligtvis
alltid kan påpeka, att det i Förenta
staterna förekommer en mycket
långtgående inskränkning i fråga om
vissa slag av flyktingar. Min fråga berörde
emellertid inte detta utan utrikesministerns
uttalande om den generella
inskränkning i flyktingarnas rätt
att bedriva politisk verksamhet, som
skulle förekomma allmänt i västerlandet
och som utrikesministern alltså finner
höra tillämpas och faktiskt gälla i
Sverige.

•lag tror att det vore ytterst värdefullt,
om utrikesministern ville lämna
kammaren upplysning på dessa båda
punkter. För att det inte skall bli något
missförstånd, herr talman, tillägger jag,
att svenska staten enligt min mening
hör i dessa frågor inta en generös attityd
och inte utan vägande skäl införa
någon praxis, som inskränker flyktingarnas
rättigheter. Jag tror att vi bör
göra detta inte endast av hänsyn till
flyktingarna utan, av skäl som jag här
anfört, även därför, att det är ett svenskt
intresse att man inte utan grund inför
inskränkningar i detta avseende.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Ohlin har återkommit
till ett meningsutbyte, som ägde
rum för något år sedan, om utlänningars
politiska verksamhet. Jag vill påminna
om att utgångspunkten för den debatten
var ett kommunikémeddelande, att
utrikesdepartementet för en baltisk
flykting påpekat, att politisk verksamhet
inte var förenlig med flyktingarnas
ställning i Sverige. Påpekandet föranleddes
av att denne person blivit insatt
som medlem i en estländsk regering,
vilket alltså innebar inrättandet

av en exilregering. Ingripandet skedde
således i anledning av denne flyktings
inträdande såsom medlem av en sådan
regering, och han meddelades endast
att han icke kunde få bedriva någon
verksamhet i den föregivna egenskapen
av regeringschef i en exilregering i
Sverige.

Jag vet inte om herr Ohlin ansåg att
detta ingripande var motiverat eller ej.
Det skulle vara av intresse att höra, om
herr Ohlin fann det i sin ordning att
ifrågavarande flykting erinrades om att
han inte kunde utöva någon verksamhet
såsom chef för en nybildad estländsk
exilregering i Sverige.

Jag vill i det sammanhanget påpeka
att herr Ohlin inte gärna kan vara obekant
med att detta är en grundsats som
vi anser gälla, eftersom den regering,
som herr Ohlin på sin tid tillhörde, genom
sin dåvarande utrikesminister
meddelade — jag tror att det var i maj
1945, efter krigets upphörande, och det
var särskilt riktat till de baltiska flyktingarna
— att flyktingarna inte behövde
befara att bli återskickade men att
de fick avhålla sig från politisk verksamhet
i Sverige.

Herr Ohlin frågar nu efter den legala
grunden till detta uttalande, som alltså
gjordes av den regering han själv var
medlem av, i en fråga som säkerligen
hade varit föremål för stor uppmärksamhet
inom regeringen innan uttalandet
gjordes. Den legala grunden är den,
att utlänningslagens bestämmelser ger
möjlighet att förbinda uppehållstillstånd
här med särskilda föreskrifter.

Det är riktigt som herr Ohlin sade,
att det tidigare har brukat anges i flyktingarnas
pass att de inte fick bedriva
politisk verksamhet här men att man
så småningom har upphört med detta,
helt säkert av det skäl som herr Ohlin
själv gav, nämligen att det anses vara
överflödigt. Jag instämmer alldeles i
den uppfattningen att det är överflödigt.
Det behöver i regel inte göras något
ingripande, flyktingarna har fullt

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Konvention ang'', flyktingars rättsliga ställning.

klart för sig att de inte bör kasta sig
in i politisk verksamhet här i Sverige.
Endast om det inträffar något särskilt
kan det i ett visst fall göras ett påpekande,
med möjlighet, såsom yttersta
medel, att direkt i vederbörandes pass
eller uppehållstillstånd införa begränsande
bestämmelser i det avseendet.

Herr Ohlin undrade nu om det var
riktigt som jag hade sagt den gången,
att det var en ganska vanligt tillämpad
regel, och han åberopade någon utredning
som Dagens Nyheter har företagit
i denna fråga. Jag vet inte om herr
Ohlin, när de där artiklarna i Dagens
Nyheter förekom, läste den polemik
som fördes av en tidning av annan
färg; Morgon-Tidningen hade flera artiklar
i ämnet, och jag tror att de grundligt
vederläde Dagens Nyheters hela
framställning i saken.

Det är helt säkert en mycket allmän
regel, och andra länder gör på samma
sätt som Sverige. De ingriper i speciella
fall om det finns särskild anledning
till det. Och det är nog så under vanliga
tider, att flyktingarna, och utlänningarna
i allmänhet, är angelägna om
att inte blanda sig i den politiska aktiviteten
i det land där de vistas.

Särskilt medgav ju herr Ohlin själv,
när han åberopade undersökningen i
Dagens Nyheter, att i Amerika, fastän
där inte finns sådana regler, en kommunistisk
flykting nog inte skulle kunna
hålla på länge att bedriva politisk verksamhet
utan att han blev hejdad. Och
likaså, om kommunistpartiet här i landet
engagerade en utländsk kommunist
att kasta sig in i valstriden bär och bedriva
intensiv politisk verksamhet,
skulle jag tro att herr Ohlin också skulle
tycka att det vore anledning att i en
eller annan form förebygga den verksamheten
från den ifrågavarande utlänningens
sida.

Vad beträffar den praktiska tillämpningen
tror jag'' inte herr Ohlin behöver
vara bekymrad över att det visas någon
särskild småaktighet. Det räcker
3 — Andra kammarens protokoll 1954. ?

väl att hänvisa till den erfarenhet vi
liar, till den praxis som förekommer.
Jag har inte ännu hört att det ingripande,
som skedde i det fall jag berörde i
början av mitt anförande, i och för sig
har blivit kritiserat från något håll, och
för övrigt har det under senare tid
mig veterligen inte annat än i undantagsfall
behövt göras några erinringar.
Jag tror att flyktingarna si älva, såvitt
man kan döma av uttalanden från deras
håll, anser att de är föremål för en i
alla avseenden och även i detta hänseende
generös behandling här i Sverige.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vad saken gäller här
är inte något speciellt fall, utan det är
den generella princip som utrikesministern
har uttalat och som i viss mån
tycktes finnas i utrikesdepartementets
kommuniké, där man också hänvisade
till en sådan där relativt generell bestämmelse.

Min ståndpunkt har ju varit att man
inte här bör ingripa utan att det har
visat sig vara av behovet påkallat, medan
utrikesministern menar att man
skall ha en generell princip om inskränkning
av flyktingarnas rättigheter
i detta avseende. Utrikesministern har
ju sträckt sig så långt, vilket han nu
alldeles förbigick, att han i fjol vid två
tillfällen förklarade, att vi inte vill att
flyktingarnas »klagomål hemifrån skall
kastas ut bland den svenska allmänheten
och dras in i den politiska debatten
här». Jag undrar om inte utrikesministern
ändå vill medge att detta uttalande,
även om det upprepades, var
föga övervägt. Om jag förstår svenska
språket, måste uttalandet innebära att
utrikesministern menar, att flyktingarna
inte skall få effektivt upplysa den
svenska opinionen om t. ex. förhållandena
i de diktaturländer de har flytt
ifrån. Ett sådant förbud kan omöjligen
vara ett svenskt intresse ocli kan inte
Ir 21.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.

innebära en befogad inskränkning i
flyktingarnas rättigheter.

Utrikesministern säger sedan att det
i maj 1945 gjordes ett uttalande av liknande
innebörd. Under kriget och åren
närmast efter detta fanns det i passen
särskilda föreskrifter härom, grundade
på utlänningslagens bestämmelser. Men
utrikesministern har ännu inte svarat
på min fråga: »När man nu har tagit
bort dessa bestämmelser från passen,
vilka andra föreskrifter eller förordningar
finns det utfärdade med stöd
av utlänningslagens bestämmelser?»
Det kan väl inte vara ett — ursäkta att
jag säger det — så föga välformulerat
uttalande som utrikesministerns uttalande
bär i fjol, som skall vara den
formella grund, på vilken myndigheterna
skall stöda sig när de skall tilllämpa
utlänningslagen, som ju ingalunda
innehåller någon bestämmelse,
som innefattar en sådan princip som
den som utrikesministern uttalat. Vilken
föreskrift eller förordning, som är
utfärdad, ger alltså täckning för utrikesministerns
rätt långtgående principuttalande? Beträffande

praxis i utlandet sade
utrikesministern att man där ingrep i
speciella fall. Jag upprepar att det inte
är detta saken gäller utan om man har
knäsatt en sådan princip som den som
utrikesministern vill knäsätta här i
landet.

Sedan föll utrikesministern tillbaka
på argumentet att flyktingarna inte är
särskilt missnöjda i Sverige. Det tror
jag visst inte att de är. Tillämpningen
här i landet har nog varit långt mera
tillfredsställande än utrikesministerns
princip. Man kan nog gå så långt att
man säger, att det finns ganska liten
släktskap mellan tillämpningen och utrikesministerns
uttalande. Så mycket
större anledning är det då att undanröja
den oklarhet som onekligen har
skapats genom utrikesministerns uttalanden
här i fjol.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Ohlin efterlyser
fortfarande vad det är för allmänna, i
lag angivna regler jag stöder mig på.
Utlänningslagen ger nu som tidigare
möjlighet att i passen införa föreskrifter
av det slag det här gäller, om det
visar sig av behovet påkallat. Såvitt jag
kan erinra mig var inga allmänna regler
inskrivna på den tiden, då herr
Ohlin var med om att förmana flyktingarna
att inte bedriva politisk verksamhet
i Sverige. Det är väl på samma
sätt nu, att lagen ger allmänna möjligheter
att ingripa om så behövs.

Herr Ohlin ville inte uttala sig om
det speciella fall, där det gällde bildandet
av en exilregering. Han inskränker
sig till att resonera om det allmänna
problemet. Men om man ingriper i ett
speciellt fall, är det väl angeläget att
man kan hänvisa till en allmän regel.
Den allmänna regel, som föranleder att
man ingriper i ett sådant speciellt fall,
är just den, att flyktingarna inte bör
bedriva politisk verksamhet. Det är
inte någon uttrycklig lagregel utan en
princip, som de flesta länder håller på,
att utlänningar inte skall ge sig in på
politisk verksamhet i asyllandet. Jag
undrar hur herr Ohlin själv skulle
ställa sig, om t. ex. en amerikansk kommunist
reste omkring här i landet och
uppträdde på möten och smädade sitt
eget land och framställde förhållandena
där i den belysning kommunisterna
brukar se dem. Anser herr Ohlin att
det vore obefogat att i ett sådant fall
i en eller annan form ingripa och söka
förebygga att en utlänning kastar sig in
i det politiska livet i Sverige med den
sortens propaganda?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har redan besvarat
den frågan. Jag har sagt att jag anser
att i enskilda fall, där det finns grund
till ingripanden, bör sådana ske. Men

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.

jag har vänt mig mot den allmänna
princip utrikesministern har uppställt.

Jag tror inte det var någon i kammaren
som inte observerade svagheten i
utrikesministerns argumentering. När
jag efterlyser laglig grund för inskränkningen
i utlänningarnas rättigheter, säger
han att utlänningslagen ger möjlighet
att införa sådana inskränkande
bestämmelser i passen. Det är klart.
Men vi hade tidigare sådana regler
införda i passen och har senare funnit
dem inte längre av behovet påkallade.
Då tycks utrikesministern
mena att ungefär samma inskränkningar,
utan att de är införda i passen, i
alla fall skall gälla för flyktingarna.
Detta är hans ståndpunkt. Han uttalade
här i fjol: »Det har nu varit en
gammal regel att politiska flyktingar,
som kommer till asyllandet lastade med
politiska bekymmer, politiska raneuner
och politiska klagomål mot det land
varifrån de har lyckats fly, inte skall
lufta sina klagomål i asyllandet.» Sedan
upprepade han precis samma sak.
Han sade: ».Tåg omnämnde särskilt, att
de politiska flyktingar som kommer hit
medför sina egna politiska problem.
Vi vill inte, att deras klagomål skall
kastas ut bland den svenska allmänheten,
att flyktingarna så att säga skall
tvinga på oss sina problem.»

Detta är ju ett mycket svepande uttalande,
och om det skall tolkas så som
det är sagt, måste det innebära att flyktingarna
inte får lov att inför den allmänna
opinionen effektivt tala om vad
de upplevt t. ex. i ett diktaturland.

Det kvarstår sålunda, herr talman, ett
uttalande av utrikesministern, som jag
hoppas att utrikesministern här skulle
vilja ta avstånd från. Ingen är ju ofelbar,
ocli även utrikesministern skulle
i en debatt ha kunnat göra uttalanden
som han vid närmare övervägande inte
finner vara väl formulerade. När utrikesministern
nu framhåller att man
tidigare haft bestämmelsen inskriven i
passen eller att det i enskilda fall kan

finnas grund för inskridande, så är
detta något helt annat än den allmänna
princip som utrikesministern här åberopat
såsom en gammal regel.

Jag tillåter mig, herr talman, att ge
uttryck åt en rakt motsatt uppfattning,
nämligen att det inte bör finnas en sådan
presumption att utlänningarna inte
får lov att framföra sina klagomål här
i landet, utan att vi tvärtom skall inskränka
oss till inskridanden i de speciella
fall, där anledning därtill kan
föreligga.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Ohlin begär av
mig att jag skall formulera den allmänna
princip, efter vilken man kan ingripa
i särskilda fall. Samtidigt säger
han att han själv är av den uppfattningen
att man skall ingripa i enskilda
fall, men han har helt undvikit att förklara,
vilken den allmänna princip är,
i kraft varav enligt hans mening ingripanden
skall kunna ske i enskilda
fall.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det finns väl i utlänningslagen
bestämmelser som även med
restriktiv tolkning kan ge möjlighet till
en tillämpning i enskilda fall. Men det
finns mig veterligt ingenting som ger
grund för utrikesministerns svepande
uttalande om att flyktingarna skall berövas
rättigheten att tala om sina problem.
Jag tror att det är av mycket
stor betydelse att vi inte knäsätter en
sådan princip, som skulle inkräkta på
flyktingarnas rättigheter.

Jag har inte begärt att utrikesministern
på rak arm skall precisera, i vilka
fall man kan tänka sig ett speciellt ingripande.
Vad jag har begärt av utrikesministern
är ett tillrättaläggande
av det uttalande av så oerhört vittfamnande
karaktär som jag här påtalat.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Konvention ang. flyktingars rättsliga ställning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har hänvisat till
den praxis som tillämpas när det gäller
att bedöma den princip jag här
talat om. Herr Ohlin tror sig nu kunna
påstå att det i utlänningslagen finns
konkreta stadganden som medger ingripande
t. ex. mot bildande av en asylregering
i Sverige. Jag vågar bestrida
att det i utlänningslagen finns någonting
sådant. Den enda möjligheten för
en regering att få sanktion på en sådan
regel är just att, om så behövs, inskriva
en bestämmelse i passen eller
att i någon annan form fatta ett speciellt
beslut, varigenom en sådan regel
kommer till praktisk tillämpning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var utrikesministern
själv som här hänvisade till att
den allmänna rättsliga grunden fanns
i utlänningslagen, och jag använde sedan
detta på samma sätt som utrikesministern.
Skillnaden är bara den att
utrikesministern liar gjort ett uttalande,
som har den innebörd jag här vid
flera tillfällen har påpekat och som
alltså skulle inkräkta på flyktingarnas
rättighet att här i landet dryfta och
offentliggöra sina erfarenheter t. ex.
från diktaturländerna och som alltså
skulle ha hindrat flyktingar från Nazityskland
att under 30-talet effektivt
upplysa oss om vad nazismen i själva
verket var.

Jag tror att detta utrikesministerns
uttalande är minst sagt olyckligt. Det
är då icke tillfredsställande att utrikesministern
nu säger: »Ja, men vi tillämpar
ju inte en sådan praxis.» Det vore
mycket mer naturligt, att utrikesministern
sade att detta inte är den princip
som skall gälla här i landet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Nu är det absolut sista

gången jag munhuggs med herr Ohlin
i denna fråga.

Herr Ohlin försöker hela tiden krångla
sig ifrån att han också har någon
bakomliggande regel om att flyktingar
inte får bedriva politisk verksamhet i
Sverige. Han vill inte underkänna ingripandet
mot den estländska exilregeringens
chef, men han vill inte på något
sätt formulera en regel, utan han hänvisar
till utlänningslagen. Ja, vi har
i utlänningslagen en allmän fullmakt
för ingripanden i det nämnda fallet och
andra sådana fall.

Vad beträffar möjligheterna för flyktingarna
att tala om vad som hänt i
deras hemland, så gör herr Ohlin en
fullständigt godtycklig utläggning därav.
Jag hänvisar till den praxis som
följts och mot vilken herr Ohlin i grund
och botten inte tycks vara kritisk.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag anser att utrikesministerns
sista yttrande kan tolkas
såsom ett indirekt avståndstagande från
det uttalande som jag här tidigare återgivit.
— Om man av reaktionen i kammaren
att döma tvivlar på den saken,
skall jag be att få läsa upp detta uttalande
igen: »Ja, det har nu varit en
gammal regel att politiska flyktingar,
som kommer till asyl landet lastade med
politiska bekymmer, politiska rancuner
och politiska klagomål mot det land
varifrån de har nödgats fly, inte skall
lufta sina klagomål i asyllandet.» Om
man tycker att det inte är tillräckligt
med detta uttalande, skall jag be att
få återge vad utrikesministern sade litet
senare i samma anförande: »Jag omnämnde
särskilt, att de politiska flyktingar
som kommer hit medför sina
egna politiska problem. Vi vill inte, att
deras klagomål skall kastas ut bland
den svenska allmänheten, att flyktingarna
så att säga skall tvinga på oss sina
problem. Både takt och säkerhet bjuder,
att de flyktingar som kommit från skilda
länder inte bär utvecklar politisk

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Den nordiska penningpolitikens utformande.

verksamhet kring de flyktingsproblem
som har motiverat deras ankomst.»

.lag har en rakt motsatt uppfattning.
.lag anser att det är ett svenskt intresse
att vi tillåter flyktingarna inför den allmänna
opinionen effektivt klargöra de
problem som föranlett deras hitkomst
och som i inånga fall är problem som
har en mycket stor betydelse för demokratiens
försvar.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag förutsätter, att herr
Ohlin får vara ensam här i kammaren
om sina synpunkter. Alla vi andra gillar
nog utrikesministerns ståndpunkt i
detta hänseende.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill bara meddela,
att herr Rubbestad icke har fullmakt
att tala å mina vägnar och detta gäller
säkerligen också många andra här i
kammaren.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Den nordiska penningpolitikens
utformande.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motion angående
spörsmålet om den nordiska penningpolitikens
utformande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICIvSON (It) :

Herr talman! .lag hoppas, att mitt
anförande skall tillåta hans excellens
utrikesministern en stunds återhämtning
efter den mycket flitiga ordväxling,
som här har förekommit.

Vi har fått ett organ kallat Nordiska
rådet, ett organ för samråd mellan de
nordiska parlamenten, där viktiga frågor
av gemensamt intresse skall diskuteras.

Under tiden före första världskriget,

det vet var och en som då var gammal
nog att kunna tänka klart, kunde man
resa mellan de nordiska länderna, liksom
för övrigt också i regel mellan andra
länder, utan att ha några valutabekymmer.
De svenska pengarna gick lika bra
i Norge och Danmark som i Sverige och
vice versa. Alla tyckte väl och tycker
väl fortfarande, när de tänker tillbaka
på detta, att det var ett praktiskt och
bra arrangemang.

Nu har ju denna övermaga mänsklighet
en särskild oförmåga att ta vara på
sig själv — jag använder här ordet
Övermaga i dess rätta betydelse — och
även på detta område har förhållandena
ju blivit så opraktiska och omöjliga,
som man gärna kan tänka sig. Vi borde
väl därför åtminstone börja att fundera
på hur man skall kunna rätta till
missförhållandena. Jag tycker då, att
Nordiska rådet vore det rätta forum
för att överlägga om just dessa ting.
Om något vore väl detta problem en
uppgift just för detta organ att samr&da
om och försöka komma fram till en
vettig lösning på. Jag har väckt en mycket
blygsam motion i denna fråga, där
jag har tänkt mig att fullkomligt procedurenligt
riksdagen skulle vända sig
till regeringen och föreslå den att till
Nordiska rådet framföra det spörsmål,
som det här är fråga om, nämligen den
nordiska valutan och vad därmed sammanhänger.

Utrikesutskottet har haft frågan före
men anser inte, att man skall syssla
med denna sak, och har därför avstyrkt
motionen. Nu har ju frågan fallit
i första kammaren, men Nemesis,
herr talman, vakar. Jag har nämligen
just erfarit, att ledamoten i Nordiska
rådet, herr Severin i Stockholm, svenska
riksdagens bankoutskotts ordförande*
har framfört en motion med liknande
syfte som i den jag tidigare här
refererat till.

Nu är den här saken nog ganska mycket
en principfråga, och jag skulle
gärna vilja höra ett uttalande från ut -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Den nordiska penningpolitikens utformande.

skottets ärade vice ordförande, herr
Pettersson i Dahl, som väl kommer att
bära det tunga ansvaret för hur utskottets
åsikter formuleras. Jag skulle vilja
fråga honom: Anser inte utskottet, att
denna fråga är av utomordentlig vikt?
Och liksom herr Ohlin nyss skall jag
framställa ännu en fråga: Är meningen
med utskottets utlåtande att locka riksdagen
till ett prejudikat, där riksdagens
yttrandefrihet i sådana här frågor
är inskränkt och händerna i vissa
fall bundna? Det står nämligen i utskottsutlåtandet,
att man visserligen kan
tänka sig att det kan vara riksdagen
obetaget att »i något särskilt fall hos
regeringen hemställa» att den bringar
fram ett sådant ärende inför Nordiska
rådet. Men det sägs uttryckligen att
»den normala proceduren», vilken sålunda
inte skulle innefatta riksdagens
initiativrätt — inie bör frångås i detta
fall. Man kan vara ganska säker på att
de skickliga sekreterare, som utrikesutskottet
i framtiden, liksom nu, kommer
att ha kommer att plocka fram
detta utlåtande och hänvisa till att
riksdagen har godkänt just detta, som
jag sade, att riksdagen endast »i något
särskilt fall» får ta något initiativ
i denna fråga.

Jag skall nu, herr talman, med vederbörlig
högaktning lämna herr vice
ordföranden i utrikesutskottet tillfälle
att svara, om det honom så lyster, och
sedan eventuellt framkomma med ytterligare
påminnelser.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr PETTERSSON i Dahl (bl):

Herr talman! Det är ju riktigt, som
herr Dickson säger, att vi nog anser,
att instiftandet av Nordiska rådet har
mycket stor betydelse när det gäller
samarbete mellan de nordiska länderna,
och vi har nog ganska stora förhoppningar
om det i framtiden. Nu är naturligtvis
frågan, hur Nordiska rådet

skall arbeta, men vi var i varje fall i
rådet överens om att om det skall bli,
som vi verkligen hoppas, ett organ för
de nordiska länderna, får vi börja litet
försiktigt och inte taga upp alla möjliga
frågor. Vi måste också följa den stadga,
som är bestämd. I denna stadga sägs
det, att det är de enskilda ledamöterna,
alltså dem som är utsedda från de
nordiska länderna, Sverige, Norge, Danmark
och Island, obetaget att framställa
förslag, och detsamma gäller regeringarna.

Vidare är ju Nordiska rådet intet beslutande
organ utan det kan endast ge
rekommendationer till regeringarna.
Det är inte riktigt när herr Dickson säger
att utskottet sagt att vi inte skall
syssla med denna sak. Vi är dock inte
riktigt överens med motionären om att
det vore klokt att gå ifrån den normala
proceduren i detta fall och att riksdagen
skulle komma med förslag. Detta
kan den ju göra, men jag undrar i alla
fall om det inte vore klokt av riksdagen
att inte så här i början ge sig in på
en sådan linje.

Herr Dickson frågar om jag inte anser
att denna fråga är av vikt. Jo, jag tror
att den har en mycket stor betydelse.
Jag vill dock göra en invändning och
det är när herr Dickson säger att det
tidigare inte fanns några hinder och
att man kunde använda valutan som
man ville. Det skulle således inte varit
något besvär med valutorna de olika
länderna emellan. Som vi sett i tidningarna
reser ju en hel del svenskar över
till Köpenhamn. Jag tror, herr Dickson,
att det kanske är bra ibland att den
svenska valutan inte oinskränkt fick
användas. Ännu så länge är det kanske
bra att ha det som det är. Kanske herr
Dickson säger att man kan kringgå bestämmelserna
och i alla fall ha med sig
tillräckligt med valuta. Det är möjligt,
men i så fall finns det ju heller inga
hinder.

Sedan talade herr Dickson om att
detta skulle kunna tolkas som ett pre -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Den nordiska penningpolitikens utformande.

judikat, att riksdagen endast i särskilda
fall skulle få ta initiativ. Ja, som
jag har tänkt mig saken skall det endast
vara i utomordentligt betydelsefulla
frågor som riksdagen bör låta
förelägga rådet ett visst ärende. Nu
säger herr Dickson att detta är en utomordentligt
betydelsefull fråga. Ja, man
kan diskutera vilka frågor som är viktigast
i detta fall. Men, herr Dickson,
om nu herr Severin väckt en motion
och denna fråga kommer upp ändå,
tycker jag faktiskt att herr Dickson
skall vara tillfredsställd.

Ingen här i riksdagen är ju förhindrad
att sätta sig i förbindelse med någon
ledamot av Nordiska rådet. Alla
partier, med undantag av kommunisterna,
är ju företrädda där, och det
finns därför möjligheter att på den vägen
få fram sina synpunkter. Jag tror
inte herr Dickson har någon anledning
att klaga. År det så att frågan kommer
upp, så hoppas jag att den blir
riktigt behandlad. Det är möjligt att
det blir en rekommendation till regeringen.
Sedan kommer frågan så småningom
upp i riksdagen, och då har
herr Dickson alla möjligheter att göra
sin stämma hörd igen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag hoppas att våra
skickliga stenografer verkligen ordagrant
återgett vad den ärade vice ordföranden
nyss yttrade här. När han
själv läser det kommer han att bli ganska
förvånad.

Jag frågade om inte utrikesutskottet
ansåg att denna fråga var av utomordentlig
betydelse. Då svarade herr Pettersson
i Dahl att han ansåg att Nordiska
rådet är av utomordentligt stor
betydelse. Sedan säger han emellertid
att utskottet har sagt att frågan är av
stor betydelse. Jag kan inte se någonstans
att utskottet har sagt detta; det
står i varje fall inte i utlåtandet. Ut -

skottet har kanske sagt det muntligt
mellan fyra väggar, men i utlåtandet
står det inte.

Sedan säger herr Pettersson i Dahl
att vissa frågor ju bör kunna föras fram
i detta forum, men då skall det vara
frågor av utomordentligt stor betydelse.
Detta säger han sedan han sagt att frågan
är av stor betydelse. Efter herr Petterssons
i Dahl resonemang kan jag
inte se annat än att i varje fall han
utan minsta tvekan borde släppa igenom
ärendet som det föreligger här.
Det är ju emellertid inte fråga om någonting
annat här än att riksdagen som
initiativtagande part skall vända sig till
Kungl. Maj :t och be Kungl. Maj :t göra
någonting. Menar man verkligen att en
enskild medlem av riksdagen skall ha
större handlingsfrihet än Sveriges folkrepresentation
som sådan i en sådan
här fråga? Herr Pettersson i Dahl hänvisar
till att en partikamrat till mig
eller vem som helst kan gå till någon
ledamot i regeringen eller i Nordiska
rådet och på det sättet föra fram frågan.
Men varför skall inte riksdagen
kunna göra det? Jag kan naturligtvis
gå till min gode vän statsministern och
säga — jag säger det i mycket familjär
form: »Käre, värde excellens och broder,
finner du det inte vara lämpligt
att föra fram den och den frågan?»
Detta kan jag naturligtvis göra. Men
skall inte också riksdagen kunna ta ett
sådant initiativ genom en hövlig skrivelse
till regeringen? Jag tycker att det
vore bakvänt om riksdagens händer för
framtiden skulle bli bundna genom
första kammarens ställningstagande i
hastigt mod i denna fråga.

Ny tycker herr Pettersson i Dahl att
jag skall vara nöjd, tv frågan kommer
ju ändå upp. Det gör den visserligen,
men det är en ren lyckträff att herr
Severin i Stockholm fått samma idé
— naturligt nog förresten, eftersom han
i sitt riksdagsarbete just sysslar med
dessa ting. Men det tycker jag ytterligare
stärker grunden för detta initia -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Den nordiska penningpolitikens utformande.

tiv, och det borde därför stämma riksdagen
mera gynnsam. Det är möjligt
att riksdagen är gynnsam; det kommer
vi aldrig att få veta, herr talman, tv
jag tänker inte begära votering om saken.
.lag har inte något yrkande, men
jag har velat framhålla dessa saker, och
jag hoppas att, därest det blir något
referat av detta i någon form, det ändå
kan bringa denna fråga till offentligheten.
Jag har den glada förvissningen
att frågan dock kommer inför rådet såsom
motionären har tänkt.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kanske får be om
ursäkt för att jag inte har varit så
formfulländad i mitt anförande som
herr Dickson fordrar. Jag förstår mycket
väl att herr Dickson fäster så stor
vikt vid detta, att om man skall komma
upp och polemisera mot honom
måste man vara lika formfulländad
som herr Dickson själv. Nu vet jag inte
om man kan säga att herr Dickson i
alla sina anföranden har framställt sina
synpunkter på det allra mest formfulländade
sätt, men det må vara hänt. .Tåg
fattade i alla fall herr Dickson så, när
han började sitt anförande, att han höll
ett lovtal till Nordiska rådet och hoppades
mycket av detta. Det var det jag
apostroferade en aning. Sedan kan det
hända att jag skulle ha uttryckt mig på
ett annat sätt när jag bemötte herr
Dickson. Jag får försöka göra det bättre
en annan gång.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är säkert så sant
som herr Pettersson i Dahl säger, att
mina anföranden inte alltid är så formfulländade.
Alla gör vi väl våra fel.

Men det var inte alls formen jag vände
mig mot, herr Pettersson i Dahl, utan
det var denna gång tyvärr innehållet.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Beträffande den fråga,
som herr Dickson genom sin motion
har väckt, spelar det ju ingen roll vilket
beslut riksdagen fattar, eftersom
frågan, som han sade, i alla fall kommer
att föreligga vid Nordiska rådets
sammanträde i augusti månad. Däremot
satt jag och funderade under det meningsutbyte,
som här pågått mellan herr
Pettersson i Dahl och herr Dickson,
över om vi inte här har en procedurfråga
som kan vara av visst intresse,
jag vill inte precis säga för kammaren
men möjligen för Nordiska rådet. Det
är kanske litet bakvänt att enda möjligheten
för den svenska riksdagen att
bringa något ärende inför Nordiska rådet
är att tala med någon av de valda
ledamöterna, som är de enda som kan
ta upp frågor, om det anses felaktigt
att riksdagen skriver till regeringen och
ber den ta upp frågorna. .Tåg vet inte
hur denna procedurfråga skall lösas i
en hast, men jag funderade i alla fall
över om inte detta var ett problem som
vi hade anledning att spekulera över
för att finna en rimlig lösning.

Herr HALL (s):

Herr talman! Utskottet har ju på
huvudsakligen formella grunder avstyrkt
motionen. Jag tror att utskottet
gjort rätt, tv det förefaller som om motionären
själv var av det största behov
att få skriva en ny motion, där han
närmare övertänkt eller åtminstone
kommit till klarhet om vad det var han
själv ville. Han ville enligt motionens
formulering ha eu gemensam nordisk
valuta, men inte nog med det utan han
ville också ha en gemensam nordisk
centralbank.

Han åberopar både i motionen och i
sitt anförande här de goda förhållanden
vi hade i Norden under myntunionens
dagar. Men han erinrar sig inte ett
ögonblick, att denna myntunion på sin
tid möjliggjordes av guldpariteten. De
tre ländernas valutor liksom de flesta

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Den nordiska penningpolitikens utformande.

västeuropeiska valutor var fritt inlösbara
i guld och kunde därför växlas
var som helst mot varandra. Det är
egentligen ett införande av guldmyntfoten,
som herr Dickson åsyftar, och
då bör hans nästa framstöt kanske också
inriktas på sådana förändringar i
de nordiska ländernas ekonomi, att detta
blir möjligt. Det är en stor fråga,
mycket större än de organisatoriska
förändringar som man kan behöva
göra.

Anledningen till att de europeiska
länderna i allmänhet nödgats frångå
guldmyntfoten är ju så allmänt känd,
att den här inte behöver repeteras. .Tåg
tror att ingen sakkunnig bedömare i
Västeuropa anser att vi kommer tillbaka
till guldpariteten för de västeuropeiska
valutorna under den tid vi kan
överblicka, och därför är väl också
alla tankar på att mellan de olika länderna
få till stånd en myntunion alldeles
omöjliga.

Framstötarna beträffande det ekonomiska
samarbetet mellan de nordiska
länderna bör naturligtvis inte därför
ges upp. Jag vill erinra om att det pågår
ett arbete som ytterst syftar till en
tullunion mellan länderna. Även om en
sådan inte är möjlig att genomföra,
kanske vi ändå så småningom kunde få
så många tullsatser lika i de nordiska
länderna, att därigenom en fri internordisk
marknad kunde uppstå på åtskilliga
varuområden.

Det pågår också på många andra områden
ett arbete i syfte att förenkla ett
samordnande av de nordiska ländernas
ekonomi. Sverige deltar på alla punkter
i detta arbete och förklarar sig alltid
villigt att gå minst lika långt som något
av de övriga länderna. För dagen
tror jag knappast man kan komma
längre än så.

Jag vet inte vad tanken på en gemensam
centralbank egentligen har med
detta ärende att göra — motionären har
inte närmare utvecklat det. Jag vill
bara erinra om att det på den tid då

vi hade guldmyntfot och en skandinavisk
myntunion inte var någon som
talade om att detta motiverade upprättandet
av en gemensam centralbank —
det gick precis lika bra ändå. Att de
olika länderna i Västeuropa skulle vara
beredda att avstå från en del av sin
suveränitet och underordna sig en gemensam
centralbank med ett starkt
grepp över deras handelspolitik och
även deras interna ekonomiska politik,
den tanken är så svindlande att den
kan sägas höra till det som man skall
framföra om man inte vill att det internationella
samarbetet skall ha framgång.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Halls yttrande
vittnar om att han inte läst motionen.
Jag förebrår honom inte: det har hänt
att jag försummat att läsa motioner som
herr Hall har skrivit, så där kan vi
vara kvitt. Vad han säger uppkallar
mig ändå, herr talman.

Herr Hall fruktar att jag blir tvungen
att skriva en ny motion, där jag bättre
klargör vad jag avser. Han säger att
jag talar i orediga ordalag om en gemensam
centralbank men att man inte
kan få någon klarhet i detta.

Det har inte varit min mening, herr
Hall, att ge ett klart recept på vad som
skall göras, utan meningen är att Nordiska
rådet skall diskutera den saken.
Det står tydligt i motionen, och jag anser
att det skulle ha varit oriktigt av
Sveriges riksdag att på denna väg komma
med ett preciserat förslag. Min avsikt
har bara varit att säga, att frågan
bör väckas. Herr Hall säger att saken
är krånglig, och det vet han bättre än
många andra, men just därför är det
nödvändigt att den tas upp i mycket
god tid.

Sedan gjorde herr Hall en ganska
lång utläggning beträffande guldmyntfoten.
Den utläggningen var onödig i
detta sammanhang. Jag har nämligen
skrivit i motionen, att guldmyntfoten

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Den nordiska penningpolitikens utformande.

var ett praktiskt arrangemang men att
det inte ser ut som om vi skulle kunna
komma tillbaka till den. På den punkten
är jag enig med herr Hall.

Medan guldmyntfoten fanns var det
inte en själ som talade om en gemensam
centralbank, fortsatte herr Hall.
Nej, tacka för det: då behövdes det inte
någon centralbank, utan då skötte guldmyntfoten
dess uppgift. — Jag menar
att det inte behövdes någon gemensam
centralbank. Jag såg att herr Hall genast
uppfattade min missägning, och
jag ber herr Pettersson i Dahl om ursäkt
för att min språkbehandling inte
var fullt korrekt.

Eftersom vi tvivlar på att guldmyntfoten
någonsin skall kunna upprättas
igen måste vi finna ett annat medel,
och det måste, såvitt jag begriper, vara
eu ny centralbank. Vi kan ju börja hos
oss i de nordiska länderna och se hur
det fungerar.

Det är kanhända riktigt att detta i
viss mån innebär ett uppgivande av suveräniteten,
men det gör ingenting, herr
Hall. Vi skall inte ha en centralbank
som är styrd av politiska hänsynstaganden
i så stor utsträckning som fallet
är nu. Jag har skrivit just att denna
nordiska centralbank, om den kommer
till stånd, skall vara tillförsäkrad en i
förhållande till regeringarna självständig
ställning. Det är min förhoppning
att herr Hall en gång kommer att sitta
som en ärad styrelseledamot i en sådan
bank.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hall gick, enligt
min mening rätt omotiverat, in på frågan
om penningväsendets historia. Den
är i och för sig mycket intressant, men
jag fruktar att eu längre debatt om
penningväsendets historia i dag knappast
skulle senteras av kammaren.

Jag betraktade denna fråga som en
procedurfråga och yttrade mig bara i

den. Jag vill emellertid i anledning av
vad herr Hall sade ändå deklarera att jag
inte är en lika ohjälplig pessimist beträffande
möjligheterna att få till stånd
ett fungibelt penningpolitiskt samarbete
inellan de nordiska länderna och gärna
även mellan andra länder, som herr
Hall tycktes mig vara. Att återupprätta
den nordiska myntunionen är en ganska
komplicerad affär, och jag är inte alldeles
säker på att det skall lyckas. Däremot
känner jag mig säker på att det
inte är alldeles omöjligt att ordna den
saken om man verkligen vill det, men
det krävs naturligtvis att man är intresserad
av att bygga ut det nordiska
samarbetet på detta område. Är man
inte det, är uppgiften omöjlig.

Herr FAST (s):

Herr talman! Efter herr Halls anförande
kan jag fatta mig kort, och jag
skall bara säga en sak till herr Dickson.
Utskottet hade naturligtvis kunnat
komma in på sakfrågan, varvid det väl
fått säga ungefär så, att om riksdagen
skulle göra en framstöt, måste denna
vara bättre förberedd och mera genomtänkt.
När utskottet nu i stället valt att
anse det som en procedurfråga och
hänvisat till de vanliga reglerna, tycker
jag att herr Dickson skulle vara
ganska belåten. Om riksdagen skulle stå
som initiativtagare och i förväg göra
ett uttalande, skulle saken vara av mycket
allvarligare slag och betraktas på
helt annat sätt än om det endast göres
en framställning från en enskild ledamot
i Nordiska rådet.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag anser att detta är
en mycket allvarlig sak, och jag tycker
att Nordiska rådet inte, och inte heller
riksdagen, skall behandla annat än allvarliga
saker.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

§ 6.

Föredrogos vart för sig:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10
juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;
och

nr G, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling vid dess
femte ordinarie möte år 1953 fattade
beslut; samt

statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående svensk medverkan i ett skandinaviskt
undervisningssjukhus i Korea.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anslag till sinnesslövården m. in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till sinnesslövården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
124, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrilcesärenden
för den 5 mars 1954, föreslagit
riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade ändrade statsbidragsgrunder
för undervisning och
vård av psykiskt efterblivna.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
anläggningsbidrag utgå med 7 000 kronor
för nytillkommen plats vid särskola
av internattyp och med 5 000 kronor
för plats vid vårdanstalt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Aastrup in. fl. (I: 490) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
in. fl. (II: 614) hade hemställts, att riksdagen
med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit i propositionen nr 124 måtte
besluta, dels att statsbidraget för nybyggnader
inom sinnesslövården måtte
fastställas till 12 000 kronor per nytillkommen
plats vid särskola av internaltyp
och till 9 000 kronor per sådan plats
vid vårdanstalt, att även statsbidragen
för inköp och i samband därmed ombyggnad
av äldre för ändamålet lämpad
byggnad måtte fastställas till de här
angivna beloppen, samt att maximibeloppen
för statsbidragen för dels omändring
och upprustning av i vederbörande
huvudmans ägo befintlig byggnad
dels s. 1c. externat måtte anpassas
härefter, dels ock att förhöja vederbörande
anslag med erforderligt belopp.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
490 och II: 614, såvitt nu vore i fråga,
godkänna de förslag till ändrade statsbidragsgrunder
för undervisning och
vård av psykiskt efterblivna, som angivits
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 5 mars 1954;

II. avslå motionerna I: 490 och II:
614, till den del de icke behandlats
under I.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Iwar Anderson, Alfred Nilsson,
Pålsson, Bergh, Smme, Malmborg i
Skövde, Ståhl och Rubbestad, fröken
Elmén, herr Onsjö och fröken Ager,
vilka ansett att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 490 och II: 614,
såvitt nu vore i fråga, godkänna de förslag
till statsbidragsgrunder för undervisning
och vård av psykiskt efterblivna,
som angivits av reservanterna.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

44 Nr 21. Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner, är vid detta utlåtande
fogad eu reservation. Den innebär, att
man vill ha större statsbidrag för anordnande
av de anstalter som det här
är fråga om. Sedan andra lagutskottet
har föreslagit en omläggning av denna
vård och riksdagen redan godkänt andra
lagutskottets utlåtande nr 27, har det
ankommit på statsutskottet att föreslå
anvisande av pengar för ändamålet.

Kungl. Maj:t bär föreslagit att statsbidrag
skall utgå med olika belopp per
plats vid inrättande av särskolor av internattyp
och vårdanstalter, nämligen
7 000 kronor för internatskola och 5 000
kronor för vårdanstalt. Vi som står för
reservationen har ansett, att man i stället
borde gå in för det som utredningen
förordat, nämligen statsbidrag med 50
procent av kostnaderna. Utredningen
framhåller, att kostnaderna går till för
internatskola 24 000 kronor och för
vårdanstalt 18 000 kronor per plats.
50 procent av detta belopp skulle bli
12 000 kronor per plats vid internatskola
och 9 000 per plats vid vårdanstalt.

Vi anser det vara synnerligen rimligt,
att man inte vältrar över på kommuner
och landsting en alltför stor
börda för sådana ändamål, som huvudsakligen
bör tillgodoses av staten. 1946
års utredning beträffande denna vård
ansåg, att detta är eu vårdform, som
det väsentligen bör åligga staten att
svara för. Vi känner ju alla till att beträffande
sinnessjuka svarar staten helt
för vården, och detsamma menade denna
utredning borde gälla i fråga om
de sinnesslöa barnen.

Det skulle naturligtvis för staten medföra
en ökad utgift, om man går på reservationen.
Det skulle medföra en ökad
kostnad för internatskolorna, av cirka
två och en halv miljoner kronor och
för vårdhemmen någonting på åtta å
nio miljoner. Men utredningen har gått
på denna linje, och vi inom utskottet,

som står för reservationen, har inte
kunnat finna, att det är berättigat att
på det sätt, som förordas av utskottets
majoritet, vältra över bördor från
staten på landstingen, särskilt som man
märkt, att tendensen varit denna under
många år, då man försökt att överföra
på kommunerna nya vårdområden och
dragit in mer och mer av bidragen för
sådan verksamhet. Vi tycker nog att
det är riktigare, att staten, som har det
större skatteunderlaget, bör vara med
och bära bördorna, och vi har svårt att
förstå, varför det skall vara lättare för
kommunerna att ordna denna sak.

Vi vill därför gå in för att bidragen
ökas i detta fall till 50 procent av de
beräknade kostnaderna. För statens
vidkommande blir det ingen ökad utgift
under det kommande budgetåret.
Tanken är nämligen den, att utbyggnaden
skall äga rum under en 15-årsperiod,
och då kommer det för statens
vidkommande, om reservationen antas,
att bli en ökning med 800 000 kronor
per år utöver det av utskottsmajoriteten
föreslagna anslagsbeloppet,
1 200 000 kronor.

Då kommunerna har minst lika svårt
med ekonomien som staten, vill jag för
min del förorda bifall till reservationen,
vilken jag alltså ber att få yrka
bifall till.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Rubbestad har redan
redovisat sakinnehållet i den föreliggande
propositionen på den punkt,
där reservanterna och utskottsmajoriteten
inte kunnat komma överens, och
han har även redovisat vad som skiljer
oss åt. Från utskottets sida har vi erinrat
om att de »av departementschefen
föreslagna beloppen innebär eu
uppräkning av nu utgående platsbidrag
med ett procenttal, som nära motsvarar
stegringen av byggnadskostnaderna sedan
1944, då de nuvarande bidragsbeloppen
fastställdes». Och vi tillägger:
»Härtill kommer att man vid avväg -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. rx r 21.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

ningen av bidragen icke bör bortse från
storleken av motsvarande bidrag till
uppförande av byggnader för andra
grenar av sjukhusvården vilka, när de
är som högst, utgår med halva byggnadskostnaden,
dock högst (i 000 kronor
för vårdplats.» Vi anser, att den
pågående statsbidragsutredningen bör
ta upp till behandling »frågan om statsbidrag''
till sekundärkommuner i syfte
att åstadkomma icke blott en förenkling,
utan även en realprövning av de
olika bidragen inom detta statsbidragssystem».

Det finns en mängd olika anläggningsbidrag
till landstingen och städerna
utanför landsting. För tuberkulosvården
utgår 2 000 kronor per plats,
för epidemivården 2 500, för kronikervården
2 000, för förlossningsvården
2 500 och för den medicinska barnsjukvården
2 500 kronor, allt per nybyggd
plats. Som redan nämnts utgår vid psykiatriska
lasarettsavdelningar 6 000 kronor
per vårdplats. Vi anser alltså, att
statsbidragsutredningen bör undersöka
denna fråga. Skulle riksdagen följa reservanterna,
skulle man därigenom ange
detta som ett område, på vilket behovet
av större bidrag för landstingen
och städerna utanför landsting skulle
särskilt beaktas.

Herr Rubbestad talade om en övervältring
av kostnaderna. Jag vill då
bara erinra om att det här på Kungl.
Maj:ts förslag sker en höjning av statsbidraget.
Detta kan väl ändå inte betraktas
som en övervältring av kostnader.

Med vad jag nu anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Man måste observera,
att då det nuvarande statsbidraget år
1944 fastställdes till 4 000 kronor per
plats var den verkliga kostnaden för
anordnande av plats mellan 4 000 och
10 000 kronor. Nu har, enligt vad ut -

redningen kunnat konstatera, kostnaderna
stigit till mellan 18 000 och
24 000 kronor per plats. Det är med
hänsyn härtill vi vill att ett högre belopp
skall utgå.

.lag anser det synnerligen olyckligt
att hänvisa till den pågående statsbidragsutredningen.
Landstingen kan
nämligen då vänta sig, att utredningen,
när den en gång blir färdig, kommer
att föreslå bättre förmåner för de kommuner,
som inte har ordnat med några
byggnader, och att dessa därför inte
kommer att bry sig om att bygga några
anstalter utan väntar på utredningens
förslag.

Jag vidhåller, herr talman, mitt
yrkande.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag ber att med några
ord få beröra den principiella sidan
av denna fråga utöver vad som har
skett i förevarande utskottsutlåtande.

Vi har i landstingen och i landstingsförbundets
styrelse under senare år
haft anledning tänka på dessa anslagsfrågor
flera gånger och även att avge
yttranden till statsmakterna. Därvid
har vi framhållit, att vi inte är särskilt
intresserade av byggnadsbidragen och
mera intresserade för driftbidragen. I
vårt senaste yttrande har vi också
framhållit, att vi till och med skulle
kunna vara med om att helt stryka de
statliga byggnadsbidragen. Däremot har
vi varit mycket intresserade av att få
en avvägning mellan de kostnader, som
skall bestridas av staten och dem som
landstingen skall betala, samt att göra
denna avvägning skälig. Jag erinrar om
att statsbidragen nu utgår med ungefär
samma belopp som de gjorde för
20 år sedan, då de emellertid skulle
täcka en betydligt större del av de
verkliga kostnaderna än vad de gör i
dag. Nu är dessa bidrag, framför allt
byggnadsbidragen, i många fall löjligt
små, och de bör därför kunna tagas

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

bort, men det skall i så fall ske i ett
större sammanhang.

Då kan man invända, att landstingen
ju har god ekonomi och att de har
pengar på lager, under det att staten
får dragas med stora ekonomiska svårigheter.
Detta är emellertid endast
skenbart riktigt. Man behöver inte
vara särskilt insatt i dessa ting för att
känna till att förhållandena är helt
andra. De pengar landstingen har avsatt
— det rör sig om mycket betydande
belopp — är nämligen avsedda för
i första hand investeringsändamål. Vi
har en lång önskelista för utbyggnad
av bl. a. den slutna sjukvården. Efter
uppgörandet av de generalplaner, som
jag tror har upprättats för samtliga
landsting, har vi också börjat avsätta
pengar för än det ena och än det
andra ändamålet. De projekt, som står
på önskelistan och som vi vill ha byggnadstillstånd
för, är mycket stora, och
vi har därför fått en stor slant samlad
för investeringsändamål. Vidare har vi
frångått den gamla principen att låna
pengar på mycket lång sikt och tar nu
i stället lån av kortare varaktighet.
Denna landstingens finansieringspolitik
har vi fått mycket erkännande för,
även från statsmakterna.

Men vad kommer nu, herr talman,
att ske, i den mån vi får våra planer
förverkligade? Ja, det är då inte byggnadsbidragen
som väger tyngst, utan
det är kostnaderna i samband med driften,
och driftstaterna ökar år från år.
Dessa kostnader är det allvarligaste i
detta sammanhang, inte byggnadskostnaderna.

På det stora möte, som hölls i Konserthuset
för någon tid sedan, framställdes
mycket starka krav på att
landstingen skulle överta sinnessjukvården.
Den saken anser jag emellertid
bör skjutas på framtiden. Det är
inte det första önskemål som bör förverkligas.
Däremot finns det eu annan
sak, som jag inte tror att vi i vår
egenskap av huvudmän för sjukvården

kan avvisa någon längre tid, nämligen
den, att vi skall stå som huvudmän
även för den öppna sjukvården. Detta
beror på att vi redan nu sedan lång tid
tillbaka bedriver öppen sjukvård vid
våra sjukvårdsanstalter, och det går
helt enkelt inte att få någon rätsida på
den öppna sjukvården med mindre det
blir samma huvudman för såväl sluten
som öppen sjukvård.

Om jag då ser problemet sådant det
i verkligheten är, och inte minst med
det perspektivet, att vi måste överta
den slutna sjukvården, så blir detta avvägningsspörsmål
mellan statens och
landstingens kostnader ännu allvarligare.
Jag har sagt detta, herr talman,
för att påvisa av vilken storleksordning
här förevarande fråga är, och jag vill
i sammanhanget än en gång understryka
— vilket står i överensstämmelse
med de framställningar som gjorts från
landstingen och från förbundet under
senare år — att byggnadsbidragen inte
intresserar oss i samma grad som de
tycks göra på andra håll här i riksdagen.
Däremot är vi mycket intresserade
av att få till stånd en rättvis fördelning
mellan stat och landsting, när det gäller
kostnader för sådana uppgifter, där
landstingen har trätt till, inte därför
att landstingen principiellt borde vara
huvudmän, utan därför att det på så
sätt går lättare att sköta driften än om
staten står för verksamheten.

Här kommer också skattedragarnas
direkta intressen med i bilden. Om man
vältrar över den ena uppgiften efter
den andra på landstingen och på kommunerna,
utan att full täckning lämnas
av staten, så innebär detta naturligtvis
att man drar bort stora summor från
vad som skulle utgå efter den progressiva
skatteskalan och vältrar över kostnaderna
på den proportionella skatten,
och denna glidning tycker jag vi skall
ha ögonen öppna för. Detta gör, herr
talman, att jag vill rikta en allvarlig
maning till regeringen — trots att inte
något statsråd är närvarande i kamma -

Onsdagen den 19 mai 1954 fm. Nr 21.

Ändrade statsbidragsgrunder för under

ren nu — att ta upp denna fråga ur de
perspektiv, som vi har framhållit från
landstingsförbundets sida, samt att man,
innan någon ny övervältring av uppgifter
företages från staten till landstingen,
gör klart för sig hur kostnadsfördelningen
skall ske. Därvid vill jag
uttala det önskemålet, att vi måtte slippa
ifrån det kineseri och den kontrollverksamhet,
som i viss utsträckning
ännu finns kvar på detta område. När
staten överlämnar en uppgift till landstingen,
sker det tydligen med stort förtroende
för att landstingen skall handha
densamma på ett riktigt sätt. .Tåg
tror därför man skulle kunna dela ut
driftbidragen efter mycket schematiska
grunder — vilket även har påvisats i
gjorda utredningar — utan att behöva
tillgripa det förmynderskap eller ha de
stora kostnader för kontroll, som nu
förefinnes.

Herr talman! Jag har velat framhålla
dessa principiella synpunkter i anslutning
till här förevarande ärende, eftersom
väl frågan inte återkommer vid
denna riksdag. Jag vill sluta med att
upprepa, att jag inte har något verkligt
stort intresse av den föreliggande sakfrågan,
eftersom bvggnadsbidragen inte
är det stora och väsentliga för oss i
landstingen.

Häruti instämde herrar Larsson i
Jmttra (bf) och Jansson i Aspeboda
(bf).

Herr RUBBESTAT) (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju självklart att
vi alla är av samma mening som herr
Fast, nämligen att det från regeringens
sida bör övervägas en rättvisare fördelning
mellan staten och kommunerna
av dessa bördor. Det är också klart
att driftbidraget är den största utgiftsposten.
I det avseendet har vi emellertid,
så som saken utformats i propositionen,
inte någon erinran att göra
mot Kungl. Maj :ts förslag. Vi måste
dock komma ihåg, att anläggningsbidragssumman
eller 800 000 kronor om

läsning och vård av psykiskt efterblivna.

året under 15 år, alltså tillhopa 12 miljoner
kronor, som man vill övervältra
från staten på kommunerna, betyder
ganska mycket. 12 miljoner kronor är
inga småsaker. Vi anser sålunda att
även frågan om bidrag till uppförande
av anstalterna är en mycket viktig fråga
värd att beakta i detta sammanhang.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Det är kanske alldeles
riktigt som herr Fast sade, att det här
inte rör sig om några stora ekonomiska
frågor utan om en fråga, som så att
säga ligger mera på det prinicipiella
planet. Det är ur den synpunkten jag
för min del vill reagera mot det uttalande,
som utskottet gör på s. 18 i
sitt utlåtande, där det heter: »Ehuru
utskottet helst sett, att statsbidraget
kunnat höjas till den av motionärerna
angivna nivån, är utskottet i rådande
statsfinansiella läge icke berett att tillstyrka
yrkandet i motionerna.» Detta
måste väl tolkas så, att även utskottsmajoriteten
anser att yrkandet på ett
höjt statsbidrag i och för sig är motiverat
men inte kunnat tillmötesgås på
grund av det statsfinansiella läget. Jag
tycker att detta är ett äventyrligt och
farligt resonemang, som återkommer
här ganska ofta. Det kan givetvis i
många sammanhang vara motiverat, och
är det kanske ofta, men när det gäller
fördelningen av kostnader som i detta
fall mellan staten och kommunerna,
kan man väl inte komma med ett sådant
argument. Man resonerar nämligen precis
som om det inte skulle finnas några
finansiella bekymmer för kommunerna
och framför allt då inte för landstingskommunerna.

Ett argument av helt annan'' tyngd är
naturligtvis det som herr Åkerström
åberopade i fråga om fördelningen av
kostnaderna mellan stat och landsting,
nämligen att det hela kan få vissa konsekvenser;
man vet med andra ord inte
hur en höjning på detta område kommer
att inverka på andra områden. Det

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisnin

är emellertid beroende på om i vad mån
man anser sinnesslövården vara en statlig
eller kommunal angelägenhet. Som
bekant uttalade 1946 års utredning att
den ansåg, att det var en helt statlig
angelägenhet, och att ett bidrag med 80
procent borde utgå. Därför menar jag
att det härvidlag inte går att komma
med något tal om konsekvenser eller att
göra några jämförelser, ty det här är
en helt ny uppgift som läggs på landstingen.
Vi vet ju att sinnessjukvården
i övrigt är en helt statlig uppgift. Ett
argument i den riktningen tycker jag
således inte heller står sig.

Jag kan, herr talman, inte finna annat
än att reservationens motivering
är riktig, och att man i vart fall inte
kan gå emot motionen med en hänvisning
till det statsfinansiella läget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Alla som haft tillfälle
att syssla med ett landstings förvaltningsuppgifter
är väl beredda att intyga
sanningen i vad herr Fast här för
en stund sedan yttrade. Möjligen kan
man kanske vara litet mera snar än
han, när det gäller att ta konsekvenserna
av ett sådant uttalande och praktisera
det på den detaljfråga, som föreligger
och är aktuell.

Eftersom jag är motionär i ämnet vill
jag betyga, att motionen ansluter sig
praktiskt taget helt till det remissutlåtande,
som angivits av landstingsförbundet,
och gör detta på, efter vad vi
reservanter kan finna, mycket goda
skäl. Nu är det ju möjligt att i herr
Fasts landsting och även i andra dessa
frågor inte är särskilt angelägna, men i
andra landsting, exempelvis i det jag
har äran att tillhöra, är i varje fall
byggnadsfrågan i hög grad aktuell. Där
spelar det en ganska stor roll inte bara
att det hålls på principen, att staten
inte skall vältra över på landstingen
sina kostnader i detta avseende, utan

och vård av psykiskt efterblivna.

också att man i det aktuella fallet söker
vinna gehör för den, när riksdagen
går att fatta sitt beslut.

Herr Onsjö sade att för många landsting
är det nu fråga om en ny uppgift.
Detta är otvivelaktigt riktigt, men lika
riktigt är att det för andra landsting
inte är fråga om någon direkt nyhet.
I Värmlands län exempelvis har vi sedan
många år tillbaka en ganska omfattande
och aktiv sinnesslövård, vilket
emellertid inte hindrar att våra behov
och krav i detta avseende ändå är
stora.

Det är heller ingen tvekan om att
landstingen, genom det principbeslut
som för någon tid sedan fattades av
riksdagen, måste räkna med att ikläda
sig större utgifter för sinnesslövården.
•Tåg har på detta beslut haft en synpunkt,
herr talman, som jag skulle vilja
understryka här i kammaren, och det
är den att om hela den upplyftning av
åldringsvården, som vi har beslutat
oss för att försöka företa och som jag
finner dubbelt angelägen —• den är en
av de verkligt stora uppgifterna för nuvarande
generation på grund av det
stora antalet åldringar som vi går emot
under de båda närmaste decennierna
— skall kunna genomföras, så är det
såvitt jag ser ett oundgängligt villkor,
att vi snabbt får en differentiering av
klientelet på ålderdomshemmen. Denna
måste till för att de egentliga åldringarna
skall kunna leva ett hyggligt
liv och trivas på ålderdomshemmen,
men en förutsättning därför är, att vi
får ut från ålderdomshemmen bl. a. det
stora antal sinnesslöa, som för närvarande
måste vårdas där i brist på
lämpliga specialanstalter för dem.

Vi vet alla hur outhärdligt det är på
många ålderdomshem •— jag tror inte
jag använder ett för starkt ord — på
grund av klientelblandningen. Där är
kroniskt sjuka, där är sinnesslöa, där
är s. k. lättskötta sinnessjuka, därav
alkoholister och andra försörjningsfall
o. s. v. Skall vi kunna få en differen -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

tiering till stånd, så att ålderdomshemmen
blir trivsamma, måste en upprustning
ske och ske snart, inte bara av
hem för kroniskt sjuka utan också för
det klientel vi här närmast talar om,
de sinnesslöa. Men jag kan inte se någon
möjlighet hur detta skall kunna ske
så länge staten inte vill ta på sig sin
andel, och när det gäller denna fördelning
har jag samma uppfattning som
den herr Rubbestad nyss gav uttryck åt.

Såsom utskottsutlåtandet i övrigt är
skrivet ser jag en ganska allvarlig fara
för, herr talman, att kommuner och
landsting, som nu skall svara för dessa
uppgifter, kan uppskjuta åtgärderna,
ty här ställs åtminstone indirekt i utsikt
att en viss ökning skall kunna ske
av driftbidraget. Ingen olycka skulle
kunna vara större på socialvårdens område.
Vad som här är påkallat och brådskande
är i stället att få till stånd hem
för sinnesslöa, så att vi kan genomföra
den differentiering på ålderdomshemmen,
som jag bär har talat om.

Jag skulle därför vilja hemställa att
kammarens ledamöter ville se detta
problem i ett större sammanhang än
just i anslutning till frågan om statsbidraget
till anläggande av anstalter
och skolor för de sinnesslöa — se det
som det led det är i upprustningen av
hela ålderdomsvården. Om man försöker
att behjärta detta önskemål tror jag
också att det leder till krav på större
statsbidrag.

Detta är den tanke som legat bakom
motionen i ärendet, och jag ber i anslutning
därtill att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Vid handläggandet av
denna fråga har vi som så ofta eljest
under departementsbehandlingen stått
inför uppgiften att företa en avvägning
gentemot andra ändamål, mycket be4
— Andra kammarens protokoll 1954.

hjärtansvärda även de. Att sörja för
vården av de efterblivna är en utomordentligt
viktig uppgift, som det gäller
för det allmänna att främja, det är
jag den första att vilja stryka under.
Men vi har många sådana uppgifter,
och pengarna räcker ju inte till för att
tillgodose alla önskemål så långt som
man skulle vilja göra. Därför blir man
tvungen att företa en avvägning och
försöka komma fram till ett resultat,
som på varje område kan betecknas som
rimligt.

Vad är det då som har föreslagits i
form av ökade statsutgifter i detta hänseende?
Jo, för närvarande utgår statsbidrag
till anläggningar av hem endast
för bildbara sinnesslöa, och detta är
satt till 4 000 kronor per vårdplats. Vi
har tyckt att vi kunnat gå in för en
rätt betydande höjning, när vi ökat bidraget
från 4 000 till 7 000 kronor, samtidigt
som vi också har infört möjligheter
till bidrag för vårdhem för andra
psykiskt efterblivna än de bildbara med
5 000 kronor per vårdplats. Detta är
sålunda ett alldeles nytt bidrag. Det
bär också vidtagits andra justeringar i
fråga om möjligheterna till statsbidrag
och det i sådan omfattning, att utgiftsökningen
för driftbidraget rör sig om
inte mindre än två och en halv miljon
kronor.

Ingen kunde mera än jag ha önskat
att man kunnat gå längre. Jag skulle
utomordentligt gärna ha sett att vi varit
i det läget, att jag kunnat instämma
med reservanterna i fråga om bidragets
storlek. Men när vi har vägt skilda
uppgifter emot varandra, har vi måst
enas om denna höjning, som ju beträffande
hemmen för de bildbara innebär
en höjning från 4 000 till 7 000 kronor,
och för den andra kategorien gäller ett
nytt anslag på 5 000 kronor samtidigt
som driftbidragen avsevärt höjts.

Jag tror att det finns skäl för kammaren
att ta utskottets förslag till
statsbidrag, särskilt med hänsyn till att
utskottet förordat framläggande av ett
Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

förslag om allmänt statsbidrag till
landstingen.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt övertygad
om att det är riktigt som statsrådet säger,
att han helst skulle ha sett att
man kunnat gå på reservanternas linje
och beviljat ett högre belopp. Men jag
förstår att i regeringen är det fler som
har något att säga till om. Framför allt
har vi när det gäller ekonomiska frågor
en finansminister, som vet att hålla
igen, och därför förstår jag mycket väl
i vilken situation statsrådet Hedlund
har varit.

Statsrådet säger nu att pengarna inte
räcker till. Ja, men andra lagutskottet
har gått in för att denna sak skall ordnas,
landstingen är tvungna att göra
det. Också för deras vidkommande är
emellertid förhållandena sådana att
pengarna inte räcker till. Och då är
frågan: Är det riktigare att landstingen
skall bära denna ökade börda än att
staten med sitt stora skatteunderlag bidrar
på ett lämpligt sätt? För min del
anser jag det lämpligast att vi går in
för att staten bör göra det. Detta är för
flertalet landsting ett nytt åläggande,
ett åläggande varom 1946 års utredning
uttalade, att »staten bör väsentligen
bära bördorna». Den förordade 80
procent i statsbidrag, medan 1951 års
utredning gick ned till 50 procent, och
det är denna linje vi reservanter har
gått in för.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Under debatten kring
detta utskottsutlåtande har vissa mycket
intressanta synpunkter på frågan
om fördelningen mellan stat och kommun
av det allmännas kostnader för
vård inom skilda områden framkommit.

Herr Fast utvecklade en uppfattning
som gick ut på att bidragets förläggande
på driftkostnaden var av större

betydelse, medan frågan om dess placerande
på anläggningskostnaderna var
av mera sekundär betydelse. Herr Ståhl
ville göra gällande, att den uppfattning
som företrädes av minoriteten skulle
innesluta ett större intresse för en upprustning
på detta område. Jag vill mycket
bestämt hävda att också utskottsmajoriteten
har stort intresse för en
upprustning av det slag herr Ståhl talade
om.

Herr Ståhl sa bl. a., om jag fattade
honom rätt, att staten måste ikläda sig
ökade utgifter på dessa områden. Ja,
därmed är vi återigen inne på frågan:
Vilka möjligheter har i fortsättningen
staten å ena sidan och kommunerna å
den andra att skaffa sig ökade inkomster?
De som nu företräder minoriteten
och den uppfattningen, att man måste
fortsätta att ta ut den skatt som vi har
tagit ut under de senaste åren, är mera
i sin rätt att föra ett dylik resonemang,
men när herr Ståhl och folkpartiets representanter
gör det, har jag svårt att
inse att de förordar något annat än ett
system i galenskapen.

Hela deras resonemang när det gäller
att skaffa staten inkomster går nämligen
ut på detta: öka bara utgifterna på
skilda områden, flytta gärna över bördor
från landstingskommunerna till staten,
det är alldeles nödvändigt att göra
så och så. Ett sådant tillvägagångssätt
måste ju medföra uttagande av nya skatter.
Och om vi skall tillgodose önskemålen
i den programförklaring som
gavs av herr Fast, kan vi kanske inte
ens stanna vid enbart den direkta skattens
höjning utan måste allvarligt överväga
ytterligare ett steg på den indirekta
beskattningens väg för att klara
statens framtida andel i alla våra gemensamma
kostnader, enligt de önskemål
som framförts inte minst från folkpartiets
sida.

Jag skulle vilja förorda, att man i
framtiden tänker sig en statsskatt tillräckligt
hög att kunna ge stöd till driftkostnaderna,
som skisserades av herr

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

Fast. Om inte detta är möjligt via den
direkta skatten, är jag för egen del
beredd förorda att man, om man är
tvungen därtill, går ytterligare ett steg
på den indirekta beskattningens väg.
Men den uppfattningen delas ju inte av
de många som kräver, att man skall
flytta över en hel del gemensamma utgifter
från landsting, utanför landsting
och primärkommuner till staten.

Jag vill till sista göra ett påpekande.
Vi finner av utlåtandet att det är en
högerman som har gått med på reservationen,
medan två högermän har gått
med på utskottets förslag. Jag anser att
dessa två har tagit en fullt riktig, konsekvent
ståndpunkt. De har ju påyrkat
sänkt uttagningsprocent för statsskatten,
och det är alltså fullt konsekvent
när de säger: Skall vi kräva en sänkning
av statsskatten, kan vi inte i
varje situation och vid varje tillfälle
påyrka överflyttning av utgifter från
kommunerna till staten och dessutom
på eu del punkter rent av påyrka ökning
av statens utgifter.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande
jag ställde i mitt första anförande.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerström såg så
förtjust ut när han har hittat på att
kombinera ihop min ringa person med
folkpartiet och skattesänkningen, att
han bestämt tyckte att han hade funnit
en extra liten godbit på den där
karamellen, som börjar bli ganska utsugen
vid det här laget.

Men fullt så enkelt kommer man väl
ändå inte ifrån detta allvarliga sociala
problem som genom att försöka göra
gällande, att ingen som vill ha en skattesänkning
till stånd, skall kunna få
yrka på några förbättringar, även om
de är av en så oansenlig storleksordning
som denna.

