1954 ANDRA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1954:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

{^Wa^

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 17

3—5 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 maj.

„ „ . Sid.

Svar pa interpellationer av:

herr Lundberg i anledning av vidtagna inskränkningar av rätten till

jakt och fiske å Harpsunds domäner............................ 8

herr Netzén ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet

av en dom om utlämnande av barn ................... 15

herr Braconier ang. inskränkning av möjligheterna att förflytta

barn, som överlämnats till fosterhem........................... 15

herr Braconier om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna
och existerande realskoleformer........................ 32

herr Sjölin ang. ytterligare säkerhetsföreskrifter för mildrande av

verkningarna av kollision mellan buss och lastbil............... 43

herr Mellqvist ang. snabbare och bättre tågförbindelser på vissa
järnvägslinjer................................................... 44

herr Dickson ang. förbättring av landsvägen Göteborg—Alingsås.. 46

Interpellation av herr Larsson i Luttra ang. de faror, som skolbarn
utsättas för på starkt trafikerade vägar................... 48

Onsdagen den 5 maj fm.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.............................................. 52

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.......................... 63

Byggande av fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge...................... 69

Ändring i stadgan ang. hotell- och pensionatsrörelse................. 71

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m............. 72

Översyn av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m.............. 117

Allmänna jävsregler för statsförvaltningen och åtgärder för stärkande

av förvaltningsmyndigheternas opartiska ställning ................ 121

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Riksarkivet: Avlöningar ............................... 42fi

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 11.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och
social tjänst .................................................... 126

Onsdagen den 5 maj em.

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Underhåll av Mälsåkers slott...................................... 127

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar......... 134

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.......................... 136

Uppsala universitet: Avlöningar .................................. 139

Lunds universitet: Avlöningar..................................... 140

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar.............. 140

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter 143

Skolöverstyrelsen: Avlöningar .................................... 144

Kompletteringsgymnasier ............................... 145

Utbildningskurser i kvinnlig slöjd för lärare....................... 145

Utbildning av lärarinnor i barnavård ............................. 148

Bidrag till Ericastiftelsen.......................................... 149

Bidrag till anordnande av skolmåltider............................ 151

Bidrag till inackordering av skolbarn.............................. 176

Bidrag till byggnadsarbeten å folkskolor .......................... 177

Studiebidrag och stipendier åt folkhögskolelever .................. 178

Understöd åt handelsgymnasier................................... 182

Bidrag till flygmekanik erskolan i Mölndal......................... 183

Inrättande av sjömansskolor...................................... 188

Bidrag till textilinstitutet i Borås................................. 202

Understöd åt folkbiblioteksväsendet............................... 205

Utbildande av lärare för musikcirklar............................. 206

Främjande av medicinsk forskning................................ 208

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 5 maj fm.

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret ................................ 51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, ang. upphävande av lagen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m........ 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, om anslag till befrämjande av

landsbygdens elektrifiering....................................... 63

— nr 19, ang. byggande av fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge...... 69

— nr 20, ang. förvaltningen av vissa stödlån........................ 71

— nr 21, ang. avveckling av kommunskogslånefonden.............. 71

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, om ändring i stadgan

ang. hotell- och pensionatsrörelse................................ 71

Innehåll.

Nr 17.

Sid.

;— nr 19, om förteckningar över sådana arbets- och tjänsteuppgifter
inom statliga verk och inrättningar, som lämpligen kan anförtros
åt partiellt arbetsföra personer................................... 72

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i lagen den 6 juni
1930 om församlingsstyrelse m. m................................ 72

— nr 14, om tillämpning å Stockholms stad av vissa bestämmelser i

kommunallagen m. m............................................ 72

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 3, ang.

vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m......... 72

— nr 4, ang. viss översyn av lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt m.m. 117

— nr 5, ang. allmänna jävsregler för statsförvaltningen och stärkande

av förvaltningsmyndigheternas opartiska ställning............... 121

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet).................................. 124

Onsdagen den 5 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet). (Forts.)......................... 127

Måndagen den 3 maj 1954.

Nr 17.

Måndagen den 3 maj.

Kl. 15.30.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 215, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1954/55, m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig
inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslogs skola ingå i preliminär skatt,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, m. m.;
och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tilllämpning
å Stockholms stad av vissa
bestämmelser i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753) och lagen den
18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden :

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående vidgad domstolsprövning av
administrativa frågor m. m.;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående viss översyn av lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m.; och
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående allmänna jävsregler för statsförvaltningen
och om åtgärder för stärkande
av förvaltningsmyndigheternas
opartiska ställning;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid
blind- och dövskolorna jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde
;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till det
svenska sjukhuset i Korea;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för kirurgisk tuberkulos
m. in.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 17.

Måndagen den 3 maj 1954.

proposition angående utbildning av
viss sinnessjukvårdspersonal jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1954/55
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; och

nr 104, i anledning av riksdagens år
1953 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m.;

bevillningsutskottets betänkande!!:
nr 43, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om tullfrihet
för pressfotos m. m.;

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående temporärt undantag från bestämmelserna
i 16 § förordningen den
26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning
av brännvin, m. in.;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1954 skall utgå;

nr 48, i anledning av väckta motioner
angående rätt för skogsägare, som
anlagt skogsbilväg, att vid taxering till
skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna
härför; och

nr 49, i anledning av väckta motioner
om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att hänsyn vid beräkningen

av skattepliktig inkomst tages till inträffade
förändringar i penningvärdet;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
in. in.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken
m. m.; och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående rätten till släktnamn;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling; nr

29, i anledning av väckta motioner
angående förslag till provisorisk
lag om arbetarpensionering;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om kortare arbetsvecka; och

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående förhållandet mellan

tjänstepension och folkpension;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 95 § vattenlagen;
och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om förkortning av maximitiden för
upplåtelse av skogsavverkningsrätt;

samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 22, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1954/55 till bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m.;

nr 23, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående ytterligare

Måndagen den 3 maj 1954.

Nr 17.

förlagskapital för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader;

nr 24, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Understöd åt
lanthushållningsseminariet å Rimforsa
jämte i ämnet väckt motion;

nr 25, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1953/54, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och
nr 26, med anledning av väckta motioner
om viss ändring i direktiven för
1953 års vattenvårdskommitté.

§ 3.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

nr 218, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
m. m.;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
krigsförsäkring för sjömän m. fl., m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt
m. m.; och

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i
civilförsvaret.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.33.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Tisdagen den 4 maj.

Kl. 15.00.

i i.

Justerades protokollet för den 27 nästlidna
april.

§ 2.

Svar på interpellation i anledning av vidtagna
inskränkningar av rätten till jakt
och fiske å Harpsunds domäner.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern ERLANDER,
som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har ledamoten av denna kammare
herr Lundberg frågat mig, om jag är
i tillfälle att inför andra kammaren
lämna en redogörelse för de förhållanden,
som framkallat uppgifter i tidningspressen
om inskränkningar i rätten
att fiska och jaga på Harpsunds
domäner. Som svar härpå vill jag meddela
följande.

I den utredning rörande statens
eventuella mottagande av Harpsunds
egendom, vilken avlämnades den 7
mars 1953, föreslogs i avsikt att höja
egendomens avkastning bl. a. att jakten
inom egendomen skulle utarrenderas.
Utredningens förslag härutinnan,
som intogs i propositionen nr
174/1953, lades utan ändring till grund
för riksdagens beslut den 23 maj 1953.

I anslutning härtill utarrenderades
efter infordrande av anbud genom annons
i ortspressen jakträtten jämte det
till Harpsunds egendom hörande fisket
i andra sjöar än Harpsundssjön till
direktören Max Krtill. I samband därmed
uppläts i överensstämmelse med
utredningens förslag till jakträttsinnehavaren
den stuga som tidigare utnyttjats
såsom skogsarbetarbostad men som

genom ändring i formerna för skogsdriften
vid egendomen från och med
våren 1953 ej längre erfordrades för
sitt ursprungliga ändamål. I avvaktan
på jakträttens utarrendering hade stugan
dessförinnan varit tillfälligt uthyrd
till Hälleforsnäs socialdemokratiska
ungdomsklubb. I samband med
uthyrningen hade uttryckligen meddelats,
att densamma endast var av tillfällig
karaktär och att den gällde längst
till den 31 oktober 1953.

Vidare bör nämnas, att jakträtten
under direktör Wicanders tid ej varit
upplåten till någon utomstående, utan
den har regelmässigt utövats av honom
och hans gäster. Genom den vidtagna
utarrenderingen av jakträtten har sålunda
någon inskränkning ej skett i
någon förut gällande rätt.

Vad fisket angår förhåller det sig på
följande sätt.

Enligt Kungl. Majrts kungörelse den
8 juni 1951, nr 395, angående förvaltningen
av kronans fisken har vederbörande
förvaltningsmyndighet att sörja
för att kronans fisken utnyttjas, därvid
upplåtelse förutsättes skola ske antingen
i form av utarrendering av fisket
genom kontrakt eller genom utställande
av fiskekort eller liknande
tillståndsbevis.

Fiskevattnet i Harpsundssjön och
den med denna sjö förbundna Lillsjön
är oskiftat. Fiskerätten äges av 19
strandägare, däribland kronan såsom
ägare av Harpsunds egendom. Med
hänsyn till bl. a. detta förhållande ansåg
byggnadsstyrelsen efter samråd
med nämnden för jord- och skogsbruket
vid Harpsunds egendom det redan
på ett tidigt stadium lämpligt, att fiskeintressena
omhändertogs av en för
ändamålet bildad fiskevårdsförening,

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation i anledning av vidtagna inskränkningar av rätten till jakt
och fiske å Harpsunds domäner.

och att upplåtelse av fiskerätt skedde
medelst fiskekort. Härigenom skulle
den kringboende befolkningens behov
av tillgång till vatten för fritidsfiske
kunna på lämpligt sätt tillgodoses, varjämte
fiskevårdande åtgärder i sjön
kunde komma till stånd. Styrelsen har
också innevarande månad vid sammanträde
med fiskerättsinnehavarna och
vederbörande fiskerikonsulent väckt
frågan om bildande av dylik förening.

Under den gångna vintern visade det
sig, att personer vilka icke ägde fiskerätt
i Harpsundssjön, i ökad utsträckning
där bedrev fiske och även vittjade
utsatta redskap. Efter begäran av
de anställda på egendomen och för att
de åtgärder i fiskevårdande syfte som
tidigare vidtagits av direktören Wicander
icke skulle spolieras ansåg
byggnadsstyrelsen och nämnden, i avvaktan
på fiskets omhändertagande av
den avsedda fiskevårdsföreningen, det
befogat med ett påpekande, att fisket
ej vore upplåtet för allmänheten. Ett
sådant påpekande gjordes i en annons
som byggnadsstyrelsen lät införa i
ortspressen utan mitt hörande. Härigenom
skedde emellertid icke någon
inskränkning i den rätt till husbehovsfiske,
som de vid Harpsunds egendom
anställda ägt utöva vid tidpunkten för
statens övertagande av egendomen. Styrelsen
lät sålunda meddela, att fiske
tills vidare vore tillåtet i samma utsträckning
och under samma former
som gällt tidigare. Med anledning av
under senaste tiden framkommet påstående,
att direktören Wicander skulle
ha medgivit alla rätt att fiska i sjön
kan meddelas, att detta påstående är
oriktigt. Sålunda lät direktör Wicander
den 16 april 1947 införa en annons i
ortspressen, bl. a. Eskilstuna-Kuriren
och Tidningen Folket, vari det meddelades
att fiske vore vid laga ansvar
förbjudet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber först att till
hans excellens herr statsministern få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.
Av svaret framgår att
nämnden för jord- och skogsbruket på
Harpsunds egendom handhaft skötseln
av jakt och fiske och att kungl. byggnadsstyrelsen
i detta avseende bara
satt sin stämpel på vad som vid Harpsund
förekommit haver. Min interpellation
riktades emellertid till statsministern,
då de tidningsartiklar, som
efter Eskilstuna-Kurirens reportage om
»Socialiserad abborre» följt i en del
borgerliga tidningar, är så utformade
att de inger folk den uppfattningen att
statsministern haft ansvaret för de åtgärder
som vidtagits i fråga om jakt
och fiske.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr statsministern är oskyldig i detta
avseende, men jag skulle ändå vilja
rekommendera Kungl. Maj:t att även
om ledamöterna i den nämnd som har
hand om Harpsunds skötsel skulle stå
statsministern och mig politiskt nära
— något som jag inte vet — noga se
till att nämnden får en sådan sammansättning
att dess ledamöter har någon
liten kontakt med allemansrättens principer
och det demokratiska samhälle,
vari vi nu lever. Jag anser att förhållandena
härvidlag inte är sådana som
de borde vara och att det är angeläget
att det sker ett tillrättaläggande av
dem.

Men även om statsministern alltså
inte har medverkat till att tillämpa
jakt- och fiskerätten på Harpsunds
egendom och jag inte av honom i dag
kan begära svar på en del frågor som
i detta sammanhang aktualiserats, måste
jag, trots att dessa spörsmål handlägges
av jordbruksdepartementet, justitiedepartementet
och socialdepartementet,
rikta en vädjan till statsministern
att han personligen måtte ägna
tid åt dessa förhållanden och vidta

Härefter anförde:

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar pa interpellation i anledning av v

och fiske å Harpsunds domäner.

snara åtgärder, så att inte våra jurister,
ämbets- och tjänstemän i lära ocli tilllämpning
helt skall frånta allmänheten
urgammal rätt och egendom.

I förra veckan hade vi här i riksdagen
en animerad debatt om rättstilllämpningen
i ett enstaka fall, där alla
föreföll vara eniga om att domstol dömt
enligt lag och rätt men där företrädarna
för talet om den s. k. rättsrötan
gjorde gällande att rättfärdighetshänsyn
m. in. borde bjuda riksdagen att
sätta domstillämpningen ur spel. I
denna debatt hörde jag bl. a. två professorer,
en i vardera kammaren, utveckla
en sådan rättslidelse att de
nästan framställde samhället som en
buse. Med hänsyn till föregående debatter
blev man faktiskt fundersam,
när man åhörde dessa utläggningar,
även om man liksom jag under senare
år lått erfara, att man inte av en professor
kan vänta sig vare sig logik eller
kunnighet ens i de ämnen han själv
företräder — något som jag såsom lekman
ansett och fortfarande anser bör
kunna krävas. Jag gjorde den reflexionen:
Hur kan det komma sig att högern
och folkpartiet — som vid dessa
tidigare debatter gick i elden för en
ganska diskutabel rättstillämpning —
när det gäller allemansrätten, allmogens
urgamla rätt att beträda annans
mark, rätt till fauna och flora samt
fisken i vattnen, inte besjälas av någon
som helst rättslidelse, såvida man inte
därigenom kan komma åt en politisk
motståndare?

I ärlighetens namn skall jag erkänna,
att samtliga partier, som är företrädda
i riksdagen, i fråga om allemansrättens
försvar syndar på ett otillständigt sätt
mot de folkgrupper de är satta att försvara.
Ty, herr statsminister, jag vågar
säga att om det på något rättsområde
förekommer verkligt upprörande rättsröta
dr det just i fråga om allemansrättens
tillämpning. Man blir förskräckt
att t. o. m. personer, som innehar läro -

idtagna inskränkningar av rätten till jakt

stolar för att fostra de jurister som
på olika samhällsområden skall handha
tillämpningen av lag och rött, faktiskt
lägger i dagen en okunnighet i fråga
om allemansrätten som, om en rättelse
inte snart kan åstadkommas, kommer
att föra till att allemansrättens livsbetingelser
förintas. Därmed kommer
den överväldigande delen av vårt folk
att åsamkas oöverskådliga skador.

Jag hoppas därför, att debatten om
»de socialiserade abborrarna» inte bara
är en politisk aktion utan att det verkligen
har skett en omvändelse även i de
befolkningsskikt, vars tidningar aktualiserat
debatten om allemansrätten vid
Harpsund. Om så är fallet, vill jag
vädja till regeringen att ta hänsyn till
denna hastigt förändrade inställning
till allmogens krav på ökad tillgång till
jakt och fiske. Regeringen måste vidta
snabba och effektiva åtgärder för att
hos beslutande statliga organ, hos samfälligheter
och hos enskilda skapa respekt
för de inskränkningar allemansrätten
innebär i äganderätten till jord
och vatten.

Av ägarna till den odlade jorden är
det endast 2 300 jordägare — vilkas
egendomar utgör 0,6 procent av brukningsdelarna
— som bär över 100
hektar. Dessa personer förfogar dock
över 10,7 procent av arealen. Av de
278 000 skogsägarna är det endast 6 000
som har över 200 hektar skogsmark.
Staten, samfälligheter och aktiebolag
förfogar över ungefär 49,4 procent och
enskilda har de andra 50,6 procenten.
Under riksdagsresan upplystes exempelvis
att en tamiljekoncern ägde cirka
500 000 hektar mark. Dessa siffror visar,
att det överväldigande flertalet
medborgare — bönder, torpare, arbetare,
tjänstemän in. fl. — helt saknar
tillgång till markområden för jakt och
fiske.

Äldre tids rättskipning visar att rätten
att beträda annans mark, rätten att
plocka bär och blommor och rätten att

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

vidtagna inskränkningar av rätten till jakt

Svar på interpellation i anledning av
och fiske å Harpsunds domäner.

jaga och fiska ansågs så värdefulla och
nödvändiga att de inte ingick i den
enskilda äganderätten till jord och
vatten.

Har då den ökade fritiden, jäktet
som följt i rationaliseringens spår,
massanhopningen av folk i stora industrier,
de ekonomiska och sociala
standardförbättringarna för allmogen
inneburit att behov av allemansrättens
värden skulle ha eliminerats? Kan enskilda
eller stat och kommun utan ersättning
ta ifrån allmogen en samfälld
rätt utan att detta måste stämplas såsom
stöld av annans egendom? Jag begär
inte något svar på frågan i dag, men
jag skulle vilja vädja till statsministern,
som bättre än andra vet att genom anhopning
av folk på tätorter behovet av
fritidsreservat och möjligheter till jakt
och fiske för allmogen i dag är större
än någonsin tillförne, att han åtminstone
vidtar åtgärder för att hävda allemansrättens
principer på de cirka 50
procent skogsmark med däri ingående
vattenområden, som äges av staten,
samfälligheter, aktiebolag och större
enskilda markägare, så att dessa markområden,
med vederbörlig hänsyn tagen
till att fauna och flora skall skyddas,
ställes till allmogens förfogande.

Det kan inte ha undgått Kungl. Maj:t
att den förändrade lagstiftningen om
jakt och fiske samt gräns mot vatten
har skapat ett helt nytt rättsläge, inför
vilket allmogen står rådvill därför att
den berövas urgamla rättigheter och
tvingas till processer, i vilka både kronan,
bolag och enskilda figurerar på
ett tvetydigt sätt, inte minst inom de
nordligare länen. Såväl de enskildas
som samhällets verkställande organ visar
en anmärkningsvärd okunnighet
och brist på respekt för allemansrättens
urgamla regler och tar inte hänsyn till
fritids-, sociala och andra vitala intressen.

Alla blev väl förvånade, när några

tjänstemän i Jämtland i påskas tog sig

för att medelst helikopter göra en tur
till de s. k. lappvattnen och tog s. k.
tjuvfiskare. Även om det kan vara angenämt
för folk att på andras bekostnad
göra dyrbara flygfärder och beröva
bygdebefolkningen en fångst, som den
efter vad jag kan förstå hade rätt till,
är det skedda så anmärkningsvärt, att
det inte bör få upprepas.

1 Jämtlands Tidning sades det år
1951: »Genom den nya fiskelagstiftningen
ha bl. a. gränserna för allmänt
och enskilt fiskevatten i Storsjön blivit
reglerade. Därvid har mycket av det
vatten, som tidigare ansetts vara allmänt,
kommit under enskilt ägovälde.»

I Norrländska Socialdemokraten påtalades
år 1952, att bybor som fiskat i
Paittasjärvi och som hävdat att de över
lag hade rätt till fiske, avstängdes från
detta. I Dala-Demolcraten påtalades
1952 ett fiskerättsinål från Idre, i vilket
kronan ansåg att den helt ägde
fiskerätten i vattnen, trots att denna
rätt både enligt gammal norsk rätt och
allemansrätt självklart borde tillkomma
allmogen. Det är emellertid så, att
man inte har lärt sig att skilja mellan
rätten till vatten och sjöar och fiskerätten
i detta sammanhang. Helt nyligen
förekom i tidningarna ett rättsfall
från Arvidsjaur om en fiskerättsprocess,
i vilken cirka 10 000 människors
intressen satts på spel. Detta är bara
en provkarta på vad som kan förekomma
när det gäller rätten till jakt
och fiske. Om jag skulle ta med alla de
kränkningar, som bolag och enskilda
förorsakar alleman, skulle det bli en
ganska dyster bild.

I samband med den allmänna fiskerätten
i Mälaren talas det om att staten
skulle få betala stora belopp för denna
rätt, och när det gäller Harpsund
skulle jakt och fiske utarrenderas för
att höja avkastningen. Detta förvirrade
rättsläge bör rättas till på något sätt,
så att allmogen får rimligare förhållanden.

Nr 17.

Tisdagen

Svar på interpellation i anledning av

och fiske å Harpsunds domäner.

Jag vill även påpeka, att Kungl. Maj:t
bör se till att arrenden eller kapitaliserade
ersättningar för jakt och fiske
varken av enskilda, kronan eller andra
får användas till annat än fiske-, jaktoch
naturvård. De skall användas för
att lindra verkningarna av förstörelsen
av fauna och flora och för naturskydd
över huvud taget. Skogens djur, fisken
i vattnet och deras livsbetingelser är
servitut, som icke ingår i enskild äganderätt.
Om markägaren förstör fauna
och flora genom utdikningar eller besprutningar
med olika preparat, är
detta en åtgärd, som för eu enskild
jordägare kan innebära vinst men som
när det gäller allemansrätten är ett
otillbörligt intrång och skada. Ersättning
för denna skada bör då rimligen
utgå till alleman.

1 en tidning av den 30 april i år
finner man följande rubrik: »Tjugo
Lplandssjöar hotas med förintelse.»

I dessa sjöar ingår även ett säreget
vattenområde, som heter Floran. Två
mäktiga bolag, av vilka ett ordnat en
industridöd men lagt beslag på skogsmark
i Uppland, vill nu förstöra ett
stycke svensk natur med dess säregna
fauna och flora. Då jag inte har möjlighet
att på annat sätt påtala detta vid
denna vårriksdag, vill jag nu vädja till
regeringen att inte tillåta denna förstörelse.
Jag hoppas att regeringen,
även om den tidigare inte så kraftigt
hävdat allemansrätten, i detta fall dock
vill hindra en farlig och oöverskådlig
förstörelse. Jag vill bara erinra om att
en industrisakkunnig helt nyligen framhöll
att den viktigaste industriella råvaran
är vattnet, inte det rinnande
vattnet som utnyttjas för vår elektriska
kraftförsörjning, utan det vanliga som
finns i marken och sjöarna. Han säger
att bakom varje ton stål ligger 292
kbm vatten.

Otillbörlig förstörelse av svensk natur
med dess olika nyanser bör därför
omedelbart stävjas. Fauna och flora

en 4 maj 1954.

dtagna inskränkningar av rätten till jakt

kan åsamkas omätbara skador genom
olika punktingrepp, för att inte tala
om ett modernt och industrialiserat
samhälles behov av skydd för grundvattnet,
fritidsområden etc., vars betydelse
samhället ännu inte tycks ha
uppmärksammat.

Det angivna förhållandet aktualiserar
frågan om tillsättande av ett speciellt
fritids- och naturskyddsråd, som får
till uppgift att bevaka allemansrätten
och de olika intressen jag här helt kort
anfört. Då allmogen måste lita till att
staten bevakar denna allemansrätt, är
det naturligt och självklart, att de tilllämpande
myndigheterna får erforderlig
kunnighet och förhållningsorder, så
att de i tillämpningen icke skall frånhända
utan i stället skydda och bevaka
urgamla demokratiska värden för
ett rätts- och frihetsälskande folk, värden
som är omätliga i fråga om pengar
men vilka är av grundläggande betydelse
för trivsel och god samvaro.

Låt mig även till sist få framföra
en förhoppning att allemansrätten aldrig
skall behöva tvingas in i en lagboks
torra och opersonliga paragrafer.
Låt denna allemansrätt vara en rätt som
går utanpå skriven lag. Har våra förfäder
insett dess nödvändighet och
haft respekt för densamma, borde även
allemansrätten inom en demokrati ha
förutsättningar att leva vidare och
stat, kommun, bolag och enskilda lära
sig respektera och följa dess rättsregler.

•lag hoppas därför att hans excellens
statsministern ägnar denna fråga uppmärksamhet
och vidtar erforderliga åtgärder
för att inom regeringen aktualisera
de frågor jag i korthet anfört.
Jag hoppas även att regeringen i fråga
om den juridiska undervisningen vidtager
erforderlig upprustning och ser
till att allemansrätten — av personliga,
politiska eller andra intressen och skäl
bos lärarna — icke försvinner i undervisningen.
Jag vill därför vädja till

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation i anledning ay v
och fiske å Harpsunds domäner.

herr statsministern — tv även om
fackministrarna har hand om dessa
delfrågor, så är det ändå så att statsministern
när det gäller värden som
inneslutes i allemansrätten bör se till
att dessa värden skyddas på ett annat
sätt än vad som hittills varit fallet.

Hans excellens herr statsminister ERLANDER: Herr

talman! De stora och jag medger
gärna betydelsefulla frågor, som
interpellanten i anslutning till sin interpellation
om Harpsund nu tagit upp
till behandling, hade vi tillfälle att
mycket ingående diskutera för några
år sedan, när riksdagen tog ställning
till hur det skulle förfaras med det
rättsliga reglerandet av jakt- och fiskerätten
i våra skogar. Då skedde med
mycket stor majoritet ett ställningstagande,
som ju inte kan rubba något
med mindre än att riksdagsmajoriteten
svängt. Nu menade herr Lundberg
att riksdagsmajoriteten säkerligen har
gjort detta, därför att stora folkpartitidningar
visat ett helt annat intresse
och en helt annan förståelse för
ortsbefolkningens behov att fritt få
fiska än vad de tidigare gjort. Ja, herr
Lundberg, det kan hända att det är en
bestående sinnesförändring hos de borgerliga
tidningarna, och då får vi väl
ta upp frågan och se om det föreligger
en så kraftig opinionsförändring att
det skulle löna sig att gå till attack.
Jag skulle bli mycket förvånad om så
vore fallet, ty jag har inte tagit de
skriverier som förekommit som uttryck
för någon djupare sinnesförändring.
Men herr Lundberg tror ju människorna
om gott, och jag skall väl göra detsamma.

I anslutning till herr Lundbergs anförande
skulle jag vilja säga en annan
sak förutom detta hänvisande till att
riksdagen med stor majoritet antagit
propositionen helt nyligen. Jag tycker
inte att det är riktigt rätt att man an -

idtagna inskränkningar av rätten till jakt

griper våra tjänstemän därför att dessa
försöker effektuera de beslut som denna
riksdag ofta enhälligt har fattat. När
Harpsund år 1953 mottogs beslöt denna
riksdag, såvitt jag vet enhälligt — det
kan hända att jag minns fel, men jag
kan inte erinra mig att det fanns någon
reservation —• att jakten skulle utarrenderas.
Detta beslut är vi alla ansvariga
för, och varför herr Lundberg
då skall angripa det verk som har till
uppgift att effektuera detta beslut, förstår
jag inte. Det är ingen ursäkt att
borgerliga tidningar begår samma misstag.
— De flesta borgerliga tidningar
som yttrat sig om detta har inte haft
en aning om vad saken gällt, om detta
nu kan vara någon ursäkt.

Vad jag vill påpeka är att det beträffande
fisket inte skett någonting annat
än att dessa »byråkratiska» tjänstemän
fullföljt traditionerna från den privata
äganderättstiden. Direktör Wicander
liar utfärdat förbud för fiske. Fiskarna
var då privatägda. De har sedan blivit
socialiserade, men deras karaktär har
icke ändrats, och fiskarna är i princip
förbehållna ortens befolkning. Det har
icke skett någon ändring på den punkten,
herr Lundberg. Varje vid gården
anställd person har rätt att fiska, och
de har också utnyttjat fisket. Det är
mycket möjligt att herr Wicander som
den storsinte man han var släppte in
även utomstående utan att beivra det,
men något beivrande har inte skett
nu heller.

Jag kan inte se att det har inträffat
någon som helst ändring. Liksom direktör
Wicander satte in en annons i
tidningarna när det började bli för
många fiskare har byggnadsstyrelsen
gjort det nu. Jag vill inte yttra mig om
huruvida det var så klokt. Det är mycket
som är tillåtet för en privat ägare,
men när staten gör detsamma väcker
det kolossal indignation hos dem som
brukar försvara privata intressen. Det
är just vad som hänt här, och därför

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar pa interpellation i anledning av v

och fiske å Harpsunds domäner.

skulle jag kanske ha sagt, att det inte
är någonting att bråka om. Låt folk
få fiska. Det har nu bildats en fiskevårdsförening.
Gården har bara en
del av äganderätten till denna sjö — det
är 18 andra, 17 bönder och en advokat,
som äger denna sjö. Dessa nitton, staten,
advokaten och bönderna, bildar
en fiskevårdsförening, och det kan väl
herr Lundberg inte ha någonting emot.
Vi kanske får se herr Lundberg som
medlem i denna fiskevårdsförening sedan
han erlagt avgiften.

Vi skall i alla fall försöka vara så
toleranta som möjligt, och jag tycker
inte det är riktigt att herr Lundberg
sällar sig till de borgerliga kritiker
som av ren okunnighet går till anfall.
Herr Lundberg vet ju så mycket bättre
än de hur det förhåller sig.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte att begära
att herr statsministern skulle kunna
den juridiska bakgrunden för allemansrätten
när inte ens andra specialister
i denna kammare har kunnat gå i land
med den saken. De värden som jag har
velat slå vakt om i olika sammanhang
och som för närvarande aktualiseras
ute bland folket måste vi hålla levande
när de angrips.

Statsministern talade om att jakten
skulle utarrenderas, och det har jag
också läst. När vi diskuterade huruvida
staten skulle ta emot Harpsund tyckte
nog de flesta att det var så nödvändigt
med denna rekreationsort att de inte
läste igenom hela propositionen och
alla motiveringar. Jag har läst propositionen
så att det talas om att man
kunde utarrendera jakten, men något
formligt beslut anser jag icke finnas.

I anslutning till vad som sades om
den förre ägaren direktör Wicander
och den nuvarande skall jag villigt erkänna
att alla människor kastar sig
över stat och kommun, men jag sade
i mitt förra anförande att enskilda för -

dtagna inskränkningar av rätten till jakt

far på samma hänsynslösa sätt mot allmogen
och sätter gamla rättigheter ur
spel. Jag vill bara med denna interpellation
ha sagt ifrån att detta måste
stävjas av de myndigheter som skall
övervaka rättigheterna.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att till kammarens
protokoll få anteckna att den
kritik, som herr Lundberg i sitt första
anförande ansåg sig böra rikta mot en
aktad ledamot av denna kammare för
bristande logik och bristande kunskaper
i sitt ämne, avlevererades vid ett
tillfälle då denne ledamot icke var i
kammaren närvarande och alltså icke
hade tillfälle att bemöta kritiken.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till svar på herr Cassis
inlägg vill jag anföra att den kritiken
har jag framfört i annat sammanhang,
men jag tror det är angeläget att
när man i den ena frågan, när det gäller
ett enskilt fall, försöker uppamma någon
sorts rattslidelse, borde samma
rättslidelse presteras från dem som har
satts att försvara och ge upplysning om
dessa frågor, när det gäller de många
i samhället, och jag har protesterat
emot att så inte skett.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Jag skall inte yttra
mig i den mycket vittsyftande fråga
som interpellanten varit inne på; det
är ju ett spörsmål som hans excellens
statsministern redan dryftat. Men det är
väl ändå så att denna aktion, som inletts
från visst borgerligt håll, har riktats
i första hand mot statsministern
och lär man vidare gjort gällande att
friheten för individen liksom går förlorad
om staten förvärvar en sak. Jag
tror att man i dag, efter det svar som
hans excellens statsministern lämnat
på interpellationen, kan konstatera att
den aktionen har helt misslyckats.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

§ 3.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden
i samband med verkställighet
av en dom om utlämnande av barn och
ang. inskränkning av möjligheterna att
förflytta barn, som överlämnats till
fosterhem.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, och chefen för
socialdepartementet, herr statsrådet
STRÄNG, hade tillkännagivit, att de hade
för avsikt att vid detta sammanträde i
ett sammanhang besvara, den förre herr
Netzéns interpellation ang. vissa förhållanden
i samband med verkställighet av
en dom om utlämnande av barn och
den senare herr Braconiers interpellation
angående inskränkning av möjligheterna
att förflytta barn, som överlämnats
till fosterhem.

Herr talmannen lämnade till en början
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Netzén ställt två frågor
till mig angående vissa förhållanden i
samband med verkställighet av en dom
om utlämnande av barn. Bakgrunden
till frågorna är ett uppmärksammat
rättsärende, som jag här icke skall gå
närmare in på. Genom en hovrättsdom
i juli 1953 ålades två makar i Malmö
att utlämna sitt fosterbarn, flickan Monica,
till barnets föräldrar i Tyskland.
Sedan domen i januari 1954 vunnit laga
kraft, ingavs den till vederbörande
överexekutor med begäran om verkställighet.
Eftersom det gällde en lagakraftvunnen
dom, var verkställigheten
'' princip ofrånkomlig. Verkställigheten
kom emellertid — som jag senare skall
närmare beröra — att uppskjutas.

I slutet av januari anlände hit till
Sverige en tysk medborgare, som förklarade
sig ha uppdrag av flickans föräldrar
att föra henne till Tyskland.
Herr Netzén återger i motiveringen till
sin interpellation vissa pressuppgifter
om denne tyske medborgares uppträ -

dande under vistelsen här i landet och
frågar i anslutning därtill, vilka åtgärder
jag anser mig böra vidtaga om det
efter vederbörlig undersökning befinnes,
att den tyske medborgaren missbrukat
sin rätt att tillfälligt uppehålla
sig i Sverige (fråga nr i).

Jag har av utlänningskommissionen
fått det beskedet att vid undersökning
i saken sådana uppgifter icke framkommit
att utlänningen i fråga bort
vägras stanna kvar i Sverige intill dess
frågan om flickans återförande till
Tyskland hunnit slutgiltigt prövas. De
av herr Netzén åberopade pressuppgifterna
har vid polisutredning icke blivit
bestyrka.

Jag övergår härefter till herr Netzéns
fråga nr 2. Den tar sikte på det förnållandet
att flickan den 19 mars 1954, i
anslutning till verkställighetsförfarandet,
togs in för undersökning på barnpsykiatriska
avdelningen vid Lunds lasaretts
psykiatriska klinik. Herr Netzén
frågar nu, om jag anser mig kunna redogöra
för de lagrum och tillämpningsföreskrifter
enligt vilka flickan »befordrats»
till denna undersökning.

Jag vill inledningsvis säga några ord
om den sjukhusavdelning, där flickan
i förevarande fall intogs. Det gällde här
icke ett sinnessjukhus utan i princip
en vanlig lasarettsavdelning, som emellertid
till följd av sin utrustning i stort
sett saknar sjukhuskaraktär och till det
yttre påminner om ett barnhem. Beträffande
intagning på avdelningen gäller
samma regler som för lasarettsavdelningar
i allmänhet. Enligt sjukhusstadgan
åligger det vederbörande lasarettsläkare
att bestämma, om intagning
må ske. Någon tvångsintagningsrätt eller
retentionsrätt föreligger icke. Ett
barn, som det här är frågan om, kan
alltså icke tagas in eller hållas kvar,
om den, som har att svara för barnet,
motsätter sig detta.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse
för omständigheterna i samband
med flickans intagning på sjukhuset.

Genom utslag den 28 januari 1954 för -

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954,

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

klarade överexekutor flickans föräldrar i
Tyskland berättigade att erhålla handräckning
för att utfå flickan. Samma
dag gjordes också — i närvaro av bl. a.
en barnavårdstjänsteman och en läkare
— ett försök att verkställa domen. Då
läkaren efter undersökning av flickan
förklarade, att hennes pykiska tillstånd
för dagen icke tillät verkställighet, avbröts
emellertid förrättningen. Enligt
överenskommelse mellan parterna
överflyttades flickan den 10 februari
till den nyssnämnde läkarens hem för
fortsatt observation av denne och en
annan läkare, båda anställda vid Allmänna
Sjukhusets i Malmö psykiatriska
klinik. Under tiden överklagade fosterföräldrarna
överexekutors verkställighetsutslag,
men hovrätten lämnade deras
talan utan bifall och förklarade därvid
bl. a. att verkställigheten syntes ske
med tillbörlig hänsyn till flickans
bästa. Hovrättens beslut vann laga
kralt. Sedan flickans tyska föräldrar
genom sitt svenska ombud hemställt att
överexekutor genom medicinalstyrelsen
måtte föranstalta om att »en av
barnpsykiatrisk expert företagen undersökning
komme till stånd», förordnade
medicinalstyrelsen den 15 mars
en kvinnlig psykiater, som varit sakkunnig
i rättegångsmålet, att undersöka
flickan och därefter avge utlåtande
huruvida hennes psykiska tillstånd
medgav verkställighet av domen. Detta
förordnande förklarades visserligen efter
överklagande allenast innefatta en anvisning
å lämplig undersökningsläkare,
men överexekutor meddelade motsvarande
beslut, innefattande uppdrag att
fortsätta och avsluta undersökningen.
Den kvinnliga psykiatern ansåg, att en
klinisk observation med tillgång till
specialutbildad personal på en barnpsykiatrisk
klinik var nödvändig, bl. a.
med hänsyn till att på utlåtandet skulle
grundas ett så betydelsefullt avgörande,
och hon lät därför överföra flickan till

kliniken i Lund. Överexekutor har meddelat,
att han icke motsatt sig denna
åtgärd utan tvärtom givit uttryck för
att han godkänt att undersökningen
ägde rum på kliniken. Han har nämligen
i beslut den 5 april förklarat, att
en av flickans fosterföräldrar gjord
framställning att flickan omedelbart
skulle utskrivas från kliniken icke föranledde
någon hans åtgärd.

I fråga om sin befogenhet i detta avseende
stöder sig överexekutor på bestämmelserna
i 38 § utsökningslagen
enligt vilken det ankommer på honom
att förordna om verkställighet och sättet
för denna. Han betraktar den företagna
undersökningen som ett av omständigheterna
motiverat led i prövningen
av verkställighetsfrågan.

Jag har i detta interpellationssvar
strävat efter att hålla mig till de framställda
frågornas principiella sidor.
Detta betyder emellertid icke att jag
saknar insikt om eller förståelse för
den tragiska verklighet, som ligger bakom
många fall, då det är fråga om
tvångsförflyttning av fosterbarn. Frågan
om lagändringar för att inskränka
möjligheterna att förflytta fosterbarn
kommer att behandlas i ett interpellationssvar,
som socialministern i dag
ämnar lämna här i kammaren.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat den till mig ställda interpellationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll härpå ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Braconier har till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riktat frågan, huruvida
denne i anledning av de erfarenheter,
som på senare tid erhållits beträffande
domstolarnas bristande möjligheter att
tillvarataga barnets bästa vid barnförflyttningar,
ämnar vidtaga några åtgärder
för att inskränka möjligheterna att

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

eu dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

förflytta barn som överlämnats till fosterhem.

Då den av interpellanten avsedda frågan
närmast torde beröra socialdepartementets
verksamhetsområde, synes
det böra ankomma på mig att besvara
interpellationen.

Jag vill då erinra om att jag på hösten
1952 hade anledning att i riksdagen
ingå på detta spörsmål på grund av en
interpellation av fru Nordgren, som
frågade om det kunde väntas förslag till
sådan ändring av gällande lagstiftning
rörande vårdnadsbefogenheten över
barn att barnets bästa i främsta rummet
tillgodosågs när det uppkom fråga
om barns förflyttning från fosterhem.

1 mitt svar hänvisade jag till att den
år 1950 tillsatta barnavårdskommittén
hade till uppgift att göra en översyn
av barnavårdslagstiftningen och att
kommittén i samband därmed fått i
uppdrag att utreda frågan om åtgärder
för att förhindra olämpliga förflyttningar
av fosterbarn. I detta avseende
hade kommittén enligt direktiven i
uppdrag att undersöka om det är möjligt
att komma till rätta med ifrågavarande
problem genom att temporärt inskränka
den legala vårdnadshavare^
rättsliga möjlighet att utöva den i vårdnaden
ingående befogenheten att bestämma
barnets vistelseort. Vidare meddelade
jag, att kommittén övervägt att
upptaga denna fråga till särskild behandling
i förtur men avstått härifrån,
sedan det visat sig att uppgörandet av
ett förslag till separat lagstiftning på
detta område skulle avsevärt fördröja
kommitténs övriga arbete, samtidigt
som ett sådant förslag oundgängligen
skulle bli lidande av att bygga på en
barnavårdslagstiftning, som i övrigt endast
nödtorftigt anpassats till förslaget.
Tidpunkten för när kommittén skulle
ha slutfört sitt arbete kunde då ej angivas.
I detta sammanhang underströk
jag — ehuru jag väl insåg vikten av

2 — Andra kammarens protokoll 1954.

snara åtgärder på detta område av fosterbarnsvården
—■ att jag fäste särskilt
avseende vid att kommitténs arbete i
stort inte försenades.

Under den tid, som förflutit sedan
detta interpellationssvar lämnades, har
barnavårdskommitténs arbete fortskridit
så, att enligt vad nu kan beräknas
kommittén kommer att framlägga sitt
förslag under loppet av nästkommande
år.

Det pågående utredningsarbetet inriktas
som nämnts på att inom barnavårdslagstiftningen
tillgodose behovet
av förstärkta medel mot olämpliga fosterbarnsförflyttningar.
En annan väg
har socialstyrelsen beträtt i ett i mars
1954 till socialdepartementet ingivet
förslag, som avser att genom ändring
eller komplettering av föreskrifterna
rörande förfarandet vid verkställighet
av domstols eller utsökningsmyndighets
beslut om förflyttning av barn begränsa
möjligheterna till verkställighet av
sådant beslut och att, då verkställighet
skall ske, skapa garantier för att verkställigheten
äger rum under så skonsamma
former som möjligt för barnet.
Förslaget innebär bl. a., att — där ej
redan förut i målet föreligger läkares
utlåtande om vilka följder överflyttningen
kan få för barnets psykiska hälsa
— sådant utlåtande som regel skall
inhämtas, innan verkställighet får ske.

Socialstyrelsens förslag är f. n. föremål
för remissbehandling. Först sedan
remissbehandlingen avslutats kommer
frågan att upptagas till närmare övervägande.
Ehuru onekligen vissa skäl talar
för ändrade bestämmelser, kan jag
i avvaktan härpå icke redan nu taga
definitiv ställning till här ifrågavarande
spörsmål.

Härefter yttrade:

Herr NETZÉN (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdeparNr
17.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

tementet få framföra mitt tack för svaren
på mina två frågor i interpellation
av den 30 mars rörande det riksbekanta
fallet Monica Muller i Malmö.

Alldenstund fallet vid det här laget
är utagerat och den omdiskuterade
verkställigheten slutförd med överlämnandet
av den nioåriga flickan till
hennes tyska föräldrar i överensstämmelse
med vederbörande domstolsutslag,
är jag fullt införstådd med att herr
statsrådet, som framhålles i interpellationssvaret,
strävat efter att hålla sig
till de framställda frågornas principiella
sidor. Jag är också införstådd med
att detta inte betyder, att herr statsrådet
personligen saknar insikt om eller
förståelse för den tragiska verklighet,
som ligger bakom detta och andra fall,
då det är fråga om tvångsförflyttning
av fosterbarn.

Det finns emellertid en rad omständigheter
i samband med detta fall, som
åtminstone för min del gör det nödvändigt
att inför riksdagen närmare ingå
i vissa detaljspörsmål i samband
med just detta speciella fall. Vad först
angår fråga och svar nr 1, rörande den
uppgivne tyske medborgarens befattning
med ärendet, innebär svaret, att
utlänningskommissionen icke funnit
sådana uppgifter framkomma vid sin
undersökning, att vederbörande bort
vägras stanna kvar i Sverige, intill dess
frågan om flickans återförande till
Tyskland hunnit slutgiltigt prövas. Alldenstund
jag icke har vare sig kännedom
om eller erfarenhet av var gränsen
för tillbörligt eller otillbörligt uppträdande
i dylika fall går enligt utlänningskommissionens
bedömning, måste
jag givetvis acceptera svaret i denna
del.

När därefter i svaret framhålles, att
de åberopade pressuppgifterna om privat
»skuggning» och »övervakning» vid
polisutredning icke blivit bestyrkta,
vill jag bara uttrycka en stilla undran

över att inte — såvitt jag vet — någon
dylik utredning berört den eller de,
som, utan att uppträda anonymt, förmedlat
rakt motsatta uppgifter till pressen.
Under alla förhållanden har jag
svårt att föreställa mig motsvarande
rätt för svenska medborgare att i ett
annat land, t. ex. i Tyskland, utöva
vare sig den ena eller andra formen av
privat tillsyn över myndigheters och
enskilda personers göranden och låtanden.

Vad så angår fråga och svar nr 2,
som enligt mitt förmenande är viktigast
i sammanhanget, så får man av
herr statsrådets besked lätt det intrycket
att allt som hänt, och som på det
högsta förskräckt och upprört en vidsträckt
opinion, trots allt varit i sin
ordning, inte bara ur stramt juridiska
utan även ur allmänmänskligt humanitära
synpunkter. Härvidlag anser jag
svaret vara både ofullständigt och otillfredsställande.

Den nu fullbordade tragedien i fallet
Monica har långt flera oroande inslag
än dem som skymtar i interpellationssvaret
och som ingalunda omfattar
den nu nioåriga flickans hela lidandes
historia under de två år som dragkampen
om henne pågått mellan hennes
biologiska föräldrar i Tyskland och
dem hon hittills under sitt liv känt
som sina enda »riktiga» föräldrar. Sakens
tragiska innebörd för dessa båda
parter behöver absolut inte förbises,
om man ock måste anse, att flickan
själv burit den tyngsta rollen i detta
drama. Hon har själv varit totalt försvarslös
under kampen mellan de tvistande
parterna om »äganderätten» —
om domstolsutslaget i målet skall jag
givetvis inte yttra mig, jag utgår nämligen
ifrån att domen självfallet står i
överensstämmelse med gällande lag.
Likaså de formellt-juridiska argumenten
vid verkställighetsförrättningen enligt
38 § utsökningslagen, som i brist

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

på andra lagrum principiellt, synes
det mig som lekman, jämställer ett
barn med en symaskin, eller i likhet
med katekesens »hans oxe, hans åsna
eller annat som honom tillhörer».

Alltså! I oktober 1951 inleddes detta
drama. Då började civilmålet om Monica
Muller. Från den 5 februari 1952
till i april •— sammanlagt under nio
veckor — var den då sjuåriga flickan
intagen på psykiatrisk klinik i Stockholm
för barnpsykiatrisk undersökning,
om hon utan psykiska men kunde överflyttas
från sin dittillsvarande miljö.
Vederbörande kvinnliga barnpsykiater
besökte vid tillfället det tyska föräldrahemmet
och utfärdade intyg om att
»skonsam» överflyttning kunde ske
utan risk för allvarliga vådor för flickans
psykiska hälsa. Utlåtandet var
dock icke tveklöst. Det anfördes skäl
både i ena och andra riktningen.

Rättegången fortsatte och kom upp
till ny handläggning i början av 1953.
I juni samma år avkunnades underrättens
dom. Hovrätten stadfäste domen
den 2 juli. Högsta domstolen avvisade
begärd resningsansökan den 26 januari
i år. Dagen efter började slutakten i
dramat. Då hemställde den vinnande
partens ombud om verkställighet av
domen om utlämning hos överexekutor
och gick själv i författning om att »avhämta»
flickan. Under upprörda former,
med flickan barrikaderande sig i
köket, avstyrdes på tillkallad barnläkares
bestämda avrådan, det iscensatta
tilltaget. Den 10 februari överflyttades
så den uppskakade flickan från sitt
dittillsvarande föräldrahem till den läkare
och dennes familj, som tidigare
avstyrde det bryska avhämtningsförsöket.
Läkaren i fråga är själv psykiater
vid malmösjukhuset och dessutom knuten
till barnavårdsnämnden i Malmö,
och tillsammans med överläkaren vid
samma psykiatriska avdelning skedde
så daglig observation av flickans psy -

kiska status. Båda dessa, såvitt man förstår
ur lekmannasynpunkt, väl kvalificerade
läkare avstyrkte bestämt flickans
utlämnande på medicinska indikationer.

Den 15 mars förordnade emellertid
medicinalstyrelsen annan barnpsykiatrisk
expert på hemställan av de tyska
föräldrarna via överexekutor. Det blev
samma barnpsykiater, som varit sakkunnig
i rättegångsmålet, som nu skulle
undersöka — jag ber att få betona att
det gällde att undersöka — flickan på
nytt och därefter, som det framhålles
i interpellationssvaret, skulle »avge utlåtande
huruvida hennes psykiska tillstånd
medgav verkställighet av domen».
Medicinalstyrelsens förordnande överklagades
emellertid. I konselj den 2
april fick också medicinalstyrelsen
bakläxa — man saknade befogenhet att
förordna, det hela skulle uppfattas
allenast som en anvisning.

Som en rätt märklig omständighet i
sammanhanget må nämnas, att detta
konseljbeslut förblev obekant för den
stora allmänheten under ungefär ett
dygn, med undantag för överexekutor,
som under den »tysta» mellantiden
medhann att »övertaga» det underkända
förordnandet.

Den sålunda till sist lagligen förordnade
barnpsykiatern ansåg för sin del
den pågående observationen av tvenne
läkare i den enes hem vara otillräcklig
och föranstaltade därför om flickans
intagning på psykiatrisk klinik. Expertens
motiv därför skall jag självfallet
inte diskutera. Under motstånd
överfördes flickan till kliniken den 18
mars, där hon sedan vistades intill den
14 april, alltså under nära fyra veckor.
Utan alla jämförelser i övrigt har ju
ett aktuellt fall alldeles nyligen visat,
hur ytterligt få människor — inte ens
de grövsta brottslingar — är fredade
från allmän insyn vid omhändertagande
i någon form.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Srar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

Här var mörkläggningen total — om
av uteslutande medicinska indikationer
är för en lekman svårt att avgöra.
Jag har bara velat notera det. Hon var
alltså utan någon som helst kontakt
med dem, som hon kände som sina anhöriga,
eller ens de tre läkare, som tidigare
skött henne och under viss tid
hållit henne under daglig observation.
Självfallet var hon avstängd från lekoch
skolkamrater och utestängd från
skolan under samma tid.

Jag måste trots allt och trots, herr
talman, att denna redovisning redan
har frestat kammarens tålamod alltför
länge, med förbigående av en del andra
omständigheter ta upp ett par saker i
samband med den nya undersökning,
för vilken flickan utsattes. Jag kan
inte förbigå inrikesministerns beskrivning
av den »sjukhusavdelning», där
flickan intogs. »Det gällde här icke ett
sinnessjukhus utan i princip en vanlig
lasarettsavdelning», framhåller statsrådet
och tillägger, att den »till följd av
sin utrustning i stort sett saknar sjukhuskaraktär
och till det yttre påminner
om ett barnhem». Jag vet inte hur lågt
man kan sänka anspråken på ett barnhem,
men jag vill bestämt bestrida riktigheten
av herr statsrådets jämförelse.
Det är dock fråga om — och det tycker
jag man måste beteckna som det väsentliga
i detta sammanhang —■ en i
princip sluten psykiatrisk klinik för
barn med beteenderubbningar av olika
grader. Att inspärra ett normalt och
friskt barn i en dylik miljö försonas
väl ändå inte av klinikens exteriör, detta
inte ens om den, i motsatt fall till
det som här gäller, i yttre avseende
skulle »påminna om ett barnhem».

Av det uttalande som den i fallet
engagerade barnpsykiatern slutligen
avgav framgår — och där skulle jag
gärna vilja inskärpa motsättningen till
vad verkligheten visat sig vara i motsats
till interpellationssvarets förkla -

ring — att det ingen gång ens varit
fråga om en objektiv, vetenskaplig undersökning
av flickan. Proceduren har
tydligen uteslutande varit inriktad på
»tillvänjning» eller »omskolning» av
flickan för att hon skulle kunna anpassa
sig till det öde de vuxnas samhälle
tilldömt henne. Jag vet ingenting
om vad sjukhusstadgan säger eller vad
bestämmelserna om sinnessjukvården
innehåller beträffande rätten att »omskola»
friska människor, men under
denna procedur har uppgiften tydligen
varit att omplantera skräck och misstro
från den ena till den andra sidan. Tilllämpningen
av facktermen »tillvänjning»
i detta fall har tydligen inneburit,
att flickans äldre syster i Tyskland
samtidigt varit inskriven på den
psykiatriska kliniken i Lund. Hur detta
varit möjligt ingår antagligen i de
specialförutsättningar under vilka modern
barnpsykiatri arbetar. För lekmannen
ter sig även denna omständighet
åtminstone en smula egendomlig.

I fråga om den målbestämda omskolning,
för vilken flickan under sina sista
veckor i Sverige blev föremål, tycks
det som om man också på högsta ort,
i medicinalstyrelsens ledning, haft en
annan inställning. Sålunda har medicinalstyrelsens
chef i en tidningsintervju
den 28 mars låtit förstå, att det
inte var tal om påverkan i viss riktning
— till något dylikt — det utgick
han ifrån — kunde undersökningsläkaren
inte gärna tänkas låna sig. Detta
har likväl skett. Jag nöjer mig med att
på den punkten tills vidare notera
faktum.

När jag varit så mångordig i detta
fall, herr talman, så är det därför att
allmänmänskliga humanitära hänsyn
befunnit sig så ohjälpligt i trångmål i
denna uppskakande tragedi. Även om
tragedien Monica Muller — hon har
för resten genom tillfälligheternas spel
sin namnsdag i dag —• nu är slutspelad

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

eu dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

med vad som hänt, måste man, tycker
jag, ändå ha rätt att hoppas att liknande
fall i fortsättningen måtte kunna undgå
åtminstone några av de faser, som är
särskilt framträdande och avskräckande
i just detta fall och som visat att
skyddet för barnens rätt till varje pris
måste förstärkas.

Själva lagstiftningsfrågan i detta
sammanhang har berörts av socialministern
i hans interpellationssvar till
herr Braconier, och jag bör rimligtvis
inte föregripa herr Braconiers svar
på den punkten. Jag anser dock mycket
kortfattat sagt, att en utbrytning och
snabbehandling av vitala delfrågor i
den tillämpade nya barnavårdslagstiftningen
visat sig utomordentligt påkallad
genom erfarenheterna i det här
berörda fallet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Netzén, som på nära håll följt
händelseförloppet i fråga om Monicas
överlämnande till föräldrarna i Tyskland,
kan känna sig upprörd över vad
som i vissa avseenden förevarit. Men
jag har svårt att förstå herr Netzén när
han säger, att svaret på hans andra
fråga inte var tillfredsställande.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
vad det egentligen är, som herr Netzén
frågat mig om. Herr Netzén säger följande:
»Anser sig inrikesministern, i
syfte att klarlägga alla fakta och lugna
den oro som kommit till uttryck i vida
kretsar, ha möjlighet att inför kammaren
lämna en» •— och nu kommer frågan
— »redogörelse för enligt vilka lagrum
och tillämpningsföreskrifter Monica
Muller befordrats till undersökning
på psykiatrisk klinik?» Det är en
mycket begränsad fråga och som närmast
•—- jag vill understryka det — tar
sikte på just den begränsade del av

hela denna utveckling, som chefen för
inrikesdepartementet har att ta befattning
med, nämligen frågan om flickans
intagande på sjukhus. Det är vad frågan
tar sikte på. Vad har jag då svarat?
Jo, jag har sagt att flickan intagits på
ett sjukhus, vilket jag sedan försökt
beskriva enligt de uppgifter jag har
fått om sjukhuset. Jag har naturligtvis
inte varit där nere och tittat på sjukhuset,
utan jag har fått vissa uppgifter
om hur sjukhuset ser ut. Varför har
jag då över huvud taget ägnat uppmärksamhet
åt den frågan? Jo, därför
att man i tidningspressen skrivit en
hel del om hur detta sjukhus ser ut
och lämnat uppgifter, som inte stämt
med de uppgifter jag inhämtat. Nå,
detta om sjukhuset.

Sedan har jag sagt, att i fråga om
detta sjukhus bestämmer överläkaren
vilka som skall tas in. Monica har inte
kunnat tas in tvångsvis på grund av
sjukhusläkarens förordnande, och hon
har inte heller av honom kunnat kvarhållas
där. Detta har jag sagt i svaret.
Men hur har då Monica kommit dit,
och vilka har närmast ansvaret härför?
Jo, i svaret sägs att enligt vad vi inhämtat
är det överexekutor, som ansett
sig närmast ha övertagit vårdnaden av
flickan under verkställighetsledet, som
alltså har trätt i föräldrarnas ställe och
ordnat det så, att hon kommit till en
sådan undersökning, som han funnit
vara nödvändig för att kunna ta ställning
till frågan huruvida verkställigheten
kunde äga rum eller inte.

Det var alltså en till mig ställd mycket
begränsad fråga, som tar sikte just
på den befattning, som man från inrikesdepartementets
sida kunnat ha
med denna sak. Jag har försökt att
lämna ett så klart svar som möjligt på
frågan om vilka lagrum som kunde
vara tillämpliga i detta sammanhang.
Det var nämligen så frågan löd, herr
Netzén.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag uttryckte min tacksamhet
med den gradering av interpellationssvaret,
som ådagalade den
ambition, som jag är övertygad om att
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
har, nämligen att han
med sitt hjärta har omfattat det tragiska
förloppet i fallet Monica Muller. Herr
statsrådet var emellertid inte belåten
med att jag betecknade svaret som otillfredsställande
och menade att fallet
har handlagts på sådant sätt, som lagtolkningen
ger de enda anvisningarna
för. Det är på den punkten jag har försökt
att markera en avvikande mening.
Jag är emellertid medveten om att en
lekman kanske ser denna sak annorlunda
än den juridiska expertisen.

När det gäller Monica Mullers intagning
förefaller det mig, som om det
fanns en liten lucka i själva verkställighetsförfarandet.
Domen är klar, och
här skall självfallet icke kväljas dom
—• och det har jag inte heller gjort.
Statsrådet säger att överexekutorn har
övertagit vårdnaden om flickan. Jag
tycker dock personligen att det borde
finnas något mellanled, där någon fixerar
den exekutiva myndighetens handlande
— vilken ju är totalt oskolad för
barnavårdsuppgifter ■—■ när det gäller
att taga hand om ett barn i ett fall som
detta. Kanske hör just frågan om tilllämpningsförfarandet
i fall som del
förevarande till det, som bör brytas ui
ur själva lagstiftningskomplexet och
läggas i händerna på människor, som
är skolade, utbildade, tränade och erfarna
i barnavårdsfrågor. Det är på den
punkten jag anser det lämnade interpellationssvaret
vara otillfredsställande,
eftersom det inte lämnar någon vägledning
om huruvida själva intagningsförfarandet
verkligen täckes av det lagrum,
som åberopas av den verkställande
instansen.

Herr statsrådet säger att det här inte

har varit fråga om någon tvångsintagning.
Jag har emellertid i mina kommentarer
till svaret framhållit, att det
ur flickans synpunkt uppenbart har varit
fråga om en tvångsintagning. Förra
gången, för två år sedan, måste denna
flicka efter en nio veckors undersökning
på en motsvarande barnpsykiatrisk
klinik omedelbart föras till ett
vårdhem för att hämta sig efter påfrestningarna
vid den undersökningen.

Jag vill bara tillägga, att det inte
heller i denna senare omgång var med
flickans vilja som överflyttningen ägde
rum, utan den skedde genom föranstaltande
av de myndigheter, som förfogat
över henne i kraft av det uppdrag som
givits vederbörande som vårdhavande
efter domen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag vill understryka att
det inte ankommer på mig att bedöma
riktigheten och lagligheten av överexekutorns
åtgärder i detta speciella fall.
Jag vill emellertid framhålla, att jag
har den personliga uppfattningen, att
han nog har tolkat ifrågavarande bestämmelser
rätt.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är över två månader
sedan jag framställde min interpellation.
När jag därför nu tackar herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det lämnade svaret, så gör
jag det —- trots det i ett avseende positiva
svaret —- med den mycket bestämda
känslan att dröjsmålet har varit onödigt,
eftersom herr statsrådet endast
hänvisar till en pågående utredning. Jag
riktade min interpellation till justitieministern,
och det är sant att vi här
har att göra med en gränsfråga, i vilken
både justitieministern och socialministern
borde vara inkopplade. Men
jag kan ändå inte komma ifrån en

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

känsla av att det här har skett en allvarlig
försummelse. Min interpellation
framställdes dock en hel månad innan
herr Netzén framställde sin, och jag
gjorde det i ett läge när en stark opinion
frågade vad som kunde göras för
att stödja ett värnlöst barn. Jag hoppades
då att på något sätt kunna fästa
uppmärksamheten på de möjligheter
som fanns att stärka detta barns ställning.
När interpellationssvaret i dag
kommer, vet vi emellertid att den chansen
är försutten.

Jag skall inte här citera något av vad
de borgerliga tidningarna har skrivit
i denna sak — det brukar ledamöterna
i regeringsbänken så mycket som möjligt
nonchalera. Efter den utförliga argumentering
som herr Netzén här hade,
vill jag bara citera vad en ledande socialdemokratisk
tidning, vars chefredaktör
är ledamot av denna kammare,
har skrivit, för att kammarens övriga
ledamöter skall uppmärksamma att det
här gäller en människas öde. Det heter
bl. a. »att det svenska rättssamhället på
det allvarligaste förbrutit sig mot ett
litet flickebarn och att man har exploaterat
ett människoöde utan mänskliga
hänsyn». När detta har sagts i regeringspressen
är det naturligt om det
skapas en stor opinion. Jag medger
gärna att denna inte bestämt alltid kan
fatta de synnerligen invecklade juridiska
sammanhang som här är för handen.
Det är naturligtvis ur en synpunkt
icke önskvärt att man får en opinion,
som går ut ifrån ett känslotänkande i
mycket komplicerade frågor.

Det är uppenbart att man understundom
kunnat konstatera en viss motsättning
mellan barnavårdsexpertisen
och en viss juridisk sakkunskap. Jag
erkänner utan vidare att en lag sällan
kan skrivas så, att den inte kommer i
konflikt med vissa människors intressen.
Men det är dock en statens uppgift
— att skydda barnen, som ju inte

har de möjligheter att själva förverkliga
sin rätt, som de fullmyndiga individerna
har. Jag vill erinra om att det
har gått sju år sedan första lagutskottet
enhälligt begärde en utredning i denna
fråga och i detta utskott fanns framstående
juridiska experter. Jag vill också
erinra om att 1944 års socialvårdskommitté
har påvisat, att det finns påtagliga
brister i den nuvarande lagstiftningen,
och en hel rad andra organ har
yttrat detsamma.

Det skulle ha varit värdefullt, om det
för länge sedan hade kommit ett förslag
med ändringar i detta syfte. Den som
hörde den debatt som fördes här i kammaren
år 1952, när Olivia Nordgren
hade interpellerat socialministern och
med sin mångåriga erfarenhet drog
fram mänskliga tragedier, förstår att
det inte bara är »fallet Monica» som
ligger bakom dessa interpellationer.
Herr Hallén hade vid debatten 1952 ett
anförande, där han gav flera exempel
på barn vilka, som man tyckte, behandlats
på ett upprörande sätt, därför
att lagstiftningen på detta område inte
tillgodoser de syften, som den bör ha.

Jag satt i går och läste en kommentar,
skriven av en av våra främsta jurister,
och det slog mig, när han diskuterade
högsta domstolens olika utslag,
hur svårt det är att här få en klar
norm för hur man skall skydda barn i
de fall, där de naturliga föräldrarna
inte är de mest lämpade att ha hand
om barnen. Då jag säger detta, innebär
det ingen kritik i sak av socialministerns
svar, ty jag erkänner att det är
mycket svårt att på denna punkt, där
ju även justitieministern är inkopplad,
komma med några regler som tillfredsställer
alla. Jag erkänner också att socialministern
år 1952 klart sade ifrån,
att här gäller det att vidta snara åtgärder.
Men jag tycker det är ganska vagt
att i slutet på interpellationssvaret blott
säga, att vissa skäl talar för detta.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

Jag skall efter herr Netzéns anförande
inte gå in på det enskilda fallet
Monica. Men jag vill ännu en gång erinra
om att den som följt den tidigare
debatten i denna fråga, den som studerat
barnavårdsexperternas olika uttalanden,
den som försökt att få fram
den juridiska expertisens mening där
— som jag sade i början av mitt anförande
—■ och finner att åsikterna går
isär, den kan inte komma till något
annat än att det sker en ganska stor
orätt mot många barn, om man inte
mycket snart får fram en lagstiftning,
som bättre skyddar barnen. Annars
kommer ideligen att ske någonting som
vi alla anser vara oförrätter. Ur den
synpunkten tycker jag — och jag uppfattade
det också som om herr Netzén
i sitt anförande var av den meningen —
att det hade varit skäl att bryta ut denna
speciella fråga till en särskild behandling.
Jag har mycket svårt att förstå
varför man inte skulle ha kunnat
göra detta och trygga ställningen för
barn som kommer till fosterhem, utan
att man fördenskull på något vis behöver
gå in på den övriga lagstiftningen.
Glädjande är att socialstyrelsen i
sitt i mars 1954 till socialdepartementet
ingivna förslag kommit med kompletteringar
till lagstiftningen. Det är dock
ganska egendomligt att socialstyrelsen
först nu, efter det att sju år gått sedan
ett enhälligt lagutskott gjorde ett uttalande
i denna riktning, kommer med
detta förslag, när det finns så många
exempel — inte minst de som herr Hallén
gav vid 1952 års debatt — som visar
hur otillräckliga de nuvarande bestämmelserna
är för att skapa rättvisa
åt de barn det här gäller.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Braconier har ju
kritiserat den långa tid som förflutit
sedan han framställde interpellationen

och tills han nu fick svar. Väntetiden
skulle ha kunnat förkortas med någon
vecka, om inte herr Braconiers medinterpellant
hade speciellt hemställt om
att få besvarandet uppskjutet med hänsyn
till att det var rationellt att hålla
debatten om dessa interpellationer på
en gång. Jag tror att herr Braconier
delar denna herr Netzéns och även min
uppfattning, att en dubblerad interpellationsdebatt
om fallet Monica Muller här
i kammaren inte hade varit så särdeles
lämplig.

Jag skall emellertid hålla med om att
även en månad och tre veckor är en
lång tid, och därför är jag inte så överraskad
över att herr Braconier —- i relativt
milda tongångar —• kritiserar
väntetiden. Men jag har faktiskt frågat
mig, om man skulle kunnat göra något
tidigare ingripande om jag lämnat svaret
på herr Braconiers interpellation
efter fjorton dagar, tre veckor, en månad
eller två månader? Jag tror helt
enkelt att läget är sådant, att om man
räknar med att en lagstiftning alltid
tar sin tid —• det skall utarbetas ett sakkunnigförslag,
det skall ske en departementsbehandling,
en lagrådsbehandling,
en propositionsskrivning och en
riksdagsbehandling — så hade vi i sak
inte haft något annat förhållande, om
interpellationen besvarats efter två eller
tre veckor än efter en eller två
månader.

Jag har också svårt att tro att herr
Braconier på allvar menar att en interpellationsdebatt
under mera, skall vi
säga inflammerade former skulle ha
gagnat saken. Man kan ju ingenting annat
göra än handlägga detta ärende enligt
den lagstiftning som vid tillfället
är gällande. Om man inte gillar den
lagstiftningen — herr Braconier och
jag är överens om att ändringar därvidlag
behöver vidtagas — så har vi ingenting
annat att göra än att försöka ändra
den för att få bedömningsmöjligheter

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

från andra utgångspunkter än vi har
i dag.

Min slutsats av detta resonemang
blir, att om man hävdar den uppfattningen,
att den gällande lagstiftningen
är det enda rättesnöre vi har att agera
efter och att vi inte kan agera på annat
sätt förrän en reformering av lagen
har ägt rum, så spelar det faktiskt inte
någon roll om denna debatt föres i dag
eller hade förts en månad tidigare. Den
enda sakliga skillnaden är, att en debatt
tidigare kanske hade förts under
något mera inflammerade förhållanden
än de, varunder den ändå har förts
i dag.

Herr Braconier frågar: Har det varit
nödvändigt att hålla på så många år
med denna utredning om ny barnavårdslag,
innan man lägger fram ett
förslag? Det sitter i denna kammare
ledamöter av utredningen, som på ett
bättre sätt än både herr Braconier och
jag kan svara på den frågan. För min
egen del har jag fattat detta såsom ett
utomordentligt svårt och ömtåligt problem,
svårt framför allt därför att det
är så lätt att i de enskilda fallen låta
känslorna bli avgörande, och jag gissar
att just den omständigheten har tvingat
kommittéledamöterna att tänka om åtskilliga
gånger härvidlag.

I den interpellationsdebatt, som fördes
i detta ärende 1952, tillät jag mig
säga att när man ändå hunnit så långt
i utredningsarbetet, föredrog jag att
få hela ärendet presenterat i dess färdiga
skick, innan man bröt ut någon
del och gjorde speciella, preliminära
lösningar på vissa punkter. I denna
kinkiga fråga om en ny barnavårdslag
är det svårt att avdela vissa sektioner
i lagstiftningskomplexet och lösa dem
var för sig. Jag kom till denna uppfattning
1952 och jag har i stort inte
ändrat mig i dag.

När jag säger att vissa skäl talar för
en utbrytning — och detta är avslut -

ningen på mitt svar — så har herr Braconier
på den punkten missuppfattat
mig. Jag har inte sagt att vissa skäl talar
för att vi ändrar lagen. Där är vi
överens och där är min uppfattning
densamma i dag som 1952: det finns
anledning att ändra lagen. Däremot
kan man 1953 vara tveksam, om man
skall göra det genom en utbrytning eller
en preliminär behandling av ett
visst avsnitt av lagen, när kommittén
bär utlovat det slutgiltiga förslaget
1955. Jag är tveksam, fortfarande, om
det är riktigt.

Den propå som kommit från socialstyrelsen
har rekommenderat en ändring
på den punkten så snart som möjligt.
Ett förslag skulle väl i så fall kunna
föreläggas nästa års riksdag, d. v. s.
kanske ett år tidigare än hela den nya
lagen kan presenteras inför riksdagen;
man vet ju inte vad remissinstanserna
säger ännu. Det är möjligt att man accepterar
förslaget och det är möjligt att
man är tveksam. I vilket fall som helst
måste departementets och regeringens
bedömning ta hänsyn till vad man på
remissidan säger.

Jag är angelägen om att understryka,
herr Braconier, att när jag talat om
»vissa skäl», så är det fråga om uthrytningsproceduren,
inte om själva
principen att lagen behöver ändras.
Detta sade jag ifrån 1952 och jag har
självfallet samma uppfattning än i dag.

Båda interpellanterna har använt uttrycket
tragedien som har ägt rum i
fallet Monica Muller. Jag vill bara understryka
något som jag tror att alla
kan ge mig rätt i. Denna tragedi är inte
isolerad till fallet Monica Muller; den
uppstår ständigt. Och jag kan inte för
mitt liv begripa hur man skall kunna
undvika en sådan tragedi. Man må göra
vilka ändringar som helst i en ny barnavårdslagstiftning,
så står kriteriet för
den personliga tragedien, föräldratragedien,
alltid kvar. Det är tvisten mellan

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

de riktiga föräldrarna och fosterföräldrarna
som tar sig sådana uttryck, att
det enskilda fallet blir en tragedi. Jag
har personligen många erfarenheter
från de förhållanden som uppkom, då
svenska hem tog fosterbarn under det
senaste kriget. Det var, om man ser det
ur föräldrasynpunkt, tragedier av samma
mått som beträffande fallet Monica
Muller, och det finns, herrar Braconier
och Netzén, såvitt jag förstår inte någon
generell lösning, genom vilken man
kan komma ifrån detta. Däremot kan
man genom barnavårdslagstiftningen
naturligtvis komma fram till en mera
nyanserad prövning, där läkarvetenskapens
synpunkter får väga tyngre innan
själva verkställigheten äger rum. Man
kan i förhållande till den nuvarande lagen
komma fram till en gradering, som
möjliggör ett större hänsynstagande till
barnets synpunkter. Men föräldratragedien
är lika markerad om barnet är tre,
fyra eller fem år och över huvud taget
icke kan göra egna reflexioner, som om
barnet är tio, elva eller tolv år och kan
göra egna reflexioner. Allt detta är endast
ett kriterium på hur svåra ställningstagandena
i samband med den nya
lagstiftningen är. Som jag förut sagt
sitter det representanter för kommittén
i denna kammare, och jag vill minnas
att jag har sett åtminstone någon av
dem under den tidigare debatten här i
dag. De kanske kan ge herr Braconier
och mig ett besked, huruvida det finns
möjligheter att forcera arbetet ytterligare,
men till mig har de lämnat det
mycket bestämda beskedet, att ett riktigt
utredningsresultat inte kan förväntas
förrän år 1954.

Jag skall självfallet inte låta mig frestas
till att gå in på en debatt i sak om
fallet Monica Muller. Jag har måst bedöma
hela denna fråga på för lång
distans och har inte haft några andra
informationer än de pressinformationer
jag kunnat skaffa. Om emellertid de

pressinformationer, som efter förflyttningen
har serverats den svenska allmänheten,
är riktiga, kan man kanske
ändå, om det nu kan vara en tröst i
själva sakfrågan, säga sig, att det ser
ut som om det andra kapitlet i tragedien
blivit bättre, hyggligare och mera
mänskligt än vad kanske både herr
Braconier och jag hade trott innan
verkställigheten hade ägt rum.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr socialministern för det sista avsnittet
i hans anförande och skall återkomma
till detta.

Jag vill först endast säga, att när jag
tyckte att svaret på interpellationen
dröjt länge, hade jag i tankarna, att det
dröjde en hel månad innan den andra
interpellationen kom. I riksdagen finner
man det ju naturligt att ett interpellationssvar
lämnas ganska snabbt.
Får man inte ett svar inom kort tid
tänker man sig, att det varit nödvändigt
med mycket besvärliga avgöranden
innan interpellationssvaret kunnat
skrivas och att dröjsmålet berott därpå.
I detta fall innebar emellertid interpellationssvaret
endast en hänvisning till
att utredning pågår.

Socialministern säger, att om vi fått
denna debatt i riksdagen för en och en
halv månad sedan, hade detta kanske
inverkat oförmånligt på den inom riksdagen
förda diskussionen om fallet Monica.
Jag har mycket svårt att förstå
det. Jag kan inte tänka mig något för
rättssamhället mera oförmånligt känslobetonat
än då denna fråga tagits upp
i förstamajtal o. d. Detta har skapat en
opinion, som kommit att rikta sig i ena
fallet mot läkare och i det andra fallet
mot jurister. I min interpellation nämndes
fallet Monica ur principiell synpunkt
för att slippa få in känsloskäl
i en speciell fråga. Jag tror inte att det

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

svar, som socialministern lämnat i dag,
skulle, om det kommit långt tidigare,
givit den stora allmänheten någon
anledning att på något sätt försvåra
statsmakternas ställningstaganden. Därtill
kommer det naturliga förhållandet,
att man i riksdagen önskar att ett interpellationssvar
skall komma så snart
som möjligt.

.Tåg håller med socialministern om
att det kan uppstå konflikter mellan
föräldrarnas önskemål och barnets
hästa. Men om man läser exempel
som gavs i de anföranden, som Olivia
Nordgren, som har erfarenheter på
detta område, och herr Hallén lämnat
vid 1952 års riksdag, ser man att det
funnits många föräldrar, som inte varit
lämpliga att återfå sina barn och
där alltså barnens bästa blivit i så
hög grad lidande, att man varit tvungen
att tillmötesgå föräldrarnas krav
i detta avseende, även om det finns utslag
i högsta domstolen, där man tryggat
barnets rätt att vara kvar i sitt
fosterhem. Det vore sannerligen värdefullt
om lagstiftningen tryggade barnens
rätt.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast anföra
ett par synpunkter.

Herr socialministern har naturligtvis
rätt då han säger, att hela denna fråga
näppeligen hade kunnat röna inverkan
av den tidpunkt, vid vilken svar på interpellationerna
givits. Möjligen hade
ett tidigare svar, i enlighet med vad jag
förmodar herr Braconier i första hand
avsåg, kunnat utöva en dämpande inverkan
på den — jag vill försäkra kammaren
— oerhört upprörda opinion,
som har kommit till synes i detta fall.

Socialministern säger, och naturligtvis
med all rätt, att ur en aspekt är
detta icke något enastående eller enstaka
fall. Det förekommer föräldratragedier
också i alla liknande fall vid

förflyttning av barn och även då både
föräldrahemmet och fosterhemmet är
olämpligt. För min personliga del har
emellertid inte föräldrarnas ställning
påverkat min hållning vare sig i pressdebatten
eller i interpellationen. Jag
anser föräldrarnas belägenhet i den
väsentliga frågan ovidkommande. Jag
anser, om jag skall göra en personlig
deklaration, att det i och för sig måste
vara diskvalificerande att sätta i gång
en tvist av detta slag med en tragedi
som följd — det är möjligt att detta
gäller båda parter. Nioåringen Monica
Mullers fall är en tragedi, vars olika
faser är tämligen enastående. Hon har
haft emot sig inte bara utgången av en
vanlig domstolsprövning, som är fullkomligt
korrekt i och för sig, utan även
hela denna överväldigande övervikt som
praxis, tillämpning och formaliteter
lagt på, plus ödet att komma i händerna
på en specialundersökning, som har varit
en extra förstärkning av tragedien
just i detta fall. Det är detta jag närmast
har velat påtala.

Det kan synas som om debatten varit
i någon mån inflammerad genom
den opinionsyttring som kommit till uttryck,
men det är väl också förklarligt.
Det finns en viss konstitutionell skillnad
mellan den juridiske expertens och
lekmannens bedömning av ett fall som
detta. Får jag hårdra bilden vill jag
framställa det på följande sätt: befinner
sig ett barn på rälsen och ett tåg
väntas komma, är väl den första reflexionen
att rusa dit och ta bort barnet,
inte att först se i lagboken om det
är förbjudet att beträda banvallen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten rörandet det aktuella fallet
Monica, eftersom jag inte har följt det
i alla dess faser. Däremot skulle jag något
litet vilja beröra de principiella

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

eu dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

frågorna angående möjligheterna att
bättre iaktta barnets bästa vid förflyttning
från fosterhem.

Den rättsliga situationen är i korthet
följande. För omyndiga barn i äktenskap
har föräldrarna i allmänhet gemensamt
vårdnaden, och för barn utom
äktenskap tillkommer vårdnaden barnets
mor. Vårdnad innebär nu inte alls
detsamma som att faktiskt ha vård om
barnet. Vårdnad innebär att föräldrarna
eller modern har rätt och plikt att
besluta om barnets personliga angelägenheter
och bland annat just att besluta
var barnet skall vistas. Den omständigheten,
att barnet kanske blir omhändertaget
av barnavårdsnämnden för
skyddsuppfostran eller för samhällsvård,
innebär i och för sig på intet sätt
att föräldrarnas- vårdnadsrätt utsläckes.
Den innebär bara att vårdnaden inte
kan utövas så länge barnavårdsnämndens
omhändertagande pågår.

Enligt föräldrabalken 6 kap. 6 § kan
emellertid rätten ta ifrån föräldrarna
eller en av dem vårdnaden över barnet,
men det skall vara under förutsättningar
som beskrivs i lagen, t. ex. att
de gjort sig skyldiga till grovt missbruk
av sin vårdnadsrätt, till grov försummelse
eller är hemfallna till missbruk
av rusgivande medel, för ett lastbart
liv eller något liknande.

Ett ganska vanligt förekommande fall
är följande. En kvinna föder ett barn
utom äktenskap, och sedan överlämnas
barnet genom hennes eller barnavårdsnämndens
försorg till ett fosterhem. Så
går några år, och längre fram i livet gifter
sig kvinnan och får ett hem. Hon
vill då ganska naturligt ta hem barnet
till sig. Det kan vara fullt legitimt men
är det inte alltid. Om fosterföräldrarna
då vägrar att lämna ut barnet, uppkommer
ofta upprörande konflikter av det
slag som vi i dag har att sysselsätta oss
med. Modern har ju i ett sådant fall
den rättsliga vårdnaden om barnet, och

den kan man inte ta ifrån modern utan
att kunna åberopa de skäl som anges i
föräldrabalken, alltså att hon har grovt
försummat sin vårdnadsplikt, är hemfallen
åt missbruk av rusgivande medel,
för ett lastbart liv o. s. v. Hon har
alltså laglig rätt att bestämma var barnet
skall vistas.

Om fosterföräldrarna trots detta vägrar
att lämna ut barnet, har modern
enligt lag möjlighet att vända sig till
överexekutor, alltså i allmänhet magistraten
i stad och länsstyrelsen på
landet, och där under åberopande av
191 § utsökningslagen begära handräckning
för att få sitt barn.

Enligt den praxis som rådde tidigare
hade överexekutor vid en sådan begäran
om handräckning ingen möjlighet
att i sak pröva om det skulle vara till
barnets bästa eller inte att utlämna barnet
från fosterhemmet till modern eller
föräldrarna. Sedan överexekutor hade
konstaterat att sökanden verkligen hade
vårdnaden om sitt barn och att fosterföräldrarna
vägrat att lämna ut barnet,
måste everexekutor lämna den begärda
handräckningen, även om det bjöd vederbörande
tjänsteman aldrig så mycket
emot att göra det.

På senare år har emellertid överexekutorerna
i någon mån ändrat sin
praxis och har hinder ansetts möta mot
handräckningsförfarandet, om det med
hänsyn till barnets konstitution eller
eljest finns grundad farhåga att barnet
skulle åsamkas allvarligt men. Handräckning
har också vägrats, då fosterföräldrarna
har mottagit ett barn för
vård och då vården har pågått någon
längre tid. Om då den vårdnadsberättigade
modern eller föräldrarna godtyckligt
har velat ta barnet åter men
fosterföräldrarna vägrat och därvid
åberopat barnets bästa, har det sagts att
fosterföräldrarna inte som det förutsättes
i 191 § utsökningslagen själva tagit
sig rätt, och man har därför vägrat

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

handräckning och hänvisat parterna att
tvista om barnet vid domstol.

’ Även domstolarnas praxis gick tidigare
ut på att de naturliga föräldrarnas
rätt att bestämma över barnet ganska
automatiskt skulle fungera, men genom
ett uppmärksammat rättsfall, som är
refererat i Nytt juridiskt arkiv 1948, har
i viss mån en ändring skett. Jag skall
i allra största korthet tala om innehållet
i detta rättsfall.

Det gällde ett barn vars föräldrar var
trolovade. Föräldrarna skrev ett kontrakt
med faderns föräldrar om att
dessa i föräldrarnas ställe skulle ta
hand om barnet. I kontraktet förklarade
de naturliga föräldrarna, att de inte
skulle göra anspråk på barnet så länge
föräldrarna uppfyllde sina förpliktelser.
Litet senare kom modern till barnet
på andra tankar och stämde fosterföräldrarna
till vederbörande häradsrätt,
där hon yrkade, dels att kontraktet
skulle förklaras vara ogiltigt och
dels att fosterföräldrarna skulle åläggas
att utlämna barnet. I sitt utslag
framhöll häradsrätten att av utredningen
i målet framgick, att barnet under
den tid som det varit hos fosterföräldrarna
hade erhållit god vård och uppfostran
och att fosterföräldrarna var
synnerligen lämpliga att handha vårdnaden
om barnet. Vidare sade häradsrätten
att utredningen givit vid handen,
att modern under den tid som barnet
vistats hos fosterföräldrarna ådagalagt
ringa intresse för barnet och inte
ens genom besök i fosterhemmet gjort
sig underrättad om hur barnet blivit
skött. Men sedan kommer det intressanta
i detta utslag. Häradsrätten säger:
»Då med hänsyn till nu berörda förhållanden
det måste antagas, å ena sidan
att modern inte är lämplig att förese
barnet samt det å andra sidan uppenbarligen
skulle lända barnet till
största gagn, därest vårdnaden om detta
alltjämt finge omhänderhavas av foster -

föräldrarna, så prövas det rättvist att,
ehuru kontraktet inte hade någon rättslig
giltighet, vårdnaden om barnet skulle
anförtros åt fosterfadern.» Detta utslag
överklagades, men fastställdes både av
hovrätten och högsta domstolen.

Det innebär att domstolarna, om denna
praxis kommer att stå sig, anser sig
ha rätt att, ntan att kunna åberopa så
starka skäl som föräldrabalken gör i
sitt sjätte kapitel, överföra vårdnaden
från de naturliga föräldrarna till fosterföräldrarna,
och i och med att vårdnaden
är överförd, är det också klart
att det är den vårdberättigade som äger
bestämma om var barnet skall vistas.

Även om praxis numera har ändrats
till fosterbarnens förmån, är denna
praxis inte helt säker och kan inte anses
ersätta klara lagregler på området.
Det är därför angeläget att vi mycket
snart får de lagregler, som i åratal har
efterlysts av alla barnavårdande myndigheter
och andra av saken intresserade.
Problemet om fosterbarnens rätt
har ju i åratal varit föremål för debatt
både inom och utom riksdagen. Jag vill
bara erinra om att fru Olivia Nordgren
motionerade i saken redan vid 1931 års
riksdag och därefter vid 1934 och 1947
års riksdagar, vid vilken senare riksdag
hon tillsammans med herr Hedlund
i Östersund väckte den motion som jag
redan här har talat om. Vidare vill jag
erinra om fru Nordgrens interpellation
år 1952 och om de upprepade inlägg i
detta ämne som förekommit i fackpressen.
Det är angeläget att det kommer
till stånd lagregler, som löser dessa
svåra och ömtåliga spörsmål. Jag är
emellertid fullt införstådd med vad socialministern
här sagt om att det är
besvärligt att finna sådana lagregler, ty
det är ofta ganska berättigade intressen
som står mot varandra. Men det
hindrar inte att det måste skapas lagregler,
som verkligen slår vakt om barnets
rätt och bästa.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

Herr talman! Jag kan liksom herr
Braconier knappast tycka, att 1947 års
riksdagsskrivelse med hemställan till
Kungl. Maj:t att skyndsamt för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning
i syfte att bereda barn skydd mot förflyttning
från fosterhem till skada för
barnet, en framställning som nu är sju
år gammal, har fått den snabba behandling
som ärendets vikt enligt min mening
hade pålordrat.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När man lyssnar till denna
debatt om lagakraftvunna domar
och överexekutors verkställighetsåtgärder,
förstärkes intrycket av att i detta
fall har ett känsligt barn blivit behandlat
som utmätt exekutionsgods, såsom
ett paket vilket flera parter försökt
rycka till sig.

