1954 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1954:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 18

7—8 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 7 maj.

Sid.

Svar på interpellation av herr Helén ang. den militärpsykologiska

verksamhetens organisation .............................. 5

Interpellation av herr Löfgren ang. anordnande av fällbommar vid
korsningen mellan järnväg och väg på Industrigatan i Malmö .... 7

Lördagen den 8 maj.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.............. 8

Allmänna läroverken: Avlöningar ............................ 11

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.......................... 19

Utgifter å tilläggsstat II under socialdepartementet.............. 22

Den militära presstjänsten.................................. 24

Ändringar i förordningen om nöjesskatt ...................... 27

Skogsvårdsavgiften för år 1954 .............................. 28

Skatteavdrag för skogsbilväg................................ 30

Hänsyn till penningvärdesförändringar vid beskattning .......... 33

Rätten till släktnamn...................................... 35

Förhållandet mellan tjänste- och folkpension .................. 37

Bidrag till skogsbrukskurser m. m............................. 38

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk .............. 39

Anslag till vattendomstolarna........................... 47

Reglering av priserna på fisk................................ 49

Maskineri för fartyget Skagerak.............................. 51

Interpellation av herr Andersson i Dunker ang. förstatligandet av de
elektriska distributionsföreningarna på landsbygen m. m....... 56

1—Andra kammarens protokoll 195b. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 8 maj.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 92, ang. de allmänna läroverken m. m... 8

-—• nr 93, ang. avlöningar vid blind- och dövskolorna............ 19

— nr 94, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet)
........................................... 22

— nr 95, ang. ytterligare utgifter åtilläggsstat II (socialdepartementet) 22

— nr 96, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet
.............................................. 23

—- nr 97, ang. anslag till det svenska sjukhuset i Korea.......... 23

■— nr 98, ang. bidrag till driften av anstalter för kirurgisk tuberkulos
m. m...........................; ................ 23

—• nr 99, ang. utbildning av viss sinnessjukvårdspersonal ........ 23

■— nr 100, om avskrivning av kapitalmedelsförluster ............ 23

— nr 101, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
........................................ 23

— nr 102, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (staten för statens

allmänna fastighetsfond) ................................ 23

— nr 103, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 24

— nr 104, ang. granskning av statsverket m. m................. 24

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. tullfrihet för pressfotos

m. m................................................. 27

— nr 44, ang. ändringar i förordningen om nöjesskatt .......... 27

— nr 46, ang. temporärt undantag från bestämmelserna i 16 § förordningen
angående tillverkning av brännvin, m. m............. 28

— nr 47, ang. skogsvårdsavgiften för år 1954 .................. 28

— nr 48, ang. rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg, att vid

taxering till skatt åtnjuta avdrag härför .................. 30

— nr 49, om sådana ändringar i skattelagstiftningen att hänsyn vid

beräkningen av skattepliktig inkomst tages till inträffade förändringar
i penningvärdet.................................. 33

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen den 21 december
1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m............. 35

— nr 22, om ändrad lydelse av 4 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken m. m. 35

— nr 23, ang. rätten till släktnamn.......................... 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, ang. lag om undervisning och

vård av vissa psykiskt efterblivna ........................ 37

— nr 28, om ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 18

april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling ...... 37

—- nr 29, ang. provisorisk lag om arbetarpensionering............ 37

— nr 30, om kortare arbetsvecka............................ 37

— nr 31, ang. förhållandet mellan tjänstepension och folkpension .. 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, om ändrad lydelse av 11 kap. 95

§ vattenlagen.......................................... 38

— nr 25, om förkortning av maximitiden för upplåtelse av skogsav verkningsrätt.

. ....................................... 38

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m........................................... 38

Innehåll.

Nr 18.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. ytterligare förlagskapital för

statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader............ 39

— nr 24, om understöd åt lanthushållningsseminariet å Rimforsa .. 39

— nr 25, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) 39

— nr 26, om viss ändring i direktiven för 1953 års vattenvårds kommitté

............................................ 39

Statsutskottets utlåtande nr 105, ang. ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek m. m................. 39

■— nr 106, ang. överlärarorganisationen........................ 47

— nr 107, ang. vissa anslag till statens bakteriologiska laboratorium

m. m................................................. 47

— nr 108, ang. anslag till vattendomstolarna .................. 47

— nr 109, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat

för budgetåret 1950/51, m.m............................. 49

— nr 110, ang. anslag å tilläggsstat II till i arbetslöshetsbekämpande

syfte anordnade arbeten m. m........................... 49

— nr 111, ang. stat för riksgäldsfonden för budgetåret 1954/55 .... 49

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. reglering av priserna på fisk

under budgetåret m. m................................. 49

— nr 28, ang. anslag till statens försöksgårdar för budgetåret 1954/55

m. m................................................. 51

— nr 29, ang. framdrivningsmaskineri för fartyget Skagerak...... 51

Fredagen den 7 maj 1954.

Nr 18.

Fredagen den 7 maj.

Kl. 16.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Knut Senander, född
17/11 1889, som vårdats på karolinska
sjukhuset fr. o. m. 2/5 1954 t. o. m. 5/5

1954 under diagnos urinvägsinfektion,
är i behov av fortsatt vård å sjukhus och
vila i hemmet t. o. m. 9/5 1954 och under
denna tid är oförmögen till arbete intygas.

Stockholm 60 den 5 maj 1954.

Arne Bergkvist.

Leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Senander
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 2 till och med den 9 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. den militärpsykologiska
verksamhetens organisation.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Helén frågat mig om jag har för
avsikt att slutföra min behandling av
frågan om den militärpsykologiska
verksamhetens organisation i så god tid
att proposition i ärendet kan föreläggas

1955 års riksdag.

Förslag om inrättande av ett militärpsykologiskt
institut framlades i november
1952 av försvarets personalbehandlingsutredning.
Denna utredning
hade till uppdrag att utreda såväl den
militärpsykologiska som den tillämpade

pedagogiska och sociala verksamhetens
organisation och uppgifter inom försvaret.
Merkostnaderna för det föreslagna
institutets upprättande beräknades av
de sakkunniga till omkring 150 000 kronor.

De föreslog samtidigt inrättande av
ett centralt organ för personalvårdstjänsten
inom försvaret, en personaltjänstbyrå,
liksom vissa med uppdraget
sammanhängande rationaliseringsåtgärder
på det militärsociala området.

Utredningens förslag har i sedvanlig
ordning remissbehandlats. Det har därvid
visat sig att statskontoret ställt sig
tveksamt till de med det militärpsykologiska
institutets upprättande förenade
merkostnaderna och för sin del föreslagit
vissa ytterligare rationaliserings- och
sammanslagningsåtgärder. Detta statskontorets
förslag är f. n. utsänt till vissa
myndigheter för granskning och yttrande.

Vidare är att nämna att 1953 års psykologutredning
behandlar frågor, som är
av betydelse för bestämning av det blivande
institutets verksamhet. Jag syftar
därvid på möjligheten av att militärpsykologiska
forskningsobjekt kan utläggas
på civila forskningsinstitutioner.

Med hänsyn till det läge, vari beredningen
av ärendet sålunda befinner sig,
och med hänsyn till den stränga återhållsamhet,
som måste iakttas när det
blir fråga om nya utgifter inom försvarsväsendets
område, anser jag mig —
hur betydelsefull tillkomsten av ett militärpsykologiskt
institut än må vara ■—
f. n. icke kunna göra några utfästelser
om och i så fall när ett förslag om inrättande
av ett dylikt institut kan framläggas.

Härefter anförde:

Nr 18.

Fredagen den 7 maj 1954.

Svar på interpellation ang. den militärpsykologiska verksamhetens organisation.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet för att
han har velat besvara min fråga om militärpsykologiens
läge. Då interpellationssvaret
inrymmer ett, som jag fattat
det, bestämt uttryck för uppskattning
av det stora värdet i en sådan
verksamhet, vars yttersta syfte är att
placera rätt man på rätt plats i försvaret
och även i övrigt utnyttja den moderna
psykologiens resurser för utbildning
och personalbehandling, tror jag
mig kunna avstå ifrån att här framlägga
de många argument, som militärpsykologiens
företrädare både i Sverige och
i utlandet kunnat åstadkomma i syfte att
bevisa den rationella effekten av militärpsykologisk
rådgivning, urval och
bedömning. Jag tillåter mig alltså att
utgå från att herr statsrådet delar den
värdering jag givit uttryck för i interpellationen.

Däremot lämnar försvarsministerns
svar flera praktiska frågor obesvarade.
Som jag framhållit i min interpellation,
bär 1949 års sakkunniga med generaldirektör
Lundberg som ordförande 1952
framlagt ett förslag till ny organisation,
mot vilket av de många remissinstanserna
endast statskontoret haft några
genomgripande invändningar att göra.
Det förefaller mig då egendomligt att,
sedan sakkunnigas betänkande på sedvanligt
sätt och med sedvanlig tidsbegränsning
behandlats, statskontorets
förslag till annan organisation utsändes
till remissbehandling på obestämd tid.
Här ligger, såvitt jag förstår, en av förklaringarna
till den ganska onödiga fördröjning
av ärendets beredning, som
förekommit och som nu tycks vara
så stor, att statsrådet icke kan ge någon
utfästelse om att frågan kan föreläggas
1955 års riksdag.

De politiska ungdomsorganisationerna,
som har följt denna fråga med stor
uppmärksamhet, torde samtliga beklaga
detta dröjsmål. Då jag hoppas att försvarsministern
här vill belysa anled -

ningen till det egendomliga arrangemanget,
vill jag samtidigt be honom
klargöra, huruvida han är medveten om
de risker som ligger i en ytterligare
försening. Konkurrensen om skickliga
psykologer hårdnar nu starkt. Den sittande
psykologutredningen torde med
hänsyn till begränsningen av sina direktiv
icke kunna tänkas förändra militärpsykologiens
personalmöjligheter. Då
den vetenskapliga pionjären på området
redan i fjol, väl bl. a. på grund av
dröjsmål med den nya organisationen,
lämnade verksamheten, gäller det nu
verkligen att trygga den erfarna personal,
som skaffat sig utbildning för
dessa speciella och ofta krävande arbetsuppgifter.

Meddelanden från Norge har givit vid
handen, att bristande handlag från de
statliga myndigheternas sida kan äventyra
hela den militärpsykologiska verksamheten.
Med den positiva inställning, som
försvarsministern glädjande nog har,
bör militärpsykologien snabbt kunna
bringas till full effektivitet, och jag vore
tacksam om statsrådet ville ge någon
närmare upplysning på de punkter jag
har berört.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det kan helt naturligt
råda delade meningar om i vilken mån
den psykologutredning som tillsattes
1953 kommer att få någon inverkan på
den militärpsykologiska verksamheten.
För mitt vidkommande tror jag emellertid,
att det under denna utrednings
gång kan framläggas ting som kan vara
av värde för bedömningen av den militärpsykologiska
verksamheten. Jag vill
därför understryka att den utredning
som pågår kanske är den främsta orsaken
till att jag vilar på hanen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
detta uttalande även om det väl inte
helt förklarar arrangemanget med ut -

Fredagen den 7 maj 1954.

Nr 18.

Interpellation ang. anordnande av fällbomraar vid korsningen mellan järnväg och
väg på Industrigatan i Malmö.

sändningen utan remisstid av statskontorets
förslag. Jag hoppas emellertid att
den som är försvarsminister och vilar
på hanen vet, att det är svårt att vila
på hanen alltför länge utan att ett skott
går av av misstag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 105—111 och
jordbruksutskottets utlåtanden nr 27—29.

§ 4.

Interpellation ang. anordnande av fällbommar
vid korsningen mellan järnväg

och väg på Industrigatan i Malmö.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LÖFGREN (fp), som yttrade:

Herr talman! Inom Malmö stad finns
en järnvägskorsning på Industrigatan,
där endast optiska och akustiska varningssignaler
är anbragta. Förhållandena
beträffande såväl trafikintensitet
som sikt — särskilt från ena hållet —
är sådana, att fällbomar måste anses i
högsta grad angelägna.

Allvarliga olyckor har inträffat vid
denna korsning. Den 16/12 1929 inträffade
sålunda en kollision mellan tåg och
lastbil, varvid en person dödades. Den
20/12 1940 dödades en person vid kollision
mellan tåg och cyklist. Den 11/9
1951 kolliderade en militärbil med tåg,
varvid två personer dödades, och för
endast några dagar sedan eller den 4/5
1954 medförde en kollision mellan tåg
och lastbil att ytterligare en person dödades.

Redan efter tidigare inträffade dödsolyckor
vid denna järnvägskorsning
krävde den allmänna opinionen, att fällbommar
skulle uppsättas på detta farliga
ställe, och enligt vad som uppgi -

ves har polisnämnden i Malmö i mars
månad 1950 inlett skriftväxling med SJ
angående det angelägna behovet av fällbommar,
eftersom det t. o. in. visat sig,
att den varningsanordning som fanns ej
var tillförlitlig. Poliskammaren skall
sålunda ha kunnat anföra fem olika
fall under endast något års tid, då varningsanordningarna
icke fungerat riktigt.
Resultatet av denna skriftväxling
med SJ uppges ha varit, att SJ förklarat,
att bärande skäl för omändring ej
framlagts, då införande av bevakade
bommar medför betydande kostnader.

Polisnämnden uppges då ha överlämnat
ärendet till Malmö stads gatukontor,
vilket resulterade i hänvändelse till SJ
från Malmö stads drätselkammare. I
februari 1953 skall SJ av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ha begärt statsmedel
för anordnande av fällbommar, och
enligt likaledes föreliggande uppgifter
skall SJ ha åtagit sig att anordna fällbommar,
men ännu har sådana icke
synts till, och dödsolyckorna fortsätter.

Det torde vara helt förklarligt att det
råder en allmän förtrytelse över att denna
verkliga dödsfälla ännu ej undanröjts,
och den under innevarande vecka ytterligare
inträffade dödsolyckan har på ett
skrämmande sätt aktualiserat frågan om
huruvida det skall vara nödvändigt att
ytterligare allvarliga olyckor måste inträffa,
innan åtgärder vidtages för att
uppsätta fällbommar.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
rikta följande frågor:

Delar herr statsrådet min uppfattning,
att ekonomiska skäl ej får hindra anordnandet
av fällbommar vid den farliga
korsningen mellan järnväg och väg
på Industrigatan i Malmö, och

kan det förväntas att fällbommar utan
vidare dröjsmål anbringas vid nämnda
korsning?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från jordbruksutskottet:
nr 199, med anledning av Ivungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 200, med anledning av väckta motioner
angående förskott ur anslaget till
bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden till byggande av en
fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge;

nr 201, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förvaltningen
av vissa stödlån; och

nr 202, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående avveckling
av kommunskogslånefonden; samt
från sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet:

nr 216, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åtgärder
för en likformig reglering av rätten till
ersättning vid ingrepp i enskilds äganderätt
och frihet.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.12.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 8 maj.

Kl. 10.00.

§ i.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående anordnande
av fällbommar vid korsningen mellan
järnväg och väg på Industrigatan i
Malmö.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
92, i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

position angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
103, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 19 februari 1954, s. 3—
10 samt 35 och 36, föreslagit riksdagen
att fatta vissa närmare angivna beslut
beträffande utvidgning av den statliga
gymnasieorganisationen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft jämväl två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Damström
m. fl. (I: 424) och den andra inom

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

andra kammaren av fru Lindskog m. fl.
(II: 545).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungi. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 424
och II: 545, i den mån de skilde sig från
Kungl. Maj :ts förslag, besluta, att samrealskolorna
i Bollnäs, Köping, Lidköping,
Mariestad och Oskarshamn från
och med budgetåret 1954/55 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde,
skulle ombildas till högre allmänna läroverk
med den linjeorganisation, Kungl.
Maj :t bestämde, skolande ombildningen
tillgå sålunda, att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och
sedan ytterligare en ring per år, till dess
gymnasiet vore i sin helhet färdigbildat;
allt under villkor att vederbörande
kommuner åtoge sig att tillhandahålla
för respektive högre allmänna läroverk
erforderliga undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad
åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller efter Kungl. Maj :ts
medgivande i varje särskilt fall motsvarande
kontant ersättning;

II. besluta, att ett treårigt, för manlig
och kvinnlig ungdom öppet försöksgymnasium
från och med budgetåret
1954/55 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, skulle successivt
upprättas vid högre allmänna läroverket
i Skellefteå under villkor att Skellefteå
stad åtoge sig dels att tillhandahålla
för detta gymnasium erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor
eller motsvarande kontant ersättning
samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller efter Kungl. Maj :ts medgivande
i varje särskilt fall motsvarande
kontant ersättning, dels ock att för
anskaffande av undervisningsmateriel
och bibliotek bevilja ett engångsbidrag
av 10 000 kronor eller det lägre belopp,
Kungl. Maj:t bestämde;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att fast -

ställa linjeorganisationen vid det föreslagna
försöksgymnasiet i Skellefteå.

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Karl Andersson, som ansett
att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:424 och 11:545 besluta,
att samrealskolorna i Bollnäs, Borlänge,
Enköping, Köping, Lidköping,
Mariestad, Nässjö och Oskarshamn från
och med budgetåret 1954/55 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde,
skulle ombildas till högre allmänna läroverk
med den linjeorganisation, Kungl.
Maj :t bestämde, skolande ombildningen
tillgå sålunda, att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och
sedan ytterligare en ring per år, till dess
gymnasiet vore i sin helhet färdigbildat;
allt under villkor att vederbörande kommuner
åtoge sig att tillhandahålla för
respektive högre allmänna läroverk erforderliga
undervisningslokaler jämte
inredning och möbelutrustning, bostad
åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller efter Kungl. Maj :ts
medgivande i varje särskilt fall motsvarande
kontant ersättning;

b) av herrar Hesselbom och Arrhén,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

LINDSKOG (s):

Herr talman! När en kommun inrättar
ett kommunalt gymnasium, ikläder
den sig en betydande ekonomisk börda.
Kommunen får därigenom ansvar för
utbildningskostnader inte bara för sina
egna invånare utan också för andra
kommuners. Att kommunerna ändå gör
detta beror i första hand på att man
har ett starkt intresse för goda utbildningsmöjligheter
men också på att man
hyser förhoppningen att få gymnasiet
förstatligat.

Vid 1952 års riksdag uppdrogs vissa
liktlinjer för fortsatt förstatligande av

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ltvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

kommunala gymnasier. Statsutskottet
har i sitt förevarande utlåtande uttalat,
att en jämn takt vid förstatligandet förutsattes
i 1952 års beslut och att de
kommuner, som inrättar kommunala
gymnasier, inte alltför länge borde behöva
svara för dessas bestånd. I enlighet
med denna uppfattning har skolöverstyrelsen
föreslagit förstatligandet
av åtta kommunala gymnasier under
budgetåret 1954/55. Departementschefen
har ansett sig kunna föreslå endast
fem, men han tillägger, att valet av de
fem har erbjudit svårigheter, då skillnaden
mellan dem och de tre som blivit
kvar har varit obetydlig. Även utskottet
framhåller vanskligheten i jämförelsen
och anser goda skäl tala för
att samtliga åtta redan nu förstatligas.

För ett förstatligande snarast av kommunala
gymnasiet i Borlänge — det är
ju kommunala gymnasierna i Borlänge,
Enköping och Nässjö, som blivit utelämnade
i departementschefens förslag
— skulle jag vilja anföra några sakskäl,
som synes vara tungt vägande. Borlänge
är till folkmängden rikets trettionde
stad med 23 600 invånare. Under
1953 ökades folkmängden med 863
personer. Av större städer är det endast
två, nämligen Sundbyberg och
Trollhättan, som saknar högre allmänt
läroverk, medan 35 städer med mindre
invånarantal har både realskola och
statligt gymnasium. I en stad, som är
sladd i så stark utveckling som Borlänge,
är det ett starkt tryck på intagningen
både i realskolan och gymnasiet.
Realskolan är redan nu en av landets
största med 125 elever i avslutningsklassen
innevarande läsår.