Det kunde ju för övrigt ha varit riktigt
av herr Åkerström att tillägga, att
för nästa år gäller det ingen som helst

ny utgift för staten. Utgiftsökningen
på 800 000 kronor kommer ju först det
budgetår som följer på det kommande.

Herr Åkerström sade också ett ord
om att jag hade antytt, att majoriteten
inte skulle ha samma intresse för saken
som reservanterna. Jag har inte sagt
det och vill inte på något sätt antyda,
att så skull vara fallet. Tvärtom vill jag
göra gällande, att ett sådant intresse
framgick både av vad herr Åkerström
och statsrådet Hedlund sade. Den sistnämnde
visade ju i all sin vanmakt ett
intresse för saken, även om han kände
sig ur stånd att göra någonting för
den. Jag har inte betvivlat detta intresse,
men däremot torde man kunna
konstatera — och det kan väl inte heller
herr Åkerström bestrida -—- att det
blir mera handling med ett effektivare
stöd än med ett mindre effektivt sådant.
Och det är handling, inte vackra
ord, som vi reservanter vill ha.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Under den diskussion
vi hade i utredningen om anläggningsbidraget
framkom en ganska stor tveksamhet,
huruvida man borde dels vidhålla
det gamla kravet på anläggningsbidrag
för skolor, dels införa ett nytt
sådant krav i fråga om vårdhem och
arbetshem. Vi hade nog den uppfattningen,
att det kanske hade varit riktigare
att slopa anläggningsbidragen och
i stället anvisa så mycket större belopp
från staten till de egentliga driftkostnaderna,
som ju är årligen återkommande
och som blir en betydande utgift
för huvudmännen.

Vi stannade emellertid inför att föreslå
dels en höjning av det nu utgående
anläggningsbidraget för skolhemmen
och dels införande av ett nytt anläggningsbidrag
för vårdhemmen. Och varför?
Jo, vi hade den uppfattningen, att
det framför allt i fråga om vårdhemmen
förelåg en ganska stor eftersläpning,
och vi sade oss att det kunde
hända att ett införande av ett anlägg -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

ningsbidrag skulle komma att stimulera
huvudmännen till att göra nyanläggningar
i större omfattning än hittills,
framför allt på vårdhemmens område.
Detta var, lierr talman, den egentliga
och verkliga motiveringen för att vi
så småningom stannade inför ett sådant
förslag.

Att vi sedan fixerade anläggningsbidragen
till 12 000 respektive 9 000 kronor
per plats berodde på att vi resonerade
på det sättet, att man skulle halvera
anläggningskostnaden mellan huvudmännen
— landstingen —• och staten.
På det sättet kom alltså kommitténs
förslag att få det utseende varmed det
presenterades för departementschefen.

Här har nu propositionen upptagit
ett lägre belopp för anläggningar, varvid
man endast kompenserat den höjning
av byggnadskostnaderna, som inträffat,
men inte gått på den hälftenuppdelning
av anläggningskostnaderna,
som vi inom kommittén hade räknat
med. Vidare inför man här —- i enlighet
med kommitténs förslag —- ett nytt
anläggningsbidrag i fråga om vårdhemmen.

Jag vill vidare understryka att propositionen
upptar en förbättring av
driftbidragen. I fråga om lärarlönerna
föreslås att bidragen till dessa skall
utgå med 95 procent i näst högsta löneklassen.
Det är en viss höjning i förhållande
till vad som för närvarande
utgår.

Vidare föreslås en höjning av driftbidragen
över huvud taget, och den är
rätt väsentlig. Det föreslås 33 procents
höjning i förhållande till vad som för
närvarande gäller.

Ytterligare en sak är att uppmärksamma
i fråga om anläggningsbidragen.
Där har Kungl. Maj:t faktiskt gått längre
än kommittén, i det att Kungl. Maj:t
föreslår, att dessa skall gälla retroaktivt
från den 1 januari 1953.

Jag skall, herr talman, inte yttra
mig om de olika propåerna, men det
är en sak, som jag finner i hög grad

angelägen, och det är att riksdagen
handlar så, att den skapar förutsättningar
för utgivande av bidrag på nya
områden inom denna verksamhet, nämligen
i fråga om yrkesutbildningen och
yrkesundervisningen. Kungl. Maj:t har
icke föreslagit någon åtgärd på denna
punkt. Kommittén tryckte mycket hårt
på angelägenheten av att man kunde
få yrkesundervisning och yrkesutbildning
till stånd. Man räknar med att av
de 3 000 personer, som det här är fråga
om, åtminstone 500 skall kunna gå till
yrkesundervisning och yrkesutbildning.
En sådan verksamhet medför emellertid
anläggningskostnader och framför
allt ökade driftkostnader, som det är
angeläget att huvudmännen kan kompenseras
för.

Sedan är det ytterligare en sak, som
riksdagen i detta sammanhang bör ta
hänsyn till. Det är nödvändigheten av
ökade bidrag åt huvudmannen för den
öppna vården. I detta avsende har
Kungl. Maj :t också i mycket stor utsträckning
lämnat åt sidan det förslag
kommittén framlagt.

Det är alltså två väsentliga områden
som inte har fått vad man kan mena de
bör ha, och jag tror att det finns anledning
för riksdagen att överväga dessa
saker, när den skall ta ställning till de
båda yrkanden, som här föreligger.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Skoglund i
Umeå här nämnde om den diskussion,
som försiggick inom den kommitté, där
han varit ordförande, kan vi lämna
åt sidan. Kvar står emellertid det faktum,
att herr Skoglund skrivit under
det utlåtande där det yrkades, att bidrag
skulle utgå med 9 000 respektive
12 000 kronor per vårdplats. Då vi i
dag har att ta ståndpunkt till denna
sak hoppas jag därför, att han såsom
ordförande i denna kommitté ser till
att hans verk går i fullbordan. Det vore
ju uppsendeväckande om han inte medverkade
till detta.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

Beträffande statsbidragen sade jag
nyss i talarstolen, att driftbidragen var
så avvägda, att vi reservanter inte hade
stor anledning att göra någon erinran
mot dem. När det gäller lärarbidragen
är det emellertid inte 95 procent som
skall utgå, utan i genomsnitt 88 procent
av de verkliga kostnaderna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag tar fasta på vad
herr Ståhl uttalade när han ansåg sig
kunna konstatera, att jag önskade göra
något för denna sak. Det var ju tacknämligt
att få höra detta.

Sedan talade herr Ståhl något om vanmakt
beträffande finansieringen. I det
avseendet skulle jag vilja säga att jag har
handlat i medvetande om att när det
gäller ekonomiska ting så får man lov
att rätta mun efter matsäcken. Vi kan
inte ge ut mer ur statskassan än vad
som finns där, och det måste väl också
herr Ståhl acceptera. Men kanske herr
Ståhl i stället för att tala om skattesänkningar
vill gå in för att höja den
statliga beskattningen. I så fall kan vi
naturligtvis få utrymme för väsentligt
mycket mer. Jag vill också framhålla,
att jag tror det är få poster i statsverkspropositionen,
där man nått fram till
en förhållandevis så stor ökning av tidigare
utgående anslagsbelopp som just
på detta område. Visserligen hör jag
till dem, som är mycket intresserade av
att lätta landstingens ekonomiska bördor,
och det är ju den frågan det egentligen
gäller, men jag tycker att man i
arbetet mot detta mål lämpligen bör
följa utskottsmajoriteten och gå in för
att begära en allmän revision av grunderna
för statsbidrag till sekundärkommunerna.

Herr HALL (s):

Herr talman! Den utredning, som pågår
om de allmänna statsbidragsgrunderna
och som inrikesministern nu om -

nämnde, väntar vi i kommuner och
landsting på med en viss spänning, inte
minst därför att utredningsarbetet på
denna punkt pågått, om jag minns rätt,
sedan mitten av 1920-talet utan att vare
sig Kungl. Maj:t eller riksdagen kunnat
ta någon bestämd ståndpunkt till vad
som skall göras. Frågan aktualiserades
de första gångerna i samband med vissa
kommunalskatteutredningar, där man
ansåg att man genom en överflyttning
av kommunala utgifter på staten skulle
kunna få dels en totalt sett lägre kommunalskatt
och dels en kommunalskatt,
som var jämnare. Det skatteutjämningsförfarande,
som då fanns, var ju mycket
besvärligt och visade dessutom, att
det inte utgjorde någon alldeles effektiv
hjälp till de hårdast skattetyngda
delarna av landet.

Vad man nu söker efter måste givetvis
vara så pass grundligt genomarbetat,
att man övervinner den fara, som
alltid har skymtat i dessa sammanhang,
nämligen att kommunerna, om de får
effektivare statsbidrag, blir mindre aktsamma
om hur stora de totala utgifterna
blir. Jag vill fästa uppmärksamheten
på, att om detta skäl tidigare haft
en betydande giltighet, har det både i
kommunerna och i landstingen hänt
mycket, som gör att man nu kan se på
denna sak litet lugnare än man kunde
göra för 20, 30 år sedan. Landstingen
har blivit mycket stora förvaltningar,
där man har ett behov av att ha en
allmän ekonomisk överblick och se till
att utgifterna inte sväller alltför våldsamt.
Landstingsskatterna har ändå visat
en stark tendens till stegring.

Tack vare kommunsammanslagningen
har man också genomgående fått
bättre ekonomisk planering i primärkommunerna.
Därför kan man nog vänta
sig att det mycket snart inom kommunerna
växer fram ett lika starkt ansvar
för den allmänna finansförvaltningen
som det man nu kan påräkna
inom statsförvaltningen. Det kanske avgörande
skälet mot höga statsbidrag

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändrade statsbidragsgrunder för undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

försvagas därmed genom utvecklingen
själv.

Det som motionärerna och reservanterna
här har begärt ligger delvis på
ett annat plan. Det gäller att för gott
vältra över på det kommunala organet
en utgift som tidigare ansetts vara statlig.
Det är väl alldeles klart, att man
då måste beakta allmänekonomiska
synpunkter och inte bara se till de
svårigheter som kan finnas att få nästa
års och de påföljande årens statsbudet
att gå ihop. Detta är ju ett avvägningsproblem.
Det erkännes ju och har
sedan länge varit erkänt, att sinnesslövården
är en allmän angelägenhet och
att kostnaderna för ändamålet skall bestridas
av det allmänna. Det är alltså
inte fråga om huruvida det allmänna
skall vara sparsamt eller slösaktigt, om
det allmänna skall åtaga sig en uppgift
eller inte. Den saken är redan klar.
Frågan är bara vilka allmänna krafter
som skall svara för en viss del av
dessa utgifter.

Det är enligt min mening uppenbart
att staten måste bära större del av dessa
utgifter än vad den för närvarande gör.
En synpunkt i detta sammanhang, vilken
har mycket större räckvidd än man
i förstone kanske är benägen att tillmäta
den, är den gamla skatteutjämningstanken,
som på nytt måste få ett
rum i avgörandena. Näringslivet är ju
högst olika utvecklat i olika delar av
vårt land, och — vad värre är —- tendensen,
som är klart uppåtgående i de
flesta delar av landet, är nästan lika
klart nedåtgående i vissa andra delar.
Medan storstädernas och Mellansveriges
industribygders ekonomiska ställning
blir allt starkare har vi en relativ försvagning
i vissa norrlandslän, på Gotland
och i vissa delar av västra Sverige
och i de småländska länen. Det är alldeles
påtagligt att om inte de kommunala
skattebördorna skall bli orimligt
stora i de delar av landet, där näringslivet
är relativt försvagat, måste staten
överta en större del av de utgifter som

nu bestrids av kommunerna. Jag fäster
uppmärksamheten på att man sålunda
klart motarbetar detta syfte att befrämja
näringslivet, om man tvingar kommuner
och landsting i de län, där näringslivet
har svårt för att reda sig, att
acceptera allt högre och högre kommunalskatter.

Jag har velat anföra dessa synpunkter,
eftersom vi nu står inför ett nytt
avgörande. Jag hoppas att kammaren
ansluter sig till reservationen och därmed
också ger en fingervisning om i
vilken riktning utvecklingen för framtiden
bör drivas.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Rubbestads replik vill jag säga, att jag
försökte i mitt anförande klargöra att
det här i hög grad gäller en bedömningsfråga,
där var och en får handla
efter eget skön.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag tror att vi alla är
villiga att ge vårt erkännande åt statsrådet
för denna proposition. Men när
det gäller avvägningen mellan landstingens
och statens utgifter känner vi
oss inom landstingen rätt oroliga, i
synnerhet inom de landsting som har
den högsta landstingsskatten, och dit
hör, om jag inte minns fel, både Västernorrland
och Gotland. Jag förstår
således inrikesministerns bekymmer
inför denna avvägning.

Det är alldeles riktigt vad herr Fast
här sagt om att anläggningsbidraget
utgör den mindre delen av dessa kostnader
och att det är driftkostnaderna
som i längden blir det mest betungande.
Jag anser emellertid att vi i konsekvens
härmed bör biträda reservationen.
Jag säger det så mycket hellre
som vårt eget landsting sedan flera år
har i framställning till Kungl. Maj:t

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Principerna för avräkning av vissa anslag mot automobilskattemedlen.

anhållit om särskilt anläggningsbidrag
även om detta varit i annat sammanhang.
Det skulle naturligtvis då vara
rätt egendomligt, om man inte här skulle
stödja den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten l:o)
i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 87 ja och 112 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten
på Hall m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Principerna för avräkning av vissa anslag
mot automobilskattemedlen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. in., i vad propositionen
avser principerna för avräkning
av vissa anslag mot automobilskattemedlen.

I propositionen nr 112 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 februari 1954, framlagt
förslag till ändrad lydelse av 5 och
6 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, m. m. Propositionen
hade, i vad bl. a. gällde de principer
för avräkning av vissa anslag å
driftbudgeten helt eller delvis mot automobilskattemedel
för vilka i propositionen
redogjorts, hänvisats till statsutskottet.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a,,
att de under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samt vägförvaltningarnas avlönings-
och omkostnadsanslag redovisade
utgifterna i fortsättningen med nio
tiondedelar skulle avräknas mot automobilskattemedlen
i stället för nu i princip
till hälften respektive helt. Vidare
hade förutsatts att anslaget till Reglering
av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde, vil -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Principerna för avräkning av vissa anslag mot automobilskattemedlen.

ket f. n. icke till någon del täcktes av
automobilskattemedel, skulle helt avräknas,
och likaså ansågos utgifterna för
pensionering av befattningshavare vid
väg- och vattenbyggnadsverket samt vägarbetare
böra inbegripas i de kostnader
som helt eller delvis skulle ifrågakomma
till avräkning mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte godkänna de i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 26 februari
1954 angivna principerna för avräkning
av vissa anslag å driftbudgeten
helt eller delvis mot automobilskattemedel.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundqvist, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att vid avräkning av vissa anslag å driftbudgeten
helt eller delvis mot automobilskattemedel
de hittillsvarande principerna
skulle tillämpas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då vid detta utlåtande
är fogad en reservation av herrar Lundqvist
och Skoglund i Doverstorp samt
undertecknad vill jag i korthet motivera
densamma. I förevarande proposition
har departementschefen framhållit,
att han inte har funnit anledning att
förorda någon principiell ändring av
nu tillämpade grunder för anslagsavräkningen
mot automobilskattemedlen,
men han har där vidtagit vissa jämkningar
trots detta uttalande och alltså
genom automobilskattemedlen finansierat
en del nya utgifter. Till dem hör
bl. a. regleringen av vissa skador inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsområde
och utgifter för pensionering
av befattningshavare vid väg- och
vattenbyggnadsverket samt vägarbetare.
De har nu visat sig böra komma i fråga
till avräkning mot automobilskatteme -

del, och det är även en del andra nya
områden, som han där har medtagit på
samma sätt. När det gäller det allmänna
statsbidraget till de lokala polisorganisationerna
har departementschefen
ställt sig tveksam att överföra detsamma,
och på den punkten har han förordat
en utredning. Vi reservanter har
dock ansett, att när det gäller ett så
stort belopp som nu här kommer i
fråga enligt departementschefens och
utskottets förslag som 8,0. miljoner kronor,
som alltså under nästa budgetår
skall belasta automobilskattemedlens
speciella budget, borde i samband med
denna utredning, som departementschefen
förordat och som jag nyss omnämnde,
även dessa saker komma under
omprövning.

Detta är alltså motiveringen för vår
reservation, och jag skall med dessa
få ord, herr talman, be att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till berörda utlåtande.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Sedan jag lyssnat till
herr Staxängs anförande tror jag mig
kunna säga, att vi alla är tämligen överens
om att de principer för anslagsavräkning
åt automobilskatten, som nu
gäller, bör tills vidare tillämpas, detta
dock i avvaktan på en förnyad prövning.
Herr Staxäng erinrade om några
av de jämkningar, som departementschefen
föreslagit och som vi från utskottets
sida ansett oss böra acceptera.
Så skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
avlönings- och omkostnadsförslag
samt vägförvaltningarnas avlönings-
och omkostnadsförslag, som nu
helt eller delvis bestrids med automobilskattemedel,
i fortsättningen avräknas
med nio tiondelar av dessa medel.
Anslaget till reglering av vissa skador
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde — herr Staxäng
nämnde ju också detta — ett anslag
som nu inte till någon del avräknas,
anses böra från nästa budgetår föras på

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

avräkning. Dessa belopp uppgår sammantagna
till 1,2 miljoner kronor.

Vad sedan gäller kostnaderna för
tjänste- och familjepensioner till befattningshavare
vid väg- och vattenbyggnadsverket
samt vägarbetare föreslås,
att dessa inräknas bland de
kostnader, som helt eller delvis kommer
till avräkning mot automobilskattemedel.
Sammanlagt skulle härigenom
av nämnda anslag under nästa budgetår
avräknas 7,4 miljoner kronor. Det
motsvarar ungefär nio tiondelar av de
totala pensionskostnaderna.

På denna punkt, herr talman, synes
ingen motsättning föreligga mellan motororganisationerna
och Kungl. Maj:ts
förslag. Och den är den största anslagsposten
i detta sammanhang. I övrigt
är ju avräkningssystemet oförändrat,
och med hänsyn härtill och i avvaktan
på en förnyad utredning av
dessa frågor har vi inom utskottet ansett
oss böra bifalla Kungl Maj:ts förslag.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Anslag till vägväsendet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till vägväsendet
för budgetåret 1954/55 jämte
i ämnet väckta motioner m. m.

Punkten i.

Vissa anslagstekniska frågor.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
under sjätte huvudtiteln (punkt 9, s. 18
—29 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för

Vissa anslagstekniska frågor.

den 4 januari 1954) lämnat en redogörelse
för vissa anslagstekniska frågor.

Kungl. Maj:ts förslag innefattade, att
medel för den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
i fortsättningen
skulle anvisas under fyra särskilda anslag,
nämligen Byggande av riksvägar,
Nyanläggning av länsvägar, Nyanläggning
av ödebygdsvägar samt Ombyggnad
av länsvägar och ödebygdsvägar.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fem motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
PAlsson m. fl. (I: 296) och den andra
inom andra kammaren av herr Ericsson
i Näs (II: 405), hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte besluta att de i propositionen
föreslagna fyra särskilda anslagsgrupperna
för den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
skulle kompletteras
med en rubrik för redovisning av
större brobyggnadsföretag.

I en inom första kammaren av herr
Karl Andersson väckt motion (I: 464)
hade, såvitt nu var i fråga, yrkats att
utöver de av Kungl. Maj :t förordade
väganslagen skulle uppföras ett anslag
för vägbeläggningar och ett anslag till
storbroar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:296 och 11:405
samt 1:464, sistnämnda motion såvitt
nu var i fråga, och med avslag å motionerna
I: 87 och II: 109, besluta att medel
för den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
fr. o. m. budgetåret
1954/55 skulle anvisas under följande
fyra reservationsanslag, nämligen Byggande
av riksvägar, Byggande av länsvägar,
Byggande av ödebygdsvägar samt
Byggande av storbroar.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Karl Andersson, Näsgård,
Alfred Nilsson, Näsström, Pålsson,
Rubbestad, Åkerström och Onsjö, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Vissa anslagstekniska frågor.

riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 1:464, såvitt
nu vore i fråga, och med bifall till
motionerna I: 296 och II: 405 samt med
avslag å motionerna I: 87 och II: 109,
besluta att medel för den statliga vägoch
brobyggnadsverksamheten fr. o. m.
budgetåret 1954/55 skulle anvisas under
följande fem reservationsanslag, nämligen
Byggande av riksvägar, Nyanläggning
av länsvägar, Nyanläggning av ödebygdsvägar,
Ombyggnad av länsvägar
och ödebygdsvägar samt Byggande av
storbroar;

b) av herrar Lundqvist och Staxäng,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Även vid detta utlåtande
finns en reservation avgiven, som
jag har anslutit mig till. Jag skall dock
med hänsyn till den långa föredragningslistan
försöka fatta mig mycket
kort. Saken är ju den, att här har på
denna punkt företagits en reducering
av antalet anslagspunkter. Förut har
det gällt 14 stycken olika anslag för
vägändamål. Nu har de av Kungl. Maj:t
begränsats till endast fyra. När det gäller
en utökning av Kungl. Maj:ts förslag
är både utskottet och reservanterna
eniga, nämligen om ett anslag
för byggande av större broar, men reservanterna
och utskottet skiljer sig i
det hänseendet, att utskottsmajoriteten
vill att under detta anslag skall föras
endast broar som kostar över 3 miljoner
kronor, medan reservanterna önskar,
att på anslaget skall föras byggandet
av broar, för vilka kostnaderna
går upp till över 1 miljon kronor. På
denna punkt är vi alltså annars eniga
om en utökning av antalet anslag, och
därigenom får enligt reservationen antalet
anslagspunkter bli fem. Vi vill
alltså ha en punkt mer än Kungl. Maj:t.
Majoriteten inom utskottet vill dock
bara ha fyra anslagspunkter. De vill

att nybyggnaden av vägar och ombyggnaden
av vägar skall sammanslås. Där
har Kungl. Maj:t gått in för en uppdelning,
där ett anslag skall anvisas för
nybyggnader av vägar och ett för ombyggnader.
Vi reservanter går på Kungl.
Maj:ts linje.

Motiveringen för detta särskiljande
är att man på ett bättre sätt skall kunna
kontrollera vilka anslag som anvisas
för det och det ändamålet. Detta
gäller särskilt anslagsfördelningen till
bygdevägar i Norrland. Vi märker bäst
skillnaden mellan utskottets förslag och
reservanternas förslag när vi kommer
till punkt 4, där det gäller fördelningen
av de olika anslagen för olika ändamål.
Där finner vi att reservanternas förslag
ansluter sig till vissa specificerade
anslagsposter, där man vet att det och
det beloppet skall anvisas för det och
det ändamålet, medan majoriteten går
in för ett klumpanslag, där man inte
vet hur mycket som kommer på den
eller den posten. Jag anser det vara
synnerligen viktigt att man bär denna
uppdelning, så att riksdagen kan veta
vilka belopp som anvisas för de olika
ändamålen när anslagsfrågorna behandlas
i kamrarna.

Till anslagsfrågorna under punkten
4, som i stort sett berör samma förhållanden
som denna punkt, återkommer
jag senare. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
anförd under punkten 1 a) av herr
Karl Andersson m. fl.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Som den föregående
ärade talaren erinrade om innebär
statsverkspropositionen angående vissa
anslag till vägväsendet en väsentlig
förändring i fråga om anslagstekniken.
Med hänsyn härtill, liksom också med
hänsyn till den omständigheten att utskottet
inte helt kunnat ansluta sig till
Kungl. Maj:ts förslag, finner jag det
motiverat att lämna en kort översikt.
Jag får också därvid tillfälle att beröra

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

några synpunkter, som reservanternas
talesman, hem Rubbestad, har anfört.

För närvarande redovisas de statliga
väg- och broinvesteringarna under inte
mindre än 14 anslag på driftsbudgeten.
Denna långtgående anslagssplittring
har medfört osmidighet vid resursernas
utnyttjande och verksamhetens rationella
bedrivande. Det har därför sedan
lång tid varit aktuellt med en
större koncentration, och man har menat
att den skall kunna genomföras
utan att statsmakternas möjligheter att
leda och kontrollera investeringsverksamheten
därigenom minskas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag i denna fråga innebär, att det
vid en reglering av väg- och brobyggnadsverksamheten
skulle vara tillräckligt
med en flerårsplan för byggande
av riksvägar — ett nytt begrepp som
införts, man skulle ha en plan för byggandet
av länsvägar och en för byggandet
av speciella storbroar. Medelsanvisningen
skulle enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag ske över
ett anslag, benämnt Vägbyggnad.

Föredragande statsrådet har också
funnit starka skäl för att man här skall
söka få en förenkling till stånd i anslagstekniken.
Han föreslår — som
hem Rubbestad också nämnde —- att
det uppförs fyra särskilda anslag för
den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten,
nämligen Byggande av riksvägar,
Nyanläggning av länsvägar, Nyanläggning
av ödebygdsvägar samt
Ombyggnad av länsvägar och ödebygdsvägar.
Detta innebär att man i jämförelse
med förslaget från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har uteslutit
det särskilda anslaget till broar men
däremot uppfört ett nytt, nämligen anslaget
till ödebygdsvägar.

I detta sammanhang kanske jag för
ett ögonblick får erinra om bestämmelserna
i den nuvarande vägstadgan. Den
skiljer mellan huvudvägar, bygdevägar
och ödebygdsvägar. I begreppet huvudvägar
innefattas såväl rikshuvud -

Vissa anslagstekniska frågor.

vägar som länshuvudvägar. Nu skall,
som jag tidigare nämnde, riksvägarna
bilda en grupp för sig och länsvägar
och bygdevägar sammanföras till en
grupp, som kallas länsvägar. Ödebygdsvägarna
kommer enligt Kungl. Maj:ts
förslag att bibehålla sin särställning,
och vi har inom utskottet vid prövningen
av denna fråga funnit de skäl som
föredragande anfört härför vara bärande
och har alltså godtagit detta förslag.

Däremot har vi inte kunnat biträda
propositionens förslag att man vid medelsanvisningen
för länsvägar och ödebygdsvägar
skall skilja mellan nyanläggning
å ena sidan och ombyggnad
å den andra. Vad gäller riksdagens intresse
för den frågan kan vi inte finna
att det är något särskilt behov av en
särredovisning. En sådan uppdelning
innebär ovillkorligen en begränsning
av möjligheterna att smidigt anpassa
denna byggnadsverksamhet efter det
aktuella lägets krav. Vi har den uppfattningen
att fördelningen av tillgängliga
medel inte skall ske centralt utan ankomma
på vederbörande länsorgan. Vi
har svårt att förstå herr Rubbestad,
när han förmenar att det skulle bli en
större centralisering om man följer
utskottet. Jag kan inte finna annat än
att utskottets förslag innebär och förutsätter
en verklig möjlighet till decentralisering
med tyngdpunkten förlagd
till bedömning av de lokala organen.
Det innebär också, utom den administrativa
förenklingen, att vägnämnderna
och länsvägnämnderna i viss mån får
större inflytande på verksamhetens utformning.

Jag tillåter mig, herr talman, att ett
ögonblick anknyta till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därvidlag har anfört.
Man säger att denna bedömning —
i vad mån man skall använda bidraget
till ombyggnad eller nybyggnad —- bör
läggas i länsorganens hand i samband
med flerårsplanernas upprättande. Herr
Rubbestad nämnde att nybyggnad före -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Vissa anslagstekniska frågor.

kommer mest uppe i norrlandslänen,
och det är riktigt. Men det är lika viktigt
att man över huvud taget i förvaltningen
ute i länen får möjlighet att
anpassa verksamheten efter de behov
som där förefinns.

Så anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita, att det i de
sydliga länen ofta förekommer att man
vill förändra enskild väg till allmän,
men detta måste skjutas på framtiden,
ty vid uppdelningen i anslagskategorier
har man inte möjlighet att företa erforderliga
iståndsättningsarbeten. Det
heter också att en bygd kanske haft en
allmän väg, som dock inte varit av godtagbar
beskaffenhet, och behovet av
denna vägförbättring kan jämföras, säger
man, närmast med behovet av nyanläggning
av en väg till en bygd, som
saknar sådan väg. Därvid bör — jag
upprepar det ■— länsorganen ha möjlighet
att bedöma vilket som i varje särskilt
fall bär den största aktualiteten.

Inom avdelningens majoritet liksom
i utskottet har vi funnit den synpunkten
så väsentlig, att vi har stannat vid
denna sammanslagning av anslagen för
om- respektive tillbyggnad till ett anslag.
Nu har det anmärkts tidigare i
diskussionen — och kanske herr Rubbestad
snuddade vid det ■—- att detta
ombyggnadsbehov är så stort att det
kommer bort i bilden när man skall
bedöma denna fråga. Jag förstår inte
den uppfattningen. Det har redovisats
enligt vårt förslag, att möjligheterna att
tillgodose behovet är helt och hållet
orubbade eller rättare sagt att de kan
tillgodoses mycket bättre.

Herr Rubbestad erinrar också om
att i den reservation, som föreligger till
detta betänkande vid punkt 1, också
tas upp frågan om ett speciellt anslag
till flerårsplaner för broarna. Föredraganden
har anfört — och det finner vi
riktigt —- att en bro i allmänhet bör
ingå som ett naturligt led i ett vägbyggnadsföretag.
Men vi finner dock — och
därvid står vi i samklang med väg -

och vattenbyggnadsstyrelsen — att skäl
talar för att sådana broar, som man
kallar storbroar, anslagsmässigt sett
bör redovisas separat. Där föreligger
ju inte något direkt samband mellan
själva brobyggnadsföretaget och vägbyggnadsverksamheten
i övrigt. Därtill
kommer att kostnaderna för ett sådant
företag är så betydande, att det kan
uppstå vissa praktiska olägenheter om
de skall upptas i de sedvanliga flerårsplanerna,
allra helst som kostnaderna
inte regelbundet återkommer år efter
år och inte heller fördelar sig jämnt
mellan de olika länen. Det kan också
här för riksdagen föreligga ett speciellt
intresse av att fortlöpande kunna
följa verksamheten på förevarande område.

Som herr Rubbestad mycket riktigt
nämnde har reservanterna, vilkas talesman
han var, samma principiella
uppfattning som vi. Skiljaktigheten i
uppfattningarna gäller gränsdragningen
för gruppen storbroar. Jag har, herr
talman, personligen den uppfattningen,
att redan en kostnadsgräns vid tre miljoner
kronor, som utskottet förordar i
anslutning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag, är i lägsta laget, men
vi har ansett oss böra acceptera detta.
Reservanterna föreslår nu att gränsdragningen
sker vid ett belopp av en
miljon kronor. Men enligt vår uppfattning
skulle den principens tillämpning
innebära, att alltför många broar kommer
att hänföras till kategorien storbroar,
och fördelen av att broar i allmänhet
inräknas som ett naturligt led
i själva vägbyggnadsverksamheten blir
därigenom äventyrad. Om man vill nå
det åsyftade resultatet tror jag mig
kunna säga, att man bör följa utskottets
förslag. Jag ber, herr talman, i
anslutning till de synpunkter jag anfört,
beträffande såväl anslagstekniken
i fråga om om- och tillbyggnad av länsvägar
som det speciella bidraget till
storbroar att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan i hög grad förkorta
mitt anförande genom att i allt
väsentligt instämma i den föregående
talarens synpunkter. Jag skall även redan
nu nämna att jag kommer att följa
utskottets förslag på denna punkt.

Anledningen till att jag har begärt
ordet är att jag på denna punkt har
en motion i vilken jag har gått längre
än vad utskottet vid sitt ställningstagande
har velat göra.

Såsom framgår av utskottets utlåtande
har förslagen under »Vissa anslagstekniska
frågor» föregåtts av en mycket
utförlig och genomgripande utredning
av väg- och vattenbyggnadsverket. Utredningen
har tillkommit dels på grund
av ett uttalande av överrevisorerna och
dels på grund av riksdagsbeslut.

Jag deltog själv i det särskilda utskottets
arbete när vägarna förstatligades
och var med om att besluta en ganska
hård skrivning på denna punkt,
nämligen att riksdagen skulle ha stor
befogenhet när det gällde att besluta
om de olika posterna. När jag följt dessa
frågor ute i vägnämnderna och i
länsvägnämndernas förbund och även
på andra håll har jag emellertid måst
inta en annan ståndpunkt. I verkligheten
har det blivit annorlunda än man
tänkte sig då det beslöts att riksdagen
skulle bestämma strikt i olika anslagsfrågor.
Man har nödgats ge Kungl. Maj :t
vidsträckta fullmakter, och det har medfört
eu osmidighet ute bland vägförvaltningarna
när det gäller att realisera
riksdagens beslut. Denna brist på smidighet
hänför sig givetvis i högsta grad
till den stora splittringen av anslagen.
Det säges också i utskottets utlåtande,
i anslutning till ett uttalande av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att anslagssplittringen
medför både osmidighet
och stelhet i resursernas utnyttjande
och kan därigenom sägas försvåra ett
rationellt bedrivande av verksamheten,
ett förhållande som jämväl uppmärksammats
av överrevisorerna och även

Vissa anslagstekniska frågor.

har behandlats i riksdagen genom motioner
som där har väckts.

Det sägs vidare att styrelsen har funnit
det ofrånkomligt att nu pröva vilka
åtgärder som kan vidtas i syfte att förenkla
den administrativa handläggningen
av anslagsfrågorna genom begränsningen
av anslagsuppdelningen utan
att härigenom statsmakternas möjligheter
att leda och kontrollera investeringsverksamheten
minskas.

Det är ju alldeles tydligt att det innebär
en lovvärd förändring när man
genom denna utredning minskar anslagens
antal från cirka 14 — vi vet att
de sedan splittrats upp ytterligare —
ned till tre—fyra. Den saken skall villigt
erkännas.

Såsom här har framhållits föreligger
ingen stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
uttalande och reservationen av
herrar Karl Andersson, Näsgård m. fl.
Meningarna skiljer sig bara i frågan
om vilka anslag som riksdagen skall ta
ställning till.

Meningsskiljaktigheten rör i första
hand storbroarna. Reservanterna anser
att den undre gränsen för storbroar
skall sättas vid en kostnad av en miljon
kronor, medan däremot utskottsmajoriteten
anser att broar som kostar mer
än tre miljoner skall redovisas över särskilda
anslag. Jag tror att utskottets
förslag på den punkten är mera realistiskt.
Såsom också nämndes här av utskottets
talesman måste dessa broar som
kostar upp till en miljon ingå som ett
naturligt led i vägbyggandet. Jag tycker
att reservanternas svaga ställning i
särskilt hög grad demonstreras när de
skall ta ställning till anslaget. Reservanterna
begär där bara en ökning
med tre miljoner kronor gentemot utskottets
förslag.

Reservanterna vill ha en uppspaltning
av anslaget på ny- och ombyggnad,
när det gäller länsvägarna i motsats
till utskottsmajoriteten, som anser att
detta skall föras under ett anslag. Jag
tror att utskottes förslag på den punk -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Vissa anslagstekniska frågor.

en är avgjort bättre än reservanternas
och ger vägförvaltningarna större rörelsefrihet.

Vad som varit utslagsgivande för mig
har just varit, att det genom utskottets
förslag blir en smidigare handläggning
och större rörelsefrihet för de lokala
vägförvaltningarna. Det är att märka,
att länsvägnämndernas förbund tillstyrkte
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag, som till och med gick
längre än utskottets. Jag hoppas, att
detta skall vara en etapp på vägen att
ge vår lokala vägorganisation och därmed
även länsvägnämnderna en större
möjlighet att få inflytande på dessa
frågor. Jag är säker på att jag därvidlag
är i gott sällskap med föredraganden
i statsrådet, ty jag har i livligt
minne hans välbefogade motion år 1947,
i vilken han mycket starkt underströk,
att en decentralisering i fråga om vissa
statliga organs arbete ute i landet var
nödvändig.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ansett, att även
broar som kostar en miljon kronor och
därutöver är av den storleksordningen,
att de bör uppföras på detta särskilda
anslag. Vad beträffar broar, som kostar
mer än tre miljoner kronor, finns det
för närvarande inte fler än tre projekt
på dylika. Det rör sig ju här för övrigt
om en anslagsfråga, som återkommer
år efter år. Man har alltså varje år tillfälle
att ta hänsyn till hur många broar
av olika sorter det finns och att anpassa
anslaget därefter. Ur den synpunkten
anser jag det därför minst lika
klokt att följa reservanternas förslag
och begränsa anslaget till broar, som
representerar en kostnad av en miljon
kronor som att begränsa det till broar
som kostar minst tre miljoner.

Avdelningsordföranden i utskottet
vill göra gällande, att det inte innebär
en centralisering att lämna hela an -

slagsbeloppet i en post. Men det måste
det väl ändå vara, eftersom riksdagens
ledamöter inte får tillfälle att säga sin
mening om vad som avses med de olika
anslagen. Vi anser liksom utskottets
majoritet att länsvägnämnderna och
vägnämnderna skall ha så mycket som
möjligt att säga till om, och det får de
även enligt vårt förslag. De får det till
och med i större utsträckning än enligt
majoritetens förslag. Det är för närvarande
sexårsplaner, och majoriteten
föreslår fyraårsplaner, medan vi reservanter
förordar femårsplaner.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! När vi i departementet
strävat efter att minska ner antalet
väganslag så långt det varit praktiskt
möjligt, har vi letts dels av den tanken
att man därmed skulle begränsa
bokföring och annan administrativ
verksamhet, och dels av tanken att man
inte skulle gå längre än riksdagen ville
ge efter på sin önskan att på förhand
kontrollera användningen av väganslagen.
För egen del kan jag deklarera,
att det ur vår synpunkt är av ganska
liten betydelse, om det blir fyra eller
fem väganslag, även om jag kanske är
litet förvånad över att utskottsmajoriteten
är beredd att släppa det stora
anslaget till ombyggnad.

Det har antytts, att vägnämnderna
genom detta beslut skulle få större inflytande.
Det är nog inte ett alldeles
riktigt uttryck för vad som kommer
att ske. Vägnämnderna har haft och
har ett mycket stort inflytande, även
om de långt ifrån alltid har begagnat
det i full utsträckning. Vad som nu
kommer att ske är att vägnämnderna
får större ansvar i fråga om fördelningen
av vägmedlen inom respektive län.

Jag har, herr talman, velat understryka
detta med tanke på det problem
som kommer att möta, när anslagen
främst i vad det gäller antalet
nu får en annan utformning än tidigare.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Herr Rubbestad vidhöll
sin uppfattning, att det skulle bli
en större centralisering, om kammaren
nu följer utskottets förslag. Jag
har svårt att förstå den tankegången.
Utskottets förslag innebär ju, att medel
anvisas i samma omfattning som enligt
reservanternas förslag. Dessa medel
kommer respektive förvaltningsområden
till godo. Då har myndigheterna
frihet att använda anslagen till
de arbeten, där de bäst behövs, antingen
till ombyggnad eller nybyggnad,
och det måste väl, herr talman,
innebära, att distrikten får större möjligheter
att verkligen påverka detta arbete
på ett sätt, som passar bygden.

Därtill vill jag erinra om att propositionen
innebär, att redovisning inför
riksdagen skall ske med en redogörelse
dels för hur medlen inom respektive
kategorier har kommit till användning
under föregående år, dels hur man avser
att använda dem under det kommande
året. Riksdagen har då alla
möjligheter att granska denna redovisning
och kan sedan påverka fördelningen
motionsledes och genom utskottsskrivning.
Man kan väl säga, att
riksdagens inflytande på detta område
inte därmed på något sätt beskärs, men
man vinner påtagliga fördelar.

Vad sedan beträffar frågan vad som
är att hänföra till storbroar vill jag
erinra om att jag i mitt förra anförande
sade, att med hänsyn till de dryga
brobyggnadskostnaderna kan man
näppeligen kalla ett brobyggnadsföretag
på 1 miljon för en stor bro. Jag
upprepar att ett anslag på 3 miljoner
är i lägsta laget.

Sedan är det en annan sak. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet
har anslutit sig till, skall i brobyggnadsföretag
inrymmas erforderliga tillfartsvägar
och med 1 miljon kronor blir
det sannerligen inte några stora företag
genomförda. Jag upprepar, herr
talman, min uppfattning, att om man

Vissa anslagstekniska frågor.

här vill ha en kategori speciellt för
storbroar och i övrigt nå de resultat
man åsyftar med brobyggandet i allmänhet
skall man följa utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill med anledning
av det sist hållna anförandet säga, att
när riksdagen i detta sammanhang inbjudes
att göra ett uttalande om fördelningen
av anslagen, så förundrar
det mig liksom herr statsrådet, att riksdagen
inte vill acceptera detta, ty att,
som majoriteten här förordar, överlåta
åt vägmyndigheterna att fördela hela
beloppet är någonting som jag tror vi
kommer att få ångra. Det är nämligen
inte så, att det är länsvägnämnderna
och vägnämnderna, som fördelar anslaget,
utan det är vägförvaltningarna,
som utanordnar medlen. Vi hörde nyss
av herr Malmborg, att vi ändå får redovisning
av vägförvaltningarna efteråt
om hur de använt pengarna. Ja, det
är så dags. Tycker herr Malmborg, det
är rätt, att riksdagen först när medlen
blivit utanordnade får tillfälle att säga
sin mening? Jag anser att man borde
på ett tidigare stadium, nämligen redan
vid anslagsbeviljandet, få säga
ifrån att för det och det ändamålet
skall anslaget användas. Det är detta
som ligger bakom reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Det är kanske onödigt
att här vidare orda på den här punkten,
men jag kan omöjligt följa herr
Rubbestads tankegång. Han säger att
länsvägnämndernas och vägnämndernas
inflytande inte på något sätt kan
göra sig gällande, men det går väl
ändå i verkligheten inte till så, att
såväl länsvägnämnderna som vägnämnderna
får tillfälle att säga sin mening,
när det gäller dessa flerårsplaner.
Jag vet att det också på sina

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

håll förekommer, att man, innan vederbörande
distriktsförvaltning lägger
fram sin plan, har tagit kontakt med
dessa nämnder. Det tycker jag är en
föredömlig väg att gå. Det måste väl
ändå innebära, att de har alla tänkbara
möjligheter att inverka på utformningen
och att därvid i praktiken
ta hänsyn till de behov som föreligger
om de fritt får röra sig med de belopp
de fått sig anvisade. Att enligt reservanternas
förslag dela upp anslaget på
nybyggnad och ombyggnad kan jag
inte inse skulle på något sätt stärka
nämndernas möjlighet att fördela anslagen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den av herr Karl Andersson m. fl.
beträffande denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 130, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Karl Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 2.

Allmän översikt över beräkningen av

väganslagen för budgetåret 1954/55.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
129 (s. 2—13 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 26 februari 1954) beräknat
där angivna anslag till vägbyggnader
m. m. för budgetåret 1954/55 till
ett sammanlagt belopp av 684 800 000
kronor samt dels föreslagit riksdagen
besluta att de i riksstatsförslaget för
budgetåret 1954/55 uppförda anslagen
till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader samt Vägförvaltningarna:
Avlöningar och Omkostnader
skulle till nio tiondedelar av
räknas mot automobilskattemedlen och
att det i samma riksstatsförslag upptagna
anslaget till Reglering av vissa
skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde skulle helt avräknas
mot nämnda medel dels ock berett
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
i anledning av vad föredraganden i
statsrådsprotokollet under denna punkt
anfört.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ola Persson och Helmer Persson
(I: 61) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm (II: 90), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till väghållningen
anvisa 684 800 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 505) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (II: 638), i vilka hemställts,
dels att riksdagen till de ordinarie vägoch
brobyggnadsinvesteringarna för
budgetåret 1954/55 måtte anvisa ett sammanlagt
belopp av 130 000 000 kronor
dels ock att samtidigt Kungl. Maj :t måtte
lämnas bemyndigande att under kalenderåret
1955 låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställa vägbyggnader

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1954/55.

för ett sammanlagt belopp av 320 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergh in. fl. (I: 501) och den
andra inom andra kammaren av herr
Cassel m. fl. (II: 641), i vilka dels framställts
samma yrkanden som i motionerna
I: 505 och II: 638 dels ock hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att enligt dess mening vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen borde låta
utföra mer omfattande anläggningsarbeten
väsentligen genom anlitande av entreprenörer.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 501 och II: 641
samt I: 505 och II: 638, i vad de avsåge
förslag om återgång till budgetårsberäkning
av de statliga väg- och brobyggnadsanslagen,
icke måtte bifallas av
riksdagen;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 61 och II: 90, besluta fastställa anslagsramen
för de egentliga väghållningsanslagen
under budgetåret 1954/55
till sammanlagt 684 800 000 kronor;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med ändring
av det beslut riksdagen härutinnan tidigare
fattat, besluta

a) att anslagen till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader
samt Vägförvaltningarna: Avlöningar
och Omkostnader skulle fr. o.
m. budgetåret 1954/55 till nio tiondelar
avräknas mot automobilskattemedlen;

b) att anslaget till Reglering av vissa
skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde skulle fr. o. m.
budgetåret 1954/55 avräknas mot automobilskattemedlen
;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 501 och II: 641, i vad
de avsåge frågan om entreprenadsystemets
omfattning inom vägväsendet, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i övrigt anfört.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Alfred Nilsson, Sundelin,
Sunne, Lundqvist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl,
Staxäng, Widén och Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort under I och II
hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 501 och II: 641 samt I:
505 och II: 638, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta om återgång
till budgetårsberäkning av de statliga
väg- och brobyggnadsanslagen;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 61 och II: 90, besluta fastställa anslagsramen
för de egentliga väghållningsanslagen
under nästa budgetår till
sammanlagt 524 800 000 kronor,

b) beträffande avräkningen av vissa
anslag mot automobilskattemedlen av
herrar Lundqvist, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, utan angivet yrkande;

c) beträffande frågan om entreprenadsystemets
omfattning inom vägväsendet
av herrar Lundqvist och Staxäng,
likaledes utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller budgettekniken, är en reservation
avgiven av herr Alfred Nilsson
m. fl. Denna fråga behandlades här
i kammaren förra lördagen i samband
med frågan om automobilskattemedlen,
och därvid förekom en ganska ingående
debatt. Med hänvisning till de
argument, jag då framförde, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som avgivits till statsutskottets
förevarande utlåtande av herr
Alfred Nilsson m. fl.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
-Andra kammarens protokoll 1954. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Vägunderhållet.

diskussion som fördes här om bilskatterna
tjänar det ingenting till att här
på nytt ta upp en debatt på denna
punkt. Jag hänvisar i stället till vad
som förekommit i nämnda debatt och
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Alfred Nilsson m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Malmborg i Skövde begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter givet varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 130, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som vid denna punkt
avgivits av herr Alfred Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 3.

Vägunderhållet.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Eftersom jag är med -

ansvarig för motionerna 1:295 och
II: 418, i vilka föreslås att intaga enskilda
vägar till allmänt underhåll, har
jag begärt ordet för att säga något
härom.

Jag vill då till en början framhålla,
att problemet angående underhåll av
de enskilda vägarna inte har uppstått
nu. Det har tvärtom under många,
många år varit en belastning för vissa
orter i landet. Problemet har emellertid
blivit mycket större nu, när motortrafiken
har svällt ut och blivit så stor
som fallet är i dag. Det fordras nu bättre
vägar än förut, och belastningen är
därför i dag större på enskilda personer
än den varit tidigare. Dessutom
har en hel del allmänna vägar rätats
och kommit att avlägsna sig från gårdar
och annan bebyggelse, där befolkningen
därför nu har att anlita enskilda
vägar för sina transporter, och även på
de vägarna har det blivit tyngre motorfordonstrafik.
Detta gör som sagt
att belastningen för vägunderhållet blir
allt större för den enskilde.

I det allmänna vägunderhållet tages
nu varje år in ungefär tio mil vägar. Vi
har i våra motioner försiktigtvis skrivit,
att 50 mil vägar borde tagas in, men
inte heller detta har utskottet velat
vara med om. Som det nu är, får alla
på ett eller annat sätt deltaga i det
allmänna vägunderhållet, och då tycker
vi det vore rimligt att man förde
in allt mer och mer vägar under detta
allmänna vägunderhåll. Visserligen
kommer även nu underhållet för enskilda
vägar här och var att överföras
på det allmänna, men detta sker i alldeles
för liten utsträckning. Då nu
ändå en del av de enskilda vägarna
äro underhållna med statliga medel och
det således kostar staten en del pengar,
tycker man inte att det skulle bli någon
större skillnad i kostnader, om vi
för de enskilda vägarnas underhåll fick
använda den maskinpark, som nu finns
för de allmänna vägarnas underhåll.
Om detta ej kan ske på annat sätt än att

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

enskilda vägar tagas in till allmänt underhåll
bör saken påskyndas.

Herr talman! Med hänsyn till den
stora debatt, som ligger framför oss,
skall jag inte här gå närmare in på
dessa frågor och inte heller ställa något
yrkande, eftersom jag ändå inte
har några som helst utsikter att vinna
gehör härför, utan jag har endast velat
anföra det sagda till protokollet.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 4.

Byggande av vägar och broar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
129 (punkt 2, s. 15—17) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1954/55 till
byggande av vägar och broar anvisa i
statsrådsprotokollet angivna reservationsanslag
å tillhopa 320 000 000 kronor.

I motionen I: 464 hade hemställts att
till de statliga väg- och broinvesteringarna
måtte anvisas sammanlagt
320 000 000 kronor, dock med viss annan
anslagsfördelning än den Kungl.
Maj:t föreslagit (jfr punkten 1).

I de likalydande motionerna I: 501
och II: 641 samt i de likalydande motionerna
I: 505 och II: 638 hade, såvitt
nu var i fråga, föreslagits att de av
Kungl. Maj:t äskade anslagen måtte anvisas
allenast med ett sammanlagt belopp
av 130 000 000 kronor (jfr punkten
2).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 464, I: 501 och II: 641
samt I: 505 och II: 638, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1954/55 under sjätte huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag, att
avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen

Byggande av vägar och broar.

a) Byggande av riksvägar 95 000 000

b) Byggande av länsvägar 203 000 000

c) Byggande av ödebygds vägar

.............. 10 000 000

d) Byggande av storbroar 12 000 000;

II. att motionen II: 190 icke måtte bifallas
av riksdagen.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Karl Andersson, Näsgård,
Alfred Nilsson, Näsström, Pålsson,
Rubbestad, Åkerström och Onsjö, vilka
ansett att under förutsättning av bifall
till den vid punkten 1 av förevarande
utlåtande av Karl Andersson m. fl. avgivna
reservationen utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag och
med. avslag å motionerna I: 464, I: 501
och II: 641 samt 1:505 och II: 638,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
för budgetåret 1954/55 under sjätte huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen

a) Byggande av riksvägar 95 000 000

b) Nyanläggning av länsvägar
.............. 20 000 000

c) Nyanläggning av öde bygdsvägar

.......... 10 000 000

d) Ombyggnad av länsvägar
och ödebygdsvägar 180 000 000

e) Byggande av storbroar 15 000 000;

b) av herrar Alfred Nilsson, Sundelin,
Sunne, Lundqvist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl,
Staxäng, Widén och Löfroth.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

NILSSON (k):

Herr talman! När riksdagen förra
året tog ställning till en motion om
broförbindelse mellan Alnön och fastlandet,
framhöll utskottet, då såväl som
nu, att behov av en sådan bro otvivelaktigt
förelåg. Men trots detta var det
ej möjligt för utskottet att tillstyrka
motionen.

I år upprepas denna motion, och ut -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Byggande av vägar och broar.

skottet skriver nu, att inga nya omständigheter
tillkommit, som motiverar
bifall till densamma. Därvidlag är
motionärerna av motsatt mening, och
jag försäkrar att i det avseendet har
vi Alnöns befolkning med oss. För de
5 000 människor som finns på ön, blir
utkomstmöjligheterna allt sämre. Detta
framgår inte minst av signalerna om
nedläggandet av två industrier på ön.
Inga nya industrier söker sig till ön,
vilket utskottet självt har skrivit i anslutning
till behandlingen av en annan
motion, till stor del beroende på
den dåliga förbindelsen med fastlandet.
Med andra ord är just detta en
bidragande orsak till de svårigheter
man har på ön. I och med signalerna
om ny industridöd på ön anser vi att
nya omständigheter har inträtt, som
motiverar att riksdagen omprövar sin
ställning till Alnöbron.

Utskottet framhåller att man genom
de nya färjorna har avsevärt förbättrat
alnöbornas kommunikationer och skriver,
att ifrågavarande färjor tack vare
större lastutrymme, kortare in- och utlastningstider
samt snabbare gång har
avsevärt större kapacitet än de tidigare
använda. Ja, det är ju möjligt att så
blivit fallet, om den nya färjan gick
som den skulle. Jag vet inte om utskottet
har hört sig för om denna färja
innan det skrev sitt utlåtande, men
jag tror det knappast. På ett möte, som
jag själv var närvarande vid på Alnön,
uttryckte sig en mötesdeltagare om den
nya färjan ungefär så här: Vi fick
denna färja till jul, den kom som en
julklapp. Men julklappar brukar ju inte
hålla så länge, och så är det också
med färjan! Man påtalade på mötet
allmänt det förhållandet, att färjan har
legat mera på reparation än den gått
i trafik. Eller jag kan hänvisa till vad
Sundsvalls tidning skrev efter katastroftillbudet
med färjan den 24 april.
Det hette, att färjan varit där i fyra
månader men mesta tiden varit under
reparation. Man kan alltså säga, att

några förbättringar har den inte medfört
utan tvärtom.

Allmänt ställer sig nu befolkningen
den frågan: Vem betalar det hela? Ut
skottet framhåller att en bro blir föi
dyr. Men inköp av färjor och repara
tioner kostar ju också mycket pengar
för att nu inte tala om all väntetider,
och de svårigheter som uppkommer
för de människor, som för sin utkomst
tvingas att söka sitt arbete på fastlandet.

Den dåliga färjeförbindelsen motiverar
byggandet av en bro. En bro är
oumbärlig, anser Alnöns befolkning.
Besvikelsen över att en bro ej får byggas
blir särskilt stor när man får uppleva,
att broar byggs både i norr och i
söder, medan man får vänta på Alnön.
Nu frågar man sig allmänt däruppe,
vilken bro som skall komma först, bron
till Alnön eller bron över till Danmark.

Såväl ortsbefolkningen som motionärerna
anser, att vad utskottet skriver
därom att det inhämtat, att en arbetsplan
för en broförbindelse mellan Alnön
och fastlandet är under upprättande
genom vederbörande vägförvaltnings
försorg, är mycket uppmuntrande och
ett löfte för framtiden att ta fasta på.
Det gör jag också och inväntar denna
plans fastställande. Jag skall därför
inte nu ställa något yrkande utan nöja
mig med vad jag här anfört. Jag väntar
alltså på den plan som skall komma
om en bro mellan Alnön och fastlandet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag yttrade under punkt 1) skall jag
kort och gott be att få yrka bifall till
den reservation som anförts av herr
Karl Andersson m. fl.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket val
de bekymmer, som fru Nilsson här
framfört från befolkningen på Alnön.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

I sitt utlåtande i fjol gav utskottet också
uttryck åt den uppfattningen, att
den fann denna bro liksom många
andra synnerligen väl motiverad. Men
det är nu så på detta område att man
får lov att göra en avvägning, och vi
kunde för det dåvarande inte tillstyrka
bifall till motionen. Vi hänvisade till
att nya färjor skulle insättas och framhöll,
att även om dessa färjor var en
mera provisorisk lösning, måste de
dock medföra en väsentlig förbättring
av trafikförhållandena.

Nu nämnde fru Nilsson något om att
den färja som redan är insatt — den
andra kommer — skulle ha kapsejsat,
om jag fattade henne rätt. Jag har inte
haft någon aning om detta, utan det var
för mig en verklig nyhet, men jag hoppas
att det inte skall dröja alltför länge
innan färjan blir reparerad och insatt
i trafik igen.

Vi har inom utskottet erfarit, att vederbörande
myndighet håller på att
upprätta en arbetsplan för åstadkommande
av broförbindelse mellan Alnön
och fastlandet, och sedan denna plan
är färdigställd, får den i vanlig ordning
prövas. Det är, herr talman, det
enda vi kan säga i dag, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Det är några få år sedan
jag i egenskap av statsrevisor gjorde
en resa till Alnön och trakten däromkring.
Vi undersökte då särskilt Alnöns
förbindelse med fastlandet. Åtminstone
fick jag — och jag tror även
de flesta andra av de närvarande statsrevisorerna
—■ den bestämda uppfattningen,
att ett brobygge var ytterligt
angeläget. Det är ganska orimligt att de
många människor, som bor ute på denna
ö och har sin anställning på fastlandet,
minst två gånger dagligen skall
få lov att anlita färja för att kunna
komma till och från sitt arbete, och det
under alla årstider.

Förordning om fondskatt.

Jag vill därför, herr talman, starkt
understryka de synpunkter, som fru
Nilsson nyss har framfört. Jag tror det
är synnerligen behövligt att en bro blir
byggd och att det bör ske fortast
möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den vid
punkten av herr Karl Andersson m. fl.
avgivna reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 5—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till upprättande av
byggnadsplaner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Förordning om fondskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt), jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 187, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt ut -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Förordning om fondskatt.

drag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om skatt
på fonderade vinstmedel (fondskatt).

Det i propositionen framlagda förslaget
som grundade sig på ett förslag
av 1953 års skatteflyktskommitté, innebar
i huvudsak, att en särskild fondskatt
av engångsnatur skulle uttagas å ansamlade
vinstmedel hos vissa familjebolag.

Till utskottet hade hänvisats tre i
anledning av propositionen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna 1:540
av herr Svärd samt II: 680 av herr Birke
hade hemställts, att riksdagen måtte
antaga det till Kungl. Maj:ts proposition
nr 187 fogade förslaget till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
med vissa i motionerna närmare
angivna ändringar av 1, 2 och 4—7 §§.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 187 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 539 av herr Svärd och
II: 681 av herr Edström samt de likalydande
motionerna I: 540 av herr
Svärd och II: 680 av herr Birke, antaga
av utskottet framlagt förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt).

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, vilka
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 540 av herr
Svärd och II: 680 av herr Birke ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 187
icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt med bifall till sagda motioner,
antaga det vid utskottets hemställan
fogade förslaget till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fond -

skatt) med de ändringar av 1, 2 och 4
§ §, 5 § 1) samt 6 och 7 § §, som framginge
av den i motionerna intagna författningstexten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Till föreliggande förslag
om fondskatt har herr Velander
och jag fogat en reservation. Denna tar
sikte på vissa detaljer rörande utformningen
av fondskatten. Själva förslaget
som sådant har vi, fastän med mycket,
mycket stor tveksamhet, accepterat. Vår
reservation ansluter sig till de detaljändringar
i förslaget, som är angivna
i motionerna I: 540 av herr Svärd och
II: 680 av herr Birke. Då ändringsförslagen
är utförligt motiverade i dessa
motioner, skall jag här endast beröra
dem i allra största korthet.

I propositionen föreslås, att fondbeskattade
medel skall undantagas från
ytterligare beskattning, exempelvis utskiftningsskatt,
endast under förutsättning
att de företag som det gäller, nämligen
vissa familjebolag, upplöses med
utgången av år 1965. Detta torde innebära,
att berörda företag knappast kan
bestå efter denna tidpunkt. Vår civillagstiftning
tillåter emellertid förekomsten
av ifrågavarande förvaltningsform,
men på en omväg bringas dessa
företag sålunda nu att upphöra. Detta
anser motionärerna och vi reservanter
ej vara riktigt. Det bör råda överensstämmelse
mellan vår skattelag och vår
civillag, och därför har vi ansett att
bestämmelsen om att företagen skall
upplösas med utgången av år 1965, för
att endast fondskatt skall uttagas, bör
utgå ur förordningen. Upplösningen
borde kunna få ske även efter 1965
med tillämpande av bestämmelserna
om att endast fondskatt skall utgå på
de medel, som blir fondbeskattade.

Den andra väsentliga frågan i vår
reservation avser sådana familjebolag,
där delägarna under 1952 och 1953 ut -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

löst fastigheten till taxeringsvärdet. Om
fastigheten då under någon längre tid
varit i familjebolagets ägo har taxeringsvärdet
ofta legat högre än anskaffningsvärdet,
och endast en nominell
vinst har uppkommit i företagets räkenskaper,
vilken nu blir föremål för
fondbeskattning. För att jämställa dessa
familjebolag med sådana som under
1954 låter delägarna utlösa fastighet
till anskaffningsvärdet har motionärerna
och vi reservanter föreslagit, att
delägarna under 1954 skattefritt ur
bolaget skall få uttaga ett belopp, motsvarande
högst skillnaden mellan taxeringsvärdet
och anskaffningsvärdet.

Utskotismajoriteten har gått emot
detta vårt förslag, bl. a. med hänvisning
till att 1951 års lagstiftning rörande
familjebolagens beskattning medgav
motsvarande skattefria utköpsrätt endast
beträffande aktier och andelar som
vid lagstiftningens ikraftträdande den
1 januari 1952 befann sig i vederbörande
företags ägo och att några lättnader
i beskattningen med hänsyn till
då redan genomförda utköp ej ansågs
böra förekomma.

För min del anser jag inte detta utskottsmajoritetens
skäl vara vägande.
Vi måste komma ihåg att den lagstiftning,
som vi i dag behandlar, är en
direkt fortsättning på vad riksdagen
beslutade 1951 i fråga om familjebolagen.
Vad som då skedde hade just
till syfte att få till stånd en upplösning
av de förvaltande företag som hade
karaktären av familjebolag. 1944 års
skattekommitté, som förberett dåvarande
lagstiftning, hade redan från början
velat taga med fastigheter och inte
bara, som resultatet blev, aktier och
andelar tillhörande familjebolagen.
Trots att det sålunda inte blev några
lättnader för familjebolag, där delägarna
utlöste fastigheterna, förekom det
i en hel del fall att medlemmarna företog
sådan utlösning till högre pris än
anskaffningsvärdet, i allmänhet till
samma pris som taxeringsvärdet.

Förordning om fondskatt.

Från finansministerns synpunkt borde
ju dessa företag, som låtit utlösa
sina fastigheter under dessa två år, vara
att betrakta såsom särskilt lojala.
Utan att något tvång förelegat har de
vidtagit förberedande åtgärder för att
upplösa företagen. De har — medvetet
eller icke — följt just de intentioner
som finansministern haft. Nu kan man
ju säga att det är en ödets ironi att just
dessa skall bli hårdare beskattade, medan
de som haft mindre bråttom att
följa finansministerns intentioner kommer
lindrigare undan. Man kan enligt
min mening inte nöja sig med detta.

Det finns taxeringstekniskt sett en
enkel möjlighet att försätta dessa företag
i samma ställning som de företag,
vilka under 1954 låter utlösa fastigheterna,
och då borde rättvisa kräva att
riksdagen vidtog denna åtgärd. Jag tycker
att detta vore så mycket mer befogat
som — jag vill på nytt understryka
detta — det här i allmänhet inte är
fråga om något annat än att från beskattningen
undantaga en fiktiv vinst.

Rörande det övriga som framförts i
motionerna kan jag fatta mig kort. En
lagstiftning av den natur det här är
fråga om måste i viss mån bli retroaktiv,
i annat fall blir den skäligen
meningslös. Men det är alltid angeläget
att i sådant avseende inte gå längre än
vad som är absolut nödvändigt. Jag anser
att vad motionärerna har framlagt
är fullgoda skäl för att undanröja den
retroaktivitet som avser det senare kalenderhalvåret
1953. I samma motioner
har man också begärt viss ändring för
att inte skattskyldig, som av okunnighet
deklarerar för fondskatt utan att vara
skyldig därtill, skall ställas utanför lagstiftningen.
Så besvärlig som denna lagstiftning
är, är det orimligt att begära
att de skattskyldiga själva alltid skall
kunna avgöra, huruvida de är deklarationsskyldiga
eller inte.

Utskottet har åtminstone formellt avvisat
detta krav. Jag tycker nog att
yrkandet är befogat, men jag skall här

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändring i kommunalskattelagen.

nöja mig med att uttrycka den förhoppningen,
att den för taxering till fondskatt
avsedda deklarationsblanketten
får en sådan utformning, att ett önskemål
från den skattskyldige att bli taxerad
till fondskatt inte avslås av rent
formella skäl. Jag vill också erinra om
att utskottet i denna del har skrivit
någonting i ungefär samma riktning.

Herr talman! Med detta skall jag be
att få yrka bifall till den av herr Velander
och mig avgivna reservationen
till bevillningsutskottets betänkande nr
54.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långa föredragningslistan skall jag inte
ingå i svaromål på herr Nilssons i
Svalöv yttrande. Herr Nilsson vet fuller
väl varför denna lagstiftning har
blivit nödvändig, och vare sig man
vill eller inte vill kan man inte komma
ifrån den.

Herr Nilsson har ju också i utskottet
fått klarhet i att man inte kan ge sig
in på några uppmjukningar i det här
fallet för att inte löpa risk att skapa
nya kryphål, som skulle komma att
användas.

Herr talman! Med hänvisning till
den motivering som föreligger dels i
den kungl. propositionen och dels i
utskottsbetänkandet hemställer jag om
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, i anledning av väckt
motion om en allmän översyn av gäl -

lande beskattningsbestämmelser för organisationer,
som tillhandahåller allmänna
samlingslokaler.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Ändring i kommunalskattelagen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 56, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 5 mars 1954 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 165, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar i huvudsak, att inkomst
av fastighet, tillhörig bolag, förening
eller stiftelse, som bildats den 1 juli
1945 eller senare och som av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå)
eller länsbostadsnämnd erkänts såsom
allmännyttigt bostadsföretag, skulle beräknas
enligt en förenklad schablonmetod.
Inkomsten skulle upptagas till
tre procent av det belopp, varmed fastighetens
taxeringsvärde överstege företagets
lånade, i fastighet nedlagda kapital.
Avdrag skulle medges allenast för
tomträttsavgäld eller liknande avgäld, i
den mån sådan förekomme.

Till utskottet har hänvisats ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna 1:514
av herr Lindblom m. fl. och II: 656 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition nr 165

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

måtte a) avslå propositionen samt b)
hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
dels om storleken av avdrag för
värdeminskning å byggnader och dels
om möjlighet till jämnare fördelning i
beskattningshänseende av till längre
tidsperiod hänförliga kostnader för reparation
och underhåll av byggnader».

I de likalydande motionerna I: 515
av herr Svärd och II: 655 av herr Munktell
m. fl. hade hemställts, att »riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 165 med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370)».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 165 ävensom med avslag å
följande motioner, nämligen de likalydande
motionerna I: 496 av herr Axel
Svensson och II: 648 av herr Bengtsson
i Halmstad m. fl., de likalydande motionerna
I: 514 av herr Lindblom m. fl.
och II: 656 av herr Carlsson i Stockholm
m. fl. i vad avsåge det under a)
i motionerna framställda yrkandet samt
de likalydande motionerna I: 515 av
herr Svärd och II: 655 av herr Munktell
m. fl. — för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) att de likalydande motionerna I:
514 av herr Lindblom m. fl. och II: 656
av herr Carlsson i Stockholm m. fl. i
vad avsåge det under b) i motionerna
framställda yrkandet måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Spetz, Velander, Söderquist,
Sjölin, Anderson i Sundsvall och
Nilsson i Svalöv, vilka ansett att utskottet
bort hemställa

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna 1:514
av herr Lindblom m. fl. och II: 656 av

Ändring i kommunalskattelagen.

herr Carlsson i Stockholm m. fl. i vad
avsåge det under a) i motionerna framställda
yrkandet ävensom till de likalydande
motionerna 1:515 av herr
Svärd och II: 655 av herr Munktell
m. fl. — avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 165,

samt att de likalydande motionerna
I: 496 av herr Axel Svensson och II: 648
av herr Bengtsson i Halmstad m. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 514 av
herr Lindblom m. fl. och II: 656 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl. i vad avsåge
det under b) i motionerna framställda
yrkandet hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående dels storleken
av avdrag för värdeminskning å
byggnader dels ock möjligheten till
jämnare fördelning i beskattningshänseende
av till längre tidsperiod hänförliga
kostnader för reparation och underhåll
av byggnader;

II) av herr Werner, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jämlikhet och rättvisa
vid beskattningen är ju avsedd att vara
en bärande princip i vår skattelagstiftning.
En sådan princip bör vi på
alla sätt värna om. Det är därför med
en viss oro som vi inom högern konstaterar
att man från regeringshåll enligt
vår uppfattning alltmer ger avkall på
denna jämlikhets- och rättviseprincip.

.lag tänker härvid bland annat på de
bestämmelser som från regeringens sida
föreslagits om schablontaxeringar
för egnahemsvillor och bostadsrättsföreningar.

