1954 ANDRA KAMMAREN Nr 12 (Riksdagens protokoll 1954:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Him

1954 ANDRA KAMMAREN Nr 12

27—31 mars

Debatter in. m.

Tisdagen den 30 mars

Sid.

Interpellationer av:

herr Svensson i Ljungskile ang. utövandet av benådningsrätten... 9

herr Netzén ang. åtgärder med anledning av att en tysk medborgare

missbrukat sitt tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige, m. in..... 10

herr Nygren ang. priskontrollnämndens marginalundersökningar inom
husgerådsbranschen......................................... 11

herr Helén ang. den militärpsykologiska verksamhetens organisation 12

Onsdagen den 31 mars fm.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar....... IG

Åtgärder för effektivisering av justitieombudsmannaämbetet, särskilt

dess kontroll över förvaltningen m. m............................. 25

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Hemmens forskningsinstitut....................................... 28

Svenska slöjdföreningen........................................... 30

Handelshögskolan i Göteborg...................................... 31

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.................... 32

Fonden för friluftslivets främjande................................ 33

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m............................ 36

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering............................ 70

Förhöjd livränta åt E. A. Göransson................................. 79

Översyn av kallortstillägget för tjänstemän i övre Norrland.......... 81

Omreglering av pensionerna vid av staten övertagna enskilda järnvägar 85
1 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Onsdagen den 31 mars em.

Förstatligande av skogsindustrierna.................................. 94

Utlänningslag ....................................................... 400

Sjukförsäkringslagen................................................. 108

Valen av hushållningssällskapens lantbruksombud ................... 114

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Omorganisation inom lantbruksstyrelsen .......................... 115

Statens hingstdepåer och stuteri.................................... 117

Juverhälsokontroll hos nötkreaturen .............................. 118

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å

Weibullsholm................................................... 119

Förluster på kreditgaranti ........................................ 130

Ökad skogsproduktion i Norrland m. m........................... 134

Lantmäteristaten: Avlöningar..................................... 138

Bidrag till naturskyddsföreningen m. fl............................ 144

Gottgörelse för fiskares bensinskatt................................ 145

Fiskerilånefonden.................................................... 145

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 31 mars fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. sakkunnig granskning av

lagar och författningar........................................... 16

— nr 10, om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen

den 10 juli 1947 angående ändring i lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar .... 25

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, om
effektivisering av justitieombudsmannaämbetet, m. m............ 25

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifter under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet).................................... 28

— nr 53, ang. polispersonalens avlöning m. m....................... 36

— nr 54, ang. ändrad dyrortsgruppering............................ 70

■— nr 55, om ersättning åt K. A. Hillblom.......................... 79

— nr 56, om höjd ersättning åt Lund Ernfrid Jonsson.............. 79

— nr 57, om höjd livränta åt E. A. Göransson...................... 79

— nr 58, om översyn av kallortstillägget för tjänstemän i övre Norrland.
............................................................. gl

— nr 59, ang. omreglering av pensionerna vid av staten övertagna

enskilda järnvägar............................................... 85

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. sänkning av vissa postavgifter
.......................................................... 93

Bankoutskottets utlåtande nr 7, om upphävande av bestämmelsen rörande
insättningsmaximum på sparkasseräkning................. 93

— nr 11 om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 angående postsparbanken............... 93

Innehåll.

Nr 12.

Sid.

Bankoutskollets utlåtande nr 12, om förste kammarskrivaren Eric

Wigarts överförande å indragningsstat............................ 93

Onsdagen den 31 mars em.

Bankoutskottets utlåtande nr 13, om förstatligande av skogsindustrierna 94

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. utlänningslag............... 100

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om allmän

sjukförsäkring m. ............................................... 108

.— nr 17, om höjning av arbetsgivarbidraget till den allmänna sjukförsäkringen.
..................................................... Hd

— nr 18, om ändrad lydelse av 29 § lagen om allmän sjukförsäkring 114

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, om ändring av 11 kap. 32 § vattenlagen
......................................................... Hd

— nr 15, ang. ändring i lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar,
in. ......................................................... Hd

— nr 16, om ändring av bestämmelserna för val av lantbruksombud

till hushållningssällskapen........................................ 114

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel (jordbruksdepartementet)....................... 115

— nr 9, om anslag till kapitalinvesteringar, såvitt avser jordbruks ärenden.

......................................................... 145

Lördagen den 27 mars 1954.

Nr 12.

Lördagen den 27 mars.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts på bordet
vilande proposition, nr 98, angående
försäljning av vissa kronoegendomar
in. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 150, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54 hänvisades jjropositionen, såvitt
angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 178, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid hänvisades till

bevillningsutskottet motionen nr
606 av herrar Hallén och Pettersson i
Norregård;

till statsutskottet motionen nr 607 av
herr Lindberg m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 608 av herr Hagård m. fl.,
nr 609 av herrar Asp och Persson i
Appuna samt

nr 610 av herr Asp;

till konstitutionsutskottet motionerna: nr

611 av herr Lundqvist in. fl. och
nr 612 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
613 av herrar Hseggblom och Nilsson i
Bästekille;

till statsutskottet motionerna:
nr 614 av herr Stéihl in. fl.,
nr 615 av herr Ohlin m. fl.,

nr 616 av herr Dickson,

nr 617 av herr Helén m. fl.,

nr 618 av herr Widén in. fl.,

nr 619 av herr Kijling,

nr 620 av herr Agerberg in. fl., och

nr 621 av herr Östlund m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

622 av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Hedenäset; samt

nr 623 av fru Sjöstrand m. fl.;
till statsutskottet motionen nr 624
av herr Johansson i Torp m. fl.;
till särskilda utskottet motionerna:
nr 625 av herr Carlsson i Tibro in. fl.,
nr 626 av herr Thapper in. fl.,
nr 627 av herr Ohlin in. fl.,
nr 628 av herrar Hagård och Hseggblom,
samt

nr 629 av herr Rimmerfors; och
till behandling av lagutskott motionerna: nr

630 av herr von Friesen in. fl.,
nr 631 av herr Persson i Appuna,
samt

nr 632 av herrar Bengtsson i Halmstad
och Bengtsson i Varberg.

Nr 12.

Lördagen den 27 mars 1954.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för sakkunnig
granskning av lagar och författningar;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr 629)
angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar; sammansatta

konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
för effektivisering av justitieombudsmannaämbetet,
särskilt dess kontroll
över förvaltningen, m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954^55 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående polispersonalens
avlöningsförmåner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i gällande dyrortsgruppering; nr

55, i anledning av väckt motion
om ersättning åt K. A. Hillblom för
olycksfall i arbete;

nr 56, i anledning av väckt motion
om förhöjd ersättning åt Lund Ernfrid
Jonsson i Malung för sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 57, i anledning av väckt motion
om förhöjd livränta åt E. A. Göransson
med anledning av olycksfall i arbete;

nr 58, i anledning av väckta motioner
om översyn av kallortstillägget för
tjänstemän i övre Norrland; och

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av pensionerna
till av staten övertagna enskilda järnvägars
pensionärer;

bevillningsutskottets betänkande nr
33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående sänkning av vissa postavgifter; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelsen rörande
insättningsmaximum på sparkasseräkning; nr

11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. och 3 § 1 mom. förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 12, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
förste kammarskrivaren Eric Wigarts
överförande å indragningsstat; och
nr 13, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av skogsindustrierna; första

lagutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till utlänningslag,
dels ock i ämnet väckta motioner;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående dels ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, dels överarbetning
av samma lag m. m.;

nr 17, i anledning av väckt motion
om höjning av arbetsgivarbidraget till
den allmänna sjukförsäkringen; och
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 29 § lagen
om allmän sjukförsäkring;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion
om ändring av 11 kap. 32 § vattenlagen; nr

15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vä -

Lördagen den 27 mars 1954.

Nr 12.

gar, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna
för val av lantbruksombud till hushållningssällskapen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5.

Anmäldes att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

174, angående förstärkning av
ordningsstatspolisen m. m.;

nr 179, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 181, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 182, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och

nr 186, med förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 633 av herrar Hjalmar son och
Birke, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 144, med förslag till lag
om moderskapshjälp in. m.; och

nr 634 av herr Haqård m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet nr 137, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan
kommunal samfällighets utdebitering av
skatt för år 1956, m. m. ävensom i ämnet
väckt motion;

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1954/55;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1954/55;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående markegångstaxor;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

från första lagutskottet nr 144, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande lagen om skydd för vissa
mönster och modeller samt rörande lagens
tillämpningsområde; samt

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1954.

från andra lagutskottet nr 149, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m.

1 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 30 mars.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Axel Landgren, född
12/7 1898 som vårdats å Serafimerlasarettets
Kir. klin. fr. o. m. 25/3 1954
under diagnos Append. ac. operata, är
i behov av vila i hemmet t. o. m. 25/4
och under denna tid är oförmögen till
arbete, intygas.

Stockholm, Serafimerlasarettet den
27/3 1954.

Gunnar Rydberg,
Leg. läk.

Kammaren beviljade herr Landgren
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 25 mars till och med den
25 april.

Herr talmannen meddelade, att herr
Andersson i Linköping, som vid kammarens
sammanträde den 24 innevarande
mars med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande å bor -

det vilande propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 174, angående förstärkning av ordningsstatspolisen
m. m.; och

nr 179, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 181, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete; samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

182, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och

nr 186, med förslag till förordningom
beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades
till behandling av lagutskott följande
på kammarens bord liggande motioner,
nämligen:

nr 633 av herrar Hjalmarson och
Birke samt

nr 634 av herr Hagård m. fl.
i 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9 och
10, sammansatta konstitutions- och förs -

Tisdagen den 30 mars 1954. Nr 12. J

Interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

ta lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 53—59,
bevillningsutskottets betänkande nr 33,
bankoutskottets utlåtanden nr 7 och 11
—13, första lagutskottets utlåtande nr
14, andra lagutskottets utlåtanden nr
16—18, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 14—16 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 9.

§ 0.

Interpellation ang. utövandet av benådningsrätten.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskilc (fp),
som anförde:

Herr talman! Enligt regeringsformens
§ 26 äger Kungl. Maj:t rätt »att i brottmål
göra nåd, mildra livsstraff samt
återgiva ära och till kronan förverkat
gods». Om det önskvärda i denna Kungl.
Maj :ts benådningsrätt lär inga skilda
meningar råda. Domstolarna måste döma
efter fasta normer, och det kan därför
i vissa fall tänkas omständigheter
till vilka de ej kunnat ta berättigad hänsyn.
Enligt sakens natur måste Kungl.
Maj:ts prövning av benådningsärenden
vara fri, men man synes ändå böra
utgå ifrån att det som regel skall föreligga
nya och väsentliga, för domstolen
ej kända omständigheter som motiv för
benådning.

Även om man är överens om det berättigade
i Kungl. Maj:ts benådningsrätt,
har ändå många för vår rättsvård
intresserade personer frågat sig, om
inte Kungl. Maj:t sedan många år tillbaka
använt benådningsinstitutet i en
omfattning och på ett sätt, som inte
är förenligt med en god rättsvård. Beträffande
omfattningen interpellerade
herr Mosesson i denna kammare år
1947 och uttryckte därvid sin oro för
den då pågående utvecklingen. Under

år 1946, det sista som då kunde redovisas,
hade av 1461 nådeansökningar
558 stycken eller 38 % bifallits, varvid
Kungl. Maj :t i 186 fall avvikit från
högsta domstolens rekommendationer
i dess remissyttranden. Gentemot statsrådets
då hävdade uppfattning, att rådande
praxis inte medförde några risker
ur rättsvårdens synpunkt, vidhöll
herr Mosesson sin mening, att justitiedepartementet
borde övergå till en mera
restriktiv praxis.

Ofrånkomligt synes vara, att om
Kungl. Maj:t i stor utsträckning begagnar
sin rätt att bevilja nåd, förvandlas
det som skulle vara en undantagsföreteelse
till en tungt vägande
konkurrentlinje till domstolarnas straffutmätning.
Denna konkurrentlinje blir
dessutom —■ som professor Alvar Nelson
i en tidningsartikel påpekat — »illojal»,
eftersom Kungl. Maj:t vid sin
straffutmätning inte är bunden av de
regler som gäller för domstolarna. Justitieministern
blir fjärde instans i fråga
om straffutmätning. Detta innebär,
om benådningsinstitutet användes i
stor utsträckning, att den sittande justitieministerns
personliga uppfattning
kommer att utgöra ett väsentligt inslag
i landets rättsväsende. En sådan ordning
synes inte vara förenlig med
grundsatsen, att den dömande och
den politiska makten skall hållas isär.

Alldeles särskilt gäller vad här sagts,
om justitieministern i något väsentligt
avseende skulle ha en från domstolarna
principiellt avvikande mening i fråga
om straffutmätning. Det har därför
väckt uppmärksamhet att Kungl. Maj:t
tillämpar en kombination av frihetsstraff
och villkorlig dom trots att domstolarna
är i lag förbjudna att kombinera
dessa två straffreaktioner. Så har
bl. a. skett beträffande ett nu aktuellt
fall som uppmärksammats i pressen.

Med stöd av det ovan sagda anhålles
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta följande frågor.

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1954.

Interpellation ang. åtgärder med anledning av att en tysk medborgare missbrukat
sitt tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige, m. m.

1. Vill statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för de principer, som
ligger till grund för att Kungl. Maj:t i
många fall använt en kombination av
frihetsstraff och villkorlig dom vid utövandet
av benådningsrätten?

2. Vill statsrådet även i övrigt lämna
riksdagen en redogörelse för den omfattning,
i vilken benådningsrätten under
senare år utövats, samt för de hänsyn
till domstolarnas straffutmätning,
som kraven på en god rättsvård ålägger
Kungl. Maj:t?

Denna anhållan bordlädes.

Interpellation ang. åtgärder med anledning
av att en tysk medborgare missbrukat
sitt tillfälliga uppehållstillstånd i
Sverige, m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NETZÉN (s), som yttrade:

Herr talman! Det har i pressen uppgivits,
att den tyske köpmannen Karl
Krais från Stuttgart, tillika ordförande
i det tyska förbundet för medborgerliga
rättigheter, under sina snart två månaders
vistelse i Sverige i samband med
högsta domstolens dom i det bekanta
fallet Monica Muller i Malmö idkat övervakning
och utfört »skuggning» av
svenska medborgare. I sin egenskap av
ordförande i den angivna organisationen
har han förklarat sin uppgift vara
att föra Monica Muller tillbaka till hennes
biologiska föräldrar i Tyskland. Då
domens rent juridiska aspekter med all
säkerhet torde komma att klarläggas genom
det svar, som justitieministern eller
annan ansvarig departementschef
kommer att avge på herr Braconiers tidigare
framställda interpellation härom,
är det i detta sammanhang närmast av
intresse få klarlagt, huruvida vad härvidlag
lär ha förekommit kan anses
vara i överensstämmelse med de lagar

och författningar, som reglerar utländska
medborgares rätt att uppehålla sig
i Sverige.

I anslutning härtill anmäler sig även
ett annat, från det anförda artskilt
spörsmål: huruvida den pågående undersökningen
av Monica Mullers förutsättningar
att, utan att därigenom lida
psykisk skada, utlämnas till de biologiska
föräldrarna i Tyskland, befinner
sig i överensstämmelse med gällande
lag och sker under tillbörligt inflytande
av rent allmänhumanitära hänsyn. Enligt
uppgift lär ett fall sådant som detta
icke vara förutsett i gällande lagstiftning,
vare sig när det gäller utsökningslagen
eller den lagstiftning som reglerar
frihetsberövande för sinnesundersökning.
Sedan den 19 mars befinner
sig dock den nioåriga Monica Muller
intagen på psykiatrisk klinik efter att
dessförinnan under flera veckor i annan
neutral miljö ha varit föremål för
noggranna observationer av läkare, som
bestämt avstyrkt utlämnande av hänsyn
till allvarligt befarade svåra påfrestningar
för Monica Mullers psykiska
hälsa.

Med hänvisning till det sålunda anförda
anhåller jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Vilka åtgärder anser sig inrikesministern
böra vidtaga, därest det efter
vederbörlig undersökning befinnes, att
tyske medborgaren Karl Krais missbrukat
sitt tillfälliga uppehållstillstånd
i Sverige?

2. Anser sig inrikesministern, i syfte
att klarlägga alla fakta och lugna den
oro som kommit till uttryck i vida kretsar,
ha möjlighet att inför kammaren
lämna en redogörelse för enligt vilka
lagrum och tillämpningsföreskrifter
Monica Muller befordrats till undersökning
på psykiatrisk klinik?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 30 mars 1954.

Nr 12.

§ 8.

Interpellation ang. priskontrollnämndens
marginalundersökningar inom hnsgerådsbranschen.

Herr NYGREN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I de direktiv, som gäller
för statens priskontrollnämnd, heter det
i punkt 8, att »de prisreglerande myndigheterna
skola upprätthålla fortlöpande
god kontakt med näringslivet och
dess organisationer». Självfallet kan det
diskuteras vad ett sådant direktiv innebär,
men enligt ett uttalande av nämndens
nuvarande ordförande den 28 januari
1954 skall nämnden i sin prisövervakande
verksamhet gå till väga på
följande sätt: Först förhandla med vederbörande
branscher, om något anmärkningsvärt
framkommit vid gjorda
undersökningar. Om detta inte leder till
resultat, skall publicering av undersökningsresultaten
ske. Under alla förhållanden
skall man hålla kontakt med
branschorganisationerna, innan man
publicerar sina kommunikéer.

Med förbigående av tidigare åtgärder
från nämndens sida, vilka icke sällan
stått i strid mot nyssnämnda tillvägagångssätt,
vill jag för dagen endast beröra
den handläggning av vissa marginalundersökningar
inom husgerådsbranschen,
som nämnden under den senaste
månaden sysslat med.

I de senare kvällsnyheterna i radio
den 22 februari detta år och sedermera
i tidningarna följande dag meddelade
PKN, att den konstaterat anmärkningsvärt
höga marginaler på vissa ej närmare
angivna husgerådsartiklar. Man talade
om »påslag» på både 100 och
200 % och i ett enstaka fall ännu mera.

I de branscher inom handeln, som bedriver
försäljning av husgeråd, frågade
man sig med häpnad, vad PKN:s uppgifter
grundade sig på. Man kände nämligen
varken inom grosshandeln eller
detaljhandeln till några marginaler av
sådan storleksordning, att de ens sammanlagda
kunde komma upp tillnärmel -

sevis till de procenttal som omnämnts.
Någon som helst kontakt med branschorganisationerna
hade PKN icke heller
tagit. Från handelsorganisationernas
sida tog man därför kontakt med PKN
och begärde att få veta vilka varor det
gällde och hur man utfört de beräkningar,
som givit så häpnadsväckande
resultat. Man framförde också starka
anmärkningar mot nämndens sätt att
offentliggöra dessa uppgifter utan att
närmare redovisa underlaget och utan
att kontakta organisationerna. Från
nämndens sida förklarades då, att man
inte »avsett» att kritisera vare sig det
ena eller andra handelsledets marginaler
utan endast att framhålla, att de
ifrågavarande varorna genom att passera
ett flertal handelsled obehörigt fördyras
för allmänheten. Organisationernas
begäran att få veta vilka varor det
gällde sade man sig icke kunna tillmötesgå,
enär dessa uppgifter tills vidare
var »hemligstämplade».

Så småningom blev det emellertid
känt att det i huvudsak gällde varor
från ett företag här i landet, som låter
tillverka vissa husgerådsartiklar och
samtidigt självt har hand om ensamförsäljningen
av dessa till grosshandeln
och detaljhandeln. Några oskäliga eller
ovanliga förtjänstmarginaler föreligger
icke på dessa artiklar, vare sig för
grosshandeln eller detaljhandeln.

Frågans senare utveckling har också
visat, att nämnden ingalunda kunnat
angripa marginalerna inom den reguljära
grosshandeln eller detaljhandeln
och icke ens ifrågasatt någon minskning
av dessa. Däremot har man träffat
en uppgörelse med tillverkaren-ensamförsäljaren
om viss prutning på detta
företags kostnadskalkyler, vilket kommer
att leda till utfärdande av nya och
lägre riktpriser.

Det inträffade är ett typiskt men
ingalunda enstaka exempel på hur man
genom felaktiga och missvisande publiceringsmetoder
direkt skadar utövare
av en lojal näringsverksamhet, om avsiktligt
eller icke vill jag i detta sam -

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1954.

Interpellation ang. den militärpsykologiska verksamhetens organisation.

manhang lämna därhän. Med den formulering,
som nämndens kommuniké
hade, och genom de intervjuuttalanden,
som tjänstemän inom PKN gjort till vissa
tidningar, har allmänheten givetvis
bibragts den uppfattningen, att handeln
och icke minst detaljhandeln, som har
den omedelbara kontakten med allmänheten,
på ett synnerligen upprörande
sätt skott sig på konsumenternas bekostnad.
Vilken uppgift priskontrollnämnden
än har, kan det väl knappast
vara den att missleda allmänheten i
fråga om förhållandena inom näringslivet
eller att till offentligheten lämna
sådana uppgifter, som i realiteten innebär
att vissa näringsutövare i hög
grad skadas i sin verksamhet. Att nämnden
dessutom genom att icke taga kontakt
med berörda organisationer, innan
kommunikén publicerades, på ett flagrant
sätt har brutit mot av regeringen
utfärdade och riksdagen underställda
direktiv för nämndens verksamhet, är
enligt min mening uppenbart.

Med hänvisning till vad här anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att priskontrollnämnden
och vederbörande tjänstemän
inom nämnden handlagt här berörda
angelägenhet på ett riktigt och med
gällande direktiv överensstämmande
sätt?

2. Om så icke är fallet, avser herr
statsrådet då att vidtaga sådana åtgärder,
alt ett upprepande av nämndens
oriktiga handlingssätt kommer att förhindras
för den tid den priskontrollerande
verksamheten ännu kan komma
att äga bestånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. den militärpsykologiska
verksamhetens organisation.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Under beredskapsåren i
början av 1940-talet startades inom försvaret
en försöksverksamhet med psykologiska
prövningar och undersökningar
som medel att förbättra personalplacering
och personalbehandling.
Denna verksamhet tillvann sig snabbt
de militära myndigheternas intresse och
erkännande, och 1944 gav riksdagen
den en första mera fast organisation
genom att inrätta en särskild personalprövningsdetalj
inom centrala värnpliktsbyrån.
Vid ungefär samma tid skapades
också inom marinen en personaluttagningsdetalj.

Från början var verksamheten huvudsakligen
inriktad på att utarbeta och
praktiskt tillämpa metoder för de värnpliktigas
fördelning på truppslag'' och
deras uttagning till olika utbildningslinjer,
där också betydande förbättringar
har kunnat vinnas tack vare de militärpsykologiska
åtgärderna. Snart tillkom
emellertid nya och omfattande arbetsuppgifter.
Psykologiska undersökningar
infördes bl. a. vid kadettskolorna
och vid flygvapnets antagning framför
allt av flygande personal. I olika
utbildnings- och personalbehandlingsfrågor
fick militärpsykologien bidraga
med vetenskapligt underlag för praktiska
åtgärder.

Behovet av en breddning av den militärpsykologiska
verksamhetens uppgifter
och en motsvarande förstärkning av
dess resurser gjorde sig allt kraftigare
gällande och kom till klart uttryck bl. a.
i en skrivelse den 29 juni 1948 till chefen
för försvarsdepartementet. I denna
skrivelse framhöll överbefälhavaren, att
den dåvarande organisationen visat sig
otillräcklig för att lösa de många praktiska
problem av psykologisk och pedagogisk
natur som fanns inom försvaret.
Ett för försvaret gemensamt forskningsoch
rådgivningsorgan i försvarsledningen
syntes erforderligt, och överbefälhavaren
begärde en utredning av hur ett
sådant organ lämpligen skulle utformas.

Den 22 september 1949 tillsattes för -

Tisdagen den 30 mars 1954.

Nr 12.

Interpellation ang. den militärpsykologiska verksamhetens organisation.

svarets personalbeliandlingsutredning
med uppgift att utreda dels den militärpsykologiska
verksamhetens, dels
även personalvårdens organisation.
Denna utredning avlämnade den 24 november
1952 sitt slutbetänkande »Militärpsykologi
och personaltjänst» (SOU
1952:40), som innehåller förslag om
militärpsykologien. Efter en översikt
över militärpsykologiens arbetsuppgifter
och en redovisning av dess dittills
vunna resultat föreslog utredningen, att
det militärpsykologiska arbetet, som nu
bedrives dels inom centrala värnpliktsbyrån,
dels inom marinstaben, skulle
samordnas i ett för försvaret gemensamt
psykologiskt institut, inordnat i
den centrala försvarsledningen.

Förslaget var grundat på ett omfattande
erfarenhetsmaterial och organisationsformerna
väl avvägda. De kostnadsökningar,
som en förstärkning
oundvikligen måste medföra, var så
långt möjligt nedbringade och väl motiverade
av den betydelse — även i
direkt kostnadsminskande riktning —
som den militärpsykologiska verksamheten
visat sig ha för ett rationellt tillvaratagande
av försvarets resurser.

Under tiden mellan överbefälhavarens
anhållan om utredning och utredningens
framläggande hade, genom
statsmakternas beslut med anledning av
1948 års värnpliktskommittés förslag
att förlägga befälsuttagningen till inskrivningarna,
nya och i hög grad arbetskrävande
uppgifter lagts på personalprövningsverksamheten
utan att
man med hänsyn till pågående utredning
kunde erhålla en motsvarande förstärkning
av personalen.

Personalbehandlingsutredningens förslag
fick ett mycket gynnsamt mottagande.
Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
tillstyrkte förslaget om
ett gemensamt psykologiskt institut och
hade erinringar endast mot vissa organisatoriska
detaljer. Dessa erinringar
gick för övrigt snarast ut på att ge institutet
en något starkare ställning och
utrustning än vad kommittén föresla -

git. De politiska ungdomsorganisationerna,
som alltifrån början följt den
militärpsykologiska verksamheten med
intresse och gett den ett aktivt stöd, var
angelägna om en snabb lösning av frågan
efter i huvudsak de riktlinjer som
kommittén uppdragit. Universitet och
högskolor fann det naturligt att den
psykologiska forskning, som var direkt
inriktad på militära problem, också försiggick
inom ett särskilt psykologiskt
institut inom försvaret. Allt gav sålunda
anledning att hoppas på ett snabbt avgörande
i denna både för försvaret och
för den värnpliktiga ungdomen så betydelsefulla
fråga.

Den proposition, som man med hänsyn
till den gynnsamma utgången av
förberedelserna trodde sig kunna vänta,
har ännu ej kommit. Jag anhåller därför
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att slutföra
sin behandling av frågan om den
militärpsykologiska verksamhetens organisation
i så god tid, att proposition
i ärendet kan föreläggas 1955 års riksdag? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition,
nr 185, angående anläggning av
ett ångkraftverk på västkusten tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr G35 av herr Fröding, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 110,
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1954/55 m. m.;

nr 636 av herr Hagård, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110;

Nr 12.

Tisdagen den 30 mars 1954.

nr 637 av fru Sandström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 112, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. in.; samt

nr 638 av fru Sandström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 129, angående vissa anslag till vägväsendet
för budgetåret 1954/55.

Vidare anmäldes följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 112, nämligen:

nr 639 av herr Agerberg m. fl.,
nr 640 och 641 av herr Cassel m. fl.,
nr 642 av herr Hall och
nr 643 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.

Slutligen anmäldes följande motioner: nr

644 av herrar Helén och B oi ja, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 162, angående psykologiskt försvar
m. m.;

nr 645 av herr Håstad m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 162;

nr 646 av herrar Johansson i Västervik
och Almgren, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 163, med förslag
till förordning angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel m. m.;
nr 647 av fröken Höjer m. fl., likale -

des i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 163; och

nr 648 av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 165, med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 147, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående överenskommelse
om leverans av mul- och
klövsjulievaccin från Danmark till Sverige;
och

nr 148, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1954/55 till Befrämjande av
fröodlingen m. m.: Särskilt bidrag till
Sveriges utsädesförening för kvalitetsundersökning
av lin m. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars.

Kl. 10.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Karl Ward, Norrköping
lider av akut luftvägsinfektion och är
1''r. o. m. d. 31/3 t. o. m. d. 7/4 oförmögen
att inställa sig till Riksdagsarbetet,
vilket härmed intygas

Norrköping d. 30/3 1954.

Vilhelm Grillner.

Stadsdistriktsläkare.

Att riksdagsledamoten Karin Wetterström
är av sjukdom förhindrad att deltaga
i riksdagsarbete fr. o. m. den 31
mars tills vidare, intygas.

Linköping d. 30/3 1954.

O Gellin.

Legit. läkare,
verksläkare.

Herr Ward beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med denna
dag till och med den 7 instundande
april.

Vidare beviljade kammaren fröken
Wetterström ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med denna
dag.

Herr talmannen meddelade, att herr
Kilsmo, som vid kammarens sammanträde
den 23 mars med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag åter
intagit sin plats i kammaren.

i 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande proposition, nr 185, angå -

ende anläggning av ett ångkraftverk på
västkusten.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 635 av herr Fröding och
nr 636 av herr Hagård;
till bevillningsutskottet motionen nr
637 av fru Sandström m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 638 av
fru Sandström m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 639 av herr Agerberg m. fl. och
nr 640 av herr Cassel m. fl.;
till statsutskottet motionen nr 641 av
herr Cassel m. fl.;

till bevillingsutskottet motionerna:
nr 642 av herr Hall och
nr 643 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 644 av herrar Helén och Boija samt
nr 645 av herr Håstad m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

646 av herrar Johansson i Västervik
och Almgren samt

nr 647 av fröken Höjer m. fl. och
till bevillningsutskottet motionen nr
648 av herr Bengtsson i Halmstad m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

för justitiedepartementet angående utövandet
av benådningsrätten.

Kammaren biföll denna anhållan.

1 5.

Föredrogs den av herr Netzén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder med anledning
av att en tysk medborgare missbrukat
sitt tillfälliga uppehållstillstånd i
Sverige, in. in.

Kammaren biföll denna anhållan,

i 6.

Föredrogs den av herr Nygren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående priskontrollnämndens
marginalundersökningar inom husgerådsbranschen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Helén vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående den militärpsykologiska
verksamhetens organisation.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Åtgärder för sakkunnig granskning av
lagar och författningar.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för sakkunnig
granskning av lagar och författningar.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 130 i

första kammaren av herr Herlitz och
nr 318 i andra kammaren av herr Håstad
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående åtgärder för sakkunnig
granskning, i större omfattning
än nu sker, av lagar och författningar,
och om framläggande för riksdagen av
de förslag vartill utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 130 och II: 318 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Weiland, von Friesen,
Olsson i Mora och Hammar, utan angivet
yrkande;

2) av herrar Herlitz och IIåstad, som
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 130 och II: 318 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
åtgärder för sakkunnig granskning,
i större omfattning än nu sker, av
lagar och författningar, och om framläggande
för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Som framgår av handlingarna
i detta ärende har några motionärer
— främst herr Herlitz i första
kammaren, som särskilt intresserat sig
för dessa spörsmål — önskat en utredning
angående åtgärder för sakkunnig
granskning av lagar och författningar
i större utsträckning än vad som nu
sker. Jag vill såsom reservant till konstitutionsutskottets
avstyrkande utlåtande
knyta några reflexioner.

Man torde ganska tryggt kunna påstå,
att de lagar i vårt land, som har
att genomgå lagrådsgranskning, representerar
en mycket hög kvalitet. Jag
tror att denna uppfattning också är
mycket allmän i våra nordiska grannländer,
som ju också då och då till -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12. 17

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

godogör sig den lagstiftning, som utarbetas
i Sverige, och omplanterar den
på egen mark.

Men som vi vet omfattar lagrådets
granskning endast en förhållandevis
ringa del av våra nytillkommande lagar
och författningar. Till den grupp
av lagar som faller utanför lagrådets
granskningsområde hör ju grundlagarna
— det har endast i ett enstaka fall
hänt att regeringen remitterat eu grundlag
till lagrådet, nämligen när det gällde
den nya tryckfrihetsförordningen.
Sociallagstiftningen, som ju blir vidlyftigare
för varje år, och framför allt
skattelagstiftningen, som så nära berör
varje medborgare, har inte heller att
passera lagrådet. Härtill kommer självfallet
alla de författningar som utfärdas
av Kungl. Maj:t utan riksdagens
medverkan, antingen som tillämpningsförordningar
eller som självständiga lagar
enligt § 89 regeringsformen. Man
kan fråga sig huruvida inte den rikhaltighet
vi har på administrativa besvär
framför allt i skatteärenden —
denna har ju föranlett riksdagen att
öka regeringsrättens numerär för att
där skapa en ny avdelning — har ett
sammanhang med det sätt varpå lagstiftningen
på detta område tillkommer;
d. v. s. denna lagstiftning är uppenbarligen
ej alltid lika klar och tekniskt
tillfyllestgörande som civil- och
strafflagar, vilka enligt regeringsformen
obligatoriskt har passerat lagrådet.
Frågan om ett sådant samband kan väl
aldrig exakt besvaras, men det finns
nog ett visst reellt underlag för att
ställa den.

Jag tycker också som utskottet att
det är anmärkningsvärt, att regeringen
inte i större utsträckning har utnyttjat
den möjlighet som regeringsformen anvisar,
nämligen att till ledamot av lagrådet
förordna någon femte, .sakkunnig
person, därest ämnet skulle göra
speciell sakkunskap önsklig vid granskningen.

Nu säger utskottet att den nya ord2—Andra
kammarens protokoll

ningen med jämnare frammatning av
propositioner till riksdagen skulle kunna
leda till att lagrådet inte blir lika
överhopat av arbete tidvis och då måst
forcera sin granskning. Det är ju möjligt
att en lättnad på detta sätt kommer
att inträda, och jag tror att alla i
kammaren är tacksamma för vad regeringen
vidtagit för att få en jämnare
propositionsström. Men detta löser ju
inte på något sätt det problem, som
jag nu här har berört, nämligen att så
stora områden av vår lagstiftning faller
utanför lagrådets granskning. Skulle
inte blotta existensen av cn sakkunnig
institution för att granska t. ex. skattelagstiftningen
eller sociallagstiftningen
leda till att man inom regeringen bleve
ännu omsorgsfullare än hittills i sitt
lagstiftningsarbete?

Ett annat problem, som också tagits
upp i denna motion och kanske var
det som kom att diskuteras mest i utskottet,
gäller regeringens personella
resurser för sin egen granskning av
lagar och författningar. Det ställdes i
utskottet ett yrkande, att utskottets
ärade ordförande skulle inhämta de
konsultativa statsrådens egen uppfattning
i denna sak, men utskottet var
inte mera intresserat av detta spörsmål
än att det avslog yrkandet. Vi fick i
utskottet visserligen veta åtskilligt genom
att byråchefen Lindencrona inkallades
till utskottet och där gav oss
en redogörelse för hur granskningen
ungefär går till. Men byråchefen Lindencrona
var självfallet inte befullmäktigad
att framföra några uppfattningar
om hur problemet skulle lösas, och vi
svävar i dag fortfarande i okunnighet
om huruvida de konsultativa statsråden
eller regeringen över huvud taget
anser att den nuvarande upprustningen
i personellt hänseende på detta område
är till fyllest eller inte. Det bör nämligen
med tillfredsställelse antecknas
att en viss förstärkning av arbetskrafterna
har gjorts, i och med att en byråchef
förordnats att gå de konsultativa

7954, Nr 72.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

statsråden till lianda. Men det kvarstår
dock några omständigheter som
jag här i all hast skulle vilja fästa uppmärksamheten
på.

För det första har det sagts, att det
i kanslihuset inte finns •— och det erkändes
även av byråchefen Lindencrona
— något bibliotek som är så att säga
allomfattande när det gäller juridik
och författningar. Man frågar sig verkligen,
om det inte skulle finnas ett behov
av ett fullständigt juridiskt bibliotek
för de ämbetsmän som har att göra
en så viktig granskning på ett så viktigt
stadium av författningarnas och
lagarnas tillkomst som de konsultativa
statsråden har att verkställa.

För det andra inträder uppenbarligen
denna granskning på ett sent stadium,
när ärendena de facto har avgjorts
och det inte finns stora möjligheter
för de konsultativa statsråden att hos
departementschefen eller eventuellt regeringen
i dess helhet vinna resonans
för krav på ändringar.

Vidare tillkommer ett förhållande
som enligt min mening är ganska anmärkningsvärt,
nämligen att trots det
vidlyftiga lagstiftningsarbete, som pågår,
tas de konsultativa statsrådens
krafter i anspråk för direkt beredning
inför Kungi. Maj:t. Att de konsulter,
som inte fyller det grundlagsenliga villkoret
att ha förvaltat civil beställning
och som insatts i regeringen för andra
uppgifter, kan och bör tjänstgöra som
direkta föredragande, var ju avsikten
med den reform som beslöts 1941, när
de konsultativa statsrådens antal ökades.
Men för närvarande har statsrådet
Lindell hand om medborgarskapsärendena,
och eftersom dessa aldrig någonsin
i vår historia varit flera än de för
närvarande är, blir alltså statsrådet
redan därigenom åtskilligt betungad
och får inte tid att ägna sig åt den tekniska
granskningen av lagarna eller
deltaga i departementens beredning i
samma utsträckning som han eljest
skulle ha möjlighet till. Och vad stats -

rådet Nordenstam beträffar handlägger
han utlänningsärenden och lantmäteriärenden
— kanske ytterligare någon
grupp som jag inte nu erinrar mig. Jag
törs inte bedöma omfattningen av dessa
ärenden, men faktum är att inte heller
detta konsultativa statsråd har möjlighet
att ägna hela sin tid åt det tekniska
granskningsarbetet.

Jag vill, herr talman, betona att det
självfallet inte finns något som helst
partiintresse bakom denna motion, som
har föranletts av omsorgen om vad jag
tycker borde vara ett gemensamt önskemål
för oss alla, nämligen att lagstiftningen
skall bli så fullgod som möjligt.

Utskottet har emellertid ansett att
initiativet borde utgå från Kungl. Maj:t
själv. Jag har en annan mening i det
avseendet. Jag anser att riksdagen i
denna fråga inte bör hålla sig blygt
tillbaka utan sjunga ut med vad den
tycker. Under sådana förhållanden,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den reservation som herr Herlitz
och jag själv fogat till utskottets utlåtande.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag skall först be att
få säga några ord angående lagrådet.
Konstitutionsutskottet gjorde redan
1949 det uttalandet att det fanns goda
skäl för att utöka lagrådets granskningsområde.
Vi upprepar i dag samma synpunkt,
men vi framhåller att man inte
fördenskull behöver ändra grundlagen,
utan att Kungl. Maj:t själv kan, när så
befinnes lämpligt, vidga ramen för de
kategorier av lagförslag som man anser
sig böra inhämta lagrådets yttrande om,
utöver dem som lagenligt skall underställas
lagrådets prövning.

Jag vill ytterligare understryka vad
för övrigt även herr Håstad erkände,
att den nya tidtabell för propositionernas
överlämnande till riksdagen, som
Kungl. Maj:t i år tillämpar, har visat
sig ha gynnsamma verkningar. Detta
kommer utan tvivel att innebära större

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

JSTr 12.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

möjligheter för lagrådet att överblicka
sitt material och anpassa sitt arbete så
att några stockningar inte behöver inträda.

Herr Håstad nämnde själv, att Kungl.
Maj:t har möjlighet att utöka lagrådet
med en femte ledamot. Det har Kungl.
Maj:t inte gjort, och det måste väl bero
på att man ansett det ännu inte förefinnas
behov av detta. Vad skulle eljest
hålla tillbaka Kungl. Maj:t från att göra
en sådan ändring?

Sedan några ord angående de konsultativa
statsråden. Jag erkänner att
utskottet år 1949 uttalade, att det fanns
behov av kvalificerade jurister att ställas
till de konsultativa statsrådens förfogande
antingen direkt eller genom
förstärkning inom departementen.
Emellertid sade vi att det borde ankomma
på Kungl. Maj:t att vidta en
sådan personalförstärkning. Nu har så
skett. Utskottets då uttalade önskan
har blivit villfaren, och departementen
har numera antingen genom rättsavdelningar
eller på annat sätt fått en juridisk
expertis, som gör undan en del av
det arbete som eljest tillhör de konsultativa
statsråden, vilket är av synnerligen
stort värde.

Jag vill påpeka att den av mig nyss
omnämnda tidtabellen för propositionernas
avlämnande spelar en stor roll
även här. Departementen blir ju inte
så överlupna med stötvis framkommande
mängder av propositioner, utan kan
på ett bättre sätt anpassa sig efter förhållandena
i sitt arbete.

Herr Håstad talade om att det inte
finns ett arkiv där man på ett bekvämt
sätt kan överblicka besläktade lagärenden
och därigenom säkerställa planmässighet
och sammanhang i lagstiftningen.
Jag har själv inhämtat, att man
numera inom varje departement har
en sådan samling, som inte bara omfattar
gängse lagar och administrativa
författningar utan även precedensfall
och kungl. dispenser, som kan motivera
ändringar i lagstiftningen. Man är

alltså rustad rent tekniskt och har redan
ett sådant material till sitt förfogande.

Jag vill här även påpeka att utskottet
—- enligt min mening med allt fog
— har framhållit, att någon särskild
lagstiftning på detta område inte är
behövlig, enär Kungl. Maj:t ännu har
möjlighet att ytterligare utöka antalet
konsultativa statsråd. Jag vill upprepa,
herr talman, att det väl vore otänkbart
att en arbetsbelastad regering skulle
underlåta att själv skapa eller hos riksdagen
begära en behövlig utökning av
arbetskraften.

I motionen — med min kännedom
om liknande motioner som väckts tidigare
förmodar jag att det är herr Herlitz
som svarar för densamma — riktar
man angrepp, inte mot lagstiftningen,
utan mot lagskrivningen för brist på
enhetlighet, konsekvens och sammanhang.
Jag vill som en huvudanmärkning
mot motionen säga, att detta är
ett alltför kategoriskt omdöme och att
man med all rätt kan efterlysa bevis.
Jag tycker att hela detta tillvägagångssätt
påminner om ett exempel ur levande
livet. Låt oss anta att en människa
som anser sig fullt frisk får besök
av någon annan som säger: »Min
herre, Ni är överansträngd och lider
av för högt blodtryck. Ni orkar inte
med Ert arbete, utan det blir bristfälligt.
Jag skall föreslå Er vissa åtgärder
för att Ni skall komma i balans och
kunna uträtta Ert arbete på ett effektivt
sätt.» Då skulle antagligen mannen
som kände sig frisk och arbetsför och
inte märkte symptom på någonting annat
säga till vederbörande: »Ni får
vara vänlig att bevisa Ert uttalande med
att anföra praktiska exempel, min herre,
och inte bara påstå att det är så.»

Man blir inte läkare bara genom
att påstå att någon människa är sjuk;
man måste också kunna visa vedertagna
typiska symptom på sjukdom.
På samma sätt i detta fall. Motionärerna
anser att det nutida lagskrivandet

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

är bristfälligt, saknar konsekvens, klarhet
och sammanhang. Det må vara
deras uppfattning, men vi får inte förtänka
riksdagen om den efterlyser bevis.
Vi har sagt flera gånger förut i
utskottet, att man får lägga fram exempel
på lagar som varit inbördes motsägande,
inlconsekventa eller stridande
mot vissa vedertagna principer. Det är
sådana praktiska exempel vi efterlyser.
Herr Håstad får väl erkänna, att han
rörde sig ganska mycket på allmänningen
när han sade, att det finns vissa
brister, men inte framlade några bevis
härför.

Herr Håstad sade i slutet av sitt anförande,
att det inte ligger något partiintresse
i denna fråga. Det har herr
Håstad alldeles rätt i, och jag tror inte
heller att några partibetonade motiv
har spelat in för hans vidkommande.
.Tåg erkänner gärna att detta är en
framställning som vem som helst skulle
kunna göra för att liksom skapa större
trygghet i lagstiftningsarbetet. Men som
herr Håstad vet har vi gjort den erfarenheten
i konstitutionsutskottet, att
det som inspirerar den här kritiken
inte så mycket är juridiskt formella
synpunkter utan ett missnöje med det
reala innehållet i en hel del lagar, och
var och en är ju i sin fulla rätt att
hysa sådant missnöje.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von FKIESEN (fp):

Herr talman! Då jag och utskottets
övriga folkpartiledamöter till detta utlåtande
fogat en blank reservation skall
jag be att med några ord få motivera
denna. Reservationen rör inte klämmen
i utskottets utlåtande — där är vi överens
med utskottsmajoriteten — utan uteslutande
motiveringen.

Anledningen till att vi för närvarande
inte anser oss kunna gå med motionärerna
i denna fråga är den, att förhållandena
otvivelaktigt har blivit bättre
på detta område sedan riksdagen år

1949 tog ställning till spörsmålet och då
framförde vissa önskemål. Å andra sidan
kan man naturligtvis säga att det
brister i vissa avseenden. Det finns
brister som gör, att en fortlöpande uppmärksamhet
ifrån riksdagens sida är
fullt motiverad.

Den ärade utskottsordföranden ville
ha några exempel på bristfälliglieter,
och jag skall erinra om åtminstone ett
sådant exempel, som drogs fram under
förstakammardebatten år 1949 av en av
de dåvarande motionärerna, herr Holmbäck.
Han påpekade att en löneförfattning
var så krånglig och så invecklad,
att inte bara menige man hade svårt att
begripa vad som stod där — det är ju
rätt naturligt — utan även de myndigheter,
som hade att tolka innebörden i
författningen, var oeniga om vad lagstiftaren
verkligen hade menat. Även på
andra områden — herr Håstad nämnde
skatteförfattningarna — är det väl allmänt
känt att lagskrivningen är så pass
krånglig, att det är svårt att få någon
riktig reda på och något sammanhang
i det hela.

Det ar med anledning av att frågan
förtjänar en fortsatt uppmärksamhet —
inte bara från Kungl. Maj:ts sida utan
också från riksdagens — som vi reservanter,
vilka har en reservation utan
motivering, velat ha en något mjukare
skrivning från utskottets sida. Vi tyckte
att den sista meningen i utskottets utlåtande
var litet för undfallande gentemot
Kungl. Maj:t. Man bugar sig och
säger, att det ankommer på Kungl. Maj :t
och ingen annan att ta de initiativ, som
kan anses vara av behovet påkallade på
förevarande område. Vi tror visst att
Kungl. Maj :t skall ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga, men vi tror
också att det är riksdagens sak att vaka
över att förhållandena blir bättre.

För närvarande anser vi det inte vara
styrkt, herr talman, att en särskild utredning
är nödvändig. A andra sidan
tror jag att det är angeläget att vi fortfarande
ägnar denna mycket viktiga

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

fråga en alldeles särskild uppmärksamhet,
en uppmärksamhet som är så mycket
mera motiverad som lagstiftandet
alltmer griper omkring sig och gör det
svårt för menige man att orientera sig
på området.

Jag ser denna motion som ett led i
de många framstötar, som vid årets riksdag
har gjorts för att förbättra rättssäkerheten.
Inom parentes sagt tycker
jag att det kanske hade varit riktigast
om denna motion — som många andra
motioner — kommit under det sammansatta
utskottets bedömning. Även av den
anledningen, herr talman, att det här
faktiskt rör sig om en för de vanliga
medborgarna viktig rättsfråga, tror jag
det är angeläget att vi med uppmärksamhet
följer frågan i fortsättningen.

.lag har emellertid, herr talman, icke
något annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! .Tåg vill säga ett kort ord
till herr von Friesen.

Även han brast i förmågan att kunna
anföra några slående exempel på bristfälligheter
i den nutida lagskrivningen.
Han lyckades emellertid fiska upp en
fem år gammal historia från år 1949.
Det var en löneförfattning som var så
invecklad och förmodligen också så illa
skriven, att den var synnerligen svår att
tolka. Inte heller jag skulle vilja dra
någon lans för denna lagskrivning. Det
är bara den lilla haken med detta exempel
att det snarare är ett exempel på hur
invecklat och krångligt man skriver och
hur dåligt man på en del håll behärskar
svenska språket. Om detta blir bättre
genom att utöka antalet konsulter eller
förstärka lagrådet, det tillåter jag mig
betvivla. Riksdagen har själv tagit ställning
till just denna fråga genom att i år
tillstyrka en motion om en bättre språkvård,
ett enklare och mänskligare sätt
att uttrycka sig i lagar och författningar.
Detta ligger emellertid på ett annat område.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Efter vad som redan
sagts återstår bara för mig att ytterligare
understryka de skäl, som föranlett
herr Weiland in. fl. att avge en
blank reservation till detta utlåtande.

Särskilt anmärkningsvärt synes det
mig, att man ännu ej avhjälpt den av
herrar Holmbäck och Herlitz redan 1949
påtalade bristen, den att betydande lagstiftningsområden
— vissa delar av
grundlagarna, kommunallagarna och
skattelagarna — inte är underkastade
obligatorisk granskning av lagrådet.
Denna brist vidgicks också redan 1949
av konstitutionsutskottet, fastän utskottet
i sitt utlåtande bara förordade en
fakultativ granskning inom ramen för
redan gällande grundlagsbestämmelser.

Likaledes har det, herr talman, knappast
rests någon starkare invändning
mot de nu föreliggande motionerna, när
de framhåller, att samtidigt som departementen
på senare tid fått en avsevärd
kraftförstärkning, dock den garanti för
konsekvens i lagstiftningen, som de konsultativa
statsråden utgjorde, av skilda
orsaker försvagats.

Det synes också — och det har ju
herr von Friesen tidigare betonat — av
behovet påkallat, att de konsultativa
statsråden får en avsevärd förstärkning
av arbetskraft för att på ett helt annat
sätt än vad som nu är möjligt sörja för
enhetligheten, planmässigheten och
sammanhanget i den lagstiftning'', som
går ut från de olika departementen.

Utskottet har, som synes av utlåtandet,
betonat att flertalet departement
förstärkts med en särskild rättsavdelning
e. d. Utskottet har också understrukit,
att en viss speciell personal redan
står till de konsultativa statsrådens
förfogande. Allt detta är, så långt jag
kan se, alldeles riktigt. Och ändå synes
det mig finnas fog för kritik. Läget är,
trots allt som gjorts i reformväg, inte
tillfredsställande. Hur gott den i år företagna
omläggningen av propositionsarbetet
inom statsdepartementen än tycks

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

verka, när det gäller riksdagens arbete,
är det ändå en liten aning för tidigt att
med full visshet uttala sig om det.

Jag menar således, att det finns fog
för en kritisk inställning, när det gäller
här föreliggande saker. Men jag finner
samtidigt, att det är eu riktig slutsats,
som utskottsmajoriteten kommit
till i sin kläm, där den menar, att det
är Kungl. Maj:t själv som bör ta initiativet
och nu eller framdeles se till vad
som kan göras på detta område. Det är
detta, som gjort, att jag för min del anslutit
mig till de konstitutionsskottsledamöter,
som utan särskilt yrkande
avgivit en blank reservation.

Med detta, herr talman, yrkar jag till
sist bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande ville ha exempel på
att olämpliga förslag kan framkomma,
och det är därför jag dristat mig att
begära ordet i denna fråga trots att jag
inte deltagit i konstitutionsutskottets
behandling. I ett ärende, som kommer
senare på dagens föredragningslista,
bär jag tillsammans med herr Svensson
i Ljungskile en motion, där just ett sådant
förhållande påpekas, och det rör
det departementsförslag som överlämnades
till lagrådet i fråga om utlänningslagen.
Jag tycker att det är ett
mycket bra exempel på vad som kan
slippa igenom även ett konsultativt
statsråds granskning. I departementsförslagets
72 § föreslogs en viss instansordning
för utlänningsärendena. Det
gällde arbetstillstånd, uppehållstillstånd
o. d., alltså mycket väsentliga spörsmål
för de utlänningar som kommer till
detta land. Departementschefen föreslog
nu en viss ordning, men sedan begärde
han att riksdagen skulle ge honom
fullmakt att ändra på denna instansordning.
Lagrådet sade sig hysa
starka betänkligheter emot ett sådant
förslag. Det var dels praktiska skäl,
men så hade man en principiell huvud -

invändning. Jag skall be att få citera
några rader ur lagrådets uttalande på
denna punkt. Det heter: »Lagrådets
huvudinvändning mot det förevarande
stadgandet i 72 § är dock, att decentraliseringsfrågan»
— alltså frågan om instansordning
— »synes vara alltför betydelsefull
för att böra få lösas annat
än i den för stiftande av allmän civillag
gällande ordningen. Sedan frågan
åt vilka myndigheter avgörandet av de
ofta ömtåliga och för individerna livsavgörande
utlänningsärendena skall anförtros
blivit i sådan ordning och efter
ingående överväganden löst i viss riktning,
bör det icke kunna genom administrativ
lagstiftning åstadkommas en
annan lösning. Det är dock här icke
fråga om ett krisläge som kunde fordra
ett snabbt ingripande. Anses någon
ändring i den lagfästa ordningen påkallad,
torde intet hinder föreligga, att
spörsmålet underställes riksdagen och
det icke blott i form av ett anslagsäskande»
— vilket departementschefen
hade tänkt sig. »Den tilltänkta ful 1-maktsdelegeringen till Konungen ligger,
enligt vad i remissprotokollet uttalas,
helt i linje med nuvarande lagstiftning
ocli praxis. Lagrådet vill ifrågasätta,
huruvida icke en ökad återhållsamhet
vid användningen av detta institut vore
tillrådlig.»

För att vara ett lagråds uttalande är
detta en mycket allvarlig invändning
emot ett förslag. Som väl var ändrade
Kungl. Maj :t sill inställning på denna
punkt, och det är med tillfredsställelse
man ser att lagrådet har betydande möjligheter
att göra en insats. Men onekligen
kommer frågan om de konsultativa
statsrådens uppgifter in i detta
sammanhang, som också utskottet talar
om och som herr Håstad varit inne på.
Om nu justitieministern enligt lagrådet
t3rdligen inte har fullt klart för sig vad
som hör till stiftandet av allmän civillag,
borde självfallet de konsultativa
statsråden i detta läge ha ingripit, såvida
lagrådets uppfattning är riktig —

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar och författningar.

och det torde väl ingen kunna komma
ifrån.

Med den ökning av antalet ärenden
på detta område som har ägt rum under
senare decennier är det självfallet också
möjligt, såsom har berörts i debatten,
att de konsultativa statsrådens antal
icke räcker till. Jag vill inte ifrågasätta
att de inte nedlägger lika stor
energi som tidigare generationers konsultativa
statsråd, men det är här fråga
om den praktiska möjligheten att hinna
med arbetet. Herr Håstad var inne på
den praxis som råder beträffande dessa
statsråds arbete. Kanske man utan att
vara alltför ohövisk skulle våga antyda
möjligheten av att de representativa
uppgifterna för dessa personer ibland
kan bli alltför betungande och att en
omläggning därvidlag skulle vara fördelaktig.

Såvitt jag förstår innebär det spörsmål
som bär har rests inte bara ett allmänt
tal. För min del delar jag den
uppfattning som uttryckes i motionerna,
att förhållandena på detta område
icke är tillräckligt väl ordnade.

Jag tycker att den turnering som motionen
har och därmed också reservationen
har fått inte är särskilt lämplig.
Å andra sidan tycker jag att utskottet
är alltför underdånigt. I den
situationen tycker jag det är lämpligast
att avstå från att delta i voteringen.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag medger att herr
Dahléns exempel kanske är mera slående
än det som anfördes av herr von
Friesen. Herr Dahlén sade emellertid
att jag efterlyste olämpliga lagförslag,
och det gjorde jag inte. Olämpliga förslag
är sådana som anses politiskt otjänliga
och inopportuna. Vad jag avsåg
var exempel på lagskrivning där det
brister i konsekvens och sammanhang
_.. det är ju den beskyllning motionärerna
riktar mot lagskrivandet.

Det exempel som herr Dahlén anförde,
lagrådets kritik av denna flyk -

tinglag, är mycket intressant, men jag
vill tillägga att detta är ju vad lagrådet
skall göra. Man kan ju inte begära att
allt som kommer från kanslihuset skall
vara felfritt, och det är lagrådets uppgift
att rätta till det som brister. Jag
vill också framhålla att vi både 1949
och nu har framhållit hur värdefull
lagrådets granskning är, och vidare
har vi instämt i önskemålet om att de
ämnesområden, som skall bli föremål
för lagrådets korrigering skall ytterligare
utökas. Med det exempel som herr
Dahlén drog fram har han därför slagit
in öppna dörrar.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag vill säga blott ett
par ord, framför allt med anledning av
vad utskottets ärade ordförande uttalade.

Herr Hallén sade nyss att utskottet
har uttalat sig för att omfattningen av
lagrådets granskning skall utvidgas.
Men hur långt skall denna utvidgning
sträcka sig? Inte kan granskningen få
omfatta lönelagar, skattelagar och sociallagar
med det lagråd vi för närvarande
har — detta skulle inte på något
sätt hinna med en sådan uppgift,
och frågan är väl om det är fullt kompetent
i alla hänseenden för en sådan
granskning. Därför blii'' det väl delvis
ett slag i luften när utskottets ordförande
å ena sidan inte ens vill gå med
på en utredning om någon ändring i
lagrådets ställning eller utvidgning och
å andra sidan talar om en viss utvidgning.

Vidare vill jag framhålla, att utskottets
ordförande inte på något sätt bemött
den anmärkning jag framförde,
nämligen att blotta existensen av en
institution som granskar lagar och författningar
måste leda till att departementen
preventivt bemödar sig om att
göra lagarna klara, tydliga och distinkta.
Man kan verkligen ställa den frågan,
om det skulle ha varit tänkbart att vi
haft så trassliga löne- och skattelagar

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Åtgärder för sakkunnig granskning av lagar

som vi för närvarande har, om det förekommit
en annan granskning på detta
område. Även den frågan har alltså
utskottets ordförande glidit förbi.

Det verkade som om utskottets ordförande
inte heller ville tangera problemet
om de konsultativa statsrådens
ställning. Jag undrar om det verkligen
var riksdagens mening 1941 och framför
allt 1949, när riksdagen uttalade
sig för en förstärkning av arbetskraften
för de konsultativa statsråden, att
dessas krafter samtidigt skulle splittras
på föredragning och handläggning
t. ex. av medborgarskapsärenden och
utlänningsärenden. Vad man ger med
den ena handen tar man tillbaka med
den andra.

Herr Hallén framhöll vidare, att införandet
av en tidtabell för avlämnande
av propositioner skulle ha underlättat
en lösning av detta problem. Jag
var den förste att framföra ett erkännande
Lill regeringen för den fördel
som beredes riksdagen genom en jämn
matning med propositioner. Men deita
innebär ingen garanti för en ändamålsenlig
lösning av arbetskraftproblemet
när det gäller utfärdande av exempelvis
tilläggsförfattningar — de kanske
ändå kommer lika hopade halvårsvis.

Vidare framhöll utskottets ordförande
att det i motionen skulle ha framkastats
alltför kategoriska påståenden
om den svenska lagstiftningens brisi
på enhetlighet. Det är möjligt att motionen
på den punkten varit litet tilltagen
i växten. Men hur många gånger
händer det inte att riksdagen själv
skriver om en överarbetning och koordinering
av lagstiftningen på området i
fråga? Låt mig peka på exempelvis den
administrativa besvärsrätten! Där har
vi en djungel av olika bestämmelser,
och riksdagen har ju sett sig nödsakad
att begära en samordning av lagstiftningen
på detta område. Det är väl också
känt att straffrätten och särskilt
specialstraffrätten är ett mycket stort

och författningar.

virrvarr av bestämmelser. Jag bara tar
dessa två exempel.

Till sist sade herr ordföranden, att
det, trots vad jag hade bedyrat, ändå
skulle finnas någon form av partiintresse
bakom denna motion. Jag kan
verkligen i detta fall inte bli övertygad.
Snarast skulle jag vilja säga, att om någon
motion är till regeringens eget bästa,
så är det denna. Vad syftar den till?
Jo, till att få så tekniskt bra lagar som
möjligt, så att man slipper kritik, kverulans
och allmänt surmulet missnöje.
Om detta missnöje och denna kverulans
minskas och undanröjes, är väl det
inte till oppositionens fördel utan till
regeringens. Till de argument, som jag
förut anfört, vill jag därför lägga att
även ur regeringens synpunkt vore ett
bifall till reservationen att hälsa med
tillfredsställelse.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Håstad, när han talar om att lagrådet
blir överansträngt, att vi själva
pekat på möjligheten att utöka lagrådet
med en ledamot vilket Kungl. Mai :t
kan göra redan nu.