Till dessa rent lokala motiv för förstatligande
av gymnasiet kommer också
ett annat skäl. Enligt Kungl. Maj:ts
beslut indrages den treåriga realgymnasielinjen
vid läroverket i Falun
fr. o. m. höstterminen 1954. Därigenom
blir Borlänge den enda plats, som kan
tillgodose övre och mellersta Dalarna
med treårig reallinje. Lärjungeområdet

ökas därigenom med Siljansbygden och
övre Dalarna och kommer att omfatta
över 100 000 invånare. Bekymrade föräldrar
har redan uttryckt farhågor över
de försämrade utbildningsmöjligheterna
för nästa läsår.

För närvarande kommer 44 procent
av eleverna i Borlänge kommunala gymnasium
från angränsade kommuner, och
fr. o. m. höstterminen kommer trycket
utifrån att bli än större. Dessa sakförhållanden
tycks tala för att Borlänge
ligger på en fullt jämförlig nivå, ja,
t. o. m. i vissa avseenden framför de
gymnasier, som Kungl. Maj:t nu föreslagit
till förstatligande under nästa
budgetår. Just med hänsyn till indragningen
av den treåriga reallinjen i Falun
borde det vara angeläget att Borlänge
finge bättre möjligheter att tillgodose
de ungdomar, som annars skulle
söka sig till Falun och att dessa möjligheter
funnes från den tidpunkt indragningen
i Falun sker.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av
herr Karl Andersson vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det är mycket förklarligt,
att det förekommer irritation i
många kommuner med anledning av
att förstatligandet av kommunala gymnasier
inte kan komma i fråga i den
takt man skulle önska. Särskilt förstår
man detta när det gäller orter, där man
bär inte bara orten själv, staden eller
samhället, att svara för utan också ett
mycket stort upptagningsområde omkring,
och där kommunen givetvis får
påtaga sig kostnader som även kommer
andra kommuners invånare till godo.
Jag vill dock erinra om att fr. o. m.
1952 påbörjades en utvidgning av den
statliga gymnasieorganisationen. År 1952
förstatligades sex kommunala gymnasier,
1953 ytterligare sex sådana gymnasier
och i år har föreslagits förstatli -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

gande av fem kommunala gymnasier,
vartill kommer försöksgymnasiet i Skellefteå.

Skolöverstyrelsen har, som den ärade
motionären här har påpekat, begärt
ett förstatligande av åtta kommunala
gymnasier detta år. Kungl. Maj:t har
som sagt stannat för fem. Man kan ju
tvista, om det är riktigt att frångå skolöverstyrelsens
förslag därvidlag, men en
sak torde väl vara klar, och det är, att
man inte kan göra allting på en gång.
Följaktligen är det nödvändigt att stegvis
fortsätta på den här reformen, och
vi har därför i utskottet ansett, att det
för året kan anses försvarligt med att
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Men vi
har också, som den ärade motionären
sade, kraftigt understrukit önskvärdheten
av att förstatligandet av
kommunala gymnasier bör ske i jämn
takt och utan eftersläpning. Inte minst
ligger då som grund för detta motiv
önskemålet att så långt som möjligt
uppnå en rättvis och enhetlig behandling
av kommunerna.

Samtidigt måste jag emellertid säga,
att vi i utskottet funnit, att det inte
varit någon lätt uppgift för Kungl. Maj :t
att avväga, vilka som borde ha förtursrätt.
Förhållandena är visserligen
skiftande, men i mångt och mycket är
förutsättningarna desamma. Tyvärr kan
vi inte komma ifrån dessa svårigheter,
och jag hoppas liksom motionären att
så småningom också Borlänge och de
andra gymnasierna skall komma i fråga
utan alltför lång tidsutdräkt.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det har påpekats, att
under de två föregående åren sex gymnasier
förstatligats varje år. Jag vill
framhålla att i år är det enligt departementschefens
förslag endast fem som
skulle komma i fråga. Det betyder en
minskning och det var väl inte meningen.

Allmänna läroverken: Avlöningar.

Herr talman! Jag vidhåller alltså mitt
yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den av
herr Karl Andersson avgivna, vid punkten
fogade reservation; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2.

Allmänna läroverken: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
103, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 19 februari 1954, s. 10
—37, föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av
vad departementschefen förordat,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att — utan hinder av fastställd
personalförteckning — tills vidare
under budgetåret 1954/55, då för
realskolestadiet avsedd ordinarie ämneslärartjänst
vid allmänt läroverk skulle
tillsättas, besluta, huruvida tjänsten
skulle kungöras ledig såsom adjunktstjänst
eller ämneslärarinnetjänst,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1954/55,

dels ock till Allmänna läroverken:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 117 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 450) och den andra inom
andra kammaren av fröken Höjer m. fl.
(II: 583) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att vid de allmänna läro -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Allmänna läroverken: Avlöningar.

verken enligt skolöverstyrelsens förslag
inrätta ytterligare sju skolskötersketjänster
i Ca 14 samt en i Ce 14.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arrhén och Lundgren (I: 451) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nestrup m. fl. (II: 584) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
personalförteckningen för de allmänna
läroverken upptaga 80 adjunktstjänster
i lönegrad Ca 29 utöver de av Kungl.
Maj :t redan föreslagna samt att bemyndiga
Kungl. Maj :t att av dessa adjunktstjänster
tillfälligt utbyta ett begränsat
antal mot ämneslärarinnetjänster i lönegrad
Ca 27.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:451 och 11:584, 1:450 och 11:583,
11:544 samt 1:449 och 11:582,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av
vad departementschefen förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att — utan hinder av fastställd
personalförteckning — tills vidare under
budgetåret 1954/55, då för realskolestadiet
avsedd ordinarie ämneslärarfjänst
vid allmänt läroverk skulle tillsättas,
besluta, huruvida tjänsten skulle kungöras
ledig såsom adjunktstjänst eller
ämneslärarinnetjänst;

c) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 117 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Karl Andersson;

b) av herrar Ohlon, Alfred Nilsson,

Sunne, Arrhén och Staxäng samt fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 451 och II: 584
ävensom med avslag å motionerna I: 450
och 11:583, 11:544 samt 1:449 och
II: 582,

bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att dels tillfälligt utbyta ett
begränsat antal adjunktstjänster i lönegraden
Ca 29 mot ämneslärarinnetjänster
i lönegraden Ca 27, dels ock — utan
hinder av fastställd personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1954/55,
då för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärarfjänst vid allmänt läroverk
skulle tillsättas, besluta, huruvida tjänsten
skulle kungöras ledig såsom adjunktstjänst
eller ämneslärarinnetjänst;

c) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1954/55;

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 117 900 000 kronor;

c) beträffande undervisning i hemkunskap
av herr Widén, fröken Vinge
och fröken Ager;

d) beträffande skolsköterskor av herr
Sunne och fröken Vinge;

e) beträffande skolkuratorer av fröken
Vinge;

de tre sistnämnda reservationerna
utan angivna yrkanden.

Efter föredragning av punkten yttrade: Fröken

HÖJER (fp):

Herr talman! Jag kommer att tala

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

för reservationen 2 d) av herr Sunne
och fröken Vinge beträffande skolsköterskor.

Departementschefen har i förslaget
angående skolsköterskor inte tagit upp
skolöverstyrelsens förslag att deltidstjänstgörande
skolsköterskor skall utbytas
emot sju heltidsanställda. I motionerna
1:450 och II: 583 har yrkats att
så skall ske. I statsutskottets utlåtande
nr 92 s. 14 har framlagts motionärernas
skäl för att detta utbyte skall ske. Skolöverstyrelsen
har kraftigt understrukit
den stora svårigheten att få kompetenta
skolsköterskor till dessa deltidstjänster,
och skolöverstyrelsen menar att för att
man skall få en ordentlig skolhälsovård
är det nödvändigt med kompetent
folk.

Motionärerna säger — vilket jag tror
alla är överens om — att skolhälsovård
behövs. Men det är inte alla av oss
som har fullt klart för sig att för en
ordentlig skolhälsovård behövs också
kompetent folk. Jag tror rent ut sagt
att det är mycket få som har en uppfattning
om vad skolsköterskorna egentligen
har för sig och att det verkligen
behövs en ordentlig kompetens för att
utföra detta arbete.

Den deltidstjänst som erbjudes dessa
skolsköterskor är av helt annan typ än
den deltidstjänst som man strävar efter
att få i gång för att få gifta sjuksköterskor
i kontinuerligt arbete inom hälso-
och sjukvård. Denna deltidstjänstgöring
omfattar en vecka på hösten,
ibland nio veckor på hösten, fulltidstjänstgöring.
Sedan är tjänstgöringen
uppsplittrad på kanske fyra timmar i
veckan, kanske tio timamr i veckan och
allra högst i något enstaka fall tjugo
timmar i veckan. Vederbörande är alltså
bunden hela läsåret av denna splittrade
tjänstgöring, för vilken hon erhåller
en ersättning som motsvarar timersättningen
för heltidsanställd. Hon
har inga som helst sociala förmåner,
inte en gång semester även om hon
tjänstgjort 16 dagar i månaden. Men

Allmänna läroverken: Avlöningar.

hon binder sig för ett arbete, som hindrar
henne från att åtaga sig vikariat
t. ex. under en månad. Det är klart att
en sådan här tjänstgöring inte tilltalar
vederbörande, det kan man ju förstå.
Denna tjänstgöring, som hänger ihop
med arbetet i skolorna, skulle man mycket
väl kunna få kompetenta gifta skolsköterskor
till för heltidstjänst, vilket
också skolöverstyrelsen genom en utredning
fått fram. Därför är man nu
alltså ivrig att få dessa tjänster.

Med anledning av mitt intresse för
skolhälsovården och min övertygelse
att skolöverstyrelsen därvidlag har fullkomligt
rätt i sina yrkanden hemställer
jag såsom motionär om bifall till
motionen II: 583. Jag vill tillägga att
reservanterna inte gjort annat än skrivit
en blank reservation och alltså inte
sagt något annat än att de kanhända
funderat litet på om inte motionärerna
ändå har rätt i sina yrkanden. För min
del håller jag med skolöverstyrelsen om
att det är uppenbart att om man skall
få någon framgång med skolhälsovården
behövs det ytterligare sju heltidsanställda
till de tidigare elva som nu
finns vid de allmänna läroverken. Det
gäller härvidlag ingen större grupp
människor, som skulle få ta hand om
skolhälsovården. Jag ber som sagt, herr
talman, att få yrka bifall till motionen
II: 583.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad fröken Höjer här anfört och vill
endast med några exempel understryka
hur svårt det är att få kvalificerade
befattningshavare till deltidstjänster.

Vid läroverket i Gävle, där man har
1 000 elever, finns en deltidsanställd befattningshavare,
som har innehaft sin
tjänst ett antal år. De dåliga löneförmånerna
och bristen på sociala förmåner
samt den omständigheten att hon
inte får räkna tjänstår har emellertid
gjort, att hon nu inte längre vill ha
tjänsten kvar. För att rädda skolhygie -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Allmänna läroverken: Avlöningar.

nen vid läroverket har Gävle stad därför
varit tvungen att inrätta en kommunal
tjänst, där denna befattningshavare
fått sin huvudsakliga tjänstgöring
förlagd till läroverket. Jag kan emellertid
inte anse det vara riktigt att de
kommunala myndigheterna skall behöva
träda till och åtaga sig de förpliktelser,
som åvilar staten vid statens
egna skolor.

I Gävle har vi förutom nämnda stora
läroverk två andra statliga skolor, ett
fyraårigt folkskoleseminarium och ett
tekniskt gymnasium, och det skulle vara
mycket enkelt att ordna med en heltidstjänst
inom skolhygienens område
gemensamt för dessa tre skolor. En dylik
tjänst skulle ge befattningshavaren
mer än full sysselsättning, och jag kan
som sagt inte finna det riktigt att de
kommunala myndigheterna här skall
behöva påtaga sig statens förpliktelser.

Nu har vi i Gävle lånat ut vår skolsköterska
till staten, men det är endast
en tidsfråga när vi måste ta hennes
tjänster i anspråk för de kommunala
realskolorna där. Jag tycker det är av
stor vikt att vi får en heltidsanställd
sköterska vid de statliga skolorna i
Gävle, och även om det inte har lyckats
oss att få igenom förslaget härom
i skolöverstyrelsen, så hoppas jag ändå
att det nästa år, när frågan kommer
igen, skall bli möjligt att inrätta en
heltidsanställd befattningshavare på
skolhygienens område vid läroverken i
Gävle.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen nr
II: 583.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! När man tar del av
statsutskottets utlåtande nr 92, punkt 2,
där kuratorsinstitutionen behandlas,
blir man frapperad av den inkonsekvens,
som utmärker utskottets ställningstagande
till frågan. Först skriver
utskottet att det är värdefullt med en

fortsatt försöksverksamhet på området,
där olika möjligheter kan prövas, men
sedan fortsätter utskottet att skriva att
det däremot icke anser sig kunna tillstyrka
förslaget om inrättande av de
två kuratorstjänster, som vi har väckt
i vår motion nr 582 i denna kammare.
Utskottet har tydligen inte sett sambandet
mellan möjligheterna till denna
fortsatta försöksverksamhet och nödvändigheten
av en fastare utformning och
en säkrare ekonomisk ställning för den
kuratorsinstitution, som nu har prövats
i mer än tio år. Får vi icke en sådan säkrare
ställning för dessa befattningshavare,
kommer de två statligt anställda
kuratorerna som vi nu har icke att
kunna kvarstå på sina poster. Man raserar
då den grund, som man skulle
bygga vidare på. Den stora personliga
erfarenhet som dessa befattningshavare
vunnit genom sitt pionjärarbete som
skolkuratorer finnes då icke längre att
tillgå.

Vidare mister man också kontinuiteten
i försöksverksamheten, vilket är en
allvarlig brist. Dessutom skulle den utbildning
av kuratorsaspiranter som nu
sker vid Norra Latin och flickläroverket
på Söder tvingas att upphöra, och
detta får kanske betraktas som den allvarligaste
sidan av saken med tanke på
möjligheten till en organisk utveckling
av denna verksamhet vid våra högre
skolor.

Jag har ingen anledning att här ingå
på någon längre argumentering av skolkuratorsinstitutionens
betydelse för elevernas
anpassning till livet i skolan.
Den saken har redan flerfaldiga gånger
omvittnats både av skolkommissionen
och skolutredningen samt av lärare,
föräldrar och elever. Jag kan emellertid
inte underlåta att peka på att utskottet
även här tycks vara av en annan mening,
eftersom utskottet säger sig befara
att en kuratorstjänst i realiteten
kan betyda »ett tillbakaskjutande av
den skyldighet till personlig omvårdnad
av elev, som åvilar läraren och i

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

synnerhet klassföreståndaren». Det citerade
är ett vittnesbörd om hur främmande
man är för skolans inre liv. Ansvaret
för elevernas uppfostran måste
naturligtvis fortfarande först och främst
vila på föräldrar och lärare, men samhället
är i våra dagar för oss alla mera
komplicerat än tidigare. Detta gäller
kanske i särskilt hög grad för ungdomen,
vars livssituation har blivit betydligt
mera svårbemästrad.

Man har också på skolan lagt en hel
del vårdnadsproblem, som tidigare vilade
på hemmen. Klassföreståndaren i
de högre skolorna måste ägna mer tid
än förr åt klassens sociala liv och elevernas
personliga omvårdnad. Han
måste ta mer och mer av dyrbar tid,
som borde ägnas undervisningen, åt
omvårdnadsuppgifter inom klassen,
framför allt när han har stora klassavdelningar,
vilket de flesta skolformer
nu våndas under. Jag vill i detta sammanhang
citera ett uttalande från det
rektorsmöte, som anordnats av skolöverstyrelsen
i Falun i år. Där sade
man att kraven på omvårdnad i dagens
skola är så stora, att man måste öka de
ekonomiska och personella resurserna,
om inte skolans möjligheter till fostran
endast skall bli ett tomt ord.

Man måste också räkna med, att allteftersom
den nya skolan tar form kommer
fler och fler ungdomar till våra
gymnasier, och därmed uppstår nya anpassningsproblem.
Från det håll, där
man har erfarenheter av skolkuratorer,
har både elever och målsmän i många
fall förklarat, att det är lättare att tala
med en tredje person —• kuratorn —
när det gäller att gå till botten med och
utreda olika konfliktsituationer. En
hel del av kuratorns uppgifter rör också
områden, som ligger utanför skolans
egentliga ram, men är av avgörande
betydelse för elevernas studiemiljö,
t. ex. trassliga familjeförhållanden och
ekonomiska svårigheter samt en del
rent personliga problem. Vidare är också
vissa uppgifter av den art, att klass -

Allmänna läroverken: Avlöningar.

föreståndaren rimligtvis inte kan hålla
sig ä jour med dem och känna till förhållandena,
t. ex. vilket vapenslag en
gymnasist bör söka sig till eller hur
många poäng man måste ha för att
komma in vid en medicinsk högskola.

Herr talman! Jag vill sluta med att
framhålla att det är djupt beklagligt att
det penningtänkande, som måste prägla
riksdagens arbete, har tagit sig detta
uttryck av korttänkt njugghet mot den
högre skolan. Detta är så mycket mera
beklagligt eftersom den kuratorsverksamhet
som det här gäller ansetts så
föredömlig, att den blivit föremål för
studier av skolpsykologisk expertis
långt utanför landets gränser. Denna
verksamhet måste kanske nu läggas
ned, eller åtminstone kommer dess
möjligheter till fortsatt utveckling att
bli avsevärt beskurna.

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en motion, II: 544, i vilken yrkas
på en uppdelning av klasserna vid
undervisningen i hemkunskap vid de
allmänna läroverken. Därvidlag har jag
jämte herr Widén och fröken Vinge avlämnat
en blank reservation, och jagvill
därför nu säga något om ämnet
hemkunskap och dess uppdelning i
undervisningen.

Ämnet hemkunskap har tidigare varit
frivilligt i läroverken, och det var då
möjligt att dela upp klasserna, när elevantalet
överskred 16 stycken, detta
både i fråga om praktiska och teoretiska
ämnen. 1952 blev ämnet obligatoriskt
vid de allmänna läroverken med
en undervisningstimme i veckan under
hela året eller också två timmar under
den ena av terminerna. Möjligheten att
dela upp en sådan klass fanns alltså
inte, vilket ju betydde en ren tillbakagång.
Man inför alltså inte här något vad
man skulle kunna kalla nytt ämne, men
ett ämne som har blivit obligatoriskt
på skolschemat, men man har ej gett

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Allmänna läroverken: Avlöningar.

förutsättningarna för att undervisningen
skall bli ändamålsenlig och effektiv.
Det hela har dock tillkommit efter 1950
års riksdagsbeslut i våra skolfrågor.
Det är ohyggligt svårt att på denna tid
undervisa i detta ämne, när man inte
får dela upp kursen för laboratorieundervisning.
Det finns dock möjlighet att
i ämnena fysik och kemi dela upp undervisningen,
och då tycker man ju att
samma möjligheter borde kunna finnas
här när sådana möjligheter funnits tidigare
att frivilligt så göra. Det nya ämnet
är mycket senterat av ungdomarna
och har stor betydelse för dom eftersom
det gäller möjligheten att lägga
upp en god standard i fråga om kosten
att bibringa dem grundläggande
synpunkter för det praktiska arbetet.
Man lägger också här grunden till en
undervisning i god ekonomi. Men för
att man skall kunna göra detta på ett
effektivt sätt måste man kunna dela
upp klasserna så att möjlighet ges att
utnyttja skolköken, inte minst med hänsyn
till utrymmet för 16 elever. Utskottet
säger att timantalet måste ökas med
200, det betyder inte mer än Vs tjänst,
och det kan inte vara tu tal om annat
än att man skall kunna få lärare till
dessa tjänster, ty det är ju härvidlag
fråga om timlärartjänster. Svårigheterna
blir däremot stora när klasserna
inte får delas upp, ty vid en uppdelning
finns det gifta kvinnor att tillgå
som har möjlighet att undervisa sex å
åtta timmar i veckan men ej är villiga
att i nuvarande läge åtaga sig det krävande
och mycket svåra och ofta olustbetonade
arbetet i dessa stora klasser
utan tillgång till undervisningsmateriel
och plats för laboratorieundervisning.