Ännu mera anser jag att det förslag
till beskattning av s. k. allmännyttiga
bostadsföretag, som vi nu här går att
behandla och som avser att hyresfastigheter,
ägda av bolag, förening eller

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändring i kommunalskattelagen.

stiftelse, som bildats den 1 juli 1945
eller senare och som erkänns som allmännyttigt
bostadsföretag, skall få en
förmånligare skatteställning än motsvarande
privatägda hyresfastigheter, är
ett avsteg ifrån jämlikhets- och rättviseprincipen.

Att det verkligen är ett frångående
av våra skatteprinciper framgår bl. a.
av de yttranden som ett mycket stort
antal remissinstanser avgivit i samband
med förberedelserna till föreliggande
lagförslag. Av sexton hörda remissinstanser
är det sju som har avstyrkt
det föreliggande beskattningsförslaget
i dess helhet och inte mindre
än tio som i den principiella delen
klart har utsagt att förslaget innebär
ett avsteg ifrån den nuvarande skattelagstiftningens
principer.

Bland de remissinstanser som klart
avstyrkt det föreliggande förslaget
finns kammarrätten, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Det förvånar mig att varken
finansministern eller bevillningsutskottets
majoritet tagit hänsyn till vad dessa
auktoritativa remissinstanser angivit i
sina avstyrkande yttranden.

Enligt vad jag kan finna är emellertid
detta förslag inte att betrakta enbart
som en isolerad beskattningsfråga. Jag
anser att förslaget är ett led i den nuvarande
regeringens bostadspolitiska
målsättning, som synes vara att överföra
en allt större del av bostadsbeståndet
i allmän ägo. Man vill tydligen ej
från regeringshåll vara med om att privata
personer och privata företag skali
få lov att konkurrera på lika villkor
med de av samhället kontrollerade ägarna.
Här har man tagit beskattningen
i sin tjänst för att försämra konkurrensmöjligheterna
för de enskilda initiativtagarna
och för att försöka dirigera
äganderätten till fastigheterna i en viss
riktning.

Såsom kammarrätten säger försöker
man här få fram en skattebefrielse för

innehavare av allmännyttiga bostadsföretag
på en omväg, medan enskilda
innehavare av hyresfastigheter i många
fall skall belastas med en kanske hård
inkomstbeskattning även om företaget
exempelvis under en tioårsperiod i medeltal
icke givit någon som helst vinst.
Sådan kan situationen nämligen vara
för vissa privatägda hyresfastigheter.
Det vittnar naturligtvis om att det inte
är bra som det är på beskattningens
område när det gäller inkomsttaxeringen
av förvärvskällan »annan fastighet».
Här behövs tydligen en omläggning,
men en omläggning som berör alla hyresfastigheter
och icke bara den grupp
som man från regeringspartiernas sida
ville gynna.

Inom högern har vi tidigare i år anvisat
en väg för justering av skattelagstiftningen
i berörda avseende. Jag
tänker härvid på vårt förslag om utredning
rörande resultatsutjämning
mellan olika beskattningsår.

Såsom jag redan antytt kommer man
med den föreslagna skattelagstiftningen
att via skattelättnader subventionera
de allmännyttiga företagen. Jag tror inte
detta kan bestridas. Jag vill fråga
utskottets ärade ordförande om det kan
vara riktigt att ge denna subvention
i den form som här kommer att ske.
Vore det inte riktigare, om en subvention
skall till, att den gavs öppet och
i form av direkta bidrag? Jag vill minnas
att framför allt utskottets ordförande
vid flera tillfällen mycket starkt
talat emot förslag om bidrag som skulle
ges genom lindring i beskattningen.
Jag erinrar mig särskilt ett par bondeförbundsmotioner,
som vi behandlade
i utskottet för några år sedan — frågan
har visst varit uppe även under en av
de senaste riksdagarna —■ där det gällde
att åstadkomma lättnader i beskattningen
för de jordbrukare, som företog
stenröjning. Utskottet skrev då mycket
hårt på att om stenröjningen skulle understödjas
fick det ske genom direkta
bidrag och ej genom skattelättnader.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Nu synes man ha ändrat uppfattning
på denna punkt.

Herr talman! Av vad jag här anfört
torde ha framgått att vi från högerns
sida ej kan acceptera det framlagda
förslaget. I motioner i denna kammare
bl. a. av herr Munktell m. fl. har också
yrkats avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 165. Detta avslagsyrkande har
i bevillningsutskottet fullföljts genom
en reservation av högerns och folkpartiets
ledamöter, och jag ber att få yrka
bifall till denna av herr Spetz m. fl.
avgivna reservation.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Enligt taxeringsförordningen
skall taxeringen vara »i möjligaste
måtto likformig och rättvis». Det
synes mig som om ifrågavarande förslag
står i uppenbar strid mot denna
föreskrift. Den schablonmetod, som nu
föreslås för taxering av s. k. allmännyttiga
bostadsföretag, ansluter sig till
tidigare riksdagsbeslut om beräkning
av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
och fastigheter som tillhör bostadsrättsförening
eller bostadsaktiebolag.
Till dessa beslut har jag och mina
meningsfränder medverkat. Schablonmetoden
verkar i dessa fall likformigt
och rättvist och är fördelaktig för både
den enskilde och det allmänna, men
att överföra metoden på nu föreslagna
fastigheter strider enligt min mening
mot rättskänslan. Finansministern och
utskottets majoritet har som motivering
anfört, att de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
arbetar utan vinstsyfte.
Det är en mycket underlig motivering.
Ur skattesynpunkt kan det ju inte ha
någon betydelse vad avsikten med ett
företag är. Frågan är väl endast om det
finns någon beskattningsbar inkomst
eller inte.

Riksskattenämnden anför bl. a.: »Att
låta förekomsten respektive frånvaron
av vinstsyfte vara bestämmande för
utformningen av reglerna om nettointäktens
beräkning har hittills varit

Ändring i kommunalskattelagen.

främmande för skattelagstiftningen. —
— — På flera områden av samhällslivet
förekommer sålunda verksamhet,
vilken icke kan anses vara förenad med
direkt vinstsyfte men som det oaktat
beskattas enligt allmänt gällande bestämmelser.
En jämförelse härvidlag
erbjuder bl. a. den socialt inriktade
verksamhet, som i stiftelse- eller föreningsform
är knuten till vissa större
industrier för att åt de anställda tillhandahålla
bostäder eller semestervistelse
till självkostnadspris.»

Kammarrätten har bl. a. anfört följande:
»Det torde knappast vara riktigt
att vinstmarginalen för de allmännyttiga
bostadsföretagen skulle vara mindre än
för övriga fastighetsägare. Snarare torde
förhållandet vara det motsatta. För
övrigt lärer hyresnivån i fastigheter,
tillhörande allmännyttiga bostadsföretag,
icke vara lägre än i motsvarande
fastigheter i enskild ägo. Därjämte torde
tvekan knappast råda därom att de
allmännyttiga bostadsföretagen i lånehänseende
intaga en gynnsammare
ställning än de enskilda bostadsföretagen.
Vidare torde vinstmarginalen
även för de enskilda fastighetsägarna
hava under senare år krympt så avsevärt,
att denna marginal icke heller
för denna kategori kan i nämnvärd grad
tagas i anspråk i utjämnande syfte. Vad
beträffar möjligheterna att utnyttja avdrag
för underskott vill kammarrätten
påpeka, att det torde finnas åtskilliga
fastighetsägare, som icke hava andra
inkomster än av fastighet och således
icke heller hava möjlighet att kunna
tillgodogöra sig underskottsavdrag.»

Båda dessa auktoriteter på beskattningsområdet,
riksskattenämnden och
kammarrätten, har avstyrkt förslaget.
Flera andra remissinstanser har också
gått emot förslaget. Överståthållarämbetet
framhåller, att det icke är motiverat
att gynna de allmännyttiga bostadsföretagen
framför andra ägare av hyresfastigheter.
Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund ifrågasätter om det är

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändring i kommunalskattelagen.

lämpligt att bereda vissa skattskyldiga
en särställning, som i flertalet fall kommer
att medföra skattebefrielse.

Det är rätt anmärkningsvärt att bevillningsutskottets
majoritet ansett sig
kunna godtaga förslaget, då detta faktiskt
innebär ett påtagligt understöd
till vissa fastighetsägare. Eljest brukar
det vara en självklar princip inom utskottet
att önskvärda bidrag från staten
skall lämnas direkt och inte genom
skattebefrielse, en uppfattning som också
överståthållarämbetet framför i sitt
remissutlåtande. Jag kan inte underlåta
att liksom herr Nilsson i Svalöv erinra
om att bevillningsutskottets ärade ordförande
alltid brukar med kraft och
övertygelse hävda samma ståndpunkt,
när några sangviniska motionärer söker
hjälpa på andra sätt allmännyttiga företag.
Man måste fråga om det nu är meningen
att lancera en ny princip.

Förslaget är betänkligt också ur en
annan synpunkt. Det innebär nämligen
i realiteten en diskriminering av det
enskilda bostadsbyggandet. Redan tidigare
har detta missgynnats genom sämre
lånevillkor. Skall nu härtill komma
en sämre ställning ur beskattningssynpunkt,
kan man befara att dessa försämringar
kommer att gå ut över bostadsbeståndet.

Utskottets reservanter anser liksom
utskottet, att de gällande skattereglerna
i de avseenden som i detta sammanhang
är aktuella inte är tillfredsställande,
men att detta i lika mån gäller
samtliga hyresfastigheter. För alla nya
hyresfastigheter kan under de första
åren ett visst överskott uppstå, eftersom
i hyreskostnaden inkluderats
visst belopp för reparationer, vilket inte
i större utsträckning behöver tagas i
anspråk för detta ändamål under de
första sex, sju åren. Beskattningen reducerar
de under dessa år ackumulerade
inbesparingarna av i kalkylen upptagna
kostnader för reparationer så, att
det inte finns erforderliga belopp disponibla,
när reparationer blir aktuella.

Det är därför angeläget att få en resultatutjämning
till stånd för alla hyresfastigheter.
1951 års bostadsutredning
har starkt understrukit nödvändigheten
härav liksom också att storleken av
värdeminskningsavdrag'' å byggnader
fastställes enligt rimligare grunder än
vad nu är fallet, något som också föreslås
i motion nr 514 i första kammaren.

Det förhållandet att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t redan hemställt
om en utredning av denna fråga, vilken
därför hänskjutits till 1950 års skattelagsakkunniga,
synes icke ha fått avsedd
effekt. Det nu behandlade förslaget
bygger nämligen på en utredning av
nämnda sakkunniga. Det torde därför
vara väl motiverat att genom en ny
riksdagsskrivelse understryka ifrågavarande
krav. Jag yrkar alltså bifall till
den av herr Spetz m. fl. avlämnade reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Tillåt mig att först erinra
något om de motiv som varit avgörande
för de förändringar på fastighetsbeskattningens
område, som har
vidtagits under den senaste tiden. Bland
de främsta motiven har varit strävan
att förenkla själva taxeringsförfarandet
och vidare strävan att åstadkomma en
rättvisare beskattning, så att beskattningsreglerna
blir mera likformiga än
förut. När man vidtog den första förändringen
på detta område, schablontaxeringen
av en- och tvåfamiljsvillor,
hade man emellertid inte bara det motivet
att man ville förenkla taxeringsförfarandet.
Man sade sig också att ett
hus, som man bygger för att själv bo i,
inte är en förvärvskälla i vanlig bemärkelse.
Det finns ju inte något vinstsyfte
med uppförandet. Utgifterna för
sådana bostäder utgör ju till stor del
levnadskostnader. Man har därför
tyckt, att vi bara skulle beskatta vad
som finns nedlagt av eget kapital i
byggnaden. Samma motiv har legat till
grund för schablonmetoden för taxe -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

ring av bostadsrättsföreningarna. Skillnaden
är bara att det där är en grupp
av medborgare, som kollektivt ordnar
sin egen bostadsfråga.

Jag tycker nog, herr talman, att samma
motiv finns för schablontaxering av
allmännyttiga bostadsföretag. Det gäller
här inte hyresfastigheter som är
uppförda i förvärvssyfte. Hyrorna är
ju förfaitningsmässigt reglerade så, att
verksamheten på lång sikt inte skall
lämna något överskott. Det är därför
inte riktigt, som reservanterna säger,
att läget är precis detsamma för dessa
som för alla ägare av hyresfastigheter.

Dessa regler inverkar emellertid, herr
talman, på det sättet att det, framför
allt när fastigheterna är nya och reparationerna
små, kommer att redovisas
ett överskott som blir beskattningsbart.
Orsaken därtill är väl främst
den, att i hyrorna är inräknad en viss
låneamortering och att denna del är
något större än det värdeminskningsavdrag
som medges vid taxeringen.
Man kommer därigenom att redovisa
en vinst som egentligen inte finns.

Enligt mitt sätt att se gäller det alltså
bär att rätta till en uppenbar olägenhet
för en viss grupp av företag. När reservanterna
säger att alla ägare av hyresfastigheter
befinner sig i precis
samma läge, gör de sig skyldiga till en
överdrift. Jag medger gärna att även
enskilda ägare av hyresfastigheter kan
ställas inför likartade problem, men det
är en alltför stor generalisering, om
man säger att dessa svårigheter drabbar
alla på samma sätt. Då det gäller
amorteringarna är ju inte heller de enskilda
företagarna inom denna sektor
av näringslivet bundna på samma sätt
som de allmännyttiga företagen, vilka
har sin verksamhet detaljreglerad genom
särskilda författningar.

Reservanterna har alldeles särskilt
ansett det vara stötande att det såsom
ett motiv för förslaget angivits, att det
inte föreligger något vinstsyfte för de
allmännyttiga företagens del. Jag kan

Ändring i kommunalskattelagen.

inte, herr talman, finna att det är något
stötande i detta. Om en kommun
själv skulle uppföra fastigheter av ifrågavarande
slag, skulle det inte alls bli
tal om beskattning.

Det har här hänvisats till att olika
remissinstanser avstyrkt förslaget. Jag
vill rikta kammarens uppmärksamhet
på att de remissinstanser som avstyrkt
har gjort det enbart ur skattetekniska
synpunkter. Man har inte gått in på
någon sådan sakbedömning som huruvida
det skulle föreligga exakt likadana
förhållanden då det gäller dessa allmännyttiga
bodstadsföretag och enskilda
ägare av fastigheter. Om jag i likhet
med herr Sjölin skulle citera utdrag ur
remissutlåtanden, har jag att välja på
en hel del utlåtanden, där man tillstyrkt
förslaget. Bostadsstyrelsen t. ex.
har tillstyrkt förslaget och sagt att det är
angeläget med en sådan ändring som den
föreslagna. En rad länsstyrelser har
likaledes tillstyrkt förslaget, vilket också
Landskommunernas förbund och
Svenska stadsförbundet har gjort. Detta
är ju också remissinstanser som har ett
visst begrepp om dessa problem och
vilkas uppfattning väl inte kan alldeles
nonchaleras. Att skattemyndigheterna
varit betänksamma har berott på att de
sett det hela ur principiella synpunkter
och inte tagit hänsyn till rent praktiska
förhållanden.

Jag kan inte förstå hur herr Nilsson
i Svalöv och herr Sjölin kan göra gällande
att det här är fråga om en subvention.
Vissa av dessa företag har på
grund av sin egenartade karaktär haft
en mycket ogynnsam ställning i skattehänseende.
Det är att gå väl långt, om
man betecknar ett undanröjande av
denna ogynnsamma ställning såsom en
subvention.

Jag kan ju inte svara för bevillningsutskottets
ordförande, men jag kan försäkra
att det här inte är fråga om någon
ny princip från bevillningsutskottets
sida, då det gäller frågan om att via
särskilda skattelättnader rätta till sa -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändring i kommunalskattelagen.

ker och ting eller alt gå subventionsvägen.
Bevillningsutskottets inställning
därvidlag är alldeles oförändrad.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga denna debatt. Jag har
bara velat redovisa några av de synpunkter
som enligt min mening bör
komma fram i detta sammanhang. Det
finns, herr talman, alldeles säkert anledning
att även i fortsättningen ha
uppmärksamheten riktad på dessa problem.
Jag tror inte att bevillningsutskottet
på något sätt har ansett det nu
framlagda förslaget vara något slutresultat,
utan när det visar sig föreligga
förhållanden, som det är lika angeläget
att rätta till som dem det här gäller,
skall nog bevillningsutskottet vara villigt
att medverka därtill.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Såsom ett huvudmotiv
för att de allmännyttiga bostadsföretagen
skall beskattas efter andra grunder
än övriga hyresfastigheter pekar herr
Kärrlander, liksom finansministern och
utskottsmajoriteten gjort, på det förhållandet
att de förstnämnda företagen
inte tillkommit i vinstsyfte. Det kan nog
vara riktigt att det inte föreligger något
direkt vinstsyfte då det gäller de
allmännyttiga bostadsföretagen, men
frågan är: skall förekomsten, respektive
frånvaron av vinstsyfte vara bestämmande
för utformningen av vår skattelagstiftning? Som

herr Sjölin redan har framhållit
har ju bl. a. riksskattenämnden med
stor skärpa framhållit, att en utformning
av skattereglerna med hänsyn till
vinstsyftet är främmande för vår skattelagstiftning,
och detta är även min uppfattning.
Herr Kärrlander anförde som
ett andra motiv för lagens genomförande
att den skulle ha tillkommit för att
underlätta taxeringsarbetet — för att
åstadkomma en förenkling av detta ar -

bete. Ja, detta var ett av huvudmotiven
då förslaget om schablontaxeringen för
villafastigheter genomfördes. Detta kan
dock inte vara något bärande motiv när
det gäller taxeringen av de allmännyttiga
bostadsföretagen. Det är bara ett
litet antal det här rör sig om, och kontrollen
av de deklarationer som kommer
från dessa företag är mycket
enkel.

Vidare framhöll herr Kärrlander att
en hel del länsstyrelser hade tillstyrkt
föreliggande förslag. Ja, det är riktigt,
men om man läser remissyttrandena, så
är de allra flesta av de länsstyrelser
som tillstyrkt förslaget mycket tveksamma.
De flesta bygger upp sitt tillstyrkande
på det faktum, att lagen är
ett provisorium. Detta är ju sant, men
vi har här beslutat om så många provisoriska
skattelagar under de sista
åren som sedan inarbetats i den ordinarie
skattelagstiftningen, att jag personligen
är rädd för att det går på
samma sätt med denna provisoriska
skattelagstiftning.

Sedan framhöll herr Kärrlander att
det inte var någon ny princip, som bevillningsutskottet
här gick in för. Ja,
men är det ändå inte en ny princip
som vi här håller på att fastslå? Här
föreslås att beskattningen av samma
beskattningsobjekt skall ske med utgångspunkt
från vem som är ägare till
beskattningsobjektet, och det anser jag
vara en ny princip som bevillningsutskottet
här gått in för.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kan inte vara så
lätt för herr Kärrlander att försvara
utskottets ståndpunkt i denna fråga
eftersom det inte kan förnekas, att den
faktiskt står i strid mot de principer
utskottet tidigare har hävdat. Han säger
visserligen att det inte är fråga om
subventioner. Det är dock tydligt att
det verkligen är det. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har nämligen
fastslagit, att i de flesta fall kom -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

mer detta system att medge skattebefrielse,
och varje skattebefrielse är givetvis
i grund och botten en subvention.

Herr Kärrlander säger vidare att man
har syftat till förenklingar, rättvisare
taxering och likformighet. När jag framhållit
nödvändigheten av likformighet
säger han dock, att det inte är alldeles
riktigt att alla är lika, ty det är att generalisera
för mycket. Men likformighetsprincipen
får man inte överge. Den
är viktig, och jag tycker att den är a
och o i detta sammanhang.

Vad vidare förenklingen beträffar har
jag från taxeringshåll hört, att taxeringen
av fastigheternas hyresinkomster
är en av de enklaste uppgifterna inom
taxeringsarbetet. Det tycks således inte
vara så farligt med det arbete som bär
kan komma i fråga.

Sedan säger herr Kärrlander att man
främst ser detta ur skattetekniska synpunkter.
Det är detta som är det farliga.
Man kan inte bara se det ur
skattetekniska synpunkter, utan man
måste också se till konsekvenserna. De
konsekvenser jag påtalat är faktiskt
ganska skrämmande när det gäller vår
bostadsfråga.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! De förslag till ändrade
beskattningsregler för de allmänna bostadsföretagen
som här föreligger hälsar
dessa företag med största tillfredsställelse.
Detta gör även vi, som mer eller
mindre är engagerade i desamma.

Nu är det emellertid en detalj i detta
förslag, som vi från dessa företags sida
inte riktigt kan sympatisera med. Lagen
avser nämligen att gälla bostadsföretag,
som bildats efter den 1 juli
1945. Det finns ju ett flertal företag,
som har bildats före detta datum, och
dessa företag skulle även i fortsättningen
få en hårdare beskattning än de
yngre bostadsbestånden. Båda dessa företagstyper
— alltså både de som har
bildats före den 1 juli 1945 och efter
detta datum — får sina hyror beräk -

Ändring i kommunalskattelagen.

nade och godkända efter samma principer,
och de summor som står till förfogande
för reparationer och amorteringar
är fullständigt lika. Det finns
väl knappast någon anledning att tro
att det kommer att bli någon ändring
i dessa förhållanden i fortsättningen.

Vi har framfört dessa synpunkter i de
likalydande motionerna I: 496 och
II: 648. I dessa motioner har vi anfört
olika alternativ, som enligt vårt sätt
att se skulle leda till ett mera rättvist
förslag. Vi har föreslagit att tiden den
1 juli 1945 knyts till när fastigheten
färdigställts eller att den avgörande tidpunkten
ändras så att inte nämnda olägenheter
uppstår. Vidare kunde man
tänka sig den utvägen, att företagen av
den äldre typen finge efter gjord framställning
använda sig av den s. k.
schablonmetoden, som är angiven i lagförslaget.

Utskottet har varit synnerligen positivt
i sitt utlåtande. Det skriver så här:
»Utskottet kan visserligen ej heller tillstyrka
motionärernas alternativa förslag
att företag som ej faller under de
nya bestämmelserna skulle på därom
gjord framställning erhålla rätt att använda
schablonmetoden.» Så fortsätter
det, vilket jag anser i detta sammanhang
vara det väsentliga »men finner dock
att Kungl. Maj:t borde ompröva huruvida
ej på detta sätt en lösning skulle
kunna åvägabringas».

Jag anser, att denna utskottets skrivning
är så pass positiv, att jag inte har
någon anledning att yrka bifall till de
motioner som är framlagda, men jag
vill här kraftigt understryka utskottets
rekommendation, att Kungl. Maj:t måtte
snarast uppta denna fråga till en förnyad
omprövning. Med detta ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Nilsson i
Svalöv och herr Sjölin skall jag bara
säga, att båda dessa reservanter vägrar

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändring i kommunalskattelagen.

att gå in på diskussioner när det gäller
jämställdheten mellan en- och tvåfamiljshus
och bostadsrättsföreningar,
vilken jag tog upp i mitt första anförande.
Jag sade att syftemålet är detsamma,
även då det gäller dessa s. k.
allmännyttiga bostadsföretag. Jag vill
fråga: Är det någon skillnad mellan att
använda schablonmetoden på en- och
tvåfamiljsvillor och bostadsrättsföreningar?
Men där var åtminstone folkpartiet
med och ville gå ändå längre
i generositet beträffande en- och tvåfamiljsvillor.
Visserligen har man kanske
orsak att, som utskottet antyder,
ta upp de allmännyttiga bostadsföretagens
organisationsform till övervägande.
Men någon skillnad i sak finns det
inte i deras syftemål. Ingen av dessa
företagsformer har något som helst
vinstsyfte. Och här skall jag be att få
säga de ärade reservanterna, att man
kan göra ett försök med en schablonmetod
för dessa företag, där det är
fastslaget, att det på lång sikt inte får
bli vinst. Men, herrar reservanter, kan
man verkligen alldeles utan att tänka
vidare över det göra samma sak beträffande
den enskilda hyresmarknaden?
Det är mycket möjligt, att det för närvarande
råder sådana förhållanden, att
vinstmarginalerna är ytterst små. I någon
diskussion om den saken skall jag
inte fördjupa mig. Men hyresmarknaden
kan förändras, så att den bara om
några få år lämnar avsevärd vinst. Skall
man då säga, att vi skall i varje fall
inte beskatta denna? Det är väl heller
ingen som vill förneka, att den enskilda
byggnadsverksamheten har ett uppenbart
vinstsyfte, tv annars skulle man
väl inte investera stora kapital, om man
inte hade några som helst utsikter till
eu vinst.

Sedan må herr Sjölin tycka, att det är
svårt för mig att förklara detta eller
inte. Jag tycker att det är roligt, att han
är så sympatiskt inställd, men jag har
inte känt det svårt alls, herr Sjölin. Jag
har bara sagt, att de motiv, som före -

legat förut när det gällt att förenkla
och åstadkomma rättvisare beskattning
genom en schablonisering för en- och
tvåfamiljsvillor, är tillräckligt bärande
även beträffande dessa allmännyttiga
bostadsföretag.

Till herr Karlsson i Olofström skall
jag inskränka mig till att säga, att han
har rätt i att utskottet har varit positivt
i sitt ställningstagande och framhållit,
att just de problem, han framhävde,
är nödvändiga att ompröva på
nytt för att man skall få se hur de bäst
skall lösas.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Det är rätt anmärkningsvärt
att herr Kärrlander söker avleda
uppmärksamheten från det centrala
problemet i detta sammanhang
genom att tala om saker, som strängt
taget inte hör hit. Han frågar, varför
vi inte i analogi med vår inställning till
frågan om schablonbeskattningen av
egnahem och bostadsrättsföreningar
även i detta fall vill gå med på en
schablontaxering. Det är inte dessa två
saker som är motsatta i detta fall, utan
det är frågan om s. k. allmännyttiga
hyresfastigheter kontra enskilda hyresfastigheter.
Men dessa enskilda hoppar
han utan vidare över. Det är dock
just på denna punkt de stora orättvisorna
kommer in. Vad finns det för anledning
att just de allmännyttiga bostadsföretagen
skall vara mer eller
mindre skattefria, då detta inte får
gälla privata bostadsföretag? Herr Kärrlander
vill mena, att det sammanhänger
med att de enskilda, som bygger hyresfastigheter,
gör det med uppenbart
vinstsyfte. Jag förmodar att de gärna
vill ha vinst på det kapital, som de lägger
ned i sina fastigheter. Det är inte
mer än rimligt. De skall också leva,
och de kan inte utöva någon välgörenhet.
Men de allmännyttiga företagen vill
också ha vinst, ty utan vinst finns inga
möjligheter för dem att i det långa loppet
sköta om sina fastigheter. Det är

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

faktiskt att ställa det hela fullständigt
på huvudet, när man vill göra jämförelser
med egnahemmen och bostadsrättsföreningarna.
Det är inte fråga om det,
utan bär gäller det en orättvisa som
riksdagen är beredd att begå mot de
enskilda hyresfastigheterna. Vill herr
Kärrlander vara med om att även inkludera
dessa i detta förslag, skall jag
också stödja honom. Jag kan berätta
för herr Kärrlander, att jag hade kommit
till denna uppfattning om schablontaxering
av egnahem långt innan propositionen
förelåg.

Herr NILSSON i Svalöv (li) kort genmäle: Herr

talman! Av herr Kärrlanders
sista anförande fick kanske många av
kammarens ledamöter den uppfattningen,
att högern tidigare skulle ha accepterat
schablontaxering för egnahemsvillor
ocli bostadsrättsföreningar. Jag
vill bara konstatera att så inte är fallet.
Det var folkpartiet som accepterade
schablontaxeringen men inte högern.

Sedan vill jag i likhet med herr Sjölin
säga, att man inte kan göra jämförelser
mellan förslaget om schablontaxering
för egnahemsvillor samt bostadsföreningar
och det nu föreliggande
förslaget. När det gällde de två förstnämnda
blev alla som hade egnahemsvillor
ställda i samma grupp och beskattade
på precis samma sätt, och så
blev det också när det gällde bostadsrättsföreningarna.
Men här delar man
upp ägare av samma slags fastigheter i
två grupper och säger att den ena gruppen
skall beskattas på ett sätt och den
andra på ett annat sätt. Det är detta
jag reagerar emot. Här har man gått
ifrån principen att beskatta ägare till
samma slags fastigheter efter likartade
grunder.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna debatt, men jag blev

Ändring i kommunalskattelagen.

uppkallad av herr Kärrlander. Jag vill
först säga att jag i princip är överens
med utskottets majoritet och Kungl.
Maj:t om att schablontaxering för fastigheter
av denna typ är riktig. Men det
centrala i denna fråga är ju huruvida
denna taxering bör avvika från taxeringen
av andra flerfamiljsfastigheter,
och det är ett rättvisekrav att så icke
sker. Herr Kärrlander ställer frågan om
skillnaden mellan de allmännyttiga företagen
och dem som riksdagen tidigare
har beviljat schablontaxering, nämligen
villafastigheter och bostadsrättsföreningar,
och det är givet att det där
föreligger en mycket stor skillnad. När
det gäller villafastigheter och bostadsrättsföreningar
är det ju hyresgästerna,
om vi får kalla dem så, som äger sina
lägenheter, men när det gäller allmännyttiga
företag är det däremot företagen,
många gånger under bolagsform,
som är ägare av fastigheterna.

Jag vill ställa en motfråga. Vad är det
för skillnad mellan ett bolag som ägs av
det allmänna och ett bolag som ägs av
en enskild? Herr Kärrlander ställer
frågan som om vinstsyftet vore bestämmande,
men det kan väl aldrig vara meningen
att vinstsyftet är det bestämmande
när det gäller att avgöra efter
vilka principer vederbörande skall
taxeras.

Ehuru jag accepterar principen anser
jag det vara alldeles orimligt att
man på detta sätt skall taxera vissa
företag på ett sätt och andra företag,
som arbetar under praktiskt taget samma
förhållanden, på ett annat sätt. .Tåg
finner det fullt berättigat att, som reservanterna
gör i sitt yrkande, begära en
utredning angående dels storleken av
avdrag för värdeminskning å byggnader,
dels ock möjligheten till jämnare
fördelning i beskattningshänseende av
till längre tidsperiod hänförliga kostnader
för reparation och underhåll av
byggnader. Man kan därigenom även för
fastigheter som ägs av enskilda få fram
vad jag här syftar till, nämligen att

G — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Ändring i kommunalskattelagen.

vinster som uppstår under de första
åren då fastigheten är nyuppförd och
inga reparationer behöver göras kan få
en jämnare fördelning, vilket underlättar
reparationer under senare år. Detta
är huvudsyftet i hela förslaget.

Jag tycker nog vi kan vila på detta
förslag något år tills utredningen ligger
på bordet och vi kan åstadkomma en
rättvisare taxering för alla.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Innan vi avslutar debatten
vill jag bara påpeka, att utskottet
har förståelse för de synpunkter som
herr Carlsson i Stockholm har utvecklat.
Vi säger nämligen att 1950 års skattelagssakkunniga
vid sin undersökning
av detta problem inte kan förbigå frågan
om avdrag för värdeminskning
även på andra fastigheter.

Man kan naturligtvis inta den ståndpunkten,
att vi på grund av de allmännyttiga
företagens form skall låta det
hela vänta i avvaktan på denna undersökning.
Men man kan också inta en
annan ståndpunkt och säga att om kommunerna
hade ägt dessa fastigheter i
stället för att äga företagen — kommunerna
står ju praktiskt taget som
ensamma ägare — hade fastigheterna
varit skattefria. Jag hoppas att herr
Carlsson såsom kommunalman i Stockholm
vet varför man inte vill att kommunerna
skall äga fastigheterna, så
jag behöver inte gå in på den frågan.
Jag kan inte fatta att de allmännyttiga
bostadsföretagen skall sättas i särklass,
när det är andra skäl som gör att man
inte vill rekommendera att de övergår
till kommunerna.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är just därför att
jag icke vill att de allmännyttiga företagen
skall sättas i särklass som jag
anser att vi kan dröja med denna lagstiftning
ytterligare något år tills utredningen
ligger på bordet. De allmännyttiga
företagen står ju redan i eko -

nomiskt avseende i en bättre klass än
de enskilda därigenom att de har lägre
kapitalkostnader. Även de enskilda fastighetsägarna
är dock underställda hyresregleringslagen,
och hyressättningen
blir beroende av kostnaderna även i
deras fastigheter. Ehuru jag fortfarande
betonar att jag accepterar principen
anser jag att de allmännyttiga företagen
icke bör komma i ett ytterligare
motsatsläge gentemot enskilda fastighetsägare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Sjölin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 56, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Sjölin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 78 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm,

Nr 21.

§ 16.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område; tillika svar på interpellation
ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning
från och med ingången
av år 1951.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 9 april 1954 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 180,
under åberopande av bilagt utdrag av
protokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att

I. godkänna förslaget beträffande omläggning
av organisationen av de prisreglerande
åtgärderna på spannmålsoch
oljeväxtmarknadens område;

II. medge Kungl. Majtt att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som
angivits i det föregående;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att, såvitt
anginge försäljning för inhemsk
förbrukning, fastställa priser på brödsäd
och oljeväxter av 1955 års skörd
i enlighet med i propositionen angivna
grunder;

IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att för
fettvara, som ingår i exporterade produkter,
medge återbäring av accis, som
erlagts enligt förordningen den 7 juni
1935 (nr 259) om accis å margarin och
vissa andra fettvaror;

V. å riksstaten för budetgetåret 1954/
55 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 200 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 8 000 000 kronor; -

c) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
16 000 000 kronor;

VI. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att tillhandahålla den föreslagna
föreningen för handhavande av
brödsädsregleringen m. in. en rörlig
kredit av 190 000 000 kronor samt ställa
säkerhet för kredit åt föreningen å
checkräkning i riksbanken eller affärsbank
intill ett belopp av 35 000 000 kronor; VII.

lämna utan erinran vad som anförts
i fråga om jordbruksnämndens
clearingkassor;

VIII. antaga vid propositionen fogade
förslag till

a) förordning om ändring i förordningen
den 8 juni 1951 (nr 379) angående
reglering av införseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter
m. m.;

b) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1952 (nr 365) angående
reglering av utförseln av vissa
levande djur och jordbruksprodukter

m. in.;

c) förordning om ändrad lydelse av
2, 10, 11 och 12 §§ förordningen den
5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser
angående prisregleringen för
råg och vete;

d) förordning om avgift å oljekraftfoder; e)

förordning om ändring i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 395) angående
reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m.; samt

f) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den o juni 1953 (nr
397) angående avgift å fettvaror som
användas för framställning av fettemulsion
m. m.

De förslag till åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område, vilka
framlagts i propositionen, grundade sig
på en överenskommelse mellan statens
jordbruksnämnd, å ena, samt en av Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk utsedd förhand -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

lingsdelegation, å andra sidan, angående
grunderna för prissättningen å jordbrukets
produkter under regleringsåret
den 1 september 1954—den 31 augusti
1955.

Prisöverenskommelsen innebar i huvudsak,
att ett överskott i jordbrukskalkylen
för det kommande regleringsåret
av 20,5 miljoner kronor skulle utjämnas
genom prissänkningar. Härutöver
skulle prissänkningar om 37 miljoner
kronor äga rum. Tillsammans
med de i jordbrukskalkylen redan inräknade
prissänkningarna komme beloppet
av dessa att uppgå till — efter
avdrag för vissa prishöjningar på fodersäd,
matpotatis m. in. om cirka 19 miljoner
kronor — 127 miljoner kronor.
Det totala prissänkningsbeloppet jämfört
med 1953/54 års priser fördelade
sig med 05 miljoner kronor på brödsäd,
1,5 miljoner kronor på fabrikspotatis,
3 miljoner kronor på sockerbetor, 15
miljoner kronor på oljeväxter, 17 miljoner
kronor på mejerimjölk och 45 miljoner
kronor på kött och fläsk. I propositionen
hade vidare framlagts förslag
till bl. a. förordning om avgift å
oljekraftfoder samt till ändring i inoch
utförselförordningarna i fråga om
jordbruksprodukter, förordningen med
vissa bestämmelser angående prisregleringen
för råg och vete, införselförordningen
i fråga om fettråvaror m. m.
samt förordningen angående avgift för
fettvaror som användes för framställning
av fettemulsion m. m. Medelsbehovet
för prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område under regleringsåret
1954/55 beräknades till 200 miljoner
kronor, därav cirka 190,5 miljoner
kronor till allmänt mjölkpristillägg,
extra mjölkpristillägg i vissa delar av
landet samt leveranstillägg, 1,9 miljoner
kronor till stöd åt odlingen av lin och
hampa, 1,5 miljoner kronor till fraktbidrag
för fodersändningar till norra
Sverige samt 6 miljoner kronor till di -

verse kostnader i samband med jordbruksregleringen.
Vidare begärdes ett
reservationsanslag på 8 miljoner kronor
till Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet och ett förslagsanslag på It!
miljoner kronor till omkostnader för
statlig lagerhållning av vissa jordbruksprodukter
m. m. Därjämte begärdes bemyndigande
för riksgäldskontoret att
tillhandahålla en föreslagen ny förening
för handhavande av brödsädsregleringen
m. m. en rörlig kredit av 190 miljoner
kronor samt att ställa säkerhet för
kredit åt föreningen intill ett belopp av
35 miljoner kronor. Bemyndigande begärdes
även för Kungl. Maj: t att för fettvara,
som inginge i exporterade produkter,
medge återbäring av erlagd accis.
Införselavgifter på fettvaror m. m. beräknades
tillföra riksstatens inkomstsida
53 miljoner kronor under budgetåret
1954/55. Vidare föreslogs, att titeln
Diverse kapitalfonder tillfördes ett belopp
av cirka 2,5 miljoner kronor såsom
ränteinkomster på kapitalanslagen för
lagring av jordbruksprodukter och för
inlösen av inhemskt oljeväxtfrö.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1. I: 14 av herr Weiland samt II: 19,
likalydande, av herr Gustafsson i Borås,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att förmalningsavgift enligt
Kungl. Maj:ts förordning av den 5 juni
1953 icke måtte utgå vid sådan förmätning
av brödsäd, som verkställdes mot
lön för tillgodoseende av odlarens och
i hans tjänst anställda personers husbehov; 2.

I: 78 av herr Persson, Karl, m. fl.
samt II: 104, likalydande, av herr Jansson
i Benestad m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning och förslag till
riksdagen om samordning av producentbidraget
och leveranstillägget på

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

mjölk till ett förenklat bidrag jämte
justering av kontantbidraget;

3. II: 165 av herr Hseggblom och herr
Nilsson i Bästekille, vari hemställts, att
riksdagen ville besluta att skälig ersättning
skulle utgå till rörelseidkare, som
vore ålagd redovisa upptagande av förmalningsavgifter
för råg och vete, och
att medel härför måtte tagas av reservationsanslaget
till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område;

4. I: 266 av herr Johansson, Theodor,
in. fl. samt II; 338 av herr Pettersson i
Norregård in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
med erinran om sitt tidigare uttalande
i frågan måtte anhålla, att Kungl. Maj :t,
därest så befunnes möjligt, måtte undantaga
sådan förmalning av brödsäd, som
verkställdes mot lön för tillgodoseende
av odlarens och i hans tjänst anställda
personers husbehov, från skyldighet
till förmalningsavgift;

5. I: 547 av herr Persson, Ola, in. fl.
samt II: 693, likalydande, av herr Holmberg
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
med bifall i övrigt till förevarande proposition
måtte besluta

a) att avslå förslaget till förordning
med vissa bestämmelser angående prisregleringen
för råg och vete;

b) att upphäva kungörelsen den 6
mars 1942 (nr 91) med vissa bestämmelser
angående handeln med mjölk;
samt

c) att vid bifall till yrkandet under
punkt b ovan i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa

dels om upptagande av förhandlingar
med berörda jordbruksorganisationer
om att konsumtionsmjölk, som från mejerierna
distribuerades i allmänna handeln,
skulle ha en fetthalt av minst 3,5
procent;

dels om förslag till anslag av statsmedel
för täckande av de kostnader,
som vore förbundna med övergång till
högre fetthalt;

6. I: 548 av herr Persson, Karl, samt
II: 694, likalydande, av herr Jansson i
Benestad, vari hemställts,

att äggpriset för produktionsåret 1954/
55 måtte beräknas till 3 kronor 10 öre
per kilogram; samt

att behövliga clearingmedel måtte ställas
till förfogande för Sveriges exportocli
importförening för ägg, så att det
beräknade medelpriset för ägg kunde
genomföras;

7. I: 549 av herr Eskilsson in. fl. samt
II: 692, likalydande, av herr Hseggblom
in. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av förevarande proposition
måtte dels beakta vad som framhållits
i motionerna, dels avslå Kungl. Maj:ts
förslag i viss i motionerna närmare angiven
del;

8. I: 550 av herr Ohlon in. fl. samt
II: 696, likalydande, av herr Ohlin in. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta a)

att förbehålla sig fri prövningsrätt
i fråga om kompensation åt jordbruket
under löpande regleringsår med
anledning av nya löneavtal eller andra
eventuella omkostnadsökningar;

b) att uppdraga åt Kungl. Maj :t att
före det nya regleringsårets början förhandlingsvägen
söka träffa överenskommelse
om en sänkning av priset på brödsäd
med i genomsnitt 4 kronor per
deciton;

c) att bygdekvarnarna från och med
nästa regleringsår måtte befrias från
förmalningsavgift vid s. k. löneförmalning; d)

att importavgift på spannmål och
oljekraftfoder respektive avgift på inom
landet tillverkat oljekraftfoder icke borde
utnyttjas till att höja detaljpriset på
oljekraftfoder över 43 kronor per deciton,
ej heller för importerad foderspannmål
över 40 kronor per deciton;

e) att i stället för det nu till cn del
jordbrukare utgående kontanta producentbidraget
samt det av Kungl. Maj:t

8 G

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

föreslagna leveranstillägget införa ett
enhetligt leveranstillägg å mjölk att utgå
med G öre per kilogram för en mejerileverans
upp till 10 000 kilogram per år,
vilket skulle avvecklas med 6 öre per
kilogram i den mån årsleveransen överstege
20 000 kilogram per år;

f) att regleringsavgifterna på margarinråvaror
skulle sänkas med belopp,
som möjliggjorde en sänkning av margarinpriset
med 35 öre per kilogram,
vilket för närvarande skulle ge ett pris
av 3 kronor 50 öre per kilogram;

g) att bestämmelserna om konsumtionsmjölkens
fetthalt måtte uppmjukas
i enlighet med jordbruksnämndens förslag; 9.

II: G90 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att styrelse och
arbetsutskott i den ekonomiska förening,
som förutsattes skola handha brödsädsregleringen,
måtte utses enligt i motionen
angivna grunder;

10. II: G95 av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Ant by, vari hemställts,
att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl.
Maj :t att fastställa skyldighet för potatisbrännerierna
att till hösten inköpa
viss del av sitt potatisbehov från sådana
odlare, som icke vore delägare i
hränneri eller stärkelsefabrik;

11. 11:097 av herr Ohlin in. fl., vari
hemställts,

att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts
förslag att i förordningen den 5 juni
1953 (nr 395) införa en paragraf angående
skyldighet att använda fettämnc
ur svenskt oljeväxtfrö (9 a §); samt

att riksdagen vid behandling av förevarande
proposition ville taga hänsyn
till de av motionärerna framförda synpunkterna.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl, Maj ds framställning samt motionerna
I: 549 och II: G92 ävensom II: G90
— förstnämnda två motioner såvitt nu

vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört beträffande omläggning av organisationen
av de prisreglerande åtgärderna
på spannmåls- och oljeväxtmarknadens
område;

B. att riksdagen måtte medgiva Kungl.
Majd att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i det följande angives samt således

1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag å
motionerna I: 550 och II: G96, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

2) i fråga om brödsädsregleringen,
med bifall till Kungl. Maj ds framställning
och i anledning av motionen II: 165
samt med avslag å motionerna 1:14 och
11:19, 1:2G6 och 11:338, 1:547 och
II: G93, 1:550 och 11:696, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

3) i vad anginge regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 550 och
II: 696, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

4) i fråga om potatisregleringen, med
bifall till Kungl. Maj ds framställning
och med avslag å motionen It: 695, godkänna
vad utskottet anfört;

5) beträffande oljeväxtregleringen bifalla
Kungl. Maj ds framställning;

6) i Vad anginge stödet åt lin- och
hampodlingen bifalla Kungl. Maj ds framställning; 7)

beträffande äggregleringen, med
bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna I: 548
och IT: 694, godkänna vad utskottet anfört; 8)

i fråga om köttvaruregleringen

Onsdagen den 19 maj 1954 fm. Nr 21. 87

prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpellavår
spannmålsförsörjning från och med ingången av

Åtgärder i

tion ang. en redovisning av

år 1951.

in. m. bifalla Kungl. Maj:ts framställning; 9)

beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter, med
bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna I: 78
och 11; 104 samt — såvitt nu vore i fråga
— motionerna I; 547 och II: 693, I; 549
och II; 692 samt I; 550 och TI; 696, godkänna
vad utskottet anfört;

10) i vad anginge konstgödselregleringen
bifalla Kungl. Maj ds framställning; 11)

i fråga om fettvaruregleringen,
med bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna
I; 550 och IT; 696 samt II: 697 — såvitt
nu vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört;

C. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
bemyndiga Kungl. Majd att,
såvitt anginge försäljning för inhemsk
förbrukning, fastställa riktpriser på
brödsäd och oljeväxter av 1955 års skörd
i enlighet med förut angivna grunder;

2) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
bemyndiga Kungl. Maj d att för
fettvara, som inginge i exporterade produkter,
medgiva återbäring av accis,
som erlagts enligt förordningen den 7
juni 1935 (nr 259) om accis å margarin
och vissa andra fettvaror;

I). att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning, å riksstaten
för budgetåret 1954/55 under nionde
huvudtiteln anvisa

1) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 200 000 000 kronor;

2) till Kostnader i samband med Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 8 000 000 kronor; 3)

till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och fö-rsäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
16 000 000 kronor;

E. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning, bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att tillhandahålla
den föreslagna föreningen
för handhavande av brödsädsregleringen
in. in. en rörlig kredit av 190 000 000
kronor samt ställa säkerhet för kredit
åt föreningen å checkräkning i riksbanken
eller affärsbank intill ett belopp
av 35 000 000 kronor;

F. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning, lämna utan
erinran vad som anförts i fråga om
jordbruksnämndens clearingkassor;

G. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 8 juni 1951 (nr
379) angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. m.;

2) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 6 juni 1952 (nr
365) angående reglering av utförseln av
vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. in.;

3) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 547 och II: 693, såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse
av 2, 10, 11 och 12 §§ förordningen den
5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser
angående prisregleringen för
råg och vete;

4) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om avgift
å oljekraftfoder;

5) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionen
II: 697, såvitt nu vore i fråga, antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändring i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 395) angående regle -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

ring av införseln av fettråvaror och fettvaror,
in. in.;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 5
juni 1953 (nr 397) angående avgift för
fettvaror som användas för framställning
av fetteniulsion in. in.

Reservationer hade avgivits:

beträffande allmänna synpunkter på
prisregleringen under produktionsåret
J954/55:

1) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet
i punkten B. 1) bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande allmänna
synpunkter på prisregleringen, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna I: 550
och II: 096, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

beträffande brödsädsregleringen:

2) av herrar Näslund, Nord, Svensson
i Ljungskile och Widén, vilka ansett,
att utskottet i punkten B. 2) bort
hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om brödsädsregleringen, i anledning av
Kungl. Ma j ds framställning och motionerna
I: 550 och II: 696, såvitt nu vore
i fråga, samt med bifall till motionerna
I: 14 och II: 19, I: 266 och II: 338 ävensom
med avslag å motionerna I: 547
och II: 693, såvitt nu vore i fråga, samt
II: 165, godkänna vad reservanterna anfört; 4)

av herr Franzén, vilken ansett, att
utskottet i punkten B. 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om brödsädsregleringen,
i anledning av Kungl.
Maj ds framställning och motionerna
1:14 och 11:19, 1:550 och 11:696 —
såvitt nu vore i fråga — samt med bifall
till motionerna 1:266 och 11:338
ävensom med avslag å motionerna I: 547
och II: 693, såvitt nu vore i fråga, samt

II: 165, godkänna vad reservanten anfört; beträffande

regleringen av fodersäd
och andra fodermedel:

5) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet
i punkten B. 3) bort hemställa, åt!
riksdagen måtte i vad anginge regleringen
av fodersäd och andra fodermedel,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
I: 550 och II: 696, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

beträffande potatisregleringen:

6) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet
i punkten B. 4) bort hemställa, att
riksdagen måtte i fråga om potatisregleringen,
i anledning av Kungl. Maj ds
framställning och med bifall till motionen
II: 695, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter:

7) av herrar Tjällgren, Bror Nilsson
och Svensson i Vä, vilka ansett, att utskottet
i punkten B. 9) bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande regleringen
av handeln med mjölk och mejeriprodukter,
med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt motionerna I: 78 och
II: 104 ävensom med avslag å — såvitt
nu vore i fråga — motionerna I: 547 och
11:693, 1:549 och 11:692 samt 1:550
och II: 696, godkänna vad reservanterna
anfört;

8) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet
i punkten B. 9) bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande regleringen
av handeln med mjölk och mejeriprodukter,
i anledning av Kungl. Maj ds
framställning samt med bifall till — såvitt
nu vore i fråga — motionerna I: 549
och II: 692 samt I: 550 och II: 696 även -

Onsdagen den 19 maj 1954- fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang'', en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

som med avslag å motionerna I: 78 och
II: 104 samt -— såvitt nu vore i fråga —
I: 547 och II: G93, godkänna vad nämnda
reservanter anfört;

9) av herrar Eskilsson och Eliasson,
vilka ansett, att utskottet i punkten B. 9)
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
regleringen av handeln med
mjölk och mejeriprodukter, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning och med
bifall till motionerna I: 549 och II: 692,
såvitt nu vore i fråga, samt i anledning
av motionerna I: 550 och II: 696, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 78 och II: 104 samt motionerna
1:547 och 11:693, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

beträffande fcttvaruregleringen:

10) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Ivastanjegården, Svensson i Ljungskile
och Widén, vilka ansett, att utskottet
i punkterna B.ll) och G. 5) bort
hemställa, att riksdagen måtte:

B. 11) i fråga om fettvaruregleringen,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
och med bifall till motionerna
I: 550 och 11: 696 samt II: 697 — såvitt
nu vore i fråga — godkänna vad reservanterna
anfört;

G. 5) i anledning av Kungl. Maj ds
framställning samt med bifall till motionen
II: 697, såvitt nu vore i fråga, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 395)
angående reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. in., dock med
dels den ändringen att 9 a och 15 a §§
skulle utgå, dels de ändringar av inledningen
till förordningen och 10 §, som
framgår av ett av reservanterna framlagt
förslag till förordning om ändring
i förordningen den 5 juni 1953 (nr 395)
angående reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, hade tillkänna -

givit, att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Svenssons i Ljungskile interpellation
angående en redovisning av
vår spannmålsförsörjning från och med
ingången av år 1951.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens
ledamöter.

Sedan utskottets hemställan i förevarande
utlåtande föredragits, lämnade
herr andre vice talmannen ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, vilken lämnade
en kort redogörelse för innehållet i interpellationssvaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
frågat mig, om jag är villig att
utan längre dröjsmål lämna riksdagen
eu sammanhängande redovisning av
alla väsentliga data rörande vår spannmålsförsörjning
fr. o. m. ingången av
år 1951, så att dimbildningen i den allmänna
debatten omkring dessa frågor
bringas att upphöra.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Att någon — som interpellanten uttrycker
det — dimbildning skulle ha
förekommit i frågor rörande vår spannmålsförsörjning
är ett förhållande, som
jag icke har mig bekant. I vart fall kan
jäv försäkra herr Svensson, att någon
dimbildning icke har förekommit från
min eller regeringens sida. Med hänsyn
härtill och då jag så sent som i
december 1953 i svar på en enkel fråga
lämnade riksdagen en ganska ingående
redogörelse för spannmålssituationen i
vårt land sedan regleringsåret 1950/51,
har jag ansett det lämpligt att besvara
herr Svenssons interpellation först i
detta sammanhang.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. eu redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

För att få en bakgrund till vår försörjningspolitik
i fråga om brödsäd
under senare år bör man gå tillbaka
till förhållandena före koreakrisens
början år 1950. Under senare hälften
av 1940-talet höll vi här hemma en
ganska låg prisnivå för brödsäd i förhållande
till världsmarknadspriserna.
Genomsnittligt uppgick den skördade
brödsädsarealen åren 1947—1949 till
omkring 440 000 hektar, en areal som
vid normalt skördeutfall ungefär täckte
försörjningsbehovet. Under dessa år
hade vi emellertid en rätt betydande
nettoimport av brödsäd (sammanlagt
närmare 100 000 ton) till ganska höga
priser.

Garantipriserna för 1950 års skörd
utgjorde vid leverans per den 1 september
för höstvete 30 kr. 20 öre, för
vårvete 33 kr. 20 öre och för råg 29 kr.
20 öre för deciton. De »fria» världsmarknadspriserna
mot betalning i
mjukvaluta uppgick vid samma tid till
ca 49 kr. 50 öre för vete och 40 kr.
för råg. Maximipriset för vete inom
det internationella veteavtalet utgjorde
41 kr. mot betalning i dollar.

År 1950 blev de politiska förhållandena
ute i världen oroliga. Man förutsåg,
att brödsädspriserna på grund
härav skulle stiga. Alla länder önskade
lägga upp reserver av denna nyckelvara,
för den händelse en allvarlig kris
skulle utveckla sig. Redan tidigare
hade bestämts, att Svenska spannmålsaktiebolaget
skulle hålla ett reservlager
av omkring 300 000 ton vid sidan
av kvarnarnas normala övergångslager
på ca 50 000 ton. Den 1 september 1950
uppgick emellertid det totala övergångslagret
endast till 290 000 ton, vilket
alltså motsvarade ett beredskapslager
av 240 000 ton.

I fråga om priserna för 1951 års
skörd hade före höstsådden 1950 endast
gjorts det uttalandet, att höstvetepriset
skulle höjas med 50 öre per deci -

ton i förhållande till priserna på vårvete
och råg. De höstsådda arealerna
minskade nu med omkring 20 000 hektar
för höstvete och 20 000 hektar för
höstråg i förhållande till föregående
års arealer. För att stimulera till en
vårveteodling av minst samma omfattning
som 1950 beslöt Kungl. Majrt i
början av februari 1951 på jordbruksnämndens
förslag, att brödsädspriserna
skulle höjas med 4 kr. 50 öre utöver
vad som uttalats före höstsådden. För
att motverka en med hänsyn till knapphet
på fodersäd befarad utfodring av
brödsäd av gammal skörd skulle vidare
prishöjningen genomföras redan den
1 juni.

Som väntat inträdde en kraftig prisstegring
på den internationella spannmålsmarknaden
år 1951. Det fria vetepriset
i mjukvaluta steg på några månader
till 57 kr., importpriset för råg
ökade till 53 kr. och fodersädspriserna
steg förhållandevis ännu kraftigare. I
februari 1951 noterades majs och korn
till över 50 kr. och havre till 40 kr.
Den svenska fodersädsmarknaden påverkades
härav, och odlarpriserna på
korn och havre steg från september

1950 till mars 1951 med närmare 10 kr.
per deciton, oaktat majs tillhandahölls
av spannmålsbolaget till förhållandevis
lågt pris. Vid de sedvanliga vårförhandlingarna
mellan nämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation ansågs
därför, att den i början av februari

1951 beslutade höjningen av brödsädspriserna
icke var tillräcklig. Överenskommelse
träffades om en ytterligare
höjning med 5 kr., vilken skulle äga
rum den 1 september och alltså endast
avse den nya skörden. De slutliga priserna
för 1951 års skörd blev följaktligen
per den 1 september för höstvete
40 kr. 10 öre, för vårvete 42 kr. 10 öre
och för råg 38 kr. 50 öre. Resultatet
blev, att vårvetearealen ökade med ca
20 000 hektar. På grund av den stora

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

utvintringen för höstsäden blev den
sammanlagda skördade brödsädsarealen
dock endast 42G 000 hektar, d. v. s.
40 000 hektar mindre än 1950.

Övergångslagret av brödsäd den 1
september 1951 stannade vid 235 000
ton, och beredskapslagret uppgick alltså
till endast 185 000 ton. Emellertid
hade spannmålsbolaget från utlandet
kontrakterat omkring 100 000 ton, som
ännu icke inkommit. På grund av
svartrostangreppen sommaren 1951
blev utfallet av veteskörden mycket
otillfredsställande. Samtidigt fortsatte
prisstegringen på världsmarknaden.
Veto kunde nu köpas endast mot dollarvaluta
och betingade vid årsskiftet
1951/52 ett pris av 03 kr. per deciton.
Rågpriset var då mot dollarbetalning
omkring 01 kr. och mot pundbetalning
omkring 70 kr. Priset på majs var i
Australien 05 kr. och i Argentina 83 kr.
per deciton. Kornet kostade omkring
00 kr. och havren nästan lika mycket.

Redan tidigare hade avsättningssvårigheter
uppstått i fråga om smörproduktionen.
De åtgärder, som med hänsyn
därtill vidtagits för att få till stånd
en ändrad produktionsinriktning i vårt
land, befanns icke ha lett till resultat.
På sommaren 1951 ansåg jordbruksnämnden
det därför i och för sig befogat
att höja brödsädspriserna. Emellertid
var de internationella skördeutsikterna
för brödsäd då ganska gynnsamma.
Man höll det icke för osannolikt,
att priserna skulle komma att falla
något, dock inte längre än till maximigränsen
i internationella veteavtalet
eller cirka 45 kr. per deciton. Jordbruksnämnden
föreslog med hänsyn
härtill, att för 1951 års höstsådd icke
skulle göras något annat uttalande än
att garantipriserna för höstvete och
höstråg av 1952 års skörd icke skulle
komma att understiga de för 1951 års
skörd gällande priserna. Det definitiva
fastställandet av priserna förutsattes

skola ske först i samband med de allmänna
prisförhandlingarna omkring
årsskiftet rörande prissättningen för
tiden 1/1—31/8 1952. Kungl. Maj:t godkände
nämndens förslag.

Beslutet ledde till att höstvetearealen
obetydligt minskades (7 500 hektar),
varemot rågarealen steg med cirka
15 000 hektar. 1951 års veteskörd drabbades
som förut nämnts av svåra angrepp
av svartrost. För att så mycket
som möjligt av skörden skulle kunna
nyttiggöras för kvarnändamål uppmjukades
de bestämmelser, som gällde för
spannmålsbolagets inköp. De försörjningsprognoser,
som uppgjordes närmast
med ledning av jordbrukarnas och
spannmålshandelns iakttagelser, tedde
sig till en början mycket pessimistiska.
Spannmålsbolaget uppgjorde vid årsskiftet
en prognos, enligt vilken det den
1 december 1951 förelåg ett inköpsbehov
av 230 000 ton vete, därest övergångslagret
på hösten skulle uppgå till
350 000 ton. Det bör anmärkas, att priserna
på världsmarknaden vid denna
tidpunkt alltjämt var mycket höga.

Vid prisförhandlingar i början av år
1952 diskuterades storleken av vetepriset
ytterligare. I den uppgörelse, som
sedermera träffades, ingick att vetepriset
för 1952 års skörd skulle höjas med
13 kr. per deciton. Även efter denna
höjning låg emellertid det inhemska
priset drygt 10 kr. under det pris, som
utländskt vete vid denna tidpunkt betingade
utanför veteavtalet vid betalning
i EPU-valuta.

Odlarpriserna för 1952 års skörd fastställdes
alltså till 55 kr. för vårvete, 53
kr. för höstvete och 48 kr. 50 öre för
råg vid leverans i slutet av augusti.
Kungl. Maj :t beslutade emellertid av
särskilda skäl den 23 maj, att prishöjningen
skulle ske med omedelbar verkan.
Som jämförelse kan nämnas, att de
internationella priserna vid tiden för
uppgörelsen var för vete utom interna -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

tionella veteavtalet 59 kr. mot dollarbetalning
(motsvarande omkring 67 kr.
i mjukvaluta), för råg 52 kr. mot dollarbetalning
(motsvarande omkring 59
kr. i mjukvaluta), för korn 54 kr. mot
pundbetalning och för havre 50 kr. också
mot betalning i pund. Majs kunde erhållas
endast mot dollarbetalning till
omkring 50 kr., vilket torde ha motsvarat
cirka 57 kr. i mjukvaluta.

Trots prishöjningen blev vårvetearealen
omkring 8 000 hektar lägre än år
1951. Genom den bättre övervintringen
samt ökningen av rågarealen blev dock
den sammanlagda skördade brödsädsarealen
33 000 hektar större än året
innan.

Under regleringsåret 1951/52 gjorde
spannmålsbolaget ganska stora inköp av
vete, därav 109 000 ton ryskt vete. Därvid
följde bolaget helt den försörjningsprognos,
som uppgjorts omkring årsskiftet.
Enligt denna beräknades inköpen
vara nödvändiga för att övergångslagret
per den 1 september skulle uppgå
till önskvärd kvantitet. Emellertid visade
det sig senare, att veteleveranserna
från jordbrukarna blev 70 000—80 000
ton större än vad man vid årsskiftet
kalkylerat med. Till följd härav kom
övergångslagret att med 26 000 ton överstiga
den ur beredskapssynpunkt önskvärda
kvantiteten och uppgick sålunda
totalt till 376 000 lon. Dessutom var vid
denna tidpunkt 110 000 ton utländsk
brödsäd kontrakterade av spannmålsbolaget
för leverans under det nya produktionsåret.
30 000 ton härav utgjorde restleveranser
på det ryska kontraktet.
40 000 ton var avsedda för reexport till
Västtyskland och försåldes dit. Emellertid
bör bemärkas, att en stor del av
övergångslagret utgjordes av vete, som
ej var att anse som kvarnvara och därför
rätteligen ej bör inräknas i beredskapslagerkvantiteten.

På sommaren 1952 hade jordbruksnämnden
att taga ställning till de pri -

ser, som skulle gälla för den brödsäd,
som såddes samma höst för skörd 1953.
Vid denna tidpunkt hade eu viss avspänning
skett i det världspolitiska läget.
Det internationella priset på vete
hade under försommaren visat en nedåtgående
tendens men låg alltjämt ganska
högt. Priset på »fria» marknaden
mot betalning i mjukvaluta var för vete
56 kr. och för råg omkring 52 kr. På
förslag av jordbruksnämnden förklarade
sig Kungl. Maj :t ämna fastställa samma
priser för höstvete och höstråg av

1953 års skörd, som gällde för 1952 års
skörd. Därvid gjordes dock i fråga om
vetet det förbehållet, att förhandlingar
om en sänkning med intill 3 kr. skulle
upptagas, om världsmarknadspriset mot
betalning i mjukvaluta under ett kvartal
av regleringsåret 1952/53 skulle komma
att understiga det i augusti 1952 gällande
priset. Vidare förutskickades redan
då, att vårvetepriset i motsats till
vad tidigare varit fallet icke skulle bli
högre än höstvetepriset.

Vid de allmänna jordbruksförhandlingarna
i mars 1953 kunde en sådan
nedgång av världsmarknadspriset konstateras,
att den motiverade en sänkning
av de preliminärt fastställda priserna.
Det preliminära vetepriset sänktes
i enlighet därmed vid förhandlingarna
med 3 kr. Man hade vidare klart
för sig, att en ytterligare nedgång av
världsmarknadspriserna var sannolik. 1
samband med att överenskommelse träffades
om att jordbruket från och med

1954 års skörd skulle bära ansvaret för
eventuella förluster på överskottskvantiteter,
beslöts att under det kommande
regleringsåret, alltså 1953/54, en förmalningsavgift
skulle upptagas med 3
kr., vilket innebar en sänkning av odlarpriserna
med motsvarande belopp.
Avgiftsmedlen skulle tillföras en regleringskassa
för att möta förlusten vid
försäljning av 1954 års brödsädsskörd.

Sänkningen av priserna för 1953 års

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

skörd blev alltså för vårvete 8 kr., för
höstvete 6 kr. och för råg 3 kr., vilket
innebar ett pris vid leverans i slutet av
augusti av för vete 47 kr. och för råg''
45 kr. 50 öre.

Den år 1953 skördade brödsädsarealen
blev 525 000 hektar, d. v. s. 65 000
hektar mer än föregående år. De tidigare
strävandena att få till stånd en
ökad brödsädsodling gav alltså först nu
ett verkligt utslag. Avkastningen per
hektar blev dessutom mycket tillfredsställande,
trots att höstsådden försvårades
av det dåliga vädret på hösten
1952. Saluöverskottet blev därför betydligt
större än vad man tidigare räknat
med. övergångslagret den 31 augusti
1953 kom att avsevärt överstiga de avsedda
350 000 tonnen. Härav hade dock
viss kvantitet försålts för export men
ännu ej levererats. Till en del bidrog
livsmedelskonflikten på försommaren

1953 till övergångslagrets storlek. Den
hade nämligen till följd, att förmalningen
inom landet av brödsäd blev
cirka 40 000 ton mindre än den genomsnittligt
borde ha varit. De stora leveranserna
bör också ses mot bakgrunden
av den nedgång i brödsädspriserna, som
på grund av statsmakternas beslut ägde
rum den 1 september 1953. Detta hade
givetvis till följd, att jordbrukarna denna
gång gjorde rent hus i sina lager.

Då jordbruksnämnden i juli 1953
skulle lägga fram förslag till priser för

1954 års höstsådd var världsmarknadspriset
för vete cirka 44 kr., för råg 29
kr. och för majs 39 kr. Priserna hade
alltså fortsatt att gå ned men låg, bortsett
från rågen, alltjämt på en rätt hög
nivå. Efter förhandlingar med jordbrukets
förhandlingsdelegation överenskoms,
att de svenska priserna skulle
sänkas med 2 kr. för vete och 5 kr. 50
öre för råg. Det förutsågs vidare, att
förmalningsavgift för 1954 års gröda
måste upptagas med 5 kr. för att täcka
förluster vid export. Det odlarpris, som

man kunde ställa i utsikt, nedgick härigenom
till 43 kr. för vete och 38 kr. för
råg''. Dessa priser har i realiteten kommit
att sänkas ytterligare med inemot
60 öre per deciton genom övergången
till det inlösningsförfarande, som föreslagits
för 1954 års skörd.

Under loppet av regleringsåret 1953/
54 har världsmarknadspriserna fortsatt
att sjunka, och vetepriset ligger för
närvarande nästan i nivå med internationella
veteavtalets minimipris. Bland
annat med hänsyn härtill har i den
senaste jordbruksöverenskommelsen uttalats,
att man för 1955 års skörd måste
tänka sig en ytterligare sänkning av
brödsädspriserna. Vidare har man enats
om alt man i fortsättningen för den
brödsäd, som sås på hösten, endast
skall fastställa riktpriser, vilka skall
gälla med förbehåll för de ändringar,
som kan föranledas av att priserna på
andra jordbruksprodukter kan komma
att ändras vid de sedvanliga vårförhandlingarna.

Den redogörelse, jag nu lämnat, visar
att den politik, som förts i fråga om odlingen
av brödsäd, i huvudsak påverkats
av två ting, nämligen dels önskemålet
att under en kritisk tid uppehålla
en beredskapsreserv av viss storlek,
dels en strävan att anpassa produktionen
av brödsäd och animalier, särskilt
mjölk, till förefintliga avsättningsmöjligheter.
Härvid bör hållas i minnet,
att vi — totalt sett — alltsedan
1950 haft en viss överskottsproduktion
och att överskottet ökat för varje år.
Man har i detta läge funnit det önskvärt
att söka styra produktionen så, att överskottet
av mejeriprodukter, för vilka
avsättningen på längre sikt bedömts
som mycket oviss, minskade och till en
viss grad ersattes av ett överskott av
brödsäd, för vilken vara avsättningsmöjligheterna
ansetts vara bättre. Dock
har brödsädspriserna ända till år 1953
varit betydligt lägre än de världsmark -

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. eu redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

nadspriser, som tillämpats utanför det
internationella veteavtalet.

I fråga om importpolitiken kan konstateras,
att nettoimporten av brödsäd
fram till våren 1952 ungefär har motsvarat
behovet, om hänsyn tages till beredskapen.
Under återstoden av 1952
var nettoimporten något för stor, huvudsakligast
beroende på en alltför
pessimistisk bedömning av 1951 års
skörd. Efter försommaren 1952, då läget
klarnade, har någon import av
brödsäd icke kontrakterats, bortsett
från en kvantitet amerikanskt vete för
reexport och 40 000 ton australiensiskt
vete, som spannmålsbolaget på grund
av förhandlingar redan i början av
1952 icke ansett sig kunna undgå att
köpa.