Sedan säger herr Håstad att den tidtabell,
som Kungl. Maj:t följer i propositionsavlämnandet,
kanhända kan
lösa en del av dessa svårigheter, men
det är ingen garanti. Nej, det är det naturligtvis
inte, men vi skall inte vara så
heta på gröten utan låta detta arbetsår
gå till ända för att se, om det verkligen
är en garanti.

Det gläder mig att herr Håstad, som
är en korrekt man, själv erkänner att
motionen kanske är tilltagen i växten
genom alla dessa kategoriska domar,
som den uttalar mot lagskrivningen
utan att anföra några egentliga bevis.
Det har ju andra tillskyndare fått göra.

Vidare menar herr Håstad, att man
ändå inte hinner utforma t. ex. alla
dessa följ dförfattningar, som skall utfärdas.
Dels kan man inte få se dem
och dels tillkommer de i en väldig hast.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Åtgärder för effektivisering av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll

över förvaltningen, in. in.

Jag har själv inhämtat i departementet
från ett av de konsultativa statsråden
— det var förresten herr Lindell —
att numera, tack vare den lugnare och
jämnare arbetstakten, börjar man kunna
hinna att samtidigt med propositionerna
skriva ut de administrativa följdförfattningar
som är nödvändiga, vilket
under flera gångna år inte medhanns,
och då var det ju en brist. Detta styrker
ytterligare vad vi här har sagt.

Jag skall sluta med att säga på tal
om partiintresset, att herr Håstad vet
så innerligt väl att framför allt hans
medmotionär herr Herlitz i åratal har
lagt mycket av sitt decliargearbete och
granskningsarbete över huvud taget på
den bogen, att det är en inte bara formellt
utan reellt inopportun och olämplig
lagstiftning som han reagerat emot.
Det är inte bara det formella sätt, varpå
man skriver, utan det är det reella
innehållet som inspirerar en hel del av
detta missnöje. Att det är så hos herr
Håstad har jag inte alls påstått. Det
tror jag inte det är. Han är själv en
mycket redig man. Men det finns andra
som söker camouflera sitt missnöje med
nutida lagstiftning genom att tala om
formella brister, fast man menar något
annat.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Endast en mycket kort
replik till herr Hallén.

Herr Hallén medgav att det exempel
jag gav på vad som kunde slippa igenom
även de konsultativa statsrådens
granskning inte var så dåligt, men han
menade att eftersom lagrådet föreslagit
ändringar i departementens förslag och
Kungl. Maj:t gått med på dessa ändringar
samt konstitutionsutskottet anser
att det är riktigt att lagrådet har
dessa befogenheter och eventuellt utökade
sådana, är det att slå in öppna
dörrar då jag tar upp dessa spörsmål.
Såvitt jag förstår är det dock icke detta,
herr Hallén. Konstitutionsutskottet kan

väl inte tänka sig att lagrådet skall
granska allt som går ut i form av författningar
från Kungl. Maj:t, och då
återstår ju den fråga, som herr Håstad
och jag riktat uppmärksamheten på,
nämligen de konsultativa statsrådens
möjlighet att för närvarande utöva en
tillfredsställande granskning. Denna
sak löser man inte genom att lagrådet
får en utvidgad granskning. Man hjälper
upp det, men en fullständig lösning
kan det omöjligen vara.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herrar Herlitz
och Håstad avgivna reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr
G29) angående ändring i lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Åtgärder för effektivisering av justitieombudsmannaämbetet,
särskilt dess kontroll
över förvaltningen, m. in.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner om åtgärder
för effektivisering av justitieombudsmannaämbetet,
särskilt dess kontroll
över förvaltningen, m. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr von FKIESEN (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande,
som nu ligger på kamrarnas bord, är

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Åtgärder för effektivisering av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll

över förvaltningen, m. m.

ju enhälligt, och denna enhällighet i
skrivningen vittnar i och för sig mycket
gott om den förankring som JOämbetet
har både i det allmänna rättsmedvetandet
och i riksdagen. Det är
anmärkningsvärt, och jag vill fästa uppmärksamheten
på detta, att vad man
vill ändra härvidlag är inte inriktningen
av justitieombudsmannens verksamhet,
utan det är en utvidgning av hans
befogenheter, av det område, som han
har att ta befattning med. I ett avseende
är en sådan utvidgning påkallad,
kan man säga, av likformighetsskäl. Det
gäller sinnessjukvården. En mycket stor
del av de sinnessjuka vårdas på kommunala
anstalter. Det är väl ett par
tusen som gör det, och de är alltså formellt
undandragna möjligheter att vädja
till JO, om de anser sig på det ena eller
andra sättet oriktigt behandlade.

Viktigare är att denna insyn från
JO:s sida numera kommer att gälla vissa
delar av den kommunala förvaltningen,
och det var om den saken jag också
skulle vilja säga ett par ord. Yi kommer
nämligen, när det gäller vissa delar
av den rent kommunala förvaltningen,
in på frihetsberövanden av annan art
än den som gäller intagningen på sjukhus.
Då jag många år har sysslat med
denna fråga, är det särskilt angeläget
för mig att fästa uppmärksamheten på
ett område av de administrativa frihetsberövandena,
där jag tror det är
klokt och riktigt, att riksdagens ifrågavarande
ombudsman får eu bättre insyn,
nämligen alkoholistvården.

Väl är det sant, att genom att det
är länsstyrelsen som ytterst skall fälla
sitt utslag när det gäller intagningen på
en alkoholistanstalt, har JO, eftersom
länsstyrelsen är en statlig myndighet,
här möjlighet att ingripa. Jag vill gärna
nämna, att jag inte tror, att det i så
stor utsträckning är själva intagningen
och redovisandet av de grunder, på
vilka man motiverar intagandet, som
är förtjänt av en viss kritik. Därvid -

lag kan man otvivelaktigt stödja sig på
klara lagbestämmelser. Viktigare är att
denne riksdagens ombudsman har möjlighet
att granska vården av den alkoholsjuke,
när han har kommit in på
anstalt. För mig står det ändå mera
klart, att ett sådant ingripande är rättvist
och nödvändigt, då jag många år
har hyst ett mycket starkt grundat tvivelsmål
på ändamålsenligheten av den
vård som beredes de alkoholsjuka på
dessa anstalter. Har man den uppfattningen
— den har tyvärr ännu inte
slagit igenom, men jag har själv fått
den genom min verksamhet — känns
det dubbelt angeläget, att då det här
är fråga om tillfällen, då man berövar
människor deras frihet, så bör också
någon hög myndighet få insyn i själva
vården. Jag tillåter mig att i det sammanhanget
uttala den förhoppningen
att då JO jämlikt sin instruktion har
att vaka över lagars och författningars
efterlevnad och han finner saker och
äng ägnade att påkalla ett ingripande,
så skall han skriva om saken. När han
får kännedom om de brister, som uppenbarligen
vidlåder denna form av
vård av sjuka människor, skall han
kunna bli en av dem, som går i bräschen
för befogade reformer på detta
område. Hur förstående man än är till
denna form av vård torde numera alla
vara överens, att här föreligger brister.
Dessa inrättningar har inte tillräckliga
resurser för att bedriva sin vård efter
moderna principer.

En annan sak, som utskottet tagit
upp till granskning, ehuru jag tycker
det gör det en smula kortfattat, är
krisförvaltningen. Litet var tror jag vi
har en känsla av att när det gäller krisförvaltningen,
som nu dess bättre i
väsentliga delar är avvecklad, brast
det åtskilligt beträffande rättssäkerheten.
Jag tror det är angeläget att om
— vilket vi hoppas icke skall behöva
inträffa — vi ännu en gång måste inrätta
dylika små ämbetsverk under kris -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Åtgärder för effekti visering av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll

över förvaltningen, m. m.

förhållanden, vi bättre än vad vi kunde
göra under andra världskriget skall
kunna tillgodose rättssynpunkten. Jag
hoppas att den utredning, som väl skall
tillsättas efter denna frågas behandling
i riksdagen alldeles särskilt uppmärksammar
denna fråga.

Vad sedan beträffar frågan om förseelser
eller försyndeiser utom tjänsten
av ämbets- och tjänstemän tror jag det
också är tacknämligt, att utskottet har
skrivit positivt på denna punkt och
begärt en utredning. Jag är den förste
att erkänna, att det är ganska svårt att
bär göra en rimlig gränsdragning, därför
att denna övervakning naturligtvis
inte får urarta till någon sorts spioneri
eller något inträngande i vederbörande
tjänstemäns privata liv, ett
framdragande i ljuset av alla möjliga
smärre förseelser på ena eller andra
området, utan det skall naturligtvis
röra sig om väsentliga felaktigheter
från tjänstemännens sida, låt vara att
dessa har begåtts utanför tjänsten.

En fråga som mycket diskuterats i
det sammansatta utskottet och i vilken
utskottet inte är alldeles enigt utan
begär en förutsättningslös utredning,
är den, om vi skall nöja oss med att,
som nu, bara ha en justitieombudsman,
eller om vi skall inrätta ett nytt ämbete,
en riksdagens socialombudsman
eller vad man skall kalla det för, vid
sidan av de två redan existerande riksdagens
ombudsmän. Det är en fråga
som kan diskuteras; det kan anföras
synpunkter både för och emot en sådan
anordning. Jag tvekar emellertid inte,
herr talman, att som min egen uppfattning
i det avseendet ge till känna,
inte minst med hänvisning till vad jag
inledningsvis anförde om den starka
ställning justitieombudsmannen har i
det allmänna rättsmedvetandet, att det
är viktigare att man nöjer sig med att
bibehålla endast detta ämbete men ge
justitieombudsmannen bättre resurser
att fortsätta med sin granskande verk -

samhet än att man inrättar några nya
ämbeten. Men den frågan blir ju föremål
för den kommande utredningen.

Vad beträffar mandattiden för justitieombudsmannen
har utskottet inte
kunnat tillmötesgå de i ämnet väckta
motionerna, som vill ha uttalat en begränsning
i densamma. Jag måste nog
bekänna att jag, när jag tänker igenom
frågan, finner det klokt att vara en
smula försiktig på denna punkt. Å ena
sidan är det klart att om han sitter
kort tid, hinner han inte växa sig in i
ämbetet och få den översikt över sitt
väldiga arbetsområde, som skulle vara
erforderligt. Å andra sidan ligger det
något i den tankegång som utvecklas
i motionerna, nämligen att om han sitter
för länge, för många perioder, kan
det lätt hända, som det brukar hända
oss människor, att han hemfaller åt
viss slentrian vid utövningen av sitt
ämbete. Det gäller naturligtvis på detta
område att försöka få en rättvis medelväg
som tillgodoser dessa olika synpunkter.
Riksdagen har ju oinskränkt
befogenhet inte bara vart fjärde år, då
den utser justitieombudsmannen, utan
faktiskt också varje år att göra en ändring
i personvalet. När det gäller en
sådan här sak liksom när det gäller
att förbättra en lagstiftning eller dylikt,
är det ytterst på personvalet det
beror, om man får en tillräckligt nitisk
och vaken innehavare av ämbetet.

Jag skall, herr talman, sluta mitt anförande
med att uttala den förhoppningen
alt Kungl. Maj:t ganska snart
tillsätter en kommitté för utredning av
frågan. Jag förutsätter då, att kommittén
får en företrädesvis parlamentarisk
sammansättning, ty här är det ju dock
fråga om en riksdagens egen ämbetsman,
vilken riksdagen själv har att
välja och vilkens fögderi den har att
granska. Jag tror att det beslut vi i dag
går att fatta i denna fråga är mycket
viktigt, och jag uttalar nu bara den
förhoppningen, att det skall bli till

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Hemmens forskningsinstitut.

gagn för den rättsvårdande uppgift,
som åvilar denna höge ämbetsman.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det anförande som herr
von Friesen hållit och som ju inte utmynnade
i annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan föranleder mig
inte att här närmare ingå på allt som
herr von Friesen berörde. Att jag nu
begärt ordet beror på att jag tyckte,
att herr von Friesen beträffande ett
visst avsnitt använde ordalag, som måhända
kan ge anledning att tro att utskottet
bundit sig mera än vad utskottet
gjort. Jag syftar då på det avsnitt
som handlar om att justitieombudsmannen
i framtiden kan komma att
få vidgade befogenheter beträffande
kommunala organ och kommunala
tjänstemän. Jag vill som utskottsordförande
gärna ha sagt, att utskottet i
detta hänseende endast gått in för en
förutsättningslös utredning. Vi har i
utskottet dragit fram det problem som
kan bli föremål för utredning men
inte tagit någon egentlig ställning till
detsamma.

Med dessa ord, herr talman, ber också
jag att få instämma i yrkandet om
bifall till utskottets hemställan.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag är ledsen om mitt
uttalande nyss gav anledning till feltolkningar.
Här gäller det naturligtvis
inte att göra något intrång på den kommunala
självbestämmanderätten. En
sådan tanke är mig givetvis fullständigt
främmande. Jag har endast velat peka
på ett område, där det synts mig angeläget
att utvidga justitieombudsmannens
befogenheter, nämligen beträffande
frihetsberövanden, som dock rör
områden, vilka står under kommunal
regi. Det är alldeles klart att sådant
som detta ämbete är till sin karaktär,
så gör inte justitieombudsmannen andra

ingripanden än att han väcker åtal
och gör erinringar möt ämbetsmän,
som inte fullgör sina skyldigheter.
Något intrång beträffande de beslutande
organen eller någon mera inträngande
granskning av den kommunala
verksamheten över huvud taget kan
inte komma i fråga. Där är jag alldeles
överens med utskottets ordförande och
utskottet i övrigt.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 11.

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Hemmens forskningsinstitut.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln föreslagit
riksdagen under punkt 48 att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
330 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Carl Albert Anderson
(I: 180) och den andra inom andra
kammaren av herr Lundberg (II: 365),
hemställts att förevarande anslag måtte
uppföras med 355 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 180 och II: 365, till Bidrag till Hem -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

mens forskningsinstitut för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
330 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Då jag är motionär i
nu förevarande fråga och då jag anser
att Hemmens forskningsinstitut borde
få ett högre anslag, skall jag be att få
ta kammarens tid i anspråk några minuter.

Först vill jag då konstatera, att våra
husmödrar är hemmens finansministrar.
De skall vårda och förvalta hemmen
och handha inköp av förnödenheter
i en omfattning, som i fråga om
ekonomiska värden vida överstiger vår
statsbudget. Jag har dock den uppfattningen,
att när det gäller att ställa
resurser till husmödrarnas förfogande
i form av upplysningar om forskningsresultat
etc., så står de låga anslagen
inte i någon rimlig proportion till uppgifternas
mångfald och betydelse.

I den diskussion om priser, som för
närvarande pågår, har löntagarorganisationerna
krävt en kraftigare priskonkurrens
på olika områden. Vi måste
då vara på det klara med att om vi
skall kunna åstadkomma en starkare
priskonkurrens, så är det av största
vikt att husmödrarna, som har den
viktiga uppgiften att inköpa hemmens
olika förnödenheter, äger tillräckliga
kunskaper i fråga om varukännedom
o. d., så att de kan bedöma om varorna
är av tillfredsställande kvalitet och
om de motsvarar de åsatta priserna.
Jag har den uppfattningen att Kungl.
Maj:t har varit för snål med anslag
för detta ändamål till Hemmens forskningsinstitut.
Detta institut kan nämligen
inte få stå i beroendeställning till
enskilda företag eller industrier. Om
institutet skall kunna fylla sin uppgift
på ett rätt sätt, måste det vara fristående
och ha möjligheter att göra in -

Hemmcns forskningsinstitut.

grepp och utöva kritik utan några som
helst hämningar.

Nu framhålles det från såväl Kungl.
Maj ds som utskottets sida, att det finns
möjligheter att på andra vägar fylla
ut budgeten för Hemmens forskningsinstitut,
och i det sammanhanget pekar
man på clearingskattemedel. Jag vill
emellertid erinra om att dessa medel
endast användes för speciella uppgifter.
Man har t. ex. anslagit 43 000 kronor
för genomgång av märkesvaror på
det kemisk-tekniska området, 20 000
kronor till en vandringsutställning,
167 000 kronor till en tvättutredning
o. s. v. — alltsammans sålunda saker
av mycket speciell karaktär. Jag anser
att statsmakterna bör bevilja Hemmens
forskningsinstitut ett så stort anslag,
att institutets verksamhet kan utvidgas,
så att det blir möjligt för institutet att
stå husmödrarna och hemmen till tjänst
med de upplysningar som kan vara erforderliga.
Med utgångspunkt från
denna uppfattning anser jag att utskottets
förslag, vilket innebär ett tillstyrkande
av Kungl. Maj ds proposition,
är otillfredsställande.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
motionerna I: 180 och II: 365 och att
riksdagen sålunda måtte bevilja Hemmens
forskningsinstitut ett till 355 000
kronor förhöjt reservationsanslag för
budgetåret 1953/54.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vågar försäkra herr
Lundberg att intresset för och den positiva
inställningen till Hemmens forskningsinstitut
har inom både utskottet
och avdelningen varit lika starka som
de som herr Lundberg gav uttryck åt.
Emellertid måste beaktas flera omständigheter,
som han förbigick.

Den länge planerade sammanslagningen
mellan Hemmens forskningsinstitut
och Aktiv hushållning skall nu komma
till stånd, och därmed tillföres den nya,
samlade institutionen ett betydligt stör -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Svenska slöjdföreningen.

re belopp än de två tidigare haft att
röra sig med för ändamålet. Nu får man
130 000 kronor plus 175 000 kronor. Utskottet
menar då, att redan den rationalisering,
avseende både personal och
tillgängliga resurser, som denna sammanslagning
medför, skall bereda ökade
möjligheter. Därtill kommer att det
har ställts ett särskilt belopp på 25 000
kronor till förfogande för den sammanslagna
institutionen, och vidare har det
påpekats att ytterligare medel finns inom
räckhåll, för den händelse det skulle
behövas.

Vi har inom avdelningen och utskottet
ansett, att man under sådana förhållanden
i varje fall i år, första året den
nya sammanslagna institutionen fungerar,
borde nöja sig med detta — alltså
dels de sammanslagna anslagen ökade
med 25 000 kronor, dels den möjlighet
att erhålla ytterligare medel som ställts
i utsikt — för att sedan efter detta första
års verksamhet kunna närmare bedöma,
om eventuellt ytterligare medel kommer
att erfordras.

Det är således en mycket positiv inställning
till den verksamhet, som bedrives
av Hemmens forskningsinstitut,
som ligger bakom detta utskottsutlåtande.
Jag kan tillägga att vi har gjort ett
besök vid forskningsinstitutet och därvid
fått de allra bästa intryck av verksamheten.
Skulle det visa sig föreligga
ytterligare medelsbehov blir det som
sagt möjlighet för intresserade motionärer
och andra att återkomma nästa år.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag uppskattar att det
finns intresse inom utskottet för Hemmens
forskningsinstituts verksamhet.
Men då det för närvarande pågår en
diskussion om priser i samband med
den ökande konkurrensen, är det angeläget,
att man från statsmakternas sida
snarast möjligt vidtar alla erforderliga
åtgärder för att ställa till husmödrarnas

förfogande den utredning och det material
som man behöver i olika sammanhang.
Jag vill därför säga till herr Ståhl,
att även om man uppskattar förståelse,
är det väl ändå från husmödrarnas budgetsynpunkt
viktigare, att det anslås erforderliga
medel för att ett positivt arbete
skall kunna utföras på detta område.

Samtidigt vill jag också säga att det
finns ingen rim och reson i att Hemmens
forskningsinstitut skal! stå i den beroendeställning
som det för närvarande
gör. Dess arbetsuppgifter är en statlig
angelägenhet, och därför bör man se
till att statliga anslag ställes till förfogande
för verksamheten i dess helhet.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i punkten
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 48—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Svenska slöjdföreningen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

LöFGREN (fp):

Herr talman! Det gäller här en fråga
om ett anslag till Svenska slöjdföreningen.
Jag är givetvis tacksam för de erkännsamma
ord som uttalats både av
departementschefen och av utskottet beträffande
slöjdföreningens verksamhet.
Man säger att den har »en betydelsefull
uppgift att fylla för främjandet av konsthantverkets
och konstindustriens utveckling».

Jag tycker emellertid inte det räcker
med att bara nämna dessa områden av
slöjdföreningens mycket betydelsefulla
verksamhet. Var och en som närmare
har tagit del av det sätt, på vilket föreningen
bedriver sin verksamhet, måste

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

ha förstått att den också haft en mycket
stor betydelse, när det gällt att påverka
smakriktningen inom vårt land och därigenom
bereda möjligheter för ett förnuftigare
och bättre användande av
pengar både vid inredning av bostäder
och på andra områden. Vad slöjdföreningens
verksamhet betytt när det gäller
att på ett riktigt och förnuftigare
sätt använda bosättningslånen är säkert
klart för var och en som någorlunda
känner till förhållandena härvidlag. Det
är beklagligt att Svenska slöjdföreningen
i stället för att ha fått anslagen höjda
och anpassade efter tidsförhållandenas
krav har fått dem minskade.

Då jag har ställt mig i spetsen för
några motionärer, som velat om möjligt
ge Svenska slöjdföreningen det anslag
som den mycket blygsamt har begärt
— 80 000 kronor i stället för 50 000, som
departementschefen föreslagit — har
detta skett mot bakgrunden att Svenska
slöjdföreningen tidigare haft dels ett
anslag på handelsdepartementets stat
om 50 000 kronor, dels också under flera
år på socialdepartementets stat 15 000
kronor för särskild upplysningsverksamhet.
Förmodligen har man sedan
velat sammanföra dessa båda anslag på
ett departement, och så har rödkritan
gått ut över anslaget som helhet, eftersom
det såg ut som om det blev en höjning.
Men tar man hänsyn till de ändrade
ekonomiska betingelserna skulle
egentligen inte heller de 80 000 kronor,
som vi nu begärt, innebära någon ändring
i förhållande till det anslag som
slöjdföreningen tidigare haft, låt vara
att den inte haft det under de senaste
åren.

Jag förstår att det i dag inte är så
stor idé att försöka påverka kammaren
till ett annat beslut än det utskottet
föreslår, eftersom utskottet enhälligt gått
på departementschefens linje. Men jag
har inte kunnat underlåta att fästa kammarens
uppmärksamhet på vilken stor
betydelse Svenska slöjdföreningen har
och under vilka svåra betingelser den

Handelshögskolan i Göteborg.

nödgas arbeta på grund av personalinskränkningar
och ändringar i sina
utvecklingsplaner, som den måst vidta.
Det är beklagligt att man inte kan ge
föreningen ett anslag, som med hänsyn
till dagens ekonomiska förhållanden får
anses som oförändrat, för en verksamhet
av detta mycket betydelsefulla slag.
Då jag nu avstår från att yrka någon
ändring är det i den förhoppningen, att
man i varje fall ett kommande år skall
ha större förståelse för ett ökat anslag
till Svenska slöjdföreningen.

Herr talman! Jag ställer intet yrkande,
men jag hoppas som sagt på större
förståelse för denna sak ett kommande
år.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 53—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Handelshögskolan i Göteborg.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen,
tionde huvudtiteln, föreslagit
riksdagen under punkt 76 att dels godkänna
av departementschefen förordad
huvudstat för handelshögskolan i Göteborg,
att tillämpas tills vidare under
budgetåret 1954/55, dels ock till Bidrag
till handelshögskolan i Göteborg för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 394 600 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Arrhén och Lundqvist
(1:184) och den andra inom andra
kammaren av fröken Karlsson och herr
Braconier (II: 180), hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till handelshög -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

skolan i Göteborg för budgetåret 1954/
55 anvisa ett förslagsanslag av 407 600
kronor, innebärande en höjning med
13 600 kronor i jämförelse med Kungl.
Maj ds förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:184 och II: 180,

a) godkänna av utskottet framlagd
huvudstat för handelshögskolan i Göteborg,
att tillämpas tills vidare under
budgetåret 1954/55;

b) till Bidrag till handelshögskolan i
Göteborg för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 394 600 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då jag har väckt en motion
beträffande bidraget till handelshögskolan
i Göteborg ber jag att få yrka
bifall till motionens förslag, som innebär
en höjning med 13 600 kronor i jämförelse
med Kungl. Maj ds förslag.

Såsom framgår av motiveringen i motionen
hade det varit konsekvent att
terminsavgifterna helt avskaffats. Jag
finner att utskottet på denna punkt inte
gått in i någon realprövning av motionen.
Det hade naturligtvis varit synnerligen
berättigat att handelshögskolan i
Göteborg fått samma förmåner som gäller
för övriga jämförliga högskolor.

♦ Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av mig framlagda motionen II: 180.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är riktigt att utskottet
inte gått in på någon realprövning.
Det har det inte gjort helt enkelt
därför att denna motion tar upp ett äskande,
som inte ens framförts från skolans
egen styrelse. Även i övrigt ligger
den helt utanför ramen för den uppgörelse,
som träffats för både handelshögskolan
i Göteborg och handelshög -

skolan i Stockholm. Om vi från utskottets
sida hade godtagit motionens förslag
och riksdagen nu gått på denna
linje, skulle handelshögskolan i Göteborg
ha fått en speciell förmån, som
ingen av de parter som slutit avtalet —
jag skall inte fördjupa mig i detta avtal,
men det är ett sådant som gäller — har
räknat med, och därmed skulle man förrycka
hela den ekonomiska ordning som
är överenskommen i fråga om dessa
skolor.

Jag nöjer mig med detta, herr talman,
och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 74—84.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

KYLING (h):

Herr talman! När vi förra året här i
riksdagen fattade beslut om avveckling
av bränslekommissionen och om
hur man skulle förfara med den personal,
som blev friställd genom denna avveckling,
hade jag ett anförande, och
jag skall be att helt kort få ta upp denna
fråga igen utan att ställa något yrkande.

Det förhåller sig så, att av den relativt
stora personal, som bränslekommissionen
hade och som blev friställd, var
det fjorton stycken som överfördes till
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
för att där handlägga kvarvarande
frågor rörande bränsleärenden.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Att jag tar till orda i dag, herr talman,
beror närmast därpå, att de fjorton personer
som då överfördes fick inte något
löfte om att stanna kvar längre än till
den 30 juni 1953, och nu har denna
personal fått sig tillsänt ett brev av
följande lydelse: »Sedan Kungl. Maj:t
genom beslut den 22 maj 1953 medgivit,
att viss personal hos statens bränslekommission
finge under budgetåret
1953/54 anställas hos riksnämnden, har
riksnämnden den 11 juni 1953 förordnat
Eder att från och med den 1 juli
1953 tills vidare tjänstgöra hos nämnden.
» Så kommer de sista raderna, som
innebär följande: »Riksnämnden vill

härigenom erinra om att detta förordnande
utgår med juni månad 1954.»

Jag tar i dag till orda därför, att de
av dessa fjorton tjänstemän, som nu är
kvar ocli icke har hunnit skaffa sig
några nya tjänster —- det torde vara
elva stycken — bär, om jag bär läst
handlingarna rätt, inte blivit jämställda
med övrig friställd personal. Jag hade
tänkt att i dag fråga handelsministern
om detta, men jag ser att han inte
är närvarande.

I proposition nr 145, som kommer
med förslag för denna överflödiga personal
till bättre anställningsmöjligheter,
har man bara i korthet sagt, att
.statens bränslekommission avvecklats
vid utgången av budgetåret 1952/53,
men icke tagit upp frågan om denna
till riksnämnden överförda personal.
Jag tycker att dessa elva tjänstemän
helt enkelt måste jämställas med övrig
i handelskommissionen och industrikommissionen
och andra sådana statliga
kriskommissioner friställd personal.

När nu handelsministern inte är närvarande
och kan ge besked i denna
sak, ville jag i alla fall genom mitt anförande
ha fått meddela till protokollet
de bekymmer, som dessä tjänstemän
har, och jag vill vädja till departementet
att denna personal icke skall bli

Fonden för friluftslivets främjande.

ställd vid sidan när denna fråga i övrigt
kommer att ordnas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 86—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96.

Fonden för friluftslivets främjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
i punkt 104 i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av 1 000 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Norman (I: 183) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hastad in. fl. (11:403), hemställts, att
förevarande anslag måtte höjas med
250 000 kronor till 1 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:183 och 11:403, till Avsättning till
fonden för friluftslivets främjande för
budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag av
1 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HASTAD (h):

Herr talman! Även om föredragningslistan
i dag är ganska fylld vill
jag ändå inte gå förbi denna punkt,
där jag är motionär, utan att säga ett
par ord.

Det framgår av handlingarna att fonden
för friluftslivets främjande nu skall
få en miljon kronor mot 750 000 kronor
föregående år. Fritidsnämnden begärde
två miljoner kronor, och motionärerna,
däribland undertecknad och herr Norman
i första kammaren, gick en kom -

Andra kammarens protokoll 195/i. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Fonden för friluftslivets främjande.

promissväg och föreslog 1 250 000 kronor.

Jag vill endast fästa kammarens uppmärksamhet
på att när riksdagen år
1939 fastställde regler för avsättning
av medel från tipsfonden, räknade man
med 20 procent till fonden för friluftslivets
främjande. Det skulle i dag innebära
fjorton, säger och skriver fjorton,
miljoner kronor till detta ändamål.
Nu har beloppet krupit ned till en miljon
kronor, och detta trots att vi i
dag med all sannolikhet står inför en
mängd framställningar på detta område,
som måst hållas tillbaka under
de senaste åren till följd av regleringen
på byggnadsmarknaden.

Utskottet framhåller såsom ett extra
skäl för sin återhållsamhet, att det fanns
en behållning på en miljon kronor vid
ingången av budgetåret 1953/54. Denna
behållning bär strukit med fullständigt,
sedan lättnader nu inträtt på byggnadsmarknaden
och man kan börja
sätta i verket företag, för vilka ansökningar
sedan länge ligger inne. Som ledamot
av fritidsnämnden vill jag omnämna,
att läget i dag i realiteten är det,
att vi i högsta grad har i förväg tagit
ut vad vi skall få nästa år (1954/55). 1
den framställning som nämnden senast
ingivit till handelsministern, är beräknat
att ungefär 200 000 kronor av de
tillstyrkta anslagen skall överföras på
nästa års budget, och ännu har vi en
stor mängd ansökningar liggande, som
sålunda inte kan bli föremål för medelstilldelning
under detta budgetår.
Förhållandet är alltså det, att nämnden
sitter oerhört trångt, och det var ju
inte heller att räkna med något annat
sedan lättnaderna på byggnadsfronten
nu genomförts.

Det är kanske också vört att framhålla,
att ordföranden i denna statens
fritidsnämnd är generaldirektör Wilhelm
Björck. Han är ju känd för att
inte rulla hatt med statens medel utan
snarare för att vända på tolvskillingen,
och jag tycker att hans namn skulle

vara en tillräcklig garanti för att något
slöseri inte förekommer utan att tvärtom
den allra största återhållsamhet
iaktlages.

Det är ju oerhört många önskemål
som skall tillgodoses genom denna
fond. Vi har t. ex. vandrarhemmen, som
frekventeras av hela vårt folk men
som under nuvarande förhållanden inte
kan påräkna nödvändiga höjda anslag,
trots den stegring av byggnadskostnaderna,
som pågått sedan flera år tillbaka.
Vi har andra friluftsanläggningar
i fjällen och vid våra stränder, vid
västkusten etc. Vidare har vi semesteranläggningar.
Sedan treveckorssemestern
införts borde det vara ett allmänt
intresse i denna kammare att göra det
mesta möjliga av situationen och underlätta
inte minst för familjeförsörjare
med barn att få en något så när
billig semester. Vi har vidare scouternas
lägerverksamhet och byggandet av
friluftsbad. Vi har sist men inte minst
husmoderssemestrarna och de många
framställningarna om anslag till byggnader
från föreningar och sammanslutningar,
som är verksamma på detta
område.

Jag skulle kunna fortsätta framställningen,
men jag vill bara peka på att
kostnaderna för husmoderssemestern
torde ha visat sig nu så tunga att bära
för dessa organisationer, att det nog
blir tvingande nödvändigt för nämnden
att ta under övervägande om inte bara
byggnadskostnaderna, utan kanske en
viss del av reparationskostnaderna och
eventuellt även administrationskostnaderna
skall bäras av tipsmedlen.

I många fall kommer dessa anläggningar
också till dubbelt bruk. De användes
inte bara för friluftslivets främjande,
utan också som samlingslokaler,
och jag tror att det är en mycket
rationell lösning att använda dessa,
när det så är möjligt, för bägge dessa
ändamål.

Jag har velat peka på dessa omständigheter
och framhålla att den medels -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

anvisning, som departementschefen föreslagit
— säkerligen då pressad av finansdepartementet
■— och som utskottet
nu har tillstyrkt och riksdagen kanske
om några minuter för sin del bifaller,
inte kommer att möjliggöra annat
än en mycket ringa del av det arbete,
för vilket denna nämnd har tillsatts.
Framför allt när man tänker på hur
oerhörda mängder pengar nu flyter in
till tipsfonden, synes det mig att åtminstone
något litet mera borde ha anvisats
för att man skulle kunna något
mera närma sig 1939 års intentioner än
man nu bär gjort. Den blygsamma summa
som vi, representanter för olika
partier, i motion har föreslagit — ytterligare
en kvarts miljon — skulle endast
i mycket ringa utsträckning kunna
möjliggöra för nämnden att fullgöra
sin verksamhet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
motionen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är alldeles klart att
herr Håstad har rätt i att det här ändamålet
är ytterst behjärtansvärt, och
jag är övertygad om att det inte är någon
inom utskottet som har någon som
helst ambition att i detta avseende polemisera
mot honom på någon punkt, vilket
han säkert också förstår.

Det som gör att utskottet det oaktat
inte har kunnat tillmötesgå detta önskemål
är de ekonomiska skälen. När man
i ett utskott eller en utskottsavdelning
har att väga emot varandra en rad angelägna
önskemål av denna typ, t. ex.
rörande byggnadsföretag, tvingas man
ju att på någon punkt säga nej, även
mot sin vilja.

Yi har t. ex. måst jämföra dessa projekt
med en rad bostadsfrågor som passerar
revy på samma avdelning som
har behandlat denna fråga. Familjebostäder
i långa rader är i behov av upprustning.
Jag skulle kunna visa herr
Håstad vilken mängd statliga bostäder,
inte minst i den här staden, som är i

Fonden för friluftslivets främjande.

ett sådant skick att de verkligen i allra
högsta grad behöver en grundlig upprustning
och sanering. När man så inte
har möjlighet att tillmötesgå alla dessa
önskemål får man väga det ena mot dét
andra, och trots all god vilja beträffande
friluftslivets främjande har man
tvingats till den restriktivitet som framgår
av utskottsutlåtandet. Nöden har
ingen lag; det har måst bli på det sättet.

Jag ber därmed att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag tycker att det skulle
ha varit av intresse för kammaren att
ett ögonblick stanna inför vad man
verkligen menade år 1939, eller kanske
bättre år 1934, när man förstatligade
tipsväsendet. Då var det ett slags hedersöverenskommelse
mellan tipparnä
och staten, att de medel man fick in
genom tippningen skulle användas för
ändamål som kunde tänkas ligga tipparna
varmt om hjärtat. På den tiden var
det åtminstone i huvudsak idrottsintresserade
människor som ägnade sig åt
tippning, och då gjorde man denna
kompromiss av år 1939, enligt vilken 30
procent av inkomsterna skulle gå till
idrott och 20 procent till friluftsliv, medan
resten skulle gå till statskassan. 1
dag har man fullkomligt trampat detta
gentlemen’s agreement under fötterna.
Nu kvarstår denna miljon, som inte är
mer än ett par procent av inkomsterna
i stället för beräknade 20 procent, och
därför undrar jag om man i fortsättningen
verkligen skall gå fram på detta
sätt nu när vi inte har krig — ett krig
kan motivera avvikelserna — utan mera
normala förhållanden råder. Dessutom
finns det ju också, som också herr Ståhl
medgav, ett utomordentligt stort behov
runt om i landet på detta område. Om
vi i nämnden gör någon resa då och
då, möts vi överallt av lokala intressen
där man riktigt ropar på hjälp i sina
strävanden att ordna för befolkningens

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

fritidsliv. Nu måste vi hänvisa dem till
den restriktivitet som statsmakterna har
visat.

Till sist vill jag säga att vi ju bär sett,
att det inträtt en liten ljusning på
budgetfronten. De inkomstredogörelser
som stod i tidningarna för någon vecka
sedan tydde ju på ett något större överskott
i statskassan än vi kunde räkna
med i januari, då budgeten gjordes upp.
Detta borde enligt min uppfattning ha
kunnat möjliggöra för statsutskottet att
företa en liten jämkning på denna
punkt i enlighet med motionärernas förslag
utan att man därför behövt bryta
sönder regeringens budgetplan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 97—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Polispersonalens avlöningsförmåner
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 75 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 12 februari 1954, föreslagit
riksdagen att dels utfärda polislönereglemente
i huvudsaklig överensstämmelse
med ett såsom bilaga D till
statsrådsprotokollet i ärendet fogat författningsförslag
att gälla från och med
den 1 juli 1954, dels under de förutsättningar
och i den omfattning, som i
statsrådsprotokollet angivits, vidtaga

ändringar i ifrågavarande reglemente,
dels ock utfärda de övergångsbestämmelser,
som bleve erforderliga i anledning
av de ifrågavarande förslagen.

Utskottet hade i samband härmed
förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Larsson i Stockholm väckt motion (II:
529) hade hemställts att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Majrts proposition
nr 75 måtte för sin del besluta, att i
städer med mera än 100 000 invånare
lönen för samtliga obefordrade ordinarie
poliskonstaplar skulle utgå enligt
lönegrad Ca 17 samt lönen för polisaspirant,
extra polisman och extra ordinarie
polisman enligt respektive lönegrad
Cf, Cg, Ce 13.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna I: 409 och 11:525
icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionen II: 529 icke måtte av
riksdagen bifallas;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 1:412, bemyndiga Kungl.
Maj :t att med iakttagande av vad utskottet
anfört

a) utfärda polislönereglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom
bilaga till utlåtandet fogade författningsförslaget,
att gälla fr. o. m. den 1
juli 1954;

b) under de förutsättningar och i den
omfattning, som i statsrådsprotokollet
angivits, vidtaga ändringar i ifrågavarande
reglemente;

4. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 528, bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som bleve erforderliga i anledning
av de under 3. omförmälda förslagen.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av fröken Andersson och fröken
Elmén;

2) av lierr Hansson i Skegrie.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har tagit mig friheten
att motionera i denna fråga, och
som en följd därav ber jag nu få ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk
några minuter för att komplettera de
synpunkter jag har framställt i min
motion.

När man nu föreslår att inrangera
polispersonalen i det statliga lönesystemet,
är det inte en plötsligt påkommen
lust att utvidga den statliga tjänstemannakåren
som ligger till grund för
det förslaget, utan frågan har diskuterats
tidigare, fastän något regeringsförslag
inte förelegat.

Skäl kan givetvis anföras både för
och emot att kommunalanställda tjänstemän
skall avlönas efter den statliga
löneskalan. Som förnämsta skäl för ett
sådant förfarande anses vara att detta
skulle ge en fast värdering av polismännen
i förhållande till samhällets
övriga funktionärer. Som skäl emot
kan anföras polistjänstens skiftande
natur och svårigheten av en enhetlig
värdering av denna. Klart är emellertid
att om en sådan värdering nu skall
genomföras, måste detta ske på ett sådant
sätt att poliskåren vinner i fasthet
och styrka och blir en tillgång för
vårt demokratiska samhälle. Motsatsen,
en poliskår som genom inre split och
opposition utåt känner sig desorienterad
i samhället, är närmast att betrakta
som en belastning för landet.

Det nu föreliggande löneförslaget är
enligt min åsikt inte ägnat att dämpa
den oro som sedan några år rått inom
polismakten, en oro som dess värre
även hotar att draga ned kårens anseende
bland allmänheten och medföra
minskad respekt för den enskilde polismannens
anvisningar. Här är naturligtvis
inte platsen att diskutera rent
fackliga angelägenheter, men det bör
vara statens uppgift att söka utjämna

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

organisatoriska motsättningar i detta
läge, inte att skärpa dem.

Vad jag nu närmast kommer in på är
rekryteringslönen. När man läser igenom
det löneförslag som här framlagts,
finner man med häpnad, att rekryteringslönen
kommer att sänkas ner
till lönegrad 11 från att f. n. i allmänhet
på landet ligga i lönegrad 12 och
i de större städerna, Stockholm och
Göteborg, i lönegrad 13. Med de rekryteringssvårigheter
som redan nu yppat
sig, främst i de större städerna,
kan detta löneförslag inte vara ägnat
att tillföra polismakten bättre kvalificerad
personal. Jag anser det vara
av yttersta vikt att polismaktens personal
blir så högt kvalificerad som man
kan tänka sig. Nu säger departementschefen
att man inte får fästa alltför
stor uppmärksamhet just vid den kontanta
begynnelselönen utan bör se mera
på befordringsmöjliglieterna. Jag är
inte säker på att efter den löneutveckling
som försiggått i vårt samhälle på
i senare år de belordringsmöjligheter
som här finns är särskilt ägnade att
. locka personer att söka anställning
r inom polismakten, när man först efter
åtta, tio års tjänstgöring, med nedsatt
[ lön under den tid man genomgår polisskola,
kan komma fram till lönegrad
17.

Det råder ju ett motsatsförhållande
, mellan stad och land, mellan storstäl
derna och de mindre orterna, i vad
gäller lönen för de ordinarie polismän-1
i nen. Här i Stockholm har lönen utgått
efter lönegrad 16 för samtliga obefordrade
ordinarie polismän. Enligt det
( nu föreliggande förslaget skall lönen
i utgå först efter lönegrad 13, senare 15
3 och, som jag nyss nämnde, efter åtta,
tio års tjänstgöring efter lönegrad 17.
* I Göteborg är förhållandena ungefär
likartade. Det anses att Göteborg och
Stockholm bör ställas något före det
t övriga landet, ty polistjänsten är mera
r krävande i de stora städerna,
a .Tåg vill naturligtvis inte undervär -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

dera polismännen ute i landskommunerna.
Jag tror att de har lika stora
kvalifikationer för att tjänstgöra i
Stockholm som vad fallet är med de
polismän som redan finns där. Men polistjänsten
i Stockholm, Göteborg och
storstäderna över huvud taget måste
dock vara mera krävande än i små
kommuner. All tjänst, där man har med
allmänheten att göra, blir psykiskt mera
krävande i större orter än i mindre,
och i motsats till departementschefen
tror jag inte att polistjänsten i det fallet
utgör något undantag.

De stridigheter, som nu rått i de
större städerna, har tråkigt nog haft
betydelse som exempel för landet i dess
helhet och kan äventyra den fasta sammansättningen
och demokratiska förankringen
av vårt polisväsende. I en
orolig situation är det av vikt att en
sådan risk icke föreligger. Jag anser
därför att det, inte minst i dessa tider,
är en av samhällets förnämsta uppgifter
att medverka till att vi får en fast
poliskår och att det framför allt blir
lugn inom poliskåren.

Herr talman! Jag skall inte nu ytterligare
utveckla mina synpunkter på
dessa saker —- det kan tänkas att jag
får tillfälle att återkomma. Jag vill endast
yrka bifall till den motion, nr
529, som jag i denna fråga framlagt
och där jag hemställer att de ordinarie
poliskonstaplarna i de stora städerna
skall placeras i lönegrad Ga 17 och att
lönen för polisaspiranter, d. v. s. rekryteringslönen,
skall utgå enligt lönegrad
13.

Ilerr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! 1 anledning av motionen
nr 528 ber jag att få säga några
ord närmast i anslutning till propositionens
övergångsbestämmelser.

Först vill jag emellertid helt allmänt

förklara, att jag anser det tacknämligt
att överenskommelse träffats och att polislönerna
bestämts generellt i stället
för att varje polisdistrikt såsom tidigare
fastställt dem var för sig. Vissa detaljer
skulle man kanske velat ha annorlunda.
Jag tror t. ex. att det hade varit
lyckligt för nyanställningarna, om
rekryteringstjänsten placerats i lönegrad
12 i stället för lönegrad 11. Men
en överenskommelse har som sagt träffats
och den skall givetvis respekteras.

Vid varje löneförhandling av detta
slag brukar det emellertid fastställas
en övergångsbestämmelse om att ingen
befattningshavare skall lida minskning
i sina förmåner, och det är till denna
tankegång jag nu vill anknyta liksom
även har skett i vår motion i frågan.

Departementschefen anför på s. 85:
»Såsom utredningen har framhållit, bör
emellertid hänsyn till dylika tillägg tagas
vid avvägningen av sådana personliga
lönetillägg, som kan bli erforderliga
till skydd mot löneminskning vid
löneregleringens ikraftträdande.»

Vår motion avser inte lönetillägg i
vanlig bemärkelse, ulan den rör den
fasta bilersättning, som polisman, vilken
själv håller bil, tidigare har haft.
Härom heter det i den del av departementspromemorian,
som rör övergångsanordningarna,
i punkt 10 på följande
sätt: »Polisman, som tillerkänts
fast bilersättning för år från kommunen
för sådana resor, som denna skall
betala, skall ha rätt att välja mellan
att för resor inom eget polisdistrikt behålla
denna ersättning eller att få tilllämpa
resereglementet.»

Denna sak är särskilt aktuell för
landsbygd och köpingar i Malmöhus
län. Där finns inte mindre än 78 av de
162 polismän i hela landet, som har en
fast kommunal bilersättning, och denna
utgår med 600—1 200 kronor eller i genomsnitt
800 kronor per år. För hela
länet uppgår ersättningen till sammanlagt
68 500 kronor Men därutöver
har vederbörande enligt ersättningskun -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

görelsen haft 40 öre per kilometer för
brådskande resor och resor, som överstigit
5 km i enkel riktning.

Om nu den citerade övergångsbestämmelsen
i punkt 10 skall tolkas så snävt,
att den som väljer sin gamla fasta bilersättning
inte skall få den nämnda ersättningen
av 40 öre per kilometer för
dessa särskilt nämnda resor, då förlorar
ett 60-tal polismän där nere tillsammans
cirka 40 000 kronor, d. v. s. i
genomsnitt 660 kronor per år. Om de
i stället väljer resereglementet så förlorar
samtliga bilinnehavare 68 500 kronor.
Eftersom inte mindre än ett 100-tal polismän i Malmöhus län har bil,
och ressträckorna här nere är korta
med ty åtföljande relativt obetydliga
kilometerersättningar, så har denna sak
.särskild betydelse för vårt län. Om inte
en smidigare övergångsbestämmelse införes
för dylika fall, kan helt visst
inånga av dessa polismän inte längre
behålla sina bilar.

Ur samhällets och det allmännas synpunkt
är det, som var och en förstår,
en stor fördel med denna anordning.
Detta bestyrks inte minst i en .skrivelse
från länsstyrelsen i Malmöhus län av
den 11 mars, där det hl. a. heter:

»Ett stort antal av polismännen på länets
landsbygd innehava för närvarande
motorfordon. Den huvudsakliga
anledningen till att polismännen i så
stor utsträckning skaffat sig egen bil
torde vara att de i hög grad äro beroende
av motorfordon för ett rätt fullgörande
av tjänsten. Det torde icke råda
någon tvekan om att motoriseriug av
polispersonalen är av godo. En polisman
utrustad med bil kan medhinna
flera förrättningar om dagen än om
han nödgas använda de ordinarie trafikmedlen.
Han har dessutom större
möjlighet att snabbt inställa sig å plats
där behov av polis föreligger. Uppenbarligen
är det även för allmänheten
till stor fördel om polisen på detta sätt
har tillgång till bil. Man kan givetvis
tänka sig att polispersonalens motori -

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

sering löses genom att erforderligt antal
tjänstebilar anskaffas på polisdistriktens
bekostnad. En sådan lösning
av frågan är dock icke så smidig som
det nu rådande systemet med egna bilar.
Bland annat torde man aldrig kunna
räkna med att antalet tjänstebilar
blir lika stort. Dessutom blir systemet
med tjänstebilar säkerligen betydligt
dyrbarare för det allmänna. Då polismannen
själv äger bilen har han ett helt
annat intresse av att hålla kostnaderna
nere än om det gäller en tjänstebil.
Smärre reparationer exempelvis torde
han i allmänhet själv ombesörja under
fritid. — Här bortses helt från de svårigheter
som kunna uppkomma om det
skulle bli fråga om att ålägga ett polisdistrikt
att hålla tjänstebil.

Det vore olyckligt om landsbygdens
polispersonal för framtiden berövas
sina motorfordonsbidrag och får gottgörelse
enbart i form av reseersättning.
Polismännen i detta län har nämligen
korta resor och skulle med sina förhållandevis
låga inkomster få mycket
svårt att hålla sig med bil, därest före,
liggande förslag till polislönereglemente
genomföres.» Så långt länsstyrelsen.

Vår motion går ju till ingen del ut
på ett åläggande. Tvärtom gäller det
endast att få ett uttalande, som medger
kommunerna — därest dessa finner det
1 nödvändigt och med sina egna intressen
förenligt — att utbetala en viss fast
bilersättning i sådan utsträckning, att
vederbörande polisman som håller bil
inte får vidkännas någon försämring
i de sammanlagda anställningsförmånerna.

.lag vill därför, herr talman, till sist
1 uttala den förhoppningen, att Kungl.
1 Maj :t vid utformningen av övergångsbestämmelserna
tar hänsyn till här anförda
fakta och i motionen angivna
omständigheter.

t Herr SENANDER (k):
s Herr talman! Det förslag till avlöningsreglemente
för landets polismän

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner in. m.

som vi nu behandlar bär, enligt min
mening, en tvångslösnings kännetecken.
Detta omdöme kan förefalla märkligt,
då ju förslaget grundar sig på en uppgörelse
som träffats mellan å ena sidan
civildepartementet och å andra sidan
TCO och polisförbundet. Det är dock
endast om man anlägger ett formalistiskt
betraktelsesätt som man kan komma
med den slutsatsen att allt därmed
är i sin ordning. Om man, så som gjorts
i Göteborg av ledande kommunalmän,
förnekar att det råder konflikt därför
att den inte godkänts av vederbörande
fackliga instanser och att man inte
alls behöver räkna med de utanför förbundet
befintliga polisorganisationerna,
då kan man kanske säga att allt är
i sin ordning. Detta anser jag emellertid
vara strutspolitik.

Det är ett faktum, att Göteborgs ordningspolis
sedan ett och ett halvt år
tillbaka upprätthåller en fullt effektiv
blockad mot nyanställningar och att
ordningspolisen i landets två största
städer och åtskilliga därutöver icke
godkänner förhandlingsresultatet. Mot
dessa fakta väger de formella invändningarna
ganska lätt.

För Göteborg har blockaden medfört
alt vi i dag har minst 125 vakanser
inom ordningspolisen. Under tiden har
en stark ökning av brottsligheten skett
samtidigt som antalet upptäckta brott
blivit allt mindre. Pyromaner härjar
utan större risker, det förekommer ofta
försök till våldtäkt på öppna platser,
och många kvinnor vägar sig faktiskt
inte ut efter mörkrets inbrott. Till och i
med småbarn utsättas för nidingars ■
våld.

Jag tvekar inte att beteckna de an- 1
svariga organens hållning i denna sak ■
som oklok. De har drivit den konflikt, J
som uppstod för över ett och ett halvt 1
År sedan, till sin spets och vägrar att
böja sig för det faktum, att polisbloc- 1
kaden i Göteborg orsakat skador, som 1
åtskilligt överstiger de eventuella kost- ]
nader som skulle bli följden av en upp- :

görelse med polisen. Prestigehänsyn
har gått före hänsynen till invånarnas
säkerhet. Det enda motivet tycks vara
— och det är det som ofta påpekas —
att polismännen utträtt ur polismannaförbundet.
Detta har fått tjäna som skäl
till att vägra förhandlingar.

Vi kommunister är de första att beklaga
det steg Göteborgs och nu även
Stockholms polismän har tagit genom
att bryta med sitt förbund. Fn fast
sammanhållning inom en facklig organisation
ger i längden det bästa resultatet.
Även om man är missnöjd med
verksamheten inom en facklig organisation
måste man ändå erkänna principen
att minoriteten skall böja sig för
majoriteten. De som är otillfredsställda
med de fackliga resultaten kan knappast
gagna sin egen sak genom att bryta
sig ur den fackliga gemenskapen.
Den enda riktiga vägen måste vara att
stanna kvar och medverka till en bättre
ordning.

Detta är emellertid en polismännens
egen angelägenhet, som de själva måste
klara upp. Varken samhället eller andra
organ bör blanda sig i de fackliga
organisationernas inre angelägenheter,
och under inga förhållanden har arbetsgivaren,
i detta fall Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund, någon rätt att söka påverka
polismännens organisationsförhållanden
genom alt vägra de polismän,
som ställt sig utanför förbundet,
rätt att förhandla.

De ansvariga organen har intagit den
oresonlige arbetsgivarens ståndpunkt
och till och med hotat med tvångsåtgärder
av olika slag för att tvinga fram
en underkastelse. Senast har de vänt
sig till statsmakterna och begärt dessas
medverkan till en tvångslösning av konflikten.

Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund har som
bekant med godkännande från Svenska
polisförbundet gjort framställning om
att polispersonalens avlönings- och pen -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

sionsförmåner skall bestämmas genom
bindande statliga reglementsföreskrifter.

Jag vill i detta sammanhang säga, att
jag inte är motståndare till att man
centraliserar regleringen av polislönerna
på detta sätt, men då måste man
utgå ifrån att värdesättningen av tjänstgöringen
för dessa liksom för andra
tjänstemän måste bli rättvist avvägd.

Genom denna sin begäran har emellertid
Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund kastat
över ansvaret för frågans lösning på
statsmakterna, som förefaller att vara
tillfredsställda med att få bestämma
över polisens löner medan kommunerna
får betala kostnaderna och ta övriga
konsekvenser av statsmakternas bestämmanderätt
i löne- och tjänsteförteckningsfrågor.

Detta tyder inte på en sakligt stark
ställning hos de ansvariga organen.
Tvärtom visar det på svaghet. Man kan
ibland ha överseende med svagheten,
men när den, som här varit fallet, slår
ut i oförståndiga kraftyttringar måste
den fördömas.

Svenska stadsförbundet har främst
ansvaret för det läge som uppstått. Dess
oförmåga som förhandlingspart är dokumenterad.
Förbundet har visat sådan
brist på verklig förhandlingsvilja att ett
allmänt missnöje utvecklats bland städernas
anställda. Så är fallet i Göteborg.
Där har det nu gått så långt att
stadsfullmäktige måst tillsätta en särskild
beredning för behandling av i
stadsfullmäktige framkomna förslag om
utträde ur Svenska stadsförbundet.

Att regering och riksdag måste ta
hand om polislönefrågan och att vi i
dag därför har ett förslag i frågan på
riksdagens bord är ett fullgott exempel
på förbundets valhänta sätt att sköta
städernas avtalsfrågor; och det är inte
det enda exemplet. Man skulle kunna
anföra flera exempel, men jag skall
avstå från att anföra dem alla.

Det förslag vi nu behandlar är inte

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

ägnat att lösa poliskonflikten. Blockaden
i Göteborg kommer tydligen att
fortsätta, och av allt att döma hotar
blockad även i Stockholm. Förslaget
är också otillfredsställande ur åtskilliga
synpunkter. Göteborgs stadskollegium,
som tidigare funnit sig i att löne- och
tjänstenämnden i Göteborg spelat över
bestämmanderätten till Svenska stadsförbundet,
har i skrivelse till statsutskottet
framhållit sina betänkligheter
mot förslaget. Här har alltså en av arbetsgivarna
sällat sig till dem som reagerar
mot propositionen.

Förslaget medför betydande försämringar
för polismännen, främst i Stockholm
och Göteborg. Detta gäller i särskild
grad anställningsvillkoren. För
dem, som skall anställas efter den 1 juli
i år, blir begynnelselönen sänkt från
13 till 11 lönegraden. Då anställningsåldern
är lägst 21 år, kommer detta
givetvis att hämma rekryteringen. Vid
den åldern bär de flesta ynglingar lärt
sig ett yrke och har högre betalning än
den som bjuds vid polisen. Begynnelsc>
lönen i 11 lönegraden är i Stockholm
721 kronor och i Göteborg 692 kronor,
t Det blir per vecka i Stockholm 166 kr.

. och i Göteborg 159 kronor 50 öre. Dessutom
sänker man nu ersättningen för
, genomgång av polisskolan från % av

t lönen till 10 kronor om dagen. Polis skolan

tar en tid av 6 månader. Enligt
polisreglementet får en polisman inte
{ heller sätta sig i skuld.

Det förefaller mig som om dessa förj
sämrade anställningsvillkor gör en for i

mell blockad mot nyanställningar över flödig.

Varken i Stockholm eller Gö,
teborg kommer någon vettig människa

j att på sådana villkor la anställning

^ vid polisen med . dess natt- och sön 1

dagstjänstgöring utan särskild ersätt a

ning.

e För den ordinarie och den extra ora
dinarie personalen betyder förslaget

1 också en direkt försämring. Ordnings polisen

i Stockholm befinner sig nu i
e 16 lönegraden men skall enligt för -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

slaget nedflyttas till 15 lönegraden.
Samma gäller för den icke-ordinarie
personal, som innehar minst tre års
anställning. I Göteborg blir det också
försämringar. Där gäller redan nu 15
lönegraden, men enligt förslaget får
man där också befattningar i 13 lönegraden.

Även beklädnadsersättningen försämras.
Enligt förslaget blir det nu en ersättning
av 270 kronor om året. En
posterande konstapel har nu en ersättning
av 624 kronor.

Slutligen försämras också semesterförmånen.
För en polisman i en ålder
mellan 30 och 40 år blir det en försämring
med fem dagar. I gengäld får
visserligen de yngre en förbättring av
fyra dagar, men det är en utjämningstaktik
som inte borde få förekomma.

Mot dessa direkta försämringar står
förmånen att det inrättats ett antal nya
befattningar i 17 lönegraden. Delta är
emellertid en ren befordringsgrad, förbehållen
dem som anses vara särskilt
»lämpliga» och »kvalificerade». Vad
detta betyder har man en bitter erfarenhet
av inom statstjänsten. Det är vederbörande
myndigheter som avgör
vem som skall anses »lämplig» och
»kvalificerad». Mannamån utövas ofta
vid bedömningen av de sökande, och
den som tillbakasatls har inga som helst
chanser ens om han anlitar klagovägen
— det har jag själv haft erfarenhet av.

Inom polisen är det om möjligt ännu
värre. Där behövs det bara en olämplighetsförklaring
utan någon som helst
motivering för att fälla en sökande.

De nya tjänsterna skall sökas och tillsättas
efter rekommendation av vederbörande
chefer och uppvisande av
friskbetyg. Har någon polisman gjort
sig skyldig till en enklare tjänsteförseelse
har han inga möjligheter att vinna
befordran. Har han ådragit sig någon
sjukdom, faller han också för bilan.
Under alla förhållanden blir varje
polisman beroende av chefernas godtycke
för att vinna befordran till 17

lönegraden. Förmånen blir därigenom
högst tvivelaktig.

Nu skall detta förslag genomföras av
riksdagen, och motiveringen är att det
grundar sig på en uppgörelse med polisförbundet.
Jag vill framhålla att detta
skedde med en mycket knapp majoritet,
och det är dessutom helt underkänt av
de stora polisorganisationer i Stockholm
och Göteborg, som nu står utanför
förbundet.

I detta sammanhang vill jag nämna
att begynnelselönen i 15 lönegraden i
Stockholms ortsgrupp ger allt som allt
841 kronor i månaden och i slutlön 945
kronor. För Göteborg är siffrorna 807
resp. 907 kronor i månaden.

Herr talman! Ett av skälen till att
jag riktar kritik mot det föreliggande
förslaget är, att jag betraktar det som
inledningen till en attack i syfte att
reducera lönerna för dem som befinner
sig i allmän tjänst och därmed bereda
marken för lönereduceringar också
på den privata arbetsmarknaden. Jag
vill erinra om att detta skett med statstjänstemannen
vid upprepade tillfällen,
där de fått tjänstgöra som något
slags murbräcka då det gällt att inleda
en attack mot levnadsstandarden för
landets arbetare. Det kan inte vara en
tillfällighet att så starka krafter som
statsmakterna, Svenska stadsförbundet,
landskommunernas förbund, TCO, polisförbundet
och vissa icke direkt berörda
fackliga organisationer inom LO
mobiliserats för att pressa igenom ett
förslag med försämrade villkor åt personalen
i ett så ömtåligt organ som polismakten.
Detta sker i fullt medvetande
om konsekvenserna. Det måste vara någonting
alldeles särskilt som gör, att
man inte hesiterar inför perspektivet
att få en utvidgning av konflikten eller,
om man tänker betvinga den med maktmedel,
en i högsta grad missnöjd polispersonal.