I fråga om kostnaderna kan jag inte
tänka mig att dessa 200 timmar skulle
betyda att skolorna berövades möjligheten
att dela upp klasserna.

Herr talman! Jag ställer inget yrkande,
men jag hoppas att departementet
kommer att inta en positiv ställning till
frågan nästa år.

Häruti instämde fröken Elmén (fp)
och fru Sjöstrand (fp) samt herrar
Nestrup (fp) och Widén (fp).

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Under den punkt, som
vi nu behandlar, förekommer också en
avdelning om det antal adjunktstjänster
i Ca 29, som bör inrättas under
nästa budgetår. Departementschefen
har föreslagit 150 nya tjänster utan att
egentligen motivera detta antal med annat
än att det är ytterst svårt att avgöra,
hur många nya tjänster som
egentligen skulle vara berättigade. Skolöverstyrelsen
har gjort en beräkning
och kommit till att antalet nya tjänster
i Ca 29 borde vara 339, men skolöverstyrelsen
säger också att man inte kan
tänka sig få tillfälle att inrätta mer än
230 tjänster under nästa budgetår och
har begärt så många.

Detta antal har sedan reducerats till
150. Nog får man väl säga, att detta
varit alltför försiktigt. I och för sig instämmer
jag i att beräkningen kan vara
svår att göra. Departementschefen har
fäst sig vid en passus i överenskommelsen
av år 1952, där siffran 150 nämnes.
Men det måste ju vid den tiden
ha varit ännu svårare än nu, två år
senare, att med någon visshet kunna
säga, hur många nya tjänster som borde
inrättas.

En sak i utskottets utlåtande vill jag
påtala. Utskottet har efter statskontorets
uttalande tagit in någonting som
inte står i överenskommelsen av år
1952 och som talar för att antalet Ca 29-tjänster skulle minskas, nämligen att en
viss procent av lärarbehovet skulle tillgodoses
med icke-ordinarie lärare. För
att det skall bli klart för kammaren
hur denna sak ligger till skall jag gå
tillbaka till tiden för överenskommelsen
mellan Läroverkslärarnas riksförbund
och tjänsteförteckningskommittén.

Den 4 april 1952 preciserade tjänsteförteckningskommittén
för första gången
i ett utkast till förhandlingsöverens -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

kommelse de synpunkter man kommit
fram till vid de muntliga överläggningar,
som pågått sedan november 1951.
Med avseende på adjunktstjänster i
Ca 29 anfördes följande:

»2. Antalet förste adjunktstjänster i
Ca 29 skall i huvudsak motsvara behovet
av ämneslärartjänster å gymnasiet
samt i realskolans två högsta klasser,
bortsett från rektors- och lektorstjänster
samt erforderligt antal icke-ordinarie
tjänster. Med tillämpning härav beräknas
sammanlagt 1 800 förste adjunktstjänster
skola inrättas under budgetåren
1952/53, 1953/54 och 1954/55,
fördelade med resp. 1 500, 150 och 150
på nämnda budgetår.»

Detta förslag till formulering av den
blivande förhandlingsöverenskommelsen
fick under de fortsatta förhandlingarna
i viss mån en ändrad lydelse: dels
överenskoms att 100 befordringstjänster
skulle inrättas för ämneslärarinnor,
vilket i sin tur medförde, att siffran

1 800 ändrades till 1 700, dels — och
det är viktigare — förhandlade Läroverkslärarnas
riksförbund bort passusen
»samt erforderligt antal icke-ordinarie
tjänster». Anledningen till att
denna passus togs bort torde ha varit
ett tillmötesgående av förbundets önskemål
om ett ytterligare ökat antal befordringstjänster
— härigenom gavs
bl. a. en viss möjlighet att tillgodose
provårsläroverken med befordringstjänster
utöver det antal, som provårsläroverken
egentligen skulle vara berättigade
till, om man strikt följde det
s. k. organisatoriska underlaget.

Gör man en jämförelse mellan innehållet
i punkt 2 i förslaget av den
4 april och punkt 2 b i den slutligen
träffade och av riksdagen godkända
överenskommelsen (Kungl. Maj:ts proposition
nr 241/1952, s. 69) framgår
tydligt, att en förskjutning i arbetsgivarpartens
uppfattning om de ickeordinarie
tjänsternas placering förekommit.
I och för sig är det nämligen
ingenting som med nödvändighet säger,

2 — Andra kammarens protokoll 195b.

Allmänna läroverken: Avlöningar.

att den icke-ordinarie personalen skall
på organisatorisk grundval jämnt fördela
sig över hela stadiet från lägsta
klass till högsta gymnasiering, utan organisatoriskt
kan den mycket väl —
som skett i överenskommelsen — vara
placerad på det »konstruerade» lågstadiet.

Vid ett studium av departementschefens
förslag finner man att han, som
jag sade, egentligen ingenting säger om
de grunder han följer. Han föreslår
inrättande av de 150 tjänster som år
1952 ansågs vara säkra och tar ingen
hänsyn till det antal, som skolöverstyrelsen
har räknat fram. Men han talar
inte heller om de icke-ordinarie befattningarna,
som inte finns med i överenskommelsen,
och det håller jag honom
räkning för.

Däremot vill jag som sagt protestera
mot att utskottet genom att ta upp dessa
icke-ordinarie befattningar plockar in
ting, som inte finns med i överenskommelsen.
Det blir ett försök, såvitt jag
kan förstå, att blanda bort korten.

Herr talman! Jag skal! inte uppehålla
kammarens tid längre med detta ärende.
Jag vill sluta som herr Andersson
i Mölndal gjorde häromdagen, när han
sade: »Har man träffat en överenskommelse,
så skall den hållas.»

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen vid
denna punkt av herr Ohlon m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bl ):
Herr talman! Jag skall be att få fatta
mig relativt kort i denna fråga. Jag
vill påpeka att här har prominenta representanter
för olika kårer framfört
sina speciella önskemål, och allt under
motivering av samhällsnyttan. Det är
intet tvivel om att det kan vara riktigt,
såsom motionärerna har framhållit, att
behov av ett större antal olika tjänster
föreligger, men frågan är om man i
detta läge och över huvud taget kan
tillfredsställa alla föreliggande behov
och vidare om de behov, som motionäATr
18.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Allmänna läroverken: Avlöningar.

rerna önskat tillgodose, är allmängiltiga
på alla håll och under alla förutsättningar.

Jag behöver nämna bara skolsköterskorna
eller kuratorerna. Hur många
läroverk är det som kommer i åtnjutande
av sådan personal? De flesta får
vara utan. Härvidlag är det naturligtvis
en bedömningsfråga, hur långt man kan
gå för att tillgodose de mest angelägna
önskemålen. Längre kan vi inte komma.
Då fru Andrén beskyller statsutskottet
för penningtänkande, vill jag
försäkra fru Andrén att om vi i andra
avdelningen skulle lia tillstyrkt alla de
motioner, som vi har haft till behandling
enbart hos oss, skulle det inte alls
bli något utrymme för de skattesänkningar,
som en del av riksdagens ledamöter
anser möjliga. Hur i all världen
menar man att man skall kunna få en
statsbudget att hålla balans, om man
samtidigt skall tillgodose krav på alla
möjliga och omöjliga önskemål? Och
finns det tillräckligt med personal att
fjdla tjänsterna?

Detta borde för min del vara tillräckligt
som motivering för ett bifall till
utskottets förslag, men jag vill dessutom
säga till herr Nestrup att här
föreligger ju en överenskommelse mellan
respektive lärarorganisationer och
Kungl. Maj:t i fråga om antalet tjänster
på gymnasiet och realskolans 2 högsta
klasser och i vilken takt de skall inrättas.
Enligt överenskommelsen skall
det inrättas så många tjänster i Ca 29
som i huvudsak motsvarar behovet av
ämneslärartjänster. I anslutning härtill
angavs också i överenskommelsen
att för vart och ett av budgetåren
1953/54 och 1954/55 skulle inrättas 150
Ca 29-tjänster utöver det antal som inrättades
för 1952/53. Kungl. Maj:ts och
utskottets föreliggande förslag följer
överenskommelsen genom att 150 tjänster
nu föreslås inrättade för 1954/55.

Jag kan försäkra herr Nestrup att
skulle Kungl. Maj:t ha frångått överenskommelsen,
hade vi säkerligen i andra

avdelningen fått höra talas om saken
liksom vi också fått höra av personalorganisationerna.
Vi har inte hört något
i den vägen. Jag drar därav den
slutsatsen att denna överenskommelse
icke åsidosatts genom att utskottet följer
Kungl. Maj:ts förslag.

Nästa år blir emellertid frågan mera
brännande, ty för 1955/56 — om jag
inte är fel underrättad — finns intet
särskilt antal nya tjänster angivet i
överenskommelsen. Då kommer sannolikt
tolkningsfrågorna upp på allvar,
och jag tror att vi kan vänta till dess
att slutgiltigt diskutera denna fråga.

Jag ber således, herr talman, att med
detta få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag skall bara be att få
säga till utskottets ärade talesman att beträffande
skolsköterskorna gäller det här
ett utbyte av deltidstjänstgörande mot
heltidstjänstgörande. Det gäller alltså
inte att avväga behovet vid de olika
allmänna läroverken, utan det gäller
helt enkelt en övergång till en annan
anställningsform, eftersom denna absolut
exceptionella form av deltidstjänstgöring
— med periodvis fulltidstjänstgöring,
periodvis mycket kort tjänstgöring
— inte visat sig attraktiv för dem
som verkligen har de erforderliga kvalikationerna.
Det är detta som jag vill
speciellt understryka.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Utskottets talesman påpekade
att i överenskommelsen står 150
tjänster angivna. Det har jag också
framhållit, och det är just den siffran
som ecklesiastikministern har rekommenderat.
Jag har ingen anledning påstå
att han därvid gjort något fel, men däremot
förefaller skälighetsberäkningen
ganska egendomlig, när man ser å ena
sidan skolöverstyrelsens 339 och å andra
sidan departementschefens 150 tjänster.
Men vad jag tryckte på var att ut -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

skottet liade tagit in någonting som
icke finns med i överenskommelsen,
nämligen detta antal icke ordinarie befattningar,
timlärartjänster och vad det
nu är för någonting, som enligt utskottet
och statskontoret tydligen också
skulle vara med. Statskontoret erinrar
om att skolöverstyrelsen tidigare alltid
har räknat med tio procent icke ordinarie
personal. Men att skolöverstyrelsen
inte har räknat på detta sätt nu efter
läroverksöverenskommelsen är ju
ganska naturligt, eftersom denna sak
förhandlades bort.

Det är alltså den punkten i utskottets
motivering som jag vill protestera emot
och som jag anser icke borde ha kommit
in.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om motionen II: 583,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan om avslag å denna motion
dels ock på bifall till berörda motion;
och biföll kammaren utskottets hemställan
i detta avseende.

Beträffande punkten i övrigt gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nestrup begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
i utskottets förevarande utlåtande nr 92,
utom i vad avser motionen II: 583 av
fröken Höjer m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

av herr Ohlon m. fl. vid punkten fogade
reservationen i motsvarande deiar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Avlöningar vid Mimi- och dövskolorna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blind- och
dövskolorna jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
104, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 20 februari 1954
(punkt 1, s. 2—9), föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för läroanstalterna
för blinda, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1954/55,
dels ock till Läroanstalter för blinda:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 995 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av fröken
Liljedahl väckt motion (11:586) hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 104 ville besluta att
inrätta 6 biträdande husmoderstjänster,
varav 1 för Tomteboda blindinstitut
och övriga för dövskoleinternaten, och
2 vårdarinnetjänster vid skolor för döva

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

samt att uppräkna det i propositionen
föreslagna beloppet till erforderlig storlek.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Mai ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:452 och II: 585
samt II: 586, sistnämnda motion såvitt
här vore i fråga,

a) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för läroanstalterna för blinda,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1954/55;

b) till Läroanstalter för blinda: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 995 000 kronor;

II. att motionerna I: 300 och II: 210,
i den mån de ej blivit tillgodosedda genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Widén samt fröken Vinge och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort under
I. hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionen 11:586, såvitt
här vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 452 och II: 585,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för läroanstalterna för
blinda, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1954/55;

b) till Läroanstalter för blinda: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 004 700 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man konstaterar att det beträffande
läroanstalter för blinda och döva år
för år blir förbättringar, särskilt beträffande
utbildningen. Nya lärartjänster
har inrättats, och likaså har det inrättats
arvodesbefattningar i vissa läroämnen.
Beträffande barn i förskolål -

dern föreligger i dag förslag om inrättande
av en befattning som konsulent,
något som jag också noterar med tacksamhet.

På en punkt syns det emellertid råda
ett väldigt motstånd. Skolöverstyrelsen
har under en lång följd av år begärt dels
ett ökat antal vårdarinnetjänster och
dels tjänster som biträdande föreståndarinna
vid skolor för blinda och döva
barn. Antalet vårdarinnetjänster har i
viss mån utökats, dock inte i den utsträckning
som skolöverstyrelsen önskar.
Beträffande biträdande föreståndarinnor
tycks det inte vara möjligt att
få gehör i departementet. Det är gott och
väl att undervisningen förbättras, men
det är nog minst lika viktigt för barnens
utveckling och inpassande i den nya
miljön att de får ett hem att komma till,
ett hem där man har både liusfar och
husmor. På grund av sitt lyte måste ju
barnen tillbringa hela sin skoltid i
internat och i de flesta fall också få
sin yrkesutbildning där.

De barn det här gäller har, innan de
kom till skolan, på ett alldeles särskilt
sätt fixerats vid sina föräldrar. Så inträffar
skolplikten, och de hamnar
plötsligt i ett kollektiv på en anstalt.
De får lära sig att ta vara på sig själva
och får uppleva allt det som barn i
allmänhet upplever då de börjar livets
långa skolgång. Men då skoldagen är
slut har de ingen att anförtro sig åt med
sina bekymmer, med sin glädje och med
sin sorg eller hemlängtan. Den som skall
vara i mors ställe — husmodern — är
fullt upptagen med organisationsarbete.
Hon hinner inte lyssna på dem och kan
på grund av tidsnöd inte heller få tid
att »förstå» dem, något som ju alla barn
längtar efter. Det blir tyvärr så, att ett
internat väldigt ofta för med sig många
saker som inte är så lätta att bemästra.
Det blir ett på ett sätt vilt liv, och det
behövs något speciellt i uppfostran på
ett internat för att det skall vara bra.
För att personalen skall kunna uppehålla
disciplinen krävs det ibland en

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

massa förbud. Sammanförande av ett
stort antal barn med olika vanor, i skilda
åldrar och med skiftande begåvningsgrad
gör att det är svårt att behandla
barnen på ett personligt sätt. Det
behövs speciellt någon som tar sig an
barnen under fritiden. Det krävs inte
bara tillräcklig personal, utan naturligtvis
också väl kvalificerad sådan. På
Tomteboda blindinstitut t. ex. finns för
närvarande inte mindre än 216 barn
inskrivna. På internat i allmänhet är
man ju ytterst angelägen om att för
varje gruppenhet ha både husmor och
husfar. Rektorn blir på Tomteboda faderns
ställföreträdare. Han känner alla,
han bär mottagningstid, och till honom
kan barnen gå med sina bekymmer.
Men de har ingen mamma. Den som
skulle vara deras mamma har, som jag
tidigare sagt, inte tid med dem.

.lag har en känsla av att då det gäller
vårdbehov och hygien är det i såväl
departement som utskott svårare att
vinna gehör för önskemål än då det är
fråga om den direkta undervisningen.
.lag anser att behovet av en elevmamma
är så stort, att man inte längre kan stå
till svars med att endast undan för undan
säga nej till skolöverstyrelsens förslag.
Jag vill påpeka, att jag här inte
kommer med några egna påfund, utan
att skolöverstyrelsen år efter år framhållit
behovet av dessa tjänsters inrättande.

Utskottet skrev i fjol mycket välvilligt
i denna sak men hänsköt frågan till
Kungl. Maj:t för vidare beaktande. I år
nöjer utskottet sig med att hänvisa till
föregående års utlåtande. Några av utskottets
ledamöter har reserverat sig
och begärt inrättande av en av de i
motionen föreslagna biträdande husmoderstjänsterna.
Jag begärde i motionen
sex sådana tjänster, d. v. s. en för Tomteboda
blindinstitut och fem för skolor
för döva. Reservanterna i utskottet har
alltså endast gått in för en biträdande
föreståndarinnetjänst vid Tomteboda
blindinstitut. Det rör sig om ett mycket

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

litet anslag, knappt 10 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Man kan inte komma
ifrån, att vad motionärerna framfört i
detta ärende är behjärtansvärt, men det
är inte heller möjligt att bortse från
att både blind- och dövskolorna på
de senare åren undergått en stor upprustning
i fråga om nya tjänster och att
vårdpersonalen där successivt utökats.
Jag tror att detta är angeläget och nödvändigt.
Då framställning nu göres om
ytterligare tjänster undrar jag emellertid,
om det inte är skäl i att smälta vad
man har fått och så småningom söka
pröva sig fram till en bättre ordning
på dessa olika områden.

Vad speciellt beträffar den av fröken
Liljedahl berörda tjänsten är det säkert
behjärtansvärt att den kommer till,
men det är en oprövad tjänstetyp, och
jag tror att vi först kan låta Kungl.
Maj :t ta ställning till denna fråga. I
detta sammanhang uppställer sig också
avvägningsfrågan. Skall denna tjänst gå
före andra tjänster på t. ex. vårdområdet,
där en del skolor ännu inte fått tillräckligt
antal tjänster? Jag anser för
min del, att det är riktigast att i dagens
läge gå på Kungl. Maj ds och utskottets
förslag, och jag är övertygad
om att man från Kungl. Maj ds och även
från skolöverstyrelsens sida kommer att
följa dessa frågor med all den uppmärksamhet,
som detta verksamhetsområde
otvivelaktigt är värt. Utskottet har ju
också som synes skrivit mycket välvilligt
i ärendet.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
säger, att man måste pröva sig
fram. Det vore väl då lämpligt att pröva
sig fram genom att först inrätta den
tjänst som jag här talat om. Det argumentet
att man inte kan göra något
därför att man inte kan inrätta alla

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Utgifter å tilläggsstat II under socialdepartementet.

tjänster på en gång faller enligt min mening
på vad utskottets talesman själv
sagt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 0.

Utgifter å tilläggsstat II under socialdepartementet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 150 (bilaga 4, punkt 1,
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 5 mars 1954) framlagda förslag
hemställde utskottet, att riksdagen
måtte till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill passa på tillfället
att göra ett uttalande i anslutning

till de kommittéanslag som enligt min
mening i alltför stor utsträckning begöres
från Kungl. Maj :ts sida. I detta utlåtande
finns en hemställan om ökat anslag
på tilläggsstat II under femte huvudtiteln
med 50 000 kronor. Det ordinarie
anslag, som beviljades av fjolårets
riksdag för ifrågavarande ändamål, uppgick
till 835 000 kronor, och dessutom
fanns vid budgetårets ingång kvar ett
belopp på 20 000 kronor. Det stod alltså
till statsrådets förfogande ett sammanlagt
belopp av 855 000 kronor, det största
anslag som något departement fått
sig anvisat för det ändamål det här
gäller.