De förluster, som åsamkats staten som
garant för brödsädsprisct, är en direkt
följd av världsmarknadsprisernas nedgång,
och praktiskt taget alla länder
torde ha gjort liknande erfarenheter.
Det är också att märka, att prisfallet
icke har varit begränsat till brödsädsmarknaden
utan har varit så gott som
allmänt.

I interpellationen påtalas, afl spannmålsbolaget
under den period, som nu
är i fråga, i jämförelsevis stor utsträckning
verkställt export, som i handelsstatistiken
utjämnas av import. I anslutning
härtill begär interpellanten
upplysning om importen från olika länder
med specificering av tidpunkter,
kvantiteter och priser samt de bedömningsgrunder,
som varit vägledande för
de vidtagna åtgärderna.

Till viss del bär dessa uppgifter redan
lämnats riksdagen i det svar på en
enkel fråga, vilket jag som förut nämnt
avgav i december 1953. I den mån så
är möjligt skall jag här lämna en något
fylligare redogörelse. Jag vill emellertid
förutskicka, att det enligt min mening
icke kan anses lämpligt att här i detalj
redogöra för de priser, som är resul -

tatet av spannmålsbolagets förhandlingar
och uppgörelser med främmande
stater.

Vad först angår regleringsåret 1950j
51, så uppgick beredskapslagret vid regleringsårets
ingång till cirka 240 000
ton. Av vete importerades under året
omkring 115 000 ton och exporterades
37 000 ton. I fråga om råg förekom
praktiskt taget ingen import. Däremot
redovisas eu export av 44 000 ton.

Rörande de närmare detaljerna i
fråga om dessa transaktioner må följande
framhållas.

Av veteexporten, som var helt destinerad
till Västtyskland, gällde 9 000 ton
ett byte mot vetekli i en för vårt land
fördelaktig bytesrelation. Av återstoden
utav exportkvantiteten kontrakterades
hälften i augusti 1950 till ett pris, som
låg icke obetydligt över det pris, till
vilket vi själva kunde importera vete.
Det väsentligaste skälet till försäljningen
var dock, att man ville byta ut
svenskt vårvete mot mjukvete. Vi hade
nämligen då fått ett överskott av vårvete,
medan produktionen av höstvete
ej täckte behovet. Av samma skäl såldes
den resterande kvantiteten vårvete
till Västtyskland i juli 1951. Därvid
uppnåddes ett mycket högt pris, betydligt
överstigande var vi själva fick betala
för en motsvarande kvantitet, som
vi vid samma tid köpte från Kanada
för senare leverans.

Av den under 1950/51 verkställda importen
av vete kom 33 000 ton från
Australien. Denna import skedde inom
ramen av internationella veteavtalet till
ca 42 kr. eif. Redan i oktober 1950 köptes
ytterligare 41 000 ton australiensiskt
vete inom internationella veteavtalets
ram, vilken kvantitet dock kom att levereras
först hösten 1951. Omkring 35 000
ton importerades från Förenta staterna,
varjämte Östtyskland levererade 15 000
ton och Argentina 30 000 ton. I de båda
sist nämnda fallen motiverades inför -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar pa interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

seln av handelspolitiska skäl och verkställdes
trots förhållandevis höga priser.
Importpriserna var dock lägre än
de priser, som uppnåddes vid exporten
av vete till Västtyskland i juli 1951.

För hela regleringsåret 1950/51 blev
det genomsnittliga importpriset för vete
47 kr. 70 öre eif och det genomsnittliga
exportpriset 49 kr. 87 öre fob. I sistnämnda
pris ingår då även det rent
nominella värdet av utby''tespartier. För
det i egentlig bemärkelse försålda vetet
utgjorde genomsnittspriset 54 kr. 10
öre fob.

För rågexporten redovisas samma år,
1950 51, en kvantitet av 44 000 ton. Därav
utgjordes dock 14 000 ton av lån till
Finland och 15 000 ton av lån till Danmark,
vilka skulle återlämnas in natura.
Den egentliga exporten, som följaktligen
uppgick till endast 15 000 ton, ägde rum
till Danmark. Man ansåg sig kunna
verkställa denna begränsade export,
enär prognoserna tydde på att rågproduktionen
liksom föregående år skulle
överstiga det inhemska behovet. Priset
uppgick till cirka 35 kr. Som jag redan
nämnt förekom icke någon import av
råg under året.

Vid ingången av regleringsåret 1951/52
var beredskapslagret alltjämt något lägre
än man avsett; det uppgick endast
till omkring 185 000 ton. Av vete importerades
under året 318 000 ton och
exporterades 44 000 ton. I fråga om råg
uppgick importen till 70 000 ton, medan
exporten praktiskt taget var ingen.

Detta år kännetecknades av en på
grund av svartrosten och utvintringen
starkt begränsad brödsädsproduktion.
Den stora importen av vete var föranledd
av det ogynnsamma skördeutfallet.
Att man samtidigt redovisar en
export på i runt tal 40 000 ton vete beror
på att vårvete ställdes till Västtysklands
förfogande mot att detta land
levererade motsvarande kvantitet nordamerikanskt
mjukvete. På denna affär

gjordes i varje fall ingen förlust. Av
den redovisade importkvantiteten utgör
41 000 ton det tidigare omnämnda
australiensiska vetet, som hade inköpts
hösten 1950. Priset för denna leverans
var förmånligt. För den övriga importen,
som verkställdes för ätt täcka den
inhemska förbrukningen och trygga
en tillfredsställande beredskapslagring,
blev priserna betydligt högre. Såsom
förut nämnts var efterfrågan på vete på
grund av det labila internationella politiska
läget betydande och våra inköpsmöjligheter
begränsade. Enär försörjningsläget
ansågs vara allvarligt, ställdes
även medel till förfogande för inköp
av vete mot dollarbetalning. Sålunda
kom 134 000 ton att importeras
från Förenta staterna och Kanada. Priset
i fråga om denna kvantitet uppgick
till något över 50 kr. Därmed ansågs
dock icke vårt importbehov vara täckt,
varför man var hänvisad till inköp av
betydligt dyrare vete mot betalning i
mjukvaluta. Sålunda inköptes tidigare
omnämnda 109 000 ton från Sovjetunionen,
varav 79 000 levererades under
det löpande produktionsåret, medan
30 000 ton inkom först 1952/53. Från
olika östeuropeiska länder importerades
02 000 ton. 47 000 ton härav kontrakterades
på hösten 1951 och levererades
under augusti—januari. Återstoden
eller 15 000 ton importerades så
sent som i juni 1952. Detta köp var
helt betingat av handelspolitiska skäl
och vidtogs på anmodan av de myndigheter,
som närmast har ansvaret för
vår handels- och valutapolitik. Priserna
för leveranserna från öststaterna varierade
mellan 62 ä 63 och 67 kronor.

Av råg importerades som nämnt
70 000 ton. Härav gällde 30 000 ton återbetalning
för den tidigare till Danmark
och Finland lånade rågen. Den egentliga
importen utgjordes således av omkring
40 000 ton som inköptes i Argentina
till ett genomsnittspris av ca 70

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

kr. Detta köp av argentisk råg till ett
högt pris motiverades av önskemålet
att i möjligaste mån utnyttja våra betydande
tillgodohavanden av argentinsk
valuta, och köpet verkställdes på grundval
av ett särskilt beslut av Kungl. Maj:t.
Förlusten på denna import har blivit
stor.

Vid ingången av regleringsåret 1952/
1953 var situationen den, att övergångslagret
— däri inberäknat icke fullgod
vara — med cirka 90 000 ton översteg
vad som eftersträvats. Av vete importerades
under året 144 000 ton och exporterades
i runt tal 160 000 ton. Av
råg förekom nära nog ingen import.
Däremot exporterades 11 000 ton.

Vad först angår veteimporten, så ingår
i den redovisade siffran 30 00 ton
ryskt vete, som enligt vad nyss sagts
kom att levereras först i början av detta
produktionsår. Dessutom ingår 40 000
ton amerikanskt vete, levererat enligt
tidigare nämnda bytesöverenskommelse
med Västtyskland. Även denna kvantitet
inkom i början av produktionsåret.
De nya köpen uppgick sålunda till
74 000 ton. Härav importerades 45 000
ton från Förenta staterna. Detta parti
kunde inköpas mot engelska pund. Samtidigt
exporterades ytterligare 40 000
ton svenskt vårvete till Västtyskland.
Transaktionen innebar en betydlig vinst.
Vidare importerades 29 000 ton australiensiskt
vete inom ramen för det internationella
veteavtalet för ett pris av
46 kr. Kontrakt beträffande denna kvantitet
skrevs dels i augusti 1952, dels i
januari och februari 1953. Vid dessa
tidpunkter låg de »fria» priserna på
världsmarknaden högre. Om skälen till
denna import har redogörelse redan
lämnats.

Exporten av vete kom att omfatta
160 000 ton. Häri ingår tidigare omnämnda
40 000 ton till Västtyskland.
Därutöver levererades till Västtyskland
23 000 ton, därav 13 000 ton tidigare

inköpt ryskt durumvete. Resterande
10 000 ton utgjordes av vete, som i samband
med livsmedelskonflikten utbyttes
mot tyskt vetemjöl. Vidare såldes under
våren och sommaren 1953 90 000
ton till Spanien, varav större delen levererades
före den 1 september. Vid
denna export erhölls ett genomsnittspris,
som något understeg priset inom
det internationella veteavtalet. Slutligen
såldes 1952/53 10 000 ton vete till
Jugoslavien och 5 000 ton till Norge.
Vid dessa försäljningar, som gjordes i
mars och april 1953, blev genomsnittspriset
ungefär detsamma som vid försäljningen
till Spanien.

Av råg förekom som nämnt ingen
import. Däremot exporterades 11000
ton till Norge till priser, varierande
mellan i runda tal 38 och 45 kr.

För innevarande regleringsår slutligen
uppskattas exportöverskottet till omkring
500 000 ton, varav 410 000 vete
och 90 000 ton råg. Av detta överskott
bär t. o. in. den 20 mars i år kontrakterats
340 000 ton vete och inemot
30 000 ton råg. Vad priserna beträffar
har dessa för vete varierat mellan —
i avrundade tal —- 35 och 41 kronor
samt för råg uppgått till ca 27 kronor.
Då närmare uppgifter rörande år 1953
har funnits tillgängliga genom de hemligstämplade
handlingar, som jordbruksnämnden
tillställt utrikesutskottet, anser
jag mig här böra inskränka mig till
dessa uppgifter.

Det är förståeligt, att en läsare av
handelsstatistiken kan fråga sig, huruvida
det verkligen varit förenligt med
våra intressen att under tidigare år i
så stor utsträckning som skett »köpa
och sälja» brödsäd på den internationella
marknaden. I stort sett torde så
ha varit fallet. Stundom har situationen
varit den, att vi här hemma haft
ett överskott på högklassigt vårvete samtidigt
som möjlighet funnits att importera
för blandningsändamål lämpligt

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning'' av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

mjukt vete. 1 dessa fall liar det befunnits
lämpligt att exportera vårvete och som
ersättning importera mjukt vete. Dessa
kvalitetsbyten med utlandet har genomförts
utan kostnader för staten. För
kvarnindustrien och konsumenterna har
bytena varit ekonomiskt fördelaktiga,
enär kvarnarna härigenom har kunnat
tillföras en billigare råvara och konsumenterna
kunnat erhålla ett lägre mjölpris.

Vissa av de köp, som företagits huvudsakligast
av handelspolitiska skäl,
har betingat relativt höga priser. Så är
fallet med importen år 1951 från Argentina
och vissa östeuropeiska stater.
En anledning till att importen skedde
från dessa länder var — förutom handelspolitiska
skäl — att man icke ansåg
sig kunna ställa ytterligare dollar
till förfogande för import från Amerika.

Det ansågs dock, att de höga priserna
uppvägdes av de fördelar, som veteimporten
gav vår industriexport till dessa
länder.

Brödsädsaffärerna med Finland och
Danmark har i viss mån utgjort ett led
i det skandinaviska samarbetet.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha lämnat den av herr Svensson
begärda redogörelsen. Jag vill endast
tillägga, att de av mig lämnade sifferuppgifterna,
vilka ställts till förfogande
av jordbruksnämnden och spannmålsbolaget,
är såvitt angår övergångslagren
något osäkra, beroende på i vad
mån kontrakterade men icke levererade
partier medtagits i beräkningarna.

Härefter yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
interpellation. Personligen tycker jag
det skulle varit mera fördelaktigt, om
man hade kunnat få diskutera denna
fråga i mars månad före jordbruksut7
— Andra kammarens protokoll 1954.

skottets behandling av prisregleringspropositionen,
men i det fallet kan ju
ett statsråd välja tiden, och det är
ingenting att säga om det. Jag skall i
övrigt försöka att inte tala alltför länge.
Vi har ju hela jordbruksregleringen att
diskutera med många talare anmälda,
och dessutom har vi många andra frågor
på föredragningslistan.

Det är ett par punkter som jag tycker
är litet dunkla i svaret och i fråga om
vilka jag skulle vilja ställa ett par kompletterande
frågor. I början nere på
s. 1 står det, att man under åren 1947-—
1949 har haft en areal av 440 000 hektar.
Sedan står det att man under dessa
år har haft en rätt betydande nettoimport,
nämligen sammanlagt nära
100 000 ton. Det skall väl vara per år,
eller är det per tre år?

(Statsrådet Norup: Per år.)

År det per år, så håller knappast
slutsatsen, att dessa 440 000 hektar är
en betryggande areal, och det har jag
för min del aldrig trott. Med hänsyn
till skördeväxlingarna och alla olika
eventualiteter tycker jag inte, att
440 000 hektar brödsäd skulle kunna
vara betryggande.

Den andra fråga jag skulle vilja
ställa gäller övergångslagren. Det har
ju varit svårt att få några bestämda
siffror härvidlag, och det tycks det
vara fortfarande. När det gäller övergångslagrcn
den 1 september 1951 finns
ju här en fast siffra, som för övrigt
upprepas på ett par ställen. De var då
sammanlagt 235 000 ton, 185 000 i beredskapslager
och 50 000 i handelslager.
När det gäller nästa årsskifte —
jag tänker på regleringsår — står det
emellertid på s. 6, att man hade ett
övergångslager på 376 000 ton, men på
s. 14 förekommer formuleringen, att
övergångslagret »med cirka 90 000 ton
översteg vad som eftersträvats». Jag förmodar
att man eftersträvat ett normallager
på 350 000 ton. Låg man 90 000
Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

ton över, så var man uppe i 440 000
ton. Det är alltså två olika siffror därvidlag,
och det vore kanske önskvärt
med hänsyn till riksdagsprotokollet, att
detta blev klarlagt.

När man sedan kommer till nästa
årsskifte, alltså den 1 september i fjol,
så står det på s. 8, att övergångslagret
den 31 augusti kom att »avsevärt överstiga
de avsedda 350 000 tonnen», och
så står det inte något annat. Jag har
läst åtskilliga framställningar om våra
brödsädestillgångar men inte kunnat
finna en klar siffra för den 1 september
i fjol, och det finns inte heller här en
sådan uppgift.

Statsrådet har gjort en liten reservation
i slutorden i svaret. Han säger där,
att siffrorna kan vara något osäkra
beroende på i vad mån man tar med
kontrakterade partier eller inte. Men
varför skall man egentligen röra sig
med några osäkra siffror i ett sådant
fall? Det är ju en av de enklaste uppgifter
man gärna kan tänka sig att
ange det lager man faktiskt har och
komplettera med vad som är kontrakterad
import och kontrakterad men icke
levererad export. Jag kan inte se att
det finns någon anledning att röra sig
med osäkra siffror eller glidande formuleringar
i detta fall.

När man försöker komma till rätta
med vad som hänt, är dessa årsskiften
i viss mån de fasta punkterna.

Jag skall inte gå in på hela det långa
svaret i övrigt, ehuru det skulle ha varit
intressant att göra det om vi haft
tid. Emellertid skall jag titta litet på
regleringsåret 1951/52, som jag tror var
det mest intressanta året i detta sammanhang.
Då hade man som jag förut
nämnde ett ingångslager på 235 000 ton
i ett för allt. Den 1 december 1951
gjorde jordbruksnämnden en prognos
för inköpsbehoven och kom då till det
resultatet, att man behövde köpa
230 000 ton för att komma fram till

den lagerhållning man skulle behöva
vid regleringsårets slut. Tydligen hade
man köpt detta och mer till med resultat
att man vid nästa årsskifte hade enligt
en uppgift minst 376 000 ton och
enligt en annan eventuellt 440 000 ton.
Dessutom hade man på kontrakt köpt
110 000 ton. Under ett år, då de internationella
priserna var osedvanligt höga
och den inhemska skörden osedvanligt
dålig, tog man sig alltså före att
höja lagerbehållningarna mycket väsentligt.
Dessutom höjde man ungefär
i mitten av regleringsåret, vintern 1952,
brödsädespriserna här hemma med 13
kronor, varav 3 kronor, enligt uppgifter
som jag har fått, lades till av jordbruksministern
utan jordbruksnämndens
godkännande. Det verkar faktiskt,
som om spannmålsaffärerna under det
året gick en smula i panikens tecken,
och det har säkerligen kostat åtskilligt.
Vi har diskuterat detta spörsmål förr,
och jag skall därför inte hålla någon
längre utläggning. De lämnade siffrorna
och de som eventuellt kommer att i
fortsättningen komplettera framställningen
kommer ju att återfinnas i riksdagens
protokoll, och det var närmast
det som var meningen.

Emellertid säger man sammanfattningsvis
på ett ställe, att det är två
synpunkter, som varit ledande vid de
här affärerna. Den ena var att man
ville öka brödsädesreserverna till önskvärd
nivå. Det lyckades man ju med,
och man sköt t. o. m. över målet.

Den andra ledande synpunkten är
den att man ville ha en avvägning eller
en så bra inriktning som möjligt av produktionen
av brödsäd och animalier.
Det var ju det som var refrängen i all
förkunnelse på detta område från och
med våren 1951. Jag skall inte förneka
att det ligger en del i detta, men det är
ju alltid i sådana här sammanhang fråga
om en avvägning och fråga om hur
långt man skall gå i det ena eller det

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av år

1951.

andra avseendet. Här skulle jag vilja
erinra om att om man skall försöka styra
de två produktionerna, mjölkproduktionen
och brödsädsproduktionen,
med priserna, förutsätter ju detta en
långsiktig prispolitik. Tv mjölkproduktionen
är ju till sin natur sådan att,
om jag skall kunna påverka förhållandena
i visst hänseende, måste jag kunna
fullfölja den kompletterande prissättningen
på den andra varan under en
ganska lång tid. Detta är vi väl alla överens
om, även om jordbruksministern i
första kammaren talade om att jag inte
haft så värst mycket med jordbruk att
göra. Men just detta att fastlägga ett
brödsädspris, som står sig under tillräckligt
lång tid för att man verkligen
skall kunna hålla en kurs, där även
mjölkproduktionen så att säga följer
med, är ju det man inte lyckats med
och som man omöjligen kunde lyckas
med genom den prispolitik som förts
därför att man tagit för hårda grepp i
det hela. Och gör man det, tar man för
hårda grepp, tar för stora prissvängningar
i ett sådant här fall, blir resultatet
vad vem som helst kunde förutse,
nämligen att man bereder spekullationsmöjligheter
för dem som har tillfälle
och möjlighet att på kort sikt
ställa om sin produktion för att utnyttja
ett tillfälligt prisläge. Jag tror
alltså, herr statsråd, att vad som här är
sagt —• jag skall som sagt inte gå in i
alla detaljer — inte på något sätt jävar
den uppfattning jag för min del haft
angående en del av dessa frågor.

Därmed skall jag gå över till att säga
några ord om en del av de reservationer,
som jag varit med om att underteckna
vid behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 32. Jag skall
inte ta upp alla dessa reservationer till
behandling, ty det är ju många talare
anmälda i debatten.

Den andra reservationen sysslar just
med brödsädesregleringen. I interpella -

tionssvaret heter det, att det internationella
vetepriset nu ligger i närheten
av det internationella veteavtalets nedre
gräns, alltså någonstans omkring 30
kronor frånsett frakterna. Vidare heter
det i svaret, och jag tror också i propositionen,
att man nästa år måste
tänka sig ett lägre pris på brödsäden
än det man haft i år. Man har såvitt
jag förstår saken rätt i någon mån beklagat,
att man satte priset så pass högt
förra hösten att det varit svårt att få
en bra inbördes prisrelation nu i år.
Förra året vid denna tidpunkt, när vi
från folkpartiets sida tog ståndpunkt
i frågan, så förordade vi, att man inte
skulle lägga fast höstpriset så där ovillkorligt,
d. v. s. vi förordade då en fullmakt
och ett tillvägagångssätt, som är
praktiskt taget detsamma som jordbruksministern
i år rekommenderar att
man skall tillämpa för 1955 års skörd.
Jag tror nog att man kan säga, att det
varit bättre om man i fjol eller ännu
tidigare slagit in på den vägen.

Nu har vi några stycken i jordbruksutskottet
i anslutning till en motion
förordat, att riksdagen vMle hemställa
till Kungi. Maj:t att ta upp förhandlingar
med jordbrukets förhandlingsdelegerade
för att få till stånd en modifikation
i priset på brödsäd redan för
1954 års skörd. Ja, härpå svarar man
naturligtvis, att därvidlag är det fråga
om ett förhandlingsresultat, så att det
går det inte att göra något åt. Jag vill
emellertid i detta sammanhag erinra
om ett par saker. På våren 1951 höjde
man priset på 1951 års höstveteskörd
med 9 kronor 50 öre utöver vad man
hade lovat föregående höst, och 1952
på våren höjde man priset med 13 kronor
utöver vad man lovat föregående
höst. Jag menar att när man har bakom
sig dessa stora justeringar uppåt under
löpande år med hänsyn till brödsädesodlingen,
vore det väl inte orimligt om
man i ett annat skede, då priserna fal -

100 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning'' av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

ler, åtminstone försöker få en anpassning
av priserna till en nedåtgående rörörelse
så att man kommer dit, där man
lämpligen bör vara. Och att man bör
vara i ett annat läge står det ju i interpellationssvaret.
Vi diskuterar alltså
inte den önskvärda, ty priset måste
ned, det är ju redan sagt. Det är bara
fråga om att det inte kan ske i år utan
först nästa år.

Jag vet inte om statsrådet hörde på
vad jag sade nyss, när jag erinrade om
att man 1951 och 1952 höjde brödsädespriserna
väsentligt utöver vad som utlovades
hösten före och att det väl inte
vore orimligt att nu försöka sig på en
anpassning till en nedåtgående prisrörelse.
Då svarar man kanske, att det
naturligtvis går att ändra en överenskommelse
i sådan riktning, att vederbörande
får bättre förmåner än vad
som utlovats, men att det inte går att
ändra till något sämre. Det kan man
naturligtvis säga. Jag vill emellertid
erinra om att vi, tvärtemot överenskommelsen,
på våren 1951 höjde kraftfoderpriset
ganska väsentligt och på
det sättet belastade en del av animalieproducenterna.
Det finns därför prejudikat
även i det fallet. Jag tror sålunda
att det finns goda skäl för riksdagen
att försöka få en allmän modifikation
till stånd på detta område. Detta alltså
om reservationen nr 2).

Sedan skall jag underlåta att säga
någonting om reservationen 3), som
gäller bygdekvarnarna. Jag skulle tro
att den frågan blir belyst av andra talare
här. Däremot vill jag säga några ord
om reservationen 5), som gäller priset
på fodersäd. Jag erinrar då om att en
av de väsentligaste punkterna i 1947
års beslut var att bottenpriset på brödsäd
skulle vara brödsädens förädlingsvärde
i animalieproduktionen. I andra
sammanhang har man mycket noga
redovisat, att man har gått ifrån 1947
års beslut, men beträffande brödsäden

tycks man inte vara lika angelägen om
att redovisa huruvida och i så fall i
vilken utsträckning man gjort detta.

I interpellationssvaret angives att
440 000 hektar var ungefär vad vi behövde
för en normal brödsädesskörd
under åren 1947—1949. Jag har där
anmält en avvikande mening. Jag tror
nämligen att detta är att gå alltför långt
ned, och nu har vi också kommit upp
i en brödsädesareal på 550 000 hektar,
vilket är betydligt mer än vad den
någonsin har varit förut här i landet.
Om jag minns rätt, så är den största
brödsädesareal vi någonsin haft förut
536 000 hektar. Det hade vi år 1918, d.
v. s. efter hungeråret 1917, i ett läge då
vi varken hade potatis eller animalier
i behövlig utsträckning. Då lyckades vi
höja brödsädesarealen upp till 530 000
hektar. I år räknar man emellertid med
590 000 hektar, dvs. 150 000 hektar mer
än genomsnittet för åren 1947—1949.
En av konsekvenserna av denna omställning
är, att vi i år har cirka 50 000
hektar mindre fodersäd än förut. Jag
skall inte profetera här, men man får
väl ändå räkna med den eventualiteten,
herr jordbruksminister, att vi i år kan
få en relativt dålig foderskörd. Det kan
ju inträffa. Vi har då 50 000 hektar
mindre fodersäd men får drygt 100 000
hektar mer brödsäd än det normala.
Skall vi då med exportpremier skicka
ut brödsäd och sedan importera fodersäd
med pålagda importavgifter? Allting
är tillrättalagt för en sådan utveckling,
och med de löften som givits
spannmålsodlarna vet jag inte hur man
skall kunna undvika att exportera brödsäd
— om det går — eller att rödfärga
brödsäden och använda den till foder,
i vilket fall staten får betala mellanskillnaden.
Men detta är ju att klyva
regleringen i två delar, och det visste
både 1938 års jordbruksutredning —
som diskuterade dessa frågor mycket
ingående — och 1942 års utredning. En

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

101

Åtgärder i prisregierande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

av de strategiska och springande punkterna
i problemet hur man skall knyta
samman de vegetabiliska och animaliska
regleringarna var just att bottenpriset
på brödsäd måste vara förädlingsvärdet
i animalieproduktionen. År
det inte det, så har man inte en jordbruksreglering
utan två. Därför menar
vi att man här skall eftersträva en prissättning,
som gör att vi kommer tillbaka
till vad vi beslutade 1947.

Vårt förslag, att man å ena sidan
skulle försöka sänka brödsädespriserna
och å andra sidan inte hålla priset
på importerad fodersäd för högt, är ett
försök att uppnå ett ur olika synpunkter
rimligt läge. Det är ju också en
smula märkvärdigt om de grödor, vilkas
produktion förbilligats mest genom
den tekniska rationaliseringen, skall
ligga relativt högt i pris, medan andra
varor, vilkas produktion inte kunnat
förbilligas lika mycket, skall ligga lägre.

Jag nöjer mig med dessa kommentarer
till reservation nr 5. Jag ber att få
stryka under vad som står i slutet på
denna reservation. Vi har föreslagit att
man skall använda foderavgifterna för
exportbidrag, såsom förut har skett,
och har dessutom framhållit, att man
bör beakta de inbördes prisrelationerm»
mellan olika animaliska produkter.

I fråga om mjölkregleringen, som reservation
nr 8 handlar om, vill jag
erinra om det beslut som fattades här
1952. Då beslutade man att minska producentbidraget
med 100 kronor, d. v. s.
maximibeloppet sänktes med 100 kronor
och skalan justerades. Vidare beslutade
man att bidraget i fråga skulle
göras behovsprövat och frikopplas från
den aktuella mjölkmängden. Så lade
man till ett leveransbidrag, som skulle
utgå med 5 öre för mjölkmängder på
mellan 4 000 och 10 000 kg — alltså
maximum 300 kronor — vilket skulle
utgå även till de större jordbruken.

Från folkpartiets sida förordades då

att man skulle slå ihop dessa två bidrag
till ett generellt, icke behovsprövat
bidrag. Vi hade en rätt ingående
diskussion därom den gången, och nu
har man hunnit verkställa 1952 års beslut.
Av de tre, fyra rader, som statsrådet
skrev i propositionen 1952 och
som kanske många här knappast observerade,
fick vi 13 sidor tättskriven text
från kungl. lantbruksstyrelsen med direktiv
till lantbruksnämnderna. Sedan
har lantbruksnämnderna använt en god
del av sin arbetskraft under föregående
eftersommar och höst för att klara upp
behovsprövningen.

Jag frågade vid en föredragning i
jordbruksutskottet representanter för
lantbruksstyrelsen, om de kunde säga
något om hur detta påverkat omkostnaderna
för arbetet i lantbruksnämnderna.
De svarade att det var »skrämmande
siffror» det här gällde — jag
antecknade formuleringarna genast.
Jag vet att hemma i Bohuslän har man
inte kunnat klara upp detta med hjälp
av de infordrade deklarationerna, utan
representanter för lantbruksnämnden
har för att klara upp det här eländet
måst resa omkring till jordbrukarna
och ta reda på hur det förhåller sig.

Resultatet är — det är härvidlag en
helt aktuell sak jag skulle vilja påminna
om — att lantbruksnämndernas reseanslag
på en del håll är slut, varför
man på lantbruksstyrelsen fått påminnelser
om att nu går det inte att resa
längre. Följden härav skulle bli att man
låser fast lantbruksnämndernas personal
på kontorslokalerna vid den tid på
året som passar allra bäst för fältarbete.
Jag vet också att man från lantbruksstyrelsens
sida har antytt, att man
kanske skulle kunna pressa fram några
medel, om man får veta vad som är
minimibehovet för att kunna resa. Jag
skulle vilja vädja till jordbruksministern,
helt i marginalen här, att försöka
ordna upp den saken, ty det är ju

102 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

fullständigt orimligt att man skall bevilja
stora anslag till lantbruksnämnderna,
som sedan inte har sådana omkostnadsanslag,
att folk kan göra vad de
skall göra.

Vad har nu resultatet blivit av allt
detta kineseri kring producentbidraget?
Jo, långa serier av orättvisor. Detta
innebär intet klander emot lantbruksstyrelsen
— man kan inte klandra den
för att den inte gör vad ingen kan göra.
Det är nämligen praktiskt taget omöjligt
att genomföra denna behovsprövning
så att den blir riktig.

Jag tror alltså att det var en riktig
ståndpunkt vi intog 1952, när vi gick
emot behovsprövningen och i stället
ville ha ett generellt bidrag. Nu säger
även bondeförbundarna i en reservation
till utskottsutlåtandet att behovsprövningen
bar fallit mindre väl ut,
och de vill ha en utredning. Men skall
man göra en utredning på denna punkt,
innebär det väl, att man får ha den
nuvarande i många fall fullständigt
orimliga ordningen i ytterligare två år,
och finns det verkligen någon anledning
att ha detta trassel i två år till?

Nu har statsrådet försökt sig på en
liten modifikation. Han har gjort om
leveransbidraget på det sättet, att i
stället för att det utgår med 5 öre mellan
4 000 och 10 000 kg, skall det utgå
med 3 öre från botten upp till 10 000
kg — alltså samma slutsumma — och
dessutom skall bidraget avvecklas för
mjölkleveranser mellan 25 000 och
30 000 kg. Detta är en förbättring beträffande
leveransbidraget, men det löser
ju inte på något sätt svårigheterna
när man lägger samman dessa två saker.
Tv vad blir resultatet, herr jordbruksminister?
Jo, det blir att bland
de mindre jordbrukarna, där en del har
prodocentbidrag och en del inte, skall
några ha 13 öre och några 3 öre i mjölkpristillägg.

Vi har förordat ett förslag som helt

enkelt innebär en fördubbling av leveransbidraget
och skulle ge alla 0 öre.
Om jag är riktigt underrättad sade jordbruksministern
i första kammaren, att
vi därmed vill hjälpa de större jordbrukarna,
och han var förvånad över
förslaget. Ja, allting är relativt här i
världen, och är det nu så att statsrådet
anser, att jordbrukare med fem kor
tillhör de stora jordbrukarna, är jag
ju på de stora jordbrukarnas sida. Men
iitet sinne för proportioner kanske inte
skadar. Från vilken synpunkt man än
ser denna sak, så är väl den av oss nu
föreslagna ordningen riktigare än
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall inte ge mig in på det resonemang
som jag här fört flera gånger
om själva principerna, om rationaliseringen
och den sociala motiveringen
och allt det där. Jag har sagt min mening
tillräckligt många gånger och skall
inte uppta kammarens tid med det
igen. Men om det nu gäller att besluta
om en utredning, så tycker jag för min
del, att man borde kunna fatta ett beslut
direkt, ty det behövs inte någon
utredning, huruvida mejerierna kan
utbetala 6 öre lika väl som de kan utbetala
3 öre. Om man skulle börja utreda
den saken, hittade man väl bara
på ett nytt dumt förslag — sådana bär
ju tidigare kommit det ena efter det
andra.

Jag vill med detta yrka bifall till reservationen
nr 8. I denna reservation
finns även ett avsnitt som sammanfaller
med reservationen nr 9, av herrar
Eskilsson och Eliasson, vilken gäller
mjölkens fetthalt och inte alls innebär
några revolutionerande saker, men som
dock, om den bifölles, skulle medge
något större frihet.

Vid reservationen nr 10, i vilken folkpartiet
vidhåller sin uppfattning från i
fjol att man borde moderera margarinpriset,
skall jag inte heller uppehålla
mig något utförligare. Jag bara erinrar

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21. 103

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

om denna del av reservationen liksom
om fortsättningen, som gäller en ny
kvantitativ reglering angående margarinindustriens
råvaror.

På grund av den utgångspunkt, som
gavs i debatten genom interpellationssvaret,
har jag halkat förbi reservationen
nr 1. Jag ber, herr talman, att avslutningsvis
få säga ett par ord om den.
Jag beklagar att själva skarven mellan
det som är utskottsreferat och det som
är ett uttryck för reservanternas uppfattning
inte blev så särskilt bra, men
det tillhör ju inte de större problemen.

Vi har i en motion något erinrat om
de jordbruksekonomiska undersökningarnas
resultat under de sista kända
åren, 1949—50 och 1951—52, och vi
har även erinrat om den kända lönestatistiken,
som ju tyvärr är för gammal.
Det gäller för övrigt om siffrorna
över huvud taget att de är för gamla,
och jag stryker under att vi har gjort
alla de reservationer i den vägen som
man rimligen kan och bör göra. Siffrorna
är inte direkt jämförbara. De gårdar,
som ligger till grund för den jordbruksekonomiska
undersökningen, är
utan tvivel plusvarianter i fråga om avkastning.
Det rör sig om familjeinkomster,
och i dessa finns inte bara arbetslöner
utan även kapitalavkastning. Dessa
tre saker har man anledning att komma
ihåg. Å andra sidan är det ju ett av
de material som man har och som man
naturligtvis har anledning att hålla ett
öga på. Ur det deklarationsmaterial som
finns i slutet av en bilaga till propositionen
får man ju fram samma tendens,
och dessutom har det i den allmänna
debatten — jag erinrar om en utredning
av Åstrand, publicerad i RLF-tidningen
för någon tid sedan — gång på gång
ställts frågan, hur det egentligen är med
den löneklyfta som vi år 1947 beslutades
oss för att försöka fylla ut. Jag tror
inte att någon kan ge något definitivt
svar på den frågan, men jag tror att,

som det står i motionen II: 696, allt tyder
på att plusvarianterna inom gruppen
basjordbruk samt innehavare av
jordbruk av storleksgrupper ovanför
dessa numera ligger väl till i inkomsthänseende.
Jag tror att det är en mycket
försiktig slutsats, vilket naturligtvis
inte utesluter alla möjliga individuella
variationer; det förekommer ju överallt
där det är fråga om företagsamhet.

Vi har inte velat dra några definitiva
slutsatser av detta material utan har
bara erinrat om önskvärdheten av att
man försöker komma till klarhet på
denna punkt.

Däremot har vi dragit en slutsats i
det aktuella läget, nämligen att riksdagen
inte borde binda sig för någon kompensation
under löpande regleringsår. I
avtalet, punkt 10, finns nämligen intaget
ett uttalande, att omkostnadsstegringar
på grund av lönehöjningar, motorbeskattning
eller sjukförsäkring bör
föranleda nya förhandlingar.

Nu skall man aldrig säga aldrig, och
läget kan ju bli sådant, att kompensationer
under löpande regleringsår är
befogade, men jag erinrar om att man
i vintras, då man var i ett motsvarande
läge, inte egentligen från jordbrukarsidan
försökte utkräva den kompensationen.
Man ansåg det inte riktigt eller
lämpligt.

Med hänsyn till vad jag här har sagt,
till vad som förevar i vintras, till vad
man över huvud taget vet och till hur
ofantligt hårt man håller på det som
man påstår vara en överenskommelse,
så fort det gäller att modifiera någonting,
tror jag verkligen, att det för riksdagens
del vore klokt att på den punkten
förbehålla sig fri prövningsrätt.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
till yrkandena senare, i slutomgången.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

104 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning- från och med ingången av

år 1951.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag skall här inte gå
in på detta sista resonemang om de
olika reservationerna, utan bara på det
som gäller interpellationssvaret.

Herr Svensson säger att det föreligger
en del oklarheter i det att redovisningen
är gjord på ett annat sätt på s.
6 än på s. 14 i det stencilerade svaret.

På sida 6 redovisas utgångslagren för
året 1951/52, vilka uppgick till 376 000
ton, men man hade också kontrakterat
leveranser på 110 000 ton. Av denna
kvantitet var 40 000 ton avsedda för
export till Västtyskland. Följaktligen
blev kvantiteten, med det kontrakterade
partiet inräknat, 486 000 ton. Av
detta gick de 40 000 tonnen till Västtyskland.
Därmed var man nere vid
440 000 ton. Den kvantitet som man hade
räknat med att ha som övergångslager
enligt de allmänna intentioner
som vi har uppgår till 350 000 ton. Det
blev följaktligen 90 000 ton mer än
man hade beräknat, såsom det står på
s. 14. Så är den saken klar. Därmed
tror jag att siffrorna mycket väl går
ihop.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att det
resonemang som statsrådet här fört går
ihop. På s. 6 står det att kvantiteten
uppgick till 376 000 ton, och på s. 14
står det att den uppgick till 90 000 ton
mer än man hade beräknat, d. v. s.
440 000 ton. .Tåg får tacka för de kompletterande
upplysningar som här har
lämnats.

Sedan återstår frågan, vad vi hade
den 1 september 1953, ty- där har inte
nämnts någon siffra alls, utan säges
bara, att vi hade avsevärt mera än det
normala lagret. Vore det inte möjligt
att till riksdagsprotokollet få en upplysning
även på den punkten?

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få erinra
om att under den långa och delvis mycket
hårda debatt om jordbrukspolitiken
och prisregleringarna, som förts
ända sedan i höstas, har vi från högerpartiets
sida åtskilliga gånger gjort oss
till tolk för uppfattningen att det ur
såväl jordbrukets synpunkt som allmänna
synpunkter vore önskvärt, att
debatten i dessa frågor kunde komma
upp på samma plan där debatten om
försvarsfrågorna numera ligger och alltså
föras utan onödiga tillspetsningar
och utan onödiga försök att skapa motsättningar
och göra dessa större än de
i verkligheten är. Jag vill, herr talman,
vitsorda att när vi från högerns
sida granskade den prisöverenskommelse,
som är framlagd i den proposition
vi nu behandlar, har vi försökt att
göra det från dessa utgångspunkter, att
inte sätta på oss några felfinnareglasögon
men å andra sidan självfallet beskåda
det resultat man kommit till ur
såväl jordbrukets som samhällets synpunkter.

Att vi utan någon nämnvärd reservation
kunnat ansluta oss till Kungl. Maj :ts
föslag till nya prisregleringar för nästa
år beror därpå, att vi anser oss ha skäl
att om det framlämnade förslaget säga,
att det betyder ett fullföljande av 1947
års beslut och även betydelsefulla
kompletteringar på ett nytt plan av
samma beslut. I fråga om fullföljandet
gäller att det, i och med det beslut vi
i dag fattar, överlämnas åt jordbruket
att i överensstämmelse med 1947 års
beslut ta hand om exportöverskottet och
självt sörja för dess avsättning utan
några prisgarantier från statens sida.
Kompletteringarna avser spannmålshandeln,
där man år 1947 inte hade en
aning om att vi i dagens läge skulle
ha ett så pass stort spannmålsöverskott
som vi nu har och därför inte intog
några riktlinjer beträffande omhänder -

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

105

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

tagandet av detta överskott. Sådana
riktlinjer har emellertid givits i den
proposition som nu framlagts. Där har
1947 års beslut kompletterats också i
fråga om kraftfoderavgifterna, av vilka
man enligt 1947 års beslut till stöd åt
olika produkter skulle få använda endast
så stor del som belöpte sig på
de kvantiteter som exporterades. På den
punkten har man gjort det enda möjliga,
nämligen tagit hand om kraftfoderavgifterna
i deras helhet och siktat till
att låta dem fördelas på de produktionsgrenar,
vilkas utövare betalar dessa
avgifter.

Redan föregående talare har ju varit
inne på vissa tolkningar av vad som
beslöts år 1947, och man återkommer
ständigt till detta beslut. Om målsättningen
råder det väl inte någon oenighet.
Vi behöver ett jordbruk som klarar
oss i händelse av krig och avspärrning
— det har två världskrig lärt oss
och inga händelser har sedan inträffat
som rubbat denna uppfattning. Jag tror
också att vi är på det klara med att
den rationalisering av jordbruket, som
var det främsta medel man 1947 ville
sätta in för att nå en ur försörjningssynpunkt
tillräckligt stor jordbruksproduktion
med användande av så litet
mänsklig arbetsrätt som möjligt, alltjämt
måste räknas som det betydelsefullaste
och omistligaste medlet. Det är
bara det, herr talman, att vi kommit
underfund med att vägarna att nå detta
medel inte varit de man tänkte sig
1947, då man var inställd på att genom
den yttre rationalisering, för vilken man
var beredd att offra 20—25 miljoner
kronor om året, skapa en tillräckligt
stor jordbruksproduktion med tillräckligt
liten mänsklig arbetarstam. Jordbrukarna
har i stället genom den driftekonomiska
rationaliseringen, främst
genom mekaniseringen, nått fram till
precis samma mål.

När vi i dagens läge vill söka be -

döma vad som behövs för att bevara
det uppnådda målet och för att fullfölja
denna verksamhet, är det naturligtvis
nödvändigt att vi klarar ut vad
det är som ur jordbrukets synpunkter
är viktigt för att fullfölja en driftekonomisk
rationalisering. Det är såvitt jag
vet att jordbruket får behålla tillräckliga
delar av den skapade rationaliseringsvinsten
för att med egna medel
fortsätta och fullfölja rationaliseringsverksamheten.
Jag tror att detta ur statens
synpunkt är en mycket billig väg,
och det är en mycket klok väg. Det är
den väg vi har gått hittills genom att
vi varje år sökt balansera jordbrukskalkylen
så att jordbruket först och
främst fått täckning för sina utgifter
och dessutom löneförbättringar, alltså
ökade arbetsinkomster som kommit alla
jordbrukare till del.

Tack vare detta har de i betydande
utsträckning haft egna medel för köp
av de traktorer och redskap, med vilkas
hjälp de sedan rationaliserat.

Det är, som kammarens ledamöter
väl vet, inga småsummor som man på
detta sätt satt in för förbilligande av
den svenska folkförsörjningen. Skulle
vi i år ha samma produktionsapparat
som vi hade 1947 och betala vad den
skulle kosta i dessa olika detaljer med
dagens pris, hade försörjningen kostat
oss närmare 1 miljard kronor mera än
nu — 981 miljoner tror jag det blir
noga uträknat. Det har varit en mycket
klok politik att låta jordbrukarna ta
hand om de årliga rationaliseringsvinsterna,
så att de har kunnat skapa förutsättningen
för ett sådant förbilligande.

Vad som särskild: oroade i varje fall
mig under de debatter som fördes om
vilka priser man skulle komma fram
till vid årets prisöverenskommelse var,
att det från olika håll så eftertryckligt
gjordes gällande, att rationaliseringsvinsten
vore inte jordbrukets utan samhällets
vinst, som till sista öret skulle

106 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

tas om hand för att förbilliga livsmedlen
för konsumenterna här i landet.
Dess bättre träffades ett avtal som lämnar
åt jordbruket ungefär hälften av
rationaliseringsvinsterna eller låt oss
säga åtminstone den del av dem som
skapats genom att arbetarstammen beräknats
minska med 3 procent per år.
Men hade man fullföljt den andra föreslagna
linjen, hade — det är jag rädd
för — rationaliseringsverksamheten
kommit att gå långsammare i framtiden.
Jordbrukarna är nu av den läggningen
att de inte tvekar, om de har
tillgångar att sätta in dessa på förbättringar
av sin näringsgren. Men måste
de gå till banker och låna pengar för
ändamålet, ställer sig ett betydande antal
av dem, framför allt bland dem som
har mindre jordbruk, tveliågsna och
låter arbetet helt enkelt löpa på gammalt
sätt.

I diskussionen om hur man skulle
förfara med den rationaliseringsvinst,
som man beräknar skall uppkomma under
jordbrukets nästa regleringsår dels
genom ökade skördar, dels genom
minskade arbetskostnader, skj^mtade
ibland fram ungefär följande resonemang
från vissa håll: »Vi som är löntagare,
tjänstemän eller arbetare, vi är i
år inte i den situationen att vi kan få
löneförbättringar genom att göra anspråk
på rationaliseringsvinster i de
företag där vi arbetar, ty sådana vinster
finns inte där. Om vi ändå skall få
en standardförbättring, ligger det nära
till hands att kräva att den rationaliseringsvinst
som jordbruket har åstadkommit
kommer oss till godo i form av
billigare livsmedel.» Detta resonemang
vittnar inte om tillräcklig solidaritet
från dessa folkgruppers sida vare sig
med samhället i dess helhet eller med
jordbruket. Detta sätt att resonera har
i mycket hög grad smärtat mig. Jag
tycker inte att ett sådant resonemang
skulle behöva komma som ett brev på

posten vid första tillfälle, då löntagargrupper
utanför jordbruket inte har så
stora möjligheter att höja sina löner,
och så kort tid efter det att jordbruket
tillhandahållit livsmedel till väsentligt
lägre priser än priserna på världsmarknaden.

Jag skulle vilja påpeka för alla de
ledamöter av kammaren vilka inte har
haft tillfälle att läsa proposition nr 180,
att den propositionen i år är oerhört
läsvärd. Det är intet onödigt fjäsk för
jordbruksministern att säga detta, tv
alla vet ju att jordbruksministern inte
har kunnat skriva propositionen. Men
de som varit honom behjälpliga i år
har faktiskt presterat en ovanligt välgjord
översikt över både situationen här
i Sverige och situationen ute i världen,
och över de olika förutsättningar vi
har att räkna med. Man har dessutom
varit vänlig att tala om hur mycket
livsmedlen i verklighet förbilligas, när
vi gör upp på basis av överenskommelsen
i år. Det är litet förbryllande siffror,
ty när man kom till uppgörelse om
kalkylen, hette det, att det var 20 miljoner
kronors överskott. Detta avstod
jordbrukarna ifrån och åtog sig motsvarande
prissänkningar. Sedan gick de
med på ytterligare 37 miljoners prissänkning.
Då tror ju alla människor, att
det var 57 miljoner som livsmedlen
förbilligats med. Men propositionen ger
oss klart besked om att förbilligandet
rör sig om 127 miljoner, ty redan i kalkylen
hade man räknat med de prissänkningar
på brödsäd och andra produkter
som var kända eller som man
ansåg vissa. Detta är alltså den present,
som jordbruket för sin del kunnat tillhandahålla
folkförsörjningen. Det begär
i stället att få sin del av rationaliseringsvinsten
för att kunna fortsätta
med rationaliseringsarbetet.

Det har redan förts på tal frågan om
huruvida den löneklyfta, som vi 1947
konstaterade och då enades om att för -

Nr 21.

107

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte pa jordbrukets område; tillika svar pa interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

söka fylla ut, fortfarande existerar. Herr
Svensson i Ljungskile har med siffror
försökt visa att den inte längre är så
otvivelaktig. Han har vid bedömningen
av jordbrukarnas inkomster å ena sidan
tagit med plusvarianter, där familjen
hjälper till i arbetet och där skogsförtjänsterna
kommer med i beräkningen,
och å andra sidan fall där arbetarna är
ensamma. Det tvistas om huruvida en
löneklyfta existerar. Jag kan gärna
hålla med om att den är någonting som
man kan resonera om. Men när t. ex.
min ladugårdsskötare, som själv har
2:73 i timmen, får betala en målare,
som skall utföra ett arbete åt honom,
med 4: 25 i timmen, så förstår man att
det är inte lätt för mig att bli trodd,
om jag säger till mina lantarbetare där
hemma, att det skett en utfyllnad av
löneklyftan mellan dem som arbetar
inom jordbruket och övriga arbetargrupper.
Jag blir inte ens trodd, om
jag påpekar att jag tillhör riksdagen
och bör känna till dessa saker. Det
finns nog i fråga om löneklyftan alltjämt
åtskilligt att resonera om. Teoretiskt
kan man naturligtvis trösta sig
med det resonemanget, att man inte kan
tillåta jordbruket att få så stor del av
den rationaliseringsvinst som beräknas
uppstå, eftersom löneklyftan är utfylld;
man kan inte vara med på några automatiska
lönehöjningar åt jordbrukarna
själva, när deras lantarbetare har skaffat
sig ett nytt kollektivavtal. I stället
bör man beakta att alla som arbetar
inom jordbruket beräknas i medeltal ha
en ersättning på blott 2: 87, alltså den
kompensation som vi vid överenskommelsen
har försökt bereda jordbrukarna.
År den siffran verkligen på något
sätt för hög eller antydande att
jordbrukarna har det alltför bra i vårt
nutida samhälle?

Det viktigaste i dagens situation är
enligt min mening att de rationaliseringsvinster,
som jordbrukarna själva

skapar genom produktionsökning och
omkostnadssänkning, i betydande grad
går till jordbruket och därmed möjliggör
fortsatt rationalisering. Det är därför
som vi inom högern absolut inte
kan acceptera det förslag till vissa förändringar
av prisregleringen som framlagts
i en motion från folkpartiets sida.
Medan det i propositionen anges, hur
förslaget verkar för jordbruk av olika
storlek, t. ex. på 15 och 25 hektar, och
belägna inom olika jordbruksområden,
så lämnas inte i motionen något besked
om hur stora inkomstminskningar folkpartiets
förslag kan medföra. Om man
försöker skaffa sig en överblick därav,
finner man att folkpartiförslaget skulle,
om det godtages i alla detaljer, innebära
att jordbrukets inkomster av brödsäden
minskas med 40 miljoner kronor
och av äggen med 25 miljoner kronor.
När det gäller smöret är det svårt
att nämna någon siffra, då man inte
vet hur mycket smör som kommer att
säljas, om margarinet blir 35 öre billigare,
och hur stora exportförlusterna
kommer att bli på det osålda smöret,
men det måste i varje fall röra sig om
några miljoner kronor. Såvitt jag förstår
skulle alltså ett accepterande av
folkpartiets förslag betyda, att jordbrukarna
för kommande regleringsår helt
avstår från vinsten av den rationalisering
som man ärligt strävat att åstadkomma.
Jordbrukarna skulle sålunda
få arbeta utan att ha någon glädje av
den rationalisering som skett och sker.

De siffror, som jag här nämnt, kan
naturligtvis diskuteras, men ofrånkomligt
är att i jordbrukskalkylen ingår
en miljard ton spannmål och att det
från folkpartiets sida föreslagits en
sänkning av priset med i medeltal 4
kronor per deciton. Herr Svensson i
Ljungskile har visserligen i utskottet
sagt, att det bara är priset på den för
hemmaproduktion använda brödsäden
som skall sänkas. Men samtidigt inne -

108

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

bär förslaget att förmalningsavgiften
skall sänkas från 5 till 3 kronor, vilket
med nödvändighet betyder att priset på
den brödsäd, som exporteras, inte kan
få ligga på högre nivå än priset för
den brödsäd som säljes inom landet.
Det är alltså klart att när det gäller
den totala summan, som här är det avgörande,
innebär folkpartiets förslag en
klar underbetalning för jordbruket, en
underbetalning som måste få mycket
ödesdigra verkningar för jordbrukets
del och som medför betydande inkomstminskningar
i förhållande till
vad som överenskommits vid förhandlingar.
Jag behöver därför inte gå in
på några detaljer, men jag kan inte
underlåta att något stanna vid en sak,
som det i utskottet fallit på min lott
att klarlägga och som dessutom tycks
vara något som alldeles särskilt har på
ett felaktigt sätt gått folkpartiet på nerverna.
Jag syftar på frågan om kraftfoderavgifterna.

Det säges i folkpartimotionen att
kraftfoderavgifterna utgör en stor börda
för det mindre jordbruket, och man
föreslår därför att det inte skall uttagas
några sådana avgifter, om detaljpriset
på importerat kraftfoder är 43 öre och
på importerad fodersäd 40 öre per kg.
Det innebär att det inte skulle ha uttagits
några kraftfoderavgifter under
det regleringsår, vari vi nu befinner
oss. Hur det kommer att bli för framtiden,
vet man ingenting om.

Men det stannar inte vid att folkpartiet
på detta sätt säger sig vilja lätta
bördan för det mindre jordbruket. När
man sedan motiverar, att man vill slå
samman producentbidraget och leveranstillägget
till ett belopp av 100 miljoner
kronor och fördela detta på annat
sätt än i propositionen föreslås, så
säger man också att detta sker för att
kompensera det mindre jordbruket för
den börda, som kraftfoderavgifterna
har utgjort för det mindre jordbruket.

Det heter i motionen: »Enligt vår
mening kan därför producentbidraget
inte motiveras vare sig som ett rationaliseringsinstrument
eller som ett rent
socialt bidrag. Däremot finns det anledning
beakta huruvida inte jordbruksregleringen
till sina verkningar är
sådan, att det mindre jordbruket missgynnas,
d. v. s. erhåller en mindre andel
av den totala jordbruksinkomsten
än som enligt regleringens allmänna
syfte har eftersträvats. Detta beror
bl. a. på den kostnadshöjning för den
animaliska produktionen, som den högre
prisnivån på vegetabilier stödd av
särskilda importavgifter åstadkommer.»

Man vill alltså dels gå emot kraftfoderavgifterna,
dels göra en omfördelning
av 100 miljoner kronor, så att
de bättre kommer det mindre jordbruket
till del. Jag misstänker, att kammarledamöterna
nu är inställda på att dessa
kraftfoderavgifter måste röra sig om
jättesummor, ty i annat fall skulle man
väl inte taga till ett så kraftigt verkande
medel för att neutralisera dem. Men
jordbruksnämnden upplyser, att från
augusti i fjol till nu har i kraftfoderavgifter
influtit 4,2 miljoner kronor.
Detta är den oerhörda börda, som jordbrukarna
har fått bära och som det
mindre jordbruket blott har burit sin
del av. Och av dessa 4,2 miljoner kronor
har 2,5 miljoner kommit på majsen,
och på kraftfodermedlen inte mer
än 1,7 miljoner kronor. Detta är alltså
hela beloppet, och det visar mer än
något, hur teoretiskt man har spekulerat,
när man gjort upp folkpartiets
förslag.

Nu kommer jag fram till varför man
kan räkna med att ett godkännande av
denna detalj i folkpartimotionen skulle
betyda ungefär 25 miljoner kronor lägre
ägginkomster. Man har inte tänkt på
vad dessa pengar använts till. Tack
vare att riksdagen har fattat ett generöst
beslut gentemot äggproducenterna

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21. 109

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

i fjol, har foderavgifterna kunnat ställas
till förfogande för stöd av äggexporten,
ett stöd som tills dato har gett
ungefär 37 öre högre pris än vi skulle
ha kunnat ta, om inte det stödet givits.
Vi kan därför räkna med att de 2,5
miljoner kronor, som influtit i foderavgifter,
har från regleringsårets början
till nu givit äggproducenterna ungefär
15 miljoner kronor i ökad inkomst,
och av de 15 miljonerna stannar
väl minst 10 hos småbrukarna, som
har hand om 60 procent av äggproduktionen.
Det står ingenting nämnt i motionen
om hur man skulle klara av
detta, utan tillgång till importavgifterna,
utan man får utgå från, att om
dessa kraftfoderavgifter faller bort, får
äggpriset dala i motsvarande grad och
den möjlighet till en justering, som
inte gör det möjligt för oss att i år
komma upp till det äggpris, som skrevs
in i förra årets kalkyl, men som väl i
alla fall möjliggör att äggproducenterna
får drägliga förhållanden, den är
man inom folkpartiet beredd att stryka
bort utan att något sätts i stället.
Och det var ju inte precis vad man
tänkte sig med hänsyn till den omtanke
om det mindre jordbruket, som folkpartiet
teoretiskt har deklarerat men i
detta fall inte praktiskt har lyckats utforma
så att det håller.

Jag har lovat herr talmannen att jag
skall vara färdig till klockan fem och
det tänker jag hederligt hålla.

Sedan kommer vi till omfördelningen
av bidragen till mjölken, som alltså
motiveras på detta underliga sätt, att
småbrukarna får betala sin del av kraftfoderavgifterna.
Jag tycker, att man får
säga, att de som lägger fram detta förslag
om att till mjölken koppla ett icke
behovsprövat tillägg på upp till 6 öre
per liter, de har ingenting lärt av det
experiment, som gjordes med producentbidraget
i den utformning detta
fick år 1947, sedan riksdagen i be -

tänklig grad omstuvat Kungl. Maj :ts
förslag. Visserligen var det då fråga om
ett mjölkpristillägg på 12 öre, men då
konstaterades — speciellt RLF gjorde
kraftiga framstötar — att detta förde
med sig, att man fraktade mjölk fram
till mejerierna från avlägset liggande
gårdar och förorsakade höga fraktkostnader,
i stället för att som förr använda
mjölken till kalvuppfödning. Jag
är inte säker på om inte 6 öre, herr
Svensson i Ljungskile, utgör samma
frestelse eller kommer att göra det. De
3 öre som leveranstillägget föreslås bli
tycks inte ha medfört några sådana
konsekvenser, men att utan någon undersökning
eller utredning, vilket herr
Svensson i dag återigen pläderar för,
ge sig in på denna farliga väg att påverka
produktionsinriktningen är jag
för min del inte beredd på. Jag har
visserligen sett, att det i folkpartimotionen,
dock inte i reservationen, heter,
att man kan hjälpa gödkalvsuppfödningen
genom andra bidrag, men
det innebär ju att reglering föder reglering
i detta fall som alltid tidigare.

Sedan förhåller det sig ju också så,
att detta skulle betyda en permanentning
av dessa båda bidrag, producentbidrag
och leveranstillägg. Jag höll på
att säga, att det fördelaktigaste med
producentbidraget är, att det undan för
undan förminskas. När herr Svensson
i Ljungskile talar om de oerhörda kostnader,
som jordbruksnämnderna haft
för denna behovsprövning, kostnader
som undan för undan blir mindre, skall
han inte glömma hur många miljoner
kronor denna behovsprövning har sparat
åt staten och skattebetalarna.

I det resonemang, som nyss fördes,
framförde herr Svensson bl. a. en erinran
om att bottenpriset på spannmål
enligt 1947 års beslut skulle sättas i
likhet med det förädlingsvärde, som
brödsäden hade vid animalieproduktionen.
Jag fattade inte riktigt, om re -

ilo Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

sonemanget syftade till att vi just i dagens
läge inte skulle sträva efter högre
pris på brödsäd, än ett sådant bottenpris,
men det verkade som om detta
var avsikten. Jag vill bara säga, att ett
bottenpris, som vi resonerade om 1947,
är inte ett pris som man vid alla tillfällen
skall åka ned till, utan man får
väl se om situationen är sådan, att det
finns motivering för att gå ned till ett
sådant bottenpris. I den mån motivering
inte finns får man hålla sig över
bottenpriset.

Vi har ju i dag fått en redogörelse
för att brödsädespriserna här i Sverige
under näraliggande tider varit avsevärt
lägre än importpriserna. Då vill jag för
min del säga, att det vore ganska otacksamt
att nu omedelbart efter det att situationen
ändrats bara sänka till bottenpris.
I 1947 års beslut talades det
också om ett gränsskydd för den inhemska
produktionen, men går vi in
för bottenpriset, då stryker vi, såvitt
jag förstår, ett streck över gränsskyddet.
Detta kan väl inte heller vara riktigt.

Herr talman! Med detta har jag fogat
några reflexioner till de reservationer
till detta utlåtande som vi är bjudna
att acceptera. Jag återgår nu till att
sammanfatta vad jag förut sade. Det
är inte detaljerna som är det avgörande,
utan det är den stora inkomstminskning
som genomförandet av folkpartiets
förslag skulle medföra. Speciellt tycker
jag, att beslutet om en sänkning av
margarinpriset på 35 öre vore värt att
diskutera. Det vore bra att pröva det i
en sådan form, att jordbruket vore skyddat
mot förluster. För min del skulle
jag kunna tänka mig att därest denna
sänkning av margarinpriset — en sak
som man kommer överens om i förhandlingar
någon gång nästa år — skulle
betyda stora inkomstminskningar för
jordbruket, då skulle jordbrukarna kunna
acceptera detta, om man finge löfte
om en kompensation genom en motsva -

rande höjning av priset på konsumtionsmjölk.
Några sådana kompensationsförslag
skymtar emellertid inte på
något ställe i folkpartimotionen. Jag vill
bara nämna detta som ett uppslag för
framtiden.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag i dess utlåtande nr 32, med undantag
dock för reservationen nr 9. Reservanten
kommer senare att anföra de
skäl som gör, att högern på där ifrågavarande
punkt vill ha ett annorlunda
utformat beslut än det utskottet kommit
till.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste be att få säga
ett par ord med anledning av herr
Hseggbloms räknekonster. När det gäller
brödsäden påstår han att vårt förslag
innebär en inkomstminskning av
ca 40 miljoner kronor. Vi kan här för
enkelhetens skull bortse från förmalningsavgiften,
eftersom den i princip
skall betalas av jordbrukarna själva. I
fall det nu blir den skörd som man i
propositionen har räknat med, så att
man exporterar fyra tiondelar och säljei
sex tiondelar hemma, då gör 4 kronors
sänkning på det svenska priset 2
kronor 40 öre på producentpriset. Herr
Hseggblom kan väl räkna reguladetri
av det enkla slag det här är fråga om!
Det var det första felet.

Sedan talar herr Hseggblom om att
äggproducenterna fått ökade inkomster
på 15 miljoner kronor, och han talar
samtidigt om sambandet mellan dessa
inkomster och kraftfoderavgifterna.
Herr Hseggblom, man skall ju handskas
med denna reglering på ett sätt
som är fullständigt dåraktigt, om man
skall acceptera sådana konsekvenser. I

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Nr 21.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpellation
ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

vår reservation har vi sagt, att vi vill
att man skall använda kraftfoderavgifterna
så, att prisrelationerna mellan de
animaliska produkterna upprätthålles,
och Kungl. Maj:t har en allmän fullmakt
att vaka över att jordbruksregleringen
inte spårar ur. Det är rena fiktionen
för en högerpropaganda herr
Haeggblom bygger upp.

Beträffande smörpriset visste herr
Haeggblom ingenting, ty det finns ingenting
att veta. Det hela rör sig alltså
omkring 25 miljoner i stället för 65
miljoner, som han sade.

Sedan tog herr Haeggblom upp frågan
om kraftfoderavgifterna och deras
betydelse för det mindre jordbruket.
Kraftfoderavgifterna är ju dock till för
att höja hela den svenska foderprisnivån.
Jag behöver väl inte säga mer.
Det finns minst 200 000 småbrukare i
detta land som inte tror ett spår på
den räknekonsten.

När det sedan gäller producentbidraget
vill jag bara konstatera, att herr
Haeggblom ju var en av dem som ivrigast
propagerade för att få ett behovsprövat
sådant, och han är naturligtvis
nöjd med det. Jag ber att få konstatera,
att herr Haeggblom går emot ett
allmänt leveransbidrag på 6 öre och ätt
han går emot sänkta brödpriser. Dessutom
påstår herr Haeggblom att en anknytning
av brödpriset till dess förädlingsvärde
skulle innebära, att man inte
hade något gränsskydd. Men det förutsätter
ju att man river bort allt gränsskydd
för animalier. Denna sammanknytning
av brödsädsregleringen och
animalieregleringen har ju varit hörnstenen
i all diskussion på detta område.

Sedan säger herr Haeggblom att han
inte vet vart vi syftar i dagens läge.
Det är bara att läsa innantill. Vi har ju
skrivit att vi inte tror att det i dagens
läge går att göra en sådan anknytning,
och därför har vi framlagt detta förslag
om 4 kronor.

Herr H^GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller som om
herr Svensson i Ljungskile hade litet
svårt att välja rätt räknesätt. När det
gäller frågan om hur mycket man förlorar
genom att sänka priset på brödsäd
med 4 kronor, vilket ju är folkpartiets
förslag, räknar han bara med
den brödsäd som köps för att användas
inom landet, men med vilket pris skall
man betala den andra brödsäden om
man inte vill få minskad inkomst av
den? Jag kan inte förstå annat än att
om man föreslår 4 kronors sänkning
per deciton och det gäller en miljard
kilo blir förlusten 40 miljoner kronor.
Det är alltså inte reguladetri, utan multiplikation
med hela tal.

När vi talar om äggen måste vi däremot
räkna reguladetri, men det vill
inte herr Svensson. Där har vi en exportkvantitet
på tio procent, och på
dessa tio procent fördelar vi de 2,5 miljoner
kronor vi får i kraftfoderavgifter.
Genom att vi med dessa 2,5 miljoner
höjer priset på de ägg vi exporterar
med 37 öre per kilo har vi möjlighet
att ta ut samma pris även på hemmamarknaden.
Skulle vi inte kunna höja
exportpriset, sjönke hemmamarknadspriset
ned till samma nivå. Det är
egentligen ganska märkligt att herr
Svensson ännu inte har fått denna enkla
mekanism i jordbruksprisregleringen
klar för sig. Här får vi räkna med reguladetri,
men gäller det 4 kronors
sänkning på en kvantitet, förstår jag
inte att man skall behöva ta till reguladetri.

Sedan talar herr Svensson i Ljungskile
om att foderprisnivån är absolut
beroende av kraftfoderavgifterna. Såvitt
jag förstår är den svenska prisnivån
på havre, blandsäd o. s. v. i högsta grad
beroende av tillgång och efterfrågan
men i mycket liten grad av dessa kraftfoderpremier.
De utgick nämligen redan
i höstas, när foderpriset stod i 21

112

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 fm.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område; tillika svar på interpella tion

ang. en redovisning av vår spannmålsförsörjning från och med ingången av

år 1951.

öre här i landet emedan tillgången var
så stor och efterfrågan så liten.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Haeggblom inte
begriper att om man sänker “/ro av en
varukvantitet med 4 kronor gör det
2:40 på alla tiondelarna, kan jag inte
hjälpa det.

Vad sedan gäller de 2,5 miljonerna
vet herr Haeggblom inte hur mycket vi
får i foderavgifter nästa år även med
vårt system. Det beror för det första på
vilken importkvantitet det kommer att
röra sig om och för det andra vilka
internationella priser det kommer att
bli. Det kan ju hända att det internationella
priset faller, så att de faktiska
foderavgifterna blir större nästa
år även med vårt förslag. För det tredje
bör man kunna mobilisera några hundra
tusen kronor när det gäller att hålla
äggpriset uppe, eftersom Kungl. Maj :t
bär har fullmakt att sköta regleringen.
Detta har vi i vår reservation särskilt
strukit under, så Kungl. Maj :t har ytterligare
stöd om man bifaller vår reservation.

Att sedan den svenska foderprisnivån
är beroende av tillfälliga extrema
situationer är klart, men för man ett
principiellt resonemang är det riktigt
som jag har sagt.

Herr K/EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt rörande
att höra med vilken kärlek herr Svensson
i Ljungskile vänder sig till Kungl.
Maj :t, som skall klara denna sak ifall
det skulle gå galet enligt det förslag
som han själv framlagt.

Men jag vill inte släppa honom i
denna matematik, ty jag tror den står
ganska klar för kammarens ledamöter.
Här är det fråga om en miljard kg.
Sänker vi priset med 4 öre på (500

milj. kg av denna miljard, blir det 2:40
utslaget på allt. Men hur skall vi för
de 400 milj. kilona, som är kvar, få det
pris som är upptaget i kalkylen? Det är
där vi får utgå ifrån priset i kalkylen.
Herr Svensson i Ljungskile tycks tro att
vi på dessa 400 milj. kg inte får någon
prissänkning alls.

