1954 ANDRA KAMMAREN Nr 15 (Riksdagens protokoll 1954:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 15

22—27 april.

Debatter m. m.

Torsdagen den 22 april.

Sid.

Svar på interpellation av herr Nygren ang. priskontrollnämndens
marginalundersökningar inom husgerådsbranschen ............ 5

Lördagen den 24 april.

Interpellation av herr Lundberg i anledning av vidtagna inskränkningar
av rätten till jakt och fiske å Harpsunds domäner ...... 16

Tisdagen den 27 april kl. 16.00.

Svar på frågor av:

herr Rimm erfors ang. åtgärder mot narkotikamissbruket........ 19

herr Blidfors ang. visning av civilförsvarets nya huvudcentral i

Södertälje............................................ 23

Svar på interpellation av herr Utbult ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen
på fiskets område........................ 23

Interpellationer av:

herr Königson ang. en särskild sjömansskatt, m. m............. 32

herr Anderson i Sundsvall ang. de kommunala bostadstilläggen
för folkpensionärer, som äro inackorderade på ålderdomshem .. 33

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 22 april.

Jordbruksutskottets memorial nr 16, ang. fiskerilån ef onden ........ 3

— nr 17, ang. lantmäteristaten.............................. 4

1 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 15.

it l

Torsdagen den 22 april 1954.

Nr 15.

Torsdagen den 22 april.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 10,
den 13 och den 14 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Walter Edström är sedan
19/4 intagen å Carlanderska sjukhemmet
i Göteborg och skall den 22/4
undergå operation för bråck. På grund
härav är han oförmögen fullgöra sitt
arbete i riksdagens andra kammare under
närmaste veckorna.

Ovanstående intygas härmed.

Göteborg den 20 april 1954.

Einar Ljunggren,
överläkare, professor.

Härmed intygas att riksdagsman Ruben
Gustav Swedberg, född 7/2 1896,
för närvarande vårdas på Karolinska
sjukhusets ögonklinik för en högersidig
ögonsjukdom och till följd därav är
oförmögen till arbete.

Stockholm den 20 april 1954.

L. Wadensten,
tf. överläkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare beviljades herr Edström från
och med den 19 och herr Swedberg
från och med den 20 innevarande
månad.

Herr talmannen meddelade, att herr
Landgren och fröken Karlsson, som
med läkarintyg styrkt sig vara hindrade
att deltaga i riksdagsgöromålen,
herr Landgren vid kammarens sammanträde
den 30 nästlidna mars för
tiden till och med den 25 innevarande
april samt fröken Karlsson vid sammanträdet
den 14 april tills vidare,
denna dag åter intagit sina platser i
kammaren.

§ 3.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
16 och 17 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

l:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 16).

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

1) avslå motionerna 1:269 och
II: 344 samt I: 376 och II: 343, såvitt
däri yrkats, att det belopp, som av
Kungl. Maj:t årligen må disponeras för
lån från fiskerilånefonden, skall höjas
till 2 500 000 respektive 3 000 000 kronor;
samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:269 och 11:344 samt 1:376 och
11:343 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att

1) med bifall till motionerna 1:269
och 11:344 i förevarande del ävensom
med anledning av motionerna 1:376
och II: 343, såvitt nu är i fråga, medge
att tills vidare från och med budgetåret
1954/55 ett belopp av 2 500 000
kronor må av Kungl. Maj:t årligen disponeras
för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 376 och
II: 343 i övrigt ävensom med bifall till

Nr 15.

Torsdagen den 22 april 1954.

motionerna 1:269 och 11:344 i övrigt
till Fiskerilånefonden för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av
1 200 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 96 Ja och 104 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 74 Ja och 55 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller.......... 96 Ja och 104 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 170 Ja och 159 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll; 2:a

omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 17).

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: 122 och
II: 105 samt I: 369 och II: 472,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantmäteristaten, som angivits
i utlåtandet;

b) fastställa följande avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänste män

å ordinarie stat,
förslagsvis ............

2. Avlöning till tjänsteman

å övergångsstat, förslagsvis
..................

3. Avlöningar till icke-or dinarie

personal, förslagsvis
.............. 6 553 400

4. Rörligt tillägg, förslagsvis
.................. 6 217 400

Summa kronor 17 973 700;

c) till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 17 973 700 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 122 och
11:105 samt 1:369 och 11:472, beslutat
att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantmäteristaten, som angivits
i propositionen;

b) fastställa följande avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1954/55:

	Avlöningsstat.
1.	Avlöningar till tjänste-
	män å ordinarie stat,
	förslagsvis ............	5 190 600
2.	Avlöning till tjänsteman
	å övergångsstat, förslags-
	vis ..................	12 300
3.	Avlöningar till icke-or-
	dinarie personal, för-
	slagsvis ..............	6 459 100
4.	Rörligt tillägg, förslags-
	vis ..................	6 193 500
	Summa kronor	17 855 500;
	c) till Lantmäteristaten:	Avlöningar

för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 17 855 500 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 86 Ja och 111 Nej, varjämte 4 av

5 190 600

12 300

Torsdagen den 22 april 1954. Nr 15.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom

husgerådsbranschen.

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 62 Ja och 67 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kam -

marens röster

eller 86 Ja och 111 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 148 Ja och 178 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 4.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 5
instundande maj, företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej
mindre fullmäktige i riksbanken och i
riksgäldskontoret än även suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

§ 5.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens
marginalundersökningar
inom husgerådsbranschen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Nygrens interpellation
angående priskontrollnämndens
marginalundersökningar inom
husgerådsbranschen.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med anledning av en
kommuniké om en undersökning inom
priskontrollnämnden beträffande prissättningen
på vissa hushållsartiklar har
herr Nygren i en interpellation frågat
mig, om jag anser att nämnden och vederbörande
tjänstemän hos nämnden
handlagt denna angelägenhet på ett
riktigt sätt och i överensstämmelse med
gällande direktiv för priskontrollen.
Om så icke är fallet efterlyses åtgärder
från min sida för att förhindra att
liknande förfarande vid handläggningen
inom nämnden upprepas.

I anledning härav vill jag till en
början framhålla, att ifrågavarande undersökning
ingår som ett led i den fortlöpande
prisövervakande verksamhet,
som åligger priskontrollnämnden enligt
de senast fastställda, för riksdagen
framlagda direktiven för priskontrollen.
Denna prisövervakning har — allteftersom
den direkta priskontrollen begränsats
— fått ökad betydelse. Syftet
med prisundersökningar av detta slag
är främst att tillse att priser och handelsmarginaler
på varuområden, där
direkt priskontroll slopats, icke utvecklas
på ett ur allmänna synpunkter otillbörligt
sätt. Om vid undersökningarna
framkommer förhållanden, som icke är
förenliga med de allmänna riktlinjer,
efter vilka priskontrollen f. n. bedrivs,
söker nämnden, i allmänhet genom kontakt
med närmast berörda företag eller
bransch, åstadkomma rättelse utan att
behöva återinföra priskontroll. Lyckas
icke detta kan det ofta vara önskvärt
att —- även om icke någon direkt prisreglerande
åtgärd genomföres — upplysa
konsumenterna om resultatet av
nämndens undersökningar.

Vad beträffar den av interpellanten
påtalade undersökningen, avsåg denna
—■ som framgick av nämndens presskommuniké
— huvudsakligen prissättningen
på sådana icke priskontrolle -

Nr 15.

Torsdagen den 22 april 1954.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom

husgerådsbranschen.

rade, nya slag av hushållsartiklar, som
har en effektivare och mera praktisk
konstruktion än de vanligen förekommande
husgeråden av traditionellt utförande.
För att få jämförelsematerial
hade emellertid undersökningen även
omfattat vissa mera standardbetonade
artiklar. Den grundades på kostnadsoch
prisuppgifter, som vederbörande
tillverkare och distributörer själva lämnat
till nämnden, varför det inte finns
anledning ifrågasätta riktigheten av
det offentliggjorda materialet. De anmärkningsvärt
höga liandelspåslag, som
i vissa fall ostridigt konstaterats och
som exemplifierats i kommunikén, inskränker
sig huvudsakligen till ifrågavarande
nyare hushållsartiklar.

Interpellanten vill göra gällande, att
priskontrollnämnden genom sin kommuniké
misslett allmänheten om förhållandena
inom näringslivet och därigenom
i hög grad skadat vissa näringsutövare
i deras verksamhet. Avsikten
har emellertid endast varit att fästa
konsumenternas uppmärksamhet på de
onormalt höga priserna på vissa slag
av husgeråd, nämligen de tidigare
nämnda artiklarna av nyare konstruktion.
Undersökningen tog sikte på ett
begränsat avsnitt av denna bransch
och gav icke anledning till något allmänt
omdöme om marginalsättningen
inom vare sig detaljhandeln eller grosshandeln.
Nämnden har icke heller avsett
att bibringa allmänheten den uppfattningen,
att liknande prisförhållanden
som de i kommunikén exemplifierade
skulle råda inom hela husgerådsbranschen.
Har kommunikén, som interpellanten
påstår, missuppfattats i
dessa hänseenden är detta att beklaga.

Den formulering som själva kommunikén
erhållit borde enligt min mening
knappast ha gett anledning till feltolkning.
En bidragande orsak till missuppfattningarna
i denna fråga kan
emellertid vara att finna i det sätt, varpå
kommunikén och en intervju med

en av priskontrollnämndens tjänstemän
återgivits i vissa delar av dagspressen.
Kommunikén och intervjun har sålunda
i en del tidningar fått en av nämnden
inte avsedd tendentiös karaktär
och getts en tillspetsad utformning. De
av nämnden påtalade prisförhållandena
beträffande vissa varor har generaliserats
och tidningsartiklarna försetts
med överdrivna rubriker. Nämnden
eller dess tjänstemän kan dock
rimligtvis icke lastas för det sätt, på
vilket en i sig själv objektiv kommuniké
och ett sakligt intervjuuttalande återges
och kommenteras i dagspressen. Interpellanten
har här påtalat ett fall —
av i och för sig begränsad räckvidd —
där priskontrollnämndens åtgärder redovisats
i pressen på ett för vederbörande
bransch mindre tilltalande sätt.
Det finns emellertid en mångfald exempel
av motsatt slag.

Interpellanten uppger att nämnden
inte tagit kontakt med branschorganisationerna
under utredningen och inte
heller lämnat dem tillfälle att ta del
av kommunikén före publiceringen.
Denna uppgift är i och för sig riktig.
Interpellanten anser nu, att detta förfaringssätt
strider mot ett uttalande av
nämndens ordförande i januari i år
och mot föreskriften i direktiven att
nämnden skall upprätthålla god kontakt
med näringslivet och dess organisationer.
Härtill vill jag svara, att
nämnden i regel låter vederbörande
branschorganisationer ta del av dess
kommunikéer, innan de publiceras.
Den nu aktuella undersökningen har
emellertid — som jag redan tidigare
påpekat — inte gällt hela branschen
som sådan utan endast vissa detaljartiklar.
Nämnden har vid upprepade tillfällen
diskuterat prissättningen på dessa
produkter med berörda fabrikanter
och distributörer. Dessa diskussioner
ledde emellertid inte till önskat resultat,
och det var i detta läge, som nämnden
beslöt utfärda ifrågavarande kom -

Torsdagen den 22 april 1954. Nr 15. 7

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom
husgerådsbranschen.

muniké. Någon direkt anledning att ta
kontakt med branschorganisationerna
beträffande prissättningen på dessa artiklar
kan — inte minst med hänsyn
till angelägenheten att icke utlämna enskilda
företagares affärsförhållanden —
knappast anses ha förelegat. Det är
orimligt att tolka priskontrolldirektivens
ord om kontakt med näringsorganisationerna
så alt nämnden i varje
situation, då den har anledning utfärda
en kommuniké om undersökning av
vissa varor, skulle behöva underställa
vederbörande organisation kommunikéns
lydelse eller över huvud »ta kontakt»
med organisationerna.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
kan jag på herr Nygrens frågor svara,
att jag inte finner priskontrollnämndens
handläggning av här berörda
angelägenhet anmärkningsvärd. Om
nämndens åtgärder missuppfattats på
vissa håll, beror det på förhållanden,
som ligger utanför myndigheternas
kontroll, och kan icke läggas nämnden
eller dess tjänstemän till last. Jag vill
slutligen i detta sammanhang understryka
vikten av att allmänheten får
tillgång till en allsidig och objektiv
upplysning i frågor som berör priskontrollens
verksamhet.

Härefter anförde:

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för det svar
han givit på min interpellation.

Även om statsrådet inte delar min
uppfattning, att det finns anledning till
anmärkning mot priskontrollnämndens
handläggning av berörda angelägenhet,
och om hans svar på båda mina frågor
sålunda har blivit negativt, kan jag
dock inte underlåta att med tillfredsställelse
konstatera att statsrådet i likhet
med mig tydligen ogillar det sätt,
på vilket vissa tidningar utnyttjat såväl
priskontrollnämndens kommuniké som

det intervjuuttalande, som berörts i interpellationen.
Kommunikén och intervjun
har, säger statsrådet, »i en del
tidningar fått en av nämnden inte avsedd
tendentiös karaktär och getts en
tillspetsad utformning». Han tillägger:
»De av nämnden påtalade prisförhållandena
beträffande vissa varor har
generaliserats och tidningsartiklarna
försetts med överdrivna rubriker.» Jag
har anledning att med tillfredsställelse
notera denna fingervisning åt vissa
tidningar, och jag hoppas att den för
framtiden skall kunna vara av något
värde.