Trots detta begär nu statsrådet ytterligare
50 000 kronor, och det är mot
detta jag måste reagera. Jag har desto
större anledning att göra det som statsrådet
meddelar att han bl. a. har för avsikt
att använda pengarna för en intervjuundersökning
beträffande åldringsvården.
Jag har den uppfattningen att
det tjänar ganska litet till att göra sådana
intervjuundersökningar och att det därför
knappast är erforderligt med något
anslag för den sakens skull.

Statsrådet vill vidare ha pengar för
att sätta i gång en ny utredning beträffande
en allmän arbetstidsförkortning.
Men detta är väl i nuvarande läge alldeles
onödigt. Frågan om en sådan utredning
var uppe till debatt under fjolårets
riksdag med anledning av en
kommunistisk motion. Denna motion
avslogs av första kammaren, men andra
kammaren biföll med några rösters majoritet
förslaget om en utredning. Nu
vill departementschefen företa en utredning,
trots att det vid fjolårets riksdag
blev klart, att varken Landsorganisationen
eller Arbetsgivareföreningen
ansåg att det förelåg underlag för att
förkorta arbetstiden. Läget är nu minst
lika besvärligt som i fjol, eftersom konkurrensen
på utlandsmarknaden för vårt
lands vidkommande är värre än den
någonsin varit. Att under sådana omständigheter
företaga en utredning an -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Utgifter å tiiiäggsstat II under socialdepartementet.

gående en arbetstidsförkortning tycker
jag är onödigt.

Mot detta kan man ju invända, att vi
kan säga nej, när utredningsmaterialet
ligger före. Men vi känner alla till hur
det brukar vara när ett förslag ligger
på kammarens bord. Det är inte alltid
så lätt att säga nej. .lag tror man här
kan tillämpa det gamla ordspråket »Det
är bättre att stämma i bäcken än i ån».
Därför bör vi redan nu avvisa detta anslag,
så att det inte blir någon möjlighet
att tillsätta denna utredning.

.lag ber, herr talman, med detta få
yrka avslag på framställningen om de
femtiotusen kronorna.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har fattat saken så,
att vi i anslutning till denna punkt
icke skulle behöva diskutera utgången
av voteringarna rörande den under
fjolårets riksdag väckta motionen om
utredning om en arbetstidsförkortning.
Vi konstaterar bara, att det här behövs
mera pengar; statsrådet har begärt dem
av flera orsaker. Vi har kommit till att
det i detta sammanhang inte föreligger
anledning att ta ställning till själva sakfrågan.
Kungl. Maj:t har befogenhet att
ta initiativ. Vi vill inte på något sätt
stoppa detta initiativ. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag såväl därå som
å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 95, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

§ 7.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tiiiäggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till det
svenska sjukhuset i Korea;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för kirurgisk tuberkulos
in. in.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildning av viss
sinnessjukvårdspersonal jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1954/55
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tiiiäggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tiiiäggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen av -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Den militära presstjänsten.

ser staten för statens allmänna fastighetsfond;
ocli

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Statsrevisorernas berättelse angående
statsverket m. in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
104, i anledning av riksdagens år 1953
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Den militära presstjänsten.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord om den militära presstjänsten.
Det är ju så, att alla de militära
myndigheterna och likaså hela den
svenska pressen uttalat sig för en decentralisering
av densamma. Att pressen
får fram nyheter i militära angelägenheter
är förvisso också av intresse
för den svenska allmänheten. I de fall
då nyheterna är av sådan sekretessnatur,
att de inte bör publiceras, eller
det kan råda tvekan om de skall publiceras,
kan en centralisering vara berättigad,
men om pressen i alla andra frågor
skulle behöva vända sig till försvarsstaben
skulle detta försvåra nyhetstjänsten,
vilket inte bland annat
minst överbefälhavaren framhållit i sitt
yttrande.

För övrigt finner jag det anmärkningsvärt,
att inte pressens organisationer
tillfrågats i denna angelägenhet.
Även om man här skulle kunna spara
en liten summa, skulle detta alltså medföra
att upplysningstjänsten på detta
område allvarligt försvårades och att
allmänhetens berättigade intresse av att
få nödvändiga uppgifter komma att tillbakasättas.

Utskottet har på denna punkt bara
gjort ett delvis allmänt hållet uttalande,
och då det inte föreligger någon reservation
är det rätt meningslöst att yrka
avslag på utlåtandet. Av min motivering
hoppas jag, att det skulle se egendomligt
ut, om man här gick emot
både vad samtliga militära myndigheter
anfört och pressen.

Jag har med dessa ord velat framföra
mina synpunkter i en icke minst
för pressen ganska betydelsefull fråga.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
samma syfte som herr Braconier och
hade velat nöja mig med att instämma
med honom. Det är dock möjligt att
lians framställning behöver nyanseras
något. Frågan kan, vilket herr Braconier
inte nämnde, uppdelas i två avdelningar.
Dels gäller det försvarets upplysningstjänst
gentemot pressen och
därmed allmänheten, dels försvarsgrenarnas
och försvarsstabens egen publikationsverksamhet.
Eftersom jag under
några år följt denna verksamhet relativt
ingående skulle jag som min mening
vilja uttala, att det förefaller icke otänkbart
att man på den väg som statsrevisorerna
här antytt skulle kunna åstadkomma
vissa förenklingar och besparingar
när det gäller publikationsverksamheten.
De tre försvarsgrenarna plus
försvarsstaben har ju nu egna publikationer.
Det är möjligt att en del här
skulle kunna vinnas genom den översyn
som revisorerna föreslår. Därför
tror jag också att det är motiverat att
man gör en sådan översyn.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Liksom herr Braconier vill jag dock
understryka att man inte bör företa
några förhastade centraliseringsåtgärder
när det gäller den andra delen av
den militära presstjänsten, alltså kontakten
pressen—allmänheten.

För att illustrera detta kan jag som
exempel ta de senaste överflygningarna
i Skåne, som ju blivit föremål för en
riksdagsfråga. I ett sådant fall får flygvapnets
presstjänst ögonblickligen del
av alla fakta. När denna presstjänst så
rings upp av tidningarna, kan den ögonblickligen
lämna besked. Den kan också
— vilket är regel i ett sådant fall —
själv ta initiativ och genom någon kommuniké
lämna pressen och därmed allmänheten
de besked som allmänheten
naturligtvis vill ha och också har full
rätt att omedelbart få. Skulle man nu
sätta i gång med någon slags centralisering,
som här föreslås, skulle resultatet
av allt att döma bli, att upplysningarna
måste passera olika instanser innan
de komme fram till den flygmilitäre
pressofficer som skulle sitta i försvarsstaben
och i sin tur lämna de uppgifter
som han via olika källor — eller
i varje fall i olika etapper — hade fått.
Jag är övertygad om att detta skulle
innebära en försämring. Det förhåller
sig precis så som herr Braconier sade,
att inom den svenska pressen — som
ju närmast har möjlighet att bedöma
nyhetstjänsten till allmänheten — den
uppfattningen är hundraprocentigt rådande
att den nuvarande decentraliserade
ordningen i allo fungerar bra och
att en omläggning skulle leda till en
försämring. Dessutom är det min övertygelse
att en ny ordning icke skulle
innebära något förbilligande.

I den mån det skall göras någon översyn
i detta fall skulle jag alltså vilja
hemställa till Kungl. Maj:t, att denna
översyn inskränkes till publiceringsverksamheten
men att man låter det nuvarande
systemet för informationstjänsten,
som knappast kan göras billigare,
bestå. Jag skulle här kunna relatera hur

Den militära presstjänsten.

systemet är organiserat, och jag måste
säga att det förefaller mig som om
statsrevisorernas framställning av
pressdetaljernas kostnader och personaltillgång
i vissa hänseenden inte är
alldeles exakt. På grund av tidsnöden
skall jag emellertid lämna det därhän.
Jag tror emellertid icke att man på den
punkten kan åstadkomma något förbilligande.
Varje steg i centraliserande
riktning skulle också leda till en försämring
av de nuvarande arbetsmetoderna,
som måste sägas vara fullt tillfredsställande.

Jag har således, herr talman, intet
yrkande, men jag är angelägen om att
dessa synpunkter observeras för den
händelse en översyn här kommer att
ske.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! De föregående ärade talarna
har belyst denna fråga ur publicistisk
synpunkt. Denna bör givetvis
tillmätas stor betydelse, vilket även
stått klart för oss vid utskottsbehandlingen.
Den kläm utskottet kommer med
är emellertid mycket mild, i det att där
säges att »riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
ovan anfört».

Revisorerna har i sin berättelse såvitt
avser denna paragaf erinrat om att
det finns planer på viss omorganisation
av försvarsstabens pressavdelning.
Anledningen därtill är de ändrade betingelser,
som uppstått genom att frågan
om det psykologiska försvaret aktualiserats.
Utskottet anknyter i sitt utlåtande
just till denna punkt.

Herr Ståhl betonade, att han för sin
del inte trodde att en viss centralisering
skulle innebära någon väsentlig
besparing. På den punkten kan man ha
olika meningar. Revisorerna har dock i
sin berättelse påtalat det ofta förekommande
dubbelarbetet på detta område,
varav torde följa att det många gånger
blir en onödig ekonomisk belastning.
Väsentligt är också enligt min mening

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Den militära presstjänsten.

vad revisorerna säger därom att det råder
en viss oklarhet i fråga om fördelningen
av ansvaret mellan de organ
som är verksamma på detta område.

Det har erinrats om att vederbörande
ansvariga militära myndigheter uttalat
sig emot revisorernas förslag. Det är
riktigt, men det må tillåtas mig att påminna
om att försvarets civilförvaltning
helt har instämt med revisorerna
och i silt yttrande hänvisat till den utredning
som planeras angående det
psykologiska försvaret. Civilförvaltningen
säger i sitt yttrande också, att
detta samordningsspörsmål, som är
väsentligt, bör göras till föremål för utredning
och att man inte bör ta definitiv
ståndpunkt förrän utredningen är
färdig.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
tiden med något längre resonemang på
den här punkten. Yi har som alltid
mycket noggrant granskat revisorernas
berättelse, vilken vi tillmäter stor betydelse.
Som jag sade inledningsvis
är den slutkläm vi kommer till mera
allmän. Det krävs ingen särskild utredning,
utan vi hänvisar till att en sådan
beräknas komma i annat sammanhang.
Jag tycker sålunda, herr talman, att
man inte föregriper något ställningstagande
på detla område och inte på
något sätt åsidosätter några väsentliga
publicistiska intressen, om man i detta
sammanhang följer utskottets förslag,
till vilket jag alltså yrkar bifall.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Som ordförande i statsrevisionen
för det år denna berättelse
avser vill jag säga, att statsrevisionen
inte hyser ett uns av fientlighet mot
pressen och inte heller vill åsidosätta
allmänhetens rätt att få alla de upplysningar
som föreligger. Det sätt på vilket
ärendet togs upp i statsrevisionen
— för övrigt av en partivän till herr
Braconicr — utesluter också att det ligger
några sådana synpunkter bakom.

Jag tror det är riktigt att man inte

så tvärsäkert säger, att detta är någonting
som man inte alls behöver syssla
med. Statsrevisionen har kommit till
det resultatet — och det underströks
även av herr Ståhl —- att det i detta
sammanhang finns frågor som man bör
ägna en del uppmärksamhet åt, och det
tycker jag varken allmänheten eller
pressen bör vara rädd för. När åtgärder
sedermera skall vidtas är det möjligt
att vi kan komma till enighet om
vad som skall göras. Men att bara ställa
sig avvisande och säga att man inte
ens behöver undersöka saken, därför
att den är så självklar, tycker jag är en
bra mycket mindre rimlig ståndpunkt
än den som statsutskottet har intagit.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan i vissa avseenden
instämma i vad herr Adolv Olsson
yttrade. Jag sade inte att det är orimligt
att diskutera publikationsverksamheten,
utan jag framhöll att detta ju
inte bara är en pressens angelägenhet.
Alla de försvarsmyndigheter, som är
inkopplade, har väl också anledning att
ur sina synpunkter ta vara på det allmännas
intresse.

Det är riktigt som herr Malmborg
säger på tal om det psykologiska försvaret,
att nyhetstjänsten inte kan
fungera under samma villkor i krig
som under fredliga förhållanden. Men
under normala förhållanden gäller vad
herr Ståhl närmare utvecklade.

Nu fattade jag herr Adolv Olsson så,
att han menade att statsrevisorernas
skrivning i denna punkt inte är så allvarligt
menad, utan att man skall lämna
även den andra möjligheten öppen, och
i så fall är vi betydligt mer överens än
före debatten. Men statsrevisorernas
uttalande har tolkats så, att de vill ha
bort den decentralisering som både militärerna
och pressen anser värdefull.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10—13.

Lades till handlingarna.

Punkterna lb och 15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 18—22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23 och 24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 25—28.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om
tullfrihet för pressfotos m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

i 10.

Ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! I anledning av i ämnet
väckta motioner har bevillningsutskottet
i sitt nu föreliggande betänkande
föreslagit eu höjning av det enligt 15 §
nöjesskatteförordningen skattefria beloppet
från 500 till 1 000 kronor. Emel -

Ändringar i förordningen om nöjesskatt.

lertid framhåller utskottet, att därest
den av utskottet föreslagna ändringen
i sagda paragraf godtages, den av 1952
års riksdag begärda översynen av nöjesskatteförordningen
icke bör utgöra
något hinder för en omprövning av frågan
om nöjesbeskattningen av de ideella
organisationerna och att därvid de
i de väckta motionerna framförda synpunkterna
kommer att övervägas.

I motion nr 45 i denna kammare har
föreslagits att idrottsarrangemang skall
helt befrias från skyldighet att erlägga
statlig nöjesskatt. På den punkten har
jag med några medmotionärer i motion
nr 272 anfört följande, som jag ber att
få citera: »Vår uppfattning är alltjämt
att idrotten helt borde befrias från nöjesskatt,
vad angår intäkterna från tävlingar
och uppvisningar som anordnas
av icke professionella föreningar.
Idrottssammanslutningarna intar nämligen
i detta avseende en särställning.
Anordnande av och deltagande i
idrottstävlingar är nämligen ett direkt
och oskiljaktigt led i den ideella verksamheten
och utgör dessutom idrottens
mäktigaste propagandamedel. Med hänsyn
härtill synes det oss fullt befogat
att man för den icke professionella
idrottens del gör ett avsteg från de
principer man i övrigt tillämpar.»

Med hänsyn till den av 1952 års riksdag
begärda översynen, där den av oss
framförda principfrågan kan förväntas
bli föremål för övervägande, har jag
inte något annat yrkande än bifall till
utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag noterar att utskottet
i någon ringa mån tillmötesgått
våra önskemål genom att höja det från
nöjesskatten fria beloppet till det dubbla.
Det har säkert sin betydelse för de
små idrottsklubbarna. Men i likhet med
föregående talare vill jag för kammaren
betona nödvändigheten av att man går
ett stycke längre och helt befriar amatöridrotten
från nöjesskatt, ty Sverige

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Skogsvårdsavgift^! för år 1954.

är det enda land i Norden där amatöridrotten
har en sådan pålaga. I anslutning
till vad jag tidigare har yttrat
när det gällde polisbevakningen vid
idrottsplatser och i anslutning till de
krav på ökade idrottsanslag vi har
ställt vore detta en väg att beträda, som
avsevärt skulle underlätta inte minst de
små idrottsorganisationernas arbete.

Då jag i likhet med föregående talare
vet att en omprövning pågår, skall jaginte
heller för min del ställa något
yrkande.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet föreslår,
att för ideella organisationer
den enligt 15 § nöjesskatteförordningen
utgående befrielsen från nöjesskatt
skall höjas från nuvarande 75 till 150
kronor, och det betyder praktiskt taget
att det av bruttoinkomsterna av inträdesavgifter
blir ett fritt belopp på 1 000
kronor mot tidigare 500. Detta innebär
naturligtvis en avsevärd förbättring,
särskilt för de små och medelstora
ideella organisationerna.

Jag skall nu inte ta upp någon polemik
mot vare sig herr Stenberg eller
herr Johansson i Stockholm, eftersom
denna fråga var föremål för en ingående
debatt under fjolårets riksdag. Jag
vill endast betona, att vi inom utskottet
var fullt överens om att man nu
skulle kunna ta detta steg att höja det
fria beloppet i avvaktan på den utredning,
som ännu inte är tillsatt men som
kommer att tillsättas och som riksdagen
tidigare har begärt. Det blir alltså
en utredning på ifrågavarande område.

Jag vill, herr talman, understryka att
utskottsutlåtandet är enhälligt, och jagyrkar
bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 11.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående temporärt undantag
från bestämmelserna i 16 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73) angående
tillverkning av brännvin, in. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Skogsvårdsavgiften för år 1954.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1954 skall
utgå Utskottet

hemställde i förevarande
betänkande, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående
skogsvårdsavgiften besluta, att
skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år 1954
utgå med en och en halv promille.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Veländer och Nilsson
i Svalöv, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående
skogsvårdsavgiften besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1954 utgå
med en promille;

II) av herr Jonsson i Skedsbygd,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! År 1946 beslutades den
nu gällande ordningen rörande skogsvårdsstyrelsernas
ställning och uppgifter.
Härvid fattade riksdagen beslut,
att ägare av skogsmark och växande
skog skulle påföras en mindre årlig avgift
som bidrag till täckande av kostnader
för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
De, som representerade högern

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

och bondeförbundet i bevillningsutskottet,
då frågan 1946 behandlades, fogade
till utskottets utlåtande en reservation,
vari yrkades, att någon särskild avgiftsbelastning
av skogsbruket inte
skulle komma i fråga. Rent principiellt
är enligt min mening slcogsvårdsavgiften
att betrakta på samma sätt som
fastighetsskatten. Det är en specialskatt,
som endast drabbar vissa grupper
av medborgare, nämligen jordbrukare
som innehar skog. Det kan inte
vara rättvist att ha en sådan specialbeskattning
på vissa grupper av medborgare.
Jag jämför skogsvårdsavgiften
med fastighetsskatten. Denna senare
skall emellertid enligt av riksdagen uttalad
mening successivt avvecklas. I
anslutning därtill sänkte förra årts riksdag
repartitionstalet från fem procent
till fyra procent.

Enligt min mening bör skogsvårdsavgiften
på samma sätt successivt avvecklas.
Det är också detta som jag
och herr Velander tagit sikte på i den
reservation, som vi fogat till utskottets
betänkande. Vi föreslår att uttagningen
av skogsvårdsavgiften skall sänkas från
1,5 till 1 promille. Förutom att detta
skulle innebära en successiv avveckling
av skogsvårdsavgiften skulle det också
medföra en kompensation för den inverkan
som höjningen av taxeringsvärdena
1952 fick på de totala skogsvårdsavgifterna.
Skogsvårdsavgifterna uttas
nämligen nu på ett taxeringsunderlag
som är cirka 70 procent större än vad
det var före 1952 års fastighetstaxering.

Detta i vår reservation framförda
yrkande står också i full överensstämmelse
med vad som framförts i högeroch
bondeförbundsmotioner vid förra
årets riksdag. Visserligen fullföljde inte
bondeförbundet sitt förra året motionsvägen
framförda yrkande vare sig i bevillningsutskottet
eller här i kammaren.
Vi högerrepresentanter har dock
icke kunnat vare sig följa eller förstå
bondeförbundets omsvängning i denna
fråga. Vi har både när det gäller fas -

Skogsvårdsavgiften för år 1954.

tighetsskatten och skogsvårdsavgiften
vår konsekventa linje, som innebär, att
dessa pålagor snarast skall slopas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Velander
och undertecknad.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag tror inte vi behöver
ta upp någon längre debatt rörande
detta spörsmål. Vi debatterade frågan
i fjol och kom då till ett resultat, som
alla medverkade till utom högern. Jag
kan till nöds förstå högerns ståndpunkt,
men jag undrar, om det är nödvändigt
att driva den så långt, som herr Nilsson
i Svalöv gör. Bondeförbundet får
väl i detta sammanhang svara för sig
självt, men jag skulle vilja säga herr
Nilsson i Svalöv, att det vann dock ett
klart uttalande från utskottets sida, att
ökningen av skogsvårdsavgifterna skulle
användas till skogsvårdande åtgärder,
under det att högern med sin ståndpunkt
ju över huvud taget inte vann
någonting. Jag tror inte det tjänar något
ändamål att ta upp någon omfattande
diskussion i detta sammanhang,
utan jag hemställer om bifall till vad
som föreslagits av utskottet, som med
undantag av de båda högerrepresentanterna
är enhälligt.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag kan rent principiellt
förstå herr Nilssons i Svalöv inställning
på denna punkt — det är här fråga om
en särbeslcattning — men när det belopp,
som vi får in genom skogsvårdsavgifterna,
går till skogsvårdande ändamål,
har vi ansett detta utgöra ett
skäl för avgifternas bibehållande. Jag
har för min del inte kunnat gå emot
dem, och jag har heller inte kunnat förorda
en sänkning, när nu taxeringsvärdena
höjdes.