Jag medger att det är svårt för en
myndighet att slita tvister mellan köttsliga
föräldrar och fosterföräldrar när
det gäller rätten till ett barn. Någon
generell regel kan enligt min mening
inte uppställas, utan man måste döma
från fall till fall, och det är barnets
väl som måste stå i förgrunden.

Statsrådet Sträng sade här, att fallet
Monica bara var en tragedi av många
och att han för sitt liv inte kunde begripa
hur sådana tragedier skulle kunna
undvikas. Jag kan hålla med om att
dessa fall alltid slutar med en tragedi
för endera av föräldrasidan, men bör
man åtminstone inte försöka undvika
att det blir en tragedi också för barnet?
Avgörandet måste träffas av människor,
som satt sig in i barnets miljö och förhållanden
och som utan prestigehänsyn
fattar sitt beslut med barnets bästa för
ögonen. Alla talare här har gjort djupa
bugningar för högsta domstolen. Jag
gör det inte. Hur kan man tänka sig att
värdiga justitieråd i sin ombonade och
avskilda tillvaro skall vara bättre skickade
än andra att fälla definitiva do -

mar när det gäller omvårdnaden av
små barn eller grunderna för människors
handlande i en miljö, som
justitieråden inte bär en aning om?

Å andra sidan har barnet Monica uppenbarligen
blivit offör för en prestigestrid
mellan olika grupper av läkare
och socialvårdare. När det har kommit
prestige med i spelet, har hänsynen till
barnet fått vika. Jag behöver inte upprepa
de beklämmande fakta som framför
allt herr Netzén här erinrat om, men
jag anser att det mest upprörande av
dessa fakta, flickans isolering på ett
sjukhus för barn med beteenderubbningar,
hör till det som inte kan försvaras.
Man spärrade in henne där för
att hon skulle anpassas efter högsta
domstolens dom. Hon trivdes med sina
fosterföräldrar som hade tagit väl hand
om henne. Hon hade blivit svensk medborgare.
En brottsling får man inte
utan vidare utlämna, men det får man
tydligen göra med ett barn. Hon kände
ingen naturlig samhörighet med sina
föräldrar, som under hennes yngre år
inte hade brytt sig om henne. Ändå isolerade
man henne och utsatte henne för
påverkan under former, som kan skada
även ett friskt barn, och man behandlade
fosterföräldrarna lika hänsynslöst.

Nu säger statsrådet, att man är tvungen
att följa de lagar som gäller nu. På
grund av att myndigheterna tagit ställning
är regeringen beredd att försvara
dessa myndigheter, något som vi är
vana vid numera. Det bär emellertid
påvisats, att regeringen en gång desavuerat
medicinalstyrelsen och åtminstone
fördröjt processen. Fanns det inte möjlighet
att göra det ännu en gång?

Statsrådet Sträng har förklarat, att
han inte vill hryta ut ett tema ur en
planerad lagstiftning. Men hade det,
när en så stark opinion krävde en ändring
i detta och i många liknande fall,
varit så oriktigt att på grundval av utredningens
föreliggande delresultat

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden i samband med verkställighet av

en dom om utlämnande av barn och ang. inskränkningar av möjligheterna att

förflytta barn, som överlämnats till fosterhem.

skapa en preliminär lagstiftning? Om
man sedan funnit att denna lagstiftning
inte blivit så bra som man ville,
hade det ju varit möjligt att rätta till
detta, när man sedan gjorde lagen permanent.
Hänvisningarna till att det
pågår en utredning och att denna skall
påskyndas är till ringa gagn för flickan
Monica nere i Tyskland. Likaså
doktor Nordlunds förklaring, att om
Monica på nytt skulle få ångestreaktioner
skulle dessa sannolikt så småningom
avklinga. Jag tror att reaktionen
hos den svenska allmänheten inför fallet
Monica mycket sent kommer att
avklinga.

Regeringens prestige skulle sannolikt
inte ha skadats, om man åtminstone
medgett att man här alltför nära hade
följt paragraferna och för mycket tagit
hänsyn till prestigen och därför
handlat hårt och känslolöst mot ett ömtåligt
litet barn.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Av socialministerns
svar framgår att den lagstiftning, som
beräknas bli följden av barnavårdskommitténs
arbete, kan väntas komma att
gå i en socialt önskvärd riktning. När
detta arbete kan tänkas vara avslutat
blev emellertid litet oklart genom att
statsrådet ett par gånger i sitt anförande
uppenbarligen förväxlade årtalen,
men jag förmodar att han avsåg att
riksdagen tidigast 1956 skulle kunna ta
ställning till förslagen. Om det är så,
kan det väl knappast anses oriktigt, att
de förslag, som ligger inrymda i socialstyrelsens
skrivelse från i mars,
läggs till grund för en provisorisk lösning
i avvaktan på att lagen i sin helhet
kan komma på riksdagens bord. Jag vill
hänvisa till att man för några år sedan
vidtog provisoriska åtgärder beträffande
vården av 16—18-åringar i väntan
på definitiv reglering av deras behand -

ling. Vad herr Netzén på den punkten
yttrade vill jag för min del understryka.

Jag har emellertid begärt ordet av
den anledningen, att statsrådet avslutningsvis
betonade, att han personligen
knappast kunde förstå, hur man ens
med en ny och bättre lag skulle kunna
undvika tragiska händelser av den
art, som dagens interpellationsdebatt
behandlat. En sådan inställning måste
väl ha uppkommit ur det faktum, att
statsrådet inte vill medge att det uppenbarligen
är själva formerna för samhällets
ingripande i dessa fall, som mer
än själva tvisten vållar tragedien för
barnen. Formerna för sådana åtgärder
kan nog bli annorlunda, om de vårdorgan
inom de sociala myndigheterna,
som har folk med erfarenhet och utbildning
för sådana angelägenheter, får
bättre möjligheter än för närvarande att
delta vid överflyttningen i de fall då
barnet bör flyttas och i andra fall att
inlägga sitt veto mot själva överflyttningen.
Med en sådan ordning skulle
vi väl komma till ett gynnsammare läge
än socialministern anser möjligt. Det
fortsatta arbetet inom departementet
borde besjälas av viljan att komma därhän.

Det finns ännu tusental av de barn,
som statsrådet Sträng själv hade personlig
erfarenhet av, de finska fosterbarnen.
Det är inte alls uteslutet att
det i samband med en del av dessa
uppkommer svårigheter som är likartade
med dem, som funnit i det fall som
här diskuterats. Det finns all anledning
att just med tanke på dessa barn påskynda
speciella skyddsåtgärder.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
ta till orda i denna affär, men då socialministern
apostroferade barnavårdskommittén
har det givit mig anledning
att i alla fall säga några ord.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation om företagande av

och existerande realskoleformer.

Jag tänker inte gå in på några detaljer
i fallet Monica. Vi är nog alla överens
om att det måste ändras i våra lagar
så, att någonting sådant inte behöver
upprepas. Till vad som har sagts vill
jag bara tillägga, att om hela affären
hade handlagts under mindre hemlighetsfulla
former, så hade den inte tagit
sådana proportioner som den nu fått.

Det är kanske många gånger svårare
än man tror för en kommitté, som skall
syssla med något sådant som en omarbetning
av barnavårdslagarna, när
den dessutom på remiss får ett regn av
betänkanden som den måste yttra sig
över. Så har det varit för oss i barnavårdsutredningen,
och det har försenat
och försvårat vårt arbete. Vi har haft
daghemsbetänkandet, abortbetänkandet,
föräldrabalken, ungdomsvårdsbetänkandet
och socialvårdsbetänkandet. Det är
klart att en del av dessa griper in i det
vi skall syssla med, och vi har naturligtvis
inte kunnat neka att ta emot
dem, men det har förryckt vårt arbete
kolossalt.

Det är riktigt som herr Helén sade,
att frågan om verkställighet av straff
för 15—18-åringar blev utbruten, men
det tog också närmare ett år att få det
klart.

Om man skulle ha brutit ut de lagbestämmelser,
som skulle avse sådana
fall som fallet Monica, skulle det ha
dragit med sig ett utbrytande av hela
omhändertagandelagstiftningen, och
den är vi ännu inte färdiga med.

Vi hade för sju eller åtta år sedan ett
stort möte inom socialvårdsförbundet
här i Stockholm. Då diskuterades denna
sak för första gången officiellt och
mycket livligt, och alla var överens om
att något måste ändras. Det är vi fortfarande
alla överens om, men det är
inte det saken gäller utan det gäller att
få en ändring till stånd så snart som
möjligt.

Till sist vill jag också säga, att vår
ordförande i barnavårdsutredningen

vissa jämförelser mellan försöksskolorna

har ställt i utsikt att vi skall vara färdiga
hösten 1955.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation om företagande
av vissa jämförelser mellan försöksskolorna
och existerande realskoleformer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Braconier frågat mig,
om jag övervägt att i den omfattning
som skolkommissionen och skolöverstyrelsen
förutsatt låta företaga jämförelser
mellan försöksskolorna och existerande
realskoleformer med avseende på
både kunskaper och färdigheter och de
speciella värden enhetsskolan skall
kunna ge utöver dem, som den nuvarande
skolan skänker. Om så är fallet,
fortsätter interpellanten, kommer jämförelsearbetet
att påbörjas redan pågående
läsår eller om detta icke medhinnes
från vilken tidpunkt kan jämförelserna
beräknas sätta in?

Inledningsvis vill jag erinra om att
när våra nuvarande kommunala realskolor
för inemot ett halvsekel sedan
började sin betydelsefulla försöksverksamhet
såsom högre folkskolor och
kommunala mellanskolor, var deras utgångsläge
i viss mån detsamma som enlietsskolans.
De fick till en början till
stor del arbeta utan tillräckligt kompetenta
lärare, utan lämpliga läroböcker
och — vad värre var — länge utan allmänhetens
fulla förtroende. Det dröjde
årtionden innan denna skoltyp som
helhet lyckades finna sig till rätta och
få det allmänna förtroende, som den
nu har. Men långt dessförinnan blev
dessa skolor i kunskapshänseende föremål
för ständiga jämförelser med
de traditionella statliga realskolorna,

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna

och existerande realskoleformer.

främst därför att elever från båda dessa
skoltyper vid övergång till gymnasium
och andra högre skolor eller vid
anställning i vissa slag av tjänster hade
att konkurrera med varandra och därför
behövde direkt kunna jämföras.

Trots de stora skillnaderna mellan
de kommunala och de statliga realskolornas
elevrekrytering, lärarpersonal
och arbetsförhållanden i övrigt har det
ingalunda varit förenat med oöverstigliga
svårigheter att jämföra de avgående
elevernas kunskapsnivå. Bägge dessa
skoltyper är nämligen examensskolor
med samma målsättning. De är vidare
båda urvalsskolor med spärr både vid
inträdet och sedermera från klass till
klass, eftersom kvarsittning och utkuggning
i stor utsträckning tillämpas
på ömse håll.

Däremot är det självfallet betydligt
svårare att rättvist kunna jämföra realskolornas
och enhetsskolans avgående
elever med varandra och detta av flera
skäl. Enhetsskolan är ju ingen examensskola,
inte heller någon urvalsskola
med spärrar. Den är snarare att
betrakta såsom en tillvalsskola, som
inom den nioåriga skolpliktens ram söker
ge de många olika elevkategorier,
som den får om hand, en likvärdig men
fördenskull ingalunda likriktad och för
olika elevkategorier direkt jämförbar
utbildning.

Och dock — trots de stora svårigheterna
att över huvud taget kunna jämföra
en urvalsskola med en tillvalsskola
måste i viss utsträckning detta ske,
nämligen för den grupp av enhetsskolans
elever, som efter genomgång av
dess avslutningsklass på teoretisk linje
vid övergång till högre skolor eller vid
vissa anställningar kommer att behöva
direkt jämföras med realskolans elever.
Att en sådan betygs- och kunskapsjämförelse
för denna grupp av enhetsskolans
, elever under en övergångstid
skulle komma att bereda vissa svårigheter
har förutsetts redan av skolkom3
— Andra kammarens protokoll 1954.

missionen, som själv anvisat en provisorisk
möjlighet att göra en sådan jämförelse.
Problemet har också antytts i
1950 års skolproposition (nr 70, s. 361)
och i det särskilda utskottets utlåtande
(nr 1, s. 118 och 174). En sålunda begränsad
men omedelbart nödvändig betyg-
och kunskapsjämförelse av en del
av enhetsskolans elever med realskolans
borde dock enligt båda dessa urkunder
inte få förväxlas med den helhetsbedömning,
som försöksverksamheten
med en allmän medborgarskola på
längre sikt avser.

Den av skolöverstyrelsen i sin senaste
redogörelse för försöksverksamheten
refererade jämförande kunskapsundersökning,
som interpellanten gång
efter annan hänvisar till, är — såsom
överstyrelsen själv uttryckligen betonar
— att betrakta såsom endast ett första
försök att utröna förutsättningarna för
att kunna jämföra de enhetsskolans och
realskolans elevkategorier, som över
huvud taget kan och behöver jämföras
med varandra i kunskaps- och färdighetsavseende.
Såsom överstyrelsen i
sin redogörelse sammanfattningsvis
framhåller, säger det sig emellertid
självt, att resultaten av detta första
mycket begränsade försök inte kan läggas
till grund för några generella slutsatser
om den nioåriga enhetsskola,
som ingenstädes ännu är färdigorganiserad.

Överstyrelsen har nyligen framlagt
förslag till provisoriska bestämmelser
angående det meritvärde, som avgångsbetyg
från enhetsskolan bör tillmätas
vid elevernas övergång till gymnasier
och andra högre skolor samt vid anställning
i sådan tjänst, där nu fordras
realexamen eller motsvarande kunskaper
såsom kompetensgrund. Eftersom
dessa bestämmelser avses att vara provisoriska,
förutsätter de, att överstyrelsen
kontinuerligt genom undersökningar
gör sig underrättad om kunskapsoch
färdighetsstandarden hos enhetsNr
17.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation om företagande av

och existerande realskoleformer.

skolans olika elevkategorier. Att en del
av dessa även i fortsättningen kominer
att jämföras med realskolans motsvarande
elever, innebär dock inte, att enhetsskolan
ens för denna elevkategori
med nödvändighet behöver nöja sig
med att kopiera realskolans kurser,
framhåller överstyrelsen vidare i sin
senaste årsredogörelse för försöksverksamheten.

I senare delen av sin fråga efterlyser
interpellanten undersökningar om vilka
speciella värden enhetsskolan skall
kunna ge utöver dem som den nuvarande
realskolan skänker. Den av skolöverstyrelsen
i dess redogörelse för läsåret
1951/52 omnämnda men där inte
slutredovisade undersökningen om elevernas
intressen är självfallet inte avsedd
att ge något direkt svar på frågan
om de »värden», som enhetsskolan eftersträvar.
För att erhålla åtminstone
en föreställning om ett av dessa »värden»,
är det mera givande att hänvisa
till de i samma redogörelse (s. 17)
lämnade resultaten av en sociometrisk
undersökning, som på ett statistiskt
säkerställt sätt tyder på att elevernas
personliga relationer til! varandra i
skolan förbättrats, kanske inte minst
genom de inslag av grupparbete, som
förekommer i försöksklasserna. Det visar
sig nämligen, att sådant arbete, om
det ordnas i lämplig form och omfattning,
verkligen på ett påtagligt sätt ger
möjligheter att fostra till större gemenskap
och att minska den sociala isolering,
som eljest för många barn lätt
skapar vantrivsel i skolan.

Vissa av enhetsskolans metoder prövas
nu också i realskolan. Därigenom
får man ju på ett mera direkt och markerat
sätt möjligheter att bedöma, vad
det inom enhetsskolan praktiserade arbetssättet
har för förutsättningar och
verkningar inom den nuvarande realskolan.
I skolöverstyrelsens senaste
redogörelse för pedagogisk försöksverksamhet
vid högre skolor (Aktuellt

vissa jämförelser mellan försöksskolorna

1954:4) redovisas åtskilliga sådana
försök. Att döma av resultatet från berörda
realskolor har flera av dessa försök
hittills utfallit på ett mycket tillfredsställande
sätt.

Såsom exempel kan nämnas de flerstädes
pågående försöken med s. k. särskild
realexamen. Därvid strävar man
efter att i enlighet med enhetsskolans
praxis bättre anpassa lärokurserna efter
elevernas verkliga prestationsförmåga
och i möjligaste mån undvika
den omfattande kvarsittning och utkuggning,
som är en av den nuvarande
realskolans skönhetsfläckar. En del sådana
elever, som trots det strängt intellektuella
urvalet i realskolan där visat
sig ha särskilt svårt för de traditionella
lärokurserna i teoretiska ämnen,
försöker man erbjuda enklare och mera
praktiskt upplagda kurser i sådana ämnen.
Såsom närmare framgår av överstyrelsens
redogörelse har denna del
av försöksverksamheten redan givit
mycket värdefulla erfarenheter. Eu
rektor sammanfattar resultaten rent av
på följande sätt: »Eleverna på den
praktiska kursen har blivit lyckligare
människor.»

I samma årsberättelse (s. 44) redogör
överstyrelsen också för en del försök
att i viss utsträckning tillämpa enhetsskolans
grupparbetsmetodik och
individualiserande undervisning i realskolan
och i gymnasiet. Även vid dessa
försök har man av redogörelserna
att döma för det mesta nått värdefulla
resultat. En klasskonferens skriver
sammanfattningsvis följande: »Slutsatsen
att grupparbete och individuellt arbete
verkar stimulerande på många elever
kan ytterligare understrykas.» Förutom
ökat intresse från elevernas sida
rapporteras vissa andra fördelar med
dessa arbetsmetoder. Från ett håll meddelar
man att några disciplinsvårigheter
inte förekommit, »då elevernas aktiva
intresse inriktats på det gemensamma
arbetet på ett helt annat sätt än

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation om företagande av

och existerande realskoleformer.

som kan ske vid klassundervisning». I
några fall har man dock lagt märke
till att de betygsmässigt bättre eleverna
haft vissa svårigheter att samarbeta
med kamraterna. Från ett annat håll
framhålles att läraren genom dessa försök
fått en bättre kontakt med eleverna
och blivit mera positiv i sitt förhållande
till dem. Även om sådana personliga
och allmänt uppfostringsmässiga
vinster inte lika lätt som kunskapsresultaten
kan mätas och betygsättas,
bör de självfallet inte lämnas ur räkningen.

När det slutligen gäller enhetsskolans
bildningsresultat för den största
elevkategorien, d. v. s. de elever som
därifrån direkt övergår till fortsatt
praktisk utbildning eller till praktiskt
förvärvsarbete, säger det sig självt att
en examensfri skola, som står öppen
för alla, måste — såsom det redan
framhållits i 1950 års skolproposition
(nr 70, s. 70) — »hålla måttet inför en
granskning från andra utgångspunkter»
än den nuvarande realskolans, som är
en urvalsskola och en examensskola.
För denna stora grupp elever måste
vinsten med enhetsskolan i stället bedömas
i förhållande till vad var och en
av dessa elever personligen skulle ha
förlorat, om de inte genom det allmännas
försorg fått en längre mognads- och
utbildningstid.

Härmed anser jag mig ha besvarat
den av interpellanten framställda
frågan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Härpå yttrade:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för hans svar
på den interpellation som jag har framställt
angående jämförelser mellan för -

vissa jämförelser mellan försöksskolorna

söksskolorna och de existerande realskolorna.

I vissa avseenden känner jag mig tillfredsställd,
i andra besviken. Min tillfredsställelse
gäller först och främst den
skildring ecklesiastikministern har givit
av den pedagogiska livaktighet som
råder i de nuvarande högre skolorna.
Dessa skolor är tydligen långt ifrån någon
pedagogiskt stagnerad skolform,
vilket kanske skolkommissionens betänkande
gav intryck av och inte minst
åtskilliga polemiska inlägg i debatten
om de högre skolformerna ger intryck
av, när man skall försvara enhetsskolan.

Tvärtom tycks dessa skolor fylla högt
ställda anspråk på anpassning till nya
tider och nya arbetsmetoder. Utan tvivel
är detta en av förklaringarna till
det stora förtroende varmed dessa skolor
faktiskt omfattas av allmänheten.
Det förefaller mig dock som om enhetsskolan
prålar med lånta fjädrar, när
ecklesiastikministern vill ge intryck av
att det genomgående är enhetsskolans
arbetsmetoder som har prövats vid försöken
i de högre skolorna. Jag tycker
att hans exempel med särskild realexamen
var alldeles speciellt olyckligt
valt. Enhetsskolan är ju ingen examensskola.
Vidare är det ju faktiskt så att
tillval och bortval av ämnen har förekommit
i gymnasier, flickskolor och
realskolor långt innan enhetsskolreformen
var påtänkt. Att dessa försök har
givit goda resultat och gjort eleverna
lyckligare, för att använda ett ordval
som ecklesiastikministern själv använder,
finner jag mycket naturligt. Den
elev, som finner att det ställs för stora
eller för små krav på hans förmåga,
har mindre lätt att finna sig till rätta i
skolan än han skulle göra om kraven
anpassades efter vars och ens kapacitet.

Det intressanta i ecklesiastikministerns
svar är inte minst att en sådan
individuell anpassning med goda resultat
redan prövats i läroverken, och jag
hoppas faktiskt att särskild realexamen

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation om företagande av
och existerande realskoleformer.

snarast skall vara mogen att som ett
normalt inslag infogas i våra realskolor.

Utkuggning och kvarsittning är enligt
ecklesiastikministern fläckar på den
skönhet han inte syns vilja frånkänna
realskolan, och jag är ense med honom
om att man bör söka utplåna dessa
fläckar. Jag är vidare ense med statsrådet
om att enhetsskolans bildningsresultat
för de elever, som direkt övergår
till praktisk utbildning och praktiskt
arbete, inte kan bedömas utifrån
den nuvarande realskolans målsättning.
Ecklesiastikministerns uttalande gav
emellertid mig det intrycket, att han
ansåg en förlängd skoltid vara något i
och för sig gott. Det beror väl ändå på
resultaten. Han kan väl knappast ha
menat så som han sade i sin generella
utformning av interpellationssvaret. Vad
denna elevkategori skall ha är en bättre
allmänbildning än den nuvarande sjuåriga
folkskolan kan ge och dessutom
yrkesorientering och yrkesutbildning.
Man måste se till att det för dessa elever
blir en klar standardhöjning i förhållande
till den nuvarande obligatoriska
skolans resultat, men man får inte
nöja sig med detta. Standardhöjningen
för den större elevkategorien får naturligtvis
inte medföra en standardsänkning
för den mindre. Då får vi väl
knappast någon förbättrad skolutbildning
i stort. Vi får endast en nivellering.

Även i ett tredje avseende kan jag
uttala en viss tillfredsställelse. Ecklesiastikministern
nämnde att överstyrelsen
nyligen framlagt förslag till provisoriska
bestämmelser om meritvärdet
av enhetsskolans avgångsbetyg. I det
sammanhanget förklarade statsrådet
också att bestämmelsernas provisoriska
karaktär förutsätter att skolöverstyrelsen
kontinuerligt genom undersökningar
gör sig underrättad om kunskapsoch
färdighetsstandarden hos enhetsskolans
olika elevkategorier. Jag tycker
att det är ett vagt löfte, men jag betrak -

vissa jämförelser mellan försöksskolorna

tar det ändå som ett löfte, som jag tar
fasta på.

Det skulle vara mycket skadligt för
enhetsskolans anseende, om utfallet av
den nu gjorda jämförelsen till enhetsskolans
nackdel skulle medföra, att man
i fortsättningen inte gjorde några sådana
undersökningar. Jag beklagar
emellertid att statsrådet inte på något
sätt antytt att dessa jämförelser behöver
utföras i större skala. Både skolkommissionen
och skolöverstyrelsen har ju
framhållit att försöken med enhetsskolan
måste följas och registreras i detalj
under ständiga jämförelser med den
nuvarande realskolan, varvid objektiva
mätningar av skolprestationerna bör
vidtagas. Jag undrar vad skälet är till
att ecklesiastikministern inte bestämt
vill utlova att dessa av pedagogiskt sakkunniga
instanser rekommenderade, detaljerade
jämförelser skall komma till
stånd. Det är väl ändå inte så att skolöverstyrelsen
skulle ha ändrat mening
om deras lämplighet?

Därmed är jag inne på de punkter
där ecklesiastikministerns svar har
gjort mig besviken. Det utlovades dock
i skolpropositionen år 1950 att den obligatoriska
skolan för den teoretiskt begåvade
lärjungegruppen inte får sätta
målet lägre än den nuvarande realskolan.
Vid de informationsmöten som nyligen
hållits i Stockholm och Limhamn
har också enligt uppgift försäkrats att
de teoretiskt begåvade eleverna kommer
att få en lika bra — det har stundom
sagts minst lika bra — teoretisk utbildning
som nu. Det är detta föräldrarna
inte känner sig övertygade om,
och deras skepsis styrks av försöksrapporterna.
Ecklesiastikministern hänvisar
till att de nuvarande kommunala
realskolorna under årtionden fick arbeta
under besvärliga former och utan
allmänhetens fulla förtroende. Vi skall
väl inte riskera detsamma för enhetsskolans
del. Vill man göra det bästa
möjliga av den måste man försöka in -

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation om företagande av

och existerande realskoleformer.

arbeta de värdefulla erfarenheter, som
den hittillsvarande realskolan har givit,
och även övertyga föräldrarna om att
enhetsskolan verkligen blir mogen att
ersätta realskolan. De, som stödde riksdagsbeslutet
1950, ansåg säkerligen också
att enhetsskolan skulle ha visat sig
i stånd att ersätta realskolan, innan den
senare avvecklades.

Jag känner mig också besviken på
en annan punkt. Ecklesiastikministern
lovar ingenting om undersökningen av
de särskilda värden, som enhetsskolan
kan ge utöver de nuvarande skolformerna.
Statsrådet hänvisar endast till
en tidigare försöksrapport, enligt vilken
enhetsskolan uppvisade färre isolerade
elever än jämförelsedistriktets.

I och för sig är detta naturligtvis glädjande.
Undersökningen gäller emellertid
bara en årsklass, och att dra generella
slutsatser av detta synes mig ganska
förhastat.

Om ecklesiastikministern är övertygad
om att grupparbete inom enhetsskolan
befordrar social samhörighet,
borde det vara angeläget för honom att
medverka till fortsatta och utvidgade
undersökningar på denna punkt. Jag
kan inte underlåta att nämna, att
ogynnsamma erfarenheter av grupparbetet
också kommit till min kännedom.
Det klagas stundom över att ordningen
i klassrummen lättare kommer i fara
vid grupparbete och att vissa elever
snyltar på andras prestationer. Grupparbetet
gör enligt ecklesiastikministern
att lärare och elever kommer i bättre
kontakt med varandra. Det är möjligt
att så är förhållandet i vissa fall; i
andra fall talar nog erfarenheten ett
annat språk. Men för att man klart skall
kunna veta hur därmed förhåller sig
behövs det fortsatta och utvidgade jämförelser,
vilka måste försöka så klart
som möjligt ådagalägga vilka värden av
olika slag, som enhetsskolan men inte
den nuvarande skolan tillför eleverna.
Kan inte ett sådant klarläggande kom -

vissa jämförelser mellan försöksskolorna

ma till stånd måste föräldrarna, som ju
i många fall känner en verklig oro för
enhetsskolans utformning, fråga sig om
förlusten i fråga om kunskaper och färdigheter
verkligen uppvägs av vinster
på annat håll — och det är ju ändå en
ganska viktig fråga vid bedömningen
av detta stora problem.

Till sist vill jag endast, herr talman,
framhålla att de elever jag här talat för,
de teoretiskt begåvade och intresserade,
onekligen representerar en minoritet,
om också en mycket stor minoritet. Jag
är angelägen om att detta inte skall
missförstås. Min interpellation har inte
minst i socialdemokratisk press tolkats
som ett försök att undervärdera enhetsskolan.
Jag för min del vill inte göra
några sådana kategoriska uttalanden.
Vad jag vill är endast att man skall få
klara jämförelsepunkter, så att man får
se om enhetsskolan är lyckligt utformad.
Men vi får inte glömma, att även
om man kan säga att de teoretiskt begåvade
är en minoritet — och det kan
ju på sätt och vis i vissa sammanhang
beklagas — så måste vi i alla fall inrikta
skolpolitiken också på denna
grupps behov. Men det som har föranlett
oro är ju att man på olika håll befarat
en sämre undervisning för denna
minoritet. Även om man i vårt land
understundom tycker sig spåra ett förakt
för den teoretiska bildningen, ett
förakt som kanske ibland är psykologiskt
betingat av ett underskattande hos
vissa grupper av den praktiska verksamheten
och de praktiska yrkena —-det vill jag inte förneka — får man
dock komma ihåg, att vi utan den teoretiska
utbildningen inte kunnat nå den
höga standard, som vårt land har nått.

Jag vill i det sammanhanget — och
det kommer säkerligen upp i diskussionen
om skolfrågorna i morgon — påpeka
risken av att det sker en standardsänkning,
en försämring av lärarmaterialet.
Jag tror att man inom vida
kretsar i en i och för sig berättigad

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna

och existerande realskoleformer.

strävan att ge en bra skolutbildning för
alla medborgare inte får glömma begåvningarnas
betydelse för det svenska
samhället, att man i sin strävan att ge
alla dem, som skall gå ut i det praktiska
livet, de färdigheter de behöver inte får
minska möjligheterna för dessa mer
teoretiskt begåvade elever att komma
till sin rätt. Man får inte som stundom
sker resonera så, att de teoretiskt begåvade
eleverna alltid klarar sig. Även
dessa elever har rätt att tillgodoräkna
sig löftet att enhetsskolan skall ge var
och en efter hans behov och möjligheter
en så väl avpassad utbildning som
möjligt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det var ju åtskilliga
punkter i svaret som interpellanten var
till freds med, och det gläder givetvis
mig också. När han emellertid tycks
vilja peka på vilken frisk reformvilja
det finns inom de nuvarande realskolorna,
gör han sig väl i alla fall skyldig
till en liten felsyn. Hela denna försöksverksamhet
har ju kommit upp och
vuxit sig stark efter 1950 års skolbeslut,
och detta bildar alltså utgångspunkten
även för denna verksamhet.
Att man i den nuvarande realskolan
har upptagit sådana former, som först
lanserades av enhetsskolan, betyder väl
i alla fall att enhetsskolan har vissa
värden, som kanske den ärade interpellanten
inte så gärna vill erkänna. Särskilt
den s. k. särskilda realexamen är
ju en sak, som har sin grund i att realskolan
i nuvarande utformning har
visat sig inte passa en stor del av sitt
klientel så som man hade trott att den
skulle göra, och detta trots att den är
en urvalsskola, där urvalet, om man får
tro betygssiffrorna på senare tiden,
bara har skärpts.

Sedan anmärkte interpellanten på
att jag hade ansett en förlängd skolplikt
i och för sig värdefull. Ja, det gör

man väl här i landet ganska allmänt
numera. Det har under den senaste
tiden inte varit tal om annat än 1940
års skolutrednings åttaåriga eller skolkommissionens
nioåriga skola kontra
den sjuåriga, som vi har haft hittills
här i landet. Herr Braconier vet mycket
väl, att en hel del skoldistrikt har
frivilligt infört ett åttonde skolår. Alltså
har man allmänt kommit underfund
med att vår tidigare skola inte har givit
tillräckligt, utan att det behövts
ytterligare utbyggnad av densamma,
och att det därvidlag för en del av barnen
inte blir fråga om att skaffa sig
nya kunskaper utan att bättre smälta
de kunskaper som redan tidigare varit
avsedda att ingå i folkskolan men som
visat sig inte ha blivit tillräckligt tillgodogjorda.
Det tyder inte på att man
skulle vara inne på fel linje med den
nya skolpolitiken.

Herr Braconier är mycket angelägen
om att visa på att det behövs jämförelser
i större skala än som nu har gjorts.
Varför, herr Braconier, har jämförelserna
hittills varit så pass litet omfattande?
Jo, helt naturligt därför att det
inte funnits något stort material att
jämföra med. Allt eftersom vi får flera
försöksdistrikt med fullständigt högstadium
kommer det att bli möjligt att
göra dessa jämförelser mer omfattande.
Jag förstår inte varför herr Braconier
har dragit den slutsatsen att inte
regeringen och inte heller skolöverstyrelsen
skulle vara intresserade av att
göra så kvantitativt omfattande och
kvalitativt fullgoda jämförelser som
möjligt. Det finns varken i mitt svar
eller i den proposition nr 137, där vi
har lämnat den redogörelse för försöksverksamheten,
som vi årligen brukar
lämna till riksdagen, men som ännu inte
är behandlad här, någonting som kan
motivera en sådan slutsats från herr
Braconiers sida. Jag kan försäkra den
ärade interpellanten, att det kommer
att bli både mera allsidiga och kvanti -

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation om företagande av

och existerande realskoleformer.

tativt mera omfattande jämförelser.
Detta kommer att ske, just som interpellanten
tycks önska, icke bara beträffande
de teoretiska kunskaperna
utan även beträffande de andra särskilda
värden, som han så intensivt har
efterlyst och som han tycker att jag
inte har tillräckligt redogjort för. Emellertid
tycker jag att de som hört svaret
måste erkänna att där har ganska klart
pekats på att man också gjort jämförelser
särskilt på det metodiska området
och området för studiefostran i
egentlig mening. Men man har inte haft
så stort material hittills. När man får
större material kommer sådana jämförelser
också att göras.

Med anledning av att interpellanten
också framhåller, att det kan vara fråga
både om förbättringar för vissa
grupper och eventuella försämringar
för andra grupper, vill jag säga, att vi
skall väl vara tacksamma, om vi kan
få betydande förbättringar för stora
grupper. Men vi skall å andra sidan
ytterligare inrikta oss på att försöka
vidtaga motåtgärder, om en sänkning
av kvaliteten kan konstateras för vissa
grupper.

Jag tyckte interpellanten ett slag i
slutet av sitt anförande var inne på en
värdering av det hela, snarlik den som
jag brukar göra, när han pekade på
att det gällde att ordna det väl för såväl
de teoretiskt som de praktiskt inriktade
barnen. Det är just det vi försöker
göra genom den differentiering
på olika sätt, som vi prövar beträffande
enhetsskolan. Jag kan ju säga, att
det förhåller sig på liknande sätt också
när det gäller vissa av de försöksled
som är införda i den nuvarande
realskolan.

Herr Braconier kom till sist in på
de svårigheter vi har med lärarbristsituationen.
Det tycktes mig också som
om interpellanten hade förståelse för
att denna bristsituation hitintills i
större utsträckning hade orsakat svå -

vissa jämförelser mellan försöksskolorna

righeter för enhetsskolorna än för de
gamla realskolorna. Herr Braconier
vet ju, att vi gör vad göras kan för
att för realskollärare åstadkomma en
utbildning som är godtagbar i nuvarande
bristsituation. Herr Braconier
har säkert observerat det uttalande,
som Läroverkslärarnas riksförbund i
söndags gjorde, att de vill medverka
till att en utjämning sker beträffande
bristsituationen och över huvud taget
göra sitt bästa för att hjälpa till att utforma
enhetsskolan. Det är givetvis en
deklaration som även jag har anledning
att med tillfredsställelse ta fasta
på.

Jag tror sålunda inte, att något av
vad som hänt härvidlag ger interpellanten
rätt att säga, att vi i skolöverstyrelsen
och ecklesiastikdepartementet
inte skulle vara intresserade för att
göra just de jämförelser som interpellanten
har hemställt om, och dra de
slutsatser därav som kan dras. Men
jag iir också övertygad om att interpellanten
och jag är överens om att vi
inte skall dra några förhastade slutsatser
av de jämförelser som hittills har
gjorts på grundval av ett blott alltför
ringa material.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för hans sista
inlägg.

När jag om den hittillsvarande realskolan
sade, att den också visat reformvilja,
menade jag faktiskt att den
hade visat det långt innan den nuvarande
enhetsskolan kom till. Även där
fanns ju möjlighet till bortval av olika
ämnen och sålunda till differentiering.
Jag tror det vore ett ödesdigert felslut
att göra gällande, att de nuvarande
högre skolformerna inte visat förmåga

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna

och existerande realskoleformer.

till nya initiativ. Om det är så man
bedömer den nu föreslagna reformen,
är det ett ganska farligt underskattande
av de med enhetsskolan parallella skolformerna.

Vidare gjorde ecklesiastikministern
gällande, att jag skulle tvivla på betydelsen
av en längre skolplikt. Det har
jag visst inte gjort. Men jag fattade
svaret så att statsrådet menar, att i
och med att vi har en längre skolplikt
så visar det värdet av enhetsskolan.
En längre skolplikt skulle man väl
kunna ha oberoende av enhetsskolan!
Om vi alla andra, som anser att enhetsskolan
inte är lyckligt utformad, hade
krävt åtta eller nio skolår oberoende
av enhetsskolan, hade det värdet kommit
fram utan att man därför behövde
försvara enhetsskolan. Man har längre
skolplikt i andra länder utan att man
där utformat skolan efter enhetsskolesystemet.
Det är i och för sig inget
bevis för att enhetsskolan på sista året
givit de värden, som man ansett och
som väl 1950 års riksdag ansåg att den
borde ge.

Så säger ecklesiastikministern, att
visst skall vi göra jämförelser i större
skala; det kommer att ske i och med
att man utvidgar försöksverksamheten.
Men vad jag saknade i det första svaret
och även saknade i det andra var ju
att jag inte hade fått några som helst
garantier för att det skall göras detaljerade
undersökning som visar att
enhetsskolan ger en likvärdig utbildning
inte minst för de teoretiskt begåvade.
Är det meningen att det på den
punkten skall komma sådana undersökningar
som ger rättvisa åt de olika
skolformerna, är det klart att man har
anledning vara tacksam. Men ännu har
man ju bara fått en jämförelse —- det
redovisas ganska utförligt i propositionen
om lärarhögskolan — som icke
är förmånlig för enhetsskolan. Den är
tvärtom nästan i alla ämnen förmånlig
för realskolan.

Är det statsrådets mening att man
inte skall avskaffa realskolan förrän
man fått grundliga jämförelser och
dessa visar att det räcker med enhetsskolan,
tycker jag det är en riktig
ståndpunkt. Jag anser att man inte
skall avskaffa den, om det visar sig
att den ger en behållning för de många
lärjungar som inte kommer till sin rätt
i enhetsskolan.

När statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
riktar kritik emot
realskolan och säger, att det finns elever
som inte passar där, så är det alldeles
riktigt. Det har ju heller inte varit
något tvång att alla skall gå i realskolan.
Men om vi en gång inför det
tvånget att alla elever skall gå i enhetsskolan,
och det visar sig — som
också påpekas i propositionen angående
lärarhögskolan ■— att de mera begåvade
eleverna får svårare att samarbeta
med de andra, kan man ställa den
frågan: är det rätt mot denna kategori
att den skall tvingas in i enhetsskolan?
Även om man med en viss rätt
kan kritisera realskolan för att en del
elever inte passar där, kan det ha mycket
ödesdigra konsekvenser för den
högre teoretiska utbildningn, om man
på det sättet dogmatiskt fordrar enhetsskolans
suveränitet. Men jag'' vill
gärna medge att det förslag till differentiering
som man gjort på sistone
och som ganska fördelaktigt avviker
från vad man åtminstone på vissa håll
1950 tänkte sig, nämligen att differentieringen
skulle komma mycket senare,
är ett steg mot en gynnsam utveckling.

Sedan säger statsrådet om Läroverkslärarnas
riksförbund, att det kommit
med en förklaring eller ett åtagande,
att man skall söka få fram fler akademiska
lärare för enhetsskolan. Det tycker
jag är mycket tacknämligt. Det visar
att läroverkslärarkåren inte på något
sätt vill försämra möjligheterna för enhetsskolan.
Men när statsrådet sade att
en standardsänkning gäller i nuvaran -

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation om företagande av vissa jämförelser mellan försöksskolorna

och existerande realskoleformer.

de bristsituation, så bör ihågkommas
att de nyskapade tjänsterna, 23:orna,
inte enligt hans uppfattning gäller i en
bristsituation utan skall permanentas.
Det är på den punkten jag tror att
Läroverkslärarnas riksförbund inte alls
accepterar statsrådets argumentering.
De fruktar, och det gör ju en ganska
stor vetenskaplig opinion — det har
ju kommit fram kritik även från universitetskanslerns
sida — att den försämring
av lärarmaterialet som sker,
om den nu föreslagna ordningen blir
permanent och inte bara skall gälla
i en bristsituation, kommer att ha ödesdigra
verkningar. Då kommer inte att
tillgodoses de värden som statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
väl ändå vill att enhetsskolan skall

ge.

Trots herr statsrådets löfte om en
vidgad försöksverksamhet är jag inte
alldeles övertygad om att man ger enhetsskolan
alla de möjligheter, som vi
anser att en effektivt arbetande skola
bör ha. Jag tror i själva verket att den
standardsänkning, som inträffar på
grund av att en del av enhetsskolans
lärare icke fyller måttet, kan medföra
menliga verkningar för hela vår kultur.
När jag säger detta, är det inte alls någon
partipolitiskt betingad kritik av
ecklesiastikministerns insatser på detta
område, utan mina ord är förestavade
av den övertygelsen att lärarutbildningen
måste vara god, om vi här i landet
skall kunna hålla den höga standard vi
nu har och som vi såväl har lyckats
hävda gentemot andra länder. Det är
av denna orsak, herr statsråd, som jag
önskar och hoppas att vi får så grundliga
och detaljerade redogörelser som
möjligt och en försöksverksamhet som
ger garantier för att enhetsskolan skapar
sådana värden, som riksdagen avsåg
att den skulle skapa, när vi 1950
fattade beslut i denna fråga.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
ecklesiastikministern sade, att det var
glädjande, att realskolorna också deltog
i försöksundervisningen. Det låg liksom
en underton där, att realskolorna
aldrig hade varit intresserade av sådan
försöksverksamhet tidigare. Nu är det
emellertid på det sättet, herr statsråd,
att det tidigare icke har funnits några
möjligheter för läroverken att få anslag
för en dylik verksamhet. De möjligheterna
har skapats först i och med att
enhetsskolans idé har börjat förverkligas,
genom de enhetsskoledistrikt som
kommit till stånd. Anslagen för en sådan
experimentverksamhet är emellertid
för läroverkens vidkommande fortfarande
mycket små.

Jag har själv följt diskussionen om
enhetsskolan med stor upmärksamhet
och sympati, och jag tycker att det har
varit nörvändigt att något gjorts i det
stycket. Jag tar inte heller resultaten
av gjorda jämförelser — som utvisar ett
sämre resultat av enhetsskolans elever
än realskolans — särskilt hårt. Det hade
varit fullständigt abderitiskt, om förhållandena
hade varit annorlunda. Där vill
jag instämma i vad skolöverstyrelsen
framhållit, nämligen att vi måste söka
den huvudsakliga anledningen härtill
i den omständigheten att läraruppsättningen
i enhetsskolan icke är av samma
standard som i realskolorna.

I detta sammanhang vill jag säga något,
som kanske är ägnat att förvåna.
Vi lärare, som undervisar i realskolan,
börjar nu märka en ganska tydlig försämring
på realskolestadiet, vilken beror
på de icke kompetenta lärarkrafter,
som läroverken på grund av de senaste
årens lärarbrist har fått in, samt på
den stora elevtillströmningen till dessa
och liknande skolor. För att nå det
bästa resultatet av undervisningen —
och dit syftar vi ju alla — är förutsättningen
att vi på alla stadier får
lärare, som är de mest lämpliga. Jag

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation om företagande av
och existerande realskoleformer.

har en känsla av att man alltför mycket
har stirrat på den teoretiska utbildningen
vid enhetsskolorna, men det är
ju inte där man skall undervisa det största
antalet elever. Det skall de mer eller
mindre yrkesbetonade linjerna göra.
Det har därför bekymrat mig mycket
att jag inte kunnat märka att det göres
några större ansträngningar för att
skaffa verkligt kompetenta lärare till
dessa linjer. Där tror jag att verkliga
krafttag måste till, så att föräldrarna
sedan inte skall kunna kritisera enhetsskolans
högstadium och säga: »Ja,
se där! De som går den teoretiska vägen
får de bäst utbildade, och de som
går den praktiska får nöja sig med
sämre utbildade lärare.»

Går man den vägen, så tror jag att
det kommer att uppstå ett starkt missnöje
med enhetsskolan, och det skulle
jag för min del finna mycket olyckligt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det kan kanske vara
onödigt att jag återigen tar till orda,
då det ju efter de sista inläggen förefaller
som om det inte skulle vara så
förfärligt stor skillnad mellan interpellantens
och min syn på denna fråga.

Vad beträffar frågan om lärarkompetensen
och möjligheterna att få tillräckligt
med goda lärare får vi ju rikliga
tillfällen att diskutera den saken senare
under denna riksdag. Jag skall därför
inte nu gå ytterligare in på detta spörsmål
utan vill bara säga, att det förefaller
mig som om herr Braconier gjorde
sig skyldig till en väsentlig överdrift
när han gjorde invändning emot det
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord men som ännu inte behandlats.

När han vidare efterlyser detaljundersökningar
och jämförelser vill jag
framhålla, att vi naturligtvis nu inte
är fullt färdiga med dessa i och med
att vi har elever som gått igenom nionde

vissa jämförelser mellan försöksskolorna

klassen, ty vi bör ju dra in även gymnasiet
i denna jämförelse, och där har vi
ännu inte börjat. Några år ytterligare
bör vi därför få på oss innan vi kan
säga att jämförelserna är fullständiga.

Jag vill emellertid också passa på
tillfället att erinra om något, som interpellanten
själv säkert observerat, nämligen
att regeringen i konselj fattat beslut
om att en nämnd skall ställas till
skolöverstyrelsens försöksavdelnings
förfogande för att möjliggöra en diskussion
om en del spörsmål i samband med
försöksverksamheten och givetvis därvidlag
under de närmaste åren göra
sina bedömningar av frågan. I denna
nämnd skall ju ingå representanter för
såväl målsmännen som näringslivet. Jag
skulle tro, att nämnden, tack vare det
stora intresse för en uppläggning av
detta arbete på ett riktigt sätt, som jag
vet finns inom skolöverstyrelsens försöksavdelning,
skall komma att lämna
ett väsentligt bidrag för att det hela
skall kunna utvecklas på det sätt som
vi alla önskar.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill endast understryka
att jag är tacksam för det besked
ecklesiastikministern i sitt andra anförande
gav om försöksverksamheten
och jämförelserna. Jag tolkade nämligen
hans svar så att det inte gåve några
garantier för en utlovad utvidgad jämförelseverksamhet
i nu förevarande avseende.
Nu däremot säger emellertid
statsrådet, att vidgade jämförelser skall
införas även med avseende å de nya
försöksområdena. Det är väl klart att
detta är ett löfte, som man på många
håll kommer att känna sig tillfredsställd
med. Såsom framgick av statsrådets
anförande har den hittillsvarande
jämförelseverksamheten på grund
av det otillräckliga material den haft
att arbeta med inte kunnat ge någon
vidare vägledning. Kunde vi få garan -

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. ytterligare säkerhetsföreskrifter för mildrande av verk ningarna

av kollision mellan buss och lastbil.

tier för en verkligt vidgad jämförelseverksamhet,
skulle detta givetvis hälsas
med tillfredsställelse.

Att jag i en tidigare replik drog fram
frågan om lärarkompetensen berodde
på att statsrådet, och det med all rätt,
ansåg, att det var riktigt gjort av Läroverkslärarnas
riksförbund att genom
ett positivt uttalande medverka till att
enhetsskolan får så bra lärare som möjligt.
Då måste jag emellertid också konstatera,
att samma förbund inte har den
uppfattningen att de föreslagna nya
tjänsterna ger nödiga garantier för att
man får de lärare som behövs. Av herr
Nestrups anförande framgick ju också,
att man kan klart konstatera en försämring
också för realskolan. Jag tror för
min del att enhetsskolan inte kan fylla
sin uppgift, om den inte får de kvalificerade
lärare som den kan ha rätt att
fordra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. ytterligare
säkerhetsföreskrifter för mildrande av
verkningarna av kollision mellan buss
och lastbil.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sjölin frågat mig, om jag vill meddela,
huruvida undersökningar verkställts
angående möjligheterna att föreskriva,
att bussar och lastbilar konstrueras
på sådant sätt, att följdverkningarna
av kollisioner minskas, bl. a.
genom användning av splitterfritt glas
och andra tekniska förbättringar, samt
om förslag till ändrade säkerhetsföreskrifter
kan väntas. För den händelse
undersökningar i tillräcklig omfattning
icke verkställts, frågar interpellanten
vidare, om jag vill medverka till, att

sådana omedelbart igångsättes och om
jag vill föreslå, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
får härför erforderliga
medel så att behövliga säkerhetsföreskrifter
i berörda syfte snarast kan utfärdas.

Med anledning av dessa frågor vill
jag meddela följande.

1945 års tekniska bestämmelser angående
buss i yrkesmässig trafik, som
herr Sjölin kritiserar i motiveringen till
sin interpellation, håller f. n. på att revideras
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsen sände i november
1953 en skrivelse till samtliga förste
bilinspektörer samt vissa trafikföretag
och karosseri- och chassifabrikanter
in. fl. med begäran om förslag till ändringar
och kompletteringar av bestämmelserna.
De hittills inkomna förslagen
genomgås och granskas nu inom styrelsen
och kommer att läggas till grund för
de reviderade anvisningar, som styrelsen
avser att utarbeta så snart som möjligt.
Därvid kommer enligt styrelsen de
i interpellationen framförda synpunkterna
att beaktas.

Även problemet om busskarossernas
hållfasthet och motståndskraft vid kollision
ägnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppmärksamhet. Vid ett sammanträde
hos styrelsen i slutet av november
1953 med representanter för
bl. a. statens trafiksäkerhetsråd, Svenska
lokaltrafikföreningen, Svenska omnibusägareförbundet,
AB Scania Vabis samt
olika karosseritillverkare belystes denna
fråga från olika synpunkter. F. n. är utredningar
igång om lämpligheten av att
förstärka busskarosserna på olika sätt
samt om möjligheten att ge lastbilarnas
flak en sådan utformning, att de blir
mindre riskabla vid kollision, t. ex. genom
att konstruera flaken utan utstående
hörn. Systematiska prov rörande
dessa problem pågår vid tekniska högskolan.
Praktiska kollisionsprov är planerade.
Avsikten är att man även skall
inhämta erfarenheter från utlandet.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

De av interpellanten berörda problemen
synes således vara föremål för undersökningar
i tillräcklig omfattning,
och ändrade säkerhetsföreskrifter torde
vara att emotse under den närmaste
framtiden. Med hänsyn härtill finner
jag det inte f. n. påkallat med något
särskilt initiativ i saken från min sida.

Vidare yttrade

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret. I det sammanhanget vill jag också
gärna nämna att dröjsmålet med svaret,
närmare tre månader, inte beror
på kommunikationsministern utan på
hänsyn till mig personligen.

Det är med stor tillfredsställelse jag
konstaterar att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu håller på att utarbeta nya
säkerhetsföreskrifter och att då de synpunkter
kommer att beaktas, som jag
framfört i min interpellation. Jag förmodar,
att i de nya bestämmelserna
också kommer att inkluderas kravet på
splitterfritt glas i fönstren. Detta är en
mycket angelägen sak, och det är rätt
märkligt att föreskrifter därom inte redan
tidigare införts här i Sverige, då
man på kontinenten sedan flera år tillbaka
haft sådana och vi här i landet
vid järnvägarna allmänt försett traktionsfordonen
med splitterfritt glas under
en lång följd av år.

Jag känner väl till de förhandlingar
angående busskonstruktionerna, som
ägt rum mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och olika intressenter på
området, och jag känner också till de
försök som pågår. Men jag har det intrycket,
att försöken och arbetet över
huvud taget inte bedrivs med den intensitet
som problemet verkligen kräver.
Det är sant att problemet är mycket
svårt, men det är angeläget att det
blir löst, och därför hoppas jag att resultat
snart nog skall föreligga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. snabbare och
bättre tågförbindelser på vissa
järnvägslinjer.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Mellqvist påtalat vissa, enligt hans
mening otillfredsställande förhållanden
beträffande Dalarnas tågförbindelser,
och frågat

om jag anser, att de i interpellationen
skildrade förhållandena står i överensstämmelse
med en god trafik- och resande-service
hos ett företag, som skall
betjäna inte bara huvudstaden utan hela
landet,

om jag vill göra SJ:s ledning uppmärksam
på att exempel på tågförbindelser,
som kan göras snabbare och
bättre utan stora kostnader eller förlust
av prestige, bl. a. finns i Kopparbergs
län, samt slutligen

om jag vill medverka till en förbättring
av dessa förhållanden.

Interpellanten erinrar om att persontåget,
som avgår från Falun kl. 5.00 på
morgonen med direkta vagnar till Stockholm,
inte har förbindelse i Krylbo med
snälltåg nr 21 från Övre Norrland utan
enligt tidtabellen ankommer dit 4 minuter
efter det snälltåget gått. Detta medför,
att de resande från Dalarna först
kan vara framme i Stockholm kl. 9.44
och inte 8.50, vilket skulle vara möjligt
om resenärerna kunnat byta till snälltåget
i Krylbo. Om tåget från Falun vore
i Krylbo fyra minuter tidigare, skulle,
enligt interpellanten, de resande, som
måste vara i Stockholm vid kontorsoch
affärstid, kunna byta till detta snälltåg.

Enligt vad järnvägsstyrelsen under
hand meddelat mig, har tidsskillnaden
i Krylbo mellan Falutåget och snälltåget
från Övre Norrland ursprungligen
varit betydligt större men undan för
undan krympt. Av olika skäl är det

Tisdagen den 4 maj 1954. Nr 17.

Svar på interpellation ang. snabbare och bättre tågförbindelser på vissa järnvägs
linjer.

olämpligt att senarelägga snälltåget.
Enda möjligheten att få till stånd en
förbindelse mellan detta och persontåget
från Falun är att låta det senare
anlända tidigare till Krylbo. Det räcker
därvid inte med fyra minuter, som nu
är skillnaden mellan tågens ankomsttider
till Krylbo, utan tolv minuter
måste betraktas som minimum, om man
i möjligaste mån skall kunna undvika
risken för att snälltåget försenas. Persontåget
från Falun har tidigare varit
bundet till sitt nuvarande läge i tidtabellen
genom ett tågmöte i Hedemora,
vilket motiverat ett sjuminutersuppehåll
där. Den 1 december i fjol indrogs
emellertid det mötande tåget, varigenom
förutsättningar skapades för en
anknytning i Krylbo. Efter förslag av
linjemyndigheterna kommer persontåget
också från och med den 10 juni att
avgå kl. 4.54 från Falun. Då snälltåget
från Norrland under sommaren inte går
över Krylbo utan över Ockelbo—Gävle
kommer anknytningen mellan personoch
snälltågen dock icke att bli aktuell
förrän under hösten. Däremot erhålles
redan i och med sommartidtabellen anknytning
mellan persontåget från Falun
och persontåg nr 2504 till Ånge, en förbindelse
som interpellanten ävenledes
berört.

Järnvägsstyrelsen är dock av olika
skäl tveksam om lämpligheten av de
nya anknytningarna, inte minst med
hänsyn till de ökade förseningsriskerna
för snälltåget mot Stockholm. Styrelsen
har dessutom anfört, att såvitt nu kan
bedömas, en tidigareläggning av snälltåget
kan bli nödvändig och att den nu
beslutade anknytningen därför inte får
betraktas som ett hinder för en eventuell
framtida omläggning av tågtiderna.

Interpellanten påtalar även att persontåget
från Falun kl. 7.59, på grund
av 53 minuters uppehåll i Krylbo, anländer
till Stockholm först kl. 13.29.
Det långa uppehållet i Krylbo hänger
samman med att tåget här kopplas ihop

med ett persontåg från Ljusdal. Båda
tågen är tidsbundna bl. a. på grund av
skolbarnstransporter. Detta gäller vintertid.
Under sommaren fortsätter tåget
från Falun efter endast 12 minuters
uppehåll i Krylbo i ett särskilt snabbläge
till Stockholm. Järnvägsstyrelsen
är medveten om att förbindelsen med
de tider som nu tillämpas vintertid är
mindre tillfredsställande och kommer
att undersöka möjligheterna för en ändring
i samband med en översyn av norrlandsförbindelserna.

Interpellanten har även gjort en kritisk
jämförelse mellan SJ:s villighet att
tillmötesgå stockholmspressens önskemål
om snabbare transporter och företagets
påstådda bristande vilja att ordna
på samma sätt för landsortstidningarna.
Järnvägsstyrelsen har vad gäller
detta spörsmål meddelat, att det speciella
tidningståg Stockholm—Gävle—
Sundsvall, som interpellanten närmast
torde syfta på, beställts av Svenska
pressbyrån, som förutom vanlig tidningsfrakt
erlägger en fast extra avgift
per kördag, så beräknad, att den till
fullo täcker SJ:s kostnader. Tåget anordnas
alltså enligt rent affärsmässiga
principer. Så långt det av tekniska skäl
är möjligt är SJ självfallet berett att på
samma villkor tillgodose även andra
önskemål om särskilda tidningsförbindelser,
som kan framkomma.

Vad jag nu anfört grundar sig i huvudsak
på upplysningar, som jag i anledning
av interpellationen under hand
inhämtat från järnvägsstyrelsen. Det har
därav framgått att järnvägsstyrelsen är
medveten om de önskemål beträffande
tågförbindelserna, som interpellanten
anfört. Jag har fått det intrycket, att
styrelsen är inställd på att, i den utsträckning
det trafiktekniskt och ekonomiskt
är möjligt, söka beakta dem,
och jag anser därför inte, att några åtgärder
från min sida för närvarande är
erforderliga.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Svar på interpellation ang. förbättring av landsvägen Göteborg—Alingsås.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå yttrade

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att till Statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation angående
tågförbindelserna från och till Dalarna.

Som turistlandskap är Dalarna kanske
landets främsta, och dess befolkning
är, med den mångskiftande verksamhet
som där förekommer, intresserad
av att med framför allt Stockholm
uppnå så snabba tågförbindelser som
är möjligt. De tåglägenheter, som i interpellationen
omnämnes såsom mindre
tillfredsställande, skall enligt svaret i
någon mån tillrättaläggas. Vi hälsar
detta med tillfredsställelse men kan
inte undgå att förvånas över att, när
ändrat tågmöte ägde rum den 1 december
1953, detta icke redan då föranledde
tidigare avgång för tåg 433 från
Hedemora, så att förbindelse i Krylbo
med snälltåg 21 kunde erhållas och
därmed möjlighet för de resande, som
så önskade, att vara i Stockholm kl. 8.50
i stället för kl. 9.44.

Nu skall denna möjlighet erhållas
först i och med kommande vintertabell,
varvid den emellertid får betraktas såsom
varande av provisorisk karaktär.
Med god vilja kunde detta ha ordnats
redan för snart sex månader sedan.

Vi hade även hoppats att tågförbindelsen
från Falun kl. 7.59, med anslutning
i Borlänge från Leksand, Rättvik
och Mora samt med ankomst till Stockholm
under sommartidtabellen kl. 12.20,
skulle få bibehållas även i vintertidtabellen.
Denna vår förhoppning har
nu järnvägsstyrelsen kopplat ihop med
en översyn av norrlandsförbindelserna.
Med all respekt för Norrland och dess
kommunikationsproblem är det i hög
grad önskvärt, att järnvägsstyrelsen ägnade
en viss uppmärksamhet åt Dalarna
och dess tågangelägenheter.

Vad vi önskar är konkurrenskraftiga
tåglägenheter såväl till som från och
inom Dalarna. Företages ingenting
snart härvidlag är jag rädd för att
andra samfärdsmedel kommer att vålla
långtidsplaneringen beträffande järnvägarna
i Dalarna stora svårigheter,
varigenom det förmodligen bleve besvärligt
att behålla det försprång som
SJ trots allt ännu har.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. förbättring

av landsvägen Göteborg—Alingsås.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som anförde:

Herr talman! Herr Dickson har i en
interpellation frågat mig om jag uppmärksammat
det otidsenliga skick, i
vilket landsvägen Göteborg—Alingsås
befinner sig, och om jag kan ge någon
upplysning om hur snart arbetet med
undanröjande av missförhållandena
kan igångsättas. Denna fråga ger mig
anledning att meddela följande.

Under senare år har vägdelen Göteborg—Partille
ombyggts till i stort sett
god standard, och vissa ytterligare förbättringsarbeten
pågår. Återstoden av
den nu aktuella vägen till Alingsås med
huvuddelen inom Älvsborgs län är smal
och har en otillfredsställande plansträckning.
Detta i förening med låga
vägportar nedsätter vägens framkomlighet,
varför en ombyggnad är synnerligen
angelägen.

Arbetsplaner för en sådan ombyggnad
upprättades redan år 1939 och
dömdes till utförande i etapper åren
1940 och 1943. På grund av vägbyggnadsverksamhetens
ringa omfattning i
landet under 1940-talet kom företaget
dock ej omedelbart till stånd, såsom avsetts.

Företaget är nu upptaget i gällande

Tisdagen den 4 maj 1954.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. förbättring av landsvägen Göteborg—Alingsås.

flerårsplaner för åren 1952—1956 till
en beräknad kostnad under perioden
av ca 10 milj. kronor. Trafikutvecklingen
efter kriget har emellertid medfört,
att en fullständig omarbetning av
de tidigare uppgjorda planerna visat
sig nödvändig, innan arbetena kan
igångsättas. Dubbla körbanor måste
planeras och trafiksäkerhetens krav
medför svårlösta problem vid vägplaneringen
i anslutning till samhällena.
Arbetet med de nya arbetsplanerna påbörjades
år 1952 med anlitande av särskilda
förrättningsmän och genom vägförvaltningarnas
försorg.

Projekteringen har emellertid fördröjts
på grund av de mestadels mycket
besvärliga terrängförhållandena,
som jämte samhällsbildningarna försvårat
valet av en ur trafiksynpunkt lämplig
vägsträckning utefter den nuvarande
vägens huvudsträckning. Delen mellan
Partille och förbi Jonsered till Ekebacken
är t. ex. särskilt svårlöst. Hittills
utförda undersökningar visar, att
tillfredsställande planläge för rimliga
kostnader kan erhållas endast om vägen
på en lång sträcka får en stark lutning.
Detta är mindre lämpligt för den
tyngre trafiken. Därför har man beställt
särskilt fotogrammetriskt kartmaterial
för att undersöka möjligheterna till annan
detaljsträckning med mindre lutningar.
Materialet blir tillgängligt inom
den närmaste tiden.

Vidare kan jag nämna, att enligt beslut
av länsstyrelsen flera olika alternativa
sträckningar av vägen vid
Lerum är under utarbetande. Planeringen
av vägens ombyggnad vid Floda
har vidare erfordrat omfattande undersökningar
av statens geoiekniska institut.
En arbetsplan för återstående del
av vägen till Alingsås är färdig men
kan ej prövas förrän klarhet vinnes om
vägens övriga delsträckor.

Nämnas kan också att det har befunnits
lämpligt att även undersöka möjligheterna
att bygga en helt ny väg till
Alingsås med annan huvudsträckning,

för den händelse en tillfredsställande
lösning av vägsträckningen utefter den
nuvarande vägen ej skulle stå att finna.
Under den gångna hösten har därför en
särskild trafikräkning företagits för
att bedöma trafikens sammansättning
m. m. inom området. Resultaten härav
bearbetas nu.

Av vad jag sagt torde framgå att
ifrågavarande planläggningsarbete är
av en betydande storleksordning och
förenat med särskilda svårigheter. Det
bedrives emellertid med all kraft. Så
snart planerna färdigställts, kommer
vägarbetena att påbörjas. När detta kan
ske är för dagen icke möjligt att förutsäga.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Dicksons interpellation.

Härefter yttrade

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Statsrådet Hjalmar Nilson
har själv varit där nere och upprepade
gånger åkt på ifrågavarande väg.
Han vet — och det framgår tydligt av
svaret, som är utförligt och uttömmande
— vilken betydelse denna väg har
för vår trafik. Han har redovisat de
svårigheter som möter härvidlag, och
jag är övertygad om att när tidningarna
nere i Västsverige får meddelande
om detta svar och allmänheten får läsa
detta, kommer intresset att vara mycket
stort liksom tillfredsställelsen över att
få veta, hur denna fråga i verkligheten
ligger till.

Statsrådet Hjalmar Nilson vet sålunda
lika väl som någon annan att frågan
brådskar — ju längre tiden lider dess
svårare är den att lösa. Jag hoppas det
inte betraktas som en ovänlighet om
jag säger att det är skönt att veta, att
statsrådet Nilson går och bär på detta
bekymmer så nära sitt hjärta som
han gör.

Jag ber, herr talman, att få tacka för
svaret och är alldeles nöjd med detsamma.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

Interpellation ang. de faror, som skolbarn utsättas för på starkt trafikerade vägar

invid skola.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13 och
14, sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtanden nr 3—5, statsutskottets
utlåtanden nr 8 samt 92—104,
bevillningsutskottets betänkanden nr 43,
44 och 46—49, första lagutskottets utlåtanden
nr 21—23, andra lagutskottets
utlåtanden nr 27—31, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 24 och 25 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 22—26.

§ 9.

Interpellation ang. de faror, som skolbarn
utsättas för på starkt trafikerade
vägar invid skola.

Herr LARSSON i Luttra (bf) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Många skolor ligger vid
starkt trafikerade gator och vägar. Särskilt
för den yngre skolungdomen innebär
detta allvarliga risker vid förflyttningen
till och från skolan liksom
under rasterna. Under senare tid har
en hel del olyckshändelser inträffat,
varvid skolbarn fått sätta livet till. För
några dagar sedan blev en sjuårig
flicka påkörd av en motorcykel och
dödad på länshuvudvägen utanför kyrkskolan
i Huddinge. På nästan samma
plats inträffade för några månader sedan
en dödsolycka under liknande omständigheter,
då en skolpojke blev påkörd
av en bil. På ungefär ett år har
inte mindre än fyra trafikolyckor ägt
rum i närheten av denna skola. Då sådana
olyckor inträffat även vid åtskilliga
andra skolor, måste man fråga sig,
om verkligen erforderliga åtgärder vidtagits
till barnens trafiksäkerhet.

Enligt de allmänna vägtrafikbestämmelserna
skall vid väg skolas belägenhet
markeras genom särskilt varningsmärke.
I vägtrafikförordningen stadgas,
att fordons hastighet skall anpassas
till vad trafiksäkerheten och behö -

rig hänsyn till omständigheterna i övrigt
kräver, varvid givetvis bl. a. de
riskmoment, som en skolas belägenhet
intill vägen medför, måste beaktas. Av
väsentligare betydelse för skolbarnens
säkerhet måste emellertid de åtgärder
vara, som det ankommer på skolmyndigheterna
att vidtaga. Enligt folkskolestadgan
skall skoltomten kringgärdas
med lämpligt stängsel. Skolöverstyrelsen
har i ett cirkulär till folkskolinspektörer,
skolråd, folkskolestyrelser m. fl.
framhållit nödvändigheten av att alla
lokala skolmyndigheter ägnar uppmärksamhet
åt frågan om skolbarnens risker
i trafiken. Enligt skolöverstyrelsens cirkulär
bör häckar, som skymmer sikten
på väg invid skoltomt, lämpligen kunna
ersättas med staket av t. ex. ståltrådsgaller
och även andra åtgärder, som
kan öka trafiksäkerheten för skolungdomen,
bör vidtagas. Vidare kan erinras
om att obligatorisk trafikundervisning
enligt Kungl. Maj :ts cirkulär skall
äga rum i skolorna. Det kan också framhållas,
att skolöverstyrelsen sökt stimulera
till anordnande av skolsäkerhetspatruller,
varvid de äldre skolbarnen
skulle vägleda sina yngre kamrater i
trafiken på väg invid skolan.

Det kan emellertid ifrågasättas, om
inte dessa bestämmelser rörande de lokala
skolmyndigheternas åtgärder ur trafiksäkerhetssynpunkt
är alltför allmänt
och vagt formulerade för att kunna garantera
skolbarnen det önskvärda och
erforderliga skyddet. Skolmyndigheterna
synes i alltför liten utsträckning genom
dessa bestämmelser kunna få riktlinjer
för hur trafiksäkerhetsfrågan för
barnen skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt. I åtskilliga fall torde
det också vara så, att föreskrifterna inte
i alla delar efterföljts. Det synes vara
fallet beträffande den nämnda skolan i
Huddinge.

Kyrkskolan i Huddinge ligger på ett
backkrön alldeles invid länshuvudvägen.
Vägens beskaffenhet är sådan, att

Tisdagen den 4 maj 1954. Nr 17.

Interpellation ang. de faror, som skolbarn utsättas för på starkt trafikerade vägar
invid skola.

den inbjuder till fartkörning. Sikten är
på denna plats fri ungefär 75 å 100
meter. Det kan alltså konstateras, att
trafiken på denna väg innebär stora
riskmoment för barnen i skolan. Skolmyndigheterna
i Huddinge synes inte
ha följt de anvisningar, som i folkskolestadgan
liksom i cirkulär från skolöverstyrelsen
ges beträffande anbringande
av stängsel kring skoltomten invid trafikerad
väg. Skoltomten saknar nämligen
på ett område staket mot den starkt
trafikerade vägen.

Inte heller i övrigt synes tillfredsställande
säkerhetsåtgärder i detta fall
ha vidtagits. Skolbarnsbespisningen
äger rum i kommunalhuset, som är beläget
på andra sidan av länshuvudvägen
cirka hundra meter från kyrkskolan.
Skolbarnen från kyrkskolan -— 7
—8-åringar — måste alltså passera över
den starkt trafikerade vägen för att
komma till bespisningen. Lärarinnan
följer med barnen till bespisningen, men
sedan får barnen oftast på egen hand
gå tillbaka till skolan över vägen. Det
säger sig självt, att trafikriskerna är
lika stora på återvägen från bespisningen
som på vägen till densamma.
Den sjuåriga flickan dödades just när
hon från skolbarnsbespisningen skulle
återvända till skolan över huvudvägen.
Skolsäkerhetspatruller har inte anordnats
vid denna skola.

De här refererade förhållandena från
skolan i Huddinge visar, att tillfredsställande
åtgärder till skolbarnens trafiksäkerhet
inte vidtagits. Erfarenheter
från andra håll ger vid handen, att liknande
brister torde förekomma vid åtskilliga
andra skolor. Det är helt naturligt,
att föräldrarna hyser oro för sina
barns säkerhet i trafiken. De åtgärder,
som kan vidtagas till barnens skydd i
trafiken, får inte eftersättas. Det synes
därför nödvändigt, att de lokala skolmyndigheterna
får klarare riktlinjer för
de åtgärder, som måste vidtagas till
skolbarnens skydd i trafiken. Det torde
4 — Andra kammarens protokoll 7954.

också vara önskvärt att tillse, att föreskrifterna
efterföljes på ett bättre sätt
än som på åtskilliga håll synes ha varit
fallet.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de faror,
som skolbarnen utsättes för i trafiken
på väg intill skola, och är statsrådet
i så fall beredd att vidtaga sådana
åtgärder, att en mer tillfredsställande
säkerhet för barnen vinnes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet: nr 203, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till landstingslag m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner,
in. in.; samt

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

206, i anledning av Kungl. Maj :ts
Nr 17.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1954.

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

208, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förstärkning av
statens lånefond för den mindre skeppsfarten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående gäldande av viss
livränta;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändring av gällande
bestämmelser om ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid m.m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till driften av

anstalter för psykopatiska och nervösa
barn in. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

§ 11.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Andra kammarens kansli,

Riksdagshuset, Stockholm.

Med hänsyn till att jag på uppdrag
av Norrköpings stad skall företaga en
resa till England anhålles om ledighet
från riksdagsgöromålen för tiden
fr. o. in. den 3 t. o. m. den 8 maj 1954.

Högaktningsfullt
Gustav Boija.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.18.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28
nästlidna april.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Hagberg i Malmö och Swedberg,
som vid kammarens sammanträden den
11 januari respektive den 22 april
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sina
platser i kammaren.

§ 3.

I enlighet med kammarens därom
den 22 nästlidna april fattade beslut
skulle nu företagas val av ej mindre
tjugofyra valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank
och kontor än även tolv suppleanter
för dessa valmän; och lämnades, då till
en början val av valmännen skulle ske,
på begäran ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,

som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmännen avlämnade listan
upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande namn:

Andersson i Löbbo
Johnsson i Kastanjegården
Eriksson i Sandby
Johansson i Norrköping, fru
Skoglund i Doverstorp
Malmborg i Skövde
Nilsson i Landskrona
Persson i Norrby
Olsson i Gävle
Sandström, fru
Severin i Stockholm
Skoglund i Umeå
Kyling
Sjölin

Jönsson i Rossbol

Gustafson i Dädesjö

Jacobson i Vilhelmina

Christenson i Malmö

Sköldin

Nygren

Landgren

Nordkvist i Kalmar
Nilsson i Göteborg
Hansson i Önnarp.

De av kammaren utsedda ledamöterna
av talmanskonferensen hade genom
påteckning å listan bestyrkt, att de
godkänt densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst listan, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan, utsedda
till valmän.

§ 4.

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

Ekström

Liljedahl, fröken
Johansson i Kalmar
Bengtsson i Varberg
Gezelius

Johansson i Lugnvik
Andersson i Ryggestad
Johansson i Norrfors
Wiklund
Rimås

Johansson i Torp
Svensson i Va.

De av kammaren utsedda ledamöterna
av talmanskonferensen hade genom
påteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst listan, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmanssuppleanter.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående
de under §§ 3 och 4 omförmälda
valen.

§ 6.

Föredrogs den av herr Larsson i
Luttra vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
de faror, som skolbarn utsättas för på
starkt trafikerade vägar invid skola.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Upphävande av lagen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
in. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående dels upphävande av
lagen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, dels viss änd -

ring i lagen om uppsikt å jordbruk och
upphävande av lagen om kronans förköpsrätt
m. m., dels översyn av sistnämnda
lag, dels ock viss ändring av
samma lag.

Tredje lagutskottet hade behandlat
åtta inom riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 352 av herr Nord,
nr 353 av herr Franzén,
nr 354 av herr Werner m. fl., och
nr 385 av herr Ewerlöf m. fl.
samt inom andra kammaren
nr 298 av herr Vigelsbo in. fl.,
nr 459 av herr Andersson i Brämhult,
nr 460 av herr Kilsmo m. fl. och
nr 491 av herr Hjalmarson m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:352 och 11:460
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna I: 385 och II: 491
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 354 och II: 298
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att motionerna 1:353 och 11:459
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nyberg och Nestrup, vilka
ansett att utskottet bort under A.
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 352 och II: 460 måtte för
sin del antaga följande förslag till

Lag

angående upphävande av lagen den 17
juni 1918 (nr 329) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att lagen den
17 juni 1948 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet skall
upphöra att gälla med utgången av december
månad 1954.

2) (avseende utskottets hemställan i
punkten B) av herr Ebbe Ohlsson och
fru Boman, utan angivet yrkande.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Under denna punkt på
föredragningslistan föreligger ett antal
motioner som rör jordförvärvslagen,
förköpslagen och lagen om uppsikt på
jordbruk. I motionerna yrkas dels att
vissa ändringar skall ske i dessa lagar,
dels att jordförvärvslagen och förköpslagen
helt skall upphävas. Det är beträffande
jordförvärvslagen som jag vill
säga några ord.

Utskottsmajoriteten har ju inte tagit
ställning till dessa förslag i och för
sig. Man hänvisar till att 1951 års jordbruksrationaliseringskommitté
har dessa
ärenden under omprövning och upplyser
om att ett delbetänkande kan väntas
från denna utredning under första
hälften av innevarande år. Utskottet har
vidare erfarit att samtliga de spörsmål
som beröres i föreliggande motioner
överväges av utredningen, och på
grund därav hemställer utskottet att
motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Det ligger naturligtvis ett visst berättigande
i detta ställningstagande. Om
man inte hade kunnat hänvisa till denna
utredning, hade förmodligen meningarna
också blivit mer delade i utskottet.
Jag för min del har emellertid
inte kunnat ansluta mig till utskottsmajoriteten,
utan jag har tillsammans
med herr Nestrup avgivit en reservation,
vari yrkas att jordförvärvslagen
skall upphöra att gälla med utgången
av december månad innevarande år.
Denna reservation ansluter sig till motionerna
i första kammaren av herr
Nord och i andra kammaren av herr
Kilsmo m. fl. Endast beträffande tidpunkten
för lagens slopande har det i
reservationen skett en precisering som
icke gjorts i motionerna.

Som motivering för mitt ställningstagande
vill jag deklarera att jag har
varit motståndare till jordförvärvslagen

ända sedan dess tillkomst. Jag har inte
kunnat finna tillräckliga skäl för den
inskränkning i näringsfriheten som denna
lagstiftning innebär. När lagens
förlängning beslöts vid förra årets riksdag
röstade jag också med den reservation,
som yrkade på att lagen skulle
upphävas. Jag vill erinra om att man
även då hänvisade till den pågående
utredningen. När nu frågan motionsvägen
har kommit upp också i år har
jag ansett mig icke kunna biträda ett
avslagsyrkande. Utskottsmajoritetens
hänvisning till den pågående utredningen
imponerar lika litet i år som i
fjol, även om vi nu har kommit ett
år närmare den dag då kommitténs
förslag är att vänta.

För övrigt kan man nog med bestämdhet
påstå att denna utredning
ingalunda kommer att föreslå att jordförvärvslagen
avvecklas. Möjligen blir
det justeringar i ett eller annat avseende.
Såvitt jag har kunnat finna är
också många inflytelserika ledamöter av
riksdagen så övertygade om denna lags
förträfflighet, att de icke kommer att
gå med på att den upphäves. Detta har
bland annat framkommit genom vissa
yttranden i utskottet under de båda
senaste åren, då frågan har varit uppe.
Jag kan vidare hänvisa till vad bondeförbundets
andrakammarledare herr
Pettersson i Dahl yttrade under debatten
i fjol i denna kammare, då han sade
sig tro att när jordförvärvslagen än en
gång blir aktuell, »vi blir nödsakade att
förnya den».

Då jag alltså räknat med såsom fullt
säkert att utredningen kommer att föreslå
en förlängning av lagen, har jag
funnit skälen för att avstå från att yrka
bifall till motionen i frågan ännu mindre
övertygande.

I övrigt, herr talman, skall jag inte
i detta sammanhang gå närmare in på
de olika skälen för och emot denna lagstiftning.
Vi hade en rätt ingående debatt
om den saken vid fjolårets riksdag,
och argumenteringen är ju i år

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

ungefär densamma som föregående år.
Jag bär endast velat deklarera de synpunkter
som motiverat mitt ställningstagande
i utskottet, och jag yrkar, herr
talman, bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen nr 1.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga något med anledning av motionen
nr 298 i denna kammare, som utskottet
har behandlat i detta sammanhang.
Yrkandet i den motionen gäller
en översyn av förköpslagen. Man drar
i motionen fram ett exempel på ett förköpsfall.
Detta exempel är såvitt jag
kan finna från Värmland. Därför ber
jag att få säga några ord om detta.

Man pekar i motionen på att lantbruksnämnden
inte skulle ha förköp till
fastigheten i fråga. Jag ber att få påpeka
att innan lantbruksnämnden beslöt
sig för att förköpa denna fastighet,
blev fastigheten mycket ingående besiktigad
av lantbruksnämndens vice
ordförande, lantbruksdirektören, överlantmätaren
och mig själv. Vi kunde
alla konstatera att fastigheten, som heter
Åshagen och ligger i Fryksände i
Värmland, var synnerligen lämplig att
förköpa. Den är ett litet jordbruk på 2
hektar åker och 32 hektar skog. Fastigheten
är för stor som stödjordbruk med
tanke på skogsarealen. Den är naturligtvis
att betrakta som ett ofullständigt
jordbruk. Byggnaderna på fastigheten
är nedgångna. I motionen sägs det att
bostaden kan iståndsättas. Det är möjligt,
men detta skulle i så fall dra mycket
stora kostnader. Ekonomibyggnaderna
är fullständigt nedslitna. Lantbruksnämnden
har beräknat att ett nybygge
av ekonomibyggnaderna skulle gå
löst på i runt tal 30 000 kronor. Man
gör vidare gällande i motionen att den
fastighet, för vilket detta småbruk förköptes,
är ett »ganska bärkraftigt jordbruk».
Jag har hört talas om stödjordbruk,
ofullständiga jordbruk, bärkraftiga
jordbruk och basjordbruk, men

»ganska bärkraftiga jordbruk» är tydligen
en ny term som motionären infört.
Detta »ganska bärkraftiga» jordbruk
håller i areal 6 hektar åker och 41
hektar skog.

I motionen säger man vidare att fastigheten
ännu finns i lantbruksnämndens
ägo. Detta är inte med rätta förhållandet
överensstämmande. Lantbruksnämnden
försålde fastigheten till den
här ägaren av det ofullständiga jordbruket,
för vilket stödjordbruket förköptes.
Vi sålde det den 23 december
föregående år. I det sammanhanget
gjorde vi också ett köp av denna fastighetsägare,
ett köp på några tunnland
åker och några tunnland skog för att
senare försälja detta till en annan fastighetsägare
och på detta sätt få till
stånd en bättre arrondering av det hela.

Man gör i motionen också gällande,
att lantbruksnämnden under sitt innehav
av fastigheten bedrivit skogsavverkning.
Det beror nu på vad man menar
med begreppet skogsavverkning.
Det är mycket riktigt att vi på rekommendation
av skogsvårdsstyrelsen företagit
vissa röjningar på ett område,
som förre ägaren avverkat redan 1949.
Där har vi röjt och planterat och faktiskt
sålt röjningsvirke för 40 kronor.
Det är detta som motionärerna kallar
skogsavverkning. Jag vill erinra om att
fastigheten i fråga försåldes till den
här ägaren av det ofullständiga jordbruket,
och denne har fått köpa den
till samma pris som lantbruksnämnden
har betalt plus omkostnaderna.

Jag har velat säga detta för att inte
dessa felaktiga uppgifter skall stå
oemotsagda. Jag förstår till fullo att
motionären i andra kammaren är fullkomligt
oskyldig till detta. Han bär
skrivit på motionen i god tro. Men man
kan dock begära av den som närmare
känner till fallet och är bosatt i den
bygd där ifrågavarande fastighet ligger,
att han skulle ha undersökt saken ordentligt
innan han ger sig in på att
skriva en motion.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

Upphävande av lagen

Beträffande själva sakfrågan, herr talman,
är ju utskottets majoritet överens
om att det inte tjänar mycket till att i
år ta upp denna fråga till debatt. Alltsammans
ligger ju under utredning. Det
är 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
som har hand om detta, och deras
förslag kommer väl så småningom.
Jag ber att få erinra om att jordförvärvslagen
upphör att gälla den 1 juli
nästa år. Skulle det inte komma något
förslag om förlängning eller en ny lag
innan dess, då kommer ju denna lag
att automatiskt upphöra. Jordbruksrationaliseringsutredningen
har också
meddelat, att man har tittat på alla
motionerna i denna fråga, och utredningen
har naturligtvis möjligheter att
bättre tränga in i hela detta komplex.
Utredningen kommer ju också att så
småningom framlägga förslag i denna
fråga.

Det är ju en god sed i detta hus att
man inte skall besluta om ting som ligger
under utredning, och jag tror att
det är klokt att handla efter denna regel
också i denna fråga. Även utskottet
har varit inne på den linjen när det säger,
att man för närvarande inte har någon
anledning att ta ställning till dessa
motioner — man pekar i sammanhanget
just på den nämnda utredningen. Jag
tror inte vi skall ta upp någon stor debatt
i denna fråga i år. Såvitt jag förstår
kommer frågan upp nästa år, och
då är det tid att diskutera den.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Biand de åtta motioner
som utskottet slaktat i detta utlåtande
finns också två som är väckta från högerhåll.
De syftar till en förändring av
målsättningen för rationaliseringsverksamheten
i så måtto, att vi önskar att
lantbruksnämnderna inriktar sig på att
skapa större jordbruk än basjordbruken.
Vidare syftar vi till att man i rationali -

seringsverksamheten också rycker in
överförandet av sämre odlade marker
till skog. Slutligen yrkar vi beträffande
medlen för rationaliseringsverksamheten
att förköpslagen skall försvinna.

Nu har ju utskottet gått på den linjen
att man hänvisar till att en utredning
pågår. Därför vill man inte ta upp någon
debatt. Jag skall, herr talman, respektera
utskottets inställning här. Vi
får väl vänta med sakdebatten. Jag vill
bara redovisa varför vi motionerat just
i år.

En av anledningarna är att jordbruksministern
i år prutat ner anslaget till
den yttre rationaliseringsverksamheten
till det mycket ringa beloppet en och
en halv miljon kronor. Jämfört med de
tjugo å tjugofem miljoner per år som
det talades om 1947 betyder ju detta en
tydlig reträtt i fråga om uppskattningen
av möjligheterna att komma någon vart
framåt på denna väg. När man alltså
undan för undan minskar anslaget till
den yttre rationaliseringen så att vi nu
inte är uppe i mer än en och en halv
miljon kronor, då tycker vi att det kan
vara skäl att diskutera orsaken till att
man hamnat i denna situation.

Detta var den ena anledningen till att
vi motionerat just nu. Den andra anledningen
är den, att dessa rationaliseringsspörsmål
har blivit föremål för en mycket
ingående debatt utanför riksdagen.
Jag erinrar om LO-ekonomen Odhners
bok, som var utgiven innan vår motion
skrevs och där samma tankar som vi
fört fram deklarerats. Sedan har ju både
LO:s, TCO:s och KF:s konsumentkommitté
varit inne på precis samma resonemang
om behovet av en omprövning
av rationaliseringsmålet. Vi trodde
alltså att det låg i luften att riksdagen
borde diskutera denna fråga.

Nu vill inte utskottet vara med på
detta. Man hänvisar till en utredning.
Detta kan vara acceptabelt, och för övrigt
har vi ju, herr talman, i dag annat
att göra, och därför skall jag inte på
något sätt uppmuntra till debatt.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

På tal om den reservation som från
folkpartihåll har fogats till utskottets
utlåtande och som avser ett förslag om
jordförvärvslagens borttagande vill jag
erinra om, att vi i fjol hade ett yrkande
om samma sak. I motionen från liögerhåll
i år påpekar vi detta, och därför
har vi inte återkommit med detta yrkande
i år. När nu folkpartiet ställt ett
yrkande som sammanfaller med högerns
ståndpunkt vill jag säga, att vi i dag
självfallet kommer att rösta för reservationen.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Eftersom jag varit med
om att väcka en motion i denna fråga
''vill jag gärna säga några ord, trots att
jag vet, att talarlistan är hårt belastad.