Det föreligger en motion av herr
Larsson i Stockholm, som avser uppflyttning
av polisen i städer med över

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

190 000 invånare. Den motionen är av
den arten att den inte avlägsnar missnöjesanledningarna,
och för övrigt är
det otänkbart att få den genomförd
här i riksdagen då detta skulle rubba
den föreliggande uppgörelsen. Missnöjesanledningarna
kan därför inte avlägsnas
annat än förhandlingsvägen,
och jag tillåter mig föreslå ett tillägg till
utskottets motivering, som pekar på en
lösning förhandlingsvägen.

Efter det stycke i utskottets motivering
å s. 9 i utskottets förevarande utlåtande,
som börjar med orden »Enligt
de tilltänkta övergångsbestämmelserna
.. .» och slutar med orden ».. . avstyrka
ifrågavarande yrkande», tillfogas
ett nytt stycke av följande lydelse:

Under behandlingen av propositionen
bär utskottet erfarit, att förslaget i vissa
avseenden framkallat starkt missnöje,
framför allt bland ordningspolisen i
Stockholm och Göteborg. På den sistnämnda
platsen har detta förhållande
kommit till uttryck i en blockad av nyanställningar,
varigenom ett betydande
antal vakanser inom ordningspolisen
uppstått. Även stadskollegiet i Göteborg
har i skrivelse till utskottet i vissa
avseenden kritiserat förslaget. Utskottet
vill därför som sin mening uttala,
att civildepartementet bör överväga frågan
om upptagande av förhandlingar
med berörda polisorganisationer i syfte
att ernå en lösning av konflikten och
senare inför riksdagen framlägga de
förslag, som eventuellt kan föranledas
av en uppgörelse. Utskottet förutsätter
därvid att förhandlingarna sker i samråd
med vederbörande kommunala
myndigheter i Stockholm och Göteborg.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ställa något särskilt yrkande.
Det finns emellertid en motion av herr
Larsson i Stockholm som innehåller
sådana uttryck, att jag förvånar mig
över att folkpartisten och möbelsnickaren
herr Larsson kan fälla dem. Han

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

skriver om landsbygdens poliser: »Det
kan sålunda inte frångås att polistjänsten
är betydligt mera krävande i storstäder
än i landsbygdsdistrikt. Det ställs
betydligt större krav på polismän i
t. ex. Stockholm och Göteborg än i
mindre orter. Detta inte enbart rörande
teoretiska kunskaper utan även praktiskt
handlag och psykologisk bedömning.
För att få den önskade kvaliteten
på personalen i de större städerna är
det därför nödvändigt att kompensera
den mera krävande tjänsten i dessa genom
en något generösare lön.»

•lag tycker att herr Larsson, om han
nu är fackföreningsmän, borde ha lärt
sig att ett avtal som slutes mellan två
parter skall hållas, även om man kan
vara missnöjd med det. Det har varit
svensk fackföreningsrörelses styrka att
den principen har iakttagits. När herr
Larsson, som kan antas vara fackligt
organiserad, rekommenderar att denna
1 regel skall brytas, bör han begripa att
han är inne på vägar som vi inom ar1
betarrörelsen bör be Gud bevara oss för.
Jag undrar om herr Larssons karakteristik
av landsbygdens polismän bygger
på verkligheten. Om jag inte tar fel
har man i stort sett likartad utbild>
ning, åtminstone i den mån landsbygdens
poliser får möjlighet att genomgå
polisskola, och jag vågar säga att landsbygdens
poliser ställs inför frågor och
1 bedömanden som i många fall kräver
5 både gott omdöme och kvalificerad ut5
bildning. Jag vill därför protestera mot
herr Larssons beskrivning. Om landsbygdens
poliser skulle karakterisera
1 herr Larssons uppträdande i detta fall,
skulle de nog närmast ta till ett uttryck
som en riksdagsman från Gävleborgs län
en gång fällde i denna kammare. Det
uttrycket tycker jag är förtjänt i detta
fall när man gör en sådan karakterir
stik av poliskåren på landsbygden, som
r utför ett gott arbete,
g Det finns ännu ett par saker som jag
skulle vilja ställa inför diskussion. Fråi
gan om lönesättning, arbetstid och be -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

fordringsmöjlighetér för landsbygdspoliserna
är aktuell. Befordringen av dem
som tjänstgör som poliser på landsbygden
begränsas nämligen därigenom att
man vad beträffar inträdet till polisskolan
i stort sett avstänger landsbygdspoliserna
för att kunna ge plats åt
tätortspoliserna. Detta medför att landsbygdens
polismän frånhänds möjligheten
att konkurrera om befordran i olika
sammanhang. Jag vill vädja till statsrådet
Hedlund att ge landsbygdens poliser
samma möjligheter till utbildning som
tätorternas.

I tätorterna har man i stort sett lyckats
ordna arbetstiden, men på landsbygden
är arbetstiden ännu oreglerad.
Detta medför ohägn inte bara för polismännen
själva utan även för deras familjer.
Det skulle därför vara önskvärt
att man försökte finna en form för att
låta poliserna exempelvis inom ett
landsfiskalsdistrikt eller ett större område
utgöra en enhet och ordna med
jourtjänst så att inte poliserna ständigt
och jämt alldeles som läkarna
tvingades uppge var de är och alltid
skall kunna rycka ut även mitt i natten.
Jag tror man kan åstadkomma en
hel del på det området.

Landsbygdspoliserna reagerar också
emot att de skall stå i lägre lönegrad,
och jag förstår att de vill ha en rikslöneskala.
Så länge arbetsförhållandena
äro oreglerade för poliserna på landsbygden
anser jag det berättigat att kompensera
detta genom likartad lön med
tätorternas poliser.

Landsbygdspoliserna är vidare i stort
sett uteslutna från befordran exempelvis
till statspolistjänst. Jag vore tacksam
om statsrådet kunde finna en form
att lösa även den frågan.

Jag har här velat framföra både eu
protest och en vädjan, .lag hoppas att
den vädjan jag riktat till statsrådet Hedlund
skall beaktas vid kommande förhandlingar
och vid utformandet av organisationen.

Herr Larsson i Stockholm vill jag ba -

ra ge det vänliga rådet: Tro inte att polisen
i tätorterna under 100 000 invånare
skulle vara av den dåliga kvalitet,
som herr Larsson givit uttryck åt i sin
motion, vilken han här yrkat bifall till.
Jag vill protestera å deras vägnar och
hoppas även att fackföreningsmannen
herr Larsson i Stockholm lär sig begripa
att ett avtal är ett avtal. Man kan
vara missnöjd, men man har rätt att i
framtiden ändra det.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle :

Herr talman! Det är med sorg i hjärtat
jag måste konstatera, att herr Lundberg
totalt har fått det hela om bakfoten.
Jag kan inte begripa, hur en man
av herr Lundbergs kvalitet och med det
ombudsmannaskap för partiet som han
har skall kunna försvara sig mot sina
ombudsmannakolleger inom fackföreningarna.
Har herr Lundberg aldrig
hört talas om att man kan rösta för en
högre lön trots att tjänsten har placerats
i en viss löneskala av tjänsteförteckningsrevisionen?
Sådant förekommer
och kommer förmodligen att förekomma
även i fortsättningen.

•lag kan inte karaktärisera herr Lundbergs
angrepp på mig — herr Lundbergs
protest, som han så vackert säger
— annat än såsom ett mycket illvilligt
försök att angripa mig ur synpunkter,
som borde vara främmande
för debatter i Sveriges riksdag. Ett dylikt
personligt angrepp tycker jag man
kan hålla till med på politikens bakgårdar
och inte framföra inför denna
kammares ledamöter.

Nu vill jag emellertid som en komplettering
till detta säga, att jag har
aldrig någonsin — och det borde herr
Lundberg kunna utläsa av min motion
— undervärderat landsbygdens polispersonal,
men jag säger att tjänsten
ställer större krav på polismännen bär
i'' Stockholm. Personalen får oftare tillfälle
att uppbåda alla sina resurser i
poliskunnande i Stockholm, Göteborg

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

och Malmö och övriga större städer än
på landsbygden, kanske t. o. in. än i
Uppsala.

Det är detta jag syftar på i min motion.
Jag har aldrig någonsin velat undervärdera
landsbygdspolisens kunnande.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till denna replik på herr Lundbergs
s. k. protest.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Orsaken till att jag protesterade
är vad herr Larsson skrivit i
sin motion. Jag måste säga att polismännen
ute på landsbygden har även läst
denna motion och fattat den på samma
sätt som jag har fattat den och såsom
den måste fattas, om man läser innantill.

När det gäller ett avtal är det väl ändå
på det sättet, herr Larsson i Stockholm,
att visst kan man vara missnöjd med ett
avtal —• det har vi inom fackföreningsrörelsen
fått erfara —■ men hur skulle
det vara om t, ex. Svenska metallarbetareförbundet
gör upp ett avtal med arbetsgivarna
och sedan man slutit detta
avtal skulle man splittra det hela genom
säraktioner i olika avseenden? Svensk
arbetarrörelse har fått lära sig, att när
man slutit ett avtal följer man det, men
man har rätt att vid nästa avtalsförhandling
rätta till det som brister. Man
får gå den vägen, det har vi fått lära oss.

Beträffande herr Larssons uttalande
om illvillighet så förstår jag mer än väl
att herr Larsson i Stockholm nu önskar
dra sig tillbaka från sin motion, men det
är väl inte möjligt även om han får lappar
med råd från olika håll.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall gentemot herr
Lundberg bara säga, att jag har aldrig
någonsin tagit parti för frondörerna inom
vare sig Stockholms poliskår eller Göteborgs,
om det är det herr Lundberg
syftar på. Jag har inte gjort det i min

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

motion, och jag har inte heller gjort det
under den debatt, som hittills förts, och
jag tänker inte göra det i fortsättningen.
Det kan jag lugna herr Lundberg med.
Det är inte den saken vi här skall diskutera.

Vidare måste jag säga att lönerna är
ju f. n. differentierade i storstäderna och
landsorten. Vad som åsyftas i det förslag,
som vi här diskuterar, är ju att de
i fortsättningen icke skall bli differentierade,
och det är detta jag har vänt
mig emot.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Jag vill i denna fråga
börja med att erinra om på vilket sätt
den har kommit att föreläggas riksdagen.
Herr Senander berörde detta i sitt
anförande, där han emellertid lämnade
en del uppgifter, som inte är alldeles felfria.
Det var ju så, att det från de kommunala
förbunden gjordes frarnställ;
ningar om att staten skulle utfärda ett
enhetligt lönereglemente för polisen.
Denna fråga togs upp av inrikesminis1
tern och förelädes 1953 års riksdag, som
1 enhälligt beslutade detta..Inga avvikan:
de meningar finns angivna, och därför

förmodar jag, att även herr Senander bi1
trädde riksdagsbeslutet, Däremot är det
inte riktigt, då herr Senander säger, att
1 bakom denna framställning stod såväl
TCO som polisförbundet. Framställning;
arna kom från de kommunala organen.
1 Överläggningar togs sedan upp med polisförbundet,
huruvida de ur sina in1
tressesynpunkter kunde , vänta med de
förhandlingar, som man då tagit upp
med kommunerna i avvaktan på riksdagens
beslut och de undersökningar
t som sedan måste följa. Detta tillmötesgående
visades från polisförbundets
r sida. Jag menar, att rätt skall vara rätt.
g när man redovisar det ställningstagande
n var och en från början gjort i denna
i- fråga.

g Sedan gällde frågan på vilket sätt man
n skulle åstadkomma ett enhetligt löne -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

reglemente. Därvid var det angeläget
försöka tinna några normer för värdering
av polismännens arbete, både polismännen
emellan och mellan polismän
och övriga anställningshavare, som
åtnjuter lön enligt det statliga lönereglementet.
Det är alltid svårt att göra sådana
jämförelser och att få till stånd
vad alla kan anse vara en rättvis avvägning,
utan man får försöka komma så
nära som möjligt. Det var också vad de
sakkunniga, som arbetade med berömvärd
skyndsamhet och samtidigt noggrannhet,
försökte komma fram till. De
hade vid sina undersökningar och på
grundval av de uppgifter de fått in försökt
åstadkomma en värdering de olika
polismännen emellan för att på det sättet
försöka få en någorlunda rimlig relation
i lönesättningen dels mellan större
städer och övriga orter, dels mellan de
olika polismännens arbetsuppgifter på
de olika orterna.

Nu säger herr Larsson i Stockholm i
sin motion, att löneförslaget inte tar tillräcklig
hänsyn till föreliggande förhållanden
beträffande arbetet i de större
städerna. Han framhåller att polistjänsten
är betydligt mer krävande i större
städer än i landsbygdsdistrikt. Jag vill
inte bestrida, att vissa delar av polistjänsten
i de större städerna kan vara
mer krävande än polistjänsten på landsbygden.
Men hänsyn har också tagits till
detta i det föreliggande löneförslaget.
Om man är tillräckligt intresserad av
fragan och fördjupar sig närmare i propositionen
och den där redovisade uppgörelsen,
så skall man finna, att medan
antalet ohefordrade polismän, alltså i
högst 15 lönegraden, i städerna Stockholm,
Göteborg och Malmö uppgår till
omkring 40 procent av hela polisstyrkan
i dessa städer, så utgör motsvarande procenttal
för landet i övrigt 55. Det är följden
av att man försökt ta hänsyn till den
större svårighetsgrad, som arbetet kan
medföra i de större städerna. Men därifrån
och till att gå över till den av herr
Larsson rekommenderade linjen, att man i

skall ha en invånargräns för lönegraden,
är steget stort.

Jag vet inte, hur herr Larsson hade
tänkt sig ett sådant lönesystem genomfört
på andra områden. Antag att polismännen
i en stad ute i landet påvisar,
att de bär lika svåra arbetsuppgifter som
kollegor i en större stad. Enligt herr
Larssons rekommendation skulle de likväl
stå två lönegrader lägre än sina kollegor
i den större staden. Herr Larsson
kan inte neka till att detta är hans förslag.
Man skulle då säga till dessa polismän,
att den lägre lönegradsplaceringen
beror på att antalet invånare i den stad
där de tjänstgör inte uppgår till 100 000,
men om det föds så många människor
där, att invånarantalet kommer upp till
100 000, så får polismännen två lönegraders
förhöjning, även om de inte haft
någonting att göra med befolkningstillskottet.
Jag tror inte det skulle vara möjligt
att 1''å förtroende för sådana normer
för lönesättningen.

Jag vill bara hänvisa till andra områden
inom den statliga sektorn, jag
kan också tillägga inom den kommunala
sektorn, där invånarantalet inte inverkar
på lönegradsplaceringen. Brevbärare,
stationskarlar och tullmän har inte
högre lönegrad i Stockholm än på andra
platser, fast man kan säga, att även
för en stationskarl t. ex. kan ju den
större trafikintensiteten vid Stockholms
Central vålla något större besvärligheter.
Men man har inte haft möjlighet att
ta sådana hänsyn. Jag skall inte närmare
uppehålla mig vid herr Senanders
anförande. Jag fick det intrycket, att
herr Senander själv tyckte, att det var
en mycket besvärande balansgång mellan
hänsynstagande till dem som brutit
sig ut ur sin organisation och försvaret
för organisationens sammanhållning.
Jag skulle tro att herr Senander
själv är besvärad av detta. Vad som
gör att han nu ändå måste försvara
splitlrarna är kanske något andra intressen.
Men då han säger, att här vill
han rekommendera ett upptagande av

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

nya förhandlingar med de berörda organisationerna,
så måste väl herr Senander
mena, att man skall ta upp förhandlingar
med de organisationsavdelningar,
som har brutit sig ut ur huvudorganisationen.
Jag hade inte trott att
det ingick i herr Senanders syn på de
fackliga frågorna. Hur man skall kunna
lösa detta problem på ett mera tillfredsställande
sätt är jag inte heller på
det klara med, och jag tror att herr
Senander själv också kan vara tveksam
om möjligheterna härvidlag.

Jag skall inte uppehålla mig vid delfrågorna
här. Herr Senander räknade
upp en hel del försämringar, som skulle
komma att inträda. Jag skulle i det avseendet
bara vilja säga, att visst kan
man peka på försämring på olika punkter,
om man nämligen är särskilt intresserad
av att plocka fram dem. Men
skall man få helhetsbilden klar för sig
skall man också titta på de andra delarna,
som i vissa fall ger inte obetydliga
förbättringar och där slutresultatet
är ett avsevärt plus för poliskåren
i dess helhet.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre i denna fråga. Jag har av
motionerna dragit den slutsatsen att
man bland riksdagsmännen i stort sett
har ansett förslaget acceptabelt. Det föreligger
fyra motioner. Den ena, av herr
Herlitz, berör ju mera den formella
handläggningen men kanske också den
reella handläggningen av besvärsmålen
eller frågan om kammarrätten eller regeringsrätten
skall vara hesvärsinstans.
Vidare är det en motion av herr Adolfsson
m. fl., vari föreslås uppflyttning av
kriminalkommissarierna i Malmö två
lönegrader; den gäller alltså en delfråga
av det hela. Herr Nelander har här
tidigare talat om övergångsbestämmelserna
i fråga om bilersättningen, även
det en detalj av det hela som även diskuterats
vid förhandlingarna. Därvidlag
vill jag säga att berörda personal har
valfrihet om den vill bibehålla det gamla
systemet eller gå över till det nya,

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

som också ger möjlighet till ersättning
för hållande av bil plus traktamentsersättning.
Slutligen är det herr Larssons
motion. Jag fick det intrycket av
herr Larssons diskussion med herr
Lundberg, att herr Larsson var något
generad över motionen, då han fick
höra hur det förslaget kommer att
verka. Jag tror inte att herr Larsson
skulle vilja gå ut i landet och ge polisen
det besked, som är den logiska följden
av hans uppläggning av frågan.
Däremot kan man nog förstå de synpunkter,
som kommit fram i fråga om
rekryteringslönen, om man bara ser den
som utbruten del. Under de år jag deltagit
i underhandlingar om lönegradsplaceringar
för de statliga tjänstemännen
så bär det emellertid varit befordringsutsikterna
som tillmätts mycket
större betydelse av tjänstemännen själva.
Jag vill tillägga att man tillmäter
dem större betydelse än begynnelselönen.
Med de befordringsutsikter
som här skapas kommer polispersonalen
att erhålla befordringsmöjligheter,
som ligger väl så bra till som för några
andra grupper — jag vill därmed inte
ha sagt att de är för goda, jag tror att
j de i grunden är rätt avvägda i förliålt
lande till andra befattningshavare. Polistjänsten
är av den natur att man
måste ta hänsyn till de svårigheter man
därvidlag har att brottas med. Det är
detta som man här försökt göra och som
) lett till överenskommelse med polisens
huvudorganisation. Det tycker jag borde
kunna tillmätas någon betydelse även
om några i vissa sammanhang ömmar
för dem som brutit sig ut ur sin egen
^ huvudorganisation.

r Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lingman påi
stod att jag gjort en felaktig historieskrivning
beträffande tillkomsten av det
g .statliga lönereglementet för polisen, och
r han angav närmare vari felet bestod.

Det skulle vara det att jag dragit in
i, Svenska polisförbundet bland de an -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

svariga för tillkomsten av det statliga
lönereglementet. Jag sade emellertid uttryckligen
så här: »Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund har som bekant med godkännande
av Svenska polisförbundet —

-------.» Det står också i propositionen

att Svenska polisförbundet förklarat sig
inte ha något principiellt att invända
mot ett statligt avlöningsreglemente om
det bara bleve färdigt till hösten 1953.

Sedan vill jag framhålla att hela min
inställning till denna sak bygger på
det faktum att det föreligger en blockad
från polisens sida som förorsakat
Göteborgs stad stora skador och äventyrar
säkerheten för medborgarna. Detta
kommer man inte ifrån och klarar det
inte heller med det förslag som föreligger.
Tv det är ganska klart att blockaden
kommer att fortsätta, och kanske
blir den utvidgad till att omfatta även
Stockholm. Vad tänker statsrådet göra
för att avlägsna blockaden? Det skulle
vara intressant att få svar av statsrådet
Ungman på en liknande fråga som den
han ställde till mig, nämligen: Hur tänker
sig statsrådet fortsättningen, när
statsrådet vet att blockaden säkerligen
kommer att bestå och utvidgas trots det
förslag som föreligger, eller kanske rättare
sagt, tack vare detta? Det är ju
så, att det är kommunen som står för
kostnaderna. Göteborgs stadskollegium,
som är stadens regering, har förklarat,
att det finns invändningar att göra mot
förslaget, vilket också sagts i en skrivelse
till statsutskottet. Man bör väl ta
någon hänsyn till detta förhållande och
undersöka vad som kan göras. Sedan
har jag tolkat saken så, att trots det
beslut som kommer att fattas i dag men
som inte träder i kraft förrän den 1
juli i år är det Göteborgs stad obetaget
att träffa en uppgörelse med de stridande
poliserna och bygga på lönen
med anslag från kommunens sida. Jag
skulle vilja höra om statsrådet Ungman
anser att detta är möjligt och min
tolkning sålunda är riktig.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! På den sista frågan vill
jag svara, att innan det lönereglemente
som nu diskuteras träder i kraft kan
ingen hindra kommunerna att träffa
uppgörelser, men dessa kommer icke
att läggas till grund för inplaceringen
i det statliga lönereglementet. Det är
utsagt i propositionen.

Sedan ställde jag en fråga till herr
Senander, som han returnerade till mig
för att jag skulle svara på den i hans
ställe. Jag låter emellertid frågan stå
kvar för herr Senanders räkning: När
vi efter förhandling med huvudorganisationen
kommit fram till ett avtal, med
vem skall vi sedan förhandla?

Det var den saken frågan gällde.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! På den frågan skall jag
svara med största nöje. När vi står inför
det faktum att det existerar en blockad,
som konstapelföreningen i Göteborg
svarar för, så måste vi förhandla
även med denna organisation för att
få slut på blockaden och återfå normala
förhållanden.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har till förevarande
utskottsutlåtande fogat en blank reservation,
och jag skall nu icke ställa
något yrkande här. Jag vill emellertid
peka på hur hela denna fråga i verkligheten
ligger till. Det förhåller sig
nämligen så, att redan innan polisblockaden
i Göteborg trädde i kraft var
det med en begynnelselön i 13 :e lönegraden
mycket svårt med nyrekryteringen
till Göteborgs poliskår, och man
är där, som redan framhållits, f. n. uppe
i 125 vakanta polistjänster. Jag undrar
nu hur denna nyrekrytering kommer att
ställa sig i fortsättningen. Statsrådet
Ungman framhöll, att det är så goda
befordringsmöjligheter med det nya
förslaget, att man har anledning vara
hoppfull beträffande nyrekryteringen

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

även med en begynnelselön enligt 11
lönegraden. Rekryteringsåldern är lägst
21 år. För en person i 21-årsåldern, som
överger sitt tidigare yrke för att gå in
vid polisen, betyder begynnelselönen
mycket.

Sedan tillkommer en annan sak, nämligen
den att vi inte på några villkor
vill sänka kvalifikationskraven på poliserna.
Allmänheten har rätt att där
ställa höga krav. Man är som sagt på
flera håli allvarligt bekymrad över nyrekryteringssvårigheterna.
Jag tänker
då särskilt på Göteborg. Där har länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län
uttalat sig för en begynnelselön enligt
13 lönegraden, och lönenämnden och
polisnämnden ha gjort sammaledes. Vidare
har stadskollegiet, som redan
framhållits, skickat en skrivelse till
statsutskottet, i vilken det ifrågasättes
om 11 lönegraden inte är för låg, och
man har i stället uttalat sig för 13 lönegraden
såsom den lägsta, om man
framdeles skall få de personer att söka
till polisen, som man önskar. Man får
därför hoppas, herr talman, att hela
denna fråga tages upp till förnyad prövning,
så att vi kan komma fram till en
lösning, som gör att man kan komma
till rätta med rekryteringsproblemet för
poliskåren.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Civilministern har här
talat om det förspel, som föregick kravet
om att staten skulle bestämma lönerna
för polispersonalen. Statsråde!
ser naturligtvis frågan ur sina speciella
synpunkter, och jag vill därför försöka
klargöra hur jag ser på de förhållanden
som rådde, innan man kom fram till
resultatet att överlämna frågan till de
statliga myndigheterna.

Såvitt jag'' förstår var själva grundorsaken
till att man överlämnade denna
fråga till staten det som skedde vid förhandlingarna
mellan stadsförbundet
och polisförbundet 1951. Då märkte
man nämligen, att det inte gick att

Polispersonalens avlöningsförmåner in. in.

komma till någon som helst uppgörelse,
om Stockholm skulle vara med i densamma.
Det förelåg alldeles speciella
svårigheter med stockholmspolisen. Då
beslöt man att lämna Stockholm utanför
och försöka träffa en uppgörelse
för landet i övrigt. Om man emellertid
vid en förhandling kommer till det resultatet
att en ort skall lämnas utanför
— i detta fall Stockholm — så kan
jag inte se annat än att detta i realiteten
innebär ett erkännande av att Stockholm
bör placeras i en högre lönegrad
än övriga städer i landet. När man sedan
efter den obehagliga poliskonflikten
i Stockholm på hösten 1951 kom
överens om att fastställa 16 lönegraden
för Stockholms poliser, så anser jag det
vara lika självklart som om det hade
sagts rent ut, att Göteborgs polislöner
skall vara lika höga.

När man på våren 1952 förhandlade
med kommunaltjänstemännen, var det
fasta tillägget den stora frågan. När man
den gången var redo att ge kommunaltjänstemännen
en höjning av detta tilllägg
från 32—33 till 53 procent, så
skedde detta under det bestämda villkoret
att ingen lönegradsförändring
skulle göras. Detta innebar alltså att
göteborgspolisen skulle stå kvar i 15
lönegraden, där den stått förut. Svårigheterna
i Göteborg daterar sig från den
stund göteborgspolisen fick klart för
sig att den inte skulle få samma löneställning''
som stockholmspolisen. Då
ansåg den att den måste gå ut och
handla själv. Jag har genom att säga
detta inte på något sätt försvarat denna
inställning, men från tiden för avtalet
på våren 1952 menade göteborgspolisen,
att den inte längre hade någon hjälp
från polisförbundet. Det var då de
stora svårigheter började uppstå, som
lett fram till dagens läge.

Jag menar alltså, som jag redan förut
påpekat, att när man bröt ut stockholmspolisen,
så innehar det i realiteten,
att man slog fast att denna skulle
stå i en särställning. Men jag anser att

4 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner nt. m.

även göteborgspolisen borde ha fått
denna ställning och att man inte skulle
ha gått in för en differentiering på två
lönegrader, som man hade förut, utan
för en differentiering på tre lönegrader.

Vi har ju för närvarande den ordinarie
ordningspolisen uppdelad på tre lönegrader
— 14, 15 och 16 — och jag
har inte kunnat märka att detta vållat
några större besvärligheter. Jag tror
inte heller att kommunförbundet varit
intresserat av att få en ändring till
stånd på denna punkt, men däremot
har ju Svenska polisförbundet arbetat
för att få en enhetlig lönegrad för hela
ordningspolispersonalen. Detta har mött
motstånd från de större städerna, det
vet jag, och att både Göteborgs och
Stockholms ordningspolis i dag står
utanför sin organisation beror på att
denna linje, att man skulle ha enhetlig
lönegrad för ordningspolisen i hela landet,
bär drivits så hårt. Därför kan vi,
som jag personligen ser det, inte få någon
rätsida på förhållandena för ordningspolisen
här i landet, om vi inte
accepterar en differentiering av lönerna.

Man bär bär skämtat om den gräns
vid ett invånarantal av 100 000, som
satts i herr Larssons i Stockholm motion.
Men läser man remissyttrandena
över utredningens förslag'' skall man
finna, att det inte är bara herr Larsson
i Stockholm och möjligen jag, som anser
att det skulle vara tänkbart med en
sådan gräns, utan både polismyndigheten
i Stockholms och polismyndigheten
i Göteborg har avvisat utredningens
förslag. De har haft mycket
stora anmärkningar att göra. Detta visar
att även högsta ledningen för polisen
i Stockholm och Göteborg liar den
uppfattningen, att det skall vara något
slags gräns mellan de större städerna
och de mindre. Och när det talas om
att man sätter gränsen vid ett visst invånarantal
vill jag säga, att det har man :

ju gjort under flera år vid differentie- :
ringen på 14:e, 15:e och 16:e löne- i
graden.

Sedan några ord till herr Lundberg.
Herr Lundberg tillhör i dag dem som
anser, att ett förhandlingsresultat skall
vara heligt för riksdagen. Man får emellertid
komma ihåg att något avtal ännu
inte slutits. Det skall ske först när riksdagen
bär fattat sitt beslut. Men herr
Lundberg och säkerligen flera med honom
menar, att när det finns ett förhandlingsresultat,
så skall man inte
ändra på det.

Jag skulle gärna vilja påminna herr
Lundberg om att vi liade en pensionsfråga
uppe till behandling här i kammaren
den 2 december förra året. Därvid
upplyste herr Lindholm att man
stödde sig på ett förhandlingsresultat,
men det hindrade inte herr Lundberg
från att rösta rakt emot detta förhandlingsresultat.

Denna fråga, om man skall rucka på
ett förhandlingsresultat eller inte, är ju
ganska stor. Persouligen har jag ofta
givit uttryck åt den meningen, att en
grupp anställda hos stat eller kommun,
som förhandlar med arbetsgivare måste
ha klart för sig att avtalet inte är klart
förrän i den stund då den myndighet,
som har att fatta definitivt beslut, gör
detta. Det bär ännu inte skett, att riksdagen
delegerat hort sin rätt i detta
fall.

Sedan skulle jag också vilja säga
några ord om de särskilda förhållandena
i Göteborg, ty det är klart att
dessa för mig är särskilt aktuella. Det
har redan förut talats om vilka svårigheter
vi nu har i Göteborg, och jag
måste något förvåna mig över att statsutskottet
inte funnit anledning att på
något sätt beröra den skrivelse, som
Göteborgs stadskollegium skickat till utskottet.
Det är visserligen inte vanligt
att man gör på det sättet, men denna
skrivelse redovisar ändå ett enhälligt
beslut av stadskollegiet i Göteborg. Jag
skulle särskilt vilja peka på en sak
som tidigare något berörts här och som
stadskollegiet uttrycker sina bekymmer
över. Det gäller det föreslagna polislönereglementets
andra avdelning § 3,

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

1 mom., andra stycket. Där står: »Utöver
vad i detta reglemente förutsattes
eller eljest medgivits av Kungl. Maj :t
med stöd av riksdagens beslut, må polisman
icke för tjänstgöring vid polisväsendet
åtnjuta ersättning eller förmån,
såframt ej Kungl. Maj:t för uppdrag
eller arbete, vilket kan anses falla
utom polismannens vanliga tjänsteutövning,
anvisat särskilda medel eller eljest
finner skäl medgiva, att särskild
gottgörclsc må utgå.» Denna bestämmelse
bär särskilt oroat stadskollegiet
i Göteborg, som härom säger: »Det bär
citerade utdraget ur förslaget till polislönereglemente
fråntar kommunerna
varje möjlighet att anpassa lönevillkoren
efter skiftande lokala förhållanden.
Göteborgs stadskollegium hyser
allvarliga tvivel, att polisfrågan i Göteborg
skäli kunna lösas vare sig på kortare
eller längre sikt, om en så rigorös
bestämmelse kommer att ingå i polislönereglementet.
»

Nu kan man invända, att en ändring
härvidlag skulle kunna äventyra vad
man verkligen avsett med detta förslag,
men man kan ändå inte komma ifrån
att det är de som i sista hand bär ansvaret
för läget i Göteborg, som har givit
uttryck åt sitt allvarliga tvivel på att
polisfrågan i staden skall kunna lösas
enligt det förslag som här är framlagt.
Jag tror att stadskollegiet i Göteborg
har rätt. Vi kommer inte att kunna lösa
rekryteringsfrågan och få ordning på
polisförhållandena i Göteborg efter de
linjer som detta reglemente anvisar.

I en sådan situation kunde man naturligtvis
säga, att nu har ansvaret
övergått till de statliga myndigheterna,
nu är det deras sak att ordna upp förhållandena
i Göteborg. Jag kan emellertid
inte se så ansvarslöst på saken.
För oss göteborgare är detta en av de
mest betydelsefulla frågor man kan
tänka sig. Vi är, som redan förut har
påpekats och som säges i denna skrivelse,
i ett mycket svårt läge. Vi har
omkring 125 vakanser och vi har haft

Polispersonalens avlöningsförmåner in. in.

blockad mot nyanställning sedan sommaren
1952. Och det är inte bara blockaden
mot nyanställning som verkar,
utan man har dessutom en normal avgång,
om jag så får säga, från ordningspolisen
till kriminalpolisen, ty den skall
alltid vara fulltalig. Detta har medfört
att vi fått dessa 125 vakanser.

Det är inte för mycket om jag inför
allt detta säger, att vi hyser verkligt
allvarliga bekymmer för hur det skall
gå med säkerheten i Göteborg. För oss
är det inte längre fråga om lönegrader,
det är inte en fråga om 15 :e, 16 :e eller
17:e lönegraden, utan frågan gäller om
det skall finnas säkerhet till liv och
egendom i Göteborg. Jag kan nämna att
den tanken faktiskt har förts fram, att
man skulle försöka ordna något slags
borgarvärn i Göteborg för att kunna
möta de förhållanden som säkert kommer
att bli följden, om riksdagen fattar
beslut om detta lönereglemente sådant
det föreligger här. Vi ser med
mycket stor bävan fram emot väd som
kommer att ske, om denna blockad
skall fortsätta — och dét kommer den
säkerligen att göra, om man inte löser
frågan på annat sätt än som här föreslås.
•

När jag säger att läget är så allvarligt,
att det är en fråga om säkerhet till
liv och egendom, är jag inte ensam, utan
jag kan åter citera ur skrivelsen, där
det enhälliga stadskollegiet säger:
»Brottsligheten stiger, procenten uppklarade
brott är mycket tåg, ordningen
på gatorna lämnar mycket övrigt att
önska och polispersonalens standard
sjunker.»

Det är den ansvariga myndigheten i
Göteborg som säger detta, och det är
alldeles uppenbart att läget verkligen
är sådant. Det är givet att vi inför
detta hyser allvarliga bekymmer för det
beslut, som riksdagen troligen går att
fatta i dag.

Jag har förut talat om en differentiering
av lönerna. .lag har sagt att man
troligen hade sluppit mycket besvär.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

om man vid förhandlingarna våren
1952 erbjudit göteborgspolisen 16 :e lönegraden.
Jag tror att man i varje fall
hade sluppit en hel del av de svårigheter
man nu måste dragas med. Jag
tror man hade kunnat komma ganska
långt på den linjen. Men så som frågan
nu har avancerat och såsom det hela
utvecklats räcker det inte med 16 :e
lönegraden. Kanske har vi möjlighet
att klara saken med 17:e lönegraden
för hela den ordinarie ordningspolispersonalen.
Jag är därför för min del
klart av den meningen, att när herr
Larsson i Stockholm motionerat om att
man skall placera ordningspolispersonalen
i Stockholm och Göteborg i denna
17:e lönegrad, så är det den enda acceptabla
linjen.

Jag ber därför, herr talman, att få
sluta med att yrka bifall till herr Larssons
i Stockholm motion, nr 529 i
denna kammare.

Häruti instämde herrar Gustafson i
Göteborg (fp) och Schmidt (fp).

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Ilerr talman! Jag vill påpeka för herr
Königson, att jag inte yttrat mig om
huruvida lönerna är låga eller inte. Vad
jag har yttrat mig om är att sedan två
parter avhandlat lönesättningen för en
viss grupp och uppnått överenskommelse,
skulle det vara otillständigt av
riksdagen att säga, att vi höjer eller
sänker lönen — det skulle ju även kunna
tänkas fall då riksdagen ville sänka.
Om man över huvud taget går in fölen
avtalsordning mellan vissa organisationer,
måste man hålla på sådana :
grundsatser.

Herr Königson talade också, om jag :
inte hörde fel, om pensionerna till dem
som avgått ur tjänst vid de enskilda 1
järnvägarna. Herr Königson vet att de i
enskilda järnvägarna i vårt land — BJ 1
och SVB och andra — gav otillåtligt 1
dåliga sociala förmåner för personalen 1
i jämförelse med SJ. När staten övertog 1
det hela blev det, även om de fick en

förbättring, en skillnad mellan SJ :s personal
och dem som kom från enskild
tjänst. Där ligger frågan helt annorlunda
till än då det gäller ett löneavtal.
Herr Königson och även en folkpartistisk
fackföreningsmän borde lära sig att
skilja på dessa frågor i detta sammanhang.

När herr Königson sedan talar om liv
och egendom och alla farligheter i Göteborg
vill jag framhålla, att jag inte
yttrat mig om den saken. Det är inte det
saken gäller, utan frågan är: Skall ett
mellan två organisationer ingånget avtal
hållas eller inte? Skall vi över huvud
taget icke bry oss om förhandlingar
med en organisation, som representerar
poliskåren? Om man anser att
poliskåren är av den standard att man
inte kan lita på deras huvudorganisationer,
då är det ju rätt betänkligt, men
jag tror att våra polismän både i tätorterna
och annorstädes är av bättre
kvalitet än både herr Larsson i Stockholm
och herr Königson tycks anse.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag måste säga att jaginte
uttryckt det klander mot herr
Lundberg som han tydligen uppfattat.
När det gäller hans röstning den 2 december
förra året tycker jag tvärtom
att den var mycket bra, och jag hoppas
att herr Lundberg röstar på samma sätt
när ärendet kommer före senare i dag.
Jag kan nämligen inte se annat än att
riksdagen skulle kunna tillåta sig att
ändra ett förhandlingsresultat till det
bättre, och det är vad som skett i bägge
sammanhangen.

Herr Lundberg kom också åter in på
att jag på något sätt skulle ha deklasserat
polispersonalen ute på landsbygden.
Det förhåller sig inte alls på
det sättet, utan jag har bara sagt att
brottsligheten inte är så stor på landsbygden.
Det är bättre folk där, om det
tilltalar herr Lundberg att man uttrycker
saken så. Brottsligheten är inte så
stor på landsbygden, och därigenom

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

ställs det inte så stora krav på polispersonalen
där. Det är i de stora städerna
som dessa stora krav ställs på
polispersonalen. Jag kan inte förstå att
det innebär något angrepp på vare sig
polispersonalen eller folket på landsbygden
att säga, att det inte krävs så
mycket av polispersonalen där.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag märker nu att herr
Königson är på full reträtt i fråga om
deklassering och dylikt. Med anledning
av talet om bättre och sämre folk
i städerna och på landsbygden vill jag
emellertid säga, att om herr Königson
har så dåligt folk i Göteborg som han
gör gällande, så kan det väl hända att
dessa människor söker sig ut på landsbygden,
och då får landsbygdspolisen
ta hand om en hel del fall som kan
var ganska besvärliga.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara svara herr
Lundberg, att när dessa element söker
sig ut på landsbygden så får landsbygdspolisen
kalla på statspolisen för
att få hjälp.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Denna fråga har ju diskuterats
ganska ingående, och jag förmodar
att kammarens ledamöter börjar
bli en smula trötta på denna debatt,
men det hör väl också sägas några
ord från utskottets sida i denna fråga,
även om vi på olika avsnitt har fått
hjälp i den debatt som tidigare förts.

När det gäller bedömningen av detta
spörsmål måste man hålla i minnet vad
civilministern också gav uttryck åt,
nämligen att det förslag, som nu ligger
på riksdagens bord, är en produkt
av en statlig utredning, som verkställts
på hemställan av stadsförbundet och
landskommunernas förbund. Denna debatt
har ju i mycket stor utsträckning
rört sig om förhållandena i Göteborg,

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

där man med en viss tyngd framhållit,
hurusom de kommunala myndigheterna
i Göteborg är djupt oroliga över det
förslag som nu föreligger. Jag vet inte
om det är ett uttryck för ödets ironi
som grinar mot göteborgarna på denna
punkt, men i spetsen för den delegation,
som uppvaktade civilministern
och anhöll att han skulle verkställa denna
utredning och medverka till denna
statliga inblandning i kommunernas angelägenheter,
stod stadsfullmäktiges
ordförande i Göteborg. Nu är det ju
så, att Göteborg är en stad som ligger
vid havet och att det blåser friska vindar
där ute, men jag hade inte tänkt
mig, att man också beträffande åsikter
skulle låta vindarna flyga än hit och
än dit, ett intryck som jag fått när jag
studerat det som förekommit där nere.

Riksdagen har tidigare vid åtskilliga
tillfällen haft anledning att ta ställning
till spörsmålet huruvida vi skall
godtaga eller förkasta ett förhandlingsresultat.
Vi har i mycket stor utsträckning
gått in för att godtaga de förhandlingsuppgörelser
som träffats. Vi har
menat att den personal, som berördes
av de då föreliggande frågorna, skulle
på de sedvanliga villkor man har i
öppna marknaden ha möjlighet att träffa
en uppgörelse, och att riksdagen sedan,
därest den inte hade något särskilt
att erinra mot uppgörelsen i sin helhet,
skulle vara beredd att godtaga den
och icke företaga ensidiga ändringar i
det förslag som förelåg.

När det gäller att bedöma den produk1
vi i dag har att taga ställning till,
finns det givetvis anledning till erini
ringar på en och annan punkt här ock[
så. Det finns anledning till erinringar
, ur helt andra synpunkter än de, som
framkommit från Göteborg. Det finns
t nämligen vissa tjänster, åtminstone
s bland de högre, som har placerats i löl
nelägen, som gör att jag för min del
nog helst skulle ha sett att de hade
; placerats något lägre. Jag anser nämli,
gen att det finns anledning att befara,

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

att lönesättningen för dessa medför
konsekvenser på andra områden. Ilå
man har haft att väga helheten har jag
emellertid för min del inte velat medverka
till att förslaget fälles på grund
av att några enstaka tjänster enligt mitt
sätt att se har placerats för högt.

Nu är det ju en del av polisförbundet,
som har hrutit sig ut i Göteborg
och Stockholm, därför att man inte
vill godta detta förhandlingsresultat
utan menar att riksdagen ensidigt kan
göra som den vill. Jag skulle tro att
dessa grupper skulle känna sig något
mera betänksamma, om man skulle utnyttja
den fullmakten på det sätt som
det kanske finns ett underlag för i
denna kammare, nämligen i sänkande
riktning på vissa punkter. Hittills är det
ju bara storstäderna — Stockholm och
Göteborg — som egentligen har gjort
sin stämma hörd, men det är inte alldeles
uteslutet att det i denna kammare
finns folk, som när det gäller lönesättningen
i jämförelse med andra tjänster
menar, att kommittén har varit något
generös. Jag tror att det är lämpligt om
stockholmare och göteborgare i någon
mån dämpar tonläget, när de talar om
de olyckor som skall komma som en
produkt av detta förhandlingsresultat.

Herr Larsson i Stockholm säger, att
det nu föreliggande förslaget icke är
ägnat att skingra den oro som råder
inom polisen. Herr Königson, som kanske
är den som i denna debatt har slagit
rekord när det har gällt att använda
skärpta uttryck, talade om att denna
fråga inte gäller 16 :c eller 17 :e lönegraden
utan snarare faran för liv och
egendom i Göteborg. Jag måste nog
säga alt det intryck jag har av förhållandena
där nere — jag besöker Göteborg
ibland också — inte ger mig en
känsla av att läget skulle vara så spänt,
som herr Königson vill göra det till.

Herr Königson påpekade i sitt inlägg,
att avtalet inte är slutet förrän
riksdagen har beslutat om saken, och det
är ju riktigt. Det föreligger en rekom -

mendation till riksdagen, lika väl, som
det förelåg en rekommendation till polisförbundet,
att godta det framlagda förslaget.
Men det betyder inte, herr Königson,
om man nu godtar förhandlingspraxis
sådan den har utvecklat sig inte
bara när det gäller förhandlingar med
staten utan framför allt på den öppna
marknaden, att man då utan vidare skall
göra ensidiga justeringar. Eller är herr
Königson, som i det offentliga livet
ofta gör anspråk på att också vara
fackföreningsmän, beredd att godta en
princip som innebär, att om först låt
oss säga det förbund som vi båda tillhör,
Svenska metallindustriarbetareförbundet,
träffar ett avtal med arbetsgivareföreningen,
så skall man sedan
överlåta åt Arbetsgivareföreningen att
däri vidta vilka ändringar som helst
på grund av att avtalet inte är slutet
förrän det är definitivt godkänt av båda
parter? Menar då herr Königson att
Svenska metallindustriarbetareförbundet
bara skulle tacka och ta emot de
förändringar, som Arbetsgivareföreningen
gör på den punkten? Detta är nämligen
den rent logiska följden av den
rekommendation som herr Königson
ger. Gör man det bestämda uttalandet,
att här finns det möjlighet till ensidiga
ändringar, som den andra parten
bara har att godta, då ger man möjligheter
inte bara i höjande utan jämväl
i sänkande riktning.

Herr Senander talade om att man nu
för att lösa dessa problem fick lov att
ta upp förhandlingar med den där föreningen
i Göteborg och den lilla grupp
som finns här i Stockholm. Det förvånar
mig att herr Senander, som i älla
fall är eu gammal fackföreningsmän,
vill vara med om att rekommendera
slika åtgärder. Ty vad betyder den rekommendationen,
herr Senander? Jo,
den innebär en uppmaning till polisförbundets
lokalavdelningar att bryta sig
ut ur sin organisation och bilda lokala
polisförbund, med vilka det skall föras
förhandlingar, tv man får väl tolka herr

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Senanders uttalande så, att han menar
att man också skall godta de krav som
dessa lokala organisationer reser. Vill
man ha ordning på förhandlingsområdet
får man väl i alla fall lov att respektera
de riksorganisationer som
finns. Vill man däremot ha anarkistiska
förhållanden, då skall man göra
som herr Senander säger.

Nu vill jag för min del framhålla, att
man tidigare på den öppna marknaden
har haft en splittrad verksamhet, där
det har förekommit att någon grupp,
genom att den har isolerat sig från de
övriga, i någon detalj har haft möjlighet
att få en viss förbättring, men, mina
damer och herrar, den tiden är förbi
på den öppna marknaden, och det finns
ingen anledning för statsmakterna att
gå den vägen. Vi bör se till att de ,organisationer
som vi förhandlar med är
representativa för kåren som sådan. Det
finns val ändå ingen som vill göra gällande
att det svenska polismannaförbundet
inte skulle vara representativt
som förhandlande part då det gäller den
svenska polisens löne- och anställningsvillkor.

I denna debatt bär det ytterligare
mycket starkt betonats, att man inom
de kommunala myndigheterna i Göteborg
känner mycken oro. Då jag lyssnade
till herr Königsons utläggning
gjorde jag den lilla reflexionen: om alla
kommunalmän skulle uppträda på det
viset som herr Königson gjorde i denna
fråga, hur skulle de då kunna lösa
sina löneproblem i respektive kommuner?
Om kommunalmännen, som har
att besluta om lönefrågorna i kommunerna,
håller brandtal för att grupper
som brutit sig ur den ordinarie organisationen
skall tillfredsställas, är det
uppenbart att man stimulerar sådana
utbrytningar. Är man så knäsvag bland
de ledande kommunalmännen i Göteborg,
måste jag beklaga göteborgarna,
tv då vet den utbrutna gruppen att om
den larmar tillräckligt mycket under
två månader blir motsidan beredd att

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

tillstyrka dess önskningar. Det vore nog
av behovet påkallat att de kommunala
myndigheterna i Göteborg med kraft
strävade efter att få litet ordning på
dem, som skall upprätthålla ordningen
i staden. Av vad jag hittills bär sett bär
jag fått en känsla av att det är på den
punkten de väsentliga bristerna finns.

Herr talman, herr Nclander talar om
övergångsbestämmelserna och anförde
eu serie siffror med vilka han ville bevisa,
att de polismän som bär ersättning
enligt särskilda uppgörelser för
bilfärder skulle lida stora förluster. .lag
har litet svårt att förstå hans resonemang.
Polismännen får ju själva välja
om de vill ha det nya systemet eller vill
behålla det som nu råder. En polisman
som väljer den ersättning han nu har för
bilen, kan väl inte göra en stor förlust,
när ingenting bär inträffat som förändrar
villkoren, utan han får ju behålla
sina nuvarande förmåner. En ny tjänsteinnehavare
måste givetvis rätta sig efter
reglementets föreskrifter. Man har ju
eftersträvat så enhetliga villkor som
möjligt och velat komma ifrån att den
ena kommunen konkurrerar med den
andra om polismän.

Man har i diskussionen också fört
fram frågan, huruvida 11 :e lönegraden
är lämplig som rekryteringsgrad, .och
det bär talats om skillnaderna mellan
landsort och storstäder. Inom statsutskottets
femte avdelning har det förekommit
en hel del uppvaktningar även i
de frågorna. En polisman gjorde vid ett
sådant tillfälle ett starkt intryck på mig.
Han nämnde att han under åtskilliga år
tjänstgjort vid stockholmspolisen och
att han så småningom under ett antal
år varit anställd i en landsortskommun.
Han får väl anses ha möjlighet att bedöma
hur betungande tjänsten i Stockholm
och i en landskommun är för en
polisman. Enligt hans utsago var faktiskt
tjänstgöringen något lindrigare i
Stockholm än i landsortskominunen.
Detta berodde till väsentlig de! på att
han i Stockholm fick ägna sig helt åt en

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1951 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

arbetsuppgift i taget och slutföra den. I
landsortskommunen kunde han däremot
få en mångfald uppgifter som samtidigt
måste lösas, och jämsides därmed
hade han mera oregelbunden arbetstid.
Nyanseringen i det på bordet liggande
förslaget måste därför anses fullt tillfredsställande
för dem, som vill göra
en skillnad mellan landsort och storstad.

Herr talman, det skulle ha varit ytterligare
att anföra i samband med handläggningen
av denna fråga, men jag
skall för tillfället nöja mig med det anförda
och be att med stöd därav få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fastän jag inte längre
tillhör vare sig stadsförbundets förhandlingsdelegation
eller lönenämnden i Göteborg,
vill jag protestera mot herr
Lindholms hårda dom speciellt över de
lokala lönemyndigheterna i Göteborg.
Hans hållning är anmärkningsvärd, då
det trots allt är hans partivänner som
i huvudsak står för de kommunala angelägenheterna
i Göteborg. Vi har ju
trots allt socialdemokratisk majoritet i
Göteborg, i varje fall i dag. Jag tycker
det är litet hårt när herr Lindholm här
talar om att stadsfullmäktiges ordförande
har varit med om en uppvaktning,
när man vet att samma person varit
med om det uttalande som stadskollegiet
i Göteborg har gjort och som har
tillställts statsutskottet. Men det får väl
herr Lindholm göra upp med sina partivänner.

Herr Lindholm sade att jag varit den
som målat ut de olyckliga följderna av
detta förhandlingsresultat mest dystert.
Men jag bara citerade vad stadskollegiet
sagt i sin skrivelse. Det är så man ser på
saken hos den ansvariga myndigheten.
Göteborgs stadskollegium säger att
brottsligheten nu stiger, att man inte
kan beivra brotten, och då är det väl
fara för liv och egendom. Det är inte
jag utan stadskollegiet i Göteborg som

säger detta. För oss i Göteborg: är det
en stor fråga att denna sak blir ordnad
på ett sätt, som kan accepteras av våra
polismän.

Jag har inte ett ögonblick försvarat
grupper som bryter sig ut ur sin organisation,
utan jag har starkt hållit på
solidariteten i fackligt hänseende. Men
här gäller det ett fall, där man måste
försöka ordna upp det hela utan att
göra för mycket ändringar av det resultat
som föreligger.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm försökte
göra gällande att jag skulle ha föreslagit,
att förhandlingar enbart skulle upptagas
med de organisationer som står
utanför polisförbundet. Det förslag, som
jag framställt och som utgör ett tillägg
till statsutskottets motivering, går ut på
att förhandlingarna skulle upptagas med
berörda polisorganisationer och därmed
åsyftar jag självfallet även Svenska polisförbundet.

Jag vill än en gång understryka vad
jag tidigare sagt, att här gäller det att
bortse från formaliteterna och fasthålla
vid det faktum, att det föreligger en
blockad som icke kommer att avvecklas
i och med antagandet av det föreliggande
förslaget. Vill man ha blockaden
ur världen, måste man ta upp förhandlingar,
för såvitt man inte avser
att medelst tvångsåtgärder av ena eller
andra slaget göra slut på densamma.
Jag har här frågat statsrådet Lingman,
vad som kan väntas ske i fråga om den
blockad, som existerar och som eventuellt
kan komma att utvidgas, men jag
bär inte fått något svar. Jag trodde att
herr Lindholm, som brukar vara mycket
frank i sina uttalanden, skulle svara på
frågan, men inte heller han gjorde det.
Det är precis som om man handlade enligt
den gamla regeln: »Efter oss syndafloden.
»

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm sade atl
han hade svårt att förstå det resonemanget,
att någon skulle kunna förlora
på den uppgörelse som träffats. Jag
trodde att jag genom motionen och mitt
anförande här hade klargjort, att vilken
form en polisman än väljer när
det gäller bilersättningen, förlorar han
på uppgörelsen. Jag vill anföra ett par
exempel, som inte alls utgör några undantag
utan som tvärtom är typiska. En
polisman i lönegrad 15 har haft 1 200
kronor i fast bilersättning. Dessutom
har han enligt ersättningskungörelsen
uppburit 40 öre per km för särskilda resor,
och denna ersättning uppgick un
der förra året till 1 374 kronor. Om han
nu skulle välja att övergå till reglementet,
förlorar han den fasta ersättningen.
En annan polisman, som står i lönegrad
17, har haft 1 200 i fast bilersättning
och 1 990 kronor enligt ersättningskungörelsen.
Han måste givetvis
också förlora på en sådan övergång.

Om jag emellertid får tolka herr Lindholms
och även civilministerns uttalande
på det sättet, att en polisman, som
väljer den fasta ersättningen, också
skall få gottgörelse för vad han tidigare
åtnjutit i kilometerersättning, då är jag
nöjd och då tror jag att vi kan komma
fram till en godtagbar övergångsbestämmelse.

Jag har inte velat få till stånd något
åläggande för kommunerna utan endast
ett medgivande för dem att reglera
dessa saker så som de anser lämpligt.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Königson tyckte
att min dom var hård, men han bestred
inte att den var rättvis, och det må då
vara hänt att domen i detta fall var
hård.

Herr Königson reagerade emot att jag
nämnde att Göteborgs stadsfullmäktiges
ordförande stod i spetsen för den delegation,
som gjorde en uppvaktning om
dessa saker, men det är ett faktum att

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

han såsom ordförande i stadsförbundet
ledde denna delegation. Om han sedan
har en annan uppfattning, när han
kommer till Göteborg, är det en sak
för sig.

Vidare vill herr Königson göra gällande,
att det inte var han utan stadskollcgiet
i Göteborg som använt de
starka uttryck jag påtalade. Men nog
var det väl herr Königson som sade, att
det i Göteborg nu inte längre var fråga
om lönegrad 16 eller 17, utan att det
gällde liv och egendom. Så står det väl
ändå inte i stadskollegiets skrivelse.

Herr Senander säger att med uttrycket
»berörda polisorganisationer» har
han givetvis åsyftat även polisförbundet.
Men det är väl en ganska underlig
sak som skulle inträffa, om man på
nytt upptog förhandlingar med polisförbundet.
Först sker det förhandlingar
med polisförbundet, och det träffas eu
uppgörelse om villkor och lönegrader
; för polistjänsten, och sedan skall riksdagen
på förslag av herr Senander
skicka civildepartementet tillbaka till
polisförbundet med det meddelandet,

, att riksdagen inte kan godta uppgörel 1

sen utan vill gå längre än vad polisför,
bundet själv har gjort. Det materiella
, innehållet i herr Senanders yrkande är
t sådant, att man skulle splittra polisförbundet
och ge utrymme för grupper,
som inte vill underordna sig en normal

^ organisationsform på det fackliga området,
att arbeta fritt. Vad det betyder
j för svenskt fackföreningsliv skall jag
inte här gå närmare in på, ty det torde
vara väl känt.

Till herr Nelander vill jag bara säga,
att jag inte förstår, hur den, som får

2 välja mellan de nuvarande ersättning1
arna och dem som enligt förslaget skulle
^ gälla för framtiden, kan göra en förv
lust, om han väljer att få behålla vad

han nu har.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
i Herr talman! Det är ett ganska unt
derligt resonemang statsutskottets tales -

Nr 12.

Onsdagen den 31 in avs 1954 fou

Polispersonalens avlöningsförmåner in. in.

man för, när han påstår att det förhållandet,
att polisförbundet är med och
förhandlar i syfte att få slut på en konflikt,
skulle kunna leda till en sprängning
av förbundet. Det är ett ganska
märkligt resonemang. Jag kan inte heller
föreställa mig att polisförbundet
skulle ha någonting emot att man justerade
lönerna uppåt och därmed fick
slut på konflikten. Är det verkligen herr
Lindholms mening att polisförbundet
skulle tycka det vara illa om det blev
ett bättre förslag än det som nu föreligger
till behandling?

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Lindholm säga, att jag inte har accepterat
hans dom över Göteborgs kommunalmän
som rättvis. Jag har sagt att
jag så pass väl känner hans egna partivänner
i Göteborg, att jag anser domen
vara för hård. Detta får emellertid herr
Lindholm klara upp med partivännerna
i Göteborg. Från mitt partis sida anser
vi bestämt att den dom, som herr Lindholm
såvitt jag förstår avkunnat från
Sandvikens horisont icke är rättvis. Jag
tror dessutom att vi i Göteborg betackar
oss för varje försök från Sandvikens
sida att bedöma vår kommunalpolitik.

Vi har försökt lösa denna fråga. Jag
liar varit med och diskuterat den i lönenämnden
i Göteborg så mycket att jag
vet, att vi har gjort vad vi har kunnat
för att lösa den. Man kan inte klaga på
den hållning som lönenämndén har intagit.
Ansvaret ligger här på ett annat
håll, som i varje fall Göteborgs kommunalmän
inte kunnat påverka.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Königson nämnde
att man i Göteborg gjort vad man kunnat
för att lösa frågan, men man har i
misslyckats. Nu har det träffats en upp- i
görelse med polisförbundet, och detta i
förbund har godtagit uppgörelsen. Se- 1
dan kommer Göteborgs kommunala 1
myndigheter och vill inte godta upp- i

görelsen. Det är en ganska underlig
sits, och det är inte underligt om man
sedan yttrar sig litet kritiskt om den
församlingen.

Det talas om hårda domar, men jag
tror inte man behöver vara så förfärligt
känslig i Göteborg. Jag tror det vore
bättre om man vore litet mindre känslig
och i stället försökte få fason på polisförhållandena
i Göteborg. Det ligger
nämligen obestridligen i både göteborgarnas
och framför allt Göteborgs kommunalmäns
intresse att denna historia
redes upp.

Sedan vill jag säga några ord till
herr Senander, då han inte kan förstå
mitt tal om en splittring av polisförbundet.
Det förslag, som herr Senander
här framställer, innebär en rekommendation
till statsmakterna att förhandla
med just dessa utbrytare ur polisförbundet.
Det innebär samtidigt en rekommendation
att de, som brutit sig ut
ur polisförbundet och inte vill godta
dess uppgörelse, skall lämnas tillfälle
att träffa överenskommelse genom särskilda
förhandlingar. Betyder inte detta
att splittra organisationen? Men herr
Senander jämför naturligtvis här med
den fasthet han är van vid från andra
håll, där det gäller att skapa en politisk
fasthet i organisationerna genom splittring.