Däremot skulle jag vilja påtala, att de
höja avgifterna inte såsom förutsattes
har gått till skogsvårdande ändamål,
och det är där det brister. Jag hoppas

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Skatteavdrag för skogsbilväg.

därför att man nästa år gör en verklig
framstöt för en höjning av anslaget till
skogsvårdande ändamål. Då får dessa
pengar den användning som man förutsatte,
och då tror jag att även vi skogsägare
kan godtaga denna avgift i den
form som den nu har.

Herr talman! Jag vill här endast understryka
nödvändigheten av en höjning
av anslaget till skogsvårdande ändamål.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Hem Adolv Olsson anförde att bondeförbundet
genom sitt ställningstagande
förra året vann en sak, nämligen att
utskottet gjorde ett uttalande att skogsvårdsavgifterna
skulle användas till
skogsvårdande ändamål.

Föregående talare har redan framhållit,
att detta inte till fullo blivit uppfyllt.
Det är därför jag i dag är mycket
intresserad av om bondeförbundet fortfarande
står på samma ståndpunkt som
i fjol eller om bondeförbundet, på grund
av att det inte har fått vad som utlovades,
står på sin gamla linje.

Rent principiellt består skiljaktigheten
mellan herr Adolv Olsson och mig
däri, att jag frågar mig, varför skogsbruket
skall ha en specialskatt utöver
sina andra skatter, när näringslivet i
övrigt inte har sådana specialskatter?
Näringslivet i övrigt har också stöd på
olika sätt, men detta utgår av allmänna
skattemedel.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Hem talman! Hem Nilssons i Svalöv
skalp jakt intresserar mig inte i detta
sammanhang. Det får bli en uppgörelse,
som ni får sköta nere i de skånska
länen i höst.

Jag skulle bara vilja säga några ord i
anledning av vad hem Widén anförde
och som herr Nilsson i Svalöv också var
inne på, nämligen att det uttalande, som
riksdagen gjorde i fjol, stryker utskottet
i år ännu en gång under, nämligen att
det var meningen att skogsvårdsavgifter -

na skulle gå till skogsvårdande ändamål.
Och det är väl ändå inte utan all
betydelse, hem Nilsson i Svalöv!

Härmed var överläggningen slutad.
Hem talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herrar Velander och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Skatteavdrag för skogsbilväg.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av väckta
motioner angående rätt för skogsägare,
som anlagt skogsbilväg, att vid taxering
till skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna
härför.

I de inom riksdagen väckta, till bebevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 336 av herr Lundgren
och II: 431 av herr östlund m. fl.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:i. hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt 1950
års skattelagssakkunniga att, efter nödig
utredning, utarbeta förslag till sådan
ändring av kommunalskattelagen
att skogsägare, som anlägger skogsbilväg,
medgives rätt till successiv avskrivning
av kostnaderna härför».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:336 av herr Lundgren
och II: 431 av herr Östlund m. fl.
angående rätt för skogsägare, som anlagt
skogsbilväg, att vid taxering till
skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna
härför måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer och Nilsson i Svalöv, som ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 336 av herr
Lundgren och II: 431 av herr Östlund
m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville uppdraga
åt 1950 års skattelagssakkunniga att,
efter nödig utredning, utarbeta förslag
till sådan ändring av kommunalskattelagen
att skogsägare, som anlade skogsbilväg,
medgåves rätt till successiv avskrivning
av kostnaderna härför.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag säga endast ett par ord.

Skogen är ju en av våra största naturtillgångar,
och det är därför angeläget
att vi gör allt som kan göras för
att få största möjliga ekonomiska utbyte
av skogsbruket. Tyvärr är det så,
särskilt i de mera avlägsna skogstrakterna
i Norrland, att många skogsområden
inte blir effektivt utnyttjade. Detta
beror inte därpå att skogen i dessa
områden saknar värde — den kan vara

Skatteavdrag för skogsbilväg.

kvalitativt av lika god beskaffenhet
som på andra områden — men avstånden
är så stora, att det åtminstone under
normala konjunkturer inte är lönande
att avverka denna skog. Skogen har därför
på dessa områden icke något större
rotvärde.

Tidigare var det ju så, att praktiskt
taget alla skogstransporter utfördes med
häst till närmaste vattendrag. På den
tiden kunde de härför erforderliga vägarna
iordningställas av dem som utförde
avverkningarna, och kostnaderna
härför påfördes avverkningskostnaderna.
Förhållandena har ändrats. Dels
har hästarna på sina håll ersatts med
traktorer, och dels har man övergått till
att använda lastbilar. I båda dessa fall,
men alldeles särskilt när det varit fråga
om att som transportmedel använda lastbilar,
har det emellertid varit omöjligt
att använda de skogsvägar, som tidigare
iordningställts för hästtransporter •—
om det nu över huvud taget har funnits
några sådana vägar. För att kunna tillvarataga
skogstillgångarna på ett ekonomiskt
sätt har skogsägarna måst bygga
nya skogsvägar.

Jag vill inte förneka att statsmakterna
har försökt medverka vid tillkomsten
av nya skogsvägar. Såsom utskottet
framhållit i sitt betänkande, och som vi
framhållit i vår motion, finns det ett
särskilt anslag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo, vilket
för nästa budgetår upptagits till 1,7
miljoner kronor. Detta anslag är emellertid
otillräckligt. Beloppet kan jämföras
med vad 1936 års skogsutredning
i sitt år 1943 framlagda betänkande angående
skogsbrukets transportfrågor ansåg
erforderligt, nämligen 4,5 miljoner
kronor per år under en tioårsperiod.
Sedan dess har emellertid penningvärdet
sjunkit betydligt, och följden har
blivit en påtaglig eftersläpning på detta
område. Den 1 juli 1953 fanns sålunda
hos skogsvårdsstyrelserna ansökningar
inlämnade om statsbidrag för detta ändamål
på sammanlagt 19 miljoner kro -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Skatteavdrag för skogsbilväg''.

nor. Många liar dock avstått från att
söka bidrag, beroende på svårigheterna
att erhålla sådana.

Bevillningsutskottet har trots en mycket
positiv och välvillig skrivning ändå
inte kunnat tillstyrka vår motion. Anledningen
härtill synes vara, att utskottet
har betraktat anläggande av skogsvägar
såsom grundförbättring. Jag är inte någon
skatteexpert, men jag förstår ändå
till fullo de svårigheter, som i detta avseende
kan föreligga. Jag skall heller
inte ge mig in på någon debatt med
bevillningsutskottets ärade ordförande
på denna punkt, men jag tycker nog
ändå, att utskottets resonemang, även
om skrivningen som sagt är välvillig,
är en smula formellt. Utskottet gör jämförelser
med t. ex. täckdikning på jordbrukets
område och skogsdikningar i
sådana fall, då det gäller nyanläggningar.
I dessa fall är det emellertid fråga
om att åstadkomma en mera rationell
drift för jordbruket och en bättre tillväxt
för skogen. Något motsvarande förhållande
föreligger inte beträffande
skogsvägarna. Här gäller det att vidtaga
en åtgärd för att bättre tillgodogöra sig
en avkastning som redan finns. I de fall
en skogsägare under normala förhållanden
inte kan tillgodogöra sig tillväxten
utan att anlägga en väg, måste såvitt
jag förstår kostnaderna härför vara att
betrakta såsom en direkt kostnad för
intäktens förvärvande. Han kan inte
få denna stora inkomst utan att han lägger
ned dessa kostnader, och de är därför
lika nödvändiga som kostnaderna i
övrigt. Det finns även områden i mina
hemtrakter, i kustbandet, där en skogsbilväg
skulle vara av mycket stor betydelse.
Genom att bygga en sådan av någon
kilometers längd skulle man kunna
förkorta transporterna till närmaste
hamn med över två mil. Skogsägarna
anser emellertid, att det inte är ekonomiskt
bärande för dem att anlägga en
dylik väg, beroende på att de inte får
göra avdrag för ett sådant bygge. Däremot
kan de få göra avdrag för trans -

porterna den längre vägen. Men från
samhällets sida vore det självfallet ekonomiskt
fördelaktigt, om en sådan väg
kom till, och man skulle då kunna utvinna
ett bättre resultat av skogsbruket.
Därav skulle följa, att man kunde
ta ut högre skatter, och man skulle också
för framtiden få bättre vägförbindelser.

Enligt mitt förmenande borde bestämmelserna
i 20 § kommunalskattelagen
om att från bruttointäkten må medgivas
avdrag för alla kostnader för intäktens
förvärvande, vara tillräckliga för att
man redan nu i praktiken skulle kunna
medgiva avdrag för sådana kostnader.
Att detta icke skett, beror väl på formuleringen
i 22 §, där det finns en specifikation
över de avdrag som får göras
från inkomst av skogsbruk. Taxeringsdomstolarna
har tydligen ansett att bestämmelserna
i 22 § väger över de allmänna
bestämmelserna i 20 §. Men karaktären
av den kostnad, varom här är
fråga, förändras ju inte därigenom. Jag
anser emellertid — liksom vi även framhållit
i vår motion — att avdragsrätt i
någon form borde medgivas för skogsägare,
som haft kostnader för anläggande
av skogsbilvägar. En dylik avdragsrätt
synes icke heller strida mot principerna
i vår skattelagstiftning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv vid utskottets
förevarande betänkande fogade
reservationen.

I detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Nilsson i Svalöv (h).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag tror att man i detta
sammanhang måste göra klart för sig,
att hela detta problem är ett svårt problem,
som inte är så lätt att lösa som
en del anser. Detta problem gäller inte
bara taxering av skogsbruk och jordbruk
med tillhörande fastigheter, som

Lördagen den 8 maj 1954. Nr 18.

Hänsyn till penningvärdeförändringar vid beskattning.

används i rörelse o. s. v.; man kan härvidlag
inte göra någon uppdelning. Jag
tror att den, som läser vad bevillningsutskottet
återger av vad utskottet sade
1951 om den då begärda utredningen
av detta problem, inte kan komma till
det resultatet, att utskottet skulle ha
intagit en negativ ståndpunkt i här
förevarande avseende. Utskottet är i
stället positivt inställt inte bara till
skogsvårdens behov utan även till övriga
delar av hithörande problem. Det
är ju inte så ofta, herr Östlund, som
bevillningsutskottet säger, att det anser
starka skäl tala för införande i beskattningshänseende
av rätt till successiv
avskrivning; det är mycket sällan bevillningsutskottet
uttalar sig så pass
starkt.

Jag måste ju här också framhålla, att
det ju inte går att basera avdragsrätten
på att statsbidraget inte räcker till. Det
gör det ju inte, men det är inte någon
framkomlig väg att kombinera avdragsrätt
och statsbidrag. Antingen bör man
höja statsbidraget eller också skall man
gå på avdragslinjen. Vi kan inte ha
båda dessa metoder, både full avdragsrätt
och fullt statsbidrag, som man kanske
också skall få göra avdrag för i deklarationen.
Jag menar, herr Östlund,
att man måste ägna den frågan vederbörlig''
uppmärksamhet. Jag är livligt
intresserad av att detta problem kan
lösas, men jag är också på det klara
med, att det är så oerhört svårt, att
ingen i detta hus kan lösa detsamma
utan en mycket ingående undersökning.
Det är också vad utskottet i detta
sammanhang säger.

Det är den skillnaden i de två högermännens
ståndpunktstagande i detta
avseende och de övriga ledamöternas
i utskottet, att de förra liksom utan någon
som helst utredning ställer ett förslag,
som betyder avskrivningsrätt helt
enkelt. Detta har utskottets övriga 18
ledamöter inte velat vara med om. Vi
säger i stället: Låt oss först få utred3
— Andra kammarens protokoll 1954.

ningen klar, och när den ligger färdig
skall vi ta ställning till detta problem.

Jag tror, herr talman, att vi befinner
oss på den säkra sidan, om vi bifaller
vad utskottet här hemställt.

överläggningen var härmed slutad.
LIerr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Hänsyn till penningvärdeförändringar
vid beskattning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av väckta
motioner om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att hänsyn vid beräkningen
av skattepliktig inkomst tages
till inträffade förändringar i penningvärdet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 218 av herr Ivar
Nilzon samt II: 274 av herrar Persson
i Norrby och Johansson i Norrfors hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att en
utredning snarast verkställes rörande
frågan om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att vid beräknandet av
den skattepliktiga inkomst, som uppstått
vid avyttring av tillgångar, vederbörlig
hänsyn skall tagas till inträffade
förändringar i penningvärdet, samt
att de förslag denna utredning kan föranleda
snarast förelägges riksdagen».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 218 av herr Ivar Nilzon
samt II: 274 av herrar Persson i
Norrby och Johansson i Norrfors om
sådana ändringar i skattelagstiftningen
att hänsyn vid beräkningen av skattepliktig
inkomst toges till inträffade
förändringar i penningvärdet måtte, i
den mån de icke kunde anses besvaraNr
18.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Hänsyn till penningvärdeförändringar vid beskattning.

de genom vad utskottet anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna
1:218 av herr Ivar Nilzon samt 11: 274
av herrar Persson i Norrby och Johansson
i Norrfors, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa utredning rörande frågan
om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att vid beräknandet av den skattepliktiga
inkomst, som uppstått vid avyttring
av tillgångar, vederbörlig hänsyn
skulle tagas till inträffade förändringar
i penningvärdet, samt att de förslag
denna utredning kunde föranleda
snarast måtte föreläggas riksdagen;

II) av herr Englund, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! År 1951 väckte högermännen
herrar Cassel och Lundqvist
en motion om ändring i skattelagstiftningen,
vilken tog sikte på att man vid
beräkningen av skattpliktig inkomst av
realisationsvinst m. in. skulle taga hänsyn
till inträffade förändringar i penningvärdet.
En motion med i stort sett
samma innehåll har till innevarande
års riksdag väckts av bondeförbundarna
herrar Persson i Norrby och Johansson
i Norrfors.

Från högerhåll anser vi, att vad som
framförts i dessa motioner är av sådan
betydelse, att den i motionerna begärda
utredningen i denna fråga bör
komma till stånd. Framför allt har de
i motionerna berörda spörsmålen stor
betydelse för förvärvskällorna inkomst
av jordbruksfastighet och inkomst av
rörelse, men frågan berör även indirekt
förvärvskällan inkomst av tjänst. Om
t. ex. en arbetstagare, som har byggt ett

eget hem, inom tio år nödgas avflytta
från orten för att tillträda en ny tjänst
eller ägna sig åt ny verksamhet på
annan ort och han säljer sin fastighet
och sedan uppför ett nytt egnahem av
precis samma typ som det förra, blir
kostnaderna för den nya byggnaden betydligt
högre, om det under mellantiden
har skett en penningvärdeförsämring.
Man tycker att det kan förutsättas,
att den köpeskilling han erhållit
för den första fastigheten skulle täcka
kostnaderna för den nya fastigheten,
men så blir på grund av skattereglerna
inte fallet. Köpeskillingen blir nämligen
beskuren genom att han nödgas
betala en hög skatt för den fiktiva inkomst,
som lägges i toppen på hans övriga
inkomster. Vederbörande kommer
alltså att göra en direkt förlust i samband
med bytet av bostadsort.

Jag skall inte utveckla detta spörsmål
vidare utan ber, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som
herr Velander och undertecknad har
fogat till utskottets förevarande betänkande,
vilket innebär bifall till motionen
nr 11:274 av bondeförbundarna
herrar Persson i Norrby och Johansson
i Norrfors.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Om det spörsmål som
vi nyss behandlade var svårt att lösa,
så är detta naturligtvis ännu mycket
svårare. Att det är ett stort problem,
att det är ett problem som bör ägnas
uppmärksamhet är bevillningsutskottet
praktiskt taget enigt om.

Det har ju också under de senare
åren genomförts en hel del reformer på
detta område, varigenom man försökt
att nå fram till en utjämning i olika
avseenden. Det har skett uppmjukningar.
Men det är ingen som har kommit
på det där columbiägget om hur man
skall lösa denna fråga för att komma
till ett förnuftigt resultat. Man skall ha
öppen blick för att i och med att man
härvidlag så att säga öppnar åt ena hål -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

iet, så finns det också något på det
andra hållet som heter värdestegringsskatt.
Man måste ta konsekvenserna av
ett ställningstagande: vill man ha det
ena, får man också ta det andra.

Jag tror att tidpunkten ännu icke är
inne att gå til! en lösning av frågan.
En hel del av dessa förhållanden stabiliseras
nu. Skulle det däremot visa
sig att vi en gång till kommer ut på
gungflyet, då är det givetvis av en mycket
stor betydelse att man försöker
uppnå en verklig lösning. Jag säger försöker,
ty vi måste som sagt ha öppen
blick för att det är mycket, mycket
svårt att lösa detta problem.

Med hänvisning till utskottets betänkande
hemställer jag, herr talman, om
bifall til! dess förslag.

Herr PERSSON i Norrby (bf):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ordförande har vitsordat, att detta är
en stor och mycket komplicerad fråga,
och det är alldeles riktigt. När man
emellertid kommit så långt, att man i
utskottet är enig om att det inte är bra
som det är, tycker jag att man borde
kunna föreslå någon utväg till rättelse
av missförhållandena. I stället för att
skriva: »Utskottet förutsätter emellertid
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan», tycker jag att utskottet
kunde ha sagt, att frågan bör
hänskjutas till någon nu pågående
skatteutredning. Ett sådant uttalande
hade i alla fall varit litet mera posisivt,
och jag tycker som sagt att utskottet
skulle ha kunnat kosta på sig den
slutklämmen.

Med dessa få ord, herr talman, yrkar
jag bifall till motionen, vilket är detsamma
som bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

'' Så kan man naturligtvis göra, men
jag undrar om det inte betyder mera i
detta sammanhang, att Kungl. Maj:t ägnar
uppmärksamhet åt detta problem,
än att skattelagsakkunniga skulle ta

Rätten till släktnamn.

upp det, sedan de gjort hela det övriga,
stora arbetet färdigt. Åtminstone
utgår jag ifrån att herr Perssons i Norrby
partiledare är minst lika intresserad
av denna fråga som vi andra. Det
finns således utan tvivel en möjlighet
att senare åter ta upp frågan för att
undersöka, om det finns någon framkomlig
väg — om det finns någon. Jag
är inte alldeles övertygad om att man
kan lägga den vägen på en liten stund.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herrar Veländer och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen, vilken innebar
bifall till motionerna I: 218 och II: 274;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och 6 § § rättegångsbalken
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16.

Rätten till släktnamn.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta
motioner angående rätten till släktnamn.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det är med överraskning
och besvikelse jag har tagit del

Nr 13.

Lördagen den 8 maj 1954.

Rätten till släktnamn.

av den hemställan, i vilken detta utskottsutlåtande
utmynnar.