Då vi väckte vår motion, var vår avsikt
att försöka få bestämmelserna i förköpslagen
ändrade så, att förköp kan
verkställas innan lagfart beviljas. Vi anser
nämligen, att det inte är riktigt, att
den som har fått lagfart på sin fastighet
ändå kan berövas äganderätten.

En liknande framstöt gjordes i fjol
från lantbruksstyrelsen, och jag väckte
då en motion om slopande av de s. k.
landsfiskalsintygen. Därigenom skulle
lantbruksnämnderna fortare kunna få
kännedom om fastighetsförvärven och
eventuellt hinna göra förköpsrätten gällande
innan lagfart beviljades. Riksdagen
avslog emellertid med stor majoritet
— såvitt jag vet under medverkan
av alla partier — den motionen.

Jag vill inte gå så långt som de föregående
talarna och säga att förköpsrätten
är helt onödig. Det är nog möjligt,
att den behövs, men den måste handhas
med största varsamhet. Detsamma
gäller jordförvärvslagen. Beträffande
den senare måste jag dock säga, att om
den inte hade funnits hade det kanske
i stora delar av vårt land inte funnits
en egendomsägande bonde i dag.

Det måste emellertid vara oriktigt att
motivera förköpsrätten på det sätt som
jag en gång hörde en tjänsteman göra.

Han frågade nämligen, hur man skulle
kunna få fram ett värde på en sådan
fastighet som det här är fråga om, om
man inte först lät någon köpa fastigheten
för ett i ett köpekontrakt fastställt
pris. Är det riktigt i ett demokratiskt
samhälle, att en lantbruksnämnd
skall vänta på att en person i god tro
köper en fastighet för det pris, som
överenskommits i ett köpekontrakt, och
på det sättet låter honom i realiteten
vara endast ett omedvetet värderingsinstrument
i en statlig institution? Kan
inte lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen
skaffa fram andra värderingsinstrument,
bör förköpsrätten avskaffas.

Liksom vid förköpsrätten måste man
vid tillämpningen av jordförvärvslagen
ta hänsyn till förhållandena på olika
orter. Man kan naturligtvis säga, att ett
fullt bärkraftigt jordbruk skall bestå av
20 tunnland åker och 20 tunnland skog
eller av 30 tunnland åker och 30 tunnland
skog, men det finns egentligen
ingen möjlighet att ställa upp sådana
normer. Det har förekommit, att lantbruksnämnderna
och lantbruksstyrelsen
engagerat sig för gårdar med 200 tunnland
åker på ett sådant sätt, att de i
sinom tid säkerligen kommer att förlora
tusentals kronor på det, medan de
kanske kunde ha klarat det med en
fastighet med 20 eller 30 tunnland åker.
Man kan inte fastställa några bestämda
ägogränser, utan man måste falla tillbaka
på det sunda förnuftet.

Sunda förnuftet har emellertid inte
alltid fått komma till sin rätt. Det finns
teoretiker, som har för sig, att det skall
finnas en bestämd arealgräns. De finns
i lantbruksnämnderna och t. o. m. i
kanslihuset bland konsulterna. Om de
får röra sig fritt, kommer lagen snart
att bli så impopulär att den avskaffar
sig själv. Eftersom lagen är värdefull
och enligt min mening bör bibehållas,
hör man emellertid se till att den inte
göres impopulär på det sätt som i vissa
fall har skett.

Herr talman! Utskottet hänvisar till

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

den sittande utredningen, som har givit
ett löfte att snart nog komma med förslag.
Visserligen vet man, att när en
statlig utredning säger snart kan det
dröja lika väl fem år som ett år, men
jag hoppas dock, att förslag skall komma
så fort som möjligt. Med hänsyn därtill
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag kunde nöja mig med
att instämma i det anförande herr
Hseggblom höll nyss, men då jag redan
i utskottet förutskickade att jag ville
förbehålla mig rätten att deklarera varför
jag har anslutit mig till utskottsutlåtandet,
skall jag göra detta med
några få ord.

Vi har, som herr Hseggblom redan
redovisat, från början varit motståndare
till denna lagstiftning. Förköpslagen
skapar otrygghet hos jordbrukarna själva.
Jag anser att jordbrukarna bör vara
initiativtagare varje gång lagen kommer
till användning eller bör användas. Så
sker inte, utan initiativet har mer och
mer överflyttats på den nämnd som
sköter om detta. Jag ser i all synnerhet
hemma på våra breddgrader hur övergrepp
sker gång efter annan, så om någon
skulle vara överbevisad om att lagen
bör komma bort borde det vara jag. Jag
skulle vara den siste att ansluta mig till
utskottets förslag, men i utskottet har
vi ju inte gått längre än till att invänta
den utredning som sker och som just
är färdig att justeras, och jag anser i
likhet med övriga utskottsledamöter att
man bör vänta och se vad utredningen
kommer till för resultat. Jag är inte så
särskilt optimistisk med avseende på
utredningsutlåtandet. Där kan man ju
gissa fel och gissa rätt, men jag skall
avstå från varje gissning och invänta
utredningens resultat och för närvarande
inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Men när jag har velat visa på de

vanskligheter som uppstår i all synnerhet
med denna förköpslag, vill jag också
understryka med den kraft som är
mig möjlig, att förköpslagen är ett farligt
instrument i händerna på dem som
till varje pris skall använda lagen därför
att den finns, då omdömet ibland
klickar. Jag har ett tidningsreferat från
en av de sista dagarna, som vittnar om
hur det går till. Från Pitebygden har
skett en överlåtelse med lantbruksnämndens
tillstånd. Fn man har sålt, och en
annan har köpt. Men samma dag som
tillståndet meddelas gör lantbruksnämnden
anspråk på kronans förköpsrätt och
stämmer i anledning därav dessa parter
till tinget. När man kommer till tinget
vädjar domaren till parterna att om
möjligt göra upp i godo. Det var inte
de berörda parterna intresserade av,
men under trycket av domstolsförhandlingarna
ajournerades rätten. Man räknade
med att detta skulle klaras upp på
några minuter. Det blev timmar, och
lantbruksnämndens representant meddelar
att uppgörelse har skett, dock inte
hur den har skett. Av tidningsreferatet
får vi bara veta att vad överenskommelsen
gick ut på inte angavs, men enligt
förljudande blir det lantbruksnämnden
som köper hemmanet.

Jag nämner detta som ett bevis för
hur pass otrygga och osäkra förhållandena
är för jordbrukarna när det gäller
att själva ordna om sina försäljningar
eller köp av jord. Jag tror att
jordbrukarna alltjämt kan avgöra en
hel del av detta, och man skulle med
stort förtroende kunna överlåta det i
deras egna händer. Har lantbruksnämnden
sedan tillfälle och möjlighet att bistå
med råd och hjälp på annat sätt,
må det vara hänt. Utredningen kanske
inte är färdigjusterad, det kanske är
något ogjort ännu. Åtskilliga av utredningens
ledamöter finns i denna kammare.
Om en hälsning har något att
betyda, skulle jag gärna vilja skicka
den med er. Tänk er för än en gång
innan ni förlänger denna lag.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. in.

Med det sagda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! När riksdagen fattade
sitt beslut om införande av den lag, som
innebar inskränkning i rätten att förvärva
fast egendom, trodde man nog
mera förhoppningsfullt än i dag på möjligheten
att därigenom eliminera vissa
misshälliglieter. Erfarenheterna under
den tid lagen har verkat har dock gett
så många exempel på svårigheten att
finna en form för praktisk tillämpning,
som inte träder den enskildes rätt för
nära, att alla skäl talar för en avveckling.

Reaktionen mot lagen sträcker sig
över hela bredden av vår befolkning.
Man kan vara glad åt att detta visar hur
djup och hur stark den demokratiska
känslan ändå är till finnandes hos vårt
svenska folk, ty det kan med starkt fog
påstås att en spärr i detta avseende, såsom
den har visat sig i extrem tillämpning,
betyder ett avsteg från sunt demokratiska
principer. Varje enskild bör
på grund av olika intressefaktorer ha
samhällets sanktion att, om inte särskilda
rent samhälleliga intressen föregripes,
ha rätt att köpa och inneha sin
fastighet.

Det avsteg från sunt ekonomiskt
handlande, som lagen i visst fall har
avsett att hindra, kan väl mötas i de
bestämmelser som vanhävds- och skogsvårdslagarna
innehåller. Då jag omnämner
dessa lagar bör det kanske inflickas,
att i fråga om vanhävdslagen
med tanke på jordbruksproduktionens
utveckling och avsättningsmöjligheter
en viss omskrivning, i varje fall en annan
uppfattning av lagens bokstav och
anda än tidigare, bör tillkomma, detta
närmast med hänsyn till mera avlägset
belägna och från produktionskostnadssynpunkter
mindre lämpliga brukningsdelar.
I fråga om skog torde en förvärvslag
ha en uppgift. Vad lagens behövlighet
i rationaliseringshänseende

beträffar, finns det exempel på att den
även där lantbruksnämnderna handlat
med förstånd och hänsyn har skapat
irritation och åstadkommit för myndigheterna
svårbedömbara fall. Jag skall
för min del inte ta upp tiden med att
relatera dylika fall. Det föreligger sådana
som är så allmänt kända, att det
kan synas mindre nödvändigt att erinra
om dem. Jag vågar dock hysa den uppfattningen,
att statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet skulle dra eu
lättnadens suck om lagen försvunne.

Den möjlighet som lagen skulle ge i
fråga om jordbrukets rationalisering
har efter vad erfarenheterna visat heller
icke blivit den stora kungsväg för
strukturomläggningen som den troddes
bli. Detta kan sägas även om enstaka
fall kan påvisas där lagen har inneburit
en möjlighet till en god lösning.

Om jag, herr talman, gör en sammanfattning
av de erfarenheter och exempel
som står till buds jämte min egen
inställning, måste detta utmynna i ett
yrkande om slopande av jordförvärvslagen,
ju förr desto hellre. Även om en
utredning pågår som berör denna lags
vara eller icke vara, har jag svårt att
tänka mig att ett förslag från utredningen
kommer att innebära att lagen bibehålls
i sin nuvarande form, och då synes
det mig vara lyckligast att snarast
söka få bort detta irritationsmoment i
vår lagstiftning.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herrar
Nyberg och Nestrup.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig lika kort som de tidigare talarna.
Jag har begärt ordet endast för att säga,
att jag är lika missbelåten med lagen
nu som jag var när den antogs, jag har
inte på något sätt ändrat mening. Jag
vet liksom den föregående talaren att
det följer många irritationsmoment med
lagen, och missbelåtenheten är i vissa

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. in.

Upphävande av lagen

kretsar mycket stor. Jag tror inte heller
att det skulle ha skett någonting märkvärdigt
om man inte infört lagen. När
jag bl. a. i den första debatten hörde att
det skulle ta 500 år för den icke jordbrukande
befolkningen att förvärva alla
Sveriges jordbruk med den fart i förvärven
som då var rådande t. ex. i
Jönköpings län och i Norrland, trodde
jag att man därmed hade bevisat, att
lagen egentligen inte betydde någonting.

Så länge det finns människor här i
landet som tillåts ärva tusentals och
åter tusentals tunnland att bruka från
det de är unga och så länge de lever,
tycker jag det är konstigt att en jordbrukare
som har 50 tunnland inte skall
få öka sitt jordbruk till 75. Detta är
någonting som i högsta grad förvånar
människor. Jag vill inte säga annat än
att lantbruksnämnderna sköter dessa
uppgifter de ha sig förelagda på ett synnerligen
förnämligt sätt, men det är
nästan hopplöst omöjligt för lantbruksnämnderna
att handla så att både köpare
och säljare och grannar och andra
blir belåtna.

Man trodde väl allmänt när lagen infördes,
att man därmed skulle kunna
hålla hemmanspriserna nere. Jag kan
inte finna att man har kunnat åstadkomma
någonting på det området, utan
utvecklingen har snarare gått i motsatt
riktning. Det lämnas ju vissa garantikrediter
då nyförvärv av jordbruk skall
ske. Följden blir att den som tillträder
ett jordbruk räknar ut hur mycket räntorna
gå till på lånet och räknar detta
som ett slags arrende som då ligger under
de arrendepriser som nu betalas.
•lag tror man skulle kunna vinna större
frihet om vi slopar jordförvärvslagen.
Därmed skulle konkurrensen bli mera
sund, och det skulle inträda ett annat
och bättre läge än det som råder för
närvarande.

Jag förstår väl den goda föresatsen
hos dem som hyser den uppfattningen,
att lagen förhindrar vissa jobbaraffärer.
Det gör den emellertid inte, tv som jag

har sagt tidigare i debatterna kan de
som har pengar fortfarande köpa jordbruk.
Det finns luckor som ger möjlighet
till detta, men de som skall låna
genom lantbruksnämnderna har alltid
svårare med förvärven.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att reservanterna har rätt när de säger
att jordförvärvslagen bör tas bort ju
förr dess hellre och senast den 31 december
detta år. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbho (s):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i det anförande
som nyss hölls av herr Andersson
i Ryggestad, men då en hel råd
talare har uppträtt sedan han höll sitt
anförande, har jag begärt ordet för att
säga ytterligare några ord. Jag hoppas
emellertid att liksom de föregående talarna
kunna begränsa mina utläggningar.

När herr Nyberg förordar jordförvärvslagens
avskaffande motiverar han
det med att det är så många som vill ha
lagen kvar. Det gjorde på mig det intrycket,
att herr Nyberg menar att det
inte gör så mycket vad han än yrkar
här, eftersom lagen i alla fall kommer
att bibehållas. Nu upphör ju lagen den
30 juni nästa år, om inte regeringen
framlägger någon ny proposition om
densamma. Då är den ur världen. Framlägger
regeringen en ny proposition på
grundval av den utredning, som nu pågår,
får vi tillfälle att diskutera saken
nästa år, och då finns följaktligen inte
någon större anledning att i dag upptaga
sakfrågan till behandling.

Herr Haeggblom gick in för principen
om större normjordbruk. Han tyckte att
20 hektar var för litet. Jag skall inte
diskutera med herr Haeggblom om den
saken — det kan tänkas att herr Haeggblom
i viss mån har rätt — men det får
vi överväga nästa år. Men då herr
Haeggblom i samma veva yrkar bifall
till högerns motion om upphävande av

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

lagen om kronans förköpsrätt, så tycker
jag det rimmar illa. Gjorde inte herr
Hseggblom det? Det finns ju en motion
nr 491 av herr Hjalmarson i denna
kammare och en motion nr 385 av herr
Ewerlöf in. fl. i första kammaren, och
dessa motioner har det yrkandet. (Herr
Haeggblom: Jag nöjde mig med att skjuta
på saken till nästa år.)

Herr Haeggblom meddelar nu, att han
inte ställde något sådant yrkande utan
nöjde sig med vad utskottet har föreslagit.
Då har vi alltså inte anledning
att diskutera själva saken nu. Det får
vi återkomma till nästa år. Men jag kan
ju göra den lilla randanmärkningen, att
vid det förhållandet att lagen upphör
så snart som den 30 juni nästa år förefaller
det mig vara onödigt, jag höll på
att säga nästan litet beskäftigt, att redan
i år yrka på dess upphävande. Det gäller
lagen om kronans förköpsrätt samt
även jordförvärvslagen.

Jag kan säga ungefär samma sak till
herr Vigelsbo. De synpunkter som herr
Vigelsbo anförde beträffande sambandet
mellan lagfart och förköpsrätt får vi
tillfälle att överväga nästa år. Vi har
ingen anledning att ta upp den saken
i dag.

Fru Boman var jag uppriktigt sagt litet
orolig för. Jag trodde att fru Boman
skulle ställa något yrkande, som avvek
från utskottets yrkande, men det gjorde
hon inte utan nöjde sig även hon med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Slutligen ber jag att få säga till herr
Johnsson i Kastanjegården, då han har
räknat ut att det skulle ta 500 år för att
genomdriva jordbruksrationaliseringen
med den takt som nu pågår, att det måste
väl ändå vara fel. Jag har helt nyss
läst i tidningspressen, bl. a. i borgerliga
tidningar, att det försvinner årligen
3 000 småbruk här i landet, och
det finns en del som påstår att siffran
är mycket större. Det finns de som gör
gällande att siffran närmar sig 5 000.
Jag vet inte vilken siffra som är riktig,
men det stämmer — oavsett om det är

3 eller 5 tusen — inte alls överens med
uppgiften att det skulle behöva ta 500
år innan jordbrukets rationalisering genomförts.
Saken ligger nog så till att
jordbrukets rationalisering kanske har
gått en aning fortare än vad vi trodde,
men det har i stor utsträckning skett
på frivillighetens väg, och däremot har
jag ingenting att invända. Att inte lantbruksnämnderna
behövt ingripa i alla
de fall, då rationalisering genomförts,
är något som ur vår synpunkt sett inte
är oriktigt utan snarare närmast att rekommendera.

Herr Nyberg yrkade bifall till sin reservation,
men herr Haeggblom yrkade
inte bifall till högerns reservation, och
det gjorde inte fru Boman heller. Följaktligen
finns det inte anledning att
fortsätta diskussionen längre, utan med
hänvisning till att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
har fått i
uppdrag att utreda frågan om fortsatt
bibehållande av jordförvärvslagen och
att i samband därmed verkställa en
översyn av lagen om kronans förköpsrätt
samt att utskottet vid upprepade
kontakter med denna utredning har förvissat
sig om att samtliga de problem,
som avhandlas i de här berörda motionerna,
jämväl är under sagda utrednings
behandling, så yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Utskottet har inte i sak
prövat de här frågorna utan har hänvisat
till att det pågår en utredning på
detta område. Det skulle onekligen se
ganska egendomligt ut om riksdagen i
dag beslutade t. ex. i enlighet med den
reservation, som föreligger av herr Nyberg,
och sedan utredningen skulle
komma till ett annat resultat, nämligen
att de här båda lagarna skulle vara behövliga
även för framtiden.

Det var med anledning av ett yttrande
av fru Boman som jag begärde
ordet. Hon säger att denna förköpslag
är ett farligt instrument för lantbruks -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

nämnderna. Det kan självfallet vara på
det sättet, att en lantbruksnämnd kan
använda detta instrument på ett sätt
som inte är menat. Men, fru Boman, det
är väl ändå så, att med den sammansättning
som nämnderna i dag har, där
jordbruket är representerat, jag vågar
säga ganska tillfredsställande, så har
jag svårt att tro att det skulle vara någon
allmän tendens att lantbruksnämnderna
använt detta instrument på ett
felaktigt sätt. Jag har fått en känsla av
att även de mänskliga synpunkterna
har dessa nämnder tagit hänsyn till.

Herr Hseggblom sade att högern inte
var ensam om att ha den uppfattningen
att jordförvärvslagen och förköpslagen
skulle upphävas, ty LO-ekonomen
Odhner har varit inne på samma tankegång,
och även den kommitté, som
har tillsatts bl. a. av LO och TCO, har
också varit inne på den linjen att man
skulle avskaffa dessa båda lagar.

Det är riktigt att Odhner i sin bok
»Jordbruket vid full sysselsättning» har
tagit upp dessa problem, men det har
han självfallet gjort ur effektivitetssynpunkt.
Han menar liksom även konsumentkommittén,
att rationaliseringen
på jordbrukets område går för sakta
och att den borde gå fortare. Jag vill
inte ta någon ställning till den frågan.
Det är möjligt att den utredning, som
nu sysslar med dessa spörsmål, kommer
fram till det resultatet.

Till herr Berggren skulle jag vilja
säga, att man inte skall med så stort
patos säga, att jordförvärvslagen har
trätt friheten för nära. Vem är det lagen
har velat skydda? Jo, att de jordägande
bönderna skall ha möjlighet att
förvärva jordbruksfastigheter. Jordförvärvslagen
vill med andra ord eliminera
spekulation på detta område. Man
frågar sig då, vilka frihetsintressen
herr Berggren vill försvara, när han
från denna talarstol säger, att denna
lag varit frihetsberövande. Nej, herr
Berggren, om herr Berggren frågar Sveriges
jordbrukare, om det varit på det

sättet, tror jag, att han får ett helt annat
svar på denna fråga.

Det är inte förbud för läkare att förvärva
fastighet i detta land i dag, så
vitt jag vet. Förutsättningen för att han
skall få göra det är, att han skall bruka
fastigheten. I så fall har han rätt att
förvärva en jordbruksfastighet. Det
finns alltså intet förbud för en sådan
person att förvärva en fastighet.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att när fru Boman citerar en tidningsartikel,
där hon påvisar, att det
har skett ett misstag, vill jag inte bestrida
riktigheten av det. Det är möjligt
att det har varit på det sättet. Men,
fru Boman, de övergrepp, som hade
kunnat ske genom att en kapitalstark
köpare hade vunnit över en svagare,
kommer aldrig att registreras i pressen.
De kommer inte till allmänhetens
kännedom på samma sätt som när det
sker misstag av en myndighet. Därför
tror jag, att om man tar bort detta, så
kommer det självfallet att bli så, herr
Hseggblom, att det blir penningen, som
i fortsättningen kommer att vara regulator
på detta område.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt gripa
in med något replikskifte, då ju debatten
är långt framskriden. Men jag
tycker att vad som helst inte kan få stå
oemotsagt. Med anledning av vad herr
Persson i Appuna sade om kapitalstarka
och kapitalsvaga vill jag säga till
honom, att vad jag stöder min uppfattning
i dessa saker på är just de bevis
jag har hemifrån om hur lantbruksnämnden
i kraft av förköpslagen drivit
upp priserna på de hemman som varit
till salu och köpt dem för billigare priser
och sedan sålt dem för bra mycket
högre priser. Det kan inte vara till fördel
för jordbrukarna.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Upphävande av lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag har fäst mig vid att
man i denna debatt i huvudsak har berört
tillämpningen av såväl jordförvärvslagen
som förköpslagen och att
man däremot undvikit att tala om andan
och meningen i dessa lagar. Det är
mycket möjligt och jag kan också stryka
under det, att man i vissa fall har
tillämpat dessa lagar på ett sätt som
man i allmänhet inte ansett vara riktigt.

Men när man här talat om att det har
vållat irritation, så har väl den irritationen
vållats på mer än ett håll. I de
fall där t. ex. en köpare, som velat placera
pengar inte fått göra det, har det
vållat irritation hos honom. Men när en
sådan köpare fått rättighet att köpa, har
det också vållat irritation, nämligen
hos jordbrukarpojkar, som inte kunnat
hävda sig i konkurrensen. Irritation
blir det alltid.

Det är som sagt tillämpningen som
det hänger på. I den mån den kan förbättras
har jag ingenting emot det. Jag
vill dock erinra om att när man här helt
fördömer t. ex. förköpslagen, så är det
inte ur vägen att påpeka, att den var
dock en gång ett led i 1947 års jordbruksuppgörelse.
Den ingick som en
kompromisslösning där, som man gick
med på för att få det hela att gå ihop.
Det är därför inte så enkelt att nu utan
vidare säga, att lagen skall bort, om
man inte anser, att även andra delar av
1947 års uppgörelse skall bort.

Däremot är det en annan sak att säga,
att tillämpningen av lagen blivit en annan
än den man tänkte sig 1947. Då kan
man ändra på tillämpningen av lagen.
Att ta bort lagen är däremot en helt
annan sak. Den är insatt i ett större
sammanhang.

Beträffande jordförvärvslagen har det
sagts, att man hoppas, att den inte skall
förnyas. Jag tror att de motiv som en
gång varit grundläggande för införan -

det av jordförvärvslagen är lika starka
nu som tidigare, och jag tror, att de
blir lika starka i fortsättningen också.
Viljan att placera pengar i jord i huvudsakligt
syfte att göra en placering
kommer säkert att finnas framöver, låt
vara att den varit starkare de sista åren,
när vi har haft inflation, men den kommer
inte att försvinna, det är då säkert.
Här är det dock samma fråga som tidigare,
nämligen huruvida vi skall låta
jordbrukarna i allt större utsträckning
bli arrendatorer eller om vi vill att de
skall vara egendomsägare. Denna principfråga
kommer man inte ifrån. Den
är lika levande nu som tidigare.

Sedan blev jag litet förvånad, när jag
hörde hur herr Haeggblom här tog avstånd
från sina partivänner i utskottet.
De har anslutit sig till utskottets motivering,
som väl får anses vara synnerligen
bärande, när vi har en utredning,
som är så näraliggande som i detta fall.
Jag blev förvånad inte minst därför att
jag fann en skrämmande släktskap mellan
de åsikter, som herr Hseggblom förde
till torgs, och dem som återfinnes i
den lilla skriften Jordbrukspolitikens
dilemma. Jag vet inte om herr Hseggblom
tänker ställa sig bakom de prognoser
som finns där.

Det sades här att vi borde sträva efter
att göra jordbruken större. Där är
det emellertid riktigt som herr Vigelsbo
sade, nämligen att man aldrig kan uppställa
några normer därvidlag och säga
att jordbruk av den eller den storleksordningen
är det rätta, ty det skiftar
allt efter graden av rationalisering. I
dag är t. ex. ett jordbruk på 30 tunnland
fullt tillräckligt för en ensam jordbrukare,
och det kan vara lika bärkraftigt
som ett jordbruk på låt mig säga 60—90
tunnland. Men rationaliseringsgraden
skiftar som sagt, och om tio år kan
måhända en jordbrukare lika lätt sköta
45 eller 50 tunnland ensam. Där kan
man alltså inte ställa upp några fasta
normer.

Onsdagen den 5

maj 1954 fm.

Nr 17.

Vidare är jag också mycket tveksam
beträffande det för framtiden lämpliga
i att plantera skog på mark, som hittills
varit odlad.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den av herrar Nyberg och
Nestrup avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herrar Nyberg och Nestrup avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 77 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln,
punkt 124, föreslagit riksdagen att till
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
reservationsanslag av 4 000 000 kronor,
vilket i förhållande till innevarande
budgetår innebar oförändrad medelsanvisning.

I samband med denna anslagspunkt
hade utskottet behandlat ett antal inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

I motionen 1:253 av herr Tjällgren
in. fl., likalydande med motionen II: 419
av herr Andersson i Dunker m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
att lån ur kraftledningslånefonden
måtte få beviljas åt distributionsföretag,
som av elektrifieringsberedningen befunnes
vara lämpligt organiserat, även
för förnyelse, omläggning eller förstärkning
av distributionsnät, dels hos Kungl.
Maj :t anhålla om förslag snarast möjligt
i överensstämmelse med motionernas
syfte rörande ändrade grunder för
kraftledningslånefonden i fråga om säkerhet
och låneränta.

I motionerna I: 370 av herr Hermansson,
Herbert, m. fl. och II: 470, likalydande,
av herr Andersson i Brämhult
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 370 och II: 470,

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor;

2) att motionerna I: 253 och II: 419,
såvitt angick yrkandet att lån ur kraftledningslånefonden
måtte beviljas åt
distributionsföretag, som av elektrifieringsberedningen
befunnes vara lämpligt
organiserat, även för förnyelse, omläggning
eller förstärkning av distributionsnät,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3) att motionerna 1:253 och 11:419,
såvitt avsåg hemställan hos Kungl. Maj :t
om förslag snarast möjligt rörande ändrade
grunder för kraftledningslånefonden
i fråga om säkerhet och låneränta,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

4) att riksdagen måtte i anledning
av motionen I: 20 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
vidtaga åtgärder för att enhetliga regler
— på sätt utskottet föreslagit —•
skulle gälla beträffande upplåtelse av
mark å i motionen angivna fastigheter
för framdragande av elektriska ledningar.

Reservation hade avgivits av herrar
Bror Nilsson, Sigfrid Larsson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett att utskottet
bort under 1), 2) och 3) hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 370 och
11:470, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 253 och II: 419, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta företaga
den författningsändring, som reservanterna
förordat;

3) att riksdagen måtte, med bifall i
förevarande del till motionerna 1:253

och II: 419, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville — på
sätt reservanterna förordat ■—• framlägga
förslag rörande ändrade grunder för
kraftledningslånefonden i fråga om säkerhet
och låneränta.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! I anslutning till här förevarande
ärende har jordbruksutskottet
bl. a. haft att behandla tre motioner.
I den första av dessa yrkas att det skall
vara samma bestämmelser för upplåtande
av mark för framdragning av ledningar
på kronans som på enskilda jordägares
markområden. Detta yrkande har
utskottet biträtt på så sätt att man förordat
en skrivelse i ämnet till Kungl.
Maj :t.

I den andra motionen yrkas att distributionsföreningarna
skall få bättre
möjligheter att erhålla ekonomiskt stöd
ur kraftledningslånefonden. Tanken
bakom denna motion är, att man skall
kunna rusta upp redan befintliga
distributionsföreningars kraftnät. Det
är nämligen på det sättet att en hel del
distributionsföreningar har tillämpat
för låga eltaxor och — som människor
mången gång gör — underlåtit att tänka
på framtiden i tillräcklig utsträckning.
På grund av dessa för låga eltaxor har
de nu inte någonting att falla tillbaka
på, när det gäller att rusta upp sina
nät, och följden har blivit att dessa
distributionsföreningar försvinner i
snabb takt. Dels köpes de av stora kraftbolag,
och dels förvärvas de av staten.
Detta anser jag vara olyckligt. Föreningarna
bör om möjligt bibehållas i
sin gamla form, och därför är det mycket
angeläget att deras gamla distributionsnät
kan rustas upp, vilket i sin tur
förutsätter att de får ökade möjligheter
att erhålla lån ur kraftledningslånefonden.

I den tredje motionen slutligen yrkas
att den av Kungl. Maj :t begärda sum -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Nr 17.

(>5

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

man på fyra miljoner kronor till befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
höjes till fem miljoner kronor för
instundande budgetår. Elektrifieringsberedningen
har där begärt att anslaget
skall höjas med två miljoner kronor,
och man redovisar också medelsåtgången
och säger att detta belopp är
nödvändigt, om man om också bara
tillnärmelsevis skall kunna uträtta vad
man har åstadkommit på detta område
tidigare.

Nu säger departementschefen, att elkraftutredningen
snart skall komma
med sitt förslag, varför han menar, att
man dessförinnan inte kan öka anslaget.
Departementschefen nämner att
meningen är att det skall bli ett stöd
åt upprustningen av våra elektriska
distributionsnät, vilket kommer att kräva
ökade anslag. Ja, men det blir anslag
av en helt annan storleksordning.
Om jag är riktigt underrättad kommer
det att redovisas ett behov i det avseendet
av 400 å 500 miljoner kronor att
fördelas på 10 år. I förhållande härtill
är ju de belopp vi här diskuterar, en
miljon kronor mer eller mindre, mycket
små. Om man har den meningen
att härvidlag riksdagen kommer att
ställas inför mycket stora belopp, förstår
jag för min del inte varför man
inte nu skulle kunna börja med att anvisa
den miljon, som motionärerna här
begär.

Departementschefen framhåller att
hithörande förordningar ändrades 1952,
varför det med nuvarande bestämmelser
går att få hjälp till upprustning av
redan befintliga nät. Ja, men detta gäller
ytterst få fall. Det skall nämligen
först vara en mycket noggrann prövning
av frågan, och densamma skall
därefter underställas Kungl. Maj:t. Sådant
har tillämpats endast i tre fall,
nämligen två i Norrland och ett i
södra Sverige, i Småland. Man kan sålunda
säga, att även om det ligger en
viss sanning i påståendet är det dock
inte riktigt.

5 — Andra kammarens protokoll 1951.

Motionerna i fråga har varit ute på
remiss till lantbruksstyrelsen och kommerskollegium,
till elektrifieringsberedningen
och till elkraftutredningen.
Samtliga dessa remissinstanser har
praktiskt taget tillstyrkt motionerna
dels i fråga om ändring av själva bestämmelserna
och dels i fråga om ökning
av anslaget. Utskottet avfärdar
emellertid det hela tämligen enkelt genom
att säga, att det enligt utskottets
mening skulle vara olämpligt att för
närvarande vidta några mera ingripande
ändringar i de bestämmelser som nu
gäller i fråga om främjandet av landsbygdens
elektrifiering. Jag begriper inte
hur utskottet kan säga, att något sådant
skulle vara olämpligt, när dock departementschefen
sagt, att redan befintliga
nät kan upprustas med den uppräkning
av anslaget som ägt rum för innevarande
år. Man kan diskutera om detta uttryck
är alldeles riktigt av departementschefen,
då ju avgörandet härvidlag
skall föregås av en mycket noggrann
prövning. Man kan därför säga,
att uttrycket, så allmänt hållet som det
är, inte är riktigt. Utskottet anser ju
som sagt, att det för närvarande skulle
vara olämpligt att vidta några mer genomgripande
ändringar. Jag måste säga
att utskottets uttryck är olämpligt.

Det hänvisas i sammanhanget till att
en utredning i detta fall snart kommer
att bli färdig och att ärendet då på
nytt kommer under riksdagens behandling.
Ja, i det avseendet vill jag säga,
att även under den punkt på föredragningslistan
vi nyss diskuterade, nämligen
jordförvärvslagen, sades det, att en
utredning därvidlag nyligen satts i gång
och att man borde avvakta dess resultat.
Det undrades då, om den utredningen
skulle ta ett eller fem år, men i
detta fall vill jag framhålla, att utredningen
redan pågått i elva år. Jag har
tidigare från denna talarstol påtalat
det olämpliga i att en utredning håller
på så där länge innan den blir färdig.
Man borde haft möjlighet att skynda på
Nr il.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

sitt arbete och redovisa detsamma, så
att vi sluppit att ständigt och jämt få
höra, att hänsyn måste tagas till att en
utredning i ämnet pågår och att denna
bör bli färdig innan beslut fattas. Om
en utredning skall hålla på så länge som
den här ifrågavarande, kan man aldrig
få till stånd en ändring i gällande bestämmelser,
då det ju ideligen hänvisas
till den sittande utredningen. Och sen
blir det ingenting mer. I detta fall är
saken för övrigt så klar att man inte
behöver avvakta ett utredningsresultat,
utan här kan riksdagen omedelbart besluta
att bifalla denna motion och samtidigt
ge ett ökat bidrag. Nu invänder
man att föregående år höjdes det belopp
som avses för ändamålet inte så
oväsentligt, eller med en halv miljon
kronor. Ett väl utbyggt distributionsnät,
som i alla lägen kan betjäna allmänheten,
är så pass värdefullt att intet
uppskov är försvarbart, utan här borde
man omedelbart besluta.

Herr talman! Jag skall inte vara
mångordig utan nöja mig med detta.
Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till detta utlåtande.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Vi kan väl allesamman
hålla med om att snara åtgärder till
elektrifieringens förbättring på landsbygden
är befogade. Anspråken på elektrisk
energi har ökats mycket kraftigt
och elektrifieringsberedningen har, som
nämnts av den föregående talaren, begärt
6 miljoner kronor för ändamålet.
Denna begäran har man grundat på de
bidragsanspråk som framställts. Reservanterna
har föreslagit en uppräkning
utöver Kungl. Maj :ts äskande med 1
miljon kronor. Att Kungl. Maj :t i sitt
förslag, som utskottet har anslutit sig
till, stannat vid ett belopp av 4 miljoner
kronor, har skett av i huvudsak följande
skäl.

För det första kommer elkraftutredningen,
som nämnts, att med det allra

snaraste avge sitt slutbetänkande, och
detta medför, att genomgripande förändringar
i nu gällande bestämmelser
bör få anstå åtminstone till nästa år.
Herr Pettersson i Dahl sade att utskottets
skrivning var olämplig därför att
den höjning av beloppet, som motionärerna
har begärt, har tillstyrkts av elkraftutredningen
och kommerskollegium.
Det är emellertid inte så alldeles
klart att vi inte behöver avvakta den
utredning som pågår även på denna
punkt, ty elberedningen går i sitt yttrande
ett steg längre, när den också
ifrågasätter att lånefonden skall överta
företagens långfristiga skulder. När denna
fråga inte är tillräckligt klar så är
det allt skäl att i år stanna vid vad
Kungl. Maj:t föreslagit.

Det andra skälet är, som herr Pettersson
i Dahl nämnde, att riksdagen i fjol
för innevarande budgetår uppräknat
anslaget med en halv miljon till 31/.,
miljoner kronor. När nu Kungl. Maj:t
har höjt detta belopp till 4 miljoner
kronor anser utskottet att riksdagen
för denna gång bör göra halt där.

Jag instämmer med herr Pettersson
i Dahl då han säger, att när elkraftutredningens
slutbetänkande föreligger
får nog riksdagen ta ställning till nya
både låne- och bidragsbestämmelser
och till anslagskrav av en helt annan
storleksordning än dem det gäller för
närvarande.

Med hänsyn till det digra program
som ligger på bordet skall jag nöja mig
med detta och ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag, som
första kammaren redan har tagit.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag kan i allt instämma
i vad herr Pettersson i Dahl tidigare
anfört. Jag vill bara med några ord
understryka ett par punkter. Herr Gustafson
i Dädesjö har liksom utskottet
framhållit att det är angeläget att de
elektriska distributionsföreningarna får
möjlighet att förstärka sina anlägg -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Nr 17.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

ningar. Detta vill även jag kraftigt
understryka. När utskottets majoritet
ändå icke vill tillstyrka ens det motionsvis
framförda förslaget om beredande
av lånemöjligheter för föreningarna,
så att de kan utföra dessa förstärkningsarbeten,
då måste jag säga
att det verkar som om utskottsmajoriteten
inte riktigt vet vad den talar om.

Jag har arbetat inom en elektrisk
distributionsförening sedan 1918, och
det är ju en rätt lång tid. Jag har senare
i egenskap av ordförande i Riksförbundet
för elektrifiering på landsbygden
också kommit i närmare kontakt
med ett stort antal distributionsföreningar
och deras förhållanden. Det
har då visat sig att de i de allra flesta
fall är villiga att vidtaga de förstärkningsarbeten,
som behövs på grund av
den ökade energiåtgången. Men var
skall de ta pengar till det? De har ingen
fastighet att belåna, de har över huvud
taget inga lånemöjligheter i den öppna
marknaden, såvida inte styrelserna går
i borgen. Detta gör styrelserna när det
rör sig om begränsade belopp, på 10 000
—15 000—20 000 kronor. Men det är
många föreningar som redan i första
etappen måste skaffa 100 000 kronor eller
mera för att kunna sätta i gång
dylika arbeten. Var skall de få pengar
ifrån?

De kan helt enkelt inte låna dessa
pengar, varför ledningarna försämras
år efter år, medan behovet att tillgodose
den stegrade efterfrågan ökas. Det
sätts ju in många fler och större elektriska
motorer, det sätts in massor med
värmeapparater, varmvattenberedare,
elspisar och alla möjliga liknande anordningar
som kräver en betydande
tillgång på elektrisk energi, allt i en utsträckning
som man icke tidigare kunnat
förutse. Men det är ju rimligt att
föreningarna skall kunna leverera tillräckligt
med ström för alla behov som
kan anses legitima. Det blir ett eftersättande
av landsbygden i stor utsträck -

ning, som måste ge upphov till många
bekymmer när så icke kan ske.

Vad jag särskilt vill vända mig mot
är utskottets avstyrkan av, att den lånefond
som finns — kraftledningslånefonden
— och där det finns pengar som
inte används, skulle kunna få tas i anspråk
också för upprustning och förstärkning
av befintliga ledningsnät.
Som bestämmelserna nu är utformade
får medlen endast användas vid nybyggnad
av ledningar. Det är ju väl att
det finns pengar till det, men det är
ännu mer nödvändigt att det finns medel
för upprustningen, ty denna är mest
aktuell för närvarande.

Utskottet och även herr Gustafson i
Dädesjö säger, att man kan ju inte ge
sig till att föreslå ändringar när vi nu
väntar ett slutbetänkande från elkraftutredningen.
Men förutom alla myndigheter
som hörts och tillstyrkt motionen
härvidlag har ju också elkraftutredningen
yttrat sig. Utredningen framhåller
att man visserligen inom den närmaste
tiden kommer med ett slutbetänkande,
där finansieringsfrågorna beröres,
men säger också: »Det kan dock
redan nu sägas att elkraftutredningen
i den av motionerna berörda frågan
icke har något att tillägga utöver vad
som framgår av förenämnda förslag.»
(Det är alltså det förslag elkraftutredningen
lade fram i fjol som avses.)

Därmed har ju utredningen sagt ifrån
att den inte kommer med något annorlunda
utformat förslag än det som redan
avlämnats i detta avseende. Det
nya förslaget kommer alltså att handla
om andra saker, och jag kan inte förstå
annat än att det då vore mycket förnuftigt
av riksdagen att åtminstone acceptera
motionen i denna fråga. Men
det är naturligtvis värdefullt att också
kunna få kontanta bidrag, där så är
ofrånkomligen nödvändigt.

Om bestämmelserna för kraftledningslånefonden
bleve ändrade så att medlen
kunde användas också för upprustning,
skulle det ju bara innebära att staten

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

får möjlighet att ur fonden låna ut
pengar som blir fullt förräntade, och
staten skulle inte behöva riskera att förlora
ett öre. Det är väl ganska ogint,
skulle jag vilja säga, om man inte vill
bereda föreningarna den möjligheten.

Jag vill understryka att det är brådskande
och att det, som sagt, inte skulle
medföra någon risk för staten, men det
skulle skapa möjlighet för föreningarna
att utföra de allra nödvändigaste förstärknings-
och upprustningsarbetena.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till det av reservanterna framställda
förslaget.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Anderssons i Dunker
anförande var ju i huvudsak endast
en litet mera motiverad upprepning av
de synpunkter och argument, som framfördes
av herr Pettersson i Dahl, och
under sådana förhållanden och med
hänsyn till tiden saknar jag anledning
att ingå i svaromål. Jag inskränker mig
till att säga att jag vidhåller mitt förut
ställda yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Som motionär skall jag
be att få ta endast ett par minuter i anspråk
för att något belysa bakgrunden
till motionen.

Vi diskuterar ständigt och jämt frågan
om landsbygdens upprustning. Det
är högst opportunt att tala om näringslivets
lokalisering o. d. Ett par av förutsättningarna
för att denna fråga överhuvud
taget skall kunna lösas är en
förbättring av vägförbindelserna och
kanske i lika hög grad en tillräcklig
försörjning med elektrisk kraft och
elektriskt ljus. Det är väl svårt för de
flesta här att sätta sig in i hur det är
att leva och verka i en bygd, som sak -

nar elektriskt ljus och elektrisk kraft,
och det kanske är lika svårt att sätta
sig in i problemet sådant det gestaltar
sig i en bygd, där kanske endast en av
åborna har möjlighet att köra tröskan
och får be de andra låta bli, därför att
elnätets kapacitet inte räcker till.

Om man skall gå in för en upprustning
på landsbygden kommer alltså
elektrifieringsfrågan i förgrunden, och
det är, herr talman, att livligt beklaga,
att den utredning som arbetar på detta
område, elkraftutredningen, tagit så god
tid på sig. Varje uppskov som sker är
högst betänkligt. Den strukturförändring,
som äger rum på landsbygden, får
för varje år som går alltmer markanta
former. Förändringarna sker snart i en
sådan takt att vi inte hinner med. När
riksdagen går att taga ställning till denna
fråga skulle det därför vara beklagligt,
om man trots de motiveringar, som
här framförts, skulle fördröja frågans
behandling ännu ett eller kanske två
år innan den kan angripas på ett bättre
sätt.

Elkraftutredningen framhåller i sitt
remissyttrande över motionerna, att utredningen
och motionärerna är inne på
samma linje beträffande upprustning av
elektriska distributionsnät på landsbygden,
men utredningen yttrar vidare:
»Det kan dock redan nu sägas att elkraftutredningen
i den av motionärerna
berörda frågan icke har något att
tillägga utöver vad som framgår av
förenämnda förslag». Man tycker därför
att utskottet skulle ha kunnat kosta på
sig en något utförligare motivering för
sitt avslagsyrkande än ett konstaterande,
att det skulle vara olämpligt att just
nu ingripa med ändringar i de bestämmelser,
som gäller i fråga om befrämjandet
av landsbygdens elektrifiering. I
avvaktan på ett utlåtande, som man vet
inte kommer att ge något nytt, skulle
man ju ha kunnat vidtaga vissa åtgär der.

För mig liksom även för de motio -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Nr 17.

närer, som gått in för att anslagens
användningsområde skall vidgas, har
denna anslagsfråga varit en hjärtesak,
som ansluter sig till det stora frågekomplex
beträffande landsbygdens
framtida möjligheter, som måste lösas.
Därvid står denna fråga i förgrunden.
Det är därför, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som följde
av bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Dunker begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Dunker
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
48 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9.

Byggande av en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, med anledning av väckta
motioner angående förskott ur anslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden till byggande
av en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge.

I två inom riksdagen väckta, til! jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 380 av herr Franzén
och II: 404 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. hade yrkats, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder
i syfte att snarast möjliggöra
iordningställande av en fiskehamn vid
Hallshuks fiskeläge och att härför erforderliga
medel måtte förskotteras antingen
ur anslaget till bidrag till jordbrukets
rationalisering eller ur jordfonden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 380
och 11:404, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t måtte
vidtaga åtgärder i syfte att snarast möjliggöra
iordningställande av en fiskehamn
vid Hallshuks fiskeläge, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att förskottera
härför erforderliga medel ur anslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger och Jacobson i Vilhelmina,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 380 och II: 404, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte
att snarast möjliggöra iordningställande
av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
— därest så ansåges påkallat — förskottera
härför erforderliga medel ur
anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Byggande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge.

Utskottets hemställan föredrogs; och fall till den vid utlåtandet fogade reanförde
därvid: servationen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Hallshuks fiskehamn
har av 1944 års fiskehamnsutredning
upptagits som nr 5 med hänsyn till angelägenhetsgraden.
Därefter anhöll
Hallshuks hamnförening år 1952 hos
Kungl. Maj:t, att medel skulle förskotteras
från anslagen för jordbrukets rationalisering.
Kungl. Maj:t avslog emellertid
den 17 april 1953 denna framställning
och uppdrog samtidigt åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att företaga
en översyn av hamnföretagens angelägenhetsgrad.
Min medreservant och
jag har då resonerat på följande sätt:
Bör inte denna översyn avvaktas innan
man överför medel, som är avsedda
för annat ändamål, till det nu aktuella
företaget? Jag har absolut ingenting
emot ett bifall till utskottets förslag,
alltså ett bifall till motionerna, men jag
anser dock att Kungl. Maj:t bör få tillfälle
att ånyo ta ställning till frågan
innan dessa medel utanordnas.

Då jag ser att herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, som så
sent som i april i fjol handlade detta
ärende, är närvarande i kammaren, tilllåter
jag mig att ställa följande fråga
till honom: Har något, som rör detta
ärende, inträffat sedan Kungl. Maj :t den
17 april förra året avslog hamnföreningens
framställning? Har månne den
av Kungl. Maj:t anbefallda översynen
slutförts? År så fallet har jag ingenting
att erinra mot ett bifall till motionerna,
men om så inte är förhållandet anser
jag, att utskottets hemställan bort innehålla
de fyra ord, »därest så anses påkallat»,
som jag och min medreservant
intagit i vår reservation. Endast under
den förutsättningen bör Kungl. Maj:t
äga rätt att förskottera erforderliga medel
ur anslaget till bidrag till jordbrukets
rationalisering eller ur jordfonden.

Jag ber, herr talman, att får yrka bi -

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Jacobson ställde
till mig frågan, om något hade inträffat
sedan år 1953 som ger anledning till
att man nu borde se annorlunda på saken.
Egentligen har väl ingenting nytt
inträffat sedan dess. Å andra sidan har
ju lantbruksnämnden, med godkännande
från lantbruksstyrelsens sida, vidtagit
vissa åtgärder för rationalisering
av jordbruket i denna kommun, och
det kommer inte att bli någon helhet i
denna sak utan att man också tar upp
frågan om hamnen.

Nu ligger ju hamnbyggandet under
kommunikationsdepartementet, där man
på ett tidigare stadium hade fört detta
hamnbygge ganska högt upp i turordningen.
Det har emellertid av en eller
annan anledning blivit fördröjt, och det
tycks inte komma att bli någon verklighet
av det under de närmaste åren. Man
kan givetvis ha olika meningar i denna
sak, men om man vill att detta centrum
i kommunen skall kunna bestå är det
nödvändigt att statsmakterna vidtar åtgärder
ganska snabbt.

Jag anser för min del inte att det är
jordbruksdepartementets sak att åstadkomma
medel här, men om nu riksdagen
är av den meningen att man, när
kommunikationsdepartementet i dag inte
är berett att vidta dessa åtgärder, bör
förskottera medel från rationaliseringsanslaget
så har jag ingenting att invända.
Jag vill dock framhålla att det endast
är fråga om ett lån, ett förskott.

När det gäller frågor som denna kan
man givetvis ha olika mening — ifall
man lägger enbart ekonomiska synpunkter
på saken — om huruvida det
är ekonomiskt klokt att göra en sådan
investering. Men utöver denna kalla
ekonomiska beräkning får man också
ta i övervägande hur det ställer sig för

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Ändring i stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse.

de människor som är placerade här och
som har gjort investeringar på platsen,
och då menar jag, att om deras situation
kan hjälpas upp genom att dessa medel
bli förskotterade och utbetalas några
år tidigare har man inte någon anledning
att motsätta sig den saken.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s)
kort genmäle:

Hem talman! Det föreligger ju inte
något avslagsyrkande. Skillnaden mellan
bifall till utskottets förslag och bifall
till reservationen är ju bara den,
att därest reservationen bifalles får
Kungl. Maj :t tillfälle att se litet närmare
på den här saken, och med den inställning
som herr statsrådet nu deklarerar
borde det inte vara någon risk. Men är
det så att riksdagen anser att man med
förbigående av Kungl. Maj :t skall lämna
anslaget, då bör ju utskottets förslag
bifallas.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Jag hade tänkt att vid
det här tillfället beröra frågan, vilket
samband med jordbrukets rationalisering
på den här platsen som föreligger,
men då statsrådet Norup redan har
svarat på herr Jacobsons fråga i den
saken skall jag avstå ifrån min utläggning
på den punkten. Jag vill endast
kort och gott yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobson i Vilhelmina begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående förvaltningen
av vissa stödlån; och

nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
kommunskogslånefonden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11-

Ändring i stadgan angående hotell- och
pensionatsrörelse.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, över motion
om viss ändring i stadgan angående
hotell- och pensionatsrörelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
utskottets positiva inställning
till den motion jag har väckt beträffande
skyldigheten för hotell och
pensionat att anmäla svenska resenärer
för polismyndighet.

När det gäller utlänningar har riksdagen
så sent som den 31 mars i år antagit
en ny lag. Enligt vad som kommit

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

till min kännedom har de verkställande
myndigheterna med anledning av
den redan gjort ett utkast till en kungörelse,
som berör anmälningsskyldigheten
och som nu är föremål för snabbremiss.
Jag har också fått bekräftat, att
länsstyrelserna i fortsättningen får ett
visst inflytande när det gäller utlänningarnas
anmälningsskyldighet.

När det gäller de svenska resenärerna
däremot anser utskottet att den gamla
»polisliggaren» skall vara kvar. I
den skall alltså en svensk resenär, när
han kommer till ett hotell eller ett pensionat,
skriva in alla sina förnamn, födelseort,
födelsedatum m. m. Jag tycker
det skulle räcka, att svenskar på
resa uppgiver namn och adress när de
tar in på hotell och pensionat.

Denna fråga är f. n. föremål för handläggning
inom inrikesdepartementet.
Jag hoppas att utformningen av tillämpningsbestämmelserna
kommer att gå i
förenklingens tecken och att därigenom
yrkandet i min motion kommer att tillgodoses.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart för sig:

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 19, över motion om upprättande
av förteckningar över sådana arbets-
och tjänsteuppgifter inom statliga
verk och inrättningar, som lämpligen
kan anförtros åt partiellt arbetsföra personer;
samt

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kung], Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
259) om församlingsstyrelse, m. in.; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tilllämpning
å Stockholms stad av vissa
bestämmelser i kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753) och lagen den

18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13.

Vidgad domstolsprövning av administrativa
frågor m. m.

Föredrogs sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående vidgad domstolsprövning av
administrativa frågor in. m.

I de likalydande motionerna ur 133
i första kammaren av herr Herlitz och
nr 315 i andra kammaren av herr Håstad
in. fl. hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, dels om utredning angående
möjlighet att i viss omfattning vid
förvaltningsdomstol eller allmän domstol
föra talan mot regeringsbeslut, dels
om framläggande för riksdagen av de
förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda.

I de likaledes likalydande motionerna
nr 135 i första kammaren av herr

0 hlon m. fl. och nr 175 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t begära utredning om intagande

1 regeringsformen och i andra författningar
av stadganden, som garanterade
medborgarna rätt att få rättsenligheten
av varje förvaltningsavgörande underkastad
domstolsmässig prövning.

Motionerna hade hänvisats, motionerna
I: 133 och II: 315 till första lagutskottet
och motionerna I: 135 och II:
175 till konstitutionsutskottet. Enligt
överenskommelse mellan konstitutionsutskottet
och första lagutskottet hade
motionerna hänskjutits till sammansatt
konstitutions- och första lagutskott, vilket
upptagit dem — vad angår motionerna
I: 133 och II: 315 dock endast
i ovan angiven del — till behandling
i ett sammanhang.

Sammansatta utskottet hemställde, att

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor in. in.

motionerna I: 133 och II: 315 i nu förevarande
del och motionerna I: 135 och
II: 175 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ryländer, Hansson och
Dahlén, fru Gärde Widemar och herr
Vröding, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 133 och II: 315 i nu förevarande
del och motionerna I: 135 och
II: 175 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av formerna
för en domstolsmässig prövning av
rättsenligheten i förvaltningsavgöranden; 2)

av herr Herlitz, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 133 och
II: 315 i nu förevarande del samt motionerna
I: 135 och II: 175 ville anhålla
om utredning angående möjlighet att i
viss omfattning vid domstol föra talan
mot regeringsbeslut.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RY LAN DER (fp):

Herr talman! Förvaltningen i våra dagar
omspänner vida fält. Ett otal ärenden,
stora och små, avgöres varje dag
i vårt land, åtskilliga av dem på förvaltningens
utposter av tjänstemän, som
kanske inte är alltför högt kompetenta.
Det är ett självfallet krav, att förvaltningen
skall fungera i överensstämmelse
med gällande lagar och författningar,
att felaktigheter så långt möjligt är
skall förebyggas och att, om en felaktighet
i alla fall i något hänseende förekommit,
det skall vara möjligt att vidtaga
rättelse.

Vad som kan göras för att förebygga
och rätta administrativa misstag brukar
vi kalla rättsskydd. Rättsskyddsanordningarna
är i huvudsak av två slag: sådana
som har till uppgift att såvitt möjligt
åstadkomma att det inte görs några
fel utan att de avgöranden, som träffas,

redan från början blir riktiga och sådana
som avse att åstadkomma rättelse
av föreiupna fel.

Det rättsskydd, som avser att förekomma
att fel begås, är i svensk rätt
sedan gammalt ansett att fylla högt
ställda krav. Jag skall inte gå in på
alla de många faktorer som samverkar
härtill, men jag skall nämna några, för
att det skall stå klart för kammarens
ledamöter, att vi i detta hänseende snarast
intar en i förhållande till andra
länder fördelaktig ställning. En viktig
faktor är våra självständiga ämbetsverk.
Vidare är principen om allmänna handlingars
offentlighet någonting som är
utmärkande för oss och som har stor
betydelse för kontrollen av att förvaltningsförfarandena
går rätt till. Vi har
också en vidsträckt kontroll över tjänstemännen.
De intar i Sverige cn särställning
i förhållande till tjänstemännen
i andra länder genom det stränga
straffrättsliga och skadeståndsrättsliga
ansvar som här vilar på dem. Vi har
vidare vissa särpräglade kontrollorgan
av stor betydelse när det gäller att se
till att inte fel begås i förvaltningen och
bringa rättelse till stånd om så sker.
.lag syftar då på JK, JO och MO.

Det i svensk rätt viktigaste medlet
att få rättelse i ett felaktigt förvaltningsavgörande
är besvärsinstitutet. Vidare
kan förvaltningsavgöranden i viss,
ehuru mycket begränsad, omfattning
prövas av de allmänna domstolarna.

Vad nu först angår besvär gäller enligt
svensk rätt principiellt, att varje
avgörande av statlig förvaltningsmyndighet
under Kungl. Maj :t kan överklagas
genom besvär. Besvärsmyndiglieterna
är utformade på olika sätt. Antingen
är de verksamma i samma former
som förvaltningsmyndigheterna i
allmänhet — man klagar från en lägre
förvaltningsmyndighet till en högre —
eller också arbetar de under domstolsliknande
former, förvaltningsdomstolar.
För varje ärende är anvisad en bestämd
instansordning. Somliga ärenden

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor in. m.

kommer sålunda aldrig under bedömande
av förvaltningsdomstol utan går bara
upp till en högre förvaltningsmyndighet,
som inte är domstol.

Vanligen har förvaltningsdomstolsvägen
anvisats för sådana mål som brukar
innefatta prövning av rättsfrågor, medan
övriga mål förbehållits de vanliga
förvaltningsmyndigheterna. Då talan regelmässigt,
om inte annat är sagt, i sista
hand kan fullföljas hos Kungl. Maj:t,
blir det Kungl. Maj :t i statsrådet som
sist avgör ett sådant ärende.

Såsom jag nämnde kan riktigheten av
administrativa avgöranden bara i mycket
begränsad omfattning prövas vid
allmän domstol. Det är ett fåtal fall, där
det finns uttryckliga bestämmelser om
att så kan ske — jag skall inte närmare
exemplifiera detta. I övrigt är inte domstol
behörig uppta yrkande om upphävande
eller undanröjande av förvaltningsmyndighets
avgörande. Däremot
finns det i viss mån möjlighet att föra
talan vid domstol med yrkande om att
t. ex. utfå ett visst belopp under åberopande
av att ett förvaltningsavgörande
har varit oriktigt. En tjänsteman anser
sig t. ex. ha fått en felaktig lön,
och han kräver att utfå den riktiga lönen.
Domstolarna anser sig emellertid
bara i mycket begränsad utsträckning
vara befogade att uppta sådana yrkanden,
och rättspraxis är på denna punkt
synnerligen oklar.

Den ordning, som vi har i vårt land,
är betingad av den historiska utvecklingen.
Domstolsväsende och förvaltning
betraktades i äldre tid som likvärdiga
grenar av offentlig verksamhet.
När hovrätterna inrättades, fick de en
plats i raden av de gamla kollegierna,
vid sidan av och fullt jämställda med
dem, och i Konungens person förenades
den styrande och den dömande makten.
Under de senaste seklerna har i detta
avseende skett vissa betydelsefulla ändringar.
Framför allt har domstolarnas
särart framträtt, och på grund därav har
det vidtagits organisatoriska föränd -

ringar. Jag vill bara nämna att Konungens
domsrätt ju numera är uppdragen
åt högsta domstolen. Grundprincipen
om att de allmänna domstolarna och
förvaltningsmyndigheterna har att verka
var och en inom sitt område har
emellertid på det hela taget förblivit
orubbad. De allmänna domstolarna har
alltså inte hos oss någon kontrollerande
uppgift vad beträffar förvaltningsmyndigheterna.
I stället har det tillskapats
särskilda domstolsliknande organ, såsom
regeringsrätten, med vissa bestämda
uppgifter, under det att fortfarande
en stor del av dessa ärenden i sista instans
avgöres av Kungl. Maj:t.

Enligt främmande rättsordningar har
medborgaren regelmässigt fått en möjlighet
att bringa förvaltningsavgörande,
som han inte är nöjd med, under domstols
granskning. I allmänhet prövas
därvid bara beslutets rättsenlighet, medan
domstolen i de flesta fall inte kan
gå in på en granskning av beslutets
ändamålsenlighet. Problemet har lösts
på olika sätt i olika författningar. Jag
skall inte trötta kammarens ledamöter
med att gå in närmare på det. Utskottet
har på s. 5 o. f. i sitt utlåtande lämnat
en ganska utförlig redogörelse i
detta hänseende.

Det är emellertid naturligt, herr talman,
att under senare tid ett allt större
intresse kommit att ägnas förvaltningsförfarandet
och kontrollen över förvaltningsavgörandena.
Förvaltningsverksamheten
har särskilt under de sista
hundra åren genomgått en enastående
utveckling. Det har lagts allt fler uppgifter
på de förvaltande myndigheterna,
och dessa har måst omvandlas till moderna
förvaltningsorgan av en helt annan
typ än de gamla kollegierna. I de
centrala ämbetsverken råder numera
vanligen det systemet, att det är verkschefen,
som ensam fattar besluten. Även
i fråga om den högsta förvaltningsmyndigheten,
Kungl. Maj:t i statsrådet, har
förändringar inträtt. I verkligheten är
det så, att en mångfald ärenden, ja de

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning- av administrativa frågor m. m.

flesta, hos Kungl. Maj:t avgöres av ett
statsråd, i viss utsträckning dock efter
samråd med ett eller flera andra statsråd.
De frågor, som på detta sätt avgöres
av en verkschef eller ett statsråd,
har emellertid kommit att få en alltmer
ökad betydelse för den enskilde,
och det rör sig inte sällan om rena
rättsfrågor. Det är ju klart, att i och
med att samhällsutvecklingen lett till
att ingripanden från det allmännas sida
sker i allt större omfattning har också
betydelsen av att varje avgörande står
i full överensstämmelse med gällande
rätt ökats.

Den utveckling av förvaltningsverksamheten,
som jag nu talat om, är ingenting
speciellt för vårt land. Den har
också i andra länder fört med sig problem
av samma art som hos oss, fastän
de nationella förhållandena naturligtvis
satt sin särprägel på dem i olika länder.
Överallt har emellertid rättskontrollen
över förvaltningen blivit ett centralt
spörsmål. I länder, där de allmänna
domstolarna sedan gammalt haft en kontrollerande
funktion med avseende på
förvaltningen, har problemet varit hur
domstolarnas kontroll skulle kunna göras
effektivare. I andra länder, där
domstolarna inte har haft denna ställning,
har man gått andra vägar, som
t. ex. att inrätta en allmänt kontrollerande
förvaltningsdomstol.

Som exempel på det intresse man
ägnat dessa frågor kan jag nämna, att
man i Norge år 1951 tillsatt ett »udvalg»
under ledning av höjesteretsdommer
Terje Wold för att utreda frågan om
mera betryggande former för den offentliga
förvaltningen och möjligheten
av att inrätta särskilda förvaltningsdomstolar.

I de i detta avseende väckta motionerna
ifrågasättes nu införande av en
domstolsmässig kontroll av lagligheten
i sådana förvaltningsavgöranden, beträffande
vilka någon kontroll för närvarande
inte utövas vare sig av de allmänna
domstolarna eller genom för -

valtningsdomstolar. I högermotionerna
har spörsmålet dock begränsats till att
endast avse Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet.

I motionen I: 129, till vilken högermotionerna
hänvisar, anföres bl. a. att
»ändringar i regeln om besvär icke
kunnat råda bot för det förhållandet, att
regeringsbeslut, mot vad förhållandet i
allmänhet är i en rättsstat, endast i undantagsfall
kunna bliva föremål för vare
sig förvaltningsdomstols eller allmän
domstols prövning». Motionären, professor
Herlitz, anser att detta är ett oroande
förhållande, vilket man måste söka råda
bot för. Han anger fyra olika vägar som
tänkbara i detta avseende:

1) Man kan sörja för att genom lagändringar
avgörandet av ömtåliga rättsfrågor
överflyttas från regeringen till
allmän domstol eller förvaltningsdomstol.

2) Man kan överflytta sådana befogenheter,
som nu tillkommer Konungen
i statsrådet, till en departementschef
och sörja för att dennes beslut kan
överklagas hos regeringsrätten. Motionären
säger själv, att det kan synas
vara en stor omvälvning i vårt statsskick
att gå in för en sådan ministerstyrelse,
men han framhåller å andra
sidan det faktum, att det övervägande
flertalet konseljärenden rent faktiskt
avgöres av ett statsråd, och då blir
detta steg inte så stort. Motionären ställer
sig över huvud taget kritisk mot
upprätthållandet av anordningar, som
vilar på rena fiktioner.

3) Man kan också överväga att i viss
omfattning öppna möjlighet till att i en
eller annan form föra talan inför allmän
domstol eller förvaltningsdomstol,
grundad på att regeringsbeslut vore behäftade
med allvarliga rättsliga fel och
gående ut på deras undanröjande.

4) Man kan slutligen tänka sig en
lagstiftning, som vidgade möjligheten
till talan vid domstol om ersättning på
grund av skada som vållats genom felaktiga
åtgärder. I detta hänseende bär

76 Nr 17. Onsda gen den

Aidgad domstolsprövning av administrati

en utredning redan tillsatts. I vad mån
denna kan komma fram med förslag,
som täcker det föreliggande behovet,
anser motionären ovisst.

I folkpartimotionerna anföres, att det
för rättssäkerhetens upprätthållande är
mycket noga, att myndigheter av olika
slag håller sig inom den ram, gällande
rätt anvisar för deras verksamhet. Det
är emellertid ofrånkomligt, att det då
och då uppstår oklarhet om var gränsen
för myndigheternas behörighet går.
Det är nödvändigt att det finns möjligheter
att få en ändring till stånd, så
att man dels kan påvisa att myndigheten
gått utöver sin behörighet, dels också
rätta till det fel, som härigenom uppstått.
Det måste fordras, säger man i
motionen, att domstol har kompetens
såväl att undersöka huruvida förvaltningsmyndigheten
hållit sig inom sitt
område som att, om så inte skett, undanröja
ett olagligt beslut.

Det påvisas vidare i motionen, att
det är ett vidsträckt område — hela det
område där Kungi. Maj:t i statsrådet
är sista instans — som är undandraget
annan kontroll än den som utövas av
konstitutionsutskottet. Det ligger i sakens
natur att konstitutionsutskottets
granskning kommit att minska avsevärt
i betydelse efter parlamentarismens genombrott.
Man säger också i motionen,
att konstitutionsutskottet inte heller
rimligtvis kan vara ägnat att ingå på
ett rättsligt bedömande.

Man anser att det nuvarande förhållandet
ur rättssäkerhetssynpunkt innebär
stora faror. Misstag kan begås även
uppe i regeringen. Men inte bara där
kan misstag begås, utan de Kungl. Maj :t
underlydande myndigheterna kan begå
misstag, och detta kan föranleda Kungl.
Maj:t att sanktionera sådana. Man anser
att det inte är försvarligt att man
nöjer sig med de anordningar vi nu
har.

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte funnit tillräckliga skäl föreligga
för att nu överge det nuvarande syste -

r> maj 1954 fm.

!ra frågor in. m.

mot. Det är visserligen sant, säger utskottsmajoriteten,
att rättsordningen i
flertalet västerländska länder är uppbyggd
på tanken att lagligheten av
myndighets avgörande skall kunna prövas
av oavhängiga domstolar. Detta är
i och för sig dock inget skäl för oss att
lämna den ordning vi nu har. Utskottsmajoriteten
anser att betydelsen
av en rättslig kontroll överdrivits av
motionärerna. Man vill visst inte påstå
annat än att misstag kan begås, men
man anser att olägenheterna härav ofta
är avsevärt mindre än de nackdelar
som skulle följa med den försening och
tidsutdräkt, vartill en domstolsprövning
kan väntas leda. Effektiviteten skulle
också kunna sättas i fara.

Allt detta vittnar om ett praktiskt
och enkelt grepp på denna fråga. Det
är väl dock fara värt att den medborgare,
som råkat ut för ett sådant misstag,
kommer att finna det vara en ganska
klen tröst, när han får reda på att
det är mycket sällan misstag begås och
att det är nödvändigt att det begås enstaka
misstag, eftersom man annars inte
skulle ernå tillräcklig effektivitet och
snabbhet i förvaltningsförfarande!.

Jag tycker att utskottsmajoriteten uttrycker
sig mycket hårt när den beträffande
regeringsavgörandena säger, att
dessa inte böra vara underkastade annan
kontroll än den parlamentariska.
Regeringen bör sålunda, säger utskottsmajoriteten,
vid tillämpning av lagar
och författningar icke intaga en beroendeställning
i förhållande till domstolarna.
Här kan man sannerligen inte
spåra ens det svalaste intresse för att
man skall kunna erhålla en rättsligprövning
och rätta till något som blivit
felaktigt. Det verkar som om alla
krav på rättvisa måste falla till marken,
om det är Kungl. Maj:t i statsrådet
som avgjort ett ärende. Kan man
sedan visa svart på vitt på att det är
felaktigt, så har man inget intresse av
att det skall kunna rättas.

I utlåtandet talar man vidare om att

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17. 77

Vidgad domstolsprövning- av administrativa frågor in. m.

(let pågår en del utredningar, som möjligen
kommer att belysa dessa spörsmål.
I varje fall bör enligt majoriteten
resultatet av besvärssakkunnigas utredning
och utredningen från kommittén
angående det allmännas skadeståndsansvar
avvaktas innan man går
in på att bedöma huruvida någon
jämkning i den nuvarande ordningen
kan anses önskvärd.

De reservanter som står bakom reservationen
nr 1 — och jag hör till
dem — har påpekat och ytterligare understrukit
den oerhörda omfattning,
som förvaltningsverksamheten tagit under
de senaste hundra åren. Reservanterna
förmenar, att förutsättningarna
för den ordning som hittills kännetecknat
vårt land i grunden har förändrats
genom denna utveckling. Frågan om
hur kontrollen av förvaltningsavgörandena
skall ordnas har enligt reservanternas
mening nu kommit i ett helt annat
läge. Inget land kan i längden
skjuta undan frågan hur rättsenlighet i
förvaltningsavgörandena skall kunna
garanteras, inte minst beträffande regeringens
avgörande. Behovet av att i
domstolsmässiga former kunna få ett
avgörande rättsenligt prövat har framstått
som uppenbart i åtskilliga fall
utan att det dock har kunnat tillgodoses.

I motionerna har anvisats olika vägar
att lösa det föreliggande problemet.
I princip kan man tänka sig att välja
endera av två olika linjer. Antingen
kan man med bibehållande i stort av
den nuvarande ordningen söka avhjälpa
de mest påtagliga bristerna genom partiella
reformer, eller också kan man
angripa problemet från grunden och
söka nå fram till ett helt nytt system,
byggt på generella regler om möjligheten
att vid domstol av något slag få
rättsenligheten av förvaltningsavgörande
prövat. Reservanterna har inte nu
velat ta ställning till vilken väg man
bör välja. De alternativ, som kan framställas,
bör enligt reservanternas me -

ning bli föremål för ett noggrant och
förutsättningslöst övervägande.

Det är emellertid enligt reservanternas
mening angeläget att man börjar
med detta utredningsarbete, då det
kommer att kräva lång tid. Den omständigheten,
att man för fem år sedan
tillsatt besvärssakkunniga och att man
tillsatt en utredning om det allmännas
skadeståndsansvar utgör enligt reservanternas
mening inte något skäl för
att nu dröja med att begära en sådan
utredning, som bär avses.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen nr 1.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Reservanten herr Rylander
har nu redogjort för sin reservation
och kanske mest för utskottsutlåtandet
och dess recit. Det är således
onödigt att gå in på dessa saker, som
varje kammarledamot för övrigt själv
kan studera i utlåtandet.

Sammansatta konstitutions- och första
lagutskottet har till behandling haft
flera motioner, vilka samtliga rör olika
grenar av rättsvården. Ett par utlåtanden
har tidigare lämnats, och dessa
utlåtanden har redan avgjorts av riksdagen.
Nu föreligger tre ärenden till
avgörande, och vid samtliga finns fogade
reservationer. Jag ber om ursäkt,
herr talman, om jag litet kommer att
snudda vid de två utlåtanden som kommer
närmast efter det som nu debatteras.

Utlåtande nr 3 gäller frågan om vidgad
domstolsprövning av administrativa
frågor m. m. I motion nr 129 i första
kammaren, som inom parentes sagt inte
är föremål för avslag i detta yttrande,
är kraven på utredningar i vissa frågor
synnerligen grundligt motiverade. Motionären,
professor Herlitz, är också

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

reservant men har en egen reservation
i nu föreliggande utlåtande. Han kan
inte försvara sin reservation i denna
kammare, och därför kanske det inte är
så särskilt sympatiskt att angripa hans
motivering i motion nr 129, men jag
kan ändå inte underlåta att något uppehålla
mig vid densamma.

Förmodligen avser motionären att
hans motion med dess motivering skall
ligga till grund för de utredningar som
begäres, och av denna anledning har
man rätt att något uppehålla sig vid
motionens motiveringar i olika hänseenden.
Den allmänna motiveringen är
således ganska intressant. Motionären
klagar över att balansen mellan regering
och riksdag är upphävd och att
regeringen med en helt annan auktoritet
än tidigare dirigerar även förvaltningsorganens
arbete. Samtidigt förklaras
att människorna genom bud och förbud,
genom understöd och tillstånd infogats
i ett maskineri, som kännbart
kringskurit deras rörelsefrihet och gjort
dem beroende av överhetens vilja. Jag
hänvisar i detta hänseende till s. 2 i
motion nr 129 i första kammaren.

Det nu citerade kan ge anledning till
många reflexioner. Jag skall endast anföra
ett par. Detta att människorna bindes
av bud och förbud är en företeelse,
som vi samtliga varit med om att genomföra.
I vissa fall ropas det på både
bud och förbud. Kanske skulle det vara
önskvärt att riksdagens olika partier
granskade sina olika krav på åtgärder
härutinnan. Det kan väl inte vara motionärernas
mening, att någon överhöghet
kan åläggas granska det lagliga i
riksdagens beslut i olika rättsfrågor.
Frågan är tillspetsad och kan måhända
heller inte besvaras, enär motionären
inte finns i denna kammare.

Den andra frågan var den om regeringens
maktfullkomlighet. Visst kan
man tycka att denna är besvärande i
vissa fall, men också här kräves att regeringen
skall övervaka inte bara förvaltningsmyndigheterna
utan domsto -

larna, åklagarmakten m. in. Hur skall
nu detta förenas med kravet på att regeringen
skall hålla tassarna borta från
alla rättsavgöranden? I denna senare
fråga har folkpartiets motion samma
önskemål. Regeringens åtgärder skall
kunna prövas av domstol. Den granskning
som sker i konstitutionell ordning
underkännes och detta väl närmast därför
att man anser regeringsunderlaget i
riksdagen inte vara rättskapabelt på
grund av sin majoritetsställning.

Ser man en smula längre på dessa
frågor, finner man att en bidragande
orsak till att motionerna blivit väckta
är de s. k. rättsrötedebatterna, som på
senare år varit talrika. I ingressen till
folkpartiets motion heter det nämligen,
att man begär skydd för medborgarna
mot övergrepp och misstag från förvaltningens
sida. Motionerna syftar ytterst
till eu ökad domstolskontroll, och märkvärdigt
nog har man i rättsrötedebatterna
kommit till samma resultat samtidigt
som man klandrat domstolar och
åklagarmakt för underlåtenhetssynder.
År nu motionärerna och andra säkra
på att ett annat slags kontroll än den
man har skall vara mera felfri, mera
vaksam mot övergrepp än vad de nuvarande
domstolarna kan vara? År man
vidare säker på att man inte kommer
att begära regerings- eller statsrådsingripanden
i vissa fall även framdeles,
trots att man nu helt underkänner regeringens
åtgärder i de frågor som regeringen
har att besluta i?

Går man vidare i den Herlitzska motionen
skall man finna andra motivvis
framförda egendomligheter. Sålunda anföres
å s. 2 i motionen: »Nutidens samhälle
kännetecknas av att människorna
icke tillnärmelsevis i samma omfattning
som förr få råda över sin egendom.
Staten tar den ifrån dem, på skattevägen
eller annorledes. Den lägger genom
sina regleringar hinder för köpande
och säljande och användning. På mångfaldiga
olika sätt smälter sålunda egendomen
sina ägare ur händerna; egen -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

domsrätten blir mer och mer ett förvaltarskap
å det allmännas vägnar, och
säkerheten till egendom går förlorad.»
Motionären skyndar sig att tillägga:
»Det må icke invändas, att ägaren icke
skall ha en obegränsad rådighet över
sin egendom.» Så långt motionären.

Man finner att den privata äganderätten
är riktpunkten. Om denna skall
man slå vakt, men dock inte helt. Motionären
säger själv, att kärnfrågan är
hur långt man går. Det må tillåtas mig
en stilla undran över denna motivering.
År det inte så, att det är riksdagen
som beslutar om skatternas storlek? Är
det icke riksdagen som av och till givit
Kungl. Maj:t fullmakt att å riksdagens
vägnar draga in egendom till kronan
eller staten? På dessa punkter har det
alltid varit möjligt för riksdagen att
använda sitt inflytande.

En fråga som ingen av motionärerna
omnämner må här framhållas. Hur går
det med människornas äganderätt, när
privata företag vidtager åtgärder som
gör det omöjligt för de anställda att
förfoga över sin egendom? Hur många
fall har inte inträffat de senare åren,
då företag lagt ned sin verksamhet och
ställt arbetarna utan försörjningsmöjligheter
men också utan möjlighet att
förfoga över sin egendom, exempelvis
egnahem? Man kan säga att de har rätt
att sälja sitt egnahem. Ja, de har också
rätt att sälja sin arbetskraft på annat
håll, men denna senare affär kan kanske
icke göras upp om icke möjlighet
att sälja bostaden yppar sig. Detta kan
inte ske därför att det inte finns arbete
i orten. Många andra fall att förtiga,
men vore det här icke nödvändigt med
en utredning för att utröna hur stora
egendomsförluster den enskilde får lida
genom bolagsåtgärder i skilda hänseenden?
Varför skall företagens rätt gå före
statens eller kommunernas? De båda senare
får som regel taga hand om offren.

•lag skall inte längre uppehålla mig
vid motionerna utan i stället övergå till
reservationerna.

Båda reservationerna har det gemensamt,
att man önskar större makt åt
domstolarna. Man pekar härvid på utländsk
rätt, som man visst ändå inte
vill kopiera på svenska förhållanden.
Men man visar ändå på den för att
åskådliggöra, hur väl andra har det
ordnat och vilken makt de utländska
domstolarna utövar. Hur skall förvaltningsdomstolarnas
makt öka, och
främst då regeringsrättens? Kring dessa
problem skall utredningsmännen kretsa,
och dessa skall komma med förslag
som sedermera kan godtas av riksdagen.

Såvitt jag kan finna har inte motionärerna
och reservanterna talat något om
själva processordningen vid förvaltningsdomstolarna.
Man vill tydligen ha
kvar det skriftliga förfarandet exempelvis
i regeringsrätten och vill endast ha
en särskild organisation för föredragningen.
Muntlighetsprincipen skall sålunda
inte övervägas, om motionärerna
får sin vilja igenom.

För en lekman kan det synas egendomligt,
att man inte framför några
önskemål i detta hänseende. De största
garantierna för rättvisa domar har man
ju i offentlighetsprincipen och däri, att
part får företräda inför domstol och
plädera för sin sak. Detta synes vara
ganska angeläget i rättsfall som handlagts
av förvaltningsmyndighet som
första instans. Överklagningshandlingarna
i all ära, men de blir väl mera
sällan uttömmande.

Det är sant som i reservation nr 1
anges, att förvaltningsverksamheten har
ökat mycket snabbt, och det är likaledes
sant att förvaltningsavgöranden har
fått en ökad betydelse för den enskilde.
Hur motionärerna har tänkt sig råda
bot på detta genom att endast yrka på
en ökad kontroll över de beslut, som
Kungl. Maj:t i statsrådet fattar, är en
smula oförklarligt. På den vägen når
man säkerligen icke fram till några
mera väsentliga resultat.

Utskottets majoritet erkänner i sitt

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

utlåtande, att misstag kan begås då förvaltningsmyndigheter,
ofta under stor
brådska, har att träffa avgöranden. För
egen del vill jag tillägga, att skall man
införa ökad kontroll från domstolarnas
sida, skall det vara först efter besvär
från parts sida. Denna fråga är emellertid
icke nu föremål för prövning och
skall således inte diskuteras.

När det gäller de allmänna domstolarna
har man varit och är förmodligen
av den uppfattningen, att de skall arbeta
oberoende av regering och riksdag.
Det synes vara angeläget att domstolarna
heller icke oombedda lägger
sig i regeringens göranden och låtanden,
och det kan vara ett intresse att
de heller icke oombedda lägger sig i
förvaltningsmyndigheternas arbete. Den
utredning som pågår och som kommer
med förslag rörande besvärsförfarandet
torde med fördel kunna avvaktas,
innan man går att pröva dessa frågor,
vilket reservanterna tydligen också
är ense med utskottsmajoriteten om.

I utskottets recit på s. 7 lämnas redogörelse
för pågående utredningar i
här berörda ämnen. Här hänvisas också
till den förberedande utredning, som
professor Herlitz verkställt. Det torde
vad det gäller denna förberedande utredning
förhålla sig så, att endast en
del gått till utredning av två olika kommittéer.
Det torde vara ganska sannolikt,
att ytterligare utredningar kommer
att följa dels på grund av den Herlitzska
förberedande utredningen och
dels möjligen på grund av de utredningsresultat,
som är att vänta inom den
närmaste tiden.

Även om man hyser den uppfattningen,
att en del förhållanden bör
ändras, och även om man erkänner, att
underlåtenhetssynder och misstag blivit
begångna, som i den mån så är möjligt
bör rättas till, d. v. s. att man bör
verka för att genomföra sådana bestämmelser
i rättstillämpningen, att begångna
misstag kan rättas och underlåtenhetssynder
kan beivras, så måste man

ge sig till tåls och avvakta resultatet av
de utredningar som pågår, innan man
hemställer om nya utredningar. När det
gäller regeringens konstitutionella befogenheter
har konstitutionsutskottet begärt
en utredning, och resultatet av denna
bör väl också avvaktas, innan ändrade
bestämmelser genomförs eller ny
utredning begärs.

På grund av det anförda anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HÅSTAD (li):

Herr talman! Den siste ärade talaren
uppehöll sig mycket länge vid herr Herlitz’
motioner, som jag så till vida har
anslutit mig till att jag väckt motsvarande
motion i denna kammare. Jag har
gjort så därför att jag anser att en person
som herr Herlitz, som så många år
har sysslat med dessa ting, i avseende å
motiveringarna borde kunna få ge uttrycks
för sin personliga uppfattning
i denna fråga.

Emellertid förefaller det mig, utan att
jag nu skall polemisera på herr Herlitz’
vägnar med herr Lindberg, som om
herr Lindberg varit ganska orättvis mot
motionären. Det är sant, att herr Herlitz
på s. 3 i sin motion utvecklat några
personliga synpunkter, men så fortsätter
han på s. 4: »Här skola emellertid
omstridda frågeställningar av här antydd
art i möjligaste mån skjutas å sido
och framställningen alltså koncentreras
på ämnen, där aktuella politiska motsättningar
ej spela in. I syfte att finna
en gemensam plattform för diskussionen
skall jag endast taga fasta på sådana
rättsliga grundsatser som kunnat
antagas vara oberoende av politisk
åskådning och därför kunna räkna på
allmän anslutning.»

Så långt om detta. Jag kanske ytterligare
bör tillägga som fullkomligt axiomatiskt,
att om vi inom högern har varit
med om att rösta för åtskilliga för
att inte säga de allra flesta av de reformer,
som på olika områden genom -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning'' av administrativa frågor m. m.

förts under senare år, kan detta ju
aldrig beta oss rätten att ta upp de
rättsenlighetsproblem, som vid tillämpningen
av dessa nya lagar reses.

Sedan vill jag, herr talman, understryka
att det centrala för de motioner,
som föreligger till behandling i detta
utskottsutlåtande liksom i efterföljande
utlåtanden, är att öka kontrollen över
den svenska förvaltningen. Det har skett
med den självklara utgångspunkten, att
förvaltningen under de senaste årtiondena
successivt har svällt och kommit
att alltmer ingripa i de enskilda människornas
liv. Man kan tryggt säga, att
förvaltningen för närvarande ingriper
från vaggan till graven i den enskilda
människans väl och ve och att förvaltningen
nu spelar oändligt mycket större
roll åtminstone direkt för den enskilda
medborgaren och hans utkomst
än t. ex. domstolarna. Detta är den allmänna
utgångspunkten. Med hänsyn till
denna oerhörda expansion av förvaltningen
och dennas betydelse för den
enskilde medborgaren ligger ju nära
till hands, att denna kammare mer och
mer uppmärksammar de rättsproblem
som blivit förknippade härmed.

I dessa motioner har man försökt att
på olika sätt understryka dessa synpunkter.
Riksdagen har nyligen skrivit
till regeringen med en begäran angående
justitieombudsmannaämbetet, särskilt
i syfte att kunna effektivisera dess
förvaltningskontroll. I ett följande utlåtande
behandlas förhållandet mellan
regeringen, alltså Kungl. Maj:t i statsrådet,
och regeringsrätten, och i ytterligare
ett betänkande ställs frågan om
själva den administrativa processen,
särskilt kontradiktoriskt förfarande och
jävsregler etc. Slutligen har vi också
de pågående utredningarna dels om
administrativa besvär och dels om skadeståndstalan
gentemot förvaltningsbeslut.

Nu föreligger här en liten dissonans
mellan dem i utskottet, som uttalat sig
till förmån för en riksdagsskrivelse,
6 — Andra kammarens protokoll 1954.

nämligen i fråga om räckvidden av den
prövning, som förvaltningsbeslut bör
underkastas. Enligt den motion, som
herr Herlitz väckt i första kammaren
och som jag har anslutit mig till i andra
kammaren, är det primära intresset att
begränsa prövningen till regeringens
beslut, alltså att knyta till säcken så
att säga, och att i övrigt på olika sätt
stärka förvaltningsdomstolarnas ställning,
medan utskottets övriga reservanter
i ett som det förefaller mig ganska
oklart aktstycke vill ta upp hela denna
stora fråga ifrån grunden och eventuellt
här i Sverige introducera ett helt
nytt system, nämligen att låta varje
förvaltningsbeslut kunna bli underställt
allmän domstols prövning.

Det kanske här först bör sägas några
ord om den allmänna tendensen ute i
världen i fråga om kontrollen av vad
jag skulle vilja kalla de mänskliga
grundrättigheter, som har inskrivits i
författning efter författning. Det ligger
ju i sakens natur, att om man är angelägen
om att i författningsenlig ordning
trygga människornas grundrättigheter,
skall man också dra konsekvenserna
därav och tillse, att organ skapas som
har möjlighet att utöva denna kontroll.
På så sätt har dessa rättighetskataloger
precis som tidigt i USA kommit att följas
av en domstolsgranskning i mycket
vidsträckt mening av inte bara förvaltningen
utan även lagstiftningen. Jag
tänker då inte på den domstolsprövning
som sker i Amerika både när det
gäller lagstiftning och förvaltning eller
delvis i Norge, utan på den som i form
av en särskild författningsdomstol vunnit
insteg i 1949 års västtyska författning,
där kanske mera omsorg än i något
annat land har nedlagts på att utforma
dessa regler.