Herr KYLING (h):

Herr talman! Det har under den senaste
timmen här i dag diskuterats en
ganska betydelsefull principfråga. Det
gäller huruvida ett förhandlingsresultat
skall kunna rivas upp i vissa betydelsefulla
delar, eller om riksdagen som arbetsgivare
i detta fall skall godtaga ett
förhandlingsresultat. För min del måste
jag säga, att om man har givit tjänstemannaorganisationerna
förhandlingsrätt
och parterna har kommit överens vid
förhandlingsbordet om vissa saker, då
bör nog också detta förhandlingsresultat
ligga till grund för det slutgiltiga
ställningstagandet.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Jag blev litet rädd då llerr Ko nigson
från talarstolen här i dag sade till herr
Lundberg, ätt denne väl inte kunde ha
någonting emot att vi begär en förbättring
av detta förhandlingsresultat. Jag
måste emellertid säga, att i och med att
man knäsätter principen om att man
motionsvägen kan begära förbättringar
för den tjänstemannaorganisation som
slutit ett avtal, så måste vi från tjänstemännens
sida göra klart för oss att även
den andra parten, som inte har samma
intresse av uppgörelsen, med all rätt
kan komma med krav i motsatt riktning.
Då har emellertid det hela hamnat
i ett rent kaos.

Jag kommer för min del, herr talman,
att rösta för uppgörelsen. Från detta
ställningstagande och till att utan kritik
svälja allt är det dock ett ganska
långt steg. Tvärtom tycker jag att innan
man slutgiltigt fattar ett sådant beslut
som vi i dag är beredda att fatta, bör
det dock sägas en del saker, om man
nu anser att det inte är helt bra med
det avtal som preliminärt är slutet mellan
parterna.

Till utgångspunkt skall jag taga mitt.
arbete i polisutbildningssakkunniga för
några år sedan, där vi mycket ingående
diskuterade anställnings- och rekryteringsmöjlighcterna.
Den aspirantlönegrad,
som genom avtalet här blivit fastställd,
är enligt min uppfattning för låg.
.lag tror nämligen inte att det finns möjligheter
att få tillräckligt högt kvalificerad
personal för denna aspiranttjänstgöring.
Kanske har man, då man tagit
ställning till detta problem, räknat med
att dessa poliser vid anställningen tillhör
yngre årgångar än som är förhållandet.
Ingen kan över huvud taget anställas
som aspirant tidigare än under
21 :ä—25 de levnadsåret, och man kan
räkna med att de som anställes som aspiranter
uppnått 22—23 års ålder. Man
måste då ha klart för sig, att de dessförinnan
oftast haft en annan anställning.
Nu för tiden är lönerna sådana, att
den som från annan fast anställning

Polispersonalens avlöningsförmåner in. m.

övergår till att bli polisaspirant får avstå
från en lönestegring och kanske till
och med i stället får en löneminskning.

Det är därför jag har velat säga, att
jag inte tror att detta avtal kommer att
hålla i det långa loppet utan att det
måste ändras efter någon tid. Efter vad
jag kan förstå torde det bli så, att arbetsgivarparten
själv genom att sätta för
låg rekryteringslönegrad kommer att
blockera tjänsterna, så att den inte får
ett tillräckligt antal kvalificerade tjänstemän.
Jag är inte ensam om den uppfattningen.
Samma erinringar bär gjorts
i flera remissvar. Utskottet säger visserligen
att det »icke är uteslutet att den
hittillsvarande oenhetligheten i löneavseende
i förening med frånvaron av
central överenskommelse angående lönegradsplaceringarna
medfört ofördelaktiga
verkningar i rekryteringsavseende.
Härutinnan kan läget givetvis väntas bli
avsevärt förbättrat i och med att en
bindande, generellt verkande reglering
kommer till stånd.» Och utskottet talar
också om att de goda befordringsmöjligheterna
har avgörande betydelse för
rekryteringen. Jag är emellertid av den
uppfattningen, alt varken rekryteringseller
befordringsförhållandena är så
goda, att de kan inspirera många att gå
in på denna bana.

Jag skulle också vilja påpeka en annan
sak, som kan förefalla som eu liten
och oviktig detalj. I propositionen talas
det om vilka tjänster som skall placeras
i de olika lönegraderna. Det är en
tjänst, som jag förgäves har letat efter
under olika rubriker. I Stockholm
skall det finnas åtta tjänster i 23 :e
lönegraden. Bland dem hade jag väntat
mig finna den, som för närvarande upprätthålles
av en överkonstapel i Stockholm
och som avser undervisningen i
trafikfrågor vid våra skolor. Det är ett
arbete, som har utfallit med mycket
goda resultat, vilket vitsordats från
många håll. Den tjänsten är icke medtagen.
Men jag vill ändå få antecknat i
kammarens protokoll att den tjänsten

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. nt.

är så betydelsefull, att man, när man
slutgiltigt granskar frågan, bör tänka
på att få den placerad på så sätt, att
den även i fortsättningen kan få kvalificerad
innehavare.

Jag har med vad jag nu sagt, herr
talman, velat framföra en del kritiska
synpunkter. Det finns mycket annat
som kunde anföras i denna fråga, men
jag skall sluta som jag började med att
säga att jag för min del vill rekommendera
att den uppgörelse, som föreligger
mellan två parter, godtas. Det bör
emellertid stå var och eu fritt att återkomma,
om det visar sig att det beslut
vi fattar i dag inte leder till det resultat
man hoppas på.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Eftersom jag jämte några
andra malmöledamöter väckt en motion
om likställighet mellan kommissarietjänsterna
i Göteborg och Malmö, skall
jag be att få säga några ord.

Enligt propositionen skulle kommissarietjänsterna
i Göteborg placeras i 29 :e
lönegraden och i Malmö i 27 :e lönegraden.
Departementschefen har klart uttalat,
att det rått tvekan om denna placering,
och det är anledningen till att vi
väckte motionen. Jag är angelägen att
understryka att denna icke är väckt på
grund av några stridigheter vid poliskåren
i Malmö. Herr Larsson i Stockholm
nämnde, att det rådde stridigheter
i de större städerna, men såväl han
som herr Königson från Göteborg talade
uppenbarligen å sin egen stads vägnar.
Även om man i motionen talar om
100 000 invånare har man icke i något
sammanhang i denna debatt sagt, att
man jämställer Stockholm, Göteborg och
Malmö. När man talar om de stora städerna
menar man uppenbarligen endast
de två största i landet.

Vi har i vår motion klart påvisat, att
arbetsuppgifternas omfattning på de berörda
tjänsterna i Malmö är minst lika

stora som på motsvarande tjänster i
Göteborg. Vi framhåller i detta sammanhang
bland annat Malmös kontinentala
läge. Jag skall emellertid inte trötta
kammaren med att räkna upp våra motiv
utan hänvisar härutinnan till motionen.

Utskottet har heller inte påstått att
arbetsuppgifterna i Malmö kvantitativt
sett skulle vara mindre än i Göteborg.
Däremot har utskottet talat om att lönegradsplaceringen
i Malmö grundats på
en faktisk bedömning av arbetsuppgifterna
i kvalitativt hänseende. Jag skall
inte nu ta upp något resonemang på
denna punkt. Jag tänker inte heller, herr
talman, yrka bifall till motionen, men
jag finner det angeläget att i detta sammanhang
understryka vad utskottet har
sagt i fråga om tjänsternas inplacering.
Utskottet framhåller angelägenheten av
»att samtliga på lönegradsplaceringen
av de enskilda tjänsterna inverkande
omständigheter blir vederbörligt beaktade,
i syfte att lönegradsplaceringen -—
i den mån en individuell bedömning
skall ske — blir så riktig som möjligt i
förhållande till arbetsuppgifter och andra
föreliggande förhållanden».

I hopp om att detta utskottets uttalande
beaktas vid tjänsternas inplacering,
som nu skall verkställas av de
kommunala myndigheterna i samarbete
med polisväsendets organisationsnämnd
avstår jag, herr talman, från att ställa
något yrkande.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag skall bara i korthet
anföra några synpunkter med anledning
av herr Larssons i Stockholm motion.

När jag hört debatten i dag tycker jag
mig kunna förstå att det är skäligt och
riktigt att man vid lönegradsplaceringen
tar hänsyn till olika platsers speciella
förhållanden. Jag ifrågasätter dock om
denna gränsdragning vid 100 000 invånare
kan vara en sakligt riktig avvägning.
Jag kommer att rösta för motionen,
enär jag efter noggrann prövning

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

har tyckt mig förstå, att det kan vara
lämpligt att följa den linjen, men jag
förutsätter då att, om såsom jag hoppas
kammaren bifaller motionen, vi till
nästa års riksdag kan få ta upp frågan
om en motsvarande lönegradsplacering
för polismännen i Hälsingborg. Det kanske
inte är riktigt att en stad som väl inte
kommit upp till 100 000 invånare men
som har motsvarande förhållanden —
på grund av den mycket påfrestande
kontinenttrafik som passerar Hälsingborg
•— inte skall behandlas på samma
sätt som de största städerna. Jag hoppas
att man till nästa års riksdag kan få
ta upp förslag om en motsvarande placering
för polisen i Hälsingborg.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
som förklaring till att jag vill stödja
herr Larssons motion.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna i och för sig nyttiga debatt
utan endast tillfoga ett par allmänna
reflexioner.

Jag har det intrycket, att konflikten
i Göteborg på polisväsendets område
ligger litet utanför det vanliga slaget av
lönekonflikter och även att polissituationen
i de större städerna över huvud
hotar att utvecklas på ett sätt som ingen
är betjänt av. Jag kan knappast undgå
ett intryck av att det bland grupper av
polismän i de större städerna håller på
att växa fram ett missnöje av litet annat
slag än det vanliga att man tycker sig
ha fått litet lägre placering än man hoppats
på.

Det föreliggande förslaget medför en
standardutveckling som för vissa grupper
av polismän i de större städerna
framstår som klart otillfredsställande
om man jämför den med den standardutveckling
som de senaste två årtiondena
har ägt rum för det stora flertalet,
både sådana som är anställda i offentlig
tjänst och sådana som står utanför
offentlig tjänst. Herr Lindholms något
överlägsna attityd, när han ger götebor -

Polispersonalens avlöningsförmåner m. ni.

garna rådet att försöka få fason på detta
problem, förefaller mig därför knappast
vittna om att han tar tillräckligt allvarligt
på spörsmålet. Enligt min mening
bör det allmännas representanter se till
att man inte för att uppnå enhetlighet
uppoffrar möjligheterna att ordna både
rekryteringen och goda arbetsförhållanden
inom detta viktiga område.

Jag har, herr talman, stor respekt för
förhandlingsuppgörelser om arbetsavtal,
men jag tror liksom herr Kyling att
det träffade avtalet inte har definitivt
löst problemen på detta område. Därför
föreligger här utan tvivel en mycket
svår situation. Jag skall ingalunda vara
så djärv att jag försöker ge KungL Maj:t
någon rekommendation om hur den ena
eller andra delen av detta intrikata problem
bäst skall lösas, utan jag begränsar
mig till en vädjan till regeringen att
ta mycket allvarligt på denna sak och
inte slå sig till ro med det beslut som
riksdagen i dag kommer att fatta. Jag
vill tvärtom uppmana regeringen att under
det kommande året förhandlingsvägen
vidta åtgärder, som syftar till att
en eljest hotande utveckling inom de
större städernas polisväsende kan undgås.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin säger att
det i storstäderna håller på att växa
fram ett missnöje, som är av annat
slag än det man kan möta när folk
är missnöjda med en löneplacering vid
avtalsuppgörelserna. Jag skall gärna erkänna
att herr Ohlin har rätt på den
punkten, att det missnöje vi mött, i
första hand i Göteborg och sedermera
i Stockholm, är av annat slag. Det är
nämligen så, herr Ohlin, att det här är
grupper som har separerat från den
legala organisationen och tror att de
genom säraktioner skall kunna tillskansa
sina medlemmar större förmåner
än de kan få genom den legala
organisationen. Om herr Ohlin och
hans något yngre drabant herr König -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

son får fortsätta tillräckligt länge och
blåsa under den mentalitet, som på det
sättet har vuxit fram, skapar man naturligtvis
ute i landet också förutsättningar
för en spridning av förhållandena
i Göteborg och Stockholm.

Det har i debatten i dag pekats på
önskningar från andra större städer i
detta land, och om vi handlägger frågorna
på det sätt herr Ohlin rekommenderar,
kommer vi över i fullständigt
kaos. Det var ingalunda något lättsinnigt
sätt från min sida att handlägga
frågorna, utan jag tar ganska
allvarligt på dem. Men jag vågar ifrågasätta
huruvida herr Ohlin tagit allvarligt
på detta spörsmål, eller om det
som vanligt bara är en taktisk manöver.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Königson lämnade
för eu stund sedan en redogörelse
för anledningen till konflikten i Göteborg.
Om jag inte fattade fel uppgav
herr Königson, att när man bland polisen
i Göteborg hade fått klart för sig
att lönesättningen där skulle bli lägre
än för stockholmspolisen, ville man
inte längre vara med i riksorganisationen.
Men om det är på det sättet,
herr Königson, får man då inte räkna
med att varje grupp, som blir satt i
en lägre löneställning än andra grupper,
kommer att ta under övervägande,
huruvida man skall kvarstå i polisförbundet
eller infe.

Herr Königson och hans medmotionärer
har försökt komma ur detta dilemma
genom att sätta en gräns vid
ett invånarantal av 100 000. Nu kommer
vissa av hans meningsfränder och
säger, att man knappast kan tänka sig
att strikt följa denna gräns. Vi får nog
gå ned litet grand säger man och ta in
Hälsingborg också, som har 71 000 invånare.
Men då frågar jag: Hur ställer
sig befattningshavarna i Norrköping
med dess 81 000 invånare? Kan man
tänka sig att de skulle finna sig i att

stå i en lägre lönegrad än Hälsingborgspolisen? Jag

har velat dra upp detta för att
försöka klargöra att man ovillkorligen
måste komma i stora svårigheter om
man försöker åstadkomma en differentiering
i lönesättningen på det sätt som
här föreslagits. Därmed har jag ingalunda
velat säga att det helt saknas motiv
för en differentiering, men man får
tänka på konsekvenserna och möjligheten
att i praktiken lösa en dylik differentiering.

När jag hörde herr Königson ange
orsaken till göteborgsavdelningeris utträde
ur förbundet — alltså att goteborgspolisen
fick klart för sig att den
skulle komma att sättas i en lägre löneställning
än stockholmspolisen — tänkte
jag: Då måste väl ändå hérr Königson
dra konsekvensen att vi är inne
på farliga vägar ur organisatorisk synpunkt,
om vi försöker differentiera på
detta sät,t. Men det gjorde inte herr
Königson, utan han bara flyttade ned
gränsen eu bit under Göteborg.-

Man har här satt i fråga -om det
verkligen funnits något egentligt intresse
från kommunsammänslutningarnas
sida för en sådan ordning som
propositionen innebär. Lag kan försäkra
att både Stadsförbundet och
Landskommunernas förbund bär förklarat
sig vara mycket intresserade av
eu dylik ordning. Och jag minns också
mycket väl, att när man första gången
till regeringen framförde sin mening
i denna sak, pekade man på vissa förhållanden
i lönesättningen, som föreföll
att vara helt omotiverade. På
sina håll föreligger det nämligen en
oenhetlighet som synes svår att motivera.
Om jag inte missminner mig
nämnde man bl. a. att större delen
av landsbygdspolisen i Medelpad var
placerad i 15 lönegraden medan polisen
på landsbygden söder därom, alltså i
Hälsingland, befann sig i 14 och polisen
i Ångermanland alltså norr om
Medelpad, också i 14. Man var tydli -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

gen av den uppfattningen att några
sakliga grunder att liålla polisen på
Hälsinglands och Ångermanlands landsbygd
i en lägre grad än i Medelpad inte
fanns. Det uppgavs att motsvarande
företeelser fanns också på andra håll.

När det nu är slutet ett avtal, visserligen
preliminärt intill dess det har
antagits av riksdagen, så måste man
väl ändå säga sig att nog skall det till
utomordentligt starka skäl, innan man
frångår avtalet. Vad skulle konsekvenserna
bli i fråga om de fortsatta möjligheterna
till förhandlingar, om man
nu frångår avtalet? Bleve inte konsekvensen
den, om man tillgodosåge polisen
i de två städerna Stockholm och
Göteborg, som befinner sig i konflikt,
att poliskårerna i andra städer sade sig:
»Här är en framkomlig väg för oss
också. Vi skall gå ut ur polisförbundet
och göra en egen aktion och på det sättet
försöka få en förmånligare löneplaccring?»
Jag tror att vi skulle göra
inte rpinst poliskåren en stor otjänst,
om vi skulle anvisa vägar av det slaget.
Ty det är väl ändå alla på det
klara med: vill man nå fram till ett
hyggligt resultat, så är sammanhållning
och enighet i uppträdandet av
mycket stort värde.

.Tåg sade att det skall till utomordentligt
starka, skäl, innan man ifrån riksdagens
sida vägrar att godkänna ett
preliminärt avtal, tillkommet vid förhandlingar
mellan berörda parter. Visst
är det en bekymmersam situation för
polisens de! i Stockholm och framför
allt i Göteborg. Den är besvärlig, den
är bekymmersam, men jag vågar säga
att den .är icke att betrakta såsom prekär.
Hade den varit att betrakta såsom
prekär, hade vi från regeringens sida
sett oss nödsakade att ingripa på ena
eller andra sättet.

Det är klart att vi följer denna sak
med största uppmärksamhet, herr Ohlin.
Vi kommer ingalunda att slå oss
till ro och sitta med armarna i kors,
utan vi kommer att mycket noga följa

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

utvecklingen. År det så att inte läget
utvecklar sig i gynnsam riktning, får
vi ta oss en funderare på vad som över
huvud taget kan vara att göra i detta
sammanhang.

Herr Lundberg ställde ett par frågor
till mig. Det var frågor som närmast
berörde landsbygdspolisen. Han undrade
om man inte i större omfattning
kunde tänka sig en jourtjänst för att
på det sättet garantera en nattvila och
sabbatsvila för flertalet polismän. Ja
det är möjligt att man i större utsträckning
kanske t. o. in. mellan olika
polisdistrikt skulle kunna gå in för en
sådan jourtjänst. Jag är villig att överväga,
huruvida det är möjligt.

En annan fråga som herr Lundberg
tog upp var den, om man inte kunde
öka möjligheterna för polispersonalen
att flytta från ett distrikt till ett annat;
.Tåg vill då först svara, att redan det
reglemente, som vi nu går att antaga,
underlättar för polispersonalen att flytta
från ett distrikt till ett annat. Jag
tänker då främst på att de s. k. slavkontrakten
försvinner, kontrakten om
att betala igen lån, som uppburits under
utbildningstiden, för den händelse
förflyttning till annat polisdistrikt
sker relativt kort tid efter utbildningens
avslutande. Denna skyldighet skall numera
försvinna. Det är endast i den
män gamla avtal gäller som de tills
vidare kan ligga hindrande i vägen, för
förflyttning men nya avtal i den stilen
kan inte komma till.

Jag är på det klara med att de synpunkter,
som herr Lundberg framförde
och som f. ö. för någon vecka sedan
framfördes till mig vid en uppvaktning
av polisföreningen i Uppsala län,
förtjänar att noga övervägas. Jag tycker
att man borde kunna få fram bättre
möjligheter för en cirkulation mellan
olika polisdistrikt och på det sättet
också se till att tillfälle att tjänstgöra
inom statspolisen bereddes flera. Möjligheterna
till förflyttning mellan olika
distrikt kommer att innebära större

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner in. m.

möjligheter till befordran, bättre tillvaratagande
av de förstklassiga krafterna
inom poliskåren o. s. v.

Herr KöNIGSON (fp) kort genmäle:

Hem talman! Jag vill bara till inrikesministern
säga, att jag har inte motionerat
i denna fråga och jag har inte satt
någon gräns vid 100 000 invånare. Jag
har bara i det läge, som vi har, sagt att
jag kominer att ansluta mig till den motionär,
som har motionerat i denna sak.
Jag skulle mycket hellre sett, att man
kunnat gå på den linje, som stadskollegiet
i Göteborg något berört, när man
velat ha mjukare bestämmelser, som tagit
mera hänsyn till förhållandena i de
olika städerna.

När det gäller utbrytningen av göteborgspolisen
vill jag bara till det som
inrikesministern sade tillägga, att jag
var själv med i Stadsförbundets förhandlingsdelegation,
när man beslöt om
en uppflyttning för stockholmspolisen
på hösten 1951. Då ansåg göteborgspolisen
det självklart, att den vid förhandlingar
följande vår skulle flyttas upp i
samma läge som stockholmspolisen. Den
ansåg nämligen att polistjänsten i Stockholm
och Göteborg var likvärdig. Da
man sedan såg, att detta inte blev resultatet,
fick de i Göteborg, som redan sagt
att staden inte ville uppskatta polispersonalens
arbete, vatten på sin kvarn,
och så blev resultatet det olyckliga att
man lämnade polisförbundet. Man ansåg
att man där inte hade gehör för den
mening, som man förfäktade, att det
inte var svårare arbetsförhållanden i
Stockholm än i Göteborg för polismännen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Jag vet inte, om man
skall vara förvånad eller om det inte
är ägnat att förvåna, att debatten i denna
fråga bär blivit så långt utdragen
med en massa anföranden, välvilliga
men utan yrkanden. Det enda yrkande,

som finns i fråga om lönegradsföriindringar
av någon nämnvärd betydelse, är
framfört av herr Larsson i Stockholm
med sin skulle jag vilja säga olyckliga
befolkningsgräns. De anföranden som
sedan har hållits av herr Königson,
herr Ohlin m. fl., andas visserligen allmän
välvilja, men herr Königson var
själv angelägen understryka, att han
inte hade motionerat i ärendet och inte
heller hade något yrkande. Ja, det är
väldigt lätt att vara välvillig, då man så
att säga inte behöver stå för välviljan
eller ens yrka på några förändringar.

Det har varit svårare att lösa frågan
om differentieringen vid förhandlingsbordet.
Herrarna skall inte tro, att den
fråga, som här diskuterats, inte har diskuterats
under förhandlingarna. Den har
diskuterats mycket ingående. Det har
därvid prövats på vilket sätt det skulle
vara möjligt att ta hänsyn till svårighetsgraden
i tjänstgöringsförhållandena,
sådana de framträder olika orter emellan.
Men det visade sig, och det har polisens
egen organisation mycket klar
känning av, att höjer man lönegraderna
på grund av förmenta större svårigheter
i de större städerna, så kommer de
som är anställda på andra orter att kunna
peka på förhållanden, som leder till
att man inte kan förorda en så stor differentiering.
Jag har tidigare under debatten
nämnt om att det i överenskommelsen
finns eu differentiering. Hänsyn
bär tagits till de olika svårighetsgraderna
i fråga om tjänstgöring. Det har varit
en utredning, som mycket noga gått igenom
detta och föreslagit vissa normer
att lägga till grund för inplaceringen.
Vid förhandlingarna har vi emellertid
på flera punkter gått längre än vad utredningen
föreslagit. I denna utredning
har ingått representanter för kommunalförbunden
och för personalorganisationerna,
och man har således haft tillgång
till alla de synpunkter, som kunde behövas
för att pröva dessa frågor. Efter
remiss förelåg ytterligare upplysningar,
som har kunnat beaktas vid överlägg -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

ningarna, varvid även organisationerna
framförde de skäl, som de ansåg inte
hade blivit beaktade av utredningen.

Om man efter denna avvägning av
skälen för och emot kommer fram till
en lönegradsplacering på olika orter,
som organisationerna har kunnat godta,
så kan det visserligen vara bekvämt att
säga, att löneförslaget inte är bra utan
bristfälligt här och var. Det är mycket
lätt att efter varje uppgörelse som träffas
plocka ut en eller två grupper ur
sammanhanget och säga, att för dem
borde det vara bättre. Det kan man säga
och samtidigt framhålla, att man har
den allra största respekt för förhandlingsöverenskommelsen.
Emellertid har
man då tydligen inte större respekt än
att man menar, att de som förhandlat,
inte har mäktat lösa alla detaljer, som
man nu vill göra till huvudsak i det hela.

Det ligger i sakens natur, att ett lönesystem,
som skall spänna över hela landet
och gälla för alla tjänster, blir något
stelare än delavtal. Försök att
åstadkomma så stor elasticitet som möjligt
har gjorts, men det blir trots allt
något mera uniformerat än om man har
systemet uppbyggt på varje arbetsplats
eller varje kommun. Men även då uppstår
vissa svårigheter. Kommunerna har
själva handlagt dessa frågor tidigare och
har erfarenheter därom.

Jag vill i detta sammanhang ställa en
fråga till herr Ohlin, som väl känner till
förhållandena i Stockholms stad: Varför
var Stockholms stad inte beredd att
år 1951 acceptera en annan lönesättning
än staden då gjorde? Jag skulle tro, att
herr Ohlin säger, att man ville ta hänsyn
till förhållandena på andra orter
och till Stadsförbundet, som Stockholms
stad är ansluten till. Men är det ej samma
hänsyn, som Stockholms stad då tog,
som man nu i samförstånd med polisorganisationerna
fått ta till övriga orter
ute i landet?

Nu kan man säga att dessa förhållanden
blivit svårare. Det pågår konflikt i
Göteborg. Det råder starkt missnöje i
5 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

Stockholm, som man inte vet vad det
skall leda till. Det är förhållanden som
vi alla känner till. Hur förhållandena
kan utveckla sig i fortsättningen, kan vi
ana oss till genom de anföranden som
hållits här i kammaren och som faktiskt
går i den riktningen, att man uppmanar
människor att uppträda på detta sätt.
Jag menar att det måste väl i sak innebära
en uppmaning att här tillgodose
sina intressen även på bekostnad av organisationsenheten,
och då skall man
inte försöka dölja detta med tal om respekt
för organisationerna och respekt
för överenskommelser. Man hjälper till
att förbereda jordmånen för utbrytningar
och nya svårigheter ute i kommunerna,
svårigheter som kommer att sprida
sig inte bara till de större städer jag
här talat om utan också till övriga kommuner.
Om detta är vad man åsyftat, så
har man säkerligen vunnit en hel del
med debatten här i dag, men jag tror
inte att den har bidragit till att främja
den fredliga utvecklingen inom poliskåren.
Det är dock en sak, som man
borde vara mera angelägen om, liksom
man har varit det från polismännens
egna organisationer, där man på allt
sätt har velat medverka till bättre förhållanden.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr civilministern
inte var närvarande, när jag höll
mitt första anförande, vill jag upplysa
om att jag ställde yrkande om bifall till
herr Larssons i Stockholm motion och
ätt jag är beredd att ta de konsekvenser,
som kan följa härmed.

När civilministern sedan talade om
förhållandena 1951 och de förhandlingar
som då fördes, så vill jag säga att
om det fanns någon som motsatte sig ett
antagande av det framlagda förlikningsförslaget
för Stockholms stad, så var det
i varje fall inte mina partivänner i
Stockholm.

12.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Civilministern har vid
ett par tillfällen varit inne på min motion.
Första gången sade han, att jag
förmodligen skämdes för den, och vid
ett senare tillfälle nöjde han sig med
att karakterisera den som enbart olycklig.
Jag kan nu inte finna att den är
så särskilt olycklig. Jag vill emellertid
inte säga att den innebär någon idealisk
lösning av hela förevarande fråga.
Jag tror att det allt fortfarande kommer
att uppstå konfliktanledningar. Det
har jag heller aldrig förnekat. Jag tror
emellertid att vi kommer ett steg längre
på väg mot en uppgörelse i samförstånd
med polismännen i hela landet,
om vi går fram efter de befolkningslinjer,
som jag har dragit upp. Naturligtvis
kan också andra omständigheter
spela in än rena befolkningsförhållanden,
men vi måste ju dra en gräns
någonstans, och jag har då valt att dra
den gränsen med hänsyn tagen till befolkningsutvecklingen.
Den har nämligen
ganska stor betydelse, när det gäller
polismännens arbete och tjänstgöring.
Det är naturligtvis också en väsentlig
skillnad mellan kommunala
löneuppgörelser och en uppgörelse där
det gäller att fastställa ett statligt normallönereglemente.

Vidare tror jag inte att man skall förmena
riksdagen rätten att diskutera
dessa frågor i alla detaljer, enbart med
motiveringen att vi då skapar en grund
för fortsatt missnöje. Det tror jag är
ovidkommande hänsyn i detta fall.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN:

Herr talman! När herr Königson svarade
på min fråga, hur det kunde komma
sig att polismännen icke fick sina
önskemål tillgodosedda 1951, sade han
att detta inte berodde på hans partivänners
inställning. Jag skulle då gärna
vilja att herr Königson talade om för
kammaren, vem som var löneborgarråd

i Stockholm 1951 och vilka som då rent
politiskt sett var i majoritet. Det kanske
skulle kunna bidraga till att något
klarlägga det ställningstagande som då
skedde.

I den diskussion som här förts vid
sidan om motionerna är det många talare
som haft ordet utan att ställa något
yrkande. Jag beklagar att jag i mitt
första anförande felaktigt inräknade
herr Königson bland dem. Jag kan
emellertid inte komma ifrån det bestämda
intrycket att hela den kritik
som framförts måste komma att gå ut
över de förhandlande organisationerna
— såvida man inte menar att vi skulle
ha bjudit över dem •—- d. v. s. mot
Svenska polisförbundet och Tjänstemännens
centralorganisation, som varit
poliskårens företrädare vid förhandlingarna.
De får ta åt sig kritiken. Jag
vet dock inte om det kommer att underlätta
organisationernas arbete i fortsättningen
eller om det finns ett bestämt
intresse av att försvaga deras
ställning.

Herr PETTERSON i Degerfors (s) :

Herr talman! Jag har väntat till slutet
av denna debatt för att se om det
från utredningens sida skulle behöva
sägas någonting i denna fråga. Utredningen
har dock inte blivit angripen
på något sätt i diskussionen, och det
kunde kanske därför vara onödigt att
jag här tar till orda. Jag vill emellertid
göra några små påpekanden.

Det är första gången som man har
träffat en central uppgörelse av detta
slag för hela landet, och jag måste för
min del säga att förhandlarna här har
lyckats bättre än någon kunde hoppas,
då det gällt att samordna lönerna för
400—500 platser i landet i en central
uppgörelse, med hänsyn tagen till den
splittring i lönehänseende, som tidigare
rått. Ett faktum är nämligen att man i
utredningen har träffat på polismän,
som har varit placerade från 13 upp till
17 lönegraden, utan att det har funnits

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

några som lielst motiveringar för denna
differentiering. Trots denna splittring
har man nu lyckats träffa en central
uppgörelse. Jag kan hålla med om
att uppgörelsen vid den praktiska tilllämpningen
kan komma att visa sig
ojämn. Framtiden får utvisa om några
brister därvidlag föreligger. Jag vill
inte förneka att det kan föreligga risk
för att det vid tillämpningen av överenskommelsen
kan visa sig nödvändigt
att vidtaga vissa justeringar i förordningen.
Men det är ett par saker till jag
skulle vilja framhålla i detta sammanhang.
Så har man t. ex. kritiserat rekryteringslönegraden
och sagt, att
rekryteringstjänsterna tidigare stått i
12 eller 13 lönegraden. Vi får emellertid
inte glömma att det var många som
fick gå rätt många år i 12 lönegraden
innan de blev placerade i en högre
lönegrad, ja, vederbörande kunde få gå
ända upp till 8äl0åril3 lönegraden
innan de kunde få en ordinarie befattning
i 14 lönegraden. Här finns det
dock en garanti för aspiranten att efter
18 månader, tiden vid polisskolan inräknad,
komma upp i 13 lönegraden.
Vidare har man beräknat att det skulle
dröja högst fem år innan vederbörande
vore uppe i 15 lönegraden och hade
möjlighet att komma upp i 17 lönegraden.
Som det sagts i debatten har det
funnits anledning till stort missnöje
inom kåren över att befordringsmöjligheterna
tidigare varit så små.

Vad beträffar de grupper som brutit
sig ut skall jag inte beröra den saken
på annat sätt än att jag ställer frågan:
Hur skulle det bli i detta land med förhandlingsgången,
hur skulle man över
huvud taget kunna träffa en uppgörelse
hädanefter, om det visade sig att en
grupp som är missnöjd skulle kunna
bryta sig ut ur sitt förbund och få en
annan uppgörelse som är bättre? För
det första sätter man en förbundsledning
eller en förhandlingsdelegation i
den situationen att ingen någonsin kan
våga tro på arbetsgivaren när denne sä -

1’olispersonalens avlöningsförmåner m. in.

ger, att vad som bjuds är sista budet. Vi
skulle på det sättet skapa fullständigt
kaos på detta område.

Jag måste till sist, herr talman, efter
alla de inlägg som herr Königson gjort
och där han uppträtt som om han var
expert på förhandlingsfrågor, fråga honom:
Vad var anledningen till att hans
partivänner i Göteborg bytte ut honom
i förhandlingsdelegationen?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har uppfordrats att
ta till orda av civilministerns upprepade
understrykanden av att det ju inte
framställts många yrkanden här. Jag
var förvånad över att civilministern anser
detta vara så viktigt att det behöver
markeras genom upprepanden. Det
ligger väl i sakens natur, herr civilminister,
att när man har en fråga av
denna art sig förelagd så kan det finnas
skäl — herr Kyling har snuddat
litet vid en del av dem — för kammarens
ledamöter att ge sina meningar
formen av kommentarer till det föreliggande
förslaget. Herr civilminister,
Ni tycks inte vara nöjd när det kommer
yrkanden, som avviker från den
träffade uppgörelsen, Ni kritiserar sedan
att kommentarer till det föreliggande
förslaget görs av riksdagens ledamöter.
Ja, under sådana förhållanden
blir det tydligen ingenting annat kvar
för riksdagen än att vara en stämpel
som godkänner de propositioner Ni
förelägger den. Det är konsekvensen!
För min del kan jag inte acceptera den
konsekvensen, och jag tror knappast att
civilministern heller vid ett närmare
övervägande kommer att vidhålla den.

Inrikesministern gjorde ett uttalande,
som tydligen förbigick civilministern,
i Det var ur den synpunkt jag företräder
långt mera tillfredsställande än civilministerns
yttrande. Inrikesministern sade
ungefär som så, att om det visar sig att
i utvecklingen inte blir tillfredsställande
i så får väl regeringen lov att ta ställning
till frågan om vad som kan göras. Det

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Polispersonalens avlöningsförmåner in. in.

var intet sådant bryskt avvisande, att
nu har ett avtal träffats; punkt och
slut, ingenting mer behöver sägas.
Jag tror att den attityd inrikesministern
demonstrerade inte på något sätt
står i strid med de förhandlingsuppgifter
som föreligger och som vi alla anser
motivera ett återhållsamt uppträdande
från statens representanters sida.

Till sist, herr talman! Civilministerns
huvudreplik till herr Königson var att
herr Königson skulle tala om för kammaren
vilka det var som hade majoriteten
i Stockholms stadsfullmäktige
1951 och där representerade staden
som förhandlingspart. Ja, jag kan ju
tala om det för civilministern, även om
kammarens ledamöter praktiskt taget
utan undantag vet det och herr Königson
inte ens finner det nödvändigt att
upplysa om det, nämligen att 1951 bestod
majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige
av folkpartiet och högern,
detta eftersom socialdemokraterna 1950
förlorat majoriteten.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet UNGMAN:

Herr talman! Jag har givetvis ingen
erinran att göra om riksdagens ledamöter
i anledning av en proposition
kommer med yrkanden om ändringar
eller om man i anledning av en proposition
vill göra vissa uttalanden. Vad
jag i detta sammanhang fann vara litet
lättvindigt eller, rättare sagt, tydde på
att man intog en bekväm ställning, var
att man är angelägen understryka värdet
av en träffad uppgörelse och inte
vill påyrka några ändringar men samtidigt
framför en massa erinringar och
anmärkningar i sammanhanget. Detta
måste väl uppfattas såsom riktat mot
dem som möttes vid förhandlingsbordet
och i första hand mot dem som företrädde
organisationerna. Herr Ohlin har
heller inte bestritt att det kan tolkas på
det sättet.

Herr Ohlin menade att det skulle
ligga en motsättning i inrikesministerns
sätt att se på denna fråga och de synpunkter
som jag har anfört. Men så
är det inte alls. Vad inrikesministern
sade var ju, att vi får se hur utvecklingen
blir i framtiden. Är det inte så
med alla avtal som man träffar? Jag
har inte tänkt mig att om vi träffar
ett avtal, så skall det gälla för all
framtid, utan man får alltid se hur ett
avtal verkar och pröva vilka ändringar
som framdeles kan behöva göras. Så
har det varit under alla tider som man
haft avtal, vare sig det rört sig om kollektivavtal
eller om andra överenskommelser.
Man har haft dem för viss
tid, och sedan har man tagit upp dem
till diskussion. Någon annan mening
kan inte heller inrikesministern ha
lagt i sitt yttrande. Han kan även mena
att man skall pröva frågan om anställningsformerna
eller organisationsformen
vilket ligger utanför löneavvägningen.

Vad sedan beträffar de upplysningar,
som herr Königson lämnade, så kom
de ju på en förfrågan från min sida.
Jag frågade först om det förut hade
varit så lätt att ordna dessa saker för
kommunerna, och så ställde jag spörsmålet:
Om det var det, varför ordnades
de då inte exempelvis i Stockholm
1951? Herr Königson svarade, att det
hade man velat göra, men det var andra
politiska meningsriktningar som
höll emot. Jag frågade då: Vilka var
det som hade den politiska makten i
Stockholm 1951? Frågan var kanske
onödig, det håller jag med om, ty jag
vet också att arbetarpartiet inte hade
majoritet i Stockholm 1951. Men eftersom
herr Königson skyllde ifrån sig
på andra partier och inte ville ta ansvaret,
varken själv eller för sina partivänner,
tyckte jag det var av intresse
att höra, om han hade upptäckt att det
var en annan majoritet i Stockholm det
året.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att civilministern tydligen trampade
på en mycket om tå då han påpekade,
att här talar man ganska välvilligt
utan att vilja förplikta sig att
ta konsekvenserna av det välvilliga
talet.

Herr OHLIN (fp):

Jag skulle bara vilja säga till herr
Lindholm att alla som talar i denna
kammare får nog uppleva, att för vad
de säger här kommer det att utkrävas
ansvar av dem; detta gäller både herr
Lindholm och mig och alla andra. Det
är därför ingenting annat än barnsligt
prat att påstå att man inte skulle ta
sitt ansvar när man gör en kommentar
till en kungl. proposition.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan, nämligen
dels på bifall till denna hemställan
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 529
av herr Larsson i Stockholm; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 53, röstar

.1 a;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 529 av herr Larsson i
Stockholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Polispersonalens avlöningsförmåner m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 189 ja och 11 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om motiveringen, nämligen
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med det
tillägg, som under överläggningen föreslagits
av herr Senander; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Senander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med det
tillägg, som under överläggningen föreslagits
av herr Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 189 ja och 4 nej, varjämte

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Viss ändring- i gällande dyrortsgruppering.

10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 13.

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

Föredrogs statutskottets utlåtande nr
54, i anledning av väckta motioner angående
viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Fritiof Karlsson m. fl. (I: 201) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Benestad m. fl. (11:254),
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala att vid
en kommande reducering av ortsgrupperna
i den statliga löne- och skattegrupperingen
en nedflyttning av högsta
ortsgrupp borde övervägas, dock med
särskilt kompletterande tillägg för Norrland.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:201 ocli 11:254 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 201 och II: 254 i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att en reducering av antalet
ortsgrupper i den statliga löne- och
skattegrupperingen från fyra till tre
snarast måtte övervägas;

2) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Staxång,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 201 och II: 254 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
dessa reservanter anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Då jag har väckt en
motion i denna fråga ber jag att få
framföra några synpunkter på densamma.

Löne- och skattegrupperingen är en
fråga av oerhört vitalt intresse för
landsbygden, och det parti jag företräder
har i många år haft sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål.
Den av socialstyrelsen i fjol gjorda undersökning
av levnadskostnaderna, som
föregick fjolårets beslut, redovisade
som bekant en sammankrympning av
dessa kostnader från både botten och
toppen, och i konsekvens därmed beslöt
också riksdagen att avskaffa ortsgrupp
1.

Vi motionärer menar emellertid att
det vore skäl i att ompröva även
Stockholms ställning i dyrortshänseende.
Det är ingen tvekan om att den
höga kostnadsnivån i Stockholm, exempelvis
när det gäller bostadsbyggandet,
delvis har sin orsak i stadens placering
i ortsgrupp 5. Byggnadskostnaderna
är åtskilligt högre i Stockholm
än i Malmö. Man kan säga att detta
möjligen sammanhänger med bristande
organisation, och det har också sagts
att det beror på sämre arbetstakt vid
byggena, men det är i varje fall klart,
att förhållandet i icke ringa mån sammanhänger
med de högre löner, som
följer med stadens dyrortsplacering.
En nedflyttning av huvudstaden i en
lägre ortsgrupp skulle alltså medföra
påtagliga fördelar. Det skulle minska
spänningen mellan staden och omgivande
förorter, och det skulle verka
sänkande på kostnadsnivån inom hela
detta stora område.

Utskottet skriver nu, att det erfarenhetsmässigt
visat sig stöta på stora
praktiska och psykologiska hinder att
nedflytta cn hel ortsgrupp. Jag erkänner
att detta är alldeles riktigt. Fjolårets
beslut i denna fråga visade ju att
det är så, och många av de orter som
först flyttades ned lyckades sedan ge -

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12. /i

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

nom uppvaktningar eller på annat sätt
på nytt bli placerade i sin gamla ortsgrupp.
Men man kan väl inte säga att
psykologiska hinder skall gå före ekonomiska
och sociala rättvisesynpunkter.
Jag tycker att man har rätt att ställa
denna fråga med anledning av utskottets
formulering av den här anförda
satsen.

I motionen begäres endast att, därest
utvecklingen går i den riktningen
att en fortsatt sammanpressning sker
även uppifrån, huvudstadens placering
i ortsgruppshänseende omprövas.

I utskottsutlåtandet har redovisats
socialstyrelsens beräkningar, och med
de grunder styrelsen har att gå efter
kommer man självfallet fram till det
indextal som angivits. Vi som principiellt
är motståndare till hela detta
system har emellertid alltid sagt och
säger alltjämt, att det finns en hel del
som inte kan mätas eller statistiskt bevisas.
Det går exempelvis aldrig att
redovisa avståndskostnaden riktigt. Låt
oss som ett enda exempel, som jag
tycker säger en hel del, taga en helt
vanlig arbetare, som har 15 kilometer
till sin arbetsplats och som kör sin
motorcykel dit varje dag. Han kan
redovisa kostnaderna för bensin och
slitage, och dem kan han göra avdrag
för i sin deklaration, men han kan
aldrig redovisa hur mycket han fryser
under en kall vinter, då han skall köra
denna sträcka. Han kan inte heller visa
hur svårt det många gånger är att färdas
i dåligt väglag. Det förhåller sig
så, att dessa kostnader inte är mätbara,
inte kan räknas i kronor och ören, inte
kan mätas med index, men de finns
där i alla fall. Det är ofrånkomligt att
taga hänsyn till detta när man bedömer
hela denna fråga om dyrortsgrupperingen.

.lag skulle också vilja säga något om
skattegrupperna i detta sammanhang.
Det är alldeles uppenbart att om man
flyttade ned Stockholm från toppen i
femte dyrortsgruppen till fjärde dyr -

ortsgruppen, så skulle det även betyda
en reducering av skatteavdragen i
Stockholm, och det skulle väl i någon
mån betyda att man finge en rättvisare
fördelning även på den punkten i förhållande
till andra ortsgrupper, framför
allt i fråga om fördelningen mellan
stad och landsbygd.

Jag vill med dessa korta ord, herr
talman, be att få yrka bifall till den
reservation som avgivits av bl. a. herrar
Hansson i Skegrie och Rubbesiad.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är ju så att vi regelmässigt
brukar diskutera dyrortsgrupperingen
här i riksdagen. Jag hade dock
tänkt mig att när vi förra året hade en
ganska stor debatt i dessa frågor och då
vi därjämte företog betydande justeringar,
så skulle det ha lugnat sig litet
på den fronten, men tyvärr tycks det
inte vara så.

I motionerna hade man i år ett yrkande
i annan riktning än förra året.
Man ville flytta ner Stockholm från
ortsgrupp 5 till ortsgrupp 4; dessutom
ville man ha särskilda tillägg för orter,
som var dyrare än orter inom Stockholms
ortsgrupp. Enligt de uppgifter,
som socialstyrelsen har lämnat, har
Stockholm i dag det högsta pristalet,
och ett bifall till motionerna skulle
alltså betyda att samtliga orter som nu
tillhör ortsgrupp 5 skulle flyttas ned
till ortsgrupp 4. Jag tror inte att det
tillhör en realistisk politik att handlägga
dyrortsgrupperingsfrågor på det
sätt som motionärerna föreställt sig.
Dessutom kan man ju inte diskutera
denna dyrortsgraderingsfråga utan att
taga någon hänsyn till de faktiska förhållanden
som råder på marknaden i
stort. Det är inte obekant för motionärerna
att spännvidden på den öppna
marknaden utgör 27 procent medan den
på den statliga sidan är endast 12 procent.

Vill man komplicera problemställningen
kan man gå den väg motionärer -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

na har förordat. Inom utskottet har vi
emellertid inte kunnat tillstyrka detta.

Detta om själv sakfrågan. Jag har också
ett meddelande att lämna kammaren.
På grund av ett missförstånd har
fröken Andersson i första kammaren
kommit att stå för reservation 2. Hon
biträder i själva verket utskottets förslag.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Som herr Lindholm
nyss framhöll var denna fråga föremål
för riksdagens behandling förra året,
och vi hade då en mycket omfattande
detalj diskussion i denna sak. Vi har
därför inte anledning att nu här ta upp
denna fråga i detalj, men en sak som
man redan förra året fick ganska klar
för sig var, att det vore lyckligt om den
avveckling, som man då faktiskt var
inne på genom att en ortsgrupp togs
hort, snarast kunde fortsättas ytterligare
ett steg, varigenom man skulle
kunna få en mycket stark och gynnsam
förenkling till stånd. Detta talar också
för att en omprövning av frågan är befogad.

När det nu redan i år, ett år efteråt,
liar kommit motioner i ärendet, nödgas
vi i alla fall redan no ta ställning till
denna sak. Jag vill då erinra om den
reservation som jag förra året talade
för och det uttalande som jag då också
gjorde i kammaren. Jag framhöll vid det
tillfället, att det nuvarande dyrortssystemet
obestridligen är ganska otillfredsställande.
Man måste medge att en
objektiv grund för indelningen är ytterst
svår att erhålla, ocli detta leder
bestämt till tanken att systemet bör ersättas
med något annat. Jag framhöll
detta förra året, och jag har samma inställning
i år.

När motionärerna här har framfört
ungefär samma synpunkter, har vi också
i de delarna helt kunnat instämma
med dem. Det är bara på en punkt som

vi inte har kunnat följa dem. Om vi
ginge med på den punkten, skulle det
bryta emot den uppfattning som vi i
vår grupp har haft förut, nämligen att
avvecklingen av detta system i praktiken
— även om man rent teoretiskt
kan diskutera en annan väg — bör ske
genom att man kapar de undre grupperna
och till slut bara får en grupp kvar
i toppen. Det är alltså på det sättet, herr
talman, som vår reservation skiljer sig
från reservationen nr 1. I övrigt har vi
samma synpunkter på denna fråga.

Då vår mening i denna punkt i någon
mån skiljer sig från motionen, har
vi också formellt fått göra en annan
kläm, och jag skall be att med detta,
herr talman, få yrka bifall till den reservation
som under beteckningen 2 är
fogad till detta utlåtande.

Herr JANSSON i Benestad (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm yttrade
att spännvidden är större i den privata
marknaden än i den statliga. Jag tror att
det är riktigt, men det styrker faktiskt
mitt påstående, att vi har en konstlad
kostnadsnivå för Stockholms del i fråga
om både byggande och annat. Det
är bara det påpekandet jag vill göra. Reflexionen
är alltså i och för sig ovillkorligen
riktig.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om nu herr Jansson i
Benestad godtar detta, skulle konsekvensen
leda honom till att det bör bli flera
ortsgrupper i stället för färre.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet i
anledning av herr Janssons i Benestads
motion. Jag tycker nämligen att det
finns anledning att peka på vissa uttalanden
i motionen, som jag förmodar
att vissa av reservanterna inte på något
sätt vill skriva under.

Herr Jansson i Benestad anser ju vad
gäller stockholmsförhållandena att det

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

är den stora tillströmningen av folk,
som driver upp hyrorna här i Stockholm.
Man kan ju bli en smula förvånad
över att herr Jansson alltså inte känner
till, att vi sedan ganska länge faktiskt
har en hyresreglering, som även gäller
Stockholm och som väl inte på något
sätt innebär att man släpper upp hyrorna
med hänsyn till bostadsköns
längd.

Vad vi kan konstatera beträffande
Stockholm är att byggnadskostnaderna
är mycket höga. Herr Jansson förklarade,
när han var inne på den frågan,
att dessas höjd skulle kunna bero på
sämre arbetstakt på byggena, ett påstående
som naturligtvis herr Jansson
får stå för själv. Jag tror knappast att
det håller streck i nämnvärd omfattning.
Likaså påstår han att lönerna i
Stockholm är högre på grund av att
Stockholm tillhör dyrortsgrupp o. Jag
tror för min del inte att de avtal, som
reglerar byggnadsfackets löneläge, träffats
med hänsyn enbart till dyrortsgrupperingen.
Det är andra faktorer
som kommer in här, och framför allt
har det varit bristen på arbetskraft.

En sak som i reservationerna framhålls
av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad,
Hansson i Skegrie, Skoglund
och Staxäng är denna: »Den alltjämt
pågående folkförflyttningen till de stora
städerna visar, att dessa kan erbjuda
en standard, som oftast värderas högre
än den som landsbygden kan bjuda.»
Hur kan det nu komma sig att standarden
i storstäderna värderas högre? Man
påstår inte att den verkligen är högre,
utan bara att den värderas högre än
den som landsbygden kan bjuda. Det
måste väl bero på, kan en hädisk stockholmare
som jag säga, att bondeförbundet
för en sådan propaganda på landsbygden,
att man lockar folk att tro, att
standarden i storstäder som Stockholm
är så hög och tilldragande, att folk börjar
flytta dit.

En omständighet — om man skall
tala allvarligt — som man bör komma

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

, ihåg och som herr Lindholm var inne
på är, att det finns större differenser

I mellan lönerna i olika dyrorter på den
privata arbetsmarknaden än i den stat t

liga dyrortsgrupperingen. Han nämnde
■ siffran 27 procent som bevis för en
t stor differens. Men det vet vi ju ifrån
det statliga området, att när vi hade
; arbetskraftsbrist häromåret var det,
trots att löneläget alltså enligt herr
3 Jansson och hans meningsfränder var
j så förnämligt i Stockholm, mycket svårt
att nyrekrytera stationskarlar och vissa
andra.

i Jag tvekar inte att påstå, att om vi
inte skulla ha något dyrortssystem i nu^
varande situation, när vi faktiskt kan
t konstatera att det finns påtagliga skillnader
i dyrortshänseende olika landsi
delar emellan, skulle antagligen den eft
fekten åstadkommas, att industrien sökg
te sig till större städer och tätorter, där
^ det finns förmåner som man kanske
skulle värdera högt, eftersom industrien
inte genom att ha företagen på landsr
bygden skulle kunna dra nytta av en

t lägre lönesättning. Ett avskaffande av

t. dyrortssystemet skulle alltså leda till

ännu större folkförflyttning till de
större städerna.

d Vad utskottet har framhållit är ju
it i stort sett inte annat än att man är

a beredd att på nytt ta upp frågan, som

a ju var uppe förra året, om det uppstår

e förändringar i dyrhetshänseende. Så »

vitt man kan se av de sakkunniga in ■-

stanserna har någon så påtaglig för n

ändring ännu inte inträtt, att man re i,

dan nu skulle behöva skriva till Kungi.

n Maj:t och begära en omprövning,

d Herr Staxäng talar för reservation
e- nr 2, där man uteslutit det stycke i re i-

servation 1 som handlar om lämplig s-

heten av att ompröva Stockholms dyr tt

omplacering som högsta ortsgrupp.

II Vissa av hans nyss framförda synpunkts
ter kan jag dela. Men jag skulle vilja

fästa uppmärksamheten på att högerns
11 ledamöter i sin reservation inte anslula
tit sig till det uttalande, där utskotts -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

majoriteten säger: »Härtill kommer, att
en nedflyttning av en hel ortsgrupp erfarenhetsmässigt
måste vara ägnat att
stöta på stora praktiska och psykologiska
hinder.» Det förvånar mig att högerns
ledamöter i sin reservation inte
velat ta med ett så betydelsefullt uttalande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Herr Lindholm uttalade
sin förvåning över att det redan
nu efter omläggningen i fjol skulle
komma före frågor om dyrortsgrupperingen.
Men den omläggningen var inte
på långt när tillfredsställande för alla
orter i landet. Kritik märktes redan under
remissdebatten. Om herr Lindholm
ville gå ut i bygderna och underrätta
sig litet om läget i de breda folklagren,
skulle han förstå att knappast någon
inser varför Stockholm skall ligga i en
så mycket högre grupp än andra orter.
Herr Lindholm pekade på att socialstyrelsens
statistiska uppgifter visar, att
det är dyrare i Stockholm än på andra
håll. I debatten i fjol påpekade jag lösligheten
i de siffror som socialstyrelsen
hade presterat. När resorna, såsom
framgår av tabellen i utskottsutlåtandet,
i Stockholm värderas till 450 kronor
men i ortsgrupp 2, d. v. s. rena
landsbygden, bara till 242 kronor, torde
var och en förstå att beräkningen är
orimlig, då det just är på landsbygden
man bär de dyraste resekostnaderna.
I fråga om t. ex. posten »kläder och övrigt»
är Stockholm dyrast med 5 302
kronor om året. Jag förmodar att herrar
ledamöter och även damer i riksdagen
har varit ute och tittat på vilka
priser som gäller här i Stockholm på
kläder o. d. Jag är intresserad av att
titta på sådant litet varstans för att
göra mig underrättad om det berättigade
i socialstyrelsens beräkningar. Jag
måste då konstatera, att dessa saker är

billigare här i Stockholm än på rena
landsbygden. Det kan vem som helst
kontrollera som vill göra sig det besväret.
De tabeller som fjolårets dyrortsgruppering
baserade sig'' på är inte
hållbara, och det föreligger ingen anledning
att upprätthålla detta orättvisa
system. Vi behöver här en ändring.

Naturligtvis håller jag fast vid den
linje jag förfäktade i fjol, att man bör
ta ett steg i sänder och då framför allt
lyfta upp den lägsta ortsgruppen till
närmast högre. Om man bara finge bort
ortsgrupp 2 skulle det bli en betydande
förbättring av läget, ty då kom större
delen av landet i ortsgrupp 3, och de
mest skriande orättvisorna skulle försvinna.

Men jag är inte blind för att man
också skulle kunna deklassera Stockholm
något från dess förmånsställning.
Jag är medveten om att det inte är lätt
att ta bort förmåner som en grupp fått
i ett samhälle, men t. ex. vid en ny
lönereglering med vissa procents höjning
av lönerna kunde det vara på sin
plats att Stockholms invånare inte fick
någon del av denna höjning förrän
detta vore berättigat med hänsyn till
levnadskostnaderna i Stockholm, vilka
man då skulle beräkna på annat sätt
än socialstyrelsen gör. Om man följde
den linjen skulle stockholmarna få behålla
vad de har men inte komma i
åtnjutande av eventuella lönehöjningar.
Även andra förhållanden kan medföra
att eu omprövning hör komma till
stånd. Såsom det påpekas i reservationen
medför naturligtvis de förmåner
som Stockholm nu har framför andra
orter eu sugning från landsbygden.
Knappast någon torde bestrida att det
på grund av de bättre lönerna kommer
flera sökande hit än till orter i
lägre ortsgrupper.

Det vore därför av värde om vi kunde
bli eniga om och hos Kungl. Maj:t
hemställa om den ydterligare översyn av
dyrortsgrupperingen som förordas i reservationen
av herr Påhlsson m. fl. Jag

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

ber att med detta få yrka bifall till densamma.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad sade
att det nte i landet fanns många som
var missnöjda med det beslut beträffande
dyrortsgrupperingen som riksdagen
förra året fattade. Ja, om man
odlar ett missnöje på denna punkt,
finns det givetvis alltid en del som faller
för denna odlingsverksamhet. Men
om riksdagen skulle följa de rekommendationer,
som herr Rubbestad givit,
och avskaffa dyrortsgrupperingssystemet,
tror herr Rubbestad att det då
skulle bli lugnt och stilla på alla håll?
Nej, det skulle det ingalunda bli. Då
skulle sådana grupper, som i dag är
relativt nöjda, börja att tala om att det
måste införas ett dyrortsgrupperingssystem.
Jag kan nämna att i Norge, där
det inte finns någon dyrortsgruppering,
diskuterar man för närvarande, om
man inte bör införa en dyrortsgruppering
med hänsyn till de olikheter i
kostnader som föreligger olika orter
emellan.

När herr Rubbestad inte vill godta
socialstyrelsens .statistik, kan jag inte
underlåta att erinra herr Rubbestad om
att han ju inte heller ville vara med om
att överföra detta arbete till dyrortsnämnden.

Herr JANSSON i Benestad (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors började
sitt anförande med att säga till mig, att
jag fick själv stå för mitt påstående, att
det är sämre arbetstakt vid byggena
bär i Stockholm än på landsbygden. Ja,
det skall jag gärna göra, ty så mycket
har jag sett av arbete på olika håll.

Sedan tog herr Nihlfors upp frågan
om de höga lönerna inom byggnadsindustrien
i Stockholm. Det går inte att
förneka, herr Nihlfors, att det finns ett
samband mellan lönerna inom byggnadsindustrien
och dyrortsgrupperingen.
Det kan man själv konstatera, om

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

man studerar taxeringsuppgifterna och
ser efter vad t. ex. en snickare eller
murare tjänar, därest vederbörande tillhör
ortsgrupp 2 eller om de bor i Stockholm.

När herr Nihlfors säger att bondeförbundet
för en propaganda som driver
folk från landsbygden, är han litet fel
underrättad. Tidigare kanske propagandan
från vårt håll — om man nu skall
använda ett sådant uttryck som propaganda
— i viss mån kunde ha en sådan
effekt, men den tiden är försvunnen.
Vi betonar nu framför allt de värden
som jordbrukaryrket och tillvaron på
landsbygden dock erbjuder och som
dess bättre inte har med dyrortsgrupperingen
att göra — jag skall dock inte
i denna debatt närmare ingå på vari
dessa värden består.

Herr Nihlfors ifrågasatte också, om
inte industrien skulle komma att söka
sig bort från landsbygden, därest man
reducerade antalet ortsgrupper. Men det
är väl ändå så, herr Nihlfors, att många
av våra industrier måste ligga, där råvarukällan
finns. Man kan exempelvis
inte flytta glasbruken från Kronobergs
län, ty där finns skogen som är deras
råvarubas, och man kan inte flytta
kraftverken från de vattendrag, där de
är placerade. Jag hoppas att herr Nihlfors
då vill svara på den frågan, varför
en arbetare eller annan vid dessa företag
skall ha 480 kronor mindre i skatteavdrag
än den som bor i Stockholm.
Det finns enligt min mening ingen
som helst rättvisa i detta.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Nihlfors gjorde ett
uttalande som inte bör få stå oemotsagt.
Han uttryckte nämligen sin förvåning
över att det i vår reservation inte återfinnes
den passus i utskottsutlåtandet,
där det heter på följande sätt: »Härtill
kommer, att eu nedflyttning av en hel
ortsgrupp erfarenhetsmässigt måste
vara ägnad att stöta på stora praktiska
och psykologiska hinder.» Jag tycker

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

att detta påpekande är alldeles onödigt
med tanke på att vi i vår reservation
skriver följande: »Det av 1953 års riksdag
fattade beslutet om avveckling av
dyrortsgrupp 1 bör betraktas som ett
första steg i fråga om en successiv avveckling
av hela dyrortssystemet genom
borttagande av de lägre grupperna.»
Detta är ju ett kort och klart konstaterande,
som jag inte här skall närmare
motivera, eftersom jag gjorde det i mitt
första anförande.

Till sist vill jag bara fastslå att herr
Nihlfors, allt för mycket, pläderade för
det nuvarande systemet, något som jag
för min del inte kan göra.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att om dyrortsregleringen över lag
borttages, skulle en del grupper bli
missnöjda, främst då stockholmarna.
Men då får vi väl behandla dem på
samma sätt som vi enligt herr Lindholms
mening borde behandla opponenterna
i polispersonalens lönefråga:
vi får säga till dem, att de inte känner
sitt ansvar och att de får låta bli att
komma med klander. Det är nog det
enda rätta.