Å andra sidan bör det väl anses angeläget
att priskontrollnämndens officiella
kommunikéer och de intervjuuttalanden,
som nämndens tjänstemän
gör för tidningarna, får en så klar och
otvetydig form att inte tidningarna har
så stora möjligheter att misstolka dem
och ge sina referat en överdriven och
tendentiös utformning.

Jag ber vidare att få fastslå att jag
i min interpellation inte riktat kritik
mot av nämnden gjorda specialundersökningar
beträffande vissa varor. Den
frågan skall jag inte ta upp i detta sammanhang.
Mina anmärkningar rör uteslutande
frågan om metoderna för publicering
av dessa utredningars resultat
och det enligt min mening felaktiga
sätt, varpå man tillämpat eller underlåtit
att tillämpa vissa för nämndens
verksamhet gällande direktiv. Det står
dock i dessa direktiv tydligt och klart
utsagt att »de prisreglerande myndigheterna
skola upprätthålla fortlöpande
god kontakt med näringslivet och dess
organisationer». I det av mig skildrade
fallet gällde det marginalundersökningar
beträffande vissa husgeråd, och den
kommuniké, som utfärdades om dessa
undersökningar, refererades i radions
senare kvällsnvheter den 22 februari
detta år samt publicerades i tidningarna
påföljande dag. Vid den tidpunkten
hade icke nämnden eller någon av dess

Nr 15.

Torsdagen den 22 april 1954.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämnöens marginalundersökningar inom

husgerådsbranschen.

tjänstemän med ett ord meddelat de organisationer
inom handeln, som säljer
ifrågavarande artiklar, vare sig att en
undersökning gjorts eller vilket resultat
den givit, liksom inte heller att en
kommuniké i saken skulle utfärdas. På
förmiddagen den 22 februari hade vi
från Sveriges järnhandlareförbund ett
samtal med den byråchef i priskontrolluämnden,
som närmast handlade ärendet,
men trots att det alltså var samma
dag som kommunikén publicerades fick
vi inte höra ett ord om vad som förevarit
eller vad som skulle komma. Jag
har senare tillåtit mig fråga samma
tjänsteman om anledningen till detta
hemlighetsmakeri, och han har därvid
meddelat mig att han icke hade rättighet
att lämna några upplysningar i
saken.

Jag har, herr statsråd, litet svårt att
föreställa mig att handläggningen av
detta ärende alldeles oavsiktligt blivit
sådan som jag här skildrat.

Handelsministern säger i sitt interpellationssvar
att priskontrollnämnden
vid upprepade tillfällen diskuterat de
aktuella artiklarna med berörda fabrikanter
och distributörer. Dessa diskussioner
ledde emellertid inte till resultat,
och det var i detta läge, säger
handelsministern, som nämnden beslöt
att utfärda ifrågavarande kommuniké.

Detta påstående, som givetvis emanerar
från priskontrollnämnden, är för
mig fullkomligt oförklarligt. Jag har
dock, herr talman, dels genom den
branschorganisation jag företräder och
dels genom nära kontakt med Sveriges
köpmannaförbund och andra handelsorganisationer
en god kännedom om
vad som händer och sker på detta område,
och jag kan försäkra att någon
diskussion icke förekommit — i varje
fall inte med detaljhandeln — beträffande
ifrågavarande artiklar och deras
prissättning. Möjligen kan uttalandet
sammanhänga med det förhållandet, att
det företag, som torde representera 90

—95 procent av de aktuella varorna,
på sätt och vis är både fabrikant och
distributör och att det är några förhandlingar
med detta företag som åsyftas.
Men när man talar om distributörerna,
menar man väl i regel den vanliga
grosshandeln och detaljhandeln.

Först sedan kommunikén offentliggjorts,
blev det kontakt mellan priskontrollnämnden
och berörda handelsorganisationer,
men denna kontakt togs inte
av nämnden utan av organisationerna,
som framförde sin protest mot sättet
för ärendets handläggning och som
även bad att få veta vilka varor det
gällde. På detta fick man till svar att
ifrågavarande uppgifter var hemligstämplade.

Jag vill, herr statsråd och ärade kammarledamöter,
fråga: Är detta verkligen
att upprätthålla »fortlöpande god
kontakt med näringslivet och dess organisationer»?
Om så anses vara fallet,
måtte jag ha mycket dålig förmåga att
tolka vårt gemensamma modersmål.

Då priskontrollnämndens nuvarande
ordförande, ledamoten av denna kammare
herr Erik Severin, tillträdde sitt
nya ämbete, förklarade han i ett uttalande
i pressen den 28 januari detta
år att när det gällde prisövervakning
skulle nämnden gå till väga på följande
sätt: »Arbetsmaximen skall i ett sådant
läge — d. v. s. om man funnit anmärkningsvärda
priser eller marginaler
— vara att först förhandla och söka nå
resultat den vägen. Marknaden reagerar
smidigare då. Går det inte att få
rättelse den vägen, får nämnden publicera
en redogörelse för sina undersökningar,
varvid dock den berörda branschen
bör ha tillfälle att ta del av meddelandena,
innan de offentliggörs.»

Jag tillåter mig att än en gång fråga:
Har man i det av mig berörda fallet
verkligen handlat efter denna arbetsmaxim? Statsrådet

säger nu att det inte fanns
någon direkt anledning att ta kontakt

Torsdagen den 22 april 1954. Nr 15.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom
husgerådsbranschen.

med branschorganisationerna beträffande
prissättningen på ifrågavarande
artiklar. Jag vill med anledning liärav
nämna att sedan kommunikén offentliggjorts
och organisationerna därefter
själva framfört sin protest mot ärendets
handläggning och efterlyst vissa
uppgifter, riktades från priskontrollnämndens
sida en förfrågan till organisationerna,
om de vore villiga till
förhandlingar. Hade det inte funnits
större anledning att framställa den frågan
på ett tidigare stadium?

Som ett skäl för att inte ta kontakt
med branschorganisationerna anföres i
interpellationssvaret att det var angeläget
att »icke utlämna enskilda företagares
affärsförhållanden». Jag vill, herr
statsråd, gärna respektera den synpunkten,
men enligt mitt sätt att se får
icke detta hänsynstagande medföra att
en stor grupp av legala näringsutövare
riskerar att bli oskyldigt misstänkta för
prisuppskörtning. Om ett företag har
gjort sig skyldigt till något otillbörligt,
får väl det företaget självt svara för
sina handlingar. Man bör väl inte lägga
upp saken så, att de som inte har någon
skuld i sammanhanget blir vanrvktade
inför den allmänna opinionen.

Vad som i verkligheten har skett i
det aktuella fallet är att ett visst, inte
namngivet företag ansetts ha för höga
kalkyler för sitt eget försäljnings- och
distributionsarbete. Huruvida denna
priskontrollnämndens uppfattning är
riktig eller icke, har jag inte möjlighet
att bedöma. Enligt vad jag försport,
torde emellertid en del kostnader, som
rätteligen tillhör själva tillverkningsproceduren
eller i varje fall industriens
distributionsapparat, ha räknats in
bland de s. k. påslag, som beräknats
för handelsledens sammanlagda marginaler.
Vidare är det nog så, att stora
kostnader måste nedläggas av tillverkaren-huvudförsäljaren
för introduktion
av dessa i allmänhet nya varor. Denna

fråga har jag emellertid inte möjlighet
att vidare gå in på.

Vad jag vill framhålla är att varken
den reguljära grosshandeln eller detaljhandeln
haft eller har några anmärkningsvärda
marginaler på de artiklar
det gäller och naturligtvis inte tillnärmelsevis,
ens sammanlagt, några sådana
fantasimarginaler, som det talas om i
kommunikén. Detta framgår väl bäst
därav att priskontrollnämnden inte har
gjort några anmärkningar mot våra
marginaler och väl knappast heller
kunnat göra det, då dessa i stort sett
överensstämmer med vad som gäller för
alltjämt priskontrollerade liusgerådsartiklar.

Slutresultatet av hela historien blev
att priskontrollnämnden prutade med
det företag det här gäller. Sedan har
man aviserat att det kommer nya riktpriser
från det hållet. Priskontrollnämnden
har vädjat till handelns organisationer
att tillämpa dessa, när de
blir offentliggjorda. Detta var, inom parentes
sagt, en rätt egendomlig situation,
då priskontrollnämnden i andra
sammanhang inte gärna vill tillåta eller
rekommendera riktpriser.

Herr talman! Jag var naturligtvis, när
jag framställde min interpellation, inte
nog djärv att tro, att den skulle medföra
direkta åtgärder mot PKN från
handelsministerns sida. Jag hoppas
emellertid, att de synpunkter, som
framkommit under frågans behandling,
kan vara ägnade att ge en tankeställare
för framtida behandling av liknande
ärenden. Är det verkligen så, som
statsrådet och priskontrollnämnden gör
gällande, att den skada, som ovedersägligen
vållats en stor kår av medborgare,
icke avsiktligt framkallats, bör det väl
vara angeläget att vid eventuellt kommande
liknande fall ompröva metoderna.
Om så sker, tror jag att det skall
vara lättare att förverkliga handelsministerns
önskan att allmänheten får tillgång
till allsidig och objektiv upplys -

Nr 15.

Torsdagen den 22 april 1954.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom

husgerådsbranschen.

ning i frågor som berör priskontrollnämndens
verksamhet. Kunde man sedan
också våga hoppas på att pressen
ville inrikta sig på samma mål, allsidig
och objektiv upplysning, då vore mycket
vunnet. Såvitt jag förstår kan priskontrollnämnden
själv, om den verkligen
besjälas av samma goda vilja som
jag är övertygad om att handelsministern
har, medverka till att även pressens
informationer blir sakliga och objektiva
och inte missvisande, tendentiösa
och överdrivna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Nygrens anmärkningar
gick i huvudsak ut på två ting,
att nämnden skulle ha brutit mot givna
direktiv, när den publicerade vissa
prisförhållanden, och att själva publiceringen
av dessa uppgifter skett på ett
olämpligt sätt.

Den första erinringen har bemötts i
mitt interpellationssvar. Jag tror att
det är att driva saken för långt, när
man säger, att nämnden skulle ha
skyldighet att ta kontakt med ifrågavarande
organisationer vid varje särskilt
tillfälle, när den genom en kommuniké
eller på annat sätl vill meddela sig med
allmänheten. Så får bestämmelserna
inte tolkas. En annan sak är hur nämnden
skall samarbeta med företagare av
skilda kategorier. Hur detta skall gå till,
har nämndens nuvarande ordförande
givit uttryck åt åtminstone vid ett tillfälle.

Om själva publiceringen av denna
kommuniké säger herr Nygren att tidningarna
har utnyttjat kommunikéns
innehåll på ett mycket tendentiöst sätt.
Jag tyckte mig förstå att herr Nygren
inte hade några särskilda anmärkningar
mot tjänstemannen i fråga annat än att
han borde ha förvissat sig om att kommunikéns
innehåll inte vantolkades på
det sätt som skett. Nu har jag den uppfattningen,
att om en tjänsteman har

lämnat objektiva upplysningar till allmänheten
eller pressen, kan man inte
anklaga honom för den behandling
pressorgan av olika slag använder för
att nå sitt syfte. Det kan vara riktigt
att vissa delar av handeln här blev
skarpt kritiserade, men vid andra tillfällen
kritiseras i regel nämndens egen
verksamhet minst lika hårt.

Jag har uppmärksammat att en tidskrift,
som står herr Nygren nära, innehåller
ett uttalande, att tjänstemannen
borde ha förvissat sig om att vederbörande
tidning lade ut texten på riktigt
sätt. Jag tycker det är litet för pretentiöst.
Det råder ju tryckfrihet i landet,
och en tjänsteman kan inte ålägga
en tidning att skriva precis vad han
önskar. Om vederbörande branschorganisationers
direktörer har möjlighet till
en sådan centraldirigering vet jag inte,
men av denna lilla passusen i tidskriften
förefaller det som om man hade
sådana förmåner på den kanten. Jag
tror emellertid inte att tjänstemän och
officiellt anställda personer har möjlighet
till sådant.

Den väsentligaste frågan är väl till
slut: vill herr Nygren bestrida riktigheten
i de sakförhållanden som kommunikén
upplyser om? Så långt jag har
kunnat finna har inte herr Nygren
gjort någon annan kommentar till kommunikéns
innehåll än att det här i huvudsak
är fråga om en enskild distributör
och inte om vare sig detaljhandeln
eller grosshandeln; det är dock
dessa som förmenas ha fått sitta
emellan.