I Japan och i Indien har liknande
system inskrivits i de nya författningarna
efter andra världskriget. I Irland,
Frankrike och Italien har man på annat
sätt, genom inrättande av konstituXr
17.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

tionella kontrollråd, tagit steg i samma
riktning under senare år.

Vad Finland beträffar, vars författningsliv
så ofta förbises i vårt land,
vill jag i förbifarten understryka, att
man där ägnar rättsenlighetsfrågor i
lagstiftning och förvaltning ett helt annat
intresse än man gör i den svenska
riksdagen därigenom, att det finska
grundlagsutskottet ålägges av den finska
riksdagen att avge rättsutlåtanden
i frågor, som tillhör andra utskotts kompetens.
Det finns en hel serie av dylika
rättsenlighetsutlåtanden, som bildar en
mycket väsentlig del av hela den finska
rätten. Något liknande institut känner vi
inte här i Sverige, och konstitutionsutskottet
har aldrig tillerkänts en liknande
överordnad ställning.

Jag vill nu inte fördjupa mig i frågan
om grundrättigheterna, som ligger litet
vid sidan av dagens ämne. Jag vill blott
som min personliga mening framhålla,
att det förefaller mig, som om även
denna större fråga om de medborgerliga
rättigheterna och förvaltningstilllämpningen
snart torde tränga sig fram
till ett principiellt ställningstagande i
vårt land liksom den gjort i land efter
land ute på kontinenten.

Vad nu denna förvaltningsprövning
beträffar, som är föremål för behandling
i detta utlåtande, så är jag den förste
att vilja framhålla, att det är en
mycket intressant redogörelse i all sin
koncentration som det sammansatta utskottet
lämnat. Men jag skulle ändå vilja
knyta några kommentarer till denna
redogörelse.

För det första vill jag understryka
vad som redan står i detta utlåtande,
att i Finland omfattar den högsta förvaltningsdomstolens
prövning även regeringens
beslut. Där är alltså inte regeringens
avgöranden undantagna från en
rättsenlighetsprövning. Men man håller
sig i Finland alltigenom till så att säga
förvaltningsdomstolarnas hierarki. Man
har där inte släppt fram de allmänna
domstolarna.

I Frankrike är det förvaltningsdomstolarna
som utövar samma kontroll och
inte de civila domstolarna.

I England finns det en viss tendens,
framhålles det i utlåtandet, att föra över
dessa frågor från allmänna domstolar,
där de tidigare legat, till speciella domstolar.

I Tyskland har man visserligen i
princip sagt i 19 § i den nya Grundgesetz,
att varje förvaltningsavgörande
kan tagas upp av en domstol, och skulle
det inte finnas en kompetent domstol,
kan man alltså ta upp denna fråga vid
en allmän domstol. Men å andra sidan
redogöres det i utlåtandet för de många
speciella förvaltningsdomstolar, som
man i Tyskland har upprättat och som
väl till största delen täcker hela fältet.

I Danmark har man, som framgår av
utlåtandet, i den nya regeringsformen
infört en bestämmelse, som för första
gången i Danmarks historia ger en
möjlighet att införa speciella förvaltningsdomstolar,
även om denna rättighet
ännu inte utnyttjats.

I Norge — det berättade utskottets
ärade ordförande —- arbetar för närvarande
en kommitté med just dessa
problem. Det är sant vad som står här
i utlåtandet, att de allmänna domstolarna
och därmed också Höjesteret tillerkänts
befogenhet att pröva rättsenligheten
i varje förvaltningsbeslut, även
ett beslut fattat av regeringen. Men om
man ser på den tillgängliga norska litteraturen,
som för övrigt är ganska fattig
i detta ämne — en doktorsavhandling
är på väg — så framhåller t. ex.
den mycket måttfulle professor Andenms
i sin framställning om det norska
förvaltningslivet just att det är en brist
hos de allmänna domstolarna, att de
inte har den förvaltningserfarenhet
som förvaltningsdomstolar har. Vidare
framhåller lian, att det på sista tiden
funnits tendenser till att i lagstiftningen
från domstolskoniroll uttryckligen
utesluta vissa materier. Och för det
tredje har det blivit en alltmer tydlig

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

tendens hos domstolarna att inte vilja
ingripa i förvaltningsavgöranden.

Om jag återgår till Tyskland ett ögonblick
förefaller det mig — det är mycket
svårt att utifrån kunna bedöma
räckvidden av de invecklade bestämmelserna
i Tyskland — som om grundrättigheterna
ytterst kan prövas av den
nya författningsdomstolen. Men vad är
författningsdomstolen i Tyskland? Jo,
författningsdomstolen i Tyskland är en
politiskt vald domstol, en domstol som
alltså tillsätts efter politiska bedömningssynpunkter
på blott vissa år av
parlamentet. Det är alltså ingen absolut
oavhängig domstol, i vart fall icke
eu domstol helt att jämföra exempelvis
med vår regeringsrätt.

I England tycks det av detta utskottsutlåtande
framgå, som om tendensen
vore, som jag nyss sade, att man går
mot specialdomstolar. Jag skulle bara
vilja citera ett uttalande av en person,
som varit verksam i detta hus som sekreterare
i ett utskott för ett tiotal år
sedan, nämligen Fritz Kaijser, som bedömer
den engelska förvaltningsrätten i
en uppsats i Svensk tidskrift 1938. Det
heter där: »Med grämelse nödgas också
den engelska juristen erkänna att den
tid är förbi, då ’rule of law’-doktrinens
upprätthållande innebar en större rättsskyddsgaranti
än främmande förvaltningsrätt.
Sanningen är att den aldrig
kunnat ersätta vår princip om allmänna
handlingars offentlighet. De processförmåner
den engelska kronan hävdvunnet
åtnjuter äro dessutom av sådant
slag, att fördomsfria engelsmän med
skäl betvivla att doktrinen i fråga någonsin
varit annat än ett hjärnspöke.
Vad värre är, de områden av sociallagstiftning,
där High Court-domslut, fällda
i enlighet med den famösa ''ultra
vires’-doktrinen, fått bestämma administrativ
praxis, ha visat en omisskännlig
tendens att övergå i veritabla djungler,
lika besvärliga att handskas med för
ämbetsmännen som riskabla och kostsamma
för allmänheten. När sedan par -

lamentet för att råda bot härpå i växande
utsträckning undantagit ''administrativ
rätt’ från de allmänna domstolarnas
jurisdiktion,» — detta skrevs
före andra världskriget — »har det
skett på bekostnad av en redan förut
njuggt tillmätt offentlighet utan annan
ersättning än skenproceduren inför av
departementschefen tillsatta ''inspectors’,
där säkerhet för att åvägabragt
bevisning dikterar beslutet saknas.» Det
bör kanske tilläggas, att den engelska
processen som bekant är mycket dyr,
varför möjligheterna för vederbörande
att vinna rättelse alltså inte är i praktiken
så stora.

Låt mig till slut hänvisa till Amerika
där — det kan vi inte komma ifrån
trots de många intressanta och kanske
också delvis efterföljansvärda exempel
amerikanska domstolar givit oss —•
problemet om domstolarnas politisering
är det mest förhärskande. De flesta
domare i Amerikas delstater väljs på
kort tid, oftast politiskt, och är alltså
föga oavhängiga. Och vad den centrala
amerikanska domstolen beträffar, Supreme
Court, är ju dess tillsättande ett
av de viktigaste politiska medel som
regeringen har. Varje ny president ändrar
ju så fort tillfälle ges domstolens
sammansättning. Vi har för övrigt beträffande
domstolarna en ganska intresseväckande
strid av liknande slag
just nu nere i Syd-Afrika rörande Malans
lagar.

Om jag, herr talman, med ledning av
vad jag nu sagt och framför allt med
ledning av det utredningsresultat, som
presteras i detta utskottsutlåtande,
skulle komma till någon slutsats eller
åtminstone till någon tendens i detta
avseende är det väl, att ingenting tyder
på att principen om allmänna domstolar
som organ för förvaltningsrättslig
prövning skulle vara på framsteg. Snarast
tyder väl tecknen på att man mer
och mer är på väg att koncentrera denna
till specialdomstolar. Min slutsats
blir därför också den, att det synes mig

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

som om den centralaste uppgiften för
oss är att steg för steg se till att våra
förvaltningskontrollerande myndigheter
och framför allt våra förvaltningsdomstolar
upprustas mer och mer för att
kunna motsvara de mycket stora krav,
som förvaltningens ansvällning ställer.
Därvid ges det inte någon anledning
att sätta stopp och göra halt framför
regeringen. Det förefaller mig tvärtom
vara helt i överensstämmelse med rättsstatens
intresse, att även regeringens
beslut kan omprövas ur rättslig synpunkt.
Jag tror inte att farorna härav
kan vara så stora, att de överväger de
vinster ur rättsväsendets synpunkt, som
här utan tvivel står att vinna.

Nu kan det hända att man från regeringens
sida vill hänvisa till konstitutionsutskottets
granskning av dess
verksamhet. Men vi är väl ändå så uppriktiga
mot varandra att vi måste säga,
att denna granskning blivit så partipolitiserad,
att den är värd lika med
plus minus noll. Och någon anledning
att tro att något kan åtgöras detta i vår
tid finns det väl inte, framför allt inte
sedan regeringen visat detta för mig
oerhört förvånande ointresse för att
sätta i gång den utredning angående revision
av den konstitutionella kontrollen,
som riksdagen begärde för två år
sedan. Jag har för min del levat i den
föreställningen, att regeringen i en angelägenhet
som främst rör riksdagen
och dess kontroll skulle vara angelägen
om att tillmötesgå riksdagens önskemål,
vilket står helt i överensstämmelse med
parlamentariska doktriner, och inte
dröja på det sätt som här skett. Det föreföll
mig också, som om regeringen
vid den tidpunkt då ifrågavarande skrivelse
avläts var helt överens med konstitutionsutskottet
och då gärna såg att
en utredning kom till stånd.

Det synes mig alltså som om det riktigaste
och mest praktiska vore att här
koncentrera alla ansträngningar på att
dels stärka inom förvaltningsdomstolarnas
ram kontrollen över det förvalt -

ningsrättsliga förfarandet i olika hänseenden
•— som jag inledningsvis nämnde
— och dels täppa till den sista läckan
på detta område, nämligen den att
regeringens egna beslut står ovanför
domstols kontroll. På den punkten
förefaller det mig som om Finlands
exempel kunde vara lärorikt för oss.
Där har, såsom förut sagts, högsta förvaltningsdomstolen
gjorts kompetent att
överpröva regeringens beslut ur rättssäkerhetssynpunkt.

Jag har svårt att finna det klokt av
riksdagen att i dag bifalla det krav på
en stor utredning, som framställts i den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Rylander m. fl. Man kan
nämligen inte blunda för att det finns
åtskilliga problem involverade i dennas
yrkanden. Man kan knappast anse
en vanlig domstol mera kompetent än
en förvaltningsrättslig specialdomstol
att avgöra förvaltningsrättsliga frågor.
Om allmänna domstolars kontroll av
förvaltningen skulle bli mycket intensiv,
kan nämligen en av konsekvenserna
bli, att förvaltningen hämmas i den
självständighet och effektivitet, som vi
väl under alla förhållanden vill se hos
förvaltningen. Vidare kan stor ovisshet
uppstå om gällande rättsprinciper,
om allmänna lokala domstolar får att
avdöma dylika besvär. Vi har dock en
ganska god rättskontinuitet i förvaltningsdomstolarna.
Om de allmänna
domstolarna mera intensivt skulle avdöma
förvaltningsfrågor, kan vi inte
heller blunda för att det här i landet
kan komma att uppstå stora problem,
liksom det har gjort i Förenta staterna
och i viss utsträckning även i Tyskland,
nämligen risken för att domstolarna
politiseras. Den risken finns naturligtvis
också, om regeringsrätten befullmäktigas
att överpröva regeringens
beslut ur rättsliga synpunkter, men då
det knappast kan tänkas att denna
verksamhet, hur behövlig och nödvändig
den än är, kan bli särskilt intensiv,

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

kan man säga att problemet i varje fall
får en helt annan begränsning.

Till sist vill jag säga, att jag i ett hänseende
har svårt att dela den uppfattning,
som herr Herlitz givit uttryck åt,
nämligen legalisera ministerstyrelse i
viss omfattning och lägga sådana legaliserade
departementschefsbeslut till
grund för rättsprövning av exempelvis
regeringsrätten. Trots allt tror jag att
kravet på kollegialitet i regeringen är
en värdefull faktor att räkna med —
även om kollegialitetsprinciperna inte
alltid följes så strikt — framför allt när
vi har att göra med regeringar sammansatta
från olika partier. Likaså är det
en fördel att även besvär till Kungl.
Maj :t i statsrådet kan prövas på kollegial
väg. Om vi skulle gå långt på
decentraliseringens väg i statsrådet,
uppstår framför allt stor risk för att ett
mycket betydande område kommer
att undandragas konstitutionsutskottets
granskning. I huvudsak ligger nämligen
hela ministerstyrelsen utanför konstitutionsutskottets
kontroll. Även om jag
inte på något sätt överdriver värdet av
denna kontroll finns det ändå inte något
skäl för riksdagen att nu frivilligt
och så att säga självmant avstå från en
stor del av sina kontrollmöjligheter
gentemot regeringen.

Jag kommer sålunda till samma principiella
slut som reservanterna bakom
herr Rylanders reservation, nämligen
att rättssäkerheten på ifrågavarande
område behöver stärkas. Jag tror emellertid
att det för riksdagen är viktigare
att anvisa praktiska vägar, som inom
rimlig tid kan leda till en lösning, än
att nu, utan att några absolut övertygande
skäl härför kunnat förebringas,
ta upp hela det stora problemet om allmänna
domstolar utan att kunna sikta
någon realiserbar lösning på detsamma.
Det är därför jag tror det är förnuftigast
att riksdagen i dag ger problemet
den begränsning, som jag här
har talat för.

Herr talman! Med det anförda ber jag

att i första hand får yrka bifall till den
av herr Herlitz avgivna reservationen.

Herr RYLANBER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av en del av vad herr
Håstad yttrade fick jag den uppfattningen,
att han trodde att jag med flera
reservanter, som har samlat oss kring
reservation nr 1, skulle ha talat för att
man skulle tillägga de vanliga domstolarna
prövningsrätten i de fall det nu
är fråga om. Detta står nu ingenstans
i reservationen. Vi talar om behovet av
att kunna i domstolsmässiga former få
ett avgörandes rättsenlighet prövad.
Längre fram talar vi om ett system
byggt på generella regler om möjlighet
att vid domstol av något slag få rättsenligheten
av förvaltningsavgörande
prövad. För min del tror jag inte att
den vägen är framkomlig i vårt land att
lägga prövningen hos de vanliga domstolarna.
En annan sak är att jag ansett
att man inte, om frågan skall utredas,
dessförinnan bör ta avstånd från den
utvägen utan att även den må bli föremål
för utredning.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! I de fem utlåtanden,
som avgivits av det sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet, hade
man i de två första lyckats uppnå enhällighet.
Jag måste djupt beklaga, att
så inte kunde bli fallet också i de tre
återstående, vid vilkas behandling jag
var med.

Det synes nämligen åtminstone mig
synnerligen önskvärt, att frågorna om
den enskildes rättsskydd kunde få samma
ställning ovan partierna som för
närvarande vår försvarsfråga har. Det
är bland annat för att markera, att
dessa problem enligt min mening inte
bör lösas efter några partipolitiska
linjer, som jag beträffande utlåtandet
nr 3 har anslutit mig till folkpartireservationen
eller reservation nr 1, till
vilken också jag nu vill yrka bifall.
Skulle emellertid den reservationen bli

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

utslagen som kontraproposition, kommer
jag att utan tvekan rösta för herr
Herlitz’ reservation.

Skillnaden mellan dessa båda reservationer
är nämligen, såvitt jag kan
finna, inte så förfärligt stor. Herr Herlitz
har velat välja en utväg till frågans
lösning. Om den utvägen har han begärt
utredning, men han har samtidigt
erkänt, att även andra utvägar bör uppmärksammas,
även om de enligt hans
mening inte nu bör bli föremål för någon
utredning. Reservation nr 1 har
däremot inte velat ta ställning till hur
den i utlåtandet avsedda frågan skall
lösas utan har velat ge den begärda utredningen
fria händer.

Dagens föredragningslista är lång, och
jag skall fatta mig kort. Jag ber endast,
herr talman, att som avslutning få uttala
den förhoppningen, att vi skall
slippa höra varje tal om att det skulle
föreligga någon s. k. rättsröta — ett
lika lömskt som skadligt ord i de sammanhang
varom nu är fråga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det är en utomordentligt
viktig fråga som motionärerna här
har tagit upp, och jag måste säga att
jag känner en mycket stor sympati för
de intressen, som är avsedda att främjas
genom de framstötar som härvidlag
har gjorts.

Som herr Håstad framhöll är förvaltningsavgöranden
av genomgripande
betydelse för den enskilde under praktiskt
taget hela hans vandring från vaggan
och till graven. Det är därför naturligtvis
av en mycket stor vikt, att
alla dessa avgöranden blir så invändningsfria
som möjligt. Ett skydd mot
godtycke är något av ett minimum i det
här sammanhanget, och en garanti för
likformighet vid behandlingen är också
—■ en närbesläktad fråga för övrigt
— av fundamental betydelse. Här anmäler
sig både rättsfrågor och lämplighetsfrågor,
frågan om lagligheten av

fattade beslut och frågan om klokheten
och lämpligheten.

Jag vill ingalunda förringa den praktiska
betydelsen för den enskilde av
den förstnämnda frågan, nämligen den
om rättsenligheten, om lagligheten av
de fattade besluten, men jag tror att
frågan om lämpligheten av avgörandena
i ännu högre grad kommer att
påverka den enskildes förhållanden.

Om jag tänker efter hur det har
varit under den tid jag själv haft att i
departementet ta befattning med frågor,
där det gällt enskilda personers
intressen, måste jag nog säga mig aD
det är i ett försvinnande litet antal fall
som någon mera svårbedömbar rättsfråga
har kommit upp. Där har man
naturligtvis då anlitat den sakkunskap
som finns att tillgå, i första hand inom
departementet men även på konsultplanet.

Däremot har jag inte kunnat undgå
att lägga märke till hur man på lämplighetsskäl
mycket ofta har kunnat
komma fram till olika avgöranden, till
avgöranden som för den enskilde har
varit av mycket olika värde. Det har
kunnat finnas utrymme både för avslag
på en viktig framställning, och för
bifall till framställningen. Nu är det
väl på det sättet att lämplighetsfrågan
svårligen kan underställas någon domstol,
vare sig det är fråga om en allmän
domstol eller en förvaltningsdomstol.
Det skulle fordras alltför stor kännedom
om olika förhållanden i livet
för att en domstol skulle vara skickad
att ur lämplighetssynpunkt ta ställning
till olika frågor av detta slag. En sak
är emellertid att man inte genom någon
överprövning ovanför den högsta
instansen på området kan komma åt
lämplighetsfrågan; en annan sak är att
det finns åtskilligt att vinna genom en
överprövning av den andra frågan,
nämligen den om rättssäkerheten, som
ju är möjlig att komma åt genom en
överprövning. Jag tror att en sådan
överprövning i vidgad omfattning kan

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

vara lämplig. Vi har ju i dag en allmän
förvaltningsdomstol, och jag tror
det kan vara anledning att vidga uppgifterna
och befogenheterna för den.
Huruvida man sedan också skall tänka
sig en viss ändring av systemet inom
en sådan domstol, så att arbetsformerna
kommer att mera överensstämma
med det förfarande, som enligt rättegångsbalken
skall äga rum hos våra allmänna
domstolar, kan förtjäna närmare
begrundande.

När herr Håstad talade slog det mig
att dessa utländska exempel, som man
har andragit, kanske ändå inte ger
fullt så mycket som man har velat göra
gällande. Om jag inte missförstod herr
Håstad sade han, att den tyska förvaltningsdomstolen
—• den nyaste av dem
som finns uppenbarligen — var inte
någon mera politisk fristående domstol.
(Herr Håstad: Det var den tyska författningsdomstolen
jag talade om.)
Jaså, författningsdomstolen. Då hörde
jag fel och blandade samman författnings-
och förvaltningsdomstolen. Författningsdomstolen
var alltså inte någon
politiskt fristående domstol, utan
den var vald av parlamentet, och dess
prövning skulle väl i någon mån komma
att likna den prövning, som konstitutionsutskottet
här hos oss företar;
i varje fail får man väl utgå från att
sammansättningen någorlunda överensstämmer
med den politiska uppdelningen
inom parlamentet, och under
sådana förhållanden kan det väl också
tänkas att domstolen blir i ganska hög
grad politiskt influerad. Därom vet jag
emellertid ingenting, utan det är hypoteser
som jag uppställer på grundval av
de uttalanden herr Håstad gjorde.

Jag har alltså den uppfattningen, att
det kan finnas skäl för en förstärkning
av kontrollen av förvaltningsmyndigheternas
avgöranden i vad gäller lagligheten.
Jag har också konstaterat, att
utskottsmajoriteten ger uttryck för den
uppfattningen, men man menar att det
kan vara lämpligt att avvakta vissa ut -

redningar innan man tar ställning till
frågan. Jag tycker att utskottets ståndpunktstagande
i det hänseendet vilar
på tämligen goda grunder och kan därför,
ehuru jag, som jag sade, är utomordentligt
intresserad av frågan, ansluta
mig till det resultat som utskottet kommit
till.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det passar mycket bra
att det var en departementschef som
hade ordet närmast före mig. Jag skulle
nämligen vilja koncentrera det lilla jag
ämnar säga just till frågan om Kungl.
Maj ds regering och dess sammansättning
nu och jämföra med hur det var
tidigare. Såvitt jag kan förstå har utskottsmajoriteten
och dess talesman
herr Lindberg samt inrikesministern
egentligen inte kommit in på denna
fråga, men det förefaller mig som om
den var en av de väsentliga sidorna
i detta stora spörsmål. Det finns också
andra, men de är redan så grundligt utredda
av föregående talare, att jag inte
skall gå in på dem.

Det finns fortfarande ett uttryck som
heter att man går till kungs, man klagar,
man söker att få sin rätt. Det är enskilda
individer som anser att de blivit
orättvist behandlade. Förr i världen betydde
detta väl i stor utsträckning, att
man gick till jurister och ämbetsmän,
det var sådana som rekryterade Kungl.
Maj ds regering. Mycket av det, som
dessa människor gjorde, var ofullkomligt
som allt mänskligt, men det förefaller
som om de på visst sätt hade
större förutsättningar än dagens statsråd
att tillgodogöra sig de rättsprinciper,
som borde vara vägledande i här
berörda sammanhang.

Vem går man till nu, när man går
till kungs? Jo, man går till herrar Erlander,
Undén, Zetterberg, Ericsson i
Kinna, Hedlund etc., och dessa män -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

niskor är så vitt jag förstår rekryterade
enbart på politiska grunder. De representerar
den politiska makten. De är
politiker, som skall utföra sitt uppdrag,
och jag måste säga, att det är väl att rekryteringen
av regeringen på det sättet
har ändrats. Jag har ingen anledning
att önska mig tillbaka till forna dagars
ämbetsmannaregeringar, men när vi alla
accepterar den utveckling, som ägt rum
beträffande rekryteringsgrunden för
statsrådsämbetet — jag bortser här
ifrån de konsultativa statsråden, som vi
diskuterade om för några veckor sedan
— måste man väl också acceptera, att
en diskussion av dessa ändrade förhållanden
också kan ge anledning till att
bedömningen av dessa personers uppgifter
kan bli en annan än tidigare.

Jag ber att få poängtera, att detta inte
skall diskuteras som en fråga, som är
beroende av vilket partis representanter
som sitter i regeringen för tillfället.
Det förefaller mig som om alla, som
över huvud taget kan tänkas komma in
i en regering i vårt land, är skröpliga
människor och att skillnaden på den
punkten i och för sig inte hör vara så
stor. Här gäller det en principfråga,
nämligen i vad mån man verkligen
skall anse, att den politiska regeringsmakten
i samhället i viss utsträckning
också skall ha till uppgift att i en del
sammanhang avgöra rättsfrågor. Reservanternas
uppfattning har redan redovisats
i olika sammanhang. Den går ut
på alt vi verkligen vill få undersökt om
det inte finns möjligheter att i detta
läge skapa instanser som, om så behövs,
kan bedöma rättsenligheten även av politikernas
förvaltningsavgöranden. Det
är självfallet inte bara deras avgöranden
utan också andra myndigheters beslut,
som kan behöva granskas i viss utsträckning,
men det skall jag inte yttra
mig om i detta sammanhang.

Vad säger då utskottsmajoriteten i
detta avseende? Majoriteten har gjort en
ganska egendomlig skrivning. Motionärernas
förslag kommenteras så, att de

vill införa en domstolsmässig kontroll
i fråga om lagligheten av sådana förvaltningsavgöranden,
där någon dylik kontroll
för närvarande inte finns. Ja, hemska
tanke! Där det alltså inte finns någon
kontroll över lagligheten av förvaltningsavgörandena,
vill dessa förskräckliga
revolutionärer till motionärer tänka
sig möjligheten av en sådan kontroll.
Man riktigt ser hur skinnet knottrar sig
på herrar Lindberg, Andersson i Brämhult
och Jonsson i Haverö för att man
ens får framföra en så ohövisk tanke
som att lagligheten skall prövas i de
fall, där ingen kontroll nu finns. Det är
ju någon fantastiskt!

Sedan tillägger utskottsmajoriteten:
»Väl är det riktigt, att rättsordningen i
flertalet västerländska länder är uppbyggd
på tanken att lagligheten av
myndighets avgörande skall kunna prövas
av oavhängiga domstolar.» Detta
förhållande kan emellertid enligt utskottsmajoritetens
mening icke i och för
sig utgöra någon anledning för oss i
Sverige att börja överväga om vi skall
vidtaga några åtgärder på denna punkt.
Nej, vi håller på vårt. En socialdemokrati,
som slår vakt om regeringsmakten
och byråkratiens ställning, det är
vad vi får skåda i detta utskottsmajoritetens
utlåtande.

Mig förefaller detta vara en djupt
komprometterande inställning. Tillspetsat
måste den innebära: vad bekymrar
det regeringspartierna, att lagligheten
inte i tillräcklig grad kan prövas, och
vad angår det dem, att Sverige snart
förefaller att vara det enda land som
saknar denna möjlighet? Det angår dem
i varje fall inte i så stor utsträckning,
att de nu vill vara med om att vidtaga
några extra åtgärder i den riktning reservanterna
anfört för att ökad möjlighet
skall beredas den enskilde att få
sin rätt prövad. Man säger, att vi gott
kan vänta och se, och vad vi skall vänta
och se har vi diskuterat tidigare.

Herr Lindberg klagade över att reservanterna
icke tog upp alla spörsmål

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

i detta sammanhang. Man har inte diskuterat
föredragningsmetoderna i regeringsrätten,
där muntlighet inte förekommer.
Jag föreställer mig att det förhållandet,
att reservanterna inte tagit
upp allt, väl inte varit avgörande för
utskottsmajoritetens ställningstagande.
Herr Håstad har ju genoin utländska
exempel välvilligt visat på alla faror,
som man bör undvika. Om man nu riskerar
att gå in på alltför stora områden,
föreställer jag mig att dessa faror, framför
allt med herr Håstads benägna bistånd,
i varje fall skall kunna kartläggas
genom den utredning, som vi trots
allt hoppas skall kunna komma till
stånd. Skulle nämligen det sista ordet
från den nuvarande regeringen på det
speciella område, som jag här berört,
vara, att regeringen inte vill vara med
om en granskning av politikernas förvaltningsavgöranden
och att regeringen
i varje fall inte nu vill vidtaga några
extra åtgärder, då vore detta, herr talman,
ett mycket beklagligt resultat av
den diskussion, som under åratal har
förts kring dessa frågor. Jag hoppas att
regeringen kanske kan komma att intaga
en annan ståndpunkt. Efter herr
Hedlunds anförande förefaller emellertid
utsikterna därtill tyvärr inte att vara
särskilt stora. Detta är beklagligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Föregående talare har
påvisat, att möjligheten att få lagligheten
av myndigheternas och regeringens
beslut prövad inför domstol i utlandet
har erkänts som en för medborgarnas
rättsskydd central angelägenhet. Det
har vidare konstaterats av reservanterna
i utskottet att en sådan möjlighet i
Sverige finns endast i vissa fall men
långt ifrån i alla. Särskilt de fall, då
avgörandet i sista hand träffas av
Kungl. Maj:t, är undandragna en sådan
prövning. Frågan gäller nu om en utvidgning
av medborgarnas rätt till

prövning inför domstol skall utredas i
positivt syfte.

Utskottsmajoriteten ställer sig tyvärr
helt avvisande till denna tanke. Det
sker trots att behovet av en sådan prövning
uppenbarligen har vuxit allteftersom
ingripandena från samhällets sida
har tilltagit i antal och riskerna för
godtycke därmed blivit större. Jag kanske
skall precisera, herr talman, att utskottsmajoritetens
avvisande är komplett
när det gäller möjligheten av laglig
kontroll över regeringsbeslut, medan
man svävar litet på målet i övrigt.

Som motiv för att regeringsbeslut
inte skall bli föremål för rättslig kontroll
hänvisar man bland annat till den
parlamentariska övervakningen genom
konstitutionsutskottet. Med hänsyn till
den praxis, som under senare år har
utbildats inom konstitutionsutskottets
majoritet, innebär detta i sak att så
länge regeringen kan påräkna riksdagens
stöd kan en regeringsledamot
inom vida gränser förfara som han vill,
även om åtgärderna inte står i god
överensstämmelse med lagens anda och
bokstav. Tyvärr har man väl anledning
att utgå från att regeringen delar utskottsmajoritetens
uppfattning på denna
punkt; om inte, hoppas jag att man
från statsrådsbänken klart tar avstånd
från majoritetens uppfattning.

Tills vidare har man, med kännedom
om vårt politiska liv, anledning att utgå
från att den svenska regeringen, sannolikt
som den enda i västerlandet, vågar
hävda att den bör stå fri från rättslig
kontroll och alltså själv bestämma
vad som skall anses vara gällande rätt,
detta trots att regeringens ledamöter,
såsom herr Dahlén nyss påpekade,
ingalunda har utsetts med tanke på
kvalifikationerna i detta avseende och
naturligtvis många gånger arbetar under
trycket av en mer eller mindre ensidig
politisk opinion.

Jag finner liksom flera föregående
talare en sådan ståndpunkt vara uppseendeväckande.
Det har inte med hän -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

visning till utlandets erfarenheter kunnat
göras sannolikt att en domstolsprövning
av föreslagen art skulle åstadkomma
en sådan försening i de administrativa
avgörandena eller andra olägenheter,
att däri skulle ligga avgörande
skäl mot en ur rättssynpunkt mera
tillfredsställande ordning.

Herr talman! Just frånvaron av varje
försök att konkret underbygga detta
resonemang om risker för administrationens
effektivitet synes mig vara talande
nog. Det finns anledning till den
reflexionen, att ju mer staten ingriper,
desto större blir risken att de
maktägande åberopar ett sådant allmänt
effektivitetsargument som skäl
till att rättssynpunkten, så småningom
kanske även frihetssynpunkten, inte
kan beaktas.

Det är däremot inte svårt att konkret
exemplifiera och belysa behovet av en
rättslig kontroll över förvaltningens
avgöranden. Jag hänvisar sålunda till
expropriationslagstiftningens stadgande
rörande fall, då Kungl. Maj:t får medge
tillstånd till expropriation. Anser
Kungl. Maj :t uppställda villkor vara
uppfyllda, kan ingenting göras däråt,
även om en uppenbar feltolkning föreligger.

Jag kan peka på tyskmedelslagstiftningens
tillämpning. Det har aldrig
kunnat prövas inför opartisk domstol
huruvida Kungl. Maj:ts avgörande står
i överensstämmelse med lagen.

Enligt min mening skulle det ha varit
högst påkallat att tvisten rörande
tolkningen av försäkringslagstiftningens
stadgande om försäkringstagarnas
representanter i bolagens styrelser kunnat
göras till föremål för rättslig prövning.

Veterinärstyrelsens föreskrifter i ett
bekant fall rörande disposition av avfall,
som kan användas till svinmat,
synes ha inneburit fördelar för ett visst
företag. Förmodligen ansåg man det
enklast att på detta sätt uppnå ur hygienisk
synpunkt önskvärda resultat

och brydde sig inte om att andra företags
möjligheter till lika rätt därigenom
träddes för när. Uppenbarligen skulle
en prövning av lagligheten i detta beslut
ha varit av behovet påkallad.

I en reservationsanmärkning i konstitutionsutskottet
rörande ett beslut av
Kungl. Maj:t år 1947 påpekades, att en
organisatorisk förändring rörande slakten
har genomförts genom en väsentlig
skärpning av villkoren för erhållande
av slakteritillstånd. Detta innebar en
kännbar inskränkning av näringsfriheten,
och någon ersättning till dem som
avstängdes från sin näring kom inte i
fråga. Reservanterna gjorde med fog
gällande, att denna åtgärd inte ägde
stöd i förfogandelagen. Det skulle ha
varit mycket värdefullt att få lagligheten
i denna åtgärd prövad inför en
opartisk domstol.

Jag skall, herr talman, inte anföra
fler exempel. Det jag redan har påpekat
synes tillräckligt belysa varför vi
i den meningsriktning jag representerar
anser det angeläget, att en utvidgning
av möjligheterna till prövning av
förvaltningens och regeringens åtgärder
igångsattes utan dröjsmål.

Herr Lindberg har nyss uttalat att
han anser, att domstolarna inte skall
lägga sig i regeringens göranden och
låtanden. Det var ett ovanligt klart uttryck
för vad som tydligen är utskottsmajoritetens
uppfattning, och det är
mot denna ståndpunkt som man på vår
sida måste bestämt reagera. När det
gäller frågan om huruvida regeringens
göranden och låtanden överensstämmer
med Sveriges lag, då finns det sannerligen
anledning att öppna möjligheter
till domstols prövning.

För övrigt tycker jag att när herr
Lindberg hänvisar till riksdagen och
riksdagens vakande öga, så borde herr
Lindberg erinra sig något av vad som
utspelades här för inte så många dagar
sedan. Det torde ändå ha visat något
om vilka svårigheter som uppkommer
när de politiska bindningarna ut -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

•övar ett inflytande på ställningstagandet;
i annat fall hade det nog varit
flera som stött herr Lindbergs ståndpunkt
den dagen.

Framför allt hänvisar emellertid utskottsmajoriteten,
och jag förmodar
även herr Lindberg, till den parlamentariska
kontroll som äger rum genom
konstitutionsutskottet. Jag har redan
förut talat om den praxis som uppkommit
och som gör denna kontroll föga
effektiv, men jag vill tillägga, att riksdagen
år 1952 begärde en utredning om
kontrollen av statsrådets konstitutionella
ansvarighet. Denna utredning är
ännu efter två år inte igångsatt. Vittnar
inte detta, herr talman, jämte mycket
annat om hur svagt regeringens intresse
är för att på detta område skapa en
mera betryggande ordning?

Jag skall, herr talman, be att få ställa
in de problem, som diskuteras här i
dag, i ett litet större sammanhang för
att något belysa regeringens och regeringspartiernas
otillräckliga intresse
för tryggandet av den enskildes rätt i
förhållande till samhället och undvikande
av godtycke och mannamån. Jag
hänvisar därvid först och främst till
de spörsmål som kommer att behandlas
längre fram i dag och till det de
obotfärdigas förhinder som framträder
i utskottsmajoritetens negativa ståndpunkt
till de i utlåtandena nr 4 och 5
behandlade spörsmålen — den följande
debatten kommer att belysa den
saken.

Jag övergår härefter till några allmänna
reflexioner rörande rättsfrågor
som är eller borde vara aktuella, som
står i ett visst samband med nu föreliggande
spörsmål och som bör beaktas
för att regeringens och regeringspartiernas
ståndpunkter i dag skall få
sin rätta belysning.

Alla är säkert överens om den stora
betydelsen av att rättsordningen i ordets
mest vidsträckta betydelse utformas
så, att riskerna för godtycke och
missbruk blir så små som möjligt, att

kontrollen över de inom själva rättsvården
och administrationen verksamma
blir effektiv och att missbruk och
lagöverträdelser energiskt beivras. Det
åligger i första rummet regeringen att
vaka över att i alla dessa avseenden
intet underlåtes som kan och bör göras.
Tyvärr uppfyller inte regeringens vaksamhet
detta krav, utan präglas snarare
av en viss slapphet inför den enskildes
naturliga rättsanspråk. Låt mig nämna
några exempel; jag börjar då med lagstiftningen.

Självklart är att lagstiftningen bör
präglas av principen om likhet inför
lagen. Den i fjol antagna viktiga lagen
om konkurrensbegränsning respekterar
inte till fullo denna princip. Åt vissa
affärsdrivande organisationer ges där
en särställning i förhållande till andra,
och de undantages från det monopolkontrollerande
organets övervakning —
om så erfordras skall jag återkomma
till en närmare belysning av detta.

Vår lagstiftning lider i övrigt inte sällan
av tekniska brister, som tyder på en
bristande samordning mellan utarbetandet
av och granskningen av lagarna.
Jag vill särskilt erinra om att personer
med överblick över den administrativa
rätten knappast utnyttjas i tillräcklig utsträckning
för att överarbeta fackdepartementens
och myndigheternas förslag.
Frågan om en utvidgad lagteknisk
granskning av lagutkast genom lagrådet
eller på annat sätt har i år behandlats
av konstitutionsutskottet och riksdagens
kamrar, som ansåg att det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att vidta erforderliga
åtgärder. Jag hoppas att det inte kommer
att dröja så länge, innan regeringen
i detta fall handlar, som det gjort i
åtskilliga andra frågor av rättslig betydelse.

Vad lagtillåmpningen beträffar är det
naturligtvis av största vikt att inte avsevärda
dröjsmål med rättegångsförfarandet
inträffar. För att detta skall
kunna i stort sett undvikas utan ur
rättssynpunkt otillfredsställande förfa -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

ringssätt kräves naturligtvis inte bara
att domstolarnas kapacitet är tillräcklig
utan även den såsom åklagare verksamma
personalen samt den rättspsykiatriska
expertisen får en tillfredsställande
omfattning. Justitieministern har
härvidlag inte i tid gjort vad som kunnat
och bort göras för att undvika de
dröjsmål med rättegångsförfarandet eller
andra brister som är en svaghet i
vårt nuvarande rättegångsväsende. Jag
tänker då inte minst därpå att den rättspsykiatriska
expertisen är otillräcklig
och inte har haft den assistans som
skulle ha underlättat dess arbete.

Dröjsmålen hos administrativa organ
och krismyndigheter kan ur rättssynpunkt
vara en ytterst allvarlig sak. Jag
hänvisar till det dröjsmål vid förköpslagstiftningens
tillämpning, som i ett
bekant fall från Västmanland med rätta
uppfört den svenska allmänheten. Att
en person, som köpt, betalt och i två
och ett halvt år brukat en gård, alltjämt
lever under ett hot från staten att han
kan bli bortdriven från gården, finner
jag upprörande. Vad säger hans excellens
statsministern om detta? Av de
småleende minerna på statsrådsbänken
att döma, tycker man där att detta är
all right. Vad säger rättsväsendets högste
företrädare, justitieministern, om
denna sak? Är det rimligt att hålla en
svensk medborgare på sträckbänken på
detta sätt? Jag frågar i likhet med en
liberal tidning: Borde inte sträckbänken
vara en övergiven strafform, särskilt
gentemot medborgare som inte begått
något brott?

Den otillräckliga möjligheten att få
lagligheten av administrationens och
särskilt krisförvaltningens åtgärder prövad
inför domstol har jag redan berört.
Men även prövningen inför Kungl. Maj:t
eller andra överordnade myndigheter
inskränkes inte sällan på ytterst allvarligt
sätt. Det sker genom de underhandsdirektiv
som förekommer från regeringen
till olika organ. Denna fråga
berördes av herr Svensson i Ljungskile

i fjolårets interpellationsdebatt, men synes
ha undgått justitieministern av hans
anförande vid samma tillfälle att döma.
Eller anser statsrådet att frågan ur
rättssynpunkt saknar intresse?

Herr talman! Vi får längre fram under
årets riksdag, när justitieministern
besvarar herr Svenssons i Ljungskile
interpellation, tillfälle att diskutera det
vidsträckta inflytande på straffverkställigheten
som justitieministern utövar
genom att i ett par hundra fall
per år bevilja nåd mot högsta domstolens
avstyrkande. Jag gör endast den
reflexionen, att man kan hysa allvarliga
tvivel om en så omfattande korrektion
av domstolarnas bedömning är förenlig
med ett rättssamhälles traditioner.
Inte heller finns det anledning att
i dag diskutera andra frågor som berör
straffverkställigheten, t. ex. de praktiska
fångvårdsproblem som nyligen debatterades
i första kammaren. Den bristande
handlingskraft regeringen visat
på detta område ingår som ett inslag i
bilden av dess svaghet när det gäller
att hävda ett rättssamhälles krav.

I dag, liksom alltid när oro uppkommit
i vida folklager om allt är som det
bör vara i det svenska rättssamhället,
gäller saken inte minst hur reformarbetet
skall bedrivas för att det allmänna
förtroendet skall kunna återställas.
Detta sker sannerligen inte genom
att de maktägande avvisar eller
ställer på en oviss framtid berättigade
krav på möjlighet till kontroll av deras
åtgärders lagenlighet och andra
grundade reformkrav.

Skada sker också, när regeringen underlåter
att göra sådana förflyttningar
av tjänstemän som erfordras just för
förtroendets återställande och som därför
är motiverade även med en restriktiv
användning av möjligheterna till
förflyttningar — jag betonar detta sista.
Som exempel vill jag peka på den högre
polistjänstemän i Stockholm, vilken i
ett par uppmärksammade rättsaffärer
visat prov på en sådan tjänstaktighet

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

mot högt uppsatta och en sådan brist
på omdöme, att hans förflyttning till en
annan tjänst, där dessa egenskaper är
mindre allvarliga, uppenbart skulle vara
ur allmän synpunkt gagnelig. Jag berörde
detta spörsmål redan i fjol. Skall
kanske justitieministerns tystnad i denna
sak tolkas som ett förtroendebevis
åt vederbörande, eller anser statsrådet
att formella hinder för en i och för
sig berättigad åtgärd föreligger?

Herr talman! Det totalintryck som utskottsmajoritetens
ställningstagande och
justitieministerns underlåtenhetssynder
ger av de maktägandes intresse för
rättsväsendet är beklämmande. I utskottets
utlåtande nr 3 finns tongångar
av typen: »Makt är rätt.» Det slås fast
att regeringsåtgärdernas lagenlighet
inte får prövas. I utrikesministerns yttrande
förra veckan framträdde en viss
likgiltighet för om den enskilde vederfares
mannamån, när myndigheterna
under kristider måste beskatta och reglera.
Över huvud taget spåras i regeringens
attityd till en rad rättsproblem
en benägenhet att rycka på axlarna,
som inger oro.

I detta läge är det oppositionens plikt
att hårt och bestämt framföra kravet
på en uppstramning av samhällets attityd
i rättsfrågorna, kravet på ökad
omsorg om att den enskilde inte vederfares
orätt. Jag tar avstånd från talet
om rättsröta i det svenska samhället.
Våra rättstraditioner är starka, och de
människor som arbetar inom rättsväsendet
och administrationen är säkerligen
till överväldigande del burna av
levande rättskänsla och vilja att handla
i överensstämmelse därmed. Men de beklagliga
företeelser som påtalats och de
brister som påvisats förtjänar icke dess
mindre att angripas med all kraft, så
att rättelser kommer till stånd och den
enskildes rättstrygghet blir så stor som
möjligt. Det är regeringens otillräckliga
insatser härvidlag, dess benägenhet att
överse med bristerna, dess ovillighet att
klart sätta rätten före makten som mås -

te påtalas. De gamla romarna hade ett
talesätt som de ofta använde vid hänvändelse
till de styrande: »Må konsulerna
tillse att det allmänna inte tar
skada.» Det är en uppmaning som jag i
dag med allvar riktar till de ansvariga.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin erinrade om
den debatt som vi hade i andra kammaren
förra veckan och menade, att
jag då varit intresserad av att regegeringen
skulle korrigera domstolsbeslut.
Jag måste för egen del säga, att
jag inte gärna kunnat lämna rum för
en sådan tolkning av mitt anförande.
Jag var angelägen om att regeringen
skulle korrigera sig själv så till vida att
man gav återbäring för hela den retroaktivt
uttagna skatten och inte bara
för den summa som stod i utskottsutlåtandet,
alltså omkring halva beloppet.
Det var den ena saken.

Sedan uppehåller sig herr Ohlin i
sitt anförande vid de utländska systemen
när det rör sådana frågor som är
refererade i det utlåtande vi nu behandlar.
Det kan hända att något av de systemen
skulle kunna användas också
här i Sverige. För egen del måste jag
emellertid säga, att skall man få en
fullständig bild av de system som andra
länder har på detta område, då måste
man också ha klart för sig hela rättsväsendet
i dessa länder och hur domstolarna
i övrigt är uppbyggda o. s. v.
Detta kan man inte få. Varken reservanter
eller motionärer har åberopat
något särskilt system. Nu vill jag fråga
herr Ohlin om han exempelvis skulle
vilja ha det franska systemet framför
något annat. Jag tror knappast att herr
Ohlin skulle vilja det, om han tänkte
närmare efter.

Vidare vill jag säga till herr Håstad,
att när jag refererade herr Herlitz’ motion
i dess inledande del — som jag
kallar den allmänna motiveringen — så
skedde ju inte det för att direkt kritisera
motionen utan i stället de uttalan -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

den som där gjordes. Att herr Herlitz
sedan på en följande sida tar avstånd
från vad han själv sagt, är en sak för
sig. Jag känner herr Herlitz mycket väl
och vet att han är buren av ett starkt
rättspatos. Jag frågar mig dock varför
han behöver denna inledande motivering
för att komma fram till de ändringar
i rättssystemet, som han ändå
pläderar för i sin motion.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara korrigera
ett missförstånd från herr Lindbergs
sida. Jag hänvisade i förbigående till
debatterna här för en vecka sedan för
att för herr Lindberg belysa de fenomen
som kommer till uttryck i konstitutionsutskottets
välvillighet att ■— för
att uttrycka det finkänsligt •— tolka allt
till det bästa när man bedömer regeringens
åtgärder. Det råder en viss obenägenhet
att gå emot regeringen, som
representerar de partier majoriteten
själv tillhör.

Sedan frågade herr Lindberg mig om
jag ville ha det franska systemet. Det
var en egendomlig fråga. Jag ansluter
mig till reservanternas ståndpunkt,
som innebär, att någonting måste göras
för att ge medborgarna vidgade möjligheter,
varför en utredning begäres om
hur detta bäst skall ordnas — naturligtvis
med beaktande av svenska rättstraditioner.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Eftersom jordbruksministern
inte är närvarande och alltså
inte kan bemöta herr Ohlins inlägg om
förköpsärendet i Västmanland, tar jag
mig friheten att lämna en upplysning
beträffande detta ärende.

Det förhåller sig på det sättet att den
man, från vilken fastigheten skall förköpas,
har vänt sig till jordbruksdepartementet
och hemställt, att hans besvärsärende
tills vidare inte skall prövas.
Han menar att han vill företa vis -

sa förhandlingar för att få klarhet om
huruvida det går att komma fram till
en lämplig uppgörelse med lantbruksnämnden
i länet.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga några ord angående den högre
polisman som herr Ohlin omnämner.
Jag har litet svårt att förstå vad frågan
om hans kvarsittande har för något att
göra med det spörsmål vi nu diskuterar.
Jag har nämligen utgått från att man
inte menar och inte från något håll har
tänkt sig en överprövning av klokheten
och lämpligheten i ställningstaganden
från regeringens sida. Det är väl ändå,
herr Ohlin, en lämplighetsfråga
om denne polisman skall sitta kvar
eller inte. Herr Ohlin vill väl inte göra
gällande att det är olagligt, att han sitter
kvar?

Sedan ett par ord om de utländska
förebilderna som här är åberopade i
många sammanhang. Förvaltningsdomstolen
i Västtyskland lär icke pröva regeringsmaktens
beslut. I England finns
det en teoretisk möjlighet därtill, men
den lär inte användas i praktiken. Dessa
upplysningar har jag inhämtat nu
under behandlingen av en i ämnet väl
insatt rättslärd men har tyvärr inte
hunnit kontrollera dem. Just den omständigheten,
att man i England har
en teoretisk möjlighet men inte utnyttjar
den i praktiken, kanske säger något.
Det säger väl i så fall, att i princip är
detta med prövningen av lagligheten i
regeringsmaktens beslut visserligen en
stor fråga men i praktiken en ganska
liten.

Alla vet vi väl att makt kan missbrukas.
Det finns ibland ett rätt stort
utrymme för missbruk nämligen vid de
s. k. skälighetsbedömningarna. Däremot
är möjligheterna till maktmissbruk
tämligen små när man rör sig så att
säga på gränsen till vad som är lagligt
eller inte. Detta sammanhänger med
den kontroll som offentlighetsprincipen
ger. Härav följer att de enskilda
människorna bäst skulle behöva ett

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

skydd just vid lämplighetsfrågornas avgörande.
Men hur skall man kunna få
fram en lämplighetsprövning ovanpå
den, som företagits av sista instansen
för den ifrågavarande gruppen av ärenden
och som sitter inne med största
sakkunskap på området? Som jag förut
sagt hindrar detta naturligtvis inte att
man söker skapa ett bättre skydd där
det kan nås, nämligen beträffande lagligheten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern nämnde,
att ägaren av jordbruket hemställt,
att hans ärende tills vidare inte skulle
avgöras. Tyvärr glömde inrikesministern
en sak, nämligen att tala om, när
denna hemställan från vederbörande
inkom. Det var, herr inrikesminister,
i mars 1954. Man får då erinra sig, att
ägaren suttit på fastigheten i två och ett
halvt år. Han fick lagfart i maj 1952.
Ärendet har under en period av 313 dagar
vilat i jordbruksdepartementet och
därefter remitterats till lantbruksnämnden
för utlåtande. Att vederbörande nu
begär att ärendet inte skall avgöras,
beror väl på en förhoppning att Kungl.
Maj:t eller vederbörande lokala organ
efter denna långa tidsutdräkt skall finna
en möjlighet att ordna på något annat
sätt. Det innebär naturligtvis inte
att han menar att det skulle vara all
right med ett dröjsmål på två och ett
halvt år. Försöker man ge det den innebörden,
herr inrikesminister, är uttalandet
vilseledande, och det hoppas jag
inte inrikesminstern avsåg.

Inrikesministern sade också till mig,
att detta är en lämplighetsfråga. Lämpliglietsfråga?
Att under så lång tid hålla
en svensk medborgare i ovisshet om
huruvida han skall drivas bort från sin
gård av myndigheterna uppfattar jag
som en kränkning av hans naturliga
rätt. Det kan inte vara i överensstämmelse
med allmänna rättsliga tankegångar
att dra ut så länge på tiden vid

tillämpningen av en paragraf av detta
slag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det var på tal om den
högre polistjänstemannens kvarsittande
i tjänst som jag sade att det var fråga
om lämplighet eller icke.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag brukar inte lägga
mig i debatter som rör motionsvis
framställda utredningskrav. Jag föreställer
mig emellertid, att ingen av kammarens
ledamöter blir överraskad om
jag anser det nödvändigt att ta till orda
efter det anförande folkpartiets ledare
herr Ohlin nyss höll.

Vad som frapperat mig vid läsningen
av de motioner vi behandlat i dag,
i varje fall beträffande folkpartiets motioner,
har varit deras brist på konkretisering,
deras allmänna resonemang
och antydningar och på en punkt rent
av insinuationer. Herr Ohlin gjorde sig
inte skyldig till detta. Han försökte i
stället i allra högsta grad konkretisera.
När herr Ohlin tänker igenom vad han
sagt i dag, kommer han nog att finna,
att det hade varit lika bra ur hans synpunkt
att nöja sig med de allmänna
talesätten. De konkretiseringar han
kom med bidrog sannerligen inte, herr
talman, till att belysa en serie mycket
allvarliga frågor, vilket övriga talare
försökt göra.

Herr Ohlin utgår ifrån att de som
tillhör de två partier, som nu samverkar
i regeringen, på något sätt är annorlunda
beskaffade än andra samhällsmedborgare
och inte har något
som helst intresse av att hävda den enskilde
medborgarens rätt. Han tar upp
några exempel för att söka belysa och
bevisa detta häpnadsväckande påstående.
Jag hinner inte gå in på dem
alla, men jag skall ta upp ett par av
dem.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning'' av administrativa frågor m. m.

Herr Ohlin angrep utrikesministerns
inlägg i debatten här i onsdags. Vad
är det som inträffat, herr Ohlin? Ingenting
annat än att herr Undén påpekade,
att i en krissituation uisättes samhällsmaskineriet
för hårda påfrestningar,
att situationerna då växlar snabbt och
att det därför är svårt att uppnå en
perfekt rättvisa. Vi måste väl ändå alla
erkänna, att det förhåller sig så, men
det hindrar inte, att alla — även samlingsregeringens
ledamöter •— eftersträvade
rättvisa. Den samlingsregering
vi hade under kristiden försökte
väl ändå inte medvetet krångla till bestämmelserna,
även om man nästan får
den uppfattningen, när man läser vissa
tidningar. Eftersom herr Ohlin gjorde
en blixtvisit i samlingsregeringen, kan
herr Ohlin ju inte tänka sig, att denna
led av något slags hat emot rättvisan
och att krislagstiftningen av den anledningen
blev invecklad och svårtolkad.
Det är detta som herr Undén säger.
Det fordras, ärade kammarledamöter,
mycken illvilja för att gentemot
honom, vars hela liv präglats av ett
allvarligt rättspatos, komma med den
beskyllningen, att hans yttrande förråder
förakt för rätten och respekt för
makten. Det var dessutom i det omstridda
fallet så, att just därför att krisförfattningar
var svårtolkade sade sig
regeringen att det var rimligt att av billighetsskäl
ge en kompensation, och
det var, herr Ohlin, om storleken av
denna billighetskompensation som debatten
rörde sig. Skulle inte herr Ohlin
kunna överlåta åt andra människor,
som inte följer debatterna i denna kammare,
att lägga in andra motiv i de
yttranden som här göres? Jag tror att
den politiska debatten skulle i högsta
grad vinna på det.

Det andra exemplet, som herr Ohlin
tar upp, är att han är missnöjd med
monopollagstiftningen, som antogs i
fjol. Då vill jag fråga herr Ohlin: Innebär
herr Ohlins yttrande, att om en
minoritet finner sig slagen i riksdagen

skall denna minoritet ha rätt att hos
en förvaltningsdomstol — ty det är ju
det vi diskuterar nu — påkalla en ändring
av riksdagens i laga ordning fattade
beslut i lagstiftningsfrågor? Herr
Ohlins andra exempel visar hur orimligt
hela hans ställningstagande är. Här
fattas med betydande majoritet ett beslut,
som han anser vara kränkande för
den enskildes rätt. Det drar han in i en
diskussion om den domstolsmässiga
prövningen av förvaltningsåtgärder. Är
det verkligen herr Ohlins mening att
även riksdagens lagstiftningsbeslut skall
på det sätt som sker i viss utsträckning
i Förenta staterna bli föremål för
en prövning av domstol? Jag tror att
det kan vara ganska bra att få ett besked
om detta är folkpartiets s. k. demokratiska
ståndpunkt.

Vidare säger herr Ohlin, att ett utslag
av regeringens nonchalans inför
rätten är justitieministerns slapphet när
det gäller att förkorta handläggningen
av målen vid våra domstolar. Herr
Ohlin har bråttom, naturligtvis, men
innan en sådan anklagelse göres kan
man ha rätt att begära att man tar
reda på vad som har hänt. Fångvårdsdebatten
i första kammaren slutade
ingalunda på det sättet att justitieministern
satt på de anklagades bänk. Det
kunde uppvisas en rad mycket betydelsefulla
initiativ från den nuvarande
justitieministerns, och låt mig gärna
medge även den föregående justitieministerns,
landshövding Bergquists,
sida för att rätta till missförhållanden
som har existerat under årtionden. Är
det då inte orimligt att som bevis för
regeringens bristande intresse för rättsvården
ta just den man som har lagt
ned så mycket arbete på att rätta till
missförhållanden, som många tidigare
justitieministrar inte ansett sig gå i
land med att ens ta upp?

Beträffande långsamheten i rättegångsväsendet
har ju den nuvarande
justitieministern till innevarande års
riksdag framlagt propositionerna nr

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

200 och 203, som just avser att komma
till rätta med en del av de missförhållanden
som här otvivelaktigt funnits.

Jag vet inte om det var någonting
mer som herr Ohlin ville ha svar på,
men i så fall skall jag försöka ge svaret
om han vill upprepa frågorna. På de
punkter jag har antecknat tror jag att
varje opartisk lyssnare måste säga sig,
att det hade varit ur debattens synpunkt
minst lika bra om herr Ohlin
nöjt sig med de allmänna talesätten.

Om jag, eftersom både herr Håstad
och herr Ohlin har tagit upp en del
allmänna synpunkter också får lov att
göra det, herr talman, så vill jag gärna
bekänna att enligt min uppfattning de
frågor, som vi här diskuterar, är av
mycket stor betydelse. Det är av mycket
stor betydelse att man kan åstadkomma
trygghet för afl den enskildes
rätt värnas och att missförhållanden
och orättvisor rättas till. Jag skulle
gärna vilja — jag kan ju göra det här
i andra kammaren då jag ser att herr
Herlitz är närvarande — bekänna att
herr Herlitz’ motion erbjuder mycket
av intresse. Jag tror att den är ett vägande
bidrag till diskussionen om förhållandet
mellan idividen och samhället.
Det är klart att herr Herlitz, när
han har skrivit denna motion, inte har
kunnat undgå att färgas av det förhållandet
att han omfattar en konservativ
samhällssyn. Han gör visserligen aktningsvärda
försök och säger, att han
nu skall lyfta bort de partipolitiska
tvistefrågorna från diskussionen, men
han vill ändå liksom inleda hela diskussionen
med en analys av vad som
har hänt i samhället. Den analysen är
briljant gjord, men jag tror inte herr
Herlitz blir förvånad om jag säger att
jag reagerar mot den på nästan alla
punkter.

Jag skall bara ta ett exempel för att
visa vad det är jag inte kan acceptera.

Han tar upp ett resonemang om hur
samhällsutvecklingen har medfört ett
minskat utrymme för individen och ett
7 — Andra kammarens protokoll 195b.

ökat inflytande för samhället, framför
allt på äganderättens område. Så tillägger
han, att då äganderätten hotar att
bli ett tomt skal, äventyras grunden
för hela vår rättskultur, som den i
svensk rätt fastslagits i 16 § regeringsformen.
Jag gör bara detta citat och
skall inte företa någon analys av det,
men eftersom detta är en skildring av
den samhällsutveckling vi har varit
med om, är det klart att hans dom över
denna samhällsutveckling måste ligga
i vad han skrivit där. Men trots att han
går ut från en mycket konservativ samhällssyn,
finns det en genomtänkt
åskådning när han går in på problemen
om den förvaltningsrättsliga prövningen
av administrationens beslut, om förhållandet
mellan medborgarna och
rättssamhället osv. Han har mycket litet
av uppslag, men det finns hos honom
en genomtänkt åskådning.

Folkpartimotionerna kan man inte
med bästa vilja i världen karakterisera
på det sättet. De är en matt och ganska
diffus återklang av de herlitzka tankegångarna
när han försöker vara opolitisk,
men jag skall villigt medge att ett
studium av dem inte ger samma olustkänslor
som exempelvis herr Ohlins
anförande i dagens debatt gjorde, ty
trots att motionerna är mycket allmänna
och diffusa, så att utskottet inte
gärna kunnat tillstyrka bifall, utgör de
ändå inte något försök att hetsa upp
individen mot samhället eller mot en i
och för sig naturlig och oundviklig utveckling.
Motionärerna accepterar i
stort sett den utveckling som pågått
men framför vissa kritiska synpunkter.
Det är ett stort steg från det som vi
har hört i dag till de motioner som
ligger till grund för utskottsutlåtandena.

Jag har många gånger i denna kammare
sagt, att i den mån samhället tar
på sig allt större arbetsuppgifter eller i
den mån administrationen tvingas att
ta på sig allt fler uppgifter för medborgarna,
därför att medborgarna inte
''■ 17.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor in. m.

går i land med att klara dem på egen
hand, växer naturligtvis administrationens
makt över den enskilde individen.
Administrationen griper in på många
nya områden, men vi skall komma ihåg
att denna utveckling har inneburit en
enorm frigörelse för människorna. Om
vi ser på människornas förhållande till
administrationen, måste vi väl säga att
det är en kolossal skillnad mellan det
sätt på vilket en vanlig svensk medborgare
nalkas en ämbetsman eller en
representant för samhället i dag och
exempelvis för 50 år sedan, när vi hade
den verkliga överhetsstaten och man
faktiskt darrade i knävecken även inför
den obetydligaste representant för
det fruktansvärda samhällsmaskineriet.
Postfröken skildrades ofta på den tiden
som en terrorist mot befolkningen.

Det var häpnadsväckande att höra en
ärad talare från folkpartiet säga, att den
tidens ämbetsmannaregeringar hade
större förståelse för den enskilda människans
rättskrav än dagens politiskt
sammansatta regeringar. Mycket tål de
här högtalarna, och att ett sådant uttalande
kan göras utan att de går sönder
vittnar gott om hur långt den moderna
tekniken har kommit. Jag antar att den
olycklige talaren — det var nu inte herr
Ohlin; han är dess värre aldrig någon
olycklig talare — hade en helt annan
sak i tankarna: att vi har fått en administration,
i vars spets det sitter en
politisk regering, och att detta kan vara
förenat med vissa risker allteftersom
administrationen växer. Javäl, herr
Dahlén, men vi har ju fått regeringsrätten.
I herr Dahléns framställning
saknades varje antydan om att det hade
hänt någonting annat än att regeringen
har blivit alltmer politisk och att administrationen
har vuxit. P.egeringsrätten
är ju en fristående administrativ
domstol, och mängder av mål som förut
kanske avgjordes av en ämbetsmannaregering
avgörs nu av regeringsrätten.
Nåväl, jag vidhåller, att det moderna
samhället ger åt medborgaren

inte bara en mycket högre materiell
standard än det samhälle vi hade för 50
år sedan, det ger också en mycket högre
frihet åt medborgaren, och det ger också
en mycket större grad av respekt inför
hans krav på rätt och integritet.

Men sedan jag har konstaterat det, så
gör jag gärna det andra konstaterandet,
som jag också brukar göra, nämligen
att när denna utveckling har skett
därigenom, att samhället undan för undan
har ökat sitt inflytande, så kan det
ibland gå så, att den enskilde medborgaren
väl vet, att samhället tjänar honom,
men att han ändå tycker, att samhället
har blivit så stort och så väldigt,
att han känner sig främmande och
maktlös inför det. Han kanske tycker,
att visserligen är han befriad från
många av de makter som förut bestämde
över hans öde, men det samhälle,
som skulle skydda honom, fyller ändå
inte alla anspråk.

Jag vill inte förneka, att det för
många, kanske för hela grupper kan
kännas så, att folkflertalets förbättrade
ställning har köpts på bekostnad av inskränkningar
i fåtalets privilegierade
ställning. Jag vill inte alls bestrida, att
det kan förhålla sig så. Även för den
vanlige medborgaren, som kanske inte
förut hade så mycket privilegier, kan
det ibland förefalla, som om samhället
hade blivit ett maskineri, inför vilket
man står maktlös, och det är, ärade
kammarledamöter, en allvarlig sak, om
den uppfattningen sprider sig bland
medborgarna.

Är man konservativ, så är den naturliga
utvägen ur detta dilemma, att man
avbryter den pågående samhällsomdaningsprocessen.
Inga talare här har förordat
den lösningen på detta dilemma,
utan alla har koncentrerat sig på att,
med bibehållande av våra ansträngningar
att hjälpa individen genom samhälleliga
åtgärder, skydda honom och
hans intressen.

Det är det gamla problemet, som
kommer att bli aktuellt i varje demo -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

krati, det gamla problemet om tryggheten
och friheten, samhället och individen.
Professor Herlitz’ motion är, det
säger jag ännu en gång, ett intressant,
värdefullt och stimulerande bidrag.
Men varför skall denna debatt mellan
demokratiska partier föras så, att man
slungar beskyllningar mot den ena parten
för att den skulle sakna varje spår
av intresse för att ta upp dessa frågor.

Jag skall inte gå in på de konkreta
förslag som här framställts. Men låt mig
säga, att när man ger allmänheten den
föreställningen, att enskildas misstag är
typiska för svensk administration eller
kanske till och med uttryck för regeringens
avsikter, så för man enligt min
mening in ett moment i diskussionen,
som inte bara är orimligt utan också
alldeles vilseledande.

Herr Håstad har ju här på ett såvitt
jag förstår utomordentligt sätt visat, hur
det ser ut i andra länder, och det var
bara synd, att inte kammarens ledamöter
var inne och lyssnade på detta anförande.
Jag hoppas, att man begagnar
tillfället att studera det i protokollet.
Av detta anförande framgick nämligen
vilka risker som är förenade med att
låta administrationen underkastas en
domstolsprövning, om man inte bygger
in domstolarna i administrationen på
det sätt som sker i Sverige.

Det enda jag skulle vilja fråga herr
Håstad är följande: När herr Håstad
har så klart för sig, att det i andra
länder är en risk för politisering av
domstolarnas verksamhet, om administrationens
åtgärder dras in i domstolarnas
prövning, hur kan det då vara
möjligt, att herr Håstad inte ser vilka
risker för en politisering av domstolsväsendet
som skulle uppstå, om regeringens
åtgöranden bleve prövade av
domstol? Det måste väl ändå vara så,
att i samma ögonblick som det sker så
löper man precis de risker, som herr
Håstad skildrade från Amerika, där, såsom
han berättade, även högsta domstolen
är ett politiskt organ, där admi -

nistrationen söker skaffa sig kontroll
över högsta domstolen.

Vi har en mycket starkare rättstradition
i vårt land, och jag hoppas, att vi
aldrig kommer i det läget, att en regering
skulle vilja göra så. Men det är
klart, att en av grundpelarna för att vi
har lyckats hålla domstolsväsendet så
fritt från politiska ställningstaganden
just är, att vi haft ett speciellt system
för granskning av regeringens beslut
och regeringens åtgöranden.

Nu säger man — och därmed har
man trott sig reducera frågan till mindre
dimensioner — så här: Ja, det är ju
inte meningen att pröva de politiska
besluten, och det är inte heller meningen
att pröva skälighetsfrågorna, utan
man skall nöja sig med att pröva lagligheten
av fattade beslut. Ja, det är naturligtvis
en sak som man kan resonera
om. Men då måste det väl ändå visas
något exempel på att här föreligger en
risk för att man kränker gällande lagar
genom de beslut som Kungl. Maj:t fattar.
Man skall tydligen ta bort från
domstolsprövningen den alldeles övervägande
delen av regeringens beslut,
alla som har politisk innebörd, alla som
är rimlighets- och skälighetsprövningar,
prövningar i sak, och så skall man ha
kvar den del där det gäller att tolka
gällande lag. Ja, vi försöker så gott vi
kan, herr Håstad, att få bort de ärendena
från regeringens prövning genom
att i allt större utsträckning låta dem
gå till regeringsrätten. Återigen detta
att man förbiser att det finns en administrativ
högsta domstol, som är oberoende
av regeringen och som löser så
mycket av de problem som motionärerna
här tar upp! Men, som sagt, min
fråga till herr Håstad var den: År inte
herr Håstad, som är så medveten om
riskerna att låta domstol pröva den vanliga
administrationen, rädd för att ett
införande av domstolsprövning på regeringsplanet
i annan form än den vi nu
har kommer att leda till en politisering
av domstolarna som är icke önskvärd?

100 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

Menar herr Håstad intet annat än att
flera ärenden skall flyttas över till regeringsrätten
måste jag säga, att då tar
man i väl hårt för att nå ett så begränsat
mål.

Nu har jag redan tidigare framhållit
att enligt min mening är detta stora och
väsentliga problem. De uppslag som
kommit i motionerna, har inte pekat
på några framkomliga vägar, och därför
tycker jag det är naturligt att utskottet
tagit den ställning som det gjort. Men
dessutom är det naturligt även av ett
annat skäl: vi har praktiskt taget alla
dessa frågor under utredning. Det glömmer
herrarna, när ni angriper oss för
bristande intresse här! Ni glömmer att
här sitter en utredning, besvärssakkunniga,
och man måste väl ändå medge
att besvärsinstitutet och därmed sammanhängande
frågor är grundläggande
för det mesta som vi här behandlar. Är
det så besynnerligt att riksdagen då säger,
att det kan vara betydelsefulla och
viktiga frågor som här tas upp till behandling,
men låt oss vänta och se, till
vilket resultat de sittande utredningarna
kommer. Sedan får ju riksdagen ta upp
till prövning de här tingen.

Herr Dahlén frågade, om detta skulle
vara det sista ordet i debatten. Herr
Dahlén! Problemet om individ och samhälle
kommer aldrig att upphöra att
diskuteras så länge som vi har ett demokratiskt
statsskick i detta land.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var nog ingen i
kammaren som inte märkte, att statsministern,
som alltid när han känner sig
trängd, började tala om någonting annat.
Han talade om att det var inte bra
här i landet för femtio år sedan. Det är
riktigt, herr statsminister, att det svenska
samhället för femtio år sedan hade
brister, men inte kan det vara något
skäl för att bagatellisera de brister som
i dag vidlåder vårt samhälle! En demokratiseringsprocess
har pågått — som
f. ö. liberalismens företrädare har med -

verkat till —- och inte vill någon bestrida
att detta medfört en förbättring
av människornas ställning gentemot
myndigheterna i många avseenden. Men
frågan i dag gäller ju de brister, som
vårt nuvarande samhälle har att uppvisa!
Man kan inte bagatellisera detta
spörsmål genom att tala om hur det
var förr i tiden.

För det andra påstod statsministern
att talare från andra sidan skulle ha
sagt, att misstag av exemplifierad typ
från enskilda ämbetsmän var typiska
för svensk administration. Han ansåg
detta vilseledande. Men, herr statsminister,
det är ju Ni som genom detta
felaktiga referat ger en vilseledande
framställning! Det har från vår sida
tvärtom betonats att misstagen icke är
typiska men att det, när misstag begås
bör ges möjlighet till rättslig prövning.

Statsministern sade att regeringen beskyllts
för att inte ha något som helst
intresse för dessa ting, men det är heller
inte riktigt. Yi har sagt »ett otillräckligt
intresse», och vi har konkretiserat
grunden för detta påstående med
hänvisning till utskottsutlåtandena i dag
och med andra exempel, som statsministern
icke tagit upp till bemötande utom
de två som jag nu, i den mån tiden
tillåter det, ber att få säga några ord
om. Men dessförinnan skall jag säga
några ord om utrikesministern.

Vi som förra veckan hörde utrikesministern,
inte bara läste honom, fick
— och det kan jag be statsministern
vara övertygad om — ett intryck av en
benägenhet just att rycka på axlarna
och tycka att det är inte så noga om
krisförfattningarna får den konsekvensen
att en del människor blir litet hårdare
behandlade än andra. Krislagstiftningen
blir bristfällig, säger statsministern.
Javisst, visst blir den bristfällig,
men detta skapar ju behov just av en
prövning av lagenligheten i åtgärderna,
inte bara av de fall där denna möjlighet
redan för närvarande finns utan i än
större omfattning.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17. 101

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

Statsministern frågar mig, om jag vill
att en minoritet, som blivit slagen i en
fråga t. ex. rörande kartellagstiftningen,
senare skall kunna åberopa domstols
avgörande och få minoritetens beslut
respekterat i stället för majoritetens.
Nej, herr statsminister, naturligtvis inte,
såvida inte detta beslut skulle stå i
strid med grundlag o. d. Där uppkommer
ett stort problem, som jag inte nu
skall ta bestämd ställning till. Men när
jag diskuterade frågan om kartellagstiftningen,
herr statsminister, betonade
jag uttryckligen, att det därvidlag inte
var fråga om någon lagtillämpning utan
om en lagstiftningsfråga. Jag har mig
inte bekant att frågan om tillämpningen
varit uppe. Jag tillät mig vidga perspektivet
och säga, att här fanns en lagstiftning,
som bar en liten smula prägel av
att det inte är så noga om vissa organisationer
blir ställda i ett gynnsammare
läge än andra genom att samhället avstår
från övervakning av dem. Det var
som belysning av denna attityd jag
gjorde denna korta reflexion om en
lagstiftningsfråga.

Beträffande fångvårdsdebatten vill
jag säga, att den visade hur otillfredsställande
förhållandena på detta område
är, värre än för ett par årtionden
sedan. Sedan dess har vi haft ett världskrig.
Det var tiden efter detta som
framför allt stått till förfogande för att
skapa bättre förhållanden på detta område,
och det är den nuvarande justitieministerns
ansvar därvidlag som man
inte kommer ifrån. Det är så, herr statsminister,
att justitieministern här är ansvarig
och sitter på de anklagades bänk
när bristerna påtalas.

Beträffande propositionerna nr 200
och 203 avstod jag från att säga något,
ehuru de är ur vissa synpunkter otillfredsställande.
Jag har en livlig förhoppning
att utskottet skall kunna komma
fram till en mera acceptabel lösning,
och därför skall jag, herr statsminister,
för att ;nte riskera att försvåra detta

t. v. avstå från kommentarer på den
punkten.

Till sist, herr talman! Den samhällsutveckling
som statsministern också
snuddade vid har inneburit ett ständigt
växande inflytande och allt fler och
fler ingripanden från administrationens
och krismyndigheternas sida. Det är
väl alldeles klart att när detta dessutom
i många fall sker efter snabbt tillkomna
förordningar, så skapas ett växande behov
av att den enskilde tillförsäkras
möjligheter att få sina rättsanspråk
tryggade även gentemot administrativa
förfaranden. Det är regeringens underlåtenhet
att ta konsekvenserna av denna
samhällsutveckling, som djupast ligger
under vår kritik i dag.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern har, det
håller jag med herr Ohlin om, en mycket
egendomlig debatteknik. Eftersom
jag sade att det var väl att vi kommit
ifrån de forna ämbetsmannaregeringarna
och numera fått politiska regeringar
vet lian mycket väl, att jag inte nämnde
de förra såsom något idealtillstånd. Vad
jag påpekade var det enkla förhållandet,
som jag trodde var rätt allmänt känt, att
vi fått politiska ministärer, men att det
innebar en risk för lagtillämpningen.
Det var detta vi diskuterade och inte
lagarnas innehåll i och för sig. Förhållandet
innebär risk för att den politiska
färgning vi väl ändå alla har kan
spela in när vi skall bedöma frågorna.
Men inte trodde jag, att detta skulle
föranleda landets statsminister att stå
upp och göra sig löjlig över en ledamot
av denna kammare. Jag tål sådant mycket
väl, men det är inte det som det är
fråga om.

Herr statsministern sade, att herr
Herlitz’ ståndpunkt färgades av hans
konservativa samhällssyn. Jag ber att få
instämma häri och återkommer till vad
jag sade för några sekunder sedan. Jag
tror att vi alla färgas av vår politiska
samhällssyn, och det var just därför

102 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

jag drog fram denna fråga i debatten.
Är det inte så, att statsministerns ställningstagande
färgats av hans samhällssyn?
Jo, självfallet. Men då har vi detta
problem: När vi har politiska statsråd,
blir det då inte ett problem om man
inte skall undersöka om dessa bör underkastas
en prövning, hur de vidtar
förvaltningsåtgärder? De är ju politiker,
och herr statsministern säger ju,
att vi politiker i vårt ställningstagande
färgas av vår samhällssyn. Finns det
då inte risk för att vi verkligen kan ha
fel? Jag har påpekat att denna risk
finns för alla slag av statsråd oberoende
av vilket parti vederbörande tillhör.
Statsministern valde att här skjuta på
person. Det gör han i vissa situationer
alltid i denna kammare, det är vi vana
vid. Men jag tycker att det visar, att
han inte vill gå in på en sakdebatt när
det gäller spörsmålet om politiska statsråd
och lagtillämpningen. Det är ju
också ett bidrag till debatten, men kanske
inte det som statsministern avsåg.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag uppkallades närmast
av de frågor, som statsministern
ställde till mig med anledning av att jag
betonade att det var ett stort problem
i Amerika och delvis även i det nya
Tyskland att kunna förena domstolarnas
objektiva ställning med den faktiska
politisering av desamma, som där
har skett. Jag betonade emellertid, Ers
excellens, att detta problem kan få
mindre räckvidd, om man i huvudsak
— jag är ej beredd att ingå på detaljer
-— begränsar prövningen av regeringens
beslut till rättsenhetligheten och förlägger
denna prövning til! en enda domstol,
exempelvis som i Finland till högsta
förvaltningsdomstolen. Jag menar
att det i vårt traditionellt rättsenliga
land kanske inte finns så många tillfällen
till dylik prövning som t. ex. i Amerika.
Vidare har vi här i landet en gammal
regel om konsulter i regeringen,
som skall sörja för rättssynpunkterna.

Till slut har vi även erfarenheterna från
Finland och, såvitt jag förstår, från
högsta domstolen i Frankrike, Conseil
d’Etat, som också har rätt att pröva regeringens
beslut. Dessa erfarenheter ger
icke vid handen att vi inom denna begränsade
ram behöver frukta en politisering.
I varje fall är problemet ett annat
i denna begränsade skala, än om
hela domstolskåren skulle få till sig
överlämnad prövningen av vilket förvaltningsärende
som helst.

Sedan vill jag än en gång återkomma
till vad som är kärnpunkten i denna
diskussion. Från högerns sida har vi

— och framför allt herr Herlitz — under
en lång följd av år, långt innan någon
allmän rättsrötedebatt kom till
stånd, pekat på olika rättsproblem, som
uppstått i den nya välfärdsstaten. Det
är alltså ingen plötslig feber som gripit
oss. Det är därför självklart att jag inte
känner något större behov av att blanda
mig i den debatt om rättsröta, som
förts i dag. Kvar står emellertid, att vi i
detta sammanhang i motioner och i den
reservation, som avgivits av herr Herlitz,
har framhållit att området för förvaltningskontrollen
icke är fullt täckt.
Det finns en läcka i vårt rättsväsen, så
länge regeringen inte är underkastad
någon form av kontroll i detta stycke.

Statsministern underlät emellertid att
ta upp denna fråga på annat sätt än genom
en hänvisning till dels viss risk
för domstolarnas politisering — vilken
jag nyss berört — och dels till existensen
av parlamentarisk kontroll. Låt mig
dock beträffande den parlamentariska
kontrollen än en gång säga — jag bortser
här från fallet Lifaco, som kan ge anledning
till slutsatser på ett annat plan

— att jag under de år jag suttit i konstitutionsutskottet
aldrig har förmärkt
någon strävan eller någon iver hos
majoritetens representanter att ta initiativet
till några konstitutionella anmärkningar.
Aldrig! Det kanske var
likadant på den tiden, då vi hade högerregeringar
här i landet och då högerns

103

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

representanter i konstitutionsutskottet
ville slå vakt om ministären. Majoriteten
känner sig — möjligen med undantag
för någon enstaka representant vid
något lika enstaka tillfälle — ungefär
som soldater i en fästning, som alltid
och till varje pris skall försvaras. Detta
granskningssystem är därför ingenting
att bygga på i här ifrågavarande avseende.

För att återgå till förhållandena i
Amerika vill jag ställa en konkret fråga:
Anser statsministern att det var på något
sätt oriktigt eller farligt vad som
skedde i Förenta staterna 1952, när
högsta domstolen där fick pröva det förvaltningsbeslut,
som Truman fattat innebärande
beslagtagande av stålindustrien?
Det var ju under fredstid en
oerhörd händelse. Statsmakternas representant
beslagtog en stor industri
den gången, och nästa gång kunde han
ju beslagta på liknande skäl (arbetskonflikt)
tidningspressen — och vad återstod
sedan av pressfriheten? Ärendet
gick till högsta domstolen, som med sex
röster mot två underkände presidentens
beslut. Jag tycker att detta är ett mycket
talande exempel på och ett bevis
för att man i vissa fall utan fara för
staten och med ökad säkerhet för medborgarna
kan äga ett dylikt rättsprövningsinstitut.

Vidare är jag, herr talman, litet osäker
om huruvida statsministern var alldeles
just mot tidigare generationer och
regeringar, när han litet nedlåtande talade
om gamla ämbetsmannaregeringar.
Är vi så alldeles säkra på att regeringar,
ledda av t. ex. Louis De Geer, hovrättspresidenten,
eller Themptander eller
en regering med Hjalmar Hammarskjöld
som konsult (i början av detta århundrade)
vårdade sig sämre om den
enskildes intressen än exempelvis regeringen
i dag med herrar Lindell och
Nordenstam som konsulter? Jag ställer
den frågan. Jag har nog den uppfattningen
att föregående regeringar satte
en ära i att verkligen fungera som en

opartisk domstol i sådana administrativa
tvister, som det här är fråga om.
Om man ändå till slut överförde en stor
del administrativa besvärsärenden från
regeringen till regeringsrätten, så berodde
detta helt enkelt på att regeringen
inte ansåg sig orka med en samvetsgrann
prövning av dessa och därför fann
rättsintresset kräva inrättande av ett
särskilt organ för ändamålet.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! På herr Håstads fråga
huruvida jag anser att det var olämpligt
att Amerikas högsta domstol kunde
upphäva den amerikanska administrationens
beslut att beslagta stålindustrien
vid stålstrejken för två år sedan vill
jag svara två ting. För det första saknar
vi ju här i landet alla motsvarigheter
till sådana fullmakter, som den amerikanska
administrationen har. I USA
har man ju socialiserat stora saker, vilket
har fått bestående verkningar genom
ett enkelt beslut av landets regering.
Om man överlämnar sådana väldiga
befogenheter till ett lands regering,
är det klart att frågan om en laglig
prövning av besluten blir en angelägenhet
av större vikt än vad vi någonsin
kan räkna med i Sverige. Frågan
om ett förstatligande av vår stålindustri
måste ju ha förevarit först här
i riksdagen och här föregåtts av ett beslut
i laga ordning. Det är därför inte
rätt av herr Håstad att föra diskussionen
som han gör. Jag skulle kunna tilllämpa
herr Håstads eget sätt att diskutera
och fråga honom: Anser herr Håstad
det vara riktigt att Amerikas förenta
staters högsta domstol upphävde
sociallagstiftningsåtgärder, därför att
de ansågs strida mot någonting i konstitutionen?
Var det riktigt att göra det?
Detta är ju en hopplös debatt, ty det

104 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

skulle förutsätta att vi satt oss ned och
diskuterade såsom experter på Amerikas
författning — och det har ju herr
Håstad kanske skyldighet att vara, men
jag har alldeles nog med att syssla med
de mera näraliggande problemen här
hemma. Och jag kan försäkra att vi aldrig
drömt om att skaffa regeringen ett
sådant oerhört inflytande, som den
amerikanska administrationen har. Frågorna
går om varandra. Min fråga går
om herr Håstads. Jag vill bara belysa
att med herr Håstads debattmetoder
kommer man absolut ingenstans, därför
att vi diskuterar en helt annan materia
än den svenska regeringens ställning
och den svenska riksdagens ställningstagande.

Herr Dahlén var upprörd över mina
debattmetoder. Ja, jag kan inte låta bli
att säga, att det brukar vara så när jag
får in en fullträff, att motståndaren klagar
över att jag har ett så dåligt sätt att
diskutera. Det är det kvitto som jag brukar
få både av tidningarna och av debattörerna.
Men eftersom den ene talar
om den andres debattmetoder, kan väl
den andre få tala om den enes. Den
ärade kammaren får väl medge, att herr
Dahlén skildrade hur utskottsmajoriteten
var en urkonservativ samling människor,
på vilka håret reste sig — i
den mån de nu har något hår på sina
huvuden — inför tanken på att det
skulle införas kontroll på områden, där
sådan inte finns, och man riktigt såg
hur han ryste inför denna utskottsmajoritetens
oerhörda konservatism.

Det är också en debattmetod. Men vad
är det herr Dahlén grundar den på? Jo,
ett fullkomligt objektivt referat i utskottets
utlåtande. Det som föranledde
alla dessa sarkasmer och allt detta hån,
det låter så här, ärade kammarledamöter: »I

denna vår hävdvunna ordning
önska motionärerna företaga en genomgripande
förändring. De vilja sålunda
införa en domstolsmässig kontroll i fråga
om lagligheten av sådana förvalt -

ningsavgöranden, beträffande vilka någon
dylik kontroll för närvarande icke
utövas vare sig av de allmänna domstolarna
eller genom förvaltningsdomstolar.
I motionerna 1:133 och 11:315
har dock detta önskemål begränsats till
att gälla endast Kungl. Maj :ts beslut i
statsrådet.»

Finns det någon kammarledamot, som
när han hör detta känner sig gripas av
skräck inför konstitutionsutskottets
konservatism? Om vi nu skall diskutera
debattmetoder här — det är ju inte jag
som börjat med det — måste jag säga,
att då finns det verkligen anledning till
anmärkning mot den föregående ärade
talaren.

Men det finns en annan anledning
till anmärkning, som är allvarligare.
Min kritik av herr Dahlén grundade sig
framför allt på det förhållandet, att han
skildrar utvecklingen under senare tider
utan hänsynstagande till att regeringsrätten
har kommit till. Den som
lyssnade till herr Dahlén kunde inte få
någon annan föreställning än att i regeringen
satt en mängd politiker och
avgjorde sådana ärenden, som på 1800-talet avgjordes av administrativt förfaret
folk. Då är min invändning kort och
gott: regeringsrätten har övertagit en
stor del av dessa ärenden. Det var det
som var huvudinvändningen i mitt anförande.
Det tyckte herr Dahlén var ett
personligt angrepp. Då vill jag ha reda
på mot vem det var riktat.