Vad indexnämnden beträffar var jag
motståndare till sammansättningen av
nämnden och det är jag alltjämt. Jag
ansåg nämligen att indexnämnden enligt
förslaget blev sammansatt på ett sådant
sätt, att den väsentligen komme
att representera endast löntagare. Jag
anser det synnerligen viktigt att även
arbetsgivare får vara företrädda där och
framföra sina synpunkter. Såsom sammansättningen
av indexnämnden nu
blev tror jag, att vi snart måste motse
stigande indextal med åtföljande höjda
löner, och det tror jag inte är så lyckligt.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
vidhöll sin uppfattning att byggnadslönerna
i Stockholm är beroende av

dyrortsgrupperingen. Jag viil emellertid
återigen erinra om vad herr Lindholm
sade, nämligen att skillnaden i löner
på den öppna marknaden —• vi har
inga statliga byggnadsarbetare ännu —
mellan Stockholm och andra orter i
landet är avsevärt mycket större än
skillnaden inom det statliga dyrortssystemet.
Detta visar att det inte kan
vara dyrortsgrupperingen sonx på något
sätt är avgörande i detta sammanhang.

Herr Jansson sade även att industrierna
ligger där de har sina råvarukällor
och att man inte kan flytta ut dem.
Men det finns väl även annan industri
och företagsamhet som är oberoende
av avståndet till råvarukällor eller direkt
tillgång till annat behövligt material.
Denna industri kan alltså, i händelse
vi slopar dyrortssystemet, placeras
där det av andra skäl är fördelaktigt.
Dessa skäl är av sådan art, misstänker
jag, att företagen skulle flyttas
till städerna.

Herr Rubbestad har gjort privata
forskningar beträffande klädpriserna
här i Stockholm. Han har funnit att
hans forskningsresultat inte stämmer
med socialstyrelsens undersökningar.
Beträffande detta vill jag bara säga att
vi här i kammaren kan konstatera, att
herr Rubbestads expertutlåtande i detta
fall står emot resultaten från socialstyrelsen
i dess egenskap av statistiskt
utredningsorgan på detta område. Jag
överlåter åt kammaren att avgöra vem
ni skall tro mest på.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag vill göra det påpekandet,
ap debatten här bör behandla
reservationerna och utlåtandet och inte
motionen och utlåtandet. Motionären
har ju nämligen själv yrkat bifall till
den ena av reservationerna.

I vår reservation, nr 1, har vi ju sagt,
att vi anser det vara riktigast att flytta
upp underifrån vid en fortsatt krympning
av dyrortsgruppernas antal. I re -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

servationen liar vi beträffande motionen
begränsat oss till att säga följande:
»Emellertid finner utskottet det icke
vara uteslutet, att sådana förändringar
i levnadskostnaderna kan inträffa liksom
att de strukturella förhållandena
kan bli sådana, att i likhet med vad som
uttalats i motionerna en omprövning
även om Stockholms placering i högsta
ortsgruppen kan anses böra ifrågakomma.
»

Detta är ju eu formulering som jag
tycker alla skulle kunna vara med om.
Vi säger ju här endast att om sådana
förhållanden inträffar, anser vi att en
dylik omprövning skall ifrågakomma.
Inträffar inte detta, skall, menar vi, en
omprövning inte behöva komma till
stånd. Detta är en så pass försiktig skrivning
att i varje fall jag tycker att endast
en reservation hade varit behövlig.
.lag tycker även att utskottets övriga
ledamöter skulle kunna acceptera detta.

Herr Nihlfors ville göra gällande, att
löneskillnaden inte skulle utöva någon
inverkan på folkförflyttningen. Herr
Nihlfors citerade det uttalande som
finns i reservation nr 1 — och även i
reservation nr 2 — där det säges, att
folk värderar standarden i Stockholm
högre. Jag tror inte bara att man värderar
standarden högre utan också att
man med skäl kan säga, att standarden
verkligen är högre i Stockholm. Ty den
lön man får i Stockholm ger sannolikt en
högre standard än den lön man får i en
annan dyrortsgrupp. Det förhåller sig
ju ändå så, herr Nihlfors, att folk flockas
kring vissa tjänster i Stockholm
som flugorna kring en sockerbit. Detta
är en orsak till att man kan misstänka
att Stockholm placerats högre än som
med tanke på levnadskostnaderna är
skäligt. En annan orsak är den, att när
man erbjuder en tjänsteman i Stockholm
att flytta till en annan tjänst — låt
oss säga i Uppsala, Norrköping eller
Linköping; vi kan ju ta en ort som ligger
i ortsgrupp 3 — då är många gånger
skälen för att man avböjer en sådan

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

förflyttning den, att man får så och så
mycket lägre lön. Vore lönerna avpassade
i förhållande till de verkliga levnadskostnaderna,
skulle det inte spela
någon som helst roll för en tjänsteman
var han befann sig. Hans lön skulle dock
ge honom samma levnadsstandard. Som
vi här i all försiktighet påpekat finns
det nog vissa saker som gör, att man
ställer sig litet frågande till huruvida
det är riktigt som det är nu. Vi vill bara,
att det skall kunna ske en omprövning,
om man finner skäl för en sådan.

När vi talar om att de strukturella
förhållandena kan ändras så att man
bör ifrågasätta en omprövning, gäller
det inte bara Stockholm. Det avser även
andra tätorter, som ligger i en högre
grupp än kringliggande orter. Den nuvarande
utvecklingen i vårt land med
en folkförflyttning av stora dimensioner
till vissa orter är, som vi ser det,
inte önskvärd ur samhällets synpunkt.
Frågan är om inte dyrortsgrupperingen
kan vara orsak till att det blir en sådan
anhopning av människor i vissa tätorter
och till att landsbygden blir alltmer uttunnad
på invånare. Det är i varje fall,
såvitt jag kan se, inte uteslutet. Det är
detta vi velat påpeka, när vi nämnt, ätt
de strukturella förhållandena kan böra
medföra en omprövning.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre. Vi anser, att det inte bör
förekomma någon oberättigad placering
vare sig det gäller Stockholm eller någon
annan tätort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord med anledning av det sista anförandet.
Jag förstår mycket väl, att de
som står för reservationen nr 1 inte
har velat gå längre. De har visserligen
uttunnat formuleringen, när det gäller
Stockholm, men hade de gått längre,
hade de givetvis fått ställa ett annat yrkande
i klämmen. Vi som skrivit re -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Viss ändring i gällande dyrortsgruppering.

servalionen nr 2 har emellertid ansett
oss tvungna att klart deklarera efter vilken
modell utvecklingen skall ske, av
skäl som jag förut redovisat.

Jag vill emellertid tillägga en sak,
som inte är oviktig. Om man är ense
om att systemet bör avvecklas, är det
inte klokt att så att säga på förhand
mobilisera en viss oftsgrupp mot denna
strävan. Det gör man emellertid faktiskt
genom reservation nr 1. Den enda möjligheten,
om man vill nå ett resultat,
är — och enligt en tidningsartikel, som
jag citerade förra året, är man även inom
bondeförbundet av den uppfattningen
— att kapa grupperna nedifrån
och låta den högsta gruppen bli den
slutliga.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
sade att folk i stora mängder anmäler
sig som sökande till lediga platser i
Stockholm. Det är emellertid inte alltid
säkert, att den som söker en statstjänst
i Stockholm gör det för den högre lönens
skull. Det kan vara av andra orsaker,
t. ex. befordringsmöjligheter och
annat, som inte har med dyrortsgrupperingen
att göra. Vad man däremot
kan konstatera — det berörde jag redan
i mitt första anförande —- är, att
det har varit svårt att få folk till trafikverken
i Stockholm och i Göteborg, medan
exemplelvis S. J. aldrig har haft
några svårigheter att rekrytera folk till
tjänster t. ex. i ortsgrupp 3. Det bevisar
ju motsatsen.

Eftersom jag nu ser herr Edström i
kammaren, vill jag nämna, att Arbetsgivareföreningen
tidigare har varnat
för alltför stark sammankrympning av
dyrortsgrupperingar. Arbetsgivareföreningen
får väl i detta sammanhang anses
representera industrien och dess
synpunkter.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

2:o) bifall till den av herr Pålsson m.

fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den av fröken Andersson m.
Ii. avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jansson i Benestad begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Jansson i Benestad
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 54 antager
den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 95 ja och 66 nej, varjämte 42
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Pålsson m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 54, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Pålsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Jansson i Benestad
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 140 ja och
37 nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckt motion
om ersättning åt K. A. Hillblom för
olycksfall i arbete; och

nr 56, i anledning av väckt motion
om förhöjd ersättning åt Lund Ernfrid
Jonsson i Malung för sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Förhöjd livränta åt E. A. Göransson.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
57, i anledning av väckt motion om förhöjd
livränta åt E. A. Göransson med
anledning av olycksfall i arbete.

Förhöjd livränta åt E. A. Göransson.

I en inom andra kammaren av herr
Fredriksson väckt motion (11:413) hade
hemställts, att Erik Alfred Göransson
måtte få uppbära livränta i anledning
av honom den 19 december 1945 övergånget
olycksfall i arbete efter en invaliditetsgrad
av 33% procent fr. o. m.
den 19 januari 1952 och så länge någon
väsentlig förbättring av arbetsförmågan
icke inträffade.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 413 icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
fört fram denna fråga motionsvägen i
riksdagen är, att jag har ansett det vara
den enda väg att gå för att kunna få
någon rättelse i detta skadefall. Gruvarbetaren
Göransson skadade sig i arbete
1945, när han fick 200 kg sligmassa
från en lastskopa över nacken,
och han är fortfarande nästan arbetsoförmögen.

Ersättningsfrågan har varit föremål
för prövning i riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet, och i samband
därmed har Göransson underkastats ett
flertal läkarundersökningar. Av de läkare,
som uttalat sig i frågan, har åtskilliga
ansett att hans tillstånd är en
följd av olycksfallet, medan andra har
ansett att arbetsoförmågan beror delvis
på andra orsaker. En utförlig undersökning
av Göransson samt en sammanställning
av undersökningsresultaten
har företagits av professor Jacobowsky.
Han har därvid stannat för att det vore
skäligt att tillerkänna Göransson livränta
efter 25—33Va procent. Riksförsäkringsanstalten
har också utgått ifrån
att en del av kvarstående besvär är betingade
av olycksfallet, men har fastställt
invaliditeten till 20 procent. Man
har gjort detta utan att vederbörande
läkare ens har sett Göransson. Detta
tycker jag är ganska anmärkningsvärt,
allra helst som professor Jacobowsky,

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Förhöjd livränta åt E. A. Göransson.

som ju bör vara expert på detta område,
ansett att invaliditeten borde vara
större.

Även inom försäkringsrådet har delade
meningar kommit till uttryck. Sålunda
har ledamoten Sölvén ansett att
Göranssons invaliditet icke borde fastställas
till mindre än 331/» procent.

Nu sägs det ju, att när sakkunskapen
tvistar skall man icke lägga sin näsa i
blöt, men man kan ju åtminstone reagera.
Jag får, herr talman, lov att säga
att jag har reagerat ganska kraftigt i
detta fall, och jag vill åtminstone framhålla
att det är nödvändigt att försäkringsinrättningarna
och försäkringsrådet
visar en något generösare tolkning
av lagbestämmelserna, när det gäller bedömningen
av dylika skadefall, där läkarna
är oense.

Vad man här har sagt från riksförsäkringsanstalten
innebär ju för Göransson
i praktiken ingenting annat än att
han skulle ha haft en arbetsförmåga av
endast 20 procent, om olycksfallet inte
skulle ha inträffat, och det förefaller ju
inte särdeles troligt. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att Göransson före
olycksfallet var en mycket duktig, villig
och skicklig arbetare, vilket också har
intygats av såväl arbetsgivare som arbetskamrater.
Göransson har nu en livränta
— det har också framförts i motionen
— motsvarande 43 kronor i månaden.
Han har haft förmånen att hos
sin arbetsgivare erhålla ett mycket lätt
arbete och att disponera sin arbetstid
fullständigt fritt. Han har upprepade
gånger försökt utföra detta lätta arbete
men har misslyckats; han har fallit ihop
på arbetsplasten och — ofta i medvetslöst
tillstånd — fått omhändertas av
sina kamrater.

Faktum kvarstår således, att Göransson
fortfarande är så gott som helt arbetsoförmögen,
och även om det nu kan
vara riktigt att arbetsoförmågan inte i
sin helhet är en följd av skadan, är ju
ändå sakkunskapen oense om bedömningen.

När försäkringsrådet inte funnit skäl
att ändra riksförsäkringsanstaltens beslut
och rådets utslag ju inte kan överklagas,
har jag ansett att ersättning
borde utgå till Göransson av statsmedel,
enligt vad som föreslagits i proposition
nr 43 till årets riksdag. Jag har med
stöd av professor Jacobowskys yttrande
och herr Sölvéns ståndpunktstagande
i försäkringsrådet föreslagit att livräntan
skall utgå efter 33Vs procents invaliditet.
Utskottet har inte ansett sig
kunna tillstyrka ett beslut i motionens
syfte; man har ansett att det skulle få
svårbedömbara konsekvenser, om riksdagen
ändrade ett beslut som fastställts
av ansvariga myndigheter. Även om jag
kan förstå utskottet på den punkten, anser
jag ändå att riksdagen bör vara suverän
att besluta på detta område. Här
tvistar man om huruvida den ena eller
andra procentsatsen är riktig •—- jag
tror inte det är något fel om riksdagen
tar ståndpunkt till förmån för den högre
procentsatsen.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till motionen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som här har anmärkts, att det i vissa
mål, som prövats av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet, har förekommit
sådana saker, att lekmannen
undrar huruvida bedömningen har varit
rättvis. Vi har i statsutskottets femte
avdelning haft uppe till behandling en
rad motioner som berört fall, där dessa
instanser har avstyrkt en begäran om
ersättning till följd av olycksfall. Vid
de tillfällen, då man till stöd för motionerna
kunnat anföra stridiga läkarutlåtanden,
har vi ganska regelmässigt
följt den läkare som sagt att man inte
helt kan bortse från att olycksfall har
varit en anledning till arbetsoförmågan.

Jag vet att man också inom fackföreningsrörelsen
ofta har ställt sig frågande
inför domslut som fallit. Jag har
själv som fackföreningsmän under ett

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12.

Översyn av kallortstillägget för tjänstemän i övre Norrland.

tidigare skede varit med om att handlägga
fall, där man kunnat undra på
vilka grunder bedömningen har byggt,
och jag förstår så väl motionären, som
i dag ställer sig undrande inför beslutet
om ersättning för 20 procents invaliditet.
Om detta vore ett enstaka fall,
är det inte alldeles uteslutet att utskottet
varit mera positivt, men vi anser att
riksdagen skulle försätta sig i en svår
situation, om den utöver de prövningar
den hittills har haft också skulle börja
pröva, huruvida den ena eller den andra
procentsatsen är riktig. Jag tror inte att
riksdagen här kan få fram en så rättvis
bedömning i samtliga fall, som önskvärt
vore, utan då får väl organisationerna
försöka att med anförande av nya skäl
få upp frågorna till förnyad bedömning
inför de instanser, som har att handlägga
dessa spörsmål.

Det är uteslutande av rädsla för de
mycket allvarliga konsekvenser, som
skulle uppkomma vid ett bifall till motionen,
som vi avstyrker denna motion
såväl som den motion vi nyss fattade
beslut om och som befinner sig i samma
predikament.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
instämma i vad motionären här anfört,
men jag tycker, att det är lämpligt att
påminna om att vi otaliga gånger här
har framfört krav på en ändring av bestämmelserna
rörande dessa olycksfallsersättningar.
Det är inte många år
sedan jag motionerade i detta ämne. Då
kunde jag påvisa många fall, som var
rent upprörande i detta hänseende,
och jag hemställde då, att man skulle
ändra på hela behandlingen av dessa
ärenden. Vad som var det väsentliga i
min tankegång var, att man skulle försöka
åstadkomma ett läkarkollegium,
som skulle få bestämma om detta, när
det var stridiga uppfattningar om procentsatsen.
Nu är det väl på det sättet,

6 — Andra kammarens protokoll 195!h Nr

att man i huvudsak har en läkare som
avgör detta. Man har en sakkunnig, och
han får som sagt avgöra detta. Jag
skulle tro att det är ganska utsiktslöst
att tänka sig, att man i riksdagen skulle
kunna ta upp sådana enstaka fall och
få rättelse till stånd. Men jag har en
känsla av att vi förr eller senare måste
försöka gå till grunden och få till stånd
en annan ordning för att få rättelse på
detta. Vi har inom gruvindustrien otaliga
fall, där vi som sagt kunde påvisa
verkligt upprörande orättvisor när de)
gällde fastställandet av procentsatsen
Jag ber att få understryka vad motio
nären anfört i föreliggande fråga.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Översyn av kallortstillägget för tjänstemän
i övre Norrland.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om översyn av kallortstillägget för
tjänstemän i övre Norrland.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 68) och den andra
inom andra kammaren av herr Nihlfors
m. fl. (II: 84), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en översyn av det
för närvarande utgående kallortstilllägget
för tjänstemän i övre Norrland
med hänsyn till såväl tilläggets utformning
som de utgående beloppens storlek,
i syfte att ge en rimligare kompensation
åt ifrågavarande tjänstemän samt
att de förslag denna översyn kunde
föranleda måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 68 och II: 84 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

12.

82 Nr 12. Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Översyn av kallortstillägget för tjänstemän i övre Norrland.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Sundelin, Axel Andersson,
Sunne, Staxäng, fröken Elmén,
herrar Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå
och fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 68
och II: 84, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande det till
statstjänstemän m. fl. utgående kallortstillägget
samt framläggande för riksdagen
av de förslag denna utredning
kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Som motionär och reservant
har jag begärt ordet för att något
belysa de problem som har uppstått
genom att kallortstillägget inte har
höjts i den omfattning, som skulle ha
varit angeläget redan för några år sedan.
Det var nämligen så, att vid 1951
års riksdag begärde Kungl. Maj:t vissa
anslag för dyrortsundersökning, och
därvid berördes detta problem på
grund av att de sakkunniga som förberett
undersökningen även varit inne
på frågan om kallorts- och enslighetstillägg.
Departementschefen framhöll
därvid, att de synpunkter som vid remissbehandlingen
framförts rörande
dessa tillägg skulle kunna komma under
övervägande i samband med den
omprövning av löneplanerna, vilken de
sakkunniga förutsatte skulle bli påkallad
vid ikraftträdandet av den nya dyrortsgrupperingen.
När sedan 1952 års
riksdag höjde kallortstillägget med i
genomsnitt 25 procent, var den höjningen
enbart beroende på att den ingick
som ett led i förhandlingsöverenskommelsen
om statstjänstemännens löner
och motsvarade penningvärdets
fall. Höjningen var inte alltså inte föranledd
av någon vidtagen omprövning
av kallortstilläggen. Även då framhöll
departementschefen i sin löneproposi -

tion att en ökning av kallortstilläggen
syntes med hänsyn till penningvärdeförsämringen
böra godtagas i avvaktan
på slutförandet av den pågående dyrortsundersökningen.

Som jag sade förut var denna dyrortsundersökning
inne på tanken att
man skulle kunna ompröva kallortstillläggen
i detta sammanhang. Men den
nya lönegruppering, som antogs av 1953
års riksdag, medförde inte någon ändring,
som dock departementschefen tidigare
hade antytt skulle kunna komma
i fråga.

I motionen har framför allt framhållits,
att de stora rekryteringsproblemen
i Norrland för de statliga befattningshavarna
är svårbemästrade för vissa
yrkeskategorier. Det är de yrkeskategorier,
för vilka rekryteringen ofta sker
från de södra delarna av landet. Man
kan därvidlag säga, att det är svårt att
få folk, som inte har växt upp i Norrland
och inte fått sin utbildning där.
Man kommer visserligen då in på frågan
om upprättande av norrlandsuniversitet
och därmed sammanhängande
spörsmål. Jag skall emellertid inte
gå in på den delen av problemet, men
vi har i alla fall problemet med framför
allt rekryteringen, som jag anser är
mycket angeläget att få löst. Nu kan
man visserligen säga att kallortstillägget
inte har med rekrytering att göra.
Detta tillägg är avsett att som det heter
i gällande författning ge kompensation
för de klimatiska förhållandena
och levnadsbetingelserna i övrigt. Man
får väl antaga att i begreppet »levnadsbetingelserna
i övrigt» inrymmes saker
och ting, som inte alls har med kyla
och klimatiska förhållanden i orten att
göra. Det är frågor som man speciellt
inom läroverkslärarkåren ställer stora
krav på skall vara lösta. Man vill ha
tillgång till bibliotek, man anser sig behöva
vara med om kongresser, yrkessammanslutningar
och möten i allmänhet
och därför behöva göra resor som

Onsdagen den 31 mars 1954 fm. Nr 12.

Översyn av kallortstillägget för tjänstemän i övre Norrland.

kostar stora pengar, när man bor i
Norrland.

Nu kanske någon frågar, om inte dessa
kallortstillägg är ganska hyggligt tilltagna.
Då finner man att de inte är
graderade med hänsyn till lönegradsplaceringen
utan är lika för alla i olika
delar av det område, där kallortstillliigget
utgår. Om vi tar en sådan stad
som Umeå är tillägget 10 kronor per
månad.

Det har framhållits av motionärerna,
att med den skatteprogressivitet som vi
har, är det inte mycket kvar som kan
betraktas som något tillägg för den befattningshavare
som är placerad där
och sitter i en högre lönegrad. Det bör
kanske framhållas för fullständighetens
skull, att detta kallortstillägg ökar ju
högre upp man kommer i Norrland,
men det har inte haft den effekt, som
jag tror att man från början tänkt sig.

Nu skall inte förglömmas att man
också tidigare varit inne på tanken att
man skulle avskaffa kallortstillägget
och på något sätt få in det i lönesättningen.
Jag vill erkänna att en sådan
tendens har man redan kunnat konstatera
genom att man i fråga om dyrortsgrupperingen
tog skälig hänsyn till
Norrland i vissa områden, som rätteligen
efter siffermaterialet att döma inte
bort placeras i den dyrortsgrupp, som
de slutligen hamnade i.

Man kan också andraga mot motionärerna
och reservanterna, att denna
fråga bör tas under omprövning i ett
större sammanhang. Den bör inte utredas
särskilt. Jag kan bara till detta
säga, att just frågan om kallortstillägget
är av så speciell natur, att man visst
bör kunna från riksdagens sida uttala
ett önskemål om en särskild utredning.
Det innebär ju inte att man till varje
pris behöver forcera fram någon lösning
av frågan om kallortstillägget separat,
men oavsett vad man i en framtid
kan komma till för ändringar av det
allmänna avlöningsreglementet för statens
tjänstemän, så skadar det inte att

man snarast gör en särskild undersökning
beträffande kallortstillägget.

Jag vill till slut, herr talman, ånyo
erinra om att det ju även från vederbörande
departementschefs sida år
1951 uttalades att man borde ta frågan
om dessa tillägg under övervägande redan
vid ställningstagandet till löneplanerna
i samband med dyrortsgraderingen,
något som aldrig blev av.

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till reservationen av fröken
Andersson in. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Frågan om kallortstilllägget
har ju varit föremål för prövning
framför allt av 1945 års lönekommitté.
Inom denna kommitté hade man den
uppfattningen, att kallortstillägget egentligen
borde avskaffas, därför att förutsättningarna
för kallortstillägget —-kommunikationssvårigheter, isolering i
andra avseenden och en hel rad andra
ting, som gjorde dessa platser mera
otillgängliga — numera inte var lika
starka som när kallortstillägget infördes.
Men, säger 1945 års lönekommitté,
med hänsyn till den stora betydelse som
personalen fäster vid att få behålla kallortstillägget
ville man inte motsätta sig
det. Riksdagen har också godtagit kommitténs
resonemang på den punkten
och tillika häromåret genomfört en höjning
av kallortstillägget med inte mindre
än 25 procent.

Den motion som nu behandlas har
varit remitterad till statens lönenämnd.
Den är ju som bekant sammansatt av
representanter för riksdagen, det allmänna
och personalorganisationerna.
Vid det tillfälle, då denna motion behandlades,
fanns det inte mindre än tio
representanter för personalorganisationerna
närvarande. Av dessa tio är det
endast en, fröken Ager, som tillika är
ledamot av denna kammare, som förordade
en översyn. Samtliga övriga
medverkade i lönenämndens uttalande
om att motionen icke måtte föranleda

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Översyn av kallortstillägget för tjänstemän i övre Norrland.

någon åtgärd. Varför intog man denna
ståndpunkt? Jo, helt enkelt därför att
man ansåg att detta var en detalj, som
icke borde utbrytas och behandlas isolerad,
utan den skulle i stället upptas
till behandling i samband med en allmän
översyn av Saar, där personalorganisationerna
då givetvis skulle vara
med och förhandla om framtida Saars
utseende.

Herr talman! Det är de skäl varpå
utskottet avstyrker den framlagda motionen,
och jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! I motiveringen till lönereglementets
bestämmelser om kallortstillägg
heter det: »Till tjänsteman stationerad
å sådan ort inom rikets nordliga
delar, där vistelsen på grund av
klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna
i övrigt kan anses medföra
avsevärda olägenheter i fysiologiskt
hänseende, utgår kallortstillägg ...»
Som norrlänning har jag visserligen en
smula svårt att medge att tjänstgöring
i Norrland skulle medföra »avsevärda
svårigheter i fysiologiskt hänseende»,
men vad som däremot är alldeles ostridigt
är att Norrland av olika anledningar
fått bära större andel av den arbetskraftsbrist
vi haft inom vissa områden.
Statens lönenämnd säger visserligen
i sitt yttrande över motionen:
»De utredningar i ämnet, som 1928 och
1936 års lönekommittéer verkställt, synas
giva vid handen, att någon mera
avsevärd skillnad i fråga om rekryteringsmöjligheterna
ej kan anses föreligga
mellan kallortsområdet och riket
i övrigt.» Det är möjligt att detta var
riktigt när denna undersökning gjordes,
men nu förefaller det däremot alldeles
tydligt att här måste föreligga betydande
skillnader i rekryteringsmöjligheterna.
Det är vakanserna inom vissa områden
som kommer detta att framstå så
klart. Hösten 1952 var vakanserna i
statsläroverken i Norrland 130. Om va -

kanserna varit jämnt fördelade över
hela landet i förhållande till antal tjänster,
skulle vakanserna i övriga delar av
landet varit 780, men de var i stället
326. Man kan alltså säga att på detta
område var bristen dubbelt så stor i
Norrland som i det övriga landet. Vad
läkarna beträffar får vi läsa i statsverkspropositionen
i år, att i de tre
nordligaste länen har vi 22 provinsialläkartjänster
som inte är besatta, och
departementschefen säger klart ifrån
att det är mycket svårare att få befattningarna
besatta i Norrland än i övriga
delar av landet. Jag tycker nog att
dessa exempel visar att det är ett faktum
att det är sämre rekryteringsmöjliglieter
i Norrland än i övriga delar av
landet. Om herr Lindholm är av motsatt
uppfattning är det gott och väl i
och för sig, men för oss i övre Norrland
är det nog ändå viktigare att de läkare
och lärare och de andra tjänstemän vi
behöver tycks vara av motsatt uppfattning.
Däremot kan det givetvis råda
delade meningar om både orsakerna till
att det är svårt att besätta dessa tjänster
och om de åtgärder som bör vidtagas
för att råda bot för bristerna. En av orsakerna
till bristen på akademisk arbetskraft
— och det är den som det
framför allt är fråga om — är att norrlänningarna
i alltför liten utsträckning
genomgår utbildning vid våra högskolor.
Antalet är inte större än att även
om alla stannade i Norrland så måste
vi importera ungefär hälften eller kanske
mer än hälften av tjänstemännen
i dessa befattningar. På längre sikt
måste vi därför tänka på att en högskola
i Norrland också måste komma
med i bilden. Men det tar säkert lång
tid innan vi får den högskolan och innan
den börjar inverka på rekryteringen
av tjänsterna. Under tiden måste det
vara angeläget att vidta åtgärder, som
kan bidraga till att Norrland får sin berättigade
andel av de befattningshavare
som finns tillgängliga. Kallortstillägget
skulle kunna ha en sådan stimulerande

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Omreglering av pensionerna vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

verkan, men beloppet måste nog anses
alltför obetydligt för att kunna göra
någon verkan härvidlag. Motionärerna
påpekar att den progressiva beskattningen
tar bort en stor del av tillägget
i och med att detta lägges på toppen av
höga inkomster — herr Nihlfors har ju
också varit inne på den saken. Man
tycker att om sådana här tillägg, som
är avsedda att verka stimulerande på
visst sätt, skall utgå lika oavsett inkomstens
storlek, så borde de vara
skattefria. Utskottet säger nu, och den
motiveringen begagnar också herr Lindholm,
att detta är en sak som inte bör
brytas ut ur sitt sammanhang, utan den
bör få ingå som en del i kommande
löneregleringar. Jag tycker för min del
att denna fråga är av alldeles speciell
natur och att det i själva verket skulle
vara ganska lämpligt att bryta ut den
ur dess sammanhang och göra den till
föremål för en särskild undersökning.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Här har herr Gustafsson
i Skellefteå tagit upp en rad norrlandsproblem
och pekat på vissa svårigheter
därvidlag. Utskottet har ingalunda
haft någon avog inställning till
Norrlands behov i olika avseenden utan
tvärtom varit ganska lyhört. Men, herr
Gustafsson i Skellefteå, man löser inte
de frågorna genom en förändring av
kallortstillägget eller genom att följa
endera av de två linjer som finns i motionen.
Ifrågavarande motion har dels
en linje, som betyder att kallortstillägget
skall avvecklas, dels en linje om
väsentliga förbättringar i kallortstilllägget.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag tror ingalunda att
ett bifall till reservationen löser frågan,
men jag menar att en förbättring av
lcallortstilläggen kan bli en bidragande
orsak, när det gäller att förbättra förhållandena
i Norrland.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nihlfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 82 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17.

Omreglering av pensionerna vid av staten
övertagna enskilda järnvägar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av pensionerna
till av staten övertagna enskilda järnvägars
pensionärer.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Omreglering- av pensionerna vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

Frithiof Thun in. fl. (I: 206) och den
andra inom andra kammaren av herr
Thapper in. fl. (II: 259), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om sådan omreglering av
pensionerna till av staten övertagna
enskilda järnvägars pensionärer, att i
princip full likställighet ernåddes med
motsvarande pensioner vid statens järnvägar,
samt om framläggande till 1955
års riksdag av de förslag vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 206 och II: 259 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Vi motionärer, som vill
åstadkomma förbättrade förhållanden
för vissa pensionärer vid de enskilda
järnvägarna, har dristat oss att även i
år återkomma med vår motion. En viss
anledning härtill har varit att kamrarna
föregående år stannade i olika beslut
beträffande den motion, som vi då hade
väckt. Statsutskottet skrev då i sitt memorial
nr 205, att »då de skiljaktiga
beslut, i vilka kamrarna sålunda stannat,
icke synas kunna sammanjämkas
och ärendet ej heller är av sådan beskaffenhet,
att det bör avgöras genom
gemensam omröstning, finner utskottet
frågan hava för denna riksdag förfallit
---.»

När det sålunda inte är länge sedan
kammaren behandlade denna fråga, kan
jag fatta mig kort, när det gäller de sakliga
motiven för vår motion. Jag vill endast
erinra om att de pensionärer det
här gäller — alltså pensionärer vid de
enskilda järnvägarna, vilka avgått med
pension före förstatligandet — endast
erhåller 80 procent av det belopp, som
utgår till övriga pensionärer. Detta förhållande
har den förstnämnda kategorin
självfallet funnit synnerligen obilligt,
ty själva principbeslutet om för -

statligandet drog ut mycket långt på
tiden, och detta var en sak som pensionärerna
inte hade något som helst inflytande
på. De anser det därför orimligt
att de skall ha en lägre pension än
sina kamrater. Om vi tar ett extremt
exempel, så kan det inträffa att en person
som avgått ur tjänst en månad före
förstatligandet får 80 procent av pensionen,
medan en annan med samma tjänstgöringstid,
vilken avgått lika lång tid
efter förstatligandet, får full pension.

Ett annat mycket obilligt förhållande
råder beträffande pensionärerna vid
Bergslagernas järnvägar. Även där har
de pensionärer, som avgick ur tjänst
före förstatligandet, endast 80 procent
av fulla pensionsbeloppet. Man kan med
största sannolikhet utgå från att därest
BJ hade varit kvar i enskild ägo, så
hade även den pensionärsgruppen fått
den pension som nu utgår för SJ-personalens
vidkommande.

Vi har i år ändrat vår motion så, att
vi inte direkt yrkar bifall till motionens
syfte utan endast anhåller om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om en utredning samt att
förslag i ärendet skall framläggas till
nästa års riksdag. Vi begär sålunda inga
pengar till pensionsförbättringar i år.

Det enda skäl som kan anföras mot
ett bifall till vår motion är egentligen
av ekonomisk art, alltså att det kostar
så och så mycket. Järnvägsstyrelsen beräknade
1953 att pensionsförbättringen
skulle komma att kosta ungefär 3,0
miljoner kronor. Jag underströk redan
förra året, att denna utgift i motsats
till de flesta andra utgifter, som vi här
beslutar om, kommer att minska kraftigt
år från år. Den är inte — vilket
annars är vanligt — förbunden med
några automatiska stegringar. Järnvägsstyrelsen
säger i sitt yttrande, att kostnaderna
är ungefär desamma i år, men
jag tillåter mig tvivla på det. Vi skall
nämligen komma ihåg, att det här är
fråga om människor, som är åtskilligt
över 60 år gamla redan vid avgången

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Omreglering av pensionerna vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

ur tjänst, och att antalet dödsfall därför
måste vara synnerligen stort i detta klientel.
Jag kan här nämna, att den som
först animerade mig till att motionera i
denna fråga var ordförande i en pensionärsförening
vid de enskilda järnvägarna.
Den mannen avled förra året
samma dag som vi behandlade vår motion,
och det är säkerligen många andra,
som också har gått bort. Man kan därför
utgå från att kostnaderna i detta fall
kommer att sjunka mycket snabbt. Det
är den saken vi vill ha en utredning om.
Man kan också tänka sig den utvägen
att skillnaderna i pensionsbeloppen
upphävs åtminstone när vederbörande
fyller 67 år, och att man alltså vid den
åldern kan företa en omräkning för
vederbörande, som skapar full likställighet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till de i ämnet väckta
motionerna.

I detta anförande instämde herrar
Lundberg (s) och Gustafsson i Bogla
(s), fru Sjöstrand (s), fru Torbrink
(s), herrar Nyberg (fp) och Andersson
i Ronneby (s), fru Löfqvist (s),
herrar Svensson i Göteborg (s), Andreasson
(s) och Nelander (fp), fröken
Öberg (s), herrar Sundström (s),
Gustafsson i Borås (fp), Hagård (h),
Lundqvist (s) och Sjölin (fp), fru Johansson
i Skövde (s), herrar Odhe (s),
Bark (s), Jacobsson i Sala (s) och
Mellqvist (s) samt fru Renström-Ingenäs
(s) och herr Lindberg (s).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utöver vad herr Thapper
anfört vill jag bara säga några ord
som särskilt tar sikte på pensionerna
vid Bergslagernas järnvägar.

Vid de preliminära förhandlingarna
om att staten skulle överta BJ utgick
man i flera instanser från att pensionsförhållandena
efter övertagandet skulle
bli desamma som för SJ :s personal, så
att BJ-pensionärerna inte skulle sättas

i någon särställning. Det är visserligen
sant att någon sådan bestämmelse sedan
inte inrycktes i den slutgiltiga
överenskommelsen, och jag förstår att
herr Lindholm kommer att säga, att
dessa pensionärer juridiskt sett inte kan
ha något krav på att få likställighet i
pensionshänseende.

Det är så långt alldeles rätt. Men å
andra sidan måste man säga, att andra
kammarens beslut förra året i enlighet
med motionerna och de talrika instämmanden,
som herr Thapper nu fick efter
sitt anförande, visar att det ur skälighetssynpunkt
måste finnas mycket goda
grunder för att inte ställa dessa pensionärer
i ett sämre läge än SJ-pensionärerna.

Det anses ju ofta att det inte är någon
idé att ställa något yrkande mot ett enigt
utskott, men jag vill i detta fall påpeka,
att fastän det förra året inte fanns några
reservanter från andrakammarsidan i
utskottet, så beslöt kammaren ändå att
bifalla motionerna. I år gäller motionärernas
krav en utredning, och jag vill,
herr talman, yrka bifall till motionen.

Häri instämde herrar Königson (fp),
Rimmerfors (fp), Norrby (fp) och
Larsson i Stockholm (fp) samt fröken
Liljedahl (fp).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är nu tredje gången
som andra kammaren behandlar denna
fråga. Vid de tidigare handläggningarna
har vi från utskottets sida hänvisat dels
till att det har varit en förhandling
bakom den uppgörelse som föreligger,
dels till att man var relativt nöjd när
beslutet om denna pensionsförändring
träffades. Det är ju ganska naturligt att
ändringen mottogs med mycket stor tillfredsställelse
av personalen.

Om vi ett ögonblick skulle ägna oss
åt fakta i saken finner vi hur en banvakt,
en stationskarl in. fl. hos de enskilda
järnvägarna hade en pension på
lägst 924 kronor men normalt 1 470 kro -

88 Nr 12. Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Omreglering av pensionerna vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

nor och att vederbörande enligt Bergslagernas
järnvägars pensionskassa skulle
ha ett grundbelopp på 1 848 kronor
men att han enligt uppgörelsen fick
grundbeloppet höjt till 2 964 kronor.
Detta höjdes alltså med över
1 000 kronor. Lägger man därtill den
omständigheten, att dyrtidskompensationen
i den enskilda marknaden regelmässigt
stannat vid 25,7 procent, under
det att den inom den statliga sektorn i
dag är 53 procent, tycker jag man har
fått fram siffror som talar ett tydligt
språk och siffror som säger oss, att staten
uppträtt som en god arbetsgivare.

Herr Thapper tog det exemplet, att
någon kunde sluta en månad före och
någon annan en månad efter uppgörelsen
och att olika befattningshavare därför
kunde komma i skilda lägen. Men,
mina damer och herrar, det är ju vad
som dagligen sker, höll jag på att säga,
också inom statsförvaltningen i övrigt.
Det är i och för sig ingenting ovanligt
att man med det statliga lönereglementet
får sådana gränser. Förutsättningen
för att man skall slippa ifrån gränsdragningsproblemet
är den, att man säger
nej till alla förbättringar som genomförts,
och jag förmodar att herr Thapper
inte avser något sådant. Oavsett
var herr Thapper sätter gränslinjen
kommer herr Thapper alltså att få problem
att brottas med.

Herr Thapper säger, att därest Bergslagernas
järnvägar hade varit ett privat
företag, så skulle man där med säkerhet
i dag ha haft det statliga lönereglementet.
Jag vet inte vad herr Thapper
stöder detta uttalande på. Vi har ju en
helt annan erfarenhet av lönesättningen
vid Bergslagernas järnvägar från den
tid då det var ett enskilt företag. Det
torde inte vara obekant för denna kammares
ledamöter, att enbart övertagandet
av dessa järnvägar medförde att
löne- och pensionskontot höjdes med
inte mindre än 8 miljoner kronor per
år. Det torde för herr Thapper heller
inte vara obekant, att exempelvis elektri -

fieringen av Bergslagernas järnvägar
egentligen bekostades med det kapital,
som utgjorde skillnaden mellan den lön
som där utgick och den som SJ :s personal
hade. Det var faktiskt personalen
vid den järnvägen, som helt fick betala
elektrifieringen av banan.

Jag tror inte, uppriktigt sagt, att man
på den kanten skulle ha undergått någon
större sinnesförändring, tv på den
tiden när Bergslagernas järnvägar var i
enskild ägo överlät man åt de enskilda
järnvägarnas arbetsgivarförening att
träffa uppgörelse. Det var inte de städer
som hade ett betydande inflytande i
form av stora aktieinnehav, som sökte
påverka löneläget. Det överlät man med
varm hand åt arbetsgivarföreningen att
klara samtidigt som man inte hade så
särdeles mycket emot att få klippa kuponger
i dessa företag. Det är först sedan
staten övertagit dessa företag som
man kunnat skönja något större intresse
från de f. d. aktieägarnas sida för personalen.
Nog skulle det väl ha varit
smakligare om man på den tiden, då
man hade ett avgörande inflytande på
dessa frågor, hade visat personalen en
smula mera uppmuntran än som då
förekom.

När herr Gustafson i Göteborg säger
att det vid dessa förhandlingar hade talats
om att pensionärerna vid de enskilda
järnvägarna skulle få samma pension
som SJ-pensionärerna, måste jag
dock erinra om att herr Gustafson inte
kan stödja detta påstående med några
som helst dokumenterade handlingar.
Däremot vet jag att vid den tidpunkt då
man träffade denna uppgörelse ansåg
såväl den berörda personalen som den
organisation, som företrädde densamma,
att man hade träffat en mycket bra
uppgörelse i denna fråga. Jag vill till
yttermera visso erinra kammarens ledamöter
om att för mycket kort tid sedan
har samma förbund, nämligen Järnvägsmannaförbundet,
träffat en uppgörelse
beträffande personalen vid de busslinjer
som staten övertagit och där man

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Omreglering av pensionerna

också har godtagit precis samma regler
för pensioneringen som dem som gäller
vid de enskilda järnvägarna.

Slutligen vill jag säga att om man nu
ånyo i andra kammaren skulle vara
böjd för att biträda en motion med
detta innehåll, bör man dessförinnan
läsa järnvägsstyrelsens yttrande, där det
bl. a. heter: »Av ovan anförda skäl får
styrelsen på det bestämdaste avstyrka
den i motionerna åsyftade pensionsregleringen.
» Och i nästa stycke tillägger
järnvägsstyrelsen: »Skulle likväl riksdagen
anse sig böra medgiva denna pensionsreglering,
förutsätter järnvägsstyrelsen
att kostnaderna icke skola belasta
statens järnvägar, utan att riksdagen
i så fall även anvisar för ändamålet
erforderliga medel.» Detta bör väl ändå
vara en tankeställare såväl för motionärerna
som för dem som instämde med
herr Tliapper nyss.

För övrigt vill jag ge ännu en liten
tankeställare. Staten övertog ju vägväsendet.
Vid förstatligandet av vägväsendet
beslutades samtidigt vissa pensionsbestämmelser
för de arbetare, som
var anställda i de gamla vägdistrikten.
De pensionsbelopp som utgår till denna
personalgrupp är ganska blygsamma i
förhållande till de pensioner det är fråga
om i detta fall. Därför måste jag säga
mig att är riksdagen beredd att på
denna punkt godta motionen, måste
riksdagen också av rena anständighetsskäl
vara beredd att göra betydande
omräkningar på åtskilliga andra områden,
givetvis då i första hand för de
gamla vägarbetarna.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm har belåtet
konstaterat att nu har vi fått lyssna
till fakta, och detta bör väl innebära
att vad jag sade nyss inte kan
betecknas så. .Tåg vågar emellertid påstå,
att mitt yttrande inte innehöll

vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

några oriktigheter utan endast vederhäftiga
uppgifter. Sedan beror det alldeles
på från vilken utgångspunkt man
betraktar problemet.

Herr Lindholm har konstaterat hur
man tidigare vid enskilda järnvägar
från arbetsgivarsidan behandlade personalen.
Jag har ingen anledning att
försvara detta. Jag har tidigare erkänt
att förstatligandet innebar stora
förbättringar för denna personal, exempelvis
att den t. o. in. fick de 80
procenten. Jag anser emellertid att staten
alltid skall vara en mönsterarbetsgivare,
och helst vill jag alltså ha bort
detta tröskelproblem — ty ett sådant
är det, det kommer vi inte ifrån. Också
jag är imponerad av den siffra som
järnvägsstyrelsen anförde den 1 april
i fjol, 3,6 miljoner kronor. Men jag
har tidigare understrukit •—- det finns
inga beräkningar därvidlag — att det
här rör sig om gamla människor, bland
vilka dödligheten är stor, varför ifrågavarande
belopp hastigt kommer att
sjunka.

Vad vi begärt i år är bara en utredning,
där man bl. a. också borde beakta
möjligheten att detta tröskelproblem
skulle försvinna när vederbörande
uppnår 67 års ålder. Det är dessa synpunkter
jag lagt på frågan, och jag ber,
herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm lät förstå
att mitt påstående, att det i de
preliminära förhandlingarna förutsatts
att pensionärerna vid BJ skulle komma
i ungefär samma ställning som SJ :s
pensionärer, var ganska löst grundat.
Jag skulle enligt herr Lindholms uppfattning
inte kunna komma med några
som helst dokumentariska bevis för
detta. Jag skall nöja mig med att —
liksom jag gjorde förra året, citera ur
en skrivelse, som på sin tid avlämnades
av en av de kommunala myndig -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Omreglering- av pensionerna vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

heterna i Göteborg. Det heter där: »Vid
de förhandlingar, som på sin tid fördes
mellan representanter för Göteborgs
stad och vederbörande statliga
myndighet rörande överlåtelse till staten
av aktiemajoriteten i Bergslagernas
järnvägsaktiebolag, förutsattes bl. a. —
även om detta icke tydligt kom till
uttryck i den sedermera träffade överenskommelsen
rörande nämnda överlåtelse
-— att pensionärerna vid ifrågavarande
bolag i pensionshänseende
icke skulle bliva sämre ställda än pensionärerna
vid statens järnvägar.»

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Thapper poängterade
starkt att staten bör uppträda
som en mönsterarbetsgivare. Jag skall
inte argumentera mot detta. Jag kan
helt och fullt instämma i att staten
skall uppträda som en mönsterarbetsgivare,
men kan herr Thapper ge ett
enda exempel på att enskilda arbetsgivare
har uppträtt bättre än staten i
motsvarande situation? Jag tror inte
det. Däremot är det inte alldeles ovanligt
att andra arbetsgivare lämnar arbetarna
vind för våg. Den bilden har
vi mött åtskilliga gånger.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är svårt att göra
denna jämförelse ty vi har inte mycket
kvar av de enskilda järnvägarna, och
när vi hade järnvägar, som var i enskild
ägo, hade de, med undantag av
BJ, för små resurser för att bedriva en
sådan lönepolitik, det skall villigt erkännas.
Detta sagt endast som en förklaring.

Eljest har jag redan tidigare sagt att
jag uppskattar vad staten redan gjort
på detta område, men ingenting är så
bra att det inte kan göras bättre. Herr
Lindholm bör förstå att det är dessa
tröskelproblem som irriterar. Jag tycker
inte alls att herr Lindholms situation
är angenäm, tv jag vet att det alltid är
svårt att försvara arbetsgivarens syn -

punkter, vilket herr Lindholm här får
göra. Mot arbetsgivarens synpunkter
kan det alltid riktas kritik. Det är vad
som sker här. Jag skulle helst ha sett
att möjligheter funnits att utjämna även
detta tröskelproblem.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill lyckönska herr
Thapper om han kan lösa tröskelproblemen
i det statliga lönesystemet så
enkelt som genom att endast besluta i
enlighet med motionens yrkande. Denna
fråga är mycket mera invecklad, herr
Thapper. Ett beslut, som innebär en
lösning av tröskelproblemet, kommer
att ha prejudicerande verkan, och vad
de summorna kommer att röra sig om
kan jag inte säga nu, men det blir jättebelopp
i förhållande till de summor
vi här talar om.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt mycket. Jag kan i allo instämma
i vad herr Lindholm anförde.
Det som uppkallade mig var, då herr
Thapper med mycken emfas ville göra
rättvisesynpunkten gällande i denna
fråga. Han säger, att dessa människor
bör jämställas med övriga pensionärer
vid SJ, men samtidigt sägs i motionen
alldeles riktigt, att dessa människor
aldrig varit anställda vid SJ. De har
aldrig haft en statlig anställning utan
har varit anställda vid privata järnvägar.

Då skulle jag vilja säga: Vad är det
som gör att dessa skall erhålla en bättre
behandling än alla andra människor i
vårt samhälle? Kan man lägga några
rättvisesynpunkter på detta och säga,
att bara för att de varit anställda vid
ett företag, som staten senare övertagit,
skall de behandlas annorlunda än andra?
Man säger i motionen att de haft
omkring 40 års anställning i samhällets
tjänst. Vilka har inte haft det? Alla som
över huvud taget utfört ett arbete har
ju gjort det i samhällets tjänst. Jag tror

Onsdagen den 31 mars 1934 fm.

Nr 12.

Omreglering av pensionerna

inte att man kan säga att detta är någon
stor rättvisefråga, ty det finns många
andra grupper som man då först skulle
draga fram. Jag vill erinra herr Thapper
om att vi exempelvis har de anställda
vid statens skogsindustrier och vid
Norrbottens järnverk, som är direkt
statsanställda men som har helt andra
och obetydligare pensionsbelopp än
dessa, som varit anställda vid järnvägarna.

Vi har andra grupper, som överförts
på SPA-reglementet under årens lopp
och som kanske haft offentlig tjänst
under hela sitt liv men som ännu inte
fått hundraprocentig pension. Hela detta
problem är inte så enkelt som man
vill göra gällande från motionärernas
sida.

Jag vill med dessa ord endast yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga några ord med anledning av vad
herr Lindholm sade angående Bergslagernas
järnvägsaktiebolag och de eventuella
möjligheterna för detta företag
att, för den händelse det alltjämt varit
en enskild järnväg, nu tillämpa en lönepolitik
och därmed pensionsbestämmelser,
som helt och hållet sammanfaller
med dem som nu tillämpas vid statens
järnvägar. Jag tror att det skulle
ha funnits ganska stora förutsättningar
för att Bergslagernas järnvägsaktiebolag
hade kunnat föra en lönepolitik, motsvarande
vad som för närvarande gäller
vid SJ. Jag kan ju erinra om att nuvarande
TGOJ, Trafikförvaltningen Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar, som fortfarande
är ett enskilt järnvägsföretag,
år 1952 träffade en löneuppgörelse och
därmed också en pensionsuppgörelse,
som helt sammanfaller med den som nu
gäller för SJ :s vidkommande. Därigenom
finns det faktiskt stöd för uppfattningen,
att om även BJ hade varit ett
enskilt företag denna dag skulle det ha
funnits förutsättningar för en lönepoli -

vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

tik, som helt sammanfaller med vad som
gäller för SJ.

Vad sedan beträffar huvudintressenten
i gamla Bergslagernas järnvägsaktiebolag,
nämligen Göteborgs stad, skulle
jag tro att det avtal, som staden för
närvarande har med kommunalarbetarförbundet,
i stort sett är jämställt med
det som gäller för statens vidkommande
på olika områden.

Det är riktigt, som det här har sagts
tidigare under denna debatt, att när vi
behandlade frågan i fjol tog andra kammaren
motionärernas förslag med några
rösters övervikt, under det att första
kammaren avslog detsamma. När motionärerna
i år återkommer begär de
denna gång bara en utredning. Låt oss
ta denna utredning och se vilka konsekvenser
ett genomförande av förslaget
kommer att innebära!

Jag ifrågasätter också om den summa
som statens järnvägar har räknat fram,
3,0 miljoner kronor, är den riktiga. Det
är väl den frågan som denna utredning
får besvara, och därför är det inte,
tycker jag, för mycket begärt att andra
kammaren i den här frågan skall bifalla
det utredningskrav som motionärerna
har ställt.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till motionärernas förslag.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Mellqvist ifrågasätter
om inte BJ hade haft möjlighet
att tillämpa samma löne- och pensionspolitik
som staten, ifall företaget fortfarande
hade varit i enskild ägo. Jag
skall icke ett ögonblick bestrida att
BJ hade haft möjlighet att göra detta.
Företaget har hela tiden haft möjlighet
att ge samma lön som staten, men det
gjorde det inte, och det är väl det man
får rätta sig efter när man bedömer ett
företag.

Det är ostridigt så, att man inte kan
göra en jämförelse mellan kommunalarbetaravtalet
i Göteborg, som det har
förhandlats med Göteborgs myndighe -

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Omreglering av pensionerna vid av staten

ter om, och den lönepolitik som har
förts av BJ, ty de kommunala myndigheterna
i Göteborg överlät åt arbetsgivarföreningen
att sköta förhandlingarna.
Göteborgs medverkan inskränkte
sig till att klippa kuponger på aktierna,
och det blir en annan sits.

Jag kan nämna att första kammaren
redan har avslagit denna motion och
biträtt utskottets förslag, och jag hemställer
att andra kammaren måtte göra
detsamma.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
drog fram rättvisesynpunkterna.
Jag har tidigare avsiktligt undvikit att
göra detta därför att det kanske inte
är alldeles rätt att se saken på det sättet.
Jag har kallat saken för ett tröskelproblem
— och det vidhåller jag —
som man om möjligt bör försöka komma
till rätta med.

När man försöker att dra ut liknelsen
med andra grupper måste man finna
att det inte råder alldeles jämförbara
förhållanden, ty de grupper som
det nu rör sig om hade en pensionskassa
tidigare och var pensionärer när
företagen övertogs av staten. De hade
visserligen lägre pensioner, men om
man verkligen skall hopa alla dessa ting
för dem som inte har pensioner för att
kunna lösa denna, enligt vad alla är
överens om, relativt lilla fråga, skulle
man väl göra detsamma när det gäller
alla reformer, om jag får använda det
uttrycket, och då skulle man aldrig kunna
uträtta någonting. Jag understryker
att det vi har begärt är en utredning
för att man skall få ett begrepp om hur
saken ligger till.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Hela uppläggningen av
motionen och av herr Thappers anförande
här gav mig det intrycket, att han
ändå var ute efter några rättvisefakto -

övertagna enskilda järnvägar.

rer, som han ville att avgörandet i denna
fråga skulle baseras på.

Jag vill erinra om att vi i vanliga fall
när det gäller pensioner brukar hålla
mycket hårt på att pensionen skall vara
en intjänad löneförmån, och de som
det nu gäller har ju inte betalat ett öre
i pensionsavgift. Strängt taget är det ju
oegentligt att kalla det som de nu får
för pension, ty det är ett understöd från
staten, som har tillkommit av humanitära
skäl. De har inte tjänat in sin
pension genom att betala pensionsavgifter.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det måste vara ett missförstånd,
ty de har ju dock betalat
pensionsavgifter vid de enskilda järnvägarna.
Den inbetalade summan var
168 miljoner kronor, om jag minns
rätt. Således kan man väl inte säga att
de inte har betalat in pensionsavgifter.
Jag har bara velat tillrättalägga den
saken.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är riktigt att de
har betalat in vissa belopp till de enskilda
kassorna, men skillnaden mellan
de pensionsbelopp de var berättigade
till från de enskilda pensionskassorna
och de pensioner som nu utgår har de
inte betalat någonting till, så herr Gustafssons
i Stockholm påpekande var
fullt riktigt på den punkten.

Den summa som fanns i de enskilda
järnvägarnas pensionskassa täcker icke
det pensionsunderlag som det här gäller,
ty den summan gällde inte enbart
den grupp som redan hade gått i pension,
utan jämväl den grupp som fortfarande
var i tjänst vid övertagandet.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag undrar hur herr
Thapper ser på frågan om alla dem
som är anslutna till statens pensionsanstalt
och som har varit i officiell
tjänst hos kommuner och landsting

Onsdagen den 31 mars 1954 fm.

Nr 12.

Omreglering av pensionerna

in. in. Sedan statens pensionsanstalts
reglemente hade ändrats år 1950 fick
innehavarna av de äldre pensionerna
genom ett beslut av år 1952 bara 90
procent av de nya pensionerna. Här
blev det alltså ett tröskelproblem, trots
att pensionärerna hade varit i denna
officiella tjänst och betalat in avgifter
till sina pensioner, som då var lägre.
Vi får säkert en massa sådana här tröskelproblem
om vi inte håller på utskottets
förslag.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag vill inte svara på
den frågan nu, eftersom jag inte har
studerat den närmare. Det låter emellertid
något gynnsammare för de pensionärer
som fröken Höjer nämnde,
som får 90 procent. De som vi har avsett
i motionen får ju bara 80 procent.

I det här fallet ligger det så till att
det förelåg ett statligt principbeslut om
när järnvägarna skulle förstatligas, enligt
vilket detta förstatligande skulle
ske i betydligt hastigare takt än som
blev det verkliga förhållandet. Om tidpunkten
för en persons pensionering
har råkat infalla efter förstatligandet
— vederbörande pensionärer har inte
haft något inflytande på tidpunkten
för pensioneringen — får han alltså
full pension, medan en annan person,
som kanske, såsom jag tidigare sade,
bara har kvarstått i tjänst en månad
kortare tid, inte får full pension därför
att hans pensionering har inträffat före
förstatligandet. Det är detta förhållande
som skapar irritation och gör det angeläget
att man får detta tröskelproblem
ur världen, liksom enligt mitt förmenande
alla andra sådana tröskelproblem.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Thapper be -

vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Thapper begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 87 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående sänkning av vissa
postavgifter; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelsen rörande
insättningsinaximum på sparkasseräkning; nr

nr 12, i anledning av fullmäktiges i

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Förstatligande av skogsindustrierna.

riksbanken framställning i fråga om
förste kammarskrivaren Eric Wigarts
överförande å indragningsstat.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr

talmannen att uppskjuta handläggningen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 31 mars.

Kl. 19.30.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ I Förstatligande

av skogsindustrierna.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av sågverksindustrierna.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 227 i första kammaren av
herr Persson, Helmer, m. fl. samt nr 286
i andra kammaren av fru Nilsson m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om snabb utredning om förstatligande
av bolagsskogarna, de stora
sågverken och hela den storindustri,
som utnyttjade skogen som råvarubas.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 227 och II: 286
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Det tillhör inte den
parlamentariska vardagen i Sverige att
riksdagen dryftar en åtgärd som skulle
begränsa det privata monopolet över
produktionsmedlen och öka det s. k.
samhälleliga inflytandet på ett område,
som har med folkets försörjning att
göra. I den mån dylika spörsmål behandlas
rör det sig vanligen om mycket
begränsade områden, företagsbeskattning,
räntepolitik, bankernas utlåningspolitik
o. d. Där tangeras aldrig
kapitalmonopolen och ännu mindre
ägandefrågorna. Om ett ståndpunktstagande
mot något särskilt kapitalintresse
över huvud taget sker, blir
det som regel till förmån för ett annat
kapitalintresse. Som helhet rubbas ingenting
väsentligt.

Det förslag som från kommunistiskt
håll framförts om att riksdagen i en
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
en snabb utredning om ett förstatligande
av bolagsskogorna, de stora sågverken
och den stora industri i övrigt, som
utnyttjar skogen som råvarubas, går något
utanför det område, på vilket diskussionerna
i riksdagen vanligen rör
sig.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Förslaget inför dock icke något principiellt
nytt i den ekonomiska debatten.
Ett förstatligande av skogsindustrierna
vore inte någon revolution,
ingenting som skulle kunna jämföras
med de ekonomiska och sociala förvandlingar
som ägt rum i Sovjetunionen
och i folkdemokratierna efter kriget.
Principiellt sett är det närmast
jämförligt med tidigare riksdagsbeslut
om exempelvis järnvägarnas förstatligande,
statsgruvorna i Mellansverige
och den statliga träförädlingsindustrien
i Norrbotten, men naturligtvis rör det
sig om ett större industriellt engagemang
än staten någon gång tidigare
gjort.

Vad är då anledningen till att vi nu
har aktualiserat denna fråga? Produktionen
går ju ännu för fullt, sysselsättningen
inom skogsindustrierna är inte
dålig och inte heller rotvärden och exportpriser.
Något nödläge, jämförligt
med det som under 1920- och 1930-talen
tvingade statsmakterna att överta enskilda
industriföretag för att rädda
människor och kommuner från säker
undergång, har ännu inte anmält sig.
Möjligen är det detta förhållande som
gör att bankoutskottet så tvärsäkert försäkrar,
att frågan saknar aktualitet. Om
utskottet det allra minsta skulle ha
grubblat över morgondagen och de problem,
som den alltmer hotande krisen
ställer, liksom över gårdagens olika erfarenheter,
måste dess resonemang ha
fått en annan utformning. Måhända
skulle utskottets flertal då ha kommit
underfund med att det redan finns företag,
som inte kan utvecklas med framgång
under nuvarande ägandeförhållanden.