Herr Svensson förstår inte någonting
a\ dessa förmalningsavgifters betydelse,
att man med dem kan hjälpa upp priset
på en exportkvantitet när denna
inte är alltför stor i förhållande till den
inhemska försäljningen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Svensson hade
begärt att til! riksdagens protokoll
skulle antecknas även de lager av brödsäd
vi hade den 1/9 1953. Då kan jag
upplysa herr Svensson, om han har
tillfälle att höra på ett ögonblick, att
det rör sig om 520 000 ton. Därav var
det 403 000 ton vete och 117 000 ton
råg. Av detta lager låg 93 000 ton hos
kvarnarna och 427 000 ton hos Spannmålsbolaget.
Följaktligen hade man hos
Spannmålsbolaget 127 000 ton mer än
man räknat med, och kvarnarna hade
43 000 ton mer än man räknat med
att de behövde ha i övergångslager.

Anledningen till att det blev så mycket
över är givetvis den, att vi år 1952
på grund av de ändrade kvalitetsskalorna
fick ungefär 100 000 ton mera
vete i lagren än man räknat med tidigare.
Därtill hade vi kontrakterat partier,
vilket gjorde att vi hade ett stort
överskott när vi gick in i nytt produktionsår
den 1/9 1953. Vi hade alltså
170 000 ton mer än vad man räknat
med.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig'' för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag''
av herr talmannen att uppskjuta

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 113

den fortsatta överläggningen i föreva- Kammarens ledamöter åtskildes härrande
ärende till kl. 19.30, då enligt efter kl. 17.08.
utfärdat anslag detta plenum komme att In fidem

fortsättas. Gunnar Britth.

Onsdagen den 19 maj.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 32, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område in. m. jämte i
ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
har redan förut motiverat flertalet
av de reservationer, som har avgivits
från vårt håll, och jag tänker inte upprepa
vad han så väl har redogjort för.
Det kommer väl för övrigt ytterligare
inlägg av medlemmar av vår riksdagsgrupp
under kvällens debatt. Jag skall
därför här nu till en början begränsa
mig till att säga några ord rörande fettvaruregleringen,
som herr Svensson inte
berörde.

Jordbruksministern har uttalat att
man skall försöka komma bort från
kvantitativa regleringar. Det är därför
som man med en viss förvåning
finner, att Kungl. Maj:t här nu vill in8—Andra
kammarens protokoll 7954.

föra en ny lagstiftning om inblandningstvång
och att utskottets majoritet
utan vidare accepterar detta. Syftet
med detta inblandningstvång förefaller
vara mycket oklart. Det är ju inte
så, att det behövs för att finna avsättning
för den av svenska oljeväxter
producerade oljan. Man har ju i år genom
en s. k. frivillig överenskommelse
prövat en ordning av det nu ifrågasatta
slaget. Vad man uppnår är, att i det
svenska margarinet ingår litet mer av
den dyrare rapsoljan och litet mindre
av det billigare valfettet, vilket alltså
förefaller att tämligen i onödan fördyra
det svenska margarinet. I fall priset
i dag på vegetabilisk olja, rapsolja,
ligger omkring 1 krona 70 öre per kilogram
och man kan importera valolja
för 1 krona 10 öre per kilogram, så
kommer man ju, i den mån dessa varor
kan ersätta varandra — och det kan de
ju i viss utsträckning — att kunna tjäna
60 öre minus vissa kostnader på varje
kilogram, när man utbyter den vegetabiliska
oljan mot den animaliska. Det
förefaller som om man under det innevarande
konsumtionsåret genom att
i onödan använda vegetabilisk olja
skulle ådraga konsumenterna eller jordbrukarna
eller statskassan eller alla
dessa tre grupper tillsamman en förlust
av ungefär storleksordningen 6 miljoner
kronor på ett år.

Nu erkänner jag, herr talman, att jag
var mycket nyfiken på att få se vad
utskottet skulle skriva till motivering
Nr 21.

114

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

för denna ordning, eftersom jordbruksministern,
jag Till säga sin vana trogen,
har varit så knapphändig med motiveringar.
Men då finner man, att utskottet
nöjer sig med att naket påstå, att en
sådan ordning är en naturlig följd av
oljeväxtregleringen. Jag erkänner att
jag inte på något sätt kan fatta, att det
skall erfordras för att oljeväxtregleringen
skall fungera. Man har ju för närvarande
ingen anledning att tro, att det
inte skulle gå att sälja den svenska vegetabiliska
oljan i utlandet och för ungefär
två tredjedelar av likviden köpa
motsvarande mängd valolja. Förslaget
förefaller mig i rätt hög grad vara en
reglering för regleringens egen skull,
en kvantitativ reglering med ovanligt
svag motivering och detta just vid en
tidpunkt, då jordbruksministern gör
sin principiella förklaring, att man skall
försöka komma bort från de kvantitativa
regleringarna. Jag hoppas att jordbruksministern
vill litet närmare redogöra
för, varför han menar att det är
nödvändigt att nu införa ett sådant inblandningstvång.
Av de skäl jag har anfört
måste jag säga, att det framstår
såsom ett mysterium, att varken jordbruksministern
eller utskottet velat lösa
gåtan och tala om för oss skälen till
förslaget. I stället nöjer de sig med ett
allmänt uttalande. Det minskar ju inte
nyfikenheten på hur det faktiskt hänger
samman.

Herr talman! Jag skall begagna detta
tillfälle att ta upp några jordbrukspolitiska
frågor ur litet allmännare synvinkel,
därför att jag tror att det är
av betydelse, att detta sker någon gång
i den svenska riksdagen. Vi har ju också
denna gång en del principuttalanden
från jordbruksministern att stödja oss
på. Det kan då vara naturligt, att man
även från oppositionens sida försöker
litet utförligare klargöra, hur man ser
på de jordbrukspolitiska riktlinjerna på
litet längre sikt. Jag har redan för ett
par månader sedan förklarat, att vi
skulle komma att från vårt håll fram -

lägga eu del riktlinjer för en omläggning
av jordbrukspolitiken, och jag
skall nu tillåta mig att framföra några
sådana, som har utarbetats inom folkpartiets
riksdagsgrupp.

Jag börjar då med jordbrukspolitikens
allmänna syften, som jag vill i dess
huvuddrag summera i sex punkter:

1. Jordbrukspolitiken är ett led i den
allmänna näringspolitiken och har i
stort sett samma syfte som denna. Den
bör, när icke särskilda skäl motiverar
något annat, bedrivas efter samma linjer
som annan näringspolitik samt präglas
av strävan efter lika behandling och
rättvisa åt olika näringsgrenar.

2. Jordbrukspolitiken bör eftersträva
att vårt folks livsmedelsförsörjning tryggas
i fredstid och vid avspärrning och
under krig. Den bör naturligtvis inte
förhindra eller motverka en lönande
produktion därutöver, men den bör å
andra sidan inte befrämja överskottsproduktion
av sådant slag, som endast
med svårighet och till otillfredsställande
priser kan finna avsättning i utlandet.

3. Sådana förutsättningar bör skapas
för det svenska jordbruket, att vid rationell
drift inom denna näring dess
befolkning kan erhålla en med andra
folkgrupper likvärdig levnadsstandard.

4. Liksom annan näringspolitik bör
jordbrukspolitiken befrämja en stegring
av produktiviteten, så att ur förbrukningssynpunkt
tillfredsställande
priser på produkterna kan förenas med
hänsyn till ovannämnda syften.

5. De mindre brukningsdelarnas speciella
problem tarvar särskilt beaktande.
Hänsyn bör tas till berörda folkgruppers
levnadsvillkor, till ett ekonomiskt
och effektivt utnyttjande av produktionsmöjligheterna
samt till behovet
av en frivillig strukturrationalisering.

6. Skulle en internationell aktion för
de undernärda folken i världen resa
krav på svenska livsmedelsleveranser,

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

115

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

bör vårt land inta en positiv ställning
härtill.

Jag övergår nu, herr talman, till några
synpunkter på den hittillsvarande
jordbrukspolitiken för att därigenom
söka i någon mån belysa, varför vi anser
att en viss omläggning bör komma
till stånd.

1930-talets kris motiverade en omläggning
och en utbyggnad av jordbrukspolitiken,
vars verkan under det
närmaste kvartsseklet varit i stort sett
gynnsam för det svenska folkhushållet.
Till en början medförde den en höjning
av de svenska livsmedelspriserna väsentligt
över världsmarknadens av krisen
abnormt nedpressade priser. Under
krigsåren och några efterkrigsår innebar
emellertid den statliga prissättningen
på jordbruksprodukter liksom annan
offentlig priskontroll under denna
tid av varuknapphet, att priserna hölls
på en lägre nivå än de eljest skulle haft
och under världsmarknadspriserna. I
fråga om kostnadsberäkningen behandlades
visserligen jordbruket efter något
välvilligare principer än övriga näringsgrenar,
men det hade å andra sidan
under denna tid en väsentligt lägre
rell timförtjänst. Under senare år har
priserna på svenska jordbruksprodukter
tvärtom hållits på en högre nivå än
världsmarknadens. Härom är i och för
sig ingenting att säga, då det inte kan
krävas att jordbruket i motsats till flertalet
andra näringsgrenar i vårt land,
som åtnjuter ett visst tullskydd, skulle
på den svenska marknaden acceptera
världsmarknadspriserna.

Detta om bakgrunden.

Jordbrukspolitiken har emellertid,
särskilt under senare år, förtett icke
oväsentliga brister. Prissättningen har
i strid med en huvudtankegång i 1947
års riksdagsbeslut varit onödigt hårt
bunden till den s. k. totalkalkylen för
hela det svenska jordbruket, trots att
väsentliga felmarginaler alltid måste
vidlåda sådana kalkyler. Felbedömningar
har gjorts och en viss tendens till

underskattning av jordbrukets produktion
har framträtt. Ett annat skäl mot
en fortsatt användning av totalkalkylen
på detta sätt är dess automatiska sammanbindning
av jordbruksnäringens
totala inkomst med variationer i lantarbetarlönerna,
vilket kan på ett icke
önskvärt sätt påverka såväl jordbrukspolitiken
som avtalsförhandlingarna.

Jordbrukspolitiken har varit och är
så invecklad, att endast ett fåtal experter
kan till fullo överblicka dess innebörd
och verkan. Kvantitativa regleringar
spelar en betydande roll, vilket
medför en icke önskvärd stelhet och
minskad rörelsefrihet. Politiska beslut
av riksdag och regering rörande priser,
produktionsreglering och avsättning
ingår som regelbundet återkommande
led i regleringen. Det är kanske
inte överraskande, att under sådana
förhållanden allvarliga misstag blivit
begångna, som medfört förluster för
det svenska folkhushållet. Jag vill här
nämna ett exempel.

Ett relativt högt oljeväxtpris och ett
relativt lågt vetepris under en period
efter kriget medförde en felinriktning
av produktionen, varför en mycket
förlustbringande import av brödsäd
sedan blev erforderlig. Därefter höjdes
brödsädespriserna plötsligt, vilket bidrog
till att ett väldigt överskott av brödsäd
uppkom. Detta har framtvingat en export
till priser, som under budgetåret
1953/54 medfört en belastning för statskassan
och skattebetalarna med flera
tiotal miljoner kronor.

Genom en alltför hög beskattning av
margarinet, som höjt priset på detta
med 40 till 60 procent, har en onödigt
stor fördyring av denna för de breda
lagren viktiga produkt förorsakats.

Räntabiliteten av det mindre jordbruket
har blivit lägre men räntabiliteten
av det större jordbruket högre än
som motsvarar jordbrukspolitikens uppställda
mål. Regeringens under tryck
från folkpartiet genomförda åtgärder
för en riktigare avvägning av priser

116 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

och bestämmelser har alltså icke varit
tillräckliga. En sådan statsgaranterad
inkomstökning för de större inkomsttagarna
bland jordbrukarna, som
ägt rum under de senaste åren, har inte
haft sin motsvarighet inom andra näringsgrenar
och har inte varit nödvändig
för uppnående av jordbrukspolitikens
allmänna syften.

Jag övergår nu, herr talman, till att
ange några riktlinjer för en jordbrukspolitik
i mera liberal anda, som jag
tror bättre motsvarar lägets krav.

1. Förhållandena på världsmarknaden
är nu helt annorlunda än på 1930-talet. Den snabba folkökningen tenderar
att öka efterfrågan på livsmedel.
Utsikterna förefaller goda att uppkomsten
av en ny allmän världsdepression
skall kunna förebyggas. Även om
världsmarknaden för jordbruksprodukter
på ett nyckfullt sätt påverkas av
åtgärder på olika håll i utlandet, torde
riskerna för uppkomsten av en från
världsmarknaden kommande allmän
jordbrukskris vara obetydliga. Tiden
synes därför vara inne för en omläggning
av jordbrukspolitiken, varigenom
jordbruksnäringen, dess organisationer
och handel med jordbrukets
produkter successivt frigöres från statlig
tvångsreglering och detalj dirigering.

2. Jordbruket har sedan gammalt liksom
andra näringsgrenar ett visst gränsskydd
i form av tullar och importavgifter.
Detta skydd bör — analogt med
vad statsmakternas avsikt är för industriens
del efter en nu pågående utredning
— anpassas efter lägets krav. De
kvantitativa regleringarna bör steg för
steg avvecklas. Därefter bör i huvudsak
näringsfrihet råda på detta liksom
på andra områden av näringslivet. I de
fall där ett exportöverskott av viss produkt
föreligger, som endast kan avsättas
till lägre priser än de på den svenska
marknaden rådande, bör — när
inte andra medel står till förfogande -—
ett system med clearingbidrag av måttlig
höjd kunna komma till användning.

Såvida inte oöverstigliga praktiska svårigheter
hindrar detta, bör dessa bidrag
direkt eller indirekt finansieras
av vederbörande produktionsgren själv.
Det allmännas övervakning av prisbildningen
vid eventuellt ofullkomlig
konkurrens bör ske efter samma linjer
för alla näringsgrenar.

3. Återhållsamhet bör iakttagas i fråga
om inhemsk beskattning av margarin
och andra prishöjande ingripanden
beträffande denna vara. Jag hänvisar
därvidlag till vad jag nyss sade
om den hittillsvarande jordbrukspolitikens
brister på denna punkt.

4. Med hänsyn till möjligheterna att
världsmarknadens priser på en eller
flera jordbruksprodukter stiger eller
sjunker till ett helt abnormt läge, kräves
en krisberedskap, så att överdrivna
prisfluktuationer på den svenska marknaden
kan undvikas. Denna krisberedskap
bör med hänsyn till risken för
avspärrning även omfatta lagringen av
livsmedel, fodermedel, gödselmedel och
drivmedel.

5. I den mån gränsskyddet för vegetabilier
och övriga sidor av jordbrukspolitiken
direkt eller indirekt medför
en fördyring av fodermedlen i Sverige,
åstadkommes en förskjutning av inkomstfördelningen
till nackdel för produktionen
av animaliska livsmedel, vilket
blir särskilt kännbart för innehavare
av mindre brukningsdelar. Därför
bör så länge det erfordras med hänsyn
till den av statsmakterna som mål uppställda
likvärdiga levnadsstandarden
särskilda åtgärder vidtagas dels i syfte
att tillgodose det mindre jordbrukets
berättigade inkomstkrav, bl. a. genom
ökade möjligheter till extra arbetsförtjänst
— en fråga som jag återkommer
till — och dels i sytfe att som hittills
vissa större geografiska olikheter i
produktionsförutsättningarna blir beaktade.

6. Ett system med i stort sett fri prisbildning
inom ramen för ett måttligt
gränsskydd och en krisberedskap, som

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

117

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

skyddar mot abnorma prisfluktuationer,
återger jordbrukarna deras ställning
som fria företagare med de vinstchanser
och risker detta medför. Hänsyn till
önskemålet om likvärdig standard tages
på ovan angivet sätt. Det kan alltså
inte komma i fråga, att det allmänna
skulle garantera, att jordbrukets totala
inkomst precis följer utvecklingen av
den ena eller andra indexserien eller
arbetslönen, lika litet som detta förekommer
i andra näringsgrenar. Utvecklingen
av fastighetsvärdena inom jordbruket
bör följas med uppmärksamhet.
En fortgående höjning av dessa värden
leder till skuldsättning för den nya generationen
av jordbrukare och kan vara
ett tecken till att en olämplig avvägning
av gränsskyddet medför fördelar för
vissa typer av jordbruk, som inte motiveras
av den allmänna målsättningen.

7. Frågan hur hög självförsörjningsgrad
i fråga om livsmedel, som vårt
land bör på lång sikt eftersträva, saknar
under de närmaste åren aktualitet.
Jordbruksproduktionens stigande tendens
gör det sannolikt, att ett växande
produktionsöverskott kommer att föreligga.
Med hänsyn härtill bör jordbrukspolitiken
främja en sänkning av produktionskostnaderna
genom effektivast
möjliga produktion men inte eftersträva
en utvidgning av den totala produktionen
utöver vad som åtgår på hemmamarknaden
och med fördel kan avsättas
på världsmarknaden. Sålunda bör
strukturrationaliseringen genom sammanläggning
av brukningsdelar underlättas
av det allmänna. Hinder härför i
lagstiftningen bör undanröjas men
tvångsbetonade åtgärder undvikas. För
den inskränkning av jordbrukarnas
handlingsfrihet, som jordförvärvslagen
och förköpslagen innebär, finns ej tillräcklig
motivering. Enligt uppgift finns
det cirka 50 000 innehavare av mindre
brukningsdelar, som är över 55 år och
saknar hemmavarande manlig familjemedlem,
vilken kan övertaga gården.
Denna befolkningsstruktur synes garan -

tera, att under det närmaste årtiondet
utan alla tvångsbestämmelser betydande
resultat kan uppnås av en politik, som
genom rådgivning, kredithjälp och vissa
rationaliseringsanslag in. m. underlättar
en frivillig strukturrationalisering. Åtgärder
för en förbättring av arronderingen
av brukningsdelarna är av största
betydelse, varför arbetet med en
revision av bestämmelserna rörande fastighetsbildning
bör påskyndas. Vidare
bör vanhävdslagen förändras, så att den
inte hindrar skogsplantering på sämre
jordar, ökade anslag till inre rationalisering,
t. ex. kalkning och täckdikning
på jordar, där detta framstår som lönande
på längre sikt, kan förenas med
återhållsamhet i fråga om sådana anslag,
där detta villkor icke är uppfyllt.
Jag vill tillägga att forskningen, utbildningen
och konsulentverksamheten på
jordbrukets område självklart bör tillmätas
den allra största betydelse — en
fråga som jag tänker ta upp i annat sammanhang.

8. En jordbrukspolitik av här angivet
slag skulle inte blott ge jordbruksnäringen
större frihet från statlig dirigering
och i denna mening åstadkomma
en välkommen »avpolitisering». Den
skulle dessutom ge jordbruksorganisationerna,
som utfört ett mycket betydelsefullt
arbete de senaste årtiondena,
vidgade uppgifter och leda till större
smidighet och ökad anpassningsförmåga
hos produktion och handel till gagn för
hela folkhushållet. Det svenska jordbrukets
folk har under det senaste kvartsseklet
genomfört en imponerande rationalisering
av sin näring — därvid vida
överträffande alla även som optimistiska
ansedda förväntningar. Det är därför
berättigat att hysa förtroende för näringens
förmåga till fortsatt utveckling
under en friare ordning, som innefattar
mindre av statligt förmynderskap
än den nuvarande och som därför bättre
överensstämmer med den svenska bondeklassens
gamla traditioner.

9. I likhet med jordbruket har den

118 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

svenska trädgårdshanteringen undergått
en imponerande utveckling. Gränsen
mellan dessa båda näringsgrenar är i
vissa fall ganska obestämd, t. ex. vad
fältodlingarna av grönsaker, tidig potatis
in. m. beträffar. En fortsatt utveckling
av trädgårdshanteringen i takt med
den växande förbrukningen av grönsaker,
frukt m. in. är önskvärd. Den skulle
innebära en mera rationell produktionsinriktning
än framställning av överskott
av svårsålda jordbruksprodukter. Liksom
för jordbrukets och industriens del
och i samma anda bör frågan om gränsskyddet
upptas till övervägande. Dessutom
bör trädgårdshanteringens utbildningsfrågor
samt rationaliserings- och
avsättningsproblem ägnas ökad uppmärksamhet
äv det allmänna. Frågan
rörande statliga krediter och anslag för
rationalisering bör behandlas analogt
med vad som sker för jordbrukets del.

Herr talman! Jag kommer till sist till
frågan om åtgärder för skogshanteringens
utveckling.

1. Den svenska landsbygdens samhällsliv
och levnadsförhållandena därstädes
står i vårt land i nära samband
med skogshanteringen. För ett par hundra
tusen jordbrukare spelar inkomster
från skog och skogsarbete en så väsentlig
roll, att samhällets ställning till de
jcrdbruksekonomiska frågorna måste
mycket påverkas därav. Genom en gynnsam
utveckling av skogsbruket kan väl
betalda arbetsmöjligheter inom stora
områden beredas innehavarna av ofullständiga
jordbruk och deras levnadsförhållanden
förbättras på ett sätt som
intet småbrukarstöd i längden kan göra.
Vidare kan en alltför långt gående uttunning
av landsbygdsbefolkningen motverkas
bl. a. i trakter, där en mera väsentlig
expansion av hantverk, småindustri
och handel inte är möjlig. Även
ur allmänna samhällsekonomiska synpunkter
framstår det som högst motiverat,
att under de närmaste årtiondena
ett krafttag tas för skogshanteringens
utveckling. Skogen är vår viktigaste rå -

varutillgång och en förutsättning för vår
höga levnadsstandard. Dess produkter
finner en ständigt ökad användning.
Skogsforskningsinstitutet anser det möjligt
att vid intensiv vård och efter erforderliga
ekonomiskt lönande investeringar
på en dryg mansålder öka skogens
årliga avkastning i kubikmeter med
upp till 50 procent. En av förutsättningarna
härför är en väsentligt ökad
aktivitet från det allmännas sida.

2. Skogsbrukets rationalisering under
de senaste årtiondena har icke av def
allmänna tillgodosetts i samma grad som
jordbrukets. Det är i första hand i fråga
om skogsåterväxtens tryggande och ungskogarnas
vård det på många håll brister.
Härvidlag fordras en ökad plantproduktion
av för varje ståndort lämpligaste
proveniens, ökade anslag till
skogsodling av sedan länge kala marker
och marker bevuxna med otillfredsställande
skogsbestånd. Frågan om .särskilda
bidrag till ungskogsröjningar bör''
upptas till prövning. — Ökade statliga
skogsförbättringsanslag bör kunna ges
till den som verkställer skogliga grundförbättringar
efter en av skogsvårdsstyrelse
uppgjord plan. — Angeläget är
att förutom äldre kalmarker även åker,
scin bedömes böra återgå till skog, omedelbart
blir skogsodlad och icke tilllåtes
bli förvildad eller beväxt med mindervärdiga
bestånd. Det ligger i sakens
natur, att särskilt de mindre brukningsdelarna
skulle få stor nytta av ökat stöd
till driftrationalisering och till under
punkt 8 nedan berörda förbättring av
arronderingen — allt åtgärder, som i
allmänhet ger ekonomiskt utbyte först
på längre sikt och som därför måhända
inte kommer till stånd i önskvärd utsträckning
utan uppmuntran från det
allmänna.

3. Skogsvårdsstyrelserna har spelat
och spelar en mycket viktig roll, när
det gäller skogsvården i vårt land. Deras
personal — inte minst antalet länsskogvaktare
— och deras resurser i övrigt
är emellertid ej tillräckliga för den

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

119

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

tillsyn, tekniska rådgivning, undervisning
och övrig verksamhet, som är önskvärd.
Där socken- eller häradsföreningar,
som verkar till skogsvårdens fromma,
utvecklats, bör dessas verksamhet på
lämpligt sätt stödjas. Skogsägareföreningarna
kan göra en värdefull insats,
närmast vid tillvaratagande och aptering''
av virket från de enskilda skogarna.
Detta säger jag som en komplettering.

4. Skogsforskningen och den träkemiska
forskningen har först under senare
år fått ett väsentligt stöd från statsmakternas
sida; detta gäller såväl grundforskning
som målforskning. Men tillgängliga
resurser är ännu långt ifrån
tillräckliga. Bl. a. kräver den biologiska
forskningen ökade resurser för att kunna
lösa alla de olösta problem, som
sammanhänger med de norrländska
skogarnas reproduktion. — Klenvirkets
avsättning möter i vissa delar av landet
stora svårigheter Frågan torde i första
hand kunna lösas med den kemiska
forskningens hjälp; även om denna under
senare år gjort stora landvinningar,
synes ökade anslag till den träkemiska
forskningen vara väl motiverade. Forskningens
förmåga att dra till sig och behålla
ett växande antal kvalificerade
forskare kräver beaktande vid lönesättningen.
Planer för en successiv upprustning
på dessa områden bör uppgöras,
varvid möjligheterna till användning
av prisutjämningsmedelsfonderna
beaktas.

5. Skogsvägarna utgör själva grundförutsättningen
för en intensifierad
skogsvård. Flottledernas storhetstid är
åtminstone i vissa områden förbi, och
vägarna träder in som ersättare. Ökat
stöd till vägbyggande är därför motiverat
och bör ej gälla blott för beredskapsarbeten
under lågkonjunkturer.
Hänsyn bör tas till att beskattningen
av drivmedel åt i skogsbruket använda
transportmedel inbringar ej oväsentliga
belopp.

6. Genom utdikning står ännu väldiga

arealer ypperlig skogsmark att vinna.
Arbete av detta slag är väl lämpat såsom
beredskapsarbete, men mekaniserad
dikesgrävning bör stödjas även under
normala tider liksom den nu alltmera
vanliga dikessprängningen.

7. Den skogliga yrkesutbildningen
har länge varit ett försummat område.
Under senare år och genom besluten
detta år har ett bättre tillstånd grundlagts.
Mycket återstår dock att göra, då
yrkesutbildningens väg är den enda
som kan leda till en allmänt intensifierad
skogsvård på de enskilda skogarna.

8. Anledning saknas att ifrågasätta
ändringar i stort av ägandeförhållandena
vad den svenska skogen beträffar.
En frivillig sammanläggning av jordbruk,
vilka är förenade med skog, kan
naturligtvis underlätta rationell skogsskötsel.
Men överenskommelser mellan
innehavarna av bestående brukningsdelar
om en frivillig sammanläggning
och utbyte av skogsmark är dessutom i
många fall att förorda. En allvarlig svårighet
för skogsvården är nämligen
skogsmarkens parcellering och mindre
lämpliga arrondering på olika håll i
landet. Åtgärder pågår för att vinna en
ändring till det bättre men är hittills
icke att beteckna annat än som ett försiktigt
trevande mot en lösning. Här behövs
bl. a. initiativ och åtgärder från
det allmännas sida för att främja en frivillig
rationalisering.

9. Vid sysselsättningskriser har arbetslösa
hänvisats till skogsarbeten avolika
slag. Så kan ske även i framtiden,
men större hänsyn än tidigare bör tas
till olikheter i deras arbetsförutsättningar.
Kontinuiteten i skogsvårdsarbetet
gör det emellertid angeläget, att en
väsentlig del av de i skogen arbetande
beredes en fastare anställning eller eljest
tryggare arbetsmöjligheter. Först
härigenom kan yrkeskunnig arbetskraft
tillförsäkras skogen. Lika viktigt är att
de jordbrukare, som normalt under en
del av året utför skogsarbete åt andra,
kan känna trygghet för att — i stort sett

120 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

oberoende av skiftande konjunkturer —
finna erforderliga väl betalda arbetsmöjligheter.
Detta kan endast bli möjligt
genom att ovan berörda åtgärder
infogas i en samlad plan för en upprustning
av den svenska skogsvården,
varvid tidsfördelningen av det allmännas
åtgärder avväges bl. a. med hänsyn
till de regelbundna arbetsmöjligheternas
tryggande. Jag uppmanar regeringen att
uppgöra en sådan plan och framlägga
erforderliga förslag för nästa års riksdag.

10. Utöver vad skogsvårdsavgifterna
ger satsar det allmänna för närvarande
cirka 20 miljoner årligen på skogsväsendet,
inklusive kostnaderna för administration
och undervisning. En betydande
ökning är motiverad, varvid till
en del disponibla fonder av pris- och
konjunkturutjämningsavgifter bör komma
till användning. De medel, som de
senaste åren samlats i hithörande fonder,
bör inte ligga bundna utan frigöras,
så att ifrågavarande viktiga verksamhet
kan påbörjas utan dröjsmål. Det behövs
ett stort samlat grepp på skogshanteringens
problem. Ett intensivt, uthålligt
skogsbruk med förbättrad virkesvård
kan ge växande bidrag till en höjning
av levnadsstandarden i vårt land
och kan väsentligt bidra till lösningen
av landsbygdens olika samhällsproblem.

Härpå anförde:

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får hålla mig
till den del av herr Ohlins anförande,
som har relevans till den debatt, som
här föres om jordbrukets prispolitik
och lämna allt det andra om skogen
och vad därtill hör till den stund, då
det är lämpligt att diskutera det, så
är det en punkt i herr Ohlins kritik
av den nuvarande jordbrukspolitikens
brister jag skulle vilja beröra.

Herr Ohlin yttrade att räntabiliteten
i det mindre jordbruket är lägre än i
det större och tillskrev detta felaktigheter
i prisregleringen. Vi får dock

vara på det klara med att räntabiliteten
i ett jordbruk ingalunda är beroende
endast av inkomstsidan, som vi kan påverka
genom prisbildningen, utan i lika
hög grad av utgiftssidan, d. v. s. graden
av rationalisering. Om man går till de
siffror som redovisas i räkenskapsresultatet
för det svenska jordbruket och tar
sig före att åsätta jordbruksprodukterna
priser, som skulle kunna motverka de
svårigheter det mindre jordbruket har
ur rationaliseringssynpunkt, så är man
nödgad att gå upp till mjölkpriser, som
ligger mellan 20 och 30 öre över de nuvarande.

Vi kan alltså inte, när vi resonerai
om dessa saker, bara se på inkomstsidan,
utan vi måste se även på utgiftssidan.
Jag tror att det för jordbrukel
som en progressiv näringsgren är oerhört
betydelsetfullt att man inte försöker
laborera med priserna såsom här
föreslagits för att åstadkomma en utjämning
i räntabiliteten genom att sänka
priserna för de jordbruk, som har
nått längst i fråga om rationalisering.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte dra upp
någon mera utförlig debatt med herr
Hseggblom i en kort replik, utan jag vill
endast göra ett påpekande.

Enligt bokföringsresultatet för det
svenska jordbruket har räntabiliteten
inom grupperna 1 och 2, alltså de
mindre brukningsdelarna, varit negativ
under de fyra åren 1948—1952 (det
är den sista siffra jag har tillgänglig).
För grupp 3 har räntabiliteten varit
obetydlig, i genomsnitt under 1 procent.
Mot om jag tar de tre största brukningsdelsgrupperna,
5, 6 och 7, bär
räntabiliteten under dessa fyra år varit
5,7, 6,s och 5,9 procent.

Jag drar därav den slutsatsen att
jordbruksregleringen under dessa år
inte har lyckats uppnå vad den enligt
uppställda principer eftersträvar, nämligen
att tillföra jordbrukarna en inkomst
per timme motsvarande lantar -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

121

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

betarlönen och att göra detta för de
olika grupperna av jordbrukare för den
arbetstid de har lagt ned. Man har inte
lyckats därmed. Detta måste jag betrakta
såsom en brist i den hittillsvarande
jordbruksregleringen.

Nu hörde emellertid herr Hseggblom
av vad jag sade att det som jag förordar
är en omläggning av jordbrukspolitiken
på sådant sätt, att den i mindre grad
blir detaljdirigerande än den nuvarande
regleringen har varit. Detta är emellertid
en sak för sig. En annan sak är att
det inte går att bestrida, att man hittills
icke har uppnått den fördelning
av totalinkomsten, som svarar mot arbetskraftsförbrukningen
på olika håll
inom jordbruket. Och det är denna
arbetskraftsförbrukning som är den
grundläggande faktorn, på vilken man
byggt hela kravet på en viss totalinkomst
för jordbruket.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Under senare år har
man här i kammaren varit van vid att
ifrån folkpartiet uppträder som jordbruksexpert
herr Svensson i Ljungskile.
I år har herr Svensson fått träda
tillbaka och i stället har professorn i
nationalekonomi Ohlin trätt fram på
denna arena. Han har nu behandlat frågan
hur jordbruket skall läggas upp
för framtiden.

När jag hörde detta program läsas
tyckte jag det var mycket däri som var
oerhört vackert. Jag skall icke fördjupa
mig i det program som här lades upp,
då jag inte tidigare haft tillfälle att
sätta mig in i det. Men vi praktikens
män hyser väl i allmänhet en viss skepsis
emot vad herrar nationalekonomer
föreslår. Ty det är ofta så att vad man
talar om på det hållet ena året har
nästa år fått en helt annan uppläggning.
Huruvida professor Ohlin är beredd
att även till nästa år stå för det
vackra program han lagt upp här i dag
får väl framtiden utvisa.

I vilket fall som helst har väl ändå
herr Ohlins politiska gärning och hans
framträdande på det området i andra
frågor knappast präglats av någon större
beständighet och följdriktighet. Snarare
har han A7id skilda tillfällen lagt
fram olika förslag, varigenom man trott
sig kunna fånga in valmännen just vid
tillfället i fråga. Vi har val i år och
jag tänker mig att det program som vi
nyss hörde uppläsas är upplagt med
tanke härpå.

Det var ganska intressant att höra
professor Ohlins stora omtanke om
jordbruket och inte minst om skogen.
Man kan fråga sig: Var kan man finna
människor som skall ordna det program
professor Ohlin lade fram och
var skall pengarna tas? Det kan hända
att folkpartiet har något låneinstitut
där man kan skaffa medel för att omsätta
dessa ting i praktiken, det är ju
för mig alldeles okänt, men jag förmodar
att man på detta område liksom på
en del andra kommer att rekommendera
lånevägen.

Den jordbrukspolitik som förts har
ju utsatts för ganska hård kritik. Jag
tycker nog att man har anledning att
något stanna inför den förda jordbrukspolitiken
och se vad den egentligen har
medfört.

I det program i sex punkter som
herr Ohlin läste upp talade han om att
jordbrukspolitiken under de senare
åren har företett ej oväsentliga brister.
Jag vet inte vad herr Ohlin menar, när
han talar om senare år. Det är väldigt
svårt att bedöma hans tankegångar i
detta avseende, men jag liksom skymtade
att han i viss mån går ganska
långt tillbaka. Också jag är i detta fall
beredd att gå något tillbaka. Jag går
tillbaka till 1930-talet. Det var ekonomiskt
sett inte så underbart att vara
jordbrukare på den tiden, även om gärningen
och yrket som sådant kan vara
inspirerande och intressant också under
sämre ekonomiska förhållanden.
Det var dock då som grunden lades till

122

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

den jordbrukspolitik som nu är förd.
Den överenskommelse som på 1930-talet träffades mellan arbetare och bönder
bär enligt min mening inte bara
gett till resultat en mycket högre lyftning
för dessa grupper, utan jag vågar
påstå att den varit till oerhört stort
gagn för hela vårt samhälle. Den gav
arbetarna en trygghet för att de skulle
få sysselsättning även under depressionstider,
och den gav jordbrukarna
förnyad förhoppning om att kunna driva
jordbruk i detta land med ett ekonomiskt
utbyte som i viss mån skulle
säkerställa att jordbrukarna kunde få
något betalt för sin möda. Detta blev
väl inte klart fastlagt förrän i 1947
års riksdagsbeslut, men redan innan
dess hade dock den politik som förts
åstadkommit möjligheter för jordbrukarna
att öka sin produktion. Jordbrukarna
ökade produktionen, genomförde
en rationalisering och blev efter hand
en köpstark näring som industriföretagarna
kunde räkna med. Det är alldeles
säkert att jordbrukargruppen som sådan
kunnat hålla åtskilliga hjul i gång
och därigenom också kunnat åstadkomma
en hel del sysselsättning för dem
som är helt beroende av kroppsarbetet
för att åstadkomma produktion.

Man har här gått in på att klandra
olika åtgärder som vidtagits. Det har
sagts att den huvudtankegång som
framkom i 1947 års riksdagsbeslut varit
onödigt hårt bunden till den s. k.
totalkalkylen för hela det svenska jordbruket.
Man har ofta under senare år
från folkpartiet hört en ganska stark
kritik mot kalkylen, men det egendomliga
har inträffat att den kritiska rösten
under de sista åren i icke ringa
grad tystnad. Jag skulle förmoda att
man därmed har kommit till det resultatet
att en kalkyl är nödvändig, och
det pågår ju för närvarande en utredning
som skall komma fram med förslag
rörande jordbrukspolitikens utformning
under tid som kommer.

Jag undrar om felbedömningar före -

kommit i sådan utsträckning att man
egentligen har anledning att framställa
någon hårdare kritik. Om vi jämför
vår jordbrukspolitik med den som är
förd i andra länder skulle jag tro att
felstegen nog inte är större i vårt land
än i vilket annat land som helst. Nu
är det inte så märkvärdigt att efteråt
vara klok och kunna kritisera: det och
det skulle man inte ha gjort. Givetvis
har det i fråga om jordbrukspolitiken
liksom andra ting begåtts felsteg, ingen
är väl felfri, men jag vågar hävda att
den jordbrukspolitik som förts har varit
till gagn för större delen av svenska
folket. Denna politik har fört till
gott resultat inte med hjälp av folkpartiet
utan trots folkpartiet, som vid olika
tillfällen inte underlåtit att framställa
den kritik som möjligen kunnat finnas
anledning till. Man har i det fallet i regel
gått in för att kritisera olika detaljspörsmål.
Jag är emellertid övertygad
om att den politik, som skulle ha förts
om man ifrån folkpartihåll hade suttit i
ansvarig ställning, nog icke hade varit
mycket annorlunda än den som nu
förts, under förutsättning att man velat
ge även jordbruket en rättvis ställning
i samhällsgemenskapen.

Man har när det gäller folkpartiet
väldigt svårt att komma underfund med
om det är ett parti som vill gå in för
att stödja producenterna-jordbrukarna
eller om partiet vill stödja konsumenterna.
I det hänseendet ger folkpartimotionen
i år ett ganska tydligt bevis
för vart folkpartiet egentligen vill hän.

När det gäller de förluster som vid
olika tillfällen har uppstått och de felbedömningar
som har gjorts säges det
i folkpartimotionen att man under en
viss period hade för stor oljeväxtodling
bär i landet. Man hade sedan ett för
lågt vetepris, säger folkpartimotionärerna,
vilket resulterade i eu felaktig
inriktning av produktionen och medförde
att man måste företa en mycket
förlustbringande import av brödsäd.
Därefter, fortsätter motionärerna, höj -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

123

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

des brödpriserna plötsligt, vilket bidrog
till ett väldigt överskott på brödsäd.

Jag kan inte minnas att under den
tid, då vi här i landet hade ett vetepris
som gjorde att svenska jordbrukare
årligen fick sälja brödspannmål för 220
miljoner kronor till lägre pris än som
då var rådande på världsmarknaden,
någon röst höjdes från folkpartiet för
att vi skulle ha ett högre vetepris här
i landet, så att vi skulle få en tillräcklig
inhemsk produktion av brödsäd. Nej,
den rösten kom långt senare, och då
sade man att det hade gjorts en alldeles
felaktig bedömning.

Nu skall vi komma ihåg att den reglering
som förekom under kristiden
hade till syfte dels att åstadkomma en
så stor produktion som möjligt och dels
att möjliggöra för alla grupper inom
jordbruket att få så stor produktion
som möjligt. Följaktligen bär man, under
de år då jordbrukskalkylen har varit
i funktion, försökt åstadkomma en
rättvis ersättning för de ökade utgifter
som jordbruket har fått, och denna inkomstökning
har möjliggjorts av den
företagna prissättningen på olika produkter.
Det erkänns villigt, att när det
gäller den produktionsgren som de
flesta jordbrukare är beroende av,
nämligen mjölkproduktionen, har det
varit svårt att finna en sådan prissättning
att i synnerhet de mindre jordbrukarna
har kunnat få den ersättning
för sin arbetsinsats som de är berättigade
till. Det har i mycket stor utsträckning
åstadkommits genom att staten
har subventionerat jordbruket.

Nu har man ifrån oppositionspartierna
här vid olika tillfällen under de
senare åren fört fram en kritik emot
att statssubventionerna har den storleksordning
som de haft och nu har.
Jag tror ju för min del att det har
gjorts en avvägning där man har försökt
att inte belasta konsumenterna mer
än som har varit nödvändigt och att
bibehålla ett löneläge som väl ingen

någon gång hade önskat skulle gå fortare
uppåt än det har gjort, och då har
det varit nödvändigt att statsmakterna
vid olika tillfällen har fått lägga fram
förslag om statssubventionering.

Som helhetsomdöme om den politik
som är förd vågar jag säga att den
visserligen icke bär varit felfri men att
den dock har givit till resultat en bättre
ställning för jordbruket och att den
för konsumenterna har medfört, som
jag har nämnt tidigare i dag, ett förbilligande
av jordbruksproduktionen
med cirka en miljard kronor.

Jordbrukspolitiken har haft till mål
att jordbrukaren för sin arbetsinsats
skall få en ersättning likvärdig med
den som andra jämförbara grupper får.
Inkomstklyftan har väl i mycket stor
utsträckning kunnat utjämnas, även om
det återstår en del.

Man har i årets debatt om jordbruket
fått fram olika förslag. Från folkpartiet
har det lagts fram ett förslag om
hur priserna på jordbrukets produkter
skall sättas, och där har man också tagit
fram en del siffror som talar om var
jordbruket slår i dag. För några minuter
sedan sade professor Ohlin — och
han visade det med siffror — att det
mindre jordbruket skulle ha givit en
negativ förräntning, men samtidigt redovisas
det i folkpartimoiionen att jordbrukare,
som har en jordbruksenhet
mellan 2 och 5 hektar, har haft en inkomst
som under året 1949/50 har uppgått
till 5 594 kronor och under året
1951/52 har varit 10 138 kronor. För
gruppen mellan 10 och 20 hektar var
inkomsten år 1949/50 9 249 kronor och
1951/52 13 128 kronor. För gruppen
mellan 30 och 50 hektar var inkomsten
år 1949/50 15 357 kronor och år 1951/52
18 464 kronor.

Ja, så har man då sagt att det ovanpå
denna nettoinkomst kommer vissa
mindre summor till jordbrukarna i
form av barnbidrag och pensioner. Det
är ganska märkligt att det behöver
framhållas i en folkpartimotion att det

124

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

är jordbrukare som erhåller folkpension
och barnbidrag. År det inte möjligen
några fler samhällsgrupper som
får det? Jag skulle tro att det går ut
till alla.

Men det har inte passat att lägga upp
saken så i denna motion. I stället talar
man om hur illa de stackars industriarbetarna
har det. 1949 hade en industriarbetare
i lägsta gruppen 5 124 kronor
i inkomst. Inkomsten hade visserligen
år 1951 stigit till 6 405 kronor.
Men vad är dessa löner, frågar man,
om man jämför dem med inkomsterna
inom sådana jordbruk som har negativ
förräntning?

Det är ganska märkligt, att när det
gäller jordbrukarna talar man inte om
vad jordbrukaren själv förtjänar. Då
talar man om familjeinkomst. Men när
det gäller industriarbetare glömmer
man helt bort familjeinkomsten. Man
bör nog i fråga om jordbrukare ta hänsyn
till både hans egen inkomst och
familjens inkomst. Då visar det sig att
det är stor skillnad på familjeinkomsten
och jordbrukarens egen inkomst.
Doktor Hjelm har gjort en utredning,
som visar att jordbrukarens egen inkomst
1949/50'' i jordbruk på mellan
2 och 5 ha var 1 877 kronor och 1951/52
4 455 kronor. I gruppen jordbruk på
10—20 ha var jordbrukarens inkomst
1949/50 4 242 kronor och 1951/52 7 288
kronor. I de större jordbruken på 30—
50 ha hade jordbrukaren 1949/50 8 612
kronor och 1951/52 11 506 kronor i inkomst.

Det är märkligt att man inte valt
1952/53 som jämförelseår i folkpartimotionen.
Varför inte det? 1951/52 var
ett särskilt fint år, då många jordbrukare
hade sålt mycket skog. Det var väl
därför ett passande år att anföra.

De siffror som anförts i motionen,
säger man, ger ingen anledning att göra
något bestämt uttalande. Har man då
tagit med dem bara för att fylla sidorna
i motionen med tryck? Det måste
väl ändå vara för att misstänkliggöra

jordbruket. Man har velat visa inför
konsumenterna att jordbruket bär så
goda inkomster och att arbetarna har
det så dåligt. Tjänstemännen glömmer
man bort i sammanhanget. Bakom ligger
väl också att man vill få arbetarna
och andra att tro att regeringen, för
att kunna uppträda med den makt vi
alltid anklagas för att eftersträva, försökt
skapa en välvillig stämning bland
jordbrukarna och att regeringen därför
illa tillgodosett arbetarnas intressen.
Herr Svensson i Ljungskile talade om
dimbildning när det gällde våra spannmålsaffärer.
Vore det inte skäl att sluta
upp med den dimbildning som vi här
har sett exempel på?

Folkpartiets motion och reservationer
i frågan om årets jordbruksreglering
visar tydligt att folkpartiet är ett
konsumentparti, som mer och mer vill
misstänkliggöra jordbruket. I denna
strävan har folkpartiet funnit mycket
villiga medhjälpare, t. ex. i Dagens Nyheter
och Expressen, där herr Waldemar
Svensson är en mycket livlig medarbetare.
Jag förmodar att man på Expressen
haft överläggningar om hur
jordbrukarna och andra grupper skall
behandlas.

När det gäller att belysa att småbruket
alltid, inte minst av bondeförbundet,
har behandlats illa, har man valt
ett ganska dåligt exempel. Jordbruk på
mellan 2 och 5 ha har från 1949 till
1952 fått närmare 100 procent högre
inkomst enligt folkpartimotionen. Jordbruk
på mellan 30—50 ha har endast
fått 20 procent mer. Om dessa siffror
står i samklang med det språk som eljest
förs av folkpartiet, får man själv
bedöma.

Man har för att misstänkliggöra jordbruket
i vissa tidningar inte dragit sig
för att smutskasta jordbrukspolitiken
och jordbruksprodukterna. Jag har anledning
att påpeka att vi på jordbrukarhåll
har allt intresse av att se till att
de produkter vi för ut i marknaden är
av så hög kvalitet som möjligt. Jag vå -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

125

Åtgärder i prisrcglerande syfte på jordbrukets område.

gar påstå att föreningsrörelsen under
de tiotal år den har verkat har åstadkommit
en oerhörd kvalitetsförbättring
i fråga om livsmedel. Det har gett till
resultat att svenska folket numera är
så vant vid livsmedel av hög kvalitet
att man blir sjuk, när man kommer
utomlands och får äta annan mat. Sedan
för man med sig sjukdomar hem,
som på ett eller annat sätt smittar av
sig på produktionen av jordbruksprodukter
och tyvärr även, såsom det har
konstaterats, på prissättningen av vissa
livsmedel.

När det gäller uppgörelsen för nästkommande
regleringsår har man inte
kritiskt granskat de stora linjerna, utan
man har tagit upp en del detaljer. I
reservation nr 1 har sålunda från folkpartiets
sida framhållits att riksdagen
i större utsträckning än hittills bör få
möjlighet att yttra sig över utformningen
av jordbrukets prissättning. Jag tycker
knappast att det medför någon
större trygghetskänsla för jordbrukarna,
om jordbrukspriserna, såsom skett
på senare tid, skall diskuteras en gång
om året här i riksdagen, i synnerhet
inte om man har det damoklessvärdet
hängande över sig, att folkpartiet skulle
kunna komma i majoritet här i landet.
Jag kan inte tänka mig att så kommer
att ske, tv även om svenska folket
skulle, såsom herr Dickson vid ett tillfälle
gjorde gällande, ha mycket dåligt
omdöme när det gäller att ta ställning
i politiken, så tror jag inte att svenska
folket har så dåligt omdöme att man
kommer att överlämna åt folkpartiet att
bestämma om vår jordbrukspolitik.

Folkpartiet vill nu, som sagt, att riksdagen
skall ha fri prövningsrätt när det
gäller jordbrukets prissättning och man
går emot den tanken att jordbrukets
förhandlingsdelegation skulle ha rätt
att, där oberäknade situationer inträffar
under året, ta upp nya förhandlingar.
Givetvis har inte statsmakterna
någon möjlighet att neka förhandlingsdelegationen
denna rätt, och sedan får

man ju se vilket resultatet blir i det
aktuella fallet.

I den andra reservationen har man
i första hand tagit upp frågan om brödsädespriserna.
Man framhåller att de
nuvarande priserna är alldeles för höga
och man kritiserar framför allt prissättningen
från år 1951 och därefter.
Men tidigare låg ju priserna på brödsäd
alldeles för lågt, vilket medförde
att den areal, där det odlades brödsäd
här i landet, blev för liten och att vi
måste importera en rätt stor mängd
brödsäd till priser som låg betydligt
över dem som rådde på den svenska
marknaden. Detta ledde till en produktionsutveckling
med överskott av animalieprodukter,
och år 1951 befann vi
oss i det bekymmersamma predikamentet
att vi hade ett mycket stort överskott
på smör. Såväl av statsmakterna
som av jordbruksorganisationerna rekommenderades
då en omläggning till
större vegetabilieproduktion, och i syfte
att åstadkomma en sådan fastställde
man ett helt annat och högre pris på
brödsäd. Det skall gärna medges att
det var en mycket kraftig höjning av
brödsädespriserna som då skedde, men
å andra sidan bör vi komma ihåg att
höjningen aldrig blev större än att de
svenska priserna låg cirka 10 kronor
under världsmarknadspriserna. Vi har
alltså inte låtit våra brödsädespriser
stiga lika högt som i en del andra länder,
och även om vi i dag har ett visst
överskott på brödsäd, särskilt beroende
på den mycket goda skörden i fjol,
så har man i andra länder relativt sett
lika stort överskott.

Från folkpartihåll ifrågasättes nu, om
det inte vore skäl i att ta upp underhandlingar
med jordbrukarna om en
nedpressning av brödsädespriset med
4 kronor per deciton, vilket också
skulle medföra en minskning av den
föreslagna förmalningsavgiften till 3
kronor. Först och främst vill jag framhålla
att det nuvarande priset på brödsäd
fastställdes av Kungl. Maj:t redan

126 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

på hösten 1953, innan jordbrukarna
gick att så brödsäd. Att nu göra en sådan
ändring som föreslagits, skulle alldeles
rubba jordbrukarnas förtroende
till statsmakterna, om det löfte, som
givits dem, inte till alla delar infrias.
Genom ett förändrat avräkningssystem
avhändes ändå jordbrukarna under
nästa regleringsår bortåt 6 miljoner
kronor när det gäller brödsäden; genom
att först från den 1 april 1955 garantipriset
kommer att gälla.

Det har talats om att det i dag föreligger
överskott av vissa jordbruksprodukter.
Ja, genom rekommendationer,
jag vågar säga även när det gäller avsättningsmöjligheterna,
har det skapats
ett stort överskott på oljeväxter och
spannmål, vilka är de produkter som
i dagens läge lättast kan exporteras.
Från och med det regleringsår, som vi
nu behandlar, har emellertid den principiella
förändringen skett att jordbruket
självt övertar ansvaret för att från
den svenska marknaden avlyfta den
produktion som inte kan konsumeras
här hemma. Följaktligen måste jordbrukarna
med förenade krafter åstadkomma
denna export. De har då fått
vissa hjälpmedel till förfogande. Man
får använda import- och exportavgifter.

Förmodligen kommer vi till nästa år,
om beräkningarna slår in så att vi får
normal skörd, att få ett ganska stort
överskott på brödspannmål. Det krävs
en hel del pengar för att lyfta ut detta
överskott. För att skaffa medel till en
förlustbringande export har man i eu
överenskommelse, som har träffats mellan
jordbruksnämnden och jordbrukarna
samt senare godkänts av Kungl.
Maj :t och framlagts i proposition, föreslagit
en förmalningsavgift på 5 kronor
per deciton. Nu har man inom
folkpartiet sagt, att det må vara hänt,
om vi skall ha en förmalningsavgift,
men den bör inte utgå på all spannmål,
utan de s. k. bygdekvarnarna bör vara
befriade ifrån avgiften. Hur ligger det

då egentligen till med denna sak? Jo,
det är så att denna förmalningsavgift
har tillkommit som en hjälp till självhjälp,
och därför bör det väl ändå vara
jordbrukarna själva som i första hand
skall ha förståelse för avgiften. I realiteten
blir denna en belastning för
konsumenterna, men man har accepterat
den saken. Man har då sökt efter
ett institut, som skulle kunna inkassera
förmalningsavgiften. Det har blivit
kvarnarna som fått denna uppgift sig
pålagd. Nu skall vi komma ihåg, att
detta är ett frivilligt åtagande från
kvarnarnas sida, beträffande vilket de
bestämt har sagt ifrån, att om de skall
ställa sig till förfogande att uppta avgiften
i fråga, är det under förutsättning
att alla kvarnar är med därom.
De menar, att om bygdekvarnarna befrias
från denna avgift, skulle det kunna
medföra icke önskvärd konkurrens.

Jag kan ju förstå en del jordbrukare,
om de inte genast kan acceptera detta
resonemang, men jag vågar dock påstå,
att när man gör ett val mellan att få ta
ut denna förmalningsavgift och ha alla
kvarnar med eller att befria bygdekvarnarna,
vilket skulle medföra att storkvarnarna
säger nej, måste man acceptera
att förmalningsavgiften utgår för
alla.

Jag skulle inte tro, att man i riksdagen
i dag är beredd att genom lag
ålägga kvarnarna att de skall inkassera
förmalningsavgiften. Jag tror, att den
tid är förbi, när det gick att genomföra
en sådan lagstiftning. Även om
man skulle vilja befria bygdekvarnarna,
menar jag följaktligen, att praktisk
politik inte medger detta. Inkassering
av förmalningsavgiften medför vissa
omkostnader särskilt för bygdekvarnarna,
vilket man i år haft förståelse för.
Det bär då föreslagits, att man skulle
betala bygdekvarnarna som skall inkassera
förmalningsavgiften för hemmaförmalning,
med 50 öre per deciton,
och det skulle ge 250 000 kronor per
år åt dessa kvarnägare.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

127

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Nu har man sagt, att detta system
Innebär ett tillintetgörande av en näring
på landsbygden och att man i detta
fall skulle gå emot landsbygdens näringsliv.
Det förhåller sig dock så, att
det beträffande denna förmalning har
skett en oerhörd förändring tidigare,
innan förmalningsavgiften infördes.
1920—29 hade man en löneförmalning
som årligen var 270 000 ton. 1930—39
hade den i genomsnitt sjunkit till
155 000 ton, och 1938—39 var den
149 000 ton. Under åren 1945—47 — vi
hade då ransoneringar — hade den
minskat till cirka 65 000 ton. 1948—49
uppgick den till 97 000 ton för att 1949
—50 sjunka till 88 000 ton, 1950—51
till 75 000 ton, 1951—52 till 66 000 ton
och 1952—53 till 58 000 ton.

Det är naturligtvis olika ting, som
har medfört denna nedgång av den
s. k. hemmaförmalningen. Levnadssättet
har förändrats, och en hel del husmödrar,
som förut, på grund av att de
hade hjälp i hemmen, kunde företa bak
själva och kanske också vid bygdekvarnar
malde mjöl, numera i viss utsträckning
köper mjölet och t. o. in.
brödet. Man får sålunda en avspegling
av en utveckling, som inte alls sammanhänger
enbart med förmalningsavgiften.

När det gäller att utföra detta överskott
på brödsäd, som jordbruksnämnden
beräknar under det kommande året
skall uppgå till inte mindre än 300 000
ton, kommer detta att medföra ganska
stora svårigheter för jordbruket, som
numera skall sköta exporten själv.
Man skall då bilda en ekonomisk förening.
Det har bildats dylika på kött-,
fläsk- och äggmarknaderna, och det
skall nu bildas en dylik på spannmåisoch
brödsädesmarknaden. Detta kommer
att kräva ganska mycket pengar.
Statsmakterna har ställt rörelsekapital
till förfogande som uppgår till inte
mindre än 225 miljoner kronor. 190
miljoner kronor har ställts till förfogande
som rörlig kredit från riksgälds -

kontoret och 35 miljoner kronor får
upptas på checkräkning i riksbanken
eller affärsbanker mot säkerhet från
riksgäldskontoret. Här har statsmakterna
således försökt att hjälpa jordbruket
även i fortsättningen. Enligt min
mening har statsmakterna en viss skyldighet
till detta i och med att beredskapslagret
skall bibehållas vid 300 000
ton även i fortsättningen.

Den nämnda ekonomiska föreningen
skall ha representanter från olika intressegrupper
-— från staten, från jordbruket,
från kvarnarna, från konsumenterna
och från spannmålshandlarna.
Man tillsätter här styrelseledamöter.
Staten tillsätter två. Dessa skall vara
ordförande i styrelsen respektive arbetsutskottet.
Med det förslag som här är
framlagt är det min förhoppning, att
jordbruket skall ges möjlighet till att
finna avsättning för det stora överskott
som nu är till finnandes.

Utöver brödsädeshandeln har man
haft en del resonemang om fodermedlen.
Detta ämne har här tidigare berörts
i polemiken mellan herr Hasggblom
och herr Waldemar Svensson. Jag
har ingen anledning att närmare gå in
på den saken.

När det gäller handeln med mjölk
och mejeriprodukter har det inte föreslagits
någon större förändring. Det
allmänna mjölkbidraget och norrlandsbidraget
skall bibehållas oförändrade.
Man har dock under det år som gått
företagit en omprövning av producentbidraget.
Från lantbruksnämndernas
sida har man gjort denna omprövning.
Enligt förra årets riksdagsbeslut skulle
de jordbrukare, som hade en inkomst
överstigande 6 000 kronor från arbete
utanför jordbruket, inte erhålla något
producentbidrag. Nu sades det i första
kammaren att det från så många håll
framställts anmärkningar emot denna
sak. Man var av den meningen att det
skulle bli ett rättvisare utfall när producentbidraget
gick i botten. Jag vågar
som vittne åberopa en stor mängd RLF -

128 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

föreningar från norr till söder, från
öster till väster i vårt land. Man har
därifrån framhållit att det var alldeles
felaktigt att en hel del som egentligen
inte var jordbrukare skulle lyfta producentbidraget.

Nu har man ofta hört att folkpartiet
är det parti som speciellt företräder
det allra minsta jordbruket. Man har i
år från folkpartiet i en reservation fört
fram förslag att man skulle lägga samman
producentbidraget och leveranstillägget.
Vad skulle detta medföra för
resultat för den mindre jordbrukaren?
Jo, enligt propositionens och utskottets
förslag skulle en jordbrukare, som levererar
1 000 kg mjölk om året, få 10
öre litern i producentbidrag samt 3 öre
litern i leveranstillägg. Det blir 13 öre.
Enligt folkpartireservationen skulle
samme jordbrukare endast få 6 öre,
följaktligen 7 öre mindre än vad utskottet
här föreslår. Om man levererar
6 000 liter mjölk per år skulle man få
6,33 öre i producentbidrag och med 3
öre i leveranstillägg blir det 9,33 öre
enligt utskottet. Med 6 öre per kg enligt
folkpartiförslaget blir det alltså 3,33
öre mindre än enligt utskottets förslag.
Med 12 000 kg mjölk om året får
jordbrukaren tillsammans 5,17 öre i
producent- och leveranstillägg, under
det att han endast får 5 öre enligt folkpartiförslaget.
Kommer man sedan upp
till något större leveranser blir det
faktiskt så att folkpartiförslaget ger
några hundradels öre högre pris.

Jag är övertygad om att det är en
gärd av rättvisa att man här företagit
en omprövning av producenttillägget.
Även om det väcker förargelse hos en
del producenter som också har andra
arbetsinkomster, så måste det dock medföra
en hel del tillfredsställelse hos
de mindre jordbrukarna. I synnerhet
måste det vara tillfredsställande för en
hel del backstugusittare, som är beroende
av det lilla jordbruket med kanske
en eller två kor, som ger den enda inkomst
de har. Även om denna ompröv -

ning medfört en hel del arbete och
svårigheter för lantbruksnämnderna så
tror jag, att detta inte blir någon högre
nettokostnad för statsverket utan tvärtom.
Dessutom har vi utsikter till att få
en alldeles för hög mjölkproduktion.
Även om vi i viss mån minskat intresset
för en ökning av produktionen om
producentbidraget borttas för en del,
riskerar vi att ställas inför stora avsättningssvårigheter.

Man har sedan berört den s. k. fettvaruregleringen,
och där ville professor
Ohlin ha någon mera förklaring.
Det kan ju hända, om man vill lösrycka
detta, att det blir en viss fördyring
därför att man har satt ett högre pris
på den svenska olja som går till margarin.
Men det ingår dock i ett system,
där man skall försöka åstadkomma en
sådan avvägning mellan priserna på de
olika produkterna att konsumenterna
med den inkomst de har skall kunna
betala dessa priser. Om man skulle gå
den väg professor Ohlin föreslår, skulle
detta medföra ett förbilligande av margarinet,
vilket i längden skulle medföra
ett förbilligande av smöret och
sämre utbyte för mjölken, till ohägn
just för de många jordbrukare som är
beroende av mjölkproduktionen.

Nu har man i jordbruksnämnden, där
man har representanter från både konsumenter
och producenter och där konsumenterna
är representerade både
från LO och konsumentkooperationen,
ansett att man mycket väl vid den avvägning,
som nu sker för att bestämma
margarinpriset, skall kunna lägga denna
fördyring på margarinet, och man
säger att man skall använda en viss
procent av den svenska oljan. Om man
gick den andra vägen skulle detta alldeles
säkert medföra ett förbilligande
för konsumenterna, men det skulle
medföra konsekvenser för producenterna,
som jag inte skulle tro att majoriteten
i denna kammare skulle vilja
biträda. Man säger att man skulle kunna
se till att dessa producenter genom

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

129

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

ökade statssubventioner får detta ersatt.
Man bär ju ändå från oppositionspartierna,
som jag sagt tidigare vid
olika tillfällen, framhållit att man inte
via statssubventioner skall tillgodose
jordbrukarna, utan att man i den mån
det går att genomföra skall låta konsumenterna
i så stor utsträckning som
möjligt betala vad varan kostar att producera.

Det förslag, som i det fallet är framställt,
har byggt på ett förslag från
jordbruksnämnden, vilken har till uppgift
att klara upp dessa många olika
förslag inom jordbrukspolitiken. Man
har där ansett att man med denna fettvarureglering,
med en inblandning av
svensk rapsolja, skulle få bästa resultat
för samhället i dess helhet.

Så har folkpartiet sin vana troget
även i år i sin motion och sin reservation
föreslagit ett lägre margarinpris.
Jag har berört vad detta skulle
medföra för konsekvenser. Man säger
att de 30 miljoner, som detta skulle
kosta, skulle kunna tas från clearinglcassan
för fettvaror. Även om denna
clearingkassa i viss utsträckning kommer
att växa, behövs alldeles säkert
dessa medel för att klara det produktöverskott,
som kommer att uppstå inom
jordbruket.

Strukturrationaliseringen inom jordbruket
har ofta kommit fram i diskussionen.
Det är inte tu tal om att vi
har många jordbruk i vårt land, som
är så små att de har mycket svårt att
vara med i konkurrensen, och det skall
villigt erkännas att de inte har möjlighet
att producera livsmedel till lika
låga priser som de rationella jordbruken.
Men hur har dessa jordbruk kommit
till? De är inte en skapelse av den
nuvarande regeringen utan sviter av
liberalismens jordromantik i början på
1900-talet, då man utan att på något
sätt bry sig om hur dessa människor
skulle finna någon inkomst bara sade:
Här har ni en bit jord, den får
ni föda er på bäst ni kan. Regeringen
9 — Andra kammarens protokoll 195''/.

har i stället försökt gå in för att i
möjligaste mån skapa bästa ekonomiska
förutsättningar för dessa jordbruk.
Jag medger gärna att det mindre
jordbruket, i strid mot de siffror folkpartiet
har redovisat i sin motion, ännu
inte har fått vad det är berättigat till.
Jag vågar uttala, att om vi hade möjlighet
att på något annat område än
just beträffande mjölken tillgodose dessa
jordbrukare, skulle regeringen vara
beredd att överväga detta.

Det är min förhoppning, att även
om man riktar kritik mot den förda
jordbrukspolitiken och mot fördelningen,
skall det för dagar som kommer
ges möjlighet att utjämna den klyfta,
som nu är tillfinnandes. Jag hoppas att
de politiska partier, som har gått in
för att i samverkan skapa de bästa
förutsättningar för att det svenska folket
skall få det så bra som möjligt,
skall lyckas i dessa strävanden. Om
man då får en del kritik från vissa
människor, som inte framställer några
preciserade förslag utan rör sig med
dimbildning, där man den ena dagen
har förslag som man inte riktigt är
beredd att effektuera den andra, då
tror jag för min del att regeringspartierna
kan se framtiden an med det
största lugn.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet säger
att det är lätt att vara efterklok. Det
förefaller som om även det vore svårt
för en del människor, ty herr Norup
kommer ju med samma repliker och
samma invändningar det ena året efter
det andra hur många gånger de än har
blivit vederlagda. Vad nu gäller spannmålspriserna
och oljeväxtpriserna hatvi
ända sedan 1949 förordat en annan
politik, så det är inte fråga om någon
efterklokhet.

Det är helt enkelt oriktigt som herr
Norup säger, att vi har kritiserat spann -

130 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

målspriserna sedan 1951. År 1951 gjorde
vi ingen erinran mot höjningarna, men
väl förde vi vissa resonemang om vad
de hade för konsekvenser.

Nu säger statsrådet själv att inkomstklyftan
till stor del är utfylld, och sedan
kommer ett långt resonemang om
att den statistik vi har anfört är till för
att misstänkliggöra jordbruket. Ja, då
får väl herr statsrådet dra in anslaget
till den jordbruksekonomiska undersökningen.
Varför skall det ges anslag till
den om man inte har rätt att anföra de
siffror som där står, inklusive barnbidrag
och folkpensioner, som anges i
de tabeller som här bär citerats. Några
siffror för 1952/53 stod inte att få när
vi skrev motionen. Jag vet inte om statsrådet
har kunnat få dem senare.

Så talade statsrådet om att folkpartiet
är ett konsumentparti. Jag vill återigen
säga, att folkpartiet är ett liberalt folkparti,
märkvärdigt nog!

Vidare påstår statsrådet, att vi bara
kommer med detaljer men inte med
några stora linjer. Det är rätt underligt
att det sägs strax efter det att herr Ohlin
har lämnat ett helt program med stora
linjer.

När det gäller den fria prövningsrätten
under löpande år skulle jag vilja
fråga vilken uppfattning statsrådet har
om riksdagens fria prövningsrätt av
förhandlingsresultat under det löpande
året.

Jag vill anteckna att statsrådet nu
medger, att prishöjningen på brödsäd
1952 verkligen var rätt kraftig. Jag erinrar
om vad jag sagt förut i dag, att
statsrådet lade dit toppen mot jordbruksnämndens
förslag.

När det gäller årets priser upprepar
statsrådet en ursäkt som han anfört en
gång tidigare, nämligen att de sattes av
Kungl. Maj:t förra hösten. Ja, det är såsom
jag sagt förut ingen ursäkt för herr
Norup.

På tal om producentbidraget åberopar
jordbruksministern vad eu del RLFtidningar
sade för flera år sedan, men

vore det inte skäl i att ta reda på vad
RLF:arna i Norrbotten har sagt i år?

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inblandningstvånget för
vegetabilisk olja, som innebär att man
använder en produkt vilken är cirka 60
öre dyrare än den animaliska oljan,
trots att oljorna kan ersätta varandra
fullständigt i en viss, rätt väsentlig kvantitet,
motiverar jordbruksministern med
att margarinet blir billigare om man använder
animalisk olja, och lägre margarinpris
är till skada för jordbruket. Det
var verkligen en egendomlig motivering,
herr statsråd. Jag tillåter mig fråga,
varför man skall fördyra en produktion
genom att påtvinga användandet av en
dyrare svensk råvara när denna svenska
råvara kan säljas med förtjänst till ett
gott pris på världsmarknaden. Om regeringen
vill ha ett konstant margarinpris
-— det är som bekant inte vår linje —
bör den därför inte avstå från att få
produktionskostnaderna åtta eller kanske
i vissa lägen tio öre lägre per kilo
margarin. Därmed skulle man vid nuvarande
prisläge för margarin och det
prisläge som varit rådande det senaste
året kunna tillföra clearingkassan —
eller kanske i vissa fall statsbudgeten
— ungefär sex miljoner kronor per år.
Man skulle alltså utan att beröva de
svenska oljeväxtproducenterna ett enda
öre kunna tillföra en eller annan statlig
kassa sex—sju miljoner kronor. Men
man gör inte det utan kastar ut pengarna
genom fönstret.