Herr talman! Herr Ohlin bagatelliserade
nu till en början sina angrepp på
regeringen. Regeringen saknade visst
inte intresse för dessa ting, men regeringen
var inte tillräckligt intresserad
— regeringen ingrep inte med tillräcklig
kraft. Det är i alla fall ett återtåg,
det är i alla fall en modifikation av de
tidigare hårda omdömena, och det skall
noteras. Men omedelbart sedan herr
Ohlin gjort denna överslätning riktar
han våldsamma angrepp mot utrikesministern
och justitieministern. Man får
läsa protokollet och konstatera, hur illa

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17. 105

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

den första överslätande delen hänger
i hop med de angrepp, som herr Ohlin
sedan utan hämningar riktar mot dessa
två personer.

Så till sist: jag har inte tagit upp förhållandena
i början på sekelskiftet för
att yvas över att allting nu är så mycket
bättre. Jag har sagt följande: Här
angriper herr Ohlin socialdemokratien
för att icke ha förståelse och respekt
för den enskilda människans krav. Då
säger jag: Under den tid som socialdemokratien
har haft dominerande inflytande
på svensk politik, har utvecklingen
oavbrutet gått emot ökad rörelsefrihet
för individen — mot ökad standard
men också mot ökad respekt för
den enskilda människan. Denna utveckling
säger sig herr Ohlin också glädjas
över. Ja, det hoppas jag. Men är det inte
orimligt att tänka sig, att socialdemokratien,
som stått såsom drivande kraft
bakom denna utveckling — med stöd
av andra, det skall villigt medges —
skulle vara alldeles utan intresse för individen,
för den enskilda människan,
då det ju ändå har varit individens och
den enskilda människans krav, rättigheter
och frihet, som i sin tur har varit
drivkraften till socialdemokratiens arbete?
Det är min frågeställning.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Jag ställde, herr talman, en direkt
fråga till hans excellens herr statsministern,
eftersom han tidigare inte alls
ville gå in på frågan om lämpligheten
ur olika synpunkter av prövning av regeringens
verksamhet ur rättsenlighetssynpunkt.
Statsministern besvarade den
inte utan ställde i stället en fråga till
mig angående den amerikanska högsta
domstolens ställning till sociallagstiftningen.
Märk väl, vi diskuterar inte i
dag frågan om domstolsprövning av lagar.
Det är ju ett problem för sig. Jag
vill hänvisa till att länder som Frankrike
och Finland, vilka har domstolsprövning
av regeringens förvaltning,

inte praktiserar eller tillåter någon lagprövning
genom domstolarna.

Vad den fråga beträffar som jag
ställde, alltså om beslagtagandet av
stålindustrien vid ett konflikttillfälle
under viss tid, med risk för att presidenten
nästa gång han komme i en liknande
situation kunde beslagta exempelvis
pressen, så grundade sig processen
på en tolkning av om författningen
tillstadde »Emergency» etc. Man
skulle mycket väl kunna få motsvarigheter
i Sverige, nästan hur många som
helst, genom att paragraf 89 i regeringsformen
om Kungl. Maj :ts ekonomiska
lagstiftningsmakt kan tolkas nästan
hur vitt som helst, vilket vi också
delvis har erfarenhet av.

Jag konstaterar alltså fortfarande att
statsministern inte har svarat på min
fråga. Den motfråga han ställde till mig
hör inte alls till ämnet för dagen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag återkommer därför
att statsministern ville försöka göra
gällande, att jag felaktigt givit uttryck
åt utskottsmajoritetens uppfattning. Han
påpekade att det där som jag hade sagt
att man rös inför inom utskottet var
ett objektivt referat av vad motionärerna
skrivit. Ja visst, det sade jag också.
Men jag sade dessutom, herr talman,
att när vi ville pröva lagligheten på
detta område, då säger man nej. Då
anför utskottet nämligen: »Väl är det
riktigt att rättsordningen i flertalet västerländska
länder är uppbyggd på tanken
att lagligheten av myndighetens
avgörande skall kunna prövas», etc. Att
vi kanske blir ensamma i västerlandet
om att inte ha en sådan ordning —
om jag nu skall spetsa till det — detta
bekommer utskottsmajoriteten ingenting.

Vad är det som är fel? Jo, att statsministern
har refererat tredje stycket
men icke fjärde stycket, där utskottsmajoriteten
talar om sin uppfattning

106 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

rörande det som vi ville, nämligen att
lagligheten skulle prövas. Jag skall inte
ytterligare diskutera denna metod, det
överlåter jag till statsministern. Han
har nu, tycker jag, dessutom gjort ett
nytt framsteg i fråga om sina debattmetoder.
Nu börjar han recensera sig
själv: han talade om att han hade fått
in en fullträff. Detta är en metod som
hör hemma på en särskild spalt i tidningarna,
hos kåsören, och jag förstår
att statsministern aspirerar. Jag ber
om ursäkt att jag använder dessa ohövislca
ordalag, men det förefaller mig
som om de vore berättigade i detta
sammanhang.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag tycker det finns anledning
att be herr Ohlin precisera
folkpartiets inställning i den fråga vi
diskuterar i dag. Vad är det för slags
prövning man åsyftar? Är det en prövning
av lagligheten eller är det en prövning
av beslutens klokhet och lämplighet? Det

har ju sagts här vid ett par tillfällen
från folkpartiets sida, att vad
man egentligen vill ha prövat är frågan,
huruvida besluten är lagliga eller
olagliga. Men det har förekommit inlägg
från herr Ohlins sida som gör att
man ändå har anledning fråga sig, vart
folkpartiet egentligen syftar. Jag tänker
då inte på herr Ohlins anförande
i den del det gällde monopollagstiftningen.
Vi har fått klarlagt att herr
Ohlin nämnde den saken för att påvisa
vilken attityd majoriteten, alltså
regeringspartierna, vid vissa tillfällen
intar: vi är inte, om vi skall uttrycka
oss mera konkret, tillräckligt opartiska
i alla hänseenden. Den förklaringen
gav ju herr Ohlin nyss som svar på
statsministerns fråga.

Herr Ohlin berörde emellertid även
krislagstiftningens bristfälligheter och
nämnde i det sammanhanget något om
Lifaco-affären. Men, herr Ohlin, i den

frågan har vi ju ett avgörande just av
den högsta förvaltningsdomstolen på
området. Riktigheten i det avgörandet
syns inte sättas i fråga. Utan den sak
man diskuterat är huruvida regeringen
av lämplighetsskäl bort korrigera detta
avgörande i större eller mindre utsträckning.
Den saken har således ingenting
alls att göra med frågan om en
prövning av lagligheten av fattade beslut.
Därför skulle det vara intressant
att veta, vart herr Ohlin syftade med
att nämna detta fall.

Vidare skulle det vara intressant att
veta vart herr Ohlin syftade med att
nämna frågan om fångvårdens upprustning.
Här är det väl i allra högsta
grad en lämplighetsfråga, en fråga om
råd och lägenhet bland annat. Därvidlag
har jag mycket svårt att förstå att
det finns något som helst utrymme för
en prövning av lagligheten.

Helt säkert har herr Ohlin andragit
även dessa två exempel, inte för att
peka på något som har direkt samband
med debattämnet utan för att påvisa
något annat, måhända något i stil med
vad herr Ohlin vår inne på när det
gällde monopollagstiftningen. Jag tror
det är viktigt att få den saken preciserad
och klarlagd.

Jag är slutligen angelägen att bekräfta
riktigheten av herr Ohlins uppgift
att den ansökning, som jag talade
om i ett förköpsärende, inte är mer än
ett par månader gammal och naturligtvis
inte kan åberopas för de uppskov,
som dessförinnan har förekommit.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr inrikesministern
vill jag endast säga, att jag skall
återkomma till hans synpunkter när
jag får ordet om en liten stund. Jag har
nu endast begärt ordet för en replik
till hans excellens herr statsministern.

Statsministern säger: Nu bagatelliserar
herr Ohlin sin egen kritik. Nej,
herr statsminister, jag tillrättalägger ett
uppenbart felreferat från statsminis -

107

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

terns sida. Jag har sagt och på olika
sätt varierat, att regeringen inte tar
tillräckligt allvarligt på detta spörsmål.
Det är en beskyllning, som jag
tycker går ganska långt, utan att man
därför, som statsministern — måhända
av oratoriska skäl — gjorde och råkade
göra än en gång i sitt sista anförande,
behöver påstå att vi skulle ha sagt, att
socialdemokratien är alldeles utan intresse
för rättsfrågorna. Statsministern
tycker sig tydligen inte kunna få något
grepp över debatten utan att tillvita oss
sådana överdrivna beskyllningar, oaktat
vi framställt kritik, som sannerligen
väger tungt nog och som det kunde
vara anledning för herrarna på regeringsbänken
att söka besvara utan någon
snedvridning.

Statsministern gör vidare gällande,
att det under den tid socialdemokratien
haft dominerande inflytande har
uppkommit en växande respekt för individen.
Jag tror att genombrottstiden
i Sverige för respekten för individen
ungefär sammanfaller med den tid, då
demokratien bröt igenom, alltså från
1890-talet och fram till 1930-talet. Det
var ju en tid, då socialdemokratien
icke hade ett dominerande inflytande
och då i varje fall liberalismen hade
ett mycket stort inflytande, som sattes
in just för att stärka individens ställning.
Vi fortsätter, herr statsminister,
att göra vad vi tycker erfordras för att
avhjälpa de brister, som finns kvar när
det gäller demokratien, och de brister,
som kan ha uppkommit på grund av
samhällsutvecklingen och det växande
statliga ingripandet.

Statsministern säger: Är det sannolikt
att de, som varit drivande krafter
i denna utveckling under de sista 50
åren, skulle sakna intresse? Då vill jag
först svara, att jag inte tror att man
kommer så långt med en psykoanalys
av olika personer, som varit verksamma
i det ena eller det andra partiet.
För övrigt är det ju, med all respekt
för den nuvarande justitieministern,

inte han som dominerat utvecklingen
här i landet under de sista 50 åren, så
att denna utveckling kan inte anföras
som något huvudskäl till hans försvar.

Vi har i dag försökt, herr talman, att
konkretisera de angreppspunkter och
förslag, som vi framfört. Då kommer
man inte långt med statsministerns försök
till historiska undanmanövrer.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Diskussionen om individen
och samhället kommer alltid att
pågå. Det är fullkomligt riktigt, som
herr Ohlin säger: Liberalismens insatser
i början av detta sekel var av en
utomordentlig betydelse för att fästa
uppmärksamheten på att den enskilde
individen hade rätt att kräva hänsyn
både till sin frihet och till sin rätt och
till sina intressen. På den punkten är
det ingen som helst meningsskiljaktighet
mellan herr Ohlin och mig. Men om
jag medger detta skulle det väl ändå
vara ganska klädsamt om herr Ohlin
medgåve den problematik, som vi här
är ställda inför, nämligen hur det skall
vara möjligt att ta hänsyn till individens
intressen i växande utsträckning
och göra detta genom att skapa ett
ökat samarbete och en ökad samverkan
mellan individer, mellan produktionsfaktorer
och mellan grupper av
människor, och vidare, hur denna ökade
samverkan, som är nödvändig för
att tillvarataga individens intressen,
skall kunna förenas med individens
krav på frihet. Det är samma problem
som möter oss inom Organisationssverige
och samma problem som möter
oss när vi diskuterar de samhälleliga
åtgärderna.

Om jag nu så öppet medger, att det
här föreligger ett centralt politiskt
problem, som måste intressera varje
människa, som över huvud taget intresserar
sig för demokratiens problem,
varför skall man då av partitaktiska
skäl mobilisera så mycket av misstänk -

108 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.
Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

liggörande mot de människor, som har
aktualiserat hela denna problematik
tillsammans med de liberaler, som föregick
herr Ohlins folkparti?

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag blev en smula överraskad
när jag läste det här utlåtandet
och fann hur utskottsmajoriteten har
försökt turnera motionerna och reservationen.
Det fjärde stycket i majoritetens
skrivning är ju, som herr Dahlén
nämnde, i huvudsak en hänvisning
till det traditionella. Man hänvisar till
det system som har utbildats under
svenska förhållanden och säger att det
inte finns någon anledning att prisge
den ordning som bärs upp av den historiska
traditionen. Det är alltså en
rent konservativ inställning. När nu
statsministern i sin senaste replik säger,
att vi här står inför ett problem
som nödvändigtvis måste intressera,
frågar man sig, var i detta utskottsutlåtande
uttrycken finns för detta intresse,
som enligt hans excellens statsministerns
mening nödvändigtvis måste
finnas.

Gentemot en talare på högersidan
säger hans excellens statsministern, att
ett sätt är att försöka avbryta den omdaningsprocess
som pågår på samhällslivets
område. Det är en alldeles perfekt
karakteristik av utskottsmajoritetens
hållning, tv hela detta skrivsätt
utgör närmast ett försök att avbryta
utvecklingsprocessen på detta område.
Det finns ju ingen människa i detta
land som inte vet att förvaltningen av
i dag är någonting radikalt annorlunda
än för bara 25—30 år sedan. När man
vet att hela den nuvarande förvaltningsapparaten
till omfång och innehåll
är så väsentligt olik den förvaltning,
mot vars bakgrund våra rättsregler
utformades, vad tjänar det då
till att inför aktuella reformkrav bara
hänvisa till de svenska förhållandena
sådana de är inskrivna i tidigare lagar
eller hänvisa till historiska traditioner?

Jag konstaterar därför att det socialdemokratiska
regeringspartiet visst
inte representerar någon reformvilja
över samhällslivets hela front. Reformviljan
finns nog på vissa avsnitt men
inte här. Det stämmer fullständigt överens
med den attityd man hade för 25
år sedan när det gällde att skapa en
arbetsdomstol som skulle pacificera
arbetsmarknaden och möjliggöra rättslig
omprövning av tolkningstvister i
fråga om arbetsavtal. Då var man till
den grad emot en utbyggnad av vår
rättsordning, att spårvagnarna stannade
i de större städerna. 25 år efteråt
visar man ärebetygelser och håller tal
för denna institution som man förut
påstod var en nedrig handling mot
svenska arbetare. När man nu intar
denna till överdrift traditionsbundna,
konservativa och reformovänliga inställning,
går det alltså i linje med
denna tidigare socialdemokratiska inställning
på detta område. Jag kanske
får citera några ord som citerades i
denna kammare för snart 100 år sedan
och flera gånger senare: »Evigt kan
ej bli det gamla, Ej kan vanans nötta
läxa evigt repas upp igen. Vad förmultnat
är skall ramla Och det nya,
friska växa upp utur förstörelsen.»

Efter denna hänvisning till traditionen
är nästa punkt i utskottsmajoritetens
skrivning en nedtoning av missförhållandena.
Man säger att betydelsen
av rättslig kontroll är överdriven,
men så tillägger man att det måste
medges alt misstag självfallet kan begås.
Jag får alltså tacksamt notera att
det självklara medges.

Jag tror för min del inte att man
med någon som helst framgång kan
fullfölja denna utskottsmajoritetens
argumentation när det påstås att betydelsen
av en rättslig prövning är
överdriven. Om man vill tala i allmänna
ordalag kan man konstatera,
att det finns så många tusental för att
inte säga tiotusental människor i detta
land som har personliga erfarenheter

109

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. in.

från de senaste 10—15 åren, att det är
fullkomligt hopplöst att försöka inför
det svenska folket påstå, att allt här
är väl beställt. Detta konstaterande betyder
ingalunda att allting här är galet.
Men man måste göra en avvägning.

Jag kan erinra om vad vi diskuterade
för en vecka sedan. Jag tror att Lifacofallet
är ett exempel på att rättsapparaten
ingalunda har fungerat på
det sätt som man skulle önska.

För att konkretisera min tankegång
med ett exempel, skall jag litet närmare
beröra en sak, som herr Ohlin
varit inne på i sitt anförande. Det
gällde Föreningen Stockholmsortens
avfallsfoder u. p. a. Det skulle ta för
lång tid att relatera ärendet så utförligt
som det vore värt, men jag skall
försöka att ta fram åtminstone ett par
punkter.

Den 24 mars 1949 förklarade veterinärstyrelsen,
eller rättare sagt två tjänstemän
där, att när Föreningen Stockholmsortens
avfallsfoder u. p. a. finge
sin nya kokinrättning färdig, skulle
man utfärda en ny tillämpningsförfattning
om åtgärder mot smittorisken och
hur man skulle förfara med detta fo der.

Den 24 oktober 1951 utfärdades
också denna författning. Justitieombudsmannen,
som nyligen avgett ett utlåtande
i frågan, framhåller att det var
tveksamt huruvida veterinärstyrelsen
borde ha utfärdat en sådan författning.
I varje fall förklarar JO bestämt, att
detta, att två ämbetsmän i förväg under
bindande former talar om vad ett
ämbetsverk skall besluta ett eller två
år senare, var oriktigt. Slutklämmen i
JO:s yttrande lyder: »Av vad som härovan
anförts framgår, att de två tjänstemännen
icke kunna anses ha i något
veterinärstyrelsens tidigare yttrande
eller i Kungl. Maj :ts berörda beslut ägt
stöd för sitt i skrivelsen den 24 mars
1949 gjorda uttalande i fråga om tidpunkten
för de skärpta bestämmelsernas
införande eller beskaffenhet av
steriliseringsanläggningar av ifrågava -

rande slag. Den omständigheten att
överdirektören var ensam beslutande
inom styrelsen kan, i enlighet med vad
jag tidigare utvecklat, icke heller ha
givit dem befogenhet att uttala sig på
sätt som skett. Vid tiden för avlåtandet
av skrivelsen var ej ens givet, att dessa
tjänstemän skulle komma att deltaga i
sakens slutliga prövning. Tjänstemännen
ha således enligt min mening
genom sitt uttalande i angivna hänseende
föregripit det ställningstagande av
veterinärstyrelsen, som aktualiserats
genom författningsändringen den 15
oktober 1948, och följaktligen åsidosatt
en ur allmän rättssynpunkt betydelsefull
grundsats.» Vad blev resultatet
av tjänstemännens förfaringssätt för
enskildas rätt? Det blev att en råd enskilda
människor fick sitt näringsfång
ödelagt och att en del av dessa människor
släpades från den ena domstolen
till den andra och dömdes, utan att det
fanns möjlighet att få lagenligheten och
skäligheten i denna genom ett ämbetsverk
utfärdade tillämpningsförordning
prövad. De allmänna domstolarna var
tvungna att döma på grundval av denna
författning.

Detta iir, herr talman, så vitt jag
förstår ett mycket belysande exempel
på vilka luckor som finns i regleringen
av förhållandet mellan den enskilde
och förvaltningen och vilka svårigheter
som enskilda människor ibland
råkar i utan några som helst möjligheter
att komma till rätta med dem.

Jag har tidigare pekat på en annan
sak som också är besvärande ur rättssäkerhetssynpunkt,
nämligen möjligheterna
till underhandsdirektiv från regeringen
till ämbetsverken. Jag skall
be att få citera några rader av förre
överståthållaren Torsten Nothin, som ju
inte är obekant med den svenska förvaltningen.
Eftersom hans excellens
statsministern skrattar, kan jag dessutom
påpeka att Nothin ju har fått
offentligt betyg på att han har regeringens
förtroende. Därför anser jag mig

ilo Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

med frimodighet kunna citera honom.
Han säger i sin bok »Regeringsmakt och
rättssäkerhet»: »Det torde vara otvivelaktigt
att ett nära samråd mellan regeringsledamöter
och verkschefer förekommer
i en omfattning, som för en
tidigare ämbetsmannageneration var
okänd.» Han säger vidare, att det kan
vara förklarligt, kanske försvarligt,
att sådana kontakter finns, om direktiven
inte blir bindande, men sedan
tillägger han: »Men däremot måste varje
överläggning i frågor som rör enskild
persons (fysisk eller juridisk) rätt betraktas
med misstro. Tyvärr torde förekomma
att en nu mera än förr osjälvständig
förvaltning vill gardera sig mot
risken att bli desavuerad och att vederbörande
verkschef därför i förväg
under hand underställer sin departementschef
ett ärende, som kan avse en
utnämning eller eljest vara av största
betydelse för den person det gäller.
Att genom ett sådant förfarande Kungl.
Maj:t bindes i förväg är påtagligt. Ty
möjligheterna för en med beslutet missnöjd
att besvärsvägen vinna ändring
är minimala, om föredragande departementschefen
redan i förväg tagit ståndpunkt
till saken.»

Jag skall inte tynga debatten med att
anföra mer på denna punkt. Jag vill
bara konstatera att när utskottsmajoriteten
säger att »några missförhållanden
icke kunnat påvisas, som kunna föranleda
några mera väsentliga ändringar
i gällande ordning», så gör nog utskottsmajoriteten
det en smula lätt för sig.

Den tredje punkten i utskottsutlåtandet
består i ett framhållande av vilken
fara för förvaltningens effektivitet som
ett utvidgat rättsförfarande skulle innebära.
Utskottet säger att »förvaltningens
effektivitet skulle genom införande
av en dylik prövning sättas i allvarlig
fara». Vidare heter det: »Vad särskilt
angår regeringsavgörandena synas dessa
utskottet icke böra vara underkastade
annan kontroll än den parlamentariska.
»

Denna sammanställning — som ju i
och för sig kan ligga nära till hands —
av att ett vidgat rättsförfarande medför
minskad effektivitet innebär en ganska
äventyrlig argumenteringslinje som kan
föra ganska långt. Det är självklart att
ju mer rättsskyddet utvidgas, ju svårare
är det att snabbt fatta och verkställa
beslut. Det är därför som inga diktatorer
vill ha en sådan här rättstillämpning.
De allra effektivaste är ju de som
struntar i rätten.

Jag skulle även i detta sammanhang
vilja erinra om ett par uttalanden i boken
»Regeringsmakt och rättssäkerhet».
I debatten här hänvisar man till konstitutionsutskottet
och säger att det är
detta utskott som skall uöva kontrollen.
Herr Nothin gör, efter att ha granskat
konstitutionsutskottets verksamhet
under senare år, följande uttalande:
»Regeringen, som icke kan i laga ordning
ställas till ansvar, juridiskt eller
politiskt, för sina gärningar annorledes
än efter beslut av konstitutionsutskottets
majoritet, har därmed nått en okontrollerad
ställning av maktfullkomlighet,
mot vilken någon appell icke gives i det
enskilda fallet.» I ett följande kapitel,
där riksdagens ställning eller rättare
sagt riksdagens slapphet diskuteras,
ifrågasätter författaren, om vi måhända
inte redan är på glid, och så säger
han: »Skulle det en gång komma att
visa sig att första statsmaktens handlande
även i rena rättsfrågor läte sig
påverkas av ovidkommande synpunkter,
att man ingrepe av fruktan för den
allmänna opinionen, men eljest förvägrade
den ene eller andre lagens skydd,
att man rent av sökte ''syndabockar’ vid
otrevliga situationer eller man underläte
att handla, där en handling förmodades
vara inopportun, då skulle en verklig
rättskris vara för handen.»

Jag skall, herr talman, nöja mig med
att ha berört dessa tre punkter, som
egentligen är allt som finns i utskottsmajoritetens
yttrande. Jag vill bara tilllägga
att såvitt jag förstår har linjerna

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

i den debatt omkring rättsfrågorna, som
under det sista året förts här i riksdagen,
vid detta laget klarnat. När jag i
en interpellationsdebatt förra våren
framförde tanken på en förvaltningsdomstol,
kommenterade statsministern
detta på följande sätt: »Det rättsväsende,
som var så väldigt nedsuttet nyss, rymmer
alltså inom sig så framstående människor,
att det är den omständigheten,
att icke domstol prövar regeringens beslut,
som skapar oron gentemot rättsväsendet.
Ja, det är kanske någon sällsam
form av logik. Jag kan inte följa
den.»

Detta kåseriartade avvisande från
statsministerns sida av problemet var
ju rätt talande. Och när i en interpellationsdebatt
i höstas följande fråga
ställdes till justitieministern: »Är regeringen
villig att medverka till att person
eller organisation, som anser sin
rätt kränkt genom något Kungl. Maj:ts
beslut i konselj, kan få sin rätt prövad
av domstol?», så var justitieministerns
svar närmast avvisande eller i varje fall
undvikande. Om man till detta lägger
utrikesministerns uttalanden i ett par
nyligen hållna debatter och dessutom
lägger till riksdagsmajoritetens ställning
sådan den kommer till uttryck i
detta utlåtande, så måste jag för min
del säga, att läget i detta avseende icke
längre är oklart. Regeringen och riksdagsmajoriteten
vill icke att en medborgare,
som anser sin rätt kränkt genom
något Kungl. Maj:ts beslut, skall få
sin rätt prövad av domstol. Man vill
i varje fall inte ha denna rätt prövad
i någon vidgad utsträckning, och därmed
är väl intet annat att konstatera
än att man har vunnit denna i och för
sig föga uppmuntrande klarhet. Men
detta är en fråga av det slag som naturligtvis
inte försvinner ur den politiska
diskussionen därmed att man fått
detta besked från dagens maktägare.
Denna diskussion kommer att fortsätta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

När jag nu hörde herr Svensson i
Ljungskile och tidigare lyssnat till ett
par andra företrädare för folkpartiet så
måste jag ge uttryck åt en stilla undran.
Det har ju även funnits folkpartistiska
ledamöter i utskottet. Varför har
icke under hela den utskottsbehandling,
som föregått beslutet i detta ärende,
dessa synpunkter •— eller åtminstone
en del av dem — framförts, så att
man kunnat få diskutera dem i utskottet?
Det hade kanske då varit litet
lättare för herr Svensson i Ljungskile
att klara ut konservatismen hos utskottsmajoriteten.
Folkpartiet har ju i
utskottet haft lika många tillfällen som
andra att få en diskussion till stånd
om de problem man önskat ta upp. Med
några små undantag har man låtit herr
Berlitz föra sin talan i utskottet. Det
är herr Herlitz’ synpunkter som fått
vara vägledande för folkpartiets ledamöter
i utskottet liksom det är herr
Herlitz’ motion som varit den förnämsta
och som man haft att ta ställning
till.

Herr Svensson i Ljungskile förbigår
med isande tystnad det faktum att en
del av dessa frågor redan är föremål för
utredning och att man även kan vänta
att, utan att vi särskilt begär det härifrån,
en del andra frågor kommer under
utredning, när —- som jag sade i
mitt första anförande — de utredningar
är klara som redan pågår och det utredningsprogram
är avverkat, som justitieministern
förmodligen har liggande i
sitt skrivbord.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall självfallet inte
diskutera vad som förekommit i utskottet,
eftersom jag inte varit med där. Jag
vill bara konstatera, herr Lindberg, att

Nr 17.

112

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

i det anförande jag nyss höll fanns det
egentligen inte någon ny exemplifikation
utom det där om Stockholms avfallsfoder,
som konstitutionsutskottet
diskuterade i fjol och som därför inte
borde vara obekant för detta utskott.
Dessutom var det några citat ur herr
Nothins bok, vilken funnits tillgänglig
i över ett halvt år. Dessa bör alltså inte
heller vara någon överraskning. I övrigt
var det närmast kommentarer och sammanställningar
efter den debatt som
varit.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt eftersom herr
Håstad så klart och utförligt utvecklat
våra synpunkter. Det var närmast ett
uttalande av statsministern som uppkallade
mig till ett kort inlägg.

Vi är alltså, herr talman, överens om
att bakgrunden till denna debatt är den
omfattning som de administrativa avgörandena
fått i våra dagar. Vi vet att
detta är ett resultat av statsmaktens oavbrutna
expansion. Nu framhöll statsministern
att ingen skulle ha opponerat
sig här i dag gentemot denna utveckling.
Det är ju ändå omöjligt att låta
varje debatt så att säga spänna över
hela fältet. Det kan inte vara någon
hemlighet för någon inom regeringen
att i varje fall vi från vår sida gång på
gång eftersträvat en begränsning av den
statliga maktutövningen och velat i dess
ställe sätta en annan politik, utformad
i en rad konkreta alternativ, vilka framlagts
här i riksdagen. Ett huvudmotiv
för oss har härvid alltid varit att främja
rättssäkerheten och försöka ge den enskildes
rätt en mera skyddad ställning.

Det är lätt att exemplifiera detta. Man
kan peka på våra ställningstaganden
när det gäller priskontrollen, byggnadsregleringen,
ränteregleringslagen, jordförvärvslagen,
förköpslagen o. s. v. I
alla dessa fall har rättssäkerhetssynpunkten
spelat en huvudroll för oss. Jag
skall nu inte närmare gå in på detta.

Majoriteten har motsatt sig våra förslag,
men det egendomliga är ju att man
samtidigt också har motsatt sig önskemålen
att skapa ökade möjligheter för
att pröva rättsenligheten av de administrativa
avgörandena. Att både vara
anhängare av en expanderande statsmakt
och motståndare till en effektiviserad
rättslig kontroll av de administrativa
besluten, det måste väl ändå framstå
såsom ganska inkonsekvent.

Jag skall be att få belysa skiljaktigheten
i uppfattning med ett exempel,
som statsministern själv berörde. Det
gäller utrikesministerns uppträdande
här i Lifaco-debatten. Såsom statsministern
erinrade om, framhöll herr
Undén, att man särskilt under krigstider
måste räkna med att det kan ske
orättvisor vid tillämpningen av olika
krislagstiftningar. Ja, herr talman, det
är vi väl alla på det klara med, men det
var inte detta, som var det väsentliga,
när vi kritiserade utrikesministerns inlägg.
Det viktiga var, att ingen som hörde
utrikesministern kunde undgå att få
ett bestämt intryck av att han var föga
angelägen att undanröja de begångna
orättvisorna. För att det inte skall bli
något missförstånd på den punkten, skall
jag, herr talman, tillåta mig att läsa upp
det avgörande avsnittet i utrikesministerns
inlägg.

Utrikesministern frågade om det kan
vara rimligt att »leda riksdagen in på
den linjen, att statsmakterna skall gottgöra
alla som råkat ut för någon hård
behandling genom våra kristidsförfattningar?
I sådana tider får väl både allmänheten
och de olika intressenterna
finna sig i att det inte kan skipas en
sådan millimeterrättvisa som under normala
tider, utan att det kan komma en
författning som träder i kraft dagen
därpå och som påbjuder att en tillverkare
av en vara inom en vecka skall
anmäla sig och ta ståndpunkt till om
han vill betrakta sin vara som beskattningsbar
eller inte. Den sortens schematiska
författningar är nödvändiga

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17. 113

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

under kristid.» Och utrikesministern
tilläde: »Man kan inte fordra att statsmakterna
i efterhand skall utjämna de
olikheter som denna kristidslagstiftning
otvivelaktigt kan föra med sig.»

Jo, herr talman, det kan man visst
fordra. Det är ett utmärkande drag för
ett demokratiskt rättssamhälle att man
åtminstone i efterhand försöker gottgöra
de orättvisor man tidigare kunnat
göra sig skyldig till.

Ett annat exempel är det hekanta
Skandia-fallet. Det är ju att slå in öppna
dörrar, om man gör gällande att vad vi
skulle eftersträva vore en prövning av
lagligheten i riksdagens beslut. Det är
en helt annan sak som skulle prövas,
nämligen lagligheten i regeringens sätt
att tillämpa riksdagens beslut. I Skandiafallet
låg saken så till, att en rad framstående
jurister, som sannerligen inte
kan betecknas som hyrda rättsbiträden

— för att låna en beteckning som en
socialdemokrat använde i en rättsdebatt
häromdagen — hade ifrågasatt lagligheten
av regeringens förfaringssätt, enligt
mitt och många andras förmenande
på goda grunder. Kan man då inte från
den härskande majoritetens och från
regeringens sida medge, att det måste
framstå som otillfredsställande att det
inte finns någon möjlighet i dag att få
en så central rättsfråga underkastad en
domstolsmässig granskning. Kan man
inte från regeringens sida förstå, att det
för många människor måste kännas
kränkande, att det inte finns någon möjlighet
att få denna rättsfråga underkastad
en närmare prövning?

Statsministern framhöll, att människorna
i gångna tider darrade för överheten.
Jag skall inte yttra mig om människornas
reaktioner förr i tiden, eftersom
jag inte känner till dem. Jag nöjer
mig med att konstatera, att även statsministern
— jag utgår ifrån att han därvidlag
är talesman för hela regeringen

— medger, att människorna i dag mer
och mer börjar känna sin maktlöshet
inför den nuvarande administrationen.
8 — Andra kammarens protokoll 195b.

Vi har säkert allesammans då och då
haft personliga erfarenheter av hur
maktlös den enskilde medborgaren i
själva verket är gentemot administrationen.
Tänk bara på tillämpningen av
byggnadslagstiftningen! Statsministern
underströk också, att detta var ett allvarligt
problem och att regeringen var
intresserad av att få till stånd en lösning
av det. Vad är då i dag skillnaden
mellan regeringen och oppositionen?
Den är helt enkelt, att regeringen inte
gör något försök att lösa problemet, medan
oppositionen åtminstone pekar på
utvägar och anvisar alternativ. Man kan
från regeringens och majoritetens sida
kritisera våra förslag, men vad har man
att sätta i stället? Det har inte skett
något annat i dag än att statsministern
och majoritetens talesmän i huvudsak
ägnat sig åt att urskulda och försvara
den nuvarande ordningen. Därvidlag
kan jag, herr talman, inte se, att överheten
i dag på något märkbart sätt skiljer
sig från överheten i gamla tider.
Överheten har alltid brukat, precis som
statsministern gjorde, motivera sin
maktutövning med omsorgen om den
enskildes trygghet och frihet. Behöver
man verkligen inom den nuvarande
majoriteten och inom regeringen vara
alldeles främmande för tanken, att när
en regim har verkat under en ganska
lång tidrymd, kan vad som ur dess synpunkt
framstår som åtgärder till främjande
av medborgarnas säkerhet mycket
väl ur medborgarnas egen synvinkel
framstå som obehöriga ingrepp i vad
de uppfattar som sin rimliga frihet. Jag
undrar, om vi inte i dag befinner oss i
den situationen. Naturligtvis kan man
från regeringens sida säga, att det också
finns en bestämd likhet mellan oppositionen
i dag och oppositionen i gamla
tider. Det är alldeles riktigt, ty det
måste alltid för oppositionen vara en
huvuduppgift att söka trygga den enskildes
rätt. Att de politiska beteckningarna
på regering och opposition i
dag råkar vara omkastade i förhållande
Nr 17.

114 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

till vad de var i gångna tider spelar
nog, herr talman, en ganska liten roll i
detta sammanhang.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att säga något med anledning
av inrikesministerns frågor till mig. Jag
tillät mig i mitt första anförande att något
vidga perspektivet och beröra även
spörsmål, som inte direkt innebär frågan
om en rättslig prövning av regeringens
eller administrationens åtgärder.
Jag gjorde det därför att jag tror
att man får den rätta belysningen av
regeringens och riksdagsmajoritetens
ståndpunkt endast när man ser den mot
bakgrunden av dessa övriga ståndpunktstaganden.
Det var av den anledningen,
herr inrikesminister, som jag
kort snuddade vid frågan om fångvården.
Det var därför jag talade något litet
om t. ex. kartellagstiftningen, som
jag inte ansåg uppfylla kraven på lika
behandling, där detta är berättigat. Jag
hade även andra exempel. Detta innebär
alltså inte att jag vill överföra dessa
frågor till spörsmålet om en laglig prövning
av någon förvaltningsdomstol eller
liknande.

Inrikesministern berörde ett annat
spörsmål, som jag också vidrört och
som inte heller gällde frågan om laglig
kontroll, nämligen att en högre polisämbetsman
i Stockholm enligt min mening
har visat mycket dåligt omdöme i
en del mycket uppmärksammade rättsaffärer.
Jag tillät mig fråga herr justitieministern,
huruvida vederbörande
har regeringens förtroende eller om
man anser att det är formella skäl som
hindrar en förflyttning. Jag underströk
att jag anser att en restriktiv tillämpning
av möjligheterna att förflytta ämbetsmän
är befogad.

Att jag tog upp denna sak, herr inrikesminister,
berodde på att det enligt
min mening i dag föreligger två problem,
som naturligtvis är nära sammanhängande.
Det ena är att skapa sådana

organisatoriska förändringar att den
enskildes rättstrygghet ökas. Det andra
problemet är att återställa och öka svenska
folkets förtroende för rättsväsendet
och rättssamhället. Det är klart att detta
förtroende är beroende av om folket
får ett intryck av att det på bestämmande
håll finns en levande vilja att
göra alla de organisatoriska förändringar,
som skulle kunna hjälpa. Jag beklagar
att man i dag knappast har fått
detta intryck.

Men förtroendet är inte bara beroende
på dessa organisatoriska förändringar,
utan det är naturligtvis även beroende
på en del personspörsmål, där det, som
inrikesministern säger, måste ske en
lämplighetsbedömning, för vilken regeringen
bär ansvaret. Förtroendet för
rättssamhället i ordets vidsträckta bemärkelse
är inte bara en fråga om organisation
utan också en fråga på det personliga
planet, och det var av den anledningen
som jag tillät mig att rikta
detta spörsmål närmast till justitieministern.
Det kan hända att någon annan
i regeringen känner sig vara närmare
att svara, det vet jag inte. Enligt mitt
sätt att se är det justitieministern som
i främsta rummet svarar när det gäller
frågor om förtroendet för det svenska
rättssamhället.

Nu skall jag, herr talman, avslutningsvis
bara säga några få ord. Herr Hjalmarson
har i sitt senaste anförande
mycket väl uttryckt en del saker som
jag hade tänkt framföra, och jag kan
alltså gå förbi dem. Jag nöjer mig här
med att betona än en gång att riksdagsmajoriteten
understryker att regeringen
icke får kontrolleras på annat sätt än
på den parlamentariska vägen. Men
riksdagen har för två år sedan begärt
en utredning om effektivare former för
denna parlamentariska kontroll och att
regeringen är så pass svagt intresserad
av denna fråga att den ännu två år
senare icke har satt i gång utredningen.

Socialdemokratien vill ha mer och
mer av samhällsinflytande, statsingri -

115

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

panden, och man använder samtidigt
som herr Svensson i Ljungskile påpekade,
effektivitetsargumentet mot åtgärder
som skulle kunna öka individens
rättstrygghet. Det är denna kombination,
herr talman, av att vilja ha mer
och mer statliga ingrepp och att säga,
att det blir fara för effektiviteten, om
åtgärder vidtas som kan öka individens
rättstrygghet det är denna kombination,
som jag finner vara så ytterligt
farlig. Jag tror, att om man vandrar på
den vägen kommer så småningom inte
bara den enskildes rättstrygghet i fara,
utan även den enskildes frihet. Det
gäller, herr talman, att hejda denna utveckling
medan vi ännu befinner oss,
såsom jag hoppas och tror, endast på
första stadiet. Det gäller att inte utan
starka skal utvidga samhällsingripandena,
och det gäller framför allt att vara
angelägen om att utnyttja alla rimliga
möjligheter till rättslig kontroll för individens
skydd. Det är den ståndpunkten,
herr talman, som vi inom den riktning
jag företräder i dag har velat
verka för.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag skall gärna instämma
i de önskemål som har framställts
om att man skall uppnå en större trygghetskänsla
och att den enskilda människan
skall få ett större förtroende för
rätten i vårt land och för rättssamhället.
Men jag tvivlar i allra högsta grad
på att man uppnår detta genom att bifalla
de motioner som här föreligger.
Motivet bakom motionerna må ha varit
det allra bästa, att uppnå en större rättssäkerhet
genom att låta domstolarna i
större utsträckning pröva regeringsbeslut.
Jag tror emellertid inte att det
vore lyckligt med en sådan omläggning
av domstolarnas uppgifter, att de också
skulle pröva regeringsbesluten. Jag tror
inte att man skulle komma till ett bättre
resultat, ett rättvisare förhållande och
större säkerhet än för närvarande. I
varje fall har motionärerna sorgfälligt

undvikit att ge några exempel på hur
detta egentligen skulle gå till.

Men själva motiveringen i motionerna,
de allmänna synpunkter som motionärerna,
herrar Herlitz och Håstad med
medmotionärer i respektive kammare,
inleder sina motioner med, gör att man
får en annan uppfattning än att syftet
liar varit att åstadkomma ett rättvisare
samhälle och större säkerhet för den
enskilda människan.

Jag noterade med tillfredsställelse att
herr Ohlin sade att samhället nu har
blivit bättre än det hade varit tidigare;
han tillfogade även att också folkpartiet
har varit med om att åstadkomma
detta. Men herr Herlitz säger ju någonting
helt annat. Han säger i motionen
bland annat: »Nutidens samhälle kännetecknas
av att människorna icke tillnärmelsevis
i samma omfattning som
förr får råda över sin egendom. Staten
tar den ifrån dem, på skattevägen
eller annorledes, den lägger genom sina
regleringar hinder i vägen för köpande
och säljande och användning. På mångfaldiga
olika sätt smälter sålunda egendomen
sina ägare ur händerna; egendomsrätten
blir mer och mer ett förvaltarskap
å det allmännas vägnar, och
säkerheten till egendom går förlorad.»
Motionärerna slutar detta stycke med
att säga: »Då ägandet hotar att bliva
ett tomt sken, äventyras grunden för
hela vår rättskultur, sådan den i svensk
rätt fastslagits i 16 § regeringsformen.»

Ja, det är ju en fruktansvärd utveckling
som herr Herlitz målar i sin motion.
Den påminner närmast om de valaffischer
som högern hade, jag vill minnas
1928, när man talar om hur staten
tog egendomen ifrån människorna,
skövlade deras hem och gjorde dem utfattiga.
Det bästa med hela den här
historieskrivningen är emellertid att
den är fullständigt falsk. Men det hindrar
inte att detta utgör inledningen till
de här rättsmotionerna.

Jag har inte kunnat underlåta att
peka på detta uppseendeväckande för -

116 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Vidgad domstolsprövning av administrativa frågor m. m.

hållande, som ju gör att man har all
anledning att misstro syftet med motionen.
Ty herr Herlitz och hans medmotionärer
i första kammaren liksom herr
Ilåstad och hans medmotionärer här
måste ha alldeles klart för sig att deras
beskrivning är fullständigt falsk.

Jag skall inte alls gå tillbaka och fördjupa
mig i den historiska utvecklingen,
men den ser ju helt annorlunda ut.
Det är alldeles sant att folk mister sin
egendom dag som i dag är på det mest
upprörande och mot den enskilda människans
säkerhet kränkande sätt, men
jag vet inte att det är staten som berövar
dem deras rättmätiga egendom.

Jag skulle kunna erinra om en sådan
händelse som utfördes av ett av våra
större bolag för några dagar sedan. På
själva valborgsmässoaftonen vräkte Uddeholmsbolaget
en änka i Sunnemo i
Värmland från ett hus som hennes förfäder
hade byggt upp och ansåg som
sitt. Det hade gått i arv från föräldrar
till barn ända sedan början av 1800-talet, då huset uppfördes. Sådana ting
är kränkande för den enskilda människan,
för rätten och rättssäkerheten.

Man säger här, att domstolarna bör
få pröva vad regeringen beslutar och att
konstitutionsutskottet egentligen är ganska
odugligt till den uppgift det har att
granska statsrådsprotokollen och att
göra de anmärkningar, som utskottet
finner bör göras. Är den beskrivning,
som ges av att konstitutionsutskottet
skulle vara odugligt till detta, verkligen
med sanningen överensstämmande? Har
inte exempelvis herr Herlitz och herr
Håstad, som sitter i konstitutionsutskottet,
liksom alla andra utskottets ledamöter
möjligheter att taga upp regeringsbeslut
till prövning inom konstitutionsutskottet
och för detta få tillgång
till erforderliga handlingar? I regel har
väl alla konstitutionsutskottets ledamöter
möjligheter att undersöka vad regeringen
har beslutat.

Emellertid säger man, att konstitutionsutskottet
blivit politiskt samman -

satt på sådant sätt, att det blir majoriteten
som bestämmer där. Ja, det kanske
är så. I regel har jag emellertid inte
haft någon direkt känsla av att man
varit partibunden där, och jag kan bevisa
det med en erinran om att jag liksom
andra ledamöter har varit med om
anmärkningar eller reservationsanmärkningar
i konstitutionsutskottet, tillsammans
med ledamöter från andra partier.
Den möjligheten står ju varje ledamot
av konstitutionsutskottet till buds. Jag
skulle tro att det blir en riktigare bedömning
än om man skall överlämna
det åt domstolarna.

Med anledning av de rättsdebatter,
som har förts här i riksdagen rörande
ting, som upprört tidningarna och som
gjort att man på vissa håll talat om
rättsröta, vill jag framhålla, att dessa
debatter inte orsakats av regeringsbeslut.
Debatterna har sålunda inte gällt
regeringsåtgärder. Det är domstolarna,
enskilda domare, enskilda ämbetsmän
och vissa kontrollorgan över domstolarna,
som har gett anledning till debatterna
och myntandet av ordet rättsröta.
Det är sannerligen ganska illa
vald tidpunkt, när folk upprörs av dessa
rättsaffärer, för vilka rådman Lundquist
är den främste exponenten, att
säga att vi skall låta domstolarna pröva
regeringens beslut, och att rättssäkerheten
då skulle bli större här i samhället.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2ro) bifall till den av herr Rylander
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Herlitz; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rylander begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits propositionen

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17. 117

Översyn av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m.

om bifall till den av herr Rylander m. fl.
avgivna reservationen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Rylander m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rylander begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 82 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14.

Översyn av lagen om Kungl. Maj ds
regeringsrätt m. m.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner angående
viss översyn av lagen om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt in. m.

I de likalydande motionerna nr 133
i första kammaren av herr Herlitz och
nr 315 i andra kammaren av herr Håstad
m. fl. hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla dels om utredning
i syfte att besvärsmål, som nu handläggas
av regeringen, måtte i lämplig
omfattning hänskjutas till regeringsrätten
antingen för avgörande eller för

sådant utlåtande, som avses i 3 § lagen
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, dels om
framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

I de likaledes likalydande motionerna
nr 230 i första kammaren av herr Ohlon
m. fl. och nr 308 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
en översyn av lagen om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt i vissa avseenden, bl. a.
beträffande besvärsmålens fördelning
mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten,
samt vidtagande av vissa
åtgärder för stärkande av regeringsrättens
oberoende ställning.

Motionerna, som hänvisats till första
lagutskottet, hade enligt överenskommelse
mellan konstitutions- och första
lagutskottet hänskjutits till sammansatt
konstitutions- och första lagutskott. Utskottet
hade upptagit motionerna — motionerna
nr I: 133 och II: 315 i ovan
angiven del — till behandling i ett sammanhang.

Sammansatta utskottet hemställde, att
motionerna I: 133 och II: 315, vad beträffar
yrkandet om utredning rörande
besvärsmåls hänskjutande till regeringsrätten
för avgörande eller utlåtande,
samt motionerna I: 230 och II: 308 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Herlitz, Hansson och von
Friesen, fru Gärde W ide mar och herr
Fröding, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen — i anledning
av motionerna 1:133 och 11:315 i nu
förevarande del samt motionerna I: 230
och II: 308 — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla dels om en översikt
över de besvärsmål, som avgjordes
av Kungl. Maj:t i statsrådet, dels om
framläggande av de förslag till ändringar
i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
som funnes erforderliga i uti
reservationen berörda avseenden.

118 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Översyn av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Under de sista åren har
i den offentliga debatten förekommit
mycket tal om vissa rättsskandaler,
rättsaffärer som för övrigt har sina
namn av de huvudpersoner som agerat.
På sätt och vis får man betrakta de
olika framstötar, som gjorts från folkpartiets
sida såsom ett utflöde av den
allmänna diskussionen, ehuru jag gärna
omedelbart vill medge att även om man
förbättrar lagar och förordningar och
även försöker skapa bättre rättsliga garantier,
kan man inte komma ifrån att
det alltid kommer att finnas människor,
som är så beskaffade att de överträder
av samhället givna föreskrifter.

Det är alldeles klart att då vi här
har yrkat på en hel rad olika förbättringar,
särskilt när det gäller förvaltningsrättsområdet,
kan vi inte hundraprocentigt
skapa sådana garantier, att
vi skyddar oss mot allsköns missbruk
av de människor som handhar förvaltningen
eller rättsvården. Men för att
kanske lugna den oro som otvivelaktigt
spritt sig litet varstans har det varit
angeläget för oss att göra en översyn
av hela fältet och försöka se på vilka
områden som man skulle kunna tänka
sig föreslå förbättringar. Ett sådant område
har vi funnit när det gäller regeringsrättens
kompetensområde i förhållande
till Kungl. Maj :ts och även vissa
förhållanden rörande föredragandena
hos regeringsrätten.

Det skulle väl ändå, herr talman, vara
bra underligt om inte denna snart 50-åriga institution skulle befinnas i behov
av en viss översyn i stället för att
man, som nu sker, bara år efter år gör
smärre jämkningar och förändringar i
den förteckning av ärenden, som antingen
skall hänföras till regeringsrätten
eller till Kungl. Maj:t. Vore det inte
bättre, bär vi frågat oss, om man på en
gång gjorde en allmän översyn av dessa

frågor och då höll i ögonsikte det som
varit vårt rättesnöre härvidlag, att frågor
som är att rubricera som rena rättsfrågor
skall gå till domstolen och de
andra frågorna, där det krävs ett mera
politiskt bedömande, skall stanna hos
Kungl. Maj:t.

Nu förhåller det sig på det sättet —
och det är ju ett ganska lustigt sammanträffande
— att i proposition nr
205 i år har justitieministern meddelat,
att han låtit verkställa en utredning
inom departementen. Det har gjorts
vissa påstötningar från justitiedepartementets
sida, där man efterhör huruvida
inom departementen handläggs
ärenden, som skulle kunna överföras
till regeringsrätten. Enligt de meddelanden
som lämnats oss från departementet,
har det hittills blivit ett ganska
magert resultat av denna enkät. Enligt
vad det upplyses är det i huvudsak från
jordbruksdepartementet som man har
anmält att vissa frågor, jag tror det närmast
rör renbete, skulle kunna avlyftas
från Kungl. Maj:ts handläggning och
överlämnas till Kungl. Maj:t i regeringsrätten.
Men, herr talman, jag tror
inte att den utredning, som här har företagits,
är tillräcklig för att ge till resultat
en mera önskvärd anordning. Jag
tror att det skulle vara bra om i denna
utredning även deltog andra krafter,
krafter som stöd utanför departementen
och kanske med en mera oförvillad
blick skulle kunna se på dessa spörsmål.
Det har varit detta som vi har
tänkt oss, när vi kommit med denna
motion, och jag kan inte förstå annat
än att det är högst påkallat att man
företar en sådan utredning.

I ett av sina anföranden här i eftermiddag
ironiserade statsministern en
smula över de här motionerna, som han
kallade luftiga och fyllda av allmänna
talesätt. Det är alldeles omöjligt, förefaller
det mig, att han då tänkt på de
förslag som just nu behandlas av kammaren,
ty här har vi i stället för att
komma med ett mycket allmänt reso -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm. Nr 17. 119

Översyn av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m.

nemang pekat på rent konkreta ting
och också försökt anvisa vägar till förbättring.

Vad är det nu vi närmast syftar
till? Jo, vi syftar till att göra regeringsrätten
till en högsta förvaltningsdomstol,
självständig och jämförbar med
Konungens högsta domstol, skild från
regeringen och från kanslihuset och
jämbördig alltså med högsta domstolen.
Det har varit detta som vi haft i ögonsikte
när vi utarbetat motionen. Jag
tror att det är få som med fog kan
göra gällande, att inte en sådan målsättning
måste betraktas som riktig och
naturlig.

Vi ha vidare framställt krav på en
särskild föredragandekår för regeringsrättens
angelägenheter. Som det nu förhåller
sig är det ju departementens olika
tjänstemän, som är föredragande i regeringsrätten.
Vi har tittat på högsta
domstolen och funnit, att den självständiga
kår av föredragande, som där
finns i revisionssekreterarna, är en modell
som är väl värd att ta efter även
för regeringsrättens vidkommande. Denna
tanke är ingalunda ny. Redan för
flera år sedan kom dåvarande konsultativa
statsrådet eller, jag minns kanske
fel, dåvarande justitieministern Torsten
Nothin fram med ett förslag, som närmast
motsvarade denna tankegång. Han
hade från sin erfarenhet funnit, att en
sådan särskilt konstruerad föredragandekår
skulle visa sig lämplig. Varken
regering eller riksdag fastnade för hans
förslag, men jag har i alla fall velat erinra
om detsamma, ty det visar att en
framstående jurist tillhörande det nuvarande
regeringspartiet varit inne på
precis samma tankegång som återges i
motionen.

Till sist har vi ett litet förslag, som
kanske synbart kan verka överdrivet,
ja till och med löjligt. Det är då vi i
motionen talar om att det rent lokalmässiga
sammanhanget mellan det hus
där regeringen har sitt kansli och det
där regeringsrätten håller till borde

upphävas. Man skulle med andra ord
tänka sig, att regeringsrätten finge egna
lokaler på samma sätt som man numera
gett åt högsta domstolen. Det är
som sagt ett litet förslag detta, men det
är dock typiskt för den tankegång, som
varit vägledande för motionärerna och
som syftar till just det som jag talat
om, nämligen vår strävan att göra regeringsrätten
till en självständig högsta
förvaltningsdomstol av samma typ som
högsta domstolen.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
tillåta mig att yrka bifall till den vid
utslcottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det kanske skulle ha
sagts förut, men det kan vara lika bra
att det sägs nu, att det är förvånansvärt
att en framstående folkpartirepresentant
måste hämta argument för sitt
ställningstagande hos en socialdemokrat
för att kunna plädera för sin ståndpunkt
i de frågor, som vi just nu håller
på att avhandla.

Den föregående ärade talaren har ju
tidigare varit inne på dessa problem
bland annat i ett offentligt föredrag
uppe i Hudiksvall eller i Hudiksvallstrakten,
vilket återfinns i ett tidningsreferat
fredagen den 26 mars i år. Han
visste således redan då vad han skulle
komma att anföra i dag. Det heter i referatet
— jag antar att tidningen är rätt
underättad: »Vidare avser man att stärka
Regeringsrättens ställning, så att den
blir oberoende av regeringen och blir
en pendang till Högsta Domstolen i det
avseendet. F. n. äger ett ganska intimt
samröre mellan regeringsrätten och regeringen
rum.» Att »ett ganska intimt
samröre mellan regeringsrätten och regeringen
äger rum» återstår väl att bevisa
och det försöker man göra genom
att säga att de föredragande i regeringsrätten
är tjänstemän i de olika departementen.
Vidare heter det i samma tidningsreferat:
»En särskild förvaltningsdomstol
föreslås också i motionerna så -

120 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Översyn av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m.

som ett bättre organ för övervakning av
statsrådens ämbetsutövning än deehargeinstitutet
i riksdagen, vilket visat
sig maktlöst.» Ja, det finns inga bevis
andragna för att konstitutionsutskottet
är maktlöst, men jag förmodar väl att
det är samma synpunkter, som jag tilllät
mig apostrofera beträffande det förra
betänkandet; man uppfattar väl det
hela så, att eftersom majoriteten beslutar
i utskottet och eftersom den på
grund av sin majoritetsställning är rättsinkapabel,
kan det inte göras någon anmärkning
från det hållet mot vad regeringen
företar sig.

I det anförande jag hade vid behandlingen
av det förra ärendet framförde
jag en del motiveringar, som kan gälla
även för det ärende som nu behandlas.
Omorganisationen av regeringsrätten
kan anstå. Visserligen finns det skäl,
som talar för en omorganisation, men
det finns också eu hel rad skäl, som talar
mot en ändring. Härvidlag är vad
utskottet anför rörande dubbelarbetet
av stor betydelse. Riksdagen liar vid
ett par tidigare tillfällen haft att taga
ställning till frågan om regeringsrådens
antal och har också beslutat sådan ändring,
att eftersläpningen skulle minska.
År 1946 ökades antalet regeringsråd
från sju till tio, och 1952 ökades de från
tio till tretton. Dessa ökningar skedde
för att balanserna skulle kunna avarbetas,
och detta tyder ju på att regeringsrätten
redan nu har fullt upp att göra
med de ärenden, som man där har sig
förelagda. Om regeringsrätten nu skall
tilldelas ytterligare en mängd arbetsuppgifter,
måste domstolens kapacitet
på ett eller annat sätt ökas, så att inte
människor får vänta alltför länge på ett
domslut därifrån.

Genom att öka eller vidga regeringsrättens
kompetensområde åstadkommer
man naturligtvis en ökad arbetsbörda,
och det erkänner också reservanterna.
De har visserligen inte direkt sagt ut
att regeringsrådens antal bör ökas, men
de menar att en sådan ökning inte får

stå hindrande i vägen, utan att man i
första hand måste tänka på rättssäkerheten.
Om vi nu, som reservanterna och
motionärerna önskar, ökar antalet ärenden
som skall avgöras av regerinrgsrätten,
så måste det ju föra med sig antingen
långa dröjsmål med domsluten
eller också en genomgripande omorganisation
av regeringsrätten.

Sedan är det också fråga om huruvida
det inte är skäl att avvakta resultaten
av de utredningar, som nu pågår.
Jag tror att vi gör klokt i det. Vi brukar
ju också här i riksdagen vara angelägna
om att inte komma med krav om
nya utredningar, så länge utredningar
pågår på angränsande eller näraliggande
områden.

Herr talman! Jag ber att kort och
gott få hemställa om bifall till utskottets
förslag i detta ärende.

Herr von FRIESEN (fp) :

Herr talman! Den ärade representanten
för utskottsmajoriteten gjorde mig
den äran att citera ett referat från ett
föredrag, som jag höll i vintras, och
det referatet var otvivelaktigt alldeles
riktigt. Såvitt jag förstår är det väl
emellertid inte oriktigt att resa omkring
och tala om de saker, som ligger
en om hjärtat. Beträffande det påtalade
intima samarbetet mellan regeringen
och regeringsrätten fick jag emellertid
den uppfattningen att herr Lindberg,
med den utomordentliga känslighet för
ordens valör som numera utmärker
gamla barrikadkämpar, hade fått för
sig, att däri låg en anmärkning mot regeringen
för något slags fiffel med
regeringsrätten och dess ärenden. Ånej,
så farligt är det inte, herr Lindberg!
Vad jag närmast syftat till är inte föredragandekåren
utan frågan om den
oklara gränsdragningen mellan de frågor,
som faller å ena sidan under regeringens
och å andra sidan under
regeringsrättens kompetens.

Så kom herr Lindberg in på frågan
om konstitutionsutskottets ställning. Jag

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Nr 17.

121

Allmänna jävsregler för statsförvaltningen och åtgärder för stärkande av förvalt ningsmyndigheternas

opartiska ställning.

har tillhört nämnda utskott i mer än
tio år. Herr Lindberg har såvitt jag vet
aldrig tillhört det. Den vördnad, som
avståndet alltid brukar framkalla, gjorde
att herr Lindberg betraktade konstitutionsutskottets
decliargebedömning
som någonting utomordentligt objektivt
och efterföljansvärt. Ja, det är möjligt
att vi under samlingsregeringar, då det
inte bara har varit socialdemokrater
och bondeförbundare i regeringen, kritiserade
statsråden, men sedan vi fått
rena partiregeringar kan jag försäkra
herr Lindberg, att det praktiskt taget
aldrig förekommer några anmärkningar.
Den institutionen har otvivelaktigt
förlorat sin betydelse såsom konstitutionell
garanti.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr von
Friesen begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 121 ja och 80 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15.

Allmänna jävsregler för statsförvaltningen
och åtgärder för stärkande av förvaltningsmyndigheternas
opartiska ställning.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner angående
allmänna jävsregler för statsförvaltningen
och om åtgärder för stärkande
av förvaltningsmyndigheternas
opartiska ställning.

I de likalydande motionerna nr 132
i första kammaren av herr Herlitz och
nr 314 i andra kammaren av herr Håslad
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Ivungl. Maj :t anhålla om
utredning angående allmänna jävsregler
för statsförvaltningen, med beaktande
jämväl av vad som i övrigt kunde
åtgöras för att avgöranden ej skulle ankomma
på personer som kunde antagas
därvid bliva påverkade av obehöriga intressen,
samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I de ävenledes likalydande motionerna
nr 231 i första kammaren av herr
Ohlon m. fl. och nr 309 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående
en vidgad tillämpning av det kontradiktoriska
förfarandet inom förvaltningen
samt om andra lagstiftningsåtgärder
till stärkande av förvaltningsmyndigheternas
opartiska ställning.

Motionerna, vilka hänvisats till första

122

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Allmänna jävsregler för statsförvaltningen och åtgärder för stärkande av förvalt ningsmyndigheternas

opartiska ställning.

lagutskottet, hade enligt överenskommelse
mellan konstitutions- och första
lagutskottet hänskjutits till sammansatt
konstitutions- och första lagutskott. Utskottet
hade upptagit motionerna till
behandling i ett sammanhang.

Sammansatta utskottet hemställde, att
förevarande motioner I: 132 och II: 314
samt I: 231 och II: 309 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Herliiz, Hansson och von
Friesen, fru Gärde Widemar och herr
Fröding, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte — i anledning
av motionerna 1:231 och 11:309 — i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t i den omfattning det funnes
önskvärt och genomförbart vidtoge
åtgärder för reformer i den riktning
som med motionerna avsåges; samt

2) att riksdagen — i anledning av
motionerna I: 132 och II: 314 — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående allmänna jävsregler
för statsförvaltningen med beaktande
jämväl av vad som i övrigt kunde
åtgöras för att avgöranden ej skulle
ankomma på personer som kunde antagas
därvid bliva påverkade av obehöriga
intressen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RYLANDER (fp);

Herr talman! Det rör sig här om
motioner, likalydande i båda kamrarna,
dels från folkpartiets sida och dels från
högerns. I folkpartimotionerna anhålles
»om utredning angående en vidgad
tillämpning av det kontradiktoriska förfarandet
inom förvaltningen samt om
andra lagstiftningsåtgärder till stärkande
av förvaltningsmyndigheternas opartiska
ställning». I högermotionerna anhålles
»om utredning angående allmänna
jävsregler för statsförvaltningen med

beaktande jämväl av vad som i övrigt
kan åtgöras för att avgöranden ej skola
ankomma på personer som kunna antagas
därvid bliva påverkade av obehöriga
intressen».

Jag skall först uppehålla mig vid folkpartimotionerna.
I det vanliga domstolsförfarandet
är det en allmän regel,
att parterna står mot varandra och att
domstolen intar en fullt opartisk ställning.
Varje part får tala för sig, och så
dömer sedan domstolen och skiljer dem
åt. Detta gäller också om den ena parten
är en enskild och den andra är det
allmänna i en eller annan form. I förvaltningsförfarandet
är regeln en annan.
I de allra flesta slag av ärenden,
där ett allmänt intresse står mot ett
enskilt i förvaltningen, är förfarandet
ordnat så, att den enskilde som part
får företräda sina intressen, medan det
motstående allmänna intresset företrädes
av den myndighet, som är satt
att avgöra ärendet. Myndigheten är, kan
man säga, på samma gång domare och
åklagare. Det finns ett otal exempel på
detta förhållande. Vi kan ta t. ex. kontrollstyrelsen,
som beträffande den indirekta
beskattningen har till uppgift
både att indriva en rad skatter, att kontrollera
och öva uppsikt över att skattskyldigheten
fullgöres och slutligen att
opartiskt avgöra, om i olika situationer
skattskyldighet föreligger och vilken
skatteklass som skall komma i fråga.
Länsstyrelserna spelar också en sådan
dubbelroll i ett stort antal fall. På priskontrollens
område föreligger samma
företeelse beträffande priskontrollnämnden.
Det är bara i begränsad omfattning
man har ordnat med kontradiktoriskt
förfarande i förvaltningsprocessen
— det är några särskilt angivna
fall — och det är rätt naturligt att man
i övrigt i ett mycket stort antal fall
icke tillämpar detta förfarande. Det är
klart för envar att i mängden av förvaltningsavgöranden,
stora och små,
det är mycket svårt att realisera en an -

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Nr 17. 123

Allmänna jävsregler för statsförvaltningen och åtgärder för stärkande av förvalt ningsmyndigheternas

opartiska ställning.

nan ordning i praktiken. Det skulle
verka betungande och många gånger
föranleda en onödig omgång och fördyring
av förfarandet.

Det ifrågasattes inte heller i motionerna,
att man skulle över lag genomföra
ett sådant kontradiktoriskt förfarande.
Men man förmenar att på vissa
viktiga områden det skulle vara
lämpligt att genomföra en sådan partställning,
så att den enskilde och det
allmänna finge stå emot varandra, under
det att en opartisk myndighet skiljer
dem emellan. Man efterlyser i motionerna
en översyn över förvaltningens
olika grenar för att, på samma sätt
som man en gång gjorde i decentraliseringsutredningen,
försöka undersöka
på vilka områden man skulle kunna
göra en ändring och alltså här införa
ett kontradiktoriskt förfarande.

I enstaka fall torde man kunna tänka
sig ett sådant förfarande anordnat även
där det regelmässigt inte behöver förekomma,
i de fall nämligen, då man är
tveksam eller då enskild part har gjort
anhållan om att sådant förfarande skall
tillämpas. Det skulle inte heller möta
så stora svårigheter att införa det hos
de större myndigheterna. Hos exempelvis
länsstyrelser och centrala verk
skulle man kunna ha en viss tjänsteman,
som fick vid behov fylla den
funktionen, att han inträdde som det
allmännas representant, så att myndigheten
som sådan stode fri i förhållande
till parterna.

Också reservanterna har på denna
punkt velat gå in för en sådan utredning.
Utredningen skulle visa i vilken
mån man kunde införa detta förfarande.
Reservanterna vill inte heller utsträcka
systemet längre än som är nödigt,
men på vissa områden anser man
att anordningen skulle vara mycket
lycklig. Myndigheternas opartiska ställning
skulle stärkas och den enskildes
möjlighet att få sin rätt skulle ökas.
Ty man kommer inte ifrån detta, att

om en myndighet skall iaktta det allmännas
intresse och samtidigt skipa
rättvisa, så är det en viss risk för att
hänsynen till det allmänna på den enskildes
bekostnad kommer att väga
över.

Man skulle också på detta sätt skapa
möjlighet till en vidgad besvärsrätt för
det allmänna. Nu är det i många fall
så, att den enskilde har besvärsrätt men
däremot inte det allmänna. Den som
sitter och beslutar i en sak vet alltså,
att det allmänna inte får gå vidare,
men det får den enskilde. Då är det
frestande att besluta så, att det allmännas
intresse i varje fall blir tillgodosett,
ty man litar på att den enskilde,
om han är missnöjd, går vidare.
Detta är naturligtvis inte en lycklig
ordning. Utskottets majoritet har dock
inte velat vara med om en utredning
om en sådan utvidgning av det kontradiktoriska
förfarandet. Dess representanter
anser visserligen, att det i åtskilliga
lägen skulle vara värdefullt
med ett sådant förfarande, men betänkligheterna
väger tydligen över.

I högermotionerna, i vilka man hänvisar
även till motionen I: 129, betonas
att de jävsregler, som för närvarande
gäller inom förvaltningen, är oklara,
och i sistnämnda motion sägs det att
tiden är inne att sedan jävsregler införts
i kommunalrätten också söka uppställa
allmänna regler i ämnet för statsförvaltningen.

Majoriteten och reservanterna är ense
i det hänseendet, att man anser att
det är önskvärt med allmänna jävsregler
i förvaltningen och att de regler,
som nu finns, inte är tillfredsställande.
Majoriteten menar emellertid, att det
inte är någon större risk att lämna
denna fråga oreglerad tills vidare. De
regler som redan finns anses kunna i
stor utsträckning analogivis tillämpas,
och när besvärssakkunniga en gång blir
färdiga med sin utredning, som ju
kommer att uppta jävsregler för be -

124 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Allmänna jävsregler för statsförvaltningen och åtgärder för stärkande av förvalt ningsmyndigheternas

opartiska ställning.

svärsmålens del, skulle man kunna till
stor del använda dessa regler även
inom förvaltningen.

Reservanterna anser, att den brist
som här föreligger är så allvarlig, att
man inte kan låta den bestå längre.
Detta är också ett mycket gammalt
problem. Redan för 20 år sedan gjorde
nuvarande ledamoten av kammaren,
professor Munktell, en utredning om
dessa jävsförhållanden, som med all
tydlighet visade att den nuvarande
ordningen är i hög grad otillfredsställande.

Reservanterna vill alltså ha en utredning
för att få tillfredsställande
jävsbestämmelser, och de förmenar att
den omständigheten, att man inom
kommunalrätten helt nyligen har fått
bestämmelser på detta område, också
är ett skäl för att man inte bör vänta
längre.

Nu kommer visserligen båda de problem,
som motionerna avser, sannolikt
att inom en kanske inte alltför avlägsen
framtid bli föremål för utredning. Avsikten
är nämligen att frågor, som avser
förvaltningsförfarandet i allmänhet,
skall bli föremål för utredning, när besvärssakkunniga
en gång har blivit färdiga
och riksdagen har beslutat i anledning
av deras utredning. Enligt reservanternas
mening skulle det emellertid
inte möta något hinder att ta
upp enstaka viktiga områden till behandling
i förväg, och reservanterna
menar att det här rör sig om två sådana
viktiga områden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! I förvissning om att
herr talmannen inte blir ledsen och i
förhoppning om att reservanternas
talesman inte känner sig sårad, ber jag
att med hänvisning till vad jag sagt i
de två tidigare ärendena få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rylander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 16.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 17.

125

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Punkten 3.

Riksarkivet: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är i anledning av
motionen II: 212 angående den heraldiska
verksamheten — den behandlas
på s. 6 i utskottsutlåtandet — som jag
vill säga några ord. Jag är varken motionär
eller reservant i frågan. Det är
alltså inte fråga om något begravningstal,
utan det skulle snarare bli ett litet
vittnesbörd.

Det är så, att den kommun jag tillhör
— Godegårds storkommun — just
håller på med att ordna sitt kommunvapen,
och vi har gjort en del erfarenheter
som jag vill delge riksdagen.

Vi har vänt oss till Svenska kommunalheraldiska
institutet och fått ett förslag
till kommunvapen, som vi tycker
är bra och för vår del är nöjda med.
Men när förslaget gick till statens heraldiska
nämnd blev förslaget avslaget.
Det är en del saker i samband därmed,
som jag har observerat och skulle vilja
påvisa.

Det förefaller mig litet egendomligt
med den nu tillämpade ordningen, att
statens heraldiska institution först utarbetar
vapenförslagen och sedan själv
till Kungl. Maj:t avger utlåtande över
sina egna förslag.

Fullständigt barock blir denna ordning,
då kommunerna underkänner vapenförslag
från det statliga organet och
i stället antar vapen som har utarbetats
av annan heraldisk expertis, såsom vi
bär gjort i min kommun. Vid fastställelsen
av vapnet inhämtas då remissutlåtande
från det statliga organet, som genom
att ha tagit del i saken är uppenbart
jävigt.

Då man inte har kunnat påvisa något
annat fel i förslaget till vapen har
statens heraldiska nämnd gått in på
rena smak- och stilfrågor och framställt

Riksarkivet: Avlöningar.

ovederhäftig kritik mot vapnets konstnärliga
utförande, som har varit fullt
korrekt enligt gällande heraldiska
normer.

Jag kan nämna att det gäller en sådan
sak som att kommunalheraldiska
institutet för att vapenbilden skall
framhävas starkare och bli mera levande
har satt glansdagrar och skuggor i
vapnet i nyanser, harmonierande med
bildernas heraldiska tinkturer. Detta
vill heraldiska nämnden ha bort, och
man föreskriver att endast plana färgytor
får förekomma. Men det är väl
inte för dylika opåkallade ingrepp i
den kommunala självbestämmanderätten,
som de av riksdagen beviljade
medlen är avsedda. Det är alldeles
klart att kommunerna kan gå förbi
riksarkivets heraldiska sektion och statens
heraldiska nämnd och ordna sina
kommunvapen ändå — den tendensen
finns — men det är väl inte den utvecklingen
man hade tänkt sig med
den omorganisation av statens heraldiska
verksamhet som har börjat tilllämpas
i och med detta budgetår.

Herr talman! Jag bär inget yrkande
på denna punkt i sakens nuvarande
läge. Jag har bara velat delge riksdagen
dessa saker som ett exempel på att
motionärernas påpekande inte är alldeles
omotiverat.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag vill endast påpeka,
att riksdagen när beslut i fjol fattades
i denna fråga själv var litet tveksam,
och denna tveksamhet yttrade sig däri,
att den beslutade omorganisationen
tills vidare skulle betraktas som ett provisorium
och att förutsättningarna för
denna form av heraldisk verksamhet
sålunda skulle bedömas efter framdeles
vunna erfarenheter på området. Jag
vill erinra om att den nya organisationen
trädde i kraft först den 1 juli 1953
och alltså inte har tillämpats stort mer
än ett halvt år. Jag kan inte finna någon
anledning att ändra det beslut, som

126 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 fm.

Bidrag till stipendier för utbildning av diakoner för kyrklig och social tjänst.

fattades av 1953 års riksdag, efter så
kort tid. Vi behöver nog vinna litet mer
erfarenhet först.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 4—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Bidrag till stipendier för utbildande av
diakoner för kyrklig och social tjänst.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 52, vilket innebar
anvisande av samma anslagsbelopp som
för innevarande budgetår till bidrag
till stipendier åt sådana obemedlade
och mindre bemedlade elever vid svenska
diakonanstalten, som utbildade sig
till diakoner, hemställde utskottet, att
riksdagen måtte till Bidrag till stipendier
för utbildande av diakoner för
kyrklig och social tjänst för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av 10 000
kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Hesselbom, fru
Lindström samt herrar Gustafsson i
Stockholm och Blidfors.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Tillsammans med några
andra kamrater i riksdagen har jag på
denna punkt antecknat en blank reservation.
Anledningen därtill är, att jag
i år lika litet som tidigare kan vara
med om denna sammanblandning av
kyrklig och social verksamhet. Det är

en rent principiell inställning, och jag
måste för min samvetsfrids skull yrka
avslag på såväl Kungl. Maj:ts förslag
som utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(la):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
utskottets förslag. Jag kan inte finna
att det behöver vara så stora motsättningar
i denna fråga. Vi har ju dock
alla ett intresse av att få in så många
goda krafter som möjligt i det sociala
arbetet. Här gäller det endast ett belopp
av 10 000 kronor, vilket torde
motsvara ungefär vad andra utbildningsanstalter
får av bidragen till stipendier.
Att här ifrågavarande elever
också är knutna till kyrklig verksamhet
kan väl inte göra dem diskvalificerade
för tjänst inom sjukvård och övrig
kärleksverksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på avslag
därå; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 53—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av detta utlåtande och handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem
Gunnar Britlh.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

127

Onsdagen den 5 maj.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel. (Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m. nu komme att fortsättas.

Punkten 63.

Underhåll av Mälsåkers slott.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkt
63, föreslagit riksdagen att till Vitterhets-,
liistorie- och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll
av fornlämningar och byggnadsminnesmärken
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 115 000 kronor,
innebärande oförändrad medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Andersson i Dunker
in. fl. väckt motion (11:67), vari hemställts
att riksdagen måtte för utförande
av skydds- och reparationsarbeten på
Mälsåkers slott anvisa ett belopp av
50 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 67,
till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Riksantikvarieämbetet: Vård
och underhåll av fornlämningar och

byggnadsminnesmärken för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
115 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Alfred Nilsson, Sanne, Arrhén,
Nils Theodor Larsson, Malmborg i Skövde,
Johansson i Mysinge, Widén och
Kyling, fröken Vinge, fröken Olsson,
herr Svensson i Stenkyrka och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen II: 67, till Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet:
Vård och underhåll
av fornlämningar och byggnadsminnesmärken
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 165 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i Mysinge (hf):

Herr talman! Den punkt under anslaget
till riksantikvarieämbetet som vi här
behandlar gäller bl. a. ett anslag till
restaurering av Mälsåkers slott. Mälsåker
är ett gammalt förnämt slott, en
kulturtillgång som under de senaste
decennierna har råkat ut för ett oblitt
öde, för stora, ja, man kan säga oersättliga
skador. När slottet i början
av 1940-talet användes som polisskola
för norrmän, uppstod, på grund
av att det gamla värmeledningssystemet
pressades för hårt, en brand, varvid
hela övre våningen förstördes. Vid
släckningen av branden uppstod det
också svåra vattenskador. Då norrmännen
drog sina färde stod slottet fortfarande
där med sitt avbrända tak. Så
småningom fick en ungrare, dr Tibor
Genal, tillstånd att inköpa slottet, på
villkor att han skulle för 200 000 kronor
låta hjälpligt reparera slottsbyggnaden.

128 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Underhåll av Mälsåkers slott.

Dr Genal kostade på ett nytt tak, som
dock ej blev helt färdigt, för ungefär
100 000 kronor, men råkade så på obestånd
och kunde inte fullfölja sitt åtagande.
Därefter har slottet gått i skilda
händer, är nu erbjudet staten, och frågan
därom ligger under Kungl. Maj:ts
prövning. Slottet står än i dag lika beklämmande
förfallet som tidigare. Vindarna
spelar fritt in under taklisterna,
och även om fönstren är förspikade
med bräder, så har vatten- och fuktskadorna
gjort att den ena våningen efter
den andra rasar ned eller håller på att
göra det. Hela slottet går tydligen mot
en hastig förstörelse. Skyndsamhet är
därför av nöden, om man skall räkna
med att kunna bevara den kulturtillgång
från det karolinska tidevarvet som
Mälsåkers slott utgör.

Både utskottet och reservanterna är
ense om att slottet bör och skall bevaras.
Frågan är bara, i vad mån anslag
nu skall beviljas för ändamålet. Vi
reservanter menar att det är alldeles
nödvändigt att utan dröjsmål bevilja
ett sådant anslag. Kostnaden för att något
så när konservera slottet har beräknats
till 136 000 kronor, men vi reservanter
har, i enlighet med den motion
som här föreligger, stannat för att föreslå
ett anslag på 50 000 kronor i år,
med förhoppning om att det nästa år
skall kunna lämnas ett anslag på 86 000
kronor. På detta sätt skulle man kunna
få slottet så att säga paketerat, så att
den fortgående förstörelsen hejdas, och
sedan skulle man ha möjlighet och tid
att diskutera sig fram till en lösning av
dess framtida användning vid överläggningar
med intresserade parter i
Södermanland, t. ex. industrier, turistorganisationer,
landstinget och eventuellt
andra organisationer, som kan ha
intresse och möjlighet att använda slottet
för något samhällsnyttigt ändamål.
Alla är vi nämligen överens om att (Jet
knappast är rekommendabelt att göra
slottet till något slags museum.

Av vad jag här sagt torde framgå, att

det är en klok sparsamlietsåtgärd att redan
nu satsa pengar på restaurering av
slottet, ty man får räkna med att förstörelsen
sätter in hårdare för varje år
som går och att det därigenom blir allt
dyrare att, såsom alla är överens om,
rädda vad som räddas kan.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Johansson i Mysinge här
sagt, men jag vill ändå tillägga några
ord i anslutning till den motion, varom
vi samtliga riksdagsmän på sörmlandsbänken
har förenat oss.

Mälsåkers slott anses av experterna
vara ett av de mest värdefulla av slotten
från det tidevarv det här gäller;
Drottningholms slott är väl det enda
slott av denna typ som är förnämligare
än Mälsåker. Det är ju den kände slottsbyggmästaren
Nicodemus Tessin d. ä.
som byggt Mälsåker och gjort det till
den pärla som slottet i sitt ursprungliga
skick var.

Som herr Johansson i Mysinge redogjorde
för har slottet under senare årtionden
haft en mycket bedrövlig historia.
Genom olyckliga omständigheter
har det råkat i det tillstånd det nu befinner
sig i. Framför allt förstördes väsentliga
värden genom den eldsvåda,
som slottet utsattes för just när norrmännen
lämnade slottet, som de hade
haft till polisskola. Men så mycket förstördes
inte, att det inte finns utomordentligt
mycket kvar som kan återställas,
åtminstone i huvudsak, till det
skick det har haft.

Det är en hjärtesak för oss sörmlänningar
att slottet bevaras, och det bör
vara en hjärtesak för alla som vill skydda
våra minnesmärken från gångna tider.
Som herr Johansson i Mysinge
sade, begär man ju inte att slottet skall
återställas fullständigt, ty det skulle
kosta mycket mera än det nu är fråga

Onsdagen den

om. Vad man begär är medel för att
kunna hindra ytterligare förstörelse.
Flera experter som har sett på slottet
är överens om att det är nödvändigt att
redan i år göra en hel del arbeten för
att förebygga ännu en vinters förödelse,
vilket skulle göra ett återställande ännu
dyrbarare än vad det annars behövde
bli.

Statsutskottet förefaller vara lika intresserat
som vi motionärer och reservanterna
av att Mälsåkers slott sätts i ett
sådant skick, att det inte behöver förfalla.
Utskottet skriver nämligen: »Såväl
Vitterhetsakademien som byggnadsminnesutredningen
ha framhållit, att
Mälsåkers slott är ett av vårt lands förnämsta
byggnadsminnesmärken. Vidare
har från de i ämnet sakkunniga myndigheternas
sida uttalats, att sloltet
även i sitt av branden skadade skick
hör till en särklass av märkliga äldre
byggnader. Enligt utskottets mening
måste det med hänsyn härtill anses
vara en angelägen uppgift att bevara
slottsbyggnaden för framtiden.» Men
majoriteten kommer sedan till att det
behöver vidtagas en utredning, innan
man släpper till några pengar för detta
ändamål. Denna utredning skulle omfatta
de totala kostnaderna för iståndsättande
av slottet, fördelningen av kostnaderna
mellan olika intresserade, den
framtida äganderätten till slottet samt
förvaltningen och användningen. Vi kan
vara övertygade om att en så omfattande
utredning inte görs på ett år, utan att
den säkerligen tar två, kanske flera
år. Om slottet får stå som det nu står
ytterligare ett par år, blir ett återställande
och bevarande ännu dyrbarare
än om man nu får dessa 50 000 kronor
för de allra nödvändigaste reparationerna.
Det är således endast på detta
förslag om en utredning som statsutskottets
majoritet bygger, när den går emot
förslaget om de 50 000 kronorna. Men
jag vill ännu en gång säga, att vi med
ett anslag på 50 000 kronor nu säkerligen
spar ett mångdubbelt större belopp
9 — Andra kammarens protokoll 195b.

5 maj 1954 em. Nr 17. 129

Underhåll av Mälsåkers slott.

vid den slutliga, mera fullständiga reparationen.
Om vi anslår denna summa
handlar vi därför i sparsamhetens tecken.

Utskottet tillägger: »Utskottet finner
det synnerligen angeläget, att Kungl.
Maj:t upptager frågan om slottets konserverande
till skyndsamt avgörande.»
Självfallet menar dock utskottet att utredningen
först skall bli färdig. Men vi
har inte råd att vänta på den utredningen.
Reservanterna har här sett
mycket mera realistiskt på saken, och
det är reservanterna som här är de
sparsamma.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas förslag.

Häruti instämde herrar Ståhl (fp),
Sehlstedt (s), Ekström (s), Wedén (fp)
och Larsson i Julita (s).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! .lag kan helt instämma
med dem som förut talat för reservationen,
men skulle vilja tillägga ett par ord.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
har talat om vad man skall använda
slottet till i framtiden. Jag är
inte övertygad om att det brådskar med
en utredning om den saken. Vi har så
många angelägna byggnadsföretag, som
får vänta därför att vi inte har resurser
att sätta i gång dem nu. Jag har därför
ingenting emot att låta den slutgiltiga
restaureringen av Mälsåker vänta ganska
länge. Men vi har helt enkelt inte
rätt att uppskjuta de mest nödvändiga
reparationerna. Det kan hända, att den
slutgiltiga restaurationen får vänta 10,
20 eller kanske 50 år. Det är i och för
sig inte någon olycka, men om inte någonting
göres omedelbart, kommer man
i framtiden inte att kunna göra något
alls; vilken inställning man än har till
värdet av Mälsåker kan vi inte försätta
oss i den situationen.

Slottet hade stått ett par hundra år,
när vi fick hand om det, och vi är skyldiga
att lämna det ifrån oss till nästa
generation i samma skick som vi motNr
17.

130 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Underhåll av Mälsåkers slott.

tog det. Det kan vi nu tyvärr inte helt
göra, eftersom branden är ett faktum.
Den kan icke göras ogjord, och skadorna
av den kan inte i full utsträckning
repareras. Men när riksdagen nu
skall ta ställning till denna fråga, kan
vi inte stå till svars med att inte göra
det lilla som behövs för att tills vidare
bevara det som det är nu. Sedan kan
man i framtiden ta ställning till om man
önskar restaurera det eller ej. Man kan
visserligen säga, att slottet efter branden
fått förfalla i ett par års tid och att
en vinter mer eller mindre inte gör så
mycket. För dem som sett slottet står
det dock klart, att det nu är så illa ställt
med det att det har oerhört stor betydelse,
om de reparationer, som redan
påbörjats, får fortsätta nu eller måste
skjutas upp, även om det inte blir mer
än ett år. Det är ju alltid så, att förfallet
av en byggnad sker ganska långsamt
till en början men sedan ökar i hastig
takt. Reparationerna måste fortsätta och
de värsta läckorna botas innan höststormarna
och höstregnen börjar i år;
annars kan man lika gärna säga, att
man inte bryr sig om att reparera det
utan att det är lika bra att riva det. Den
ståndpunkten har ingen velat ta, och
då är det inte någon logik i ett uppskov.

De föregående talarna har framhållit,
att ett uppskov bara betyder en fördyring.
Det är nu pengarna behövs, och
jag hoppas att andra kammaren i likhet
med första kammaren skall följa
reservanterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Frågan om restaurering
av Mälsåkers slott har varit ett av utskottsavdelningens
besvärligaste problem.
Vi har gjort energiska och berömvärda
försök att skapa enighet, men
detta har inte varit möjligt, även om
man kommit ett stycke på väg.

Vi är eniga om att Mälsåkers slott är
en kostbar pärla och ett av våra för -

nämligaste byggnadsminnesmärken från
det sjuttonde seklet. Vi har alla klart för
oss — och vi ser det med grämelse — att
slottet dels på grund av olyckshändelse
i form av brand- och vattenskador
och dels på grund av upprörande vanvård
befinner sig i ett synnerligen bedrövligt
skick. Vi är också ense om, vilket
jag'' hoppas gläder reservanterna en
smula, att det är mycket önskvärt att
slottet räddas undan fullständig förstörelse
och att detta sker snart.

Sedan är det emellertid slut med
enigheten. Halva avdelningen, nyss representerad
av ordföranden och fröken
Olsson, vill att detta års riksdag skall
bevilja 50 000 kronor för vidtagande av
vissa skyddsåtgärder. Det har ibland,
inte inom avdelningen men annorstädes,
använts hårda ord om oss som inte
faller i farstun för detta förslag, och
man har sagt att vi inte känner något
ansvar för våra gamla minnesmärken.
Jag vill dock inte medge, att reservanternas
ansvarskänsla är större än vår.
De anser sig på grund av personliga besök
på Mälsåker ha större kännedom
om det hela än vi. De framstående talare
och goda pedagoger som finns
bland dem bär dock lärt oss ett och
annat, och jag hoppas att de märkt, att
vi inte varit alldeles obildbara på denna
punkt. Jag vill inte säga något, som
skulle kunna tolkas på det sättet, att jag
skulle anse att deras förstånd på något
sätt vore mindre än vårt.