För oss spelar härvidlag morgondagen
en viktig roll. De högtidliga löftena
om full sysselsättning och trygghet i
anställningen fordrar nu ett helt annat
underlag än hittills vidtagna åtgärder
för att bli något mera än vackra ord.
För dem, som menar, att dessa löften
är mer än skådebröd för massorna, går

Förstatligande av skogsindustrierna.

det inte att vifta bort frågan om vem
eller vilka som skall bestämma över
produktion, produktionsmängd och antalet
sysselsatta. Eftersom allt flera
faktorer samverkar för att i den kapitalistiska
världen utlösa en ekonomisk
kris som måhända kan bli vårt överskuggande
problem redan nästa år,
ökar skälen för att en utredning snabbt
skall komma till stånd. Vi ser sålunda,
herr talman, i lösningen av denna stora
fråga en av de betingelser, som är nödvändiga
för att ge eftertryck åt löftena
om den fulla sysselsättningen och för
att skapa en relativ trygghet i anställningen.

Vi vill också påminna om vad som
blev resultatet av den stora depressionen
för skogsindustrierna under 1920-och 1930-talen. Staten tvingades då att
överta det ena företaget efter det andra
inom den norrbottniska skogsindustrien,
så att det numera på detta område
inom hela länet bara finns ett
större företag — i Munksund — som
ännu är i privat ägo. Dessa statliga åtgärder,
som motiverades med sociala
skäl, var delvis improviserade och kunde
följaktligen inte genomföras så planmässigt
och ekonomiskt rationellt som
hade varit möjligt under andra förhållanden.

Vi är nog eniga om att inga garantier
föreligger för att inte en situation
kan uppstå, som ställer statsmakterna
i ett nytt tvångsläge, kanske ännu värre
än under 1930-talet. Det finns långt
fler sannolikhetsskäl för att en sådan
situation skulle uppstå nu än sådana
skäl som kunde anföras däremot. Vad
som tidigare skedde i Norrbotten kan
i den nya krisen bli aktuellt för både
Västerbotten och Västernorrland, måhända
även för övriga delar av landets
skogsindustrier. Därför har beredskapssynpunkten
spelat en viktig roll för
motionärerna.

De skäl, som i övrigt föranlett oss att
nu aktualisera denna fråga, skall jag
försöka sammanfatta i några punkter.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Förstatligande av skogsindustrierna.

1) Det handlar här om en industri,
baserad på landets största och viktigaste
naturtillgång, som inte bör vara
ett spekulations- och vinstobjekt för ett
fåtal enskilda utan bör vara hela folkets
egendom. I samhällets ägo skulle
skogen och dess industrier mäktigt öka
de samlade resurserna, vidga ramen för
sociala och kulturella reformer och
minska skattetrycket på medborgarna.

2) Den svenska skogsindustrien har
eu nyckelposition i landets ekonomiska
liv. Stödd på densamma driver storfinansen
sin egen politik, ofta i strid
mot den av statsmakterna fastslagna
och utan hänsyn till vad dessa anser
vara ett samhällsintresse. Genom att
skogsindustrierna svarar för hälften av
den svenska exporten övar de ett starkt
inflytande över prisbildning och penningvärde.
Den s. k. engångsinflationen
för några år sedan påverkades
starkt av skogsindustriernas spekulationer
och prispolitik. Ett av resultaten
därav blev att 7 miljarder kronor i
sparmedel bytte ägare, d. v. s. i huvudsak
berövades småspararna inom landet.
Ett annat resultat blev en oerhörd
ökning av levnadskostnaderna. Som ett
enda exempel som direkt illustrerar
skogsindustriernas prispolitik vill jag
nämna, att medan 1 kg havregryn kostade
30,5 öre, så kostade enbart emballaget
12,5 öre. Många statliga åtgärder
har kommit i konflikt med monopolens
planmässiga motattacker.

3) Idén om planhushållningen har
vunnit stora sympatier inom vårt folk.
Regeringspartierna argumenterar ofta
för en sådan som ett nödvändigt medel
för att åstadkomma en bättre hushållning,
skydda näringslivet för konjunkturstörningar
och upprätthålla s. k. full
sysselsättning. Den privata exploateringen
av skogstillgångarna har möjliggjort
ett hasardspel med människor och
bygd. Om inte staten, som jag redan
erinrat om, under tjugo- och trettiotalen
tvingats ingripa och inlösa
bankrutta företag eller företag som ka -

pitalisterna av profithänsyn velat nedlägga,
hade något av en katastrof för
Norrbotten inträffat. Gången hittills
bär varit, att där exploateringen av skogarna
är särskilt vinstgivande, där har
de privata intressena fritt och ohejdat
drivit sitt spel, medan staten tvingats
ingripa i de områden av landet, där
genom olika omständigheter investeringarna
inte längre är lika riskfria
och inte kunnat ge så omedelbara och
väldiga vinster inom överskådlig tid.
De stora statliga investeringarna i Norrbotten
som verkställdes av sociala hänsyn
skulle ha blivit en mycket bättre
affär, därest de samordnats enligt en
större plan. Nu visar det sig ofta att
den statliga driften hotas av privat
konkurrens, särskilt om råvarorna.
Samtidigt som industrien i Norrbotten
har överskott av råvaror inom länets
gränser framtvingar denna privata konkurrens
driftinskränkningar inom de
statliga företagen. Vill man åstadkomma
en mera planmässig produktion och
ett mera rationellt utnyttjande av naturtillgångar
och andra produktionsfaktorer,
måste förstatligandet te sig
som en naturlig utväg.

4) Vid sommarens riksdagsbesök i
övre Norrland hade deltagarna möjlighet
att särskilt i Västerbotten konstatera,
vilka stora statliga insatser som är
nödvändiga för bland annat bolagsskogarnas
underhåll och reproduktion.
Dessa bolagsskogar har i hög grad sammanrafsats
genom lögn och svek under
baggböleriets gyllene år. Det ter sig utmanande
för rättskänslan att samhället
skall påläggas stora ekonomiska bördor
för att genom bolagsskogarna trygga en
fortsatt försörjning med råvaror åt
skogsindustrierna i kustlandet.

5) Den senare tidens forskning och
erfarenheter har ådagalagt vilken omfattande
och mångsidig användning av
träet som redan nu är möjlig och som
i ännu högre grad kommer att bli möjlig
framdeles. Den svenska industrien
har hittills som regel släpat efter när

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

det gällt forskning, experiment och investeringar,
som skulle möjliggöra ett
mångsidigare utnyttjande av skogen
som råvara. Under trettiotalet exempelvis
vidareförädlades den svenska
massan i olika länder, medan i Sverige
förädlingen begränsades till pappersstadiet.
Hela den italienska konstsilkeindustrien
kunde utvecklas med den
svenska cellulosan som råvara.

Numera bär vi här i landet kommit
ett steg framåt på detta område under
trycket av de internationella erfarenheterna
och behoven liksom den ökade
konkurrensen. Men fortfarande släpar
den svenska industrien långt efter
på detta område och är i huvudsak inställd
på exporten av det halvförädlade
träet. Anledningen därtill är att
detta på kort sikt ter sig mera vinstgivande
och riskfritt för spekulanterna.
Ett förstatligande av skogsindustrierna
skulle samtidigt vara en uppfordran till
en effektiv och rationell användning
av skogen. Detta skulle inte bara ha
nationalekonomisk betydelse utan möjliggöra
en ökning av antalet anställda,
en jämnare produktion samt motverka
krisstörningar samtidigt som det ökade
landets inkomst på skogen.

6) De anställda inom skogsindustrierna
tillhör ofta låglönegrupperna.
Detta är alldeles särskilt påtagligt för
skogsarbetarna, vilka som regel får betala
tre goda år med tio dåliga. Men
det gäller i hög grad även sågverksindustrien.
Dennas arbetare liksom cellulosaindustriernas
arbetare har haft
stark känning av konjunkturskiftena, en
rationalisering som inte tagit hänsyn
till människorna och ett tillstånd av
permanent osäkerhet som knappast haft
en motsvarighet inom andra industrier.
Just med hänsyn till jättevinsterna inom
skogsindustrierna och de förhållandevis
små kapitalinsatserna vore det
fullt möjligt att gå i spetsen inom denna
näring, när det gäller att skapa goda arbetsbetingelser
och sociala förmåner för
de anställda. Det kan inte förvåna om

Förstatligande av skogsindustrierna.

det bland arbetarna finns en opinion,
som anser att en centralisering genom
ett förstatligande av skogsindustrierna
skulle kunna befordra de anställdas
strävanden. I statens skogsindustrier
gör arbetarna med all rätt anspråk på
samma förmåner som tillkommer andra
jämförliga statsanställda.

7) Inom vissa delar av landet har
jordbrukarna brist på skog. Alla erkänner
vikten av att dessa jordbruk kunde
tillföras skog genom statliga eller andra
åtgärder. Ett förstatligande av skogarna
skulle möjliggöra en rationell lösning
av denna fråga.

Liknande problem består för de s. k.
småsågarna, som utsättes för en systematisk
utpressning från skogsindustrierna
och ofta hotas att helt utestängas
från råvarutillförseln. Dessa småsågar
är som regel nödvändiga för att förse
den kringliggande byggden med sågat
virke till rimliga priser. Även dessa småsågars
virkesbehov skulle kunna lösas
på ett bättre sätt genom skogarnas förstatligande.

Herr talman! Detta är det viktigaste
skäl som jag tycker man kan resa för
kravet på en utredning. Det finns som
sagt inga skäl för att ideologiskt koppla
ihop detta spörsmål med den mera
långsyftande strävan att socialistiskt omdana
samhället. Den statliga verksamhet,
som redan bedrives på industriellt
område och i fråga om kommunikationerna,
är som regel underkastad samma
ekonomiska lagar som gäller för de privata
företagen och har inte i princip
förändrat arbetarnas ställning i produktionen.
Å andra sidan innebär en ökad
statlig andel av produktionen att en rad
ur samhällets synpunkt viktiga uppgifter
kan lösas på ett smidigare och ur
statsmaktens synpunkt fördelaktigare
sätt, samtidigt som det ökar vissa materiella
resurser för samhällets socialistiska
omgestaltning. Om privatintressena
kopplades bort från skogsindustrierna,
skulle detta även vara till fördel
för utformningen av den ekonomiska

Andra kammarens protokoll 195b. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Förstatligande av skogsindustrierna.

politiken i stort. En sådan ökning av
den statliga ekonomiska makten skulle
under vissa betingelser kunna begränsa
de privatkapitalistiska intressenternas
möjligheter att korrigera mål och strävanden,
som statsmakterna vill stödja.
Detta kunde ha stor betydelse för att
skapa full sysselsättning, för bevarandet
av penningvärdet, för utformningen av
handelspolitiken och för lösningen av
många andra uppgifter.

Men bankoutskottet vill inte höra talas
därom. Det finner allt välbeställt. Om
dess uttalande skrivits på Enskilda banken
eller i redaktionen för Sunt Förnuft
kunde det inte ha varit mera kategoriskt
därvidlag.

Därmed är inte sagt att utskottet ansträngt
sig för att leverera något argument
för sin fullständigt negativa ståndpunkt.
Om någon kompromiss ingåtts
i utskottet mellan de socialdemokratiska
och mera storfinansiellt lierade representanterna,
så måste denna ha gått ut
på att säga så litet som möjligt, att inte
argumentera, bara marschera för att
undvika all diskussion av frågan.

Utskottet nöjer sig därför med påståendet
att frågan inte är aktuell. Jag har
utvecklat en del av de skäl som visar
att frågan är aktuell och inom kort kommer
att bli långt mera aktuell. Kravet
om utredning siktar alltid framåt och
innebär ett medgivande att frågan inte
kan lösas från den ena dagen till den
andra. Ett utredningsbeslut är nämligen
ännu inte liktydigt med ett beslut om
skogsindustriernas förstatligande. För
det första tar en utredning sin tid.
För det andra skall dess resultat underställas
en komplicerad granskning från
olika myndigheter. För det tredje har
regeringen och i sista hand riksdagen
att bestämma om och när eventuella
förslag skall realiseras.

Innan jag sätter punkt vill jag göra
ännu några påpekanden till frågan om
förstatligandet kan betraktas som aktuellt
eller inte.

För några år sedan förklarade då -

varande socialministern Gustav Möller,
att vi kunnat finansiera hela vår socialpolitik,
om staten hade förvärvat skogsindustrierna.
En liknande tankegång
har utvecklats av förutvarande finansministern
Ernst Wigforss, bland annat
i hans skrift »Socialism i vår tid», som
ju erhållit en så oförbehållsam rekommendation
av nuvarande statsministern.
Wigforss påpekar exempelvis, att skogsindustrierna
i samhällets hand under
inflationsåren skulle ha gjort det mycket
lättare att dra fördel av de gynnsamma
priserna på världsmarknaden,
utan att detta hade behövt resultera i
den ödeläggande inflationen. Hela hans
resonemang utmynnar i följande: »Inte
minst de senaste erfarenheterna i vårt
land har därvid riktat uppmärksamheten
på betydelsen av att avkastning av
stora naturtillgångar kommer alla medborgare
till godo, och frågan om socialisering
av väsentliga delar av de på skogen
vilande industrierna har kommit
inom kretsen av praktiska näringspolitiska
frågor.»

I Tiden nr 3 år 1952 går man ännu
ett steg och förklarar att skogsindustrien
är den näringsgren, som först inbjuder
till aktion, därest man vill bygga upp
en planmässig hushållning, och att
denna aktion bör bestå i ett förstatligande
av de väsentliga delarna av skogsindustrierna.

På den senaste socialdemokratiska
kongressen 1952 stod även denna fråga
på dagordningen genom motioner från
olika organisationer ute i landet. Även
inom fackföreningsrörelsen i de berörda
industrierna har man kommit fram
till samma uppfattning om skogsindustrien
som jag här har framfört. Slutligen
har en mycket enstämmig facklig
och kommunal opinion i Ådalen ansett
tiden vara inne att överföra skogsindustrierna
i samhällets ägo. Denna opinion
är inte betingad av några s. k. doktrinära
hänsyn, utan helt av omsorg om
folkets aktuella försörjning och bygdens
fortbestånd.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

Jag vill också innan jag sätter punkt
påminna om tidigare utredningar om
skogsväsendet och skogslagstiftningen,
där frågan ofta behandlats och slutsatsen
har blivit — om jag får citera ur
en utredning: »Starka skäl talar för att
en betydande del av landets skogskapital
bör i folkhushållningens intresse
ägas och förvaltas av staten.»

Jag påminner också i detta sammanhang
om den s. k. socialiseringsutredningens
slutsatser och särskilt det kategoriska
sätt varpå densamma i betänkandet
om domänverket resolverade, att
det inte ens var nödvändigt att i detalj
redovisa motiven till att staten bör äga
och förvalta skog.

Dessa anförda exempel kunde mångfaldigas.
De flesta är tagna från den
nuvarande exceptionella högkonjunkturen.
I onda tider, när anarkien i det
privatägda näringslivet alldeles särskilt
exponerats, har frågan om skogsindustriernas
förstatligande fått ett ännu
starkare grepp om människorna.

Men allt detta låtsas bankoutskottet
inte om. I detta sitter sådana framskjutna
företrädare för den svenska storfinansen
som herrar Ewerlöf och De
Geer. Deras mening är naturligtvis att
frågan inte är aktuell och aldrig får
bli aktuell, och om dem gäller särskilt
vad tidskriften Tiden skrev i slutet av
1952: »En annan sida är att storfinansen
även i fortsättningen kommer att
motsätta sig alla åtgärder som syftar
till att statsmakterna får ett mera bestämmande
inflytande över det privata
näringslivets dispositioner, även om
detta ur folkhushållets synpunkt skulle
vara aldrig så önskvärt.»

Svårare kunde det väl vara för Tiden
att konstatera att, ett och ett halvt år
efter det att frågan fått en så framskjuten
roll i socialdemokratisk propaganda
och av ledare inom socialdemokratien
betecknats som liggande inom kretsen
för praktiska näringspolitiska frågor,
bakom storfinansens ståndpunkt skulle
placeras bortåt ett dussin socialdemo -

Förstatligande av skogsindustrierna.

kratiska riksdagsmän och att bland
dessa inte en enda skulle våga höja sin
röst för det som ansågs vara 1952 års
aktualitet. Det vore antagligen välvilligt
att utgå ifrån att utskottets majoritet
har sovit, när frågan nu förts in i debatten.
Jag tror det är riktigare att utgå
ifrån ätt majoriteten fullt medvetet demonstrerat
mot sina åsiktsfränder i
frågan.

Att utskottet även i den formella
handläggningen tagit ovanligt lätt på
saken visar dess egen redovisning. En
föraktfull fnysning är vad det presterat.
Men, herr talman, bristen på saklighet
inför en viktig fråga kommer bara att
egga till nya ansträngningar. Utskottet
känner sig naturligtvis övertygat om att
frågan faller i dag, men jag är säker på
att dess nuvarande flertal kanske ganska
snart kommer att ändra mening därvidlag.
Därför tror jag man tryggt kan
försäkra, att även om denna fråga faller,
tillhör den de frågor som faller framåt.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har sagt ber jag att få yrka
bifall till motion nr 286 i denna kammare.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har utskottet nöjt sig
med att konstatera, att frågan om skogsindustriernas
socialisering saknar sådan
aktualitet, att det kan anses motiverat
att igångsätta en offentlig utredning
rörande frågan, detta så mycket
mer som redan vissa utredningar pågår
rörande det norrländska näringslivet
och skogsindustriernas socialisering ju
väsentligen måste vara en fråga om det
norrländska näringslivet. Med hänsyn
härtill har utskottet inte heller ansett
nödvändigt att ingå på någon debatt,
som vi anser måste bli rent akademisk.
Detsamma kan vara motiv för att jag
här i kammaren inte heller ingår på
någon debatt i frågan.

Utskottets utlåtande är mycket kort.
Det står i direkt proportion till den

100 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Utlänningslag.

aktuella betydelsen av den motion,
om vilken utskottets utlåtande handlar.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Utskottet har icke sagt,
att frågan saknar sådan aktualitet, som
den föregående talaren berörde, utan
utskottet har sagt, att frågan saknar aktualitet.
Det måste man ju beteckna såsom
ett kategoriskt omdöme om hela
frågan, vilket inte kan förändras av att
utskottets talesman talar om särskilda
undersökningar om de norrländska näringsförhållandena.
Uttalandet att frågan
för utskottet ter sig akademisk kan
ju också med framgång jämföras med
vad jag tidigare återgav om hur frågan
bara för mycket kort tid sedan diskuterades
inom herr Severins eget parti.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Utlänningslag.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande,
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till utlänningslag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 december 1953 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 41, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till utlänningslag.

Enligt det i propositionen framlagda
förslaget skulle den hittillsvarande tidsbegränsade
utlänningslagen ersättas med
en permanent lagstiftning.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att talan mot länsstyrelses beslut i utvisningsärenden
icke skulle såsom hittills
föras hos högsta domstolen utan
hos den centrala utlänningsmyndigheten
med rätt för utlänningen, under vissa
förutsättningar, att fullfölja sin talan hos
Kungl. Maj:t i statsrådet.

70 § utlänningslagen skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag erhålla följande
lydelse:

70 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller under andra utomordentliga
förhållanden äger Konungen
utfärda särskilda föreskrifter om utlännings
inresa och uppehåll i riket, rätt
till anställning här och avlägsnande
härifrån samt om utlännings omhändertagande
i anstalt eller förläggning.

Har Konungen i annat fall än då riket
är i krig meddelat bestämmelser
om verkställighet av avvisning, förpassning,
förvisning eller utvisning, vilka
avvika från vad som stadgas i 53 och
54 §§, eller ock bestämmelser om utlännings
omhändertagande i anstalt eller
förläggning, skola, såvida icke krig
inträffar, bestämmelserna, vid äventyr
att de eljest bliva ogiltiga, inom en
månad underställas riksdagens prövning.
Varda bestämmelserna icke inom
två månader från det underställningen
skett av riksdagen gillade, skola de upphöra
att gälla.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom
riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 393 av herr Herlitz,
nr 394 av herr Damström, samt
inom andra kammaren:
nr 502 av herr östrand m. fl., likah>
dande med motionen nr 394 i första
kammaren,

nr 503 av herr Landgren m. fl. och
nr 504 av herrar Svensson i Ljungskile
och Dahlén.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 101

I motionen II: 504 hade hemställts,
bl. a., att fullmaktsstadgandet i 70 §
skulle begränsas till tid då riket befunne
sig i krig eller krigsfara.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget •—■ måtte för sin
del antaga nämnda förslag med den
lindringen, att 15 § erhölle av utskottet
angiven lydelse;

B) att motionerna I: 393 och 394 samt
II: 502, 503 och 504, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hylander, Lindblom, Björnberg, fru
Gärde Widemar, herr Gezelius och fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framförda lagförslaget — måtte för
sin del antaga nämnda förslag med de
ändringarna, att 15, 44—47, 49 och
59 §§ erhölle av reservanterna angiven
lydelse;

B) att motionerna I: 393 och 394
samt II: 502, 503 och 504, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservanternas förslag innebar, att
fullföljden i utvisningsärenden skulle
ske hos allmän domstol.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Svensson i Ljungskile väckt
en motion med anledning av propositionen
om utlänningslag. Jag skall be
att få säga några ord om en del frågor,
som jag speciellt har tagit upp i motio -

Utlänningslag.

nen. Först kanske jag dock helt allmänt
skulle säga, att detta förslag till utlänningslag,
som justitieministern framlagt,
är ett fullföljande av de traditioner,
som vi har på detta område, då vi
försöker behandla utlänningar av vad
slag det vara må på ett i riktig mening
liberalt sätt. I stort sett i varje fall
är alltså detta, såvitt jag kan bedöma,
en mycket tillfredsställande lagstiftning.
På några speciella punkter har
vi dock en hel del att invända. En del
av de synpunkter, som är framförda i
motionen, har upptagits i den reservation,
som avlämnats av herr Rylander
m. fl., och de förhållandena skall jag
inte beröra i mitt anförande. Det är
endast en speciell punkt, nämligen hur
vid Kungl. Maj:ts fullmakt skall vara,
som jag i detta sammanhang skall beröra.

I 70 § i förslaget stadgas att vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig,
eller under andra utomordentliga förhållanden
skall Konungen äga utfärda
särskilda föreskrifter om utlännings inresa
och uppehåll i riket, rätt till anställning
här och avlägsnande härifrån
samt om utlännings omhändertagande
i anstalt eller förläggning. Det är alltså
ganska väsentliga ingrepp i enskilda
människors liv, som Kungl. Maj:t här
begärt fullmakt att i vissa situationer
själv handlägga utan att riksdagen behöver
höras. I propositionen föreslås
dock, att om inte krig föreligger, måste
riksdagen inom två månader godkänna,
att denna paragraf tillämpas.

Det var en kommitté, som förberedde
denna lagstiftning, och den hade en något
annan mening på denna punkt än
vad justitieministern föreslår riksdagen.
Det kan kanske vara intressant att
i detta sammanhang påpeka vilka som
var ledamöter av denna kommitté. Det
var hovrättspresidenten Wieslander,
herr Edberg i denna kammare, utlänningskommissions
chef och Uppsala
universitets nuvarande rektor professor
Holmbäck. Kommittén ansåg på denna

102 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Utlänningslag.

punkt, att det räckte med möjligheten
till frihetsinskränkning vid krig eller
krigsfara och andra utomordentliga
förhållanden, som den preciserade som
t. ex. en mycket stor flyktingström. Då
skulle fullmakten kunna tillämpas. Sedan
har dock justitieministern ansett,
att en vidare fullmaktslagstiftning vore
lämplig. Han vill, att även om det inte
råder krig och även om det inte råder
beredskapstillstånd, vilket kommittén
hade tänkt sig som ett av villkoren,
så skall Kungl. Maj :t under utomordentliga
förhållanden få tillämpa lagstiftningen.
Den skall dock i efterhand
underställas riksdagen.

I motionen har vi uttalat betänkligheter
mot denna utvidgning. Utskottets
ställningstagande förefaller mig på denna
punkt vara ganska svävande. När
det behandlar motionen, så säger det,
att visserligen är uttrycket »andra utomordentliga
förhållanden» inte entydigt
till sin innebörd —- och det kan
man ju verkligen lugnt understryka; i
flera sammanhang har det, när det varit
svävande formuleringar för Kungl.
Maj:ts fullmaktslagstiftning, lett till resultat,
som inte alltid varit riktigt önskvärda.
Men första lagutskottet tillägger
att vad i propositionen anförts om uttryckets
avsedda tolkning —• alltså
detta uttryck »andra utomordentliga
förhållanden» —• synes dock utskottet
giva tillräcklig ledning för tillämpningen
av detsamma». Jag måste säga att
även en mycket noggrann forskning i
propositionen, vad som skulle kunna
ligga bakom utskottets skrivning på
denna punkt, har inte för mig kunnat
leda till det resultatet, att jag har fått
någon precisering av vad departementschefen
har menat. Det enda man
kan säga är att departementschefen
tycker att kommittén, som jag tror på
denna punkt var enhällig, varit för
snäv i fråga om hans egen möjlighet
att ingripa. Kungl. Maj :ts proposition
ger vid handen att justitieministern
vill utvidga sin befogenhet genom detta

mycket tänjbara uttryck »andra utomordentliga
förhållanden».

Det skulle vara rätt värdefullt att få
reda på vad utskottet har åsyftat, när
utskottet anser att det finns en precisering
på denna punkt. Departementschefen
godtar ju inte att det bara skall
vara t. ex. en stor flyktingström, som
kunde göra det angeläget för Kungl.
Maj :t att ha fullmakt att t. ex. ta in
utlänningar i anstalt eller förläggning,
för att inte tala om andra ting. Enligt
min uppfattning bör man vara mycket
restriktiv, när det beviljas fullmakter
som berör människors frihet. Det finns
väl ingen anledning att tro att vare
sig den ene eller andre justitieministern
skulle ha en speciell benägenhet att
missbruka denna fullmakt. Det är ju
inte heller det som det är fråga om;
det är inte det vi diskuterar; utan här
är frågan: Skall man ge en fullmakt
eller inte? I detta fall tycker jag det är
mycket som talar för att man kan vara
tveksam på denna punkt. Då synes det
mig vara angeläget att riksdagen här
säger nej till dena fullmakt, när det
gäller att Kungl. Maj:t skall få ingripa
under dessa mycket obestämbara förhållanden,
som inrymmas under rubriken
»andra utomordentliga förhållanden».
Det räcker att Kungl. Maj:t vid
krig eller krigsfara har denna möjlighet.
De tillfällen då det skulle föreligga
behov för Kungl. Maj:t att ingripa utöver
vid krig eller krigsfara förefaller
mig — som väl är, måste jag säga —
vara så sällsynta, att det inte finns anledning
att nu lagstifta i den riktningen.
Skulle behov föreligga bör ju, när
det nu finns en mall för hur lagstiftningen
skall se ut, Kungl. Maj:t mycket
snabbt kunna få denna fullmakt från
riksdagen.

Med anledning härav ber jag, herr
talman, att få yrka att 70 § första stycket
i förslaget till utlänningslag kommer
att lyda så här: »Vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, äger
Konungen utfärda särskilda föreskrif -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

103

ter om utlännings inresa och uppehåll
i riket, rätt till anställning här och avlägsnande
härifrån samt om utlännings
omhändertagande i anstalt eller förläggning.
»

Herr RY LAN DER (fp):

Herr talman! .Tåg skall först med några
ord beröra det avsnitt av utskottsutlåtandet
som var föremål för herr Dahléns
anförande.

Det är, föreställer jag mig, ganska
tydligt, att om man skall gå in för en
permanent utlänningslag, som är byggd
på principen om ett fritt folkutbyte,
måste man finna sig i att Kungl. Maj:t
får ganska vid fullmakt. Det har också
så skett i denna proposition. Det gäller
på ett område, som inte här har berörts,
t. ex. om arbetstillstånd, och det
gäller om den punkt som herr Dahlén
berörde. Herr Dahlén får väl kanske
direkt ur justitieministerns mun höra
den precisering som han efterlyser.

Utom i det fall, som direkt berördes
av kommittén — alltså att en stark flyktingström
skulle söka sig hit, så att
extra ordinära åtgärder skulle bli nödvändiga
— så föreställer jag mig att
gränsen mellan krigsfara å ena sidan
och ett fullkomligt normalt tillstånd å
den andra, då man alltså inte behöver
annat än tillämpa den vanliga lagen,
med nödvändighet måste bli rätt flytande.

Vi erinrar oss säkerligen från den
sista krigstiden, att tiden före införandet
av beredskapstillstånd kan vara mycket
kritisk. Det är ju inte alls säkert
att därför att man själv anser, att det
är krigsfara, man vill ge uttryck åt
detta. Utskottet menar att detta uttryck
»andra utomordentliga förhållanden»
borde bli rätt så tydligt, när det står i
det sammanhang som det gör.

Jag vill, herr talman, vidare beröra
en fråga som är föremål för en reservation,
som jag och några andra ledamöter
i utskottet har fogat till utlåtandet.

Utlänningslag.

Det gäller fullföljd av talan mot länsstyrelses
beslut i utvisningsärende.

Enligt nu gällande lag får fullföljd
av talan mot länsstyrelses beslut ske
direkt till högsta domstolen. Detta infördes
1914, och det motiverades då med
att det i dessa ärenden förelåg frågor
om rättstillämpning och att prövningen
därför enligt allmänna grunder borde
tillkomma annan myndighet än Kungl.
Maj :t.

I den nya lagen har de nuvarande utvisningsärendena
spaltats upp på två
grupper. En grupp kallas för förvisning
och en grupp kallas för utvisning. Förvisningsgruppen
avser sådana fall, när
utlänning gjort sig skyldig till brott av
viss beskaffenhet här i landet. Det har
då ordnats så i den nya lagen, att den
domstol, som har att döma över förbrytelsen,
också får besluta om huruvida
det skall ske förvisning av utlänningen
eller inte. Talan mot förvisningsbeslut
fullföljs sedan i vanlig domstolsväg
till hovrätt och kanske vidare
till högsta domstolen. Enligt allmänna
regler är därvidlag för utlänningen så
väl sörjt för rättssäkerheten som man
kan tänka sig genom det muntliga förfarande,
som ju äger rum i domstolarna.
Och domstolarnas möjligheter att komplettera
utredningen är också väl tillgodosedda.

Justitieministern godtog beträffande
dessa fall inte det förslag som kommittén
lagt fram. Kommittén ansåg att
även i dessa fall fullföljd av talan skulle
ske till den centrala utlänningsmyndigheten,
och man vidtog vissa anordningar
för att tillgodose rättsskyddet
genom förslaget att lekmän skulle medverka
i länsstyrelserna o. s. v. Statsrådet
yttrade i propositionen på denna punkt:
»Det förhåller sig emellertid otvivelaktigt
så, att sådana åtgärder endast innebär
ett ofullständigt efterliknande av
domstolsprocessen. Det bästa sättet att
tillgodose dessa synpunkter är att överföra
ärendena till domstol.» Så skedde
också.

104 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 om.

Utlänningslag.

Beträffande utvisningsärendena utgörs
de till mycket väsentlig del av sådana
fall, där skälet för utvisningen är
att utlänningen i utlandet begått brott
av viss beskaffenhet. Dessa fall liknar
ju mycket förvisningsfallen, och man
skulle kunna tycka att den motivering
justitieministern haft för att gå den angivna
vägen för förvisningsfallen skulle
leda till att man även för fall som gäller
brott begångna i utlandet skulle gå
samma väg. Processlagberedningen hade
ju också på sin tid föreslagit, att fullföljd
av talan skulle ske till hovrätt och
vidare. Emellertid har Ivungl. Maj:t beträffande
utvisningsfallen gått en annan
väg och föreslagit, att fullföljd skall
ske till den centrala utlänningsmyndigheten
och under vissa förutsättningar
vidare till Kungl. Maj:t i statsrådet. Det
möter vissa betänkligheter att införa en
sådan ordning på grund av att man här
inskjuter ett centralt ämbetsverk mellan
länsstyrelserna och Kungl. Maj :t och
bryter den eljest godtagna principen att
länsstyrelserna är direkt underställda
Kungl. Maj :t. Man skulle kunna tycka
att en domstol skulle vara närmast till
att pröva ifall förutsättning för utvisning
skulle föreligga i ett sådant här
fall. Det finns emellertid fall — låt vara
bara ett fåtal — där skälet för utvisning
inte är att utlänningen begått brott
i utlandet, utan att han gjort sig skyldig
till dåligt leverne, yrkesmässigt bedrivit
otukt eller hemfallit åt alkoholmissbruk,
vilket gör att man inte vill ha honom
här i landet. Att bedöma sådana
omständigheter är emellertid inte på
något sätt främmande för de vanliga
domstolarna. Det är också en annan
sak som gör att reservanterna finner
övervägande skäl tala för att fullföljden
även i utvisningsärenden bör ske
hos allmän domstol, nämligen att det i
hovrätten skulle vara lättare och förenat
med mindre kostnad att vid behov fullständiga
utredningen samt anställa förhör
med utlänningen. Gäller det till
exempel en utlänning som bor i Norr -

botten eller Malmö eller Göteborg får
han, om han begär förhör, föras till utlänningskommissionen
härför, eller kanske
möjligen någon tjänsteman från den
centrala myndigheten kan fara till honom.
I varje fall är det förenat med omkostnader
och besvär. När det gäller vidare
utredning genom vittnen och dylikt,
är väl också domstolsvägen den behändigaste.

Nu vill jag inte påstå att man med
den väg man valt i propositionen inte
försökt att på görligaste sätt vinna ett
rättsskydd för vederbörande utlänning,
som väl i nödfall får godtagas. Men det
är nu så, att om man anser en sak vara
lämpligare än en annan, så skall man
väl säga det. Detta är orsaken till att jag
och mina medreservanter velat framföra
den åsikt vi har.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen i
den del som avses med densamma och
i övrigt bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Eftersom jag tillhör utskottsmajoriteten,
vill jag med några
ord beröra en del av de synpunkter,
som herr Rylander framfört i denna
fråga.

Första lagutskottet säger på s. 44 i
här förevarande utlåtande: »De föreslagna
bestämmelserna i 44—47 §§ angående
fullföljd av talan överensstämma
i sak med vad som nu gäller frånsett
att talan mot länsstyrelses beslut i utvisningsärenden
icke längre skall föras
hos högsta domstolen utan hos den centrala
utlänningsmyndigheten----.»

Det är sålunda den förändring, som
herr Rylander tidigare här har påtalat.

Litet längre ned på samma sida säger
utskottet i sin motivering följande:
»Emellertid är läget nu i olika avseenden
ett annat än då. Genom att avlägsnande
av utlänning på grund av här
i riket begånget brott enligt förslaget
skall ske i form av förvisning och ej i
form av utvisning bortfaller ett skäl,

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

105

som företrädesvis kunnat anföras till
stöd för att fullföljd i utvisningsärenden
skall ske till allmän domstol. Utvisningsärendena
komma nämligen att
i fortsättningen bli av administrativ karaktär
i ännu högre grad än hittills.»

Därefter kommer utskottet in på frågan
huruvida hovrätten skall döma i
utlänningsärenden, och utskottet skriver
då: »Den nuvarande ordningen, enligt
vilken fullföljden går direkt från
länsstyrelserna till högsta domstolen,
måste nämligen i betraktande av att
fullföljdsrätten i vanliga rättegångsmål
är starkt begränsad te sig oegentlig.
Då det, såvitt nu kan bedömas, här
torde komma att röra sig om ett helt
ringa antal ärenden, synas hovrätterna
ej bli i tillfälle att förvärva någon på
erfarenhet grundad sakkunskap inom
detta område.»

Man har alltså utgått ifrån att den
centrala utlänningsmyndigheten har
större erfarenhet, när det gäller att bedöma
dessa saker, därför att man där i
praktiken har sysslat mera med dessa
frågor än exempelvis hovrätterna. Av
den anledningen har också Kungl. Maj :t
menat att den centrala utlänningsmyndigheten
bör vara rätt forum.

Den tidigare av herr Dahlén omnämnda
kommittén har också i sitt betänkande
varit inne på frågan om rättssäkerheten
och huruvida utlänningsärendena
skall handläggas av hovrätterna
eller av utlänningsmyndigheten.
SOU 1951/52. Utskottet anför samma
synpunkter och skriver härom på s. 45:
»För rättssäkerheten är framför allt
sörjt genom föreskrifter om att den
centrala utlänningsmyndigheten i besvärsärenden
alltid skall inhämta utlänningsnämndens
yttrande och genom reglerna
om förhör.»

Man kan väl nämligen inte frånkänna
utlänningsnämnden domarekompetens.
Bland annat sitter f. d. justitierådet
Gärde med i nämnden jämte två lekmän.
Lekmannainflytandet finns också
företrätt i utlänningskommissionen,

Utlänningslag.

medan lekmannaintressena däremot inte
har någon möjlighet att göra sig gällande
i hovrätterna.

Med ledning av den föredragning som
förevarit i utskottet och de kunskaper
vi inhämtat av densamma har vi, som
företräder majoriteten inom utskottet,
funnit att utskottets förslag tillfredsställer
alla anspråk på rättssäkerhet och
ger möjlighet för domarekompetensen
att säga sin mening. Vidare ger det
tillfälle för lekmannainflytandet att
göra sig gällande i utlänningsärendena,
och av dessa anledningar har vi stannat
för vad utskottet hemställt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan utom i vad angick
70 § i lagförslaget, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i angivna
delar, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande
delar; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rylander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 14 utom
i vad angår 70 § i föreliggande förslag
till utlänningslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

106 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Sjukförsäkringslagen.

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Dahlén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 67 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan utom i vad angick
70 § i förslaget till utlänningslag.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen propositioner beträffande
70 § i lagförslaget, nämligen dels på
godkännande av utskottets förslag till
lydelse av denna paragraf, dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som under överläggningen föreslagits
av herr Dahlén; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 3.

Sjukförsäkringslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående dels ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring, dels överarbetning
av samma lag m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
384 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 490 i andra kammaren
av herr Hjalmarson in. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts,

»att riksdagen måtte

1) för sin del antaga i motionen framlagt
förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring.

2) besluta att sjukdagsbidraget till
sjukkassorna från och med den 1 januari
1955 skall utgöra 20 % av sjukdagsersättningen,
dock lägst 50 öre för
sjukdag; samt

3) uttala att lagen den 3 januari 1947

(nr 1) om allmän sjukförsäkring bör
överarbetas med beaktande av vad i
denna motion samt i motionerna I: 483
och II: ’512’ vid 1953 års riksdag anförts
och nytt förslag föreläggas riksdagen,
så snart detta ur statsfinansiella
och samhällsekonomiska synpunkter
befinnes möjligt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 384 och II: 490, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lundgren och fru Ewerlöf, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 384 och II: 490 måtte

1) för sin del antaga följande

Förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr i) om
allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att i stället för
de tidpunkter, som angivas i 111 § samt
115—124 §§ lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring skall gälla
vad Konungen med riksdagen därom
framdeles förordnar.

2) besluta att sjukdagsbidraget till
sjukkassorna från och med den 1 januari
1955 skulle utgöra 20 % av sjukdagsersättningen,
dock lägst 50 öre för
sjukdag; samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring borde överarbetas
med beaktande av vad i motionerna
I: 384 och II: 490 vid årets riksdag
ävensom vad i motionerna I: 483 och
II: 592 vid 1953 års riksdag anförts
och nytt förslag föreläggas riksdagen,
så snart detta ur statsfinansiella och
samhällsekonomiska synpunkter befunnes
möjligt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! När förslagen till de
två stora sociala reformerna folkpensioneringen
och sjukförsäkringen un -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

107

der 40-talet framlades, hade de föregåtts
av mycket omfattande och ingående
utredningar. Man hade anlitat all
den sakkunskap man på den tidén
kunde uppdriva, liksom man samarbetat
med organisationer, som hade erfarenhet
på detta område. Man kunde alltså
hysa rätt goda förhoppningar om ätt
båda dessa reformer skulle kunna genomföras
utan alltför betydande meningsskiljaktigheter,
och det visade sig
också att när det gällde folkpensioneringen
rådde, jag kan säga, fullständig
enighet.

Även senare förslag till förbättringar
på detta område har glädjande nog
kunnat tas emot och beslutas under
fullständig enighet, men raka motsatsen
har uppstått i fråga om sjukförsäkringen,
som i och för sig är lika
önskvärd att genomföra åt svenska folket
som folkpensioneringen var. Den
är emellertid inte av samma brådskande
natur, därför att vi har en frivillig
försäkring, som är synnerligen väl utbyggd
och som numera erbjuder ytterst
betydelsefulla och i många fall
nära nog tillräckliga förmåner.

De förhoppningar om enighet i fråga
om sjukförsäkringen, som man hade
hyst, gäckades omedelbart vid framläggandet
av förslaget här i riksdagen
därigenom, att den dåvarande socialministern
fullständigt bröt med de allmänna
linjer, som man hade kommit
fram till under förberedelserna. Med
knapp nöd fick socialministern majoritet
för sitt förslag, men det följdes
av missmod och misströstan. Dess bättre
blev det ett naturligt uppskov med
ikraftträdandet ända till den 1 juli
1950, och vid den tidpunkten måste
man förnya uppskovet ytterligare en
tid framåt. Så kom det ganska uppseendeväckande
meddelandet natten
mellan den 19 och 20 april 1950, då
statsministern förklarade att vårt land
för tillfället inte hade möjlighet att
genomföra denna socialförsäkringsgren
utan att det måste bli ett uppskov tills
vidare.

Sjukförsäkringslagen.

Under den tid detta uppskov varade
framställdes från det håll jag representerar
oupphörliga yrkanden om att
respittiden skulle användas till att
verkställa en genomgående översyn och
en omarbetning av den lag, som antagits
år 1940. Det inträdde så småningom
en gynnsammare inställning till detta
krav, och när riksdagen slutligen under
förra året fick sig förelagt det nya förslag
som hade utarbetats, befanns detta
stå i en helt annan samklang med de
allmänna önskemålen än det tidigare.
Vi fick bl. a. till stånd något som var
synnerligen viktigt och som bådar gott
för framtiden, i fråga om samordning
av det socialpolitiska arbetet, nämligen
en samordning mellan sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring. Det är detta
vi i år söker fullborda, och just i dagarna
har andra lagutskottet avslutat
sitt arbete med lagen om yrkesskadeförsäkring.

Det har emellertid, mina damer och
herrar, visat sig att det behövs ytterligare
tid för att ge utrymme åt fortsatta
överväganden. Den proposition,
som vi under eftermiddagen har fått på
våra bord med förslag om ändring av
den förlidet år antagna lagen om sjukförsäkring,
visar ju också bl. a. att det
finns en hel del brister och att ett ytterligare
uppskov skulle vara väl motiverat.
Det påpekande, som statsministern
gjorde natten mellan den 19 och
20 april 1950, är alltjämt lika aktuellt.
Var det den gången stora svårigheter
att genomföra sjukförsäkringen, så är
de oändligt mycket större just nu. Vi
har ju här i riksdagen fått den ena
påminnelsen efter den andra om att våra
resurser inte är tillräckliga, inte
minst genom att vi måst tillgripa indirekta
skatter i tilltagande utsträckning.
Jag tror att medborgarna i allmänhet
är föga till freds med denna
nya ordning.

Det finns även andra omständigheter,
som gör att man väl skulle kunna
behöva ytterligare anstånd. Det är sådana
viktiga angelägenheter som frågan

108 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Sjukförsäkringslagen.

om statstjänstemannens ocli kommunaltjänstemännens
ställning till sjukförsäkringen,
varom förslag visserligen
har framlagts men icke har behandlats,
och vidare den ställning som de privatanställda
tjänstemännen kommer att inta
till sjukförsäkringen. Detta är en
fråga som är outredd, även om man
har förhoppning att under den närmaste
månaden eller de närmaste månaderna
få den under behandling. Själva
organisationen av sjukförsäkringen
liksom följaktligen även av yrkesskadeförsäkringen
är inte heller fullt utformad,
och därvidlag förefinnes ju
ytterst påtagliga brister.

Då vi i fjol hade kommit fram till
slutbehandlingen av sjukförsäkringen
och sökte i propositionens sista del något
klarläggande av hur denna reform
skulle finansieras, fann vi bara ett par
rader i slutet av propositionen, vari
det hette att beträffande finansieringen
av kostnaderna må förslag avvaktas
från finansministern. Punkt och slut
och ingenting vidare.

Ett sådant lättsinne påtalade vi redan
förra året och drog då en parallell
med det sätt varpå dylika frågor behandlades
i kommunerna, där man
ju inte gör på det sättet. Vi står alltjämt
inför svårigheter i ekonomiskt
avseende. Ett spörsmål som inte heller
är klarlagt gäller läkemedelsreformen,
som skall vara en integrerande del i
sjukförsäkringen.

Jag skall inte, herr talman, fortsätta
att här argumentera vidare och peka på
nödvändigheten att förfara med försiktighet
i detta sammanhang. Jag vill till
sist endast instämma i det yrkande,
som reservanterna har framställt om
uppskov — det återfinnes på sidorna
t och 5 i utlåtandet. Jag måste emellertid
göra en deklaration i det sammanhanget,
nämligen att jag inte helt
kan biträda vad som säges i de två sista
styckena i reservationens motivering.
Där talas om de ytterst stora besvärligheter
som den öppna och den slutna

sjukvården skulle komma i vid ett genomförande
av denna försäkring. Jag
är medveten om att det kan bli en de!
svårigheter, men jag tycker å andra
sidan inte att man bör överdriva dem,
ty vi har för närvarande och har ganska
länge haft det så besvärligt i detta
avseende, att det näppeligen kan bli
värre. Jag menar att vi nödgas till en
början räkna med de resurser vi har
och med pågående utbyggnad av sjukvården
kan få.

Med denna deklaration och under
åberopande av motiveringen i övrigt
ber jag, herr talman, att få instämma
i reservanternas yrkande.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Den reservation, som
jag har fogat till detta utskottsutlåtande,
ger mig anledning att säga några
ord. De skäl, som vi från högerhåll har
förehragt för att yrka uppskov med
sjukförsäkringen, har här redovisats
så ingående och utförligt, att det inte
finns någon som helst anledning för mig
att nu utveckla dem ytterligare.

Herr Hagård har redovisat några av
dem, bl. a. de finansiella svårigheterna.
Han erinrade också om att vi på högerhåll
anser en skattesänkning vara
det allra viktigaste i dagens läge och
att genomförandet av en sjukförsäkring
nu kommer att försvåra eller förhindra
en sådan. Herr Hagård redovisade
också andra betänkligheter, såsom
tjänstemännens, de stats-, kommunal-
och privatanställdas ställning, organisationens
utbyggnad, som inte är
klar, o. s. v.

Däremot mälde sig herr Hagård ut ur
ett för oss mycket väsentligt frågelcomplex.
Vi anser nämligen inte att
sjukvården, vare sig den öppna eller
slutna, i närvarande stund kan bära
den allmänna sjukförsäkringen. Vi vet
ju alla att det föreligger läkarbrist, en
brist, som framför allt gör sig starkt
kännbar på landsbygden och i de medelstora
och mindre städerna. Det är

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 109

självfallet att under sådana förhållanden
kommer svårigheterna för läkarna
att lämna erforderlig vård att göra sig
ännu mer kännbara.

När det så gäller den slutna sjukvården
är det ju inte bara fråga om läkarbrist,
utan vi kan också konstatera, att
hela sjukvårdspersonalen i övrigt —
sköterskor och biträden — är otillräcklig.

Så har vi slutligen platsbristen. Platsbristen
är stor, och byggnadsrestriktionerna
försvårar ytterligare utbyggandet
av sjukhusen.

Över huvud taget kommer det tryck
som redan finns både på den öppna
och den slutna sjukvården att bli så
starkt, att vi befarar att sjukförsäkringen
helt enkelt inte kan genomföras på
det sätt, som är önskvärt när den skall
föras ut i livet.

Av dessa anledningar, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som herr Lundgren har avgivit
i första kammaren och jag i denna.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Utskottets motivering
till dess ställningstagande är ju ganska
kort, beroende på att vi så sent som vid
förra riksdagen hade samma fråga till
behandling. Vi hade då samma motioner
uppe om uppskjutande av den
obligatoriska sjukförsäkringen.

Med tanke på hur länge man egentligen
har hållit på att tala om denna
obligatoriska sjukförsäkring tror jag
det skulle vara ganska olyckligt, om vi
återigen skulle uppskjuta den, när vi
en gång har tagit ett ordentligt beslut,
som vi gjorde förra året.

Principerna för den obligatoriska
sjukförsäkringen fastställdes ju redan
år 1946, och det var under den tid som
därpå följde många som frågade sig
undan för undan, om inte den där reformen
någon gång skulle träda i kraft.
När vi sedan fick den omarbetad och
förra året beslutade att ta den och att
låta den träda i kraft den 1 januari

Sjukförsäkringslagen.

nästa år, så skulle det väl vara ganska
konstigt, om vi nu igen skulle uppskjuta
den.

Nu hänvisar reservanterna till statsfinansiella
skäl och säger, att vi inte
har möjlighet att minska skatterna om
vi skall ge ut så mycket pengar, som
den obligatoriska sjukförsäkringen kräver.
Det har många gånger talats om
en omröstning bland folket, men om vi
skulle göra en omröstning i denna fråga
är jag säker på att man mycket
hellre än en liten, liten skattesänkning
skulle ta sjukförsäkringen, som ändå
säkerställer många människors försörjning
vid de tillfällen, då de på grund
av sjukdom mister sin vanliga inkomst.

Reservanterna hänvisar också till att
man ännu inte har klarat upp frågan
om sjukförsäkringens tillämpning för
de statstjänare, som redan har förmånen
att få ersättning vid sjukdom. Det
är klart att det i och med att man genomför
en sådan sak som den obligatoriska
sjukförsäkringen uppstår vissa
problem, men man har ju utrett och
skall nu underhandla med statstjänarna
om hur man skall lägga deras förmåner
i förhållande till sjukförsäkringen.
Jag kan aldrig tänka mig att vi, om vi
skulle uppskjuta sjukförsäkringen ett år
till, då skulle vara närmare den lösningen,
ty skulle vi uppskjuta sjukförsäkringen
skulle man nog inte heller
börja underhandla om statstjänarnas
förmåner. Den frågan vore nog lika
obehandlad vid den obligatoriska sjukförsäkringens
ikraftträdande, även om
denna inte skulle ske förrän ett eller
två år senare.

Man talar också i reservationen om
att vi har så stor platsbrist på våra
sjukhus, att vi inte har tillräckligt med
läkare och att vi inte har tillräckligt
med sjuksköterskor. Detta är ju förhållanden
som vi har dragits med i flera
år men som nu börjar bli bättre undan
för undan. Åtminstone sjukvårdspersonalen
har ju ökats betydligt under de
senare åren. Man får vidare inte glöm -

110 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Sjukförsäkringslagen.

ma att sjukförsäkringen innefattar inte
bara sjukhusvård utan också den ersättning
för inkomstbortfall, som är så
nödvändig för människorna.

Socialministern sade, när vi antog
förslaget förra året, att det hade visat
sig att den frivilliga försäkringen hade
gått framåt — det var 60 procent av
folket som redan var försäkrade -— men
han sade också vid det tillfället, att de
40 procent, som icke var försäkrade,
till största delen är sådana som lever
i små omständigheter och som först
och främst behöver denna säkerhet vid
sjukdom. Vi får heller inte glömma att
den dagspenning, som man kan få ut
ifrån den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen,
inte på långa stycken är så
stor som sjukpenningen kommer att bli
i den obligatoriska sjukförsäkringen.

Jag undrar vad svenska folket skulle
tycka om riksdagen och dess beslut,
ifall vi nu skulle komma och säga att
det ikraftträdande av den obligatoriska
sjukförsäkringen, som vi förra året
fastställde till den 1 januari 1955, skulle
uppskjutas ytterligare. Då tror jag inte
att folket skulle få så stort förtroende
till den beslutande församlingen.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan i
denna fråga.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skulle kunna ha
nöjt mig med att instämma i vad fru
Johansson i Norrköping har sagt i denna
fråga, men jag vill ta tillfället i akt
att till protokollet anteckna några funderingar
kring den motion, som har
föranlett detta utskottsutlåtande.

Innan jag gör det vill jag emellertid
understryka vad fru Johansson här har
sagt. Herr Hagård säger att sjukförsäkringsreformen
är lika önskvärd som
folkpensioneringen men att den inte är
så brådskande, därför att vi har en fri -

villig försäkring som är mycket bra.
Jag vill inte på något sätt underkänna
den frivilliga sjukförsäkring, som vi
har i det här landet — den skall ha ett
mycket gott betyg — men 40 procent
av medborgarna står utanför försäkringen,
och medelsjukpenningen är endast
ungefär 2 kronor 25 öre per dag
för manliga medlemmar och 1 krona
88 öre per dag för kvinnliga medlemmar.
Kan man mot den bakgrunden
våga påstå, att det inte brådskar med
ett ikraftträdande av denna reform?

Många av de människor, som står
utanför den frivilliga sjukförsäkringen,
får inte komma med. Dels kan de vara
för gamla och dels kan de ha någon
sjukdom, sockersjuka eller något annat,
som gör att de inte fyller fordringarna
för att få komma med i försäkringen.

De skäl man uppräknat i motionen
för att skjuta på reformen är i stort
sett en upprepning av de skäl, som anfördes
förra året. Vad som sagts om
den ökade belastningen på vår sjukvård
har ju bemötts av såväl fru Johansson
i Norrköping som herr Hagård. Nog
måste man tillmäta herr Hagårds resonemang
på denna punkt ett stort värde.
När en man med hans erfarenhet utfärdar
en lugnande förklaring, har vi
anledning att känna oss ganska trygga.

Det förhåller sig väl för övrigt så, att
om en människa, som nu står utanför
sjukförsäkringen, blir sjuk och behöver
vård, får hon denna vård även om
hon saknar egna medel. Det blir kommunen
som för närvarande får stå för
kostnaderna. Fattigvården betalar redan
nu vården för 40 000 medborgare,
som ligger på sjukhus.

Jag tycker det är underligt, att man
som motiv för ett uppskov skall anföra,
att vissa grupper har ordnat sin sjuklönefråga
tillfredsställande. Jag kan
inte förstå det fina i att detta skall
vara något motiv för att övriga svenskar
inte skall få sin försäkring ordnad.
Den lösning, som skönjes i de utredningar
som lämnats, ser för övrigt ut

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

111

att bli ganska tillfredsställande för statens
tjänstemän.

I motionen har man från högerns
sida i sin iver att påvisa så många brister
som möjligt bevisat för mycket. Man
gör det påståendet, att en medlem skulle
kunna uppbära ersättning både från
sjukkassan och arbetslöshetskassan
samtidigt. Jag skall inte göra stor sak
av denna felaktighet, men det är en
felaktighet. Endast under förutsättning
att medlemmen begår en lagstridig
handling kan han få ut pengar från
båda hållen. Men, herr talman, det behöver
väl inte stå angivet att lagstridiga
handlingar är förbjudna. Det faller av
sig självt.

Man har i motionen anfört, att det
praktiska förberedelsearbetet inte har
kunnat bedrivas i sådan takt, att vi blir
färdiga med det i januari 1955. Nog
kunde man förra året känna viss oro
för den ökade arbetsbördan och för att
tiden var för knapp. Med den — visserligen
lokalt begränsade — erfarenhet
jag har vunnit på detta område vågar
jag emellertid påstå, att förberedelsearbetet
gått mycket bättre än man
över huvud taget vågade tro, och detta
utgör alltså inte något hinder för reformens
ikraftträdande.

Vad som emellertid slutligen och i
huvudsaklig grad anförts som motiv
för ett uppskov är, att man vill ha en
skattesänkning till stånd. Både motionärerna
och reservanterna menar, att
en skattesänkning inte är möjlig utan
att man skjuter denna reform på framliden,
och man anser att skattesänkningen
är viktigare för medborgarna än
denna reform.

Jag vill för egen del göra den deklarationen,
att i detta val stannar jag utan
tvekan för reformen, ty en skattesänkning
ger ju inga förmåner åt alla de
hundratusentals människor, som verkligen
behöver denna reform. En skattesänkning
ger föga hjälp åt den halva
miljon folkpensionärer, som nu kommer
med i sjukförsäkringen och får

Sjukförsäkringslagen.

sjukvårdsförsäkringens alla förmåner.
En skattesänkning är till föga hjälp för
alla de människor, som har alldeles
otillräcklig sjukpenning. Skattesänkningen
ger enligt mitt förmenande mera
förmåner åt de människor, som har
mindre ekonomiska bekymmer för sjukdomar.
Jag tycker att valet mellan en
skattesänkning och denna reform är
ganska lätt. Reformen betyder oändligt
mycket mer än en skattesänkning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet hemställt.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! I motionen och reservationen
anföres från högerns sida, att
det statsfinansiella läget är sådant, att
den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande
borde uppskjutas. Utöver de
ekonomiska hindren uppräknas en rad
andra svårigheter, som skulle motivera
ett uppskov med ikraftträdandet.

Svenska folket har väntat i många år
på denna värdefulla reform. Under hela
väntetiden har man som argument mot
dess genomförande anfört, att det statsfinansiella
läget ej tillåter en sådan utgift.
Som svar på detta vill jag framhålla,
att vi kommunister såväl i fjol
som i år föreslagit att pengar till denna
reform skall erhållas genom en ökning
av arbetsgivarnas bidrag från 1,1 till
3 procent av utbetalad lönesumma. Detta
skulle inbringa ungefär 450 miljoner
kronor mot för närvarande 165 miljoner
kronor. Följde man vår motion i
detta avseende skulle den ekonomiska
sidan icke vara så bekymmersam, men
jag förstår mycket väl att en sådan ekonomisk
lösning av denna fråga är otänkbar
för högern.

Arbetarna ute i landet anser emellertid
som vi i detta fall, och detta särskilt
när de ser de jättevinster bolagen
gör. När arbetarna vet att det är de,
som arbetat in dessa pengar, råder
det inte något tvivel om att man just
där skulle kunna få in de pengar som

112 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Valen av hushållningssällskapens lantbruksombud.

behövs för att finansiera en del av denna
reform.

Med dessa ord ansluter jag mig till utskottets
utlåtande nr 16 och har också
motiverat den av oss väckta motion,
som behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 17.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Ewerlöf begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fru Ewerlöf begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 165 ja och 25 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion

om höjning av arbetsgivarbidraget till
den allmänna sjukförsäkringen; och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 29 § lagen om
allmän sjukförsäkring; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion
om ändring av 11 kap. 32 § vattenlagen
; och

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Valen av hushållningssällskapens
lantbruksombud.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna
för val av lantbruksombud till hushållningssällskapen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Den motion det här gäller
är ju avstyrkt, och jag vill på förhand
säga att jag inte tänker ställa något
yrkande. Men eftersom motionen är
kortfattad, vill jag med några ord motivera
dess tillkomst.

De val av lantbruksombud till hushållningssällskapen,
som förrättats åren
1949 och 1953 har givit vid handen,
att hushållningssällskapens medlemmar
visat ett mycket ringa intresse för dessa
val. Jag känner till fall, då lantbruksombud
valts med så lågt röstetal som 7.
Av detta framgår att en hårdvallsbonde,
som anser att han är lämplig som lantbruksombud
i ett hushållningssällskap,
bara behöver plocka in några kolleger
i en bil och fara till vallokalen för att
på så sätt ordna sitt inval.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

113

Det är alltså tydligt, att anordningen
med lantbruksombud icke har skapat
den demokrati inom hushållningssällskapet,
som var meningen med det hela.
Kostnaderna är också rätt stora. Det har
visserligen vid det sista valet skett förenklingar,
men ändå uppgick kostnaderna
till i runt tal 30 000 kronor.

Jag är av den uppfattningen att det
för hushållsgillena, som ju är hushållningssällskapens
lokala organisationer
ute i bygderna, skulle vara en mycket
lämplig arbetsuppgift att förrätta dessa
val. Jag tror att det skulle verka befrämjande
på deras verksamhet, i all
synnerhet som uppgiften skulle återkomma
varje år.

Förläggandet av valen till hushållsgillena
skulle också erbjuda ett mycket
lämpligt tillfälle för hushållningssällskapens
tjänstemän att komma ut till
dessa valmöten och tala med jordbrukarna
ute i bygderna om angelägna rationaliseringsåtgärder.
I dessa dagar reses,
såsom vi alla känner till, från vida
kretsar i vårt land allvarliga anmärkningar
mot jordbrukarna för att rationaliseringsarbetet
går alltför sakta. Jag
tror att det skulle vara mycket lämpligt,
om hushållningssällskapens tjänstemän
vid hushållsgillenas årsmöten
kunde låta jordbrukarna ta del av de
erfarenheter som gjorts när det gäller
rationaliseringen inom det svenska jordbruket.