Herr Nygren har tolkat effekten av
kommunikén på detta sätt. Men uppenbarligen
blev, efter det att nämnden hade
publicerat dessa uppgifter, de som tillhandahöll
dessa artiklar mer förhandlingsvilliga
än de varit tidigare. Det
var kanske en effektiv metod att publicera
vissa uppgifter för att belysa ett
sakläge, ty det gällde att upplysa konsumenterna
om vilka förhållanden som

Torsdagen den 22 april 1954. Nr 15.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom

husgerådsbranschen.

förelåg i här avsedda fall. Den stora
allmänheten blir väl litet chockerad
när den får se ett officiellt organ uppge,
att det finns handelsmarginaler som
går upp till 150—200 procent på fabrikspriset,
och det är inte att förvåna
sig över att den reagerar. Nu vet alla
att det kan finnas flera handelsled och
att det säkerligen figurerar s. k. ensamförsäljare
i det här fallet, men även
under sådana förhållanden tycker jag
det är alldeles i sin ordning att man
bibringar allmänheten kunskap härom.

Nu säger herr Nygren att nämnden
skulle ha gjort detta direkt genom att
peka på vilken företagare det var och
vilka alster det gällde. Men jag tror
inte nämnden har möjlighet göra så
utan att bryta mot sekretessbestämmelserna.
Herr Nygren kan peka ut vederbörande
företagare, och det har han
också gjort i sin tidning, men vi bör
hålla nämnden räkning för att den iakttar
en viss försiktighet när det gäller
detaljer i enskildas näringsfång och
affärer. Jag tror näppeligen att man
kan rikta någon anmärkning mot priskontrollnämnden
för att den beaktar
sådana gängse principer och inte överträder
gällande bestämmelser.

Jag vill sålunda slå fast att det väsentliga
i detta sammanhang är att priskontrollnämnden
har använt metoden
att offentligt kungöra ett förhållande
beträffande priserna inom en viss
bransch. Det har angivits att det bara
gäller delar av en viss bransch, och
man har lämnat uppgift om de procentuella
påslagen på ett fabrikspris. Jag
tycker det är helt naturligt att en institution
som priskontrollnämnden, som
har till syfte att bibringa allmänheten
kunskaper om dessa förhållanden, söker
använda så effektiva metoder som
möjligt. Om man då anger att det förekommer
prispåslag på mellan 150 och
200 procent och kanske därutöver, har
detta såvitt jag kan begripa den effekten,
att allmänheten med ett visst in -

tresse studerar detta. I den mån man
kan få bort denna oskäliga prissättning
tycker jag det är ett framsteg för alla.

Herr Nygren har inte på något sätt
sökt försvara sådana marginaler. Priskontrollnämnden
har inte heller påstått
att det inom detaljhandeln eller grosshandeln
reguljärt förekommer sådana
marginaler, utan den har i kommunikén
påpekat, att detta gäller ett speciellt
område som man håller på att behandla.
Jag tycker inte vare sig grosshandeln
eller detaljhandeln behöver
känna sig kränkt över vad som här
har skett, utan man bör se till huvudsyftet
med den åtgärd som priskontrollnämnden
har företagit. Jag tycker för
min del att den åtgärden inte på något
sätt är klandervärd. Att sedan myndigheterna
inte har någon möjlighet att
ingripa mot den svenska pressen och
dess metoder, när det gäller företeelser
av detta slag, är en sak för sig.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Statsrådet påpekar att
jag har framhållit hur pressen utnyttjat
den här historien. Jag trodde vi var
överens på den punkten, då även statsrådet
påpekade att pressen givit en tendentiös
framställning av saken.

Sedan säger statsrådet att det i regel
är nämnden som blir angripen, och
han frågar varför handeln skall vara
prinsessan på ärten och känna sig så
illa berörd av litet kritik. Men det är
väl en betydande skillnad om tjänstemännen
i en statlig institution, som
sitter i varje fall i relativt trygga positioner,
blir föremål för offentlig kritik;
det får de väl ändå finna sig i.
Det får handeln också finna sig i, om
kritiken är berättigad. Men vi kan inte
komma ifrån att i detta fall har saken
fått en sådan utformning — jag erkänner
att det är huvudsakligen genom
tidningarnas förvållande men kanske
även i någon mån genom oklart uttryckssätt
från nämnden och dess tjäns -

Nr 15.

Torsdagen den 22 april 1954.

Svar på interpellation ang'', priskontrollnämndens inarginalundersökningar inom''

husgerådsbranschen.

lemäns sida — att det är de som står
i distributionens första led bakom butiksdiskarna
som blir utsatta och misstänkta.
Det är dock en betydande skillnad,
därför att de skadas i sin näringsverksamhet,
vilket priskontrollnämndens
tjänstemän inte gör.

Så undrar handelsministern, om direktörerna
i branschorganisationerna
har någon möjlighet att centraldirigera
pressen. Det har de säkerligen inte alls,
men däremot brukar jag för min del
anse, att om man gör uttalanden i frågor
av den art det här gäller och som
dock är rätt ömtåliga och delikata, har
man anledning att begära att man åtminstone
skall få intervjun uppläst för
sig, innan tidningen går i press. Det
har jag alltid lyckals med, vad färgen
än varit på tidningen, och då tycker jag
att en byråchef i priskontrollnämnden
borde ha samma möjlighet och inte
minst samma skyldighet.

Statsrådet frågar om jag vill bestrida
riktigheten av de sakförhållanden kommunikén
innehåller. Det varken vill eller
kan jag, ty jag vet ingenting i detalj
om vad saken gäller. Jag vet att man
haft förhandlingar med ett visst företag,
och det har så småningom krupit
fram vad det var för ett företag. Från
början fick vi inte veta vare sig det
eller vad det gällde för varor eller vilket
underlag det var för de undersökningar
och utredningar som gjorts. Jag
kan alltså inte gå in på den saken. Jag
har i mitt tidigare yttrande sagt, att det
kanske finns vissa förklaringsgrunder,
men jag har ingalunda tagit företaget
i försvar, om det uppträtt på ett felaktigt
sätt.

Statsrådet säger också, att herr Nygren
kan utpeka ett visst företag och
säga att det gäller det företaget och de
varorna, men det kan inte priskontrollnämnden
eller myndigheterna göra. Det
hade väl heller inte varit nödvändigt,
men man kunde ändå ha framställt
saken så, att den verkligen begränsats

till de dimensioner den hade och inte
fått denna form av att det här är den
reguljära handeln som uppskörtar allmänheten
på en hel del husgerådsartiklar.
Jag kan nämna — jag hade inte
tänkt göra det men jag anser mig nu
böra göra det i detta sammanhang —
att det har förekommit, inte i tidningsartiklar
men i diskussioner, uttalanden
från tjänstemän i priskontrollnämnden,
som är synnerligen anmärkningsvärda.
Det gäller ingalunda den byråchef, som
förut har figurerat i detta sammanhang,
utan en annan som bland annat på ett
diskussionsmöte i Konserthuset uttalade
sig ungefär på detta sätt: »Om ni går
in i en järnhandel, kan ni riskera att
få betala 200 procent i avans på de
varor ni köper.» Man måste väl anse
att det här var järnhandeln, som blev
utpekad. När diskussionen vid detta
tillfälle var avbruten och den som hade
diskuterat med byråchefen inte hade
möjlighet att begära ordet i diskussionen
men gick fram till byråchefen och
»i anständighetens namn» vädjade till
honom att rätta till detta uttalande, så
vägrade han; det fanns ingen anledning
att göra ett tillrättaläggande. Jag
tror att herr statsrådet delar min uppfattning,
att lojala medborgare och näringsidkare
i detta land inte har anledning
att tåla vilka metoder som helst.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Den byråchef, som herr
Nygren sist talade om och som hade
uppträtt vid en diskussion, skall jag
inte uttala mig om, men när det gäller
den byråchef, som gjorde intervjuuttalandet
och som alltså denna interpellation
rörde sig om, finns det anledning
att till kammarens protokoll foga vederbörande
tjänstemans intervju. Den
löd enligt byråchefens egen uppgift:
»Nämnden kommer på fredag att diskutera
vad förhandlingarna med motparten
givit för resultat.» Det var det förs -

Torsdagen den 22 april 1954. Nr 15.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom
husgerådsbranschen.

la. För det andra hoppades han kunna
träffa överenskommelse om prissättningen.
För det tredje: »Sortimenten
omspänner allehanda artiklar från vispar
till skärmaskiner, saker av järn,
trä och plast.» För det fjärde: »Järnhandeln
har 30—40 procents rabatt på
hushållsartiklar.»

Det var denna intervju byråchefen
lämnade till tidningen. Jag tror kammarens
ledamöter kan bedöma om den
var av det ovederhäftiga slag som det
kan förefalla av herr Nygrens anförande.

Herr SEVERIN i Gävle (s):

Herr talman! Jag viil säga ett par ord
med anledning av denna interpellation.

Jag vill först säga, att jag inte betraktar
handelsmarginaler på något sätt
som hemliga. Varför skall inte kunderna
kunna få vetskap om de kostnader
det för med sig att distribuera varor?
Här dröjer det hos handeln kvar något
av det hemlighetsmakeri som präglade
marginalsättningen i en gången tid.
Handeln är mycket känslig för om man
i något sammanhang nämner vilka påslagsmarginaler
som förekommer.

Jag tror att kunderna mer än väl tål
att få höra vad det kostar att föra en
vara från producenten till konsumenten.
En större insyn i marginalsättningen
i olika handelsled skulle skingra
mycket av den misstänksamhet som förekommer
bland konsumenterna i detta
avseende.

Det kan alltså enligt min mening inte
vara något fel att nämnden har publicerat
de marginaler som tillverkare —
jag vill understryka för herr Nygren
att det var flera tillverkare — har lagt
på. Det beklagliga är att nämnden av
sekretesskäl inte kunde ange vilka tillverkare
det var och vilka varor det
gällde. Varorna var i allmänhet s. k.
märkesvaror.

Jag vill också betyga att nämnden

strävar efter att såvitt möjligt underställa
handelns organisationer pressmeddelanden
innan de lämnas till tidningarna.
Sedan den 16 januari i år, då
jag tillträdde ordförandeskapet i priskontrollnämnden,
är det bara i detta
enda fall som en sådan kommunicering
med handeln inte har skett, och detta
enda fall har herr Nygren dragit inför
andra kammaren.

Eftersom frågan nu har kommit på
tal vill jag säga till herr Nygren, att
det inte är priskontrollnämnden som är
prinsessan på ärten, utan det är handeln
som har pretentioner. Nog går det
väl ganska långt när handelns organisationer,
såsom har skett på ett sammanträde,
inte bara begär att i förväg få
se de kommunikéer som nämnden tänker
skicka ut, utan även begär att få
se de eventuella intervjuuttalanden som
nämndens tjänstemän ibland tvingas
göra på pressens förfrågan. Det var kanske
ett överilat uttryck denne tjänsteman
fällde, som inte var så illa menat.
Även herr Nygren har i polemik med
vederbörande byråchef sagt att man
skall kontrollera de intervjuuttalanden
som görs. Det kan i princip vara riktigt,
men jag skulle knappast tro, herr Nygren,
att vederbörande kan få kontrollera
de redaktionella kommentarer som
tidningen gör till intervjuuttalandet,
och i detta fall är det en redaktionell
kommentar som har upprört herr Nygren.

Jag är angelägen om att understryka,
att jag såvitt det ankommer på mig är
villig att söka samarbeta med handeln
och näringslivet på ett så friktionsfritt
sätt som möjligt. Jag beklagar om handeln
och näringslivet skulle ha betraktat
det inträffade som ett avsteg från
denna samarbetsvilja, för vilken jag är
en varm förespråkare. Jag är inte säker
på att interpellanten talar på hela handelns
vägnar, utan jag tror att herr
Nygren talar för den känsligaste delen
av handeln.

Nr 15.

Torsdagen den 22 april 1954.

Svar på interpellation ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom

husgerådsbranschen.

Herr NYGREN (h):

Herr talman! Statsrådet ville till kammarens
protokoll föra ett avsnitt av intervjuuttalandet
från den tjänsteman i
priskontrollnämnden som här har varit
på tal. Jag har då anledning att be att
till kammarens protokoll få anteckna
den rubrik som regeringsorganet Morgon-Tidningen
använde över denna intervju:
»PKN avslöjar grov uppskörtning.
200 procent tas på hushållsartiklar.
På vägen till konsumenten tredubblas
ofta varupriset.» Det är inte bara den
redaktionella kommentaren jag reagerar
emot, herr Severin, utan även i själva
återgivandet av intervjun förekommer
saker och ting som icke är riktiga.

Herr Severin har sagt att det är riktigt
att man såsom jag har framhållit
bör kontrollera intervjuuttalandena,
men det har man inte gjort i detta fall.
Vederbörande byråchef har själv efteråt
i skriftlig form framhållit vad han
har sagt, och det var detta som handelsministern
föredrog. Men det står
inte här, utan det står: »På fredag diskuterar
nämnden vad förhandlingarna
med handeln givit för resultat.» Han
har sagt: ». .. vad förhandlingarna med
motparten givit för resultat.» Han talar
alltså inte om att det hade varit några
förhandlingar med handeln, och det
hade det ju inte heller varit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till särskilda utskottet motionerna:
nr 678 av herr Gustafsson i Bogla
m. fl., och

nr 679 av herr Lindberg;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 680 av herr Birke och

nr 681 av herr Edström;

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 682 av herr Håstad m. fl. samt

nr 683 av herrar Sköldin och Sehlstedt; till

behandling av lagutskott motionerna: nr

684 av herr Ericsson i Näs m. fl.
och

nr 685 av herr Fröding m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 686 av
herr Dahl m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 687 av herr von Friesen in. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 688 av
herr von Friesen m. fl.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 209
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 214, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1953
vid dess femte ordinarie möte fattade
beslut tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9-

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 689, av herrar Gustafson i Göteborg
och Königson, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 204, beträffande
vissa ändringar i förordning -

Lördagen den 24 april 1954.