Den andra hälften av avdelningen,
som jag står som talesman för och som
utgjort majoriteten i utskottet, förstår
mycket väl, att det i och för sig kunde
vara klokt att om möjligt redan i sommar
sätta i gång restaureringsarbetena
och att förstörelsen nu blir större för var
dag som går. Fröken Olsson, som bitvis
är en förståndig kvinna, sade, om jag
fattade henne rätt, att det knappast går
att göra något över huvud taget, om
man inte gör det omedelbart. Det finns
emellertid en del dunkla punkter, beträffande
vilka vi skulle vilja ha klar -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

131

het innan vi råder riksdagen att engagera
sig i denna affär.

Den första är frågan om äganderätten.
Yet någon med visshet vem det är
som äger slottet, och är det någon som
har någon aning om huruvida Kungl.
Maj :t skulle vilja ta emot det som gåva,
om ett sådant erbjudande lämnas? Detta
är dock icke huvudsaken för mig.

Den andra frågan gäller — jag ber
om ursäkt att jag trots mitt ämbete kommer
att framför allt syssla med Mammon
— vad det kommer att kosta. Vi är
alla fullständigt på det klara med att de
där 50 000 kronorna, som man försöker
locka oss att anslå i år, inte är den
summa som behövs för detta ändamål.
Herr Johansson i Mysinge uttalade, att
man räknar med att begära ytterligare
86 000 kronor. Man kommer sålunda
upp till ett minimibelopp av 136 000
kronor. Även andra siffror har nämnts
när det gällt frågan om restaureringen.
Ingen här i kammaren vet väl, om vi
kommer att vara tillfreds med det restaureringsarbete
som utförs med hjälp
av dessa 50 000 kronor och därtill de
86 000 kronorna. Det kommer kanske
att krävas väsentligt större belopp. Man
har redan här nämnt en halv miljon,
och det blir kanske betydligt mera.

Sörmlänningarna bär enats på denna
punkt och skrivit en god motion i ett
vällovligt syfte. Det har vittnats om
dem, att de är kända för sitt stora intresse
för kulturminnesvården. Jag
skulle vilja ta mig friheten att ställa
den frågan, om det inte skulle vara möjligt
att i detta förnämliga län •—• det
kan dock inte mäta sig med Östergötlands
— göra en verklig insats för detta
slott. Det skulle kanske bli något
alldeles särskilt för Sörmland av detta
slott, som är ett av Sveriges vackraste
och förnämligaste.

Det är även en annan punkt här som
är dunkel, och det är frågan om användningen
av slottet. Vi är väl ense
om att vi inte vill ha det stående bara
för att folk skall kunna komma och tit -

Underhåll av Mälsåkers slott.

ta på det och se vad man kunde åstadkomma
i slutet av 1600-talet. Vi vill
gärna också försöka få någon användning
för det. Det är sådana överväganden,
herr talman, som gör, att vi skulle
vilja ha litet besked om planerna för
framtiden. Jag kan nog säga att en och
annan av oss som suttit i riksdagen en
följd av år också är litet betänksamma
mot att med anledning av en motion
och utan vidare utredning söka få staten
att engagera sig i ett så pass stort
företag som detta.

Utskottet säger på s. 32 följande: Utskottet
finner det synnerligen angeläget,
att Kungl. Maj :t upptager frågan om slottet
konserverande till skyndsamt avgörande.
» Med anledning av något som förekommit
i förstakammardebatten vill
jag nu göra ett förtydligande av detta utskottets
utalande. Vi hade aldrig tänkt
oss — och detta betonades på sammanträdena
i utskottet — att detta uttalande
skulle innebära att Kungl. Maj :t omedelbart
skulle ta av undanlagda pengar
och sätta i gång med en restaurering.
Vi menade helt enkelt, att Kungl. Maj :t
omedelbart skulle kunna sätta i gång
en utredning av de dunkla punkterna
och till nästa års riksdag komma fram
med ett förslag i ärendet.

Må detta för tillfället vara min motivering
för utskottets förslag, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag delar i allt väsentligt
de synpunkter som herr Hoppe här
framfört. Såväl utskottsmajoriteten som
reservanterna är ju fullständigt ense om
att det är en angelägen uppgift att bevara
slottsbyggnaden för framtiden.
Även de som står för utskottets förslag
säger att det är synnerligen angeläget,
att Kungl. Maj:t upptar frågan om slottets
konserverande till skyndsamt avgörande.

När det sedan i Södermanland finns
så stort intresse och så pass duktigt folk

132

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Underhåll av Mälsåkers slott.

som de vilka här företräder dessa intressen,
då vore det märkvärdigt om inte
representanter för Södermanland och
Kungl. Maj :t tillsammans skulle kunna
komma fram med ett förslag i denna
fråga ganska fort.

Om vi nu går och anslår 50 000 kronor
utan vidare kan detta tydas som
att staten därmed bundit sig i företaget.
Jag utgår ifrån att Kungl. Maj:t
har möjlighet att utan dröjsmål få i
gång underhandlingar, så att vi åtminstone
får veta hur det förhåller sig med
ägandeintressena och något om vem
som skall överta ansvaret för slottet
i framtiden. Jag vill bestämt råda andra
kammaren alt inte fatta beslut i enlighet
med reservanternas yrkande förrän
vi vet vad ett sådant beslut kan medföra
i framtiden.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Herr Hoppe skämtade
litet med att vi från reservanterna sida
skulle anse, att de av avdelningens ledamöter
som står på utskottets linje
inte skulle vara så ansvarskännande, i
vad gäller våra kulturminnesmärken,
som vi reservanter. Detta vill jag helt
tillbakavisa. Jag har mycket stor respekt
för de synpunkter som här framförts.
Däremot kan jag inte dela deras uppfattning
som nu inte önskar gå med på
att lämna detta anslag för denna nödvändiga
reparation, en reparation som
vi betraktar som en ren sparsamhetsåtgärd,
om den företas just nu. Slottet är
nämligen i ett sådant tillstånd, att det
mer och mer rasar ihop i det inre. Om
vi måste vänta något eller några år
på en utredning, blir det inte mycket
mer kvar än en ruinhög som vi inte behöver
ha bekymmer för eller diskutera
om dess användning. När vi således är
överens på alla punkter om nödvändigheten
och önskvärdheten av att bevara
slottet, då menar jag att det kan vara
klokt att handla snabbt och på det sätt
vi föreslagit.

Här har herr förste vice talmannen

tagit upp också äganderättsfrågorna.
Jag tror dock inte att det finns anledning
att mera ingående diskutera detta,
ty faktum är att riksantikvarieämbetet
enligt sina instruktioner har skyldighet
att göra vad som göras kan för att bevara
våra kulturminnesmärken. Men det
är helt naturligt att dess skyldighet
upphör i och med att institutionen inte
har några medel att röra sig med. Ämbetet
har skrapat ihop några tusen kronor
—■ om jag inte missminner mig
12 000 —• för att försöka bota de allra
värsta bristerna. Även om inte anslaget
i år skulle bli 50 000 kronor, som här
är begärt, skulle jag för min del bli glad
om det blev något, så att man åtminstone
kan fortsätta vad man nu håller
på med. Om jag inte är fel underrättad
finns det också bindande anbud på de
reparationer, som här är ifrågasatta,
och man vet således att de kan klaras
upp för den angivna summan.

Jag menar därför, herr talman, att
det från alla synpunkter sett — även
från rena sparsamhetssynpunkter — är
skäl i att gå den väg som reservanterna
förordar. Jag tror att vi därmed gör saken
den största tjänsten. Men även om
vi får slottet så att säga under tak, är
det inte färdigt för användning, herr
talman, långt därifrån. Ofantligt mycket
återstår sedan att göra. Det finns säkerligen
mycket att sedan resonera med
sörmlänningarna om, och det ges därmed
tid till förhandlingar. Huvudsaken
i detta skede är att man bevarar slottet,
så att man sedan kan resonera i lugn
och ro om dess framtida användning.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag vill först tacka för
de smickrande ord vi har hört både
från utskottets talesman och från herr
förste vice talmannen om sörmlänningarnas
offervilja. Jag vågar säga, utan
att ha någon fullmakt till det, att när
det en gång blir fråga om att fördela
kostnaderna på olika intressen för
mera fullständig reparation av Mäls -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

133

åker, kommer sörmlänningarna säkert
att ta sin beskärda del. Men detta slott
är inte bara någonting som gäller Sörmland.
Det är en fråga för hela vårt land,
och det är därför jag tror att det vore
riktigt och rimligt, att också staten
gjorde något för att i varje fall hindra
en ytterligare förstörelse.

Det är flera experter, byggnadstekniker
och andra, som varit och tittat på
slottet, och de säger med en mun att om
det får stå ytterligare en vinter och
undergå förstörelse genom vatten, frost,
snö och annat blir det ännu mycket
dyrare att reparera än vad det blir om
vi nu i sommar kan lägga ned ett belopp
av 50 000 kronor. Alla som litet
känner till förhållandena beträffande
ett landsting och dess möjligheter förstår,
att vi inte nu har någon möjlighet
att få pengar från landstinget för att
reparera i sommar — och det är det
som är så utomordentligt angeläget.

Man talar om äganderätten. Den är
kanske oklar därigenom att Kungl.
Maj:t inte har tagit emot slottet som
gåva av den nuvarande ägaren. Det
finns emellertid ett klart gåvobrev
från den nuvarande ägaren, överlämnat
till Kungl. Maj:t, där han utan
några som helst villkor vill överlämna
hela slottet med park och vad därtill
hör som gåva till Kungl. Maj :t.

Här talar man nu om ytterligare saker
som är oklara, och visst finns det
oklara saker. Det är den totala kostnaden,
den framtida användningen, men
det är väl ingen som tror att man under
tiden till nästa vårriksdag skall hinna
få dessa saker utredda. Det tar säkert
flera år att klara ut detta. Och det är
för att det inte då skall kosta ännu
mycket mera pengar som vi anser det
vara så utomordentligt nödvändigt att
få dessa pengar i år. Jag hoppas att
ingen här i kammaren har glömt det
gamla ordspråket: medan gräset växer
dör kon. Så ligger det till i detta fall
också.

Jag ber ännu en gång, herr talman,

Underhåll av Mälsåkers slott.

att få yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Låt mig bara säga ett
par ord i anledning av vad herr Hoppe
nyss yttrade. Han sade — och det gläder
oss alla på sörmlandsbänken — att
man är fullständigt enig om att Mälsåker
är en kostbar pärla, som bör bevaras.
Den uppfattning, som hävdas
från reservanternas sida, är att denna
pärla i lyckligaste fall blir ännu mera
kostbar för det allmänna om man nu
icke ger detta anslag, och att det i
olyckligaste fall inte alls blir fråga om
någon pärla att köpa.

Med anledning av vad herr Skoglund
yttrade vill jag, med instämmande i vad
herr Andersson i Dunker framförde i
det avseendet, säga att vi inte kan förstå
att den omständigheten, att riksdagen
nu här skulle ge ett ändå relativt
ringa handtag, skulle verka på något
vis försvårande eller prejudicerande ur
statsmakternas synpunkt när det gäller
att sedan, om man skall gå till en mer
omfattande restaurering —• vilket man
bör göra — komma till en uppgörelse
med de lokala intressena på den här
punkten.

Jag kan nog tillåta mig att i det fallet
intyga, att vad herr Andersson i
Dunker yttrade stämmer med den lokala
opinion som finns i denna fråga,
och därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Mysinge begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

134 Nr 17. Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar.

statsutskottets hemställan i punkten
63 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Därvid avgåvos 88 ja och 105 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Härefter yttrade

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att min avsikt var att rösta ja. Jag kom
att trycka på fel knapp.

Punkterna 64—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7i.

Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt
71, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för Musikaliska akademien
med musikhögskolan, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55 dels ock till Musikaliska akademien
med musikhögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 873 900 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likaiydande

motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sandler m. fl. (I: 90)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Vinge m. fl. (II: 120), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
anvisa medel för ytterligare två amanuenstjänster
i den reglerade befordringsgången
vid Musikaliska akademiens
bibliotek från den 1 juli 1954.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kung!. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 90
och II: 120,

a) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för Musikaliska akademien
med musikhögskolan, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1954/55;

b) till Musikaliska akademien med
musikhögskolan: Avlöningar för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
873 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Widén och Kyling, fröken Vinge och
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 90 och II: 120,

a) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för Musikaliska
akademien med musikhögskolan, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

b) till Musikaliska akademien med
musikhögskolan: Avlöningar för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
903 300 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Under denna punkt
finns det eu reservation, där jag och
mina medreservanter yrkar bifall till
motioner, väckta i båda kamrarna av
representanter för samtliga demokratiska
partier. I dessa motioner yrkar
vi på att Musikaliska akademien skall
få två nya amanuenstjänster i sitt bib -

135

Onsdagen den 5 maj 1954 em. Nr 17.

Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar.

iiotek. Det är ett mycket gammalt
önskemål, som akademien har framställt
år efter år i sina petita, men riksdagen
har aldrig fått veta varpå akademien
har grundat sina framställningar,
eftersom något referat av dess motivering
aldrig har återfunnits i statsverkspropositionen.

Statsutskottet har fäst sig vid en detalj
i vår motion, där vi framhåller att
bristen på arbetskraft har gjort, att akademiens
bibliotek inte har haft möjligheter
att katalogisera upp hela sitt
väldiga material och att man gång efter
annan riskerar att göra dubbelköp därför
att man helt enkelt inte vet vad
man har. På den punkten gör utskottet
ett allmänt uttalande att det vore önskvärt,
att biblioteket finge en sådan personalförstärkning
att den här olägenheten
skulle kunna undanröjas, men utskottet
tycks inte ha fäst sig vid en del
andra, mycket väsentliga synpunkter.

Strax efter det att vi hade väckt vår
motion hade åtskilliga tidningar artiklar
införda om det beträngda läge som
detta bibliotek befinner sig i. Bl. a.
talade man om, att det för närvarande
i hela väriden pågår en inventering av
beståndet av musikalier. En internationell
katalog skall ges ut, och man hoppas
att Sverige skall delta i det arbetet.
Det visar sig att det i svenska bibliotek
finns mycket värdefulla skatter
från äldre tider.

Det står i denna tidningsartikel, att
i ett tidigare utgivet lexikon är vårt
land mycket torftigt behandlat. Av
svenska bibliotek är endast Uppsala
universitetsbibliotek medtaget, och det
i synnerligen ofullständigt skick. De
övriga stora samlingarna, bland annat
Musikaliska akademiens bibliotek liksom
alla förnämliga privatsamlingar,
har inte kommit med. Det gör att man
på internationellt håll inte vet om vilka
skatter som ryms i svenska bibliotek.
Det betecknas som en kulturfråga av
största vikt att denna olägenhet blir
undanröjd.

Sedan finns en tredje synpunkt, som
jag för min del är särskilt angelägen
att understryka, ty jag tror att den i
hög grad intresserar många av kammarens
ledamöter. Vi vet att det finns ett
rikt musikliv runt om i våra bygder.
Det är orkesterföreningar, studiecirklar
och musikcirklar, anslutna till olika
folkliga organisationer eller på annat
sätt organiserade. Dessa musikcirklar
och orkesterföreningar är i mycket hög
grad beroende av att få låna musikalier
från musikakademiens bibliotek.
Biblioteket hjälper dem så långt det
kan, men det är inte så enkelt att det
bara gäller att låna ut ett bestämt notverk,
som vederbörande orkesterförening
frågar efter. Tjänstemännen på
biblioteket måste ha reda på vilka resurser
den lokala orkestern har och på
grundval härav välja ut de lämpliga
musikalierna. Detta är en sak som tar
lång tid och kräver omfattande musikteoretisk
och musikpraktisk utbildning
hos befattningshavarna.

Nu riskerar man, efter vad chefen för
biblioteket framförde till utskottet redan
i fjol, att bli tvungen att inskränka
denna verksamhet på grund av brist på
personal. Det är i ljuset av detta som
vi motionärer har ansett det nödvändigt
att biblioteket redan i år får dessa
två amanuenstjänster.

Vi var i en besvärlig situation, när
vi väckte vår motion, ty musikutredningen
hade just då avgivit sitt betänkande,
men det hade ännu inte kommit
i tryck. Vi fick emellertid bemyndigande
av ordföranden i musikutredningen
doktor Lindbom att meddela det
som vi skrivit i vår motion, nämligen
att motionen inte på något sätt föregriper
musikutredningens mycket mera
vittutseende förslag. Vår motion gick
bara ut på att tillgodose de allra mest
trängande behoven. Det finns alltså
ingen anledning att, på grund av att
musikutredningens betänkande är ute
på remiss, avslå denna motion, och jag

136 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Norrby (fp)
och fröken Ager (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! En hel del skäl talar
utan tvivel för många av de motioner,
som vi behandlat i detta utlåtande. Om
jag inte missminner mig är det över 90
motioner som vi haft att ta ställning
till på avdelningen enbart under åttonde
huvudtiteln. Den har tilldragit sig
ett mycket stort intresse, och vi vågar
också säga att vi i avdelningen som
vanligt i mycket hög grad har välvilligt
behandlat de flesta motionerna,
även om vi inte kunnat tillstyrka bifall
till en hel del av dem.

Vad den nu förevarande frågan angår,
är det ju dock så, att den är föremål
för utredning. Musikutredningens
betänkande innehåller en hel del som
berör detta område, och det betänkandet
befinner sig för närvarande ute på
remiss. Det har då varit synnerligen
svårt för avdelningen att tillstyrka det
förslag, som här föreligger från reservanthåll
om ytterligare personalförstärkning.

I den angelägenhetsgradering som
musikutredningen gjort, har denna detalj
angående antalet tjänstemän för
musikhögskolan inte på något sätt satts
i främsta rummet. Därmed vill jag inte
ha sagt att behovet inte skulle behöva
tillgodoses, men när betänkandet nu är
ute på remiss är det inte så lämpligt
att just nu fatta ståndpunkt i frågan.

Som fröken Vinge sade är vi från
utskottets sida på en punkt särskilt angelägna
att understryka att något måste
göras så snart sig göra låter. Det gäller
ansvällningen av de löpande göromålen
inom biblioteket, där stora samlingar
av gåvor och byten sedan flera
år ligger obearbetade. Därigenom föreligger
risk för att man gör nyinköp,
som är onödiga. Det kan inte vara en
lämplig ordning, och vi får hoppas att

Kungl. Maj:t vid sin prövning av detta
ärende skall finna möjlighet att rätta
till vad som brister i det hänseendet.

Med vad jag här anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 72—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 75, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att, med tilllä
mp ning tills vidare från och med budgetåret
1954/55, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för universitetskanslersämbetet,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
universitetskanslersämbetet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55, dels ock till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
164 800 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranleddes av
vad departementschefen och utskottet
förordat;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1954/55;

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

137

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 167 700 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle kanslerssekreter
artjänsten uppflyttas från
Oa 37 till Co 15.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Näsgård,
Leander, Hesselbom, Lindholm,
Åkerström och Gustafsson i Stockholm,
vilka ansett att utskottet bort tillstyrka
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och alltså
hemställa, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
åvlöningsstat för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1954/55;

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 164 800 kronor.

2) av fru Lindström, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag har på denna punkt
tillsammans med några andra ledamöter
av utskottet avgivit en reservation
emot den lönegradsuppflyttning som
här föreslås. Denna fråga ligger ju till
på det sättet, att utskottet vid föregående
års riksdag gjorde en viss skrivning
om denna tjänst, där man med
stöd av universitetskanslerns hemställan
gjorde ett uttalande till Kungl. Maj :t
om en prövning av ifrågavarande
tjänsteinnehavares lönefråga.

1951 års chefslöneutredning har haft
frågan på remiss, och denna utredning,
vilken haft möjlighet att vid bedömandet
av denna tjänst göra de jämförelser,
som alltid är nödvändiga, då det gäller
en chefslönereglering, har i sin pröv -

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

ning kommit till det resultatet, att det
inte förelåg tillräckliga motiv för en
uppflyttning i högre lönegrad. Kungl.
Maj:t har också på denna punkt biträtt
utredningens förslag.

Nu har utskottet tagit ett initiativ,
som innebär, att utskottet förordar, att
tjänsten skall flyttas upp från Ca 37 till
Co 15. Jag måste för min del på det
allvarligaste varna kammaren för en
sådan åtgärd. Det är olämpligt att man
så här bryter ut en tjänst och för densamma
genomför en isolerad lönereglering
utan att sätta in den i dess större
sammanhang.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till reservation
nr 5 av herr Karl Andersson m. fl.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag har mycket stor
respekt för herr Lindholm liksom för
femte avdelningen i vad det gäller lönefrågor
och jag brukar nog oftast vara
på samma linje som han. Att utskottets
majoritet inte är det i detta fali beror
på att andra avdelningen såväl som
ett enhälligt statsutskott tillstyrkt samt
därefter riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t under två föregående år begärt
denna löneuppflyttning. Då har inte
någon anmärkning gjorts från något
håll, utan denna beställning har enhälligt
godtagits av riksdagen. Vi har inte
haft någon annan möjlighet inom avdelningen
nu än att så att säga ställa
frågan på sin spets, och riksdagen får
naturligtvis då antingen ta konsekvenserna
av sin föregående inställning
eller också ändra densamma.

Jag menar dock, att så starka skäl
talar för att en uppflyttning av denna
tjänst är önskvärd, att avdelningen enhälligt
och utskottsmajoriteten oreserverat
har ställt sig på denna linje.
Kungl. Maj:t har ju också sagt, att vissa
skäl talar för en uppflyttning av tjänsten.
Det sade Kungl. Maj :t redan första
året denna fråga var uppe, nämligen
1952, och sedan har dessa skäl fått allt

138 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.

större tyngd, allteftersom åren gått
och arbetsuppgifterna för universitetskanslersämbetet
ökat i hög grad genom
tillkomsten av nya högskolor men också
genom de stora reformer som genomförts
på universitetens och högskolornas
område.

Jag tror också, att den löneställning,
som det här är fråga om, inte har den
prejudicerande betydelse som herr
Lindholm förutsatt. Det rör sig om en
mycket, mycket liten grupp som kan
jämföras. Jag är övertygad om, herr
talman, att några större risker i den
vägen knappast finns, därför att denna
tjänst också är så särpräglad att den
knappast kan jämföras med någon
annan.

Med vad jag här sagt ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Johansson i Mysinge nyss anförde,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärt en reglering av
denna tjänst, men den omständigheten,
att riksdagen tidigare har begärt en
sådan reglering, kan väl inte få tolkas
så strängt som att det skulle innebära,
att man fördenskull har bundit sig, oberoende
av vad som kan anföras av hörda
myndigheter. Man har begärt en
reglering av tjänsten, men när man
gjort det, har man väl samtidigt förutsatt,
att Kungl. Maj:t skall pröva,
huruvida framställningen är av sådan
art, att den bör föranleda åtgärd. I detta
fall har det skett en prövning så sent
som förra året av 1951 års chefslöneutredning,
som har haft att se på chefslönerna
över hela fältet och alltså,
skulle jag våga säga, har en viss erfarenhet
när det gäller att bedöma, huruvida
konsekvenser skulle uppstå eller
ej. Enligt 1951 års chefslöneutrednings
mening kan man inte göra detta isolerat
utan att det leder till konsekvenser.

Med anledning av att herr Johansson
i Mysinge nyss framhöll, hurusom skol -

väsendet i vårt land har utvecklats och
hurusom nya läroverk och universitet
har tillkommit, vilket har påverkat arbetsuppgifterna,
så vill jag säga, att
det har ju inte skett efter det 1951 års
chefslöneutredning prövade tjänsten,
utan då hade vi väl ungefär samma
läge som vi har i dag. Med utgångspunkt
därifrån förefaller det mig som
om kammaren gjorde klokt i att följa
reservanterna.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det vore väl inte så
märkvärdigt om jag skulle säga att
ingen av oss, som sitter i andra avdelningen,
skulle vilja göra anspråk på
att betraktas som någon löneexpert.
Men karakteristiskt för olika avdelningar
i statsutskottet och för hela vårt
utskottsväsende och inte minst andra
avdelningen är, att vi girigt begagnar
varje tillfälle att få de bästa informationer,
när vi inte själva bemästrar
problemen. Vi har gjort det i detta
fall. Bland dem vi tillsport har varit
ingen mindre än universitetskanslern.
Nu kan det sägas, att han är förslagsställare
här, men gentemot en sådan
tänkt invändning skulle jag vilja säga,
att vi väl allesammans vet att denne
man varit en centralgestalt i svensk
statsförvaltning under en följd av år
och därför väl torde veta de olika tjänsternas
värde och kvalifikationer. På
vår tillfrågan vad han menade om att
kanslerssekreteraren skulle stanna kvar
i 37 lönegraden, alltså i samma lönegrad
som en byråchef, gav han det mycket
bestämda och klara beskedet, att
han inte förstod hur det var möjligt att
jämställa kanslerssekreteraren med en
byråchef. Detta var för oss klara verba,
och vi hade ingen svårighet att ta ställning
till problemet, detta särskilt som
vi var bundna av det förflutna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17. 139

på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Karl Andersson m. fl.; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Hoppe och Johansson i Mysinge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
den vid punkten 75:o) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 8 fogade reservationen
av herr Karl Andersson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Hoppe och Johansson i Mysinge
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och
79 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Karl Andersson m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Punkten 76.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 77.

Uppsala universitet: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid -

Uppsala universitet: Avlöningar.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Under denna punkt har
jag varit med om en motion om inrättande
vid Uppsala universitet av en
befattning som laborator i barnpsykiatri.
Utskottet har inte velat vara med
härom utan yrkat avslag på förslaget
men dock understrukit betydelsen av
att en sådan tjänst inrättades. Utskottets
skrivning är emellertid en smula otydlig.
Det förefaller som om utskottet
skulle haft den uppfattningen, att det
inte finns en barnpsykiatrisk avdelning
i Uppsala. Jag vill i det avseendet
bara meddela, att det där finns en avdelning
för barn och ungdom upp till
20 år med 20 vårdplatser.

Jag skall i detta sammanhang inte
ställa något yrkande i fråga om laboratortjänsten,
men jag vill understryka
betydelsen av att det från riksdagens
sida säges ifrån, att detta förhållande
att det inom barnpsykiatrien endast
finns en befattning, som är ett provisorium,
måste ordnas upp. Nu är det så
att under 11 huvudtiteln, vilken vi behandlade
föregående onsdag, fanns en
punkt utbruten, i vilken föreslagits inrättandet
av en förste underläkartjänst
vid den psykiatriska kliniken. Jag skulle
vilja vädja till utskottet och även till
statsrådet att försöka ordna det så, att
i stället för inrättandet av en förste
underläkartjänst, som ju är en arvodestjänst,
gå in för en överiäkartjänst i
psykiatri. Därmed skulle man ordna
det så, att läkaren sluppe att för varje
år vara så att säga i den situationen
att han har sin befattning som ett provisorium.
Ekonomiskt innebär detta,
att det till förste underläkaren utgår ett
årsarvode på 20 664 kronor. Om vi däremot
inrättar en överläkartjänst, alltså
en tjänst i 29 lönegraden, så kostar det
kontant 18 912 kronor. Om vi härtill
lägger kostnaderna för pension o. d.,
så kommer vi upp till — jag kan inte
säga bestämt om man här skall räkna
med 20 302 kronor, men för säkerhets
skull räknar jag med det högre alter -

140 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Lunds universitet: Avlöningar. — Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar.

nativet — 21 692 kronor. Om utskottet
gör den förändringen, när 11 huvudtiteln
skall färdigbehandlas, så får vi
möjligheter att behålla den avdelning,
som redan finns vid psykiatriska kliniken,
i dess nuvarande skick. Det blir
också möjligt att där hålla en överläkare,
som kan meddela en värdefull
undervisning, och dessutom kan man
fortsätta med den betydelsefulla verksamhet,
som nu bedrives på avdelningen.
Jag vill därför vädja till utskottet
och till statsrådet Hedlund att försöka
ordna denna sak, ty därmed gör
vi barnpsykiatriska kliniken en stor
tjänst.

Jag vill också erinra om att den
barnpsykiatriska kliniken i Uppsala
inte är enbart ett länsintresse, utan den
är en riksklinik.

Herr talman! Med detta vill jag som
sagt rikta en vädjan till utskottet och
statsrådet att försöka ordna så, att inte
barnpsykiatriska kliniken i Uppsala
slås sönder, ty det har vi inte råd till.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 78—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Lunds universitet: Avlöningar.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag har till denna punkt
fogat en blank reservation, och jag ber
att få säga några ord med anledning
av motionen av herr Netzén m. fl.

I nämnda motion har man hemställt
om inrättande av en professur i ekonomisk
historia vid Lunds universitet.
Framställningar om en professur i detta
ämne har gjorts vid flera tillfällen
från universitetshåll nere i Lund, och
då dessa framställningar icke har vunnit
Kungl. Maj:ts beaktande, har önskemålen
härom förts fram motionsvägen

här i riksdagen. Ämnet är sedan 1947
företrätt av en professorskompetent
preceptor, och det är många studenter
som läser detta ämne i Lund — betydligt
flera än t. ex. i Göteborg. Jag kan
nämna att vi på licentiatseminariet har
inte mindre än 15 elever, och av årets
sex licentiat- och doktorandstipendier
som utgår i ekonomisk historia hänför
sig inte mindre än fem stycken till
Lunds universitet.

Nu föreligger det emellertid en motion
i samma riktning beträffande
Göteborgs universitet, men den kommer
inte att behandlas förrän i samband
med propositionen om detta universitet.

Det hade, herr talman, varit önskvärt
att dessa två frågor kunnat behandlas
gemensamt. Då hade man haft
tillfälle att väga behoven mot varandra.
Hade jag med bestämdhet vetat att
riksdagen kommer att bifalla motionen
beträffande Göteborg, så skulle jag ha
yrkat bifall till herr Netzéns motion.
Nu är jag emellertid inte i tillfälle att
göra detta, och jag har därför fått nöja
mig med att avge en blank reservation.

Det är angeläget att denna fråga blir
ordnad för Lunds universitets vidkommande,
och jag vill till slut bara nämna
att den första motionen i denna fråga
väcktes här i riksdagen så tidigt som
år 1938.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 84—89.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

141

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar.

Herr JOHNSSON i Kastanj egården
(fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
har begärt ordet vid denna punkt, nr 90,
är att jag som patient talat med sakkunniga
utanför riksdagen och vill till
protokollet anföra några synpunkter.

Det framhålles i utskottets utlåtande,
att det icke föreligger några delade meningar
hos de instanser, som har yttrat
sig beträffande nödvändigheten att befordra
allergiforskningen och allergiundervisningen
samt att förbättra vården
av allergisjuka i vårt land. Det är
ställt utom allt tvivel, att de allergiska
sjukdomarna har så stor betydelse, förekommer
så ofta och intar en så central
ställning inom olika sjukdomsspecialitéter
samt dessutom måste utredas med
speciella metoder, att en professur bör
inrättas. Däremot har man anledning
fråga sig, om ämnesområdet för en sådan
professur skall vara det föreslagna,
nämligen klinisk experimentell allergologi.
De allergiska sjukdomarna hör till
olika specialiteter såsom invärtes medicin,
hudsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar
etc. Då det gäller att närmare
utforska dessa sjukdomar och ange
nya riktlinjer för deras behandling, torde
det vara mest ändamålsenligt att de
allergiska sjukdomarna tillhörande den
invärtes medicinen handhas av invärtesläkare,
de allergiska hudsjukdomarna
av hudläkare o. s. v. En förutsättning
för framgångsrik diagnos och behandling
av allergiska sjukdomar är nämligen
att den behandlande läkaren är
väl förtrogen med även icke allergiska
sjukdomar hörande till samma ämnesområde.
Att exempelvis behandla astmatiska
sjukdomar utan att vara väl
förtrogen med hjärtats och kärlsystemets
sjukdomar torde ej vara lyckligt.
Motsvarande gäller för forskningen rörande
de astmatiska sjukdomarna. Man
torde därför kunna fråga sig, om det
icke hade varit lämpligt att begränsa
den föreslagna professurens ämnesområde.
På så sätt skulle professuren få

ett klarare definierat ämnesområde och
en mera klinisk karaktär, vilket torde
vara av betydelse då det gäller utforskandet
av de allergiska sjukdomarna.

Samtidigt skulle därmed även riktlinjerna
för allergiforskningens vidare
utveckling vara klara. När tiden vore
lämplig och det ekonomiska läget så
tillåter, kunde nya professurer i allergologi
tillsättas för utforskning av allergiska
sjukdomar, hörande till ännu icke
med professurer företrädda specialiteter
inom allergologien. Med det här
skisserade förfaringssättet för allergologiens
vidare utveckling torde allergiforskningen
bättre tillgodoses än med
en fortsatt utbyggnad av en eller flera
allergologiska institutioner av blandad
teoretisk och klinisk typ, där vederbörande
professor med all sannolikhet inte
kan förväntas vara verklig specialist på
mer än ett ämnesområde. Ty även om
alla allergiska sjukdomar har vissa gemensamma
drag, hör de dock ur många
synpunkter lika intimt samman med
icke allergiska sjukdomar inom motsvarande
medicinska specialområde.

Om sålunda alla för närvarande är
överens om att forskning och sjukvård
behöver utvidgas och intensifieras när
det gäller allergiska sjukdomar och att
inrättandet av professurer därför är
nödvändigt, torde det ännu icke vara
fullt utrett om det är bäst att inrätta
professurer, vilkas ämnesområde skall
spänna över allergiska sjukdomar tillhörande
medicinens alla olika grenar
och dessutom även representera den
experimentella allergologien eller om
det är bäst att begränsa professurernas
ämnesområden, så att dessa kommer att
omfatta allergiska sjukdomar hörande
till redan existerande medicinska ämnesområden.
För utvecklingen av undervisning,
forskning och sjukvård beträffande
de allergiska sjukdomarna är det
av största betydelse att denna principiella
fråga klarlägges, då den första professuren
i allergologi skall inrättas, då

142

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar.

denna måste inverka prejudicerande på
den fortsatta utvecklingen.

Jag tillstyrker för min del, herr talman,
utskottets förslag beträffande tillsättandet
av en professur i allergologi
samtidigt som jag anser att frågan om
professurens ämnesområde bör upptagas
till förnyad prövning, vid vilken
samtliga medicinska fakulteter i landet
om möjligt bör få tillfälle att yttra sig.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anföra några synpunkter i samma
fråga som den föregående ärade talaren,
alltså om den av statsutskottet tillstyrkta
professuren i klinisk experimentell
allergologi.

Saken är den att jag själv varit med
om att skriva på motionen, men det
hände sig så, som ibland sker, att jag
fick del av motiveringen till motionen
endast per telefon. Det är möjligt att jag
därför missade vissa punkter. Jag har
sedermera observerat, att förslaget framkallat
en mycket livlig diskussion för
och emot i medicinska kretsar, och det
är den diskussionen jag bara med eif
par ord, herr talman, skall tillåta mig
att beröra.

Syftet med inrättandet just av denna
professur är att inom dermatologien,
d. v. s. ämnet hudsjukdomar, förordna
en vetenskapsman som skall syssla med
dessa ting. Det är alldeles riktigt att det
på hudsjukdomarnas område förekommer
en mångfald överkänslighetssjukdomar
eller allergiska sjukdomar. Vi
känner exempelvis till de bekanta tvättmedelseksemen,
som blivit alldeles särskilt
aktuella på sista tiden, men man
skulle kunna vidga synpunkterna därhän
att man säger, att hela den moderna
kemiska industrien har frambragt sådana
produkter, att alltför många människor
reagerar mot dem genom hudutslag
av växlande utseende. Det är
sjukdomsbilder som är mycket vanligt
förekommande numera.

Med allt erkännande av dessa syn -

punkter, som självfallet är mycket viktiga,
måste jag emellertid framhålla,
herr talman, att allergologien eller den
stora läran om överkänslighetssjukdomarna
är en sak, som helt och fullt
faller inom den invärtes medicinens
ämnesområde. Vi har här att göra med
en hel rad av sjukdomar eller rättare
sagt sjukdomsgrupper, som otvivelaktigt
är orsakade av s. k. allergener, för vilka
vissa människor är överkänsliga. En av
de allra vanligaste av dessa sjukdomar
är astmasjukdomen, som så många människor
i vårt land lider av. Men det
finns många andra — det finns hösnuva
och andra former av allergisk snuva
och det finns allergiska tarmsjukdomar,
många andra exempel att förtiga.

Det är av den anledningen att allergologien,
som är en vetenskap i utveckling,
spänner över ett så väldigt stort
område som jag tror att det skulle vara
klokt att man, när man nu skall inrätta
eu professur i detta ämne, beaktar dessa
synpunkter och att man när det gäller
denna mycket viktiga grundforskning
ser till att det blir en av våra mycket
skickliga allergologer inom den invärtes
medicinen, som får leda forskningsarbetet.
Det förefaller mig vara den naturligaste
utvecklingen, och då jag ser
ecklesiastikministern närvarande i kammaren
skulle jag vilja vädja till honom
att vid den närmare prövningen i detta
ärende beakta vad som sagts, inte bara
av mig utan av många företrädare för
just denna vetenskap.

Nu kan det naturligtvis hända att
statsrådet känner sig bunden av rent
formella skäl att göra denna professur
till en professur inom dermatologiens,
hudsjukdomarnas, område, och det skall
vi naturligtvis inte motsätta oss. All förstärkning
av det vetenskapliga arbetet
är välkommen. Men skulle så ske, vill
jag i det sammanhanget rikta en vädjan
till statsrådet att beakta också den andra
synpunkt som här framförts och låta
allergologien som helhet få en företrädare,
som blir ledare för det omfattande

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

143

Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter.

svenska forskningsarbete som pågår på
detta område.

Det är dessa allmänna synpunkter,
med en alldeles särskild adress till ecklesiastikministern,
som jag här tillåter
mig framföra. Jag har självfallet, herr
talman, intet annat yrkande än om bifall
till vad statsutskottet här föreslagit.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 91—112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113.

Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt
115, föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 1 962 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft tre motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 81) hade hemställts att anslagen till
stipendier åt studerande vid universitet
och högskolor måtte anpassas så, att
stipendium kunde tilldelas de mindre
bemedlade studenter, som styrkt sin
studielämplighet, och att för budgetåret
1954/55 för Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande
vid universitet m. fl. läroanstalter
måtte anvisas ett anslag med 4 869 000
kronor;

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 81, till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 1 962 000 kronor; II.

att motionerna I: 170 och II: 179

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! I måndags förekom en
radiodebatt mellan företrädare för ungdomsrörelser,
som är nära knutna till
riksdagens partier. Däri deltog också
en representant för folkpartiet som är
ledamot av denna kammare. Han underströk
därvid särskilt det anmärkningsvärda
i att det inte skett någon nämnvärd
demokratisering av den högre undervisningen
och att det alltjämt bara
är 5 procent av högskolestudenterna
som kommer från socialgrupp 3. Det
socialdemokratiska ungdomsförbundets
talesman framhöll ungefär samma synpunkter.

I den fråga som vi nu behandlar finns
det tillfälle för dessa två partier att
vara tillmötesgående gentemot de krav,
som de genom radion ställde på sina
partiers och ungdomsrörelsers vägnar.
Det är nämligen bl. a. de höga studiekostnaderna
som utestänger begåvade
ungdomar ur socialgrupp 3 från den
högre undervisningen. De flesta av dem
utsorteras redan av ekonomiska skäl
före eller i läroverket, och de som kommer
så långt som fram till studenten har
ytterligt svårt att fortsätta med akademiska
studier.

För några år sedan tog man ett mycket
försiktigt steg för att hjälpa de mest
begåvade med vissa kreditlättnader och
med naturastipendier. Naturastipendierna
blev emellertid så knappt tillmätta,
att endast studenter som hade
AB+ i medelbetyg kunde ha utsikt att
få dem. Sedan dess har det upprepade
gånger från vår sida, men tyvärr förgäves,
gjorts försök att få stipendierna
höjda åtminstone till det realvärde de
hade när denna reform beslöts. Genom
den höjning som nu föreslås av regeringen
och utskottet kommer man ändå
inte längre än till att begåvade, medel -

144

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar.

lösa studenter med det höga medelbetyget
AB kan komma i åtnjutande av dem
men däremot inte de studenter som går
under beteckningen mindre bemedlade.
Först genom ett bifall till vår motion
skulle det bli möjligt att hjälpa de flesta
av de medellösa och mindre bemedlade
studenter, som visar tydlig studiebegåvning.
Folkpartiets och det socialdemokratiska
partiets riksdagsledamöter kan
nu tillsammans med oss svara för att
det blir majoritet för det förslag, som
verkligen skulle betyda någonting för
den högre undervisningens demokratisering
och för att få en högre procent
av universitets- och högskoleutbildade
från socialgrupp 3. Folkpartiets och det
socialdemokratiska partiets riksdagsledamöter
kan vid detta tillfälle få visa,
om de tongångar, som förekom i den
radiodebatt jag nyss nämnde, endast
var granna ord och fåglalåt, som man
använde för att locka ungdomen eller
om de menade allvar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 81 i
denna kammare.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Med hänsyn till det
ekonomiska läget har utskottet inte ansett
sig kunna gå längre än till att tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag, som i detta
avseende innebär en anslagshöjning
med närmare miljonen kronor. Med
denna motivering ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionen
11:81; och biföll kammaren utskottets
nämnda hemställan.

Punkterna 114—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte framställa
något yrkande i denna fråga, men
jag är angelägen att understryka, att
utskottet, trots att motionen avslagits,
skrivit mycket välvilligt och att skolöverstyrelsen,
som har yttrat sig i frågan,
också visat en välvillig inställning.
Alldeles särskilt är jag glad över att
skolöverstyrelsen säger, att om den
nästa år får det anslag, som avses skola
äskas, kommer samarbetet med statens
institut för folkhälsan och med andra
berörda parter att intensifieras. Därigenom
skulle man förvisso kunna
komma fram till ett förbilligande av
skolmåltiderna utan att deras värde
minskades. Man skulle sålunda kunna
tänka sig att kommunerna som ha skolmåltiden
kunde förbilliga skolmåltidsverksamheten,
och att de kommuner,
som ännu inte har anordnat skolmåltider,
men behöver sådana, stimuleras.
Jag är synnerligen glad över att kunna
rikta en vädjan till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet i
denna fråga. Skolöverstyrelsen säger,
att den nästa år kommer att framlägga
ett anslagsäskande för att bli i tillfälle
att stimulera detta samarbete och för
att få till stånd en utredning, som skulle
stärka skolmåltidsverksamlieten. Det
skulle glädja mig mycket om det vore
möjligt för herr statsrådet att vidarebefordra
detta äskande till riksdagen
obeskuret och riksdagen sålunda kunde
besluta i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag.

Herr talman! Det var endast dessa
saker jag önskade påpeka.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 170—173.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

145

Kompletteringsgymnasier. — Utbildningskurser i kvinnlig slöjd för lärare.

Punkten 174.

Kompletteringsgymnasier.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

HELÉN (fp):

Herr talman! I och med att vidareutbildning
av vuxna blivit allt vanligare
för många i samhället har behovet av
kompletteringsgymnasier starkt ökat.
Det har också planerats att anordna
sådana gymnasier i Stockholm och i
städer i landsorten. Årets proposition
bygger i detta avseende på en utredning,
som är gjord inom skolöverstyrelsen
och som förutsätter upprättandet
från och med i höst av ett lcompletteringsgymnasium
förlagt till Stockholm.
I huvudstaden finns det emellertid
redan en avsevärd apparat för sådana
kompletteringsstudier. Vid Stockholms
högskola bedriver en sektion av
F olkuniversitetet, Kursverksamheten
vid Stockholms högskola, sedan flera
år tillbaka särskilda kompletteringskurser.
Jag vill understryka att det här
rör sig om ett godkänt studieförbund
med understöd från stat och stad. Inom
de naturvetenskapliga ämnena har
denna kompletteringsverksamhet redan
omfattat ca 1 000 elever årligen. Från
och med höstterminen 1953 bedrivs
det en fullständig kompletteringsgymnasieverksamhet
i denna kursverksamhets
regi.

Mot denna bakgrund har jag i en
motion tillåtit mig att understryka önskvärdheten
av att man undviker varje
överdimensionering av kompletteringsgymnasierna
i Stockholm, inte minst
med tanke på att kompletteringsgymnasier
snarare bör upprättas utanför
Stockholm. Jag tänker särskilt på de
båda universitetsstäderna Lund och
Uppsala. Det har vid behandlingen av
detta ärende framkommit, att man inom
skolöverstyrelsen haft en något knapphändig
kännedom om de utbildningsformer,
som existerar i Stockholm, och
jag finner det angeläget att understryka,
10 — Andra kammarens protokoll 1954.

att den fortsatta behandlingen av detta
ärende bör ägnas betydligt större omsorg
i departementet och skolöverstyrelsen
än vad som hittills varit fallet.

Om man, som skolöverstyrelsen, tänker
sig att den statliga verksamheten
för kompletteringsgymnasier i Stockholm
skall bestå i inrättandet av en
rektorstjänst och en rektorseexpedition,
som väsentligen inte skall göra
något annat än slussa elever vidare till
de kurser, som redan existerar, kommer
ett betydande dubbelarbete att utföras.

När utskottet nu understryker, att
rationaliserings- och besparingssynpunkterna
i fortsättningen kommer att
på alla sätt beaktas, skall jag, herr talman,
avstå från att framföra något yrkande
på denna punkt. Jag vill emellertid
betona, att om den plan, som
inom skolöverstyrelsen hittills gällt
för denna verksamhet, till varje pris
skall fullföljas, torde det förmodligen
komma att betyda, att de 15 000 kronor,
som riksdagen tydligen är beredd
att bevilja för detta ändamål under
följande budgetår, kommer att vara de
15 000 kronor, som är minst nödvändiga
av alla de anslag, som under innevarande
riksdag kommer att beviljas.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 175—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Utbildningskurser i kvinnlig slöjd för
lärare.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 193, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av 64 000
kronor, innebärande en anslagsminskning
med 3 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
Nr 17.

146 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Utbildningskurser i kvinnlig slöjd för lärare.

motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fru Svenson m. fl. (I: 179)
och den andra inom andra kammaren
av fri! Andrén m. fl. (11:220), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att inrätta ett tvåårigt provisoriskt statligt
seminarium för utbildning av lärarinnor
i kvinnlig slöjd samt att riksdagen
måtte öka det för budgetåret
1954/55 å åttonde huvudtiteln uppförda
anslaget för utbildningskurser i kvinnlig
slöjd för lärare från 64 000 kronor
till 115 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:179 och 11:220, till Utbildningskurser
i kvinnlig slöjd för lärare för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 64 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Sunne och Widén, fröken
Vinge, fröken Olsson och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:179 och
II: 220, till Utbildningskurser i kvinnlig
slöjd för lärare för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 115 000 kronor;

b) av herr Arrhén, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Fröken AGER (fp):

Herr talman! På den bär punkten
föreligger det en reservation, föranledd
av en motion, där man begär att det
i stället för den av departementschefen
föreslagna ettåriga utbildningskursen
för lärare i kvinnlig slöjd skall anordnas
en av skolöverstyrelsen föreslagen
tvåårig seminariekurs.

Utskottet har vid behandlingen av
motionen konstaterat att det föreligger
ett mycket stort behov av lärare i
kvinnlig slöjd, men man har bara

sträckt sig så långt att man har gjort
en välvillig skrivning, och sedan har
man hänvisat till den sittande utredningen.

Vi som arbetar ute på fältet kan inte
i längden nöja oss bara med denna välvilliga
skrivning. Vi vill också ha ett
ordentligt handtag. Vi kan inte i fortsättningen
ha denna brist på lärare av
det här slaget.

Vidare har dessa lärare fått vänta så
länge på utredningar. Först fick de
vänta på att utredningen skulle tillsättas.
Sedan arbetade den Osvaldska
utredningen i fem år. Den låg därefter
på departementschefens bord i fyra år,
och resultatet blev att man satte till
en ytterligare utredning för att bearbeta
den Osvaldska utredningen. Hur länge
skall dessa lärare få vänta på att deras
utbildningsfrågor skall bli ordnade?

Till den ettåriga kursen är lärare,
som redan är pedagogiskt utbildade,
berättigade att söka. Det innebär att
vi inte får någon ökning av lärarkapaciteten,
ty dessa lärare tar bara ett
par timmar i slöjd för att få fulla tjänster
på sina befattningar, något som
visst kan förordas, men som ej förändrar
bristen. Därför tror jag att det blir
dyrare för staten med den ettåriga
kursen än det skulle bil om man hade
satt i gång med detta provisoriska seminarium.

Skolöverstyrelsen hade föreslagit att
det provisoriska seminariet skulle ligga
i Lund. Där har man också lokaler, och
man vet att det finns elever, ty till fackskolan
sökte i julas hundra elever, medan
bara fjorton kunde tas in. Det finns
alltså gott om elevmaterial till ett sådant
provisoriskt seminarium.

Trots detta har utskottet inte kunnat
villfara skolöverstyrelsens och motionärernas
begäran. Och ändå vet man
att det årligen utexamineras 70 lärare,
medan behovet är 150—175 lärare. Det
är alltså en brist, uppgående till mer
än 50 procent, på dessa speciallärare.
Man vet också att överstyrelsen för

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

147

Utbildningskurser i kvinnlig slöjd för lärare.

yrkesutbildning har beviljat ungefär
200 icke specialutbildade personer tillstånd
att tjänstgöra som lärare, alltså
personer som icke har full behörighet.

Man vet vidare att det ställs stora
krav på kommunerna när det gäller
att starta nya kurser, både längre och
kortare sådana, och man vet att tusentals
kvinnor år efter år står och väntar
på att få komma in på de nu bedrivna
kurserna utan att det finns möjligheter
till detta. Vi hörde senast i måndags i
radio hur samtliga politiska ungdomspartier
deklarerade att man borde utöka
yrkesutbildningen. Hur skall yrkesutbildningen
över huvud taget kunna
utökas om man inte får lärare till den?
Man vet att linje 9 y kommer att ställa
stora krav på dessa lärargrupper, och
man vet också att dessa praktiska ämnen
har en mycket stor betydelse för
barnens allmänna utveckling och karaktärsfostran.
Då måste jag fråga mig,
om utskottets välvilja och intresse har
varit så stora, när man inte har kunnat
finna skäl till att tillstyrka motionärernas
och skolöverstyrelsens begäran
om detta provisoriska seminarium
utan hänvisat till utredningen.

Jag förstår att jag inte kan få något
gehör i kammaren för dessa synpunkter,
ty jag har en stark känsla av att
intresset för dessa lärargrupper är
mycket svagt här i riksdagen, men jag
vill ändå uttala den förhoppningen, att
detta skall vara det sista året som vi
har dessa ettåriga utbildningskurser
och att vi till ett annat år får detta
provisoriska seminarium trots att utredningen
inte är färdig, ty med den
arbetstakt utredningen hitintills har
haft får vi nog eljest vänta åtskilliga
år innan det görs någonting på det
här området.

Med hänvisning till vad jag nu har
sagt ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru

Sjöstrand (fp), fröken Vinge (fp), herr
Norrby (fp), fru Andrén (fp) och fröken
Olsson (s).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Fröken Ager sade, att
intresset för denna lärargrupp inte var
så stort i riksdagen. Jag undrar dock
om man inte kan säga, att riksdagen har
samma intresse för denna grupp som
för andra. Vi får ofta höra från olika
grupper, att det brister i vårt intresse
för dem, utan att vi för den skull verkligen
behöver sakna intresse. Därmed
må vara hur som helst. Utskottet delar
i varje fall fröken Agers oro och hennes
synpunkter på denna fråga. Vi anser
att frågan på kortast möjliga tid bör
bringas till en lösning. Detta är nödvändigt
inte minst med hänsyn till de
krav som den blivande enhetsskolan
kommer att ställa på denna undervisnings
form. Jag vill dock erinra om
att det var aktiva motionärer, som i
fjol begärde utredningar på detta och
näraliggande områden. Deras hemställan
bifölls av riksdagen på statsutskottets
förslag. I ecklesiastikdepartementet
har man också varit snabb i vändningen,
då man redan den 8 oktober hade
en utredning tillsatt. Jag hoppas, fröken
Ager, att vi kan våga tro på att
utredningsmännen också så snabbt som
möjligt får fram ett förslag som av
Kungl. Maj :t kan föreläggas riksdagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den av herr Sunne m. fl. vid
punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ager begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

148 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

•Utbildning av lärarinnor i barnavård.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
188 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

.la;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sunne m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Äger begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 128 ja och 64 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 189.

Utbildning av lärarinnor i barnavård.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson in. fl. (I: 178) och den andra
inom andra kammaren av fröken Ager
m. fl. (11:230), hade hemställts, att
riksdagen ville besluta att till bidrag
för anordnande av en provisorisk kurs
för utbildning av lärarinnor i barnavård
anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:178 och II: 230 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Widén, fröken Vinge, fröken
Olsson och fröken Ager, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:178 och II: 230, till Kurs för

utbildning av lärarinnor i barnavård
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
ta til! orda igen. Det gäller utbildningen
av barnavårdslärarinnor,
som jag har väckt en motion om. Argumentationen
blir i stort sett densamma
här som i fråga om föregående punkt^
Jag skall bara göra några tillägg som
speciellt rör denna lärargrupp.

Det finns ungefär 150 sådana lärartjänster.
Av dem är bara 75 besatta av
lärare som har behörighet. De övriga
lärarna har ej full behörighet. Det är
ett 30-tal skolor, som utbildar barnsköterskor.
De hade under året ungefär
800 elever, men det står cirka 1 000
elever i väntan på platser. En hel del
kommuner har sina undervisningsplaner
klara och har fått statsbidrag beviljade,
men kan inte sätta i gång, därför
att de saknar lärare. Detta är särskilt
beklagligt, om man tänker på att
dessa kurser inte bara utbildar barnsköterskor
för barnavård på olika institutioner
utan också utgör förutbildning
till annan utbildning, t. ex. för
barnträdgårdslärarinnor, barnavårdslärarinnor,
hemvårdarinnor och annan
personal som vi har stor brist på. För
alla dessa fordras barnsköterskeutbildning.
Dessutom besöks dessa kurser av
alla de flickor, som vill ha barnavårdsutbildning,
oavsett vilket yrke de väljer.

För denna lärargrupp finns det för
närvarande endast en utbildningsanstalt,
en enskild fackskola i Uppsala,
som utbildar 12 lärare per år. Den skolan
arbetar i omoderna lokaler med
samma utrustning som för ett 30-tal år
sedan. Även den här föreslagna kursen
skulle vara ett provisorium i väntan på
utredningens förslag. Den skulle bil
mycket billig, därför att den skulle för -

Onsdagen den 5 mai 1954 em.

Nr 17. 149

läggas till Stockholm, där en del skolor
har ställt sina lokaler och undervisningsmaterial
gratis eller mycket billigt
till förfogande för att man skulle kunna
få kursen i gång. Utskottet har hänvisat
frågan till utredningen. Jag hoppas
att utredningen blir klar snart, så
att undervisningen kommer i gång för
att kunna täcka bristen i denna lärargrupp.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Med instämmande i
fröken Agers förhoppning och med den
motivering som jag anfört på föregående
punkt ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall til] utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 190—214.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 215.

Bidrag till Ericastiftelsen.

Kungi. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 220, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
grunder för bestämmande av
statens bidrag till Ericastiftelsen, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55, dels ock till Bidrag
till Ericastiftelsen för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
97 100 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sunne m. fl. (1:27)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Etmén m. fl. (11:40).

Bidrag till Ericastiftelsen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för bestämmande
av statens bidrag till Ericastiftelsen, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55;

b) med bifall till Kung). Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:27 och 11:40 till Bidrag till Ericastiftelsen
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 97 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Holmquist, Bergström, Lindholm, Åkerström,
Gustafsson i Stockholm och Blidfors,
vilka ansett att utskottet bort under
a) hemställa att riksdagen måtte
godkänna av reservanterna förordade
grunder för bestämmande av statens
bidrag till Ericastiftelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra ledamöter av utskottet
låtit anteckna en reservation på
denna punkt. Det råder emellertid ingen
skiljaktighet mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens uppfattning i
fråga om den sammanlagda lönesummans
storlek, utan det gäller uteslutande
en rent löneteknisk fråga.

Enligt utskottsmajoritetens förslag
skall en läkartjänst placeras i lönegrad
34 med lönefyllnad till lönegrad 37. I
reservationen föreslår vi att tjänsten
placeras i lönegrad 33 med lönefyllnad
till lönegrad 37. Det skulle alltså komma
att utgå exakt samma lön i båda fallen.
Varför ha vi då reserverat oss? Jo, i
samband med den reglering av chefstjänstemännens
löner, som ägde rum för
några år sedan, gjordes ett uttalande
om att man borde undvika att placera
tjänster i lönegraderna 34, 35 och 36,
vilka borde utgöra så att säga ett glapp -

150 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till Ericastiftelsen.

rum mellan byråchefstjänsterna och
närmast under dem liggande tjänstegrupper.
Ett av de bärande motiven
därför var att byråchefstjänsterna
skulle bliva mera eftersträvansvärda genom
att det fanns ett sådant avstånd.

Om man nu i stor utsträckning går
in för att utnyttja även lönegrad 34,
föreligger det risk för att man också
börjar plocka in tjänster i lönegrad 35,
och detta kommer, så vitt jag kan förstå,
omedelbart att leda till en ny reglering
av chefstjänstemännens löner. Det
synes mig därför lämpligt att man så
långt möjligt försöker behålla det avstånd
som hittills i betydande utsträckning
har tillämpats vid lönegradsplaceringen.

Jag vill dessutom erinra kammarens
ledamöter om att när det i samband
med den senaste tjänsteförteckningsrevisionen
i vissa fall vid förhandlingsbordet
träffats uppgörelse om placering
i lönegrad 34 — det gällde folkskolinspektörerna
och en del andra — anmälde
statsutskottet enhälligt sitt missnöje
med att lönegrad 34 utnyttjades,
ett missnöje som bottnade just i de skäl
som jag här åberopat. Man ansåg att
den klyfta, som tidigare funnits, borde
bibehållas.

I det speciella fall det här gäller vill
jag också peka på att statens lönenämnd
har i sitt remissutlåtande med hänvisning
till samma skäl föreslagit, att lönegrad
33 skulle tillämpas men att det
skulle ske en lönefyllnad upp till lönen
i lönegrad 37. Den reservation som
fogats till utskottsutlåtandet innebär en
hemställan om bifall till lönenämndens
förslag i denna fråga.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Holmqvist m. fl.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag vill göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på att

placeringen i 34 lönegraden tillkommit
efter en utredning av en högre tjänsteman
i ecklesiastikdepartementet och en
tjänsteman i Stockholms stad. Kungl,
Maj :t och Stockholms stad har varit
ense om denna placering. Vidare vill
jag nämna, att inte bara lönenämnden
utan även statskontoret varit påkopplat,
och det sistnämnda har för sin del
förklarat att det inte har något att erinra
mot placeringen. Det är klart, att
herr Lindholm som medlem i statens
lönenämnd ser allvarligare på att man
går ifrån det som av honom anses vara
god regel. Vi anser emellertid att detta
är specialfall, som inte behöver ha någon
prejudicerande betydelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Man kan naturligtvis
som herr Hoppe säga att detta är ett
specialfall, men om man säger detta gång
på gång dröjer det kanske inte så länge
förrän sådana specialfall återfinnes i
35 lönegraden, och hur blir det då med
chefslönerna?

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag hoppas, att herr
Lindholm kan lita på Kungl. Maj :ts
prövning av sådana ärenden, och då
tycker jag inte han behöver dra alltför
vittgående konsekvenser av ett eventuellt
beslut i överensstämmelse med
statsutskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lindholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

151

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
215 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Lindholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 116 ja
och 75 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 216 och 217.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 218.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 223, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
kungörelse om statsbidrag till anordnande
av skolmåltider dels ock till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 34 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

Nr 17.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

dels en inom andra kammaren av
herrar Senander och Holmberg väckt
motion (11:68), vari hemställts att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av statsbidragsreglerna för skolmåltider,
att statsbidraget fastställdes till
lägst 50 procent av bidragsunderlaget,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman m. fl. (I: 92) och den andra inom
andra kammaren av fröken Höjer m. fl.
(11:128), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta hemställa till Kungl.
Maj :t att med lärarorganisationerna
förhandla om lärarnas frivilliga medverkan
beträffande tillsyn vid skolmåltiderna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh (I: 93) samt den andra inom
andra kammaren av herr Håstad och
fröken Karlsson (11:110), i vilka hemställts
att riksdagen med anledning av
departementschefens uttalande rörande
lärarpersonalens tillsyn vid skolmåltiderna
måtte förklara, att frågan om
tillsyn under skolornas frukostraster
borde göras till föremål för förhandling
mellan berörda parter,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Helén väckt motion (11:370),
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att, innan ställningstagande skedde
till frågan om utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten,
ärendet finge
återgå till Kungl. Maj:t för att berörda
tjänstemannaorganisationer skulle kunna
beredas tillfälle till förhandlingar
och eventuella möjligheter skulle kunna
prövas att lösa problemet på frivillighetens
väg.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte
a) godkänna av departementschefen
förordad förlängning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelserna till gällande
kungörelse om statsbidrag till
anordnande av skolmåltider;

152

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 om.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 68,
såvitt här var i fråga, till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för hudgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 34 000 000 kronor;

c) i anledning av departementschefens
uttalande rörande lärarpersonalens
tillsyn vid skolmåltider ävensom
motionerna 1:92 och 11:128, 1:93 och
11:110 samt 11:370 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört ävensom anhålla om översyn
i av utskottet angivna hänseenden;

II. att motionerna T: 92 och 11:128,
1:93 och 11:110 samt 11:370, i den
män de ej blivit tillgodosedda genom
vad utskottet anfört och hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Nilsson, Siinne, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde
och Kgling, fröken Vinge och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort under
I. c) hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:92 och
11:128, 1:93 och 11:110 samt 11:370 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förhandlingar i av
reservanterna angivna avseenden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KYLING (h):

Herr talman! Med anledning av den
vid denna punkt fogade reservationen
skall jag be att få syssla litet med själva
frågeställningen. Jag anser mig berättigad
att göra det, eftersom jag såsom
ledamot av styrelsen för Sveriges folkskollärareförbund
noggrant och ingående
följt denna fråga under den tid
den aktualiserades.

Jag skall börja med en historisk återblick,
och jag går då tillbaka itll vårriksdagen
1946. Då kom en kungl. proposition
angående införande av skolmåltider
av mera permanent karaktär.
Den ecklesiastikminister som framläm -

nade propositionen var nuvarande statsministern.
Det kan vara intressant att
studera propositionen. Ecklesiastikminister
Erlander hade nämligen en hel
del intressanta synpunkter på lärarnas
medverkan vid vakthållningen under
måltiderna. Han sade klart ifrån, att
ingen rigorös vakthållning var påkallad,
och vidare att om det skulle krävas
medverkan av lärarna, vilket han
ansåg vara värdefullt, skulle en sådan
medverkan kunna regleras genom lokala
förhandlingar. Han nämnde, att
frågan exempelvis skulle kunna lösas
genom att man ordnade med fyllnadstjänstgöring
eller med en viss nedsättning
av undervisningsskyldigheten i
vissa ämnen under den tid vederbörande
skulle sköta vakthållningen vid
måltiderna. I den kungl. propositionen
togs inte någon ställning till kontantersättningen
åt dem som vaktade i annan
mån än att det i propositionen sades,
att de lärare som vaktade vid skolmåltiderna
kostnadsfritt skulle erhålla
måltid i samband med utspisningen av
eleverna.

Det är också intressant att gå tillbaka
och se hur riksdagen uppfattade denna
kungl. proposition. Går man till statsutskottets
utlåtande nr 180 år 1946 finner
man, att statsutskottet enhälligt tillstyrkte
och riksdagen biföll Kungl.
Maj :ts förslag. Detta är alltså upptakten
till vad vi i dag här i kammaren får
resonera om.

Detta inträffade under vårriksdagen
1946. Höstriksdagen 1946 presenterade
ett löneregleringsförslag. 1945 års lönesakkunniga
hade förhandlat med tjänstemannaorganisationerna
— och därmed
också givetvis med lärarorganisationerna.
Det var första gången Kungl.
Maj :t givit en statlig lönekommitté uppdraget
att förhandla med berörda parter.
Under dessa förhandlingar diskuterades
icke en enda gång någon utökad
tjänstgöringsskyldighet för lärarna.
Det har ju blivit praxis i riksdagen
att ett förhandlingsresultat som har

153

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

uppnåtts mellan två parter också godtages
av riksdagen. Så inträffade emellertid
inte höstriksdagen 1946, utan
statsutskottet fann sig föranlåtet att frångå
det förhandlingsresultat som parterna
kommit till. Man ålade helt enkelt
lärarkåren att, som man säger i utlåtandet,
sköta denna vaktjänstgöring
utan någon ersättning.

När riksdagen tog detta beslut så var
det troligtvis inte många, som hade den
uppfattningen att detta skulle bli någon
stor och besvärlig fråga. Om man går
till de olika uttalandena i kammardebatten
finner man nämligen, att de som
där yttrade sig hade den uppfattningen,
att det knappast skulle kunna bli någon
större tjänstgöringsskyldighet för lärarna
genom detta förfaringssätt. Jag citerar
här vad exempelvis statsutskottets
dåvarande ordförande, herr J. B. Johansson,
anförde: »Här ha flera talare varit
uppe och målat ut saken som om man
skulle ha gjort någonting av ren illvilja
eller försökt komma åt lärarpersonalen
eller pålägga dem ökade bördor.» Sedan
för han ett allmänt resonemang och slutar
sitt anförande med att säga: »Vad
som begärs ligger ju i linje med lärarpersonalens
övervakning av leken på
skolgården, och det är inte alls meningen
att lärarna skola berövas sina
måltidsraster eller dylikt som man talat
om.» Det kan nog sägas att herr J. B.
Johanssons ställningstagande den gången
var ganska signifikativt för många
riksdagsmäns ställningstagande.

Det uppstod emellertid diskussioner
omkring detta riksdagsbeslut. Även från
Kungl. Maj :ts sida tycks delade meningar
ha varit rådande. Kungl. Maj :t hade
haft en annan uppfattning i denna fråga
än utskottet och riksdagen. Det utfärdades
nämligen ingen kungl. kungörelse
efter det att riksdagen fattat detta beslut.
Vid den tidpunkten, då jag själv —
som jag tidigare sagt — var medlem av
lärarorganisationens styrelse, hade jag
tillfälle att ganska ingående resonera
Om dessa problem med dåvarande eck -

Nr 17.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

lesiastikministern, statsrådet Weijne.
Herr Weijne underströk flera gånger
det obehagliga i att här komma fram
med ett tjänsteåliggande för lärarpersonalen.

I stället för att utfärda en kungl. kungörelse
uppdrog herr Weijne åt skolöverstyrelsen
att förhandla med lärarkåren
om lämpligaste sättet att lösa
denna fråga. Jag kan endast referera
en del av de förhandlingar som jag
själv deltog i. Sedan förhandlingsresultatet
var klart sände skolöverstyrelsen
en promemoria till Kungl. Maj:t, vari
det bl. a. sades: »Överstyrelsen vidhåller
sin i utlåtandet den 25 november
1947 uttalade mening, att då skyldighet
för lärare att fullgöra ifrågavarande
prestation inte fastslagits i författning,
befogenhet för skolmyndighet att ålägga
läraren en sådan arbetsuppgift i
tjänsten inte finns och att följaktligen
skoldistriktet äger att till läraren, utöver
honom tillkommande lön, utge ersättning
för utförande av uppgiften
utan att distriktets rätt till statsbidrag
för lärarlöner därigenom äventyras.»

Lärarkåren fick alltså genom dessa
förhandlingar klart belägg från skolöverstyrelsen
för att något tjänsteåliggande
inte förelåg. Jag vill här deklarera,
att lärarkåren har positivt medverkat
till att genomföra skolmåltidsreformen
i landets många hundra skoldistrikt.
När man talar om att lärarkåren
inte har varit intresserad av
detta, stämplar man kåren på ett sätt
som inte är värdigt. Jag vågar till och
med säga, att om inte lärarkåren hade
visat en sådan positiv inställning till
lösandet av detta problem, skulle vi i
dag icke ha haft en så relativt välordnad
skolbarnsbespisning ute i bygderna
som vi har.

Då frågar sig någon, vad det är som
har inträffat och som gör att denna
fråga har kommit i det obehagliga läge
där den i dag befinner sig? Jo, det samarbetsorgan
mellan staten, Landstingsförbundet,
Landskommunernas förbund

154

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

och Stadsförbundet som går under namnet
Oasen har tagit upp denna fråga.
Det åberopar helt enkelt riksdagsbeslutet,
som icke hade följts av någon
kungl. kungörelse, och säger att icke
ens de större skoldistrikten är skyldiga
att ge lärarna någon ersättning för att
dessa sköter vakttjänstgöringen.

Statsrådet Weijne kallade då på hösten
på nytt lärarkåren till en konferens
och uttalade sig då för att man skulle
söka lösa frågan på frivillighetens väg
genom en för båda parterna acceptabel
överenskommelse. Emellertid blev det
inte statsrådet Weijne förunnat att se
detta genomfört: han insjuknade och
dog strax efteråt. Det blev hans efterträdare,
statsrådet Hildur Nygren, som
fick uppdraget att utfärda denna kungörelse,
som bygger inte på tjänsteåliggande
utan närmast på rätten för
skoldistrikt att utbetala ersättning till
lärare i skoldistrikt med större bespisningsenheter.

Emellertid tog 1951 års konstitutionsutskott
upp denna fråga, och några reservanter
riktade en anmärkning mot
statsrådet Nygren för att kungörelsen,
som det sades i reservationsanmärkningen,
icke var i enlighet med ett
riksdagsbeslut. Denna reservationsanmärkning
godtogs emellertid icke av
riksdagen, varför man har anledning
att säga, att riksdagen därmed godkände
vad statsrådet Nygren hade gjort.

I år har statsrådet Persson föreslagit
i en proposition, att frågan slutgiltigt
skall lösas, och enligt vad jag har förstått,
då jag har gått igenom handlingarna,
är det första gången som det talas
om att en direkt tjänstgöringsskyldighet
skall fastslås.

Jag måste då rikta mig till statsrådet
Persson och fråga, om det inte är ett
felaktigt förfaringssätt att komma med
ett dekret från statens sida. Är vi inte
numera här i landet på det klara med
att parterna bör förhandla innan ett
ärende presenteras för riksdagen? Jag
är väl medveten om att statsrådet Pers -

son för sin del åberopar ett riksdagsbeslut,
men jag är lika medveten om
att det beslutet inte byggde på en förhandling
mellan de förhandlande parterna.

Det är inte många veckor sedan vi
här i riksdagen debatterade polisernas
löner. Det sades då med skärpa från
dem, som i dag vill ålägga lärarna en
tjänsteplikt, och inte minst av herr
Lindholm, som är löneexpert och ordförande
i femte avdelningen, att ett avtal
är till för att hållas och icke får
brytas. I dag har jag rätt att åberopa
det ställningstagandet från riksdagens
sida. Vill man falla tillbaka på riksdagsbeslutet
1946, där det var ett brott
mot ett förhandlingsresultat, kan ju
riksdagen i dag rätta till det misstag
man gjorde 1946.

Den som nu läser utskottsutlåtandet
får lätt den uppfattningen, att majoriteten
i statsutskottet i viss utsträckning
har tillmötesgått lärarnas önskningar.
Jag får också den uppfattningen när
jag läser utskottsutlåtandet, att majoriteten
tror sig ha tillmötesgått lärarnas
intressen genom att ge möjligheter
för lärarna att förhandla om det arvode
de skall kunna uppbära för att handha
bespisningsvakten. Jag tror mig med
visshet kunna säga, att detta från lärarkårens
sida icke är en lönefråga, utan
frågan är bara om lärarna skall finna
sig i att statsmakterna genom ett dekret
utan någon förhandling ålägger dem
nya arbetsuppgifter. Herr talman! Man
frågar sig med en viss bävan inom
svensk tjänstemannarörelse i dag, huruvida
resultatet av riksdagsbeslutet skall
bli det, att nya ålägganden kan göras
utan att berörda parter får yttra sig i
ärendet och vara med och förhandla
om saken.

Alla skall vara skyldiga, eftersom det
är ett tjänsteåliggande. Jag skall här
inte gå in på själva problemet i detta
fall, men jag tror att det står klart för
allesammans, att vi har grupper av lärare
som inte kan klara detta arbete.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

155

Jag tänker nu inte på dem, som på
grund av ålder och därför att de är utslitna
i sitt arbete helt enkelt inte orkar
med att vara arbetsdugliga hela
dagen, om de skall sätta sig att handha
vakten för en bespisningsenhet på
kanske över 100, bortåt 200 barn. Det
är icke, som någon sade i utskottet, ett
deklasserande av lärarkåren att peka
på det förhållandet; det är bara att se
till realiteterna. Det är kanske inte så
enkelt som många tror att handha eu
hel del många gånger ganska bråkiga
barn, och det behövs nog rätt handfasta
människor för att sköta den sysslan.
Men bortsett från den kategorien
har vi också andra kategorier av lärare.
Vi har gifta lärarinnor, som kanske
måste komma hem under måltidsrasten
och klara sitt eget hem — det kan vara
småbarn i hemmet eller annat sådant.
Dessa skall alltså enligt riksdagsbeslutet
— om det kommer att gå enligt majoritetens
förslag i dag — också kunna
åläggas denna skyldighet. Frågan är:
var går gränsen?

Är det då inte bättre, herr talman, att
man följer reservanterna, som för sin
del vill göra gällande, att någon full
klarhet angående riksdagsbeslutet 1946
inte torde existera, alldenstund skolöverstyrelsen
så klart har givit till
känna sin uppfattning? Är det då inte
bättre att man låter denna fråga förutsättningslöst
gå till förhandlingar, där
lärarkåren och staten tar upp problemen
och diskuterar igenom dem, och
att Kungl. Maj:t kommer med detta förhandlingsresultat
till riksdagen?

Jag har visserligen i dag inte någon
rätt att här föra lärarkårens talan, men
jag tror att jag känner mina gamla kolleger
så väl, att jag vågar säga, att om
staten inbjuder till förhandlingar och
dessa förhandlingar är funtade så, att
lärarkåren känner sig bunden av en
tjänsteplikt, då är det icke en frivillig
överenskommelse som kan komma till
stånd. Då sitter den ena parten bunden
till händer och fotter medan den andra

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

parten kan diskutera de villkor den
önskar få genomförda. Jag tycker inte
att det är riktigt värdigt att riksdagen
skall komma med detta dekret för Sveriges
lärarkår; så har inte den svenska
lärarkåren skött sina åligganden. Jag
är också övertygad om att lärarkåren
i dag klart och tydligt kan lämna riksdagen
det beskedet, att om en frivillig
överenskommelse får ske skall icke ett
enda distrikt i detta land bli utan den
nödvändiga bespisningsvakten. Jag delar
uppfattningen, att det är värdefullt
om bespisningsvakten kan handhas av
lärarkåren, och jag är övertygad om
att lärarkåren icke kommer att svika
i det fallet.

I dag råder det en stor irritation
bland Sveriges lärare. Det gäller inte
bara folkskolans lärare, det gäller också
facklärarna och läroverkslärarna. Jag
vill inte på något sätt framföra något
hot — det imponerar varken på mig
eller på kammaren — men så mycket
vill jag säga, att i detta nu, då vi bygger
upp en ny framtidens skola, är det
ganska nödvändigt att uppbyggnaden
sker i samarbete mellan stat, myndigheter
och lärarkår. Då vill jag vädja
till kammarens ledamöter att i dag ta
bort ett onödigt irritationsmoment i det
gemensamma byggandet för Sveriges
kommande skola.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till punkten 218.

I detta anförande instämde herrar
Staxång (h), Nilsson i Bästekille (h),
Larsson i Stockholm (fp) och Hästar]
(h), fröken Ager (fp), herrar Hseggblom
(h) och Hagård (h), fru Sjöstrand
(fp) samt herrar Rimmerfors
(fp) och Eliasson (h).

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Vad kammaren i dag
har att ta ställning till i fråga om lärarnas
tjänstgöringsskyldighet som vakt
vid skolmåltider gäller enligt min upp -

156

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

fattning inte det praktiskt lämpliga i
ett sådant arrangemang, inte heller
några andra sakfrågor som sammanhänger
med skolmåltiderna. Kammaren
har att besluta om staten skall följa eller
bryta en fast praxis som säger, att
anställnings-, arbets- och lönevillkor
för anställda tjänstemän samt tillämpningen
av sådana villkor icke skall avgöras
utan föregående förhandlingar.

Då jag i en motion hävdat, att det beslut
som nu skall fattas är av rent principiell
karaktär, har jag velat understryka
denna uppfattning. Det torde
inte kunna förnekas, att den tjänstemannakategori
som det är fråga om, lärarna
vid skolor som har gemensam
barnbespisning, måste räknas till de
samhälleligt mest lojala och socialt mest
positivt inriktade av alla yrkesgrupper i
vårt land. På en sådan kategori skulle
det allmänna nu vara berett att resa
krav, om vilkas rättsgrund tvist råder
också i riksdagen. Även utskottsmajoriteten
tycks vara medveten om det, då
den säger, att det torde inte föreligga
någon tvekan om innebörden av 1946
års beslut. Den som är tveklöst säker
på sin sak behöver inte tillgripa en sådan
formulering.

Mot bakgrunden av denna ovisshet
och med hänsyn till att frivilliglinjen
så avgjort vore att föredraga skulle det
vara direkt olämpligt om här i dag konfirmerades
ett ställningstagande, som i
praktiken innebure att en skolchef blev
tvingad att kommendera sina lärarkamrater
till en tjänstgöring, som dessa
i snart sagt alla fall hade varit beredda
att fullgöra frivilligt.

Herr Kyling har nyss understrukit
vikten av en god arbetsatm osfär i skolan.
Ett bifall till utskottsmajoritetens
principiella ställningstagande skulle under
en avsevärd tid framåt komma att
bli ett påtagligt olustmoment i lärarnas
tjänstgöring.

Det finns alltså, herr talman, såväl
principiella som rent arbetsrationella
skäl till att låta detta ärende återgå till

Kungl. Maj :t för att möjligheterna skall
prövas för en frivillig lösning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Alfred Nilsson m. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
lagt ned åtskillig möda på att tolka vad
1946 års riksdag menade. Jag finner det
vara ganska meningslöst. Det är inte
vad 1946 års riksdag ansåg som vi har
att diskutera, utan vi skall försöka ta
ställning till vad vi menar i dag. Jag
tror det skulle bidra åtskilligt till klarheten,
om man därvidlag skilde på skyldighet
att utföra en viss arbetsuppgift
och skyldighet att utföra den utan ersättning.

Ingen har väl förnekat att lärarna har
skyldighet inte bara att undervisa utan
också att ombesörja viss skolsocial
verksamhet. När det gäller undervisningen
är ju dess omfattning fastställd
så till vida, som antalet undervisningstimmar
är fastställt. Att det sedan finns
åtskilligt med undervisningen förenat
arbete som ligger utanför lektionstiden
är en sak för sig.

När det gäller frågan om tillsyn vid
skolmåltiderna eller över huvud taget
den skolsociala verksamheten bör man
också söka ta ställning till huruvida
det förslag man kommer med innebär
en ökning av de rent kvantitativa arbetsuppgifterna.
Gör man det och kommer
man då fram till att det är fråga
om ett sådant tillägg, bör det vara självklart
att då är det att betrakta som en
lönefråga, en fråga som bör bli föremål
för förhandlingar.

Sedan är det ganska remarkabelt, att
sedan utskottsmajoriteten har spikat
1946 års riksdagsbeslut, så framgår det
ju i alla fall av utlåtandet, att även
majoriteten anser att ersättning i vissa
fall skall utgå och att det bör utredas
i vilka fall den bör utgå och hur stor
ersättningen skall vara. Det hade väl
varit riktigare att då inte spika någon

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

157

skyldighet utan kort och gott gå på
detta, att man vill ha en utredning.

Jag vill gärna säga att det är min
övertygelse att det i de flesta fall är det
bästa för barnen, om det är lärare som
ombesörjer denna vakthållning, men jag
kan inte gå med på något tvångsförfarande.
Därtill kommer, att det är åtskilligt
i dessa frågor som är dunkelt
och behöver utredas. Jag skall inte här
upprepa något av det som står i vår
reservation, utan jag vill i stället erinra
avdelningens ärade ordförande om den
uppvaktning vi hade från representanter
för kommunförbunden. Dessa representanter
sade för sin del, att de inte
var emot förhandlingar, men de ville
att det skulle vara centrala förhandlingar.
När man då pressade dem på
denna fråga sade de, att de inte heller
ville vara med vid de centrala förhandlingarna.
De ansåg nämligen att staten
ensam skulle förhandla med tjänstemännen.
Då påpekade vi, att detta hade ju
konsekvenser för kommunerna i ekonomiskt
hänseende. Då förklarades från
kommunernas sida, att de räknade med
att statsverket skulle ersätta kommunerna
för den gottgörelse som skulle
utgå till lärarna. Detta är en fråga som
utskottet inte tagit ställning till, även
om utskottsmajoriteten anser, att gottgörelse
bör utgå. Men skall staten ersätta
denna eller skall staten icke göra
det? Detta hör till de frågor som jag
menar måste utredas.

Hela frågan om tillsyn vid skolmåltiderna
behöver utredas. Efter den utredningen
bör följa förhandlingar, och
sedan förhandlingarna avslutats, bör
frågan återkomma till riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det förefaller som om
de ärade föregående talarna menade,
att man kanske inte hade behövt aktualisera
denna fråga nu. Det har gått bra

Bidrag- till anordnande av skolmåltider.

hittills, menar man. Herr Helén sade,
att i snart sagt alla fall hade lärarna
ändå frivilligt åtagit sig detta. Herr Kyling
kunde åberopa, att han hade varit
med om förhandlingar, där lärarna
hade varit synnerligen positiva och
åtagit sig att biträda — såvitt jag uppfattade
honom riktigt — ungefär så
långt som det krävdes vid denna tillsyn.

Fullt så idealiskt tillstånd har vi väl
ändå inte haft. Jag är den förste att erkänna,
att flertalet lärare har här utfört
ett stort arbete och gjort det mot ringa
eller ingen ersättning och att det nog
skulle vara så, att flertalet även i fortsättningen
skulle göra detta. Emellertid
har man kommit underfund med att det
har gnisslat här och där. I första kammaren
omtalades, att vissa skoldistrikt
hade behövt anlita annan personal till
detta och att det ibland hade varit rätt
svårt att få lämpliga personer till det.
Sådana saker har rapporterats också till
mig under den gångna hösten. Det var
därför vi tog upp i regeringen, hur man
skulle göra härvidlag. Vi var också fullt
på det klara med att det kunde ligga
mycket i det önskemål som jämväl
framförts, att i de fall där ersättningar
har utgått för denna måltidsvakt och
dessa ersättningar varit alltför låga,
borde det resoneras om uppräkning. Jag
hade då att ta ställning till huruvida sådana
partiella reformer, om man så får
säga, skulle kunna genomföras. Jag kunde
då inte annat än erinra mig vad riksdagen
hade sagt 1946 och jämväl att delade
meningar framförts i riksdagen
vid behandlingen av den reservationsanmärkning
från konstitutionsutskottet
mot min företrädare, som har omnämnts
här. Jag sade mig, att det är ganska
omöjligt att ändra en kungörelse, om
vars rättsliga grund det sålunda har varit
strid, utan att gå till riksdagen med
frågan i dess helhet och få riksdagen
själv att tolka det beslut, om vilket, såsom
herr Kyling här säkert mycket riktigt
sade, har gjorts så många uttalanden.
Men, herr Kyling, även om vissa

158

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

förhandlingar fördes på dåvarande
ecklesiastikminister Weijnes tillskvndan,
så kan man väl i alla fall inte säga,
att de förhandlingarna tog över riksdagens
beslut, utan det är väl i alla fall
så, att det är bara vad riksdagen själv
har sagt, som är den grund som vi här
har att rätta oss efter.

Jag har i propositionen inte stuckit
under stol med hur jag själv tolkat riksdagens
beslut, och det är naturligtvis en
tillfredsställelse för mig att här konstatera,
att utskottet nu finner sig tolka
detta på samma sätt.

Man resonerar här ifrån de föregående
talarnas sida som om skyldighet
att göra visst arbete utan att i alla fall
kunna begära någon ersättning för det
inte skulle vara någon tjänstgöringsskyldighet
i egentlig mening. Jag förstår
inte det resonemanget. Jag har hela tiden
tolkat kungörelsen av 1951, som talar
om ersättning i vissa undantagsfall,
på det viset, att i botten ligger en skyldighet
från lärarnas sida att verkligen
medverka i detta arbete.

Därmed är inte utsagt, att en sådan
medverkan skall krävas i så eller så
stor utsträckning, att man därmed skulle
kunna säga, att det blir en orimlig omfattning
på denna tjänstgöringsskyldighet,
så att lärarkårerna berövas den rätt
till en fristund mitt på dagen, som inga
andra tjänstemän berövas. Jag tror inte
man skall se det på det sättet. Jag skulle
nog också gärna vilja erinra om att det
är långt ifrån alla arbetstagare, som
kan komma till sitt hem och sina barn
mitt på dagen. Jag skulle vilja säga att
de flesta, som är sysselsatta med hellidsförvärvsarbete,
inte kan göra det.

Ja, herr talman, grunden till att regeringen
har ansett sig böra aktualisera
frågan i dess helhet jämväl ur principiell
synpunkt är att vi menar, att vad
som har skett hitintills tyder på att sådan
tjänstgöringsskyldighet måste anses
föreligga, och detta har, som jag
nyss sade, utskottets majoritet instämt i.

Jag vill också helt och fullt instämma

i vad utskottet därutöver föreslår, och
jag ar fullt på det klara med att det är
åtskilliga saker som behöver klarläggas
i samband med frågan hur ifrågavarande
tjänstgöring skall uttagas och hur
den skall ersättas i sådana fall, då den
måste anses vara väsentligt betungande.
Det är många saker som behöver utredas,
och många frågor där det kan
behöva utfärdas klarare anvisningar.
Jag accepterar därför gärna det utredningsförslag,
som utskottet har kommit
med.