Om det skulle gå att genomföra en sådan
anordning, att i varje hushållsgille
valdes ett lantbruksombud, skulle man
faktiskt få till stånd val i enmansvalkretsar.
Det hela skulle praktiskt taget
inte medföra några som helst kostnader
för hushållningssällskapen, ty hushållsgillenas
årsmöten måste ändå kungöras.
Därtill kommer att medlemmarna
i hushållsgillena skulle bli engagerade
i verksamheten på ett helt annat
sätt än som nu är fallet.

Jag har bara velat anföra dessa synpunkter.
Jag förstår att motionen nu faller,
men jag är övertygad om att ut -

Omorganisation inom lantbruksstyrelsen.

vecklingen kommer att på nytt aktualisera
frågan inom inte alltför avlägsen
framtid.

Herr talman! Såsom jag nämnde har
jag inte något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Omorganisation inom lantbruksstyrelsen.

Kungl. Maj ds framställning i statsverkspropositionen
tionde huvudtitel
under punkten 3 innefattade — förutom
hemställan till riksdagen att medgiva
ändring i personalförteckningen
och fastställa ändrad avlöningsstat •—
en anslagsanvisning av 2 205 700 kronor,
vilket belopp med 113 700 kronor
översteg motsvarande anvisning för innevarande
budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 121 av herr Larsson, Sigfrid,
och herr Nilsson, Bror, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta, att en husdjursbyrå
måtte inrättas inom lantbruksstyrelsen
i huvudsaklig överensstämmelse
med styrelsens förslag, dock
med den modifikationen, att stuteribyrån
samtidigt inordnades i husdjursbyrån,
och med sådan begränsning av
personalförteckningen, att den av departementschefen
föreslagna kostnads -

8-—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 12.

114 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Omorganisation inom lantbruksstyrelsen.

ramen för lantbruksstyrelsen bibehölles;
samt

2) I: 371 av herr Johansson, Andei-s,
m. fl., likalydande med II: 324 av herr
Widén m. fl., i vilka motioner hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till nästa års riksdag om
upprättande av en husdjursbyrå inom
lantbruksstyrelsen, i samband varmed
den nuvarande stuteribyrån borde indragas.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för lantbruksstyrelsen, som angivits
i utlåtandet;

2) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55;

3) till Lantbruksstyrelsen: Avlö ningar

för budgetåret 1954/55 anvisa
ett förslagsanslag av 2 205 700 kronor;

B. att motionerna I: 121 samt I: 371
och II: 324, de två sistnämnda i förevarande
del, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Nord, Franzén, Sigfrid Larsson,
Johnsson i Kastanjegården, Pettersson
i Dahl, Ahlsten och Widén,
vilka ansett att utskottet bort under
B. hemställa att riksdagen måtte med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna I: 121 samt
I: 371 och II: 324, de två sistnämnda
i förevarande del, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t efter
verkställd utredning ville förelägga
1955 års riksdag förslag till omorganisation
av lantbruksstyrelsens lantbruksbyrå
i enlighet med vad reservanterna
angivit.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jordbruksministern och
jordbruksutskottet har biträtt lantbruksstyrelsens
förslag till inrättande av en
särskild jordbrultsekonomisk byrå i
lantbruksstyrelsen. Däremot har de inte
velat biträda förslaget om uppdelning
av lantbruksbyrån i två byråer, varav
den ena skulle kallas husdjursbyrån
och den andra lantbruksbyrån.

Jag kan inte förstå annat än att det
inom lantbruksstyrelsen råder en anmärkningsvärd
organisatorisk snedbelastning.
Lantbruksbyrån behandlar f. n.
ärenden som rör hushållningssällskapen,
frö- och växtodling, sortval, gödsling,
ensilering, växtskydd, markkartering,
maskinfrågor, lagerhus, spörsmål
beträffande vissa internationella organisationer
såsom FAO och OEEC, trädgårdsärenden,
mejerifrågor, frågor om
avel och utfodring av nötkreatur, får,
getter, svin, fjäderfä och kaniner, medan
stuteribyrån enbart har hästavelsfrågor
och därmed sammanhängande
ärenden att behandla. Av upprepningen
framgår hur stor disproportionen är.

Sedan lantbruksbyrån omorganiserades
1933 har utvecklingen på jordbrukets
område gått mycket snabbt, inte
minst i fråga om husdjursskötseln. Vi
anser därför att lantbruksstyrelsens förslag
om en uppdelning av lantbruksbyrån,
så att man får en särskild husdjursbyrå,
är starkt motiverat, fastän jag personligen
inte är beredd att ta ställning
till de olika linjer inom denna hushållsbyrå
som lantbruksstyrelsen har förordat.

Däremot kan jag inte förstå lantbruksstyrelsens
motivering för att bibehålla
stuteribyrån. Hushållningssällskapens
förbund säger i sitt remissutlåtande
över motionen, att det vore naturligt
att stuteribyrån inlemmades i husdjursbyrån.
Lantbruksstyrelsen andrar som
skäl för att bibehålla stuteribyrån, att
läget för hästaveln ännu är så ovisst,
att lantbruksstyrelsen fördenskull inte
för närvarande vill förorda att stuteri -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 115

byrån inlemmas i husdjursbyrån. Detta
resonemang kan inte gärna vara bärande.
Utvecklingen på detta område är ju
så entydig, att det inte borde vara svårt
att ta ställning.

Utskottet är välvilligt inställt till motionen
och har betonat, att en omorganisation
av lantbruksbyrån är befogad,
men har icke velat ta ställning till frågan
om stuteribyrån. Vi, som har motionerat
och som står för reservationen,
anser att frågan har avancerat så pass
långt, att ett definitivt förslag borde
kunna framläggas till nästa års riksdag.
Utskottet har inte krävt detta, och det
är egentligen det som skiljer oss åt.

Med denna korta motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
på denna punkt avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! På den föreliggande
punkten finns det tre olika förslag, som
jordbruksutskottet haft att ta ställning
till. Dels är det lantbruksstyrelsens
begäran om inrättande av en särskild
husdjursbyrå inom lantbruksstyrelsen,
dels motionärernas förslag om inrättandet
av en sådan i vilken även stuteribyrån
skulle inlemmas—lantbruksstyrelsen
har ju gått in för att stuteribyrån
alltjämt skulle ha självständig
ställning —• och dels Kungl. Maj ds förslag.
Principiellt finns det väl ingen
större skillnad mellan dessa tre förslag
— i varje fall inte mellan lantbruksstyrelsens
hemställan och departementschefens.
Det torde vara andra
omständigheter som gjort, att man från
departementets sida håller igen i detta
fall.

Herr Widén sade att utskottet varit
välvilligt gentemot motionärernas inställning.
Ja, det är riktigt. Vi är i
regel välvilliga inte bara mot motionärer
utan även mot ämbetsverk och departementschefer.
Anledningen till att
vi inte kunnat tillstyrka motionärenas
begäran i detta fall är att vi anser, att
när det i föreliggande fall finns tre

Omorganisation inom lantbruksstyrelsen.

olika förslag, som vederbörande ämbetsverk,
departementschef och motionärer
inte kan enas om, så krävs det
en organisatorisk översyn innan man
genomför reformen i lantbruksstyrelsen.
Utskottet har därför menat, att innan
detta sker är det nödvändigt att
den nya byråns organisation göres till
föremål för ytterligare utredning, antingen
det nu skall bli en utbrytning
enligt lantbruksstyrelsens förslag i form
av en husdjursbyrå eller denna också
skall inkludera stuteribyrån.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Widén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
3ro) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

116 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Statens hingstdepåer och stuteri. — Juverhälsokontroll hos nötkreaturen.

Punkterna 4—45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46.

Statens hingstdepåer och stuteri.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

WIDÉN (fp):

Herr talman! Under denna punkt
redovisas andra avdelningen av den
motion, som jag och en del av mina
kamrater har inlämnat och som gäller
hästaveln och boskapsskötseln. Jag har
här inte avgivit någon reservation, då
utskottet skrivit så pass vänligt, att jag
inte ansåg det vara motiverat. Utskottet
har menat att utvecklingen å det område
som berörs i motionen bör följas
av statsmakterna.

Motionen har varit på remiss, och
lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapens
förbund anser att anslagen behöver
förstärkas när det gäller husdjursskötseln.
Däremot vill man inte
vara med om att beskära anslaget till
hästaveln, vilket ifrågasatts i motionen.
Vi kräver en utredning angående avvägningen
mellan dessa två typer av
anslag.

Jag får säga att jag tycker att det
vore befogat att även ompröva det anslag,
som utgår till hästavelns befrämjande.
Genom motion upptogs vid förra
årets riksdag några av de punkter det
här gäller. På en av punkterna biföll
riksdagen motionen, som innebar att
man slopade anslaget i fråga. Jag tycker
att detta visar, att det här finns behov
av en översyn av dessa anslag. Vi kan
inte förneka att det skett en stor förskjutning
på hästavelns område. Man
kan t. ex. nämna det premieringsväsende
vi för närvarande har. Fråga är om
inte detta är överdimensionerat, och att
man bör göra en omorganisation, som
förenklar och förbilligar det hela. Jag
tror att detta vore berättigat. Jag tror
att det också vore berättigat att ompröva
vissa anslag på husdjursavelns

område och se efter, om man inte kan
nå en bättre effekt med lika stora anslag.

Det är detta som ligger bakom motionen,
men som sagt med anledning av
den vänliga skrivning som utskottet kostat
på sig har jag i detta fall inget yrkande.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt i denna punkt bifölls.

Punkterna 47—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Juverhälsokontroll hos nötkreaturen.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr H/EGGBLOM (li):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till denna punkt med tanke
på att det, om vi hade gott om tid, skulle
vara av intresse att ta upp en liten debatt.
Eftersom herr talmannen nu fått
råda över ordet en stund ensam, kan
det kanske vara tillåtet att göra ett litet
avbrott.

Frågan gäller bekämpandet av juversjukdomarna,
en fråga som har dels
ekonomisk betydelse för jordbruket,
eftersom det torde vara den svåraste av
de sjukdomar som härjar bland nötkreaturen,
och dels stor hygienisk betydelse.
I den mån bakterierna från
juversjukdomarna kommer i mjölken
och kommer i beröring med slemhinnan
i halsen uppstår risk för halsfluss.
Vi vet alla från vad som förekommit i
pressen i år, att särskild uppmärksamhet
nu riktats just på bakteriehalten i
mjölken. Därför vore det önskvärt, att
alla som över huvud taget har något
med detta att göra verkade på ett sådant
sätt, att man kunde vara förvissad om
att ingenting underlåtes för att åstadkomma
en verkligt förstklassig hygien
beträffande mjölken. Det intresse, som
från första statsmaktens sida ägnats
detta problem, är sannerligen inte mycket
att hänga i julgranen.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

117

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

För tre år sedan begärde veterinärstyrelsen,
att frågan om bekämpandet
av juversjukdomarna skulle tas upp.
Denna begäran ledde inte till något resultat
från departementschefens sida.
Året därpå kom veterinärstyrelsen igen.
Departementschefen var lika ointresserad,
men på initiativ av enskilda motionärer
och i enlighet med jordbrukets
hemställan anslog då riksdagen 40 000
kronor för ändamålet. I fjol begärde
veterinärstyrelsen höjt anslag. Departementschefen
stannade vid 40 000 kronor,
vilket anslag riksdagen godkände. I
år har veterinärstyrelsen begärt 300 000
kronor. Departementschefen har ökat
sitt förslag till 175 000 kronor. Enligt
den motion, som närmast är anledning
till att jag reserverat mig, vill man på
denna fråga koppla in hela den stab av
tjänstemän runt om i landet, som förut
sysslat med tuberkulos- och kastsjukebekämpandet.
Vi sparar nämligen just
225 000 kronor på grund av att de sjukdomarna
nu praktiskt taget är utrotade.

Vad jag är orolig för är att man med
ett bekämpande som sker för långsamt
riskerar att komma till lika klent resultat
som tuberkulosbekämpandet en gång
ledde till. Vi har dock ett strålande
exempel på vart man kan komma om
man sätter i gång ordentligt med bekämpandet
så som skett med kastsjukan,
från vilken sjukdom landet praktiskt
taget befriats efter en kort följd av år.

Nu är det emellertid, som alla vet och
som framgår av utlåtandet, praktiskt
taget meningslöst för en enskild motionär
att yrka höjning av ett anslag. Enda
möjligheten att komma någonstans i
framtiden är att rikta en vädjan till departementschefens
tomma stol, att man
måtte ta sig en funderare över huruvida
man i detta fall inte bör sätta i gång
efter modell kastsjukebekämpandet i
stället för efter modellen tuberkulosbekämpandet
med klinisk undersökning,
som man har tillämpat tidigare.

Det är bara dessa åsikter, herr tal -

man, som jag via protokollet vill framföra
till jordbruksministern.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 73—83.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8''i.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm.

Under punkten 100 av statsverkspropositionen
under förevarande huvudtitel
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdadagen
att anvisa ett anslag av 210 000
kronor, innebärande oförändrad medelsanvisning.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 158 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,

2) I: 259 av herr Nord in. fl., likalydande
med II: 332 av herr Mårtensson
in. fl.,

3) I: 260 av herr Osvald in. fl., likalydande
med II: 333 av herr Hansson
i önnarp m. fl.

I samtliga dessa motioner hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
anslaget till ifrågavarande ändamål
skulle för nästa budgetår utgå med
300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom motionerna II:
158, 1:259 och 11:332 samt I: 2G0 och
II: 333, till Befrämjande av fröodlingen
in. m.: Understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1954/55 anvisa ett
anslag av 250 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Tjällgren, Bror Nilsson,
Gustafson i Dädesjö och Pettersson i
Dahl, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bi -

118 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullshoim.

fall till Kungl. Maj :ts framställning samt
med avslag å motionerna II: 158, I: 259
och II: 332 ävensom I: 260 och II: 333,
till Befrämjande av fröodlingen m. m.:
Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullshoim
för budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag
av 210 000 kronor.

b) av herr Jon Jonsson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Vid den förevarandc
punkten har utskottet stannat för att
tillstyrka ett med 40 000 kronor förhöjt
anslag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.
Weibullsholms värdefulla
och banbrytande växtförädlingsverksamhet
är känd och uppskattad
bland alla landets jordbrukare.

Hur staten skall fördela sitt understöd
åt de institutioner som här i landet
bedriver växtförädling har vid
flera tillfällen under senare år motionsvis
förts under riksdagens prövning.
Jag vill i detta sammanhang bara anföra
vad utskottet vid flera tillfällen
och med alldeles särskild skärpa i fjol
har anfört, nämligen att det pågår en
utredning om vad Weibullsholms presterar
på växtförädlingsområdet jämfört
med vad som på andra håll utförs och
om hur mycket staten bör bidra med
till denna förädlingsverksamhet. Utredningen
har nu äntligen tillsatts.

I år begär Weibullsholms ett med
160 000 kronor förhöjt anslag. Styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök har tillstyrkt ett anslag
motsvarande 50 procent av växtförädlingskostnaderna,
eller i andra hand en
höjning med 100 000 kronor. Kungl.
Maj:t hänvisar till utredningen och vill
för året ge oförändrat anslag. Utskottet
har gått med på att tillstyrka en förhöjning
med 40 000 kronor av anslaget
till Weibullshoim. Utskottet motiverar
detta med att verksamheten vid anstal -

ten är väl förtjänt av statsmakternas
intresse och bistånd. Utskottet har därför
ansett det i och för sig önskvärt att
de medel som kan anses erforderliga
ställs till förfogande för verksamheten.
Man vill med andra ord ge Weibullshoim
en honnör för verksamheten utan
att avvakta utredningsresultatet.

Vi som har reserverat oss anser att
det förslag om höjning, som utskottet
framfört i år, icke bör bifallas. Vi har
ingenting att erinra mot att riksdagen
ger Weibullshoim en honnör, men under
en pågående utredning borde den
honnören kunna ges i skrivningen och
inte i form av 40 000 kronor. Det är inte
vanligt att riksdagen löper i väg och
höjer anslag på enskilda motionärers
hemställan utan att avvakta resultatet
av en pågående utredning. 40 000 kronor
är väl inte mycket pengar på en huvudtitel,
som omfattar bortemot 450 miljoner,
men 40 000 hit och 40 000 dit gör
att utskottet till slut tappar greppet om
sin del av statsfinanserna. Höjer vi på
en punkt, bör vi undersöka möjligheterna
att pruta på en annan.

Det har förekommit att vi har beviljat
omkostnadsanslag åt anstalter vilkas
verksamhet varit föremål för en pågående
utredning, när det har kunnat
visas att anstalten i fråga har befunnit
sig i ett så prekärt ekonomiskt läge, att
den varit urståndsatt att driva sin
verksamhet intill dess att utredningen
blivit klar. En sådan situation föreligger
icke för Weibullsholms vidkommande.
Därför har jag, herr talman, ansett
att vi bör bibehålla det anslag som tidigare
har utgått till växtförädlingsanstalten
och avvakta utredningens resultat
innan vi föreslår en uppräkning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Det framgår ju av utskottsutlåtandet,
att antalet reservanter
är mycket litet och att det varit en
mycket god samling kring detta för -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 119

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

slag om höjning av anslaget till Weibullsholm.
Jag håller med föregående
talare om att man har avsett att ge en
honnör åt det arbete, som just under
senare tid burit mycket god frukt och
gjort det svenska jordbruket och den
svenska nationalekonomien för övrigt
mycket stora tjänster. Det är känt av
alla att weibullsholmsförädlingar av
vete nu odlas i betydande mängd på
svensk jord, och vi har också kunnat
konstatera att förädlingen gjort den
svenska veteskörden sådan att den kunnat
exporteras på världsmarknaden.
Det har sannerligen inte varit en ringa
lättnad som detta medfört.

Nu säger utskottets ärade vice ordförande,
att om man kastar 40 000 hit
och 40 000 dit, så blir det hål i fickan
till slut. Men han kunde samtidigt ha
upplyst om att en ledamot av jordbruksutskottet,
herr Anderberg, som
med särskilt intresse gick in för att
denna anslagshöjning skulle ske, också
väckte förslag om prutning på ett anslag,
vilken prutning på 75 000 kronor
nu är av kammaren godkänd. Bifall till
utskottets förslag innebär alltså inte på
något sätt en rubbning av slutsumman
i nionde huvudtiteln.

Herr talman! Vi behöver kanske inte
ägna så mycken tid åt detta. Här är
alltså inte avsikten att på något sätt
rädda firman Weibullsholms växtförädlingsanstalt
undan någon ekonomisk
nöd, utan avsikten är att ge ett ärligt
handtag för en mycket god tjänst. Jag
skulle tro att det är allt skäl att göra
detta just nu, då det förefaller som om
, Weibullsholm vore framme vid en slutpunkt
i en mycket strålande förädlingsverksamhet.
Det har tagit 50 år av arbete
för att få fram tio nya vetesorter,
det har tagit 30 år av arbete för att få
fram tre kornsorter som går i södra
Sverige, men det är de mest odlade
sorterna. Sedan får Weibullsholm sannolikt
starta på nya tioårsperioder innan
man kan komma fram till resultat
jämförbara med vad man uppnått under

närmast föregående år. Då kan det vara
skönt med ett handtag, som inte består
i en välvillig skrivning utan i kontanta
pengar, eftersom det gällde en ekonomisk
insats.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Den fråga det här gäller,
understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm,
har ju vid flera tillfällen tidigare
varit föremål för överläggning och övervägande
inom både jordbruksutskottet
och riksdagen, senast under fjolåret.
Eftersom jag vid det tillfället stod som
reservant gentemot utskottets majoritet
men sedan icke blev i tillfälle deltaga
i frågans avgörande här i kammaren,
har jag med stort intresse tagit
del av riksdagens protokoll från förra
årets behandling av detta ärende. Då
de synpunkter, som därvid framfördes
från dem som i likhet med utskottsreservanterna
då påyrkade ett högre anslag
åt Weibullsholm, alltjämt och med
ökad styrka torde äga sin giltighet,
skall jag inte fresta kammarledamöternas
tålamod genom att komma med
återupprepningar utan nöjer mig med
att med instämmande i vad utskottsmajoritetens
talesman här har anfört
ge några personliga synpunkter på förevarande
fråga.

Redan efter fjolårets utskottsbehandling
hade jag en bestämd känsla av
att det i fortsättningen skulle bli svårt
att vinna majoritet inom utskottet för
den restriktiva och enligt mitt förmenande
orättvisa anslagstilldelningen åt
Weibullsholm. Det har ju också visat
sig att jag blivit sannspådd därvidlag.

Utan att gräva i det förgångna vill
jag dock erinra om de principer för
anslagstilldelning åt Weibullsholm, som
såväl 1931 års växtförädlingsutredning
som styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens jordbruksförsök funnit skäliga,
nämligen att kostnaderna för detta

120 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

förädlingsarbete bör till 50 procent täckas
av statsbidrag. Med nuvarande anslagstilldelning
blir dessa kostnader
täckta endast till ca 28,5 procent.

Jag skall inte försöka mig på någon
som helst värdesättning eller klassificering
av de på vetenskaplig grund
uppbyggda praktiska förädlingsverksamheter,
som bedrives vid de båda
internationellt kända och erkända institutionerna
Svalöv och Weibullsholm.
Jag tror att båda på ett lyckligt sätt
kompletterar varandra.

Det har i olika sammanhang gjorts
gällande att det skulle föreligga en viss
skillnad mellan förädlingsarbetena vid
Svalöv och Weibullsholm. Skillnaden
skulle bestå däri, att grundforskningen
skedde vid Svalöv, medan Weibullsholm
utnyttjade de där vunna erfarenheterna
i mera målinriktat förädlingsarbete.
Jag tror ej detta är riktigt. I
växtförädlingen måste nog grundforskning
och målforskning gå hand i hand,
och växtförädlingsarbete i den omfattning
som bedrives vid Weibullsholm
kan ej ske utan parallellt därmed löpande
grundforskning. Tror för övrigt
någon att det skulle vara möjligt att få
tjänstemän av hög vetenskaplig kvalitet
knutna till Weibullsholm, om de ej
hade tillfälle till grundforskning där?
Jag vill bara erinra om namn som sedermera
professorerna Heribert Nilsson,
Göte Turesson, Fredrik Nilsson,
Erik Åkerberg, docent Olof Tedin m. fl.,
vilka alla genom forskningsarbete vid
Weibullsholm fört ärftlighetsläran och
förädlingsforslcningen framåt. Det är
ju också ostridigt att man därvid nått
praktiska resultat, som i hög grad tillvunnit
sig jordbrukarnas förtroende
och därmed varit till betydande gagn
för både vårt lands jordbruksnäring
och dess folkförsörjning.

Reservanterna har grundat sitt ställningstagande
på det förhållandet, att
Kungl. Maj :t nu låtit igångsätta den
av riksdagen år 1951 begärda översynen
av gällande grunder för statligt

stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen
jämte därmed sammanhängande frågor,
och de förmenar, att man bör avvakta
resultatet av denna översyn.

Såsom utskottet framhållit torde
emellertid resultatet av översynen och
därå grundade förslag knappast hinna
framläggas inom den närmaste tiden. I
avvaktan på Kungl. Maj:ts förslag i ämnet
anser utskottet emellertid angeläget,
att anstaltens verksamhet icke nedskäres
på grund av brist på medel eller,
för att citera ett yttrande av herr Hansson
i Önnarp under fjolårets debatt i
denna fråga, att man låter kon do medan
gräset växer.

Herr talman! Med stöd av det anförda
tillåter jag mig yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Ahlsten (fp).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag måste för min del
säga, att det resultat, vartill jordbruksutskottets
majoritet kommit i år, är
ganska oförklarligt. Låt oss komma ihåg
hur denna fråga låg till i fjol. Det hade
också då framställts förslag om en höjning
av anslaget till Weibullsholm, men
utskottets majoritet förklarade, att det
visserligen kunde finnas skäl för en
förstärkning av detta anslag, men eftersom
riksdagen tidigare hade begärt
en utredning om eu avvägning av statens
anslag till växtförädlingen, hemställde
utskottet, att denna utredning
nu måtte sättas i gång, och i avvaktan
på den utredningen borde man bibehålla
det tidigare anslaget. Den meningen
biträddes av riksdagen. Nu har
Kungl. Maj:t bemyndigat jordbruksministern
att sätta i gång denna utredning,
och han har satt i gång den. Alltså:
nu pågår den utredning, som skulle
klarlägga, huruvida anslaget till växtförädlingsverksamheten
var riktigt avvägt
eller ej. Det är just när den utredningen
pågår, när utskottet har fått
som det ville, som utskottet kommer

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

121

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

och säger, att nu skall vi dessutom höja
anslaget, och vi skall inte bry oss om
att invänta det förslag till avvägning
som kan framkomma.

Vad har man nu för skäl för detta?
Jag skall inte för min del här gå in
på en karakterisering av Weibullsholm
och jämföra Weibullsholm med Svalöv.
Jag har ju varit med ända från den
dagen, när Weibullsholm fick sitt anslag,
då vi gav Weibullsholm ett anslag
helt enkelt därför att vi tyckte, att det
skulle finnas en enskild anstalt, som
kunde konkurrera med utsädesföreningen,
ty utsädesföreningen, ärade kammarledamöter,
är en statsanstalt. Det
är inte den nuvarande generationens
och inte min generations skuld, att det
skapades en konstruktion på det sättet,
att man å ena sidan hade en utsädesförening,
som gjorde förädlingsarbetet,
och å andra sidan ett bolag,
som exploaterar resultatet. Det är ett
arv vi har från gången tid. Men det
arvet har lett till att staten steg för
steg har tvingats att ta ansvar för
Svalövsanstalten. Det kommer vi aldrig
ifrån, och det är därför inte någon
mening i att jämföra dessa båda anstalter.
Men det betraktades från statsmakternas
sida på den tiden så, att
man skulle ge ett stöd åt en av de stora
fröfirmor, som bedrev växtförädlingsverksamhet.
Kom ihåg att det inte bara
är Weibullsholm som bedriver växtförädlingsverksamhet.
Man gav alltså ett
anslag till en av dessa växtförädlingsfirmor,
för att den skulle vara en konkurrent,
som skulle utöva en press på
och vara en sporre för Svalöv.

Man behöver inte säga till mig, att
det finns ett allmänt intresse av att
Weibullsholm upprätthåller sin verksamhet.
Det är för mig fullkomligt
självklart. Men det är ju inte det saken
gäller i dag. I dag gäller det, huruvida
detta understöd är rättvist avvägt. För
att klara ut den saken har Kungl. Maj:t
på riksdagens begäran tillsatt en utredning.
Riksdagen intog ju den stånd -

punkten, att i avvaktan på den utredningen
skulle vi inte höja anslaget, och
så kommer man nu, sedan utredningen
satts i gång, och vill höja anslaget. Det
måste ju sägas, att det förändrar förutsättningarna
för utredningen och verkar
mycket underligt.

Vad skulle man då ha för skäl? Ja
det har sagts från olika håll här, att
man borde ge Weibullsholm en uppmuntran,
det skulle liksom vara en
nationalbelöning. Vi har ju uppmuntrat
Weibullsholm i många, många år.
Nu sade herr Mårtensson — jag har
tyvärr på grund av debatten i första
kammaren inte kunnat vara närvarande
här tidigare — att man borde ge
detta anslag, för att inte Weibullsholm
skulle nedskära sin verksamhet under
den tid som utredningen pågår. Det
finns väl ingen som tror på det argumentet.
Får jag för det första fråga:
Saknar Weibullsholm ekonomiska resurser
att upprätthålla verksamheten
i den omfattning den har? Ingalunda.
Resultaten av Weibullsholms verksamhet
är mycket goda. Jag har inte med
detta sagt, att man inte kan tänka sig
högre anslag, sedan utredningen är
färdig, men det finns inga ekonomiska
skäl, varför Weibullsholm skulle skära
ned sin verksamhet. Jag frågar vidare:
Kan man tänka sig att Weibullsholm
skulle kunna falla på den geniala idén
att just medan utredningen pågår krympa
sin verksamhet? Man kan kanske
säga, att Weibullsholm spekulerar på
att visa vådan av ett för litet anslag.
Men, ärade kammarledamöter, Weibullsholm
har väl all anledning att inför
kommittén visa effektiviteten i sin
verksamhet. Att det skulle bli någon
avmattning vid Weibullsholms verksamhet
därför att riksdagen vidhåller
sin ståndpunkt från i fjol och bibehåller
det anslag som då beviljades i
avvaktan på utredningen, kan väl ändå
ingen människa tro.

Jag måste för min del säga, att det
blir litet svårt att arbeta, om man skall

Nr 12.

122

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

vara i den situation, som nu uppkommer:
ena året kommer jordbruksutskottets
majoritet och säger: Vi skall
inte höja anslaget, vi skall be att få en
utredning, och vi skall avvakta resultatet
av den utredningen, innan vi tar
ståndpunkt till frågan. Nästa år, när
utredningen kommit i gång, säger man:
Nu är utredning i gång, och nu skall
vi passa på att som en uppmuntran
höja detta anslag. Det är faktiskt ingen
logik i det.

Nu har första kammaren alldeles nyss
med mycket stor majoritet bifallit reservationen,
och jag skulle vilja hemställa
till kammarens ledamöter att något
beakta det logiska i situationen och
följa första kammaren åtminstone den
här gången. Jag tror att det är den
riktigaste och klokaste ståndpunkten.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! När denna fråga behandlades
i utskottet gällde det att ta
ståndpunkt till Kungl. Maj :ts förslag om
oförändrat belopp till Weibullsholm eller
ett bifall till en motion, vari man
krävde en ökning av beloppet med
90 000 kronor. Även om statsrådet Sköld
kanske blir förvånad tror jag inte det
är något fel att röja, att det fanns en
knapp majoritet för ett bifall till motionen,
som gick ut på en höjning med
90 000 kronor. Men då framlade herr
Anderberg ett kompromissförslag. Han
tyckte man skulle gå med på en Höjning
med 40 000 kronor, och såvitt jag
kan erinra mig blev det utskottets enhälliga
beslut. Jag blev därför mycket
förvånad över att finna en reservation
på denna punkt.

Att vi norrlänningar, som inte brukar
vara så välvilligt inställda mot Skåne
och skånerepresentanterna, gick med
på detta var till stor del beroende på,
vilket också framhölls, att röbäcksutredningen
i sitt tredje utlåtande hade planer
på att föreslå ett samarbete mellan
den blivande anläggningen i Röbäcksdalen
och Weibullsholm.

Sedan vill jag säga till statsrådet
Sköld att det är fullständigt oriktigt när
statsrådet säger, att utskottet fått som
det velat beträffande den begärda utredningen.
Kan man verkligen säga att
riksdagen, i detta fall jordbruksutskottet,
har fått som det velat, när det går
två år innan man får den begärda utredningen?
Den uppfattningen har åtminstone
inte jag, utan då skall utredningen
tillsättas åtminstone inom år
och dag.

Jag har varit med i utskottet och röstat
för denna kompromiss, varför jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HA3GGBLOM (h):

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
har tydligt angivit vad det var
som gjorde, att utskottet intog en annan
ställning i år än i fjol.

I fjol konstaterade utskottet, att det
gått ett år sedan utskottet hemställt
om en utredning och att ingenting
var gjort, och utskottet skrev mycket
skarpt att det borde göras någonting.
Då viftade hem Norup med ett papper
här i kammaren och sade, att här finns
direktiven klara. Det skedde alltså någon
gång i mars månad i fjol. Sedan
tillsattes utredningen i oktober.

Ett utskott reagerar inför sådant,
herr finansminister, när det såsom talesman
för riksdagen tydligen inte vinner
något gehör hos Kungl. Maj:ts regering.
Dessutom har vi kunnat konstatera
att det tar två år att få en utredning
i gång, och om vi skall multiplicera
dessa två år med den tid som
i förhållande till igångsättningen är
rimlig för färdigställandet, så har vi
framför oss en oändlig följd av år, innan
denna utredning någonsin blir
färdig. Det är framför allt denna uppfattning
som legat bakom den mycket
klara omvändning i utskottets inställning
till denna fråga, som finansministern
med illa dolt missnöje nu
har konstaterat.

Nr 12.

123

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

Man kan visserligen säga att så länge
en utredning pågår skall man ingenting
göra. Men det förutsätter väl att
igångsättandet av utredningen kan sätta
stopp på allting som händer inom
detta område under den tid som utredningen
pågår. Så är det emellertid
inte här. Kostnaderna för denna förädlingsverksamhet
är ju i mycket hög
grad beroende av den stora mängd arbetslöner
som utgår vid skötseln av
försök och dylikt. Vi har när det gäller
annan förädlingsverksamhet, alltså
det statliga svalövbolaget, konstaterat
att ideligen motiveras höjning av dess
anslag på denna huvudtitel — och det
har inte varit någon opposition från
utskottets sida i det fallet — med s. 1c.
automatiska utgiftshöjningar. Ingen i
utskottet och inte heller herr Sköld
kan vara i tvivelsmål om att firman
Weibull har precis samma ökning i sina
kostnader för förädlingsverksamheten
som utsädesföreningen i Svalöv, där
staten funnit anledning att trots pågående
utredning höja anslaget. Det
gäller här en verksamhet som inte står
stilla.

En annan sak som inte står stilla är
den procent varmed Weibullsholms arbete
understödjes. Redan långt före
min tid här i riksdagen hade man enats
om att med 40 procent stödja verksamheten
vid Weibullsholm. Nu har man
gått ned till att stödja den med 28 procent,
och låter vi några år till gå utan
att ändra på denna summa får vi en
ännu lägre procent. Även sådant är
saker som ett utskott tar hänsyn till,
särskilt när man ser hur man får höja
anslagen på andra håll.

Utskottet har inte varit intresserat
av ett idiotstopp på detta håll, utan utskottet
har varit intresserat av att ge
en måttlig höjning av anslaget till Weibullsholm,
låt oss säga som en nationalbelöning.
Om vi skulle hålla en omröstning
bland landets spannmålsodlare
är det inte tu tal om att det finns
en för utskottet välbekant men tydligen

för statsrådet obekant önskan — jag
menar alltså finansministern; jordbruksministern
är säkert underkunnig''
om det — att Weibullsholm på något
sätt skall ha tack för att det ställt till
landets förfogande sina förstklassiga
utsädessorter, så att, som jag nämnde
i mitt förra anförande, det svenska
vetet är exportdugligt och har kunnat
exporteras, vilket kanske inte varit
fallet i en annan situation. Jag beklagar
att regeringen tycks ha smittat av
sig den stämning, som för närvarande
råder mellan de svenska växtförädlingsanstalterna
och svenska växtodlare,
nämligen en aversion mot varandra,
som bottnar i prestigesynpunkter. I den
stämningen finns inte något rum för
känslan »Giv åt Stål en penning även,
eller tag ock min», utan snarare raka
motsatsen: »Om vi inte får så mycket,
så kan ni väl åtminstone hindra de
andra från att få någonting alls.»

Jag tror att den ståndpunkt som jordbruksutskottet
har intagit och som intagits
av riksdagen i dag står i god
överensstämmelse med vad majoriteten
av landets spannmålsodlare anser vara
rätt och riktigt.

Här har även på en annan punkt
under nionde huvudtiteln prutats 75 000
kronor på ett förslag av herr Anderberg,
som yrkat att 300 000 kronor
skulle ställas till förfogande för Weibullsholm,
så att utskottets förslag ändrar
inte på något sätt slutsumman i
nionde huvudtiteln.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte här gå så
djupt in i materien, eftersom vi har
diskuterat dessa frågor många gånger
förut, utan jag nöjer mig med en kort
replik.

Först vill jag då säga, att det aldrig
har fattats något beslut här i riksdagen
om att understödet till firma Weibullsholm
skulle vara 40 procent. Den saken
diskuterade herr Hansson i önnarp

124 Nr 12. Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

och jag i fjol, och jag skall därför inte
ingå på den frågan nu.

Sedan sade herr Haeggblom att kostnaderna
för Weibullsholm har stigit.
Ja, det är mycket möjligt. Men inkomsterna
har kanske också stigit, och det
bör man väl också ta hänsyn till i så
fall.

Vidare kan man kanske säga, att om
det nu är så — det kan ju vara skönt
för mig att vara okunnig om det -— att
spannmålsodlarna i landet är så eniga
om att Weibullsholm bör ha ifrågavarande
40 000 kronor, så är det väl en
struntsak för spannmålsodlarna att samla
in den summan.

Låt oss sedan, ärade kammarledamöter,
se litet närmare på herr Haeggbloms
anförande. Herr Haeggblom reagerade
mycket starkt å utskottets vägnar
mot att utredningen inte kom till
veckan efter riksdagsdebatten utan
dröjde några månader. .lag skall inte
gå närmare in på den saken, men jag
vill ändå fråga: Hade man verkligen
i utskottet den uppfattningen, att det
var möjligt att få denna utredning färdig
så snabbt, att förslag kunde föreläggas
detta års riksdag? Så orealistisk
kan man väl ändå inte vara i utskottet!

Det framgick alltså av herr Hsegghloms
anförande, att orsaken till utskottsmajoritetens
ändrade mening var
att man blivit förargad över att utredningen
inte kom tillräckligt snabbt. Vi
skall alltså fatta detta som ett lynnesuthrott
från utskottets sida —■ och det
må vara hänt! Även jag har mina
lynnesutbrott, herr Haeggblom, dock
inte i kväll. Jag föreslår att vi andra,
som inte är utsatta för lynnesutbrott
just nu, ser till det reala hör, till det
praktiska läget, och konstaterar att
jordbruksutskottet har begärt och riksdagen
beslutat att hos Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning. Kungl. Maj :t
har sedan tillmötesgått denna begäran
och satt i gång en utredning. Skall vi
inte då ta fasta på vad vi i fjol kom
överens om, nämligen att låta anslaget

till Weibullsholm vara vad det är, till
dess vi på grundval av utredningen har
fått en ny utgångspunkt för bedömningen
och avvägningen av detta anslag? Herr

HiEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Inte heller jag har i
kväll något utbrott av dåligt lynne, och
vad jag sade i mitt anförande var bara,
att vi i utskottet helt kallt, lugnt och
klart hade räknat med att om det tar två
år att tillsätta en utredning som begärts,
så tar det alltför lång tid att få den färdig
för att man skall kunna låta ett anslag
stå orubbat.

Statsrådet Sköld sade, att om landets
spannmålsodlare hyser så stor tacksamhet
mot firma Weibullsholm som det
säges, så kan de väl samla ihop dessa
40 000 kronor. Ja, men så vitt jag vet
har landets spannmålsodlare fått betala
mer än de 210 000 kronor, som Kungl.
Maj:t har beviljat Weibullsholm för den
vetenskapliga verksamheten där. Dessutom
är spannmålsodlare också skattedragare,
och de kan därför tycka att en
del av de pengar, som flyter in i herr
Skölds kassa, skulle kunna ställas till
förfogande, som ett uttryck för den
tacksamhet herr Sköld som finansminister
har anledning att med gott humör
visa ett företag, som lämnar spannmålsodiarna
en vinst, vilken beskattas av
staten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Haeggblom gjorde
vissa jämförelser mellan Svalöv och
Weibullsholm och pekade på att Svalöv
har fått ett ökat anslag, under det att
Weibullsholm i Kungl. Maj :ts förslag
inte har fått någon sådan ökning. Detta
är alldeles riktigt. Anslaget till Weibullsholm
är enligt Kungl. Maj :ts förslag
oförändrat. Jag måste emellertid säga,
att det föreligger en oerhörd skillnad
mellan dessa båda anstalter. Weibullsholm
är nämligen i mycket hög grad ett

Nr 12.

125

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

merkantilt företag, som drar nytta av
till exempel en god skörd. Under goda
skördeår är jordbrukarna helt naturligt
benägna att köpa mera utsäde, och på
det viset får de säkert en del med av
det bidrag, som herr Hseggblom här talat
för.

Vi har nog annars den uppfattningen,
att det för Weibullsholms del inte är någon
stor fråga, om man får här ifrågavarande
40 000 kronor eller inte. Jag
skulle tro att det är viktigare att vi här
bibehåller de regler och principer, som
vi brukar tillämpa i riksdagen, nämligen
att inte gå i författning om att ändra på
ett anslag under tiden som en utredning
i frågan pågår.

Sedan sade herr Hseggblom att orsaken
var den nådiga tågordningen och
den sakta marschen för att få utredningen
tillsatt. Jag erkänner villigt att
det hela tog någon tid, och det får jag ju
ta på mig, men att nu döma utredningen
för att den inte skulle bli färdig förrän
om något år tycker jag är orättvist mot
utredningen. Vidare anser jag att utskottsmajoriteten
i detta fall alldeles för
tidigt fällt sin dom. Jag skulle tro att
Weibullsholm i längden inte förlorar på
att man här följer Kungl. Maj :ts förslag,
som innebär ett oförändrat anslag, och
avvaktar det utredningsresultat som
komma skall. Den konkurrens som varit
mellan Weibullsholm och Svalöv har
helt varit till gagn för Sveriges jordbrukare
och kommer att vara det i fortsättningen
också. Svalövs utsädesförening
kommer alltid att i mycket hög grad
vara beroende av det anslag som staten
beviljar. Jag är av samma mening som
finansministern, nämligen att utsädesföreningen
är en statlig anstalt i så hög
grad att den inte har andra medel att
täcka sina utgifter med än de anslag den
får av staten och de bidrag som lämnas
av Sveriges allmänna utsädesaktiebolag,
som i viss mån har rörliga avgifter som
går till föreningen.

Att vi nu här skall gå så hårt emot
varandra tycker jag är onödigt; jag tän -

ker nu på att i första kammaren yttrades,
att detta anslag till Weibullsholm
var ett anslag inte ur behovssynpunkt
utan ett anslag till uppmuntran. Jag tycker
nog att när det är fråga om ett anslag
till uppmuntran väntar man med att
ge det tills utredningen är färdig. Det
är därför min förhoppning att Weibullsholm
och Svalöv skall få sina anslag
inte till uppmuntran utan för förtjänst
och efter de insatser som gjorts till
jordbrukets och därmed hela samhällets
fromma.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
karakteriserat detta anslag som en uppmuntran
beror helt enkelt på att om vi
givit anslaget formen av ett anslag för
förtjänst hade vi inte kunnat stanna vid
det belopp vi nu stannat för utan då
måst gå på motionens förslag, som ju
för övrigt fått stöd av lantbrukshögskolan
och försöksverksamhetens styrelse.
Det är ganska ofarligt för jordbruksministern
att säga, att det är skillnad på
Svalöv och Weibullsholm därför att
skillnaden därvidlag markeras mycket
klart. Det är nämligen skillnad på ett
anslag på 950 000 kronor till Svalöv och
250 000 kronor till Weibullsholm, som
jordbruksutskottet föreslagit. Och ännu
större blir skillnaden om vi tänker på
dessa 210 000 kronor, så nog finns skillnaden
i verkligheten tillräckligt uttryckt
i anslagssummorna.

Sedan vill jag opponera mig något
emot att man försöker att på Weibullsholmsanstaltens
arbete bara trycka prägeln
»merkantilt». Där har vi haft
många forskare, som senare gjort sig
kända inom svensk jordbruksforskning,
jag tänker exempelvis på professorerna
Nils Heribert Nilsson, Göte Turesson
och Erik Åkerberg samt Fredrik Nilsson
ävensom docenten O. Tedin, nu i Svalöv,
vilka samtliga börjat sin vetenskapliga
bana på Weibullsholm men tydligen inte
inriktat sig på någon merkantil verksamhet
utan en klart vetenskaplig verk -

126

Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

samhet, som de sedan haft glädje av och
som lett dem fram till den aktade ställning
de intar i svensk forskning. Det är
därför inte hela sanningen när man försöker
att på Weibullsholm trycka prägeln
att det är ett merkantilt företag som
får klara sig självt. Weibullsholm är en
vetenskaplig anstalt som utger en vetenskaplig
tidskrift, som för övrigt är känd
över hela världen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag trodde inte att herr
Haeggblom skulle ta upp det där sista
i mitt resonemang. Jag har nämligen
aldrig förnekat att Weibullsholm har
utfört ett mycket förtjänstfullt förädlingsarbete.
Men det är den skillnaden,
sade jag, mellan Svalöv och Weibullsholm
att Weibullsholm även är ett merkantilt
företag. Jag vill inte på något
sätt förringa verksamheten där och har
ej heller någonsin sagt att inte Weibullsholm
skulle ha en mycket stor sådan
verksamhet. Jag skulle också kunna
nämna namn från Svalöv, men det behövs
inte. Det är känt för alla kammarens
ledamöter att de båda företagen
har en mycket uppskattad förädlingsverksamhet
bakom sig.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! När jag yrkat bifall till
reservationen är det för att stryka under
den självklara principen att under
en pågående utredning bör inte statsmakterna
bevilja medel åt ett dylikt
objekt i andra fall än där det mycket
klart och tydligt framgår, att vederbörande
anstalt befinner sig i ett sådant
ekonomiskt trångmål att den inte kan
slutföra sin verksamhet exempelvis under
pågående arbetsår. Jag tar som
exempel Söråkers trädgårdsskola, där
ett anslag kan vara befogat. Men det har
inte på något sätt visats att Weibullsholm
är i samma situation. Jordbruksutskottet
knotade i fjol över att utredningen
dröjde. Nu har den kommit, och

nu är det tid att vi avvaktar resultatet
av densamma.

Här har man gått in på detaljer i fråga
om Weibullsholm. Det är inte här i kammaren
som utredningen om Weibullsholm
skall göras, utan vi får låta den
tillsatta utredningen sköta den saken.
Att som herr Haeggblom gör karakterisera
Kungl. Maj :ts förslag som ett idiotstopp
är väl ändå att ta till i överkant.

Herr Jacobson i Vilhelmina sade, att
när utskottet gjorde sig skyldigt till
detta »lynnesutbrott» hade han uppfattat
det så, att utskottet var enigt om
kompromissen. Jag vet inte var herr
Jacobson hade uppmärksamheten vid
det tillfället. Om utskottet varit enigt,
hade det ju inte avgivits någon reservation.

Första kammaren har bifallit reservationen,
och jag ber att med dessa ord
än en gång få yrka bifall till densamma.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var inte jag som
inte hade min uppmärksamhet riktad
på vad som förekom i utskottet, utan
det tycks ha varit vice ordföranden.
Jag hade den uppfattningen, och det
tror jag de flesta i utskottet hade, att
vi var fullständigt ense om att gå på
kompromisslinjen 40 000 kronor. Det
var för mig en mycket stor överraskning
att några reserverade sig. Men det kan
ju hända att vice ordföranden fick påstötningar
från visst håll att han skulle
reservera sig och ändrade mening.

Herr HANSSON i önnarp (bf):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att känna mig otillfredsställd över utskottets
beslut, eftersom utskottet åtminstone
i viss omfattning anslutit sig
till min motionsframställning, som jag
också lade fram i fjol. Jag har heller
ingen anledning att ge mig in på att
utreda vad som kan vara anledningen
till att utskottet i ett fall gått motions -

Nr 12.

127

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm.

framställningen till mötes och i ett annat
fall inte gjort det.

Principskillnaden mellan motiveringen
i reservationen och i utskottsutlåtandet
är emellertid, att reservanterna anser
att man inte under pågående utredning
skall ändra anslagen till Weibullsholm,
men man tar för givet att
anslagsutvecklingen för Svalöv under
utredningstiden skall få fortsätta på
samma sätt som hittills. Motiveringen
för detta är, att i det ena fallet rör det
sig om ett företag i privat regi och i
det andra om ett företag i statlig regi,
varigenom man menar att staten är i
senare fallet bunden. Jag har i och för
sig inga invändningar att göra mot detta
resonemang, men förskjutningen av relationerna
mellan anslagen till å ena
sidan Svalöv och å andra sidan Weibullsholm
går ständigt i riktning som
innebär försämring för Weibullsholm.
Detta är enligt vår uppfattning en klar
undervärdering av den forskningsverksamhet,
som bedrivs vid Weibullsholm.

Nu vill man antyda att Weibullsholm
har så stora ekonomiska resurser, att
det inte betyder någonting om anstalten
får 210 000 eller 250 000 kronor och att
den mycket väl kan undvara de 40 000
kronornas anslagsökning. Detta har
egentligen inte med principerna att
göra, ty man har tidigare, trots att Weibullsholm
som jag förmodar arbetat under
ganska goda ekonomiska omständigheter,
godtagit vissa anslagshöjningar.
På den punkten föreligger alltså i dag
ingen ändring jämfört med vad som
tidigare varit förhållandet.

Svalöv är ju uppbyggt på två företag.
Det ena svarar via stadsbidrag för den
stora anparten av förädlingskostnaderna
och får endast små bidrag från den
del av företaget, som bedriver den merkantila
verksamheten. Så länge man
inte fått en rättelse till stånd härvidlag
utan tillåter en ganska avsevärd utdelning
på aktierna i Allmänna svenska
utsädesbolaget, som kan sägas innebära
en indirekt överslussning av skatte -

pengar, tycker jag det är orimligt att
ställa Weibullsholm i ett sämre läge än
Svalöv. Jag menar att så länge inte de
nya riktlinjerna är uppdragna, bör anslagsfördelningen
behålla sina nu gällande
relationer mellan dessa två både
av reservanterna och av utskottsmajoriteten
väl vitsordade företag. Innan dess
har man ingen anledning att låta anslaget
till det ena företaget förbli vid status
quo men låta anslaget till det andra
årligen stiga på grund av, som man sä^
ger, tvingande omständigheter.

När man tvingas att genom anslag
täcka omkostnaderna för den verksamhet
som bedrives av Svalövs utsädesaktiebolag,
bör man se till att man inte
ändrar hittills vedertagen praxis i statens
anslagsgivning till Weibullsholm,
så länge inte något nytt har framkommit
som skulle motivera detta.

Med detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag tycker att det har
ordats tillräckligt i denna fråga. Jag
begärde ordet när herr Jacobson i Vilhelmina
beskyllde vice ordföranden för
att han skulle ha sovit i utskottet och
påstod att utskottet var enigt. Men, herr
Jacobson, vi voterade ju i utskottet. Vi
hade votering, och det är väl bevis nog
för att vi inte var eniga. Vi reservanter
röstade emot majoriteten, och då kan
man väl orimligen stå här och säga att
vice ordföranden hade fel i sin uppfattning.

Det finns ingen bland reservanterna
eller på regeringsbänken som ringaktar
Weibullsholms insatser — vi erkänner
dem allesamman. Men det är väl ändå
orimligt att påstå att den verksamhet
som Weibullsholm nu utför och kommer
att utföra står eller faller med
40 000 kronor mer eller mindre. Jag
tror att verksamheten där kommer att
bli av samma omfattning även om vi
följer reservationen, som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till.

128 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Förluster på kreditgaranti.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr Pettersson i Dahl måtte missminna
sig i detta fall. Det var ingen
votering i utskottet, men ordföranden
förklarade att han skulle framställa proposition
även på Kungl. Maj:ts förslag.
När ordföranden sedan tillkännagav att
kompromissyrkandet på 40 000 kronor
var bifallet, begärde varken herr Pettersson
i Dahl eller vice ordföranden
någon votering. Så ni måtte ändå ha
sovit när allt kommer omkring.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Bara ett ord till herr
Jacobson i Wilhelmina, om han vill
höra på. Vi fattade vårt beslut med votering,
herr Jacobson.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Tjällgren m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Dädesjö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
84: o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Tjällgren in. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

tering medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 81 ja och 106
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Tjällgren m. fl. vid punkten fogade
reservationen.

Punkterna S5—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111.

Förluster på kreditgaranti.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, under
punkten 134 föreslagit riksdagen att
för täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti anvisa ett oförändrat
anslag av 50 000 kronor. Kungl.
Maj:ts förslag innebar vidare i enlighet
med av lantbruksstyrelsen gjord framställning
att statlig kreditgaranti under
budgetåret 1954/55 skulle få lämnas för
samma ändamål och intill samma belopp
som för innevarande budgetår
samt att rätten för Kungl. Maj:t att, om
förhållandena gåve anledning därtill,
medgiva jämkning i fördelningen av
garantibemyndigandet mellan rationaliseringslån
och jordbruksegnahemslån,
skulle utsträckas att gälla även driftslån.
Med bifall till framställning av
lantbruksstyrelsen hade Kungl. Maj :t
även föreslagit, att garantibeloppet för
driftslån skulle höjas från 10 000 till
14 000 kronor och ett tillägg skulle göras
till bestämmelserna i jordbruksegnahemskungörelsen
av innebörd, att lånegaranti
för dylika lån skulle, då särskilda
omständigheter därtill föranledde,
kunna beviljas i samband med att lånegaranti
beviljades för sådan yttre rationalisering
som avsåge förvärv av tillskottsjord.
I övrigt hade Kungl. Maj:t
under förevarande punkt föreslagit riksdagen
medgiva, att den årliga räntan
å den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter in -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 129

gången av år 1920 men före den 1 juli
1940 och för vilka amorteringsskyldighet
inträtt, måtte för år 1955 nedsättas
till 3,0 procent samt att i avseende å
köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet, som
år 1920 eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan måtte, i den mån
köpeskillingen förräntades enligt enahanda
grunder som gällt eller gällde för
den stående delen av före den 1 juli
1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1955 utgå
efter 3,0 procent.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 39 av herr Bengtson
m. fl. och II: 53 av herr Ericsson i Näs
m. fl., vari hemställts, bland annat, att
amorteringstiden för driftslånen skulle
utsträckas till 12 år med obligatorisk
amorteringsfrihet under minst 2 år.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning

a) till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1954/55 statlig kreditgaranti måtte beviljas
för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 10 000 000 kronor,
för lån till inre rationalisering intill
ett belopp av 15 000 000 kronor, för
jordbruksegnahemslån m. m. intill ett
belopp av 20 000 000 kronor och för
driftslån intill ett belopp av 6 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att,
om förhållandena skulle ge anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning; c)

medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli 1940 och
för vilka amorteringsskyldighet inträtt,

Förluster på kreditgaranti.

måtte för år 1955 nedsättas till 3,6 procent; d)

medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet, som år
1920 eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan måtte, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda
grunder som gällt eller gällde för
den stående delen av före den 1 juli
1940 beviljade egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1955 utgå
efter 3,6 procent;

2) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna I: 39 och II: 53, såvitt
angår maximibeloppet för driftslån,
besluta, att detta skulle höjas till 14 000
kronor;

3) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 39 och II: 53, såvitt angår
amorteringstiden för driftslån, besluta,
att densamma skulle utsträckas till
12 år;

4) att motionerna I: 39 och II: 53, såvitt
angår driftslån till tvåfamiljsjordbrukare,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

5) att motionerna I: 39 och II: 53, såvitt
angår obligatorisk amorteringsfrihet
under minst 2 år för driftslån, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Gustafson i Dädesjö och
Andersson i Hyssna, vilka ansett att utskottet
bort under 3) hemställa, att motionerna
I: 39 och II: 53, såvitt anginge
amorteringstiden för driftslån, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Under föreliggande
punkt, som gäller täckande av förluster
på grund av statlig kreditgaranti, har
jag tillsammans med några andra ut -

Andra kammarens protokoll 195b. Nr 12.

130 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Förluster på kreditgaranti.

skottsledamöter antecknat en reservation.
Det är bara på en punkt som utskottsmajoriteten
skiljer sig från reservanterna,
men då jag anser att den har
en viss betydelse, har jag inte kunnat
underlåta att reservera mig till förmån
för Kungl. Maj :ts förslag. Det gäller den
passus i de motioner utskottet haft att
behandla, som berör amorteringstidens
förlängning från 10 till 12 år. Nu gäller
en amorteringstid på 10 år. I statsverkspropositionen
har jordbruksministern
föreslagit, att denna statliga lånegaranti
skall utsträckas att även omfatta
de s. k. driftslånen. Samtidigt föreslås
det i nämnda motion, att amorteringstiden
skall utsträckas från tio till
tolv år. På denna punkt har jag, med
erfarenheter från arbetet i länets lantbruksnämnd,
ansett att jag inte kan biträda
yrkandet. Om jag skulle tänka
på en ändring i fråga om amorteringstiden,
skulle det snarare vara i riktning
mot en avkortning, i varje fall när
det gäller den form av statliga garantilån,
som kallas driftslån. Det har nämligen
visat sig att det är svårt att av
dem, som söker driftslån, uppbringa
någon annan säkerhet än inventarieinteckningar,
och vi vet ju, att i fråga
om både traktorer och maskiner och
levande inventarier är förslitningstiden
mycket kort. När det gått 5, 6 år är
maskinerna förslitna och djuren också,
och följaktligen står lantbruksnämnden
där med ett förminskat värde på panten,
om denna över huvud taget finns
kvar.

Jag ber att få framhålla, att det finns
möjligheter för lantbruksnämnden att
i alldeles speciella fall efter särskild
prövning medgiva en utsträckning av
amorteringstiden utöver de tio åren,
och längre har jag inte ansett att man
bör gå härvidlag.

I övrigt finns det ingen anledning
att gå in på vare sig utskoltsmajoritetens
eller motionärernas ställningstagande.
Jag ber alltså, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som

av herr Anderberg, mig och herr Andersson
i Hyssna fogats till detta utskottsutlåtande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Vä (bf):

Herr talman! När vi behandlade
denna punkt i jordbruksutskottet redovisades
samtidigt, som herr Gustafson
i Dädesjö nyss sade, en motion, som inlämnades
redan vid riksdagens början.
I denna motion yrkades att maximibeloppet
för dessa driftslån, som nu är
10 000 kronor, skulle höjas till 15 000
kronor. Vidare yrkades i motionen, att
sådana lån jämväl skulle kunna beviljas
tvåfamiljsjordbrukare upp till 30 000
kronor. Slutligen yrkades, att amorteringstiden
för driftslånen skulle utsträckas
till tolv år med obligatorisk
amorteringsfrihet under minst två år.

Jordbruksutskottet var i stort sett
ense när det gällde denna motion.
Kungl. Maj:t hade under nionde huvudtiteln
föreslagit en höjning av summan
från 10 000 till 14 000 kronor. Därmed
ansåg utskottet att motionärernas önskemål
på denna punkt hade tillmötesgåtts.
I fråga om tvåfamiljsjordbrukarna
följde utskottet utan tvekan enigt
Kungl. Maj:t, och även när det gällde
den obligatoriska amorteringsfriheten
var utskottet enigt med Kungl. Maj:t.
Endast på en punkt och, som den ärade
reservanten också framhöll, en liten
punkt, i varje fall enligt hans mening,
delade sig utskottet. Det var när det
gällde att utsträcka amorteringstiden
från nuvarande tio år till tolv år. Där
ansåg majoriteten inom utskottet att det
kunde vara rätt och rimligt att tillmötesgå
motionärerna. Såsom skäl härför
anfördes bland annat, att vidgade lånemöjligheter
inom ramen för den sociala
jordbrukskreditgivningen samt en
vidsynt tillämpning av bestämmelserna
avsevärt skulle öka möjligheterna att
skapa bättre arbetsförhållanden och

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 131

bättre förutsättningar för unga och
nytillträdande jordbrukare. Vi skall
då märka, att det här är fråga om den
kategori av jordbrukare, som har de
minsta möjligheterna att skaffa kapital
och alltså har de största svårigheterna
att kämpa med under de första åren.
Det är som sagt på denna punkt, som
reservanterna inte har kunnat gå med.
Majoriteten inom utskottet anser emellertid
att vi bör hjälpa dessa nytillträdande
jordbrukare på det sättet, att de
får litet längre rådrum genom denna
utökning av amorteringstiden.

När nu första kammaren redan tidigare,
utan debatt, om jag inte är fel
underrättad, har tagit utskottets förslag,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Detta är ju inte någon
stor fråga, men å andra sidan tillät jag
mig när det gällde utredningen beträffande
Weibullsholm och Svalöv att säga,
att man kanske skulle vidhålla vissa
principer. Här är det inte fråga om
principer utan om beslut. År 1952 var
frågan om antalet år för amortering av
driftslånen under debatt. Lantbruksstyrelsen
föreslog då femton år, men
riksdagen fattade beslut om tio år.
Vad har inträffat som gör att riksdagen
nu, två år senare, skulle säga att amorteringstiden
skall utökas från tio till
tolv år?