Nr 15.

en angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§
lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om
vård av omyndigs värdehandlingar;
och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6 juni
1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående
fjärdingsmän;

från andra lagutskottet:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m, m.; och
nr 186, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmän
förfogandelag in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 189, i anledning av väckta motioner
om ökad forsknings- och propagandaverksamhet
rörande barnolycksfallen;
och

nr 190, i anledning av väckta motioner
dels om inrättande av en rådgivande
språknämnd och dels om inrättande
av ett språkvårdsråd.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.01.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 24 april.

Kl. 14.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Eskil Eriksson, Gimo,
på grund av sjukdom; tills vidare är förhindrad
att deltaga i riksdagens arbete,
intygas på begäran.

Uppsala den 22 april 1954.

Jan Spångberg,
leg. läkare.

Härmed intygas att chefredaktör Rolf
Philip Edberg f. 14 mars 1914 på grund
av trombos (blodpropp) i höger ben

fortfarande är helt oförmögen till arbete
ytterligare ca 2—3 veckor från nedanstående
datum räknat.

Göteborg den 22 april 1954.

Sven-Erik Fagerberg,
avd.-läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Eriksson i Sandby från
och med den 22 innevarande april tills
vidare. Herr Edberg, som vid sammanträdet
den 13 näslidna mars beviljats
ledighet under en månad, beviljades nu
fortsatt ledighet tills vidare.

Vidare föredrogs följande ansökan:

Nr 15.

Lördagen den 24 april 1954.

Interpellation i anledning av vidtagna inskränkningar av rätten till jakt och fiske
å Harpsunds domäner.

Till Riksdagens Andra Kammare.

Med anledning av att jag ämnar deltaga
i sammanträde med the Executive
Committee av the Liberal International
i Lausanne, anhåller jag om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 28
april till 3 maj 1954.

Stockholm den 24 april 1954.

Olle Dahlén.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 214, med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Europarådets rådgivande församling år
1953 vid dess femte ordinarie möte fattade
beslut.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 689 av
herrar Gustafson i Göteborg och Königson.

§ 4.

Interpellation i anledning av vidtagna
inskränkningar av rätten till jakt och
fiske å Harpsunds domäner.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG, som anförde:

Herr talman! Enligt i tidningspressen
lämnade uppgifter har inskränkningar
i allemansrätten i fråga om fiske och
jakt förekommit å Harpsunds domäner.
Denna inskränkning har vidtagits av
kungl. byggnadsstyrelsen och »Nämnden
för jord- och skogsbruket på Harpsunds
egendom» med bl. a. den motiveringen,
att den skett av omtanke om
Harpsunds ekonomi. Då eventuella arrende-
och andra inkomster av jakt
och fiske av samhället oavkortat skall
användas till jakt-, fiske- och natur -

vård torde motiveringen bygga på något
missförstånd. Men då det är av
största vikt ur trivsel-, rekreations- och
fritidssynpunkt att verkställande myndigheter
för staten, samfälligheter och
enskilda har kunnighet och vilja att
skydda och bevara allmogens urgamla
fri- och rättigheter, är det angeläget
att samhället bevakar allmogens rättigheter,
så att de icke uttunnas eller försvinner.

Med anledning härav anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till hans
excellens herr statsministern få framställa
följande fråga:

Är herr statsministern i tillfälle att inför
andra kammaren lämna en redogörelse
för här omnämnda förhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till landstingslag
m. in. ävensom i ämnet väckta motioner;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av väckta motioner om utredning angående
åtgärder för en likformig reglering
av rätten till ersättning vid ingrepp i
enskilds äganderätt och frihet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m.m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. in.;

nr 79, i anledning av väckta motioner

Lördagen den 24 april 1954.

Nr 15.

om återbäring till Lifaco Aktiebolag av
till statsverket erlagd varuskatt m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förstärkning av
statens lånefond för den mindre skeppsfarten
jämte i ämnet Väckta motioner;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående gäldande av viss
livränta;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar till personal
vid 1951 års jordbruksräkning;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

87, i anledning av väckta motioner
om förbättrade förmåner för i statens
tjänst återanställda pensionärer;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändring av gällande
bestämmelser om ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
2 — Andra kammarens protokoll 1954.

proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m., jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 32, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt för
inkomst göra avdrag för läkar- och
sjukvårdskostnader;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om kammarkansliernas
rationalisering eller
upprättande av en gemensam upplysningscentral
i riksdagen;

nr 21, i anledning av väckt motion
om installering av en högtalaranläggning
i första kammarens plenisal; och
nr 22, i anledning av väckt motion
om pension åt riksdagsstenografen E.
G. T. Torbiörns änka och barn;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om yrkesskadeförsäkring m. m. dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
krigsförsäkring för sjömän m. fl., m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsNr
15.

Nr 15.

Lördagen den 24 april 1954.

skada, ådragen under vistelse å anstalt
m. m.; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en stiftsadjunktur för
sjömansvård i Stockholms stift; och
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående dels upphävande av lagen om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
dels viss ändring i lagen
om uppsikt å jordbruk och upphävande
av lagen om kronans förköpsrätt in. m.,
dels översyn av sistnämnda lag, dels ock
viss ändring av samma lag;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 19, med anledning av väckta motioner
angående förskott ur anslaget till
bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden till byggande av en
fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge;

nr 20, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvaltningen av
vissa stödlån; och

nr 21, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av
kommunskogslånefonden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

18, över motion om viss ändring i
stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse;
och

nr 19, över motion om upprättande
av förteckningar över sådana arbetsoch
tjänsteuppgifter inom statliga verk
och inrättningar, som lämpligen kan
anförtros åt partiellt arbetsföra per -

§ 6.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 690 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 180, angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m.; och

nr 691 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Carlsson i Tibro, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 210, angående
statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bankoutskottet:
nr 187, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för Tornedalens och
Överkalixbygdens försörjning medelst
där befintliga naturtillgångar och tillgänglig
arbetskraft; och

nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att främja näringslivet
och befolkningsutvecklingen
å landsbygden i Bohuslän; samt

från sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottet,
nr 191, till Konungen i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden, dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar Britth.

soner.

Tisdagen den 27 april 1954.

Nr 15.

Tisdagen den 27 april.

Kl. 16.00.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikamissbruket.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Rimmerfors har till chefen
för justitiedepartementet riktat frågorna,
om justitieministern anser att
det nu aktualiserade narkotikamissbruket
är av sådan karaktär och omfattning
att det motiverar en ökad vaksamhet
från samhällets sida och om justitieministern
i så fall överväger möjligheten
av att genom åtgärder inom lagstiftningens
ram komma till rätta med
problemet. Eftersom den nuvarande författningsregleringen
rörande narkotika
tillhör inrikesdepartementets verksamhetsområde,
har det överenskommits
att jag skall besvara dessa frågor.

Handeln med narkotika är föremål
för reglering i internationella konventioner,
och dessutom har de olika länderna
sina egna nationella bestämmelser
för att kontrollera användningen av
dessa ämnen. Vår egen lagstiftning på
området anses gå längre i restriktiv
rikting än andra länders regleringar. I
giftstadgan och den s. k. narkotikakungörelsen
meddelas noggranna kontrollbestämmelser
om import, export, tillverkning,
innehav, förvaring och överlåtelse
av narkotika. Narkotika får innehas
endast av licensierad importör
eller tillverkare och på apotek. Från
apotek får ämnena utlämnas endast mot

läkarrecept. Ett sådant får expedieras
endast en gång och skall sedan förvaras
på apoteket. Apoteken inspekteras
årligen, och då granskas narkotikarecepten.
Om det iakttas att en läkare i
anmärkningsvärt hög grad utfärdat sådana
recept rapporteras saken till medicinalstyrelsen,
som kan inskrida mot
läkaren genom att begränsa hans behörighet
eller ta ifrån honom legitimationen.
Denna reglering av försäljningen
från apotek gäller även vissa ämnen
som t. ex. fenedrin, vilka inte är
narkotika i lagens mening men som
har liknande verkningar. Även kontrollen
över import och tillverkning av
narkotika ligger hos medicinalstyrelsen.
Denna myndighet får också meddelanden
om alla beslag av olovligen innehavda
narkotika och om alla fall då någon
döms för förseelse mot bestämmelserna.

För att få klarlagt i vilken omfattning
missbruk av narkotika förekommer
har jag vänt mig till medicinalstyrelsen
och polisen i Stockholm. Medicinalstyrelsen,
som alltså har god
kännedom om förhållandena, meddelar,
att en undersökning som gjordes 1937
—1940 visade, att antalet av läkare
kända fall av narkotikamissbruk då var
mycket ringa men att det är antagligt
att antalet sedan dess kan ha ökat. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm anser
att narkotikamissbruket i huvudstaden
f. n. inte innebär något stort problem.
Både från medicinalstyrelsens
och polisens sida framhålles, att missbrukarna
i allmänhet får medlen på
legal väg från apotek mot recept. Ibland
förekommer att recept förfalskas. Däremot
anses smuggling inte förekomma
i någon nämnvärd omfattning, och den
illegala handeln tycks inte heller vara
omfattande. Medicinalstyrelsen anser

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikamissbruket.

emellertid att en ännu mera restriktiv
hållning från läkarnas sida är påkallad,
och styrelsen överväger att införa skärpta
föreskrifter om utfärdande av narkotikarecept.

Kriminalpolisintendenten har i sitt
yttrande påyrkat vissa skärpningar av
straffen för olovlig befattning med narkotika
och liknande ämnen för att ge
polisen laglig möjlighet till mera effektivt
ingripande mot den illegala handeln
genom bl. a. gripande, husrannsakan
och kroppsvisitation. Medicinalstyrelsen
anser också att om skärpt
lagstiftning skulle bli erforderlig, den
bör gå ut på bl. a. strängare straff.

Den utredning, som jag nu i korthet
har redogjort för, har givit mig intrycket
att, även om allt icke är väl beställt,
narkotikamissbruket just nu inte är
något mera allvarligt problem i vårt
land. Givetvis är det dock nödvändigt
att man noggrant följer utvecklingen.
Medicinalstyrelsen, som direkt eller indirekt
handhar all kontroll över narkotika,
synes ha goda möjligheter att bedöma
läget och behovet av åtgärder.
Som jag nämnde överväger styrelsen
också att utfärda skärpta föreskrifter
om receptgivningen. Beträffande den
straffskärpning som förordats vill jag
nämna, att 1946 års läkemedelsutredning
enligt vad som meddelats mig
överväger denna fråga. Sedan utredningens
förslag lagts fram, vilket beräknas
ske inom kort, får jag anledning
att ta ställning till spörsmålet.

Härpå anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber först att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack
för svaret.

Det är med verklig tillfredsställelse
jag börjar med att konstatera, att herr
statsrådet tagit allvarligt på denna fråga
och i flera avseenden förebådat positiva
åtgärder. Jag anser problemet

vara allvarligt, även om missbruket av
narkotika måhända inte ännu är av
så stor omfattning. Ingen skulle bli gladare
än jag själv, om denna förmodan
verkligen visat sig riktig. Allvaret i en
angelägenhet av detta slag beror dock
inte alltid på omfattningen av en skada
eller frekvensen av den trafik som
pågår. Vi vet ju hur angelägna vi är när
det gäller farliga epidemier, t. o. m.
om det bara är fråga om kreatur, att
stoppa smittan på ett tidigt stadium. Vi
nöjer oss inte med att konstatera, att
exempelvis mul- och klövsjukan hittills
krävt bara så och så många tusen offer
och att man sålunda inte kan tala om
någon fara för landet; nej, vi spärrar
länsgränserna och vidtar kraftåtgärder
redan efter de första fallen.

Jag är val medveten om, herr statsråd,
att jag här talar om ojämförbara
värden, men ingen av oss tvekar väl
om vilka värden som är störst. Jag har
bara med jämförelsen velat säga, att
det inte är skadans omfattning, som är
avgörande för behovet av vaksamhet,
utan själva tendensen.

Utomlands är ju, som också herr
statsrådet påpekade, narkotikamissbruket
av en helt annan storleksordning än
hos oss. Men med de nuvarande livliga
förbindelserna med utlandet och den
internationella narkotikahandelns behov
av att skapa nya marknader skulle
det väl närmast vara underligt om inte
trycket ökades också på vårt land. Det
är inte minst därför jag velat rikta uppmärksamheten
på detta problem.

Den händelse, som denna gång aktualiserade
saken, var vissa företeelser
inom en viss yrkeskår, där några kårmedlemmar
fått både lasten och själva
giftet från utlandet. Jag vill i det sammanhanget
med all tydlighet klargöra,
att jag med denna riksdagsfråga inte
velat sätta jazzmusikerna i skottgluggen.
Svenska musikerförbundet självt
har på ett både effektivt och hedersamt
sätt tagit itu med den grupp inom kåren,
som fallit offer för narkotikamiss -

Tisdagen den 27 april 1954.