Någon av de föregående talarna —
det var visst herr Kyling — sade emellertid
direkt ut: »Vad kan det bli för
utredningar och förhandlingar, när den
ena parten» — här åsyftades tydligen
lärarparten — »kommer till förhandlingarna
med båda händerna bundna?»
Ja, herr Kyling, jag skulle vilja returliera
frågan och säga: Vad blir det för
förhandlingar, om vi i dag stryker ett
streck över 1946 års beslut och säger
att statsmakterna inte bryr sig om att
hålla på den där tjänstgöringsskyldigheten?
Då blev det naturligtvis ingen
förhandling om tjänstgöringsskyldigheten,
ty då hade den andra parten från
början givit upp möjligheten att ens resonera
om dessa ting. Det är ju tänkbart,
om ersättningarna sattes tillräckligt
högt, att det ändå kunde bli ett förhandlingsresultat.
men det kom naturligtvis
i så fall att kosta det allmänna
rätt mycket pengar. Det hade då blivit
en dragkamp om huruvida staten eller
kommunerna skall betala dessa kostnader
— vilket också har påpekats av
föregående talare här.

Jag anser därför att vi har de bästa
förutsättningarna för att nå ett riktigt
resultat, om vi i denna fråga följer utskottets
förslag. Jag är för min del övertygad
därom, att om utskottets förslag
bifalles — som man redan har gjort i
första kammaren — så kommer vi alt
få en grundlig utredning och ordentliga
förhandlingar, som kommer att leda till
goda resultat för skolmåltidsverksam -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

heten, och det är ju ändå dit vi alla
strävar. Det är åtminstone vad som har
framgått av debatten hittills, att vi alla
vill söka åstadkomma en god utveckling
av vår skolmåltidsverksamhet, till fromma
för hela vår skola.

Herr KYLING (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Persson sade,
att propositionen har fått den utformningen
att ett tjänsteåliggande måste beslutas
av riksdagen. Jag vill då vända
på frågan och säga: Jag undrar om riksdagen
hade kritiserat statsrådet, om han
hade lagt fram en proposition och meddelat,
att förhandlingar skulle ske i
vanlig ordning, utan att tjänsteåliggande
ligger till grund härför. Statsrådet är
ju högste väktaren av det svenska skolväsendet,
och om statsrådet med kännedom
om den irritation som råder
inom lärarkåren, kommit med en proposition,
i vilken han begärt att förhandlingar
skulle komma till stånd i
vanlig ordning, så tror jag också att
han hade fått absolution från riksdagen.

Det förvånade mig, herr talman, att
statsrådet Persson sade: »Vad blir det
för resultat av förhandlingarna, om lärarkåren
inte är bunden av tjänsteplikt?»
Detta är ett mycket förvånansvärt
uttalande, herr statsråd! Det måste
väl bli riktiga förhandlingar, om båda
parter går förutsättningslöst till förhandlingsbordet
för att söka lösa problemen,
ty målet som vi strävar till är
väl ändå inte att till syvende og sidst
få tjänsteplikt, utan målet är väl att
kunna ordna dessa ting på bästa tänkbara
sätt. Jag är övertygad om, herr
statsråd, att vi hade nått det målet, om
lärarkåren hade fått gå till förhandlingarna
utan att vara bunden av riksdagens
dekret om tjänsteplikt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är klart att man i

Nr 17. 159

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

princip inte kan ha någonting emot
förutsättningslösa förhandlingar. Men
det är väl ändå ganska klart, att om
riksdagen här säger nej till det föreliggande
utskottsförslaget, så innebär det
att statsmakterna avsäger sig den möjlighet,
som förslaget ger, och då får vi
inte heller några förutsättningslösa förhandlingar.

Sedan vill herr Kyling ge litet på
hand att jag skulle ha fått absolution,
om jag hade lagt fram en proposition i
här förevarande fråga på det sätt som
herr Kyling tänker sig. Men om jag hade
lagt fram en sådan proposition, så hade
jag i alla fall måst känna tvekan på två
punkter.

Som jag påpekade i mitt förra anförande
hade jag då måst vara fullt på
det klara med att antingen staten eller
kommunerna hade åsamkats åtskilligt
större utgifter, och om riksdagen eller
kommunerna skulle ha varit belåtna med
det, det överlåter jag åt herr Kyling att
själv spekulera över.

Vidare kan det inte hjälpas att jag
väl ändå hade att vänta kritik från dem,
som förklarar att min företrädares kungörelse
för två år sedan saknade laglig
grund. Det var ingen majoritet i riksdagen
eller konstitutionsutskottet, det
är visserligen sant, men det förekom
dock en sådan kritik inom flera olika
partier och bland annat inom partier,
som nu opponerar mot denna proposition.
Jag kunde därför inte vara vidare
säker på hur riksdagen skulle reagera
härvidlag.

Jag har i vart fall ansett det vara riktigare
att ställa mig på den linje, som
jag menade att 1946 års riksdag ställt
sig på och som sedan inte blivit ändrad.

Herr KYLING (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
statsrådet att läsa reservationen,
ty då tror jag att en hel de! begrepp
skulle klarna. Det står nämligen på följande
sätt i reservationen: »Utskottet
anser det högst angeläget, att klarhet

Onsdagen den 5 maj 1954 eu!.

160 Nr 17.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

om lärarnas åliggande i samband med
tillsynen vid skolmåltider skapas och
att av denna anledning hithörande problem
utredas och bli föremål för förhandlingar
med berörda lärarorganisationer.
» Även jag som reservant har
menat, att här borde klarhet skapas.
Man får inte förmena lärarkåren att ha
den uppfattning den har, alldenstund
den statliga myndigheten, skolöverstyrelsen,
klart deklarerat, att något åliggande
inte existerar i sammanhanget.

Sedan vill jag också fråga, när herr
statsrådet uttalar sin tveksamhet på två
punkter, om inte statsrådet hyser någon
tveksamhet om vad som kommer att inträffa,
när riksdagen fattar ett sådant
beslut med den irritation som finns
inom lärarkåren. Det är måhända signifikativt
att statsrådet i dag säger: Vad
kommer staten och kommunförbunden
att säga om jag gör så? Statsrådet frågar
inte efter vad lärarna kommer att säga.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Herr talman! Herr Kyling har besparat
mig att ta upp en historik i denna
fråga, och jag skall därför inte komma
med någon sådan.

Statsrådet Persson tycks vilja påstå,
att lärarna inte alltid har visat villighet
att biträda såsom vaktare vid skolmåltider.
Han säger att det gnisslat på en
del punkter, och att man också måst
skaffa annan personal för ändamålet.
Jag vill inte bestrida detta påstående
på något sätt; det är tvärtom ganska naturligt
att så blivit förhållandet. Om
man nämligen från statsmakternas sida
visat en smula bättre handlag i denna
fråga, hade den irritation, varom herr
Kyling talar, inte behövt uppstå, och
det hade säkert inte inträffat ett enda
fall där det gnisslat och där lärare vägrat
och sagt nej, då vederbörande velat
att lärare skulle åta sig vakthållningen.

Det är beslutet 1946 som gjort att man
blivit irriterad, och det är väl inte så
egendomligt. När polislönefrågan behandlades
här i kammaren — herr Ky -

ling har nyss hänvisat till detta —• så
sades det av en ledamot av denna kammare,
att man skall ha respekt för avtal,
avtal är avtal, och de skall hållas
till punkt och pricka.

Nu kanske man vill göra gällande, att
det inte var något avtal som föregick
beslutet av riksdagen 1946. Man må kalla
det vad man vill; det var i alla fall
en överenskommelse, och i denna överenskommelse
hade inte sagts någonting
om skyldigheten att vakta vid skolmåltid.
Därför vidhåller jag att ett avtal
är ett avtal, och om man har den uppfattningen
när det gäller statsmakternas
förhållande till andra arbetstagargrupper,
må man ha den uppfattningen också
när det gäller lärarkårerna.

Vad riksdagen sagt skall vi naturligtvis
rätta oss efter, säger statsrådet, och
det är klart att om riksdagen i dag beslutar
att skyldighet skall åläggas lärarkåren
att vakta vid skolmåltiderna
måste lärarkåren foga sig i det beslutet.
Men något sådant beslut torde näppeligen
kunna utläsas av vad som skedde
1946; åtminstone är det en uppfattning
som delas av skolöverstyrelsen. Man har
ibland, när denna fråga varit på tal,
åberopat 29 § 4 mom. i folkskolestadgan.
Där står nämligen: »Läraren bör
sorgfälligt vaka över sina lärjungars
seder och uppförande såväl under lärotimmarna
som under fristunder.» Skolöverstyrelsen
har kommenterat och tolkat
denna paragraf och därvid sagt:
»Efter orden skulle alltså lärares skyldighet
att övervaka lärjungarna kunna
anses omfatta också tiden för frukostrasten.
» Enligt skolöverstyrelsens mening
är dock frukostrasten att anse såsom
ett avbrott i skoldagen och således
av annan karaktär än de kortare rasterna.
Att märka är även att vid tiden
för avfattningen av dessa bestämmelser
frågan om skolmåltidsverksamhet
inte var aktuell.

Enligt praxis har vid flertalet skolor
inte heller tillsynsskyldighet över lärjungarna
ansetts åvila lärarna under

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

161

hela frukostrasten. När lärjungarna intar
sina måltider utom skolan, liksom
när vid duplicering av undervisningen
uppehåll om ända till ett par timmar
måste göras, skulle en sådan tillsynsskyldighet
inte kunna i praktiken fullgöras.

Ecklesiastikministern har sagt att han
inte förstår lärarnas resonemang i diskussionen
om skolmåltiderna. Det är
väl inte så underligt att det råder olika
meningar även på lärarhåll, när skolöverstyrelsen
tolkar författningsbestämmelserna
så som här skett. Det kanske
bör framhållas i det bär sammanhanget
att en framstående expert på författningsrättsliga
frågor, nämligen professor
Sundberg, har gjort ett uttalande i
denna fråga. Jag skall be att få citera
en liten smula av vad han säger om
denna lärarnas skyldighet. Han säger
på ett ställe i ett utlåtande: »Icke från
något håll framfördes den meningen,
att uttalandet om övervakningen skulle
åsyfta eu utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten»
— detta gällde diskussionen
i riksdagen 1946. »Något ställningstagande
från riksdagens sida i detta
avseende kan förty icke anses föreligga.
Detta förhållande bestyrkes även
därav, att statsutskottets uttalande ej
åberopas i utlåtandets kläm och förty
ej omfattas av riksdagens beslut. Även
om så varit förhållandet, skulle emellertid
uttalandet ej kunna anses såsom
ett sådant riksdagens bemyndigande,
som avlöningsreglementet uppställer såsom
villkor för Kungl. Maj :ts beslut. Det
är sålunda en allmänt erkänd rättsgrundsats,
att ett bemyndigande skall
innehålla en klar begränsning av den
bemyndigades kompetens eller, såsom
det också uttryckes, att det skall äga
nödig bestämdhet.---En dylik be stämdhet

förutsätter ock § 5 mom. 6:
den vidgade tjänstgöringsskyldigheten
skall vara läraren ålagd med stöd av
riksdagens beslut, vilket förty också
måste vara till innehållet bestämt. Dylik
bestämdhet saknar statsutskottets ut11—Andra
kammarens protokoll 1954.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

talande. Det namnes icke något om huru
många timmar, dagar eller måltider
lärarens övervakningsskyldighet skall
omfatta. Skall folkskollärarnas tjänstgöringsskyldighet
utvidgas till övervakande
av skolmåltiderna, tarvas följaktligen,
att frågan om skyldighetens utformning
och omfattning först underställes
riksdagens prövning.»

Det är ju detta som skall ske i dag.
Det blir intet orimligt åläggande, säger
statsrådet, om riksdagen skulle besluta
ett sådant. Men hur går det i så fall
om vid en skola det bara finns en enda
lärare? Vi har många skolor av just
den typen i vårt land. Han får ingen
att alternera med, han har ingen som
kan avlösa honom. Detta betyder således
att han varje skoldag måste vara
vakt vid skolmåltiderna, och detta måste
väl ändå anses vara ganska betungande.

Det finns människor som för mig har
påpekat afl det föreligger prejudikat på
att lärarna skulle vara skyldiga att vakta
vid skolmåltider. Detta måtte ändå
vara felaktigt. Man stöder sig därvidlag
på ett utslag av regeringsrätten. Det
var nämligen så att Arvidsjaurs folkskolestyrelse
fattade ett beslut om att
ålägga lärare att vissa dagar, t. ex. under
en vecka, ansvara för ordningen
och hålla uppsikt över eleverna på skolgården
under rasterna. Och det är ju
ostridigt att man har rätt att fatta ett
sådant beslut; detta gäller alltså icke
skolmåltider.

En artikel härom var införd i landskommunernas
tidskrift nr 2 för i år,
men det är att märka att samma tidskrift
i nr (i och 7 för föregående år
hade en artikel med överskriften »Lärare
är icke skyldig att sköta övervakning
vid skolmåltid.» Den tid varunder
skolbarnsbespisning sker är icke likställd
med de korta rasterna emellan
lektionerna. Man kan således inte åberopa
denna tidningsartikel till stöd för
en uppfattning, att det skulle föreligga
en sådan skyldighet. Tv det kan väl
Nr 17.

162 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

ändå inte vara möjligt att samma tidskrift
med ett par nummers mellanrum
den ena gången påstår att denna skyldighet
föreligger och den andra gången
hävdar, att ingen sådan skyldighet förefinnes.

Men om nu riksdagen kommer att
fatta beslut om att lärarna skall åläggas
den omtalade skyldigheten, blir det
sannerligen inte så lätt att i praktiken
effektuera beslutet. Det blir inte lätt
för överlärarna — och till den kategorien
hör jag — att ordna en sådan
sak. Då säger man kanske: »Det måtte
vara dåliga överlärare som inte har så
mycken organisationstalang att de något
så när kan lösa en fråga av detta
slag.» Ja, vi får väl försöka att klara
den så gott sig göra låter, men det blir
svårt i de stora skolorna, där man har
många lärare, och det blir svårt i de
små skolorna, där man har få lärare.
Vi får väl försöka att så gott det går
sköta om saken.

Man skulle kanske kunna tro att lärarna
är ovilliga att ta del i sociala
välfärdsåtgärder inom skolan, men så
är visst inte förhållandet. Jag har i
denna kammare vid något tidigare tillfälle
räknat upp i ungefär tjugo punkter
alla de åligganden utom schemat, som
lärare måste åtaga sig, ofta även utanför
skolarbetet. Försöker man göra gällande
att vi är ovilliga, är det inte alls
med verkliga förhållandet överensstämmande.
Men arbetsbördan i skolan
tycks bli drygare allteftersom tiden lider.
Det beror på förhållandena såsom
de gestaltar sig för närvarande. Vi duplicerar
i stor utsträckning i skolorna,
lärarna får flytta med barnen från den
ena klassen till den andra. Det förorsakar
extra svårigheter och mycket besvär
vid många tillfällen.

Dessutom får lärarna ta hand om
barnen på ett helt annat sätt på grund
av tidsläget än vad man har måst göra
tidigare. Jag vill citera något också ur
Folkskollärarnas tidning — jag ber om
ursäkt ifall jag kanske citerar litet väl

mycket. Det finns i nummer 18 av Folkskollärarnas
tidning en artikel som
heter »Skolans vardag», vari bland annat
tagits in ett uttalande av en känd
hjärtpspecialist, docenten med. dr Gunnar
Biörck. Han har i en bok »Om
hjärtat krånglar» skrivit: »Jag tillåter
mig här en kättersk fundering om barnuppfostran.
Det har nu så länge tjatats
om hur känsliga barn är, hur mycket
hänsyn man skall ta till dem och
hur farligt det är med disciplin. Endels
rör det sig väl om villoläror, endels
bara om missförstånd. Men när
man på sin mottagning ser uttröttade
mödrar med bortskämda, egensinniga
ungar, som tar för givet att mamma
ska sköta alla grovsysslorna, eller när
man har framför sig ambitiösa, dugliga
skollärare, som helt enkelt inte längre
står ut, därför att ungarna i klassen
inte fått någon uppfostran hemma —•

--, så undrar man om inte pendeln

har svängt för långt.»

Han säger också: »Uppfostran synes
i högre grad än vad nu är populärt
böra läggas så att den skyddar uppfostrarna
och bevarar deras hälsa.»

Det är knappast att skydda uppfostrarna
att ålägga dem att vara vakt vid
skolmåltider på det sätt som man tänker
göra.

Denna fråga — jag skall, herr talman,
inte uppehålla mig vid den mycket
längre — är egentligen ingen stor
fråga. Det är en liten fråga om man
tänker på de ekonomiska konsekvenserna,
och det är en liten fråga också
om man gör en jämförelse med allt
annat som behandlas här i riksdagen.
Men det är en fråga av principiell betydelse,
och det är därför som den har
tilldragit sig så stor uppmärksamhet
och vållat irritation i lärarkretsar. Lärarkåren
förväntar i dag att den inte
skall sättas i en särställning när det
gäller att få rättighet att underhandla
med statsmakterna om tjänsteåligganden
o. d. Lärarkåren förväntar att man

1(33

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

aktar den vara likvärdig med andra
tjänsteinnehavare.

Jag ber, herr talman, med detta som
motivering att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet på denna punkt
föreliggande reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
Kristensson i Osby (fp).

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! De föregående talarna
har på ett så skickligt sätt framställt
det rent historiska i frågan och likaså
det berättigade i att lärarkåren räknar
med att bli behandlad som andra arbetstagare
i detta land, att jag inte
skall stanna vid det. Jag vill däremot
en liten stund uppehålla mig vid en annan
sida av saken.

Jag tar mig friheten att först citera
några meningar ur Landsorganisationens
ordförande herr Strands förstamajtal
i Hälsingborg. Han kom där in
på frågan om det berättigade i att föra
fram önskemålet om nedskärning av
arbetsveckan från sex dagar till fem.
Han sade, att det tunga arbetet har i
viss mån minskats genom den maskinella
utrustningen och även på annat
sätt. Men samtidigt, säger han, har den
psykiska påfrestningen blivit så mycket
större, och det bör vara ett alldeles
tillräckligt motiv för att man skär ned
arbetsveckan från sex till fem dagar.

Jag skulle nu vilja överföra detta på
den fråga som vi har att behandla i
dag. Inom skolarbetet har arbetsbördan
verkligen inte minskats under årens
lopp, utan snarare tvärtom. Det är
många orsaker som bidrar till detta.
Det är de stora klasserna, det är de utökade
kurserna, som skall fullgöras
inom läsårets ram, och det är inte
minst det förhållandet, att en stor del
av de uppfostringsuppgifter, som hemmen
förr helt skötte om, nu läggs på
lärarna. Det är ett verkligt problem.

För några dagar sedan hade man i

Nr 17.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Stockholm ett möte, till vilket skolöverstyrelsen
hade kallat ett 75-tal inspektörer,
nuvarande och förutvarande, här
i landet. Där diskuterade man åtskilliga
ting. Man kom också in på den nuvarande
disciplinsituationen i skolan,
och man säger, att den visar i sanning
ingen ljus tavla. Och man får väl gå
ut ifrån att inspektörerna vet vad de
talar om.

Det sägs vidare att det inte är lätt
att få den tavlan att ljusna, detta på
grund av att klasserna är så stora, och
att detta är ett av skolans stora problem.

Bristande hyfs är kanske en mer lokalt
betonad företeelse, men de stora
klasserna finns överallt och är ett
stundligt problem. Och nu måste jag
säga, att här är ett lämpligt tillfälle
att jämföra med det som herr Strand
anför i sitt förstamajtal. Han säger att
arbetet har blivit så mycket mera psykiskt
påfrestande att arbetsveckan måste
nedskäras. Det borde vi i så fall
också säga om lärarkåren. Men vad
tänker man göra här? Jo, i stället för
att beskära lärarnas arbetsvecka ökar
man ut deras arbetsbörda för varje
dag, trots att deras arbete har blivit
bra mycket mera påfrestande.

Även bortsett från den brist på hyfs
som kan råda bland eleverna är det
oerhört psykiskt påfrestande för en
lärare, som med god vilja försöker göra
det bästa av sin klass, att hela tiden
känna att det är omöjligt att nå individerna.

Det är en annan sak som jag i detta
sammanhang också skulle vilja peka på
och som jag tycker är ganska underlig.
Denna fråga är så oklar i många
detaljer och efter vad jag tycker ganska
märkligt hopkommen. Jag skall stanna
ett ögonblick vid statsbidragsvillkoren.

Enligt dessa villkor kan statsbidrag
endast fås om man inte överskrider
den maximerade siffran tre kronor när
man har nått upp till ett visst antal
barn. Detta gäller när det är fråga om

164

Nr 37.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

en lärare vid skolan. Alltså, liar man
mindre än hundra barn i skolan får
man inte betala någonting. Har man
mer än hundra barn får man till en
början betala en krona osv. Summan
är maximerad till tre kronor. Men om
man anställer en annan person, vem
som helst, då får man betala hur mycket
som helst. Det är också ganska
märkligt.

Nu vill jag, för att det inte skall bli
något missförstånd, peka på att det
icke är tal om att detta är en ersättningsfråga
för lärarna. Jag har bara
velat i förbigående nämna detta också
såsom något ganska otympligt. För lärarna
är detta helt enkelt en fråga om
ett krav på att bli behandlade som
andra arbetstagare i detta land och att
dessutom få förståelse för sitt arbete.
Tyvärr är inte statsrådet närvarande
här i kammaren, men jag måste ändå
säga att det gör mig högst beklämd att
man inte ens hos högsta ledningen,
alltså skolchefen i det här landet, har
förståelse för skolans inre liv och dess
påfrestningar. Hur skall man då kunna
få allmänheten att förstå detta?

Med dessa få ord, herr talman, har
jag velat lägga några andra synpunkter
på denna fråga än vad som tidigare
har kommit fram i riksdagen, och jag
skall be att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till punkt 218.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I motionen nr 128 i
denna kammare har jag talat om vad
jag tycker i den här frågan. Det stämmer
helt med vad som sägs av dem
som har talat om förhandlingar, om
frihet för dem som skall åta sig detta
arbete att göra det efter att ha gjort
upp med vederbörande kommun.

För den som inte var med år 1946
är det mycket intressant att erfara vad
som då skedde. I propositionen står inte
ett ord angående skyldigheten att åta
sig vakten vid skolmåltider. Men när
man kommer till utskottsutlåtandet är

det nu omdebatterade stycket instucket.
När man sedan kommer till debatten i
frågan är det en rad kammarledamöter
som frågar vad som egentligen menas
med det där lilla stycket, men det är
ingen av dem som har varit med och
skrivit detta i utskottet som verkligen
kan tala om vad de menar med det.

Det är ganska underligt att se t. ex.
att en av opponenterna säger att frågan
om dylika extra åligganden är föremål
för omprövning av en kommitté. Varför
skall vi då ta upp det vid detta tillfälle?
frågar talaren. Det brukar ju annars
vara ett sådant där ord som verkligen
gäller i riksdagen. Nej då, det bryr man
sig inte om att ta upp.

Sedan är det någon som säger: Efter
en träffad överenskommelse inför riksdagen
en vidgad prestationsskyldighet
för en viss grupp. Det gäller alltså här
en allmän lönereglering för alla statens
tjänstemän, och därefter tar man med
detta lilla stycke och inför därigenom
en prestationsskyldighet för en grupp.
Riksdagen reagerade emellertid inte
mot detta heller.

Utskottets talesman meddelade, att
det i vederbörande avdelning påtalades,
att man på en del håll i landet försport
olägenheter på grund av att vissa lärare
ej velat medverka till genomförandet
av s. k. socialpedagogiska åtgärder.
Vårriksdagen hade då fattat beslut
om skolmåltider, och man hade
just börjat anordna sådana, och på avdelningen
hade man hört detta från en
del håll i landet. Utskottets talesmän
gav ingen definition på vad man menade
med beslutet, att lärarna skulle
åtaga sig denna uppgift, som de inte
skulle få någon ersättning för. Frågor
därom framställdes från ett par håll,
men ingen gav något bestämt svar. I
stället sade en av utskottets ledamöter,
som ville ha ifrågavarande lilla passus
insatt: »Vi har inte ägnat denna fråga
några djupsinniga juridiska funderingar.
» En av opponenterna befarade,
att statsutskottets ledamöter minst av

1(35

Onsdagen den o maj 1954 em.

allt ägnat frågans praktiska konsekvenser
någon omtanke.

Slutligen skall jag citera ytterligare
en talesman för utskottet, som säger, att
tredje avdelningen fått klart för sig att
det rådde vissa svårigheter att genomföra
beslutet om skolmåltider — det var
då ett halvår sedan beslutet fattades —
därför att en och annan lärare inte var
villig att medverka. Han sade ordagrant
så. Det gällde alltså en och annan av
40 000. Sedan tillägger han, att ingen
lärare under några förhållanden kan få
större uppgifter än han rimligen kan
påtaga sig. Ja, man undrar verkligen
hur det är möjligt att lova något sådant
när man sagt, att lärarna skall ha skyldighet
att fullgöra dessa socialpedagogiska
åtgärder utan någon som helst ersättning.

Jag måste beklaga, att statsrådet Persson
inte ansett sig kunna ta upp frågan
i dess helhet. Statsrådet anser att man
kan ta upp frågan om ersättning men
inte frågan om frivillighet. Nu vet väl
alla i denna kammare och även i första
kammaren, att svårigheterna att få igenom
våra sociala reformer vållas av
bristen på personella resurser. Under
senare tid har det visat sig en tendens
att då genast skrika på någon form av
tvångsåtgärder. Jag tror att jag kan intyga,
att svenska folket alltjämt, trots
alla lagar och förordningar, är så frisinnat,
att det reagerar mot alla former
av onödiga tvångsåtgärder. Här har ännu
inte bevisats att åtgärden med denna
tvångstjänstgöringsskyldighet varit behövlig.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag yrkar bifall till
reservationen nr 11 och hoppas innerligt
att denna kammare känner, att vi
kommer längre med frivillighet när det
gäller en fråga av denna art.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Vid åhörandet av statsrådet
Perssons anförande här i kammaren
fick man den uppfattningen,

Nr 17.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

att 1946 års beslut, enligt hans förmenande,
var entydigt och klart beträffande
innebörden av det åliggande, som
därigenom lades på lärarkåren. När
man läser såväl propositionen som utskottets
utlåtande finner man emellertid,
att departementschefen har anfört,
att det råder delade meningar beträffande
personalens åligganden i ovannämnda
hänseende. Såvitt jag förstår
överensstämmer inte dessa ståndpunkter
med varandra. Utskottet har i sitt
utlåtande förklarat dessa uppkomna delade
meningar med, att avfattningen
av riksdagens beslut år 1946 var så allmänt
hållen. När denna fråga behandlades
för åtta år sedan tillät jag mig,
herr talman, att i såväl utskott som
kammare påtala denna något dunkla
formulering. Majoriteten hävdade då
att beslutet var klart och lätt att tolka,
men utvecklingen har ju visat något
helt annat. Därom vittnar den debatt
som förts här liksom åtskilligt som
förekommit i detta sammanhang.

Flera av de föregående talarna har
erinrat om den mening, som skolöverstyrelsen
uttalat. Jag skall inte upptaga
tiden med att ytterligare belysa skolöverstyrelsens
uppfattning. .lag vill endast
betona, att man väl ändå måste
tillmäta denna myndighets uttalade mening
stor betydelse. Från det hållet har
klart sagts ifrån, att riksdagens beslut
av år 1946 inte innebär något tjänstepliktsåliggande.
Vid tidpunkten för det
förra beslutet förklarades också från
majoritetens sida, att någon ersättningsskyldighet
inte var aktuell. Någon sådan
skyldighet kunde inte förekomma. Utvecklingen
har också här visat något
helt annat. Vi har t. o. m. fått en kungl.
kungörelse om denna ersättning, som i
debatten 1946 ansågs vara utesluten.

Utskottet har i sitt utlåtande förutsatt,
att förhandlingar skall upptas med
vederbörande organisationer. Därvid
skulle man behandla frågan om ersättningsskyldighet
liksom över huvud taget
formerna för tillsynen vid dessa

166

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

skolmåltider. Jag vill tacksaiht notera
denna förståelse, som utskottet har visat,
men jag kan ändå inte acceptera
utskottets ställningstagande. Jag har
samma uppfattning som reservanterna i
övrigt och som herr Kyling särskilt
understrukit, att vid dessa förhandlingar
borde man ha möjlighet att ta upp
hela frågekomplexet.

Jag skall inte närmare gå in på den
diskussion, som har förts mellan statsrådet
och herr Kyling, men man kan
val ändå våga säga att med den uppfattning
som statsrådet företräder blir
det inga förutsättningslösa förhandlingar.
I reservationen skrives det på denna,
enligt min uppfattning, kardinala
punkt: »Utskottet anser det högst angeläget,
att klarhet om lärares åliggande
i samband med tillsynen vid skolmåltider
skapas och att av denna anledning
hithörande problem utredas och bli föremål
för förhandlingar med berörda
lärarorganisationer.» Jag tycker denna
ståndpunkt är sakligt och principiellt
starkt motiverad.

Vi har i dag här i kammaren från
Tjänstemännens centralorganisation,
TCO, fått ett cirkulär, som mycket koncist
belyser den uppfattning man har i
dessa yrkesgrupper. Jag ber, herr talman,
att få citera ett par meningar där,
då jag anser att det är av värde att det
till kammarens protokoll antecknas,
vilken uppfattning dessa organisationer
har och hur man reagerar inför dessa
för dem så betydelsefulla frågor. Där
sägs: »Den extra ordinära situation
som här uppkommit torde sakna motstycke
under senare år vid behandling
av de statsavlönade tjänstemännens anställningsvillkor.
Det måste anses stå i
skarp kontrast mot numera erkänd förhandlingspraxis
på detta område att genom
dekret pålägga arbetstagarna utökade
tjänsteåligganden och härigenom
åsidosätta tjänstemännens rättmätiga
krav på att få förhandla om sina arbetsvillkor,
innan dessa fastställes. Då
förhandlingsvägen icke någon gång prö -

vats i denna principiellt viktiga fråga
och då tillvägagångssättet på tjänstemannahåll
verkat både stötande och
oroande, har organisationerna inför behandlingen
i riksdagen genom denna
skrivelse velat framlägga sin principiella
och allvarliga syn på frågan.»

Nu kan man naturligtvis säga att den
misstämning och den irritation, som
denna skrivelse uttrycker, är överdrivna,
och man kan, om man så vill, nonchalera
dem. Men faktum kvarstår. Man
skall nog inte blunda för att det här
kan skapas eu situation, som kan bli
ganska besvärlig just nu när vi har
ett övergångsskede i vårt skolväsendes
utveckling. Både de ansvariga skolmyndigheterna
och lärarna på skilda undervisningsområden
får försöka rikta sina
ansträngningar på att övervinna svårigheterna
och föra oss fram till de mål,
som vi varit ense om. Men om statsmakterna
vidtar åtgärder, som skapar verklig
olust bland lärarna, kan detta bli
ett allvarligt handikap för oss i vår
strävan att föra vårt undervisningsväsende
framåt. Jag har den uppfattningen
att det vore klokt att låta hela komplexet
avgöras vid förhandlingar. Därest
så skedde, skulle man nog utan väsentliga
svårigheter kunna få till stånd
en överenskommelse, vilket skulle betyda
oerhört mycket för det fortsatta
arbetet.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till det anförda få yrka bifall till den
reservation som vid utskottets utlåtande
är fogad vid denna punkt.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Vi har väckt en motion
om statsbidag för skolmåltidsverksamheten
och om storleken av statsbidragen
för anskaffande av inventarier för denna
verksamhet, vilket är två frågor av
mycket stor ekonomisk betydelse för
kommunerna. När skolmåltiderna infördes,
ansåg nog de flesta att en stor del
av kostnaderna för den reformen borde
läggas på staten. När nu allt flera utgif -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

ter som staten tidigare iklätt sig vältras
över på kommunerna, vill man låta
kommunerna betala mera också till
skolmåltiderna. Missnöjet över detta är
mycket stort ute i kommunerna, där
man tycker att det är felaktigt, att kommunerna
skall betungas med alla dessa
utgifter.

Denna fråga om statsbidragsreglerna
är ju en fråga som snabbt borde kunna
lösas, eftersom den på intet sätt har
med sparsamhet att göra. Vad det gäller
är, hurudan fördelningen mellan
stat och kommuner skall vara. Skall
kommunerna ensamma få vidkännas
kostnaderna eller vore det inte på sin
plats att bestämmelserna ändrades så,
att statskassan fick ikläda sig en större
andel av kostnaderna för såväl skolmåltiderna
som anskaffandet av inventarier
för anordnande av sådana måltider?
Skolväsendet ligger ju under staten,
och vi anser det rätt och riktigt
att staten får ikläda sig huvudansvaret
för sådana utgifter som har med skolan
att göra. Konsekvensen kan annars,
såsom också framhålles i motionen, bli
den, att statsbidraget mister sin betydelse
och att därmed strävandena att i
full utsträckning genomföra reformen
motverkas. I anledning därav anser vi
att riksdagen bör besluta sådan ändring
av statsbidragsreglerna för skolmåltider
att statsbidraget fastställes till lägst 50
procent av bidragsunderlaget.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till motion nr 68 i denna
kammare.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Tiden är ju långt framskriden
och efter det anförande, som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här hållit, finns det
ingen större anledning för mig att ingå
på någon längre redogörelse för ären det.

Såsom av utskottsutlåtandet framgår
har utskottsmajoriteten anslutit sig
till Kungl. Maj :t när det gäller tolkningen
av ifrågavarande bestämmelser.

Nr 17. 167

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Vi har inom avdelningen sysslat rätt
mycket med frågan och vi har sökt efter
vår förmåga tränga in i densamma och
bilda oss en uppfattning om det verkliga
läget. Resultatet har varit att utskottsmajoriteten
har, såsom jag nämnde,
kommit till samma uppfattning som
statsrådet.

Jag undrar för min del, om inte denna
sak har blåsts upp till litet väl stora
proportioner och om det ute i landet
verkligen finns den mycket irriterade
stämning som man här i riksdagen vill
göra gällande. Jag kommer också ibland
i kontakt med skolan och dess problem,
men jag har inte mött något som helst
av denna irriterade stämning. Man bör
nog inte göra sig skyldig till överdrifter,
när man talar om stämningen bland
lärarna.

Vi inom avdelningen har inte heller
kunnat komma ifrån det faktum, att
det föreligger ett riksdagsbeslut om
tjänstgöringsskyldighet och att detta
bör gälla framför alla tolkningar i annan
riktning.

Vi anser också att frågan om denna
tjänstgöringsskyldighet knappast kan
vara något större problem ute i landet,
framför allt inte för de yngre lärarna
som ofta intar sin måltid tillsammans
med klassen. För dem blir vakthållningen
något som sker automatiskt.

Vi är dock på det klara med att sedan
år 1946 har, såsom herr Malmborg mycket
riktigt antydde, en hel del skett på
detta område. Skolorna har blivit allt
större, framför allt i städerna och de
större tätorterna, men också på landsbygden
genom den centralisering av
skolväsendet som där skett. Allt detta
har medverkat till att skapa organisations-
och fördelningsproblem då det
gäller lärarnas vakthållning vid skolmåltiderna.

Vi är fullt på det klara med och fullt
överens om att detta är ett problem,
som behöver redas ut. Vi menar också
att detta skall ske i samverkan med lärarorganisationerna.
Jag tror inte att vi

168

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

kan komma så mycket längre i det hänseendet,
och vi får väl se vad detta nu
kan leda till.

.lag vill således, herr talman, säga, att
vi kunnat konstatera att det föreligger
en principiell skyldighet för lärarna att
delta i övervakningen av skolmåltiderna.
Det föreligger emellertid också vissa
svåra organisationsproblem och fördelningsproblem
mellan lärarna. Sedan är
det också ersättningsfrågan, som får tas
upp och behandlas ur speciella synpunkter.

Med detta vill jag även säga, att vi
inte har någonting emot departementschefens
ställningstagande i ersättningsfrågan.
Vi menar ju, som jag förut sade,
att förhandlingar skall ske med lärarorganisationerna
innan man bestämmer
sig. Dessutom har vi emellertid sagt att
det här kan föreligga andra omständigheter
och andra problem, som man behöver
ta upp i detta sammanhang och
pröva och om möjligt lösa. Det behöver
inte vara fråga om utspisningsklassernas
storlek, utan det finns också andra
svårigheter som kan göra ersättningsfrågan
aktuell. Det kan till exempel bli
fråga om lång väg som lärarna måste
gå med sin klass för att över huvud taget
komma till skolmåltidslokalen samt
om andra likartade spörsmål.

Om vi lugnar ner oss en smula och
söker lösa problemen efter de linjer som
utskottet här dragit upp tror jag att vi
bör kunna få arbetsro inom skolan. Jag
tror också att mycket av den irritation,
som här i dag är rådande och som kanske
inte enbart är beroende av denna
fråga, skall kunna lägga sig.

Herr talman! Med vad jag här har
sagt ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! I denna fråga befinner
jag mig i den ganska underliga situationen
att jag varit med om att skriva
på den åmanska motionen men sedan
anslutit mig till utskottsmajoritetens

förslag. Detta beror på att jag anser att
utskottsmajoritetens skrivning i så
långa stycken tillmötesgår motionen,
att motionärerna borde kunna vara
nöjda.

Jag hör till dem som anser, att 1946
års beslut var synnerligen olyckligt.
Detta beslut är emellertid nu ett faktum,
och det gäller nu att göra det
bästa möjliga av den situation som uppstått.
Utskottet går alltså här med på
att ersättning skall utgå inte bara som
hittills när barnantalet överstiger hundra
utan även när andra särskilda omständigheter
föreligger, som gör tillsynen
betungande. Utskottet understryker
att ersättningen bör göras större
än vad den är nu. Detta har redan departementschefen
själv varit inne på.
Ersättningen bör fastställas efter förhandlingar
med lärarna. Vidare fastslår
utskottet att all möjlig hänsyn skall
tas till lärarnas behov av avkoppling
och en stunds vila under skoldagen.
Även i detta fall skall man förhandla
om hur tillsynen under skolmåltiderna
skall kunna ordnas på det mest praktiska
sättet och med minsta möjliga
belastning på lärarna.

Därmed tycker jag att man i sak sagt
ifrån, att man inte utan vidare kan
ålägga alla lärare någon sorts tjänsteplikt.
Jag tycker för resten att ordet
tjänsteplikt är ett alldeles för kraftigt
uttryck i detta sammanhang. Jag skulle
vilja anknyta till vad fröken Vinge sade
i sitt anförande när hon framhöll, att
det måste anses föreligga en principiell
skyldighet för lärarkåren att medverka
till att de skolsociala åtgärder
som beslutas av riksdagen blir genomförda.
Herr Nordkvist i Kalmar sade
att man skulle kunna räkna upp ett
tjugutal saker som lärarna får göra utöver
den direkta undervisningen utan
att man i varje särskilt fall talar om
någon tjänsteplikt.

Jag kan inte heller inse vad det finns
för skäl att dra in allt det som kommit
fram i debatten här. Man försäkrar att

169

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

lärarna är intresserade av dessa skolmåltider
och att lärarna är de lämpligaste
att sköta övervakningen. Man
försäkrar också från alla håll att lärarna
kommer att göra detta frivilligt, så
att det inte kommer att uppstå några
svårigheter vid en enda skola. Man kan
då fråga sig om barnen blir mera väluppfostrade
om lärarna övervakar dem
frivilligt på frukosten och inte blir
ålagda att göra det. Det har här talats
om barnens bristande hyfsning och den
bristande tillsynen i hemmet och att
lärarna blir överansträngda på grund
av barnens beteende osv. Detta har
ingenting att göra med om övervakningen
är frivillig eller ej. Detsamma
gäller lärarna vid B: 3-skolorna. De är
ensamma om både tillsynen av barnen
och allt annat i skolan, och det är de
väl i lika hög grad vare sig övervakningen
är frivillig eller ej. En lärare
som är ensam i skolan måste vara rastvakt
varenda rast, medan man i större
skolor kan turas om. 1 den mån det
förekommer skolmåltider måste också
den ensamme läraren äta tillsammans
med barnen. Detta är ju tämligen självklart.
Denna hans ökade tillsynsskyldighet
uppväges i hög grad därav att
han aldrig behöver ha tillsyn över andra
barn än dem som går i hans egen
avdelning. Detta är emellertid också
en sak som inte på något sätt hänger
ihop med skolmåltiderna eller med
den form, i vilken tillsynen skall utövas.

Jag beklagar, att denna sak har blåsts
upp till så stora proportioner. Det är
inte någon stor sak, och det finns inte
fog för lärarnas upprördhet över att
de ålägges denna plikt. Det fanns fog
för dem att taga illa upp riksdagens
ställningstagande 1946, då man gick utöver
ett förhandlingsresultat, men då
borde det ha legat i lärarorganisationernas
intresse att se till att få saken
klarlagd omedelbart och inte åtta år
efteråt tala om ett oerhört övergrepp.
Så livlig som debatten just på den

Nr 17.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

punkten i utskottsutlåtandet var 1946,
kan frågan inte ha passerat obeaktad.
Att någon klarhet inte åstadkoms under
debatten borde ha varit anledning till
att man sökte få klarhet efteråt.

Flera talare har sagt, att det viktiga
nu är att få saken ur världen, så att
man får arbetsro i skolorna och får bort
den rådande irritationen. Jag kan inte
tänka mig annat än att detta skulle
kunna åstadkommas genom de blivande
förhandlingarna. Man är visserligen
bunden så till vida, att man måste utgå
ifrån att lärarna inte helt och hållet
kan dra sig undan övervakningen vid
skolmåltiderna. Men eftersom lärarna
inte haft en tanke på att göra detta, behöver
de inte känna sig så hårt bundna
av att riksdagen uttalar att det föreligger
en skyldighet för dem att medverka.
Man har full frihet att förhandla
om under vilka former denna medverkan
skall ske.

Herr Kyling sade, att om övervakningen
blir frivillig kommer det inte
att uppstå svårigheter vid en enda
skola, därför att lärarkåren i sin helhet
är så positivt inställd till skolmåltiderna.
Det är kanske att gå litet för
långt. Jag har samma uppfattning som
herr Kyling och många andra om lärarnas
stora intresse för skolmåltiderna
och om deras villighet att åta sig
alla de extra uppgifter, som undan för
undan lägges på dem till barnens bästa,
men jag tror inte att man kan säga,
att det i en så stor kår inte kommer
att gnissla någonstans utan att var och
en kommer att ställa sig lojal enbart
på en rekommendation från sin organisation.
Ingen organisation har så
stort välde över sina medlemmar, att
den kan rekommendera dem ett frivilligt
åtagande och därvid få en hundraprocentig
anslutning.

Samtidigt som herr Kyling tror så
gott om lärarna tror han att det finns
överlärare, som skulle ålägga en överansträngd
och utkörd lärare att vakta
hundratals barn under skolmåltiderna.

170

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Det finns ingen anledning att tro, att
överlärarna eller skolmyndigheterna är
mindre intresserade av att frågan löses
på bästa sätt. I de allra flesta fallen
kommer man säkert som hittills att
kunna nå full enighet om vad som i
varje särskilt fall är det bästa för alla
parter. Men liksom hittills kommer det
att finnas enstaka fall, där det gnisslar.
Det finns lärare, som sätter sig på tvären,
och skolmyndigheter, som går för
brådstörtat fram med ålägganden, som
lärarna inte vill finna sig i. Därför är
det nödvändigt, att det finns klara bestämmelser
att ta till, när man inte
kommer fram på frivillighetens väg.
Det är inte någon stor olycka att som
sista utväg ha fastslagen en principiell
skyldighet för lärarna att i detta fall
medverka. Den kommer ytterligt sällan
att behöva åberopas.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KYLING (h) kort genmäle:

Fröken Olsson har till stor del i sitt
anförande talat om skolor av den storleksordning,
att de inte beröres av denna
fråga. Det har aldrig varit tal om
att man i de små skolorna ute på landsbygden
skulle behöva anställa särskilda
bespisningsvakter. Där tar lärarna detta
som en självklar plikt, därför att de
går in och tittar till barnen ibland. Det
är fråga om de stora skoldistrikten.

Trots att fröken Olsson och jag har
skrivit på samma motion har vi helt
väsensskilda uppfattningar. Jag anser,
att man bör ha en frivillig överenskommelse,
medan fröken Olsson nu
har frångått motionen och gått över
till den uppfattningen att man bör ha
en tvångsöverenskommelse. Jag vill
fråga fröken Olsson, om hon skulle
kunna nämna någon annan kategori
här i landet, som skulle kunna åläggas
en sådan tjänsteplikt. Tag t. ex. byggnadsarbetarna!
Hur skulle de inte opponera
sig, om man t. ex. sade, att de

under sin lunchrast skulle vakta ett
förråd! Det är en tydlig skillnad mellan
en frivillig överenskommelse och
en överenskommelse som kan kallas
frivillig men som är en tvångsöverenskommelse.

Jag vill bara säga ytterligare en enda
sak, nämligen att det förvånar mig
storligen att fröken Olsson någonsin
skrev under motionen. Som jag sade
i utskottet har jag en stark känsla av
att motionen för fröken Olsson borde
verka som en ren okynnesmotion.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har försökt säga
redan i utskottet och också här, att det
viktiga för mig är att man fick förhandla
om de praktiska detaljerna i
hur övervakningen vid skolmåltider
skall ske och hur den skall ersättas.
Detta var det önskemål jag hade när
jag skrev på motionen, och jag anser
att önskemålet har tillmötesgåtts genom
utskottets skrivning.

Sedan var det inte jag utan herr
Nordkvist som började tala om lärarna
vid de små skolorna och ansåg, att
det skulle vara orimligt betungande
för en ensam lärare att åta sig övervakning
vid skolmåltider.

Herr ANDEKSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Först vill jag helt ansluta
mig till de talare, som yrkat bifall
till den vid denna punkt i utskottsutlåtandet
fogade reservationen. Därutöver
skall jag be att få göra ett par reflexioner.

Jag tycker, att den diskussion, som
har hållits här, klart har ådagalagt att
man inte ur 1946 års riksdagsbeslut kan
utläsa, att det föreligger någon skyldighet
för lärarna att åta sig vakthållning
vid skolbarnsbespisning. Statsrådet Persson
gav uttryck för att det enligt hans
uppfattning föreligger en sådan skyldighet,
men då frågar man sig onekligen,
vilken anledning statsrådet Pers -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

171

son haft att ta upp frågan i år och förelägga
den för riksdagen i denna form
den nu presenteras. Råder det klarhet,
behöver det väl inte skapas klarhet.

Det är enligt min mening märkligt,
att denna fråga framläggs på det sätt
som här har skett. Utskottets talesman
herr Johansson i Mysinge liksom nu senast
fröken Olsson har givit uttryck åt
den åsikten, att denna sak har överdimensionerats.
Jag kan hålla med om att
frågan med hänsyn till sin art har fått
mycket stora dimensioner, men man
kan fråga sig varför det blivit så. Enligt
min uppfattning beror detta på det
sätt på vilket den har handlagts. Jag
kan av egen erfarenhet vitsorda att det
före 1946 inte fanns någon som helst
svårighet att få lärarna att medverka
både vid barnbespisningen och vid
andra socialpedagogiska anordningar i
våra skolor. Men så kom riksdagsbeslutet
1946, som vållade stor irritation och
medförde svårigheter. Då sade lärarna
att om de hade skyldighet att ombesörja
vakthållning vid bespisning, skulle den
skyldigheten gälla alla; fanns det en generell
plikt, skulle inte bara en del
ställa sig till förfogande, utan då skulle
detta åliggande fördelas på samtliga
lärare.

Därmed kommer vi in på det problemet,
att det åtminstone vid större
skolor alltid finns en del lärare, som av
olika anledningar rimligtvis inte kan
åläggas att tjänstgöra vid barnbespisningen
hela frukostrasten. Det gäller vid
stora bespisningsenheter inte bara att
titta in genom dörren, utan det är en
tjänstgöring som sträcker sig över hela
frukostrasten. Man kan alltså inte ålägga
alla lärarna en sådan skyldighet.
Herr Kyling har anfört en del skäl härför,
och man kan anföra andra. Såsom
någon talare har antytt är också bespisningen
organiserad på så olika sätt ute
i skoldistrikten, att man får helt olikartade
problem på olika orter. Jag har
av den anledningen den uppfattningen,
att denna fråga enklast hade kunnat lö -

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

sas på det sättet att man låtit kommunerna
och lärarkåren komma överens
på frivillighetens väg. .lag tror att den
vägen inte hade varit oframkomlig, om
inte 1946 års beslut hade kommit. Jag
vill beteckna beslutet år 1946 som mycket
opsykologiskt, och tyvärr måste jag
säga att det förslag, som statsrådet har
framlagt i årets proposition och som utskottet
nu efter någon uppmjukning har
tillstyrkt, också är opsykologiskt. Det
kommer att vålla irritation just emedan
det innebär ett generellt åläggande.

Fröken Olsson har tydligen den uppfattningen,
att det man i första hand
skall förhandla om är ersättningsfrågan.
Det finns anledning att understryka,
att ersättningsfrågan inte är det
viktigaste i detta sammanhang. Lärarkåren
bryr sig inte om huruvida man i
detta avseende får en femtioöring mer
eller mindre, utan det viktigaste avser
principen att denna utvidgning av
tjänstgöringen generellt åläggs en hel
kår utan att kåren på något sätt har
kontaktats.

Nu är jag inne på den sista reflexionen.
Av statsrådet Perssons anföranden,
både i första kammaren och här på eftermiddagen,
får man den uppfattningen,
att även statsrådet anser det angeläget
att få lärarkårens medverkan i
detta avseende. Det framskymtade åtminstone
i första kammaren, att det
förefanns svårigheter att få lämpligt
folk att åta sig vakthållningen i de
större bespisningsenheterna. Då frågar
man sig: Om det är angeläget att kåren
medverkar, varför då behandla lärarkåren
på ett sådant sätt att man stöter
sig med lärarkåren och försvårar en
frivillig medverkan? Ty det är vad som
sker genom att man icke har grundat
förslaget om principbeslutet på någon
utredning eller inte ens på ett resonemang
eller någon annan kontakt med
den kår som beröres.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen mera. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

172

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag skall i det föreliggande
problemet inte nämnvärt gå in
på själva sakfrågan, utan jag vill närmare
belysa det mot bakgrunden av den
utveckling som ägt rum på förhandlingsområdet.
Jag gör det så mycket
lättare som jag framför mig bär det
snabbprotokoll från förra onsdagen,
som innehåller debatten om den obekväma
arbetstiden och dess ersättning,
där just en diskussion kom att utspelas
mellan herr Henriksson, herr Lindholm
och i någon mån civilministern. Vad
som där framgick var ju, att utvecklingen
av förhandlingsfrågorna på det statliga
området har skett mycket snabbt
och ur organisationernas och kanske
även ur statsnyttans synpunkt på ett
fördelaktigt sätt sedan 1945 års lönekommitté
började sin verksamhet. Man
kan därför säga, att när 1946 års riksdag
fattade det beslut, som nu av herr
Johansson i Mysinge betraktats som heligt
— riksdagens beslut fattades 1946
och går inte att rubba, det är ju hans
uppfattning — så var riksdagen kanske
inte mogen att riktigt se in i framtiden
och bedöma utvecklingen på förhandlingsområdet.
Man gjorde, kan man
säga, ett litet felsteg, och det skulle alltså
finnas anledning för riksdagen att
nu rätta till det.

Förra onsdagen diskuterade vi här i
kammaren, som jag nämnde, den obekväma
arbetstiden och dess ersättning.
Den diskussionen hade uppstått därför
att regeringen lade fram en proposition,
trots att överenskommelse med
organisationen icke hade kunnat träffas.
Det var i det läget som det från
statsutskottets sida sades, att den tämligen
betydelsefulla lönefrågan borde
ha kunnat lösas genom en överenskommelse.
Det hade varit önskvärt, ansåg
utskottet, att frågan hade lösts på det
sättet. Det kan också framhållas, sade
utskottet, att några större olägenheter
icke torde ha uppkommit om frågan
underkastats ytterligare övervägande

och därigenom kommit att underställas
riksdagen vid senare tidpunkt. Det var
alltså statsutskottets mening då.

I dag är man i den situationen, att det
just är en förhandlingsfråga vi diskuterar,
en fråga om procedurordningen:
Skall förhandlingar föregå ett beslut
eller inte? Det har alltså enligt mitt förmenande
varit ganska naturligt, att
riksdagen och i första hand statsutskottet
tagit samma ställning som man i
princip på sätt och vis gjorde förra
onsdagen. Det hade varit lättare att ta
en sådan ställning i dag, då det icke
gäller en anslagsfråga i egentlig mening.
Men så har tyvärr inte läget blivit.

Det intressanta är emellertid att herr
Lindholm står för detta uttalande. Han
står på majoritetssidan vad gäller den
i kväll debatterade frågan, men förra
onsdagen förklarade han att man i
femte avdelningen i statsutskottet hade
övervägt om man rent av skulle avslå
den kungl. propositionen i frågan om
ersättning för obekväm arbetstid, beroende
på att man inte hade kunnat träffa
eu överenskommelse. Tyvärr är herr
Lindholm inte närvarande i kammaren
just nu. Jag skulle annars velat rikta
den frågan till honom hur hans ställningstagande
i kvällens frågekomplex
kan rimma med hans uppfattning förra
onsdagen.

Det intressanta var också, att förra
onsdagen gjorde herr statsrådet Lingman,
chefen för civildepartementet, det
departement som har hand om förhandlingsfrågorna
på detta område, det uttalandet,
att trots att det ibland händer
i kammaren att man kritiserar att riksdagen
binds vid en överenskommelse,
skulle han i fortsättningen »sträva efter
att bygga propositionerna i hithörande
frågor på överenskommelser med organisationerna».
Tyvärr försvann herr
statsrådet Persson ur kammaren. Jag
skulle annars vilja ställa den frågan om
han har en annan uppfattning än statsrådet
Lingman när det gäller förhandlingsfrågor.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

173

Det är möjligt och jag tror det rent
av är riktigt att, som statsrådet Persson
gjorde i sitt första anförande, ställa frågan,
vad det skulle bli för förhandlingar,
om vi strök ett streck över 1946
års beslut om tjänsteåliggande. Han
ville därmed göra gällande att bästa utgångspunkten
för att börja diskutera
denna fråga var att än en gång slå fast
1946 års beslut. Då skulle man komma
fram till ett resultat, som ur arbetsgivarsynpunkt
vore det allra bästa.

Jag måste säga, att med den uppläggningen
förstår jag inte, hur fröken Olsson
kan göra gällande, att detta är en
liten fråga som bara är uppblåst på
grund av stämningar men som inte är av
någon större betydelse. Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
tycks vara av den uppfattningen att
det är eu så stor fråga, att han till
varje pris måste få riksdagen att upprepa
sitt, som jag anser, olyckliga beslut
av 1946 för att med detta bakom
ryggen kanna gå ut till förhandlingar.
Det visar väl om något, att herr Persson
inför förhandlingsomgången är
mycket mera rädd än herr Lingman.
Jag skulle emellertid vilja rekommendera
honom att ta en diskussion med
civilministern om hur man skall bära
sig åt i sådana här frågor.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga, att det enligt mitt förmenande inte
alls är svårt för riksdagen att ändra sitt
votum, om man så får säga, i denna
fråga från 1946. Riksdagen behöver
nämligen, om den följer reservationen,
endast säga: Vi skjuter denna fråga åt
sidan, vi skjuter över den till förhandlingar,
så får vi se, hur det utvecklar
sig. Man tar med andra ord inte ställning
i dag, utan man hänvisar på detta
sätt till den vanliga vägen, som vi från
löntagarorganisationernas sida hade
hoppats skulle bli den reguljära, nämligen
att man först tar överläggningar
med organisationerna och sedan går till
riksdagen.

Det är tyvärr här fråga om ett steg

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

bakåt, som inte är roligt att behöva bevittna.
När herr statsrådet Persson här
vill ha riksdagens beslut för att kunna
gå ut till förhandlingar, tror han sig
därmed ha bäddat för sig på ett förståndigt
sätt som arbetsgivarrepresentant.
Men reaktionen ute i landet är
trots allt, därför att det är en principfråga,
sådan, att man kan befara, att
statsrådet, inte har bäddat bekvämt för
sig utan snarare synnerligen obekvämt.
Ur skolans synpunkt är det beklagligt,
att beslutet här kan gå i en sådan riktning
som inte är till fördel för skolväsendet
just i dagens läge.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr TALMANNEN:

Med hänsyn till det myckna arbete
som återstår hemställer jag att de följande
talarna försöker begränsa sin
framställning.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag har förut tillmötesgått
önskemål att fatta mig kort, och
jag skall göra det även nu. Jag hade
kunnat stryka mig'' från listan, då jag
fann, hur betänkligt det är att se en
sådan lång talarlista, då många önskar
talarna dit pepparn växer, men jag ville
inte att fröken Gunnel Olsson skulle
stå som representant för de socialdemokratiska
lärarna här i riksdagen, och
därför stod jag kvar på talarlistan.

Jag talar här i egenskap av organiserad
folkskollärare, men jag talar också
som arbetsgivare. Jag vet i egenskap av
skolstyrelseledamot, att man måste underhandla.
Hur principerna än kommer
att bli, måste man underhandla, och
om den ena parten då befinner sig'' i ett
tvångsläge, kommer underhandlingarna
att gå sämre än om man går till fria
förhandlingar. Det är det som gör, att
jag som skolstyrelseledamot anser, att
det är opsykoiogiskt och oriktigt, att
man låst sig vid 1946 års beslut. Det
har paralyserat statsrådet och statsutskottet,
det har ju redan paralyserat

174 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

^Bidrag till anordnande av skolmåltider.

första kammaren, och det kommer väl
att paralysera även denna kammare —■
det förstår jag.

Emellertid skulle jag tro, att min partivän
här bredvid, som är gammal fackföreningsmän,
förstår hur det kan kännas
för en fackföreningsmän att befinna
sig i ett sådant förhandlingsläge. Om
metallarbetarna skulle vara i den ställningen,
undrar jag hur de skulle känna
det. Därför att detta är en principsak
tror jag att man verkligen också bör
säga ut, att det är ett olyckligt beslut
som man troligen kommer att fatta.

Jag är förvissad om att det för skolans
utveckling, särskilt i en sådan här
övergångstid, då skolan ligger i stöpsleven
och då vi är i färd med att skapa
det nya skolväsendet, där lärarkåren
kommer att betyda så oerhört mycket,
är viktigt, att lärarkåren har samma
förhandlingsrätt som övriga grupper i
vårt samhälle. Det är på grund därav
och eftersom jag anser, att reservationen
klarare än utskottsmajoritetens förslag
uttalat sig för denna fria förhandlingsrätt,
som jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Sundström (s) och Ekdahl (s) samt
fru Lindskog (s) och fru RenströmIngenäs
(s).

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Jag skall bara be att
få foga några korta kommentarer till
den debatt, som förts i denna speciella
fråga.

Jag ber då att på samma sätt som
herr Nihlfors gjorde få anknyta till
den diskussion, vi förde för en vecka
sedan om en annan fråga, som gällde
villkoren för de grupper som har sina
anställningsvillkor reglerade genom
riksdagens beslut.

Jag vill då för det första säga att jag
ansluter mig till det som här framförts,
att man bör utgå ifrån att det skall
vara förhandlingar mellan de anställda
och dem som har att företräda arbets -

givarinställningen gentemot de olika
grupperna. Det är alltså inte något nytt,
den debatt som vi för i dag, gentemot
den vi förde för en vecka sedan och
som gällde ersättning för arbete på obekväm
arbetstid. Jag sade emellertid i
den diskussionen, att om man går över
till att få en ny ordning, där avgörandet
inte blir beroende på om man träffar
en överenskommelse med organisationerna
eller låter bli att göra det, innan
frågan behandlas i riksdagen, kommer
detta att leda till att man får en
väldigt olika behandling för olika grupper.
Ingenting kan väl klarare än debatten
i dag visa detta. Om det är en
grupp som man allmänt är intresserad
av, kommer denna grupp att spela en
mycket större roll, men är det en grupp
för vilken riksdagens ledamöter väldigt
litet känner till anställningsvillkoren
och de olika detaljerna i dessa, kommer
frågan att gå förbi riksdagen i stort
sett utan debatt.

Nu hade vi i förra veckan att diskutera
frågan om ersättning för arbete
på obekväm tid. Det gällde en mycket
stor grupp av statsanställda eller sådana
som riksdagen har att bestämma löne-
och anställningsvillkoren för. Det
var ett litet antal av riksdagens ledamöter
som över huvud taget ansåg sig engagerade
i denna debatt. Det ledde till
att sedan tre talare, som företrädde en
annan mening än utskottsmajoritetens,
yttrat sig, kom man fram till att man
skulle bifalla det som utskottet hade anfört.
Nu har vi i dag en fråga, som haft
större anknytning och större förankring
hos riksdagens ledamöter än den
vi hade att behandla då. Det har lett
till att vi haft en mycket längre talarlista,
och det har framför allt lett till
att den grupp, som det speciellt gäller
och som har denna starka förankring i
riksdagen, har yttrat sig i mycket stor
utsträckning. Vi har ju haft anföranden
från praktiskt taget alla dem som antingen
är folkskollärare eller har någon
anknytning till den kåren. Jag frågar

Onsdagen den 5 ma] 1954 em.

mig då, om det kan vara en rimlig ordning
för framtiden att tänka sig, att
man på det sättet skall behandla frågor
som gäller löne- och anställningsvillkor.
Då måste ju organisationerna,
på sätt som skett i den här frågan och
såsom jag sade förra veckan, få lov att
engagera sig för att varje riksdagsman
skall ta ställning för denna speciella
grupp, som har anställning hos staten
eller för vilken riksdagen har att bestämma
lönerna. Låt mig hänvisa till den
debatt, som förekom något längre tillbaka
i tiden men inte längre än att vi
ändå har möjlighet att erinra oss den,
nämligen den om polispersonalen. Hur
skulle det sett ut, om vi då haft det
ungefär på samma sätt som vi har det
i dag, om varenda en som haft anknytning
till den gruppen varit uppe och
talat och framfört den gruppens problem
och hur de skulle ordnas i detalj?
Det är självklart att det inte går att
göra på det sättet. Det går inte att göra
i den nu aktuella frågan, och det går
inte att göra det i de frågor som vi möter
i framtiden.

•Tåg har velat säga detta för att understryka
vad jag sade i förra veckan,
kanske under mindre uppseendeväckande
former än nu, då jag vet att
detta är en fråga som har förankring
på helt annat sätt i de olika politiska
partierna, framför allt i folkpartiet, eftersom
åtta folkpartister redan uppträtt
i debatten.

Man kan inte lösa de frågor, som sammanhänger
med de statsanställdas löneoch
anställningsvillkor, genom allmänna
politiska debatter i vår andra kammare,
utan det är frågor som måste lösas
genom förhandlingar mellan de anställdas
organisationer och dem som
har att företräda arbetsgivarintressena
i de spörsmål som det här gäller.

Jag tycker nu att det på den punkteu
inte är någon skillnad mellan det som
reservanterna har anfört och det som
anförts från utskottsmajoriteten. På den
punkten är man i dessa spörsmål över -

Nr 17. 175

Bidrag till anordnande av skolmåltider.

ens, nämligen att det skall bli en översyn
av det som nu gäller. Det skall bli
förhandlingar med den organisation
som företräder lärarpersonalen, och
med hänsyn härtill har jag inte anledning
att ställa något särskilt yrkande.
Jag har bara velat åberopa att detta
inte är någon specialfråga utan en fråga
som man får se i samband med
andra frågor, som berör de grupper
som har sina anställnings- och lönevillkor
reglerade av staten, och de grupper
gent emot vilka staten har att företräda
arbetsgivarintresset.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren till en
början vad utskottet i mom. I. a) hemställt.

Beträffande mom. I. b) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som följde av bifall till motionen
II: 68; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å mom. I. c) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Alfred Nilsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kyling begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
218 :o) mom. I. c) i utskottets förevarande
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Alfred Nilsson m. fl.

176

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till inackordering av skolbarn.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 79 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i mom. I. c) gjorda hemställan.

På framställd proposition biföll kammaren
härefter vad utskottet i punkten
II. hemställt.

Punkterna 21.9—22.9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 230.

Bidrag till inackordering av skolbarn.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 235, föreslagit riksdagen att dels
till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i skolhem eller
enskilda hem för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 2 250 000
kronor dels ock medgiva, att vid utgången
av budgetåret 1953/54 förefintlig
reservation å det senast för budgetåret
1947/48 anvisade reservationsanslaget
till Folkskolor m. m.: Bidrag till
skolhemsbyggnader och deras inredning
måtte få disponeras intill utgången
av budgetåret 1954/55.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Lars Andersson
och Grym (I: 64) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Larsson i
Hedenäset och Jansson i Kalix (II: 92),
i vilka hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana

författningsändringar eller, därest så
vore erforderligt, förslag till sådana till
nästa års riksdag, att i samband med
föreslagen kommunalisering av arbetsstugorna
i Norr- och Västerbottens län
vederbörande kommuner ej komme att
åsamkas ökade driftkostnader.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) till Folkskolor m. m.: Bidrag till
inackordering av skolbarn i skolhem
eller enskilda hem för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
2 250 000 kronor;

b) medgiva, att vid utgången av budgetåret
1953/54 förefintlig reservation
å det senast för budgetåret 1947/48 anvisade
reservationsanslaget till Folkskolor
in. m.: Bidrag till skolhemsbyggnader
och deras inredning finge disponeras
intill utgången av budgetåret
1954/55;

II. att motionerna 1:64 och 11:92
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! För att inte i onödan
uppta kammarens tid ber jag, med hänvisning
till motiveringen i vår motion,
att få yrka bifall till motionen nr II: 92.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som följde av bifall till
motionerna I: 64 och II: 92; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 231 och 232.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

177

Punkten 233.

Bidrag till byggnadsarbeten å folkskolor
m. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 233, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 59 300 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 6 300 000 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Johansson i Stockholm
m. fl. väckt motion (II: 83), vari
hemställts att för budgetåret 1954/55
under Folkskolor m. m.: Bidrag till
vissa byggnadsarbeten måtte anvisas
ett förslagsanslag av 99 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 83,
till Folkskolor in. m.: Bidrag till vissa
byggnadsarbeten för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 59 300 000
kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
tillgodoseendet av folkskoleväsendets
byggnadsbehov.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Widén, vilka ansett, att utskottets
motivering i viss del bort hava annan,
av reservanterna angiven lydelse.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då det återstår att under
denna huvudtitel behandla en hel
råd ytterligare reservationer skall jag
i detta sammanhang försöka att i korthet
framföra några synpunkter till den
reservation, som knutits till denna
punkt i utskottsutlåtandet.

Som kammaren säkert observerat avser
denna reservation inte själva klämmen
utan motiveringen. Utskottsmajoritet
och reservanter är eniga om ange12
— Andra kammarens protokoll 19n''i.

lägenheten av att byggnadskvoten för
folkskolelokaler väsentligt utökas. Men
då det gäller motiveringen härför har
reservanterna inte kunnat stanna inför
detta i och för sig mycket enkla och
berättigade krav, utan de har framhållit,
att frågan måste ses även i stort. I
reservationen heter det: »En ökning av
den sammanlagda investeringsvolymen
i samhället framstår därför som ofrånkomlig.
» För att detta skall kunna bli
möjligt bör det enligt reservanternas
mening åvila den ekonomiska politiken
att skapa förutsättningarna för en sådan
ökning.

Även i ett par andra avseenden har
vi reservanter tillåtit oss att framföra
vissa synpunkter på frågan och därvid
den icke minst viktiga, som är den
statsfinansiella, nämligen att främja
kostnadssänkande rationaliseringsåtgärder.
Vidare framhåller reservanterna
frågan att genom förenklingar i
standarden och utrustning göra det lättare
att bygga flera skollokaler. I denna
del tror jag att reservationens uppfattning
i mycket hög grad sammanfaller
med den allmänna uppfattning, som
allt mer gör sig gällande ute i bygderna
inför de stora kostnaderna, inte
minst förorsakade av arkitekternas
strävanden att driva igenom sin vilja.

Jag har med detta i korthet velat
framhålla vad reservationen i fråga om
motiveringen syftar till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr II: 83.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Då det knappast finns
någon anledning att här ta upp någon
debatt på denna punkt om den allmänna
ekonomiska politiken och därmed
sammanhängande frågor rörande investeringar
o. d., och då vi är överens
om det väsentliga, nämligen att vi behöver
större byggnadskvoter för folkskolans
vidkommande, ber jag endast
Nr 17.

178

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Studiebidrag och stipendier åt foikhögskolelever.

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Om nu avdelningens
värderade ordförande är litet känslig
beträffande den punkt som gäller den
ekonomiska politiken, så ställer jag mig
litet undrande till varför man inte ens
bär kunnat biträda reservationens förslag
om kostnadssänkande rationaliseringar
vid byggandet av nya skolor
samt beträffande skolornas standard
och utrustning, som nu orsakar så stora
kostnader. Dessa punkter tycker jag
utskottet borde beaktat.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag tycker som sagt
inte att det finns någon anledning att
på denna punkt ingå på någon debatt.
Jag förmodar emellertid och tror och
hoppas, att kommunerna i den sistnämnda
frågan så långt möjligt är skall
bevaka sina intressen på detta område,
och jag hoppas och tror också att skolöverstyrelsen
skall tillgodose sådana
berättigade önskemål, så långt möjligheter
därtill finnes, utan eftersättande
av den absolut nödvändiga standarden.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag tror att inte minst
våra skolmyndigheter på denna punkt
behöver stöd av ett uttalande av riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; samt
3 ro) bifall till motionen II: 83; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Staxäng begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2 ro) anmärkta propositionen, efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
233 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
136 ja och 46 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 234—252.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 253.

Studiebidrag och stipendier åt folkhögskolelever.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 258, framlagda förslag
hemställde utskottet, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 174
av herr Weiland m. fl. och II: 188 av
herr Hammar — i vilka motioner hemställts
om bestämmelser, syftande till
att eleverna i sommarkurserna skulle
erhålla samma studiehjälp som eleverna
i vinterkurserna — samt I: 175 och

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

179

Studiebidrag'' och stipendier åt folk högskolelever.

IT: 202, till Folkhögskolor: Studiebidrag
och stipendier åt elever för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
3 145 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Under punkt 253, Folkhögskolor:
Studiebidrag och stipendier
åt elever hemställer statsutskottet, med
bifall till den kungl. propositionen, om
ett förslagsanslag för kommande budgetår
av 3 145 000 kronor. I samband
därmed har utskottet avstyrkt ett par
tre motioner, bl. a. också motionen
II: 188 av mig m. fl. om samma studiehjälp
till eleverna vid folkhögskolornas
sommarkurser som till eleverna vid deras
vinterkurser. Innan kammaren går
att fatta beslut i frågan, tillåter jag mig
att med några ord redogöra för den avstyrkta
motionen och dess syfte.

Den statliga studiehjälpen åt eleverna
vid våra folkhögskolor utgår dels i
form av icke behovsprövat studiebidrag,
dels ock efter behovsprövning i
form av stipendium till obemedlad
eller mindre bemedlad elev. Stipendiet
utgår oberoende av kurstidens längd,
det icke behovsprövade studiebidraget
däremot endast till elev, som bevistar
en kurs om minst fyra månader.

Nu har våra folkhögskolor i regel en
längre vinterkurs på omkring sex månader.
Icke så få av dem har dessutom
sedan långliga tider tillbaka en kortare
kurs på sommaren, emellanåt understigande
de stipulerade fyra månaderna.
Till endast för något år sedan erhöll
eleverna vid såväl vinter- som sommarkurser,
oberoende av kursernas
längd, samma studiehjälpsförmån. De
nu ändrade grunderna •— de stammar
från 1952 — med studiehjälpen uppdelad
på studiebidrag och stipendium har
emellertid försatt sommarkursernas elever,
för den händelse att kurserna ej
uppnår en längd av fyra månader, i
ett ogynnsammare läge i fråga om stu -

diehjälp än kamraterna vid vinterkurserna.
Vederbörande myndigheter har
också observerat förhållandet och vidtagit
en vad jag skulle vilja kalla partiell
rättelse. Det bär nämligen bestämts
att elev, som genomgått folkhögskolans
vinterkurs och sedermera i omedelbar
följd fortsätter i sommarkursen, skali
erhålla studiebidrag under båda kurserna,
änskönt sommarkursen ej omfattar
fyra månader. Eleven anses nämligen
ha genomgått en sammanhängande utbildning.

Så långt är allt gott och väl. Motionernas
syfte är att söka förvandla den
partiella rättelsen till en så långt möjligt
fullkomlig rättvisa.

Resonemanget om de olika kursernas
inbördes sammanhang är fullständigt
riktigt. Det äger emellertid sin giltighet
inte bara i fråga om ordningsföljden
vinterkurs—sommarkurs utan också
och med lika stort fog i fråga om
ordningsföljden sommarkurs—vinterkurs.
Ja, i själva verket äger alla en
folkhögskolas olika skolkurser det intimaste
samband med varandra.

Icke så få elever vid våra folkhögskolor
börjar sin skolgång med en kortare
sommarkurs. Det är ju här fråga
om vuxen ungdom — kanske har eleven
redan i många fall varit ute i förvärvslivet
— en ungdom för vilken detta att
på nytt börja studera är något av ett
företag. Så tar den unge en kort sommarkurs
för att liksom känna sig för,
under kursen väcks emellertid intresset
att fortsätta studierna och så söker
man sig in vid påföljande vinterkurs.
Den elev, som börjat med sommarkursen,
kan väl påräkna stipendium men
icke studiebidrag, i regel 30 kronor per
månad. Väljer den studerande däremot
att börja med vinterkursen och därefter
gå över till sommarkursen får han
hela studiehjälpen, d. v. s. både studiebidraget
och möjlighet till stipendium.
Det är denna tingens ordning, som
framkallat så mycken undran hos såväl
skolor som elever.

180 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Studiebidrag och stipendier åt folkhögskolelever.

Nu har man som sagt anmärkt, att
det förefinnes ett alldeles särdeles
sammanhang mellan vinterkurs och
sommarkurs — tidsintervallen dem
emellan är mången gång endast någon
dag eller någon vecka, man kan gå direkt
från t. ex. första årets vinterkurs
till andra årets sommarkurs etc. Detta
skall inte på något sätt bestridas. Men
vad hindrar väl en elev att gå från
första årets sommarkurs till andra
årets vinterkurs''? Ingenting, såvitt jag
förstår. Och den följden av kurser har
många elever tagit under årens lopp
och kommer också att ta i framtiden.
Också de kurserna hör nämligen samman,
även om tidsintervallen mellan
sommar- och vinterkursen blir några
veckor längre än mellan vinter- och
sommarkursen. Någon gång skall väl
skola, elever och lärare i all rimlighets
namn pausa under året!

Ett annat skäl, som man andragit mot
tanken att ge hela studiehjälpen åt elever,
som börjar vid sommarkursen, lyder
ungefär så här. Ger man det nu äskade
studiebidraget till sommarkurselever,
som fortsätter under vinterkursen,
kommer man i det dilemmat, att bidraget
ej kan fastställas förrän efter
vinterkursens början. Man måste nämligen
kontrollera att den sökande verkligen
infunnit sig till vinterkursen. Studiebidraget
kommer således att tilldelas
eleven retroaktivt och det är ju inte
någon god tingens ordning. Nej, det
skall då alla veta att systemet med
retroaktivt utdelade belopp icke är något
att stå efter. Studiebidraget bör givetvis
utgå per månad och från den
första dag eleven bevistar sin kurs.
Så skall det vara och så bör det vara.
Men hur är det nu med vinterkursens
studiebidrag? Alla folkhögskolor vet
alltför väl att dessa studiebidrag inte
kommer skolorna till handa förrän ett
gott stycke in på läsåret. Praktiskt taget
hela höstens studiebidrag utdelas
retroaktivt till skolans elever. Retroaktiviteten
är således redan något som

skolorna får dras med, och när det gäller
sommarkursernas elever behöver
den detaljen inte åsamka några oöverstigliga
hinder.

Hur som helst, folkhögskolorna själva
betraktar alla sina olika kurser precis
som andra skolor ser på sina klasser,
d. v. s. de äger alla närmare eller fjärmare
samband med varandra. Principiellt
bör därför alla dessa kursers elever
stå i samma ställning när det gäller
den statliga studiehjälpen. Vinterkursernas
förmånsställning bör också
komma sommarkursernas elever till del.
Dessa sommarkurser ingår som en integrerande
del i den svenska folkhögskolans
arbetsprogram. De har en gammal
god tradition. Ingen har heller talat
för deras borttagande eller undanskuffande.
Tvärtom! I denna kammare
har folkhögskolan alltid haft en djup
förankring. Under alla tider har sommarkursernas
elever haft samma studiehjälp
från statens sida som vinterkursernas.
Oförklarligt måste det därför
te sig, att eleverna vid dessa kurser
genom en ny, vidgad studiehjälpsförordning,
som för övrigt givit så mycket
av positivt värde åt vårt lands studerande,
kommer att ställas — hör och
häpna! — i ett sämre förhållande än
förut.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning har också beaktat
och behjärtat de synpunkter, som folkhögskolorna
gjort till sina, och har tillstyrkt
bifall till motionen. Enligt skolöverstyrelsens
mening bör eleverna vid
folkhögskolornas sommarkurser i studieavseende
inte vara sämre ställda än
eleverna vid vinterkurserna. Överstyrelsen
påpekar dessutom att det råder
en viss trängsel vid vinterkurserna, under
det att sommarkurserna är mer fåtaligt
besökta. En utjämning i detta avseende
synes överstyrelsen önskvärd.
Förändring i studiehjälpsavseende till
överensstämmelse med vinterkurserna
skulle kanske bidra till en dylik utjämning.
Merkostnaderna för projek -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17. 181

Studiebidrag och stipendier åt folkhögskolelever.

tets genomförande torde enligt skolöverstyrelsen
komma att stanna vid i
runt tal 150 000 kronor.

Studiehjälpsnämnden däremot har
inte ansett sig kunna tillstyrka en sådan
författningsändring, varom hemställes
i motionen. Den anför bl. a. något
som inte är så lätt att förstå; i varje
fall har jag inte kunnat få riktig klarhet
i saken. Nämnden säger så här:

»Ett tillmötesgående av motionärernas
hemställan om rätt för elever i
folkhögskolornas sommarkurser att oberoende
av ordningsföljden vinter—sommarkurs
eller sommar—vinterkurs erhålla
studiebidrag skulle enligt nämndens
uppfattning kunna få till följd att
någon bestämd gräns icke längre skulle
kunna upprätthållas.» Jag vet inte riktigt
vad man polemiserar mot. Om vi
tänker oss, att det resonemang som jag
har fört bär skulle innebära först en
vinterkurs på sex månader och sedan
en sommarkurs på tre månader, eller,
samma möjligheter för elever som bevistar
först en sommarkurs på tre månader
och därefter en vinterkurs på sex
månader, så blir tiden densamma i
bägge fallen.

Herr talman! Om riksdagen följer utskottets
hemställan, vad kommer då att
ske? Hur reagerar de skolor som berörs
av beslutet? Ja, möjligen kommer
utgången att bli följande. Skolorna förlänger
sina sommarkurser till de stipulerade
fyra månaderna. Detta i sin
tur innebär en icke obetydlig merkostnad
för statsverket, en merkostnad som
vida kommer att överstiga de ifrågasatta
150 000 kronorna. Den vanligaste
kurslängden för våra sommarkurser är
16 veckor, lika med 112 dagar. Den förekommer
vid ungefär två tredjedelar
av skolorna, och dessa kurser omsluter
också ungefär två tredjedelar av elevantalet
vid sommarkurserna. Endast undantagsvis
förekommer 17 veckor, lika
med 119 dagar. Övriga skolor har kurslängden
13 veckor, lika med 92 dagar.
Denna kurslängd gäller alltså ungefär

en tredjedel av elevantalet vid sommarkurserna.
Några av dessa sistnämnda
skolor brukar dock erbjuda sina elever
möjligheten att fortsätta i till sommarkursen
ansluten fortsättningskurs om
fyra, undantagsvis åtta veckor.

Det sannolika blir väl att skolorna
var i sin stad kommer att förlänga sina
sommarkurser till den stipulerade längden
av fyra månader, och så blir resultatet
till sist en icke obetydlig merkostnad
för statsverket.

Herr talman! Denna kammare har tidigare
visat stort intresse för folkhögskolan
och dess angelägenheter. Det är
medvetandet därom som har gjort att
jag vågar ta en så lång tid i anspråk.
Med stöd av vad jag här har anfört tilllåter
jag mig att yrka bifall till den i
andra kammaren med nr 188 betecknade
motionen av mig m. fl.

Häruti instämde herrar Spångberg
(s), Bark (s) och Jacobsson i Sala (s).

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att citera ett utlåtande av statsutskottet
från år 1952, där statsutskottet
framhåller, som det står i reciten, »att
det bör få ankomma på den stipendieutdelande
myndigheten att taga hänsyn
till de olika folkhögskolekursernas inbördes
sammanhang och anpassa stipendiesystemet
med beaktande härav».
Detta har, såvitt jag förstår, tolkats rätt
snävt. Jag kan inte se annat än att det
borde kunna rymma möjligheten till det
tillmötesgående som herr Hammar
önskar.

I utskottsutlåtandet står det vidare:
»En ändring av bestämmelserna om studiehjälpen
vid folkhögskolorna så, att
studiebidrag alltid skulle utgå oavsett
kurstidens längd och således regelmässigt
tillkomma elev i sommarkurs, bör
enligt utskottets mening icke genomföras
utan att samtidigt den nuvarande
begränsningen av rätten till studiebi -

182

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Understöd åt handelsgymnasier.

drag för elever också vid andra skolformer
upphäves.» Av detta framgår, såvitt
jag förstår, att utskottet inte ställer
sig direkt avvisande till sådant förslag,
men menar, att om det skall bli studiehjälp
till en sommarkurs av hur kort
varaktighet som helst får man samtidigt
genomföra liknande bestämmelser för
studiebidrag till elever inom andra skolformer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att till komplettering
av mitt tidigare förslag få yrka
bifall till utskottets hemställan med den
ändringen, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om att
bestämmelser utfärdas, vilka ger eleverna
vid sommarkurserna samma studiehjälp
som eleverna vid vinterkurserna.

Med anledning av vad utskottets ärade
talesman här yttrade, vill jag gärna
medgiva att utskottets motivering i
stort sett är utomordentligt tillmötesgående.
Tyvärr är det emellertid så, att
våra myndigheter inte ser så mycket till
den välvilliga skrivningen som fastmera
till själva klämmen. Det är detta —
känt av egen erfarenhet från folkhögskolans
värld — som gjort, att jag framställt
mitt yrkande här i kväll.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till det av herr Hammar
under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hammar
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

253 :o) i utskottets före varande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Hammar under överläggningen
framställda yrkandet.

Punkterna 25’t—282.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2S3.

Understöd åt handelsgymnasier.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAMRIN (fp):

Herr talman! Trots den sena timmen
skall jag tillåta mig att på denna punkt
yttra några ord, ty det ingår, som jag
strax skall visa, i den bild, som här
möter, en principfråga av icke ringa
vikt.

Såsom framgår av handlingarna har
en framstöt gjorts i syfte att bringa
även det i Jönköpings stad befintliga
handelsgymnasiet in under gruppen
statsunderstödda läroanstalter. Detta
har nu inte lyckats. Statsrådet och utskottet
har i år stannat för att i detta
avseende ge handelsgymnasiet i Kristianstad
förtursrätt före andra. Jag
måste emellertid säga, att såvitt jag
förstår mycket starka sakskäl talar för
att Jönköping Också, eller rent av i
första hand, borde ha blivit ihågkommet.
För att styrka detta påstående
skall jag tillåta mig att göra några helt
korta påminnelser.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

183

När Jönköpings handelsgymnasium
för tre år sedan började sin verksamhet,
försökte de kommunala myndigheterna
i görligaste mån följa bestämmelserna
i den då gällande kungl.
stadga, som reglerade de statsunderstödda
handelsgymnasiernas verksamhet,
och då först och främst i fråga om
vad som föreskrevs beträffande rektors
och lärares kompetens. Man menade,
att detta helt enkelt var nödvändigt
för att den nya skolan skulle bli likvärdig
med äldre handelsgymnasier
och för att skolan så snart som möjligt
skulle komma i åtnjutande av statsbidrag.

Att denna inställning var i sak riktig
får väl anses bekräftat av det faktum,
att för de statsunderstödda handelsgymnasierna
så sent som förra året
utfärdades en ny kungl. stadga, som
— vilket är värt att observera — på ett
än mer bindande sätt bestämde, att av
ett handelsgymnasiums rektor och lärare
fordrades viss, närmare angiven
examenskompetens. Här fastslogs —
jag har stadgan i min hand — att det
för framtiden skulle vara helt uteslutet,
att ett statsunderstött handelsgymnasium
kunde ha föreståndare och
lärare, som inte hade föreskriven examenskompetens.
I Jönköping tillförsäkrade
man sig alltså från första början
en rektor, som hade de i gällande
författning stipulerade meriterna, en
ambition, som däremot veterligen inte
undantagslöst ådagalagts på andra håll
och som enligt mitt förmenande följaktligen,
där den kommit i dagen, bort
på lämpligt sätt honoreras.

Jag vill tillägga, att även andra synpunkter
av betydelse har beaktats vid
planeringen av Jönköpings handelsgymnasium.
Det försiggår ett mycket
intimt samarbete mellan å ena sidan
Jönköpings stads yrkesskolor och den
handelsundervisning, som där bedrives,
och å andra sidan handelsgymnasiet
för att undervisningsmaterialet
därigenom skall kunna utnyttjas på

Bidrag till flygmekanikerskolan i Mölndal.

det effektivaste sättet. Också i andra
avseenden menade man sig redan vid
starten vara säkerställd mot invändningen,
att skolan skulle utgöra en alltför
liten enhet.

Jag vågar sålunda påstå, att man,
när det gäller handelsgymnasierna, inte
på något håll i landet lyckats åstadkomma
en ordning, som bättre tillgodoser
också de ekonomiska och administrativa
synpunkter, som här kan och
bör anläggas. Härtill kommer, som jag
nyss påvisade, som ett ytterligare plus
att man i Jönköping strikt följt bestämmelserna
i gällande författning. Detta
sistnämnda måste väl i alla fall vara
någonting väsentligt, då ju dessa bestämmelser
syftar till att upprätthålla
skolformens standard. Det är över huvud
taget väsentligt att gällande bestämmelser
följs. Vad står de där annars
för?

Såsom saken nu ligger till, kan man
inte ställa något yrkande, men jag har
ändå på förekommen anledning velat
göra dessa påminnelser. Jag skall gärna
medge, att jag har gjort det med den,
som jag tycker, fullt legitima baktanken
att departementschefen till ett annat
år måtte beakta dessa synpunkter
och åt Jönköpings handelsgymnasium
förläna status av statsunderstödd läroanstalt.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Då den ärade motionären
inte ställt något yrkande, skall
jag, herr talman, bara be att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 284—289.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 290.