Man kan ha olika meningar om liur
länge inventarier håller. Enligt min
mening håller en hel del av de inventarier,
man får köpa för driftslånen, i
mer än både tio och tolv år, men andra
inte på långt när så länge, och tio
år är väl ändå en kredittid som är ganska
allmän när vad man kallar lösegendom
utgör säkerhet. Här är det fråga om
driftsinventarier, som jag vågar påstå
faller ganska fort i pris. Jag är helt av
samma mening som den förre ärade
talaren, att den jordbrukare som star -

Förluster på kreditgaranti.

tar behöver ha möjlighet till hjälp i
form av lån, men jag är inte säker på
att man gör honom en så mycket större
tjänst om man utsträcker amorteringstiden
från tio till tolv år. När så
riksdagen som sagt för två år sedan
har beslutat en amorteringstid av tio
år, är jag ganska förvånad över att en
majoritet i jordbruksutskottet nu, utan
att ta hänsyn till vad man beslöt för
två år sedan och trots att ingenting
särskilt har inträffat under mellantiden,
säger att amorteringstiden bör vara
tolv år.

Jag vill hoppas att kammarens ärade
ledamöter har förståelse för de synpunkter
som jag här har talat om och
att man vidhåller det beslut som riksdagen
tidigare har fattat, då ingenting
egentligen har inträffat som har förändrat
läget.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Herr vice ordföranden
uttalade sig för att man borde få till
stånd en kortare amorteringstid än de
nuvarande tio åren. Jag får lov att säga
att detta är synnerligen överraskande.

Anledningen till att inom utskottet en
så stor majoritet kunde nås om den
här saken var, att utskottet fann att
saken är synnerligen behjärtansvärd,
inte minst när det gäller unga jordbrukare
som skall börja sin bana på detta
område.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
nämnde, att det
kunde vara risk för att maskinerna
kunde bli förslitna på dessa tolv år.
Jag vill säga till statsrådet, att den frågan
debatterades mycket ingående i utskottet
innan ståndpunkt fattades till
saken.

Herr statsrådet är mycket överraskad
över att ett förslag, som var uppe i
riksdagen för två år sedan och som då
avslogs, nu kan komma upp igen och
bli tillstyrkt. Nej, herr statsråd, det är
inte så märkvärdigt, ty utskottsmajoriteten
ansåg att det under de år som nu

132 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Förluster på kreditgaranti.

har gått hade visat sig, att det faktiskt
uppstår svårigheter för unga nybörjare
inom jordbrukaryrket, och majoriteten
i jordbruksutskottet ville hjälpa dessa
jordbrukare till att få det litet bättre
och komma någon väg med sin näring.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
påstod att jag hade förordat en
förkortning av amorteringstiden. Skall
man behöva förtydliga detta? Det är
ganska svårt att få herr Jacobson att
lyssna uppmärksamt på vad som sägs.
Jag sade inte det, utan jag sade, att om
jag skulle kunna ifrågasätta en ändring
på denna punkt, skulle det snarast gälla
en förkortning, men en förkortning har
ju inte varit under debatt, och följaktligen
har jag inte haft någon anledning
att ta ställning till den saken. Jag tror
att jag hade motiverat det så också.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag sade inte att herr
vice ordföranden hade föreslagit en
förkortning. Jag sade att han här i debatten
hade uttalat sin sympati för en
förkortning av nuvarande amorteringstid,
och den uppfattningen fick vi väl
alla här i kammaren.

Herr SVENSSON i Va (bf):

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
har till stor del angivit orsakerna
till att utskottet har kommit till
ett annat resultat i år än det gjorde två
år tidigare. Jag skall nöja mig med att
citera ett par rader ur lantbruksstyrelsens
yttrande detta år: »I vissa fall kan
det dock erbjuda särskilda svårigheter
för låntagaren att fullgöra avbetalningen
av driftslånet under en tid av 10 år
även om 2 års amorteringsfrihet medges.
Även om det får anses riktigt, att
den första maskinuppsättningen avskrives
och lånet avbetalas under de 10—12
första åren, måste dock beaktas, att un -

der samma tid ersättningsinköp av förslitna
maskiner och redskap kan kräva
ett rätt avsevärt kapital. Det framstår
därför såsom önskvärt, att möjlighet
öppnas att i undantagsfall bestämma
amorteringstiden till en något längre
tid än den eljest stadgade maximitiden.
»

Och så vill jag säga till herr Gustafson
i Dädesjö: Jag uppfattade honom
rätt när han yttrade, att om en ändring
skulle bli aktuell, skulle han i stället
vilja gå på en förkortning av amorteringstiden.
Då hoppas jag, herr Gustafson
i Dädesjö, att en sådan tanke
aldrig blir aktuell.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Dädesjö begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
111 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 133

verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och
85 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten.

Punkterna 112—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165.

Ökad skogsproduktion i Norrland m. in.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel under punkten
190 föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår anvisa ett oförändrat
anslag av 1 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:261 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 351 av herr Heeggblom
m. fl., vari hemställts att riksdagen
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1954/55 måtte anvisa ett anslag
av 1 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 261 och II: 351, till Skogsvård
m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Jacobson i Vilhelmina och
Hseggblom, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 261 och II: 351, till Skogsvård
m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! För att få det rätta perspektivet
på frågan om det norrländska
skogsvårdsanslaget bör vi förflytta oss
tillbaka till den riksdagsresa som vi
gjorde i somras och speciellt till den
dag då vi företog en skogsexkursion i
Västerbotten. Därvid kunde vi nämligen
åskådligt studera betydelsen av det
norrländska skogsvårdsanslaget, och av
de redogörelser, som landshövding
Lindberg lämnade, fick vi klart besked
om vilket värde en föryngring av skogen
har när det gäller de svårförjmgrade
och högt belägna marker som vi
hade tillfälle att titta på. I den mån vi
mera noggrant tog del av det material
som västerbottningarnas reseledare
stack i händerna på oss, kunde vi också
gång på gång konstatera att man hänvisade
till det norrländska skogsvårdsanslaget
både när det gällde betesförbättringar
och när det gällde skogskultur.

För min egen ringa del kom jag att
få ett alldeles särskilt perspektiv på
dessa förhållanden. I den provruta, där
vi första gången stannade på resan
från Umeå, träffade jag på en skog som
var exakt på året lika gammal som min
egen skogsodling hemma i Småland —
båda hade tillkommit år 1923. Jag kunde
konstatera att den västerbottniska
skogsodlingen hade lyckats utmärkt;
träd och stammar var förstklassiga, och
allting var väl förberett för en blivande
skogsproduktion. Men när jag sedan
jämförde de ekonomiska resultat, som
under de gångna trettio åren hade uppnåtts,
var det en viss skillnad. Sista
vintern lät jag för andra gången hugga
igenom min odling, och bara denna
huggning betalade hela min odlingskostnad.
Vad som hade gjorts i fråga
om huggning på provrutan där uppe i
Västerbotten — för att klargöra vilken
plats jag menar vill jag säga, att det var
där som fru Märta Boman hjälpte till
att sätta ny ring på en buss -—- var en
del små knippen som runt om låg fram -

134 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

dragna i rutan och som praktiskt taget
inte hade något värde.

Den slutsats, som jag kom till, var
att föryngringen av de norrländska skogarna,
även de högt liggande, alldeles
säkert kan ge en skogsproduktion av
förstklassig beskaffenhet men att föryngringen
tar mycket lång tid. Den
norrlänning som brukar en gård under
30 till 40 år kan praktiskt taget aldrig
räkna med att få ut någonting av en
sådan föryngringsåtgärd, medan vi,
som bor i södra Sverige, kan utgå från
att våra föryngringskostnader betalas
av den nya skogsproduktionen.

Sedan, mitt herrskap, for vi vidare
och stannade på ett annat ställe, där
vi skulle titta litet på hur man besprutade
björkar. Damerna föredrog att äta
blåbär och en del av oss andra var
också och tittade på marker, där man
hade skog som delvis var tvåhundra år
gammal men som praktiskt taget inte
hade något avverkningsvärde eller någon
tillväxt. Vi fick det beskedet, att
även om man kalavverkade denna mark
och tillgodogjorde sig värdet av hela
avverkningen, skulle inte pengarna
räcka för att bestrida kostnaderna för
de omfattande skogsåtgärder som behövdes
för en föryngring.

Nu kan man naturligtvis invända, att
det här gäller enskilda skogar och att
de människor, som vill skaffa sig det
kapital skogens tillväxt lämnar, själva
bör satsa de pengar som krävs för
skogsvårdsåtgärder. Men det är väl
också i hela samhällets intresse att den
vikande råvarubasen i de norrländska
skogarna, vilken industrien ser som ett
hot, förbättras så fort som möjligt. Om
vi kan öka enskilda människors villighet
att förbättra sina skogar, är detta
väl till förmån för hela den framtida
svenska produktionen. När en gång
kommande generationer kan tillgodogöra
sig avkastningen av dessa svårföryngrade
marker, kommer denna avkastning
inte bara att hamna hos de
enskilda skogsägarna, utan också den

tidens finansministrar kommer att dra
fördel av att det finns skog att avverka
som lämnar ett rotnetto. Det finns därför
all anledning att observera vad
landshövdingen hade som huvudtema
i sitt anförande vid middagen på
kvällen om att det behövdes en statlig
insats för de svårföryngrade, högt belägna
markerna i enskild ägo. Han pekade
på att staten och skogsbolagen
kunde göra upp planer för 135 eller
150 års omlopp för sina skogar, men
att man inte kunde begära att enskilda
människor, som strävar och släpar med
dagens tunga och börda, alltid skulle ha
tillräckligt vida perspektiv för att nu
vilja placera kapital så, att det först så
långt fram i tiden ger avkastning.

Vi motionärer har faktiskt tyckt att
västerbottningarna och norrbottningarna,
som tog emot oss och gjorde sitt
bästa inte bara för att förpläga oss utan
också för att ge oss nyttiga lärdomar,
kan ha berättigade anspråk på att riksdagen
på något sätt visar sig mottaglig
för den elementära undervisning om
skogsföryngring som man på alla sätt
sökte ge oss, både muntligen och med
åskådningsundervisning. Så vitt jag vet
är detta den enda motion där någon erinring
skymtar fram om vad riksdagsresan
i Västerbotten lärde oss. Jag tycker
därför att riksdagen gott kunde
visa sitt goda hjärta och gå med på
denna förhållandevis lilla höjning av
detta betydelsefulla anslag. Visserligen
har utskottet skrivit en mycket vacker
gravskrift över motionen, men jag tror
inte att den gravskriften kommer att
väcka någon större glädje i de områden
av Norrland som är beroende av denna
sak.

Vad beträffar de ekonomiska möjligheterna
att höja anslaget är vi dess
bättre i dag i den situationen att vi
ännu inte slutbehandlat nionde huvudtiteln.
Vi har sålunda ett förslag om
rationaliseringsanslag på 13,5 miljoner
kronor, vilket vi ännu inte behandlat.
När vi nu har överproduktion av skogs -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

135

produkter i södra Sverige är det inte
ett så förfärligt angeläget ändamål att
offra pengar på, att öka denna överproduktion
genom förbättringar, i varje
fall inte genom förbättringar av den
inre rationaliseringens karaktär. Det
vore väl därför förståndigare att flytta
över litet pengar från detta rationaliseringsanslag
till det bär ifrågavarande
anslaget till förmån för de enskilda
skogarna i Norrland.

Det är dessa synpunkter som ligger
bakom motionen och reservationen.
Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Det var ett originellt
och vackert sätt av herr Hseggblom att
tacka för i somras. Efter hans resekåseri
om Norrland och den lektion i
norrländsk skogsvård som han gav är
det kanske litet vågat att anmäla en
något avvikande synpunkt. Jag tror
visst, att det i sak är så som han beskrivit,
men vad som förvånar mig är
att han anknutit yrkandet i sin motion
till en punkt, som förefaller mig ha
mycket litet att göra med den förevarande
frågan.

Herr Hseggblom har anknutit till frågan
om förhöjda anslag till åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland. Det
anslaget har såvitt jag vet kommit till
efter förslag av norrlandskommittén
och står i samband med bildandet av
rent föreningsmässiga skogsvårdsområden
i de norrländska länen. I fjol utsträckte
riksdagen dess användningsområde
till att även omfatta vissa enskilda
marker och kronomarker i Västerbotten
och Norrbotten. Huvudregeln
är emellertid, att det i norrlandslänen
skall bildas skogsvårdsområden i syfte
att avlysa skogsbetena och att detta
anslag skall användas för anläggande
av kulturbeten. Det är en skogsvårdsåtgärd
som är helt i överensstämmelse
med den som herr Hseggblom förordar,
men anknytningen till denna punkt fö -

Ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

refaller mig dock ganska egendomlig.
Det gäller visserligen bara en höjning
av Kungl. Maj ds förslag med 300 000
kronor, men det är också i någon mån
en arbetsmarknadsfråga.

Med hänvisning till utskottets motivering
och till de synpunkter jag nu
anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde redan i
mitt förra anförande, att dessa beten
omtalades i de papper vi fick när det
norrländska skogsvårdsanslaget presenterades.
Herr Gustafson i Dädesjö vet
lika väl som jag, att om man vill intressera
jordbrukarna för en ordentlig
skogsvård, måste man börja i rätt ända,
d. v. s. med att se till att de får möjlighet
att placera sina djur så att dessa
inte fördärvar de nysatta plantorna;
annars blir det inte någon större glädje
med dessa.

Vi har dessutom i vår motion framfört
några nya synpunkter på planläggningen
för framtiden, så att pengarna
även skulle kunna användas till annat
ändamål.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! När det gäller detta anslag
kan man inte rikta någon anmärkning
mot departementschefen. Han har
följt skogsstyrelsen, som föreslagit ett
oförändrat belopp. Vad jag är förvånad
och missräknad över är att skogsstyrelsen,
trots att alla ansvariga nu gör gällande
att skogen spelar en oerhört stor
roll i vårt ekonomiska liv och inte
minst för statens finanser, anser sig
böra bibehålla det gamla beloppet.
Skulle en höjning ha kommit i fråga
någonstans borde det vara på denna
post. Jag vill uttala den förhoppningen,
att skogsstyrelsen, i vars ledning
ju nu en ändring kommit till stånd,

136 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Lantmäteristaten: Avlöningar.

nästa år kommer att äska ett högre belopp.
Jag är övertygad om att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
då icke kommer att motsätta sig
en sådan höjning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det förslag som här
föreligger kommer från skogsstyrelsen.
Jag har tagit detta förslag eftersom det
ändå bygger på en beräkning av de
medel som verkligen åtgår. De sista
anförandena av herr Hajggblom och
herr Jacobson i Vilhelmina är väl ändå
litet känslobetonade. Saken kan ju vära
prisvärd. Även om nu herr Haeggblom
m. fl. haft några angenäma dagar uppe
i Norrland, tror jag dock att det, efter
de överväganden som är gjorda, skulle
vara oklokt om detta skulle medverka
till det resultatet, att man utöver resekostnaderna
skulle lägga ut 300 000
kronor. Det skulle bli ett dyrt besök.

Om skogsstyrelsen efter undersökning
av förhållandena kommer fram
med andra förslag kan det ju hända,
att Kungl. Maj:t föreslår en ökning
av detta anslag. Då här föreslås en
höjning på så lösa boliner tycker jag
det skulle vara lättsinnigt av riksdagen
att gå med på en ökning av detta anslag.
Saken bör övervägas av de ansvarskännande
myndigheter som har
tillfälle att bättre bedöma den.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Haeggblom
begärde emellertid votering, med anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punk -

ten 165:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Haeggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 144 ja och 36 nej, varjämte 6
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 166—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Lantmäteristaten: Avlöningar.

Kungl. Maj:ts framställning under
statsverkspropositionens nionde huvudtitel,
punkten 199, innefattade — förutom
hemställan till riksdagen att medgiva
ändringar i personalförteckningen
och godkänna ändrad avlöningsstat —
en anslagsanvisning av 17 855 500 kronor,
vilket belopp med 288 500 kronor
översteg motsvarande anvisning för innevarande
budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 122 av herrar Nyström och
Grym, likalydande med II: 105 av herrar
Jansson i Kalix och Gavelin, vari
hemställts, antingen och i första hand
att riksdagen måtte bifalla det av lantmäteristyrelsen
framlagda förslaget om

Onsdagen den 31 mars 1954 ern.

Nr 12. 137

inrättande av en skiftesorganisation i
Norrbottens län, eller, därest nämnda
yrkande ej kunde bifallas, att riksdagen
måtte för nästa budgetår anvisa
ett belopp av 100 000 kronor för tillfälliga
personalförstärkningar i huvudsaklig
överensstämmelse med lantmäteristyrelsens
förslag till personaluppsättning
vid organisationen i fråga;
samt

2) I: 369 av herr Spetz och herr Andersson,
Karl, samt II: 472, likalydande,
av herr Johansson i Torp m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte bevilja
den av lantmäteristyrelsen gjorda
framställningen om förstärkning av
fiskelägesorganisationen i Göteborgs
och Bohus län samt att förevarande anslag
med hänsyn härtill måtte uppräknas
med 68 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Majrts
framställning ävensom med bifall till
motionerna I: 122 och II: 105 samt
I: 369 och II: 472,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantmäteristaten, som angivits
av utskottet;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

c) till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 17 973 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Mossberger, Gustafson i
Dädesjö, Andersson i Hyssna, Jonsson
i Strömsund och Pettersson i Dahl, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 122 och
II: 105 samt I: 369 och II: 472,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantmäteristaten, som angivits
av reservanterna;

Lantmäteristaten: Avlöningar.

b) fastställa i reservationen framlagd
avlöningsstat för lantmäteristaten,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1954/55;

c) till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag
av 17 855 500 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Under punkt 173 har
utskottet höjt Kungl. Maj :ts förslag med
113 000 kronor. Det gäller frågan om
inrättande av en särskild skiftesorganisation
i Norrbottens län. Denna organisation
har lantmäteristyrelsen begärt.

Såväl från fjolårets som från årets
behandling av detta ärende vet vi allesammans,
att skiftesförhållandena i
Norrbotten företer sådana drag, att de
mycket väl motiverar en särskild skiftesorganisation.
Förhållandena är i vissa
områden otillfredsställande. Vid
överväganden inom utskottet i fjol i
dessa frågor stannade emellertid utskottet
för att i stället föreslå en förstärkning
av den ordinarie skiftespersonal
som finns i Norrbotten län i syfte att
få i gång skiftesarbetet däruppe. Detta
har skett, och arbetet har nu kunnat
påbörjas.

Det skall villigt erkännas att i motionen
anföres goda skäl för eu fullständigt
utbyggd skiftesorganisation i Norrbotten.
Utskottet har emellertid ansett
att, med hänsyn till det ställningstagande
vi gjorde i fjol, man inte bör
förorda någon ändring i medelsberäkningen
för det kommande budgetåret.

Utan att närmare gå in på detaljfrågorna
i detta sammanhang har jag velat
ge denna korta redovisning av reservanternas
ståndpunktstagande. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen av
herrar Anderberg, Mossberger m. fl.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Utskottets vice ordförande
har ju här gjort gällande, att det

138 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 om.

Lantmäteristaten: Avlöningar.

föreligger motiv för ett bifall till den
motion som utskottets majoritet har
accepterat, men att det kanske inte
skulle vara så lämpligt att gå på denna
linje på grund av fjolårets beslut. Gentemot
detta vill jag säga att förhållandena
visat, att fjolårets beslut icke varit
till fyllest, och detta är anledningen till
att utskottet nu gått in för ett bifall till
motionen.

Jag ber därför, lierr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Den som har varit i
tillfälle att syssla med frågor om lantmäteriförrättningar
kan naturligtvis
inte förneka, att det kan sägas föreligga
stora behov på detta område. Vi vet alla
att det tar sin tid att få lantmäteriförrättningar
genomförda, och det skulle
ha varit önskvärt att vi kunnat få dem
utförda i snabbare takt. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på att
man nog inte har nått slutet på listan
över de särskilda åtgärder som skulle
behöva vidtagas för att göra skiftena
snabbare än som nu sker, om man bara
plockar ut Dalarna, Kalmar län, Bohusläns
fiskelägen och Norrbotten. Det föreligger
otvivelaktigt stora behov även
på många andra håll i vårt land, och
frågan gäller därför hur långt vi skall
gå i att bygga upp lantmäteriorganisationen,
hur många statstjänstemän vi
skall utöka organisationen med för att
tillmötesgå alla anspråk. Jag kan försäkra
att det inte är svårt att här komma
till ett orimligt antal och till orimliga
summor.

Nu kommer lantmäteristyrelsen med
sina förslag peu å peu, och om riksdagen
då också beviljar dessa framställningar
peu å peu, har vi ett tu tre en
organisation som vi inte kan överblicka.
Det är inte mer än fyra, fem år sedan
det utfördes en omfattande genomgång
av lantmäteriorganisationen med en
fullständig omorganisation, varvid man

beräknade behoven sådana man då ansåg
dem vara. Jag vill för min del varna
kammarens ledamöter för att så
där utan vidare gå dessa framställningar
till mötes. Har det skett så stora förändringar
sedan vi för kort tid sedan
gick igenom hela denna organisation,
må det vara hänt att vi gör en ny översyn,
men ingenting kan vara olyclcligare
än att gå fram etappvis och inrätta åtta
till tio tjänster varje år utan att se var
man hamnar.

Jag vill rekommendera kammaren att
på denna punkt följa Kungl. Maj:t. Det
kan visserligen sägas, att det föreligger
stora behov, men när man har tillgodosett
de behov, som förutses här, är
man inte i botten. Man kan inte utan
vidare säga, att det som här föreslås
är vad som i första hand skall ske —
vi har för liten överblick över fältet
för att kunna säga det.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Det har vitsordats såväl
av reservanterna som nu senast av
chefen för finansdepartementet att det
föreligger stora behov på detta område
som inte är tillgodosedda — jag skall
tacksamt notera att det inte råder någon
som helst meningsskiljaktighet i
det avseendet.

Jag skall inte gå in på förhållandena
i Norrbotten eller i andra delar av landet
i övrigt än den landsända varifrån
jag själv är, nämligen Bohuslän. .lag
skall tala om det motionsvis framställda
yrkandet angående en förstärkning
av den speciella fiskelägesorganisation
som där finns.

Nu innebär betänkligheterna mot en
utökning av organisationen givetvis att
vi, även om behovet är vitsordat och
känt, måste acceptera den tidsutdräkt
i fråga om arbetets gång som Kungl.
Maj:ts förslag medför. Vad betyder då
denna tidsutdräkt för fiskelägenas del?
Det skulle vara frestande att närmare
redogöra för förhållandena inom Bohusläns
fiskelägen, men jag skall avstå där -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 139

ifrån; det skulle nämligen bli ett föredrag
som kammaren skulle tröttna på
att höra långt innan jag var färdig. Allmänt
taget vill jag emellertid påpeka,
att oklara äganderätts- och fastighetsförhållanden
alltid medför inte bara
stora svårigheter på fastighetskreditens
område utan även att möjligheterna att
utnyttja det statliga stödet åt bostadsproduktionen
blir beskuren.

Vad gäller Bohuslän vill jag som ett
litet exempel meddela, att i det värst
utsatta samhället •— Mollösund — somliga
tomtinnehavare ej har lagfarter alls,
medan andra kan uppvisa ända till tre
lagfarter på samma fastighet, ehuru
med olika beteckningar i de olika lagfartsbevisen.
Det innebär att vederbörande
exempelvis kan sälja sin fastighet
enligt ett av lagfartsbevisen till en
köpare och likväl stå kvar som ägare
till samma fastighet fast med annan lagfartsbeteckning.
Nu kanske någon säger
att detta är mest teoretiska spekulationer,
men det är det inte. Man kan
möta sådana fall i det dagliga livet. Helt
nyligen inträffade en fastighetsöverlåtelse,
där det gällde tre eller fyra fastigheter,
som av ägaren överläts till en köpare.
Det visade sig sedan att en av
dessa fastigheter var felregistrerad; den
var registrerad på en annan person än
den som hade lagfart på fastigheten.
En annan fastighet fanns inte alls. En
tidigare ägare hade sålt fastighetslotten,
och köparen hade anmält den ena av
säljarens lagfarter, medan säljaren fortfarande
var antecknad som ägare till
en annan lagfart. Det hela hade gått
av bara farten, och när man nu skulle
klara upp det sista köpet kunde inskrivningsdomaren
endast med mycket stort
utredningsarbete reda ut hur förhållandena
verkligen var.

Nu kunde denna sak klaras ut tack
vare att de personer, som kunde ha
gjort äganderättsanspråk och ställt till
med trassel och rättegångar, erkände de
faktiska förhållandena och ställde sig
till förfogande för att rätta till miss -

Lantmäteristaten: Avlöningar.

förhållandena. Men man har ingen säkerhet
för att man alltid möter parter
som är villiga att utan vidare erkänna
förhållandena, utan de kanske använder
de formella rättigheter som eventuellt
kan dyka upp.

Jag har med detta velat säga att det
inte är nog med att ett sådant förhållande
är en black om foten, det är rättssäkerheten
som helt enkelt är lidande.
Ju längre det dröjer innan denna fiskelägesorganisation
kan sanera fastighetsförhållandena,
desto större risk är det
för komplikationer med deras rättsverkningar.

Då dessa missförhållanden har kunnat
spetsa till sig på detta sätt genom en
äldre — jag understryker att det är en
äldre — generations statliga tjänstemäns
oförmåga att handskas med sakerna,
så tycker jag för min del att det
är en gärd av rimlighet och rättvisa om
riksdagen gör sitt till för att dessa olidliga
förhållanden skall kunna rättas till.

Jag vill med dessa ord vädja till kammaren
att genom bifall till utskottets
förslag lämna ett bidrag till att det förlamande
band, som faktiskt ligger över
de bohuslänska fiskelägena, skall kunna
avlägsnas under en något så när rimlig
framtid.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h), Utbult (fp) och Carlsson
i Bakeröd (bf).

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja framhålla
att denna motion inte har kommit
till i oträngt mål. Med hänsyn till
svårigheterna på lantmäteriområdet i
Norrbotten, i synnerhet inom malmfälten,
är det ett trängande behov att något
göres. Vi hade hoppats att vi i år
skulle få en förbättring till stånd, ty
det har ju i ett par års tid varit på tal
att en lantmäteriavdelning skulle komma
till Norrbotten. Jag kan nämna, att
när det gällt lantmäteriförrättningar för
mindre fastigheter ute på landsbygden,
har det hänt, att vi fått vänta två å tre

140 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Lantmäteristaten: Avlöningar.

år innan vi fått frågan ordnad. Lantmätaren
har alltid framhållit omöjlilieten
att få arbetskraft för att utföra
arbetet.

Jag kan knappast förstå att det skall
vara omöjligt att få fram en organisation,
som gör det möjligt att få ordnade
förhållanden. Herr Sköld säger här, att
man inte kan gå etappvis på detta sätt
och plocka fram det ena området efter
det andra, men det är väl på det sättet
man måste förfara för att få ordning på
saker och ting.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag, som
ingalunda tillfredsställer oss motionärer,
men som vi i varje fall anser vara
bättre än inget alls.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill först erinra om
att det förslag från lantmäteristyrelsen,
som tagits upp i form av motioner, är
det förslag från lantmäteristyrelsen som
lades fram hösten 1952, alltså före avlämnandet
av proposition till 1953 års
riksdag. Såväl jordbruksutskottet som
riksdagen tog vid 1953 års riksdag ställning
i princip till dessa förslag. Det
förslag man då tog ställning till innebar
också, att en icke obetydlig ökning
av lantmäteriorganisationen genomfördes.
Denna organisation tillfördes en
rad nya tjänster för att avarbeta den
balans av ärenden som fanns och finns.
Det inrättades nya tjänster bland annat
för att bemästra situationen i fråga om
fiskelägena i Göteborgs och Bohus län.
På en enda punkt följde riksdagen inte
Kungl. Maj ds förslag i fjol. Riksdagen
biföll en motion om 50 000 kronor extra
till Norrbotten, och dessa 50 000 kronor
extra till Norrbotten är också medtagna
i Kungl. Maj ds proposition i år. Man har
således från Kungl. Maj ds sida försökt
att i möjligaste mån tillmötesgå de
önskemål som framställts.

Om man nu skulle gå ett steg längre,
som jordbruksutskottets majoritet föreslår,
så lär det väl leda till att när andra

angelägna behov i fortsättningen skall
prövas och avvägas mot vad som önskas
och beslutats, kommer dessa angelägna
behov att skjutas längre tillbaka
än vad som kanske eljest skulle ha skett.
Det är, som finansministern riktigt har
påpekat, inte bara i Bohuslän och övre
Norrland, i Dalarna och i Kalmar län
som det är väsentliga svårigheter. Det
är så pass stor arbetsbalans på detta
område, att om inte riksdagen vill offra
obegränsade pengar på lantmäteriet kan
resultatet av ett bifall till utskottets förslag
bli, att i andra delar av landet,
där redan nu lantmäteriorganisationen
är i underkant, man framdeles kan få
tänka sig att minska ned organisationen
på grund av ett tillmötesgående av
de krav som här ställts.

Jag tror därför att det enda rimliga i
denna situation är att kammaren bifaller
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Statsrådet Sköld gjorde
gällande att det förelåg mycket starka
behov i Norrbotten av en utökning av
lantmäteriet. Samtidigt framhöll han att
liknande förhållanden också rådde på
andra håll i landet, och han frågade:
Har det blivit så stora förändringar,
att detta är nödvändigt?

Ja, vem är mera kompetent att svara
på den frågan än lantmäteristyrelsen?
Lantmäteristyrelsen påpekar först att
fastighetsförhållandena inom de ifrågavarande
områdena är — för övrigt alldeles
som jordbruksutskottet uttalade vid
behandlingen av frågan i fjol — så otillfredsställande
att det kräves särskilda
åtgärder. Skiftena får anses vara en förutsättning
för att över huvud taget kunna
bereda befolkningen i dessa bygder tillfredsställande
levnadsförhållanden. Såsom
lantmäteristyrelsen anfört talar
även rent organisatoriska skäl för att
skiftena genomföres i en snabbare takt
än vad som är möjligt med nuvarande
resurser.

Alltså, det som jordbruksutskottet

Onsdagen den 31 mars 1954 em,

Nr 12. 141

kommit med är intet hugskott utan vilar
på en framställning från lantmäteristyrelsen,
och det är för övrigt, mina herrar,
ingenting annat än enbart ett fullföljande
av fjolårets beslut, som innebar
att man skulle vidtaga speciella åtgärder
för Norrbotten.

I övrigt vill jag säga till statsrådet
Hjalmar Nilson, att det går nog inte så
bra att genom ett avslag få frågan ur
världen, ty första kammaren har bifallit
utskottets förslag, till vilket jag, herr
talman, yrkar bifall.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Jacobsons i Vilhelmina
sätt att argumentera är ju ganska
äventyrligt. Han säger att det här
ju är ett förhållande, som är vitsordat
av lantmäteristyrelsen, och vem är bättre
i stånd att bedöma behovet än lantmäteristyrelsen?
Nej, det kan man ju säga
sig, men vi skall ändå ha klart för oss, att
lantmäteristyrelsen representerar endast
en del av statsförvaltningen. Jag tror
inte att herr Jacobson skulle vilja tilllämpa
samma resonemang, om någon
hade stigit upp och sagt, att här har
överbefälhavaren begärt 100 miljoner
till, och vem kan bättre bedöma de militära
behoven än överbefälhavaren? Vi
får väl ändå ha klart för oss, att Kungl.
Maj:t och riksdagen måste se till alla
hehov och väga mellan olika behov och
därför inte kan så ensidigt gå in för en
sak som en specialmyndighet kan göra.

Sedan vill jag ännu en gång understryka,
att här ligger det till på samma
sätt som i fallet Weibullsholm. Jordbruksutskottet
intog en ståndpunkt
förra året i just dessa frågor. Den ståndpunkt
jordbruksutskottet då intog och
riksdagen biträdde, har Kungl. Maj :t
gått på i år. Så kommer utskottet nu
och ändrar mening och flyttar fram
sina tältpinnar en bit till. Det är en
ganska besvärlig metod, som i högsta
grad försvårar möjligheterna att genomföra
en ordentlig budgetbehandling.

Lantmäteristaten: Avlöningar.

Sedan vill jag för min del säga, att
jag känner till förhållandena inom lantmäteriväsendet
i många olika delar av
landet, och jag vet, att man får vänta
länge litet varstans. Därför är det inte
fel, när man säger, att det är farligt att
specialisera sig på vissa särskilda utvalda
punkter.

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Är det inte ganska långsökt
att jämställa en framställning om
militäranslag med en framställning från
lantmäteristyrelsen om att få ordnade
förhållanden för människorna på ett
visst område?

Jag skulle vilja ställa den frågan både
till statsrådet Hjalmar Nilson och statsrådet
Sköld: Hur skall vi i framtiden
kunna klara oss där uppe vid malmfälten?
Det är nödvändigt att få skiftesorganisationen
ordnad snarast möjligt,
om inte ökade medel ställs till förfogande
så att man kan få tillräcklig personal
till arbetet, vet jag inte hur man skall
klara sig. Jag tror att statsrådet Nilson
har kännedom om de svårigheter, som
varit rådande här uppe på grund av rådande
förhållanden inom lantmäteriväsendet.

Jag hemställer till kammaren att åtminstone
bifalla utskottets förslag. Jag
har tidigare sagt, att det inte tillfredsställer
våra anspråk där uppe, men det
ger dock en liten hjälp framdeles till
dess det blir organiserat på annat sätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Dädesjö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punk -

142 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Bidrag till naturskyddsföreningen.

ten 173:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 84 ja och
93 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade resrevationen.

Punkterna 174—193.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 194.

Bidrag till naturskyddsföreningen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

NETZÉN (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
vid denna sena timma uteslutande
för att hålla det sedvanliga begravningstalet
över en med mycket stor välvilja
avstyrkt motion. Det är en annan anledning
som gjort att jag tagit mig friheten
begära ordet, nämligen att jag
tycker att själva sakfrågan förtjänar att
noteras även till riksdagens protokoll.

Med de nuvarande ekonomiska förutsättningarna
är det faktiskt omöjligt att
uppehålla den funktion, som den nya
naturskyddslagen har givit de formella
möjligheterna till. De anslag som står
till exempelvis naturskyddsföreningens
förfogande förslår inte tillnärmelsevis
för de uppgifter, som naturskyddslagen

direkt ålägger föreningen som allmänt
sakkunnig institution. Det har visat sig
att de kostnader organisationens verksamhet
drar med sig uppgår till över
200 000 kronor. Det mesta av organisationens
arbete består i att besvara remisser,
verkställa utredningar och i övrigt
fullgöra de funktioner, som naturskyddslagen
har givit föreningen. För
närvarande har föreningen 40 000 kronor
i direkta anslag och 30 000 kronor
ur jaktvårdsfonden. Utskottet bestyrker
också, att utan frivilliga krafter skulle
även de nuvarande begränsade möjligheterna
att fullgöra en lagligen ålagd
uppgift vara uteslutna. Inom arbetsutskottet
är engagerade inte mindre än
17 specialsektioner, bestående huvudsakligen
av frivilligt arbetande experter
och sakkunniga.

Jag skall inte uppta tiden ytterligare
med beskrivning av föreningens arbete.
Jag tror att de flesta i denna kammare
redan vet hur pass omfattande detta arbete
är.

Vad här sagts gäller även beträffande
punkten 195 :o), som handlar om särskilda
naturskyddsåtgärder. Under denna
rubrik är även sådana utgifter inbegripna,
som betingas av ersättningar
till enskilda markägare, vilka ur naturskyddssynpunkt
vägrats tillstånd att exploatera
exempelvis grustag eller vattentäkter.
De naturskyddsråd, som redan
är verksamma ute i länen, har faktiskt
på den korta tid som gått sedan
lagen trädde i kraft vunnit en mycket
dyster erfarenhet. Jag syftar här på den
omständigheten att lagen praktiskt taget
är ur funktion i samma ögonblick som
det gäller att säga nej till exploateringen
av t. ex. ett grustag, om man inte samtidigt
kan deklarera att vederbörande
markägare ettdera måste rätta sig efter
lagens bokstav — och det finns därvidlag
inga tvingande bestämmelser i naturskyddslagen
-— eller också förhandla
om ekonomisk gottgörelse för att han
inte får exploatera grustaget.

Aled hänvisning till den blanka reser -

Onsdagen den 31 mars 1954 em. Nr 12. 143

Gottgörelse för fiskares bensinskatt. — Fiskerilånefonden.

vationen vid punkten 194:o) av herrar
Gustafson i Dädesjö och Antby har jag
velat understryka dessa synpunkter. Om
inte tiden skall rinna ur händerna på
oss och ge ytterligare belägg för påståendet
att naturskyddslagen endast är
en tom bokstav, måste vi vara beredda
att ta konsekvensen av att vi redan bär
sagt A och att lagen finns till. Vi måste
säga oss, att vi inte har några möjligheter
att vinna respekt för lagens anda
och mening, såvida inte de organ, som
har att effektuera lagens skyddsbestämmelser,
är tillräckligt starka.

Med detta har jag, herr talman, velat
understryka det principiellt viktiga i
att vi i fortsättningen utrustar de naturskyddande
organen med tillräckliga
ekonomiska resurser för att fullgöra
sina uppgifter — såvida det inte är med
berått mod som riksdagen har velat göra
denna lagstiftning illusorisk och svika
alla de förväntningar som knöts till lagen
vid dess tillkomst.

Herr talman! Jag har icke för avsikt
att yrka bifall till motionen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 195—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 202.

Gottgörelse för fiskares bensinskatt.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts förslag
har förevarande anslag upptagits med
ett bestämt belopp och alltså inte —•
såsom fallet är med vissa andra anslag,
som skall avräknas mot bensinskattemedlen
— med endast ett beräknat belopp.
Detta står i överensstämmelse med
vad som anförts i bilaga 1 till statsverkspropositionen
under beräkningen av de
särskilda inkomsttitlarna, där det i fråga
om automobilskattemedlen angivits att,
i avbidan på den bebådade särskilda
propositionen om beskattningen av mo -

torfordonstrafiken, endast huvuddelen
— alltså icke samtliga — av de anslag,
som skall avräknas mot bilskattemedlen,
upptagits med preliminärt beräknade
belopp.

I överensstämmelse härmed har jordbruksutskottet
vid behandlingen av förevarande
anslag icke tagit hänsyn till
det förslag till höjning av bensinskatten,
som sedermera avgivits av Kungl.
Maj:t. Utskottet har därvid utgått från
att Kungl. Maj:t — därest höjningen av
bensinskatten genomföres — har för avsikt
att så snart som möjligt inkomma
till riksdagen med förslag om den ytterligare
medelsanvisning under detta anslag,
som kan föranledas därav. Jag
har av både statskontoret och riksräkenskapsverket
fått bekräftat, att något
budgettekniskt hinder icke finns för en
sådan uppläggning. Därför skall jag,
herr talman, be att kort och gott få yrka
bifall till utskottets utlåtande i nu ifrågavarande
del.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 203—208.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 209.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Anslag till kapitalinvesteringar i
jordbruksärenden.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Fiskerilånefonden.

Under denna punkt hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till fiske -

144 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Fiskerilånefonden.

rilånefonden för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 700 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

I: 269 av herr Persson, Karl, och
herr Elof sson, Gustaf, samt II: 344, likalydande,
av herr Jonsson i Skedsbygd,
vari hemställts att riksdagen måtte
besluta, att Kungl. Maj:t årligen måtte
få disponera ett belopp av 2 500 000
kronor såsom lån från fiskerilånefonden
samt att ett investeringsanslag av
1 200 000 kronor skulle anvisas till fonden
för budgetåret 1954/55; samt

2) I: 376 av herr Spetz och herr Andersson,
Karl, samt II: 343, likalydande,
av herr Utbult in. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte fatta beslut,
att 3 000 000 kronor måtte få av
Kungl. Maj:t årligen disponeras såsom
lån från fiskerilånefonden och att ett
investeringsanslag av 1 700 000 kronor
skulle anvisas till fonden för budgetåret
1954/55.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) avslå motionerna I: 269 och II: 344
samt I: 376 och II: 343, såvitt däri yrkats,
att det belopp, som av Kungl.
Maj:t årligen måtte få disponeras för
lån från fiskerilånefonden, skulle höjas
till 2 500 000 respektive 3 000 000 kronor;
samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
269 och II: 344 samt I: 376 och II: 343
i övrigt till Fiskerilånefonden för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Johan Persson, Antby, Ariveson
och Widén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1) med bifall till motionerna I: 269
och II: 344 i förevarande del ävensom
med anledning av motionerna I: 376

och II: 343, såvitt nu är i fråga, medge
att tills vidare från och med budgetåret
1954/55 ett belopp av 2 500 000
kronor måtte få av Kungl. Maj:t årligen
disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 376 och II:
343 ävensom med bifall till motionerna
1:269 och 11:344 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1954/55 anvisa
ett investeringsanslag av 1 200 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar är ingen ny fråga. Den återkommer
ju varje år till riksdagen. I
statsverkspropositionen (kapitalbudgeten,
under jordbruksdepartementet)
hemställer Kungl. Maj:t om investeringsanslag
till fiskerifonden. Så har
även skett under detta år.

Fiskerilånefonden inrättades år 1891
efter beslut av riksdagen. Lånevillkoren
ha under årens lopp förändrats. Enligt
nu gällande bestämmelser utlämnas lån
genom förmedling av hushållningssällskap
eller landsting. Lånen kan få användas
till anskaffande av fiskebåtar,
motorer eller annan maskinell utrustning
och även till fiskredskap, fiskbilar
samt vidare för anläggandet av
mindre inrättningar för förädling av
fiskets produkter ävensom för utförande
av fiskodling.

Lånen ger alltså möjlighet att hjälpa
fiskarena i olika avseenden och har
också under årens lopp varit till stor
nytta för fiskarbefolkningen.

Enligt beslut av 1949 års riksdag får
nu Kungl. Maj :t årligen disponera ett
belopp av 2 miljoner kronor. Detta belopp
har under många år varit otillfredsställande.
Det har inte räckt till
den efterfrågan som har varit rådande.
Om man då tar i beaktande den penningvärdeförsämring
som inträffat sedan
1949 så är det inte svårt att förstå,

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 145

att detta belopp, som redan vid den
tidpunkten var knappt tilltaget, i dag
inte på långa vägar räcker till. Tar
man också i beaktande att riksdagen
förra året liöjde maximibeloppet för
lån till en fiskebåt från 60 000 till
120 000 kr., alltså en fördubbling, så
förstår man att anslaget, som redan
1949 var lågt tilltaget, inte räcker långt
under nästa budgetår. Med hänsyn till
att fr. o. m. årsskiftet investeringsavgiften
bortfallit för nybyggnad och modernisering
av fiskerifartyg är det ännu
mera uppenbart att behovet av
pengar inte kan tillgodoses. Utvecklingen
på fiskets område har gått emot
större och dyrbarare båtar. Det är nödvändigt
att så sker. Även fiskarna behöver
rationalisera sin verksamhet om
de skall kunna hävda sig i konkurrensen
med andra yrkesgrupper. Det är
nödvändigt om de skall kunna uppnå
en likvärdig levnadsstandard med andra
jämställda yrkesgrupper. Det behövs
också modern utrustning om de
skall kunna konkurrera med andra länders
fiskare. De svenska fiskarna fiskar
i stor utsträckning på samma fiskeplatser
som våra grannländers fiskare.
De behöver därför vara lika modernt
utrustade som dessa, om de skall
kunna hävda sig i konkurrensen.

När nu det ekonomiska läget har
blivit litet stabilare och man har kunnat
slopa investeringsavgiften hade det
också varit önskvärt att man givit fiskarna
litet mera att investera i båtar
och redskap. Fiskeristyrelsen har också
i skrivelse den 12 augusti 1953 hemställt,
att den årliga utlåningsvolymen
måtte höjas till 3 miljoner kronor. Styrelsen
räknar med att på tidigare utlånade
medel skall amorteringar inflyta
till ett belopp av 1 300 000 kronor.
Det skulle då endast behövas ett
investeringsanslag på 1 700 000 kronor
för att få dessa 3 miljoner. I olika motioner
i båda kamrarna har också framhållits
nödvändigheten av att fiskeri -

Fiskerilånefonden.

lånefonden stärks så att man kan lämna
fiskarna hjälp.

Jag kan också upplysa kammarens
ledamöter om att när Ostkustfiskarnas
centralförbund hade sitt årsmöte, ägnade
de ganska lång tid åt denna fråga.
Det omvittnades från alla håll hur
otillfredsställande det var med fiskerilånen.
Från samtliga kuststräckor hade
man samma erfarenhet: de anslagna
beloppen var alltför små.

I den reservation vi fogat till utskottsullåtandet
har vi yrkat på att Kungl.
Maj :t årligen skulle få disponera ett
belopp av 2 500 000 kronor. Helt säkert
räcker inte detta belopp till för att
täcka alla behov, men de mest framträdande
torde kunna tillgodoses. Jag
yrkar därför, herr talman, bifall till
reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Egentligen borde någon
annan, som är mera hemma i fiskefrågor
än jag, ha försvarat utskottet på
den förevarande punkten. Jag kan karakterisera
min egen situation med
Karlfeldts ord i »Jone havsfärd»:

»Väl må lantmän sälla heta
att de ingen fara veta
av de odjur som gå rytande
i havets vilda svaj!

Må de väl den dom besinna
som så många skeppsmän finna,
vilka varda svulgna opp
av en valfisk eller haj.»

Jag undrar, herr talman, om man
vill kontrollera att jag citerat Karlfeldt
rätt.

Så mycket har jag emellertid lärt mig
under nötandet av fiskefrågorna i jordbruksutskottet,
att fiskerilånefonden under
de 60 år den varit i funktion helt
säkert haft den betydelse för fiskerinäringen,
både vad gäller nybyggnader,
modernisering och upprustning av
vår fiskeflotta, som herr Arweson gjorde
gällande. Vi har från riksdagens si -

10 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 12.

146 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Fiskerilånef onden.

da då och då fyllt på fonden och putsat
upp bestämmelserna, när så varit påkallat.

Herr Arweson påpekade att vi 1949
höjde den årliga utlåningsramen till
2 miljoner och i fjol höjde lånemaximum
till 120 000 kronor. Vi tillförde
för innevarande budgetår fonden ett
kapitaltillskott av 700 000 kronor. Nu
har, som herr Arweson mycket riktigt
redogjorde för, fiskeristyrelsen gjort
vissa beräkningar av låneanspråken för
budgetåret 1954/55 och kommit fram
till en slutsumma på 3 miljoner kronor.
För att kunna täcka detta behov anhåller
styrelsen om ett tillskott på
1 700 000 kronor. Fiskeristyrelsen har
vidare hemställt att den årliga låneramen
skulle slopas eller, om riksdagen
inte vill gå med på det, att den
skall höjas till 3 miljoner kronor. Reservanterna
har, som herr Arweson
också nämnde, stannat för en låneram
på 2 500 000 kronor samt för att staten
investerar 1 200 000 kronor.

Departementschefen har inte vare
sig i det ena eller det andra avseendet
velat gå utöver fjolårets beslut. Fiskeristyrelsens
motivering att borttagandet
av investeringsavgiften skulle leda
till ökade låneanspråk på fonden är säkert
riktig, men utskottet har stannat
vid att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet har därvid hänvisat till vad
det skrev i fjol i samband med att vi
höjde maximibeloppet, nämligen att
höjningen för det dåvarande icke borde
föranleda någon utvidgning av den
årliga utlåningsramen. Utskottet framhöll
vidare att »frågan härom icke borde
upptagas, förrän någon erfarenhet
vunnits av den föreslagna ändringen i
lånebestämmelserna».

Med hänsyn härtill och med hänsyn
till att för budgetåret 1954/55 cirka
1 300 000 kronor kommer att vara disponibla
torde ett kapitaltillskott av
samma storleksordning som för innevarande
budgetår vara någorlunda tillräckligt
för de anspråk som kommer

att ställas. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr UTBULT (fp):

Herr talman! Denna fiskerilånefond
är en mycket gammal fond, den kom
till 1891. Att den varit till oerhörd
nytta för fisket är obestridligt. Bestämmelserna
har ändrats många gånger,
den senaste förlidet år. Det är, som
herr Arweson sade, inte bara till fiskebåtar
man kan få låna ur denna fond,
men den har väl aldrig varit så stor att
man kunnat få några lån till annat än
fiskebåtar, motorer och dylikt.

Jag skall be att få påpeka att redan
1921 var fonden uppe i 1,8 miljoner
kronor och i dag står den i 2 miljoner
kronor, alltså ungefär samma belopp
i dag som år 1921. Om man jämför priset
på fiskebåtar 1921 med priset i dag
och tar hänsyn till den utvidgning och
rationalisering av fiskeflottan som skett
under de senaste åren, borde fonden
nu ha varit uppe i minst 5 miljoner
kronor. Maximibeloppet på lånen har
höjts flera gånger, men höjningen har
icke skett i den takt som varit önskvärd
med hänsyn till de stegrade priserna
på båtar och annan materiel. Den
stegring av priserna, som skedde för
några år sedan, och den investeringsavgift,
som har varit gällande 1952 och
1953, har medfört att båtbyggeriet helt
avstannat, varigenom de mindre varv
som byggde dessa båtar kom i en svår
situation.

1943 höjdes lånen till högst 35 000
kronor, 1948 till högst 60 000 kronor
och nu senast till 120 000 kronor. Jordbruksutskottet,
som 1953 enhälligt föreslog
riksdagen att höja lånebeloppet till
högst 120 000 kronor, skrev då i sitt utlåtande,
att höjningen av lånebeloppet
»icke borde föranleda någon utvidgning
av den årliga utlåningsramen».
Utskottet framhöll vidare att »frågan
härom icke borde upptagas förrän någon
erfarenhet vunnits av den föreslagna
ändringen i lånebestämmelserna».

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12.

147

Detta, skrivet 1953, var ingenting att
opponera sig emot.

Då utskottet i år skriver att inga skäl
framkommit som motiverar en omprövning
av lånefondens storlek, har man
emellertid rätt att reagera. Såväl fiskeristyrelsens
som motionärernas starka
motivering borde ha kunnat övertyga
utskottsledamöterna om behovet av en
ökning av lånefonden. Det mera stabiliserade
prisläget beträffande båtbeställningar
samt borttagandet av investeringsavgiften
har medfört att efterfrågan
på fiskerilån kraftigt ökat under
hösten 1953. Låneansökningarna
uppgick då till en summa av inte mindre
än mellan 3 och 4 miljoner kronor.
Vi vet att det fanns endast 2 miljoner
kronor. Enbart från Bohuslän kom det
in ansökningar på 2,9 miljoner kronor,
medan fiskeristyrelsen endast hade 1,3
miljoner kronor att dela ut i lån. Detta
betydde att endast 45 procent av låneansökningarna
kunde beviljas. Dock är
att lägga märke till att högsta lånesumman,
120 000 kronor, inte är mycket
mer än omkring en tredjedel av vad en
modern fiskebåt kostar i dag.

Herr Arweson erinrade om hur ostkustfiskarna
ser på denna fråga. Jag
var med på deras årsmöte här i Stockholm
för en tid sedan, och den största
frågan de då hade till behandling var
just fiskerilånen. De beklagade på det
kraftigaste att staten inte kunde lämna
så pass stora anslag till fonden, att det
gick att få fiskerilån. Den dåliga båtmateriel
man numera har på många
platser längs ostkusten behöver utbyggas
och förnyas, om man skall kunna
deltaga i framför allt laxfisket ute på
Östersjön och vid de ryska och polska
kusterna. Många av dessa ostkustfiskare
får, då stormarna ligger på, långt från
hemorten kämpa en hård kamp därför
att de inte har den båtmateriel som de
behövde ha och heller inte alltid kan
få del av de alltför små lånebidragen.

Man hade förväntat, herr talman, att
jordbruksutskottets majoritet nu skulle

Piskerilånef onden.

ha betraktat denna fråga på ett annat
sätt. Denna yrkesgrupp, nämligen
fiskarkåren, som kämpar en hård kamp
för sin tillvaro, kanske hårdare än
många andra yrkesgrupper inom vårt
land, borde kunnat påräkna jordbruksutskottets
stöd i berörda fråga.

Vår förhoppning är nu att riksdagen
skall ta konsekvenserna av det beslut
som riksdagen fattade förlidet år och
besluta i enlighet med reservanternas
blygsamma förslag. Därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
Jag vill tillägga att det härvidlag
bara är fråga om ett lån som skall återbetalas
med ränta och utan att staten
på minsta sätt riskerar några förluster
på lånen, alldenstund landsting och
hushållningssällskap står som garanter.

Häruti instämde herr Staxäng (h).

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag tror att vi alla kan
vara överens om att fiskerilånefonden
har varit och även i framtiden kommer
att bli till mycket betydande nytta för
fisket. Å andra sidan vill jag inskränka
mig till att säga, att när utskottet förra
året uttalade, att frågan om en höjning
av det belopp, som må disponeras till
lån från ifrågavarande fond, icke
borde upptagas, förrän någon erfarenhet
vunnits av den förordade ändringen
i lånebestämmelserna, är det väl rimligt
att man får åtminstone ett helt års
verksamhet att studera, innan man överväger
en ändring av lånebestämmelserna.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag kan liksom andra
fiskarrepresentanter här vitsorda, till vilken
stor nytta fiskerilånefonden och
möjligheterna att ur densamma erhålla
lån på relativt förmånliga villkor varit
för fiskarbefolkningen på både sydkusten,
västkusten och ostkusten. Under de
senare åren har emellertid möjligheterna
att erhålla lån ur denna fond blivit
betydligt försämrade, inte därför att

148 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Fiskerilånefonden.

beloppen varit mindre utan av den anledningen,
att samtidigt som krav på
större och kraftigare båtar och maskiner
kommit, har vi haft en våldsam
prisstegring på båtar, maskiner och
andra förnödenheter. Detta gör ju att en
miljon i lånefonden nu inte är värd
tillnärmelsevis så mycket som en miljon
i fonden var värd för tio år sedan.
Det har betytt, att kraven på denna fond
under de sista åren har skärpts i mycket
hög grad. Vi var på fiskarhåll synnerligen
tacksamma för att jordbruksutskottet
förra året så välvilligt behandlade
den från detta håll gjorda framställningen
om en höjning av maximibeloppet
för de enskilda lånen. På jordbruksutskottets
enhälliga förslag beslöt
riksdagen i fjol, att maximibeloppet för
lån skulle höjas från 60 000 till 120 000
kronor. Jordbruksutskottet skrev då
bl. a.: »Liksom motionärerna finner utskottet
det önskvärt, att de svenska fiskarna
även i fortsättningen kan hävda
sig i den allt hårdare konkurrensen på
de stora internationella fiskeområdena,
som ofta ligger på betydande avstånd
från våra kuster, och att den svenska
fiskeflottan alltfort kommer att stanna
i fiskarbefolkningens ägo.»

Just den sista meningen, att den svenska
fiskeflottan alltfort skall kunna
stanna i fiskarbefolkningens ägo, anser
jag vara av den allra största vikt. Här
i landet har vi, tack vare fiskerilånefonden
och möjligheterna att få lån ur
denna, haft en annan utveckling än fallet
varit i andra länder, även i våra
grannländer. Vi har faktiskt lyckats behålla
fiskeflottan i fiskarbefolkningens
ägo. Så är ingalunda fallet runt om i
våra grannländer, i synnerhet om man
ser på Tyskland, England, Belgien och
Holland, där fiskebåtarna i huvudsak
ägs av kapitalstarka bolag och fiskarna
får arbeta som deras drängar. Här i
Sverige har man som sagt haft en annan
utveckling. Det har man i Norge
och Danmark också, men inte ens i
Norge eller Danmark har man så som i

Sverige kunnat behålla fiskeflottan i
fiskarnas ägo till i det närmaste hundra
procent. Det har vi alltså här i Sverige
lyckats med, men det kommer inte att
bli möjligt att bibehålla detta förhållande
om vi inte får resurser att öka
ut lånefonden.

Kungl. Maj :t och utskottet skriver att
man måste vinna någon erfarenhet av
ändringen av lånebeloppens storlek.
Ja, men det skulle väl vara märkvärdigt
om man när man höjer maximibeloppen
för lånen från 60 000 till 120 000
kronor skulle få den erfarenheten, att
kraven på lånefonden minskas. Redan
med ett maximibelopp på 60 000 kronor
kunde man under de sista åren inte tillnärmelsevis
bevilja alla de begärda lånen
till fulla belopp. Inte tror väl ändå
Kungl. Maj :t och jordbruksutskottet att
en fördubbling av maximibeloppen på
lånen skall föranleda mindre krav på
fiskelånefonden?

Till sist vill jag understryka vad herr
Utbult sade, att detta ändå inte är en
fråga om något anslag. Det är en fråga
om påfyllning av en lånefond med
pengar som til! sista öret och med ränta
kommer tillbaka till statsverket, tv
landsting och hushållningssällskap svarar
ju för lånen. Statsverket har inte
vid något tillfälle förlorat och kommer
inte att förlora ett enda öre av vad som
lämnas ut ifrån denna fond, och under
sådana förhållanden tycker jag att det
är märkvärdigt att man skall behöva
vara så knusslig med dessa medel.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationen.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! När jag vid riksdagens
början tillät mig att tillsammans med
några kamrater väcka en motion i den
här frågan var det för mig tvenne saker
som var avgörande.

För det första räcker tillgängliga lånemedel
icke på långa vägar till för beviljande
av lån i den utsträckning som
vore önskvärd. Man nödgas avvisa låne -

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

Nr 12. 149

sökande vilkas ekonomiska ställning är
sådan att deras enda möjlighet att i fortsättningen
upprätthålla sin näring vore
att de finge låna pengar till de större
båtar som numera är erforderliga för
att man skall kunna bedriva ett lönande
fiske.

För det andra är det inte fråga om
något anslag på driftbudgeten, och ett
bifall till framställningen skulle således
inte på något sätt förrycka den uppgjorda
driftbudgeten. Här är det i stället
fråga om att ställa lånemedel till
förfogande, lånemedel som kommer att
återbetalas.

Jag skall inte här gå in på någon utförligare
motivering. De föregående talarna
har ju var för sig framfört sina
synpunkter.

Jag skall endast tillåta mig, herr talman,
att i denna sena timme yrka bifall
till de av mig och några kamrater
avgivna motionerna, vilka sammanfaller
med de yrkanden som är framställda
i reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall til! den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Arweson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes Omröstning genom

Fiskerilånef onden.

uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 83 ja och
92 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 12—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Anmäldes att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att
till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om ändrad
lydelse av § 18 mom. 1 första stycket
bankoreglementet; samt att

till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om
godkännande av träffade avtal om försäljning
dels till Malmö stad av riksbankens
fastighet i Malmö, dels till
Norrköpings stad av riksbankens fastighet
därstädes och dels till Sundsvalls
stad av riksbankens därvarande fastighet.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 173, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familj epensionsreglementen
m. m.;

nr 183, med förslag till fiskeristadga
m. m.;

nr 190, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och 6 § § rättegångsbalken
m. m.;

nr 191, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
;

150 Nr 12.

Onsdagen den 31 mars 1954 em.

nr 194, med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling;
och

nr 195, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 649 av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 110, angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1954/55 in. in.;

nr 650 av herr Nilsson i Östersund,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 156, angående anslag till främjande
av ungdomens föreningsliv och
fritidsverksamhet m. in.;

nr 651 av herr Nilsson i Östersund,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 156;

nr 652 av herr Widén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr

164, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 653 av herrar Edström och Hjalmarson,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 164;

nr 654 av herrar Edström och Hjalmarson,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 164;

nr 655 av herr Munktell in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr

165, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 656 av herr Carlsson i Stockholm
in. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 165;

nr 657 av fröken Höjer rn. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr

166, angående utbildning av viss sinnessjukvårdspersonal; nr

658 och 659 av herr Helén in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 170, angående anslag till utbyggnad
av fångvårdsanstalten på Hall
in. m.;

nr 660 av herr Andersson i Linköping,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 175, angående anslag till
statens polisskola för budgetåret 1954/
55 in. in.; och

nr 661 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 175.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet, nr 151, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående sänkning av vissa postavgifter; från

bankoutskottet:

nr 150, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. och 3 § 1 mom. förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

från tredje lagutskottet:

nr 145, i anledning av väckta motioner
dels om en allmän översyn av gällande
bestämmelser om fridlysning och
jakttider, dels ock om vissa ändringar
av gällande fridlysningsbestämmelser;
och

nr 146, i anledning av väckta motioner
angående kronoarrendatorernas
jakträtt.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.31.

In fidem
Gunnar Britth.