Nr 15.

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikamissbruket.

bruket. Det är dock inte bara detta enstaka
missförhållande som gör ökad
vaksamhet nödvändig. Det är själva tendensen
till ökad njutningslystnad, flykten
till ruset —• i detta fall ett alldeles
speciellt förrädiskt och nedbrytande
giftrus —- som är det allvarliga.

Då kan man fråga sig: Är narkotikamissbruket
i tilltagande här i Sverige?
Inom socialvården, speciellt barna- och
ungdomsvården, lutar man åt den uppfattningen,
i varje fall vad gäller våra
storstäder.

Förhållandet kan sammanhänga med
den ökade penningtillgången, men ännu
mer torde det ha att göra med en falsk
idealbildning ■—• man gör som idolerna
gör — eller med livströtthet och disharmoni;
allt det där som Hjalmar Söderberg
en gång kallade »själeng obotliga
ensamhet». Dit hör naturligtvis också
de mera oroande och uttalade formerna
av sömnmedelsmissbruk och annat
tablettmissbruk, som herr statsrådet
här var inne på. Envar vet att detta
är en alltför allmän och alltmer oroande
tendens, ett verkligt hot mot folkhälsan.
Men med narkotikamissbruk menar
vi kanske ändå i detta sammanhang
något ännu allvarligare.

Både läkarna och narkotikaslavarna
själva torde vara överens om att riskerna
härvidlag är vida större än vid
alkoholmissbruk, även om detta också
är tillräckligt allvarligt. Med en viss travestering
av ett gammalt ord skulle man
kanske kunna tala om svenska folkets
urgamla rätt att sig självt förstöra. Ja,
nog skall vi slåss för rätt och frihet,
men inom de här väggarna är vi överens
om att det skall vara vissa gränser
också för förstörelsen. Att sedan vissa
kretsar inte vill se farorna får stå för
deras egen räkning.

Det förvånade mig något att tidningen
Medborgaren, högerns officiella organ,
just i denna fråga viftat bort det
hela med några överlägsna ord om »en
relativt nykommen folkpartiriksdagsman,
som vid detta laget torde ha lärt

att man skall ta kvällstidningssensationerna
med stor försiktighet». Så refereras
hur narkotikaskandalen broderats
ut i de pigga bladen med påföljd att
—• som det heter —■ »herr Rimmerfors
genast lopp åstad med en interpellation
till justitieministern, om samhället
behövde öka sin skyddsvakt och om
nya lagar behövde stiftas» etc. Man
slutar med att säga att riksdagsförhandlingarna
är alltför hårt ansträngda så
här års för att tillåta överflödiga debatter.

Den där varnande gesten av högerpekfingret
får ju tas för vad den är
värd, men nog förvånar det mig att
någon över huvud taget vill beteckna
en debatt om en allvarlig folkmoralisk
och socialmedicinsk fråga som överflödig.
Jag har heller inte sprungit
åstad därför att jag blev upprörd över
vad några aftontidningar skrivit utan
helt enkelt därför att jag har förstahandserfarenheter
av dessa olyckliga
människors öde. Den som de senaste
tio åren sysslat med socialt arbete i
Stockholm och vid otaliga samtal fått
del även av narkotikaoffrens erfarenheter
har rätt att ge uttryck för denna
sin oro. Det är inte mer än en halvtimme
sedan jag skildes från ett av
dem, en man som i många år slitit
med sitt narkotikamissbruk och som
har så lätt att få vad han därvidlag
behöver, att han också i dag lade framför
mig på bordet nyinköpta gifter,
denna gång från Spanien.

Dessutom bör det sägas här, att det
allvarligaste som skrivits i denna fråga
inte stått i någon av kvällstidningarna
utan i en ledande artikel i tidningen
Musikern, skriven av ingen mindre än
Svenska musikerförbundets ordförande.
Där heter det bl. a. om narkotikamissbruket
bland vissa yngre musiker i
Sverige: »Farorna är så stora och så
allvarliga att språkets kraftigaste uttryck
är på sin plats. — Så länge detta
existerade endast i USA kunde vi väl
beklaga utvecklingen, men det var inget

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Svar på fråga ang. åtgärder mot narkotikamissbruket.

personligt problem för oss. Men hur
är det no? Jo, tyvärr har smittan spridit
sig även till vårt land. Ynglingar med
fallenhet för musikeryrket ser i de
amerikanska stjärnorna gudar, som de
till varje pris vill efterlikna.»

Musikerförbundets ordförande erinrar
sedan om de amerikanska marihuanacigarretterna,
att »det knappast finns
något gift som är så lätt att vänja
sig vid, att få begär efter, som marihuana.
Sedan blir det, för den som
har börjat, ett rent helvete för att
kunna anskaffa den åtråvärda stimulansen».
»Med allra största sannolikhet
torde kunna sägas», fortsätter förbundsordföranden,
»att sådana cigarretter
icke tillverkas i Sverige, utan smugglas
in och tillhandahålles av individer så
samvetslösa, att jag skulle önska att
veta vilka de var och ha deras fotografi
för att här med varning sätta ut
dem till offentligt beskådande.»

Jag kan i detta sammanhang nämna,
herr talman, att jag i går kväll på Centralen
frågade några ur dessa kretsar
om de kunde skaffa amerikanska marihuana-cigarretter,
och de svarade, sedan
de nogsamt hade förvissat sig om
att de inte var bevakade, att det inte
var någon svårighet.

På en punkt vill jag alldeles särskilt
understryka behovet av effektivare åtgärder,
och jag är glad att i det fallet
vara förekommen av herr statsrådet.
Det gäller möjligheten för polisen att
ingripa på ett tidigare stadium än nu.
Det skall villigt erkännas, att svårigheterna
att komma åt dessa ungdomsvärldens
marodörer är stora, inte
minst med tanke på de små kvantiteter
det här rör sig om. Men även om polisen
har kännedom om handeln med
narkotika, är den förhindrad att göra
husrannsakan eller företaga kroppsvisitation
då sådant ingripande enligt 18
kap. 1 § rättegångsbalken kan ske endast
då man har anledning misstänka brott,
varå frihetsstraff kan följa. För olovlig
handel med narkotika stadgas ju i re -

gel endast dagsböter enligt en kunglig
kungörelse av år 1933, kompletterad år
1937. Det heter visserligen där i en paragraf:
»Äro omständigheterna försvårande,
må till fängelse dömas.» Detta
kan man emellertid inte veta förrän
anhållandet skett, och dessförinnan
har man alltså ingen rätt att göra husundersökning.
Och vad betyder eventuella
dagsböter för en narkotikaförmedlare?
Böterna kalkyleras in i priset
och slås ut i konsumentledet; så enkel
är den saken.

Jag är tacksam, herr talman, för de
försäkringar, som herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet har
lämnat beträffande ökad vaksamhet
från myndigheternas sida, och likaså
för de antydningar, som här gjorts om
att frågan kommer att tas upp till ny
prövning i samband med behandlingen
av 1946 års läkemedelsutredning.

Jag vill till sist försäkra, att jag inte
har något som helst behov av att göra
denna fråga större än den är. Jag vet
att det finns andra frågor av stort andligt
allvar och djup social innebörd,
som vi också måste försöka komma till
rätta med. Men å andra sidan kan man
inte stillatigande åse, hur en ny våg av
förförelse sköljer in över våra kuster.
Det är ett faktum att så sker, trots att
kriminalpolisintendenten i sitt yttrande
har sagt, att smuggling och illegal
handel knappast förekommer, i varje
fall inte i någon större utsträckning.
Detta må nu vara sant. I större utsträckning
förekommer det säkert inte, men
det förekommer dock.

En man ur de här berörda leden, som
jag talade med i dag, sade att han på
en gång erbjöds att få köpa 5 000 tabletter.
Partiet hade medförts på en flygresa
mellan Frankrike och Sverige. Han
hade den uppfattningen, att det mesta
som kommer in, även av de amerikanska
varorna, smugglas via Frankrike
till Bromma. I övrigt kommer det med
båtarna till Göteborg och Malmö.

Det är för oss alla i denna kammare

Tisdagen den 27 april 1954.

Nr 15.

Svar på fråga ang. visning av civilförsvarets nya huvudcentral i Södertälje. — Svar

på interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

angeläget alt medverka till all tänkbar
sanering av vår ungdomsvärld, och
även om inte allt kan vinnas genom lagstiftning,
utan det mesta är en fråga
om moraliskt ansvar och stärkande av
de inre grundvalarna hos vårt folk, så
är även detta en sak som är värd uppmärksamhet.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. visning av civilförsvarets
nya huvudcentral i Södertälje.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Herr Blidfors har frågat
mig om jag uppmärksammat, att i
Stockholms-Journalisternas Rundtur
1954 ingår en kupong, som berättigar
till visning av civilförsvarets nya huvudcentral
i Södertälje, samt om jag anser
en dylik visning lämplig och har
för avsikt att vidtaga några åtgärder i
anledning av den sålunda tillämnade
visningen.

Med anledning härav får jag meddela,
att tillstånd till ifrågavarande visning
ej har lämnats. Då den lokala ledningen
för Rundturen i februari i år
förfrågade sig härom, meddelade fastmera
civilförsvarsdirektören i Stockholms
län efter samråd med vederbörande
i civilförsvarsstyrelsen, att någon
visning ej kunde komma i fråga.
Biljetterna hade emellertid då på rundtursledningens
eget bevåg redan tryckts.
I lokalpressen har redan meddelats, att
visningen, som skulle äga rum den 23
maj, är inställd.

Jag delar civilförsvarsmyndigheternas
mening i detta ärende.

Vidare anförde

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för det
snabba svaret. Jag vill endast tillägga,
att jag är fullt tillfredsställd med svarets
innehåll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma
inkomstutvecklingen på fiskets
område.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd väckt interpellation har
herr Utbult ställt följande frågor till
mig:

1. Har statsrådet observerat den
ogynnsamma inkomstutvecklingen på
fiskets område?

2. Om så är fallet, tänker statsrådet
företaga några åtgärder för att ändra
inkomstutvecklingen i fisket, så att
densamma bättre överensstämmer med
den av riksdagen godkända målsättningen
för fiskarbefolkningens levnadsstandard,
och är statsrådet i så fall beredd
att i årets proposition om prisregleringen
för fisk ge direktiv, avsedda
att ändra den här påtalade ogynnsamma
inkomstutvecklingen inom fisket?

Till svar härpå får jag anföra följande.

Vad först angår inkomstutvecklingen
för fiskarna har interpellanten åberopat
vissa siffror ur statistiska centralbyråns
årliga självdeklarationsundersökningar.
Jag har låtit fackmässigt
granska vad interpellanten därvid anfört.
Granskningen har gett följande resultat.

Interpellanten har jämfört medianinkomsten
för åren 1948 och 1951 för de
i undersökningarna ingående fiskarna i
norra Halland samt Göteborgs och Bo -

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

hus län med motsvarande inkomst för
jordbrukarna i samma område. Jämförelsen
ger vid handen, att fiskarnas inkomst
sjunkit, medan jordbrukarnas
stigit.

En närmare undersökning visar emellertid,
att jämförelsen icke ger en riktig
bild av läget.

Först och främst är det givetvis av
synnerlig betydelse vilka år man väljer
för jämförelsen. År 1948 var ett toppår
för fisket före rekordåret 1952. Jag kan
sålunda nämna, att den av västkustfiskarna
år 1951 ilandförda fångsten understeg
fångsten under år 1948 med
cirka 11,5 miljoner kilogram. Värdet av
fångsten uppgick år 1948 till 75,0 miljoner
kronor och år 1951 till endast
68,3 miljoner kronor. Tar man dessutom
hänsyn till den kostnadsstegring å fiskets
förnödenheter, som inträffade under
år 1951, är det klart att 1951
måste anses som ett dåligt år för fisket.
Om man i stället jämför året 1948 med
åren 1952 och 1953, blir bilden en helt
annan. Under de båda sistnämnda åren
steg nämligen västkustfiskarnas fångstvärde
till cirka 80 miljoner kronor och
överträffade sålunda inte obetydligt
1948 års siffra.

Vidare må framhållas, att interpellantens
jämförelse mellan fiskarnas och
jordbrukarnas inkomster inskränker sig
till att avse förhållandena i norra Halland
samt Göteborgs och Bohus län.
Det är klart, att dessa båda distrikt är
av särskild betydelse, när det gäller
fisket. Emellertid kan man inte bortse
från att det finns ytterligare sju distrikt.
Undersöker man inkomstförhållandena
i samtliga nio distrikt, visar
det sig att inkomsten för fiskarna sjunkit
i ytterligare endast ett distrikt.
Samtliga övriga sex distrikt uppvisar en
högre medianinkomst för fiskarna år
1951 än år 1948.

Vid granskningen av interpellantens
framställning har vidare anmärkts, att
sådana brister vidlåder det åberopade
deklarationsmaterialet, att detta ej är

användbart, när det gäller att bilda sig
en uppfattning om västkustfiskarnas absoluta
inkomst. Statistiska centralbyrån
har för avsikt att söka avhjälpa
dessa brister vid de undersökningar,
som framdeles kommer att göras. Jag
vill dock nämna, att redan nu vissa
specialundersökningar företages i fråga
om båtlagsfisket på västkusten.