Bidrag till flygmekanikerskolan i
Mölndal.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt

184 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till flygmekanikerskolan i Mölndal.

298, föreslagit riksdagen att till detta
ändamål anvisa ett förslagsanslag av
334 000 kronor, inhebärande eu anslagshöjning
med 14 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Andersson i Mölndal
väckt motion (11:61), vari hemställts
att riksdagen måtte medge befrielse för
Mölndals stad såsom huvudman för flygmekanikerskolan
från skyldigheten att
erlägga pensionsavgifter för rektor och
lärare vid skolan samt att riksdagen
måtte till Kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning: Bidrag
till driften av flygmekanikerskolan i
Mölndal för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 349 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 61,
till Kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning: Bidrag till driften
av flygmekanikerskolan i Mölndal
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 349 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström och Einar Persson, fru Lindström
samt herrar Holmquist, Bengtson,
Nils Theodor Larsson, Johansson i Mysinge
och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 61, till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till driften av flygmekanikerskolan i
Mölndal för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 334 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! På denna punkt föreligger
eu motion i år liksom i fjol av
herr Andersson i Mölndal. Han anhåller
där att flygmekanikerskolan i Mölndal
skall befrias från skyldigheten, att erlägga
pensionsavgifter för rektor och
lärare i skolan till statens pensions -

fond. Utskottet såg mycket välvilligt på
motionen i fjol, och det var nära att
vi hade tillstyrkt den. Vi ansåg då att
starka skäl talade för bifall till motionens
yrkande, framför allt därför att
mölndalsskolan utan tvivel kunde betecknas
som en riksskola. Även om vi
var klara på att ett bifall inte kunde
få prejudicerande betydelse för de centrala
verkstadsskolorna, ansåg vi dock
att det var säkrast att begära att Kungl.
Maj :t skulle pröva frågan innan den
togs upp till slutgiltig behandling och
begärde att Kungl. Maj:t i år skulle
framlägga förslag i saken. Nu har
Kungl. Maj:t prövat frågan. Prövningen
har utfallit så, att det blev klart
att ett bifall till motionens förslag
skulle få vissa prejudicerande följder
både för riksskolor av liknande karaktär
och för vissa andra läroanstalter.
Inför detta faktum har icke utskottet
böjt sig. Vi som ansett att Kungl. Maj:t
därvidlag haft en riktig inställning i
princip har till utskottsutlåtande! fogat
en reservation, som innebär bifall till
Kungl. Maj:ts förslag. Med dessa ord,
herr talman, ber jag få yrka bifall til!
reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Det är riktigt, som utskottets
talesman anförde, att statsutskottet
i fjol fann starka skäl tala för
att staden skulle befrias från erläggande
av pensionsavgifter för rektor och
lärare vid skolan, men att statsutskottet
då ansåg att Kungl. Maj:t borde pröva
frågan innan riksdagen tog ställning
till densamma. Nu har Kungl. Maj:t prövat
frågan och framhållit såsom motiv
för avslag på motionen, att skolan, om
motionen bifölles, skulle komma att stå
i en fördelaktigare ställning än de centrala
verkstadsskolorna. Det är alldeles
riktigt att skolan skulle göra det. Men
det var också meningen från början
när staten år 1944 begärde att staden
skulle åta sig huvudmannaskapet för
skolan, att staten skulle bära samtliga

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

185

kostnader bortsett från vissa lokalkostnader.
Överenskommelse mellan staten
och staden träffades härom. Denna
kom att gälla fram till 1951.

År 1949 togs frågan om pensionering
av lärarna upp till behandling. Man
förde då förhandlingar med statsmakterna
även om den saken, och därvid
förklarades att staden icke skulle behöva
betala några pensionsavgifter för
lärare eller rektor. När departementschefen
1949 framlade sin proposition
i ärendet, underströks i denna vad jag
tidigare här har sagt, att bortsett från
vissa lokalkostnader samtliga utgifter
för flygmekanikerskolan i princip helt
skulle bestridas av statsmedel. Detta
underströks också därigenom att riksdagen
på förslag av Kungl. Maj :t beslöt,
att staten skulle bestrida de engångsavgifter
som skulle ankomma på
huvudmannen då det gällde att låta de
anställda bli pensionerade i statens
pensionsanstalt. Man fastslog alltså
även vid detta tillfälle att staden icke
skulle behöva åta sig några kostnader
för löner och pensioner.

När sedermera den provisoriska löneförbättringen
för lärare vid de centrala
verkstadsskolorna genomfördes,
gjordes det i en sats det uttalandet att
denna lönereglering även skulle gälla
för lärare vid flygmekanikerskolan i
Mölndal. Detta beslut har emellertid
medfört, att de pensionsavgifter, som
staden tidigare på grund av riksdagens
beslut befriats ifrån, automatiskt har
överförts på staden utan att staden
underrättats om saken eller över huvud
taget beretts tillfälle att diskutera frågan.
De kostnader som i detta fall uppstod
har sålunda fått bäras av staden,
trots att man tidigare hade varit överens
med statsmakterna om att staden
icke skulle behöva ikläda sig några
sådana kostnader.

Jag har den uppfattningen att man
bör stå för de överenskommelser som
en gång träffats och att Mölndals stad

Bidrag till flygmekanikerskolan i Mölndal.

sålunda bör befrias från de kostnader
det här gäller.

Departementschefen liksom också reservanterna
säger att ett bifall till motionen
skulle medföra konsekvenser i
fråga om andra riksskolor. Men varför
innebar då icke det beslut, som år
1949 fattades rörande pensionering av
lärarna, konsekvenser för övriga riksskolor?
Detta beslut fick ju icke och
kan inte heller få några konsekvenser
i det avseendet.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Staxäng (h).

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det här föreliggande
förslaget om att Mölndals stad skall befrias
från ifrågavarande pensionsavgifter
på så sätt, att statsbidraget till skolan
höjes med ett visst belopp, har ju
inte någon motsvarighet i propositionen.
Inom departementet har vi, såsom
utskottet i fjol önskade, på nytt ingående
prövat frågan, och vi har inte kunnat
finna annat än att det måste föreligga
ett missförstånd beträffande det
löfte som enligt den föregående ärade
talarens mening är givet till Mölndals
stad. Staden har blivit befriad från att
erlägga de retroaktiva avgifterna, men
det har aldrig varit tal om någon befrielse
från de löpande avgifterna.

Om nu Mölndals stad skulle få det
ökade anslag som här hegäres, skulle
det säkerligen komma att ställas krav
på staten om att vissa andra skolor
skulle få ett liknande bidrag. Riksdagen
har ju tidigare, herr talman, avslagit
en framställning om att de centrala
verkstadsskolorna skulle få statsbidrag
till sina pensionsavgifter, och dessa
skolors intressenter skulle säkerligen
komma att göra nya framstötar, om nu
riksdagen eventuellt bifaller det förslag
som här föreligger beträffande Mölni
dals stad. Ett sådant beslut skulle alltså
l komma att medföra stora konsekvenser,

186

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till flygmekanik erskolan i Mölndal.

därigenom att man måste tillgodose
även dessa andra skolor. Jag är övertygad
om att de riksskolor för yrkesutbildning
— och det finns åtskilliga sådana
— som erhåller statsbidrag till
sina lärarlöner, skulle komma att göra
framställning om statsbidrag även till
pensioner.

Jag tror sålunda att ett bifall till utskottets
förslag skulle medföra större
konsekvenser för statsverket än man
kanske först är benägen att tro.

Därtill bör erinras om att mölndalsskolan
faktiskt håller på att ändra karaktär.
Den är inte längre endast en
riksskola för flygmekaniker utan delvis
också en metallyrkesskola. Detta skulle
ytterligare komplicera frågan om bidrag
till pensionsavgifter. Skulle då
inte detta bidrag utgå för den del av
skolan som utgör en vanlig yrkesskola?

Så som utskottets förslag är utformat,
kommer bidraget automatiskt att utgå
för hela skolan, och även om skolans
intressenter skulle förklara att de är
villiga att, när denna ombildning eventuellt
gått ännu längre, avstå från en del
av bidraget, så tror jag knappast att så
skulle komma att ske. Det skulle bli
mycket trassligt att räkna ut, hur bidraget
skulle delas upp, och över huvud
taget brukar det ju vara så, att om en
institution fått ett statsbidrag, drar man
inte gärna in detta utan alldeles särskilda
skäl.

För mig framstår det sålunda såsom
alldeles klart att ett beslut i enlighet
med utskottets förslag på starka skäl
kan förmodas få konsekvenser, som jag
är övertygad om att riksdagen inte är
beredd att ta. Jag hoppas därför att
riksdagen följer reservanterna, vilka har
intagit samma ståndpunkt som Kungl.
Maj :t.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Herr statsrådet sade, att
det inte lämnats något löfte. Det har
dock förts förhandlingar med staden i
denna fråga och i proposition under -

ströks vid pensioneringen år 1949, att
staten i princip skulle bära alla kostnader
för skolan frånsett vissa lokalkostnader.
Detta bestreds icke av riksdagen
utan accepterades, och det borde
väl innebära, att staden fått ett löfte i
detta avseende.

Statsrådet anförde, att detta skulle få
konsekvenser för de centrala verkstadsskolorna.
Man måste ändå betänka, att
det är en väsentlig skillnad mellan dessa
och flygmekanikerskolan. De centrala
verkstadsskolorna uppbäres av en huvudman,
landstingen eller de städer som
står utanför landstingen, som verkligen
har underlag för att bära upp en skola
av detta slag, medan väl ingen av riksdagens
ledamöter kan tänka sig att en
stad med 22 000 invånare ensam skulle
kunna bära upp en central verkstadsskola.
Ett beslut enligt utskottets förslag
kan alltså inte få några konsekvenser
för de centrala verkstadsskolorna, vilket
underströks av statsutskottet i fjol
och nu även understrykes av reservanterna.

Det är sant, som statsrådet sade, att
skolan har ändrat karaktär sedan starten,
men det gäller endast två avdelningar.
De återstående är fortfarande
avsedda för flygmekaniker, och vi har
inte förrän i dag fått något meddelande
om att statsmakterna avser att vidtaga
er. förändring.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det måste ändå föreligga
något misstag när herr Andersson
här påstår att det skulle ha utlovats att
staten skulle bära även målsmansavgifterna
vid pensioneringen för denna
skola. Vad som den gången lovades var
att staden befriades ifrån att utge de
retroaktiva avgifter som skulle ha betalats
till statens pensionsanstalt. Det
var emellertid aldrig tal om. något annat
än att de därefter löpande målsmansavgifterna
skulle betalas av målsman -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

187

nen, d. v. s. Mölndals stad. Det är åtminstone
ofattbart för mig att ett beslut
om att staten fortlöpande skulle betala
dessa avgifter inte skulle få prejudicerande
verkan. De centrala verkstadsskolorna
och åtskilliga andra yrkesutbildningsanstalter
har samma statsbidragsbeträffande
de sistnämnda är mölndalsd.
v. s. 100 procent av lönekostnaderna
och en del av driftkostnaderna — vad
beträffande de sistnämnda är mölndalsskolan
dock bättre gynnad än andra
skolor — och de betalar målsmansavgifterna
till statens pensionsanstalt. Om nu
riksdagen skulle ta sig för att besluta
att befria skolan i Mölndal från dessa
avgifter, då vore det väl ganska naturligt
om skolor med precis samma statsbidragssystem
gjorde anspråk på att få
samma förmån. Det skulle ju dock ha
inträffat en förändring för denna skola
i jämförelse med andra skolor genom
ett sådant beslut. Kammarens ledamöter
måste väl ändå säga sig att dessa 15 000
kronor för staden Mölndal är en rätt
liten summa. Jag får för min del säga,
att med det statsbidragssystem som tilllämpas
här är det inte så förfärligt betungande
för Mölndals stad att driva
denna skola. Om nu riksdagen följer
Kungl. Maj :t tror jag inte att staden
Mölndal kommer och säger, att nu skall
vi be att få slippa denna verkstadsskola.
Detta är alltså en liten sak för Mölndals
stad, men det är ett beslut som kan få
mycket stora ekonomiska konsekvenser
för staten.

Jag vill därför hemställa till kammaren
att beakta detta och i likhet med
första kammaren följa Kungl. Maj :t,
d. v. s. reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som finansministern säger att 15 000
kronor inte har någon avgörande betydelse
för staden Mölndal. Men å andra
sidan, har man kommit överens om en
sak så bör man givetvis hålla på den.
Det är inget tvivel om att man träffat

Bidrag till flygmekanikerskolan i Mölndal.

uppgörelse på denna punkt. Det är givet
att staden inte kommer att säga att
den skall be att få slippa detta, ty det
har alltid funnits ett mycket stort intresse
från Mölndals stads sida att få
ordna med en god yrkesutbildning. Inte
minst var detta fallet år 1936, när man
startade denna skola och staden åtog
sig att medverka till att ge den arbetslösa
ungdomen yrkesutbildning för att
sedan kunna gå in i förvärvslivet. Man
var villig att påtaga sig ansvaret och
besväret när det gällde att starta flygmekanikerskolan
på statens uttryckliga
önskan. Staden kommer således säkert
att ha skolan även i framtiden. Under
de år skolan verkat har staden lagt ner
ca 900 000 kronor på skolan. Eleverna
rekryteras till mer än 90 procent från
andra delar av landet, från Haparanda
och ner till Smygehuk. De flesta elever
kommer från platser utanför Bohuslän.

Att skolan fått en bättre ställning har
berott på att utredningsmannen konstaterat,
att denna skola genom ombildningen
till en flygmekanikerskola skulle
få en mindre produktion som är möjlig
att sälja på marknaden. Följaktligen var
det motiverat med ett liögre statsbidrag
här än för de centrala verkstadsskolorna.
Det är emellertid också den skillnaden
— vilket är till nackdel för skolan
i Mölndal — att skolan är skyldig att
leverera inkomster på produktionen till
staten, medan däremot de centrala verkstadsskolorna
själva får behålla denna
inkomst.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är riktigt, att skolan
är skyldig att inleverera en viss andel
av inkomsten på sin produktion
till statsverket, men bestämmelserna är
dock så förmånliga för huvudmannen,
att största delen får användas till skolans
och elevernas bästa. De belopp

188 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Inrättande av sjömansskolor.

som under senare år inlevererats till
statsverket rör sig om mellan 400 och
1 500 kronor om året. Det är sannerligen
inte något stort belopp för vare sig
staden eller statsverket, och det vore
säkert möjligt för staden att få en jämkning
på den punkten.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
290 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 85 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 2.97.

Inrättande av sjömansskolor.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln, under punkt
299 föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Svärd m. fl. (I: 176)
och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Göteborg m. fl.
(II: 225), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att bifalla den av överstyrelsen
för yrkesutbildning gjorda framställningen
om statsbidrag för budgetåret
1954/55 på 1 340 000 kronor dels
för ombyggnad av barken Viking till
sjömansskola samt dels till stadigvarande
undervisningsmateriel, inventarier
och inredning av densamma, eller, om
det av statsfinansiella skäl icke befunnes
lämpligt att det begärda anslaget
utginge med hela beloppet under ifrågavarande
budgetår, att detsamma måtte
fördelas att utgå under budgetåren
1954/55, 1955/56 och 1956/57.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 176 och II: 225,
till Kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning: Bidrag till inrättande
av sjömansskolor för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Einar Persson, Åkerström,
Hoppe, Johansson i Mysinge, Blidfors
och Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anslutning till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 225, till Kommunala och
enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till inrättande av sjömansskolor
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
förslagsanslag av 100 000 kronor;

b) av herrar Näsström och Holmquist,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 176 och II: 225, till
Kommunala och enskilda anstalter för
yrkesundervisning: Bidrag till inrättande
av sjömansskolor för budgetåret

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

189

1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÖNIGSON (fp):

Herr talman! När Göteborgs stadsfullmäktige
beslöt att man, för den händelse
man fick statsbidrag, skulle inrätta en
sjömansskola ombord på barken Viking,
fattades beslutet med 25 röster mot 25,
varvid ordförandens utslagsröst blev avgörande.
Det förefaller mig därför något
egendomligt, att statsutskottets andra
avdelning, när den reste till Göteborg
för att titta på Viking och undersöka
stämningen i staden, inte ansåg
det vara behövligt att söka kontakt med
någon av de 25, som var emot beslutet.
Trots att röstetalet var 25 mot 25 ansåg
man tydligen att dessa tjugofems
mening var av så liten betydelse att
man inte behövde ta reda på vilka
argument som låg bakom detta ställningstagande.

Utskottet har talat med folk från Göteborg,
som från början var över entusiastiska
för att man skulle inrätta en sjömansskola
på Viking, så entusiastiska
att man utan att klandra dem vågar säga
att de haft mycket svårt att se objektivt
på denna fråga. Men det är klart att det
i denna sak kan anföras argument både
för och emot. Jag skall inte så här sent
på natten försöka gå in noga på dessa
argument, men jag vill bara säga, att om
man skall inrätta en sjömansskola ombord
på barken Viking får man frångå
en hel del av de bestämmelser som nu
gäller för yrkesskolor och för centrala
verkstadsskolor, som sjömansskolor är
jämställda med.

Ombord på Viking skall exempelvis
inrättas ett internat för 120 elever. Nu
säger bestämmelserna för ett sådant internat
att om man skall ha två elever i
rummet skall detta vara minst 14 kvadratmeter
om jag inte minns fel. Hytten
på Viking blir 9 kvadratmeter, och där
skall ligga två elever. Bestämmelserna

Inrättande av sjömansskolor.

måste alltså sättas ur spel. Verkstadslokalerna,
där man skall bedriva praktisk
undervisning, skall inredas i gamla
lastrum. Där har man ingen möjlighet
att få dagsljus. Detta är enligt min mening
också en sak som talar emot Viking.

Utan att gå in på ytterligare detaljer
är hela frågan den, om det verkligen
finns någonting som talar på ett övertygande
sätt för att det skulle vara bättre
att förlägga en sjömansskola ombord
på ett fartyg än att ha den i land. Trots
att jag varit med och hört rätt mycket
i denna sak har jag inte kunnat få ut
något som jag anser vara ett verkligt
bärande argument för att förlägga sjömansskolan
ombord på en båt, som skall
ligga vid kaj. Det har visserligen sagts,
att det finns en del saker som skulle
tala för det. Jag minns ett sammanträde,
där det fanns en representant med både
för Sjöfolksförbundet och för Redareföreningen,
och jag frågade upprepade
gånger vad det är som talar för att det
är bättre att ha sjömansskolan ombord
på en båt än att ha den i en byggnad
på land. Slutligen fick jag beskedet av
en av experterna att det skulle vara så
lätt att ha livbåtsövningar om man hade
sjömansskolan ombord på en båt. Jag
måste säga att det är ett ganska klent
argument i detta sammanhang. Man
skail komma ihåg att det gäller att
lägga ned över tre miljoner kronor på
denna båt. En byggnad, som skulle inrymma
denna skola och detta internat,
skulle visserligen kosta ungefär en halv
miljon kronor mer. Skulle det visa sig
att det är fel — vilket jag tror kommer
att visa sig — att förlägga denna skola
ombord på en båt för den skull att
man exempelvis inte kan få den rekrytering
som man räknat med eller man
skulle tröttna på det av andra skäl —
jag tror ait det är mycken romantik här
som verkligheten kommer att korrigera
— vad skall man då ha denna båt till?
Har man en byggnad kan man använda
den till andra ändamål.

Därför tror jag för min del att det

190 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Inrättande av sjömansskolor.

hade varit betydligt bättre om man fått
en sjömansskola, som var landbaserad.
Jag tror inte att det på något sätt skulle
ha försämrat utbildningen, utan jag
tror att den skulle ha blivit fullt ut lika
bra i en byggnad som ombord på denna
båt.

Jag kan alltså inte se att det är klokt
att lägga ner över tre miljoner kronor
på denna båt. Det är visserligen nu
bara fråga om att höja anslaget från
100 000 till 200 000 kronor, men därmed
har riksdagen bundit sig för att
ge närmare 1% miljon kronor till denna
båt, och så skulle Göteborgs stad ge lika
mycket. Riksdagen kan visserligen låta
bli att la hänsyn till vad Göteborg skall
göra i detta fall, men det gäller ändå
att lägga ned över tre miljoner på båten.
Jag kan därför inte säga annat än
att det är oklokt att där lägga dessa
pengar, och för den skull är det klart
att jag intar den ställning som jag tidigare
intagit i Göteborgs stadsfullmäktige,
nämligen att jag går på avslagslinjen.
Därför vill jag för min del, herr
talman, sluta med att yrka bifall till
den av herrar Näsström och Holmkvist
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det är inga delade meningar
om anslagsfrågan på denna
punkt utom då det gäller 100 000 kronor
till barken Viking. Det föreligger
här vissa principiella skillnader i åsikterna
om lämpligheten av att inrätta en
sjömansskola på denna.

Vi har i avdelningen mycket noga
penetrerat detta problem. Vi har också
varit nere i Göteborg och tittat på båten
och gjort oss underkunniga om förutsättningarna
för lösandet av detta
problem. På avdelningen har vi dock
råkat hamna på tre linjer. Jag får för
min del säga — och där kan jag också
tala för mina medreservanter — att vi
inte har kunnat finna annat än att det
förslag som här föreligger om lämpligheten
att förlägga skolan till båten Vi -

king är bra. Jag skall visserligen klart
säga ifrån att jag inte är fackman på
området, och jag vill inte påstå att jag
utan vidare kan bedöma det lämpliga
eller olämpliga i projektet, men vi har
också haft att rätta oss efter olika sakkunnigutlåtanden,
som betonat lämpligheten
härvidlag. Dessutom har ju Sjöfolksförbundet
och Sveriges redarförening
också haft samma åsikter och
synpunkter. De som har avgivit den reservation
till vilken jag har anslutit
mig har sagt att det är fråga om ett så
stort belopp, att alla skäl talar för att
man går försiktigt fram och inte redan
nu beslutar i anslagsfrågan. Man
bör låta Kungl. Maj:t pröva densamma
från den utgångspunkten, att statsbidrag
i vanlig ordning skall kunna utanordnas
även om sjömansskolan förlägges
till eu båt, och sedan får Kungl.
Maj:t förelägga nästa års riksdag ett
förslag i frågan. Som det nu ligger till,
när skilda synpunkter anläggs på detta
problem, undrar jag om det inte är
klokt att välja medellinjen och låta
Kungl. Maj:t pröva frågan till nästa år.

Jag vill således med dessa ord, herr
talman, yrka bifall till reservationen
av herr Einar Persson m. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! När jag följde med
statsutskottets andra avdelning till Göteborg,
var jag preparerad av skäl mot
detta Viking-projekt, och jag trodde
verkligen att jag skulle återvända
styrkt i uppfattningen att man borde
avstyrka förslaget. Nu har jag emellertid
på grund av de upplysningar jag
fick där nere kommit i den situationen,
att jag skall tala för utskottets förslag.

Först och främst fick jag i Göteborg
starka belägg för den svåra bristen på
utbildad arbetskraft. Jag skall inte
komma med några siffror nu, men jag
vill påpeka att flertalet svenska sjömän
saknar utbildning för sitt yrke, och en
fjärdedel av besättningen består av ut -

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

191

länningar. Vad del skulle kunna betyda
i cit spänt utrikespolitiskt läge att en
så stor del av den svenska handelsflottan
är i händerna på utländsk arbetskraft
betonade inte minst Sjöfolksförbundets
representant.

Vad det å andra sidan betyder att
man i sjöfartsnäringen har så mycket
outbildad arbetskraft framhålles på följande
sätt i det nummer av tidskriften
Sjömannen som riksdagens ledamöter
har fått: »Svensk sjöfart bedrives i dag
med många hundra fartyg, värda åtskilliga
miljarder. Det är ytterst invecklade
maskinerier med en mångfald sinnrika
instrument och apparater. Okunnighet
eller oförmåga hos de ombordvarande
kan åstadkomma skador, förseningar
och därmed stora ekonomiska förluster.
Sjöfartens intäkter är en tiondel av
våra samlade exportinkomster, varav
en icke obetydlig del är hårdvaluta.
Tror någon att detta invecklade maskineri,
denna ekonomiskt viktiga näring
kan skötas av folk som tas direkt från
plogen eller skolbänken?» I fortsättningen
påpekas att det gäller inte bara
mycket stora materiella värden; det kan
också i en kritisk situation gälla människoliv.

Vi behöver alitså en utökad sjömansuibildning.
Sjömansskolorna behöver
byggas ut, bland annat denna i Göteborg.
Vi hade nu tillfälle att konstatera, att
de nuvarande lokalerna är otillräckliga
och ytterst primitiva. Därtill kommer
svårigheterna för eleverna att få bostad.
Det uppgavs att kostnaden för till
och med mycket spartanskt möblerade
rum ofta överstiger elevernas ekonomiska
resurser.

Det nu föreliggande förslaget innebär
att både undervisningen och elevinternatet
skulle förläggas ombord på
denna fvrmastade bark Viking. Göteborgs
stad har köpt båten, och staden
har begärt att statsbidrag skall utgå för
anläggningskostnaderna enligt vanliga
grunder för sjömansskolor.

Varför vill man nu förlägga siömans -

Inrättande av sjömansskolor.

skolan ombord på en båt? Det är inte
de skäl som herr Königson citerar som
har förestavat beslutet. Först och
främst går det snabbare. Det skulle ta
sex månader att få Viking i stånd, men
en landbaserad skola skulle tidigast
kunna bli färdig om ett och ett halvt
år. Om riksdagen skulle bifalla den
reservation vartill utskottsavdelningens
ordförande har anslutit sig, skulle man
ju inte vinna denna tid, och det är anledningen
till att utskottsmajoriteten
vill ha ett beslut i dag.

Men därtill kommer dels ekonomiska
och dels pedagogiska skäl. Totalkostnaden
för inköp och ombyggnad, inredning,
inventarier och undervisningsmateriel
har beräknats till 3,3 miljoner
om skolan läggs ombord på Viking men
till 4,1 miljoner, alltså nära en miljon
mer, för en landbaserad skola. Det är
alltså inte småsummor det här gäller.
I delta sammanhang kan jag nämna att
Sveriges redareförening anser så starka
skäl tala för Viking-projektet, att
man har utlovat ett bidrag på 250 000
kronor om skolan läggs ombord på
Viking, men om den icke läggs där får
man inget bidrag.

Sedan har vi frågan om underhåll.
Reparationerna ombord skall i stor utsträckning
utföras av eleverna som ett
led i deras utbildning. Det har för det
första ekonomisk betydelse och för det
andra betydelse ur utbildningssynpunkt.

För närvarande har man ett avtal
med Götaverlcen. När en lämplig båt
kommit in i hamnen får eleverna skickas
ned dit för att på denna båt göra
de reparationsarbeten som ingår i utbildningen.
Därvid händer det ofta att
eleverna får tas från en lektion — de
får ju passa på när båten ligger inne.
Om sjömansskolan förläggs ombord på
Viking, skaffar man sig inte bara billigt
underhåll av skolans lokaler utan
kan också förlägga denna reparationsverksamhet
till lämplig schematid.

Jag tror herr Jerker Svensson kom -

192

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Inrättande av sjömansskolor.

mer med några ytterligare synpunkter.
Jag skall försöka fatta mig kort, men
jag vill framhålla, att en viktig synpunkt
är, att ombord kan de olika elevgrupperna
sammansvetsas till ett arbetslag,
någonting som bär stor betydelse
för dem, när de sedan kommer ut
i det praktiska arbetet. De får erfarenhet
av vad den enskildes arbetsinsats
betyder för att det hela skall klaffa.
Vidare kan arbetet bedrivas under mera
realistiska former ombord än vid en på
land baserad skola. Så skall t. ex. maskinpersonalen
ansvara för de maskiner
som behövs för att fartygets behov
av elektrisk ström skall tillgodoses. De
skall ansvara för att de hålls i gång.

Nu har herr Königson sagt, att förläggningen
skulle bli så dålig ombord
på Viking. Hytterna skulle bara bli nio
kvadratmeter. Utskottet bär emellertid
fått den upplysningen, att detta utrymme
i varje fall är större än vad sjölagen
fordrar. Det skulle motsvara god standard
ombord på svenska båtar. Hur det
är med den saken får representanterna
för Sjöfolksförbundet tala om.

Vad jag framför allt fäst mig vid i
detta sammanhang är att kommerskollegium
i sitt utlåtande anser vikingprojektet
vara så fördelaktigt ur undervisningssynpunkt
att ämbetsverket säger,
att det skulle ha förordat förslaget,
även om det skulle blivit dyrare. Nu
blir det i själva verket nära en miljon
billigare i engångsutgift, och dessutom
kommer underhållskostnaderna att bli
lägre. Det blir alltså billigare.

Det sagda kan vara nog. Jag kan i
alla fall inte neka till att för mig väger
också de estetiska synpunkterna tungt
i vågskålen. Jag kunde inte undgå att
konstatera, att Viking är en mycket
vacker båt, och jag är glad över att
dess exteriör inte kommer att förändras
i nämnvärd utsträckning av en ombyggnad.
När jag kom ner till hamnen
och såg hur vacker Viking var och när
jag nästa dag från Chalmers tak såg
Viking ligga i hamnen såsom en symbol

för sjöfartsstaden Göteborg, kom jag
osökt att tänka på staden Paris’ vapen
med dess skepp och dess stolta devis:
fluctuat nec mergitur — vräks av våg
men sjunker inte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Schmidt (fp).

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Efter fröken Vinges anförande
kan jag kanske fatta mig kort.
Jag skall bara lämna några sakuppgifter,
som jag anser vara nödvändiga för
kammaren vid dess bedömning av frågan.
Med de sakuppgifterna kan jag
kanske också i någon mån bemöta vad
herr Königson har sagt. Herr Königson
sade, att göteborgarna vid behandlingen
av Viking-frågan vissa tider varit
så entusiastiska att de inte kunde
se riktigt klart. Ja, det är möjligt. Då
har väl herr Königson varit en av dem,
som varit entusiastiska, ty han var
själv med om att i yrkesskolstyrelsen i
Göteborg rösta för att Viking skulle bli
sjömansskola. Han har också i stadsfullmäktige
åtminstone vid ett tillfälle
talat varmt för den saken.

Sedan kan jag understryka en stor
del av vad fröken Vinge sade. Jag vill
också framhålla, att alla de organisationer
som bär med sjöfarten att göra,
Sveriges redareförening, De ombordanställdas
organisation, Fartygsbefälsföreningen,
Maskinbefälsförbundet, Stewartföreningen
och Svenska sjöfolksförbundet
enhälligt har tillstyrkt eu
förläggning av sjömansskolan i Göteborg
till Viking i stället för en landbaserad
skola. Härvid har man från
organisationernas sida, såvitt framgår
av yttrandena, starkt understrukit, att
utbildningen av sjömän kan ske på ett
yrkesmässigt avgjort bättre sätt ombord
i ett fartyg än på en landbaserad
skola. En skola ombord ger, så nära
det nu kan ske, likhet med förhållandena
ombord på fartyg i fart. Viking
blir med sitt däck, sin rigg, sitt i gång

Onsdagen den

varande maskineri, sina bottentankar
och alla sina övriga anordningar, vilka
endast kan finnas ombord på ett fartyg,
en väldig arbetslokal, vartill motsvarighet
till en på land uppförd byggnad
saknas. Allt arbete med fartygets
underhåll och drift, vilket ur undervisningssynpunkt
naturligtvis är mycket
värdefullt, är svårt att anordna, om
det skulle utföras vid en landbaserad
skola. Samordningen mellan däcks- och
maskin- och kökspersonalens arbete
liksom övrigt arbete ombord i fartyget
blir mycket nära detsamma som på ett
sjögående fartyg. Däcksavdelningens
elever svarar bl. a. för att fartyget hålles
i gott skick. Maskinavdelningen
svarar för kraft, belysning, pumpar,
rörsystem, värmeledningssystem o. s. v.
och ekonomipersonalen för mathållningen
för skolans samtliga elever.
Vakttjänsten ombord kan ordnas på
ett mycket mera verkliglietsbetonat sätt
än vid en skola på land, varvid det
blir fråga om tillsyn av i drift varande
generatorer, pumpar, sanitets-, värmeoch
ånganläggningar, vilket, som naturligtvis
var och en förstår, endast delvis
kan ordnas vid en skola på land.
Ingående kännedom om brandskyddsutrustningen
och dess anordning ombord
på ett fartyg kan bibringas eleverna
på ett helt annat sätt än vid en
skola på land. Båttjänsten, d. v. s. utbildningen
i handhavandet av fartygets
livbåtar och sjösättning, rodd o. s. v.,
som för övrigt är en viktig del av sjömannens
yrkesutbildning, kan självfallet
bedrivas på ett ur yrkesutbildningssynpunkt
effektivare sätt än på land.
Lastnings- och lossningsanordningar
finns ombord på detta fartyg, vilket
endast med svårighet kan anordnas i
land. Däckseleverna kan få praktisk
kunskap i så viktiga detaljer som t. ex.
skalkning av lastluckor.

Det är dessa olika detaljer som gör
att utbildningen ombord i Viking kan
ske på ett yrkesmässigt avgjort bättre
sätt än i en landbaserad skola. Detta

maj 1954 em. Nr 17. 193

Inrättande av sjömansskolor.

har också till stor del varit avgörande,
när sjöfolkets olika organisationer förordat
sjömansskolans placering i Viking
i stället för i land. Men det är
dock en synpunkt till, och en mycket
viktig sådan, som varit avgörande vid
detta organisationernas ställningstagande,
och det är att i Viking kan anordnas
ett elevinternat, vars bostäder, fritids-
och andra lokaler motsvarar dem,
i vilka eleverna, när de en gång efter
genomgången kurs går till sjöss, i framtiden
skall tillbringa sin tid ombord i
fartyg.

Under de år sjömansskolan i Göteborg
funnits till har tillströmningen av
elever varit god, men antalet förfrågningar
har varit mångdubbelt större,
relativt sett, än till yrkesskolans övriga
avdelningar. Den främsta orsaken till
att en så förhållandevis stor del av för
skolan intresserade avstått från att fullfölja
sitt uppsåt, har varit inkvarteringssvårigheter.
Genom att skolan på
Viking skall bli av internattyp kommer
elevernas bekymmer för bostad och
mathållning att elimineras.

Fröken Vinge nämnde att redareföreningen
är villig att satsa en kvarts
miljon kronor. Det visar denna organisations
intresse för saken, men redareföreningen
har sagt, att den satsar
detta belopp endast under förutsättning
att sjömansskolan förläggs till Viking.
Om den förläggs i land kommer den
inte att ställa dessa pengar till förfogande.

Men det är inte bara arbetsmarknadens
organisationer på sjöfartens område
som förordat Viking framför en
skola i land. Kommerskollegium har
varmt tillstyrkt att sjömansskolan kommer
till stånd på Viking och säger
bl. a. — jag tycker det är lämpligt att
man citerar vad en statlig institution
säger i denna fråga — följande: »Vinsten
av skolans snara iordningställande
bör under rådande förhållanden tillmätas
avsevärd betydelse, men då kommerskollegium
för sin del med all be -

13 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 17.

194 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Inrättande av sjömansskolor.

stämdhet förordar inrättande av en internatskola
för sjömän ombord å ''Viking’
sker detta icke blott med hänsyn
till att den utan dröjsmål kan komma
till stånd, utan även och huvudsakligen
av andra skäl, främst det att en skola
av denna speciella typ, d. v. s. en sluten
internatskola ombord å ett fartyg,
enligt kollegii mening ur utbildningssynpunkt
måste anses äga så stora företräden
framför en vanlig yrkesskola för
sjömän med undervisningslokaler i en
byggnad i land, att den utan tvekan
bör föredragas, även om den landbaserade
skolan skulle kunna kombineras
med lokaler där eleverna kunde utspisas
och härbärgeras.»

Överstyrelsen för yrkesutbildningen
säger bl. a., att den efter omsorgsfull
prövning och kontrollberäkning tillsammans
med byggnadstekniska experter
finner det framlagda förslaget innebära
en godtagbar lösning av lokalfrågan
för undervisningens bedrivande,
och tillstyrker därför att statsbidrag
utgår.

Som framgår av denna redogörelse
tillstyrker alla de organisationer och
institutioner som har med sjöfarten och
dess yrkesutbildning att göra att sjömansskolan
i Göteborg förlägges till
Viking.

Så några ord om Viking som investeringsobjekt.

Förste fartygsinspektören i Göteborgs
distrikt har efter grundlig och
genomgående inspektion av fartyget avgivit
ett utlåtande som utmynnar i att
med relativt ringa underhåll torde Viking,
särskilt med hänsyn till de ringa
påfrestningarna i Göteborgs hamn,
kunna bevaras mänskligt att döma huru
länge som helst. Enligt experternas bedömning
kan Viking anses ha en ytterligare
livslängd av flera hundra år, således
väl jämförbar med en byggnad
i land.

De kommunala myndigheterna i Göteborg
har visat ett stort och levande
intresse för att få till stånd en modern

och ur yrkesutbildningssynpunkt effektiv
sjömansskola i Göteborg. Det är
därför min livliga förhoppning, att
denna kammare, i likhet med vad
första kammaren redan beslutat, skall
bifalla statsutskottets hemställan under
denna punkt.

Ett bifall till denna hemställan skulle
göra det möjligt att inom en relativt
snar framtid, sannolikt inom ett år, få
en sjömansskola i Göteborg med en utbildningskapacitet
av 228 elever per år,
vilket i någon mån skulle avhjälpa den
skriande brist på yrkeskunnigt sjöfolk
som för närvarande föreligger. Som ett
bevis på denna brist kan jag inte underlåta
att nämna, att vi i dag i den
svenska handelsflottan — den har någon
gång kallats för vår fjärde försvarsmakt
— har 8 000 å 9 000 utlänningar
anställda. Enbart i Svenska sjöfolksförbundet,
den fackliga organisationen
för sjöfolk av manskaps grad, har vi
över 6 000 utlänningar, tillhörande 51
olika nationer, av ett totalt medlemsantal
av 21 000. Det är ytterligt allvarligt
att en för vårt land så viktig näring
som sjöfarten skall i så hög grad
vara beroende av utländsk arbetskraft,
på vars stora flertal vi i en kritisk
situation inte helt kan lita.

Det bör vara ett samhällsintresse av
första ordningen att så ordna utbildningen
för sjöfolket, att ett ökat antal
ynglingar via sjömansskolorna kan tillföras
sjömanskåren. Den onormala
överrörlighet som för närvarande utmärker
denna kår och som medfört en
årlig avgång av 50 procent av antalet
anställda, har sin grund i bristen på
yrkeskunnigt folk som söker sig till sjömansyrket.
Erfarenheten visar att av
dem som gått igenom en sjömansskola
stannar mer än 90 procent kvar i sjömansyrket.
Den stora avgången från
sjömanskåren är alltså att söka bland
dem som inte fått någon yrkesutbildning,
innan de gick till sjöss. Tillgången
på en yrkeskunnig och ambitiös
sjömanskår är av ovärderlig betydelse

Nr 17. 195

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

för vår sjöfartsnäring och därmed också
för vårt land. Det ger vår handelsflotta
möjlighet att på ett bättre sätt
hävda sig i en allt hårdare internationell
konkurrens, och en god yrkesutbildning
utgör också grunden för att
de som går till sjöss skall känna trivsel
i arbetet och därigenom stanna kvar
i yrket och känna sig knutna till detta
på annat sätt än för närvarande är
fallet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Staxäng
(h), fröken Öberg (s) samt herrar
Carlsson i Bakeröd (bf) och Adolfsson
(bf).

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte så, som
herr Svensson i Göteborg i slutet av
sitt anförande ville göra gällande, att
vi här står inför frågan för eller emot
en god sjömansutbildning. Vi är allesamman
för en god utbildning. Frågan
är nu, om vi skall lägga ned pengar
på detta fartyg för att där inrätta en
sjömansskola.

Sedan sade herr Svensson i Göteborg
att jag röstat för förslaget att göra
Viking till en sjömansskola, men den
omröstningen gällde frågan huruvida
yrkesskolestyrelsen i Göteborg skulle
få 30 000 kronor till en utredning om
fartyget. Jag skulle här kunna berätta
hela historien om varför fartyget köptes
osv., när fartygsbefälsföreningarna
engagerade sig i affären och båten
skulle säljas och då man ansåg att fartyget
skulle behållas i Göteborg och
att man skulle se vad som kunde göras
med det.

När herr Svensson sedan nämnde
om alla utlänningar, som arbetar ombord
i svenska fartyg —• han talade om
51 nationer — så är hans siffror kanske
i och för sig riktiga, men man skall
inte i sammanhanget glömma, att två
tredjedelar av alla utlänningar som
seglar i svenska fartyg är nordiska sjö -

Inrättande av sjömansskolor.

män. Då blir siffrorna inte längre lika
skrämmande. Det är klart att det också
finns en hel del folk även från andra
nationer, men två tredjedelar kommer
som sagt från de nordiska länderna.
Härtill kommer sedan en hel del balter,
som väl också kan sägas stå oss ganska
nära. Jag tror därför inte att verkligheten
bakom siffrorna är så skrämmande,
som det till en början kan förefalla.

Här gäller det som sagt att ta ställning
till frågan huruvida vi skall lägga
ned pengar i detta fartyg •— i vilket
fall vi är bundna att behålla fartyget
för all framtid som sjömansskola. Det
är möjligt att det kan bestå i 200 år,
som det här har sagts, men man kan
i alla fall inte ha det till något annat
än vad vi från början har tänkt oss.
En byggnad däremot kan användas
även för andra ändamål. Jag kan heller
inte se att man här kommit med
några som helst bärande argument för
att ha skolan förlagd i ett fartyg, som
ligger vid kaj, i stället för att ha den
i en byggnad.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag kunde kanske ha
nöjt mig med att instämma i det anförande
som herr Svensson i Göteborg
nyss har hållit, men det är ett par
saker därutöver som jag skulle vilja
framhålla.

År 1937, när den kommitté tillsattes
som skulle utreda frågan om yrkesutbildningen
för sjömän, rådde det ett
markant dåligt intresse för hela saken
hos exempelvis redarna och de kommunala
institutioner som tillfrågades.
Under kriget slog det emellertid om,
och vi fick glädjande nog ett starkt intresse
hos samtliga institutioner och
berörda kommuner för denna utbildningsverksamhet
och detta skolsystem.
På sina håll har man från kommunernas
sida varit mycket intresserad av
att ordna dessa ting, och man har t. o.
m. ordnat med undervisning inte i färdigbyggda
verkstadsskolor utan i till -

196 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Inrättande av sjömansskolor.

fälliga lokaler, i avvaktan på att man
skulle få ordentliga skollokaler till
stånd. När nu Sveriges redareförening
och Göteborgs stad har intresserat sig
så starkt för detta projekt som fallet
är, tycker jag att det skulle vara äventyrligt
att utan vidare visa bort detta
intresse och därmed ge dem tillfälle
att säga, att eftersom staten inte har
något intresse av att hjälpa till när det
gäller anskaffande av ett fartyg för inrättande
av en verkstadsskola, så tar
vi tillbaka våra givna löften och hela
saken får ordnas på annat sätt. Då vet
man inte när en skola av detta slag kan
komma till stånd. Sveriges redareförening
har lovat att anslå 250 000 kronor,
under förutsättning att detta fartyg
kommer till användning. Det tycker
jag säger en hel del. Vi kan helt enkelt
inte utan vidare avböja ett sådant
erbjudande, och det kan också i andra
sammanhang vara bra att falla tillbaka
på det.

Nu säger herr Königson att Viking
är olämpligt bl. a. ur den synpunkten
att det inte går att ordna lika stora
utrymmen i hytterna som man kan
göra i rummen i en internatskola i
land. Det är möjligt att det är på det
sättet. Men om de siffror som herr
Königson nämnde är riktiga, så tycker
jag inte att det är något större fel på
att ha en internatskola ombord i ett
fartyg, när vi vet att hyttutrymmena
tidigare, alltså före ändringen av bostadsförordningen,
var en kvadratmeter
fri golvyta per man — och då överskuggades
den ändå av ett bord, som
kanske tog upp en fjärdedel av utrymmet.
Då blev det just inte mycket golvyta
kvar till varje man. Nu skal! det
i alla fall vara sex, sju kvadratmeter.
Även det är kanske väl litet i vissa
fall, men det är ju här ändå fråga om
bara en kortare utbildningstid. Hur
har man för övrigt haft det i detta
hänseende ombord på seglande yrkesskolor?
Det har kanske då inte direkt
varit fråga om någon verkstadsskola

utan om navigatörsutbildning o. d. Där
har utrymmena säkert inte varit stora!
De resor som skolfartygen på senare
tid företagit har dessutom många gånger
varit långa och besvärliga för eleverna.
Det kommer inte att bli tillnärmelsevis
samma besvär för de elever, som
ligger ombord i detta fartyg, vilket är
förtöjt vid kaj.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det kan väl ändå inte
vara riktigt rättvist, att framställa saken
så som herr Svensson i Göteborg
och fröken Vinge gör, nämligen att det
vi här tvistar om skulle vara, huruvida
vi bör ha en bättre utbildning för
sjömännen eller ej. Det är inte riktigt
att säga, att den svenska handelsflottans
framtid och våra möjligheter att
utbilda svenska sjömän skulle vara beroende
av om riksdagen i dag bifaller
utskottets förslag eller inte. Det finns
inte några delade meningar om att det
är nyttigt och nödvändigt med en bättre
sjömansskola i Göteborg. Därom
tvistar ingen, och vi som här är skeptiska
emot utskottets förslag, delar
utskottsmajoritetens uppfattning, att
det borde göras någonting för att få
till stånd en bättre sjömansutbildning i
Göteborg än den som nu finns där.

Men tvistefrågan här är ju hur denna
skola skall ordnas. Skall den ordnas i
en byggnad på land eller skall den ordnas
på ett dött, stillaliggande fartyg i
hamnen? Det är därom vi tvistar.

Nu har både fröken Vinge och herr
Svensson i Göteborg gjort stora försök
att framställa saken så, att det vore
pedagogiskt fördelaktigt att ha en sådan
här skola ombord på en båt. Denna
uppfattning motsäges emellertid av alla
erfarenheter. Runt om i hela världen
finns sjömansskolor, somliga ombord
på båtar, somliga i hus på landbacken.
De senare är de flesta, och sanna

Nr 17.

197

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

mina ord: utvecklingen går mot skolor
på land och icke mot skolor på båtar.
Detta visar, att det icke är sämre att
lägga sjömansutbildningen i ett hus på
landbacken än i ett stillaliggande fartyg
i hamn.

Det vore egentligen tillräckligt med
vad jag nu har sagt för att göra klart
för kammaren, att hela den skönmålning
av fördelarna i undervisningen
ombord på ett fartyg, som här har
gjorts, är överdriven. Yi skall komma
ihåg, att barken Viking är ett dött fartyg,
den ligger förankrad på Göta älv
inne i staden mitt emot Järntorget. Den
har ingen maskin, med vilken fartyget
kan drivas, den kan inte segla själv.

Det har gjorts gällande, att undervisningen
ombord skulle ske i en miljö,
som gör det lättare för eleverna att få
förståelse för sjömansyrket. Ja, men de
som skall utbildas till maskinpersonal
har ingen fartygsmaskin att syssla med.
Det har här talats om den elektriska
utrustningen och generatorerna, och
naturligtvis går det att fingra på dessa
apparater, men det kan ju inte vara
av någon större betydelse för utbildningen.
Vidare finns det ombord en
dieselmotor att pumpa vatten med.

De som skall utbildas till kökspersonal
skulle här få sin utbildning i ett
stort internatkök. Vad kan det ge dem
för erfarenheter av förhållandena till
sjöss? Och vad kan däckspersonalen
ha för nytta av att få sin utbildning
på ett stillaliggande fartyg? Fröken
Vinge sade, att en fördel vore att personalen
kunde användas för reparationer.
Men, snälla fröken Vinge, det
skulle bli ett väldigt reparerande, om
120 elever ständigt skulle hålla på att
reparera Viking.

Det är väl ingen som tror, att det
ligger någon verklighet bakom påståendena
om dessa fördelar. Det är
klart, att skolorna även i fortsättningen
skulle få lov att anlita varven för
att ge eleverna den praktiska utbildningen.
Låt oss alltså inte överdriva.

Inrättande av sjömansskolor.

Jag behöver inte fortsätta att på detta
sätt måla ut tingen, ty sjömansutbildningen
i hela världen tyder som sagt
på att det icke är sämre att denna utbildning
bedrivs på landbacken. Utvecklingen
går åt det hållet och icke
mot utbildning på fartyg. Jag skulle
sålunda vilja säga, att fördelarna av
att lägga utbildningen ombord på ett
fartyg är ganska svåra att observera.

Men jag frågar då: Finns det inte
några nackdelar av att ha utbildningen
ombord på ett fartyg. Herr Königson
har två gånger sagt, att båten skulle
ligga vid en kaj. Så är det inte, herr
Königson. Göteborgs hamn har inte
råd att låta den ligga vid en kaj; kajplatserna
är för dyrbara. Båten skall
i stället ligga mitt ute i strömmen, odh
det skall vara en liten landgång, som
för ut till fartyget. På den skall eleverna
passera fram och tillbaka. Vem
skall få lov att gå ombord på fartyget?
Skall det vara passerkort, skall det vara
vakt eller skall det vara grind?

Kammarens ledamöter förstår väl
ändå, att dessa elever här kommer att
leva i en isolering som är större än
den som militär personal lever under
i en stadskasern. Hur länge tror ni, att
eleverna kommer att trivas med detta?
Jag tror inte att det blir så lång tid.
Jag tror, att man kommer att tycka,
att det är ett otrevligt liv att vara så
avstängd som man blir här. Vi skall
också komma ihåg, att det råder särskilda
förhållanden i en hamn. Hur
skall ordningen kunna upprätthållas?
Vilken miljö kommer eleverna att leva
i under sin utbildning?

Jag tycker, att man skall tänka sig
för, och gör man det i det här fallet,
så finner man, att det, som herr Königson
alldeles riktigt påpekade, finns
stor anledning att tro, att vederbörande,
när de hållit på med detta experiment
en liten tid, kommer att tröttna
på det.

Låt mig även belysa en annan sida
av saken. På fartyget skulle komma att

198 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Inrättande av sjömansskolor.

finnas 120 elever, som bor där både
natt och dag, och på dagarna skulle
där även vistas lärare och andra. Det
kommer alltså att på fartyget finnas
150 personer. Klosetterna och spillvattnet
töms direkt i älven. Nu kan
man visserligen säga, att 150 människor
inte gör så mycket till eller
från i en hamn, där tusentals sjömän
dagligen vistas på fartyg som kommer
och går. Ja just det, fartyg som kommer
och går och som icke år efter år
-— och, om man skall tro herr Svensson,
i hundra år -— ligger kvar på samma
plats. Det kommer här att bli en
fråga om hygien och om vad folket i
hamnen kommer att tycka om det. Och
estetiken, fröken Vinge — det är många
ting som kan se strålande ut utanpå,
men som invändigt ter sig på ett helt
annat sätt!

Jag vill alltså bara påpeka att här
finns ting som man får tänka på och
som ger vid handen, att detta är ett
vågsamt experiment, varigenom man
mycket lätt kan försätta sig i den situationen,
att man efter en tid icke längre
har någon nytta av Viking. Och det är
väl alldeles rätt som herr Königson här
sagt, att om det skulle visa sig vara
olämpligt med detta fartyg som sjömansskola
så är de 3 miljonerna bortkastade,
även om båten —■ herr Svensson
i Göteborg —• kan leva i hundra
år utan att falla sönder. Den är ju då
till ingen nytta för det ändamål, för
vilket den är byggd.

Det kostar något över en halv miljon
kronor mera att bygga en sjömansskola,
som även inrymmer internat. Detta kostar
4 miljoner kronor och det kostar
något över 3 miljoner att göra Viking
i ordning. Är det inte då ganska naturligt
att man resonerar så, att lägger
man ned dessa pengar i ett hus på landbacken,
så har man garanti för att
pengarna kommer till en riktig användning.
I annat fall kan de vara bortkastade.

Hos alla dessa myndigheter — det

är mest sjöfartsorganisationer och kommerskollegium
hör ju dit — smyger det
sig lätt in ett stänk av romantik; man
faller för detta att man skall vara ombord
på en båt. Men kom ihåg vad
överstyrelsen för yrkesutbildning sade:
Det är en fullt godtagbar lösning. Lyssnar
man till de orden, »en fullt godtagbar
lösning», finner man nog att det
ligger en reservation bakom. Man godtar
den, men varför? Jo, därför att man
kan få sjömansskolan ombord på fartyget
litet snabbare, och det är ju klart
att det är ett argument som kan anföras.
Så som man nu har det ordnat
i Göteborg —- där denna grupp på hälften
av stadsfullmäktige bitit sig fast
vid detta fartyg — går det snabbare
att komma fram denna väg. Mot detta
skall emellertid vägas, att pengarna genom
tillgripande av den utvägen kan
vara bortkastade. Och vi måste väl här
ta stor hänsyn till denna möjlighet.

Jag har hållit detta anförande helt
enkelt därför att jag anser mig icke
kunna låta riksdagen fatta ett beslut,
som kan innebära att mer än en miljon
kronor i statsbidrag kastas i vattnet.
Denna konsekvens skall i alla fall riksdagens
ledamöter ha hört relateras, innan
man fattar beslut om att härvidlag
följa Göteborg. Det är ingen som hindrar
Göteborg att göra detta experiment
och kassera in den där kvarts miljonen
från redarföreningen. Det får man
gärna göra för mig. Men skall staten ge
sig in i detta ovissa spel och skall denna
kvarts miljon i anslag från redarföreningen
locka oss att göra någonting,
som det kanske inte är så roligt att ta
ansvar för när verkningarna en gång
ger sig till känna i praktiken?

Jag vill, herr talman, för min del understödja
det yrkande som framställts
av herr Königson.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag hyser i regel den
största respekt för finansministerns

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17. 199

kunnande och sakkunskap i de flesta
av de frågor som handlägges i det här
huset, men i kväll har jag i alla fall
kommit till den uppfattningen att det
finns ett ämne som han inte fullt behärskar,
och det är den fråga som diskuteras
nu.

Finansministern anmärker på de sanitära
förhållandena och säger att det
är olämpligt, att ett sådant fartyg blir
förlagt i Göteborgs hamn med 120 elever
ombord och vars sanitära avlopp
skall gå rakt ut i strömmen. Det ligger
i Göteborgs hamn i genomsnitt ett
hundratal båtar om dagen med 4 000
—5 000 personers besättning. De sanitära
avloppen från dessa båtar går direkt
ut i strömmen. De sanitära avloppsledningarna
för kanske hundra tusen
människor i Göteborg går rakt ut i
Göta älv, och då betyder det nog inte
så rasande mycket, om där ligger ett
fartyg med 120 elever och vars sanitära
avlopp också går ut i Göta älv.

Vilken miljö skall dessa elever passera
igenom? säger finansministern. Ja
de skall naturligtvis vara i Göteborgs
hamn, men det är ju meningen att de
skall bli sjömän och när de efter fem,
sex månader varit elever på fartyget
och kommer till de stora världshamnarna,
kanske det blir värre miljöer de
får passera igenom. Jag tror inte att
miljön i Göteborgs hamn är sådan, att
den bör avskräcka någon att vistas ombord
i ett fartyg där.

Finansministern säger att fartyget
skall ligga mitt ute i strömmen, framför
Järntorget, och med en landgång i
land. Detta är nu en omöjlighet, men
för övrigt är det inte bestämt ännu var
det skall ligga •— båten kan ju placeras
var som helst. Den är inte fastnitad
vid någon boj utan kan förläggas var
som helst i hela Göta älv, ända från
Göta älvbron och ut till Vinga.

Finansministern påminner vidare om
att runt om i världen finns det sjömansskolor
i land och på fartyg. Ja,
det finns det. Sjömansskolor i land finns

Inrättande av sjömansskolor.

bl. a. i Danmark men där har man, för
att göra det hela så illusoriskt som möjligt
— jag har en broschyr om saken
i min bänk — inrett dessa skolor i
form av fartyg. Man har fått bygga
särskilda lastrumsanordningar med
vinschar etc. för att eleverna skall kunna
lära sig arbeten, som står i samband
med lossning, lastning osv. Vad
de annars kunnat få lära sig ombord
har man alltså måst bygga särskilda
anordningar för i land. I Holland, i
sjöfartslandet England och i Norge har
man huvudsakligen sjömansskolor på
fartyg, i Amerika har man sjömansskolor
både på fartyg och i land.

Expertisen i alla de länder, där man
har sjömansskolor i land och ombord
i fartyg, säger att man föredrar sjömansskolor
på fartyg framför sjömansskolor
i land. I den händelse vi inte
haft Viking att placera sjömansskolan i
skulle vi naturligtvis med tacksamhet
ha tagit emot en sjömansskola på landbacken.
Men när nu detta fartyg finns
väljer jag det, som också all sakkunskap
på området säger är bäst ur yrkesutbildningssynpunkt,
nämligen en skola
på ett fartyg.

Sedan vill jag också framhålla, att
i den händelse det ska byggas en sjömansskola
i land i Göteborg, så går det
inte att bygga denna skola inom de närmaste
fem, sex åren, och när man vet
det är det ju lätt att lova anslag på fyra
miljoner kronor. Byggnadsprogrammet
för Göteborgs yrkesskolor är så pass
upptaget av andra saker, att det inte
inom de fem, sex närmaste åren går att
i yrkesskolarnas byggnadsprogram inplacera
en sjömansskola på landbacken
i Göteborg.

Vad maskinpersonalens arbetsuppgifter
beträffar har finansministern sagt,
att maskinpersonalen inte skulle kunna
få arbeta med maskiner. Jo, de skall
få arbeta med i gång varande dieselmaskiner,
naturligtvis inte så stora som på
Kungsholm eller de andra oceangående
båtarna, men principen för en diesel -

200 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Inrättande av sjömansskolor.

motor är densamma vare sig den är 20
meter lång eller 3 meter lång. De skulle
få sätta sig in i maskinens arbetssätt,
plocka sönder och sätta ihop den.

Vad gäller ekonomipersonalen säger
finansministern, att den skulle få stå
och arbeta i stora internatkök och inte
i sådana kök som de får arbeta i till
sjöss. Men det är ju ingen som vet
hur köken blir inredda, ty de kan naturligtvis
inredas på samma sätt som
på ett, låt oss säga, medelstort fartyg.
Säg att vi skall ha 120 man ombord på
Viking. Ett medelstort fartyg har en besättning
på mellan 40 och 50 man, och
skillnaden mellan att laga mat till 40
å 50 man och till 120 man är väl inte
så förfärligt stor, att det behöver bli
någon väsentlig förändring i kökets
storlek. Men om detta skulle vara ett
argument för att skolan hellre skulle
placeras i land, så bleve ju internatköket
där lika stort; det blir ju inte
mindre därför att det skall lagas mat
åt 120 internatelever till lands än om
det skall lagas mat åt samma antal elever
till sjöss.

Finansministern påstod att vi var besjälade
av romantik. Jag kan för mitt
vidkommande säga, att det är nog det
minsta jag är besjälad av. Och tror finansministern
att de svenska redarna
är besjälade av så mycken romantik, att
de skulle vilja offra en kvarts miljon
på romantikens altare? Jag känner dem
sedan 30, 35 år tillbaka och kan försäkra
att romantik och romantiska
drömmar kan man då i varje fall inte
beskylla dem för.

Finansministern sade också att det
är ett dött fartyg, som ligger i Göteborgs
hamn. Ja, för närvarande ser det
ut som ett dött fartyg där det ligger,
men hjälp oss att blåsa liv i det. Bevilja
ett anslag så att Göteborgs stad
kan ordna med en sjömansskola ombord
i fartyget och kan plocka dit 120 elever
som skall utbildas till sjömän. Då blir
det liv i fartyget!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är ju alltid ett mycket
enkelt knep att använda mot en
motståndare, att man talar om bristande
sakkunskap och bristande kompetens.
Men det är ju på det sättet att
kammarens ledamöter inte kan klara
ut kompetensen vare sig hos mig eller
hos herr Svensson annat än med tillhjälp
av de argument vi här anfört,
och vi får väl försöka argumentera var
på sitt sätt för att göra det intryck på
kammarens ledamöter som vi kan.

Innan jag går in på ett bemötande
av herr Svenssons kritik av min sakkunskap
skulle jag vilja säga, att jag
tror helt säkert att redarna inte har
någon romantik, när de förhandlar med
herr Svensson om löner, och det har
inte heller herr Svensson när han förhandlar
med redarna om löner. Men
försök inte inbilla mig att inte sjöfolk,
vare sig de är redare, gastar eller befäl,
känner en viss romantik för sitt yrke.
Det är intet ont i det. Men sjömannen,
har han inte i alla tider kallat skeppet
för hon. Det säger ju alldeles tillräckligt
om denna sak.

Men låt mig nu gå in litet på de ting
herr Svensson talade om. Det är inte
på det sättet att jag inte vet — det
framgick väl av mitt första anförande
— att det finns många fartyg som kommer
och går i Göteborgs hamn och har
många fler människor ombord än Viking
skulle få. Men jag underströk att
detta fartyg skall ligga på en och samma
plats, och det är väl litet annorlunda.
Låt mig fästa er uppmärksamhet
på att när det här i Stockholm blev
tal om att göra af Chapman till ett
vandrarhem nere vid Skeppsholmen, så
föreskrevs det att fartyget skulle förenas
med Stockholms avloppsnät. Och
jag skulle inte tro att vattnet är så
stillastående precis vid Skeppsholmen,
ty det är ju alldeles nedanför Norrström.

Jag fäster också uppmärksamheten

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17. 201

på att jag har låtit intervjua ett par läkare
i Stockholm. Medicinalrådet Bergman
ställer sig mycket tveksam till
lämpligheten av att ha en båt liggande
inne i staden. Tillförordnade förste
stadsläkaren dr Bjurström säger för sin
del, att han inte skulle vilja ha en sådan
båt liggande här inne i Stockholms
hamn åtminstone. Jag skulle
dessutom bara vilja påpeka, när herr
Svensson nämner att avloppssystemet
i Göteborg går ut i Göta älv, att göteborgarna
väl ändå inte tycker att det
är bra. Göteborg har ju planerat att
bygga ett reningsverk till en kostnad av
flera hundra miljoner för att slippa
ifrån denna olägenhet. Detta är väl då
inte något argument att anföra i denna
sak. Jag vill inte överdriva kvantiteten
av dessa hygieniska betänkligheter, men
jag har en viss respekt för de psykologiska
verkningar detta kan komma att
få på litet längre sikt.

Herr Svensson säger att den miljö
som dessa människor får leva i väl inte
är hårdare än den de har som sjömän.
Nej, det är alldeles riktigt, men kom
ihåg: när dessa människor går på yrkesskola
i Göteborg kommer de att jämföra
sig med alla andra som går på yrkesskola
i Göteborg, i andra skolor. Då
kommer de att finna att de är i en särklass,
och då kommer detta dem att
känna vantrivsel.

Det är ju möjligt att min kritik här
kan göra att herr Svensson får myndigheterna
i Göteborg att flytta på fartyget.
Jag har bara beskrivit platsen
för fartyget sådan som den framgår av
den framställning om statsbidrag som
staden har givit in till Kungl. Maj:t;
jag tror sålunda att jag har en viss
grund att stå på därvidlag.

Så kanske vi skall tala litet också
om detta med skolorna i olika länder.
Det är en överdrift när herr Svensson
säger att sjömansskolorna t. ex. i England
huvudsakligen är placerade på
fartyg. Jag skulle tro att det finns minst
lika många skolor där som är i land.

Inrättande av sjömansskolor.

Det finns också skolor i land i Norge.
Där överdriver alltså herr Svensson i
betydande grad.

Och så skulle jag vilja säga ett par
ord om de där pedagogiska faktorerna.
Det är inte så, herr Svensson, att jag
har velat säga att det är lättare att utbilda
folk i ett internatkök i land än
ombord på Viking. Jag bara säger att
det inte är någon fördel med att göra
det på Viking, eftersom det är precis
samma förhållanden där, och jag säger
att det inte är några andra ting heller
ombord på Viking som innebär en
fördel.

Man kan lika gärna göra det på land,
och det bevisas väl bäst när herr Svensson
säger, att det inte precis behöver
vara en fartygsmotor utan kan vara
en liten dieselmotor i stället. Men, herr
Svensson, varför kan man då inte ha
den lilla dieselmotorn i en skola på
land? Varför skall den absolut ligga
och flyta ute på strömmen? Det finns
många dieselmotorer på land och det
är inte någon svår konst att ordna så,
att någon av dem kan användas för här
ifrågavarande undervisning.

Allt detta tal om fördelarna av att
skolan förlägges ombord på ett fartyg
är oerhört överdrivet, och kvar står
min huvudsynpunkt, nämligen att man
icke vet om detta experiment kommer
att lyckas. Man vill ge ut över tre miljoner
på ett experiment som man inte
kan vara säker på att det leder till
ett hyggligt resultat. Det finns en möjlighet
att lösa frågan på ett tillfredsställande
sätt, och det är att anordna
en skola på land. Merkostnaden är så
liten att den betalar sig. Det är icke
någon fördel med investeringen i Viking.
Att fartyget kan hålla ihop i hundra
år hör inte hit. Enligt mitt sätt att
se är det en ytterst spekulativ investering
som här ifrågasättes, och jag måste
för min del vidhålla, att det icke är
rimligt att staten gör denna investering.

Överläggningen var härmed slutad.

202 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till textilinstitutet i Borås.

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan; 2:o) bifall till den av
herr Einar Persson m. fl. vid punkten
fogade reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som vid punkten
avgivits av herrar Näsström och Holmqvist;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Königson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Königson
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 291 :o) i statsutskottets
utlåtande nr 8 antager den av herrar
Näsström och Holmqvist avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid punkten
fogats av herr Einar Persson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Mysinge begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 77 ja och 85 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontra -

proposition i huvudvoteringen antagit
den av herr Einar Persson m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
291 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som i fråga om denna
punkt avgivits av herr Einar Persson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Johansson i Mysinge
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 83 ja och 95
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Einar Persson m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Punkterna 292—296.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 297.

Bidrag till textilinstitutet i Borås.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 305, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 90 500
kronor.

I samband härmed hade utskottet

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17. 203

till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Magnusson
m. fl. (1:49) och den andra inom andra
kammaren av herr Lundqvist m. fl.
(11:62), i vilka hemställts att riksdagen
måtte till Särskilda anstalter för
yrkesundervisning: Bidrag till textilinstitutet
i Borås för budgetåret 1954/55
enligt överstyrelsens för yrkesutbildning
förslag anvisa ett förslagsanslag
av 143 900 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
»II: 49» och II: 62, till Särskilda anstalter
för yrkesundervisning: Bidrag till
textilinstitutet i Borås för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
90 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Alfred Nilsson, Hesselbom,
Sunne, Arrhén, Nils Theodor Larsson,
Malmborg i Skövde, Svensson i Ljungskile,
Staxäng och Widén samt fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 49 och II: 62, till Särskilda
anstalter för yrkesundervisning: Bidrag
till textilinstitutet i Borås för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 106 600 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Mina ord i denna debatt
skall bli mycket få. Det torde vara
uppenbart för alla, att textilindustrien
i vårt land för närvarande kämpar med
stora svårigheter. Det är också en känd
sak, att vårt land blivit marknad för
allehanda varupartier, som i många fall
inte kan placeras på annat håll. Man
bör även ha i blickpunkten, att vårt
lands industri inte har möjlighet att
exportera i större utsträckning på

Bidrag till textilinstitutet i Borås.

grund av de höga skyddstullar, som
andra länder tillämpar.

När industrien klagat sin nöd, har
den fått svaret, att vägen till en bättre
tingens ordning går genom ökad rationalisering.
Mot detta är ingenting att
invända, men jag vet dock inte, herr
talman, om de som gett detta råd i allo
är medvetna om att den svenska textilindustrien
hör till de tekniskt mest
högtstående i världen. Låt oss emellertid
godtaga den anvisade vägen. Skall
man gå vägen över ytterligare rationalisering
följer enligt min mening därav
att det är nödvändigt att se till, att utbildningen
av ingenjörer och tekniker
för textilindustrien inte eftersättes. Det
gäller ju här synnerligen blygsamma investeringar
som dock kan få de största
verkningar i fråga om textilindustriens
möjligheter att klara det nuvarande
krisläget och att rusta sig för framtiden.

Utskottet framhåller att textilinstitutet
i Borås har en viktig uppgift att
fylla som specialskola för yrkesutbildningen
på det textila området. Skolans
goda rykte som en utbildningsanstalt
av hög klass är väl känt av de unga
studerande som intresserar sig för textil-
och konfektionsindustrien, och skolan
frekventeras därför av studiosi från
hela landet. 77 procent av eleverna
kommer från norr till söder, och skolan
har även elever från andra länder. Endast
23 procent av eleverna kommer
från Borås med omnejd. Jag har bara
velat påpeka detta för att ingen må
hysa den uppfattningen, att det är ett
synnerligen inkrökt specialintresse som
ligger till grund för vårt äskande i motion
nr 62.

Låt mig även påpeka att det samarbete
mellan textilinstitutet i Borås
och Lennings textiltekniska institut i
Norrköping, som utskottet på s. 178
i utlåtandet förordar, redan är i gång.
Man använder t. ex. de kompendier
som utarbetas vid den ena skolan även
vid den andra, och de båda skolornas

204 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Bidrag till textilinstitutet i Borås.

styrelser har gemensamma överläggningar.
Det beräknas att 1948 års tekniska
skolutredning kommer att framlägga
en fastare plan för samarbetet
mellan de båda skolorna och att detta
betänkande kommer att avlämnas i år.

Styrelsen för textilinstitutet i Borås
har gjort en beräkning av den absolut
nödvändiga förnyelsen av nuvarande
maskinbestånd och anskaffningen av
apparatur. Jag har den uppfattningen
att det sakligt sett är synnerligen starkt
motiverat, när reservanterna i utskottet
anser sig böra tillstyrka ett tillmötesgående
av motionens yrkande och
förordar en uppräkning av det av
Kungl. Maj:t för nästa budgetår föreslagna
anslagsbeloppet med 16 100 kronor
såsom en engångsanvisning för anskaffande
av apparatur.

Till sist vill jag bara, herr talman,
påpeka att skolan i Borås i motsats till
den i Norrköping saknar fonder för sin
verksamhet och därför just nu behöver
ett handtag om den skall kunna fylla
sin mycket viktiga uppgift. Att skolan
saknar juridisk huvudman är sant, men
den frågan är ju alla intresserade av
att lösa, och det arbetas med all kraft
på att åstadkomma en sådan lösning.

Med dessa korta ord ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservanternas
förslag i fråga om punkt 297.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det är riktigt vad den
föregående talaren sagt om att textilinstitutet
i Borås är en riksskola. Skolans
byggnad har emellertid uppförts
av Borås stad, och Älvsborgs läns landsting
gör stora insatser för att hålla
skolan flytande. Från landstingets sida
förklarade vi redan år 1948 att vi vore
villiga att diskutera frågan om huvudmannaskapet,
men statsmakterna har
ännu icke lämnat något klart besked
om hur man vill ha det på den punkten.
Det verkar nästan som om statsmakterna
inte har något intresse för skolan,
där det dock, såsom har intygats

både av den föregående talaren och av
utskottet, bedrives en betydelsefull yrkesutbildning.

Landstinget fullgör som sagt sina förpliktelser,
men staten har undan för
undan undandragit sig sina förpliktelser,
och från landstingets sida börjar
man kanhända snart att fråga sig, om
inte landstinget bör göra på samma sätt.
Det är beklagligt att frågan om huvudmannaskapet
inte har kunnat lösas,
trots att saken har varit aktuell under
rätt många år. Nu är det en styrelse
på sju personer som får ta ansvaret för
hela textilinstitutets verksamhet. Denna
har under årens lopp medfört en del
förluster, som har fått täckas på olika
sätt, bl. a. även genom bidrag från
statsmakterna men framför allt genom
att landstinget, Borås stad och industrien
har trätt emellan.

När nu statsutskottet förklarar sig
välvilligt inställt till textilinstitutets
verksamhet vill jag uttrycka den förhoppningen,
att man från statsmakternas
sida i fortsättningen kommer att
visa större intresse för att hålla denna
yrkesskola i gång. Jag vill erinra om
att av motionen framgår, att landstingets
bidrag för år 1952/53 utgjorde
sammanlagt 111 332 kronor. Landstinget
har i år beviljat ett förslagsanslag
på 90 331 kronor men härvid fäst
det på s. 11 i motionen nr 62 i denna
kammare återgivna villkoret, »att bidrag
från landstinget utgår i förhållande
till statsbidragen efter den av
styrelsen i utgifts- och inkomststaten
angivna fördelningsgrunden». Jag nämner
detta därför att det inom Älvsborgs
läns landsting börjar uppslå ett visst
missnöje med förhållandena på denna
punkt. Vi kan inte begära mera av
Borås stad, som har stått för en utbyggnad
som kostat 1 375 000 kronor
och som också svarar för underhållskostnaderna
i övrigt för fastigheten;
staden har alltså lämnat sin insats. Man
kan jämföra denna insats med vad som
förekommit i debatten tidigare här i

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

205

dag. Här har i alla fall en medelstor
stad gjort en betydelsefull insats för
att få till stånd yrkesutbildning inom
en industrigren, som är hårt pressad
av den internationella konkurrensen.

Vi har därför det önskemålet, att
statsmakterna i fortsättningen visar
större välvilja. När nu reservanterna
endast begär den förstärkning av apparaturen,
som styrelsen har ifrågasatt,
innebär deras yrkande en höjning av
anslaget utöver vad departementschefen
har föreslagit med 16 000 kronor.

Herr talman! Med vad jag har anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen
av Ohlon m. fl. vid punkt 297
i förevarande utskottsutlåtande.

Häruti instämde herrar Antby (fp),
Andersson i Hyssna (s) och Andersson
i Brämhult (bf).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! I förhoppning om att
Kungl. Maj:t så fort sig göra låter skall
se till att huvudmannaskapet för skolan
ordnas och att samordning sker
med undervisningen i Lennings textiltekniska
institut i Norrköping, ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag med
ändring av det tryckfel som där förekommer
i utskottets kläm.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan med
rättelse av anmärkt tryckfel dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lundqvist
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren med
ändring av det anmärkta tryckfelet bifaller
statsutskottets hemställan i
punkten 297 :o) i utskottets förevarande
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Understöd åt folkbiblioteksväsendet.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan
med rättelse av anmärkt tryckfel.

Punkterna 298—305.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 306.

Understöd åt folkbiblioteksväsendet.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 315, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett förslagsanslag av 5 859 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (I: 47) och
den andra inom andra kammaren av
herr Svensson i Göteborg m. fl. (II: 65)
hade hemställts, att riksdagen ville besluta
att till skolöverstyrelsens disposition
skulle ställas ett anslag för budgetåret
1954/55 om 70 000 kronor att
utbetalas till styrelsen för svenska sjömansbiblioteket
för dess vandringsbiblioteksverksamhet
med 30 000 kronor
villkorsfritt och 40 000 kronor i den
mån en summa, motsvarande hälften
av detta belopp, anskaffades till biblioteket
från annat håll än staten, samt
därjämte till skolöverstyrelsens disposition
ställas ett anslag om 10 000 kronor,
avsett att utbetalas till styrelsen
för svenska sjömansbiblioteket för vidmakthållande
av dess verksamhet med
s. k. fasta bibliotek ombord i fartygen.

206 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Utbildande av lärare för musikcirklar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson och herr Lundqvist
(I: 98) samt den andra inom andra
kammaren av herr Hallén m. fl.
(II: 130), hade hemställts, att riksdagen
ville höja anslaget till Sigtunastiftelsens
bibliotek från 5 000 till 6 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 98 och II: 130 ävensom med avslag å
motionerna I: 47 och II: 65 till Understöd
åt folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 5 860 500 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 173
och 11:224 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört beträffande
en upprustning av skolbiblioteken.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Alfred Nilsson, Bergman, Sunne,
Arrhén, Svensson i Ljungskile och Widén
samt fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under a) hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna I: 98 och II: 130
samt 1:47 och II: 65, till Understöd åt
folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av
5 895 500 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Den reservation, som
finns fogad vid denna punkt, avser
ingalunda hela punkten. Tvärtom är
jag mycket glad åt utskottets ställningstagande
både när det gäller Sigtunastiftelsens
bibliotek och när det gäller
skolbiblioteken. De båda mycket positiva
uttalanden, som utskottet gjort dels
under denna punkt med anledning av
motionen av fröken Ranmark m. fl. och
dels i samband med anslagen till skol -

överstyrelsen med anledning av folkpartimotionen,
har säkerligen bidragit
till att föra frågan om skolbiblioteken
mycket längre fram mot sin lösning.

Vår reservation avser bidraget till
svenska sjömansbiblioteket. Det framgår
av statsverkspropositionen att vandringsbiblioteksverksamheten
på detta
område nedgått på grund av brist på
anslag. Annars är vi ju vana vid att se
hur denna verksamhet här i landet utvecklas
mer och mer. Denna tillbakagång
är så mycket mera beklaglig, som
de personer som här drabbas och får
minskade möjligheter till studier är
våra sjömän, som ju är skattebetalare
liksom vi andra men som på grund av
bristen på böcker får mindre möjligheter
än vi att utnyttja sin fritid till
studiearbete.

På grund av den sena timmen skall
jag inte säga mera, utan jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Lindberg (s).

Herr IIOPPE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som följde av bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets nämnda hemställan.

Punkterna 307—313.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 316.

Utbildande av lärare för musikcirklar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bror Nilsson m. fl. (1:99) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjöstrand m. fl. (11:114), hade hemställts,
att riksdagen för budgetåret

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

1954/55 måtte bevilja ett anslag av
42 000 kronor att ställas till skolöverstyrelsens
förfogande att användas till
sex kurser för utbildande av lärare för
musikcirklar med en beräknad kostnad
av 7 000 kronor per kurs.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 99 och II: 114 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Fru

SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Det är synd att ta kammarens
tid i anspråk så här sent, men
jag vill gärna säga ett par ord om en
motion, undertecknad av medlemmar
ur de fyra demokratiska partierna,
nämligen motion nr II: 114. Däri hemställes
om anslag till centrala kurser
för utbildning av lärare för musikcirklar.
Utskottet, som avstyrker motionen,
hänvisar till de statsbidrag, som redan
utgår till studieförbunden för utbildning
av studieledare.

Det är riktigt, att sådana anslag
finns, men de räcker inte till för längre
musiklärarkurser. Det behövs längre
kurser i musik än i vanliga studiecirkelämnen,
och de blir betydligt dyrare.
Att förbunden i regel inte heller anser
sig ha ekonomiska möjligheter att ordna
musiklärarkurser i någon större
omfattning framgår bland annat av årsberättelserna.
Bland ABF:s studieledarkurser
förra året fanns t. ex. inte någon
musikledarkurs utan endast en kurs
för sångledare. IOGT ordnar på sina
håll veckosluts- och veckokurser för
musikcirkelledare och likaså Frikyrkliga
studieförbundet, men de mindre
förbunden skickar in ett par deltagare
var till eu av Samverkande bildningsförbunden
anordnad kurs på två veckor,
vanligen i stråkmusik. Det blir inte
många lärare för musikcirklar utbildade
på det sättet, och det ständigt ökande
musikintresset blir inte tillnärmelsevis
tillgodosett.

Nr 17. 207

Utbildande av lärare för musikcirklar.

Utskottet hänvisar till den utbildning,
som sker vid musikskolan i Arvika.
Jag vågar påstå att —- åtminstone
om det nu är likadant som för några år
sedan när jag sysslade med dessa frågor
—- ett mycket ringa antal av de
elever, som söker sig dit, tillägnar sig
så mycken musikalisk allmänbildning
och så stort pedagogiskt kunnande, att
de duger till musikledare. Det är nämligen
inte alls detsamma som att kunna
spela själv och bli skicklig på ett instrument.

Utskottet hänvisar också till 1947 års
musikutredning, som utarbetat förslag
för alla former av musikalisk verksamhet,
vilket just nu sänts ut på remiss.
Jag är väl medveten om detta. Men när
kan dessa förslag bli verklighet?

Jag var för egen del med om 1944
års folkbildningsutredning, i vars andra
betänkande föreslogs betydligt billigare
men ändå värdefulla åtgärder
för stöd åt både musik, teater och
konst. Intet av dessa förslag har ännu
blivit prövat eller tillämpat. Varför?
Jo, därför att vi inte haft råd. När man
då lägger fram ett så omfattande, storslaget
och kostsamt förslag i musikutredningen,
tar jag nog inte fel, om jag
säger, att detta inte kan genomföras
inom överskådlig tid.

Något måste vi emellertid göra just nu
för att tillgodose det ständigt växande
musikintresset. Det gäller ju inte bara
att tillvarata intresset hos den vuxna
ungdomen utan även att få lärare för
skolbarnen, att redan på småbarnsstadiet
fånga det spontana intresset för
denna konstart. Musiklivet i Sverige
kan inte svältfödas in i en oviss framtid.

Vi som undertecknat motionen i fråga
anser, att vi måste bygga ut det lilla vi
redan har i avvaktan på vad som kan
komma ut av musikutredningens förslag,
om det kommer något. Vår motion
föregriper inte på något sätt musikutredningens
förslag och den innebär
ingen som helst motsättning till

208 Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Främjande av medicinsk forskning.

det. Tvärtom, motionen går ut på en
åtgärd i rätt riktning, som kan bana
väg för musikutredningens föreslagna
åtgärder. Vill man över huvud taget
göra något, kan man sällan få bättre
resultat för så litet pengar som på den
bär vägen.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till motionen II: 114.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 317—332.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 333.

Främjande av medicinsk forskning.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 345, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1954/55
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor, innebärande oförändrad
medelsanvisning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh (I: 94) och den andra inom andra
kammaren av herr Håstad m. fl.
(11:177), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att till statens medicinska
forskningsråd utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit anvisa anslag av
250 000 kronor för psykiatrisk forskning,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (I: 312) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 407), i vilka hemställts
att riksdagen måtte till Statens medicinska
forskningsråd: Främjande av
medicinsk forskning för budgetåret
1954/55 anvisa ett med 500 000 kronor

höjt reservationsanslag å 2 000 000 kronor,
varav 500 000 skulle disponeras
för stöd åt forskning rörande nerv- och
sinnessjukdomarna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 94 och II: 177 samt I: 312 och II: 407,
till Statens medicinska forskningsråd:
Främjande av medicinsk forskning för
budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Alfred Nilsson, Sunne, Arrhén,
Malmborg i Skövde, Svensson i Ljungskile,
Hoppe, Staxäng och Widén samt
fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 94 och II: 177
samt I: 312 och II: 407, till Statens medicinska
forskningsråd: Främjande av
medicinsk forskning för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WIDÉN (fp):

Herr talman! Trots den tidiga timmen
måste jag på denna punkt säga
några ord. Jag skall försöka koncentrera
mig så mycket som möjligt.

I motioner, som folkpartiet avlämnat
både år 1952 och 1953 och vilka gällde
åtgärder mot folksjukdomarna, redovisas,
att enligt vetenskaplig undersökning
den årliga förlusten genom sjukdomar
—■ om man således undantar
olycksfallen — uppgår till cirka 300 000
arbetsår, varav en sjättedel eller 50 000
kommer på de psykiska sjukdomarna.
Den ekonomiska betydelsen av dessa
sjukdomar är uppenbar. Jag tror dock
inte att man kan lägga huvudvikten
vid de ekonomiska spörsmålen, utan
det bör man göra vid de lidanden som
dessa sjukdomar innebär dels för de
sjuka själva, dels för deras anhöriga.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

Nr 17.

209

Förra året begärde statens medicinska
forskningsråd ökat anslag för bl. a.
psykisk forskning. Vid behandlingen
av de motioner som gällde folksjukdomarna
framhöll statsutskottet förra
året, att statens medicinska forskningsråd
borde beredas möjligheter att fullgöra
sin uppgift att översiktligt utreda
behoven för den medicinska forskningen
i landet och planlägga dess bedrivande.
Utskottet förutsatte också att
Kungl. Maj:t vid avvägningen mellan
olika anslagskrav skulle beakta vikten
av ökad medelsanvisning för medicinska
forskningsändamål.

Nu har forskningsrådet gjort vissa
utredningar och inventerat de pågående
forskningsarbetena inom psykiatrien
samt inhämtat upplysningar om de planerade
forskningsuppgifterna. Man har
kommit fram till att det här föreligger
ett anslagsbehov på ytterligare 520 000
kronor. Mot bakgrunden av riksdagens
uttalande förra året har forskningsrådet
i år begärt ett ökat anslag på
500 000 kronor. Motiveringen — redovisad
i utskottsutlåtandet — tycker jag
är synnerligen stark, så stark, att jag
har svårt att förstå att man här kunnat
gå på avslag.

Det medicinska forskningsrådet har
påpekat, att medicinsk forskning torde
förbli den säkraste vägen att förbilliga
sinnessjukvården, liksom den influerat
på den medicinska vården i allmänhet.
Senare tiders medicinska upptäckter
har revolutionerat sjukvården, förkortat
vårdtiden på sjukhusen och gjort
sjukhusvård överflödig vid många sjukdomstillstånd.
Vården av de psykiskt
sjuka har med det ringa vetande vi har
på området i många fall blivit bristfällig.
Vi liar alltså behov av en förbättring
av våra kunskaper här.

.Tåg tycker att de uttalanden som vid
andra avdelningens besök i Göteborg
gjordes av professor Bengt Lindberg
angående de resultat man kommit till
och de framstegsmöjligheter som finns
på detta område skulle vara ett tillräck -

Främjande av medicinsk forskning.

ligt skäl för de ledamöter som var med
där att gå in för ett höjt anslag.

Reservanterna har bär icke följt motionärerna.
I motionerna kräver man
högre anslag med respektive 250 000
och 500 000 kronor. Reservanterna ha
gått på en mindre höjning, nämligen
100 000 kronor för om möjligt vinna
samling om detta. Det misslyckades
emellertid i utskottet.

Jag skulle dock vilja vädja till kammaren
att betänka att 100 000 kronor
verkligen är en ringa penning i förhållande
till de resultat man här kan nå.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
mycket välvilliga motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 334—372.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 373 och 374.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk genom
bibliotek m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för

14—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 17.

210

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1954 em.

budgetåret 1954/55 till statens bakteriologiska
laboratorium in. in.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckta
motioner in. m.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. in.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten in. in.;
och

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1954/55; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 27, med anledning av Kungl.
Majrts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1954/55 in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 28, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1954/55 in. in.; och

nr 29, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
Anskaffande av framdrivningsmaskineri
för undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak jämte i ämnet väckta
motioner.

i 3.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 223, till Konungen i anledning
av väckta motioner om inrättande
av en stiftsadjunktur för sjömansvård i
Stockholms stift.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.58.

In fidem
Gunnar Britth.