Mig förefaller det vida klokare att
sänka margarinpriset, när man har möjlighet
att göra det utan att behöva belasta
clearingkassan eller någon annan
statlig kassa med dessa pengar. Detta
kan ju utgöra ett bidrag till svaret på
statsrådets fråga, var pengarna skall tas
Den föreslagna ordningen innebär en
kostnad på sex—sju miljoner kronor
som icke tillför oljeväxtproducenterna

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

131

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

någon som helst fördel men som åsamkar
det svenska nationalhushållet en förlust
på sex—sju miljoner kronor. Jag frågar
vad det skall tjäna till?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Svensson säger att
folkpartiet redan 1949 hade varnat för
en höjning av spannmålspriserna. Ja,
men 1950 blev det oroliga förhållanden
ute i världen, och då hade statsmakterna
all anledning att se till att man så
snabbt som möjligt kunde få en tillräcklig
reserv av brödsäd här hemma.
Jag konstaterade redan i mitt tidigare
anförande, att man före 1949 aldrig
hörde någon röst från folkpartihåll om
att det skulle sättas högre pris på brödspannmålen,
för att man skulle kunna
ha reservlager här hemma och inte behöva
köpa till högre pris på världsmarknaden.
En sådan åtgärd hade även
då betytt en nationalinkomst, men då
hördes nationalekonomen professor
Ohlin inte av.

Det var nödvändigt att försöka få
jordbrukarna att övergå från animalier
till vegetabilicr. Den politik, som därvid
fördes, har också åstadkommit en
förändring i produktionen, och det
glädjande har inträffat att det nu är
jordbruk på mindre än 20 hektar som
står för omkring 70 procent av den
svenska mjölkproduktionen. På grund
av den ändrade prissättningen på jordbruksprodukterna
i slutet av 1940- och
början av 1950-talet övergick en hel
del jordbrukare från mjölkproduktion
till kreaturslösa jordbruk, vilket jag
tror var till gagn inte minst för det
mindre jordbruket.

Herr Svensson säger vidare, att de
siffror som finns i motionen tagits från
den jordbrukstekniska utredningen. Det
är riktigt, men det skulle vara intressant
att veta varför siffrorna redovisats
på det sätt som skett. Man har tagit
fram en mycket hög inkomst för jordbrukarna
och en mycket låg för indu -

striarbetarna, och så säger man, att det
där om folkpensioner och barnbidrag
stod i jordbruksekonomiska utredningen
och därför tog man det. Men det stod
väl mera än så i utredningen; man tog
tydligen bara fram det som passade.

Herr Svensson påstår också att jag
säger, att man från folkpartihåll bara
kommer med detaljer, och han undrar
hur jag kan säga det efter det att herr
Ohlin lagt fram sitt storartade program
för den kommande jordbrukspolitiken.

Herr Svensson, jag vågar inte tro, att
professor Ohlin är beredd att genomföra
de stora linjer, som han här uppdrog.
Jag har visserligen bara hört dem
läsas, men jag måste säga, att de förefaller
ganska verklighetsfrämmande.

I fråga om skogsnäringen har väl
ändå statsmakterna under de sista åren
åstadkommit en hel del. Dessutom har
skogsnäringen haft en så oerhört god
konjunktur, att man kanske med de
stora fonder som nu finns kan hjälpa
upp skogsnäringen, och det är jag mycket
intresserad av.

Vad sedan gäller frågan om huruvida
regeringen har rätt till omprövning av
jordbrukspriserna vill jag säga, att riksdagen
genom det beslut som nu fattats
bundit prisbildningen för det år som
kommer. Jordbrukarna har emellertid
framhållit, att de bör ha rätt att, om
förhållandena skulle ändras, komma in
med förslag om att få kompensation.
Jag förmodar att det kan lösas på det
sättet att man om det ligger ett rättvisekrav
bakom, jordbrukarkravet har möjlighet
att efter årsskiftet — någon förändring
av den omfattning jordbrukarna
talat om torde inte ske före årsskiftet
— höra riksdagen.

Professor Ohlin sade, att billigare
margarin väl inte kan skada jordbruket.
Jo, det kan det enligt min mening. En
annan proportion mellan smörpris och
margarinpris än det nu gällande kan
bli till ohägn för jordbruket och allra
mest för det mindre jordbruket. Man
säger att nationalförlusten blir 6 mil -

132 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område,
joner kronor. Det är pengar även det,

det erkännes villigt. Vi har emellertid
ingen säkerhet för att det blir så stor
förtjänst på rapsoljeexporten i fortsättningen
som hittills, och när jordbruksnämnden
föreslagit, att man skall gå
in för detta nya system, har jag inte
kunnat finna någon anledning att gå
emot förslaget. Jordbruksutskottets majoritet
har haft samma mening. Därvidlag
är väl professor Ohlin och hans
meningsfränder ensamma om sin uppfattning
inom jordbruksutskottet.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Den uppläggning, som
debatten om jordbrukets prisfrågor har
tagit här i denna kammare, befriar mig
ifrån att gå alltför mycket in i detaljer,
när jag skall försöka försvara jordbruksutskottets
tillstyrkan av utav
Kungl. Maj :t föreslagna åtgärder i den
här frågan.

Det har sagts om årets prisförhandlingar,
att de varit segslitna, men de
har ju förts i hamn på ett traditionellt
sätt, och den enighet, som uppnåtts,
har, enligt vad jag hav förstått, möjliggjorts
genom att man gjort eftergifter
från båda hållen, inte minst från jordbrukarnas
sida.

Här har alltså ett avtal träffats mellan
tvenne parter. Det avtalet rör mycket
livsviktiga funktioner i vårt samhälle,
framställning och marknadsförande
av livsmedel, folkhushållets förbrukning
av samma livsmedel samt frågan
om hur avtalet påverkar arbetsinkomster
och lönekostnader. När man i
så viktiga frågor kommit till en samförståndslösning,
måste vi betrakta det
resultat man kommit till så pass bindande,
att det inte kan ryggas med
mindre än man kan påvisa så många
felbedömningar eller att så radikalt
ändrade förhållanden inträffat under
tiden mellan uppgörelsen och riksdagsbehandlingen,
att riksdagen, som självfallet
både har och måste ha sista ordet,
har anledning ändra grunderna

för uppgörelsen. Varken det ena eller
det andra har inträffat, och riksdagens
fria prövningsrätt är, såvitt jag kan se,
inte trädd för nära. I överensstämmelse
härmed är det som riksdagen i dag behandlar
jordbruksutskottets utlåtande
nr 32. Detta må vara sagt i anledning
av reservation nr 1) av herr Näslund
m. fl.

Man kan ju inte klaga på att den allmänna
uppmärksamheten kring prisfrågorna
inte har varit tillräcklig vare
sig i pressen eller i den allmänna debatten.
Folkpartipressen i synnerhet
har behandlat uppgörelsen i sina organ
på ett sätt och i ordalag som om det
gällde att slå ner en hord av samvetslösa
profitörer, som på ett fullständigt
otillständigt sätt tillskansat sig favörer
och privilegier på konsumenternas bekostnad.

Det var naturligtvis med mycket stor
spänning vi i jordbruksutskottet motsåg
folkpartiets alternativ i herr Ohlins
m. fl. motion. Tidigare har det ju i
folkpartipressen förebådats en alldeles
pin färsk ny giv i jordbruksfrågan, och
vi har väntat på den Waldemarska
bomben sedan 1952, då herr Svensson
deklarerade sin obundenhet av jordbrukskalkylen.
Vi frågade oss: är det
den bomben som presenterats i de sju
reservationerna till utskottsutlåtandet?
Nej, dessa reservationer är snarare att
uppfatta som en mycket stillsam folkpartistisk
hemvärnsövning inför den
politiska höstmanövern än som ett
bombnedslag. Som ett alternativ till
uppgörelsen fann vi att det var magert
som en februariräv. Nu förstår vi emellertid
torftigheten i motionen och reservationerna.
Bomben skulle inte Waldemar
släppa, *den skulle herr Ohlin
fälla i kväll.

Såvitt jag har kunnat utläsa ur folkpartimotionen
och de sju reservationerna
begränsas frigjordheten från kalkylen
till ett försiktigt pillrande på enstaka
detaljer. Även efter herr Ohlins
programförklaring synes folkpartiet

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

133

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

inte ha någon annan plattform att
manövrera från än vi andra. Detta är
inte någon anmärkning utan ett glatt
konstaterande, som inger ett visserligen
svagt men dock hopp om ett fortsatt
samarbete i det väsentliga.

.Tåg kan gärna erkänna, att utvecklingen
på flera områden har gått andra
vägar än man kunde förutse 1947. Vi
har över.skoltsbekymmer -— om inte för
ögonblicket så i alla fall på längre sikt
— bekymmer för småbrukets lönsamhet
och bekymmer för takten eller otakten
i rationaliseringen, som påkallar oavlåtliga
anpassningsprocesser för att det
centrala lönsamlietskravet skali kunna
uppfyllas.

Folkpartiet har accepterat jordbruksproduktionens
inkomstvolym motionledcs.
Dagens Nyheter och Expressen,
i vilken sistnämnda tidning herr Svenssons
nuna gläder oss i vart och vartannat
nummer, har anmält avvikande
mening. Herr Svensson har i anständighetens
eller taktikens namn — jag vet
inte vilket — ibland måst polemisera
mot Dagens Nyheters påståenden, och
han har inte alltid helt kunnat instämma
i skallet. I denna tidning har man
ensidigt framhävt jordbrukets inkomstdörbättring
och alltför lätt förbigått ett
annat problem, nämligen marginalproblemct.

Har jordbruket verkligen skott sig på
konsumenternas bekostnad genom det
träffade avtalet? Jordbrukskalkylen
räknar med en totalinkomst för jordbruket
på 4 miljarder kronor. Tar man
budgeten i eu familj med en inkomst
av 10 000 kronor, utgör jordbruksprisernas
andel 1 100 kronor eller 17 procent.
Om vi till jämförelse tar grossistoch
detaljistmarginalen, frakterna och
andra fabrikanternas omkostnader blir
andelen i konsumtionspriserna för denna
familj enligt detaljhandelsutredningcn
2 900 kronor eller 29 procent.

Om man minskar jordbrukets totala
inkomster med tio procent, gör detta
en procents sänkning av levnadskost -

naderna. Jag tycker inte att man i
denna diskussion skall gå förbi detta
marginalproblem, när det gäller jordbrukets
produktionsersättning.

I folkpartimotionen föres med hänvisning
till jordbruksekonomiska undersökningar
ett resonemang om lönsamheten
och löneklyftan emellan de
i jordbruket sysselsatta och andra jämförbara
grupper. Där kommer man
fram till att man icke har material tillräckligt
för att med bestämdhet kunna
dra några slutsatser om huruvida eu
löneklvfta verkligen finns eller inte.
Man vill där, som det säges, endast
påvisa hur befogat det är att ställa denna
fråga. Ja, det är ju ett ganska självklart
konstaterande. Den frågan ställdes
nämligen redan 1947, och alla partier
har medverkat i en utjämning av
nämnda löneklyfta, inte bara folkpartiet,
och inte folkpartiet kraftigare än
något annat parti.

Jag skall här inte närmare ingå på
de reservationer, som fogats till jordbruksutskottets
förevarande utlåtande.
Frågan om riksdagens prövningsrätt
har jag redan i någon mån berört, och
vad brödsädesregleringen beträffar har
jordbruksministern redogjort för den
saken. Vidare har herr Hseggblom sagt
några tungt vägande ord å äggproducenternas
vägnar i fodersädsfrågan.

Vad producentbidraget angår har
man från folkpartihåll föreslagit, att
det skulle bakas in i leveranstillägget
samt att man skulle putsa skalan för de
sålunda sammanslagna bidragen redan
i år. Det finns också eu reservation,
i vilken hemställes om en utredning
på den punkten. Utskottets majoritet
har emellertid stannat för bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, med hänvisning
till att vi helt nyligen har vidtagit ändringar
i det stycket och inte gärna kan
företa ändringar vart och vartannat år.
Jag skall gärna medge, att den omläggning
vi beslutade 1952 inte har utfallit
på ett alldeles lyckligt sätt. Vi lyckades
visserligen den gången eliminera

134

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

de mest stötande fallen, men vi skapade
samtidigt nya diskutabla gränsfall.
Man skulle nog ha kunnat bifalla
kravet på en utredning redan i år, om
inte lantbruksnämnden hade haft ett
mycket omfattande arbete med omläggning
och uppräkning av det nya systemet,
ett arbete som inte var färdigt
förrän i mars månad i år. Jag tycker
därför det är klokt och riktigt att avvakta
reaktionerna på denna omläggning
ännu ett år.

Sedan kan man naturligtvis diskutera
producentbidragets vara eller inte vara
med hänsyn till penningvärdets fall och
andra omständigheter, som gör att detta
bidrag inte längre liar den rationaliseringseffekt,
som vi avsåg med detsamma
1947. Utvecklingen och den fortsatta
liberaliseringen av jordbrukspolitiken
kommer sannolikt att visa, att produktionsbidraget
har överlevt sig självt
och att det därför bör försvinna.

Vad slutligen beträffar frågan om
klausulen om inblandning av inhemska
oljeväxtfröer vid tillverkning av margarin
har jordbruksutskottet sett den
frågan så, att vad Kungl Maj :t här begärt
endast är en fullmakt, ett formellt
bemyndigande att infria den av fjolårets
riksdag beslutade oljeväxtgarantien.
Sedan är det en annan sak att vi
just i år har kunnat exportera till förmånliga
priser. Om så blir fallet även
i fortsättningen, får väl det praktiska
liandhavandet av bemyndigandet anpassas
härefter.

Innan jag slutar vill jag ta kammarens
tid i anspråk ett par minuter för några
ord i anslutning till det nya program,
som herr Ohlin presenterade här i
kväll. Det var en utförlig katalogisering
av jordbrukets, trädgårdsskötselns och
skogens aktuella problem, som herr
Ohlin där gav, noggrant uppdelad i
olika punkter. Det var egentligen bara
en punkt jag saknade, nämligen inseminationen.
Vad herr Ohlin lade fram
i detta sitt program innehöll emellertid
inte mycket nytt. Såvitt jag kun -

de finna överensstämde de allmänna
riktlinjerna där med den nuvarande
målsättningen för jordbrukspolitiken.
Herr Ohlin klädde endast problemen
i en ny språklig dräkt, men några egentliga
nyheter kunde jag som sagt inte
finna att herr Ohlin introducerade i
sitt jordbruksprogram.

Herr Ohlin är kritisk mot jordbrukskalkylen.
Frågan om jordbrukskalkylens
roll i prissättningen är ju sedan två år
föremål för en omprövning genom en
av regeringen tillsatt utredning. Flera
av de synpunkter herr Ohlin framförde
beträffande grundvalarna för prissättningen
i framtiden ingår i direktiven
för denna utredning. Det skulle vara
intressant för regeringen och kammarens
ledamöter att få reda på om herr
Ohlin med sitt anförande i dag velat
ge uttryck åt den uppfattningen, att
kalkylen redan nu innan utredningen
föreligger skall upphöra att vara grundval
för prissättningen och uppläggningen
av jordbruksinkomsterna, och vad
herr Ohlin i så fall vill sätta i dess
ställe.

Herr Ohlin framförde också några
synpunkter på frågan om jordbrukets
rationalisering, som han nu säger sig
vilja påskynda. Hur detta skall ske konkret
gav han ingen upplysning om. Han
ifrågasätter jordförvärvs- och förköpslagens
berättigande i fortsättningen.
Även den frågan är emellertid föremål
för utredning liksom spörsmålet
om en möjlig samordning av detta lagstiftningskomplex
för åstadkommande
av ett effektivare instrument som stöd
för jordbrukets rationaliseringsstävanden.
Vore det inte klokt att ge sig till
tåls och avvakta utredningens resultat?
Men det kanske det inte är. Ur folkpartiets
synpunkt är det kanske angeläget
att komma först.

Sedan var det bara en sak till, som
jag i detta mitt anförande skulle vilja
fråga om. Vad kostar det hela att genomföra?
På tal om skogsbrukets kultiveringsåtgärder,
pekar herr Ohlin på

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

135

Åtgärder i prisreglerande syfte pa jordbrukets område.

en tillgång, nämligen prisutjämningsmedlen
och fonderna. Jag vet inte om
det finns möjlighet för handelsministern
att uppsäga de avtal, med vilka
dessa fonder Ur bundna, för att kunna
använda dem för det ändamål herr
Ohlin antydde.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
utskottets behandling av denna fråga,
men då jag deltagit i jordbrukets förhandlingsdelegations
arbete vill jag redovisa
några av de skäl och synpunkter,
som vi från förhandlingsdelegationens
sida lagt på frågan och på resultatet
av förhandlingarna.

Innan jag gör detta vill jag delvis
beröra problemen kring den interpellation,
som här besvarats av jordbruksministern.
Jag gör det av den anledningen,
att prissättningen på brödspannmål
1952 spelat en mycket stor roll i
den allmänna debatten från herr Waldemar
Svenssons sida. Jordbruksministern
har här redovisat prisutvecklingen och
även den kvantitativa importen under
de år det här gäller. När vi 1952 på
våren fick lov ätt ta itu med dessa frågor
och vi satte det höga priset — om
man nu betecknar det som högt, trots
att det var 10 å 15 kronor lägre än
världsmarknadspriset — befann vi oss
för landets del i ett försörjningsläge,
som gjorde att vi ur försörjningssynpunkt
måste vidta dessa åtgärder. Vi
hade haft ett svartrostangrepp, som reducerat
skörden inom landet med bortåt
50 procent, och vi fann att vi var
i behov av en betydande import av
brödsäd med hänsyn till att riksdagen
bestämt, att vi skulle ha ett beredskapslager
på 300 000 ton och dessutom ett
övergångslager hos kvarnarna på
50 000 ton, detta samtidigt som våra
vetenskapsmän sade oss, att det inte
fanns någon garanti för att vi inte
skulle få uppleva ett nytt svartrostår.

Detta är en mycket väsentlig sak när
man försöker sig på att bedöma läget.
Man sade från vetenskapsmännens sida,
att endast om det bleve en mycket
sträng vinter minskades riskerna för
nya angrepp av svartrosten. Visserligen
fann vi av statistiken, att vi inte haft
två missväxtår efter varandra här i landet,
men vi hade lieller aldrig haft så
starka angrepp av svartrosten som på
hösten 1951, och vi hade aldrig tidigare
fått skörda vårt vete med skördetröskor
och kört sporerna ut över fälten
som vi gjorde på hösten 1951. Sålunda
måste jordbruksnämnden, som
skulle ha det huvudsakligaste och främsta
ansvaret för försörjningsläget, även
beakta att vi kunde få ett nytt angrepp
av svartrosten och därmed kanske
också en skörd, som på nytt var reducerad
till 50 procent, detta samtidigt
som vi befann oss i det läget att
det visade sig vara mycket stora svårigheter
att få köpa vete på världsmarknaden.
Som jordbruksministern här redovisat
var priserna då mycket höga.
Det sades också i jordbruksnämnden
vid tillfället för dessa förhandlingar,
att man ansåg att den knapphet på vete,
som då rådde i Västeuropa, ur beredskapssynpunkt
var en synnerligen betänklig
sak. Vi visste också att den med
höstvete besådda arealen inte var större
är> 160 000 hektar.

Det var således en areal, som ur försörjningssynpunkt
för landets del inte
var tillfredsställande. Den enda möjligheten
att under sådana omständigheter
skaffa tillräckligt med brödsäd var att
få ett stimulanspris på vårvetet, som
då ännu inte var sått. Därför sattes
detta pris, såsom vi alla vet, till 53
kronor. Det hade dock inte avsedd verkan,
och vi fick inte så stor vårveteareal
det året som vi hade haft året
förut. Med hänsyn till den sena skörden
av vårvete var det inte att undra
på då detta framför allt angreps av
svartrosten.

Nu har det här sagts att man med

136

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

detta höga pris gjort orätt mot animalieproducenterna
därför att man, med
<''en uppbyggnad jordbrukskalkylen har,
genom jordbruksregleringen lyftat över
pengar från småbruket till vegatabilieproducenterna.
Jag vill ha sagt, att priset
var ju ändå betydligt lägre än världsmarknadspriset,
och från 1946 fram till
hösten 1952 hade vi ett lägre pris på
brödsäd än världsmarknaden. Vi har
således flyttat över pengar genom jordbruksregleringen
under alla dessä år
från det större jordbruket eller från
vegetabilieproducenterna till animalieproducenterna.
Herr Waldemar Svensson
har alltid sagt att man gjort motsatsen,
men jag har aldrig kunnat begripa
hur det är möjligt att man kan
flytta över pengar från en grupp, som
har möjlighet att i en fri marknad få
ett högt pris för sina varor, till en
grupp, som i en fri marknad skulle få
ett mycket lägre pris för sina varor.
Den som får ta det lägre priset får väl
också släppa till pengar. Det blir således
motsatsen till vad herr Svensson
påstått vi gjort genom jordbruksregleringen.

Det hade ju funnits en möjlighet för
Waldemar Svensson att ingripa på ett
tidigt stadium och förhindra dessa förluster
på spannmål. Han kunde exempelvis
ha motionerat i januari 1952 om
att vi skulle minska beredslcapslagren
med 200 000 eller 300 000 ton. Då hade
inte jordbruksnämnden och spannmålsbolaget
befunnit sig i den belägenheten
att de måste effektuera ett riksdagsbeslut
och se till att vi verkligen hade en
beredskap inom landet, som stod i överensstämmelse
med vad som fastställts
i riksdagsbeslutet. Men det kom ingen
sådan motion, och därför tycker jag
att det inte kan hjälpas att kritiken nu
verkar något senkommen.

Jag skall så övergå till att tala om de
olika reservationerna. Beträffande den
första, som rör jordbrukarnas rätt till
förhandling, vill jag påpeka, att i de
fall vi har förhandlat om kompensa -

tion för ökade lantarbetarlöner har
ärendena underställts riksdagens prövning.
Jag hänvisar till proposition nr
176 för år 1952. När det gällde det nu
löpande året förhandlade delegationen
med jordbruksnämnden, och vi avstod
från den kompensation för höjda lantarbetarlöner,
som skulle ha fallit på tiden
1 januari — 31 augusti, bortåt 80
miljoner kronor. Det enda som inte underställts
riksdagen är, vad jag vet,
detta avstående, men vi kunde aldrig
tänka oss att riksdagen där skulle göra
någon erinran.

Jag tycker det är litet underligt att
man — när nu, i de fall vi förhandlat
om kompensation, frågan har underställts
riksdagens prövning och när jordbruket
i de fall, då vi förhandlat i sista
omgången, har avstått från kompensation
— kommer och begär inskränkningar
i jordbrukets förhandlingsrätt. Förhandlingsrätten
har från jordbrukets sida
ansetts vara en av de främsta fördelar
man vunnit, men nu vill man här göra
en inskränkning i den. Jag undrar hur
tjänstemännen i denna kammare skulle
ställa sig till en sådan sak. Vi har tidigare
vid åtskilliga tillfällen diskuterat
förhandlingsrätten här i kammaren,
men då har det inte förmärkts några
åtgöranden i inskränkande riktning.
Jag vill nog bra gärna från jordbrukets
sida protestera mot att man gör detta
försök, och jag hoppas faktiskt, att någon
begär rösträkning på denna punkt,
så att vi kan registrera hur tjänstemännen
i kammaren röstar när det gäller
att begränsa jordbrukets förhandlingsrätt
i detta fall.

För att gå över till brödsädesregleringen
vill jag påminna om att man sedan
år 1952 sänkt priset på brödsäd
med mellan 10 och 13 kronor, och man
sänker nu också mjölkpriset för vegetabilieproducenterna,
som samtidigt är
animalieproducenter, med bortåt 2 öre
per liter. Ändå har dessa fått bära kostnaderna
för de ökade lantarbetarlönerna.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

137

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Nu säges det i reservationen och motionen,
att man skall anpassa prisläget
på vegetabilierna efter priset på de animaliska
produkterna. Jag är ledsen om
jag behöver ge agronom Waldemar
Svensson en liten lektion i utfodringslära
i Sveriges riksdag, men det kan
inte hjälpas. Det är dock ett känt förhållande,
att om man får ett fläskpris
som motsvarar åtta gånger kornpriset,
anser man detta vara en god affär. Åtta
gånger fyrtio är 3:20. Fläskpriset har en
notering i dag som är högre än 3:20.
Således motsvarar det nuvarande priset
på råg och vete just det fläskpris vi
har enligt de normer på detta område,
som våra utfodringsexperter har ansett
riktiga.

Vidare säger man att vi skall förhandla
om eu prissänkning med fyra
kronor per deciton. Man kan ju framkasta
ett sådant förslag, att det bör
överlämnas till Kungl. Maj :t att via förhandlingsdelegationen
ta upp förhandlingar
om en sådan fråga, men vad
skall man egentligen förhandla om?
Skall vi begära att regeringen med den
fullmakt den har skall ta till ytterligare
subventioner för att åstadkomma prissänkningar,
eller skall det svenska jordbruket
göra ytterligare en eftergift i
fråga om de beräknade inkomsterna?
Jag vet sannerligen inte vad det här
skall tjäna till och vad det skall bli förhandlingar
om.

.Tåg hade också tänkt säga ett par ord
om förmalningsavgifterna. Det är helt
naturligt att dessa är besvärliga för småkvarnarna.
Jag gjorde ett försök att få
dessa avgifter upptagna i handelsledet,
men det visade sig att det finns tusentals
mindre spannmålshandlare som driver
en viss grosshandel. Om man skulle gå
den vägen kanske man skulle nödgas på
något sätt begränsa handeln med brödsäd
till ett mindre antal handlande eller
grossister och föreningar, men man
ansåg att detta ur vissa synpunkter inte
skulle vara önskvärt. Storkvarnarna har
härvidlag träffat en frivillig överens -

kommelse, såsom jordbruksministern erinrade,
och det är mycket svårt att
emot deras bestämda krav på likställighet
gå en annan väg. Det är möjligt att
riksdagen skulle kunna lagstifta, även
om jag av olika skäl inte är så säker på
att den bör göra det. Jag har personligen
tyckt, att detta har varit en besvärlig''
sak att komma förbi, och jag
har försökt göra vad jag kunnat för att
komma till rätta med problemet. I detta
sammanhang vill jag, herr talman, understryka
vad utskottet säger om att
denna fråga bör följas av Kungl. Maj :t
med uppmärksamhet.

Så har vi foderregleringen. I reservationen
föreslås att man skall sänka det
normpris, över vilket man inte får ta
ut avgifter på över 40 kronor per deciton
för fodersäd, huvudsakligen majs,
och 43 kronor för oljeväxtfoder. Herr
Haeggblom har tidigare varit inne på
denna fråga — jag endast redovisar förhandlingsdelegationens
syn på den. Vi
räknar med att kunna få en import av
majs på 40 000 ton och att kunna ta en
avgift av 7 kronor per deciton. Det
skulle betyda, att vi därigenom får 2,8
miljoner kronor, som i sin helhet skulle
tillföras äggregleringen. Dessutom tar
man upp avgift för den del av produktionen
som hör hemma under partihandeln,
en avgift som ger 400 000 kronor.
Och med dessa pengar, 3,2 miljoner
kronor, skulle man stödja priset
med 40 öre per kilo åt äggproducenterna.
Detta stöd behövs ytterligt väl med
hänsyn till de höga tullar som Tyskland
nu har infört och som vi får betala vid
vår export dit.

Vi har för närvarande en äggproduktion
på 84 å 85 miljoner kilo. Av detta
går ungefär 50 procent genom partihandeln
och av denna del har föreningsrörelsen
ungefär 65 procent. Det är således
en mycket stor del som går utanför
partihandeln. Följaktligen kan man
inte ta upp några avgifter för dessa
ägg utan måste skaffa pengar på annat
sätt. Då ansåg man att detta var en

138

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

riktig väg att gå för att tillföra äggproducenterna
och med dem framför
allt det svenska småbruket en förbättrad
inkomst på bortåt 30 å 32 miljoner
kronor per år mot alt man tog ut en avgift,
som motsvarade 2,8 miljoner kronor.
Således fick jordbruket här en
vinst på 30 miljoner kronor.

Nu säger herr Waldemar Svensson,
att om kraftfoderpriset hade sänkts,
skulle man fått stora vinster på andra
områden. Men det förhåller sig ändå så
att det nuvarande fodersädspriset i landet
har bestämts av det pris vi fått ut
på exporten av vårt korn och följaktligen
inte står i någon relation till majspriset.
Det har som sagt varit exportpriset
som har bestämt fodersädspriset
under detta år, i varje fall inom
landet.

Jag kan inte finna annat än att om vi
i dag skulle besluta i enlighet med
denna reservation, måste det innebära
att man får lov att överväga en betydande
sänkning av äggpriset. Det kan
inte vara rimligt att man handlar på
det sättet.

När det sedan gäller kraftfoderpriserna
räknar man med en avgift på 2
öre per kilo, som skulle ge 2,5 miljoner
kronor om året, och eftersom vi har 1,6
miljoner kor i landet skulle det betyda,
att denna kraftfoderavgift skulle fördyra
fodret för varje ko med i medeltal
1:50 per år, vilka medel helt skulle gå
till stöd åt smörexporten. Nu förhåller
det sig så, att skåningarna och hallänningarna
använder oljekraftfoder till
mellan 10 och 12 procent av den totala
foderkvantiteten, under det att man i
vissa småbrulcarlän i allmänhet inte använder
mer än 2 å 3 procent och i vissa
fall endast 1,5 procent oljekraftfoder. Om
man alltså handlade på föreslaget sätt
skulle det innebära, att man förbilligade
fodret för skåningarna under det att man
i stället kanske skulle få ta ut mjölkavgifter
motsvarande dessa 2,5 miljoner
kronor, vilket i så fall komme att drabba
jordbruket inom de andra delarna av

landet som producerar mjölk på annat
sätt än vad som sker med dessa avgifter
på oljekraftfodret.

Herr Waldemar Svenssons inställning
verkar mycket generös mot skåningarna,
men jag börjar bli litet orolig för den
med hänsyn till resultatet av utvecklingen.

I fråga om smör och mejeriprodukter
vill jag påminna om att vi för närvarande
har redovisat ett exportpris
för smör på 5:20 kronor per kilo under
det att vi har en svensk notering som
plus det allmänna mjölkpristillägget
motsvarar 6:65 kronor per kilo. Det är
alltså en ren exportförlust på 1:45 kronor
per kilo. Om jordbruket självt skall
klara denna exportförlust, kan man
fråga sig huruvida det kan vara riktigt
att samtidigt gå in för att stimulera en
produktion, beträffande vilken jordbruket
självt med egna medel måste lyfta
överskottet ut ur landet. 10 000 kg mjölk
motsvarar ju ungefär 450 kg smör. För
dessa 10 000 kg mjölk skulle man, enligt
den omläggning av producentbidraget
som här föreslås, få 600 kronor i bidrag
till stimulans av produktionen, men det
kostar det samlade jordbruket 650 kronor
att lyfta den produktion ur landet
som stimulerats fram med 600 kronor av
skattemedel.

Kan det verkligen vara psykologiskt
riktigt att tänka sig en jordbrukspolitik
upplagd efter dessa linjer? Jag tycker
nog att det får bli någon ordning
även på galenskaperna.

Vi har nu ett producentbidrag och
ett leveranstillägg. Jag tror att linjen
med producentbidraget måste tas upp
till omprövning, ty det är nog inte riktigt
bra som det är. Den behovsprövning
som sker leder naturligtvis till
vissa gränsfall, som tidigare sagts av
herr Gustafson i Dädesjö, och jag tror
att om man nu skall gå in för en något
friare prisbildning på jordbrukets område,
är det nödvändigt att, för att få någon
rättvisa till stånd, ta under övervägande
huruvida man inte skall ersätta både

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

139

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

producentbidraget och leveranstillägget
med ett efter vissa normer utgående enhetligt
bidrag, som inte är behovsprövat,
ty det går kanske inte att klara. Ur
den synpunkten vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen nr 7, avgiven
av herr Tjällgren m. fl.

Nu har ju första kammaren redan
fattat beslut i denna fråga och därvid
bifallit utskottets förslag, alltså avslagit
denna reservation. Det betyder att frågan
egentligen redan har fallit. Jag tror
dock att frågan är av den art, att det
behövs en omprövning av hela problemet.
Ur den synpunkten skulle jag vilja
vädja till jordbruksministern — jag ser
honom inte i kammaren men vi har
andra statsråd här — att han, även om
riksdagen inte beslutar om verkställande
av en utredning, ändå tar upp denna
fråga till översyn för att få till stånd
ändrade förhållanden på detta område,
som ger möjligheter till hjälp åt småbruket,
som inte är bunden till produktionen
och på det sättet snedvrider
det hela. Det kan inte vara rimligt
att en småbrukare när han får dessa
pengar skall ha en känsla av att han
skall prestera en produktion, som sedan
måste vara till bekymmer för hela
det svenska jordbruket som en samlad
enhet.

Det sägs att man inte skall åstadkomma
sociala bidrag, men samtidigt också
att om det är så att det inte passar med
mjölkproduktion för en småbrukare,
skall regeringen utreda och komma med
direktiv för kontantbidrag. I en del fall
går man alltså med på sådana bidrag,
men som allmän regel accepterar man
dem inte.

Varför skall inte en småbrukare, om
han så vill, på hela sin areal producera
oljeväxter eller brödsäd eller driva vilken
annan produktion han önskar? Han
bör väl få lov att vara en fri människa
som alla vi andra och göra sin
produktion så rörlig han vill och anpassa
produktionen efter de förhållanden
han lever i.

Här redovisas att ett mycket stort
antal småbrukare är över 55 år gamla.
Det är mycket tänkbart att deras fruar,
som har slitit och arbetat i hela sitt liv,
är sjuka av en eller annan anledning,
att hjärtat är slut exempelvis. Då måste
dessa människor pressas till detta hårda
arbete med mjölkning för att komma åt
de här pengarna. År det småbrukarpolitik
det? Det kan inte vara rimligt. Jag
tycker att dessa bör få möjlighet att anpassa
sin produktion så som de anser
lämpligt med hänsyn till de förhållanden,
under vilka de lever och har möjlighet
att producera. Sedan bör de kunna
få hjälp och bidrag på det sätt vi finner
lämpligt.

Nu säger man att det har varit orättvist
med behovsprövningen, men det
har väl ändå varit ganska orättvist utan
behovsprövning också. Vi har här i landet
inte mindre än 3 160 småbruk med
mindre än 10 hektar åkerjord men med
mer än 200 hektar produktiv skogsmark,
under det att jag för jämförelsens skull
kan nämna, att vi har 2 300 godsägare
med mer än 100 hektar jord. Vi har
således ca 1 000 flera småbruk med
denna stora skogsareal än vi har jordbruk
med över 100 hektar jord.

Har man ingen behovsprövning utgår
ju producentbidrag och i detta fall också
leveranstillägg även till den som
har sådana betydande skogsarealer men
som har en mjölkproduktion på kanske
bara 10 000 liter per år. Det förefaller
mig som om orättvisorna här skulle vara
åtskilligt stora.

Frågan om margarinet skall jag här
bara ta upp i förbigående. Det kan ju
inte hjälpas att vi har en utveckling på
mjölkproduktionens område i världen
som pekar emot en betydande ökning
av mjölkproduktionen under det att konsumtion
av smör minskar. Det torde
vara angeläget, inte minst ur vårt småbruks
synpunkt, att man försöker hålla
en prisbalans mellan smör och margarin
som gör, att man kan vinna avsätt -

140

Kr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

ning för det svenska smöret inom landet
i så stor utsträckning som möjligt.

Jag skall, herr talman, till sist säga
några ord om min allmänna syn på
jordbrukspolitiken. Vi lever i en värld
som i stort sett är uppdelad i två hälfter.
Vi har västerlandet med dess kultur,
med dess höga levnadsstandard, med
dess höga inkomstnivå och med dess
mycket rationellt bedrivna produktion
av livsmedel. Samtidigt har vi en hälft
av världen, och litet mer, som hör till
de underutvecklade länderna. Jag tycker
att det är en human ekonomisk livsmedelspolitik
att inrikta sig efter ett sådant
förhållande, att man låter folken i
västerlandet betala livsmedelspriser som
står i relation till deras inkomstnivå och
levnadsstandard och låter jordbruksproduktionen
bli så effektiv som möjligt.
Vi skall utnyttja våra produktionsresurser
så långt det är möjligt men låta
vår del av världsproduktionen, i den
mån den överstiger det egna landets behov,
medverka till en humanitär och
kristen insats till hjälp åt de folk som i
dag svälter. Jag tror också att det ur
politisk synpunkt, med hänsyn till det
internationella läget, är riktigt att man
handlar på det sättet.

Vi hade år 1930 en världsdepression.
Den uppstod delvis av den anledningen,
att man inte tog tillräcklig hänsyn till
prisutvecklingen inte minst på livsmedelsområdet.
Det blev förskjutningar
i inkomststandarden mellan olika folkgrupper
inom länderna. De som fick de
låga inkomsterna upphörde att köpa
varor. Därför fick de maskiner stanna,
som hade producerat varor åt dessa
människor. Sedan stannade maskinerna
undan för undan, och så fick vi eu arbetslöshet
och eu världsdepression som
även nådde vårt land. Vi må i ärlighetens
namn säga ifrån, att vi vill aldrig tillbaka
dit.

Nu förhåller det sig på det sättet att
jordbruket är en mycket stor köpare
av industrivaror i landet. Om man skapar
ett ovisst ekonomiskt läge åt denna

stora köpare, åt denna folkgrupp, gör
detta att den gruppen måste reflektera
över huruvida den inte får lov att inskränka
sina inköp av industriprodukter.
Gör man det, blir det ett krisläge på
det sätt som jag tidigare har sagt inom
vårt land. Jag tror att Amerika är så vist
av skadan från 1930-talet, att man där
inte kommer att tillåta en sådan utveckling,
utan går in för ett tvåprissystem,
sådant som jag tidigare angav här, i det
att man håller livsmedelspriserna på en
viss nivå inom sitt eget land och, på det
sätt som jag nämnde, medverkar till en
allmän förbättring av livsmedelsläget
bland de underutvecklade folken.

Jag tror inte att vi i vår jordbrukspolitik
i någon högre grad, om ens i någon
mån alls, kan avvika ifrån de allmänna
riktlinjer som är vägledande för
jordbrukspolitiken i allmänhet inom de
länder som har någon överskottsproduktion.
Vi vet ju alla att tullarna är
ineffektiva, så fort det blir en överproduktion.
Vi vet också att man från utlandet,
även om det inte föreligger en
överproduktion, kan med hjälp av exportpremier
till oss försälja produkter
till lägre pris än som eljest vore betingat
av prisläget. Det gör att dessa
instrument är synnerligen vanskliga att
använda.

Det är sålunda, herr talman, min bestämda
uppfattning att vi måste föra
eu sådan jordbrukspolitik, att jordbrukarnas
tilltro till den ekonomiska utvecklingen
bibehålies och att de fortsätter
med den rationaliserings- och investeringsverksamhet,
som är — därom
är jag övertygad — till mycket stort
gagn för hela det svenska samhället.

Herr talman! Jag har härmed redogjort
för några av de synpunkter som
varit vägledande för mig, när jag deltagit
i jordbrukets prisförhandlingar, och
jag ber nu att få yrka bifall till utskottets
förslag med undantag av att jag ansluter
mig till den reservation nr 7, som
anförts av herr Tjällgren m. fl.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

141

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Herr PETTERSSON i Dahl (bl):

Herr talman! Jag trodde att herr
Ohlin eller herr Waldemar Svensson
skulle ha begärt ordet för att replikera
herr Ahlsten, ty jag kan inte förstå annat
än att herr Ahlstens anförande innebär
en grundlig vidräkning med hans
partivänner. Jag vet att herr Waldemar
Svensson anser att han förstår sig på
jordbrukspolitik, och lierr Ohlin är ju
nationalekonom och bör väl förstå en
del, men jag undrar om inte herr Ahlsten,
som deltagit i förhandlingarna om
jordbruksöverenskommelsen, har grundligare
trängt igenom problemen och kan
på ett riktigare sätt än herr Ohlin ocli
herr Waldemar Svensson bedöma innebörden
av den jordbrukspolitik som föres.
Jag vill för min del instämma i
herr Ahlstens yrkande, också när det
gäller den reservation som han här
anslutit sig till, nämligen reservation
nr 7.

Den debatt som här förts har ju gett
en hel del. Herr Ohlin har såsom väntat
presenterat det nya folkpartistiska
jordbruksprogrammet i sex olika punkter
och med en kommentar på åtta sidor,
om jag är rätt underrättad. Herr
Ohlin säger att detta program har utarbetats
inom folkpartiets riksdagsgrupp
och att det därför också måste
redovisas här i riksdagen. Vi har ju varit
väl medvetna om att all den kritik,
som på olika sätt förts mot jordbruket,
framför allt i folkpartipressen,
skulle komma att kulminera här i riksdagen,
och jag ber för min del att få
tacka herr Ohlin för att han nu har
redovisat det program som han själv
har att komma med. I vad mån nyheterna,
därest det finns några sådana i
detta program, kommer att vara till
gagn för det svenska jordbruket och
det svenska folkhushållet över huvud
taget, får väl den kommande utvecklingen
visa.

När det gäller den förda jordbrukspolitiken
kom herr Ohlin med en mycket
hård kritik. Jag vet inte, om man

i hans anförande över huvud taget kunde
leta fram något erkännande för de
åtgärder som vidtagits. Jag ser att herr
Ohlin inte vill instämma i detta, men
jag hävdar dock att vad han i det avseendet
hade att säga till alldeles övervägande
del utgjordes av en hård kritik
mot den förda politiken. Herr Ohlin
framhöll att denna politik strider mot
grundtanken i 1947 års riksdagsbeslut,
att den har varit oerhört starkt bunden
till den s. k. jordbrukskalkylen och att
det har skett en felbedömning i fråga
om jordbruksproduktionen. Vidare talade
herr Ohlin om att det skett en
sammanbindning av jordbruksnäringens
totala inkomst med variationerna i
lantarbetarlönerna, vilket icke varit
önskvärt. Jag kan inte tro att herr
Ohlin missunnar lantarbetarna deras
löner, och hans uttalande måste därför
innebära att han menar att de arbetande
jordbrukarna inte bör ha samma ersättning
som lantarbetarna för lika arbete.
Innebär uttalandet något annat, är
formuleringen felaktig.

Herr Ohlin ansåg också att den omständigheten,
att det i regering och
riksdag fattas politiska beslut, har fört
med sig en produktionsreglering och
en ändring av avsättningsförhållandena
som inte är till gagn för folkhushållet.
Herr Ahlsten har här redan gjort den
invändning, att det naturligtvis inte
heller bör föras några förhandlingar,
om inte själva avgörandena skall få
träffas på politisk väg här i riksdagen.

Herr Ohlin kom så till det resultatet,
att de allvarliga misstag som är begångna
har medfört mycket stora förluster
för folkhushållet. Har verkligen, herr
Ohlin, jordbrukspolitiken medfört förluster?
Herr Ohlin och herr Waldemar
Svensson talar om att vi exporterar
jordbruksprodukter till lägre priser
än man tar ut här hemma. Om jag
minns rätt uppgår värdet av jordbruksexporten
till 450 miljoner kronor per
år, och detta skulle alltså vara en av
förlusterna.

142

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Jag vet inte om herr Ohlin och herr
Waldemar Svensson skulle bli mera förtjusta
om vi finge sämre skördar. Herr
Ahlsten framhöll att man inte kan vara
alldeles säker för att vi inte ett år till
får svartrost, som minskar den svenska
skörden. Så vitt jag hörde rätt uttryckte
sig herr Ohlin däremot så, att han sade
sig tro att riskerna för allmän jordbrukskris
nu var obefintliga. Hur vet
han det?

Folkhushållet har i alla fall tillförts
stora summor tack vare de goda skördarna
och kanske också tack vare vår
duktiga jordbrukarkår, som har utnyttjat
alla tänkbara resurser för att åstadkomma
dessa skördar. Hade vi fått dåliga
skördar, hade det inte blivit något
överskott. Jordbrukets fasta kostnader
är ju praktiskt taget desamma vare sig
vi har hög eller låg skörd. Exporten på
450 miljoner utgör alltså ett netto, som
hela det svenska folkhushållet måste ha
nytta av.

Jag har läst i Balans en artikel av en
herre som heter Odd Gudbrandsen om
»Småbrukarna och jordbruksexporten
— på längre sikt». Där skildrar han dessa
problem och talar om motsättningarna
mellan svensk industri- och jordbruksexport.
»Man kan då fråga om
vi skall exportera både industri- och
jordbruksprodukter. Vad skall vi då importera?»
Om vi behöver importera
jordbruksprodukter, menar han tydligen,
kan vi byta med industriprodukter.
Tankegången är den, att vi därför
nu när vi exporterar jordbruksprodukter,
konkurrerar med industrien. Industrien
använder mången gång den
metoden att exportera till lägre priser
än den får ut på hemmamarknaden. För
inte så länge sedan kunde man köpa
eskilstunaknivar billigare från Tyskland
än bär hemma. Det är en hel del
industriprodukter som vi faktiskt kunnat
importera från utlandet till lägre
priser än vi kunnat köpa dem för här
hemma. Då industrien alltså emellanåt
begagnar denna möjlighet till avsättning

för överskott å produkter som den inte
kan avsätta här hemma, är det väl inget
fel att man utnyttjar precis samma utväg
för att få avsättning för jordbruksprodukterna.

Om vi beräknar den ställning jordbruket
som helhet intar i folkhushållet,
kan vi först beakta att jordbruket under
10 år investerat 300 miljoner kronor
årligen i maskiner. I detta belopp är
inte inräknat reparationer och förbättringar
på maskinparken. Jag tror därför
inte att det är felaktigt att säga, att
jordbruket för sina maskiner har betalat
4 miljarder under tio år till industrien.

Jordbruksprodukterna har vidare
ökat med i värde räknat 500 miljoner
kronor per år. Samtidigt har jordbruket
genom utbyte av vissa produktionsmedel
och andra förändringar förbilligat
produktionen med 460 miljoner kronor.
Detta innebär ett netto för det svenska
folkhushållet på upp emot 1 miljard
kronor.

Har herr Ohlin då rätt när han kläcker
ur sig, att det svenska folkhushållet
genom misstag, som är begångna i jordbrukspolitiken,
har förlorat tiotals miljoner
kronor per år. Jag tror att ett
sådant yttrande är fullkomligt missvisande.

Det beräknas att 25 000—30 000 människor
per år avflyttar från jordbruket
och att brukningsdelarnas antal minskar
med 5 000 per år. Jag skall inte här
diskutera om denna utveckling är skadlig
eller inte. Vi vill ju helst bereda
dessa som frigörs från jordbruket sysselsättning
på landsbygden och tycker
därför, att avflyttningen går för fort.
Ingen tror väl att alla dessa som lämnar
jordbruket går sysslolösa. De sätts in
på annat produktivt arbete. På detta sätt
tillförs också vårt folkhushåll en stor
produktionsökning. I Amerika räknar
man med att detta, att produktiviteten i
jordbruket har höjts och att därifrån
kan lösgöras arbetskraft, som sedan användes
till annat produktivt arbete,

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

143

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

är väsentligt för nationalinkomstens
ökning. Vi hade frågan om vår nationalinkomst
uppe i samband med att finansministern
redogjorde för årets finansplan,
varvid han redovisar, att
produktionsökningen varit dubbelt så
stor inom jordbruket som inom industrien.
Det är väl också någonting som
man bör ta vara på.

Vi kan nu titta på dessa 5 000 brukningsdelar,
som förvinner per år. Det
är naturligtvis inte lika många familjer
som flyttar; såvitt jag kunnat få fram
i en tillförlitlig statistik, är det sammanlagt
25 000 till 30 000 människor.
Jag skulle tänka mig att man tar till i
underkant om man säger, att det är ungefär
1 000 familjer som flyttar. Vart
skall dessa familjer ta vägen? De får
annat arbete, men de skall naturligtvis
ha bostäder. Det måste således investeras
i bostäder för dessa 1 000 familjer.
Man kan ju diskutera hur mycket en
bostad kostar för en familj. En enfamiljsbostad
går kanske på 40 000 eller
50 000 kronor. År det fråga om en bostadslägenhet
i ett flerfamiljshus, alltså
alltså en hyreslägenhet, då blir det givetvis
billigare. Om man emellertid räknar
med i genomsnitt 25 000 kronor för
varje familjs lägenhet, så tror jag inte
alls att man tar till för högt utan snarare
tvärtom. Man har då alltså en investering
av 25 miljoner kronor per år.
Det är klart att man kan säga att detta
även tillför samhället en del värden.
Ja visst, folk får ju bättre bostäder på
detta sätt.

Men med detta resonemang har jag
endast velat slå fast, att talet om de
stora förlusterna för det svenska folkhushållet
med dessa höga skördar på
grund av jordbrukspolitiken inte är
riktigt. Jag'' kan också tillägga att industrien
har ökat sin arbetseffekt på de
sista åren med 16 procent per timme.
Jordbruket har ökat med 28 procent.
Finns det då någon rimlig anledning
att angripa jordbruket och säga, att

det inte har gjort sin insats i detta
samhälle?

Herr Ohlin säger också här i sin PM
följande: »Genom en alltför hög beskattning
av margarinet, som höjt dettas
pris med 40 till 60 procent, har en
onödigt stor fördyring av denna för
de breda lagren viktiga produkt förorsakats.
» Enligt det folkpartistiska
jordbruksprogrammet från föregående
år skulle man sänka priset på smör
med 50 öre och på margarinet med
ungefär lika mycket. Nu är det bara
fråga om margarinet.

Herr Ohlin säger vidare i sin PM:
»Räntabiliteten i det mindre jordbruket
har blivit lägre, men i det större jordbruket
högre än som motsvarar jordbrukspolitikens
uppställda mål.» Ja,

1 motionen redovisar man siffror, och
man säger att talet om att nettoinkomsten
per jordbruksfamilj skulle vara
lägre än hos andra familjer inte är riktigt.
Man gör i motionen följande redovisning:
År 1951/52 var inkomsten för
den minsta gruppen, den grupp som har

2 till 5 hektar jord, 10138 kronor. I
gruppen med 5 till 10 hektar var inkomsten
11 562 kronor. I gruppen 10
till 20 hektar var inkomsten 13 128 kronor.
I gruppen 20 till 30 hektar var inkomsten
15 584 kronor, och i den grupp
som omfattar 30 till 50 hektar var inkomsten
18 464 kronor. Man säger sedan
vidare i motionen: »Någon direkt
jämförelse mellan de ovan angivna
nettoinkomsterna och en arbetstagares
kontanta lön kan av flera olika skäl
inte göras. Det är klarlagt att de jordbruk,
som ingår i den jordbruksekonomiska
undersökningen, i genomsnitt
taget är plusvarianter. Dessutom är det
här fråga om familjeinkomster, som
även innesluter avkastning av kapital
och ersättning för hemmavarande familjemedlemmars
deltagande i arbetet
med lanthushållningen.»

Men vad är då denna statistik värd
om man inte skall ta medeltalet för
jordbruken? Skulle man våga sig på

144

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

att ta medeltalet av inkomsterna för
dem som herr Ohlin i sitt herdabrev
vädjar till för att få pengar, vilka inkomsttal
skulle det där bli? Skall man
jämföra höga inkomster i det ena fallet
då skall man naturligtvis ta motsvarande
inkomster i det andra.

1 punkt 6 i sin PM kommer så herr
Ohlin med sin gamla käpphäst. Han
säger: »Piäntabiliteten i det mindre

jordbruket har blivit lägre men i det
större jordbruket högre än som motsvarar
jordbrukspolitikens uppställda
mål.» Regeringen har vidare inte velat
följa folkpartiet.

Nu är det självklart att inkomsterna
varierar mycket mellan företagen inom
alla näringar. Jag har tidigare under
andra debatter frågat herr Ohlin om
han vill ge exempel på lnir ett jordbruk
av en viss storleksordning är favoriserat
om man jämför det med ett
annat företag av motsvarande storleksordning.
Jag har aldrig fått något
svar på detta. Herr Ohlin har alltid
kommit med allmänna talesätt. Herr
Ohlin säger att jordbrukspriserna är
statsunderstödda. Nu är det så att jordbrukets
priser är tämligen fria. Det blir
jordbrukets egna organisationer som
får försöka bestämma de priser, som
jordbruket har möjlighet att ta ut. Om
man sedan kan komma fram till nöjaktiga
priser — vilket vi hoppas —
det beror givetvis på omständigheterna.

Herr Ohlin hade som sagt sex punkter
i sin PM. Herr Gustafson i Dädesjö
sade, att herr Ohlin hade glömt bort
en punkt nämligen inseminationen. Ja,
jag vill påstå att han glömt ytterligare
en punkt, nämligen en som skulle
handla om en överenskommelse med
dem som bestämmer över väder och
vind. Det är inte jordbrukarna som bestämmer
det, det är mycket annat som
spelar in. Skall man sätta upp ett sådant
här mångpunktsprogram måste
man också ta hänsyn till detta, och det
är eu tämligen osäker variant med väderlek
och växtsjukdomar.

Jag har här i min hand en skrift
från folkpartiet. Den heter »Folkets
val». Såvitt jag vet går den ut till alla
hushåll här i Stockholm. Där finns eu
rubrik som lyder: Jordbruk och priser,
folkpartiet kämpar ensamt. Där
säger man, att »därmed markerades
ännu en gång folkpartiets opposition i
viktiga jordbruksfrågor, där socialdemokraternas
och bondeförbundets politik
varit till glädje främst för godsägare
och storjordbrukare på de sydsvenska
slätterna.» Det kanske låter höra sig i
Stockholm. Om läsarna inte granskar
det hela och jämför det med andra uppgifter,
kanhända folkpartiet får röster
på detta. Sedan säger samma valtidning,
att ovannämnda kategorier »genom
prissättningen på spannmål och oljeväxter
gynnats på ett orimligt sätt». Jag
skall inte bemöta detta; det har jag och
andra bemött tidigare. Det skulle i så
fall vara påståendet att folkpartiet förbättrar
de mindre jordbrukarnas inkomster.
På vilket sätt har folkpartiet
velat göra det? Jo, genom att förbilliga
kraftfodret och sänka smör- och margarinpriset.
På det sättet tror man, att
man skulle komma de mindre jordbrukarna
till hjälp. Sedan säger man:
»Samtidigt som folkpartiet inte tvekat
då det gäller att ge de eftersatta grupperna
på landsbygden en rimlig levnadsstandard
och trygga livsmedelsförsörjningen
har partiet krävt en likartad
behandling av företag av samma storleksordning
inom olika näringsgrenar.»
Ja, det är de där exemplen, som vi väntar
på, och innan denna långa debatt
slutar hoppas jag att vi får höra dem.

Sedan behandlar denna utomordentliga
valbroschyr också en del saker som
skall göras här i Stockholm. Man påstår
t. ex., att Sköld tar ut 300 miljoner kronor
mer än nödvändigt i bilskatt, man
säger att här skall ordnas med yrkesutbildning
och bostäder och här skall
byggas ispalats och simhallar för friluftsliv
och idrott. Det är en mycket fin
provkarta, som folkpartiet här har i sin

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

145

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

propaganda, en folkpartistisk propaganda
i sin prydno.

Det är en detalj i den sista jordbruksdebatten
som har kommit att spela en
viss roll, och det är frågan om skogen.
Man har sagt, att skogen bör omdisponeras,
och tidningarna har berättat vem
som iiger skogen. Det stora folkpartistiska
huvudorganet Dagens Nyheter har
talat om för sin läsekrets, att det måste
bli en annan ordning, ty det är inte
rimligt, att skogen skall vara splittrad
på detta sätt. Det hela emanerar från
Yngve Persson, som först har kommit
med en artikel i saken. Man menar, att
skogen i stället skulle bestå av större
enheter. Det skulle inte finnas så många
s. k. bondskogar, tv de är för små enheter.

Jag har tidigare försökt att ge en liten
kortfattad skildring av jordbrukets
möjligheter till rationalisering och ökning
av sin produktion till gagn för
hela folkhushållet. Rationaliseringen
har gått i den takten, att det väl inte
finns någon, åtminstone ingen jordbrukare,
som för tio eller femton år sedan
hade den blekaste tanke på att en sådan
utveckling var möjlig. Man har, tror jag,
utnyttjat rationaliseringen så mycket
som möjligt. Men kan man göra så i
jordbruket på små brukningsdelar tror
jag nog, att det är ändå lättare att göra
det i de små s. k. bondskogarna. Det
förhåller sig så att i de flesta fall står
skogarna, även om de ägs av enskilda
jordbrukare, under förvaltning av en
skogsägarförening eller ett skogssällskap.
Man har alltså tillgång till sakkunnigt
folk, som sköter skogarna. Vad
som är det relevanta i detta fall är väl
inte om det råder splittring i så och så
många brukningsdelar och så och så
många skogslotter, utan det väsentliga
iir den avkastning som skogen ger. Jag
tror inte, att det statistiskt kan bevisas,
att kronoskogarna som stora komplex
avkastar mera per arealsenhet och tillför
mera till folkhushållet än bondskogarna.
För kronoskogarna betalas inga
10 — Andra kammarens protokoll 195''i.

skatter, och husen brandförsäkras inte.
Omkostnaderna för dem blir alltså mycket
lägre.

Sköts då bolagsskogarna bättre än
bondskogarna? Jag vill inte bestrida att
de skötts bra. Nu har bolagen tillförts
sina stora inkomster och förmögenheter
kanske i gången tid på ett sätt som inte
är så rekommendabelt, men jag förmodar,
att det inte är någon som kan påstå,
att inte bondskogarna sköts på
riktigt sätt. I varje fall får man det belagt,
om man talar med jägmästare som
känner till saken, att man inte kan säga
annat än att bondskogarna sköts lika
bra som de större skogskomplexen i allmän
ägo.

Jag vill sanningsenligt erkänna, att
herr Ohlin var inne på att det här finns
ett par hundra tusen hemmansägare,
som är beroende av skogsavkastningen.
Man måste väl ändå säga, att det är ett
utomordentligt komplement till de
mindre brukningsdelarna att de har tillgång
till skog. Just detta, som bondeförbundet
har hävdat, att man skulle, i
stället för att bortrationalisera de
mindre jordbruken, komplettera dem
med skog, det måste ovillkorligen vara
värdefullt.

Herr talman! Det är bara en detalj
som jag inte kan lämna innan jag slutar,
och det är den s. k. mellanhandsvinsten.
Den har inte spelat någon särskild
roll i denna debatt, och i den tidningspolemik
som förts mot jordbruket talar
man heller aldrig om den. Man talar
inte om de priser jordbrukarna får utan
bara om de priser som konsumenterna
får betala.

I jordbrukskalkylen beräknas jordbrukarnas
inkomster av jordbruket,
alltså med undantag för skogen, till
cirka fyra miljarder. Man kommer nog
ungefär rätt om man säger att det pris,
som konsumenterna får betala för
denna produktion, är ungefär det
dubbla. Mellanhandsvinsten är alltså så
stor att den blir ungefär 50 procent.
Nu vet vi också att detta är mycket vaNr
21.

146

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

riabelt. På en del produkter är det inte
så stor mellanhandsvinst. På en del är
den fantastiskt stor. Jag har tidigare
nämnt en del exempel, och jag skall
inte trötta med dem nu. Men jag tror,
att om man allvarligt skulle söka förbilliga
livsmedlen och rationalisera till
konsumenternas gagn, skulle man vara
litet mindre stor i munnen gentemot
jordbruket och angripa andra detaljer i
denna stora apparat. I så fall måste
man angripa mcllanhandsmarginalerna
och handelns män.

Herr talman! Jag skall med detta be
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan med den ändring som föreslås
i reservation nr 7.

Herr TALMANNEN:

Det är önskvärt att detta ärende slutbehandlas
i dag. Emellertid är ytterligare
21 talare anmälda. Jag ser mig därför
nödsakad att hemställa till ledamöterna
att i fortsättningen begränsa sina
framställningar i görligaste mån.

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Det utskottsbetänkande,
som vi diskuterar här i dag, har som
grund en överenskommelse som i vanlig
ordning träffats mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation.

I den diskussion, som har förts vid
den tidpunkt då uppgörelsen träffades
och även senare, har man ju från vissa
håll velat göra gällande att de priser,
som jordbruket får, på ett otillbörligt
sätt pressar konsumenterna här i landet.
Man glömmer då bort, att om vi ser
på prisläget är det endast två länder i
Europa som har lägre priser än Sverige,
nämligen Danmark och Nederländerna.
Om man tar hänsyn till löneläget — Sverige
har ju det högsta löneläget i Europa
— och där gör en jämförelse, ligger
Sverige bland dem som har de allra
billigaste livsmedlen.

Jag skall här bara, herr talman, ge
några siffror för att belysa detta. Om

man t. ex. för lantarbetarlönen sätter
siffran 100 för Sverige, blir det för Danmark
71, England 68, Nederländerna
50 och för Italien endast 34. Om vi ser
på en så viktig vara som konsumtionsmjölken,
kostar den treprocentiga
mjölken i flaska här i Sverige 48 öre.
I Belgien kostar samma mjölk 72,5 öre,
i Frankrike lika mycket, i Västtyskland
48 liksom här, i Schweiz 62 och i England
69 öre. Våra priser tål alltså mycket
väl en jämförelse, och de överdrifter
som man har sett i en del tidningar
vittnar om att man endera är okunnig
om dessa ting eller också medvetet försöker
vilseleda den allmänna opinionen.

De reservationer som här föreligger
har ju behandlats en hel del, men jag
skall i alla fall tillåta mig att ge några
ytterligare kommentarer. Vad gäller
den första reservationen från folkpartiets
sida vill jag här peka på att denna
klausul, som vi har i överenskommelsen,
måste betraktas som synnerligen viktig.
Vi träffar faktiskt här en uppgörelse om
jordbrukets priser för en tidrymd som
sträcker sig 8—20 månader fram i tiden,
och under en så pass lång tidrymd
kan ju rätt stora förändringar på kostnadssidan
inträffa, och därför har man
ansett det vara absolut nödvändigt att
ha en dylik klausul.

Då det gäller fodermedelsavgifterna
har folkpartiet också en reservation om
en lägre avgift. Vad leder detta till?
Det skulle bara leda till att man stimulerar
ökad animalieproduktion, där vi
redan nu har svårigheter att få avsättning
för överskottet, som måste exporteras
med förlust. Om man ökar detta
exportöverskott samtidigt som man
minskar de medel som måste till för att
täcka exportförlusterna, har man skaffat
ett för jordbruket och kanske speciellt
för småjordbruket — det gäller
här i stor utsträckning äggproduktionen
— mycket prekärt läge.

Samma brist på omtanke om småbruket
måste väl också ligga bakom folkpartiets
reservation beträffande produ -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

147

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

centbidrag och leveransbidrag. Tanken
på en förenkling har jag ingenting
emot. Principiellt sett anser jag att vad
som där kan göras är fördelaktigt. Men
detta förslag, som folkpartiet har lagt
fram, utgör ingalunda något Columbi
ägg. Tillåt mig bara ange några siffror.

Man hävdar från folkpartiets sida,
att det speciellt är småbrukets intresse
man vill bevaka, men kom ihåg att folkpartiets
förslag innebär en minskad inkomst,
jämfört med Kungl. Maj:ts förslag,
för dem som levererar mindre än
13 000 kg mjölk per år till mejerierna.
Den som levererar 13 000 kg mjölk per
år till mejerierna måste ju ha producerat
minst 15 000 kg, eftersom en del
mjölk går åt till kalvar och till hushållet.
Vi räknar i jordbrukskalkylen
med en medelmjölkmängd av ungefär
3 000 kg per ko och år. Om vi räknar
med medeltal — och några andra siffror
kan vi inte röra oss med — innebär
detta att en jordbrukare med fem
kor och mindre skulle få en lägre inkomst
för sin mjölk enligt folkpartiets
förslag än enligt utskottets förslag.

Jag har svårt att finna att det skulle
vara rättvist och riktigt att t. ex. en
mjölkleverantör som levererar 5 000 kg
per år får vidkännas en prissänkning
på 4 öre per kg eller noga räknat 230
kronor per år, under det att den som
levererar 20 000 kg skulle få en förbättring
med cirka 1 öre per kg eller i
runt tal 200 kronor om året. Jag kan
inte bortse ifrån att detta folkpartiets
förslag berövar den stora gruppen av
småbrukare en möjlighet att få någorlunda
hyggligt betalt för sin mjölk.
De får en försämring jämfört med utskottets
förslag, och det kan ju inte vara
ett småbrukarintresse. De cirka 200 000
småbrukare i landet, som har mellan 2
och 10 hektar jord, skulle absolut erhålla
en inkomstförsämring om folkpartiets
reservation bifölles.

Jag kan vidare peka på att medelleveransen
till mejerierna från leverantörer
i Norrland är cirka 7 000 kg per

år. Vid leverans av 7 000 kg skulle enligt
folkpartiets reservation ett inkomstbortfall
på 170 kronor uppstå jämfört
med vad utskottet har föreslagit.

Man kanske bör ägna någon uppmärksamhet
åt ytterligare en punkt. Från
högern och även från folkpartiet har
det sagts, att den högsta gränsen för
fetthalten i konsumtionsmjölk bör upphävas.
Men vi skall ha klart för oss att
varje justering som här sker innebär
kostnader. Man kan i stort sett säga att
det för en höjning av fetthalten i konsumtionsmjölken
med en tiondels procent
fordras endera en prishöjning i
konsumentledet med 1 öre per liter eller
också att cirka 10 miljoner kronor
tillförs från annat håll. Skulle man
t. ex. höja fetthalten från 3 till 3,5 procent,
skulle man endera nödgas höja
mjölkpriset med 5 öre per liter eller
också tillföra jordbruket 50 miljoner
kronor i subventionsmedel. Jag vet inte
om högern tänkt sig den senare utvägen
— i så fall passar det väl rätt illa med
dess planer på en skattesänkning —
och vem skulle för övrigt tjäna på en
sådan åtgärd?

Det står i reservationen att vi skulle
göra av med ytterligare en hel del mjölkfett.
Det är riktigt, men det är ingen
överväldigande kvantitet man skulle
göra av med, och det skulle ingalunda
eliminera överskottet. Om man skulle
höja fetthalten med en halv procent och
utgår från att konsumtionen blir oförändrad,
skulle vi visserligen förbruka
cirka sex miljoner kg smör ytterligare
och därmed minska exportförlusten
på smöret som kan beräknas ligga i medeltal
vid 1 krona per kg, men denna
förlustminskning på sex miljoner kronor
måste ställas mot de 50 miljoner
kronor som det kostar att höja fetthalten
från 3 till 3,5 procent oavsett om
man tar ut det från konsumenterna i
form av prishöjning eller om man tar
ut det av subventionsmedel. Kvar står
i alla fall att det skulle uppstå en förlust.

148 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Nu tror jag inte man behöver ta denna
högerreservation så allvarligt. Jag
tror att frågan mår bäst av att jordbrukets
förhandlingsdelegation när tiden
är mogen och det visar sig lämpligt
och genomförbart får förhandla med
vederbörande myndigheter om vilken
justering som eventuellt bör komma i
fråga.

Sedan, herr talman, vill jag till sist
rätta till en uppgift som herr Svensson
i Ljungskile upprepade ett par gånger.
Han har sagt att jordbruksministern år
1952 höjde spannmålspriserna med tre
öre utan jordbruksnämndens godkännande.
Jag vill upplysa om att vi vid
förhandlingarna 1952 var fullt överens
med jordbruksnämnden om denna höjning
med tre öre. Följaktligen är jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen
medansvariga i detta fall.

Jag skall försöka tillmötesgå herr talmannens
önskan att vi inte skall förlänga
debatten i onödan, och jag vill
med vad jag här har sagt yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är endast i anledning
av min motion i fråga om löneförmalning
vid bygdekvarnarna som jag
ville säga några ord i denna debatt.

Det synes mig inte vara så underligt,
om man från jordbrukarhåll, och då
främst från dem som har mindre jordbruk
och odla brödsäd endast för husbehov,
har anfört missnöje och kritik
med att avgift skall utgå även för odlarens
egen hushållsförbrukning.