Även bortsett från de nu nämnda
bristerna har interpellanten i detta sammanhang
ur deklarationsmaterialet åberopat
siffror, som icke ger en rättvisande
bild av förhållandena. Att bestämma
medelinkomsten för fiskare och
jordbrukare på västkusten med angivande
av enbart mediantal är olämpligt
redan av den anledningen, att inkomstfördelningen
för i deklarationsundersökningen
ingående västkustfiskare
ej överensstämmer med inkomstfördelningen
för jordbrukare på västkusten.
Enligt de av interpellanten åberopade
mediantalen för fiskare och jordbrukare,
4 792 respektive 5 685 kronor,
har fiskarens inkomst år 1951 legat 900
kronor under jordbrukarens. Jämför
man i stället inkomsterna på basis av
samma material i vad avser den s. k.
övre kvartilen, d. v. s. det inkomstbelopp,
över vilket en fjärdedel av inkomsttagarna
ligger, finner man, att
ett i förhållande till jordbrukarna på
västkusten relativt stort antal västkustfiskare
har ganska betydande inkomster.
Den övre kvartilen utgjorde sålunda
år 1951 för fiskarna i norra Halland
samt Göteborgs och Bohus län 7 827
kronor mot 7 579 kronor för jordbrukarna,
d. v. s. cirka 250 kronor högre
inkomst för fiskaren än för jordbrukaren.
Med hänsyn till den olikartade inkomstfördelningen
hade det — enligt
vad som framhålles från sakkunnigt statistiskt
håll — varit lämpligare att i förevarande
fall även ange medelinkomsten,
uttryckt som medeltal av summan
taxerad nettointäkt. En sålunda beräknad
medelinkomst uppgick år 1951 till
6 001 kronor för fiskaren i norra Hal -

Tisdagen den 27 april 1954. Nr 15.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

land samt Göteborgs och Bohus län
mot 6 250 kronor för jordbrukaren med
en åkerareal mellan 2 och 30 hektar.

Statistiska centralbyrån har för åren
1943—1951 utfört specialundersökningar
av samtliga självdeklarationer, som
avgivits av yrkesfiskare i kommunerna
öckerö, Styrsö, Smögen, Tjärnö och Tanum
i Göteborgs och Bohus län. Antalet
härvid bearbetade självdeklarationer
för år 1951 uppgår till 2 105. Detta material
avser havsfisket i egentlig mening,
d. v. s. fiske, bedrivet av båtlag
med samfälld inkomst- och kostnadsredovisning
för hela båtlaget. Medelinkomsten,
d. v. s. det vägda medeltalet
av nettointäkten för ifrågavarande båtlagsfiskare,
uppgick år 1951 till 7 454
kronor. Huruvida genomsnittsinkomsten
för ifrågavarande 2 105 yrkesfiskare
är representativ för allt båtlagsfiske på
västkusten kan icke med säkerhet bedömas.
Ifrågavarande deklarationsmaterial
anses emellertid vara mera relevant
för de av interpellanten åberopade
sammanhangen än det material,
varifrån mediantalen är hämtade.

De siffror, som sålunda framkommit
vid den granskning, jag låtit vidtaga,
ger vid handen, att inkomstutvecklingen
på fiskets område icke varit så dålig,
som interpellanten velat göra gällande.
Härmed vill jag dock icke ha
sagt att inkomstlaget är tillfredsställande
bland våra fiskare.

Därmed kommer jag in på interpellantens
andra fråga, nämligen om jag
tänker att företaga några åtgärder för
att ändra inkomstutvecklingen. Bortsett
från att jag — såsom framgår av det
anförda — icke är enig med interpellanten
om vart inkomstutvecklingen pekar,
vill jag erinra om att målsättningen
i fråga om fiskarnas levnadsstandard —
såsom framgår av vad föredragande departementschefen
uttalade i propositionen
nr 48/1948 — icke bör ses isolerad
från de i propositionen angivna allmänna
riktlinjerna för den framtida
fiskepolitiken. Ett förverkligande av

målsättningen förutsättes sålunda icke
skola ske enbart med stöd av de prisreglerande
åtgärderna, utan direktiven
innebär även att fiskarna själva skall
medverka till målsättningens förverkligande
genom en omfattande rationalisering
inom fisket. I detta sammanhang
får man ej heller bortse från att målsättningen
är avsedd att förverkligas på
lång sikt.

Sedan ifrågavarande målsättning och
allmänna riktlinjer för fiskepolitiken
samt grunderna för prisregleringssystemet
godkänts, har förhållandena inom
fiskerinäringen undergått betydelsefulla
förändringar, framför allt bestående
däri, att fisket utvecklats till en exportnäring
i högre grad än man tidigare
räknat med. Härigenom har det svenska
fisket för sin ekonomi blivit mer beroende
av exporten av fisk och fiskprodukter.
Medan för femårsperioden 1935/
39 exporten uppgick till i genomsnitt
41,2 miljoner kilogram per år har under
1952 och 1953 exportkvantiteten
ökat till ungefär det dubbla eller 85,s
respektive 79,3 miljoner kilogram. Värdemässigt
har exporten ökat till det fyrdubbla
eller från 12,2 till 55,4 respektive
48,5 miljoner kronor. Exporten av
fisk och fiskprodukter uppgick i runda
tal till 14 miljoner kilogram år 1945, 50
miljoner kilogram år 1946, 30 miljoner
kilogram år 1947, 62 miljoner kilogram
år 1948, 67 miljoner kilogram år 1949,
63 miljoner kilogram år 1950 och 72
miljoner kilogram år 1951. Bakom denna
exportutveckling ligger en mycket
stark expansion av det svenska fisket
efter kriget. Havsfiskets totala avkastning
har sålunda stigit med 65 å 70 procent
jämfört med åren 1935/39 eller
från cirka 120 miljoner kilogram till
omkring 200 miljoner kilogram. Värdemässigt
har avkastningen stigit från
cirka 30 miljoner kronor under förkrigstiden
till 122 och 126 miljoner kronor
år 1952 respektive år 1953. Att så
stor del av fångstökningen blivit föremål
för export torde bland annat bero

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma

på att den totala fiskkonsumtionen
inom landet i stort sett varit konstant.
Observeras bör i detta sammanhang, att
det totala antalet yrkesfiskare i landet
mellan åren 1935/39 och 1952 minskat
något eller från 13 647 till 12 844. Minskningen
hänför sig till ost- och sydkusten,
medan på västkusten antalet yrkesfiskare
ökat något.

Jag torde vidare i detta sammanhang
få i korthet erinra om innebörden av
den statliga prisregleringen på fisk. På
väst- och sydkusten innebär prisregleringen,
att statens jordbruksnämnd i
samråd med statens priskontrollnämnd
och efter överläggningar med fiskarorganisationerna
fastställer minimipriser
på de viktigaste fiskslagen och därigenom
möjliggör för fiskarna att utfå
lägst dessa priser för den fisk, som
säljes i färskmarknaden m. m. Den fisk,
för vilken det fastställda minimipriset
icke kan utfås, betecknas som överskottsfisk
samt övertages och nyttiggöres
av vederbörande regleringsförening,
på västkusten föreningen Västkustfisk
och på sydkusten föreningen
Sydkustfisk. För överskottsfisk utbetalas
till fiskarna s. k. garantipriser, vilka
fastställes av regleringsföreningen.

Till finansieringen av garantipriserna
erhåller regleringsföreningarna av jordbruksnämnden
vissa statliga bidrag,
s. k. pristillägg. Dessa bekostas av prisregleringsavgifter
på såväl svenskfångad
som importerad fisk. Prisregleringen
på strömming är så utformad, att jordbruksnämnden
på överskottsströmming
utbetalar vissa statliga bidrag, s. k. prisutjämningsbidrag.
Utanför prisregleringen
faller den alldeles övervägande
delen av denna produktion, nämligen
den strömming, som avsättes på färskmarknaden
inom landet. Härvidlag gäller,
att föreningen Ostkustfisk medgivits
rätt att fastställa partinoteringarna på
färsk och frusen strömming. Vidare
äger de auktoriserade producentföreningarna
rätt att envar inom sitt område
bestämma en högre partinotering

inkomstutvecklingen på fiskets område.

än den av föreningen Ostkustfisk fastställda.

Interpellanten synes icke göra någon
anmärkning mot den sida av prisregleringsverksamheten,
som innefattar avvägningen
från myndigheternas sida av
minimipriserna på fisk. Dessa priser
skall enligt gällande direktiv fastställas
så, att de medverkar till att ge fiskarna
en skälig inkomst. Kritiken synes
riktas mot att jordbruksnämnden av
uppburna prisregleringsavgifter reserverat
visst belopp och därigenom ej
möjliggjort den höjning av garantipriserna
på överskottsfisk, som anses skälig
mot bakgrunden av den ogynnsamma
inkomstutvecklingen. Man får emellertid
inte glömma bort, att garantiprisets
huvudsyfte enligt gällande direktiv
endast är att tjäna som säkerhet
mot ekonomiska förluster, d. v. s. garantipriset
skall medge täckning för de
rörliga kostnaderna vid en fiskeresa.
Det torde emellertid vara ostridigt, att
de faktiska garantipriserna på fisk icke
endast täcker de rörliga kostnaderna
vid en fiskeresa utan ligger väsentligt
över dessa. Som exempel härpå kan anföras,
att enligt av Svenska västkustfiskarnas
centralförbund företagna preliminära
kostnadsundersökningar de
rörliga kostnaderna vid makrill- och
fladensillfisket för år 1952 utgjorde
cirka 13 öre per kilogram, medan garantipriserna
nämnda år var 40 respektive
38 öre per kilogram.

Vid årsskiftet 1953/54 förelåg en behållning
på prisregleringsverksamheten
av omkring 6 miljoner kronor. Att
behållningen under senare år ökat sammanhänger
bland annat med att avsättningsförhållandena
i fråga om exporten
av fisk varit relativt gynnsamma. Därvid
bör dock beaktas, att en betydande
del av exporten sker till Östtyskland.
Av den totala exporten åren 1952 och
1953, exklusive direktlandningarna,
uppgick sålunda exporten till Östtyskland
kvantitetsmässigt till drygt 60 procent
och värdemässigt till cirka 48 re -

Tisdagen den 27 april 1954. Nr 15.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

spektive 45 procent. I skrivelse den 2
februari 1954 med förslag till regleringar
på fiskets område under budgetåret
1954/55 har jordbruksnämnden understrukit,
att behållningen på prisregleringsverksamheten
torde få anses utgöra
en nödvändig säkerhet för att bestrida
de utgifter av kanske ännu större
storleksordning, som kan bli erforderliga
i händelse av tillstötande svårigheter
med avsättningen av fisk eller för
att täcka förluster på kreditförsäljningar.
Jag delar denna uppfattning och
har givit uttryck därför i årets proposition
angående den fortsatta prisregleringen
på fiskets område.

Jag vill slutligen framhålla, att jag
redan förra året anmälde min avsikt
att tillsätta en utredning med uppdrag
att ompröva riktlinjerna för prisregleringen
på fiskets område. Sedan vissa
förundersökningar i frågan slutförts,
har denna utredning tillsatts och torde
komma att inom kort börja sitt arbete.
Så snart resultatet av utredningen föreligger,
ämnar jag till behandling upptaga
hela det komplex av frågor, som
har samband därmed. Inkomstutvecklingen
kommer givetvis därvid att uppmärksammas.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla, att man inom jordbruksdepartementet
är sysselsatt med att sammanställa
material för en planerad undersökning
rörande lönsamheten av östersjöfisket.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha redogjort för min ståndpunkt i
de hänseenden, som avses med interpellationen.

Härefter anförde:

Herr UTBULT (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Hjalmar Nilson få framföra mitt
tack för det lämnade svaret. Det har
låtit vänta på sig och innehåller knappast
något direkt svar på mina frågor.
Däremot verkar det som om herr stats -

rådet vore kritiskt inställd till vissa av
de uppgifter, som jag lämnat i interpellationen.

Herr statsrådet säger sålunda, att
han låtit fackmässigt granska vad jag
anfört ur statistiska centralbyråns årliga
självdeklarationsundersökningar
och att den jämförelse jag gjort mellan
åren 1948 och 1951 icke ger en riktig
bild av läget. Vidare säger herr statsrådet,
att det först och främst är av
synnerlig betydelse vilka år man väljer
för jämförelsen och att om jag i stället
för år 1951 hade valt år 1952 eller år
1953 hade bilden blivit eu helt annan.

Härtill måste jag svara, att det ännu
i dag icke föreligger någon deklarationsundersökning
av statistiska centralbyrån
för senare år än 1951. Jag
har använt senast tillgängliga siffror,
och icke heller herr statsrådet har
kunnat framlägga några dylika för 1952
eller 1953. Från fiskeristatistiken känner
vi visserligen till, att för västkustfisket
fångstvärdet stigit från 75,9 miljoner
kronor 1948 till 80,S miljoner
1952, men herr statsrådet talar själv i
sitt svar om den kostnadsstegring på
fiskets förnödenheter, som inträffade
under 1951. Denna stegring måste alltså
bäras av 1952 års fiske, och i vilken
utsträckning höjningen av fångstvärdet
med icke fullt 5 miljoner kronor från
1948 till 1952 räckte till för att täcka
de höjda kostnaderna eller gav någon
inkomstökning till fiskaren, det får vi
se när statistiska centralbyrån blir klar
med sin undersökning för 1952.