Vi har ännu ingen lagstiftning om
släktnamn i vårt land. Denna fråga har
varit aktuell i över femtio år. Om jag
skall gå tillbaka i tiden, så var det 1898
års riksdag som hemställde till Kungl.
Maj:t om en lagstiftning i detta ämne.
Detta resulterade inte i att vi fick en
lag, endast i att vi fick 1901 års förordning,
som reglerar sättet för antagande
av nytt släktnamn. För frågans
övriga historia vill jag hänvisa till utskottets
recit.

När vi på nytt aktualiserat denna
fråga är det därför att frånvaron av
rättsregler på detta område skapar svårigheter
i mer än ett avseende. Jag skall
bara nämna frågorna om gift kvinnas
släktnamn och om de svårigheter som
ibland uppstår i samband med firmaregistrering;
beträffande en hel del annat
kan jag hänvisa till motionen.

Men därtill kommer att den praxis,
som nu tillämpas vid antagandet av
nytt släktnamn, i vissa fall strider mot
1901 års förordning. I de fall jag tänker
på tror jag att praxis är riktig, men
det kan ju inte vara rätt att praxis står
i strid med gällande förordning; praxis
bör där lagfästas.

Remissutlåtandena över motionen
understryker starkt motionärernas synpunkter
och även utskottet vitsordar,
att en lagstiftning behövs. Men när utskottet
ändå avstyrker bifall till motionerna,
så gör man det på grund av de
mycket obestämda uttalandena, att enligt
vad som upplysts avsikten är att
här i landet uppta frågan om en namnlagstiftning
till närmare utredning, när
auktorrättskommittén slutfört sitt arbete.
Nu hör till saken att utskottet säger,
att auktorrättskommittén väntas bli
färdig inom två år. Men härom vet man
ju mycket litet. Statsutskottet har i ett
utlåtande, som vi kommer att behandla
senare i dag och som bl. a. rör möjligheten
att ge ersättning åt finlandssvenska
författare för utlåning åt deras

verk, hänvisat till att hela denna fråga
ingår i ett komplex, som bör vidare utredas
av auktorrättskommittén. Även
inom Unesco lär man ha åtskilliga planer
å bane, som denna kommitté sannolikt
får anledning att ta ställning till.

Därtill kommer ännu en sak, och det
är att av auktorättskommitténs ledamöter
lär två inom kort passera sjuttiofemårsgränsen.
Vet man verkligen inom
utskottet att dessa herrar är angelägna
att, efter att ha slutfört sitt arbete med
den besvärliga auktorrätten, ta upp till
behandling ett nytt och så komplicerat
problem som namnlagstiftningen?

Jag skall inte bli mångordig. Jag
skulle vilja sluta med att säga, att när
jag finner utskottets ställningstagande
beklagligt, så är det först och främst
därför att jag inte tror att utredningen
kan komma till stånd så snart på grund
av de förhållanden som jag här har påtalat.
Vidare menar jag att visserligen
vet man allmänt, och det visste också
vi motionärer, att det finns intresse
för denna fråga inom justitiedepartementet
— det har till och med sagts
att justitieministern personligen är intresserad
av den — men det räcker ju
inte att man är intresserad. Om nu utskottet
har den enhälliga uppfattningen
att en lagstiftning behövs och om utskottet
härtill visar sig ha vissa bestämda
synpunkter på hur denna lagstiftning
skulle utformas, så borde utskottet
väl ha föreslagit riksdagen att
begagna sina möjligheter att i en skrivelse
till Kungl. Maj:t ge sin mening
till känna.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Jag har ingenting att
invända mot vad fröken Vinge sade i
sin motivering. I det fallet är ju utskottet
överens med motionärerna. Vi är
fullt på det klara med att det är en
brist att någon verklig släktnamnslagstiftning
inte finns.

Denna fråga har tidigare varit före -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Förhållandet mellan tjänste- och folkpension.

mål för riksdagens behandling vid olika
tillfällen. År 1949 uttalade första lagutskottet,
att det önskade en skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning av
frågan om rätt för gift kvinna att bära
sitt eget namn som släktnamn, men utskottets
förslag fälldes den gången av''
riksdagen, som i stället biföll en reservation.

Utskottet har inte ändrat uppfattning
men anser att problemet bör lösas i
samband med en fullständig utredning
av hela namnfrågan, som skulle gälla
både den civil- och straffrättsliga sidan
av denna sak. Motionärerna har inte
uppehållit sig annat än vid de privaträttsliga
spörsmålen.

.lag vill erinra om vad utskottet framhåller,
att planer föreligger på en enhetlig
lagstiftning i de nordiska länderna.
Man har i Danmark tillsatt en
kommitté för ändamålet, och vi har
från svensk sida en sakkunnig som skall
följa denna kommittés arbete. Det har
således vidtagits vissa åtgärder, men
man vill, som fröken Vinge också anmärkte,
vänta tills auktorrättskommittén
har fullgjort sitt uppdrag. Det är
väl ändå inte så, som fröken Vinge tror,
att herrarna i auktorrättskommittén
skall fortsätta med detta arbete, utan
det är erfarenheterna från denna kommittés
arbete som man vill avvakta, innan
man börjar med utredningen av
frågan om släktnamnen. Man har anledning
att tro, att det kommer att bli
i eu ganska nära framtid som denna
fråga kan komma upp. Jag vill också
till fröken Vinge säga, att departementschefen
i december 1953 vid sammanträde
mellan de nordiska ländernas justitieministrar
har utfäst sig att ta upp
denna fråga i den svenska riksdagen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Här föreligger tydligen
ingen principiell skillnad mellan utskottets
och motionärernas uppfattning,

men jag finner det fortfarande beklagligt
att utskottet, när utskottet nu har
vissa speciella synpunkter på frågan,
inte har velat begagna sig av sin möjlighet
att ge dessa synpunkter till känna
för Kungl. Maj :t.

När utskottets talesman hänvisade till
det nordiska samarbetet vill jag säga,
att detta ju faktiskt är en av anledningarna
till att vi menar att saken
behöver aktualiseras. Vi tycker att det
är ganska genant, att Sverige vid dessa
överläggningar inom de nordiska länderna
skall komma i efterhand, därför
att man i Sverige inte har velat utreda
frågan i tillräckligt god tid.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april 1935 (nr 113)
med vissa bestämmelser om arbetsförmedling; nr

29, i anledning av väckta motioner
angående förslag till provisorisk
lag om arbetarpensionering; och

nr 30, i anledning av väckta motioner
om kortare arbetsvecka.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18.

Förhållandet mellan tjänste- och folkpension.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckta

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

motioner angående förhållandet mellan
tjänstepension och folkpension.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr KYLING (h):

Herr talman! Jag skall försöka att
med några få ord motivera den motion
som jag här har framställt, men jag
kommer icke att ställa något yrkande.

Jag har vid flera tillfällen kritiserat
den samordning, som har skett mellan
ålderspension och folkpension, och jag
finner att utskottet delvis hav förstått
och accepterat denna kritik.

Utskottet säger nämligen i sitt yttrande,
att vissa invändningar torde
kunna göras, och utskottet säger sig
dela motionärernas uppfattning, att systemet
psykologiskt sett förefaller mindre
tillfredsställande. Vidare understryker
utskottet att det finns en utredning
som arbetar, och utskottet menar att
man bör invänta vad den utredningen
tänker komma med för att sedan ia
ställning till problemet en gång i framtiden.

Jag finner att utskottet har varit relativt
positivt i sitt ställningstagande i
denna fråga, och jag utgår ifrån att
1951 års utredning också skall läsa vad
utskottet här har skrivit.

Herr talman! Jag har bara med detta
velat motivera framställningen i min
motion. Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;
och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om förkortning av maximitiden för
upplåtelse av skogsavverkningsrätt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20.

Bidrag till skogsbrukskurser m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det utlåtande som här
föreligger och den proposition som nu
behandlas utgör ett första försök att
ordna en yrkesutbildning för skogsarbetarna.
Försöket är synnerligen blygsamt.
Det gäller visserligen ett anslag på nära
en miljon kronor, men man måste då
tänka på att åtgärderna avser en mycket
stor arbetarkår och en arbetarkår, som
hittills saknat strängt taget varje form
av yrkesutbildning. Enligt verkställda
beräkningar bör det utbildas cirka 2 500
skogsarbetare om året, och därav kan
man ju förstå att detta anslag är otillräckligt.
Då man dessutom räknar med
att med hjälp av detta anslag även ge
ungefär 8 000 nytillträdande skogsägare
årligen en viss utbildning i skogsvård,
framstår anslaget som ännu blygsammare.

Att frågan om skogsarbetarnas yrkesutbildning
nu har aktualiserats beror
givetvis därpå, att metodiken inom arbetet
har blivit väsentligt annorlunda
och att den tidpunkt, då skogsarbetarna
börjar i yrket, nu är senare än vad
fallet var för endast låt oss säga 20 år
sedan. Det var då rätt vanligt att pojkar
i 14—15-årsåldern följde med sin
far i skogen och under hans överinseende
arbetade några år i skogsbruket.
De förbättrade inkomsterna och den förhöjda
levnadsstandarden har emellertid
gjort, att småpojkar inte längre deltar
i detta tunga arbete. Skogsarbetarna börjar
därför nu i sitt yrke vid en väsentligt
senare tidpunkt än förr. En sämre
föräldraauktoritet gör också, att sönerna
inte längre är beredda att i samma ut -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk.

sträckning som tidigare arbeta under fadern
och kanske dela avlöningen med
honom eller lämna den till honom. Dessutom
har man även i skogsbygderna
numera fått en helt annan yrkescirkulation,
vilket medför att det inte med
nödvändighet är skogsarbetarnas söner
som går till skogsarbetet. Det kan komma
pojkar även ur andra yrkesgrupper
till arbetet i skogen. Med hänsyn till
altt detta är det nödvändigt att de nytillträdande
får en god yrkesutbildning.

Därtill kommer, att vi har fått en
långt driven mekanisering av skogsarbetet,
med motorsågar, traktorer och lastapparater,
vilka är rätt riskfyllda, och
olycksfall är också rätt vanliga. Detta
skärper ytterligare behovet av denna
yrkesutbildning.

Av vad jag här framfört torde framgå,
att jag har den uppfattningen, att arbetstekniken
är det väsentliga för skogsarbetarnas
yrkesutbildning och att man
alltså borde ha lagt huvudvikten vid
utbildningen i själva arbetstekniken.
Därför borde också överstyrelsen för yrkesutbildning
ha varit huvudman för
denna yrkesutbildning liksom för annan
yrkesutbildning. Nu blir det inte
så, utan det är skogsvårdsstyrelserna
och i sista hand skogsstyrelsen, som skall
sköta detta, och utbildningen skall äga
rum vid skogsvårdsstyrelsernas skogsvårdsgårdar.
Man kan sålunda ha skäl
att misstänka, att det kanske snarare
blir en utbildning i skogsvård för de
mindre skogsägarna än en ren yrkesutbildning.
Jag vill inte säga annat än att
också denna utbildning i skogsvård behövs,
men med hänsyn till det stora behovet
av en tidsenlig yrkesutbildning
för skogsarbetarna hade det varit önskvärt,
om dispositionen av detta anslag
liksom även uppläggningen av dessa
kurser mera tagit sikte på att tillgodose
skogsarbetarna.

Vad som här föreslagits av Kungl.
Maj :t utgör ett första försök, och under
förutsättning att det endast betraktas
som ett provisorium och att man får be -

driva en försöksverksamhet under några
år och sedan har möjlighet att återkomma,
när resultaten av verksamheten kan
närmare bedömas, har jag inte velat
ställa något särskilt yrkande. Jag har
emellertid velat framföra dessa invändningar
från skogsarbetarhåll innan beslut
fattas i denna fråga.

Med dessa ord, herr talman, har jag
endast velat yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr
Persson i Appuna (s).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 21.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 23, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
förlagskapital för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader;

nr 24, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa jämte
i ämnet väckt motion;

nr 25, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 26, med anledning av väckta motioner
om viss ändring i direktiven
för 1953 års vattenvårdskommitté.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22.

Ersättning åt författare för utlåning av
deras verk.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk ge -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk.

nom bibliotek m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
363, s. 581 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1954 föreslagit
riksdagen att till Understöd åt inhemska
skönlitterära författare av utmärkt
förtjänst för budgetåret 1954/55 anvisa
ett anslag av 100 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 133, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen föreslagna
grunder för beredande av ersättning
åt författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek, m. m., dels ock till
Ersättning åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft vissa motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Dickson väckt motion (II: 616) hade
hemställts, att riksdagen måtte 1) avslå
det i propositionen nr 133 framlagda
förslaget om ett förslagsanslag om
500 000 kronor att utgå såsom ersättning
åt författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek; 2) besluta att en
avgift i enlighet med i motionen angivna
riktlinjer skulle uttagas för utlåning
av författares verk genom bibliotek;
3) bifalla de i propositionen föreslagna
grunderna för beredande av ersättning
åt författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek m. m. med de
ändringar som föranleddes av bifall
till i motionen förordat avgiftssystem
samt med beaktande av vad i övrigt i
motionen anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:463 och 11:616,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 februari 1954 föreslagna
grunder för beredande av ersättning
åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek, m. m.;

b) till Ersättning åt författare för
utlåning av deras verk genom bibliotek
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor;

II. att riksdagen måtte till Understöd
åt inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 100 000 kronor;

III. att motionerna I: 100 och II: 112
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka ansett
att utskottet bort under I. hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen II: 616 och med avslag
å motionen I: 463,

a) avslå Kungl. Maj :ts förslag om anvisande
av ett förslagsanslag av kronor
500 000 för budgetåret 1954/55 under
åttonde huvudtiteln till Ersättning åt
författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek;

b) besluta att av varje låntagare vid
landsbibliotek och kommunala bibliotek
skulle uttagas en avgift av en krona
femtio öre, dock såvitt gällde låntagare
på barn- och ungdomsavdelningar femtio
öre, för obegränsat antal boklån under
ett år;

c) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 februari 1954 föreslagna
grunder för beredande av ersättning
åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek m. in., dock
med rätt för Kungl. Maj:t att, med bibehållande
av de förordade proportionerna
mellan den individuella gottgörelsen
och den för kollektivt ändamål

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ersättning

avsedda, företaga de ändringar, som
kunde föranledas av att inkomsterna
kunde bli större än det belopp, som vid
bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle
bli disponibelt för ändamålet;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
erforderliga tillämpningsföreskrifter
för genomförande av föreslagen
avgiftsbeläggning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DICKSON (b):

Herr talman! Hur nu än riksdagen
tar ställning vid valet mellan de föreliggande
förslagen från utskottet, så har
själva frågan därmed förts till en lösning.
Men om utskottet i fråga om författarnas
ersättning gått på den linje,
som föreslagits i motionen nr 616 i
denna kammare, hade vi sparat en halv
miljon kronor åt statsverket och på ett
psykologiskt riktigare sätt skött bokutlåningen,
medan författarna i alla fall
skulle ha fått väl så mycket som de får
i fall utskottets yrkande nu bifalles.
Jag tycker att utskottet har överdrivit
de besvärligheter, som skulle följa av att
genomföra motionens förslag. I motionen
föreslås, att en låntagare en gång
om året skulle köpa ett kort för kr 1: 50.
Sedan skulle han få läsa så mycket han
ville. Denna anordning skulle, tror utskottet,
medföra en i många fall betungande
administrativ börda. Det har
visserligen i svenska förvaltningen visats
prov på en förvånande uppfinningsrikedom
när det gäller att krångla till
saker och ting, men jag betvivlar att det
system som motionen föreslår skulle
skapa några administrativa besvärligheter
utöver dem som redan finns.

.lag skall inte fördjupa mig i saken
ytterligare. Många sitter och äter och
många är av andra skäl förhindrade att
höra på vad jag säger. De flesta har väl
för övrigt redan tänkt ut hur de skall
rösta. Jag skall därför, herr talman,
inskränka mig till att yrka bifall till den

åt författare för utlåning av deras verk.

vid utskottets utlåtande fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Bakom detta utlåtande
står 27 av statsutskottets 30 ledamöter.
Om riksdagen i dag bifaller utskottets
hemställan, har en besvärlig stridsfråga
lösts på ett sätt, som måste glädja alla
som vill slå vakt både om författarnas
rätt och om folkbildningens intressen.

I fråga om en liten detalj har utskottet
ansett sig böra sätta ett frågetecken
i kanten på Kungl. Maj :ts förslag.
Det gäller frågan om på vad sätt man
skall avgöra i vilka proportioner ersättning
skall utgå till de olika författarna.
Det var själva metodiken för stickprovsundersökningarna,
som vi i utskottet
inte ansåg vara fullt tillfredsställande
utan tyckte behöva omprövas. Jag syftar
på vårt uttalande på sid. 17: »Utskottet
vill vidare framhålla, att metodiken
för stickprovsundersökningen bör
ägnas en fortlöpande uppmärksamhet i
syfte att säkerställa urvalets representativitet.
»

Det kan tyckas som om vi tagit alltför
lätt på herr Dicksons motion. Vi har
inte spillt många ord på bemötandet av
den. Detta sammanhänger med att så
vitt jag kan erinra mig inga röster höjdes
inom avdelningen till försvar för
den Dicksonska motionen, Alla ansåg att
den representerade ett stadium, som vi
för länge sedan kommit ifrån i diskussionen.
Jag vill emellertid framhålla
för reservationens talesman, att vi har
hänvisat till de samstämmiga remissutlåtandena,
där de avgörande skälen anförs
för att man måste ta avstånd från
tanken på särskilda låntagaravgifter.
Man vill slå vakt om principen om den
fria bokutlåningen, om bibliotekens roll
som bildningsfaktor.

Jag föreställer mig att motionären i
sitt resonemang har utgått från förhållandena
i de stora städerna och speciellt
har tänkt på dem som nu är inskrivna
som låntagare, framför allt dem

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk.

som huvudsakligen använder biblioteket
för att tillfredsställa sitt behov av
nöjesläsning. Men folkbildningsarbetets
målsmän tänker först och främst på en
helt annan kategori av människor. Vi
vill väcka den latenta läshungern, inte
minst hos dem som bor långt ute på
landsbygden eller ute i våra skärgårdar
och som hittills haft svårt att få tillgång
till böcker. Syftet som ligger bakom
hela centralbiblioteksverksamheten,
bakom arbetet med bokbussarna och
med den bokbåt, som vi i det län, som
både reservanten herr Hjalmarson och
jag har äran representera i kammaren,
skickar ut till avlägsna skärgårdsöar.
Syftet med allt detta är ju att sprida
böckerna inte bara bland dem, som sitter
på de avlägsna orterna och hungrar
efter att få läsa böcker, utan också bland
dem, som ännu inte fått klart för sig
vad böcker skulle betyda för dem.

Folkbibliotekens främste företrädare
i vårt land byrådirektör Hjelmqvist har
i ett anförande vid invigningen av
Halmstads stadsbibliotek uppehållit sig
vid detta och därvid bl. a. sagt, att man
inte får glömma att biblioteken har till
uppgift att slå vakt kring det fria ordet,
det fria ord som skapar frihet. Byrådirektör
Hjelmqvist har också i detta
anförande med några siffror belyst hur
det går, om man inför en låntagaravgift.
Ett amerikanskt bibliotek införde
i början av 1930-talet en inskrivningsavgift
av 25 cent per låntagare, alltså en
blygsam avgift som ungefär motsvarar
den som herr Dickson föreslår. Antalet
låntagare sjönk då från 42 000 till
18 000. I en stad i Rhenprovinsen hade
man en låntagaravgift fram till den 1
oktober 1951, då avgiften slopades. Utlåningen
steg därefter till ungefär det
dubbla redan första månaden. Framför
allt var det utlåningen av facklitteratur
som ökade; den blev mer än tre
gånger så stor — jag vill särskilt fästa
kammarens uppmärksamhet på den saken.
1 en annan tysk stad hade man
296 låntagare när man höll sig med av -

gift. När låntagaravgiften avskaffades,
steg antalet låntagare till 1 340 och utlåningen
ökade från 14 000 till 32 000
volymer.