Förra årets riksdag uppdrog åt
Kungl. Maj:t att undersöka vilka förutsättningar
som förelåg att ta bort löneförmalningen
för odlarens och i dennes
tjänst anställda personers husbehov.
Om förutsättningar fanns, skulle erforderliga
åtgärder vidtagas. Sedermera
har även Svenska bygdelevarnars riksförbund
hemställt om dylik befrielse.
Ärendet har prövats av jordbruksnämnden,
som alltfort håller på att löneför -

malning skall vara belagd med avgift.
Även departementschefen synes biträda
nämndens uppfattning i denna sak.

Det skäl som statsrådet anför mot en
avgiftsbefrielse för löneförmalningen
är, att en förutsättning för att kvarnindustrien
godtog införandet av förmalningsavgift
var, att sådan avgift
även skulle uttagas vid löneförmalning.
Man menade då att dylik förmalning eljest
skulle komma i ett gynnat konkurrensläge.
Mot detta synes det mig, att
man väl kan invända: Det är endast
storkvarnarna som står bakom den
ståndpunkt, som man här gör sig till
tolk för. Den mindre kvarnindustrien,
som är den till antalet ojämförligt största,
har inte vägrat att även i fortsättningen
betala fastställd avgift för handelsförmalningen,
om det för jordbruksregleringens
skull är nödvändigt att
fasthålla vid denna avgift. Det kan
även erinras om att den förmalning
som lantbrukarna utför på egna anläggningar
är fri från avgift.

I verkligheten torde man ha alla skäl
att fråga, om inte handelskvarnarna
genom avgiften kommit i ett gynnat
konkurrensläge. Det synes i varje fall
framgå bl. a. därav att liandelsförmalningen
under tiden 1 augusti till 31 december
1953 ökade med 24 519 ton i
jämförelse med motsvarande tidsperiod
under 1952, medan löneförmalningen
enligt jordbruksnämndens uppgifter
företer en ganska betydande minskning.
Jag utläser detta av tabellen på s. 149
i PM till proposition nr 180.

En befrielse från löneförmalningen
vid bygdekvarnarna kan endast hejda
tillbakagången, men den kommer nog
aldrig att sätta bygdekvarnarna i stånd
till att uppta någon ökad eller farlig
konkurrens med de stora kvarnarna.
Det är jag tämligen övertygad om.

Jag har som lekman svårt att komma
ifrån att inte minst rättvise- och skäliglietshänsynen
är så pass starka, att allt
talar för att odlarnas husbehovsförbrukning
bör befrias från avgift. Jag tror

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 149

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

inte heller att man misstolkar sakläget
genom att säga att genom att bibehålla
avgiften gynnas de stora producenterna
i viss män på bekostnad
av de mindre, vilka endast odlar spannmål
för husbehov. Kanske man även i
detta sammanhang kan erinra om att
mjölsubventionerna under krigsåren såvitt
jag minns rätt — med undantag
för en kortare tidsperiod — icke utgick
vid löneförmalning av odlares och
hans anställdas brödsäd.

När jag nu läser vad utskottet skriver
överst på sidan 49 i utlåtandet, synes
det mig, som en hel del av utskottsmajoriteten
nära nog stått på lut för
att tillstyrka vad motionärerna yrkat
och reservanterna föreslår. Utskottet
anser att vissa av de skäl, som anförts i
de sex motioner som behandlat frågan,
är så vägande, att det torde böra uppdragas
på nytt åt Kungl. Maj:t att ha
sin uppmärksamhet riktad på att ta till
vara de möjligheter, som kan uppkomma,
att mildra verkningarna för
bygdelcvarnarna av systemet med förmalningsavgifter.
Man går underförstått
med på att verkningarna kan vara riskabla.
Då vill man, att jordbruksministern
skall göra vad han kan för att
mildra dessa verkningar. Vilka möjligheter
är det som jordbruksministern
skall ta till vara? Borde inte utskottet
även ha kunnat, med litet god vilja,
redan nu redovisa verkningarna av löneförmalningens
resultat på den svenska
landsbygden? Jag tror inte man
skulle ha behövt anstränga sig över
hövan för att hitta sådana verkningar.
Det hade varit av stort intresse att få
en sådan redovisning.

Den yrkesgrupp, herr talman, som
främst vållas svårigheter genom förmalningsavgiften
vid löneförmalningen,
är innehavarna av de s. k. bygdekvarnarna.
De skall inkassera avgiften under
straffansvar, föra anteckningar och
lämna regelbundna uppgifter till jordbruksnämnden
genom kontrollanterna,
och de får ett högst betydligt ökat ar -

bete, som även kan innebära en icke
obetydlig ekonomisk belastning. Att
hela detta system skapat en stor olust
både för yrkesutövaren och bland lantbrukarna
har jag inte minst i min valkrets
haft ganska rika tillfällen att
konstatera. De åtgärder som nu föreslås
i detta utlåtande kan väl i någon ringa
grad bidraga till att minska olusten,
men det är absolut ingen bot för den.

Jag sätter tveklöst ett halvt dussin
frågetecken efter utskottets förslag om
att lönekvarnarna skall som gottgörelse
för sitt besvär att stå som uppbördsmän
få en ersättning av 50 öre per
deciton och att denna avgift skall tas
ur förmalningsavgiften. Åtgärden torde
inte skapa ett innerligare förhållande
mellan kund och mjölnare. För resten
kunde man tillägga: Vad hjälper 50-öringen, om brödsädsförmalningen försvinner
från bygdekvarnarna?

Jag vet väl, att systemet inte för
lantbrukarna innebär någon fördyring,
eftersom även handelsförmalningen går
in under det, och att problemet är i rätt
hög grad psykologiskt, men som sådant
är det dock icke att förakta. Lantbrukarna
reagerar för det höga priset vid
kvarnen. Förmalningen har i många
fall minskat katastrofalt. Om systemet
bibehålies, räknar man med att många
kvarnar får lägga ner verksamheten.

Skulle det gå därhän, att de mindre
kvarnarna på landsbygden genom förmalningsavgiftens
verkningar tvingas
att slå igen, så betyder detta en avsevärd
försämring av landsbygdens näringsliv.
Det är just ur landsbygdens
synvinkel angeläget att småföretagsamheten
bevaras och utvecklas. Det har vi
ju sagt i riksdagen gång efter annan i
olika sammanhang. Jag kan inte med
bästa vilja i världen se, att det regleringskrångel,
som man nu knäsätter genom
löneförmalningen vid bygdekvarnarna,
bidrar till ökad service och
trivsel. Lantbrukarna vill inte mista
sina bygdekvarnar, som är deras viktigaste
servicestationer inte endast be -

150

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

träffande målning utan även i inånga
fall beträffande rensning och betning
av utsäde m. m. Utan brödsädsförmalningen
kan emellertid dessa kvarnar,
säger en hel del mjölnare, knappast
existera, då det ekonomiska underlaget
blir alltför svagt.

För jordbrukskalkylen skulle en avgiftsbefrielse
efter de linjer vi föreslagit
i motionerna och som reservanterna
förordat inte ha någon omfattande
betydelse, men trivseln på landsbygden
skulle öka i mycket hög grad. Jag
anser, att de synpunkter som reservationsvis
framförs i utskottsutlåtandet
är riktiga. Jag vill alltså, herr talman,
yrka bifall till reservation 3) av herrar
Näslund och Nord m. fl.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jordbrukarna kan minsann
inte klaga på bristande uppmärksamhet
nuförtiden. Diskussionen kring
jordbrukspriserna har varit både omfattande
och hetsig, och frågan om prissättningen
inom jordbruket har blivit
en av dagens viktigaste politiska frågor.
Det är folkpartiet som i en viss och som
jag tycker för partiet föga smickrande
riktning har svarat för uppmärksamheten
på detta område. Framför allt
har en del av dess tidningar kommit
med ett stormskall mot allt vad jordbruk
heter. Men man har tydligen ansett
att ledningen i partiet tills vidare
borde stå utanför. Sedan herr Ohlins
m. fl. motion om prissättningen i år
avgivits och framför allt en statistik
där presenterats rörande jordbrukarnas
och andras inkomster syns det vara
svårt för partilednngen att göra gällande
att den står utanför kampanjen. Det
är en statistik, som enligt min mening
är så pass tendentiös, att man nog måste
räkna in herr Ohlin och hans medmotionärer
bland dem som jordbrukarna
syns ha bra litet att vänta av.

Denna statistik ger bland annat vid
handen, att jordbruksinkomsterna för

1951/52 skulle ha rört sig mellan genomsnittligt
10 131 och 18 464 kronor.
Det låter ju utomordentligt bra, om
man inte vet vad de olika reservationer
som gjorts i motionen verkligen innebär.
Reservationerna går ut på att det
är plusvarianter, som bildar underlaget
för denna statistik, och vidare att det
inte bara är en persons inkomst det är
fråga om utan en hel familjs samlade
inkomst, och att det även är fråga om
en inkomst av både arbete och det kapital
som kan finnas nedlagt i jordbruket.
Sedan säges det också, att det
år, för vilket man visar upp en så pass
god inkomst, är enastående så till vida,
att skogsinkomsterna då var ovanligt
stora. Och det vet vi ju alla, att skogsinkomsterna
var mycket goda hösten
1951, det år, då herr Ohlin gjorde sin
råd mot skogsbruket. Men man frågar
sig vad det egentligen är för mening
med att presentera en sådan här statistisk
jämförelse, när man har gjort
alla dessa reservationer. Vill man försöka
ge sken av att läget ändå är något
i den riktningen som statistiken anger,
eller vad är avsikten? Man frågar sig
varför man inte försökt komma med
en metod, som ger större rättvisa. I
fråga om arbetarinkomsterna har man
varit tvungen, säger man, att för de
två senare av de tre år det är fråga
om i denna statistik göra beräkningen
med ledning av timlönernas utveckling.
Det hade funnits möjligheter att förfara
på samma sätt beträffande jordbrukarna.
Då hade man fått bort åtminstone
den stora puckel, som skogsinkomsterna
skapade 1951, och därmed en mera
rättvisande statistik.

Det kan emellertid vara av ett visst
intresse att studera siffror, som andra
har presenterat beträffande jordbrukarnas
inkomster. I Statistisk Tidskrift,
häfte nr 1 i år, finns en redogörelse
över inkomsterna för företagare i jordbruk
med binäringar och för ett antal
anställda. I denna statistik är medräknade
inte mindre än 117 000 anställda

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

151

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

i byggnadsbranschen och 395 000 anställda
inom övrig industri och hantverk
och slutligen 302 000 jordbrukare.
Där kommer man för 1952 fram till att
för de i byggnadsbranschen anställda
var den s. k. medianinkomsten — märk
väl medianinkomsten! — 7 600 kronor,
för de i övrig industri samt hantverk
anställda 6 868 kronor och för företagare
i jordbruk 6 205 kronor.

Jag har svårt att förstå varför jordbruket
ensamt kommit att spela en så
stor roll i debatten om våra levnadskostnader,
när det faktiskt är så, att
vad jordbrukarna får i betalning för sina
produkter utgör en relativt liten del
av en normalfamiljs utgifter, nämligen
mellan 12 och 15 procent. Som påpekats
här av någon i dag, är det på det
sättet, att om man vill sänka en normalfamiljs
utgifter med en enda procent
genom att minska på jordbrukarnas inkomster,
så får man lov att sänka alla
arbetskostnader i jordbruket med inte
mindre än 10 procent. Mot denna enprocentiga
sänkning av en normalfamiljs
levnadskostnader svarar alltså inte
mindre än 10 procents sänkning av
den samlade arbetsinkomsten för jordbrukarna! Herr

Ohlin har i eftermiddag presenterat
ett jord- och skogsbruksprogram,
som väl i folkpartipressen kommer
att läggas ut på det sättet, att jordbrukare
och skogsbrukare nu kan anses
ha fått sitt på det torra i det att
folkpartiet ställt sig bakom dem med
ett mycket omfattande program, i vilket
man tillvaratar jordbrukarnas, trädgårdsodlarnas
och skogsbrukarnas intressen
i alla möjliga hänseenden. I
programmet börjar man med att tala
om hur bristfällig jordbrukskalkylen är
Ja, visst har den sina brister. Det har
den alltid haft. Det hade den också på
den tiden, då den var ett instrument
för att så att säga hålla nere våra jordbrukspriser
långt under de på världsmarknaden
rådande. Jordbrukskalkylen
är ju också den dag som i dag är ett

instrument för att bestämma framför
allt den totalsumma, som landets alla
jordbrukare tillsammans skall få ta ut
av konsumenterna. I denna totalsumma
räknar man då även in arbetskostnaderna,
och nog förefaller det ganska
rimligt att få räkna med samma ersättning
för jordbrukarens egen fullgoda
arbetstimme som den lantarbetarna erhåller.
En annan sak är, att man kan
ifrågasätta lämpligheten av en direkt
och omedelbar inverkan på totalsumman
av en uppgörelse, som träffas mellan
jordbrukarna och lantarbetarna.
Det är möjligt att man där kan söka sig
fram till någon annan metod. Sedan
man på detta sätt fått fram en totalsumma
sker fördelningen på olika produktslag
etc. i samråd med jordbrukarnas
organisationer.

Herr Ohlin har nu gått in för vad
han kallar större näringsfrihet. Han
vill reglera priserna genom tullar och
importavgifter — men är inte i stort
sett i alla lall detta just vad som sker
i dag? Vidare säger herr Ohlin att överskottet
på jordbruksprodukter skall säljas
med hjälp av clearingbidrag från de
berörda parterna. Ja, även det är vi
ju nu i färd med att genomföra, t. ex.
beträffande spannmålen.

Sedan talade herr Ohlin så vackert
om fri prisbildning, men vad menas
med det, när det t. ex. gäller mjölken?
År herr Ohlin beredd att för konsumtionsmjölkens
vidkommande gå in för
en fri prisbildning? Eller skall prisbildningen
vara fri bara där det innebär
sänkningar?

Herr Ohlin säger också att han med
sitt program vill återge jordbrukarna
deras ställning som fria företagare. Såvitt
jag vet är emellertid jordbrukarna
fria företagare den dag som i dag är.
Var och en sköter sin gård som han
själv anser vara bäst. Men priserna är
bundna för jordbruket liksom för många
andra näringar. Den s. k. kalkylen är
den räknemetod med vars hjälp man
räknar fram priserna på dessa pro -

152

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

dukter. Ibland tar man upp vissa avgifter
för att klara en avsättning av ett
överskott. Men detta är ju något som
herr Ohlin vill vara med om att behålla
för framtiden. Jag vet faktiskt
inte vad herr Ohlin menar med att i
detta sammanhang tala om att skapa
en kår av fria företagare. Jordbrukarna
är fria företagare. Jag har också mycket
svårt att komma underfund med
herr Ohlins tankegångar, när han talar
om mindre regleringar men ändå vill
— liksom vi — ha en mera omfattande
utjämning mellan olika storlekar av
jordbruk. Jag begriper faktiskt inte
hur detta skall gå till. En sak tycker
jag emellertid att vi skall tacka herr
Ohlin för, och det är hans erkännande
beträffande rationaliseringen inom
jordbruket.

Ja, detta program innehåller en hel
del, men om det är något som är nytt
vet jag inte. För trädgårdsnäringens
del till exempel står det, att en fortsatt
utveckling av trädgårdshanteringen
är nödvändig ifall det kommer att
gå åt mera trädgårdsprodukter här i
landet. Ja så har väl alla alltid tyckt.

Sedan går herr Ohlin över till skogshanteringen
och talar om hur viktigt
skogsbruket är. Det är ju en ganska
epokgörande upptäckt detta. Och sedan
talar han om, att man behöver
ökad aktivitet från det allmännas sida
för skogsbrukets del. Man skall försöka
driva fram flera plantor, man
skall ha mera personal i skogsvårdsstyrelserna,
den träkemiska industrien
skall ha ökade anslag, skogsvägarna
skall också ha ökade anslag, och så
skall man främja utdikning och yrkesutbildning.
En betydande ökning är
motiverad, säger herr Ohlin, av de belopp,
som nu anslås till skogsbruket.
Utöver skogsvårdsavgifterna satsar
man 20 milj. kronor, men denna summa
skall ökas bl. a. genom att man
använder disponibla fonder och prisoch
konjunkturutjämningsavgifter. Ja,
men dessa fonder är ju avsedda just

för det ändamålet, så jag förstår inte
hur detta skall behöva påpekas i något
program.

I den mån herr Ohlin sedan syftar
till ökade anslag direkt från statskassan
blir det väl något, som vi kan ta
upp om några dagar när vi skall resonera
om hans skattesänkningsförslag.
Jag är nämligen också intresserad
av ökade anslag till skogsnäringen
men tror att det är svårt att förena
detta med skattesänkningar.

Det är särskilt två drag, som jag
tycker är framträdande i folkpartiets
jordbrukspolitik, nämligen för det första
ett försök att nagga jordbrukarnas
kaka något lite i kanten och sedan av
det som man naggat av försöka baka
ett stort skådebröd för konsumenterna,
så att man skall kunna säga till dem:
Kom till folkpartiet så får ni billigare
livsmedel! Det andra draget är den
hetskampanj som drivs i vissa folkpartiorgan,
en kampanj som jag finner i
viss mån underbyggd av en sådan här
statistik, som finns i herr Ohlins motion.
Jag förstår så väl att herr Ohlin har behov
att försöka rehabilitera sig och
vissa sina partivänner inför både jordbrukare
och skogsägare. Hugget av
herr Ohlin mot skogen 1951 är faktiskt
alltjämt i friskt minne ute i bygderna
och kommer säkert att så vara
i många år framöver. Och attackerna
från viss folkpartipress jämte detta försök
att gnaga på jordbrukarnas kaka sådan
den skall vara enligt av alla 1947
godtagna principer är heller ingenting
som gått jordbrukarna förbi.

Om skogsägarna och jordbrukarna
verkligen skall återfå den förlorade
tilltron till folkpartiet fordras faktiskt
ingenting mer eller mindre än ett avståndstagande
från herr Ohlins sida
från den hetskampanj, som drivs i vissa
av folkpartiets tidningsorgan. Jag
förstår att detta inte är lätt. Det skulle
inte desto mindre vara utomordentligt
värdefullt om herr Ohlin ville göra ett
sådant avståndstagande här i afton.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

153

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Sedan tror jag också att det faktiskt
fordras att man upphör att söka gnaga
i kanten på denna kaka, som jordbruket
enligt den vid varje tillfälle accepterade
principen för prissättningen
d. v. s. i dag jordbrukskalkylen är berättigat
till. Jag tror att man får lov
att upphöra med detta gnagande, och
sedan tror jag att man på jordbrukarhåll
över huvud taget begär en mera
förstående hållning, inte bara i ett sådant
här program utan i praktiskt
handlande, om man skall återfå tron
på folkpartiets vilja att stödja även
jordbrukarna och skogsbrukarna.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Innan jag tar upp några
av de spörsmål som såväl propositionen
som reservationerna behandlar, vill
jag säga några ord om den kritik som
ständigt riktas mot den förda jordbrukspolitiken.
Jag gör det därför att jag inte
sympatiserar med denna kritik utan anser
att den jordbrukspolitik som förts
under senare år i huvudsak varit riktig.

Framför allt måste jag vända mig mot
den personliga och känslofixerade färgning,
som kritiken haft i synnerhet
gentemot jordbruksministern. Naturligtvis
anser jag inte att vare sig jordbrukspolitiken
eller jordbruksministern är
felfri, men det är inget fel att inte vara
felfri. Och då man vet vilka stridiga
intressen det är som är engagerade i
jordbrukspolitiken, måste jag uttrycka
min beundran för både jordbruksnämnden,
förhandlingsdelegationen och
jordbruksministern, som är ansvariga
för förslagen till jordbruksuppgörelse
och som lyckats jämka ihop de skilda
önskningarna till så anständiga förslag
som dem propositionen innehåller.

Den kritik, som riktas mot jordbrukspolitiken,
argumenterar i regel på två
sätt. Den har berörts här tidigare, och

jag skall bara säga ett par ord om den i
förbigående.

Ett av sätten är att man säger, att
konsumenterna har blivit uppskörtade
av jordbrukarna. Det är ju ett känslosamt
argument, som man inte kommer
åt med något förnuftsmässigt resonemang,
ty denna känsloinställning är så
avintellektualiserad, att den inte har
några som helst beröringspunkter med
ett förnuftigt resonemang. När emellertid
jordbrukarna, till och med ledamöter
av regeringen — jag vill minnas att
det var både jordbruksministern och inrikesministern
— med statistiskt material
vill visa, att jordbrukarna har en
mindre inkomst än industriarbetarna, så
tror jag att man söker visa litet för
mycket. Jag skulle vilja sitta i ett hörn
på ett fackföreningsmöte och höra statsministern
övertyga industriarbetarna
om att jordbrukarna har det sämre ställt
än industriarbetarna! Den som känner
industriarbetarna och även jordbrukarna
något vet, att detta är en alldeles
orimlig inställning. Det är inte så dåligt
för jordbruket som man söker göra gällande,
och jag tror inte ens att det var
det, då man på 40-talet började föra denna
jordbrukspolitiska debatt. Man kan
verkligen fråga sig, om det är bättre
för jordbrukarna nu än det var förr.
Så mycket är sant, att förr hade dock
jordbrukarna lättare att betala sina skulder
än de har i dag. De har mer pengar
att röra sig med nu, men det går även
åt mycket pengar i dag. Förr hade de
litet pengar, med vilka de betalade sina
skulder — nu har vi mycket pengar,
men det är synnerligen svårt att betala
skulderna.

Från bondeförbundshåll vill man särskilt
på landsbygden göra gällande, att
det är genom den förda jordbrukspolitiken
som jordbrukarna kommit till den
levnadsstandard de nu har. I den mån
man med levnadsstandard inte bara menar
pengar som står till personligt förfogade
för konsumtion utan även andra
ting'', så måste man nog säga sig, att

154 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

ingenjörerna har bidragit till den bättre
standarden lika mycket som jordbrukspolitiken
gjort. Det är den tekniska utvecklingsprocess
som inträffat på landsbygden
som förbättrat levnadsstandarden.

Den andra punkten i den kritiska argumenteringen
är att det finns avsevärda
differenser mellan små och stora
jordbrukare. Detta är alldeles riktigt.
Det är självfallet att en större jordbrukare
har större inkomster än en mindre,
och det finns väl ingen anledning att
förneka det faktum, att hela den politik
som bedrives befrämjar storjordbrukaren
mer än den mindre jordbrukaren.
Det är väl inget att hymla med,
ty att det förhåller sig så vet vi av erfarenhet.
Jag har själv varit småbrukare
en gång i tiden, jag har haft ett medelstort
lantbruk och jag har nu ett jordbruk
som kan kallas större. Det är alldeles
omöjligt att jämföra storjordbrukare
med småj ordbrukare i inkomsthänseende.
Vi som har större lantbruk har
betydligt bättre inkomster än de som
har mindre lantbruk. Ändock tror jag
att den politik som förts varit den bästa
möjliga. Det har skett fel, men man kan
nog beteckna dessa mera såsom punktfel
än såsom principfel.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på en enda sak till i den kritiska debatten
och det är det förhållandet, att
man förblandar en kritisk position med
illvilja. När jordbruksministern tog i
här efter herr Ohlin, så kan jag inte
förstå annat än att jordbruksministern
sökte att ur herr Ohlins uttalanden utläsa
illvilja mot jordbrukarna.

Jag måste säga att med bästa vilja i
världen skulle jag inte kunna utläsa en
sådan illvilja i hans anförande. Däremot
skall jag villigt erkänna att man i
pressen då och då utvecklar en mycket
stark illvilja. Men man måste konstatera
att den består i förvrängningar som man
gör av olika uttalanden. Man måste vidare
konstatera att Dagens Nyheter är en
exponent för denna förvrängning, men

å andra sidan måste man säga att bondeförbundets
förnämsta organ i detta land,
nämligen Jordbrukarnas Föreningsblad,
för sin del har tagit på entreprenad att
förvränga allt vad folkpartisterna säger
i jordbruksfrågor. Jag läser Jordbrukarnas
Föreningsblad varje vecka, och jag
tycker att den tidningen inte är en bit
bättre än Dagens Nyheter.

Emellertid tycker jag att man som
jordbrukare bör hålla huvudet kallt när
jordbrukspolitiken möts av kritik. Det
finns som bekant någonting som heter
såpbubbla och en sådan kännetecknas
av formfulländning och stor skönhet.
Det är emellertid en sak som man inte
får göra med en såpbubbla: man får
inte peta på den. Det ser ibiand ut som
om bondeförbundet skulle bedriva en
sådan politik som det inte går an att
peta på — då blir om det sker bondeförbundet
alldeles ursinnigt.

Jordbruksministern frågade i anslutning
till herr Ohlins anförande här om
folkpartiet är ett konsumentparti eller
om det är ett producentparti. Men det
vet väl jordbruksministern i alla fall
att det både är jordbrukare och icke
jordbrukare i folkpartiet! Och jag kan
försäkra att vi har ganska trevligt där
och att det går bra att samsas. Jag skulle
tro att det är lika trivsamt inom vårt
parti som det t. ex. är inom koalitionen.
Kan jordbruksministern svara på
frågan: Är den nuvarande koalitionen
ett producentparti eller ett konsumentparti?
Jag kan ge min fulla anslutning
till herr Ohlins uttalande, som icke är
jordbruksfientligt. Jag har haft tillfälle
att närmare studera det och efter detta
studium måste jag göra denna bekännelse.

Så skall jag säga ett par ord om prispolitiken
beträffande vete. Den har ju
varit föremål för en livlig diskussion i
dag och det kan väl inte vara ur vägen
att också jag säger några ord om den
saken. För min del tror jag att denna
prispolitik varit felaktig, men jag tror
inte den varit felaktig på det sätt som

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

155

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

herr Svensson i Ljungskile tror. Det
ligger inget som helst originellt i detta,
utan det är funderingar som jag har
gjort i efterhand. När man började höja
vetepriset hade man nog den uppfattningen,
att vetet inte skulle kunna bli
en beständig exportvara. Det är först
sedan man har insett att det möjligen
skulle kunna bli det som man har förstått
att prispolitiken varit felaktig.

Nu gäller det, så långt jag kan förstå,
att försöka skapa en beständig exportmarknad
för vårt vete. Det är inget fel
att man bedrivit en sådan prispolitik
att vi fått rikliga lager med vete. Det är
inget fel att man lagrar så att man har
något att sälja, även om det inte går att
sälja genast. Den stunden kommer säkerligen
då man kan sälja. Om man skall
kunna stimulera veteproduktionen i
detta land då får man, för att använda
Waldemar Svenssons uttryck, ej ta ett
för hårt grepp, i synnerhet inte nu, när
det gäller att sänka vetepriset. Sänker
man detta pris alltför mycket, så kommer
det inte att finnas något vete att
sälja. Jordbruksnämndens ordförande
har i en tidningsartikel alldeles nyss
givit löfte om ytterligare prissänkningar
på vete. Jag är rädd för att en
sådan väg kommer att leda till ätt vi
inte får någonting att sälja men att vi
kanske kan få ett stort antal småbrukare
att försörja.

Jag skall bara säga ett par ord till om
vetepolitiken, och jag måste då fästa
herrHaeggbloms uppmärksamhet på det
egendomliga resonemang han på eftermiddagen
förde om rationaliseringsvinsterna.
Han sade enligt mina anteckningar
att lantbrukarna bör ha del av
rationaliseringsvinsterna för att med
kontanta pengar i handen kunna köpa
de maskiner med vilka de rationaliserar.
Att säga att man först skall ha rationaliseringsvinsten
och därefter köpa
maskinerna med vilka man rationaliserar
är väl i alla fall en alltför stor contradictio.
Man bör ju ha pengar först.
Därpå sade herr Hseggblom att om

man inte har några pengar vill man inte
rationalisera. Jag skulle vilja säga att
om man inte har några pengar är man
så illa tvungen att låna pengar för att
rationalisera, ty utan rationalisering
finns det ingen möjlighet att bedriva
jordbruk för närvarande.

Rationaliseringsprocessen tar en mycket
lång tid, och jag tror inte att det
finns några utsikter att lova konsumenterna
särskilt billiga livsmedel på grund
av rationaliseringsprocessen inom en
överskådlig tid, ty den eventuella vinst
rationaliseringen ger måste man ha för
att förränta och amortera de skulder
som rationaliseringskostnaderna för
med sig.

Så långt jag kan förstå finns det en
väg att minska vetepriset, och det är
att förbilliga de produktionsmedel med
vilka man frambringar vetet. Att under
nuvarande förhållanden, när alla produktionsfaktorer
har stigit i pris, föreslå
en sänkning av vetepriset synes mig
inte vara acceptabelt. Arbetslönerna har
stigit, priset på jord har stigit, räntorna
har stigit, de näringsämnen vi skall använda
för att producera vete har stigit,
trots att konstgödselframställningen har
rationaliserats fantastiskt under senare
tid, traktorerna har stigit, skördetröskorna
har stigit, fotogen och bensin har
stigit i pris i de yttersta av dessa dagar,
skatterna har stigit, och så skulle vi
sänka vetepriset! Åtminstone några av
de nämnda faktorerna borde ju avsevärt
förbilligas för att man skulle kunna
sänka priset på vete.

Till sist vill jag säga att jag kan yrka
bifall till flera av de reservationer, som
avgivits av folkpartiledamöter. Det gäller
reservationerna om förmalningsavgifter
och om sänkning av priset på
margarin. Däremot har jag inte någon
som helst lust att ge min anslutning till
stödet åt odlingen av brännvinspotatis.
Om skåningarna vill framställa potatisbrännvin
måste de väl kunna göra det
utan samhällets stöd. I själva verket borde
de böta för ätt de gör det.

156

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord om de siffror jag anförde ur Statistisk
tidskrift. Det gällde som jag underströk
medianinkomsten för 302 000 företagare.
Det betyder alltså att det fanns
lika många med lägre inkomst och lika
många med högre inkomst än den siffra
jag nämnde. Vidare var detta ett försök
att få fram jordbrukarens egen inkomst.
Man har alltså räknat bort inkomsten
av familjemedlemmarnas arbete och
även ränteinkomster.

När jag nu har ordet skulle jag också
vilja säga att jag vet att herr Hjalmarson
kommer upp i debatten om en
stund. Det vore mycket värdefullt om
han ville upplysa kammaren om hur högern
har tänkt sig att finansiera den
föreslagna förändringen av mjölken.
Man har ju från högerns sida gått in för
att det skall säljas mjölk med högre f etthalt,
och det lär enligt verkställda beräkningar
gå på ungefär 50 miljoner
kronor om året. Formuleringen i reservationen
är emellertid något oklar och
det vore av intresse att få besked om
hur man tänkt sig finansieringen.

Fru LINDSKOG (s) :

Herr talman! Som ett säkert vårtecken
har vi de senaste åren vant oss att
betrakta diskussionerna kring prisregleringen
på jordbrukets område. Konsumenterna
spanar ivrigt efter tecken
till prissänkningar, och även om dessa
bara kommer som ett vårlöfte, som inte
infrias förrän den 1 september, är de
ändå ett välkommet tecken på en sjunkande
pristendens.

Den som på nära håll har sett 1920-och 1930-talets jordbrukskriser är inte
beredd att önska drastiska åtgärder,
som visserligen skulle sänka priserna
åt konsumenterna men som samtidigt
skulle beskära inkomsterna för producenterna
så hårt att det åtminstone för
många av dem, som arbetar under
mindre goda produktionsbetingelser,

skulle skapa förhållanden liknande 30-talets.

De två senaste årens prisuppgörelser
med jordbruket har varit en liten uppmuntran
för konsumenterna genom att
prissänkningar med 150 å 160 miljoner
kronor har kunnat ske, och det har varit
glädjande därför att det har visat
att en prissänkning är möjlig utan att
man har behövt frångå 1947 års principer
om jordbrukets likställighet med
andra grupper i fråga om inkomster.

De synpunkter som jag skulle vilja
framhålla i denna debatt berör inte så
mycket den i år gjorda prisöverenskommelsen,
men de berör ändå prissättningen,
och konsumentintresset har
knappast möjlighet att i annat sammanhang
peka på dessa frågor.

Herr Gustafson i Dädesjö var inne på
just det området när han nämnde att
45 procent av kostnaderna för livsmedlen
hänför sig till förmedlingsledet mellan
producenter och konsumenter.

För prissättningen till konsumenterna
är det nämligen viktigt att genomslussningen
i mellanleden planeras på bästa
sätt. Jag har en känsla av att det inte
alltid sker så. Ett enda exempel kan få
tjäna som belysning.

I en av våra medelstora städer började
för något över ett år sedan grädde
att försäljas endast i flaskor. Från mejeriet
till mjölkaffärerna distribuerades
flaskor på 2, 5 och 10 deciliter. Många
husmödrar var missnöjda därför att de
ansåg att 2 deciliter var för mycket att
köpa åt gången och att de genom detta
arrangemang tvingades att slösa med
sin grädde. Även från mjölkbutikernas
sida väckte denna anordning missnöje
därför att de själva fick stå risken för
krossglasen, och svinnet blev åtminstone
den första tiden ganska stort.

Till saken hör också att det mejeri
som skötte distributionen till mjölkbutikerna
inte hade tappningsmöjligheter,
utan mjölken invägdes och separerades
där, varefter man forslade grädden 2
mil bort till ett annat mejeri för tapp -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

157

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

ning och sedan körde den tillbaka till
invägningsmejeriet för distribution. Det
måste vara en onödig fördyring som
denna transport fram och tillbaka medförde,
och så tillkommer kostnaderna
för glasen. Det måste bli billigare att
försälja grädden i löst mått, såsom vi
tidigare har varit vana.

En annan vara för vilken husmödrarna
önskar en bättre sortering är köttet.
Det finns butiker som sätter en ära
i att endast föra den extra prima kvaliteten.
Men ibland kan man önska köpa
den primastämplade varan. De husmödrar
som inte har förvärvsarbete och
som anser att en sparad krona är lika
värdefull som en förvärvad kan vilja
lägga ner ett omsorgsfullare arbete på
att få en billigare vara lika god som en
dyrare och därigenom spara en slant
vid inköpet. Härvidlag tror jag att vissa
av jordbrukets intresseorganisationer
skulle ha möjlighet att utöva påtryckning
på både grossist- och detaljhandelsled
lika väl som man från konsumenthåll
bör efterfråga olika kvaliteter.

Ingen skall tro att jag med vad jag
här har sagt vill brännmärka strävan
att saluföra höga kvaliteter under goda
hygieniska förhållanden, men jag anser
att en jämförelse bör göras mellan fördyring''
och kvalitet och att husmödrarna
själva bör få avgöra vad de har råd
till i den vägen.

Det finns ett område som är mycket
känsligt både för producenten och för
konsumenten, nämligen prisrelationen
mellan smör och margarin. Jag har för
min del aldrig kunnat acceptera en
sänkning av margarinpriset vid bibehållet
smörpris, varvid prisklyftan mellan
de båda varorna blir större. Jag
har tvärtom ansett att alla möjliga medel
borde prövas för att hejda nedgången
i den inhemska smörkonsumtionen.

Vad som skulle kunna betyda en ljusning
i möjligheterna till en bättre avsättning
av smör inom landet ser jag
i det förhållandet att det finns två stora
konsumentgrupper som aldrig kommer

att betrakta margarinet som en fullgod
ersättningsvara för smör, nämligen de
industriarbetare, som måste ha matsäck
med sig till arbetet och våra folkpensionärer.
Många husmödrar säger att
man inte kan breda en margarinsmörgås
och lägga i mannens matsäck, som
han har med till fabriken, därför att
margarinet smälter lättare än smöret i
de varma lokalerna; därför måste man
blanda smör och margarin. Den konsumentgruppen
skulle säkert använda
enbart smör om priset vore lägre.

Att övertyga en folkpensionär om att
margarin är lika bra som smör, tror
jag ingen förmår — därtill sitter de
gamla vanorna för djupt. Det är endast
det ekonomiska nödtvånget att köpa
den billigare varan som är avgörande.
Det är anmärkningsvärt att när det
gäller konsumtionen av matfett har tendensen
gått stick i stäv mot utvecklingen
i övrigt. Vi har höjt vår levnadsstandard,
och i ett sådant läge brukar
det ske en minskning av konsumtionen
av den billigare varan och en höjning
av konsumtionen av den dyrare, men
vi har nu i stället fått en minskning av
smörkonsumtionen och en höjning av
margarinkonsumtionen.

Jag tror att det även ur jordbrukarnas
egen synpunkt kan vara värt att
överväga denna sak. Herr Ahlsten har
här varit något inne på frågan om det
tryck utifrån som den europeiska livsmedelsmarknaden
kan bli utsatt för.
Även om vår export just nu löper någorlunda
tillfredsställande, har man
inte någon garanti för hur länge detta
varar. Tillgången på både spannmål
och animalieprodukter i Amerika är
sådan, att det rätt snart kan uppstå
ett ökat tryck därifrån på den europeiska
marknaden. Det skulle vara en
stor vinst, om vi den dagen åtminstone
slapp ha alltför stora bekymmer för
ett exportöverskott på en sådan lagringskänslig
vara som smör.

Jag hoppas att jordbruksnämnden
fortlöpande har sin uppmärksamhet

158 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

riktad på dessa frågor, och jag har,
herr talman, inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag. Men
jag vill påminna om att landets husmödrar
ivrigt spanar efter varje liten
tendens till prissänkningar på våra
viktigaste livsförnödenheter och även
tacksamt noterar dem när de kommer.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Statsrådet Hedlund
ställde en fråga till mig, hur vi inom
högerpartiet tänkte lösa problemet med
tillhandahållande av mjölk med differentierad
fetthalt. Jag skall i anledning
därav be att få citera ett kort avsnitt
av den motion som från vårt håll
avgivits i detta ämne. Det heter där:
»De skäl departementschefen anför för
ett fortsatt uppskjutande av fetthaltsbegränsningens
borttagande verkar inte
övertygande, då det ursprungliga skälet
till dess införande bortfallit. Att normalpriset
på konsumtionsmjölk skall
upphävas tjänar väl närmast till att
underlätta för mejerierna att utan onödigt
krångel övergå till att saluföra
mjölk med olika fetthalt till kundernas
fria val eller att höja den lägsta fetthaltsgränsen,
om endast en kvalitet
saluföres. Inför den beräknade ökningen
av mjölkproduktionen och ökningen
av exportöverskottet på smör anser vi
alt de från kristidens bristsituation
stammande bestämmelserna om viss
högsta fetthalt i konsumtionsmjölken
bör upphävas vid nästa prisregleringsårs
ingång.»

Det borde av detta klart och tydligt
framgå att meningen bär varit att konsumenterna
skall betala ett något högre
pris för mjölk med högre fetthalt, på
samma sätt som konsumenterna på andra
områden får betala ett något högre
pris för varor av högre kvalitet. Vi har
inte i något sammanhang talat om att
det skulle bli fråga om ytterligare sub -

ventioner. Såvitt jag förstår har herr
statsrådet möjligen gjort sig skyldig till
en förväxling med den kommunistmotion
som också berör frågan om mjölkregleringen.

Herr talman! Jag skall be att med
några ord få anknyta till en viktig
punkt i det ytterst intressanta anförande
som herr Ahlsten här hållit. Erfarenheten
visar att den, som inte själv
deltagit i förhandlingarna om ett avtal,
i regel har ganska svårt att exakt bedöma
detaljerna i detsamma. Endast
den, som inifrån har sett krav och eftergifter
spelas upp mot varandra, kan
göra detta. Har en uppgörelse enhälligt
tillstyrkts av bägge parternas förhandlingsdelegationer,
lrräves under alla förhållanden
utomordentligt starka skäl
för att framföra yrkanden som ändrar
storleken av de i uppgörelsen ingående
förmånerna. Man måste vara medveten
om att varje sådant yrkande kommer
att utlösa andra krav från motpartens
sida. Antag att ett löneavtal preliminärt
träffas mellan staten och en
tjänstemannaorganisation. Om riksdagen
ville sänka lönenivån för vissa grupper
som innefattas i avtalet, skulle detta
självfallet medföra nya anspråk från
löntagarsidan. Vad som blir slutresultatet
av nya förhandlingar, vem som
kommer att tjäna mest på dem, är i varje
fall ytterst vanskligt att spå om. Det är
ju vetskapen härom, som gör att man
drar sig för att riva upp preliminära
avtal.

Detta är, herr talman, synpunkter
som man inte heller kommer förbi när
man diskuterar jordbruksuppgörelsen.
Även den är ju i realiteten ett slags
kollektivavtal som reglerar de villkor,
på vilka jordbruksproducenterna skali
ställa livsmedel till det svenska folkhushållets
förfogande. Om nu någon är
missnöjd med vissa punkter i en sådan
uppgörelse, måste han först ta sig en
funderare över, om han tror att jämkningar
i dessa punkter skulle väga upp
nackdelarna av sannolika eftergifter i

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

159

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

andra punkter. Att bara frankt utgå
ifrån att man skulle få gehör för sina
egna önskemål utan några ytterligare
medgivanden till motpartens favör, vore
ju en högst orealistisk position. Vad
som skulle bli det verkliga resultatet
av nya förhandlingar med jordbrukets
organisationer på basis av de ganska
diffusa riktlinjerna i folkpartiets motioner,
kan såvitt jag förstår ingen säga.
Att i förväg utgå ifrån att nettot skall
bli så och så stort till förmån för den
ena eller andra gruppen — småbrukare
eller konsumenter — är givetvis omöjligt
om man inte tänker genomföra ett
statligt diktat. Detta senare kan man
inte, då det är två parter man här har
att göra med. Det måste följaktligen bli
nya förhandlingar om man vill ändra
förmånerna i den preliminära uppgörelsen.
Ett är emellertid säkert: Inte
liar man något starkt utgångsläge om
man begär nya förhandlingar trots att
det föreligger ett enhälligt tillstyrkt förslag
till avtal, ett avtal som dessutom
träffats på det rent fackliga planet utan
politisk inblandning.

I debatten här i dag har de siffror,
som anförts i folkpartimotionen beträffande
inkomsterna per jordbrukarfamilj
1951/52 jämförda med industriarbetarnas
årsinkomster, spelat en viss
roll. Det finns en hel del ytterligare att
säga om dem, särskilt om man mera
ingående analyserar hur de är sammansatta,
men jag'' avstår härifrån eftersom
tiden är långt framskriden. Låt mig
sammanfatta min uppfattning på följande
sätt.

Det heter alltså att i jordbruk i storleksgruppen
2—5 hektar redovisas en
inkomst av 10138 kronor, i gruppen
5—10 hektar 11 562 kronor, i gruppen
10—20 hektar 13 128 kronor, i gruppen
20—30 hektar 15 584 kronor och i gruppen
30—50 hektar 18 464 kronor. Med
dessa siffror jämför man alltså industriarbetarlönerna.

För det första ställer man alltså, som
jag tror att även jordbruksministern

förut varit inne på, hela jordbrukarfamiljens
inkomst mot en enskild industriarbetares
förtjänst, oberoende av om
dennes hustru eller barn har inkomst,
vilket ju också förekommer.

För det andra är beräkningarna för
jordbrukets del gjorda på ett urval av
gårdar, där man på grund av brukarnas
personliga förutsättningar måste räkna
med genomsnittligt större skördar och
högre mjölkavkastning än för det övriga
jordbruket.

För det tredje påverkas inkomstsiffrorna
för 1951/52 av den tillfälliga
skogskonjunkturen det året. Visserligen
lämnas även uppgifter för de närmast
föregående åren, då inkomstnivån för
jordbruket var väsentligt lägre, men de
anförda siffrorna kan lätt ge intryck
av att jordbruket nu definitivt nått upp
till en med övriga grupper likvärdig
standard.

Över inkomstutvecklingen 1952/53
och 1953/54 har vi ännu inte några
säkra uppgifter, men ingenting tyder
på att siffrorna från 1951/52 skulle ha
undergått några mera markanta förändringar
i relationerna mellan olika
grupper.

Vad visar det föreliggande siffermaterialet
angående familjeinkomsterna i
svenska jordbruket? De visar först och
främst, herr talman, att det finns bra
litet stöd för uppfattningen att jordbrukarfamiljerna
skulle intaga en i förhållande
till andra grupper priviligierad
ställning. Av 296 227 jordbrukarfamiljer,
representerande lika många
brukningsdelar på två hektar och därutöver
har 278 127 familjer jordbruk i
storlek mellan 2—30 hektar. Inkomsten
i den högsta kategorien — den med
jordbruk på 20—30 hektar — redovisas
med 15 584 kronor. I denna kategori
återfinnes summa summarum 17 030
brukningsdelar. I hela gruppen jordbruk
med 30 hektar och därutöver, alltså
de större jordbruken, återfinnes
18 090 familjer. Av dessa har lejonparten
— de som har jordbruk med 30—50

160

Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

hektar — en inkomst av 18 464 kronor.
Alldeles bortsett ifrån att storjordbruken
väl i regel representerar en högrationaliserad
drift, visar detta material
otvetydigt, att de större jordbrukarnas
inkomster, sakligt sett, väger mycket litet
i den totala jordbrukskalkylen. Det
är bara i folkpartipropagandan som de
väger tungt, så tungt att dessa inkomster
är de enda som syns.

Man kan naturligtvis ha olika mening
om vad som är skälig ersättning för
olika slags arbete. Det är i viss mån en
•subjektiv fråga. Tydligen finns det de
som anser, att jordbrukspolitiken medfört
ensidigt gynnande av jordbrukarna
på andra folkgruppers bekostnad.
Låt mig bestämt slå fast att vi inom högerpartiet
inte delar denna uppfattning.
Vi anser tvärtom att jordbrukspolitiken
medfört en synnerligen skälig och önskvärd
lyftning av jordbrukarfamiljernas
inkomster, och vi finner det angeläget
att den framtida jordbrukspolitiken utformas
med fasthållande av principen
om likvärdighet mellan jordbrukets utövare
och andra yrkeskategorier.

Den nu träffade jordbruksuppgörelsen
bär medfört prissänkningar på totalt
127 miljoner kronor, varav 85 miljoner
kronor beräknas motsvara en
sänkning av de inhemska försäljningspriserna.
Prissänkningen har främst
lagts på brödsäd och oljeväxter. Fördelningen
av jordbrukets inkomster på olika
grupper av jordbrukare har skett i
fullt samförstånd med en jordbruksdelegation,
bakom vilken i överväldigande
grad står de mindre och medelstora
jordbruken.

Vi har inom högerpartiet inte kunnat
finna något skäl av sådan styrka,
att det kunde motivera nya förhandlingar
för att få till stånd jämkningar i
avtalet. Vi kommer därför enhälligt att
biträda den tillstyrkt uppgörelsen.

Vad riktlinjerna för den fortsatta
jordbrukspolitiken beträffar, vill vi avvakta
den pågående utredningen om
grunderna för prissättningen. Vi har

hälsat med glädje, att man i direktiven
för utredningen skjutit i förgrunden frågan
om att undersöka möjligheterna av
friare prissättning inom ramen för ett
effektivt gränsskydd. Detta motsvarar
ett gammalt önskemål från vårt håll.

Att finna ändamålsenliga vägar för
ep successiv avveckling av subventionerna
är ett annat sådant önskemål.
Syftet härmed är dels att köparna av
jordbruksprodukter, till vilka jordbrukarna
själva givetvis också hör, skall
veta vad de i verkligheten betalar, och
dels att jordbruket skall få en i förhållande
till statsmakterna mera självständig
ställning. De undersökningar i denna
fråga som pågår i jordbruksnämnden
och jordbruksprisutredningen hoppas
vi skall kunna lägga grunden till
praktiska förslag.

Det ofantliga rationaliseringsarbete,
som pågått och pågår i jordbruket, har
väsentligen byggt på jordbrukarnas egna
fria och frivilliga insatser. Jordförvärvslagen
och förköpslagen med dess
ur rättssäkerhetssynpunkt ytterst betänkliga
verkningar bör därför avskaffas.

Jordbrukspolitikens utformning bör
likaväl som annan näringspolitik grunda
sig på en medveten strävan att föra
olika folkgrupper närmare samman genom
att verka för att vidga kännedomen
om de förhållanden, under vilka
dessa grupper har att arbeta. Att söka
ställa olika folkskikt i harnesk mot varandra,
att misstänkliggöra jordbrukarna
bland konsumenterna eller att misstänkliggöra
de större jordbrukarna
bland de mindre löser inga problem —-det bara försvårar förnuftiga lösningar.

Herr talman! Detta var bara några
synpunkter på jordbrukspolitiken av en
intresserad lekman.

Herr Ohlin har i dag lagt fram riktlinjerna
för det kommande seklets jordbrukspolitik.

Det finns en krukväxt som heter
blomman för dagen. Den växer snabbt
bara den får vatten, men den vissnar

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 1C1

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

än snabbare hur mycket vatten den
än får.

Jag har det intrycket, att folkpartiets
nya giv för jordbrukspolitiken kanske
inte är en blomma för dagen men alldeles
utpräglat en nattens drottning, vars
bedövande vällukt snabbt försvinner.
Låt mig illustrera detta med några citat.

Jordbruket har sedan gammalt liksom
andra näringsgrenar ett visst
gränsskydd i form av tullar och importavgifter,
säger herr Ohlin. Detta
skydd bör — liksom statsmakternas avsikt
är för industriens del efter en nu
pågående utredning — anpassas efter
lägets krav. Har, herr talman, någon
människa någonsin hyst en annan uppfattning?
Men vad menar herr Ohlin
med lägets krav? Vem skall bestämma
lägets krav och hur skall det bestämmas?
Det är ju detta som är frågeställningen.

Med hänsyn till risken för avspärrning
bör vi lagra livsmedel, påpekar
herr Ohlin. Jag trodde, att vi hade gjort
detta sedan många år, och jag vet inte,
att någon ifrågasatt denna metod. Men
problemet är hur mycket livsmedel vi
skall lagra! Hur stora skall t. ex. beredskapslagren
av vete vara? Den saken
omnämnes över huvud taget inte.

Folkpartiledaren vill ha en krisberedskap
så att överdrivna prisfluktuationer
på den svenska marknaden kan
undvikas? Hur ser denna krisberedskap
ut i praktiken? Vilka prisfluktuationer
på den svenska marknaden är överdrivna?
Vad menar man i folkpartiet med
världsmarknadspriset? I vilka länder
gäller de s. k. världsmarknadspriserna?
Jordbrukspolitiken, heter det, bör främja
en sänkning av produktionskostnaderna
genom effektivast möjliga produktion
men inte eftersträva en utvidgning
av den totala produktionen utöver
vad som åtgår på hemmamarknaden
och med fördel kan avsättas på
världsmarknaden. Det är så sant som
det är sagt, men vem i detta land har
rekommenderat en jordbrukspolitik,
11—Andra kammarens protokoll 1954.

som eftersträvar en produktion som är
större än vad man kan sälja här hemma
eller med fördel exportera? Hur
skall sänkningen av produktionskostnaderna
främjas? Herr Ohlin rekommenderar
fortsatt strukturrationalisering,
en utveckling vars eftersträvansvärdhet
alla i alla år understrukit. Han
motsätter sig tvångsbetonade åtgärder
sådana som jordförvärvslag och förköpslag
ger möjlighet till. Låt mig fråga:
Kommer folkpartiet i den pågående
jordrationaliseringsutredningen att vidhålla
denna ståndpunkt? Kalkning och
täckdikning bör befrämjas på sådana
gårdar där detta framstår som lönande
på längre sikt. Däremot bör man hålla
tillbaka dem, där de inte lönar sig!
Jag måste medge, herr talman, att denna
uppläggning av problemet är lika ny
som fascinerande.

Folkpartiet tycker inte om att politiska
beslut av riksdagen rörande priser,
produktionsreglering och avsättning
ingår som regelbundet återkommande
led i jordbruksregleringen. Har
något parti ifrågasatt mera ingående
politiska beslut än folkpartiet i t. ex.
årets jordbruksmotion?

En alltför hög beskattning av margarinet
har, sägs det, onödigt fördyrat
denna för de breda lagren viktiga produkt.
I själva verket är förhållandet
mellan margarin- och smörpris i stort
sett oförändrat sedan åtskilliga år. Hur
vill då folkpartiet förena sina förslag
att sänka margarinbeskattningen med
sina förslag att ge de producenter, som
i allt väsentligt är beroende av möjligheterna
att sälja smör, de utlovade
inkomsterna?

Herr talman! Jag sade här förut att
jag är en lekman på detta område, och
det kanske beror därpå, att jag inte har
kunnat tillräckligt genomtränga folkpartiets
jordbruksprogram. Jag måste
emellertid efter att ha läst detta program
fråga mig: År detta i praktiken
någonting annat än kejsarens nya kläder? Nr

21.

162 Nr 21.

Onsdagen den 19 m-a] 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Folkpartiets jordbrukspolitik skall
åstadkomma en välkommen avpolitisering,
säger herr Ohlin i dag. Herr
Svensson i Ljungskile ger ut en tidskrift.
Den heter märkligt nog Frisinnad
Tidskrift. Enligt denna vill herr
Ohlin i viss mån avpolitisera jordbrukspolitiken.
Det torde bli anledning —
säger herr Svensson — att i något större
sammanhang återkomma till dessa frågor.
Ett större sammanhang än det herr
Ohlin i dag presterat torde icke vara
tänkbart. Herr Svenssons återkomst är
alltså att motse. I samma nummer av
samma tidskrift uttalar samme herr
Svensson, att man inte behöver spilla
många ord på herr Hjalmarsons önskemål
att placera jordbruksfrågorna ovanför
de politiska meningsskiljaktigheterna.
Det är tomma fraser. Tycker herr
Svensson.

Herr talman! Herr Ohlin protesterade
i söndags häftigt mot att regeringspressen
söker ge det intrycket att folkpartiets
skattesänkningsförslag endast
tar hänsyn till de stora inkomsttagarnas
intressen. Denna protest från folkpartiledaren
utmynnade i ett förslag
att vi politiker skall kritisera varandra
i sak och inte ifrågasätta varandras hederlighet.

Folkpartiet har sammanställt en speciell
valtidning för konsumenterna i
Stockholms stad. I denna kritiseras
jordbrukspolitiken med följande ord:
»... Där har socialdemokraternas och
bondeförbundets politik varit till glädje
främst för godsägare och storjordbrukare
på de sydsvenska slätterna.
Dessa har genom prissättning på spannmål
och oljeväxter gynnats på ett orimligt
sätt.» —• Med denna politik har,
heter det, högerpartiet solidariserat sig.

Herr Ohlins söndagspatos för en saklig
debatt väcktes av socialdemokraternas
osakliga sätt att behandla skattefrågan.
Han föreslog — jag citerar —
»eu tyst gentlemannaöverenskommelse».
Nu undrar jag: Skulle herr Ohlin
med tanke på folkpartiets valtidning i

Stockholm vilja göra mig den tjänsten
att något närmare beskriva hur en
gentleman uppträder när han debatterar
jordbrukspolitik? Hur han inte uppträder
när han diskuterar skattepolitik
vet både herr Ohlin och jag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner inte svara
på allt som herr Hjalmarson talade om,
men jag skall göra så gott jag kan.

För det första ville herr Hjalmarson
ge det intrycket, att folkpartiets i motionen
framförda statistiska material
var vilseledande. Han nämnde tre förhållanden
varför han menade, att det
inte går att jämföra dessa siffror. Herr
Hjalmarson underlät emellertid att omnämna,
att samtliga dessa påpekanden
från hans sida klart finns markerade
i motionen. Om herr Hjalmarson hade
nämnt detta och sagt att folkpartiet
verkligen påpekar detta, då skulle han
när han sedan övergår till att själv göra
reflexioner över materialet — vilka han
själv anser berättigade -—• måst säga
sig, att det saknas varje grund till angrepp
på folkpartiets motion. Vi har
nämligen tydligt angivit just de förhållanden
som herr Hjalmarson sade att
man måste beakta för att kunna göra
några jämförelser.

Varför tror nu kammaren att herr
Hjalmarson underlät att påpeka att
folkpartiet klart har angivit dessa förhållanden?
Varför gav herr Hjalmarson
kammaren det intrycket, att folkpartiet
gått förbi dem och satt siffror emot
varandra som inte är jämförbara? Det
är en fråga som herr Hjalmarson kan
ta upp till besvarande när han eventuellt
själv överväger något uttalande
rörande den politiska debattens nivå.

Sedan var det den andra punkten
herr Hjalmarson tog upp, nämligen att
jordbruksöverenskommelsen är ett slags
kollektivavtal på det rent fackliga planet
— han har dragit den parallellen
många gånger förut —• en uppgörelse
som man inte i onödan bör ändra. Jag

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 163

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

tror att den parallellen i vissa väsentliga
avseenden är missvisande. Jordbruksnämnden
med dess representanter
av jordbrukare — ganska stora
jordbrukare för övrigt — är icke något
lämpligt förhandlingsorgan å konsumenternas
vägnar när det gäller en rent
facklig uppgörelse mellan producenter
och konsumenter, som tydligen herr
Hjalmarson tänkte sig. Vad skulle herr
Hjalmarson säga om han representerade
arbetsgivarna — något som han
förut gjort vid vissa fackliga överenskommelser
—- och fann att arbetsgivardelegationen
plötsligt skulle innehålla
två representanter för de löntagare som
sitter på andra sidan bordet? Skall man
ha en sådan uppläggning mellan producenter
och konsumenter som här
föresvävar herr Hjalmarson, skall detta
betraktas som fackliga avtal, då får
man naturligtvis lov att tänka sig en
representation från konsumentsidan av
en annan sammansättning än den nuvarande
jordbruksnämnden.

För övrigt blir ju konsekvensen av
herr Hjalmar sons uttalande att riksdagens
inflytande på jordbrukspolitiken
reduceras i en grad, som jag inte trodde
högern ansåg önskvärd och som illa
rimmar med högerns ståndpunkt när
det gäller t. ex. uppgörelser i tjänstemannafrågor.

Beträffande våra riktlinjer för jordbrukspolitiken
anlade herr Hjalmarson
den attityden, att detta närmast är
plattityder, som vi allesammans är
överens om. Får jag påpeka för herr
Hjalmarson när det gäller gränsskyddet
— det var det första exemplet —
att det förhåller sig inte alls så att
svensk jordbrukspolitik för närvarande
följer denna princip. Jag är mycket
glad om herr Hjalmarson plötsligt
överger regeringsbänken, ty högern har
i dag liksom förut varit regeringens
trogne följeslagare på alla väsentliga
punkter. Men det är inte så att gränsskyddet
för det svenska jordbruket för
närvarande sköts på analogt sätt som

för näringslivet i övrigt, utan man har
exportmonopol, importmonopol och
dylikt, och när det skall påläggas importavgifter
sker det från den ena veckan
till den andra och inte alls så som
sker för industriens del. Om herr Hjalmarson
nu övergår till att förorda likabehandling,
är han hjärtligt välkommen.
Men han skall inte försöka ge det
intrycket, att detta är plattityder som
vi alla är överens om.

Jag tar så många exempel jag hinner,
herr talman. Vem har rekommenderat
en politik som leder till för stor produktion?
Jo, den svenska högern har
många gånger varit med om att stimulera
till en produktion, som skulle bli
mycket svårsåld. Jag kan nämna andra
konkreta ting, som behandlats i riktlinjerna.
Att allmän övervakning över
prisbildningen på jordbruksområdet
skall ske efter samma linjer som för
andra näringsgrenar vid ofullkomlig
konkurrens, det är inte oomstritt i denna
kammare. Att kvantitativa regleringar
steg för steg skall avvecklas, det är
också omstritt. Margarinbeskattningen
är, som alla vet, också en mycket omdebatterad
sak. När det gäller det
mindre jordbrukets inkomster vet vi
att högerns intresse har varit ganska
svagt, det kan väl ändå herr Hjalmarson
erkänna.

Beträffande detta att frigöra sig från
totalkalkylen, som ju nu ändå har varit
något av en tyrann över jordbrukspolitiken
under många år, är vi alls
inte överens om attityden därvidlag.
Att upphöra med icke endast jordförvärvslagen
utan även förköpslagen, att
ändra vanhävdslagen, vill herr Hjalmarson
på allvar säga att det är plattityder
som vi alla är överens om? Eller
att trädgårdshanteringen, när det gäller
statliga krediter och anslagen till rationalisering,
skall behandlas analogt med
vad som sker för jordbrukets del?

Herr talman! Detta är en lång rad
exempel på konkreta krav, som avviker
från den nuvarande jordbrukspolitik,

164 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

till vilken herr Hjalmarson och hans
parti i allt väsentligt ansluter sig. Om
herr Hjalmarsons yttrande får tolkas
så att han plötsligt överger regeringspolitiken
och kommer över till vårt läger,
är han hjärtligt välkommen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det finns så förfärligt
många läger bakom herr Ohlin, att det
inte är lätt att veta i vilket läger man
hamnar om man överger vår linje, och
därför tror jag vi föredrar att stanna
där vi är.

Herr Ohlin framhöll, att man i folkpartimotionen
klart har påpekat de reservationer
som här göres till de anförda
inkomstsiffrorna. Men, herr talman,
den enkla sanningen är ju att dessa
jämförelser då väsentligen förlorar
sin mening. Kan man då också utgå
från att man från folkpartihåll är villig
att i den fortsatta propagandan klargöra,
att dessa siffror inte har någon
större uppgift att fylla i den jordbrukspolitiska
debatten?

Herr Ohlin menade att min jämförelse
mellan jordbruksuppgörelsen och
kollektivavtal var oriktig av det skälet,
att jordbruksnämnden skulle ha en sammansättning
som inte gjorde den till ett
lämpligt förhandlingsorgan. Ja, herr
Ohlin, det är en sak att diskutera jordbruksnämndens
sammansättning. En annan
sak är väl att bedöma karaktären
av denna uppgörelse. Den omständigheten
att jordbruksnämnden enligt herr
Ohlins mening inte är riktigt sammansatt
förändrar väl ändå inte karaktären
av själva uppgörelsen. Det kan inte förändra
sättet att bedöma den såsom närmast
att likna vid ett kollektivavtal.

Jag kanske också i förbigående får
fästa herr Ohlins uppmärksamhet på
att det gunås även i andra sammanhang
inträffat, att löntagarna själva uppträder
på arbetsgivarsidan när staten är
förhandlande part. Jag vill inte påstå
att det är en tilltalande praxis, men det

är faktiskt så. Uppgörelserna blir naturligtvis
kollektivavtal i alla fall.

De frågor som herr Ohlin här tog
upp om olika ekonomiska avsnitt inom
jordbrukspolitiken är ju just frågor som
vi har varit överens om, såvitt jag har
fattat, att hänskjuta till den pågående
prisutredningen. I direktiven för denna
har vi i väsentliga hänseenden fått fram
de synpunkter, som man åtminstone
från vårt håll tidigare har kämpat för,
och då tycker jag det är riktigast att
avvakta denna utredning.

Till sist, herr talman, skulle jag nog
vara tacksam om herr Ohlin skulle vilja
ha vänligheten att ge ett bestämt svar
på följande fråga: Gillar eller ogillar
herr Ohlin den propaganda, som sprids
bland konsumenterna i folkpartiets valtidning
här i Stockholm?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var inte alls min
mening att hindra herr Ohlin från att
besvara det mycket intressanta spörsmål
som herr Hjalmarson nyss riktade till
honom. Jag avstår gärna ett ögonblick
från ordet om herr Ohlin vill ta det i
stället, ty det skulle otvivelaktigt vara
av betydande intresse att få frågan
belyst.

Det är nästan synd att någon representant
för regeringen över huvud taget
lägger sig i det intressanta meningsutbytet
mellan de två oppositionsledarna.
Jag tror att det har givit åtskilliga
anledningar till eftertanke inte bara för
lyssnarna här utan kanske även för folk
utanför detta hus. Denna diskussion har
i varje fall visat oss, att det kanske inte
alltid är så lätt för bröder att sämjas.

Herr Ohlin brukar ha mycket bekymmer
för hur det egentligen går till inom
regeringen. Han brukar fråga vem
det är som bestämmer, om Erlander och
Sköld är stygga mot Hedlund och Norup
eller om det är vi som gör eftergifter.
Den uppvisning som vi här har sett av
hur en kommande oppositionsregering

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

165

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

skulle te sig vid handläggning av jordbruksfrågorna
öppnar perspektiv inför
vilka den nuvarande situationen i
kanslihuset ter sig som en ren idyll.

jag har inte tagit till orda för att
ytterligare belysa det som vi nu egentligen
skulle diskutera, nämligen den
proposition som ligger på riksdagens
bord — jordbruksministern bar ju alldeles
tillräckligt tydligt angivit regeringens
inställning till den. Men när
folkpartiets ledare herr Ohlin försöker
lägga fram ett stort jordbruksprogram
är det klart att man lystrar, tv jordbruksfrågorna
tillhör ju de stora centrala
politiska frågorna.

Herr Ohlins framträdande i kväll bar
varit föregånget av mycken reklam. Vi
har läst i honom närstående tidningar
hurusom folkpartiet mer eller mindre
mödosamt höll på att arbeta sig fram
till en uppfattning i jordbruksfrågorna.
Det är givet att bl. a. Aftonbladets reklamartikel
på denna punkt har väckt
vissa förväntningar och kanske hos
några vissa förhoppningar om att det
nu verkligen skulle komma någonting
av värde för den jordbrukspolitiska debatten.

Nu skall vi naturligtvis vara mänskliga
och inte fordra för mycket. Det
överstiger även herr Ohlins krafter att
skriva ett jordbruksprogram som samtidigt
tillfredsställer den stränge kritikern
i Dagens Nyheter och de jordbrukarelement
som av någon anledning
envisas med att dröja kvar inom folkpartiet.
Vi skall ha klart för oss att
svårigheterna måste vara oerhörda, och
vi har full förståelse för dem, men att
det skulle bli så litet av detta som det
jordbruksprogram som i dag har presenterats
hade vi nog inte tänkt oss.

Herr Ohlin har framlagt en serie
plattityder, som herr Hjalmarson så
skickligt ironiserade över. Man kan
plocka fram hur många som helst, ty
det är ett långt dokument.

I den mån programmet innehåller någonting
av intresse har herr Ohlin löst

sin uppgift på det sättet, att han har
gått tillbaka till 1947 års riksdagsbeslut.
Där finns till och med ordagrant formuleringar
som kan ha intresse. Det är
alltså inte rätt som herr Hjalmarson säger,
att detta är kejsarens nya kläder i
ny version, ty när kläderna ramlar av
är det inte herr Ohlin man möter, utan
det är herr Sköld som dyker upp, i den
mån det dyker upp någonting. Herr Kilsmo
vitsordade att han efter en noggrann
genomläsning måste erkänna, att herr
Ohlins program icke är jordbruksfientligt,
och det är alltså riktigt.

Om inte tiden vore så långt framskriden
skulle det vara av intresse för kammarens
ledamöter att höra huruledes
programmet, i den mån det inte är en
samling plattityder, ofta exakt påminner
om utformningen av 1947 års jordbruksbeslut.

Under rubriken »Nya riktlinjer för
jordbrukspolitiken» står det som en huvudpoäng
när man talar om gränsskyddet
under punkt 2, att de kvantitativa
regleringarna steg för steg bör avvecklas.
Den intresserade kan slå upp s. 62
i Kungl. Maj :ts proposition nr 75 till
1947 års riksdag och där återfinna den
princip som nu presenteras i programmet
under punkt 2, nämligen att jordbruksskyddet
skall konstrueras så att
man i så stor utsträckning som möjligt
slipper detaljregleringar. Man kanske
kan säga att principen har varit att det
skall tas upp avgifter men att prisbildningen
skall göras så fri som möjligt innanför
gränsskyddet. Lägg märke till
att det skall ske inom ramen för gränsskyddet.

Det skulle vara lika lätt att ta punkten
7, som också berör en del av de
väsentliga sakerna och där det talas
om, att man skall stödja rationaliseringen
för att via rationaliseringen få
fram en billigare livsmedelsproduktion,
samt jämföra den med statsrådet
Skölds deklaration i samband med diskussionen
om 1947 års jordbruksproposition.
Det enda som egentligen är nytt

166 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

är väl, att folkpartiet här kraftigare än
någon gång tidigare ställer sig på regeringslinjen,
nämligen att man skall verka
för en sammanslagning av icke bärkraftiga
jordbruk. Det noterar vi med
tillfredsställelse. Ni bär stött det ganska
halvdant förut, och det kan nog letas
upp uttalanden, som tyder på att ni inte
har intresse för denna sak. Det är alltså
faktiskt, det medger jag, en ny punkt,
där man på ett kraftigare sätt än förut
understryker sin anslutning till 1947
års linje. Jag skulle kunna fortsätta, men
jag skall inte göra det. Jag tror att programmet
kommer att bli föremål för
analys undan för undan, och då kommer
vad jag nyss framhållit att framstå
ännu tydligare än jag nu kunnat
uppvisa.