Naturligtvis har herr statsrådet rätt
i att fisket är så beskaffat, att lönsamheten
varierar från år till år. Det är
ju också därför som vi från fiskarnas
sida önskat, att statens jordbruksnämnd
skulle visa sig litet generösare med tilldelning
av pristillägg till våra prisregleringsföreningar
under ett dåligt år, så
att dessa föreningar skulle kunna till
någon del upphjälpa det dåliga resultatet
av fisket. Medel för en dylik ökning
av pristilläggen har ju inte sak -

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

nats, och en anledning till min interpellation
var just den fondering av inflytande
prisregleringsavgifter, som statens
jordbruksnämnd bedriver även under
sådana perioder då lönsamheten
hos fisket är dålig.

I min interpellation har jag som
nämnt använt siffror som är direkt
tagna från de årliga självdeklarationsundersökningar,
vilka utföres av statistiska
centralbyrån och som tidigare
utfördes av statens jordbruksnämnd respektive
statens livsmedelskommission.
Nu säger herr statsrådet, att det vid en
granskning av min framställning anmärkts,
att sådana brister vidlåder det
åberopade deklarationsmaterialet, att
detta icke är användbart när det gäller
att bilda sig en uppfattning om västkustfiskarnas
absoluta inkomst. Härtill
måste jag framhålla, att när under kriget
och de första efterkrigsåren undersökningarna
visade, att fiskarens inkomst
befann sig i stigande, hörde vi
aldrig av någon dylik kritik mot undersökningarna,
utan dessa användes av
myndigheterna i olika sammanhang för
att illustrera hur mycket bättre fiskaren
hade fått det. Då dessa undersökningar
nu sedan några år tillbaka visar en
försämring av fiskets lönsamhet, framför
allt i förhållande till jordbruket, är
det knappast någon gräns för den kritik
man riktar mot undersökningarna.
Men varför fortsätter myndigheterna att
år efter år verkställa dessa deklarationsundersökningar
för fisket och jordbruket,
om de nu är så missvisande?

Jag kan inte underlåta att här nämna,
att ett par veckor efter det att jag
framställde min interpellation, närmare
bestämt den 26 januari 1954, fick
herr statsrådet mottaga ett delbetänkande
från 1951 års fiskhandelsutredning,
undertecknat av utredningens ordförande,
vilken är vice ordförande i statens
jordbruksnämnd, en byråchef i kungl.
fiskeristyrelsen och en byråchef i statens
priskontrollnämnd. I detta betänkande
har man mycket väl ansett sig

kunna använda självdeklarationsundersökningarna.
Det heter nämligen på s.
27 i betänkandet: »Utredningen är icke
okunnig om den kritik, som i olika
sammanhang riktats mot deklarationsundersökningarna.
Användes emellertid
dessa undersökningar för jämförelser
mellan närliggande år, bortfaller en av
de viktigaste invändningarna.» Utredningen
använder själv materialet dels
för att visa fiskarnas deklarerade inkomster
åren 1948 och 1951, alltså just
de år jag jämfört i min interpellation,
dels för att för år 1951 jämföra yrkesfiskarnas
och jordbrukarnas taxerade
inkomster. I sistnämnda fall använder
utredningen just de mediantal, dock
med tillägg av kvartilerna, som herr
statsrådet kritiserat i min interpellation.
Utredningen säger rent av på s.
SO att median- och kvartiltalen »torde
ge en något mera adekvat bild av inkomstförhållandena
än de förut redovisade
aritmetiska medeltalen».

Herr statsrådet framhåller, att min
jämförelse mellan fiskarnas och jordbrukarnas
inkomster inskränker sig till
att avse förhållandena i norra Halland
samt Göteborgs och Bohus län. Det är
riktigt att jag i första hand uppehåller
mig vid det viktigaste fiskedistriktet,
vilket samtidigt är det distrikt som enligt
undersökningen 1951 visar största
inkomsten för fiskaren och den lägsta
inkomsten för jordbrukaren. Fiskets relativa
lönsamhet är sålunda väsentligt
sämre inom övriga distrikt. Jag framhöll
redan i min interpellation att om
vi för år 1951 jämför antingen det bästa
jordbruksdistriktet med det bästa
fiskedistriktet eller det sämsta jordbruksdistriktet
med det sämsta fiskedistriktet,
så finner vi i båda fallen att
jordbrukarens inkomst ligger 70—80
procent över fiskarens. När jag därför
i min interpellation i första hand höll
mig till västkusten gällde det alltså det
distrikt, som visar den relativt bästa
lönsamheten för fisket. ,

Eftersom herr statsrådet emellertid

Tisdagen den 27 april 19o4. Nr 15.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

säger, att man icke kan bortse från att
det finns ytterligare sju (i verkligheten
åtta) distrikt, skall jag gärna stå
till tjänst med att nämna jordbrukarnas
och fiskarnas inkomster i dessa distrikt
under åren 1948 och 1951. Jag måste
då konstatera, att år 1948 yrkesfiskarens
inkomst endast i ett av de nio distrikten,
nämligen på västkusten, låg över
jordbrukarens. År 1951 hade fiskarens
inkomst också i detta distrikt sjunkit
under jordbrukarens och fiskarnas inkomster
var då i samtliga nio distrikt
lägre än jordbrukarnas. Ytterligare måste
jag konstatera, att klyftan mellan
jordbrukarens och fiskarens inkomst
under tiden 1948—1951 har minskat endast
i ett av de nio distrikten, nämligen
det relativt lilla som omfattar Gotland
och Öland. Inom samtliga åtta distrikt
bär mellan dessa år denna inkomstklyfta
väsentligt ökat. Sålunda har från
1948 till 1951 inkomstklyftan mellan
jordbrukare och fiskare för distrikt nr

1 mer än fördubblats från 1 200 till

2 700 kronor till fiskarens nackdel, för
distrikt nr 2 från 1 900 till 3 000 kronor,
för distrikt nr 3 från 1 500 kronor
till 2 900 kronor, för distrikt nr 5 från
1 000 till 3 400 kronor, för distrikt nr 0
från 3 900 till 5 000 kronor, för distrikt
nr 7 från ett överskott för fiskaren på
1 400 kronor till ett underskott på 900
kronor, för distrikt nr 8 från 1 900 till

3 300 kronor och slutligen för distrikt
nr 9 från 1 500 till 2 800 kronor.

Statsrådet säger i svaret bl. a.: »De
siffror, som sålunda framkommit vid
den granskning jag låtit vidtaga, ger vid
handen att inkomstutvecklingen på
fiskets område icke varit så dålig som
interpellanten velat göra gällande.»

Den mening, som herr statsrådet här
vill tillskriva mig, återfinnes icke i min
interpellation. Vad jag har pekat på är
den ogynnsamma inkomstutvecklingen
för fiskarna i jämförelse med en annan
producentgrupp, nämligen jordbrukarna,
och de siffror jag nyss nämnde om
skillnaden mellan fiskarnas och jord -

brukarnas deklarerade inkomster kan
herr statsrådet icke på något sätt jäva,
aildenstund uppgifterna bygger på samma
material och samma beräkningsgrunder
för båda grupperna. Skillnaden
är bara den, att då det gäller jordbrukarna
har inte jordbruk över 30
hektar tagits med, medan någon liknande
begränsning uppåt inie gjorts då
det gäller fiskarna.

.lag vill till detta foga vad statsrådet
säger i samma stycke, nämligen att han
dock inte vill ha sagt att inkomstläget
är tillfredsställande bland våra fiskare,
och då är vi ganska ense vad beträffar
själva kärnpunkten i min interpellation.

Kanske får jag upprepa att jag här
endast använt direkt i statistiska centralbyråns
undersökning angivna medeltal
för jordbrukaren och fiskaren,
och jag vill tillägga, att den förutnämnda
1951 års fiskhandelsutredning uttalat
(s. 30), att »jordbrukarna på ost- och
sydkusten har väsentligt högre inkomster
än fiskarna inom samma område.
På västkusten är skillnaden betydligt
mindre. Härvid bör man lägga märke
till, att jordbrukarna inom västkustområdet
har lägre inkomster än övriga
jordbrukare, men att fiskarna inom
detta område i genomsnitt har de högsta
inkomsterna i yrkeskåren. Jämföres
fiskets och jordbrukets bästa (eller
sämsta) distrikt med varandra, ligger
jordbrukarens inkomst väsentligt högre.
»

Herr statsrådet är också inne på
frågan om direktiven för prisregleringen
på fisk och framhåller bl. a., att
fiskarna själva skall medverka till en
skälig lönsamhet för näringen genom
omfattande rationalisering inom fisket.
Jag tror inte att någon vill påstå, att
en dylik rationalisering borde äga rum
i ännu snabbare takt än vad nu är
fallet. Om vi låter treårsperioden 1936/
38 representera förkrigstiden och jämför
med senast tillgängliga fiskeristatistik
avseende år 1952, finner vi att
under denna tid antalet yrkesfiskare i

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Svar pa interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

Sverige minskat med 7 procent och antalet
binäringsfiskare med 21 procent.
Samtidigt har emellertid fångstmängden
ökat med icke mindre än 71 procent.
För efterkrigstiden finner vi att från
1946 till 1952 antalet yrkesfiskare sjunkit
med 17 procent och antalet binäringsfiskare
med 12 procent, medan
fångstmängden ökat med 27 procent.
Denna produktionsökning återspeglar
en rationalisering, som jag tror att vi
inom fisket kan vara stolta över.

Herr statsrådet säger, att jag i min
interpellation icke synes göra någon
anmärkning mot avvägningen av minimipriserna
på fisk. Härtill vill jag framhålla,
att jag i interpellationen i första
hand önskade påtala att jordbruksnämnden
icke ställt till prisregleringsföreningarnas
förfogande de medel som
influtit i form av prisregleringsavgifter.
Jag ansåg mig därför inte behöva
beröra problemet om avvägningen av
minimipriserna, men eftersom frågan
förts på tal vill jag säga, att från fiskets
sida måste utkämpas alltför många och
hårda strider med jordbruksnämnden
och priskontrollnämnden på detta område.
Men det är naturligt alt även om
minimipriserna spelar en viktig roll
för näringens lönsamhet, så är de garantipriser,
som våra prisregleringsföreningar
med stöd av pristilläggen kan
lämna fiskarna, ännu mycket viktigare.
Västkustens prisregleringsförening,
Västkustfisk, måste under 1952
överta drygt 43 miljoner kilo fisk, för
vilken kvantitet till fiskarna utbetalades
16,9 miljoner kronor. Av sistnämnda
belopp utgjorde de från statens jordbruksnämnd
erhållna pristilläggen endast
omkring 10 procent. För 1953 föreligger
ännu icke bokslutet, men även
för detta år kan beräknas att de utbetalda
garantipriserna endast till ungefär
10 procent erhållits i form av pristillägg
från jordbruksnämnden. Resten
skapar föreningen genom sin verksamhet
då den övertager, förädlar och försäljer
ifrågavarande fisköverskott.

Nu säger herr statsrådet, att garantiprisets
huvudsyfte endast är att tjäna
som säkerhet mot ekonomiska förluster
och att garantipriserna i verkligheten
täcker icke endast de rörliga kostnaderna
vid en fiskeresa utan ligger väsentligt
över dessa. Som exempel nämner
herr statsrådet, att de rörliga kostnaderna
för makrill- och fladenfisket
för 1952 skulle utgöra cirka 13 öre per
kilo, medan garantipriserna nämnda år
var 38—40 öre per kilo. Härtill vill jag
endast framhålla, att de av statsrådet
nämnda 13 örena avser endast fiskelagets
utgifter i form av drivmedel, is,
lådor och dylikt. Däremot ingår icke
några kostnader för fiskredskap och
för båt med motor. Hur man skulle
kunna, såsom herr statsrådet säger,
skydda fiskarna mot ekonomiska förluster
genom ett garantipris, som inte
läcker kostnaderna för redskap, motor
och båt, förstår jag inte.

I slutet av svaret säger herr statsrådet,
att kritiken synes riktad mot att
jordbruksnämnden av uppburna prisregleringsavgifter
fonderat vissa belopp
och därigenom ej möjliggjort den
höjning av garantipriserna på överskottsfisk,
som ansetts skälig mot bakgrunden
av den ogynnsamma inkomstutvecklingen.
Denna herr statsrådets
uppfattning är fullständigt riktig, ty
om åtminstone större delen av de fonderade
cirka 6 miljoner kronorna ställts
till prisregleringsföreningarnas förfogande
hade ju dessa haft möjligheter att
garantera högre priser och därmed
medverka till en bättre lönsamhet för
fiskarna.