Det är alltså framför allt tillströmningen
av nya låntagare, bibliotekens
utveckling och böckernas spridning till
nya läsarkategorier som hejdas, om man
går in för en sådan ordning som reservanterna
föreslagit.

Jag vill tillägga att reservanternas förslag
förefaller illa genomtänkt också ur
andra synpunkter. Jag tror inte att man
har beaktat de rent praktiska konsekvenserna.
Enligt förslaget skulle ju
låntagaravgift utgå även för personer,
som enbart vill låna utländsk litteratur
eller icke rättsskyddade verk. Därtill
kommer att avgiften ju endast skulle
utgå vid folkbiblioteken, men i åtskilliga
fall kan man låna precis samma böcker
i de vetenskapliga biblioteken, och då
skulle man alltså få göra det utan avgift.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid dessa förhållanden, då jag vet att
herr Edenman, som bl. a. varit bokutredningens
ordförande, har begärt ordet
i denna debatt, utan jag vill, herr
talman, sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid inånga minuter. Det är
ju i och för sig värdefullt, att en fråga
som denna kan föras i hamn utan några
större principiella motsättningar och
debatter, och jag vill nu bara på några
punkter komplettera fröken Vinges
framställning samt vidare något beröra
frågan om de finlandssvenska författarna.

Jag kan inte avhålla mig ifrån att
först uttrycka min glädje över att denna
fråga om ersättning till författarna,
som ju har diskuterats i över två decennier,
äntligen synes få en tillfredsställande
lösning. Inom utskottet har
det inte, efter vad jag kan förstå, fun -

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk.

nits några motsättningar om behovet
av ett stöd till författarna och om riktigheten
och skäligheten av att de
svenska författarna får en ersättning
för utlåningen av deras verk i biblioteken.

När det gäller att bemöta motionärerna
och reservanterna kan jag på
praktiskt taget alla punkter hänvisa till
vad fröken Vinge redan anfört. Jag vill
emellertid säga, att jag är litet förvånad
över att herr Dickson inte vid de kontakter
med biblioteksmän, som han väl
ändå måste ha haft innan han skrev
sin motion, bibringats den uppfattningen
att det måste bli krångligt med denna
låntagaravgift. Hela den svenska
folkbildningsvärlden har ju gått emot
förslaget om en sådan avgift. Även författarföreningen
har gjort det. Vad beträffar
de enskilda författare — jag
tänker då närmast på Albert Viksten —
som uppträtt till stöd för en låntagaravgift,
tror jag mig våga påstå att Albert
Viksten var pessimist i denna sak
och inte räknade med att bokutredningens
betänkande över huvud taget skulle
bli föremål för någon proposition. Han
trodde att det låg utom det möjligas
gräns att staten skulle engagera sig på
detta område.

Rätten till fria boklån, som ju är en
hävdvunnen princip, är en av de värdefullaste
kulturella landvinningar som
vi gjort här i landet. Jag anser att man
vågar använda mycket stora ord, när
man talar om rätten till fria boklån.

Även auktorrättsliga principer, i varje
fall så långt som de kommer att se ut
när auktorrättskommittén lägger fram
sitt betänkande, omöjliggör en sådan
framkomstväg som herr Dickson och
reservanterna tänkt sig. Förslaget i propositionen
och i utredningen är utformat
så, att det korresponderar med det
förslag till revision av auktorrätten
som kommittén kommer att framlägga.
Det sistnämnda är resultatet av ett
samarbete mellan de nordiska länderna
på författarrättens område. Systerkom -

mittéerna i Danmark, Finland och
Norge har redan publicerat sina förslag.
Enligt auktorrättskommitténs lagförslag
skall auktorrätten i princip omfatta
alla slag av förfoganden över ett
litterärt verk; dock göres just i fråga
om biblioteksutlåningen ett undantag.
Det stadgas nämligen, att Kungl. Maj :t
skall äga föreskriva, att ersättning skall
utgå till författarna för biblioteksutlåning,
och även äga bestämma hur denna
ersättning skall fördelas mellan författarna.

Auktorrättskommittén har gjort detta
undantag för biblioteksutlåningen uteslutande
av praktiska skäl. Det skulle
nämligen enligt kommittén möta oöverstigliga
svårigheter att — vilket skulle
bli nödvändigt — träffa civilrättsliga
avtal mellan biblioteken och varje författare
om ersättning för utlåningen.
De nordiska kommittéerna har utgått
från såsom en förutsättning, att ersättning
till författarna beviljas av statsmedel.
Därmed kan kanske, hem talman,
vara nog sagt om reservationen på
den punkten.

Jag skulle också vilja säga några ord
om ersättningen till de finlandssvenska
författarna. Personligen är jag inte särskilt
glad över att det har varit omöjligt
att finna en lösning, och jag begärde
närmast ordet för att motivera
varför det än så länge varit omöjligt.
Inom bokutredningen grubblade vi
länge på denna fråga. Utredningen var
så sammansatt, att ingen gärna kan
misstänka att de finlandssvenska författarnas
synpunkter inte skulle haft några
företrädare, men frågan gick inte
att lösa på grund av formella, principiella
auktorrättsliga skäl. Det är retsamt
att behöva böja sig för sådana
skäl, men vi måste göra det just nu.
Såväl Kungl. Maj:t som utskottet har
fått böja sig.

Eftersom utskottet gått förbi den
punkten i motiveringen vill jag gärna
understryka, att man inom auktorrätten,
som i många och viktiga avseen -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ersättning åt författare för utlåning- av deras verk.

den är internationell genom de s. k.
Bernkonventionerna, hittills har följt
två principer för rättsskyddets territoriella
omfattning, nämligen nationalitetsprincipen
och hemlandsprincipen.
Den sistnämnda går ut på att utgivningslandet,
det land i vilket verket
först utgivits, är avgörande för rättsskyddets
territoriella omfattning. Den
i förstakammarmotionen förfäktade
principen, att originalupplagans språk
skulle vara avgörande är hittills okänd
inom auktorrätten.

De nordiska auktorrättskommittéernas
förslag i denna del bygger på nationalitetsprincipen.
Varje land skall sålunda
endast ersätta biblioteksutlåningen
av verk, som skapats av landets egna
medborgare. En svenskspråkig författarinna
— jag har ett särskilt exempel
i åtanke — som genom sitt giftermål
blir dansk medborgare, får ersättning
av danska statsmedel för verk som hon
utger på svenska språket. Däremot får
en danskspråkig författarinna, som blivit
svensk medborgare, icke ersättning
av danska statsmedel för verk, som hon
utgivit på danska.

Skall vi nu finna oss i detta? Det tycker
jag inte alls man behöver göra i
längden. Rent momentant måste vi finna
oss i det, men det är en uppgift för
ett nordiskt samarbete. Detta samarbete
kan dock, enligt vad jag kan förstå,
inte gärna komma i gång förrän den
nordiska auktorrättslagstiftningen är
förd i hamn. I nuvarande läge kan jag
inte se annat än att man får göra ytterligare
kraftiga påstötningar på de enskilda
stiftelser och fonder, som fördelar
stipendiemedel, så att de, inte minst
med hänsyn till de nya, relativt betydande
statsbidragen, verkligen tänker
på de finlandssvenska författarna. Det
borde vara möjligt att genom en opinionsbildning
på detta område nå vissa
resultat, men längre kan man beklagligtvis
inte komma i dagens läge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag begärde ordet inte
för att jag tror att utgången i denna
fråga på något sätt kan påverkas, utan
närmast av två andra skäl. Jag vill
först ge till känna att jag i denna fråga
omöjligen kan dela den uppfattning
som kommit till uttryck i reservationen
till detta utlåtande. Dessutom vill jag
— eftersom jag så många gånger annars
brukar tvingas att polemisera mot
ecklesiastikministern — i detta fall
framföra ett tack till departementschefen
för att han äntligen åstadkommit
en lösning på ett problem, som delvis
redan lösts i grannländer och vars lösning
länge varit aktuell i vårt land.

Jag skall inte bli mångordig när det
gäller att deklarera min ståndpunkt.
Redan med hänsyn till vad statssekreterare
Edenman senast yttrade här om
auktorrättskommitténs arbete tror jag
att det är otänkbart att bygga vidare på
den linje som tagits upp i herr Dicksons
i år liksom i fjol väckta motion.
Det är dessutom självklart — och detta
har redan framhållits av bl. a. fröken
Vinge, i vilkens anförande jag till stora
delar kan instämma — att upptagandet
av en avgift kommer att vara förenat
med avsevärda administrativa kostnader,
som delvis kommer att spoliera
vad man vill och tror sig kunna inbespara.
Vidare var det mycket märkliga
siffror fröken Vinge nyss drog fram rörande
den verkliga effekten av låneavgift.
Det uppstår följaktligen en ganska
avsevärd risk för att införandet av
låneavgifter, hur låga dessa än vore,
skulle komma att leda till något som
väl ingen i denna kammare kan åsyfta,
nämligen en minskning av frekvensen
på lånebiblioteken. Ytterligare vill jag
framhålla att jag inte kan finna att ett
system med av staten erlagda låneavgifter
kan bryta mot någon princip som
är gängse i vårt land. Den omständigheten
att statsmakterna och kommunerna
bär inrättat lånebibliotek, där
allmänheten gratis kan få låna böcker,

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Ersättning åt författare för utlåning'' av deras verk.

innebär ju faktiskt en inskränkning av
författarnas rätt till ersättning för sina
arbeten. Detta är ju en inskränkning,
som åstadkommits genom åtgärder från
det allmännas sida. Under sådana förhållanden
rimmar det — så långt jag
kan se — endast med god rättspraxis i
vårt land, att man från samhällets sida
försöker åstadkomma någon ersättning
till dem, vilkas rättigheter på detta sätt
kommit att bli föremål för intrång.
Detta sker nu genom dessa låneersättningar.
Jag kan inte se annat än att
man genom det sätt, på vilket detta förslag
konstruerats, har skipat rättvisa
åt bägge hållen. Därigenom har man
åstadkommit just en sådan lösning som
inte leder till förfång för någondera
parten utan tvärtom både ger författarna
vad författarna rätteligen tillkommer
och allmänheten vad den i folkbildningens
intresse bör åtnjuta i fråga
om service på detta område.

Jag vill också framhålla att de tre
författarföreningarna Sveriges författarförening,
Minerva — som är den vetenskapliga
och populärvetenskapliga
författarföreningen — och slutligen
Sveriges ungdomsförfattareförening
tämligen enhälligt tillstyrkt detta förslag
— åtminstone deras styrelser. Ursprungligen
har detta förslag också
framkastats i ett projekt från dessa
föreningar.

Till sist vill jag, herr talman, endast
framhålla att jag finner det vara litet
ledsamt och beklagligt, att regeringen
i år inte kunnat ta steget fullt ut och
föreslå en ersättning av fem öre i stället
för tre öre och på detta sätt möjliggjort
en större kompensation än som
nu kan bli möjlig åt författarna — vare
sig det nu gäller en direkt ersättning
till dessa eller en stipendiegivning.
Emellertid får vi vara tacksamma för
vad regeringen har gjort, och jag hoppas
att regeringen i framtiden inte
kommer att sätta in alltför starka krafter
för att hindra en ökning av avgiften,
därest erfarenheten om något år

skulle ge vid handen att en sådan ökning
är skälig.

Jag har tidigare haft tillfälle att med
statssekreteraren, liksom med departementschefen,
få diskutera vissa problem,
som är förknippade med lämnande
av ersättning åt s. k. Minervaförfattare.
Dessa bildar en grupp som
i bokutredningens ursprungliga betänkande
kanske inte fått alla sina speciella
förhållanden tillräckligt uppmärksammade.
Jag har dock all anledning
att hoppas, att regeringen även i det
avseendet skall visa full förståelse i
syfte att vinna en lösning, som skipar
rättvisa åt alla grupper.

Vad slutligen finlands-svenska författare
och övriga nordiska författare beträffar
vill jag inskränka mig till att
framhålla att det är min förhoppning,
att det Nordiska rådet tar upp frågan
om att utsträcka ersättningssystemet till
att omfatta hela Norden. Detta synes
mig inte vara någon teknisk omöjlighet,
och det vore ett arbetsfält värdigt detta
nyskapade råd. Därmed skulle väl automatiskt
även de finlandssvenska författarnas
i och för sig ytterst behjärtansvärda
problem kunna lösas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att denna fråga kunnat
lösas på ett för alla parter så hedersamt
sätt som utskottet här föreslår.

Det är så sant som det sagts här att
denna fråga i decennier diskuterats i
författar-, folkbildnings- och bibliotekskretsar.
Hade de värderade högermän
som står för motionen och reservationen
i denna fråga haft praktisk
erfarenhet av folkbildningsarbete och
det trägna och trogna arbete som utförs
av detta arbetes företrädare och
ledare ute i bygderna, då skulle säkerligen
denna motion aldrig ha kommit
till stånd. En avgift skulle säkerligen

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Ersättning åt författare för utlåning av deras verk.

bli orsak till tillräckligt mycket krångel
för att allvarligt skada intresset för det
frivilliga folkbildnings- och biblioteksarbetet,
inte minst inom de många små
studiecirkelbiblioteken ute i bygderna.

Det skulle vara mycket att tillägga
bär, men jag vill endast helt instämma
i vad fröken Vinge anfört på denna
punkt, och jag kommer att rösta för
utskottets förslag.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag hade svårt att följa
min vän herr Håstads anförande. Han
talade om att han hoppades att regeringen
så småningom skulle höja avgifterna
från tre till fem öre eller någonting
i den stilen, så det förefaller
som om det verkligen var avgifter han
egentligen tänkte sig och talade för. Det
är just detta jag i min motion och reservanterna
i sin reservation talat för;
herr Håstad har tydligen blandat ihop
det ena och det andra.

Annars håller jag med herr Håstad
om att de siffror fröken Vinge nämnde
i sitt anförande är mycket intressanta
och värda beaktande. Nu känner jag
inte till i vad mån dessa undersökningar
är gjorda på ett statistiskt betryggande
sätt. Om antalet boklån stiger
från 10 000 till 20 000, kommer ju
ett tidsmoment in — om ökningen avser
tiden 1860—1931, är den kanske
inte så märkvärdig.

I varje fall tycker jag att man borde
kunna börja med att försöka den anordning
som reservanterna har tänkt sig.
Skulle det sedan visa sig att den förde
med sig olägenheter, kunde man följa
den andra linjen. Jag tycker det vore
värt att göra ett försök, som dock sparar
en halv miljon om året och i framtiden
säkerligen mycket mer. Jag tycker
också att författarna skulle känna
sig mer til! freds om de finge pengarna
iurekt från låntagarna än om staten
fördelade ett godtyckligt tilltaget understöd.

Vi vil! naturligtvis alla slå vakt kring

det fria ordet. Jag är själv av skotsk
härstamning och har väl därför en viss
benägenhet att tänka mig för innan jag
ger ut en 25-öring, men sannerligen om
1: 50 om året skulle verka så avskräckande,
att det skulle inverka på min
läslust! Jag tror också att man många
gånger sätter större värde på det man
får betala någonting för än på det man
bara går in och tar. För övrigt: om man
skall få läsa fritt, varför då inte genom
statsunderstöd ge medborgarna fria tidningar
varje dag? Det är ju en sak som
är ännu mer dagsaktuell. Man kan vandra
vidare på den vägen och ge förmåner
undan för undan tills man bryter
nacken av sig ekonomiskt. Även om den
halva miljonen inte bryter nacken av
den svenska ekonomien, är det i stor utsträckning
den synpunkten som har
föresvävat mig, när jag sysslat med
dessa saker. Som jag sade redan för en
stund sedan tror jag inte heller, att
den anordning jag har föreslagit skulle
medföra så mycket krångel att det, som
det här har sagts, skulle äta upp en stor
del av anslaget.

Herr talman! Att öda flera ord på
oomvändbara lönar sig inte, utan jag
vill avsluta mitt anförande med att
ställa samma yrkande som förut.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Dickson efterlyste
tidsfaktorn. I ett av mina exempel har
jag en tidsfaktor. Det gäller en stad i
Rhenprovinsen. När man slopade låntagaravgiften,
steg utlåningen ungefär
till det dubbla redan första månaden.
Det var just i den staden, som utlåningen
av facklitteratur steg i så stor utsträckning.

Sedan vill jag säga att en liten låntagaravgift
visserligen inte avskräcker
vare sig herr Dickson eller mig från att
låna, men den avskräcker måhända
Hösterman ute i skärgården, kanske
inte från att låna själv men från att
tillåta att hans hustru och barn lånar
böcker.

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Det är mycket möjligt
att ordet avgift, som jag använde i hastigheten,
inte var det mest adekvata uttrycket.
För att herr Dickson inte skall
behöva sväva i tvivelsmål om min uppfattning
skall jäg gärna ändra det till
ersättning: biblioteksersättning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 23.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen; och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till statens bakteriologiska
laboratorium m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 24.

Anslag till vattendomstolarna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
108, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.

Punkten 1.

Vattendomstolarna: Avlöningar.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall självfallet inte
i denna fråga, där jag är motionär,
ställa något som helst yrkande. Jag vill

Vattendomstolarna: Avlöningar.

bara ha några synpunkter antecknade
till protokollet. Jag skall heller inte gå
in i detalj på utskottsutlåtande! utom
möjligen på en enda punkt.

När man ser på frågorna om vattendomstolarnas
upprustning, finner man
att den inte alls står i proportion till
den väldiga utbyggnad av vattenkraften,
som har skett under de senaste åren.
Vi kan säga att den forcerade utbyggnaden
började 1939, och det var i och
med 1939 års lag om tillfällig vattenreglering
som domstolarna fick en stor
del av den arbetsbörda som sedan har
släpat efter. Man har ofta anklagat
vattendomstolarna för att de inte kunnat
avverka målen i den takt, som varit
önskvärd.

Nu har emellertid statsrevisorerna
varit inne på bl. a. just kritiken mot
vattendomstolarna för att de inte i den
takt man önskar avverkar målen. Staten,
som ju är den största företagaren
på detta område, har ofta haft så
bråttom med sina mål, att man inte
hunnit göra de undersökningar som sökanden
skall göra. Vattendomstolarnas
tekniska experter får då överta en mycket
stor del av det arbete, som skulle
ha varit gjort av sökanden. När således
staten själv, närmast från vattenfallsverket,
är orsak till att anhopningen av
mål blir så stor, anklagar man samtidigt
domstolarna för att de inte avverkar
målen i den takt man skulle
önska för det fortsatta uibyggnadsarbetet.
Den egendomligheten har som sagt
statsrevisorerna påtalat, och kammaren
har också att ta ställning till detta i
form av en anmälan från det utskott,
som behandlat statsrevisorernas berättelse.

Vad jag emellertid nu vill säga är,
att om man ser på hur siffrorna för
vattendomstolarnas omkostnader ökat
från 1939 till nu, finner man att de
1939 var ungefär 330 000 kronor medan
de nu är uppe i över eu och en
halv miljon kronor. En del av dessa
omkostnader utjämnas med influtna

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Vattendomstolarna: Avlöningar.

vattenavgifter, och kammaren har i dag
bifallit eller kommer i dag att bifalla
en ändring i fråga om vattenavgifternas
uttagande, som kommer att minst fördubbla
dem. Man har sagt att denna
ökning av vattenavgiften skulle användas
just för en upprustning och förstärkning
av vattendomstolarna. Det är
då egendomligt att man har frångått
förslaget av den utredningsman, som
har bearbetat frågan om vattendomstolarnas
upprustning. Utredningsmannen
har ansett att vattenrättsingenjörerna
vid vattendomstolarna åtminstone bör
vara jämställda i lönehänseende med
vattenfallsverkets högre tekniska befattningshavare.
Det är också egendomligt
när utskottet säger, att motionärerna
har begärt så litet att det inte är
någonting att ta hänsyn till och att man
således lika gärna kan följa Kungl.
Maj:ts förslag. Vi motionärer har blygsamt
nog följt vattenöverdomstolen i
dess äskanden, som vi tyckte var ett
minimum i detta fall, men inte ens det
har utskottet velat bifalla.