Låt mig, ärade kammarledamöter,
med utgångspunkt från detta ganska
förolyckade jordbruksprogram säga ett
par ord av mera allmän principiell natur.
1947 års jordbruksprogram har fått
svårigheter att bli realiserat. Däri ger
jag herr Ohlin rätt. Vad som har inträffat
har varit den våldsamma prisstegring,
som följde i Korea-konjunkturens
spår. Vi har där fått ett störande
moment, som i varje fall har gjort det
svårare att komma bort ifrån kvantitativa
regleringar både här i vårt land och
i alla andra länder. Jag vet inte, om
herr Ohlin delade entusiasmen för herr
Erhardt, när han var här. Men det går
an att fråga denne Tysklands liberale
ekonomiminister vad han skulle säga
om möjligheterna att i dagens värld
med resultaten av de våldsamma förskjutningarna
sedan 1951 ta bort sådana
kvantitativa regleringar, som jag nu efter
herr Ohlins replik till herr Hjalmarson
förstår, att herr Ohlin syftar på i
sitt s. k. jordbruksprogram.

Det har inträffat störningar, prishöjningar
och besvärligheter när det gällt
att reducera de kvantitativa regleringarna;
det är fullkomligt riktigt. Samtidigt
skall vi ha klart för oss, att överproduktionen
har kommit snarare än

vad man förutsåg 1947. Det är ju inte
något, som vi i och för sig skall vara
ledsna för, att jordbrukets rationaliseringstakt
har gått snabbare än man
kunde föreställa sig 1947. Men det problem,
som aktualiserades 1947 och som
på grund av mellankommande förhållanden
icke har kunnat bringas fullständigt
till sin lösning, blir av en särskild
vikt i en situation, när det svenska
jordbruket tenderar att stå inför
en överproduktion inom vissa områden.
Därför är det här med jordbruket och
dess prispolitik en allvarlig samhällelig
fråga, som man inte löser genom att
samla den ena gamla frasen efter den
andra, den må vara aldrig så riktig,
aldrig så klok.

Men det som man då frågar oss är
följande: Om man skall diskutera dessa
problem, finns det då inte utpräglade
konsumentintressen, som står emot lika
utpräglade konsumentintressen? Går det
ati över huvud taget komma fram till
en lösning på de här antydda problemen
utan mycket uppslitande konflikter
mellan producenter och konsumenter?
Som svar på det vill jag säga, att
det vore meningslöst att försöka förneka,
att producenter och konsumenter
kan ha olika intressen i dessa frågor.
Det vore meningslöst att försöka förneka,
att konsumenterna vill ha så billiga
livsmedel och så billiga varor över
huvud som möjligt, under det att producenterna
helt naturligt vill ha en
standard, som är hygglig och som de
inte tror sig kunna få på ett annat sätt
än genom ett relativt förmånligt prisläge.

Men det har ju gått på det sättet, att
varje gång man på allvar satt sig ned
och diskuterat dessa ting, varje gång
man låtit bli att låta partipolitiska
skygglappar stänga sikten, så har man
kommit fram till att de ting, som skiljer
konsumenter och producenter, i
själva verket är mindre än de stora gemensamma
intressen som konsumenter
och producenter har, producenterna av

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

167

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

att ha en köpstark hemmamarknad och
konsumenterna av att ha en hemmaproduktion,
tillräcklig för att vid avspärrning
men även under normala tider
i huvudsak sörja för konsumenternas
försörjning.

Det är väl ändå märkvärdigt, att det
skall behöva omdiskuteras så mycket
och att man tycker det är så besynnerligt,
som herr Kilsmo tydligen gjorde,
att vi har en regering, där man kan
säga, att konsumenter och producenter
sitter tillsammans. Det bör väl underlätta
att resonera sig fram till gemensamma
lösningar på problem, där det
visserligen finns naturliga intressemosättningar
men där den ringaste eftertanke
säger både konsumenter och producenter,
att de gemensamma intressena
är större.

Det är med utgångspunkt därifrån
regeringen tagit upp det som vi för närvarande
tror är väsentligt. Det är inte
så, att vi bara väntar på att få realisera
1947 års riksdagsbeslut. Vi är fullt på
det klara med att det kan inträffa situationer,
som gör att man får pröva dessa
frågor med hänsyn till det läge som för
ögonblicket råder. Det är därför det i
regeringsdeklarationen 1951 gjordes ett
uttalande om att dessa ting skall bli
föremål för en undersökning. Det gäller
inte bara prisbildningen, för vilken en
särskild sakkunnigutredning är tillsatt,
utan även jordbrukets rationalisering
och annat är föremål för analyser och
undersökningar. Det visar hur regerinen
har ansett sig böra angripa dagens
jordbrukspolitiska frågor. Vi tror uppriktigt
sagt, att det är ett realistiskt
grepp, att det är ett grepp, som kommer
att leda fram till en lösning. Vi
har ingenting till övers för dem, som
nu vädrar klasskampsstämning och försöker
hetsa producenter och konsumenter
mot varandra. Jag har visst inte
sagt, att herr Ohlin i sitt s. k. jordbruksprogram
gjort detta. Men det finns herr
Ohlin närstående tidningar, som tydligen
tror, att för nationen viktiga frå -

gor bäst löses i en överhettad och hatfylld
atmosfär. Regeringen har inte den
uppfattningen. Vi tror, att ett lugnt resonemang
om dessa ting med beaktande
av för producenter och konsumentei
gemensamma intressen leder till en vettig
lösning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Hjalmarson, att jag skulle inte ha
uttryckt tankegången på det sätt som
framgick av vad han läste upp ur en
publikation, som tydligen utgivits i
Stockholm. Jag skulle emellertid kunna
ge herr Hjalmarson — om vi t. ex. kunde
träffas i morgon — en ganska lång lista
på högerpublikationer, i vilka han skall
finna uttryckssätt som han nog själv
måste medge inte är så lyckade. Kan vi
göra en liten clearing där, så har jag
ingenting emot att medverka därtill.

Vad beträffar herr Hjalmarsons drastiska
kovändning är det väl överflödigt
för mig att påpeka den. I sitt första
anförande sade herr Hjalmarson, att jag
kommit med en serie plattityder. I sitt
andra sade han — sedan jag räknat upp
ett dussin konkreta krav, som strider
mot dagens jordbrukspolitik — att vi
varit överens om att dessa problem
skulle undersökas av en kommitté. Men
det är ju i varje fall någonting helt annat.
Vi har tillåtit oss att ha en uppfattning,
vare sig dessa frågor ligger hos
en eller flera kommittéer. Om högern
tills vidare inte vill ha någon uppfattning
om dem, står det naturligtvis högern
fritt. Man kan emellertid omöjligt
säga att därför att det tillsatts en kommitté
har folkpartiets konkreta ändringsförslag
förlorat allt innehåll.

Herr Hjalmarson framträdde här liksom
tidigare herr Haeggblom som regeringsadvokat,
och statsministern var
inte sen att med glädje inhösta detta.
Huruvida herr Hjalmarson vid närmare
övervägande är lika glad, får han själv
avgöra.

Med anledning av det som statsminis -

168 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

tern sist sade skulle jag vilja säga, att
det finns i den svenska jordbrukspolitiska
debatten en tendens, som på senare
år, särskilt sedan koalitionsregeringen
bildades, blivit alltmer framträdande.
Det är den, att varje kritik, varje
uttryck för en annan mening än regeringens
leder till att man från det hållet
säger: ni vill splittra jordbrukarna
i olika grupper, ni vill sätta upp konsumenter
och producenter mot varandra
o. s. v. Jag tror, herr statsminister, att
man gagnar den svenska demokratien
bäst genom att även denna fråga diskuteras
i en öppen debatt, där de som har
en viss åsikt fritt ger uttryck för denna,
även om den inte precis överensstämmer
med vare sig det ena eller det andra
partiets uppfattning. Den attityd man
intar från regeringsbänken tror jag inte
i längden befrämjar en lycklig lösning
av frågan.

Vad sedan beträffar frågan om våra
jordbrukspolitiska riktlinjer har jag
redan nämnt herr Hjalmarsonstvå ståndpunkter.
Statsministern började med att
säga att de var plattityder men sade
sedan att de delvis var lika med 1947
års jordbruksprogram. Han citerade
dåvarande jordbruksministern Sköld,
men det var väl ändå litet hårt att på
väsentliga punkter kalla 1947 års beslut
för plattityder. I den mån våra
riktlinjer på en eller annan punkt överensstämmer
med 1947 års principiella
riktlinjer, vilket dagens jordbrukspolitik
inte gör, kan detta omöjligen vara
något försvar för regeringens politik i
dag. Inte heller kan det vara anledning
till kritik mot folkpartiet för att det
fasthåller vid dessa principer, om vilka
vältaliga trosbekännelser avgivits, inte
minst från bondeförbundets talesmän
varje år, för att inte säga varje månad,
sedan 1947.

Jordbruksminister Norup förklarade,
att våra riktlinjer var verklighetsfrämmande.
Jag vet inte om det var den
fjärde eller femte ståndpunkten. Jag vet
inte vad det skulle vara — utom Korea -

kriget, som statsministern nämnde i förbigående
— som skulle ha ändrat läget
så, att man måste på alla punkter ha
andra principer, andra huvudlinjer för
den svenska jordbrukspolitiken. — Jag
undrar om inte herrarna får ordna
med en liten konferens, herr Hjalmarson,
statsministern och jordbruksminister
Norup och kanske några till, så att
ni får bestämma er och komma överens
om något annat än att det är fel på folkpartiets
riktlinjer. Ni får väl söka komma
överens, så att inte de kritiska synpunkterna
strider mot varandra alltför
mycket, ty det måste ju minska effekten.
Ni har ju här tydligen ett gemensamt
intresse.

Det viktiga här, och det enda som jag
nu på några minuter hinner slå fast —
jag har inte tid att göra några jämförelser
med olika riktlinjer — är att de
riktlinjer som jag här tillåtit mig föredra
och som utarbetats inom folkpartiets
riksdagsgrupp, avviker på den ena väsentliga
punkten efter den andra från
den jordbrukspolitik, som förts under
senaste åren och som förs i dag. Det är
detta som är det viktiga. Om man inom
andra partier bestämmer sig för att
vidhålla attityden att vi är överens i
stora drag, så har vi i folkpartiet verkligen
uppnått en framgång, som överträffar
de djärvaste förväntningar.
Skulle man emellertid påstå att det
brister i vårt program, får man finna
en annan motivering än herrarna har
anmält i dag.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ohlin framhöll att
man från folkpartiets sida inte nöjer
sig med att vänta på resultatet av den pågående
jordbruksprisutredningen utan
själv vill ge uttryck för en uppfattning
om de ting, som denna utredning håller
på med. Ja, herr Ohlin får ursäkta, men
jag kan inte med bästa vilja i världen
av herr Ohlins allmänna uttalanden få
någon som helst uppfattning om vad

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 169

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

han rent konkret vill i de aktuella frågorna.
Beträffande t. ex. den centrala
frågan om gränsskyddet säger herr Ohlin
att man eftersträvar en friare prisbildning
inom ramen för ett tillfredsställande
gränsskydd. Det är en ståndpunkt,
som vi har intagit många gånger.
Men herr Ohlin kanske vill precisera
vad han menar med ett tillfredsställande
gränsskydd. Hur stort skall det
vara, och hur skall det vara konstruerat?
Hur skall variationer i den internationella
prisutvecklingen påverka utformningen
av vårt gränsskydd? Det är
sådana frågor man måste ha ett svar
på, och det är de frågorna den pågående
jordbruksprisutredningen håller
på med.

Vad betyder vidare t. ex. herr Ohlins
program rent konkret, när det gäller en
sådan fråga som strukturrationaliseringen?
Vad betyder detta program för
det svenska småbruket? Vilka nya linjer
har folkpartiet lagt upp till vägledning
för den pågående utredningen?
Jag kan inte inse att herr Ohlins uttalanden
har givit någon som helst klarhet
i dessa stycken.

Vad beträffar högerpublikationerna
skall herr Ohlin och jag klara upp den
saken i morgon. Jag tar emellertid fasta
på att herr Ohlin tydligen tar avstånd
från folkpartiets konsumentpropaganda
här i Stockholm, och jag hoppas att
detta också kommer till lämpligt uttryck
i folkpartiets publikationer i valrörelsen.

Sedan bara några ord till statsministern,
som hyste bekymmer för oppositionens
möjligheter. Statsministern skall
inte vara orolig i detta avseende. Statsministern
gjorde ju också i nästa ögonblick
ett snabbt lappkast, då han meddelade
att han kommit underfund med
att om herr Ohlins kläder föll av, så
uppenbarade sig herr Sköld. Jag skall
inte fråga hur statsministern har kunnat
utröna den saken, även om det vore
en intressant fråga. Jag bara konstate -

rar, att om statsministern har rätt, så
förefaller möjligheterna att klara upp
jordbrukspolitiken vara väsentligt
större än man kanske kunnat tro av
den tidigare debatten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vad som dolde sig under
herr Ohlins kläder var ingen konst
att se. Herr Hjalmarson har ju själv
läst sagan om kejsarens nya kläder,
och de var ju inte så skylande.

Jag begärde ordet för att säga att folkpartiet
väl har skrivit sitt program så,
att alla här gjorda tolkningar är riktiga.
Det är nog så, ty det är ingen konst
att leta fram massor av plattityder, om
man vill gå på jakt efter dem. Det är
ingen konst att på avgörande punkter
finna överensstämmelse med 1947 års
riksdagsbeslut, men det är heller ingen
konst att göra som herr Norup, nämligen
att hitta drömmar och fantasier,
som det icke lär finnas stora möjligheter
att realisera inom den närmaste
tiden. Beträffande det stora skogsprogrammet,
som jag tror att herr Norup
tog upp, är frågan var pengarna skall
tagas till de väldiga investeringarna.
Han undrade om det fanns någon speciell
lånebank för ändamålet. Och var
skall arbetskraften anskaffas till dessa
investeringar?

Nej, herr Ohlin! Det förhåller sig så
att herr Ohlin lyckats prestera ett program,
som tillfredsställer varje okritisk
läsare, därför att det alltid finns någonting
där, som tilltalar vederbörande.
Det är alltid någon, som tycker det är
roligt med en plattityd, och det finns
alltid de som anser att 1947 års riksdagsbeslut
var riktigt. Det finns också
de som drömmer om framtiden. Att det
sedan inte går att förena olika önskemål
är en sak som herr Ohlin är van vid,
när han försökt förena oförenliga element.

170 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga till
herr Hjalmarson att jag sade inte mer
än att det uttryckssätt han hänvisade
til! inte var sådant att jag skulle ha valt
att använda precis det. Detsamma tror
jag gäller om praktiskt taget varje högerpublikation
av denna art, som jag under
»de senaste åren har sett. Det kan
vara tillfälle för herr Hjalmarson och
mig att göra en del textstudier. Då skall
nog herr Hjalmarson finna, att det från
hans håll finns många och talrika uttalanden,
som får betraktas såsom varande
mycket olämpligt formulerade.

Till hans excellens statsministern vill
jag säga, att det enda konkreta som
kom fram i hans sista anförande var
frågan: Var får man arbetskraft och var
får man pengar för detta skogsprogram?
Jag vill hänvisa statsministern till att
vi för närvarande har en ganska stark
överströmning av arbetskraft från
landsbygden, även från skogsområdena,
till samhällena. Jag tror, att omfattningen
av den överströmningen kommer
att påverkas bl. a. av de åtgärder,
som det allmänna vidtar just på detta
område. När jag sagt detta tror jag
att jag givit en tillräcklig antydan om
svaret på statsministerns första fråga.

Statsministern frågade vidare varifrån
man skall ta pengarna. På det vill
jag svara, att när det gäller en del
investeringsutgifter, som är mycket räntabla,
så är det en god samhällsekonomi
att göra dessa investeringar. Med den
politik, som man från vårt håll vill
bedriva till uppmuntrande av sparandet,
tror jag att jag kan våga påstå att
de investeringar det gäller ändå inte
är av den storleksordningen, att de kommer
att ställa den svenska kapitalmarknaden
inför några oöverstigliga problem.
Men här kommer, herr statsminister,
en annan sak in; det finns en del
fonder av pris- och konjunkturutjämningsmedel,
som är bundna för flera år
framåt och som inte får användas förrän
1958. Om regeringen vill ta upp för -

handlingar om att frigöra dessa fonder
redan nu, tror jag att det finns goda
utsikter till positiva resultat och att tillgodose
skogshanteringens och skogsnäringens
önskemål att utan dröjsmål få
i gång den viktiga verksamhet det här
gäller.

Herr TALMANNEN:

Klockan är nu 1, och det återstår 13
talare på listan. Om det är någon som
inte tror sig ha några nya synpunkter
att anföra, vädjar jag till honom att
stryka sig från listan.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag
har några så alldeles nya synpunkter att
komma med, men jag vågar ändå fresta
kammarens tid några minuter för att
lägga fram en del synpunkter på den
fråga vi nu behandlar.

Jag vill börja med att säga, att de
förhandlingar som ledde fram till det
resultat som vi nu diskuterar, delvis
fick en särprägel i förhållande till föregående
år, i det att konsumenterna
ägnade förhandlingarna en särskild uppmärksamhet.
Detta skedde genom de
två stora fackliga centralorganisationerna
här i landet — TCO och LO —
som i år på ett alldeles särskilt sätt har
ägnat dessa förhandlingar sin uppmärksamhet.
Jag skall inte alls beröra frågan,
huruvida den kritik, som riktats
mot jordbrukspolitiken och mot dessa
förhandlingar, var sakligt grundad eller
överdriven. Jag bara konstaterar,
att konsumenterna visat dessa förhandlingar
ett mycket stort intresse, och jag
tror också att man måste göra klart för
sig, att konsumenterna kommer att visa
jordbrukspolitiken ett mycket stort intresse
även i framtiden.

När konsumentorganisationerna riktade
kritik mot den förda jordbrukspolitiken,
riktade man kritiken alldeles
särskilt mot de bundna lantarbetarlönerna.
Men jag tyckte mig märka, att
man inte alltid var riktigt på det klara

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 171

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrakets område.

med att man med detta också riktade
en mycket stark kritik mot hela den
jordbrukspolitik som bygger på totalkalkylen.
Det dominerande i den totalkalkyl
vi har är just arbetskraftskostnadsposten,
och denna är ju beroende
av lantarbetarlönen. Men den blir mycket
osäker genom att den också grundar
sig på lantbrukarnas egna uppgifter.
Skall man beräkna en så stor post enbart
på grundval av lantbrukarnas egna
uppgifter, är det risk, att den blir tilltagen
i överkant. Jag tror att de flesta
är överens om att denna stora post kan
uppvisa fel på cirka 100 miljoner kronor
eller mer. Det är detta som varit
föremål för konsumenternas kritik, när
nu konsumenterna äntligen i högre grad
än tidigare har börjat intressera sig för
den förda jordbrukspolitiken. Jag tror
också, att denna kritik är på det klara
med, att man inte kan acceptera den
jordbrukspolitik, som bygger på den
nuvarande totalkalkylen.

Nu sägs det, att denna kalkyl är föremål
för en utredning — och det vet
vi — men samtidigt säger jordbruksministern,
att något slag av kalkyl måste
vi ha. Jag måste för min del säga,
att det är svårt att tänka sig en kalkyl
utan en arbetskraftskostnadspost som
bygger på böndernas egna uppskattningar
av den arbetskraft som går åt.
Jag tror därför att man från konsumenternas
sida är på det klara med att vi
måste få en annan jordbrukspolitik än
den av totalkalkylen starkt bundna jordbrukspolitik
som vi nu har.

Jag kan i den situationen inte se att
man skulle kunna gå fram på några
andra linjer beträffande jordbrukspolitiken
än dem som professor Ohlin i dag
dragit upp, riktlinjer till vilka jag helt
kan ansluta mig. Jag hoppas också ätt
det skall finnas möjlighet för både producenter
och konsumenter att mötas på
den grund man här fått för en jordbrukspolitik.
Då är det inte fråga om att
spela ut konsumenter mot producenter
eller om någon ny klasskampspolitik,

som statsministern uttryckte saken. Vi
skall försöka komma överens, och jag
tror att möjlighet härtill finns, om man
vill slå in på den linje som här anvisats.

Jag vill, herr talman, till sist säga att
beträffande de reservationer, som anmälts
från folkpartiledamöterna i jordbruksutskottet
på denna punkt, kan
jag också ansluta mig till de försök
som där rekommenderas att tillmötesgå
de grupper, vilka man i dagens läge
verkligen har anledning att försöka tillmötesgå.
Jag vill därför för min del
yrka bifall till dessa reservationer.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ett par ord om en fråga som varit berörd
här tidigare. Jag skall försöka
undvika att upprepa vad som redan
sagts. Det gäller förmalningsavgiften
och bygdekvarnarna.

Det är huvudsakligen två skäl man
åberopat för att man inte kan ta bort
förmalningsavgiften från den förmaining
som bygdekvarnarna ombesörjer
för odlarna själva. Det ena är det som
framförts från Hushållningssällskapens
förbund, att eftersom förmalningsavgiften
avser att stödja handelsspannmålsodlingen
vore det oriktigt och olämpligt
att spannmålsodlare och deras anställda
blev befriade från avgift för
brödspannmål som de själva förbrukar.

Beträffande detta skäl skulle jag vilja
hänvisa till att vi under kriget, närmare
bestämt tiden från september
1940 t. o. m. oktober 1946, här i landet
hade en mjölsubvention som utgick i
form av förmalningsersättning. Denna
ersättning utgick till en början med
samma belopp för både handelsförmalning
och hemförmalning eller löneförmalning.
Redan under 1941 ändrades
emellertid detta arrangemang så att
för löneförmalning utgick en ersättning
av 2 kronor, medan samtidigt
förmalningsersättningen vid handelsförmalning
uppgick till mellan 6 och

172 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

8 kronor. Sedan upphörde förmalningsersättningen
helt och hållet för löneförmalning,
medan handelsförmalningen
erhöll varierande belopp, ända upp
till 8 kronor per 100 kg.

Mot denna bakgrund kan man ifrågasätta
om det är oriktigt, att man i
dagens läge undantar odlaren från förmalningsavgift,
eftersom han under
denna tid fick sitta emellan och inte
fick del av den förmalningsersättning
som då utgick.

Det andra skäl man här redovisar
är storkvarnarnas inställning till dessa
bygdekvarnar. Man säger att man kan
inte godkänna en förmalningsavgift som
gäller endast handelsförmalning men
icke löneförmalningen. Jag måste säga
att jag är något förvånad över att handelskvarnarna
tydligen räknar med en
risk för konkurrens, om bygdekvarnarna
inte skulle behöva betala denna avgift.
Man verkar rent ut sagt rädd för
en konkurrens som skulle kunna åstadkomma
ett ekonomiskt avbräck för handelsförmalningen.

Jag har mycket svårt att tro att denna
förmalning skulle kunna få en
större omfattning och dessutom kunna
innebära en illegal konkurrens med
storkvarnarna.

Däremot måste man ifrågasätta vilka
konsekvenser denna förmalningsavgift,
som nu enligt förslaget skall höjas
från 3 till 5 kronor, får för bygdekvarnarna.
Det har framhållits vilka svårigheter
dessa har att kämpa med. Jag
skulle bara vilja tillägga ett par synpunkter.

Den ena framförde jag vid förra
årets debatt, och den gäller frågan om
kontrollmöjligheter. Man kan anlägga
en viss moralisk aspekt och säga, att
här åläggs företagare en avgift, som
skall inlevereras till staten men som
inte under några förhållanden kan kontrolleras.
Den kontrollverksamhet vi
för närvarande har innebär, att den avgift
som uppbäres också inlevereras till
staten, men i vilken mån avgift upp -

tages av jordbrukaren finns det inga
möjligheter att kontrollera utan att en
kontrollant placeras vid varje kvarn.
Man kan fråga sig: Är det riktigt att
utsätta dessa företagare för den moraliska
påfrestning som detta måste
innebära? Jag tycker att man bör tänka
något även på denna synpunkt, när
man talar om förmalningsavgiften.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att jag tycker knappast det är värdigt
ett demokratiskt samhälle att på det
sätt som sker genom förmalningsavgiften
utsätta en företagargrupp för en
sådan både moralisk och ekonomisk
press. Jag yrkar bifall till den reservation,
som undantar löneförmalningen
från förmalningsavgift.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! Det är bara ett par synpunkter
jag skulle vilja framhålla i anledning
av en motion från folkpartiet,
vilken också föranlett en reservation.
Motionen och reservationen förutsätter,
att brännerierna skulle åläggas inköpstvång
i förhållande till utomstående
potatisodlare, någonting i likhet
med vad som redan finns för stärkelsefabrikerna.
Mot detta har jag naturligtvis
i princip ingenting att anföra,
men det är en annan synpunkt jag
skulle vilja framhålla.

I de distrikt där det finns stärkelsefabriker
och brännerier, föreligger ju
redan ett överskott på fabrikspotatis,
och det kan då inte vara någon mening
med att införa inköpstvång, så att man
får köra fabrikspotatis långa vägar till
fabrikerna i överskottsområdena. Då
uppkommer också frågan om fraktbidrag
m. m., och det blir faktiskt en fördyring.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
framhålla, att det slags potatis som vi
lider brist på i detta land är matpotatis.
Jag anser att konsumenterna är i
sin fulla rätt att fordra, att det svenska
jordbruket producerar potatis av
god kvalitet. För den i många fall min -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

173

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

dre goda matpotatis som nu finns får
konsumenterna betala ett pris av 60
öre, och det är den inte värd; den är
i många fall mycket dålig. Genom ett
inköpstvång skulle man faktiskt stimulera
fram en ökad odling av denna
mindervärdiga fabrikspotatis. Resultatet
skulle bli att vi finge ett överskott,
som man sedan prånglar ut på marknaden
som matpotatis.

Jag vill också säga ett par ord om
löneförmalningen och förmalningsavgifterna,
vilka en del hushåll skulle
slippa erlägga. Jag vill framhålla här
liksom jag gjorde i utskottet, att får
konsumenterna bidraga med denna
förmalningsavgift, så måste väl även
lantbrukarna själva få erlägga den. Det
är ingen avgift som trycker jordbruket
— den uppgår inte till många tior per
hushåll — så det finns ingen anledning
att befria lantbrukarna från den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort med anledning av den sena
timmen. Jag har i en motion i samband
med detta utlåtande begärt samordning
mellan producentbidraget och
leveranstillägget. Producentbidragets
syftemål vid dess införande efter 1947
års riksdagsbeslut var ju att utgöra ett
stöd åt de s. k. övergångsjordbruken intill
den tidpunkt, då dessa genom yttre
rationalisering skulle uppgå i basjordbruk
eller normjordbruk. Producentbidragets
syfte i den form det då fick
var både berättigat och vällovligt.

Utvecklingen har emellertid visat att
övergångsjordbruken inte i den takt eller
omfattning man tänkt sig sammanförts
till större enheter. Tvärtom går
dessa jordbruk alltjämt i handeln som
mer eller mindre bärkraftiga småbruk.
Självfallet får producentbidraget därigenom
en helt annan verkan än den
man ursprungligen tänkt sig. Köpare av
dessa småbruk efter den 1 januari 1948

erhåller som bekant inte producentbidraget.
Härigenom skapas ett tillstånd
som skulle kunna karakteriseras så, att
de gamla ägarna av dessa jordbruk erhåller
producentbidraget, medan de
yngre, nystartande blir utan. Då det
gäller inom jordbruk som inom alla
andra näringar, att den startande har
det svårare ekonomiskt än de äldre,
ekonomiskt mera rotade, uppkommer
här en orättvisa som jordbrukarna i
allmänhet har svårt att förstå.

Den behovsprövning som genomförddes
förra året har icke förmått eliminera
denna orättvisa, och det är icke
riktigt att påstå, som lantbruksstyrelsen
gjort i sitt remissutlåtande över motionen,
att bidraget genom fjolårets behovsprövning
fått alltmer social karaktär.
Då bidragssumman även upptages i
jordbrukskalkylen verkar den på det
sättet, att de som erhåller bidraget lättare
kan få ersättning för sin egen arbetskraft
än de som icke erhåller detsamma.
Detta är en ganska väsentlig sak,
då vi vet att problemet för småbrukarna
är att erhålla skälig ersättning för
sin arbetskraft.

Vi motionärer har svårt att tänka
oss att 1947 års beslut skulle vara så
tabu för förändringar, att det icke skall
vara möjligt att företa en ändring när
det visar sig att systemet i praktiken
verkar på ett helt annat sätt än vad
man ursprungligen avsåg. En utredning
av frågan skulle säkerligen ge vid handen,
att därest man genom ett statligt
stöd skulle uppehålla ett differentierat
mjölkpris till småbrukets favör, så vore
en sammanläggning av producentbidrag
och leveranstillägg det enklaste.
Vi skulle därigenom även slippa den
byråkrati som följer av att lantbruksnämnderna
skall stå som övervakare av
bidraget, och vi skulle få ett förenklat
förfarande över huvud taget.

Herr Waldemar Svensson säger att
denna utredning inte behövs och att
det väl är lätt för mejerierna att betala
ut 6 öre i stället för 3 öre. Men det är

174 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

inte riktigt det saken gäller. Det gäller
att få ett bidrag enligt 1947 års riksdagsbeslut
överfört till att bli en ersättning
till småbruket i första hand och
på det sättet få ett differentierat mjölkpris.
Detta spörsmål är så stort och viktigt
att det tarvar en utredning.

Till slut vill jag endast säga, att när
jag hört debatten här i kväll och konstaterat
den välvilliga ställning, som
herr Hjalmarson och herr Haeggblom
intar till jordbruket, har jag dragit den
slutsatsen att även högern börjar erkänna
den insats för jordbruket, som
bondeförbundet har gjort i koalitionsregeringen.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Jag vill först uttala vår
tillfredsställelse över att årets prisuppgcrrelse
har kunnat både ge jordbrukarna
en inkomstförbättring och ge utrymme
för en sänkning av livsmedelspriserna
till konsumenterna. Det har åstadkommits
genom en snabb rationalisering
av jordbruket, och ur jordbrukets
synpunkt är det angeläget att denna utveckling
fortsättes, så att jordbrukarna,
samtidigt som fortsatt prissänkning
för konsumenterna kan åstadkommas,
ändå kan bli delaktiga av den inkomstförbättring
som kommer de andra samhällsgrupperna
till del.

I det ingångna avtalet mellan statsmakterna
och jordbrukets förhandlingsdelegation
har från jordbrukets sida
förbehåll gjorts för att oavsett fyraprocentsregeln
nya förhandlingar skall få
tas upp därest omkostnaderna stiger
på grund av höjda arbetslöner, allmän
sjukförsäkring eller nya regler för beskattning
av motorfordon och drivmedel.
Skulle dessa höjda kostnader föranleda
kompensation för jordbruket,
bör emellertid förhandlingarna tas upp
så tidigt under regleringsåret att pri -

serna kan slås ut på tillräckligt lång
tid för att ingen retroaktiv kompensation,
modell grispremier, skall behöva
ifrågakomma.

I de av folkpartireservanterna avgivna
reservationerna har yrkats på sänkning
av brödsädespriset, sänkning av
margarinpriset och borttagande av löneförmalningsavgiften.
Vad den sista
punkten beträffar har jag den uppfattningen,
att när konsumenterna får betala
dessa avgifter, bör producenterna
inte inlaga någon särställning. Vi måste
ändå erinra oss att dessa avgifter skall
användas till stöd för exporten av överskottet.
Alltför ofta angrips jordbrukarna
ovederhäftigt bl. a. från vissa håll
i pressen för att de får favörer på konsumenternas
bekostnad. Skulle jordbrukarna
undandra sig denna avgift, vore
det med en viss sanningshalt som dessa
pressorgan kunde göra sådana påståenden.

Det hade varit värdefullt om man
i folkpartiets motion hade specificerat
hur många kronor konsumenterna
skulle ha tjänat på de förslag som folkpartiet
har framlagt. I veckans numner
av RLF-tidningen — jag vågar citera
den eftersom herr Svensson i
Ljungskile har gjort det tidigare — har
man kommit fram till att hela besparingen
för en normalfamilj på grund av
margarinprisets sänkning skulle uppgå
till sexton kronor per år. Denna siffra
måste väl närmast verka som en chock
för konsumenterna efter alla skriverier
i folkpartipressen. Man kan nog ur deras
synpunkt dra den slutsatsen, att
folkpartiets förmåga i handling inte
motsvarar alla dess skriverier och uttalanden.

För jordbruket däremot skulle prissänkningarna
bli av förödande betydelse,
inte minst genom att pengar för
täckande av exportförlusterna inte
skulle komma att stå till förfogande i
tillräcklig utsträckning. Sänkningen
av margarinpriset skulle vidare få till
följd att även smörpriset skulle kom -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 175

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

ma att sänkas, och det skulle i första
hand komma att gå ut över småbruket,
som ju folkpartiet, mellan kraven på
snabbare bortrationalisering, utger sig
för att speciellt vilja värna och skydda.

Folkpartiet har i sin motion gjort
en jämförelse mellan jordbrukarnas och
industriarbetarnas inkomster. Man har
medgivit att urvalet för jordbrukarnas
del utgöres av plusvarianter; dels är
det fråga om familjeinkomst, och dels
har under det sista jämförelseåret särskilt
höga skogsinkomster påverkat resultatet.
För att jämförelsen skulle bli
rättvisande hade ersättningarna per
timme bort redovisas. De gjorda jämförelserna
kan av en okritisk iakttagare
lätt missförstås och därigenom skapa
onödiga motsättningar mellan konsumenter
och producenter.

Vid ett studium av folkpartireservationerna
får man det intrycket, att jordbruket
skulle vara överkompenserat.
Detta intryck får man dels av det valda
jämförelsematerialet, dels av yrkandet
oro att nya förhandlingar om sänkning
av vetepriset skall upptagas utan att
man på någon punkt har kunnat påvisa
att kostnaderna har varit för högt upptagna.
Förhållandet i dagens läge är ju
i själva verket det, att jordbruket i och
med riksdagens beslut av i lördags
om beskattningen av motorfordon och
drivmedel får ytterligare höjda kostnader.
Trots ökade kostnader vill alltså
folkpartiet att priserna skall sänkas.
Det måste väl ändå i realiteten betyda
att folkpartiet anser att det svenska
jordbruket är överkompenserat, vilket
jag finner vara värt att notera.

På högerhåll respekterar vi den träffade
överenskommelsen. Vi har motionsvis
framfört två synpunkter. Den ena
rör sättet för val av styrelse i föreningen
Svensk spannmålshandel. Utskottet
har där skrivit på ett för oss tillfredsställande
sätt. Den andra synpunkten
rör standardiseringsgränsen
för konsumtionsmjölk. Mjölkstandardiseringen
tillkom under kristiden, då

det rådde brist på fettvaror i landet.
Förutsättningarna för dess fortbestånd
är inte längre för handen, varför vi
anser att den bör försvinna och ersättas
av bestämmelser om en minimifetthalt
på konsumtionsmjölken, varvid
mejerierna bör få möjlighet att välja
vilken kvalitet de vill föra till torgs.
De kostnadsberäkningar för statsverkets
del som såväl inrikesministern som
herr Adolfsson har gjort och som har
givit till resultat att ett genomförande
av vår motion skulle leda till stora
kostnader måste grunda sig på en felläsning;
vår motion har nummer 692
och inte 693. Sistnämnda motion, som
är kommunisternas, yrkar vi avslag på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen nr 9.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag skall be att få uttala
min tillfredsställelse över att det
har sagts här — det sades senast av den
senaste talaren — att ingångna avtal
bör respekteras och det oavsett vilka
parter som har träffat dem.

Herr Ohlin gjorde i dag för folkpartiets
de! en stor programförklaring med
en hel massa numrerade detaljer i sitt
program. Utskottets talesman saknade
blott insemineringen, men jag saknade
ytterligare en sak. Det fördes aldrig på
tal från folkpartiets sida vilken ställning
i programmet man ville tillmäta
organisationerna och vilken uppgift
man skulle medge att organisationerna
skulle få i det nya systemet. Vi förbehåller
oss från jordbrukets sida rätt för
våra organisationer att under känsla av
ansvar underhandla och förhandla om
de priser som vi anser vara berättigade
och som vi med en motpart kan träffa
överenskommelse om.

På grundval av propositionen har det
motionerats, det har lämnats reservationer
till utskottsutlåtandet och man
har här under dagen diskuterat producentbidraget
för sig, leveranstillägget

176 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

för sig, margarinaccisen för sig, mjölkstandardiseringen
för sig o. s. v. Jag
frågar emellertid om det över huvud
taget är möjligt att bryta ut någon av
detaljerna i detta stora problemkomplex
och diskutera dem var för sig.
De hänger ju alla i hop och är var och
en del i ett större sammanhang. Jag
kan inte förstå att man över huvud taget
kan bryta ut dem såsom självständiga
detaljer ur det stora sammanhanget.

När herr Waldemar Svensson inledde
debatten ifrågasatte han, om vi inte
fått två jordbrukskalkyler. Jag undrar
hur många jordbrukskalkyler det skulle
bli den dag folkpartiet fick bestämma
antalet. Efter vad jag kan förstå av
Aftonbladets resonemang om de olika
meningsriktningarna inom folkpartiet,
talar man om en riktning som representeras
av herr Waldemar Svensson, en
som representeras av herr Ahlsten och
slutligen en som representeras av Dagens
Nyheter. Om man skulle tänka
sig att folkpartiet försökte få fram en
jordbrukskalkyl, förutsattes det väl att
det skulle bli minst tre kalkyler, ty
man måste givetvis ha en kalkyl för
varje meningsriktning, så det skulle i
varje fall inte innebära någon förbättring.

Vidare kan jag inte hålla med herr
Königson då han talade om att arbetskraftberäkningen
inte kan vara tillförlitlig
av den anledningen, att jordbrukarna
själva uppgav arbetskraftens omfattning.
Uppgifterna om arbetskraften
kontrolleras och hopsamlas nämligen
på annat sätt, som det inte finns möjlighet
att här gå in på i kväll. Att
jordbruket, såsom här anförts, egenhändigt
och okontrollerat skulle få lämna
uppgifter om den arbetskraft som
räknas in i kalkylen, är ju fullständigt
oriktigt.

Sedan har herr Ohlin och herr Hjalmarson
resonerat om den politiska hederligheten.
Jag vet inte hur man betraktar
den politiska hederligheten, men

om det är så att exempelvis Expressen
för den 7 maj 1954 betraktas som folkpartiets
hederlighet i politiska ting,
tar jag avstånd från den hederligheten.
I detta tidningsnummer har herr Waldemar
Svensson skrivit en artikel under
rubriken »Livsmedelspriserna»,
och ovanför den artikeln har införts
en bild av en konsumentfamilj som sitter
samlad runt ett bord, på vilket det
inte finns någonting. De har ingenting
att sätta på bordet, ty jordbrukarna har
tagit för mycket betalt. Jag vill allvarligt
ifrågasätta om man över huvud
taget kan kalla detta politisk hederlighet.
När man talat om att jordbrukarna
fått för mycket betalt så att konsumenterna
icke kunnat köpa livsmedel, varför
säger man då inte att distributionsapparaten
tagit 50 procent av konsumentpriset?
Jordbrukarna fick inte mer
än 50 procent, och i fråga om vissa
varor har det visat sig att distributionskostnaden
har gått upp ända till
220 procent av vad jordbrukarna erhållit.
Det har man emellertid inte sagt,
utan det har endast talats om vad
jordbrukarna får.

Nu kan man mena att jordbrukarna
av denna anledning bör pruta på priserna
för att konsumenterna skulle
kunna få mera varor. Men vad har en
sådan åtgärd egentligen för betydelse?
Om kostnaderna för distributionen samtidigt
ökades är ju alla eftergifter från
jordbrukarnas sida meningslösa. De äts
upp av en allt mer fördyrad distributionsapparat.

Det skulle ha varit intressant att fortsätta
detta resonemang, men jag skall
inte göra det utan sluta med att säga,
att det i debatten alldeles nyss träffades
en överenskommelse mellan herr
Hjalmarson och herr Ohlin. Herr Ohlin
inbjöd nämligen herr Hjalmarson till
en clearing i fråga om den valbluff som
de beskyllde varandra för. De skulle
göra upp saken i morgon. Jag skulle
endast vilja uttala en förhoppning, att
de inte clearar valbluffen på ett sådant

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21.

177

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

sätt att ovidkommande parter får sitta
emellan.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag tänker inte ge mig
in på någon diskussion om i vad mån
inkomstklyftan mellan dem, som är sysselsatta
inom jordbruket, och andra
folkgrupper har utjämnats, men jag
skulle vilja säga ett par ord i anslutning
till de onekligen anmärkningsvärda
uppgifter i detta avseende som anförts
i folkpartimotionen nr 696 i denna
kammare.

I de reservationer som gjorts för att
uppgifterna inte är användbara för
det ändamål som de nu ändå utnyttjas
för, framhålls bl. a. att de anförda inkomstbeloppen
för jordbrukarna också
omfattar inkomster av kapital. Detta
bär i förbigående berörts här i dag, men
man tänker inte så mycket på denna
sak i den allmänna debatten.

Man hör ofta folk säga, att den och
den jordbrukaren måste ha väldigt stora
inkomster, eftersom han har haft råd
att köpa bil och göra en del andra stora
utgifter. Man drar alltså den slutsatsen,
att jordbruksdriften måste vara
mycket lönande. Man har inte klart
för sig, att det kanske bara till en
mindre del är fråga om inkomst av
den löpande jordbruksdriften och till
större delen om inkomst av kapital —
ett kapital som ofta inte bara jordbrukaren
själv, utan också hans förfäder
har samlat genom hårt och idogt arbete
och sparsamt leverne under en
lång tid. Jordbrukarens samlade inkomst
är i många fall till betydande del
inkomst av sådant kapital och inte produkt
av någon överkompensation för
jordbruket.

Jag skulle också vilja ha en upplysning
i anledning av ett uttalande i folkpartireservationen,
nr 1. Man säger där
beträffande förhandlingsdelegationens
förbehåll att få upptaga förhandlingar
om kompensation genom prishöjningar,
därest vissa kostnadsökningar skulle

uppstå, att departementschefen i likhet
med föregående år understrukit, att
det enligt hans mening är ur allmän
synpunkt olägligt att livsmedelspriserna
stegras. »Utskottet», fortsätter folkpartireservanterna,
»som ej helt kunnat
dela departementschefens uppfattning»
etc. Reservanterna anser alltså, att det
inte ur allmän synpunkt är olägligt att
livsmedelspriserna stegras. Det är nog
fler än jag som gärna skulle vilja ha
eu närmare förklaring till detta uttalande.

Jag har emellertid också begärt ordet
för att i korthet beröra en annan detalj,
nämligen fraktbidragen för transport
av fodersäd och andra fodermedel
till Norrland. Jordbruksnämnden har
framfört önskemål om en avveckling av
dessa bidrag, men förhandlingsdelegationen
har inte ansett sig böra ta upp
frågan, och jordbruksnämnden har då
inte yrkat på någon indragning av bidragen.
Departementschefen har inte
heller föreslagit någon ändring på denna
punkt. Jag kan nämna att lantbruksstyrelsen
har i skrivelse till Kungl.
Maj:t föreslagit en viss indragning av
dessa bidrag, i varje fall såvitt det gäller
korn, blandsäd och havre, och man
har ifrågasatt att pengarna i stället
skulle användas bl. a. för att stimulera
till en ökad spannmålsodling i Norrland.

Dessa fraktbidrag infördes ursprungligen
för att förbilliga fodersäden till de
hästar som användes inom skogsbruket
i Norrland. Numera har inte, främst
genom mekaniseringen av skogsbruket,
denna användning så stor betydelse,
och dessa fodermedel användes i stället
huvudsakligen för mjölkproduktionen.
Det är inte fråga om några större belopp
när det gäller dessa fraktbidrag.
Det rörde sig under 1952/53 om sammanlagt
1,5 miljoner kronor, varav ungefär
hälften avsåg foderspannmål. Nu
är ju jordbruket i Norrland huvudsakligen
inriktat på mjölkproduktion, och
det får man väl fortsätta med också i

12 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 21.

178 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

framtiden. Det har emellertid ansetts
önskvärt med en viss övergång till
spannmålsodling, och det finns onekligen
vissa förutsättningar med de nya
sorter som man numera har, att producera
i varje fall foderspannmål. En
sådan övergång har också hl. a. ansetts
önskvärd, därför att det är billigare
att exportera ett eventuellt överskott
av spannmål än ett överskott av smör.
Även växtodlingssynpunkter och önskemålet
om en utjämning i fråga om tillgången
på arbetskraft gör, att man vill
ha till stånd en övergång.

Fraktbidragen försvårar onekligen en
sådan övergång till större spannmålsodling,
då det blir en stark konkurrens
från spannmålsodlarna söderut. Jag kan
som ett exempel nämna att man inom
södra och mellersta Norrland har svårt
att avsätta sin foderspannmål därför att
man inte kan skicka den till Västerbotten
och Norrbotten — genom fraktbidragen
blir del billigare att där köpa
spannmål söderifrån. Spannmålsodlarna
inom dessa län har över huvud taget
svårt att få sälja sin spannmål, ty genom
fraktbidragen har det blivit för
stark konkurrens söderifrån. Dessa bidrag
har, som sagt, varit avsedda som
ett stöd åt jordbrukarna i Norrland,
men det förefaller mig i varje fall, som
om de nu mer skulle utgöra ett stöd
åt spannmålsodlarna i de södra delarna
av landet.

Det är möjligt att man inte utan vidare
kan överblicka konsekvenserna av
en indragning av viss del av dessa bidrag,
men det är önskvärt att saken
undersöks litet närmare. Jag vill därför
hemställa till statsrådet att han till
kommande år tar frågan under övervägande.
Jag vill inte att bidraget utan
vidare skall dras in. Det finns ju, som
statsrådet också vet, många andra angelägna
önskemål inom jordbrukets område,
för vilka pengarna bättre skulle
kunna användas.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Vä (bf):

Herr talman! Jag har gjort samma reflexioner
angående folkpartiets första
reservation som den herr Agerberg nyss
gjorde. Jag är liksom han intresserad av
att få veta hur denna passus skall tydas.

För övrigt vill jag, herr talman, med
hänsyn till den sena timmen och till att
herr Ahlsten tidigare på ett utomordentligt
sätt har tolkat de synpunkter vi på
vårt håll har på den föreliggande frågan,
nöja mig med att yrka bifall till
den vid detta utlåtande av herr Tjällgren
m. fl. fogade reservationen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Med anledning av regeringsförslaget
om de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område har
den kommunistiska gruppen väckt en
motion, varmed vi avse att åstadkomma
en del förbättringar för småbönderna
och konsumenterna. För det första har
vi vänt oss mot den föreslagna förmalningsavgiften,
vilken enligt vår mening
leder till högre spannmålspriser. Vi har
som bekant också i år i samband med
riksdagsbehandlingen av exporttilläggen
motsatt oss att skattebetalarna och
konsumenterna brandskattas för att tillförsäkra
spannmålsodlarna lika högt
pris vid försäljning på utlandet som de
får här hemma. Detta är som bekant
också en brandskattning av norrlandsbönderna
och småbönderna över huvud
taget till förmån för främst de rika
spannmålsodlarna. För det andra avsåg
vår motion att åstadkomma en förbättring
av mjölkens kvalitet genom föreskrifter
om att mjölken skall innehålla
minst 3,5 procents fetthalt.

Beträffande första delen av motionen
skulle våra önskemål kunna bli tillgodosedda,
åtminstone delvis, om en del av
reservationerna bifölls. Vi tänker därför
självfallet också stödja de reservanter,
som vill åstadkomma en sänkning av
margarinpriset. Även om reservanternas
förslag rör sig om en mindre sänkning
än den vi anser möjlig, ligger deras förslag
dock i linje med vårt.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 179

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Senare delen av vår motion, som rör
punkt B 9 i utskottets förslag, har däremot
inte biträtts vare sig av utskottet
eller reservanterna. Jag finner detta
märkligt dels med hänsyn till att det
allmänna missnöjet med mjölkkvaliteten
är mycket utbrett, dels därför att de
nuvarande bestämmelserna är en väsentlig
orsak till det uppkomna smöröverskottet
och därmed sammanhängande
exportsvårigheter.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om att kungörelsen av
den 6 mars 1942 med vissa bestämmelser
angående handeln med mjölk upphäves,
att förhandlingar med vederbörande
jordbruksorganisationer måtte
upptagas om att konsumtionsmjölk, som
från mejerierna distribueras i allmänna
handeln, skall ha en fetthalt av minst
3,5 procent, samt att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag till anslag av statsmedel
för täckande av de kostnader,
som är förbundna med övergång till
högre fetthalt.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! För första gången införes,
på förslag av jordbruksnämnden,
möjlighet att uttaga införselavgift på
importerad hampfiber. Hampodlingen
på Gotland är viktig ur beredskapssynpunkt
och en viktig del av näringslivet
på denna vår utpost. Den kan skadas,
till men och kostnad för statsverket i
sista hand, av utländsk dumping. Jordbruksnämnden
säger, att antidumpinglagstiftningen
ej är effektiv och att det
är nödvändigt med införselavgift för
att tekniskt möta sådan illojal priskonkurrens
från utlandet.

Men det är intet som hindrar, att
denna hampfiber till dumpingpris spinnes
och väves utomlands och sedan exporteras
hit med samma dumpingmarginal.
Detta är ett relativt enkelt kringgående
av införselavgiften. Vad händer
i sådant fall?

Statens handels- och industrikom -

mission, som är licensmyndighet för
hampgarner och hampvävnader, har
ingen befogenhet att vägra licens eller
korrigera priser, om det skulle komma
sådana dumpade garner eller färdigvaror.
Dessa dumpade färdigvaror tränger
ut svensktillverkade garner och vävnader,
och hampberedningsverkets kunder
kan icke köpa den svenska hampan.
De har ju ingen användning för
den, om den icke går att sälja. Om vår
hampindustri icke får köpa den dumpade
råvaran och icke kan sälja fabrikat,
tillverkade av den dyrare svenska
råvaran, i konkurrens med färdigvaror,
tillverkade i utlandet av dumpad hampfiber,
så får hampodlingen ingen bättring
och hampindustrien en försämring.

Det torde vara fullkomligt klart, herr
talman, att det icke varit departementschefens
mening, att sådana konsekvenser
skulle kunna uppstå. Antidumpinglagstiftningen
är ju lika svåranvändbar
mot hampgarner och hampvävnader
till dumpingpriser som den är ohanterlig
mot dumpade hampfibrer.

Under sådana förhållanden vore det
mycket önskvärt, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
läte undersöka, hur hela detta system
skulle kunna kompletteras, så att de
åsyftade korrektionsmöjligheterna verkligen
bleve effektiva. Det tillkommer
icke mig att våga komma med förslag i
en så invecklad fråga, och jag har därför
endast vid detta tillfälle velat fästa
departementschefens uppmärksamhet
på frågan.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jag kan hålla mig till
en enda fråga, den som berörs i den av
mig och herr Antby väckta motionen
nr 695. Vi har föreslagit, att det inom
fabrikspotatisodlardistrikten också skall
införas skyldighet för brännerierna att
inköpa en viss del av råvaran för 1954
från sådana odlare, som icke är delägare
i bränneri eller stärkelsefabrik.

180 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

Då denna lag angående reglering av
fabrikspotatisen 1933 kom till, föreskrevs
att viss del av råvaran skulle inköpas
av stärkelsefabriker och brännerier
från sådana odlare. Det sades tydligt
ifrån, att denna reglering avsåg
hjälp åt potatisodlarna och inte åt stärkelse-
och brännvinsfabrikationen. Den
avans som fabriker och brännerier har
är ungefär densamma. Det är potatispriset
som hela frågan beror på. De
jordbrukare som inte hade del i stärkelsefabriker
eller brännerier, skulle
alltså här tillgodoses liksom delägare
eller ägare av brännerier och stärkelsefabriker.

Nu säger statsrådet att detta regleringssystem
är tungrott och att han
skulle hälsa en bättre anordning med
tillfredsställelse. Ja det gör nog alla som
har med denna sak att göra och även
potatisodlarna. Jag har ingen tanke på
att det så småningom inte blir skyldighet
även för brännerierna att göra sådana
inköp när utredningen blir färdig.
Denna anordning är dock avsedd att
börja först år 1955. Mitt förslag gäller
emellertid 1954 års skörd. Det blir nog
rätt besvärligt utan den ordning som
innefattas i motionen. Under det gångna
skördeåret har det varit en ovanligt
riklig skörd. Genom att bränneriidkarna
bestämt sig för att bränna sin egen potatis
och låta grannarnas vara — man
kan kanske säga att det varit en tyst
överenskommelse mellan de flesta —
blir det större kaos på denna marknad
än det tidigare varit. Det finns exempel
på att enskilda bränneriidkare enligt
uppgift bränt 19 000 hektoliter till
det av staten fastställda priset, ca 9
kronor per hl, och det finns grannar omkring
bränneriet som sedan fått sälja
för export till ett pris av under 5 kronor
per hektoliter. Man blir ju inte glad
när man hör sådant, men det har inte
funnits något annat att göra. Överskotten
har fördelats på olika stärkelsefabriker
och brännerier till lägre priser

och det hade varit mera rättvist om alla
hade haft överskott.

Vi har därför väckt detta förslag om
att Kungl. Maj:t skulle få i uppdrag att
fastställa skyldighet för potatisbrännerierna
att inköpa viss del av sitt potatisbehov
från sådana odlare, som icke
är delägare i bränneri eller stärkelsefabrik.
Flera bränneriidkare har sagt
mig, att de mycket gärna tar på sig
dessa skyldigheter, ty de anser själva
att det inte är riktigt, att det gått till
så som det gjort under de sista åren.

Jag har skrivit under en reservation,
som stöder min motion i detta ärende,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna. Det är reservationen nr
6 av herr Näslund m. fl.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill innan debatten
slutar komma med några små repliker,
som jag samlat ihop.

När man lyssnat till denna debatt
måste man säga, att den mera gällt folkpartiet
och dess inställning till frågan
än Kungl. Maj :ts proposition. Inte minst
har de siffror beträffande olika gruppers
inkomster som vi hade med i vår
motion kommenterats av många talare.
Från samtliga övriga partier tycks man
anse det vara på något sätt olämpligt att
anföra dessa siffror.

Jag skall inte ta upp tiden med att
läsa ur motionen. De däri gjorda reservationerna
är sådana att det inte finns
någon som har anfört någon reservation
som rimligen kan göras för dessa siffror
som inte redan finns där. Det föreligger
sålunda inte här något försök att
använda siffrorna på ett felaktigt sätt.
Vi har dock onekligen i fråga om olika
gruppers inkomster kommit i ett sådant
läge, att denna sak behöver ställas under
debatt. I det fallet får man säga att
vi blivit bönhörda, och den debatten
kommer inte att sluta. Det blir nödvändigt
att i fortsättningen förebringa ett
tillräckligt hållbart material.

Jag skulle emellertid, herr talman,

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 181

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

också vilja erinra om en bilaga till
Kungl. Maj:ts proposition. Den har spelat
en något för undanskymd roll i debatten.
Jag har inte brytt mig om att
citera den tidigare. Det jag syftar på
står på sidan 55 bland bilagorna i propositionen.

Om man ser på »Södra och Mellersta
Sveriges slättbygder», skall man
finna, att jordbruk med en storlek av
20 till 30 hektar och däröver från 1951
till 1952 ökat sina inkomster med 30 å
35 procent. Om detta säger statistiska
centralbyrån: »Starkast framträder

dock ökningen i Södra och Mellersta
Sveriges slättbygder, sammanhängande
med, som förut nämnts, de under år
1952 betydligt ökade inkomsterna av
försålda vegetabiliska produkter.» Samma
sak framhålls i ett annat sammanhang
i denna bilaga.

.Tåg skall inte polemisera mot herr
Ahlsten, som apostroferade mig i några
olika sammanhang. Jag konstaterar bara,
att i den mån som jag har argumenterat
emot regeringslinjen, trippelalliansen,
gäller naturligtvis argumenten
även gentemot herr Ahlsten. Det är
bara på en punkt som jag skulle vilja
säga ett ord, och det är när herr Ahlsten
säger, att vi vill gå emot jordbrukets
förhandlingsrätt. Det finns ju
ingenting i den första reservationen
som riktar sig emot denna rätt. I den
mån reservationen skiljer sig från
statsrådets något oklara ståndpunkt är
det ju däri, att vi helt enkelt inte vill,
att riksdagen i förväg skall göra några
uttalanden, som kan anses bindande.
Det är detta som man i olika sammanhang
har förnekat.

Då det gällt producentbidraget har
flera talare jämfört propositionens förslag
med vår motion, men då gjort jämförelsen
bara med den ena gruppen.
Det förhåller sig ju på det sättet, att
i propositionen finns omnämnda två
grupper av jordbrukare, av vilka den
ena skall ha 13 öre och den andra 3

öre. Nu jämför man alltså bara med den
som får 13 öre.

Herr Hedlund var nog vänlig att vara
bekymrad över böndernas förtroende
för folkpartiet. Jag har väl anledning
att tacka för omtanken. Annars kunde
ju herr Hedlund också ägna en tanke
åt de 75 000 bönder, som 1952 lämnade
bondeförbundet, och hur de skall återfå
förtroendet för sitt parti.

Herr Hjalmarson höjer tillsammans
med herr Hseggblom jordbruksfrågorna
över partierna. Det gör man nämligen,
när man inte har något extra att hämta
för de intressen man särskilt omhuldar.
År 1951, när högern motionerade
om ännu högre priser på brödsäd, höjde
den inte jordbruksfrågan över partilinjerna,
men nu gör den det. Herr
Hjalmarson citerade min tidskrift, där
jag sagt att detta bara var fraser. Jag
skall be att få understryka det. Det är
inte annat än fraser, när man påstår
att man höjer en politisk fråga över
partierna. Om alla är överens i en viss
fråga åker den ut ur de kontroversiella
sammanhangen, men i den mån alla
inte är överens är den fortfarande en
stridsfråga. Detta gäller ju alla frågor,
så väl den här behandlade som andra,
och det är väl inte meningen, att man
skall undertrycka sin åsikt därför att
andra tycker, att man skall ta bort
detta problem från det politiska fältet.

Så ett enda ord med anledning av
herr statsministerns kritik av de riktlinjer,
som herr Ohlin lade fram. Jag
skall bara ta ett exempel. Först säger
statsministern, att jordbruksministern
har på ett fullt tillräckligt sätt klargjort
regeringens ställning i jordbruksfrågan.
Sedan säger statsministern, att
detta, att man skall undvika kvantitativa
regleringar, ju ingenting annat är
än 1947 års beslut, som vi alla är överens
om. Om man lägger till detta, att
i dag en ny kvantitativ reglering föreslås,
får man väl säga, att den socialdemokratiska
politiken, fullt klart ut -

182 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

tolkad av herr Norup, är rätt underbar
i det här fallet.

Så yttrar herr statsministern, att det
ändå är ett förträffligt och gott förhållande
som man har i kanslihuset och
i koalitionen, ty där sitter konsumenter
och producenter vid varandras sida.
År det då något så stort fel, att de också
sitter vid varandras sida i folkpartiet? Jag

ber, herr talman, att få yrka bifall
till samtliga reservationer av herr
Näslund m. fl.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Jag skall endast be att
få yrka bifall till reservationen nr 4 av
herr Franzén med förslag till ändrade
grunder för förmalningsavgifter.

överläggningen var härmed slutad.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren till en början
utskottets hemställan i punkten A.

Beträffande punkten B. i) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Näslund in. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. 1) i utskottets utlåtande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Näslund m. fl. avgivna, med 1)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 152 ja och 43 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B. 1) gjorda hemställan.

Härefter gav herr talmannen i fråga
om punkten B. 2) propositioner såvitt
angick den del av utskottets utlåtande
på s. 48, som började med orden »Kungl.
Maj:ts förslag rörande prissättningen»
och slutade med orden »spannmålshandlares
och i hans tjänst anställda personers
behov», nämligen dels på bifall till
berörda del av utskottets hemställan
dels ock på bifall till den med 2) betecknade
reservationen av herr Näslund
m. fl.; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Beträffande den del av utskottets utlåtande,
som på s. 48 började med »I
motionerna I: 14 och II: 19» och på s. 49
slutade med »prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område», gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till den
med 3) betecknade reservationen av
herr Näslund m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen nr 4) av herr Franzén;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Pettersson
i Norregård votering, i anledning

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 183

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets hemställan i
punkten B. 2) i utskottets utlåtande nr
32 såvitt denna hemställan angår den
del av utskottets utlåtande på s. 48, som
börjar med orden »I motionerna I: 14
och II: 19» och på s. 49 slutar med orden
»prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område», antager den av herr
Näslund m. fl. avgivna, med 3) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen nr 4) av herr Franzén.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 60 ja och 113 nej, varjämte
25 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Franzén avgivna, med 4) betecknade
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. 2) i utskottets utlåtande nr 32
såvitt denna hemställan angår den del
av utskottets utlåtande, som på s. 48
börjar med orden »I motionerna I: 14
och II: 19» och på s. 49 slutar med orden
»prisreglerande åtgärder på jordbrukets
oinråde», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen nr 4 av herr Franzén.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
delar.

På framställd proposition biföll härefter
kammaren vad utskottet under
punkten B. 2) i övrigt hemställt.

I avseende å punkten B. 3) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den med 5) betecknade reservationen
av herr Näslund m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Beträffande punkten B. b) framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herr Näslund m. fl.
avgivna reservationen nr 6); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. 4) i utskottets utlåtande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Näslund m. fl. avgivna, med 6)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspro -

184 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 47
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B. 4) gjorda hemställan.

På därå framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet hemställt i
punkterna B. 5)—B. S).

I avseende å punkten B. 9) gav herr
talmannen till en början propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets hemställan
såvitt denna angick den del av utlåtandet,
som på s. 52 började med orden
»I motionerna I: 78 och II: 104» och på
s. 53 slutade med orden »avstyrka bifall
till motionerna I: 78 och II: 104»; 2:o)
bifall till den av herr Tjällgren m. fl.
avgivna, med 7) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till reservationen
8) av herr Näslund m. fl. i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Va begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr
Svensson i Ljungskile votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets hemställan i
punkten B. 9) i utskottets utlåtande nr 32
såvitt denna hemställan angår den del

av utskottets utlåtande, som på s. 52
börjar med orden »I motionerna I: 78
och II: 104» och på s. 53 slutar med
orden »avstyrka bifall till motionerna
I: 78 och II: 104», antager den av herr
Tjällgren m. fl. avgivna, med 7) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Näslund m. fl. avgivna, med
8) betecknade reservationen i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 56 nej, varjämte
30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med
7) betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. 9) i utskottets utlåtande nr 32
såvitt denna hemställan angår den del
av utskottets utlåtande, som på s. 52
börjar med orden »I motionerna I: 78
och II: 104» och på s. 53 slutar med
orden »avstyrka bifall till motionerna
1:78 och 11:104», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 185

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets områdé.

av herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 7)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i punkten
B. 9) i förevarande del.

Härefter gav herr talmannen i fråga
om den del av utskottets hemställan i
punkten B. 9), som på s. 53 började med
orden »I motionerna I: 547 och II: 693»
och på s. 54 slutade med »i motionerna
I: 547 och II: 693», propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan i
detta avseende; 2:o) bifall till den med
8) betecknade reservationen av herr
Näslund m. fl. i motsvarande del; 3:o)
bifall till reservationen nr 9) av herrar
Eskilsson och Eliasson; samt 4:o) bifall
till det av herr Holmberg under överläggningen
framställda yrkandet; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förstnämnda propositionen.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet hemställt i punkten
B. 9) i övrigt samt i punkten B. 10).

Beträffande punkten B. 11) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Näslund m. fl. avgivna, med 10) betecknade
reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. 11) i utskottets utlåtande nr 32,
röstar

13-—Andra kammarens protokoll 1954.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. avgivna, med
10) betecknade reservationen i denna
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 142 ja och 55 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Härefter biföll kammaren på framställda
propositioner vad utskottet i
punkterna C.—F. samt G. 1)—4) hemställt.

Beträffande punkten G. 5) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Näslund m. fl. avgivna, med 10) betecknade
reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
G. 5) i utskottets utlåtande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 21.

186 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Interpellation ang. befattningen som förste arkivarie och statsheraldiker.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund in. fl. avgivna, med
10) betecknade reservationen i denna
de!.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 142 ja och 53 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Slutligen blev på framställd proposition
utskottets hemställan i punkten
G. 6) av kammaren bifallen.

§ 2.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att särskilda utskottets utlåtanden
nr 1—8 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden å
föredragningslistan för kammarens nästkommande
sammanträde.

§ 3.

Interpellation ang. befattningen som

förste arkivarie och statsheraldiker.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMÅS (fp), som anförde:

Herr talman! Enligt beslut av 1953
års riksdag har den statliga heraldiska
myndigheten från och med innevarande
budgetår organiserats som en särskild
sektion inom riksarkivet under
ledning av en förste arkivarie och statsheraldiker.
För tjänstgöring i första
hand inom nämnda sektion har därjämte
riksarkivets personal förstärkts
med en amanuens och ett kontorsbiträde
i reglerad befordringsgång, båda med
halvtidstjänstgöring. För underställning

av vissa ärenden har vidare inrättats en
statens heraldiska nämnd under riksarkivariens
ordförandeskap. Som förutsättning
för denna organisation gäller,
att dess verksamhet blir i allt väsentligt
ekonomiskt självbärande.

Vid frågans behandling framhölls uttryckligen
såväl av statsutskottet, som
ej ville motsätta sig bifall till det framlagda
organisationsförslaget, som här i
andra kammaren, att ifrågavarande organisation
tillsvidare borde betraktas
som ett provisorium, vars definitiva utformning
syntes få bli beroende av
framdeles vunna närmare erfarenheter
på området. Samma synpunkter har
även i år vid behandlingen av riksarkivets
anslag för den heraldiska verksamheten
med all tydlighet framförts av
statsutskottet samt här i kammaren.

Den för riksarkivets heraldiska verksamhet
avsedda tjänsten som förste arkivarie
och statsheraldiker i lönegrad
Ce 31 har ännu ej blivit tillsatt utan
uppehälles mot vikariatsersättning av
tjänstemän inom riksarkivet. Enligt
uppgift förbereder man emellertid nu
inom ecklesiastikdepartementet tillsättandet
av ifrågavarande tjänst.

Med anledning härav anhåller jag om
andra kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet det vara lämpligt
att under förhandenvarande förhållanden
tillsätta en pensionsberättigad
tjänst såsom förste arkivarie och statsheraldiker
i lönegrad Ce 31 för en verksamhet,
som av riksdagen uttryckligen
angivits vara ett provisorium och som,
enligt vad man redan nu kan konstatera,
långt ifrån kommer att bli ekonomiskt
självbärande såsom riksdagen förutsatt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial: -

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

Nr 21. 187

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
försvarets centrala tyg-, intendenturoch
civilförvaltning ni. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1954/55 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående löneoch
pensionsförmåner för personal å
försvarets reservstater;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnader för mät- och
avmagnetiseringsstationer;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1954/55 till universitetet
i Göteborg och Stockholms högskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på
högre skolstadier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående inrättande av
ordinarie lärartjänster på försöksskolans
högstadium m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1954/55 till främjande
av praktisk lärlingsutbildning hos
hantverksmästare jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till inrikesdepartementets
avlöningar och omkostnader
samt angående psykologiskt försvar
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt in. m., i vad propositionen
avser avräkning av vissa belopp
mot automobilskattemedlen och överskridande
av viss anslagspost;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa under tolfte
huvudtiteln uppförda anslag avseende
det statliga pensionsväsendet;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggning av ett
ångkraftverk på västkusten jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 150, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54;

bankoutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning om godkännande av träffade
avtal om försäljning av vissa fastigheter;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts pro -

188 Nr 21.

Onsdagen den 19 maj 1954 em.

position med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Koningen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln
;

nr 292, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till statens priskontrollnämnd;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 295, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnadsersättning
för psykiatriska klinikerna i Lund och
Uppsala; och

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

från bankoutskottet, nr 298, angående
regleringen för budgetåret 1954/55 av
utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk in. m. jämte i ämnet väckt
motion; samt

från jordbruksutskottet:
nr 273, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt
avser kronoegendomen Kolstad l1, 2l
och 31 i Mjölby stad; och
nr 297, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar; nr

300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt)
; och

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.46.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54
406397