Herr statsrådet påminner slutligen
om att jordbruksnämnden i en skrivelse,
som avgavs några veckor efter min
interpellation, har understrukit att behållningen
får anses utgöra en nödvändig
säkerhet för att bestrida de utlägg
av kanske ännu större storleksordning,
som kan bli erforderliga i händelse
av tillstötande svårigheter vid avsättningen
av fisk eller för att täcka

Tisdagen den 27 april 1954.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. den ogynnsamma inkomstutvecklingen på fiskets område.

förluster på kreditförsäljningar. Jag vill
härtill endast säga, att jordbruksnämndens
skrivelse på denna punkt tack
vare påtryckningar från fiskarhåll erhållit
en för prisregleringsföreningarna
relativt tillfredsställande form. I den
första skrivningen hade jordbruksnämnden
en helt annan formulering.

Till sist erinrar herr statsrådet om att
en i fjol bebådad utredning med uppdrag
att ompröva riktlinjerna för prisregleringen
på fiskets område numera
tillsatts. Jag vill här anmärka, att denna
utredning icke varit begärd från fiskets
håll och att vi icke kan känna oss tillfredsställda
med den sammansättning
som utredningen erhållit. Där har nämligen
icke placerats någon representant
vare sig för kungl. fiskeristyrelsen
eller för våra prisregleringsföreningar
på västkusten och sydkusten. Från
Svenska västkustfiskarnas centralförbund
har vi vädjat till herr statsrådet
att bereda plats i utredningen åtminstone
för vår största prisregleringsförening,
alltså Västkustfisk, men denna
vädjan har så långt jag nu vet icke hörsammats.
Allra sist säger herr statsrådet
i svaret att man inom jordbruksdepartementet
är sysselsatt med att
sammanställa material för en planerad
undersökning rörande lönsamheten av
östersjöfisket. Detta kan inte annat än
hälsas med tillfredsställelse, framför
allt från den grupp av svenska fiskare
som det närmast rör.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill bara påpeka,
att de erinringar, som framförts i mitt
interpellationssvar mot det material
herr Utbult använt, bygger helt på ett
skriftligt uttalande från statistiska centralbyrån.

Statistiska centralbyrån har sagt, att
det av interpellanten använda deklarationsmaterialet
visserligen är av sådan
beskaffenhet, att det kan läggas till
grund för jämförelser mellan olika år
såvitt avser inkomstutvecklingen inom

fisket, men att om man däremot vill
bilda sig en uppfattning om västkustfiskarnas
absoluta inkomst denna del
av materialet ej är användbart, eftersom
brister vidlåder detsamma, inte minst
i fråga om urvalet av de i undersökningen
ingående yrkesfiskarna. Byrån
tillägger, att den därför, vilket även
framhållits i dess redogörelse för undersökningen
av deklarationer avseende
1951 års inkomstförhållanden, har för
avsikt att söka avhjälpa förekommande
brister i materialet genom kommande
undersökningar. Vidare har byrån gjort
de uttalanden om grunderna för hur en
utredning enligt byråns mening borde
göras för att bli mera rättvisande, som
jag har anfört i mitt interpellationssvar.

Jag är personligen inte så statistiskt
kunnig, att jag kan ta upp en debatt
med herr Utbult om vad som i detta avseende
är det statistiskt riktiga. Jag har
byggt mitt uttalande helt på vad statistiska
centralbyrån anfört, och jag antar
att man bör kunna tillerkänna vitsord
åt vad byrån uttalat i ärendet.

Herr Utbult framhöll, att fiskarna
inte är nöjda med sammansättningen
av den utredning, som tillsatts för att
undersöka fiskets lönsamhet i framtiden.
Jag vill bara erinra om att utredningen
består av sex ledamöter och en
opartisk ordförande samt att tre av ledamöterna
är hämtade från fiskarorganisationerna.
Såvitt jag vet är det inte
vanligt att intresseorganisationerna får
majoritet i en statlig utredning.

Herr UTBULT (fp):

Herr talman! Allt vad jag har sagt i
min interpellation och i dag bygger på
uppgifter som jag har fått ifrån statistiska
centralbyrån respektive jordbruksnämnden,
och jag kan inte förstå hur
statsrådet kunnat få andra uppgifter
än jag.

När det gäller utredningen, skulle det
väl ändå varit ganska naturligt att de
som sysslar med prisregleringsfrågor,
alltså prisregleringsföreningarna, skulle

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Interpellation ang. en särskild sjömansskatt, m. in.

vara representerade i densamma. Jag
skall själv vara med i utredningen men
jag har icke varit med i styrelsen för
prisregleringsföreningen på västkusten.
Det riktiga hade varit att ha med någon
representant för dessa föreningar, en
person, som brukar syssla med och därför
känner till dessa frågor bättre än de,
som nu skall vara med i utredningen.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Såvitt jag har fattat vad
som förekommit, så har statistiska centralbyrån
icke sagt något om riktigheten
i de uppgifter herr Utbult hämtat
från utredningsmaterialet utan endast
att man inte kan använda uppgifterna
på det sätt herr Utbult har gjort, om
man vill ha ett enligt byråns mening
rättvisande resultat.

I fråga om utredningen kan det naturligtvis
tänkas, att om det är ett starkt
intresse för att få prisregleringsföreningarna
representerade i kommittén,
någon av ledamöterna i denna lämnar
sin plats i kommittén varvid en representant
för dessa kan utses i den avgångnes
ställe.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
690 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.;
och

till bankoutskottet motionen nr 691
av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Carlsson i Tibro.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 11 samt 73 och 79—91, bevillningsutskottets
betänkanden nr 31
och 32, bankoutskottets utlåtanden nr

20—22, andra lagutskottets utlåtanden
nr 21—26, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22 och 23, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 18—21 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 18
och 19.

§ 6.

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern i anledning
av vidtagna inskränkningar av rätten
till jakt och fiske å Harpsunds domäner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 22 skulle å morgondagens
föredragningslista uppföras
närmast före bevillningsutskottets betänkande
nr 31.

§ 8.

Interpellation ang. en särskild sjömansskatt,
m. m.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr KÖNIGSON (fp), som yttrade:

Herr talman! I bevillningsutskottets
utlåtande över Kungl. Maj :ts förslag till
ny uppbördsförordning vid förra årets
riksdag uttalade sig utskottet mycket
positivt för införande av en särskild
sjömansskatt i enlighet med sjömansskatteutredningens
förslag, men samtidigt
förklarade utskottet, att det i dagens
läge ansåg, att man borde nöja sig
med de partiella reformer, som föreslagits
av departementschefen.

Efter detta skulle det kanske inte ha
funnits anledning att återkomma till frågan
redan vid innevarande års riksdag,

Tisdagen den 27 april 1954.

Nr 15.

om inte en ny faktor tillkommit, som
ytterligare aktualiserat frågan, nämligen
den från nästa år obligatoriska
sjukförsäkringen.

Ty ett av flera argument för en särskild
sjömansskatt har ju varit, att sjöfolket
borde kunna ställa krav på en
något lägre skattebörda än övriga medborgare,
då de inte på samma sätt kan
utnyttja de sociala förmåner, som skatterna
i allt större utsträckning finansierar,
och om detta kan gälla skatterna,
så måste det i ännu högre grad gälla
avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen.
Redan nu är det nämligen
så att sjöfolket i sjömanslagen ställts i
särställning när det gäller rätt till sjukvård
och sjukersättning, och det måste
då för dem komma att verka både omotiverat
och irriterande, att de på samma
sätt som andra skall påläggas avgifter
för den nya sjukförsäkringen.

Det synes mig därför nu finnas anledning
till att man så snabbt som möjligt
söker finna en mera tillfredsställande
lösning på både skatte- och sociallagstiftning
för sjöfolket. Att den
berörda gruppen är liten kan inte få
utgöra anledning till att den inte skall
få sina berättigade intressen tillgodosedda,
i all synnerhet som den ofta under
onormalt krävande förhållanden
fullgör en för samhället i förhållande
till gruppens storlek mycket betydelsefull
uppgift.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag därför, på grund av att
dessa frågor berör mer än ett departement,
om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få
rikta följande fråga:

Kan det förväntas, att regeringen inom
en så nära framtid tar initiativ till
en samordnad särlagstiftning för sjöfolket
i ovan berörda frågor, i huvudsaklig
överensstämmelse med sjömansskatteutredningens
och 1946 års sjömanskommittés
förslag, att proposition
kan föreläggas innevarande års höstriksdag? -

§ 9.

Interpellation, ang. de kommunala bostadstilläggen
för folkpensionärer, som

äro inackorderade på ålderdomshem.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp),
som anförde:

Herr talman! Enligt lagstiftningen
om kommunala bostadstillägg för folkpensionärer
ankommer det på kommun,
som beslutat att kommunalt bostadstillägg
skall utgå till pensionsberättigad
inom kommunen, att bestämma de grunder,
efter vilka bostadstilläggen skall
utgå. Det ankommer sålunda på kommunen
att även bestämma de belopp,
varmed bostadstilläggen skall utgå.

I olika sammanhang, bland annat i
den promemoria, som kommunförbunden
i juni 1952 utfärdade till ledning
för kommunerna vid utarbetandet av
bestämmelser för de kommunala bostadstilläggen,
har framhållits, att pensionärer,
som vårdas på ålderdomshem,
bör betraktas som inackorderingar, i
princip jämställda med åldringar, för
vilka beretts plats på pensionärshem
eller som erhåller hemhjälp i särskild
ordning. Denna syn på ålderdomshemsvården,
som i synnerhet de socialvårdande
myndigheterna vid många tillfällen
givit uttryck för, har numera
slagit igenom. Det finnes därför skäl,
såsom också kommunförbunden i sin
promemoria framhöll, att tillerkänna
folkpensionärerna på ålderdomshem
samma förmåner, som skulle utgått,
därest de haft egen bostad.

De flesta kommuner torde också ha
tillerkänt pensionärerna på ålderdomshem
kommunalt bostadstillägg efter
samma grunder och med enahanda belopp,
som tillämpats för övriga pensionärer
i kommunen.

I ett meddelande till pensionsnämnder
och ombud, som pensionsstyrelsen
utfärdat i december 1953 (Tidskriften
Folkpensioneringen nr 9/1953) anför
emellertid styrelsen, att de kommuner,
som anknutit det kommunala bostads -

Denna anhållan bordlädes. .

— Andra kammarens protokoll 1954, Nr 15.

Nr 15.

Tisdagen den 27 april 1954.

Interpellation, ang. de kommunala bostadstilläggen for folkpensionarer, som aro
inackorderade på ålderdomshem.

tillägget helt eller delvis till pensionärens
bostadskostnad, beräknat bostadskostnaden
för pensionärer på ålderdomshem
på mycket varierande sätt,
därvid en del kommuner bestämt denna
kostnad till enligt styrelsens mening
för högt belopp.

Pensionsstyrelsen anför därefter: »Efter
genomgång av ett betydande antal
kommuners grunder med hänsyn tagen
till bostadskostnaden för pensionärer å
ålderdomshem har pensionsstyrelsen efter
samråd med socialdepartementet i
princip icke funnit sig kunna godkänna
att för pensionär, som är att betrakta
som inackorderad å ålderdomshem,
till grund för beräkningen av den
del av bostadstillägget som är anknutet
till bostadskostnaden, lägges ett högre
belopp än 500 kr. i årskostnad för bostad
med värme. Skillnad har därvid
icke gjorts mellan pensionär som har
eget rum och pensionär som delar rum
med annan person. Det sagda innebär
givetvis icke att bostadskostnaden får
uppskattas till högre belopp än som
motsvarar kommunens kostnader för
bostaden.»

Denna tillämpningsbestämmelse synes
innebära, att bostadskostnaden för
pensionär på ålderdomshem åtminstone
i vissa fall måste bestämmas till
lägre belopp än som är skäligt, trots
att kommunens grunder för bostadstilläggen
ej lägger hinder i vägen att
beräkna bostadskostnaden till högre belopp.
Bestämmelsen innebär vidare, att
den kategori pensionärer, som här avses,
kommer i ett sämre läge än pensionärer,
som hyr bostad i pensionärshem
eller i öppna marknaden.

Under hänvisning till det anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet villig att lämna en redogörelse
för de synpunkter, som varit
avgörande för beslutet, att till grund

för beräkningen av den del av bostadstillägget,
som är anknutet till bostadskostnaden,
ej får läggas högre belopp
än 500 kr. per år, när bostadstillägget
avser pensionär, som är inackorderad
i ålderdomshem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. in. motionerna:

nr 692 av herr Jheggblom m. fl.,
nr 693 av herr Holmberg m. fl.,
nr 694 av herr Jansson i Benestad,
nr 695 av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Antby, samt

nr 696 och 697 av herr Ohlin in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 209, angående inrättande av en
första lärarhögskola motionerna nr 698
och 699 av herrar Braconier och Nestrup;
samt

i anledning av Kungl. Maj :t proposition,
nr 212, angående reformering av
läkarutbildningen motionerna:

nr 700 av herrar Kärrlander och östlund,
samt

nr 701 och 702 av fru Andrén m. fl.
Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.;

nr 169, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättandet
av en veterinärklinik i Hälsingborg
jämte i ämnet väckta motioner;

Tisdagen den 27 april 1954.

Nr 15.

nr 192, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande avveckling av jordbrukets
lagerhusfond m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 193, med anledning av Kungl.

Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 194, med anledning av Kungl.

Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 195, med anledning av Kungl.

Maj ds i statsverkspropositionen gjorda

hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 196, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande anslag till Lantmäteristaten:
Avlöningar jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem
Gunnar Britth.