Jag vill infe på något sätt nu ställa
något yrkande om att man skall göra
någonting annat än vad utskottet har
sagt, men jag vill till protokollet ha antecknat
något som jag måste beteckna
som ytterst egendomligt i denna vitala
fråga. Efter den hastiga utbyggnad av
våra vattenfall som redan förekommit
och inför de oerhört stora projekt som
nu föreligger för övre Norrland och som
kommer att öka landets kraftresurser,
är man ändå inte beredd att offra de
relativt små summor det gäller för att
sätta vattendomstolarna i den beredskap,
som man tycker att de borde ha.
Framför allt bör man inte hädanefter
komma och säga att vattendomstolarna
inte kan avverka ärenden, såsom man
på sökandesidan vill, och anse att detta
beror på någon brist hos vattendomstolarna,
när bristen i själva verket ligger
hos de myndigheter — i detta fall hos
riksdagen — som inte är beredd att ge
vattendomstolarna tillräckligt ekono -

miskt underlag för den personalförstärkning
och de anordningar kring
denna personalförstärkning, som jag
anser vara nödvändiga.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Då den ärade talarinnan
inte ställde något yrkande skulle jag
som utskottets talesman kunna inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag, men jag är angelägen om
att erinra något om vad utskottet skrivit.

Tredje avdelningen, som behandlat
förevarande proposition, har liksom
riksdagens revisorer och andra ansett,
att den fråga det här gäller är av synnerligen
stor vikt. Vi har inom utskottet,
som var och en kan se, knutit an
till just vad riksdagens revisorer har
sagt, och så tillägger vi: »Då Kungl.
Maj:ts förevarande förslag torde innefatta
av revisorerna efterlysta åtgärder,
synes syftet med revisorernas ifrågavarande
uttalande väsentligen ha nåtts.
Utskottet förordar likväl att riksdagen
i anslutning till revisorernas uttalande
understryker angelägenheten av att utvecklingen
på området följes med uppmärksamhet
av Kungl. Maj:t, så att förslag
till ytterligare förstärkning av vattendomstolsorganisationen
därest omständigheterna
det påkallar framdeles
underställes riksdagen.»

Vad som föreslås i propositionen innebär
ju bl. a. — den ärade talarinnan
snuddade vid det — att här sker en
förstärkning av de båda domstolarna
med tillhopa tio tjänster, varav fem juristtjänster,
en ingenjörstjänst och fyra
biträdestjänster för skriv- och kontorsgöromål.

Nu har motionärerna förordat ytterligare
lönetillägg för en del tjänster. Där
har utskottet den meningen, att om man
skulle ansett sig i stånd att gå på bifall,
skulle det inte i och för sig ha vägt någonting
i sammanhanget att tala om.
Man skulle inte därmed ha kommit mycket
längre i fråga om att tillgodose de

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

anspråk, som man velat tillgodose i detta
sammanhang.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom jag inte ställde
något yrkande kunde det vara onödigt,
att jag återkommer efter herr
Åkerströms anförande.

Jag har naturligtvis den största aktning
för utskottet och för att det uppmärksammat
vad statsrevisorerna sagt.
Utskottet anser frågan vara av mycket
stor betydelse, säger herr Åkerström.
Herr Åkerström anser att vi varit så
blygsamma, att vårt förslag inte skulle
ha inneburit någon nämnvärd förbättring.
Men, herr Åkerström, om vi ser
på siffrorna för innevarande budgetår
för avlöningar och omkostnader för vattendomstolarna
och jämför med det belopp,
vartill den föreslagna förstärkningen
uppgår, så finner vi, såvitt jag
har räknat rätt, en ökning av sammanlagt
bara mellan 20 000 och 30 000 kronor.
Om vi sätter denna blygsamma
summa i relation till den ökning av
vattenavgifterna, vars genomförande vi
nu i dag beslutar för att få mera pengar
till detta ändamål, måste jag, herr Åkerström,
be om ursäkt om jag säger, att
om vårt äskande, som grundar sig på
vattenöverdomstolens förslag, varit
blygsamt, så tycker jag nog att statsutskottet
också har varit synnerligen blygsamt.
Det är ju klädsamt med blygsamhet,
men i detta fall skulle det nog ha
varit bättre, om man sett till realiteterna
och vad som verkligen krävs inför
de stora utbyggnadsprogram, som
vi har framför oss, inte minst i Västerbotten,
herr Åkerström.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

1 — Andra kammarens protokoll 1951.

Reglering av priserna på fisk.

§ 25.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten in. m.;
och

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1954/55.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 26.

Reglering av priserna på fisk.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1954/55 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr LEVIN (s):

Herr talman! .lag har icke begärt ordet
i detta ärende för att på något sätt
kritisera vad departementet och utskottet
där föreslagit. Departementets förslag
bygger ju i stort sett på en skrivelse
med förslag i ärendet från jordbruksnämnden,
som i sin tur bygger på
det förslag, som man har kommit fram
till vid diskussioner med jordbruksnämnden
och jordbruksnämndens råd i
fiskerifrågor, i vilket råd finns representanter
för fiskare, fiskhandeln, konsumenterna
och priskontrollnämnden.
Jag har emellertid begärt ordet för att
Nr 1S.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Reglering av priserna på fisk.

jag i detta sammanhang vill göra några
korta reflexioner.

Under de sista 15 åren har svenska
fisket genomgått en storartad utveckling.
Vi hade åren närmast före världskriget
en produktion av fisk på mellan 115
och 120 miljoner kilogram. De sista åren
har de svenska fiskarna ilandfört fångster
på ungefär 200 miljoner kilogram.
Det är att märka, att denna produktionsökning
på bortåt 70 procent har skett
med samma antal eller ett mindre antal
människor sysselsatta inom fisket än
tidigare. Det har således skett en högst
väsentlig ökning av produktiviteten
inom denna näringsgren, en ökning som
knappast står andra näringsgrenar och
yrkesgrupper efter och som borde observeras
av dem som i tid och otid —
mest i otid — pratar om önskvärdheten
och nödvändigheten av att fisket rationaliseras
och pratar som om fisket vore
eu efterbliven näringsgren. Så är ingalunda
fallet.

Man har också de senaste åren kunnat
påvisa en rätt skaplig stegring av konsumtionen
av fisk inom landet. Enligt
jordbruksnämndens preliminära beräkningar
har konsumtionen av fisk de
sista fyra åren stigit från 104 till 108
miljoner kilogram här i landet, således
eu konsumtionsstegring på ungefär
fyra miljoner kilogram. Men medaljen
har också en frånsida, som för fiskets
del inte ser så trevlig ut. Samtidigt med
att vi under de senaste fyra åren fått en
konsumtionsstegring av ungefär fyra
miljoner kilogram, har vår import av
fisk ökat med ungefär tio miljoner kilogram.
I realiteten har således konsumtionen
av svenskfångad fisk under dessa
fyra år icke ökat, utan den har faktiskt
minskat med sex miljoner kilogram.
Detta har inte skett på grund av att
de svenska fiskarna inte ilandfört tillräckligt
stora fångster. 1953, det sista
år som har gått och som man hittills
bara har preliminär statistik för, importerade
vi hit till landet över 38 miljoner
kilogram fisk. Samtidigt fick våra

överskottsföreningar ta hand om nära
43 miljoner kilogram fisk, som inte kunde
avsättas på den svenska marknaden.
Det är ingalunda så, att dessa överskott
är någon sekunda vara på något
vis — överskottsföreningarna tar bara
emot prima vara — utan utvecklingen,
i vad det gäller vår import och export
av fisk, föranledes tydligtvis helt och
hållet av att våra grannländer runt omkring'',
Tyskland, Polen, Norge och England,
har byggt ut sin fiskeflotta till lika
stor eller i vissa fall större kapacitet
än före kriget och att det börjar bli
trångt på exportmarknaderna för svenskarna
såväl som för våra grannländer.
Det är tydligtvis det som gör, att för
vårt land, som så sent som 1948/49 hade
ett plus på exporten av nära 13 miljoner
kronor, d. v. s. vi exporterade fisk
för nära 13 miljoner kronor mer än vi
importerade för, har detta förbytts i ett
minus, så att vi 1953 importerade fisk
för 10 miljoner kronor mer än vi exporterade
för.

.Tåg har velat göra dessa påpekanden
här, tv jag vet, att det kommer att bli
ännu större spänning härvidlag, om vi
inte ser upp i tid. Våra fiskare skall inte
bara konkurrera med livsmedelproducenter
inom landet, när det gäller avsättningen
av produkterna, de har också att
vidkännas en högst väsentlig konkurrens
utifrån. Man bör, synes det mig,
tillse, att det stora överskottet av fisk,
som har uppkommit och som uppkommer
runt omkring i våra grannländer,
inte slängs in i vårt land till priser, som
inte är jämförliga med de priser som betalas
för fisken i dessa grannländer,
utm till överskottspriser, för vilka man
slumpar bort den fisk, som man inte
kan vinna avsättning för i det egna
landet.

Med dessa få ord vill jag lägga dem
det vederbör på minnet — främst herr
statsrådet, som ytterst bär ansvaret —
att se till att importen av fisk inte får
utvecklas alltför ohämmat. Från fiskarehåll
är vi väl medvetna om att vi be -

Lördagen den 8 maj 1954;

Nr 18.

höver importera fisk, men vi anser att
denna import bör hållas i så strama
tyglar, att den får omfatta endast sådan
fisk som inte i tillräcklig mängd fångas
av svenska fiskare, samt att den får förekomma
endast vid de tillfällen, då vi
inte har tillräcklig tillgång på fullgod
vara inom landet.

Herr talman! Det är för att framföra
dessa synpunkter jag har begärt ordet,
och jag ber härmed att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 27.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1954/55 in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28.

Maskineri för fartyget Skagerak.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag
till Anskaffande av framdrivningsmaskincri
för undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 5 mars 1954
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 123, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att till Anskaffande av
framdrivningsmaskineri för undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak
å riksstaten för budgetåret 1954/55 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 579 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade lika -

Maskineri för fartyget Skagerak.

lydande motioner, nämligen 1:485 av
herr Svärd och II: 613 av herrar Hseggblom
och Nilsson i Bästckille, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
för ändamålet anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 485 och II: 613, till Anskaffande
av framdrivningsmaskineri för undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak
å riksstaten för budgetåret 1954/
55 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 1 579 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Haeggblom, vilken ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag på Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna
1:485 och 11:613, hemställa att Kungl.
Maj:t till nästa års riksdag ville framlägga
förslag till restaurering av undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak; b)

av herr Lage Svedberg, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Med hänvisning till de
synpunkter och den motivering, som
finns i den föreliggande motionen och
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Haeggblom, ber jag att
få yrka bifall till denna reservation.

Herr .JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Haeggblom avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

§ 29.

Interpellation ang. förstatligandet av de
elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden, m. m.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr ANDERSSON i Dunker (bf), som
anförde:

Herr talman! Vid 1952 års riksdag
framställde herr Jacobson i Vilhelmina
en interpellation till kommunikationsministern,
vari han efterlyste statsrådets
inställning till ett förstatligande av
de elektriska distributionsföreningarna
i övre Norrland. Av interpellationssvaret
och statsrådets yttrande med anledning
av debattinläggen framgick, att ett
förstatligande av den elektriska distributionsverksamheten
enligt statsrådets
mening borde begränsas till områden
med de särskilda förhållanden som
rådde i övre Norrlands glesbygder, där
det av sociala skäl kunde vara befogat.
Men hur går det nu till i verkligheten?
Jo, kungl. vattenfallsstyrelsen driver en
intensiv verksamhet för förstatligande
av elektriska distributionsföreningar
inte bara i övre Norrland utan i hela
den stora del av landet, där vattenfallsstyrelsen
är huvudleverantör av elektrisk
energi.

Enligt uppgifter som jag erhållit har
styrelsen under tiden 31/12 1940—30/(5
1952 övertagit inte mindre än 269 privata
företag och elektriska föreningar,
det allra största antalet av dessa säkerligen
med sin verksamhet förlagd till
mellersta och södra Sverige. Hur många
sådana föreningar styrelsen övertagit
sedan 30/6 1952 känner jag inte till,
men jag vet att under de senaste åren
bär bara i mellersta Sverige övertagits
ett ganska stort antal el-föreningar.
Därjämte har styrelsen fört förhandlingar
med ett flertal föreningar, vilka
dock, när det gällt, vägrat att antaga
av styrelsen erbjudna villkor och i
stället fortsatt som fria, självständiga
föreningar.

Då någon anmärker på, att vatten -

fallsstyrelsen trots statsrådets uttalande
i interpellationssvaret 1952 intensivt
fortsätter sin inköpspolitik, får man det
svaret, att vattenfallsstyrelsen icke önskar
köpa några el-föreningar, utan gör
det endast då en förening eller dess
styrelse ber vattenfallsstyrelsen att ta
hand om föreningen, då man anser sig
ha råkat i en sådan situation att man
inte längre kan på ett tillfredsställande
sätt uppehålla verksamheten. Detta påstående
måste dock vara i väsentliga
avseenden oriktigt. Det kan med säkerhet
visas i många fall, att initiativet till
förhandlingar om övertagande av eu
förening tagits av vattenfallsstyrelsen
genom någon dess tjänsteman. Denne
känner till att en viss förening inte kan
i allo tillgodose de ökade energibehov
som uppkommit inom föreningen, varför
missnöje uppstått hos en del medlemmar.
Dessa bär t. ex. skaffat sig ett
flertal större el-motorer, skaffat elspisar
och andra värmeapparater m. in.
i en omfattning, som föreningens styrelse
icke kunnat förutse och som kräver
kostsamma förstärkningar av föreningens
ledningsnät. Då vänder sig
någon eller några medlemmar i föreningen
till vattenfallsstyrelsen eller
någon dess tjänsteman med sina klagomål.
I stället för att då ge föreningen
råd och hjälp hur den själv skall klara
upp sina problem erbjuder sig vattenfallsstyrelsen
att köpa föreningen och
därmed befria föreningens styrelse
från alla bekymmer. Om då föreningen
inte omedelbart är villig att sälja, använder
vattenfallsstyrelsen ofta övertalningsmetoder,
som är minst sagt anmärkningsvärda.
En beräkning göres
över kostnaderna för nödvändiga förstärkningsåtgärder
på föreningens ledningsnät,
som framlägges för styrelsen.
Den är ofta ägnad att avskräcka distributionsföreningens
styrelse och medlemmar.
Styrelsen frågar sig: Hur skall
vi klara detta? Vi har ju inga pengar,
och inga kan vi få låna — det blir ju
omöjligt för oss att fortsätta. Sedan blir
det fråga om vad vattenfallsstyrelsen

Lördagen den 8 maj 1954. Nr 18. 53

Interpellation ang. förstatligandet av de elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden, m. m.

vill betala för föreningens anläggningar.
Besked lämnas att dessa inte är så
mycket värda, då det kostar så mycket
att rusta upp dem.

Jag skall här lämna ett exempel, där
vattenfallsstyrelsen betalat 8 000 kronor
för en förenings anläggningar, vilka vid
senare företagen opartisk värdering visat
sig vara värda 60 000 kronor. För
samma förening hade vattenfallsstyrelsens
ingenjörer förklarat, att för en
nödvändig förstärkning och utbyggnad
av ledningsnätet skuile behövas 80 000
kronor redan första året. Den nyss
nämnde sakkunnige värderingsmannen
beräknade motsvarande kostnad till
bara 8 000 kronor under första året,
och under den närmaste 20-årsperioden
en total upprustnings- och tillbyggnadskostnad
av 35 000 kronor.

Ingen kan förvåna sig över att man
ställer sig undrande inför sådana metoder,
tillämpade av ett statligt ämbetsverk.

Den förening jag här talat om var en
relativt liten förening, men den hade
de bästa förutsättningar att fortsätta
sin verksamhet och bli ett gott ekonomiskt
företag, då den inom sitt område
hade en växande tätort och i förhållande
till föreningens storlek korta
ledningar.

När vattenfallsstyrelsen, som ej sällan
är fallet, ger sig på större föreningar
får den ofta bakslag, då dessa föreningars
styrelser i regel har större
möjligheter att bedöma såväl värdet av
de egna anläggningarna som kostnaderna
för deras upprustning. Som sådant
exempel kan nämnas en förening i Mellansverige,
där vattenfallsstyrelsens anbud
var 200 000 kronor, men där av
föreningens styrelse företagen sakkunnig
värdering kom till ett värde av
1 040 000 kronor, varför vattenfallsstyrelsens
anbud självfallet avslogs.

Kungl. vattenfallsstyrelsen har gjort
ett mycket förtjänstfullt arbete när det
gäller landsbygdens elektrifiering, det

erkännandet skall utan vidare ges. Det
är även vattenfallsstyrelsen som tagit
initiativ till bildandet av de flesta
el-distributionsföreningarna och därmed
erkänt dem vara lämpliga organ
för sådan verksamhet.

Vattenfallsstyrelsen framhåller även,
att den gratis lämnar föreningarna god
teknisk och ekonomisk rådgivning.
Denna rådgivning synes dock inte ha
skötts tillfredsställande, då så många
föreningar råkat i ekonomiskt trångmål.
Det synes därför erforderligt att
denna rådgivningsverksamhet blir effektivare
och mer än hittills inriktad
på att göra föreningarna till inte bara
tekniskt utan även ekonomiskt välskötta
företag och framför allt att rådgivningen
blir objektiv.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Är det efter direktiv från herr
statsrådet eller med herr statsrådets
goda minne som kungl. vattenfallsstyrelsen
driver en omfattande verksamhet
för förstatligande av de elektriska
distributionsföreningarna på landsbygden,
även i andra områden inom landet
än övre Norrland?

2) Om så ej är fallet, är herr statsrådet
beredd att vidta snabba åtgärder
för att hindra kungl. vattenfallsstyrelsens
fortsatta inköpsverksamhet beträffande
elektriska distributionsföretag på
landsbygden, då så ej av sociala skäl
kan anses ofrånkomligt?

3) Är herr statsrådet beredd medverka
till att den av vattenfallsstyrelsen
drivna rådgivningsverksamheten blir
mer effektiv än hittills och mer inriktad
på att göra föreningarna till inte
endast tekniskt utan även ekonomiskt
välskötta företag?

4) Anser herr statsrådet att inköpsmetoder
av det slag som jag här givit
exempel på är förenliga med en objek -

Nr 18.

Lördagen den 8 maj 1954.

Interpellation ang. förstatligandet av de elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden, m. m.

tiv och saklig rådgivningsverksamhet
av ett statligt ämbetsverk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förstärkning av
ordningsstatspolisen m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
polisskola för budgetåret 1954/55 in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till vissa ersättningar åt
befattningshavare vid polisväsendet
in. in.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av väckt motion
om avskaffande av skyldigheten för
vissa högre militära och civilmilitära
befattningshavare att underkasta sig
överförande på disponibilitetsstat;

nr 119, i anledning av väckt motion
om förbättrade pensionsförmåner för
vissa sjömän; och

nr 120, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om vissa anslag
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
med anledning av de vidtagna
ändringarna i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; nr

51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag angående debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket; och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
skydd av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka
berörts av det andra världskriget, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om moderskapshjälp in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om undantagande av vissa arbetstagare
från den obligatoriska sjukförsäkringen;
och

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr
261), dels ock i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 8 maj 1954.

Nr 18.

tredje lagutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 18 § lagen den 30 maj
1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 30,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
kronoegendomen Kolstad l1, 21 och 31
i Mjölby stad.

§ 31.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändringar i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, m. m.;
och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tillämpning å Stockholms stad av vissa
bestämmelser i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753) och lagen den
18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen;

från statsutskottet:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner in. m.; samt
från bevillningsutskottet:
nr 224, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. m.; och
nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1954 skall utgå.

§ 32.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.52.

In fidem
Gunnar Britth.